Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, som innebär att kravet på dubbel straffbarhet för brott mot lagen som begås utomlands tas bort.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor¹ skall införas en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.

Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken .

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 1998:407.

• Sida 4
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Barnkommittén, som har haft i uppdrag att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till åtagandena i barnkonventionen, har i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) anfört att könsstympning är ett så allvarligt brott att det bör undantas från principen om dubbel straffbarhet. Kommittén har dock inte lämnat något förslag till hur detta skall lösas lagtekniskt.

Inom Regeringskansliet har därefter utarbetats en promemoria Könsstympning – borttagande av kravet på dubbel straffbarhet (Ds 1999:3). Promemorian har behandlats vid ett remissmöte den 1 februari 1999. Remissinstanserna har också beretts möjlighet att avge skriftliga synpunkter. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1 och en sammanställning av remissvaren i bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 februari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.

4. Allmänna utgångspunkter

En grundläggande regel i vårt rättssystem är att alla människor skall vara skyddade mot kränkningar av sin kroppsliga integritet. Denna princip kommer till uttryck i bl.a. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Könsstympning är inte bara ett brott mot rätten till kroppslig integritet, den kan också sägas utgöra ett förnekande av kvinnans rätt till självständighet.

Könsstympning i det internationella samarbetet

I det internationella samarbetet har frågan om könsstympning fått ett allt större utrymme på senare år. Det gäller t.ex. i FN:s övervakningskommittéer av konventioner om mänskliga rättigheter, i FN:s barnfond Unicef och i världshälsoorganisationen WHO. Mer aktiva åtgärder har också krävts i slutdokumenten från FN:s olika världskonferenser under 1990talet; i Wien 1993 om mänskliga rättigheter, i Kairo 1994 om befolkning och utveckling och i Peking 1995 om kvinnor. Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, som antogs av FN:s generalförsamling 1979, nämner särskilt att länder måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att avskaffa alla sedvänjor som utgör diskriminering av kvinnor. Konventionens övervakningskommitté har arbetat aktivt mot könsstympning.

Även FN:s kvinnokommission och FN:s kommission för mänskliga rättigheter har engagerat sig i denna fråga. Vid 1997 års generalförsam-

• Sida 5
•  Original

ling har för första gången antagits en särskild resolution om kvinnlig könsstympning.

Under sommaren 1998 hölls i Göteborg i samarbete mellan Göteborgs stad och EU:s regionkommitté den andra konferensen om kvinnlig könsstympning i Europa. I den deklaration med rekommendation till handlingsplan för Europa som antogs nämns särskilt att ”Europeiska länder bör också sträva efter att förhindra att barn förs ut ur Europa för att utsättas för kvinnlig könsstympning”.

FN:s konvention om barnets rättigheter

FN:s konvention om barnets rättigheter har tillkommit för att stärka barns rättigheter i världen, att ge barn egna självständiga rättigheter och att ge barn fullt människovärde. Barnkonventionen bygger på fyra grundläggande principer som genomsyrar alla särskilda rättigheter i konventionen – principen om barnets bästa, om vikten av att lyssna till barnet, om dess rätt till liv och utveckling samt varje barns rätt att utan diskriminering få del av sina rättigheter. Barnkonventionens budskap kan sammanfattas i tre ord – barn skall respekteras.

Barnkonventionens artikel 24.3 ålägger staterna att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Med ”traditionella sedvänjor” avses i första hand omskärelse, eller könsstympning som det svenska begreppet nu lyder, av flickor. Med ”effektiva åtgärder” avser konventionen lagstiftning som förbjuder sådana sedvänjor samt informationskampanjer som syftar till att skapa medvetenhet om sedernas negativa konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa.

Ytterligare en artikel i barnkonventionen som är relevant i sammanhanget är artikel 37 (a) som säger att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

Kvinnlig könsstympning är således en fråga som handlar om mänskliga rättigheter, barnets rättigheter och det är också en hälsofråga för många kvinnor och barn.

Uppkomst, orsaker, utbredning m.m.

Könsstympning har en tusenårig tradition och det är ingen som riktigt vet var och varför den har uppkommit. Det finns inte något stöd för kvinnlig könsstympning i någon religion och den nämns vare sig i Koranen, Bibeln eller andra religiösa dokument, men den förekommer såväl bland katoliker, protestanter, kopter, falasher (judar från Etiopien) och muslimer som animister (naturreligioner). Det är däremot inte ovanligt att könsstympning av flickor motiveras med religiösa skäl. Traditionen är mycket djupt rotad och det sociala trycket mycket hårt hos de folk som praktiserar den. Enligt olika källor beräknas mer än 127 miljoner kvinnor och barn i världen vara könsstympade. Könsstympning förekommer i ett trettiotal länder, men är framförallt koncentrerad till afrikanska länder. I t.ex. Somalia, Etiopien och Eritrea är upp till 90–100 procent av flickorna könsstympade.

• Sida 6
•  Original

En av de viktigaste orsakerna till att traditionen lever vidare är troligtvis att en könsstympad kvinna anses ha ett högre värde och en större möjlighet att bli gift. Äktenskapet anses utgöra en förutsättning för att få barn och särskilt i fattigare länder utgör barnen en trygghet och garanti för att bli försörjd på ålderdomen. Om föräldrarna vill att deras döttrar skall bli gifta och få ett gott liv, och även kunna ta hand om sina föräldrar, så måste också döttrarna könsstympas. På så vis lever traditionen vidare.

Könsstympningen genomförs någon gång mellan det att flickan är nyfödd till strax före puberteten, vanligast är mellan fem och femton års ålder. På de flesta håll i Afrika och mellanöstern utförs ingreppet av outbildade ”barnmorskor” eller av äldre bykvinnor. Inom andra kulturer genomförs det av personer, män eller kvinnor, ur en viss samhällsklass eller yrkesgrupp, eller betraktas som en särskild sysselsättning som går i arv. Verksamheten är ofta respekterad och välbetald. Operationen utförs ofta utan bedövning och vanligtvis under primitiva förhållanden.

Det finns olika typer av stympning; sunna, excision eller infibulation. Vid sunna skärs delar av klitoris bort. Den mildaste formen är då enbart förhuden skärs bort och/eller då klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Vid excision skärs klitoris och de inre blygdläpparna bort. Vid infibulation, eller faraonisk omskärelse, skärs klitoris, de inre och de yttre blygdläpparna bort. Sand, jord, örtblandningar, ibland även djurspillning, läggs på för att förhindra blodflödet. Öppningen sys ihop med tråd eller fästs med akaciataggar. Kvar lämnas ett hål, stort som ett risgryn.

Ingreppet medför många gånger svåra medicinska komplikationer. Omedelbara komplikationer som kan tillstöta efter stympningen är chock, blodförlust, stelkramp, svårigheter att urinera, underlivsinfektioner och infektioner i urinvägarna. Nerver och stora blodkärl, de angränsande vävnaderna, ändtarmsmynningen och urinrör kan bli skadade. Operationerna utförs med knivar, rakblad, saxar som inte är steriliserade och då operationen ofta sker kollektivt, föreligger även risk för hiv-infektion. Många flickor dör i samband med stympningen. Komplikationer på längre sikt är cystor, fistlar, ständiga urinvägsinfektioner, svårigheter att urinera, kroniska underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet, smärtsamma menstruationer m.m. Komplikationer under graviditeten är vanliga eftersom normala test och undersökningar är svåra att göra. Många kvinnor får dessutom allvarliga psykiska problem.

På en del håll i Afrika förekommer det att ingreppet utförs inom sjukvården, med den paradoxen att flickorna riskerar att skadas än värre med moderna instrument.

• Sida 7
•  Original

5. Förslaget till lagändring

Regeringens förslag: Brottet könsstympning undantas från principen om dubbel straffbarhet som uttrycks i 2 kap. 2 § brottsbalken. Den som begår ett brott mot lagen utomlands kan därigenom dömas vid svensk domstol.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har svarat tillstyrker förslaget i sak. Stockholms tingsrätt, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen reser invändningar mot den föreslagna lagstiftningstekniken och framför att regeln naturligen hör hemma i 2 kap. brottsbalken. Svea hovrätt ifrågasätter om inte den föreslagna bestämmelsens avfattning medför att den svenska straffrättsliga kompetensen beträffande utomlands begångna brott i förevarande fall blir omotiverat vidsträckt. Enligt hovrätten bör de personkategorier som kan bli föremål för lagföring anges direkt i lag. Det är inte en tillfredsställande lösning att gränserna för den svenska jurisdiktionsrätten bestäms enbart genom Riksåklagarens tillämpning av reglerna om diskretionär åtalsprövning. Liknande synpunkter har framförts av Juri-diska fakulteten, Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren och Barnens rätt i samhället (BRIS). Det bör klart framgå av antingen lagen eller av mycket kraftfulla motivuttalanden i vilka fall regeln avses tillämpas. Svea hovrätt anför vidare att det bör vara tillräckligt, för att uppnå syftet med den föreslagna lagändringen, att föreskriva att svensk domstol skall vara behörig att behandla mål om brott mot lagen --- även om bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra och tredje styckena brottsbalken inte är tillämpliga.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har framhållit att det kan komma att uppstå bevissvårigheter, särskilt som förbudet framförallt riktar sig mot föräldrar som kan komma i fråga för åtal för anstiftan eller medhjälp.

Skälen för regeringens förslag: Vid remissbehandlingen av Barnkommitténs betänkande mottogs kommitténs överväganden positivt av de remissinstanser som yttrade sig i frågan.

Regeringen har i propositionen Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige (prop. 1997/98:182) aviserat att frågan om en lagändring med syfte att ta bort kravet på dubbel straffbarhet för brott mot lagen (1982:316) om könsstympning bereds i Regeringskansliet med sikte på en proposition våren 1999.

Gällande rätt

Könsstympning av flickor är förbjuden och straffbar i Sverige enligt särskild lagstiftning sedan 1982. Även tidigare torde ingripanden mot könsstympning ha kunnat ske, men då med stöd av bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken. I lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor anges i 1 § att ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen inte får utföras. Förbudet gäller oavsett om samtycke till ingreppet har

• Sida 8
•  Original

lämnats eller inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag får det således inte utföras. Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för. Med ingrepp menas i lagen alla typer av åtgärder från de mest omfattande till de minst ingripande. Alla former av ingrepp är således otillåtna. Inte heller ett ingrepp som innebär att man t.ex. efter en förlossning åter syr ihop en kvinna som tidigare blivit omskuren torde kunna få förekomma (jfr prop. 1997/98:55 s.97).

Den som bryter mot förbudet i lagen kan dömas till fängelse i högst fyra år. För grovt brott, dvs. i de fall ingreppet har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende, är straffet fängelse i lägst två år och högst tio år. Även försök, förberedelse och stämpling till brott, liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är å färde är straffbara.

Riksdagen beslutade i maj 1998 om en skärpt lagstiftning (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr 1997/98:250). Påföljden böter utmönstrades ur straffskalan, samtidigt som straffskalan skärptes. Regeringen anförde som motiv för att utmönstra böter ur straffskalan att gärningen alltid måste anses vara allvarlig. Ett könsstympande ingrepp ger också per definition svåra bestående och invalidiserande skador av olika grad. Även om kvinnan själv begär att ingreppet skall utföras måste det naturligen ifrågasättas om detta sker av någon i verklig mening fri vilja från kvinnans sida. När det gäller det grova brottet, som avser de mest ingripande stympningarna, är straffminimum fängelse i två år, eftersom dessa ingrepp i de flesta fall är oerhört plågsamma och traumatiska och innebär stor skada såväl fysiskt som psykiskt både på kort och på lång sikt.

Justitieutskottet instämde i och underströk vad regeringen uttalade. För att kunna lagföra ett brott i Sverige som har begåtts utomlands, krävs normalt att gärningen är straffbar även där den begicks – den s.k. dubbla straffbarhetens princip. Härifrån görs vissa undantag, bl.a. vad avser mycket grova brott och brott där Sverige genom internationella åtaganden har förbundit sig att lagföra brott oavsett var de begåtts (2 kap.2 – 3 a §§brottsbalken). För de fall där gärningen är straffbar i det andra landet, gäller vidare att det straff som får utdömas i Sverige inte får anses som strängare än det svåraste straff som hade kunnat utdömas på gärningsorten.

Sedan lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor infördes 1982 har såvitt känt inget fall av könsstympning förts till åtal i Sverige. För närvarande pågår dock en utredning vid Åklagarmyndigheten i Göteborg, som gäller en somalisk flicka som misstänks ha blivit utsatt för könsstympning. Att det inte har anmälts fler fall till åklagare är emellertid inte detsamma som att könsstympning inte förekommer. Enligt uppgifter som har framförts under remissbehandlingen av detta ärende, finns ständigt rykten i svang bland berörda invandrargrupper om att det går att få ingreppet utfört i Sverige.

• Sida 9
•  Original

Behovet av lagändring

Trots att könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige, förekommer det att flickor som bor i Sverige könsstympas. I vilken utsträckning det sker i Sverige eller utomlands vet vi inte, bara att det förekommer. Det bor drygt 5 000 flickor, varav cirka 2 000 är under 7 år, i Sverige som ursprungligen kommer från länder där könsstympning praktiseras. Flertalet kommer dessutom från länder där bruket är så utbrett att mellan 80 och 100 procent av kvinnorna i dessa länder är könsstympade. Dessa flickor är barn i riskzonen.

Många människor som har invandrat till och bosatt sig i ett annat land har en önskan om att någon gång återvända till hemlandet och då är det ofta hemlandets normer som återigen gäller. Det är en viktig förklaring till att man vill hålla traditionen vid liv. Mycket tyder också på att traditionens starka kraft medför att föräldrar som kommer från länder där könsstympning praktiseras och som får barn i Sverige kommer att fortsätta föra sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker utföra ingreppet under semestrar eller skollov på besök i hemlandet. Liknande erfarenheter finns i bl.a. Storbritannien, Frankrike och Danmark. I Storbritannien har man haft flera fall där flickor som är uppväxta i England sänts hem och stympats under skollov. Den brittiska socialtjänsten har dessutom i flera fall varit inkopplad då man befarat att flickan skall åka till hemlandet för att stympas. I Frankrike har man haft flera dödsfall av flickor som stympats av operatörer som kommit till Frankrike och utfört handlingen.

Föräldrarna har huvudansvaret för sina barn och är de som i första hand skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses. Barn skall behandlas med aktning och får inte utsättas för kränkande behandling. Detta är utgångspunkten i såväl svensk lag som i barnkonventionen. Med barnkonventionen har barnets rättigheter getts en självständig betydelse. Barnet erkänns i sin egen fundamentala värdighet och individualitet. Barn är just i sin egenskap av barn särskilt sårbara och har särskilda skyddsbehov. Samhället har ett ansvar att ingripa om barnet på föräldrarnas initiativ riskerar att könsstympas under t.ex. en semestervistelse i hemlandet. Föräldrarnas rätt måste i sådana fall stå tillbaka för barnets rätt till skydd.

Det är angeläget att samhället tydligt på olika sätt markerar att det inte är tillåtet att könsstympa ett barn. Syftet med lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor är att ge flickor och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att utsättas för könsstympning. Detta syfte överensstämmer också med Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. Det är mot denna bakgrund inte tillfredsställande att man utan risk för lagföring kan kringgå lagen genom att låta flickor och unga kvinnor, som är bosatta eller annars vistas i Sverige, könsstympas i länder där könsstympning inte är straffbart. Svensk domstol bör därför ges behörighet att i sådana fall döma för brott enligt lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor.

När ett ingrepp sker utomlands utförs det vanligen av en person som bor och verkar i det landet och som det normalt inte finns möjlighet att lagföra i Sverige. Det blir därför i praktiken framförallt föräldrar och andra släktingar till barnet som kommer att kunna omfattas av den utvidgade domsrätten. Konsekvensen av lagändringen blir att dessa personer

• Sida 10
•  Original

riskerar att drabbas av lagföring och straff oavsett om de låter könsstympa barnet i Sverige eller om de i stället låter utföra ingreppet utomlands.

Som flera remissinstanser har framhållit är den viktigaste effekten av den föreslagna utvidgningen av domsrätten kanske inte att fler fall av könsstympning kommer att leda till åtal. Viktigast är i stället den preventiva effekt som en lagändring kan komma att få. Det är en viktig markering från lagstiftarens sida och en hjälp för föräldrar och unga flickor att stå emot äldre släktingars och omgivningens krav på att flickorna skall könsstympas.

Den valda lagstiftningstekniken

Några remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har ifrågasatt den valda lagstiftningstekniken, och föreslagit att bestämmelsen om utvidgad domsrätt skall tas in direkt i 2 kap. brottsbalken. Juridiska fakulteten har anfört att just barnkonventionen är ett sådant internationellt åtagande som kan motivera att undantaget från dubbel straffbarhet för detta brott placeras i brottsbalken.

Regeringen instämmer i att det vore en fördel om samtliga bestämmelser om svensk domsrätt samlades i 2 kap. brottsbalken. Det finns emellertid redan i dag bestämmelser i speciallagstiftning som reglerar svensk domsrätt för vissa specifika fall. För att åstadkomma en samlad reglering krävs därför ytterligare överväganden, varvid även behovet av andra förändringar av bestämmelserna om svensk domsrätt bör beaktas.

1998 års sexualbrottskommitté har i uppdrag att bl.a. utreda om det nuvarande kravet på dubbel straffbarhet för sexualbrott mot och handel med barn utomlands bör tas bort. Om kommittén bedömer att kravet bör tas bort skall den föreslå förändringar i lagstiftningen och därvid särskilt beakta vilken avgränsning som bör gälla för undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.

Regeringen anser mot bakgrund härav att resultatet av kommitténs arbete bör avvaktas, varefter eventuella ändringar i brottsbalkens bestämmelser om svensk domsrätt bör genomföras i ett sammanhang. Därvid kan det också finns skäl att överväga om inte lagen med förbud mot könsstympning i dess helhet bör arbetas in i brottsbalken. Då det emellertid är viktigt att snabbt få ett heltäckande skydd mot könsstympning, bedömer regeringen att den bästa lagtekniska lösningen för närvarande är att ta in undantaget från kravet på dubbel straffbarhet i den särskilda lag där brottet könsstympning regleras.

Avgränsning av den utvidgade domsrätten

För att brott begångna utomlands skall omfattas av svensk domstols behörighet bör det krävas att det finns ett berättigat svenskt intresse av att svensk lag skall tillämpas och att svensk domstol skall kunna döma för brottet.

Några remissinstanser har framfört att den föreslagna bestämmelsens utformning medför att den svenska straffrättsliga kompetensen beträffande utomlands begångna brott blir omotiverat vidsträckt och innebär att

• Sida 11
•  Original

fall som helt saknar anknytning till Sverige kan lagföras här. De anser det otillfredsställande att gränserna för den svenska domsrätten närmare bestäms genom Riksåklagarens åtalsprövning och inte genom lag och efterlyser i vart fall närmare vägledning för åtalsprövningen.

Nuvarande bestämmelser om svensk domsrätt över gärningar som har begåtts utanför Sverige är generellt avfattade. Avsikten är emellertid inte att åtal skall väckas i Sverige i samtliga de fall bestämmelserna om domsrätt faktiskt medger det. Därför har i 2 kap. 5 § brottsbalken beträffande de flesta fall där brott begåtts utanför Sveriges gränser föreskrivits krav på tillstånd från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att åtal skall få väckas. Till skillnad från brott som har begåtts i Sverige gäller alltså inte principen om absolut åtalsplikt för dessa fall. Genom regeringens eller, i de fall delegation har skett, Riksåklagarens prövning kan de fall som leder till åtal i Sverige begränsas till situationer där det föreligger ett påtagligt svenskt intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige. Enligt förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall är beslutanderätten t.ex när ett brott har begåtts utomlands av en svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige delegerad till Riksåklagaren.

Att beträffande nu aktuellt brott försöka att i lagen precisera de situationer där det föreligger ett sådant påtagligt svenskt intresse skulle strida mot systematiken hos de nuvarande bestämmelserna om svensk domsrätt. Det finns också en risk för att en mer preciserad bestämmelse skulle innebära att möjligheterna att utreda och åtala fall av könsstympning som har begåtts utomlands blev alltför begränsad.

Regeringen förordar mot bakgrund härav en ordning som innebär att bedömningen av vilka fall av könsstympning utomlands som bör leda till åtal i Sverige görs i samband med prövningen av frågan om åtalstillstånd.

Som framgått ovan är syftet med lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor liksom den nu föreslagna lagändringen att ge flickor och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att utsättas för könsstympning. Den utvidgade domsrätten är således avsedd att hindra att flickor och unga kvinnor som finns i Sverige förs utomlands för att där få ingrepp som är förbjudna i Sverige utförda. Tillstånd till åtal bör därför i princip endast beviljas i sådana fall. Svensk lag bör alltså inte tillämpas och svensk domstol bör inte döma för brott som helt saknar anknytning till Sverige och där det således inte finns något svenskt berättigat intresse av en utvidgad domsrätt.

Den anknytning som bör krävas för att lagföring skall ske i Sverige bör såsom huvudregel föreligga redan vid tidpunkten för brottet. Det vore inte rimligt om t.ex. asylsökande föräldrar skulle riskera att åtalas här om de kom till Sverige med barn som tidigare könsstympats enligt traditionerna i hemlandet. Det kan tänkas uppkomma gränsfall där det visserligen finns en anknytning till Sverige vid tidpunkten för brottet men där anknytningen är så svag att det ändå skulle te sig stötande att åtala här, exempelvis när familjen endast har varit på tillfälligt besök i Sverige innan ingreppet utfördes. Det kan också finnas fall där anknytningen till Sverige var svag vid tidpunkten för brottet men där det ändå är motiverat att bevilja

• Sida 12
•  Original

tillstånd till åtal, exempelvis om familjen innan den kom till Sverige vistats lång tid i något annat land där könsstympning inte är accepterat och föräldrarna därför måste ha varit införstådda med gärningens förkastlighet.

Bedömningen huruvida tillstånd till åtal bör beviljas måste således göras med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet.

Frågan om sekretess

Socialstyrelsen har anfört att brottet könsstympning, undantaget det grova brottet, inte omfattas av den sekretessbrytande regeln i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen (1980:100) och föreslår därför att ett tillägg görs i den paragrafen. För personal inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten gäller sekretess med hänsyn till enskilds personliga förhållanden enligt 7 kap.1 och 4 §§sekretesslagen. Vid misstanke om brott kan i vissa fall sekretessen brytas. Detta framgår av reglerna i 14 kap. 2 § sekretesslagen. Det krävs dock att det är fråga om misstanke om brott mot underårig enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller att det rör misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. När det gäller brottet könsstympning är som tidigare sagts, straffet för normalbrottet fängelse i högst fyra år, för det grova brottet fängelse i lägst två år och högst tio år. Det kan således i vissa fall föreligga sekretesshinder för personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten att anmäla misstänkt könsstympning till polis- eller åklagarmyndighet. I praktiken torde det sällan vara något problem, eftersom den form av könsstympning som vanligtvis praktiseras bland de invandrargrupper som är aktuella är infibulation, vilket normalt torde bedömas som ett grovt brott. Det förtjänar också att påpekas att det är misstanke om brott som bryter sekretess, inte att brott är styrkt. Regeringen har beslutat direktiv till en utredning (Offentlighetsprincipen och IT samt översyn av sekretesslagen m.m. – dir. 1998:32) som bl.a. skall undersöka om den s.k. tvåårsregeln i 14 kap. 2 § sekretesslagen i några situationer leder till otillfredsställande resultat. En eventuell lagändring till följd av denna översyn ligger emellertid flera år fram i tiden. Regeringen anser att det är angeläget att frågan om sekretesshinder även i de fall det inte är fråga om misstanke om grovt brott får en snabb lösning. Regeringen avser därför att skyndsamt bereda frågan om undantag från sekretess för uppgift om misstanke om brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.

När det gäller enskilt bedriven hälso- och sjukvårdsverksamhet finns bestämmelser om tystnadsplikt i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Någon motsvarande bestämmelse till 14 kap. 2 § sekretesslagen finns inte. Bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 71 § socialtjänstlagen (1980:620) gäller även personal inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till den underåriges skydd. En sådan omständighet som att ett barn har könsstympats torde klart ligga inom ramen för anmälningsskyldigheten.

• Sida 13
•  Original

Preskriptionstid

BRIS har anfört att preskriptionsbestämmelserna kan medföra att föräldrar väntar med ingreppet till efter BVC-tiden och att ingreppet kommer att upptäckas först på ungdomsmottagningen eller liknande, och förespråkar därför en lång preskriptionstid. Preskriptionstiden för brottet könsstympning följer de allmänna regler, som framgår av 35 kap. 1 § brottsbalken. Det innebär att för normalbrottet gäller en preskriptionstid om tio år, och för det grova brottet femton år. Detta torde tillgodose det syfte som BRIS eftersträvar.

Andra åtgärder

Det räcker emellertid inte med lagstiftning för att bekämpa problemet med könsstympning. Arbetet med att förhindra könsstympning handlar i stor utsträckning om att förändra inställningen till denna sedvänja. Lagstiftning är dock ett sätt för samhället att markera vad som är icke-acceptabla beteenden. Såsom påpekats av flera remissinstanser kommer dock den nya bestämmelsen i lagen att få en viktig preventiv effekt. Från Somaliska riksförbundet har bl.a. framförts att bestämmelsen kommer att bli ett starkt stöd för såväl föräldrar som för unga kvinnor att stå emot äldre släktingars och andra landsmäns krav på att de skall könsstympas. Det är av stor vikt att den nu föreslagna lagändringen följs upp med informationsinsatser riktade till såväl föräldrar som barn och ungdomar.

Det viktigaste för att bekämpa könsstympning är att tillhandahålla verktyg för att förhindra att könsstympning sker. Därför är förebyggande insatser och att personer som kommer i kontakt med barn i riskzonen vet vad de skall göra, hur de skall hantera situationen av stor betydelse. Socialtjänsten har en allmän skyldighet att se till att barn får växa upp under goda levnadsförhållanden och att ett barn får det skydd och det stöd som det behöver för att utvecklas gynnsamt. För myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom, andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet föreligger en skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som innebär att socialnämnden måste ingripa till den underåriges skydd. Om det kommer till socialnämndens kännedom att ett barn riskerar att påtagligt skadas till sin hälsa eller utveckling kan socialnämnden ingripa och omhänderta barnet för vård med stöd av lagen (1992:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I den direkt akuta situationen finns det alltså en möjlighet för personal på skolan, inom förskolan etc. att förhindra att ett barn förs ut ur landet för att könsstympas. Ett ingripande med stöd av LVU är dock ingen lösning på sikt, eftersom LVU:s skyddsnät framför allt är till för barn som far illa på ett annat sätt genom föräldrars beteende. Här är det fråga om föräldrar som på alla andra sätt kan vara fullt kapabla att ta hand om sina barn, men just denna fråga är så djupt kulturellt rotad, att trycket från äldre släktingar kan bli omöjligt att stå emot. Den långsiktiga lösningen är en kombination av förbud och förebyggande åtgärder. Ett effektivt skydd för dessa barn är också att de besöker barnavårdscentral,

• Sida 14
•  Original

förskola och skola. Där finns kompetent personal som kan upptäcka om något är på gång. Socialtjänsten bör också utifrån sin kunskap och kompetens hålla ett särskilt vakande öga över familjer där döttrarna är i riskzonen. Regeringen har nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla och initiera förebyggande projekt i bostadsområden, där det bor många människor med ursprung från länder där könsstympning praktiseras. För detta ändamål har regeringen avsatt 3 miljoner kronor under en treårsperiod. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen inom ramen för detta uppdrag i samråd med invandrar- och andra frivilligorganisationer utformar ett informationsmaterial om den nu föreslagna lagändringen och därmed sammanhängande frågor.

6. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Bestämmelsen om den utvidgade domsrätten föreslås träda i kraft den 1 juli 1999. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt. En lämplig tidpunkt för ikraftträdande är den 1 juli 1999. Det finns inte några behov av särskilda övergångsbestämmelser för den föreslagna lagändringen. Av grunderna för 5 § brottsbalkens promulgationslag följer att den nya bestämmelsen inte får ges retroaktiv verkan till den misstänktes nackdel.

7. Kostnadskonsekvenser

Den föreslagna utvidgningen av lagen bedöms inte innebära några mätbara ökade kostnader för rättsväsendet. De tillkommande arbetsuppgifter som kan bli aktuella, får lösas inom nuvarande organisation och med den personal som finns.

Brottsoffermyndigheten har i sitt remissvar framhållit att lagändringen kommer att öppna möjligheter för de utsatta flickorna/kvinnorna att i vissa fall erhålla brottsskadeersättning för sina skador. Myndigheten bedömer dock den ökning av utbetald brottsskadeersättning som skulle bli följden härav som ytterst marginell.

8. Författningskommentar

3 § Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.

Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken.

• Sida 15
•  Original

Bestämmelsen är ny och har utformats efter förebild av andra bestämmelser där det saknas krav på dubbel straffbarhet. (jfr lydelsen av 49 § fiskelagen (1993:787) och 17 § lag (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon)

I första stycket föreskrivs att svensk domstol skall vara behörig att behandla mål om brott mot lagen även om domsrättsreglerna i 2 kap. 2 eller

3 § brottsbalken inte är tillämplig. Lagen kan härigenom tillämpas vid svensk domstol när det gäller ett brott som har begåtts utomlands, oavsett om gärningen är straffbar också i det land där den har begåtts.

Andra stycket innehåller en hänvisning till 2 kap. 5 § brottsbalken. Av denna bestämmelse följer att åtal för brott som har förövats utom riket får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den som regeringen har bemyndigat därtill. Ledning för bedömningen av i vilka fall åtal bör väckas kan hämtas i den allmänna motiveringen på sidorna 11–12 under rubriken Avgränsning av den utvidgade domsrätten.

• Sida 16
•  Original