Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag som ger rätt för vissa personer som steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ att begära och erhålla ekonomisk ersättning av staten.

För att vara ersättningsgrundande skall steriliseringen ha skett innan den nu gällande steriliseringslagen (1975:580) trädde i kraft den 1 januari 1976. I lagen uppställs därutöver vissa villkor för att ersättning skall beviljas. Dessa villkor är utformade så att ersättning skall utgå om vissa yttre omständigheter eller kriterier är uppfyllda.

Ersättningen är ett schablonbelopp om 175 000 kr. En särskild nämnd skall handlägga och besluta i ersättningsfrågorna efter det att ansökan lämnats till nämnden. Nämndens beslut skall inte gå att överklaga.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ersättning till steriliserade i vissa fall,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

• Sida 4
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ersättning till steriliserade i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller ersättning av staten till personer som steriliserats

1. enligt lagen (1934:171) om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet,

2. enligt lagen (1941:282) om sterilisering, eller

3. före år 1976 med myndighets medverkan utan stöd av lag.

2 § Den som steriliserats enligt 1 § har rätt till ersättning om han eller hon

1. varken undertecknat ansökan om sterilisering eller skriftligen samtyckt till sterilisering,

2. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering utfördes var omyndig eller underårig,

3. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering utfördes var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institution,

4. steriliserats på grund av att han eller hon var diagnostiserad som sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker,

5. enligt uttryckligt myndighetskrav steriliserats för att få dispens att ingå äktenskap, för att få genomgå abort eller för att få mödrahjälp eller annat statligt eller kommunalt bidrag, eller

6. får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av att en myndighet har utövat otillbörlig påverkan eller varit försumlig.

3 § Ersättningen uppgår för var och en till etthundrasjuttiofemtusen (175 000) kr.

Från detta belopp avräknas ersättning som staten tidigare betalat ut på grund av steriliseringen.

Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Rätten förfaller om sökanden avlider innan beslutet har meddelats. Avlider sökanden efter att ett beslut om ersättning har meddelats, tillfaller ersättningen dödsboet.

4 § En ansökan om ersättning skall göras skriftligen av den som ansökan avser.

5 § En ansökan om ersättning skall prövas av en särskild nämnd.

Ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Regeringen utser nämnden och förordnar om dess sammansättning och arbetsformer.

• Sida 5
•  Original

6 § En ansökan om ersättning skall ha kommit in till nämnden före utgången av juni månad 2001. Ansökningar som kommer in därefter skall avvisas.

7 § Nämnden skall hålla muntlig förhandling om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall vara offentlig. Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas någon uppgift för vilken det hos nämnden gäller sekretess som avses i 7 kap. 40 § sekretesslagen (1980:100), får ordföranden vid förhandlingen besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.

8 § En sökande eller annan som har inställt sig till en muntlig förhandling får av nämnden beviljas ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle, om nämnden finner det skäligt att ersättning betalas ut. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

9 § Ett beslut enligt denna lag kan inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

• Sida 6
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)¹

dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 40 §, av följande lydelse.

.UVARANDE LYDELSE &¶RESLAGEN LYDELSE

KAP

40 §

3EKRETESS G¤LLER I VERKSAMHET ENLIGT LAGEN OM ERS¤TT NING TILL STERILISERADE I VISSA FALL F¶R UPPGIFT OM ENSKILDS H¤LSOTILL ST¥ND ELLER ANDRA PERSONLIGA F¶R H¥LLANDEN OM DET INTE ST¥R KLART ATT UPPGIFTEN KAN R¶JAS UTAN ATT DEN ENSKILDE ELLER N¥GON HONOM N¤RST¥ENDE LIDER MEN

) FR¥GA OM UPPGIFT I ALLM¤N HANDLING G¤LLER SEKRETESSEN I H¶GST SJUTTIO ¥R

KAP

1 §²

.UVARANDE LYDELSE

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

3. denna lag enligt – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

7 kap. 39 § såvitt avser uppgift om annat än

¹ Lagen omtryckt 1992:1474.² Senaste lydelse enligt prop. 1998/99:72.

• Sida 7
•  Original

verkställigheten av beslut om vård utan samtycke

8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2, 6 § första stycket 2 – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

&¶RESLAGEN LYDELSE

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

3. denna lag enligt – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

7 kap. 39 § såvitt avser uppgift om annat än verkställigheten av beslut om vård utan samtycke

KAP g

8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2, 6 § första stycket 2 – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

• Sida 8
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 4 september 1997 gav dåvarande chefen för Socialdepartementet efter regeringens bemyndigande en särskild utredare i uppdrag att allsidigt belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, forskarsamhällets och den medicinska professionens ställningstaganden och ansvar vad gäller tillkomsten och tillämpningen av den steriliseringslagstiftning som var i kraft i Sverige under 1930-, 1940-, 1950-, 1960- och 1970talen, fram till dess att den nuvarande steriliseringslagen trädde i kraft år 1976. Utredningen antog namnet 1997 års Steriliseringsutredning. Utredningen lade den 26 januari 1999 fram delbetänkandet Steriliseringsfrågan i Sverige 1935–1975, Ekonomisk ersättning (SOU 1999:2). Utredaren har i delbetänkandet övervägt principerna för en gottgörelse av samhället till dem som steriliserades mot sin vilja eller på någon annans initiativ och lämnat förslag till lagstiftning. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. Remissinstanserna är Justitiekanslern, Socialstyrelsen, Personskaderegleringen AB (PSR) samt Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO). Därutöver har Riksförbundet FUB För utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna samt Svenska Epilepsiförbundet inkommit med yttrande. Remissyttrandena finns tillgängliga i Socialdepartementets ärende (S1999/412/HS).

,AGR¥DET

Regeringen beslutade den 4 mars 1999 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i

BILAGA . Lagrådets yttrande finns i

BILAGA . Regeringen har följt Lagrådets förslag.

4. Regeringens allmänna överväganden

Fram till år 1976 steriliserades ett stort antal människor i vårt land med stöd av då gällande steriliseringslagstiftning. Lagarnas utformning och hur de kom att tillämpas i praktiken präglades bl.a. av ett rashygieniskt synsätt och en tro på folkrening som var förhärskande bland många beslutsfattare, forskare och läkare under första hälften av 1900-talet i Sverige, liksom i andra länder. Många av dem som steriliserades blev offer för detta synsätt. Sedan länge är detta något som det svenska samhället starkt tar avstånd från. Steriliseringsutredningen har i enlighet med sina direktiv med förtur behandlat frågan om ersättning till dem som under tidigare lagstiftning blivit steriliserade mot sin vilja eller på någon annans initiativ.

Redan när utredningen tillsattes var det regeringens uppfattning att det var ytterst angeläget att de som mot sin vilja utsatts för dessa ingrepp så fort som det var möjligt fick en upprättelse och en gottgörelse från staten. Denna uppfattning har regeringen också i dag.

Innebörden av det förslag som utredningen lagt fram i frågan om ersättning, om principerna för ersättning och hur handläggningen av ersätt-

• Sida 9
•  Original

ningarna och utbetalningen av ersättningarna skall organiseras kommer att behandlas i det följande.

Inledningsvis vill regeringen slå fast att den i allt väsentligt ställer sig bakom utredningens förslag till ersättning och de överväganden som redovisas i betänkandet.

Redan det förhållandet att regeringen genom att tillsätta steriliseringsutredningen erkände att utformningen av 1934 och 1941 års steriliseringslagar och deras tillämpning i praktiken präglades av ett synsätt som samhället i dag tar avstånd från innebar en upprättelse för dem som drabbats. Men detta förhållande kan bara till viss del lindra det lidande som många människor har utsatts för. Det är därför naturligt att de som steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ också får en ekonomisk gottgörelse även om regeringen är medveten om att en sådan ersättning aldrig kan ersätta den enskilde för det lidande som denne fått utstå. Ersättningen får därför framför allt en symbolisk funktion.

Det förslag till ersättning som läggs fram innebär av denna anledning betydande avsteg från gällande skadeståndsrättsliga principer när det gäller det allmännas ansvar. Förslaget kan därför inte i framtiden åberopas av andra grupper som kan komma att rikta skadestånd mot staten.

Många av steriliseringsingreppen gjordes för mycket länge sedan. Detta kan komma att innebära att den bedömning som skall utföras i ersättningsärendena i stor utsträckning måste utgå från den enskildes egna uppgifter och upplevelser av t.ex. bemötande från myndighetspersoners sida. Att finna klara belägg för omotiverade påtryckningar mot den enskilde i myndigheternas material kan komma att bli svårt. I dessa situationer måste den steriliserades egna upplevelser ges ett betydande tolkningsföreträde och den nämnd som skall besluta i tveksamma fall hellre ge ersättning än avslå en ansökan. Regeringen vill särskilt betona att det är angeläget att detta synsätt kommer att gälla och att hanteringen av ersättningsärendena kommer att präglas av service och assistans när så behövs.

5. Steriliseringslagstiftningen och dess tillämpning

5.1 1934 års steriliseringslag

1934 års steriliseringslag (lag den 18 maj 1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet) hade som framgår av lagens rubrik begränsad tillämplighet. Lagen omfattade enbart personer som saknade förmåga att lämna samtycke till sterilisering – vissa s.k. rättsinkapabla. Lagen gav med andra ord förutsättningarna för att kunna sterilisera de personer som ansågs sakna insikt i eller inte förstod steriliseringsingreppets innebörd. (För att undvika missförstånd används de termer och begrepp som förekommer i de samtida texterna. Det gäller t.ex. ett begrepp som "sinnesslö" som i dag har en starkt nedsättande klang.)

• Sida 10
•  Original

Ingen som steriliserades enligt 1934 års lag hade således själv ansökt om eller lämnat samtycke till steriliseringen. Lagen reglerade inte frågan om sterilisering på den enskildes egen begäran eller efter samtycke; varken när det gällde sterilisering av friska individer eller av sinnesslöa eller andra sjuka som förstod ingreppets innebörd. Lagstiftarens ståndpunkt vid denna tid var att sterilisering av sådana individer på deras egen begäran eller med deras samtycke var tillåten utan särskilt lagstöd. Det gäller till att börja med sterilisering av medicinsk-terapeutiska skäl som ansågs tillåten i samma utsträckning som andra medicinska ingrepp. I övrigt ansågs sterilisering tillåten om den företogs med samtycke av den som steriliserades samt om det förelåg bärande skäl av – med samtidens uttryck – eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur. Däremot ansågs det nödvändigt med lagstiftning för att det skulle vara tillåtet att sterilisera en person som inte hade förmåga att lämna sådant samtycke. Detta var en orsak till lagregleringen. Sterilisering med användande av fysiskt tvång var överhuvudtaget inte tillåten. Redan när riksdagen antog 1934 års lag hemställde den om en utredning under vilka förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer måtte kunna företagas. Uppdraget lämnades till den sittande Befolkningskommissionen vars förslag lämnades år 1936 och som sedan i huvudsak lades till grund för 1941 års lag.

5.2 1941 års steriliseringslag

I 1941 års steriliseringslag reglerades i princip alla steriliseringar som inte utfördes i rent medicinsk-terapeutiskt syfte, dvs. även de fall när den enskilde själv önskade sterilisering. Utgångspunkten var att sterilisering inte fick ske utan tillstånd av Medicinalstyrelsen. Likaså var en förutsättning för tillstånd att vissa personer beretts tillfälle att yttra sig; för underårig vårdnadshavare, för omyndig förmyndare, för den som var gift make samt för den som var intagen på allmän anstalt läkare och föreståndare. Huvudregeln i lagen var att sterilisering endast fick ske efter att den enskilde själv ansökt om sterilisering eller, om ansökan gjordes av någon annan, skriftligen samtyckt till den. Lagen byggde således enligt förarbetena i princip på frivillighet. Sterilisering kunde ske på flera grunder – s.k. indikationer – eugenisk, social eller medicinsk. Den eugeniska innebar att sterilisering kunde ske om det kunde antas att en person kom att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Den sociala indikationen innebar att sterilisering kunde ske om någon för framtiden var uppenbart olämplig att handha vårdnaden om barn på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund av asocialt levnadssätt. Den medicinska indikationen innebar att om en kvinna led av sjukdom, kroppsfel eller svaghet kunde hon steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Tillstånd av Medicinalstyrelsen krävdes inte om sterilisering efter samtycke företogs enligt den medicinska indikationen grundad på kroppslig sjukdom eller kroppsfel efter att två läkare

• Sida 11
•  Original

i ett skriftlig utlåtande angett grunden för åtgärden och förklarat att förutsättningarna för den var för handen (s.k. tvåläkarintyg).

Dessutom var det möjligt för läkare att, utan inhämtande av tillstånd från Medicinalstyrelsen eller genom tvåläkarintyg, efter samtycke sterilisera en kvinna i samband med avbrytande av havandeskap om det fanns grundad anledning anta att sjukdom eller kroppsfel som föranledde ingreppet vid nytt havandeskap skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (den s.k. nödfallsbestämmelsen). Sådan sterilisering fick också genomföras utan samtycke om kvinnan, på grund av rubbad själsverksamhet, saknade förmåga att lämna samtycke, under förutsättning att läkaren, om det kunde ske utan menligt dröjsmål, inhämtade samtycke från anhörig. De eugeniska och sociala indikationerna var tillämpliga på både män och kvinnor medan den medicinska som framgår endast var tillämplig på kvinnor. Om någon på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att lämna giltigt samtycke fick han eller hon trots det steriliseras om de förutsättningar som uppställdes var uppfyllda. Liksom vad gällde 1934 års lag fick enligt förarbetena till 1941 års lag fysiskt tvång inte användas. Däremot fanns inget uttalat förbud mot verbal övertalning eller påtryckning. I Medicinalstyrelsens anvisningar uppmuntrades tvärtom sådan påverkan, särskilt från anstaltspersonals sida.

5.3. Frivilliga steriliseringar

Under de år 1934 och 1941 års steriliseringslagar var i kraft, dvs. 1935 till 1975, steriliserades cirka 63 000 personer i Sverige. Enligt utredningens uppfattning har många av dessa steriliseringar varit genuint frivilliga, framförallt under de sista 10–15 åren som lagstiftningen var i kraft. Utredningen har också pekat på undersökningar som genomfördes i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. I dessa undersökningar, utförda några år efter ingreppet, görs gällande att närmare 80 procent av patienterna var fullt tillfreds med steriliseringen och ångrade den inte. De negativa reaktionerna gällde främst kvinnor som i samband med ingreppet varit föremål för tvång eller mycket stark påverkan eller som tidigare inte hade några barn. Uppfattningen att många steriliseringar var frivilliga under den tiden har utredningen också ansett stödjas av förhållandet att många låtit sterilisera sig även sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft år 1976. Den nuvarande lagstiftningen bygger helt på frivillighet och tillstånd från någon myndighet krävs som huvudregel inte. En förutsättning för att få bli steriliserad är att man är över 25 år. En annan förutsättning är att man noggrant informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga havandeskap. Om man är mellan 18 och 25 år krävs däremot Socialstyrelsens tillstånd.

5.4. Steriliseringar som inte var frivilliga

Trots att således 1941 års lag i princip byggde på frivillighet har utredningen konstaterat att steriliseringar i många fall i realiteten gjordes mot

• Sida 12
•  Original

den enskildes vilja. Nedan ges exempel på steriliseringar där det, trots att den enskilde själv undertecknat ansökan eller samtyckt till åtgärden, kan ifrågasättas om de varit frivilliga.

(1) I flera fall ställdes sterilisering som uttryckligt villkor för utskrivning från anstalter och institutioner, men även för att erhålla förmåner under vistelsen där. Detta förfarande kritiserades kraftigt av JO i hans ämbetsberättelse så tidigt som år 1947.

(2) Lagstiftningen gällde även underåriga och omyndiga. Vad gäller myndighetsåldern var den 21 år fram till år 1969. Under åren 1969 till 1973 var den 20 år. Sedan år 1974 är myndighetsåldern 18 år. I förarbetena till 1941 års lag angavs att det inte var behövligt att fastställa en åldersgräns under vilken sterilisering ej måtte ske. I stället tog departementschefen för givet "att prövande myndighet även utan sådan föreskrift tog nödig hänsyn till den ifrågavarande personens ålder". En garanti för missbruk låg enligt departementschefen för övrigt däri "att underårig som regel inte fick steriliseras med mindre än att den som hade vårdnaden om honom beretts tillfälle yttra sig". Något krav på att en vårdnadshavare skulle samtycka till åtgärden ställdes dock inte. Dessutom var enligt Medicinalstyrelsens anvisningar den som avsågs med ansökan alltid behörig att underteckna den själv oberoende av ålder och rättskapacitet.

Många av dem som steriliserades medan de vistades på anstalt eller institution var dessutom underåriga eller omyndiga. Av forskningsresultat framgår att sterilisering i flera fall genomfördes trots avstyrkan från vårdnadshavare.

(3) En förhållandevis vanlig grund för sterilisering, i vart fall fram till 1950-talet, var att en person av läkare rubricerades som sinnesslö. Om så var fallet kunde sterilisering göras på såväl eugenisk som social indikation om förutsättningarna i övrigt var uppfyllda. Sinnesslöbegreppet var samtidigt ett diffust begrepp som användes också för att beteckna andra problem av social karaktär och som ofta tycks ha använts på ett slentrianmässigt sätt och på mycket begränsat och tveksamt underlag.

(4) Genom en särskild bestämmelse i 1938 års abortlag kopplades denna ihop med steriliseringslagstiftningen. I bestämmelsen angavs att avbrytande av havandeskap på eugenisk indikation inte fick ske med mindre än att sterilisering företogs på kvinnan. I praktiken förekom det att sterilisering ställdes som villkor för abort även i andra situationer.

(5) Enligt bestämmelser i 1920 års giftermålsbalk var det förbjudet för den som led av epilepsi, sinnessjukdom eller var sinnesslö att ingå äktenskap. Dispens kunde meddelas i vissa fall. Ett villkor för att få tillstånd att ingå äktenskap kunde vara sterilisering. Bestämmelserna om äktenskapsförbud upphörde för epileptiker år 1969 och för sinnesslöa och psykiskt sjuka år 1973.

(6) Sterilisering ställdes ibland även som villkor för att erhålla vissa statliga bidrag. Således förekom i vart fall under 1940-talet att mödrahjälp, ett behovsprövat bidrag som föregick barnbidraget, i vissa fall beviljades endast under förutsättning av kvinnan också steriliserade sig.

• Sida 13
•  Original

6. Principer för ersättning och organisation

Denna proposition syftar till att ge dem som blivit steriliserade mot sin vilja eller på någon annans initiativ ersättning. Vilka principer som skall gälla för en sådan ersättning samt hur handläggningen och beslut i ersättningsärendena skall organiseras behandlas i följande avsnitt.

6.1. Vad lagen skall reglera

2EGERINGENS F¶RSLAG Ersättning kan betalas ut till personer som ste-

riliserats med tillämpning av antingen lagen (1934:171) om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet, eller lagen (1941:282) om sterilisering. Ersättning kan även betalas ut till personer som steriliserats utan tillämpning av dessa lagar om steriliseringen skett med en myndighets medverkan före år 1976.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Samtliga remissinstanser är i huvudsak positiva

till förslaget. Socialstyrelsen har synpunkter på att lagtexten skulle kunna formuleras tydligare. Personskaderegleringen AB (PSR) betonar vikten av vägledande synpunkter på vilka beviskrav som ska gälla för att den sökande ska anses ha visat att sterilisering skett.

3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Lagen skall reglera rätten till ersätt-

ning för vissa personer som steriliserats med tillämpning av 1934 och 1941 års steriliseringslagar. Utöver dem som steriliserats enligt dessa lagar skall vissa andra personer som steriliserats ha rätt till ersättning under de förutsättningar som lagen i övrigt ställer upp. Det gäller personer som steriliserades före 1935, dvs. innan 1934 års steriliseringslag trädde i kraft samt personer som steriliserades under åren 1935–1941 utanför tillämpningen av 1934 års lag. Såväl före år 1935 som under åren 1935 till 1941 förekom steriliseringar utan lagstöd. Dessa ingrepps laglighet diskuterades under 1920 och 1930-talet. Det förekommer också före år 1935 steriliseringar av psykiskt sjuka som var intagna på anstalt, dokumenterade såväl i utredningar och forskarrapporter som i artiklar i Läkartidningen. Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att de som steriliserades mot sin vilja eller på annans initiativ före år 1935 eller utanför tillämpningsområdet för 1934 års lag också skall omfattas av lagstiftningen. Redan det förhållandet att man vid den tiden ansåg sådana steriliseringar otillåtna eller tveksamma samt att lagreglering diskuterades och genomfördes talar för att ersättning bör beviljas även i de fallen. Det har av utredningens kartläggning framkommit att det inte kan uteslutas att det kan ha förekommit steriliseringar med myndighets medverkan utan tillämpning av lag under åren 1941 till 1975. Såvitt utredningen kunnat bedöma är det fråga om ytterst få steriliseringar men för det fall att så har skett bör dessa behandlas på samma sätt som ovan angetts.

• Sida 14
•  Original

Regeringen anser således att ersättningsförslaget även skall gälla personer steriliserade före år 1976 med myndighets medverkan utan tillämpning av vare sig 1934 eller 1941 års lag.

Regeringen vill i sammanhanget erinra om att ersättningsförslaget inte fråntar den enskilde rätten att väcka talan vid domstol och kräva ersättning på allmän skadeståndsrättslig grund.

PSR har betonat vikten av vägledande synpunkter på vilka beviskrav som skall gälla för att den sökande skall anses ha visat att sterilisering skett. Regeringens uppfattning är att det som regel kommer att framgå av de akter från Socialstyrelsens eller Riksarkivets arkiv, som kommer att ligga till grund för besluten, att en sterilisering har genomförts. Om så inte skulle vara fallet bör det vara möjligt för den enskilde att med journalhandling eller liknande dokumentation alternativt med ett läkarintyg visa att han eller hon steriliserats under ifrågavarande tidsperiod. Regeringen kommer att närmare behandla frågan i avsnitt 6.2.4.

6.2. Villkor för att ersättning skall beviljas

2EGERINGENS F¶RSLAG Den som tillhör den personkrets för vilken er-

sättning kan komma ifråga är berättigad till ersättning om han eller hon

– varken undertecknat ansökan om sterilisering eller skriftligen samtyckt till steriliseringsåtgärden,

– vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering genomfördes var omyndig eller underårig,

– vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering genomfördes var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institution,

– steriliserats på grund av att han eller hon var diagnostiserad som sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker,

– enligt uttryckligt myndighetskrav steriliserats för att få dispens att ingå äktenskap, för att få genomgå abort eller för att få mödrahjälp eller annat statligt eller kommunalt bidrag, eller

– får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av att en myndighet har utövat otillbörlig påverkan eller varit försumlig.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Samtliga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt

förslaget. Socialstyrelsen anser dock att det finns anledning att ändra dispositionen av paragrafen. Personskaderegleringen AB (PSR) framhåller att förslaget förutsätter att tillgängligt arkivmaterial kan bekräfta att kriterierna i dessa punkter är uppfyllda samt att förslaget också förutsätter att det finns behjälplig arkivpersonal på olika myndigheter som skyndsamt kan efterkomma den handläggande organisationens begäran i olika ärenden. Vidare pekar PSR på svårigheten med att bedöma ersättningsrätt enligt punkten 6 eftersom det ställda beviskravet är mycket svagt.

• Sida 15
•  Original

3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG

För att ersättning skall komma ifråga skall den enskilde tillhöra en personkrets som antingen steriliserats under den aktuella tidsperioden utan egen ansökan eller skriftligt samtycke, steriliserats i anslutning till vissa typsituationer, eller steriliserats efter otillbörlig påverkan eller försumlighet av myndighet. I det följande kommer att närmare redogöras för de specifika situationerna.

3TERILISERINGAR UTAN EGEN ANS¶KAN ELLER SKRIFTLIGT SAMTYCKE

1941 års steriliseringslag byggde formellt sett i huvudsak på frivillighet och på att den enskilde själv ansökte om eller skriftligen samtyckte till steriliseringen. Av den kartläggning utredningen genomfört framgår att över 90 procent av ansökningarna om sterilisering också undertecknats av den enskilde. Det stora flertalet av dem som hittills begärt ersättning har också angett att de själva på något sätt undertecknat ansökan om sterilisering. Utredningen har samtidigt kunnat konstatera att många steriliseringar, trots undertecknande, skett mot den enskildes vilja. Detta förhållande gör att man inte utan vidare utifrån undertecknandet av ansökan om sterilisering kan avgöra om den enskilde steriliserats frivilligt eller mot sin vilja.

Vad gäller dem som steriliserades med tillämpning av 1934 års lag förhåller det sig annorlunda. Skälet till att de steriliserades med tillämpning av den lagen var att de inte hade insikt i vad ett samtycke eller en sterilisering innebar och således inte kunde samtycka till steriliseringen. Det gäller även dem som steriliserades med tillämpning av motsvarande bestämmelse (2 §) i 1941 års lag. Samtliga dessa steriliseringar genomfördes definitionsmässigt utan samtycke efter ansökan av någon annan, nästan uteslutande myndighetspersoner vid olika anstalter. Man kan enligt regeringens mening inte tala om någon form av frivillighet i dessa fall.

Samtliga som steriliserades med stöd av 1934 års lag eller 2 § i 1941 års lag skall därför vara berättigade till ersättning från statens sida.

3TERILISERINGAR I ANSLUTNING TILL VISSA TYPSITUATIONER

Vad gäller dem som steriliserats efter egen ansökan eller skriftligt samtycke delar regeringen utredningens bedömning att de personer som kan visa att de steriliserats i anslutning till vissa typsituationer är berättigade till ersättning. Situationerna är sådana där det direkt eller indirekt framgår att myndigheter har påverkat den enskilde att själv ansöka om eller samtycka till sterilisering på ett sätt som i en del fall inte ens varit i överensstämmelse med dåtidens lagstiftning och i vart fall i våra ögon inte varit försvarligt. Man kan misstänka att det varit olika former av tvång bestående i övertalningar, påtryckningar eller missledande information som lett till att den enskilde gått med på åtgärden. Det kan också vara situationer där den enskilde på grund av bristande mognad eller intellektuell kapacitet eller genom fysisk inlåsning eller kombinationer av

• Sida 16
•  Original

dessa förhållanden haft små möjligheter att påverka sin situation och där myndigheter inte tagit tillräcklig hänsyn till dessa förhållanden. De typsituationer regeringen i likhet med utredningen avser är sterilisering av omyndiga och underåriga personer, personer intagna på anstalter, sinnesslöhem, skolhem och andra institutioner, sterilisering av person rubricerad som sinnesslö, sinnessjuk eller epileptiker samt sterilisering som uttryckligt villkor för annat myndighetsbeslut. Tanken med dessa typsituationer är att om den enskilde kan visa att någon av dem var för handen när ansökan om sterilisering gjordes är det tillräckligt för att ersättning skall kunna utgå. Härigenom undviker man i så stor utsträckning som möjligt att den nämnd som skall handlägga ersättningsfrågorna måste göra subjektiva bedömningar angående karaktären och omfattningen av eventuellt tvång, övertalningar eller oacceptabla påverkningar från företrädare för myndigheter.

Det kan i enstaka fall ha förekommit att personer, som nu kommer att begära ersättning, i realiteten steriliserat sig frivilligt eller av starka medicinska skäl enligt någon av dessa punkter. Regeringen har därför övervägt att införa ett undantag för den situationen att det klart framgår av underlagsmaterialet att steriliseringen är frivillig eller att det förelegat starka medicinska skäl för en sterilisering. Eftersom syftet med dessa punkter är att undvika skälighetsbedömningar har regeringen dock avstått från någon sådan undantagsregel i dessa fall. Regeringen är medveten om att ersättning i något enstaka fall kan komma att ges till en person som frivilligt låtit sterilisera sig eller steriliserat sig därför att det förelegat starka medicinska skäl. Regeringen delar i detta hänseende utredningens bedömning att det är en liten kostnad för att bespara huvuddelen av dem som steriliserats mot sin vilja obehaget att åter tvingas argumentera för sin sak.

Som tidigare nämnts i avsnitt 5.2 behövdes inte en ansökan om sterilisering i vissa fall. Det gällde nödfallssteriliseringar i samband med abort och steriliseringar med stöd av tvåläkarintyg. Om sterilisering genomförts med stöd av de bestämmelserna och den enskilde kan visa att detta skett när den enskilde var underårig eller omyndig eller var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institution bör ersättning också utgå.

Samtliga som steriliserats med tillämpning av 1941 års lag enligt följande fyra punkter föreslås således vara berättigade till ersättning.

5NDER¥RIGA OCH OMYNDIGA

Enligt regeringens mening har de som steriliserats före uppnådd myndighetsålder eller då de var omyndiga av annat skäl än underårighet generellt sett haft begränsade möjligheter att inse alla konsekvenser av steriliseringsåtgärden. Personen har under alla förhållanden haft sämre möjligheter att påverka sin situation än en myndig person.

I en del fall av detta slag har initiativet till åtgärden kommit från föräldrar eller andra vårdnadshavare eller i vart fall har dessa aktivt understött att en sterilisering skulle ske. Myndigheternas roll i sammanhanget behöver då inte ha varit lika framträdande. Emellertid är det i regel svårt att så långt efteråt klargöra vad som egentligen förekommit inom den steriliserades familj i sammanhanget, och enligt regeringens mening kan man utgå från att i de allra flesta fall av denna kategori myn-

• Sida 17
•  Original

digheterna varit så pass aktiva att det med dagens synsätt motiverar ersättning. Eftersom en sterilisering krävde tillstånd av myndighet var det ändå tillståndsgivande myndighets uppgift och ansvar att avgöra om sterilisering skulle få utföras. Myndigheten kan också ha varit försumlig genom att underlåta att undersöka de enskilda förhållandena.

Regeringen föreslår därför att alla personer som steriliserats med stöd av 1941 års steriliseringslag och där ansökan om sterilisering gjorts medan de var omyndiga eller underåriga skall vara berättigade till ersättning.

Det kan inte uteslutas att vissa omyndiga eller underåriga steriliserades med tillämpning av någon av de två undantagsbestämmelser som fanns i lagstiftningen där Medicinalstyrelsens tillstånd inte behövdes. Regeringen tänker då på sterilisering med tillämpning av 1938 års abortlags s.k. nödfallsparagraf samt steriliseringar med stöd av s.k. tvåläkarintyg. Om dessa bestämmelser tillämpats för att sterilisera en omyndig eller underårig bör likväl dessa personer vara berättigade till ersättning av samma skäl som nyss angetts. Härigenom kommer också huvuddelen av de personer som steriliserats på någon annans initiativ att fångas upp. En stor andel av dem som steriliserats medan de varit intagna på anstalter och institutioner var dessutom underåriga varför de kommer att omfattas redan av denna ersättningsregel. För dem som var äldre kan i stället nästa punkt komma i fråga.

)NTAGNA P¥ INSTITUTIONER OCH ANSTALTER SOM STERILISERATS UNDER VISTELSEN D¤R ELLER I SAMBAND MED UTSKRIVNING FR¥N INSTITUTIONEN ELLER ANSTALTEN

Under 1940-talet och i början av 1950-talet uppsatte myndigheter i stor utsträckning sterilisering som villkor såväl för utskrivning från institutioner/anstalter som för att erhålla olika förmåner under vistelsen där. De institutioner/anstalter det gäller är i första hand statliga, landstingsägda, kommunala och privata s.k. sinnesslöanstalter (arbetshem, vårdhem, skolhem, särskolor, externatskolor, specialsjukhus m.fl.) men också ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter, anstalter för epileptiker samt mentalsjukhus och fängelser.

Det torde kunna uteslutas eller tillhöra de yttersta undantagen att någon frivilligt ansökte om sterilisering eller frivilligt steriliserade sig under vistelse på sådana institutioner/anstalter. I stället talar allt för att en sådan ansökan har varit påverkad av förhoppningar eller löften om förmåner som permission, frigång, arbete utanför institutionen/anstalten eller utskrivning eller av hot om att utskrivning skulle ske senare; med andra ord har den egna ansökan gjorts eller samtycket skett i en tvångsliknande situation. Av den anledningen anser regeringen att ersättning skall utgå redan om det framgår att den enskilde skrivit på en ansökan om sterilisering eller samtyckt till åtgärden under institutions- eller anstaltsvistelsen. Avgörande för ersättning enligt denna punkt bör vara när ansökan undertecknades. I de fall ansökan inte var nödvändig är det i överensstämmelse med vad som tidigare sagt tillräckligt att den enskilde visar att sterilisering genomfördes under institutions- eller anstaltsvistelsen. Om den enskilde skrivits ut och var frigiven innan ansökan skrevs på kan någon ersättning inte erhållas enligt denna punkt.

• Sida 18
•  Original

3TERILISERING AV PERSONER SEDAN DE BED¶MTS VARA SINNESSJUKA SINNESSL¶A ELLER EPILEPTIKER UTAN ATT VARA INTAGNA P¥ INSTITUTION ELLER ANSTALT

En förhållandevis vanlig grund för sterilisering i vart fall fram till 1950talet var att en person av läkare bedömts vara sinnesslö. Om så var fallet kunde sterilisering göras på såväl eugenisk som social indikation om förutsättningarna i övrigt var uppfyllda. Motsvarande gällde dem som diagnostiserades som sinnessjuka eller epileptiker.

Enligt regeringens uppfattning har många av de människor det nu gäller haft begränsade möjligheter att till fullo inse konsekvenserna av steriliseringsåtgärden. Mycket talar också för att steriliseringen i många fall ställdes som ett alternativ till olika former av omhändertagande, t.ex. risk för intagning på en anstalt eller omhändertagande av barn. Den enskildes möjligheter att påverka steriliseringsbeslutet har, generellt sett, varit mycket små. I likhet med utredningen är regeringen av den meningen att om det av handlingarna framgår att ansökan tillstyrkts, bl.a. av det skälet att personen angetts vara sinnesslö, skall det vara tillräckligt för att ersättning skall kunna beviljas. Många av dem som steriliserats på denna grund torde dessutom ha blivit det innan de fyllt 21 år. De kommer då att vara berättigade till ersättning redan på den grunden att de var underåriga vid tiden för steriliseringen i enlighet med regeringens tidigare nämnda förslag.

I detta sammanhang bör även frågan om sterilisering av sinnessjuka behandlas. Såvitt regeringen känner till skedde sterilisering av sinnessjuka i de flesta fall på anstalter eller sinnessjukhus där dessa personer var intagna. De kommer då att omfattas av regeringens förslag ovan. För den händelse någon steriliserats på den grund att han eller hon diagnostiserats som sinnessjuk utan att samtidigt ha varit intagen på anstalt eller sjukhus föreslår regeringen att även en sådan person skall omfattas av ersättning enligt denna punkt. Motsvarande bör gälla epileptiker.

3TERILISERING SOM UTTRYCKLIGT VILLKOR F¶R ANNAT MYNDIGHETSBESLUT

Under de åren som 1934 och 1941 års steriliseringslagstiftning var i kraft ställdes sterilisering som uttryckligt villkor för olika former av myndighetsbeslut, t.ex. för att få gifta sig, för att få abort eller för att få visst statligt bidrag.

Enligt giftermålsbalken utgjorde sinnesslöhet, sinnessjukdom och ärftlig epilepsi skäl för äktenskapshinder. Epileptiker kunde ansöka om dispens från äktenskapshindret ända sedan 1920-talet. Från år 1945 ändrades giftermålsbalken så att även sinnesslöa och psykiskt sjuka kunde få dispens. Som regel uppställdes som villkor för dispens att sterilisering genomfördes. Tillämpningen av lagstiftningen förändrades dock under början av 1950-talet då epileptiker i allt större utsträckning fick dispens utan krav på sterilisering. Äktenskapsförbudet för epileptiker upphörde formellt år 1968 och för sinnesslöa och psykiskt sjuka år 1973.

Ett uttryckligt myndighetskrav på sterilisering för att få ingå äktenskap är en sådan tvångsliknande situation som enligt regeringens mening bör föranleda rätt till ersättning.

Fram till början av 1950-talet förekom det att sterilisering ställdes som krav för att erhålla s.k. mödrahjälp; ett behovsprövat bidrag från år 1938

• Sida 19
•  Original

fram till år 1963 som gavs till kvinnor med barn. Bidraget administrerades av särskilda mödrahjälpsnämnder. I tidiga instruktioner för dessa nämnder angavs att sterilisering kunde ställas som ett krav för att erhålla bidraget.

Utredningen har funnit ärenden där sterilisering uttryckligen ställdes som villkor för mödrahjälp. Sådana ärenden har överklagats av den enskilde ända till Kungl. Maj:t utan framgång. Även dessa fall är exempel på en situation där den enskilde ställts inför ett tvångsliknande val varför regeringen i likhet med utredningen anser att ersättning bör utgå.

Utredningen har kunnat konstatera att sterilisering sattes som villkor för abort enligt 1938 års abortlag om eugenisk indikation förelåg. Det var dessutom inte ovanligt att sterilisering genomfördes i samband med abort utan att denna indikation förelåg.

Om det av ansökningshandlingar avseende sterilisering eller abort eller på annat sätt framgår att sterilisering uttryckligen uppsatts som ett villkor för abort (dvs. aborten omfattades av villkorsparagrafen) är detta enligt regeringens mening tillräckligt för att ersättning skall utgå till den som steriliserats. Man skulle kunna invända mot den här föreslagna lösningen, att t.ex. mycket starka medicinska skäl för sterilisering kan ha förelegat i de nu diskuterade typfallen där enligt regeringens mening ersättning skall utgå utan någon prövning av myndighetens handlande i samband med ingreppet. Man kan t.ex. tänka sig att en sterilisering framstått som nödvändig av hänsyn till kvinnans liv och hälsa i samband med abort som företagits på en omyndig, en – med dåtidens språkbruk – sinnesslö eller en intagen på anstalt. Många gånger kommer det att bli besvärligt att i efterhand konstatera om det verkligen förelegat en så trängande medicinsk nödvändighet som kan anses motivera ingrepp på en kvinna i denna situation. Även om i något fall ersättning skulle utgå trots att i själva verket steriliseringen varit motiverad även med nuvarande värderingar, får detta anses som en mindre olägenhet än att komplicera bedömningen på detta vis. Som regeringen angett är det avgörande syftet med typsituationerna att undvika skälighetsbedömningar i det enskilda fallet. Följden blir också att ersättning snabbare kan betalas ut.

3TERILISERING EFTER OTILLB¶RLIG P¥VERKAN ELLER F¶RSUMLIGHET AV MYNDIGHET

Även om en mycket stor del av dem som steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ kommer att kunna få ersättning enligt de tidigare rubricerade fallen är en kompensation motiverad också i flera andra fall där den enskilde påverkats av myndigheter att ansöka om sterilisering på ett sätt som med dagens synsätt får anses otillbörligt.

Det gäller till att börja med de fall där en person steriliserats på grund av asocialt levnadssätt. I många sådana fall kan man förutsätta att steriliseringen skett efter olika påtryckningar från myndigheters sida, t.ex. hot om omhändertagande av barn som alternativ till sterilisering. Regeringen tänker också på situationer där kvinnor lät sterilisera sig efter övertalning i samband med abort utan att eugenisk indikation förelåg. Sådan övertalning kan också ha förekommit i nära samband med förlossning. Dessa

• Sida 20
•  Original

övertalningar kan visserligen ha varit av olika karaktär. Frågan om sterilisering kom ibland upp i en allmän diskussion mellan kuratorer, läkare och den enskilde som ett alternativ för att lösa ett i första hand socialt problem. Även om det är inte självklart att sådana diskussioner med förslag och rekommendation om sterilisering från myndighetspersoners eller andras sida utan vidare kan betraktas som en otillbörlig övertalning eller påverkan ter sig en sådan diskussion ofta främmande för oss.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är angeläget att de kvinnor som i samband med ett abortingrepp eller vid en förlossning varit föremål för tvång eller stark påverkan och då gått med på sterilisering också skall få möjlighet till ersättning. Samtidigt anser regeringen att det inte är möjligt att ge ersättning till alla som t.ex. steriliserats i samband med abort eftersom det utan tvivel i dessa sammanhang också förekommit många frivilliga steriliseringar. Under åren 1944 till 1964 steriliserades enligt Medicinalstyrelsens egna uppgifter cirka 4 000 kvinnor i enlighet med abortlagens villkorsparagraf. I stället får den enskilde i de situationer det nu kan vara fråga om, t.ex. sterilisering på grund av asocialt levnadssätt, i samband med abort eller förlossning, lägga fram någon omständighet som tyder på att han eller hon utsatts för påverkan av myndigheter att gå med på sterilisering – eller med juridiskt uttryckssätt – göra antagligt att han eller hon samtyckt till sterilisering under otillbörlig påverkan eller på grund av försumlighet av en myndighet. Juridiskt sett är detta ett mycket svagt beviskrav. Påverkan från myndigheten bör ha inneburit någon form av otillbörlighet, t.ex. påtryckning eller missledande information. Det kan också ha varit så att myndigheten varit försumlig, t.ex. genom att underlåta att undersöka otillbörlig påverkan från någon annan, t.ex. enskilda läkare eller anhöriga och att underlåta att ge den enskilde behövligt stöd i en svår situation. Om den enskilde kan göra detta antagligt skall han eller hon vara berättigad till ersättning.

I flera fall har sterilisering genomförts i samband med abort utan att Medicinalstyrelsens tillstånd inhämtats. Enligt 5 § i 1941 års steriliseringslag fanns lagligt utrymme för sterilisering utan sådant tillstånd om läkaren vid en abort på medicinsk indikation konstaterade att sjukdom eller kroppsfel vid nytt havandeskap skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv och hälsa. En sådan sterilisering kan också ha varit genomförd med stöd av s.k. tvåläkarintyg enligt 3 § andra stycket i lagen. Enligt den bestämmelsen gavs möjlighet att sterilisera en kvinna efter samtycke om det förelåg medicinsk indikation för sterilisering på grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel genom att två läkare, varav den ene den som utförde ingreppet, intygade att förutsättningarna var uppfyllda. Även i dessa situationer kan den enskilde ha utsatts för sådana påtryckningar att steriliseringen inte varit frivillig, varför ersättning naturligtvis kan bli aktuell enligt de bedömningsgrunder som regeringen nyss angett.

"RISTER I UNDERLAGSMATERIALET

Utredningen har konstaterat att arkivmaterialet hos Riksarkivet och i Socialstyrelsens arkiv inte alltid är fullständigt. En del ansökningshandlingar har inte gått att återfinna och i andra fall är underlagsmaterialet

• Sida 21
•  Original

mycket bristfälligt. Om den enskilde med läkarintyg kan visa att han eller hon blivit steriliserad och gör gällande att det skett enligt någon av de angivna grunderna regeringen angett ovan, men där ansökningshandlingar och annat material inte går att återfinna, är det regeringens uppfattning att en sådan begäran om ersättning i de allra flesta fall ändå bör kunna bifallas trots att det finns mycket begränsat med information. Det bör inte läggas den enskilde till last om myndigheterna har brister i sin arkivhantering eller redan har gallrat ut väsentliga handlingar. Den enskildes egna berättelser och upplevelser av steriliseringen har därför mycket stor betydelse. I det sammanhanget kan det inte uteslutas att även andra uppgifter, t.ex. om den enskildes allmänna situation, från myndigheter eller personer kan komma att få betydelse som stöd för den enskildes påståenden genom skriftliga handlingar, intyg eller muntliga uppgifter.

6.3. Ersättningens storlek

2EGERINGENS F¶RSLAG Till den som är berättigad till ersättning skall

staten betala ett belopp om 175 000 kr. Från detta belopp avräknas ersättning som staten tidigare kan ha lämnat på grund av steriliseringen. Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Förslaget tillstyrks av Justitiekanslern, Social-

styrelsen och Personskaderegleringen AB (PSR). Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO) menar att ersättningens storlek är låg med tanke på den kränkning som de som steriliserats fått utstå.

3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG

%N SCHABLONISERAD OCH SYMBOLISK ERS¤TTNING

Det är svårt att sätta sig in i och bedöma enskilda människors lidande och gradera detta lidande beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Av nödvändighet blir en sådan bedömning mycket subjektiv. Visserligen görs sådana bedömningar av domstolar och myndigheter i olika ersättningsfall. I här aktuella fall gäller det händelser som inträffade för kanske över femtio år sedan. Bedömningen blir då mycket beroende av den enskildes förmåga att i dag uttrycka sina känslor och upplevelser och vad som antecknats i ansökningshandlingar och journaler. Det finns därför en stor risk för att de som steriliserats kommer att känna sig orättvist behandlade om en myndighet i dag skall göra en individuell bedömning av deras lidande. Man kan heller inte bortse från att ett förslag om schablonersättning betydligt skulle underlätta handläggningen av ersättningsfrågorna så att ersättning kan betalas ut snabbare. Detta talar, enligt regeringens uppfattning, med styrka mot en individualiserad ersättning och för en schablonersättning. Regeringen har inte funnit några andra skäl att differentiera ersättningen, t.ex. beroende på ålder eller kön.

• Sida 22
•  Original

Regeringens avsikt med ersättningen är, som tidigare nämnts i avsnitt 4, att ge de personer som steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ en upprättelse och en gottgörelse från staten. Regeringen är medveten om att en sådan ersättning aldrig kan ersätta den enskilde för det lidande som denne fått utstå. Ersättningen får därför framförallt en symbolisk funktion. Regeringen anser att det ersättningsbelopp som utredningen kommit fram till, dvs. 175 000 kr, är en väl avvägd symbolisk ersättning.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det belopp som skall utgå bör vara ett schablonbelopp, lika för alla. Ersättningen – som till sin art är skattefri – skall uppgå till 175 000 kr.

%RS¤TTNING TILL DEM SOM TIDIGARE BEVILJATS ELLER F¥TT AVSLAG P¥ SIN ANS¶KAN AV REGERINGEN

De som tidigare fått ersättning av regeringen eller fått avslag på en sådan begäran bör på nytt få sin sak prövad. I de fall ersättning tidigare beviljats har denna varit lägre än vad regeringen nu föreslår. För att undvika att de skadelidande som varit mindre aktiva tidigare för att få ersättning missgynnas, föreslår regeringen att vad som tidigare beviljats i ersättning skall räknas av på det nu föreslagna beloppet. Någon uppräkning av dessa tidigare utbetalda belopp till dagens penningvärde bör dock inte ske.

0ERSONLIG ERS¤TTNING

Enligt regeringens uppfattning bör ersättningen betraktas som en personlig upprättelse. För att ersättning skall kunna utgå bör den drabbade därför vara i livet när beslut om ersättning meddelas. Avlider han eller hon dessförinnan skall utredningen om ersättning läggas ned. Avlider personen efter att ersättningsbeslutet meddelats men innan den betalats ut skall ersättningen betalas ut till dödsboet.

6.4. Vem skall besluta om ersättning?

2EGERINGENS F¶RSLAG En av regeringen utsedd nämnd skall pröva an-

sökan om ersättning. Ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Remissinstanserna instämmer i förslaget. 3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Enligt artikel 6.1 i den europeiska

konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter, skall vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Sedan den 1 januari 1995 gäller konventionen som svensk lag enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen

• Sida 23
•  Original

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Eftersom rätten till ersättning enligt den föreslagna lagen är en sådan civil rättighet som torde falla inom tillämpningsområdet för artikel 6.1 blir det således nödvändigt att besluten om ersättning fattas på ett sådant sätt och av en sådant organ att konventionens krav tillgodoses.

Vad gäller bedömningen av om ett organ är att betrakta som en domstol framgår av Europadomstolens praxis att det saknar betydelse hur det är klassificerat enligt den nationella lagen. Det avgörande är dess funktion. De krav som ställs för att ett organ skall betraktas som en domstol är att det har en i lag grundad befogenhet att avgöra ärenden inom sitt kompetensområde, att avgörandena är bindande för parterna och att förfarandet styrs av bestämda regler. Den tidigare svenska brottsskadenämnden har exempelvis accepterats som en sådan domstol som uppfyller Europakonventionens krav (se målet Rolf Gustafson mot Sverige, Europadomstolens dom 1 juli 1997, RJD 1997-IV s. 1149).

Regeringen föreslår att alla beslut om ersättning fattas av en särskild nämnd, uppbyggd på ett sådant sätt att kraven på domstolsprövning uppfylls. (För en mer ingående redogörelse över vad rätten till domstolsprövning innebär enligt konventionens krav kan hänvisas till en av regeringen nyligen avlämnad proposition till riksdagen angående Brottsoffermyndighetens nämnds prövning av ärenden om brottsskadeersättning, prop. 1998/99:41 s. 20 ff.). Nämnden skall vara stationerad i Stockholm.

Regeringen föreslår att nämndens ordförande och ersättare skall vara eller ha varit ordinarie domare. De bör även ha erfarenhet av hantering av ersättningsfrågor grundade på skadestånd, försäkring och/eller patientskador. I nämnden bör ingå en representant för det allmänna genom en folkvald ledamot för att ge offentlig insyn i verksamheten. Dessutom bör ingå ledamöter med medicinsk och social-psykiatrisk kompetens. Dessa bör också ha kunskap om och vana att bedöma utlåtanden i äldre journaler och liknande material samt bedömningar av ersättningskrav i sådana sammanhang. Samtliga ledamöter bör ha personliga ersättare och nämnden bör vara beslutför med fyra ledamöter. Det bör vara möjligt för ledamöter och ersättare att alternera vid nämndens sammanträden. Ledamöterna förordnas av regeringen för en begränsad tid.

Regeringen vill i sammanhanget erinra om bestämmelserna i 1 kap. 9 § och 11 kap. 7 §regeringsformen. Den i lag etablerade nämnden skall således i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, och dess beslut i ersättningsfrågan skall ske oberoende av såväl riksdagen som regeringen och andra myndigheter.

Förfarandet vid prövningen regleras i förvaltningslagen (1986:223). Bestämmelser om exempelvis jäv i 11 och 12 §§, partsinsyn och kommunikation i 16 och 17 §§ samt motivering av beslut i 20 § förvaltningslagen blir således tillämpliga.

Mot bakgrund av det anförda är nämnden att betrakta som en enligt lag upprättad domstol enligt Europakonventionen och får också anses uppfylla konventionens krav på oavhängighet och opartiskhet.

• Sida 24
•  Original

6.5. Möjlighet för sökanden att muntligen lämna uppgifter

2EGERINGENS F¶RSLAG Nämnden skall hålla muntlig förhandling, om

sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt att en sådan förhandling hålls. Det införs också vissa bestämmelser om förfarandet vid muntlig förhandling.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

2EMISSINSTANSERNA Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. 3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Det material som den sökande vill

lämna in kan vara av olika karaktär och bör även kunna omfatta muntliga uppgifter. De handläggare som förordnas i nämnden kan handlägga ärenden muntligen med stöd av 14 § förvaltningslagen. Det bör därutöver finnas möjlighet för sökanden att företräda inför nämnden och lägga fram sådana uppgifter samt även låta andra lämna muntliga uppgifter om dessa kan antas ha betydelse för ärendets utredning.

En prövning inför domstol skall enligt artikel 6.1 i Europakonventionen äga rum vid en offentlig förhandling. Förhandlingen får dock hållas inom stängda dörrar bl.a. om skyddet för parternas privatliv kräver det. Vad gäller rätten att muntligen få lägga fram sin sak kan av Europadomstolens praxis utläsas att en part som regel har rätt till muntlig förhandling åtminstone i en instans. Om parten avstår från att begära muntlig förhandling, behöver inte någon förhandling hållas.

De bestämmelser som gäller för nämndens prövning av ärenden om ersättning finns som tidigare angetts i förvaltningslagen. Denna innehåller emellertid inte någon bestämmelse om rätt till muntlig förhandling. Därför bör rätten till muntlig förhandling tas in i en särskild bestämmelse i den föreslagna lagen. Situationer där det måste anses uppenbart obehövligt att hålla en förhandling framgår av avsnitt 8.1.

Förvaltningslagen innehåller inte heller några regler om offentlighet och sekretess vid förhandlingar. Även sådana regler bör därför införas i den föreslagna lagen. Det är lämpligt att dessa bestämmelser utformas i enlighet med vad som gäller för förvaltningsprocessen.

I likhet med vad som gäller för parts inställelse till en förhandling vid allmän förvaltningsdomstol bör det finnas vissa möjligheter att ersätta sökanden för dennes kostnader för inställelsen hos nämnden. Om inte en sådan möjlighet ges kan det uppkomma situationer där möjligheten att utnyttja rätten till muntlig förhandling blir alltför begränsad. På motsvarande sätt bör även annan som hörs inför nämnden under vissa omständigheter kunna få ersättning för sin inställelse.

6.6. Offentlighet och sekretess

2EGERINGENS F¶RSLAG Sekretess skall gälla i ersättningsärendena.

• Sida 25
•  Original

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag 2EMISSINSTANSERNA Personskaderegleringen AB (PSR) och Handi-

kappförbundens Samarbetsorgan (HSO) har inga invändningar mot förslaget. Justitiekanslern anser att med de sekretessbestämmelser som föreslås kommer tystnadsplikt inte att gälla avseende den praktiska handläggningen av ersättningsärendena eftersom denna skall skötas av PSR som är ett aktiebolag och inte av nämnden. Socialstyrelsen har påpekat att det av utredningens förslag inte framgår hur behovet av sekretess tillgodoses hos PSR. Vidare noterar Socialstyrelsen att förslaget inte berört frågor om registrering och arkivering av handlingar hos PSR.

3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG De ärenden som nämnden skall han-

tera är i flertalet fall av känslig personlig karaktär. Det rör enskilda människors personliga förhållanden angivna i journaler och andra liknande handlingar, ofta upprättade under deras vistelser på anstalter eller institutioner, där deras psykiska, sexuella och sociala situation beskrivs på ett utlämnande och ofta nedsättande sätt.

Många av dem som varit i kontakt med såväl Regeringskansliet som utredningen har klart deklarerat att en förutsättning för att de skall skriva och ansöka om ersättning är att varken deras namn eller vad de utsatts för kommer till någon utomståendes kännedom. De vill med andra ord inte att det skall bli känt att de steriliserats under sådana förutsättningar som den föreslagna lagen reglerar. Med hänsyn härtill föreslår regeringen att sekretess skall gälla i ersättningsärendena.

Det bör införas en ny regel i sekretesslagen, som i stora drag överensstämmer med de som gäller för sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samma sekretesskrav bör gälla vid handläggningen av anspråk på ersättning på grund av sterilisering. En sådan sekretessbestämmelse kommer även att omfatta nämndens sammanträden och de uppgifter som framkommer där. Sekretess bör gälla med omvänt skaderekvisit i högst sjuttio år. Om nämndens beslut blir offentliga skulle enskilda personers namn avslöjas och vid beslutet skulle det bli känt att personen blivit steriliserad. Även nämndens beslut bör därför vara sekretessbelagda. Likaså bör, på samma sätt som inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, den s.k. meddelarfriheten inte omfatta uppgift rörande enskildas hälsotillstånd eller personliga förhållanden i dessa ersättningsärenden.

Det bör understrykas att all hantering av ärendena skall skötas av personer förordnade i nämnden som kommer att omfattas av de föreslagna sekretessbestämmelserna.

Registrering och arkivering av ansökningshandlingarna skall ske hos den av regeringen utsedda nämnden som kommer att ha ställning av en statlig myndighet och vara underkastad de bestämmelser om offentlighet, sekretess, arkivering m.m. som gäller inom statlig verksamhet.

6.7. Överklagande av beslut

2EGERINGENS F¶RSLAG Beslut av nämnden skall inte gå att överklaga.

• Sida 26
•  Original

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Förslaget tillstyrks av remissinstanserna. 3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Med den utformning nämnden före-

slås få med särskild sakkunskap, offentlig insyn genom en folkvald ledamot och rätt till muntlig förhandling minskar behovet av att nämndens avgöranden även skall kunna överklagas. Mot en sådan överklaganderätt talar också effektivitets- och kostnadsskäl. Dessutom utgör ett avslag från nämndens sida inget hinder för den enskilde att ånyo ansöka om ersättning och i samband därmed ange nya omständigheter för sina krav. En sådan framställning skall således prövas av nämnden på nytt. Det är också möjligt för nämnden att själv ompröva ett ärende om man konstaterar att man tidigare felaktigt avslagit ett ersättningskrav eller upptäcker andra uppenbara felaktigheter (jfr. 27 § förvaltningslagen (1986:223)).

Man kan i detta sammanhang inte heller bortse från att grunden för den nu föreslagna regleringen av ersättning till vissa steriliserade utgörs av ett frivilligt åtagande från statens sida. Utan detta åtagande skulle med all säkerhet få, om ens några, enskilda krav på ersättning kunnat bifallas, särskilt med hänsyn till de skadeståndsrättsliga beviskraven och preskriptionsreglerna. Ur det perspektivet kan det inte anses oskäligt att begränsa prövningen av ersättning till en instans. Ett avslag från nämndens sida hindrar inte heller den enskilde från att väcka talan vid domstol och kräva ersättning på allmän skadeståndsrättslig grund.

Nämndens beslut angående ersättning för kostnader vad gäller resa och uppehälle skall inte heller gå att överklaga. Mot bakgrund av bl.a. den relativt korta tid som nämnden har att verka är det mindre lämpligt att låta nämndens beslut i dessa frågor bli föremål för överklagande i allmän förvaltningsdomstol.

6.8. Vem skall initiera frågan om ersättning?

2EGERINGENS F¶RSLAG Initiativet till en begäran om ersättning skall

komma från den enskilde själv.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Förslaget tillstyrks av remissinstanserna. Social-

styrelsen har dock vissa synpunkter på utformningen av lagtexten.

3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Initiativet till en begäran om ersätt-

ning bör komma från den enskilde själv. Det bör inte vara nämndens eller statens uppgift att söka upp eventuellt drabbade. Det kan nämligen inte uteslutas att en del människor som steriliserats inte vill beröra detta i dag eller till och med förträngt händelsen. Det kan också vara så att enskilda inte har berättat om steriliseringen för anhöriga eller andra i sin närmaste omgivning. Ett initiativ från statens sida, t.ex. genom brev från en myndighet, skulle därför kunna kränka den enskildes integritet.

Regeringen har tidigare behandlat 38 ärenden där personer begärt ersättning av regeringen för att de steriliserats. Av dessa har regeringen gett ersättning i 17 fall och avslagit begäran i 21 fall. De som tidigare begärt

• Sida 27
•  Original

ersättning bör kunna komma ifråga för sådan. Det gäller givetvis även dem vars ansökningar tidigare avslagits av regeringen samt dem som under 1997 och senare vänt sig med ansökan till Regeringskansliet eller utredningen. Dessa bör underrättas av nämnden att deras ansökningar, efter inhämtat samtycke, kommer att prövas, alternativt prövas på nytt, utifrån de kriterier som nu föreslås. De bör i samband därmed också beredas tillfälle att komplettera sina tidigare ansökningar.

6.9. När skall ansökan senast göras?

2EGERINGENS F¶RSLAG Lagen skall tillämpas på ansökningar om er-

sättning som kommit in till nämnden inom två år från det att lagstiftningen träder i kraft.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer med regeringens förslag. 2EMISSINSTANSERNA Förslaget tillstyrks av remissinstanserna. 3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Eftersom regeringen föreslagit att en

särskild nämnd skapas för att handlägga ersättningsärendena är det lämpligt att man har överblick över under hur lång tid den skall verka och hur stora de administrativa kostnaderna blir.

Samtidigt bör en eventuell tid inte sättas så kort att det finns risk för att någon inte hinner ansöka om ersättning. Regeringen föreslår därför att lagen skall tillämpas på ansökningar om ersättning som kommit nämnden till del inom två år från det att lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1999. Ersättning skall då begäras senast den 30 juni 2001.

Lagen bör, som Lagrådet påpekat, inte göras tidsbegränsad. I stället bör lagen upphävas när nämnden har avslutat sitt arbete, dvs. fattat beslut i samtliga ärenden som kommit in före utgången av juni 2001.

Även sedan lagen upphävts har regeringen givetvis möjlighet att efter utredning bevilja ersättning av humanitära skäl även till den som begär ersättning senare enligt de grunder och med det belopp som kommer att fastställas utifrån regeringens förslag.

6.10. Handläggningsfrågor m.m.

2EGERINGENS BED¶MNING Handläggningen i nämnden bör göras av

personal som hämtats från Personskaderegleringen AB (PSR) och som särskilt förordnats i nämnden.

Ansvaret för information om den nya lagen bör åvila staten. Ett särskilt ansökningsformulär bör utformas. Nämnden bör ha en långtgående service- och undersökningsskyldighet.

5TREDNINGENS F¶RSLAG överensstämmer i huvudsak med regeringens

bedömning.

2EMISSINSTANSERNA har i allt väsentligt tillstyrkt förslaget.

• Sida 28
•  Original

3K¤LEN F¶R REGERINGENS BED¶MNING För att handläggningen av ären-

dena skall bli såväl snabb och effektiv som rättssäker krävs en organisation med erfarenhet av och kunskap om såväl juridiska som medicinska frågor. Organisationen måste därför ha personal med kompetens i dessa frågor. Den måste ha erfarenhet av att göra medicinska bedömningar ur äldre, ofta handskrivet journalmaterial. Den bör även ha kunskap om ersättningsfrågor. Inom organisationen måste också finnas erfarenhet av rättssäkerhetsfrågor och förvaltningsrättsliga frågor samt sekretessfrågor.

Enligt regeringens uppfattning är det inte meningsfullt att bygga upp en ny, särskild organisation med eget kansli för den begränsade tid ersättningsfrågan skall hanteras och med det – med all reservation – förhållandevis begränsade antal prövningar som förmodligen kommer att ske. Organisationsfrågorna bör i stället lösas genom att expertis för ändamålet hämtas in från en redan existerande verksamhet och att dessa – på hel- eller deltid – formellt knyts till nämnden under den tid lagen gäller. Flera skäl talar för att anlita personal från Personskaderegleringen AB (PSR) som handläggare i nämnden. Dessa särskilt förordnade handläggare bör ansvara för den praktiska hanteringen av ersättningsfrågorna.

PSR föreslår i sitt remissyttrande att handläggarna i nämnden inte skall lämna förslag till beslut eftersom detta skulle kunna uppfattas som styrande vilket vore olyckligt i de fall där ersättningskrav kommer att avslås av nämnden. Regeringen kommer närmare att reglera nämndens arbetsformer i en förordning. Vidare skall nämnden inom sig fastställa en arbetsordning för verksamheten. Därigenom kommer de närmare arbetsformerna att regleras. Rent allmänt kan dock påpekas att det är naturligt att den som handlägger ett ärende redogör för sin bedömning och lämnar ett förslag till beslut för det beslutande organets ställningstagande.

Enligt regeringens uppfattning är det viktigt att information om den nya lagen når ut till dem som drabbats. Ansvaret för informationsinsatserna bör åvila staten.

Ett särskilt ansökningsformulär bör utformas. Det är viktigt att det av ansökan framgår namn vid steriliseringstillfället, adress, personnummer, tidpunkt för steriliseringen samt vid vilken inrättning steriliseringen skett. Dessa uppgifter är nödvändiga för att nämnden skall kunna efterforska och finna relevanta handlingar i olika myndighetsarkiv. I flera fall torde de sökande själva kunna lämna sådana uppgifter.

Många av de sökande saknar emellertid av olika skäl möjlighet till detta. Regeringens bedömning är därför att den föreslagna nämnden skall vara behjälplig med att begära in sådana handlingar från myndigheter och arkiv. För detta kommer att krävas att den enskilde i ansökan samtyckt till att nämnden hämtar in materialet. Även en möjlighet att ge ett sådant tillstånd bör finnas med på ansökningsblanketten. Överhuvudtaget bör nämnden ha en långtgående service- och undersökningsskyldighet i syfte att hjälpa enskilda sökande. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande konstaterat att förslaget inte behandlat frågan om Socialstyrelsens möjlighet att på PSR:s begäran lämna ut uppgifter ur aktuella arkivhandlingar. Även Justitiekanslern har tagit upp frågeställningen. Som regeringen ovan konstaterat löses detta lämpligen genom ett samtycke från den enskilde. Noteras bör också att det inte är PSR som kommer att vara den

• Sida 29
•  Original

enskilde behjälplig med efterforskning av arkivmaterial utan personal från PSR som är förordnade i nämnden. Med den nu skisserade ordningen kommer det ej att föreligga några problem ur sekretessynpunkt.

7. Kostnadseffekter

Kostnaderna för den ersättning som skall betalas till följd av förslaget är dels det totala belopp som kan komma att betalas ut till de steriliserade inberäknat det belopp som kan komma att utbetalas för att komplettera tidigare utgivna ersättningar, dels vissa övriga kostnader av administrativ karaktär. Ersättningen till dem som steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ beräknas komma att omfatta 500 – 1 000 personer. Regeringens bedömning överensstämmer här med utredningens. Detta skulle innebära att kostnaderna för utbetalda ersättningar totalt kan beräknas uppgå till 100 – 175 miljoner kronor. Det är värt att framhålla att dessa uppskattningar är behäftade med stor osäkerhet. Redan innan utredningens betänkande presenterades hade 200 personer ansökt om ersättning vilket – om dessa ansökningar bifalles – motsvarar 35 miljoner kronor i ersättning. Därefter har uppskattningsvis närmare 200 personer hört av sig per telefon eller i brev till Regeringskansliet eller utredningen med frågor om ersättning.

Utöver ersättningen till steriliserade tillkommer vissa administrativa kostnader. Häri ingår bl.a. kostnader för den särskilda nämnd som skall besluta i ersättningsärendena och för den handläggande personalen. De administrativa kostnaderna omfattar även ersättning för inställelse vid muntlig förhandling, samt kostnader för vissa informationsinsatser i samband med riksdagsbeslutet om den nya lagen om ersättning till steriliserade i vissa fall. Totalt kan de administrativa kostnaderna beräknas uppgå till ca 7,5 miljoner kronor. Med hänsyn till att många av dem som kan vara berättigade till ersättning har hög ålder är det särskilt angeläget att hanteringen av ersättningsfrågan sker snabbt.

Regeringen avser att i 1999 års ekonomiska vårproposition föreslå att sammanlagt 180 miljoner kronor skall avsättas på statsbudgeten under perioden 1999–2001 för ersättning till steriliserade. Mot bakgrund av den stora osäkerhet som finns om det antal personer som kan komma att omfattas av den nya lagen, avser regeringen att ingående och fortlöpande följa utvecklingen inom området.

8. Författningskommentar

8.1. Förslag till lag om ersättning till steriliserade i vissa fall

Genom lagen ges rätt för vissa personer som steriliserats att begära och erhålla ekonomisk ersättning av staten. I lagen regleras under vilken tidsperiod steriliseringen skall ha skett för att vara ersättningsgrundande

• Sida 30
•  Original

(1 §), under vilka förutsättningar steriliseringen i övrigt skall ha skett för att ersättning skall beviljas (2 §), hur stort ersättningsbeloppet är (3 §), vem som skall göra ansökan (4 §), vilken instans som skall handlägga ersättningsfrågorna (5 §), när ansökningarna skall ha kommit in till den handläggande instansen för att prövas enligt lagen (6 §

),

möjligheten att

1 §

2 §

I paragrafen regleras villkoren för att ersättning skall beviljas. Punkten 1 omfattar samtliga som steriliserats enligt 1934 års lag samt de som steriliserats med stöd av 2 § i 1941 års lag. Punkterna 2–5 omfattar steriliseringar i anslutning till vissa typsituationer och punkten 6 omfattar sterilisering efter otillbörlig påverkan eller försumlighet av myndighet. Regeringen har närmare diskuterat skälen för och innehållet i de olika villkoren i avsnitt 6.2.

Som regel skall ersättning beviljas om vissa yttre omständigheter eller kriterier är uppfyllda. Det gäller om den sökande steriliserats – efter ansökan till och beslut av Medicinalstyrelsen/Socialstyrelsen – utan att själv ha undertecknat eller skriftligen samtyckt till steriliseringen (punkten 1),

• Sida 31
•  Original

om den sökande var omyndig eller underårig när ansökan om sterilisering gjordes eller när steriliseringen utfördes (punkten 2), om den sökande var intagen på någon anstalt eller institution när ansökan gjordes eller när steriliseringen utfördes (punkten 3), om den sökande steriliserats på grund av att han eller hon rubricerades som sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker (punkten 4) eller om sterilisering varit ett uttryckligt myndighetskrav för att erhålla ett tillstånd eller en förmån (punkten 5).

Rätten till ersättning omfattar därutöver den situationen att den sökande steriliserats efter otillbörlig påverkan eller försumlighet från myndighets sida (punkten 6). Som framhållits i avsnitt 6.2.3 kan frågan om myndighets påverkan framför allt antas bli aktuell vid steriliseringar där grunden var asocialt levnadssätt, steriliseringar i samband med abort där sterilisering inte utgjorde ett uttryckligt myndighetskrav och steriliseringar i samband med förlossning.

Även i andra fall är det tänkbart att övertalningar förekommit. Ibland kan dessa övertalningar eller påtryckningar ha kommit från enskilda personer så som anhöriga, hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom socialvården eller andra personer som kan ha uppfattats som "myndighetsliknande" personer. Om tillståndsgivande myndighet eller intygsskrivande läkare kan antas ha haft kännedom om sådana påtryckningar mot den enskilde men varit passiv och inte tagit reda på den enskildes egen uppfattning kan det komma att betraktas som en sådan försumlighet att ersättning skall kunna betalas ut. Sjätte punkten är utformad enligt Lagrådets förslag.

För att ersättning skall beviljas räcker det att villkoren enligt en av de angivna punkterna är uppfyllt.

3 §

Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Av

FJ¤RDE STYCKET framgår att rätten till ersättning förfaller om den

4 §

Paragrafen anger att en ansökan om ersättning skall göras av den steriliserade själv. Ersättningsärendena är av känslig personlig karaktär och det måste därför framgå att den enskilde verkligen önskar att frågan om ersättning prövas.

För dem som tidigare ansökt om ersättning och antingen beviljats eller nekats ersättning bör gälla att deras ansökningar, efter inhämtande av

• Sida 32
•  Original

samtycke från den enskilde, på nämndens initiativ prövas på nytt. Detsamma gäller för dem som under 1997 och senare vänt sig med ansökan till Regeringskansliet eller utredningen.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den enskilde kan välja att låta någon företräda honom eller henne som ombud med fullmakt.

Om den enskilde inte själv är kapabel att skriva under en ansökan eller fullmakt följer på samma sätt av allmänna regler att en ansökan kan göras av en ställföreträdare för den enskilde, dvs. en god man eller en förvaltare. Detta förutsätter emellertid att en ansökan om ersättning omfattas av den gode mannens eller förvaltarens förordnande.

En förvaltare har inom ramen för sitt förvaltaruppdrag ensam rådighet över huvudmannens egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget. Förvaltaren kan många gånger behöva inhämta den enskildes mening. Men förvaltaren är inte beroende av huvudmannens samtycke för sina åtgärder. Det är viktigt att i sammanhanget komma ihåg att frågan om ersättning skall begäras endast till en mindre del kan ses som en ekonomisk angelägenhet. Den rör mycket känsliga förhållanden av personligt slag. Även om en ansökan om ersättning generellt sett bör kunna anses vara till fördel för den steriliserade, kan en förvaltare inte alltid utgå ifrån att så är fallet för den individ som hans eller hennes uppdrag rör. För det fall förvaltaren enbart har förordnats att ta hand om huvudmannens ekonomiska angelägenheter, har han eller hon inte någon bestämmanderätt i frågor av mera personligt slag. Om förordnandet även omfattar icke-ekonomiska frågor bör enligt förarbetena till 11 kap. föräldrabalken huvudmannen ändå tillerkännas en viss självständighet i dessa frågor. Ett exempel på detta är att en förvaltare i normala fall inte bör företräda huvudmannen när det gäller samtycke till operativa ingrepp (se prop. 1987/88:124 s. 171 f.). För det fall den enskilde klart uttrycker att han eller hon inte vill att frågan om ersättning prövas – och hälsotillståndet är sådant att man kan bedöma att detta är den enskildes vilja – bör denna vilja således respekteras.

Ramen för den gode mannens behörighet bestäms som tidigare sagts genom förordnandet. Därutöver krävs i normalfallet att huvudmannen samtycker till olika rättshandlingar. Om den som ansökan avser samtycker till att ersättning begärs uppkommer inga svårigheter i nu aktuellt avseende. Om den enskildes hälsotillstånd är sådant att ett samtycke inte går att inhämta bör – på motsvarande sätt som beskrivits gälla vid förvaltarskap – en ansökan om ersättning normalt kunna anses vara till fördel för huvudmannen. Detta förutsätter naturligtvis att den gode mannen inte utifrån tidigare handlande eller uttalanden av huvudmannen kan dra slutsatsen att han eller hon inte vill driva frågan om ersättning.

Om den gode mannens eller förvaltarens förordnande inte kan anses omfatta en ansökan om ersättning kan i sammanhanget erinras om möjligheten till jämkning av förordnandet enligt de förutsättningar som anges i 11 kap. 23 § föräldrabalken.

Om den enskilde av hälsoskäl inte kan skriva under en ansökan eller en fullmakt bör till en ansökan som undertecknats av annan bifogas förordnandet och i förekommande fall ytterligare utredning, t.ex. läkarintyg om den drabbades hälsotillstånd och orsaken till att han eller hon inte själv kan föra sin talan.

• Sida 33
•  Original

5 §

6 §

7 §

8 §

Paragrafen innehåller regler om ersättning av allmänna medel för kostnader som kan uppkomma i ärendet.

De kostnader som kan komma att ersättas är sökandens kostnader för resa och uppehälle. För att ersättning skall utgå krävs att nämnden finner det skäligt. Motsvarande regel finns bl.a. i 15 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Om sökanden begär att muntlig förhandling skall hållas och nämnden bedömer att en muntlig förhandling kan få betydelse vid nämndens prövning av rätten till ersättning, bör sökanden i regel få ersättning för sin inställelse, i vart fall om inte kostnaden för inställelsen är helt obetydlig. I de fall det kan anses tillräckligt för utredningen i ärendet att sökanden framställer sina synpunkter skriftligen eller per telefon bör ersättning för inställelse inte utgå av allmänna medel.

Om sökanden begär att någon annan skall få lämna muntliga uppgifter inför nämnden får nämnden göra en motsvarande skälighetsbedömning i ersättningsfrågan.

• Sida 34
•  Original

Genom att begära förskott kan sökanden få besked om hur nämnden ser på frågan.

Storleken av den ersättning som betalas ut framgår av förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. Genom hänvisningen till de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen blir förordningen tillämplig.

9 §

Enligt paragrafen får nämndens beslut inte överklagas. Skälen för detta redovisas närmare i avsnitt 6.7. I sammanhanget kan erinras om att nämndens verksamhet kommer att utgöra en sådan myndighetsutövning som står under tillsyn av Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän.

• Sida 35
•  Original

8.2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap. 40 §

16 kap. 1 §

I paragrafen anges att 7 kap. 40 § omfattas av undantaget från meddelarfriheten. Regeringen har i ovan nämnda avsnitt också angett skälen för den ändringen.

• Sida 36
•  Original