SOU 2002:98
Internationella brott och svensk jurisdiktion
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 12 oktober 2000 att tillkalla en särskild utredare för att se över den svenska lagstiftningen om straffrättsligt ansvar för internationella brott och om svensk straffrättslig domsrätt. Den 23 oktober 2000 förordnande statsrådet Thomas Bodström justitierådet Dag Victor som särskild utredare.
Som experter i utredningen har fr.o.m. den 13 november 2000 medverkat professorn Ove Bring, chefsåklagaren Eva Finné, ämnesrådet Marie Jacobsson, kanslirådet Maria Kelt samt fr.o.m. den 26 februari 2001 professorn Per Ole Träskman.
Numera rådmannen Nils Petter Ekdahl har varit sekreterare åt utredningen.
Utredningen har antagit namnet Internationella straffrättsutredningen (Ju 2000:07).
Utredningen överlämnar härmed betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98). Betänkandet är skrivet i vi-form, eftersom experterna ställt sig bakom förslagen.
Uppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i november 2002
Dag Victor
/Nils Petter Ekdahl
Förkortningar
a. anförd/anförda art. artikel AJIL American Journal of International Law bet. betänkande BrB brottsbalken BrP Lag (1964:163) om införande av brottbalken (promulgationslagen) Ds betänkande i departementsserien EGT Europeiska Gemenskapernas Tidning EJIL European Journal of International law EU Europeiska unionen FN Förenta Nationerna GK Genèvekonventionerna (1949) om skydd för krigets offer HD Högsta domstolen ICLQ International and Comparative Law Quarterly ICRC International Committee of the Red Cross ICTR International Criminal Tribunal for Rwanda ICTY International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia ILC International Law Commission (FN:s folkrättskommission) IRRC International Review of the Red Cross JT Juridisk Tidskrift JuU Justitieutskottet MB Miljöbalken NJA Nytt juridiskt arkiv NJIL Nordic Journal of International Law NOU Norges offentlige utredninger NTfK Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab
OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa prop. Proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna rskr. Riksdagsskrivelse RÅ Riksåklagaren SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter TF Tryckfrihetsförordningen TP Tilläggsprotokoll (1977) till 1949 års Genèvekonventioner YGL Yttrandefrihetsgrundlagen
Sammanfattning
I detta betänkande lägger vi fram förslag till en ny lag om internationella brott. I lagen införs särskilda för svensk rätt nya straffbestämmelser om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Svensk domstol skall enligt förslaget vara behörig att döma för dessa brott oberoende av var eller av vem de har begåtts. Folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga krigsförbrytelser undantas också från reglerna om preskription.
Vi lägger vidare fram förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB om svensk domstols domsrätt eller behörighet att döma i brottmål. Förslaget är ett resultat av en generell översyn av de svenska behörighetsreglerna och syftar främst till att göra dessa mer överskådliga och lättillämpade. Översynen har också föranlett förslag till ändringar i vissa andra författningar.
Straffansvar för internationella brott
Den 17 juli 1998 antogs Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Sedan 60 stater – däribland Sverige - hade ratificerat stadgan trädde den i kraft den 1 juli 2002. Genom stadgan inrättas Internationella brottmålsdomstolen som en permanent institution för lagföring av enskilda för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Mot bakgrund av Sveriges tillträde till Romstadgan har vi haft i uppdrag att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller sådana internationella brott som enligt folkrätten skall föranleda individuellt straffrättsligt ansvar.
I Romstadgan finns straffbestämmelser och andra bestämmelser som gäller för den Internationella brottmåldomstolens verksamhet. Stadgan innefattar inte något direkt krav på att de brott och de straffrättsliga principer som anges i stadgan skall införlivas i de fördragsslutande staternas nationella rättsordningar. Såsom framhålls i
våra direktiv finns det emellertid ett starkt svenskt intresse av att svensk lagstiftning medger lagföring för allvarliga internationella brott på motsvarande sätt och i samma utsträckning som skall gälla enligt den internationella ordning som Sverige har verkat för. Vi föreslår därför att det med bestämmelserna i Romstadgan som främsta förebild införs en ny svensk lag om internationella brott. Genom lagen kommer enskilda personer att kunna dömas till ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Lagen sträcker sig dock i flera hänseenden längre än Romstadgan, bl.a. när det gäller ansvar för krigsförbrytelser i icke-internationella väpnade konflikter.
I Romstadgan finns, förutom brottsbeskrivningar, bl.a. en rad olika bestämmelser som samlats under rubriken ”Allmänna straffrättsliga principer”. De avser bl.a. frågor om i vilka gärningsformer brotten skall vara straffbara, om allmänna ansvarsförutsättningar och om ansvarsfrihetsgrunder. Bestämmelserna stämmer i huvudsak väl överens med motsvarande svenska regler. I vissa hänseenden finns dock avvikelser av större betydelse. Vi föreslår att svensk rätt i dessa fall anpassas efter vad som gäller för Internationella brottmålsdomstolen. Vi föreslår således bl.a. att det skall införas särskilda bestämmelser om militära och andra förmäns ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Dessutom föreslår vi att folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga krigsförbrytelser skall undantas från reglerna om preskription.
Som en konsekvens av vårt förslag till en ny lag om internationella brott, föreslår vi att den nuvarande lagen (1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen i 22 kap. 6 § brottsbalken om folkrättsbrott upphävs.
Svensk straffrättslig domsrätt
Regler om domsrätt eller jurisdiktion finns i både internationell och nationell rätt. Medan folkrätten sätter gränser för hur långt en stat får sträcka sin jurisdiktion ankommer det på varje stat att i sin nationella lagstiftning bestämma hur långt denna möjlighet skall utnyttjas.
De centrala bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt finns i 2 kap. BrB. Bestämmelserna har ändrats och kompletterats vid ett stort antal tillfällen och är numera tämligen svåröverskådliga. Dessutom har allt fler bestämmelser om domsrätt förts in också i specialstraffrättsliga lagar. De svenska bestämmelserna tillåter en
mycket omfattande domsrätt över utomlands begångna brott. Formellt sträcker sig bestämmelserna i vissa hänseenden klart längre än vad det folkrättsliga regelsystemet tillåter. Av bl.a. detta skäl krävs som huvudregel att regeringen eller den regeringen bemyndigat meddelar ett beslut om åtalsförordnande innan åtal får väckas för utomlands begångna brott. Dessutom skall domstolarna iaktta vad som gäller om jurisdiktion enligt folkrätten.
Vårt uppdrag har varit att göra en systematisk översyn av bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering och samtidigt undersöka behovet av andra förändringar och förenklingar av systemet.
Vi föreslår att 2 kap. BrB får en helt ny lydelse. Reglerna i det nya kapitlet görs i möjligaste mån tillämpliga också i de fall som idag regleras i specialstraffrätten. De svenska behörighetsreglerna utformas med utgångspunkt från de anknytningsprinciper som enligt folkrätten kan grunda rätt till nationell domsrätt. De formella gränserna för behörigheten preciseras och snävas in. Systemet med krav på åtalsförordnande som huvudregel för utomlands begångna brott bibehålls. Ansvaret för att meddela åtalsförordnande flyttas från regeringen till Riksåklagaren med möjlighet att i enskilda fall överlämna prövningen till regeringen. Regler om vad som skall beaktas vid beslut om åtalsförordnande införs.
I uppdraget har också ingått att särskilt se över den svenska lagstiftningen om straffrättslig domsrätt i fråga om internationella brott. I den delen föreslår vi att svensk domstol skall har rätt att döma för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser med stöd av universalitetsprincipen, dvs. oberoende av var eller av vem som sådana brott begåtts. Detsamma skall gälla för bl.a. gärningar som utgör tortyr enligt FN:s tortyrkonvention från år 1984. Dessutom föreslås en särskild behörighetsbestämmelse för sådana brott som omfattas av en internationell straffrättslig överenskommelse som är bindande för Sverige. Om överenskommelsen innebär att Sverige måste pröva åtalsfrågan om den misstänkte inte utlämnas skall brottet också omfattas av svensk domsrätt.
Summary
Introduction
Following a Government resolution on 12 October 2000, a commission was set up to review Swedish legislation on criminal responsibility for international crimes and jurisdiction over such crimes. The assignment was extended to include a review of Swedish legislation on criminal jurisdiction in general.
Supreme Court Justice Dag Victor was appointed Commissioner, to be assisted by a group of advisory experts. The group so composed adopted the name the Commission on International Criminal Law (Internationella straffrättsutredningen). The following is a summary of the report International Crimes and Swedish Jurisdiction (Internationella brott och svensk jurisdiction), submitted by the Commission in November 2002.
The proposals in short
The Commission puts forward a proposal for a new Act on International Crimes. The proposed Act introduces new provisions on criminal responsibility for genocide, crimes against humanity and war crimes. According to the proposal, Swedish courts shall have the competence to try these crimes regardless of where or by whom they have been committed. Genocide, crimes against humanity and serious war crimes shall not be subject to statutes of limitation.
The report also contains a proposal for a new wording of Chapter 2 of the Swedish Penal Code concerning the competence of Swedish courts in criminal cases. The proposal is a result of a general review of the present legislation and primarily aims at making
the law clearer and easier to apply. The review has also given rise to proposals for revision of other parts of the legislation.
Criminal responsibility for international crimes
On 17 July 1998 the Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) was adopted. Following the ratification of the Statute by 60 States – among them Sweden – it entered into force on 1 July 2002. The Statute establishes the International Criminal Court as a permanent institution, with the power to try individuals for genocide, crimes against humanity and war crimes.
Against the background of Sweden’s ratification of the Rome Statute, the Commission was asked to review Swedish legislation concerning those international crimes which, under international law, entail individual criminal responsibility.
The Rome Statute contains provisions on crimes and other provisions which concern the activities of the International Criminal Court. It does not per se require the inclusion of these provisions into national legislation. However, as has been underlined in the Commission’s terms of reference, Sweden has a strong interest in making its legislation permit prosecution for serious international crimes to the same extent as will be possible under the international system which Sweden has promoted. With the provisions of the Rome Statute as its primary model, the Commission therefore proposes a new Swedish Act on International Crimes. The Act will make it possible to hold individuals responsible for genocide, crimes against humanity and war crimes. The scope of the proposed Act is however somewhat wider than the Rome Statute, i.a. as regards responsibility for war crimes during non-international armed conflicts.
Apart from provisions on crimes, the Rome Statute contains a number of provisions under the heading “General Principles of Criminal Law”. They concern, i.a, inchoate forms of crimes, general conditions for criminal responsibility and various forms of defences. These provisions are to a large extent compatible with the equivalent Swedish law. There are, however, some substantial exceptions. The Commission proposes amendments to Swedish legislation in accordance with the rules in the Rome Statute. Thus, it is proposed that special provisions on military and other commanders´ responsibility be introduced. Furthermore, it is proposed that
genocide, crimes against humanity and war crimes be exempt from the normal statutes of limitation.
As a consequence of the proposal on a new Act on International Crimes, it is proposed that the present Swedish Genocide Act and the provision on crimes against international law in Ch. 22 sec. 6 of the Penal Code be repealed.
Competence of Swedish courts
Rules on competence or jurisdiction exist in international as well as national law. While international law determines the permissible limits of a state’s jurisdiction, it is a matter for the national legislator to decide to what extent, within these limits, it wishes to assert its jurisdiction.
The central provisions on criminal jurisdiction in Swedish law are to be found in Ch. 2 of the Penal Code. The provisions have been changed and supplemented on several occasions and have now become quite difficult to grasp. Furthermore, an increasing number of provisions on jurisdiction have been introduced in criminal law legislation outside the Penal Code. The present legislation provides for a very wide jurisdiction over crimes committed abroad. In some aspects, at least formally, it extends beyond the limits of international law. This is one of the reasons for the present principal rule, requiring the leave of the Government or the Prosecutor-General to prosecute crimes committed abroad. In addition, the courts are obliged to observe the rules on jurisdiction that follow from international law.
The Commission’s task has been to make a systematic survey of the provisions on Swedish jurisdiction in criminal cases, in order to accomplish a collected regulation which is easy to grasp and apply. To this end, it is proposed that the wording of Ch. 2 of the Penal Code is changed completely. The provisions of the new wording are as far as possible made applicable in cases which today are regulated outside the Penal Code. The provisions regarding the competence of Swedish courts are based on the traditional principles of international law allowing for state jurisdiction. The formal limits of competence are made narrower and more precise.
The system requiring leave to prosecute crimes committed abroad will be retained. The competence to grant leaves is moved from the Government to the Prosecutor-General. In individual cases, however, the Prosecutor-General may hand over the case to
the Government. Provisions are introduced regarding what circumstances should be taken into consideration when deciding on prosecuting a crime which has been committed abroad.
It was also part of the Commission’s assignment to look into Swedish legislation on jurisdiction over international crimes. It is proposed that Swedish courts shall have universal jurisdiction over genocide, crimes against humanity and war crimes, i.e. be competent to try charges on such crimes regardless of where or by whom they have been committed. The proposal in this part also encompasses acts of torture under the UN Convention of 1984 against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment. Furthermore, a special provision is proposed regarding crimes under international treaties that are binding on Sweden. If a treaty obliges Sweden to try the question of prosecution if the alleged offender is not extradited, Swedish courts shall be competent to try the crime in question.
Författningsförslag
1. Förslag till Lag (0000:000) om internationella brott
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag är tillämplig på brott som svensk domstol, enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige, är behörig att döma för även om gärningen saknar särskild anknytning till Sverige.
2 § Vid tillämpning av denna lag skall, inom de ramar som följer av svenska bestämmelser, de principer och den praxis som är vägledande för och har utvecklats inom den enligt Romstadgan den 17 juli 1998 inrättade Internationella brottmålsdomstolen särskilt beaktas.
2 kap. Folkmord
Allmän definition
1 § Med folkmord avses gärningar som anges i 2 § och som begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan och som antingen ingår som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller som i sig är ägnade att medföra en sådan förintelse.
Straffbara gärningar
2 § För folkmord döms den som dödar en medlem av folkgruppen eller tillfogar en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada.
Detsamma gäller den som i annat fall
1. påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är
ägnade att medföra att folkgruppen förintas helt eller delvis,
2. vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn skall födas inom
folkgruppen eller
3. genom olaga tvång för över barn från folkgruppen till en annan
grupp.
Straff
3 § Straffet för folkmord är fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.
3 kap. Brott mot mänskligheten
Allmän definition
1 § Med brott mot mänskligheten avses gärningar som anges i 2 § och som ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp av civila.
Straffbara gärningar
2 § För brott mot mänskligheten döms den som dödar någon som ingår i gruppen eller som genom tortyr eller på annat sätt tillfogar en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.
Detsamma gäller den som i annat fall
1. påtvingar personer som ingår i gruppen levnadsvillkor som är
ägnade att medföra att gruppen förintas helt eller delvis (förintelse),
2. genom tvång eller allvarligt missbruk av beroende ställning hos
någon som ingår i gruppen förorsakar att han eller hon kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd (förslavning),
3. i strid med allmän folkrätt deporterar eller på annat sätt tvångs-
förflyttar personer som ingår i gruppen från ett område där de lagligen uppehåller sig (tvångsförflyttning),
4. i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i
gruppen (olaga frihetsberövande),
5. utsätter någon som ingår i gruppen för allvarligt sexuellt över-
grepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande gärning (sexuellt övergrepp),
6. i samband med annat brott mot denna paragraf eller i strid med
folkrätten berövar personer som ingår i gruppen grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv (diskriminering),
7. för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess
tillstånd, stöd eller samtycke, griper, fängslar eller för bort någon som ingår i gruppen i syfte att undandra honom eller henne rättsligt skydd under en längre tid eller, sedan ett frihetsberövande har skett, vägrar att erkänna frihetsberövandet eller lämna information om personens öde eller uppehållsort (påtvingat försvinnande) eller
8. inom ramen för och i syfte att upprätthålla en institutionalise-
rad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper begår andra gärningar av liknande slag (apartheid).
Straff
3 § Straffet för brott mot mänskligheten är fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.
4 kap. Krigsförbrytelser
Allmän definition
1 § Med krigsförbrytelser avses gärningar som anges i 3-7 §§ och som ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation.
Skyddad person
2 § Med skyddad person avses den som såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge, civil eller i annan egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt 1949 års fyra Genèvekonventioner om skydd för krigets offer eller 1977 års första tilläggsprotokoll till dessa eller annars enligt allmän folkrätt i väpnad konflikt eller under ockupation.
Krigsförbrytelse mot person
3 § För krigsförbrytelse döms den som dödar en skyddad person eller som genom tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling tillfogar en skyddad person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.
Detsamma gäller den som i annat fall
1. utsätter en skyddad person för medicinsk behandling eller ve-
tenskapliga experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa,
2. i strid med allmän folkrätt deporterar eller på annat sätt tvångs-
förflyttar en skyddad person från ett område där han eller hon lagligen uppehåller sig,
3. utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp ge-
nom våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande gärning,
4. verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan
att han eller hon först fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol,
5. genom förödmjukande eller nedsättande behandling kränker en
skyddad persons personliga värdighet,
6. tar en skyddad person som gisslan,
7. dödar eller skadar en kombattant som är försatt ur stridbart
skick eller
8. till de väpnade styrkorna tar ut eller i strid använder barn som
inte fyllt femton år. Vid internationell väpnad konflikt och under ockupation döms för krigsförbrytelse även den som
1. låter förflytta en del av egen civilbefolkning till ockuperat om-
råde,
2. tvingar en medborgare i stat som är motpart i konflikten att
delta i stridshandling mot den egna staten,
3. tvingar en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts
väpnade styrkor eller
4. utan laga stöd frihetsberövar en skyddad person eller på ett
oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller civil som lagligen berövats friheten.
Krigsförbrytelse mot egendom och civila rättigheter
4 § För krigsförbrytelse döms den som plundrar en stad eller plats eller, utan att detta är nödvändigt av militära skäl, i stor omfattning förstör, konfiskerar eller beslagtar annans egendom.
Vid internationell väpnad konflikt och under ockupation döms för krigsförbrytelse även den som helt eller i betydande omfattning förklarar motpartens medborgares civila rättigheter eller deras rätt att få dessa prövade i domstol för slutligt eller tillfälligt upphävda.
Krigsförbrytelse mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken
5 § För krigsförbrytelse döms den som
1. riktar ett anfall mot personal, anläggningar, material, enheter
eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga så länge som insatserna är berättigade till det skydd som tillkommer civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige,
2. riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicins-
ka enheter eller transporter som i överensstämmelse med folkrätten bär Röda korsets, Röda halvmånens eller någon annan av de av 1949 års fyra Genèvekonventioner och 1977 års första tilläggsprotokoll särskilt skyddade kännetecknen eller
3. missbrukar ett kännetecken som avses under 2 eller parlamen-
tärflagga eller Förenta nationernas eller fiendens flagga eller militära beteckningar och uniform på ett sätt som leder till att någon dör eller drabbas av allvarlig skada.
Krigsförbrytelse genom användning av förbjudna stridsmetoder
6 § För krigsförbrytelse döms den som
1. med användning av förrädiskt förfarande dödar eller sårar nå-
gon som tillhör motpartens väpnade styrkor,
2. beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,
3. använder en skyddad person för att genom hans eller hennes
närvaro motverka att motparten går till angrepp mot vissa platser, områden eller väpnade styrkor,
4. riktar ett anfall mot ett militärt mål i medvetande om att anfal-
let också kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas eller civil egendom förstöras i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas,
5. riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller enskilda
civila som inte deltar i stridigheterna,
6. i avsikt att utnyttja utsvältning av en civilbefolkning som
stridsmetod berövar denna förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad eller i strid med folkrätten förhindrar hjälpsändningar,
7. riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som
inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål eller
8. riktar ett anfall mot byggnader som är avsedda för religion, un-
dervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil egendom som inte utgör ett militärt mål. Vid internationell väpnad konflikt döms för krigsförbrytelse även den som anfaller ett militärt mål i medvetande om att anfallet också kommer att leda till vidsträckta, långvariga och allvarliga skador på den naturliga miljön i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas.
Krigsförbrytelse genom användning av förbjudna stridsmedel
7 § För krigsförbrytelse döms den som
1. använder gift eller giftiga vapen,
2. använder biologiska eller kemiska vapen eller
3. använder annat stridsmedel av sådan beskaffenhet som kan för-
orsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är ur-
skillningslöst och vars användande står i strid med allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige.
Straff
8 § Straffet för krigsförbrytelse är fängelse i högst sex år om brottet inte är att bedöma som grovt.
För grovt brott är straffet fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet av samma slag.
5 kap. Ansvar för förmän
Utvidgat gärningsmannaskap
1 § En militär eller civil förman skall anses som gärningsman om han eller hon underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som begås av en underlydande som står under förmannens omedelbara lydnad och kontroll.
Underlåtenhet att utöva kontroll
2 § En militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes omedelbara lydnad och kontroll skall dömas för underlåtenhet att utöva kontroll om den underlydande begår folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och har kunnat förhindra.
Underlåtenhet att anmäla brott
3 § En militär eller civil förman som underlåter att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande som står under hans eller hennes omedelbara lydnad och kontroll
har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse skall dömas för underlåtenhet att anmäla brott.
Straff
4 § Straffet för underlåtenhet att utöva kontroll eller att anmäla brott är böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år.
6 kap. Övriga bestämmelser
Försök m.m.
1 § För försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. brottsbalken.
Gemensamt straff
2 § Om en tilltalad döms för flera gärningar som innefattar folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse gäller bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken med den avvikelsen att fängelse på viss tid får överskrida det svåraste straffet med upp till tio år om gärningarna utgjort led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.
Preskription
3 § Bestämmelserna om preskription i 35 kap. brottsbalken tillämpas inte på brott enligt denna lag för vilket högre straff än fängelse i sex år är föreskrivet.
Förverkande
4 § I fråga om förverkande tillämpas bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.
_______________________
1. Denna lag träder i kraft …..
2. Bestämmelsen i 6 kap. 3 § tillämpas även för gärning som har begåtts före ikraftträdandet om påföljd inte bortfallit dessförinnan och gärningen skulle ha utgjort brott enligt denna lag om den begåtts efter ikraftträdandet.
2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. samt 22 kap. 6 § och 8 § skall upphöra att gälla
dels att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 2 kap, av följande lydelse
dels att 22 kap. 6 a-c §§ och 26 kap. 2 § skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
2 kap. Om svensk domstols behörighet
Brott i Sverige
Behörighetens omfattning
1 § Svensk domstol är behörig att döma för brott som har begåtts i Sverige.
Ett brott anses vara begånget i Sverige om gärningsmannen handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här. Vid tillämpning av straffbestämmelser enligt vilka gärningen skall ha medfört en viss effekt anses brottet vara begånget i Sverige också i de fall då effekten inträdde i Sverige eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt här.
Ett brott som utgör medverkan till annans brott anses vara begånget i Sverige om den medverkande handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här samt därutöver i de fall då gärningsmannens brott är att anse som begånget i Sverige.
Är det ovisst var ett brott har begåtts skall brottet anses vara begånget i Sverige om det finns skälig anledning att anta att detta är fallet.
Krav på åtalsförordnande
2 § Brott som avses i 1 § får inte åtalas utan att Riksåklagaren har meddelat åtalsförordnande om brottet har begåtts
1.
på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller annars
följde med detta och brottet riktade sig mot en sådan utlänning eller mot utländskt intresse,
2.
av en utlänning i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hos en annan stat eller en mellanfolklig organisation, såvida inte gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han eller hon har handlat, eller
3.
av någon som tillhör en främmande stats militära styrka i samband med att styrkan besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.
Brott utanför Sverige
Allmänna behörighetsgrunder
3 § Svensk domstol är i de fall som anges nedan behörig att döma för brott som har begåtts utanför Sverige:
Anknytningsfaktum Behörighetens omfattning
1. Svenskt fartyg m.m.
Brott som har begåtts
a) ombord på ett svenskt fartyg,
b) ombord på ett svenskt luftfartyg,
c) på en inrättning som med stöd av lag
har tillkommit i Sveriges ekonomiska zon eller på svensk del av kontinentalsockeln eller
d) i tjänsten av befälhavaren eller någon
som tillhörde besättningen på fartyg eller luftfartyg som avses i a – b.
Anknytningsfaktum Behörighetens omfattning
2. Svensk gär- ningsman
Brott som har begåtts av någon som
a) vid gärningstillfället var svensk med-
borgare eller hade hemvist i Sverige eller
b) när åtal väcks för brottet har förvärvat
svenskt medborgarskap eller tagit hemvist i Sverige.
3. Svenskt enskilt intresse
Brott som har riktat sig mot
a) en svensk medborgare eller någon an-
nan som har hemvist i Sverige eller
b) en svensk juridisk person.
4. Svenskt allmänt intresse
Brott som har
a) riktat sig mot rikets säkerhet, allmän
verksamhet eller annat av rättsordningen särskilt skyddat svenskt intresse eller
b) begåtts i utövningen av tjänst eller
uppdrag som innefattar allmän ställning.
5. Internationella brott
Brott som avses i
a) lagen (0000:000) om internationella
brott,
b) 13 kap. 5 a § (kapning och sjö- eller
luftfartssabotage) eller som utgör försök till sådant brott,
c) 13 kap. 5 b § (flygplatssabotage) eller
som utgör försök till sådant brott,
d) 15 kap. 4 b § (osann eller ovarsam ut-
saga inför en internationell domstol),
e) 16 kap. 5 § (uppvigling) och som be-
stått i en omedelbar och offentlig uppmaning till att begå folkmord, eller
f) artikel 1 i Förenta nationernas konven-
tion den 10 december 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som utgör försök till sådant brott.
Anknytningsfaktum Behörighetens omfattning
6. Främmande stats intresse
Brott som har begåtts av någon som befinner sig i Sverige om
a) främmande stat har begärt att lagfö-
ringen för brottet skall överföras till Sverige,
b) en begäran om utlämning för brottet
har lämnats utan bifall eller
c) brottet omfattas av en internationell
överenskommelse som är bindande för Sverige och enligt vilken det föreligger skyldighet att utan undantag pröva frågan om åtal om den misstänkte inte utlämnas.
Särskilda behörighetsgrunder
4 § Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma för vissa brott som har begåtts utanför Sverige finns i
1.
2.
13 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297),
3.
14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
4.
6 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott,
5.
10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
6.
7.
17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
8.
9.
5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid passagerarfartyget Estonia och
10.
10 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen (1996:844).
Krav på dubbel straffbarhet
5 § Har brottet begåtts på en främmande stats område är i fall som avses i 3 § 2, 3 och 6 svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). I sådana fall får inte dömas till påföljd som är stränga-
re än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.
Första stycket gäller inte
1.
brott som någon som tillhör Försvarsmakten har begått på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
2.
brott som någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering har begått vid tjänstgöringen,
3.
brott för vilka det lindrigaste straff som är föreskrivet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer samt
4.
brott som avses i
a) 4 kap. 1 a § (människohandel för sexuella ändamål) samt
försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja sådant brott
b) 14 kap. 6 § (penningförfalskning) samt försök till sådant
brott
c) 22 kap. 6 a § (olovlig befattning med kemiska vapen)
d) 22 kap. 6 b § (olovlig befattning med minor)
e) 2 § lagen (1982:316) om könsstympning av kvinnor
f) 5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet
g) 8 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
samt
h) 3–5 §§ lagen (2002:444) om straff för finansiering av sär-
skilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.
Krav på visst straff
6 § Har brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon stat är, utom i fall som avses i 3 § 1, svensk domstol behörig endast om fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag.
Krav på åtalsförordnande
7 § Brott som avses i 3 och 4 §§ får inte åtalas utan att Riksåklagaren eller den som Riksåklagaren bemyndigat därtill har meddelat åtalsförordnande.
Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas sär-
skilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.
Åtalsförordnande krävs inte för
1.
brott som avses i 15 kap. 4 b § (osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol) samt
2.
brott som har begåtts
a) på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av be-
fälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
b) i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän
ställning,
c) av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en
avdelning av Försvarsmakten befann sig,
d) vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk
myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering,
e) i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
f) av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.
Betydelsen av en tidigare utländsk dom
Utländsk dom som processhinder
8 § Har frågan om ansvar för brott prövats genom en lagakraftvunnen dom som har meddelats av annan domstol än svensk domstol får den tilltalade inte lagföras i Sverige för en gärning som omfattats av prövningen.
Om inte annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får dock lagföring ske om
1.
den tilltalade har frikänts från ansvar på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den lag som domstolen tilllämpade,
2.
verkställighet av den utdömda påföljden inte pågår av annan anledning än att påföljden redan har verkställts i sin helhet eller bortfallit enligt den för verkställigheten tillämpliga lagen,
3.
lagföringen gäller brott som avses i 1 § eller 3 § 4, såvida inte den tidigare lagföringen har skett på begäran av svensk myn-
dighet eller sedan personen har utlämnats från Sverige för lagföring,
4.
den tidigare lagföringen eller domen uppenbart står i strid med svenska allmänna rättsprinciper, eller
5.
sådana förhållanden föreligger som enligt 58 kap. 3 § rättegångsbalken kan föranleda resning till men för den tilltalade. Regeringen tillkännager de överenskommelser som avses i andra stycket.
Krav på åtalsförordnande
9 § Brott som avses i 8 § får inte åtalas utan att Riksåklagaren har meddelat åtalsförordnande.
Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.
Beaktande av utländsk påföljd
10 § Döms någon i Sverige för en gärning som avses i 8 § skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tas till verkställighet av tidigare ådömd påföljd som den tilltalade undergått till följd av den tidigare lagföringen. Frihetsberövande till följd av den tidigare domen eller lagföringen skall om möjligt i sin helhet räknas av från böter eller fängelse.
I fall som avses i första stycket får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen eller påföljd helt efterges.
Övriga bestämmelser
Folkrättsliga begränsningar
11 § De begränsningar av svensk domstols behörighet och tilllämpligheten av svensk lag som följer av allmän folkrätt eller av en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige skall iakttas.
Utlämning
12 § Om utlämning är särskilt föreskrivet.
Villkor som ställs upp vid utlämning från främmande stat till Sverige skall iakttas här i riket.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap. Om landsförräderi m.m.
6 a §
Den som
1. utvecklar, producerar eller
på annat sätt förvärvar, lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon,
2. använder kemiska vapen,
3. deltar i militära förberedel-
ser för användning av kemiska vapen eller
4. använder ämnen för kra-
vallbekämpning som en metod för krigföring döms, om gärningen inte är att bedöma som folkrättsbrott, för olovlig befattning med kemiska vapen till fängelse i högst fyra år.
Den som
1. utvecklar, producerar eller
på annat sätt förvärvar, lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon,
2. använder kemiska vapen,
3. deltar i militära förberedel-
ser för användning av kemiska vapen eller
4. använder ämnen för kra-
vallbekämpning som en metod för krigföring
döms, om gärningen inte är att bedöma som brott enligt lagen (0000:000) om internationella brott, för olovlig befattning med kemiska vapen till fängelse i högst fyra år.
Såsom kemiska vapen enligt första stycket 1-3 skall anses sådant som definieras som kemiska vapen i Förenta nationernas konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen varit ägnad att i väsentlig grad bidra till utveckling, produktion eller spridning av kemiska vapen eller till att sådana vapen används mot människor.
6 b §
Den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar, innehar eller överlåter antipersonella minor (truppminor), döms för olovlig befattning med minor till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som folkrättsbrott.
Den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar, innehar eller överlåter antipersonella minor (truppminor), döms för olovlig befattning med minor till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som brott enligt lagen (0000:000) om internationella brott.
Första stycket gäller endast minor som avses i konventionen den 18 september 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring.
Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.
Är brottet grovt skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömandet om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen väsentligt bidragit till att minor kommit att användas på ett sätt som inneburit fara för många människors liv eller hälsa.
6 c §
Den som i strid med Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar deltar i eller på annat sätt medverkar till utförandet av en kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning döms för olovlig kärnsprängning till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som folkrättsbrott.
Den som i strid med Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar deltar i eller på annat sätt medverkar till utförandet av en kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning döms för olovlig kärnsprängning till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som brott enligt lagen (0000:000) om internationella brott.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömandet om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen haft stor betydelse för kärnsprängningen eller om
gärningen inneburit fara för människor eller för egendom av särskild betydenhet.
26 kap. Om fängelse
2 §
Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.
Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än
1.
ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,
2.
två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,
3.
fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.
Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det får, utom i fall som avses i 6 kap. 2 § lagen (0000:000) om internationella brott, inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än
1. ett år, om det svåraste straf-
fet är kortare än fängelse i fyra år,
2. två år, om det svåraste straf-
fet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,
3. fyra år, om det svåraste
straffet är fängelse i åtta år eller längre.
Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses motsvara fängelse i fjorton dagar.
Det svåraste av de längsta straffen får inte underskridas.
3. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 19 kap.1 och 2 §§rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap. Om laga domstol
1 §
Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig, behörig.
Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest uppehåller
Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet begicks.
Ett brott anses begånget på den ort, där gärningsmannen handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat. Vid tilllämpning av straffbestämmelser enligt vilka gärningen skall ha medfört viss effekt anses brottet vara begånget också på den ort där effekten inträdde eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt. Begicks brottet på orter under skilda domstolar, har de lika behörighet. Har det skett på svenskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, är även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först ankommer eller där han gripits eller annars uppehåller sig, behörig.
Är det, när åtal väcks, ovisst, var brottet begicks, får åtal upptas av rätten i någon av de orter, där det kan antas ha skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller annars uppehåller sig.
sig.
Åtal för brott må ock upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åtal för brott får också upptas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
2 §
Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om ej regeringen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.
Åtal för brott, som har begåtts på utländsk ort eller på utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller annars uppehåller sig.
Finns det inte någon behörig domstol enligt första stycket, tas åtalet upp av Stockholms tingsrätt.
4. Förslag till Lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 13 § miljöbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 kap. Straffbestämmelser och förverkande
13 §
Den som begått brott enligt 8 § första stycket 24 döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tilllämplig. Har brottet förövats i
Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.
Svensk domstol är behörig att döma för brott enligt 8 § första stycket 24 även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger. Har brottet begåtts i
Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet begicks.
_______________
Denna lag träder i kraft den
5. Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap. Ansvarsbestämmelser m.m.
5 §
För gärning som är belagd med straff enligt brottsbalken skall inte dömas till ansvar enligt denna lag.
Den som i fråga om sådant utländskt luftfartyg, som avses i 1 kap. 6 §, utom riket har begått gärning som är belagd med straff enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter döms, om han befinner sig i Sverige, enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tilllämplig. Åtal får väckas utan förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket samma balk.
Svensk domstol är i fråga om sådant utländskt luftfartyg som avses i 1 kap. 6 § behörig att döma för brott mot denna lag eller mot föreskrift som har utfärdats med stöd av lagen även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
_______________
Denna lag träder i kraft den
6. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1964:169) om straff för folkmord
Härigenom föreskrivs att lagen (1964:169) om straff för folkmord skall upphöra att gälla.
_______________________
Denna lag träder i kraft den
7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Den som utom riket har begått brott som avses i 11 § döms, om han finns här, efter denna lag och brottsbalken samt vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § nämnda balk inte är tillämplig.
Svensk domstol är behörig att döma för brott som avses i 11 § även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
Har regeringen föreskrivit att sekretess enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) skall gälla i verksamhet som består i tillsyn över efterlevnaden av förevarande lag, tillämpas första stycket också i fråga om den som röjer uppgifter vilka han till följd härav är skyldig att hemlighålla.
Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bemyndigar.
__________________
Denna lag träder i kraft den
8. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Framställningen får ej bifallas
1. om hinder mot lagföring
här i landet föreligger enligt 2 kap. 5 a §brottsbalken, ---------------
Framställningen får inte bifallas
1. om hinder mot lagföring
här i landet föreligger enligt 2 kap. 8 §brottsbalken, ---------------
13 §
Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, får åtal väckas här i landet, även om sådant förordnande som avses i 2 kap. 5 § eller 5 a § tredje stycket brottsbalkenej har meddelats.
För gärning som avses med framställningen dömes såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i 6 § andra stycket. Kan lagföringen ske här i landet endast med stöd av denna lag, får ej ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen i den andra staten.
Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, får åtal väckas här i landet, även om sådant förordnande som avses i 2 kap. 7 § eller 9 § brottsbalkeninte har meddelats.
För gärning som avses med framställningen döms såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i 6 § andra stycket. Kan lagföringen ske här i landet endast med stöd av denna lag, får inte dömas till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen i den andra staten.
_______________
Denna lag träder i kraft den
9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast efter framställning av den främmande staten.
Framställningen får ej bifallas ------------------
6. om fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort framställningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken.
Framställningen får inte bifallas ------------------
6. om fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort framställningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 8 § brottsbalken.
_______________
Denna lag träder i kraft den
10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
Härigenom föreskrivs att 10 kap.10-11 §§ lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap. Ansvar m.m.
10 §
Om ett brott enligt 1, 2, 3 eller 4 § har begåtts på ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Detsamma gäller om gärningen kan föranleda ansvar enligt brottsbalken eller miljöbalken.
Svensk domstol är behörig att döma för brott enligt 1, 2, 3 eller 4 § som har begåtts på ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger. Detsamma gäller om gärningen kan föranleda ansvar enligt brottsbalken eller miljöbalken.
11 §
Åtal för ett brott som avses i 10 § får väckas endast
1. om brottet avser ett förbjudet utsläpp och detta har medfört betydande skador på den svenska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på tillgångar i Sveriges sjöterritorium eller ekonomiska zon, eller
2. om den stat där fartyget är registrerat inte inom sex månader från det att staten underrättats om brottet har inlett rättsliga förfaranden som syftar till att ådöma straff för gärningen, eller
3. om den stat där fartyget är registrerat vid upprepade tillfällen har underlåtit att iaktta sina skyldigheter att vidta åtgärder med anledning av överträdelser begångna på dess fartyg.
Att åtal för brott som avses i första stycket i vissa fall får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndig-
Att åtal för brott som avses i första stycket i vissa fall får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndig-
het som regeringen bemyndigat följer av 2 kap. 5 § brottsbalken.
het som regeringen bemyndigat följer av 2 kap. 7 § brottsbalken.
___________________
Denna lag träder i kraft den
11. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor skall upphöra att gälla.
______________________
Denna lag träder i kraft den
12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:963) om rymdverksamhet
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver rymdverksamhet utan att ha erforderligt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor som har uppställts som förutsättning för tillstånd.
Den som utom riket har begått brott som avses i första stycket döms, om han finns här, efter denna lag och brottsbalken samt vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § nämnda balk inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk.
Åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast efter regeringens medgivande.
_______________
Denna lag träder i kraft den
13. Förslag till Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs att 51 a § jaktlagen (1987:259) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
51 a §
Den som har begått brott enligt denna lag inom Sveriges ekonomiska zon döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Svensk domstol är behörig att döma för brott enligt denna lag som har begåtts inom Sveriges ekonomiska zon även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
_______________
Denna lag träder i kraft den
14. Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
Den som har begått brott som avses i 16 § döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Svensk domstol är behörig att döma för brott som avses i 16 § även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
Har ett brott mot denna lag eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av lagen förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.
_______________
Denna lag träder i kraft den
15. Förslag till Lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att 49 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
49 §
Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Svensk domstol är behörig att döma för brott enligt denna lag även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
Denna lag träder i kraft den
16. Förslag till Lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
På begäran av tribunalen skall en i Sverige pågående lagföring överföras till tribunalen. Förs lagföringen över efter det att åtal har väckts, utgör detta rättegångshinder i brottmålet
Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats av tribunalen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.
_______________
Denna lag träder i kraft den
17. Förslag till Lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
För brott mot denna lag döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Svensk domstol är behörig att döma för brott mot denna lag även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
_______________
Denna lag träder i kraft den
18. Förslag till Lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 9 och 10 §§ lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.
__________________
Denna lag träder i kraft den
19. Förslag till Lag om ändring i Radio- och TV-lagen (1996:844)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § Radio-_och_TV-lagen (1996:844) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap. Straff och särskilda avgifter, m.m.
5 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om
– sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller
– sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.
Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken .
Åtal får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer mot
– svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsedda att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här, eller
– utlänningar även i andra fall
Svensk domstol är behörig att döma för brott som avses i första stycket även om domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken inte föreligger.
än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken .
_______________
Denna lag träder i kraft den
20. Förslag till Lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
Åtal och lagföring i Sverige för en gärning får inte ske
1. om frågan om ansvar för gärningen har prövats vid Internationella brottmålsdomstolen,
2. om domstolen har beslutat att frågan om ansvar för gärningen skall prövas där trots att svensk förundersökning eller lagföring pågår, eller
3. om domstolen har ansökt om att personen i fråga skall överlämnas till domstolen på grund av gärningen och denna ansökan inte har avslagits.
Åtal och lagföring i Sverige för en gärning får inte ske om Internationella brottmålsdomstolen har beslutat att frågan om ansvar för gärningen skall prövas där trots att svensk förundersökning eller lagföring pågår eller om domstolen har ansökt om att personen i fråga skall överlämnas till domstolen på grund av gärningen och denna ansökan inte har avslagits.
_______________
Denna lag träder i kraft den
21. Förslag till Lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. skall upphöra att gälla.
_______________
Denna lag träder i kraft den
1. Inledning
1.1. Uppdraget
Vårt uppdrag kan delas in i två delar. Vi har dels haft i uppdrag att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller sådana internationella brott som enligt folkrätten skall föranleda individuellt straffrättsligt ansvar. Bakgrunden till översynen i den delen är främst antagandet av och Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen men även den för straffrätten relevanta utvecklingen inom folkrätten i övrigt.
Den andra delen av vårt uppdrag har varit att göra en allmän översyn av bestämmelserna om straffrättslig domsrätt i 2 kap. BrB och i andra författningar. Syftet med den översynen har varit att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering.
Den 17 juli 1998 antogs Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Sverige ratificerade stadgan den 28 juni 2001. Efter att 60 stater hade ratificerat stadgan trädde den i kraft den 1 juli 2002. Genom stadgan inrättas Internationella brottmålsdomstolen som en permanent domstol för lagföring av enskilda för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Stadgan innehåller bl.a. utförliga definitioner av dessa brott och ett stort antal straffrättsliga principer som Internationella brottmålsdomstolen skall tillämpa. 1
Romstadgan ställer i och för sig inte något uttryckligt krav på att de brott och de straffrättsliga principer som anges i stadgan skall införlivas i de fördragsslutande staternas nationella rättsordningar. Stadgan är emellertid avsedd att vara endast ett komplement till de nationella straffsystemen som skall träda i funktion om staterna inte har vilja eller förmåga att själva svara för lagföring. Som stryks under i våra direktiv finns det därför ett starkt svenskt intresse av att se till att den svenska lagstiftningen straffbelägger och medger
1 Som bilaga 2 till detta betänkande finns fogat ett utdrag ur Romstadgan.
lagföring för allvarliga brott på motsvarande sätt och i samma utsträckning som skall gälla enligt den internationella ordning som Sverige har verkat för.
Mot denna bakgrund och utvecklingen inom folkrätten i övrigt har vårt uppdrag således varit att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen rörande de internationella brotten enligt folkrätten och ta ställning till vilka förändringar som behövs. Enligt direktiven har vi haft att särskilt uppmärksamma behovet av att införa adekvat straffrättslig lagstiftning för brott mot mänskligheten. I uppdraget har vidare ingått att ta ställning till om brottsrubriceringen folkrättsbrott är adekvat för de gärningar detta brott enligt 22 kap. 6 § BrB omfattar i dag. Vi har därvid haft att beakta att en rad konventioner och folkrättslig sedvanerätt har straffsanktionerats genom folkrättsbrottet. Vid utarbetandet av de förslag som vår översyn har kunnat ge anledning till, skall vi enligt direktiven särskilt överväga de lagtekniska lösningarna när det gäller frågor om en samlad reglering av de aktuella brotten, om indelningar i och avgränsningar av olika brott samt om införande av nya brott.
En särskild fråga som lyfts fram i våra direktiv är frågan om preskription. Vi har haft i uppdrag att överväga och ta ställning till om inte de allvarligaste av de internationella brotten enligt folkrätten bör undantas från reglerna om preskription och, i så fall, hur detta bör lösas lagtekniskt. Övervägandena i den delen skall enligt direktiven omfatta också möjligheten att undanta redan begångna, men ännu inte preskriberade brott, från framtida preskription.
När det gäller den delen av vårt uppdrag som rör svensk straffrättslig domsrätt, påpekas i våra direktiv att de nuvarande reglerna är svåröverskådliga. Vi har därför fått i uppdrag att göra en systematisk översyn av reglerna i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering. I uppdraget har dessutom ingått att se över den svenska lagstiftningen om straffrättslig domsrätt över de internationella brotten enligt folkrätten och ta ställning till vilka ändringar som kan föranledas av övervägandena med anledning av utvecklingen inom detta rättsområde. Även i övrigt har vi haft att undersöka behovet av förändringar av bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt.
Direktiven i sin helhet framgår av bilaga 1 till detta betänkande.
1.2. Utredningsarbetet
Vi påbörjade vårt arbete i november 2000 och vi har sedan dess hållit 16 utredningssammanträden med deltagande av experterna. Utredaren och sekreteraren har dessemellan haft ett antal arbetsmöten.
Utredaren – ibland med deltagande av sekreteraren – har i olika sammanhang informerat om utredningens arbete och inhämtat synpunkter på detta. Således besöktes i juni 2001 utrikesdepartementets Referensgrupp för folkrättsfrågor och i maj 2002 Totalförsvarets folkrättsråd. Vidare träffade utredaren och sekreteraren i juni 2002 företrädare för rikskriminalpolisens s.k. folkbrottsenhet, dels för att informera om vårt arbete och dels för att inhämta information om arbetet i enheten.
Eftersom vi har varit angelägna om att ha en öppen dialog med organisationer som på olika sätt kan beröras eller ha intresse av vårt arbete, bjöd vi in ett antal sådana organisationer till ett samråd den 6 november 2001. Vid samrådet deltog representanter för Rädda Barnens riksförbund, Amnesty International, Internationella juristkommissionen, Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, svenska avdelningen av International Law Association samt Fonden för mänskliga rättigheter. Vid ett senare tillfälle träffade utredaren och sekreteraren även representanter för svenska Röda Korset. Amnesty International har därefter genom sin juristgrupp översänt ett yttrande till utredningen.
I juni 2001 deltog utredaren och sekreteraren i ett av utrikes- och justitiedepartementen anordnat expertmöte i Stockholm rörande Internationella brottmålsdomstolen. I mötet deltog experter från Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Norge, Polen och Sverige. Vid mötet diskuterades bl.a. vilka åtgärder som kunde vara lämpliga att vidta när det gäller förändringar i nationell straffrättslig lagstiftning. Liknande frågor diskuterades också vid det konsultationsmöte som i september 2001 anordnandes i Europarådets regi i Strasbourg och i vilket sekreteraren deltog. I maj 2002 deltog utredaren i ett under det spanska ordförandeskapet i EU anordnat möte i Madrid om jurisdiktionskonflikter.
1.3. Disposition av betänkandet
Mot bakgrund av vårt tudelade uppdrag har vi valt att behandla de olika uppdragen i var sin del av betänkandet. I del A behandlar vi således frågan om svensk straffrättslig domsrätt. Såvitt gäller domsrätt för internationella brott utgår vi härvid från vårt förslag i del B om införande av en särskild strafflag för internationella brott. De brott som föreslås ingå i den lagen är sådana som enligt folkrätten omfattas av universell jurisdiktion. I överensstämmelse härmed föreslår vi att dessa brott skall omfattas av svensk domsrätt enligt principen om universalitet. I del B behandlar vi således frågan om svensk straffrättslig lagstiftning för s.k. internationella brott.
I såväl del A som del B lämnas först en redogörelse för bakgrunden till våra överväganden, inkluderande innehållet i såväl nationell som internationell rätt. Övervägandena i respektive del har sedan samlats i ett särskilt kapitel (kap. 7 och 14).
I del C av betänkandet behandlas frågor om genomförandet av våra förslag och vissa andra frågor som är gemensamma för utredningens båda delar. Där finns också kommentarerna till våra författningsförslag.
Del A
Svensk straffrättslig domsrätt
2. Folkrätt och jurisdiktion
2.1. Allmänt
Inom folkrätten brukar man ibland skilja mellan olika former av jurisdiktion. En vanlig indelning är att skilja mellan legislativ, judiciell och exekutiv jurisdiktion. Med legislativ jurisdiktion avses då ofta avgränsningen av den nationella lagstiftningens tillämpningsområde, med judiciell jurisdiktion de rättstillämpande organens tilllämpning av den nationella rätten och med exekutiv jurisdiktion verkställigheten av beslutade åtgärder.1
Det folkrättsliga regelsystemet anses vanligen bestå av två komponenter, nämligen dels de internationella överenskommelserna (traktaterna) och dels den internationella sedvanerätten (allmän folkrätt). Medan den allmänna folkrätten i princip är automatiskt bindande, binder de internationella överenskommelserna endast de avtalsslutande parterna. Överenskommelser sluts emellertid inte sällan för att, åtminstone delvis, kodifiera sedvanerättsliga regler och de kan dessutom få betydelse för den allmänna folkrättens utveckling. Utvecklingen av folkrättens regler om jurisdiktion har skett just genom en sådan växelverkan mellan allmän folkrätt och traktatbaserad folkrätt.
Rätten till exekutiv jurisdiktion är i princip alltid territoriellt begränsad och kommer inte att behandlas vidare i detta betänkande. Vad gäller legislativ och judiciell jurisdiktion föreligger däremot en viss rätt till extraterritoriell tillämpning. Även utomlands begångna gärningar kan alltså utgöra brott enligt nationell lag och vara underkastade nationell domsrätt. I många länder – främst med anglosaxisk rättstradition – avgränsas den legislativa och judiciella jurisdiktionen på i princip samma sätt. Om det föreligger brott enligt nationell rätt så föreligger också domsrätt och vice versa. I andra
1 Se t.ex. Oppenheim I s 456 ff, Malanzuk, Akehurst´s Modern Introduction to International
Law (7 ed.) s. 109 ff, Eek, Bring, Hjerner, Folkrätten, 4:e uppl. s 405 samt Europarådsrapporten Extraterritorial criminal jurisdiction, Strasbourg 1990 s 18.
länder – till vilka Sverige hör – är däremot domsrätten mer begränsad än det materiella brottsbegreppet.
I Sverige avgränsas jurisdiktionen således inte enbart av regleringen av vad som utgör brott enligt nationell lag utan också av regler om domsrätt eller om nationell domstols behörighet. När man i Sverige talar om jurisdiktionsregler brukas därmed också i allmänhet avses just domsrättsregler eller de regler som avgränsar domstolarnas behörighet att ta upp olika frågor till materiell prövning. I överensstämmelse härmed avser vi fortsättningsvis med jurisdiktion – om inte annat sägs – domsrätt eller avgränsningen av nationell domstols behörighet att döma över gärningar som utgör brott enligt den nationella lagen.
Påpekas bör att om svensk domstol är behörig, skall den alltid tillämpa svensk strafflag. Till skillnad från vad som gäller på civilrättens område, får svensk domstol på straffrättens område aldrig döma med tillämpning av utländsk lag.2 Frågor om lagval aktualiseras aldrig i brottmål
Jurisdiktionsregler finns i såväl internationell som nationell rätt. Medan allmän folkrätt sätter gränserna för hur långt en stat får sträcka sin jurisdiktion, ankommer det på varje stat att i sin nationella lagstiftning bestämma hur långt man faktiskt utnyttjar denna möjlighet. Den internationella rätten har betydelse för den nationella rättens utformning också på det sättet att det i olika internationella överenskommelser finns bestämmelser om de avtalsslutande staternas rätt och skyldighet att utöva jurisdiktion.
En stat anses enligt folkrätten alltid ha rätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över brott som förövas på det egna territoriet. Detta förhållande kan härledas ur den folkrättsliga principen om staternas nationella suveränitet. Straffrätten över huvud taget har traditionellt ansetts vara en påtagligt nationell angelägenhet och det har ansetts ankomma på varje stat att inom sitt territorium avgöra vad som är tillåtet respektive förbjudet. Frågan om vad som bör krävas för att ett brott skall anses begånget på statens territorium är dock inte okomplicerad. Ett klassiskt rättsfall på området är den permanenta domstolens i Haag avgörande år 1927 i det s.k. Lotusfallet. I avgörandet underströk domstolen territorialitetsprincipens grundläggande roll. Jurisdiktion får inte sträckas utöver det egna territo-
2 Det är en princip som tillämpas av så gott som alla stater. Däremot är det inte ovanligt att domstol vid tillämpning av den egna lagen beaktar utländsk rätt. Detta krävs exempelvis alltid vid tillämpning av bestämmelser om dubbel straffbarhet. Ett annat exempel från svensk rätt är den speciella konstruktionen i 6 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Jfr Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 105 f.
riet utan att det finns stöd för detta i allmän folkrätt eller i en internationell överenskommelse. Såvitt gäller domsrätt uttalade dock majoriteten (domstolen var mycket splittrad) att brott som begåtts av en gärningsman som vid brottstillfället befann sig i en annan stat ändå var att betrakta som begånget i staten om någon av brottsförutsättningarna och då särskilt brottets effekter har inträffat i staten.3
I dag har straffrätten kommit att bli allt mer internationellt inriktad och en straffrättslig kompetens som begränsar sig till brott som har begåtts inom det egna territoriet har av olika skäl ansetts otillräcklig.4 Att stater utövar jurisdiktion även över brott som begås utanför det egna territoriet har blivit allt vanligare och denna utveckling har påskyndats av – och för den delen även nödvändiggjort – olika internationella överenskommelser på straffrättens område.
2.2. De nationella straffbestämmelsernas tillämpningsområde
För att frågan om nationell domstols behörighet skall aktualiseras krävs i princip att det föreligger en enligt nationell lag kriminaliserad gärning. Som nyss berörts överensstämmer i många länder behörigheten med det nationella brottsbegreppet. I andra länder – däribland Sverige – är däremot det materiella brottsbegreppet väsentligt vidare än behörigheten.
Även i förhållande till vad som utgör brott enligt svensk lag gäller dock en rad olika nationella begränsningar. En viss vägledning ger här straffbudens skyddsintresse. Bestämmelser som är avsedda att skydda svenska intressen är också regelmässigt nationellt begränsade. Detta gäller exempelvis straffbestämmelser som avser administrativa eller förvaltningsrättsliga regleringar. I allmänhet får sådana straffbestämmelser antas vara begränsade inte bara vad gäller skyddsintresse utan också territoriellt. Som utgångspunkt brukar också anses gälla att specialstraffrättsliga bestämmelser endast är tillämpliga på gärningar som begåtts på svenskt territorium.
För brott som inte riktar sig mot något särskilt svenskt intresse utan avser handlingar som, såsom allmänt moraliskt förkastliga, normalt är straffbelagda enligt alla länders strafflagar är däremot
3 Se angående Lotusfallet exempelvis Eek m.fl. s. 406 och 408 samt Oppenheim I s. 460, 468 och 478 f. Fallet är omdiskuterat i vissa delar. 4 Inte minst gäller det i fråga om de humanitärrättsliga brotten, se kapitel 8.
utgångspunkten att de är universellt tillämpliga. Detta gäller bl.a. de flesta brotten i brottsbalken. En gärning som uppfyller rekvisiten för exempelvis stöld eller misshandel är således brott enligt svensk lag oberoende av var gärningen begåtts, vem som begått den och vem den riktats mot. Det materiella brottsbegreppet kommer på detta sätt att omfatta ett stort antal gärningar för vilka det inte finns någon rätt till nationell jurisdiktion.5
Metoden innebär alltså ett accepterande av att kriminalisering kan sträcka sig längre än tillåten jurisdiktion. Så länge som kraven på begränsningar av jurisdiktionen istället tillgodoses genom behörighetsregler kan emellertid metoden – i den omfattning den används i Sverige – inte anses stå i strid med folkrätten. Vi kommer i betänkandet inte heller att särskilt behandla frågor om vad som utgör brott enligt svensk rätt. Det finns emellertid anledning att påpeka att folkrättens regler om jurisdiktion i vissa fall torde innebära begränsningar av rätten till kriminalisering6 och i vart fall vara av betydelse för bedömningen av i vad mån utom riket begångna gärningar är att anse som brott enligt svensk lag. I sammanhanget bör också erinras om att bestämmelsen i 2 kap. 7 § BrB om iakttagande av folkrättsliga begränsningar – som vi återkommer till – inte endast avser domstols behörighet utan även svensk lags tillämplighet.
2.3. Jurisdiktionsprinciper 2.3.1 Inledning
Att en gärning utgör brott enligt nationell lag innebär inte att staten också har rätt att göra jurisdiktionsanspråk gällande. Bestraffning förutsätter därutöver att det finns någon sådan form av anknytning mellan domstolsstaten och den konkreta gärningen som berättigar till lagföring och bestraffning.7 De olika grunder enligt vilka det kan vara folkrättsligt tillåtet att utöva jurisdiktion brukar sammanfattas i ett antal principer.
Av principerna är det endast territorialitetsprincipen som i alla länder kan anses helt och fullt accepterad. De övriga jurisdiktions-
5 Om tolkningen av de olika straffbestämmelsernas tillämplighet i rummet, se Thornstedt i SvJT 1966, s. 511 ff. och Falk s. 183 ff. samt även rättsfallet NJA 1997 s. 275. 6 Förutom straffbestämmelser som anknyter till administrativ lagstiftning kan erinras om rättsfallet NJA 1946 s. 65. 7 Det står troligen i strid med folkrätten om en stat utövar jurisdiktion över en gärning som inte har en ”direct and substantial” anknytning till staten (Oppenheim s. 468). Reuterswärd talar om en ”rättsligt relevant och internationellt godtagbar” anknytning (SvJT 1977 s. 93). Se även Jareborg/Asp 1995 s. 23.
principerna är visserligen allmänt accepterade i den meningen att de former av anknytning som principerna ger uttryck för kan grunda rätt till jurisdiktion, men uppfattningarna om i vilken omfattning varierar mycket. Särskilt i anglosaxisk doktrin och praxis har man intagit en restriktiv hållning till andra principer än territorialitetsprincipen som grund för straffrättslig jurisdiktion. Under senare tid har dock övriga jurisdiktionsprinciper, särskilt genom den traktatbaserade rätten, mött en allt vidare acceptans. Det är dock fortfarande vanligt att det riktas stark kritik mot alltför långtgående jurisdiktionskrav från olika länder även om dessa påstås stå i överensstämmelse med de folkrättsliga jurisdiktionsprinciperna.8
Synen på jurisdiktionsfrågorna har ett samband med de bestämmelser som staterna tillämpar för utlämning. Inom det internationella samarbetet på straffrättens område brukar principen ”aut dedere, aut judicare” tillämpas. Denna innebär att en stat, inom vars område någon som misstänks för brott i en annan stat befinner sig vid begäran, antingen skall utlämna den misstänkte eller själv inleda lagföring av brottet. Med en restriktiv utlämningspraxis ökar då behovet av vida domsrättsregler medan vida utlämningsregler tillåter begränsade domsrättsregler. Av särskild betydelse är frågan om utlämning av egna medborgare. Domsrättsreglerna måste således utformas med beaktande av de begränsningar som gäller i fråga om möjligheterna att utlämna gärningsmannen till en annan stat för att lagföras där. För svensk del finns anledning att beakta bl.a. att svensk medborgare som huvudregel inte får utlämnas och att hinder mot utlämning kan föreligga på grund av risk för förföljelse och av humanitära skäl. I avsaknad av utlämningsavtal som föreskriver annat har regeringen också alltid en fri prövningsrätt i fråga om utlämning skall beviljas.
2.3.2. Territorialitetsprincipen
Enligt den grundläggande territorialitetsprincipen har en stat jurisdiktion9 över brott som begås på det egna territoriet. Anknytningen till staten grundar sig således enligt denna princip på gärningsorten.
8 Det här sagda avser förhållanden under de senaste århundradena. Längre tillbaka i historien, före de egentliga statsbildningarnas tid, var helt andra jurisdiktionsprinciper dominerande, se t.ex. Träskman 1977 s. 116–120 och 139–140. 9 När det här sägs att en stat har jurisdiktion avses, om man skall vara korrekt, att staten har jurisdiktionsrätt, dvs. den har enligt folkrätten rätt att utöva domsrätt på visst sätt. En annan sak är att en stat genom att tillträda en konvention eller annan traktat kan ha förpliktat sig att utöva domsrätt på visst sätt.
Principen brukar sägas gälla oinskränkt. Vissa begränsningar finns dock. Enligt folkrätten har varje stat i vissa fall rätt till immunitet från en annan stats territoriella jurisdiktion. Det gäller, förutom för staten själv, bl.a. för dess statsöverhuvud, diplomatiska företrädare, örlogsfartyg och väpnade styrkor.10 Vidare torde en stat vara förhindrad att påtvinga utländska medborgare som befinner sig på dess territorium vissa skyldigheter, t.ex. skyldighet att göra militärtjänst eller att – i vart fall om det är fråga om kortare besök i landet – betala skatt. Det innebär att staten i en sådan situation inte heller kan bestraffa en utländsk medborgare för att inte ha fullgjort sina skyldigheter.11 Inskränkningar kan också följa på grund av överenskommelser med annan stat (jfr för svensk del t.ex. 2 kap. 7 b § BrB).
Territorialitetsprincipens tillämpning sammanhänger med hur gärningsorten bestäms, dvs. med regleringen av var ett brott skall anses begånget. Det finns olika uppfattningar om hur lokalisering av brott bör och får ske och olika stater har genom åren utvecklat olika principer för bestämmande av gärningsort.12 I avsnitt 3.2.2 lämnar vi en redogörelse för vilka regler som i detta hänseende gäller i Sverige. De svenska lokaliseringsreglerna bygger, i likhet med övriga nordiska länders,13 på den s.k. ubikvitetsprincipen, enligt vilka det är tillräckligt att någon del av brottet begåtts i Sverige, och effektprincipen, enligt vilken brottet är lokaliserat till Sverige också i det fall att brottseffekten ägt rum här. Reglerna får vid en internationell jämförelse anses vidsträckta men framför allt i amerikansk praxis har man i vissa fall i än högre grad lokaliserat brott till det egna territoriet som en metod för att hävda jurisdiktion.14
2.3.3. Flaggstatsprincipen
Flaggstatsprincipen innebär att en stat har jurisdiktion över brott på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i den staten.15 I äldre teori ansågs denna princip i viss utsträckning som ett specialfall av terri-
10 Vi återkommer till frågor om immunitet i avsnitt 3.10 och 12.5. 11 Oppenheim s. 461. 12 Se Träskman 1977 s. 48 ff och Cameron 1994 s. 52 ff. 13 Se Nord 1992:17 s. 27 ff. 14 Jfr Cameron 1994, s. 213 ff. 15 Enligt Oppenheim (s. 479f) är principen inte helt klar när det gäller luftfartyg; den jurisdiktion över händelser på ett luftfartyg som staten där luftfartyget är registrerat kan hävda konkurrerar ofta med jurisdiktion enligt territorialitetsprincipen och aktiva personalitetsprincipen. Det är ett av skälen till att flera konventioner som rör brott ombord på luftfartyg har ingåtts, se avsnitt 11.2.
torialitetsprincipen. Fartyg betraktades som ”flytande territorium”. Detta synsätt är dock numera övergivet och det råder ingen tvekan om att brott som begås på utländska fartyg när dessa befinner sig på svensk territorium är att betrakta som begångna i Sverige. Detta innebär att flaggstatsprincipen i sådan fall kan komma att konkurrera med territorialitetsprincipen. Olika uppfattningar finns om hur sådana fall av behörighetskonflikter lämpligen bör regleras.
Motiven för att ge en stat jurisdiktion över brott som begås på dess egna fartyg står att söka i vad som kan kallas ”ordningsfunktionen”.16 Varje stat har ett berättigat intresse av att upprätthålla och säkerställa ordningen ombord på de fartyg och luftfartyg som är registrerade i staten. Flaggstatsprincipen ger grund för jurisdiktion oberoende av var fartyget, eller luftfartyget, befinner sig och oberoende av om gärningsmannen tillhör besättningen, följer med som passagerare eller befinner sig ombord av annan anledning.
2.3.4. Aktiva personalitetsprincipen
Enligt den aktiva personalitetsprincipen har en stat jurisdiktion över brott som begås av dess egna medborgare. Även brott som begåtts av personer som har hemvist i staten brukar anses kunna omfattas av domsrätt med stöd av den aktiva personalitetsprincipen. Brottet har således anknytning till staten genom gärningsmannen.
Det finns olika uppfattningar om hur långt som det är tillåtet att utöva jurisdiktion med stöd av den aktiva personalitetsprincipen. I vilken utsträckning olika stater faktiskt utnyttjar den som grund för jurisdiktion varierar också mycket. Detta hänger till inte obetydlig del samman med möjligheterna i de olika nationella rättordningarna att utlämna egna medborgare för att lagföras i en annan stat. I vissa stater, t.ex. i Storbritannien, är möjligheterna att bestraffa brott som begås utanför det egna territoriet begränsade. Där tillåter, å andra sidan, lagstiftningen i rätt stor utsträckning att landets egna medborgare utlämnas. Andra stater, som inte alls eller endast i begränsad utsträckning lämnar ut sina egna medborgare och till vilka bl.a. Sverige hör, har gett sina domstolar nästan total jurisdiktion över brott som begås av dess egna medborgare eller personer som har hemvist i staten, även när brotten har begåtts utanför statens eget territorium. I vissa stater har jurisdiktionen med stöd av den aktiva personalitetsprincipen begränsats till gärningar som riktar sig mot enskilt eller allmänt intresse i jurisdik-
16 Träskman 1977 s. 135.
tionsstaten. En vanlig begränsning är också att den aktuella gärningen måste vara straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet).
Jurisdiktion med stöd av den aktiva personalitetsprincipen kommer att konkurrera med jurisdiktion som en annan stat har rätt att utöva enligt territorialitetsprincipen. Om en svensk begår en gärning i ett annat land, har ju både Sverige och den andra staten jurisdiktionsrätt. Sådana behörighetskonflikter kan lösas genom konventioner eller helt enkelt genom överenskommelse i det enskilda fallet. Ett särskilt problem kan uppstå om ett visst handlande är påbjudet i en stat men utgör en brottslig gärning i medborgarskapsstaten. Enligt folkrätten får emellertid i ett sådant fall medborgarskapsstaten inte kräva att dess medborgare följer medborgarskapsstatens lag, utan är skyldig att respektera den andra statens suveränitet.17
2.3.5. Passiva personalitetsprincipen
Jurisdiktion kan också grundas på anknytning genom brottsoffret eller angreppsobjektet. Enligt den passiva personalitetsprincipen kan en stat ha jurisdiktion över ett brott på den grunden att brottet riktat sig mot ett enskilt intresse i den aktuella staten. Med brott mot enskilt intresse avses vanligen brott mot personer som är medborgare eller har hemvist i den aktuella staten eller juridiska personer med hemort i staten.18
Principen är i hög grad kontroversiell19 som grund för jurisdiktion och många länder tillämpar den inte alls. Den tillämpas dock i större eller mindre utsträckning av ett avsevärt antal länder och det är numera inte ovanligt att den uttryckligen tas upp i olika konventioner som en grund för jurisdiktion.20 Generellt kan sägas att skälen för att tillämpa principen gör sig allt starkare gällande ju grövre brott det är fråga om.
Det råder delade meningar om det bör uppställas krav på dubbel straffbarhet när jurisdiktion utövas med stöd av den passiva personalitetsprincipen. De som anser att så inte bör vara fallet hänvisar till att ett sådant krav skulle kunna få effekter som verkar stötande för rättskänslan i landet. Exempelvis skulle då vissa sexualbrott som
17 Oppenheim s. 464. 18 Träskman 1977 s. 141. 19 Se t.ex. Oppenheim s. 472. 20 Se t.ex. nr 12-14, 17, 24, 27 och 28 av de i bilaga 5 upptagna traktaterna.
begås mot landets medborgare när dessa befinner sig i något annat land kunna förbli obestraffade. De som anser att ett krav på dubbel straffbarhet bör upprätthållas menar att motsatsen skulle innebära att man inkräktar på den suveränitet över sitt eget territorium som staten där gärningen begås har; att det helt enkelt innebär att ett land skulle lägga sig i ett annat lands inre angelägenheter.
2.3.6. Statsskyddsprincipen
Enligt statsskyddsprincipen har en stat jurisdiktion över brott som riktar sig mot staten själv eller annat offentligt intresse i staten. Principens förenlighet med folkrätten har – särskilt i äldre doktrin – ifrågasatts, men det är numera allmänt accepterat att den får användas i vart fall i fråga om allvarliga brott som riktar sig mot statens egen säkerhet.21 Om detta inte skulle accepteras skulle man riskera att domstolsstatens intressen inte skulle bli i tillräcklig grad tillgodosedda, då många brott som riktar sig mot en stats inre säkerhet inte alls eller endast bristfälligt är kriminaliserade i andra stater. Även om så skulle vara fallet kan domstolsstaten inte förlita sig på att en annan stat, t.ex. staten där gärningen har begåtts, med önskvärd kraft inleder lagföring av brottet.
Det kan dock anföras skäl för att statsskyddsprincipen skall utnyttjas med försiktighet.22 Ett skäl är att något krav på dubbel straffbarhet inte kan uppställas – brott som riktar sig mot en viss stats inre säkerhet är ju ofta inte kriminaliserade i andra stater – och att principen därför inkräktar på andra staters suveränitet över det egna territoriet. Vidare kan tillämpningen av principen få effekter som är mycket ogynnsamma för den enskilde. En gärningsman riskerar att dömas för en gärning som inte utgör brott på gärningsorten. Det kan till och med vara så att gärningsmannen – som ju inte behöver ha någon anknytning till domstolsstaten – inte känner till att gärningen är kriminaliserad. Gärningsmannen kan också riskera att bli dömd för samma gärning mer än en gång, då en tidigare utländsk dom inte brukar anses hindra nytt åtal för samma gärning i de fall då den kränkta staten utövar jurisdiktion med stöd av statsskyddsprincipen.
Vilka brott som är av sådan art att en stat enligt folkrätten har rätt att utöva domsrätt över dem med stöd av statsskyddsprincipen
21 Oppenheim s. 470, Träskman 1977 s. 141. Principen motiverades tidigare – och i viss mån fortfarande – med varje stats rätt till självförsvar (Cameron 1994 s. 45 f). 22 Se Cameron 1994 s. 32 ff.
är långtifrån klart och föremål för högst skiftande uppfattningar. Olika stater har utformat sina regler om jurisdiktion grundad på statsskyddsprincipen på mycket olika sätt, vilket bl.a. hänger samman med svårigheterna att precisera i vilka fall som brott kan anses vara riktade mot en stats säkerhet. Medan vissa stater – i vart fall formellt – inte har någon begränsning alls i fråga om vilka brottstyper som kan komma i fråga, har andra med varierande grad av precision sökt avgränsa principens tillämpning till endast vissa allvarligare former av brott som riktar sig mot statens kärnfunktioner.
Praxis varierar emellertid även när det gäller utpekade brottstyper. Allmänt kan sägas att principen brukar tillämpas i vart fall i förhållande till sådana brott som hotar landets militära eller politiska säkerhet. Andra brott som brukar anses omfattade av statsskyddsprincipen är penningförfalskning, människosmuggling och mera omfattande narkotikasmuggling.23 Även brott mot och av statstjänstemän brukar anses vara omfattade av jurisdiktion på denna grund.24 Till statsskyddsprinciperna kan, eller i vart fall bör, dock endast brott som riktar sig mot exklusiva statliga eller nationella intressen räknas. Stölder och andra förmögenhetsbrott kan alltså i vart fall normalt inte anses vara omfattade av jurisdiktion med stöd av statsskyddsprincipen.
Olikheten i de olika staternas syn på statsskyddsprincipens omfattning avspeglar de olika åsikter som genom åren har hävdats i folkrättslig litteratur. Några anser att varje stat i princip har frihet att själv ta ställning till vad som skall krävas för att kunna utöva jurisdiktion med stöd av statsskyddsprincipen. De allra flesta författare hävdar dock att det finns folkrättsliga begränsningar som också har stöd i statspraxis.
2.3.7. Universalitetsprincipen
Jurisdiktion kan också grundas på brottets karaktär. Vissa brott anses vara sådana att det ligger i hela världssamfundets intresse att de bestraffas. Jurisdiktion över sådana brott kan utövas med stöd av universalitetsprincipen, som innebär att brotten får lagföras i en stat oberoende av vem som har begått dem eller var de har begåtts.
För att utöva jurisdiktion med stöd av universalitetsprincipen krävs att det finns stöd för detta i allmän folkrätt. Olika uppfattningar finns om hur långt detta stöd sträcker sig. Även om allmän
23 Oppenheim s. 471. 24 Cameron i NTfK 1993 s. 229.
folkrätt tillåter att jurisdiktion utövas i enlighet med universalitetsprincipen brukar det i allmänhet inte anses föreligga någon skyldighet att utöva sådan jurisdiktion.25 Däremot förekommer det att stater till följd av internationella överenskommelser är förpliktigade att utöva jurisdiktion även när brottet inte har någon särskild anknytning till domslandet. Det förekommer att sådan jurisdiktion betecknas som universell. Skyldigheten att lagföra sträcker sig dock ofta inte längre än vad som följer av principen ”aut dedere aut judicare.” Även när det enligt traktaterna finns en längre gående skyldighet, eller rätt, att utöva jurisdiktion gäller denna också i princip enbart mellan parterna. Skyldigheten att lagföra även om det inte finns någon särskild anknytning till den egna staten är härledd från andra partens jurisdiktion enligt sedvanliga anknytningsprinciper. Någon universell jurisdiktion är det alltså inte frågan om, såvida det inte finns stöd för sådan i allmän folkrätt. De brott över vilka jurisdiktion får utövas med stöd av universalitetsprincipen kallas ofta internationella brott. Till dessa brott hör bl.a. grova humanitärrättsliga brott samt sjöröveri och tortyr. I vilken utsträckning andra brott är internationella i denna mening är föremål för mycket olika uppfattningar.26
Som internationella brott kan räknas även sådana brott som det enligt internationella överenskommelser kan föreligga rätt eller skyldighet att lagföra även om det inte finns någon särskild anknytning till staten. Till frågan om jurisdiktion enligt traktater återkommer vi i avsnitt 2.4.
2.3.8. Principen om ställföreträdande rättsskipning
De ovan behandlade anknytningsprinciperna utmärks samtliga av att rätten till jurisdiktion grundas på omständigheter som gör att staten på något sätt kan säjas ha ett eget intresse av att utöva jurisdiktion. Principen om ställföreträdande rättsskipning skiljer sig från detta genom att jurisdiktionen i dessa fall inte utövas i domstatens omedelbara intresse utan i stället i en annan stats intresse såsom ett led i det internationella samarbetet mot brott. Det som ligger till grund för jurisdiktionen är traktatförpliktelser i förhållande till annan stat och/eller någon form av begäran från den stat i vilken brottet begåtts eller från en annan stat som har jurisdiktion över
25 Se dock vad som i avsnitt 8.2 sägs om Genèvekonventionernas sedvanerättsliga status. 26 Se exempelvis The Princeton Principles on Universal Jurisdiction s. 45 ff.
brottet enligt vanliga anknytningsprinciper. Behörigheten är inte självständig utan härledd.
Bakgrunden till principen om ställföreträdande rättsskipning är det gemensamma intresse som staterna har av att personer som gjort sig skyldiga till brott i ett land inte skall kunna undgå lagföring och straff genom att bege sig till ett annat land. Ett sätt att motverka detta är att på begäran utlämna personer som är misstänkta för brott i ett annat land. Staterna är emellertid inte alltid villiga att utlämna exempelvis egna medborgare. Detta ligger bakom den i många internationella överenskommelser uttryckta principen ”aut dedere aut judicare” eller med andra ord att antingen utlämna eller lagföra. 27 Men lagföring i en annan stats intresse förutsätter inte traktatförpliktelse eller att en stat fått och avslagit en utlämningsbegäran. Fråga kan exempelvis också vara om en direkt begäran om överförande av lagföring.
2.4. Jurisdiktion i straffrättsliga traktater
Det internationella samarbetet på straffrättens område har under 1900-talet utvecklats och fördjupats i mycket hög grad. Denna utveckling fortsätter och antalet internationella överenskommelser på området är i stadigt stigande. Ett grundläggande inslag i samarbetet är att motverka att personer som begått grova brott skall kunna undgå straff genom att bege sig till en annan stat. Samarbetet sker i många olika former. Ett viktigt led i samarbetet är de olika multilaterala överenskommelser som syftar till en harmonisering av kriminaliseringens innehåll på olika områden. Sådana överenskommelser tar i allmänhet sikte på gärningar som det i någon mening kan sägas finnas ett gemensamt internationellt intresse av att bekämpa. I överenskommelserna finns i allmänhet också bestämmelser om jurisdiktion enligt vilka staterna skall ha möjlighet och i vissa fall skyldighet att utöva jurisdiktion. Sådana regler kan från en överenskommelse till en annan se mycket olika ut, både vad gäller omfång och tydlighet. I bilaga 5 återges jurisdiktionsbestämmelserna i ett antal olika internationella överenskommelser som Sverige tillträtt.
27 I de flesta fall kommer principen om ställföreträdande straffrättsskipning i traktat till uttryck genom en förpliktelse att antingen utlämna eller lagföra (se exempelvis ett flertal exempel i bilaga 5). Principen kan dock manifesteras även i annan form. Ett exempel är den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål (SÖ 1976:21) som ligger till grund för lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
I de flesta internationella överenskommelser som reglerar jurisdiktionsfrågor brukar det inledningsvis finnas en bestämmelse om skyldigheten att etablera domsrätt i överensstämmelse med de folkrättsliga anknytningsprinciperna. Normalt föreskrivs en skyldighet för de fördragsslutande staterna att se till att de i enlighet med territorialitetsprincipen kan utöva domsrätt över brott som omfattas av överenskommelsen och som begås på det egna territoriet. Skyldighetn brukar ofta omfatta även brott som begås ombord på en stats egna fartyg eller luftfartyg, dvs. brott över vilka domsrätt utövas med stöd av flaggstatsprincipen. Konventioner som inte kräver längre gående jurisdiktion än så är bl.a. Tokyokonventionen år 1963 om brott och andra handlingar begångna ombord på luftfartyg, 1972 års konvention om förbud mot biologiska vapen och ENMOD-konventionen år 1977 samt på miljörättens område 1972 års globala dumpningskonvention och MARPOLkonventionen år 1973. Det är dock inte ovanligt att överenskommelserna därutöver också innehåller en uttrycklig förpliktelse om att kunna utöva domsrätt även över brott som begås av statens egna medborgare utanför dess eget territorium, dvs. enligt den aktiva personalitetsprincipen. Så är exempelvis fallet beträffande 1993 års konvention om förbud mot kemiska vapen, fördraget år 1996 om fullständigt förbud mot kärnsprängningar och Ottawakonventionen år 1997 om förbud mot truppminor. Detsamma gäller enligt flera av de inom EU ingångna avtalen om ekonomiska brott och annan organiserad brottslighet.28 Enligt FN:s narkotikakonvention gäller att, om en stat inte utlämnar sina egna medborgare, dess domstolar måste ges jurisdiktion över brott som egna medborgare begår även utanför det egna territoriet.
Härutöver gäller enligt de flesta överenskommelserna (av särskilda skäl gäller detta inte de till EU avgränsade traktaterna) en skyldighet att säkerställa domsrätt över brotten i de fall att en misstänkt befinner sig på statens territorium och staten inte utlämnar honom till någon som har jurisdiktion på annan grund. Regleringen i dessa hänseenden bygger alltså till sin form på principen om ställföreträdande rättsskipning. Det bör emellertid noteras att bestämmelsernas närmare uppbyggnad och innehåll växlar mellan olika överenskommelser. En viktig fråga i det sammanhanget är om skyldigheten att kunna utöva domsrätt endast gäller i det fall att en annan stat faktiskt framställt en utlämningsbegäran som inte bifalls eller om skyldigheten gäller generellt, oberoende av om någon
28 T.ex. enligt EU:s bedrägerikonvention.
framställan gjorts. Den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism från 1977 (bil. 5 nr 9) bygger klart på det förra alternativet. De flesta av traktaterna är emellertid utformade enligt den modell som etablerades genom 1970 års Haag-konvention om bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg (bil. 5 nr 5) och som torde bygga på det senare alternativet. Kravet på att etablera jurisdiktion avser enligt artikel 4.2 visserligen endast fall när den misstänkte finns inom statens territorium och inte utlämnas enligt bestämmelserna i artikel 8 (till fördragsslutande stat som har jurisdiktion enligt artikel 4.1). Det kan då också synas som en framställan om utlämning skulle vara en förutsättning för skyldigheten att etablera jurisdiktion. Emellertid framgår av artikel 6 att även om någon framställan om utlämning inte gjorts så är den stat där en misstänkt befinner sig skyldig att göra en preliminär undersökning, se till att den misstänkte är tillgänglig för lagföring eller utlämning samt underrätta berörda stater. Föreskriften i artikel 7 om skyldigheten att överlämna ett ärende till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan när utlämning inte sker måste läsas mot bakgrund av artikel 6. Skyldigheten enligt artikel 7 förutsätter alltså inte någon utlämningsframställan och då kan detta rimligtvis inte heller gälla för artikel 4.2.29
Skyldigheterna enligt 1970 års Haag-konvention och de andra internationella överenskommelser som är uppbyggda enligt samman mönster sträcker sig alltså klart längre än vad normalt anses ligga inom ramen för ställföreträdande straffrättsskipning. Rätten och skyldigheten att utöva jurisdiktion över misstänkta som påträffas på det egna territoriet är inte avhängig av att en stat med sedvanlig jurisdiktion genom en utlämningsframställan eller på annat sätt visat intresse för lagföring i det enskilda fallet. Jurisdiktionsrätten (och skyldigheten) närmar sig på detta sätt vad som gäller enligt universalitetsprincipen.
Samtidigt finns det skäl att stryka under att överenskommelserna endast binder i förhållandet mellan stater som tillträtt dessa. Om en misstänkt påträffas på territoriet utan att någon annan fördragspart har jurisdiktion över brottet kan således inte överenskommelsen åberopas som grund för att utöva jurisdiktion. Detta utesluter inte att fördragsparterna, eller i vart fall vissa av dem, i många av de fall där jurisdiktionsbestämmelserna utformats enligt det nu berörda mönstret torde ha varit av den uppfattningen att den brottslighet som överenskommelserna avser, eller i vart fall delar av den, är så-
29 Angående traktatförpliktelser av nu berört slag kan hänvisas till Bassiouni, Wise: Aut Dedere Aut Judicare: The Duty to Extradite or Prosecute in international Law, 1995.
dan att det enligt allmän folkrätt är tillåtet att utöva jurisdiktion med stöd av universalitetsprincipen eller med andra ord att brotten, med Romstadgans ord, tillhör ”de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet” och därför är internationella brott som ”det åligger varje stat att utöva straffrättslig jurisdiktion över”.
Detta gäller i än högre grad Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll, som inte heller till sin form bygger på principen om ställföreträdande straffrättskipning. Enligt konventionerna är de fördragsslutande parterna skyldiga att efterspana personer som anklagas för att ha begått eller givit befallning om begående av en svår överträdelse samt att oavsett nationalitet ställa sådan person inför egen domstol. Någon begränsning till att den misstänkte finns på partens område eller att denne inte utlämnas finns inte. Möjligheten till utlämning nämns i dessa fall endast som ett tillåtet alternativ.30
Även folkmordskonventionen kan sägas bygga på universalitetsprincipen. Vad gäller nationell jurisdiktion nämns i konventionen visserligen endast jurisdiktion enligt territorialitetsprincipen. Som alternativ nämns emellertid jurisdiktion vid en internationell straffdomstol, om än med vissa förutsedda begränsningar. På liknande sätt kan Romstadgan sägas bygga på universalitetsprincipen även om den internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion primärt (artikel 12) är begränsad till brott för vilka någon av fördragsparterna har jurisdiktion enligt någon av de mer allmänt accepterade jurisdiktionsprinciperna, dvs. territorialitetsprincipen, flaggprincipen och den aktiva personalitetsprincipen (jfr de i art. 18.1 och 21.1.c använda uttrycken om ”normal” jurisdiktion).
Något direkt svar på frågan om ett brott är internationellt i den mening att det är underkastat universell jurisdiktion kan de internationella överenskommelserna således inte ge. I vad mån universell jurisdiktion är tillåten eller till och med påbjuden beror på allmän folkrätt. Vad som i detta hänseende gäller enligt allmän folkrätt är emellertid inte klart och uppfattningarna skiftar också i betydande utsträckning. Detta framgick bl.a. vid förhandlingarna om Romstadgan där vissa länder, utan att det gick att uppnå enighet om detta, pläderade för att bl.a. vissa narkotikabrott och internationella terroristbrott borde tas med. Oklarheterna om vilka brott som betecknas som internationella återspeglas också i artikel 10 i Romstadgan vari betonas att stadgan inte inskränker gällande folk-
30 GK I art. 49, GK II art. 50, GK III art. 129, GK IV art. 146 samt TP 1 art. 85.
rättsliga regler eller föregriper sådana regler som är under utveckling.
Vid sidan av de förpliktelser i jurisdiktionshänseende som de internationella överenskommelserna ålägger parterna är det inte ovanligt att de dessutom innehåller föreskrifter om tillåten jurisdiktion. Det vanligaste är att detta avser jurisdiktion som grundar sig på den passiva personalitetsprincipen eller statsskyddsprincipen men även andra regleringar, såsom utvidgning av den aktiva personalitetsprincipen till utlänningar med hemvist i staten, förekommer. I de fall som en överenskommelse innehåller regler om tillåten jurisdiktion kan givetvis en stat avstå från att etablera sådan jurisdiktion. Regleringen kan ändå bli av betydelse för staten genom att en utlämningsbegäran från en stat som grundar sig på en sådan tillåten jurisdiktion kan ligga till grund för en skyldighet att utöva jurisdiktion enligt principen om ställföreträdande rättsskipning om staten inte utlämnar den misstänkte. Däremot torde inte en reglering av olika fall av tillåten jurisdiktion kunna tolkas e contrario på det sättet att staterna skulle förbinda sig att inte utöva jurisdiktion på annan grund än de som reglerats i överenskommelsen. Normalt framgår detta också uttryckligen genom att det i överenskommelsen sägs att denna inte utgör hinder för utövande av jurisdiktion som en stat har etablerat genom egen lagstiftning (vilket i sin tur naturligtvis inte utesluter att sådan jurisdiktion kan stå i strid med allmän folkrätt).
Ett viktigt syfte med de olika överenskommelser i vilka straffrättsliga jurisdiktionsfrågor behandlats har varit att motverka att personer som begått allvarliga brott skall kunna undgå straff genom att bege sig till andra länder. I första hand har detta skett genom att staterna som komplement till ”normal” jurisdiktion förpliktat sig att etablera jurisdiktion enligt principen om ”aut dedere aut judicare”. Redan inom denna ram är utrymmet för kompetenskonflikter stort. När därutöver ytterligare jurisdiktionsgrunder accepteras och görs gällande av stater ökar naturligtvis det utrymmet. Det är mot den bakgrunden förståeligt att frågor om samråd och kompetenskonflikter tagits upp till uttrycklig reglering i flera av senare tiders överenskommelser (se t.ex. dem som nämns i punkterna 18, 21 22, 25, 27, 28 och 30 i bilaga 5 till detta betänkande). Särskilt utarbetad i detta hänseende är EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism från 2001 som i artikel 9.2 har en lista enligt vilken det vid konkurrerande jurisdiktion skall iakttas följande prioriteringsordning.
- den stat inom vars territorium brottet begåtts
- den stat i vilken gärningsmannen är medborgare eller bosatt
- den stat som offren kommer ifrån
- den stat i vilket gärningsmannen påträffas
Av naturliga skäl är utrymmet för kompetenskonflikter störst vid universell jurisdiktion. Hur sådana konflikter bör lösas har bl.a. nyligen behandlats i de s.k. Princeton Principles on Universal Jurisdiction.31 Enligt den åttonde principen skall den stat i vilken en misstänkt befinner sig beakta ett antal olika uppräknade faktorer när den tar ställning till om den skall utlämna eller själv lagföra brottet om jurisdiktionen endast grundar sig på universalitet. Förutom traktatsförpliktelser nämns gärningsort, gärningsmannens nationalitet, offrets nationalitet och andra anknytningsfaktorer till en begärande stat men dessutom förväntad effektivitet hos rättens i den begärande staten lagföring liksom processekonomiska överväganden. Listan är inte avsedd att vara uttömmande och inte heller rangordnad även om de traditionella jurisdiktionsgrunderna (dvs. främst territorialitet och aktiv personalitet) enligt vad som uttalas i kommentaren i allmänhet har särskild tyngd.
31 Se materialförteckningen i bilaga 9.
3. Svensk domstols behörighet enligt brottsbalken
3.1. Allmänt
Det har sagts att man med hänsyn till var i rättssystemet jurisdiktionsreglerna placeras kan avgöra om de betraktas som processrätt eller materiell rätt. I många länder, i synnerhet länder som följer fransk modell, återfinns jurisdiktionsreglerna i den processrättsliga lagstiftningen. Regler om svensk straffrättslig jurisdiktion finns däremot företrädesvis i 2 kap. BrB, dvs. i den allmänna delen av vår strafflag.1 På samma sätt förhåller det sig i övriga nordiska länder.
Detta skulle således tala för att de svenska straffrättsliga jurisdiktionsreglerna är att betrakta som materiell rätt. Att jurisdiktionsreglerna har ett nära samband med den materiella delen av straffrätten är också uppenbart men det utesluter inte att det ändå står klart att regleringen primärt är av processuell natur.2 I de fall då bestämmelserna inte ger grund för domsrätt skall talan också avvisas och inte ogillas.
Enligt 2 kap. 1 § BrB har svensk domstol jurisdiktion över brott som begåtts i Sverige. Av 2-3 a §§ framgår emellertid att den svenska lagstiftaren valt att ge svenska domstolar en formellt mycket vidsträckt behörighet att döma också över brott som har begåtts utanför Sverige. Omfattningen av denna extraterritoriella behörighet växlar beroende på vilken anknytningsprincip som är tillämplig och är i vissa hänseende underkastad begränsningar i form av krav på dubbel straffbarhet eller viss straffskala. Ett viktigt skäl för den vida extraterritoriella behörigheten har varit att förhindra att den som gjort sig skyldig till brott utomlands skall kunna undgå straff i de fall som det inte föreligger förutsättningar för utlämning. Ett
1 Under senare år har dock antalet sådana regler i specialstraffrättslig lagstiftning ökat. Till dessa återkommer vi i kapitel 5. 2 Jareborg/Asp s. 25, Cameron i NTfK 1993 s. 221; Jareborg anser att rubriken på 2 kap. BrB ”Om tillämpligheten av svensk lag” är missvisande, eftersom reglerna i kapitlet handlar om svensk domstols behörighet och är närmast processuella (Allmän Kriminalrätt s. 237).
annat viktigt skäl är att förutsättningar för lagföring i det land där brottet begåtts i allmänhet saknas i sådana fall där brottet riktat sig mot svenska intressen.
Den formellt vida behörigheten begränsas i praktiken av att det som huvudregel krävs åtalsförordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill för att väcka åtal för brott som förövats utom riket. Behörighetsreglerna är alltså inte avsedda att tilllämpas fullt ut utan endast om det, som det uttrycks i våra direktiv, ”finns ett påtagligt och berättigat intresse av att åtal kommer till stånd i Sverige”. Till reglerna om åtalsförordnande återkommer vi i kap. 4.
3.2. Gärningsort som anknytningsfaktum
3.2.1. Behörighetsregler
Enligt 2 kap. 1 § BrB skall, i överensstämmelse med territorialitetsprincipen, den som begått brott här i riket dömas vid svensk domstol. Enligt paragrafen är svensk domstol också behörig i det fallet att det är ovisst var brottet begåtts men det finns skäl att anta att det är begånget här. Med orden ”här i riket” avses Sveriges landterritorium och svenskt sjöterritorium samt luftrummet ovanför land- och sjöterritoriet. Det svenska sjöterritoriets omfattning är preciserad i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium. Sjöterritoriet – inre vatten och territorialhavet – har enligt lagen i princip en bredd av 12 nautiska mil. Hur högt i luftrummet som jurisdiktionen sträcker sig är inte helt klart. Det är dock oomtvistat att jurisdiktionen omfattar åtminstone den del av luftrummet, där konventionella luftfartyg kan framföras.
Några särskilda begränsningar av behörigheten är inte förskrivna för brott som är begångna på svenskt territorium. Av 2 kap. 7 § framgår emellertid att begränsningar kan följa av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande makt. Bestämmelsen avser i första hand olika former av immunitet.3 Dessutom är i vissa fall även brott som begåtts här i riket underkastade krav på åtalsförordnande. Detta gäller enligt 2 kap 5 § första stycket vissa brott på ett utländskt fartyg eller luftfartyg, enligt 2 kap. 5 a § gärningar som har prövats genom en dom meddelad i en främmande stat, enligt 2 kap 7 a § vissa brott som en utlänning begått i utövningen av tjänst eller
3 Jfr lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.
uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation och enligt 2 kap. 7 b § brott som begåtts av personal som hör till en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Dessutom krävs enligt vissa specialstraffrättsliga författningar, bl.a. 10 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner, åtalsförordnande för brott som begås i Sverige. 4
I sammanhanget förtjänar också lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller brott begångna på utländska fartyg att nämnas. I lagen – som föranletts av FN:s havsrättskonvention år 1982 – föreskrivs att för ett brott mot svensk lag om förebyggande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön, som begås på ett fartyg registrerat i en främmande stat när fartyget befinner sig utanför svenskt inre vatten, får inte strängare straff än böter dömas ut. Begränsningen gäller dock inte allvarliga och uppsåtliga gärningar som avser förorening i territorialhavet.
Gärningsorten utgör anknytningsfaktum även enligt vissa andra bestämmelser. Enligt 2 kap. 3 § 1 är svensk domstol således, i överensstämmelse med flaggstatsprincipen, behörig att döma över brott som förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg. Enligt föreskriften omfattar behörigheten dock inte endast brott som förövats på ett sådant fartyg eller luftfartyg utan också andra brott som befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg har begått i tjänsten. I den delen är det alltså gärningsman och brott som utgör anknytningsfaktor och behörigheten grundas inte på flaggstatsprincipen utan närmast på en kombination av den aktiva personalitetsprincipen och på statsskyddsprincipen.
Inte heller i förhållande till brott som förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg gäller några särskilda begränsningar. Även i övrigt är situationen likartad med den som gäller för brott på svenskt territorium. Begränsningar av domförheten kan således följa av 2 kap. 7 § och krav på åtalsprövning av ovan nämnda bestämmelser med undantag av 2 kap 5 § första stycket och 2 kap. 7 b §.
Enligt 2 kap. 3 § 2 kan svensk domstol också vara behörig att döma över brott som begåtts på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig. Om avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning är behörigheten generell medan behörigheten i annat fall är begränsad till brott som begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten. Även denna föreskrift synes närmast grunda sig
4 Se vidare Kap. 5.
på en kombination av den aktiva personalitetsprincipen och på statsskyddsprincipen.
Inte heller i förhållande till denna bestämmelse gäller några särskilda begränsningar. Enligt 2 kap. 5 § andra stycket 2 krävs som huvudregel inte heller något åtalsförordnande i det fall att brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten. Normalt torde inte något krav på åtalsförordnande kunna aktualiseras av övriga bestämmelser i kapitlet. Vad gäller brott som begåtts av andra gäller däremot, vid sidan av begränsningen att avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning, ett generellt krav på åtalsförordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket.
Även enligt 2 kap. 3 § 5 är gärningsorten av betydelse för svensk domstols behörighet. Föreskriften innebär att svensk domstol, i överensstämmelse med den passiva personalitetsprincipen, är behörig att döma över brott som förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige. Behörigheten är emellertid begränsad till brott som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat (dvs. främst det internationella havsområdet utanför staternas territorialvatten och luftrummet däröver). Gärningsorten utgör alltså i detta fall inte någon självständig anknytningsfaktor utan avgränsar i stället tillämpningsområdet för en annan. Begränsningen har motiverats med att det skulle saknas anledning att göra undantag från kravet på dubbel straffbarhet för brott som begåtts på främmande stats territorium och som riktat sig mot svensk medborgare eller svenskt företag utomlands eftersom sådana brott i allmänhet torde vara straffbara även på gärningsorten. En följd av regleringen är emellertid att i det fall att brottet begåtts på en annan stats territorium är den omständigheten att brottet riktat sig mot ett svenskt enskilt intresse inte i sig behörighetsgrundande även om det föreligger dubbel straffbarhet.
En liknande betydelse har gärningsorten i förhållande till de begränsningar av domsrätten som följer av föreskrifterna i 2 kap. 2 § andra stycket om krav på dubbel straffbarhet eller viss straffskala för brott som begåtts på främmande stats territorium eller inom ett område som inte tillhör någon stat.
I sammanhanget bör också erinras om bestämmelsen i 15 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon enligt vilken svensk lag skall tillämpas på en konstgjord ö, anläggning eller en annan inrättning som tillkommit med stöd av lagen. I motsats till 17 § i lagen innefattar bestämmelsen inte någon uttrycklig straffrättslig doms-
rättsregel. I lagens förarbeten5 uttalades emellertid att brott som begåtts på inrättningar av det angivna slaget skulle vara underkastade svensk domsrätt till följd av regeln. En liknande bestämmelse finns också i 10 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln enligt vilken svensk lag, med visst undantag, skall tillämpas inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen. Även i den lagens förarbeten6 uttalades att straffrättslig domsrätt ”torde” följa av den nya bestämmelsen i kombination med vanliga regler. Nämnas kan att anläggningar och inrättningar av det aktuella slaget enligt jurisdiktionsbestämmelserna i den norska straffeloven (1 kap. 12 § 1) i domsrättshänseende jämställs med norskt territorium.
3.2.2. Lokalisering av brott
Av stor betydelse för tillämpningen av domsrättsregler som anknyter till gärningsorten är självfallet regleringen av var ett brott skall anses vara begånget. En bestämmelse om detta finns i 2 kap. 4 § BrB.
Enligt bestämmelsen anses ett brott för det första vara begånget där den brottsliga handlingen företogs. Härvid är varje plats där någon del av den brottsliga handlingen har företagits att anse som gärningsort (den s.k. ubikvitetsprincipen). Ett rattfylleri där gärningsmannen kör över den svensk-norska gränsen är således att anse som begånget både i Sverige och Norge och brottet är under sådana förhållanden i sin helhet underkastat svensk domsrätt.7
Vidare föreskrivs att ett brott anses begånget där det fullbordades. Föreskriften tar sikte på fall där den brottsliga handlingen företagits i ett land men effekterna av handlingen inträder i ett annat (den s.k. effektprincipen). Om exempelvis någon med uppsåt att döda skickar en brevbomb till Sverige från ett annat land och bomben exploderar och dödar mottagaren i Sverige är mordet således att anse som begånget i Sverige trots att den brottsliga handlingen företogs utom landet. Det råder viss tveksamhet om hur bestämmelsen skall tolkas. I straffrättslig mening är t.ex. ett mord inte fullbordat förrän den angripne avlider. Enligt förarbetsuttalanden skulle det avgörande dock inte vara den slutliga effekt som karaktäriserar brottet utan den omedelbara följden av den brottsliga handlingen. Med användandet av exemplet med brevbomben skulle såle-
5Prop. 1992/93:54 s. 56. 6 NJA II 1966 s. 403. 7 Holmqvist m.fl. s. 2:38. Se även rättsfallen NJA 1993 s. 292 och RH 2000:84.
des mord inte anses vara begånget i Sverige om bomben exploderat och skadat offret utomlands även om offret senare avlider i Sverige till följd av skadorna. Om offret avlider utomlands till följd av skador som han tillfogats i Sverige skulle däremot mord anses vara begånget i Sverige.
Enighet synes råda om att bestämmelsen skall tolkas så att brott skall anses begånget där den omedelbara effekten av den brottsliga handlingen uppkommer. Från många håll har det emellertid gjorts gällande att bestämmelsen måste anses innebära att ett brott är begånget även där det fullbordats i straffrättslig mening.8 Även om ordalydelsen talar för detta framstår det som osäkert vad som är att anse som den rätta tolkningen.9 Det kan i sammanhanget finnas anledning att framhålla att principerna för lokalisering av brott varit föremål för omfattande diskussioner i folkrättslig litteratur som torde kunna vara av betydelse även för tolkningen av svensk rätt (jfr 2 kap. 7 § BrB). I litteraturen har bl.a. framhållits att en extensiv användning av regler för lokalisering av brott innebär risker för att territorialitetsprincipen i praktiken i viss utsträckning kommer att fungera som en princip för extraterritoriell kompetens.10
Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse om var underlåtenhetsbrott skall anses vara begångna. Att ett sådant brott skall anses begånget på den plats där den underlåtna handlingen skulle ha företagits får anses vara klart. I många fall finns emellertid ingen bestämd plats där den underlåtna handlingen skulle ha företagits. Brottet torde då i allmänhet få anses vara begånget på den plats där gärningsmannen befinner sig vid den tidpunkt då han skulle ha handlat. Om en effekt är anknuten till brottet torde brottet vara att anse som begånget där effekten inträder. Passivt skattebrott – underlåtenhet att lämna uppgifter till svensk skattemyndighet – anses t.ex. begånget i Sverige även om gärningsmannen befann sig utomlands vid den tidpunkten då uppgiften skulle ha lämnats.
Särskilda bestämmelser om vad som gäller för medverkan till brott finns inte. Av detta – och det faktum att medverkansansvaret i svensk rätt är självständigt – får emellertid anses följa att varje medverkandes brott skall anses begånget såväl där medverkanshandlingen företogs som där det brott till vilket han medverkat blev fullbordat. Den som i ett annat land anstiftar någon att begå ett brott i Sverige skall således, om brottet fullbordas här, anses ha begått ett brott även i Sverige. Brott i Sverige skall anses ha begåtts
8 Jfr t.ex Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 244. 9 Jfr Holmqvist m.fl. s. 2:38 ff. 10 Jfr t.ex. Cameron 1994 s 57 ff.
även i det omvända fallet, dvs. då någon i Sverige anstiftar någon att begå ett brott i ett annat land.
När det gäller försök till brott anges uttryckligen i 2 kap. 4 § BrB att detta skall anses begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där det tillämnade brottet skulle ha fullbordats. Förberedelse och stämpling till brott kan emellertid inte lokaliseras till annan plats än där den brottsliga handlingen företogs. Den som i ett annat land vidtar förberedelser till ett brott i Sverige, har därför inte begått något brott i Sverige så länge något försök till brott inte har påbörjats.
Av det föregående framgår att ett brott kan lokaliseras till flera gärningsorter. Frågan kan då uppkomma hur behörighetsfrågan skall bedömas om det gäller särskilda begränsningar i förhållande till någon av gärningsorterna. Ett brott kan exempelvis vara begånget såväl i som utanför Sverige. I sådant fall är det klart att de begränsningar som gäller för utomlands begångna gärningar inte är tillämpliga. Något krav på dubbel straffbarhet föreligger således inte och åtalsförordnade krävs inte i andra fall än de som anges i 5 § första stycket. Motsvarande gäller för de olika behörighetsregler som avser brott som förövats utom riket. Om det föreligger behörighet enligt någon av bestämmelserna i 3 § innebär det också att det inte finns något krav på dubbel straffbarhet.11
Bestämmelsen i 4 § om lokalisering av brott är i första hand av betydelse för bedömningen av om ett brott är att anse som begånget i Sverige. Formellt är emellertid inte bestämmelsen begränsad till den frågan. När det gäller tillämpning av kravet på dubbel straffbarhet torde det dock vara uteslutet att tillämpa vidare lokaliseringsregler än de som gäller i det land i vilket gärningen skulle kunna anses vara begången. Skäl kan däremot anföras för att inte beakta bestämmelser som sträcker sig längre än vad som är möjligt enligt svensk rätt.
I anslutning till frågan om brotts lokalisering kan nämnas den under senare år allt mer uppmärksammade frågan om lokalisering av brott som har begåtts på eller med utnyttjande av Internet.12 Vad gäller sedvanliga brott torde lokaliseringsfrågan normalt kunna hanteras enligt vanliga regler men i fråga om vissa typer av brott gör sig flera viktiga principiella frågor gällande. Det gäller bl.a. sådana brott som innefattar missbruk av yttrandefriheten. En person
11 Jareborg/Asp s. 34. 12 Se t.ex. Bogdan: Gränsöverskridande förtal i Cyberspace SvJT 1998 s. 1, Cornils: Om lokalisering av brott på Internet NTfK 1999 s. 194, Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 245 samt Träskman: Internet and Crime i Hohloch (hrsg.): Recht und Internet (2001).
som befinner sig i ett land med mycket långtgående regler om yttrandefrihet kan t.ex. på en s.k. elektronisk anslagstavla lägga ut ett meddelande som enligt lagen i det land där han befinner sig inte är straffbart men som enligt lagen i flera andra länder, där man kan ta del av meddelandet, är kriminaliserat. Vi har emellertid inte ansett att det ligger inom ramen för vårt uppdrag att ta upp denna problematik särskilt. Det får dessutom anses tveksamt om det är en fråga som kan lösas på nationell nivå.
3.3. Gärningsman som anknytningsfaktum
De centrala bestämmelserna om domsrätt på grundval av gärningsmannens anknytning till Sverige finns i 2 kap. 2 § första stycket BrB. Bestämmelserna framstår vid en internationell jämförelse som osedvanligt vida.
Enligt första punkten föreligger svensk domsrätt för brott som svensk medborgare begått utom riket. Bestämmelsen anknyter till sin utformning till den aktiva personalitetsprincipen. Avsikten har emellertid inte varit att ge underlag för domsrätt så snart som en svensk begått ett brott utomlands. Bestämmelsens vida omfattning har i stället motiverats främst av att Sverige som huvudregel inte utlämnar egna medborgare (2-3 §§ lagen [1957:668] om utlämning för brott). Från den synpunkten är bestämmelsen närmast att se som ett uttryck för principen om ställföreträdande rättsskipning. Detta gäller i än högre grad i förhållande till utlänning med hemvist i Sverige som enligt punkten i domförhetshänseende är att jämställa med svensk medborgare.
Enligt andra punkten föreligger domsrätt även i förhållande till utlänning utan hemvist i Sverige men som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här. Domsrätten kan i sådana fall inte grundas på den aktiva personalitetsprincipen och inte heller i övrigt synes det föreligga någon annan grund för att hävda domsrätt än principen om ställföreträdande rättsskipning. Detsamma gäller den generella domsrätt som svensk domstol enligt punkten har i förhållande till brott som begåtts av någon som är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare och som finns här. Bestämmelsen har sin bakgrund i det nordiska samarbetet med överförande av lagföring. Den har också motiverats med att Sverige som princip inte skulle utlämna nordiska medborgare till andra länder, vilket dock har förekommit i flera fall.
Enligt punkt tre föreligger domsrätt också i förhållande till brott som begåtts av annan utlänning som finns här i riket om det enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader. Även i detta fall är syftet med regeln att lämna utrymme för lagföring enligt principen om ställföreträdande rättsskipning i fall då utlämning inte beviljas av humanitära skäl eller eljest. Som ett skäl för regeln har också nämnts att den öppnar utrymme för åtal för brott som riktat sig mot svenskt enskilt intresse, dvs. enligt passiva personalitetsprincipen, i fall då gärningsmannen begivit sig till Sverige.13
I samtliga nu berörda fall begränsas domförheten enligt andra stycket av ett krav på dubbel straffbarhet eller, för det fall att brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat, av att det enligt svensk lag kan följa svårare straff än böter på brottet. Domstolen får vidare enligt tredje stycket inte döma till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten (den s.k. lex mitiorgrundsatsen eller den lindrigaste lagens princip).14 Av 2 kap. 5 § andra stycket framgår att det som huvudregel krävs åtalsförordnande för brott som har begåtts utanför Sverige.
Även enligt 2 kap. 3 § är det i vissa fall av betydelse för domsrätten vem som har begått brottet. Enligt punkt 1 är svensk domstol behörig att döma för brott som begåtts i tjänsten av befälhavaren eller annan som tillhör besättningen på ett svenskt fartyg eller luftfartyg. Bestämmelsen anknyter till men sträcker sig längre än vad som följer av flaggstatsprincipen. Av de folkrättsliga anknytningsprinciperna är det närmast statsskyddsprincipen som kan åberopas som grund för behörigheten. Gärningsmannens nationalitet saknar betydelse för tillämpningen och i likhet med vad som gäller enligt övriga behörighetsbestämmelser i 3 § finns inte något krav på dubbel straffbarhet. Av 5 § andra stycket 1 framgår dessutom att det inte krävs något åtalsförordnande.
Enligt punkt 2 är svensk domstol behörig att döma för brott som begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig och enligt punkt 3 för brott som begåtts av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens utlandsstyrka vid tjänstgöring utom riket. Bestämmelserna är motiverade av intresset att upprätthålla ordning och disciplin inom militära och polisiära styrkor som tjänstgör utomlands och sammanhänger också med att sådana styrkor enligt överenskommelser ofta inte är underkastade annan
13 Jfr vad som sagts ovan i avsnitt 3.2 i anslutning till 2 kap. 3 § 5. 14 I avsnitt 3.7 redogörs något för bakgrunden till kravet på dubbel straffbarhet.
domsrätt än sitt hemlands (jfr den särskilda regeln i 2 kap. 7 b § om krav på åtalsförordnande för brott som begåtts på svenskt territorium av personal som tillhör en främmande stats militära styrkor). Bestämmelserna kan anses grundas på hänsyn som kan hänföras till såväl den aktiva personalitetsprincipen och statsskyddsprincipen som principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Behörigheten omfattar alla brott och något krav på dubbel straffbarhet föreligger inte. Enligt 5 § andra stycket 2 och 3 krävs inte heller något åtalsförordnande.
Bestämmelsen i punkt 3 a har en liknande bakgrund. Enligt denna föreligger behörighet för brott som har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt. Behörigheten är dock i detta fall begränsad till brott i tjänsten och grundas närmast på statsskyddsprincipen. Något krav på dubbel straffbarhet föreligger inte och enligt 5 § andra stycket 4 krävs inte heller något åtalsförordnande.
3.4. Skyddsintresse som anknytningsfaktum
I 2 kap. 3 § BrB finns flera anknytningsfaktorer som kan anses avse det intresse som ett brott riktat sig mot. I två fall, punkt 4 och 5, grundas behörigheten uttryckligen på mot vad eller vem som brottet riktas. Punkt 4 bygger på statsskyddsprincipen och punkt 5 på den passiva personalitetsprincipen. Som berörts ovan kan emellertid även punkterna 1 – 3 a anses vara i vart fall delvis grundade på statsskyddsprincipen.
Enligt punkt 4 är svensk domstol behörig att döma för brott som har förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning. Vilka brottstyper som faller under bestämmelsen har varit föremål för mycken diskussion.15
Allmänt kan sägas att vad som i första hand avses är brott mot svenska statens yttre eller inre säkerhet eller dess offentliga myndigheter. En omtvistad fråga har varit huruvida bestämmelsen endast omfattar brott mot särskilda statliga intressen eller även brott mot andra intressen, t.ex. förmögenhetsbrott, som riktar sig mot staten.16
15 En omfattande genomgång av förarbeten, doktrin och praxis görs i Cameron 1994 s. 128– 163. Se också Falk s. 225 ff. 16 Se hänvisningar till doktrinen i Jareborg/Asp s. 56 f.
Förutom brott mot Sverige omfattas också brott mot svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning. Med annan menighet förstås landsting, församlingar och andra kommunala bildningar.17 Av betydelse för bedömningen om en inrättning är allmän, är om den utövar en offentlig funktion eller tjänar ett allmännyttigt ändamål. Krav på dubbel straffbarhet föreligger inte medan däremot åtalsförordnande krävs som huvudregel. Enligt 5 § andra stycket 6 gäller det dock inte brott som begåtts av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare.
Enligt punkten 5 får svensk domstol i vissa fall döma för brott som förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige. Bestämmelsen bygger på den passiva personalitetsprincipen. Domsrätten är emellertid begränsad till brott som har begåtts inom område som inte tillhör någon stat.18 Dubbel straffbarhet krävs av naturliga skäl inte men däremot krävs åtalsförordnande. För att kunna väcka åtal för brott som begåtts mot svenskt enskilt intresse på en annan stats territorium krävs att det föreligger stöd enligt någon annan behörighetsregel. Om gärningsmannen är utlänning är bestämmelsen i 2 § första stycket 3 den som normalt torde ligga närmast tillhands. Denna förutsätter dock att gärningsmannen finns i Sverige och kan inte läggas till grund för en utlämningsbegäran. Vid allvarliga brott kan behörighet också föreligga enligt 3 § 7 (brott för vilka det lindrigaste straffet är fängelse i fyra år eller mer). Det svenska häktningsbeslutet och utlämningsbegäran i fallet Dagmar Hagelin tillkom med stöd av den behörighetsregeln.
3.5. Brottet som anknytningsfaktum
Enligt 2 kap. 3 § 6 BrB är svensk domstol behörig att döma för brotten kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor eller osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol. Bestämmelsen grundar sig på universalitetsprincipen. Något krav på dubbel straffbarhet föreligger inte. Däremot krävs åtalsförordnande som huvudregel.
17 Holmqvist m.fl. s. 2:32. 18 Därmed avses främst det internationella havsområdet utanför staternas territorialvatten och luftrummet däröver.
Enligt 3 § 7 är svensk domstol vidare behörig att döma för utomlands begångna brott om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver. Bestämmelsen tillkom år 1972 i samband med införandet av den i 2 § upptagna regeln om dubbel straffbarhet som förutsättning för domsrätt. Motivet bakom införandet av denna punkt var närmast att undanröja risken för att i ett enskilt fall frånvaron av svensk jurisdiktion skulle kunna framstå som stötande.19 Bestämmelsen grundas alltså inte på universalitetsprincipen utan är ett slags reservstadgande, främst i förhållande till de aktiva och passiva personalitetsprinciperna som lämnar utrymme för domsrätt vid allvarligare brottslighet även om dubbel straffbarhet inte föreligger. Enligt 5 § andra stycket krävs som huvudregel åtalsförordnande.
Här skall också nämnas att bestämmelser om svensk domsrätt för särskilda brott finns på en rad håll i lagstiftningen utanför BrB. Sådana bestämmelser är oftast föranledda av konventionsåtaganden som Sverige har gjort. I kapitel 5 i detta betänkande lämnas en redogörelse för vilka författningar som innehåller sådana bestämmelser.
3.6. Härledd jurisdiktion
Som framgår av avsnitt 3.3 bygger behörighetsreglerna i 2 kap. 2 § BrB till stor del på intresset att kunna tillgodose ett behov av ställföreträdande rättsskipning. Om en främmande stat framställer en begäran om lagföring i Sverige föreligger det inte heller något hinder mot att tillgodose denna om den gärning som begäran hänför sig till utgör brott enligt svensk lag och, eventuellt efter åtalsförordnande, omfattas av svensk domsrätt.
Enligt lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott har emellertid svensk domstol behörighet även i vissa fall som inte omfattas av behörighetsbestämmelserna i 2 kap. 1 – 3 §§ BrB. I 2 kap. 3 a § BrB finns en erinran om detta. Den grundläggande behörighetsregeln finns i lagföringslagen 6 § första stycket jämförd med 2 §. Av 6 § andra stycket och 13 § andra stycket framgår att lagen även ger visst utrymme att döma ”såsom för brott enligt svensk lag”. Enligt 13 § första stycket krävs inte något särskilt åtalsförordnande enligt 2 kap. 5 § eller 5 a § BrB om en framställning om överförande har bifallits.
3.7. Särskilt om dubbel straffbarhet
Som framgått gäller numera som huvudregel att svensk domstol inte är behörig att döma över brott som har begåtts utanför Sverige, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten (2 kap. 2 § andra stycket BrB). Denna huvudregel infördes år 1972 och föranleddes av att Sverige hade tillträtt den Europeiska konventionen 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar. Enligt artikel 53 i konventionen får åtal inte väckas på nytt för gärning vilken redan prövats i en konventionsstat. Det gäller även om den tilltalade frikänts på grund av att hans gärning inte utgjort brott enligt den statens lag. Det ansågs mot den bakgrunden orimligt om en person i en sådan situation skulle kunna åtalas i Sverige endast av det skäl att hans gärning ännu inte hade prövats i den andra staten.
Den ordning som gällde före reformen byggde på utgångspunkten att svenska medborgare borde lyda svensk lag även vid utlandsvistelser.20 Förutom med socialetiska skäl motiverades denna ståndpunkt av praktiska överväganden; det var helt enkelt svårt för domstolen att skaffa sig kännedom om innehållet i utländsk rätt. Som skäl för att ett krav på dubbel straffbarhet skall finnas brukar anföras att det står i överensstämmelse med den folkrättsliga non-interventionsprincipen; stater skall inte lägga sig i varandras inre angelägenheter. Vidare tillfredsställer det krav på rättssäkerhet och visar respekt för individens frihet och grundläggande mänskliga rättigheter. En individ bör enligt detta synsätt kunna nyttja de friheter som ges på det territorium där han befinner sig. Det har också ifrågasatts om det kan anses stå i överensstämmelse med den straffrättsliga legalitetsprincipen att bestraffa en gärning som är straffri enligt lagen på gärningsorten.
Ett krav på dubbel straffbarhet kan gälla antingen in abstracto eller in concreto. Den förstnämnda regeln kräver endast att gärningen i fråga hör till en viss typ av gärning som är kriminaliserad också i den stat där den begås. Den senare regeln kräver att den konkreta gärningen som sådan är straffbar i den stat där den begås. Enligt svensk rätt räcker det inte att gärningen är straffbar in abstracto. I 1972 års lagstiftningärende uttalades att även gärningsortens preskriptionsregler måste beaktas samt att den utländska lagen är av relevans såsom den ser ut ända fram till domen.21Utgångspunkten är, vilket framgår av lagtexten, att det är den ut-
20 För utlänningar hade ett krav på dubbel straffbarhet gällt sedan år 1957. 21Prop. 1972:98 s. 100, 213, 215.
ländska lagen sådan den ser ut då åtal väcks som är relevant. Skulle det vara mer gynnsamt för den tilltalade skall dock den svenska domstolen beakta även lagen vid gärningstillfället eller vid varje tidpunkt före slutlig dom meddelas.
3.8. Beaktande av utländsk brottmålsdom (ne bis in idem)
När en dom i brottmål har vunnit laga kraft, får enligt 30 kap. 9 § RB frågan om den tilltalades ansvar för gärning som har prövats genom domen inte på nytt tas upp till prövning. Denna regel avspeglar den i processrätten allmänt antagna orubblighetsprincipen som uttrycks i den latinska sentensen ”ne bis in idem” (ej två gånger i samma sak).
Regeln i 30 kap. 9 § RB gäller emellertid endast verkan av en tidigare svensk brottmålsdom. Grundinställningen var länge att domstolsavgöranden i en stat varken positivt eller negativt binder en domstol i en annan stat.22 För straffprocessens vidkommande skulle det innebära att en dom i brottmål som har meddelats av en domstol i en annan stat inte utgör hinder mot att inleda lagföring i Sverige av samma gärning.
Numera gäller emellertid orubblighetsprincipen i stor utsträckning även utländska domstolars avgöranden. I samband med Sveriges tillträde till 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) 23 infördes en bestämmelse i 2 kap. 5 a § BrB som innebär att en utländsk brottmålsdom i många fall utgör hinder för att här i landet lagföra den dömde för samma gärning som har prövats genom den utländska domen. Paragrafen har därefter ändrats vid flera tillfällen i samband med tillträdandet av ytterligare konventioner om straffrättsliga frågor.
Enligt paragrafens första stycke får en person inte lagföras i Sverige för en gärning som har prövats genom en lagakraftvunnen dom som har meddelats i en annan stat om domen har meddelats i den stat gärningen begåtts eller i en stat som har tillträtt någon av de
22 Träskman 1977 s. 331. I FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 14.7, finns ett generellt förbud mot lagföring två gånger i samma stat. Sverige har dock, utan att hänvisa till utländska domar (jfr prop. 1971:125 s. 36), gjort ett förbehåll mot denna punkt. Ne bis in idem-principen har också kommit till uttryck i art. 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Principen är dock där begränsad till ett förbud mot lagföring två gånger i samma stat. 23 SÖ 1973:55.
internationella överenskommelser som räkna upp i paragrafens fjärde stycke. Detta gäller om den tilltalade har frikänts från ansvar, om han förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställighet pågår, eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i en främmande staten.
I paragrafens andra stycke anges vissa undantag från första stycket. Undantagen gäller inte om lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan den tilltalade har utlämnats från Sverige för lagföring. Med den begränsningen omfattar undantagen brott som avses i 2 kap. 1 eller 3 § punkterna 4, 6 eller 7.
En utländsk dom har således inte res judicata-verkan, om brottet har begåtts i Sverige (1 §). Detsamma gäller brott som har begåtts utomlands mot svenskt intresse (3 § p 4). Dessa båda undantag har uttryckligt stöd i brottmålsdomskonventionen (art. 53). Undantaget gällande brott som har begåtts i Sverige inskränks dock genom bestämmelsen i paragrafens femte stycke. Där anges att i fråga om brott, som har begåtts delvis i Sverige och delvis också inom en medlemsstat i EU där den tidigare domen har meddelats, skall första stycket tillämpas – dvs. res judicata-verkan skall inträda – om gärningen omfattas av vissa i fjärde stycket angivna överenskommelser24 eller om domen har meddelats av en stat som har tillträtt Schengenkonventionen eller Europeiska konventionen om förbud mot dubbel lagföring.
Vad beträffar de brott som omfattas av 3 § p 6 (internationella brott) kan Sverige enligt internationella överenskommelser vara förpliktigat att straffa sådana brott oberoende av var och av vem de har begåtts. Detta har ansetts innebära att Sverige inte heller kan godta en utländsk dom varigenom någon har frikänts därför att en sådan gärning är straffri enligt lagen i den stat där domen meddelats.25
Möjligheten att med bortseende från en tidigare utländsk dom döma för brott som har begåtts utom riket och för vilka det lägsta straffet är fängelse i fyra år eller mer (3 § p 7) har inget stöd i brottmålsdomskonventionen och Sverige gjorde därför vid tillträdandet förbehåll mot konventionen i detta hänseende. Som skäl för undantaget anfördes i förarbetena26 att det många gånger skulle vara di-
24 1995 års EU-konvention och 1996 års protokoll om skydd för gemenskaperna finansiella intressen samt 1997 års korruptionskonvention. 25Prop. 1972:98 s. 98. 26 D:o.
rekt stötande att behöva godta en utländsk dom, varigenom t.ex. en svensk medborgare har frikänts för ett mycket grovt brott, exempelvis mord, eller har ådömts en enligt svensk uppfattning orimligt lindrig påföljd, om detta skett på grund av sådana ovidkommande hänsyn som offrets ras eller liknande omständigheter.
Enligt tredje stycket i 2 kap. 5 a § krävs åtalsförordnande i de fall lagföring utomlands inte hindrar lagföring i Sverige. Vi återkommer till den frågan i kapitel 4.
Bestämmelser om en tidigare utländsk dom som processhinder finns även i lagstiftning utanför BrB. Enligt 13 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt får åtal inte väckas i Sverige för en viss gärning, om ansvar för denna gärning redan har prövats vid någon av de båda FN-tribunalerna. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i 16 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.
Verkställighet av påföljd som ådömts någon av en utländsk domstol kan enligt särskild lagstiftning föras över till Sverige. Om så sker får åtal inte väckas i Sverige för den gärning som avses med påföljden. Sådana bestämmelser finns i 29 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 38 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och 28 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
3.9. Beaktande av utländsk påföljd
I de fall en utländsk dom inte utgör något hinder mot lagföring här i landet, skall den utländska domen vid lagföringen ändå beaktas på det sättet att hänsyn skall tas till vad den tilltalade till följd av en sådan dom redan har undergått. I 2 kap. 6 § BrB anges sålunda att om någon här i riket döms till ansvar för en gärning för vilken han utom riket har ådömts påföljd, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tas till vad han undergått utom riket.
Även denna bestämmelse fick sin nuvarande utformning i samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen. Enligt artikel 54 i konventionen skall, om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma gärning i annan fördragsslutande stat, tiden för varje frihetsberövande, som har verkställts på grund av sådan dom, avräknas från påföljd som kan kom-
ma att åläggas. I 2 kap. 6 § BrB har därför också införts en obligatorisk avräkningsregel, enligt vilken utomlands undergånget frihetsberövande till fullo skall avräknas vid påföljdens bestämmande. Det gäller i de fall den svenska domstolen finner att böter eller fängelse bör ådömas. Innebörden av detta kan vara att ett fängelsestraff förkortas genom att avräkning sker dag för dag eller att avräkning sker enligt reglerna om förvandling av böter. Innebörden av bestämmelsen kan emellertid också bli att en icke frihetsberövande påföljd väljs, just av det skälet att den tilltalade till följd av den utländska domen redan har varit frihetsberövad.
Av paragrafens andra stycke framgår att domstolen, i fall då en utländsk dom skall beaktas, får döma till ett lindrigare straff än som är stadgat för brottet eller helt efterge påföljd. För de fall då avräkning skall ske schematiskt – dag för dag – utgör bestämmelsen närmast en påminnelse om att föreskrivet straffminimum kan behöva underskridas. I övrigt ger regeln domstolen möjlighet att göra en skälighetsbedömning. Den kan också användas för att efterge den påföljd som skulle kvarstå sedan en schematisk avräkning har skett, om det återstående straffet är så obetydligt att det inte är meningsfullt att utkräva någon påföljd.
3.10. Folkrättsliga begränsningar
Varje stat har sin egen nationella straffrätt. Varje stat har också sin egen internationella straffrätt. I sin internationella straffrätt måste dock staterna beakta folkrätten i flera hänseenden. Folkrätten avgör hur långt varje stat får sträcka sin domsrätt. Den innehåller också regler om immunitet. Folkrätten har dessutom betydelse på det sättet att många viktiga frågor har reglerats genom konventioner.
För att markera folkrättens betydelse för rättstillämpningen på straffrättens område infördes 2 kap. 7 § BrB. I paragrafen anges att, i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet skall, utöver vad som annars gäller enligt 2 kap. BrB, de begränsningar iakttas som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad som är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande makt. Begränsningar som följer av allmän folkrätt skall alltså alltid iakttas medan begränsningar som följer av internationella överenskommelser som Sverige tillträtt – i enlighet med ett dualistiskt synsätt – förutsätter att begränsningen kommit till uttryck i svensk lag.
Folkrätten innehåller ett flertal regler om immunitet. Med immunitet brukar man mena ungefär ”oåtkomlighet för maktutövning”. Immunitet kan sägas utgöra ett undantag från den rätt till maktutövning inom det egna territoriet som varje stat anses ha. Immunitet medför begränsningar i staternas rätt att utöva domsrätt eller använda sig av tvång inom det egna territoriet. Begränsningarna kan hänföra sig till främmande stater som sådana eller vissa personer eller föremål eller till särskilda områden inom statens territorium.
När vi i det följande talar om immunitet, avser vi i första hand straffrättslig immunitet. Eftersom endast fysiska personer kan dömas för brott i Sverige är sådan immunitet alltid något som tillkommer en viss person. Immunitet i straffrättsligt hänseende innebär att domstol inte är behörig att pröva frågan om straffrättsligt ansvar. Domstolen skall därför avvisa ett åtal som väcks mot en person som åtnjuter immunitet.27
Den straffrättsliga immuniteten är regelmässigt förbunden med en självständig straffprocessuell immunitet. Det kan därför vara omöjligt, eller i vart fall olämpligt, att hänskjuta oklara immunitetsfrågor till prövning av domstol. Redan genom att vidta förberedande åtgärder och att väcka åtal, kan en kränkning av folkrätten ha skett.
Regler om immunitet finns både i den allmänna folkrätten och i traktater. Främmande länders statschefer och deras familjer har enligt allmän folkrätt traditionellt ansetts immuna mot varje form av straffrättsligt ingripande, vare sig det gäller handlingar som de företar i tjänsten eller som privatpersoner. Immunitet tillkommer även en stats sändebud, t.ex. ministrar i en regering och diplomatiska företrädare. Regler om immunitet för den senare personkategorin finns i Wienkonventionen år 1961 om diplomatiska förbindelser. Konventionen utgör i stor utsträckning en kodifiering av allmän folkrätt och får därför anses binda alla stater. Wienkonventionen av år 1963 om konsulära förbindelser binder däremot huvudsakligen endast stater som ratificerat konventionen. Konsuler anses dock även enligt allmän folkrätt åtnjuta viss immunitet.
Det har, särskilt under senare år, satts i fråga om, och i så fall i vilken utsträckning, regler om immunitet för statschefer, sändebud och andra gäller i fråga om lagföring av allvarliga humanitärrättsliga brott. Vi återkommer till detta i avsnitt 12.5.
27 Ds Ju 1984:6 s. 58, 76.
En stats militära styrkor, som med tillåtelse befinner sig i en annan stat, anses av de flesta stater enligt allmän folkrätt åtnjuta viss immunitet. Hur långt denna immunitet sträcker sig är dock omtvistat. I många fall har därför frågor om immunitet för militär personal reglerats genom avtal.
I svensk lagstiftning finns bestämmelser om immunitet framför allt i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Där finns regler om immunitet bl.a. för diplomater och konsuler. Vidare finns regler om immunitet för främmande staters observatörer och annan personal som arbetar inom ramen för olika internationella avtal. I en bilaga till lagen finns en förteckning över internationella organ och personer som tillhör sådana organ som åtnjuter immunitet i olika avseenden. Utanför lagen om immunitet och privilegier i vissa fall finns bestämmelser om immunitet i bl.a. lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt, lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl. och lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Dessa bestämmelser avser inskränkningar i svensk behörighet att lagföra personer som reser hit bl.a. för att vittna i rättegång. Vidare följer av 1 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall och av lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen att de regler om immunitet och privilegier som finns i fördrag och andra instrument inom EU skall gälla trots bestämmelser i andra författningar.28
Även vid sidan av immunitet kan folkrätten vara av betydelse för den nationella rättens tillämpning. Ett exempel är NJA 1946 s. 65 där HD frikände en utländsk medborgare – von Herder – som i fullgörande av tjänst vid sitt hemlands krigsmakt förövat spioneri mot Sverige från det av Tyskland ockuperade Norge. HD skrev i sin mycket kortfattade motivering: ”Enligt folkrättsliga grundsatser, vilka jämväl efter svensk rätt skola vinna tillämpning, är vad sålunda lagts von Herder till last icke av beskaffenhet att för honom medföra ansvar.”
28 Beträffande den närmare innebörden av detta se prop. 1994/95:46.
4. Krav på åtalsförordnande
4.1. Allmänt
De grundläggande behörighetsreglerna i 2 kap. BrB ger svenska domstolar en formellt mycket vidsträckt behörighet att döma över brott som har begåtts utanför Sverige. För att väcka åtal för utomlands begångna brott bör det dock – som det uttrycks i våra direktiv – finnas ett påtagligt och berättigat intresse av lagföring i Sverige. Som huvudregel gäller därför att åtal endast får väckas efter förordnande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Frågan om åtalsförordnande avgörs genom en diskretionär lämplighetsavvägning, varvid olika omständigheter i det enskilda fallet kan beaktas. Faktorer som kan vara av betydelse är bl.a. gärningens allvar, anknytningen till Sverige och gärningslandets intresse. Även mer rättsliga överväganden – som en lagförings förenlighet med de folkrättsliga jurisdiktionsprinciperna – är självfallet av betydelse. Någon lagreglering som styr vad som skall beaktas vid prövningen finns inte.
I de fall då ett åtalsförordnande krävs får åtal inte väckas utan att ett förordnande först har lämnats. Om åtal ändå väcks skall det avvisas.
Här kan nämnas att det finns vissa andra förbud mot åtal. Enligt 3 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott utgör en framställning om överförande av lagföring från Sverige till en annan stat hinder för väckande av åtal i Sverige. Om en annan stat har gjort en framställning om utlämning av en person från Sverige, får enligt 25 § lagen (1957:688) om utlämning för brott åtal för det uppgivna brottet inte väckas i Sverige, såvida inte framställningen har avslagits. Likaså får enligt 13 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt åtal inte väckas för ett brott, om någon av de båda FN-tribunalerna har begärt att lag-
föringen av brottet skall överförs till tribunalen. Motsvarande regel finns i 16 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Även i dessa fall skall ett åtal som väckts i strid mot förbuden avvisas.
Vi återkommer till frågan om åtalsförordnande för brott som har begåtts utanför Sverige i avsnitt 4.3 efter att först ha redovisat de bestämmelser som finns om krav på åtalsförordnande för brott som har begåtts i Sverige.
4.2. Brott i Sverige
Enligt 2 kap. 5 § första stycket BrB krävs åtalsförordnande för brott, som har begåtts på svenskt territorium men ombord på ett utländsk fartyg eller luftfartyg, om gärningsmannen är en utlänning som var befälhavare, tillhörde besättningen på fartyget eller annars medföljde detta och brottet har riktats mot en sådan utlänning eller mot ett utländsk intresse. Bestämmelsen har sin bakgrund i att flaggstaten regelmässigt har rätt till och utövar jurisdiktion i de aktuella fallen (jfr för svensk del 2 kap. 3 § 1). Det saknas då också i allmänhet anledning för Sverige att göra jurisdiktionsanspråk gällande, särskilt om gärningen rör rent disciplinära förhållanden ombord eller annars är av mindre allvarlig art eller om fartyget eller luftfartyget endast är på genomfart inom eller över svenskt område.
År 1994 anslöt sig Sverige till initiativet partnerskap för fred (PFF). I samband därmed infördes i BrB en ny paragraf, 7 b §, som uppställer krav på åtalsförordnande av regeringen för brott som begåtts av personal som tillhör en främmande stats militära styrka under styrkans besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Även den bestämmelsen har sin bakgrund i att stater regelmässigt gör anspråk på och utövar jurisdiktion över sina militära styrkor även när de befinner sig utom landet (jfr för svensk del 2 kap. 3 § 2). Ofta föreligger också avtal enligt vilka jurisdiktion är förbehållen den stat som den militära styrkan tillhör.
Åtalsförordnande av regeringen krävs också enligt 2 kap. 7 a § BrB för brott som en utlänning har begått i utövning av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation. Detta gäller dock inte om gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han har handlat. Bestämmelsen tillkom i efterdyningarna av incidenten med en sovjetisk ubåt (U 137) i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Den är inte begränsad till brott som begås i Sverige, men torde ändå
brott som begås i Sverige, men torde ändå främst ha betydelse vid händelser som utspelar sig här.
Syftet med bestämmelsen var främst att reglera kompetensfördelningen mellan olika svenska myndigheter i fall som kräver särskilda folkrättsliga eller utrikespolitiska överväganden. Ett viktigt skäl till att regeringen har ansetts böra pröva åtalsfrågan i de aktuella fallen är att folkrättsligt skydd mot straffansvar är nära förbundet med skydd också mot åtal och andra straffprocessuella åtgärder.1 Redan genom att åtal väcks mot en person som åtnjuter straffrättslig immunitet, har en kränkning av folkrätten skett.
4.3. Brott utanför Sverige
Brott som har begåtts utanför Sverige får enligt 2 kap. 5 § andra stycket BrB som huvudregel åtalas endast om regeringen eller den regeringen bemyndigat meddelat särskilt förordnande därom. Bestämmelsen gäller även i förhållande till brott som är underkastade svensk domsrätt enligt lagstiftning utanför BrB och som inte innehåller egna regler om åtalsprövning.
Från huvudregeln finns ett antal undantag. Enligt andra stycket punkt 5 krävs inte åtalsförordnande för brott som har begåtts i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av dessa stater. Behörigheten att meddela åtalsförordnande var i dessa fall tidigare delegerad till RÅ. Kravet på förordnande togs bort 1971 då det visat sig att de framställningar som gjordes regelmässigt bifölls.
Utöver detta generella undantag gäller att åtalsförordnande inte krävs om brottet är osann eller ovarsam utsaga vid internationell domstol. Bestämmelsen föranleddes av EES-avtalet och sedermera Sveriges medlemskap i EU. Den som bryter mot en ed vid EFTAdomstolen eller EG-domstolen2 skall behandlas på samma sätt som om brottet hade begåtts vid svensk domstol. Brottet har därför ansetts böra undantas från krav på åtalsförordnande.
Enligt andra stycket punkt 1 krävs inget åtalsförordnande om brottet har begåtts på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg.
Av andra stycket punkt 2 framgår att åtalsförordnande inte erfordras om brottet har begåtts av någon som tillhör Försvarsmak-
1Prop. 1984/85:156 s. 7. 2 inklusive förstainstansrätten.
ten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befinner sig. Att svensk domstol har behörighet att döma över sådana brott framgår av 2 kap. 3 § punkten 2. Enligt den bestämmelsen är svensk domstol behörig att döma även för andra brott som begås på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig om avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning. I dessa fall krävs dock alltid åtalsförordnande.
I punkterna 3 och 4 görs undantag från kravet på åtalsförordnande avseende sådana brott som svensk domstol har behörighet att döma över med stöd av 2 kap. 3 § punkterna 3 och 3 a. Det gäller således brott som har begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens utlandsstyrka samt brott som har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt.
Enligt punkt 6 gäller slutligen att åtalsprövning inte krävs om brottet har begåtts av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse. Med svenskt intresse menas detsamma som i 2 kap. 3 § punkterna 4–5 och det omfattar såväl enskilt som allmänt intresse.
4.4. Särskilda regler om åtalsförordnande
Regler om åtalsförordnande finns också i lagstiftning utanför BrB. Det gäller vissa av de lagar med särskilda domsrättsregler som har nämnts i avsnitt 3.5 och som kommer att redovisas närmare i kapitel 5. I avsaknad av särskilda regler om åtalsförordnande är de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 5 § andra stycket BrB tillämpliga.
I 2 kap. 5 a § BrB finns, som vi tidigare har redovisat, bestämmelser om en tidigare utländsk doms rättsverkan. I de fall den utländska domen inte utgör hinder för en ny lagföring i Sverige får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen eller den som regeringen bemyndigat.
Här kan också nämnas att åtalsförordnande av regeringen krävs enligt 18 kap. 8 § och 19 kap. 16 § BrB för vissa typer av högmålsbrott respektive brott mot rikets säkerhet.
4.5. Delegation
Frågan om åtalsförordnande skall meddelas ankommer enligt samtliga regler som vi nu berört i första hand på regeringen. Enligt bestämmelserna i 2 kap. 5 a §§ får emellertid regeringen delegera prövningen till annan.
Detta har skett genom bestämmelserna i förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall. Riksåklagaren (RÅ) har dock enligt förordningen möjlighet att, om det finns anledning till det, överlämna ett ärende om förordnande till regeringen.
RÅ får enligt förordningen meddela åtalsförordnande för sådana brott på ett utländskt fartyg som avses i 2 kap. 5 § första stycket BrB. Vidare får RÅ förordna om åtal för brott som har begåtts utomlands av en svensk medborgare eller av en utlänning med hemvist i Sverige (jfr 2 kap. 2 § första stycket 1 BrB). Detsamma gäller beträffande en gärning som har begåtts av en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i Sverige om frågan om ansvar för samma gärning har prövats genom dom meddelad i en främmande stat (jfr 2 kap 5 a § BrB).
5. Behörighet enligt specialstraffrätten
5.1. Inledning
Regler om svensk straffrättslig domsrätt finns inte bara i BrB. Under åren har allt fler sådana regler förts in i specialstraffrättslig lagstiftning. Det gör, som också påpekas i våra direktiv, att reglerna i dag är ganska svåröverskådliga.
I det följande lämnas en redogörelse för de särskilda jurisdiktionsregler som finns på olika håll i lagstiftningen utanför BrB. I avsnitt 5.2 behandlas lagen om Sveriges ekonomiska zon och några anknytande författningar. Övrig specialstraffrättslig lagstiftning av intresse redovisas i avsnitt 5.3.
Av betydelse i sammanhanget är också den redan i avsnitt 3.2.1 omnämnda lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller brott begångna på utländska fartyg. I den lagen – som föranletts av FN:s havsrättskonvention av år 1982 – föreskrivs att för ett brott mot svensk lag om förebyggande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön, som begås på ett fartyg registrerat i en främmande stat när fartyget befinner sig utanför svenskt inre vatten, får inte strängare straff än böter dömas ut. Begränsningen gäller dock inte allvarliga och uppsåtliga gärningar som avser förorening i territorialhavet.
5.2. Lagen om Sveriges ekonomiska zon och anknytande författningar
5.2.1. Lagen om Sveriges ekonomiska zon
FN:s havsrättskonvention av år 19821 ger de enskilda staterna rätt att inrätta en ekonomisk zon. Inom den ekonomiska zonen, som får ha en bredd av högst 200 nautiska mil räknat från de s.k.
1 SÖ 2000:1
baslinjerna, har kuststaten ensamrätten till utforskning och utvinning av alla ekonomiska tillgångar. Kuststaten ges också rätten att använda sin lagstiftningsmakt till att skydda och bevara den marina miljön i zonen.
Genom lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon har regeringen bemyndigats att inrätta en svensk ekonomisk zon. En sådan har också inrättats genom förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon. I lagens 4 § fastslås först att fiskelagen skall gälla i fråga om fiske i den ekonomiska zonen och att kontinentalsockellagen skall gälla i fråga om rätten att i zonen utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar. Därefter anges i 5 § att det, med avseende på andra naturtillgångar än de som avses i 4 §, krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtillgångar samt för uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar. Ett tillstånd får förses med villkor.
I havsrättskonventionen regleras kuststatens rättigheter, jurisdiktion och skyldigheter i den ekonomiska zonen på åtskilliga ställen, vilket gör regelsystemet svåröverskådligt. Art. 56 kan emellertid sägas vara den grundläggande bestämmelsen. I den anges att kuststaten har jurisdiktion i den ekonomiska zonen med avseende på i) uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner, ii) marinvetenskaplig forskning och iii) skydd och bevarande av den marina miljön. Enligt art. 60.2 har kuststaten exklusiv jurisdiktion över sådana konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar som i enlighet med konventionen har uppförts i den ekonomiska zonen, inbegripet jurisdiktion i fråga om lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, hälsovård, säkerhet och invandring.
I 15 § i den svenska lagen anges, mot bakgrund av innehållet i art. 60.2 i konventionen, att svensk lag skall tillämpas på sådana inrättningar på samma sätt som om inrättningen varit belägen inom riket. Inrättningen skall därvid anses vara belägen inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Bestämmelsen omfattar inte – som är fallet enligt kontinentalsockelkonventionen2 – de säkerhetszoner som enligt lagen och art. 60.4 i havsrättskonventionen får inrättas kring inrättningar av det nämnda slaget. Skälet till det är att stöd för sådan jurisdiktion ansetts saknas i havsrättskonventionen.3
2 Se följande avsnitt. 3Prop. 1992/93:54 s. 55. Enligt art. 60.4 i konventionen får kuststaten upprätta säkerhetszoner omkring konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner, inom vilka de kan vidta
Den som utan tillstånd bedriver verksamhet som omfattas av lagen om Sveriges ekonomiska zon eller som begår brott mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, kan enligt 16 § dömas till böter för detta. Begås brottet på en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning inom den ekonomiska zonen är svensk lag tillämplig och det har i lagens förarbeten ansetts att svensk domstol i sådana fall också har domsrätt med stöd av den nyss nämnda jurisdiktionsbestämmelsen i 15 §.4 I 17 § finns en kompletterande bestämmelse som anger att det för brott som avses i 16 § döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Den ansågs nödvändig, eftersom 15 § inte ger svensk domsrätt i alla nödvändiga fall.
5.2.2. Lagen om kontinentalsockeln
Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot de stora havsdjupen.5 Genom 1958 års konvention om kontinentalsockeln6 tillerkändes strandstaterna suveräna rättigheter över den utanför territorialgränsen belägna delen av sockeln med avseende på dennas utforskande och tillgodogörande av dess naturtillgångar (art. 2.1). Motsvarande gäller numera enligt art. 77 i FN:s havsrättskonvention av år 1982. Efter Sveriges anslutning till kontinentalsockelkonventionen infördes lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, i vilken anges villkoren för eftersökande och utvinning av naturtillgångar inom den svenska delen av sockeln.
Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer enligt 2 § kontinentalsockellagen staten. Regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer kan dock ge annan tillstånd att utforska sockeln och utvinna naturtillgångar från denna (3 §). I lagens 11 § anges att den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner naturtillgångar från denna eller vidtager åtgärder för sådan utforskning eller utvinning döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff kan även
lämpliga åtgärder för att trygga säkerheten såväl för sjöfarten som för de konstgjorda öarna, anläggningarna och konstruktionerna. Säkerhetszonerna får inte sträcka sig längre än 500 m från dessa. Alla fartyg måste enligt art. 60.6 respektera säkerhetszonerna och skall följa allmänt godtagna internationella normer i fråga om sjöfart i närheten av konstgjorda öar, anläggningar, konstruktioner och säkerhetszoner. 4a. prop. s 56. 5Prop. 1966:114 s. 1. 6 SÖ 1966:24.
den dömas som bryter mot vissa andra i lagen angivna bestämmelser.
Av art. 80, som hänvisar till art. 60, i FN:s havsrättskonvention följer att strandstaten har rätt att på kontinentalsockeln uppföra konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner i syfte att bl.a. utforska och utnyttja, bevara och förvalta naturtillgångar.7Kuststaten har enligt bestämmelserna också exklusiv jurisdiktion över sådana inrättningar.8
Eftersom den svenska delen av kontinentalsockeln delvis är belägen utanför Sveriges territorium och alla anläggningar för dess utforskande och utvinnande i enlighet med de nyss angivna reglerna generellt ligger under svensk jurisdiktion, gäller enligt 10 § att svensk lag – med vissa undantag – skall tillämpas på anläggningar och säkerhetszoner kring dessa som ligger utanför territorialgränsen. Det har i förarbetena ansetts omfatta även bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk domstols behörighet.9 I syfte att täcka in vissa brott, som trots bestämmelsen i 10 § inte skulle höra under svensk straffrättslig jurisdiktion, ansågs därutöver en kompletterande bestämmelse vara nödvändig. Vad som avsågs var enligt förarbetena främst brott av utlänning mot säkerhetsföreskrifter, vilket inte riktar sig mot Sverige eller svensk subjekt och som begås utanför anläggning eller säkerhetszon. Enligt nuvarande lydelse (14 § första stycket) gäller att den, som utom riket har begått brott som avses i 11 § och som finns i Sverige, skall dömas efter kontinentalsockellagen och brottsbalken samt vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig.
För väckande av åtal enligt kontinentalsockellagen krävs förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bemyndigar (14 § tredje stycket). Sådant förordnande krävs dock inte med avseende på vissa brott, i princip sådana som endast innebär att av tillståndsmyndigheten uppställda villkor eller föreskrifter inte har följts. Som skäl för att åtalsförordnande bör krävas, anfördes i förarbetena att det kan vara svårt att skilja mellan vad som är en straffbar undersökning enligt 11 § och vad som är en enligt folkrätten tillåten passage.10
I samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen gjordes ett tillägg till 14 §, där det angavs att bestämmelsen skulle tillämpas utan hinder av den samtidigt införda
7 Motsvarande gäller enligt art. 5.2 i 1958 års konvention. 8 Jr art. 5.4 i 1958 års konvention. 9Prop. 1966:114 s. 77. 10a. prop. s. 74.
2 kap. 5 a § BrB avseende beaktande av tidigare utländsk dom. Som skäl angavs i propositionen11 att kontinentalsockelkonventionen torde medföra förpliktelse ”att inte godta utländsk dom varigenom någon frikänts på grund av att sådan gärning var straffri i den dömande staten”. Tillägget togs emellertid bort i samband med inrättandet av den svenska ekonomiska zonen.12 Då anfördes, efter påpekande från lagrådet, att någon förpliktelse av det nämnda slaget knappast följde av konventionen och att 14 § borde bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i lagen om Sveriges ekonomiska zon.13
I samband med att en särskild bestämmelse i kontinentalsockellagen om straff för brott mot tystnadsplikt avskaffades och ersattes av 20 kap. 3 § BrB, tillades lokutionen i 14 § om att det skall dömas ”efter denna lag och brottsbalken”.14
5.2.3. Lagen om åtgärder mot förorening från fartyg
I 2 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg finns bestämmelser om förbud mot förorening från fartyg, av vilka vissa gäller även utanför svenskt territorium (främst i svensk ekonomisk zon). Den som bryter mot dessa bestämmelser kan dömas till ansvar enligt bestämmelser i lagens 10 kap.
Enligt 10 kap. 10 § i lagen är svensk domstol behörig att döma över vissa av dessa brott när de har begåtts på ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Detsamma gäller enligt bestämmelsen om gärningen kan föranleda ansvar enligt brottsbalken eller miljöbalken.
Åtal för sådana brott som avses i 10 kap. 10 § får väckas endast om brottet avser ett förbjudet utsläpp och detta har medfört betydande skador på den svenska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på tillgångar i Sveriges sjöterritorium eller ekonomiska zon eller om vissa andra förutsättningar är uppfyllda. Åtalsprövning skall ske enligt vanliga regler i 2 kap. 5 § BrB.
11Prop. 1972:98 s. 149. 12Prop. 1992/93:54, se avsnitt 5.2.1. 13a. prop. s. 63. 14Prop. 1975:78.
5.2.4. Jaktlagen
Jaktlagen (1987:259) gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom svenskt territorium samt frågor som har samband därmed (1 §). Lagen gäller också, i de fall som anges särskilt, bl.a. inom Sveriges ekonomiska zon (1 § andra stycket 1). Enligt 51 a § döms den som har begått brott enligt jaktlagen inom Sveriges ekonomiska zon vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Åtal för brott i sådana fall får väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades (51 b §).
Bestämmelsen i 51 a § infördes – tillsammans med utvidgningen i 1 § – i syfte att uppfylla ett fredningsåtagande i 1992 års avtal till skydd för småvalar i Östersjön och Nordsjön.15 Vad som avses torde vara dels art. 2.2 i avtalet, som anger att parterna inom gränserna för sin jurisdiktion och i enlighet med sina internationella åtaganden skall vidta åtgärder bl.a. för att skydda småvalen, dels punkten 4 i bilagan till avtalet, enligt vilken parterna skall söka införa förbud i nationell lagstiftning mot avsiktlig tillfångatagande och avlivande av småvalar.
Genom författningsändringarna skulle enligt propositionen lagföring kunna ske vid svensk domstol och efter svensk lag i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. BrB.16 Bestämmelsen tar sikte på de fall då utlänning som inte är bosatt i Sverige begår brott mot jaktlagen inom den svenska ekonomiska zonen.17
5.2.5. Fiskelagen
Fiskelagen (1993:787) gäller enligt dess 1 § rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. I de fall som anges särskilt gäller lagen även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen.
Regeringen eller den myndighet om regeringen bestämmer får enligt 19–23 §§ meddela föreskrifter bl.a. för fiskevård, hänsyn till naturvårdsintressen och om användning av fiskeredskap. Enligt 24 § tillämpas föreskrifter som har meddelats med stöd av 19–23 §§ även vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av
15 Småvalsavtalet, SÖ 1995:21. 16Prop. 1994/95:117 s. 49 f. 17a. prop. s. 71.
internationella överenskommelser. Vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium får enligt 33 § efterlevnaden av vissa internationella överenskommelser kontrolleras av utländska myndigheter. Där anges också att en sådan utländsk myndighet skall lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och att befälhavaren är skyldig att underlätta genomförandet av kontrollåtgärder.
I 37–44 §§ finns bestämmelser om straffansvar för bl.a. den som utan lov fiskar på annans vatten eller på annat vatten då tillstånd till fiske krävs och för den som bryter mot de i föregående stycke nämnda bestämmelserna. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 41 § får dock endast dömas till böter om brottet har begåtts i Sveriges ekonomiska zon. Den bestämmelsen infördes i samband med Sveriges ratifikation av FN:s havsrättskonvention och är en följd av att konventionens artikel 73 inte tillåter fängelse för gärningar begångna i den ekonomiska zonen.18
Den som har begått brott enligt fiskelagen skall enligt 49 § dömas vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Bestämmelsen tar enligt förarbetena sikte på de fall då utländska fiskande som inte är bosatta i Sverige begår brott i den svenska ekonomiska zonen.19
5.2.6. Miljöbalken
Den 1 januari 1999 trädde Miljöbalken (MB) i kraft. I MB samlades bestämmelser som tidigare funnits i flera olika miljö- och resurslagar. Därigenom kunde de äldre lagarna, bl.a. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten (dumpningslagen), upphävas.
Bestämmelser om straff och förverkande har samlats i 29 kap. MB. I 29 kap. 8 § punkten 24 anges att den, som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap. 31 § MB, döms till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 15 kap. 31 § får avfall inte dumpas eller förbrännas inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Avfall får inte heller dumpas eller förbrännas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet.
18Prop. 1995/96:140 s. 192. I konventionens art. 73.3 anges att kuststatens straffpåföljder för överträdelser av lagar och andra författningar rörande fisket i den ekonomiska zonen, i avsaknad av överenskommelser mellan berörda stater om motsatsen, inte får omfatta fängelsestraff eller annan form av kroppsstraff. 19Prop. 1992/93:232 s. 77.
I fråga om brott enligt den nyss nämnda bestämmelsen gäller en särskild jurisdiktionsregel. Den som har begått sådant brott döms enligt 29 kap. 13 § vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Den bestämmelsen motsvarar den äldre 10 § i dumpningslagen, vilken infördes i samband med att Sveriges ekonomiska zon inrättades. Beträffande motiven för bestämmelsen, hänvisades i förarbetena till motiven för införandet av motsvarande bestämmelse i lagen om Sveriges ekonomiska zon.20
Den numera upphävda dumpningslagen infördes i samband med tillträdet till 1972 års s.k. globala dumpningskonvention,21 i vilken parterna förbinder sig att förbjuda och bestraffa dumpning av avfall eller andra ämnen oberoende av form eller tillstånd (art. IV och VII p. 2). Parterna skall enligt art. VII punkt 1 vidta åtgärder för att tillämpa konventionen på a) alla egna fartyg och luftfartyg, b) fartyg eller luftfartyg som på landets territorium eller territorialvatten tar ombord ämnen som skall dumpas samt c) fartyg, luftfartyg och fasta eller flytande plattformar under landets jurisdiktion vilka antas utföra dumpning.22
I FN:s havsrättskonvention finns en bestämmelse, art. 210, där det bl.a. anges att staterna skall anta lagar och andra författningar för att förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar av den marina miljön genom dumpning. Vidare anges där att dumpning i territorialhavet och den ekonomiska zonen eller på kontinentalsockeln inte får ske utan kuststatens uttryckliga förhandsgodkännande.
I samband med godkännandet av 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö samt konventionen år 1992 för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten utvidgades den svenska dumpningslagen till att omfatta även förbränning av avfall.23Enligt art. 10 i den förra konventionen skall de fördragsslutande parterna förbjuda förbränning i Östersjöområdet och säkerställa att detta förbud iakttas av egna fartyg, fartyg som inom landets territorium eller territorialhav lastar ämnen avsedda att förbrännas samt fartyg som kan antas utföra förbränning inom landets inre vatten och territorialhav. Motsvarande bestämmelser finns i den senare konventionens art. 4 samt i art. 10 i bilaga II till konventionen. Den skillnaden finns dock att det i denna senare konvention anges att
20Prop. 1992/93:54 s. 58, se ovan under avsnitt 5.2.1. 21 SÖ 1974:8. 22 Konventionen har i sakligt hänseende genomgått stora ändringar genom 1996 års protokoll till konventionen. Skyldigheten att införa domsrätt är dock densamma som enligt själva konventionen. 23 SÖ 1996:22 respektive 1994:25, se även prop. 1992/93:237.
parterna förbinder sig att se till att konventionen följs även av fartyg som kan antas dumpa eller bränna i den del av havet som ligger bortom eller gränsar till det territorialhav som enligt folkrättsliga principer faller under kuststatens jurisdiktion (bilaga II art. 10.1 c).
5.3. Andra författningar
5.3.1. Luftfartslagen
I luftfartslagen (1957:297) finns bestämmelser om på vilka villkor luftfart får äga rum i Sverige. I lagens 13 kap. finns särskilda bestämmelser om ansvar för vissa gärningar som begås i samband med luftfart. De är huvudsakligen av ordningskaraktär.
Ansvarsbestämmelserna i luftfartslagen är subsidiära till bestämmelserna i BrB. Det framgår av 13 kap. 5 §, där det anges att det för gärning som är belagd med straff enligt BrB inte skall dömas till ansvar enligt luftfartslagen. I paragrafens andra stycke finns en särskild jurisdiktionsbestämmelse, som gäller gärningar som är belagda med straff enligt luftfartslagen och som begås utomlands på ett utländskt luftfartyg som är inhyrt av en svensk brukare. Om en person, som har begått en sådan gärning, befinner sig i Sverige skall han dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Vidare anges att åtal får väckas utan förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket BrB.
Bakgrunden till införandet av den särskilda jurisdiktionsregeln i luftfartslagen var ett år 1980 antaget tillägg (art. 83 bis.) till 1944 års Chicagokonvention angående civil luftfart,24 som innebär att vissa förpliktelser enligt konventionen vid uthyrning av luftfartyg kan överföras från registreringsstaten till brukarens stat. Det gäller bl.a. förpliktelser enligt art. 12, där varje fördragsslutande stat förbinder sig att ”vidtaga åtgärder för att säkerställa att varje luftfartyg, som flyger över dess territorium eller manövrerar där, och varje luftfartyg, som för dess nationalitetsmärke, varhelst sådant fartyg än må befinna sig, iakttaga gällande bestämmelser beträffande flygning och fartygs manövrering.” Vidare anges att bestämmelser som har utfärdats i enlighet med konventionen skall gälla över de öppna haven och att envar fördragsslutande stat förbinder sig att låta åtala dem som bryter mot tillämpliga bestämmelser.
Bestämmelsen i luftfartslagen infördes således för att Sverige skulle kunna ta ansvar för tillsynen av luftvärdigheten och för andra
24 SÖ 1946:2, tillägget i SÖ 1987:80.
förpliktelser som avsågs i det aktuella konventionstillägget.25 I propositionen uttalades att den brottslighet det gäller i de allra flesta fall begås av svenska medborgare, i allt fall om besättningen är svensk, och att i sådan fall befintliga regler i BrB om svensk domsrätt är tillräckliga.26 Vidare konstaterades att, om brottet kunde anses vara begånget mot Sverige, svensk domsrätt skulle föreligga med stöd av 2 kap. 3 § BrB. Man ansåg emellertid att de aktuella gärningarna inte generellt kunde anses vara sådana brott och att en möjlighet därför måste skapas för lagföring enligt svensk lag och vid svensk domstol i dessa fall. 27
Utländska luftfartyg som hyrts in av en svensk brukare skulle, såvitt gäller brott mot luftfartsförfattningarna, i straffrättsligt hänseende betraktas som svenska. Någon åtalsprövning ansågs därför inte nödvändig.28
Lufträttsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Ny Luftfartslag (SOU 1999:42) bl.a. att brott som har begåtts ombord på ett luftfartyg som används av någon med ett svenskt drifttillstånd generellt skall falla under svensk jurisdiktion. Förslaget innebar att ett tillägg med denna innebörd skulle göras i 2 kap. 3 § 1 BrB. Förslaget är ännu under beredning i Näringsdepartementet.
Här kan också nämnas de konventioner om flygkapning och allvarliga brott mot den civila luftfartssäkerheten som ingåtts i Haag år 1970 och Montreal år 1971.29 Till dessa återkommer vi i kapitel 11.
5.3.2. Lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor
Könsstympning av flickor är förbjuden och straffbar i Sverige enligt särskild lagstiftning sedan år 1982. I lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor anges i 1 § att ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem inte får utföras. Förbudet gäller oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte.
Den som bryter mot förbudet mot könsstympning kan enligt lagens 2 § dömas till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är
25Prop. 1984/85:212 s. 83. 26 a.prop. s. 84. 27 I propositionen (s. 83) avvisades den bakomliggande utredningens förslag om införande av en generell bestämmelse i luftfartslagen, som innebar att utländska luftfartyg som inhyrs av en svensk brukare skulle likställas med svenskt luftfartyg vid tillämpning av 2 kap. BrB. 28 a.prop. s. 85. 29 SÖ 1971:17 och 1973:48.
grovt, fängelse i lägst två och högst tio år. Även försök, förberedelse och stämpling till brott, liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är å färde är straffbara.
Genom lagstiftning år 1999 infördes i lagen en tredje paragraf.30 I den anges att den som har begått brott enligt lagen döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Vidare erinras om att det i 2 kap. 5 § BrB finns bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal.
Syftet med lagstiftningsåtgärden var att kravet på dubbel straffbarhet för brott mot lagen som begås utomlands skulle tas bort. Regeringen motiverade31 slopandet av kravet på dubbel straffbarhet särskilt med hänvisning till behovet av effektivitet. Man ansåg det otillfredsställande, bl.a. mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention, att kriminaliseringen av könsstympning kunde kringgås genom att vederbörande utför eller låter utföra ingreppet i en stat som tillåter kvinnlig könsstympning.
Bedömningen av vilka fall av könsstympning utomlands som bör leda till åtal görs i samband med prövningen av frågan om åtalsförordnande (2 kap. 5 § BrB). Det skall enligt förarbetena föreligga ett påtagligt svenskt intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige.32 Regeringen menade att tillstånd bör beviljas i princip endast i sådana fall där flickor och unga kvinnor som finns i Sverige förs utomlands för att där få könsstympande ingrepp utförda. Svensk lag bör alltså inte tillämpas och svensk domstol bör inte döma för brott som helt saknar anknytning till Sverige och där det således inte finns något svenskt berättigat intresse av en utvidgad domsrätt. Den anknytning till Sverige som bör krävas för att lagföring skall ske i Sverige bör enligt regeringen såsom huvudregel föreligga redan vid tidpunkten för brottet.
5.3.3. Lagen om rymdverksamhet
Sverige ratificerade den 25 maj 1967 det s.k. rymdfördraget (SÖ 1967:7). I fördraget finns bestämmelser om staters uppträdande och ansvar vid utforskande av yttre rymden. I fråga om icke-statlig rymdverksamhet gäller enligt art. 6 i fördraget att sådan inte får bedrivas utan tillstånd.
30 SFS 1999:267, prop. 1998/99:70, bet. 1998/99:SoU12, rskr. 1998/99:200. 31Prop. 1998/99:70 s. 9 f. 32a. prop. s. 10 f.
Vid tiden för Sveriges tillträde till rymdfördraget, ansågs några lagstiftningsåtgärder inte vara erforderliga. Sedan utvecklingen på rymdområdet tagit fart, antogs emellertid sedermera lagen (1982:963) om rymdverksamhet. Enligt 2 § i lagen får rymdverksamhet inte utan tillstånd bedrivas från svenskt territorium av någon annan än svenska staten. Svensk fysisk eller juridisk person får inte heller bedriva rymdverksamhet någon annanstans utan tillstånd. Tillstånd meddelas av regeringen.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver rymdverksamhet utan att ha erforderligt tillstånd, döms enligt 5 § första stycket till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor som har uppställts som förutsättning för tillstånd. Enligt andra stycket döms den, som utom riket har begått brott som avses i första stycket, efter lagen om rymdverksamhet och brottsbalken samt vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena BrB. Åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast efter regeringens medgivande.
När det gäller frågan om domsrätt anfördes i propositionen33 att det var angeläget att den som har begått ett sådant brott som avses i 5 § alltid kan dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Därför ansågs att man – i likhet med vad som skett i fråga om brott mot lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet och brott mot tillståndsplikten enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln – borde göra ett uttryckligt undantag från den allmänna regeln i BrB.34
Kravet på åtalsmedgivande från regeringen motiverades med de avvägningsfrågor som kan komma in vid bedömningen av om tillstånd fordras för viss verksamhet och, när det gäller åsidosättande av uppställda villkor för en viss verksamhet, att det vanligen torde komma att uppdagas genom den kontroll som utövas genom regeringens försorg.35
33Prop. 1981/82:226 s. 26. 34 Någon förpliktelse att införa en sådan bestämmelse finns dock inte i fördraget. 35a. prop. s. 12.
5.3.4. Lagen om Antarktis
Sverige anslöt sig år 1984 till 1959 års Antarktisfördrag.36 I samband med antagandet av ett miljöskyddsprotokoll till fördraget, antogs i Sverige lagen (1993:1614) om Antarktis. I den finns bestämmelser till skydd för miljön i Antarktis och för de ekosystem som beror av eller sammanhänger med Antarktis ekosystem (1 §).
Redan i lagens inledande paragraf finns en särskild tillämpningsbestämmelse, där det anges att lagen gäller för svensk medborgares och svensk juridisk persons vistelse eller verksamhet i Antarktis (1 § andra stycket). Med svensk medborgare jämställs enligt bestämmelsen utländsk medborgare med hemvist i Sverige samt annan utländsk medborgare som deltar i en expedition eller någon annan verksamhet som omfattas av tillstånd enligt lagen. Dessutom gäller enligt paragrafens tredje stycke vissa bestämmelser i lagen även utanför Antarktis. Det är 5 § andra stycket som anger att, om det finns skäl att anta att mineraltillgångar har åtkommits i strid med lagens föreskrifter, även annan befattning med tillgångarna är förbjudna. Vidare är även 7 § andra stycket, som innehåller en motsvarande bestämmelse om insamlade växter och djur, tillämplig utanför Antarktis.
Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall enligt 16 § ha tillstånd därtill. Det gäller enligt bestämmelsen dock inte utövning av sådan rätt till fri sjöfart som följer av allmänna folkrättsliga grundsatser. Lagen innehåller därutöver fler olika bestämmelser om tillstånd för olika former av verksamhet och om hur verksamheten skall bedrivas. I 25 § finns en straffbestämmelse som anger att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot ett antal särskilt angivna bestämmelser i lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
I Antarktisfördraget art. VIII finns vissa bestämmelser om jurisdiktion över observatörer och vetenskapsmän som utväxlas enligt fördraget samt personal som följer med sådana personer.37Dessa skall enligt bestämmelsen vara underkastade endast den fördragsslutande parts jurisdiktion, vars medborgare de är, i vad avser alla handlingar eller försummelser, som inträffar medan de är i Antarktis i syfte att fullgöra sina uppdrag. I förarbetena till den svenska lagen gjordes mot den bakgrunden bedömningen att det inte behövdes någon svensk lagstiftning om strafflagens tillämplighet i rummet på grund av det förevarande lagstiftning-
36 SÖ 1984:5. 37 Andra jurisdiktionsfrågor berörs inte i fördraget.
särendet, om straffskalan skulle innehålla strängare straff än böter.38Vad som åsyftades var att bestämmelserna i 2 kap. 2 § BrB i sådant fall var tillräckliga för att lagföring av brott mot lagen skulle kunna ske. Av det skälet bestämdes att det i straffskalan skulle ingå även fängelse.
5.3.5. Estonialagen
Efter katastrofen på Östersjön den 28 september 1994, som ledde till förlisningen av passagerarfartyget Estonia, ingick Estland, Finland och Sverige en överenskommelse om rättsligt skydd för gravfriden vid vraket efter fartyget. I samband därmed antogs i Sverige lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid passagerarfartyget Estonia. Överenskommelsen kompletterades därefter med ett protokoll, som gör det möjligt för andra stater att tillträda överenskommelsen.39
Dykning och annan undervattensverksamhet är enligt 2 § i lagen – med vissa undantag – förbjuden i och kring vraket efter Estonia. Den som uppsåtligen bryter mot detta förbud döms enligt 3 § till böter eller fängelse i högst två år.
I 5 § anges att det för brott mot Estonialagen döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Den bestämmelsen infördes mot bakgrund av att Estonia förde estnisk flagg och ligger på finländsk kontinentalsockel och i finländsk fiskezon, dvs. utanför Sveriges territorium. På detta område, konstaterade man i propositionen till lagen,40 har Finland jurisdiktion när det gäller utvinning av naturtillgångar från havsbotten och dess underlag liksom när det gäller de levande resurserna i vattenpelaren. I övrigt tillhör området emellertid inte någon stat, utan där gäller de s.k. fria-havsrättigheterna.
Regeringen ville genom lagstiftningen slå fast att svensk domstol, med hänsyn till intresset av att skydda gravfriden vid Estonia, bör vara behörig att döma vem som helst som stör gravfriden.41Därefter konstaterade man att det i vissa situationer inte är möjligt att utöva straffrättslig kontroll över utländska fartyg, eftersom det i folkrätten finns ett principiellt förbud för en stat att utöva makt mot andra staters fartyg på det fria havet. I praktiken, säger man,
38Prop. 1992/93:140 s. 39. 39 Överenskommelsen har på detta sätt tillträtts av Danmark, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Storbritannien. 40Prop.1994/95:190. 41a. prop. s. 6.
kan det därför i vissa fall bli svårt att få till stånd ett rättsligt förfarande i Sverige, om inte fartyget angör svensk hamn eller annars kommer in på svenskt inre vatten.42
5.3.6. Lagen om vissa internationella sanktioner
För att möjliggöra genomförandet av internationella sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd, får regeringen enligt 3 § lagen (1996:96) om vissa internationella sanktioner förordna att i lagen närmare angivna sanktioner skall införas. Lagen får dessutom tillämpas när Sverige skall genomföra sådana internationella sanktioner som har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU-fördraget och som syftar till att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
För att genomföra sanktioner får regeringen enligt 4 § meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en blockerad stat i fråga om utlänningars vistelse i Sverige, in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar, näringsverksamhet, m.m. Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 § döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år (8 §). Den som har begått gärningen av grov oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader. Även den som bryter mot vissa EG-förordningar om sanktioner mot tredje land kan dömas till ansvar.
I en särskild jurisdiktionsbestämmelse (9 §) anges att en svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i 8 § skall dömas till ansvar enligt lagen och vid svensk domstol. Det gäller enligt bestämmelsen även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckens BrB. Åtal för brott enligt 8 § får väckas bara efter förordnande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (10 §).
Jurisdiktionsbestämmelsen i 9 § motiveras av att det krav på dubbel straffbarhet för brott som begås utomlands, som annars gäller enligt 2 kap. 2 § BrB, innebär en begränsning av svensk straffrättslig behörighet som inte stämmer överens med vad som krävs för genomförande av sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhets-
42 För en diskussion om lagens förenlighet med folkrätten, se Marie Jacobsson och Jan Klabbers: Rest in Peace? New Developments Concening the Wreck of the M/S Estonia. NJIL 69: 317–332 2000.
råd eller inom EU.43 Under beredningen av lagförslaget ifrågasattes om inte undantaget från kravet på dubbel straffbarhet också borde gälla utlänningar med hemvist i Sverige. Regeringen ansåg emellertid inte detta, eftersom det inte krävdes i säkerhetsrådets resolutioner och för att en sådan regel skulle kunna leda till för den enskilde orimliga konsekvenser.44 En utlänning skulle med en sådan regel, sades det, kunna straffas för en gärning som han kan ha varit skyldig att utföra enligt lagen på gärningsorten.
F.n. gäller tre förordningar om sanktioner mot Irak, ”Förbundsrepubliken Jugoslavien” (Serbien-Montenegro) respektive Angola (SFS 1994: 1666, 1668 och 1669) som utfärdats med stöd av den tidigare lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.45 I dessa finns likalydande jurisdiktionsbestämmelser som innebär att en svensk medborgare som utomlands utför en handling som är förbjuden enligt respektive förordning döms enligt lagen om vissa internationella sanktioner och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra stycket BrB.
5.3.7. Radio- och TV-lagen
I Radio-_och_TV-lagen (1996:844) finns föreskrifter om sändning av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Lagen gäller såväl tillståndspliktig verksamhet som verksamhet som inte kräver tillstånd.
Bestämmelser om straff och vite m.m. finns i lagens 10 kap. Där finns bl.a. en bestämmelse enligt vilken den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, under vissa förutsättningar kan dömas till ansvar för detta (10 kap. 2 §). I paragrafens andra stycke anges att den som utomlands begår ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter lagen och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena BrB.
Regeln i 10 kap. 2 § infördes ursprungligen i den äldre lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna
43Prop. 1995/96:35 s. 20. 44a. prop. s. 21. 45 I den nya lagens ikraftträdandebestämmelser anges att den äldre lagen fortfarande gäller i fråga om före ikraftträdandet meddelade förordnanden och föreskrifter som har meddelats dessförinnan.
havet för att uppfylla kraven enligt den samtidigt tillträdda europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier.46 Den avser enligt förarbetena fall där det är tveksamt om gärningen kan anses begången mot Sverige och om gärningsmannen omfattas av den svenska kompetensen enligt BrB:s bestämmelser men det är rimligt att han skall kunna dömas här, om han finns i landet.47 Ett sådant fall som angavs skulle kunna vara att en utlänning upprättar eller innehar radioanläggningar av ifrågavarande slag i land där sådan gärning inte är straffbar och avser att använda anläggningen för konventionsstridig sändning. Någon förpliktelse att införa en så vidsträckt jurisdiktion finns dock inte i överenskommelsen. Art. 3 lyder nämligen:
Varje fördragsslutande part förbinder sig att, i överensstämmelse med sin nationella lagstiftning, bringa i tillämpning reglerna i denna överenskommelse i fråga om
a) den fördragsslutande partens medborgare som ha företagit någon
av de handlingar som avses i artikel 2 antingen på den fördragsslutande partens territorium, eller på något av dess fartyg eller luftfartyg eller utanför nationella territorier på fartyg, luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet föremål;
b) personer som icke äro den fördragsslutande partens medborgare
och som ha företagit någon av dessa handlingar på den fördragsslutande partens territorium eller på fartyg, luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet föremål som står under dess jurisdiktion.
I den svenska bestämmelsen finns också en särskild regel om åtalsprövning. Enligt den får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer mot svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsedda att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här. Detsamma gäller i fråga om åtal mot utlänningar även i andra fall än som anges i 2 kap. 5 § BrB. Några andra skäl för dessa regler, än att det är lämpligt att kräva åtalsförordnande i de angivna fallen, angavs inte i propositionen.
46 SÖ 1966:54. 47Prop. 1966:37 s. 27.
5.3.8. Lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.
Den 1 juli 2002 trädde lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i kraft. Enligt 3 § i den lagen döms den till ansvar som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa skall användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet. Vad som avses med särskilt allvarligt brottslighet preciseras i lagens 2 §. För försök till brott döms enligt 4 § till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap. 1 § BrB.
I 6 § finns en bestämmelse om svensk domstols behörighet att döma för brott enligt 3 eller 4 §. Enligt bestämmelsen skall svensk medborgare eller utlänning som befinner sig här i riket och som har begått sådant brott dömas vid svensk domstol även om domsrätt enligt 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte föreligger.
Bestämmelsen i 6 § motiveras av att det enligt den bakomliggande FN-konventionen år 1999 om bekämpande av finansiering av terrorism torde krävas att svenska domstolar skall vara behöriga att döma över brott som omfattas av konventionen och som begåtts utom riket av svenska medborgare eller av utlänningar som befinner sig här i riket oavsett om brottet är straffbart på gärningsorten.48 Avsikten har alltså, i likhet med exempelvis bestämmelsen i lagen om förbud mot könsstympning, varit att göra ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet.
6. Straffrättslig domsrätt i några andra länder
6.1. Danmark
Regler om straffrättslig domsrätt finns i 2 kap. straffeloven. Kapitlet bär rubriken ”Almindelige betingelser for strafferetlige bestemmelsers anvendelse”. Förutom domsrättsregler innehåller kapitlet bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden.
I 6 § regleras behörigheten att döma över brott begångna i Danmark och på danska fartyg. Vid en jämförelse med motsvarande svenska bestämmelser är behörigheten att döma över brott som begås på ett danskt fartyg när detta befinner sig på annan stats område (”fremmed folkeretligt anerkendt område”) begränsad. Domsrätten är i dessa fall begränsad till brott som begås av personer som hör till fartyget eller som följer med fartyget som passagerare.
Behörigheten att döma enligt den aktiva personalitetsprincipen, dvs. för brott som begås utanför Danmark av landets egna medborgare eller av personer som är fast bosatta i Danmark, har enligt 7 § samma omfattning som i Sverige och liksom här gäller som huvudregel ett krav på dubbel straffbarhet och att hänsyn skall tas till lagen på gärningsorten när påföljd bestäms (10 § 2 st). Även enligt danska regler jämställs medborgare i övriga nordiska länder som befinner sig i Danmark med danska medborgare. Har brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat är dansk domstol behörig endast om det på brottet kan följa högre straff än fängelse i fyra månader.
Även regleringen av den passiva personalitetsprincipen liknar den svenska. Enligt 8 § 3 får dansk domstol döma över en gärning som begås inom område som inte tillhör någon stat och som kränker någon som är dansk medborgare eller är bosatt i Danmark, förutsatt att det för sådana gärning kan följa högre straff än fängelse i fyra månader.
Behörigheten för danska domstolar att döma för brott som riktar sig mot Danmark, dvs. enligt statsskyddsprincipen, har också i
stort sett samma omfattning som i Sverige. Reglerna (8 § 1–2) är dock något mera preciserade och gäller generellt bara handlingar ”hvis retsbeskyttelse i den danske stat forudsaetter en saerlig tilknytning til denne”. Förfaranden som omnämns särskilt är handlingar som kränker den danska statens självständighet, säkerhet, författning eller offentliga myndigheter eller en ämbetsplikt mot staten. Dessutom gäller (8 § 2) att domstolarna är behöriga att döma över handlingar som kränker en förpliktelse, som gärningsmannen enligt lag är skyldig att iaktta i utlandet eller en tjänsteplikt som åvilar honom på (”over for”) danskt fartyg.
Universalitetsprincipen kommer i den danska lagstiftningen till uttryck dels genom en särskild bestämmelse (8 § 4) som innebär att dansk domstol alltid är behörig att, oberoende av gärningsmannens medborgarskap, döma över flygkapningsbrott samt vissa grövre våldsbrott som har samband med flygkapning, dels genom en allmän bestämmelse (8 § 5) som anger att dansk domstol alltid är behörig att döma över brott som ”er omfattet av mellemfolklig overenskomst, ifölge hvilken Danmark er forpligtet til at foretage retsforfölgning”.
Principen om ställföreträdande rättsskipning kommer till uttryck i 8 § 6. Enligt bestämmelsen får dansk domstol döma för brott som har begåtts utanför Danmark om en begäran om utlämning avslagits och gärningen är straffbar enligt lagen på gärningsorten och högre straff än fängelse i ett år kan följa enligt dansk lag.
En tidigare utländsk dom utgör hinder för ny rättegång i Danmark avseende samma gärning i huvudsak i samma omfattning som i Sverige (10 a §). Dom avseende brott på danskt fartyg hindrar – liksom är fallet avseende brott i Danmark – dock ej ny rättegång. Inte heller görs, som i Sverige, undantag från regeln om den tidigare domens negativa rättskraft när det är fråga om särskilt grova brott eller internationella brott. Om en person i en annan stat har dömts till påföljd för en viss gärning, och hinder mot ny rättegång avseende samma gärning inte föreligger, skall dansk domstol på samma sätt som i Sverige vid sin påföljdsbestämning beakta den tidigare påföljden (10 b §).
Även i den danska lagstiftningen finns en bestämmelse om folkrättsliga begränsningar av domsrätt: i 12 § anges att tillämpningen av 6–8 §§ begränsas av folkrättsligt erkända undantag.
Tidigare fanns i 6 och 8 §§ särskilda regler om åtalsprövning. I samband med en omorganisation av det danska åklagarväsendet togs dessa regler bort genom lagstiftning år 1992. Regler om åtalsprövning finns nu på annat håll. De motsvarar i sak ungefär de svenska
bestämmelserna. För att väcka åtal för brott som begås av en gärningsman som är dansk medborgare eller fast bosatt i Danmark krävs dock inget förordnande. Prövningen skall i de flesta fall ske av Rigsadvokaten men i vissa fall, t.ex. om det är fråga om ett internationellt brott, skall prövningen ske av justitieministern.
6.2. Finland
I den finska strafflagens första kapitel finns bestämmelser om tilllämpningsområdet för finsk straffrätt. Kapitlet reviderades år 1996, vilket generellt sett medförde en inskränkning av vad som bedömdes vara ett onödigt omfattande tillämpningsområde för den finska straffrätten.1 För att finsk domstol skall vara behörig att döma i brottmål uppställs enligt de nya bestämmelserna bl.a. krav på dubbel straffbarhet i betydligt fler fall än tidigare och dessutom gäller för många fall ett krav på att mer än sex månaders fängelse skall kunna följa på brottet. De nya reglerna ansågs stå i bättre överensstämmelse med folkrätten. Det var också ett syfte att göra reglerna klarare, bl. a. på det sättet att anknytningsprinciperna skulle framgå tydligare. Bestämmelserna är utformade på det sättet att de anger i vilka situationer finsk lag skall tillämpas. De är således inte uttryckligen utformade som behörighetsregler, men avser naturligtvis att även reglera frågan om finsk domstols behörighet att döma över brott.
Behörigheten att döma över brott som begås i Finland regleras i kapitlets 1 §. Reglerna om rätt att döma över brott ombord på finskt fartyg har samma utformning som i Danmark (2 §). Det finns dessutom en särskild bestämmelse (2 § 3 st) som anger att finsk lag skall tillämpas på brott som befälhavaren för eller en medlem av besättningen ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg förövat utanför Finland, om gärningsmannen genom sin gärning brutit mot en särskild förpliktelser som åvilar honom i egenskap av befälhavare eller medlem av besättningen.
Finska domstolar är – på motsvarande sätt som i Sverige – behöriga att döma över brott som landets egna medborgare eller i landet bosatta personer begår utanför Finland (6 §). Som finsk medborgare anses den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är finsk medborgare. Med finska medborgare jämställs också personer som påträffas i Finland och som när rättegången inleds är medborgare eller varaktigt bosatt i något av de andra nordiska län-
1 RP 1/1996 rd s. 12.
derna. Som huvudregel krävs att gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten och att även en domstol i den främmande staten kunde ha utdömt straff för gärningen (11 §). Har brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat är det en förutsättning för straffbarhet att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader.
Bestämmelserna om behörighet att döma över brott som begås utanför Finland och som riktas mot Finland – enligt statsskyddsprincipen – är mera preciserade än i Sverige och begränsade till allvarliga kränkningar av finska rättigheter eller intressen. Enligt 3 § skall ett brott anses rikta sig mot Finland om det är ett lands- eller högförräderibrott eller om gärningen på något annat sätt allvarligt kränkt eller äventyrat Finlands statliga, militära eller ekonomiska rättigheter eller intressen. Dessutom omfattas brott som riktar sig mot en finsk myndighet. Enligt förarbetena2 avses med brott mot ekonomiska rättigheter eller intressen bl.a. fiskebrott och miljöbrott. Vidare anges där att brott kan anses riktat mot Finland bara då brottsobjektet är en sådan rättighet eller förmån som endast kan innehas av staten. Om brottet riktar sig mot ett intresse som även kan innehas av annan än staten, skall gärningen inte bedömas enligt 3 § utan i skenet av andra tillämpningsstadganden. I 4 § finns en särskild bestämmelse om behörighet att döma över i utlandet begångna tjänstebrott och militära brott (jfr. 2 kap. 3 § 2–3a BrB).
Finska domstolar har generell behörighet att döma över brott som begås utanför Finland och som riktar sig mot finska medborgare eller personer som är varaktigt bosatta i Finland.3 Som huvudregel gäller dock ett krav på dubbel straffbarhet (11 §) och bestämmelsen gäller bara brott på vilka kan följa fängelse i mer än sex månader.
Finska domstolar har, i enlighet med universalitetsprincipen, behörighet att döma över internationella brott, dvs. brott som oberoende av lagen på gärningsorten grundar sig på en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller på någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland (7 §). Vilka dessa är har preciserats närmare i förordning.
Den finska bestämmelsen om ställföreträdande rättsskipning (8 §) har samma utformning som den danska, med den skillnaden att det för behörighet krävs att det på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader (i Danmark fängelse i över ett år).
2a. prop. s 18. 3 5 §; bestämmelsen omfattar dessutom brott mot finskt samfund, finsk stiftelse eller annan finsk juridisk person.
Bestämmelserna om tidigare utländsk doms rättsverkan samt beaktande av tidigare ådömd påföljd har samma utformning som i Sverige (13 §). Även i fråga om krav på åtalsförordnande (12 §) är de finska och svenska reglerna lika. I Finland är det enligt huvudregeln Riksåklagaren som bestämmer om väckande av åtal. I vissa särskilt angivna fall är det dock republikens president eller riksdagen som skal fatta sådant beslut.
I 15 § finns en bestämmelse om beaktande av folkrättsliga begränsningar motsvarande den som återfinns i 2 kap. 7 § BrB.
6.3. Island
I den isländska strafflagen (Almenn hegningarlög) finns bestämmelser om isländsk domstols behörighet i lagens 4–11 §§. Bestämmelserna är utformade så att de anger i vilka fall isländsk lag skall tilllämpas.
Bestämmelserna om isländsk domstols behörighet att döma över brott som begås på isländskt territorium och på isländskt fartyg motsvarar dem som finns i den danska straffeloven (4 §). Isländsk domstol är behörig att döma över brott som en isländsk medborgare eller en på Island bosatt person har begått på annan stats område, förutsatt att gärningen är straffbar såväl enligt isländsk lag som enligt lagen på gärningsorten (5 §). Behörighet att döma föreligger även över brott som har begåtts utanför Island av en person som är medborgare eller fast bosatt i någon av de nordiska staterna och som är tillfälligt bosatt, eller åtminstone påträffas, på Island (5 § 2). Enligt 8 § andra stycket får isländsk domstol inte döma ut straff som överstiger det strängaste straff som straffbudet i gärningsstaten skulle ha tillåtit för ifrågavarande brott. De bestämmelser om behörighet att döma över brott som riktar sig mot den isländska staten (6 § 1) är i huvudsak identiska med motsvarande danska bestämmelser. Brott som kränker en ämbetsplikt mot staten behandlas på samma sätt (6 § 2). Isländsk domstol är vidare behörig att döma över brott mot en isländsk medborgare eller en person som är bosatt på Island, om brottet begås på ett område som inte tillhör någon stat (6 § 3).
I 6 § i den isländska strafflagen räknas också upp ett antal brott över vilka isländsk domstol enligt universalitetsprincipen är behörig att döma utan hänsyn till gärningsort eller medborgarskap hos gärningsman eller brottsoffer. Det gäller bl.a. kapning och vissa våldsbrott som har samband därmed. I samband med att Island år 1995
ratificerade FN:s tortyrkonvention infördes i paragrafen vidare en bestämmelse enligt vilken isländsk domstol på detta sätt är behörig att döma över gärningar som omfattas av konventionen.
6.4. Norge
4
Även enligt norsk rätt är det en grundläggande regel att norska domstolar är behöriga att döma över brott som begås inom landets eget territorium. Det framgår av 12 § 1 straffeloven, där det dessutom anges att anläggningar på den norska delen av kontinentalsockeln och säkerhetszoner kring dessa skall anses som del av Norge. På samma sätt betraktas norska fartyg på öppna havet och norska luftfartyg som befinner sig inom område som inte hör till någon stat. Bestämmelsen ingår som en del av strafflovens kap. 1, vilket har rubriken ”Den norske strafferets virkekreds”. Bestämmelserna är, liksom i Finland, utformade på det sättet att de anger på vilka gärningar norsk strafflag skall tillämpas.
När det gäller brott som begås på norska fartyg som befinner sig på annan stats område är norska domstolars behörighet att döma begränsad på samma sätt som danska och finska domstolars. Behörigheten i sådan fall omfattar brott som begås av någon i fartygets besättning eller av andra som följer med fartyget (12 § 2). Som fartyg räknas enligt den bestämmelsen även borrplattform eller liknande flyttbar inrättning.
Enligt 12 § 3 kan norska medborgare eller personer som är bosatta i
Norge dömas efter norsk strafflag för vissa utomlands begångna brott.5 Vilka dessa brott är framgår genom hänvisning till olika straffbud i lagens särskilda del. Behörigheten omfattar därutöver gärningar som riktar sig mot den norska staten eller dess myndigheter och alla gärningar som är straffbara även enligt lagen på gärningsorten.
Statsskyddsprincipen kommer till uttryck dels genom nyss nämnda bestämmelse, dels genom 12 § 4 där det anges att utlänning kan dömas för vissa särskilt angivna brott (bl.a. vissa brott mot Norge) begångna utanför Norge.
4 Redogörelsen här utgår från nu gällande rätt. Det skall dock påpekas att Straffelovkommisjonen i mars 2002 har lagt fram ett förslag till ny straffelov (NOU 2002:4). Såvitt kan bedömas innehåller förslaget inte några större sakliga förändringar av reglerna om norsk domstols behörighet i brottmål. 5 Det finns ingen uttrycklig bestämmelse om att medborgare i övriga nordiska länder skall jämställas med norska medborgare (jfr lagstiftningen i övriga nordiska länder). Att så ändå kan ske följer av innehållet i 12 § 4 b, som redovisas i det följande.
Någon uttrycklig möjlighet för norsk domstol att döma med stöd av den passiva personalitetsprincipen finns inte men enligt 12 § 4 b) kan en utlänning som uppehåller sig i Norge dömas för brott som begåtts utomlands om det är straffbart även enligt lagen på gärningsorten (jfr BrB 2:2 p 3). Ett sådant brott kan ju ha riktat sig mot norsk medborgare eller annat norskt enskilt intresse.
Möjlighet att döma enligt universalitetsprincipen finns bl.a. vid vissa i internationella konventioner reglerade brott, bl.a. kapning och penningförfalskning. Dessa brott är således straffbara i Norge även då de begåtts av utlänning utanför Norge och utan att något krav på dubbel straffbarhet uppställs. Detsamma gäller emellertid även beträffande ett rätt stort antal grövre brott som inte är internationellt reglerade (jfr den svenska fyraårsregeln i 2 kap. 3 § 7 BrB).
De norska bestämmelserna om utländsk doms negativa rättskraft (12a §) har ungefär samma omfattning som i Sverige. En tidigare ådömd påföljd skall, om hinder mot ny rättegång inte föreligger, beaktas ”såvitt möjligt” (13 § 4 st).
Regler om åtalsprövning finns i 13 §. Enligt den bestämmelsen krävs för åtals väckande regelmässigt tillstånd av ”Kongen” när det är fråga om brott av utlänning i utlandet. Något tillstånd för att väcka åtal mot norsk medborgare eller person som är bosatt i Norge krävs emellertid inte i något fall.
Redan i straffelovens första paragraf finns en bestämmelse om beaktande av folkrättsliga regler. Där anges att strafflagstiftningen gäller med de begränsningar som följer av överenskommelse med främmande stat eller av folkrätten i övrigt. Bestämmelsen är således utformad så att den tar sikte på hela den straffrättsliga lagstiftningen och inte bara, som är fallet i övriga nordiska länders lagstiftning, gränserna för den nationella lagens tillämpning eller domstolarnas behörighet.
6.5. Tyskland
Bestämmelser om den tyska strafflagens (Strafgesetzbuch) tillämpningsområde finns i dess 3–7 §§. Utgångspunkten är territorialitetsprincipen: lagen tillämpas på brott som förövats i Tyskland (3 §).
Flaggstatsprincipen gäller liksom i Sverige utan begränsningar.
Tysk lag tillämpas på alla brott som begåtts ombord på tyska fartyg eller luftfartyg, alltså även gärningar som begåtts på en annan stats
territorialvatten och oberoende av om gärningsmannen är tysk eller utlänning eller om han följt med på resan eller ej (4 §).
Tyska domstolar är, oberoende av lagen på gärningsorten, behöriga att döma över vissa utom landet begångna brott som särskilt räknas upp i 5 §. Det gäller brott som riktar sig mot den tyska staten, såsom lands- och högförräderibrott, osann utsaga och brott mot tjänstemän i tjänsteutövning. Det gäller också brott som tyska tjänstemän begår utomlands. Därutöver omfattas ett antal brott, bl.a. vissa sexualbrott, med det tillägget att det i fråga om dessa brott krävs att gärningsmannen – och i vissa fall även brottsoffret – är tysk medborgare eller bosatt i Tyskland. I bestämmelsen förenas sålunda den aktiva och passiva personalitetsprincipen.
Med stöd av universalitetsprincipen har tyska domstolar generell behörighet att döma över ett antal uppräknade brott som baserar sig på internationella konventioner (6 § 1–8). Därutöver anges genom en generalklausul att tysk strafflag tillämpas på alla brott för vilka Tyskland genom mellanstatliga överenskommelser har förbundit sig att utdöma straff (6 § 9).
Tysk straffrätt tillämpas enligt 7 § också på brott som har begåtts utomlands mot en tysk medborgare eller av en tysk medborgare,6om gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten eller den har begåtts på ett område där ingen stats lag gäller. Under samma förutsättningar tillämpas tysk lag på fall där en främmande stats utlämningsbegäran inte har bifallits.
6.6. Storbritannien
Brittiska domstolars domsrätt är enligt huvudregeln begränsad till brott som begås i det egna landet, dvs. den baseras på territorialitetsprincipen. Behörighet grundad på flaggstatsprincipen finns också. Sålunda är engelska7 domstolar behöriga att döma över alla brott som en medlem av besättningen på ett brittiskt fartyg begår utomlands. Har brottet begåtts ombord på ett brittiskt fartyg på öppna havet föreligger behörighet att döma även över brott som begås av dem som följer med fartyget.
Behörighet grundad på statsskyddsprincipen förekommer i begränsad omfattning, nämligen på det sättet att engelska domstolar
6 Utlänningar som är bosatta i Tyskland omfattas således inte av dessa bestämmelser. 7 Därmed avses domstolar i England och Wales. Särskilda regler finns för domstolar i övriga länder i Storbritannien, som dock i sakligt hänseende motsvarar dem som gäller för engelska domstolar.
är behöriga att döma över brott som en statstjänsteman begår i tjänsten utomlands.
Vissa allvarliga brott, såsom mord och dråp, faller under engelska domstolars behörighet även när de har begåtts utanför det egna territoriet. Det gäller dock endast om gärningsmannen är brittisk medborgare eller, i vissa fall, bosatt i Storbritannien. Behörigheten grundas således i dessa fall på aktiva personalitetsprincipen.
Möjlighet för brittiska domstolar att döma med stöd av universalitetsprincipen finns när detta uttryckligen krävs i någon internationell konvention som har tillträtts. Exempel på det finns i de författningar, varigenom Genèvekonventionerna och FN:s tortyrkonvention har inkorporerats i respektive lands rätt. Även kapning och sjöröveri omfattas av behörighet oavsett var gärningen har begåtts och av vem den har begåtts.
7. Överväganden
7.1. Något om det svenska regelsystemets utveckling
I 1734 års lag fanns endast ett fåtal regler om jurisdiktion. Enligt 10 kap. 21 § rättegångsbalken skulle ”brott och missgierningsmål, svårare och mindre, dömes ther gierningen giord är”. Jurisdiktionsfrågan avgjordes alltså som huvudregel i överensstämmelse med territorialitetsprincipen. Enligt 22 § var emellertid domstol där gärningsmannen fångades i vissa fall behörig att ”efter svensk rätt” döma även för en utomlands begången gärning. Behörigheten enligt bestämmelsen omfattade endast dråp eller annan svår gärning som svensk man utrikes riktat mot en annan svensk man (en kombination av den aktiva och passiva personalitetsprincipen). Dessutom förutsattes att gärningsmannen inte blivit gripen för brottet på gärningsorten. Härutöver fanns i paragrafen beträffande sjömän en hänvisning till sjölagen (flaggstatsprincipen).
År 1864 infördes bestämmelser ”Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro” i den nya strafflagen. De grundläggande jurisdiktionsreglerna fanns i de två första paragraferna. Systematiken byggde på den aktiva personalitetsprincipen och 1 § avsåg brott som begåtts av ”inländsk man”. För sådana brott skulle dömas ”efter Sveriges lag och vid svensk domstol” om det fanns ytterligare anknytning till Sverige genom att brottet begåtts inom riket (territorialitetsprincipen) eller på svenskt fartyg (flaggstatsprincipen) eller utom riket mot Sverige (skyddsprincipen) eller svensk man (passiva personalitetsprincipen). Även om det inte fanns någon annan anknytning till Sverige än gärningsmannens nationalitet förelåg jurisdiktion om Kungen förordnade att åtal fick väckas här. Denna formellt vida jurisdiktion motiverades främst med att svenska medborgare inte utlämnades.
I den andra paragrafen fanns bestämmelser om brott som begåtts av ”utländsk man”. I likhet med enligt första paragrafen förelåg jurisdiktion ifråga om brott som begåtts inom riket (territorialitets-
principen) eller på svenskt fartyg (flaggstatsprincipen). Även för brott som riktats mot Sverige (skyddsprincipen) eller svensk man (passiva personalitetsprincipen) förelåg jurisdiktion under förutsättning att Kungen förordnade att åtal fick väckas här.
I 3 § fanns bestämmelser om utomlands undergått straff som hinder mot ny rättegång och i 4 § en erinran om att det beträffande främmande makts beskickning gällde ”vad som allmänt vedertaget är eller genom fördrag stadgat blivit”.
År 1923 lade strafflagkommissionen fram förslag till en ny reglering av den allmänna delen i strafflagen (SOU 1923:9). I förslagets 1 kap. gavs bestämmelser ”Om strafflags giltighet”. Huvuddelen av dessa bestämmelser rörde jurisdiktionsfrågor eller under vilka förutsättningar det skulle dömas ”efter svensk lag och vid svensk domstol”. Förslaget innebar bl.a. den förändringen att systematiken i stället för på den aktiva personalitetsprincipen skulle bygga på territorialitetsprincipen. Förslaget ledde emellertid inte till lagstiftning.
Den första större ändringen i strafflagens regler om svensk domstols behörighet genomfördes i stället först år 1948 i samband med ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten och ny strafflagstiftning för krigsmakten. I 1914 års strafflag för krigsmakten fanns omfattande särskilda bestämmelser om vilka som var ”underkastade straff enligt denna lag”. En skillnad gjordes därvid mellan dem som löd under lagen (krigsmän och vissa andra kategorier) och dem på vilka den ändå i vissa fall skulle tillämpas. I samband med att den särskilda strafflagen avskaffades och delvis inarbetades i den allmänna strafflagen infördes en ny paragraf (3 a §) i 1 kap. strafflagen. Enligt paragrafen skulle, utan något krav på åtalsförordnande, en svensk krigsman (vilket även utlänning kunde vara) dömas ”efter Sveriges lag och vid svensk domstol” för brott som han begått på område där en avdelning av krigsmakten befann sig. Dessutom förelåg, med krav på åtalsförordnande, jurisdiktion för brott som en utlänning begått på område där en avdelning av krigsmakten befann sig för annat ändamål än övning. I förarbetena framhölls att det i allmänhet naturligtvis inte fanns anledning för svensk rätt att ingripa mot utländsk mans utom riket förövade brott som inte riktats mot Sverige eller svensk man. I det fall då en avdelning av krigsmakten under krig eller annars för ändamål som inte avsåg övning befann sig på utländskt område ansågs det dock finnas skäl till ett annat bedömande. Någon formell begränsning i
fråga om brott eller andra omständigheter ansågs inte erforderlig med hänsyn till kravet på åtalsförordnande.1
Frågan om den svenska jurisdiktionen togs på nytt upp i straffrättskommitténs slutbetänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14). Ett par av kommitténs förslag ledde till lagändring år 1957 (prop 1957:170). Jurisdiktionen utsträcktes då till att omfatta inte endast brott som begåtts på svenskt fartyg utan även på svenskt luftfartyg. Dessutom utsträcktes jurisdiktionen till att omfatta brott som en utlänning begått utom riket även i de fall då brottet inte riktat sig mot Sverige eller svensk man under förutsättning att straffarbete kunde följa på gärningen enligt svensk lag och att den inte var fri från straff enligt lagen på gärningsorten. Utvidgningen motiverades med att hinder mot utlämning kunde föreligga i vissa fall av det aktuella slaget och att det ”stundom skulle framstå som mycket grovt stötande … att ett grovt brott icke bleve beivrat”.
Nästa större ändring genomfördes i samband med att BrB ersatte den gamla strafflagen. Bestämmelserna om jurisdiktion (eller enligt den nya rubriken; tillämpligheten av svensk lag) samlades nu i 2 kap. i den nya balken. En ambition med de nya reglerna var att ”göra de tämligen komplicerade reglerna mera överskådliga”. Vad som avsågs torde i första hand vara att reglerna, i överensstämmelse med kommitténs förslag, utformades med territorialitetsprincipen som utgångspunkt. Enligt 1 § skulle således ”dömas efter svensk lag och vid svensk domstol” för brott som begåtts här i riket.
I 2 och 3 §§ togs därefter bestämmelser upp om jurisdiktion för brott som begåtts utom riket. Bestämmelserna i 2 § anknöt primärt till den aktiva personalitetsprincipen. Enligt första stycket förelåg således jurisdiktion för brott som begåtts utom riket av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. Enligt andra stycket förelåg vidare, under förutsättning av dubbel straffbarhet, jurisdiktion för brott som utom riket begåtts av annan utlänning som a) efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här, b) är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare och finns här eller c) finns här och det på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader. Regleringen syftade främst till att ge möjlighet till lagföring med stöd av principen om ställföreträdande straffrättsskipning.
I 3 § följde fyra ”mera speciella särregler” enligt vilka en utlänning som begått brott utom riket ”även i annat fall än i 2 § sägs”
1 Jfr SOU 1946:83 s. 58 ff och NJA II 1948 s. 166 ff.
skulle dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol. Fallen var a) brott på svenskt fartyg eller luftfartyg (flaggstatsprincipen), b) brott på område där krigsmakten befann sig, c) brott mot Sverige (skyddsprincipen) eller mot svensk medborgare m.m. (passiva personalitetsprincipen) samt d) folkrättsbrott (universalitetsprincipen).
I de följande paragraferna fanns bestämmelser om var ett brott anse begånget (4 §), krav på åtalsförordnande (5 §), betydelsen av straff eller annan ansvarspåföljd som någon undergått utom riket (6 §), folkrättsliga begränsningar (7 §) och utlämning (8 §).
BrB:s kapitel om tillämpligheten av svensk lag har efter att det trädde i kraft ändrats vid ett mycket stort antal tillfällen. Den principiellt viktigaste ändringarna gjordes 1972 i samband med att Sverige tillträdde 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar. Som en följd av konventionen infördes en ny paragraf (5 a §) om utländsk brottmålsdoms negativa rättskraft (ne bis in idem). Samtidigt ändrades förhållandet mellan de grundläggande bestämmelserna om jurisdiktion för utom riket begångna brott i 2 och 3 §§ på så sätt att frågan om dubbel straffbarhet gjordes avgörande för till vilken paragraf olika jurisdiktionsgrunder skulle föras.
För de i 2 § upptagna jurisdiktionsgrunderna infördes således som huvudregel ett krav på dubbel straffbarhet. Paragrafen fick dock omfatta även fall där gärningen begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat. För dessa fall uppställdes inte något krav på dubbel straffbarhet utan istället ett krav på att svårare straff än böter enligt svensk lag skulle kunna följa på gärningen.
I 3 § samlades jurisdiktionsgrunder vid vilka enligt förarbetena något krav på dubbel straffbarhet över huvud taget inte skulle upprätthållas. Som en kompensation för den betydande begränsning av jurisdiktion i enlighet med den aktiva personalitetsprincipen som kravet på dubbel straffbarhet i 2 § innebar gjordes jurisdiktionsgrunderna i 3 § tillämpliga även i förhållande till svenska medborgare. Dessutom infördes som en ny jurisdiktionsgrund att fängelse i fyra år eller däröver var det lindrigaste straff som var stadgat för brottet i svensk lag. Även den regeln, som motsvarades av ett undantag i 5 a § från den negativa rättskraften, var uppenbarligen avsedd att kompensera för den minskade jurisdiktionen enligt den aktiva personalitetsprincipen som kravet på dubbel straffbarhet i 2 § innebar. I förarbetena hänvisas till det stötande i att en svensk medborgare genom en utländsk dom som enligt svensk uppfattning är orimlig skulle kunna undgå domstolsprövning här. Med den ut-
formning som regeln gavs innebar den dock inte endast ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet utan lämnar, på samma sätt som universalitetsprincipen, utrymme för jurisdiktion helt oberoende av om brottet i övrigt har någon anknytning till Sverige. Däremot ansågs något undantag från kravet på dubbel straffbarhet inte motiverat i förhållande till den passiva personalitetsprincipen. Jurisdiktion enligt den principen begränsades därför till brott som begåtts inom område som inte tillhörde någon stat.
Även efter 1972 års ändringar har 2 kap. i BrB ändrats vid ett stort antal tillfällen. Särskilda jurisdiktionsregler har också förts in i olika specialstraffrättsliga lagar. I allt väsentligt kvarstår dock den grundläggande systematiken.
7.2. Utgångspunkter för en reform
Vår bedömning:
- Bestämmelserna om svensk domstols behörighet samlas i
- Bestämmelserna utformas med utgångspunkt i de folkrättsliga
anknytningsprinciperna
- Restriktiv användning av extraterritoriell behörighet
- Den formella behörigheten begränsas i förhållande till gällande
rätt
- Bestämmelser om grunderna för åtalsförordnande införs
- För att öka överskådligheten används avsnitts- och kapitelru-
briker samt, för den extraterritoriella behörighetens grunder, tabelluppställning
Våra direktiv är relativt kortfattade när det gäller frågan om den straffrättsliga jurisdiktionen eller domsrätten för svenska domstolar. Vad som anges som vår huvuduppgift är att se över den svenska lagstiftningen om straffrättslig domsrätt i fråga om de internationella brotten enligt folkrätten och ta ställning till vilka ändringar som kan föranledas av våra överväganden med anledning av utvecklingen på detta område.
Någon allmänt accepterad definition av begreppet internationella brott finns inte. Hur jurisdiktionsfrågorna bör lösas beror på vilken definition som man utgår från. Vi återkommer till vår bedömning av den frågan i avsnitt 8.1. Som framgår där har vi valt att utgå från en definition enligt vilken just rätten att enligt folkrätt utöva uni-
versell jurisdiktion utgör kännetecknet för de internationella brotten. I den mån Sverige har straffbelagt sådana brott bör de också vara underkastade universell jurisdiktion. En annan sak, som vi också återkommer till, är att det kan finnas olika uppfattningar såväl om i vilken utsträckning allmän folkrätt tillåter universell jurisdiktion som i vilken utsträckning möjligheterna bör utnyttjas.
Att ett brott är underkastat universell jurisdiktion innebär att staterna också måste acceptera att även om en gärning har särskild anknytning till en viss stat så kan den i princip bli föremål för prövning av domstol i vilken annan stat som helst. Vi får därigenom en situation med konkurrerande jurisdiktion i extremt stor omfattning. Vi återkommer något till hur sådana fall av konkurrerande jurisdiktion bör lösas i avsnitt 7.11.
Förutom frågan om domsrätt för de internationella brotten skall vi enligt direktiven undersöka behovet av andra förändringar av bestämmelserna om den svenska straffrättsliga domsrätten och göra en systematisk översyn av dem i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering. Frågan om åtalstillstånd eller åtalsförordnande för utomlands begångna gärningar nämns som en av de frågor som det finns anledning att uppmärksamma i sammanhanget.
Vi har i denna del sett uppgiften att åstadkomma en mer samlad, överskådlig och lättillämpad reglering som vår huvuduppgift. Att även bestämmelsernas sakliga innehåll måste övervägas i det sammanhanget är självklart. Några mer långtgående förändringar av systemets principiella uppbyggnad eller dess allmänna innehåll kan dock direktiven knappast anses ge utrymme för utan vi har i dessa delar utformat våra förslag med utgångspunkt från det nuvarande regelsystemet. Inom den ramen har vi emellertid ansett oss ha en betydande frihet att föreslå ändringar i sak när vi funnit att det finns tillräckligt starka skäl för sådana ändringar.
Varje land väljer själv hur det vill utforma sina jurisdiktionsregler. Visserligen sätter allmän folkrätt och internationella överenskommelser vissa gränser för och styr i viss mån uppläggningen av de nationella jurisdiktionsreglerna. Inom den ramen har dock staterna en betydande frihet. Olika länder har också valt olika utgångspunkter för sin reglering. I vissa länder – främst sådana med anglosaxisk rättstradition – betraktas jurisdiktionen i princip som en del av det materiella brottsbegreppet. Utan jurisdiktion föreligger inte heller något brott enligt nationell lag. I Sverige – liksom i åtskilliga andra länder – görs däremot en skillnad mellan det materiella brottsbegreppets omfattning och frågan om jurisdiktion eller
domstols behörighet som i princip uppfattas som en formell eller processuell begränsning. Jurisdiktionsfrågan aktualiseras alltså först i förhållande till gärningar som utgör brott enligt svensk lag.
I allmänhet föreligger också brott enligt svensk lag helt oavsett var gärningen begåtts eller vem som har begått den eller mot vem som den har riktats.2 Detta gäller främst sådana gärningar som regelmässigt är föremål för straffansvar också enligt andra länders strafflagstiftning som mord, misshandel, stöld och bedrägeri. De för jurisdiktion nödvändiga kraven på anknytning till domsstaten tillgodoses inte inom ramen för brottsbegreppet utan genom begränsningar av de nationella domstolarnas rätt att pröva frågan om straffansvar. Ett i strid mot jurisdiktionsbestämmelserna väckt åtal skall avvisas och inte ogillas.
Att även gärningar som helt saknar anknytning till Sverige är att beteckna som brott enligt svensk lag kan möjligen framstå som mindre väl förenligt med de folkrättsliga kraven på att inte lagstifta om förhållanden som saknar anknytning till den egna staten (s.k. legislativ jurisdiktion; se avsnitt 2.1.). Så länge som kravet på nationell anknytning i stället iakttas genom lagstiftning om och praktisk tillämpning av den nationella domsrätten, eller med andra ord genom begränsning av den judiciella jurisdiktionen, finns dock uppenbarligen ett betydande utrymme för ett mer vidsträckt brottsbegrepp.
Detta utesluter inte att folkrätten i vissa fall torde ställa krav på begränsningar även när det gäller vad som får betecknas som brott enligt nationell lag. Det är också klart att jurisdiktionshänsyn bör beaktas vid såväl utformningen som tolkningen av nationella straffbestämmelser. Av många straffbestämmelser – särskilt inom specialstraffrätten men också i BrB – framgår direkt att de är nationellt begränsade till sitt tillämpningsområde. På motsvarande sätt som för domsrättsreglerna kan begränsningarna gälla exempelvis gärningsort, gärningsman eller skyddsintresse. I andra fall framgår de nationella begränsningarna inte av lagtexten men det står ändå klart att straffbestämmelserna skall tillämpas med iakttagande av sådana begränsningar. Detta gäller exempelvis straffbestämmelser som är anknutna till lagar av huvudsakligen administrativ eller förvaltningsrättslig karaktär eller som annars främst avser ordningsförhållanden. När det gäller sådan lagstiftning har staterna inte rätt att sträcka ut tillämpningsområdet utanför det egna territoriet. Av
2 Se avsnitt 3.2.2.
detta följer då också straffbestämmelserna är territoriellt begränsade.
Folkrätten kan alltså ställa krav på nationella begränsningar av inte bara domsrätten utan också av den materiella straffbarheten. Sådana begränsningar sträcker sig i många fall också enligt svensk rätt väsentligt längre än vad som skulle följa av i vart fall en formell tolkning av de svenska domsrättsreglerna. För en mer allmän bedömning av hur svensk rätt tillgodoser folkrättsliga krav på jurisdiktionsbegränsningar måste därför även avgränsningen av den materiella straffbarheten beaktas. Vårt uppdrag omfattar emellertid endast domförhetsreglerna och det kan inte anses ligga inom ramen för våra direktiv att överväga några förändringar av det materiella brottsbegreppet eller enskilda brotts tillämpningsområde. Vi kommer därför inte att vidare behandla frågan om nationella begränsningar av det materiella brottsbegreppet. Vi vill emellertid stryka under att frågan är av väsentlig betydelse och att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 7 § BrB innebär att en domstol skall iaktta folkrättsliga begränsningar inte bara när det gäller domsrättsfrågor utan också vid tillämpningen av materiella straffbestämmelser. I den delen föreslår vi, som vi återkommer till, inte heller någon ändring.
Att bestämmelserna i 2 kap. BrB avser frågan om domsrätt eller svensk domstols behörighet att döma för brott och är av processuell natur är således i princip oomtvistat. Den rubrik som kapitlet nu har, ”om tillämpligheten av svensk lag”, framstår från den synpunkten som vilseledande. Rubriken ger närmast intrycket av att bestämmelserna i kapitlet främst skulle avse de materiella straffbestämmelsernas tillämpningsområde. Som framgått ovan är detta inte korrekt. Det kan emellertid noteras att det i de centrala behörighetsbestämmelserna i kapitlet inte endast talas om dömande ”vid svensk domstol” utan också ”efter svensk lag”. Då det senare uttrycket inte syftar på det materiella straffbegreppet skulle det kunna uppfattas som en s.k. lagvalsbestämmelse enligt vilken svensk domstol i brottmål alltid skall tillämpa svensk lag. Så skall också ske (även om utländsk rätt ibland skall beaktas och det finns vissa särskilda bestämmelser av något egenartad karaktär som exempelvis 13 § andra stycket lagföringslagen [1976:193]). Detta följer emellertid redan av 1 kap. 1 § BrB (jfr även 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen). Vi förordar därför att det inte sägs något särskilt om att det skall dömas ”efter svensk lag” i kapitlets bestämmelser och att rubriken får den om kapitlets innehåll mer upplysande formuleringen ”Om svensk domstols behörighet”.
Den sakligt sett missvisande rubriken är bara ett av de problem som gör det svårt att tillgodogöra sig innehållet i kapitlets bestämmelser. Av större betydelse är att dispositionen av kapitlet är oklar och att reglerna till sin utformning dåligt återspeglar de grundläggande principer som varit vägledande för systemets uppbyggnad. Problemen hänför sig främst till bestämmelserna om extraterritoriell jurisdiktion i 2 kap. 2–3 a §§ BrB.
Av förarbetena framgår att tanken varit att i 2 § samla de behörighetsbestämmelser vid vilka ett krav på dubbel straffbarhet gäller medan undantagen från kravet på dubbel straffbarhet behandlas i 3 §. Tanken är dock inte konsekvent genomförd då även brott som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat behandlas i 2 § trots att något krav på dubbel straffbarhet inte gäller i dessa fall. Den särskilda regeln i 3 a § har inte heller gått att passa in i den valda systematiken. Att som grundläggande kategoriklyvning utgå från kravet på dubbel straffbarhet förefaller inte heller välbetänkt och leder till ett antal egendomligheter i regeluppbyggnaden.
Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 3 § 5. Denna är den enda bestämmelse i vilken den passiva personalitetsprincipen kommer till direkt uttryck. Bestämmelsen är emellertid begränsad till brott som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat. Den utgör därför inte ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet utan endast från kravet i 2 § att svårare straff än böter skall kunna följa på gärningen. Bestämmelsen tar alltså i princip endast sikte på bötesbrott som utan att ha begåtts på ett svenskt fartyg eller luftfartyg har begåtts på fria havet eller i luftrummet ovanför detta. Det praktiska behovet av en sådan regel är inte lätt att se.
Att passiva personalitetsprincipen inte återspeglas mer än i denna bestämmelse kan framstå som förvånande. Av förarbetena framgår emellertid att principen, förutom genom 2 § första stycket 1 och 2, är avsedd att kunna tillgodoses genom 2 § första stycket 3 enligt vilken domsrätt föreligger för brott som begåtts av en utlänning om han befinner sig i Sverige och mer än sex månaders fängelse kan följa på brottet. Mellan den behörighetsregeln och bestämmelsen i 3 § 5 finns den skillnaden att 3 § 5 lämnar utrymme för att begära utlämning medan detta inte är möjligt enligt 2 § första stycket 3. Det är svårt att tro att bestämmelsernas utformning i nu berört hänseende bygger på någon genomtänkt uppfattning om behoven av sakliga distinktioner. Under alla förhållanden framstår regleringen som mer förvirrande än klargörande.
Ett annat exempel är bestämmelsen i 3 § 7 enligt vilken svensk domstol är behörig att döma för brott för vilka det lindrigaste
straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver. Avsikten med bestämmelsen torde endast ha varit att göra ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet i 2 §. Genom att bestämmelsen brutits ut som en egen behörighetsregel har emellertid regleringen fått den formella innebörden att Sverige, i klar strid mot folkrättsliga jurisdiktionsprinciper, i de aktuella fallen alltid skulle kunna göra universell jurisdiktion gällande (jfr dock 2 kap. 7 §). Lagstiftaren synes ha förbisett att någon form av anknytning som tillåter utövande av jurisdiktion måste finnas även i de fall där kravet på dubbel straffbarhet inte upprätthålls. Enbart det förhållandet att ett strängt straff är föreskrivet för brottet enligt svensk lag är uppenbarligen inte tillräckligt för att Sverige skall ha rätt att utöva jurisdiktion.
Även i övrigt framstår det som förvånande i vilken begränsad grad som den svenske lagstiftaren har anknutit till de allmänt erkända folkrättsliga jurisdiktionsprinciperna vid uppbyggnaden av det svenska regelsystemet. Formellt sett skulle alla bestämmelserna i 2 § kunna uppfattas som ett uttryck för den aktiva personalitetsprincipen eftersom behörigheten är beroende av vem som är gärningsman. Klart är dock att reglerna sträcker sig långt utöver vad som går att motivera med stöd av den principen, som tar sikte på egna medborgare men möjligen också tillåter domsrätt med stöd av hemvist. Som vi nyss berört har också exempelvis bestämmelsen i 2 § första stycket 3 om domsrätt över utlänningar som finns i Sverige i stället motiverats med att bestämmelsen lämnar utrymme för domsrätt med stöd av den passiva personalitetsprincipen. Bestämmelsens viktigaste syfte har dock uppenbarligen varit att lämna utrymme för ställföreträdande straffrättsskipning enligt principen ”aut dedere aut judicare”. Bestämmelsen är också användbar som grund för jurisdiktion (med begränsning i kravet på dubbel straffbarhet) om, som torde vara fallet med tortyr som är att bedöma som grov misshandel, det är folkrättsligt tillåtet att utöva universell jurisdiktion men vare sig 3 § 6 eller 7 ger utrymme för hävdande av svensk jurisdiktion. Motsvarande gäller i huvudsak även 2 § första stycket 2 och i viss utsträckning även 2 § första stycket 1. För den som endast tar del av lagtexten torde det dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, att ana bestämmelsernas syfte och tänkta tilllämpningsområde.
Flera exempel skulle kunna ges men redan de som nu lämnats torde vara tillräckliga för att illustrera behovet av en förändrad och tydligare systematisk uppbyggnad av bestämmelserna. Vi har övervägt flera olika alternativ för att tillgodose detta behov. Något helt
optimalt sätt att systematisera reglerna torde inte finnas utan skäl kan anföras för och emot olika lösningar. Vi begränsar oss dock här till att redovisa den lösning som vi slutligen stannat för och de grunder som varit vägledande för oss vid dess utarbetande.
Som redan sagts har det för oss varit en övergripande målsättning att åstadkomma en, som det sägs i direktiven, överskådlig och lättillämpad reglering.
Det väsentligaste i det sammanhanget är naturligtvis de olika bestämmelsernas sakliga innehåll och sambandet mellan dessa. Av stor betydelse för möjligheterna att skaffa sig överblick över och förståelse för ett regelsystems uppbyggnad och innehåll är emellertid också reglernas formella uppställning och indelning. I modernare lagstiftning är det vanligt att lagar och kapitel i lagar indelas i olika avdelningar genom mellanrubriker och att också enskilda paragrafer får rubriker som hjälper läsaren att snabbt orientera sig i lagtexten. I BrB har denna metod endast kommit till begränsad användning (36 kap.). Metoden har emellertid enligt vår uppfattning så klara fördelar att vi ändå förordar att den används i ett reviderat 2 kap.
En annan metod för att underlätta överblick och tillgänglighet, som bl.a. kommit till användning i trafik- och skatteförfattningar, är tabellariska uppställningar. Metoden lämpar sig bl.a. för paragrafer i vilka ett större antal definitioner har samlats men kan med fördel också användas för andra ändamål. Som vi berört är ett av problemen med att tillgodogöra sig innehållet i 2 kap. BrB att det är svårt att skaffa sig en överblick över de olika anknytningsfaktorer som kan grunda behörighet och den närmare avgränsning som gäller i förhållande till dessa. Som vi återkommer till har vi när det gäller den extraterritoriella behörigheten funnit att en uppställning av detta slag har sådana pedagogiska fördelar att vi förordar en sådan trots att tekniken inte tidigare kommit till användning i central strafflagstiftning.
Vad därefter gäller regleringens uppbyggnad och utformning i sakligt hänseende anser vi att den naturliga utgångspunkten är de folkrättsliga anknytningsprinciperna för jurisdiktion som vi tidigare presenterat under avsnitt 2.3.
Bland anknytningsprinciperna intar territorialitetsprincipen en särställning som grundläggande och allmänt accepterad jurisdiktionsgrund. Vi föreslår därför att svensk domstols behörighet att döma för brott som har begåtts i Sverige behandlas i ett inledande avsnitt i kapitlet.
Att svensk domstol i princip skall ha generell behörighet att döma för brott som har begåtts i Sverige är självklart. Under vilka omständigheter som ett brott bör anses vara begånget i Sverige kan däremot vara föremål för olika uppfattningar. När det gäller lokalisering av brott tillämpar staterna olika principer. De svenska bestämmelser som finns om detta är i dag upptagna i 5 §. Vi menar att dessa bestämmelser har ett sådant samband med territorialitetsprincipen att de också bör tas upp i samband med regleringen av denna. Bestämmelserna bör då också formellt begränsas till frågan om under vilka förutsättningar ett brott skall anses vara begånget i Sverige. Detta utesluter inte att bestämmelserna kan vara vägledande även när det gäller andra lokaliseringsfrågor. Vid bedömningen av om ett brott skall anses vara begånget på en främmande stats område, en bedömning som kan behöva göras för att avgöra om det föreligger krav på dubbel straffbarhet, bör exempelvis inte mer långtgående lokaliseringsregler än de svenska läggas till grund för prövningen. Om en stat har mindre långtgående lokaliseringsregler än de svenska bör dock dessa, och inte de svenska, läggas till grund för prövningen.
Även jurisdiktion enligt territorialitetsprincipen är enligt gällande rätt i vissa fall begränsad genom krav på åtalsförordnande. Bestämmelser om åtalsförordnande i sådana fall finns, förutom i 5 a § tredje stycket (beaktande av utländsk dom), i 5 § första stycket och 7 b §. Även 7 a § tar framförallt sikte på brott i Sverige. Vi har ansett det naturligt att dessa bestämmelser om åtalsförordnande (med undantag för 5 a §) samlas i anslutning till de grundläggande bestämmelserna om behörighet enligt territorialitetsprincipen. Då, som redan berörts, flera olika stater kan göra anspråk på jurisdiktion med stöd av territorialitetsprincipen överväger vi i det sammanhanget också behovet av styrning av de grunder enligt vilket prövningen skall ske.
Efter avsnittet om behörighet med stöd av territorialitetsprincipen föreslår vi ett samlat avsnitt med regler om extraterritoriell jurisdiktion eller behörighet att döma för brott som begåtts utanför Sverige. Avsnittet inleds med en paragraf i vilken i princip samtliga anknytningsgrunder för extraterritoriell behörighet anges. Vi förordar alltså att den nuvarande systematiken, med en indelning som bygger på i vad mån dubbel straffbarhet är en förutsättning för domförhet, ersätts med en reglering med de folkrättsliga anknytningsprinciperna som grund.
Vi har övervägt om de svenska behörighetsreglerna kan inordnas på ett sådant naturligt sätt under anknytningsprinciperna att dessa i
klargörande syfte skulle kunna användas också i lagtexten som beteckning på de olika reglerna. Det är emellertid långtifrån klart under vilken princip olika regler lämpligen bör hänföras. Anknytningsprinciperna är inte formulerade regler för jurisdiktion utan endast en angivelse av olika intressen som kan vara tillräckliga för att tillåta nationell domsrätt. Som vi sett är det däremot inte ovanligt att nationella regler som använder sig av en viss anknytningsfaktor, exempelvis gärningsmannens hemvist eller vistelseort, är avsedda att tillgodose intressen som inte direkt återspeglas i regelns utformning, exempelvis möjligheten att lagföra vid vägrad utlämning eller brott mot egna medborgare. Mot att använda anknytningsprinciperna som beteckning för vissa svenska regler kan också anföras att det inte framstår som lämpligt att utan närmare förklaring i svensk lagtext hänvisa till principer vars närmare bakgrund och innebörd inte kan förväntas vara allmänt kända eller omedelbart begripliga. Även om vi således inte funnit det lämpligt att i lagtext direkt hänvisa till anknytningsprinciperna har vi dock eftersträvat en uppställning av bestämmelserna i nära överensstämmelse med dessa. Som vi berört ovan har vi därvid funnit det lämpligt att använda en tabellarisk uppställning med relevant anknytningsfaktor angiven i vänster kolumn och behörighetens närmare omfattning i den högra.
I sak ligger den av oss föreslagna regleringen nära den nu gällande. Formellt är dock skillnaderna betydande. Vad som finns anledning att särskilt anmärka är att den passiva personalitetsprincipen och principen om ställföreträdande straffrättsskipning kommer till ett helt annat självständigt uttryck i vårt förslag än i gällande rätt. Härigenom har också andra behörighetsgrunder kunnat avskaffas eller begränsas.
Som framhålls i våra direktiv har inte endast BrB:s regler om svensk domsrätt ändrats vid ett flertal tillfällen under de senaste åren. Särskilda regler om svensk domsrätt har också förts in i specialstraffrättslig lagstiftning i inte obetydlig omfattning. Detta har bidragit till regelsystemets svåröverskådlighet och är ett viktigt skäl för de i direktiven uttryckta önskemålet om en mer samlad lagstiftning. Vi har utformat vårt förslag med den ambitionen att i möjligaste mån avskaffa de i den specialstraffrättsliga lagstiftningen intagna domsrättsreglerna för att i stället låta de allmänna reglerna i 2 kap. BrB vara tillämpliga. I viss mån har vi också funnit detta vara möjligt. Flera av de särskilda behörighetsreglerna avser emellertid endast vissa brott som inte alls eller endast med svårighet kan föras in under någon mer allmän behörighetsgrund. Det utesluter dock
inte att det kan finnas goda skäl för behörigheten. I allmänhet bygger den på internationella överenskommelser av olika slag. Vi föreslår därför att ett antal av dessa bestämmelser får finnas kvar i den specialstraffrättsliga lagstiftningen. För att trots detta skapa möjligheter till en samlad överblick av behörighetsreglerna förordar vi att dessa bestämmelser räknas upp i en särskild paragraf i 2 kap. BrB.
Efter paragraferna med grunder för extraterritoriell behörighet och hänvisning till särskilda behörighetsregler föreslår vi att olika begränsningar av behörigheten regleras i tre särskilda paragrafer. I den första finns bestämmelser om i vilka fall som behörigheten är begränsad av krav på dubbel straffbarhet. Av naturliga skäl kan den begränsningen tillämpas endast i förhållande till brott som begåtts på en främmande stats område. Som huvudregel föreslår vi vidare att kravet endast skall vara tillämpligt i sådana fall då behörigheten grundar sig på den aktiva eller passiva personalitetsprincipen eller på principen om ställföreträdande straffrättsskipning (3 § 2, 3 och 6 i vårt förslag). Detta innebär att krav på dubbel straffbarhet inte gäller i förhållande till behörighet med stöd av flaggstatsprincipen eller skyddsprincipen eller vid fall som omfattas av universell jurisdiktion ( 3 § 1, 4 och 5 i vårt förslag). Härutöver föreslår vi olika undantag från kravet på dubbel straffbarhet som till stor del motsvarar fall som enligt gällande rätt givits en utformning som formellt sett framstår som självständiga behörighetsgrunder (bl.a. bestämmelserna i nuvarande 3 § 7 och vissa av de i 3 § 6 uppräknade brotten).
Vi föreslår att det i 2 § andra stycket i nuvarande lag upptagna kravet på att visst straff skall kunna följa på brottet för att svensk domstol skall vara behörig att döma för brott som har begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat, som en motsvarighet till kravet på dubbel straffbarhet, tas upp i en särskild paragraf.
Därefter föreslår vi en paragraf med krav på åtalsförordnande. Omfattningen och utformningen av detta krav för utomlands begångna gärningar är en av de frågor som vi enligt direktiven bör överväga särskilt. Som vi återkommer till har vi inte funnit det möjligt att avstå från att begränsa behörigheten genom ett krav på åtalsförordnande som huvudregel. Vi förordar dock att prövningen normalt skall ankomma på Riksåklagaren i stället för regeringen och att det i lagen införs bestämmelser om vad som skall beaktas vid prövningen.
I ett särskilt avsnitt om tre paragrafer behandlar vi därefter bety-
delsen av en tidigare utländsk dom. Den första reglerar i vilken om-
fattning en sådan dom utgör processhinder, den andra innehåller krav på åtalsförordnande i vissa fall och den tredje behandlar betydelsen av en utomlands genomgången påföljd. Paragraferna motsvarar regleringen i nuvarande 5 a § första och andra stycket, 5 a § tredje stycket och 6 §.
Kapitlet avslutas med två bestämmelser under rubriken Övriga bestämmelser om folkrättsliga begränsningar av svensk domstols behörighet och tillämpligheten av svensk lag samt om utlämning. Paragraferna motsvarar nuvarande 7 och 8 §§.
Vad därefter angår frågan i vilken utsträckning Sverige rent faktiskt bör utnyttja de möjligheter som folkrätten ger att utöva nationell domsrätt över brott som begåtts utanför Sverige sägs i våra direktiv att det endast bör ske när det finns ett påtagligt och berättigat intresse av att lagföring kommer tillstånd i Sverige. En sådan praxis kan i princip åstadkommas på två olika sätt. Det ena är genom begränsningar av själva behörighetsreglerna och den andra genom krav på åtalsförordnande. Den nuvarande ordningen bygger i extremt hög grad på den senare modellen. De grundläggande behörighetsreglerna är mycket vidsträckta och tillåter formellt domsrätt i en omfattning som inte endast går långt utöver en sådan restriktivitet som direktiven talar om utan också som står i klar strid med de folkrättsliga jurisdiktionsprinciperna (jfr dock 2 kap 7 §). Den formellt vida behörigheten balanseras av att åtal i allmänhet inte får väckas utan att regeringen eller den som regeringen bemyndigat meddelat förordnande om åtal.
Enligt våra direktiv skall vi överväga om åtalsförordnande bör krävas i samma omfattning som nu gäller och också i vad mån prövningen kan läggas på något annat organ än regeringen. En sådan förändring i riktning mot färre fall av åtalsprövning och prövning på lägre nivå talar för att i stället så långt möjligt söka att i lagen precisera gränserna för domsrätten. I sammanhanget måste dock beaktas vilka intressen som systemet med åtalsprövning är avsett att tillgodose. Det kanske viktigaste är att trygga en restriktiv tillämpning av den svenska domsrätten. Det torde vara ofrånkomligt att detta sker med tillämpning av en sådan intresseavvägning som direktiven talar om. Att förena intresseavvägning med precision är dock inte lätt. Det kan inte heller anses vara lämpligt att en brottmålsdomstol sedan åtal väl väckts inte endast skall pröva om förutsättningar för åtal förelegat enligt såväl nationell rätt som folkrätt utan dessutom skall pröva sin egen behörighet med tillämpning av en intresseavvägning. Vi har därför inte funnit det möjligt att ersätta bestämmelserna om åtalsförordnande med för-
ändrade behörighetsregler. I syfte att trygga en fortsatt restriktiv praxis föreslår vi i stället att grunderna för prövningen av frågor om åtalsförordnande lagregleras. När det gäller själva behörighetsreglerna har vi främst eftersträvat att minska inslagen av formell överbehörighet och på ett tydligare sätt precisera grunderna för olika former av extraterritoriell behörighet.
7.3. Gärningsort som anknytningsfaktum
Vårt förslag:
S Bestämmelserna om behörighet för brott som begåtts i Sverige
och för brott med anknytning till svenskt fartyg eller luftfartyg bibehålls i sak. En uttrycklig regel införs om att svensk domstol är behörig att döma för brott som har begåtts på en inrättning i Sveriges ekonomiska zon eller på svensk del av kontinentalsockeln. S Särskilda regler införs om lokalisering av underlåtenhetsbrott
och medverkan till annans brott. S Behörigheten att döma den som tillhör Försvarsmakten för
brott som denne begått på område där en avdelning av Försvarsmakten befinner sig bibehålls. Däremot upphävs den möjlighet som nu finns att döma även andra för brott som begåtts på ett sådant område.
Från folkrättslig utgångspunkt är nationell jurisdiktion primärt ett utflöde av statens överhöghet och maktmonopol över det egna territoriet. Det är mot den bakgrunden som territorialitetsprincipen har en särställning som grund för nationell jurisdiktion. I svensk rätt kommer principen till uttryck i 2 kap. 1 § BrB enligt vilken svensk domstol är behörig att döma för brott som begåtts ”här i riket”. Med ”här i riket” avses Sveriges land- och sjöterritorium och luftrummet däröver. Att svensk domstol även fortsättningsvis skall vara behörig att döma för brott som begåtts i Sverige är självklart. Som huvudregel skall inte något krav på åtalsförordnande gälla. Vi anser inte heller att det finns någon anledning att i sak ändra den nuvarande bestämmelsen att behörighet också föreligger när det är ovisst var brottet förövats men det finns skäl att anta att det har begåtts i Sverige.
Hur omfattande behörigheten enligt territorialitetsprincipen är beror på vilka principer som tillämpas för lokalisering av brott. En-
ligt den nuvarande svenska bestämmelsen i 2 kap. 4 § anses ett brott vara begånget dels där den brottsliga handlingen företogs och dels där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle ha fullbordats. Detta innebär att det för att ett brott skall anses begånget i Sverige är tillräckligt att någon del av brottet företagits i Sverige eller, om brottet förutsätter att en viss effekt inträtt, att effekten inträtt här. Bestämmelserna får anses vara tämligen långtgående när det gäller att lokalisera brott till Sverige. Ett brott kan således anses vara begånget i Sverige trots att det såväl när det gäller själva den brottsliga handlingen som dess effekter har väsentligt starkare anknytning till en annan stat. Det är dock svårt att hitta någon annan lämplig metod att avgränsa behörigheten mer restriktivt som samtidigt uppfyller rimliga krav på klarhet och precision. Vi föreslår därför inte någon ändring i sak.
Någon särskild bestämmelse om hur underlåtenhetsbrott skall lokaliseras finns inte i nuvarande lag. Gällande rätt torde dock vara att underlåtenhetsbrott anses begångna dels där den underlåtna handlingen borde ha företagits och dels, i de fall där en viss effekt krävs för fullbordat brott, där effekten inträtt. Vi föreslår att det införs en uttrycklig bestämmelse av denna innebörd.
Inte heller för medverkansgärningar finns det för närvarande någon särskild reglering. Det är inte heller helt klart vad som kan anses vara gällande rätt i denna del. Att medverkansbrottet är begånget där medverkansgärningen har företagits torde visserligen vara klart. Medverkan till ett brott kan alltså falla under svensk domsrätt med stöd av territorialitetsprincipen även om det inte föreligger domsrätt i förhållande till det brott som medverkan avsett. Även utom riket företagna medverkansgärningar kan emellertid vara att anse som begångna i Sverige i vart fall om brottet ”fullbordats” här. Detta gäller rimligtvis inte endast medverkan till brott som förutsätter viss effekt för att fullbordas utan också brott som i sin helhet företagits i Sverige. Det är då svårt att förstå varför det inte skulle gälla i förhållande till andra brott som är att anse som begångna i Sverige. I vart fall förordar vi att det införs en uttrycklig bestämmelse enligt vilken medverkansbrott anses vara begångna i Sverige dels när den medverkande handlade här (eller vid straffbar underlåtenhet borde ha handlat här) och dels när gärningsmannens brott är att anse som begånget här.
Som vi redovisat i avsnitt 3.2 har vi inte ansett att det ligger inom ramen för vårt uppdrag att ta upp frågan om lokalisering av brott som har begåtts på eller med utnyttjande av Internet.
Även enligt flaggstatsprincipen är det gärningsorten som är anknytningsfaktor. I svensk rätt har principen kommit till uttryck i 2 kap. 3 § 1. Enligt bestämmelsen är svensk domstol behörig att döma för brott som begåtts på ett svenskt fartyg eller luftfartyg. I motsats till vad som gäller i övriga nordiska länder finns inte någon begränsning av denna behörighet. Enligt dessa länders lagstiftning omfattar behörigheten endast brott som begåtts av besättningen eller andra som medföljer fartyget i de fall att detta befinner sig på en annan stats område. Brott som tillfälliga besökare på fartyget begår under exempelvis ett hamnuppehåll faller alltså endast under hamnstatens jurisdiktion (jfr för svensk del kravet på åtalsförordnande i 5 § första stycket). Det kan anföras goda skäl för en sådan begränsning av behörigheten. Vi har emellertid inte ansett att dessa är tillräckliga för att nu föreslå ett generellt undantag från behörighet enligt flaggstatsprincipen i det aktuella hänseendet. Till frågan om åtalsförordnande återkommer vi senare.
Bestämmelsen i 3 § 1 omfattar inte endast brott som begåtts på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utan också andra brott som befälhavaren eller någon annan i besättningen på ett svenskt fartyg eller luftfartyg har begått i tjänsten. Inte heller i den delen anser vi att det finns skäl till någon ändring i sak. Det kan dock finnas skäl att anmärka att behörigheten i dessa fall inte är anknuten till fartyget som sådant och i den meningen inte är ett uttryck för flaggstatsprincipen. Regleringen har sin bakgrund i att svenska bestämmelser är tillämpliga för tjänstgöringen på fartyget även till den del denna inte sker direkt ombord på detta och kan närmast ses som ett uttryck för statsskyddsprincipen. Oavsett detta har den dock ett så sakligt nära samband med flaggstatsprincipen att vi funnit det naturligt att den även fortsättningsvis behandlas i anslutning till behörigheten för brott ombord på svenska fartyg.
I avsnitt 5.3.1 har vi redovisat Lufträttsutredningens förslag i betänkandet Ny Luftfartslag (SOU 1999:42) om generell svensk domsrätt inte bara för brott som begåtts ombord på ett svenskt luftfartyg utan även för brott som begåtts ombord på andra luftfartyg som används av någon med ett svenskt driftstillstånd. Någon närmare motivering för förslaget lämnas inte i betänkandet. För vår del har vi inte kunnat finna att det finns något folkrättsligt stöd för att Sverige skulle kunna göra en på detta sätt utvidgad generell behörighet gällande. Vi lägger därför inte fram något motsvarande förslag. Påpekas bör dock att flera brott med anknytning till sjö- och luftfarten såväl enligt gällande rätt som enligt vårt förslag omfattas av universell jurisdiktion. Till frågan om vidgad behörighet för sär-
skilda brott med anknytning till luftfarten i övrigt återkommer vi i kapitel 11.
I specialstraffrätten finns vissa bestämmelser som också har att göra med gärningsorten, nämligen de som finns i 10 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och 15 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon (se avsnitt 5.2.1 och 5.2.2). Enligt dessa bestämmelser skall svensk lag tillämpas på konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar som har tillkommit med stöd av respektive lag. Detta har enligt förarbetsuttalanden ansetts ge svensk domstol generell behörighet att döma för brott som begås på sådana inrättningar, vilket det finns stöd för i art. 60 och 80 i FN:s havsrättskonvention. Vi anser det vara ändamålsenligt – och dessutom tydligare – att en uttrycklig behörighetsregel av detta slag införs. Då den avser behörighet att döma för inte bara vissa typer av brott utan är generell, föreslår vi att den tas in i 2 kap. BrB. Vi återkommer i avsnitt 7.13.2 till frågan om hur man i övrigt bör göra med bestämmelserna i kontinentalsockellagen och lagen om Sveriges ekonomiska zon.
En speciell behörighetsregel enligt vilken gärningsorten är av betydelse finns i 2 kap. 3 § 2. Enligt bestämmelsen är behörigheten avgränsad till brott som har begåtts på ett område där en avdelning av den svenska försvarsmakten befann sig. Enligt huvudregeln föreligger behörighet för sådana brott om brottet begåtts av någon som också själv tillhör den svenska försvarsmakten. I denna del framstår bestämmelsen snarast som ett uttryck för den aktiva personalitetsprincipen i kombination med statsskyddsprincipen. Som vi återkommer till i avsnitt 7.4 anser vi inte att det finns anledning till någon ändring i sak i denna del. Annorlunda förhåller det sig med den kompletterande regeln enligt vilken behörigheten gäller alla brott som begåtts på ett sådant område oavsett vem som är gärningsman. Vad som ytterligare krävs i det fallet är att avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Regleringen går, som redovisats under avsnitt 7.1, i denna del tillbaka på 1914 års strafflag för krigsmakten. Den har motiverats med att det under krig eller ockupation skulle kunna föreligga ett behov av att kunna hävda svensk lag och domsrätt för brott som utlänningar har begått utanför Sverige även om dessa brott inte riktat sig mot ett svenskt allmänt eller enskilt intresse. Vi har för vår del svårt att se att det skulle kunna anses föreligga något sådant behov. I vart fall är det i så fall ett behov som enligt vår mening inte lämpligen bör tillgodoses inom ramen för den generella behörighetsregleringen i BrB. Vi föreslår att bestämmelsen i den delen upphävs.
I sammanhanget kan också den på den passiva personalitetsprincipen grundade behörighetsbestämmelsen i 2 kap. 3 § 5 nämnas. Dess tillämpningsområde är begränsat till brott som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat. I praktiken har bestämmelsen endast betydelse i förhållande till rena bötesbrott. Som vi återkommer till förordar vi en mer allmän bestämmelse om brott som riktat sig mot svenskt enskilt intresse. Något behov av att därutöver bibehålla den här aktuella särregleringen för brott som begåtts på ett område som inte tillhör någon stat har vi inte ansett föreligga.
7.4. Gärningsman som anknytningsfaktum
Vårt förslag: De grundläggande bestämmelserna om behörighet på
grund av vem som har begått ett brott begränsas till svenska medborgare och utlänningar som är stadigvarande bosatta i Sverige. Som huvudregel krävs dubbel straffbarhet. Detta gäller dock inte brott som begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på område där en avdelning av denna befann sig och inte heller vissa andra som deltar i fredsfrämjande insatser eller civil krishantering.
Den anknytningsprincip som vid sidan av territorialitetsprincipen är mest allmänt erkänd är den aktiva personalitetsprincipen. Med undantag för länder med en anglosaxisk rättstradition brukar principen också ges en förhållandevis vidsträckt tillämpning. Detta sammanhänger delvis med de förbud eller restriktioner som stater kan ha mot utlämning av egna medborgare. Men principen brukar också motiveras med att det skulle föreligga en generell rätt för stater att lagstifta för och utöva domsrätt över de egna medborgarna. För utomlands begångna gärningar brukar den rätten dock i allmänhet anses vara begränsad av ett krav på dubbel straffbarhet.
Den aktiva personalitetsprincipen tar som nämnts närmast sikte på gärningsmannens medborgarskap. Det är dock inte ovanligt att principen tillämpas också i förhållande till personer som är stadigvarande bosatta i staten. Normalt är det förhållandena vid gärningstillfället som är avgörande men det är inte ovanligt att principen tillämpas även i förhållande till den som efter brottet förvärvat medborgarskap eller bosatt sig stadigvarande i domsstaten.
För svensk rätts del är bestämmelserna i 2 kap. 2 § utformade efter mönster av den aktiva personalitetsprincipen. Bestämmelserna
sträcker sig emellertid väsentligt längre än vad principen som sådan kan anses ge stöd för. Förutom brott som begåtts av svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige (eller som efter brottet förvärvat medborgarskap eller tagit hemvist här) omfattar behörigheten således även brott som begåtts av medborgare i någon av de andra nordiska staterna samt, om mer än sex månaders fängelse kan följa enligt svensk lag, varje brott oavsett vem som har begått det. I bägge fallen gäller som ytterligare förutsättning att gärningsmannen befinner sig i Sverige. Dessa bestämmelser kan alltså inte läggas till grund för en begäran om utlämning.
Som redan tidigare berörts bygger bestämmelserna i dessa delar inte på den aktiva personalitetsprincipen. Avsikten har i stället främst varit att lämna utrymme för svenska domstolar att utöva domsrätt i överensstämmelse med principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Även behovet av jurisdiktion med stöd av den passiva personalitetsprincipen har åberopats som grund för bestämmelserna. Som vi återkommer till föreslår vi att det skall införas särskilda behörighetsbestämmelser som tar sikte på principen om ställföreträdande straffrättsskipning och passiva personalitetsprincipen. Något behov finns inte av att därutöver ha några särskilda behörighetsbestämmelser för nordiska medborgare och andra utlänningar som finns här.
Däremot anser vi inte att det finns skäl till någon saklig ändring av bestämmelserna om behörighet för brott som begåtts av svenska medborgare och utlänningar som är stadigvarande bosatta (har hemvist) här.
Även vissa av bestämmelserna i 3 § har en sådan utformning att frågan om vem som begått brottet är av betydelse för behörigheten. I ett par fall omfattar behörigheten alla typer av brott. Enligt punkt 2 är således svensk domstol behörig att döma för alla typer av brott som begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig och enligt punkt 3 gäller detsamma för brott som någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens utlandsstyrka har begått vid tjänstgöring utom riket. I bägge fallen torde behörighet regelmässigt följa redan med stöd av bestämmelserna i 2 § om behörighet för brott som begåtts av en svensk medborgare eller av en utlänning med hemvist i Sverige. Bestämmelserna saknar alltså betydelse som självständig grund för svensk domstols behörighet. Däremot är de av betydelse som undantag från det enligt 2 § gällande kravet på dubbel straffbarhet. Att något krav på dubbel straffbarhet inte gäller i de aktuella situationerna sam-
manhänger med att de aktuella personalkategorierna till följd av olika internationella avtal normalt inte är underkastade vistelsestatens jurisdiktion. De är därför istället fullt ut underkastade hemstatens lagar och domsrätt.
Någon anledning att ändra de aktuella bestämmelserna i sak föreligger inte enligt vår mening. Med den uppläggning av regelsystemet som vi förordar bör bestämmelserna emellertid inte tas upp som självständiga behörighetsgrunder utan som undantag från det annars gällande kravet på dubbel straffbarhet. Detta undantag bör dessutom inte endast gälla personal inom Försvarsmakten eller Polisens utlandsstyrka utan även andra som för svensk räkning deltar i internationella insatser på villkor som innebär att de inte är underkastade vistelsestatens jurisdiktion. Det kan exempelvis gälla domare och åklagare som medverkar i internationella krishanteringsinsatser.3 Vi föreslår därför att undantaget från kravet på dubbel straffbarhet, förutom personer som tillhör Försvarsmakten, skall omfatta var och en som såsom anställd av en svensk myndighet deltar i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering.4
Enligt 3 § punkterna 1 och 3a är svensk domstol behörig att döma för vissa brott som har begåtts i tjänsten. Enligt punkt 1 gäller det brott som begåtts av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett svenskt fartyg eller luftfartyg och enligt 3a brott som en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen begått i samband med utförandet av gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige tillträtt. Bägge bestämmelserna har mer att göra med statsskyddsprincipen än med den aktiva personalitetsprincipen. Som vi berört under avsnitt 7.3 föreslår vi dock att den första regleras ihop med den sakligt närstående bestämmelsen om behörighet för brott som begåtts på ett svenskt fartyg eller luftfartyg. Vad gäller brott i tjänsten av svensk tjänsteman anser vi, som vi återkommer till i följande avsnitt, att det är rimligt att sådana är underkastade generell svensk behörighet med stöd av statsskyddsprincipen och att detta också bör framgå direkt av lagen. Ett alternativ skulle kunna vara att även i detta hänseende endast göra ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Undantagsvis kan emellertid även andra än svenska medborgare eller utlänningar med hemvist här inneha ställning som svensk tjänsteman.
3 Jfr Domare och åklagare i internationella insatser, Ds 2002:1 s. 165. 4 Se vidare avsnitt 7.9.
7.5. Skyddsintresse som anknytningsfaktum
Vårt förslag: En allmän bestämmelse om behörighet att döma för
brott som riktat sig mot ett svenskt enskilt intresse införs. Bestämmelsen, som är begränsad av krav på dubbel straffbarhet, är tillämplig även i förhållande till stat och kommun och andra juridiska personer av offentligrättslig karaktär. Behörighet skall finnas också för brott som riktat sig mot ett svenskt allmänt intresse. Hit räknas även brott som någon har begått i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning. Något krav på dubbel straffbarhet skall inte gälla i dessa fall.
Två av de folkrättsliga anknytningsprinciperna tar sikte på särskilda skyddsintressen som grund för nationell domsrätt. Enligt den passiva personalitetsprincipen har staten behörighet i förhållande till angrepp som riktats mot egna medborgare och enligt statsskyddsprincipen i förhållande till angrepp mot staten själv.
I vilken utsträckning som staterna har rätt att hävda jurisdiktion med stöd av den passiva personalitetsprincipen är föremål för mycket skiftande uppfattningar. Många länder anser dock att det finns ett betydande utrymme för att göra jurisdiktion gällande på denna grund. Det kan också noteras att principen under senare tid vunnit stöd genom att i flera fall uttryckligen nämnas som grund för nationell jurisdiktion i internationella konventioner, något som torde ha samband med den ökade uppmärksamhet som brottsoffrens situation och ställning vunnit.5 I svensk rätt har, som framgår av avsnitt 7.1, den passiva personalitetsprincipen länge haft en förhållandevis stark ställning. Vad som återstår i direkt lagstöd efter 1972 års ändringar avser emellertid endast brott som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat (3 § 5) och saknar nästan helt praktisk betydelse. I de fall då Sverige gjort jurisdiktion gällande på den grunden att brottet riktats mot en svensk medborgare (såsom i fallet Dagmar Hagelin) är det också andra jurisdiktionsbestämmelser som kommit till användning.
Enligt vår uppfattning bör det även fortsättningsvis vara möjligt att utöva svensk domsrätt på den grunden att brottet riktat sig mot ett svenskt enskilt intresse. Behörighetsgrunden bör emellertid komma till direkt uttryck i lagen. Behörigheten bör omfatta inte endast brott som riktat sig mot en svensk medborgare utan även mot utlänningar med hemvist här och mot svenska juridiska perso-
5 Se t.ex. nr 12-14, 17, 24, 27 och 28 av de i bilaga 5 upptagna traktaterna.
ner. Som huvudregel bör behörigheten vara begränsad genom krav på dubbel straffbarhet och åtal bör inte få väckas utan att ha föregåtts av ett beslut om åtalsförordnande.
Som vi utformat vårt förslag kommer den på den passiva personalitetsprincipen grundade behörighetsbestämmelsen att omfatta även brott som riktat sig mot stat, kommun och andra juridiska personer av offentligrättslig karaktär. Det är enligt vår uppfattning också rimligt att det inte görs någon skillnad mellan angrepp på rent privaträttsliga och offentligrättsliga subjekt i sådana fall då angreppen är av samma slag. Möjligheten att lagföra en av en utlänning utom landet genomförd stöld av svensk egendom bör således vara densamma oberoende av om egendomen tillhör ett privaträttsligt eller offentligrättsligt subjekt. Även när det gäller offentligrättsliga subjekt bör således ett krav på dubbel straffbarhet upprätthållas och samma restriktivitet bör iakttas vid åtalsprövningen som när brottet riktat sig mot ett privaträttsligt subjekt.
Statsskyddsprincipen är allmänt erkänd som en legitim grund för nationell jurisdiktion. Hur långt som staterna med stöd av den principen får eller bör sträcka sina jurisdiktionsanspråk är dock föremål för mycket skiftande uppfattningar. Att principen inte är avsedd att ge underlag för jurisdiktion för varje gärning som kan uppfattas som ett angrepp mot staten är uppenbart. För att en stat skall vara berättigad att utöva domsrätt på denna grund krävs att det är fråga om gärningar som riktar sig mot statens säkerhet eller andra grundläggande statliga intressen. Som sådana brukar också räknas brott som statens tjänstemän begår i sin tjänsteutövning.
Att de brott som omfattas riktar sig mot nationella intressen gör att gärningarna regelmässigt inte omfattas av andra staters strafflagstiftning (även om dessa ofta har straffbestämmelser för gärningar riktade mot motsvarande egna intressen). Något krav på dubbel straffbarhet upprätthålls därför inte i dessa fall.
I svensk rätt har statsskyddsprincipen kommit till uttryck i 3 § 5 enligt vilken svensk domstol är behörig att döma för brott som begåtts mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning. Enligt vår uppfattning bör det även fortsättningsvis finnas utrymme för att, utan något krav på dubbel straffbarhet, utöva domsrätt med stöd av statsskyddsprincipen.
Den nuvarande regeln har emellertid en sådan utformning att det inte på något sätt framgår att det finns några begränsningar när det gäller vilka intressen som principen är avsedd att skydda. Att domsrätten inte utnyttjas annat än när det är fråga om allvarliga angrepp mot svenska allmänna intressen tryggas främst genom att
det normalt krävs ett förordnande för att få väcka åtal (jfr dock 5 § andra stycket 6). Det finns emellertid goda skäl för att också mer formellt begränsa principens tillämpning och därigenom också markera i vilken typ av situationer som den är avsedd att kunna tilllämpas.
En behörighetsbestämmelse bör enligt vår uppfattning ta sikte på brott som riktar sig mot statens kärnfunktioner. Däremot bör sådana brott som riktas mot intressen som lika väl kan bäras av enskilda hållas utanför. Sådana brott bör istället som vi nyss berört omfattas av svensk domsrätt på samma villkor som motsvarande brott mot enskilda.
Vi föreslår att det i den nya lydelsen av 2 kap. BrB tas in en bestämmelse som ger svensk domstol behörighet att döma över brott som har riktat sig mot rikets säkerhet, allmän verksamhet eller annat av rättsordningen särskilt skyddat svenskt intresse. Vi återkommer i författningskommentarerna till vad som närmare skall avses med detta.
Under statsskyddsprincipen kan hänföras även brott som begås i tjänsten av en stats egna tjänstemän. Sådan lagstiftning finns i flera andra länder, däribland Danmark och Finland. Någon uttrycklig sådan bestämmelse finns inte i den nuvarande svenska lagstiftningen. Huruvida den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3 § 4 kan anses omfatta sådana tjänstebrott får anses i viss mån oklart.6 Däremot finns i nuvarande 2 kap. 3 § 3 och 3a BrB särskilda behörighetsregler som avser bl.a. brott som begås i tjänsten utanför Sverige av anställda i Försvarsmaktens eller Polisens utlandsstyrka eller av vissa tjänstemän som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt (se avsnitt 3.3). Personer som tillhör dessa kategorier torde nästan uteslutande vara svenska medborgare eller i vart fall bosatta i Sverige, varför de särskilda bestämmelserna kan förefalla onödiga. De motiveras emellertid i den nuvarande lagstiftningen av att det i de aktuella fallen inte skall gälla något krav på dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten.
Vi föreslår att det i förtydligande och förenklande syfte i den nya lydelsen av 2 kap. BrB införs en generell regel som anger att svensk domstol är behörig att döma över brott som svenska offentliga tjänstemän begår i tjänsten. Systematiskt bör den, på samma sätt som i flera andra länder, sorteras in under statsskyddsprincipen och de aktuella brotten betraktas som brott mot svenskt allmänt intres-
6 Rättsfallet NJA 1964 s 237 ger dock stöd för att så är fallet.
se. Vi föreslår att bestämmelsen utformas efter mönster av bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 7 a § och således skall avse brott som begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning. Härigenom markeras att ansvaret inte avser offentligt anställda arbetstagare vars tjänsteuppgifter inte skiljer sig från privat anställdas.7
7.6. Brottet som anknytningsfaktum
Vårt förlag: Brotten i den nya lag om internationella brott som vi
föreslår i del B skall vara underkastade svensk domstols behörighet oavsett var de begåtts och vem som begått dem. Något krav på dubbel straffbarhet skall inte gälla. Sådan behörighet skall också gälla i förhållande till vissa andra av de brott som idag är reglerade i 2 kap. 3 § 6 BrB samt dessutom uppvigling till folkmord och gärningar som utgör tortyr enligt FN:s tortyrkonvention. Den särskilda behörighetsregeln för brott för vilka det lindrigaste straffet enligt svensk lag är minst fyra års fängelse upphävs.
Av de folkrättsliga anknytningsprinciperna är det endast enligt universalitetsprincipen som en stat kan hävda jurisdiktion enbart på grund av gärningens karaktär, helt oberoende av var brottet begåtts eller av vem och mot vem. Grunden för jurisdiktion är i dessa fall att gärningen utgör ett sådant allvarligt brott som, med Romsstadgans ord, ”angår hela det internationella samfundet”. En följd härav är att varje stat också har rätt att göra jurisdiktion gällande helt oberoende av om gärningen har någon anknytning till staten i övrigt. En sådan ordning leder naturligtvis lätt till kompetenskonflikter. Normalt torde jurisdiktion enligt territorialitetsprincipen och den aktiva personalitetsprincipen få anses ha företräde framför universalitetsprincipen. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 7.11.
Det finns olika uppfattningar om hur långt universalitetsprincipen sträcker sig. Att de i Romstadgan behandlade brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser omfattas är allmänt erkänt. Som inte minst framgick av förhandlingarna om Romstadgan finns det dock olika uppfattningar om vilka gärningar som faller in under dessa brottsbeteckningar. Förutom folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser brukar även vissa andra brott allmänt accepteras som sådana internationella brott
7 Jfr prop. 1984/85:156 s. 11-13.
som omfattas av universalitetsprincipen. Det klassiska exemplet är sjöröveri men även exempelvis slaveri och tortyr brukar anses höra dit. När det gäller andra brott som exempelvis olika former av terrorism och internationella narkotikabrott är uppfattningarna mer skiftande.
Delvis torde detta ha att göra med att det internationella straffrättsliga samarbetet utvecklats väsentligt under senare år. En lång rad konventioner har ingåtts i vilka staterna förbundit sig att straffbelägga olika gärningar och i vilka också formerna för det internationella samarbetet regleras. Konventionerna följer inte några helt klara linjer men när det gäller jurisdiktionsfrågor är det vanligaste att konventionerna föreskriver skyldighet eller accepterar möjlighet att utöva jurisdiktion enligt sedvanliga jurisdiktionsprinciper och att detta därefter kompletteras med en skyldighet att lagföra om inte utlämning sker enligt principen ”aut dedere aut judicare”. Det är i litteraturen inte helt ovanligt att en sådan skyldighet ses som ett utflöde av universalitetsprincipen. I vart fall formellt kan dock skyldigheten inte anses sträcka sig längre än vad som ryms under principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Konventionerna är som sådana bindande endast mellan parterna. Den i konventionerna berörda domsrätten är också knuten till att utlämning inte sker till annan konventionspart. Detta utesluter självfallet inte att konventionerna, särskilt om de vunnit stor anslutning, kan ses som uttryck för en utveckling mot ett accepterande av nationell domsrätt på grundval av universalitetsprincipen vid fler brott.8 Det framstår dock som tveksamt hur långt ett sådant synsätt kan drivas. En annan sak är att konventionerna i allmänhet får anses ge stöd för att de brott som omfattas kan bestraffas med stöd av andra jurisdiktionsprinciper även om kraven på dubbel straffbarhet inte är uppfyllda.
I gällande svensk rätt finns bestämmelser om jurisdiktion med hänvisning till brottet främst i 3 § 6. Bestämmelsen brukar anses vara ett uttryck för universalitetsprincipen. En bestämmelse av detta slag bör ingå även i den nya lydelsen av 2 kap. Bestämmelsen bör emellertid i princip begränsas till fall där det finns stöd i allmän folkrätt för att hävda jurisdiktion med stöd av universalitetsprincipen eller där det i vart fall enligt en för Sverige bindande internationell överenskommelse föreligger en klar skyldighet eller rätt att utöva jurisdiktion i vidare omfattning än som följer av sedvanliga jurisdiktionsprinciper.
8 Se vidare under avsnitt 2.4.
Som nyss nämnts är det allmänt erkänt att de i Romstadgan behandlade brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser omfattas av universalitetsprincipen. I del B föreslår vi att det skall införas en ny lag om internationella brott som motsvarar Romstadgans kriminalisering. Att brott enligt denna lag bör omfattas av en ny bestämmelse om domförhet i överensstämmelse med universalitetsprincipen är uppenbart. Detta innebär en inte oväsentlig utvidgning i förhållande till gällande rätt. För närvarande omfattas således inte folkmord av universell jurisdiktion på annat sätt än genom den s.k. fyraårs-regeln i 2 kap. 3 § 7. Någon särskild straffbeläggning finns inte heller av brott mot mänskligheten utan sådana brott bestraffas enligt de straffbestämmelser i BrB eller på annat håll som kan vara tillämpliga i det särskilda fallet vilket också innebär att sedvanliga jurisdiktionsregler blir tillämpliga. Vad gäller krigsförbrytelse är den av oss föreslagna lagen avsedd att ersätta BrB:s bestämmelse om folkrättsbrott i 22 kap. 6 §. Den bestämmelsen omfattas av den nuvarande domsrättsregeln. Någon mer påtaglig ändring i sak innebär vårt förslag därför inte i den delen.
Av art. 25.3.e i Romstadgan framgår att ansvaret för folkmord enligt art. 6 är avsett att omfatta omedelbara och offentliga uppmaningar till andra att utföra folkmord. Vi har i vårt förslag till lag om internationella brott inte tagit med någon särskild straffbestämmelse som direkt motsvarar art. 25.3.e. En orsak till detta är att sådana gärningar, i den mån de inte är att bedöma som medverkan eller stämpling till folkmord, redan omfattas av ansvar för uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB som också utgör brott enligt tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen. För att sådana uppmaningar till folkmord skall omfattas av universell jurisdiktion krävs dock en särskild reglering i 2 kap BrB. Vi föreslår således att svensk domsrätt skall föreligga i förhållande till brott som avses i 16 kap. 5 § och som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning till att begå folkmord (se också avsnitt 14.6.3).
Av de brott som i övrigt nämns i den nu gällande bestämmelsen kan kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage och försök till sådana brott sägas inta en viss särställning. Brotten innefattar och anknyter till det som universellt brott klassiska sjöröveriet. De traktatbaserade förpliktelserna att lagföra sträcker sig också i vissa hänseenden utöver vad som ligger inom ramen för sedvanliga anknytningsprinciper och principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Vi har mot den bakgrunden ansett det befogat att behålla brotten bland dem som kan grunda rätt till domförhet utan särskild anknytning till staten även om det framstår som i vart fall
tveksamt om att brotten generellt kan anses vara underkastade universell jurisdiktion. De närmare övervägandena i detta hänseende får ske inom ramen för den åtalsprövning som bör äga rum.
Även brotten osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol bör liksom nu ingå bland de brott över vilka domsrätt får utövas oberoende av särskild anknytning till Sverige med hänsyn till den skyldighet att utöva jurisdiktion som följer av innehållet i stadgan för EG-domstolen och av EFTA:s övervakningsavtal.
De övriga brott som nämns i den nu gällande bestämmelsen är penningförfalskning och försök därtill samt olovlig befattning med kemiska vapen och olovlig befattning med minor. I likhet med övriga brott som nämns i bestämmelsen grundar sig dessa brott på internationella överenskommelser. Enligt vår bedömning är emellertid dessa överenskommelser inte av det slaget att de grundar vare sig rätt eller skyldighet att utöva jurisdiktion som går utöver vad som följer av sedvanliga jurisdiktionsprinciper eller principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Vi föreslår därför att dessa brott får utgå i detta sammanhang för att i stället tas upp som undantag från det annars gällande kravet på dubbel straffbarhet.
Vi har också övervägt om det vid sidan av de brott som omfattas av den av oss föreslagna lagen om internationella brott och de brott som nu nämns i 3 § 6 finns ytterligare särskilda brott som bör omfattas av svensk domsrätt enligt universalitetsprincipen. Såvitt vi kunnat finna finns det emellertid inte några gällande svenska straffbestämmelser som tar direkt sikte på sådana gärningar som kan grunda rätt till universell jurisdiktion. Det bör emellertid beaktas att svensk strafflagstiftning i flera fall har ansetts motsvara internationella förpliktelser på den grunden att förfaranden som skall omfattas av straffansvar befunnits straffbara enligt en rad olika redan gällande nationella straffbestämmelser. Även om en sådan bedömning i sig kan vara riktig kan den förorsaka problem i den mån som jurisdiktionen förutsätts sträcka sig längre än vad som följer av vanliga bestämmelser.
Åtminstone i ett hänseende har vi funnit att det föreligger sådana problem. Sveriges förpliktelser att straffbelägga tortyr enligt FN:s tortyrkonvention från 1984 har ansetts vara uppfylld genom olika redan då gällande straffbestämmelser. Vi anser oss inte heller ha anledning att göra någon annan bedömning. Detta innebär dock att sedvanliga jurisdiktionsbestämmelser blir tillämpliga. Detta framstår som otillfredsställande med hänsyn till att tortyrbrottet, även om detta inte direkt framgår av konventionen, enligt allmän folkrätt omfattas av universell jurisdiktion. Vid godkännandet av kon-
ventionen hänvisades till 2 § 3 enligt vilken svensk domstol är behörig att döma varje utlänning som finns här för brott på vilket det enligt svensk lag kan följa mer än sex månaders fängelse. Den bestämmelsen är emellertid inte avsedd att täcka in fall av universell jurisdiktion. Av skäl som vi tidigare redovisat föreslår vi också att den avskaffas i sin nuvarande form. Det finns då ett behov av att reglera domförheten på annat sätt. Vi föreslår därför att det förs in en särskild behörighetsbestämmelse enligt vilken svensk domstol är behörig att döma för brott som avses i art. 1 i tortyrkonventionen med tillämpning av universalitetsprincipen. Det bör anmärkas att tortyr härigenom också kommer att vara undantaget från kravet på dubbel straffbarhet eftersom detta enligt vårt förslag inte gäller i förhållande till de brott på vilka universalitetsprincipen är tillämplig.
Som ett alternativ har vi övervägt att föreslå en särskild straffbeläggning av tortyrbrottet. Vi har emellertid av flera skäl inte funnit detta lämpligt. Ett är att det är svårt att med bibehållande av kraven på tydlighet och förutsebarhet inordna ett särskilt tortyrbrott i den systematik som svensk strafflagstiftning bygger på. Det finns en betydande risk för sakligt sett onödiga konkurrens- och gränsdragningsproblem. Detta accentueras ytterligare av att vissa fall av tortyr enligt vårt förslag kommer att kunna bedömas som brott enligt den särskilda lagen om internationella brott. Påpekas kan också att uttrycket tortyr redan nu används i 4 kap. 4 § BrB på ett sätt som sträcker sig längre än vad som följer av tortyrkonventionen.9
Vid sidan av bestämmelsen i 3 § 6 är också bestämmelsen i 3 § 7 uppställd enligt mönster av universalitetsprincipen på så sätt att behörigheten generellt omfattar vissa brott oberoende av anknytning till Sverige i övrigt. Enligt bestämmelsen är svensk domstol alltid behörig att döma för brott om det lindrigaste straff som är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver. Vi föreslår att denna bestämmelse tas bort. Vi kan inte se att det är ett berättigat intresse för Sverige att svensk domstol skall vara behörig att döma över brott som helt saknar anknytning till Sverige i andra fall än då det är fråga om allvarliga brott mot den internationella rätten. Det är dessutom ganska klart att regeln som sådan sträcker sig klart längre än vad folkrätten tillåter. Det egentliga syftet bakom fyraårsregeln, som tillkom år 1972 i samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen, var inte heller att ge svenska domstolar generell behörighet i dessa fall utan den motive-
9 Jfr i den delen även art. 7.1.f, 7.2.e, 8.2.a ii och 8.2.c i i Romstadgan som inte heller stämmer överens med tortyrkonventionen.
rades främst av att man i förhållande till den aktiva personalitetsprincipen ville undanta de allra grövsta brotten från kravet på dubbel straffbarhet och från reglerna om tidigare utländsk doms negativa rättsverkan. Som exempel anfördes i propositionen att det många gånger skulle vara ”direkt stötande att behöva godtaga en utländsk dom, varigenom t.ex. en svensk medborgare har frikänts för ett mycket grovt brott, exempelvis mord, eller har ådömts en enligt svensk uppfattning orimligt lindrig påföljd, om detta skett på grund av sådana ovidkommande hänsyn som offrets ras eller liknande omständligheter”.10 Att bestämmelsen likväl utformades som en självständig behörighetsregel framstår som mindre välbetänkt. Sakligt sett hänger den närmare samman med reglerna om dubbel straffbarhet och tidigare utländsk doms negativa rättskraft. Vi återkommer därför till frågan i avsnitt 7.9 och 7.10.
7.7. Härledd jurisdiktion
Vårt förslag: Svensk domstol skall vara behörig att döma för brott
som har begåtts av någon som befinner sig i Sverige S om en främmande stat har begärt att lagföringen för brottet
skall överföras till Sverige, S om en begäran om utlämning för brottet har lämnats utan bifall
samt S om brottet omfattas av en internationell överenskommelse som
är bindande för Sverige och enligt vilken det föreligger skyldighet att utan undantag pröva frågan om åtal om den misstänkte inte utlämnas.
En annan stats intresse av lagföring kan utgöra grund för behörighet enligt principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Behörigheten grundar sig i dessa fall inte på en omedelbar anknytning till staten utan den härleds från den andra staten. För att det skall föreligga en sådan härledd behörighet fordras att den stat i vars intresse lagföringen sker är omedelbart behörig enligt sedvanliga anknytningsprinciper.
Internationellt sett har principen en stark ställning. Någon allmän skyldighet att på begäran lämna ut misstänkta brottslingar till en annan stat föreligger inte enligt allmän folkrätt. Att den stat som inte utlämnar någon enligt allmän folkrätt istället i den andra statens in-
tresse kan lagföra den misstänkte är dock klart. Någon annan särskild anknytning till staten krävs alltså inte för jurisdiktion. Enligt vissa författare kan det vid vissa brott till och med föreligga en skyldighet att lagföra i sådana fall. Klart är också att rätten till jurisdiktion inte är beroende av att en utlämningsframställan har framställts. Den andra statens intresse kan lika gärna ha manifesterats genom exempelvis en framställning om överföring av lagföring.
Principen om ställföreträdande straffrättsskipning brukar också komma till uttryck i internationella överenskommelser på straffrättens område. Det gäller i första hand sådana bestämmelser om jurisdiktion och utlämning som brukar ingå i överenskommelser som tar sikte på krav på kriminalisering men också bestämmelser i olika överenskommelser om överförande av lagföring. Bestämmelserna är, som framgått av vår redogörelse i avsnitt 2.4, mycket olika utformade. I vissa fall sträcker sig skyldigheterna inte utöver vad som kan anses ligga inom ramen för principen om ”aut dedere, aut judicare”. Behörighet grundar sig i dessa fall på att en utlämningsbegäran inte har bifallits. Som ett tydligt exempel kan 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism nämnas (nr. 9 i bilaga 5).
Många av konventionerna går dock längre och förpliktigar parterna att i förhållande till andra parter låta undersöka misstänkta fall och vid behov använda tvångsmedel mot den som är misstänkt utan att det föreligger någon utlämningsframställan eller annan begäran. Enligt dessa konventioner föreligger vidare en skyldighet att överlämna ärenden för lagföring även om någon framställan om utlämning aldrig görs. Om ett stort antal länder har tillträtt konventioner av detta slag kommer skyldigheten att etablera och utöva jurisdiktion i praktiken att ligga nära den rätt till universell jurisdiktion som kan följa av allmän folkrätt. Den skillnaden föreligger dock att behörighet i de aktuella fallen förutsätter att någon konventionspart har jurisdiktion i enlighet med sedvanliga regler. Behörigheten kan sägas vara härledd från den andra statens tillträde till konventionen istället för någon sådan form av visat intresse i det enskilda fallet som normalt krävs för att jurisdiktion skall kunna göras gällande med stöd av principen om ställföreträdande straffrättsskipning.
Principen om ställföreträdande straffrättsskipning kommer, med ett undantag (2 kap. 3 a §), inte till direkt uttryck i den nuvarande regleringen av den svenska domsrätten. Som framgått av vår tidigare redogörelse har emellertid principen varit av väsentlig betydelse för regleringens utformning. Det är således den principen som förklarar de i 2 kap. 2 § första stycket 2 och 3 upptagna behörighetsreglerna enligt vilka svensk domstol är behörig att döma för brott
som begåtts av nordiska medborgare som finns här och av andra utlänningar som finns här om mer än sex månaders fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag. Sammantaget har reglerna en sådan utformning att det i princip alltid, utom vid viss bagatellbrottslighet, finns utrymme för att utöva domsrätt med stöd av principen om ställföreträdande straffrättsskipning.
Ett sådant utrymme bör enligt vår uppfattning finnas även i framtiden. Vi anser emellertid att det är av värde att det på ett tydligare sätt markeras i lagen att grunden för behörighet i de aktuella fallen är principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Detta kan ske genom att ta upp fallen av härledd jurisdiktion som en särskild punkt i lagen där främmande stats intresse anges som det anknytningsfaktum som är relevant.
När det gäller avgränsningen av behörighetens omfattning anser vi det lämpligt att anknyta till de olika fall av härledd jurisdiktion som vi berört ovan. Först av dessa bör nämnas det fallet att en främmande stat har begärt att lagföringen skall överföras hit. Sådan överföring kan givetvis alltid ske när svensk domstol har behörighet med stöd av någon annan anknytningsprincip än principen om ställföreträdande straffrättsskipning. Någon särskild behörighetsregel behövs inte för detta ändamål. Överföring av lagföring kan dock fylla en viktig funktion även i andra fall. För svensk del finns särskild anledning att peka på den nuvarande behörighetsregeln i 2 kap. 2 § första stycket 2 enligt vilken svensk domstol har generell behörighet att döma för brott som begåtts av nordisk medborgare som finns här. Härigenom öppnas en möjlighet att döma för sådana brott även om de inte begåtts här och också i övrigt saknar anknytning till Sverige. Bestämmelsen har sin bakgrund i det samarbete när det gäller lagföring som sker mellan de nordiska länderna och som innebär att lagföring i betydande omfattning sker i annat nordiskt land än där brottet förövats. Hur samarbetet går till är reglerat i ett särskilt samarbetsavtal mellan de högsta åklagarmyndigheterna i Norden. Av avtalet framgår bland annat att överföring av lagföringen förutsätter en framställan från det land där brottet förövats. Möjligheterna till fortsatt samarbete av detta slag bör självfallet inte minska. Behovet av jurisdiktion bör dock enligt vår mening tillgodoses genom en bestämmelse som tar sikte på att det framställts en begäran om överförande av lagföring. På detta sätt markeras grunden för jurisdiktion på ett tydligare sätt samtidigt som också det formella tillämpningsområdet avgränsas.
För att det nuvarande samarbetet skall kunna fungera bör dessutom, i likhet med vad som gäller för närvarande, brott som begåtts
i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av de nämnda staterna vara undantagna från krav på åtalsförordnande.
Samarbete med överförande av lagföring förekommer i praktiken i första hand med de nordiska staterna. Även i förhållande till andra stater kan dock överförande av lagföring fylla en viktig funktion. Särskilda regler om överförande av lagföring finns också i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Enligt vad som sägs i 2 kap. 3 a § BrB är svensk domstol behörig även i enlighet med vad som föreskrivs i den lagen. Enligt 6 § i lagföringslagen kan lagföring överföras till Sverige ”om skäl finns därtill med motsvarande tillämpning av 2 §”. I 2 § anges i 8 punkter fall där det får göras framställning om överförande av lagföringen till annan stat. Dessa sträcker sig längre än vad som följer av sedvanliga jurisdiktionsprinciper och inbegriper praktiska hänsynstaganden som var rättegång och verkställighet av påföljd bäst kan genomföras.
Lagföringslagen gäller endast i förhållande till det fåtal stater som tillträtt 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål. När det gäller andra stater förutsätter överföring att svensk domstol är behörig enligt sedvanliga regler. I praktiken torde skillnaden inte bli särskilt stor med hänsyn till de vida svenska behörighetsreglerna. Enligt vår uppfattning saknas det emellertid anledning att upprätthålla någon formell skillnad mellan nordiska stater, stater som tillträtt lagföringskonventionen och andra stater. Vi förordar därför att det införs en generell regel enligt vilken svensk domstol är behörig att döma för brott som har begåtts av någon som befinner sig i Sverige om en främmande stat har begärt att lagföringen för brottet skall överföras till Sverige.
I sammanhanget bör erinras om den mycket speciella situation som regleras i lagföringslagen enligt vilken svensk domstol är behörig att döma för en gärning som enligt normala regler inte skulle vara att anse som brott enligt svensk lag (se 6 § andra stycket och 13 § andra stycket i lagföringslagen). Även i vårt förslag krävs när det gäller det fallet att en erinran om regleringen i lagföringslagen tas upp i 2 kap. BrB. Detta bör dock inte ske i en egen paragraf utan i den paragraf där också övriga särskilda bestämmelser om behörighet utanför brottsbalken redovisas.
Förutom framställning om lagföring bör även den för den ställföreträdande straffrättsskipningen klassiska grunden att en begäran om utlämning lämnats utan bifall nämnas särskilt. Någon särskild framställan om överförande av lagföring bör inte krävas i dessa fall.
För detta talar också praktiska skäl. I ett utlämningsärende finns möjligheter att använda tvångsmedel. Om framställan avslås upphör grunden för användning av dessa tvångsmedel. Om lagföring då istället skall ske i Sverige krävs att svensk domstol är behörig. Om det även i dessa fall skulle krävas en särskild framställan om överförande av lagföring skulle detta emellertid kunna innebära att möjligheterna att använda tvångsmedel upphörde under en period.
För att utlämning skall beviljas krävs som huvudregel att den gärning för vilken utlämning begärs skall motsvara brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Det skulle mot den bakgrunden kunna göras gällande att behörighet på grund av en avslagen utlämningsframställan också borde begränsas i förhållande till tillämplig straffskala. För närvarande gäller ju också den begränsningen beträffande utlänning som befinner sig här att brottet enligt svensk lag skall kunna leda till fängelse i mer än sex månader. Någon sådan formell begränsning framstår dock inte som lämplig i förhållande till överförande av lagföring och kan då knappast heller anses motiverad i förhållande till en inte bifallen utlämningsframställan.
Svensk domstol bör slutligen vara behörig i förhållande till brott som begåtts av någon som befinner sig här i de fall som brottet omfattas av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige och enligt vilken det föreligger skyldighet att utan undantag pröva frågan om åtal om den misstänkte inte utlämnas. I motsats till när det gäller överförande av lagföring och utlämningsbegäran grundar sig behörigheten i dessa fall inte på en främmande stats i ett enskilt fall visade intresse. Behörigheten grundar sig i stället på det generella intresse av att brott av det aktuella slaget blir lagförda som en stat visat genom att ansluta sig till överenskommelsen.
Överenskommelser av det aktuella slaget innebär i allmänhet att Sverige, om någon som har begått brott eller som misstänks för brott som omfattas av överenskommelsen befinner sig här, är skyldig att verkställa en preliminär undersökning av omständigheterna och säkerställa den misstänktes närvaro för utlämning eller lagföring. Sådana åtgärder kan vidtas inom ramen för en förundersökning. För att en sådan skall kunna inledas krävs dock att brottet omfattas av svensk domsrätt. Detta kommer att vara fallet med en behörighetsregel av nyss angivet slag. Det bör dock betonas att en inledd förundersökning inte innebär att brottsligheten också behöver lagföras här. Av de internationella överenskommelserna framgår att underrättelse i de aktuella fallen skall lämnas till de länder som normalt skulle ha jurisdiktion över brottet. Det kan också an-
tas att dessa i allmänhet kommer att begära utlämning. Endast för det fall att så inte sker eller att utlämning inte beviljas kommer svensk lagföring att bli aktuell.
I lagföringslagen finns regler om former och principer för överförande av lagföring. Lagen gäller emellertid endast i förhållande till (det fåtal) stater som tillträtt den europeiska lagföringskonventionen. Hur principen om ställföreträdande straffrättskipning i övrigt skall tillämpas är inte reglerat. Skäl skulle kunna anföras för att med anledning av vårt förslag om en mer uttrycklig reglering av behörighet på grundval av principen om ställföreträdande straffrättsskipning också införa en för samarbetet motsvarande reglering som i lagföringslagen. Vi har dock inte ansett att detta är nödvändigt i nuvarande skede. Det kan finnas skäl att avvakta framtida erfarenheter. Som vi återkommer till i avsnitt 7.11 föreslår vi dock en viss reglering av principerna för den prövning som skall göras vid beslut om åtalsförordnande. Såvitt gäller tillämpning av principen om ställföreträdande straffrättsskipning kan givetvis lagföringslagen vara till viss vägledning (se särskilt 2, 7 och 8 §§) även i fall då lagen inte är direkt tillämplig.
7.8. Förslagen i promemorian Straffansvar för terroristbrott (Ds 2002:35)
Under slutskedet av vårt utredningsarbete har departementspromemorian Straffansvar för terroristbrott (Ds 2002:35) lagts fram. Promemorian har utarbetats mot bakgrund av det rambeslut om bekämpande av terrorism som antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 13 juni 2002 (jfr prop. 2001/02:135). I promemorian föreslås bl.a. en ny lag om straff för terroristbrott. Dessutom föreslås olika ändringar i 2 kap. BrB. Dessa sammanhänger till en del med förslaget till lag om terroristbrott och till en del med vad som föreskrivs i rambeslutet angående domstols behörighet för vissa gärningar med anknytning till EU.
Mot bakgrund av departementspromemorian har vi inte ansett att vi haft anledning att i sak gå in närmare på de frågor om domsrätt som behandlas i promemorian. Vi begränsar oss därför i huvudsak till några anmärkningar angående hur de i promemorian framlagda förslagen kan anpassas till vårt förslag.
Straffbestämmelserna i den särskilda lagen om terroristbrott är uppbyggda på det sättet att det i en särskild inledande paragraf anges vissa allmänna rekvisit som skall vara uppfyllda för att en gär-
ning skall kunna föranleda ansvar för terroristbrott. I paragrafen anges också straffskalan för terroristbrott. När det gäller de särskilda gärningsformerna hänvisas till följande paragraf. I denna finns en uppräkning i 18 punkter av olika straffbestämmelser i BrB och specialstraffrätten.
När det gäller domsrätt föreslås i promemorian att terroristbrott enligt den särskilda lagen och försök därtill läggs till bland de brott som räknas upp i 2 kap. 3 § 6. Motiven är kortfattade (s. 60, 91 f och 126) men det avgörande för förslaget synes vara att det ansetts motiverat med undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Utifrån den utgångspunkten skulle terroristbrotten i vårt förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB inte tas med bland de internationella brotten i 3 § 5 utan istället bland undantagen från dubbel straffbarhet i 5 § andra stycket. Vi noterar i sammanhanget att rambeslutet inte utgår från någon universell jurisdiktion och att lagföringstvång inte är föreskrivet om utlämning inte sker.
Bland de brott som enligt promemorians förslag kan komma att bli att bedöma som terroristbrott ingår flera som enligt vårt förslag utgör internationella brott. En sådan omrubricering bör självfallet inte innebära att domsrätten minskar beträffande dessa brott. Enligt vår bedömning får också den av oss föreslagna lagtexten anses ge utrymme för att exempelvis en gärning som uppfyller rekvisiten för ansvar för kapning anses vara ett internationellt brott även om det i det enskilda fallet skulle vara att beteckna som terroristbrott enligt promemorians förslag. Om det anses föreligga behov kan dock detta markeras exempelvis genom att i 2 kap. 3 § 5 i vårt förslag i stället för uttrycket ”brott som avses” använda uttrycket ”sådant brott som avses” eller ”gärning som avses”.
I sammanhanget kan också finnas skäl att nämna att det i promemorian föreslås en utvidgning av kapningsbrottet så att det skall omfatta kapning av exempelvis bussar och spårfordon. Genom att kapningsbrottet enligt vårt förslag är upptaget som ett internationellt brott kommer även sådan kapningar att omfattas av sådan behörighet. Något underlag för att även sådana kapningar skulle omfattas av universell jurisdiktion finns dock inte. Något direkt hinder mot att utvidga ansvaret för kapning innebär detta dock inte. Som vi tidigare påpekat torde det redan nu finnas förfaranden som faller under exempelvis 13 kap. 5 a § men som inte kan antas omfattas av universell jurisdiktion. I den mån det inte finns någon rätt att utöva universell jurisdiktion skall detta naturligtvis beaktas vid beslut om åtalsförordnande och ytterst ankommer det på domstol att pröva frågan med stöd av 2 kap. 11 § i vårt förslag.
Frågan om domstols behörighet i brottmål har behandlats i flera olika rättsakter från EU.11 Några ändringar när det gäller de grundläggande behörighetsreglerna har dessa tidigare inte ansetts föranleda. Däremot har vissa förklaringar och reservationer gjorts.12
I den nu framlagda departementspromemorian föreslås ett tillägg i 2 kap. 2 § enligt vilket svensk domstol skall vara behörig att döma för brott som begåtts ”i näringsverksamhet som utövas av en juridisk person som har sitt hemvist i Sverige”. Bestämmelsen har sin bakgrund i en regel om behörighet i rambeslutet som till sin formulering motsvarar vad som föreskrivs om juridiska personers ansvar. I motsats till regeln i rambeslutet, som av naturliga skäl är begränsad till terroristbrott, är de svenska regeln emellertid generell. Till sin formulering anknyter den till förutsättningarna för att döma till företagsbot. Med tanke på att systemet med företagsbot brukar anses uppfylla de krav på ansvar för företag som finns i olika rättsakter får detta anses naturligt. Med den uppläggning som vårt förslag har får bestämmelsen närmast som ett specialfall av den aktiva personalitetsprincipen anses höra hemma under 2 kap. 3 § 2.
Dessutom föreslås i promemorian att svensk domstol skall vara behörig att döma för brott som förövats mot en av Europeiska unionens institutioner eller ett organ som inrättats i enlighet med fördragen om upprättande av den Europiska gemenskapen eller Fördraget om Europeiska unionen och som har sitt hemvist i Sverige. Förslaget har sin bakgrund i en bestämmelse i rambeslutet enligt vilken brott som riktats mot institutioner och organ av det aktuella slaget jämställs med brott som riktats mot en medlemsstats institutioner eller befolkning. Bestämmelsen i rambeslutet bör uppenbarligen ses mot bakgrund av de allmänna kriterierna på terroristbrott i art. 1 som bl.a. förutsätter att brotten kan allvarligt skada ett land eller en internationell organisation. Behörighetsregeln är alltså inte ett uttryck för passiv personalitet utan snarare en internationell skyddsprincip. I vårt förslag skulle den således, med ändring av beteckningen av anknytningsfaktum, möjligen kunna hänföras under 2 kap. 3 § 4. Övervägande skäl torde dock tala för att den tas upp som en egen punkt omedelbart efter punkt 4. Under alla förhållanden torde dock en kvalificering böra göras av vad som krävs för att brottet skall anses vara riktat mot en av EU:s institutioner eller organ. Vad som torde ligga när till hands är att anknyta till de i rambeslutet upptagna kraven på risk för allvarlig skada för en internationell organisation.
11 Se bilaga 5, nr 19, 23, 24, 26, 30 och 31. 12 Jfr prop. 1998/99:32 s. 50 f.
7.9. Dubbel straffbarhet
Vårt förslag: En särskild bestämmelse införs enligt vilken behörig-
heten att döma för extraterritoriella brott som huvudregel förutsätter dubbel straffbarhet. Detta gäller dock inte behörighet som grundas på flaggstatsprincipen, statsskyddsprincipen eller universalitetsprincipen. Dessutom görs bl.a. undantag för vissa i internationella överenskommelser reglerade brott och brott för vilka det lindrigaste straffet enligt svensk lag är minst fyra års fängelse.
Huvudregeln enligt nu gällande rätt är att svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts i andra länder bara om den aktuella gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (2 kap. 2 § andra stycket BrB). Det är en regel som bl.a. hänger ihop med den folkrättsliga non-interventionsprincipen och den bör fortsätta att gälla. Liksom enligt gällande rätt finns det emellertid anledning att även i den nya lagstiftningen göra vissa undantag från principen om dubbel straffbarhet.
Av nuvarande lagstiftning framgår att det inte uppställs något krav på dubbel straffbarhet för att svensk domstol skall vara behörig att döma över brott som har begåtts på svenska fartyg eller luftfartyg eller annars i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhör besättningen på ett sådant fartyg. Detsamma gäller i fråga om brott som riktar sig mot Sverige som stat eller mot annat svenskt allmänt intresse. Något krav på dubbel straffbarhet gäller av naturliga skäl inte heller i förhållande till sådana brott som omfattas av universell jurisdiktion. De reglerna står helt i överensstämmelse med folkrätten och vi föreslår att motsvarande skall gälla även i framtiden. Med den uppläggning av lagstiftningen som vi föreslagit kommer därför kravet på dubbel straffbarhet att omfatta sådan behörighet som grundas på den aktiva eller passiva personalitetsprincipen eller på principen om ställföreträdande straffrättsskipning.
Det finns emellertid anledning att göra vissa undantag från kravet på dubbel straffbarhet även i dessa fall. I likhet med enligt gällande rätt bör det således inte krävas dubbel straffbarhet för brott som någon som tillhör Försvarsmakten har begått på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befinner sig. Det finns inte heller någon anledning att i sak ändra på det undantag som enligt 2 kap. 3 § 3 gäller för tjänstgöring vid utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller Polisens utlandsstyrka. Dessa undantag tar sikte på deltagande i internationella fredsfrämjande insatser och interna-
tionella civila krishanteringsinsatser. I sådana insatser kan även andra än de som tillhör Försvarsmaktens eller Polisens utlandsstyrkor delta. Även sådana deltagare är regelmässigt undantagna från vistelsestatens jurisdiktion enligt avtal. Det bör då, såsom påpekats i promemorian Domare och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1), inte heller för dessa gälla något krav på dubbel straffbarhet. Vi föreslår därför att brott som någon som är anställd av svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering har begått vid tjänstgöringen skall vara undantagna från kravet på dubbel straffbarhet. Med en sådan formulering kommer även anställda vid Försvarsmaktens och Polisens utlandsstyrka att omfattas. De insatser som avses är främst sådana som beslutas av FN, OSSE13 eller EU.
Det kan i sammanhanget finnas skäl att nämna den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3 § 3 a enligt vilken vissa brott i tjänsten av polismän m.fl. är undantagna från kravet på dubbel straffbarhet. Enligt vårt förslag skall brott som begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hänföras till statsskyddsprincipen och vara generellt undantagna från kravet på dubbel straffbarhet. Någon särskild motsvarighet till den nämnda bestämmelsen finns därför inte i vårt förslag.
Som tidigare framgått innehåller vårt förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB inte någon regel motsvarande den som i dag finns i 2 kap. 3 § 7 BrB och som ger svensk domstol generell behörighet att döma över brott för vilket det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer. För att svensk domstol skall vara behörig att döma över sådana brott krävs därför enligt förslaget att villkoren enligt någon av de övriga jurisdiktionsreglerna är uppfyllda. Den aktuella gärningen måste således – om den inte utgör ett internationellt brott – ha någon form av direkt eller härledd anknytning till Sverige. Då det är fråga om mycket grova brott och det är önskvärt att undvika konsekvenser som kan upplevas som stötande har vi dock gjort bedömningen att brott med en sådan straffskala generellt skall undantas från kravet på dubbel straffbarhet som en förutsättning för att svensk domstol skall vara behörig.14
13 Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. 14 Som torde ha framgått av vad vi tidigare anfört var inte heller det egentliga syftet med införandet av den nuvarande regeln i 2 kap. 3 § 7 BrB att ge svensk domstol universell behörighet att döma över särskilt grova brott, utan just att undanta dem från kravet på dubbel straffbarhet.
Vissa av de brott som enligt nu gällande lagstiftning är reglerade som internationella brott har tagits bort i vårt förslag till ny lagstiftning. Det gäller brottsbalksbrotten penningförfalskning, olovlig befattning med kemiska vapen och olovlig befattning med minor. För att svensk domstol skall vara behörig att döma över dessa brott kommer därför krävas att villkoren enligt någon av de övriga jurisdiktionsprinciperna är uppfyllda. Då Sverige till följd av de internationella avtal som ligger bakom de straffbestämmelserna i viss utsträckning är skyldigt att utöva jurisdiktion över brott som begås utanför Sverige utan hänsyn till gärningsortens lag, i första hand när det gäller svenska medborgare, bör däremot ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet göras i dessa fall. I vårt förslag har ett sådant undantag också gjorts. Ett sådant undantag bör också göras för det nyligen införda brottet människohandel för sexuella ändamål i 4 kap. 1 a § BrB och de osjälvständiga gärningsformer av detta brott som straffbelagts.15
Som har framgått av vår redogörelse i kapitel 5 finns i flera författningar utanför brottsbalken bestämmelser som ger svensk domstol behörighet att döma över särskilt angivna brott i större omfattning än vad som följer av 2 kap. BrB. Bakom flertalet av dessa jurisdiktionsbestämmelser ligger ett internationellt avtal. Dessa ställer alla olika långt gående krav på de avtalsslutande länderna och reglernas utformning är naturligtvis betingade av det sakliga innehållet i avtalet. De flesta bestämmelserna i dessa författningar är av så speciellt slag att de är svåra att inordna i en någorlunda enhetlig systematik och vi har därför i vårt förslag låtit dem stå kvar i respektive författning och i 2 kap. BrB endast tagit in en hänvisning till dessa olika regler. I några fall har vi dock gjort bedömningen att de särskilda jurisdiktionsbestämmelserna bör upphävas och i stället ersättas med undantag från principen om dubbel straffbarhet, vilka då tas in i 2 kap. BrB. Vi återkommer till detta i avsnitt 7.13.
Enligt nuvarande 2 kap. 2 § tredje stycket BrB får, i fall då kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt, domstolen inte döma till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten. Vi föreslår att en motsvarande regel inför i den nya lydelsen av 2 kap. BrB.
15 Jfr prop. 2001/02:124 s. 31
7.10. Beaktande av utländsk brottmålsdom (ne bis in idem) och påföljd
Vårt förslag: Som generell huvudregel skall gälla att en tidigare ut-
ländsk brottmålsdom utgör hinder för ny lagföring i Sverige avseende samma gärning som har prövats i den tidigare utländska domen. I de fall då ny lagföring trots en tidigare utländsk dom är tillåten, skall den svenska domstolen vid påföljdsbestämningen ta skälig hänsyn till en påföljd som har utdömts genom den tidigare domen.
Före år 1972 fanns i BrB inte någon uttrycklig regel om att en tidigare utländsk dom kunde utgöra hinder för ny lagföring i Sverige. En sådan dom kunde dock beaktas inom ramen för åtalsprövningen och det var således möjligt att underlåta att väcka åtal i Sverige med beaktande av att den misstänkte redan hade lagförts för samma gärning i ett annat land. De ursprungliga bestämmelserna i nuvarande 2 kap. 5 a § tillkom efter Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen och paragrafen har därefter vid flera tillfällen ändrats efter att nya internationella överenskommelser har tillträtts. Paragrafens grundkonstruktion är sådan att den räknar upp de situationer i vilka hinder mot ny lagföring i Sverige föreligger. Det innebär att den måste ändras varje gång Sverige tillträder en ny överenskommelse som innehåller bestämmelser som kräver att de avtalsslutande staterna respekterar varandras brottmålsdomar, vilket inte är en helt lyckad ordning.
Det finns mot denna bakgrund goda skäl att rent systematiskt ändra paragrafens konstruktion så att den kommer att ge uttryck för en huvudregel som förbjuder ny lagföring i Sverige med avseende på en gärning som redan har varit föremål för prövning av annan domstol än svensk domstol. Det finns enligt vår uppfattning också goda rättsstatliga skäl för en princip som innebär att den som är misstänkt för ett brott inte skall behöva riskera att bli lagförd för detta mer än en gång om inte särskilda skäl för detta föreligger. Vi har därför utformat vårt lagförslag i denna del så att denna princip kommer att utgöra en huvudregel.
Det är emellertid nödvändigt att i olika avseenden och av olika skäl göra vissa undantag från huvudregeln. Liksom enligt nu gällande lag skall en tidigare utländsk dom som avser brott som har begåtts i Sverige eller som har riktats mot svenskt allmänt intresse inte hindra ny lagföring i Sverige, såvida inte den tidigare lag-
föringen har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan den misstänkte har utlämnats från Sverige för lagföring. En sådan regel står i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden. Likaså bör en tidigare utländsk dom inte utgöra hinder mot ny lagföring i Sverige om verkställighet av den tidigare påföljden inte pågår av annan anledning än att den redan har verkställts i sin helhet eller bortfallit enligt den för verkställigheten tillämpliga lagen (jfr 2 kap. 5 a § första stycket 3 och 4 i nuvarande lydelse).
Vi föreslår vidare att en regel införs som innebär att en tidigare utländsk dom inte hindrar lagföring i Sverige, om den tidigare domen innebär att den tilltalade har frikänts på den grunden att gärningen i fråga inte utgjorde brott enligt den av den utländska domstolen tillämpade lagen. Regeln motiveras delvis av att bestämmelserna enligt vårt förslag skall utgå från en allmänt verkande huvudregel om förbud mot ny lagföring, men framför allt av att bestämmelserna görs tillämpliga inte bara i förhållande till nationella domstolars domar utan också i förhållande till internationella domstolars domar. Då internationella domstolars jurisdiktion ofta är begränsad till vissa, speciella brottstyper med särskilda rekvisit skall naturligtvis inte den omständigheten att en tilltalad har frikänts på den grunden att han visserligen har begått en annars straffbelagd gärning (t.ex. ett mord) på den grunden att de för de särskilda brottstyperna gällande rekvisiten inte är uppfyllda innebära att den tilltalade inte skall kunna lagföras för ett ”vanligt” brott inför en nationell domstol (se även avsnitt 14.8).
Mot bakgrund av att den nya lydelsen av bestämmelserna utgår från en allmänt verkande huvudregel om förbud mot ny lagföring har vi vidare ansett det nödvändigt och lämpligt att införa en undantagsregel som gör det möjligt att bortse från en tidigare lagföring som uppenbart strider mot svenska allmänna rättsprinciper.
De undantag från en allmänt verkande huvudregel om förbud mot ny lagföring i Sverige som vi nu har föreslagit kan emellertid på grund av vissa konventionsåtaganden inte heller ges verkan fullt ut. (Att förpliktelserna enligt olika internationella överenskommelser är olika långtgående förklarar också varför den nuvarande regeln i 2 kap. 5 a § blivit tämligen komplicerad.) Bestämmelser om tidigare doms negativa rättskraft finns f.n. i följande överenskommelser som Sverige har tillträtt: europeiska konventionen 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar,16 europeiska konventionen 1972 om överförande av lagföring i brottmål,17 konventionen
16 SÖ1973:55. 17 SÖ 1976:21.
1987 mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring,18 konventionen 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (bedrägerikonventionen),19första protokollet 1996 (korruptionsprotokollet) till bedrägerikonventionen,20 konventionen 1997 om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (korruptionskonventionen),21 Schengenkonventionen,22 samt andra tilläggsprotokollet 1997 till bedrägerikonventionen.23 Sådana bestämmelser finns också i stadgorna för de båda FN-tribunalerna samt i Romstadgan.
De undantagsregler från huvudregeln om förbud mot ny lagföring i Sverige som vi föreslår är i stor utsträckning förenliga med reglerna i de nyss nämnda internationella överenskommelserna. I vissa fall går dock undantagsreglerna längre än vad som är tillåtet enligt överenskommelserna. Möjlighet att lagföra på nytt efter en frikännande dom finns inte enligt brottmålsdomskonventionen och lagföringskonventionen. Romstadgan och stadgorna för de båda FN-tribunalerna tillåter inte ny lagföring enbart av det skälet att en ådömd påföljd inte har verkställts. Dessutom finns ingen möjlighet att göra undantag för brott som har begåtts i Sverige eller mot svenskt allmänt intresse om den tidigare domen har meddelats av Internationella brottmålsdomstolen eller någon av de båda FNtribunalerna och inte heller om brottet omfattas av bedrägerikonventionen med protokoll eller korruptionskonventionen eller om den tidigare domen har meddelats av en stat som har tillträtt Schengenkonventionen eller 1987 års konvention om förbud mot dubbel lagföring, allt under förutsättning att gärningen skall anses begången också i den EU-medlemsstat där den tidigare domen har meddelats.
Redan av vårt förslag till särskild bestämmelse om folkrättsliga begränsningar i 2 kap. 11 § (se avsnitt 7.12) följer att föreskrifterna i de berörda internationella överenskommelserna skall iakttas. Mot bakgrund av den mängd överenskommelser som är av betydelse och intresset av överblick föreslår vi dock att det i paragrafen tas in en särskild föreskrift om att undantagen från huvudregeln om förbud mot ny lagföring inte skall gälla om något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige och
18Prop. 1999/2000:61. 19 SÖ 1999:29. 20 SÖ 1999:31. 21 SÖ 1999:32. 22Prop. 1999/2000:61. 23Prop. 2000/01:133.
att det ankommer på regeringen att tillkännage vilka internationella överenskommelser som avses med detta.24
I de fall då en tidigare utländsk dom inte hindrar ny lagföring i Sverige och den för brottet misstänkte döms till ansvar av svensk domstol skall enligt 2 kap. 6 § BrB den svenska domstolen vid sin påföljdsbestämning ta skälig hänsyn till en påföljd som har utdömts genom den tidigare utländska domen. Vi föreslår att en motsvarande bestämmelse förs in i den nya lydelsen av 2 kap. BrB.
7.11. Åtalsförordnande m.m.
Vårt förslag: Kravet på åtalsförordnande bibehålls som huvudregel
för brott som begåtts utanför Sverige. Ansvaret för prövningen flyttas från regeringen till Riksåklagaren. Riksåklagaren får dock i enskilda fall överlämna prövningen till regeringen om det finns särskilda skäl. Förordnande får endast meddelas om det är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har särskilt beaktas.
Som vi redan vid åtskilliga tillfällen nämnt har de svenska behörighetsreglerna ett formellt sett mycket vitt tillämpningsområde. Avsikten har dock aldrig varit att åtal skulle väckas i den omfattning som behörighetsreglerna i och för sig lämnar utrymme för. För att väcka åtal har det, som det uttrycks i våra direktiv, krävts att det finns ett påtagligt och berättigat intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige. Den viktigaste metoden för att trygga en sådan restriktiv praxis har varit det principiella krav på åtalsförordnande för utomlands begångna gärningar som gäller enligt 2 kap 5 § andra stycket BrB.
Beslut om åtalsförordnande skall enligt huvudregeln meddelas av regeringen. Regeringen har dock möjlighet att bemyndiga annan att pröva frågan. Så har också skett genom en särskild förordning (1993:1467), varigenom Riksåklagaren i viss utsträckning bemyndigats att förordna om åtal. Förordnandet omfattar bl.a. alla utomlands begångna brott av svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige.
24 Jfr 5 kap. 13 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt tillkännagivande (2001:130) av överenskommelser som avses i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
I våra direktiv sägs att en fråga som vi har anledning att uppmärksamma är om kraven på åtalsförordnande har en lämplig omfattning och utformning. Det kan enligt direktiven sättas i fråga om det inte finns fler fall än de som nu är upptagna i lagen som skulle kunna undantas från kravet på åtalsförordnande. I direktiven sägs vidare att prövningen inte bör göras av regeringen om det inte finns goda skäl för detta och att den nuvarande regleringen möjligen i vissa fall innebär att prövningen måste göras av regeringen när den lämpligen kunde göras av Riksåklagaren.
Som vi tidigare berört har vi strävat efter att strama upp och precisera regelsystemet för svensk domstols behörighet. Vi har också försökt att utforma reglerna på ett sådant sätt att det tydligare framgår på vilka grunder som behörigheten vilar i olika fall. En avsikt med detta har varit att minska behovet av åtalsförordnande som regulator av domsrätten. Vi har emellertid inte funnit det möjligt, eller i vart fall lämpligt, att helt avstå från ett system med krav på åtalsförordnande. Detta sammanhänger bl.a. med att Sverige, i motsats till många andra länder, har ett system med allmän åtalsplikt. Om kraven på åtalsförordnande skulle tas bort för utomlands begångna brott skulle även dessa omfattas av åtalsplikten. En sådan ordning skulle knappast vara förenlig med den restriktivitet som Sverige iakttagit när det gäller extraterritoriell jurisdiktion och som enligt direktiven även fortsättningsvis skall iakttas. Vi har inte heller funnit några ytterligare kategorier av brott som enligt vår uppfattning lämpligen bör kunna undantas från kravet på åtalsförordnande. Våra förslag anknyter således i dessa delar nära till gällande rätt. Förhoppningsvis bör emellertid våra förslag i viss mån kunna minska behovet av särskild åtalsprövning och också underlätta prövningen i de fall en sådan måste göras.
Vad därefter angår frågan om vem som bör svara för den särskilda åtalsprövningen noterar vi att regeringen enligt nuvarande ordning, förutom enligt 2 kap. 7 a och 7 b §§, har en obegränsad möjlighet att delegera beslutanderätten. Förutom att bägge dessa bestämmelser tar sikte på gärningar som begåtts på svenskt territorium, så torde det kunna hävdas att just dessa fall är sådana som regelmässigt innefattar sådana ”mycket svåra bedömningar av både folkrättslig och utrikespolitisk art” som enligt direktiven utgör skäl för att regeringen skall pröva frågan. Vi har därför svårt att se att det av arbetsmässiga skäl skulle kunna finnas anledning till ändring av nuvarande regler. Enligt vad vi har inhämtat har regeringen inte heller under de tolv åren mellan 1990 och 2001 haft att pröva mer än 13 frågor om åtalsförordnande (varav 5 år 1992). Mot en ändring av nuvarande reglering kan också anföras att denna ger regeringen
nuvarande reglering kan också anföras att denna ger regeringen ett betydande manöverutrymme för att kunna anpassa den svenska tillämpningen efter yttre förhållanden och behov liksom efter svenska folkrättsliga ståndpunkter och utrikespolitiska lämplighetsöverväganden.
Om en ändring bör övervägas bör det därför enligt vår uppfattning ske från andra utgångspunkter än rent arbetsmässiga skäl. Vi har förståelse för att det kan finnas fall av sådan utrikespolitisk och folkrättslig betydelse att prövningen av frågan om åtalsförordnande bör ankomma på regeringen. Samtidigt bör enligt vår uppfattning beslut som rör straffrättskipningen i landet i princip ankomma på rättsväsendets myndigheter. För en sådan ordning talar också att den lämnar utrymme för att styra praxis genom lagstiftning. I den utsträckning som åtalsprövning i princip förbehålls regeringen är det knappast möjligt, eller i vart fall lämpligt, att styra tillämpningen genom bestämmelser om vad som skall beaktas vid prövningen. Däremot framstår en sådan reglering som naturlig för det fall att besluten ankommer på en myndighet.
Vi föreslår därför att beslut om åtalsförordnande i fortsättningen i princip skall ankomma på Riksåklagaren. Vad gäller brott som har begåtts utanför Sverige bör Riksåklagaren också ha möjlighet att delegera beslutanderätten till annan (överåklagare). Om det föreligger särskilda skäl bör Riksåklagaren kunna överlämna prövningen till regeringen. Sådana skäl är främst om ett ärende kräver svåra folkrättsliga eller utrikespolitiska överväganden.
Vad därefter gäller de hänsyn som bör beaktas vid beslut om åtalsförordnande kan dessa med en viss förenkling delas in i tre grupper.
Den första gäller frågorna om ett åtals förenlighet med folkrätten. I många fall kan den bedömningen vara mycket svår att göra med hänsyn till de olika uppfattningar och oklarheter som kan råda om folkrättens närmare innebörd i dessa hänseenden. Det folkrättsliga systemet är inte heller statiskt utan utvecklas hela tiden, bl.a. genom statspraxis. Normalt torde det finnas anledning att iaktta restriktivitet med hävdande av nationell domsrätt i fall då det kan råda tveksamhet om dess tillåtlighet. Det kan dock inte uteslutas att det även i sådana fall kan föreligga ett påtagligt och berättigat intresse för svensk lagföring. Det torde främst vara i sådana situationer som det, mot bakgrund av regeringens ansvar för förhållandet till främmande makt (jfr 10 kap. 8 § RF), kan finnas anledning att underställa regeringen åtalsfrågan. Ytterst blir det dock
alltid en fråga för domstol att ta ställning till ett åtals förenlighet med folkrätten (jfr 2 kap. 11 § BrB i vårt förslag).
Den andra har att göra med de särskilda problem som uppkommer när det föreligger konkurrerande jurisdiktion. Problem med konkurrerande jurisdiktion kan uppkomma redan vid tillämpning av territorialitetsprincipen. Inte sällan har olika delar av en brottslighet utförts i olika länder eller effekterna av ett brott inträtt i en annan stat än där gärningen utfördes. Ju vidare anspråk som staterna därutöver gör på extraterritoriell jurisdiktion, dess mer ökar också problemen med konkurrerande jurisdiktion. I de fall då det anses föreligga universell jurisdiktion föreligger i princip också konkurrerande jurisdiktion mellan samtliga stater.
Det är självfallet angeläget att försöka finna praktiskt lämpliga och hållbara lösningar av de problem som konkurrerande jurisdiktion medför. Vissa inslag i behörighetsreglernas utformning kan också ses som sätt att hantera sådana problem. Det gäller naturligtvis främst bestämmelserna om utländsk dom som processhinder (ne bis in idem) men även kraven på dubbel straffbarhet för brott som begåtts på en främmande stats område avser fall där det föreligger konkurrerande jurisdiktion. Även med beaktande av dessa regler är utrymmet för problem i anknytning till konkurrerande jurisdiktion betydande. I den mån sådana aktualiseras i Sverige är det närmast inom ramen för kraven på åtalsförordnande som de får hanteras.
Någon reglering av vad som skall beaktas vid prövningen finns som sagt var inte. I sammanhanget förtjänar dock den särskilda regleringen i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring av brott att nämnas. Enligt 13 § i den lagen krävs inte något åtalsförordnande om en framställning om överförande av lagföring bifallits.25 Bestämmelser om under vilka förutsättningar som lagföring får överföras till eller begäras överförd från Sverige finns i 2 § (jfr 6 § första stycket). Bestämmelserna grundas på art. 8 i den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål. Av betydelse är bl.a. den misstänktes medborgarskap och hemvist, förekomsten av andra brottmålsförfaranden, utredningsskäl, möjligheterna till att hålla förhandling med personlig närvaro och möjligheterna att verkställa påföljd. I 7 och 8 §§ finns dessutom bestämmelser om under vilka förutsättningar en framställan skall eller
25 Av den till lagen knutna förordningen (1978:108) framgår att det är Riksåklagaren som prövar frågor om överförande av lagföring till Sverige men att denne i enskilda fall kan överlämna prövningen till regeringen (12 §). Även när det gäller framställning till annan stat om överförande av lagföring är det Riksåklagaren som fattar beslut (4 §).
får avslås. Bestämmelserna i lagföringslagen gäller enbart i förhållande till stater som tillträtt konventionen. Även i förhållande till andra stater finns det dock möjlighet att överta lagföring utan särskilt stöd av lag. I dessa fall krävs dock normalt ett förordnande om åtal. Vid den prövningen torde det vara naturligt att beakta de i lagföringslagen angivna grunderna för överföring av lagföring.
Bestämmelserna i lagföringslagen grundar sig således på en konvention. Även i övrigt har det under senare år blivit mer vanligt att frågan om samråd vid konkurrerande jurisdiktion tagit upp i internationella överenskommelser. I allmänhet inskränker sig föreskrifterna till just en skyldighet att samråda i exempelvis ”syfte att fastställa var brottet bäst bör lagföras”.26 När det gäller EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism (bilaga 5, nr 30, art. 9.2) sträcker sig dock regleringen längre. Enligt rambeslutet är medlemsstaterna skyldiga att samarbeta för att bestämma vilken stat som skall lagföra gärningsmännen i de fall då ett brott faller under fler än en medlemsstats behörighet. Strävan skall därvid vara att lagföringen skall centraliseras till en enda medlemsstat. Dessutom anges i fyra särskilda punkter omständigheter som skall beaktas i successiv ordning. Enligt den första skall lagföring ske i den medlemsstat inom vars territorium brottet begåtts, enligt den andra i den medlemsstat i vilken gärningsmannen är medborgare eller bosatt, enligt den tredje i den medlemsstat som offren kommer ifrån och enligt den fjärde i den medlemsstat i vilken gärningsmannen påträffas. Regleringen kan, såvitt avser brott enligt rambeslutet, sägas innebära en prioritetsordning mellan olika jurisdiktionsprinciper enligt vilken territorialitetsprincipen kommer i första hand, den aktiva personalitetsprincipen i andra, den passiva personalitetsprincipen i tredje och principen om ställföreträdande straffrättskipning i fjärde. Regleringen avviker på det sättet från den som finns i lagföringslagen som bygger på en friare intresseavvägning.
Vilken ordning som är lämpligast kan naturligtvis vara föremål för olika uppfattningar. Frågan har under senare tid varit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Som exempel när det gäller brott med universell jurisdiktion kan nämnas de nyligen publicerade s.k. Princeton Principles on Universal Jurisdiction27 av vilka en
26 Se exempelvis de i bilaga 5 angivna traktaterna nr. 21 (art. 4.3), 25 (art. 4, andra stycket), 27 (art. 7.5) samt EU:s rambeslut den 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (art. 7.3). 27 Utarbetade av en grupp internationella jurister inom ramen för det s.k. Princeton Project on Universal Jurisdiction vid Princetonuniversitetet i New Jersey, USA. Se även Amnesty International: 14 Principles on the Effective Exercise of Universal Jurisdiction (AI Index 10R 53/01/99).
(principle 8) angår just frågan om hur konflikter beroende på konkurrerande jurisdiktion skall lösas. Av kommentaren framgår att den grupp av folkrättslärda som utarbetade principerna ursprungligen avsåg att upprätta en prioritetsordning baserad på de sedvanliga jurisdiktionsprinciperna. Enighet förelåg också om att territorialitetsprincipen nästan undantagslöst förtjänade företräde framför andra anknytningsprinciper. Den i principerna valda lösningen blev emellertid en inte uttömmande uppräkning av olika faktorer som skall beaktas vid ställningstagande till om en misstänkt gärningsman bör åtalas eller utlämnas. De i principerna nämnda faktorerna är följande: a) traktatförpliktelser, b) gärningsorten, c) gärningsmannens nationalitet, d) offrets nationalitet, e) annan anknytning mellan den stat som begär utlämning och gärningsman, brott eller offer, f) sannolikhet, trovärdighet och effektivitet av ett åtal i den stat som begär utlämning, g) rättvisa och opartiskhet i förfarandet i den stat som begär utlämning, h) lämpligheten i förhållande till parter och vittnen liksom tillgängligheten av bevis i den stat som begär utlämning, samt i) rättvisans intressen. Nämnas kan också att frågan konkurrerande jurisdiktion för närvarande är föremål för EU:s intresse och att det vid det möte som utredaren i maj 2002 deltog i (se avsnitt 1.2) bl.a. presenterades utkast till en forskningsrapport om ”finding the best place for prosecution”.
Ett särskilt problem är frågan om förhållandet mellan nationell lagföring och lagföring inför Internationella brottmålsdomstolen. Som vi återkommer till i del B så bygger Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen på den s.k. komplementaritetsprincipen. Denna innebär att lagföring för de i stadgan reglerade brotten i första hand ankommer på de enskilda stadgeparterna. I princip är Internationella brottmålsdomstolen behörig endast om de stater som har jurisdiktion saknar vilja eller förmåga att genomföra en undersökning eller lagföring (art. 17). Detta torde dock inte innebära att det ankommer på varje stadgepart att under alla förhållanden i första hand utöva nationell jurisdiktion vid misstanke om brott som omfattas av stadgan. Med en sådan tolkning skulle nästan aldrig några mål kunna komma under den internationella domstolens prövning. Som framgår av art. 14 i stadgan förutsätts tvärtom hänskjutande från en stadgepart vara ett normalt sätt att väcka en fråga om åtal inför den internationella domstolen.
Även när det gäller i förhållande till brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion torde det därför finnas anledning att ta ställning till hur fall av konkurrerande jurisdiktion bör lösas. Det kan härvid finnas anledning att notera att Interna-
tionella brottmålsdomstolens grundläggande rätt att utöva sin jurisdiktion som huvudregel är härledd från stadgeparternas jurisdiktion enligt territorialitetsprincipen, flaggstatsprincipen och den aktiva personalitetsprincipen (art. 12.2). Sedvanliga jurisdiktionsprinciper är också av betydelse för tillämpningen av art. 18. Enligt art. 18.1 skall åklagaren när han inleder en förundersökning inte endast underrätta samtliga stadgeparter utan också de stater som ”normalt skulle ha jurisdiktion” över brottet. Härmed torde avses jurisdiktion enligt de nyss nämnda anknytningsprinciperna. Detta synes bekräftas av art. 18.2, enligt vilken en stat kan förhindra vidare utredningsåtgärder beträffande ”nationals or others within its jurisdiction”. Nämnas kan att uttrycket ”normalt skulle ha jurisdiktion” också återkommer i art. 21.1.c.
Vad kan då detta innebära i det fall att misstankar om brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion riktas mot en person som befinner sig i Sverige? Enligt de förslag som vi för fram i detta betänkande kommer brotten under alla förhållanden att omfattas även av svensk jurisdiktion. Något hinder mot att inleda förundersökning och därvid utnyttja de tvångsmedel som kan behövas föreligger alltså inte. Därmed är dock inte sagt att åtal också skall väckas i Sverige. Är det fråga om brott som begåtts i Sverige eller av en svensk medborgare eller någon som har hemvist i Sverige torde det stå klart att ett eventuellt åtal också bör prövas i Sverige. I andra fall torde samråd böra ske med den eller de stater som normalt skulle utöva jurisdiktion, dvs. i första hand den stat där brottet begåtts samt den misstänkte gärningsmannens hemstat. Om någon av dessa är villig att svara för utredningen och lagföring av de misstänkta brotten och också bedöms kunna göra detta på ett godtagbart sätt torde den misstänkte i första hand böra utlämnas till denna stat. Om så inte är fallet, och det inte finns någon annan anknytning till Sverige än att den misstänkte gärningsmannen befinner sig här, kan det finnas anledning att överväga om situationen bör hänskjutas till Internationella brottmålsdomstolen med stöd av art. 14 i stadgan. Ett sådant hänskjutande kan enligt vår uppfattning inte anses stå i strid med komplementaritetsprincipen.
I sammanhanget måste dock även art. 17.1 a beaktas. Enligt den bestämmelsen skall domstolen besluta att en sak skall avvisas på grund av bristande processförutsättningar om saken är föremål för undersökning av en stat som har jurisdiktion över den om staten inte saknar vilja eller förmåga att genomföra undersökningen. Innan en sak hänskjuts till den internationella domstolen torde under alla förhållanden en viss undersökning vara nödvändig (jfr art. 14.2
i stadgan). I svensk rätt finns i princip inte någon annan form för en sådan undersökning än förundersökning. Det skulle kunna göras gällande att en inledd svensk förundersökning alltid innebär bristande processförutsättningar enligt art. 17.1 om inte Sverige saknar vilja eller förmåga att genomföra undersökningen i den mening som avses i art. 17.2 eller 17.3. Det bör emellertid noteras att art. 17.2 om bristande vilja endast tar sikte på fall där en stat söker att hindra den internationella domstolens jurisdiktion med hänvisning till en genomförd eller pågående undersökning. Det kan också ifrågasättas om inte uttrycket ”har jurisdiktion” i art. 17.1 endast syftar på ”normal” jurisdiktion och således inte på jurisdiktion med stöd av universalitetsprincipen. Skulle även den senare formen av jurisdiktion avses skulle begränsningen till stater som ”har jurisdiktion” sakna självständig betydelse. Sammantaget gör vi den bedömningen att en under ovan angivna förhållanden inledd förundersökning inte innebär något hinder mot att Sverige hänskjuter en situation till Internationella brottmålsdomstolen.
Avslutningsvis vill vi här också nämna den särskilda situation som, enligt vad vi tidigare berört, kan uppkomma i vissa fall när inte endast Sverige utan också ett annat land gör gällande jurisdiktion med stöd av territorialitetsprincipen. Sådana fall är normalt inte underkastade krav på åtalsförordnande och det finns därför inte heller någon möjlighet att lösa kompetenskonflikter med stöd därav. Vi har inte heller ansett det vara lämpligt eller ens möjligt att på ett acceptabelt sätt införa krav på åtalsförordnande för brott som begåtts i Sverige enbart på den grunden att också annan stat kan ha domsrätt med stöd av territorialitetsprincipen. Som ett alternativ har vi övervägt att föreslå en särskild regel om åtalsunderlåtelse för fall av detta slag. Behovet kan dock inte antas vara stort. Reglerna om allmän åtalsplikt kan inte heller anses utesluta att det inte väcks åtal för en gärning som åtalats i en annan stat eller att lagföring begärs överförd till en annan stat. Vi föreslår därför inte någon ändring i detta hänseende.
Den tredje gruppen av hänsyn som bör beaktas vid beslut om åtalsförordnande kan sägas avse lämplighetsöverväganden av en mer allmän art. Situationen vid utomlands begångna brott kan exempelvis vara den att territorialitetsstaten saknar intresse för såväl egen lagföring som överföring av lagföringen till Sverige samtidigt som det inte föreligger något hinder mot att lagföra brottet i Sverige med stöd av den aktiva personalitetsprincipen. Något påtagligt och berättigat intresse av svensk lagföring torde normalt inte kunna anses föreligga i sådana fall. Det bör emellertid markeras att det
inte föreligger någon klar skiljelinje mellan överväganden av de slag som tidigare berörts och sådana lämplighetsöverväganden som här avses. Vad som främst talar för en restriktiv tillämpning av utrymmet för extraterritoriell domsrätt är således folkrättsliga hänsyn. Att utan begäran eller samtycke utöva domsrätt över gärningar som begåtts på en annan stats territorium kan alltid ses som en form av intrång i den statens suveränitet, även om det i det enskilda fallet inte kan anses vara folkrättsstridigt. Om den stat på vars område brottet har begåtts visar intresse för att detta också blir lagfört saknar däremot detta argument självfallet bärkraft.
Som framgår av vad som anförts ovan finns det en lång rad omständigheter av olika slag som kan vara av betydelse vid bedömningen av om det föreligger ett sådant ”påtagligt och berättigat intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige” att åtalsförordnande bör meddelas. En förutsättning är självfallet att det folkrättsliga reglerna lämnar utrymme för åtal. Av stor betydelse är också i vad mån också andra stater har jurisdiktion och önskar göra denna gällande. I många fall torde det vara lämpligt med samråd med andra stater. Även bortsett härifrån kan det finnas skäl till en restriktiv tillämpning av möjligheterna till extraterritoriell jurisdiktion.
Vi har här ovan lämnat ett antal exempel på faktorer som kan vara av betydelse för besluten om åtalsförordnande. Som vi berört pågår det också en utveckling internationellt när det gäller dessa frågor. Frågorna är av stor betydelse och vi förslår därför att det införs en viss reglering av vad som skall beaktas vid prövning av frågor om åtalsförordnande. Vi har emellertid inte ansett oss ha underlag för att nu föreslå någon mer detaljerad reglering. I lagen bör dock, som en markering av den restriktivitet som är avsedd, anges att åtalsförordnande endast får meddelas om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Eftersom behovet av restriktivitet främst beror på hänsynen till andra stater bör det vidare anges att brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har skall beaktas särskilt vid prövningen. En sådan reglering lämnar utrymme för att beakta såväl den prioritetsordning, som som regel får anses gälla mellan jurisdiktionsanspråk beroende på vad dessa grundas på, som sådana mer allmänna lämplighetshänsyn som anges i lagföringslagen.
Avslutningsvis skall nämnas att vi har funnit att flera av de särskilda regler om åtalsprövning som finns i författningar utanför BrB kan upphävas (se också avsnitt 7.13). Det innebär att de allmänna reglerna om åtalsprövning i BrB kommer att gälla även vid tillämpningen av dessa författningar. Beträffande den närmare ut-
formningen av reglerna kan hänvisas till förslagen till ny lagtext och till författningskommentarerna.
7.12. Folkrättsliga begränsningar
Vårt förslag: Även i den nya lydelsen av 2 kap. BrB skall finnas en
bestämmelse om att man vid tillämpningen av bestämmelserna om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet skall beakta också de begränsningar som följer av allmän folkrätt eller av internationella avtal som Sverige har ingått.
Som vi tidigare påpekat väljer varje land själv hur det vill utforma sina jurisdiktionsregler. Allmän folkrätt och internationella överenskommelser sätter emellertid vissa gränser för rätten att utöva nationell domsrätt. Som vi också framhållit så sträcker sig de svenska behörighetsreglerna i 2 kap. BrB formellt väsentligt längre än vad som kan anses stå i överensstämmelse med de folkrättsliga begränsningarna. Det främsta korrektivet mot att bestämmelserna också utnyttjas i strid med folkrätten ligger i att åtal inte får väckas utan att det meddelats ett förordnande om åtal. Härutöver gäller emellertid enligt 2 kap. 7 § att utöver de begränsningar av behörigheten som direkt följer av lagen så skall också de begränsningar som följer av allmän folkrätt eller, enligt vad som särskilt föreskrivits, internationella överenskommelser iakttas. Bestämmelsen tar i första hand sikte på de olika begränsningar av behörigheten som följer av immunitet men omfattar självfallet även andra former av begränsningar.
Ytterst ankommer det alltså på den domstol där ett åtal väckts att inte endast pröva om de formella förutsättningarna för åtal enligt nationella regler förelegat utan också att åtalet inte står i strid med de folkrättsliga begränsningarna av rätten att utöva nationell domsrätt. Att regeringen eller den som annars fattat beslut om åtalsförordnande gjort den bedömningen att utövande av svensk domsrätt inte står i strid med folkrätten befriar alltså inte domstolen från att göra en självständig prövning och avvisa åtalet om man gör en annan bedömning än den som meddelat beslutet om åtalsförordnande. Vi anser att det är självfallet att denna ordning bör gälla även fortsättningsvis. Det kan emellertid finnas skäl att diskutera ett par detaljer i regleringen.
Som framgår av bestämmelsen är det inte endast begränsningar av domstols behörighet som skall iakttas utan också begränsningar av svensk lags tillämplighet. Förutom i 2 kap. 7 § nämns frågan om svensk lags tillämplighet endast i kapitlets rubrik. Vi har tidigare sagt att rubriken är missvisande och föreslagit att den skall ändras till ”Om svensk domstols behörighet”. När det gäller de folkrättsliga begränsningarna torde dock inte någon tvekan råda om att den bestämmelsen är tillämplig inte bara i förhållande till den formella domsrätten utan också till sådana begränsningar av den materiella straffbarheten som kan följa av folkrätten. Som vi berört tidigare är det också klart att även sådana begränsningar föreligger. Regleringen bör alltså även fortsättningsvis omfatta också begränsningar av svensk lags tillämplighet. Även om bestämmelserna i kapitlet i övrigt främst är av processuell natur och detta också återspeglas i förslaget till ändrad rubrik finns det enligt vår mening inte anledning att överväga någon ändrad placering av bestämmelsen i denna del.
Det finns vidare anledning att uppmärksamma att det enligt nuvarande lydelse av bestämmelsen görs åtskillnad mellan å ena sidan begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser (allmän folkrätt) och å andra sidan begränsningar som följer av överenskommelse med främmande makt. Medan den förra typen av begränsningar alltid skall iakttas, skall begränsningar som följer av överenskommelse med främmande makt iakttas ”enligt vad därom är särskilt stadgat”. En följd av denna reglering är att risken för bristande implementering av överenskommelser som innefattar begränsningar av strafflags tillämplighet eller domstols behörighet kommer att få bäras av den som blir åtalad i strid med överenskommelsen. Sakligt sett måste detta anses vara i hög grad otillfredsställande. Att det inte kan dömas till straffansvar vid bristande implementering av överenskommelser om skyldighet att straffbelägga olika förfaranden är en sak. Att strikta krav på legalitet upprätthålls i sådana sammanhang är naturligt och innebär inte någon risk utan ett skydd för den enskilde. När det gäller grunder för ansvarsfrihet finns det anledning till ett annat synsätt. Sådana tillämpas normalt med generositet och utan krav på uttryckligt lagstöd som förutsättning.
Mot detta kan sägas att den nuvarande regleringen endast skulle vara en följd den dualistiska uppfattning av folkrättens förhållande till intern rätt som brukar anses gälla i Sverige. Detta framstår dock knappast som korrekt. Vad gäller allmän folkrätt är det således inte endast accepterat att den, såsom i 2 kap. 7 §, kan ”inkorporeras” genom en allmän hänvisning till exempelvis ”allmänt erkända folkrättsliga grundsatser” utan också klart att dess innehåll kan beaktas även
utan uttryckligt lagstöd.28 När det gäller inkorporering av internationella överenskommelser kan det också ske på mycket olika sätt. Ett i detta sammanhang närliggande exempel är bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § BrB där den grundläggande gärningsbeskrivningen inte endast hänvisar till svår överträdelse av allmänt erkänd folkrättslig grundsats utan också till sådan överträdelse av avtal med främmande makt. Som ett mer sentida exempel kan lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål nämnas där tillämpligheten av olika bestämmelser i stor omfattning beror på förekomsten av ”internationell överenskommelse som är bindande för Sverige” utan någon närmare precisering i själva lagen.
Sammanfattningsvis anser vi att det inte kan anses föreligga något hinder mot att i brottsbalken ta upp en generell bestämmelse enligt vilken begränsningar av svensk domstols behörighet och tillämpligheten av svensk lag som följer av en för Sverige bindande överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation skall iakttas. Vi föreslår således att det nuvarande kravet på särskilt lagstöd utöver det som finns i 2 kap. 7 § upphävs.
Vi kommer i avsnitt 14.6.5 att behandla vissa frågor om immunitet vid internationella brott.
7.13. Författningar utanför brottsbalken
7.13.1. Inledning
I kapitel 5 har vi lämnat en redogörelse för innehållet i olika bestämmelser som finns i författningar utanför brottsbalken och som avser svensk domstols behörighet att döma över brott. Bland dessa bestämmelser finns också regler om åtalsprövning och om en tidigare utländsk doms rättsverkan.
Vår utgångspunkt har varit att de särskilda bestämmelserna i författningar utanför brottsbalken skall finnas kvar bara om det är klart motiverat. Bakom flertalet av de särskilda jurisdiktionsbestämmelserna finns emellertid ett internationellt avtal. Dessa ställer alla olika långt gående krav på de avtalsslutande staterna och de svenska reglernas utformning är naturligtvis också betingade av det sakliga innehållet i avtalet. Det är därför svårt att inordna reglerna i någon enhetlig systematik i BrB. I de flesta fall innebär reglerna att svensk
28 Jfr NJA 1946 s. 65 där HD talade om ”folkrättsliga grundsatser, vilka jämväl efter svensk rätt skola vinna tillämpning”. Någon för det då aktuella fallet tillämplig motsvarighet till bestämmelsen i 2 kap. 7 § eller annat lagstöd för uttalandet fanns inte.
domstol ges en på visst sätt – olika i olika fall – utökad behörighet att döma över ett visst i den särskilda lagen angivet brott. I brottsbalken bör i princip endast finnas bestämmelser om i vilka situationer svensk domstol har generell behörighet att döma över brott. Skulle man flytta alla bestämmelser i de särskilda författningarna om behörighet att döma över brott till 2 kap. BrB skulle regleringen där bli mycket otymplig. Vårt förslag innebär därför att flertalet av bestämmelserna om svensk domstols behörighet lämnas oförändrade i sak. I några fall står det emellertid klart att de särskilda behörighetsreglerna inte är motiverade och dessutom tveksamma mot bakgrund av att de sträcker sig längre än vad som krävs enligt ett bakomliggande avtal eller är tillåtet enligt allmän folkrätt.
Flera av de särskilda bestämmelser om åtalsprövning som finns i författningar utanför BrB förefaller omotiverade. Sådana bestämmelser bör bara finnas om det är klart motiverat. Vi har gjort bedömningen att de i samtliga fall bör kunna upphävas och att prövning av om åtal skall väckas för de olika brott som avses i dessa författningar bör kunna ske i enlighet med de allmänna bestämmelserna i 2 kap. BrB. I det följande redovisar vi de närmare överväganden som vi har gjort i denna fråga och i fråga om svensk domstols behörighet att döma över de olika brotten.
7.13.2. Lagen om Sveriges ekonomiska zon och anknytande författningar
Förslag: Bestämmelserna i 15 § och 17 § lagen (1992:140) om Sve-
riges ekonomiska zon lämnas oförändrade i sak. Detsamma gäller bestämmelserna i 10 § och 14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, 51 a § jaktlagen (1987:259), 49 § fiskelagen (1993:787) samt 29 kap. 13 § MB. Den särskilda åtalsprövningsregeln i 14 § tredje stycket lagen om kontinentalsockeln upphävs dock.
I avsnitt 5.2 har vi lämnat en redogörelse för vissa bestämmelser om svensk domstols behörighet i lagen (1992:140) om Sveriges ekonomiska zon och i ett antal andra anknytande författningar. Dessa innebär alla att svensk domstol är behörig att döma över vissa, i varje författning särskilt angivna brott även när dessa begås inom sådan del av Sveriges ekonomiska zon som ligger utanför svenskt territorium och, i vissa fall, även när de begås på internationellt havsområde. Bestämmelserna har stöd i internationella
överenskommelser och förefaller mot bakgrund av innehållet i dessa alla vara sakligt motiverade. Som vi anfört i föregående avsnitt, förefallet det inte lämpligt att föra in sådana regler som avser utökad behörighet att döma över bara vissa särskilda brott i den generella regleringen i BrB. Vi föreslår därför att samtliga de nu berörda bestämmelserna skall finnas kvar i respektive författning och lämnas oförändrade i sak. De bestämmelser som avses är 15 § och 17 § lagen (1992:140) om Sveriges ekonomiska zon, 10 § och 14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, 51 a § jaktlagen (1987:259), 49 § fiskelagen (1993:787) samt 29 kap. 13 § MB. I BrB införs endast en hänvisning till dessa bestämmelser.
Förslaget föranleder vissa kommentarer gällande lagen (1992:140) om Sveriges ekonomiska zon och lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Genom 15 § lagen om Sveriges ekonomiska zon likställs inrättningar i den ekonomiska zonen med svenskt territorium. Det har föranlett vårt förslag om att i 2 kap. BrB ge svensk domstol generell behörighet att döma över brott som begås på sådana ställen (se avsnitt 7.3). Bestämmelsen i lagen om Sveriges ekonomiska zon bör emellertid ändå finnas kvar, eftersom den i vart fall primärt tar sikte på annan lagstiftning än den straffrättsliga.
Genom 10 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln jämställs anläggningar och säkerhetszoner som befinner sig på svensk del av kontinentalsockeln utanför territorialgränsen med svenskt territorium. Undantag görs dock för bestämmelser i minerallagen och lagstiftningen om jakt och fiske. Av lagens ursprungliga förarbeten29 framgår att undantagen motiveras av att man vill klargöra att vattnet i en säkerhetszon inte är enskilt utan allmänt vatten – vilket har betydelse för rätten till jakt och fiske där – och att vanliga svenska fastighetsrättsliga regler inte gäller där. Dessa undantag utgör emellertid enligt vår uppfattning inget hinder mot vårt förslag att det i 2 kap. BrB intas en bestämmelse om att svensk domstol är behörig att döma över brott som begås inom inrättningar på svensk del av kontinentalsockeln. Däremot bör 10 § kontinentalsockellagen – inklusive undantagen – finnas kvar, eftersom paragrafen har betydelse för annan lagstiftning än den straffrättsliga. Dessutom bidrar den till att klargöra i vilka fall en viss gärning utgör ett brott eller inte.
För väckande av åtal enligt kontinentalsockellagen krävs förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bemyndigar
(14 § tredje stycket). Med hänsyn bl.a. till att folkrättsliga regler om de s.k. fria havsrättigheterna kan aktualiseras förefaller det i sak motiverat med åtalsprövning. Denna bör dock, liksom är fallet enligt övriga nu behandlade författningar, kunna ske i enlighet med de allmänna reglerna i BrB och vi föreslår därför att den särskilda bestämmelsen i kontinentalsockellagen upphävs.
7.13.3. Andra författningar
Förslag: Den särskilda jurisdiktionsbestämmelsen i 13 kap. 5 § luft-
fartslagen (1957:297) lämnas oförändrad i sak. Detsamma gäller jurisdiktionsbestämmelserna i 5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia och 10 kap. 2 § Radio-_och_TV-lagen (1996:844).
Bestämmelserna om svensk domstols behörighet i 3 § lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor, 5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet och i 9 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner upphävs. I stället införs för dessa fall ett undantag i 2 kap. BrB från huvudregeln om krav på dubbel straffbarhet.
De särskilda åtalsprövningsregler som finns i 13 kap. 5 § luftfartslagen, 5 § lagen om rymdverksamhet, 10 § lagen om vissa internationella sanktioner och 10 kap. 2 § Radio-_och_TV-lagen upphävs. Även de bestämmelser om undantag från de allmänna reglerna i BrB om rättsverkan av en tidigare utländsk dom som finns i 5 § lagen om rymdverksamhet, 9 § lagen om vissa internationella sanktioner och i 10 kap. 2 § Radio-_och_TV-lagen upphävs.
I 13 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297, LL) finns en särskild jurisdiktionsbestämmelse, som gäller gärningar som är belagda med straff enligt luftfartslagen och som begås utomlands på ett utländskt luftfartyg som är inhyrt av en svensk brukare. Om en person, som har begått en sådan gärning, befinner sig i Sverige skall han dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig. Vidare anges att åtal får väckas utan förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket BrB.
Lufträttsutredningen lade i sitt slutbetänkande Ny Luftfartslag (SOU 1999:42) fram förslag till en ny luftfartslag. I det förslaget
finns inte någon motsvarighet till nuvarande 13 kap. 5 § andra stycket LL utan i stället föreslås en ändring i 2 kap. 3 § 1 BrB av innebörd att sådana luftfartyg som avses med nuvarande 1 kap. 6 § LL (inhyrda utländska luftfartyg med svenskt driftstillstånd) skall likställas med svenska luftfartyg. Utredningen pekar särskilt på att det numera är mycket vanligt att inhyrning av utländska luftfartyg sker och anser att det inte är rimligt att svensk domstols behörighet att döma över brott som begås på sådana luftfartyg skall vara så begränsad som den är. Vidare föreslås vissa ändringar i 2 kap. 5 § BrB som bl.a. innebär att, liksom enligt nuvarande 13 kap. 5 § LL, åtalsförordnande inte krävs för att åtal skall få väckas för brott som begås utanför Sverige på utländska luftfartyg med svenskt driftstillstånd. Förslagen är alltjämt under beredning.
Utredningens förslag innebär att svensk domstols behörighet utvidgas till att omfatta alla brott som begås ombord på ett utländskt luftfartyg som innehas av en svensk brukare, inte bara sådana särskilda brott – närmast av ordningskaraktär – som avses i LL. Något stöd för en på detta sätt utvidgad jurisdiktion synes dock inte finnas i vare sig allmän folkrätt eller någon internationell överenskommelse. Vi lägger därför inte fram något motsvarande förslag.
Mot bakgrund av de konventionsåtaganden som Sverige har gjort, förefaller däremot jurisdiktionsbestämmelsen i 13 kap. 5 § luftfartslagen vara sakligt motiverad. Eftersom den avser behörighet att döma över vissa särskilda brott föreslår vi, i enlighet med de ställningstaganden som vi tidigare har gjort, att den skall vara kvar i luftfartslagen. I BrB bör införas endast en hänvisning till bestämmelsen.
Skälet till att något åtalsförordnande inte krävs för brott mot luftfartslagen som begås på inhyrda luftfartyg är enligt förarbetena att dessa luftfartyg i straffrättsligt hänseende skall betraktas som svenska. Detta är inte helt korrekt och i linje med vad vi sagt i avsnitt 7.13.1 föreslår vi att de vanliga åtalsprövningsreglerna i BrB skall gälla även i dessa fall.
Lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor
Enligt 3 § lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor är svensk domstol behörig att döma över brott mot lagen även i andra fall än vad som följer av 2 kap. BrB. Syftet med införandet av bestämmelsen i 3 § var, enligt vad som uttryckligen ut-
talades i förarbetena,30 att kravet på dubbel straffbarhet för brott som begås utomlands skulle tas bort. Samtidigt uttalas att åtalsprövningen bör göras på så sätt att åtal inte skall väckas för brott som helt saknar anknytning till Sverige. Den sålunda önskade effekten kan i stället uppnås genom att de vanliga behörighetsreglerna i 2 kap. BrB tillämpas, samtidigt som man där gör ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. En sådan lösning torde stå i bättre överensstämmelse med folkrätten. Vi föreslår därför att 3 § lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor upphävs och att det i 2 kap. BrB införs ett undantag från kravet på om dubbel straffbarhet för att svensk domstol skall vara behörig att döma över brott enligt könsstympningslagen.31
Lagen om rymdverksamhet
Svensk domstol är enligt 5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet behörig att även i andra fall än vad som följer av 2 kap. BrB döma över brott som innebär att någon utan tillstånd bedriver rymdverksamhet eller åsidosätter villkor som har uppställts som förutsättning för tillstånd. Brottsbeskrivningen i 5 § är kopplad till tillståndsgivningen enligt 2 § i lagen. Det innebär att det är endast svenska medborgare som kan begå brott mot rymdlagen utanför Sverige. Mot bakgrund av svensk domstols allmänna behörighet att döma över brott som begås av svenska medborgare föreslår vi att den särskilda jurisdiktionsbestämmelsen i 5 § lagen om rymdverksamhet upphävs och ersätts av ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Det undantaget kan, liksom är fallet enligt lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor, lämpligen tas in i bestämmelsen om dubbel straffbarhet i 2 kap. BrB.
5 § lagen om rymdverksamhet innehåller också ett undantag från principen om ”ne bis in idem”, dvs. en tidigare lagföring i annat land hindrar inte ny lagföring i Sverige för samma gärning. Undantaget formulerades efter mönster av dåvarande lydelse av 14 § lagen om kontinentalsockeln. Där har undantaget emellertid tagits bort och det får anses tveksamt om det är motiverat att ha den kvar i lagen om rymdverksamhet. Någon förpliktelse att ha ett sådant undantag följer inte av det bakomliggande rymdfördraget. Något
30Prop. 1998/99:70 s. 9 f. 31 Ett alternativ vore att upphäva den särskilda lagen helt och föra in brottet i BrB. Vi har dock ansett att det inte ingår i vårt uppdrag att ta ställning till lämpligheten av en sådan åtgärd.
närmare uttalande avseende undantaget från principen om ne bis in idem gjordes inte heller i lagens förarbeten men det får antas att man ville undvika att Sverige förhindrades att lagföra någon som utomlands hade frikänts för gärning som motsvarar brott enligt lagen om rymdverksamhet på den grunden att gärningen inte var straffbar enligt gärningsortens lag. Det förefaller dock en smula långsökt att någon skulle åtalas i ett annat land för att ha brutit mot ett krav på tillstånd till rymdverksamhet om en sådan gärning inte är kriminaliserad där. Med vårt förslag till ny lydelse av bestämmelsen i 2 kap. BrB om rättsverkan av en tidigare utländsk dom kommer under alla förhållanden ett undantag från principen om ne bis in idem att gälla i sådana fall då någon har frikänts på den grunden att den åtalade gärningen inte utgjort brott enligt den lag som den utländska domstolen har tillämpat.
Åtalsprövningsregeln i 5 § tredje stycket är generell, dvs. den gäller oberoende av om gärningen har begåtts i Sverige eller utanför Sverige. Den motiveras enligt förarbetena32 med de avvägningsfrågor som kan komma in vid bedömningen av om tillstånd fordras för viss verksamhet och att åsidosättande av uppställda villkor vanligen skulle uppdagas genom den kontroll som utövas genom regeringens försorg. Enligt vår uppfattning kan dock detta inte anses utgöra tillräckliga skäl för att avvika från huvuderegeln i BrB, enligt vilken kravet på åtalsförordnande endast avser fall då gärningen har begåtts utanför Sverige.
Mot bakgrund av vad som nu sagts föreslår vi att 5 § andra stycket lagen om rymdverksamhet upphävs och att ett undantag från principen om dubbel straffbarhet förs in i 2 kap. BrB. Vi föreslår även att åtalsprövningsregeln i paragrafens tredje stycke upphävs.
Lagen om Antarktis
Som framgått av vår redogörelse i avsnitt 5.3.4 gjordes i samband med antagandet av lagen (1993:1614) om Antarktis bedömningen att någon särskild straffrättslig jurisdiktionsbestämmelse inte behövdes utan att de allmänna reglerna i 2 kap. BrB var tillräckliga för att uppfylla åtagandena enligt Antarktisfördraget. Enligt fördraget är observatörer och vetenskapsmän som är utväxlade enligt fördragets system samt personer som följer med dessa underkastade ju-
risdiktion endast i den stat där de är medborgare i fråga om handlingar och försummelser som inträffar medan de är i Antarktis.33
Med den lydelse som 2 kap. BrB får enligt vårt förslag kan samma bedömning som tidigare göras. Svensk domstol kommer att ha generell behörighet att döma för brott som begås av svenska medborgare. Har brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon stat – som t.ex. Antarktis – krävs för behörighet dessutom att det kan följa fängelse på brottet, vilket är samma regel som gäller enligt nuvarande lagstiftning. Vi föreslår således inga ändringar i lagen om Antarktis.
Lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia
Lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia förbjuder dykning och annan undervattensverksamhet i vraket efter Estonia. Svensk domstol är enligt 5 § i lagen behörig att döma över brott mot detta förbud även om sådan behörighet inte följer av bestämmelserna i 2 kap. BrB.
Behörighetsregeln i 5 § är nödvändig för att svensk domstol skall vara behörig att döma i enlighet med den internationella överenskommelse som ligger bakom lagen (se avsnitt 5.3.5) och den bör därför finnas kvar. Bestämmelsen gäller ett särskilt brott och därför föreslår vi, i enlighet med våra tidigare ställningstaganden, att den skall vara kvar i Estonialagen. I BrB bör införas endast en hänvisning till bestämmelsen.
Lagen om vissa internationella sanktioner
En svensk medborgare som utomlands bryter mot förbud som regeringen har infört med stöd av 4 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner kan enligt 9 § i lagen dömas till ansvar för detta även om detta inte är möjligt enligt bestämmelserna i 2 kap. BrB. Av lagens förarbeten34 framgår att syftet med 9 § är att undanta brott som begås av svenska medborgare utomlands från det allmänna kravet på dubbel straffbarhet. En motsvarande bestämmelse fanns även i den tidigare lagen med samma namn. Den infördes i
33 Andra jurisdiktionsfrågor behandlas inte i fördraget. 34Prop. 1995/96:35 s. 20.
samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen.35
I 9 § lagen om vissa internationella sanktioner finns också ett undantag från reglerna i 2 kap. 5 a § BrB om rättsverkan av en tidigare utländsk dom. Något närmare uttalande avseende undantaget från principen om ne bis in idem gjordes inte i den ursprungliga lagens förarbeten men det får antas att man ville undvika att Sverige förhindrades att lagföra någon som utomlands hade frikänts för gärning som motsvarar brott enligt sanktionslagen på den grunden att gärningen inte var straffbar enligt gärningsortens lag. Möjligen ter det sig lite långsökt att någon skulle åtalas för den särskilda typ av brott som 8 § utgör i ett land där detta inte är straffbart. Brottsbeskrivningen i 8 § knyter ju dessutom an till förbud som den svenska regeringen meddelar eller som följer av en EG-förordning. Under alla förhållanden torde bestämmelsen bli överflödig mot bakgrund av att vi i vårt förslag till ny lydelse av 2 kap. har tagit med ett undantag från principen om ne bis in idem som just gäller fall då någon har frikänts på den grunden att den åtalade gärningen inte utgjorde brott enligt den lag som den utländska domstolen har tillämpat.
Svensk domstol har generell behörighet att döma över brott som begås av svenska medborgare. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet bör, på motsvarande sätt som föreslagits för könsstympningslagen, flyttas till bestämmelserna i BrB. Det finns inte något skäl att ha kvar undantaget från principen om ne bis in idem. Vi föreslår därför att 9 § lagen om vissa internationella sanktioner upphävs helt.
I lagens 10 § finns en generell åtalsprövningsregel, dvs. den gäller oberoende av om en gärning har begåtts i Sverige eller utanför Sverige. Av förarbetena i till den äldre lagen36 framgår emellertid att regeln motiverats enbart av det faktum att vissa gärningar som begås utanför Sverige ibland kan vara ursäktliga och därför inte bör föranleda åtal. Att åtalsförordnande krävs i sådana fall följer emellertid numera av de allmänna reglerna i BrB. Vi föreslår därför att paragrafen upphävs.
35 Prop 1972:98. 36 Prop 1971:77 s. 93f.
Radio-_och_TV-lagen
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms enligt 10 kap. 2 § Radio-_och_TV-lagen (1996:844) under vissa särskilt angivna förutsättningar till böter eller fängelse i högst sex månader. Av paragrafens andra stycke framgår att svensk domstol är behörig att, om den misstänkte finns här, döma över ett sådant brott även om sådan behörighet inte följer av 2 kap. BrB och med bortseende från bestämmelserna i 2 kap. 5 a § BrB om rättverkan av en tidigare utländsk dom (ne bis in idem).
Det kan möjligen uppfattas som förlegat att den typ av verksamhet som avses i 10 kap. 2 § alls skall vara kriminaliserad, men vi har inte ansett att det ingår i vårt uppdrag att bedöma den frågan utan endast behovet av de särskilda jurisdiktionsreglerna. Jurisdiktionsbestämmelserna i paragrafens andra stycke gäller endast särskilda brott och bör därför vara kvar i Radio-_och_TV-lagen. I BrB kan lämpligen tas in en hänvisningen till paragrafen.
Undantaget från principen om ”ne bis in idem” infördes i den tidigare lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet i samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen. I förarbetena37 anfördes i denna fråga att den bakomliggande europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar på öppna havet ”torde medföra förpliktelse – förutom att bestraffa vissa brott oberoende av var och av vem de har begåtts – att inte godtaga utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att sådan gärning var straffri i den dömande staten”. Motsvarande tillägg infördes samtidigt i kontinentalsockellagen men togs i samband med införandet av lagen om Sverige ekonomiska zon återigen bort, sedan lagrådet påpekat att någon förpliktelse av det aktuella slaget knappast följde av kontinentalsockelkonventionen. Enligt vår bedömning kan nu samma ställningstagande göra beträffande Radio- och TV-lagen. Vid den lagens tillkomst sades ingenting om jurisdiktionsreglerna utan de övertogs som de var från den gamla lagen. Vi föreslår att undantaget från principen om ne bis in idem utgår.
Åtal får enligt paragrafens tredje stycke väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer mot svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsedda att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller or-
sakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här eller mot utlänningar även i andra fall än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken. Åtalsprövningsreglerna har i sak varit oförändrade sedan den äldre lagens tillkomst. I propositionen till den lagen sägs endast att det är lämpligt att uppställa krav på åtalsförordnande i de aktuella fallen. Med hänsyn till hur de allmänna reglerna I BrB om krav på åtalsförordnande numera är utformade ter sig behovet av en särskild regel tveksam. Eftersom paragrafen endast gäller brott som begås på öppna havet, dvs. utanför svenskt territorium, krävs som huvudregel åtalsförordnande även enligt reglerna i BrB. Undantag gäller endast om brottet har begåtts på ett svenskt fartyg. Vi föreslår att den särskilda åtalsprövningsregeln i Radio-_och_TV-lagen upphävs.
Lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.
En svensk medborgare eller utlänning som befinner sig i Sverige kan enligt 6 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. lagföras vid svensk domstol för brott mot den lagen även om det inte är möjligt enligt bestämmelserna i 2 kap. BrB. Avsikten har varit att göra ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet i 2 kap. BrB. Vi föreslår att bestämmelsen upphävs och att de aktuella fallen i stället tas med bland de undantag från kravet på dubbel straffbarhet som vi föreslår skall införas i en särskild bestämmelse i 2 kap. 5 § BrB.
brottmålsdomstolen. Sådana frågor behandlas i prop. 2001/02:88 och i den däri föreslagna och numera antagna lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.
9.1.3 Förutsättningar för utövande av jurisdiktion
Enligt artikel 5 i Romstadgan är den Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion inskränkt till de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. Vidare framgår att jurisdiktionen är begränsad till de i stadgan reglerade brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.6 Någon begränsning av domstolens jurisdiktion i övrigt gäller inte enligt artikel 5.
Romstadgan skiljer sig från andra traktater på den internationella humanitära rättens område på det sättet att den inte innehåller några regler om vilken jurisdiktion som skall tillämpas av enskilda staterna. Som framgått bygger emellertid stadgan på att de i denna reglerade brotten är underkastade universell jurisdiktion och enligt den redan berörda komplementaritetsprincipen har nationell lagföring företräde framför lagföring av Internationella brottmålsdomstolen.7 Det kan också anmärkas att avgränsningen av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion inte innebär något ställningstagande av innebörd att inte andra brott än de som regleras i stadgan skulle kunna omfattas av universell jurisdiktion. Detta framgår – åtminstone indirekt – av artikel 10 i stadgan, där det anges att jurisdiktionsbestämmelserna i stadgan inte på något vis inskränker gällande folkrättsliga regler eller föregriper sådana regler som är under utveckling.
Även om Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion bygger på universalitetsprincipen krävs normalt att brotten har viss anknytning till en stadgepart för att domstolen skall få utöva jurisdiktion. Detta framgår av artikel 12. I artikel 12.1 i Romstadgan slås grundprincipen fast, att en stat som blir part i stadgan därigenom godtar Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion i fråga om de brottstyper som omfattas av stadgan. En förutsättning för utövandet av domstolens jurisdiktion är enligt artikel 12.2 att antingen den stat inom vars territorium gärningen ifråga har ägt rum eller den stat i vilken den som anklagas för brottet är medborgare
6 Jurisdiktionen omfattar även aggressionsbrott, men denna får utövas först sedan en definition av det brottet har antagits i särskild ordning. 7 Angående frågan om hur de problem som uppkommer vid konkurrerande jurisdiktion bör lösas hänvisar vi till vad vi anfört i våra allmänna överväganden angående åtalsförordnande i avsnitt 7.11.
är part i stadgan. Frågan om grunder för jurisdiktion var mycket omtvistad under de förhandlingar som ledde fram till stadgans antagande och slutresultatet är en kompromiss. Bl.a. Sverige förespråkade fler alternativa grunder för utövande av jurisdiktion än de slutligt valda.
Artikel 12.3 öppnar en möjlighet för Internationella brottmålsdomstolen att utöva jurisdiktion också om varken gärningsstaten eller den anklagades medborgarstat är part i stadgan. En stat som inte tillhör någon av dessa kategorier och inte heller är part i stadgan får nämligen avge en förklaring att den godkänner att domstolen utövar jurisdiktion avseende brottet i fråga. Av artikel 13 följer dessutom att FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan kan hänskjuta en situation, där ett eller flera brott som omfattas av domstolens jurisdiktion förefaller ha begåtts, till domstolens åklagare. Ett sådant beslut av säkerhetsrådet medför genom sin tvingande karaktär att kravet på att antingen gärningsstaten eller den anklagades medborgarskapsstat skall vara part i stadgan bortfaller. Brott i alla stater kan således komma i fråga. Regeln har tillkommit för att säkerhetsrådet skall kunna utnyttja domstolen, som blir en permanent institution, i stället för att tillskapa nya internationella tribunaler för en viss situation motsvarande dem i f.d. Jugoslavien och Rwanda.
9.1.4 Hur en sak kan komma inför domstolen
Det finns tre sätt på vilka en sak kan komma inför Internationella brottmålsdomstolen. En stadgepart kan till domstolens åklagare hänskjuta en situation, där ett eller flera brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion förefaller att ha begåtts, med hemställan att åklagaren utreder situationen för att avgöra om någon skall åtalas för att ha begått sådant brott (artikel 13 a och 14). Ett hänskjutande skall såvitt möjligt ange omständigheter av betydelse, men situationen kan vara brett beskriven och behöver inte utpeka vare sig ett konkret brott eller en viss person som misstänkt för brottet (jfr i denna del även vad vi anfört om hänskjutande i avsnitt 7.11). Inom ramen för den sålunda beskrivna situationen har åklagaren initiativrätt vad gäller brottsutredning och åtal.
På motsvarande sätt kan FN:s säkerhetsråd enligt artikel 13 b till åklagaren hänskjuta en situation där ett eller flera brott som omfattas av domstolen jurisdiktion förefaller ha begåtts. Ett sådant hänskjutande måste beslutas av rådet i enlighet med FN-stadgans
kapitel VII och blir därmed en för FN:s medlemsstater tvingande åtgärd. Detta förutsätter att den aktuella situationen är sådan att rådet funnit att den utgör ett hot eller brott mot freden eller en aggressionshandling. Även i detta fall kan situationen vara brett beskriven, och åklagaren ges initiativrätt på samma sätt som vid hänskjutande av stadgepart.
Det tredje sättet på vilket en sak kan komma inför Internationella brottmålsdomstolen är att åklagaren, utan hänskjutande från en part eller säkerhetsrådet, på eget initiativ inleder en förundersökning (artikel 13 c och 15). Initiativrätten är kringgärdad av vissa förbehåll som bl.a. innefattar en judiciell prövning. Om åklagaren efter en inledande undersökning – som mest består av inhämtande av upplysningar från olika håll – finner att det finns skälig grund att inleda en förundersökning skall han eller hon göra en framställning till domstolen förundersökningskammare om tillstånd för detta. Om kammaren vid sin prövning också kommer fram till att det finns skälig grund till att inleda en förundersökning och att saken verkar ligga inom domstolens jurisdiktion, skall den lämna det begärda tillståndet.
9.1.5 Komplementaritetsprincipen
Som redan har nämnts, bygger Romstadgan på komplementaritetsprincipen. Den innebär att lagföring enligt de nationella rättsordningarna har företräde framför lagföring i Internationella brottmålsdomstolen, så länge den nationella undersökningen och lagföringen fungerar på ett tillbörligt sätt. I den centrala artikel 17 i Romstadgan definieras vad som menas med att en nationell undersökning och lagföring sker eller har skett på ett tillbörligt sätt, dvs. när det nationella rättssystemet har företräde framför Internationella brottmålsdomstolen. Detta behandlas i termer av processförutsättningar. Domstolen skall avvisa en sak om någon av de i bestämmelsen angivna omständigheterna föreligger.
Grund för avvisning föreligger om saken är eller har varit föremål för undersökning eller lagföring i en stat som har jurisdiktion över den, såvida inte staten saknar eller har saknat vilja eller förmåga att ”som sig bör” genomföra undersökningen eller lagföringen.8Vidare skall en sak avvisas om den person som avses redan har lagförts för den aktuella gärningen och en rättegång inför Internatio-
8 Frågan om i vilken mån en i Sverige inledd förundersökning kan anses utgöra hinder mot att hänskjuta en situation till Internationella brottmålsdomstolen har berörts i avsnitt 7.11.
nella brottmålsdomstolen inte är tillåten enligt reglerna i artikel 20.3 om ett avgörandes negativa rättskraft.9 Slutligen kan en sak avvisas om den inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av domstolen. Denna grund sammanhänger inte med komplementaritetsprincipen utan återspeglar att Internationella brottmåldomstolen skall befatta sig bara med de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter.10
Artikel 17.2 anger vilka omständigheter som Domstolen skall beakta för att avgöra om bristande vilja att genomföra undersökning eller lagföring föreligger. Det räcker att någon av dem föreligger. En sådan omständighet kan vara att ett förfarande har inletts eller att ett nationellt beslut har fattats i avsikt att undandra den person som avses från straffansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion. En annan omständighet kan vara att det förekommit en omotiverad försening i förfarandet som under omständigheterna är oförenlig med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta. En tredje kan vara att förfarandet inte har genomförts eller genomförs på ett oberoende och opartiskt sätt och att det har genomförts eller genomförs på ett sätt som under omständigheterna är oförenligt med en avsikt att ställa den som avses inför rätta.
I artikel 17.3 stadgas att Domstolen för att avgöra om bristande förmåga föreligger skall bedöma om staten, till följd av ett totalt eller omfattande sammanbrott eller brist på tillgänglighet i dess rättssystem, inte har förmåga att få tag på den anklagade eller nödvändig bevisning och vittnesmål eller på annat sätt saknar förmåga att genomföra sina förfaranden.
9.1.6 De s.k. Brottskriterierna
Till hjälp för Internationella brottmålsdomstolen vid tolkningen och tillämpningen av brottsbeskrivningarna i artiklarna 6-8 i Romstadgan skall enligt artikel 9 den enligt artikel 112 upprättade församlingen av stadgeparter anta s.k. Brottskriterier (Elements of Crimes).
Ett skäl för föreskriften om antagande av särskilda Brottskriterier var att staterna skulle kunna utöva en viss kontroll över hur domstolen kommer att tolka och tillämpa stadgan. Brottskriterierna är inte bindande för domstolen men kan ändå förväntas bli av
9 Se avsnitt 13.2. 10 Ingressens fjärde och nionde stycke samt artikel 1 och 5.
stor betydelse för stadgans tillämpning. Stadgepartförsamlingen11kan besluta om ändringar i Brottskriterierna. För ändring krävs två tredjedels majoritet. Varje stadgepart, en absolut majoritet av domarna samt åklagaren kan ta initiativ till ändring. Brottskriterierna liksom eventuella ändringar av dessa måste stå i överensstämmelse med stadgan.
I enlighet med vad som bestämdes i slutakten till Romkonferensen, utarbetade den förberedande kommissionen ett förslag till brottskriterier som presenterades i juni 2000. Förslaget antogs enhälligt vid det första stadgepartsförsamlingsmötet i september 2002. Brottskriterierna kan ses som förtydliganden av beskrivningarna av de olika gärningstyperna som finns i art. 6-8 i stadgan. För varje särskild brottsbeskrivning finns en uppräkning av de objektiva och subjektiva rekvisit som skall vara uppfyllda för att straffrättsligt ansvar skall kunna utdömas.12
9.2 Ratificering och inkorporering i några andra länder
9.2.1 Ratificering
Hittills (september 2002) har 81 av de 139 signatärstaterna ratificerat Romstadgan. Bland dessa finns nu samtliga medlemsstater i EU. Härtill har Norge tillträtt stadgan den 16 februari 2000 och Island den 25 maj 2000. Många andra europeiska länder har också tillträtt stadgan, däribland våra baltiska grannar Estland och Lettland samt Polen.
I flertalet av de nu nämnda staterna har också lagstiftning för samarbetet med domstolen m.m. antagits. I Finland, som ratificerade stadgan den 29 december 2000 har en särskild lag om samarbete med domstolen införts och ändringar också gjorts i den finska strafflagen (RP 161/2000 rd). I Danmark, som ratificerade stadgan den 21 juni 2001, antogs lagstiftning i samband med beslutet att tillträda stadgan (Lovforslag nr. L 20, Folketinget 2000-01, Lov nr. 342 af 16. maj 2001). Norsk lagstiftning har antagits i juni 2001 (Ot.prp. nr. 95, 2000-2001).
De utomeuropeiska länder som har tillträtt stadgan finns spridda över hela världen. Det finns emellertid också några större länder som inte tillträtt stadgan. Bland de stater som inte undertecknat
11 Stadgepartsförsamlingen är den svenska översättning av engelskans ”Assembly of States Parties” som finns i prop. 2000/01:122. 12Brottskriterierna (på engelska) återges i bilaga 3 till detta betänkande. En omfattande kommentar till kriterierna finns i Lee 2001.
stadgan finns Indien och Kina. Förenta staterna har i maj 2002 till FN:s generalsekreterare skickat en förklaring där man meddelar att man inte avser att tillträda stadgan och att man därför inte anser sig på något sätt bunden av sitt ursprungliga undertecknande av stadgan. Motsvarande förklaring har lämnats av Israel i augusti 2002.
9.2.2 Lagstiftningsåtgärder på straffrättens område
I motsats till vad som normalt är fallet i internationella straffrättsliga traktater innehåller Romstadgan inte något krav på att de brott och de straffrättsliga principer som anges i stadgan skall införlivas i de fördragsslutande staternas nationella rättsordningar. Komplementaritetsprincipen innebär dock i praktiken ett krav på att de nationella reglerna någorlunda väl stämmer överens med dem som gäller för Internationella brottmålsdomstolen. De flesta stater har därför funnit anledning att göra i vart fall någon form av översyn av sin lagstiftning för att utröna behovet av ändringar i den nationella straffrätten.
De enskilda staterna kan gå tillväga på flera sätt för att uppfylla de krav som komplementaritetsprincipen kan sägas ställa. Ett sätt är att tillämpa den redan befintliga ”vanliga” nationella strafflagen och döma den som begår en gärning som enligt Romstadgan är att bedöma som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse för mord, misshandel, människorov, våldtäkt eller något annat nationellt brott som gärningen kan tänkas utgöra. Ett annat sätt är att inkorporera bestämmelserna i art. 6-8 i Romstadgan genom att i en nationell lag helt enkelt hänvisa till stadgans bestämmelser eller till andra relevanta traktater (t.ex. Genèvekonventionerna). Implementering kan vidare ske genom införande av strafflagstiftning som antingen upprepar innehållet i Romstadgans bestämmelser eller innehåller egna brottsdefinitioner som motsvarar stadgans innehåll. Det kan naturligtvis göras såväl i en ny, separat lag som genom komplementering av befintlig strafflag. Man kan också tänka sig kombinationer av de nu beskrivna metoderna.
I några länder – däribland Estland, Polen och Ungern – har man relativt nyligen antagit eller är på väg att anta nya generella strafflagar och man har då också utformat bestämmelserna med beaktande av innehållet i Romstadgan. I vårt grannland Norge pågår ett omfattande arbete som syftar till antagandet av en ny straffelov. I mars 2002 lade Straffelovkommisjonen fram ett delbetänkande (NOU 2002:4) där det föreslås att man i den nya straffeloven skall införa
ett eget kapitel med särskilda bestämmelser om ansvar för krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. Något konkret förslag till lagtext läggs emellertid inte fram i betänkandet. Kommisjonen föreslår dock att bestämmelserna i Romstadgan skall transformeras till norsk rätt, dvs. man anser det inte vara tillräckligt att i den nationella lagstiftningen enbart hänvisa till innehållet i stadgan.
Många länder har antagit eller överväger att anta nya, särskilda strafflagar avseende internationella brott. Storbritannien, liksom Nya Zeeland och Kanada, har valt att inte utforma några egna brottsbeskrivningar utan hänvisar i sin nya lagstiftning helt kort till Romstadgans brottsdefinitioner. (I den kanadensiska lagen finns dock, förutom hänvisningen till Romstadgan, även kortfattade brottsbeskrivningar). I Storbritannien har man dessutom i form av ett s.k. Statutory Instrument antagit de i enlighet med art. 9 i Romstadgan fastställda Brottskriterierna.
I flera europeiska länder har man antagit eller är på väg att anta ny lagstiftning i syfte att implementera brotten i Romstadgan i den nationella rätten. Längst i detta hänseende torde man ha kommit i Tyskland, där en ny Völkerstrafgesetzbuch antagits av Bundestag i april 2002. Liknande lagförslag ligger i det nederländska parlamentet och kommer att läggas fram i Frankrike. I Belgien antas vissa ändringar i den redan befintliga lagen om straff för brott mot internationell humanitär rätt. I Schweiz och Österrike övervägs vissa ändringar i den befintliga strafflagen och i Spanien sitter en utredning med uppdrag att överväga införandet av en ny särskild strafflag.
I den tyska Völkerstrafgesetzbuch finns utförliga brottbeskrivningar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Dessa har i stor utsträckning utformats mot bakgrund av innehållet i Romstadgan men har, särskilt när det gäller krigsförbrytelser, blivit föremål för en viss systematisering. När det gäller straffrättens allmänna del har man som huvudprincip föreslagit att vad som annars gäller i tysk straffrätt skall gälla även vid tillämpningen av Völkerstrafgesetzbuch. Vissa särregler har dock föreslagits.
Beträffande situationen i våra nordiska grannländer Danmark och Finland kan följande sägas. I samband med att man i Danmark antog Lov om den Internationale Straffedomstol fann man den nuvarande lagstiftningen vara tillfyllest. Man pekade på Loven om Folkedrap från år 1955, på vissa bestämmelser i den militära straffeloven och även på att de sedvanliga bestämmelserna i straffeloven kan tillämpas på gärningar som omfattas av bestämmelserna i Romstadgan. F.n. pågår dock en översyn av den militära straffeloven
och där kommer även brotten i Romstadgan att behandlas. Ett betänkande från utredningen kan förväntas i början av år 2003.
I samband med Finlands ratifikation av Romstadgan gjordes bedömningen att det inte var nödvändigt att göra några större ändringar i den finska strafflagen, eftersom de gärningar som avses i art. 6-8 i Romstadgan i stor utsträckning redan är kriminaliserade genom bestämmelserna i strafflagens 11 kap. om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Samtidigt förklarades att man skulle överväga om ändå vissa justeringar är nödvändiga.
Information om lagstiftningsarbete i olika länder med anledning av tillträdet till Romstadgan kan fås via Internet under bl.a. adresserna www.iccnow.org . och
http://www.hrw.org/campaigns/icc/
.
10. Brotten i Romstadgan
10.1. Inledning
I artikel 5 i Romstadgan anges de brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Dessa är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Beträffande aggressionsbrottet sägs dock i art. 5.2 att domstolens jurisdiktion över det brottet skall utövas först sedan en bestämmelse har antagits som definierar brottet och fastställer villkoren för utövandet av jurisdiktion över det. De övriga brotten har definierats i art. 6-8.
Här kan nämnas att vissa stater under förhandlingarna av Romstadgan förespråkade att också internationella terroristbrott och narkotikabrott skulle omfattas av Internationella domstolens jurisdiktion. FN:s folkrättskommission (International Law Commission, ILC) hade också år 1994 presenterat ett förslag till stadga som innehöll betydligt fler brottstyper. Majoriteten av stater motsatte sig dock dessa förslag och ansåg att endast de klassiska humanitärrättsliga brotten borde tas med. Till Romkonferensens slutakt fogades dock en resolution, som rekommenderar att en framtida konferens ”consider the crimes of terrorism and drug crimes with a view to arriving at an acceptable definition and their inclusion in the list of crimes within the jurisdiction of the Court”.
Förutom de brott som anges i art. 5 finns i art. 70 i Romstadgan bestämmelser om brott som riktas mot domstolen och dess egen verksamhet. Brotten omfattar olika former av menedsbrott, övergrepp i det rättsliga förfarandet och mot domstolens tjänstemän samt vissa besticknings- och mutbrott. Frågan om vilket lagstiftningsbehov i Sverige som kan föreligga med anledning av innehållet i art. 70 kommer, enligt vad som framgår av våra direktiv, att behandlas i annat sammanhang.
10.2. Folkmord
10.2.1. Romstadgan
Bestämmelsen om folkmord finns i art. 6 i Romstadgan. Definitionen av brottet följer ordagrant den som finns i FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide).1 Konventionen, som utarbetades i efterdyningarna av Nazi-Tysklands utrotningskampanjer under andra världskriget och även mot bakgrund av en del tidigare övergrepp på olika befolkningsgrupper i såväl krig som under fred, antogs av FN:s generalförsamling i december 1948 och trädde i kraft år 1951. Den har i dag biträtts av mer än 120 stater. Sverige ratificerade konventionen år 1952. Konventionen ansågs redan vid sitt antagande utgöra en bekräftelse av gällande sedvanerätt; i art. I anges att ”de fördragsslutande parterna bekräfta, att folkmord, vare sig det förövas i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folkrätten, vilket de förplikta sig att förebygga och bestraffa”.
Folkmord definieras i konventionen – och i Romstadgan - som vissa gärningar som begås i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan. De gärningar som omfattas är:
a) att döda medlemmar av gruppen;
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att
medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
d) att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom
gruppen;
e) att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.
Det finns i definitionen ingen koppling till väpnad konflikt. Folkmord kan således begås även utan att någon sådan konflikt föreligger.
De fördragsslutande parterna förpliktar sig genom tillträdet till konventionen bl.a. att införa verksamma straff för personer som gör sig skyldiga till folkmord eller till stämpling till folkmord, omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord eller delaktighet i folkmord. I stället för att som i konventionen ha en särskild uppräkning av i vilka former folkmord ger upphov till straffrättsligt ansvar, så gäller enligt Romstadgan de all-
1 SÖ 1952:64.
männa reglerna för individuellt straffansvar i del 3 av stadgan2 även för folkmord. Det kriminaliserade området torde i allt väsentligt vara detsamma.
Folkmord är också ett av de brott som de båda FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien respektive Rwanda har behörighet att döma över. Även i tribunalernas stadgor följer man den definition av folkmord som finns i 1948 års konvention. Tribunalerna har genom sin praxis gett viktiga bidrag till tolkningen av brottet.3
Folkmordskonventionen innehåller av särskilda skäl endast ett krav på att de avtalsslutande staterna skall lagföra brott enligt konventionen som har begåtts på statens eget territorium. Förklaringen till det begränsade kravet är att det i konventionen förutsattes att en internationell straffdomstol skulle inrättas för att pröva anklagelser om folkmord och att det därför var tillräckligt att de enskilda staternas jurisdiktion omfattade det egna territoriet. Någon sådan domstol kom emellertid aldrig att inrättas. Varje stat anses emellertid enligt allmän folkrätt (sedvanerätt) ha rätt att utöva universell jurisdiktion över folkmordsbrottet.4
10.2.2. Svenska bestämmelser
För att uppfylla åtagandena enligt folkmordskonventionen infördes i Sverige lagen (1964:169) om straff för folkmord. Enligt den lagen föreligger brottet folkmord om någon förövar en gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Brottstypen folkmord anknyter sålunda till vilket som helst brott, på vilket kan följa fängelse i fyra år eller mer, om brottet har begåtts mot en folkgrupp av det angivna slaget och avsikten är att förgöra gruppen helt eller delvis.
Straffet för folkmord är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Även försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott, är straffbart.
Straffrättskommittén, vars förslag till folkmordsbrott kom att antas, hade funnit att bestämmelserna i dess förslag till brottsbalk relativt väl skulle täcka in de enligt folkmordskonventionen straff-
2 Art. 25 , se vidare avsnitt 12.6. 3 Bl.a. genom Rwandatribunalen i Akayesu och Jugoslavientribunalen i Kristic (Se bilaga 7). 4 Se t.ex. Oppenheim s. 993 f.
bara gärningarna.5 Däremot, konstaterade man, hade straffskalorna i brottsbalksförslaget inte bestämts med beaktande av den särskilda form av brottslighet som folkmordsbrottet utgör. Några nya särskilda brottstyper ansågs inte erforderliga, men det krävdes att lagstiftningen kompletterades i fråga om bl.a. straffskalorna. Med hänsyn till den säregna beskaffenheten av brottet folkmord, ansågs dessa kompletterande bestämmelser böra upptas i en särskild lag.
Frågan om en särskild bestämmelse om folkmord borde föras in i tryckfrihetsförordningen hade diskuterats i kommittén. Denna hade emellertid ansett att någon sådan bestämmelse inte var påkallad, eftersom ansvar enligt 7 kap. 4 § punkt 8 (numera punkten 10) kan ådömas den som uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, dvs. gör sig skyldig till uppvigling.
Någon särskild bestämmelse om jurisdiktion för folkmord finns inte. Genom att det lindrigaste föreskrivna straffet är fyra år finns emellertid möjlighet att tillämpa universell jurisdiktion med stöd av 2 kap. 3 § 7 BrB. Detta gäller dock inte försök, förberedelse och stämpling.
10.3. Brott mot mänskligheten
10.3.1. Romstadgan
Definitionen av brott mot mänskligheten i art. 7 i Romstadgan har också den en bakgrund i tidigare internationella överenskommelser, även om den är utökad och avsevärt mera detaljerad än sina förlagor. Utvecklingen inleddes med den konferens som sommaren 1945 hölls i London och där andra världskrigets segrarmakter beslutade att inrätta en internationell militärdomstol – Nürnbergtribunalen – för lagföring av grova krigsförbrytare från axelmakterna. Överenskommelsen formaliserades till det s.k. Londonprotokollet. Till protokollet fogades en stadga för den internationella militärdomstolen, dvs. Nürnbergtribunalen.
Enligt stadgan för Nürnbergtribunalen omfattar domstolens jurisdiktion brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten (art. 6).6 Brott mot mänskligheten definieras där som
5 Se prop. 1964:10 s. 202 ff. 6 Tokyotribunalen – som inrättades för lagföring av krigsförbrytelser i Fjärran Östern – gavs i sin stadga motsvarande jurisdiktion.
mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänskliga handlingar, begångna mot någon civilbefolkning före eller under kriget; eller förföljelse av politiska, rasliga eller religiösa skäl vid utförandet av eller i samband med något brott, som faller inom Domstolens behörighet, vare sig gärningarna stå i strid med lagarna inom det land, där de begåtts, eller icke.
Den 11 december 1946 fastställde FN:s generalförsamling genom resolution 95/1 de folkrättsliga principer som uttalats i Nürnbergtribunalens stadga och praxis. I senare resolutioner har generalförsamlingen slagit fast att även apartheid och rasdiskriminering kan utgöra brott mot mänskligheten.
På uppdrag av generalförsamlingen utarbetade och antog FN:s folkrättskommission (ILC) år 1950 sju principer – de s.k. Nürnbergprinciperna – som syftade till att precisera den folkrättsliga betydelsen av Nürnbergtribunalens stadga och domar.7 I princip nr I slås fast att varje person som begår en gärning som utgör ett brott enligt internationell rätt är ansvarig och kan straffas för detta. Princip nr VI innehåller en uppräkning av brott som är straffbara som brott enligt internationell rätt, däribland brott mot mänskligheten. Det definieras där som:
Murder, extermination, enslavement, deportation and other inhuman acts done against any civilian population, or persecutions on political, racial or religious grounds, when such acts are done or such persecutions are carried on in execution of or in connection with any crime against peace or any war crime.
Brott mot mänskligheten är även en av de brottstyper som Jugoslavientribunalen är behörig att döma över. I art. 5 i tribunalens stadga behandlas domstolens jurisdiktion över brottet. Där anges:
Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som är ansvariga för följande brott när de begås under väpnad konflikt, vare sig denna är av internationell eller nationell karaktär, och som riktas mot en civilbefolkning:
a) mord,
b) utrotning,
c) förslavning,
d) deportering,
7 Kommissionen upprättades år 1947 i syfte att främja den internationella rättens utveckling och kodifiering.
e) fängslande,
f) tortyr,
g) våldtäkt,
h) förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder,
i) andra inhumana handlingar.
Även Rwandatribunalen är behörig att pröva anklagelser om brott mot mänskligheten. I den tribunalens stadga (art. 3) definieras brottet på följande sätt.
Internationella Rwandatribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som är ansvariga för följande brott, när de begås som del av ett vidsträckt och systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkningen av nationella, politiska, etniska, rasmässiga eller religiösa skäl:
a) mord,
b) utrotning,
c) förslavning,
d) deportering,
e) fängslande,
f) tortyr,
g) våldtäkt,
h) förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder,
i) andra inhumana handlingar.
Vid en jämförelse mellan de båda stadgornas definition lägger man märke till att det i Rwandatribunalens stadga, till skillnad mot vad som gäller enligt Jugoslavientribunalens stadga och även enligt stadgan för Nürnbergtribunalen, inte uppställs något krav på att en väpnad konflikt skall föreligga.8 Å andra sidan krävs i Jugoslavientribunalens stadga inte att de uppräknade brotten har begåtts som del av ett vidsträckt och systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkningen och att det begåtts av nationella, politiska, etniska, rasmässiga eller religiösa skäl.9
Beskrivningen av brott mot mänskligheten i Romstadgan art. 7 är utökad och avsevärt mera detaljerad än sina förlagor. Själva brottsbeskrivningarna finns i art. 7.1 och liknar till sin struktur beskrivningarna i de tidigare stadgorna. Först anges den ram inom
8 Jugoslavientribunalens överklagandekammare uttalade i målet Tadic (”jurisdiction decision” 2 okt. 1995 p.141) att det enligt sedvanerätten numera är så att brott mot mänskligheten kan begås även utan att någon väpnad konflikt föreligger. 9 Att ett sådant krav ändå finns har fastslagits i praxis. De båda tribunalerna har i flera fall haft att ta ställning till åtal för brott mot mänskligheten, se t.ex. Jugoslavientribunalen i
Tadic, Blasckic och Kunarac m.fl. eller Rwandatribunalen i Akayesu.
vilken de olika gärningarna måste begås för att utgöra brott mot mänskligheten, nämligen som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkningen med insikt om angreppet. Därefter räknas de gärningar upp som kan lagföras inför Domstolen när de begås inom denna ram. De är mord, utrotning, förslavning, deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, fängslande eller annat allvarligt berövande av fysisk frihet i strid med grundläggande folkrättsliga regler, tortyr, våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld av motsvarande svårighetsgrad, förföljelse av en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, genusmässiga eller av andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten (förföljelse dock endast i samband med en annan gärning i uppräkningen eller ett annat brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion), påtvingat försvinnande av personer, brottet apartheid och, slutligen, andra omänskliga handlingar av liknande beskaffenhet som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men.
Någon koppling till väpnad konflikt finns inte i Romstadgans definition. Den ger således stöd till Jugoslavientribunalens antagande i Tadic att brott mot mänskligheten enligt etablerad sedvanerätt kan begås i väpnade konflikter, såväl internationella som icke internationella, men också utan att någon sådan konflikt alls föreligger.10
Man kan konstatera att listan över gärningar som kan utgöra brott mot mänskligheten är betydligt utökad jämfört med tidigare stadgor. Det bör anmärkas att den, genom att ”andra omänskliga handlingar” medtagits, lämnar utrymme för att inkludera även andra handlingar än de som uttryckligen nämns i stadgan. Inte heller grunderna för förföljelse är uttömmande angivna, och att den långa listan över sexualbrott också talar om andra former av sexuellt våld än de uppräknade.
I artikel 7.2 kompletteras brottsbeskrivningarna med en rad definitioner av begrepp som använts i dessa. För definitionerna hänvisas till stadgetexten. Flera av dessa är nyskapande. De ger också en detaljeringsgrad åt brottsbeskrivningen som är långt större än i tidigare instrument och de bör, tillsammans med de av stadgepart-
10 Se not 8.
församlingen antagna Brottskriterierna (Elements of Crimes),11kunna ge en god vägledning för den framtida rättstillämpningen.
10.3.2. Svenska bestämmelser
Det saknas särskilda bestämmelser om brott mot mänskligheten i svensk rätt. Det innebär inte att sådana gärningar som omfattas av Romstadgans definition av brott mot mänskligheten är straffria enligt svensk rätt. Tvärtom torde de i allmänhet utgöra allvarliga brott enligt svensk lag med tillämpning av olika straffbestämmelser i brottsbalken eller annan svensk straffrättslig lagstiftning. Exempel på straffbestämmelser som kan vara tillämpliga är de om mord, misshandel, olaga tvång, människorov och våldtäkt. Det är dock inte säkert att samtliga gärningstyper som omfattas av Romstadgans definition alltid kan anses falla in under de normala svenska straffbestämmelserna. Det gäller naturligtvis särskilt i fråga om den öppna bestämmelsen i stadgan om ”andra omänskliga handlingar” (art. 7.1 k). Men tveksamhet i detta hänseende får nog anses råda även i fråga om vissa av stadgans övriga regler, t.ex. dem om deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, sexuellt slaveri och påtvingat havandeskap. I den mån som gärningarna har begåtts i en väpnad konflikt kan dock även bestämmelsen i 22 kap. 6 § BrB om folkrättsbrott vara tillämplig.
Några särskilda jurisdiktionsbestämmelser finns inte för brott mot mänskligheten. I de fall som en gärning utgör folkrättsbrott eller faller under en straffbestämmelse med lägst fyra års fängelse i straffskalan (t.ex. mord, dråp och människorov) kan universell jurisdiktion utövas med stöd av 2 kap. 3 § 6 eller 7 BrB.
10.4. Krigsförbrytelser
10.4.1. Romstadgan
Inledning
I artikel 8 i Romstadgan har ett stort antal brott med anknytning till väpnade konflikter samlats under rubriken krigsförbrytelser. Regler i folkrätten om förbud mot vissa former av krigföring, om behandling av krigsfångar, etc. har utvecklats successivt genom hi-
11 Se avsnitt 9.1.6.
storien även om huvuddelen av reglerna har tillkommit under de senaste hundra åren. De viktigaste nu gällande instrumenten på området är framför allt de fyra Genèvekonventionerna från år 1949 (GK I-IV) och deras två tilläggsprotokoll (TP I-II) från år 1977. Av stor betydelse är dock även 1907 års Haagkonventioner (särskilt lantkrigsreglementet i IV Haagkonventionen) och flera instrument som förbjuder användandet av vissa vapentyper.
Flertalet av de i Romstadgan upptagna brotten har ordagrant hämtats från de nämnda instrumenten. I några fall har bestämmelser från olika artiklar i dessa instrument samlats till ett brott. Vidare har i ett par fall en vidareutveckling av den humanitära rätten skett genom förtydliganden och tillägg. Exempel på detta är sexualbrotten respektive angrepp mot personal m.m. i humanitära biståndsinsatser eller i FN:s fredsbevarande insatser.
Genèvekonventionerna har ett mycket stort omfång; 1949 års konventioner innehåller tillsammans mer än 400 artiklar och tilläggsprotokollen mer än 100 artiklar. Bland dessa finns bestämmelser om beivrande av konventionsöverträdelser. Det görs här en skillnad mellan vad som betecknas som svåra överträdelser (grave breaches) av konventionerna respektive andra, mindre allvarliga, konventionsstridiga handlingar. Medan konventionsstaterna har en uttrycklig förpliktelse att straffbelägga alla svåra överträdelser, skall man i fråga om andra konventionsstridiga handlingar vidta erforderliga åtgärder för att de skall bringas att upphöra. Konventionsstaterna är skyldiga att, oavsett nationalitet, ställa en person som anklagas för att ha begått en svår överträdelse (enligt själva konventionerna eller enligt tilläggsprotokoll I) inför egen domstol eller överlämna denne till någon annan konventionsstat som ”har intresse av överträdelsen beivrande och har förebragt tillräckliga skäl för åtal.”
Att Genèvekonventionerna ålägger de enskilda staterna att kriminalisera endast svåra överträdelser av konventionerna innebär inte något hinder mot att kriminalisera även andra överträdelser av konventionerna, så länge det sker i enlighet med folkrättsligt erkända principer. T.ex. torde varje stat ha rätt att kriminalisera överträdelser av artikel 3 som är gemensam för de fyra konventionerna, oberoende av var gärningen är begången och vilken nationalitet gärningsmannen har.
Det har i den internationella humanitära rätten traditionellt gjorts skillnad mellan internationella och interna väpnade konflikter, på det sättet att endast vissa begränsade delar har ansetts vara tillämpliga i interna konflikter. Det gäller reglernas tillämplighet över huvud taget men även i fråga om enskilda individers ansvar för
handlingar som strider mot den humanitära rätten. Denna åtskillnad avspeglas i de båda FN-tribunalernas stadgor. Kriget på Balkan ansågs som utgångspunkt vara en internationell konflikt medan händelserna i Rwanda betraktas som en i huvudsak intern konflikt. Jugoslavientribunalens domsrätt omfattar därför såväl svåra överträdelser av Genèvekonventionerna som andra brott mot krigets lagar (art. 2 och 3 i tribunalens stadga) medan Rwandatribunalen endast har kompetens att döma över brott mot artikel 3 gemensam för Gènevekonventionerna och dess tilläggsprotokoll II (art. 4 i stadgan).
Denna åtskillnad har av många ansetts konstlad och har kommit att ifrågasättas alltmer. Jugoslavientribunalen har genom sin dom i målet Tadic till stor del också brutit med denna syn. Enligt tribunalens överklagandekammare har sedvanerätten nu utvecklats därhän att stora delar av den humanitära rätten är tillämplig i såväl internationella som interna väpnade konflikter.12
Bestämmelsernas innehåll
I artikel 8 i Romstadgan finns inledningsvis en jurisdiktionsregel. Domstolen skall enligt denna ha jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala (artikel 8.1). Formuleringen är en kompromiss mellan de länder som önskade en absolut tröskel liknande den för brott mot mänskligheten (del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp) och de som förespråkade att i princip alla krigsförbrytelser skulle kunna lagföras inför domstolen. Den återspeglar även att krigsförbrytelser kan vara av mycket skiftande art och straffvärde och att domstolen endast skall befatta sig med de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet.13
Själva brottsbeskrivningarna finns i artikel 8.2. De har grupperats under olika rubriker, nämligen svåra överträdelser av Genèvekonventionerna (punkt a), andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i internationella väpnade konflikter (punkt b), allvarliga kränkningar i icke-internationella konflikter av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 (punkt c) samt andra allvarliga
12Tadic ”jurisdiction decision” 1995 p 79-94. 13 Jämför i sammanhanget också bestämmelsen i artikel 17.1 d, enligt vilken domstolen skall avvisa en sak på grund av bristande processförutsättningar om saken inte är tillräckligt allvarlig för att motivera andra åtgärder av domstolen.
kränkningar av lag eller sedvanerätt i icke-internationella väpnade konflikter (punkt e). Punkterna a och b behandlar alltså brott i internationella väpnade konflikter medan punkterna c och e behandlar brott i icke-internationella väpnade konflikter.
Det bör anmärkas att systematiken avviker från den normala inom internationell humanitär rätt, som skiljer på svåra överträdelser (som bara kan begås i internationella väpnade konflikter) och andra allvarliga kränkningar (som kan begås i båda typerna konflikter), i det att sådana svåra överträdelser som upptas i Tilläggsprotokoll I återfinns i punkt b, medan begreppet svåra överträdelser i Romstadgan reserverats för svåra överträdelser av själva Genèvekonventionerna.
Svåra överträdelser av Genèvekonventionerna och andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt (art. 8.2 a och b)
Svåra överträdelser av Genèvekonventionerna, nämligen gärningar som riktar sig mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmelserna i den tillämpliga Genèvekonventionen, anges i art. 8.2 a. Följande brott upptas, hämtade från artikel 50 i GK I, artikel 51 i GK II, artikel 130 i GK III och artikel 147 i GK IV:
i. Uppsåtligt dödande.
ii. Tortyr eller omänsklig behandling inbegripet biologiska experi-
ment.
iii. Uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp
eller hälsa.
iv. Olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i
stor omfattning som inte rättfärdigas av militär nödvändighet.
v. Tvingande av en krigsfånge eller en annan skyddad person att
tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter.
vi. Uppsåtligt berövande av rätten till opartisk rättegång i laga ordning
för en krigsfånge eller en annan skyddad person.
vii. Olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning.
viii. Tagande av gisslan.
I art. 8.2 b anges andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som är tillämplig i internationella väpnade konflikter inom, som det heter för att markera att man i allt väsentligt baserat sig på bestämmelser som är en del av sedvanerätten på området, den vedertagna folkrättsliga ramen. Den upptar en mycket stor mängd
brott av skiftande karaktär.14 Det är fråga dels om brott mot personer, egendom eller kännetecken som skyddas av TP I eller annars av sedvanerätten, dels brott som innefattar användande av otillåtna stridsmetoder eller stridsmedel.
När det gäller användande av förbjudna stridsmedel (jfr Romstadgan art. 8.2 b xvii–xx), saknas förbud mot användande av vissa vapentyper. Ursprungligen var avsikten att ta med ett uttryckligt förbud mot användande av kemiska och bakteriologiska vapen. Länder i tredje världen insisterade emellertid på att i så fall också ta med förbud mot användandet av kärnvapen, något som i sin tur var oacceptabelt för kärnvapenmakterna och deras allierade. Det gick heller inte att nå enighet om att få med förbud mot vapentyper som omfattas av 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen (se prop. 1981/82:206) eller Ottawakonventionen mot anti-personella landminor (se prop. 1997/98:175). Lösningen blev att de uttryckliga referenserna till massförstörelsevapen och andra specifika vapentyper ströks och ersattes med ett på generella kriterier uppbyggda brott, som kan fyllas med innehåll beträffande specifika vapen och stridsmetoder i samband med framtida ändringar av stadgan.
Kränkningar av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och andra brott i icke-internationella väpnade konflikter (art. 8.2 c och e)
I art. 8.2 c, som gäller i fall av väpnad konflikt som inte är av internationell karaktär, upptas kränkningar av den för de fyra Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3, nämligen följande gärningar som begåtts mot personer som inte deltar aktivt i fientligheterna, däribland medlemmar av de väpnade styrkorna som har lagt ned vapnen och personer som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada, fångenskap eller av annat skäl:
i. Våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former,
stympning, grym behandling och tortyr.
ii. Kränkande av den personliga värdigheten, i synnerhet föröd-
mjukande och nedsättande behandling.
iii. Tagande av gisslan. iv. Utdömande av straff och verkställande av avrättningar utan föregå-
ende dom avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol vars rättskipning erbjuder de garantier som allmänt erkänns som oumbärliga.
14 En detaljerad uppräkning med angivande av bakomliggande traktatbestämmelser finns i prop. 2000/01:122 s 23 ff.
Under punkt d klargörs att punkt c gäller icke-internationella väpnade konflikter och inte i situationer som har uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar eller andra liknande handlingar.
I art. 8.2 e upptas andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som gäller icke-internationella väpnade konflikter inom den vedertagna folkrättsliga ramen, dvs. vad som Romkonferensen bedömde som sedvanerättsligt etablerade krigsförbrytelser i denna typ av konflikt. Brottsbeskrivningarna är i allt väsentligt desamma som de som gäller för motsvarande brott i internationella konflikter, dock med anpassning till karaktären av konflikten. Man kan notera att de upptagna brotten är betydligt färre än de i internationella konflikter. Det fanns under förhandlingarna ett stort motstånd från vissa länder att över huvud taget låta brott i ickeinternationella konflikter ingå i Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, och listan utgör en del av det förhandlingspaket som slutligen antogs.
Under punkten f återfinns samma bestämmelse som under punkten d. Det tilläggs där att gärningarna under e gäller väpnade konflikter som utspelas inom en stats territorium när det förekommer en långvarig väpnad konflikt mellan regeringsmyndigheter och organiserade väpnade grupper eller mellan väpnade grupper. Tillägget kan sägas ersätta bestämmelsen i artikel 1.1 i TP II som gör protokollet tillämpligt endast vid konflikt mellan en stats stridskrafter och väpnade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av statens territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade operationer samt tillämpa protokollet. Effekten av att denna begränsning inte medtagits i stadgan är att brotten kan lagföras också när de begås i en väpnad konflikt mellan olika grupper, vilket också påtalas i punkt f, samt att kravet på ansvarigt kommando och kontroll över territorium sänkts väsentligt.
10.4.2. Svenska bestämmelser
I 22 kap. 6 § BrB finns en bestämmelse om straff för folkrättsbrott. En sådan bestämmelse infördes ursprungligen i strafflagen i samband med strafflagsreformen år 1948. Bestämmelsen ändrades genom lagstiftning år 1954 och fick då i sak den lydelse som vid brottsbalkens tillkomst upptogs i dess 22 kap. 11 §. Genom lag-
stiftning år 198615 flyttades bestämmelsen till dess nuvarande plats och erhöll samtidigt den lydelse den nu har. Den ändringen innebar bl.a. att tillämpningsområdet för bestämmelsen snävades in till att omfatta bara de allvarligaste överträdelserna av folkrätten.16
Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall enligt bestämmelsen dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.
I bestämmelsen anges ett antal exempel på vilka de svåra överträdelser som kan föranleda straffansvar är. De är
1 att använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten, 2 att missbruka Förenta Nationernas kännetecken, kännetecken som
avses i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m. m., parlamentära flaggor eller andra internationellt erkända kännetecken eller att med hjälp av förrädiskt förfarande av något annat slag döda eller skada en motståndare,
3 att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick, 4 att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kom-
mer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civilpersoner eller civil egendom,
5 att inleda anfall mot anläggningar eller installationer som åtnjuter sär-
skilt folkrättsligt skydd,
6 att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande,
att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras motparts väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civilpersoner friheten,
7 att, i andra fall än som anges i 1–6, godtyckligt och i stor omfattning
förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt skydd.
Av förarbeten framgår att bestämmelsen utformats med syfte att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt i första hand de fyra Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll, lantkrigsreglementet och de olika överenskommelserna om förbud mot vissa typer av vapen. De folkrättsliga regler som åsyftas i bestämmelsen, är emellertid inte endast de som är upptagna i traktaterna. Som framgår av lagtexten, kan även svåra överträdelser av allmänt erkända grund-
15Prop. 1985/86:9; bet. 1985/86:JuU24. 16 a.prop. s. 80f.
satser (sedvanerätt) som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter beivras med stöd av bestämmelsen. På detta sätt finns inbyggt en möjlighet att beakta den ständigt pågående utvecklingen inom den folkrättsliga sedvanerätten.
I bestämmelsen tredje stycke upptas en bestämmelse om förmans ansvar för underlydandes handlingar. Bestämmelsen – som infördes vid 1986 års lagändring och föranleddes av en föreskrift i första Genèveprotokollet (art. 86.1) – anger att, om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, även dennes förman skall dömas i den mån förmannen haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra detta.
Som tidigare har nämnts, finns i 22 kap. 6 a–c §§ BrB vissa bestämmelser om straff för brott som alla har bakgrund i konventioner om förbud mot utveckling eller användning av vissa typer av vapen. Det gäller olovlig befattning med kemiska vapen (6 a §), olovlig befattning med minor (6 b §) och olovlig kärnsprängning (6 c §). För samtliga dessa brott är straffet fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst tio år eller på livstid. Bestämmelserna är subsidiära till bestämmelsen i 22 kap. 6 §, dvs. de skall inte tillämpas om den aktuella gärningen är att bedöma som folkrättsbrott.
Folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen och olovlig befattning med minor är enligt 2 kap. 3 § 6 BrB underkastade universell jurisdiktion.
10.5. Aggressionsbrottet
I artikel 5 i Romstadgan anges vilka brott som skall omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Bland dessa finns, förutom de brott som behandlats tidigare i detta kapitel, aggressionsbrott. Det framgår dock av art. 5.2 att domstolen skall utöva sin jurisdiktion över aggressionsbrott först sedan en bestämmelse har antagits som definierar brottet och fastställer villkoren för utövandet av jurisdiktion över det.
Aggressionsbrott är brott som innebär att krig förbereds eller inleds på ett folkrättsstridigt sätt. I Nürnbergtribunalens stadga (art. 6
a) kallades sådant brott ”brott mot freden” och definierades som ”planering, förberedelse, igångsättande eller utförande av ett anfallskrig eller av ett krig i strid med internationella fördrag, överenskommelser eller försäkringar, eller deltagande i en gemensam plan eller sammansvärjning för åstadkommande av något av det
ovannämnda.” En mera utförlig definition finns i den resolution som antogs i FN:s generalförsamling år 1974.17 Enligt den är aggression användandet av vapenmakt av en stat mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende på ett sätt som står i strid med FN-stadgan och som närmare definieras i resolutionen. Det slås också fast att ett aggressionskrig är ett brott mot internationell fred och att det ger upphov till internationellt ansvar.
Bakgrunden till inskränkningen i Romstadgan när det gäller utövandet av jurisdiktion över aggressionsbrottet är att man under förhandlingarna inte kunde enas om en definition av detta och om vilken roll som FN:s säkerhetsråd skulle ha att spela i förhållande till Domstolen i fall av aggressionsbrott. Den definition av aggression som återfinns i FN:s generalförsamlings resolution från 1974 gäller förhållandet mellan stater och bedömdes av vissa som alltför vid och otillfredsställande för utkrävande av individuellt straffansvar. Andra menade att den definition av brott mot freden som återfinns i stadgan för Nürnbergtribunalen är alltför snäv. Diskussionen komplicerades av olika syn på säkerhetsrådets roll. Enligt FN-stadgans artikel 39 är det säkerhetsrådet som har att avgöra förekomsten av en aggressionshandling. Vissa ansåg därför att Domstolens behandling av aggressionsbrott måste föregås av ett sådant avgörande av säkerhetsrådet. Andra fann det stötande att det politiska organ som säkerhetsrådet är skulle kunna binda Domstolen i detta avseende. På grund av oenigheten blev således lösningen att en markering gjordes i stadgan av att aggressionsbrott någon gång i framtiden skall kunna lagföras inför Domstolen, men att detta inte kan ske innan en stadgeändring vidtas.
17 Resolution 3314 (XXIX).
11. Andra internationellt reglerade brott
11.1. Inledning
Straffrätten har av tradition setts som en rent intern angelägenhet för varje stat där varje försök till påverkan från en annan stat uppfattats som ett intrång i statens suveränitet. Med samhällslivets internationalisering har det emellertid blivit alltmer uppenbart att staterna har ett gemensamt intresse av att motverka de möjligheter att undgå straffansvar som kan uppstå till följd av bristande samarbete och skiftande regleringar mellan olika stater. Detta har lett till ett alltmer utvecklat internationellt samarbete på det straffrättsliga området. Ett inslag i det samarbetet har varit internationella överenskommelser om att vissa gärningar i viss närmare angiven omfattning skall omfattas av nationell kriminalisering och vara underkastade nationell jurisdiktion. Överenskommelserna är i sig bindande endast för de stater som tillträtt dem. I många fall är dock anslutningen till överenskommelserna mycket stor och överenskommelserna har också inriktats på sådana allvarliga brott som kan sägas vara en internationell angelägenhet. Det kan därför diskuteras om inte brotten i vart fall i viss utsträckning är eller är på väg att utvecklas till internationella brott i den meningen att enskilda stater i enlighet med universalitetsprincipen har rätt att utöva jurisdiktion även om brottet saknar direkt anknytning till staten.
I det följande lämnar vi en redogörelse för några av de internationella överenskommelser som finns och som innehåller förpliktelser att kriminalisera och beivra brott på olika områden. 1
1 Se även bilaga 5 och, såvitt avser jurisdiktion, avsnitt 2.4.
11.2. Straffrättsliga traktater
Tortyr
Av art. 2 i FN:s konvention av den 10 december 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen)2 framgår att varje konventionsstat skall vidta olika åtgärder för att förhindra tortyrhandlingar inom dess territorium och att inga som helst omständigheter får anföras för att rättfärdiga tortyr. En order från en överordnad offentlig tjänsteman eller offentlig myndighet får enligt bestämmelsen inte åberopas för att rättfärdiga tortyr. Varje konventionsstat är uttryckligen förpliktad att säkerställa att alla tortyrhandlingar, liksom försök eller medverkan till sådana handlingar, utgör brott enligt dess strafflag och att belägga sådana handlingar med ”adekvata straff” (art. 4).
Till skillnad från tidigare dokument innehåller tortyrkonventionen en definition av vad som avses med tortyr. I art. 1 anges:
I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippande med lagenliga sanktioner.
Tortyr är enligt allmän folkrätt (sedvanerätt) ett internationellt brott och omfattas av universell jurisdiktion. Förutom i konventionen kommer förbudet mot tortyr till uttryck i bl.a. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948, FNkonventionen år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från år 1950.
2 SÖ 1986:1.
Förbud mot utveckling eller användning av vissa typer av vapen m.m.
Förbud mot användning av olika typer av vapen har förekommit sedan länge. Vissa av dessa, som t.ex. förbudet mot användning av gifter eller förgiftade vapen i krig,3 har en mycket gammal historia. Dessa äldre regler har emellertid inte alltid åtföljts av någon uttrycklig förpliktelse att kriminalisera användningen av sådana vapen. Detsamma är fallet med den viktiga konventionen 1980 om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar4 samt de fyra tilläggsprotokollen till konventionen. Efterhand har dock allt fler överenskommelser kommit att innefatta även sådan förpliktelser.
Redan år 1972 antogs en konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring.5 Enligt den konventionen skall varje fördragsslutande stat vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda och förhindra utveckling, framställning, lagring, förvärv eller innehav av biologiska vapen m.m. En liknande konvention avseende kemiska vapen antogs år 1993.6 Här kan också nämnas den s.k. ENMOD-konventionen 1977,7 enligt vilken varje fördragsslutande stat förbinder sig att avstå från militär eller annan fientlig användning av miljöförändringsteknik samt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förbjuda och förhindra verksamhet som strider mot konventionen.
I syfte att totalförbjuda kärnvapenprovsprängningar och andra kärnsprängningar för att förhindra kvalitativ förbättring och utveckling av kärnvapen antogs år 1996 i FN ett fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar.8 Enligt fördraget skall varje fördragsslutande part vidta erforderliga åtgärder för att förbjuda fysiska och juridiska personer att utföra någon verksamhet som förbjuds i fördraget. I detta sammanhang bör också nämnas 1979 års konvention om fysiskt skydd för kärnämne,9 vilken bl.a. syftar till att förhindra rättsstridiga tillgrepp och rättsstridig användning
3 Kodifierat i art. 23 a i lantkrigsreglementet. 4 SÖ 1982:27. 5 SÖ 1976:18. 6 SÖ 1993:28. Konventionen anger uttryckligen införande av straffrättslig lagstiftning som en nödvändig åtgärd för att uppfylla konventionens krav. 7 SÖ 1984:20. 8 SÖ 1998:51. 9 SÖ 1985:24.
av kärnämne. De fördragsslutande parterna är enligt konventionen bl.a. förpliktade att kriminalisera vissa beteenden.
År 1997 antogs en konvention (Ottawakonventionen) om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor).10 Syftet med konventionen är att totalförbjuda antipersonella minor. Varje ansluten stat förbinder sig att bl.a. införa straffrättslig lagstiftning för att förhindra och bestraffa verksamhet som enligt konventionen är förbjuden.
De nu nämnda överenskommelserna avser totalt förbud mot utveckling, användning m.m. av vissa typer av vapen. De gäller således inte bara i väpnade konflikter och skiljer sig därför något från de i föregående avsnitt nämnda konventioner som hänförts till kategorin ”Haagregler”.
Terrorism m.m.
Någon allmänt accepterad definition av begreppet ”terrorism” föreligger inte när detta skrivs11. Det utesluter inte att det finns en rad olika internationella överenskommelser som tar sikte på terroristhandlingar även om de också ofta omfattar gärningar som inte kan sägas ha en sådan karaktär.12 Flera sådana konventioner rör säkerheten kring luftfart. Genom Tokyokonventionen (1963) om brott och andra handlingar begångna ombord på luftfartyg13 och Haagkonventionen (1970) om bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg14 förpliktas de fördragsslutande staterna att kriminalisera flygkapning och andra brott begångna ombord på luftfartyg. I Montrealkonventionen (1971) för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet15 förbinder sig konventionsstaterna att kriminalisera luftfartssabotage och flygplatssabotage och dessutom att – liksom är fallet beträffande flygkapning – belägga brotten med ”stränga straff”.
Det har även ansetts angeläget att tillskapa internationella regler gällande brottslighet till sjöss. År 1988 antogs därför – efter möns-
10Prop. 1997/98:175. 11 Se dock EU:s rambeslut, art. 1, (prop. 2001/02:135) och art. 2.1 b i FN:s konvention om bekämpande av finansiering av terrorism (prop. 2001/02:149). 12 En redogörelse för vilka konventioner av detta slag som finns och som Sverige har ratificerat finns i prop. 2001/02:135 s. 12 ff. Se även FN:s samlingsvolym “International Instruments related to the Prevention and Suppression of International Terrorism” (UN Publications, N.Y. 2001), vilken återger 12 konventioner. 13 SÖ 1967:40. 14 SÖ 1971:17. 15 SÖ 1973:48, tilläggsprotokoll 1988, SÖ 1990:16.
ter i flygkapningskonventionerna – en konvention i Rom för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet.16 I konventionen förbinder sig de fördragsslutande staterna att belägga fartygskapning och andra brott som begås på eller riktar sig mot fartyg med ”lämpliga straff” och därvid beakta brottens allvarliga karaktär. Romkonventionen har även nära samband med sjöröveribrottet. Sjöröveri (eng. piracy) anses enligt väl etablerad sedvanerätt vara ett brott som, när det begås på internationellt havsområde, alla stater har rätt att ingripa mot och lagföra. Detta har bl.a. kommit till uttryck i 1982 års havsrättskonvention.17
Redan 1973 antogs i FN en särskild konvention om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer.18 De avtalsslutande staterna skall enligt denna se till att vissa typer av allvarliga brott mot särskilt skyddade personer utgör brott enligt statens inhemska lag och att det för brotten föreskrivs lämpliga straff under beaktande av brottens allvarliga art. De brott som avses är bl.a. mord och andra allvarliga våldsbrott samt allvarligare angrepp på skyddade personers tjänsteställe, privata bostad eller transportmedel.
Andra instrument som kan nämnas är den s.k. gisslankonventionen av år 1979,19 1997 års FN-konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (terroristbombningskonventionen)20 samt EU:s rambeslut 2001 om bekämpande av terrorism.21 I gisslankonventionen föreskrivs bl.a. att varje fördragsslutande part skall straffbelägga vissa gärningar som betecknas som tagande av gisslan och därvid beakta deras allvarliga karaktär. Enligt terroristbombningskonventionen skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som fordras för att i sin nationella lagstiftning fastställa att vissa i konventionen angivna brott är brottsliga handlingar och för att belägga dessa brott med lämpliga straff, varvid hänsyn skall tas till brottens allvarliga beskaffenhet. De gärningar som avses är vissa förfaranden med explosiva eller andra livsfarliga anordningar inom eller i riktning mot platser eller anläggningar som är öppna för allmänheten, om dessa företagits i syfte att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada eller i syfte att åstadkomma omfattande för-
16 SÖ 1990:38, den s.k. Achille Lauro-konventionen. Se även tilläggsprotokoll om brott mot säkerheten för fasta plattformar på kontinentalsockeln, SÖ 1990:39. 17 SÖ 2000:1, art. 101. 18 SÖ 1975:30. 19 SÖ 1980:26. 20Prop. 2000/01:86, bet.2000/01:JuU27, rskr 2000/01:282. 21 Se prop. 2001/02:135 och förslag till svensk följdlagstiftning i promemorian Straffansvar för terroristbrott (Ds 2002:35) samt även bilaga 5 till detta betänkande.
störelse av bl.a. allmän plats. EU:s rambeslut innehåller bl.a. bestämmelser om att vissa gärningar, om de begås i vissa närmare angivna syften, skall betraktas som terroristbrott i den nationella lagstiftningen och skall kunna föranleda stränga straff.22
Den 9 december 1999 antogs av FN: generalförsamling en konvention om bekämpande av finansiering av terrorism.23 I konventionen föreskrivs att det skall vara straffbart att uppsåtligen tillhandahålla eller samla in ekonomiska tillgångar i syfte att dessa skall användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå vissa i konventionen närmare beskrivna gärningar.
Här kan också nämnas 1977 års Europeiska konvention om bekämpande av terrorism.24 Konventionen innehåller inte någon uttrycklig förpliktelse att kriminalisera men den slår fast att vissa typer av ”terroristbrott” – däribland sådana som omfattas av flygkapningskonventionerna – skall vara utlämningsbara brott i fördrag om utlämning som gäller mellan avtalsslutande stater.
Övrigt
Flera internationella överenskommelser avseende ekonomiska brott har ingåtts. Skyldighet att kriminalisera olika former av penningtvätt finns i 1990 års Europeiska förverkandekonvention.25EU:s bedrägerikonvention år 199526 ålägger medlemsstaterna att kriminalisera olika former av bedrägerier mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och att belägga brotten med effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. I ett protokoll till den konventionen och även i 1997 års konvention om kamp mot korruption som tjänstemän i EG eller EU:s medlemsstater är delaktiga i förpliktas medlemsstaterna att kriminalisera och bestraffa mut- och bestickningsbrott.27 Inom OECD ingicks 1997 en konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser.28 Avtalsslutande parter skall enligt konventionen straffbelägga den typen av brott. Här bör nämnas även 1929 års konvention om bekämpande av penningförfalskning, vilken ratificerades av Sverige först år 2000.29 Konventionen
22 Se vidare vår redogörelse i avsnitt 7.8. 23 Se prop. 2001/02:149. 24 SÖ 1977:12. 25 SÖ 1996:19. 26 SÖ 1999:29. 27 SÖ 1999:31–32. 28 SÖ 1999:33. 29 SÖ 2001:6.
innehåller bestämmelser om att vissa gärningar, bl.a. framställning och utprångling av falska pengar, skall vara straffbara enligt nationell lag.
Narkotikabrottslighet är en annan typ av brottslighet som varit föremål för internationella överenskommelser. Enligt FN:s konvention 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen30 skall de avtalsslutande staterna belägga olika former av narkotikabrott med straff. Bland övriga bestämmelser finns en föreskrift om att staterna, när det är lämpligt, skall föreskriva långa preskriptionstider för narkotikabrott.
Inom ramen för det straffrättsliga samarbetet inom EU har under senare år kampen mot den organiserade brottsligheten varit ett prioriterat område. Flera s.k. gemensamma åtgärder som har antagits innehåller förpliktelser för medlemsstaterna att kriminalisera vissa beteenden. Här kan nämnas 1997 års gemensamma åtgärd mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn31 och 1998 års gemensamma åtgärd om att göra deltagandet i en kriminell organisation i Europeisk unionens medlemsstater till ett brott.32 1997 års gemensamma åtgärd har ersatts av ett rambeslut om åtgärder för att bekämpa människohandel som godkändes av riksdagen i april 2002 33 och antogs av rådet den 19 juli 2002.
En mera omfattande överenskommelse utgör den FN-konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet som, tillsammans med ett antal protokoll avseende vissa särskilda frågor, antogs i december 2000.34 Konventionen ålägger varje stat att genomföra kriminaliseringar av flera typer av brott som har anknytning till gränsöverskridande organiserad brottslighet, bl.a. vissa beteenden inom ”organiserade kriminella grupper”, penningtvätt och korruption. Protokollen avhandlar bl.a. människohandel och s.k. trafficking (handel med kvinnor och barn främst för sexuella ändamål).
På miljörättens område har ett mycket stort antal internationella överenskommelser ingåtts.35 Flera av dessa innehåller bestämmelser som ålägger de enskilda staterna att vidta åtgärder mot och straffbelägga vissa beteenden. Det gäller t.ex. 1972 års konvention om förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall36
30 SÖ 1991:41. 31 EGT L 63/97. 32 EGT L 351/98. 33Prop. 2001/02:99; bet. 2001/02:JuU28; rskr 2001/02:219. 34 Sverige undertecknade då också konventionen. 35 En förteckning finns i Ebbeson: Internationell miljörätt (Uppsala 2000). 36 SÖ 1974:8, ”globala dumpningskonventionen”.
och 1973/1978 års internationella konvention (och protokoll) till förhindrande av föroreningar från fartyg.37
I syfte att värna om kulturminnemärken och kulturföremål i händelse av väpnad konflikt och ockupation ingicks år 1954 en konvention om skydd för kulturegendom.38 Parterna förbinder sig där att i fredstid förbereda skydd av kulturminnesmärken och kulturföremål samt att vid väpnade konflikter och vid ockupation respektera sådan egendom. Den 26 mars 1999 antogs ett andra tilläggsprotokoll till konventionen, där parterna förbinder sig att kriminalisera olika former av anfall mot och förstörelse av kulturegendom.39
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter.40 I konventionen sätts en gräns vid 15 år för både deltagande i strid och rekrytering till väpnade styrkor. Den 25 maj 2000 antogs emellertid ett fakultativt tilläggsprotokoll om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter,41 enligt vilket konventionsstaterna skall säkerställa att medlemmar av deras väpnade styrkor som inte har uppnått 18 års ålder inte deltar direkt i fientligheter samt att personer som inte fyllt 18 år inte blir föremål för obligatorisk rekrytering till deras väpnade styrkor.
Slutligen kan här nämnas 1973 års FN-konvention mot apartheid, där apartheid förklaras vara ett brott mot mänskligheten.42”Apartheidåtgärder” utgör enligt art. 85.4 c i TP I en svår överträdelse av protokollet.
11.3. Svenska bestämmelser
Tortyr
Det svenska tillträdandet av FN:s tortyrkonvention ansågs inte kräva några ändringar i gällande lagstiftning.43 Gällande bestämmelser i bl.a. 3 och 4 kap. BrB bedömdes täcka in de gärningar som enligt konventionen är att beteckna som tortyr. Vidare gjordes bedömningen att det torde vara uteslutet att ansvarsfrihet p.g.a. för-
37 SÖ 1980:7, ”MARPOL-konventionen”. 38 SÖ 1985:7. 39 Sverige undertecknade protokollet samma dag som det antogs. Det har ännu inte ratificerats. 40 SÖ 1990:20. 41 Se prop. 2001/02:178. 42 Sverige har inte anslutit sig till konventionen. 43Prop. 1985/86:17.
mans befallning (nuvarande 24 kap. 8 § BrB) skulle kunna komma ifråga för en gärning som innefattar tortyr.44
När det gäller jurisdiktionsfrågan pekade man särskilt på bestämmelsen i 2 kap. 2 § första stycket 3, som ger svensk domstol behörighet att döma över brott som har begåtts av varje utlänning som finns i Sverige om det på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader. Man gjorde bedömningen att bestämmelserna i 2 kap. BrB ger så vidsträckt behörighet att det knappast kan inträffa något fall av det slag som omfattas av konventionen där svensk domsrätt inte föreligger.45
Förbud mot utveckling eller användning av vissa typer av vapen m.m.
I 22 kap. 6 a–c §§ BrB finns bestämmelser om straff för brott som alla har bakgrund i konventioner om förbud mot utveckling eller användning av vissa typer av vapen. Det gäller olovlig befattning med kemiska vapen (6 a §), olovlig befattning med minor (6 b §) och olovlig kärnsprängning (6 c §). För samtliga dessa brott är straffet fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst tio år eller på livstid. Bestämmelserna är subsidiära till bestämmelsen i 22 kap. 6 §, dvs. de skall inte tillämpas om den aktuella gärningen är att bedöma som folkrättsbrott. Olovlig befattning med kemiska vapen och olovlig befattning med minor, men inte olovlig kärnsprängning, omfattas enligt 2 kap. 3 § 6 BrB av jurisdiktion enligt universalitetsprincipen.
Någon särskild straffbestämmelse som avser befattning med biologiska vapen finns inte. I samband med att 1972 års konvention om förbud mot sådana vapen godkändes uttalade regeringen att tillträdandet inte föranledde någon ny lagstiftning. Konventionens krav kunde enligt regeringen tillgodoses genom den dåvarande lagen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. samt genom bestämmelser i lagen om hälso- och miljöfarliga varor.46
44a. prop. s. 12. 45a. prop. s. 13. 46Prop. 1975/76:43 s 8.
Terrorism m.m.
Straffbestämmelser som avser flyg- eller fartygskapning och andra brott mot luftfartens och sjöfartens säkerhet har samlats i 13 kap. 5 a– b §§ BrB. De har tillkommit som ett resultat av åtaganden enligt de tidigare redovisade konventionerna på respektive område. För kapning respektive sjö- eller luftfartssabotage döms enligt 5 a § till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt döms till fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid. Till samma straff döms enligt 5 b § den som gör sig skyldig till flygplatssabotage. Brotten omfattas av jurisdiktion enligt universalitetsprincipen (2 kap. 3 § 6 BrB).
Det är inte ovanligt att den svenske lagstiftaren vid tillträdandet av en konvention har ansett att den redan befintliga nationella lagstiftningen täcker de åtaganden som följer av konventionen. Ett exempel är tillträdet till 1973 års konvention om brott mot diplomater och andra skyddade personer. Befintliga bestämmelser ansågs vara tillräckliga för att uppfylla konventionens krav. Regeringen pekade särskilt på straffskärpningsregeln 19 kap. 11 § BrB, enligt vilken gärningar som riktar sig mot främmande makts statsöverhuvud eller representant i Sverige eller dess lokaler kan straffas hårdare än annars är möjligt.47 Vidare ansåg regeringen vid ratificeringen av 1979 års gisslankonvention att den svenska lagstiftningen uppfyllde kraven enligt konventionen och att det ”från rättslig synpunkt inte förel[åg] något hinder för Sverige att ratificera gisslankonventionen”.48 I propositionen om Sveriges tillträde till FN:s terroristbombningskonvention gjorde regeringen bedömningen att inga lagändringar krävdes för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.49
I propositionen om Sveriges antagande av det inom EU upprättade förslaget till rambeslut om bekämpande av terrorism redovisar regeringen vissa lagändringar som rambeslutet kräver, men lägger där inte fram några konkreta förslag till ändrad lagstiftning.50 Sådana förslag har därefter lagts fram i promemorian Straffansvar för terroristbrott (Ds 2002:35). Där föreslås bl.a. att en ny lag om straff för terroristbrott införs och att brott enligt den lagen skall
47Prop. 1975:71 s. 26ff. 48Prop. 1980/81:56 s. 12. 49Prop. 2000/01:86 s. 19 och 25. 50Prop. 2001/02:135.
omfattas av universell jurisdiktion enligt 2 kap. 3 § 6 BrB. Promemorian har kommenterats i avsnitt 7.8.
I samband med tillträdandet till 1999 års FN-konvention om bekämpande av finansiering av terrorism antogs lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. Lagen innehåller förutom straffbestämmelser bl.a. en bestämmelse som ger svensk domstol domsrätt över brott som har begåtts av en svensk medborgare eller av en utlänning som befinner sig i Sverige, även om domsrätt inte följer av reglerna i 2 kap. BrB.
Övrigt
Som en konsekvens av tillträdet till EU:s bedrägerikonvention och dess protokoll om korruption infördes år 1999 i 9 kap. 3 a § BrB brottet subventionsmissbruk och i 20 kap. 2 § BrB vissa ändringar gällande mutbrott. I samband med tillträdet till 1929 års konvention om bekämpande av penningförfalskning gjordes vissa ändringar och tillägg i bestämmelserna om penningförfalskning i 14 kap. BrB. Penningförfalskning samt försök till sådant brott lades då också till bland de brott som svensk domstol enligt 2 kap. 3 § 6 BrB har universell behörighet att döma över.51
Vid tillträdandet av FN:s narkotikabrottskonvention gjordes bedömningen att bestämmelserna i narkotikastrafflagen och i BrB i huvudsak uppfyllde kraven enligt konventionen. En mindre ändring gjordes i bestämmelserna om häleri i BrB.52
Sexualbrottskommittén överlämnade i mars 2001 sitt betänkande
Sexualbrotten – ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU 2001:14). I betänkandet lämnas förslag om införande av särskilda bestämmelser om straffansvar för människohandel för sexuella ändamål, om ny reglering av sexualbrotten i BrB samt om borttagande av krav på dubbel straffbarhet för vissa brott. Kommitténs förslag om införande av bestämmelser om straffansvar för människohandel för sexuella ändamål har sin bakgrund bl.a. i EU:s gemensamma åtgärd år 1997 om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn.
Regeringen behandlade i prop. 2001/02:124 delar av sexualbrottskommitténs betänkande och föreslog att ett nytt brott – människohandel för sexuella ändamål - skulle införas i 4 kap. BrB. Förslaget antogs av riksdagen och bestämmelsen trädde i kraft den
51Prop. 2000/01:40. 52Prop. 1990/91:127.
1 juli 2002. Straffet är fängelse i lägst två och högst tio år eller, om brottet är mindre grovt, fängelse i högst fyra år. När det gäller frågan om krav på dubbel straffbarhet förklarade regeringen i propositionen att man avser att återkomma i annat sammanhang.
På miljörättens område finns många regler som har bakgrund i såväl internationella åtaganden som i rent nationella överväganden. Genom miljöbalken har straffen för olika typer av miljöbrott numera fått en mer samlad reglering. Straffbestämmelser finns dock fortfarande även på annat håll, bl.a. i lagen (1980:424) om åtgärder mot föroreningar från fartyg.
12. Allmänna straffrättsliga principer
12.1. Inledning
I del 3 i Romstadgan har under rubriken ”Allmänna straffrättsliga principer” samlats en rad olika bestämmelser av skiftande karaktär. De avser bl.a. frågor om i vilka gärningsformer brotten skall vara straffbara, om allmänna ansvarsförutsättningar och om ansvarsfrihetsgrunder. Bestämmelserna skall tillämpas av Internationella brottmålsdomstolen och det finns, liksom i övrigt, inte något krav på att dessa bestämmelser skall införlivas i de nationella rättsordningarna. Vi kommer i våra överväganden (kapitel 14) att ta ställning till i vad mån det ändå finns anledning att, mot bakgrund av bestämmelserna i stadgan, göra ändringar eller särregleringar i den svenska lagstiftningen.
Vi har valt att redovisa bestämmelserna i del 3 i stadgan i den ordning de kommer, även om den ordningen – i vart fall ur ett svenskt straffrättsligt perspektiv – kanske inte framstår som helt logisk. Efter varje redovisad bestämmelse i Romstadgan redogör vi för vilka motsvarande regler som finns i svensk rätt.
12.2. Legalitetsprincipen m.m.
12.2.1. Romstadgan (art. 22-24)
I alla moderna rättsstater uppfattas legalitetsprincipen som ett grundläggande krav som bl.a. straffsystemet måste tillgodose. Legalitetsprincipen på straffrättens område innebär i korthet att straff får utdömas endast för gärningar som i förväg blivit kriminaliserade genom generell lagstiftning. Principen har fått ett starkt stöd i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. I artikel 7 i konventionen anges att ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlå-
tenhet, som vid tidpunkten för dess begående inte utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. En motsvarande bestämmelse finns i den svenska regeringsformen (2 kap. 10 §).
Legalitetsprincipen kommer till uttryck i art. 22-24 i Romstadgan. I art. 22 finns en regel om att ingen skall bära straffrättsligt ansvar för en gärning som inte omfattades av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion vid den tidpunkt då den begicks. Vidare finns där bestämmelser som innebär att straffbestämmelserna skall tolkas strikt och att det straffbara området inte får utsträckas genom analogi. I artikel 23 föreskrivs att den som har fällts till ansvar av domstolen endast får straffas i enlighet med reglerna i stadgan. Artikel 24 innehåller ett förbud mot retroaktiv tillämpning av stadgans straffbestämmelser.
12.2.2. Svenska bestämmelser
Brottsbalken inleds med en definition av vad som menas med termen brott. I 1 kap. 1 § anges att brott är en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan lag eller författning och för vilken straff som beskrivs i brottsbalken är föreskrivet. Definitionen är formell och knyter an till straffet som rättsföljd.
Definitionen i 1 kap. 1 § BrB fyller också en viktig funktion i det att den är ett uttryck för legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen såsom den uttrycks i 1 kap. 1 § BrB innebär också ett förbud mot analogisk tolkning av straffbud. Det är av avgörande betydelse för rättssäkerheten och för tilltron till det straffrättsliga systemet att de ingripanden som görs är förutsebara och sker inom de gränser som statsmakterna i förväg har dragit upp. En självklar del i detta är att den lagtext som finns på det straffrättsliga området inte får vara alltför allmänt hållen utan måste innehålla ett visst mått av precision vid beskrivningen av vad som är straffbart. Därmed inte sagt att någon absolut precision skulle kunna uppnås; även den straffrättsliga lagstiftningen måste med nödvändighet bli föremål för tolkning.
Förbud mot retroaktivt verkande strafflagstiftning finns i lagen om införande av brottsbalken. Där stadgas (5 § BrP) att ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks.
12.3. Personligt straffrättsligt ansvar
12.3.1. Romstadgan (art. 25)
Gärningsmannaskap och medverkan till brott
De centrala bestämmelserna i Romstadgan rörande frågan om individuellt straffrättsligt ansvar finns i art. 25, som innehåller bestämmelser om såväl gärningsmannaskap och medverkan som försök till brott. Ytterligare regler om gärningsmannaskap finns i art. 28, som behandlar militära befälhavares och andra förmäns ansvar.
Straffansvaret i art. 25 gäller för fysiska personer.1 Först och främst kan enligt art. 25.3 a den straffas som verkligen har begått det aktuella brottet (gärningsmannen). Reglerna om gärningsmannaskap omfattar även medgärningsmannaskap. Det är alltså möjligt att döma flera som gärningsmän, om de begått brottet tillsammans och om de tillsammans uppfyller brottsrekvisiten. Ansvaret för gärningsmannaskap gäller även för den som begår ett brott ”genom” någon annan. Frågan om någon skall dömas som gärningsman skall bedömas oberoende av de övriga inblandades straffrättsliga ansvar. Det faktum att en medgärningsman går fri från ansvar på grund av t.ex. psykisk sjukdom fritar således inte automatiskt hans eller hennes medbrottsling från sådant ansvar.
Enligt art. 25. 3 b kan den dömas till ansvar som beordrar, anstiftar eller påverkar2 någon att utföra ett brott som omfattas av Internationella domstolens jurisdiktion, under förutsättning att brottet verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det. Även denna brottsform är i internationell rätt snarare att betrakta som en form av medgärningsmannaskap än som medverkan till brott.3
Det straffrättsliga ansvaret omfattar enligt art. 25.3 c också den som, i syfte att underlätta utförandet av ett brott, hjälper (”aids”), tillskyndar (”abets”) eller på annat sätt medverkar (”otherwise assists”) till att brottet begås eller att ett straffbart försök att begå brottet görs. Rwandatribunalen definierade i målet Akayesu dessa begrepp på följande sätt. ”Aiding means giving assistance to some-
1 Under förhandlingarna om Romstadgan framfördes förslag om straffansvar även för juridiska personer, men någon enighet om detta kunde inte uppnås (Kittichaisaree s. 233f; se även prop 2000/01:122 s. 38). 2 ”orders, solicits or induces” på engelska. 3 Kittichaisaree s. 237 med hänvisning till bl.a. praxis i Jugoslavientribunalen. I Pinochetmålet uttalade Lord Steyn: ”there is no distinction between the man who strikes, and the man who orders another to strike”.
one, whereas abetting involves facilitating the commission of an act by being sympatethic thereto, including providing mere exhortation or encouragement”.4 I såväl Jugoslavien- som Rwandatribunalens praxis finns exempel på att personer i en överordnad ställning har ansetts ådra sig ansvar för ”abetting” enbart genom sin närvaro vid ett brott som begås av en underordnad. En förutsättning är dock att denna närvaro kan uppfattas som ett understödjande eller uppmuntrande av brottet.5
Det finns i Romstadgan en särskild regel om brott som begås av en grupp personer (art. 25.3 d). Enligt den kan en person fällas till ansvar om han eller hon medverkar till att en grupp personer, som handlar i ett gemensamt syfte att begå brott, gör sig skyldiga till försök till brott eller fullbordat brott. Denna typ av medverkan skall enligt bestämmelsen vara uppsåtlig och syfta till att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter att begå brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Alternativt skall medverkan vara uppsåtlig och utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brott av detta slag.
Art. 25 innehåller därutöver en särskild regel om straffrättsligt ansvar för den som omedelbart och offentligen uppmanar annan att utföra brottet folkmord (art. 25.3 e). Regeln tar inte endast sikte på medverkan utan utgör ett självständigt brott genom att det inte finns något krav på att brottet folkmord skall fullbordas på grund av uppmaningen. I Akayesu definierade Rwandatribunalen brottet som ”directly provoking the perpetrator(s) to commit genocide, whether through speeches, shouting or threats uttered in public places or at public gatherings, or through the sale or display of written material or printed matter in public places or at public gatherings, or through the public display of placards or posters, or through any other means of audiovisual communication”.6
Försök till brott
Försök till brott är straffbelagt i de situationer då gärningsmannen tagit ett väsentligt steg i riktning mot brottets utförande men brottet inte fullbordas på grund av orsaker som gärningsmannen inte rår över (art. 25.3 f). Om gärningsmannen frivilligt träder tillbaka från försöket skall han eller hon dock inte dömas till ansvar.
4 Rättegångskammarens dom 2 sept. 1998 p. 484. 5 Kittichaisaree s. 242. 6 Rättegångskammaren p. 559.
Brott på planeringsstadiet
Det finns ingen uttrycklig bestämmelse om förberedelse eller stämpling till brott i Romstadgan. Under förhandlingarna som föregick stadgan diskuterades frågan om införande av en bestämmelse om ”conspiracy”. Någon enighet om detta kunde emellertid inte uppnås, men det kan kanske finnas skäl att anta att bestämmelsen i 25.3 d om medverkan till brott av en grupp personer kan komma att delvis fylla samma syfte (se vidare avsnitt 14.6.3).
12.3.2. Andra internationella överenskommelser
Av art. 6 i stadgan för Nürnbergtribunalen framgår först att tribunalen har befogenhet att rannsaka och bestraffa personer som själva har begått något av de brott som omfattas av tribunalens behörighet (brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten). I artikeln sista stycke anges dessutom att ”ledare, organisatörer, anstiftare och medbrottslingar, vilka deltagit i utarbetandet eller utförandet av en gemensam plan eller sammansvärjning för något av ovan nämnda brott, äro ansvariga för alla handlingar, som utförts av någon person vid genomförandet av en sådan plan”. I de s.k. Nürnbergprinciperna slogs vidare fast att medverkan (complicity) i brott mot freden, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten också är brott enligt internationell rätt (princip nr VII).
Folkmord kan enligt art. III i 1948 års folkmordskonvention naturligtvis begås i gärningsmannaskap, men också som osjälvständigt brott. Sålunda anges i bestämmelsen att även följande gärningar är straffbara: stämpling till folkmord, omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord och delaktighet i folkmord.
Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll innehåller inte så mycket om olika gärningsformer. Vad som sägs är att de fördragsslutande parterna skall vara skyldiga att efterspana och lagföra personer som anklagas för att ”ha begått eller att ha givit befallning om” svåra överträdelser av konventionernas bestämmelser (se t.ex. art. 49 i Genèvekonvention I) .
Stadgorna för Jugoslavientribunalen (art. 7.1) respektive Rwandatribunalen (art. 6.1) innehåller likalydande bestämmelser om personligt straffansvar. Där anges att den skall vara personligen ansvarig, som har ”planerat, anstiftat, beordrat, begått eller på något annat sätt medverkat (aided and abetted) vid planering, förberedelse
eller utförande” av ett brott som omfattas av respektive tribunals behörighet. Till detta kommer att det i stadgornas bestämmelser om folkmord finns en särskild uppräkning av i vilka former det brottet är straffbart. Uppräkningen är identisk med den som finns i folkmordskonventionen.
12.3.3. Svenska bestämmelser
Gärningsmannaskap och medverkan till brott
Flera personers deltagande i brott behandlas i bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB om medverkan till brott. Av denna framgår att ansvar för en viss gärning kan ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även den som främjat denna med ”råd eller dåd”. De enskilda straffbuden utvidgas således generellt till att omfatta även den som, utan att vara gärningsman, har främjat den straffbelagda gärningen.
I paragrafen anges att den som inte är att anse som gärningsman skall dömas för anstiftan till brottet, om han har förmått annan till utförandet, och annars för medhjälp till det. Härav följer dels att medverkan kan ha tre former enligt svensk rätt – gärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp - dels att det gäller en prioritetsordning mellan dessa olika former av medverkan. Gärningsmannaskap har företräde framför de båda andra medverkansformerna, medan anstiftan anses allvarligare än medhjälp och går före den medverkansformen.
Av paragrafen framgår vidare att medverkansansvaret är självständigt. Det föreskrivs nämligen att varje medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. En medverkande kan således straffas oberoende av om den som har utfört gärningen kan fällas till ansvar eller inte. Det krävs dock alltid att någon har förövat en gärning som uppfyller rekvisiten i en straffbestämmelse och att denna gärning inte är fri från ansvar på grund av att någon objektiv ansvarsfrihetsgrund (t.ex. nödvärn) är tillämplig.
Här bör också nämnas den särskilda form av gärningsmannaskap som brukar kallas medgärningsmannaskap. Flera personer kan samtidigt vara gärningsmän trots att ingen av dem, eller inte alla, självständigt uppfyller hela brottsbeskrivningen i ett straffbud, förutsatt att vad de gör tillsammans (i samverkan) innebär att brottsbeskrivningen är uppfylld. De har med andra ord utfört gärningen till-
sammans. Medgärningsmannaskap föreligger t.ex. inte sällan när flera personer tillsammans misshandlar en annan person, även om det inte kan utredas vem av förövarna som har orsakat vilken skada eller hur orsaksförloppen i detalj varit. Föreligger erforderligt uppsåt får alla svara för den skada som de gemensamt har tillfogat offret.
För att någon som inte är gärningsman skall kunna dömas till ansvar krävs således att han har främjat gärningen ”med råd eller dåd”. Med detta uttryck - som har levt kvar från motsvarande reglering i den tidigare strafflagen - avses att främjandet skall ha skett med fysiska eller psykiska medel. Olika tolkningar har föreslagits i fråga om vad detta närmare innebär, men någon helt entydig uppfattning om vad som är gällande rätt i detta hänseende finns inte.
Enligt normalt språkbruk främjas en gärning, när någon har gjort något som underlättar eller i vart fall är ägnat att underlätta gärningens utförande. Det råder emellertid enighet om att uttrycket ”främja” i den mening som avses i 23 kap. 4 § BrB inte skall tolkas så snävt att obehövlig medverkan utesluts från vad som kan utgöra ett främjande. Enligt förarbetena skulle det för att ett främjande skall föreligga räcka med att medverkansgärningen ”övat inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, vore det så än blott genom att styrka de andra i deras brottsliga beslut” (SOU 1944:69 s. 91). Av praxis framgår att även den som endast obetydligt har bidragit till uppkomsten av huvudgärningen kan drabbas av medverkansansvar. En gärning som varken fysiskt eller psykiskt har haft någon betydelse för huvudgärningens genomförande kan däremot inte utgöra ett främjande.
Försök till brott
Normalt föranleder endast fullbordade brott ansvar. I alla rättsordningar i modern tid har det dock ansetts nödvändigt att i någon form straffbelägga även vissa förstadier till de fullbordade brotten. I svensk rätt har detta skett genom kriminalisering av de osjälvständiga brottsformerna försök till brott (23 kap. 1 § BrB) samt förberedelse och stämpling till brott (23 kap. 2 § BrB).
För att försök till ett brott skall vara straffbart krävs att det särskilt föreskrivs att försök till just det brottet är straffbart. I BrB finns bestämmelser av det slaget intagna i slutet av varje kapitel som upptar föreskrifter om de särskilda brotten. Motsvarande bestämmelser finns även i specialstraffrätten.
Enligt den allmänna försöksbestämmelsen i 23 kap. 1 § BrB föreligger ett straffbart försök när någon har påbörjat utförandet av ett visst brott, som inte har kommit till fullbordan, under förutsättningen antingen att fara har förelegat för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.
Gärningsmannen skall således ha påbörjat utförandet av brottet för att ett straffbart försök skall föreligga. Man brukar tala om att den s.k. försökspunkten skall vara uppnådd. Vidare krävs att det genom försökshandlingen skall ha förelegat fara för brottets fullbordan eller att sådan fara skall ha varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Vad som avses är i korthet att det antingen skall ha förelegat en konkret fara för att gärningsmannens handlande skulle leda till brottets fullbordan eller att det enligt ett normalt betraktelsesätt från gärningsmannens synpunkt var en tillfällighet att det inte förelåg någon sådan fara.
I 23 kap. 3 § BrB finns en gemensam bestämmelse om frivilligt tillbakaträdande från såväl försök till brott som förberedelse eller stämpling till brott. Enligt bestämmelsen föreligger ansvarsfrihet för den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranleder att brottet inte fullbordas. Gärningsmannen går med andra ord fri från ansvar, om han gör så att brottet inte fullbordas. I vissa fall är det för ansvarsfrihet tillräckligt att utförandet av gärningen avbryts. I andra fall krävs det ett mera aktivt ingripande från gärningsmannens sida. Vad som gäller i detta hänseende beror på om försöket är avslutat eller inte. Är försöket avslutat är det inte möjligt för gärningsmannen att förhindra brottets fullbordan på annat sätt än genom att vidta positivt förebyggande åtgärder.
För att ett tillbakaträdande skall leda till frihet från ansvar krävs att det sker frivilligt. Man måste således göra en bedömning av skälen för att någon har trätt tillbaka. Enligt en beskrivning7 är ett tillbakaträdande frivilligt, om gärningsmannens ”bättre natur” tar överhanden, om modet sviker honom eller han annars vid närmare eftertanke finner sig böra avstå. Det är däremot enligt denna beskrivning inte frivilligt, om han böjer sig för det oundvikliga, t.ex. därför att svårigheterna att utföra brottet visar sig vara större än beräknat. Någon sinnesförändring, så att gärningsmannen ångrar vad han gjort, krävs emellertid inte.
7 Jareborg i Allmän kriminalrätt s. 372 med hänvisningar till praxis.
Brott på planeringsstadiet
Brott på planeringsstadiet indelas enligt svensk rätt i två huvudkategorier. Den ena huvudkategorin, benämnd förberedelse till brott, är av materiell natur och avser befattning på visst sätt med pengar eller annat som kostnadsersättning eller arvode för brott eller också befattning med föremål som kan utgöra hjälpmedel vid brott. Den andra huvudkategorin, stämpling till brott, är av immateriell natur och avser att man sätter sig i förbindelse med andra personer för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott.
De båda huvudkategorierna eller brottsformerna regleras i en gemensam allmän bestämmelse, 23 kap. 2 § BrB. Det är emellertid viktigt att påpeka att för att någon skall kunna dömas för förberedelse eller stämpling till ett visst brott räcker det inte att förutsättningarna enligt denna paragraf är uppfyllda. Det krävs också att det särskilt har föreskrivits att förberedelse eller stämpling till just det aktuella brottet är straffbart. Ansvar för förberedelse eller stämpling till ett visst brott förutsätter att händelseförloppet inte har fortlöpt så långt att ansvar kan utdömas för försök till brott eller för fullbordat brott. Dessutom gäller som förutsättning att inte endast ringa fara för brottets fullbordan har förelegat.
Enligt 23 kap. 2 § första stycket BrB föreligger förberedelse till brott om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott, tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförandet av ett brott eller med sådant uppsåt skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. Förberedelsegärningen består alltså i att gärningsmannen med brottsligt uppsåt tar befattning med objekt som på olika sätt kan underlätta eller möjliggöra utförandet av ett brott.
För att en förberedelse skall vara straffbar krävs uppsåt att utföra eller främja brott. Gärningsmannen skall således antingen själv ha uppsåt att begå gärningen eller ha kännedom om att annan har uppsåt att begå en sådan gärning. Uppsåtet behöver inte avse en viss bestämd gärning, utan det räcker att uppsåtet avser att brott av ifrågavarande slag förr eller senare kommer till stånd.
Enligt 23 kap. 2 § andra stycket BrB förstås med stämpling till brott att någon i samråd med en annan person beslutar sig för att utföra gärningen (ett brott), att någon söker anstifta en annan person att utföra gärningen eller att någon åtar sig eller erbjuder sig att utföra den. Det skall ha förelegat en konkret fara för brottets full-
bordan och denna fara skall inte vara att bedöma som ringa. Genom bestämmelsen om stämpling till brott straffbeläggs således vissa former av förfaranden på planeringsstadiet, som kan sägas ha det gemensamt att de innebär att någon sätter sig i förbindelse med andra personer.
Straffbar stämpling förutsätter uppsåt. Uppsåtet behöver inte hänföra sig till en konkret gärning, utan det räcker att uppsåtet omfattar att brott av ifrågavarande slag förr eller senare kommer till stånd. Tid, rum, brottsoffer och andra omständigheter kring det tilltänkta brottet kan således ha lämnats obestämda. Det planerade brottet behöver inte heller vara nära förestående så att brottsplanen kan betecknas som aktuell.
I BrB är förberedelse straffbelagt främst vid de allvarligaste brottstyperna och vid de mer centrala brotten. Det gäller t.ex. allvarliga vålds- och sexualbrott, sabotage- och kapningsbrott och olika former av högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Däremot är folkrättsbrottet inte straffbelagt på förberedelsestadiet. Även vissa brott utanför BrB är straffbelagda på detta stadium. Av intresse här är främst folkmord. Stämpling till brott är endast undantagsvis straffbelagt i svensk rätt. Dock är de flesta av de nyss nämnda, allvarligare brotten straffbelagda även på detta stadium.
12.4. Gärningsmannens ålder
12.4.1. Romstadgan (art. 26)
Enligt art. 26 i Romstadgan skall Internationella brottmålsdomstolen inte ha jurisdiktion över någon som inte har fyllt 18 år då brottet påstås ha blivit utfört. Bestämmelsen är således i stadgan uttryckt som en jurisdiktionsregel och gränsen – 18 års ålder – har inte motiverats av att personer under den åldern inte skulle vara att anse som tillräkneliga. Ursprungligen var tanken att det skulle finnas en verklig straffmyndighetsregel (”age of responsibility”), men på grund av att straffmyndighetsåldern varierar stort mellan olika länder var det lättare att nå enighet om en ålder om regeln omvandlades till en jurisdiktionsregel.8
8Prop. 2000/01:122 s. 29, Saland i Lee 1999 s. 200f.
12.4.2. Svenska bestämmelser
Enligt svensk rätt kan även barn begå brott. Däremot får någon påföljd inte utdömas för ett brott som någon begår innan han eller hon har uppnått femton års ålder (1 kap. 6 § BrB). Att man terminologiskt rubricerar gärningen som brott beror åtminstone delvis på att man velat undanröja all tvekan om att exempelvis medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB kan tillämpas beträffande personer som är femton år eller äldre, trots att huvudgärningen har begåtts av en underårig. Psykansvarskommittén har i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) föreslagit att bestämmelsen i 1 kap. 6 § BrB ändras på det sättet att den, som begår en gärning innan han har fyllt femton år, inte får dömas till ansvar för gärningen. Betänkandet har remissbehandlats och är nu under beredning i Justitiedepartementet.
12.5. Immunitet
12.5.1. Romstadgan (art. 27)
I art. 27.1 i Romstadgan slås fast att stadgan skall gälla lika för alla och att Internationella brottmålsdomstolens behörighet inte hindras av att den misstänkte innehar en officiell ställning. Det anges särskilt att officiell ställning som stats- eller regeringschef, regeringsmedlem, parlamentsledamot, vald företrädare eller offentlig tjänsteman inte i något fall skall ge någon person immunitet mot straffrättsligt ansvar i enlighet med stadgan. Inte heller skall officiell ställning kunna utgöra skäl för strafflindring. Vidare stadgas i art. 27.2 att immunitet eller särskilda förfaranderegler som kan vara förenade med en persons officiella ställning, vare sig enligt nationell lag eller enligt folkrätten, inte skall hindra Internationella brottmålsdomstolen från att utöva jurisdiktion över personen.
I art. 98 finns bestämmelser om samarbete i fråga om hävande av immunitet och samtycke till överlämnande. I art. 98.1 anges att Internationella brottmålsdomstolen inte får göra en framställning om överlämnande eller om bistånd som skulle ålägga den anmodade staten att handla i strid med sina folkrättsliga åtaganden avseende den statsimmunitet eller den diplomatiska immunitet som tillkommer en person eller egendom som tillhör en tredje stat, om domstolen inte först kan erhålla denna tredje stats medverkan för
att häva immuniteten.
12.5.2. Andra internationella överenskommelser m.m.
I Nürnbergtribunalens stadga anges att en svarandes officiella ställning, vare sig som statsöverhuvud eller ansvarig ämbetsman i regeringsdepartement, inte skall utgöra skäl för att fria honom från ansvar eller för att mildra straffet (art. 7). Bestämmelsen har bekräftats i de s.k. Nürnbergprinciperna (princip III). Motsvarande bestämmelser finns i Jugoslavientribunalens (art. 7) och Rwandatribunalens (art. 6) stadgor. Alla dessa tribunaler har också i sin praxis regelmässigt avvisat invändningar från åtalade personer om att tribunalen saknat behörighet p.g.a. att den tilltalade åtnjutit immunitet som statsöverhuvud eller i kraft av annan officiell ställning.
Bl.a. med stöd av innehållet i de nyss nämnda stadgorna och praxis från de internationella tribunalerna har det från vissa håll hävdats att det numera följer av folkrättslig sedvanerätt att statsöverhuvuden och andra personer i officiell ställning aldrig kan åberopa immunitet för att fria sig från åtal eller lagföring gällande internationella, oftast humanitärrättsliga brott. En sådan princip har t.ex. kommit till uttryck i den belgiska lagstiftningen om svåra överträdelser av den internationella humanitära rätten.
Hur det förhåller sig med den folkrättsliga sedvanerätten i denna fråga kan inte anses klart. Det kan emellertid konstateras att det inom folkrätten sker en utveckling som betonar betydelsen av att enskilda kan hållas ansvariga för de allvarligaste internationella brotten och som innebär en förändrad syn på offentliga funktionärers, särskilt statschefers, immunitet. En illustration av detta utgör behandlingen av Pinochet-fallet i engelska House of Lords, som bl.a. gällde frågan om ett f.d. statsöverhuvud skyddas av immunitet när han ställs till ansvar för tortyrhandlingar begångna under tid då han var fungerande statsöverhuvud.9
Internationella domstolen meddelade i februari 2002 ett principiellt viktigt avgörande gällande immunitet för en tjänstgörande utrikesminister (fallet Yeorida). En belgisk domstol hade utfärdat en internationell arresteringsorder mot den dåvarande utrikesministern i Kongo, som var misstänkt för svåra överträdelser av Genèvekonventionerna och brott mot mänskligheten. Internationella domstolen fann att detta var ett brott mot folkrätten, eftersom en tjänstgörande utrikesminister åtnjuter absolut immunitet från and-
9 För en diskussion om fallet se Sundberg-Weitman i SvJT 1999 s. 819 och Hjerner, Bring, Mahmoudi i SvJT 2000 s. 325. Beträffande fråga om immunitet för statsöverhuvuden, se även Zappala i EJIL 2001 s. 595.
ra staters straffrättsliga jurisdiktion. Det är enligt domstolen därvid utan betydelse när den gärning har begåtts som ministern misstänks för eller om denna gärning kan anses som en privat eller officiell handling. Däremot, förklarade domstolen, kan en utrikesminister sedan han eller hon väl lämnat sitt ämbete lagföras för alla gärningar som begåtts före ämbetsperioden och för privata handlingar som begåtts under ämbetsperioden. Domstolen förklarade också att immuniteten för en tjänstgörande utrikesminister inte gäller i förhållande till internationella tribunaler som har jurisdiktion över de aktuella brotten.10
12.5.3. Svenska bestämmelser
Vi har redan i avsnitt 3.10 lämnat en redogörelse för bestämmelsen i 2 kap. 7 § BrB om folkrättsliga begränsningar av svensk domstols behörighet och de regler som ligger bakom bestämmelsen. Det saknas anledning att upprepa denna redogörelse. Det skall påpekas att vad som här diskuteras är immunitet som statsöverhuvuden och andra personer i officiell ställning kan åtnjuta i förhållande till andra staters och internationella domstolars jurisdiktion. Interna regler om immunitet för det egna statsöverhuvudet, regeringsmedlemmar, etc. omfattas således inte. För svensk del har de frågorna behandlats i propositionen om Sveriges tillträde till Romstadgan.11
12.6. Förmans ansvar
12.6.1. Romstadgan (art. 28)
Art. 28 i Romstadgan innehåller bestämmelser om militära befälhavares och andra förmäns ansvar för brott som begås av underlydande. Bestämmelserna avser inte situationer då en befälhavare eller annan förman har beordrat ett brott och inte heller uppmuntrande av eller annan medverkan till brott. Sådana fall omfattas av art. 25, som har behandlats i avsnitt 12.3.
En militär befälhavare, eller en person som i praktiken tjänstgör som sådan, bär i vissa situationer straffrättsligt ansvar för brott som begås av väpnade styrkor som han eller hon på vissa närmare angivna sätt kontrollerar. Enligt väl etablerad internationell rätt har så-
10 Domen innehöll ett flertal skiljaktiga meningar och har blivit föremål för livlig diskussion. 11Prop. 2000/01:122 s. 89 ff.
dana personer i överordnad ställning en klar skyldighet att agera för att försöka hindra att brott begås av underordnade.12 Vad som krävs för straffansvar är att befälhavaren antingen visste, eller, med hänsyn till omständigheterna, borde ha vetat att de styrkor som han kontrollerade var i färd med eller stod i begrepp att utföra brott som omfattas av Internationella domstolens jurisdiktion, och befälhavaren underlät att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod till buds för att motverka eller avvärja brottet eller underlät att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring (art. 28 a).
Det straffrättsliga ansvaret för andra förmän än militära är uppbyggt på liknande sätt men gäller bara situationer där förmannen visste eller medvetet bortsåg från uppgifter som tydligt angav att de underordnade var i färd med eller stod i begrepp att utföra brott som faller under Domstolens jurisdiktion (art. 28 b).
För att en förman skall kunna vara ansvarig enligt art. 28 b krävs att brott har begåtts av personer som står under förmannens ”effektiva myndighet och kontroll”. Bland sådana förmän kan enligt praxis räknas politiska ledare och andra icke militära myndighetspersoner.13 Det avgörande är dock inte förmannens formella position, utan graden av auktoritet och kontroll som förmannen har över sina underordnade. Vidare krävs, liksom i fråga om militära förmän, att den civile förmannen har underlåtit att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i hans eller hennes makt för att motverka brotten eller avvärja att de utfördes eller att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.
12.6.2. Andra internationella överenskommelser
Efter andra världskrigets slut hölls rättegångar mot misstänkta krigsförbrytare inte bara av Nürnbergtribunalen och Tokyotribunalen, utan också av olika militärdomstolar. En sådan, som hade att pröva brott begångna i Fjärran Östern, dömde i december 1945 den japanske generalen Yamashita till döden för att han inte hade förhindrat krigsförbrytelser som begåtts av hans underlydande. Domstolen - och efter överklagande även US Supreme Court - slog fast att en överordnad som vet, eller borde veta, att trupper under hans befäl begår krigsförbrytelser har en plikt att få dessa förbrytelser att upphöra och att bestraffa dem som har begått för-
12 Se följande avsnitt. 13 Se bl.a. målen Celebici och Musema.
brytelserna. Detta har kallats ”the Yamashita principle” och den utgör nu en del av den folkrättsliga sedvanerätten.14
Principen har också kommit till uttryck i ett antal internationella överenskommelser. I art. 86.2 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna anges att en överordnad under vissa förutsättningar kan bli straffrättsligt ansvarig för överträdelser av någon av Genèvekonventionerna eller av protokollet som har begåtts av hans underlydande. Det gäller om den överordnade visste eller hade erhållit underrättelser som gjorde det möjligt för honom att under rådande förhållanden sluta sig till att den underlydande begick eller skulle begå en sådan överträdelse, och om han inte vidtagit alla utförbara åtgärder som står i hans makt för att förhindra eller beivra denna överträdelse. Liknande bestämmelser finns i stadgorna för Jugoslavientribunalen (art. 7.3) och Rwandatribunalen (art. 6.3). Från dessa tribunaler finns också en betydande praxis på området.15
12.6.3. Svenska bestämmelser
I svensk straffrätt är huvudregeln att endast personer som på något sätt själv har deltagit i utförandet av ett brott - eller i försök, förberedelse eller stämpling till brott - kan dömas till ansvar för detta. Undantagsvis finns dock möjlighet att döma en person till ansvar för en gärning som någon annan har förövat (vikarierande ansvar). Ett exempel på det är det ansvar som kan åläggas en företagare för förseelser som begås av dennes anställda. Ett annat finns inom tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningens område, där ju särskilda regler om ensamansvar för en ansvarig utgivare gäller.
Till dessa särskilda ansvarsformer kan hänföras även bestämmelsen i 22 kap. 6 § tredje stycket BrB om förmans ansvar för folkrättsbrott som begås av en krigsman under förmannens befäl. Enligt denna bestämmelse skall i sådana fall även förmannen dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra detta. Bestämmelsen infördes år 1986 och föranleddes av den i föregående avsnitt omnämnda art. 86.2 i Genèvekonventionernas första tilläggsprotokoll om förmans ansvar. Förmannen kan dömas till ansvar även om krigsmannen skulle gå fri på grund av att han av något skäl är ur-
14 En annan sak är att utfallet i just målet Yamashita har satts i fråga på den grunden att generalen faktiskt inte hade någon möjlighet att förhindra de förbrytelser som hans underlydande gjorde sig skyldiga till. 15 T.ex. i målen Celebici, Aleksovski och Kayishema and Ruzinanda (se bilaga 7).
säktad, t.ex. därför att han trodde att den aktuella handlingen var tillåten (22 kap. 8 § BrB).
12.7. Preskription
12.7.1. Romstadgan (art. 29)
I art. 29 i Romstadgan föreskrivs kort och gott att brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion inte skall preskriberas. Eftersom domstolen enligt art. 11.1 endast skall ha jurisdiktion över brott som har begåtts efter att Romstadgan har trätt i kraft, kommer den inte att ställas inför frågan hur man skall göra med brott som redan kan vara preskriberade enligt andra regler.
Under förhandlingarna av Romstadgan fanns förslag om att principen om icke-preskription skulle gälla för folkmord och brott mot mänskligheten, men däremot inte vid krigsförbrytelser. Förslaget fick emellertid inte någon större uppslutning och drogs tillbaka före Romkonferensen.
12.7.2. Andra internationella överenskommelser
Efter Nürnbergrättegångarna och de därpå följande nationella rättegångarna beträffande nazistiska krigsförbrytelser uppmärksammades frågan om huruvida krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten omfattas av preskriptionsregler. I de folkrättsliga källor som låg till grund för den tidiga utvecklingen av en internationell straffrätt, varav Nürnbergtribunalens stadga är den viktigaste, finns inte någon bestämmelse om preskription. Det har därför hävdats att det skulle vara i strid med ett lands folkrättsliga förpliktelser att med tillämpning av inhemska preskriptionsregler avstå från åtal och bestraffning av dessa brott.16 Inte heller i folkmordskonventionen finns någon bestämmelse om preskription.
För att klargöra rättsläget i fråga om preskription utarbetades år 1968 en FN-konvention enligt vilken inga preskriptionsbestämmelser skulle tillämpas på krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.17 Konventionen har emellertid inte vunnit någon större
16 För en redogörelse för och diskussion om dessa frågor, se Danelius: Preskription och legalitet, SvJT 1966 s. 207. 17 Convention on the Non-Applicability of Statutory Limitations to War Crimes and Crimes against Humanity, antagen av generalförsamlingen den 26 november 1968.
anslutning. Förklaringen till detta är till stor del att konventionen föreskriver att preskriptionsbestämmelser aldrig får tillämpas, oavsett vid vilken tidpunkt gärningarna har begåtts och oavsett om gärningarna var straffbelagda enligt nationell rätt. Det har ansetts – bl.a. av de stater som inte ratificerat konventionen – att en sådan regel skulle kunna komma i konflikt med den grundläggande principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning.
År 1974 utarbetades en Europarådskonvention,18 enligt vilken varje fördragsslutande land åtar sig att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att bl.a. brotten folkmord och krigsförbrytelser inte skall preskriberas. Konventionen har emellertid undertecknats av endast fyra stater och av dessa har två ratificerat den. Den har därför inte trätt i kraft.
Många länder har i sina nationella rättsordningar undantagit de allvarligaste internationella brotten från preskription. Enligt tysk lagstiftning preskriberas t.ex. inte folkmord och inte heller mord (78 § 2 StGB). I Frankrike preskriberas inte folkmord och andra brott mot mänskligheten (Code Pénal art. 213.5). I länder vars rättsordning bygger på common law-traditionen förekommer straffrättslig preskription endast i mycket begränsad omfattning.
Bland våra nordiska grannar har Norge en lagstiftning som påminner mycket om vår. Även enligt norsk lagstiftning är alla brott omfattade av preskriptionsregler och längsta preskriptionstider är desamma som i Sverige.19 I Danmark och i Finland är däremot brott på vilka kan följa livstids fängelse generellt undantagna från såväl åtalspreskription som påföljdspreskription.20
12.7.3. Svenska bestämmelser
Bestämmelser om straffrättslig preskription finns i 35 kap. BrB. De reglerna gäller även på specialstraffrättens område, om inget annat framgår av särskild lagstiftning. Det finns dock inget generellt undantag från bestämmelserna om preskription. I svensk rätt omfattas således alla brott av preskriptionsregler. Detta har gällt allt sedan 1926 års reform av strafflagen.
18 European Convention on the Non-Applicability of Statutory Limitations to Crimes against Humanity and War Crimes, 25 januari 1974, ETS no. 082. 19 Straffeloven 66-76 §§. 20 Danmark: straffeloven 93 § och 97 § samt 8 § Lov om straf for krigsforbrytelser (enligt den senare lagen är preskription utesluten under alla förhållanden). Finland: strafflagen 8 kap. 1 § och 5 §.
Kapitlet har rubriken ”Om bortfallande av påföljd”. Terminologiskt är bestämmelserna om preskription också uttryckta på det sättet att, när viss tid har förflutit, påföljd inte får ådömas. Vad detta innebär är dock att åtal för brott som är preskriberade skall ogillas.
Man skiljer i bestämmelserna på vad som brukar kallas åtalspreskription och påföljdspreskription. Termen åtalspreskription är såtillvida missvisande som bestämmelserna om sådan preskription inte innehåller något förbud mot att väcka åtal. Vad som föreskrivs är i stället att påföljd inte får ådömas när preskription har inträtt. Med påföljdspreskription avses att en påföljd som har dömts ut av domstol efter en viss tid inte längre kan verkställas.
Den grundläggande bestämmelsen om åtalspreskription finns i 35 kap. 1 § BrB. Enligt den får påföljd inte ådömas om inte den misstänkte inom viss tid efter brottet har häktats eller fått del av åtal för det aktuella brottet. Preskriptionstiden är bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på brottet. Den kortaste tiden är två år och den längsta tjugofem år. Den längsta preskriptionstiden gäller för brott där livstids fängelse ingår i straffskalan. Exempel på sådana brott är mord, grov mordbrand, grovt sabotage, kapning som är grov, folkrättsbrott som är grovt samt folkmord. Bestämmelserna innebär således att preskriptionstiden kan avbrytas endast genom att den misstänkte får del av åklagarens stämningsansökan eller genom att han häktas.
I 35 kap. 6 § finns bestämmelser om vissa absoluta preskriptionstider. De innebär att påföljd under inga omständigheter får ådömas när viss tid har förflutit sedan brottet begicks. Längsta preskriptionstid enligt den bestämmelsen är trettio år. Den gäller om det på brottet kan följa fängelse i mer än två år.
Huvudregeln är att preskriptionstiden räknas från den dag brottet begicks. I 35 kap. 4 § finns vissa specialbestämmelser om när preskriptionstiden skall börja löpa. Bl.a. gäller att, om det för ådömande av påföljd förutsätts att viss verkan av handlingen inträtt, tiden skall räknas från den dag då sådan verkan inträdde.
Bestämmelser om påföljdspreskription finns i 35 kap. 7-10 §§ BrB. En påföljd på fängelse bortfaller, om domen inte har börjat verkställas innan viss tid har förflutit från det att domen vann laga kraft. Längsta preskriptionstid, som gäller när fängelse på livstid har ådömts, är enligt dessa bestämmelser trettio år. Frågan om preskription för krigsförbrytelser har vid olika tillfällen aktualiserats i den svenska debatten. För en översikt se den inom regeringskansliet upprättade promemorian Vissa anklagelser om krigsförbrytelser – en översiktlig utredning (SB 9969/86).
12.8. Subjektiva rekvisit
12.8.1. Romstadgan (art. 30)
I art. 30 i Romstadgan finns bestämmelser om vilka subjektiva rekvisit som skall gälla inom stadgans tillämpningsområde. Huvudregeln är att endast gärningar som har begåtts med uppsåt skall kunna medföra ansvar. I artikeln anges att, om inget annat föreskrivs, en person skall vara straffrättsligt ansvarig och kunna bestraffas för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om gärningen har förövats med uppsåt (avsikt och insikt).21
Vad som avses med avsikt och insikt definieras i artikelns andra och tredje stycken. Avsikt i fråga om en handling föreligger, om någon avser att genomföra handlingen och i fråga om effekt, om någon avser att orsaka denna effekt eller inser att den kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp. Insikt innebär enligt definitionen medvetande om att en omständighet föreligger eller att en effekt kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp.
Under förhandlingarna av Romstadgan diskuterades huruvida oaktsamhet skulle innefattas bland de subjektiva rekvisiten. Enligt huvudregeln i stadgan skall emellertid inte oaktsamhet räcka för straffansvar. Som antyds i art. 30 kan dock något annat gälla i särskilda fall. Begreppet oaktsamhet förekommer också i några bestämmelser i stadgan, t.ex. i art. 28 om militära befälhavares och andra förmäns ansvar.22
Som har framgått av vår redogörelse för brotten i kapitel 10 finns även i Romstadgans brottsbeskrivningar angivet ett flertal nödvändiga subjektiva rekvisit, som mot bakgrund av innehållet i art. 30 i stadgan ter sig överflödiga. Förklaringen till att de ändå finns där, är att brottsbeskrivningarna i Romstadgan i mycket stor utsträckning utgör avskrifter av innehållet i de äldre internationella överenskommelser som har utgjort grund för stadgan och som inte innehåller några bestämmelser som motsvarar den i art. 30. Det kan noteras att dessa ”extra” subjektiva rekvisit inte har upprepats i Brottskriterierna.23
21 I den engelska texten ”committed with intent and knowledge”. 22 Avsnitt 12.6.1. 23 Vid utarbetandet av Brottskriterierna sade man sig att det, med hänvisning till innehållet i art. 9.3 i stadgan, får bli en sak för Internationella brottmålsdomstolen att avgöra om dessa extra rekvisit verkligen innebär att högre krav ställs än de som framgår av art. 30 i stadgan (Dörman i Lee 2001 s. 125 o 132).
12.8.2. Andra internationella överenskommelser
När det gäller subjektiva rekvisit, framgår ibland direkt av traktatstexten att endast gärningar som begås med uppsåt kan utgöra ett sådant brott som traktaten avser. Det gäller t.ex. flertalet av de gärningar som utgör s.k. svåra överträdelser (grave breaches) av Genèvekonventionerna. Av folkmordskonventionen framgår detta endast delvis. Med hänsyn till de speciella krav på ett särskilt syfte som brottsdefinitionen innehåller (att helt eller delvis förgöra en närmare definierad grupp) är det dock svårt att tänka sig att annat än uppsåtliga gärningar skall kunna utgöra folkmord.24 I andra internationella överenskommelser, som exempelvis i FN:s tortyrkonvention, sägs ingenting om vilket eller vilka subjektiva rekvisit som skall vara uppfyllda för att en gärning skall kunna utgöra ett brott. Någon sådan definition av begreppet uppsåtlig som finns i art. 30 i Romstadgan finns inte i någon annan överenskommelse på det humanitärrättsliga området. Däremot har de båda FN-tribunalerna i sin praxis ofta anledning att fastställa vad som under varje brottstyp som behandlas krävs i subjektivt hänseende.
12.8.3. Svenska bestämmelser
I svensk rätt kan kravet på personligt ansvar för en gärning uppfyllas genom uppsåt eller oaktsamhet. Av 1 kap. 2 § första stycket BrB följer att det normalt ställs krav på uppsåt. En oaktsam gärning är straffbar endast om det är särskilt föreskrivet. Enligt den s.k. täckningsprincipen krävs att det råder en viss kongruens mellan brottets objektiva och subjektiva sida, dvs. att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet omfattar åtminstone huvuddragen av det händelseförlopp som utgör gärningen.
Det svenska uppsåtsbegreppet har aldrig varit föremål för någon definition i lag utan har vuxit fram genom en växelverkan mellan rättsvetenskap och praxis.25 Man brukar här skilja mellan uppsåt beträffande effekt och uppsåt beträffande gärningsmoment. Med ”effekt” förstås i detta sammanhang att den straffbara gärningen skall medföra ett visst yttre resultat av något slag, i regel en skada
24 Det är inte helt klart om även medverkande till folkmord behöver ha detta särskilda syfte. Det kan räcka med att den medverkande känner till att syftet finns hos huvudgärningsmannen. 25 Straffansvarsutredningen föreslog för några år sedan i sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) att en lagreglering skulle ske, men förslaget har inte lett till lagstiftning. Regeringen gjorde i prop. 2000/01:85 bedömningen att det bör överlåtas till domstolarna att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets innehåll (s. 13).
eller en konkret fara. ”Gärningsmoment” är att förstå som omständigheter av faktisk eller rättslig natur som måste föreligga för att de objektiva rekvisiten i ett straffbud skall vara uppfyllda. T.ex. krävs för att man skall kunna döma en person för ett uppsåtligt häleribrott att personen har uppsåt beträffande den omständigheten att den aktuella egendomen har frånhänts annan genom brott.
Man brukar skilja mellan tre former av uppsåt beträffande effekt, nämligen direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt föreligger om gärningsmannen syfte är att åstadkomma just det brottsliga resultatet, medan indirekt uppsåt föreligger om gärningsmannen visserligen inte har till syfte att uppnå resultatet men förstår att detta är en säker följd av gärningen eller för honom framstår som en nödvändig bieffekt till eller på något annat sätt nödvändigt förbundet med det mål han åsyftar med gärningen. Eventuellt uppsåt föreligger om gärningsmannen inser att det brottsliga resultatet är en möjlig biverkan av gärningen, dvs. att det föreligger en risk för det brottsliga resultatet, och om det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha begått gärningen även om han hade varit säker på att det brottsliga resultatet skulle bli följden av den. Den senare delen, det hypotetiska provet, blir således avgörande för om eventuellt uppsåt föreligger. Medan direkt och indirekt uppsåt har sina motsvarigheter i de flesta rättsordningar, saknar eventuellt uppsåt i den form som svensk rätt känner (med hypotetiskt prov) direkt motsvarighet i andra länder.
Uppsåt beträffande gärningsmoment finns i två former. Den första formen, som saknar särskild beteckning, föreligger om gärningsmannen har visshet om föreliggande omständigheter. Denna form kan sägas motsvara direkt och indirekt uppsåt beträffande effekt. Den andra formen – eventuellt uppsåt beträffande gärningsmoment – föreligger när existensen av en viss omständighet, som utgör ett brottsrekvisit, för gärningsmannen har tett sig som oviss men möjlig och förhållandena är sådana att det kan hållas för visst att han skulle ha begått gärningen även om han hade varit säker på att denna omständighet förelåg.
12.9. Ansvarsfrihetsgrunder
12.9.1. Romstadgan (art. 31)
Psykisk sjukdom eller skada
Enligt art. 31.1 a i Romstadgan skall en person inte vara straffrättsligt ansvarig, om personen vid den tid då gärningen ägde rum led av psykisk sjukdom eller skada som ”berövade honom eller henne förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av sitt handlande eller förmågan att kontrollera detta att vara förenligt med lagens krav”. Någon närmare vägledning hur denna bestämmelse skall tolkas finns inte i stadgan och inte heller i Procedur- och bevisreglerna (rules of procedure and evidence). Utformningen är ett resultat av långvariga förhandlingar och kompromissande.26
Här kan nämnas att Jugoslavientribunalen i målet Celebici slog fast att ”insanity” föreligger om den tilltalade vid gärningstillfället ”is unaware of what he is doing or incapable of forming a rational judgement as to whether such an act is right or wrong”.27 Tribunalen gjorde i målet skillnad mellan ”insanity”, som är en ansvarsfrihetsgrund, och ”diminished responsibility”, som endast kan påverka straffmätningen. Det återstår att se hur Internationella domstolen kommer att tillämpa bestämmelsen.
Berusning
Den som har begått en gärning då han eller hon befann sig i ett tillstånd av berusning skall enligt art. 31.1 b inte vara straffrättsligt ansvarig om berusningen berövat honom eller henne ”förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av sitt handlande eller förmågan att behärska detta att vara förenligt med lagens krav”. Ansvarsfrihet inträder dock inte om personen har berusat sig av fri vilja under sådana omständigheter att han eller hon visste att det fanns en risk, eller bortsåg från risken, för att han eller hon till följd av berusningen ”antagligen skulle inlåta sig på en gärning som utgör brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion”.
Vid förhandlingarna om Romstadgan var alla stater överens om att ofrivillig berusning skulle kunna utgör grund för ansvarsfrihet.
26Prop. 2000/01:122 s. 35, 41. 27 Rättegångskammaren p. 1156, se även överklagandekammaren i p. 580 ff.
När det gäller frivillig berusning fanns emellertid betydande meningsskiljaktigheter och den slutliga utformningen utgör en kompromiss mellan dem som inte alls ville godta denna ansvarsfrihetsgrund och dem som ansåg att även frivillig berusning kan medföra frihet från ansvar, såvida det inte kan fastställas att gärningsmannen uttryckligen hade uppsåt att begå den aktuella gärningen.28
Nödvärn eller nöd
Bland ansvarsfrihetsgrunderna i Romstadgan har tagits med en bestämmelse om ansvarsfrihet p.g.a. vad som i svensk rätt närmast är att beteckna om nödvärn eller nöd (art. 31.1 c). Där anges att gärningsmannen skall vara fri från ansvar om han vidtog skäliga åtgärder för att försvara sig själv eller någon annan eller, i fråga om krigsförbrytelse, viss egendom mot ”överhängande och olagligt” bruk av våld. Gärningsmannens agerande måste dock ha stått i proportion till den grad av fara den skyddade personen själv, någon annan eller egendomen var utsatt för. I bestämmelsen anges särskilt att den omständigheten att någon deltagit i en defensiv operation som utförts av väpnade styrkor inte i sig själv leder till ansvarsfrihet på grund av nödvärn.
Under förhandlingarna av Romstadgan diskuterades ingående frågan om handlingar till försvar av egendom verkligen skulle kunna utgöra en ansvarsfrihetsgrund. Man enades till slut om att införa en begränsad möjlighet till sådant försvar. För det första kan det utgöra grund för ansvarsfrihet bara vid krigsförbrytelser, inte vid folkmord eller brott mot mänskligheten. Dessutom gäller enligt bestämmelsen att den försvarade egendomen skall vara av väsentlig betydelse för gärningsmannens eller någon annans överlevnad eller för att fullfölja ett militärt uppdrag.
Tvång
I art. 31.1 d finns en bestämmelse om ansvarsfrihet på grund av tvång.29 Vad som beskrivs i bestämmelsen är dels handlande under verkligt tvång (hot), dels handlingar som i svensk rätt kanske snarare skulle vara att bedöma som nödhandlingar. Ansvarsfrihet skall enligt bestämmelsen inträda om den påstått brottsliga gärningen
28 Saland i Lee 1999 s. 207. 29 Eng: duress.
har föranletts av tvång orsakat av överhängande hot mot liv eller av pågående eller överhängande fara för allvarlig kroppsskada för gärningsmannen själv eller för någon annan. Det krävs vidare att gärningsmannens handlande har varit nödvändigt och försvarligt för att undvika hotet och att denne inte avsåg att orsaka större skada än den skada som söktes avvärjas. Slutligen anges i bestämmelsen att ett sådant hot som avses antingen kan komma från andra personer eller utgöras av andra omständigheter som ligger utanför gärningsmannens kontroll.
Övrigt
Uppräkningen av ansvarsfrihetsgrunder i Romstadgan är inte uttömmande. I art. 31.3 anges nämligen att Internationella domstolen vid en rättegång får pröva andra ansvarsfrihetsgrunder än de som tidigare har räknats upp, då en sådan grund följer av tillämpning i enlighet med reglerna om tillämplig lag i art. 21. Det innebär i praktiken att domstolen har möjlighet att tillämpa ansvarsfrihetsgrunder som finns såväl i internationell rätt som i nationell rätt. Art. 31.3 utgör en kompromiss mellan de länder som inte ville godta fler ansvarsfrihetsgrunder än de som uttryckligen räknas upp i Romstadgan och de som ville att betydligt fler skulle omnämnas.30
En ansvarsfrihetsgrund som åberopades under Nürnbergrättegångarna var den som kallas tu quoque (”ni också”). Bland annat i målet mot den tyske amiralen Dönitz hävdades - och visades - från försvarets sida att man på den allierade sidan hade använt sig av samma stridsmetoder som påstods utgöra allvarliga krigsförbrytelser. Tribunalens majoritet ville emellertid inte godta invändningen som grund för ansvarsfrihet. Den har senare avvisats i flera fall, bl.a. av Jugoslavientribunalen i målen Kupreskic m.fl. och Blaskic, där de tilltalade gjorde invändningar om att man även på motståndarsidan hade begått liknande gärningar som de som var föremål för åtal.
12.9.2. Andra internationella överenskommelser
Uttryckliga bestämmelser om sådana ansvarsfrihetsgrunder som anges i art. 31 i Romstadgan saknas i andra internationella överenskommelser. Det finns dock en hel del praxis på området. Ett intressant exempel från Jugoslavientribunalen som gällde tvång är fallet
30 Saland i Lee 1999 s. 209f.
Erdemovic, där den tilltalade hade beordrats att avrätta obeväpnade bosniska muslimer och hotats med att själv bli skjuten om han vägrade. Överklagandekammarens majoritet ansåg att tvång inte kan utgöra grund för en frikännande dom men däremot en förmildrande omständighet som skall påverka straffet. Minoriteten ansåg däremot att tvång under vissa förutsättningar kan utgöra grund för ansvarsfrihet. De olika meningarna avspeglar i viss mån de olika rättstraditionerna i respektive domares hemland. Medan majoriteten kan sägas representera common law-traditionen, inom vilken tvång inte kan utgöra grund för ansvarsfrihet vid mord, influerades minoriteten mera av traditionen i de rättssystem där detta är möjligt (i s.k. civil law-system).
12.9.3. Svenska bestämmelser
Psykisk sjukdom eller skada
Även i svensk rätt gäller principen att vissa personer på grund av sin psykiska status bör ges straffrättslig särbehandling. Till skillnad från vad som gäller i nästan alla andra länder, är i svensk rätt ansvarsförmåga eller tillräknelighet emellertid inte en brottsförutsättning. Även den som har begått en gärning med en fullständigt förvrängd världsuppfattning omfattas således enligt svensk rätt av det straffrättsliga systemet och kan dömas för brott. I stället gäller för psykiskt störda lagöverträdare särskilda regler för påföljdsbestämning.
Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får enligt 30 kap. 6 § BrB inte dömas till fängelse. Den tilltalade kan i sådana fall även förklaras vara fri från påföljd. Många gånger bestäms påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 § BrB), som förenas med särskild utskrivningsprövning om det föreligger risk för att gärningsmannen till följd av störningen återfaller i brottslighet av allvarligt slag.
Den nuvarande ordningen har gett upphov till en rad problem och regeringen tillsatte år 1999 en kommitté med uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (Psykansvarskommittén). Kommittén har i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) föreslagit bl.a. att tillräknelighet även i svensk rätt skall utgöra ett krav för straffrättsligt ansvar. Som en konsekvens därav föreslås även att fängelseförbudet och de övriga inskränkningar i påföljdsvalet för psykiskt
störda lagöverträdare avskaffas. Betänkandet har remissbehandlats och är nu under beredning i Justitiedepartementet.
Berusning
I 1 kap. 2 § andra stycket BrB regleras den straffrättsliga verkan av att någon har begått en gärning under påverkan av självförvållad berusning. Har någon begått en gärning under sådan påverkan, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Med självförvållat rus jämställs andra former av självförvållad tillfällig sinnesförvirring. Bestämmelsen har länge varit föremål för skilda tolkningar och gällande rätt är i viss mån fortfarande oklar. Av rättsfallet NJA 1973 s. 590 framgår dock att bestämmelsen ger uttryck för att ett undantag skall göras från kravet på full subjektiv täckning när gärningsmannen var berusad. Det är emellertid inte klart hur långt detta undantag egentligen sträcker sig. Psykansvarskommittén tog i sitt betänkande upp bestämmelsen till diskussion och fann för sin del att, när tillräknelighet införs som krav för straffrättsligt ansvar, det mest logiska vore att upphäva bestämmelsen eller i vart fall göra om den till en bevisregel.31 Kommittén lade emellertid inte fram något konkret förslag om detta, eftersom Straffansvarsutredningens tidigare förslag32 om förändring av bestämmelsen ännu inte slutbehandlats av regeringen.
Någon särskild reglering av vad som gäller vid fall av ofrivillig berusning eller annan ofrivillig sinnesförvirring finns inte och rättsläget framstår även här som delvis oklart. Normalt leder gärningar som någon begår under inflytande av tillfällig sinnesförvirring, som har uppkommit utan eget vållande, inte till straffrättsligt ansvar för gärningsmannen. Om detta är en följd av en oskriven ansvarsfrihetsgrund eller om det följer av den allmänna uppsåtsregleringen är dock oklart. Psykansvarskommittén har i sitt ovan nämnda betänkande föreslagit att en lagreglering av denna ansvarsfrihetsgrund skall göras.
Nödvärn eller nöd
Enligt 24 kap. 1 § BrB utgör en gärning som någon begår i nödvärn brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det
31SOU 2002:3 s. 249. 32SOU 1996:185.
angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Någon absolut nödvärnsrätt föreligger således inte. Nödvärnsrätten är i stället relativ, vilket innebär att brottsliga angrepp inte får mötas med motåtgärder som inte står i proportion till angreppen. För att en nödvärnshandling skall utgöra brott krävs dock att den är uppenbart oförsvarlig. Vid denna bedömning skall man räkna med att den vars intressen angrips har en relativt bred marginal inom vilken han kan agera ansvarsfritt.
I paragrafens andra stycke finns en uttömmande uppräkning av de situationer i vilka nödvärnsrätt finns. Rätt till nödvärn föreligger för det första mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Vidare föreligger sådan rätt mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning. De två avslutande punktera i bestämmelsen avser situationer då någon på ett eller annat sätt tränger in i eller utan lov uppehåller sig i annans bostad eller vissa andra utrymmen. Nödvärnsrätt föreligger sålunda mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, samt mot den som vägrar lämna en bostad efter tillsägelse.
Det är inte bara den omedelbart utsatte som har rätt till nödvärn, utan envar som hjälper honom eller henne. Det anges uttryckligen i 24 kap. 5 § BrB men framgår egentligen direkt av nödvärnsbestämmelsen.
Här skall även nämnas bestämmelsen i 24 kap. 6 § BrB om s.k. nödvärnsexcess. Enligt den bestämmelsen kan en gärningsman som handlar i nödvärn, men som gör mer än vad som är tillåtet, ändå undgå ansvar om omständigheterna varit sådana att han svårligen kunde besinna sig. Ansvarsfrihet på denna grund inträder emellertid inte på grund av att gärningen inte är rättsstridig, utan på grund av att gärningsmannen är ursäktad. Det är således en subjektiv ansvarsfrihetsgrund.
En gärningsman som felaktigt tror att han befinner sig i en nödvärnssituation, kan undgå ansvar om han håller sig inom ramen för vad som skulle ha varit godtagbart enligt nödvärnsreglerna om en verklig nödvärnssituation hade förelegat (s.k. putativt nödvärn). Det gäller dock bara om gärningsmannen har misstagit sig i fråga om den faktiska situation han befinner sig i och inte om han har en felaktig uppfattning om rättsreglernas innehåll. Inte heller detta är en objektiv ansvarsfrihetsgrund, utan den innebär i stället att kravet på uppsåt hos gärningsmannen inte anses uppfyllt. Den som hjälper gärningsmannen och själv inser att någon verklig nödvärnssituation inte föreligger, går därför inte fri från ansvar på denna grund.
En gärning som någon begår i nöd utgör enligt 24 kap. 4 § BrB brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nödbestämmelsen är avsedd att ge en allmän regel för fall av intressekollision och den är subsidiär till bestämmelsen om nödvärn och till bestämmelserna i 24 kap. 2-3 §§ (våldsutövning med laga befogenhet).
Nöd föreligger enligt paragrafens andra stycke när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. För att nödrätt skall föreligga krävs inte att faran uppkommit genom brottsligt angrepp. En nödgärning kan vara av vilket slag som helst, men den får inte vara oförsvarlig. Försvarlighetsbedömningen är således inte lika fördelaktig för den som befinner sig i en nödsituation som för den som handlar i nödvärn, då ju gärningen för att vara brottslig skall vara uppenbart oförsvarlig.
Liksom i nödvärnssituationer är det inte bara den som själv handlar i nöd som går fri från ansvar, utan envar som hjälper till. Försvarlighetsbedömningen skall naturligtvis gälla även för den hjälpandes handlande.
Bestämmelsen om nödvärnsexcess och putativt nödvärn, som har redovisats ovan, har motsvarande tillämpning då någon handlar i nöd.
Tvång
Någon direkt motsvarighet till reglerna i art. 31.1 d i Romstadgan om ansvarsfrihet på grund av tvång finns inte i 24 kap. BrB. Däremot finns i 23 kap. 5 § BrB en bestämmelse som ger möjlighet att döma den som genom tvång har förmåtts att medverka till ett brott till ett straff som understiger det som är stadgat för brottet. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Även utan den bestämmelsen torde dock även enligt svensk rätt ansvarsfrihet under vissa förutsättningar kunna inträda för gärningar som någon begår under tvång. Om det skall anses som en egen, oskriven ansvarsfrihetsgrund eller som specialfall av nöd kan kanske diskuteras. Man kan också tänka sig att, allt efter omständigheterna, ansvarsfrihet i sådana fall kan inträda med stöd av reglerna om förmans befallning.
12.10. Villfarelse
12.10.1. Romstadgan (art. 32)
Villfarelse förekommer i art. 32 i Romstadgan i två former: faktisk villfarelse och rättsvillfarelse. Faktisk villfarelse33, dvs. misstag om en faktisk omständighet, får enligt bestämmelsen endast åberopas som grund för ansvarsfrihet, om den innebär att de subjektiva rekvisit som brottet förutsätter inte är uppfyllda. Ett exempel på faktisk villfarelse kan man finna i den händelse år 1999, då NATO-flyg av misstag bombade Kinas ambassad i Belgrad. Jugoslavientribunalens åklagare beslutade att inte väcka åtal mot någon i besättningen, med motiveringen att de hade fått en felaktig målangivelse av sina överordnade, och inte heller mot någon överordnad eftersom dessa i sin tur hade fått felaktig information av en annan myndighet.34
Rättsvillfarelse i fråga om huruvida viss typ av gärning utgör ett brott som omfattas av Internationella domstolens jurisdiktion får enligt art. 32.2 inte åberopas som grund för ansvarsfrihet. En rättsvillfarelse får dock enligt bestämmelsen åberopas som grund för ansvarsfrihet, om den innebär att de subjektiva rekvisit som brottet förutsätter inte är uppfyllda eller om art. 33 (om förmans befallning) är tillämplig. Ett exempel som fördes fram under förhandlingarna av Romstadgan är att någon förstör egendom som tillhör annan på ett sätt som kan utgöra krigsförbrytelse.35 Om gärningsmannen gör en felaktig bedömning av rättsläget när det gäller äganderätten till egendomen i fråga, och t.ex. tror att han själv är ägare till denna, skulle det kunna vara grund för ansvarsfrihet. Däremot kan ett påstående om att man inte visste att förstörande av annans egendom kan utgöra en krigsförbrytelse inte godtas.
12.10.2. Svenska bestämmelser
Även enligt svensk rätt gäller att faktisk villfarelse, dvs. villfarelse i fråga om en viss faktisk omständighet föreligger, kan vara en omständighet som gör att det aktuella subjektiva rekvisitet inte är uppfyllt. Även rättsvillfarelse kan under vissa omständigheter leda
33 ”Mistake of fact” på engelska. 34 Final report to the Prosecutor by the Committee Established to review NATO Bombing Campaign Against the Federal republic of Yugoslavia, juni 2000, pp. 80-85. 35 Refererat i Kittichaisaree s. 265, se även prop. 2000/01:122 s. 42.
till ansvarsfrihet. Enligt 24 kap. 9 § BrB skall en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.
Straffrättsvillfarelse innebär enligt svensk rätt inte att bristande uppsåt anses föreligga, utan utgör en särskild ansvarsfrihetsgrund. Möjligheten till frihet från ansvar på den grunden har således inget att göra med frågan om subjektiv täckning. I motiven till bestämmelsen betonas att den skall tillämpas restriktivt och att kravet på aktsamhet måste ställas högt. Det i Romstadgan nämnda fallet att en ”rättsvillfarelse” innebär att de subjektiva rekvisiten inte är uppfyllda är inte en straffrättsvillfarelse enligt terminologin i BrB. En sådan villfarelse frias dock alltid från ansvar på grund av bristerna i subjektiv täckning. Ett i svensk rätt klassiskt exempel är NJA 1907 s. 471 (tillgrepp av äpplen från gren som stack in på egen tomt).
Som vi har påpekat redan i föregående kapitel, finns i 22 kap. 8 § BrB en särskild bestämmelse om ansvarsfrihet eller strafflindring i vissa fall för brott som har begåtts under krig. Om ett brott under sådana omständigheter har begåtts av någon som därvid inte saknat anledning anta att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, får dömas till lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen. Är omständigheterna synnerligen mildrande, skall inte dömas till ansvar. Det krävs inte att Sverige är i krig och bestämmelsen gäller för envar, dvs. inte bara för krigsmän.
Bestämmelsen i 22 kap. 8 § utgör ett undantag från huvudprincipen att okunnighet om lagens innehåll inte fritar från ansvar. Osäkerheten i fråga om vad krigsbruk tillåter har ansetts motivera undantaget. Enligt förarbetsuttalanden skall dock tillämpningsområdet för bestämmelsen vara begränsat.36
12.11. Förmans befallning
12.11.1. Romstadgan (art. 33)
I art. 33 i Romstadgan behandlas frågan om förmans befallning och skyldigheten att lyda order. Huvudregeln är att den omständigheten att någon har begått ett brott på befallning av en regering eller en militär eller civil förman inte skall frita honom eller henne från ansvar. Ansvarsfrihet kan dock inträda under vissa förhållanden.
Det gäller enligt bestämmelsen om gärningsmannen hade rättslig skyldighet att lyda befallningen och inte heller visste att befallningen var rättsstridig. Det krävs dessutom - som det uttrycks - att befallningen inte var ”uppenbart rättsstridig”.
Enligt art. 33.2 är en befallning att begå folkmord eller brott mot mänskligheten att anse som uppenbart rättsstridig. Det innebär att ansvarsfrihet på grund av förmans befallning kan inträda bara för krigsförbrytelser.
Det finns ett nära samband mellan frågan om förmans befallning och ansvarsfrihet under åberopande av att en gärning har begåtts under tvång. Det kan i praktiken vara svårt att dra någon bestämd gräns mellan tillämpningsområdena för respektive ansvarsfrihetsgrund och i internationell praxis har man ofta behandlat båda i ett sammanhang.37
12.11.2. Andra internationella överenskommelser
I flera internationella överenskommelser finns bestämmelser om betydelsen av att ett brott har begåtts på förmans befallning. I stadgan för Nürnbergtribunalen (art. 8) avvisas denna omständighet uttryckligen som grund för ansvarsfrihet. Det medges dock att den får tas i betraktande som skäl för strafflindring, ”om rättvisan så kräver”. Bestämmelser med samma innehåll finns i stadgorna för Jugoslavientribunalen (art. 7.4) och Rwandatribunalen (art. 6.4).
12.11.3. Svenska bestämmelser
I 24 kap. 8 § BrB regleras möjligheten att frita en gärningsman från ansvar för en gärning som har begåtts på order av den under vars lydnad gärningsmannen står. Ansvar skall i sådant fall inte dömas ut om gärningsmannen med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern. I samband med 1994 års reform av 24 kap. BrB behöll man i bestämmelsen det tidigare uttrycket ”skall inte medföra ansvar”, eftersom den inte ändrades i sakligt hänseende. Avsikten är emellertid inte att förmans befallning skall anses som en omständighet som endast kan utesluta personligt ansvar. Det är således en objektiv ansvarsfrihetsgrund och skall, om den föreligger, medföra att den annars rättsstridiga gärningen blir tillåten.
37 T.ex. i Nürnbergtribunalen i det s.k. Einsatzgruppen-fallet.
Lagrummet ger inte mycket mer än en anvisning om att en intresseavvägning skall ske. Utgångspunkten är ändå att en order att begå brott inte skall åtlydas, varför den som lyder ordern i regel inte kan åberopa denna till sitt försvar. Mot detta skall dock ställas intresset av att ett lydnadsförhållande och lydnadsplikt upprätthålls samt av underlydandes behov av att slippa pröva om givna order är lagliga. Under krigstillstånd är naturligtvis intresset av att order åtlyds särskilt starkt. Utrymmet för att åberopa förmans befallning för att undgå ansvar för mycket allvarliga brott torde dock även i sådana situationer var litet. När det gäller folkrättsbrott är det mycket tveksamt om förmans order alls kan åberopas.38 I något fall kan dock tänkas att en underlydande kan åberopa den särskilda bestämmelsen i 22 kap. 8 § BrB om ansvarsfrihet eller strafflindring på grund av osäkerhet om krigsreglernas innehåll.39
38 Jareborg i Allmän kriminalrätt s. 280. 39 Se avsnitt 12.10.2.
13. Övriga frågor
13.1. Påföljder och andra rättsverkningar av brott
13.1.1. Romstadgan
Tillgängliga påföljder m.m.
Enligt art. 77.1 i Romstadgan får Internationella brottmålsdomstolen för brott som omfattas av domstolens behörighet döma till fängelse i ”ett bestämt antal år”, dock högst trettio, eller på livstid. Ett fängelsestraff får enligt art. 77.2 dessutom förenas med böter, som alltså kan dömas ut endast som ett tillägg till ett fängelsestraff. Dödsstraff förekommer inte. Livstidsstraffet får användas ”när så är motiverat av brottets utomordentliga svårighetsgrad och den dömdes personliga förhållanden”. Något lägsta tidsbestämt straff har inte angetts. Avräkning skall ske för den tid som den dömde har varit berövad friheten på grund av Internationella brottmålsdomstolens beslut och avräkning får även medges för andra frihetsberövanden som har anknytning till brottet (art. 78.2).
När någon döms för mer än ett brott skall Domstolen enligt art. 78.3 bestämma ett straff för vart och ett av brotten samt ett sammanlagt straff med angivande av fängelsestraffets sammanlagda längd. Detta skall inte vara lägre än det högsta enskilda straffet men får inte överstiga fängelse i 30 år eller på livstid.
Såväl frågan om dödsstraff som frågan om livstidsstraff var mycket omtvistade under stadgeförhandlingarna.1 Vissa stater krävde att dödsstraff skulle ingå bland straffen medan många andra stater, däribland Sverige, fann detta helt oacceptabelt. I andra hand krävde dödsstraffsförespråkarna att livstidsstraff skulle kunna dömas ut. Detta förorsakade i sin tur problem för stater som inte tilllåter livstidsstraff i sina nationella rättsordningar. I vissa stater är
1 För en redogörelse för förhandlingarna fram till Rom i fråga om påföljder, se Fife i Lee 1999 s. 319 ff.
livstidsstraff t.o.m. förbjudna enligt landets konstitution. I den kompromiss som slutligen ledde till att stadgan innehåller livstids fängelse, men inte dödsstraff, som möjligt straff ingår därför även några andra bestämmelser. När det gäller fängelsestraff föreskriver stadgan ett automatiskt förfarande för översyn av straffen (art. 110). I fråga om tillämpliga straff säger stadgan vidare att detta val inte skall påverka tillämpningen av straff som föreskrivs i nationell rätt eller nationell lagstiftning som inte innehåller samma straff som stadgan (art. 80).
En annan fråga som diskuterades under förhandlingarna var den mycket vida straffskala som Internationella brottmålsdomstolen har att tillämpa. Av vissa ifrågasattes, bl.a. med hänvisning till den straffrättsliga legalitetsprincipen och principen om ”nulla poena sine lege”, om det inte borde ske en uppdelning i olika grupper av brott eller grader av allvarlighet. Det fanns också förslag om införande av straffminimum som skulle avspegla de aktuella brottens särskilda allvar. Någon enighet i dessa frågor kunde dock inte uppnås och den reglering som antogs ansågs godtagbar från legalitetssynpunkt.
Under stadgeförhandlingarna uppmärksammades även frågan om lämpliga straff för unga lagöverträdare och det konstaterades att Domstolen svårligen skulle kunna tillhandahålla sådana. Med stadgans slutliga utformning uppstår dock inte detta problem eftersom Domstolen bara har jurisdiktion över gärningsmän som är 18 år eller äldre när brottet begås (art. 26, se avsnitt 12.4).
Skadestånd (gottgörelse till brottsoffer) kan utdömas enligt särskilda regler i art. 75 i stadgan. Domstolen har även möjlighet att besluta om förverkande av det utbyte, den egendom och de tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet, men måste då ta hänsyn till de rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man (art. 77.2 b).
Påföljdsbestämning
Vid fastställande av straff skall Internationella brottmålsdomstolen enligt art. 78.1 beakta sådana omständigheter som brottets svårighetsgrad och den dömdes personliga förhållanden. Närmare föreskrifter om detta finns i Bevis- och förfarandereglerna (regel 145).2Där anges att det sammanlagda fängelse- och eventuella bötesstraf-
2 Ett utdrag ur dessa regler finns i bilaga 4 till detta betänkande.
fet skall avspegla den dömdes skuld3 och att domstolen vid fastställande av straff skall göra en avvägning mellan förmildrande och försvårande omständigheter och även beakta den dömdes personliga omständigheter (regel 145.1). I regeln finns en exemplifierande uppräkning av de faktorer som, utöver vad som anges i art. 78 i stadgan, skall beaktas. De är omfattningen av den skada som har orsakats, gärningens art och sättet att utföra den, den dömdes grad av delaktighet i brottsligheten, graden av uppsåt samt ålder, utbildning och den dömdes sociala eller ekonomiska omständigheter.
I regel 145.2 anges - också exemplifierande - vissa förmildrande respektive försvårande omständigheter som domstolen skall beakta. Förmildrande omständigheter är enligt uppräkningen sådana som i det enskilda fallet inte har godtagits som grund för ansvarsfrihet, t.ex. väsentligen förminskad mental förmåga eller tvång. Vidare skall även den dömdes beteende efter att gärningen har begåtts kunna verka förmildrande. Som exempel anges därvid försök att gottgöra brottsoffren för den skada de har lidit och även samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Försvårande omständigheter är enligt bestämmelsen tidigare domar för likartade brott som hör under Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, missbruk av ställning, att brott begåtts mot särskilt försvarlösa personer, att brott begåtts med särskild råhet eller mot flera personer eller att brott begåtts med diskriminerande motiv.
Slutligen finns i regel 145 en bestämmelse om livstidsstraffet (regel 145.3). Fängelse på livstid får utdömas när det motiveras av brottets synnerligen allvarliga karaktär och den dömdes personliga förhållanden. Som stöd för en sådan bedömning skall föreligga en eller flera försvårande omständigheter.
Böter, som bara kan förekomma som tillägg till ett fängelsestraff, skall enligt art. 77.2 a i stadgan bestämmas i enlighet med de villkor som föreskrivs i Bevis- och förfarandereglerna. Villkoren återfinns i regel 146. Internationella brottmålsdomstolen skall först fastställa om det aktuella fängelsestraffet är en tillräcklig påföljd och därvid beakta den dömdes ekonomiska förmåga. I den bedömningen skall vägas in även förverkanden och skadestånd som har dömts ut. Domstolen skall också väga in sådana omständigheter som anges i regel 145 (se ovan) och om det aktuella brottet begicks för egen vinnings skull.
Bötesstraffet skall enligt regel 146.2 fastställas till en ”lämplig nivå”. Under inga omständigheter får straffet sättas högre än
3 Eng:culpability.
75 procent av den dömdes identifierbara tillgångar efter att ett lämpligt belopp har avsatts för den dömdes och hans anhörigas egna ekonomiska behov. Bötesstraffet får dömas ut som ett engångsbelopp eller i rater (regel 146.3). Det kan också bestämmas som dagsböter (regel 146.4) under minst trettio dagar och högst fem år.
13.1.2. Andra internationella överenskommelser
Nürnbergtribunalen kunde enligt sin stadga utdöma dödsstraff eller ”sådant annat straff, som den finner rättvist” (art. 27). Den hade också rätt att fråndöma en dömd person ”all stulen egendom” och förordna om dess överlämnande till ett särskilt kontrollråd (art. 28). Tokyotribunalens stadga innehöll motsvarande bestämmelser.
Straff som utdöms av Jugoslavientribunalen kan enligt art. 24 i dess stadga endast utgöras av fängelsestraff. Där anges också att tribunalen vid fastställande av strafftiden skall följa allmän praxis i f.d. Jugoslavien. I tribunalens Bevis- och förfaranderegler har slagits fast att ett fängelsestraff skall bestämmas till viss tid eller till fängelse på livstid (regel 101). Vid straffmätningen bör tribunalen ta hänsyn till sådana faktorer som brottets svårhetsgrad och den dömdes personliga omständigheter (art. 24.2). Utöver fängelsestraff får tribunalen besluta om återlämnande av egendom och intäkter som förvärvats genom brott, till de rättmätiga ägarna (art. 24.3). Motsvarande bestämmelser finns i art. 23 i stadgan för
Rwandatribunalen.
13.1.3. Svenska bestämmelser
Tillgängliga påföljder m.m.
I 1 kap. 3 § BrB definieras vad som i balken avses med begreppet ”påföljd för brott”. Vissa av påföljderna, nämligen böter och fängelse, betecknas enligt definitionen som ”straff”. Övriga påföljder är villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.
Förutom påföljd kan brott föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan samt skyldighet att betala skadestånd (1 kap. 8 § BrB). Dessa följdverkningar av brott är således inte påföljder för brott i strikt mening, dvs. som begreppet har definierats i BrB.
Fängelse får dömas ut på viss tid eller på livstid (26 kap. 1 § BrB). Högsta tidsbestämda straff för ett enstaka brott är - om det inte är fråga om återfall i brott - fängelse i tio år och lägsta straff fängelse i fjorton dagar. De enskilda straffbestämmelserna sätter genom sina straffskalor upp ramarna inom vilka straffets längd får bestämmas. Fängelse på livstid kan utdömas för bl.a. mord (3 kap. 1 § BrB) och för flera av de allmänfarliga brotten i 13 kap. BrB (mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage) när de bedöms vara grova samt för folkrättsbrott (22 kap. 6 § BrB) och folkmord (lagen om straff för folkmord).
För flera brott får enligt bestämmelser i 26 kap. 2 § BrB dömas till ett gemensamt tidsbestämt fängelsestraff. Ett sådant straff får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten. Som mest kan det gemensamma straffet överskrida det svåraste av de enskilda straffen med fyra år. Högsta möjliga tidsbestämda straff får också överskridas om den som döms har återfallit i brott (26 kap. 3 § BrB). Straffet får i sådant fall sättas högst fyra år över det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 26 kap. 2 § kan följa på brotten. Reglerna innebär sammantaget att det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut av en svensk domstol är fängelse i arton år.
I 25 kap. BrB finns bestämmelser om böter. Böter kan dömas ut i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Det är inte - som enligt art. 77 i Romstadgan - möjligt att döma någon till fängelse och böter för samma brott (30 kap. 2 § BrB). Däremot finns en möjlighet att genom samma dom döma någon till böter för ett eller flera brott och till annan påföljd, t.ex. fängelse, för annan brottslighet (30 kap. 2 § andra stycket). Denna påföljdskombination torde dock i praktiken vara mycket sällan förekommande.
Regler om förverkande av egendom på grund av brott finns i 36 kap. BrB. De regler som är av intresse här (1-2 §§) gäller endast brott enligt brottsbalken, men motsvarande bestämmelser finns även på annat håll i lagstiftningen. Några regler om förverkande finns dock inte i lagen (1964:169) om folkmord. Även om den lagen anknyter till att gärningsmannen skall ha begått en i annan lag, regelmässigt brottsbalken, straffbelagd gärning framstår det därför som tveksamt om förverkande kan ske.
Förverkande enligt reglerna i BrB kan avse föremål eller penningbelopp. Föremål som kan förverkas är sådana som använts som hjälpmedel vid brott men också annat som utgör utbyte av brott. I
stället för att förverka själva det föremål som utgör utbyte av brott, kan dess värde förverkas.
Den som begår brott kan också bli skyldig att betala skadestånd till den eller de som har lidit skada på grund av brottet. Regler om det finns i skadeståndslagen (1972:207).
Påföljdsbestämning
Regler om påföljdsbestämning finns i brottsbalkens kap. 29 (Om straffmätning och påföljdseftergift) och kap. 30 (Om val av påföljd). Bestämmelserna i de båda kapitlen är delvis beroende av varandra och bör därför läsas som en enhet.
Utgångspunkten för såväl påföljdsvalet som straffmätningen är det enskilda brottets konkreta straffvärde (29 kap. 1 § BrB).4 Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han har haft.
I 29 kap. 2-3 §§ räknas upp ett antal omständigheter som vid bedömningen av straffvärdet skall beaktas särskilt som försvårande respektive förmildrande omständigheter.5 Av de försvårande omständigheterna kan här nämnas att brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, eller att ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet (p 6-7).
Som förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall enligt 2 § särskilt beaktas bl.a. om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap BrB (jfr de redovisade reglerna om ansvarsfrihet i avsnitt 12.9).
29 kap. 3 § andra stycket BrB medger att, om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, det döms till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Det finns inte något krav på att just
4 Från ett brotts konkreta straffvärde skall skiljas dess abstrakta straffvärde, vilket kommer till uttryck genom den av lagstiftaren angivna tillämpliga straffskalan för brottet (eller, mera korrekt, brottstypen). 5 De omständigheter som räknas upp är sådana som skall beaktas utöver vad som särskilt gäller för varje brottstyp eller som är särskilt föreskrivet för vissa fall. Vad som åsyftas är främst att det redan i de enskilda brottsbeskrivningarna finns angivet omständigheter som har att göra med brottets gradindelning, dvs. som gör att den enskilda gärningen skall hänföras till en svårare eller lindrigare grad av brottet.
en sådan omständighet som nämns i uppräkningen av förmildrande omständigheter skall föreligga för att straffminimum skall få underskridas med stöd av denna bestämmelse.
Den omständigheten att den som döms för ett brott tidigare har gjort sig skyldig till brott påverkar inte i sig det nya brottets straffvärde. Återfall i brott skall i första hand beaktas genom skärpt påföljdsval, t.ex. genom att den som tidigare har dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn vid återfall döms till fängelse. I andra hand får återfallet, om det är möjligt, beaktas genom förverkande av tidigare villkorligt medgiven frihet. Om ingen av dessa möjligheter står till buds finns det enligt 29 kap. 4 § en möjlighet att sätta straffet för det nya brottet högre än vad som är motiverat av enbart dess straffvärde. Härvid skall särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.
I 29 kap. 5 § BrB finns en uppräkning av ett antal s.k. billighetsskäl som skall beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen. Det är omständigheter som inte har att göra med det konkreta brottets straffvärde, utan som gör att det just i den situation som är för handen finns anledning att sätta straffet lägre än vad som annars skulle vara motiverat av brottets straffvärde. De skäl som skall beaktas är främst sådana som på ett eller annat sätt är hänförliga till gärningsmannens person. Bland dessa skäl kan nämnas att den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada eller att den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet.
Enligt paragrafens andra stycke finns en möjlighet att, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Är det uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten enligt 29 kap. 6 § BrB meddela påföljdseftergift.
I 29 kap. 7 § BrB regleras det som ibland kallas ”ungdomsrabatt”. Om någon har begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall enligt bestämmelsen hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Det är i sådana fall tillåtet att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Enligt paragrafens andra stycke får ingen dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått innan han fyllt tjugoett år.
Bestämmelserna om val av påföljd i 30 kap. BrB är kanske av mindre intresse här, eftersom fängelse i stor utsträckning kommer att vara enda tänkbara påföljd för de internationella brotten. Undantag härifrån utgör dock de särskilda reglerna i 30 kap. 6 § om val
av påföljd för psykiskt störda lagöverträdare. Som vi har beskrivit redan i kapitel 12 råder ett generellt förbud att döma den som begår brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till fängelse. Begränsningar i möjligheten att döma till fängelse råder även i fråga om unga gärningsmän (30 kap. 5 § BrB).6 För brott som någon har begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Begås brottet efter det att gärningsmannen har fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får fängelse väljas som påföljd endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.
13.2. Tidigare doms negativa rättskraft (ne bis in idem)
13.2.1. Inledning
En dom i brottmål utgör enligt den inom processrätten vedertagna orubblighetsprincipen många gånger hinder mot en ny rättegång mot den tilltalade om samma sak. Principen uttrycks i den latinska sentensen ”ne bis in idem” (ej två gånger i samma sak).7
Vi har redan i avsnitt 3.8 lämnat en redogörelse för innehållet i och bakgrunden till den svenska bestämmelsen i 2 kap. 5 a § BrB om tidigare utländsk doms negativa rättskraft. Vi skall inte upprepa vad som där har sagts, men i korthet gäller att en tidigare utländsk dom som regel utgör hinder mot en ny rättegång i Sverige avseende samma gärning. Undantag från den regeln gäller dock om brottet har begåtts i Sverige, om det är ett brott mot svenskt allmänt intresse, om brottet är ett internationellt brott samt om det är ett brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i fyra år eller mer.
Bestämmelsen i 2 kap. 5 a § BrB är tillämplig bara i fråga om domar som har meddelats av utländska nationella domstolar. När det gäller domar som har meddelats av de båda FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien respektive Rwanda finns en särskild bestämmelse om ne bis in idem i 13 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats av någon av dessa tribunaler, gäller enligt bestämmelsen att åtal för samma gärning inte får väckas i Sverige. Enligt 16 § lagen (2002:329) om
6 Se dock vad som i avsnitt 12.9.3 redovisats av Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3). 7 I common law-länderna ”the principle of double jeopardy”.
samarbete med Internationella brottmålsdomstolen gäller motsvarande för Internationella brottmålsdomstolens domar.
13.2.2. Romstadgan
Bestämmelserna i Romstadgan om en tidigare doms negativa rättskraft, som återfinns i art. 20, har på grund av det nära sambandet med frågan om processförutsättningar placerats i del 2 av stadgan. I artikeln regleras dels verkan av en tidigare dom i Internationella brottmålsdomstolen, dels verkan av en tidigare dom som har meddelats av en nationell domstol.
Enligt art. 20.1 får, om inget annat föreskrivs i Romstadgan,8ingen lagföras inför Internationella brottmålsdomstolen för gärningar (conduct) som ingår i beskrivningen av brott för vilka han eller hon har fällts till ansvar eller frikänts av domstolen. En dom i Internationella brottmålsdomstolen för ett brott som omfattas av domstolens jurisdiktion har också den verkan att den utgör hinder för ny lagföring för samma brott (crime) vid en annan domstol (art. 20.2). För domstolen utgör alltså en egen tidigare prövning av frågan om ansvar för viss gärning hinder mot ny prövning. I förhållande till annan domstol, i praktiken de nationella domstolarna, anges däremot den negativa rättskraften endast gälla ”brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar för eller frikänts av Domstolen”. De olika skrivningarna synes ha sin bakgrund i avgränsningen av Internationella brottmålsdomstolens behörighet. Låt säga att en person åtalas för folkmord inför domstolen med påstående att han mördat ett antal personer. Har detta inte skett med den särskilda avsikt som krävs för folkmord skall gärningsmannen inte dömas till ansvar eftersom de straffbestämmelser som gäller för domstolen inte är tillämpliga. Att detta också skulle leda till att en nationell domstol var förhindrad att döma för vanligt mord skulle uppenbarligen vara orimligt.
I art. 20.3 behandlas den rättskraft som avgöranden av andra domstolar, främst de nationella, har i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Huvudregeln där är att ingen som har lagförts av en annan domstol för gärningar som också utgör brott i enlighet med artiklarna 6, 7 eller 8 får lagföras av Internationella brottmålsdomstolen för samma gärningar. Undantag från denna regel gäller dock om rättegången i den andra domstolen ”var avsedd att undandra [den tilltalade] från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas
8 Därmed avses bestämmelserna i art. 84 om omprövning av en lagakraftvunnen dom.
av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion”. Detsamma gäller om rättegången i övrigt inte genomfördes ”på ett oberoende och opartiskt sätt i enlighet med de normer för rättvisans behöriga gång som erkänns i folkrätten” och genomfördes på ett sätt ”som under förhandenvarande omständigheter var oförenligt med en avsikt att ställa den [tilltalade] inför rätta”. En nationell doms negativa rättskraft är således på visst sätt villkorad, och bedömningen görs ytterst av Internationella brottmålsdomstolen när den prövar om den är behörig att ta upp den aktuella saken till behandling.
13.2.3. Annan internationell rätt
Även i stadgorna för de båda FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien (art. 10) och Rwanda (art. 9) finns bestämmelser om att en person inte får lagföras två gånger för samma sak. Där föreskrivs för det första att ingen får ställas inför rätta vid en nationell domstol för ”handlingar som utgör allvarliga brott mot internationell humanitär rätt enligt denna stadga” för vilka han eller hon redan har dömts av Internationella tribunalen. Vidare gäller som en huvudregel att en person som har dömts av en nationell domstol för ”handlingar som utgör allvarliga brott mot internationell humanitär rätt” inte senare får dömas av Internationella tribunalen.
Huvudregeln i tribunalernas stadgor om nationella domars negativa rättskraft är dock försedd med undantag. En tidigare nationell dom hindrar inte en prövning i den Internationella tribunalen om den handling för vilken den tilltalade har dömts har betecknats som ett ”vanligt brott”. Hinder föreligger inte heller om den nationella rättegången inte har varit opartisk eller oberoende, om den har syftat till att skydda den anklagade från internationellt straffansvar eller målet inte handlades på ett omsorgsfullt sätt.
Vad som avses med ett ”vanligt brott” är inte helt klart. Det kan dock knappast anses omfatta varje brott som inte har betecknats som ett internationellt brott, utan det tar nog snarare sikte på mera triviala brott som har bestraffats milt i den nationella processen. Rwandatribunalen fann i målet Bagasora
9
att den tilltalade inte
kunde lagföras vid tribunalen för folkmord och brott mot mänskligheten, när denne vid en belgisk domstol på grundval av samma gärningar redan hade lagförts för mord och svåra överträdelser av Genèvekonventionerna. Att det i belgisk lagstiftning inte fanns
9 ICTR-96-7-D.
några bestämmelser om ansvar för folkmord eller brott mot mänskligheten var enligt tribunalen utan betydelse.
I tribunalernas stadgor finns också en bestämmelse om beaktande av en tidigare ådömd påföljd. Om tribunalen beslutar sig för att lagföra en person som redan har dömts av en nationell domstol, skall den vid straffmätningen ta hänsyn till i vilken utsträckning den dömde redan har avtjänat ett straff som utdömts av en nationell domstol för handlingen i fråga.
Att en person inte får lagföras eller straffas för samma brott mer än en gång brukar uppfattas inte endast som en grundläggande princip inom straffprocessrätten utan även som en sådan viktig rättsstatlig princip som har sin plats bland grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Principen finns således upptagen i bl.a. 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 14.7) och i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (art. 4 i sjunde tilläggsprotokollet). Dessa konventionsbestämmelser är emellertid begränsade till det nationella planet, dvs. de utgör endast hinder mot att lagföras för samma brott mer än en gång i en och samma stat.
14. Överväganden
14.1. En särskild strafflag för internationella brott
Vårt förslag: En särskild lag om internationella brott förs in i
svensk rätt.
Enskilda personer har i allt större utsträckning förts in som bärare av både rättigheter och skyldigheter under det folkrättsliga systemet. Möjligheterna att ställa enskilda personer till svars för vissa allvarliga brott mot grundläggande folkrättsliga regler har kommit allt mer i fokus. Av särskild betydelse i sammanhanget är antagandet av Romstadgan och inrättandet av den permanenta Internationella brottmålsdomstolen. Romstadgan bygger på den s.k. komplementaritetsprincipen enligt vilken det i första hand ankommer på de enskilda staterna att ansvara för lagföringen av brott mot stadgans straffbestämmelser. Inte minst mot den bakgrunden framstår det, som också framhålls i våra direktiv, som angeläget att den svenska lagstiftningen gör det möjligt att med adekvata brottsbeskrivningar och i samma utsträckning som vid Internationella brottmålsdomstolen, i Sverige lagföra personer som har begått allvarliga brott mot folkrätten oavsett vem som har begått dem och var i världen de har begåtts.
Den nuvarande regleringen i svensk lagstiftning framstår som splittrad och delvis otydlig. Folkmordsbrottet har reglerats i en kortfattad särskild lag utanför BrB. Brottet har inte samma omfattning som enligt den bakomliggande konventionen. Någon särskild lagstiftning om brott mot mänskligheten finns inte. Genom folkrättsbrottet i 22 kap. 6 § BrB har däremot krigsförbrytelse, i första hand i strid mot Genèvekonventionerna med sitt stora antal mycket detaljerade artiklar, straffsanktionerats med en mycket allmänt
hållen och föga upplysande formulering. Även i vissa andra fall har särskilda brott med folkrättslig bakgrund införts i BrB,1 medan lagstiftaren i många fall ansett att redan befintlig lagstiftning i BrB är tillräcklig för att uppfylla konventionsåtagandena.2 Det innebär att det bakom ett straffstadgande i BrB kan ”gömma sig” viktiga konventionsåtaganden, vilket i sin tur kan innebära att man vid tilllämpningen av stadgandet inte alltid uppmärksammar de överväganden som har legat bakom konventionen i fråga. Det kan också sägas att flera av de särskilda brott med folkrättslig bakgrund som finns i BrB passar rätt illa in i BrB:s systematik. Att exempelvis det internationella brottet krigsförbrytelse är reglerat i brottsbalkens22 kap. BrB är möjligen förståeligt med hänsyn till kravet på väpnad konflikt men framstår ändå som i hög grad missvisande mot bakgrund av rubriken ”Om landsförräderi m.m.”
I våra direktiv sägs att vi skall överväga frågor om en samlad reglering av de internationella brotten, om indelningar i och avgränsningar av olika brott samt om införande av nya brott. Som vi har varit inne på i avsnitt 8.1 finns inte någon helt enhetlig uppfattning om vad som bör förstås med ”internationella brott”. Med en vid definition kan i princip alla brottstyper som omfattas av en multilateral överenskommelse om kriminalisering betecknas som internationella brott. Detta är ett mycket stort och växande område med en stor mängd överenskommelser av disparat slag. Det får anses vara uppenbart att avsikten inte varit att vi skulle överväga frågorna om reglering av internationella brott i denna vida betydelse. Vi har i vårt betänkande i stället, i överensstämmelse med den uppfattning som ligger till grund för Romstadgan, utgått från att med internationella brott avses sådana särskilt allvarliga brott som angår hela det internationella samfundet och som alla stater därför enligt folkrätten har rätt att utöva domsrätt över med stöd av universalitetsprincipen, dvs. oberoende av var och av vem brottet har begåtts. Detta utesluter inte, som framgått av våra förslag angående svensk domsrätt i överensstämmelse med universalitetsprincipen och som kommer att framgå av vårt förslag till en strafflag för internationella brott, att det också finns anledning att beakta traktatförpliktelser. I många fall kan det också vara svårt att avgöra om en kriminalisering endast har stöd i en internationell överenskommelse eller dessutom i allmän folkrätt.
Det är enligt vår uppfattning – särskilt mot bakgrund av Romstadgan – synnerligen angeläget att i svensk lag skapa en samlad
1 T.ex. i bestämmelserna i 13 kap. 5 a och 5 b §§ BrB om kapning m.m. 2 Detta gäller t.ex. den s.k. tortyrkonventionen.
reglering av de mest allvarliga internationella brotten. Det är – inte minst med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen – viktigt att i tydliga och adekvata brottsbeskrivningar klargöra omfattningen av det straffrättsliga ansvaret på detta område. Det är också angeläget att lagstiftningen återspeglar de särskilda förhållanden som kvalificerar olika gärningar som internationella brott och också ger utrymme för att beakta dessa vid lagföring och påföljdsbestämning.
En samlad reglering av det diskuterade slaget kan naturligtvis utformas på flera sätt. Enligt vår uppfattning talar emellertid övervägande skäl för att införa en särskild strafflag för internationella brott. Avgränsningarna av de internationella brotten bygger på folkrättsliga principer som avviker från de principer som ligger till grund för brottsbalkens systematik. Det avgörande för uppdelningen i olika brottskategorier är beträffande de internationella brotten inte de olika särskilda gärningsformerna utan det sammanhang i vilket brottet begåtts. De internationella brotten framstår från den synpunkten som kvalificerade former av nationella brott som i sin grundform kan vara hänförliga till en lång rad olika straffbestämmelser och kapitel i brottsbalken. Det är därför svårt att inordna brotten i brottsbalkens systematik.
Av legalitetsskäl och med beaktande av den komplementaritetsprincip som Romstadgan bygger på framstår det också som angeläget att införa brottsbeskrivningar av en väsentligt mer detaljerad och upplysande karaktär än vad som är fallet med exempelvis det nuvarande folkrättsbrottet. Detta kräver dock en annan lagstiftningsteknik än den som används i BrB. Som vi återkommer till finns det också beträffande de internationella brotten anledning att göra ett antal avvikelser från de allmänna reglerna i BrB, bl.a. beträffande förmans ansvar och preskription. Det skall inte heller bortses från den betydelse som en särskild strafflag kan få för möjligheterna att skapa större förståelse för de internationella brottens egenart och särskilda funktion i det internationella rättslivet. Det kan i sammanhanget erinras om de särskilda skyldigheter som finns när det gäller att förmedla information och meddela undervisning om det folkrättsliga regelsystemet och de internationella brotten.3
Vi föreslår således att en särskild strafflag för internationella brott införs. Det är också en lösning som man har valt i flera andra länder (se avsnitt 9.2.2). I det följande diskuteras vilken omfattning en sådan lag bör ha.
3 Jfr SOU 1984:56, Folkrätten i krig, kap. 11.
14.2. Brotten
14.2.1. De i Romstadgan reglerade brotten
Vårt förslag: Lagen om internationella brott skall omfatta de i
Romstadgan behandlade brotten. Den svenska lagens regler utformas i nära anknytning till stadgan men med beaktande av svensk systematik och lagstiftningstradition.
Lagen (1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § BrB upphävs.
Av det föregående avsnittet framgår att vi anser att en ny lag om internationella brott i princip bör begränsas till sådana brott som enligt allmän folkrätt är underkastade universell jurisdiktion. Därmed står det också klart att kärnan i den nya lagen kommer att utgöras av de i Romstadgan reglerade brotten, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
En särskild fråga när det gäller dessa brott är hur nära Romstadgans formuleringar som en svensk lagstiftning bör läggas. Vid den bedömningen finns det olika aspekter att beakta. En är att stadgan, i motsats till vad som normalt gäller vid internationella straffrättsliga överenskommelser, inte innefattar något formellt krav på nationell kriminalisering i överensstämmelse med stadgans föreskrifter. I den meningen finns det ett större utrymme än normalt för att utforma kriminaliseringen efter eget gottfinnande.
Enligt den s.k. komplementaritetsprincipen är det emellertid staterna som i första hand skall ansvara för undersökning och lagföring av de internationella brotten. För att Internationella brottmålsdomstolen skall vara behörig krävs i princip att berörda stater saknar vilja eller förmåga ”att som sig bör” genomföra en undersökning eller lagföring (art. 17.1.a). Det är givetvis angeläget att den interna lagstiftningen ges en sådan utformning att det inte med hänvisning till denna med fog kan påstås att erforderlig vilja eller förmåga inte föreligger. Detta innebär dock inte att det behöver föreligga någon total överensstämmelse med stadgan.
Vad som finns särskild anledning att peka på är att enskilda straffbestämmelser aldrig kan förstås utan beaktande av de allmänna straffrättsliga och straffprocessuella principer som styr tillämpningen. Romstadgan innebär i det hänseendet ett stort steg framåt genom att det i stadgan fastställs vissa sådana principer som Internationella brottsmålsdomstolen skall beakta. Regleringen i detta hänseende är uttryck för en kompromiss mellan olika rättstraditio-
ner. Avsikten har dock endast varit att ge vägledning för Internationella brottmålsdomstolen och inte att binda de nationella domstolarna. Att dessa skall kunna tillämpa sina nationella rättstraditioner även i förhållande till de internationella brotten är klart (jfr art. 21.1.c och även art. 80). Det förtjänar också att särskilt framhållas att stadgan inte utesluter att en stat som internationellt brott lagför även andra gärningar än sådana som tagits upp i stadgan (jfr art. 10). Att en viss typ av gärning inte tagits upp i stadgan som exempelvis krigsförbrytelse hindrar således inte att den tas med i nationell lag.
Av betydelse i sammanhanget är också stadgans lagtekniska utformning. Från sedvanliga utgångspunkter skulle denna utan tvekan få betecknas som bristfällig. Detta gäller särskilt regleringen av krigsförbrytelser. Bristerna har emellertid sina naturliga förklaringar. Som lätt kan inses var de förhandlingar som föregick Romstadgan i många hänseenden mycket komplicerade. Detta gäller inte minst avgränsningen av det straffbara området och beskrivningen av enskilda brott. Formuleringarna är i många fall resultat av kompromisser och bundenheten till tidigare dokument har varit stor även om dessa tillkommit under olika tider och skiftande förutsättningar. Resultatet har blivit en text med skiftande nivåer i karaktär och stil, fylld av vad som framstår som dubbelregleringar och överlappningar och utan någon genomgående klar systematisk grundtanke.
Vi har mot den nu angivna bakgrunden gjort den bedömningen att den särskilda lagen såvitt angår brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser visserligen bör utformas i nära anknytning till stadgan men att det finns anledning att, med beaktande av svensk lagstiftningstradition, eftersträva en mer överskådlig och lättillgänglig reglering där det straffbara områdets gränser också avgränsas på ett mer koncentrerat och tydligt sätt.
Svenska straffbestämmelser är normalt relativt kortfattade och tar sikte på någon viss eller vissa nära sammanhängande gärningsformer. Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse är däremot inte brottsbeteckningar som primärt tar sikte på vissa avgränsade gärningsformer. Det som utmärker dessa brott är således inte gärningarna som sådana utan det sammanhang i vilka de begås. Ofta talas om den gemensamma ”chapeau” eller ”hatt” som brotten kräver. Gärningsformerna kan däremot vara många och mycket växlande. Detta sätt att avgränsa brotten har medfört att brottsbeskrivningarna i Romstadgan med svenska mått är oerhört omfattande. Folkmord (art. 6) omfattar visserligen, vid sidan av
”hatten”, endast 5 särskilda gärningsformer (89 ord), men redan brott mot mänskligheten omfattar 11 gärningsformer (varav vissa i svensk rätt är uppdelade i en rad olika) och 9 därtill knutna definitioner (557 ord) och krigsförbrytelse omfattar inte mindre än 50 gärningsformer fördelade på fyra olika ”hattar” (1508 ord). Detta innebär att det inte är möjligt att kriminalisera brotten i svensk rätt med användning av så kortfattade brottsbeskrivningar som normalt används i svensk rätt.
I syfte att främja överskådligheten har vi för varje brottstyp delat upp regleringen i en inledande paragraf där den för brottet tillämpliga ”hatten” redovisas under rubriken ”Allmän definition” och i en eller flera därefter följande paragrafer där de särskilda gärningsformerna anges. För varje brottstyp har den tillämpliga straffskalan tagits upp i en särskild avslutande paragraf.
För såväl folkmord som brott mot mänskligheten har vi ansett att det är tillräckligt med en paragraf i vilken de särskilda gärningsformerna anges. Som grundform anges i bägge fallen dödande och tillfogande av svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande. Därefter anges i punktform de andra gärningsformer som kan utgöra brott. Förutom när det gäller uppställningen motsvarar förslaget i allt väsentligt Romstadgans föreskrifter. Några särskilda fristående definitioner har inte tagits in i brott mot mänskligheten utan dessa har istället i den utsträckning som det bedömts lämpligt arbetats in i själva brottsbeskrivningarna. Dessutom har bl.a. vissa fall av dubbelreglering tagits bort. För närmare kommentarer till förslaget hänvisar vi till författningskommentaren.
Vad gäller krigsförbrytelser avviker vårt förslag från Romstadgan i större utsträckning. En orsak till detta är att den i stadgan tillämpade metoden medfört en omfattande och mycket svåröverskådlig reglering där samma eller liknande gärningsformer återkommer på olika ställen. Detta sammanhänger med att de enligt stadgan olika tillämpliga gärningsformerna fördelats i fyra grupper avseende dels internationella och dels andra väpnade konflikter och inom dessa grupper dels överträdelser av vissa bestämmelser i Genèvekonventionerna och dels andra slags allvarliga överträdelser av lag eller sedvanerätt.
Indelningen har sin grund i att vissa gärningsformer utgör brott i båda typerna av konflikt medan andra endast utgör brott när de begås i internationella konflikter. Detta beror på att det historiskt har funnits endast ett mycket begränsat regelverk gällande i ickeinternationella väpnade konflikter. Sedan 1930-talet har emellertid en sedvanerättslig utveckling skett, som innebär att skillnaderna i
de båda regelverken har blivit allt mindre.4 Det gäller bl.a. ifråga om förbuden mot angrepp på civila och andra som inte deltar i stridigheter, på civil egendom och på kulturegendom liksom även förbuden mot användning av vissa typer av stridsmetoder och stridsmedel. Romstadgan kan i viss utsträckning sägas avspegla denna utveckling, men enligt vår bedömning inte fullt ut.
Vi har i det nu berörda hänseendet inte följt stadgans indelning. Vi har istället fördelat krigsförbrytelserna på fem paragrafer utifrån en mer traditionell indelning efter skillnaden mellan olika gärningsformer. I en inledande paragraf behandlar vi således krigsförbrytelser mot person. Paragrafen är uppbyggd efter samma mönster som motsvarande paragrafer om folkmord och brott mot mänskligheten. I de följande paragraferna behandlas först krigsförbrytelse mot egendom och civila rättigheter och därefter mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken, genom användning av förbjudna stridsmetoder och genom användande av förbjudna stridsmedel.
I sak anknyter också den av oss föreslagna regleringen av krigsförbrytelse nära till den som finns i Romstadgan. Som antytts föreligger dock vissa avvikelser. Vad gäller dessa och förslagets närmare innebörd i övrigt hänvisar vi till författningskommentaren.
Som en konsekvens av förslaget att införa en ny lag med straffbestämmelser gällande bl.a. folkmord och krigsförbrytelser föreslås att den nuvarande lagen (1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § BrB skall upphävas.
14.2.2. Särskilt om rasbegreppet
Vårt förslag: Termen ras används i den nya lagen i överensstäm-
melse med vad som gäller i bakomliggande internationella överenskommelser. Frågan om termen kan utmönstras bör prövas av den parlamentariska kommitté som fått i uppdrag att pröva frågan beträffande författningar där den nu förekommer.
I Romstadgan används uttrycket ras och avledningar av detta i flera olika sammanhang. Användningen går tillbaka på tidigare internationella överenskommelser och fyller en viktig funktion när det gäller avgränsningen av det straffbara området.
4 En redogörelse för denna utveckling finns i Jugoslavientribunalens överklagandekammares beslut den 2 oktober 1995 (”jurisdiction decision”) i Tadic pp 96-127.
Frågan om användningen av rasbegreppet i svensk lagstiftning togs upp av 1999 års diskrimineringsutredning i betänkandet Ett effektivt diskrimineringsförbud – Om olaga diskriminering och begreppen ras och sexuell läggning (SOU 2001:39). Efter framläggandet av betänkandet har en parlamentarisk kommitté (Dir. 2002:11) fått i uppdrag att bl.a. överväga om och i så fall i vilken utsträckning det är möjligt att utmönstra termen ras ur de författningar där den förekommer. I direktiven pekas bl.a. på frågan om det med hänsyn till internationella konventioner och överenskommelser är möjligt och lämpligt att utmönstra termen ras ur de författningar där den förekommer.
Termen ras fyller en viktig funktion i såväl Romstadgan som i bakomliggande internationella dokument när det gäller att avgränsa brott mot den internationella humanitära rätten. Enligt vår bedömning kan inte heller användningen av termen i de internationella dokumenten anses vara sådan att den drabbas av den kritik som i Sverige riktats mot rasbegreppet. Det är inte heller helt lätt att finna motsvarigheter som kan användas utan att betydelseskillnader uppstår i förhållande till de internationella dokumenten. Trots att det är fråga om ny lagstiftning föreslår vi därför att termen ras används i överensstämmelse med vad som gäller i bakomliggande internationella överenskommelser. Vi har härvid beaktat att detta anknyter till den ordning som tidigare tillämpats i Sverige. I vart fall när det gäller grundläggande internationella dokument synes det inte heller lämpligt att tillämpa olika principer för dessas införlivande i svensk rätt i olika fall. Om en ändring skall göras bör den genomföras i ett sammanhang. Det får anses ankomma på den nyss nämnda parlamentariska kommittén att bedöma om en ändring är påkallad.
14.2.3. Andra brott
Vårt förslag: Andra brott än de som behandlas i Romstadgan bör
för närvarande inte tas upp i lagen om internationella brott.
Att de brott som tagits upp i Romstadgan är sådana internationella brott som omfattas av universalitetsprincipen är klart. I vilken utsträckning detta gäller även andra brott är däremot mer osäkert. Som vi berört i avdelning A finns det för närvarande i 2 kap. 3 § BrB svenska bestämmelser som formellt tillåter en vidsträckt till-
lämpning av universalitetsprincipen. Vad gäller frågan om dessa också bör omfattas av en ny lag om internationella brott kan följande anföras.
I 2 kap. 3 § 6 anges ett antal olika särskilda brott på vilka universalitetsprincipen kan tillämpas. Detta gäller kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor samt osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol.
Av dessa föreslår vi som redan framgått att folkrättsbrottet avskaffas och ersätts av nya bestämmelser om krigsförbrytelse i den nya lagen om internationella brott. Beträffande vissa brott har vi gjort den bedömningen att regleringen inte syftat till att hävda domsrätt med stöd av universalitetsprincipen utan till att göra ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet som förutsättning för domsrätt, varför vi också föreslagit en ändrad reglering. Sådana brott bör självfallet inte heller omfattas av en lag om internationella brott. Detta gäller penningförfalskning samt olovlig befattning med kemiska vapen och olovlig befattning med minor. Av motsvarande skäl bör inte heller brott för vilka fängelse i fyra år eller däröver är det lindrigaste straffet enligt svensk lag omfattas (2 kap. 3 § 7). Att osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol även enligt vårt förslag skall omfattas av bestämmelsen om universell jurisdiktion beror på speciella förhållanden som uppenbarligen inte kan motivera att brottet tas med i en lag om internationella brott.
Vad som då återstår är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage samt försök till sådana brott. I vilken utsträckning som jurisdiktion med stöd av universalitetsprincipen kan anses tilllåten enligt folkrätten vid dessa brott är inte helt klart. Regleringen omfattar sjöröveri som är ett av de klassiska exemplen på brott som omfattas av universalitetsprincipen. Regleringen sträcker sig emellertid väsentligt längre. Den bygger också på internationella överenskommelser som visserligen har långtgående jurisdiktionsbestämmelser men som inte i sig är tillräckliga för att hävda jurisdiktion i överensstämmelse med universalitetsprincipen.
Brotten kan sägas vara riktade mot terrorism. Att kampen mot terrorismen är en viktig internationell angelägenhet är också ställt utom tvivel. Frågan om terroristbrotten borde tas upp i Romstadgan behandlades också under förhandlingarna men avfördes ganska snabbt. Ett skäl för detta var avsaknaden av en allmänt accepterad definition av terrorism och ett annat att de internationella traktater
som tar sikte på terrorism också omfattar en rad gärningar som inte rimligtvis kan betecknas som utslag av terrorism. Enligt en vid antagandet av stadgan beslutad resolution rekommenderas dock att den översynskonferens som skall sammankallas sju år efter ikraftträdandet (art. 123) skall överväga bl.a. terroristbrott med inriktning på att uppnå en acceptabel definition och införliva brotten i listan över brott som omfattas av domstolens domsrätt.
För närvarande pågår en mycket snabb utveckling när det gäller det internationella samarbetet mot terrorism. Här finns särskild anledning att anmärka det inom EU upprättade rambeslutet om bekämpande av terrorism som riksdagen godkände i utkast den 29 maj 2002.5 Rambeslutet antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 13 juni 2002. En departementspromemoria (Straffansvar för terroristbrott, Ds 2002:35) har därefter sänts ut på remiss. I promemorian föreslås bl.a. en särskild lag om straff för terroristbrott. Redan med hänsyn härtill får det anses uteslutet att nu föreslå att olika terroristbrott skall inarbetas i den av oss föreslagna lagen. Det förtjänar också att anmärkas att förslaget om lag om straff för terroristbrott avviker i väsentliga hänseenden från vårt förslag när det gäller regleringens allmänna uppläggning. Bl.a. innehåller lagen inte några självständiga brottsbeskrivningar.
Enligt vår bedömning saknas således förutsättningar för att nu utforma straffbestämmelser för terroristbrott som har ett sådant stöd i allmän folkrätt att det kan anses lämpligt att ta upp dem i en särskild lag om internationella brott. Detta får även anses gälla de på internationella konventioner grundade brotten kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage samt försök till sådana brott. Vi föreslår således att dessa inte tas upp i en ny lag om internationella brott.
Vid sidan av de brott som enligt svensk lag omfattas av universell jurisdiktion är det inte ovanligt att också andra brott nämns som omfattade av universalitetsprincipen. Som exempel kan slaveri och narkotikabrott nämnas. Vad som nyss sagts om terroristbrott får anses gälla även dessa brott. Även i dessa fall torde det krävas en användbar allmän definition av brotten för att de på ett meningsfullt sätt skall kunna avgränsas som internationella brott.
Ett brott som får anses avvika från det mönster som nu beskrivits är tortyrbrottet. Brottet är definierat i FN:s tortyrkonvention från 1984. Om de allmänna förutsättningarna i övrigt är uppfyllda kan tortyr enligt den nya lagstiftning som vi föreslår vara straffbart
som såväl folkmord som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse. Det står dock klart att tortyr är straffbart enligt universalitetsprincipen även om några sådana kvalificerande omständigheter inte föreligger. Av skäl som vi redovisat i avsnitt 7.6 har vi emellertid inte ansett att det är lämpligt med en särskild straffbeläggning av tortyrbrottet, vilket också innebär att det inte bör ingå i lagen om internationella brott. I stället har vi föreslagit att det införs en särskild jurisdiktionsregel enligt vilken svensk domstol är behörig att döma med stöd av universalitetsprincipen för tortyr som faller under konventionen.
Som framgått finns det i svensk rätt ett förhållandevis stort antal straffbestämmelser som har sin bakgrund i internationella överenskommelser. I vissa fall har dessa straffbestämmelser på ett förhållandevis enkelt sätt kunnat anpassas till den svenska brottsbalken och den där använda systematiken. Detta gäller exempelvis penningförfalskning i kapitlet om förfalskningsbrott (14 kap.) och osann utsaga inför internationell domstol i kapitlet om mened, falskt åtal och annan osann utsaga (15 kap.). I andra fall framstår placeringen som mer tveksam. Det gäller exempelvis bestämmelserna om kapning, sjö- eller luftfartssabotage samt flygplatssabotage i kapitlet om allmänfarliga brott. Särskilt anmärkningsvärd framstår dock placeringen av brotten olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor och olovlig kärnsprängning i kapitlet om landsförräderi m.m. (22 kap.). Vi har som ett alternativ till att ta in dessa bestämmelser i lagen om internationella brott övervägt möjligheten att genom en ändrad placering av brotten åstadkomma en tydligare och enklare systematik. Vi har dock inte funnit detta möjligt utan överväganden och ändringar av en omfattning som får anses ligga utanför våra direktiv.
14.3. Lagens förhållande till allmän folkrätt och internationella överenskommelser
Vårt förslag: För att lagen om internationella brott skall vara till-
lämplig skall krävas att svensk domstol enligt allmän folkrätt eller en internationell överenskommelse är behörig att döma för brottet även om gärningen saknar särskild anknytning till Sverige.
Även om den av oss föreslagna lagen om internationella brott bygger på principer som hämtas från allmän folkrätt och internationella överenskommelser kommer lagen som sådan att utgöra svensk rätt. När svenska domstolar dömer i enlighet med lagen är det alltså med tillämpning av svensk rätt.
Att svensk domstol ändå skall beakta folkrättsliga regler framgår av den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 7 § BrB, som enligt vårt förslag skall finnas kvar med ett visst vidgat tillämpningsområde (se avsnitt 7.12). Enligt den bestämmelsen skall domstolen iaktta bl.a. de begränsningar av tillämpligheten av svensk lag som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller av för Sverige bindande överenskommelser med annan stat eller mellanfolklig organisation. Bestämmelsen tar emellertid endast sikte på särskilda begränsningar som följer av folkrättsliga regler. Något utrymme för att kräva att ingripanden skall ha stöd av folkrättsliga regler ger bestämmelsen inte.
De i Romstadgan upptagna brotten är sådana som bedömts vara internationella brott enligt allmän folkrätt och som sådana underkastade universell jurisdiktion. Detta utesluter självfallet inte att det i olika hänseenden råder oklarhet om det straffbara områdets närmare gränser. Man måste därför räkna med att åtal kan komma att väckas i fall som Internationella brottmålsdomstolen kommer att finna inte utgör internationella brott i nu berörd mening och där den tilltalade därför frikänns.
Enligt komplementaritetsprincipen skall de i Romstadgan reglerade brotten i första hand lagföras vid nationell domstol. Om svensk domstol i enlighet härmed prövar ett åtal i ett fall som nu sagts utan att det föreligger annan domsrätt än med stöd av universalitetsprincipen bör rimligtvis utgången bli densamma som om fallet prövats av Internationella brottmålsdomstolen. Lika självfallet är inte detta om svensk domstol har domsrätt med stöd av ex-
empelvis territorialitetsprincipen eller den aktiva personalitetsprincipen. Folkrätten lägger i dessa fall inte något hinder mot en långtgående kriminalisering helt vid sidan av de internationella brotten. Att lagen om internationella brott skulle tillämpas olika beroende på vilken jurisdiktionsgrund som är tillämplig bör dock inte komma i fråga. Fall som vid Internationella brottmålsdomstolen inte skulle bedömas innefatta internationella brott bör i princip inte heller föranleda straffansvar vid svensk domstol enligt den av oss föreslagna lagen och detta oberoende av vilken grund som finns för jurisdiktionen. Ett sätt att åstadkomma detta är att som förutsättning för ansvar enligt lagen kräva att det finns folkrättsligt stöd för sådant ansvar.
En möjlighet skulle givetvis vara att föreskriva att detta stöd skulle finnas i Romstadgan. Som vi tidigare berört är det dock vår bedömning att allmän folkrätt sträcker sig längre än Romstadgan när det gäller vad som är att bedöma som internationella brott. Detta gäller bl.a. omfattningen av ansvaret för krigsförbrytelser i väpnade konflikter som inte är internationella. Vi har också mot den bakgrunden föreslagit att den svenska lagen skall omfatta vissa gärningar som inte täcks av Romstadgan. I den mån som allmän folkrätt ger stöd för detta anser vi att ansvar bör kunna dömas ut vid svensk domstol även om detta eventuellt inte skulle vara möjligt vid Internationella brottmålsdomstolen.
De internationella överenskommelserna spelar ofta en viktig roll när det gäller utvecklingen av allmän folkrätt. Vissa traktater, t.ex. de fyra Genèvekonventionerna, brukar också anses återspegla allmän folkrätt. Hur långt så är fallet är dock inte sällan föremål för olika uppfattningar. Detta gäller exempelvis det första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna. I den mån traktater inte återspeglar allmän folkrätt är de dock bindande för parterna. Som vi berört i avsnitt 2.4 har parterna dessutom ofta långtgående skyldighet att utöva jurisdiktion även om det inte finns någon särskild anknytning till parten. Enligt vår uppfattning bör lagen om internationella brott kunna tillämpas även i sådana sammanhang. För lagens tillämplighet bör det således vara tillräckligt att det finns stöd i en internationell överenskommelse. Om det endast finns sådant stöd kan lagen tillämpas bara i förhållande till stat som har tillträtt traktaten.6
6 Jfr t.ex. art. 16.2 b i det i bilaga 5 under punkten 26 intagna utdraget från tilläggsprotokoll II till 1954 års konvention om skydd för kulturegendom samt Folkrätten i krig (SOU 1984:56) avsnitt 3.3.
I sammanhanget bör anmärkas att i den mån åtal väcks för brott enligt den av oss föreslagna lagen utan annat stöd för domsrätten än universalitetsprincipen föreligger det i princip hinder mot att döma för brott som inte omfattas av universell jurisdiktion. Är det däremot fråga om exempelvis brott som begåtts i Sverige kan den tilltalade självfallet dömas enligt sedvanliga straffbestämmelser om det skulle befinnas att det saknas förutsättningar för ansvar enligt lagen om internationella brott.
Mot den nu angivna bakgrunden föreslår vi att det, som en slags motsvarighet till huvudregeln om krav på dubbel straffbarhet för utomlands begångna gärningar, införs ett krav på folkrättsligt stöd som förutsättning för ansvar enligt den nya lagen. Bestämmelsen bör lämpligen tas in som en inledande paragraf i den nya lagen och ge uttryck för att de i lagen intagna bestämmelserna endast är tilllämpliga på sådana brott som svensk domstol enligt allmän folkrätt eller en för Sverige bindande överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation är behörig att döma för även om gärningen saknar anknytning till Sverige.
En reglering av detta slag innebär att det för en fällande dom inte är tillräckligt att en åtalad gärning kan anses vara omfattad av den svenska lagen. Härutöver krävs att det också finns underlag för bedömningen att gärningen är sådan som enligt folkrätten får bestraffas även om gärningen saknar särskild anknytning till staten.
14.4. Principer för lagens tillämpning
Vårt förslag: Vid tillämpningen av lagen skall, inom de ramar som
följer av svenska bestämmelser, de principer och den praxis som är vägledande för och har utvecklats inom den enligt Romstadgan den 17 juli 1998 inrättade Internationella brottmålsdomstolen särskilt beaktas.
Lagen om internationella brott kommer såväl till sitt sakliga innehåll som till sin uppbyggnad att nära knyta an till folkrättsliga regler. Av föregående avsnitt framgår att det enligt vårt förslag också kommer att krävas stöd i folkrätten för att någon skall kunna dömas till ansvar. Det är mot denna bakgrund enligt vår uppfattning naturligt om tolkningen och tillämpningen av den svenska lagen sker med särskilt hänsynstagande till folkrättsliga regler och tilllämpningen av dessa. Om den svenska lagen i sin tillämpning skulle
fjärma sig från de principer och den praxis som är vägledande på det folkrättsliga området skulle lagen snabbt förlora i legitimitet och betydelse. Detta gäller naturligtvis främst i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen och de principer och den praxis som är vägledande för och kan komma att utvecklas inom domstolen. I praktiken kan det emellertid förväntas att även exempelvis den praxis som utvecklats och kan komma att utvecklas av Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen kommer att vara betydelsefull för den svenska rättstillämpningen.
I art. 21 i Romstadgan finns bestämmelser om tillämplig lag. I punkten 1 a hänvisas förutom till stadgan även till de s.k. Brottskriterierna. Bestämmelser om dessa finns i art. 9. Där framgår att Brottskriterierna skall antas av stadgepartsförsamlingen och att de skall vara Domstolen till hjälp vid tolkningen och tillämpningen av artiklarna 6-8 (straffbestämmelserna). I bilaga 3 till detta betänkande återges de av stadgepartsförsamlingen numera antagna Brottskriterierna. I art. 21 hänvisas vidare till bl.a. ”folkrättens principer och regler, däribland de vedertagna principerna i det internationella regelsystemet för väpnade konflikter”, ” allmänna rättsprinciper som Domstolen har härlett från nationella lagar i världens rättssystem, däribland, i förekommande fall, de nationella lagarna i de stater som normalt borde utöva jurisdiktion över brottet i fråga, under förutsättning att dessa rättsprinciper inte är oförenliga med denna stadga, med folkrätten och med internationellt erkända normer och principer” samt ” principer och rättsregler på det sätt som de har tolkats i tidigare beslut av Domstolen”.
Vid tillämpning av svensk lag anses normalt föreskrifter och avgöranden som har utländskt ursprung sakna formell betydelse för tillämpningen om det inte föreskrivits annat. När det gäller den av oss föreslagna lagen om internationella brott är det emellertid, bl.a. med hänsyn till den s.k. komplementaritetsprincipen, enligt vår bedömning lämpligt att svenska domstolar beaktar även annat än rent svenska rättskällor och då särskilt de principer och den praxis som är vägledande för och utvecklas inom ramen för Internationella brottmålsdomstolen. Vi föreslår därför att det tas in en särskild regel om detta i lagen. Enligt bestämmelsen bör vid tillämpningen av lagen de principer och den praxis som är vägledande för och utvecklats inom Internationella brottmålsdomstolen särskilt beaktas. Vad som avses härmed är främst de av stadgepartsförsamlingen antagna Brottskriterierna och framtida avgöranden av domstolen. Det bör dock markeras att beaktandet skall ske inom ramen för vad som följer av svenska bestämmelser. Härmed avses inte endast ut-
tryckliga lagregler utan också sådana allmänna rättsprinciper som domstolarna tillämpar utan att det finns något uttryckligt lagstöd.
14.5. Konkurrens
Vårt förslag: Frågor om konkurrens mellan olika brott regleras
inte särskilt utan bedöms enligt de allmänna principer som gäller enligt svensk rätt.
Inom straffrätten brukar man säga att det föreligger konkurrens - eller sammanträffande - mellan brott när en domstol ställs inför frågan om en person, som teoretiskt kan dömas för mer än ett brott, faktiskt skall eller bör dömas för mer än ett brott.
Några generella bestämmelser om konkurrensfrågor finns inte i svensk rätt. Av vad som utvecklas i avsnitt 14.6.1 följer dock att dessa frågor som utgångspunkt bör lösas enligt samma principer som annars tillämpas i svensk rätt även när det gäller tillämpning av lagen om internationella brott.
De i den förslagna lagen om internationella brott upptagna brotten avser i allt väsentligt gärningar som även oberoende av den lagen utgör brott enligt svensk lag. Gärningarna är att bedöma som mord, misshandel, människorov, våldtäkt, etc. Vad som krävs för att någon skall dömas enligt lagen om internationella brott är att de särskilda för varje brottstyp gemensamma förutsättningarna för ansvar är uppfyllda. Lagen utgör på så sätt i förhållande till normalt tillämpliga straffbestämmelser en specialreglering för vissa kvalificerade fall. Detta innebär att, i de fall då det föreligger förutsättningar för ansvar enligt en straffbestämmelse i lagen om internationella brott, det inte samtidigt skall dömas för något annat brott vars brottsbeskrivning omfattar den åtalade gärningen. Den som utfört ett mord under sådana omständigheter att det föreligger förutsättningar för ansvar för exempelvis brott mot mänskligheten skall alltså inte dessutom dömas för mord. Att straffminimum för mord är högre än för brott mot mänskligheten saknar härvid betydelse. Vid straffmätningen bör man dock naturligtvis beakta straffminimum för det konsumerade brottet.
Konkurrensfrågor kan uppkomma också inom lagen för internationella brott. En viss gärning kan exempelvis uppfylla kriterierna för såväl krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten som folkmord.
Enligt vår uppfattning måste folkmord anses inta en särställning bland brotten i lagen om internationella brott. På grund av det särskilda subjektiva rekvisit - avsikt att helt eller delvis förinta en folkgrupp - som brottsbeskrivningen innehåller, får folkmord anses konsumera eventuella brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse.7 Motsvarande får anses gälla även för brott mot mänskligheten i förhållande till krigsförbrytelser.8
Helt generellt kan det dock inte sägas att folkmord konsumerar brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse och att brott mot mänskligheten konsumerar krigsförbrytelse. Av betydelse är också vilka gärningsformer som är aktuella. Det är exempelvis möjligt att dödande av någon på ett sätt som uppfyller kriterierna för brott mot mänskligheten skett med hjälp av sådant missbruk av ett särskilt skyddat kännetecken som utgör krigsförbrytelse. Eftersom det i ett sådant fall är fråga om kränkning av två olika skyddsintressen bör det dömas för bägge brotten.9
Konkurrensproblem kan föreligga även om det står klart att gärningsmannen inte skall dömas för mer än en brottstyp. Den fråga som då uppkommer är om ett visst förfarande skall bedömas som ett eller flera brott. I allmänhet saknar frågan praktisk betydelse och det är inte heller vanligt att domstolarna uttryckligen tar ställning till hur många brott som ett visst förfarande innefattar. I vissa sammanhang kan emellertid frågan vara betydelsefull. Ett exempel är bestämmelserna i 26 kap. 2 § BrB om förhöjt straffmaximum vid flerfaldig brottslighet. Som vi återkommer till föreslår vi också att det införs särskilda regler i detta hänseende när det gäller lagen om internationella brott.
Det finns i svensk rätt inte några generella regler för fastställande av brottsenhet. Utgångspunkten är de olika straffbestämmelsernas formulering. Olika, i praxis utvecklade, lösningar tillämpas för oli-
7 Stöd för en sådan bedömning kan också hittas i exempelvis Rwandatribunalens dom i målet
Kayishema och i Jugoslavientribunalens dom i målet Jelisic. Rwandatribunalen skriver i sitt avgörande att ”the counts of [crimes against humanity in the form of] extermination and murder are subsumed fully by the counts of genocide” (rättegångskammaren p. 648). 8 Ett visst stöd för ett sådant synsätt utgör också vad Jugoslavientribunalens överklagandekammare uttalade i målet Erdemovic (p 20-26) att ”all things being equal, a punishable offence, if charged and proven as a crime against humanity, is more serious and should ordinarily entail a heavier penalty than if it were proceeded upon on the basis that it were a war crime”. 9 I sammanhanget kan nämnas att Jugoslavientribunalens överklagandekammare i en dom i februari 2001 (Celebici) på ett mera principiellt plan tog upp frågan om möjligheten att för samma gärning utdöma ansvar enligt mer än en straffbestämmelse samtidigt. Man fann därvid att frågan skulle lösas så att ansvar för samma gärning får utdömas enligt två olika straffbestämmelser samtidigt endast om var och en av straffbestämmelserna innehåller ett distinkt rekvisit (”materially distinct element”) som inte finns i den andra. Ett rekvisit skall enligt överklagandekammaren anses distinkt om det kräver bevisning om fakta.
ka brottstyper. Vid brott mot person är i allmänhet det avgörande antalet målsägande (antalet angripna personer). Det är således två brott att döda två personer med ett skott och det är ett brott att vid samma tillfälle misshandla en person med flera slag. Vid andra brottstyper finns det emellertid ibland skäl att bortse från antalet målsägande och i stället låta exempelvis tillfällets enhet vara avgörande. Den som vid ett och samma inbrott stjäl flera saker som ägs av flera personer anses sålunda begå endast ett brott.
När det gäller de internationella brotten skulle skäl kunna anföras för en i viss mån annan typ av antalsräkning. Åtal för internationella brott torde i allmänhet inte komma att avse enstaka handlingar eller underlåtenheter utan förfaranden som kan ha en betydande utsträckning såväl till tiden som i rummet. Fråga kan exempelvis vara om systematisk användning av tortyr i ett fångläger. Det kan då framstå som naturligt att förfarandet i sin helhet betraktas som ett brott. Ett sådant synsätt torde också ligga bakom utformningen av andra stycket i den nuvarande paragrafen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § BrB. Enligt denna skall det vid bedömningen av om ett brott är grovt bl.a. särkilt beaktas ”om det har förövats genom ett stort antal skilda handlingar”.10
Vi har övervägt om lagen borde ges en utformning som ger uttryck för ett sådant synsätt. En möjlighet skulle exempelvis vara att som grundförutsättning för ansvar vid brott mot person kräva att angrepp riktats mot flera personer. Vi har emellertid funnit att en sådan ordning inte bara skulle vara mindre lämplig utan också stå i strid med den ordning som anses gälla enligt internationell humanitär rätt. Även angrepp mot en enstaka person bör, om förutsättningarna i övrigt föreligger, kunna bedömas som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse. I överensstämmelse härmed bör också angrepp mot flera personer bedömas som flera brott.
Vi har också utformat vårt förslag i enlighet med detta. Av lagtexten framgår alltså uttryckligen att det i allmänhet är tillräckligt för ansvar att angrepp har riktats mot en enskild person. Vissa typer av angrepp är emellertid sådana att vi bedömt att de måste riktas mot flera för att brott skall föreligga (se exempelvis 2 kap. 2 § andra stycket 1 och 3 kap. 2 § andra stycket 1, 3 och 6).
Vad som nu sagts utesluter inte att ett angrepp som enligt de angivna principerna är att bedöma som en gärning kan uppfylla flera olika av de rekvisit som är tillräckliga för att döma för brott i enlig-
10 Se också Holmqvist m.fl. s 22:26.
het med lagen. Ett angrepp mot en skyddad person som faller under 4 kap 3 § första stycket i vårt förslag kan exempelvis inte endast ha skett på något av de sätt som sägs i andra stycket utan också genomförts med missbruk av ett skyddat kännetecken (5 § 3) och användning av giftigt vapen (7 § 1). Samtliga dessa omständigheter bör då självfallet anföras i gärningsbeskrivningen och tas upp i domen. Att flera olika gärningsformer är uppfyllda påverkar emellertid inte i sig antalsräkningen.
14.6. Allmänna straffrättsliga principer (Romstadgan art. 22-33)
14.6.1. Inledning och utgångspunkter
Förslag: Som utgångspunkt bör samma bestämmelser och princi-
per som annars gäller för straffrättens allmänna del tillämpas också vid lagföring enligt lagen om internationella brott. Vid påtaliga skillnader mellan Romstadgan och svensk rätt bör dock svensk rätt anpassas till Romstadgans reglering.
Romstadgan innebär en utveckling av den internationella straffrätten på så sätt att den inte endast innehåller bestämmelser om kriminaliserade förfaranden utan också en allmän del som gäller för Internationella brottmålsdomstolens verksamhet. Tillträdet till Romstadgan innebär inte något åtagande för staterna att också i sin interna rättskipning tillämpa de straffrättsliga principer som finns i stadgan. De internationella överenskommelser som ligger till grund för bestämmelserna i stadgan ställer visserligen vissa krav på införande av regler som kan hänföras till straffrättens allmänna del men i princip står det varje stat fritt att vid lagföring av de internationella brotten tillämpa de allmänna straffrättsliga principer som man önskar. Någon på allmän folkrätt grundad straffrättens allmänna del ger Romstadgans regler inte uttryck för.
Trots detta är det givetvis angeläget att de regler som hör till straffrättens allmänna del och som skall tillämpas av svensk domstol inte på något mer påtagligt sätt avviker från dem som gäller för Internationella brottmålsdomstolen. Förutom ett allmänt önskemål om att svensk rätt skall straffbelägga de internationella brotten i samma utsträckning som skall gälla enligt den internationella ordning som Sverige har verkat för, är det givetvis angeläget att undvika den situationen att Internationella brottmålsdomstolen i ett en-
skilt fall i enlighet med art. 17 i Romstadgan gör bedömningen att Sverige saknar vilja eller förmåga att lagföra en misstänkt person och därför själv tar upp saken till behandling.
Vid en jämförelse mellan de båda regelverken (se kapitel 12 i detta betänkande) kan konstateras att de bestämmelser om allmänna straffrättsliga principer som finns i del 3 i Romstadgan (art. 22-33) i sina huvuddrag måste antas i sak överensstämma med motsvarande svenska bestämmelser. Som utgångspunkt bör därför samma bestämmelser och principer som annars gäller för straffrättens allmänna del tillämpas också vid lagföring enligt lagen om internationella brott.
I vissa hänseenden föreligger dock sådana påtaliga skillnader mellan Romstadgan och svensk rätt att vi ansett att det finns skäl för att införa en särreglering i lagen om internationella brott. Vi kommer i det följande att i anslutning till Romstadgans regler redovisa vår bedömning av i vilka hänseenden det finns behov för en särskild reglering.
14.6.2. Legalitetsprincipen (art. 22–24)
Vår bedömning: Något behov av särskild lagstiftning föreligger
inte.
Bestämmelserna i Romstadgan ger uttryck för olika aspekter av den straffrättsliga legalitetsprincipen. De innebär att ingen får straffas för gärningar som inte i förväg har kriminaliserats, förbud mot analogivis tolkning av straffbud och förbud mot retroaktiv tillämpning av straffbud. Motsvarande regler finns i svensk rätt och kommer till uttryck i bl.a. 2 kap. 10 § RF, 1 kap. 1 § BrB och 5 § BrP. Dessa bestämmelser gäller generellt på straffrättens område, dvs. även utanför BrB:s tillämpningsområde. Det är därför inte nödvändigt att i lagen om internationella brott införa några särskilda regler i dessa hänseenden. Beträffande ikraftträdande– och övergångsbestämmelser till den nya lagen kan hänvisas till kapitel 15 i detta betänkande.
14.6.3. Personligt straffrättsligt ansvar (art. 25)
Förslag:
N Svenska bestämmelser om medverkan skall tillämpas. N Försök, förberedelse och stämpling till folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelse skall vara straffbart. Detsamma gäller underlåtenhet att avslöja sådana brott. Några särskilda regler angående gärningsformernas innebörd införs inte. N Någon särskild straffbestämmelse för uppmaning till folkmord
införs inte. I den mån en sådan uppmaning inte är att bedöma som medverkan eller stämpling till folkmord bestraffas den som uppvigling enligt brottsbalken. Svensk domstol skall ha domsrätt över sådan uppvigling med stöd av universalitetsprincipen.
Bestämmelserna i Romstadgan avser frågor om gärningsmannaskap och medverkan samt ansvar för s.k. osjälvständiga gärningsformer som försök och andra ej fullbordade brott.
Gärningsmannaskap och medverkan till brott
Någon sakligt betydelsefull skillnad mellan reglerna om gärningsmannaskap och medverkan till brott i Romstadgan och i svensk rätt torde inte föreligga.
Möjligen kan stadgan anses ge uttryck för en tendens att på ett annat sätt än enligt svensk rätt betrakta personer som ger order om eller på annat sätt anstiftar brott som gärningsmän och inte som medverkande till brott. Om ett straffbart handlande betecknas som gärningsmannaskap eller medverkan kan dock inte anses vara av någon sådan saklig betydelse att det kan ge anledning till en särreglering. I svensk praxis finns dessutom exempel på att en anstiftare har betraktats som gärningsman, antingen på det sättet att han ses som medgärningsman eller genom s.k. konverterat gärningsmannaskap. Konverterat gärningsmannaskap innebär att anstiftaren ses som den egentlige gärningsmannen medan den som mera direkt har utfört den brottsliga gärningen anses som medhjälpare.
Enligt vår bedömning ger inte bestämmelserna i art. 25 i Romstadgan anledning att i den nya lagstiftningen införa några från annan svensk rätt avvikande bestämmelser om gärningsmannaskap
eller medverkan till brott. Till den i art. 28 behandlade frågan om ansvar för militära befälhavare och andra förmän återkommer vi i avsnitt 14.6.6.
Försök till brott
När det gäller ansvar för försök till brott torde bestämmelserna i Romstadgan sträcka sig längre än vad motsvarande svenska regler gör. Enligt art. 25.3 f i Romstadgan föreligger ett försök till brott så snart som den misstänkte har tagit ett ”väsentligt steg” i riktning mot att utföra brottet om detta därefter inte fullbordats av orsaker som ligger utanför personens avsikter. Enligt motsvarande bestämmelse i 23 kap. 1 § BrB förutsätter ansvar för försök till brott att utförandet av brottet har påbörjats och det har förelegat fara att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Bestämmelserna har således en formulering som talar för att stadgans försöksbestämmelse även omfattar fall som enligt svensk rätt är att bedöma som förberedelse eller stämpling till brott. Även om så är fallet ger det enligt vår uppfattning inte anledning till att införa någon särskild försöksdefinition för de internationella brotten. Vad som kan övervägas är i stället om ansvaret enligt svensk rätt bör omfatta även förberedelse och stämpling.
I stadgan finns också bestämmelser om tillbakaträdande från försök som i sak motsvarar bestämmelsen om tillbakaträdande i 23 kap. 3 § BrB som är tillämplig även i förhållande till förberedelse och stämpling.
Vi föreslår således att det i lagen om internationella brott inte införs någon särskild reglering avseende försök till brott. Eftersom det enligt 23 kap. 1 § BrB är en förutsättning för att någon skall kunna straffas för försök till brott att det särskilt anges att den aktuella brottstypen är straffbar på försöksstadiet, måste det däremot i den nya lagen särskilt anges att försök till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse är straffbart.
Förberedelse och stämpling till brott samt underlåtenhet att avslöja brott
Som vi har konstaterat redan i avsnitt 12.3.1 finns i Romstadgan inte några särskilda bestämmelser som motsvarar våra regler om
förberedelse eller stämpling till brott, utom möjligen den något svårtolkade art. 25.3 d om ansvar för medverkan till brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte. I folkmordskonventionen finns dock en uttrycklig bestämmelse som anger att stämpling (eng. conspiracy) till folkmord skall vara straffbart. Som nyss berörts torde emellertid stadgans försöksbestämmelse täcka även fall som enligt svensk rätt är att bedöma som förberedelse eller stämpling.
Mot denna bakgrund föreslår vi att även förberedelse och stämpling till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse skall omfattas av straffansvar enligt den svenska lagen. Sett från rent svenska utgångspunkter framstår också en sådan ordning som naturlig. Som skäl för att en brottstyp bör vara straffbar redan på förberedelse- eller stämplingsstadiet brukar anföras att det aktuella förfarandet typiskt sett innebär en beaktansvärd risk för att brottet också skall fullbordas. Av betydelse är naturligtvis även brottets (brottstypens) svårhetsgrad. Intresset av att kunna ingripa redan mot förberedelse- eller stämplingsåtgärder är större ju allvarligare brott det är fråga om.
Då folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser är brott av minst lika allvarligt slag som de brott som det i dag enligt 23 kap. 6 § BrB är straffbart att inte avslöja, föreslår vi även att underlåtenhet att avslöja dessa brott skall kriminaliseras. En sådan reglering får också anses ligga i linje med det i Romstadgan art. 28 reglerad särskilda ansvaret för förmän.
Enligt vår bedömning kan en reglering av det slag som vi nu berört inte anses gå utanför det tillämpningsutrymme som en stat får anses ha när det gäller ansvar för internationella brott. Vi vill emellertid erinra om den spärr mot en alltför långtgående tillämpning som följer av det förslag till krav på ”dubbel straffbarhet” som vi fört fram ovan i avsnitt 14.3.
Särskilt om uppmaning att begå folkmord
I art. 25.3 e finns en särskild bestämmelse om uppmaning till folkmord. Bestämmelsen - som har hämtats från folkmordskonventionen – innebär att den skall kunna straffas som omedelbart och offentligen uppmanar andra att utföra folkmord. En offentlig uppmaning till folkmord kan enligt svensk rätt vara att bestraffa som medverkan eller stämpling till folkmord.
Även om mer allvarliga fall av uppmaningar torde vara straffbara på detta sätt kan det dock inte uteslutas att så inte är fallet beträffande vissa andra fall av uppmaning till folkmord. Uppmaning till folkmord faller dock också under straffbestämmelsen om uppvigling i brottsbalken och tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen (16 kap. 5 § BrB, 7 kap. 4 § punkten 10 TF och 5 kap. 1 § YGL).11Ansvar för uppvigling kan enligt dessa bestämmelser ådömas den som ”muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet”. Straffet för uppvigling är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. I lagtexten anges särskilt att ett skäl att bedöma ett brott som grovt är att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott.
Vi har övervägt om vi borde föreslå att det skall införas en särskild straffbestämmelse för uppvigling till folkmord i lagen om internationella brott. Vad som främst skulle kunna anses tala för detta är att sådan uppvigling därigenom skulle omfattas av de särskilda reglerna i lagen om exempelvis straffskalor och preskription. Vi har emellertid stannat för att inte göra detta. Ett skäl är att de särskilt straffvärda fallen även utan en sådan bestämmelse är att bedöma enligt lagen som straffbar medverkan eller stämpling till folkmord. Behovet kan således inte bedömas vara särskilt stort. Med en specialreglering av uppvigling till folkmord torde det också vara ofrånkomligt med ändringar även i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen, något som vi velat undvika om det inte finns synnerligen starka skäl för ändring. Däremot föreslår vi, som redovisats i avsnitt 7.6, den anpassningen till Romstadgan att det i 2 kap. BrB förs in en uttrycklig regel om att svensk domstol är behörig att döma för uppmaning till folkmord med stöd av universalitetsprincipen.
11 Angående konkurrens mellan uppvigling å ena sidan och medverkan och stämpling å den andra se Holmquist m.fl., Brottsbalken, en kommentar s. 16:26 f.
14.6.4. Gärningsmannens ålder (art. 26)
Förslag: I lagen om internationella brott införs inte någon särskild
bestämmelse om att gärningsmannen skall ha uppnått viss ålder för att kunna dömas till ansvar.
Enligt Romstadgan har Internationella brottmålsdomstolen inte jurisdiktion över den som inte har fyllt 18 år vid tidpunkten för det påstådda brottet. Som har framgått tidigare är bestämmelsen av processuell natur och inte ett uttryck för någon viss syn på frågan om barns tillräknelighet.
Enligt 1 kap. 6 § BrB får den som inte har fyllt 15 år när brott begås inte dömas till påföljd. Psykansvarskommittén har i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) föreslagit att bestämmelsen ändras på det sättet att en gärning som begås av någon som inte har fyllt femton år inte skall föranleda straffrättsligt ansvar för honom. Bestämmelsen blir således en straffrättslig ansvarsfrihetsregel i stället för en påföljdsförbudsregel. Oavsett om förslaget genomförs eller inte, saknas enligt vår bedömning anledning att i lagen om internationella brott införa någon särskild reglering som har att göra med gärningsmannens ålder.
14.6.5. Immunitet (art. 27)
Förslag: I lagen om internationella brott införs inte några särskilda
regler om immunitet.
Frågan i vad mån den som anklagas för ett internationellt brott kan freda sig med hänvisning till immunitet är och har varit föremål för åtskillig diskussion. Frågan har bl.a. nyligen (14 februari 2002) behandlats i en dom av den internationella domstolen i Haag (det s.k. Yerodia-målet). Bakgrunden var att Belgien genom Interpol låtit cirkulera en mot den kongolesiske utrikesministern riktad av belgisk domstol utfärdad häktningsorder för svåra överträdelser av Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll och för brott mot mänskligheten. Domstolen fann att Belgien genom att cirkulera häktningsorden inte iakttagit den straffrättsliga immunitet och okränkbarhet som innehavaren av posten som utrikesminister i
Kongo åtnjöt enligt folkrätt. I domen (som innehöll ett flertal skiljaktiga meningar) framhölls dock att immunitet inte var detsamma som straffrihet. Enligt domstolen kunde lagföring förutom i det egna landet ske om hemstaten häver immuniteten, om personen upphör att inneha posten (med vissa inskränkningar) och inför en internationell domstol när denna har jurisdiktion.12
Enligt Romstadgans art. 27 skall officiell ställning inte i något fall ge någon person immunitet mot straffrättsligt ansvar i enlighet med stadgan och immunitet eller särskilda förfaranderegler som kan vara förenade med en persons officiella ställning skall inte heller hindra domstolen från att utöva jurisdiktion över personen.
Bestämmelserna i art. 27 torde få anses innebära att stater som är stadgeparter ”hävt” eller förbundit sig att gentemot domstolen inte åberopa någon immunitet beträffande personer med officiell ställning i staten. Frågan om immunitet för personer som tillhör en tredje stat behandlas däremot i art. 98.
Art. 27 ger uttryck för en princip som har starkt folkrättsligt stöd. I vilken omfattning personer från en annan stat ändå kan åberopa sig på immunitetsregler som skydd mot lagföring i Sverige får anses vara oklart. Frågan är för närvarande reglerad genom bestämmelsen i 2 kap. 7 § BrB enligt vilken svensk domstol skall iaktta de begränsningar i dess behörighet som följer av allmän folkrätt. Vi föreslår inte någon ändring i sak i den delen.
I lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall finns en bestämmelse (2 §) som säger att främmande stats beskickning och beskickningsmedlemmar jämte deras familjer och betjäning samt diplomatiska kurirer åtnjuter immunitet och privilegier enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser. Enligt Wienkonventionen är sådana personer undantagna från den mottagande statens straffrättsliga jurisdiktion.13 En fråga blir då hur bestämmelsen i den svenska lagen förhåller sig till den pågående utvecklingen av folkrätten och som möjligen innebär att diplomaters och andra statsföreträdares straffrättsliga immuniteten inte längre är absolut.14 I den mån diplomater m.fl. inte åtnjuter skydd av Wienkonventionen på grund av utvecklingen i allmän folkrätt innebär dock detta rimligtvis att de inte heller åtnjuter skydd enligt
12 Se även avsnitt 12.5.2. 13 Här bortses från att vissa undantag gäller för familjemedlemmar och betjäning som är medborgare i den mottagande staten. 14 Se om denna fråga Cameron: Swedish International Criminal Law Rules and ”Gross Human Rights Offences” i Festskrift till Nils Jareborg (2002) s. 147.
den svenska lagen. Vi anser därför att det inte är nödvändigt att göra någon ändring i den svenska lagtexten.
14.6.6. Militära befälhavares och andra förmäns ansvar (art. 28)
Förslag: I lagen om internationella brott införs särskilda regler om
militära och civila förmäns ansvar för brott som begås av underlydande. Den som uppsåtligen underlåter att vidta de möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som begås av en underlydande skall bestraffas som gärningsman. En särskild straffbestämmelse införs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att utöva särskild tillsyn av en underlydande som begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen bort förutse och kunnat förhindra. Härutöver straffbeläggs också underlåtenhet att anmäla brott som en underlydande har begått.
I art. 28 i Romstadgan finns relativt utförliga och långtgående regler om förmans ansvar för underlydandes brottslighet. Liknande bestämmelser angående militära befälhavares ansvar finns i det första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna (art. 86.2, jfr även art. 87). De grundar sig på den i folkrätten utvecklade ”Yamashitaprincipen” (se avsnitt 12.6.2). Bestämmelserna sträcker sig klart längre än vad som följer av allmänna svenska bestämmelser och särskild lagstiftning krävs därför för att svenska domstolar skall kunna fälla till ansvar i sådana fall som omfattas av art. 28. Det var också den bedömning som gjordes i anslutning till Sveriges tillträde till det nyss nämnda tilläggsprotokollet. Enligt 22 kap. 6 § tredje stycket BrB gäller att om en krigsman begått ett folkrättsbrott skall också hans förman dömas i den mån han haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra brottet.
Det centrala innehållet i art. 28 är att förmän under vissa omständigheter skall dömas till ansvar som gärningsmän för underlåtenhet att förhindra underlydandes brott. Att stadgan innehåller särskilda regler om detta beror bl.a. på att de grundläggande brottsrekvisiten i allmänhet är utformade med tanke på aktivt handlande och inte underlåtenhet. Även om rekvisiten har en sådan utform-
ning utesluter detta inte enligt svensk rätt att även underlåtenhet kan vara straffbar. Straffansvar kan följa i enlighet med den s.k. garantläran. Enligt denna har personer som befinner sig i en garantställning plikt att förhindra brott eller vissa skadliga effekter. Man brukar skilja mellan övervakningsgaranter med skyldighet att avvärja risker från vissa farokällor och skyddsgaranter med skyldighet att avvärja alla faror som hotar någon eller något. Bestämmelserna i art. 28 kan sägas utgöra en särskilt reglering av förmäns ställning som övervakningsgarant.
I svensk rätt finns endast ett fåtal regler som tar sikte på ställning som övervakningsgarant. Enligt 13 kap 10 § BrB kan den som framkallat viss typ av fara dömas för underlåtenhet att avvärja denna. Bestämmelser av liknande slag finns också i 6 kap. 8 § och 16 kap. 18 § BrB. Den mest tydliga bestämmelsen är emellertid den mycket sällan tillämpade bestämmelsen i 23 kap. 6 § andra stycket BrB enligt vilken föräldrar och andra uppfostrare eller förmyndare kan dömas för underlåtenhet att hindra brott av den som står under deras vård eller lydnad. Att det även vid sidan av den särskilda lagregleringen finns utrymme för att döma till ansvar på grund av ställning som övervakningsgarant är klart. Hur långt det utrymmet sträcker sig är däremot oklart. Även om det torde vara möjligt att också utan särskild lagstiftning i viss utsträckning betrakta förmän som övervakningsgaranter när det gäller de internationella brotten anser vi att det i lagen bör tas in en särskild paragraf om förmäns ansvar för underlåtenhet att förhindra sådana brott. Med tanke på brottens karaktär och förmännens speciella ställning bör det uttryckligen framgå att förmännen i dessa fall skall anses som gärningsmän.
Förmännens ansvar utvidgas emellertid enligt art. 28 inte endast till att omfatta vissa fall av underlåtenhet. I likhet med enligt svensk rätt gäller enligt Romstadgan att ansvar förutsätter uppsåt om inte annat är särskilt föreskrivet. När det gäller förmän görs ett sådant undantag i art. 28. För ansvar enligt artikeln krävs inte att förmannen var medveten om de underlydandes brott. Det är tillräckligt att han varit på visst sätt oaktsam15 i förhållande till den brottsligheten. I denna del kan artikeln sägas innebära en särskild reglering av oaktsam delaktighet i uppsåtligt brott. Något allmänt ansvar av detta slag finns inte enligt svensk rätt16 och en särskild
15 Oaktsamhetsrekvisitet är olika utformat för militära förmän (se art 28.a.i) och andra förmän (se art. 28.b.i). 16 Bestämmelser om oaktsam medverkan till uppsåtligt brott finns i 19 kap. 15 § BrB och i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot ekonomiskt eller juridiskt biträde i vissa fall.
paragraf om straffansvar för underlåtenhet att utöva kontroll bör därför införas.
Vad som enligt art. 28 i första hand åligger en förman är att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som står i hans eller hennes makt för att förhindra att de underlydande begår brott. Har förmannen gjort vad som skäligen kan begäras av honom för att förhindra brotten kan han alltså inte dömas till ansvar på den grunden även om han misslyckats. Han kan dock i sådant fall vara skyldig att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring. Inte heller i detta hänseende finns några direkt tillämpliga allmänna regler i svensk rätt varför särskild lagstiftning krävs.
I 23 kap. 6 § första stycket BrB finns bestämmelser om underlåtenhet att avslöja brott. Enligt bestämmelserna kan, i de fall då det uttryckligen stadgas att underlåtenhet att avslöja brott är straffbelagt, den dömas som underlåter att i tid anmäla eller avslöja brott som är ”å färde”. Detta förutsätter dock att anmälan eller avslöjande kan ske utan fara för den berörde själv eller för hans närmaste. Syftet med bestämmelsen är att särskilt allvarliga brott skall kunna avvärjas. Bestämmelsen är således inte tillämplig i förhållande till redan begångna brott.
Som framgår av avsnitt 14.6.3 föreslår vi att bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott skall vara tillämplig i förhållande till brotten i lagen om internationella brott. Det i art. 28 föreskrivna ansvaret för förmän sträcker sig emellertid längre än vad som följer av 23 kap. 6 § första stycket BrB. Vi föreslår därför att det införs en särskild paragraf om straffansvar för militära befälhavare och andra förmän som underlåter att anmäla misstanke om brott att underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse.
Regleringen i art. 28 är uppdelad i två avsnitt varav det första handlar om militära befälhavare och det andra om andra förmän. I huvudsak är det dock samma regler som gäller i bägge fallen. Den största skillnaden avser hur oaktsamhet i förhållande till de underlydandes brott beskrivs. Beträffande militära befälhavare används uttrycket ”med hänsyn till omständigheterna vid tillfället, borde ha vetat” medan det beträffande andra förmän talas om ”medvetet bortsåg från uppgifter som tydligt angav”. Skillnaderna i uttryckssätt återspeglar den skillnad i krav på kontroll som ansetts föreligga mellan militära och civila förhållanden. Vi har övervägt om det finns skäl att låta denna skillnad återspeglas även i svensk lagtext men funnit att den väl kan hanteras inom ramen för den normala prövningen av aktsamhetskraven under olika förhållanden.
14.6.7. Preskription (art. 29)
Förslag: Brotten enligt lagen om internationella brott skall undan-
tas från regler om preskription. Undantaget skall dock inte gälla mindre allvarliga former av krigsförbrytelser.
Vid lagföring inför Internationella brottmålsdomstolen skall enligt art. 29 i Romstadgan inga regler om preskription gälla.
I svensk rätt finns bestämmelser om preskription i 35 kap BrB. Bestämmelserna avser dels s.k. åtalspreskription och dels s.k. påföljdspreskription. Åtalspreskription innebär att det, om den misstänkte inte dessförinnan häktats eller erhållit del av åtal, efter viss tid från det att brottet begicks föreligger förbud mot att döma till påföljd. I de fall som livstids fängelse ingår i straffskalan är preskriptionstiden tjugofem år. Påföljdspreskription innebär att ett ådömt straff bortfaller om straffet inte börjat att verkställas inom viss tid från att domen vann laga kraft. Om några särskilda bestämmelser om preskription för brott enligt lagen om internationella brott inte införs kommer bestämmelserna i 35 kap. att vara tillämpliga.
Inte heller när det gäller preskription innefattar stadgans bestämmelser någon förpliktelse för de enskilda staterna att i sina rättsordningar införa en motsvarande regel. Den preskriptionstid som enligt 35 kap. BrB gäller för brott med straffskalor som de vi föreslår måste också betecknas som förhållandevis lång. Trots detta kan det inte bortses från att ett bibehållande av sedvanliga preskriptionsregler i svensk rätt även för brotten i lagen om internationella brott innebär en betydande risk för att Sverige inte skulle kunna fullfölja det ansvar för lagföring av i Romstadgan reglerade brott som följer av komplementaritetsprincipen. Genom att tillträda stadgan får Sverige också anses ha godtagit att någon preskriptionstid inte skall gälla för de brott som omfattas av stadgan. Mot denna bakgrund anser vi att övervägande skäl får anses tala för att avskaffa reglerna på detta område.
Vi vill emellertid stryka under att denna bedömning inte innebär att vi anser att det skulle finnas skäl att mer generellt omvärdera systemet med preskription. Detta har under lång tid betraktats som en grundläggande rättsprincip i Sverige och det finns enligt vår mening ingen anledning att göra någon ändring härvidlag. Förutom de skäl som normalt brukar åberopas för systemet vill vi peka på att det enligt svensk rätt i princip råder en absolut åtalsplikt. Det inne-
bär att det bara är när ett brott är preskriberat som en svensk åklagare kan låta bli att åtala för brottet med hänvisning till att det är länge sedan det begicks. I många andra länder råder den s.k. opportunitetsprincipen, vilket bl.a. innebär att åtal kan underlåtas just av det skälet att det är länge sedan det aktuella brottet begicks. Bland de länder som inte tillämpar regler om preskription på allvarligare brott, finns många där opportunitetsprincipen gäller.
När det gäller brott mot lagen om internationella brott kommer det i många fall att föreligga en motsvarighet till detta genom krav på åtalsförordnande. Detta gäller dock inte brott där svensk domsrätt föreligger med stöd av territorialitetsprincipen och vissa andra fall. Vi har övervägt om det skulle vara motiverat med en särskild åtalsprövningsregel för dessa fall men stannat för att bestämmelsen i 20 kap. 7 § andra stycket RB får anses vara tillräcklig för ändamålet. Denna bestämmelse brukar anses korrespondera med domstolarnas möjlighet att meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB. I den paragrafen hänvisas vad gäller grunderna till 5 § i samma kapitel. En av de omständigheter som nämns där är att ”en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks”.
Vi föreslår således att brotten enligt lagen om internationella brott skall undantas från regler om preskription. Undantaget skall dock enligt vårt förslag inte gälla mindre allvarliga former av krigsförbrytelser. Bland krigsförbrytelsebrotten finns nämligen gärningstyper av högst olika karaktär, och vissa av dessa är av sådant mindre allvarligt slag att en särskild, lindrigare straffskala bör gälla för dem (se avsnitt 14.7) och då bör också sedvanliga regler om preskription gälla. I sammanhanget kan anmärkas att den generella jurisdiktion över krigsförbrytelser som Internationella brottmålsdomstolen har enligt art. 5 i art. 8 anges särskilt avse sådana förbrytelser som begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Enligt art. 17.1.d gäller vidare att en sak skall avvisas på grund av bristande processförutsättningar om saken inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av domstolen.
En särskild fråga är hur reglerna om preskription skall tillämpas på brott som redan har begåtts när lagen om internationella brott träder i kraft, men som då ännu inte har preskriberats enligt dittills gällande regler. Den frågan återkommer vi till i kapitel 15 om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.
14.6.8. Subjektiva rekvisit (art. 30)
Förslag: I lagen om internationella brott införs inte några särskilda
regler om subjektiva rekvisit.
Enligt art. 30 i Romstadgan kan, om inte annat är föreskrivet, endast sådana gärningar bestraffas som begås med uppsåt. I svensk rätt anses gärningar som inte begås uppsåtligen inte som brott, såvida inte annat är särskilt föreskrivet (1 kap. 2 § BrB). Medan det i Romstadgan har definierats vad som avses med uppsåt, har det svenska uppsåtsbegreppet bestämts genom utveckling i doktrin och praxis.
Som har framgått av vår redogörelse i avsnitt 12.8 är definitionen av de båda uppsåtsbegreppen inte identiska. I vilken utsträckning de i sina praktiska tillämpningar kan föranleda olika bedömningar i fråga om en viss gärnings straffbarhet är svårt att ha någon bestämd uppfattning om. Av intresse är främst om det svenska uppsåtsbegreppet skulle kunna leda till frikännande i större utsträckning än vad som skulle bli resultatet av en tillämpning av det uppsåtsbegrepp som finns i Romstadgan. Vi har dock svårt att se att så skulle kunna bli fallet annat än rent undantagsvis. Vad vi då tänker på är att det enligt Romstadgan är tillräckligt att den misstänkte är medveten om att en (för brottet relevant) omständighet föreligger eller att en effekt kommer att inträda i ett normalt händelseförlopp medan det enligt svensk rätt krävs att den misstänkte har i vart fall eventuellt uppsåt till omständighetens förhandenvaro eller effektens inträdande och att utfallet av det s.k. hypotetiska provet i olika fall kan leda till olika resultat. Denna eventuella skillnad är emellertid enligt vår bedömning så liten att den inte motiverar någon särreglering i svensk rätt när det gäller kravet på uppsåt till de brott som omfattas av den föreslagna lagen om internationella brott.
14.6.9. Ansvarsfrihetsgrunder (art. 31)
Förslag: I lagen om internationella brott införs inga särskilda regler
om sådana ansvarsfrihetsgrunder som avses i art. 31 i Romstadgan (psykisk sjukdom eller skada, berusning, nödvärn eller nöd samt tvång).
De ansvarsfrihetsgrunder som regleras i art. 31 är otillräknelighet på grund av psykisk sjukdom eller skada, berusning, nödvärn och tvång. Av artikeln framgår att det ankommer på domstolen att avgöra om de i stadgan angivna grunderna skall tillämpas i ett visst fall och att domstolen också får pröva andra ansvarsfrihetsgrunder då en sådan grund följer av tillämplig lag i enlighet med art. 21. Som tillämplig lag enligt den artikeln anges bl.a. de nationella lagarna i de stater som normalt borde utöva jurisdiktion över brottet i fråga, under förutsättning att dessa rättsprinciper inte är oförenliga med denna stadga, med folkrätten och med internationellt erkända normer och principer. Stadgan lämnar således ett betydande utrymme för domstolen att tillämpa regler om ansvarsfrihet med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
Psykisk sjukdom eller skada
Enligt art. 31.1 a i Romstadgan skall en person inte vara straffrättsligt ansvarig, om personen vid den tid då gärningen ägde rum led av psykisk sjukdom eller skada som ”berövade honom eller henne förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av sitt handlande eller förmågan att kontrollera detta att vara förenligt med lagens krav”. F.n. finns inte någon motsvarighet till denna bestämmelse i svensk lagstiftning. Ansvarsförmåga eller tillräknelighet är enligt svensk rätt inte en brottsförutsättning. I stället gäller för psykiskt störda lagöverträdare särskilda regler för påföljdsbestämning.
Psykansvarskommittén har emellertid i december 2001 i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) lagt fram ett förslag om att tillräknelighet och ansvarsförmåga skall bli ett krav för straffrättsligt ansvar. Förslaget innebär att det i 1 kap. BrB skall införas en ny bestämmelse (2 § a), enligt vilken en gärning inte skall medföra ansvar för den som till följd av en allvarlig
psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd ”har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt”.
Psykansvarkommitténs förslag ligger uppenbarligen klart bättre i linje med regleringen i stadgan. Även om detta förslag inte skulle genomföras torde det emellertid inte vara nödvändigt med några särskilda regler om tillräknelighet som skulle gälla bara vid tillämpningen av lagen om internationella brott. Även om de svenska reglerna lämnar utrymme för fällande dom i fall som enligt stadgan skall vara fria från ansvar torde skillnaderna i praktiken inte vara så stora att de svenska reglerna kan anses gå utöver vad folkrätten medger. Vi vill här även erinra om vårt i avsnitt 14.3 presenterade förslag om ”dubbel straffbarhet” som förutsättning för ansvar.
Berusning
Romstadgans regler om ansvar för en gärning som har begåtts under berusning (art. 31.1 b) innebär i korthet att berusning behandlas på ett liknande sätt som psykisk sjukdom, med undantag för frivillig berusning som skett under sådana omständigheter att personen i fråga ”visste att det fanns en risk, eller bortsåg från risken, för att han eller hon till följd av berusningen antagligen skulle inlåta sig på en gärning som utgör ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion”. Regleringen sträcker sig längre än svensk rätt där det vid självförvållad berusning görs undantag från kravet på full subjektiv täckning. Som nämnts i avsnitt 12.9.3 har frågan berörts i Psykansvarskommitténs betänkande utan att något konkret förslag lagts fram. En förändring i den riktning som kommittén angett skulle ligga bättre i linje med stadgans reglering. På motsvarande sätt som beträffande psykisk sjukdom torde det emellertid vara möjligt att bibehålla nuvarande reglering även i förhållande till de internationella brotten.
Nödvärn eller nöd
Bestämmelsen om ansvarsfrihet p.g.a. nödvärn eller nöd i art. 31.1 c i Romstadgan har ett snävt tillämpningsområde. Det framstår också som en rimlig ordning att utrymmet att åberopa nödvärn eller nöd till försvar för en gärning som annars utgör folkmord, brott mot
mänskligheten eller krigsförbrytelse skall vara mycket begränsat. För att den som har begått en gärning som annars utgör folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse skall gå fri från ansvar krävs att den vidtagna åtgärden har företagits för att försvara sig själv eller någon annan och åtgärden skall dessutom ha varit skälig och ha stått i proportion till den grad av fara som personen själv eller den andra personen har varit utsatt för. Vid krigsförbrytelse kan dessutom i vissa fall nödvärn eller nöd åberopas till försvar av egendom av väsentlig betydelse.
Rätten till nödvärn är formellt sett betydligt mer omfattande enligt 24 kap. 1 § BrB än enligt Romstadgan. En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om gärningen är uppenbart oförsvarlig. Nödvärnsrätt föreligger också i fler situationer än dem som anges i Romstadgan. Även utrymmet för ansvarsfrihet p.g.a. nöd är större i svensk rätt än enligt Romstadgan. Detta skulle kunna tala för att det i lagen om internationella brott bör införas en särskild, mera begränsad regel om ansvarsfrihet p.g.a. nödvärn eller nöd.
Det skall emellertid i detta sammanhang framhållas att nödvärnsrätten enligt 24 kap. 1 § BrB och nödrätten enligt 24 kap. 4 § BrB är relativ, dvs. ett brottsligt angrepp får inte mötas med motåtgärder som inte står i proportion till angreppen. Att möta ett brottsligt angrepp med en gärning som fyller rekvisiten för att utgöra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse måste i de allra flesta fall anses vara uppenbart oförsvarligt. Det innebär att möjligheterna att gå fri från ansvar på grund av nödvärn eller nöd i sådana fall i praktiken torde vara lika begränsade enligt svensk rätt som enligt bestämmelsen i art. 31.1 c i Romstadgan.
Vad som trots allt skulle kunna tala för att man i lagen om internationella brott skall ta med en särskild regel om ansvarsfrihet p.g.a. nödvärn eller nöd vore ett önskemål att därigenom göra det tydligt att möjligheten att på sådan grund gå fri från ansvar för en gärning som annars utgör folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse är mycket begränsad. Då även en sådan regel måste utformas som en regel om relativ nödvärns- eller nödrätt – om än snävare – får värdet av en sådan regel anses vara begränsat och det kan då också ifrågasättas om en större tydlighet egentligen uppnås. Vi föreslår därför att någon särskild regel om ansvarsfrihet för handlingar som begås i nödvärn eller nöd inte införs i lagen om internationella brott.
Tvång
Frågan om frihet från ansvar för den som har handlat under tvång är svår, särskilt när det gäller så allvarliga brott som dem som omfattas av den föreslagna lagen om internationella brott. Det skall först sägas att vad som här avses är inte situationer då någon handlar på förmans befallning, vilket det finns särskilda regler om (se avsnitt 14.6.11). Handlande på förmans befallning är inte handlande under tvång i egentlig bemärkelse, även om tvång och befallning i praktiken kan förekomma samtidigt.
Det tidigare redovisade fallet Erdemovic från Jugoslavientribunalen kan tjäna som en illustration av problematiken kring tvångsfallen. Erdemovic hade beordrats att avrätta obeväpnade bosniska muslimer och hotades med att själv bli skjuten om han vägrade. Det är svårt att ha någon bestämd uppfattning om Erdemovic med tillämpning av bestämmelsen i art. 31.1 d i Romstadgan skulle kunna gå helt fri från ansvar. Det beror på vilken avvägning man gör i proportionellt hänseende; för att ansvarsfrihet skall kunna komma i fråga krävs nämligen att inte större skada avsågs orsakas än den skada som söktes avvärjas. Så mycket kan dock sägas som att bestämmelsen i sig inte utesluter ansvarsfrihet i en situation av det diskuterade slaget.
På motsvarande sätt är det svårt att uttala sig om hur fallet Erdemovic hade bedömts enligt svensk rätt, men i princip finns möjlighet att anse att en sådan gärning som Erdemovic begick i den situation han befann sig inte är oförsvarlig och att gärningen därför enligt bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § BrB inte skall anses utgöra brott. Som vi har varit inne på i avsnitt 12.9.3, torde tvång även utan uttryckligt stöd i 24 kap. BrB kunna åberopas som en omständighet som gör att gärningsmannen går fri från ansvar. Vi kan således inte se att det finns underlag för att anse att de svenska bestämmelserna om ansvarsfrihet p.g.a. nöd eller tvång i sak avviker från vad som gäller enligt Romstadgan på ett sådant sätt att det finns skäl att införa några särskilda regler i detta hänseende i lagen om internationella brott.
14.6.10. Villfarelse (art. 32)
Förslag:
N I lagen om internationella brott införs inte några särskilda be-
stämmelser om faktisk villfarelse eller rättsvillfarelse. N Bestämmelsen i 22 kap. 8 § BrB om ansvarsfrihet eller straff-
lindring p.g.a. osäkerhet om vad som är tillåtet enligt krigsbruk upphävs.
I art. 32 i Romstadgan finns bestämmelser om faktisk villfarelse som grund för ansvarsfrihet. För att faktisk villfarelse skall kunna läggas till grund för ansvarsfrihet krävs att den innebär att de subjektiva rekvisiten för brottet inte är uppfyllda. Också rättsvillfarelse kan enligt stadgan läggas till grund för ansvarsfrihet om den innebär att de subjektiva rekvisiten för brottet inte är uppfyllda. Dessutom kan rättsvillfarelse läggas till grund för ansvarsfrihet i fall som avses i art. 33 om befallning av förman.
Sådan villfarelse som innebär att de subjektiva rekvisiten för ett brott inte är uppfyllda, eller som med andra ord är relevant för uppsåtsbedömningen, leder också enligt svensk rätt till ansvarsfrihet. På motsvarande sätt som förutsätts i stadgan kan en sådan villfarelse även angå en rättslig omständighet. Härutöver finns i svensk rätt en bestämmelse om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 § BrB enligt vilken ansvarsfrihet kan komma i fråga om villfarelsen var uppenbart ursäktlig.
Formellt kan det sägas att de svenska reglerna om straffrättsvillfarelse sträcker sig något längre än Romstadgans regler om rättsvillfarelse. Någon sådan skillnad mellan regleringarna att det påkallar särskild lagstiftning föreligger dock inte.
I sammanhanget skall dock även bestämmelsen i 22 kap. 8 § BrB nämnas. Enligt bestämmelsen skall den som under krig begår brott, och därvid inte saknat anledning anta att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, inte dömas till ansvar om omständigheterna är synnerligen mildrande. Bestämmelsen utgör enligt förarbetsuttalanden ett undantag från den stränga regeln i 24 kap. 9 §.
Enligt vår bedömning finns det inte tillräckliga skäl för att ha kvar bestämmelsen i 22 kap. 8 § BrB. Att en tilltalad kan ha haft skäl att tro att en viss gärning var tillåten enligt krigsbruk kan beaktas inom ramen för ursäktlighetsprövningen enligt 24 kap. 9 § BrB
och kan också enligt 29 kap. 3 § 5 BrB beaktas som en förmildrande omständighet vid bedömningen av den aktuella brottslighetens straffvärde. Vi föreslår att bestämmelsen i 22 kap. 8 § BrB upphävs.
14.6.11. Förmans befallning
Förslag: I lagen om internationella brott införs inte någon särskild
regel om ansvarsfrihet för gärningar som har begåtts på förmans befallning.
Regler om frihet från ansvar p.g.a. förmans befallning finns i art. 33 i Romstadgan och i 24 kap. 8 § BrB. Medan den svenska bestämmelsen har en allmän utformning, har bestämmelsen i Romstadgan en utformning som mera specifikt reglerar utrymmet för ansvarsfrihet vid just de brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion.
Utrymmet för att låta den omständigheten att en gärning som utgör folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse har begåtts på förmans befallning föranleda att gärningen inte skall medföra straffrättsligt ansvar är, som har framgått av vår beskrivning av innehållet i art. 33 (se avsnitt 12.11.1), ytterst begränsat. I praktiken torde detsamma komma att gälla vid en tillämpning av 24 kap. 8 § BrB. I den bestämmelsen ges nämligen uttryck för att en intresseavvägning skall ske och det får anses att det allmänna intresset av att order skall åtlydas regelmässigt får vika för intresset av att order att begå brott – och i synnerhet så allvarliga brott som det här är fråga om – inte skall åtlydas. Det finns därför inte skäl att införa någon särskild regel om ansvarsfrihet p.g.a. förmans befallning i lagen om internationella brott.
14.7. Straff och andra påföljder
Förslag:
N Straffet för folkmord, brott mot mänskligheten och grova
krigsförbrytelser skall vara fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid. För andra krigsförbrytelser skall straffet vara fängelse i högst sex år. N Vid flerfaldig brottslighet skall det svåraste tidsbestämda straff
som kan följa på en enstaka gärning kunna överskridas med högst tio år. N I lagen om internationella brott införs en bestämmelse om att
reglerna i 36 kap. BrB om förverkande skall tillämpas.
I del 7 av Romstadgan (art. 77-80) finns bestämmelser om straff. Enligt art. 77 får domstolen döma till fängelse i ett bestämt antal år, dock högst 30 år, eller på livstid. För att döma till livstid krävs att detta är berättigat mot bakgrund av brottets synnerliga allvar och den dömdes personliga förhållanden. Domstolen kan också besluta om böter och förverkande vid sidan av fängelsestraffet.
I art. 78 finns vissa bestämmelser om straffmätning. Dessa kompletteras av regler i de s.k. bevis- och förfarandereglerna (se vidare i avsnitt 13.1.1 och bilaga 4).
I art. 80 anges särskilt att inget i den del i Romstadgan som handlar om straff skall inverka på staternas tillämpning av straff som föreskrivs i deras nationella lag eller på lagen i stater där de straff som föreskrivs i stadgan inte förekommer.
Enligt svensk rätt kan livstids fängelse följa på vissa särskilt allvarliga brott, bl.a. mord. Det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut för ett enstaka brott är däremot begränsat till fängelse i tio år. Vid flerfaldig brottslighet finns dock möjlighet att döma till högst fjorton års fängelse och är det dessutom fråga om återfall i brott kan fängelse i ytterligare fyra år dömas ut. Högsta möjliga tidsbestämda straff som en svensk domstol kan döma ut är således fängelse i arton år.
Att de allvarligaste internationella brotten även enligt svensk rätt bör kunna bestraffas med livstids fängelse torde vara uppenbart. Så är också idag fallet med folkmord och grova fall av folkrättsbrott. Även för brott som motsvarar allvarliga fall av brott mot mänskligheten ger gällande svensk rätt utrymme för livstidsstraff. Vi före-
slår således att livstids fängelse skall utgöra maximistraff i straffskalan för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse.
När det gäller minimistraffet kan konstateras att detta enligt den nu gällande lagen om straff för folkmord är fyra år. Enligt vår bedömning är detta ett med tanke på brottslighetens allvar väl avvägt minimistraff, som också bör kunna gälla för brott mot mänskligheten och grova fall av krigsförbrytelse. Beskrivningen av grova fall av krigsförbrytelse föreslår vi utformas i anknytning till den inledande föreskriften i art. 8 i Romstadgan enligt vilken jurisdiktionen för Internationella brottmålsdomstolen särskilt omfattar vissa kvalificerade fall av krigsförbrytelse. För fall av krigsförbrytelse som inte är att bedöma som grova på där angivna eller andra grunder föreslår vi att straffskalan skall vara fängelse i högst sex år.
Vi har övervägt möjligheterna att införa differentierade straffskalor beroende på de gärningsformer som är aktuella i det enskilda fallet. Inte minst med hänsyn till att straffvärdet kan förväntas vara starkt beroende av de allmänna omständigheterna kring brottsligheten och gärningsmannens roll i dessa har vi dock funnit det svårt att på ett meningsfullt sätt göra systematiska skillnader mellan olika gärningsformer. Vi föreslår därför inte någon annan differentiering än den för krigsförbrytelse som vi nyss berört. Frågan får i stället prövas av domstolen i det enskilda fallet med ledning av straffskalorna i normal strafflag för sådana gärningsformer som motsvarar de i målet aktuella och de allmänna regler för straffmätning som finns i 29 kap. BrB.
Enligt vad som sägs i 26 kap. 1 § BrB är det längsta tidsbestämda fängelsestraffet enligt svensk rätt tio år eller med andra ord tjugo år kortare än vad som gäller för Internationella brottmålsdomstolen. Med tanke på den restriktivitet som bör iakttas med att döma till livstids fängelse, och som också kan antas komma att iakttas av Internationella brottmålsdomstolen, kan en sådan skillnad antas leda till betydande skillnader i de straffnivåer som svensk domstol och Internationella brottmålsdomstolen kommer att använda. I viss mån kan dock detta komma att motverkas av att straffet enligt svensk rätt kan höjas upp till fjorton år när det är fråga om flerfaldig brottslighet och med ytterligare fyra år upp till arton år om det dessutom är fråga om återfall. Återfallsregleringen torde dock endast helt undantagsvis kunna komma till användning vid de internationella brotten. Däremot torde allvarligare fall regelmässigt omfatta flera gärningar och detta ofta i en sådan omfattning att den i nuvarande lag medgivna straffskärpningen kommer att framstå som alltför begränsad. Vi föreslår mot den bakgrunden att det i lagen
om internationella brott förs in en särreglering i förhållande till 26 kap. 2 § BrB enligt vilken fängelse på viss tid vid flerfaldig brottslighet mot lagen får överskrida det svåraste straffet med upp till tio år. En förutsättning för detta bör dock vara att gärningarna utgjort led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll (jfr 29 kap. 2 § 6 BrB samt ingresserna till art. 7 och 8 i Romstadgan).
Vad gäller straff och påföljdsbestämning finns det i övrigt inte skäl att införa några särskilda regler utan de i övrigt gällande reglerna bör tillämpas också i förhållande till brott mot lagen om internationella brott. Detta innebär bl.a. att andra påföljder än fängelse kan användas enligt samma regler som normalt. Brott enligt lagen om internationella brott torde dock i allmänhet ha ett så högt straffvärde att presumtionen för fängelse är mycket stark.
Det saknas skäl att i lagen om internationella brott införa särskilda regler om skadestånd. Däremot bör i lagen en bestämmelse införas om att reglerna om förverkande i 36 kap. BrB skall tillämpas. Bestämmelserna i 36 kap. 1-2 §§ är nämligen tillämpliga endast på brott enligt brottsbalken.
14.8. Tidigare doms negativa rättskraft (ne bis in idem)
Förslag: Bestämmelserna om en tidigare doms negativa rättskraft i
16 § lagen (2002:239) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och i 13 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt upphävs. Prövningen av behörigheten efter en tidigare dom sker enligt bestämmelserna i 2 kap. BrB.
Den bestämmelse i Romstadgan om tidigare doms negativa rättskraft (ne bis in idem) som främst är av intresse för oss är den som finns i art. 20.2. Enligt den får ingen lagföras av en annan domstol (i praktiken en nationell domstol) för ett brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion och för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Internationella brottmålsdomstolen. Bestämmelsen har redan inkorporerats i svensk rätt genom ikraftträdandet av lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. I 16 § i den lagen anges bl.a. att åtal och lagföring i Sverige för en gärning inte får ske om
frågan om ansvar för gärningen har prövats vid Internationella brottmålsdomstolen.
Det förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB som vi lägger fram i detta betänkande innehåller bl.a. bestämmelser om tidigare doms negativa rättskraft. Huvudregeln enligt dessa bestämmelser – som kommer att gälla även internationella domstolars domar – är att lagföring i Sverige av en gärning inte får ske om frågan om ansvar för brott redan har prövats av en annan domstol än svensk domstol och prövningen omfattade den aktuella gärningen. Det finns då inte behov av en särskild regel om detta i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Vi föreslår att den upphävs.
Vi vill i sammanhanget påpeka att utformningen av bestämmelsen i 16 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen inte är helt lyckad. Då Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion är begränsad till vissa, mycket speciella brottstyper kan det mycket väl hända att en åtalad person frikänns på den grunden att domstolen finner sig obehörig att döma över den gärning han faktiskt har begått. Ett exempel kan vara att någon åtalas för att ha dödat en annan människa under sådana omständigheter att gärningen bör bedöms som en krigsförbrytelse. Om domstolen finner att den tilltalade visserligen har dödat den andra personen men att de särskilda kriterier som skall vara uppfyllda för att gärningen skall kunna bedömas som en krigsförbrytelse inte är uppfyllda, skall den tilltalade frikännas. Detta bör naturligtvis inte hindra att gärningsmannen därefter åtalas för mord vid en nationell domstol, vilket också är förklaringen till att bestämmelsen i art. 20.2 i Romstadgan är utformad så att den hindrar ny prövning vid en nationell domstol för brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. I vårt förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB har denna problematik beaktats på det sättet att en tidigare utländsk dom inte hindrar ny prövning i Sverige om den tilltalade har frikänts på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den av domstolen tillämpade lagen.
Vad som nu sagts om 16 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen gäller på motsvarande sätt 13 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Vi föreslår även i det fallet att den särskilda regeln om tidigare doms negativa rättskraft skall upphävas och att prövningen av behörigheten skall ske enligt reglerna i 2 kap. BrB.
Del C
Genomförandet av förslagen samt
författningskommentarer
15. Genomförandet av förslagen
15.1. Ikraftträdande och övergångsregler
Förslag: Den av oss föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt.
Bestämmelserna om undantag från preskription i lagen om internationella brott skall gälla också för brott som vid lagen ikraftträdande ännu inte har preskriberats.
Som vi tidigare redovisat har Romstadgan trätt i kraft den 1 juli 2002 efter att bl.a. Sverige ratificerat stadgan. Detta innebär, enligt art. 11 i stadgan, att den Internationella brottmålsdomstolen i förhållande till Sverige är behörig att döma för brott som begåtts efter denna tidpunkt. Enligt den s.k. komplementaritetsprincipen ankommer det emellertid i första hand på de stater som tillträtt stadgan att svara för lagföringen av de brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna fullfölja detta ansvar krävs en för ändamålet anpassad lagstiftning. Den av oss föreslagna lagstiftningen bör därför träda i kraft så snart som möjligt.
De av oss föreslagna lagändringarna är inte av det slaget att de i och för sig kräver någon särskild övergångsreglering. Bestämmelserna om svensk domstols behörighet i förslaget till ny lydelse av 2 kap. BrB är som vi tidigare berört med vissa undantag (11 §) av processuell eller formell art. Detta innebär att de, om inte annat föreskrivs, i princip är omedelbart tillämpliga oavsett om de innebär att behörigheten utvidgats eller minskat genom lagändringen.1Vad gäller vårt förslag till lag om internationella brott gäller däremot, i enlighet med det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet, att den lag som gällde när gärningen begicks skall tillämpas, såvida inte
1 Jfr t.ex. Fitger, Rättegångsbalken, s. RP:1 f.
tillämpningen av nyare lag leder till ett för den enskilde gynnsammare resultat (jfr 5 § BrP). Den av oss föreslagna lagen torde dock inte i något fall leda till ett sådant resultat. Detta innebär att lagen endast blir tillämplig på gärningar som begåtts efter det att den trätt i kraft.
Om inte annat föreskrivs kommer detta att gälla även beträffande den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 6 kap. 3 § i förslaget. Detta följer visserligen inte av 5 § BrP och inte heller av förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning i 2 kap. 10 § RF.2 Däremot anses bestämmelsen i 12 § BrP analogt tillämplig i den mån inte annat föreskrivits. Enligt den bestämmelsen, som formellt endast avser brottsbalkens ikraftträdande, får, även om de nya preskriptionsbestämmelserna inte lägger hinder mot detta, påföljd inte ådömas om straff skulle anses vara förfallet enligt den lag som gällde när brottet begicks. Beträffande preskription gäller alltså, om annat inte föreskrivs, motsvarande princip som beträffande straffbestämmelserna som sådana. Enligt våra direktiv skall dock våra överväganden avse även möjligheten att avskaffa preskription för redan begångna brott som inte har preskriberats än.
Frågan om preskription av internationella brott har under lång tid varit föremål för diskussioner såväl internationellt som i Sverige. I samband med att tidpunkten för preskription närmade sig för de brott som begåtts under nazismen i Tyskland blev frågan viktig i en rad olika europeiska länder. Frågan togs i sammanhanget också upp av Europarådets parlamentariska församling som år 1965 antog en rekommendation i vilken medlemsstaternas regeringar uppmanades att vidta lämpliga åtgärder till undvikande att brott mot mänskligheten begångna före och under andra världskriget skulle lämnas ostraffade till följd av preskription. I en rad länder vidtogs också olika lagstiftningsåtgärder som bl.a. innefattade förlängning av preskriptionstiden för redan begångna brott. Enighet synes emellertid ha rått om att retroaktiviteten inte skulle utsträckas till fall där preskription redan inträtt.3 De svenska delegaterna tillhörde dem som röstade emot rekomendationen.
År 1968 antogs inom FN en konvention om ”non-applicability of statutory limitations to war crimes and crimes against humanity”. Genom konventionen förbinder sig parterna att inte tillämpa preskriptionsbestämmelser på vissa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Konventionen trädde i kraft år 1970 och har nume-
2 Jfr Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna med tillhörande författningar, 1980, s. 105 f. och Berg m.fl., Brottsbalken, s. BrP:19. 3 Se Danelius, Preskription och legalitet, SvJT 1966 s. 207.
ra tillträtts av närmare 50 stater. Vare sig Sverige eller någon annan EU-stat har dock tillträtt konventionen liksom inte heller exempelvis Australien, Kanada och USA. I samband med att konventionen antogs gavs från svensk sida en röstförklaring enligt vilken konventionen var oförenlig med en grundläggande princip i den svenska rättsordningen, nämligen att straffrättslig lagstiftning inte får tilläggas retroaktiv giltighet. I förklaringen pekades särskilt på att konventionen inte erbjöd några garantier mot en retroaktiv tilllämpning med avseende på brott som redan var preskriberade innan konventionen trätt i kraft.
År 1974 togs frågan på nytt upp inom Europarådet. Ministerkommittén antog då en konvention om ”non-applicability of statutory limitations to crimes against humanity and war crimes”. I motsats till FN-konventionen framgår klart att retroaktiviteten endast gäller brott som begåtts efter det att konventionen trätt i kraft. Konventionen har inte trätt i kraft och endast signerats av fyra stater och ratificerats av två.
Efter en uppvaktning från företrädare för Simon Wiesenthal Center med begäran om utredning av vissa påståenden om krigsförbrytelser gav regeringen i november 1986 uppdrag till tre rättschefer inom regeringskansliet att bl.a. gå igenom rättsläget i fråga om krigsförbrytelser. Uppdraget redovisades i februari 1987 i promemorian Vissa anklagelser om krigsförbrytelser – en översiktlig utredning (SB 9969/86). Promemorian innehåller en relativt fyllig redogörelse för preskriptionsfrågorna enligt svensk rätt och redovisar också uppgifter om utländsk rätt och internationella konventioner m.m. I promemorians slutsatser anförs bl.a. följande:
Frågan om preskription av krigsförbrytelser har diskuterats grundligt i Sverige, och effekterna av de allmänna preskriptionsbestämmelserna på krigsförbrytelserna under andra världskriget innebär otvivelaktigt ett medvetet ställningstagande från den svenske lagstiftarens sida. Denna linje har också varit utslagsgivande för Sveriges ställningstagande till preskriptionsfrågan i de internationella sammanhang där den har diskuterats. Tanken på en lagstiftning som med retroaktiv verkan skulle förlänga preskriptionstiden för krigsförbrytelserna under andra världskriget eller göra dessa icke preskriptibla har därvid, såsom stridande mot allmänna rättsprinciper, bestämt avvisats från svensk sida redan under den tid då preskriptionstiden ännu löpte. Mot denna bakgrund får det betraktas som uteslutet att nu inta någon annan ståndpunkt.
I promemorian föreslogs att framställningen inte skulle föranleda några ytterligare åtgärder, vilket också blev regeringens beslut.
Genom att tillträda Romstadgan får Sverige anses ha accepterat att de brott som omfattas av stadgan inte skall vara föremål för preskription. I överensstämmelse härmed har vi också föreslagit att brotten i den av oss föreslagna lagen om internationella brott som huvudregel undantas från preskription. Vad som nu är aktuellt är endast i vad mån en sådan regel också bör ges retroaktiv verkan. Att den inte bör omfatta brott som redan nu är preskriberade får anses självfallet och antyds inte heller i våra direktiv. Vad frågan gäller är alltså om regeln bör gälla tidigare begångna brott som inte är preskriberade när den nya lagen träder ikraft.
Det kan i det sammanhanget finnas skäl att erinra om att Romstadgans preskriptionsregel (art. 29) inte har retroaktiv verkan utan endast avser brott som begåtts efter att stadgan trätt i kraft. I stadgan finns dessutom en särskild föreskrift om icke-retroaktivitet (art. 24) enligt vilken ingen skall dömas till ansvar för gärningar som begåtts före stadgans ikraftträdande. De principer som ligger till grund för stadgan kan mot denna bakgrund knappast anses tala för att låta den svenska preskriptionsbestämmelsen få retroaktiv verkan. Om bestämmelsen inte ges retroaktiv verkan kan dock den situationen uppstå att gärningar som inte preskriberas enligt Romstadgan kommer att preskriberas enligt svensk rätt. Det gäller gärningar som begås efter det att Romstadgan trätt i kraft men innan den svenska lagen ändrats. Detta utgör givetvis ett argument för att ge preskriptionsbestämmelsen retroaktiv verkan även om olägenheterna av en kortare tids avvikelse mellan regleringarna inte kan bedömas vara särskilt påtagliga.
Av vad som anförts ovan framgår att den traditionella svenska inställningen till retroaktiv tillämpning av preskriptionsbestämmelser varit mycket restriktiv även om något formellt hinder inte ansetts föreligga. Denna restriktivitet beror uppenbarligen på att en retroaktiv tillämpning ansetts stå i mindre god överensstämmelse med det förbud mot retroaktiv strafflagstiftning till en enskilds nackdel som anses gälla som en grundläggande rättsstatlig princip. Denna restriktiva hållning har emellertid övergivits i ett fall under senare tid. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995 ändrades preskriptionstiderna för sexualbrott som begåtts mot barn. De nya bestämmelserna gavs härvid retroaktiv verkan genom att det föreskrevs att de skulle tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Någon redovisning av skälen för denna avvikelse från principen om att inte ge
preskriptionsbestämmelser retroaktiv verkan till den enskildes nackdel synes inte ha lämnats under lagstiftningsärendet.4
Enligt vår uppfattning har de argument av rättsstatlig karaktär som finns mot en retroaktiv tillämpning av ändrade preskriptionsbestämmelser till den enskildes nackdel en betydande bärkraft. Såvitt gäller den av oss föreslagna lagstiftningen bör det också noteras att en retroaktiv tillämpning inte kommer att kunna innebära att den som åtalas för brott som är begångna innan den nya lagen träder i kraft kommer att kunna åtalas och dömas enligt den nya lagen. Vad som kan bli aktuellt är endast att åtal och dom kan ske med tillämpning av sedvanliga nu gällande straffbestämmelser. I motsats till ändringarna beträffande sexualbrott mot barn kommer det således inte vara fråga om en generell ändring av preskriptionstiderna för en viss typ av brott eller brott med en viss straffskala. Retroaktiviteten kommer i stället att ha den effekten att vissa fall av sedvanliga brott, utan att detta framgår av de normala preskriptionreglerna, undantas från preskription, låt vara under förutsättningen att de skulle ha varit att bedöma på annat sätt om de begåtts efter det att den nya lagen trätt i kraft.
Det starkaste skälet för en retroaktiv tillämpning av bestämmelsen om preskription är enligt vår mening intresset av att kunna motsvara de krav på möjlighet till lagföring som kan anses ligga i den s.k. komplementaritetsprincipen. Vi är för vår del tveksamma om detta kan anses vara ett tillräckligt skäl för att ge bestämmelsen retroaktiv verkan. Något direkt hinder mot att låta bestämmelsen om undantag från preskription omfatta även gärningar som begåtts före den nya lagens ikraftträdande kan dock inte anses föreligga om detta begränsas till gärningar som inte redan är preskriberade vid denna tidpunkt. Mot denna bakgrund och med hänsynstagande till vad som anförts i direktiven har vi ansett oss böra lägga fram ett förslag enligt vilket preskription avskaffas även för redan begångna brott som inte har preskriberats än. Enligt förslaget skall bestämmelsen om undantag från preskription gälla för gärning som har begåtts före ikraftträdandet om påföljd inte bortfallit dessförinnan och gärningen skulle ha utgjort brott enligt lagen om internationella brott om den hade begåtts efter ikraftträdandet. Enligt förslaget saknar det alltså betydelse vilken brottsbeteckning gärningen har enligt äldre regler. Däremot måste den vara sådan att den skulle ha bedömts som brott enligt den nya lagen om den skulle ha begåtts efter ikraftträdandet.
15.2. Vissa processuella frågor
Förslag: Bestämmelserna om brottslokalisering i 19 kap. 1 § RB anpassas till motsvarande regel i 2 kap. 1 § BrB.
Stockholms tingsrätt skall vara allmänt reservforum i brottmål.
I 19 kap. RB finns bestämmelser om laga domstol i brottmål. Huvudregeln är enligt 1 § att ett brottmål skall prövas av rätten på den ort där brottet begicks. I paragrafen finns därefter regler om var ett brott skall anses begånget. Dessa har samma lydelse som motsvarande regler i nuvarande 2 kap. 4 § BrB. Med anledning av vårt förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB, föreslår vi att bestämmelserna om brottslokalisering i 19 kap. 1 § RB anpassas till motsvarande föreslagna bestämmelser i 2 kap. BrB.
De nuvarande bestämmelserna i 19 kap. RB om lokalt svenskt brottmålsforum är inte helt koordinerade med bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk domstols behörighet. Det finns nämligen situationer då något lokalt forum inte kan bestämmas med ledning av bestämmelserna i 19 kap. RB, trots att svensk domstol enligt bestämmelserna i 2 kap. BrB är behörig att döma. Det hänger samman med att bestämmelserna i RB förutsätter att det finns någon form av anknytning till Sverige, antingen genom att gärningen är begången här eller att den misstänkte grips eller uppehåller sig i Sverige. Att en sådan anknytning finns, är inte nödvändigt för att svensk domstol skall vara behörig att döma över vissa i 2 kap. BrB uppräknade brott. Det gäller såväl enligt nuvarande som enligt den av oss föreslagna lydelsen av kapitlet.
För de fall då ett lokalt brottmålsforum inte kan fastställas enligt reglerna i 19 kap. RB finns dock en möjlighet att regeringen för visst fall anvisar en lokalt behörig tingsrätt (19 kap. 2 § RB). Så skedde t.ex. i det under senare år uppmärksammade fallet Dagmar Hagelin. Det är i viss mån oklart om regeringen kan vägra att anvisa en behörig tingsrätt i fall av denna typ.5
Den nuvarande ordningen med särskilt anvisande av en behörig tingsrätt ter sig allmänt sett mindre lyckad och principiellt något tveksam. Då det kan förväntas att antalet mål där särskild anknytning till Sverige saknas kommer att bli mera vanligt förekommande i våra domstolar om vårt förslag genomförs, föreslår vi att det i 19 kap. 2 § RB införs en bestämmelse som utpekar Stockholms tingsrätt som allmänt reservforum i brottmål.
5 Se beträffande denna fråga Bogdan i SvJT 2002 s. 105.
15.3. Kostnader och andra effekter av förslagen
Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnader eller intäkter för staten och andra offentliga organ eller har andra samhällsekonomiska konsekvenser, skall enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) sådana konsekvenser redovisas i betänkandet. Det ligger i sakens natur att utredningar om brott enligt den av oss föreslagna lagen om internationella brott kommer att föra med sig kostnader hos polis- och åklagarmyndigheter och att straff som kommer att utdömas med stöd av lagen kommer att medföra vissa utgifter för kriminalvård i anstalt. Det är kostnader som dock knappast är beräkningsbara och det är för övrigt inte säkert att det ens kan ses som presumtiva merkostnader, eftersom de gärningar som kommer att omfattas av den nya lagen till allra största delen redan är straffbara. Vi kan inte se att våra förslag kommer att medföra några utgiftsökningar i övrigt, annat än möjligen vissa begränsade kostnader för utbildning av dem som sätts att tillämpa lagen.6
Enligt 15 § kommittéförordningen skall vissa andra konsekvenser av ett förslag redovisas. Det gäller konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen och offentlig service i olika delar av landet, små företags arbetsförutsättningar m.m., jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Vårt uppdrag avser i stor utsträckning frågor om brottslighet. Huruvida förslagen i betänkandet kan tänkas få någon betydelse för brottslighetens utveckling eller det brottsförebyggande arbetet är svårt att säga, men under alla förhållanden får det antas att effekterna i ett större perspektiv skulle bli begränsade. Vi kan inte se att våra förslag får några konsekvenser i de övriga hänseenden som nämns i 15 § kommittéförordningen.
6 Jfr den bedömning angående kostnader för verkställighet av fängelsestraff som dömts ut av Internationella brottmålsdomstolen som gjordes i prop. 2001/02:88 s. 166.
16. Författningskommentarer
16.1. Förslaget till lag (0000:000) om internationella brott
I lagen finns bestämmelser om vissa internationella brott, nämligen folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Lagen är inte en komplett strafflag utan på samma sätt som vid annan specialstraffrättslig lagstiftning skall brottsbalkens allmänna regler liksom allmänna straffrättsliga principer i övrigt tillämpas om inte annat framgår av lagen. Det gäller t.ex. i fråga om brottsbegreppet, ansvarsfrihetsgrunder, straffmätning och påföljdsval.
Lagens tyngdpunkt ligger i kap. 2-4, som innehåller de egentliga straffbestämmelserna. I första kapitlet finns vissa bestämmelser som sätter ramen för lagens tillämpning. Särskilda bestämmelser om ansvar för förmän finns i femte kapitlet. Slutligen finns i lagens sjätte kapitel vissa bestämmelser om påföljder, preskription och förverkande. Dessa bestämmelser utgör dock endast komplement till reglerna i BrB.
Brottsbeskrivningarna i lagen har formulerats i nära anslutning till Romstadgans bestämmelser och till de internationella överenskommelser som har legat till grund för stadgan. Den formella uppställningen överensstämmer i vissa hänseenden också med det tyska förslaget till Völkerstrafgesetzbuch (se avsnitt 9.2.2.) I kommentarerna till de enskilda paragraferna finns hänvisningar till motsvarande bestämmelser i Romstadgan och andra internationella överenskommelser.1 Vidare finns hänvisningar till rättsfall från de båda FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien respektive Rwanda. I hänvisningarna anges som regel endast namnet på rättsfallen. Beteckning-
1 Se vidare lagrumsnyckeln i bilaga 6 till detta betänkande. Stadgans bestämmelser finns i bilaga 2 och de i anslutning till stadgans bestämmelser upprättade Brottskriterierna (art. 9) i bilaga 3. En värdefull beskrivning av stadgan och dess bakgrund finns i Lee, 1999 och av Brottskriterierna i Lee, 2002.
en, dvs. målnummer, återfinns i vår rättsfallsförteckning i bilaga 7 och i materialförteckningen i bilaga 9.
I kommentarerna har också tagits in hänvisningar till de i enlighet med art. 9 i Romstadgan fastställda s.k. Brottskriterierna.2
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag är tillämplig på brott som svensk domstol, enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige, är behörig att döma för även om gärningen saknar särskild anknytning till Sverige.
I paragrafen görs klart att lagen omfattar bara sådana brott som Sverige enligt allmän folkrätt eller en bindande internationell överenskommelse har rätt att utöva domsrätt över även om det inte finns någon särskild anknytning till Sverige. Detta är inte bara en allmän upplysning utan bestämmelsen har den viktiga innebörden att ansvar enligt lagen inte endast förutsätter att en gärning omfattas av en av lagens straffbestämmelser utan också att gärningen är en sådan gärning som Sverige enligt allmän folkrätt eller en för Sverige bindande internationell överenskommelse får eller är skyldig att lagföra även om det inte föreligger någon sådan anknytning till Sverige som normalt ligger till grund för nationell jurisdiktion. Detta gäller, förutom universell jurisdiktion enligt allmän folkrätt, sådan från annan stat härledd jurisdiktion som grundar sig omedelbart på en internationell överenskommelse och således inte förutsätter någon begäran om lagföring eller annan framställning i det enskilda fallet.
De gärningstyper som omfattas av lagen är sådana som enligt vår bedömning utgör internationella brott enligt allmän folkrätt. Sverige har alltså rätt att utöva domsrätt över brotten med stöd av universalitetsprincipen, dvs. oberoende av var eller av vem brottet har begåtts. Vi har också i vårt förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB (1 § punkten 7) angett att svensk domstol skall ha generell behörighet att döma över dessa brott.
Särskilt när det gäller krigsförbrytelser finns emellertid skäl att framhålla att vårt förslag sträcker sig något längre än Romstadgan, bl.a. i så måtto att vissa i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna angivna gärningar tagits med trots att så inte skett i Romstadgan. Huruvida sådana gärningar verkligen omfattas av universa-
2 Se avsnitt 9.1.6 och bilaga 3.
litetsprincipen med stöd av allmän folkrätt kan naturligtvis vara föremål för olika uppfattningar. Men även om så inte skulle bedömas vara fallet skall således bestämmelserna i vart fall tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt tilläggsprotokollet. Motsvarande problem kan uppkomma även i andra fall. Som exempel kan nämnas att ansvaret för användning av förbjudna stridsmedel i stadgans art. 8.2.b xx förutsätter att stridsmedlet tagits upp i en bilaga till stadgan. Något motsvarande krav finns däremot inte i vårt förslag (4 kap. 7 § 3). Ansvar kan följa inte endast i de fall då det finns ett ”allomfattande” förbud mot stridsmedlet utan också när det är förbjudet enligt en internationell överenskommelse som en berörd stat har tillträtt. Även i övrigt kan tillämpningsområdet för olika bestämmelser bero på förekomsten av internationella överenskommelser som reglerar i straffbestämmelserna berörda frågor.
De i paragrafen behandlade frågorna har berörts i övervägandena i avsnitt 14.3.
2 § Vid tillämpning av denna lag skall, inom de ramar som följer av svenska bestämmelser, de principer och den praxis som är vägledande för och har utvecklats inom den enligt Romstadgan den 17 juli 1998 inrättade Internationella brottmålsdomstolen särskilt beaktas.
Även om svenska domstolar formellt inte är bundna av avgöranden från internationella domstolar eller tribunaler, kommer lagens tilllämpning i hög grad att vara beroende av sådan praxis. Internationella brottmålsdomstolen kommer att få en särställning bland dessa domstolar. I paragrafen har därför påpekats att de principer och den praxis som är vägledande för den domstolen och som den själv kommer att utveckla skall särskilt beaktas vid den svenska lagens tillämpning. Det skall därvid emellertid noteras att den svenska lagen i olika hänseenden sträcker sig längre än Romstadgan (se vad som sagts om detta under föregående paragraf) och att Internationella brottsmålsdomstolen praxis därför inte i alla delar kan vara vägledande vid tillämpningen av den svenska lagen.
Praxis som är vägledande för Internationella brottmålsdomstolen kan t.ex. vara den som utvecklats i de båda FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien respektive Rwanda. Med vägledande principer avses bl.a. de Brottskriterier som enligt art. 9 i Romstadgan skall vara domstolen till hjälp vid tolkningen och tillämpningen av de egentliga straffbestämmelserna i Romstadgan. Det är naturligtvis också viktigt att den svenska domstolen vid tillämpningen beaktar inne-
hållet i Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll samt de andra traktater som Sverige är bundet av och som ligger till grund för bestämmelserna i Romstadgan.
Den sålunda utvecklade praxisen och principerna skall enligt paragrafen beaktas ”inom de ramar som följer av svenska bestämmelser”. Det kan sägas vara en erinran om den straffrättsliga legalitetsprincipen och innebär bl.a. att det krävs att ett visst förfarande för att kunna bestraffas måste omfattas av kriminaliseringen i den svenska lagen och att straffbarhet inte är utesluten p.g.a. regler i den svenska straffrättens allmänna del.
Paragrafen har berörts i övervägandena i avsnitt 14.4.
2 kap. Folkmord
Allmän definition
1 § Med folkmord avses gärningar som anges i 2 § och som begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan och som antingen ingår som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller som i sig är ägnade att medföra en sådan förintelse.
I paragrafen anges de omständigheter som måste föreligga för att de i 2 § närmare angivna gärningarna skall kunna utgöra folkmord. Paragrafen har utformats i överensstämmelse med folkmordskonventionen och art. 6 i Romstadgan. Enighet råder om att en gärning för att kunna utgöra folkmord skall ha samband med andra gärningar som är riktade mot en skyddad folkgrupp. Detta uttrycks genom paragrafens senare led, som har hämtats från Brottskriterierna. Det krävs, som framgår av lagtexten, ingen koppling till väpnad konflikt. Folkmord kan således begås utan att någon sådan konflikt föreligger.
För att folkmord skall ha begåtts, krävs inte att en hel folkgrupp faktiskt har utplånats. Folkmord har begåtts så snart någon av de i 2 § uppräknade gärningarna har företagits under de särskilda omständigheter som anges i förevarande paragraf. För att en gärning skall kunna bedömas som folkmord måste den ha ett särskilt syfte, ett dolus specialis om man så vill. Som framgår av lagtexten skall gärningsmannen ha begått gärningen i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan. Frågan huruvida ett sådant syfte har förelegat torde ofta få bedömas med utgångspunkt i de faktiska omständig-
heter under vilka den aktuella gärningen har begåtts.3 Angående detta sägs i paragrafen att gärningen antingen skall ha ingått som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller i sig ha varit ägnad att medföra sådan förintelse som avses i paragrafens första led.
Frågan om vad som skall krävas för att det särskilda syftet skall anses föreligga har behandlats av Jugoslavientribunalen i bl.a. målen
Jelisic och Krstic samt av Rwandatribunalen i målen Kayishema and Ruzindana, Akayesu och Musema. I Musema uttalade Rwandatribunalen att det skall föreligga ”a psychological nexus between the physical result and the mental state of the perpetrator”.4
De grupper som skyddas av bestämmelsen är enligt lagtexten nationellt, etniskt eller rasmässigt bestämda samt religiösa folkgrupper. En nationell grupp är enligt Rwandatribunalen i princip en grupp som förenas av sitt medborgarskap.5 Som etnisk grupp kan betecknas en grupp vars medlemmar har ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Gruppen kan själv beteckna sig som en etnisk grupp eller kan betecknas som sådan av andra, inklusive gärningsmän.6
Beträffande frågan om vad som avses med en rasmässigt bestämd grupp anförde Rwandatribunalen i Akayesu att den konventionella definitionen bygger på föreställningen om nedärvda fysiska spår som ofta förknippas med ett visst geografiskt område.7 En religiös grupp är enligt domstolen en grupp vars medlemmar har samma religion eller övertygelse.8 I målet Rutaganda framhäver Rwandatribunalen dock att, även om en grupp i vissa fall kan bestämmas med hjälp av objektiva kriterier, grupptillhörigheten ofta bestäms genom att gärningsmannen har en uppfattning om att brottsoffret tillhör en viss grupp.9
Straffbara gärningar
2 § För folkmord döms den som dödar en medlem av folkgruppen eller tillfogar en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada.
Detsamma gäller den som i annat fall
3 Rättegångskammaren i Akayseu, p. 523. 4 Rättegångskammarens dom 27 jan 2000, p. 166. 5 ”a collection of people who are percieved to share a legal bond based on common citizenship, coupled with reciprocity of rights and duties” (Akayesu, rättegångskammaren p. 512.) 6Akayesu p. 513, Kayishema and Ruzindana rättegångskammaren, p. 98. 7 “the hereditary physical traits often identified with a geographical region, irrespective of linguistic, cultural, national or religious factors” (p. 514) 8 ”one whose members share the same religion, denomination or mode of worship (p. 515). 9 Rättegångskammaren p. 55.
1. påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade
att medföra att folkgruppen förintas helt eller delvis,
2. vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn skall födas inom folk-
gruppen eller
3. genom olaga tvång för över barn från folkgruppen till en annan
grupp.
I paragrafen räknas de gärningar upp som, om de begås under sådana omständigheter som anges i 1 §, skall bedömas som folkmord. Lydelsen överensstämmer, med vissa språkliga justeringar, med den som finns i såväl folkmordskonventionen som art. 6 i Romstadgan.
Straffbara gärningar är, som framgår av första stycket, för det första att döda en medlem av en sådan folkgrupp som avses i 1 § eller att tillfoga någon sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada. Gärningarna som sådana motsvarar därför i första hand brottsbalksbrotten mord, dråp och grov misshandel.
I Brottskriterierna anges som exempel på gärningar som kan tillfoga någon en svår kroppslig eller psykisk skada bl.a. tortyr, våldtäkt, sexuellt våld eller omänsklig eller förnedrande behandling (”inhuman or degrading treatment”). Rwandatribunalens överklagandekammare slog i målet Akayesu fast att våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp som begås med det särskilda syfte som krävs kan vara att bedöma som folkmord.
Som framgår av lagtexten kan det vara tillräckligt att en enda person dödas eller tillfogas svår kroppslig eller psykisk skada för att ansvar för folkmord skall kunna inträda. Det måste dock alltid visas att en sådan gärning har begåtts med det särskilda syfte och under de omständigheter som krävs enligt 1 §.
I andra stycket anges de förfaranden som kan bestraffas som folkmord även om det inte föreligger förutsättningar för ansvar enligt första stycket.
Av punkten 1 framgår att den kan straffas för folkmord som, under de omständigheter som sägs i 1 § påtvingar medlemmar av en skyddad folkgrupp levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen förintas helt eller delvis. Detta inkluderar, men är inte begränsat till, berövande av förnödenheter som är oundgängliga för överlevnad, såsom mat och medicin, eller systematiskt fördrivande av gruppmedlemmar från deras hem. Rwandatribunalen har som andra exempel pekat på ”lack of proper housing, clothing, hygiene and medical care or excessive work or physical exertion”.10 Handlingen behöver inte vara sådan att den omedelbart förorsakar att
10Kayishema and Ruzindana rättegångskammaren, p. 115
folkgruppen förintas helt eller delvis utan det räcker för straffbarhet att den är ägnad att slutligen medföra sådan förintelse.
Till skillnad från vad som gäller enligt första stycket kan det för straffbarhet aldrig vara tillräckligt att gärningen har riktats mot en enstaka person. Detta framgår av lagtexten där det anges att vissa levnadsvillkor skall ha påtvingats medlemmar av en folkgrupp.
Enligt andra stycket andra punkten skall den dömas för folkmord som vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn skall födas inom folkgruppen. En sådan åtgärd kan naturligtvis vara tvångssterilisering men även andra åtgärder kan omfattas.11
Slutligen (andra stycket punkten 3) upptar paragrafen bland de straffbara gärningarna att, under omständigheter som sägs i 1 §, genom olaga tvång föra över barn från en skyddad folkgrupp till en annan grupp. Syftet med bestämmelsen i Romstadgan och i folkmordskonventionen är inte bara att straffbelägga verkliga tvångsöverföranden utan också ”acts of threats or trauma which would lead to the forcible transfer”.12 Med olaga tvång avses i likhet med enligt 4 kap. 4 § BrB inte endast våld utan även hot.13
Särskilda bestämmelser om ansvar för förmän finns i 5 kap. Att en befälhavare eller någon annan i överordnad ställning ger order om en gärning som är att bedöma som folkmord, är naturligtvis anstiftan till folkmord. Det naturliga i sådana fall är dock normalt att befälhavaren döms som gärningsman. Av 5 kap. 1 § följer att en förman kan vara att bedöma som gärningsman redan genom att uppsåtligen underlåta att vidta åtgärder för att förhindra brott som han vet att hans underlydande begår.
Straff
3 § Straffet för folkmord är fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.
11 Rwandatribunalen gjorde i målet Akayesu följande tolkning (rättegångskammaren p. 507-508): ”... [T]he Chamber holds that the measures intended to prevent births within the group, should be construed as sexual mutilation, the practice of sterilization, forced birth control, separation of the sexes and prohibition of marriages. In patriarchal societies, where membership of a group is determined by the identity of the father, an example of a measure intended to prevent births within a group is the case where, during rape, a woman of the said group is deliberately impregnated by a man of another group, with the intent to have her give birth to a child who will consequently not belong to its mother's group. Furthermore, the Chamber notes that measures intended to prevent births within the group may be physical, but can also be mental. For instance, rape can be a measure intended to prevent births when the person raped refuses subsequently to procreate, in the same way that members of a group can be led, through threats or trauma, not to procreate.” 12Akayesu rättegångskammaren p. 509 13 Det kan noteras att det engelska ordet ”forcibly” i den svenska översättningen av Romstadgan och även folkmordskonventionen motsvaras av ”med våld”, vilket inte är helt korrekt.
I paragrafen anges den för folkmordsbrottet tillämpliga straffskalan. Straffskalan överensstämmer med den som idag gäller enligt lagen om straff för folkmord. För straffmätningen och påföljdsvalet tillämpas bestämmelserna i 29 kap. och 30 kap. BrB.
Frågan om straff för folkmord har berörts i avsnitt 14.7 i övervägandena.
3 kap. Brott mot mänskligheten
Allmän definition
1 § Med brott mot mänskligheten avses gärningar som anges i 2 § och som ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp mot en grupp civila.
I denna paragraf anges den ram inom vilken de i 2 § uppräknade gärningarna måste ha begåtts för att de skall kunna bestraffas som brott mot mänskligheten. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen inledningen till art. 7.1 i Romstadgan. Liksom är fallet beträffande folkmord, görs inte någon koppling till väpnad konflikt. Brott mot mänskligheten kan således begås utan att någon sådan konflikt föreligger.
Det grundläggande kravet för att en gärning skall kunna kvalificeras som brott mot mänskligheten är att gärningen ingått som ett led i ett omfattande eller sytematiskt angrepp mot en grupp civila. I motsats till vid folkmord är det inte endast vissa slags grupper som åtnjuter straffrättsligt skydd.14 Det krävs inte heller att gärningen företagits i syfte att förinta gruppen.
Det angrepp som gärningen skall ingå som ett led i kan vara antingen omfattande eller systematiskt. I praxis (bl.a. Kayishema and
Ruzindana, Tadic och Blaskic) har begreppen definierats så att med ett omfattande (eng. widespread) angrepp avses angrepp på ett stort antal personer medan ett systematiskt angrepp är ett angrepp som utförs i enlighet med en plan eller politik (eng. policy). En sådan plan eller politik behöver inte vara bestämd av en stat utan kan ha initierats av olika typer av organisationer eller grupper inom en stat. För att ett angrepp skall anses föreligga krävs inte att våld kommit till användning.15 Angreppet kan t.ex. bestå i systematisk diskriminering av en viss grupp civila.
14 I FN-tribunalerna praxis har man knutit an till i Genèvekonventionernas gemensamma art. 3 (Tadic rättegångskammaren p 637 och Akayesu, rättegångskammaren p. 582). 15 Frågan har behandlats Akayesu (rättegångskammaren p. 581).
Gärningen måste vidare ha ingått som ett led i det vidare angreppet. Gärningen måste till sin karaktär eller sina konsekvenser kunna sägas ha ett objektivt samband med angreppet. Enstaka gärningar som inte har något sådant samband med angreppet faller utanför det straffbara området.
I art. 7.2.a finns en definition av uttrycket ”attack directed against any civilian population”. Enligt denna avses ”ett beteende som består i upprepat förövande av gärningar som avses i punkt 1 mot civilbefolkning för att främja en stats eller organisations politik att genomföra ett sådant angrepp”. Denna del av stadgan tillhörde de som föranledde mest diskussion vid dess antagande. Ett syfte med föreskriften har varit att markera att stadgan inte omfattar brott av enskilda som möjligen kan uppfattas som led i ett vidare angrepp men som saknar erforderligt samband med angreppet. Enligt vår uppfattning skapar definitionen inte någon större klarhet angående stadgans innebörd men kan möjligen leda till en i förhållande till allmän folkrätt opåkallat restriktiv tolkning när det gäller kraven på att ett angrepp skall anses ingå som ett led i ett angrepp som är omfattande. Vi har därför inte föreslagit någon motsvarighet till art. 7.2.a i svensk lagtext.
I subjektivt hänseende krävs att gärningsmannen har uppsåt i förhållande till de faktiska omständigheter som utgör ett angrepp på en grupp civila. Det krävs däremot inte att han inser att detta i rättslig mening är ett sådant angrepp som förutsätts för att den begångna gärningen skall kunna utgöra ett brott mot mänskligheten.
Straffbara gärningar
2 § För brott mot mänskligheten döms den som dödar någon som ingår i gruppen eller som genom tortyr eller på annat sätt tillfogar en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.
Detsamma gäller den som i annat fall
1. påtvingar personer som ingår i gruppen levnadsvillkor som är ägna-
de att medföra att folkgruppen förintas helt eller delvis (förintelse),
2. genom tvång eller allvarligt missbruk av beroende ställning hos nå-
gon som ingår i gruppen förorsakar att han eller hon kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd (förslavning),
3. i strid med allmän folkrätt deporterar eller på annat sätt tvångsför-
flyttar personer som ingår i gruppen från ett område där de lagligen uppehåller sig (tvångsförflyttning),
4. i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i grup-
pen (olaga frihetsberövande),
5. utsätter någon som ingår i gruppen för allvarligt sexuellt övergrepp
genom våldtäkt, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande gärning (sexuellt övergrepp),
6. i samband med annat brott mot denna paragraf eller i strid med
folkrätten berövar personer som ingår i gruppen grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv (diskriminering),
7. för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess till-
stånd, stöd eller samtycke, griper, fängslar eller för bort någon som ingår i gruppen i syfte att undandra honom eller henne rättsligt skydd under en längre tid eller, sedan ett frihetsberövande har skett, vägrar att erkänna frihetsberövandet eller lämna information om personens öde eller uppehållsort (påtvingat försvinnande) eller
8. inom ramen för och i syfte att upprätthålla en institutionaliserad
ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper begår andra gärningar av liknande slag (apartheid).
I paragrafen räknas upp gärningar som, om de begås under sådana omständigheter som anges i 1 §, skall bestraffas som brott mot mänskligheten. Sådana gärningar kan enligt första stycket vara att döda någon som ingår i en grupp av civila eller att genom tortyr eller på annat sätt tillfoga en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande. Det motsvarar innehållet i art. 7.1 a och k i Romstadgan och täcker in även art. 7.1 f och 7.2 e (tortyr). I sammanhanget kan anmärkas att den i art. 7.2 e upptagna definitionen av tortyr i motsats till i FN:s tortyrkonvention inte är begränsad till gärningar begångna av företrädare för en stat utan även omfattar exempelvis en organisations företrädare. Tortyr kan enligt den nya lagstiftningen vara straffbart som såväl folkmord som brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse. I motsats till i bestämmelsen om folkmord nämns tortyr här särskilt, vilket även är fallet i de bakomliggande bestämmelserna i Romstadgan.
Gärningsbeskrivningen i övrigt överensstämmer med den som finns i 2 kap. 2 § första stycket, varför det kan hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen. Tillfogande av svårt lidande kan, som framgår av lagtexten, föranleda straffansvar även om gärningen inte förorsakat fysisk eller psykisk skada.
I andra stycket anges olika förfaranden som kan vara att bedöma som brott mot mänskligheten även om det inte föreligger förutsättningar för ansvar enligt första stycket.
Att under sådana omständigheter som anges i 1 § påtvinga personer som ingår i en grupp civila levnadsvillkor som är ägnade att
medföra att gruppen förintas helt eller delvis, kan medföra ansvar enligt punkten 1. Motsvarande bestämmelse finns i art. 7.1 b och 7.2 b i Romstadgan. I art. 7.2 b nämns uttryckligen att bland annat berövande av tillgång till livsmedel och läkemedel i avsikt att åstadkomma förgörande av en del av en befolkning kan vara ett brott mot mänskligheten i form av förintelse (eng. extermination). Lydelsen i förevarande punkt är densamma som finns i 2 kap. 2 § andra stycket punkten 1, varför det i övrigt kan hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Andra stycket punkten 2 avser förslavning och motsvarar i Romstadgan art. 7.1 c och 7.2 c samt delvis 7.1 g (sexuellt slaveri). Romstadgans formulering i 7.2 c har sitt ursprung i 1926 års slavkonvention (som Sverige inte tillträtt) och talar om ”utövande av någon eller all den makt som följer av äganderätt över en person”. I Brottskriterierna nämns som exempel bl.a. köp, försäljning och andra liknande frihetsberövande.
Brott mot mänskligheten i form av förslavning anses i folkrätten emellertid omfatta inte bara slavhandel i traditionell mening utan också andra näraliggande företeelser, såsom tvångsarbete, livegendom och utnyttjande av ekonomiskt trångmål.16 Vi har därför för vår del valt att knyta närmare an till de mer sentida instrument i vilka människohandel behandlas (jfr. t.ex. prop. 2001/02:124) och som också till en del återspeglas i bestämmelsen om försättande i nödläge i 4 kap. 3 § BrB.17 Härigenom får även de förfaranden som avsågs i äldre konventioner anses täckas. Vad gäller sådana förfaranden som eventuellt inte skulle kunna anses vara internationella brott enligt allmän folkrätt hänvisas till vad som sagts under 1 kap. 1 §. Vad gäller bestämmelsens tillämpning på tvångsarbete kan nämnas att Jugoslavientribunalen i målet Kunarac m.fl. dömde två personer för brott mot mänskligheten för att de under flera månader tvingat några unga kvinnor att utföra hushållsarbeten åt dem i ett hus varifrån kvinnorna inte kunde undslippa.
Sexuell förslavning kan sägas vara en särskild form av förslavning. Sexuell förslavning innebär utövande av sådan makt som sägs ovan, varigenom en eller flera personer utnyttjas för sexuella ändamål.
Tvångsförflyttning kan enligt punkten 3 utgöra brott mot mänskligheten. Med tvångsförflyttning avses att i strid med allmän folkrätt deportera eller annars tvångsförflytta personer som ingår i en grupp civila från ett område där de lagligen uppehåller sig. Be-
16 Se t.ex. Triffterer s. 132 ff. 17 Jfr. numera även 4 kap. 1a §.
stämmelsen har sin motsvarighet i art. 7.1 d och 7.2 d i Romstadgan. Med deportation avses förflyttning från ett lands territorium till ett annat lands territorium. Vid bedömningen av rekvisitet ”lagligen uppehåller sig” måste beaktas såväl nationell som internationell rätt. En nationell lagregel som exempelvis förbjuder någon att uppehålla sig på vissa platser eller inom vissa områden kan, om den står i strid med folkrättsliga regler, inte godtas som försvar för en tvångsförflyttning. En stats egna medborgare har t.ex. alltid rätt att vistats i och även resa in i den staten.
Som framgår av lagtexten kan en tvångsförflyttning i vissa fall vara tillåten av folkrättsliga skäl. Så kan vara fallet om en förflyttning krävs för den berörda civilbefolkningens säkerhet eller av tvingande militära skäl (jfr art. 17 i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna). Frågan om sådana tillåtna skäl förelåg har behandlats av Jugoslavientribunalen i målet Krstic.
Tvångsförflyttning kan ske även utan att fysiska tvångsmedel har använts, t.ex. genom hot om våld eller vissa andra former av betvingande (coercion). Tvångsförflyttning kan ske även genom utnyttjande av vad som i Brottskriterierna kallas för en ”betvingande miljö” (coercive environment).
Den som i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som tillhör en på sätt som i 1 § sägs angiven grupp av civila döms, enligt punkten 4, för brott mot mänskligheten i form av olaga frihetsberövande. Bestämmelsen motsvaras av art. 7.1 e i Romstadgan, där det talas om berövande av frihet i strid med grundläggande folkrättsliga regler. Med frihetsberövande skall inte bara förstås inspärrning i fängelse eller liknande, utan också andra allvarliga former av frihetsberövande (t.ex. inskränkning av en persons rörelsefrihet till ett begränsat område).
Jugoslavientribunalen drog i målet Kordic
18
slutsatsen att den
brottsliga gärningen består av godtyckligt fängslande, dvs. frihetsberövande utan adekvat rättslig prövning (”due process of law”). Därvid skall beaktas såväl det sätt på vilket frihetsberövandet sker som förhållandena under frihetsberövandet. Tribunalen pekade särskilt på bestämmelserna i art. 42 och 43 i Genèvekonvention IV, som tillåter internering av utländska medborgare endast om det är oundgängligen nödvändigt av hänsyn till den kvarhållande maktens säkerhet och med iakttagande av vissa rättsliga procedurer. Ett frihetsberövande kan också stå i strid med allmän folkrätt om den frihetsberövade inte friges från ett ådömt straff som till fullo har
18 Rättegångskammaren p. 299-302
verkställts eller om frihetsberövandet är ett resultat av att den frihetsberövade har gjort bruk av sin yttrandefrihet eller någon annan rättighet som följer av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna eller konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Enligt punkten 5 döms den för brott mot mänskligheten som, under sådana omständigheter som anges i 1 §, utsätter någon som ingår i en grupp av civila för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller andra motsvarande övergrepp. I bestämmelsen, som har sin motsvarighet i art. 7.1 g och 7.2 f i Romstadgan, har samlats flera olika gärningstyper som dock har det gemensamt att de innefattar ett sexuellt övergrepp.
Med våldtäkt avses detsamma som i 6 kap. BrB. Påtvingad prostitution skiljer sig från sexuell förslavning (se punkten 2) främst på det sättet att gärningen i prostitutionsfallet begås i syfte att gärningsmannen eller någon annan skall uppnå ekonomisk vinning. Påtvingat havandeskap har i art. 7.2 f definierats som ”olaglig inspärrning av en kvinna som med våld [eng. forcibly] försatts i havande tillstånd med avsikt att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av folkrätten”. För att en gärning skall falla in under bestämmelsen krävs således att den har skett med ett särskilt syfte. Påtvingad sterilisering innebär att någon utan att ha samtyckt till det berövas sin fortplantningsförmåga.
Sist i punkten 5 nämns ”annan motsvarande gärning” vilket innefattar bl.a. andra allvarliga former av sexualbrott än våldtäkt. I Romstadgan används uttrycket ”sexuellt våld av motsvarande svårighetsgrad”.19
I punkten 6 regleras straffansvaret för brott mot mänskligheten i form av diskriminering. Brottet innebär att personer som ingår i en grupp av civila berövas sina grundläggande rättigheter på grund av ett diskriminerande motiv.
Det i punkten 6 beskrivna brottet - som i folkrätten kallas förföljelse (eng. persecution) - är ett självständigt brott men manifesterar sig ofta genom en gärning som är straffbar även som någon annan form av brott mot mänskligheten. Att döda eller misshandla
19 Rwandatribunalen definierade i målet Akayesu begreppet sexuellt våld som ”any act of a sexual nature which is committed on a person under circumstances which are coercive [and] is not limited to physical invasion of the human body [but] may include acts which do not involve penetration or even physical contact” (rättegångskammaren p 688). Som en sådan gärning bedömdes i målet att klä av en kvinna naken och tvinga henne att på allmän plats utföra gymnastiska övningar inför en folksamling.
en person för att denne tillhör en viss folkgrupp kan således utgöra brott mot mänskligheten såväl enligt förevarande bestämmelse som enligt bestämmelserna i första stycket. Det kan emellertid även ta sig uttryck genom en gärning som inte annars är straffbar. Nürnbergtribunalen dömde t.ex. domare och åklagare för sin roll i tilllämpningen av lagstiftning som begränsade judars tillgång till olika ämbeten eller yrken, deras rörelsefrihet, deras rätt till ägande, m.m.20 Detta förföljelsebrottets dubbla natur avspeglar sig i lagtextens ”i samband med annat brott mot denna paragraf eller i strid med folkrätten...”. Det kan noteras att vårt förslag i denna del inte helt ansluter till Romstadgans motsvarande bestämmelse i art. 7.1 h, enligt vilken förföljelse är straffbart bara om den begås i samband med en annan gärning som avses i artikeln eller ett annat brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion.
Enligt punkten 7 skall den dömas för brott mot mänskligheten som, under omständigheter som sägs i 1 §, för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, griper, fängslar eller för bort en person som ingår i en grupp av civila i syfte att undandra denne rättsligt skydd under en längre tid eller, sedan ett frihetsberövande har skett, därefter vägrar att erkänna frihetsberövandet eller lämna information om personernas öde eller uppehållsort. Bestämmelsen motsvarar den som finns i Romstadgans art. 7.1 i och 7.2 i, vilka i sin tur har hämtats från 1992 års FN-deklaration om skydd mot påtvingat försvinnande.
Vad som straffbeläggs i bestämmelsen är dels att frihetsberöva en person i syfte att undandra denne rättsligt skydd, dels vissa typer av agerande som följer efter ett frihetsberövande, vilket i sig kan ha varit fullt lagligt. Det i det senare fallet straffbara är att vägra att erkänna att frihetsberövandet har skett eller att lämna information om den eller de frihetsberövade personernas öde eller uppehållsort. Även denna vägran skall ha skett för en stats eller en politisk organisations räkning eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke.
Ansvar enligt bestämmelsen kan således drabba gärningsmän i olika led i en process. Det gäller den som beslutar om eller verkställer ett frihetsberövande med uppsåt att frihetsberövandet kommer att förnekas eller att information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort inte kommer att lämnas eller att den frihetsberövade på annat sätt kommer att undandras rättsligt skydd. Vidare gäller det personer som efter ett frihetsberövande vägrar erkänna frihets-
20 Förföljelsebrottet har behandlats av Jugoslavientribunalen i bl.a. målen Blaskic och Kupreskic.
berövandet eller att lämna information om de frihetsberövades öde eller uppehållsort. Slutligen kan ansvar drabba den som med vetskap om att sådan vägran har skett vidmakthåller frihetsberövandet.
Apartheid är, om det begås under omständigheter som sägs i 1 §, ett brott mot mänskligheten (punkten 8). Straffbara gärningar är sådana som är av motsvarande slag som de som anges i paragrafens tidigare bestämmelser och som begås inom ramen för och i syfte att upprätthålla en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper. Bestämmelsen har sin motsvarighet i art. 7.1 j och 7.2 h i Romstadgan. Till hjälp vid bestämmandet av vilka typer av gärningar som kan anses vara av motsvarande slag bör kunna tjäna art. II i konventionen den 30 november 1973 om bekämpande och bestraffning av brottet apartheid. Förutom ett antal gärningar som har sin direkta motsvarighet i övriga bestämmelser i denna paragraf, nämns i apartheidkonventionen bl.a. åtgärder, inklusive lagstiftningsåtgärder, som syftar till en uppdelning av befolkningen efter ras genom upprättande av reservat eller getton, förbud mot blandade äktenskap eller expropriation av egendom från personer som tillhör en viss grupp.
Straff
3 § Straffet för brott mot mänskligheten är fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.
I paragrafen anges den för brott mot mänskligheten tillämpliga straffskalan. Skalan överensstämmer med den som föreslagits för folkmord och som också gäller enligt den nuvarande lagen om straff för folkmord.
Straffvärdet av de många olika gärningstyper som kan utgöra brott mot mänskligheten är naturligtvis högst varierande. Det kan finnas anledning att i detta sammanhang erinra om att straffet för den som har medverkat till brott endast i mindre mån enligt 23 kap. 5 § BrB får sättas under vad som är föreskrivet för brottet. Så kan också ske om sådana omständigheter föreligger som anges i 29 kap. 3 eller 5 §§ BrB.
Frågan om straff för brott mot mänskligheten har berörts i avsnitt 14.7 i övervägandena.
4 kap. Krigsförbrytelser
Allmän definition
1 § Med krigsförbrytelser avses gärningar som anges i 3-7 §§ och som ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation.
I paragrafen anges de allmänna villkor som skall vara uppfyllda för att sådana gärningar som räknas upp i 3-7 §§ skall kunna bestraffas som krigsförbrytelser. Som framgår av lagtexten skall en gärning, för att kunna betecknas som krigsförbrytelse, ha samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Anmärkas bör att ockupation enligt folkrätten anses vara en väpnad konflikt.21 För tydlighets skull föreslår vi dock att ockupation nämns särskilt i den svenska lagtexten.22
En väpnad konflikt föreligger, enligt en av Jugoslavientribunalen i flera fall använd definition, när stater tar till vapen mot varandra eller när väpnat våld som inte är tillfälligt förekommer mellan en stat och en organiserad väpnad grupp eller mellan sådana grupper inom en stats territorium.23 Den senare typen av konflikt omfattar inte kortvariga interna störningar i en stat eller rena terroristhandlingar. Definitionen avspeglar innehållet i den för Genèvekonventionerna gemensamma art. 2 och i TP I art. 1.24
I den internationella humanitära rätten och även enligt vårt förslag görs i vissa hänseenden skillnad mellan internationella väpnade konflikter och icke-internationella sådana konflikter. Traditionellt avses med en internationell väpnad konflikt en konflikt mellan två eller flera stater. En konflikt som primärt inte utkämpas mellan stater kan emellertid i vissa fall ändå anses vara internationell, nämligen om någon av parterna i den primärt icke-internationella konflikten agerar på en (annan) stats vägnar. Så skall anses vara fallet om denna andra stat har kontroll över parten i den interna konflik-
21 Se t.ex. den för Genèvekonventionerna gemensamma art. 2 och även not nr 34 till Brottskriterierna avseende Romstadgans art. 8.2 a i. 22 Enligt art. 42 i lantkrigsreglementet anses ett område vara ockuperat, då det faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde. För en diskussion om vad som avses med ockupation kan också hänvisas till SOU 1984:56 s. 53 och 271 ff. 23 ”whenever there is a resort to armed force between States or protracted armed violence between governmental authorities and organized armed groups or between such groups within a State” (Tadic ”jurisdiction decision” överklagandekammaren 2 okt. 1995, p. 70). 24 Se även Romstadgan art. 8.2 d och f.
ten. Kontroll föreligger inte enbart på den grunden att staten understöder parten ekonomiskt eller med utrustning utan det krävs dessutom någon form av deltagande i planering av partens väpnade aktioner.25
För att en gärning skall kunna utgöra en krigsförbrytelse krävs enligt lagtexten att den ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. För det första krävs att gärningen har begåtts under tid då en väpnad konflikt eller ockupation pågår och inom ett område där en sådan konflikt pågår. En väpnad konflikt pågår från det att fientligheterna utbryter och i princip till dess fred har uppnåtts.26 Frågan om gärningen har begåtts inom ett område där en väpnad konflikt pågår är komplex på det sättet att vissa typer av krigsförbrytelser torde kunna begås endast i stridernas omedelbara närhet medan andra, t.ex. sådana som har att göra med behandlingen av krigsfångar, kan begås inom andra mera perifera områden. Utgångspunkten är dock att internationell humanitär rätt gäller inom de stridande parternas hela territorium.27
För att en gärning skall kunna betecknas som en krigsförbrytelse måste den dessutom ha ett funktionellt samband med den väpnade konflikten eller ockupationen. Inte varje allvarligt brott som begås på ett område där en väpnad konflikt eller ockupation pågår kan således betecknas som en krigsförbrytelse. Det krävs dock inte att gärningen begås som ett led i en parts medvetna strategi eller ens i överensstämmelse med någon parts intressen. För att gärningen skall kunna vara en krigsförbrytelse måste den emellertid vara föranledd av den pågående väpnade konflikten eller ockupationen och inte av personliga intressen som inte har något samband med konflikten.28
I subjektivt hänseende krävs inte att gärningsmannen inser att en pågående konflikt är en väpnad konflikt i rättslig mening. Vad som krävs är att han är medveten om de faktiska omständigheter som konstituerar den väpnade konflikten eller ockupationen.
25 Se Jugoslavientribunalens överklagandekammare beslut 15 juli 1999 i Tadic p. 84 ff. 26 “beyond the cessation of hostilities until a general conclusion of peace is reached” (Jugoslavientribunalen i Tadic, “jurisdiction decision”, p. 68-70). 27Tadic, “jurisdiction decision” p. 70. Se även Kunarac, överklagandekammaren p. 55 ff. 28 Enligt Brottskriterierna krävs att gärningen ”took place in the context of and was associated with an … armed conflict”.
Skyddad person
2 § Med skyddad person avses den som såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge, civil eller i annan egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt 1949 års fyra Genèvekonventioner om skydd för krigets offer eller 1977 års första tilläggsprotokoll till dessa eller annars enligt allmän folkrätt i väpnad konflikt eller under ockupation.
Paragrafen innehåller en definition av begreppet ”skyddad person”, vilket används i den följande straffbestämmelsen (3 §). Som framgår, knyter definitionen an till innehållet i Genèvekonventionerna och deras första tilläggsprotokoll. Personer som skyddas enligt GK I är sårade och sjuka enligt de närmare villkor som anges i art. 13 i konventionen samt viss sjukvårdspersonal m.m. (art. 24-26). Genom GK II skyddas sådana skeppsbrutna, sårade och sjuka till sjöss samt personer tillhörande vissa personalkategorier enligt vad som framgår av den konventionens art. 13, 36 och 37. Av betydelse vid tolkningen av dessa artiklar är även art. 8 i TP I. Krigsfångar skyddas av GK III. Definitionen av krigsfångebegreppet finns i konventionens art. 4 och i TP I art. 43-44. Slutligen avses med skyddade personer civila enligt den definition som finns i GK IV art. 4 och 13 samt i TP I art. 50.
Bestämmelsen har i dessa delar sin motsvarighet i art. 8.2 a och 8.2 c i Romstadgan, där hänvisning också görs till Genèvekonventionernas reglering. Någon motsvarande hänvisning görs däremot inte i art. 8.2 b och 8.2 e. De gärningar som där nämns är till stor del hämtade från Haag- och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll. Vem som i sådana fall åtnjuter skydd beror på vad som anses följa av allmän folkrätt.
Anmärkas bör att olika personkategorier kan åtnjuta olika långtgående skydd och skydd i olika hänseenden.
I subjektivt hänseende krävs inte att gärningsmannen inser att en person är en skyddad person i rättslig mening. Vad som krävs är att han har uppsåt till de faktiska omständigheter som gör att personen är en skyddad person.
Krigsförbrytelse mot person
3 § För krigsförbrytelse döms den som dödar en skyddad person eller som genom tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling tillfo-
gar en skyddad person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.
Detsamma gäller den som i annat fall
1. utsätter en skyddad person för medicinsk behandling eller veten-
skapliga experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa,
2. i strid med allmän folkrätt deporterar eller på annat sätt tvångsför-
flyttar en skyddad person från ett område där han eller hon lagligen uppehåller sig
3. utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom
våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande gärning,
4. verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan
att han eller hon först fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol,
5. genom förödmjukande eller nedsättande behandling kränker en
skyddad persons personliga värdighet,
6. tar en skyddad person som gisslan,
7. dödar eller skadar en kombattant som är försatt ur stridbart skick
eller
8. till de väpnade styrkorna tar ut eller i strid använder barn som inte
fyllt femton år. Vid internationell väpnad konflikt och under ockupation döms för krigsförbrytelse mot person även den som
1. låter förflytta en del av egen civilbefolkning till ockuperat område,
2. tvingar en medborgare i stat som är motpart i konflikten att
delta i stridshandling mot den egna staten,
3. tvingar en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts
väpnade styrkor eller
4. utan laga stöd frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller civil som lagligen berövats friheten.
I paragrafen räknas upp gärningar som riktar sig mot person och som, om de har samband med en väpnad konflikt eller ockupation, skall bedömas som krigsförbrytelser. Bestämmelserna i paragrafens första och andra stycke gäller i såväl internationella som ickeinternationella väpnade konflikter medan bestämmelserna i dess tredje stycke gäller enbart i internationella konflikter (se kommentaren till 1 § beträffande skillnaden mellan dessa båda typer av konflikter).
Enligt första stycket döms den för krigsförbrytelse som dödar en skyddad person eller som genom tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling tillfogar en skyddad person en svår kroppslig
eller psykisk skada eller svårt lidande.29 Brottsbeskrivningen som sådan överensstämmer delvis med den som finns i 2 kap. 2 § första stycket och 3 kap. 2 § första stycket, varför det kan hänvisas till författningskommentaren till de paragraferna. För att ansvar för krigsförbrytelse skall kunna inträda krävs dock att skada eller lidande har tillfogats genom tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling, dvs. gärningen måste vara av ett särskilt allvarligt slag. Ordet tortyr är hämtat från 1949 års Genèvekonventioner där ordet måste antas ha avsetts ha en vidare innebörd än enligt FN:s tortyrkonvention.30
Det skall påpekas att soldater eller andra kombattanter i princip inte skyddas av bestämmelsen i första stycket annat än om de är krigsfångar. Att döda eller skada kombattanter på fiendens sida strider inte mot krigets lagar. Av andra stycket punkten 7 i förevarande paragraf framgår dock att det inte gäller om kombattanten är försatt ur stridbart skick. Inte heller är det tillåtet att döda eller skada kombattanter genom användande av förbjudna stridsmetoder eller stridsmedel (se 6 och 7 §§).
I andra stycket anges i åtta punkter förfaranden som kan vara att bedöma som krigsförbrytelse mot person även om förutsättningar för ansvar enligt första stycket inte föreligger.
Att utsätta en skyddad person för medicinsk behandling eller vetenskapliga experiment kan enligt punkten 1 vara en krigsförbrytelse. Det gäller om åtgärden inte sker i den skyddade personens intresse och den medför allvarlig risk för död eller skador för hälsa.31Till skillnad från enligt första stycket krävs inte att den som utsätts för åtgärden i fråga faktiskt lider någon skada, utan endast att risk för detta föreligger.
I motsvarande artiklar i Romstadgan behandlas två olika gärningstyper. Förutom medicinska eller vetenskapliga experiment avser artiklarna även fysisk stympning. Stympning måste emellertid anses vara omänsklig behandling som tillfogar den stympade svår kroppslig eller psykisk skada eller lidande och omfattas därför av kriminaliseringen i förevarande paragrafs första stycke. Vi har därför inte ansett det nödvändigt med någon särskild straffbeläggning i detta fall.
29 Jfr Romstadgan art. 8.2 a. i – iii och 8.2 c.i, GK I art. 50, GK II art. 51, GK III art. 130, GK IV art. 147 samt den för Genèvekonventionerna gemensamma art. 3. 30 Jämför den i Brottskriterierna använda beskrivningen och den likartade användningen i 4 kap. 4 § BrB. 31 Jfr Romstadgan art. 8.2.b x och 8.2.e xi, TP I art. 11 samt TP II art. 4.2 och 5.2 e.
Att i strid med allmän folkrätt deportera eller annars tvångsförflytta en skyddad person från ett område där han eller hon lagligen uppehåller sig utgör enligt punkten 2 en krigsförbrytelse.32 Den straffbara gärningen som sådan motsvarar den som beskrivs i 3 kap. 2 § andra stycket punkten 3, varför det kan hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
De gärningstyper som omfattas av punkten 3 – våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp - är desamma som dem som omfattas av 3 kap. 2 § punkten 5, varför det även här kan hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.33 Då det bland krigsförbrytelserna inte finns någon direkt motsvarighet till ansvaret för förslavning bland brotten mot mänskligheten föreligger dock den skillnaden att sexuellt slaveri nämns särskilt i den här aktuella punkten.
Den straffbara gärningen enligt punkten 4 består i verkställande eller utdömande av ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol.34Med ”straff” avses inte rena disciplinära påföljder.
En ”rättvis rättegång” innefattar bl.a. rätt att lagföras inför en opartisk domstol,35 rätt att snarast möjligt underrättas om vilka anklagelsepunkterna är,36 rätt till försvar,37 rätt att inte utsättas för kollektiv bestraffning,38 rätt att lagföras i enlighet med legalitetsprincipen,39 rätt att inte dömas mer än en gång för samma sak40 och rätt att underrättas om möjligheten att överklaga.41
I punkten 5 finns en bestämmelse som straffbelägger förödmjukande eller nedsättande behandling som kränker en skyddad persons personliga värdighet.42 Enligt Jugoslavientribunalen i målet
Aleksovski innefattas i begreppet ”förödmjukande eller nedsättande
32 Jfr Romstadgan art. 8.2.a vii och 8.2.e viii , GK IV art. 147 samt TP II art. 17.1. 33 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xxii och 8.2.e vi, GK IV art. 27.2, TP I art. 75.2 b och 76.1 samt TP II art. 4.2 e. 34 Jfr Romstadgan art. 8.2.a vi och 8.2.c iv. Av stadgetexten och Brottskriterierna framgår att bestämmelsen i 8.2.a vi särskilt tar sikte på den rätt till opartisk rättegång som en krigsfånge har enligt Genèvekonvention III. En sådan rätt föreligger emellertid även för andra skyddade personkategorier och även i icke-internationella väpnade konflikter (se bl.a. GK IV art. 147, den för Genèvekonventionerna gemensamma art. 3, TP I art. 75 och TP II art. 6). 35 GK III art. 84. 36 GK III art. 104 och GK IV art. 71. 37 GK III art. 105 och GK IV art. 72. 38 GK III art. 87 och GK IV art. 33. 39 GK III art. 99 och GK IV art. 67. 40 GK III art. 86 och GK IV art. 117. 41 GK III art. 106 och GK IV art. 73. 42 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xxi och 8.2.c ii, den för Genèvekonventionerna gemensamma art.3, TP I art. 75.2 b och 85.4 c samt TP II art. 4.2. En viss ledning kan man även få av art. 27 i GK IV om respekt för skyddade personer.
behandling” förolämpning, hot, stöld, fysiskt våld och att utsätta personer för fysiska eller psykiska påfrestningar, t.ex. genom att använda dem som mänskliga sköldar eller för att gräva skyttevärn i farliga områden43. I Musema uttalade Rwandatribunalen att med begreppet avses gärningar som är ägnade att bryta ner en persons självkänsla och liknar det vid en lindrigare form av tortyr (rättegångskammaren p. 285). Som nedsättande behandling betecknades i målet Celebici följande gärningar: att tvinga en far och son att misshandla varandra; att förmå fångar att be om nåd som villkor för att inte utsättas för elektriska stötar; att tvinga två bröder att utföra oralsex på varandra inför ögonen på andra fångar.
Gärningarna måste vara av så allvarligt slag att de är allmänt erkända som kränkningar av den personliga värdigheten. Bestämmelsen är dock subsidiär till den som finns i paragrafens första stycke. Om en gärning är grym eller omänsklig och tillfogar svår kroppslig eller psykisk skada är den naturligtvis normalt också kränkande för den personliga värdigheten. Detta är dock inte någon förutsättning för ansvar.
Enligt Brottskriterierna kan en gärning som är förödmjukande eller nedsättande omfattas av de aktuella bestämmelserna i Romstadgan även om den riktar sig mot en avliden person. Likaså sägs att det inte krävs att den som utsätts för behandlingen är medveten om vad som förekommer, vilket innebär att exempelvis medvetslösa personer skyddas. Det förklaras att dessa regler tar i beaktande offrets kulturella bakgrund.
Att ta en skyddad person som gisslan kan enligt punkten 6 utgöra en krigsförbrytelse.44 Att någon tas som gisslan innebär enligt art. 1 i 1979 års gisslankonvention att en person griper, inspärrar och hotar att döda, skada eller fortsätta hålla inspärrad en annan person (gisslan) i syfte att tvinga tredje part, nämligen en stat, en internationell organisation, en fysisk eller juridisk person eller en grupp personer att utföra eller avstå från att utföra en handling som ett uttryckligt eller underförstått villkor för att gisslan skall släppas. Brottskriterierna anknyter till denna definition. Gärningen som sådan innefattar ett olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § BrB och kan också uppfylla villkoren för att utgöra människorov enligt 4 kap. 1 § (utpressningsvarianten), även om syftet enligt förevarande bestämmelse inte behöver vara att erhålla vinning i den meningen som avses i bestämmelsen om människorov. Det särskil-
43 Se även Blaskic p 709 ff. 44 Jfr Romstadgan art. 8.2.a viii och 8.2.c iii, GK IV art. 147 samt den för Genèvekonventionerna gemensamma art. 3.
da syftet – att förmå någon att handla eller avstå från att handla - måste föreligga redan då den skyddade personen berövas sin frihet.
Bestämmelsen i punkten 7 utgör ett undantag från principen att det enligt krigets lagar inte finns något förbud mot att döda eller skada en kombattant på fiendens sida. Att döda eller skada en kombattant som är försatt ur stridbart skick (”hors de combat”) är en krigsförbrytelse.45 En kombattant är försatt ur stridbart skick om han, sedan han nedlagt vapnen eller inte längre är i stånd att försvara sig, har gett sig ”på nåd och onåd ” (dvs. villkorslöst). Kravet på att kombattanten skall ha gett sig är i fall då kombattanten inte är vid medvetande uppfyllt redan genom att han inte är i stånd att försvara sig.
Enligt punkten 8 är det en krigsförbrytelse att till de väpnade styrkorna ta ut eller i strid använda barn som inte fyllt femton år.46Ett barn skall anses uttaget när det – frivilligt eller genom tvång - ansluts till de väpnade styrkorna, t.ex. genom inkallelse eller inskrivning. Värvningskampanjer som sådana omfattas inte av det kriminaliserade området. Användande av barn i strid innefattar inte bara rena stridshandlingar utan också t.ex. användande av barn som spejare, spioner, lockbeten eller kurirer i anslutning till pågående stridigheter.
Bestämmelsen anknyter till art. 38 i FN:s barnkonvention enligt vilken det gäller en 15-årsgräns för deltagande i strid och rekrytering till väpnade styrkor. Enligt det år 2000 antagna fakultativa protokollet till barnkonventionen gäller däremot i princip en 18-årsgräns.47 I nuvarande läge kan det dock inte anses finnas underlag för att behandla fall i strid med de fakultativa protokollet som internationella brott.
Bestämmelserna i paragrafens tredje stycke gäller, som framgår av lagtexten, enbart i internationella väpnade konflikter och under ockupation. Enligt punkten 1 döms den för krigsförbrytelse som i en sådan konflikt låter förflytta en del av sin egen civilbefolkning till ockuperat område. De bakomliggande bestämmelserna i Romstadgan och GK IV samt TP I48 omfattar även förflyttning från eller inom ockuperat område av befolkningen där men en sådan gärning täcks av andra stycket punkten 2 i förevarande paragraf och har därför inte upprepats här.
45 Jfr Romstadgan art. 8.2.b vi och 8.2.c i, Lantkrigsreglementet art. 23.c, den för Genèvekonventionerna gemensamma art. 3 samt TP I art. 41 och 85.3 e. 46 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xxvi och 8.2.e viii, art. 77.2 i TP I samt art. 38 i FN:s barnkonvention av år 1989. 47 Se prop. 2001/02:178. 48 Romstadgan art. 8.2.b viii, GK IV art. 49 och TP I art. 85.4a.
Av formuleringen framgår att ansvar endast är aktuellt för personer som i någon mening handlar för en ockupationsmakts räkning. Bestämmelsen är avsedd som skydd för ockuperade områden och förutsätter, i motsats till bestämmelsen i andra stycket punkt 2, inte användande av någon form av tvång.
Den som i en internationell väpnad konflikt tvingar en medborgare i en stat som är motpart i konflikten att delta i stridshandlingar mot den egna staten, döms enligt punkten 2 för krigsförbrytelse.49 Bestämmelsen överlappar med den som finns i punkten 3, enligt vilken det är en krigsförbrytelse att i en internationell väpnad konflikt tvinga en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor.50 Den förra bestämmelsen är snävare i sitt tilllämpningsområde på det sättet att den endast gäller tvång att delta i rena stridshandlingar men vidare på det sättet att den omfattar alla medborgare i motpartsstaten, även sådana som var i den tvingande statens tjänst innan striderna påbörjades.
Personer som skyddas av bestämmelsen i punkten 3 är dels krigsfångar enligt GK III, dels personer som enligt art. 4 i GK IV under konflikt eller vid ockupation ”befinna sig i händerna på part i konflikten eller ockupationsmakt, vars medborgare de ej äro”. Vad som är otillåtet enligt den bestämmelsen är inte bara att tvinga en skyddad person att utföra stridshandlingar utan att överhuvudtaget tvinga en sådan person att tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor.
Som framgår av lagtexten i såväl punkten 2 som punkten 3, krävs för straffbarhet att någon form av tvång har utövats. Det innebär att det inte är otillåtet att till de egna styrkorna värva krigsfångar eller andra som frivilligt vill kämpa mot den egna staten eller annars tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor.
Slutligen finns i punkten 4 en bestämmelse som straffbelägger att i en internationell väpnad konflikt utan laga stöd frihetsberöva en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröja med att sända hem en krigsfånge eller civil som lagligen har berövats friheten.51Utgångspunkten i väpnade konflikter är nämligen den att civilbefolkningen i det område där konflikten pågår har en, med vissa undantag, oinskränkt rörelsefrihet. Ett generellt undantag gäller enligt art. 27 i GK IV med avseende på ”sådana kontroll- och säkerhetsåtgärder i avseende på skyddad person, som må befinnas erforderliga
49 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xv, lantkrigsreglementet art. 23, GK III art. 49-57 och GK IV art. 51. 50 Jfr Romstadgan art. 8.2.a v, GK III art. 130 och GK IV art. 147. 51 Jfr Romstadgan art. 8.2.a vii (”olaglig inspärrning”), GK IV art. 147 och TP I art. 85.4 b.
på grund av kriget”. Dessutom gäller enligt art. 5 i samma konvention vissa undantag för skyddade personer som har ertappats som spioner eller sabotörer eller som annars är föremål för berättigad misstanke att ägna sig åt verksamhet riktad mot statens säkerhet. Jugoslavientribunalen fann i målet Celebici att det inte fanns grund för inspärrning i Celbici-lägret av en mängd civila som visserligen varit beväpnade men som inte utgjort något egentligt hot mot den kvarhållande makten.52
Ett frihetsberövande kan sakna laga stöd även om det ursprungligen skett lagenligt, nämligen om den lagliga grunden för frihetsberövandet vid en senare tidpunkt inte längre föreligger.53
Hemsändande av en krigsfånge eller en civil får inte fördröjas på ett oförsvarligt sätt. Det måste således finnas ett godtagbart skäl för att inte så snart som möjligt skicka hem sådana personer. Ett sådant skäl kan naturligtvis vara att personen i fråga själv inte vill bli hemsänd.
Krigsförbrytelse mot egendom och civila rättigheter
4 § För krigsförbrytelse döms den som plundrar en stad eller plats eller, utan att detta är nödvändigt av militära skäl, i stor omfattning förstör, konfiskerar eller beslagtar annans egendom.
Vid internationell väpnad konflikt och under ockupation döms för krigsförbrytelse även den som helt eller i betydande omfattning förklarar motpartens medborgares civila rättigheter eller deras rätt att få dessa prövade i domstol för slutligt eller tillfälligt upphävda.
I paragrafen finns bestämmelser om krigsförbrytelser som riktar sig mot egendom och civila rättigheter. Första stycket avser vissa typer av gärningar som riktar sig mot egendom. För det första är det en krigsförbrytelse att i en väpnad konflikt plundra en stad eller plats.54 Det är väl inte alldeles klart vad som i den internationella rätten avses med plundring men enligt Brottskriterierna skall tre förutsättningar vara uppfyllda: (1) tillägnande av egendom, (2) avsikt hos gärningsmannen att tillägna sig egendomen för privat eller personligt bruk samt (3) tillägnelsen skall ha skett utan ägarens samtycke. I en kommentar till kriterium nr (2) sägs att därav följer
52Celebici rättegångskammaren, p 1131f. 53 Jfr Brottskriterierna ”confined or continued to confine”. Se också GK IV art. 41-42. 54 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xvi och 8.2.e v, Lantkrigsreglementet art. 28 och 47, GK I art. 15, GK II art. 18, GK III art. 18 samt GK IV art. 33.
att ett beslagtagande av egendom som kan motiveras av militär nödvändighet inte kan anses som plundring.55
Vidare är det enligt första stycket en krigsförbrytelse att, utan att det är nödvändigt av militära skäl, utsätta egendom som tillhör motparten för omfattande förstörelse eller i stor omfattning konfiskera eller beslagta sådan egendom.56 Såväl privat som offentlig egendom skyddas genom bestämmelsen. Med förstörelse avses skadegörelse av olika slag men också t.ex. mordbrand eller sabotage. I Nürnbergrättegångarna bedömdes som förstörelse bl.a. att sätta eld på och riva ner byggnader och annan egendom. Konfiskation eller beslagtagande innefattar alla former av berövande av äganderätt eller dispositionsrätt till egendom, dvs. även ren stöld.57Kraven på att förstörelsen skall ha varit omfattande eller att konfiskationen eller beslagtagandet skall ha skett i stor omfattning innebär att enstaka eller begränsade incidenter faller utanför det kriminaliserade området.
Bedömningen av vad som kan ha varit nödvändigt av militära skäl får göras från fall till fall. Som princip gäller dock att undantag för militär nödvändighet endast kan godtas om de har stöd i någon av Haagkonventionerna eller Genèvekonventionerna eller någon annan internationell överenskommelse. Någon generell princip om att de humanitära reglerna får vika för militär nödvändighet finns inte.58
För krigsförbrytelse döms enligt andra stycket även den som helt eller i betydande omfattning förklarar motpartens medborgares civila rättigheter eller deras rätt att få dessa prövade i domstol för slutligt eller tillfälligt upphävda.59 Regeln gäller endast i internationella väpnade konflikter och under ockupation.
Med civila rättigheter avses i princip detsamma som enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Som framgår av lagtexten krävs att rättigheterna upphävts helt eller i betydande omfattning. Inte varje suspendering av civila rättigheter kan således föranleda straffansvar. Bestämmelsen bör tolkas mot bakgrund av att syftet med de bakomliggande reglerna i lantkrigs-
55 Not 47 till Brottskriterierna avseende art. 8.2.b xvi. 56 Jfr bl.a. Romstadgan 8.2.a iv, 8.2.b xiii och 8.2.e xii, Lantkrigsreglementet art. 23.g, GK I art. 50, GK II art. 51, GK III art. 137 samt GK IV art. 147 och 154. De olika bestämmelserna är delvis överlappande. 57 Jugoslavientribunalen i Celebici, rättegångskammaren p. 590. I Blaskic dömdes den anklagade bl.a. för att ha tillgripit pengar och smycken från ett antal privatpersoner och även från avlidna personer. 58 För en diskussion om detta, se SOU 1984:56 s. 215 ff. Enligt Folkrättskommittén kräver undantag för militär nödvändighet traktatstöd (s. 220). 59 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xiv, lantkrigsreglementet art. 23.h och GK IV art. 64.
reglementet och GK IV är att säkerställa att ett fungerande rättssystem upprätthålls på ockuperad mark.
Krigsförbrytelse mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken
5 § För krigsförbrytelse döms den som
1. riktar ett anfall mot personal, anläggningar, material, enheter eller
fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga så länge som insatserna är berättigade till det skydd som tillkommer civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige,
2. riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicinska
enheter eller transporter som i överensstämmelse med folkrätten bär Röda korsets, Röda halvmånens eller någon annan av de av 1949 års fyra Genèvekonventioner och 1977 års första tilläggsprotokoll särskilt skyddade kännetecknen eller
3. missbrukar ett kännetecken som avses under 2 eller parlamentär-
flagga eller Förenta nationernas eller fiendens flagga eller militära beteckningar och uniform på ett sätt som leder till att någon dör eller drabbas av allvarlig skada.
Bestämmelserna i denna paragraf avser krigsförbrytelser som riktar sig mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken. Förfaranden som faller under bestämmelserna torde ofta vara straffbara även enligt bestämmelserna i 3 § och 4 §. Detta innebär inte i sig att mer än ett brott har begåtts men oberoende av antalsräkningen bör det självklart anges i såväl åtal som dom i vilka olika hänseenden som det föreligger överträdelser av bestämmelserna om krigsförbrytelse.60
Bestämmelsen i punkten 1 avser angrepp mot personal, anläggningar, material, enheter eller fordon som deltar antingen i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i överensstämmelse med principerna i FN-stadgan.61 Det är först genom Romstadgan som denna gärningstyp uttryckligen har erkänts som en krigsförbrytelse, även om det i andra traktater finns stöd för att deltagare i denna typen av insatser åtnjuter ett särskilt skydd.62
I dessa andra traktater finns även bestämmelser som kan tjäna som vägledning vid bedömningen av vad som avses med en humanitär biståndsinsats eller en fredsbevarande insats. Sålunda framgår
60 Se avsnitt 14.5 om konkurrens. 61 Jfr Romstadgan art. 8.2.b iii och 8.2.e iii. 62 TP I art. 70-71 samt 1994 års konvention om skydd av personal i FN-insatser och därtill knuten personal (SÖ 1996:20).
av art. 69-70 i TP I att med humanitär biståndsinsats avses bl.a. transport och utdelning av livsmedel, läkemedel, kläder och andra förnödenheter till civilbefolkningen i ett icke ockuperat område. Det skall observeras att skyddet i förevarande punkt inte tar sikte på insatser som utförs av Röda korset och andra organisationer som skyddas av bestämmelsen i punkten 2.
När det gäller tolkningen av vad som avses med en fredsbevarande insats, kan art. 1 och 2 i 1994 års FN-konvention om skydd av personal i FN-insatser och därtill knuten personal tjäna till vägledning. Insatsen skall enligt denna konvention ha beslutats av FN och utföras i enlighet med FN-stadgan och den får inte vara en s.k. tvingande insats enligt kapitel VII i FN-stadgan, där FNpersonalen uppträder som kombattanter. I en fredsbevarande insats har den militära personalen rätt att använda vapen endast i självförsvar. Skyddet enligt förevarande bestämmelse gäller dock inte bara FN-insatser i strikt mening utan även andra insatser som utförs i enlighet med principerna i FN-stadgan.
Med ”anfall” avses i bestämmelsen detsamma som i art. 49 i TP I, nämligen en våldshandling, vare sig handlingen är offensiv eller defensiv. Som framgår av lagtexten, består skyddet mot dessa typer av angrepp så länge som insatserna är berättigade till det skydd som tillkommer civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt eller för Sverige bindande överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation. Personer eller egendom som deltar i humanitära biståndsinsatser behåller sitt skydd så länge de inte används direkt i stridigheter eller på ett effektivt sätt bidrar till någon parts militära agerande i konflikten.63
Bestämmelserna i punkt 2 och 3 avser brott som riktar sig mot särskilt skyddade kännetecken. De viktigaste av dessa är ”röda korset” och motsvarande tecken för sjukvårdstjänsten vid krigsmakten (röd halvmåne samt rött lejon och röd sol i vitt fält). Även i fredstid har rödakorsmärket ett särskild skydd enligt svensk lag (lag 1953:771 om skydd för vissa sjukvårdsbeteckningar m.m.). Att se över denna lagstiftning har inte ingått i våra direktiv. Vi vill emellertid stryka under att respekten för rödakorsmärket i väpnade konflikter förutsätter att märket också respekteras under fredstid.
Genom punkten 2 straffbeläggs anfall som riktar sig mot personal, byggnader, utrustning, medicinska enheter eller transporter som bär ett skyddat kännetecken.64 Bestämmelsen har sin bakgrund i ett stort antal bestämmelser i de olika Genèvekonventionerna och
63 Se bl.a. TP I art. 13, 51 och 52 samt GK I art. 21, GK II art. 34 och GK IV art. 19. 64 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xxiv och 8.2.e ii.
i TP I.65 Skyddet förutsätter att kännetecknet används i överensstämmelse med folkrätten, dvs. det gäller inte om den person eller egendom som bär kännetecknet inte har rätt att bära detta eller begår handlingar som är skadliga för fienden.66 Med ”anfall” avses här detsamma som i punkten 1.
För krigsförbrytelse döms enligt punkten 3 den som missbrukar ett kännetecken som avses i punkten 2 eller parlamentärflagga eller FN:s eller fiendens flagga eller militära beteckningar och uniform.67För straffbarhet krävs dock att någon till följd av missbruket dör eller drabbas av en allvarlig skada. Regler om parlamentärer finns redan i 1907 års Haagkonventioner men förevarande bestämmelse har sitt ursprung i TP I, som gäller i internationella väpnade konflikter och i Romstadgan finns denna gärningstyp inte med bland brotten i icke-internationella väpnade konflikter. Enligt vår bedömning är brottet emellertid enligt allmän folkrätt erkänt som ett brott som kan begås även i icke-internationella konflikter, varför vi inte föreslår någon sådan begränsning.
Missbruk av de kännetecken och andra objekt som skyddas av bestämmelsen kan ske på många olika sätt. Det kan t.ex. ske genom föregivande av avsikt att förhandla under parlamentärflagga,68 att angripa fienden iklädd dennes uniform eller med förande av dennes flagga,69 eller att öppna eld mot fienden från ett fordon eller en byggnad som bär Röda korsets eller andra skyddade emblem.70
Krigsförbrytelse genom användning av förbjudna stridsmetoder
6 § För krigsförbrytelse döms den som
1. med användning av förrädiskt förfarande dödar eller sårar någon
som tillhör motpartens väpnade styrkor,
2. beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,
3. använder en skyddad person för att genom hans eller hennes när-
varo motverka att motparten går till angrepp mot vissa platser, områden eller väpnade styrkor,
4. riktar ett anfall mot ett militärt mål i medvetande om att anfallet
också kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas eller civil egendom förstöras i en omfattning som saknar propor-
65 Se bl.a. GK I art. 24-27, 36, och 39-44, GK II art. 42-44, GK IV art. 18-22 samt TP I art. 8, 12-13, 15, 18 och 21 ff. 66 Se t.ex. TP I art. 13. 67 Jfr Romstadgan art. 8.2.b vii, Lantkrigsreglementet art. 23.f, TP I art. 38, 39 och 85.3 f. 68 TP I art. 37. 69 TP I art. 39. 70 TP I art. 38.
tion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas,
5. riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller enskilda ci-
vila som inte deltar i stridigheterna,
6. i avsikt att utnyttja utsvältning av en civilbefolkning som strids-
metod berövar denna förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad eller i strid med folkrätten förhindrar hjälpsändningar,
7. riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som
inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål eller
8. riktar ett anfall mot byggnader som är avsedda för religion, under-
visning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil egendom som inte utgör ett militärt mål.
Vid internationell väpnad konflikt döms för krigsförbrytelse även den som anfaller ett militärt mål i medvetande om att anfallet också kommer att leda till vidsträckta, långvariga och allvarliga skador på den naturliga miljön i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas.
I framför allt 1907 års Haagkonventioner, men även på annat håll, finns en mängd regler om hur krigföring får gå till och om stridsmetoder som är förbjudna. I denna paragraf har samlats bestämmelser som gör det straffbart att använda sådana förbjudna stridsmetoder. Som framgår, gäller bestämmelserna i första stycket i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter medan bestämmelsen i andra stycket gäller enbart i internationella väpnade konflikter. Med hänsyn till att andra stycket tar direkt sikte på stridshandlingar så har ockupation inte nämnts särskilt. Vid en jämförelse med bestämmelserna i Romstadgan finner man att vissa av de gärningar som anges i första stycket i Romstadgan inte tagits upp som brott som kan begås i icke-internationella konflikter. Enligt vår bedömning står emellertid dessa gärningar i strid med allmän folkrätt även när de begås i en sådan konflikt.
Bestämmelsen i första stycket punkten 1 skall läsas mot bakgrunden av att det enligt krigets lagar inte är förbjudet att döda eller såra någon som tillhör motpartens väpnade styrkor. Det får dock, som framgår av bestämmelsen, inte ske genom användning av förrädiskt förfarande.71 Förrädiskt förfarande är enligt art. 37 i TP I att, i avsikt att missbruka detta, förmå någon att tro sig vara berättigad till skydd eller skyldig att ge skydd enligt folkrättens regler i väpnade konflikter. I artikeln ges också exempel på vad som kan
71 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xi och 8.2.e ix., Lantkrigsreglementet art. 23.b samt TP I art. 37.
vara ett sådant förfarande. Det rör sig om felaktigt användande av en skyddad ställning som parlamentär, sårad eller sjuk. Det kan också gälla att på olika sätt simulera skyddad ställning som civil eller som militär tillhörande neutral stat eller FN.
Vid bedömande av vad som är ett förrädiskt förfarande skall emellertid beaktas att det inte är otillåtet att använda sig av krigslist. Som krigslist betecknas enligt art. 37.2 i TP I handlingar vilka är avsedda att vilseleda en motpart eller att locka denne att begå oöverlagda handlingar, men som inte kränker folkrättens regler tilllämpliga i väpnade konflikter, och som inte är förrädiska då de inte falskt utnyttjar motpartens förtroende i vad avser skydd under folkrätten. Följande handlingar anges som exempel på krigslist: användning av kamouflage, skenmål, skenoperationer eller missledande information.
För krigsförbrytelse döms enligt första stycket punkten 2 den som beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges.72 Pardon är liktydigt med att ge nåd åt en motståndare som försatts ur stridbart skick eller som har lagt ner sina vapen. Enligt Brottskriterierna, som knyter nära an till lydelsen av art. 40 i TP I, krävs för straffbarhet (1) att gärningsmannen har förklarat eller beordrat att det inte skall finnas några överlevande, (2) att förklaringen eller ordern givits för att hota en motståndare eller för att föra strid med utgångspunkten att det inte skall finnas några överlevande samt (3) att gärningsmannen befunnit sig i en position där han haft effektivt befäl eller effektiv kontroll över de underlydande styrkor till vilka förklaringen eller ordern har riktats.
Det är inte tillåtet att använda s.k. mänskliga sköldar.73 Detta avspeglas i första stycket punkten 3, enligt vilken det är en krigsförbrytelse att använda en skyddad person för att genom dennes närvaro motverka att motparten går till angrepp mot vissa platser, områden eller väpnade styrkor.74 En sådan gärning kan även utgöra en krigsförbrytelse enligt 3 § andra stycket p 5,75 men till skillnad från vad som gäller enligt den bestämmelsen krävs enligt förevarande bestämmelse inte att den som har utsatts för gärningen har lidit skada av den. Ansvar enligt denna bestämmelse kan drabba inte bara den som flyttar skyddade personer till vissa platser utan också den som utnyttjar sådan platser där skyddade personer befinner sig för att
72 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xii och 8.2.e x, Lantkrigsreglementet art. 23.d samt TP I art. 40. 73 Se GK III art. 23, GK IV art. 28 och TP I art. 51.7. 74 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xxiii. 75 Jugoslavientribunalen i Aleksovski, rättegångskammaren p. 87 ff och Blaskic, rättegångskammaren p. 709 ff.
gömma eller skydda militära mål. Det kan t.ex. gälla den som placerar ut soldater eller militära fordon bland civilbefolkningen i ett område eller som transporterar soldater i flyktingkonvojer. Det förtjänar att påpekas att den omständigheten att en part använder sig av mänskliga sköldar inte ger motparten rätt att angripa på ett sätt som annars är folkrättsstridigt.
Det är en grundregel i väpnade konflikter att de stridande parterna skall göra åtskillnad mellan civil egendom och militära mål och endast rikta sina operationer mot militära mål.76 Såvitt gäller egendom är militära mål endast sådan egendom som på grund av art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel.77 Anfall på militära mål i denna mening är således primärt tillåtna. De får emellertid inte ske på ett urskiljningslöst sätt. Enligt första stycket punkten 4 är det sålunda en krigsförbrytelse att anfalla ett militärt mål i medvetande om att angreppet också kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas eller civil egendom förstöras i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas.78 Enligt art. 85.3.c i TP I skall inledande av anfall mot anläggningar eller installationer som innehåller farliga krafter betraktas som en svår överträdelse av protokollet under vissa förutsättningar. De anläggningar och installationer som avses är som framgår av art. 56 dammar, vallar och kärnkraftverk som enligt denna artikel inte får anfallas även om de utgör militära mål i det fall att det finns risker för svåra förluster bland civilbefolkningen. Bestämmelsen i art. 85.3.c har inte någon direkt motsvarighet i Romstadgan. Vi har övervägt om en sådan borde införas i den svenska lagen. Skaderekvisitet i bestämmelsen i TP sträcker sig emellertid inte längre än det som gäller enligt den här aktuella punkten. Detta innebär att anfall mot dammar, vallar och kärnkraftverk under sådana förhållanden som sägs i art. 85 i TP är straffbara enligt denna punkt i de fall som de kan sägas utgöra militära mål. Vi har därför inte föreslagit någon särskild lagstiftning. Nämnas bör att i det fall som en anläggning eller installation inte utgör ett militärt mål så är anfall straffbart enligt punkt 8 i vårt förslag utan något krav på skada.
76 Jfr TP I art. 48. 77 TP I art. 52.2 78 Jfr Romstadgan art. 8.2.b iv samt TP I art. 51.5 b och 85.3 b.
Att anfalla en civilbefolkning som sådan eller enskilda civila är enligt första stycket punkten 5 en krigsförbrytelse.79 Beträffande vad som avses med civilbefolkning och civila kan hänvisas till kommentaren till 2 §. Med anfall avses i detta sammanhang våldshandlingar, vare sig handlingen är offensiv eller defensiv.80 För straffbarhet krävs inte att någon har lidit skada.81 Skyddet för enskilda civila består, som framgår av art. 51.3 i TP I, så länge de inte direkt deltar i fientligheterna, dvs. i väpnad kamp.
Utsvältning av civilbefolkning som stridsmetod är förbjuden i folkrätten,82 vilket avspeglas i bestämmelsen i första stycket punkten
6. Enligt den bestämmelsen är det en krigsförbrytelse att, i avsikt att utnyttja en sådan stridsmetod, beröva civilbefolkningen förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad eller i strid med folkrätten förhindra hjälpsändningar.83 Exempel på förnödenheter som är nödvändiga för civilbefolkningens överlevnad är enligt art. 54.2 i TP I livsmedel och jordbruksområden där livsmedel produceras, gröda, boskap, anläggningar och reservoarer för dricksvatten samt bevattningsanläggningar. Enligt art. 54.3 får dock sådan egendom användas för uppehälle av väpnade styrkor och i vissa andra fall, dock inte i sådan utsträckning att civilbefolkningens livsmedels- och vattenförsörjning blir så otillräcklig, att befolkningen utsättes för svält eller blir tvungen att flytta.
Bestämmelser om skydd för hjälpsändningar finns i GK IV art. 23, 55, 59-62, 108-109 och 142 samt i TP I art. 70-71. För att åtnjuta skydd skall hjälpsändningar vara av ”humanitär och opartisk natur” (art. 70 TP I).
Enligt första stycket punkten 7 döms den för krigsförbrytelse som anfaller städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och inte utgör ett militärt mål.84 Att en stad eller något annat som skyddas av bestämmelsen inte försvaras innebär att den står öppen för ockupation utan motstånd (öppen stad). Vid tolkningen är art. 59.2 i TP I av relevans. Enligt den bestämmelsen kan en ort förklaras som oförsvarad under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Bl.a. krävs då att samtliga kombattanter, rörliga vapen och flyttbar militär utrustning har evakuerats och att fasta militära installationer eller anläggningar inte används i fientligt syfte. En ytterligare förutsättning för att en stad eller något annat skall stå öp-
79 Jfr Romstadgan art. 8.2.b i och 8.2.e i samt TP I art. 51.2 och 85.3 a. 80 Jfr TP I art. 49. 81 Ett sådant krav finns i TP 85.3 men det har medvetet tagits bort i Romstadgan. 82 Jfr TP I art. 54.1. Se även GK IV art. 55 och TP I art. 69. 83 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xxv. 84 Jfr Romstadgan art. 8.2.b v, Lantkrigsreglementet art. 25 och TP I art. 59.
pen för ockupation är att den är belägen i närheten av en plats där angriparen befinner sig. Bestämmelsen gäller således inte för städer och andra platser som befinner sig bakom fiendelinjerna. Sådana platser kan dock skyddas av andra bestämmelser (t.ex. enligt 4 § första stycket).
För straffbarhet enligt denna bestämmelse krävs vidare att det som angrips inte utgör ett militärt mål. Enligt definitionen i TP I art. 52.2 avses med militära mål egendom som på grund av art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel.
Slutligen finns i första stycket punkten 8 en bestämmelse som gäller särskilda objekt som åtnjuter skydd i de fall de inte utgör militära mål. I överensstämmelse med art. 8.2. b ix och 8.2. e iv i Romstadgan är det krigsförbrytelse att anfalla byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade.85 I överensstämmelse med 1954 års konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt och dess tilläggsprotokoll från 1999 nämns vidare kulturegendom särskilt. Vad som avses med kulturegendom framgår av art. 1 i konventionen.
Dessutom innebär bestämmelsen, i överensstämmelse med Romstadgans art. 8.2 b ii, att även anfall mot annan egendom som inte utgör militärt mål omfattas av straffansvar.86 Beträffande vad som avses med militärt mål, kan hänvisas till vad som sagts under föregående punkt. Det kan noteras att vad som kallas ”brända jordens taktik”, dvs. förstöring av egendom inom eget område när fienden närmar sig, är en tillåten stridsmetod, då den påfordras av tvingande militär nödvändighet.87
Det krävs inte att det som angrips har skadats på något sätt, utan det är själva angreppet som är straffbart. För att skyddet för en byggnad avsedd för religion, etc. skall gälla får byggnaden enligt Jugoslavientribunalen i Blaskic inte befinna sig allt för nära ett militärt mål.88
85 Se också lantkrigsreglementet art. 27 och 56, GK I art. 19-23, GK II art. 22-23 och 34-35, GK IV art. 18-19 samt TP I art. 12, 53 och 85.4 d. 86 Jfr TP I art. 52. 87 Jfr TP I art. 54.5. Se även SOU 1984:56 s. 171 och 173 f. 88 Rättegångskammaren p. 185, domen har överklagats.
Enligt andra stycket är det straffbart att i en internationell väpnad konflikt anfalla ett militärt mål på ett sätt som kan leda till allvarliga miljöskador.89 Bestämmelsen har delvis samma bakgrund som den i första stycket punkten 4, varför det även kan hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen. FN:s folkrättskommission (ILC) uttalade i sin rapport till Generalförsamlingen år 1991 att den naturliga miljön omfattar haven, atmosfären, klimatet, skogarna och annan växtlighet, fauna, flora och andra biologiska element. Vad som avses med ”vidsträckta, långvariga och allvarliga skador” måste bli föremål för tolkning i domstol. I en rapport till Generalförsamlingen år 1993 uttalade ICRC att det finns stöd för att anta att långvariga skador är sådana som kan förväntas sträcka sig snarare över decennier än månader.
Krigsförbrytelse genom användning av förbjudna stridsmedel
7 § För krigsförbrytelse döms den som
1. använder gift eller giftiga vapen,
2. använder biologiska eller kemiska vapen eller
3. använder annat stridsmedel av sådan beskaffenhet som kan föror-
saka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst och vars användande står i strid med allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige.
I en väpnad konflikt är det inte tillåtet att använda vilka stridsmedel som helst.90 I paragrafen finns bestämmelser om ansvar för den som använder förbjudna stridsmedel. De gäller i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter och under ockupation. Vid en jämförelse med bestämmelserna i Romstadgan finner man att de gärningar som anges i förevarande paragraf i Romstadgan inte har tagits upp som brott som kan begås i ickeinternationella konflikter. Enligt vår bedömning är gärningarna emellertid att bedöma som brott enligt allmän folkrätt även om de begås i en sådan konflikt.
Bestämmelsen i punkten 1 avspeglar en av de äldsta reglerna i den folkrättsliga sedvanerätten i väpnade konflikter, nämligen förbudet mot användning av gift eller giftiga vapen.91 Enligt Brottskriterierna
89 Jfr Romstadgan art. 8.2.b iv samt TP I art. 35.3 och 55.1. 90 Se TP I art. 35.1. 91 Kodifierad i Lantkrigsreglementet art. 23.a. Jfr Romstadgan art. 8.2.b xvii och xviii. Se också 1925 års protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel.
består den straffbara gärningen i att använda en sådan substans – eller ett vapen som avger en sådan substans – som normalt förorsakar död eller allvarlig skada av hälsan. Det kan noteras att Internationella domstolen i ett rådgivande yttrande år 1996 har ansett att kärnvapen i och för sig inte är en sådan typ av vapen som avses med bestämmelsen men vars användande omfattas av den internationella humanitära rätten.92 Användning av kärnvapen kan således vara straffbar enligt exempelvis 4 kap. 6 § 4 i vårt förslag.
I punkten 2 straffbeläggs användande av biologiska eller kemiska vapen.93 Bestämmelsen är delvis överlappande med den som finns i föregående punkt. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i Romstadgan. Det är emellertid alldeles klart att användande av biologiska eller kemiska vapen är ett brott enligt allmän folkrätt.94
Enligt punkten 3 skall den dömas för krigsförbrytelse, som använder annat stridsmedel (än som avses i punkterna 1 och 2) som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslös och vars användande står i strid med allmän folkrätt eller för Sverige bindande överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation.95 Enligt Romstadgan krävs att förbudet är ”allomfattande” och att stridsmedlet dessutom tagits upp i en bilaga till stadgan. Någon motsvarighet till detta gäller inte enligt vårt förslag. I den mån det finns ett förbud enligt allmän folkrätt skall alltså detta tillämpas oberoende av om det tagits upp i någon bilaga till stadgan. Det är också tillräckligt att förbudet finns i en för Sverige bindande överenskommelse. Ett sådant förbud som inte dessutom har stöd i allmän folkrätt kan dock endast tillämpas i förhållande till andra stater som tillträtt överenskommelsen.
92 Sverige avgav i samband med deponeringen av ratfikationshandlingar avseende Romstadgan en förklaring där det erinras om detta rådgivande yttrande. 93 Se 1972 års konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring samt FN:s konvention år 1993 om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring. 94 De uteslöts vid förhandlingen om Romstadgan för att bryta ett uppkommet dödläge, där vissa parter hävdade att även kärnvapen skulle finnas med bl.a. de vapen som är absolut förbjudna (se Lee 1999 s. 114 ff.). 95 Jfr Romstadgan art. 8.2.b xix och 8.2.b xx, 1899 års deklaration angående förbud mot användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen (dumdumkulor), Lantkrigsreglementet art. 23.e, TP I art. 35.2 och 51.4-5, 1980 års konvention och protokoll om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar och Ottawakonventionen 1997 om antipersonella minor (truppminor) .
Straff
8 § Straffet för krigsförbrytelse är fängelse i högst sex år om brottet inte är att bedöma som grovt.
För grovt brott är straffet fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid. Vid bedömning av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet ingått som led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet av samma slag.
Straffvärdet av de gärningar som kan utgöra krigsförbrytelse är mycket varierande. Straffskalan för krigsförbrytelsebrottet har därför gradindelats i nära överensstämmelse med vad som idag gäller för folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § BrB. Straffskalan för grovt brott har emellertid i överensstämmelse med vad som föreslagits för folkmord och brott mot mänskligheten satts till fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid. Till följd härav har straffskalan för andra brott bestämts till fängelse i högst sex år.
Som omständigheter som skall beaktas särskilt vid bedömningen av om brottet är grovt nämns i paragrafen att brottet ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet av samma slag. Detta är hämtat från art. 8.1 i Romstadgan, där det anges vilka slags krigsförbrytelser som Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion särskild tar sikte på. Bestämmelsen om det grova brottet avser självfallet i första hand förmän och andra personer som är i en sådan position att de har ett mer samlat ansvar för brottsligheten. Även andra omständigheter skall naturligtvis beaktas vid gradindelningen. De skador eller den kränkning eller fara som brottet medfört är givetvis av stor betydelse. Detsamma gäller vad den tilltalade insett om situationen och i vad mån han har haft möjlighet att styra denna liksom de avsikter och motiv som han haft.
Vid straffmätningen finns det anledning att beakta praxis avseende närliggande brottsbalksbrott, varvid dock den omständigheten att en gärning bedöms som krigsförbrytelse normalt är försvårande. I vissa fall måste emellertid också i förmildrande riktning beaktas sådana omständigheter som att det i en väpnad konflikt är tillåtet att använda våld i överensstämmelse med krigets lagar.
Frågan om straff för krigsförbrytelser har berörts i avsnitt 14.7 i övervägandena.
5 kap. Ansvar för förmän
Utvidgat gärningsmannaskap
1 § En militär eller civil förman skall anses som gärningsman om han eller hon underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som begås av en underlydande som står under förmannens omedelbara lydnad och kontroll.
En militär eller civil förman, som underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som begås av en underlydande som står under förmannens omedelbara lydnad och kontroll, skall enligt paragrafen dömas som gärningsman. Genom bestämmelsen utvidgas ansvaret för brott i gärningsmannaskap till att omfatta även gärningar som normalt skulle bedömas som medverkan till brott.
Med militär förman avses den som i en militär organisation har ställning som befälhavare över andra och med civil förman avses exempelvis politiker och myndighetspersoner i överordnad ställning. Förmansskapet behöver emellertid inte vara formellt. Det avgörande är graden av auktoritet och kontroll som en person har över sina underordnade. De underordnade skall enligt bestämmelsen stå under förmannens omedelbara lydnad och kontroll. Därav följer att den omständigheten att en person har en överordnad - militär eller civil - ställning inte i sig är tillräcklig för att den personen skall kunna ådra sig ansvar för brott som begås av personer utan sådan ställning. Å andra sidan upphör inte ett förmansskap enbart av den anledningen att de underlydande inte följer order som de är skyldiga att lyda.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.6.6 i de allmänna övervägandena.
Underlåtenhet att utöva kontroll
2 § En militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes omedelbara lydnad och kontroll skall dömas för underlåtenhet att utöva kontroll om den underlydande begår folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och har kunnat förhindra.
Paragrafen innebär att en överordnad som inte utövar kontroll över sina underlydande kan ådra sig straffrättsligt ansvar för vissa brott som de underlydande begår även om han inte på sätt som krävs enligt 1 § haft uppsåt i förhållande till den underlydandes brott. Det är tillräckligt att han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet brustit i sitt kontrollansvar.
För att straffansvar skall kunna ådömas förmannen enligt denna paragraf krävs att hans underlydande faktiskt begår folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser och dessutom att förmannen både bort förutse och kunnat förhindra detta. Den brottsliga gärningen består i underlåtenhet att utöva vederbörlig tillsyn över en underlydande. Med detta avses att förmannen har brustit i den plikt han har att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som står i hans makt för att motverka eller förhindra att hans underlydande skall begå brott. Vilka åtgärder som kan anses vara nödvändiga och skäliga får bedömas efter omständigheterna.
Frågor om förmans ansvar för underlydandes brott har i flera fall varit föremål för prövning i de båda FN-tribunalerna. Från Jugoslavientribunalen kan nämnas målen Celebici och Aleksovski och från Rwandatribunalen målen Kayishema and Ruzinanda och Musema (se bilaga 7).
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.6.6 i de allmänna övervägandena.
Underlåtenhet att anmäla brott
3 § En militär eller civil förman som underlåter att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande som står under hans eller hennes omedelbara lydnad och kontroll har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse skall dömas för underlåtenhet att anmäla brott.
I paragrafen finns bestämmelser om förmans ansvar för underlåtenhet att anmäla misstanke om brott som hans underlydande har begått. När det gäller frågor om vad som avses med förman och underlydande kan hänvisas till kommentaren till 1 §.
Den straffbara gärningen enligt denna paragraf är att underlåta att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.6.6 i de allmänna övervägandena.
Straff
4 § Straffet för underlåtenhet att utöva kontroll eller att anmäla brott är böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år.
I paragrafen anges den straffskala som är tillämplig vid brott enligt 2 § och 3 § Den är, som framgår, gemensam för de båda brotten. Underlåtenhet att utöva kontroll får dock normalt anses vara ett svårare brott än underlåtenhet att anmäla brott.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.7 i de allmänna övervägandena.
6 kap. Övriga bestämmelser
Försök m.m.
1 § För försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. brottsbalken.
I paragrafen görs klart att folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse skall vara straffbart även i sina osjälvständiga gärningsformer. Av skäl som anförts i avsnitt 14.6.3 skall svensk rätt, dvs. reglerna i 23 kap. BrB, tillämpas på dessa gärningsformer. Generellt torde det medföra ett något längre gående straffansvar än vad som följer av motsvarande regler i art. 25 i Romstadgan. Av 1 kap. 1 § följer emellertid att ansvar förutsätter att det finns stöd för sådant inte endast enligt svensk rätt utan också enligt folkrätt.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.6.3 i de allmänna övervägandena.
Gemensamt straff
2 § Om en tilltalad döms för flera gärningar som innefattar folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse gäller bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken med den avvikelsen att fängelse på viss tid får överskrida det svåraste straffet med upp till tio år om gärningarna utgjort led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.
I 26 kap. 2 § BrB finns bestämmelser om användning av gemensamt tidsbestämt fängelsestraff för flera brott. Enligt bestämmelser i den
paragrafens andra stycke får ett sådant straff sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten. Som längst får det högsta av straffen överskridas med fyra år.
I förevarande paragraf ges en möjlighet att vid flerfaldig brottslighet under vissa förutsättningar överskrida det svåraste av flera straff med upp till tio år. Det gäller om en tilltalad döms för flera gärningar som innefattar folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse.
För att det svåraste av straffen skall få överskridas i enlighet med denna paragraf, krävs att gärningarna utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll. Den formuleringen har hämtats från den nuvarande straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § punkten 6 i BrB. För att bestämmelsen skall vara tillämplig skall det vara fråga om en serie gärningar som har övervägts före förverkligandet eller om en brottslighet som utan närmare planläggning ändå har bedrivits i stor omfattning. Att den tilltalade skall ha spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten innebär inte nödvändigtvis att denne har intagit en ledande ställning; han kan ändå ha spelat en betydande roll i verksamheten.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.7 i de allmänna övervägandena.
Preskription
3 § Bestämmelserna om preskription i 35 kap. brottsbalken tillämpas inte på brott enligt denna lag för vilket högre straff än fängelse i sex år är föreskrivet.
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 14.6.7 skall de svårare brotten enligt lagen undantas från preskription. Det gäller såväl åtals- som påföljdspreskription. Brott som undantas är brott för vilket högre straff än fängelse i sex år ingår i straffskalan, vilket är flertalet brott enligt denna lag. Preskription kommer endast inträda vid mindre allvarliga former av krigsförbrytelse (4 kap. 8 § andra stycket) samt vid brotten underlåtenhet att utöva kontroll och underlåtenhet att anmäla brott (5 kap. 2 och 3 §§).
Förverkande
4 § I fråga om förverkande tillämpas bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 14.7 skall bestämmelserna om förverkande i 36 kap. BrB tillämpas även vid brott enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft …..
2. Bestämmelsen i 6 kap. 3 § tillämpas även för gärning som har begåtts före ikraftträdandet om påföljd inte bortfallit dessförinnan och gärningen skulle ha utgjort brott enligt denna lag om den begåtts efter ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelsen i punkten 2 har behandlats i avsnitt 15.1.
Brott som vid den nya lagens ikraftträdande ännu inte har preskriberats, skall därefter undantas från preskription om gärningen skulle ha utgjort brott enligt den nya lagen om den hade begåtts efter ikraftträdandet. Brottet skall dock rubriceras och straffet bestämmas enligt den lagstiftning som gällde vid gärningstillfället (5 § BrP), såvida inte tillämpning av den nya lagen mot förmodan leder till ett för gärningsmannen gynnsammare resultat.
16.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
2 kap. Om svensk domstols behörighet
I kapitlet finns bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma för brott. Att svensk domstol när den är behörig skall tillämpa svensk lag följer redan av 1 kap. 1 § brottsbalken (jfr även 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen) och har inte ansetts nödvändigt att markera särskilt i detta kapitel (jfr dock 11 §). Rubriken har därför ändrats från ”Om tillämpligheten av svensk lag” till ”Om svensk domstols behörighet”.
Kapitlet är indelat i fyra underavdelningar. I 1-2 §§ finns bestämmelser om behörigheten att döma för brott som begåtts i Sverige, i 3-7 §§ om behörigheten för brott som begåtts utanför Sverige, i 8-10 §§ om betydelsen av en tidigare utländsk dom och i 11-12 §§ vissa övriga bestämmelser.
I överensstämmelse med den folkrättsliga territorialitetsprincipen är svensk domstol enligt 1 § första stycket som huvudregel alltid behörig att döma för brott som har begåtts i Sverige. Bestämmelser om när ett brott är att anse som begånget i Sverige finns i 1 § andra till fjärde stycket. Av 2 § framgår att det i vissa fall krävs ett åtalsförordnande för att åtal skall få väckas för brott som begåtts i Sverige.
I 3 § regleras de allmänna grunder enligt vilka svensk domstol kan ha rätt till extraterritoriell jurisdiktion eller med andra ord behörighet att döma över brott som begåtts utanför Sverige. Grunderna är förtecknade i sex punkter, som ansluter nära till de folkrättsliga anknytningsprinciper som brukar anses kunna ligga till grund för extraterritoriell jurisdiktion. I 4 § förtecknas de olika särskilda bestämmelser som finns utanför brottsbalken om svensk domstols behörighet att döma för brott som begåtts utanför Sverige. Enligt 5 § första stycket är behörighet som grundar sig på den aktiva eller passiva personalitetsprincipen eller principen om ställföreträdande straffrättsskipning som huvudregel begränsad av ett krav på dubbel straffbarhet. Vissa undantag från detta krav finns i andra stycket. För brott som begåtts på ett område som inte tillhör någon stat kan något krav på dubbel straffbarhet inte upprätthållas. Enligt 6 § gäller, med visst undantag, i stället att fängelse skall kunna följa på brottet. Av 7 § första stycket framgår att brott som begåtts utanför
Sverige som huvudregel inte får åtalas utan åtalsförordnande. Vissa undantag från detta finns i tredje stycket.
Enligt 8 § första stycket utgör en tidigare utländsk dom, i överensstämmelse med principen om ”ne bis in idem”, hinder mot ny lagföring i Sverige. Enligt andra stycket gäller dock vissa undantag från detta i den mån inte annat överenskommits genom en för Sverige bindande internationell överenskommelse. Av 9 § framgår att åtal i strid mot huvudregeln alltid förutsätter åtalsförordande. Enligt 10 § skall svensk domstol vid påföljdsbestämningen beakta verkställighet av en tidigare ådömd påföljd om en gärning som avses i 8 § blir föremål för en ny dom här.
I 11 och 12 §§ finns ett par övriga bestämmelser av betydelse för frågan om svensk domstols behörighet. Enligt 11 § skall folkrättsliga begränsningar alltid iakttas och i 12 § erinras om att villkor som ställs upp vid utlämning skall iakttas.
De allmänna övervägandena angående kapitlets uppläggning och innehåll finns i avsnitt 7.2.
Brott i Sverige
Behörighetens omfattning
1 § Svensk domstol är behörig att döma för brott som har begåtts i
Sverige.
Ett brott anses vara begånget i Sverige om gärningsmannen handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här. Vid tillämpning av straffbestämmelser enligt vilka gärningen skall ha medfört en viss effekt anses brottet vara begånget i Sverige också i de fall då effekten inträdde i Sverige eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt här.
Ett brott som utgör medverkan till annans brott anses vara begånget i Sverige om den medverkande handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här samt därutöver i de fall då gärningsmannens brott är att anse som begånget i Sverige.
Är det ovisst var ett brott har begåtts skall brottet anses vara begånget i Sverige om det finns skälig anledning att anta att detta är fallet.
Första stycket. Enligt bestämmelsen, som bygger på den s.k. territorialitetsprincipen, är svensk domstol behörig att döma över brott som begås i Sverige, dvs. inom Sveriges territorium. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande behörighetsregel i 2 kap. 1 § BrB (se även de allmänna övervägandena i avsnitt 7.3).
Med ”Sveriges territorium” avses svenskt land- och sjöterritorium samt luftrummet ovanför dessa. Det svenska sjöterritoriets omfattning är preciserad i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium. Sjöterritoriet - inre vatten och territorialhavet - har enligt lagen i princip en bredd av 12 nautiska mil. Hur högt över jord- eller havsytan jurisdiktionen sträcker sig är inte helt klart. Det är dock klart att den omfattar åtminstone den del av luftrummet, där konventionella luftfartyg kan framföras.
I andra till fjärde stycket finns bestämmelser om när ett brott skall anses begånget i Sverige. De har sin motsvarighet närmast i nuvarande 2 kap. 4 § och 2 kap. 1 § andra meningen BrB. Bestämmelserna har dock ändrats i vissa hänseenden.
Som framgår av andra stycket anses ett brott först och främst begånget i Sverige om gärningsmannen handlade på svenskt territorium. I likhet med nu gällande rätt, är handlingen i sin helhet att anse som begången i Sverige så snart någon del av den har begåtts här. Jämfört med nuvarande bestämmelse har lagts till en regel avseende underlåtenhetsbrott, som anger att ett sådant brott anses begånget i Sverige om gärningsmannen borde ha vidtagit den underlåtna handlingen här.
Ett brott som förutsätter att en viss effekt inträder anses begånget i Sverige även när effekten inträder här. Det gäller således oberoende av var den brottsliga handlingen har vidtagits. Med ”effekt” torde få förstås såväl den omedelbara effekten av den brottsliga handlingen som en effekt som innebär att fullbordanspunkten i straffrättslig mening har uppnåtts. Om någon från annat land skjuter och därigenom dödar en person som befinner sig i Sverige är brottet, mord, dråp eller vållande till annans död att anse som begånget i Sverige även om den beskjutne skulle avlida i ett annat land. Så torde också normalt få anses vara fallet även om gärningen saknar annan anknytning till Sverige än att offret avlidit här med hänsyn till att fullbordanspunkten för mord, dråp eller vållande till annans död inträtt i Sverige. I motsats till enligt gällande rätt nämns dock inte fullbordanspunkten uttryckligen i lagtexten. Beaktas bör emellertid att det på folkrättsliga grunder (jfr 11 §) finns anledning att iaktta försiktighet med att hävda jurisdiktion med stöd av effektlokalisering (jfr det i avsnitt 2.1 beskrivna s.k. Lotusfallet). Att ett brottsoffer här drabbas av skador till följd av en utomlands begången misshandel gör exempelvis inte att brottet kan anses vara begånget i Sverige även om skadorna är av betydelse för bedömningen av brottets allvar. Sådana följder av en gärning som saknar omedelbart samband med rekvisiten för ett brott påverkar
inte heller brottets lokalisering. Den kränkning av brottsoffret som en stöld kan innebära eller de skador för exempelvis närstående till brottsoffret som kan uppkomma till följd av mord eller misshandel saknar alltså betydelse för brottets lokalisering.
Försök till brott anses begånget på svenskt område dels om den brottsliga handlingen har företagits på sådant område, dels om den eftersträvade effekten enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt där. Sannolikhetsbedömningen skall göras med beaktande av även sådana faktiska omständigheter som gärningsmannen saknade kontroll över eller kännedom om. Om ett tilltänkt mordoffer beger sig till Sverige med de förgiftade praliner som är avsedda att ända hans liv kan mordförsök anses vara begånget här även om gärningsmannen saknade kännedom om offrets resplaner. Och har offret inte haft för avsikt att bege sig till Sverige blir det inte sannolikt att effekten skulle inträda här endast för att gärningsmannen trott något annat. Har lokaliseringen av effekten utgjort en integrerad del av själva brottsplanen kan dock bedömningen bli annorlunda.
I tredje stycket har införts en uttrycklig bestämmelse angående lokalisering av medverkansgärningar. En medverkansgärning som företas utanför Sverige skall anses begången i Sverige, om gärningsmannens brott är att anse som begånget här. Dessutom skall medverkan till annans brott anses vara begånget i Sverige om den medverkande handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här. Det gäller oberoende av var (huvud)gärningsmannen har handlat.
Bestämmelsen i fjärde stycket innehåller en kompletterande bestämmelse för vissa fall då det vid tidpunkten för dom råder ovisshet om var det aktuella brottet är begånget. Den anger att brottet skall anses begånget i Sverige om det finns skälig anledning att anta att detta är fallet. Ett exempel på en sådan situation kan vara att en person hittas mördad på en båt som anländer svensk hamn. Om det då framstår som ovisst var brottet har begåtts men det finns skälig anledning att anta att det har begåtts medan båten befann sig på svenskt territorium, skall det vid tillämpningen av övriga bestämmelser i kapitlet anses som brottet har begåtts i Sverige.
De frågor som regleras i paragrafen har behandlats i de allmänna övervägandena avsnitt 7.3.
Krav på åtalsförordnande
2 § Brott som avses i 1 § får inte åtalas utan att Riksåklagaren har meddelat åtalsförordnande om brottet har begåtts
1. på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var
befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller annars följde med detta och brottet riktade sig mot en sådan utlänning eller mot utländskt intresse,
2. av en utlänning i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar
allmän ställning hos en annan stat eller en mellanfolklig organisation, såvida inte gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han eller hon har handlat, eller
3. av någon som tillhör en främmande stats militära styrka i samband
med att styrkan besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.
Huvudregeln är att åtalsförordnande inte krävs för att väcka åtal för brott som begåtts på svenskt område. I paragrafen anges de undantagsfall då ett sådant särskilt förordnande krävs.
Det i första stycket punkten 1 upptagna undantaget finns f.n. i 2 kap. 5 § första stycket BrB. Bestämmelsen avser brott som begåtts av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller annars följde med detta och som har riktat sig mot en sådan utlänning eller mot utländskt intresse över huvud taget. Uttrycket ”utländskt intresse” skall tolkas på motsvarande sätt som ”svenskt intresse” i 3 § 3-4. Skäl som tidigare har anförts för att underlåta åtal är att gärningen rör rent disciplinära förhållanden ombord eller annars är av mindre svår beskaffenhet och också när fartyget eller luftfartyget endast är på genomfart inom eller över svenskt område. Av betydelse för åtalsfrågan är vidare, om gärningsmannen ställs till ansvar i fartygets hemland.
Det under punkten 2 upptagna undantaget motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 7 a § BrB och avser brott som har begåtts av en utlänning i utövningen av tjänst eller uppdrag på svenskt område som innefattar allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation. Bestämmelsen är i sin nuvarande utformning inte begränsad till brott som begås på svenskt område. Om ett sådant brott som avses med bestämmelsen begås utanför svenskt område kommer åtalsförordnande med den nya lydelsen ändå att regelmässigt krävas enligt 7 §.
Nuvarande bestämmelse infördes genom lagstiftning år 1985 och föranleddes främst av incidenten med en sovjetisk ubåt (U 137) i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Beträffande motiven bakom lagstiftningen och tolkningen av den kan hänvisas till vår redogörelse i avsnitt 4.2 och till de förarbeten som angetts där. Sammanfattningsvis kan sägas att folkrättsliga regler många gånger kommer att utgöra hinder för åtal i de situationer som avses med bestämmelsen. Det gäller dock inte, vilket avspeglas i lagtexten, om gärningsmannen på olika sätt har försökt dölja i vilken egenskap han har handlat. Något folkrättsligt hinder föreligger t.ex. inte mot att väcka åtal mot den som under förklädnad eller liknande har bedrivit spioneri mot Sverige för en annan stats räkning.
Undantaget under punkten 3 motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 7 b § BrB och avser brott som begåtts av någon som tillhör en främmande stats militära styrka i samband med att styrkan besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Regleringen infördes år 199696 och föranleddes av att Sverige två år tidigare hade anslutit sig till initiativet Partnerskap för fred (PFF). Det följer av PFF-avtalet och dess hänvisning till art. VII i det s.k. NATO SOFA-fördraget att behörigheten att döma över brott, som begås av en medlem av en stats militära styrka när denna styrka besöker en annan stat, är delad på visst sätt mellan den sändande och mottagande staten. Bestämmelser finns också om vilken stat som har företräde i fall då båda stater har behörighet att döma. Den sändande staten har vidare enligt artikeln behörighet att under vissa förutsättningar utöva domsrätt på den mottagande statens territorium.
Sverige reserverade sig mot art. VII såvitt gäller rätten för en sändande stat att utöva domsrätt på svenskt territorium, med undantag för sådana åtgärder som är omedelbart nödvändiga för att upprätthålla ordning och säkerhet inom den sändande statens styrka. För att kunna beakta de bestämmelser som ger den sändande staten jurisdiktion - som då som huvudregel inte får utövas på svenskt territorium - företräde framför svensk jurisdiktion, ansågs en bestämmelse om åtalsprövning vara den bästa lösningen.
Prövningen av frågan om åtalsförordnande flyttas från regeringen till Riksåklagaren. Samtidigt införs vissa regler till ledning för prövningen. Dessa överensstämmer till sin form med motsvarande bestämmelser för brott som har begåtts utanför Sverige. Som grundläggande förutsättning för att meddela ett förordnande gäller således att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Härutöver föreskrivs
96Prop. 1995/96:37, bet. 1995/96:FöU4, rskr. 1995/96:237.
att det vid prövningen särskilt skall beaktas vilken anknytning som brottsligheten har till främmande stat och de intressen som den staten har.
I enskilda fall kan prövningen kräva känsliga utrikespolitiska eller folkrättsliga överväganden. Möjligheten att hänskjuta prövningen till regeringen tar främst sikte på sådana fall.
Frågan om åtalsförordnande har behandlats i avsnitt 7.11 i den allmänna motiveringen. Se även författningskommentaren till § 7.
Brott utanför Sverige
Allmänna behörighetsgrunder
3 § Svensk domstol är i de fall som anges nedan behörig att döma för brott som har begåtts utanför Sverige:
Anknytningsfaktum
Behörighetens omfattning
1. Svenskt fartyg m.m.
Brott som har begåtts
a. ombord på ett svenskt fartyg, b. ombord på ett svenskt luftfartyg, c. på en inrättning som med stöd av lag har
tillkommit i Sveriges ekonomiska zon eller på svensk del av kontinentalsockeln eller
d. i tjänsten av befälhavaren eller någon som
tillhörde besättningen på fartyg eller luftfartyg som avses i a – b.
2. Svensk gär- ningsman
Brott som har begåtts av någon som
a. vid gärningstillfället var svensk medborga-
re eller hade hemvist i Sverige eller
b. när åtal väcks för brottet har förvärvat
svenskt medborgarskap eller tagit hemvist i Sverige.
3. Svenskt enskilt intresse
Brott som har riktat sig mot
a. en svensk medborgare eller någon annan
som har hemvist i Sverige eller
b. en svensk juridisk person.
4.Svenskt allmänt intresse
Brott som har
a. riktat sig mot rikets säkerhet, allmän verk-
samhet eller annat av rättsordningen särskilt skyddat svenskt intresse eller
b. begåtts i utövningen av tjänst eller upp-
drag som innefattar allmän ställning.
5. Internationella brott
Brott som avses i
a. lagen (0000:000) om internationella brott, b. 13 kap. 5 a § (kapning och sjö- eller luft-
fartssabotage) eller som utgör försök till sådant brott,
c. 13 kap. 5 b § (flygplatssabotage) eller som
utgör försök till sådant brott,
d. 15 kap. 4 b § (osann eller ovarsam utsaga
inför en internationell domstol),
e. 16 kap. 5 § (uppvigling) och som bestått i
en omedelbar och offentlig uppmaning till att begå folkmord, eller
f. artikel 1 i Förenta nationernas konvention
den 10 december 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som utgör försök till sådant brott.
6.Främmande stats intresse
Brott som begåtts av någon som befinner sig i Sverige om
a. främmande stat har begärt att lagföringen
för brottet skall överföras till Sverige,
b. en begäran om utlämning för brottet har
lämnats utan bifall eller
c. brottet omfattas av en internationell
överenskommelse som är bindande för Sverige och enligt vilken det föreligger skyldighet att utan undantag pröva frågan om åtal om den misstänkte inte utlämnas.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om svensk extraterritoriell straffrättslig jurisdiktion eller, mera precist, svensk domstols behörighet att döma över brott som har begåtts utanför Sverige. Som berörts i avsnitt 7.2, bör bestämmelserna i 1 § om lokalisering av brott kunna tjäna till vägledning även i fråga om lokalisering av brott som har begåtts utanför Sverige. Bestämmelserna motsvarar, med de ändringar som framgår av det följande, de bestämmelser om svensk domstols behörighet som i dag finns i 2 kap. 2-3a §§ BrB. Systematiskt följer paragrafen de olika folkrättsliga anknytningsprinciper som ligger till grund för bestämmelserna.
På motsvarande sätt som gäller enligt 1 § är behörigheten en processförutsättning. Om svensk domstol saknar behörighet att döma för ett visst brott, skall inte heller åtal väckas för brottet. Om åtal ändå väcks, skall domstolen avvisa åtalet. Om domstolen ge-
nast kan konstatera att den inte är behörig, skall den avvisa åtalet utan att utfärda stämning. Ibland kan det dock vara svårt att avgöra behörighetsfrågan - t.ex. om det är oklart var en viss gärning har begåtts - och det kan då vara nödvändigt att hålla huvudförhandling i målet innan frågan avgörs. Åklagarens påstående i stämningsansökan måste under alla förhållanden tjäna som utgångspunkt för frågan om stämning skall utfärdas.
Enligt punkt 1 är svensk domstol i enlighet med flaggstatsprincipen (se avsnitt 2.3.3) behörig att döma för brott som har begåtts ombord på ett svenskt fartyg eller luftfartyg. I överensstämmelse med gällande rätt (2 kap. 3 § första punkten BrB) omfattar behörigheten även brott i tjänsten av befälhavaren eller någon i besättningen på ett fartyg eller luftfartyg som är underkastat svensk jurisdiktion. Huruvida ett brott är begånget i tjänsten bör i princip bedömas på motsvarande sätt som enligt skadeståndslagen (jfr 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 §). Särskilda ansvarsbestämmelser för sjömän finns i 62-74 §§sjömanslagen (1973:282). Vad som avses med ett svenskt fartyg eller luftfartyg framgår av sjölagen (1994:1009) respektive luftfartslagen (1957:297).
Under denna punkt har även förts regler om behörighet att döma över brott som begåtts på inrättningar i Sveriges ekonomiska zon eller på svensk del av kontinentalsockeln. Reglerna grundar sig på bestämmelser i FN:s havsrättskonvention och i kontinentalsockelkonventionen (se avsnitt 5.2.1 och 5.2.2). Enligt uttalanden i förarbetena skulle svensk straffrättslig domsrätt följa redan av bestämmelserna i 15 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon respektive 10 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Dessa bestämmelser tar dock i vart fall primärt sikte på andra frågor och kan inte anses utgöra skäl för att inte föra in en uttrycklig reglering i anslutning till den övriga domsrättsregleringen.
Med ”inrättningar” avses konstgjorda öar, borrplattformar och andra anläggningar eller inrättningar som har tillkommit efter tillstånd i enlighet med de bestämmelser som finns i respektive lag. Som framgår av 4 § är svensk domstol i enlighet med annan lagstiftning behörig att döma över vissa särskilt angivna brott som begås inom övriga delar av den ekonomiska zonen eller den svenska delen av kontinentalsockeln. Frågor om behörighet enligt denna punkt har behandlats i avsnitt 7.3 i den allmänna motiveringen.
Punkt 2 anknyter till den aktiva personalitetsprincipen, som behandlats i avsnitt 2.4. I likhet med nu gällande rätt (2 kap. 2 § första stycket 1 BrB) omfattar behörigheten dock inte endast brott som begås av svensk medborgare utan även utlänning med hemvist i
Sverige. Vem som är svensk medborgare framgår av lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap. När det gäller frågan om hemvist i Sverige bör - liksom enligt nu gällande rätt - en sammanvägning göras av olika omständigheter. Det är inte tillräckligt att den misstänkte för en kortare tid uppehållit sig i Sverige. Endast vid bosättning av viss stadigvarande karaktär, där syftet också är att den misstänkte mera permanent skall vara bosatt i Sverige, kan hemvist anses föreligga. Normalt bör den misstänkte anses ha hemvist i Sverige om han eller hon är folkbokförd här.
Punkten omfattar, i likhet med gällande rätt (2 kap. 2 § första stycket 2 BrB), även brott som begåtts av någon som efter brottet har förvärvat svenskt medborgarskap eller tagit hemvist i Sverige. För att lagföring skall kunna komma i fråga i sådana fall bör det normalt krävas att det också föreligger någon annan omständighet som kan läggas till grund för svensk domstols behörighet. Undantagsvis torde det dock kunna föreligga tillräckliga skäl för åtal även om brottet inte är internationellt, inte omfattas av någon framställning om utlämning eller överförande av lagföring och inte heller i övrigt har någon anknytning till Sverige.
Frågor om behörighet enligt punkt 2 har behandlats i avsnitt 7.4 i den allmänna motiveringen.
Punkt 3 anknyter till den passiva personalitetsprincipen (se avsnitt 2.3.5). Behörigheten har utvidgats betydligt jämfört med nuvarande regel (2 kap. 3 § 5 BrB) som endast avser brott som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat. Enligt den nya lydelsen omfattar behörigheter alla brott, oavsett var de är begångna, som riktat sig mot en svensk medborgare eller någon annan som har hemvist i
Sverige eller mot en svensk juridisk person. Med svensk juridisk person avses i första hand svenska bolag, föreningar och stiftelser eller liknande subjekt, som kan vara parter i rättegång enligt 11 kap. 2 § RB. Även staten, kommuner och andra offentligrättsliga organ är dock juridiska personer.
I allmänhet får brott anses vara riktat mot den som är målsägande (jfr 20 kap. 8 § fjärde stycket RB). Det bör dock noteras att förutom den mot vilken brottet är begånget eller riktats kan även den som annars blivit förnärmad eller lidit skada av brottet vara att anse som målsägande. Att en sådan målsägande är svensk innebär emellertid inte att det föreligger jurisdiktion enligt förevarande bestämmelse. Till skillnad från punkten 2 krävs för behörighet att anknytningen föreligger redan vid gärningstillfället.
Det bör också framhållas att behörigheten endast avser angrepp på enskilda intressen. Angrepp mot offentligrättsliga eller andra
allmänna intressen omfattas således inte av denna punkt utan endast av den följande. Detta utesluter inte att punkten omfattar brott som riktat sig mot statens privaträttsliga intressen. Exempelvis omfattas således stöld och andra förmögenhetsbrott som riktat sig mot staten.
Som framgår av 5 § är behörigheten begränsad till fall där det föreligger dubbel straffbarhet. Av 7 § framgår vidare att brott som avses i denna punkt och som begåtts utanför svenskt område endast får åtalas efter förordnande av Riksåklagaren eller den som Riksåklagaren bemyndigat därtill. Om något sådant förordnande inte meddelats har den som brottet riktat sig mot därför inte heller möjlighet att väcka enskilt åtal enligt 47 kap. RB.
Frågor om behörighet enligt punkt 3 har behandlats i avsnitt 7.5 i den allmänna motiveringen.
Punkt 4 anknyter till statsskyddsprincipen (se avsnitt 2.3.6). Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 2 kap. 3 § 4 men har ändrats och kompletterats i vissa avseenden. I den nuvarande regeln talas endast om brott som förövats mot Sverige och vissa sammanslutningar av offentligrättslig karaktär. Även tjänstefel anses dock kunna vara sådant brott.97 I den föreslagna lydelsen sägs uttryckligen att behörigheten, förutom brott som direkt riktat sig mot vissa svenska allmänna intressen, också omfattar brott som någon har begått i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning. En bestämmelse som delvis motsvarar detta finns för närvarande i 2 kap. 3 § 3 a. Även bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 3 § 3 omfattar vissa fall av det aktuella slaget.
En precisering har vidare gjorts på det sättet att det redan av lagtexten framgår att det endast är vissa typer av brott mot svenskt allmänt intresse som omfattas. Det har särskilt angetts att brott mot rikets säkerhet är att anse som brott mot Sverige. Vad som avses är brotten i 19 kap. BrB. I övrigt gäller att svensk domstol är behörig att döma över brott mot ”allmän verksamhet eller annat av rättsordningen särskilt skyddat svenskt intresse”. Det skall i likhet med nu gällande rätt vara fråga om brott som omedelbart riktar sig mot ett sådant straffskyddat intresse som svenska staten uppfattas som bärare av. Dit hör brott mot svenska statens yttre och inre säkerhet, vilket torde innefatta huvuddelen av brotten i 17-22 kap BrB.
Uttrycket ”i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning” kommer från den nuvarande bestämmelsen om
97 Jfr NJA II 1962 s. 59 f, NJA 1983 s. 425 och Strahl i SvJT 1967 s. 402 f.
krav på åtalsförordnande i 2 kap. 7 a § som enligt vårt förslag flyttas till 2 § 2. Innebörden av uttrycket har behandlats i prop. 1984/85:156. Som framgår där har avsikten varit att åtgärder som är av privaträttslig karaktär inte skall omfattas. Vad som avses är i stället brott som begåtts i en funktion som är av officiell karaktär och typiskt sett ett uttryck för statlig maktutövning. Bestämmelsen omfattar alltså i princip inte offentliga arbetstagare vars ställning i princip inte skiljer sig från privata arbetstagare i allmänhet. Att fråga skall vara om svensk allmän ställning har inte ansetts behöva markeras uttryckligen. Noteras bör dock att det inte är något krav att den som begår brottet är svensk medborgare.
Frågor om behörighet enligt punkt 4 har behandlats i avsnitt 7.5 i den allmänna motiveringen.
Punkt 5 anknyter till universalitetsprincipen (se avsnitt 2.3.7) och innebär att svensk domstol har behörighet att döma över vissa särskilt angivna brott oberoende av var och av vem de har begåtts. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 2 kap. 3 § 6 BrB.
Bland de brott som omfattas av behörighet enligt universalitetsprincipen nämns först brotten enligt den av oss föreslagna lagen om internationella brott. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse och de övriga brott som regleras i den lagen faller sålunda under svensk domstols behörighet oberoende av var och av vem de begåtts. Även försök, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse omfattas av behörigheten. Som framgår av 5 § gäller inte heller något krav på dubbel straffbarhet även om brottet begåtts på en främmande stats område. Däremot krävs åtalsförordnande enligt 7 §. I de fall som en misstänkt som befinner sig i Sverige utlämnas eller överlämnas för lagföring till en annan stat eller till en internationell domstol skall något åtalsförordnande självfallet inte lämnas. Om så inte sker och förutsättningar för åtal föreligger torde förordnande regelmässigt böra lämnas.
Av de brott som nu nämns i 2 kap. 3 § 6 BrB kvarstår kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage samt försök till sådana brott och osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol. Folkrättsbrott har ersatts av krigsförbrytelse enligt den av oss föreslagna lagen om internationella brott.
Däremot tas inte olovlig befattning med kemiska vapen och med minor upp som internationella brott i förslaget. För dessa brott föreslår vi istället ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Detta innebär att åtal för dessa brott alltid kommer att kunna väckas med stöd av aktiva personalitetsprincipen oberoende av var brot-
tet har begåtts. Och är det inte fråga om en svensk gärningsman kan svensk domstol bli behörig med stöd av principen om ställföreträdande rättskipning. Motsvarande föreslås också gälla i fråga om den i nuvarande 2 kap. 3 § 7 upptagna behörighetsregeln för brott för vilka det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver. I dessa fall kommer även passiva personalitetsprincipen kunna komma att utgöra en viktig behörighetsgrund.
Av skäl som anförts i avsnitt 7.6 har som behörighetsgrundande brott tagits upp dels uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning till att begå folkmord, dels brott som avses i art. 1 i FN:s tortyrkonvention. Vid tolkningen av vad som avses med omedelbar och offentlig uppmaning till att begå folkmord bör bestämmelserna i art. 6 i Romstadgan och i art. III i folkmordskonventionen samt internationell praxis (se t.ex. Rwandatribunalen i
Akayesu) kunna tjäna som vägledning. Innebörden av bestämmelsen om tortyr är att svensk domstol är behörig att döma med stöd av universalitetsprincipen om det åtalade brottet – t.ex. grov misshandel – är sådant att det enligt art. 1 i tortyrkonventionen utgör en tortyrhandling.
Som tidigare framhållits är det åklagarens påstående i stämningsansökan som utgör utgångspunkten för domstolens prövning. Om åtal väcks för ett internationellt brott och gärningspåståendet innehåller en beskrivning av ett sådant brott, skall därför normalt stämning utfärdas även om den misstänkte gjort invändning om att den aktuella gärningen inte har utgjort ett internationellt brott och att domstolen därför saknar behörighet (jfr 45 kap. 8 och 9 §§ RB). Skulle domstolen sedermera finna att invändningen är berättigad, måste den på nytt (senast i samband med dom i målet) ta ställning till behörighetsfrågan. Har domstolens behörighet grundats på endast den omständigheten att det varit fråga om ett internationellt brott, skall åtalet då avvisas. Är domstolen däremot behörig även enligt någon av de andra reglerna i förevarande paragraf, kan utfallet bli ett annat.
Frågor om behörighet enligt punkt 5 har behandlats i avsnitt 7.6 i den allmänna motiveringen.
Punkt 6 anknyter till principen om ställföreträdande rättsskipning (se avsnitt 2.3.8) och avser således fall där behörigheten på något sätt härleds från en annan stat som har jurisdiktion enligt sedvanliga regler. Den saknar uttrycklig motsvarighet i nuvarande lag (med visst undantag för 2 kap. 3 a § BrB). Principen ligger dock till stor del till grund för den formellt långtgående behörigheten enligt 2 kap. 2 § BrB (märk särskilt första stycket 3).
En allmän förutsättning för svensk domsrätt är i samtliga fall att gärningsmannen befinner sig här i Sverige. Det är således inte möjligt att i en utlämningsframställan åberopa denna punkt som grund för behörigheten. Även om den misstänkte befinner sig här kan behörighet vara utesluten om han förts hit mot sin vilja (NJA 1987 s. 771).
Härutöver krävs att någon av tre särskilt angivna förutsättningar föreligger. Den första är att en främmande stat har begärt att lagföringen för brottet skall överföras till Sverige. Sådan överföring sker ofta mellan de nordiska staterna i överensstämmelse med ett särskilt samarbetsavtal mellan de högsta åklagarmyndigheterna i Norden. Något åtalsförordnande krävs inte i sådana fall eftersom brott som begåtts i de nordiska länderna är undantagna från krav på åtalsförordnande (se 7 § 2 e i vårt förslag). Beslut om överförande får fattas av allmän åklagare. Överföring kan också ske med stöd av lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. I lagen finns bestämmelser om under vilka förutsättningar lagföring kan överföras. Om överföring beviljas krävs inte något särskilt åtalsförordnande (se 13 § lagföringslagen i vårt förslag). Lagföring kan också överföras utan att det finns något särskilt sådant stöd som nu berörts. I dessa fall krävs normalt beslut om åtalsförordnande. Om svensk domsrätt endast föreligger med stöd av den här aktuella punkten torde det knappast kunna bli aktuellt att meddela åtalsförordnande i andra fall än sådana som motsvarar de i lagföringslagen nämnda.
Det andra förutsättningen är att en begäran om utlämning för brottet har lämnats utan bifall. Även i sådana fall krävs i princip åtalsförordnande. Att den begärande statens intresse är av stor betydelse vid den prövningen är självklart. Även andra faktorer är dock av betydelse. Har utlämning vägrats på den grunden att misstankegrunden bedömts vara för låg är ett åtalsförordnande regelmässigt uteslutet. Detsamma gäller om den gärning som framställan avser inte motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Här bör också anmärkas att medan bedömningen enligt utlämningslagen, om en gärning motsvarar brott enligt svensk lag, avser straffbarhet in abstracto så krävs straffbarhet in concreto för en fällande dom vid svensk domstol.
Den tredje förutsättningen är att brottet omfattas av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige och enligt vilken det föreligger skyldighet att utan undantag pröva frågan om åtal om den misstänkte inte utlämnas. Också i sådana fall krävs i princip åtalsförordnande. Anmärkas bör dock att det enligt de ak-
tuella internationella överenskommelserna i allmänhet föreligger en skyldighet att fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje vanligt brott av allvarligt art enligt lagen i den staten. För svensk del innebär det att beslut om åtal skall fattas i överensstämmelse med reglerna om allmänt åtal i 20 kap. RB. Något utrymme för att underlåta att meddela åtalsförordnande utöver vad som ryms under dessa bestämmelser kan inte anses föreligga.
Som huvudregel krävs dubbel straffbarhet för att behörighet skall föreligga enligt denna punkt. Av 5 § andra stycket framgår emellertid att undantag från detta gäller för bl.a. en rad brott som grundas på internationella överenskommelser liksom också för brott för vilka det lindrigaste straff som är förskrivet enligt svensk lag är fyra år eller mer.
Frågor om behörighet enligt punkt 6 har behandlats i avsnitt 7.7 i den allmänna motiveringen.
Särskilda behörighetsgrunder
4 § Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma för vissa brott som har begåtts utanför Sverige finns i
2. 13 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297),
3. 14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
4. 6 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagfö-
ring för brott,
5. 10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från
fartyg,
6. 51 a § jaktlagen (1987:259),
7. 17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
8. 49 § fiskelagen (1993:787),
9. 5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid passagerarfarty-
get Estonia och
10. 10 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen (1996:844).
Vår strävan har varit att samla bestämmelserna om svensk domstols behörighet i 2 kap. BrB. I vissa fall har vi dock inte funnit detta möjligt eller lämpligt. Dessa bestämmelser förtecknas i denna paragraf.
Paragrafen är ett rent hänvisningsstadgande och saknar självständig betydelse. De bestämmelser som det hänvisas till är sådana som avser behörighet att döma över vissa särskilt angivna brott som begås utanför svenskt territorium.
Krav på dubbel straffbarhet
5 § Har brottet begåtts på en främmande stats område är i fall som avses i 3 § 2, 3 och 6 svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). I sådana fall får inte dömas till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.
Första stycket gäller inte
1. brott som någon som tillhör Försvarsmakten har begått på ett
område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
2. brott som någon som är anställd av en svensk myndighet för att
delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering har begått vid tjänstgöringen,
3. brott för vilka det lindrigaste straffet som är föreskrivet enligt
svensk lag är fängelse i fyra år eller mer samt
4. brott som avses i
a) 4 kap. 1 a § (människohandel för sexuella ändamål) samt försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja sådant brott
b) 14 kap. 6 § (penningförfalskning) samt försök till sådant
brott
c) 22 kap 6 a § (olovlig befattning med kemiska vapen) d) 22 kap. 6 b § (olovlig befattning med minor) e) 2 § lagen (1982:316) om könsstympning av kvinnor f) 5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet g) 8 § lagen (1996:96) om vissa internationella sanktioner, samt
h) 3-5 §§ lagen (2002:444) om finansiering av särskilt allvarlig
brottslighet i vissa fall, m.m.
I paragrafen har bestämmelser om dubbel straffbarhet som förutsättning för svensk domstols behörighet samlats. Med dubbel straffbarhet avses att en gärning som har begåtts på främmande stats område är straffbar inte bara enligt svensk lag utan även enligt lagen på gärningsorten.
Av första stycket första meningen framgår att krav på dubbel straffbarhet gäller endast i de fall då behörigheten för svensk domstol grundas på bestämmelserna i 3 § 2, 3 och 6, dvs. på den aktiva eller passiva personalitetsprincipen eller på principen om ställföreträdande straffrättskipning. Om behörighet föreligger med stöd av någon av de övriga bestämmelserna i 3 § gäller således inget krav på dubbel straffbarhet. Om exempelvis en svensk medborgare utomlands begår ett internationellt brott eller ett brott mot svenskt allmänt intresse, är svensk domstol behörig oberoende av lagen på gärningsorten.
Frågan om gärningens straffbarhet enligt lagen på gärningsorten skall, liksom enligt nu gällande rätt, bedömas enligt de bestämmel-
ser som gäller enligt gärningsortens lag när domen meddelas (jfr. lagtextens uttryck ”är straffbar”). Den ordningen infördes genom lagstiftning år 1972 som hade samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen (prop. 1972:98). Den innebär bl.a. att de preskriptionsregler som gäller enligt gärningsortens lag måste beaktas. Om preskription inträder enligt lagen på gärningsorten innan en svensk dom har meddelats kommer domstolen att sakna behörighet även om åtalet har väckts före preskriptionstidens utgång. Detta gäller även i fall då preskription inträder medan målet är under behandling i högre instans (a. prop. s. 212). Dock skall den utländska lagens innehåll vid tidpunkten för gärningen självfallet beaktas på det sättet, att svensk domstol inte får döma till ansvar om gärningen vid den tidpunkten inte var straffbar enligt den lagen (a. prop. s. 215).
I första stycket andra meningen föreskrivs att i de fall då dubbel straffbarhet är en förutsättning för behörighet så får svensk domstol inte döma till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten (den s.k. lex mitior-grundsatsen). Det är således straffskalan, inte brottets konkreta straffvärde, enligt den utländska lagen som sätter gränsen för hur svår påföljd en svensk domstol får döma till. Det hindrar dock inte att den svenska domstolen, om särskilda skäl föreligger, ändå kan beakta praxis i gärningsstaten om den innebär att brottet har ett betydligt lägre straffvärde än enligt svensk praxis (NJA 1983 s. 425).
I andra stycket räknas upp ett antal situationer då reglerna i första stycket inte skall tillämpas. De motsvaras i dag dels av bestämmelser i 2 kap. 3 § punkterna 2, 3 och 7 BrB, dels av viss specialstraffrättslig lagstiftning. De nuvarande reglerna är, som vi har konstaterat i den allmänna motiveringen, emellertid inte alltid uttryckta som undantag från kravet på dubbel straffbarhet utan som särskilda behörighetsregler som ger svensk domstol universell jurisdiktion över de aktuella brotten. För att svensk domstol skall vara behörig att döma över brott som avses i andra stycket krävs således inte att den aktuella gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten. Däremot krävs - till skillnad mot vad som är fallet enligt den nuvarande lagstiftningen - att det finns i vart fall någon anknytning till Sverige, dvs. villkoren enligt någon av de grundläggande behörighetsreglerna i 3 § måste vara uppfyllda.
Punkten 1 har sin direkta motsvarighet i nuvarande 2 kap. 3 § 2
BrB. Bestämmelsen i punkten 2 motsvarar delvis nuvarande 2 kap. 3 § punkten 3 men är utvidgad till att gälla generellt för brott som
någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering har begått vid tjänstgöringen. De insatser som avses är främst sådana som har beslutats av FN, OSSE eller EU. Det skall noteras att i den mån brottet har begåtts i tjänsten är kravet på dubbel straffbarhet uteslutet redan p.g.a. första stycket om det är fråga om brott som begås i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning (jfr 3 § 4 b).
Av skäl som har anförts i avsnitt 7.6 har den s.k. fyraårs-regeln - som nu finns i 2 kap. 3 § 7 - tagits bort som generell behörighetsregel och ersatts av ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet (punkten 3). Motsvarande ändring har skett beträffande de brott som anges i punkten 4.
Frågan om dubbel straffbarhet behandlas i avsnitt 7.9 i den allmänna motiveringen. Se även avsnitt 7.6 och 7.12.
Krav på visst straff
6 § Har brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon stat är, utom i fall som avses i 3 § 1, svensk domstol behörig endast om fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag.
Genom bestämmelsen i denna paragraf undantas brott för vilka endast böter kan följa och som har begåtts på ett område som inte tillhör någon stat från svensk domstols jurisdiktion. Ett praktiskt viktigt undantag gäller dock för brott som har begåtts på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i de andra situationer som avses i 3 § 1, där någon sådan begränsning av domsrätten inte gäller. I nuvarande lydelse av 2 kap. BrB finns inte någon direkt motsvarighet till paragrafen men den täcker in den regel som nu finns i 2 kap. 2 § andra stycket och som huvudsakligen gäller brott som begås av svenska medborgare eller personer med hemvist i Sverige.
Krav på åtalsförordnande
7 § Brott som avses i 3 och 4 §§ får inte åtalas utan att Riksåklagaren eller den som Riksåklagaren bemyndigar därtill har meddelat åtalsförordnade.
Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.
Åtalsförordnande krävs inte för
1. brott som avses i 15 kap. 4 b § (osann eller ovarsam utsaga inför
en internationell domstol) samt
2. brott som har begåtts a) på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg, b) i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning, c) av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig, d) vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering, e) i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller f) av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på förordnande att väcka åtal för brott som begåtts utanför svenskt område. Motsvarande bestämmelser finns i dag i 2 kap. 5 § andra stycket BrB.
Huvudregeln är enligt första stycket den omvända jämfört med bestämmelserna i 2 §, nämligen att åtal får väckas först efter särskilt förordnande. Åtalsprövningen skall göras av Riksåklagaren. Denne har dock möjlighet att delegera prövningen till annan – i praktiken lägre - åklagare. Vad som avses är inte delegation i ett enskilt fall, utan ett generellt förordnade att besluta om åtal för vissa kategorier av gärningar.
I andra stycket har vissa regler till ledning för prövningen införts. Dessa överensstämmer med motsvarande regler i 2 § andra stycket. Som grundläggande förutsättning gäller alltså att åtalsförordnande får meddelas endast om det är påkallat ur allmän synpunkt. Härutöver föreskrivs att det vid prövningen särskilt skall beaktas vilken anknytning som brottsligheten har till främmande stat och de intressen som den staten har.
Bestämmelserna skall ses mot bakgrund av att reglerna om åtalsförordnande främst har till syfte att uppnå rimliga lösningar då det föreligger konkurrerande jurisdiktion. För att Sverige skall göra jurisdiktion gällande i en sådan situation bör det, som det uttrycks i våra direktiv, finnas ett påtagligt och berättigat intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige. Av betydelse för den bedömningen är självfallet brottets allvar och hur nära anknutet det är till svenska intressen. Prövning av frågan om åtalsförordnande torde
ibland förutsätta att kontakter tas med annan stat som har jurisdiktion för att klarlägga dess intressen. Exempel på faktorer som kan vara att beakta vid konkurrerande jurisdiktion finns i 2 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (jfr även 7 och 8 §§). Riksåklagaren får överlämna prövningen till regeringen om det finns särskilda skäl. Detta gäller främst i sådana fall som kan kräva känsliga utrikespolitiska eller folkrättsliga överväganden (jfr 10 kap. 8 § regeringsformen).
Frågan om principer för prövningen har behandlats i avsnitt 7.11 i den allmänna motiveringen.
I tredje stycket anges de situationer i vilka något åtalsförordnande inte krävs, dvs. undantagen från huvudregeln i första stycket. Det i punkt 1 angivna undantaget gäller osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol. Såväl art. 26 i EFTA:s övervakningsavtal som art. 27 i stadgan för EG-domstolen förutsätter att den som begår mened inför EFTA-domstolen respektive EGdomstolen skall behandlas på samma sätt som om brottet hade begåtts inför svensk domstol. Det har ansetts oförenligt med denna princip att uppställa krav på åtalsförordnande (prop. 1992/93:81 s. 11).
Punkt 2 a) avser brott som har begåtts på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett svenskt fartyg. Regeln är en motsvarighet till den som enligt 2 § 1 gäller för brott som begås på utländska fartyg i
Sverige och skall ses som ett uttryck för att de flesta stater i stor utsträckning överlämnar åt främmande stater att beivra brott som begås på deras egna fartyg. Omfattningen av regeln i förevarande bestämmelse, som motsvaras av nuvarande regel i 5 § andra stycket, är dock något mer omfattande än den i 2 §.
Enligt punkt 2 b) behövs inget åtalsförordnande om brottet har begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning. Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i nuvarande lydelse av 2 kap. 5 § andra stycket BrB men täcker in nuvarande punkten 4 som gäller brott av tjänstemän som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter. Med den lydelse bestämmelsen nu får, gäller generellt att åtal kan väckas utan särskilt förordnande för brott som begås utanför Sverige i utövning av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning. Beträffande frågan om vad som avses med ”i utövning av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning” kan hänvisas till kommentaren till behörighetsregeln i 3 § punkten 4.
I punkterna 2 c) och 2 d) görs undantag från kravet på åtalsförordnande i motsvarande fall som enligt 5 § andra stycket 1 och 2 är
undantagna från kravet på dubbel straffbarhet. Undantagen avser alltså fall där svenskar trots utlandsvistelse i princip är underkastade fullständig svensk jurisdiktion. Det gäller dels personal vid en avdelning av försvarsmakten som befinner sig utomlands, dels personal som deltar i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering. En motsvarighet till det förra fallet finns i dag i 2 kap. 3 § andra stycket 2 BrB. Det senare fallet omfattar bl.a. de fall som i dag finns i 2 kap. 3 § andra stycket 3. Bestämmelsen har dock utvidgats till att avse inte endast personal i Försvarets och Polisens utlandsstyrka utan alla som såsom anställda av svensk myndighet deltar i insatser av det aktuella slaget. Bakgrunden till bestämmelsen är att Sverige genom avtal med FN och andra internationella avtal är förpliktat att utöva straffrättslig jurisdiktion över sådan personal, även då det är fråga om brott utanför tjänsten, och att sedvanliga regler för åtal därför bör gälla.
Undantaget från kravet på åtalsförordnande i punkt 2 e) motsvarar nuvarande 2 kap. 5 § andra stycket 5. Den punkten tillkom år 1971 och motiverades av att lagstiftningen i de nordiska länderna i stor utsträckning är enhetlig och att åtalsförordnande tidigare ändå regelmässig hade meddelats när brottet hade begåtts i ett annat nordiskt land. Bestämmelsen omfattar, förutom brott som begås på annan nordisk stats territorium, brott på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sverige och något av de andra nordiska länderna eller i sådan trafik mellan delar av en och samma nordiska stat även när brottet begåtts när fartyget eller luftfartyget befann sig på internationellt område. I den mån någon behörighet inte följer av annan av de i 3 § upptagna punkterna kan behörigheten grundas på en framställning om överförande av lagföring i enlighet med punkt 6 (jämför i den delen det mellan de högsta åklagarmyndigheterna i Norden ingångna samarbetsavtalet den 6 februari 1970, varav framgår att lagföring i annat land än gärningslandet endast
förutsätts ske efter en framställning om lagföring)
.
Enligt punkt 2 f) krävs inget förordnande för att väcka åtal för brott som begås utanför Sverige av en medborgare i ett annat nordiskt land och riktar sig mot svenskt intresse. Med ”svenskt intresse” avses detsamma som i 3 § 4 och 5. Motsvarande bestämmelse finns i dag i 2 kap. 5 § andra stycket 6.
Betydelsen av en tidigare utländsk dom
Utländsk dom som processhinder
8 § Har frågan om ansvar för brott prövats genom en lagakraftvunnen dom som har meddelats av annan domstol än svensk domstol får den tilltalade inte lagföras i Sverige för en gärning som omfattats av prövningen.
Om inte annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får dock lagföring ske om
1. den tilltalade har frikänts från ansvar på den grunden att gärning-
en inte utgjorde brott enligt den lag som domstolen tillämpade,
2. verkställighet av den utdömda påföljden inte pågår av annan an-
ledning än att påföljden redan har verkställts i sin helhet eller bortfallit enligt den för verkställigheten tillämpliga lagen,
3. lagföringen gäller brott som avses i 1 § eller 3 § 4, såvida inte den
tidigare lagföringen har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan personen har utlämnats från Sverige för lagföring,
4. den tidigare lagföringen eller domen uppenbart står i strid med
svenska allmänna rättsprinciper, eller
5. sådana förhållanden föreligger som enligt 58 kap. 3 § rättegångs-
balken kan föranleda resning till men för den tilltalade. Regeringen tillkännager de överenskommelser som avses i andra stycket.
Paragrafen innehåller regler om förbud mot att i Sverige lagföra en person för en gärning, om denne redan har ställts till ansvar för samma gärning inför en domstol utanför Sverige (principen om ”ne bis in idem”). Av de skäl som har redovisats i avsnitt 7.10 har förbudet fått ett något vidare tillämpningsområde än tidigare. Det gäller dessutom, till skillnad mot vad som är fallet enligt nuvarande lydelse, inte bara i förhållande till tidigare nationella domar utan också till internationella domstolars avgöranden.
Paragrafen har också en annorlunda konstruktion än dess nuvarande motsvarighet i 2 kap. 5 a § BrB. Medan det i nuvarande bestämmelse räknas upp de situationer då ny lagföring i Sverige inte är tillåten, utgår den nya bestämmelsen från en huvudregel om förbud mot ny lagföring och räknar därefter upp de undantag från den regeln som skall gälla, dvs. de situationer då ny lagföring får ske.
I första stycket finns således en generellt tillämplig huvudregel, enligt vilken en person inte får lagföras i Sverige för en viss gärning, om frågan om ansvar för denna gärning redan har prövats genom en dom som har meddelats av annan domstol än svensk domstol
och som har vunnit laga kraft. Huruvida domen har vunnit laga kraft bedöms enligt för domstolsavgörandet tillämpliga regler. För att en utländsk dom skall tillerkännas rättskraft krävs enligt förslaget att frågan om ansvar för brott prövats genom domen. Med brott avses i det sammanhanget gärning som utgör brott enligt för domstolen tillämplig lag. Har talan endast avsett exempelvis skadestånd eller förverkande (jfr NJA 1995 s. 462) utgör domen inte hinder för en ansvarstalan i Sverige. Däremot omfattas enligt huvudregeln i första stycket varje gärning som ingått i prövningen av rättskraften även om gärningen inte i sig omfattats av straffansvar enligt den av domstolen tillämpade lagen.
Förbudet gäller lagföring och innebär således också att åtal inte får väckas om det föreligger en lagakraftvunnen utländsk dom. Skulle åtal ändå väckas saknar domstolen behörighet och skall avvisa åtalet.
I andra stycket anges i vilka fall undantag gäller från den i första stycket föreskrivna huvudregeln. Undantagen gäller dock endast för det fall att inte annat följer av en för Sverige bindande internationell överenskommelse, något som i och för sig följer redan av 11 §. Enligt paragrafens tredje stycke skall regeringen tillkännage vilka överenskommelser som avses i andra stycket.
Av andra stycket punkten 1 framgår att hinder mot ny lagföring i Sverige inte föreligger om den tilltalade har frikänts från ansvar på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den av domstolen tillämpade lagen. Regeln gäller generellt och har betydelse bl.a. i fall då den tidigare domen har meddelats av en internationell domstol som är behörig att döma bara över vissa särskilda brott. Om någon av en sådan domstol exempelvis frikänns från ett åtal för brott mot mänskligheten endast på den grunden att en gärning som faktiskt har begåtts, t.ex. ett mord eller en misshandel, inte har utgjort ett brott mot mänskligheten, föreligger inget hinder mot att den frikände åtalas och döms i Sverige för brott enligt svensk lag som gärningen faktiskt utgjort. Har åtalet vid den internationella domstolen däremot ogillats på den grunden att man inte funnit det styrkt att den åtalade har begått den åtalade gärningen, föreligger däremot hinder mot ny lagföring i Sverige.98
Undantaget i punkten 1 får inte tillämpas i förhållande till en dom som har meddelats i en stat som har tillträtt den europeiska
98 Jfr art. 20 i Romstadgan. Enligt art. 20.1 har Internationella brottmålsdomstolens domar negativ rättskraft i förhållande till domstolen själv i fråga om gärningar som ingår i beskrivningen av brott som domstolen prövat i en fällande eller frikännande dom. I förhållande till andra domstolar omfattar rättskraften däremot enligt art. 20.2 endast brott som avses i art. 5.
konventionen 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (art. 53) eller den europeiska konventionen 1972 om överförande av lagföring i brottmål (art. 35). Detta bör regeringen tillkännage i enlighet med paragrafens tredje stycke.
Undantaget i punkten 2 har samma sakliga innebörd som nuvarande 2 kap. 5 a § punkterna 3 och 4: en ny lagföring i Sverige är tillåten om verkställigheten av en i utlandet ådömd påföljd inte pågår, såvida detta inte beror på att påföljden har verkställts i sin helhet eller bortfallit enligt den för verkställigheten tillämpliga lagen (genom nåd, amnesti, preskription eller på annat liknande sätt). Ny lagföring med stöd av denna punkt är dock inte tillåten om den tidigare domen har meddelats av Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan art. 20.2) eller av någon av de båda FN-tribunalerna för brott begångna i f.d. Jugoslavien (art. 10 i tribunalstadgan) respektive Rwanda (art. 9 i tribunalstadgan), vilket bör tillkännages i enlighet med tredje stycket.
Punkten 3 avser brott som har begåtts på svenskt område eller mot svenskt allmänt intresse. Hinder mot ny lagföring i Sverige för sådana brott föreligger endast om den tidigare lagföringen i utlandet har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan den tilltalade har utlämnats från Sverige för lagföring. Regeln motsvarar den som i dag finns i 2 kap. 5 a § andra stycket. I den nya lydelsen finns emellertid inget generellt undantag från principen om ne bis in idem vid särskilt grova brott (brott enligt nuvarande 2 kap. 3 § 6 eller 7). Ny lagföring i Sverige kan dock, som framgår av det följande, under vissa förutsättningar vara tillåten enligt punkten 4.
Inte heller undantaget i punkten 3 får tillämpas om den tidigare domen har meddelats av Internationella brottmålsdomstolen eller någon av de båda FN-tribunalerna (se de ovan nämnda artiklarna i respektive stadga). Detsamma gäller i vissa fall då gärningen är begången i Sverige men skall anses begången också i en EUmedlemsstat där den tidigare domen har meddelats, nämligen om brottet omfattas av 1995 års konvention om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (bedrägerikonventionen, art. 7.2) och därtill hörande protokoll (art. 7.2 i första protokollet och art. 12.2 i andra protokollet) eller 1997 års konvention om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (korruptionskonventionen, art. 10.2) eller om den tidigare domen har meddelats av en stat som har tillträtt Schengenkonventionen eller 1987 års konvention mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring. Hinder mot att tillämpa undantaget i punkten 3 i dessa senare fall gäller dock inte
undantaget i punkten 3 i dessa senare fall gäller dock inte om den tidigare domen avser brott mot svenskt allmänt intresse. Vad som nu sagts bör också tillkännages i enlighet med paragrafens tredje stycke.
Bl.a. mot bakgrund av att det nu införs en generellt verkande huvudregel om ne bis in idem, införs i punkten 4 samtidigt en möjlighet att tillåta ny lagföring i Sverige i fall då den tidigare lagföringen eller domen uppenbart står i strid med svenska allmänna rättsprinciper (jfr Romstadgan art. 20.3). En svensk åklagare, och sedermera domstol, har genom denna bestämmelse möjlighet att bortse från förbudet mot ny lagföring, om den tidigare rättegången exempelvis har genomförts på ett sätt som var ägnat att undandra den tilltalade från straffrättsligt ansvar eller om en utdömd påföljd framstår som orimligt lindrig vid jämförelse med vad som enligt svensk rätt kan följa på det aktuella brottet. Genom uppenbarhetsrekvisitet markeras att principen om ne bis in idem får vika endast om den tidigare rättegången har genomförts på ett sätt som mycket påtagligt har avvikit från de normer som gäller enligt vår rättsordning eller om en utdömd påföljd så kraftigt avviker från den som skulle kunna följa enligt svensk rätt att den framstår som helt oacceptabel. Så kan exempelvis vara fallet om den tidigare domen avser mord men påföljden - utan att några särskilda förmildrande omständigheter föreligger - stannat vid ett helt kort fängelsestraff eller en inte frihetsberövande påföljd.
Punkten 5 avser fall då det har framkommit sådana omständigheter som enligt svensk rätt kan föranleda resning till men för den tilltalade (jfr 58 kap. 3 § RB). Har sådana omständigheter framkommit får ny lagföring i Sverige ske.
Paragrafen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 7.10. Se även avsnitten 13.2 och 14.8
Krav på åtalsförordnande
9 § Brott som avses i 8 § får inte åtalas utan att Riksåklagaren har meddelat åtalsförordnande.
Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till
regeringen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtalsprövning i fråga om gärningar som tidigare prövats av en annan domstol än svensk domstol. Motsvarande bestämmelser finns nu i 2 kap. 5 a § tredje stycket BrB. En förutsättning för att meddela åtalsförordnande är givetvis att den tidigare domen inte bedöms utgöra hinder mot lagföring enligt 8 §. Om åtalsförordnande lämnas skall dock också domstolen under alla förhållanden göra en självständig prövning av i vad mån det föreligger förutsättningar för lagföring enligt 8 §. I likhet med enligt 2 § och 7 § ankommer det som huvudregel på Riksåklagaren att meddela åtalsförordnande.
Angående reglerna i andra stycket om vad som skall beaktas vid prövningen och om överlämnande av prövningen till regeringen kan hänvisas till kommentarerna till 2 och 7 §§.
Beaktande av utländsk påföljd
10 § Döms någon i Sverige för en gärning som avses i 8 § skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tas till verkställighet av tidigare ådömd påföljd som den tilltalade undergått till följd av den tidigare lagföringen. Frihetsberövande till följd av den tidigare domen eller lagföringen skall om möjligt i sin helhet räknas av från böter eller fängelse.
I fall som avses i första stycket får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen eller påföljd helt efterges.
I denna paragraf finns bestämmelser om vilken verkan en tidigare, av utländsk domstol ådömd påföljd skall ha i svensk domstol vid påföljdsbestämningen för samma gärning.
I första stycket anges först att den svenska domstolen vid bestämmande av påföljd skall ta skälig hänsyn till verkställighet av tidigare ådömd påföljd som den tilltalade undergått till följd av den tidigare lagföringen. Denna regel överensstämmer i sak med vad som gäller enligt nuvarande 2 kap. 6 § BrB.99
Som tidigare gäller att, om den tidigare påföljden innebar ett frihetsberövande och påföljden i Sverige bör bestämmas till böter eller fängelse, den tid som motsvarar faktiskt frihetsberövande skall avräknas. När ett bötesstraff är aktuellt, bör avräkning ske med tilllämpning av de regler som gäller om förvandling av böter. Skall ett fängelsestraff utdömas sker avräkningen rent schematiskt, så att varje dag som den tilltalade avtjänat frihetsberövande påföljd utomlands anses motsvara en dags fängelse. Dessa avräkningsregler är att
99 Jfr angående anhållnings- och häktestid m.m. bestämmelsen i 33 kap. 7 § BrB.
betrakta som minimiregler men, för de flesta fall, också som normalregler. Det finns dock, i enlighet med paragrafens första mening, ett visst utrymme att i särskilda fall beakta den tidigare domen i större utsträckning.
Om den svenska domstolen anser att någon annan påföljd än böter eller fängelse bör komma i fråga, är det inte aktuellt att göra någon avräkning i egentlig mening. Den tidigare domen är emellertid av betydelse även när det gäller val av påföljd, och den omständigheten att den dömde tidigare helt eller delvis har avtjänat en frihetsberövande påföljd kan naturligtvis utgöra skäl för den svenska domstolen att inte välja en sådan påföljd. Att någon avräkning inte kan ske när den tilltalade överlämnas till särskild vård skall inte begränsa möjligheterna att välja en sådan påföljd.
Andra stycket är oförändrat jämfört med nuvarande andra stycke i 2 kap. 6 §. För de fall då avräkning av tidigare avtjänat straff ovillkorligen skall ske, tjänar bestämmelsen närmast som en erinran om att avräkningen i vissa fall kan leda till att föreskrivet straffminimum måste underskridas. För övriga fall har den däremot ett självständigt materiellt innehåll. Även i de rena avräkningsfallen kan bestämmelsen utnyttjas för att t.ex. efterge påföljd om endast en obetydlig del av ett straffet skulle återstå att avtjäna.
Övriga bestämmelser
Folkrättsliga begränsningar
11 § De begränsningar av svensk domstols behörighet och tillämpligheten av svensk lag som följer av allmän folkrätt eller av en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige skall iakttas.
I paragrafen finns bestämmelser om folkrättsliga begränsningar av svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Den motsvarar nuvarande 2 kap. 7 § BrB men har genomgått den principiellt viktiga ändringen att inte bara begränsningar som följer av den allmänna folkrätten utan också sådana som följer av för Sverige bindande internationella överenskommelser skall iakttas, oavsett om dessa begränsningar har särskilt inkorporerats i svensk nationell lagstiftning eller inte.
Folkrätten kan i olika avseenden inverka på svensk straffrättsskipning. De folkrättsliga regler som avses i paragrafen är främst de som gäller immunitet. Regler om immunitet finns i såväl den trak-
tatbaserade rätten som i den allmänna folkrätten. Om den tilltalade åtnjuter immunitet, är domstolen inte är behörig att döma och skall avvisa åtalet. Regler i den allmän folkrätten kan i vissa fall också innebära att svensk lag inte får tillämpas. Är domstolen av det skälet förhindrad att döma till ansvar, skall åtalet ogillas. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.12 i den allmänna motiveringen. Se även avsnitten 3.10 och 14.6.5.
Utlämning
12 § Om utlämning är särskilt föreskrivet.
Villkor som ställs upp vid utlämning från främmande stat till Sverige skall iakttas här i riket.
Paragrafen, som överensstämmer med nuvarande 2 kap. 8 § BrB, innefattar en erinran om att frågan om utlämning från Sverige för brott är reglerad i särskild lagstiftning samt därutöver en föreskrift att villkor som uppställts vid utlämning till Sverige skall iakttas. Detta medför bl.a. att svensk domstol normalt är förhindrad att pröva en fråga om ansvar för brott som inte omfattas av utlämningen även om behörighet föreligger enligt bestämmelserna i förevarande kapitel (jfr 12 § lagen [1957:668] om utlämning för brott).
22 kap. Om landsförräderi m.m.
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitten 14.2 och 14.6.10 skall 22 kap. 6 § och 8 § upphävas.
I 6 a-c §§ finns för närvarande subsidiaritetsklausuler i förhållande till bestämmelsen om folkrättsbrott i 6 §. Då bestämmelsen om folkrättsbrott avskaffas och ersätts av regleringen av krigsförbrytelser i lagen om internationella brott måste också subsidiaritetsklausulerna förändras. Av vad vi anfört i avsnitt 14.5 framgår att någon särskild subsidiaritetsklausul enligt vår mening i och för sig inte är nödvändig. Vi har dock, med tanke på förevarande straffbestämmelsers nära samband med regleringen i lagen om internationella brott, ansett det lämpligt att i detta fall bibehålla en uttrycklig subsidiaritetsreglering.
26 kap. Om fängelse
I kapitlets 1 § finns en huvudregel, enligt vilken fängelse på viss tid inte får överstiga tio år. Bestämmelser om undantag från denna huvudregel beträffande gemensamt straff för flera brott finns i 2 §. I paragrafen införs en hänvisning till regleringen i 6 kap. 2 § lagen om internationella brott. Beträffande denna reglerings sakliga innebörd hänvisas till kommentarerna till bestämmelsen i lagen om internationella brott.
16.3. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 §
I paragrafen har, förutom vissa språkliga justeringar, gjorts en anpassning till de av oss föreslagna reglerna om brottslokalisering i 2 kap. BrB. Det kan därför hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 1 § BrB.
2 §
Av de skäl som har anförts i avsnitt 15.2 har Stockholms tingsrätt införts som allmänt reservforum i brottmål.
16.4. Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.5. Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 9.8.3 har den särskilda regel om undantag från de allmänna reglerna i BrB om krav på åtalsförordnande i vissa fall tagits bort. Sådant förordnande kommer således som huvudregel att krävas när brott enligt luftfartslagen har begåtts utanför svenskt territorium. I övrigt innebär
förslaget ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.6. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1964:169) om straff för folkmord
Som en konsekvens av införandet av lagen (000:0000) om internationella brott, skall lagen om straff för folkmord upphöra att gälla.
16.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 9.8.2 har den särskilda regeln om åtalsprövning tagits bort. I stället skall de allmänna reglerna i 2 kap. BrB om krav på åtalsförordnande gälla. I övrigt innebär förslaget ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelserna utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelserna utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelserna utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:316) om könsstympning av kvinnor
Ändringen innebär att den särskilda jurisdiktionsregel som finns i lagens 3 § upphävs. Frågan om svensk domstols behörighet att döma för brott enligt lagen om könsstympning av kvinnor skall således bedömas enligt de allmänna reglerna i 2 kap. BrB. Där införs dock enligt vårt förslag ett undantag från det generella kravet på dubbel straffbarhet för brott som begås utanför Sverige när det gäller brott enligt lagen om könsstympning av kvinnor.
16.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:963) om rymdverksamhet
Ändringen innebär att den särskilda jurisdiktionsregel som finns i lagens 5 § upphävs. Frågan om svensk domstols behörighet att döma för brott enligt rymdlagen skall således bedömas enligt de allmänna reglerna i 2 kap. BrB. Där införs dock enligt vårt förslag ett undantag från det generella kravet på dubbel straffbarhet för brott som begås utanför Sverige när det gäller brott enligt rymdlagen.
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 9.8.3 har vidare de särskilda reglerna om åtalsprövning och om undantag från reglerna i BrB om en tidigare utländsk doms negativa rättskraft tagits bort. I stället skall de allmänna reglerna om detta i 2 kap. BrB gälla.
16.13. Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:140) om Sveriges ekonomiska zon
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB. Bestämmelsen innebär att svensk domstols behörighet att döma för brott enligt 16 § i lagen är vidare än vad som följer av de allmänna bestämmelserna i 2 kap. BrB, där ju svensk domstol enligt vårt förslag bl.a. har generell behörighet att döma för brott som begås på en inrättning i Sveriges ekonomiska zon eller på svensk del av kontinentalsockeln.
16.15. Förslaget till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt
Den särskilda regeln i lagen om en tidigare tribunaldoms negativa rättskraft upphävs. I stället skall frågan om en sådan doms hinder för lagföring i Sverige bedömas enligt de allmänna reglerna i BrB.
16.17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia
Förslaget innebär ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
Ändringen innebär att den särskilda jurisdiktionsregel som finns i lagens 9 § upphävs. Frågan om svensk domstols behörighet att döma för brott enligt lagen om vissa internationella sanktioner skall således bedömas enligt de allmänna reglerna i 2 kap. BrB. Där införs dock enligt vårt förslag ett undantag från det generella kravet på dubbel straffbarhet för brott som begås utanför Sverige.
Vidare har de särskilda reglerna om åtalsprövning och om undantag från reglerna i BrB om en tidigare utländsk doms negativa rättskraft tagits bort. I stället skall de allmänna reglerna om detta i 2 kap. BrB gälla.
16.19. Förslaget till lag om ändring i Radio- och TV-lagen (1996:844)
I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 9.8.3 har de särskilda reglerna om åtalsprövning och om undantag från principen om ”ne bis in idem” upphävts. I stället skall de allmänna reglerna i 2 kap. BrB om detta gälla. I övrigt innebär förslaget ingen förändring av det sakliga innehållet i bestämmelsen utan är endast en konsekvens av den av oss föreslagna nya lydelsen av 2 kap. BrB.
16.20. Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen
Den särskilda regeln i lagen om en tidigare doms negativa rättskraft upphävs. I stället skall frågan om en sådan doms hinder för lagföring i Sverige bedömas enligt de allmänna reglerna i BrB.
16.21. Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.
Den i lagen upptagna särskilda behörighetsbestämmelsen föreslås upphävd och ersatt med ett i 2 kap. 5 § BrB intaget undantag från kravet på dubbel straffbarhet.
Straffansvar för brott mot mänskligheten och andra internationella brott enligt folkrätten
Dir. 2000:76
Beslut vid regeringssammanträde den 12 oktober 2000.
Sammanfattning av uppdraget
Utredaren skall se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller sådana s.k. internationella brott som enligt folkrätten skall föranleda individuellt straffrättsligt ansvar. Vid översynen i denna del skall utredaren särskilt beakta innehållet i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och den för straffrätten relevanta utvecklingen inom folkrätten i övrigt. I samband därmed skall utredaren också överväga frågor om preskription för de aktuella brotten.
Utredaren skall vidare se över lagstiftningen om svensk straffrättslig domsrätt i fråga om sådana internationella brott enligt folkrätten som nämnts ovan när de har begåtts utomlands. Därutöver skall utredaren utreda behovet av andra förändringar av bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt och göra en systematisk översyn av dem i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering.
Utredaren skall lämna de förslag till lagändringar som översynen kan ge anledning till.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2002.
Bakgrund
Sammanfattning
Bakgrunden till uppdraget är främst den utveckling på folkrättens område som ägt rum under senare år. Denna utveckling innebär bl.a. att enskilda personer i allt större utsträckning har förts in som bärare av både rättigheter och ansvar under det folkrättsliga regelsystemet. Möjligheterna att ställa enskilda personer till svars för vissa allvarliga brott mot grundläggande folkrättsliga regler, även när dessa brott saknar samband med väpnade konflikter, har kommit alltmer i fokus, och internationella instanser för detta ändamål har inrättats. Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen kan ses som ett viktigt led i denna utveckling. Genom stadgan har Internationella brottmålsdomstolen inrättats. Under domstolens jurisdiktion faller brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Sverige har deltagit mycket aktivt i arbetet med framtagandet av stadgan.
I svensk lagstiftning infördes straffrättsliga bestämmelser om folkmord och folkrättsbrott efter andra världskrigets slut. Bestämmelserna finns nu i lagen (1964:169) om straff för folkmord respektive i 22 kap. 6 § brottsbalken. Därefter har ytterligare brott mot folkrätten straffbelagts enligt svensk lag. Något särskilt brott mot mänskligheten finns dock inte i lagstiftningen, även om de gärningar som innefattas i detta brott torde kunna lagföras i Sverige med tillämpning av andra bestämmelser.
Utvecklingen av folkrätten och de frågor som på senare tid uppkommit om möjligheten att i Sverige lagföra exempelvis f.d. statschefer för allvarliga brott enligt folkrätten gör det angeläget att nu se över den svenska straffrättsliga regleringen av sådana brott och överväga vilka förändringar som behöver göras. En särskilt viktig fråga i det sammanhanget är att utreda hur Sverige bör straffbelägga brott mot mänskligheten. Det är också angeläget att på nytt överväga om det verkligen är rimligt att ha regler om preskription för de allvarligaste internationella brotten enligt folkrätten.
I detta sammanhang finns det också anledning att utreda behovet av en utvidgning av svenska domstolars möjligheter att döma över sådana internationella brott som begåtts utomlands.
I 2 kap. brottsbalken finns de viktigaste av de regler som bestämmer i vilken omfattning svensk straffrättslig lagstiftning är tillämplig och svenska domstolar behöriga att döma. Den straff-
rättsliga utvecklingen har på senare år präglats av en förändrad syn på straffrätten som ett internationellt rättsområde och ett starkt ökande inslag av internationalisering. Utarbetandet av ett stort antal internationella konventioner m.m. som berör straffansvar har också lett till att reglerna om svensk lags tillämplighet och svenska domstolars behörighet har fått ändras ett flertal gånger. Lagstiftningen har nu kommit att bli ganska svåröverskådlig.
Bestämmelserna om svensk lags tillämplighet och svenska domstolars behörighet i brottmål bör nu därför samtidigt ses över i både sakligt och systematiskt hänseende.
Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen
Den 17 juli 1998 antogs Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Genom stadgan inrättas Internationella brottmålsdomstolen som en permanent institution för lagföring av enskilda för de allvarligaste internationella brotten enligt folkrätten. Sverige undertecknade stadgan den 12 oktober 1998. För att stadgan skall träda i kraft krävs bl.a. att 60 stater ratificerar den. Det kan beräknas ske tidigast om ett par år.
Stadgans principiellt viktigaste bestämmelser finns i dess andra del. De behandlar bl.a. de brott som Internationella brottmålsdomstolen kan döma över och förhållandet mellan nationella rättsordningar och Internationella brottmålsdomstolens domsrätt eller jurisdiktion. Detta förhållande är uppbyggt så att den nationella processen i princip har företräde. Internationella brottmålsdomstolen får dock ta upp ett fall om en stat saknar vilja eller möjligheter att genomföra en korrekt prövning. Beslut i en sådan fråga fattas av Internationella brottmålsdomstolen.
I stadgans tredje del finns föreskrifter om allmänna straffrättsliga principer. Där behandlas exempelvis uppsåt, ansvarsfrihetsgrunder, villfarelse och förmans befallning. Vidare behandlas ansvar för försök till de aktuella brotten i denna del.
De brott som för närvarande omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion är folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Förhandlingar kring en definition av ett aggressionsbrott pågår, men det är osäkert om detta brott kommer att inlemmas under Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. I stadgan anges att brotten under domstolens jurisdiktion vid lagföring inför domstolen inte skall vara föremål för preskription.
I stadgan definieras också vad som, inför Internationella brottmålsdomstolen, skall avses med folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Definitionerna har härletts från olika internationella rättskällor men behöver inte nödvändigtvis återge gällande folkrätt på området. Bestämmelserna i stadgan skall över huvud taget inte tolkas som att de på något vis inskränker andra folkrättsliga regler eller utesluter att folkrättsliga brottsbeskrivningar kan ha ett annat innehåll i andra sammanhang, utanför Internationella brottmålsdomstolen.
Stadgans definition av folkmord är densamma som den som finns i 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (SÖ 1952:64).
Definitionen av brott mot mänskligheten innehåller en icke uttömmande uppräkning av vissa gärningar som kan utgöra brott mot mänskligheten. För att dessa gärningar skall kunna hänföras till brott mot mänskligheten krävs att de har utgjort en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning. Det krävs däremot inte någon koppling till en väpnad konflikt. I uppräkningen nämns bl.a. mord, förslavning, tvångsförflyttning av befolkning, vissa frihetsberövanden och olika former av sexuellt våld samt andra former av omänskliga handlingar av viss beskaffenhet som förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men.
Definitionen av krigsförbrytelsebrotten omfattar gärningar både i internationella väpnade konflikter och sådana väpnade konflikter som inte är av internationell karaktär. Definitionen innehåller uppräkningar av svåra överträdelser av 1949 års fyra Genèvekonventioner till skydd för krigets offer (SÖ 1953:14 - 17) och deras första tilläggsprotokoll liksom allvarliga kränkningar av andra skrivna och oskrivna folkrättsliga regler avseende väpnade konflikter.
Romstadgan innehåller också bestämmelser om att brottskriterier, s.k. Elements of Crimes, skall utarbetas till ledning för Internationella brottmålsdomstolens tolkning och tillämpning när det gäller brotten i stadgan. Kriterierna omfattar såväl objektiva som subjektiva brottsrekvisit. De har nu utarbetats av en förberedande kommission, som avslutade sitt arbete i denna del den 30 juni 2000. Brottskriterierna, liksom även de bevis- och processregler som förhandlats parallellt, skall antas av Stadgepartsförsamlingen när stadgan har trätt i kraft.
Behovet av en översyn
Den svenska straffrättsliga lagstiftningen på området
Romstadgan innehåller i och för sig inte något krav på att de brott och de straffrättsliga principer som anges i stadgan skall införlivas i de fördragsslutande staternas nationella rättsordningar. Det finns dock ett starkt svenskt intresse av att se till att den svenska lagstiftningen straffbelägger och medger lagföring för allvarliga brott på motsvarande sätt och i samma utsträckning som skall gälla enligt den internationella ordning som Sverige har verkat för. Eftersom stadgan bygger på principen om att nationell lagföring har företräde, kan den också sägas förutsätta att det ligger i staternas intresse att ha en nationell lagstiftning som möjliggör sådan lagföring.
Den i sammanhanget relevanta internationella rätten är relativt svårtillgänglig och svåröverskådlig. Det finns ett behov av att från straffrättsliga utgångspunkter djupare analysera svensk rätts utformning i belysning av det folkrättsliga regelsystemet och dess utveckling.
När det gäller brott mot mänskligheten saknas särskilda bestämmelser om detta brott i svensk rätt. Sådana brott som innefattas i brott mot mänskligheten torde i och för sig kunna lagföras i Sverige med tillämpning av gällande bestämmelser om t.ex. mord, grov misshandel, människorov m.m. Det kan dock ifrågasättas om de gällande svenska straffrättsliga reglerna tar tillräcklig hänsyn till det försvårande i syftena bakom brotten och till det sammanhang i vilka de begås. Avsaknaden av ett särskilt brott kan tänkas försvaga Sveriges möjligheter att på ett tillfredsställande sätt lagföra allvarliga brott mot folkrätten när de utgör del i ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning men inte begås i samband med en väpnad konflikt.
Vidare reser den senaste tidens debatt och utveckling när det gäller bl.a. Pinochet-fallet frågan om svenska domstolars möjligheter att pröva anklagelser mot utländska diktatorer eller f.d. diktatorer om exempelvis tortyr. Sverige har i och för sig gjort bedömningen att de svenska straffbestämmelserna motsvarar kraven enligt FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling (SÖ 1986:1). Den senaste tidens utveckling gör det dock angeläget att utreda om det kan vara så att de svenska straffbestämmelsernas utformning kan få alltför begränsande konsekvenser för de svenska myndigheternas möjlig-
heter att pröva anklagelser om sådana gärningar som begåtts utomlands. Det finns också därför anledning att nu se över vilka möjligheter och hinder som de svenska bestämmelserna på detta område innebär.
Det är alltså angeläget att nu se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen rörande de internationella brotten enligt folkrätten, främst reglerna om folkmord och folkrättsbrottet, samt att överväga hur brottet mot mänskligheten skall regleras i svensk rätt. Det finns också ett behov av att göra en lagteknisk översyn av de svenska reglerna om brott av detta slag.
Preskription
Enligt svensk lagstiftning preskriberas alla brott efter viss tid. Sverige har haft preskriptionsregler i mer än 150 år och de utgör en integrerad del av det svenska straffrättsliga systemet. Bakom dessa regler ligger olika rättspolitiska överväganden och grundläggande principer om att statens ingripanden mot enskilda skall omgärdas av rättsäkerhets- och rättstrygghetsgarantier.
Det finns starka skäl för att bibehålla principen att brott skall kunna preskriberas. Samtidigt har olika händelser på senare tid visat på behovet av att på nytt överväga frågan om det verkligen är rimligt att ha regler om preskription även för de allvarligaste internationella brotten enligt folkrätten. Det finns därför skäl att nu utreda om inte reglerna om preskription för sådana brott bör avskaffas. Översynen i denna del bör även avse möjligheten att avskaffa preskription för redan begångna brott som inte har preskriberats än.
I detta sammanhang kan det nämnas att Romstadgans bestämmelse om preskription i och för sig gäller endast för lagföring inför Internationella brottmålsdomstolen. I den mån Sverige, på grund av svenska regler om preskription, inte kan lagföra ett brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, medför dock stadgans bestämmelser att Internationella brottmålsdomstolen har behörighet att göra det i stället.
Svensk straffrättslig domsrätt
Svensk lagstiftning bygger på principen att lagföring för allvarliga brott mot folkrätten alltid skall kunna äga rum i Sverige. Den svenska domsrätten i fråga om brott som begåtts utomlands är redan mycket omfattande. Som framgått ovan finns det dock nu ett behov av att se över de svenska reglerna om straffrättslig domsrätt i ljuset av den senaste tidens utveckling av folkrätten.
Under de senaste åren har ett flertal ändringar skett i brottsbalkens regler om svensk domsrätt. Vidare har regler om svensk domsrätt förts in i specialstraffrättslig lagstiftning. Detta har gjort att reglerna i dag är ganska svåröverskådliga.
Möjligheterna att skapa en samlad och mer överskådlig reglering av bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt bör nu undersökas. Samtidigt bör behovet av andra förändringar och förenklingar av regleringen undersökas. Frågor som i det sammanhanget bör övervägas är t.ex. om kraven på dubbel straffbarhet och åtalstillstånd för gärningar begångna utomlands och regleringen av utländska domars rättsverkan har en lämplig omfattning och utformning.
Uppdraget
Den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller internationella brott enligt folkrätten.
Utredaren skall se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen rörande de internationella brotten enligt folkrätten och ta ställning till vilka förändringar som behövs. Översynen skall göras mot bakgrund av den tidigare nämnda utveckling som har skett inom folkrätten.
Utredaren skall särskilt uppmärksamma behovet av att införa adekvat straffrättslig lagstiftning för brott mot mänskligheten. I det sammanhanget finns det anledning att beakta att Romstadgans definition av brott mot mänskligheten inte förutsätter att gärningarna begås inom ramen för en väpnad konflikt.
Utredaren skall också ta ställning till om brottsrubriceringen folkrättsbrott är adekvat för de gärningar detta brott enligt 22 kap. 6 § brottsbalken omfattar i dag. Utredaren bör också beakta att en rad konventioner, varav flera innehåller ett stort antal mycket detaljerade artiklar, liksom folkrättslig sedvanerätt har straffsanktionerats genom stadgandet om detta brott. Utredaren bör vid
översynen och vid utarbetandet av nya lagförslag överväga vilka ramar som kan anses rimliga för ett straffbud av detta slag.
Vid utarbetandet av de förslag som översynen kan ge anledning till skall utredaren därutöver särskilt överväga de lagtekniska lösningarna när det gäller frågor om en samlad reglering av de aktuella brotten, om indelningar i och avgränsningar av olika brott samt om införande av nya brott.
Preskription
Utredaren skall överväga och ta ställning till om inte de allvarligaste av de internationella brotten enligt folkrätten bör undantas från reglerna om preskription och, i så fall, hur detta bör lösas lagtekniskt. Övervägandena i denna del skall omfatta också möjligheten att undanta redan begångna, men ännu inte preskriberade brott, från framtida preskription.
Svensk straffrättslig domsrätt
Utredaren skall se över den svenska lagstiftningen om straffrättslig domsrätt i fråga om de internationella brotten enligt folkrätten och ta ställning till vilka ändringar som kan föranledas av övervägandena med anledning av utvecklingen inom detta rättsområde.
Utredaren skall dessutom undersöka behovet av andra förändringar av bestämmelserna om den svenska straffrättsliga domsrätten och göra en systematisk översyn av dem i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering.
Bland de frågor som det i detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma kan nämnas frågan om kraven på åtalstillstånd för utomlands begångna gärningar har en lämplig omfattning och utformning.
I dag gäller ett generellt krav på åtalstillstånd för brott som begåtts utomlands. Bakom detta krav ligger tanken att det inte alltid är rimligt att lagföring sker i Sverige för utomlands begångna gärningar även om den svenska lagstiftningen i och för sig skulle medge det. Den svenska formella domsrätten är nämligen mycket vidsträckt. Även fortsättningsvis bör det vara en utgångspunkt att Sverige skall utnyttja sin domsrätt i fråga om brott som har begåtts utomlands bara när det finns ett påtagligt och berättigat intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige. Det kan dock ifrågasättas
om det inte finns fall som, även med denna utgångspunkt, skulle kunna undantas från det nu gällande kravet på ett särskilt tillstånd för att åtal skall få väckas. Prövningen i frågor om åtalstillstånd bör vidare inte göras av regeringen om det inte finns goda skäl för detta. Sådana skäl kan vara att det i vissa fall kan bli fråga om mycket svåra bedömningar av både folkrättslig och utrikespolitisk art. Det finns anledning att utreda om inte den nuvarande regleringen i vissa fall innebär att åtalsprövningen måste göras av regeringen också i sådana fall där den lämpligen kan göras av Riksåklagaren.
Uppdraget i dess helhet
En utgångspunkt för uppdraget är att den svenska lagstiftningen skall göra det möjligt att i Sverige lagföra personer som begått allvarliga brott mot folkrätten oavsett vem som har begått dem och var i världen de har begåtts. Svensk lagstiftning bör inte hindra att lagföring kan ske här i landet för sådana brott enligt adekvata brottsbeskrivningar och i samma utsträckning som det är möjligt vid Internationella brottmålsdomstolen. Detta innebär dock inte att de svenska bestämmelserna behöver vara utformade på samma sätt som bestämmelserna i Romstadgan.
Det står utredaren fritt att ta upp sådana andra frågor inom ramen för uppdraget, som aktualiseras under utredningsarbetet.
Utredaren skall lämna de förslag till lagändringar som översynen ger anledning till. Utredaren skall utarbeta och lägga fram fullständiga lagförslag.
Uppdragets genomförande och tidsplan
Utredaren bör studera lagstiftningen i några med Sverige jämförbara länder. Utredaren skall också följa och beakta resultatet av det arbete som nu pågår internationellt i fråga om hur Romstadgans bestämmelser om brotten närmare skall införas i olika länder.
Samarbetet med Internationella brottmålsdomstolen, liksom lagföring av brott riktade mot domstolen och ratifikation av Romstadgan, är föremål för lagstiftningsarbete i annan ordning. Detta gäller också frågan om rättsverkningar i Sverige av Internationella brottmålsdomstolens domar. Utredaren skall i sitt arbete beakta resultaten av detta lagstiftningsarbete.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 oktober 2002. Om utredaren anser det lämpligt kan någon eller några delar av uppdraget redovisas i ett eller flera delbetänkanden.
(Justitiedepartementet)
Innehållsförteckning
I bilagan finns dels en fullständig förteckning över innehållet i Romstadgan, dels ett utdrag ur stadgan med återgivande av de för vårt utredningsuppdrag mest relevanta bestämmelserna. Stadgan i sin helhet finns återgiven i prop. 2000/01:122.
De artiklar som finns med i det efterföljande utdraget ur stadgan har markerats med kursiv stil
INGRESS
................................................................... 20
DEL 1 UPPRÄTTANDE AV DOMSTOLEN
............... 22
Artikel 1 Domstolen
Artikel 2 Domstolens förhållande till Förenta nationerna Artikel 3 Domstolens säte Artikel 4 Domstolens rättsliga status och befogenheter
DEL 2 JURISDIKTION, PROCESSFÖRUTSÄTT- NINGAR OCH TILLÄMPLIG LAG
................. 23
Artikel 5 Brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion Artikel 6 Folkmord Artikel 7 Brott mot mänskligheten Artikel 8 Krigsförbrytelser Artikel 9 Brottskriterier
Artikel 10 Artikel 11 Tidsavgränsning av Domstolens jurisdiktion Artikel 12 Förutsättningar för utövande av jurisdiktion Artikel 13 Utövande av jurisdiktion Artikel 14 En stadgeparts hänskjutande av en situation Artikel 15 Åklagaren Artikel 16 Uppskjutande av förundersökning eller lagföring Artikel 17 Frågor om processförutsättningar Artikel 18 Preliminära beslut i fråga om processförutsättningar Artikel 19 Invändningar angående Domstolens jurisdiktion eller ett måls processförutsättningar Artikel 20 Negativ rättskraft (ne bis in idem) Artikel 21 Tillämplig lag
DEL 3 ALLMÄNNA STRAFFRÄTTSLIGA PRINCIPER
.................................................51
Artikel 22 Legalitetsprincipen (nullum crimen sine lege) Artikel 23 Inget straff utan lag (nulla poena sine lege) Artikel 24 Icke-retroaktivitet Artikel 25 Personligt straffrättsligt ansvar Artikel 26 Ingen jurisdiktion över personer under 18 år Artikel 27 Officiell ställning saknar betydelse Artikel 28 Militära befälhavares och andra förmäns ansvar Artikel 29 Preskription Artikel 30 Subjektiva rekvisit Artikel 31 Ansvarsfrihetsgrunder Artikel 32 Faktisk villfarelse eller rättsvillfarelse Artikel 33 Befallning av förman och skyldighet att lyda
DEL 4 DOMSTOLENS SAMMANSÄTTNING OCH ADMINISTRATION
Artikel 34 Domstolens organ Artikel 35 Domarnas tjänstgöring Artikel 36 Kvalifikationskrav, nominering och val av domare Artikel 37 Vakanser bland domarna Artikel 38 Presidiet
Artikel 39 Domstolens kammare Artikel 40 Domarnas oberoende Artikel 41 Befrielse från uppgift och jäv för domare Artikel 42 Åklagarens kansli Artikel 43 Registratorskontoret Artikel 44 Personal Artikel 45 Högtidlig förklaring Artikel 46 Entledigande Artikel 47 Disciplinära åtgärder Artikel 48 Immunitet och privilegier Artikel 49 Löner, arvoden och kostnadsersättning Artikel 50 Officiella språk och arbetsspråk Artikel 51 Bevis- och förfaranderegler Artikel 52 Domstolens arbetsordning
DEL 5 FÖRUNDERSÖKNING OCH LAGFÖRING
Artikel 53 Inledande av förundersökning Artikel 54 Åklagarens skyldigheter och befogenheter vid en förundersökning Artikel 55 Personers rättigheter vid en förundersökning Artikel 56 Förundersökningskammarens roll vid ett unikt undersökningstillfälle Artikel 57 Förundersökningskammarens uppgifter och befogenheter Artikel 58 Förundersökningskammarens utfärdande av häktningsbeslut eller kallelse till inställelse inför Domstolen Artikel 59 Förfarande i förvarsstaten vid ett frihetsberövande Artikel 60 Inledande förfaranden inför Domstolen Artikel 61 Bekräftelse av åtalspunkter före rättegång
DEL 6 RÄTTEGÅNGEN
Artikel 62 Rättegångsort Artikel 63 Den tilltalades närvaro vid huvudförhandlingen Artikel 64 Rättegångskammarens uppgifter och befogenheter Artikel 65 Förfarande om en tilltalad erkänner sig skyldig Artikel 66 Oskyldighetspresumtion Artikel 67 Den tilltalades rättigheter
Artikel 68 Skydd av brottsoffer och vittnen och deras deltagande i förfarandet Artikel 69 Bevisning Artikel 70 Brott mot den rättsliga processen Artikel 71 Sanktioner vid rättegångsförseelser Artikel 72 Skydd av uppgifter som berör nationell säkerhet Artikel 73 Uppgifter eller handlingar från tredje man Artikel 74 Förutsättningar för dom Artikel 75 Gottgörelse till brottsoffer Artikel 76 Meddelande av straff
DEL 7 STRAFF
......................................................61
Artikel 77 Tillämpliga straff Artikel 78 Fastställande av straff Artikel 79 Förvaltningsfond Artikel 80 Ingen inverkan på nationell tillämpning av straff och nationella lagar
DEL 8 ÖVERKLAGANDE OCH OMPRÖVNING
Artikel 81 Överklagande av fällande och frikännande dom samt av straff Artikel 82 Överklagande av andra beslut Artikel 83 Förfarandet vid överklagande Artikel 84 Omprövning beträffande en fällande dom eller ett straff Artikel 85 Skadestånd till en som arresterats eller dömts för brott
DEL 9 INTERNATIONELLT SAMARBETE OCH RÄTTSLIG HJÄLP
Artikel 86 Allmän skyldighet att samarbeta Artikel 87 Framställning om samarbete: allmänna bestämmelser Artikel 88 Tillgång till förfaranden i nationell lag Artikel 89 Överlämnande av personer till Domstolen Artikel 90 Konkurrerande framställningar
Artikel 91 Innehållet i en framställning om anhållande och överlämnande Artikel 92 Provisoriskt anhållande Artikel 93 Andra former av samarbete Artikel 94 Uppskov med att verkställa en framställning på grund av pågående förundersökning eller lagföring Artikel 95 Uppskov med verkställande av en framställning på grund av en invändning om bristande processförutsättningar Artikel 96 Vad en framställning om andra former av bistånd enligt artikel 93 skall innehålla Artikel 97 Samråd Artikel 98 Samarbete i fråga om hävande av immunitet och samtycke till överlämnande Artikel 99 Verkställande av framställningar i enlighet med artiklarna 93 och 96 Artikel 100 Kostnader Artikel 101 Specialitetsprincipen Artikel 102 Användning av begrepp
DEL 10 VERKSTÄLLIGHET
Artikel 103 Staters roll i verkställande av fängelsestraff Artikel 104 Ändring av verkställighetsstat Artikel 105 Verkställighet av straff Artikel 106 Överinseende av straffverkställighet och fängelseförhållanden Artikel 107 Överförande av personer efter avtjänat straff Artikel 108 Inskränkning i fråga om lagföring och bestraffning för andra brott Artikel 110 Domstolens prövning av strafflindring Artikel 111 Rymning
DEL 11 STADGEPARTSFÖRSAMLINGEN
Artikel 112 Stadgepartsförsamlingen
DEL 12 FINANSIERING
Artikel 113 Regler för den ekonomiska förvaltningen
Artikel 114 Täckning av kostnader Artikel 115 Domstolens och stadgepartsförsamlingens tillgångar Artikel 116 Frivilliga bidrag Artikel 117 Uttaxerande av bidrag Artikel 118 Årlig revision
DEL 13 SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 119 Tvistlösning Artikel 120 Reservationer Artikel 121 Ändringar Artikel 122 Ändring av institutionella bestämmelser Artikel 123 Översyn av stadgan Artikel 124 Övergångsbestämmelse Artikel 125 Undertecknande, ratificering, godtagande, godkännande och anslutning Artikel 126 Ikraftträdande Artikel 127 Frånträde Artikel 128 Giltiga texter
Utdrag ur Romstadgan
PREAMBLE INGRESS
The States Parties to this Statute,
De stater som är parter i denna stadga,
Conscious that all peoples are united by common bonds, their cultures pieced together in a shared heritage, and concerned that this delicate mosaic may be shattered at any time,
som är medvetna om att alla folk hålls samman av gemensamma band, med deras kulturer sammanfogade till ett gemensamt arv, och som fruktar att denna ömtåliga mosaik när som helst kan förstöras,
Mindful that during this century millions of children, women and men have been vic-
som är medvetna om att miljontals barn, kvinnor och män under detta århundrade har fallit
tims of unimaginable atrocities that deeply shock the conscience of humanity,
offer för ofattbara skändligheter som djupt skakar mänsklighetens samvete,
Recognizing that such grave crimes threaten the peace, security and well-being of the world,
som erkänner att så allvarliga brott hotar freden, säkerheten och välståndet i världen,
Affirming that the most serious crimes of concern to the international community as a whole must not go unpunished and that their effective prosecution must be ensured by taking measures at the national level and by enhancing international cooperation,
som förklarar att de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet inte får förbli ostraffade och att en effektiv lagföring av dem måste säkras genom åtgärder på det nationella planet och ett förstärkt internationellt samarbete,
Determined to put an end to impunity for the perpetrators of these crimes and thus to contribute to the prevention of such crimes,
som är beslutna att hindra att de som gör sig skyldiga till dessa brott går ostraffade och att därigenom medverka till att förebygga sådana brott,
Recalling that it is the duty of every State to exercise its criminal jurisdiction over those responsible for international crimes,
som erinrar om att det åligger varje stat att utöva straffrättslig jurisdiktion över dem som har gjort sig skyldiga till internationella brott,
Reaffirming the Purposes and Principles of the Charter of the United Nations, and in particular that all States shall refrain from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of any State, or in any other manner inconsistent with the Purposes of the United Nations,
som bekräftar ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga, särskilt den att alla stater skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld, riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål,
Emphasizing in this connection that nothing in this Statute shall be taken as authorizing any State Party to intervene in an armed conflict or in the internal affairs of any State,
som härvidlag understryker att ingen bestämmelse i denna stadga skall uppfattas som att tillåta någon stadgepart att ingripa i en väpnad konflikt eller i någon stats interna angelägenheter,
Determined to these ends and for the sake of present and future generations, to establish an independent permanent International Criminal Court in relationship with the United Nations system, with jurisdiction over the most serious crimes of concern to the international community as a whole,
som är beslutna att i dessa syften och i innevarande och framtida generationers intresse upprätta en oberoende, permanent, internationell brottmålsdomstol som är anknuten till Förenta nationernas system och har jurisdiktion över de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet,
Emphasizing that the International Criminal Court established under this Statute shall be complementary to national criminal jurisdictions,
som understryker att den internationella brottmålsdomstol som upprättas i enlighet med denna stadga skall komplettera nationell straffrättslig jurisdiktion,
Resolved to guarantee lasting respect for and the enforcement of international justice,
som är beslutna att trygga varaktig respekt för och upprätthållande av internationell rättvisa,
Have agreed as follows har kommit överens om följande.
PART 1. ESTABLISHMENT OF THE COURT
DEL 1 UPPRÄTTANDE AV DOMSTOLEN
Article 1 The Court
Artikel 1 Domstolen
An International Criminal Court (”the Court”) is hereby established. It shall be a permanent institution and shall have the power to exercise its jurisdiction over persons for the most serious crimes of international concern, as referred to in this Statute, and shall be complementary to national criminal jurisdictions. The jurisdiction and functioning of the Court shall be governed by the provisions of this Statute.
Härmed inrättas en internationell brottmålsdomstol (Domstolen). Domstolen skall vara en permanent institution och ha rätt att utöva sin jurisdiktion över enskilda personer för de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter i den mening som avses i denna stadga och komplettera de nationella straffrättsliga systemen. Bestämmelserna i denna stadga skall gälla för Domstolens jurisdiktion och dess funktionssätt.
PART 2. JURISDICTION, ADMISSIBILITY AND AP-PLICABLE LAW
DEL 2 JURISDIKTION, PRO-CESSFÖRUTSÄTTNINGAR OCH TILLÄMPLIG LAG
Article 5
Crimes within the jurisdiction
of the Court
Artikel 5
Brott som omfattas av Dom-
stolens jurisdiktion
1. The jurisdiction of the Court shall be limited to the most serious crimes of concern to the international community as a whole. The Court has jurisdiction in accordance with this Statute with respect to the following crimes:
1. Domstolens jurisdiktion skall inskränka sig till de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. Domstolen skall ha jurisdiktion i enlighet med denna stadga i fråga om följande brott:
(a) The crime of genocide;
a) Folkmord.
(b) Crimes against humanity; b) Brott mot mänskligheten.
(c) War crimes;
c) Krigsförbrytelser.
(d) The crime of aggression.
d) Aggressionsbrott.
2. The Court shall exercise jurisdiction over the crime of aggression once a provision is adopted in accordance with articles 121 and 123 defining the crime and setting out the conditions under which the Court shall exercise jurisdiction with respect to this crime. Such a provision shall be consistent with the relevant provisions of the Charter of the United Nations.
2. Domstolen skall utöva jurisdiktion över aggressionsbrottet så snart en bestämmelse har antagits i enlighet med artiklarna 121 och 123 som definierar detta brott och fastställer villkoren för Domstolens utövande av sin jurisdiktion över det. En sådan bestämmelse skall vara förenlig med de tillämpliga bestämmelserna i Förenta nationernas stadga.
Article 6
Genocide
Artikel 6
Folkmord
For the purpose of this Statute, ”genocide” means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:
Med folkmord avses i denna stadga var och en av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan, nämligen
(a) Killing members of the group;
a) att döda medlemmar av folkgruppen,
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
b) att tillfoga medlemmar av folkgruppen svår kroppslig eller själslig skada,
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;
c) att uppsåtligen påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
d) att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom folkgruppen,
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.
e) att med våld överföra barn från folkgruppen till en annan folkgrupp.
Article 7
Crimes against humanity
Artikel 7
Brott mot mänskligheten
1. For the purpose of this Statute, ”crime against humanity” means any of the following acts when committed as part of a widespread or systematic attack directed against any civilian population, with knowledge of the attack:
1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet:
(a) Murder; a) Mord. (b) Extermination; b) Utrotning. (c) Enslavement; c) Förslavning. (d) Deportation or forcible transfer of population;
d) Deportation eller tvångsförflyttning av befolkning.
(e) Imprisonment or other severe deprivation of physical liberty in violation of fundamental rules of international law;
e) Fängslande eller annat allvarligt berövande av fysisk frihet i strid med grundläggande folkrättsliga regler.
(f) Torture; f) Tortyr. (g) Rape, sexual slavery, enforced prostitution, forced pregnancy, enforced sterilization, or any other form of sexual violence of comparable
g) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld av motsvarande svå-
gravity; righetsgrad.
(h) Persecution against any identifiable group or collectivity on political, racial, national, ethnic, cultural, religious, gender as defined in paragraph 3, or other grounds that are universally recognized as impermissible under international law, in connection with any act referred to in this paragraph or any crime within the jurisdiction of the Court;
h) Förföljelse av en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, genusmässiga, enligt definitionen i punkt 3 i denna artikel, eller av andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten, i samband med en gärning som avses i denna punkt eller ett annat brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion.
(i) Enforced disappearance of persons;
i) Påtvingat försvinnande av personer.
(j) The crime of apartheid; j) Brottet apartheid. (k) Other inhumane acts of a similar character intentionally causing great suffering, or serious injury to body or to mental or physical health.
k) Andra omänskliga handlingar av liknande beskaffenhet som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men.
2. For the purpose of paragraph 1:
2. I punkt 1
(a) ”Attack directed against any civilian population” means a course of conduct involving the multiple commission of acts referred to in paragraph 1 against any civilian population, pursuant to or in furtherance of a State or organizational policy to commit such attack;
a) avses med angrepp riktat mot civilbefolkning: ett beteende som består i upprepat förövande av gärningar som avses i punkt 1 mot civilbefolkning för att främja en stats eller en organisations politik att genomföra ett sådant angrepp,
(b) ”Extermination” includes the intentional infliction of conditions of life, inter alia the deprivation of access to food and medicine, calculated to bring about the destruction of part of a population;
b) utrotning inbegriper uppsåtligt påtvingande av levnadsförhållanden, bland annat berövande av tillgång till livsmedel och läkemedel, i avsikt att åstadkomma förgörande av en del av en befolkning,
(c) ”Enslavement” means the c) avses med förslavning: ut-
exercise of any or all of the powers attaching to the right of ownership over a person and includes the exercise of such power in the course of trafficking in persons, in particular women and children;
övande av någon eller all den makt som följer av äganderätt över en person; detta inbegriper utövande av denna makt vid handel med människor, särskilt kvinnor och barn,
(d) ”Deportation or forcible transfer of population” means forced displacement of the persons concerned by expulsion or other coercive acts from the area in which they are lawfully present, without grounds permitted under international law;
d) avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folkrättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsmedel från det område där de lagligen uppehåller sig,
(e) ”Torture” means the intentional infliction of severe pain or suffering, whether physical or mental, upon a person in the custody or under the control of the accused; except that torture shall not include pain or suffering arising only from, inherent in or incidental to, lawful sanctions;
e) avses med tortyr: uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande för någon som befinner sig i den tilltalades förvar eller står under hans eller hennes kontroll; tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner,
(f) ”Forced pregnancy” means the unlawful confinement of a woman forcibly made pregnant, with the intent of affecting the ethnic composition of any population or carrying out other grave violations of international law. This definition shall not in any way be interpreted as affecting national laws relating to pregnancy;
f) avses med påtvingat havandeskap: olaglig inspärrning av en kvinna som med våld försatts i havande tillstånd med avsikt att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av folkrätten; denna definition skall inte på något sätt tolkas som att inverka på nationella lagar rörande havandeskap,
(g) ”Persecution” means the intentional and severe deprivation of fundamental rights contrary to international law by reason of the identity of the group
g) avses med förföljelse: uppsåtligt och allvarligt berövande av grundläggande rättigheter i strid med folkrätten på grund av en folkgrupps eller ett kollektivs
or collectivity; identitet,
(h) ”The crime of apartheid” means inhumane acts of a character similar to those referred to in paragraph 1, committed in the context of an institutionalized regime of systematic oppression and domination by one racial group over any other racial group or groups and committed with the intention of maintaining that regime;
h) avses med brottet apartheid: omänskliga gärningar av en beskaffenhet motsvarande de som avses i punkt 1, vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning,
(i) ”Enforced disappearance of persons” means the arrest, detention or abduction of persons by, or with the authorization, support or acquiescence of, a State or a political organization, followed by a refusal to acknowledge that deprivation of freedom or to give information on the fate or whereabouts of those persons, with the intention of removing them from the protection of the law for a prolonged period of time.
i) avses med påtvingat försvinnande av personer: gripande, hållande i fängsligt förvar eller bortförande av personer av eller med tillstånd, stöd eller samtycke från en stat eller en politisk organisation som åtföljs av vägran att tillstå frihetsberövandet eller lämna upplysningar om de berörda personernas öde eller uppehållsort med avsikt att undandra dem rättsligt skydd under en längre tid.
3. For the purpose of this Statute, it is understood that the term ”gender” refers to the two sexes, male and female, within the context of society. The term ”gender” does not indicate any meaning different from the above.
3. Termen genus avser i denna stadga båda könen, kvinnor och män, i ett samhälleligt perspektiv. Termen genus har således ingen betydelse som skiljer sig från den nyss nämnda.
Article 8 War crimes
Artikel 8
Krigsförbrytelser
1. The Court shall have jurisdiction in respect of war crimes in particular when committed as part of a plan or policy or as part of a large-scale commission of
1. Domstolen skall ha jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av
such crimes. sådana brott i stor skala.
2. For the purpose of this Statute, ”war crimes” means:
2. Med krigsförbrytelser avses i denna stadga
(a) Grave breaches of the Geneva Conventions of 12 August 1949, namely, any of the following acts against persons or property protected under the provisions of the relevant Geneva Convention:
a) Svåra överträdelser av Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949, nämligen följande gärningar som riktar sig mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmelserna i den tillämpliga Genèvekonventionen:
(i) Wilful killing; i) Uppsåtligt dödande. (ii) Torture or inhuman treatment, including biological experiments;
ii) Tortyr eller omänsklig behandling inbegripet biologiska experiment.
(iii) Wilfully causing great suffering, or serious injury to body or health;
iii) Uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa.
(iv) Extensive destruction and appropriation of property, not justified by military necessity and carried out unlawfully and wantonly;
iv) Olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i stor omfattning som inte rättfärdigas av militär nödvändighet.
(v) Compelling a prisoner of war or other protected person to serve in the forces of a hostile Power;
v) Tvingande av en krigsfånge eller en annan skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter.
(vi) Wilfully depriving a prisoner of war or other protected person of the rights of fair and regular trial;
vi) Uppsåtligt berövande av rätten till opartisk rättegång i laga ordning för en krigsfånge eller en annan skyddad person.
(vii) Unlawful deportation or transfer or unlawful confinement;
vii) Olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning.
(viii) Taking of hostages. viii) Tagande av gisslan. (b) Other serious violations of the laws and customs applicable in international armed conflict, within the established framework of international law, namely, any of the following acts:
b) Annan allvarlig kränkning av lag eller sedvanerätt som är tillämplig i internationella väpnade konflikter inom den vedertagna folkrättsliga ramen, nämligen någon av följande gärningar:
(i) Intentionally directing attacks against the civilian population as such or against individual civilians not taking direct part in hostilities;
i) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter.
(ii) Intentionally directing attacks against civilian objects, that is, objects which are not military objectives;
ii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civil egendom, det vill säga egendom som inte utgör ett militärt mål.
(iii) Intentionally directing attacks against personnel, installations, material, units or vehicles involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission in accordance with the Charter of the United Nations, as long as they are entitled to the protection given to civilians or civilian objects under the international law of armed conflict;
iii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, så länge de är berättigade till det skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom i enlighet med folkrätten i väpnade konflikter.
(iv) Intentionally launching an attack in the knowledge that such attack will cause incidental loss of life or injury to civilians or damage to civilian objects or widespread, long-term and severe damage to the natural environment which would be clearly excessive in relation to the concrete and direct overall military advantage anticipated;
iv) Uppsåtligt inledande av angrepp med insikt om att det också kommer att leda till spillande av liv eller åsamkande av skada för civila eller civil egendom eller vidsträckta, långvariga och allvarliga skador på den naturliga miljön, vilka kan anses vara klart överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta övergripande militära fördel som kan förväntas.
(v) Attacking or bombarding, by whatever means, towns, villages, dwellings or buildings which are undefended and which are not military objectives;
v) Angrepp eller bombardemang, oavsett med vilka medel, av städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och inte utgör ett militärt mål.
(vi) Killing or wounding a combatant who, having laid down his arms or having no longer means of defence, has
vi) Dödande eller sårande av en kombattant som, sedan han nedlagt vapnen eller inte längre är i stånd att försvara sig, har
surrendered at discretion; gett sig på nåd och onåd.
(vii) Making improper use of a flag of truce, of the flag or of the military insignia and uniform of the enemy or of the United Nations, as well as of the distinctive emblems of the Geneva Conventions, resulting in death or serious personal injury;
vii) Otillbörligt användande av parlamentärflagg, fiendens flagg eller Förenta nationernas flagg eller militära gradbeteckningar och uniformer eller Genèvekonventionernas kännetecken med död eller allvarlig personskada som följd.
(viii) The transfer, directly or indirectly, by the Occupying Power of parts of its own civilian population into the territory it occupies, or the deportation or transfer of all or parts of the population of the occupied territory within or outside this territory;
viii) Ockupationsmakts förflyttning direkt eller indirekt av en del av sin egen civilbefolkning till det område som den ockuperar eller deportation eller förflyttning inom eller utanför det ockuperade området av hela eller en del av befolkningen i detta område.
(ix) Intentionally directing attacks against buildings dedicated to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals and places where the sick and wounded are collected, provided they are not military objectives;
ix) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och sårade under förutsättning att de inte utgör ett militärt mål.
(x) Subjecting persons who are in the power of an adverse party to physical mutilation or to medical or scientific experiments of any kind which are neither justified by the medical, dental or hospital treatment of the person concerned nor carried out in his or her interest, and which cause death to or seriously endanger the health of such person or persons;
x) Utsättande av någon som fallit i en motparts våld för fysisk stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i någon form som varken rättfärdigas av vederbörandes medicinska, odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i hans eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt hotar hälsan för den personen.
(xi) Killing or wounding treacherously individuals belonging to the hostile nation
xi) Förrädiskt dödande eller sårande av till den fientliga nationen eller armén tillhörande
army; personer.
(xii) Declaring that no quarter will be given;
xii) Förklarande att pardon inte kommer att ges.
(xiii) Destroying or seizing the enemy's property unless such destruction or seizure be imperatively demanded by the necessities of war;
xiii) Förstörelse eller beslagtagande av fiendens tillhörigheter såvida inte detta till följd av krigets krav är oundgängligen nödvändigt.
(xiv) Declaring abolished, suspended or inadmissible in a court of law the rights and actions of the nationals of the hostile party;
xiv) Förklarande att motpartens medborgares rättigheter och rätt att väcka talan är upphävda, tillfälligt försatta ur kraft eller utestängda från att kunna göras gällande inför domstolarna.
(xv) Compelling the nationals of the hostile party to take part in the operations of war directed against their own country, even if they were in the belligerent's service before the commencement of the war;
xv) Tvingande av motpartens medborgare att delta i krigsoperationer riktade mot deras eget land även om de var i den krigförandes tjänst innan kriget börjat.
(xvi) Pillaging a town or place, even when taken by assault;
xvi) Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med storm.
(xvii) Employing poison or poisoned weapons;
xvii) Användande av gifter eller förgiftade vapen.
(xviii) Employing asphyxiating, poisonous or other gases, and all analogous liquids, materials or devices;
xviii) Användande av kvävande, giftiga eller andra gaser och alla likvärdiga vätskor, ämnen eller medel.
(xix) Employing bullets which expand or flatten easily in the human body, such as bullets with a hard envelope which does not entirely cover the core or is pierced with incisions;
xix) Användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen, såsom kulor med hård mantel, om denna inte helt och hållet täcker kärnan eller är försedd med inskärningar.
(xx) Employing weapons, projectiles and material and methods of warfare which are of a nature to cause superfluous
xx) Användande av vapen, projektiler och material samt stridsmetoder av sådan beskaffenhet att de kan förorsaka över-
injury or unnecessary suffering or which are inherently indiscriminate in violation of the international law of armed conflict, provided that such weapons, projectiles and material and methods of warfare are the subject of a comprehensive prohibition and are included in an annex to this Statute, by an amendment in accordance with the relevant provisions set forth in articles 121 and 123;
flödig skada eller onödigt lidande eller som är av urskillningslös beskaffenhet i strid med folkrätten i väpnade konflikter under förutsättning att sådana vapen, projektiler, material och stridsmetoder är föremål för ett allomfattande förbud och omfattas av en bilaga till denna stadga till följd av en ändring som har gjorts i enlighet med de tillämpliga bestämmelser som avses i artiklarna 121 och 123.
(xxi) Committing outrages upon personal dignity, in particular humiliating and degrading treatment;
xxi) Kränkande av personlig värdighet, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling.
(xxii) Committing rape, sexual slavery, enforced prostitution, forced pregnancy, as defined in article 7, paragraph 2 (f), enforced sterilization, or any other form of sexual violence also constituting a grave breach of the Geneva Conventions;
xxii) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap enligt definitionen i artikel 7.2 f, påtvingad sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör en svår överträdelse av Genèvekonventionerna.
(xxiii) Utilizing the presence of a civilian or other protected person to render certain points, areas or military forces immune from military operations;
xxiii) Användande av en civil eller annan skyddad person för att genom sin närvaro skydda vissa platser, områden eller väpnade styrkor från stridshandlingar.
(xxiv) Intentionally directing attacks against buildings, material, medical units and transport, and personnel using the distinctive emblems of the Geneva Conventions in conformity with international law;
xxiv) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning, medicinska enheter och transporter samt personal som bär Genèvekonventionernas kännetecken i enlighet med folkrätten.
(xxv) Intentionally using starvation of civilians as a method of warfare by depriving them of objects indispensable to their
xxv) Uppsåtligt användande av utsvältning av civilbefolkning som en stridsmetod genom att beröva den förnödenheter som
survival, including wilfully impeding relief supplies as provided for under the Geneva Conventions;
är nödvändiga för dess överlevnad, däribland uppsåtligt förhindrande av hjälpsändningar i enlighet med Genèvekonventionerna.
(xxvi) Conscripting or enlisting children under the age of fifteen years into the national armed forces or using them to participate actively in hostilities.
xxvi) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till de nationella väpnade styrkorna eller användande av dem till att aktivt delta i fientligheter.
(c) In the case of an armed conflict not of an international character, serious violations of article 3 common to the four Geneva Conventions of 12 August 1949, namely, any of the following acts committed against persons taking no active part in the hostilities, including members of armed forces who have laid down their arms and those placed hors de combat by sickness, wounds, detention or any other cause:
c) I fall av väpnad konflikt som inte är av internationell karaktär, allvarliga kränkningar av artikel 3 som är gemensam för de fyra Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949, nämligen någon av följande gärningar som begåtts mot personer som inte deltar aktivt i fientligheterna, däribland medlemmar av de väpnade styrkorna som har lagt ned vapnen och personer som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada, fångenskap eller av annat skäl:
(i) Violence to life and person, in particular murder of all kinds, mutilation, cruel treatment and torture;
i) Våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr.
(ii) Committing outrages upon personal dignity, in particular humiliating and degrading treatment;
ii) Kränkande av den personliga värdigheten, i synnerhet förödmjukande och nedsättande behandling.
(iii) Taking of hostages; iii) Tagande av gisslan. (iv) The passing of sentences and the carrying out of executions without previous judgement pronounced by a regularly constituted court, affording all judicial guarantees which are generally recognized as indispensable.
iv) Utdömande av straff och verkställande av avrättningar utan föregående dom avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol vars rättskipning erbjuder de garantier som allmänt erkänns som oumbärliga.
(d) Paragraph 2 (c) applies to armed conflicts not of an international character and thus does not apply to situations of internal disturbances and tensions, such as riots, isolated and sporadic acts of violence or other acts of a similar nature.
d) Punkt 2 c är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter och därför inte i situationer som har uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar.
(e) Other serious violations of the laws and customs applicable in armed conflicts not of an international character, within the established framework of international law, namely, any of the following acts:
e) Andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som är tillämplig i ickeinternationella väpnade konflikter inom den vedertagna folkrättsliga ramen, nämligen någon av följande gärningar:
(i) Intentionally directing attacks against the civilian population as such or against individual civilians not taking direct part in hostilities;
i) Uppsåtligt angrepp mot civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter.
(ii) Intentionally directing attacks against buildings, material, medical units and transport, and personnel using the distinctive emblems of the Geneva Conventions in conformity with international law;
ii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning, medicinska enheter och transporter samt personal som bär Genèvekonventionernas kännetecken i enlighet med folkrätten.
(iii) Intentionally directing attacks against personnel, installations, material, units or vehicles involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission in accordance with the Charter of the United Nations, as long as they are entitled to the protection given to civilians or civilian objects under the international law of armed conflict;
iii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, så länge de är berättigade till det skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom i enlighet med folkrätten i väpnade konflikter.
(iv) Intentionally directing attacks against buildings dedicated
iv) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda
to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals and places where the sick and wounded are collected, provided they are not military objectives;
för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och sårade under förutsättning att de inte utgör ett militärt mål.
(v) Pillaging a town or place, even when taken by assault;
v) Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med storm.
(vi) Committing rape, sexual slavery, enforced prostitution, forced pregnancy, as defined in article 7, paragraph 2 (f), enforced sterilization, and any other form of sexual violence also constituting a serious violation of article 3 common to the four Geneva Conventions;
vi) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap enligt definitionen i artikel 7.2 f, påtvingad sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör en allvarlig kränkning av artikel 3 som är gemensam för de fyra Genèvekonventionerna.
(vii) Conscripting or enlisting children under the age of fifteen years into armed forces or groups or using them to participate actively in hostilities;
vii) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till väpnade styrkor eller grupper eller användande av dem till att aktivt delta i fientligheter.
(viii) Ordering the displacement of the civilian population for reasons related to the conflict, unless the security of the civilians involved or imperative military reasons so demand;
viii) Beordrande av förflyttning av civilbefolkning av skäl som sammanhänger med konflikten, såvida inte den berörda civilbefolkningens säkerhet eller tvingande militär nödvändighet kräver det.
(ix) Killing or wounding treacherously a combatant adversary;
ix) Förrädiskt dödande eller sårande av en kombattant tillhörande motståndaren.
(x) Declaring that no quarter will be given;
x) Förklarande att pardon inte kommer att ges.
(xi) Subjecting persons who are in the power of another party to the conflict to physical mutilation or to medical or scientific experiments of any kind which are neither justified by the
xi) Utsättande av någon som fallit i en annan parts våld för fysisk stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i någon form som varken motiveras av vederbörandes me-
medical, dental or hospital treatment of the person concerned nor carried out in his or her interest, and which cause death to or seriously endanger the health of such person or persons;
dicinska, odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i hans eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt hotar hälsan för den personen.
(xii) Destroying or seizing the property of an adversary unless such destruction or seizure be imperatively demanded by the necessities of the conflict;
xii) Förstörelse eller beslagtagande av en motståndares tillhörigheter, såvida inte detta till följd av konfliktens krav är oundgängligen nödvändigt.
(f) Paragraph 2 (e) applies to armed conflicts not of an international character and thus does not apply to situations of internal disturbances and tensions, such as riots, isolated and sporadic acts of violence or other acts of a similar nature. It applies to armed conflicts that take place in the territory of a State when there is protracted armed conflict between governmental authorities and organized armed groups or between such groups.
f) Punkt 2 e är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter och därför inte i situationer som har uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar. Den är tillämplig i väpnade konflikter som äger rum inom en stats territorium när det förekommer en långvarig väpnad konflikt mellan regeringsmyndigheter och organiserade väpnade grupper eller mellan sådana grupper.
3. Nothing in paragraph 2 (c) and (e) shall affect the responsibility of a Government to maintain or re-establish law and order in the State or to defend the unity and territorial integrity of the State, by all legitimate means.
3. Inget i punkt 2 c och e skall inverka på en regerings ansvar för att upprätthålla eller återupprätta lag och ordning i staten eller för att försvara statens enighet och territoriella integritet med alla lagliga medel.
Article 9
Elements of Crimes
Artikel 9 Brottskriterier
1. Elements of Crimes shall assist the Court in the interpretation and application of articles 6, 7 and 8. They shall be adopted
1. Brottskriterier skall vara Domstolen till hjälp vid tolkningen och tillämpningen av artiklarna 6-8. De skall antas med
by a two-thirds majority of the members of the Assembly of States Parties.
två tredjedels majoritet av stadgepartsförsamlingens medlemmar.
2. Amendments to the Elements of Crimes may be proposed by:
2. Ändringar i brottskriterierna får föreslås av
(a) Any State Party; a) varje stadgepart, (b) The judges acting by an absolute majority;
b) en absolut majoritet av domarna,
(c) The Prosecutor. c) åklagaren. Such amendments shall be adopted by a two-thirds majority of the members of the Assembly of States Parties.
Ändringarna skall antas med två tredjedels majoritet av stadgepartsförsamlingens medlemmar.
3. The Elements of Crimes and amendments thereto shall be consistent with this Statute.
3. Brottskriterierna och ändringar i dem skall stå i överensstämmelse med denna stadga.
Article 10 Artikel 10
Nothing in this Part shall be interpreted as limiting or prejudicing in any way existing or developing rules of international law for purposes other than this Statute.
Inget i denna del skall tolkas som att det i några andra syften än för denna stadga på något vis inskränker gällande folkrättsliga regler eller föregriper sådana regler som är under utveckling.
Article 11
Jurisdiction ratione temporis
Artikel 11
Tidsavgränsning av Domsto-
lens jurisdiktion
1. The Court has jurisdiction only with respect to crimes committed after the entry into force of this Statute.
1. Domstolens jurisdiktion skall endast omfatta brott som begåtts efter denna stadgas ikraftträdande.
2. If a State becomes a Party to this Statute after its entry into force, the Court may exercise its jurisdiction only with respect to crimes committed after the entry into force of this Statute for that State, unless that State has made a declaration under article 12, paragraph 3.
2. Om en stat blir part i denna stadga sedan den har trätt i kraft, får Domstolen endast utöva sin jurisdiktion med avseende på brott som begåtts efter stadgans ikraftträdande för den staten, såvida den inte har gjort en förklaring i enlighet med artikel 12.3.
Article 12
Preconditions to the exercise
of jurisdiction
Artikel 12
Förutsättningar för utövan-
de av jurisdiktion
1. A State which becomes a Party to this Statute thereby accepts the jurisdiction of the Court with respect to the crimes referred to in article 5.
1. En stat som blir part i denna stadga godtar därigenom Domstolens jurisdiktion i fråga om de brott som avses i artikel 5.
2. In the case of article 13, paragraph (a) or (c), the Court may exercise its jurisdiction if one or more of the following States are Parties to this Statute or have accepted the jurisdiction of the Court in accordance with paragraph 3:
2. I de fall som avses i artikel 13 a eller c får Domstolen utöva sin jurisdiktion, om en eller flera av följande stater är parter i denna stadga eller har godtagit Domstolens jurisdiktion i enlighet med punkt 3 nedan:
(a) The State on the territory of which the conduct in question occurred or, if the crime was committed on board a vessel or aircraft, the State of registration of that vessel or aircraft;
a) Den stat inom vars territorium gärningarna i fråga har ägt rum eller, om brottet har förövats ombord på ett fartyg eller luftfartyg, dettas registreringsstat.
(b) The State of which the person accused of the crime is a national.
b) Den stat i vilken den som anklagas är medborgare.
3. If the acceptance of a State which is not a Party to this Statute is required under paragraph 2, that State may, by declaration lodged with the Registrar, accept the exercise of jurisdiction by the Court with respect to the crime in question. The accepting State shall cooperate with the Court without any delay or exception in accordance with Part 9.
3. Om godtagande av en stat som inte är part i denna stadga fordras i enlighet med punkt 2, får den staten genom en förklaring som ingivits till registratorn godta att Domstolen utövar jurisdiktion avseende brottet i fråga. Den godtagande staten skall samarbeta med Domstolen i enlighet med del 9 i denna stadga utan dröjsmål eller inskränkningar.
Article 13
Exercise of jurisdiction
Artikel 13
Utövande av jurisdiktion
The Court may exercise its jurisdiction with respect to a crime referred to in article 5 in accordance with the provisions of this Statute if:
Domstolen får utöva sin jurisdiktion i enlighet med bestämmelserna i denna stadga i fråga om brott som avses i artikel 5
(a) A situation in which one or more of such crimes appears to have been committed is referred to the Prosecutor by a State Party in accordance with article 14;
a) om en situation, i vilken ett eller flera sådana brott förefaller ha begåtts, har hänskjutits till åklagaren av en stadgepart i enlighet med artikel 14,
(b) A situation in which one or more of such crimes appears to have been committed is referred to the Prosecutor by the Security Council acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations; or
b) om en situation, i vilken ett eller flera sådana brott förefaller ha begåtts, har hänskjutits till åklagaren av säkerhetsrådet i enlighet med kapitel VII i Förenta nationernas stadga,
(c) The Prosecutor has initiated an investigation in respect of such a crime in accordance with article 15.
c) om åklagaren har inlett en utredning om sådana brott i enlighet med artikel 15.
Article 14
Referral of a situation by a
State Party
Artikel 14
En stadgeparts hänskjutande
av en situation
1. A State Party may refer to the Prosecutor a situation in which one or more crimes within the jurisdiction of the Court appear to have been committed requesting the Prosecutor to investigate the situation for the purpose of determining whether one or more specific persons should be charged with the commission of such crimes.
1. En stadgepart får till åklagaren hänskjuta en situation, i vilken ett eller flera brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion förefaller ha begåtts, med hemställan att åklagaren skall utreda situationen för att avgöra om viss person skall åtalas för att ha begått sådant brott.
2. As far as possible, a referral shall specify the relevant circum-
2. Ett hänskjutande skall såvitt möjligt ange omständlig-
stances and be accompanied by such supporting documentation as is available to the State referring the situation.
heter av betydelse och åtföljas av de handlingar till stöd för hänskjutandet som är tillgängliga för den hänskjutande staten.
Article 15
Prosecutor
Artikel 15 Åklagaren
1. The Prosecutor may initiate investigations proprio motu on the basis of information on crimes within the jurisdiction of the Court.
1. Åklagaren får inleda utredningar på eget initiativ på grundval av uppgifter om brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion.
2. The Prosecutor shall analyse the seriousness of the information received. For this purpose, he or she may seek additional information from States, organs of the United Nations, intergovernmental or nongovernmental organizations, or other reliable sources that he or she deems appropriate, and may receive written or oral testimony at the seat of the Court.
2. Åklagaren skall bedöma graden av allvar i mottagna uppgifter. I det syftet får åklagaren begära sådana kompletterande uppgifter från stater, Förenta nationernas organ, mellanstatliga organisationer, frivilligorganisationer eller andra tillförlitliga källor som han eller hon bedömer vara lämpliga och får ta upp skriftliga eller muntliga vittnesmål vid Domstolens säte.
3. If the Prosecutor concludes that there is a reasonable basis to proceed with an investigation, he or she shall submit to the Pre-Trial Chamber a request for authorization of an investigation, together with any supporting material collected. Victims may make representations to the Pre-Trial Chamber, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.
3. Om åklagaren finner att det finns skälig grund att inleda en förundersökning, skall han till förundersökningskammaren inge en framställning om förundersökningstillstånd åtföljd av inhämtat underlag som styrker framställningen. Brottsoffer får vända sig till förundersökningskammaren i enlighet med bevis- och förfarandereglerna.
4. If the Pre-Trial Chamber, upon examination of the request and the supporting material, considers that there is a reasonable basis to proceed with an investigation, and that the case
4. Om förundersökningskammaren vid prövning av framställningen och dess underlag finner att det finns skälig grund att inleda en förundersökning och att saken verkar ligga inom
appears to fall within the jurisdiction of the Court, it shall authorize the commencement of the investigation, without prejudice to subsequent determinations by the Court with regard to the jurisdiction and admissibility of a case.
Domstolens jurisdiktion, skall den ge tillstånd till att inleda en förundersökning utan att detta skall inverka på senare beslut av Domstolen om jurisdiktion och processförutsättningar i saken.
5. The refusal of the Pre-Trial Chamber to authorize the investigation shall not preclude the presentation of a subsequent request by the Prosecutor based on new facts or evidence regarding the same situation.
5. Förundersökningskammarens vägran att lämna förundersökningstillstånd skall inte hindra åklagaren från att senare göra en ny framställning avseende samma situation grundad på nya omständigheter eller ny bevisning.
6. If, after the preliminary examination referred to in paragraphs 1 and 2, the Prosecutor concludes that the information provided does not constitute a reasonable basis for an investigation, he or she shall inform those who provided the information. This shall not preclude the Prosecutor from considering further information submitted to him or her regarding the same situation in the light of new facts or evidence.
6. Om åklagaren efter den preliminära utredning som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel finner att de mottagna uppgifterna inte utgör skälig grund för en förundersökning, skall han eller hon underrätta dem som lämnat uppgifterna. Detta skall inte hindra att åklagaren beaktar ytterligare uppgifter som lämnas till honom eller henne beträffande samma situation mot bakgrund av nya omständigheter eller ny bevisning.
Article 16
Deferral of investigation or
prosecution
Artikel 16
Uppskjutande av förunder-
sökning eller lagföring
No investigation or prosecution may be commenced or proceeded with under this Statute for a period of 12 months after the Security Council, in a resolution adopted under Chapter VII of the Charter of the United Nations, has requested the
Förundersökning eller lagföring i enlighet med denna stadga får inte inledas eller fortsättas under en tid av tolv månader från det att säkerhetsrådet så begärt av Domstolen genom en resolution antagen i enlighet med kapitel VII i Förenta natio-
Court to that effect; that request may be renewed by the Council under the same conditions.
nernas stadga; begäran får förnyas av säkerhetsrådet på samma sätt.
Article 17
Issues of admissibility
Artikel 17
Frågor om process-
förutsättningar
1. Having regard to paragraph 10 of the Preamble and article 1, the Court shall determine that a case is inadmissible where:
1. I beaktande av tionde stycket i ingressen och artikel 1 skall Domstolen besluta att en sak skall avvisas på grund av bristande processförutsättningar
(a) The case is being investigated or prosecuted by a State which has jurisdiction over it, unless the State is unwilling or unable genuinely to carry out the investigation or prosecution;
a) om saken är föremål för undersökning eller lagföring av en stat som har jurisdiktion över den, såvida inte den staten saknar vilja eller förmåga att som sig bör genomföra undersökningen eller lagföringen,
(b) The case has been investigated by a State which has jurisdiction over it and the State has decided not to prosecute the person concerned, unless the decision resulted from the unwillingness or inability of the State genuinely to prosecute;
b) om saken har undersökts av en stat som har jurisdiktion över den och staten har beslutat att inte lagföra den person som avses, såvida inte detta beslut är en följd av bristande vilja eller förmåga att som sig bör lagföra saken,
(c) The person concerned has already been tried for conduct which is the subject of the complaint, and a trial by the Court is not permitted under article 20, paragraph 3;
c) om den person som avses redan har lagförts för den gärning som saken gäller och en rättegång inför Domstolen inte är tillåten enligt artikel 20.3,
(d) The case is not of sufficient gravity to justify further action by the Court.
d) om saken inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av Domstolen.
2. In order to determine unwillingness in a particular case, the Court shall consider, having regard to the principles of due process recognized by interna-
2. För att avgöra om det föreligger bristande vilja i ett visst fall skall Domstolen, med beaktande av de principer för rättvisans behöriga gång som erkänns
tional law, whether one or more of the following exist, as applicable:
i folkrätten, bedöma om en eller flera av följande förutsättningar föreligger:
(a) The proceedings were or are being undertaken or the national decision was made for the purpose of shielding the person concerned from criminal responsibility for crimes within the jurisdiction of the Court referred to in article 5;
a) förfarandet har genomförts eller genomförs eller det nationella beslutet har fattats i syfte att undandra den person som avses från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och som avses i artikel 5,
(b) There has been an unjustified delay in the proceedings which in the circumstances is inconsistent with an intent to bring the person concerned to justice;
b) en omotiverad försening i förfarandet har förekommit som under omständigheterna är oförenlig med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta,
(c) The proceedings were not or are not being conducted independently or impartially, and they were or are being conducted in a manner which, in the circumstances, is inconsistent with an intent to bring the person concerned to justice.
c) förfarandet har inte genomförts eller genomförs inte på ett oberoende och opartiskt sätt och det har genomförts eller genomförs på ett sätt som under omständigheterna är oförenligt med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta.
3. In order to determine inability in a particular case, the Court shall consider whether, due to a total or substantial collapse or unavailability of its national judicial system, the State is unable to obtain the accused or the necessary evidence and testimony or otherwise unable to carry out its proceedings.
3. För att avgöra om det föreligger oförmåga i ett visst fall skall Domstolen bedöma om staten, till följd av ett totalt eller omfattande sammanbrott i eller bristande tillgänglighet hos dess nationella rättssystem, inte har förmåga att få fram den anklagade eller nödvändig bevisning och nödvändiga vittnesmål eller på annat sätt saknar förmåga att genomföra sina förfaranden.
Article 18
Preliminary rulings regar-
ding admissibility
Artikel 18
Preliminära beslut i fråga om
processförutsättningar
1. When a situation has been referred to the Court pursuant to article 13 (a) and the Prosecutor has determined that there would be a reasonable basis to commence an investigation, or the Prosecutor initiates an investigation pursuant to articles 13 (c) and 15, the Prosecutor shall notify all States Parties and those States which, taking into account the information available, would normally exercise jurisdiction over the crimes concerned. The Prosecutor may notify such States on a confidential basis and, where the Prosecutor believes it necessary to protect persons, prevent destruction of evidence or prevent the absconding of persons, may limit the scope of the information provided to States.
1. När en situation har hänskjutits till Domstolen i enlighet med artikel 13 a och åklagaren har beslutat att det finns skälig grund att inleda en förundersökning, eller åklagaren inleder en förundersökning i enlighet med artikel 13 c och artikel 15, skall åklagaren underrätta samtliga stadgeparter och de stater som, med beaktande av tillgängliga uppgifter, normalt skulle ha jurisdiktion över brottet i fråga. Åklagaren får underrätta sådana stater med förbehåll för sekretess och får, om han eller hon anser det vara nödvändigt för att skydda personer, förhindra att bevisning förstörs eller att personer avviker, begränsa omfattningen av de uppgifter som lämnas till stater.
2. Within one month of receipt of that notification, a State may inform the Court that it is investigating or has investigated its nationals or others within its jurisdiction with respect to criminal acts which may constitute crimes referred to in article 5 and which relate to the information provided in the notification to States. At the request of that State, the Prosecutor shall defer to the State's investigation of those persons unless the Pre-Trial Chamber, on the application of the Prosecutor, decides
2. Inom en månad efter mottagandet av en sådan underrättelse kan en stat meddela Domstolen att den har genomfört eller är i färd med att genomföra undersökningar beträffande sina medborgare eller sådana andra personer som står under statens jurisdiktion avseende sådana brottsliga gärningar som skulle kunna utgöra brott som avses artikel 5 och som har samband med de uppgifter som lämnats i underrättelsen till staterna. På statens begäran skall åklagaren överlåta åt staten att
to authorize the investigation. sköta undersökningen beträffande dessa personer, såvida inte förundersökningskammaren på begäran av åklagaren beslutar att ge tillstånd till förundersökningen.
3. The Prosecutor's deferral to a State's investigation shall be open to review by the Prosecutor six months after the date of deferral or at any time when there has been a significant change of circumstances based on the State's unwillingness or inability genuinely to carry out the investigation.
3. Åklagarens beslut att överlåta åt en stat att sköta en undersökning kan omprövas av åklagaren sex månader efter dagen för beslutet eller vid vilken tidpunkt som helst, om en väsentlig förändring av omständigheterna har skett beroende på bristande vilja eller förmåga från statens sida att som sig bör genomföra undersökningen.
4. The State concerned or the Prosecutor may appeal to the Appeals Chamber against a ruling of the Pre-Trial Chamber, in accordance with article 82. The appeal may be heard on an expedited basis.
4. Den berörda staten och åklagaren får överklaga beslut av förundersökningskammaren till överklagandekammaren i enlighet med artikel 82. Överklagandet får behandlas med förtur.
5. When the Prosecutor has deferred an investigation in accordance with paragraph 2, the Prosecutor may request that the State concerned periodically inform the Prosecutor of the progress of its investigations and any subsequent prosecutions. States Parties shall respond to such requests without undue delay.
5. Om åklagaren har överlåtit en undersökning i enlighet med punkt 2, får han eller hon begära att staten i fråga regelbundet lämnar information om utvecklingen av denna undersökning och en därav följande lagföring. Stadgeparterna skall besvara en sådan begäran utan onödigt dröjsmål.
6. Pending a ruling by the Pre-Trial Chamber, or at any time when the Prosecutor has deferred an investigation under this article, the Prosecutor may, on an exceptional basis, seek authority from the Pre-Trial
6. I avvaktan på förundersökningskammarens beslut eller i de fall åklagaren har överlåtit en undersökning med stöd av denna artikel, får åklagaren undantagsvis begära förundersökningskammarens tillstånd att
Chamber to pursue necessary investigative steps for the purpose of preserving evidence where there is a unique opportunity to obtain important evidence or there is a significant risk that such evidence may not be subsequently available.
vidta de utredningsåtgärder som är nödvändiga för att säkra bevisning i det fall det föreligger en unik möjlighet att inhämta betydelsefull bevisning eller en väsentlig risk att bevisningen inte är tillgänglig senare.
7. A State which has challenged a ruling of the Pre-Trial Chamber under this article may challenge the admissibility of a case under article 19 on the grounds of additional significant facts or significant change of circumstances.
7. En stat som har överklagat ett beslut av förundersökningskammaren med stöd av denna artikel får göra invändning om bristande processförutsättningar i enlighet med artikel 19 med hänvisning till nya viktiga sakuppgifter eller väsentligt förändrade omständigheter.
Article 19
Challenges to the jurisdiction of the Court or the admis-
sibility of a case
Artikel 19
Invändningar angående
Domstolens jurisdiktion eller
ett måls processförutsättningar
1. The Court shall satisfy itself that it has jurisdiction in any case brought before it. The Court may, on its own motion, determine the admissibility of a case in accordance with article 17.
1. Domstolen skall förvissa sig om att den har jurisdiktion beträffande varje sak som föreläggs den. Domstolen får på eget initiativ bestämma om det föreligger förutsättningar i enlighet med artikel 17 att pröva saken.
2. Challenges to the admissibility of a case on the grounds referred to in article 17 or challenges to the jurisdiction of the Court may be made by:
2. Invändningar om bristande processförutsättningar på de grunder som anges i artikel 17 och invändningar mot Domstolens jurisdiktion får anföras av
(a) An accused or a person for whom a warrant of arrest or a summons to appear has been issued under article 58;
a) en tilltalad eller en person för vilken ett häktningsbeslut eller en kallelse att inställa sig har utfärdats i enlighet med artikel 58,
(b) A State which has jurisdiction over a case, on the ground
b) en stat som har jurisdiktion beträffande en sak på grund av
that it is investigating or prosecuting the case or has investigated or prosecuted; or
att den är i färd med att undersöka eller lagföra saken eller har undersökt eller lagfört den,
(c) A State from which acceptance of jurisdiction is required under article 12.
c) en stat vars godtagande av Domstolens jurisdiktion krävs i enlighet med artikel 12.
3. The Prosecutor may seek a ruling from the Court regarding a question of jurisdiction or admissibility. In proceedings with respect to jurisdiction or admissibility, those who have referred the situation under article 13, as well as victims, may also submit observations to the Court.
3. Åklagaren får begära Domstolens beslut i fråga om jurisdiktion eller processförutsättningar. I förfaranden som gäller jurisdiktion eller processförutsättningar får de som har hänskjutit en situation i enlighet med artikel 13 och brottsoffer också lämna synpunkter till Domstolen.
4. The admissibility of a case or the jurisdiction of the Court may be challenged only once by any person or State referred to in paragraph 2. The challenge shall take place prior to or at the commencement of the trial. In exceptional circumstances, the Court may grant leave for a challenge to be brought more than once or at a time later than the commencement of the trial. Challenges to the admissibility of a case, at the commencement of a trial, or subsequently with the leave of the Court, may be based only on article 17, paragraph 1 (c).
4. Invändningar om bristande processförutsättningar eller beträffande Domstolens jurisdiktion från en person eller en stat som avses i punkt 2 får endast göras en gång. En invändning skall göras innan eller i samband med att huvudförhandlingen inleds. Under särskilda omständigheter får Domstolen tillåta att en invändning framförs mer än en gång eller vid en senare tidpunkt än vid huvudförhandlingens inledning. Invändningar om bristande processförutsättningar som görs när huvudförhandlingen inleds eller, med Domstolens tillstånd, senare, får endast grundas på artikel 17.1 c.
5. A State referred to in paragraph 2 (b) and (c) shall make a challenge at the earliest opportunity.
5. En stat som avses i punkt 2 b och c i denna artikel skall göra sin invändning så tidigt som möjligt.
6. Prior to the confirmation of the charges, challenges to the
6. Innan åtalspunkterna har bekräftats skall invändningar
admissibility of a case or challenges to the jurisdiction of the Court shall be referred to the Pre-Trial Chamber. After confirmation of the charges, they shall be referred to the Trial Chamber. Decisions with respect to jurisdiction or admissibility may be appealed to the Appeals Chamber in accordance with article 82.
angående processförutsättningarna eller mot Domstolens jurisdiktion hänvisas till förundersökningskammaren. När åtalspunkterna har bekräftats skall invändningar hänvisas till rättegångskammaren. Beslut i frågor om jurisdiktion eller processförutsättningar får överklagas till överklagandekammaren i enlighet med artikel 82.
7. If a challenge is made by a State referred to in paragraph 2 (b) or (c), the Prosecutor shall suspend the investigation until such time as the Court makes a determination in accordance with article 17.
7. Om en invändning görs av en stat som avses i punkt 2 b eller c i denna artikel, skall åklagaren uppskjuta förundersökningen till dess att Domstolen har fattat sitt beslut i enlighet med artikel 17.
8. Pending a ruling by the Court, the Prosecutor may seek authority from the Court:
8. I avvaktan på Domstolens beslut får åklagaren begära Domstolens tillstånd
(a) To pursue necessary investigative steps of the kind referred to in article 18, paragraph 6;
a) att företa nödvändiga utredningsåtgärder av det slag som avses i artikel 18.6,
(b) To take a statement or testimony from a witness or complete the collection and examination of evidence which had begun prior to the making of the challenge; and
b) att uppta en vittnesförklaring eller ett vittnesmål eller fullfölja inhämtande och undersökning av bevis som har inletts innan invändningen framfördes,
(c) In cooperation with the relevant States, to prevent the absconding of persons in respect of whom the Prosecutor has already requested a warrant of arrest under article 58.
c) att i samarbete med de berörda staterna förhindra att sådana personer avviker för vilka åklagaren har begärt ett häktningsbeslut med stöd av artikel 58.
9. The making of a challenge shall not affect the validity of any act performed by the Prosecutor or any order or warrant issued by the Court prior to the
9. Att en invändning görs skall inte påverka giltigheten av åtgärder som åklagaren vidtagit eller beslut eller föreläggande som meddelats av Domstolen
making of the challenge. innan invändningen gjordes.
10. If the Court has decided that a case is inadmissible under article 17, the Prosecutor may submit a request for a review of the decision when he or she is fully satisfied that new facts have arisen which negate the basis on which the case had previously been found inadmissible under article 17.
10. Om Domstolen har avvisat en sak på grund av bristande processförutsättningar i enlighet med artikel 17, får åklagaren framställa en begäran om omprövning av avvisningsbeslutet när han eller hon är helt förvissad om att nya omständligheter har framkommit som medför att de skäl på vilka saken avvisades enligt artikel 17 har bortfallit.
11. If the Prosecutor, having regard to the matters referred to in article 17, defers an investigation, the Prosecutor may request that the relevant State make available to the Prosecutor information on the proceedings. That information shall, at the request of the State concerned, be confidential. If the Prosecutor thereafter decides to proceed with an investigation, he or she shall notify the State to which deferral of the proceedings has taken place.
11. Om åklagaren med beaktande av de grunder som anges i artikel 17 överlåter åt en stat att sköta en undersökning, får han eller hon begära att staten i fråga tillhandahåller åklagaren upplysningar om sakens behandling. Om den berörda staten begär det, skall sekretess gälla för sådana uppgifter. Om åklagaren därefter beslutar att återuppta en förundersökning, skall han underrätta den stat som undersökningen överläts till.
Article 20 Ne bis in idem
Artikel 20 Negativ rättskraft
( ne bis in idem )
1. Except as provided in this Statute, no person shall be tried before the Court with respect to conduct which formed the basis of crimes for which the person has been convicted or acquitted by the Court.
1. Om inte annat föreskrivs i denna stadga, får ingen lagföras inför Domstolen för gärningar som ingår i beskrivningen av brott för vilka han eller hon har fällts till ansvar eller frikänts av Domstolen.
2. No person shall be tried by another court for a crime referred to in article 5 for which that person has already been
2. Ingen skall lagföras av en annan domstol för ett brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till an-
convicted or acquitted by the Court.
svar eller frikänts av Domstolen.
3. No person who has been tried by another court for conduct also proscribed under article 6, 7 or 8 shall be tried by the Court with respect to the same conduct unless the proceedings in the other court:
3. Ingen som har lagförts av en annan domstol för gärningar som också utgör brott i enlighet med artiklarna 6, 7 eller 8 skall lagföras av Domstolen för samma gärningar såvida inte rättegången i den andra domstolen
(a) Were for the purpose of shielding the person concerned from criminal responsibility for crimes within the jurisdiction of the Court; or
a) var avsedd att undandra honom eller henne från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, eller
(b) Otherwise were not conducted independently or impartially in accordance with the norms of due process recognized by international law and were conducted in a manner which, in the circumstances, was inconsistent with an intent to bring the person concerned to justice.
b) i övrigt inte genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt i enlighet med de normer för rättvisans behöriga gång som erkänns i folkrätten och genomfördes på ett sätt som under förhandenvarande omständligheter var oförenligt med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta.
Article 21 Applicable law
Artikel 21 Tillämplig lag
1. The Court shall apply: 1. Domstolen skall tillämpa (a) In the first place, this Statute, Elements of Crimes and its Rules of Procedure and Evidence;
a) i första hand denna stadga, brottskriterierna och bevis- och förfarandereglerna,
(b) In the second place, where appropriate, applicable treaties and the principles and rules of international law, including the established principles of the international law of armed conflict;
b) i andra hand, i förekommande fall, tillämpliga fördrag samt folkrättens principer och regler, däribland de vedertagna principerna i det internationella regelsystemet för väpnade konflikter,
(c) Failing that, general principles of law derived by the Court from national laws of le-
c) om de i punkterna a och b nämnda rättskällorna inte är tillräckliga, allmänna rättsprinciper
gal systems of the world including, as appropriate, the national laws of States that would normally exercise jurisdiction over the crime, provided that those principles are not inconsistent with this Statute and with international law and internationally recognized norms and standards.
som Domstolen har härlett från nationella lagar i världens rättssystem, däribland, i förekommande fall, de nationella lagarna i de stater som normalt borde utöva jurisdiktion över brottet i fråga, under förutsättning att dessa rättsprinciper inte är oförenliga med denna stadga, med folkrätten och med internationellt erkända normer och principer.
2. The Court may apply principles and rules of law as interpreted in its previous decisions.
2. Domstolen får tillämpa principer och rättsregler på det sätt som de har tolkats i tidigare beslut av Domstolen.
3. The application and interpretation of law pursuant to this article must be consistent with internationally recognized human rights, and be without any adverse distinction founded on grounds such as gender as defined in article 7, paragraph 3, age, race, colour, language, religion or belief, political or other opinion, national, ethnic or social origin, wealth, birth or other status.
3. Den tillämpning och tolkning av rättskällor som avses i denna artikel måste vara förenlig med internationellt erkända mänskliga rättigheter och får inte innehålla någon otillbörlig åtskillnad grundad på sådant som genus enligt definitionen i artikel 7.3, ålder, rastillhörighet, hudfärg, språk, trosuppfattning eller åskådning, politisk eller annan åsikt, nationellt, etniskt eller socialt ursprung, förmögenhet, börd eller annan ställning.
PART 3. GENERAL PRIN-CIPLES OF CRIMINAL LAW
DEL 3 ALLMÄNNA STRAFF-RÄTTSLIGA PRINCIPER
Article 22
Nullum crimen sine lege
Artikel 22
Legalitetsprincipen (nullum
crimen sine lege)
1. A person shall not be criminally responsible under this Statute unless the conduct in question constitutes, at the time it takes place, a crime within the
1. Ingen skall betraktas som straffrättsligt ansvarig enligt denna stadga för en gärning, såvida inte denna, vid den tidpunkt den äger rum, utgör ett brott
jurisdiction of the Court. som omfattas av Domstolens jurisdiktion.
2. The definition of a crime shall be strictly construed and shall not be extended by analogy. In case of ambiguity, the definition shall be interpreted in favour of the person being investigated, prosecuted or convicted.
2. Brottsbeskrivningen skall tolkas strikt och får inte utvidgas genom analogi. I fall av tvetydighet skall brottsbeskrivningen tolkas till förmån för den som är föremål för utredning eller förundersökning, den tilltalade eller den som fällts till ansvar.
3. This article shall not affect the characterization of any conduct as criminal under international law independently of this Statute.
3. Denna artikel skall inte inverka på bedömningen av om en gärning utgör ett brott enligt folkrätten oberoende av denna stadga.
Article 23
Nulla poena sine lege
Artikel 23
Inget straff utan lag (nulla
poena sine lege)
A person convicted by the Court may be punished only in accordance with this Statute.
Den som har fällts till ansvar av Domstolen får endast straffas i enlighet med denna stadga.
Article 24
Non-retroactivity ratione
personae
Artikel 24
Icke-retroaktivitet
1. No person shall be criminally responsible under this Statute for conduct prior to the entry into force of the Statute.
1. Ingen skall dömas till straffrättsligt ansvar enligt denna stadga för gärningar före stadgans ikraftträdande.
2. In the event of a change in the law applicable to a given case prior to a final judgement, the law more favourable to the person being investigated, prosecuted or convicted shall apply.
2. Om en lag som är tillämplig beträffande en viss sak ändras före det slutliga domslutet, skall den lag tillämpas som är mest förmånlig för den som är föremål för utredning eller förundersökning, den tilltalade eller den som har fällts till ansvar.
Article 25
Individual criminal respon-
sibility
Artikel 25
Personligt straffrättsligt an-
svar
1. The Court shall have jurisdiction over natural persons pursuant to this Statute.
1. Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.
2. A person who commits a crime within the jurisdiction of the Court shall be individually responsible and liable for punishment in accordance with this Statute.
2. Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.
3. In accordance with this Statute, a person shall be criminally responsible and liable for punishment for a crime within the jurisdiction of the Court if that person:
3. Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga
(a) Commits such a crime, whether as an individual, jointly with another or through another person, regardless of whether that other person is criminally responsible;
a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt ansvarig,
(b) Orders, solicits or induces the commission of such a crime which in fact occurs or is attempted;
b) beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,
(c) For the purpose of facilitating the commission of such a crime, aids, abets or otherwise assists in its commission or its attempted commission, including providing the means for its commission;
c) i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, däribland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,
(d) In any other way contributes to the commission or attempted commission of such a crime by a group of persons acting with a common purpose. Such contribution shall be inten-
d) på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara uppsåtlig och antingen
tional and shall either:
(i) Be made with the aim of furthering the criminal activity or criminal purpose of the group, where such activity or purpose involves the commission of a crime within the jurisdiction of the Court; or
i) utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller
(ii) Be made in the knowledge of the intention of the group to commit the crime;
ii) utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,
(e) In respect of the crime of genocide, directly and publicly incites others to commit genocide;
e) i fråga om brottet folkmord omedelbart och offentligen uppmanar andra att utföra ett sådant brott,
(f) Attempts to commit such a crime by taking action that commences its execution by means of a substantial step, but the crime does not occur because of circumstances independent of the person's intentions. However, a person who abandons the effort to commit the crime or otherwise prevents the completion of the crime shall not be liable for punishment under this Statute for the attempt to commit that crime if that person completely and voluntarily gave up the criminal purpose.
f) försöker utföra ett sådant brott genom att ta ett väsentligt steg i riktning mot att utföra brottet, men detta inte fullbordas av orsaker som ligger utanför personens avsikter. Emellertid skall den som träder tillbaka från ett försök att utföra ett brott eller på annat sätt förhindrar att det fullbordas inte straffas i enlighet med denna stadga för försöket, om personen fullständigt och av fri vilja avstår från den brottsliga avsikten.
4. No provision in this Statute relating to individual criminal responsibility shall affect the responsibility of States under international law.
4. Ingen bestämmelse i denna stadga om personligt straffrättsligt ansvar skall inverka på staternas ansvar enligt folkrätten.
Article 26
Exclusion of jurisdiction over persons under eighteen
Artikel 26
Ingen jurisdiktion över per-
soner under 18 år
The Court shall have no jurisdiction over any person who was under the age of 18 at the time of the alleged commission of a crime.
Domstolen skall inte ha jurisdiktion över någon som inte har fyllt 18 år då brottet påstås ha blivit utfört.
Article 27
Irrelevance of official capac-
ity
Artikel 27
Officiell ställning saknar be-
tydelse
1. This Statute shall apply equally to all persons without any distinction based on official capacity. In particular, official capacity as a Head of State or Government, a member of a Government or parliament, an elected representative or a government official shall in no case exempt a person from criminal responsibility under this Statute, nor shall it, in and of itself, constitute a ground for reduction of sentence.
1. Denna stadga skall gälla lika för alla utan åtskillnad på grund av officiell ställning. Särskilt skall officiell ställning som stats- eller regeringschef, regeringsmedlem, parlamentsledamot, vald företrädare eller offentlig tjänsteman inte i något fall ge någon person immunitet mot straffrättsligt ansvar i enlighet med denna stadga, inte heller skall officiell ställning i sig själv utgöra skäl för nedsättning av straff.
2. Immunities or special procedural rules which may attach to the official capacity of a person, whether under national or international law, shall not bar the Court from exercising its jurisdiction over such a person.
2. Immunitet eller särskilda förfaranderegler som kan vara förenade med en persons officiella ställning, vare sig enligt nationell lag eller enligt folkrätten, skall inte hindra Domstolen från att utöva jurisdiktion över personen.
Article 28
Responsibility of commanders and other superiors
Artikel 28
Militära befälhavares och
andra förmäns ansvar
In addition to other grounds of criminal responsibility under this Statute for crimes within the jurisdiction of the Court:
Förutom de övriga grunder för straffrättsligt ansvar i enlighet med denna stadga för brott som omfattas av Domstolens
jurisdiktion,
(a) A military commander or person effectively acting as a military commander shall be criminally responsible for crimes within the jurisdiction of the Court committed by forces under his or her effective command and control, or effective authority and control as the case may be, as a result of his or her failure to exercise control properly over such forces, where:
a) skall en militär befälhavare eller den som faktiskt tjänstgör som sådan vara straffrättsligt ansvarig för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion som begås av väpnade styrkor under hans eller hennes effektiva befäl och kontroll eller effektiva myndighet och kontroll, beroende på vad som är fallet, till följd av hans eller hennes oförmåga att utöva kontroll över dessa styrkor på ett riktigt sätt,
(i) That military commander or person either knew or, owing to the circumstances at the time, should have known that the forces were committing or about to commit such crimes; and
i) om befälhavaren eller en person som faktiskt tjänstgör som sådan antingen har vetat eller, med hänsyn till omständigheterna vid tillfället, borde ha vetat att styrkorna var i färd med eller stod i begrepp att utföra sådana brott och
(ii) That military commander or person failed to take all necessary and reasonable measures within his or her power to prevent or repress their commission or to submit the matter to the competent authorities for investigation and prosecution.
ii) om befälhavaren eller en person som faktiskt tjänstgör som sådan har underlåtit att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i hans eller hennes makt för att motverka eller avvärja att brotten utfördes eller att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.
(b) With respect to superior and subordinate relationships not described in paragraph (a), a superior shall be criminally responsible for crimes within the jurisdiction of the Court committed by subordinates under his or her effective authority and control, as a result of his or her failure to exercise control prop-
b) I fråga om sådana förhållanden mellan förmän och underordnade som inte beskrivs i punkt a ovan skall en förman vara straffrättsligt ansvarig för sådana brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion som har utförts av underordnade som står under förmannens effektiva myndighet och kontroll till följd
erly over such subordinates, where:
av hans eller hennes underlåtenhet att på ett riktigt sätt utöva kontroll över sådana underordnade,
(i) The superior either knew, or consciously disregarded information which clearly indicated, that the subordinates were committing or about to commit such crimes;
i) om förmannen kände till eller medveten bortsåg från uppgifter som tydligt angav att de underordnade var i färd med eller stod i begrepp att utföra sådana brott,
(ii) The crimes concerned activities that were within the effective responsibility and control of the superior; and
ii) om brotten gällde verksamhet som låg under förmannens effektiva ansvar och kontroll, samt
(iii) The superior failed to take all necessary and reasonable measures within his or her power to prevent or repress their commission or to submit the matter to the competent authorities for investigation and prosecution.
iii) om förmannen har underlåtit att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i hans eller hennes makt för att motverka brotten eller avvärja att de utfördes eller att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.
Article 29
Non-applicability of statute
of limitations
Artikel 29 Preskription
The crimes within the jurisdiction of the Court shall not be subject to any statute of limitations.
Brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall inte preskriberas.
Article 30 Mental element
Artikel 30
Subjektiva rekvisit
1. Unless otherwise provided, a person shall be criminally responsible and liable for punishment for a crime within the jurisdiction of the Court only if the material elements are committed with intent and knowledge.
1. Om inte annat föreskrivs, skall en person endast vara straffrättsligt ansvarig och kunna bestraffas för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om gärningen har förövats med uppsåt (avsikt och insikt).
2. For the purposes of this ar-2. I den mening som avses i
ticle, a person has intent where: denna artikel föreligger avsikt,
(a) In relation to conduct, that person means to engage in the conduct;
a) i fråga om handling, om någon avser genomföra handlingen,
(b) In relation to a consequence, that person means to cause that consequence or is aware that it will occur in the ordinary course of events.
b) i fråga om effekt, om någon avser orsaka denna effekt eller inser att den kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp.
3. For the purposes of this article, ”knowledge” means awareness that a circumstance exists or a consequence will occur in the ordinary course of events. ”Know” and ”knowingly” shall be construed accordingly.
3. I den mening som avses i denna artikel betecknar termen insikt medvetande om att en omständighet föreligger eller att en effekt kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp. Termerna inse och veta respektive i insikt om och med vetskap om skall förstås på motsvarande sätt.
Article 31
Grounds for excluding cri-
minal responsibility
Artikel 31
Ansvarsfrihetsgrunder
1. In addition to other grounds for excluding criminal responsibility provided for in this Statute, a person shall not be criminally responsible if, at the time of that person's conduct:
1. Utöver de övriga ansvarsfrihetsgrunder som föreskrivs i denna stadga skall en person inte vara straffrättsligt ansvarig, om personen vid den tid då gärningen ägde rum
(a) The person suffers from a mental disease or defect that destroys that person's capacity to appreciate the unlawfulness or nature of his or her conduct, or capacity to control his or her conduct to conform to the requirements of law;
a) led av psykisk sjukdom eller skada som berövade honom eller henne förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av sitt handlande eller förmågan att kontrollera detta att vara förenligt med lagens krav,
(b) The person is in a state of intoxication that destroys that person's capacity to appreciate the unlawfulness or nature of his
b) befann sig i ett tillstånd av berusning som berövade honom eller henne förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av
or her conduct, or capacity to control his or her conduct to conform to the requirements of law, unless the person has become voluntarily intoxicated under such circumstances that the person knew, or disregarded the risk, that, as a result of the intoxication, he or she was likely to engage in conduct constituting a crime within the jurisdiction of the Court;
sitt handlande eller förmågan att behärska detta att vara förenligt med lagens krav, såvida personen inte hade berusat sig av fri vilja under sådana omständigheter att han eller hon visste att det fanns en risk, eller bortsåg från risken, för att han eller hon till följd av berusningen antagligen skulle inlåta sig på en gärning som utgör ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion,
(c) The person acts reasonably to defend himself or herself or another person or, in the case of war crimes, property which is essential for the survival of the person or another person or property which is essential for accomplishing a military mission, against an imminent and unlawful use of force in a manner proportionate to the degree of danger to the person or the other person or property protected. The fact that the person was involved in a defensive operation conducted by forces shall not in itself constitute a ground for excluding criminal responsibility under this subparagraph;
c) vidtog skäliga åtgärder för att försvara sig själv eller någon annan eller, i fall av krigsförbrytelse, försvara egendom av väsentlig betydelse för sin egen eller någon annans överlevnad eller egendom av väsentlig betydelse för att fullfölja ett militärt uppdrag mot överhängande och olagligt bruk av våld på ett sätt som stod i proportion till den grad av fara den skyddade personen själv eller den andra personen eller egendomen var utsatt för. Den omständighet att någon deltog i en defensiv operation som utfördes av väpnade styrkor skall inte i sig själv utgöra ansvarsfrihetsgrund enligt detta stycke,
(d) The conduct which is alleged to constitute a crime within the jurisdiction of the Court has been caused by duress resulting from a threat of imminent death or of continuing or imminent serious bodily harm against that person or another person, and the person acts necessarily and reasonably to avoid
d) den gärning som påstås utgöra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion föranleddes av tvång orsakat av överhängande hot mot liv eller av pågående eller överhängande fara för allvarlig kroppsskada för personen själv eller för någon annan och personens handlade var nödvändigt och försvarligt för
this threat, provided that the person does not intend to cause a greater harm than the one sought to be avoided. Such a threat may either be:
att undvika hotet, under förutsättning att inte större skada avsågs orsakas än den skada som söktes avvärjas. Ett sådant hot kan antingen
(i) Made by other persons; or i) komma från andra personer, eller (ii) Constituted by other circumstances beyond that person's control.
ii) utgöras av andra omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll.
2. The Court shall determine the applicability of the grounds for excluding criminal responsibility provided for in this Statute to the case before it.
2. Domstolen skall avgöra om de grunder för ansvarsfrihet som avses i denna stadga skall tillämpas i den aktuella saken.
3. At trial, the Court may consider a ground for excluding criminal responsibility other than those referred to in paragraph 1 where such a ground is derived from applicable law as set forth in article 21. The procedures relating to the consideration of such a ground shall be provided for in the Rules of Procedure and Evidence.
3. Vid rättegången får Domstolen pröva andra ansvarsfrihetsgrunder än de som avses i punkt 1 i denna artikel då en sådan grund följer av tillämplig lag i enlighet med artikel 21. Det förfarande som skall gälla för prövning av sådana grunder skall närmare anges i bevis- och förfarandereglerna.
Article 32
Mistake of fact or mistake of
law
Artikel 32
Faktisk villfarelse eller rätts-
villfarelse
1. A mistake of fact shall be a ground for excluding criminal responsibility only if it negates the mental element required by the crime.
1. Faktisk villfarelse får endast åberopas som grund för ansvarsfrihet, om den innebär att de subjektiva rekvisit som brottet förutsätter inte är uppfyllda.
2. A mistake of law as to whether a particular type of conduct is a crime within the jurisdiction of the Court shall not be a ground for excluding criminal responsibility. A mistake of law may, however, be a
2. Rättsvillfarelse i fråga om huruvida viss typ av gärning utgör ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion får inte åberopas som grund för ansvarsfrihet. En rättsvillfarelse får dock åberopas som grund för
ground for excluding criminal responsibility if it negates the mental element required by such a crime, or as provided for in article 33.
ansvarsfrihet, om den innebär att de subjektiva rekvisit som brottet förutsätter inte är uppfyllda eller om artikel 33 är tillämplig.
Article 33
Superior orders and pre-
scription of law
Artikel 33
Befallning av förman och
skyldighet att lyda
1. The fact that a crime within the jurisdiction of the Court has been committed by a person pursuant to an order of a Government or of a superior, whether military or civilian, shall not relieve that person of criminal responsibility unless:
1. Den omständighet att ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion har utförts av någon på befallning av en regering eller en militär eller civil förman skall inte frita någon från rättsligt ansvar, såvida inte
(a) The person was under a legal obligation to obey orders of the Government or the superior in question;
a) personen hade rättslig skyldighet att åtlyda befallningen från regeringen eller från förmannen i fråga, och
(b) The person did not know that the order was unlawful; and
b) personen inte visste att befallningen var rättsstridig, och
(c) The order was not manifestly unlawful.
c) befallningen inte var uppenbart rättsstridig.
2. For the purposes of this article, orders to commit genocide or crimes against humanity are manifestly unlawful.
2. I den mening som avses i denna artikel är en befallning att begå folkmord eller brott mot mänskligheten uppenbart rättsstridig.
PART 7. PENALTIES DEL 7 STRAFF
Article 77
Applicable penalties
Artikel 77 Tillämpliga straff
1. Subject to article 110, the Court may impose one of the following penalties on a person convicted of a crime referred to in article 5 of this Statute:
1. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 110 får Domstolen bestämma ett av följande straff för den som har fällts till ansvar för ett brott som avses i artikel 5 i denna stadga:
(a) Imprisonment for a specia) Fängelse i ett bestämt antal
fied number of years, which may not exceed a maximum of 30 years; or
år, dock högst 30 år.
(b) A term of life imprisonment when justified by the extreme gravity of the crime and the individual circumstances of the convicted person.
b) Livstids fängelse när så är motiverat av brottets utomordentliga svårhetsgrad och den dömdes personliga förhållanden.
2. In addition to imprisonment, the Court may order:
2. Utöver fängelse får Domstolen bestämma
(a) A fine under the criteria provided for in the Rules of Procedure and Evidence;
a) böter i enlighet med de villkor som föreskrivs i bevis- och förfarandereglerna,
(b) A forfeiture of proceeds, property and assets derived directly or indirectly from that crime, without prejudice to the rights of bona fide third parties.
b) förverkande av utbyte, egendom och tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet utan att det skall inverka på de rättigheter som tillkommer rättmätiga tredje män.
Article 78
Determination of the sen-
tence
Artikel 78
Fastställande av straff
1. In determining the sentence, the Court shall, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence, take into account such factors as the gravity of the crime and the individual circumstances of the convicted person.
1. Vid fastställande av straff skall Domstolen i enlighet med bevis- och förfarandereglerna beakta sådana omständigheter som brottets svårhetsgrad och den dömdes personliga förhållanden.
2. In imposing a sentence of imprisonment, the Court shall deduct the time, if any, previously spent in detention in accordance with an order of the Court. The Court may deduct any time otherwise spent in detention in connection with conduct underlying the crime.
2. Om någon döms till fängelse, skall Domstolen avräkna den eventuella tid som tidigare har tillbringats i häkte i enlighet med Domstolens beslut. Domstolen får avräkna tid som på annat sätt har tillbringats i fängsligt förvar för en gärning med anknytning till brottet.
3. When a person has been convicted of more than one
3. Om någon har fällts till ansvar för mer än ett brott, skall
crime, the Court shall pronounce a sentence for each crime and a joint sentence specifying the total period of imprisonment. This period shall be no less than the highest individual sentence pronounced and shall not exceed 30 years imprisonment or a sentence of life imprisonment in conformity with article 77, paragraph 1 (b).
Domstolen fastställa straff för vart och ett av brotten och ett gemensamt straff med angivande av fängelsestraffets sammanlagda längd. Denna tid skall inte vara kortare än det högsta enskilda straff som fastställts och inte överstiga 30 års fängelse eller ett livstidsstraff enligt artikel 77.1 b.
Article 79
Trust Fund
Artikel 79 Förvaltningsfond
1. A Trust Fund shall be established by decision of the Assembly of States Parties for the benefit of victims of crimes within the jurisdiction of the Court, and of the families of such victims.
1. På beslut av stadgepartsförsamlingen skall en förvaltningsfond upprättas till förmån för personer som är offer för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och deras anhöriga.
2. The Court may order money and other property collected through fines or forfeiture to be transferred, by order of the Court, to the Trust Fund.
2. Domstolen får förordna att penningmedel och annan egendom som härrör från böter och förverkanden till följd av Domstolens beslut skall överföras till förvaltningsfonden.
3. The Trust Fund shall be managed according to criteria to be determined by the Assembly of States Parties.
3. Förvaltningsfonden skall förvaltas i enlighet med de villkor som skall fastställas av partsförsamlingen.
Article 80
Non-prejudice to national application of penalties and
national laws
Artikel 80
Ingen inverkan på nationell tillämpning av straff och na-
tionella lagar
Nothing in this Part affects the application by States of penalties prescribed by their national law, nor the law of States which do not provide for penalties prescribed in this Part.
Inget i denna del skall inverka på staternas tillämpning av straff som föreskrivs i deras nationella lag eller på lagen i stater där de straff som föreskrivs i denna del inte förekommer.
Innehåll
Bilagan återger de s.k. Brottskriterierna (Elements of Crimes) som stadgepartsförsamlingen enligt art. 9 i Romstadgan har antagit (se avsnitt 9.1.6). Brottskriterierna har ännu inte översatts till svenska.
General Introduction ........................................................................65 Article 6: Genocide............................................................................67 Article 7: Crimes against humanity..................................................70 Article 8: War Crimes .......................................................................82
General introduction
1. Pursuant to article 9, the following Elements of Crimes shall assist the Court in the interpretation and application of articles 6, 7 and 8, consistent with the Statute. The provisions of the Statute, including article 21 and the general principles set out in Part 3, are applicable to the Elements of Crimes.
2. As stated in article 30, unless otherwise provided, a person shall be criminally responsible and liable for punishment for a crime within the jurisdiction of the Court only if the material elements are committed with intent and knowledge. Where no reference is made in the Elements of Crimes to a mental element for any particular conduct, consequence or circumstance listed, it is understood that the relevant mental element, i.e., intent, knowledge or both, set out in article 30 applies. Exceptions to the article 30 standard, based on the Statute, including applicable law under its relevant provisions, are indicated below.
3. Existence of intent and knowledge can be inferred from relevant facts and circumstances.
4. With respect to mental elements associated with elements involving value judgement, such as those using the terms ”inhumane” or ”severe”, it is not necessary that the perpetrator personally completed a particular value judgement, unless otherwise indicated.
5. Grounds for excluding criminal responsibility or the absence thereof are generally not specified in the elements of crimes listed under each crime. 1
6. The requirement of ”unlawfulness” found in the Statute or in other parts of international law, in particular international humanitarian law, is generally not specified in the elements of crimes.
7. The elements of crimes are generally structured in accordance with the following principles:  As the elements of crimes focus on the conduct, consequences and circumstances associated with each crime, they are generally listed in that order;  When required, a particular mental element is listed after the affected conduct, consequence or circumstance;  Contextual circumstances are listed last.
8. As used in the Elements of Crimes, the term ”perpetrator” is neutral as to guilt or innocence. The elements, including the appropriate mental elements, apply mutatis mutandis to all those whose criminal responsibility may fall under articles 25 and 28 of the Statute.
9. A particular conduct may constitute one or more crimes.
10. The use of short titles for the crimes has no legal effect.
1 This paragraph is without prejudice to the obligation of the Prosecutor under article 54, paragraph 1, of the Statute.
Article 6
Genocide
Introduction
With respect to the last element listed for each crime:  The term ”in the context of” would include the initial acts in an
emerging pattern;  The term ”manifest” is an objective qualification;  Notwithstanding the normal requirement for a mental element
provided for in article 30, and recognizing that knowledge of the circumstances will usually be addressed in proving genocidal intent, the appropriate requirement, if any, for a mental element regarding this circumstance will need to be decided by the Court on a case-by-case basis.
Article 6 (a)
Genocide by killing
Elements
1. The perpetrator killed 2one or more persons.
2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.
3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.
4. The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.
2 The term ”killed” is interchangeable with the term ”caused death”.
Article 6 (b)
Genocide by causing serious bodily or mental harm
Elements
1. The perpetrator caused serious bodily or mental harm to one or more persons. 3
2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.
3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.
4. The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.
Article 6 (c)
Genocide by deliberately inflicting conditions of life calculated to bring about physical destruction
Elements
1. The perpetrator inflicted certain conditions of life upon one or more persons.
2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.
3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.
4. The conditions of life were calculated to bring about the physical destruction of that group, in whole or in part. 4
3 This conduct may include, but is not necessarily restricted to, acts of torture, rape, sexual violence or inhuman or degrading treatment.
5. The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.
Article 6 (d)
Genocide by imposing measures intended to prevent births
Elements
1. The perpetrator imposed certain measures upon one or more persons.
2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.
3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.
4. The measures imposed were intended to prevent births within that group.
5. The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.
Article 6 (e)
Genocide by forcibly transferring children
Elements
1. The perpetrator forcibly transferred one or more persons. 5
4 The term ”conditions of life” may include, but is not necessarily restricted to, deliberate deprivation of resources indispensable for survival, such as food or medical services, or systematic expulsion from homes. 5 The term ”forcibly” is not restricted to physical force, but may include threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment.
2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.
3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.
4. The transfer was from that group to another group.
5. The person or persons were under the age of 18 years.
6. The perpetrator knew, or should have known, that the person or persons were under the age of 18 years.
7. The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.
Article 7
Crimes against humanity
Introduction
1. Since article 7 pertains to international criminal law, its provisions, consistent with article 22, must be strictly construed, taking into account that crimes against humanity as defined in article 7 are among the most serious crimes of concern to the international community as a whole, warrant and entail individual criminal responsibility, and require conduct which is impermissible under generally applicable international law, as recognized by the principal legal systems of the world.
2. The last two elements for each crime against humanity describe the context in which the conduct must take place. These elements clarify the requisite participation in and knowledge of a widespread or systematic attack against a civilian population. However, the last element should not be interpreted as requiring proof that the perpetrator had knowledge of all characteristics of the attack or the precise details of the plan or policy of the State or organization. In the case of an emerging widespread or systematic attack against a civilian population, the intent clause of the last ele-
ment indicates that this mental element is satisfied if the perpetrator intended to further such an attack.
3. ”Attack directed against a civilian population” in these context elements is understood to mean a course of conduct involving the multiple commission of acts referred to in article 7, paragraph 1, of the Statute against any civilian population, pursuant to or in furtherance of a State or organizational policy to commit such attack. The acts need not constitute a military attack. It is understood that ”policy to commit such attack” requires that the State or organization actively promote or encourage such an attack against a civilian population.6
Article 7 (1) (a)
Crime against humanity of murder
Elements
1. The perpetrator killed 7one or more persons.
2. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
3. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack against a civilian population.
6 A policy which has a civilian population as the object of the attack would be implemented by State or organizational action. Such a policy may, in exceptional circumstances, be implemented by a deliberate failure to take action, which is consciously aimed at encouraging such attack. The existence of such a policy cannot be inferred solely from the absence of governmental or organizational action. 7 The term ”killed” is interchangeable with the term ”caused death”. This footnote applies to all elements which use either of these concepts.
Article 7 (1) (b)
Crime against humanity of extermination
Elements
1. The perpetrator killed8 one or more persons, including by inflicting conditions of life calculated to bring about the destruction of part of a population. 9
2. The conduct constituted, or took place as part of,10 a mass killing of members of a civilian population.
3. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
4. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (c)
Crime against humanity of enslavement
Elements
1. The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by purchasing, selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty. 11
2. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
8 The conduct could be committed by different methods of killing, either directly or indirectly. 9 The infliction of such conditions could include the deprivation of access to food and medicine. 10 The term ”as part of” would include the initial conduct in a mass killing. 11 It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include exacting forced labour or otherwise reducing a person to a servile status as defined in the Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.
3. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (d)
Crime against humanity of deportation or forcible transfer of population
Elements
1. The perpetrator deported or forcibly12 transferred,13 without grounds permitted under international law, one or more persons to another State or location, by expulsion or other coercive acts.
2. Such person or persons were lawfully present in the area from which they were so deported or transferred.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the lawfulness of such presence.
4. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
5. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (e)
Crime against humanity of imprisonment or other severe deprivation of physical liberty
Elements
1. The perpetrator imprisoned one or more persons or otherwise severely deprived one or more persons of physical liberty.
12 The term ”forcibly” is not restricted to physical force, but may include threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment. 13 ”Deported or forcibly transferred” is interchangeable with ”forcibly displaced”.
2. The gravity of the conduct was such that it was in violation of fundamental rules of international law.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.
4. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
5. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (f)
Crime against humanity of torture 14
Elements
1. The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.
2. Such person or persons were in the custody or under the control of the perpetrator.
3. Such pain or suffering did not arise only from, and was not inherent in or incidental to, lawful sanctions.
4. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
5. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
14 It is understood that no specific purpose need be proved for this crime.
Article 7 (1) (g)-1
Crime against humanity of rape
Elements
1. The perpetrator invaded15 the body of a person by conduct resulting in penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening of the victim with any object or any other part of the body.
2. The invasion was committed by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or another person, or by taking advantage of a coercive environment, or the invasion was committed against a person incapable of giving genuine consent. 16
3. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
4. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (g)-2
Crime against humanity of sexual slavery 17
Elements
1. The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by pur-
15 The concept of ”invasion” is intended to be broad enough to be gender-neutral. 16 It is understood that a person may be incapable of giving genuine consent if affected by natural, induced or age-related incapacity. This footnote also applies to the corresponding elements of article 7 (1) (g)-3, 5 and 6. 17 Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission could involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose.
chasing, selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty.18
2. The perpetrator caused such person or persons to engage in one or more acts of a sexual nature.
3. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
4. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (g)-3
Crime against humanity of enforced prostitution
Elements
1. The perpetrator caused one or more persons to engage in one or more acts of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
2. The perpetrator or another person obtained or expected to obtain pecuniary or other advantage in exchange for or in connection with the acts of a sexual nature.
3. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
4. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
18 It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include exacting forced labour or otherwise reducing a person to a servile status as defined in the Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.
Article 7 (1) (g)-4
Crime against humanity of forced pregnancy
Elements
1. The perpetrator confined one or more women forcibly made pregnant, with the intent of affecting the ethnic composition of any population or carrying out other grave violations of international law.
2. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
3. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (g)-5
Crime against humanity of enforced sterilization
Elements
1. The perpetrator deprived one or more persons of biological reproductive capacity.19
2. The conduct was neither justified by the medical or hospital treatment of the person or persons concerned nor carried out with their genuine consent.20
3. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
4. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
19 The deprivation is not intended to include birth-control measures which have a nonpermanent effect in practice. 20 It is understood that ”genuine consent” does not include consent obtained through deception.
Article 7 (1) (g)-6
Crime against humanity of sexual violence
Elements
1. The perpetrator committed an act of a sexual nature against one or more persons or caused such person or persons to engage in an act of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
2. Such conduct was of a gravity comparable to the other offences in article 7, paragraph 1 (g), of the Statute.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.
4. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
5. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (h)
Crime against humanity of persecution
Elements
1. The perpetrator severely deprived, contrary to international law,21 one or more persons of fundamental rights.
2. The perpetrator targeted such person or persons by reason of the identity of a group or collectivity or targeted the group or collectivity as such.
21 This requirement is without prejudice to paragraph 6 of the General Introduction to the Elements of Crimes.
3. Such targeting was based on political, racial, national, ethnic, cultural, religious, gender as defined in article 7, paragraph 3, of the Statute, or other grounds that are universally recognized as impermissible under international law.
4. The conduct was committed in connection with any act referred to in article 7, paragraph 1, of the Statute or any crime within the jurisdiction of the Court.22
5. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
6. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (i)
Crime against humanity of enforced disappearance of persons 2324
Elements
1. The perpetrator: (a) Arrested, detained 2526or abducted one or more persons; or  (b) Refused to acknowledge the arrest, detention or abduction, or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons.
2. (a) Such arrest, detention or abduction was followed or accompanied by a refusal to acknowledge that deprivation of freedom or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons; or
(b) Such refusal was preceded or accompanied by that depri-
vation of freedom.
22 It is understood that no additional mental element is necessary for this element other than that inherent in element 6. 23 Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission will normally involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose. 24 This crime falls under the jurisdiction of the Court only if the attack referred to in elements 7 and 8 occurs after the entry into force of the Statute. 25 The word ”detained” would include a perpetrator who maintained an existing detention. 26 It is understood that under certain circumstances an arrest or detention may have been lawful.
3. The perpetrator was aware that:27  (a) Such arrest, detention or abduction would be followed in the ordinary course of events by a refusal to acknowledge that deprivation of freedom or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons;28 or  (b) Such refusal was preceded or accompanied by that deprivation of freedom.
4. Such arrest, detention or abduction was carried out by, or with the authorization, support or acquiescence of, a State or a political organization.
5. Such refusal to acknowledge that deprivation of freedom or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons was carried out by, or with the authorization or support of, such State or political organization.
6. The perpetrator intended to remove such person or persons from the protection of the law for a prolonged period of time.
7. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
8. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (j)
Crime against humanity of apartheid
Elements
1. The perpetrator committed an inhumane act against one or more persons.
27 This element, inserted because of the complexity of this crime, is without prejudice to the General Introduction to the Elements of Crimes. 28 It is understood that, in the case of a perpetrator who maintained an existing detention, this element would be satisfied if the perpetrator was aware that such a refusal had already taken place.
2. Such act was an act referred to in article 7, paragraph 1, of the Statute, or was an act of a character similar to any of those acts.29
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the character of the act.
4. The conduct was committed in the context of an institutionalized regime of systematic oppression and domination by one racial group over any other racial group or groups.
5. The perpetrator intended to maintain such regime by that conduct.
6. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
7. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
Article 7 (1) (k)
Crime against humanity of other inhumane acts
Elements
1. The perpetrator inflicted great suffering, or serious injury to body or to mental or physical health, by means of an inhumane act.
2. Such act was of a character similar to any other act referred to in article 7, paragraph 1, of the Statute. 30
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the character of the act.
4. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
5. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.
29 It is understood that ”character” refers to the nature and gravity of the act. 30 It is understood that ”character” refers to the nature and gravity of the act.
Article 8
War crimes
Introduction
The elements for war crimes under article 8, paragraph 2 (c)
and (e), are subject to the limitations addressed in article 8, paragraph 2 (d) and (f), which are not elements of crimes.
The elements for war crimes under article 8, paragraph 2, of
the Statute shall be interpreted within the established framework of the international law of armed conflict including, as appropriate, the international law of armed conflict applicable to armed conflict at sea.
With respect to the last two elements listed for each crime:
- There is no requirement for a legal evaluation by the perpetrator as to the existence of an armed conflict or its character as international or non-international;
- In that context there is no requirement for awareness by the perpetrator of the facts that established the character of the conflict as international or non-international;
- There is only a requirement for the awareness of the factual circumstances that established the existence of an armed conflict that is implicit in the terms ”took place in the context of and was associated with”.
Article 8 (2) (a) Article 8 (2) (a) (i)
War crime of wilful killing
Elements
1. The perpetrator killed one or more persons.31
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.3233
31 The term ”killed” is interchangeable with the term ”caused death”. This footnote applies to all elements which use either of these concepts.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict. 34
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (ii)-1
War crime of torture
Elements 35
1. The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.
2. The perpetrator inflicted the pain or suffering for such purposes as: obtaining information or a confession, punishment, intimidation or coercion or for any reason based on discrimination of any kind.
3. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
32 This mental element recognizes the interplay between articles 30 and 32. This footnote also applies to the corresponding element in each crime under article 8 (2) (a), and to the element in other crimes in article 8 (2) concerning the awareness of factual circumstances that establish the status of persons or property protected under the relevant international law of armed conflict. 33 With respect to nationality, it is understood that the perpetrator needs only to know that the victim belonged to an adverse party to the conflict. This footnote also applies to the corresponding element in each crime under article 8 (2) (a). 34 The term ”international armed conflict” includes military occupation. This footnote also applies to the corresponding element in each crime under article 8 (2) (a). 35 As element 3 requires that all victims must be ”protected persons” under one or more of the Geneva Conventions of 1949, these elements do not include the custody or control requirement found in the elements of article 7 (1) (e).
Article 8 (2) (a) (ii)-2
War crime of inhuman treatment
Elements
1. The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (ii)-3
War crime of biological experiments
Elements
1. The perpetrator subjected one or more persons to a particular biological experiment.
2. The experiment seriously endangered the physical or mental health or integrity of such person or persons.
3. The intent of the experiment was non-therapeutic and it was neither justified by medical reasons nor carried out in such person’s or persons’ interest.
4. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
5. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (iii)
War crime of wilfully causing great suffering
Elements
1. The perpetrator caused great physical or mental pain or suffering to, or serious injury to body or health of, one or more persons.
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (iv)
War crime of destruction and appropriation of property
Elements
1. The perpetrator destroyed or appropriated certain property.
2. The destruction or appropriation was not justified by military necessity.
3. The destruction or appropriation was extensive and carried out wantonly.
4. Such property was protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
5. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (v)
War crime of compelling service in hostile forces
Elements
1. The perpetrator coerced one or more persons, by act or threat, to take part in military operations against that person’s own country or forces or otherwise serve in the forces of a hostile power.
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (vi)
War crime of denying a fair trial
Elements
1. The perpetrator deprived one or more persons of a fair and regular trial by denying judicial guarantees as defined, in particular, in the third and the fourth Geneva Conventions of 1949.
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (vii)-1
War crime of unlawful deportation and transfer
Elements
1. The perpetrator deported or transferred one or more persons to another State or to another location.
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (vii)-2
War crime of unlawful confinement
Elements
1. The perpetrator confined or continued to confine one or more persons to a certain location.
2. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (a) (viii)
War crime of taking hostages
Elements
1. The perpetrator seized, detained or otherwise held hostage one or more persons.
2. The perpetrator threatened to kill, injure or continue to detain such person or persons.
3. The perpetrator intended to compel a State, an international organization, a natural or legal person or a group of persons to act or refrain from acting as an explicit or implicit condition for the safety or the release of such person or persons.
4. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.
5. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) Article 8 (2) (b) (i)
War crime of attacking civilians
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was a civilian population as such or individual civilians not taking direct part in hostilities.
3. The perpetrator intended the civilian population as such or individual civilians not taking direct part in hostilities to be the object of the attack.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (ii)
War crime of attacking civilian objects
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was civilian objects, that is, objects which are not military objectives.
3. The perpetrator intended such civilian objects to be the object of the attack.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (iii)
War crime of attacking personnel or objects involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was personnel, installations, material, units or vehicles involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission in accordance with the Charter of the United Nations.
3. The perpetrator intended such personnel, installations, material, units or vehicles so involved to be the object of the attack.
4. Such personnel, installations, material, units or vehicles were entitled to that protection given to civilians or civilian objects under the international law of armed conflict.
5. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protection.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (iv)
War crime of excessive incidental death, injury, or damage
Elements
1. The perpetrator launched an attack.
2. The attack was such that it would cause incidental death or injury to civilians or damage to civilian objects or widespread, longterm and severe damage to the natural environment and that such death, injury or damage would be of such an extent as to be clearly excessive in relation to the concrete and direct overall military advantage anticipated.36
3. The perpetrator knew that the attack would cause incidental death or injury to civilians or damage to civilian objects or widespread, long-term and severe damage to the natural environment and that such death, injury or damage would be of such an extent as to be clearly excessive in relation to the concrete and direct overall military advantage anticipated.37
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
36 The expression ”concrete and direct overall military advantage” refers to a military advantage that is foreseeable by the perpetrator at the relevant time. Such advantage may or may not be temporally or geographically related to the object of the attack. The fact that this crime admits the possibility of lawful incidental injury and collateral damage does not in any way justify any violation of the law applicable in armed conflict. It does not address justifications for war or other rules related to jus ad bellum. It reflects the proportionality requirement inherent in determining the legality of any military activity undertaken in the context of an armed conflict. 37 As opposed to the general rule set forth in paragraph 4 of the General Introduction, this knowledge element requires that the perpetrator make the value judgement as described therein. An evaluation of that value judgement must be based on the requisite information available to the perpetrator at the time.
Article 8 (2) (b) (v)
War crime of attacking undefended places 38
Elements
1. The perpetrator attacked one or more towns, villages, dwellings or buildings.
2. Such towns, villages, dwellings or buildings were open for unresisted occupation.
3. Such towns, villages, dwellings or buildings did not constitute military objectives.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (vi)
War crime of killing or wounding a person hors de combat
Elements
1. The perpetrator killed or injured one or more persons.
2. Such person or persons were hors de combat.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
38 The presence in the locality of persons specially protected under the Geneva Conventions of 1949 or of police forces retained for the sole purpose of maintaining law and order does not by itself render the locality a military objective.
Article 8 (2) (b) (vii)-1
War crime of improper use of a flag of truce
Elements
1. The perpetrator used a flag of truce.
2. The perpetrator made such use in order to feign an intention to negotiate when there was no such intention on the part of the perpetrator.
3. The perpetrator knew or should have known of the prohibited nature of such use.39
4. The conduct resulted in death or serious personal injury.
5. The perpetrator knew that the conduct could result in death or serious personal injury.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (vii)-2
War crime of improper use of a flag, insignia or uniform of the hostile party
Elements
1. The perpetrator used a flag, insignia or uniform of the hostile party.
2. The perpetrator made such use in a manner prohibited under the international law of armed conflict while engaged in an attack.
3. The perpetrator knew or should have known of the prohibited nature of such use.40
39 This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The term ”prohibited nature” denotes illegality.
4. The conduct resulted in death or serious personal injury.
5. The perpetrator knew that the conduct could result in death or serious personal injury.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (vii)-3
War crime of improper use of a flag, insignia or uniform of the United Nations
Elements
1. The perpetrator used a flag, insignia or uniform of the United Nations.
2. The perpetrator made such use in a manner prohibited under the international law of armed conflict.
3. The perpetrator knew of the prohibited nature of such use.41
4. The conduct resulted in death or serious personal injury.
5. The perpetrator knew that the conduct could result in death or serious personal injury.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
40 This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The term ”prohibited nature” denotes illegality. 41 This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The ”should have known” test required in the other offences found in article 8 (2) (b) (vii) is not applicable here because of the variable and regulatory nature of the relevant prohibitions.
Article 8 (2) (b) (vii)-4
War crime of improper use of the distinctive emblems of the Geneva Conventions
Elements
1. The perpetrator used the distinctive emblems of the Geneva Conventions.
2. The perpetrator made such use for combatant purposes42 in a manner prohibited under the international law of armed conflict.
3. The perpetrator knew or should have known of the prohibited nature of such use.43
4. The conduct resulted in death or serious personal injury.
5. The perpetrator knew that the conduct could result in death or serious personal injury.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (viii)
The transfer, directly or indirectly, by the Occupying Power of parts of its own civilian population into the territory it occupies, or the deportation or transfer of all or parts of the population of the occupied territory within or outside this territory
Elements
1. The perpetrator:
(a)Transferred44 directly or indirectly, parts of its own popula-
tion into the territory it occupies; or
42 Combatant purposes” in these circumstances means purposes directly related to hostilities and not including medical, religious or similar activities. 43 This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The term ”prohibited nature” denotes illegality.
(b)Deported or transferred all or parts of the population of
the occupied territory within or outside this territory.
2. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
3. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (ix)
War crime of attacking protected objects 45
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was one or more buildings dedicated to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals or places where the sick and wounded are collected, which were not military objectives.
3. The perpetrator intended such building or buildings dedicated to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals or places where the sick and wounded are collected, which were not military objectives, to be the object of the attack.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
44 The term ”transfer” needs to be interpreted in accordance with the relevant provisions of international humanitarian law. 45 The presence in the locality of persons specially protected under the Geneva Conventions of 1949 or of police forces retained for the sole purpose of maintaining law and order does not by itself render the locality a military objective.
Article 8 (2) (b) (x)-1
War crime of mutilation
Elements
1. The perpetrator subjected one or more persons to mutilation, in particular by permanently disfiguring the person or persons, or by permanently disabling or removing an organ or appendage.
2. The conduct caused death or seriously endangered the physical or mental health of such person or persons.
3. The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital treatment of the person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interest.46
4. Such person or persons were in the power of an adverse party.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (x)-2
War crime of medical or scientific experiments
Elements
1. The perpetrator subjected one or more persons to a medical or scientific experiment.
2. The experiment caused death or seriously endangered the physical or mental health or integrity of such person or persons.
46 Consent is not a defence to this crime. The crime prohibits any medical procedure which is not indicated by the state of health of the person concerned and which is not consistent with generally accepted medical standards which would be applied under similar medical circumstances to persons who are nationals of the party conducting the procedure and who are in no way deprived of liberty. This footnote also applies to the same element for article 8 (2) (b) (x)-2.
3. The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital treatment of such person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interest.
4. Such person or persons were in the power of an adverse party.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xi)
War crime of treacherously killing or wounding
Elements
1. The perpetrator invited the confidence or belief of one or more persons that they were entitled to, or were obliged to accord, protection under rules of international law applicable in armed conflict.
2. The perpetrator intended to betray that confidence or belief.
3. The perpetrator killed or injured such person or persons.
4. The perpetrator made use of that confidence or belief in killing or injuring such person or persons.
5. Such person or persons belonged to an adverse party.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xii)
War crime of denying quarter
Elements
1. The perpetrator declared or ordered that there shall be no survivors.
2. Such declaration or order was given in order to threaten an adversary or to conduct hostilities on the basis that there shall be no survivors.
3. The perpetrator was in a position of effective command or control over the subordinate forces to which the declaration or order was directed.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xiii)
War crime of destroying or seizing the enemy’s property
Elements
1. The perpetrator destroyed or seized certain property.
2. Such property was property of a hostile party.
3. Such property was protected from that destruction or seizure under the international law of armed conflict.
4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the status of the property.
5. The destruction or seizure was not justified by military necessity.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xiv)
War crime of depriving the nationals of the hostile power of rights or actions
Elements
1. The perpetrator effected the abolition, suspension or termination of admissibility in a court of law of certain rights or actions.
2. The abolition, suspension or termination was directed at the nationals of a hostile party.
3. The perpetrator intended the abolition, suspension or termination to be directed at the nationals of a hostile party.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xv)
War crime of compelling participation in military operations
Elements
1. The perpetrator coerced one or more persons by act or threat to take part in military operations against that person’s own country or forces.
2. Such person or persons were nationals of a hostile party.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xvi)
War crime of pillaging
Elements
1. The perpetrator appropriated certain property.
2. The perpetrator intended to deprive the owner of the property and to appropriate it for private or personal use.47
3. The appropriation was without the consent of the owner.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xvii)
War crime of employing poison or poisoned weapons
Elements
1. The perpetrator employed a substance or a weapon that releases a substance as a result of its employment.
2. The substance was such that it causes death or serious damage to health in the ordinary course of events, through its toxic properties.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
47 As indicated by the use of the term ”private or personal use”, appropriations justified by military necessity cannot constitute the crime of pillaging.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xviii)
War crime of employing prohibited gases, liquids, materials or devices
Elements
1. The perpetrator employed a gas or other analogous substance or device.
2. The gas, substance or device was such that it causes death or serious damage to health in the ordinary course of events, through its asphyxiating or toxic properties.48
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xix)
War crime of employing prohibited bullets
Elements
1. The perpetrator employed certain bullets.
2. The bullets were such that their use violates the international law of armed conflict because they expand or flatten easily in the human body.
3. The perpetrator was aware that the nature of the bullets was such that their employment would uselessly aggravate suffering or the wounding effect.
48 Nothing in this element shall be interpreted as limiting or prejudicing in any way existing or developing rules of international law with respect to development, production, stockpiling and use of chemical weapons.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xx)
War crime of employing weapons, projectiles or materials or methods of warfare listed in the Annex to the Statute
Elements
[Elements will have to be drafted once weapons, projectiles or material or methods of warfare have been included in an annex to the Statute.]
Article 8 (2) (b) (xxi)
War crime of outrages upon personal dignity
Elements
1. The perpetrator humiliated, degraded or otherwise violated the dignity of one or more persons. 49
2. The severity of the humiliation, degradation or other violation was of such degree as to be generally recognized as an outrage upon personal dignity.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
49 For this crime, ”persons” can include dead persons. It is understood that the victim need not personally be aware of the existence of the humiliation or degradation or other violation. This element takes into account relevant aspects of the cultural background of the victim.
Article 8 (2) (b) (xxii)-1
War crime of rape
Elements
1. The perpetrator invaded50 the body of a person by conduct resulting in penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening of the victim with any object or any other part of the body.
2. The invasion was committed by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or another person, or by taking advantage of a coercive environment, or the invasion was committed against a person incapable of giving genuine consent.51
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxii)-2
War crime of sexual slavery 52
Elements
1. The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by purchasing, selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty.53
50 The concept of ”invasion” is intended to be broad enough to be gender-neutral. 51 It is understood that a person may be incapable of giving genuine consent if affected by natural, induced or age-related incapacity. This footnote also applies to the corresponding elements of article 8 (2) (b) (xxii)-3, 5 and 6. 52 Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission could involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose. 53 It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include exacting forced labour or otherwise reducing a person to servile status as defined in the Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and
2. The perpetrator caused such person or persons to engage in one or more acts of a sexual nature.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxii)-3
War crime of enforced prostitution
Elements
1. The perpetrator caused one or more persons to engage in one or more acts of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
2. The perpetrator or another person obtained or expected to obtain pecuniary or other advantage in exchange for or in connection with the acts of a sexual nature.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.
Article 8 (2) (b) (xxii)-4
War crime of forced pregnancy
Elements
1. The perpetrator confined one or more women forcibly made pregnant, with the intent of affecting the ethnic composition of any population or carrying out other grave violations of international law.
2. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
3. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxii)-5
War crime of enforced sterilization
Elements
1. The perpetrator deprived one or more persons of biological reproductive capacity.54
2. The conduct was neither justified by the medical or hospital treatment of the person or persons concerned nor carried out with their genuine consent.55
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
54 The deprivation is not intended to include birth-control measures which have a nonpermanent effect in practice. 55 It is understood that ”genuine consent” does not include consent obtained through deception.
Article 8 (2) (b) (xxii)-6
War crime of sexual violence
Elements
1. The perpetrator committed an act of a sexual nature against one or more persons or caused such person or persons to engage in an act of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
2. The conduct was of a gravity comparable to that of a grave breach of the Geneva Conventions.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxiii)
War crime of using protected persons as shields
Elements
1. The perpetrator moved or otherwise took advantage of the location of one or more civilians or other persons protected under the international law of armed conflict.
2. The perpetrator intended to shield a military objective from attack or shield, favour or impede military operations.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxiv)
War crime of attacking objects or persons using the distinctive emblems of the Geneva Conventions
Elements
1. The perpetrator attacked one or more persons, buildings, medical units or transports or other objects using, in conformity with international law, a distinctive emblem or other method of identification indicating protection under the Geneva Conventions.
2. The perpetrator intended such persons, buildings, units or transports or other objects so using such identification to be the object of the attack.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxv)
War crime of starvation as a method of warfare
Elements
1. The perpetrator deprived civilians of objects indispensable to their survival.
2. The perpetrator intended to starve civilians as a method of warfare.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (b) (xxvi)
War crime of using, conscripting or enlisting children
Elements
1. The perpetrator conscripted or enlisted one or more persons into the national armed forces or used one or more persons to participate actively in hostilities.
2. Such person or persons were under the age of 15 years.
3. The perpetrator knew or should have known that such person or persons were under the age of 15 years.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) Article 8 (2) (c) (i)-1
War crime of murder
Elements
1. The perpetrator killed one or more persons.
2. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel, or religious personnel56 taking no active part in the hostilities.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
56 The term ”religious personnel” includes those non-confessional non-combatant military personnel carrying out a similar function.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) (i)-2
War crime of mutilation
Elements
1. The perpetrator subjected one or more persons to mutilation, in particular by permanently disfiguring the person or persons, or by permanently disabling or removing an organ or appendage.
2. The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital treatment of the person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interests.
3. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.
4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) (i)-3
War crime of cruel treatment
Elements
1. The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.
2. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel, or religious personnel taking no active part in the hostilities.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) (i)-4
War crime of torture
Elements
1. The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.
2. The perpetrator inflicted the pain or suffering for such purposes as: obtaining information or a confession, punishment, intimidation or coercion or for any reason based on discrimination of any kind.
3. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.
4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) (ii)
War crime of outrages upon personal dignity
Elements
1. The perpetrator humiliated, degraded or otherwise violated the dignity of one or more persons.57
2. The severity of the humiliation, degradation or other violation was of such degree as to be generally recognized as an outrage upon personal dignity.
3. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.
4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) (iii)
War crime of taking hostages
Elements
1. The perpetrator seized, detained or otherwise held hostage one or more persons.
2. The perpetrator threatened to kill, injure or continue to detain such person or persons.
3. The perpetrator intended to compel a State, an international organization, a natural or legal person or a group of persons to act
57 For this crime, ”persons” can include dead persons. It is understood that the victim need not personally be aware of the existence of the humiliation or degradation or other violation. This element takes into account relevant aspects of the cultural background of the victim.
or refrain from acting as an explicit or implicit condition for the safety or the release of such person or persons.
4. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.
5. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (c) (iv)
War crime of sentencing or execution without due process
Elements
1. The perpetrator passed sentence or executed one or more persons.58
2. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.
4. There was no previous judgement pronounced by a court, or the court that rendered judgement was not ”regularly constituted”, that is, it did not afford the essential guarantees of independence and impartiality, or the court that rendered judgement did not af-
58 The elements laid down in these documents do not address the different forms of individual criminal responsibility, as enunciated in articles 25 and 28 of the Statute.
ford all other judicial guarantees generally recognized as indispensable under international law.59
5. The perpetrator was aware of the absence of a previous judgement or of the denial of relevant guarantees and the fact that they are essential or indispensable to a fair trial.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) Article 8 (2) (e) (i)
War crime of attacking civilians
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was a civilian population as such or individual civilians not taking direct part in hostilities.
3. The perpetrator intended the civilian population as such or individual civilians not taking direct part in hostilities to be the object of the attack.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
59 With respect to elements 4 and 5, the Court should consider whether, in the light of all relevant circumstances, the cumulative effect of factors with respect to guarantees deprived the person or persons of a fair trial.
Article 8 (2) (e) (ii)
War crime of attacking objects or persons using the distinctive emblems of the Geneva Conventions
Elements
1. The perpetrator attacked one or more persons, buildings, medical units or transports or other objects using, in conformity with international law, a distinctive emblem or other method of identification indicating protection under the Geneva Conventions.
2. The perpetrator intended such persons, buildings, units or transports or other objects so using such identification to be the object of the attack.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (iii)
War crime of attacking personnel or objects involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was personnel, installations, material, units or vehicles involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission in accordance with the Charter of the United Nations.
3. The perpetrator intended such personnel, installations, material, units or vehicles so involved to be the object of the attack.
4. Such personnel, installations, material, units or vehicles were entitled to that protection given to civilians or civilian objects under the international law of armed conflict.
5. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protection.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (iv)
War crime of attacking protected objects 60
Elements
1. The perpetrator directed an attack.
2. The object of the attack was one or more buildings dedicated to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals or places where the sick and wounded are collected, which were not military objectives.
3. The perpetrator intended such building or buildings dedicated to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals or places where the sick and wounded are collected, which were not military objectives, to be the object of the attack.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (v)
War crime of pillaging
Elements
1. The perpetrator appropriated certain property.
60 The presence in the locality of persons specially protected under the Geneva Conventions of 1949 or of police forces retained for the sole purpose of maintaining law and order does not by itself render the locality a military objective.
2. The perpetrator intended to deprive the owner of the property and to appropriate it for private or personal use.61
3. The appropriation was without the consent of the owner.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (vi)-1
War crime of rape
Elements
1. The perpetrator invaded62 the body of a person by conduct resulting in penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening of the victim with any object or any other part of the body.
2. The invasion was committed by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or another person, or by taking advantage of a coercive environment, or the invasion was committed against a person incapable of giving genuine consent.63
3. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
61 As indicated by the use of the term ”private or personal use”, appropriations justified by military necessity cannot constitute the crime of pillaging. 62 The concept of ”invasion” is intended to be broad enough to be gender-neutral. 63 It is understood that a person may be incapable of giving genuine consent if affected by natural, induced or age-related incapacity. This footnote also applies to the corresponding elements in article 8 (2) (e) (vi)-3, 5 and 6.
Article 8 (2) (e) (vi)-2
War crime of sexual slavery 64
Elements
1. The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by purchasing, selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty.65
2. The perpetrator caused such person or persons to engage in one or more acts of a sexual nature.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (vi)-3
War crime of enforced prostitution
Elements
1. The perpetrator caused one or more persons to engage in one or more acts of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
2. The perpetrator or another person obtained or expected to obtain pecuniary or other advantage in exchange for or in connection with the acts of a sexual nature.
64 Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission could involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose. 65 It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include exacting forced labour or otherwise reducing a person to servile status as defined in the Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.
3. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (vi)-4
War crime of forced pregnancy
Elements
1. The perpetrator confined one or more women forcibly made pregnant, with the intent of affecting the ethnic composition of any population or carrying out other grave violations of international law.
2. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
3. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (vi)-5
War crime of enforced sterilization
Elements
1. The perpetrator deprived one or more persons of biological reproductive capacity.66
2. The conduct was neither justified by the medical or hospital treatment of the person or persons concerned nor carried out with their genuine consent.67
3. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
66 The deprivation is not intended to include birth-control measures which have a nonpermanent effect in practice. 67 It is understood that ”genuine consent” does not include consent obtained through deception.
4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (vi)-6
War crime of sexual violence
Elements
1. The perpetrator committed an act of a sexual nature against one or more persons or caused such person or persons to engage in an act of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
2. The conduct was of a gravity comparable to that of a serious violation of article 3 common to the four Geneva Conventions.
3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (vii)
War crime of using, conscripting and enlisting children
Elements
1. The perpetrator conscripted or enlisted one or more persons into an armed force or group or used one or more persons to participate actively in hostilities.
2. Such person or persons were under the age of 15 years.
3. The perpetrator knew or should have known that such person or persons were under the age of 15 years.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (viii)
War crime of displacing civilians
Elements
1. The perpetrator ordered a displacement of a civilian population.
2. Such order was not justified by the security of the civilians involved or by military necessity.
3. The perpetrator was in a position to effect such displacement by giving such order.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (ix)
War crime of treacherously killing or wounding
Elements
1. The perpetrator invited the confidence or belief of one or more combatant adversaries that they were entitled to, or were obliged to accord, protection under rules of international law applicable in armed conflict.
2. The perpetrator intended to betray that confidence or belief.
3. The perpetrator killed or injured such person or persons.
4. The perpetrator made use of that confidence or belief in killing or injuring such person or persons.
5. Such person or persons belonged to an adverse party.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (x)
War crime of denying quarter
Elements
1. The perpetrator declared or ordered that there shall be no survivors.
2. Such declaration or order was given in order to threaten an adversary or to conduct hostilities on the basis that there shall be no survivors.
3. The perpetrator was in a position of effective command or control over the subordinate forces to which the declaration or order was directed.
4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (xi)-1
War crime of mutilation
Elements
1. The perpetrator subjected one or more persons to mutilation, in particular by permanently disfiguring the person or persons, or by permanently disabling or removing an organ or appendage.
2. The conduct caused death or seriously endangered the physical or mental health of such person or persons.
3. The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital treatment of the person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interest.68
4. Such person or persons were in the power of another party to the conflict.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (xi)-2
War crime of medical or scientific experiments
Elements
1. The perpetrator subjected one or more persons to a medical or scientific experiment.
2. The experiment caused the death or seriously endangered the physical or mental health or integrity of such person or persons.
68 Consent is not a defence to this crime. The crime prohibits any medical procedure which is not indicated by the state of health of the person concerned and which is not consistent with generally accepted medical standards which would be applied under similar medical circumstances to persons who are nationals of the party conducting the procedure and who are in no way deprived of liberty. This footnote also applies to the similar element in article 8 (2) (e) (xi)-2.
3. The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital treatment of such person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interest.
4. Such person or persons were in the power of another party to the conflict.
5. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
Article 8 (2) (e) (xii)
War crime of destroying or seizing the enemy’s property
Elements
1. The perpetrator destroyed or seized certain property.
2. Such property was property of an adversary.
3. Such property was protected from that destruction or seizure under the international law of armed conflict.
4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the status of the property.
5. The destruction or seizure was not required by military necessity.
6. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.
7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.
utdrag
I enlighet med art. 51 i Romstadgan har stadgepartsförsamlingen antagit Bevis- och förfaranderegler för Internationella brottmålsdomstolen. Här återges de bestämmelser som skall tillämpas vid påföljdsbestämningen enligt art. 77 och 78 i stadgan och som har beskrivits i avsnitt 13.1. Ännu så länge saknas en officiell svensk översättning.
Chapter 7
Penalties
Rule 145
Determination of sentence
1. In its determination of the sentence pursuant to article 78, paragraph 1, the Court shall: (a) Bear in mind that the totality of any sentence of imprisonment and fine, as the case may be, imposed under article 77 must reflect the culpability of the convicted person; (b) Balance all the relevant factors, including any mitigating and aggravating factors and consider the circumstances both of the convicted person and of the crime; (c) In addition to the factors mentioned in article 78, paragraph 1, give consideration, inter alia, to the extent of the damage caused, in particular the harm caused to the victims and their families, the nature of the unlawful behaviour and the means employed to execute the crime; the degree of participation of the convicted person; the degree of intent; the circumstances of manner, time and location; and the age, education, social and economic condition of the convicted person.
2. In addition to the factors mentioned above, the Court shall take into account, as appropriate: (a) Mitigating circumstances such as: (i) The circumstances falling short of constituting grounds for exclusion of criminal responsibility, such as substantially diminished mental capacity or duress; (ii) The convicted person’s conduct after the act, including any efforts by the person to compensate the victims and any cooperation with the Court; (b) As aggravating circumstances: (i) Any relevant prior criminal convictions for crimes under the jurisdiction of the Court or of a similar nature; (ii) Abuse of power or official capacity; (iii) Commission of the crime where the victim is particularly defenceless; (iv) Commission of the crime with particular cruelty or where there were multiple victims; (v) Commission of the crime for any motive involving discrimination on any of the grounds referred to in article 21, paragraph 3; (vi) Other circumstances which, although not enumerated above, by virtue of their nature are similar to those mentioned.
3. Life imprisonment may be imposed when justified by the extreme gravity of the crime and the individual circumstances of the convicted person, as evidenced by the existence of one or more aggravating circumstances.
Rule 146
Imposition of fines under article 77
1. In determining whether to order a fine under article 77, paragraph 2 (a), and in fixing the amount of the fine, the Court shall determine whether imprisonment is a sufficient penalty. The Court shall give due consideration to the financial capacity of the convicted person, including any orders for forfeiture in accordance with article 77, paragraph 2 (b), and, as appropriate, any orders for reparation in accordance with article 75. The Court shall take into account, in addition to the factors referred to in rule 145, whether
and to what degree the crime was motivated by personal financial gain.
2. A fine imposed under article 77, paragraph 2 (a), shall be set at an appropriate level. To this end, the Court shall, in addition to the factors referred to above, in particular take into consideration the damage and injuries caused as well as the proportionate gains derived from the crime by the perpetrator. Under no circumstances may the total amount exceed 75 per cent of the value of the convicted person’s identifiable assets, liquid or realizable, and property, after deduction of an appropriate amount that would satisfy the financial needs of the convicted person and his or her dependants.
3. In imposing a fine, the Court shall allow the convicted person a reasonable period in which to pay the fine. The Court may provide for payment of a lump sum or by way of instalments during that period.
4. In imposing a fine, the Court may, as an option, calculate it according to a system of daily fines. In such cases, the minimum duration shall be 30 days and the maximum duration five years. The Court shall decide the total amount in accordance with sub-rules 1 and 2. It shall determine the amount of daily payment in the light of the individual circumstances of the convicted person, including the financial needs of his or her dependants.
5. If the convicted person does not pay the fine imposed in accordance with the conditions set above, appropriate measures may be taken by the Court pursuant to rules 217 to 222 and in accordance with article 109. Where, in cases of continued wilful nonpayment, the Presidency, on its own motion or at the request of the Prosecutor, is satisfied that all available enforcement measures have been exhausted, it may as a last resort extend the term of imprisonment for a period not to exceed a quarter of such term or five years, whichever is less. In the determination of such period of extension, the Presidency shall take into account the amount of the fine, imposed and paid. Any such extension shall not apply in the case of life imprisonment. The extension may not lead to a total period of imprisonment in excess of 30 years.
6. In order to determine whether to order an extension and the period involved, the Presidency shall sit in camera for the purpose of obtaining the views of the sentenced person and the Prosecutor. The sentenced person shall have the right to be assisted by counsel.
7. In imposing a fine, the Court shall warn the convicted person that failure to pay the fine in accordance with the conditions set
out above may result in an extension of the period of imprisonment as described in this rule.
I denna bilaga finns utdrag ur ett antal internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt och som innefattar bl.a. förpliktelse för Sverige att se till att svenska domstolar, i varierande omfattning, har behörighet att döma för det eller de brott som överenskommelsen avser. Utdragen omfattar jurisdiktionsbestämmelserna i överenskommelserna och vissa andra därtill anknutna bestämmelser.
Bilagan är inte fullständig, dvs. det finns även andra internationella överenskommelser som innehåller jurisdiktionsbestämmelser. De överenskommelser som har tagits med är sådana som vi har bedömt har betydelse för våra överväganden om straffansvar för internationella brott (kap. 14 i betänkandet) eller om universell eller härledd jurisdiktion (avsnitten 7.6 och 7.7 i betänkandet). Däremot har inte sådana överenskommelser av mera speciellt slag som ligger bakom den lagstiftning som har behandlats i kapitel 5 och avsnitt 7.13 tagits med.
Först i bilagan finns en sammanställning av de olika jurisdiktionsbestämmelserna i tabellform. I de olika kolumnerna har markerats vilka förpliktelser respektive möjligheter att införa jurisdiktionsbestämmelser som finns i de olika överenskommelserna. I de fall då bestämmelserna i överenskommelserna är förpliktande för staterna har detta markerats med o (=obligatoriskt) och i annat fall med f (=fakultativt). Det som i tabellen markeras med fet eller kursiv stil förklaras i kolumnen anmärkning.
Uppställningen i tabellen följer inledningsvis de traditionella folkrättsliga jurisdiktionsprinciperna (se kap. 2 i betänkandet). Därutöver avses med aktivitetsplikt skyldighet att ta en misstänkt person i förvar, att genomföra en preliminär undersökning eller att underrätta andra fördragsslutande stater om att en person har tagits i förvar, m.m. Lagföringsplikt innebär att en fördragsslutande stat, i vilken en misstänkt gärningsman befinner sig, alltid är skyldig att lagföra den misstänkte om man inte utlämnar honom eller henne (förutsatt att tillräcklig grad av misstanke föreligger). Med samarbetsplikt avses skyldighet att på olika sätt samarbeta med andra fördragsslutande stater som kan ha jurisdiktion över den aktuella gärningen. En markering i spalten nationell domsrätt innebär att det i överenskommelsen finns en bestämmelse som säger att inget hindrar utövande av straffrättslig jurisdiktion enligt nationell lag.
Tabellen är naturligtvis en förenkling av reglerna i överenskommelserna men ger ändå en översiktlig bild av vilka olika typer av regler som finns i de internationella överenskommelserna.
Traktat etc.
Te rri to ria lit et
Flaggpr incipen
Akt iv p ers.
Passiv per s.
St atsskydd
Univer salitet
Hä rle dd ju ris d.
A ktivitetsplikt
Lagför ingsplikt
Sa mar betsplikt
Annan jur isd.
Nationell jur isd.
A nmär kning
1 1929 Penningförfalskning o
o
Art. 9
2 1948 Folkmord
o f
3 1949 Genève I-IV + 1977 tillägg o f o o 4 1963 Luftfartyg; Tokyo o o f 5 1970 Luftfartyg; Haag o o o o o f Art 4.1b-c 6 1971 Luftfart; Montreal +
protokoll 1988
o o o o o o f Art 5.1c-d
7 1972 Biologiska vapen o 8 1973 Diplomater etc. o o o o o 9 1977 Terrorism o o f
10 1977 Miljöförändringsteknik o 11 1979 Kärnämne o o o o o o f f Art. 8.4 12 1979 Gisslan o o of f o o o o f 13 1984 Tortyr o o o f o o o 14 1988 Sjöfart; Rom o o of f f o o o o f Tillägsp.
art. 3.1a
15 1988 Narkotika
of o f of f f Art. 4.1biii
Art. 4.1 ii
16 1993 Kemiska vapen o o 17 1990 FN-personal o o of f f o o o f 18 1995 Bedrägerikonvention
1996 Korruptionsprotokoll
o o o o o o of
Art 6.1c-d
19 1996 Förbud kärnsprängningar o o 20 1997 Antipersonella minor o o 21 1997 Bestickning OECD o o o o o 22 1997 Korruption EU o o o o o o of
Se nr 18
23 1997 Människohandel barn EU o o 24 1997 Terroristbombning o of of f f o o o f Art. 6.2e 25 1998 Deltagande i kriminell org. o o 26 1999 TP II till Kulturkonvention
o o o o o f Art. 16.1 c
27 1999 Finansierig terrorism FN
of of of f f o o o o f Art. 7.2 f
Art. 7.2 j
28 2000 Organiserad brottslighet FN of o f f o o f Art. 15.2c 29 2000 Tilläggsprotokoll barn-
konventionen
o
30 2001 Bekämpande av terrorism EU of o o o o o o f
Art. 9.1 a
Art. 9.1 d-e
31 2001 Människohandel EU o
f
f
Art. 6.1b
Art. 6.1 c
1. Konvention (1929) för bekämpande av penningförfalskning
SÖ 2001:6 Prop.2000/01:40
Art. 8: I stater som inte erkänner principen om utlämning av egna medborgare skall medborgare, som återvänt till sin egen stats territorium efter att i en annan stat ha begått brott som avses i artikel 3 [olika penningförfalskningsbrott], straffas som om brottet begåtts inom den egna statens territorium, även om den skyldige har förvärvat medborgarskapet efter brottets förövande.
Denna bestämmelse skall inte tillämpas om det i ett liknande fall inte skulle kunna medges utlämning av en utlänning.
Art. 9: Utlänning, som i en annan stat har begått brott som avses i artikel 3 och som uppehåller sig inom en stats territorium vars nationella lagstiftning som allmän regel erkänner principen om beivrande av brott som begåtts utom riket, skall straffas som om brottet hade begåtts inom denna stats territorium.
En förutsättning för skyldigheten att lagföra är att utlämnande har begärts och att den anmodade staten inte kan utlämna den anklagade av skäl som saknar samband med brottet.
Art. 10: I fördrag om utlämning som har ingåtts eller i framtiden kan komma att ingås mellan parterna skall de gärningar som avses i artikel 3 betraktas som ett brott för vilka utlämning kan ske.
De parter, som inte gör utlämning beroende av överenskommelse eller reciprocitet, erkänner hädanefter de gärningar som avses i artikel 3 som brott för vilka utlämning kan ske.
Utlämning skall beviljas i enlighet med den anmodade statens lag.
2. Konvention (1948) om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide)
SÖ 1952:64 Prop. 1952:7
Art VI: Personer, som anklagas för folkmord eller annan i artikel III uppräknad gärning [folkmord i olika gärningsformer], skola lagföras vid behörig domstol i den stat på vars område gärningen begåtts, eller vid den internationella straffdomstol som må vara behörig i för-
hållande till de av denna konventions parter vilka erkänt dess domsrätt.
Art VII: Folkmord och övriga i artikel III uppräknade gärningar skola icke betraktas såsom politiska brott, när fråga uppkommer om utlämning. De fördragsslutande parterna förplikta sig att i hithörande fall medgiva utlämning i överensstämmelse med sina gällande lagar och traktater.
3. Genèvekonventionerna I-IV (1949) angående skydd för krigets offer jämte tilläggsprotokoll I-II (1977)
SÖ 1953:14-17 samt 1979:22-23 Prop. 1953:37 (konventionerna) samt 1978/79:77 (protokollen)
Art 49 (I), 50 (II), 129 (III) och 146 (IV):De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder för fastställande av verksamma straffpåföljder för personer, som begått eller givit befallning om begående av någon av i följande artikel angivna svåra överträdelser av denna konvention.
Fördragsslutande part skall vara skyldig att efterspana personer som anklagas för att ha begått eller ha givit befallning om begående av någon sådan svår överträdelse, samt att oavsett nationalitet ställa sådan person inför egen domstol. Part må även, om den föredrager, med iakttagande av föreskrifter i sin lagstiftning utlämna sådan person till annan fördragsslutande part för att dömas, under förutsättning att denna fördragsslutande part har intresse av överträdelsens beivrande och har förebragt tillräckliga skäl för åtal.
Tilläggsprotokoll I art. 85: 1. Konventionernas bestämmelser rörande beivrande av överträdelser och svåra överträdelser skall, såsom de är kompletterade genom denna avdelning, tillämpas på överträdelser och svåra överträdelser av detta protokoll.
4. Tokyokonventionen (1963) om brott och andra handlingar begångna ombord på luftfartyg
SÖ 1967:40 Prop. 1966:159 och 1971:92
Art. 3: 1. Den stat där luftfartyget är registrerat äger utöva jurisdiktion beträffande brott och andra handlingar begångna ombord på luftfartyget.
2. Det åligger fördragsslutande stat att vidtaga de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva sin jurisdiktion i egenskap av registreringsstat beträffande brott förövade ombord på luftfartyg, som är registrerat i den staten.
3. Denna konvention utesluter icke utövande av straffrättslig jurisdiktion enligt nationell lag.
Art. 4: Fördragsslutande stat får ej i syfte att utöva straffrättslig jurisdiktion med avseende på brott förövat ombord på luftfartyg, som är registrerat i annan fördragsslutande stat, ingripa mot luftfartyget medan detta är under flygning, utom i följande fall:
a) om brottet äger verkningar inom den statens territorium;
b) om brottet begåtts av eller är riktat mot någon som är med-
borgare eller stadigvarande bosatt i den staten;
c) om brottet är riktat mot den statens säkerhet;
d) om brottet består i överträdelse av i den staten gällande regler
eller föreskrifter beträffande flygning eller manövrering av luftfartyg;
e) om utövande av jurisdiktion är nödvändigt till säkerställande
av att den statens förpliktelser enligt multilateralt internationellt fördrag fullgöras.
Art. 13: 1. …..
2. Fördragsslutande stat, som finner ådagalagt att omständigheterna föranleda det, skall taga i förvar envar som misstänkes ha begått handling, som avses i artikel 11 mom. 1 [kapning], och envar som mottagits i den staten eller vidtaga andra åtgärder till säkerställande av sådan persons närvaro. Åtgärd som nu sagts skall vidtagas enligt lagen i nämnda stat men får bestå endast under den tid som skäligen erfordras för att möjliggöra att straffrättsligt förfarande eller förfarande för utlämning inledes.
3. ……
4. Fördragsslutande stat, till vilken någon överlämnats enligt artikel 9 mom. 1 eller inom vars område ett luftfartyg landar efter det sådan handling begåtts, som avses i artikel 11 mom. 1, skall omedelbart verkställa en preliminär undersökning av omständigheterna.
5. Har en stat enligt denna artikel tagit någon i förvar, skall underrättelse omedelbart lämnas till den stat, där luftfartyget är registrerat, och till den stat, i vilken den omhändertagne är medborgare, samt, om förstnämnda stat finner det lämpligt, till varje annan berörd stat rörande det förhållandet, att en person tagits i förvar och rörande de omständigheter, som motivera hans omhändertagande. Den stat, som verkställer sådan preliminär undersökning som avses i mom. 4, skall utan dröjsmål lämna nu nämnda stater meddelande om undersökningsresultatet och skall ange, huruvida den har för avsikt att utöva jurisdiktion.
Art. 16: 1. Brott begångna ombord på luftfartyg registrerat i fördragsslutande stat skall i fråga om utlämning bedömas som om de hade begåtts icke blott på den ort, där de förövats, utan även inom den stats område, där luftfartyget är registrerat.
2. Med iakttagande av bestämmelserna i mom. 1 skall icke någon bestämmelse i denna konvention anses grunda förpliktelse att bevilja utlämning.
5. Haagkonventionen (1970) om bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg
SÖ 1971:17 Prop. 1971:92
Art. 4: 1. Det åligger fördragsslutande stat att i följande fall vidtaga de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brottet [=flygkapning] och beträffande varje annan våldshandling mot passagerare eller besättning som den misstänkte begått i samband med brottet:
a) när brottet förövats ombord på luftfartyg som är registrerat i den
staten;
b) när det luftfartyg, ombord på vilket brottet förövats, landar inom
dess område och den misstänkte fortfarande finnes ombord;
c) när brottet förövats ombord på luftfartyg som utan besättning
uthyrts till person, vilken driver näringsverksamhet med huvudkontor inom ifrågavarande stats område eller, om verksamheten saknar huvudkontor, är stadigvarande bosatt där.
2. Fördragsslutande stat skall vidare vidtaga de åtgärder som fordras för att staten skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brottet, när den misstänkte finnes inom dess område och ej utlämnas enligt bestämmelserna i artikel 8 till någon av de i första punkten av denna artikel angivna staterna.
3. Denna konvention utesluter ej utövande av straffrättslig jurisdiktion enligt nationell lag.
Art. 6: 1. Fördragsslutande stat inom vars område den som begått brottet eller misstänkes för detta befinner sig skall, om den finner ådagalagt att omständigheterna föranleder det, taga honom i förvar eller vidtaga andra åtgärder till säkerställande av hans närvaro. Åtgärd som nu sagts skall vidtagas enligt lagen i nämnda stat men får bestå endast under den tid som fordras för att möjliggöra att straffrättsligt förfarande eller förfarande för utlämning inledes.
2. Ifrågavarande stat skall omedelbart verkställa en preliminär undersökning av omständigheterna.
3. Envar som tagits i förvar enligt första punkten av denna artikel skall erhålla bistånd att omedelbart träda i förbindelse med närmaste behöriga representant för den stat vars medborgare han är.
4. Har en stat tagit någon i förvar i enlighet med denna artikel, skall underrättelse omedelbart lämnas till den stat där luftfartyget är registrerat, den stat som avses i artikel 4 första punkten c), den stat i vilken den omhändertagne är medborgare samt, om förstnämnda stat finner det lämpligt, till varje annan berörd stat rörande det förhållandet att en person tagits i förvar och rörande de omständigheter som motiverar hans omhändertagande. Den stat som verkställer sådan preliminär undersökning som avses i andra punkten av denna artikel skall utan dröjsmål lämna nu nämnda stater meddelande om undersökningsresultatet samt ange huruvida den har för avsikt att utöva jurisdiktion.
Art. 7: Fördragsslutande stat inom vars område den för brottet misstänkte påträffas skall, om denne inte utlämnas, utan något som helst undantag och oberoende av om brottet begåtts inom dess område, överlämna ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan.
Myndigheten skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje vanligt brott av allvarlig art enligt lagen i den staten.
Art. 8: 1. Brottet skall anses vara ett utlämningsbart brott i varje utlämningsavtal som redan ingåtts mellan de fördragsslutande staterna.
De fördragsslutande parterna förbinder sig att medtaga brottet som ett
utlämningsbart brott i varje utlämningsavtal som kommer att slutas mellan dem.
2. Om fördragsslutande stat, som för utlämning ställer om villkor att utlämningsavtal skall föreligga, från annan fördragsslutande stat med vilken den icke ingått sådant avtal mottager begäran om utlämning, får den efter fritt val betrakta denna konvention som laglig grund för utlämning med anledning av brottet. Utlämning skall vara underkastad de övriga villkor som gäller enligt den anmodade statens lag.
3. Fördragsslutande stater, som för utlämning icke ställer som villkor att utlämningsavtal skall föreligga, skall sinsemellan anse brottet som ett utlämningsbart brott i enlighet med de villkor som uppställes i den anmodade statens lag.
4. För utlämning mellan fördragsslutande stater skall brottet betraktas som om det begåtts icke endast på gärningsorten utan också inom de stater som ålagts utöva jurisdiktion i enlighet med första punkten av artikel 4.
6. Montrealkonventionen (1971) för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet med tilläggsprotokoll 1988
SÖ 1973:48 (konventionen) och 1990:16 (tilläggsprotokollet) Prop. 1973:92 och 1989/90:130
Konventionen Art. 5: 1. Det åligger fördragsslutande stat att i följande fall vidtaga de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott som avses i artikel 1 [=luftfartssabotage]:
a) när brottet förövats inom dess område;
b) när brottet förövats mot eller ombord på luftfartyg som är regi-
strerat i den staten;
c) när det luftfartyg, ombord på vilket brottet förövats, landar inom
dess område och den misstänkte fortfarande finnes ombord;
d) när brottet förövats mot eller ombord på luftfartyg som utan be-
sättning uthyrts till person, vilken driver näringsverksamhet med huvudkontor inom ifrågavarande stats område eller, om verksamheten saknar huvudkontor, är stadigvarande bosatt där.
2. Fördragsslutande stat skall vidare vidtaga de åtgärder som fordras för att staten skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott som avses i artikel 1 första punkten (a), (b), och (c) samt, såvitt gäller dessa brott, artikel 1 andra punkten, när den misstänkte finnes inom dess område och ej utlämnas enligt bestämmelserna i artikel 8 till någon av de i första punkten av denna artikel angivna staterna.
3. Denna konvention utesluter ej utövande av straffrättslig jurisdiktion enligt nationell lag.
Art. 6-8: [lydelse motsvarande artikel 6-8 i Haagkonventionen 1970]
Tilläggsprotokollet Art. III: I artikel 5 i konventionen skall följande tilläggas som punkt 2 bis:
”2 bis: En fördragsslutande stat skall vidare vidta de åtgärder som fordras för att staten skall kunna utöva sin domsrätt beträffande brott som anges i artikel 1, första stycket bis [flygplatssabotage], samt, såvitt gäller dessa brott, artikel 1 andra punkten, när den misstänkte finns inom dess område och ej utlämnas enligt bestämmelserna i artikel 8 till den i första punkten a) av denna artikel angivna staten.”
7. Konvention (1972) om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring
SÖ 1976:18 Prop. 1975/76:43
Art. IV: Varje fördragsslutande stat skall i enlighet med sina konstitutionella förfaranden vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att förbjuda och förhindra utveckling, framställning, lagring, förvärv eller innehav av sådana medel, toxiner, vapen, utrustning eller utspridningsanordningar som anges i artikel I i konventionen, inom vederbörande stats territorium, under dess överhöghet eller under dess kontroll.
8. FN:s konvention (1973) om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer
SÖ 1975:30 Prop. 1975:71
Art. 3: 1. Varje avtalsslutande stat skall vidtaga erforderliga åtgärder för att säkerställa sin domsrätt över de brott som anges i artikel 2 [vissa grövre brott mot internationellt skyddade personer] i följande fall:
a) när brottet begås på nämnda stats territorium eller ombord på ett
fartyg eller luftfartyg som är registrerat i nämnda stat,
b) när den för brottet misstänkte är medborgare i nämnda stat,
c) när brottet begås mot en sådan internationellt skyddad person
som avses i artikel 1 och som åtnjuter denna ställning i kraft av de uppgifter han fullgör för nämnda stats räkning.
2. Varje avtalsslutande stat skall också vidtaga erforderliga åtgärder för att säkerställa sin domsrätt över dessa brott i de fall då den för brottet misstänkte befinner sig på dess territorium och staten icke utlämnar honom enligt artikel 8 till någon av de stater som avses i stycke 1 av denna artikel.
3. Denna konvention utesluter icke att straffrättslig domsrätt utövas enligt inhemsk lag.
Art. 6-8: [lydelse motsvarande art. 6-8 i Haagkonventionen 1970, dock att inget sägs om preliminär undersökning]
9. Europeisk konvention (1977) om bekämpande av terrorism
SÖ 1977:12 Prop. 1976/77:124
Art. 4: För att tillgodose syftet med denna konvention skall, i den mån brott som avses i artiklarna 1 och 2 [vissa särskilt grova brott] icke finnes upptaget på förteckning över utlämningsbara brott i fördrag om utlämning som gäller mellan avtalsslutande stater, brottet likväl betraktas som upptaget på sådan förteckning.
Art. 6: 1. Avtalsslutande stat skall vidtaga de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott som avses i artikel 1, när den misstänkte finnes inom dess område och ej utlämnas efter det att staten har mottagit framställning om utlämning från avtalsslutande stat, vars jurisdiktion grundar sig på en bestämmelse om jurisdiktion som återfinnes även i den anmodade statens lag.
2. Denna konvention utesluter ej att straffrättslig jurisdiktion utövas enligt inhemsk lag.
Art. 7: Avtalsslutande stat inom vars område en person misstänkt för brott enligt artikel 1 påträffas och som har mottagit framställning om utlämning under förhållanden som anges i artikel 6 första punkten, skall, om den icke utlämnar personen, utan något som helst dröjsmål överlämna ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan.
Myndigheten skall fatta sitt beslut enligt samma regler som gäller i fråga om grovt brott enligt lagen i den staten.
10. Konvention (1977) om förbud mot militär eller varje annan fientlig användning av miljöförändringsteknik (ENMOD)
SÖ 1984:20 Prop. 1983/84:143
Art. IV: Varje fördragsslutande stat förbinder sig att i enlighet med sina konstitutionella förfaranden vidta alla de åtgärder som den anser nödvändiga för att förbjuda och förhindra verksamhet som strider mot bestämmelserna i denna konvention inom alla områden som står under dess överhöghet eller under dess kontroll.
11. Konvention (1979) om fysiskt skydd av kärnämne
SÖ 1985:24
Art. 8: 1. Fördragsslutande stat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa sin domsrätt över de brott som anges i artikel 7 [olagligt innehav, användning, tillgrepp m.m. av kärnämne] i följande fall:
a) när brottet förövats inom dess område eller ombord på ett fartyg
eller ett luftfartyg som är registrerat i den staten;
b) när den för brottet misstänkte är medborgare i den staten.
2. Fördragsslutande stat skall också vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa sin domsrätt över dessa brott i de fall då den för brottet misstänkte finns inom dess område och ej utlämnas enligt artikel 11 till någon av de i punkt 1 nämnda staterna.
3. Denna konvention utesluter inte att straffrättslig domsrätt utövas enligt nationell lagstiftning.
4. Jämte de under punkt 1–2 nämnda staterna får varje fördragsslutande stat, i enlighet med internationell rätt, säkerställa sin domsrätt över de i artikel 7 avsedda brotten när staten är inblandad i internationell kärnämnestransport såsom exporterande eller importerande stat.
Art. 9-11: [lydelse motsvarande art. 6-8 i Haagkonventionen 1970, dock att inget sägs om preliminär undersökning]
12. Konvention (1979) mot tagande av gisslan
SÖ 1980:26 Prop. 1980/81:56
Art. 5: 1. Varje fördragsslutande stat skall vidtaga de åtgärder som kan vara nödvändiga för att den skall kunna utöva sin domsrätt över de i artikel 1 angivna brotten [tagande av gisslan], vilka begås
a) inom dess territorium eller ombord på fartyg eller luftfartyg som
är registrerat i staten;
b) av dess medborgare eller, om staten anser det lämpligt, av stats-
lösa personer som har hemvist på dess territorium;
c) i syfte att tvinga staten att utföra eller avstå från en handling;
eller
d) mot en gisslan som är medborgare i staten, om staten anser det
lämpligt.
2. Varje fördragsslutande stat skall likaledes vidtaga de åtgärder som kan vara nödvändiga för att den skall kunna utöva sin domsrätt över de i artikel 1 angivna brotten i de fall då den misstänkte gärningsmannen befinner sig på dess territorium och staten inte utlämnar honom till någon av de i punkt 1 i denna artikel nämnda staterna.
3. Denna konvention utesluter inte någon straffrättslig domsrätt som utövas enligt inhemsk lag.
Art. 6, 8 och 10: [lydelse motsvarande art. 6-8 i Haagkonventionen 1970]
13. FN:s konvention (1984) mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
SÖ 1986:1 Prop. 1985/86:17
Art. 5: 1. Varje konventionsstat skall vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att hävda egen domsrätt i fråga om de i artikel 4 avsedda brotten [tortyrhandlingar] i följande fall:
a) när brottet begås inom något territorium under dess jurisdiktion
eller ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i den staten;
b) när den påstådde förövaren är medborgare i den staten;
c) när offret är medborgare i den staten, om denna stat anser detta
vara lämpligt.
2. Varje konventionsstat skall likaledes vidta de åtgärder som kan vara nödvändiga för att domstolsprövning skall kunna förekomma beträffande sådana brott i fall att den påstådde förövaren uppehåller sig inom något territorium under dess jurisdiktion och den inte i enlighet med artikel 8 utlämnar honom till någon av de i punkt 1 i denna artikel nämnda staterna.
3. Denna konvention utesluter inte lagföring för brott i enlighet med inhemsk lag.
Art. 6-8: [lydelse motsvarande art. 6-8 i Haagkonventionen 1970]
14. Romkonventionen (1988) för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet jämte tilläggsprotokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar på kontinentalsockeln
SÖ 1990:38-39 Prop. 1989/90:130
Konventionen Art. 6: 1. Varje stat som är part skall vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den skall kunna utöva sin domsrätt i fråga om de brott som anges i artikel 3 [fartygskapning och vissa andra brott mot eller på fartyg] när brottet har begåtts
a) mot eller ombord på ett fartyg som förde den statens flagga vid
tidpunkten för brottet; eller
b) inom den statens territorium, innefattande dess territorialhav;
eller
c) av en medborgare i den staten.
2. En stat som är part kan införa domsrätt i fråga om vilket som helst av dessa brott också när
a) brottet har begåtts av en statslös person som har hemvist i den
staten; eller
b) en medborgare i den staten grips, hotas, skadas eller dödas i sam-
band med brottet; eller
c) brottet har begåtts vid försök att tvinga denna stat att utföra eller
avstå från någon handling.
3. ........
4. Varje stat som är part skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva sin domsrätt beträffande de i artikel 3 angivna brotten i de fall då den misstänkte uppehåller sig inom dess territorium och den inte
utlämnar honom till någon av de stater som är parter och som har infört domsrätt i överensstämmelse med punkterna 1 och 2 i denna artikel.
5. Denna konvention utesluter inte att straffrättslig domsrätt utövas enligt nationell lag.
Art. 7: [lydelse motsvarande art. 6 i Haagkonventionen 1970]
Art. 9: Ingenting i denna konvention skall på något sätt påverka folkrättens regler om staters behörighet att utöva domsrätt såvitt avser undersökning eller verkställighet ombord på fartyg som inte för dess flagga.
Art. 10-11: [lydelse motsvarande art. 7-8 i Haagkonventionen 1970.
I art. 11.5 sägs dessutom: En stat som är part, vilken erhåller mer än en begäran om utlämning från stater som har infört domsrätt i överensstämmelse med artikel 7 och som beslutar att inte lagföra skall, då den väljer stat till vilken den som har begått brottet eller misstänks för detta skall utlämnas, ta vederbörlig hänsyn till intressena och förpliktelserna för den stat som är part, vars flagga fartyget förde då brottet begicks.]
Tilläggsprotokollet Art. 1: Bestämmelserna i artiklarna 5, 7 och 10-16 i konventionen .... skall i tillämpliga delar gälla även brott som anges i artikel 2 i detta protokoll [besittningstagande av plattform m.m.].....
Art. 3: 1. Varje stat som är part skall vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den skall kunna utöva sin domsrätt i fråga om de brott som anges i artikel 2 när brottet har begåtts
a) mot eller ombord på en fast plattform medan den är belägen på
den statens kontinentalsockel; eller
b) av en medborgare i den staten. 2-5. [lydelse motsvarande art. 6: 2-5 i konventionen]
Art. 4: Ingenting i detta protokoll skall på något sätt påverka folkrättens regler angående fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln.
15. FN:s konvention (1988) mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen
SÖ 1991:41 Prop. 1990/91:127
Art. 4: 1. Varje part
a) skall vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den
skall kunna utöva domsrätt i fråga om brott som anges i artikel 3, punkt 1 [olika narkotikabrott], när:
i.
brottet har förövats inom dess territorium;
ii.
brottet har förövats ombord på ett fartyg som för den statens flagga eller på ett luftfartyg som är registrerat enligt dess lagar vid tidpunkten för brottet,
b) kan vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den
skall kunna utöva domsrätt i fråga om brott som anges i artikel 3, punkt 1, när
i.
brottet har förövats av en av dess medborgare eller av en person som har hemvist inom dess territorium;
ii.
brottet har förövats ombord på ett fartyg i fråga om vilket parten har fått tillstånd att vidta lämpliga åtgärder enligt artikel 17 [borda och genomsöka annan stats fartyg till havs], under förutsättning att sådan domsrätt skall utövas endast på grundval av avtal eller överenskommelse som avses i punkterna 4 och 9 i nämnda artikel;
iii.
brottet är sådant som anges i artikel 3, punkt 1 (c) (iv) [försök och förberedelse till narkotikabrott], och har förövats utanför partens territorium med avsikt att inom dess territorium föröva ett brott som anges i artikel 3, punkt 1.
2. Varje part
a) skall vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den
skall kunna utöva jurisdiktion i fråga om brott enligt artikel 3, punkt 1, när den misstänkte befinner sig inom dess territorium och parten inte utvisar honom till en annan part på grund av att
i.
brottet förövats inom dess territorium eller ombord på ett fartyg som förde den statens flagga eller ombord på ett luftfartyg registrerat enligt dess lagar vid tidpunkten för brottet; eller att
ii.
brottet har förövats av en av dess medborgare;
b) kan även vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att
den skall kunna utöva domsrätt i fråga om brott enligt artikel 3, punkt 1, när den misstänkte befinner sig inom dess territorium och parten inte utlämnar honom till en annan part.
3. Denna konvention utesluter inte att straffrättslig domsrätt utövas av en part enligt dess nationella lag.
Art. 6: [lydelse motsvarande art. 6-8 i Haagkonventionen 1970, med den skillnaden att det inte sägs något om preliminär undersökning samt att den stat där den misstänkte finns på begäran av annan stat kan (inte skall) ta den misstänkte i förvar och att detta får ske när utlämning har begärts]
16. Konvention (1993) om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring
SÖ 1993:28 Prop. 1992/93:181 och 1993/94:120
Art. VII: 1. Varje konventionsstat skall, i enlighet med sina konstitutionella förfaranden, godkänna nödvändiga åtgärder för att genomföra sina skyldigheter enligt denna konvention. Den skall i synnerhet
a) förbjuda fysiska och juridiska personer, var de än befinner sig på
dess territorium eller på andra platser under dess folkrättsligt erkända jurisdiktion, att utöva verksamhet som enligt denna konvention är förbjuden för en konventionsstat, vari innefattas införande av strafflagstiftning som avser sådan verksamhet,
b) inte på någon plats under dess kontroll tillåta verksamhet som enligt
denna konvention är förbjuden för en konventionsstat, samt
c) utsträcka, i enlighet med folkrätten, sin strafflagstiftning, som införts
enligt a), till varje verksamhet som enligt denna konvention är förbjuden för en konventionsstat och som inletts någonstans av fysiska personer som är medborgare i staten i fråga.
17. Konvention (1994) om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal
SÖ 1996:20 Prop. 1995/96:132
Art. 10: 1. Varje fördragsslutande stat skall vidta erforderliga åtgärder för att införa domsrätt över de brott som anges i artikel 9 [olika brott mot FN-personal] i följande fall
a) när brottet begås på den statens territorium eller om-
bord på ett fartyg eller luftfartyg som är registrerat i staten,
b) när den för brottet misstänkte är medborgare i den
staten.
2. En fördragsslutande stat får också införa domsrätt över varje sådant brott när det begås
a) av en statslös person vars hemvist är i den staten, eller
b) mot en medborgare i den staten, eller
c) i ett försök att tinga den staten att vidta viss handling.
3. ……
4. Varje fördragsslutande stat skall vidta erforderliga åtgärder för att införa domsrätt över de brott som anges i artikel 9 i fall då den för brottet misstänkte befinner sig på dess territorium och staten inte utlämnar denna person enligt artikel 15 till någon av de fördragsslutande stater som har infört domsrätt i enlighet med punkt 1 eller 2.
5. Denna konvention utesluter inte att straffrättslig domsrätt utövas enligt nationell rätt.
Art. 13-15: [lydelse motsvarande art. 7-8 i Haagkonventionen 1970, dock att inget sägs om preliminär undersökning]
18. EU:s konvention 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (bedrägerikonventionen) samt protokoll 1996 (korruptionsprotokollet)
SÖ 1999:29 och 31 Prop. 1998/99:32
Konventionen Art. 4: 1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva jurisdiktion över de gärningar som staten har belagt med
straff i enlighet med artiklarna 1 och 2.1 [bedrägerier mot Europeiska gemenskaperna], när – bedrägeri, delaktighet i eller försök till bedrägeri mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen helt eller delvis begås inom dess territorium liksom bedrägeri där vinningen uppkommer inom det territoriet, - en person inom dess territorium medvetet medverkar till eller anstiftar sådant bedrägeri inom en annan medlemsstats territorium,
- gärningsmannen är medborgare i den berörda medlemsstaten varvid dock den statens lagstiftning får ställa som villkor att gärningen är belagd med straff i den stat där den begicks.
2. Varje medlemsstat får, i samband med anmälan enligt artikel 11.2, förklara att den inte avser att tillämpa tredje strecksatsen i punkt 1 i denna artikel.
Art. 5: 1. Varje medlemsstat som enligt sin nationella lagstiftning inte utlämnar sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva jurisdiktion i fråga om gärningar som staten har belagt med straff i enlighet med artiklarna 1 och 2.1 och som begåtts av dess egna medborgare utanför dess territorium.
2. När en medborgare i en medlemsstat anklagas för att i en annan medlemsstat ha begått en straffbar gärning som beskrivs i artiklarna 1 och 2.1, och medlemsstaten inte utlämnar denna person till den andra medlemsstaten enbart på grund av dennes medborgarskap, skall den överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för åtal, om det finns anledning till detta........
Art. 6: 1. Om ett bedrägeri enligt definitionen i artikel 1 är belagt med straff och rör minst två medlemsstater, skall dessa stater samarbeta effektivt vid förundersökning, lagföring och straffverkställighet, t.ex. genom inbördes rättshjälp, utlämning, överförande av lagföring eller verkställighet av domar som har meddelats i en annan medlemsstat.
2. När fler än en medlemsstat har jurisdiktion och har möjlighet att väcka åtal för samma gärning, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller gärningsmännen så att lagföringen, där det är möjligt, kan ske i en och samma medlemsstat.
Protokollet Art. 6: 1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att etablera sin behörighet vad gäller de straffbelagda överträdelser som
den har fastställt i enlighet med artiklarna 2, 3 och 4 [mutbrott och bestickning] när
a) överträdelsen helt eller delvis begåtts på dess territorium,
b) gärningsmannen är medborgare eller tjänsteman i den berörda
staten,
c) överträdelsen har begåtts gentemot någon av de personer som av-
ses i artikel 1 eller gentemot ledamöter av de institutioner som avses i artikel 4.2 och som är medborgare i den berörda staten.
d) gärningsmannen är gemenskapstjänsteman som tjänstgör vid nå-
gon av Europeiska gemenskapernas institutioner eller vid ett organ som bildats enligt fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och har sitt säte i den berörda medlemsstaten.
2. Varje medlemsstat kan vid anmälan enligt artikel 9.2 förklara att den inte kommer att tillämpa, eller endast i särskilda fall eller under särskilda omständigheter kommer att tillämpa, en eller flera av bestämmelserna i punkt 1 b), c) och d).
Art. 7: 1. Bestämmelserna i artiklarna 3, 5.1, 5.2 och 5.4 samt 6 i konventionen skall tillämpas som om det fanns en hänvisning till de gärningar som avses i artiklarna 2, 3 och 4 i detta protokoll.
2. ……
19. Fördrag (1996) om fullständigt förbud mot kärnsprängningar
SÖ 1998:51 Prop. 1997/98:174
Art. III: 1. Varje part skall i enlighet med sina konstitutionella förfaranden vidta alla erforderliga åtgärder för att fullgöra sina skyldigheter enligt detta fördrag. Den skall i synnerhet vidta alla erforderliga åtgärder för att:
a) Förbjuda fysiska och juridiska personer, var de än befinner sig på
dess territorium eller på varje annan plats under dess folkrättsligt erkända jurisdiktion, att utföra någon verksamhet som är förbjuden för en part enligt detta fördrag.
b) Förbjuda fysiska och juridiska personer att utföra någon sådan verk-
samhet på någon plats under dess kontroll.
c) Förbjuda, i enlighet med folkrätten, fysiska personer som äger dess
nationalitet att utföra någon sådan verksamhet någonstans.
20. Ottawakonventionen (1997) om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring
Art. 9: Varje part skall vidta alla lagstiftningsåtgärder och administrativa samt andra åtgärder som krävs, däribland införande av straffpåföljd, för att förhindra och bestraffa all verksamhet, som enligt denna konvention är förbjuden för en part, och som utförs av personer eller inom territorium under dess jurisdiktion eller kontroll.
21. OECD-konventionen (1997) om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser
SÖ 1999:33 Prop. 1998/99:32
Art. 4: 1. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att åta sig jurisdiktion över bestickning av utländska offentliga tjänstemän om brottet helt eller delvis begås inom dess territorium.
2. En part som har jurisdiktion att lagföra sina medborgare för brott som begåtts utomlands skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att åta sig jurisdiktion för sådan lagföring avseende bestickning av utländsk offentlig tjänsteman enligt samma principer.
3. Om mer än en part har jurisdiktion över ett påstått brott som omfattas av denna konvention, skall de berörda parterna på begäran av en av dem samråda i syfte att fastställa var brottet bäst bör lagföras.
4. Varje part skall pröva om dess nu gällande jurisdiktionsregler är ändamålsenliga för att bekämpa bestickning av utländska offentliga tjänstemän och, om så inte anses vara fallet, vidta åtgärder för att komma till rätta med förhållandet.
Art. 10: 1. Bestickning av utländska offentliga tjänstemän skall vara ett utlämningsbart brott i parternas lagstiftning och i utlämningsavtal mellan dem.
2. Om en part som gör utlämning beroende av om det finns ett utlämningsavtal mottar en framställning om utlämning från en annan part med vilken den inte har ett utlämningsavtal, får parten betrakta denna konvention som det rättsliga stödet för utlämningen med avseende på brottet bestickning av utländsk offentlig tjänsteman.
3. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den antingen kan utlämna sina egna medborgare eller lagföra dem för brottet bestickning av utländsk offentlig tjänsteman. En part som vägrar att utlämna någon för bestickning av utländsk offentlig tjänsteman endast därför att vederbörande är dess medborgare, skall lämna över ärendet till sina behöriga myndigheter för lagföring.
4. Utlämning för bestickning av utländsk offentlig tjänsteman skall ske på de villkor som anges i varje parts nationella lagstiftning och tilllämpliga fördrag och arrangemang. Om en part gör utlämning beroende av om det föreligger dubbel straffbarhet, skall detta krav anses vara uppfyllt om det brott för vilket utlämning begärs faller under artikel 1 i denna konvention.
22. EU:s konvention (1997) om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i
SÖ 1999:32 Prop. 1998/99:32
[Innehållet motsvarar korruptionsprotokollet 1996.]
23. Rådets gemensamma åtgärd (1997) om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn
EGT L 63/97 (upphävs genom rambeslutet 2001, se punkt 31 i denna bilaga)
Avdelning II: A. Varje medlemsstat skall se över gällande lag och praxis för att se till
a) – e) ……
f) att dess myndigheter är behöriga när det gäller de brott som anges i avdelning I B c [sexuellt utnyttjande eller missbruk av barn] och I B d [bedrivande av handel med barn i syfte att utnyttja eller missbruka dem sexuellt], åtminstone
i.
om brottet, helt eller delvis, begås på dess territorium, ii. om den person som begår brottet, med undantag för brott som be-
står i att inneha pornografiskt material som avses i avdelning I A ii c, är medborgare i eller stadigvarande vistas i den medlemsstaten. B. [möjlighet att upprätthålla krav på dubbel straffbarhet i fall som avses i A f ii]
C. …… D. Medlemsstaterna får besluta att utöva sin domsrätt enligt A f ii ovan endast om vissa villkor för förfarandet är uppfyllda eller om den påstådda gärningsmannen inte kan utlämnas på grund av - att den berörda medlemsstaten vägrar att bifalla en begäran om utlämning som görs av den stat där brottet begicks, - att den sistnämna staten bekräftar att den inte avser att begära att den påstådda gärningsmannen utlämnas, eller - att den staten inte begär utlämning av den utpekade gärningsmannen inom rimlig tid.
24. FN:s konvention (1997) om bekämpande av bombattentat av terrorister
SÖ 2001:22 Prop. 2000/01:86
Art. 6: 1. Varje konventionsstat skall vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2 [bombattentat med visst syfte]
a) om brottet har begåtts inom den statens territorium,
b) om brottet har begåtts ombord på ett fartyg som förde den statens
flagg eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning när brottet begicks, eller
c) om brottet har begåtts av en av den statens medborgare.
2. En konventionsstat får även fastställa att den har domsrätt beträffande varje sådant brott
a) om brottet har begåtts mot en av den statens medborgare,
b) om brottet har begåtts mot en statlig eller annan offentlig anlägg-
ning som tillhör den staten utomlands, inbegripet en ambassad eller annan diplomatisk eller konsulär lokal som tillhör den staten,
c) om brottet har begåtts av en statslös person med hemvist inom
den statens territorium,
d) om brottet har begåtts vid ett försök att tvinga den staten att vidta
eller avstå från att vidta en handling,
e) om brottet har begåtts ombord på ett luftfartyg som den statens
regering har under sin förvaltning.
3. ……..
4. Varje konventionsstat skall även vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2 i de fall då den misstänkte befinner sig inom statens territori-
um och staten inte utlämnar vederbörande till någon av de konventionsstater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med punkterna 1 eller 2.
5. Denna konvention utesluter inte att en konventionsstat utövar domsrätt i enlighet med sin nationella lagstiftning.
Art. 7: [lydelse motsvarande art. 6 i Haagkonventionen 1970, dock att inget sägs om preliminär undersökning]
Art. 8: 1. I de fall där artikel 6 är tillämplig skall den konventionsstat inom vars territorium den misstänkte befinner sig, om den inte utlämnar vederbörande, undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts inom dess territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan. Dessa myndigheter skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den staten.
2. Om en konventionsstat enligt sin nationella lagstiftning har rätt att utlämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på villkor att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff som ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilket utlämnandet eller överförandet begärdes, och denna stat och den stat som begär utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som de anser lämpliga, skall en sådan villkorlig utlämning eller ett sådant överförande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som anges i punkt 1.
Art 9: [lydelse motsvarande art. 8 i Haagkonventionen 1970]
25. Rådets gemensamma åtgärd (1998) om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott
EGT L 351/98
Art. 4: Varje medlemsstat skall se till att sådant handlande som avses i artikel 2.1 a eller b [aktivt deltagande i kriminell organisation] och som äger rum på dess territorium kan åtalas varhelst på medlemsstaternas territorium organisationen är baserad eller utövar sina kriminella aktiviteter, eller oavsett den plats på vilken den överenskomna aktiviteten som anges i artikel 2.1 b äger rum.
Om flera medlemsstater har behörighet med avseende på deltagande i en kriminell organisation, skall dessa stater samråda för att samordna sina åtgärder i syfte att effektivt åtala, särskilt med beaktande av var organisationens olika delar är lokaliserade.
26. Tilläggsprotokoll II (1999) till konventionen (1954) om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt
SÖ 1985:7 (konventionen) Prop. 1983/84:108 (konventionen)
Tilläggsprotokoll II (ännu inte ratificerat av Sverige) Art. 16 (svensk översättning saknas): 1. Without prejudice to paragraph 2, each Party shall take the necessary legislative measures to establish its jurisdiction over offences set forth in Article 15 [anfall m.m. mot kulturegendom] in the following cases:
a) when such an offence is committed in the territory of that State;
b) when the alleged offender is a national of that State;
c) in the case of offences set forth in Article 15 sub-paragraphs (a)
to (c), when the alleged offender is present in its territory.
2. With respect to the exercise of jurisdiction and without prejudice to Article 28 of the Convention:
a) this Protocol does not preclude the incurring of individual
criminal responsibility or the exercise of jurisdiction under national and international law that may be applicable, or affect the exercise of jurisdiction under customary international law;
b) Except in so far as a State which is not Party to this Protocol
may accept and apply its provisions in accordance with Article 3 paragraph 2, members of the armed forces and nationals of a State which is not Party to this Protocol, except for those nationals serving in the armed forces of a State which is Party to this Protocol, do not incur individual criminal responsibility by virtue of this Protocol, nor does this Protocol impose an obligation to establish jurisdiction over such persons or to extradite them.
Art. 17-18: [lydelse motsvarande art. 7-8 i Haagkonventionen 1970]
27. FN:s konvention (1999) om bekämpande av finansiering av terrorism
Art. 7 : 1. Varje konventionsstat skall vidta de åtgärder som fordras för
att den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2 [finansiering av terrorism]
a) om brottet har begåtts inom den statens territorium,
b) om brottet har begåtts ombord på ett fartyg som förde den statens
flagg eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning när brottet begicks, eller
c) om brottet har begåtts av en medborgare i den staten.
2. En konventionsstat får även fastställa att den har domsrätt beträffande varje sådant brott a. om brottet var riktat mot eller resulterade i förövande av ett brott som avses i artikel 2.1 a eller 2.1 b inom denna stats territorium eller mot en medborgare i den staten, b. om brottet var riktat mot eller resulterade i förövande av ett brott som avses i artikel 2.1 a eller 2.1 b mot en statlig eller annan offentlig anläggning tillhörande den staten utomlands, inbegripet den statens diplomatiska eller konsulära lokaler, c. om brottet var riktat mot eller resulterade i ett brott som avses i artikel 2.1 a eller 2.1 b som begåtts i ett försök att tvinga den staten att vidta eller avstå från att vidta en handling, d. om brottet har begåtts av en statslös person med hemvist inom den statens territorium, e. om brottet har begåtts ombord på ett luftfartyg som den statens regering har under sin förvaltning.
3. ….
4. Varje konventionsstat skall även vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2 i de fall då den misstänkte befinner sig inom statens territorium och staten inte utlämnar vederbörande till någon av de konventionsstater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med punkt 1 eller 2.
5. Om mer än en konventionsstat åberopar domsrätt över de brott som avses i artikel 2, skall de berörda konventionsstaterna bemöda sig om att samordna sina åtgärder på lämpligt sätt, särskilt avseende formaliteterna för åtal och formerna för ömsesidig rättslig hjälp.
6. Utan att det skall inverka på allmänna folkrättsliga principer skall denna konvention inte utesluta att en konventionsstat utövar domsrätt i brottmål i enlighet med sin nationella lagstiftning.
Art. 9: [lydelse motsvarande art. 6 i Haagkonventionen 1970]
Art. 10: 1. I de fall där artikel 7 är tillämplig skall den konventionsstat inom vars territorium den misstänkte befinner sig, om den inte utlämnar vederbörande, undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts inom dess territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan.
Dessa myndigheter skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den staten.
2. Om en konventionsstat enligt sin nationella lagstiftning har rätt att utlämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på villkor att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff som ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilket utlämnandet eller överförandet begärdes, och denna stat och den stat som begär utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som de anser lämpliga, skall en sådan villkorlig utlämning eller ett sådant överförande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som anges i punkt 1.
Art. 11: [lydelse motsvarande art. 8 i Haagkonventionen 1970]
28. FN:s konvention (2000) om gränsöverskridande organiserad brottslighet (Sverige har undertecknat men ännu inte ratificerat konventionen)
Art. 15 (svensk översättning saknas): 1. Each State Party shall adopt such measures as may be necessary to establish its jurisdiction over the offences established in accordance with articles 5, 6, 8 and 23 of this
Convention when:
a) The offence is committed in the territory of that State Party; or
b) The offence is committed on board a vessel that is flying the flag
of that State Party or an aircraft that is registered under the laws of that State Party at the time that the offence is committed.
2. Subject to article 4 of this Convention, a State Party may also establish its jurisdiction over any such offence when:
a) The offence is committed against a national of that State Party;
b) The offence is committed by a national of that State Party or a
stateless person who has his or her habitual residence in its territory; or
c) The offence is:
i) One of those established in accordance with article 5, paragraph 1, of this Convention and is committed outside its territory with a view to the commission of a serious crime within its territory; ii) One of those established in accordance with article 6,
paragraph 1 b) ii), of this Convention and is committed outside its territory with a view to the commission of an offence established in accordance with article 6, paragraph 1
a) i) or b) i), of this Convention within its territory.
3. For the purposes of article 16, paragraph 10, of this Convention, each State Party shall adopt such measures as may be necessary to establish its jurisdiction over the offences covered by this Convention when the alleged offender is present in its territory and it does not extradite such person solely on the ground that he or she is one of its nationals.
4. Each State Party may also adopt such measures as may be necessary to establish its jurisdiction over the offences covered by this Convention when the alleged offender is present in its territory and it does not extradite him or her.
5. If a State Party exercising its jurisdiction under paragraph 1 or 2 of this article has been notified, or has otherwise learned, that one or more other State Parties are conducting an investigation, prosecution or judicial proceeding in respect of the same conduct, the competent authorities of those State Parties shall, as appropriate, consult one another with a view to coordinating their actions.
6. Without prejudice to norms of general international law, this Convention does not exclude the exercise of any criminal jurisdiction established by a State Party in accordance with its domestic law.
Art. 16: [lydelse motsvarande art. 8 i Haagkonventionen 1970]
29. Fakultativt protokoll (2000) till FN:s konvention om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter
Art. 6: 1. Varje konventionsstat skall vidta alla rättsliga, administrativa och andra åtgärder som krävs för att säkerställa att bestämmelserna i detta protokoll genomförs och tillämpas effektivt inom dess jurisdiktion.
30. EU:s rambeslut (2001) om bekämpande av terrorism
Art. 9: 1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet beträffande sådana brott som anges i artiklarna 1–4 i följande fall:
a) Brottet har begåtts helt eller delvis inom dess territorium. Varje
medlemsstat kan utsträcka sin behörighet när brottet har begåtts inom en EU-medlemsstats territorium.
b) Brottet har begåtts ombord på ett fartyg som för landets flagg eller
ett luftfartyg registrerat i landet.
c) Gärningsmannen är medborgare eller bosatt i landet.
d) Brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är eta-
blerad inom dess territorium.
e) Brottet har begåtts mot dess institutioner eller befolkning, eller
mot en av Europeiska unionens institutioner eller ett organ som inrättats i enlighet med fördragen om upprättandet av den Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen och som har sitt säte i den medlemsstaten.
2. När brottet faller under fler än en medlemsstats behörighet och vilken som helst av dessa stater kan lagföra brottet på grundval av samma omständigheter, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att bestämma vilken av dem som skall lagföra gärningsmännen för att om möjligt centralisera lagföringen till en enda medlemsstat. I detta syfte kan medlemsstaterna anlita alla de organ eller mekanismer som inrättats i Europeiska unionen för att underlätta samarbetet mellan de rättsliga myndigheterna och samordningen av deras verksamhet. Följande omständigheter skall beaktas i successiv ordning:
– Medlemsstaten skall vara den inom vars territorium brottet be-
gåtts. – Medlemsstaten skall vara den i vilken gärningsmannen är med-
borgare eller bosatt. – Medlemsstaten skall vara den som offren kommer ifrån. – Medlemsstaten skall vara den i vilken gärningsmannen påträffats.
3. Varje medlemsstat skall även vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet beträffande de brott som anges i artiklarna 1–4 i de fall den vägrar att överlämna eller utlämna en person som misstänks för eller som dömts för ett sådant brott till en annan medlemsstat eller till ett tredje land.
4. Varje medlemsstat skall se till att dess behörighet omfattar sådana fall där ett brott som anges i artiklarna 2 och 3 helt eller delvis har begåtts på dess territorium, oavsett var terroristgruppen är baserad och varifrån den utövar sin brottsliga verksamhet.
5. Denna artikel skall inte utesluta utövandet av den straffrättsliga behörighet som fastställs i en medlemsstat enligt dess nationella lagstiftning.
31. EU:s rambeslut (2001) om åtgärder för att bekämpa människohandel
Prop. 2001/02:99 och 2001/02:124
Art. 6:
Behörighet och åtal
1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 1 och 2 [människohandel för arbetskraftsexploatering eller sexuell exploatering] när
a) gärningen helt eller delvis begåtts inom medlemsstatens territori-
um, eller
b) gärningsmannen är medborgare i medlemsstaten, eller
c) gärningarna begås för en juridisk persons räkning som är etable-
rad inom medlemsstatens territorium.
2. En medlemsstat får besluta att den inte kommer att tillämpa eller endast i särskilda fall eller under särskilda omständigheter kommer att tillämpa bestämmelserna om behörighet som anges i punkt 1 b och c när brottet har begåtts utanför dess territorium.
3. En medlemsstat som enligt sin lagstiftning inte utlämnar sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet över och i tillämpliga fall lagföra de brott som avses i artiklarna
1, 2 och 3 som har begåtts av dess egna medborgare utanför dess territorium.
4. Medlemsstater som beslutar att tillämpa bestämmelserna i punkt 2 skall underrätta rådets generalsekretariat och kommissionen om detta, i tillämpliga fall med uppgift om i vilka särskilda fall eller under vilka särskilda omständigheter som beslutet gäller.
Bilagan ger en beskrivning av vilka bestämmelser i Romstadgan och i andra internationella överenskommelser som ligger till grund för de olika brottsbeskrivningarna i den lag om internationella brott som vi föreslår. Hänvisningar till dessa bakomliggande regler finns också i författningskommentarerna.
Lag om internationella brott
Romstadgan Andra internationella överenskommelser
2:1-2 Art. 6 Folkmordskonventionen art. II
3:1 Art. 7.1 och 7.2 a
Stadgan för Rwandatribunalen art. 3
3:2, 1 st Art. 7.1 a, 7.1 f , 7.1 k och 7.2 e
Stadgan för Nürnbergtribunalen art. 6, Nürnbergprincip nr VI, stadgan för Jugoslavientribunalen art. 5, stadgan för Rwandatribunalen art. 3
3:2, 2 st p 1 Art. 7.1 b och 7.2 b
d:o
3:2, 2 st p 2 Art. 7.1 c och 7.2 c
d:o
3:2, 2 st p 3 Art. 7.1 d och 7.2 d
d:o
3:2, 2 st p 4 Art. 7.1 e Stadgan för Jugoslavientribunalen art. 5, stadgan för Rwandatribunalen art. 3
Lag om internationella brott
Romstadgan Andra internationella
överenskommelser
3:2, 2 st p 5 Art. 7.1 g och 7.2 f
d:o
3:2, 2 st p 6 Art. 7.1 h och 7.2 g
Stadgan för Nürnbergtribunalen art. 6, Nürnbergprincip nr VI, stadgan för Jugoslavientribunalen art. 5, stadgan för Rwandatribunalen art. 3
3:2, 2 st p 7 Art. 7.1 i och 7.2 i
1992 års FN-deklaration om skydd mot påtvingat försvinnande
3:2, 2 st p 8 Art. 7.1 j och 7.2 h
Apartheidkonventionen 1973 art. II
4:1 Art. 8.1,
inledningarna till art. 8.2 a-c och e, 8.2 d och 8.2 f
GK I-IV art. 2-3, TP I art. 1
4:2 Inledningarna
till art. 8.2 a-c och e
GK I art. 13 och 24-26; GK II art. 13 och 36-37, GK III art. 4, GK IV art. 4 och 13, TP I art. 8, 43-44 och 50
4:3, 1 st Art. 8.2 a i-iii och 8.2 c i
GK I art. 50, GK II art. 51, GK III art. 130, GK IV art. 147 samt den för samtliga GK gemensamma art. 3
4:3, 2 st p 1 Art. 8.2 b x och 8.2 e xi
TP I art. 11, TP II art. 4.2 och 5.2 e
4:3, 2 st p 2 Art. 8.2 a vii och 8.2 e viii
GK IV art. 147, TP II art. 17.1
4:3, 2 st p 3 Art. 8.2 b xxii och 8.2 e vi
GK IV art. 27.2, TP I art. 75.2 b och 76.1, TP II art. 4.2 e
Lag om internationella brott
Romstadgan Andra internationella
överenskommelser
4:3, 2 st p 4 Art. 8.2 a vi och 8.2 c iv
GK III art. 84, 86-87, 99 och 104-106, GK IV art. 33, 67, 71-73, 117 och 147, den för samtliga GK gemensamma art. 3, TP I art. 75, TP II art. 6
4:3, 2 st p 5 Art. 8.2 b xxi och 8.2 c ii
Den för samtliga GK gemensamma art. 3, TP I art. 75.2 b och 85.4 c, TP II art. 4.2
4:3, 2 st p 6 Art. 8.2 a viii och 8.2 c iii
GK IV art. 147 och den för samtliga GK gemensamma art. 3
4:3, 2 st p 7 Art. 8.2 b vi och 8.2 c i
Lantkrigsreglementet art. 23 c, den för samtliga GK gemensamma art. 3, TP I art. 41.1 och 85.3 e
4:3, 2 st p 8 Art. 8.2 b xxvi och 8.2 e viii
TP I art. 77.2, FN:s barnkonvention 1989 art. 38
4:3, 3 st p 1 Art. 8.2 b viii GK IV art. 49, TP I art. 85.4 a
4:3, 3 st p 2 Art. 8.2 b xv Lantkrigsreglementet art. 23, GK III art. 49-57, GK IV art. 51
4:3, 3 st p 3 Art. 8.2 a v GK III art. 130, GK IV art. 147
4:3, 3 st p 4 Art. 8.2 a vii GK IV art. 147,TP I art. 85.4 b
4:4, 1 st Art. 8.2 a iv, 8.2 b x iii, 8.2 b xvi, 8.2 e v och 8.2 e xii
Lantkrigsreglementet art. 23 g, 28 och 47, GK I art. 15 och 50, GK II art. 18 och 51, GK III art. 18 och 137, GK IV art. 33, 147 och 154
4:4, 2 st Art. 8.2 b xiv Lantkrigsreglementet art. 23 h,
GK IV art. 64
Lag om internationella brott
Romstadgan Andra internationella
överenskommelser
4:5 p 1 Art. 8.2 b iii och 8.2 e iii
GK I art. 21, GK II art. 34, GK IV art. 19, TP I art. 13, 51-52 och 69-71, 1994 års konvention om skydd av personal i FN-insatser och därtill knuten personal
4:5 p 2 Art. 8.2 b xxiv och 8.2 e ii
GK I art. 24-27, 36 och 39-44, GK II art. 42-44, GK IV art. 18-22, TP I art. 8, 12-13, 15, 18 och 21-24
4:5 p 3 Art. 8.2 b vii Lantkrigsreglementet art. 23 f, TP I art. 37-39 och 85.3 f
4:6, 1 st p 1 Art. 8.2 b xi och 8.2 e ix
Lantkrigsreglementet art. 23 b, TP I art. 37
4:6, 1 st p 2 Art. 8.2 b xii och 8.2 e x
Lantkrigsreglementet art. 23 d, TP I art. 40
4:6, 1 st p 3 Art. 8.2 b xxiii GK III art. 23, GK IV art. 28, TP I
art. 51.7
4:6, 1 st p 4 Art. 8.2 b iv TP I art. 48, 51.5 b, 56 och 85.3 b-c
4:6, 1 st p 5 Art. 8.2 b i och 8.2 e i
TP I art. 49, 51.2, 51.3 och 85.3 a
4:6, 1 st p 6 Art. 8.2 b xxv GK IV art. 23, 55, 59-62, 108-109
och 142, TP I art. 54.1-3 och 69-71
4:6, 1 st p 7 Art. 8.2 b v Lantkrigsreglementet art. 25, TP I art. 52 och 59
Lag om internationella brott
Romstadgan Andra internationella
överenskommelser
4:6, 1 st p 8 Art. 8.2 b ii, 8.2 b ix och 8.2 e iv
Lantkrigsreglementet art. 27 och 56, GK I art. 19-23, GK II art. 22-23 och 34-35, GK IV art. 18-19, TP I art. 12, 52-53 och 85.4 d, 1954 års Kulturkonvention art. 4 samt art. 15 i dess andra tilläggsprotokoll 1999
4:6, 2 st Art. 8.2 b iv TP I art. 35.3 och 55.1
4:7 p 1 Art. 8.2 b xvii och 8.2 b xviii
Lantkrigsreglementet art. 23 a, 1925 års protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel
4:7 p 2 1972 års konvention om förbud mot biologiska vapen, FN:s konvention 1993 om förbud mot kemiska vapen
4:7 p 3 Art. 8.2 b xix och 8.2 b xx
1899 års deklaration angående förbud mot användning av kulor som lätt utvidga sig eller tillplattas i människokroppen (dumdumkulor), Lantkrigsreglementet art. 23 e, TP I art. 35.2 och 51.4-5, 1980 års vapenkonvention jämte tilläggsprotokoll, Ottawakonventionen 1997 om antipersonella minor
Jugoslavientribunalen
Referaten i denna bilaga ger en översiktlig bild av vilka frågor som har behandlats i de olika rättsfallen. Fullständiga domar finns tillgängliga via Internet under adresserna www.un.org/icty/ och www.ictr.org . Rättsfallen redovisas här i alfabetisk ordning. I materialförteckningen i bilaga 9 finns en uppställning i målnummerordning.
Aleksovski IT-95-14/1 ”Lasva Valley”
Zlatko Aleksovski dömdes för krigsförbrytelse genom kränkande av personlig värdighet (outrages upon personal dignity) och straffet bestämdes den 24 mars 2000 av öveklagandekammaren till fängelse i sju år.
Liksom i det tidigare avgjorda fallet Tadic togs frågor upp om en internationell väpnad konflikt förelåg och om vad som i Genèvekonventionerna avses med skyddad person. Bl.a. togs den principiella frågan upp om krigsförbrytelser kan begås mot personer av samma nationalitet som gärningsmannen. I rättegångskammarens dom (25 juni 1999) diskuterade också vilket samband mellan en gärning och en väpnad konflikt som måste föreligga för att gärningen skall kunna utgöra en krigsförbrytelse.
Aleksovski hade åtalats både som medverkande (aidor or abettor) till de begångna gärningarna och för att han inte uppfyllt sina förpliktelser som förman. Överklagandekammaren belyste dessa båda frågor och gick i den senare frågan in på betydelsen av det förhållandet att Aleksovski inte hade någon formell förmansställning i förhållande till de egentliga gärningsmännen. En annan prin-
cipiellt viktig fråga som behandlades var kravet på uppsåt att diskriminera vid brottet kränkande av personlig värdighet.
Blaskic IT-95-14 ”Lasva Valley”
Den 3 mars 2000 dömde en av rättegångskamrarna Tihomir Blaskic för flera fall av krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten till fängelse i 45 år. Blaskic var befälhavare för bosnien-kroatiska styrkor och anklagades dels för att ha gett order om eller på annat sätt medverkat till de aktuella brotten, dels för att som befälhavare ha brustit i tillsyn över de underordnade som faktiskt begått de aktuella brotten.
Rättegångskammaren behandlade frågor om den pågående väpnade konflikten varit internationell och även frågor om vad som i Genèvekonventionerna avses med skyddade personer och skyddad egendom. Vidare utvecklade man frågan om vad rekvisitet ”omfattande eller systematiskt angrepp på civilbefolkningen” i stadgans bestämmelse om brott mot mänskligheten innebär.
När det gäller frågan om olika gärningsformer togs upp vad som skall förstås med planering och anstiftan (planning and instigating) och andra former av medverkan (aiding or abetting) och vad som vid dessa gärningsformer krävs i subjektivt hänseende. Befälhavaransvaret behandlades dels i fråga om vad som krävs för att en person skall anses som befälhavare, dels med avseende på vad som krävs av tillsyn över underlydande.
Tribunalen diskuterade också innehållet i bestämmelserna om de specifika brotten, bl.a. krigsförbrytelser i form av förstörelse av egendom, plundring, förstörelse av byggnader och annat som är avsett för religion eller utbildning, grym behandling och tagande av gisslan samt brott mot mänskligheten i form av mord, förföljelse och diskriminering.
Domen har överklagats.
Delalic et al. IT-96-21 ”Celebici Camp”
I målet dömdes tre personer – Zdravko Mucic, Hazim Delic och Esad Landzo – för ett stort antal krigsförbrytelser. En person, Zejnil Delalic, frikändes helt. Straffet för de dömda bestämdes av en av rättegångskamrarna – efter återförvisning från överklagandekammaren – till 9, 18 respektive 15 års fängelse.
Förutom frågor om den pågående konfliktens rättsliga natur och sambandet mellan konflikten och de aktuella gärningarna, behandlades bl.a. frågor om vad som avses med tortyr och om våldtäkt kan betraktas som tortyr, om vad som avses med grym eller omänsklig behandling samt om olaglig inspärrning av civila. Frågan om vilken betydelse nedsatt psykisk förmåga kan få behandlades också.
Mucic, som var chef för Celebici Camp, dömdes i vissa delar som gärningsman och i vissa delar enligt de särskilda reglerna om förmans ansvar. I det sammanhanget behandlades bl.a. frågan om förmansskapet måste vara formellt eller inte för att straffansvar skall kunna följa.
Den viktigaste frågan som behandlades i överklagandekammaren var under vilka förutsättningar en tilltalad kan dömas i brottskonkurrens och kammaren fastställde de närmare principerna för s.k. multiple convictions.
Erdemovic IT-96-22 ”Pilica Farm”
Drazen Erdemovic, som erkänt sig skyldig, dömdes den 29 november 1996 för brott mot mänskligheten till fängelse i tio år. Domen ändrades sedermera och Erdemovic dömdes slutligen för krigsförbrytelse (genom samma gärning) till fängelse i fem år. Den viktigaste frågan i målet var vilken betydelse det hade att Erdemovic hade handlat under tvång (under hot att själv bli dödad).
Furundzija IT 95-17/1 ”Lasva Valley”
Anto Furundzija dömdes den 10 december 1998 av en av rättegångskamrarna för krigsförbrytelser genom dels tortyr, dels kränkande av personlig värdighet, inkluderande våldtäkt, till fängelse i tio år. Den 21 juli 2000 avslog överklagandekammaren Furundzijas överklagande.
Även i detta mål behandlades frågor om någon väpnad konflikt förelegat och om vilket samband mellan en gärning och konflikten som krävs för att gärningen skall kunna utgöra en krigsförbrytelse. Vidare presenteras en definition av vad som avses med tortyr enligt internationell humanitär rätt och konstateras att våldtäkt under vissa omständigheter kan anses utgöra tortyr. Även våldtäktsbegreppet definieras.
I domen togs också upp frågan om vilka handlingar som kan utgöra medhjälp (aiding or abetting) till brott och var gränsen till medgärningsmannaskap går. Vidare behandlades frågan om principer för straffmätningen.
Jelisic IT-95-10 “Brcko”
Goran Jelisic var den förste som åtalades för folkmord vid Jugoslavientribunalen. Åtalet för folkmord ogillades emellertid men Jelisic dömdes för flera fall av krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten till fängelse i 40 år.
Tribunalens rättegångskammare fann att åklagaren inte kunde bevisa att Jelisic haft det särskilda uppsåt som krävs för att folkmord skall föreligga, dvs. att helt eller delvis förinta vissa särskilt angivna folkgrupper. Förutom att fastslå vad som krävs för att bevisa detta särskilda uppsåt, behandlade underinstansen innebörden av de olika rekvisit som skall vara uppfyllda för att syftet skall föreligga (avgränsningen av de skyddade folkgrupperna m.m.). Även överklagandekammaren behandlade dessa frågor (dom 5 juli 2001) och riktade viss kritik mot rättegångskammarens rättsliga resonemang men fann inte skäl att, vilket hade yrkats, återförvisa målet för ny prövning.
Kordic o Cerkez IT-95-14/2 ”Lasva Valley”
En av rättegångskamrarna dömde den 26 februari 2001 Dario Kordic till fängelse I 25 år och Mario Cerkez till fängelse I 15 år för ett stort antal krigsförbrytelser och fyra fall av brott mot mänskligheten.
I domen togs upp frågor om den pågående konfliktens natur och om vilket samband som förelåg mellan de aktuella gärningarna och konflikten. Vidare behandlades frågor om vad som fordras för att förmans ansvar skall föreligga och om vilka typer av gärningar som kan innefattas i brott mot mänskligheten i form av förföljelse (persecution). Domen tar dessutom upp definitionerna av olaga frihetsberövande som ett brott mot mänskligheten och tagande av gisslan som en krigsförbrytelse.
Rättegångskammarens dom har överklagats.
Krnojelac IT-97-25 ”Foca”
Milorad Krnojelac dömdes den 15 mars 2002 av en av rättegångskamrarna för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse till fängelse i sju och ett halvt år. Krnojelac, en lägerchef, dömdes delvis som medverkande till brott, delvis enligt de särskilda reglerna om förmans ansvar. Bland de brottstyper som behandlades fanns grym eller omänsklig behandling, tortyr, förslavning och förföljelse. I domen diskuteras också teorin och tillämpningen av ”a joint criminal enterprise”.
Domen har överklagats.
Krstic IT-98-33 ”Srebrenica-Drina Corps”
Radislav Krstic är den hittills ende som har dömts för folkmord vid Jugoslavientribunalen. Den 2 augusti 2001 dömdes han av en av rättegångskamrarna till fängelse i 46 år.
Det var ostridigt i målet att en stor mängd bosniska muslimer i Srebrenica hade dödats eller tillfogats allvarliga fysiska eller psykiska skador och det stod också klart att de hade angripits för att de tillhörde en nationell grupp. Den fråga som tribunalen främst hade att pröva, var om dessa gärningar hade begåtts med det särskilda syfte som krävs vid folkmord (att helt eller delvis förinta en skyddad grupp). Vidare behandlades definitionen av brottet utrotning (extermination) som ett brott mot mänskligheten.
Domen har överklagats.
Kunarac m.fl. IT-96-23 och IT 96-23/1 “Foca”
Den 22 februari 2001 dömde en av rättegångskamrarna Dragoljub Kunarac, Radomir Kovac och Zoran Vukovic för flera fall av brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse till 28, 20 respektive 12 års fängelse. Den 12 juni 2002 fastställdes domslutet av överklagandekammaren.
I målet behandlades frågan om en väpnad konflikt förelåg och om sambandet mellan de aktuella gärningarna och konflikten. Vidare togs i samband med åtalet för brott mot mänskligheten upp frågan vilken innebörd rekvisitet ”angrepp på civilbefolkningen” har samt vad som krävs för att ett sådant angrepp skall anses omfattande eller systematiskt.
Bland de brottstyper som behandlades fanns förslavning och sexuellt slaveri, våldtäkt, tortyr och angrepp på personlig värdighet. Överklagandekammaren diskuterade brottstypernas närmare definitioner, särskilt vad avser brotten förslavning och tortyr.
Kupreskic et al. IT 95-16 ”Lasva Valley”
Den 14 januari 2000 dömde en av rättegångskamrarna sammanlagt fem personer till fängelse mellan 6 och 25 år för brott mot mänskligheten genom dels förföljelse, dels (två av de tilltalade) mord och omänskliga handlingar. Överklagandekammaren frikände den 23 oktober 2001 tre av de tilltalade helt i brist på bevis och satte ner straffet för de två övriga.
Rättegångskammaren behandlade frågan om och i vilken utsträckning det krävs att en gärning är en del av en plan eller ett större sammanhang för att kunna utgöra brott mot mänskligheten. Även frågan om vad som vid det brottet skall förstås med civilbefolkning togs upp. Rättegångskammaren gjorde vidare en längre utläggning om vilka typer av gärningar som kan utgöra brott mot mänskligheten i form av förföljelse (persecution) eller andra omänskliga handlingar. Man behandlade slutligen den åberopade ansvarsfrihetsgrunden ”tu quoque” (ni också).
Kvocka et al. IT-98-30/1 ”Omarska, Keraterm and Trnopolje Camps”
I målet dömdes fem åtalade för brott mot mänskligheten (samtliga) och krigsförbrytelse (en av de tilltalade) till fängelse mellan fem och tjugofem år. Tribunalen behandlade i målet viktiga frågor om medgärningsmannaskap och medverkan till brott. Att särskilt lägga märke till är beskrivningen och tillämpningen av teorin om ”a joint criminal enterprise”, dvs. ett gemensamt uppsåt för flera medgärningsmän eller andra medverkanden.
Domen har överklagats.
Sikirica et al. IT-95-8 ”Keraterm Camp”
Sikirica och ytterligare två personer dömdes efter uppgörelse med åklagaren för brott mot mänskligheten. I dom den 13 november 2001 bestämdes straffen för de olika tilltalade till fängelse mellan 5
och 15 år. I domen prövades olika omständigheter som vid straffmätningen skulle verka i försvårande respektive förmildrande riktning.
Tadic IT-94-1 ”Prijedor”
Dusko Tadic dömdes den 15 juli 1999 av överklagandekammaren för ett stort antal fall av brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse. Straffet bestämdes slutligen (26 januari 2000) till fängelse i 20 år.
Domen mot Tadic hade föregåtts av bl.a. ett beslut den 2 oktober 1995 som gällde giltigheten och omfattningen av tribunalens jurisdiktion, det principiellt viktiga s.k. ”jurisdiction decision”. I det beslutet behandlades frågan om vad som avses med en väpnad konflikt och även frågor om när och var en sådan konflikt skall anses pågå. Vidare behandlades frågan om i vilken utsträckning den humanitära rätten gäller i icke-internationella konflikter. Man slog också fast att det är en etablerad regel i allmän folkrätt att brott mot mänskligheten kan begås även utan samband med en väpnad konflikt.
I domen den 15 juli 1999 behandlade överklagandekammaren frågan om vad som krävs för att en väpnad konflikt skall anses vara internationell och vad som avses med begreppet ”skyddade personer” i bestämmelserna om svåra överträdelser (grave breaches) i Genèvekonventionerna. Vidare behandlades frågan om vilket samband som krävdes mellan en viss gärning och ett omfattande eller systematiskt angrepp på civilbefolkningen för att gärningen skall kunna utgöra ett brott mot mänskligheten. Därutöver behandlades bl.a. olika frågor om gärningsmanna- och medverkansansvar.
Todorovic IT-95-9/1 “Bosanski Samac”
Efter uppgörelse med åklagaren dömdes Todorovic för brott mot mänskligheten och straffet bestämdes den 31 juli 2001 till fängelse I 10 år. I domen prövades olika omständigheter som vid straffmätningen skulle verka i försvårande respektive förmildrande riktning. Särskilt framhölls att allmänprevention, dvs. att straffet skall verka avskräckande, visserligen kan vara av allmän betydelse vid straffmätningen men att det inte skall anses utgöra en särskild faktor att beakta när straffet skall bestämmas slutligt.
Rwandatribunalen
Akayesu ICTR-96-4
Jean-Paul Akayesu dömdes i september 1998 av en av rättegångskamrarna för folkmord, offentlig uppmaning till folkmord samt brott mot mänskligheten till fängelse på livstid. Den 9 december 2001 fastställde överklagandekammaren domslutet.
Rättegångskammaren tog bl.a. upp frågan om hur man närmare skall definiera de grupper som skyddas i stadgandet om folkmord och vad som skall krävas för att en gärning skall anses ha begåtts i syfte att helt eller delvis förinta en skyddad grupp. Man behandlade också de olika gärningsformer som folkmord kan begås genom.
När det gäller brott mot mänskligheten fastslogs i rättegångskammaren vad som skall avses med omfattande eller systematiskt angrepp på civilbefolkningen. Överklagandekammaren behandlade i det sammanhanget frågan om det krävs att ett angrepp på civilbefolkningen har skett i ett diskriminerande syfte. De olika gärningsformer som var föremål för prövning i rättegångskammaren var utrotning, tortyr och våldtäkt.
Bagilashema ICTR-95-1
Ignace Bagilashema åtalades för flera fall av folkmord, medhjälp till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse. Han åtalades både som gärningsman och i egenskap av förman (borgmästare).
Rättegångskammaren frikände emellertid i sin dom den 7 juni 2001 Bagliashema på samtliga punkter. Den 3 juli 2002 fastställde överklagandekammaren domslutet. Av principiellt intresse var främst frågan om vilka krav som skall ställas upp för att en person skall kunna dömas enligt de särskilda reglerna om förmans ansvar.
Domen har överklagats.
Kambanda ICTR-97-23
Efter uppgörelse med åklagaren erkände sig Rwandas förre premiärminister Jean Kambanda skyldig till folkmord, förberedelse till
folkmord samt brott mot mänskligheten. Rättegångskammaren bestämde i september 1998 straffet till fängelse på livstid. Den 19 oktober 2000 fastställde överklagandekammaren domslutet.
Kayishema & Ruzindana ICTR-95-1 och ICTR-96-10
Den 21 maj 1999 dömde en av rättegångskamrarna Clement Kayishema och Obed Ruzindana för folkmord till fängelse på livstid respektive fängelse i 25 år. Domslutet fastställdes den 1 juni 2001 av överklagandekammaren.
I målet behandlades bl.a. frågan om vad som skall krävas för att det för folkmord särskilda uppsåtet (att helt eller delvis förinta en folkgrupp) skall anses föreligga och vad som avses med att ”helt eller delvis förinta” en folkgrupp. Definitionen av de olika skyddade folkgrupperna behandlades också, liksom de olika gärningsformer genom vilka folkmord kan begås.
Kayishema och Ruzindana åtalades också för brott mot mänskligheten. Då de brottsliga gärningarna var desamma som också bedömdes utgöra folkmord, ansågs brotten mot mänskligheten konsumerade av folkmordet.
Musema ICTR-96-13
Alfred Musema dömdes den 27 januari 2000 av en av rättegångskamrarna till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Han dömdes både som gärningsman och enligt de särskilda reglerna om förmans ansvar. Överklagandekammaren ogillade den 16 november 2001 delvis åtalet avseende brott mot mänskligheten men fastställde straffet.
I målet behandlades bl.a. frågan om innebörden av det särskilda subjektiva rekvisit som skall vara uppfyllt vid folkmord och även vad som krävs för att en civil person skall kunna ådra sig ansvar som förman.
Ruggiu ICTR-97-32
Georges Ruggiu, en belgisk radioreporter, erkände sig skyldig till offentlig uppmaning till folkmord och till brott mot mänskligheten genom förföljelse. Rättegångskammaren bestämde i sin dom den 1
juni 2000 straffet till fängelse i tolv år. I domen prövades olika omständigheter som kunde verka i förmildrande riktning.
Rutaganda ICTR-96-3
Rättegångskammaren dömde den 6 december 1999 Georges Rutaganda till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Domen har överklagats.
I målet diskuterades vilken typ av omständigheter som kan beaktas när man bedömer om det för folkmord särskilda uppsåtet (att helt eller delvis förinta en folkgrupp) föreligger. Vidare togs frågan upp om vad som krävs för att den som planerar eller beordrar olika gärningar skall kunna dömas som gärningsman.
Rutaganda åtalades också för krigsförbrytelser men åtalet i den delen ogillades. Rättegångskammaren fann visserligen att en väpnad konflikt förelåg och att de personer som angripits var skyddade personer enligt Genèvekonventionerna men fann det inte visat att de gärningar som Rutaganda hade begått hade sådant samband med den väpnade konflikten som krävs för ansvar.
Domen har överklagats.
I det följande lämnar vi några korta läsanvisningar, som kan vara till nytta för den som vill fördjupa sig i Romstadgan och dess tillkomst eller någon av de särskilda frågor som regleras i stadgan.
Det finns en stor mängd allmänna verk om internationell straffrätt. Ett standardverk får anses vara M Cherif Bassiouni: International Criminal Law I-III (2. ed, Ardsley, N.Y. 1999). När det gäller frågor om jurisdiktion kan även hänvisas till Jennings and Watts (ed.): Oppenheim´s International Law (9th ed, London 1996) och, när det mera specifikt gäller universell jurisdiktion, The
Princeton Principles on Universal Jurisdiction (Princeton, N.J. 2001).
Angående bakgrunden till Romstadgan kan hänvisas till två relativt omfattande verk utgivna av M Cherif Bassiouni, nämligen The
Statute of the International Criminal Court: a documentary history (Ardsley, N.Y. 1998) och The Statute of the International Criminal Court and Related Instruments: Legislative History, 1994-2000 (Ardsley, N.Y. 2001). En lättillgänglig introduktion till den historiska utvecklingen på området (”från Versailles till Rom”) utgör
Bring: International Criminal Law in Historical Perspective (2 uppl. 2002).
Beskrivningar av förhandlingarna och de överväganden som ligger bakom Romstadgan, med författarbidrag från personer som deltog i förhandlingarna fram till Rom 1998, finner man i Roy S. Lee (ed.): The International Criminal Court – The Making of the
Rome Statute (1999).
En värdefull kommentar till Romstadgan är Otto Triffterer (ed.): Commentary on the Rome Statute of the International Criminal Court (Baden-Baden 1999). Ytterligare en kommentar av detta slag är Antonio Cassese (ed.): International Criminal Law: a commentary on the Rome Statute for an International Criminal Court (Oxford 2001). En omfattande kommentar till de Brottskriterier
(Elements of Crimes, se bilaga 3 till detta betänkande) som i enlighet med art. 9 i Romstadgan har antagits av stadgepartsförsamlingen och till Romstadgans bevis- och förfaranderegler finns i Roy S. Lee (ed.): The International Criminal Court – Elements of Crimes and Rules of Procedure and Evidence (2001). Genèvekonventionerna finns kommenterade i de av Internationella Röda Korset från åren 1952-1960 utgivna kommentarerna Pictet (ed.): The Geneva
Conventions of 1949: commentary (fyra volymer) och tilläggsprotokollen i Pilloud et.al (ed.): Commentary on the additional protocols of 8 June 1977 (Genève 1987).
Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll har tillsammans med en rad andra folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och ockupation publicerats av Totalförsvarets folkrättsråd i Krigets lagar (version 2.1, 1996).
Praxis från de båda FN-tribunalerna för brott begångna i f.d. Jugoslavien respektive Rwanda har samlats av John Ackerman och Eugene O’Sullivan i Practise and Procedure of the International
Criminal Tribunal for the Former Yugoslavia: with selected materials from the International Criminal Tribunal for Rwanda (Haag 2000).
Motsvarande samling finns i John R.W.D Jones: The practise of the
International Criminal Tribunals for the Former Yugoslavia and Rwanda (2000).
Praxis från de båda FN-tribunalerna publiceras löpande på Internet under adresserna www.un.org/icty/ respektive www.ictr.org . FN:s hemsida om Internationella Brottmålsdomstolen har adressen www.un.org/law/icc . Mer information om Romstadgan och domstolen finns under adressen www.iccnow.org . Där finns bl.a. en utförlig litteraturlista om Internationella brottmålsdomstolen samt information om olika länders förberedelser inför tillträdet till Romstadgan. Sådan information kan man även finna på Europarådets hemsida www.legal.coe.int/criminal/icc/ . På Röda Korsets hemsida www.icrc.org/web/eng/ finns omfattande information och dokumentation om ”International Humanitarian Law”.
Offentligt tryck
Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ)
- 1946:2 Konvention angående internationell civil luftfart
- 1952:64 Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide)
- 1953:14-17 Genèvekonventionerna angående skydd för krigets offer
- 1961:4 Europeisk konvention om skydd för televisionsutsändningar
- 1966:24 Konvention om kontinentalsockeln
- 1966:54 Europeisk överenskommelse till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier
- 1967:7 Rymdfördraget
- 1967:40 Konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg
- 1971:17 Konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg
- 1973:48 Konvention för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet
- 1973:55 Europeisk konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
- 1974:8 Konvention om förhindrande av havsföro- reningar till följd av dumpning av avfall
- 1975:30 Konvention om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer
- 1976:18 Konvention om förbud mot utveckling, fram ställning och lagring av bakteriologiska
(biologiska) vapen och toxinvapen samt om
deras förstöring
- 1976:21 Europeisk konvention om överförande av lagföring i brottmål
- 1977:12 Europeisk konvention om bekämpande av terrorism
- 1979:22-23 Tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna angående skydd för krigets offer
- 1980:7 Internationell konvention till förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL)
- 1980:26 Internationell konvention mot tagande av gisslan
- 1984:5 Antarktisfördraget
- 1984:20 Konvention om förbud mot militär eller varje annan fientlig användning av miljöförändrings- teknik (ENMOD)
- 1985:7 Konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt
- 1985:24 Konvention om fysiskt skydd av kärnämne
- 1986:1 Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
- 1987:80 Tillägg till konventionen angående internationell civil luftfart (SÖ 1946:2)
- 1990:16 Tilläggsprotokoll till konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (SÖ 1973:48)
- 1990:24 FN:s konvention om barnets rättigheter
- 1990:38-39 Konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med tilläggsprotokoll
- 1991:41 FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen
- 1993:28 Konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt deras förstöring
- 1994:25 Konvention för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten
- 1995:21 Avtal till skydd för småvalar i Östersjön och Nordsjön
- 1996:19 Konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott
- 1996:20 Konvention om skydd av personal i
FN-insatser och därtill anknuten personal
- 1996:22 Konvention om skydd av Östersjöns marina miljö
- 1998:51 Fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar
- 1999:29 o 31 Konvention som utarbetats på grundval av
artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen samt protokoll
- 1999:32 Konvention, utarbetad på grundval av artikel K 3.2 C i Fördraget om Europeiska unionen, om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i
- 1999:33 Konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärer
- 2000:1 FN:s havsrättskonvention
- 2001:6 Internationell konvention för bekämpande av penningförfalskning
- 2001:22 Internationell konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister
Propositioner
- 1952:71 Godkännande av konventionen om före byggande och bestraffning av brottet folkmord
- 1953:37 Godkännande av Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer
- 1957:170 Förslag till lag om ändring i strafflagen
- 1964:10 Lag om införande av brottsbalken m.m.
- 1966:37 Lag om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet
- 1966:114 Lag om kontinentalsockeln m.m.
- 1971:77 Lag om vissa internationella sanktioner, m.m.
- 1971:92 Förslag till lagstiftning om kapning av luftfartyg, m.m.
- 1972:98 Förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m.
- 1973:92 Förslag till lagstiftning om straff för
luftfartssabotage, m.m.
- 1973:111 Angående godkännande av konvention om förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall
- 1975:71 Godkännande av konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer
- 1975/76:3 Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
- 1975/76:43 Om godkännande av konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring
- 1976/77:124 Godkännande av den europeiska konventionen
den 27 januari 1977 om bekämpande av
terrorism, m.m.
- 1978/79:77 Godkännande av tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna 1949 angående skydd för krigets offer
- 1980/81:56 Godkännande av internationell konvention mot tagande av gisslan
- 1981/82:226 Lag om rymdverksamhet
- 1983/84:143 Godkännande av konventionen den 18 maj
1977 om förbud mot militär eller varje annan användning av miljöförändringsteknik
- 1984/85:156 Om ändring i brottsbalken (tillämpligheten av
svensk lag i visst fall)
- 1984/85:212 Om ändring i luftfartslagen m.m.
- 1985/86:9 Lag om disciplinförseelser av krigsmän m.m.
- 1985/86:17 Om godkännande av FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
- 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter
- 1989/90:130 Om bekämpning av vissa våldsdåd med internationell anknytning
- 1990/91:127 Om Sveriges tillträde till FN:s narkotikabrotts- konvention, m.m.
- 1992/93:54 Om en svensk ekonomisk zon
- 1992/93:81 Om osann utsaga inför EFTA-domstolen m.m.
- 1992/93:140 Svensk verksamhet i Antarktis
- 1992/93:181 Sveriges tillträde till FN:s konvention mot kemiska vapen
- 1992/93:207 Om åtgärder mot penningtvätt
- 1992/93:232 Om fiskelag, m.m.
- 1992/93:237 Om godkännande av vissa marina konventioner, m.m.
- 1993/94:120 Lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde
till FN:s konvention mot kemiska vapen
- 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihets- grunder m.m.)
- 1993/94:142 Lagstiftning med anledning av den av Förenta
Nationerna inrättade tribunalen för brott i f.d.
Jugoslavien
- 1994/95:117 Lag om åtgärder beträffande djur och växter
som tillhör skyddade arter, m.m.
- 1994/95:133 Några frågor angående EG-domstolen
- 1994/95:190 Skydd för gravfriden vid vraket efter passagerar- fartyget Estonia
- 1995/96:35 En ny lag om vissa internationella sanktioner
- 1995/96:37 Rättslig reglering av samverkan i fred
- 1995/96:48 Lagstiftning med anledning av den av Förenta Nationerna inrättade tribunalen för Rwanda
- 1995/96:132 Konventionen om skydd av personal i FN-
insatser och därtill anknuten personal
- 1995/96:140 Sveriges ratifikation av FN:s havsrätts-
konvention 1982 m.m.
- 1995/96:160 Radio- och TV-lag
- 1997/98:42 Schengensamarbetet
- 1997/98:45 Miljöbalk
- 1997/98:174 Sveriges tillträde till FN:s fördrag om
fullständigt förbud mot kärnsprängningar
- 1997/98:175 Sveriges tillträde till konventionen om förbud
mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring
- 1998/99:32 EU-bedrägerier och korruption
- 1998/99:70 Könsstympning - borttagande av kravet på dubbel straffbarhet
- 1999/00:61 Internationell rättslig hjälp i brottmål
- 1999/00:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen
- 2000/01:40 Penningförfalskning m.m.
- 2000/01:83 Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning
- 2000/01:86 Sveriges tillträde till FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister
- 2000/01:122 Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen
- 2000/01:133 Tillträde till andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen
- 2000/01:139 Åtgärder mot föroreningar från fartyg
- 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
- 2001/02:88 Sveriges samarbete med Internationella brott- målsdomstolen
- 2001/02:99 Sveriges antagande av rambeslut om åtgärder för att bekämpa människohandel
- 2001/02:124 Straffansvar för människohandel
- 2001/02:135 Sveriges antagande av rambeslut om
bekämpande av terrorism
- 2001/02:149 Sveriges tillträde till FN:s internationella
konvention om bekämpande av finansiering av
terrorism
- 2001/02:178 Barn i väpnade konflikter – fakultativt
protokoll till FN:s konvention om barnets
rättigheter
Utskottsbetänkanden
- 1985/86:JuU24 Disciplinansvar för krigsmän m.m.
- 2000/01:JuU9 Penningförfalskning m.m.
- 2000/01:JuU14 Straffrättsliga frågor
- 2000/01:JuU27 Sveriges tillträde till FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister
- 2000/01:JuU30 Internationella brottmålsdomstolen
Utredningsbetänkanden (SOU)
- 1923:9 Förslag till strafflag – allmänna delen
- 1946:83 Strafflagstiftning för krigsmakten
- 1953:14 Förslag till brottsbalk
- 1955:42 Luftfartslag
- 1974:100 Internationella överenskommelser och svensk rätt
- 1984:56 Folkrätten i krig
- 1988:7 Frihet från ansvar
- 1995:53 Samverkan för fred
- 1996:185 Straffansvarets gränser
- 1999:42 Ny luftfartslag
- 2001:14 Sexualbrotten
- 2001:39 Ett effektivt diskrimineringsförbud
- 2002:3 Psykisk störning, brott och ansvar
Departementsserien (Ds)
- 1984:6 Folkrätt och straffansvar
- 1999:56 Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
- 2000:3 Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning
- 2001:3 Romstadgan för internationella brottmåls- domstolen
- 2002:1 Domare och åklagare i internationella insatser
- 2002:35 Straffansvar för terroristbrott
Rättspraxis
Högsta domstolen
- NJA 1907 s. 471
- NJA 1946 s. 65
- NJA 1950 s. 140
- NJA 1953 s. 524
- NJA 1963 s. 237
- NJA 1964 s. 237
- NJA 1973 s. 590
- NJA 1981 s. 864
- NJA 1983 s. 425
- NJA 1987 s. 771
- NJA 1993 s. 292
- NJA 1995 s. 462
- NJA 1997 s. 275
Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien (ICTY)
TC = trial chamber (rättegångskammaren) AC = appeals chamber (överklagandekammaren)
N Tadic (IT-94-1): ”jurisdiction decision” 2 oktober 1995 (AC),
dom 7 maj 1997 (TC), dom 15 juli 1999 (AC) N Sikirica et al. (IT-95-8): dom 13 november 2001 (TC) N Todorovic (IT-95-9/1): dom 31 juli 2001 (TC) N Jelisic (IT-95-10): dom 14 december 1999 (TC), dom 5 juli
2001 (AC) N Blaskic (IT-95-14): dom 3 mars 2000 (TC) N Aleksovski (IT-95-14/1): dom 25 juni 1999 (TC), dom 24 mars
2000 (AC) N Kordic and Cerkez (IT-95-14/2): dom 26 februari 2001 (TC) N Kupreskic et al. (IT-95-16): dom 14 januari 2000 (TC), dom 23
oktober 2001 (AC) N Furundzija (IT-95-17/1): dom 10 december 1998 (TC), dom 21
juli 2000 (AC) N Delalic et al. (IT-96-21, ”Celebici”): dom 16 november 1998
(TC), dom 20 februari 2001 (AC), dom 9 oktober 2001 (TC) N Erdemovic (IT-96-22): dom 29 november 1996 (TC), dom 7
oktober 1997 (AC), dom 5 mars 1998 (TC) N Kunarac et. al (IT-96-23 o IT-96-23/1): dom 22 februari 2001
(TC), dom 12 juni 2002 (AC) N Krnojelac (IT-97-25): dom 15 mars 2002 (TC) N Kvocka et. al (IT-98-30/1): dom 2 november 2001 (TC) N Krstic (IT-98-33): dom 2 augusti 2001 (TC)
Internationella tribunalen för Rwanda (ICTR)
TC = trial chamber (rättegångskammaren) AC = appeals chamber (överklagandekammaren)
N Kayishema & Ruzindana (ICTR-95-1 o ICTR-96-10): dom 21
maj 1999 (TC), dom 1 juni 2001 (AC) N Bagliashema (ICTR-95-1): dom 7 juni 2001 (TC), dom 7 juni
2001 (AC) N Rutaganda (ICTR-96-3): dom 6 december 1999 (TC) N Akayesu (ICTR-96-4): dom 2 september 1998 (TC), dom 1
juni 2001 (AC)
N Musema (ICTR-96-13): dom 27 januari 2000 (TC), dom 16
november 2001 (AC) N Kambanda (ICTR-97-23): dom 4 september 1998 (TC), dom
19 oktober 2000 (AC) N Ruggiu (ICTR-97-32): dom 1 juni 2000 (TC)
Litteratur
- Ackerman, John och O´Sullivan, Eugene: Practise and
Procedure of the International Criminal Tribunal for the Former Yugoslavia (Haag 2000)
- Ambos, Kai:
Der Allgemeine Teil des Völkerstrafrechts. Ansätze
einer Dogmatisierung (Berlin 2002)
- Bassiouni, M Cherif: The Statute of the International Criminal
Court: a documentary history (Ardsley, N.Y. 1998)
- Bassiouni, M Cherif: International Criminal Law (Ardsley,
N.Y. 1999)
- Bassiouni, M Cherif: The Statute of the International criminal
Court and Related Instruments: Legislative History, 1994-2000 (Ardsley, N.Y. 2001)
- Bassiouni, M Cherif m.fl: Aut Dedere Aut Judicare: The Duty
to Extradite or Prosecute in international Law (1995)
- Bring, Ove och Lysén, Göran: Materialsamling i folkrätt
(Göteborg 1995)
- Bring, Ove och Mahmoudi, Said: Sverige och folkrätten (2 uppl.
Stockholm 2001)
- Bring, Ove: International Criminal Law in Historical
Perspective (Stockholm 2001)
- Cameron, Iain:
National Security and International Law
(avhandling 1991)
- Cameron, Iain:
The Protective Principle of International
Criminal Jurisdiction (1994)
- Cassese, Antonio (ed): International Criminal Law: a
commentary on the Rome Statute for an International Criminal Court (Oxford 2001)
- Durham, Helen and McCormack, Timothy L.H.: The
Changing Face of Conflict and the Efficiency of International Humanitarian Law (Haag 1999)
- Ebbesson; Jonas:
Internationell miljörätt, 2 uppl (Uppsala
2000)
- Eek/Bring/Hjerner:
Folkrätten, 4:e uppl (Stockholm 1987)
- Falk, Per:
Straffrätt och territorium (Lund 1976)
- Fleck, Dieter (ed.): Handbook of Humanitarian Law in Armed
Conflict (Oxford 1995)
- Green, Leslie:
The contemporary law of armed conflict (2 ed,
Manchester 2000)
- Hohloch, Gerhard (Hrsg): Recht und Internet (Baden-Baden
2001)
- Holmqvist m.fl.:
Brottsbalken - en kommentar - kap. 1-12
- Jareborg, Nils (ed.): Double criminality – Studies in
international criminal law (Uppsala 1989)
- Jareborg, Nils:
Straffrättens gärningslära (Malmö 1995)
- Jareborg, Nils:
Allmän Kriminalrätt (Uppsala 2001)
- Jareborg, Nils och Asp, Petter (red): Svensk internationell
straffprocessrätt (Uppsala 1995)
- Jennings, Robert och Watts, Arthur (ed): Oppenheim´s
International Law, Vol I - 9th edition (London 1996)
- Jones, John R.W.D: The practise of the International Criminal
Tribunals for the Former Yugoslavia and Rwanda (2000).
- Kittichaisaree, Kriangsak:
International Criminal Law (New
York 2001)
- Lee, Roy S. (ed): The International Criminal Court - The
Making of the Rome Statute (1999)
- Lee, Roy S. (ed): The International Criminal Court – Elements
of Crimes and Rules of Procedure and Evidence (2001)
- Malanzuk, Peter: Akehurst’s Modern Introduction to
International Law, 7 ed. (London 1997)
- Melander, Göran:
Konventionssamling i mänskliga rättigheter
(1990)
- Obote-Odora, Alex: The Judging of War Criminals
(avhandling 1997)
- Pictet, Jean (ed.): The Geneva Conventions of 12 august 1949:
Commentary (4 volymer, 1952-1960)
- Pilloud, Claude et. al. (ed.): Commentary on the additional
protocols of 8 June 1977 (Genève 1987)
- Rogers, Anthony P.V: The Law on the Battlefield (Manchester
1996)
- Swinarski, Christophe (ed.): Studies and essays on international
humanitarian law and Red Cross principles in honour of Jean Pictet (Genève 1984)
- Triffterer, Otto (ed.): Commentary on the Rome Statute of the
International Criminal Court (Baden-Baden 1999)
- Träskman, P O: Straffrättsliga åtgärder vid brott med
främmande inslag I (Helsingfors 1977)
Tidskriftsartiklar
- Aspegren, Lennart:
Befälsansvar – Några anteckningar om
“command responsibility” enligt internationell straffrätt – JT 2001/02 s. 456
- Bantekas, Ilias:
The interests of States versus the doctrine of
superior responsibility - IRRC no. 838 p. 391
- Bantekas, Ilias: The Contemporary Law of Superior
Responsibility – AJIL 3/99
- Bianchi, Andrea:
Immunity versus Human Rights: The Pinochet
Case – EJIL 2/99
- Bogdan, Michael:
Gränsöverskridande förtal i Cyberspace -
SvJT 1998 s. 1
- Bogdan, Michael:
Kan det trots föreliggande svensk domsrätt
saknas en lokalt behörig tingsrätt? – SvJT 2002 s. 105
- Broomhall, Bruce:
The International Criminal Court: A
Checklist for National Implementation – Nouvelles Études
Pénales 1999
- Cameron, Iain:
Straffrättslig jurisdiktion i Norden - NTfK 1993
s. 221
- Cameron, Iain:
Swedish International Criminal Law Rules and
”Gross Human Rights Offences” – Festskrift till Nils Jareborg (2002)
- Cassese, Antonio:
The Statute of the Internationaol criminal
Court: Some Preliminary Reflections - EJIL 1/1999 p. 144
- Cornils, Karin:
Om lokalisering av brott på Internet - NTfK
1999 s. 194
- Danelius, Hans:
Preskription och legalitet - SvJT 1966 s. 207
- Dörman, Knut:
Prepartory Commission for the International
Criminal Court: The Elements of War Crimes – IRRC no 842/2001
- Eide, Asbjörn (ed): Prevention of Impunity - Nordic Journal
of International Law 1/2000 (special issue)
- Erman, Anna:
Rome Statute of the International Criminal
Court - a small victory for International Criminal Law - JT 1998-99 nr 3
- Gaeta, Paola:
The Defence of Superior Orders: The Statute of the
International Criminal Court versus Customary International Law - EJIL 1/1999 p. 172
- Graditzki, Thomas:
Individual Criminal responsibility for
Violations of International Humanitarian Law Committed in Non-international Armed Conflicts – IRRC no 322/1998
- Gray, Kevin R.:
Case Concerning the Arrest Warrant of 11 April
2000 (Democratic Republic of the Congo v. Belgium) – EJIL 3/2002 p. 723
- Griffin, Mary:
Ending the impunity of perpetrators of human
rights atrocities: A major cahallenge for international law in the 21st century - IRRC no 838/2000 p. 369
- Hjerner, Bring, Mahmoudi: Pinochet-målet - folkrätten och
svensk rätt - SvJT 2000 s. 325
- ICC Ratification and National Implementing Legislation -
Nouvelles Études Pénales 1999
- Inazumi, Mitsue: The Meaning of the State Consent
Precondition in Article 12 (2) of the Rome Statute of the International Criminal Court: A Theoretical Analysis of the Sources of International Criminal Jurisdiction – NJIL 2002 p. 159-193
- Jacobsson, Marie och Klabbers, Jan: Rest in peace? New
Developments Concerning the Wreck of the M/S Estonia - NJIL 69/2000 p 317-332
- King, Faiza Patel och La Rosa, Marie: The Jurisprudence of the
Yugoslavia Tribunal – EJIL 4/1997, 4/1998 och 4/1999
- Marauhn, Thilo:
Environmental damage in times of armed
conflict - not ”really” a matter of criminal responsibility - IRRC no. 840 p. 1029
- Meron, Theodor:
Is International Law Moving towards
Criminalization? - EJIL 1/1998
- Reuterswärd, Reinhold: Lagstiftningsmaktens folkrättsliga
gränser - SvJT 1977 s. 87
- Sarooshi, Danesh:
The Statute of the International Criminal
Court - ICLQ 1999 p. 387
- Sassoli, Marco och Olson, Laura M: The judgement of the
ICTY Appeals Chamber on the merits in the Tadic case - IRRC no. 839/2000 p. 733
- Strahl, Ivar:
Straffrätt 1963-64 - SvJT 1967 s. 401 ff
- Sundberg, Jacob: ”Lagen på gärningsorten” - SvJT 1973 s. 361
- Sundberg-Weitman, Britta:
Laglorderna in re Pinochet. Frågan
om immunitet - SvJT 1999 s. 819
- Thornstedt, Hans:
Svensk medborgares ansvar för brott
utomlands - SvJT 1966 s. 506
- Victor, Dag:
Missförstånd på missförstånd på .... Ubåtsspionage
än en gång - SvJT 1986 s. 384
- Wedgwood, Ruth:
The International Criminal Court: An
American View - EJIL 1/1999 p. 93
- Zappala, Salvatore:
Do Heads of State in Office Enjoy
Immunity from Jurisdiction for International Crimes? The Ghadaffi Case Before the French Cour de Cassation - EJIL 3/2001
- Zwanenburg, Marten: The Statute for an International
Criminal Court and the United States: Peacekeepers under Fire? - EJIL 1/1999
Övrigt
- Justitiedepartementet: Folkrätt i krig: Sveriges
överenskommelser med främmande makter om folkrätten i krig (1971)
- Vissa anklagelser om krigsförbrytelser - en översiktlig utredning -
PM upprättad inom Statsrådsberedningen (SB 9969/86)
- Extraterritorial Criminal Jurisdiction – rapport upprättad inom
Europarådet (1990)
- Nord 1992:17:
Straffrättslig jurisdiktion i Norden - Rapport
från nordiska straffrättskommittén
- Proposition (RP 1/1996 rd) med förslag till revidering av
lagstiftningen om tillämpningsområdet för finsk straffrätt (Finland)
- Krigets lagar - folkrättsliga konventioner gällande under krig,
neutralitet och ockupation (Försvarsdepartementet 1996)
- Romstadgan för Internationella Brottmålsdomstolen
- Amnesty international:
Amnesty International’s 14 Principles
on the Effective Exercise of Universal Jurisdiction (1997)
- Finalized draft of the Elements of Crimes (juli 2000,
PCNICC/2000/INF/3/Add.2)
- Ett flertal rapporter från Internationella Rödakorskommittén
till PCNICC rörande tolkningen av artikel 8 i Romstadgan
- Preskription - särskilt om preskription av brottet folkmord -
promemoria 2000-04-25 från riksdagens utredningstjänst
- Commentary to the Prepartory Commission on the International
Criminal Court - Elements of Crime and Procedure and Evidence (juni 2000)
- Rome Statute - What´s next? - konferensmaterial (oktober
2000)
- Implementation of the Statute of the International Criminal
Court - material från Europarådskonferens september 2001, finns tillgängligt på Internet via adress www.legal.coe.int/criminal/icc/
- Lovforslag L 20 (2000-01) - Lov om den Internationale
Straffedomstol (Danmark)
- Odelstingsproposisjon OT prp nr 95 (2000-2001) om lov om
gjennomföring i norsk rett av Den Internasjonale Straffedomstols vedtekter 17 juli 1998 (Norge)
- The Princeton Principles on Universal Jurisdiction: The
Princeton Project on Universal Jurisdiction (Princeton, New Jersey 2001)
- Ny Straffelov (NOU 2002:4) – Straffelovkommisjonens
delutredning VII
Internetadresser
- www.un.org/icty/ - Jugoslavientribunalens hemsida (med länk till domar)
- www.ictr.org - Rwandatribunalens hemsida (med länk till domar)
- www.un.org/law/icc - FN:s hemsida om Internationella brottmålsdomstolen
- www.iccnow.org - Allmän information om Internationella brottmålsdomstolen och om olika länders förberedelser
- www.legal.coe.int/criminal/icc - Europarådets hemsida om
Internationella brottmålsdomstolen
- www.manskligarattigheter.gov.se - Regeringskansliets hemsida om mänskliga rättigheter
- www.icrc.org - Internationella Röda Korsets hemsida