SOU 2003:99

Ny sekretesslag

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 16 april 1998 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågor om offentlighetsprincipen och IT samt göra en översyn av sekretesslagen, m.m. I bemyndigandet ingick också att utse en av ledamöterna att vara ordförande i kommittén samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 26 april 1999 lagmannen Per Kjellsson att vara ordförande i kommittén.

Kommittén har antagit namnet Offentlighets- och sekretesskommittén (OSEK).

Kommittén överlämnade den 18 januari 2001 delbetänkandet

Offentlighetsprincipen och den nya tekniken (SOU 2001:3) och den 20 november 2002 delbetänkandet Ordning och reda bland allmänna handlingar (SOU 2002:97). Härmed överlämnas huvudbetänkandet Ny sekretesslag (SOU 2003:99).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Arbetet fortsätter nu med frågorna om offentlighet och sekretess i det internationella samarbetet samt insynen i statliga och kommunala företag.

Stockholm i oktober 2003

Per Kjellsson

Monica Green Kenth Högström

Britt-Marie Lindkvist Monica Lindow

Inger Lundgren Ann Lång

Svante Nycander Inger René

Per-Olof Svensson Stefan Tornberg

/Monica Felding

Ulrika Geijer

Förteckning över ledamöter, experter och sekreterare vilka har deltagit i denna del av kommitténs arbete

Ledamöter

Lagmannen Per Kjellsson, ordförande Riksdagsledamoten Monica Green (s) Riksdagsledamoten Kenth Högström (s) Riksdagsledamoten Britt-Marie Lindkvist (s) Sektionschefen Monica Lindow (mp) Kanslichefen Inger Lundgren (v) Jur.kand. Ann Lång (kd) F.d. chefredaktören, fil. hedersdoktorn Svante Nycander (fp) Riksdagsledamoten Inger René (m) Riksdagsledamoten Per-Olof Svensson (s) Oppositionsrådet Stefan Tornberg (c)

Experter

Hovrättsassessorn Peder Bjursten fr.o.m. 2003-04-23 Hovrättsassessorn, numera kanslirådet, Maria Eka t.o.m. 2003-04-22 Advokaten Tom Ekelund Departementsrådet Berndt Fredriksson Överarkivarien Claes Gränström Ämnesrådet Margareta Gårdmark Nylén Lagmannen Sigurd Heuman t.o.m. 2003-09-14 Juristen Per Hultengård Verksjuristen Aimée Jillger Kanslirådet Eva Lenberg Kammarrättsassessorn Peder Liljeqvist Journalisten Alf Lindberg Chefsjuristen Leif Lindgren Juristen Ulla Lönnqvist Endre Språkexperten Stina Malmberg Kammarrättsassessorn Cecilia Mauritzon Departementssekreteraren Mats Nilsson fr.o.m. 2003-09-15 Förbundsjuristen Irene Reuterfors-Mattsson Professorn Peter Seipel t.o.m. 2003-09-28 Chefsjuristen Hans Sundström Chefsjuristen Kristina Widgren

Sekreterare

Rådmannen Monica Felding Hovrättsassessorn Ulrika Geijer

Sammanfattning

I detta betänkande redovisar vi vårt uppdrag när det gäller en allmän översyn av sekretesslagen, samverkan mellan och inom myndigheter, samarbetet mot ungdomsbrott, uppgiftslämnande vid misstanke om grova brott samt tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Betänkandet innebär att vi föreslår en ny sekretesslag.

Vi kommer att behandla återstående delar av uppdraget, nämligen offentlighet och sekretess i det internationella samarbetet samt olika frågor kring insynen i statliga och kommunala företag, i vårt slutbetänkande.

Rätten att ta del av allmänna handlingar regleras i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Denna rätt får begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till en eller flera uppräknade sekretessgrunder. Sådana begränsningar skall anges noga i bestämmelser i en särskild lag eller, om det är lämpligare, i en annan lag till vilken den särskilda lagen hänvisar.

Den särskilda lag som tryckfrihetsförordningen syftar på är sekretesslagen (1980:100). Sekretesslagen trädde i kraft den 1 januari 1981. Sedan dess har den offentliga förvaltningen ständigt utvecklats och förändrats. Detta syns i sekretesslagen genom ett stort antal ändringar under årens lopp.

Breder sekretessen ut sig?

Såväl Journalistförbundet som vi själva har undersökt vad de många ändringarna i sekretesslagen innebär för sekretessens omfattning. Undersökningarna visar att sekretesslagen ständigt ändras. Utöver de rent redaktionella ändringarna tillkommer hela tiden nya verksamheter som kräver nya sekretessbestämmelser. Lagen i sig blir alltså allt mer omfångsrik. I takt med att nya verksamheter tillkommer ökar sekretesslagens tillämpningsområde. I den meningen

kan det sägas att sekretessen breder ut sig. Detta är ändå inte detsamma som att vi går mot ett mer slutet samhälle. När nya verksamheter tillkommer ökar även offentligheten. Sekretessen i en verksamhet gäller ju sällan generellt utan avser endast vissa uppgifter eller förhållanden i verksamheten. Därutöver är uppgifterna offentliga.

Det finns emellertid ändringar i vår undersökning som vi bedömt som klara utvidgningar av sekretessen. Med utvidgningar av sekretessen menar vi att en befintlig insyn på något sätt inskränkts antingen genom att sekretess införts i en verksamhet som tidigare varit helt offentlig eller att den sekretess som förelegat i verksamheten skärpts. De ändringar vi bedömt som skärpningar av sekretessen har vidtagits efter att problem i verksamheterna uppstått på grund av uppgifters offentlighet.

Samtidigt som sekretessen på vissa områden skärps så tillkommer det ständigt verksamheter på vilka offentlighetsprincipen blir tillämplig. Utöver några få lättnader i sekretessen som gynnar samtliga medborgare har lättnader i sekretessen i några fall skett för parter eller motsvarande som får rätt att ta del av uppgifter som behövs för att de skall kunna ta tillvara sin rätt.

Sekretesslagen är i allra högsta grad en levande lag som ständigt ändras. Det är inte alltid så lätt att se vad en ändring kommer att innebära för öppenheten och insynen. Kopplingen mellan grundlagen och sekretesslagen avser att verka för att lagstiftaren i varje situation noggrant avväger intresset mellan offentlighet och sekretess. Som vi ser det är detta den mest effektiva lagstiftningsmodellen för att förhindra att vi avlägsnar oss allt för långt från offentlighetsprincipen. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att utvecklingen på området följs noga.

Vilken väg är möjlig att gå?

En mer användarvänlig lag

Vi anser inte att sekretessbestämmelserna bör förenklas genom att ersättas av mer generellt hållna undantag från insynen. Sekretesslagens anknytning till tryckfrihetsförordningen talar mot en sådan lösning. Vårt uppdrag när det gäller den allmänna översynen av sekretesslagen uppfattar vi närmast vara att överväga hur kraven i tryckfrihetsförordningen bäst kan hävdas. Vi anser att mer generella

bestämmelser skulle leda till mer sekretess. De nuvarande grunderna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen bör därför bestå.

Sekretesslagen kan emellertid göras mer användarvänlig genom språkliga och redaktionella ändringar. Språket kan moderniseras. Genom avdelningar, fler och kortare kapitel, underrubriker, hänvisningar och förkortningar av paragrafer blir lagen lättare att tillämpa. Vidare kan sekretesslagen bli tydligare genom att definitioner av grundläggande begrepp införs i inledningen av lagen, liksom bestämmelser av grundläggande betydelse för sekretesslagens struktur.

Insatser för att behålla balansen mellan öppenhet och sekretess

Vi anser att insatser bör göras så att de samlade konsekvenserna för öppenheten av olika lagändringar kan överblickas. På det sättet kan balansen mellan offentlighet och sekretess säkerställas.

Olika insatser kan tillsammans eller var för sig ge en bättre överblick över ändringarna i sekretesslagen och dess konsekvenser för öppenheten. En typ av insats är att inrätta en kommission eller stående beredning med uppgift att följa utvecklingen på sekretessrättens område. En annan insats kan vara att regeringen varje år i en skrivelse till riksdagen redovisar de ändringar av sekretesslagen som gjorts och arbetet i övrigt med frågor kring öppenhet och sekretess. Ytterligare en möjlighet kan vara att utse ett eller flera organ till obligatoriska remissinsatser när det gäller frågor som berör öppenhet och sekretess.

Vi tar inte ställning till vilken eller vilka av metoderna som är att föredra. Insikt i sekretessrättsliga frågor och överblick över de samlade effekterna av ändringar i sekretesslagen och registerförfattningarna är den främsta garantin för att balansen mellan offentlighet och sekretess bibehålls. Därför är det viktigt att åtgärder vidtas som innebär att kunskap och överblick blir tillgänglig på ett samlat sätt.

Skaderekvisiten samt skade- och menbedömningen (kapitel 4)

Vi anser att offentlighetsintresset talar för att skadeprövningen med, som huvudregel, ett omvänt eller ett rakt skaderekvisit bör finnas kvar. Vi bedömer vidare att det saknas anledning att göra ändringar i bedömningarna av skada och men. Vissa bestämmelser till skydd för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden bör dock ändras så att uttrycken skada och men får den betydelse de getts i förarbetena.

Utlämnande av uppgifter efter en intresseavvägning (kapitel 5)

Generalklausulen bör inte ändras

Enligt generalklausulen, 14 kap. 3 § sekretesslagen (1980:100), är det möjligt för de myndigheter som inte undantagits från bestämmelsens tillämpningsområde att lämna uppgifter till en annan myndighet, när det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Generalklausulen anses allmänt vara svår att tillämpa.

Vi har frågat oss om ordalydelsen i bestämmelsen leder till onödigt stor restriktivitet. Vår uppfattning är att den inte gör det. Att ändra bestämmelsen för att komma åt att den kanske på något håll tillämpas väl restriktivt kan få oönskade konsekvenser. I stället för en mer nyanserad tillämpning kan en lättnad i kraven leda till ett allt för vidlyftigt uppgiftsutbyte mellan myndigheter.

Vår uppfattning är alltså att generalklausulen inte bör ändras för att dess tillämpningsområde skall öka. Vid generella behov av lättnader i sekretessen bör i stället särskilda bestämmelser om uppgiftslämnade införas.

En ny bestämmelse skall införas som gör det möjligt för enskilda att ta del av uppgifter när allmänintresset av insyn uppenbart har företräde framför intresset som sekretessen skall skydda

Vi föreslår att det införs en möjlighet till intresseavvägning av innebörd att en uppgift som omfattas av sekretess får lämnas ut till en enskild om den utlämnande myndigheten finner det uppenbart

att allmänintresset av insyn har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen skall inte vara tillämplig i fråga om sådan sekretess som är undantagen från generalklausulens tillämpning. Inte heller skall bestämmelsen vara tillämplig i de fall en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten.

Redan i dag förekommer det intresseavvägningar i sekretesslagen i förhållande till enskilda. Frågan är om det härutöver finns behov av en generell möjlighet för myndigheterna att göra undantag från sekretessen på grund av allmänintresset av insyn.

Det främsta syftet med att införa en generell möjlighet för myndigheter att göra undantag från sekretessen på grund av allmänintresset av insyn är att säkerställa att offentlighet i största möjliga utsträckning kan uppnås på ordinär väg. Bestämmelsen kan komma till användning i situationer där ett starkt informationsbehov uppstår, exempelvis i en tillsynsverksamhet eller i en verksamhet där sekretess gäller med hänsyn till skyddet för ekonomiska förhållanden eller i nedlagda förundersökningar. Förhållanden som kan anses som ett allmänintresse är t.ex. sådana som rör människors hälsa och miljö eller allvarliga missförhållanden inom förvaltning och rättsväsende.

Vi föreslår inte en dispensmöjlighet efter fritt skön, även om den aktuella prövningen lämnar stor frihet åt den tillämpande myndigheten. Det rör sig i stället om en prövning där en avvägning görs mellan två olika intressen och som syftar till största möjliga offentlighet. Enligt vår bedömning strider ett sådant förslag inte mot tryckfrihetsförordningen.

Sekretess för känsliga uppgifter om enskilda (kapitel 6)

Sekretess skall gälla i hela den offentliga förvaltningen för vissa uttryckligt angivna och särskilt känsliga uppgifter

Vi föreslår att sekretess skall gälla inom hela den offentliga förvaltningen för uppgift om enskild som rör hälsa eller sexualliv när det är uppenbart att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Om en annan sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig hos en myndighet skall den nu föreslagna bestämmelsen inte vara tillämplig.

Uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden har ett utbrett skydd i sekretesslagstiftningen. Ändå

förekommer det att sådana uppgifter hamnar i verksamheter där de inte omfattas av någon sekretess, vilket kan leda till betydande men för den som uppgifterna rör. Det är givetvis önskvärt att förhindra tragiska konsekvenser för enskilda till följd av att känsliga uppgifter röjs. Samtidigt måste offentlighetsintresset beaktas. Det går inte att bortse från att en utvidgning av sekretessen innebär en begränsning av offentligheten. En avvägning måste därför göras mellan dessa motstående intressen. Vid en sådan avvägning menar vi att det finns vissa särskilt integritetskänsliga uppgifter som är så känsliga att de med hänsyn till den enskilde bör kunna skyddas av sekretess i vilken verksamhet de än förekommer.

För att det sekretesskydd som nu avses skall bli så begränsat som möjligt bör endast uppgifter som rör hälsa eller sexualliv omfattas av bestämmelsen. En beskrivning av föremålet för sekretessen utgör dock inte en tillräcklig begränsning av sekretessområdet. En ytterligare åtstramning bör åstadkommas med hjälp av styrkan i skaderekvisitet. Exempel på uppgifter som kan omfattas av förslaget är uppgifter om könsbyten eller transsexualitet, skildringar av barn i pornografisk bild samt uppgifter om allvarliga psykiska sjukdomar.

Förslaget tar sikte på verksamheter där det i dag saknas sekretesskydd för känsliga uppgifter. Vi eftersträvar inte ett heltäckande sekretesskydd. Det är snarare fråga om en nödlösning för de fall där mycket ömtåliga uppgifter om enskilda annars står utan skydd. Presumtionen för offentlighet skall därför vara stark.

Skyddade personuppgifter (kapitel 7)

Ett förstärkt sekretesskydd för känsliga personuppgifter

Vi föreslår att sekretess skall gälla, inom hela sekretesslagens tillämpningsområde, för uppgift om enskilds adress eller hemtelefonnummer eller annan liknande uppgift, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Personsäkerhetsutredningen (SOU 2002:71) har lämnat förslag som innebär att skyddet för känsliga personuppgifter stärks inom folkbokföringen. Förslaget innebär bl.a. att sekretessen i ett ärende om skyddad folkbokföring överförs till en myndighet dit uppgift lämnas. Förslaget innebär dock inget skydd för uppgifterna om de

överförs vidare till en tredje myndighet. Det ger inte heller något skydd för det fall att den enskilde själv uppger sina skyddade personuppgifter till en myndighet.

Intresset av att kunna erbjuda hotade personer skydd väger tungt. Det arbete som skattemyndigheterna lägger ned för att bereda en förföljd eller hotad person skydd kan på grund av brister i sekretesslagstiftningen gå till spillo. Konsekvenserna av att en skyddad personuppgift lämnas ut kan bli förödande för den som är hotad eller förföljd. Vårt förslag avser att förhindra detta.

Ett förstärkt sekretesskydd för uppgifter om kopplingen mellan verklig och fingerad identitet

Vi föreslår att sekretess skall gälla för en uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet som hänför sig till ärende om fingerade personuppgifter, oavsett hos vilken myndighet uppgiften befinner sig, om det inte står klart att den enskilde inte lider men om uppgiften röjs.

Ytterst få myndigheter behöver få del av uppgifter som gör det möjligt att koppla samman den verkliga och den fingerade identiteten. Vanligtvis räcker det med att Rikspolisstyrelsen medverkar till att föra över vissa uppgifter från verklig till fingerad identitet. Det förekommer dock situationer där det kan vara nödvändigt att en myndighet får full kännedom om vilken person som döljer sig bakom en fingerad identitet för att den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Det kan inte heller uteslutas att den enskilde själv i något fall lämnar uppgifter om sina båda identiteter till en myndighet, utan att uppgiften omfattas av någon sekretessbestämmelse hos myndigheten.

För att verkligen förhindra att uppgifter om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet hamnar i verksamheter där de står utan sekretesskydd, krävs det en heltäckande reglering som gäller i all offentlig verksamhet. Endast de myndigheter som av någon anledning har uppgifter om båda identiteterna skall tillämpa bestämmelsen. Eftersom det är fråga om ytterst känsliga uppgifter bör sekretessen gälla med ett omvänt skaderekvisit.

Partsinsyn (kapitel 8)

Vi föreslår ett mindre tillägg i sekretesslagens bestämmelse om partsinsyn. Genom tillägget framgår att bestämmelsen i sig inte ger någon rätt till insyn, utan enbart reglerar den konflikt som kan uppstå mellan sekretesslagen och rätten till partsinsyn enligt andra bestämmelser eller rättsgrundsatser.

Sekretessmarkering (kapitel 9)

En myndighet får göra en anteckning på en allmän handling om att det kan gälla sekretess för uppgifter i handlingen. Vi föreslår att den anteckningen i fortsättningen bör kallas sekretessmarkering och att denna benämning bör framgå direkt av lagtexten. Vidare föreslår vi att bestämmelsen ändras så att den bättre återspeglar att en anteckning om eventuell sekretess kan göras på alla handlingar oavsett medium. Det uppnås genom att kravet på att anteckningen skall innehålla ordet hemlig tas bort.

Några frågor om sekretess hos arkivmyndigheter (kapitel 10)

Folkbokföringsmaterial hos statliga arkivmyndigheter

På senare år har efterfrågan från släktforskare på stora mängder uppgifter ur kyrkobokföringsmaterialet ökat. Kyrkobokföringsmaterialet omfattas av folkbokföringssekretess. De allra flesta uppgifterna i kyrkobokföringsmaterialet är offentliga. Men materialet kan innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller.

Vår bedömning är att utlämnande av allmänna handlingar ur kyrkobokföringsmaterialet eller uppgifter ur sådana handlingar inte avviker från den situation för vilken sekretessprövning och, som en del av den, frågan om förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen (1980:100), utformats. Den omständigheten att det kan vara fråga om utlämnanden av stora mängder uppgifter är inte tillräcklig för att skapa en speciell form av utlämnande eller förbehåll.

Överföring av sekretess till arkivmyndighet

Vi föreslår att bestämmelsen om överföring av sekretess till arkivmyndigheter ändras så att sekretessen, som huvudregel, inte hindrar att materialet lånas ut till den levererande myndigheten. Sekretessbestämmelserna skall dock tillämpas om myndigheten är skyldig att leverera materialet till arkivmyndigheten på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av en registerförfattning.

Både arkivmyndigheter och andra myndigheter har intresse av att relativt nytt material levereras till arkivmyndigheter. Sådana leveranser kan vara en fördel för det långsiktiga bevarandet av allmänna handlingar. Tidiga leveranser skulle dock motverkas om levererande myndigheter riskerar att inte kunna låna tillbaka handlingarna på grund av sekretess mellan arkivmyndigheten och den egna myndigheten. Samtidigt kan överlämnande till arkivmyndighet vara ett alternativ till att förstöra handlingar som omfattas av gallringsbestämmelser till skydd för den personliga integriteten.

Sekretess mellan och inom myndigheter (kapitel 11)

Sekretess bör även fortsättningsvis råda mellan och inom myndigheterna

Vi anser att det fortfarande bör finnas sekretessgränser mellan och inom myndigheter.

Kravet på ett gott integritetsskydd för den enskilde förutsätter att sekretess råder, inte bara i förhållande till enskilda, utan även mellan olika myndigheter. Utan sekretess mellan myndigheter skulle uppgifter kunna spridas i allt för stor utsträckning utanför det sammanhang där de ursprungligen förekommer. Även inom myndigheter bör det finnas bestämmelser som hindrar att uppgifter som lämnas för ett visst ändamål används av myndigheten i ett annat sammanhang och att uppgifter som rör känsliga personliga förhållanden blir kända i en onödigt stor personkrets. Sekretess mellan och inom myndigheter är också en relativt fast inrotad princip hos de personer som skall tillämpa sekretesslagen.

Sambandet mellan sekretesslagen och personuppgiftslagen när det gäller uppgiftslämnande mellan och inom myndigheter bör klargöras

Vi föreslår att det av personuppgiftslagen skall framgå att bestämmelserna i den lagen inte hindrar att en myndighet lämnar en personuppgift till en annan myndighet när myndigheterna utgör olika sekretessområden eller till ett annat sekretessområde inom samma myndighet, om utlämnandet sker i överensstämmelse med sekretesslagen.

I vårt uppdrag ingår att på vissa områden se över möjligheterna för myndigheter att i ännu större utsträckning än vad som gäller i dag kunna utbyta uppgifter som omfattas av sekretess. Sedan våra direktiv skrevs har personuppgiftslagen trätt i kraft. Följden härav är att det numera inte bara är sekretesslagens bestämmelser som kan komma att bli tillämpliga när det gäller utbyte av uppgifter mellan myndigheter, utan även personuppgiftslagens reglering, eventuellt i förening med särskilda lagar om behandling av personuppgifter.

Enligt dataskyddsdirektivet, som är bakgrunden till personuppgiftslagen, får ett utlämnande av personuppgifter bara ske om utlämnandet inte är oförenligt med de ändamål för vilka uppgifterna samlades in (finalitetsprincipen). Samma bestämmelse finns i personuppgiftslagen. Vår sekretessreglering uppnår samma syfte som finalitetsprincipen, dvs. myndigheterna hindras att lämna ut integritetskänsliga uppgifter till andra myndigheter för ändamål som av lagstiftaren bedömts vara oförenliga med de ändamål för vilka uppgifterna samlats in. När de sekretessbrytande bestämmelserna införts, har lagstiftaren gjort en avvägning mellan intresset av att uppgiften lämnas ut och intresset av att skydda enskilda personers integritet. I det avseendet spelar det mindre roll om uppgifterna lämnas ut av myndigheten självmant eller efter begäran.

Vår bedömning är att sekretesslagens bestämmelser inte avviker från personuppgiftslagens. I stället är ett utlämnande i överensstämmelse med sekretesslagen av en personuppgift till en annan myndighet att anse som en tillåten behandling enligt personuppgiftslagen. Detta bör framgå direkt av personuppgiftslagen.

När det gäller den mottagande myndighetens behandling av uppgiften gäller personuppgiftslagen. Den mottagande myndigheten får således inte samla in uppgiften för ett ändamål som inte är särskilt, uttryckligt angivet och berättigat. Senare får uppgiften inte

behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgiften samlats in.

Sekretessgränserna inom och mellan myndigheter (kapitel 12)

Nya sekretessgränser inom nämnderna i kommuner och landsting

Vi föreslår att sekretessgränserna inom nämnderna i kommuner och landsting ändras. I stället för att sekretess skall gälla i förhållandet mellan självständiga verksamhetsgrenar skall sekretess inom nämnderna gälla i förhållandet mellan verksamheter som är av olika slag. Med verksamheter av olika slag avses verksamheter som rör olika förhållanden eller har olika inriktning. En definition med det innehållet bör införas i lagen. På vissa områden skall sekretessgränserna framgå direkt av sekretesslagen. Med nämnder i kommuner och landsting likställs förbundsstyrelsen eller andra organ i ett kommunalförbund samt bolag, föreningar och stiftelser som enligt sekretesslagen skall jämställas med myndigheter.

För andra myndigheter än ovan nämnda skall den nuvarande ordningen med sekretess i förhållandet mellan olika självständiga verksamhetsgrenar bestå.

Den nuvarande ordningen kan kritiseras bl.a. för att det inte bör vara möjligt att undgå sekretess inom en myndighet genom att underlåta organisatoriska åtgärder. Vidare är det alltför svårt för en utomstående att avgöra om det föreligger några sekretessgränser inom myndigheten.

Sedan den fria kommunala nämndorganisationen införts har det blivit tveksamt om dagens bestämmelser om sekretess inom myndigheter helt kan tillämpas på de kommunala nämnderna. Det har uppstått osäkerhet om vad som krävs för att en sekretessgräns mellan olika verksamheter i samma nämnd skall uppkomma. Med hänsyn till de stora möjligheter som finns att låta en och samma nämnd hantera verksamheter av vitt skilda slag, är det beträffande nämnderna som det blir särskilt viktigt med preciserade sekretessgränser.

Vår utgångspunkt när det gäller att finna en ny lösning för sekretessgränserna inom myndigheterna har varit att sekretessgränserna, så långt det är möjligt, bör bero på verksamheternas sakliga

innehåll, inte myndighetsorganisationen i sig. En fördel med detta är att sekretessen blir mer förutsebar. En sådan lösning innebär en balans mellan skyddet för den enskildes integritet och myndigheternas möjligheter att arbeta så effektivt som möjligt.

Sekretessgränserna på hälso- och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans område skall framgå direkt av sekretesslagen

Vi föreslår att sekretessgränserna på hälso- och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans område skall framgå direkt av sekretesslagen.

Vi har funnit att det är främst inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan som det föreligger tveksamhet om sekretessgränserna. Vi redovisar därför i betänkandet vilka verksamheter inom dessa områden som vi anser bör vara av samma eller olika slag. I vissa fall är det inte självklart. I den mån ett ställningstagande skulle kräva ett omfattande utredningsarbete, vilket vi inte haft möjlighet att företa, reglerar vi sekretessgränserna efter vad vi uppfattat som gällande rätt.

Det skall framgå av lagen när det inte finns någon sekretessgräns mellan olika verksamheter som bedrivs integrerat eller i gemensamma nämnder

Vi föreslår att de fall där det inte skall finnas någon sekretessgräns mellan verksamheter av olika slag när dessa bedrivs inom samma nämnd skall framgå av sekretesslagen.

Vårt förslag om att sekretess gäller inom en nämnd mellan verksamheter av olika slag innebär att det uppstår en sekretessgräns mellan den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten som samverkar på grund av den s.k. Ädelreformen. Vid införandet av reformen förutsattes att någon sekretessgräns inte skulle förekomma mellan verksamheterna. Sekretessgränsen bör därför undanröjas i sekretesslagen. Härmed kommer någon sekretessprövning inte att behöva göras innan uppgifter som är sekretessreglerade utbyts mellan verksamheterna.

I den mån det finns andra integrerade verksamheter, eller när sådana tillkommer, bör sekretessfrågan lösas på motsvarande sätt, dvs. genom att sekretessgränserna undanröjs i lag.

Nya sekretessgränser mellan nämnderna i en kommun eller ett landsting

Vi föreslår att det inte skall finnas någon sekretessgräns mellan nämnderna inom en kommun eller ett landsting till den del verksamheten är av samma slag.

Vi har ovan ansett att sekretessen inom nämnderna i kommuner och landsting inte bör bero på organisationen i nämnderna, utan på om verksamheterna i dessa anses vara av samma eller olika slag. Samma uppfattning kan göras gällande när det gäller sekretess mellan olika nämnder. Även om varje nämnd är en myndighet anser vi att sekretess inte bör gälla inom en kommun i förhållandet mellan de verksamheter som är av samma slag. Sekretessgränserna ligger därmed fast oberoende av organisatoriska beslut. Uppdelningen i kommundelsnämnder, gemensamma nämnder eller distriktsnämnder påverkar således inte sekretessgränserna. Det innebär bl.a. att sekretess inte längre kommer att råda inom t.ex. kommunens socialtjänst, även om verksamheten är uppdelad på olika kommundelsnämnder. Sekretess gäller dock fortfarande mellan nämnderna i verksamheter av olika slag.

Inga nya sekretessgränser föreslås för de statliga myndigheterna

Vi föreslår inga nya sekretessgränser för andra myndigheter än nämnderna inom kommuner och landsting. De statliga myndigheternas olika självständiga verksamhetsgrenar bör dock i större utsträckning än för närvarande komma till uttryck i myndighetsinstruktionerna. När myndighetsuppgifterna beskrivs bör det anges till vilken verksamhet uppgiften hör. Härigenom uppnås en större förutsebarhet och skapas tydligare sekretessgränser också inom de statliga myndigheterna.

En reglering av den inre sekretessen

Vi föreslår att det införs en bestämmelse i sekretesslagen som anger att om det kan antas att en sekretessreglerad uppgift inte får lämnas ut från ett sekretessområde får uppgiften inte heller röjas inom sekretessområdet om det är uppenbart obehövligt för verksamheten.

Det finns inte någon bestämmelse i sekretesslagen som direkt hindrar att en uppgift som finns inom en verksamhet röjs inom

verksamheten. Detta gäller även när uppgiftslämnandet inte behövs för verksamheten.

Behovet av en reglering av den inre sekretessen har inte varit föremål för överväganden tidigare. Det är i dag i första hand en etisk fråga vilka uppgifter som kan lämnas inom en verksamhet. En gemensam reglering av den inre sekretessen för alla de verksamheter som tillämpar sekretesslagen skapar större klarhet i frågan. Regleringen hindrar inte ett kollegialt utbyte av erfarenheter och information. Ett sådant utbyte kan dock i stor utsträckning ske utan att den enskilde identifieras.

Med en lagreglering av den inre sekretessen följer ett straffansvar. Såväl uppsåtliga brott som brott av oaktsamhet är straffbara. I ringa fall uppkommer dock inget straffrättsligt ansvar.

En reglering av den inre sekretessen inskärper betydelsen av att inte i onödan utbyta känsliga uppgifter arbetskamrater emellan. Allt utbyte av sådana uppgifter som har sin grund i skvaller, personlig nyfikenhet eller andra ovidkommande syften blir olagligt.

Uppgiftsutbytet mellan vård- och omsorgsområdena (kapitel 13)

Vi föreslår att sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte skall hindra att uppgifter om en enskild som behövs för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till en annan sådan myndighet eller till enskild vårdgivare eller enskild verksamhet på socialtjänstens område. Förslaget innebär en utvidgning av 14 kap. 2 § sjätte stycket i den nuvarande sekretesslagen.

Inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är uppgifterna sekretessreglerade med ett omvänt skaderekvisit och båda verksamheterna är undantagna från generalklausulens tillämpningsområde. För dessa verksamheter blir – när inga undantag från sekretess finns i lag eller förordning – ett uppgiftslämnande mellan myndigheterna inom respektive verksamhet i princip beroende av den enskildes samtycke. I de allra flesta fall innebär detta inte några problem. Problemen uppstår när det inte är lämpligt eller möjligt att fråga den enskilde om en viss uppgift får lämnas ut eller när den enskilde motsätter sig detta, trots att den mottagande myndigheten har behov av uppgiften för att kunna ge nödvändig vård.

I första hand bör ett samtycke även fortsättningsvis utverkas. Undantaget måste användas med urskillning och varsamhet.

Uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott (kapitel 14)

Särskilt om sekretess och våldsutsatta kvinnor

Vår bedömning är att uppgifter från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till de brottsutredande myndigheterna utan en våldsutsatt kvinnas medgivande – liksom i dag – skall kunna lämnas endast vid de allra grövsta brotten. Den omständigheten att det finns barn i hemmet föranleder inget annat ställningstagande.

Ett undantag från sekretessen när det gäller våld mot kvinnor har sagts vara en viktig markering av att samhället inte tolererar sådant våld. Frågan är om en utökad möjlighet för personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att anmäla misstankar om brott – när kvinnan själv inte vill ta ett sådant steg – skulle vara av godo. Det har sagts att en polisanmälan av någon annan än kvinnan i en sådan situation skulle kunna vara ett stöd. Det kan finnas sådana fall. Man kan dock inte bortse från att effekten av polisanmälan kan bli den rakt motsatta. Inskränkningen i kvinnans självbestämmanderätt skulle kunna uppfattas som mycket kränkande. Om det sedan blir så att kvinnans uppgifter under rättsprocessen ifrågasätts eller betvivlas kan det bli en ytterligare belastning för kvinnan. Hälso- och sjukvården kan vidare vara det enda ställe dit en våldsutsatt kvinna kan vända sig utan rädsla för att de uppgifter som lämnas sprids vidare.

Mot denna bakgrund är det vår uppfattning att de personer vars professionella hjälp kvinnan är beroende av endast i klara undantagsfall skall få lämna uppgifter om brottsmisstankar vidare till polisen. I dag finns den möjligheten för hälso- och sjukvårds- och socialtjänstpersonalen endast vid de allra grövsta brotten.

Barn och ungdomar som inte själva blir slagna men som växer upp i familjer där det förekommer våld far ofta illa. Det är därför av vikt att barnens situation uppmärksammas när kvinnor misshandlas. Det är emellertid socialnämnden, inte polisen, som svarar för att barnet får det skydd eller stöd som behövs. Någon anledning att utöka möjligheterna för socialtjänsten eller hälso- och

sjukvården att lämna uppgifter till polisen om kvinnomisshandel för att förbättra barnens situation ser vi därför inte.

Uppgifter om brottsmisstankar skall få lämnas till de brottsutredande myndigheterna även beträffande försök till brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år

Vi föreslår att personalen inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten skall få möjlighet att lämna uppgifter till polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brott, inte bara när det gäller misstankar om brott för vilka inte är föreskrivit lindrigare straff än fängelse i två år, utan även beträffande misstankar om försök till sådana brott.

Även för de myndigheter där behovet av sekretess har ansetts vara särskilt starkt, t.ex. hälso- och sjukvården, har intresset av sekretess fått stå tillbaka för intresset av en effektiv brottsbekämpning när det gäller mycket allvarliga brott. Uppgifter får lämnas från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen när det finns misstanke om brott där det lägsta straffet i straffskalan är fängelse två år.

Vår uppfattning är att en generell sänkning av lägsta straffet för de brott som bör komma i fråga för sekretessgenombrott till ett års fängelse skulle innebära en tämligen stor uppluckring av sekretessen. Det skulle förvisso röra sig om sekretessgenombrott för allvarliga brott men det skulle inte längre vara förbehållet de allra grövsta brotten. Enligt vår uppfattning är det endast vid de allra grövsta brotten som intresset av att uppgifter kan lämnas till polis och åklagare väger tyngre än den enskildes intresse av integritet och sekretess. Vi föreslår därför inte någon sänkning av det lägsta straff som krävs för att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall få lämna uppgifter om brottsmisstankar till de brottsutredande myndigheterna. Vår uppfattning är dock att även ett straffbart försök till ett brott som har minst två års fängelse i straffskalan bör räknas till den allvarligaste brottsligheten.

Misstankar om könsstympning av underårig får lämnas till polis- och åklagarmyndighet

Vi föreslår att ett tillägg skall göras i sekretesslagen så att sekretess inte hindrar att misstankar om könsstympning av underårig lämnas till polis- och åklagarmyndighet.

När det gäller brott som riktas mot en underårig hindrar sekretess inte att en polisanmälan görs om det gäller brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken. När det gäller könsstympning av normalgraden som riktas mot underåriga finns det ingen uttrycklig möjlighet att lämna uppgifter. Det är viktigt att misstänkta fall av könsstympning mot underåriga kommer till polis och åklagares kännedom och resulterar i en domstolsprövning. De sekretesshinder som kan finnas mot att lämna polisen uppgifter bör därför undanröjas.

Samarbetet mot ungdomsbrott (kapitel 15)

Utgångspunkter

De problem som förekommer vid myndigheternas brottsförebyggande arbete beträffande ungdomar uppstår i det vardagliga samarbetet mellan i första hand polisen och socialtjänsten. Av allt att döma beror en del av svårigheterna på sekretesslagen.

Socialtjänsten skall få lämna uppgifter om unga till polisen i brottsförebyggande syfte

Vi föreslår att sekretess inte skall hindra att en uppgift om en enskild som inte fyllt 18 år lämnas från en myndighet inom socialtjänsten till en polismyndighet, om det finns en påtaglig risk för att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till att förhindra detta. Om uppgiften efterfrågas av polismyndighet krävs också att socialtjänsten, med hänsyn till övriga omständigheter, finner att det är lämpligt att uppgiften lämnas ut.

Vår uppfattning är att det bör öppnas en viss möjlighet för socialtjänsten att lämna ut uppgifter i brottsförebyggande syfte till polisen om underåriga som befinner sig i riskzonen till kriminalitet. Det får dock inte bli fråga om att ålägga socialtjänsten någon skyldighet att informera polisen i situationer när det från socialtjänstens sida inte anses lämpligt. Öppningen i sekretessen bör

begränsas i så stor utsträckning som möjligt och det måste finnas utrymme att vid prövningen av ett utlämnade ta hänsyn till den enskildes integritet. Utrymmet för att lämna ut uppgifter från socialtjänsten till följd av förslaget blir tämligen snävt.

De uppgifter som polisen i första hand behöver är sådana som ger polisen besked om var den unge uppehåller sig. Med hjälp av uppgifterna skall polisen kunna komma i kontakt med den unge och hålla denne under uppsikt. När det gäller uppgifter om den unges familj och kamratkrets bör det dock inte vara möjligt att lämna ut annat än harmlösa uppgifter.

Socialtjänsten skall få lämna uppgifter till polisen om unga när det föreligger behov av ett omedelbart polisiärt ingripande

Vi föreslår att sekretess inte skall hindra att socialtjänstpersonal lämnar uppgifter till polisen som behövs för ett omedelbart polisärt ingripande om någon som kan antas vara under 18 år anträffas av personal inom socialtjänsten

  • under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling, eller
  • under utövande av brott.

I dag råder osäkerhet i frågan om personalen inom socialtjänsten kan lämna uppgifter till polisen för att få till stånd ett omedelbart polisiärt ingripande, utan att göra sig skyldig till sekretessbrott. Detta är otillfredsställande.

Polisens möjligheter att omedelbart omhänderta en ung person är större än socialtjänstens. I socialtjänstens arbete med unga kan det uppstå situationer där ett kortare omhändertagande skulle behövas för att säkerställa att den unge kom under någon vuxens tillsyn, men där socialtjänsten saknar möjlighet att i den akuta situationen ingripa med tvång. I dessa fall finns det skäl för ett genombrott i socialtjänstsekretessen så att det står klart att socialtjänsten kan lämna polisen uppgifter som möjliggör ett polisiärt omhändertagande av den unge. Syftet med ett sådant sekretessgenombrott är att öka möjligheten att snabbt ge unga personer som påträffas i olämpliga situationer behövligt skydd och tillsyn.

Med hänsyn till kravet att den underårige skall anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig

risk för den unges hälsa eller utveckling, kan det inte bli tal om att tillkalla polisen annat än vid allvarliga fall. Den unges ålder inverkar givetvis på bedömningen av situationens allvar.

När det gäller att en underårig anträffas under utövande av brott anser vi inte att några särskilda krav bör ställas på brottslighetens art eller straffvärde. Det avgörande i detta fallet är inte att åstadkomma ett straffrättsligt ingripande utan att möjliggöra en social skyddsåtgärd. Även lindrigare brott bör alltså kunna föranleda att socialtjänsten tillkallar polisen och lämnar uppgifter till polisen som behövs för ett polisiärt ingripande.

Socialtjänsten skall få lämna uppgifter till polisen om överlåtelse av narkotika eller alkoholdrycker till unga

Vi föreslår att sekretessen inom socialtjänsten inte skall hindra att uppgift som angår misstanke om överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64) till den som inte har fyllt 18 år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Detsamma skall gälla vid misstanke om olovlig försäljning och anskaffning av alkoholdrycker enligt alkohollagen (1994:1738) till den som inte har fyllt 18 år, när det inte är fråga om ringa fall.

När det gäller barn och unga skall socialnämnden bl.a. aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel.

Vår uppfattning är att sekretessreglerna inte bör få medföra ett förbud att röja brottsmisstankar om överlåtelse av narkotika till den som är under 18 år. Detta gäller oberoende av hur uppgifterna kommit till socialtjänstens kännedom. Ett sådant ställningstagande stämmer väl överens med de narkotikapolitiska prioriteringarna som gjorts i den nationella narkotikahandlingsplanen.

Det är vidare viktigt att kunna ingripa kraftfullt mot försäljning och anskaffning av alkoholdrycker till den som är under 18 år. Även misstanke om sådan brottslighet bör därför enligt vår uppfattning medföra ett undantag från sekretessen så att det blir möjligt att röja brottsmisstankar om försäljning och anskaffning av alkoholdrycker till den som är under 18 år. För att inte sekretessgenombrottet skall ske vid straffria gärningar bör det dock krävas att det inte är fråga om ringa fall.

Tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten (kapitel 16 och 17)

Kriterier för om en tystnadsplikt bör bryta meddelarfriheten eller inte

Vår bedömning är att skälen för den avvägning som tidigare gjorts beträffande om en tystnadsplikt bör bryta meddelarfriheten eller inte fortfarande bär. Meddelarfrihet är huvudregeln och undantag från den regeln skall göras restriktivt. Vi vill betona att behovet av skydd för en uppgift alltid måste vägas mot intresset av insyn vid bedömningen av om meddelarfriheten skall brytas. Eventuella undantag från meddelarfriheten måste vara lätta att tolka.

Syftet med reformen av meddelarfriheten på 1970-talet var att öka förutsättningarna för massmedierna att få ett så rikhaltigt underlag för sin granskning av myndigheterna som möjligt. Reglerna om meddelarfrihet skall motverka oönskade effekter av reglerna om sekretess.

Omständigheter som talar för att meddelarfrihet skall gälla framför en tystnadsplikt är att det gäller myndighetsutövning mot enskild, att meddelarfrihet gällt tidigare och att efterforskningsförbudet och anonymitetsskyddet bör vara så omfattande som möjligt. Omständigheter som kan utgöra stöd för att inskränka meddelarfriheten är bl.a. att det rör en frivillig myndighetskontakt, att det är fråga om en förtroendesituation eller att insynen kan tillgodoses på annat sätt.

Vår genomgång av omständigheter som talar för respektive mot meddelarfrihet skall naturligtvis inte uppfattas som en checklista. Det avgörande är utfallet av en avvägning mellan behovet av insyn och behovet av skydd för uppgifterna. En uppgift skulle kunna träffas av de flesta omständigheterna mot meddelarfrihet men ändå inte vara lämplig att undanta från meddelarfriheten, t.ex. för att insynsintresset är mycket starkt.

De nuvarande reglerna om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten bör inte ändras

Vår bedömning är att det inte kommit fram några skäl för att göra en generell översyn i syfte att utvidga eller inskränka meddelarfriheten. Vi föreslår inte några ändringar när det gäller vilka tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten. Vi föreslår dock

språkliga och redaktionella ändringar av sekretesslagens bestämmelse om vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Syftet är att den skall bli lättare att tillämpa.

Under arbetet har vi diskutera meddelarfrihetens omfattning i några konkreta fall. Det gäller sekretess i ärenden om arbetarskydd, förundersökningssekretess respektive sekretess i ärenden om upphandling. Vidare har vi övervägt om den tystnadsplikt som gäller enligt lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning och motsvarande bestämmelse i sekretesslagen bör bryta tystnadsplikten. Vi har också diskuterat meddelarfriheten för anställda i enskild socialtjänst.

Kostnader m.m. (kapitel 18)

Vårt förslag till ny sekretesslag innebär i princip inte några nya skyldigheter för myndigheterna. Vår bedömning är att förslaget förenklar reglerna på ett sätt som på sikt bör underlätta myndigheternas arbete med offentlighet och sekretess. Förslaget innebär således inte någon kostnadsökning. I ett övergångsskede kommer det dock att krävas utbildning av myndigheternas personal. Kostnaderna för detta bör rymmas inom myndigheternas verksamhetsanslag.

Summary

This report is an account of the assignment we were given to carry out a general review of the Official Secrets Act, cooperation between and within public authorities, cooperation to counter juvenile crime, supplying information when serious crimes are suspected, and professional secrecy that contravenes the right of communication. The conclusion of the report is that we propose a new official secrets act.

We shall deal with the remaining parts of the assignment, namely publicity and secrecy in the context of international cooperation as well as various issues concerning the transparency of state and municipal enterprises, in our final report.

The right to be given access to public documents is regulated in chapter 2 of the freedom of the press act. This right may only be restricted if it is required with respect to one or more of the grounds for secrecy that are mentioned there. Such restrictions must be carefully indicated in the regulations in a particular statute, or, if it is more appropriate in another statute which is referred to by the special statute.

The particular statute to which the freedom of the press act refers is the official secrets act (1980:100). The official secrets act came into force on 1 January 1981. Since that time there has been a continual process of development and change in the work of public bodies. This can be seen in the official secrets act by the large number of changes that have been made over the years.

Is secrecy increasing?

Both the Swedish Union of Journalists and ourselves have studied what effects the many changes in the official secrets act have had on the extent of secrecy. These studies reveal that the official secrets act is continually being changed. Apart from the purely

editorial changes, new enterprises that require new secrecy regulations are arising all the time. The law itself is thus becoming more extensive. As new enterprises arise, there is an increase in the areas where the official secrets act is applicable. In that sense it can be said that there is an increase in secrecy. However, this is not the same thing as saying that we are moving towards a more closed society. When new enterprises arise, there is also an increase in the public sphere. After all, secrecy in a particular area of endeavour is rarely applicable in general, but only concerns certain information or the circumstances of that enterprise. Any information apart from this is available to the public.

However, our investigation did reveal changes that we considered to be a clear extension of the official secrets act. By “an extension of secrecy” we mean that existing transparency has been limited in some way, either by applying secrecy to an enterprise that was previously entirely public, or by tightening up the secrecy already applied to a particular enterprise. Those changes that we deem to be a tightening up of secrecy have been implemented after problems have arisen in these enterprises due to information being in the public domain.

At the same time that secrecy is increased in certain areas, new enterprises continually arise to which the principle of public access to official records is applicable. Apart from a few relaxations of secrecy that benefit all citizens, relaxations of secrecy have occurred in some cases for parties, or their equivalent, to entitle them to access to information that is necessary for them to be able to exercise their rights.

The official secrets act is very much a living statute that is continually being changed. It is not always so easy to see what a change will entail for openness and transparency. The link between the constitution and the official secrets act is designed to function so that the legislator carefully weighs the interests of transparency against the interests of secrecy in every situation.

In our opinion this legislative model is the one that is the most effective in order to prevent us from departing too far from the principle of public access to official records. At the same time it is naturally important that developments in this area are closely monitored.

Which route is it possible to take?

A more user-friendly law

We do not think that the secrecy regulations should be simplified by substituting an exemption to transparency that is more generally applicable. The linking of the official secrets act to the freedom of the press act is an argument against such a solution. When it comes to the general review of the official secrets act, in practice we consider our task to be one of considering what are the best means of revoking the stipulations of the freedom of the press act. It is our opinion that more general regulations would result in more secrecy. The current structure of the legislation concerning the right of public access and secrecy should therefore remain in place.

However, the official secrets act can be made more user-friendly by means of linguistic and editorial changes. The language can be modernised. By means of divisions, more chapters and shorter ones, sub-headings, cross-references and abbreviation of paragraphs, the law will become easier to apply. Moreover the official secrets act can be made clearer by incorporating definitions of basic concepts into the preamble of the act, as well as regulations of fundamental importance for the structure of the official secrets act.

Efforts that should be made in order to retain the balance between openness and secrecy

We consider that efforts should be made in order that the overall consequences for openness of the various legislative changes can be surveyed. In this way the balance between publicity and secrecy can be ensured.

Various efforts can, jointly or severally, give a better overview of the changes in the official secrets act and the consequences for openness. One kind of effort would be to establish a commission or standing committee with the task of following developments in the sphere of secrecy legislation. Another input could be an annual written communication to parliament in which the government reports on the changes in the secrecy act that have been implemented, together with other work on issues concerning openness and secrecy. Another possibility would be to appoint one

or more organs as compulsory referral agencies with respect to issues concerning openness and secrecy.

We have not taken any standpoint with respect to which of these methods are preferable. Insight into issues concerning secrecy legislation and an overview of the overall effects of changes in the official secrets act and legislation concerning personal data protection are the main guarantees for the maintenance of the balance between publicity and secrecy. It is therefore important that measures are taken to make this knowledge and such an overview accessible in a coherent fashion.

Establishing the requirement of damage and the evaluation of possible harm (chapter 4)

We consider it to be in the public interest that there should be an investigation of possible harm. In our opinion the current principal guidelines, in which there is a presumption that secrecy would be advantageous, or a presumption that this would be disadvantageous, should be retained. Moreover we consider that there is no reason to make any changes in the evaluations of injury and harm caused. Certain regulations for the protection of the personal or financial circumstances of individuals should however be changed in order that the expressions damage and harm acquire the significance they have been given in the legislative history.

Release of confidential information after weighing up the interests involved (chapter 5)

The general clause should not be changed

According to the general clause, chapter 14 section 3 of the official secrets act (1980:100), it is possible for those authorities that have not been exempted from the applicability of the regulations to their sphere, to release information to another authority when it is clear that the interests for releasing the information outweigh the interests of those that the secrecy is intended to protect. As a rule the general clause is considered to be difficult to apply.

We have asked ourselves if the wording in the regulation results in it being unnecessarily restrictive. It is our impression that this is not the case. Changing the regulation to deal with the problem of

it possibly being applied somewhat too restrictively in some situations could have undesirable consequences. Instead of it being applied in a more sophisticated manner, the result of easing the restrictions might be a far too widespread exchange of information between authorities.

Our impression is thus that the general clause should not be changed in order to increase its sphere of application. Where there is a general need for less secrecy, special regulations about disseminating information should be put in place instead.

A new regulation should be introduced that makes it possible for individuals to be given information when the general interest that there should be transparency clearly outweighs the interest that the secrecy is intended to protect

We propose that a possibility of weighing the pros and cons should be introduced. The purport of this would be that information classified as secret could be given to an individual, if the authority giving out the information finds it obvious that transparency in the public interest should take precedence over the interest that the secrecy is intended to protect. The regulation is not to be applicable in issues concerning such secret matters of the kind that are exempt from the application of the general clause. Neither is the regulation to be applicable in those cases where an obligation of professional confidentiality contravenes the right of communication.

Even at the present time there is a weighing of interests in the official secrets act. The question is whether, in addition to this, there is a need for a general possibility for the authorities to grant exceptions from secrecy on the grounds of transparency in the public interest.

The main purpose for introducing a general possibility for authorities to grant exceptions from secrecy on the grounds of transparency in the public interest, is to ensure that the principle of public access can be achieved by ordinary means as far as possible. The regulation could be used in situations where the need for information is great: for example in a supervisory body; or in an enterprise where secrecy is applicable in order to protect financial interests; or where a preliminary investigation has been abandoned. Circumstances that may be considered as being in the public

interest are, for example those concerning the health and the environment of people, or a seriously unsatisfactory state of affairs in the administration and the judicial system.

We are not proposing that it should be possible to freely grant dispensations at one’s own discretion, even if the scrutiny procedure in question gives a great deal of freedom to the authority applying the legislation. Rather it would be a scrutiny in which the interests of two different parties are weighed up, with the intention of permitting the greatest possible public access. We are of the opinion that such a proposal does not conflict with the freedom of the press act.

Secrecy for sensitive information about individuals (chapter 6)

Secrecy should apply throughout the entire public administration for certain particularly sensitive information that is explicitly defined

We propose that secrecy should apply throughout the public administration for information about individuals concerning their health or their sexual activities when it is clear that the individual in question, or somebody close to them, would suffer significant harm if such information were to be disclosed. If another regulation concerning secrecy that is in existence for the purpose of protecting the same interest is applicable to an authority, the regulation now proposed is not to be applicable.

Information about an individual’s state of health or other personal circumstances is granted considerable protection in legislation concerning secrecy. Nonetheless it does happen that such information ends up in enterprises where it is not subject to any secrecy. This can result in considerable harm being done to the person that the information concerns. It is naturally desirable to prevent tragic consequences for individuals as a result of sensitive information being divulged. At the same time, the principle of public access must be taken into consideration. It is not possible to ignore the fact that an extension of secrecy entails limiting the principle of public access. A balance must therefore be struck between these two conflicting interests. By this we mean that some information is so sensitive, that out of respect for the individual

concerned it should be protected by secrecy in whatever enterprise it is found to be.

In order that the protection of secrecy intended here should be as limited as possible, only information concerning health or sexual activity should be covered by the regulation. A description of the object of secrecy does not constitute a sufficient delineation of the area of secrecy, however. A further tightening should be achieved with the help of the degree of damage that may be presumed. Examples of information that can be affected by the proposal are information about changes of sex, people who are transsexuals, depictions of children in pornographic images and information about serious mental illness.

The proposal is intended for enterprises where the protection of secrecy for sensitive information does not exist at the present time. We are not seeking to achieve a protection of secrecy that is completely comprehensive in its coverage; it is more a matter of a makeshift solution for those cases where extremely sensitive information about individuals would otherwise not be protected by secrecy at all. The presumption of the right of public access should therefore be strong.

Personal information that is protected (chapter 7)

An enhanced degree of secrecy protection concerning sensitive personal information

We propose that secrecy should prevail wherever the official secrets act is applicable concerning information about the address, telephone number or similar information about an individual, if there is a particular reason to presume that the individual in question or someone close to that person might be subjected to threats, violence or anything else of a serious nature if the information is divulged.

The committee on personal security (SOU 2002:71) has submitted proposals to the effect that the protection for sensitive personal information should be enhanced within the Swedish national registration system. Among other things the proposal means that the secrecy applied to a matter concerning confidential information in the Swedish national registration system would be transferred to an authority to which the information is submitted.

However, the proposal does not entail protection for the information if it is passed on to a third authority. Neither does it give any protection in those cases where the individual in question submits their own confidential personal information to an authority.

The desire to be able to offer protection to persons who are being threatened is something that carries considerable weight. The work that is done by the tax authorities to grant protection to a person who is being persecuted or threatened can be in vain due to shortcomings in the legislation concerning secrecy. If protected personal information is given out, the consequences can be devastating for the person who is being threatened or persecuted. Our proposal is intended to prevent this.

An enhanced degree of secrecy protection concerning information about the link between real and fictitious identities

We propose that secrecy shall apply to information about the link between an individual’s real identity and fictitious identity that refers to a matter concerning fictitious personal details, irrespective of the authority where the information is to be found, if it not clear that the individual will not suffer harm if the information is revealed.

Very few authorities need to be given information that makes it possible to link the real identity to the fictitious one. Usually the cooperation of the Swedish national police board is enough for certain information to be transferred from a real identity to a fictitious one. However, situations do arise in which it can be necessary for an authority to know all about the person who is concealed by a fictitious identity in order for that person to be able to exercise his or her rights. Moreover, it is not impossible that in some cases the person in question will submit information about both identities to an authority without that information being subject to any regulations concerning secrecy at the authority in question.

In order to really prevent information about the link between an individual’s real and fictitious identities from ending up in an enterprise where they are not protected by secrecy, comprehensive regulation that applies to all public enterprises is necessary. Only those authorities that for some reason have information concerning

both identities are to apply the regulation. Since it is a matter of extremely sensitive information, the presumption should be that any breach of confidentiality would be harmful.

Insight for a party (chapter 8)

We propose a minor addition to the regulation in the official secrets act concerning insight for a party. From the addition it is clear that the regulation as such does not grant any entitlement to insight, it merely regulates the conflict that can arise between the official secrets act and the right granted by other regulations or on other legal grounds for a party to be entitled to insight into a matter.

Indicating secrecy (chapter 9)

An authority is entitled to make a note on a public document that secrecy applies to information in the document. We propose that henceforth such a note should be called a secrecy mark and that this term should be apparent from the wording of the legislation. In addition we propose that the regulation should be changed so that it better reflects the fact that a note about possible secrecy can be made on all documents, whatever the medium in question. This can be achieved by removing the requirement that the note is to contain the word “secret”.

Some issues concerning secrecy at archival authorities (chapter 10)

National registration material at state archival authorities

In recent years there has been an increase in the demand from genealogists for large amounts of information from the parish registration records. The material in the parish registration records is subject to the secrecy that applies to national registration material. The vast majority of the information in the parish registration records is available to the public, but the material can contain information that is subject to secrecy.

In our judgement the release of public documents from the parish registration records or information from such documents is no different from the situation for which the scrutiny of secrecy and, as a part of that, the matter of reservation according to chapter 14, section 9 paragraph one of the official secrets act (1980:100) was framed. The fact that it could be a matter of releasing large amounts of information is not sufficient reason to create a special form of release or reservation.

The transfer of secrecy to the archival authorities

We propose that the regulation concerning the transfer of secrecy to the archival authorities should be changed so that, as a rule, the secrecy does not prevent the material being lent to the authority that supplied it. However, the regulations concerning secrecy should be applied if the authority is obliged to supply the material to the record-keeping authority because of a regulation that has been issued on the basis of legislation concerning personal data protection.

It is in the interest of both the archival authorities and other authorities that relatively new material should be supplied to the archival authorities. Such supplies can be to the advantage of the long-term preservation of public documents. However, early delivery would be obstructed if the authority supplying it risks not being able to borrow it back again due to the secrecy that applies between archival authorities and the first authority. At the same time, handing over archive material could be an alternative to destroying documents that are subject to regulations concerning the removal of information for the protection of personal integrity.

Secrecy between and within authorities (chapter 11)

Secrecy should continue to prevail between and within authorities in the future

We consider that security limitations should still prevail both between and within authorities.

The demand that the integrity of the individual should be well protected presumes that secrecy prevails, not merely with respect to other individuals, but also between various authorities. Without

secrecy between authorities, information could be disseminated to a far too great extent beyond the context where it is originally to be found. Even within authorities there should be regulations preventing information that has been submitted for one purpose from being used by the authority in another context; and information concerning sensitive personal circumstances from becoming known to an unnecessarily large number of people. Secrecy between and within authorities is also something that is relatively ingrained in people who are to apply the official secrets act.

The link between the official secrets act and the personal data act should be clarified with respect to the transfer of information between and within authorities

We propose that it should be clear from the personal data act that the regulations in the act do not prevent an authority from giving personal information to another authority or to another area of confidentiality within the same authority if the transfer is done in accordance with the official secrets act.

It is part of our task to review, in certain areas, the opportunities for the authorities to exchange confidential information to a greater extent than is presently the case. Since our directives were written, the personal data act has come into force. The consequence of this is that it is no longer just the regulations of the official secrets act that may be applicable when it comes to the exchange of confidential information between authorities, but also the regulations of the personal information act, possibly together with special laws concerning how to deal with personal details.

According to the directive concerning data protection, which forms the background to the personal data act, personal details may only be released if such a release is not incompatible with the aims for which the information has been collected (the finality principle). The same regulation is to be found in the personal data act. Our regulation of secrecy achieves the same purpose as the finality principle: i.e. authorities are prevented from releasing to other authorities information that is sensitive with respect to the integrity of a person for purposes that the legislator deems to be incompatible with the purpose for which the information has been collected. When the regulations concerning breaches of security

were implemented, the legislator weighed up the interest that the information be released against the interest that the integrity of a particular individual should be protected. In this respect it is less important if the information has been released by the authority of its own accord or in response to a request.

In our judgement, the regulations of the official secrets act do not diverge from those of the personal data act. The release of personal particulars to another authority in agreement with the official secrets act should rather be seen as an action that is permitted according to the personal data act. This should be immediately evident from the personal data act.

When it comes to the treatment of the information by the authority receiving it, the personal data act applies. The receiving authority may thus not gather information for a purpose that is not specifically stated and authorized. Subsequently the information may not be dealt with for any purpose that is incompatible with that for which the information was collected.

Security dividing-lines within and between authorities (chapter 12)

New security dividing-lines within the boards in municipalities and county councils

We propose that the security dividing-lines within the boards in municipalities and county councils should be changed. Instead of secrecy in the relationship between independent branches of enterprises, secrecy within the boards should apply to the relationship between enterprises of various kinds. By “enterprises of various kinds” is meant enterprises that are concerned with various circumstances or have various aims. A definition to that effect should be incorporated into the law. In certain areas the security dividing-lines should be directly apparent from the official secrets act. On the same footing as boards in municipalities and county councils are the boards of associations or other organs in a municipal association, together with companies, associations and foundations that according to the official secrets act are to be deemed the equivalent of authorities.

For authorities other than those named above, the current system of secrecy with respect to the relationship between various independent branches of enterprises is to remain.

According to the current regulations, secrecy arises in the relationship between various branches of enterprises when these are deemed to be independent with respect to each other. This system is open to criticism, among other things because it should not be possible to avoid secrecy within an authority by neglecting organisational measures. In addition it is far too difficult for an outsider to decide if any security dividing-lines exist within the authority.

Since the implementation of the free municipal board organisation, it has become doubtful whether the current regulations concerning secrecy within authorities can be applied in their entirety to the municipal boards. Uncertainty has arisen as to what is required in order for a security dividing-line between various activities in the same board to be put in place. Given the great opportunities that exist to permit one and the same board to deal with enterprises that differ widely from each other, it is with respect to the boards that it becomes particularly important that security dividing-lines should be precise.

Our starting-point when it comes to finding a new solution for security dividing-lines within authorities is that the security dividing-lines, as far as possible, should depend on the actual activities of the enterprises and not the organisation of the authority as such. An advantage of this is that secrecy becomes more predictable. Such a solution entails finding a balance between protecting the integrity of the individual and enabling the authority to work as efficiently as possible.

The security dividing-lines in the spheres of health care, the medical services, the social services and the educational services should be immediately apparent from the official secrets act

We propose that the security dividing-lines in the spheres of health care, the medical services, the social services and the educational services should be immediately apparent from the official secrets act.

We have found that it is primarily in the area of health care, the medical services, the social services and the educational services that uncertainty concerning security dividing-lines is to be found. In this report we are therefore going to itemise which of these enterprises within these areas we consider should be of the same types or of different types. In certain cases this is not obvious. In those cases where a decision would require a major work of investigation, which it has not been possible for us to undertake, we will regulate security dividing-lines in the light of what we consider to be the legislation that is applicable.

It shall be apparent from the law when there is no security dividing-line between various enterprises that are conducted in an integrated manner or that have boards in common

We propose that it shall be apparent from the law when there is not to be a security dividing-line between various types of enterprises that are conducted in an integrated manner or that have boards in common.

Our proposal that secrecy should apply within a board between enterprises of various kinds means that a security dividing-line would arise between the municipal health care services, medical services and the social services, which cooperate as a result of the reforms instituted in 1992 (“Ädelreformen”). When the reform was implemented, it was presumed that no security dividing-line would exist between these enterprises. The security dividing-line should therefore be removed from the official secrets act. As a result, no scrutiny of the need for secrecy would be required before information that is subject to secrecy regulations is exchanged between the enterprises.

To the extent that there are other integrated enterprises, or when such enterprises arise, the secrecy issue should be solved in an equivalent manner, i.e. by removing statutory security dividinglines.

New security dividing-lines between the boards in a municipality or a county board

We propose that there should not be any security dividing-line between the boards within a municipality or a county board to the extent that the enterprises are similar in nature.

We have seen above that secrecy within the boards in municipalities and county boards should not be dependent upon the organisation in the boards, but should be determined by whether the enterprises are considered to be similar in nature. The same understanding can be made applicable when it comes to secrecy between various boards. Even if each board is an authority, we consider that secrecy should not apply within a municipality concerning the relationship between those enterprises that are of the same type. The security dividing-lines thereby remain the same irrespective of organisational decisions. The divisions into local municipal boards, joint boards or district boards do not therefore affect the security dividing-lines. This means, among other things, that secrecy no longer applies within, for example, the municipal social services, even if the enterprise is divided up between various local municipal boards. However, secrecy still applies between the boards in enterprises that are of different types.

No new security dividing-lines are proposed for the state authorities

We propose no new security dividing-lines for any other authorities than the boards within municipalities and county councils. However, the various independent branch enterprises of the state authorities should be clarified in the instructions to authorities to a greater extent than is currently the case. When the tasks of an authority are described, it should be stated which enterprise the task belongs to. This will result in greater predictability and create clearer security dividing-lines within the state authorities as well.

Regulation of internal secrecy

We propose the insertion of a regulation into the official secrets act stating that if it can be assumed that information subject to a secrecy order may not be released from one area of secrecy, the information may not be divulged within the area of secrecy if it is clearly not necessary for the enterprise.

In the enterprise that an item of information is concerned with, there is no regulation in the official secrets act that prevents the information from being divulged within the enterprise. This applies even when the release of this information is not necessary for the enterprise.

The need to regulate internal secrecy has not previously been a subject for consideration. The question of what information may be divulged within an enterprise is primarily an ethical issue. However, common legislation that applies to all enterprises that apply the official secrets act would promote greater clarity in the matter. Such legislation would not prevent colleagues from exchanging information and experiences. Such an exchange can take place without the identity of an individual being revealed, however.

Given the regulation of internal secrecy by law, the issue of criminal liability arises. Both intentional crimes and crimes of negligence are punishable by law. In trivial cases there is no penal liability however.

A regulation of internal secrecy makes it more important for colleagues not to exchange sensitive information among themselves when it is not necessary. Any and all such exchanges of such information as a result of gossip, curiosity or other irrelevant purposes would become illegal.

Exchange of information between the spheres of nursing and caring (chapter 13)

We propose that secrecy within the spheres of health care, the medical services and the social services should not prevent information about an individual that is needed in order for him or her to receive the necessary nursing, care, treatment or other support that is provided by an authority in the fields of health care, the medical services and the social services from being divulged to

another such authority or to a private caregiver or other separate private enterprise within the sphere of the social services. The proposal entails a widening of chapter 14, paragraph 2, section 6 of the current official secrets act.

In the fields of health care, the medical services and the social services, information is classified as secret with the presumption that it would be damaging to reveal information. These areas are exempted from applying the general clause. For these enterprises, when there is no exemption from secrecy in any legislation or regulations, the transfer of information from one authority to another within this area would in principle be dependent upon the consent of the individual. In the vast majority of cases this is not a problem. The problems arise when it is not appropriate or possible to ask if a certain piece of information may be divulged, or when the individual refuses to agree to it being divulged even though the authority that is to be given the information requires it in order to give the treatment or care that is necessary.

The primary aim, even in the future, should be to procure consent. Exemptions to this rule should only be granted with discretion and caution.

The release of information from the health care services, the medical services and the social services to the police in the event of a serious crime (chapter 14)

A rider concerning secrecy and women who are subject to violence

Our judgement is that information from the health care services, the medical services and the social services should, as is the case at the present time, only be given to the authorities investigating a crime without the consent of a woman who is subject to violence, when it is a matter of the very worst crimes. The fact that there are children in the home is no reason to take any other position.

It has been said that an exception to the rule of secrecy when it comes to violence directed against women is an important indication by society that such violence will not be tolerated. The question is whether greater opportunities for the staff in the health care services, the medical services and the social services to report suspected crimes, when the woman herself does not wish to do so,

would be beneficial. It has been said that a report to the police by somebody other than the woman herself could be supportive for her in such a situation. Such cases may exist. However, one must not ignore the fact that the effect of a complaint to the police could have a diametrically opposite effect. The curtailment of a woman’s right of self-determination in this manner could be perceived as being extremely offensive. If a woman’s testimony is then questioned or doubted during legal proceedings, this can be an additional burden for her. Moreover, the health care services and the medical services can be the only place to which a woman who is subjected to violence can turn to, without fearing that the information she gives will be passed on to others.

Given this background, it is our understanding that is it only in clearly exceptional cases that those people upon whose professional help the woman depends may pass on information about suspected crimes to the police. At the present time this is only possible for the staff of the health care services, the medical services and the social services to do so where the very worst crimes are concerned.

Even children and young people who are not subjected to violence themselves, but who grow up in families where such violence occurs may fare badly. It is therefore important that attention be paid to the children’s situation when women are assaulted. However, it is the social welfare board, not the police, which is responsible for the child getting the protection or support it is in need of. We do not therefore consider there is any reason to make it easier for the social services, the health care services and the medical services to divulge information about the physical abuse of women to the police in order to improve the situation of the children.

It shall be possible to divulge information about attempted crimes for which the minimum sentence is two years imprisonment to the criminal investigation authorities

We propose that it should be possible for those working in the health care services, the medical services and the social services to divulge information to the police, the office of the public prosecutor or any other authority whose task is to take measures against crime, not only with respect to suspicions concerning a crime for which the minimum sentence is two years imprisonment,

but also with respect to suspicions that attempts have been made to commit such crimes.

Even for those authorities where the need for secrecy has been deemed to be particularly great, such as the health care services and the medical services, the need for secrecy has had to take second place to the need to combat crime effectively where very serious crimes are concerned. The health care services, the medical services and the social services may divulge information to the police when a crime is suspected for which the minimum sentence is two years imprisonment.

It is our understanding that a general reduction to one year in prison as the minimum sentence for those crimes for which divulging confidential information should be considered, would constitute a fairly considerable relaxation of the official secrets act. Certainly it is a matter of violating secrecy where serious crimes are concerned, but this would no longer be restricted to the most serious crimes of all. It is our opinion that only where the most serious crimes are concerned does the fact that information can be divulged to the police and the office of the public prosecutor outweigh the individual’s interest in maintaining integrity and confidentiality. We therefore do not propose any reduction in the minimum punishment that is required for the health care services, the medical services and the social services to be entitled to divulge information about suspected crimes to the criminal investigation authorities. However, our impression is that even a punishable attempted crime that merits at least two years in prison on the scale of punishment should be included among the most serious crimes.

Suspicions that a minor has been circumcised may be divulged to the police and the office of the public prosecutor

We propose that an addition should be made to the official secrets act, so that confidentiality does not prevent suspicions that a minor has been circumcised from being reported to the police and the office of the public prosecutor.

As for crimes that are perpetrated against a minor, secrecy does not prevent the matter being reported to the police if it concerns a crime under chapters 3, 4 and 6 of the Swedish penal code. With respect to circumcision to the normal extent that is perpetrated on minors, there is no explicit means of submitting information. It is

important that suspected cases of circumcision perpetrated on minors should be brought to the attention of the police and the office of the public prosecutor and that the matter should be tried by the courts. Any obstacles in the form of secrecy that might prevent information being reported to the police should therefore be removed.

Cooperation against juvenile crime (chapter 15)

Basis

Those problems that arise with respect to the crime-prevention activities of the authorities concerning juveniles occur in the daily cooperation between, primarily, the police and the social services. It would appear that some of the difficulties are due to the official secrets act.

The social services shall be allowed to divulge information about juveniles to the police when crime prevention is the purpose

We propose that confidentiality shall not prevent information about an individual younger than 18 years of age from being given to the police by an authority within the social services if there is a palpable risk that the youth is going to commit crimes and if it can be assumed that the information will contribute towards preventing this. If the information is asked for by the police, it is necessary that the social services, taking the other circumstances into account, find it appropriate to divulge the information.

It is our understanding that there should be some possibility for the social services, for the purposes of crime prevention, to divulge information to the police about minors who are at risk of turning to a life of crime. However, it must not be a question of putting the social services under any obligation to inform the police in situations where the social services do not consider this appropriate. Such a breach of confidentiality should be as limited as possible, and there must be scope for taking the integrity of the individual into account when divulging information is considered. The scope for divulging information from the social services as a result of the proposal will be fairly restricted.

The information that the police mainly require is, for example, where the juvenile is staying. With the help of such information, the police are to be able to contact the juvenile and keep him or her under observation. As for information about the juvenile’s family and circle of acquaintances, however, it should not be possible to divulge anything other than harmless information.

The social services shall be able to give information to the police about juveniles when immediate police intervention is deemed necessary.

We propose that secrecy shall not prevent the staff of the social services from divulging information to the police that is required for immediate police intervention if someone who can be presumed to be younger than 18 years of age is encountered by the staff of the social services:

  • under circumstances that clearly entail an immediate risk for his or her health or development or
  • while perpetrating a crime

At the present time uncertainty prevails as to whether the staff of the social services are entitled to divulge information to the police to ensure immediate police intervention without thus finding themselves guilty of a violation of confidentiality. This is unsatisfactory.

The powers of the police are greater than those of the social services when it comes to immediately taking a young person into custody. In the course of the work of the social services with young people, situations can arise when a brief period of time in custody is needed to ensure that the young person is brought under the supervision of an adult, but where the social services lack the powers to use compulsion when intervening. In such cases there are reasons for the confidentiality of the social services to be breached so that it is clear that the social services can divulge information to the police in order to enable them to take the juvenile into custody. The purpose behind such a breach of confidentiality is to make it more possible to quickly give young people found in unsuitable situations the protection and supervision they need.

Given the requirement that minors should be encountered in circumstances that clearly entail immediate and severe risk to their health or development, there can be no question of calling in the police unless the case is a serious one. The age of the young person naturally affects the evaluation of the seriousness of the situation.

In a situation where a minor is found perpetrating a crime, we do not consider that any particular demands should be made as to the type of crime in question or its punitive value. What is decisive in such a case is not achieving an intervention under criminal law, but enabling a social preventive measure to be taken. Even less serious crimes should therefore also result in the social services calling the police and divulging information to the police that would enable them to intervene.

The social services should be able to divulge information to the police about juveniles being supplied with narcotics or alcoholic beverages

We propose that secrecy within the social services shall not prevent information being conveyed to the office of the public prosecutor or the police authority concerning suspicions that narcotics, as defined by the narcotics act (1968:64) are being supplied to a person below the age of 18 years. The same shall apply to suspicions of illegally selling and procuring alcoholic beverages as defined by the alcohol act (1994:1738) to a person below the age of 18 years, when the case is not a trivial one.

In the case of children and young people, the social welfare board has a duty, among other things, to work actively to prevent and counteract the misuse of alcoholic beverages and other intoxicating substances or addictive substances as well as doping substances.

It is our understanding that the secrecy regulations should not result in a prohibition against divulging suspicions about crimes or the supply of narcotics to persons younger than 18 years of age. This applies irrespective of how the information has come to the attention of the social services. Such a standpoint is in general agreement with the priorities of the narcotics policies that have been drawn up in the national plan of action for narcotics.

In addition, it is important to take decisive action against the selling of alcoholic drinks to, and acquiring them on behalf of,

people younger than 18 years of age. Even the suspicion of such criminality should therefore, according to our understanding, bring about an exception from confidentiality so that it is possible to reveal when it is suspected that alcoholic beverages are being sold or supplied to persons younger than 18 years of age. In order that this violation of confidentiality does not take place when actions do not incur criminal penalties, it must be required that it is not a question of trivial cases.

Obligations of professional secrecy that contravene the right of communication (chapters 16 and 17)

The criteria for deciding whether or not an obligation of professional secrecy contravenes the right of communication

It is our assessment that the reasons for the judgement that has been previously made as to whether an obligation of professional secrecy contravenes the right of communication are still valid. The right of communication is the principal rule and the granting of any exemptions from that rule should be done restrictively. We wish to emphasise that the need to grant information protection must always be weighed against the need for transparency when judging if the right of communication is to be infringed. Any possible exceptions to the right of communication must be easy to interpret.

The purpose behind the reform of the right of communication during the 1970’s was to make it easier for the mass media to have as accurate a basis as possible for their scrutiny of the authorities. The regulations concerning the right of communication are designed to counteract the effects of regulations concerning secrecy.

Factors that argue for the right of communication having priority over an obligation of professional secrecy are: that it concerns the exercise of authority against an individual; that the right of communication previously applied and that the prohibition against subsequent enquiries and the protection of anonymity should be as comprehensive as possible. Among the factors that argue for a limitation of the right of communication are: that it concerns a voluntary contract with an authority; that it is a

situation in which confidence has been entrusted to someone; or that transparency can be satisfied in some other manner.

Our review of the factors that argue for and against the right of communication should naturally not be perceived as a checklist. The decisive factor is the result of weighing the need of transparency against the need to protect information. A particular piece of information might match most of the criteria of the factors against the right of communication, but nonetheless not be suitable as an exception from the right of communication because the need for transparency is particularly strong, for example.

The current regulations concerning obligations of professional secrecy that contravene the right of communication should not be changed

In our judgement no reasons have been produced to justify a general review for the purpose of extending or limiting the right of communication. We do not propose any changes concerning which obligations of professional secrecy are entitled to contravene the right of communication. However, we do propose linguistic and editorial changes in the regulations of the official secrets act concerning which obligations of professional secrecy contravene the right of communication. The purpose is to make it easier to put into practice.

During the course of our work we have discussed the extent of the right of communication in several specific cases. These were: secrecy in matters concerning industrial welfare and safety; secrecy as part of a preliminary investigation and secrecy in matters where procurements were being made. In addition we have considered whether the obligation of professional secrecy that applies according to the law on general monitoring with cameras (1998:150) and corresponding regulations in the official secrets act should be able to contravene obligations of professional secrecy. We have also discussed the right of communication for employees in private social services.

Costs etc (chapter 18)

Our proposal for a new official secrets act does not, in principal, entail any new obligations for the authorities. In our judgement the proposal simplifies the rules in a manner that in due course should facilitate the work of the authorities with respect to secrecy and the public domain. Consequently the proposal does not entail any increase in costs. During a transitional period however, the authorities will need to train their staff. There should be scope for the cost of this to be met by the authorities as from within their current appropriations.

1. Vårt arbete

1.1. Direktiven

Enligt våra direktiv1 skall vi göra en allmän översyn av sekretesslagen. Vi skall lämna förslag till förbättringar av lagen t.ex. genom att onödiga bestämmelser upphävs och att den görs mer överskådlig. Utgångspunkten skall vara att balansen bibehålls mellan intresset av offentlighet å ena sidan och integritets- och andra sekretesskyddsintressen å andra sidan. Vi skall överväga om det är lämpligt med förändringar i sekretesslagens grundläggande systematik och om det är möjligt att minska antalet fall av skilda skaderekvisit inom en och samma verksamhet. Vi skall också undersöka om en lösning är möjlig för situationer då det är uppenbart att sekretess bör råda, men en uttrycklig bestämmelse för det aktuella fallet saknas.

Våra direktiv pekar också ut några särskilda frågor som vi skall se över. Vi skall utreda förutsättningarna för att öka möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom myndigheterna i syfte att förbättra förutsättningarna för deras samverkan. I detta sammanhang skall vi särskilt uppmärksamma de problem som den fria kommunala nämndorganisationen kan ge upphov till. Vi skall också lämna rekommendationer om det bör göras lättnader i socialtjänstsekretessen för att underlätta samarbetet mot ungdomsbrott. Vidare skall vi överväga om den nuvarande s.k. tvåårsregeln2 angående uppgiftslämnande vid misstanke om grova brott bör ändras.

Direktiven anger vidare att vi skall

  • göra en översyn av de tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten,

1 Dir. 1998:32 214 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen

  • försöka hitta en ändamålsenlig och öppenhetsvänlig lösning för att genomföra Sveriges åtaganden när det gäller offentlighet och sekretess på området för internationellt informationsutbyte,
  • följa upp utvecklingen i frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a. Sveriges inträde i EU och utvärdera tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess, och
  • överväga om det är lämpligt med en enhetlig syn på offentlighetsprincipens tillämplighet när det gäller kommunala respektive statliga företag.

Vårt uppdrag skall vara slutfört den 31 december 2003.3

1.2. Uppdraget

Vi lämnade i januari 2001 delbetänkandet Offentlighetsprincipen och den nya tekniken (2001:3). Genom det betänkandet avslutade vi vårt arbete i de delar som rörde offentlighetsprincipen och IT samt upphovsrättens förhållande till offentlighetsprincipen. I november 2002 lämnade vi ytterligare ett delbetänkande Ordning och reda bland allmänna handlingar (SOU 2002:97). I det betänkandet behandlades den del av översynen av sekretesslagen som rörde en samordning av 15 kap. sekretesslagen och arkivlagen.

Genom detta huvudbetänkande kommer vi att avsluta vårt uppdrag när det gäller en allmän översyn av sekretesslagen, samverkan mellan och inom myndigheter, samarbetet mot ungdomsbrott, uppgiftslämnande vid misstanke om grova brott samt tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Vi kommer att behandla återstående delar av uppdraget, nämligen offentlighet och sekretess i det internationella samarbetet samt insynen i statliga och kommunala företag, i vårt slutbetänkande. I samband med frågor kring insyn i statliga och kommunala bolag kommer vi även att undersöka hur sekretesslagen påverkar kommunernas möjligheter att informera sig om vad som händer i deras företag och hur lagen påverkar möjligheterna till information inom och mellan företag. Vi kommer också att undersöka motsvarande problem på det statliga företagsområdet.

3 Dir. 2003:24

1.3. Arbetets bedrivande

Arbetet med denna del av vårt uppdrag inleddes i början av år 2001. Kommittén har sammanträtt regelbundet med fem – sex veckors mellanrum. I regel har både ledamöter och experter kallats till sammanträdena men det har också förekommit sammanträden med enbart ledamöter eller enbart experter.

För att få en utökad kunskap om frågeställningarna i våra direktiv har sekretariatet gjort en inventering av problemen med sekretesslagen hos olika myndigheter. Sekretariatet har haft flera sammanträffanden med Landstingsförbundets och Svenska Kommunförbundets experter i sekretessfrågor, träffat företrädare för polismyndigheten i Stockholm och besökt Riksdagens ombudsmän där vi diskuterat vårt uppdrag med chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh och justitieombudsmannen Nils-Olof Berggren. Sekretariatet har också fört diskussioner om sekretesslagen med f.d. hovrättspresidenten Bo Broomé, statsåklagare Anna-Lena Dahlqvist, regeringsrådet Marianne Eliason, juristen Lennart Lillieroth och f.d. universitetsadjunkten Staffan Olsson.

För att få kännedom om hur skyddet för personuppgifter inom folkbokföringen fungerar har sekretariatet besökt skattemyndigheten i Malmö. Sekretariatet har också besökt landsarkivet i Uppsala för att få en samlad bild av problematiken kring utlämnanden av uppgifter ur kyrkobokföringsmaterial .

I den del av vårt uppdrag som avser uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott har överläkaren och chefen för Rikskvinnocentrum Gun Heimer besökt kommittén och redogjort för sina erfarenheter av kvinnovåld. I samma del av uppdraget har vi med hjälp av Landstingsförbundet gått ut med en förfrågan till landstingen om i vilken utsträckning barnens situation beaktas av personal inom hälso- och sjukvården, när det kan misstänkas att det i hemmet förekommer kvinnomisshandel.

När det gäller samarbetet mot ungdomsbrott har vi utfört en enkätundersökning. I denna har 21 polismyndigheter, 21 sociala myndigheter och 20 skolor angett sin syn på samverkan mellan myndigheter för att förebygga ungdomsbrott. Vi har också utfört en mindre intervjuundersökning för att få ytterligare kunskap om gränsdragningsproblemen, när det gäller utbyte av uppgifter mellan myndigheter om ungdomar i riskzonen för att begå brott. I undersökningen har poliser och tjänstemän från sociala myndigheter

deltagit. Vi har dessutom studerat det organiserade brottsförebyggande samarbetet mellan socialtjänsten, skolan och polisen (SSP) i Danmark och besökt sekretariatschefen Vibeke Gaarde på SSP-sekretariatet i Köpenhamn.

Kommittén har också studerat gällande bestämmelser om offentlighet och sekretess i Danmark, Norge och Finland, EU och Europarådet. Kommitténs sekretariat har haft möten med det norska Utvalget for å utrede endringer i offentlighetsloven och den danska Offentlighedskommissionen. Sekretariatet och experten Peder Liljeqvist har dessutom varit i Helsingfors och träffat representanter för regeringskansliet i Finland.

1.4. Betänkandets disposition

Vi har valt att publicera betänkandet i två delar, eftersom texten är omfattande. Den första delen innehåller i tur och ordning sammanfattning, allmänmotivering, författningskommentar, reservationer och särskilda yttranden. I den andra delen finns författningsförslagen och bilagorna.

Allmänmotiveringen består av fem delar. Den första delen (kapitel 1 och 2) innehåller inledande avsnitt. I kapitel 2 finns korta redogörelser för gällande regler om offentlighet och sekretess i Sverige, Danmark, Finland, Norge samt EU och Europarådet.

I nästa del (kapitel 3–10) presenterar vi våra överväganden när det gäller en allmän översyn av sekretesslagen. I kapitel 3 diskuterar vi våra grundläggande utgångspunkter när det gäller balansen mellan offentlighet och sekretess samt sekretesslagens struktur. Därefter presenterar vi våra överväganden när det gäller

  • skaderekvisiten samt skade- och menbedömningen (kapitel 4),
  • möjligheten att efter en intresseavvägning lämna ut sekretessbelagda uppgifter (kapitel 5),
  • sekretess för känsliga uppgifter om enskilda (kapitel 6),
  • skyddet för hotade personers adressuppgifter m.m. (kapitel 7),
  • möjligheten att lämna sekretessbelagda uppgifter till den som är part i ett mål eller ärende (kapitel 8),
  • utformningen av sekretessmarkeringar såväl för konventionella handlingar som för elektroniska handlingar (kapitel 9), och
  • några sekretessfrågor som rör arkivmyndigheterna (kapitel 10).

I nästa del av allmänmotiveringen (kapitel 11–12) behandlar vi våra överväganden och förslag när det gäller sekretess inom och mellan myndigheter. Vi diskuterar myndigheters möjligheter att utbyta sekretessbelagda uppgifter (kapitel 11). Eftersom utlämnande av en personuppgift är ett sätt att behandla personuppgiften i personuppgiftslagens mening, berör vi i detta sammanhang också frågan om förhållandet mellan sekretesslagen, personuppgiftslagen och registerlagarna. I följande kapitel diskuterar vi sekretessgränserna inom och mellan myndigheterna (kapitel 12). Här berör vi bl.a. frågan om vilka sekretessgränser som bör finnas inom kommuner och landsting mot bakgrund av den fria kommunala nämndorganisationen.

I den därpå följande delen av allmänmotiveringen (kapitel 13–15) diskuterar vi möjligheterna till utbyte av uppgifter mellan några specifika verksamheter. Det rör

  • uppgiftsutbytet mellan vård- och omsorgsområdena (kapitel 13),
  • uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott (kapitel 14), och
  • samarbetet mot ungdomsbrott (kapitel 15).

Den sista delen av allmänmotiveringen (kapitel 16 och 17) behandlar våra överväganden när det gäller tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. I kapitel 16 beskriver vi kort innebörden av meddelarfriheten, de överväganden som ligger bakom den nuvarande utformningen av bestämmelsen om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten och några beslut från JO och JK angående sådana tystnadsplikter. Därefter presenterar vi i kapitel 17 våra generella överväganden kring kriterierna för vilka tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten samt våra ställningstaganden kring några specifika tystnadsplikter.

Betänkandets andra del innehåller, utöver våra författningsförslag, sju bilagor. I den första bilagan återges våra direktiv och i bilaga 2 och 3 finns lagtextnycklar. Lagtextnyckeln i bilaga 2 utgår från bestämmelserna i den nuvarande sekretesslagen och hänvisar till bestämmelserna i den föreslagna sekretesslagen. Lagtextnyckeln i bilaga 3 utgår från bestämmelserna i vårt förslag till sekretesslag och hänvisar till bestämmelserna i den nuvarande sekretesslagen. I bilaga 4 finns en sammanställning över brott med lägst två respektive ett års fängelse i straffskalan samt de brott Kvinnovåldskommissionen föreslog skulle föranleda undantag från sekretessen när det gäller

uppgiftslämnanden från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polis och åklagare. Bilaga 5 innehåller våra frågor i enkätundersökningen som företogs i arbetet om samarbete mot ungdomsbrott. I bilaga 6 finns en mera detaljerad genomgång av innehållet i 16 kap. 1 § sekretesslagen med korta redogörelser för vad förarbetena anger om motivet till varför de aktuella tystnadsplikterna skall bryta meddelarfriheten. I den sjunde och sista bilagan finns en sammanställning av samtliga rubriker i den föreslagna sekretesslagen.

1.5. Författningsförslaget

Vi föreslår en ny sekretesslag. Förslaget innehåller bland annat den nuvarande sekretesslagens bestämmelser med ändringar och tillägg. Sekretesslagen är föremål för ständiga ändringar. Bestämmelser som trätt i kraft senare än den 25 juli 2003 har inte kunnat beaktas i förslaget.

2. Offentlighet och sekretess

2.1. Sverige

2.1.1. Sekretesslagens innehåll

Sekretesslagen har sin grund i offentlighetsprincipen. Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen har varje svensk medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt kan enligt 2 kap. 2 § samma lag begränsas. I bestämmelsen anges de skyddsintressen som ansetts kunna motivera undantag från huvudregeln om handlingsoffentlighet. Begränsningarna i offentlighetsprincipen skall ske genom reglering i sekretesslagen, men det finns också möjlighet att göra begränsningar i en annan lag som sekretesslagen hänvisar till.

Sekretesslagen består av 16 kapitel. I första kapitlet finns inledande bestämmelser som bl.a. anger sekretessens innebörd och dess tillämpningsområde. I kapitel 2–10 finns de materiella sekretessbestämmelserna som bygger på skyddsintressena enligt tryckfrihetsförordningen. I dessa kapitel finns alltså bestämmelser om sekretess med hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation (2 kap.), rikets centrala finanspolitik (3 kap.), myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn (4 kap.), intresset att förebygga eller beivra brott (5 kap.), det allmännas ekonomiska intresse (6 kap.), skyddet för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden (7–9 kap.), samt intresset att bevara djur- eller växtart (10 kap.).

Dispositionen som valts för de särskilda sekretessbestämmelserna medför att en myndighet kan få beakta fler än en sekretessregel i ett och samma ärende. I en sådan situation kan det inträffa att bestämmelserna är olika konstruerade. Vid konkurrens mellan två sekretessbestämmelser med olika skaderekvisit skall, enligt ett

uttalande av föredragande statsrådet i den proposition som föregick sekretesslagen, den strängare regeln fälla utslaget.1

I kapitel 11 finns regler som rör regeringen, riksdagen, Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern. Kapitel 12 handlar om sekretess vid domstolar. Frågor om överföring av sekretess mellan myndigheter regleras i 13 kap. I 14 kap. finns bestämmelser om undantag från sekretessen. Där finns också regler om utlämnande av uppgifter med förbehåll som inskränker möjligheterna för den som får ta del av en uppgift att föra den vidare. Sekretesslagen innehåller också vissa föreskrifter om allmänna handlingar och bestämmelser om överklagande (15 kap.) samt begränsningar av meddelarfriheten (16 kap.).

Vi har i vårt delbetänkande Ordning och reda bland allmänna handlingar (2002:97) föreslagit att sekretesslagens reglering om allmänna handlingar skall samordnas med bestämmelserna i arkivlagen i en ny lag; lagen om hantering av allmänna handlingar.

2.1.2. Lagens tillämpare

Sekretessregleringen tillämpas i det allmännas verksamhet. I första hand är det de egentliga myndigheterna som omfattas av lagen. Begreppet myndighet skall här förstås i regeringsformens bemärkelse och avser regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Till de senare räknas även de allmänna försäkringskassorna.2 Lagen omfattar emellertid också de beslutande politiska församlingarna, dvs. riksdagen och kommunfullmäktige.3 Även bolag, föreningar och stiftelser där kommun eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande omfattas.4

Dessutom finns det i en bilaga till sekretesslagen en förteckning över organ som till viss del bedriver verksamhet som innebär att de utför uppgifter som har karaktären av myndighetsutövning. Rätten att ta del av allmänna handlingar hos en myndighet gäller också hos dessa organ i den verksamhet som anges i bilagan.5 Även vissa privaträttsliga organ som enligt en särskild lag – lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring – förvarar allmänna handlingar skall vid

1Prop. 1979/80:2 Del A s. 70 2Prop. 1975/76:160 s. 134 f. 31 kap. 8 § första stycket sekretesslagen41 kap. 9 § sekretesslagen51 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen

tillämpningen av sekretesslagen jämställas med myndighet såvitt avser befattningen med sådana handlingar.6 Detsamma gäller enligt samma bestämmelse Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar såvitt avser befattningen med allmänna handlingar som förvaras med stöd av lagen (1999:288) om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring.

I 1 kap. 6 § sekretesslagen föreskrivs vilka personer som omfattas av sekretesslagen. Dessa utgörs i första hand av personer som under anställning hos en myndighet fått kännedom om sekretessbelagda uppgifter. Därutöver omfattas den som på grund av uppdrag hos en myndighet, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighets verksamhet och på så sätt fått kännedom om sekretessbelagd uppgift.

Även enskilda personer utan myndighetsanknytning kan emellertid omfattas av någon bestämmelse i sekretesslagen. En myndighet kan finna att den risk för skada, men eller annan olägenhet som enligt en sekretessbestämmelse utgör hinder mot att lämna ut uppgiften, kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den. I så fall skall myndigheten enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen uppställa ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas ut.

2.1.3. Sekretessens innebörd och ansvar vid brott mot lagen

Sekretesslagen behandlar både tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och förbud mot att lämna ut allmänna handlingar (handlingssekretess). Att handlingssekretess och tystnadsplikt regleras gemensamt var en nyhet av principiell betydelse när lagen trädde i kraft. Sekretessen gäller för en uppgift som anges i en sekretessbestämmelse, inte för själva handlingen där uppgiften förekommer. Sekretess innebär enligt 1 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen ett förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt.

Sekretess innebär inte bara förbud att röja hemlig uppgift utan enligt 1 kap. 4 § även förbud mot att utnyttja sådan uppgift utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

6 1 kap. 8 § tredje stycket sekretesslagen

Förbud att röja uppgift gäller både gentemot enskild och annan myndighet. Förbudet kan till och med gälla inom samma myndighet, nämligen när två olika verksamhetsgrenar är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra. När det gäller regleringen av sekretess mellan myndigheter berörs frågan inte av regelsystemet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. De intressekonflikter som uppkommer mellan sekretessintressena å ena sidan och myndigheternas informationsbehov å andra sidan löses genom bestämmelserna om undantag från sekretessen.

Den som röjer en uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller förordnande eller förbehåll som meddelats med stöd av lag eller annan författning eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet, kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas till böter eller fängelse ett år. Bestämmelsen är subsidiär till andra föreskrifter som särskilt straffbelägger gärningar som innebär att hemliga uppgifter röjs eller utnyttjas. Den som av oaktsamhet begår brott mot tystnadsplikt kan dömas till böter. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar.

2.1.4. Sekretessbestämmelsernas uppbyggnad

Sekretessbestämmelserna har byggts upp med hjälp av tre olika slags rekvisit. Dessa anger föremålet för sekretessen, sekretessens räckvidd och sekretessens styrka.

Med föremålet för sekretessen avses vilken slags uppgift som sekretessregleringen avser.

Sekretessens räckvidd är om ingenting annat anges, hela den offentliga förvaltningen och därmed jämställda organ och verksamheter som beskrivits ovan. Vanligtvis anger sekretessbestämmelserna dock en mer begränsad räckvidd genom att det där uttrycks att sekretess gäller i en viss verksamhet eller i ett ärende av angivet slag. I undantagsfall hänvisas i stället till en viss bestämd myndighet. På det sättet inskränks sekretessen till information som hör samman med verksamheten, ärendet eller myndigheten. Detta brukar kallas primär sekretess.7

Sekretessen kan emellertid med stöd av överföringsbestämmelser spridas utanför det primära sekretessområdet. I förarbetena kallas detta sekundär sekretess.8 Den sekundära sekretessen har sagts

7Prop. 1979/80:2 Del A s. 74 8 Ibid

först och främst innebära att en handling som är hemlig hos en myndighet behåller denna sin karaktär också hos en annan myndighet som tar emot handlingen samt att en tjänsteman som muntligen får del av en sekretessbelagd uppgift från ursprungsmyndigheten har tystnadsplikt därom.9 Tystnadsplikten omfattar också innehållet i den hemliga handlingen. Sekretessens anknytning till uppgiften medför emellertid att den sekundära sekretessen dessutom gäller i fråga om en ny handling till vilken en sekretessbelagd uppgift har förts över från den inlånade handlingen eller från det muntliga meddelandet.10

Termerna primär och sekundär sekretess är dock endast hjälpmedel vid beskrivningen av regleringen. Den primära och sekundära sekretessen faller alltid tillbaka på samma bestämmelse. I många fall kan en primär sekretessregel åberopas hos den mottagande myndigheten för de uppgifter som träffas också av den sekundära sekretessen. Enligt 13 kap. 6 § sekretesslagen tillämpas bestämmelserna om överföring av sekretess i det kapitlet inte om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten.

Sekretessens styrka anges med hjälp av skaderekvisit. Med offentlighetsprincipen som utgångspunkt är strävan att sekretess endast skall gälla i den omfattning som är nödvändig för att skydda det intresse som föranlett bestämmelsen. Skaderekvisiten är av två huvudtyper. Den första är det raka skaderekvisitet som kan sägas innebära en presumtion för offentlighet. I det fallet föreligger sekretess om det kan antas att en viss skada uppkommer om uppgiften lämnas ut. Den andra typen – det omvända skaderekvisitet – innebär däremot att sekretess är huvudregel. En uppgift får då endast lämnas ut om det står klart att ingen skada därigenom uppkommer.

Det finns olika sätt att beskriva den skada som krävs för att sekretess skall föreligga. När det är fråga om skydd för allmänna intressen eftersträvas så konkreta skadebeskrivningar som möjligt. I fråga om t.ex. utrikessekretess gäller den om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att “… det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet…“ (2 kap. 1 § sekretesslagen). På samma sätt gäller försvarssekretess enligt 2 kap. 2 § första stycket sekretesslagen “… om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets

9 Regner m.fl. III:10 10 Ibid

säkerhet om uppgiften röjs“. Beträffande sekretess till skydd för enskilda förhållanden används oftast bara uttrycken “skada“ och “men“.

Det finns enstaka sekretessbestämmelser som saknar skaderekvisit t.ex. 9 kap. 1 § sekretesslagen som avser skatteärenden. Man brukar här tala om absolut sekretess men sekretessen kan få vika för de undantag från sekretess som finns i 14 kap.1–3 §§sekretesslagen. Det finns andra bestämmelser där sekretessen verkligen är absolut dvs. utan möjlighet till undantag, se t.ex. 8 kap. 5 § fjärde stycket, som avser vissa typer av uppgifter som myndigheter fått enligt avtal med främmande stat.

Sekretessen för uppgifter i allmänna handlingar är vanligtvis begränsade i tiden, i första hand av praktiska skäl. För arkivmyndigheter och andra som förvarar allmänna handlingar av vitt skilda slag kan det vara svårt att enbart med hjälp av skaderekvisit avgöra om en uppgift kan lämnas ut eller inte.11 För att underlätta detta anges en tidpunkt när sekretessen senast upphör att gälla. Det är med andra ord maximitider som bestäms på detta sätt. Sekretessen kan därför upphöra tidigare om det vid en sedvanlig prövning visar sig att det inte längre finns skäl för sekretess. För personliga förhållanden är sekretesstiden ofta högst 70 år, för Sveriges utrikesförhållanden och totalförsvaret består sekretessen vanligen i högst 40 år medan enskilds ekonomiska förhållanden skyddas i högst 20 år. Beräkningen av sekretesstiden sker med utgångspunkt i en särskild regel i 1 kap. 10 § sekretesslagen. Huvudregeln är att sekretesstiden löper från handlingens tillkomst.

2.1.5. Överklagande av myndighets beslut

Grundläggande regler om överklagande av myndighets beslut i ärenden om att få ut en allmän handling finns i 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen. I princip får varje beslut som innebär att en myndighet har avslagit enskilds begäran att få del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll överklagas. Det är enbart den som har begärt att få ut handlingen som har rätt att klaga. Prövningen av överklagandet skall ske skyndsamt.

Närmare bestämmelser om överklagande av enskild finns i 15 kap. 7 § sekretesslagen. Rätten att överklaga en vägran att lämna ut en handling gäller oavsett om beslutet grundar sig på en

11Prop. 1979/80:2 Del A s. 87

sekretessbestämmelse, på att handlingen inte är allmän eller överhuvudtaget inte finns eller kan påträffas eller på att annan myndighet skall pröva frågan. Om en myndighet avslår en enskilds begäran att få ta del av innehållet i en allmän handling kan beslutet inte överklagas enligt bestämmelsen annat än om det innebär avslag på en begäran att ta del av själva handlingen.12

En förutsättning för att beslut skall kunna överklagas enligt bestämmelsen är att det finns ett avslagsbeslut och att det är myndigheten som meddelat beslutet.

Enligt huvudregeln i 15 kap. 7 § första stycket sker överklagandet till kammarrätt och en kammarrätts beslut i där väckt fråga överklagas till Regeringsrätten. Undantag från denna ordning finns i bestämmelsens övriga stycken. Bland annat gäller att beslut av tingsrätt överklagas hos hovrätten (andra stycket).

I 15 kap. 8 § sekretesslagen finns bestämmelser om i vilken ordning tvister mellan myndigheter om utlämnande av handlingar eller uppgifter skall avgöras. Rätt att överklaga en annan myndighets beslut föreligger oavsett om beslutet avser utlämnande av handling eller uppgift och oavsett vilka omständigheter som anförts som skäl för beslutet. Överklagande får ske i samma ordning som gäller för enskilda. Överklagandet sker dock hos regeringen om beslutet har meddelats av en statlig myndighet och överklagas av en annan statlig myndighet.

2.2. Danmark

Handlingsoffentlighet i Danmark regleras i Lov nr 573 af 19 december 1985 om offentlighed i forvaltningen (offentlighedsloven). Lagen ersatte en tidigare lag från 1970.

Offentlighedsloven innehåller bestämmelser om i vilken utsträckning förvaltningsmyndigheter är skyldiga att ge insyn i dokument. I lagen finns också bestämmelser om undantag från rätten till insyn. Offentlighedsloven gäller för all verksamhet inom den offentliga – d.v.s. statliga och kommunala – förvaltningen. Folketinget, Riksrevisionen och Folketingets ombudsman omfattas inte av lagens regler. Även statliga och kommunala bolag eller andra typer av organisationer med ett offentligt inflytande faller utanför lagens ram.

12 Regner m.fl. s. 15:18 ff.

Den offentlighetsprincip som lagen ger uttryck för innebär en rätt för var och en till insyn i de dokument som har inkommit till eller upprättats av en myndighet i ett visst ärende. Någon begränsning i fråga om vem som har rätt att begära att få se en handling eller vilket syfte som han eller hon har med denna finns inte. Insynsrätten omfattar alla dokument i ärendet. När det gäller dokument som avsänds från en myndighet så blir de offentliga när det kan antas att de har kommit fram till adressaten.

Insynsrätten omfattar också diarier, register eller handlingar av annat slag som upprättas i ett ärende. Däremot faller andra typer av register hos en myndighet som inte förs med anledning av ett visst ärende utanför lagens tillämpningsområde (5 §). För sådana register finns i stället särskilda regler i loven om offentlige myndigheders register.

Offentlighedsloven innehåller inte någon definition av dokumentbegreppet. I praktiken anses förutom sedvanliga skrivna dokument i stort sett alla former av material som ingår som en del i handläggningen av ett ärende som ett dokument. Således har dokumentbegreppet en vid innebörd och det omfattar t.ex. elektroniska upptagningar, ritningar, fotografier, film, video- och ljudupptagningar m.m. En förutsättning är att materialet i fråga ingår som en del av handläggningen av ett visst ärende vid myndigheten.

Enligt 16 § första stycket ankommer det på myndigheten att avgöra om den som framställt begäran om insyn skall få del av handlingen på plats eller skall ges kopior av dokumentet. En begäran om kopior får enligt förarbetena endast avslås om det finns särskild grund för det.

En begäran om att få ta del av en handling skall prövas snarast. Har ett beslut inte fattats inom tio dagar efter det att myndigheten mottog begäran skall myndigheten underrätta sökanden om skälen för detta och när ett beslut kan förväntas (16 §).

Undantagen från reglerna om insyn är av tre olika slag. Det första omfattar vissa typer av ärenden. Det gäller bl.a. för ärenden rörande straffrätt, ärenden rörande offentlig anställning samt lagstiftningsärenden innan dessa har framlagts för Folketinget (2 §).

Den andra typen av undantag rör vissa typer av dokument. Enligt lagens 7 § gäller rätten till insyn inte för interna arbetsdokument. De dokument som avses är sådana som tillkommit för myndighetens eget bruk och skriftväxling dels mellan olika enheter

inom en myndighet dels mellan olika kommunala organ. Om sådana dokument har avsänts till något annat organ än de nu uppräknade eller till någon utomstående i övrigt räknas de inte längre som interna utan blir offentliga. Det finns dock en insynsrätt även vad gäller interna dokument. Den gäller sådana dokument som föreligger i en slutlig version och som antingen innehåller myndighetens slutliga beslut, eller som återger sådan information som myndigheten är skyldig att dokumentera, eller som upprättats av myndigheten för att skapa bevismässig eller liknande klarhet i ett ärende eller som innehåller allmänna riktlinjer för viss verksamhet. Förutom de interna dokumenten görs i lagen undantag för en rad andra dokumenttyper. Bland dessa kan t.ex. nämnas regeringsprotokoll, brevväxling mellan departement i lagstiftningsärenden samt material som tillkommer som ett led i statistiska eller vetenskapliga undersökningar (10 §).

Den tredje typen av undantag gäller uppgifter med anknytning till fysiska eller juridiska personers personliga eller ekonomiska förhållanden (12 § ) eller när det anses finnas ett allmänt behov av skydd för offentliga intressen (13 §). Det senare gäller t.ex. statens säkerhet, försvar och utrikespolitik. Det gäller också i fråga om uppgifter i samband med brottsförebyggande eller brottsutredande åtgärder, offentlig kontroll samt offentliga ekonomiska intressen. Slutligen sägs att privata och offentliga intressen kan hemlighållas om det är särskilt påkallat med hänsyn till uppgifternas karaktär.

För den tredje typen av undantag gäller att om endast en del av dokumentet omfattas av undantaget skall insyn medges i de delar av dokumentet som inte innehåller sekretessbelagda uppgifter (12 § andra stycket och 13 § andra stycket).

Några skaderekvisit anges inte. Huvudregeln är offentlighet. I praktiken har detta ansetts kräva att man kan visa på en konkret skada för att ett utlämnande skall kunna vägras.

Undantagen från skyldigheten att medge insyn innebär inte att insyn är utesluten. Liksom i Norge finns en princip om meroffentlighet. Denna princip innebär att varje myndighet har rätt att medge en vidare insyn än vad myndigheten är skyldig att ge enligt lagen. Meroffentligheten får dock inte gå utöver de begränsningar som följer av reglerna om tystnadsplikt (4 § första stycket). Meroffentlighet har främst betydelse för möjligheten att lämna uppgifter till pressen och för vetenskapliga undersökningar m.m.

När det gäller uppgiftsutbyte mellan myndigheter finns det bestämmelser i förvaltningslagen om tystnadsplikt som begränsar myndigheternas möjligheter att lämna ut ”fortroliga” uppgifter om enskilda till andra myndigheter. I 27 § förvaltningslagen anges en rad hänsyn till allmänna och enskilda intressen som kan medföra att uppgifterna skall anses som ”fortroliga”. Uppräkningen är inte uttömmande. I 28 § behandlas själva utlämnandet av uppgifter. Här skiljer man mellan enskildas privata förhållanden och andra ”fortrolige” uppgifter. Med den enskildes privata förhållanden avses uppgifter om ras, religion, hudfärg, om politiska, sexuella och kriminella förhållanden samt om deltagande i viss förening. Även hälsoförhållanden och missbruksproblem anges i bestämmelsen. När det gäller uppgifter om enskildas privata förhållanden får uppgifter lämnas ut till andra myndigheter efter samtycke eller om

  • det följer av lag,
  • uppgiftslämnandet sker för att tillvarata privata eller offentliga intressen som klart överväger hänsynen till den enskildes intressen,
  • uppgiftslämnandet är ett nödvändigt led i ärendets handläggning eller är nödvändigt för att en myndighet skall kunna fullgöra tillsyns- och kontrolluppgifter.

Andra förtroliga uppgifter får utöver i ovan nämnda fall också lämnas utan samtycke när det kan antas att uppgifterna kan ha väsentlig betydelse för den mottagande myndighetens verksamhet eller för ett beslut som den myndigheten skall fatta.

När det gäller ärenden som initieras genom ansökan av en enskild finns det särskilda begränsningar för myndigheternas möjlighet att inhämta uppgifter om sökandens rent privata förhållanden. Bestämmelsen bygger på synpunkten att om en person själv sökt hjälp eller bistånd bör han eller hon ha inflytande över vilka uppgifter som inhämtas för att användas i ärendet. Om samtycke inte lämnas till att en viss uppgift inhämtas kan ansökan komma att avslås.

Insynen inom vissa verksamhetsområden regleras särskilt. För miljöupplysningar finns särskilda bestämmelser i Lov nr. 292 af 27 april 1994 om aktindsigt i miljöoplysninger. Denna utgör ett komplement till offentlighedsloven och innebär utöver insyn i enlighet med offentlighedsloven rätt till insyn i organ med offentligt ansvar för miljön.

Det största specialområdet är hälso- och sjukvårdssektorn där regler om offentlighet finns i Lov nr 482 af den 1 juli 1998 om patienters retsstilling. Lagen innehållet till stor del regler om patienters rättigheter i anslutning till hälso- och sjukvården. I lagen finns det emellertid också bestämmelser om i vilken utsträckning patientuppgifter kan lämnas vidare.

Huvudregeln är att patienten skall samtycka till att uppgiften lämnas vidare. För behandlingsändamål kan uppgiftslämnande ske utan samtycke när det är nödvändigt med hänsyn till att patienten skall få behandling och utlämnandet av uppgifterna sker med hänsyn till patientens intressen eller behov eller när det är nödvändigt för att uppenbara allmänna intressen eller hänsyn till patienten eller vårdpersonalen skall kunna tas till vara (24 §). Uppgifter kan även lämnas ut för andra ändamål om detta sker med stöd i lag eller annan författning och uppgiften kan antas vara av väsentlig betydelse för den mottagande myndighetens handläggning. Utlämnande kan också ske med hänvisning till tillvaratagande av uppenbara allmänna intressen eller för genomförande av tillsyns- eller kontrolluppgift. Slutligen finns det vissa särskilt angivna möjligheter till uppgiftslämnande för forsknings- eller statistikändamål (26, 29 och 30 §§).

I maj 2002 tillsattes en offentlighetskommission med uppdrag att göra en översyn av offentlighedsloven. Kommissionens huvudsakliga uppgift är att utvidga de grundläggande principerna om öppenhet och demokratisk kontroll i den offentliga förvaltningen och anpassa lagen till nya förhållanden.

2.3. Finland

I andra kapitlet i Finlands grundlag regleras de grundläggande fri- och rättigheterna. Kapitlets 12 § innehåller stadganden om yttrandefriheten och offentligheten. Angående offentligheten anges att handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Vidare framgår att var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar.

Den 1 december 1999 trädde en ny lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet i kraft (Regeringens proposition RP 30/1998). Lagen bygger på offentlighetsprincipen enligt grundlagen. Lagen omfattar rätten att ta del av offentliga handlingar samt regler om

tystnadsplikt och handlingssekretess. Samtidigt med lagen trädde förordningen om offentlighet och god informationshantering i myndigheternas verksamhet i kraft.

Lagen omfattar all offentlig maktutövning. Jämfört med tidigare reglering innebär detta en utvidgning. Förutom sedvanliga myndigheter inom statlig och kommunal förvaltning gäller offentlighet även för information som förekommer hos statliga eller kommunala affärsverk. Den gäller också i fråga om privata organ som med stöd av lag utövar offentlig makt eller utför ett offentligt uppdrag.

Definitionen av de handlingar som kan begäras ut med stöd av offentlighetsprincipen är vid (5 §). Strävan har varit att göra den så teknikneutral som möjligt.

I lagens 2 kap. finns utförliga regler om när en handling blir offentlig. Avsikten har varit att skapa en öppnare beredning med en offentlighet som kommer in i ett tidigare skede än vad som tidigare var fallet. Huvudregeln för handlingar som upprättas av en myndighet är att de blir offentliga när det ärende som de ingår i har slutbehandlats hos myndigheten. Vad gäller handlingar som kommer in till en myndighet så blir de offentliga i samband med att de kommer in till myndigheten.

I vissa fall finns en skyldighet för en myndighet att lämna ut uppgifter i ett ärende som inte har slutbehandlats. Det gäller i fråga om lagstiftningsprojekt och planer, utredningar och avgöranden i allmänt betydelsefulla frågor. Myndighetens skyldighet innebär att information skall lämnas om hur långt behandlingen av ärendet har fortskridit, vilka alternativ som föreligger och bedömningen av dess konsekvenser. Slutligen skall myndigheten informera om vilka möjligheter enskilda har att påverka ärendet.

En offentlig handling skall lämnas ut så snart som möjligt. Offentlighetslagen anger tidsgränser för när ett utlämnande senast skall ske. I vanliga fall har myndigheten högst två veckor på sig. Om en begäran att få ut handlingar rör ett stort antal handlingar eller om det av annan anledning krävs specialåtgärder eller en större arbetsinsats än normalt utsträcks tidsfristen till en månad (14 § sista stycket).

Enligt den finska offentlighetslagen har enskilda inte bara en rätt att ta del av handlingar och få kopior av dessa. Myndigheterna har också en skyldighet att aktivt verka för rätten till information om myndigheternas verksamhet (20 §). Myndigheten skall genom att framställa och sprida informationsmaterial, handböcker, statistik m.m. främja öppenheten och öka insynen i verksamheten. Det

anses alltså inte tillräckligt att handlingar finns tillgängliga utan de skall också göras lättåtkomliga på olika sätt. Information skall därför också ges om myndigheternas verksamhet och de rättigheter och skyldigheter som enskilda har i detta sammanhang.

Myndigheterna skall också använda sig av olika informationskanaler. Datakommunikation betonas i det sammanhanget få ökad betydelse. Exempelvis framhålls det att diarier och andra handlingar av central betydelse för allmänhetens möjligheter att få uppgifter skall finnas att tillgå på bibliotek eller via det allmänna datanätet. I anslutning till detta åläggs myndigheterna att föra förteckningar över tillgängliga handlingar och att ordna sin verksamhet på ett sådant sätt att allmänheten kan ges en god service.

I myndigheternas skyldigheter ligger även att de skall sörja för en god informationshantering (18 §). Myndigheten skall se till att handlingar och informationssystem ordnas på ett sätt som gör att uppgifterna är tillgängliga samtidigt som sekretessbelagda uppgifter skyddas. Det sägs också särskilt att skyldigheten att lämna information i form av statistiska sammanställningar och liknande är större inom sådana områden där andelen sekretessbelagda handlingar är större och insynsmöjligheterna följaktligen är mindre. Socialtjänst och företagsstöd nämns som exempel på detta.

Sekretessregleringen i finsk lagstiftning fanns tidigare utspridd i ett stort antal lagar och förordningar. Vidare fanns regler om handlingssekretess och tystnadsplikter på olika ställen. I den nya offentlighetslagen har grundregler om handlingssekretess och tystnadsplikt samlats i sjätte kapitlet. Begränsningar i offentligheten får göras med hänvisning till vissa särskilt angivna skyddade intressen. Dessa kan vara såväl enskilda som allmänna.

Utgångspunkten är att det är själva handlingen, och inte som hos oss uppgiften, som sekretessbeläggs. Detta hindrar dock inte att en del av en handling kan vara offentlig och att denna skall lämnas ut om detta kan ske utan att sekretessbelagda uppgifter röjs (10 §). Någon skillnad i realiteten gentemot vårt system är det därmed inte fråga om.

De mest frekvent förekommande sekretessgrunderna finns samlade i en enda bestämmelse i offentlighetslagen (24 §). Mer sällan förekommande sekretessgrunder finns i andra lagar.

Sekretessreglerna är inte myndighetsanknutna utan tillämpas oberoende av hos vilken myndighet en handling finns. Det kallas sekretessens allmängiltighet. Ett skäl för denna lagstiftningskonstruktion har angetts vara att det ger en tydligare definition av

sekretessbegreppet vilket underlättar för en enhetlig praxis. Ett annat skäl som anförts är att myndigheter kan vara organiserade på mycket olika sätt och att allmängiltiga regler kan tillämpas på ett sätt som är oberoende av vilken myndighet som är ansvarig.

I tidigare lagstiftning var sekretessen absolut. Den nya lagen har inneburit en övergång till skadebedömningar i allt högre grad. Syftet har varit att begränsa sekretessen så långt som möjligt. I likhet med den svenska sekretesslagen förekommer tre olika kategorier av sekretessbestämmelser. Dessa återfinns i 17 §.

Den första kategorin kallas för sekretessbestämmelse oberoende av skaderekvisit och innebär att sekretess gäller oavsett om det finns någon risk för skada eller ej. Den andra är “sekretessbestämmelse baserad på offentlighetspresumtion“. Den motsvarar vårt raka skaderekvisit och innebär alltså att offentlighet gäller om det inte finns risk för skada. Den tredje kategorin motsvarar vårt omvända skaderekvisit och kallas för “sekretessbestämmelse baserad på sekretesspresumtion“. I de fallen råder offentlighet om “det uppenbarligen inte leder till skadliga konsekvenser om uppgiften lämnas ut“.

Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter kan ske i vissa fall. Den första möjlighet är om det i lag föreskrivs en rätt att lämna ut eller få uppgifter. Den andra är att om den vars intresse sekretessen skall skydda samtycker till ett utlämnande. Under vissa förutsättningar får ett utlämnande även ske om en uppgift behövs för vissa särskilt angivna ändamål (26 §). Sekretesskyddade uppgifter kan också lämnas ut för att användas vid forskning, statistik eller annan liknande ändamål om det är uppenbart att ett utlämnande inte kränker de intressen som sekretessen skall skydda (28 §).

Förutom de allmänna möjligheter till utlämnande av sekretesskyddade uppgifter med stöd av uppgiftsskyldighet enligt lag eller samtycke från den som uppgifter rör som finns i 26 §, ges i 29 § särskilda föreskrifter för sådant uppgiftslämnande mellan myndigheter. De möjligheter till uppgiftslämnande som tillkommer är dels utlämnande av handlingar som behövs för att en överinstans skall ha tillgång till samma beslutsunderlag som den första beslutsinstansen, dels att en myndighet som skall utöva övervakning eller tillsyn över annan myndighet skall få tillgång till de handlingar som krävs för uppdraget. Myndigheter ges också en allmän möjlighet att till en annan myndighet lämna ut adress- och telefonuppgifter som är sekretessbelagda till skydd för enskild. Slutligen får en myndighet ge en annan myndighet tillgång till

uppgifter i ett personregister genom direktuppkoppling. Förutsättningen är att den mottagande myndigheten enligt lag skall ha tillgång till uppgiften vid sitt beslutsfattande. Som ett exempel på denna form av uppgiftslämnande nämns studiestödsbeslut. För att studiestöd skall beviljas krävs att vissa andra typer av förmåner inte har beviljats. Den myndighet som har att fatta beslut om studiestöd har därför rätt att ta del av uppgifter om andra förmånstyper. Sökmöjligheten begränsas dock ytterligare med hänsyn till personuppgiftsdirektivet. Det krävs nämligen samtycke från den enskilde om det är fråga om sökning av sekretesskyddad uppgift, om det inte framgår direkt av lag att den sekretessbelagda uppgiften skall lämnas ut.13

Utöver de i offentlighetslagen angivna begränsningarna i sekretessen när det gäller uppgiftsutbyte mellan myndigheter, finns ytterligare begränsningar i lagstiftningen som berör respektive myndighet.

I Finland överväger man för närvarande möjligheten att samla även begränsningarna i sekretessen mellan myndigheter i offentlighetslagen.

Det pågår en utvärdering av lagen. Denna skall vara färdigställd under 2003.

2.4. Norge

En särskild offentlighetslag tillkom i Norge 1970, Lov om offentlighet i forvaltningen (Offentlighetsloven), 1970-06-19 nr 69. Lagen innehåller allmänna regler om allmänhetens rätt till insyn i förvaltningsdokument. Den gäller dock bara dokument som är av senare datum än den 1 juli 1971, då lagen trädde i kraft.

Offentlighetslovens huvudregel är att “saksdokument“ hos en statlig eller kommunal myndighet är offentliga om inte undantag gjorts i Offentlighetsloven, föreskrifter meddelande med stöd av denna eller i speciallagstiftning. Privata rättssubjekt omfattas av lagen i den mån de har i uppgift att fatta beslut i enskilda ärenden eller att utfärda föreskrifter. Detta innebär att privata subjekt ofta faller utanför lagens ram även om de ägs eller har upprättats av stat eller kommun. På denna punkt råder dock viss osäkerhet om lagens

13 Vid regelns tillkomst övervägdes det att i stället införa en generalklausul med en form av intresseavvägningsrekvisit. Med hänvisning bl.a. till kravet på att skyddet för personuppgifter skall vara lagreglerat avvisades dock den tanken.

tillämpningsområde och hur gränsdragningen skall ske. Exempelvis har vissa organ uttryckligen undantagits från lagen. Det gäller t.ex. statsägda företag som Postbanken BA och Norsk Tipping AS.14 I andra fall är situationen mer oklar.

Domstolarna räknas inte som förvaltningsorgan och den dömande verksamheten faller därför utanför Offentlighetslovens tillämpningsområde. Insynen i den verksamheten regleras i stället av de olika “rettspleielovene“. I dessa gäller inte någon offentlighetsprincip utan i huvudsak medges enbart partsinsyn. Domar i såväl brott- som tvistemål är dock offentliga.

Lagen gäller inte heller för Stortinget, Riksrevisionen och Stortingets ombudsman. Det anges dock i 84 § i den norska grundlagen att mötesoffentlighet gäller för Stortingets förhandlingar.

Sedan den 1 april 2001 omfattas uttryckligen även olika slags elektroniska upptagningar av dokumentbegreppet. Tidigare kunde datalagrad information likställas med pappersdokument genom särskild föreskrift.

De dokument som är föremål för insyn är sådana som har utfärdats av, kommit in till eller framlagts för ett förvaltningsorgan. Utgående handlingar blir offentliga när de har avsänts. Beträffande andra typer av handlingar inträder offentlighet när saken är slutbehandlad av myndigheten. Till skillnad från t.ex. i Sverige finns det emellertid en möjlighet att senarelägga offentligheten om de dokument som föreligger kan ge en direkt missvisande bild av ärendet och ett offentliggörande kan komma att skada allmänna eller enskilda intressen (4 §). Bestämmelsen tillämpas dock ytterst sällan.

Insynsrätten gäller inte utkast, skisser och annat arbetsmaterial. Reglerna om undantag från offentlighetsprincipen har samlats i fyra paragrafer i offentlighetsloven (5, 5 a, 6, 6 a §§) Undantagen hänför sig till dokumentet som sådant och inte bara till de uppgifter som finns i dokumentet. Ett avsteg från denna regel gäller i fråga om uppgifter som är föremål för tystnadsplikt (5 a §). För sådana uppgifter gäller en absolut sekretess bara för uppgiften som sådan medan dokumentet i övrigt är offentligt, såvida inte de återstående delarna av dokumentet ger en uppenbart missvisande bild av innehållet eller de undantagna uppgifterna utgör en väsenligt del av innehållet.

14 Stortingsmelding nr 32 (1997-98) avsnitt 4.2.1.

Om det förekommer undantagna dokument i ett ärende innebär det vanligen inte att ärendet i sin helhet är hemligt. Ärendet i sin helhet kan dock sekretessbeläggas om ett offentliggörande av de resterande, offentliga dokumenten skulle ge en uppenbart missvisande bild av saken och ett offentliggörande skulle kunna skada allmänna eller enskilda intressen (6 § andra stycket).

Det finns i lagen dels absoluta sekretessregler, dels s.k. fakultativa regler som anger att dokument av ett visst slag kan bli föremål för sekretess. Den första kategorin omfattar, som nyss nämndes, uppgifter för vilka tystnadsplikt gäller. Sekretessen kan dock brytas efter samtycke från den som sekretessen gäller till skydd för (10 §).

I den andra kategorin inryms dokument som kan – men inte måste – sekretessbeläggas enligt offentlighetslagen. Detta gäller bl.a. interna dokument som en myndighet har utarbetat inom ramen för förberedelsen av ärendet, dokument som innehåller uppgift som kan skada rikets säkerhet, försvar eller förhållandet till främmande makt eller internationella organisationer, vissa budgetdokument, statsrådets protokoll, dokument i ärenden om tillsättning av offentliga tjänster, dokument rörande lagöverträdelser, examenssvar och upplysningar som kan underlätta genomförande av straffbelagda handlingar. När det gäller upplysningar som kan underlätta genomförande av straffbelagda handlingar gäller sekretessen endast uppgiften i fråga och inte hela det dokument där den förekommer, såvida inte de återstående delarna ger en uppenbart missvisande bild av innehållet eller de undantagna upplysningarna utgör den väsentligaste delen av innehållet (6 a §).

De nu angivna fallen innebär alltså inget uttryckligt förbud mot att handlingar offentliggörs. I stället är det så att varje myndighet har en skyldighet att självständigt värdera om ett dokument bör offentliggöras eller inte. Detta kallas för ”meroffentlighet” och innebär att någon form av prövning alltid skall ske (2 § tredje stycket). Några närmare anvisningar – mer än att vissa sekretessbestämmelser innehåller skaderekvisit – har inte getts.

De sekretessgrunder som nu har nämnts utvecklas och preciseras i de föreskrifter som har utfärdats i anslutning till offentlighetsloven. Till det kommer ytterligare sekretessregler i speciallagstiftningen. I 13 § forvaltningsloven finns t.ex. bestämmelser om tystnadsplikt som sedan medför att en absolut handlingssekretess gäller om sådana uppgifter tas in i en myndighetshandling.

När det gäller myndigheters möjligheter att utbyta uppgifter finns det i speciallagstiftningen vissa bestämmelser om upp-

giftsskyldigheter som bryter tystnadsplikten. I 13 b § 5 och 6 forvaltningsloven anges också undantag från tystnadsplikten när det gäller uppgiftsutbyte mellan myndigheter.

I december 1999 tillsatte den norska regeringen en utredning med uppgift att göra en översyn av Offentlighetsloven (Kongelig resolution nr 28 den 10 december 1999). Mandatet innebär att förslag kan lämnas om antingen ändringar i den gällande lagen eller om en helt ny offentlighetslov. Bland de frågor som utredningen skall se över kan följande nämnas.

  • Lagens tillämpningsområde, särskilt med avseende på det förhållandet att privata organ i allt högre utsträckning har kommit att utföra uppgifter som traditionellt sett har skötts av stat eller kommun. I anslutning till det skall även frågan om insyn i statligt ägda bolag övervägas.
  • Dokument som utarbetas som ett led i beredningen av ett ärende undantas i dag från offentlighet. Utredningen skall se över de undantagsregler som finns i syfte att öka insynen.
  • Handlingsoffentlighet i kommunerna.
  • Insynen i Norges kommunikation med andra stater och internationella organisationer eftersom den ökade internationaliseringen har inneburit att tidigare inrikespolitiska angelägenheter har fått internationell karaktär i allt högre grad.
  • Offentlighetsloven i förhållande till informationsteknologin.
  • Tidpunkten för när offentlighet bör inträda.

Rent allmänt skall utredningen sträva efter att finna lösningar som är lätta att tillämpa och som så långt som möjligt är oberoende av den tekniska utvecklingen. Man skall också överväga att samla den gällande särlagstiftningen och föreskrifterna i offentlighetsloven. Utredningsarbetet skall vara avslutat under hösten 2003.

2.5. EU och Europarådet

EU

Genom Amsterdamfördraget infördes en ny artikel 255 enligt vilken medborgarna skall ha tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. I enlighet med denna artikel antog rådet och Europaparlamentet den 30 maj 2001 en ny förordning om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kom-

missionens handlingar.15 Denna nya förordning började tillämpas i december 2001. Den ersätter därmed äldre beslut om tillgång till EU-institutionernas handlingar.

I förordningen har begreppet handling en bred definition. Ingen typ av handlingar utesluts i förväg från rätten till tillgång.

Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till institutionernas handlingar, med beaktande av de principer, villkor och gränser som fastställs i förordningen. Ett avslag i frågan om att lämna ut en handling måste bygga på ett av de undantag som nämns i förordningen.

En ansökan om tillgång till en handling skall inges i skriftlig form. En sådan ansökan skall behandlas skyndsamt. En bekräftelse om mottagande skall skickas till sökanden. Institutionen skall inom 15 arbetsdagar efter det att ansökan registrerats antingen bevilja tillgång till den begärda handlingen och ge tillgång till den inom samma tidsfrist eller skriftligen ange skälen för att ansökningen helt eller delvis avslagits.

Sökanden skall få tillgång till en handling antingen genom att få del av den på stället eller genom att erhålla en kopia, inklusive en kopia i elektronisk form, om handlingen finns i sådan form, i enlighet med sökandens önskemål.

I förhållande till äldre beslut om tillgång till handlingar innehåller förordningen flera nyheter, vars syfte är att öka insynen och förbättra allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar. Bl.a. är det numera möjligt att få tillgång till handlingar som kommit från tredje man, t.ex. en medlemsstat, övriga institutioner eller allmänheten. Vidare kan en handling som skyddas av ett undantag ändå lämnas ut om det allmänna intresset av utlämnande är större än intresset att skydda handlingen. Det gäller dock inte om undantaget avser viktiga allmänintressen (allmän säkerhet, försvar, internationella förbindelser eller finansiella frågor) eller skydd av privatlivet.

Europarådet

Även inom Europarådet är frågan om tillgång till officiella dokument aktuell. Ministerkommittén antog den 21 februari 2002 en rekommendation till medlemsstaterna angående tillgång till

15 Förordning (EG) nr 1049/2001.

allmänna handlingar.16 Rekommendationen utgår från att tydliga regler om rätt att ta del av handlingar innebär att medborgarna kan få en korrekt och kritisk bild av förvaltningen, leder till effektivitet i förvaltningen och minskar risken för korruption samt bidrar till att stärka medborgarnas förtroende för förvaltningen.

Rekommendationens handlingsbegrepp är brett. Det omfattar således all information som fäst på ett medium. Begreppet omfattar inte utkast till handlingar.

Huvudrekommendationen är att medlemsländerna skall garantera rätten att ta del av förvaltningens handlingar. Den rätten skall gälla lika för alla i landet utan diskriminerande inslag. Rätten att ta del av handlingar kan dock inskränkas med hänsyn till viktiga allmänna och enskilda intressen. Enligt rekommendationen skall sådana inskränkningar tydligt anges i lag. Inskränkningarna måste också vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och stå i proportion till sitt syfte.

16 Rec (2002)2 of the Committee of Ministers to member states on access to official documents.

En allmän översyn av sekretesslagen

3. Balansen mellan offentlighet och sekretess och sekretesslagens struktur

3.1. Sekretesslagens koppling till tryckfrihetsförordningen

Offentlighetsprincipen förverkligas på tre olika sätt, nämligen genom förhandlingsoffentligheten, yttrande- och informationsfriheten samt genom handlingsoffentligheten. När man talar om offentlighetsprincipen är det oftast handlingsoffentligheten man avser. Denna uttrycks i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen där det sägs att varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar. En lagfäst rätt att ta del av allmänna handlingar går tillbaka till 1766 års tryckfrihetsförordning. Denna rätt har sedan successivt utvidgats. Sekretesslagens systematik bygger på de grunder för undantag från offentlighetsprincipen som anges i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

Huvudregeln är således att den verksamhet som bedrivs inom stat, kommun och landsting skall vara öppen för insyn. Huvudregeln får endast brytas för att skydda de intressen som anges i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. I sådant fall skall begränsningen av rätten att ta del av allmänna handlingar anges noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om det är lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Den särskilda lag som avses är sekretesslagen.

3.2. Intresseavvägningen mellan offentlighet och sekretess

3.2.1. Lagrådets framställning om en undersökning

I lagstiftningsarbetet pågår ständiga intresseavvägningar mellan offentlighet och sekretess. Det förekommer ibland kritik mot att sekretessen breder ut sig på bekostnad av offentligheten. Ju fler

uppgifter som sekretessbeläggs, desto sämre blir insynen i myndigheternas verksamhet. Utan insyn finns det risk att viktiga demokratiska värden och principer sätts ur spel.

Lagrådet har i ett yttrande från sammanträde den 13 november 2000 angående ett förslag om starkare sekretesskydd för uppgifter i den exekutiva verksamheten (9 kap. 19 § SekrL) anfört följande.1

Frågan om sekretess skall gälla eller inte är en fråga om avvägning mellan olika intressen. Från de synpunkter Lagrådet har att beakta saknas i fråga om ett enskilt lagförslag vanligen anledning att ta ställning till en sådan värderingsfråga, så också i förevarande fall. Mot bakgrund av Lagrådets skyldighet att granska lagförslags förhållande till grundlagarna – i detta fall 2 kap. tryckfrihetsförordningen – finns dock rent generellt anledning att framhålla att det förekommer talrika ändringar som innebär en utvidgning av sekretess medan begränsningar av gällande sekretess sällan föreslås. Ofta kan detta bero på att lagstiftningen avser nya rättsområden, där frågan om sekretess inte tidigare varit aktuell. I andra fall är det däremot, såsom nu, fråga om skärpningar av bestämmelser i sekretesslagen. Ett tidigare exempel från denna lagrådsavdelnings erfarenhet gäller förhållandet mellan upphovsrätt och sekretess. Det är önskvärt att i något sammanhang en samlad bedömning görs av utvecklingen på sekretessens område, så att Sverige inte avlägsnar sig från den offentlighetsprincip som landet med sådan skärpa förfäktar i internationella sammanhang. Så kan ske i anslutning till offentlighets- och sekretesskommitténs arbete.

Utan en genomgång av de senaste årens ändringar på sekretessens område går det knappast att bedöma om vi går mot mer sekretess eller inte. Sedan vi påbörjade vårt arbete har Journalistförbundet genomfört en undersökning av ändringarna i sekretesslagen de senaste tio åren. Resultaten av undersökningen presenteras i korthet nedan. Vi har gjort en liknande genomgång avseende ändringarna i sekretesslagen och sekretessförordningen under de senaste fyra åren (1 juli 1998 – 1 juli 2002). Även den undersökningen redovisas nedan. Redan nu kan det sägas att även om sekretessen på vissa områden skärpts, är det oerhört svårt att bedöma vart utvecklingen är på väg.

1 Intaget i prop. 2000/01:33 Behandling av personuppgifter inom skatt, tull och exekution s. 352.

3.2.2. Journalistförbundets undersökning

I oktober 2002 presenterade Journalistförbundet en undersökning av ändringarna i sekretesslagen som trätt i kraft från och med den 1 juli 1992 till och med den 1 juli 2002.2 Frågan som undersökningen avsåg att besvara var om sekretessen alltmer begränsar möjligheterna att kritiskt granska den offentliga sektorn.

Utgångspunkten var att räkna de faktiska ändringarna. När flera ändringar gjorts i bestämmelserna för att lösa ett problem räknades det som en ändring. När flera ändringar gjorts genom samma beslut men ändringarna syftat till att lösa flera problem räknades det som flera ändringar. Ändringarna delades sedan in i fyra kategorier; redaktionella ändringar, ny verksamhet – samma principer, utvidgad sekretess och lättnad i sekretess. I summeringen lades den första och andra kategorin ihop.

Enligt undersökningen hade 194 lagändringar ägt rum under perioden. Av dessa ansågs 112 stycken vara neutrala medan 74 innebar skärpt sekretess och endast 8 stycken innebar lättnader i sekretessen.

Bland de 112 ändringarna som inte ansågs ändra den tidigare balansen mellan offentlighet och sekretess fanns beslut som innebar att offentlighetsprincipens tillämpningsområde utökats eller inskränkts, t.ex. när kommunala bolag lyfts in i den offentliga sfären eller när Televerket lyfts ut. I undersökningen betonades att resultatet inte är något mått på offentlighetsprincipens utbredning. Offentlighetsprincipens tillämpningsområde var stort 1992 och ansågs vara stort även 2002. Fokus i undersökningen sades ligga mer på offentlighetsprincipens kvalitet än kvantitet.

När det gäller de 74 ändringarna som innebar skärpt sekretess ansågs flera av dessa ha endast marginell praktisk verkan. Det underströks dock att det bland ändringarna fanns rejäla ingrepp i offentligheten, bl.a. i polisens verksamhet3 och i kronofogdens4. En annan ändring i sekretesslagen som i undersökningen påtalades som särskilt inskränkande för offentlighetsprincipen var införandet av prövningstillstånd i regeringsrätten för mål om utlämnande av allmän handling5.

2 Undersökningen är utförd av frilansjournalisten Anders R Olsson på Journalistförbundets uppdrag och återfinns på Journalistförbundets hemsida www.Sjf.se 3 SFS 1998:624, prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20rskr. 1997/98:2764 SFS 2001:207, prop. 2000/01:33, bet. 2000/01:SkU20, rskr. 2000/01:1765 SFS 1994:443, prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr1993/94:319

En allvarlig anmärkning som framfördes i undersökningen är att det inte vid någon av de 74 reformer som innebar inskränkningar i offentligheten gjordes någon avvägning mellan behovet av sekretess och behovet av offentlighet. Motiven för att skärpa sekretessen redovisades men någon analys av eventuella negativa effekter av minskad offentlighet förekom inte.

Beträffande de 8 ändringarna som innebar lättnader i sekretessen ansågs endast 2 vara av betydelse för allmänheten. Det ena fallet avsåg införandet i 8 kap. 9 § sekretesslagen av en intresseavvägning mellan å ena sidan sekretessen för provresultat som myndighet utför för enskilds räkning och å andra sidan medborgarnas behov av kunskap som har betydelse för deras hälsa6. Det andra fallet avsåg ändringen i utrikessekretessen från delvis ett omvänt och delvis ett rakt skaderekvisit till ett genomgående rakt skaderekvisit7.

Sammanfattningsvis angavs i rapporten att regelverket som bär upp den svenska offentlighetsprincipen påtagligt håller på att undergrävas och försvagas. Offentlighetsreglerna får allt lägre verkningsgrad och riskerar att förvandlas till vackra men tämligen betydelselösa fraser i tryckfrihetsförordningen. Störst betydelse för denna utveckling ansågs det nya förhållningssättet till personuppgifter som utvecklats under 1990-talet ha, vilket kommer till uttryck i personuppgiftslagen (1998:204). Men även den i rapporten behandlade trenden att sekretessreglerna vidgas och skärps ansågs vara negativ för offentlighetsprincipen. Skärpningarna förmodades i många fall bero på en ny rädsla för personuppgifters offentlighet.

3.2.3. Vår undersökning

Beskrivning

Vi har undersökt ändringarna i sekretesslagen och sekretessförordningen (1980:657) som beslutats eller trätt i kraft från och med den 1 juli 1998 till och med den 1 juli 2002. Ändringarna vi granskat i sekretesslagen sammanfaller alltså med ändringarna som undersöktes för Journalistförbundet. Den undersökningen avsåg dock tiden från och med den 1 juli 1992.

6 SFS 1999:33, prop. 1998/99:22, bet. 1998/99:KU9, rskr. 1998/99:1207 SFS 1994:1695, prop. 1994/95:112, bet. 1994/95:KU18, rskr. 1994/95:128

Ändringar i sekretesslagen

Liksom i undersökningen för Journalistförbundet har vår utgångspunkt varit att räkna de faktiska ändringarna. Det är inte helt enkelt att avgöra vad som bör anses som en eller flera ändringar. Enligt vår bedömning har antalet ändringar varit något fler än som framkommit i Journalistförbundets undersökning. Det är dock inte det exakta antalet ändringar som är av intresse i en undersökning av det här slaget, utan snarare vad ändringarna inneburit för balansen mellan öppenhet och sekretess. Under den avsedda tidsperioden var antalet ändringar enligt Journalistförbundets undersökning 89 stycken. För enkelhetens skull utgår vi från samma antal. I Journalistförbundets undersökning ansågs under denna tid 57 av ändringarna vara neutrala, 27 som en utvidgning av sekretessen och 5 som en lättnad.

Samtidigt som det är svårt att avgöra antalet ändringar, är det svårt att kategorisera dem. I stort sett överensstämmer vårt resultat med resultatet i Journalistförbundets undersökning. I vissa avseenden gör vi dock en annan bedömning.

Det kan för det första ifrågasättas om en ändring som består i att en verksamhet tas upp i bilagan verkligen skall betraktas som en neutral ändring. I vart fall när upptagandet inte kombineras med någon sekretess för verksamheten sker en faktiskt utvidgning av möjligheterna att ta del av handlingar. I vår undersökning finns det 7 ändringar som avser att en verksamhet tagits in i bilagan.8 Endast i ett fall, nämligen beträffande arbetslöshetskassorna9, införs samtidigt en bestämmelse om sekretess.10 Sekretessen avser uppgifter om enskilds personliga förhållanden i ärende om arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och skadeprövningen sker enligt ett rakt skaderekvisit. Denna ändring bedömer vi, liksom Journalistförbundets undersökning, som en neutral ändring. De övriga ändringarna där en verksamhet upptas i bilagan, utan att sekretess införs i verksamheten, har vi valt att räkna för sig.

Vi har dessutom valt att inte tala om en utvidgning av sekretessen när nya sekretessbestämmelser införs till följd av att nya verksamheter eller till följd av att en myndighet tar över en verksamhet som tidigare skötts av ett enskilt organ. I Journalistförbundets

8 SFS 1998:776 (1998:1740), 1998:1215, 1999:1077, 2001:511, 2001:1149 (2002:48), 2002:47, 2002:451 9 SFS 2001:1149 10 Se 7 kap. 10 § andra stycket sekretesslagen

undersökning har man i dessa fall gjort en bedömning av om styrkan i sekretessnivån som valts kan anses rimlig ur ett offentlighetsperspektiv. I de flesta fall har detta lett till att ändringen ansetts vara neutral. Men det finns 5 fall där ändringen har bedömts som en utvidgning av sekretessen.11

När exempelvis kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet infördes, beslutades en sekretessbestämmelse med ett omvänt skaderekvisit i verksamheten till skydd för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. I Journalistförbundets undersökning ansågs, med tanke på det uppenbara offentlighetsintresset, att skaderekvisitet borde ha varit rakt. Ändringen betecknades därför som en utvidgning av sekretessen.

Vi menar att en utvidgning av sekretessen innebär att de faktiska möjligheterna till insyn inskränks. Detta kan ske antingen genom att en sekretessbestämmelse införs i en verksamhet eller i en del av en verksamhet där ingen sekretess råder i dag eller att den befintliga sekretessen i en verksamhet skärps. Ändringar som medför sekretess i nya verksamheter innebär förvisso mer sekretess. Men samma sekretess skulle kanske ha beslutats vid sekretesslagens tillkomst om verksamheten funnits då. Vi har därför valt att hänföra ändringarna i sekretesslagen som beror på tillkomsten av en ny verksamhet till den neutrala kategorin.

Vissa nya sekretessbestämmelser beror på ett ökat internationellt informationsutbyte. I dessa fall införs sekretess beträffande uppgifter som vi inte annars skulle få in från utlandet eller som vi genom olika konventioner, EG-direktiv m.m. har i uppgift att samla in på samma sätt som utländska myndigheter eller internationella organ. Vi har funnit 8 sådana fall.12 Beträffande 5 av dessa har ändringarna i Journalistförbundets undersökning bedömts som utvidgningar av sekretessen och 3 som neutrala ändringar. Vi bedömer dock att samtliga dessa ändringar, som alltså avser nya verksamheter, bör bedömas som neutrala ändringar eftersom de inte inskränker någon insyn i material som tidigare varit offentligt. I vissa fall är sekretessen dessutom nödvändig för att en viss myndighet skall få del av uppgifterna från utlandet. I andra fall är den en förutsättning för vårt deltagande i det europeiska samarbetet.

11 SFS 1998:686, 1999:327, 1999:989, 2000:165, 2002:299, 12 SFS 1999:388, 2000:373, 2000:443 (2 st), 2000:576, 2002:342, 2002:591 (2 st)

Härutöver förekommer enstaka ändringar där vi har övervägt en annan kategorisering än i Journalistförbundets undersökning.13 I ett fall14 införs en möjlighet för innehavare av varumärke eller upphovsrätt att väcka talan i domstol för att hindra spridning av förfalskningar och piratkopior. Den som väcker en sådan talan måste i vissa fall få tillgång till vissa sekretesskyddade uppgifter. Vi har tvekat mellan att kategorisera ändringen som en lättnad i sekretessen eller att, liksom i Journalistförbundets undersökning, kategorisera ändringen som neutral. Med hänsyn till att lättnaden föranleds av en ny verksamhet är det emellertid mest konsekvent att bedöma den som en neutral ändring.

Det andra fallet gäller 7 kap. 16 §15. Bestämmelsen fick sin lydelse när personuppgiftslagen (1998:204) ersatte datalagen (1973:289). På sätt och vis kan den därmed kategoriseras som en konsekvensändring och betecknas som neutral. Datalagen gällde emellertid endast personuppgifter i dataregister medan personuppgiftslagen täcker all behandling av personuppgifter som sker helt eller delvis automatiserat. Begreppet personregister i datalagen tolkades så att lagen inte skulle tillämpas på enstaka personuppgifter i dator. Begreppet personuppgift i personuppgiftslagen ger inte samma tolkningsutrymme. Vi delar därmed uppfattningen som kommit till uttryck i Journalistförbundets undersökning, nämligen att ändringen innebär en utvidgning av sekretessen.

En ändring som inte bedömts i Journalistförbundets undersökning men som visar svårigheten att avgöra ändringarnas effekter är en ändring i 9 kap. 1 § sekretesslagen.16 Före ändringen gällde absolut sekretess bl.a. i myndighets verksamhet som avsåg förande av eller uttag ur register som avsågs i skatteregisterlagen för uppgift som har tillförts sådant register. Uppgift hos Tullverket fick dock lämnas ut om det stod klart att uppgiften kunde röjas utan att den enskilde led skada eller men. Sekretess gällde alltså för uppgift hos Tullverket med ett omvänt skaderekvisit. Genom ändringen ersattes ”förande av eller uttag ur register som avses i skatteregisterlagen för uppgift som har tillförts sådant register” med ”förande av eller uttag ur beskattningsdatabasen enligt lagen om behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet och tulldatabasen enligt lagen om behandling av uppgifter i Tullverkets

13 SFS 1998:205, 1998:1686 14 SFS 1998:1686 15 SFS 1998:205 16 SFS 2001:207

verksamhet för uppgift som har tillförts databaserna”. I fortsättningen skulle alltså absolut sekretess gälla i myndighets verksamhet som avsåg förande av eller uttag ur beskattningsdatabasen och tulldatabasen. Någon ändring beträffande uppgift hos Tullverket gjordes dock inte. Liksom tidigare avsågs sekretess gälla med ett omvänt skaderekvisit. Den berättigade frågan är därmed vilken sekretess som gäller efter ändringen för en uppgift hos Tullverket som Tullverket hämtar från tulldatabasen. Är det fråga om absolut sekretess skulle ändringen ha kategoriserats som en utvidgning av sekretessen. Är det fråga om ett omvänt skaderekvisit skulle ändringen betraktats som neutral. Den nu omnämnda regleringen bör klargöras i ett annat sammanhang.

Av de 89 ändringarna som undersökts av både Journalistförbundet och av oss har det enligt vår bedömning varit fråga om 61 neutrala ändringar (varav cirka 40 avser ändringar i samband med införande av en ny verksamhet), 17 utvidgningar av sekretessen, 5 lättnader i sekretessen samt 6 tillägg i bilagan med en faktisk utvidgning av möjligheterna till insyn i allmänna handlingar som följd.

Ändringarna i sekretessförordningen

Under den aktuella perioden har sekretessförordningen ändrats vid totalt 38 tillfällen. Det har i vissa fall varit fråga om någon enstaka ändring och i vissa fall har flera av bestämmelserna ändrats på samma gång. Det kan allmänt sägas om sekretessförordningen att samtliga bestämmelser har sin grund i någon av sekretesslagens bestämmelser. De bestämmelser i sekretesslagen det gäller är utformade på så sätt att de anger ett skyddsvärt intresse och ett skaderekvisit men de ger inte med automatik skydd för det aktuella intresset utan lämnar ett bemyndigande till regeringen att bedöma när sekretesskydd verkligen är påkallat. Till exempel återges i bilagan till sekretessförordningen de verksamheter som regeringen har beslutat skall omfattas av sekretesskydd enligt principerna i 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen (sekretess i angivna myndigheters tillsynsverksamhet m.m.).

Bilagan är den del av sekretessförordningen som ändrats oftast (40–45 punkter har ändrats under den aktuella perioden). Där anges i vissa bestämmelser en viss myndighet. I andra bestämmelser görs hänvisningar till en viss förordning eller lag. Vissa bestäm-

melser innehåller hänvisningar till såväl myndigheter som lagar eller förordningar. De flesta av ändringarna är en konsekvens av någon justering i en annan lag eller förordning och behöver alltså inte alls röra frågan om sekretess.

I 1 a § (sekretess i angivna myndigheters personaladministrativa verksamhet) har ett antal myndigheter förts in de senaste åren (färre än 10).

I 1 b § (sekretess till skydd för enskilda för uppgifter som erhålls på grund av avtal med utländska motsvarigheter till Finansinspektionen) har 15 utländska motsvarigheter till Finansinspektionen införts.

I 3 § (sekretess till skydd för enskilda i undersökningar) har 11 utredningar och 7 myndigheter lagts till. Inga avslutade utredningar har avförts från bestämmelsen.

I 5 § (som inte är en egentlig sekretessbestämmelse utan avser undantag från myndigheters registreringsskyldighet) har ett närmare 15-tal ändringar skett. Många av dem är ändringar av myndigheters eller registers namn, andra har genomförts för att uppgifter av visst slag förts över från en myndighet till en annan.

3.2.4. Breder sekretessen ut sig?

Vid sekretesslagens tillkomst ansåg lagstiftaren att behovet av sekretess inte bara kunde avgöras med hänsyn till sekretessintresset utan att hänsyn även måste tas till insynsintresset. Eftersom sistnämnda intresse kunde vara olika stort hos olika myndigheter beslutade lagstiftaren att sekretessen i princip inte skulle följa med en uppgift som lämnades till en annan myndighet. I stället valde lagstiftaren att reglera sekretessen hos varje verksamhetsområde eller myndighet för sig. Visserligen ansågs det vara antagligt att metoden skulle föra med sig en del luckor i sekretesskyddet, men en sådan konsekvens sades få accepteras. Skulle det visa sig att sådana luckor föranleder praktiska olägenheter, fick erforderliga justeringar göras i de primära reglerna.17 Redan från början valde man alltså medvetet en lagstiftningsteknik som skulle kräva ständiga ändringar i sekretesslagen. Detta för att uppnå ett så öppet samhälle som möjligt.

Undersökningarna visar också att sekretesslagen ständigt ändras. Utöver de rent redaktionella ändringarna tillkommer hela tiden nya

17Prop. 1979/80:2 Del A s. 76

verksamheter som kräver nya sekretessbestämmelser. Lagen i sig blir alltså allt mer omfångsrik. I takt med att nya verksamheter tillkommer ökar sekretesslagens tillämpningsområde. I den meningen kan det sägas att sekretessen breder ut sig. Detta är ändå inte detsamma som att vi går mot ett mer slutet samhälle. När nya verksamheter tillkommer ökar även offentligheten. Sekretessen i en verksamhet gäller sällan generellt utan avser endast vissa uppgifter eller förhållanden i verksamheten. Därutöver är uppgifterna offentliga.

Det finns emellertid ändringar i vår undersökning som vi bedömt som klara utvidgningar av sekretessen. Det gäller 17 av 89 ändringar. Med utvidgningar av sekretessen menar vi här alltså att en befintlig insyn på något sätt inskränkts antingen genom att sekretess införts i en verksamhet som tidigare varit helt offentlig eller att den sekretess som förelegat i verksamheten skärpts. Det skulle föra för långt att här analysera bakgrunden och det berättigade i var och en av dessa ändringar. Som exempel på utvidgningar av sekretessen som skett under perioden kan dock följande nämnas.

Förundersökningssekretessen i 9 kap. 17 § sekretesslagen till skydd för enskilda gällde tidigare med ett rakt skaderekvisit (presumtion för offentlighet). I samband med att polislagstiftningen anpassades till personuppgiftslagen infördes ett omvänt skaderekvisit (presumtion för sekretess).18

Skaderekvisitet i bestämmelsen som reglerar sekretessen hos kronofogdemyndigheterna (9 kap. 19 § sekretesslagen) har ändrats från ett rakt till ett omvänt. Sekretess gäller således inom exekutionsväsendet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Det fanns två skäl för skärpningen av sekretessen. Dels att komma tillrätta med svårigheterna vid informationsutbytet med andra myndigheter som uppstod till följd av att sekretessen i verksamheterna reglerades med hjälp av skaderekvisit av olika styrka. Dels att de enskilda som är föremål för kronofogdemyndigheternas åtgärder skulle få ett starkare integritetsskydd.19

När det gäller integritetsskyddet är den ändrade regleringen ett resultat av intresseavvägningen mellan enskildas behov av integritet och marknadens och myndigheters behov av information. Ändringen

18 SFS 1998:624 19 SFS 2001:207, prop. 2000/01:33, bet. 2000/01:SkU20

innebär, såvitt gäller själva förpliktelsen som avses med den sökta verkställigheten, att uppgift om en enstaka betalningsmiss, som åtgärdas innan kronofogdemyndigheten hinner vidta några åtgärder, omfattas av sekretess. Däremot är uppgifter om upprepade betalningsförsummelser inom en tvåårsperiod offentliga. Med hänsyn till det starka insynsintresset gäller, liksom tidigare, inte någon sekretess för beslut i mål eller ärenden inom exekutionsväsendet.

Det uppmärksammades för några år sedan att rätten att ta del av allmänna handlingar kan utnyttjas för att mot en upphovsmans vilja framställa och sprida upphovsrättsligt skyddade verk till allmänheten genom att lämna in verket till en myndighet. I syfte att åtgärda detta problem har det införts sekretess för uppgifter i sådana verk där det av särskild anledning kan antas dels att verket inte tidigare har offentliggjorts, dels att det har inkommit till myndigheten utan rättighetshavarens samtycke. Ytterligare en förutsättning för sekretess är att ett röjande av uppgiften innebär ett upphovsrättsligt förfogande.20 Bestämmelsen omfattar endast verk som inte kan antas sakna kommersiellt intresse. Sekretessen begränsas genom ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess.

Tidigare var sekretessen till skydd för enskildas affärshemligheter svagare i tingsrätten än hos Konkurrensverket. Sekretess gällde då i tingsrätten för uppgift om myndighets eller enskilds affärsförhållande om det kunde antas att den som uppgiften gällde led avsevärd skada om uppgiften röjdes. Sekretessen hos Konkurrensverket gällde om det kunde antas att den som uppgiften gällde led skada om uppgiften röjdes. Detta ledde till att företag avstod från att överklaga Konkurrensverkets beslut enligt konkurrenslagen. I syfte att stärka företagens rättssäkerhet infördes ett vanligt rakt skaderekvisit i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen i domstolarna.21

Det kan alltså konstateras att en del av alla ändringarna som sker i sekretesslagen innebär en utvidgning av sekretessen. Ändringarna vi nu har redogjort för har vidtagits efter att problem i verksamheterna uppstått på grund av uppgifters offentlighet. I några fall har sekretessen förstärkts kring uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Behovet av ett förstärkt skydd för den personliga integriteten har bl.a. motiverats av de utökade möjligheterna att

208 kap. 27 § sekretesslagen, SFS 2000:87, prop. 1999/2000:35, bet. 1999/2000:KU14218 kap. 17 § sekretesslagen, SFS 1998:650, prop. 1997/98:130, bet. 1997/98:NU9

behandla känsliga uppgifter automatiskt.22 I den mån skyddet för den personliga integriteten har fått företräde framför offentligheten kan anledningen kanske sökas i ett skifte av våra värderingsmönster där den privata sfären i allt större utsträckning får gå före den offentliga.23

Samtidigt som sekretessen på vissa områden skärps, t.ex. för uppgifter om personliga förhållanden så tillkommer det ständigt verksamheter på vilka offentlighetsprincipen blir tillämplig. Utöver några få lättnader i sekretessen som gynnar samtliga medborgare har lättnader i sekretessen i några fall skett för parter eller motsvarande som får rätt att ta del av uppgifter som behövs för att de skall kunna ta tillvara sin rätt.

Sekretesslagen är i allra högsta grad en levande lag som ständigt ändras. Det är inte alltid så lätt att se vad en ändring kommer att innebära för öppenheten och insynen. Kopplingen mellan grundlagen och sekretesslagen avser att verka för att lagstiftaren i varje situation noggrant avväger intresset mellan offentlighet och sekretess. Som vi ser det är detta den mest effektiva lagstiftningsmodellen för att förhindra att vi avlägsnar oss allt för långt från offentlighetsprincipen. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att utvecklingen på området följs noga. Vi kommer nedan att lämna förslag till olika åtgärder för att frågor som rör öppenhet och sekretess skall få en bättre belysning.

3.3. Strukturella problem

Både Journalistförbundets undersökning och vår undersökning visar att sekretesslagen är utsatt för ständiga ändringar. En stor del av ändringarna är inbyggda i systemet. Med en mer generell sekretess skulle ändringarna i sekretesslagen bli färre, men sekretessen skulle, som vi återkommer till i avsnitt 3.5.1, med all sannolikhet bli mer utbredd.

Sekretesslagens struktur har dock föranlett ytterligare problem. Kapitelindelningen, som följer skyddsintressena i tryckfrihetsförordningen, har med tiden blivit otillräcklig för att ge ledning när det gäller att hitta tillämpliga bestämmelser i en viss situation. Detta är otillfredsställande eftersom mer än en bestämmelse kan

22 Jfr prop. 1997/98:9723 Jfr Rolf Nygren ”Gustavs åsiktsförtryck gav oss offentlig insyn” Forskning & Framsteg 3/01

vara tillämplig för en verksamhet och bestämmelserna inte sällan finns i olika kapitel. När nya sekretessbestämmelser tillkommit har dessa endast undantagsvis satts in i en ny paragraf. I stället har lagstiftaren valt att bygga ut befintliga bestämmelser. Detta har lett till att vissa bestämmelser blivit långa och oöverskådliga. Bestämmelserna om överföring av sekretess är dessutom långt ifrån okomplicerade, vilket medför ytterligare osäkerhet om när sekretess gäller för uppgifter i en verksamhet.

Det har också sagts att många av ändringarna i lagen sker slumpvis. När det upptäcks en brist i sekretesskyddet på ett visst område finns det risk att lösningen blir av ad hoc-karaktär. Man förstärker sekretesskyddet på det område där problemet påträffats utan att undersöka om samma problem finns på närliggande områden. Detta leder till att systemet förlorar i inre logik. 24

De många ändringarna i sekretesslagen har lett till att den med tiden har blivit svåröverskådlig och därmed också svår att tillämpa. JO:s ämbetsberättelser visar att även för tränade jurister kan det vara svårt att orientera sig i lagen och tillämpa den på rätt sätt. Detta är särskilt beaktansvärt eftersom många av dem som har att tillämpa lagen inte är jurister. Mot den bakgrunden anser vi det nödvändigt med en diskussion om sekretesslagens struktur och utformning i framtiden.

3.4. Alternativa driftsformer i offentlig verksamhet

En tendens i tiden som många uppfattar som oroande för öppenheten är ökningen av alternativa driftsformer i offentlig verksamhet. På senare år har det blivit alltmer vanligt att kommuner eller landsting överlåter verksamheter till ett enskilt bolag, eller efter upphandling överlåter driften av en verksamhet till en privat aktör. Utan tvekan leder sådana åtgärder till minskad insyn, eftersom inga allmänna handlingar, med vissa undantag, förekommer inom enskild verksamhet.25 Frågan har nyligen utretts och lett till att en ny bestämmelse i kommunallagen (1991:900).26

Bestämmelsen innebär att om en kommun eller ett landsting sluter avtal med ett privatägt företag om att utföra en kommunal angelägenhet, skall kommunen eller landstinget beakta intresset av

24 Jfr Statstjänstemannaförbundet, 7:16 – och andra hot mot öppenheten s. 64 25 Jfr 1 kap.8 och 9 §§sekretesslagen263 kap. 19 a § kommunallagen, SFS 2002:249, prop. 2001/02:80, bet. 2001/02:KU14, rskr. 2001/02:190

att genom avtalet tillförsäkras information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i hur angelägenheten utförs. Det närmare ansvaret för att allmänheten tillförsäkras erforderlig insyn bör ligga på den kommunala part som sluter avtalet, dvs. normalt den kommunala nämnden. Vilken information som bör lämnas och hur ofta detta skall ske kan inte bestämmas generellt utan beror bl.a. på verksamheternas art.

När det gäller insyn i den verksamhet som bedrivs i fristående skolor föreslås i prop. 2001/02:80 att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få meddela föreskrifter som innebär att huvudmannen för en fristående skola skall vara skyldig att lämna sådan information om verksamheten som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i denna. Den information som här avses kan gälla skolans lokaler, verksamhetsberättelse, timplaner, kursplaner, scheman och klassorganisation. Även skolornas ekonomiska redovisning och elevernas betyg omfattas av förslaget.27

Skollagskommittén har i sitt betänkande Skollag för kvalitet och likvärdighet föreslagit att denna modell fullföljs.28 Den 1 juli 2002 infördes en ny bestämmelse i skollagen (1985:1100).29 Enligt den bestämmelsen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för huvudmannen för en fristående skola att lämna en ekonomisk redovisning över verksamheten. Av 15 kap. 11 § tredje stycket skollagen följer att för den som inte följer bestämmelserna om uppgiftsskyldighet får regeringen meddela föreskrifter om vite.

Vi kommer inte i vårt arbete att behandla frågan om insyn i enskild verksamhet. Vissa av våra förslag kommer dock att öppna upp för ett ökat uppgiftsutbyte från offentlig till enskild verksamhet.

27Prop. 2001/02:80 s. 145 f 28SOU 2002:121 s. 219 f. 2915 kap. 11 § skollagen, SFS 2002:159, prop. 2001/02:35, bet. 2001/02:UbU7, rskr. 2001/02:184

3.5. Vilken väg är möjlig att gå?

Hänvisningar till S3-5

  • SOU 2008:93: Avsnitt 3.4.1

3.5.1. En mer användarvänlig lag

Bedömning: Sekretessbestämmelserna bör inte förenklas genom

att ersättas av mer generellt hållna undantag från insyn, utan de grundläggande principerna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen bör bestå. Sekretesslagen kan emellertid göras mer användarvänlig genom en ny struktur samt redaktionella och språkliga ändringar.

Sekretesslagen är kopplad till tryckfrihetsförordningen och innehåller detaljerade bestämmelser om föremålet för sekretessen, de olika nivåerna för skadeprövningen samt en huvudregel om att sekretess inte överförs mellan olika myndigheter eller självständiga verksamheter. Det är vår uppfattning att denna lagstiftningsteknik leder till så stor öppenhet som möjligt. Samtidigt går det inte att bortse från att lagstiftningsmodellen inneburit omfattande ändringar som medfört att lagen blivit svår att överskåda och därmed också svår att tillämpa.

Mot bakgrund av lagens ökande komplexitet har det framförts att sekretesslagen borde skrivas om så att den får en tydlig struktur, med färre och enklare regler som i viss mån överlåter åt tjänstemännen att använda det sunda förnuftet vid sekretessbedömningar.30

Om lagen skulle överlåta åt den enskilde tjänstemannen att göra sekretessbedömningen utifrån mer allmänt hållna kriterier skulle den kanske upplevas som enklare att tillämpa. En genomgång av vissa andra länders sekretessreglering visar att det inte minst i våra nordiska grannländer förekommer mer generellt hållna undantag från insyn. Detta medför onekligen större frihet för myndighetsanställda att göra avvägningen mellan intresset av insyn och offentlighet å ena sidan och intresset av sekretess å den andra.

Sekretesslagens anknytning till tryckfrihetsförordningen talar mot en sådan ordning. Det ligger inte inom ramen för vårt uppdrag i denna del att överväga ändringar i tryckfrihetsförordningen. Vårt uppdrag när det gäller den allmänna översynen av sekretesslagen uppfattar vi närmast vara att överväga hur kraven i tryckfrihetsförordningen bäst kan hävdas. Vi anser att mer generella bestämmelser skulle leda till mer sekretess och att de nuvarande grund-

30 Statstjänstemannaförbundet, 7:16 – och andra hot mot öppenheten s. 66

läggande principerna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen bör bestå.

Sekretesslagen kan emellertid göras mer användarvänlig genom en ny struktur och redaktionella och språkliga ändringar. Genom avdelningar, nya kapitel, underrubriker, hänvisningar, förkortningar av paragrafer och ett modernare språk blir lagen lättare att tillämpa.

Vi kommer i avsnitt 3.6 att redogöra närmare för våra överväganden och förslag när det gäller strukturen i en ny sekretesslag.

3.5.2. Insatser för att främja balansen mellan öppenhet och sekretess

Bedömning: Insatser bör göras så att de samlade konsekvenserna

för öppenheten som olika lagändringar för med sig kan överblickas. På det sättet kan balansen mellan offentlighet och sekretess säkerställas.

Även i fortsättningen kommer sekretesslagen ständigt att ändras. Verksamhetsanknytningen innebär att det är svårt att få överblick över vilka samlade konsekvenser för öppenheten som ändringarna i lagen innebär. För att öka medvetenheten om ändringarnas innehåll och deras konsekvenser är det viktigt att utvecklingen på området följs noga och ständigt utvärderas. Eftersom ändringar i sekretesslagen föreslås i propositioner från alla sakdepartementen behövs en sammanhållande funktion som står för kontinuitet i lagstiftningsarbetet. Det är dessutom av vikt att olika utvecklingstendenser i samhället beträffande frågor med anknytning till offentlighet och sekretess följs upp.

Olika insatser kan tillsammans eller var för sig ge en bättre överblick över ändringarna i sekretesslagen och dess konsekvenser för öppenheten. En typ av insats är att inrätta en kommission eller stående beredning med uppgift att följa utvecklingen på sekretessrättens område. En annan insats kunde vara att regeringen varje år i en skrivelse till riksdagen redovisar de ändringar av sekretesslagen som gjorts och arbetet i övrigt med frågor kring öppenhet och sekretess. Ytterligare en möjlighet skulle kunna vara att utse ett eller flera organ till obligatoriska remissinsatser när det gäller frågor som berör öppenhet och sekretess.

Hos en kommission eller stående beredning kan kunskaper om sekretessrättsliga frågor samlas. Kommissionen eller beredningen

måste ha bred sakkunskap från olika samhällsområden. Uppgiften skulle vara att följa utvecklingen på sekretessrättens område. Kommissionen skulle göra utvärderingar och uppmärksamma utvecklingstendenser i samhället samt vid behov ta initiativ till ändringar i lag eller förordning. Ett sådant organ skulle också kunna ha till uppgift att ordna seminarier i sekretessrättsliga frågor för forskare, företrädare för Regeringskansliet, journalister m.fl. Dessutom skulle det kunna verka som remissinstans och även i övrigt ha en rådgivande funktion i lagstiftningsarbetet.

En skyldighet för regeringen att varje år i en skrivelse till riksdagen redovisa ändringar i sekretesslagen och vilket regeringsarbete som utförts i övrigt vad gäller öppenhet och sekretess, skulle ge en bättre överblick över författningsändringarna och dess konsekvenser för öppenheten. En sådan skrivelse borde även redovisa de framställningar som gjorts från olika myndigheter om skärpningar eller lättnader i sekretessreglerna som inte lett till åtgärder. Skrivelsen skulle ge riksdagen en samlad bild av rättsläget och en möjlighet att bedöma balansen mellan öppenhet och sekretess. En sådan överblick går knappast att få genom beslut i enskilda ärenden.

Att utse ett eller flera organ, t.ex. vissa domstolar, till stående remissinstanser, skulle kunna förstärka kontinuiteten i lagstiftningsarbetet. Inkonsekvenser i lagstiftningen skulle därmed kunna motverkas.

Vi kommer senare i betänkandet att diskutera sambandet mellan personuppgiftslagen, registerförfattningarna och sekretesslagen. När det gäller följderna av olika registerförfattningar finns det enligt vår bedömning skäl till utökade insatser för att förbättra överblicken över nya lagar och förordningar och dess konsekvenser.

Avsikten med de åtgärder vi nu diskuterat är inte att förbättra arbetet med information till medborgarna och utbildning om offentlighetsprincipen av personal och förtroendevalda inom den offentliga förvaltningen. När det gäller detta har Rådet för Öppna Sverige föreslagit att en permanent funktion för öppenhet och insyn inrättas med placering i Statens kvalitets- och kompetensråd. Rådet för Öppna Sveriges slutrapport Öppna Sverige – för en öppen offentlig förvaltning31 bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

31 Ds 2002:27

Vilken eller vilka av ovanstående åtgärder för att främja balansen mellan öppenhet och sekretess som bör vidtas kan diskuteras. En kommission eller stående beredning framstår som mest effektivt eftersom en sådan kan bidra både till en utökad informationsförsörjning, en förbättrad kontinuitet i lagstiftningsarbetet och en uppföljning av olika utvecklingstendenser i samhället på sekretessrättens område. Modellen där regeringen kontinuerligt skall informera riksdagen om arbetet på sekretessrättens område skulle innebära att riksdagen regelbundet gavs en samlad bild av förändringarnas betydelse för öppenheten i samhället. Dessutom skulle en sådan skrivelse kunna stimulera den politiska debatten.

Vi tar inte ställning till vilken eller vilka av metoderna som är att föredra. Insikt i sekretessrättsliga frågor och överblick över de samlade effekterna av ändringar i sekretesslagen och registerförfattningarna är den främsta garantin för att balansen mellan offentlighet och sekretess bibehålls. Därför är det viktigt att åtgärder vidtas som innebär att kunskap och överblick blir tillgänglig på ett samlat sätt. Informationen måste vara tillgänglig för dem som deltar i lagstiftningsarbetet. Det är dock lika viktigt att kunskapen är tillgänglig även för andra, eftersom vårt öppna samhälle är en tillgång för alla. Ansvaret för att balansen mellan öppenhet och sekretess inte försämras ligger i första hand på lagstiftaren och myndigheterna. Men även andra, t.ex. massmedia, som kontrollerar den offentliga verksamheten utifrån, bidrar till att vårt öppna samhälle består.

3.6. Strukturen i en ny sekretesslag

Förslag: Vissa grundläggande begrepp och bestämmelser skall

beskrivas i början av sekretesslagen, eftersom det ökar förståelsen av lagens uppbyggnad. För att göra lagen mera överskådlig och mindre svår att använda skall den delas in i avdelningar och fler kapitel än i dag samt innehålla underrubriker, hänvisningar och innehållsförteckningar.

3.6.1. Grundläggande begrepp och bestämmelser

I svensk förvaltning är utgångspunkten att den information som finns hos myndigheterna är offentlig. Det gäller både gentemot enskilda och andra myndigheter. I förhållande till enskilda gäller det i första hand uppgifter i allmänna handlingar. Men även andra uppgifter kan myndigheterna lämna ut till enskilda trots att det inte finns någon skyldighet att lämna ut dem.

För att myndigheten skall kunna vägra att lämna ut en uppgift i en allmän handling till en enskild, eller vilken uppgift som helst till en annan myndighet, måste uppgiften i princip omfattas av sekretess. Reglerna om sekretess finns i huvudsak i sekretesslagen.

Den tankebana som myndigheten måste följa när det gäller att lämna ut en uppgift, antingen på begäran eller eget initiativ, består således av flera steg. Resonemanget i detta avsnitt bortser från bedömningen av om en handling är allmän eller inte, eftersom den frågan regleras i tryckfrihetsförordningen och inte i sekretesslagen. Först måste myndigheten konstatera om det överhuvudtaget finns en sekretessbestämmelse som kan omfatta den aktuella uppgiften. Gör det inte det är uppgiften offentlig i alla situationer och skall lämnas ut.

Finns det en sekretessbestämmelse, som antingen gäller direkt hos myndigheten eller på grund av en överföringsbestämmelse, måste myndigheten göra den skadeprövning som krävs. Det innebär att myndigheten måste ta ställning till om uppgiften kan lämnas ut just i den aktuella situationen. Konstaterar myndigheten att det uppstår sådan skada att sekretessbestämmelsen hindrar att uppgiften lämnas ut, följer frågan om uppgiften kan lämnas ut med tillämpning av någon sekretessbrytande bestämmelse.

Om det är fråga om sekretess till skydd för enskildas intressen kan den enskilde som huvudregel samtycka till att uppgiften lämnas ut trots att den skyddas av sekretess. Det finns även andra undantag från sekretess, som innebär att en uppgift i ett enskilt fall kan lämnas ut trots att den skyddas av sekretess. Det kan t.ex. gälla om det är fråga om en brottsmisstanke eller om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas till en annan myndighet är större än det intresse sekretessen skall skydda.

Är det fråga om att lämna en uppgift till någon enskild finns det ytterligare en möjlighet som myndigheten måste överväga. Det kan vara så att den skada som utlämnandet skulle innebära kan undanröjas genom att den enskildes möjligheter att röja eller annars

använda uppgiften begränsas. I så fall skall uppgiften lämnas ut med ett sådant förbehåll, dvs. den som tar emot uppgiften omfattas av tystnadsplikt med visst innehåll för uppgiften.

Naturligtvis följs i praktiken inte varje led i denna tankekedja varje gång en uppgift lämnas ut. Ett praktiskt exempel kan vara uppgifter som i de allra flesta fall skyddas av sekretess. Finns det ett undantag som gör det möjligt att lämna ut en sådan uppgift konstaterar den enskilde tjänstemannen antagligen just det och lämnar ut uppgiften i stället för att pröva om uppgiften faktiskt hade kunnat lämnas ut redan därför att det inte finns någon skada i det enskilda fallet. Sådana praktiska lösningar upphäver inte det teoretiska resonemanget ovan.

Den nuvarande sekretesslagen bygger på den tankemodell som vi beskrivit ovan. Denna framgår dock inte alltid tydligt av lagtexten. Vi anser att det skulle vara en fördel för förståelsen av sekretesslagen om denna modell framgår uttryckligen av lagtexten. Vi föreslår därför att vissa grundläggande begrepp bör definieras i inledningen av lagen.

Vissa av begreppen används redan i sekretesslagen, t.ex. sekretessbelagd, men vi ger dem en tydligare innebörd. Andra används inte i lagtext men i litteraturen som hjälpbegrepp, t.ex. primär och sekundär sekretess. Några är dock nya begrepp som vi föreslår bör föras in för tydlighetens skull, t.ex. sekretessreglerad.

Vi föreslår också att vissa bestämmelser om sekretessens grunder införs i inledningen av lagen. Närmare beskrivningar av de olika begreppens innebörd och betydelsen av de grundläggande bestämmelserna finns i avsnitt 3.7 och i författningskommentaren, kapitel 19.

På nästa sida finns en skiss över den tankemodell som vi diskuterat ovan.

3.6.2. Avdelningar och kapitel

Tidigare i detta kapitel har vi konstaterat att de många ändringarna i sekretesslagen har lett till att den med tiden har blivit svåröverskådlig och därmed också svår att tillämpa. Vår bedömning är att sekretessbestämmelserna inte bör förenklas genom att ersättas av mer generellt hållna undantag från insyn. I stället föreslår vi att lagen bör ses över så att det komplicerade regelverket i vart fall blir mera överskådligt.

Vårt förslag till struktur för lagen innebär, precis som dagens sekretesslag, att en myndighet måste tillämpa flera bestämmelser beträffande en viss uppgift. Det är en följd dels av att sekretesslagen måste innehålla vissa allmänna bestämmelser som i systematiskt

hänseende behandlas för sig, dels av dispositionen av de materiella sekretessbestämmelserna.32

I den nuvarande sekretesslagen finns de allmänna bestämmelserna i kapitlen 1, 13 och 14. I dessa finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde, sekretessbegreppets innebörd, vilka personer och organ som måste följa sekretesslagen, överföring av sekretess och undantag från sekretess. Vi föreslår att dessa allmänna bestämmelser skall samlas i en inledande avdelning (avdelning 1). På så sätt blir det tydligt för den som skall tillämpa lagen att det finns vissa bestämmelser som måste beaktas utöver de materiella bestämmelser som gäller för en viss verksamhet. Denna avdelning bör också innehålla den beskrivning av grundläggande begrepp som vi diskuterat i avsnitt 3.6.1.

De materiella sekretessbestämmelserna i sekretesslagen är indelade i kapitel som motsvarar sekretessgrunderna i tryckfrihetsförordningen. En sådan indelning ansågs ge en god överskådlighet och ge grundlagen en starkare styreffekt på lagstiftarens handlande än vad som hade varit fallet tidigare.33 Ett annat motiv för indelningen som fördes fram var att den tvingade myndigheterna att såväl för sig själva som för den som begär ut handlingar klargöra på vilken av flera tänkbara sekretessgrunder en vägran att lämna ut handlingen berodde.34 I den nuvarande sekretesslagen motsvarar kapitlen 2–6 och 10 punkterna 1–5 och 7 i 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen. Skyddet för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, 2 kap. 2 § första stycket 6, motsvarar kapitlen 7–9 i sekretesslagen.

Av samma orsaker som angetts i förarbetena till den nuvarande sekretesslagen, anser vi också att kopplingen mellan sekretessgrunderna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagens indelning bör bibehållas. När det gäller bestämmelserna till skydd för allmänna intressen, 2–6 och 10 kap. sekretesslagen, innebär detta inga större problem för överskådligheten. De tre kapitel i den nuvarande sekretesslagen som rör skyddet för enskilda intressen har numera dock blivit mycket långa. De innehåller tillsammans 101 paragrafer. Flera av dessa innehåller fler än tre stycken, som kan innehålla materiella bestämmelser som inte alltid ligger nära varandra.

För att förbättra överskådligheten när det gäller bestämmelserna om sekretess till skydd för enskilda intressen föreslår vi att bestäm-

32 Jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 70 33 Ibid 34 Ds Ju 1977:11/Del 1 s. 118

melserna i de nuvarande tre kapitlen delas in i fler kapitel. Indelningen bör bygga på i vilken verksamhet bestämmelserna skall tillämpas.

En sådan indelning bör återspegla det sätt på vilket sekretesslagen används i det allmännas verksamhet. Indelningen innebär vidare att det blir möjligt att dela upp långa paragrafer i flera paragrafer. Vissa av förslagets kapitel motsvarar i stor utsträckning endast en eller ett fåtal paragrafer i dagens sekretesslag. En annan fördel är att nya sekretessbestämmelser kan anges tillsammans med närliggande bestämmelser i stället för att, som i dag, föras in sist i ett långt kapitel. För att trots denna indelning behålla kopplingen till tryckfrihetsförordningen bör dessa kapitel samlas i en avdelning som får rubriken Sekretess med hänsyn till enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden (avdelning 3).

På motsvarande sätt bör bestämmelserna till skydd för allmänna intressen samlas i en avdelning som får rubriken Sekretess med hänsyn till allmänna intressen (avdelning 2). I denna avdelning kommer anknytningen till tryckfrihetsförordningens sekretessgrunder att finnas genom kapitlens rubriker precis som i dag.

I 11 och 12 kap. sekretesslagen finns vissa materiella bestämmelser med anknytning till riksdagen, regeringen, JO, JK och domstolar. Vissa av dessa bestämmelser rör frågor som vi föreslår skall regleras i första avdelningen. Det finns dock alltjämt ett behov av särskilda materiella bestämmelser för dessa organ som får och lämnar uppgifter från respektive till många olika myndigheter och organ. Vi föreslår att dessa bestämmelser samlas i fjärde avdelningen.

Den femte avdelningen innehåller reglerna om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Dessa regler finns i den nuvarande sekretesslagens 16 kap.

Den nuvarande sekretesslagen innehåller även vissa bestämmelser som rör myndigheternas hantering av allmänna handlingar (15 kap.). Vi har i ett delbetänkande föreslagit att dessa regler bör ingå i en särskild lag om hantering av allmänna handlingar.35 Kvar i sekretesslagen finns enligt det förslaget endast bestämmelser om sekretessmarkering (hemligstämpel) och överklagande. Dessa bestämmelser passar bland de allmänna bestämmelserna i första avdelningen.

Att lagen delas in i flera kapitel än den nuvarande sekretesslagen, varav flera är ganska korta, underlättar ändringar. Det blir naturligt att införa paragrafer med bokstavsbeteckningar (t.ex. 1 a §) för att

35 SOU 2002:97

nya bestämmelser skall kunna få den mest logiska placeringen. Om det med tiden blir för många sådan paragrafer i ett kapitel, kan kapitlet omarbetas. Ibland kan det även vara ofrånkomligt att införa kapitel med bokstavsbeteckning. En sådan lösning diskuterades i samband med att inkomstskattelagen (1999:1229) infördes och godtogs där.36

3.6.3. Innehållsförteckningar, underrubriker och hänvisningar

För att ytterligare förbättra möjligheterna att använda sekretesslagen på ett bra sätt, föreslår vi att lagen skall innehålla innehållsförteckningar. Dessa finns på tre nivåer för att motsvara lagens uppbyggnad, dvs. hela lagen, avdelningar och de flesta kapitel.

I lagens första kapitel finns en beskrivning över innehållet i lagens avdelningar och en beskrivning av den första avdelningens innehåll. Beskrivningen av avdelningens innehåll motsvarar i princip rubrikerna på de kapitel som ingår i avdelningen. På motsvarande sätt inleds övriga avdelningar med kapitel som beskriver innehållet på kapitelnivå. Slutligen inleds i princip varje kapitel med en paragraf där innehållet i kapitlet presenteras.

När det gäller innehållsförteckningar i kapitel har vi övervägt olika lösningar. Att ha det även i korta kapitel skulle kunna ge ett överarbetat intryck i vart fall i den tryckta versionen av lagtexten. För den som läser lagtexten i elektronisk form behöver det dock inte bli så. För närvarande är SFS via Internet inte strukturerade så att det går att söka på kapitelrubrik eller nummer på paragraf. Detta är dock möjligt i flera rättsdatabaser. Detta talar med styrka för att alla kapitel bör innehålla en inledande innehållsförteckning. Dessutom är det svårt att i efterhand införa en inledande paragraf över innehållet om det visar sig att ett från början kort kapitel blir allt längre.

Vårt förslag till lagtext innehåller två kapitel som består av enbart en paragraf.37 För båda dessa kapitel gäller, ganska naturligt, att innehållet beskrivs direkt av kapitelrubriken. Trots resonemangen ovan anser vi att det skulle föra för långt att ha innehållsförteckningar även i dessa kapitel. Vårt förslag innebär således att alla, utom två, kapitel med materiella bestämmelser inleds med en

36Prop. 1999/2000:2 s. 491, bet. 1999/2000:SkU2, rskr. 1999/2000:11737 18 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart och 44 kap. Sekretess för växeltelefonister

innehållsförteckning. För att underlätta läsningen inom ett kapitel bör det även finnas många underrubriker i lagtexten.

Lösningen med inledande paragrafer som anger vad kapitlet innehåller, diskuterades i samband med att den nya inkomstskattelagen infördes. Lagrådet hade inga invändningar mot lösningen. Lagrådet ansåg att även sådana inledande paragrafer borde ha egna underrubriker. Regeringen godtog Lagrådets synpunkter, och inkomstskattelagen utformades mot bakgrund av detta.38

För att göra sekretesslagen mer lättillgänglig, föreslår vi att det i lagtexten skall finnas upplysningar om att det kan finnas bestämmelser som berör samma sak på andra ställen i lagtexten. Även denna teknik diskuterades i samband med att inkomstskattelagen infördes.39Där anfördes att hänvisningarna inte var nödvändiga men att den pedagogiska vinsten är stor. Risken att en läsare kan bli missledd så att han inte hittar en relevant bestämmelse eller lag förefaller mindre än att en läsare inte hittar en sådan bestämmelse eller lag på grund av att en hänvisning saknas. Vi delar dessa synpunkter och anser att hänvisningar bör föras in även i ett förslag till ny sekretesslag. Det ligger dock i sakens natur att hänvisningarna inte kan bli uttömmande.

3.7. Några begrepp och bestämmelser som bör komma till uttryck i den nya sekretesslagen

3.7.1. Överföring av sekretess samt primär och sekundär sekretess

Förslag: Bestämmelserna om överföring av sekretess skall om-

formuleras så att det framgår att det inte är själva sekretessen som överförs, utan att det är sekretessbestämmelsens tillämplighet som följer med uppgiften från den utlämnande till den mottagande myndigheten. Dessutom skall begreppen primär och sekundär sekretess definieras i lagen och en bestämmelse införas som klargör att sekretess inte överförs automatiskt mellan myndigheter.

Som angavs i avsnitt 3.6.1 bör vissa grundläggande begrepp och bestämmelser införas i den nya lagen. I huvudsak redovisas innebörden av dessa i författningskommentaren. Det kan dock finnas

38 A. prop. s. 489 f. 39 A. prop. s. 490 f.

anledning att redan nu behandla betydelsen av uttrycket överföring av sekretess och därtill hörande begrepp. En mer noggrann beskrivning av regelsystemet när det gäller sekretessens räckvidd och spridning finns i avsnitt 6.1 och 6.2.

En av sekretesslagens mer grundläggande principer är att en sekretessbestämmelse som gäller för en uppgift hos en myndighet inte automatiskt blir tillämplig hos en annan myndighet när uppgiften lämnas dit. För att uppgiften hos den mottagande myndigheten skall kunna omfattas av sekretess krävs att det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig för den mottagande myndigheten (primär sekretess), eller att det finns en särskild överföringsbestämmelse som medför att sekretessen sprids utanför sitt ursprungliga tillämpningsområde (sekundär sekretess).

Överföringsbestämmelser finns t.ex. i 3 kap. 1 §, 6 kap. 1 §, 7 kap. 15 §, 8 kap. 8 § och 8 kap. 10 §sekretesslagen. I 11-13 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om överföring av sekretess till regering, riksdag, JO och JK (11 kap.) och domstolarna (12 kap.) samt vissa andra myndigheter (13 kap.).

Även om överföringsbestämmelserna är uppbyggda på olika sätt beskrivs själva överföringen i princip på samma sätt i samtliga bestämmelser. I 3 kap. 1 § anges t.ex. att sekretess gäller hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt vad nu har sagts, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också hos den myndigheten.

I 7 kap. 15 § andra stycket sägs att sekretess gäller i ärende om fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Om en uppgift för vilken sådan sekretess gäller har lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. I 12 kap. 1 § sekretesslagen anges att om en domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet erhåller en uppgift från domstol eller annan myndighet som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos domstolen.

Enligt ordalydelsen i de nu redovisade bestämmelserna verkar en förutsättning för att sekretessen skall överföras till den myndighet som tar emot uppgiften vara att sekretess gäller för uppgiften hos den överlämnande myndigheten eller att uppgifterna är sekretessbelagda där. Vi menar att dessa uttryckssätt är vilseledande. Om

den aktuella bestämmelsen innehåller ett skaderekvisit, måste detta vara uppfyllt för att sekretess skall gälla. Det kan emellertid tänkas att någon skada inte anses uppkomma i förhållande till just den myndighet som begär att få ut en uppgift. I så fall föreligger ingen sekretess hos den utlämnande myndigheten och det finns därmed ingen sekretess att överföra till den mottagande myndigheten. Det är svårt att tänka sig att tillämpligheten av överföringsbestämmelserna avsetts vara beroende av utgången av sekretessprövningen i förhållande till den mottagande myndigheten.

En annan fråga är vad som avses med uttrycket ”gäller sekretessen också där”. Om sekretess konstateras föreligga hos den utlämnande myndigheten, men det finns en bestämmelse som anger att sekretessen inte hindrar att uppgiften röjs för den andra myndigheten, skall uppgiften lämnas ut. Om det verkligen var så att det var själva sekretessen som överfördes till den mottagande myndigheten skulle denna efter mottagandet vara bunden av den utlämnande myndighetens sekretessprövning. Myndigheten skulle alltså inte själv ha någon möjlighet att pröva frågan om sekretess om uppgiften begärdes utlämnad från den myndigheten. Av förarbetena framgår att detta inte varit avsikten med regleringen.40

Frågan är då vad som egentligen menas med överföring av sekretess. I kommentaren till sekretesslagen anges följande.

Det område för en sekretessregels tillämpning som följer av att sekretessen är begränsad till ett visst ärende, en viss verksamhet eller en viss myndighet har i lagens förarbeten kallats för det primära sekretessområdet. Inom detta område gäller alltså s.k. primär sekretess. Lagen innehåller emellertid regler som innebär att sekretessen kan spridas utanför det primära sekretessområdet. I förarbetena kallas detta för sekundär sekretess.

Det bör påpekas att termerna primär och sekundär sekretess endast används som hjälpmedel vid beskrivningen av regleringen. Någon principiell skillnad föreligger alltså inte mellan primär och sekundär sekretess. I begreppet sekundär sekretess ligger endast att en sekretessregel på grund av en särskild föreskrift i lagen tillämpas utanför sitt primära område. Den primära och sekundära sekretessen faller sålunda alltid tillbaka på samma bestämmelse.41

Med att sekretessen överförs skall således avses att den mottagande myndigheten vid ett utlämnande skall tillämpa samma sekretessbestämmelse som den överlämnande myndigheten. Detta framgår

40Prop. 1979/80:2 Del A s. 72 ff. 41 Regner m.fl. s. III:8

även av förarbetena.42 För att det skall framgå även av lagtexten bör överföringsbestämmelserna ändras så att det av dessa kan utläsas att det är skyldigheten att tillämpa den utlämnande myndighetens sekretessbestämmelse som överförs till myndighet som tar emot uppgiften.

En annan otydlighet när det gäller överföringsbestämmelserna finns i de bestämmelser som utformats som 3 kap. 1 § och i 7 kap. 15 § andra stycket sekretesslagen. Uttrycket ”om en uppgift för vilken sådan sekretess gäller har lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där” kan leda till uppfattningen att sekretess även gäller hos en myndighet som mottar uppgifter från en enskild eller som mottar uppgiften från en myndighet till vilken sekretessen överförts.43 Sekretess kan emellertid endast överföras mellan myndigheter, inte från enskild till myndighet.

Det ligger vidare i överföringsbestämmelsernas natur att de inte i sig skall tillämpas i flera led från myndighet till myndighet.44 Om det är en heltäckande effekt man vill uppnå bör enligt vår uppfattning sekretessregleringen utformas som en primär sekretessbestämmelse för berörda myndigheter. Däremot gäller att även en sekundär sekretessbestämmelse som tillämpas hos en myndighet kan överföras till en annan myndighet, om överföringsbestämmelsens utformning medger det. Även ur dessa aspekter bör överföringsbestämmelserna omformuleras.

För att principerna kring sekretessens räckvidd och spridning klarare skall framgå bör dessutom begreppen primär och sekundär sekretessbestämmelse införas i lagen, liksom en bestämmelse om att sekretess inte automatiskt överförs mellan myndigheter.

Vi föreslår mot bakgrund av det anförda att överföringsbestämmelserna förtydligas. Av deras ordalydelse skall framgå att det är själva sekretessbestämmelsen hos den utlämnande myndigheten som följer med uppgiften till den mottagande myndigheten och blir tillämplig också hos denna. Det skall dessutom framgå mellan vilka myndigheter överföringsbestämmelsen gäller. Vi föreslår också att begreppen primär och sekundär sekretessbestämmelse införs i lagen, liksom en ny bestämmelse om att sekretess inte överförs automatiskt mellan myndigheter.

42 A. prop. s. 78 43 Se JO 2000/01 s. 44 44 Jfr a. prop. s. 76

3.7.2. Konkurrerande bestämmelser

Förslag: Principen vid konkurrens mellan flera primära sekretess-

bestämmelser till skydd för samma intresse har ansetts vara att myndigheten skall tillämpa den bestämmelse som ger det starkaste sekretesskyddet. Denna princip skall lagfästas. Vidare skall en bestämmelse som löser situationen vid konkurrens mellan primär och sekundär sekretess införas. Innebörden av denna bör vara att när både en primär och en sekundär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig, skall den sekundära sekretessbestämmelsen inte tillämpas. En sådan generell bestämmelse ersätter bl.a. 12 kap. 1 § och 13 kap. 6 §sekretesslagen.

De materiella bestämmelserna i sekretesslagen är indelade i kapitel som motsvarar sekretessgrunderna i tryckfrihetsförordningen. I vårt förslag beträffande strukturen i en ny sekretesslag har vi ansett att kopplingen mellan sekretessgrunderna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagens indelning när det gäller de materiella bestämmelserna bör behållas. Detta innebär, liksom i dag, att en uppgift hos en myndighet kan omfattas av sekretess enligt flera bestämmelser. När flera sekretessbestämmelser är tillämpliga i en och samma verksamhet för samma intresse, gäller enligt nuvarande ordning att den strängare sekretessen fäller utslaget.45 Denna ordning bör gälla även i fortsättningen. För tydlighets skull anser vi att den bör komma till uttryck i lagtexten.

När det gäller konkurrensen mellan en primär och en sekundär sekretessbestämmelse anges det i 13 kap. 6 § sekretesslagen att överföringsbestämmelserna i 1–5 §§ inte skall tillämpas om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten. Inte heller överföringsbestämmelsen i 12 kap. 1 § beträffande uppgifter som lämnas till domstol skall, enligt bestämmelsens andra stycke, tillämpas om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten.

För en tydlig reglering av vad som skall gälla vid konkurrens mellan en primär och en sekundär sekretessbestämmelse anser vi att konkurrensbestämmelserna som finns bl.a. i 13 kap. 6 § och 12 kap. 1 §sekretesslagen skall utformas som en generell bestämmelse.

45Prop. 1979/80:2 Del A s. 70

Vi föreslår således att två konkurrensregler införs i sekretesslagen. Den ena skall ange vad som gäller vid konkurrens mellan flera primära sekretessbestämmelser till skydd för samma intresse. Den andra skall ange vad som gäller vid konkurrens mellan primära och sekundära sekretessbestämmelser. Bestämmelserna bör införas i sekretesslagens inledande del (avd. 1).

3.8. Sekretessbestämmelser som gäller oavsett hos vilken myndighet en uppgift finns

Bedömning: Det är mycket viktigt att lagstiftaren, när nya

sekretessbestämmelser införs eller gamla förändras, tydligt tar ställning till om en sekretessbestämmelse skall tillämpas inom hela den offentliga förvaltningen eller endast i vissa verksamheter. Detta ställningstagande måste också på ett tydligt sätt framgå av lagtexten. Eftersom det krävs omfattande materiella övervägande på flera olika sakområden, har vi inte haft möjlighet att föreslå de önskvärda förändringarna av nu gällande sekretessbestämmelser.

De materiella reglerna i sekretesslagen är väsentligen av uppräknande karaktär. Sekretessen anges ofta gälla i ärenden av visst slag eller inom en viss verksamhet. Vid sekretesslagens tillkomst ville lagstiftaren undvika att låsa regleringen till den dåvarande förvaltningsorganisationen. Därför saknades i regel anknytningar till namngivna myndigheter i sekretessbestämmelserna.46

Sekretessbestämmelserna är uppbyggda av tre delar, föremålet för sekretessen, sekretessens räckvidd och sekretessens styrka. Sekretessens föremål utgörs av information med visst innehåll och anges i lagen genom ordet uppgift tillsammans med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens art. Sekretessen enligt sekretesslagen gäller i hela det allmännas verksamhet. I en del fall kan en sekretessbestämmelse därmed, om den inte innehåller ytterligare begränsningar, göras tillämplig inom hela det allmännas verksamhet.47 En sådan bestämmelse saknar ett särskilt rekvisit om sekretessens räckvidd.

Det har dock ansetts lämpligt att i de flesta fall begränsa tillämpningsområdet för sekretessreglerna, se vidare avsnitt 6.1 och 6.2. I lagen anges detta genom uttryckssätt som att sekretess gäller i

46Prop. 1979/80:2 Del A s. 71 47 T.ex. 2 kap. 1 § (utrikessekretess) och 2 kap. 2 § (försvarssekretess) sekretesslagen

verksamhet eller i ärende av angivet slag eller, ibland, vid viss myndighet. Innebörden av begränsningsuttrycken är i de flesta fall klar i praktiken. Grovt taget innebär det att sekretessen är inskränkt till den information som är knuten till en verksamhet eller till ett ärende av visst slag respektive till information som har samlats hos viss myndighet.48

Syftet med sekretesslagens detaljerade regler är att rätten till insyn i allmänna handlingar skall begränsas i så liten utsträckning som möjligt. Det är således viktigt att sekretessbestämmelserna får en sådan utformning att det tydligt framgår om de skall tillämpas generellt inom den allmänna förvaltningen eller endast i en viss verksamhet.

Vi har övervägt om det uttryckligen bör framgå av lagtexten för vissa bestämmelser att den aktuella sekretessen gäller oavsett hos vilken myndighet en uppgift finns. Det gäller främst de bestämmelser där uttrycket ”uppgifter som hänför sig till” getts innebörden att sekretess gäller oavsett hos vilken myndighet uppgiften finns.49Även andra bestämmelser berörs av denna diskussion. Det är vissa bestämmelser där uttrycket ”uppgifter som hänför sig till” används utan att innebörden diskuterats. För dessa bestämmelser framgår det dock av förarbetena att syftet är att skapa ett sekretesskydd som motsvarar det i de bestämmelser där innebörden av uttrycket ”uppgifter som hänför sig till” diskuterats.50

Det finns en risk att ett förtydligande av de angivna bestämmelserna så att det direkt av lagtexten framgår att de skall tillämpas oavsett hos vilken myndighet en uppgift befinner sig tolkas motsatsvis. Vi har därför övervägt att göra motsvarande tillägg i andra bestämmelser som skall tillämpas i alla verksamheter. Vissa sådana bestämmelser är lätta att upptäcka, t.ex. utrikessekretessen51och försvarssekretessen52. Även för vissa andra bestämmelser är det ganska enkelt att förstå att de skall tillämpas oavsett hos vilken myndighet en uppgift av den aktuella typen finns. Det gäller t.ex.

48Prop. 1979/80:2 Del A s. 72 49 4 kap. 2 § (prop. 1979/80:2 Del A s. 138 och Regner m.fl. s. 4:3), 5 kap. 1 § första stycket (bet. KU 1979/80:37 s. 23 och Regner m.fl. s. 5:5), 6 kap. 2 § första stycket (prop. 1979/80:2 Del A s. 148 och Regner m.fl. s. 6:8), samt 6 kap. 3 § första stycket (Regner m.fl. s. 6:12) 50 4 kap. 4 § (prop. 2001/02:69 s. 20), 4 kap. 5 § (prop. 2001/02:167 s. 84), 5 kap. 1 § andra stycket (prop. 1997/98:97) och 5 kap. 7 § första stycket (prop. 1999/2000:61 s. 164) 512 kap. 1 § sekretesslagen522 kap. 2 § sekretesslagen

bestämmelser om sekretess för upphovsrättsligt skyddade verk53och för information från allmän kameraövervakning54.

Det finns dock sekretessbestämmelser som har fått en utformning som kan ge intryck av att de skall tillämpas hos alla myndigheter trots att detta inte är avsikten. Ett viktigt exempel är bestämmelsen om sekretess till skydd för enskilda i förundersökning m.m.55 Med stöd av denna bestämmelse gäller sekretess för uppgift bl.a. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (första stycket 1). Vidare gäller sekretess i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (första stycket 4). Den som bara läser lagtexten skulle på goda grunder kunna dra slutsatsen att sekretess gäller för uppgifter i t.ex. en förundersökning oavsett hos vilken myndighet uppgiften befinner sig. Beträffande annan verksamhet för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott framgår det av lagtexten att sekretessen gäller endast hos de uppräknade myndigheterna.

En sådan tolkning som anknyter till ordalydelsen överensstämmer inte med praxis. Av praxis framgår att när det gäller uppgifter i förundersökning och andra utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning så gäller sekretess endast hos polis- och åklagarmyndighet etc.56 Resonemanget bygger på en jämförelse med utformningen av bestämmelsen om sekretess för motsvarande uppgifter till skydd för utredningsåtgärder eller verksamheten.57

I propositionen var förslagen till båda dessa bestämmelser, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §sekretesslagen, utformade på samma sätt. Konstitutionsutskottet bedömde att den föreslagna ordalydelsen av 5 kap. 1 § sekretesslagen skulle innebära att uppgifter i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott inte skulle omfattas av sekretess hos andra myndigheter, trots att det skulle innebära att syftet med utredningsåtgärder motverkades eller den framtida verksamheten skadades (5 kap. 1 § första stycket 4 sekretesslagen). För att åtgärda detta byttes uttrycket ”uppgift i” mot ”uppgift som hänför sig till”.58

538 kap. 27 § sekretesslagen547 kap. 32 § sekretesslagen559 kap. 17 § sekretesslagen56RÅ 1989 ref 121575 kap. 1 § sekretesslagen58 Bet. KU 1979/80:37 s. 23

Motsvarande ändring gjordes inte i sekretessbestämmelsen till skydd för enskilda intressen och frågan diskuterades inte heller. Detta har i det ovan angivna rättsfallet tolkats så att sekretessbestämmelsen till skydd för enskilda intressen endast skall tillämpas hos polis- och åklagarmyndigheten etc. trots att dessa räknas upp först i punkten 4.

Som framgått ovan har uttrycket ”uppgift som hänför sig till” tillmätts en mycket specifik betydelse i vissa bestämmelser och tolkats motsatsvis i andra fall. Uttrycket förekommer dock även i andra bestämmelser i den nuvarande sekretesslagen. I dessa fall kan innebörden inte vara att den aktuella sekretessbestämmelsen skall tillämpas oavsett hos vilken myndighet uppgiften finns, eftersom sekretessbestämmelsen samtidigt pekar ut den myndighet eller den verksamhet där den skall tillämpas.59

Det är olyckligt att en så viktig fråga som den om sekretessens räckvidd och spridning i vissa fall gjorts beroende av språkliga formuleringar som inte tydligt uttrycker om bestämmelsen är avsedd att tillämpas i alla verksamheter eller endast begränsat till vissa. Vår bedömning är att det inte går att införa ett förtydligande tillägg i alla generellt tillämpliga bestämmelser utan att göra omfattande undersökningar av behovet av sekretess. Då sådana överväganden inte ryms inom vårt uppdrag har vi bedömt att vi inte har möjlighet att förtydliga de aktuella bestämmelserna på ett sätt som vore lämpligt.

Sammantaget anser vi att det är mycket viktigt att lagstiftaren när nya sekretessbestämmelser införs eller gamla förändras, tydligt tar ställning till om en sekretessbestämmelse skall tillämpas inom hela den offentliga förvaltningen eller endast i vissa verksamheter. Detta ställningstagande måste också på ett tydligt sätt framgå av lagtexten.

59 T.ex. 5 kap. 5 § andra stycket 1 (hos Rikspolisstyrelsen), 7 kap. 9 § första stycket (i förskoleklassen, grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan), 7 kap. 11 § första stycket (i myndighets personalsociala verksamhet) och 8 kap. 4 § andra stycket (hos Konkurrensverket)

4. Skaderekvisiten samt skade- och menbedömningen

4.1. Skaderekvisiten

4.1.1. Gällande rätt

Med offentlighetsprincipen som utgångspunkt är strävan att sekretess skall gälla endast i den omfattning som är nödvändig för att skydda det intresse som ligger till grund för bestämmelsen. Ett medel för att åstadkomma detta är att använda s.k. skaderekvisit, dvs. särskilda rekvisit som anger vilken styrka sekretessen har.

Skaderekvisiten i sekretesslagen är av två huvudtyper, det raka och det omvända. Det raka innebär en presumtion för offentlighet. I det fallet föreligger sekretess bara vid en viss skaderisk. Det omvända skaderekvisitet innebär att sekretess är huvudregel. I det fallet får en uppgift lämnas ut endast om det bedöms vara oskadligt att göra det.

Det raka skaderekvisitet utgår alltså från offentlighet, vilket uttrycks med att sekretess gäller, om det kan antas att en viss skada inträffar om uppgiften röjs. Skadebedömningen kan som regel ske inom ganska vida ramar.1 Bedömningen skall göras utifrån själva uppgiften. Det betyder att någon bedömning av det enskilda fallet inte alltid behöver göras. Det är i stället uppgiften i sig som är avgörande för om ett utlämnande kan vara ägnat att skada det intresse som skall skyddas av sekretessen. Om uppgiften är sådan att den typiskt sett måste betraktas som harmlös, skall den alltså normalt falla utanför sekretessen. Skulle uppgiften å andra sidan vara av sådant slag att den lätt kan komma att missbrukas, t.ex. om det rör någon mera betydelsefull omständighet inom försvaret, skall den i de flesta fall anses vara omfattad av sekretess. Avgörande betydelse bör alltså tillmätas arten av den uppgift som efterfrågas.2

1Prop. 1979/80:2 Del A s. 80 2 Ibid

Härigenom vinner man den fördelen att man sällan behöver frångå den till offentlighetsprincipen hörande grundsatsen att den som begär en uppgift hos myndighet inte skall behöva legitimera sig och tala om varför han eller hon vill ta del av en viss uppgift. Frågan om vem som begär en uppgift eller ändamålet med begäran kan emellertid få betydelse när sekretessfrågan skall avgöras. Om det i ett särskilt fall framgår att den som begär att få ut en uppgift för vilken sekretess föreskrivs med ett rakt skaderekvisit kommer att använda uppgiften till skada eller men för den uppgiften rör gäller sekretess för uppgiften. Avsikten är emellertid inte att tjänstemännen normalt själv skall försöka utröna om omständigheter av nämnt slag föreligger i ett visst utlämnandefall. En sådan åtgärd bör förekomma endast om det finns särskild anledning till det.3

Det omvända skaderekvisitet utgår från sekretess som huvudregel. Sekretessen uttrycks på så sätt att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada eller men. Detta innebär att tillämparen i praktiken har ett begränsat utrymme för sin bedömning. För att kunna bedöma om en uppgift omfattas av sekretess vid tillämpningen av ett omvänt skaderekvisit måste hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Många gånger måste mottagarens identitet och avsikter vara kända för att det skall kunna avgöras om en uppgift kan lämnas ut.4 Upplysningar om sökandens identitet och avsikter kan dock medföra att det framstår som oskadligt att lämna ut uppgifterna.

4.1.2. Historik

Redan i förarbetena till 1937 års sekretesslag (Lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar) framhölls risken med att alltför generella sekretessbestämmelser skulle leda till onödiga inskränkningar av offentligheten. Samtidigt framfördes kritik mot att utrymmet för skönsmässiga bedömningar i samband med utlämnande av uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden skulle medföra tillämpningssvårigheter. Utrymmet för skönsmässiga bedömningar enligt 1937 års lag var dock mycket begränsat.

År 1960 tillsattes Offentlighetskommittén (OK) med uppgift att göra en översyn av reglerna om allmänna handlingars offentlighet.

3 A. prop. s. 81 4 A. prop. s. 82

Kommittén lade fram sitt arbete i betänkandet SOU 1966:60. Kommittén föreslog ett nytt 2 kap. i tryckfrihetsförordningen som angav utgångspunkterna för offentlighetsprincipen och de undantag från den som medgavs. På så sätt skulle tryckfrihetsförordningen innehålla de principiella förutsättningarna för sekretess och sekretessens gränser. När det gällde sekretess till skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden föreslogs särskilda skadebedömningar. Dessa motiverades med att endast inskränkningar i offentlighetsprincipen som var helt nödvändiga skulle få göras och att en ordning utan skadebedömningar skulle leda till ökad sekretess. Kritik framfördes mot förslaget, som ansågs leda till tillämpningssvårigheter.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) tillsattes 1969 för att göra en översyn av lagstiftningen om offentlighet och sekretess och redovisade sitt arbete i betänkandet SOU 1975:22. Även för OSK var utgångspunkten för arbetet att undantag från offentlighetsprincipen skulle göras endast om viktiga allmänna och enskilda intressen gjorde det nödvändigt. OSK menade att 1937 års sekretesslag byggde på en presumtion för sekretess och ansåg att offentlighet i stället borde framhållas som huvudregel. Ett medel för det var att göra sekretessen beroende av en bedömning av vilken skada ett utlämnande skulle kunna få. Genom att använda uttryckliga skaderekvisit skulle myndigheter tvingas ta ställning till om det verkligen fanns skäl för att hemlighålla en handling. Med hjälp av skaderekvisit gavs också möjlighet att ta hänsyn till hur starkt sekretessbehovet var.5 OSK förklarade sig vara medveten om det extra arbete som en skadeprövning skulle innebära för myndigheterna men bedömde att de fördelar i fråga om klarhet och följdriktighet som konstruktionen innebar övervägde dessa nackdelar.

I maj 1975 tillsattes Tystnadspliktskommittén. Kommittén redovisade sitt arbete redan i december samma år.6 I betänkandet fanns förslag till en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt.

OSK:s och TK:s betänkanden bereddes i Justitiedepartementet och resulterade såvitt gällde handlingssekretessen och tystnadsplikterna i en departementspromemoria med förslag till en ny sekretesslag som innehöll en gemensam reglering av dessa två områden.7 I promemorian föreslogs en reglering där sekretessen knöts

5SOU 1975:22 s. 916SOU 1975:1027 Ds Ju 1977:11

till en viss uppgift i stället för till en viss handling. På så sätt kom sekretessen att innefatta såväl rätten att ta del av allmänna handlingar som förbud för en offentlig funktionär att röja uppgifter av visst slag.

Utgångspunkten för lagen var att offentlighetsprincipen skulle gälla utom i fall där det fanns grundade skäl att anta att offentlighet skulle kunna leda till någon form av skada. Som ett grundläggande skäl för den inställningen åberopades regeln i 2 kap. 12 § regeringsformen, som anger att begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna, t.ex. yttrandefriheten, inte får gå utöver vad som är “nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den“.8 För att uppfylla dessa förutsättningar på bästa sätt försökte promemorian ange varje ämnesområde för sekretessregleringen så noggrant som möjligt.

Ett annat sätt för begränsning av sekretessen var användandet av skaderekvisit. Det ansågs visserligen vara möjligt att i vissa avseenden använda beskrivande kriterier i de materiella reglerna för att avgränsa sekretessen. Sådana beskrivningar ansågs dock inte vara tillräckliga för att förhindra att sekretessen blev schablonmässig. Det föreslogs därför att beskrivningen av sekretessföremålet skulle kompletteras med ett krav på att det även skulle finnas en risk för skada för att sekretess skulle gälla.9 Utan ett skaderekvisit fanns det risk för att även en tämligen harmlös uppgift som omfattades av den objektiva sekretessförutsättningen skulle bli föremål för sekretess. Samtidigt framhölls att det kunde finnas uppgifter som normalt sett inte är skyddsvärda men som i vissa sammanhang kan vara det.

Förslaget till den nya sekretesslagen kom att bygga på ett flitigt användande av skaderekvisit. Precis som OSK gav promemorian också uttryck för de ökade tillämpningsproblem som kunde bli följden av att skaderekvisit infördes. Svårigheterna i detta avseende borde emellertid inte överdrivas och inställningen var att dessa kunde minskas genom en lämplig utformning av skaderekvisiten. Viktigt i det sammanhanget var att ha så få olika typer av rekvisit som möjligt. I promemorian föreslogs två olika slags skaderekvisit; raka och omvända. De omvända förekom dock i två olika varianter. Det gjordes också en ansträngning att försöka beskriva skadan så konkret som möjligt i varje enskilt fall.

8 A. Ds Ju/Del 1 s. 15 9 A. Ds Ju/Del 1 s. 130

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian tilldrog sig skaderekvisiten stort intresse. De flesta remissinstanser var positiva till användandet av skaderekvisit och menade att detta var ett bra sätt att begränsa sekretessen. Flera av remissinstanserna var dock kritiska mot rekvisitens utformning och efterlyste skaderekvisit som var lättare att tillämpa. Det ifrågasattes också om användandet av skilda rekvisit fyllde någon praktisk funktion, eftersom sekretesskyddet förmodligen skulle bli lika starkt oavsett vilket rekvisit som tillämpades. Dessutom menade flera av dem som yttrade sig att utformningen av det omvända skaderekvisit med olika gradskillnader var svårtolkat och därför skulle leda till tillämpningssvårigheter.

I prop. 1979/80:2, Förslag till Sekretesslag m.m., anslöt sig departementschefen till bedömningen i promemorian att det var nödvändigt med en detaljerad och utförlig reglering för att inte inskränka offentligheten mer än nödvändigt. Skaderekvisit ansågs vara en bra metod för att avgränsa sekretessområdet. För att underlätta tillämpningen av skaderekvisiten ansågs det dock tillräckligt med en variant av det omvända skaderekvisitet. Departementschefen gjorde bedömningen att systemet med skaderekvisit visserligen kunde tyckas ställa höga krav på tillämparen men att den praktiska skillnaden mot de rådande förhållandena inte skulle bli så stor. De propåer om ytterligare klargöranden och önskemål om tillämpningsföreskrifter som hade framförts av vissa remissinstanser avfärdades därför. I stället lämnades frågan om ledning för rättstillämpningen över till att lösas genom utveckling av praxis.10

4.1.3. Ett enhetligt skaderekvisit

Som tidigare nämnts uppkom vid remissomgången som föregick sekretesslagen frågan om det fanns behov av olika skaderekvisit vid skadebedömningen. Det var flera remissinstanser som ifrågasatte om det fanns någon praktisk skillnad mellan den prövning som skulle göras vid raka skaderekvisit och den som skulle ske vid omvända rekvisit. Vissa tyckte att det raka skaderekvisitet var allt för svagt och förordade att det omvända rekvisitet skulle användas genomgående.

Andra remissinstanser ansåg att åtskillnaden mellan de två typerna av rekvisit var onödig och menade att det skulle vara tillräckligt

10Prop. 1979/80:2 Del A s. 85

med ett neutralt rekvisit. Ett sådant borde då vara utformat så att det gav den tillämpande myndigheten möjlighet att, inom ramen för skadeprövningen, göra en avvägning mellan behovet av insyn och intresset av skydd för uppgiften i fråga. Hovrätten för Västra Sverige anförde att om ett sekretessbehov gör sig gällande så torde ett neutralt utformat skaderekvisit ge utrymme för den behövliga sekretessen, likaväl som den ger utrymme för den tillämpande myndigheten att lämna ut en handling när behovet av insyn eller av offentlig belysning väger över.11

Den rådande uppfattningen var generellt att de två typerna av skaderekvisit skulle vålla tillämpningssvårigheter. JO påtalade att lagtextens vaga utformning förmodligen skulle ge upphov till att myndigheterna själva utarbetade anvisningar med riktlinjer för sekretessprövningen, vilket kunde komma i konflikt med tryckfrihetsförordningens regler om att offentligheten endast får inskränkas genom lag. I promemorieförslaget som remissinstanserna yttrade sig över fanns emellertid, som tidigare sagts, två olika slags omvända skaderekvisit. Konstruktionen förenklades därefter.

4.1.4. Exempel på skadeprövningsmodeller

För att illustrera ett neutralt skaderekvisit respektive en intresseavvägning som kan anses utgöra exempel på enhetliga skaderekvisit har vi omformulerat två gällande lagrum. De valda exemplena avser utrikessekretessen, som har ett rakt skaderekvisit, och sjukvårdssekretessen, som har ett omvänt.

2 kap. 1 § sekretesslagen

Nuvarande lydelse: Sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges

förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.

11Prop. 1979/80:2 Del B s. 114

Neutralt skaderekvisit: Sekretess gäller för uppgift som angår

Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om ett röjande av uppgiften skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet.

Intresseavvägning: Sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges

förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om röjandet av uppgiften skulle störa

Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet och intresset av att förhindra detta är större än intresset av att uppgiften lämnas ut.

7 kap. 1 § första stycket första meningen sekretesslagen

Nuvarande lydelse: Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §,

inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Neutralt skaderekvisit: Sekretess gäller, om inte annat följer av

2 §, inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om ett röjande av uppgiften innebär att den enskilde eller någon närstående lider men.

Intresseavvägning: Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §,

inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om ett röjande av uppgiften innebär att den enskilde eller någon närstående lider men och det är av större vikt att förhindra detta än att uppgiften lämnas ut.

4.2. Skade- och menbedömningen

4.2.1. Skada och men

Det finns olika sätt att beskriva skada i sekretesslagen. I de sekretessregler som avser skydd för olika allmänna intressen beskrivs skadan i allmänhet så konkret som möjligt. I t.ex. bestämmelsen

om försvarssekretess12 talas det om ”skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet”. När det gäller skyddet för enskildas förhållanden används i de flesta fall endast uttrycken ”skada” eller ”men”. Uttryck som ”avsevärd skada”, ”allvarligt men” etc. förekommer i fall där offentlighetsintresset har ansetts vara av särskilt stor betydelse och där det alltså har bedömts nödvändigt att göra en särskild gradering av skadan.

Uttrycken ”skada” och ”men” användes även i 1937 års sekretesslag för att beskriva de olägenheter som var avgörande för om en handling skulle få lämnas ut eller inte.

Sekretesslagen innehåller inte någon definition av begreppen. Uttrycken har inte riktigt samma innebörd som annars är vanligt. Med ”skada” avses i regel ekonomisk skada.13 Med ”men” avses i första hand olika typer av integritetskränkningar, t.ex. att någon utsätts för andras missaktning, om hans förhållanden blir kända. Men ”men” kan ibland även avse ekonomisk skada. 14

För att en enskild person skall lida skada eller men krävs att uppgifterna är hänförliga till en viss individ. Det innebär att man i allmänhet bör kunna lämna ut s.k. avidentifierade uppgifter, utan risk för att skada eller men uppkommer.15

4.2.2. Diskussionen i förarbetena

I departementspromemorian med förslag till en ny sekretesslag16användes beträffande skyddet för enskildas förhållanden i de flesta fall uttrycken ”skada” och ”men”. Remissinstanserna kritiserade uttrycken på grund av att de avvek från det vanliga språkbruket och på grund av att rättsenliga åtgärder kom att betraktas som skada i sekretesslagens mening.

Föredragande statsrådet fann i och för sig att gränsdragningen inte helt överensstämde med gängse juridisk terminologi. Han ansåg det emellertid uppenbart att endast ordet ”skada” knappast var tillräckligt för att åskådliggöra alla de fall där sekretess borde gälla. De olägenheter som skulle beskrivas måste nämligen avse också sådana obehag som i både vanligt och juridiskt språkbruk knappast kan betecknas som ”skada”. I princip borde allt som den

122 kap. 2 § sekretesslagen13Prop. 1979/80:2 Del A s. 83 och 493 14 A. prop. s. 83 15 A. prop. s. 84 16 Ds Ju 1977:11

berörda individen upplever som ett mera påtagligt obehag kunna beaktas vid skadeprövningen. Föredraganden ansåg därför att begreppet ”men” borde användas vid sidan av ”skada”. Av praktiska skäl ansågs det lämpligt att låta ”skada” avse uteslutande ekonomisk skada och att i första hand använda ”men” i fråga om integritetskränkningar. Emellertid ansågs ordet ”men” i vissa sammanhang inbegripa också ekonomiska konsekvenser för en enskild.17

Uttrycket ”men” gavs alltså en mycket vid innebörd. I första hand åsyftades sådana skador som att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa personer känner till en för någon enskild ömtålig uppgift förklarades i många fall vara tillräckligt för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger sades vara den berörda personens egna upplevelser. Bedömningen skulle också i viss utsträckning kunna korrigeras på grundval av gängse värderingar i samhället.18

Lagrådet ansåg att betydelsen av uttrycken ”skada” och ”men” var oklar. Detta berodde på att propositionen inte närmare berört frågan om sambandet mellan å ena sidan arten av de uppgifter om vilkas röjande frågan är, å andra sidan arten av den olägenhet som röjande av uppgift kan befaras medföra. Beträffande arten av uppgifter skilde förslaget mellan personliga och ekonomiska förhållanden. Mot den bakgrunden ansåg Lagrådet att 7 kap. inte kunde orsaka några problem. Häri talas det endast om men. Vad som leder till sekretess är alla slags olägenheter som kan uppstå av offentlighet beträffande personliga förhållanden, såväl personligt obehag som ekonomisk förlust.

I 8 kap. talas det endast om skada. Här är det endast fråga om en rent ekonomisk effekt, alltså en ekonomisk förlust. Lagrådet uttalade att eftersom det genomgående i kapitlet rör sig om uppgifter om ekonomiska förhållanden står det klart att det till övervägande del blir tal om sådana olägenheter. Samtidigt ansågs det inte uteslutet att ett röjande skulle kunna medföra personliga olägenheter utan någon påvisbar ekonomisk förlust. En olägenhet av icke-ekonomisk art skulle dock inte kunna åberopas till stöd för sekretess, eftersom det här endast talas om ”skada”.

I 9 kap. talas det om både ”skada” och ”men”. Kapitlet gäller uppgifter av såväl personlig som av ekonomisk art. Här skulle, i motsats till vad som gäller i 8 kap., även personligt obehag på grund

17Prop. 1979/80:2 Del A s. 83 18 Ibid

av röjandet av en uppgift om ekonomiska förhållanden kunna föranleda sekretess. Lagrådet ansåg det oklart om en sådan olikhet verkligen var avsedd och uttalade att skillnaden var omotiverad. Lagrådet ställde därefter frågan om det inte i själva verket var meningen att ”men” skulle hänföra sig till olägenhet av ickeekonomisk och ekonomisk art som vållas av röjandet av uppgift om personligt förhållande och ”skada” till ekonomisk förlust, men inte annan olägenhet, som vållas av röjandet av uppgift om ekonomiskt förhållande. Om detta var riktigt ansåg Lagrådet att det kunde ifrågasättas om inte en klargörande bestämmelse härom det borde införas i lagen. 19

Föredragande statsrådet ansåg sig i allt väsentligt kunna ansluta sig till Lagrådets tolkning att det i de nämnda begreppen skall läggas in, inte bara viss effekt av att en uppgift röjs, utan också att denna effekt uppkommer genom röjandet av viss typ av uppgift. Han var dock inte övertygad om att något väsentligt stod att vinna om man i själva lagtexten förde in en definition av uttrycken ”skada” och ”men”. Uttrycken används i mer vidsträckt betydelse när det gäller skyddet för andra intressen. Att i lagen ta in en definition av ”skada” och ”men” som bara gäller den innebörd dessa begrepp har i vissa av lagens kapitel, ansågs kunna leda till missförstånd. Han var därför inte beredd att förorda att lagtexten skulle kompletteras med en definition av orden ”skada” och ”men”.20

Enligt det föredragande statsrådet var det ofrånkomligt att helt rättsenliga åtgärder ibland kan få bedömas som skada eller men. Denna ståndpunkt ansågs nödvändig för att sekretess skulle kunna upprätthållas även myndigheter emellan. Intressekonflikten mellan sekretessen och möjligheten för myndigheter att utbyta uppgifter i situationer när intresset av att uppgifterna lämnas är större än intresset av sekretess, ansågs få lösas inom ramen för bestämmelserna om undantag från sekretessen.21

19 A. prop. 456 f. 20 A. prop. s. 493 21 A. prop. s. 83

4.3. Våra överväganden och förslag

4.3.1. En skadeprövning bör göras även fortsättningsvis

Bedömning: Intresset för offentlighet talar för att en skadepröv-

ning bör göras även i fortsättningen.

Den ståndpunkt som legat till grund för sekretesslagen när det gäller begränsningen av sekretessens räckvidd är att det inte är tillräckligt med detaljerade beskrivningar av föremålet för sekretessen. Det krävs också att det görs en prövning i det enskilda fallet av om ett utlämnande av en viss uppgift kan skada det intresse som sekretessregeln är avsedd att skydda. Vi delar uppfattningen att objektiva sekretessbeskrivningar inte är tillräckliga för att tillgodose intresset av största möjliga offentlighet.

En ordning som enbart grundar sig på sådana beskrivningar skulle förmodligen innebära att sekretesslagen skulle behöva utökas med ytterligare och mer omfångsrika bestämmelser. Detta skulle knappast vara förenligt med önskemålet att skapa ett regelverk som är mer överskådligt och lättillämpat. För att offentlighetsintresset skall kunna upprätthållas krävs även fortsättningsvis någon form av begränsning av sekretessen utöver den som beskrivningarna av sekretessföremålet ger. Denna begränsning bör bestå i någon form av skadeprövning.

4.3.2. De nuvarande skaderekvisiten bör inte bytas ut

Bedömning: Vi anser inte att det omvända och det raka skade-

rekvisitet bör ersättas med ett neutralt skaderekvisit eller intresseavvägningar.

När det gäller frågan om de nuvarande två skaderekvisiten skulle kunna ersättas av en enhetlig form av skadeprövning, bör det särskilt beaktas att det raka och omvända skaderekvisitet tillkom för att i så hög grad som möjligt värna om offentlighetsprincipen. Huvudskälet bakom införandet av skaderekvisiten var att de materiella sekretessbeskrivningarna bedömdes otillräckliga som medel för att ge tillräcklig insyn i myndigheternas verksamhet.

Gemensamt för det neutrala skaderekvisitet och intresseavvägningarna är att de inte har någon styrande funktion. Någon mot-

svarighet till de nuvarande presumtionerna för respektive mot offentlighet finns inte i dessa konstruktioner. Det föreligger därmed risk för att identiteten hos den som begär att få en handling utlämnad och anledningen till begäran skulle komma att kontrolleras oftare än i dag. Av samma skäl finns det risk för att sekretessen skulle öka i omfattning. Dessutom är det inte säkert att tillämpningen av lagen skulle komma att uppfattas som enklare. Presumtionerna är ju avsedda att ge vägledning åt dem som skall bedöma sekretessfrågorna.

Vad som anges i våra direktiv är att det förekommer att en myndighet kan vara skyldig att beakta flera än en sekretessregel i ett och samma ärende och att uppgifter som förekommer i en verksamhet är sekretessbelagda med olika styrka. Mot den bakgrunden ifrågasätts om olika skaderekvisit när det gäller uppgifter på ett visst område i praktiken alltid innebär att uppgifterna sekretessbeläggs i annan utsträckning än om de varit förenade med ett enhetligt skaderekvisit. Detta beror givetvis på hur skaderekvisitet ser ut.

Vår uppfattning är att det inte går att ersätta raka skaderekvisit med omvända eller tvärtom och tro att resultatet blir detsamma som i dag. Som exempel kan nämnas polisens område. Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som är hänförlig till förundersökning, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs, dvs. skaderekvisitet är rakt. Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen gäller sekretess i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men, dvs. skaderekvisitet är omvänt. Fram till april 1999 var skaderekvisitet i 9 kap. 17 § rakt. Det är omvittnat från flera håll att ändringen inneburit större restriktivitet med att lämna ut uppgifter om misstänkta och målsägande. Ingenting tyder emellertid på att det raka skaderekvisitet i den s.k. förundersökningssekretessen tillämpas annorlunda än tidigare.

Frågan är emellertid vad som skulle ha hänt om de båda bestämmelserna i stället hade ett gemensamt neutralt skaderekvisit. Det kan tyckas att resultatet av skadeprövningen skulle bli detsamma som i dag. Frågan är om det ändå inte, liksom med en intresseavvägning, skulle finnas en risk att utvecklingen efter hand gick mot mer sekretess.

Ytterligare en fråga är hur en prövning av massutlämnande skulle gå till utan de presumerande skaderekvisiten. I dag anses i princip inte uppgifter som är sekretessreglerade med ett omvänt skaderekvisit kunna komma i fråga för massutlämnade.

Sammantaget anser vi att det finns anledning att befara att ett enhetligt skaderekvisit skulle leda till mer sekretess och en urholkning av offentlighetsprincipen. De tillämpningssvårigheter som sagts föreligga på grund av att en myndighet, ibland till och med i ett och samma ärende, måste beakta båda skaderekvisiten anser vi inte vara så stora att de uppväger dessa risker. Vi lägger därför inte fram något förslag om ändring när det gäller att ersätta det omvända och det raka skaderekvisitet med ett enhetligt skaderekvisit.

4.3.3. Det raka skaderekvisitet bör få en tydligare utformning

Förslag: Presumtionen för offentlighet vid en skadeprövning enligt

ett rakt skaderekvisit skall förtydligas i lagtexten genom att den del av bestämmelsen som beskriver skadeprövningen inleds med ordet ”endast”. Sekretessbestämmelserna till skydd för enskilda skall förenklas genom att den vars intressen skall skyddas alltid benämns ”den enskilde” om det inte finns sakliga skäl för en annan benämning.

För att göra det raka skaderekvisitet tydligare föreslår vi vissa språkliga förändringar. Det raka skaderekvisitet, som innebär presumtion för offentlighet, uttrycks i lagtexten med att det ”kan antas” att viss skada uppstår om uppgiften röjs. Det omvända skaderekvisitet, som innebär presumtion för sekretess, uttrycks i lagtexten med att det ”inte står klart” att en viss skada kan undvikas trots att uppgiften röjs. Vi har uppfattat att det även för den som är ganska van vid att hantera frågor om sekretess är svårt att utan mycket eftertanke ange vilket av de båda skaderekvisiten som är vilket. Rent pedagogiskt kan det vara en nackdel, eftersom syftet med de olika skaderekvisiten är att öppenheten skall vara så stor som möjligt.

Vi förslår därför att det raka skaderekvisitet bör betonas genom att ordet ”endast” förs in. Därmed blir det enligt vår uppfattning tydligare att det raka skaderekvisitet innebär en presumtion för offentlighet. Sekretessen i ärenden om arbetarskydd kan användas som exempel på hur ändringen skulle se ut. I dag gäller sådan sekretess om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften

röjs.22 Enligt vårt förslag skulle detta i stället formuleras så att sekretess gäller endast om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs.

Vi har övervägt andra språkliga konstruktioner för att göra det raka skaderekvisitet tydligare. En möjlighet skulle kunna vara att ange att sekretess gäller om det i normalfallet eller på grund av särskilda omständigheter i ett enskilt fall kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Ett sådant uttryck skulle återge de överväganden beträffande innebörden av det raka skaderekvisitet som beskrivits ovan.23 Ett sådant uttryck skulle dock vara för tungt att använda i lagtexten. Vi har därför stannat för att markera det raka skaderekvisitet genom att inleda det med endast.

I föregående avsnitt (4.3.2) konstaterade vi att de nuvarande skaderekvisiten bör behållas i lagstiftningen. Vi föreslår således inte några förändringar i sak när det gäller skaderekvisiten. Följaktligen innebär ordet endast inte att det är uteslutet att sekretess kan gälla på grund av någon annan bestämmelse i sekretesslagen.

Vårt förslag innebär att ”endast” blir en del av alla raka skaderekvisit i lagtexten. Det gäller således även de som har en ännu starkare presumtion för offentlighet än det vanliga raka skaderekvisitet genom att det krävs en särskild anledning för att anta att ett röjande innebär skada eller men.24

I de sekretessregler som skyddar allmänna intressen beskrivs skadan så konkret som möjligt. Några exempel är ”stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet”25, ”syftet med granskningsverksamheten motverkas”26, ”syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas”27 och ”strävanden att bevara arten inom landet eller del därav motverkas”28. När det gäller skyddet för enskildas förhållanden används i de flesta fall endast uttrycken ”skada” och ”men”.

Den del av texten i en sekretessbestämmelse som beskriver vilken skadeprövning som skall göras är således mera enhetlig när det gäller bestämmelser till skydd för enskilda intressen. Denna enhetlighet framgår dock inte alltid av den nuvarande lagtexten. Den vars intressen skall skyddas benämns omväxlande ”den enskilde”

227 kap. 8 § sekretesslagen23Prop. 1979/80:2 Del A s. 80 f. 24 T.ex. folkbokföringssekretessen i 7 kap. 15 § första stycket 252 kap. 1 § sekretesslagen264 kap. 1 § sekretesslagen275 kap. 1 § sekretesslagen2810 kap. 1 § sekretesslagen

och ”den som uppgiften rör” utan att någon saklig skillnad är avsedd.29 Vi anser att det är språkliga skillnader som kan försvåra förståelsen av regelsystemet. I vårt förslag benämns därför den vars intressen skall skyddas ”den enskilde” om det inte finns sakliga skäl för en annan benämning.

4.3.4. I lagen bör uttrycken skada och men användas i enlighet med den betydelse de getts i förarbetena

Bedömning: När det gäller bestämmelser om skyddet för enskildas

personliga eller ekonomiska förhållanden bör uttrycken skada och men i lagtexten användas i enlighet med den betydelse de getts i förarbetena. Utöver de justeringar i lagen som detta kräver finns det ingen anledning att göra ändringar i skade- och menbedömningarna.

Den kritik som riktades mot skade- och menbedömningarna vid sekretesslagens tillkomst var att uttrycken ”skada” och ”men” var oklara och att rättsenliga åtgärder kom att betraktas som skada i sekretesslagens mening. Vi har i vårt arbete också hört kritik mot att utgångspunkten för menbedömningen ligger i den berörda personens egna upplevelser. Vid de omvända skaderekvisiten medför detta, enligt somliga, en alltför stark presumtion för sekretess.

Vår bedömning är att uttrycken ”skada” och ”men” under den tid sekretesslagen varit i kraft tillämpats utan större problem. Enligt Lagrådets definition avsåg men sådan olägenhet av personlig art och sådan ekonomisk förlust som föranleds av att uppgift om personligt förhållande röjs medan skada avsåg sådan ekonomisk förlust som föranleds av att uppgift om ekonomiskt förhållande röjs. Någon definition togs dock inte in i lagtexten. Det föredragande statsrådet förklarade sig dock instämma i Lagrådets tolkning av begreppen. Det kan därmed konstateras att innebörden av begreppen skada och men framgår av förarbetena.

I 8 kap. gäller sekretess för en uppgift om ekonomiska förhållanden om röjandet av uppgiften orsakar skada. Med skada avses enbart ekonomisk förlust. När det gäller uppgifter om ekonomiska förhållanden utgörs den befarade effekten av ett röjande naturligtvis huvudsakligen av en ekonomisk skada. Det kan dock inte

29 Jfr t.ex. 7 kap. 8 § första stycket och 7 kap. 9 § andra stycketsekretesslagen

uteslutas att ett röjande av en ekonomisk uppgift kan medföra en integritetsskada utan någon påvisbar ekonomisk effekt. Vi har övervägt om skade- och menbedömningarna skulle bli mer konsekventa och lättare att tillämpa om sekretess gällde för uppgifter om ekonomiska förhållanden av den typ som regleras i 8 kap. också när ett röjande orsakar olägenhet av personlig art. Även om tillämpningen av bestämmelserna skulle förenklas medför emellertid en sådan ändring en inte obetydlig risk för ökning av sekretessen. Vi föreslår därför inte någon sådan ändring.

Det finns bestämmelser i sekretesslagen där den nu redovisade betydelsen av uttrycken skada och men inte efterföljs. I t.ex. 9 kap. 16 § sekretesslagen talas det om skada och men när det gäller uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild. I 9 kap. 22 § sägs sekretess gälla i biblioteksverksamhet för uppgift i register om enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men.

I dessa fall handlar det inte om uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden utan endast om uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Vi föreslår därför att dessa bestämmelser justeras så att sekretess endast anges gälla om ett röjande av uppgiften orsakar men. Någon ändring i sak blir det inte fråga om eftersom uttrycket men inkluderar både personlig och ekonomisk skada.

Den omständigheten att sekretess gäller mellan myndigheter medför ofrånkomligen att även rättsenliga åtgärder ibland bedöms som skada eller men. I de fall det har ansetts föreligga tillräckliga skäl att i konkreta fall begränsa sekretessen har detta lösts genom bestämmelser om undantag från sekretess. Denna ordning bör råda även fortsättningsvis.

Vi delar uppfattningen att menprövningen vid de omvända skaderekvisiten medför en stark presumtion för sekretess. Vi håller dock inte med om att presumtionen blivit alltför stark. I de fall det föreligger ett omvänt skaderekvisit vid ett röjande av personliga förhållanden så är detta en markering av att det handlar om uppgifter som till sin typ är så känsliga att det kan förutsättas att ett röjande är till men för den enskilde. Trots detta kan uppgiften lämnas ut om uppgiften i det enskilda fallet inte bedöms vara till men för den enskilde eller om den enskilde lämnar sitt samtycke. Rör det sig om en mycket känslig uppgift blir emellertid ett utlämnande efter en menbedömning praktiskt taget omöjligt. I den mån detta orsakar svårigheter för myndigheter att utbyta behövliga

uppgifter, eller för enskilda att få ut uppgifter, bör intressekonflikten lösas inom ramen för bestämmelserna om undantag från sekretess, inte genom en ny definition av menbegreppet.

Vi föreslår alltså inga ytterligare ändringar när det gäller skade- och menbedömningarna.

5. Utlämnande av uppgifter efter en intresseavvägning

5.1. Intresseavvägningar

5.1.1. Generalklausulen

Enligt den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen hindrar sekretesslagen inte myndigheterna från att utväxla uppgifter efter en intresseavvägning. Den bedömning som skall göras uttrycks som en prövning av om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Vissa områden har undantagits från tillämpningen av generalklausulen. Undantagen avser bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannens verksamhet. Generalklausulen får inte tillämpas om det strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204).

Av förarbetena framgår att generalklausulen särskilt ger utrymme för informationsutbyte när det är fråga om myndigheter med samma sakliga behörighet men med skilda lokala kompetensområden eller myndigheter som har närbesläktade funktioner och som båda har rättslig befogenhet att direkt fordra in de utväxlade uppgifterna.1

5.1.2. Intresseavvägningar i utländsk rätt

Internationellt sett är det inte ovanligt att det finns ett inslag av intresseavvägning när sekretessfrågor skall övervägas. Det finns på flera håll intresseavvägningar som är uppbyggda så att myndigheten, som prövar sekretessfrågan, skall ta ställning till om allmänintresset av att en uppgift eller handling lämnas ut eller offentliggörs är större än det intresse som sekretessregeln är avsedd att

1Prop. 1979/80:2 Del A s. 326

skydda. Sådana intresseavvägningar brukar benämnas public interesttest.

I både Irland och Storbritannien har man infört intresseavvägningar i sin nya offentlighets- och sekretesslagstiftning.

I den irländska Freedom of Information Act 1997 stadgas en skadeprövning i de flesta fall där sekretess kan komma i fråga. I många situationer föreskrivs också en kompletterande intresseavvägning som kan resultera i att en uppgift eller handling som annars skulle ha hemlighållits lämnas ut om offentlighetsintresset väger tyngre än sekretessbehovet. Man talar här om “overriding public interest“.

Den engelska Freedom of Information Act 2000 bygger till stor del på den irländska lagen och uppvisar därför flera likheter med denna. Lagen innehåller ett särskilt avsnitt med undantag från den annars gällande rätten till insyn i information hos en myndighet. Undantagen är i vissa fall absoluta och i vissa fall förenade med en skadeprövning. De kompletteras med en generalklausul som föreskriver att även hemlig information i vissa fall kan lämnas ut om det allmänna intresset av att informationen lämnas ut väger tyngre än intresset av att information hålls hemlig.

Även inom EU gäller en intresseavvägning vid utlämnande av allmänna handlingar. Enligt förordningen av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar 2 kan en handling som skyddas av ett undantag från insyn ändå lämnas ut om det allmänna intresset av utlämnande är större än intresset att skydda handlingen.

Danmark och Norge har ett system med meroffentlighet. Regleringen innebär i stort att en myndighet, trots att det inte finns någon rätt till insyn, ändå får lämna ut dokument eller uppgifter såvida inte uppgifterna omfattas av tystnadsplikt. Den omständligheten att lagen medger undantag från offentlighet innebär alltså inte något förbud mot offentlighet. Om ett utlämnande skall ske avgörs av myndigheten. Några särskilda kriterier för bedömningen anges dock inte i lagen. Meroffentligheten används bl.a. för att lämna uppgifter till journalister och till forskning.

2 Förordning (EG) nr 1049/2001

5.1.3. Ytterligare intresseavvägningar i sekretesslagen

Det förekommer andra intresseavvägningar i sekretesslagen än generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen. Som tidigare redovisats gäller generalklausulen endast i fråga om uppgiftsutbyten mellan myndigheter. När det gäller prövning av utlämnande av uppgifter till enskilda, har prövningen enligt intresseavvägningar nästan uteslutande förbehållits regeringen (se t.ex. 8 kap.2, 5–7, 9–11 och 18 §§, 11 kap. 1 § samt 14 kap. 8 §sekretesslagen) och riksdagen (11 kap. 3 § sekretesslagen).

Bestämmelsen i 14 kap. 8 § ger regeringen en generell möjlighet att förordna om undantag från sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl. Bakgrunden till bestämmelsen är att det inte ansetts möjligt att förutse varje tänkbart behov av utlämnande i de enskilda sekretessbestämmelserna.3 Bestämmelsen är avsedd att tillämpas mycket restriktivt, särskilt när det gäller enskilda intressen. I första hand bör önskemålet om att kunna häva sekretessen i situationer som har karaktär av intressekonflikter tillgodoses genom att regeringen i de enskilda sekretessbestämmelserna får rätt att besluta om undantag från sekretessen.4 Dispens har lämnats för utlämnande av uppgifter rörande ekonomiska förhållanden t.ex. deklarationer och redovisningshandlingar när avsikten varit att uppgifterna skulle användas för forskningsprojekt. I fråga om uppgifter om enskildas personliga förhållanden tycks möjligheterna att få dispens vara mindre.5

Det finns dock andra än regeringen och riksdagen som har att tillämpa olika intresseavvägningar när det gäller undantag från sekretess vid utlämnande till enskild.

En intresseavvägning rörande allmänintresset av insyn finns i 8 kap. 7 § sekretesslagen och gäller för vissa uppgifter i bl.a. verksamhet som bedrivs av annan än statlig myndighet när verksamheten består i tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet. Intresseavvägningen går ut på att sekretessen inte gäller för uppgift i tillsynsverksamhet som bedrivs av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redlighet i handeln eller liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Det är samma myndig-

3Prop. 1979/80:2 Del A s. 346 4 Ibid 5 Regner m.fl. s. 14:58 f.

het som gör sekretessprövningen som skall göra intresseavvägningen. De situationer som bestämmelserna tar sikte på är när det finns uppgifter hos tillsynsorgan om missförhållanden i den företagsamhet som tillsynen avser. Det kan t.ex. vara fråga om konstaterade brister i kvaliteten hos livsmedel, oriktig datummärkning eller felaktiga viktangivelser. Andra exempel är farliga ämnen som finns i kläder och andra varor och dålig barnsäkerhet hos leksaker. Det kan också gälla utsläpp av miljöfarliga ämnen som sker inom tillåtna gränser.6

Även för vissa statliga tillsynsverksamheter finns intresseavvägningar där hänsyn skall tas till allmänintresset av insyn. Lagtekniskt har detta lösts så att sekretessen regleras i 8 kap. 6 § sekretesslagen och i sekretessförordningen samt att undantagen från sekretessen införts i bilagan till sekretessförordningen (se punkterna 10, 12, 16, 26, 32, 33, 34, 46, 50, 52, 63, 83, 91, 118 och 121).

Samma typ av intresseavvägning som finns i 8 kap. 7 § sekretesslagen, finns också i 8 kap. 9 § första stycket. Av bestämmelsen framgår att sekretessen för uppgift som avser provning m.m. som myndighet utför för enskilds räkning inte gäller om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Denna bestämmelse är föranledd av att en kammarrätt vägrat lämna ut uppgifter om radonvärden avseende vissa flerbostadshus.7

Mätningarna hade utförts av en miljönämnd på uppdrag av enskilda. En journalist begärde hos miljö- och hälsoskyddsnämnden att få ta del av uppgiften om vilka flerbostadshus som hade radonvärde över gällande gränsvärde. Nämnden avslog framställningen med stöd av 8 kap. 9 § sekretesslagen. I motiveringen angavs att mätningarna utförts på uppdrag av enskilda samt att det fick antas att uppdragen lämnats under förutsättning att uppgiften inte skulle röjas. Journalisten överklagade beslutet och anförde till stöd för överklagandet bl.a. att hänsynen till fastighetsägarnas ekonomiska intressen aldrig borde få gå före människors hälsa. Kammarrätten fastställde miljönämndens beslut. Som grund för avgörandet angavs att det saknades laglig möjlighet att ta hänsyn till en vägning mellan hälso- och ekonomiintressen på det sätt klaganden hävdat. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

6Prop. 1988/89:1317 Dom från Kammarrätten i Stockholm den 14 juli 1995 nr 4945-1995

5.2. Våra överväganden och förslag

5.2.1. Generalklausulen bör inte ändras

Bedömning: Generalklausulen bör inte ändras.

Vi kommer senare i betänkandet att ta ställning till om sekretess även fortsättningsvis bör gälla mellan och inom myndigheterna. Vi kommer vidare att föreslå vissa förändringar i utformningen av sekretessgränserna. Vi kommer också att föreslå utökade undantag från sekretess i vissa fall när det gäller möjligheten att lämna uppgifter mellan vissa myndigheter eller verksamheter. Eftersom vi i detta kapitel diskuterar olika intresseavvägningar i sekretesslagen ser vi dock skäl att redan nu säga några ord om vår syn på generalklausulen.

Enligt generalklausulen är det möjligt för de myndigheter som inte undantagits från bestämmelsens tillämpningsområde att lämna uppgifter till en annan myndighet när det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Generalklausulen anses allmänt vara svår att tillämpa. Det har hävdats att uppenbarhetsrekvisitet på sina håll leder till en mycket restriktiv tillämpning medan bestämmelsen på andra håll tas som intäkt för ett tämligen fritt uppgiftsutbyte myndigheter emellan.

Generalklausulen är en allmänt hållen bestämmelse. Riktlinjer för dess tillämpning finns i förarbetena. Bestämmelsen ger i många fall en öppning för nödvändigt uppgiftsutbyte mellan myndigheter. Generalklausulen är tillämplig både på uppgiftsutbyten mellan myndigheter med samma eller närliggande verksamheter och på uppgiftsutbyten mellan myndigheter med olika verksamhetsinriktningar.

Det ligger i sakens natur att uppgifter med stöd av generalklausulen utbyts i större omfattning mellan myndigheter som handhar verksamheter av samma slag än mellan myndigheter med olika verksamheter. Den kritik vi hört mot bestämmelsen har dock avsett att myndigheter med samma verksamhetsinriktning har olika syn på möjligheterna att med stöd av bestämmelsen byta uppgifter sinsemellan. Det är förstås inte bra. Genom utbildningsinsatser och diskussioner i sekretessfrågor, inom och mellan myndigheter, menar vi dock att tillämpningen bör kunna bli mer enhetlig. Vi diskuterar information och utbildning i avsnitt 18.2.

När det gäller uppfattningen att generalklausulen på sina håll tillämpas väl restriktivt har vi frågat oss om ordalydelsen i bestämmelsen ställer krav på onödigt stor restriktivitet. Vår uppfattning är att den inte gör det. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas vid ett uppgiftsutbyte mellan myndigheter med olika verksamhetsinriktning bör det finnas starka skäl. Att ändra ordalydelse i bestämmelsen för att komma åt att bestämmelsen kanske på något håll tillämpas väl restriktivt kan få oönskade konsekvenser. I stället för en mer nyanserad tillämpning kan en lättnad i kraven leda till ett allt för vidlyftigt uppgiftsutbyte.

Vår uppfattning är alltså att generalklausulen inte bör ändras för att dess tillämpningsområde skall öka. Vid generella behov av lättnader i sekretessen bör i stället särskilda bestämmelser om uppgiftslämnade införas. Det finns då möjlighet att i det fall som avses förordna om avvägningar mellan olika intressen som t.ex. en effektiv samverkan och den enskildes intresse av sekretess.

5.2.2. Det skall bli möjligt för enskilda att ta del av uppgifter när det är uppenbart att allmänintresset av insyn har företräde framför intresset som sekretessen skall skydda

Förslag: En ny bestämmelse skall införas som gör det möjligt att till

enskild lämna ut en uppgift som annars skulle ha varit sekretessbelagd när den utlämnande myndigheten finner det uppenbart att allmänintresset av insyn har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen skall inte vara tillämplig i fråga om sådan sekretess som anges i 14 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen. Inte heller skall bestämmelsen vara tillämplig när en tystnadsplikt enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen bryter meddelarfriheten.

Redan i dag förekommer det intresseavvägningar i sekretesslagen som påminner om de public interest-test som förekommer i den engelska och irländska lagstiftningen. Trots de detaljerade sekretessbeskrivningar som finns i sekretesslagen har det alltså i vissa fall ansetts finnas utrymme för myndigheterna att göra en intresseavvägning i offentlighetens intresse, se avsnitt 5.1.3. Detta gäller bl.a. för viss tillsynsverksamhet. Frågan är om det härutöver finns behov av en generell möjlighet i sekretesslagstiftningen för myndig-

heterna att göra undantag från sekretessen på grund av allmänintresset av insyn.

Regeringen har en generell dispensmöjlighet enligt 14 kap. 8 § sekretesslagen. Ordningen med dispensprövning har emellertid ansetts krånglig och tidsödande eftersom den enskilde oftast först försöker få ett utlämnande i vanlig ordning.8 Regeringen kan också avslå framställningen om dispens med hänvisning till ordinär överklagandeväg.9 Utöver den generella dispensmöjligheten har regeringen rätt enligt särskilda bestämmelser att häva sekretessen.

Reglerna om meddelarfrihet för tjänstemän inom den offentliga förvaltningen reformerades under 1970-talet. Då påtalades det att vanliga sekretessbestämmelser är ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena på olika områden. Det ansågs därmed att behovet av insyn i ett enskilt fall kan vara starkare än sekretessintresset som ligger till grund för regeln om sekretess. Det påtalades också att en regel till skydd för ett enskilt intresse på ett olämpligt sätt kan hindra insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Om offentliga funktionärer i den situationen inte kan bidra med uppgifter till den allmänna debatten skulle detta innebära att offentlighetsprincipen inte förverkligades fullt ut.10 I vissa fall får dock meddelarfriheten vika för tystnadsplikten (se kap. 16–17).

Även vid en myndighets prövning av sekretess kan behovet av insyn i ett enskilt fall vara starkare än sekretessintresset som ligger till grund för regeln om sekretess. Sekretessen hindrar då att en uppgift röjs, trots att allmänintresset av att uppgiften lämnas ut är större än intresset av sekretess. I det ovan nämnda kammarrättsfallet fanns inget utrymme för en avvägning mellan intresset av kännedom om förhållanden som rörde människors hälsa och ekonomiintresset. En intresseavvägning med sådant innehåll infördes därefter i 8 kap. 9 § sekretesslagen.11

Det främsta syftet med att införa en generell möjlighet för myndigheter att göra undantag från sekretessen på grund av allmänintresset av insyn skulle vara att säkerställa att offentlighet i största möjliga utsträckning kan uppnås på ordinär väg. Bestämmelsen skulle kunna komma till användning i situationer där ett starkt informationsbehov uppstår, exempelvis i en tillsynsverksamhet, i

8Prop. 1988/89:1319 Regner m.fl. s. 14:57 f. 10Prop. 1979/80:2 Del A s. 104 11 SFS 1999:33, prop. 1998/99:22, bet. 1998/99:KU9, rskr. 120

en verksamhet där sekretess gäller med hänsyn till skyddet för ekonomiska förhållanden eller i nedlagda förundersökningar. Förhållanden som kan anses som ett allmänintresse är t.ex. sådana som rör människors hälsa och miljö eller allvarliga missförhållanden inom förvaltning och rättsväsende.

En generell bestämmelse om undantag från sekretess på grund av allmänintresset av insyn skulle enligt vår uppfattning lämpa sig väl i den rådande systematiken. En sådan möjlighet finns för regeringen genom den generella dispensrätten enligt 14 kap. 8 § sekretesslagen. Offentliganställda tjänstemän har på grund av meddelarfriheten en generell möjlighet till undantag från tystnadsplikten – men inte handlingssekretessen – till den som kan offentliggöra uppgifterna i medier. Mot den bakgrunden anser vi att det finns fog för ståndpunkten att myndigheterna bör ha en generell möjlighet att vid fråga om utlämnande pröva om allmänintresset av insyn är större än intresset av sekretess.

Ett utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess på grund av ett allmänintresse bör endast kunna ske till enskilda. Myndigheternas möjligheter till utbyte av uppgifter är tillräckligt tillgodosett genom bestämmelserna i 14 kap. sekretesslagen.

Det bör krävas starka skäl för en uppgift som sekretess gäller för skall lämnas ut till en enskild på grund av ett allmänintresse. Detta följer delvis redan av att det även i särskilda sekretessbestämmelser finns intresseavvägningsklausuler som går ut på att sekretess inte skall gälla om det finns ett allmänintresse av sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. De starka skälen bör emellertid komma till uttryck även i den generella bestämmelsen. Enligt denna bör det vara uppenbart att intresset av insyn har företräde framför intresset av sekretess för att ett utlämnande av uppgiften skall kunna ske. Härutöver bör bestämmelsen inte gälla i fall där det är fråga om sekretess enligt bestämmelserna som anges i 14 kap. 3 § andra stycket och som utgör undantag från generalklausulen i första stycket. Vad gäller tystnadsplikterna som bryter meddelarfriheten enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen överensstämmer dessa i stort sett med undantagen från generalklausulen, dock inte helt. För att bestämmelsen skall bli så enkel att tillämpa som möjligt bör även dessa tystnadsplikter undantas från bestämmelsens tillämpningsområde. En så restriktiv utformning av bestämmelsen inskränker dess tillämpning till särskilda fall. Bestämmelsen torde dock ha en stor principiell betydelse.

Enligt 15 kap. 6 § sekretesslagen är det den befattningshavare vid myndigheten som enligt arbetsordningen eller särskilt beslut svarar för vården av en handling som i första hand skall pröva frågan om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han eller hon hänskjuta frågan till myndigheten om det kan ske utan omgång. Det skall han eller hon också göra om han eller hon vägrar att lämna ut handlingen eller lämnar ut den med förbehåll och sökanden begär det. Sökanden skall underrättas om att han eller hon kan begära detta och att beslut av myndigheten krävs för att ett avgörande skall kunna överklagas.

Den intresseavvägning vi nu överväger bör göras av myndigheten som sådan. Prövningen bör alltså inte få göras av en enskild offentlig funktionär i annat fall än om han eller hon enligt arbetsordning eller dylikt är den som beslutar i sådana fall på myndighetens vägnar. Detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att det anges att det är den utlämnande myndigheten som skall finna det uppenbart att allmänintresset av att uppgiften lämnas ut är större än intresset av sekretess (jfr 1 kap. 3 § tredje stycket). Det bör dock fortfarande vara den enskilde befattningshavaren som i första hand prövar frågan om utlämnande. Det är om denne anser att det finns hinder för ett utlämnande eller att ett utlämnande är tveksamt som frågan om utlämnande, enligt 15 kap. 6 § sekretesslagen, skall hänskjutas till myndigheten. Först då kan det bli aktuellt att ta ställning till om allmänintresset av uppgiften i tillräckligt stor utsträckning överväger intresset av sekretess.

Det kan finnas de som hävdar att en intresseavvägning av det slag som nu skisserats inte bör anförtros andra än regeringen och riksdagen och att en sådan ordning skulle strida mot tryckfrihetsförordningen. Häremot vill vi anföra följande.

Enligt 2 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar anges noga i bestämmelse i en särskild lag eller om så i visst fall är lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndigande i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Enligt tredje stycket i samma bestämmelse får, utan hinder av andra stycket, i bestämmelse som där avses riksdagen eller regeringen tilläggas befogenhet att efter omständigheterna medge att viss handling lämnas ut. Det är med stöd av 2 kap. 2 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen som regeringen har möjlighet enligt 14 kap. 8 § sekretess-

lagen att för särskilt fall förordna om undantag från sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl.

Det är inte tillåtet enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen att låta någon annan myndighet än regeringen utöva ett fritt skön i frågan om uppgifter skall lämnas ut eller inte. Det är dock inte en dispensmöjlighet efter fritt skön som vi avser att införa, även om den aktuella prövningen lämnar stor frihet åt den tillämpande myndigheten. Det rör sig i stället om en prövning där en avvägning görs mellan två olika intressen och som syftar till största möjliga offentlighet. Enligt vår bedömning strider ett sådant förslag inte mot tryckfrihetsförordningen.

Vi föreslår alltså att en möjlighet införs för myndigheter att efter en intresseavvägning till enskild lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess när det är uppenbart att allmänintresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. De verksamheter som anges i 14 kap. 3 § andra stycket där känsliga personuppgifter förekommer skall vara undantagna från bestämmelsens tillämpning, t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Även de situationer där tystnadsplikten enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen bryter meddelarfriheten skall undantas från bestämmelsens tillämpningsområde.

6. Sekretess för känsliga uppgifter om enskilda

6.1. Sekretessens räckvidd och spridning

Sekretessens räckvidd begränsas av olika rekvisit i sekretessbestämmelserna. I lagen används uttryckssätt som att sekretess gäller för vissa uppgifter i en verksamhet eller i ärende av angivet slag eller vid viss myndighet. Uttrycken innebär att sekretessen är inskränkt till den information som är knuten till en verksamhet eller till ett ärende av visst slag respektive till information som har samlats hos en viss myndighet. Det finns emellertid bestämmelser som föreskriver sekretess för uppgifter med ett visst innehåll. Detta gäller exempelvis för utlänningssekretessen enligt 7 kap. 14 § sekretesslagen där de uppgifter som sekretessbeläggs är uppgifter ”som rör utlänning” och för förundersökningssekretessen i 5 kap. 1 § sekretesslagen enligt vilken bestämmelse sekretess under vissa förutsättningar gäller för bl.a. uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål. I dessa fall följer sekretessen uppgifterna oavsett till vilken myndighet eller i vilket sammanhang uppgifterna överförs.

Sekretess som gäller i ett visst ärende, i en viss verksamhet eller hos en viss myndighet brukar kallas primär sekretess. I sekretesslagen finns inte någon generell regel om att sekretessen gäller utanför det primära sekretessområdet, s.k. sekundär sekretess. När en uppgift som sekretess gäller för överlämnas från en myndighet till en annan med stöd av en sekretessbrytande föreskrift följer inte sekretessen med, om inte en bestämmelse om överföring av sekretess kan åberopas. För att sekretess skall kunna bli gällande hos den mottagande myndigheten krävs alltså att det antingen finns en primär sekretessbestämmelse som är tillämplig för myndigheten eller att det finns en överföringsbestämmelse som medför att sekretessen överförs till den mottagande myndigheten.

Vi har i avsnitt 3.7.1 föreslagit att överföringsbestämmelserna skall omformuleras. Enligt förslaget skall det framgå av bestämmel-

serna att det inte är själva sekretessen som överförs utan att det är sekretessbestämmelsens tillämplighet som följer med uppgiften från den utlämnande till den mottagande myndigheten.

I en del materiella bestämmelser anges uttryckligen att sekretessen skall följa en uppgift som lämnas till en annan myndighet, t.ex. i 3 kap. 1 §, 6 kap. 1 §, 7 kap. 15 §, 8 kap. 8 § och 8 kap. 10 §sekretesslagen. I sekretesslagen finns särskilda bestämmelser om överföring av sekretess till regering, riksdag, JO och JK (11 kap.), till domstolarna (12 kap.) och till vissa andra myndigheter t.ex. revisions- och tillsynsmyndigheter samt arkivmyndigheter (13 kap.).

Anledningen till att sekretessens räckvidd och spridning har begränsats på sätt som nu redovisats är enligt förarbetena att risken för att en uppgift blottställs kan vara större vid en myndighet än en annan. Intresset av insyn kan också variera mellan olika sammanhang. Härtill kommer att det kan vara nödvändigt med en begränsning av sekretessen för att kunna precisera tillämpningsområdet.1

6.2. Överväganden om sekretessens räckvidd och spridning vid sekretesslagens tillkomst

Förslaget om att sekretessen inte skulle följa en handling eller muntlig information utanför det primära sekretessområdet om det inte fanns en kompletterande regel härom framfördes i departementspromemorian Ds Ju 1977:11. Ett par remissinstanser ansåg att förslaget borde omprövas i syfte att så långt som möjligt bevara sekretesskyddet när uppgifter förs vidare till annan myndighet. Föredragande statsrådet höll med om att det många gånger kan te sig inkonsekvent och stötande att sekretesskyddet ges upp genom att de hemliga uppgifterna flyttas över till annat organ eller annat sammanhang än där de ursprungligen förekommit. Från andra synpunkter sett ansåg han emellertid att en allmän regel om sekundär sekretess ingav avsevärda betänkligheter.2

Den viktigaste invändningen mot en generell regel om sekundär sekretess ansåg föredraganden vara att behovet av och styrkan i en sekretessregel inte bör bestämmas enbart med hänsyn till sekretessintresset. Detta måste i varje sammanhang vägas mot intresset av insyn i myndigheternas göranden och låtanden. Denna avvägning skulle mycket väl kunna tänkas utfalla på annat sätt utanför det

1Prop. 1979/80:2 Del A s. 72 f. 2 Ibid

område där den primära sekretessregeln gäller än innanför området. Offentlighetsintresset ansågs med andra ord kunna kräva att de uppgifter som behandlas som hemliga hos den ena myndigheten är offentliga hos en annan myndighet som har inhämtat dem hos den förstnämnda.

En annan invändning som framfördes var svårigheten att överblicka konsekvenserna av en regel som skulle innebära att sekretess sprider sig i flera led, från myndighet till myndighet. Om en hemlig handling lämnas från en myndighet till en annan skulle en sekundär sekretess vid den senare myndigheten omfatta inte bara handlingen och kopior och ordagranna utdrag ur denna utan också en vid myndigheten upprättad ny handling till den del hemliga uppgifter har förts över till denna. En sådan regel sades skapa svårigheter vid tillämpningen. Fördelarna med en disposition av sekretessreglerna som bygger på indelningen i förvaltningsområden skulle gå förlorad om varje myndighet dessutom, i fråga om utifrån erhållna uppgifter, måste beakta den sekretessreglering som i första hand gäller för andra myndigheter.

Till detta sades komma att en allmän regel om sekretessens spridning antagligen måste förses med förbehåll och undantag som gör regleringen svårgripbar i den praktiska hanteringen. Vad som anfördes mot en generell bestämmelse om sekundär sekretess ansågs också utgöra skäl mot att införa generella regler om att sekretesskyddet för en uppgift i allmän handling skall bibehållas oavsett var handlingen befinner sig.3

I likhet med flertalet remissinstanser ansåg föredragande statsrådet således att sekretessen i huvudsak borde ha den räckvidd som förordats i promemorian. Han menade att sekretessbehovet i allmänhet borde tillgodoses inom ramen för det primära sekretessområdet eftersom det gav både lagstiftare och tillämpare en säkrare uppfattning om hur långt sekretessen sträcker sig. Samtidigt förklarade han sig vara medveten om att denna metod kunde innebära en risk för luckor i sekretesskyddet. Han ansåg dock att sådana fick åtgärdas genom justering av de primära reglerna. Han bedömde vidare att problemet inte borde vara så stort dels eftersom sekretessen sällan knyts till en viss myndighet utan oftare till ett verksamhetsområde, dels för att en primär sekretessregel oftast finns för såväl den överlämnande som den mottagande myndigheten när känsliga uppgifter utväxlas.4

3 A. prop. s. 75 f. 4 A. prop. s. 76 f.

6.3. Sekretessens räckvidd för känsliga personuppgifter

Uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden har ett primärt sekretesskydd i många olika verksamheter, vilket framgår av 7 kap. sekretesslagen. Utöver hälso- och sjukvården och socialtjänsten gäller sekretess för sådana uppgifter bl.a. inom socialförsäkringsområdet, hos myndigheter som verkar för arbetarskydd, i den elevvårdande verksamheten, inom arbetsförmedling och yrkesvägledning, i en myndighets personalsociala verksamhet, i verksamhet för kontroll över utlänningar, i folkbokföringen, i kriminalvården, i nådeärenden, i ärenden om kommunal bostadsförmedling, i Barnombudsmannens verksamhet, i konsumentvägledning, i färdtjänstärenden, i förskolan samt i verksamhet enligt lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade.

Även i 9 kap. sekretesslagen finns sekretessbestämmelser till skydd för personliga förhållanden. Enligt 9 kap. 15 § gäller sekretess i domstol i familjemål för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Enligt 9 kap. 16 § gäller sekretess i domstol i sexualbrottsmål m.m. och enligt 9 kap. 17 § gäller sekretess i förundersökningar m.m. för samma förhållanden.

Det är således fråga om en utbredd sekretessreglering. Trots detta är den inte heltäckande. Konsekvenserna av sekretessens begränsade räckvidd är att det kan förekomma att en uppgift som är sekretessbelagd i ett visst sammanhang helt saknar sekretesskydd om den förekommer i ett annat sammanhang. Det torde inte vara helt ovanligt att känsliga uppgifter om enskildas personliga förhållanden kommer in till en myndighet utan att det finns någon möjlighet att sekretessbelägga uppgiften.

Problemet kan uppkomma i två olika situationer. Den första är när en enskild lämnar en känslig uppgift till en myndighet och uppgiften inte omfattas av primärsekretess hos myndigheten. Den andra är när en myndighet lämnar en uppgift som sekretess gäller för till en annan myndighet utan att sekretessen överförs till den andra myndigheten och uppgiften inte omfattas av någon primärsekretess hos myndigheten.

Ett exempel från en domstol på känsliga personuppgifter som inte kunnat sekretessbeläggas finns i en dom från Göta hovrätt.5Målet gällde grovt bedrägeri gentemot en försäkringskassa och den tilltalade var en privatpraktiserande läkare som bedrivit sin verksamhet i bolagsform, dvs. i enskild verksamhet. Vissa patientjour-

5 2000-02-15, B 818/98

naler hade omhändertagits av Socialstyrelsen för utredning och hade lämnats in i målet som bevisning av åklagaren. Andra journaler hade lämnats till tingsrätten som bevisning direkt av läkaren. Beträffande journalerna som lämnats från Socialstyrelsen till åklagaren och därefter vidare till tingsrätten hade Socialstyrelsens sekretess enligt 7 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen överförts till tingsrätten enligt 9 kap. 17 §, 9 kap. 18 § och 12 kap. 1 §sekretesslagen. Vad avser journalerna som läkaren lämnat till domstolarna fanns det dock inte förutsättning att förordna om sekretess. Någon primär sekretessregel för detta fall finns inte hos domstolarna. Någon överföringssekretess kunde det inte heller bli fråga om eftersom sekretess enligt sekretesslagen inte gällde för journalerna när de fanns hos läkaren.

Det finns dessutom flera exempel från domstolarna på när adressuppgifter, som spärrmarkerats hos folkbokföringsmyndigheten, inte fått sekretesskydd hos åklagarmyndigheten eller domstolen dit uppgifterna lämnats i samband med att åtal väckts.

Ett annat exempel är en flicka i skolåldern i ett misshandelsmål som fotograferats naken av polisens tekniska rotel till styrkande av skadorna. När åtal väcktes upphörde förundersökningssekretessen och fotografierna stod utan sekretesskydd både hos polis- och åklagarmyndighet och hos domstolen. Hade fotona i stället tagits inom hälso- och sjukvården och vidarebefordrats därifrån till åklagaren hade förundersökningssekretessen bestått och med stöd av 12 kap. 1 § sekretesslagen överförts till domstolen.

6.4. Våra överväganden och förslag

6.4.1. Sekretesskyddet för känsliga uppgifter om enskildas personliga förhållanden bör förbättras

Bedömning: Känsliga uppgifter om enskildas personliga förhål-

landen bör ges ett bättre sekretesskydd hos samtliga myndigheter där de förekommer.

Den rådande ordningen kan medföra att en uppgift som är sekretessbelagd i ett sammanhang helt saknar sekretesskydd i ett annat. I våra direktiv sägs detta motiveras av att intresset av insyn gör sig gällande med olika styrka i skilda sammanhang. Det sägs att detta är en grundläggande princip som skall gälla även fortsättningsvis.

Samtidigt som det således i direktiven anges att den rådande ordningen skall bestå, påtalas det att den kan orsaka problem. Problemen kan uppstå när det är fråga om en av lagstiftaren oförutsedd situation eller när någon till en myndighet lämnar in en uppgift som är mycket känslig, men irrelevant i sammanhanget.

Enligt direktiven skall vi undersöka om en lösning är möjlig för situationer då det är uppenbart att sekretess bör råda, men en uttrycklig bestämmelse för det aktuella fallet saknas, som innebär att det blir möjligt att sekretessbelägga mycket känsliga uppgifter. Härvid skall enligt direktiven särskilt övervägas om olika sekretessintressen bör behandlas på skilda sätt.

I ett beslut från JO den 30 maj 20016 uppmärksammades frågan om sekretesskydd för känsliga uppgifter. Saken rörde en anmälan mot Socialdepartementet angående utlämnande av uppgifter om enskilda personer som lämnats i samband med att de sökt dispens från bestämmelserna i förordningen (1996:1294) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. De uppgifter det var fråga om rörde en patient som bytt kön. JO konstaterade att uppgiften var av det slag som omfattas av bestämmelsen i 7 kap. 1 § sekretesslagen men att den bestämmelsen inte var direkt tillämplig utanför hälso- och sjukvårdsområdet och att det i förevarande fall saknades en bestämmelse som innebar att sekretessen överfördes till Regeringskansliet. I avsaknad av en sådan regel konstaterade JO att det inte kunde läggas departementet till last att uppgifterna hade blivit offentliga. JO hänvisade också till våra direktiv och menade att det ligger inom ramen för vårt uppdrag att ta upp denna frågeställning.

Det kan konstateras att de övervägande fördelarna med att i huvudsak låta sekretessbehovet tillgodoses av de primärt gällande sekretessbestämmelserna är dels att det inte uppstår mer sekretess än vad som är nödvändigt, dels att det sällan råder någon tveksamhet om hur långt sekretessen i olika fall sträcker sig. Nackdelen är att det kan uppstå luckor i sekretesskyddet som innebär att känsliga uppgifter lämnas ut till men för den enskilde. I sådant fall bör i och för sig huvudregeln vara att lagstiftaren ändrar i de primära sekretessreglerna. Någon möjlighet att i det enskilda fallet låta bli att lämna ut känsliga uppgifter finns dock inte, även om det står klart att utlämnandet orsakar den enskilde svåra men. Mot den bakgrunden anser vi att känsliga uppgifter om enskildas personliga

6 Dnr 1668-2001

förhållanden bör ges ett bättre sekretesskydd hos samtliga myndigheter där de förekommer.

6.4.2. Det skall inte generellt bli tillåtet att sekretessbelägga känsliga uppgifter

Bedömning: Vi anser inte att det generellt skall bli tillåtet för myn-

digheterna att sekretessbelägga uppgifter som anses vara känsliga.

Enligt direktiven skall vi undersöka om en möjlig lösning på de problem som konstaterats föreligga är att göra det möjligt att sekretessbelägga känsliga uppgifter som förekommer i ”fel” sammanhang trots att en sekretessbestämmelse saknas. Om detta vore tillåtet, t.ex. enligt en generell bestämmelse, så skulle det förhindra att myndigheter tvingas lämna ut uppgifter till skada för enskilda. Bestämmelsen skulle i enskilda fall täppa till de luckor i sekretesskyddet som efter hand visar sig föreligga.

I 2 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgas att begräsning av rätten att ta del av allmänna handlingar noga skall anges i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. En generell bestämmelse om sekretess för känsliga uppgifter skulle, om bestämmelsen inte förses med begränsande rekvisit, svårligen kunna uppfylla dessa tryckfrihetsförordningens krav. Detta gäller oavsett hur vällovligt syftet med den generella bestämmelsen skulle vara.

En sådan ospecificerad bestämmelse skulle medföra att lagstiftaren inte längre hade kontroll över begränsningarna av rätten att ta del av allmänna handlingar. Om lagstiftaren i ett visst fall bedömt offentlighetsintresset vara större än intresset av sekretess skulle myndigheten inte vara bunden härav, utan ändå göra bedömningen att sekretess gällde i ett enskilt fall. Genom en sådan ordning skulle inte bara maktfördelningen mellan lagstiftaren och de rättstillämpande myndigheterna rubbas utan också balansen som råder mellan offentlighet och sekretess. Det är dessutom tveksamt hur en bestämmelse av nu skisserat slag skulle förhålla sig till straffansvarsbestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbalken. Dessa omständigheter medför att en sådan typ av förslag inte bör läggas fram. I stället bör undantagen från offentligheten även fortsättningsvis noga regleras i lag.

6.4.3. Sekretess skall gälla i hela den offentliga förvaltningen för vissa uttryckligt angivna och särskilt känsliga uppgifter

Förslag: Inom hela den offentliga förvaltningen skall sekretess gälla

för uppgift om enskild som rör hälsa eller sexualliv när det är uppenbart att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Om en annan sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig hos en myndighet skall den nu föreslagna bestämmelsen inte vara tillämplig. Detta gäller oavsett om den konkurrerande sekretessbestämmelsen är en primär eller en sekundär sekretessbestämmelse.

Att det skyddsnät för känsliga uppgifter som sekretessen utgör ibland har för stora maskor har ansetts vara priset samhället måste betala för en ordning med offentlighet som huvudregel. Att sekretessen inte överförs mellan myndigheter i större utsträckning än den gör, har motiverats med att intresset av insyn gör sig gällande med olika styrka i skilda sammanhang. Samma motivering har lämnats till varför sekretesskyddet för en uppgift i allmän handling inte gäller generellt oavsett var handlingen befinner sig. Enligt våra direktiv skall denna princip gälla även fortsättningsvis.

Det finns dock uppgifter där det har ansetts vara motiverat med en möjlighet att låta uppgifterna omfattas av sekretess, oavsett i vilket sammanhang som uppgifterna förekommer. Så har ansetts vara fallet beträffande skyddet för allmänna intressen för uppgifter som angår rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation (2 kap.1 och 2 §§sekretesslagen), uppgifter som hänför sig till förundersökningar i brottmål (5 kap. 1 § sekretesslagen). Beträffande sekretess till skydd för enskilda intressen har detta gällt för uppgift som rör utlänning (7 kap. 14 § sekretesslagen). Frågan är om det inte finns ett berättigat behov av att använda denna lagstiftningsteknik även när det gäller vissa andra uppgifter om enskilda.

Det har ovan konstaterats att uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden har ett utbrett skydd i sekretesslagstiftningen. Ändå förekommer det att sådana uppgifter hamnar i verksamheter där de inte omfattas av någon sekretess, vilket kan leda till betydande men för den som uppgifterna rör. Det är givetvis önskvärt att förhindra tragiska konsekvenser för enskilda till följd av att känsliga uppgifter röjs. Samtidigt måste offentlighets-

intresset beaktas. Det går inte att bortse från att en utvidgning av sekretessen innebär en begränsning av offentligheten. En avvägning måste därför göras mellan dessa motstående intressen.

Vid en sådan avvägning menar vi att det finns vissa särskilt integritetskänsliga uppgifter som är så känsliga att de med hänsyn till den enskilde bör kunna skyddas av sekretess i vilken verksamhet de än förekommer. Beträffande den typen av uppgifter har möjligheten till hemlighållande generellt större tyngd än offentlighetsintresset. Vår uppfattning är alltså att det bör finnas en möjlighet att hemlighålla vissa mycket känsliga uppgifter om enskilda, inte bara i ett visst sammanhang, utan inom hela sekretesslagens tillämpningsområde.

Även om det kanske inte är svårt att förstå vilken typ av uppgifter vi avser är det inte helt enkelt att ange och avgränsa dem i en sekretessbestämmelse. Begreppet personliga förhållanden är mycket vittgående och innefattar uppgifter som enligt vår mening bör falla utanför regleringen, t.ex. vissa uppgifter om den enskildes ekonomiska situation, arbetssituation och familjesituation. De exempel vi redovisat ovan där känsliga uppgifter stått utan sekretesskydd har främst gällt enskildas hälsa eller sexualliv samt skyddade personuppgifter. När det gäller skyddade personuppgifter återkommer vi i kapitel 7 med ett förslag till lösning.

För att det sekretesskydd som nu avses skall bli så begränsat som möjligt skulle uppgifter som rör hälsa eller sexualliv kunna tas till utgångspunkt för innehållet i bestämmelsen. Detta begrepp förekommer i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) och utgör exempel på sådana känsliga personuppgifter som det är förbjudet att behandla.

Till uppgifter om enskilda som rör hälsa har hänförts olika former av sjukligt missbruk.7 Även upplysningar om ärftliga egenskaper torde kunna anses som upplysningar som rör hälsa.8 En uppgift om att någon bytt kön har också ansetts vara en uppgift som kan anses röra den personens hälsa eller sexualliv.9 Enligt vår uppfattning bör uppgiften att en person utsatts för sexualbrott vara att hänföra till uppgift som rör den personens sexualliv.

En beskrivning av föremålet för sekretessen utgör, som angetts i kapitel 4, emellertid inte en tillräcklig begränsning av sekretessområdet.

7SOU 1997:39 s. 1328 Öman, Sören, Lindblom, Hans-Olof, Personuppgiftslagen – En kommentar, Andra upplagan 2001, s. 131 9 A. SOU s. 368

En ytterligare åtstramning bör åstadkommas med hjälp av styrkan i skaderekvisitet.

I de sekretessbestämmelser som i dag avser enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden finns ömsom omvända och ömsom raka skaderekvisit beroende på i vilket sammanhang uppgifterna finns. I vissa bestämmelser uttrycks det raka skaderekvisitet på så sätt att det för ett hemlighållande krävs att det av någon särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs (jfr 7 kap. 9, 15, 22, 23, 28 §§). Denna variant på det raka skaderekvisitet avser att begränsa sekretessen till uppgifter av särskilt ömtålig art samt till mindre känsliga uppgifter som på grund av särskilda omständigheter kan anses vara känsliga i det enskilda fallet.10

En anpassning av sekretessens styrka till det sammanhang i vilket uppgiften förekommer syftar till att i så hög grad som möjligt värna om offentlighetsprincipen. Vi har tidigare ansett att denna ordning även i fortsättningen bör gälla. De bestämmelser som i dag reglerar sekretessen beträffande enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden bör således finnas kvar med skaderekvisit på samma nivåer som gäller i dag.

Den ordning vi i detta sammanhang överväger tar sikte på verksamheter där det i dag saknas sekretesskydd för känsliga uppgifter. Det är inte ett heltäckande sekretesskydd vi eftersträvar. Snarare är det fråga om en nödlösning för de fall där mycket ömtåliga uppgifter om enskilda annars står utan sekretesskydd. Presumtionen för offentlighet i dessa fall bör därför vara starkare än den som finns i dagens formuleringar av det raka skaderekvisitet.

Ett skaderekvisit med en särskilt stark offentlighetspresumtion skulle kunna åstadkommas genom att sekretess anges gälla om ”det är uppenbart att den enskilde eller någon honom närstående, lider betydande men om uppgiften röjs”. Härigenom skulle endast mycket integritetskänsliga uppgifter kunna hemlighållas. Det vi nu diskuterar är alltså ett skaderekvisit med ytterst svagt sekretesskydd. I princip skall sekretessen slå till endast för de allra mest integritetskänsliga uppgifterna. Detta innebär att de myndigheter som skall tillämpa bestämmelsen inte får efterforska vem den är som begär ut en allmän handling, eller vad syftet med begäran är, annat än när begäran avser en handling som innehåller uppgifter om enskild som rör hälsa och sexualliv av mycket integritetskänsligt slag.

10Prop. 1979/80:2 Del A s. 210

En bestämmelse om att sekretess gäller för uppgifter som rör hälsa eller sexualliv när det är uppenbart att den enskilde lider betydande men om uppgiften röjs skulle alltså främst bli tillämplig på mycket integritetskänsliga uppgifter. Detta gäller exempelvis uppgifter om könsbyten, transsexualitet och skildringar av barn i pornografiska bilder samt uppgifter om allvarligare psykiska sjukdomar.

Vid prövningen av om det uppenbart är till betydande men att en uppgift röjs kan bedömningen falla olika ut beroende på om den enskilde är underårig eller vuxen. Även i vilken verksamhet uppgiften finns samt av vem och under vilka förhållanden uppgiften begärs utlämnad kan få betydelse för skadebedömningen. Detta innebär att även om utlämnandet gäller uppgifter av det känsliga slag som angetts ovan, behöver det inte alltid vara uppenbart att den enskilde lider betydande men om uppgiften röjs. Samtidigt kan mindre känsliga uppgifter än de ovan exemplifierade komma att sekretessbeläggas enligt en sådan bestämmelse på grund av omständigheterna i det enskilda fallet. När det gäller uppgifter om somatiska sjukdomar bör dock endast i sällsynta undantagsfall bestämmelsen kunna bli tillämplig.

Som sagts så är avsikten med en sekretessreglering som gäller i hela den offentliga förvaltningen för uppgift som rör hälsa eller sexualliv att ge ett sekretesskydd åt mycket ömtåliga uppgifter i de fall där ett särskilt sekretesskydd saknas. I de fall en viss verksamhet anser ett sedvanligt sekretesskydd vara erforderligt för dessa uppgifter bör behovet härav bedömas av lagstiftaren utifrån gällande principer.

Eftersom det redan i dag på många områden gäller sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden så kommer bestämmelsen i många fall att innebära en dubbelreglering. I flera verksamheter kommer både en särskild och en generell sekretessbestämmelse att bli tillämplig. När flera sekretessbestämmelser är tillämpliga i en och samma verksamhet för samma intresse gäller enligt nuvarande ordning att den strängare sekretessen fäller utslaget.11 Denna ordning bör gälla även i fortsättningen och vi föreslår, som redovisats i avsnitt 3.7.2, att den lagfästs.

Till följd av bestämmelserna om överföring av sekretess kan sekretessen regleras i en sekundär sekretessbestämmelse. Även här kan skyddet avse samma intresse som det vi nu föreslår. Enligt både

11 Ibid s. 70

12 kap. 1 § och 13 kap. 6 §sekretesslagen går den primära sekretessen före den sekundära. Denna ordning vid konkurrens mellan primär och sekundär sekretess har vi ovan i avsnitt 3.7.2 föreslagit i fortsättningen skall utgöra en generell bestämmelse i lagen. Eftersom den föreslagna bestämmelsen utgör en primär sekretessbestämmelse hos alla myndigheter krävs att det införs en särskild undantagsregel som medför att den föreslagna bestämmelsen viker för sekundära sekretessregler när dessa bestämmelser avser samma intresse. I annat fall skulle sekretesskyddet för uppgifter som rör hälsa eller sexualliv försvagas i allt för hög utsträckning.

För att sekretessen inte skall få alltför långtgående verkningar bör sekretessen inte heller gälla om uppgiften tas in i beslut hos myndigheten. Det har tidigare sagts att bestämmelsen avser att vara en nödlösning för de fall där mycket känsliga uppgifter annars skulle ha stått utan skydd. Det kommer därför att vara ovanligt att det ens kommer i fråga att ta in uppgiften i ett beslut. Domstolarnas särskilda möjligheter att förordna om att sekretessregleringen för en uppgift fortfarande skall vara tillämplig när uppgiften tas in i en dom eller ett beslut skall dock gälla även beträffande uppgifter som omfattas av den nu diskuterade sekretessregleringen.

I de fall det redan finns en reglering av sekretessen blir förslaget således inte tillämpligt. Frågan är sedan vad som gäller i de fall den känsliga uppgiften är offentlig och finns i en allmän handling. Om t.ex. ett beslut om frihetsberövande åtgärder enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, inkommer till en annan verksamhet än hälso- och sjukvården, kan det diskuteras om den diskuterade sekretessbestämmelsen kan bli tillämplig på beslutet. Som tidigare sagts gör sig behovet av insyn gällande med olika styrka i skilda sammanhang. Vår uppfattning är därmed att den omständigheten att beslutet är offentligt i den verksamhet det härrör från, inte automatiskt kan tas till intäkt för att beslutet skall vara offentligt i den verksamhet dit beslutet inkommit. För att en uppgift som är offentlig i en verksamhet uppenbart skall anses orsaka den enskilde betydande men om den röjs i ett annat sammanhang bör det dock krävas särskilda omständigheter.

Sammantaget anser vi alltså att sekretessen till skydd för den enskildes integritet när det gäller särskilt känsliga uppgifter bör gå före offentlighetsintresset. Vi föreslår därför en bestämmelse om sekretess som gäller i hela den offentliga förvaltningen. De uppgifter som skall kunna hemlighållas är uppgifter om enskilda som rör hälsa eller sexualliv. Sekretess enligt bestämmelsen skall gälla

när det är uppenbart att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. På så sätt säkerställs att det endast är de mest integritetskänsliga uppgifterna som kommer att omfattas av sekretess. Gäller sekretess för samma intresse enligt någon annan sekretessbestämmelse, primär eller sekundär, blir den nu föreslagna bestämmelsen inte tillämplig. Därmed förhindras att sekretessens styrka beträffande aktuella uppgifter i något sammanhang försvagas. Sekretessen gäller dessutom inte om uppgiften tas in i beslut hos myndigheten. Hos domstol skall dock bestämmelser som motsvarar nuvarande 12 kap. 4 § sekretesslagen gälla för uppgifter som tas in i dom eller annat beslut.

7. Skyddade personuppgifter

7.1. Skyddet för personuppgifter inom folkbokföringen

Uppgifter om enskilda personers namn, personnummer, adress och civilstånd och andra familjeförhållanden används hos ett stort antal myndigheter som ett led i myndigheternas verksamhet. Den grundläggande insamlingen och registreringen av de personuppgifter som används i samhället sker till stor del inom folkbokföringen hos skattemyndigheterna. Därifrån förs sedan uppgifterna vidare på olika sätt.

Uppgifterna som registreras i folkbokföringen är som huvudregel offentliga. I vissa fall kan det dock vålla olägenhet för en person att uppgifter om honom eller henne sprids. För att uppgifterna i folkbokföringen inte skall kunna missbrukas för att söka rätt på en person i syfte att förfölja henne eller honom har olika åtgärder genomförts till skydd för förföljda personer. En person som är utsatt för hot kan inom folkbokföringen få en markering för särskild sekretessprövning (s.k. sekretess- eller spärrmarkering), vid flyttning bli folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten (kvarskrivning) eller bli folkbokförd med fingerade personuppgifter enligt lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter.

7.1.1. Sekretessmarkering

Uppgifterna i folkbokföringsregistret är normalt offentliga och skall lämnas ut omgående till den som begär att få ta del av uppgifterna. Skattemyndigheten kan dock med stöd av 7 kap. 15 § första stycket sekretesslagen vägra lämna ut uppgifter om en person, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs (rakt skaderekvisit). För att få en varningssignal om i vilka fall sekretesslagen kan bli tillämplig kan skattemyndigheten för en viss person föra in en s.k. sekretessmarkering i folkbokföringsregistret. Förfarandet med sekretess-

markering är inte närmare lagreglerat. Sekretessmarkeringen motsvarar det som gäller för den hemligstämpel som enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen kan åsättas en allmän handling1. Markeringen anger således att särskild försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om uppgifter får lämnas ut. Sekretessmarkeringen avser samtliga uppgifter om en person, däribland adressuppgiften.

Förfarandet med sekretessmarkeringar har använts inom folkbokföringen under många år. Skatteförvaltningen har också utarbetat särskilda rutiner härför. Förfarandet har accepterats i Justitieombudsmannens praxis.2

Oftast är det en enskild person som begär sekretessmarkering när han eller hon anser sig utsatt för förföljelse. En begäran om sekretessmarkering bör vara åtföljd av någon form av utredning som styrker påståendet om förföljelse. Normalt skall de skäl som ligger till grund för införandet av sekretessmarkering vara tillräckliga för att vägra ett utlämnande med stöd av folkbokföringssekretessen när någon begär att få ut uppgifterna. Av detta följer att det bör vara fråga om ett konkret hot. Det räcker alltså inte att en person känner fruktan och anser sig förföljd.

Inom skattemyndigheten är det endast chefen på det aktuella skattekontoret som har behörighet att ta del av uppgifter om en person som fått markering. För annan personal ger ADB-systemets bildskärmsterminaler inte någon information om personen utan personalen hänvisas till kontorschefen.

Ett beslut om sekretessmarkering är oftast tidsbegränsat. Görs en sekretessmarkering löper skyddet ofta ett år.

Sekretessmarkering i folkbokföringsregistret är den första skyddsåtgärd som bör tillgripas när det finns risk för att folkbokföringsuppgifter kan komma till användning för personförföljelse.3

År 2001 fanns det 7 690 personer i hela landet med sekretessmarkering.4

Brottsofferutredningen hade att ta ställning till om förfarandet med sekretessmarkering borde lagregleras. Utredningen kom i betänkandet Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) fram till att det inte fanns något sådant behov.

1Prop. 1997/98:9 s. 33 f. 2 JO 1984/85 s. 282 och JO 1987/88 s. 195 3 A. prop. s. 34 4 Jfr SOU 2002:71 s. 66

7.1.2. Kvarskrivning

Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier på annat sätt medges att vid flyttning vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten, s.k. kvarskrivning. Kvarskrivning kan ske endast efter ansökan av den enskilde och får medges endast om den enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses genom besöksförbud eller på annat sätt. Kvarskrivning får även avse den utsatta personens medflyttande familj. I 17 § samma lag föreskrivs att kvarskrivning får medges för högst tre år i taget och att kvarskrivningen skall upphöra när det inte längre finns skäl för den.

Kvarskrivning förutsätter att det föreligger en konkret risk för förföljelse.5 Skyddet är inriktat på att hemlighålla den förföljdes bostadsort och verkliga adress. Den verkliga adressen registreras inte inom folkbokföringen och sprids inte heller till andra myndigheter. Den kvarskrivne är i folkbokföringen registrerad endast med adress hos den skattemyndighet som har beslutat om kvarskrivningen. Det är också denna adress som automatiskt överförs från folkbokföringen till myndigheter, företag m.m. Post som sänds till den kvarskrivne med ledning av adressen som folkbokföringen tillhandahåller hamnar alltså hos skattemyndigheten. Myndigheten har kännedom om personens verkliga adress och vidaresänder posten till den kvarskrivne. Skattemyndigheten förvarar uppgiften om den kvarskrivnes adress på ett betryggande sätt. Uppgiften om den verkliga adressen kan komma att lämnas ut endast i sällsynta undantagsfall.

Kvarskrivning kombineras ofta med sekretessmarkering. Detta sker när det bedöms otillräckligt att skydda endast uppgiften om den förföljde personens adress.

Antalet personer med både sekretessmarkering och kvarskrivning uppgick år 2001 till 404. Fem personer var detta år kvarskrivna utan att också ha en sekretessmarkering.6

7.1.3. Fingerade personuppgifter

Bestämmelser om fingerade personuppgifter regleras i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter. Enligt lagen kan en folkbokförd person som riskerar att bli utsatt för särskilt allvarlig

5Prop. 1997/98:9 s. 45 f. 6SOU 2002:71 s. 68

brottslighet som riktar sig mot dennes liv, hälsa eller frihet medges att använda andra personuppgifter om sig själv än de verkliga. Det krävs också att personen inte kan ges tillräckligt skydd på annat sätt. Huvudregeln är att medgivandet gäller för obegränsad tid men det får begränsas till viss tid. Ett medgivande får även ges åt en familjemedlem som bor på samma ställe.

Det är Stockholms tingsrätt som är första instans i alla ärenden om fingerade personuppgifter. Ansökan om medgivande görs av Rikspolisstyrelsen på begäran av den utsatta personen.

När ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har givits registreras den som fått medgivandet med bl.a. fingerat personnummer och namn i folkbokföringen. Därifrån förs de fingerade uppgifterna vidare till bl.a. olika myndigheter på samma sätt som andra folkbokföringsuppgifter. Personen i fråga använder så gott som undantagslöst de fingerade uppgifterna. Den gamla identiteten är avregistrerad inom folkbokföringen. Det framgår att avregistreringen har sin grund i att den enskilde använder fingerade personuppgifter.

Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har ingripande verkningar för den som berörs. Utgångspunkten är därför att denna form av skydd bör användas restriktivt och endast när andra åtgärder inte är tillräckliga.

Antalet framställningar hos Rikspolisstyrelsen om att få använda fingerade personuppgifter var under perioden 1991–2000 relativt konstant, ungefär 11–24 nya ärenden per år. Sedan sommaren 2001 har dock en tydlig ökning kunnat konstateras.7

7.2. Folkbokföringssekretessen

Av 7 kap. 15 § sekretesslagen framgår att sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av befolkningen och, i den utsträckning som regeringen föreskriver det, i annan verksamhet som avser registrering av betydande del av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller alltså för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Med stöd av bestämmelsen kan sekretesskydd ges åt uppgifter av särskilt ömtålig art eller, på grund av speciella om-

7 SOU 2002:71 s. 69

ständigheter, åt normalt harmlösa uppgifter, t.ex. adressuppgifter. En sekretessmarkering innebär att särskild försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om uppgifter om personen i fråga bör lämnas ut.

Sekretess föreligger i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av befolkningen. Med uttrycket annan liknande registrering av befolkningen avses t.ex. det ADB-baserade centrala statliga person- och adressregistret SPAR. Riksförsäkringsverkets register över befolkningen och Statistiska centralbyråns register över totalbefolkningen, s.k. RTB-register, träffas också av bestämmelserna i paragrafen.8

Enligt 7 kap. 15 § andra stycket gäller sekretess i ärende om fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men (omvänt skaderekvisit). Om en uppgift för vilken sådan sekretess gäller har lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen även där. Syftet med föreskriften om överföring av sekretessen är att sekretessen skall skydda uppgifter som gör det möjligt att koppla ihop verklig och fingerad identitet till en och samma person.9

7.3. Skatteutskottets tillkännagivande

Skatteutskottet riktade våren 2002 ett tillkännagivande till regeringen angående frågan om den praktiska hanteringen av skyddade uppgifter.10 Utskottet ansåg att frågan om hur man bör hantera skyddade personuppgifter för att förhindra att uppgifterna läcker ut bör belysas skyndsamt. Enligt utskottet skulle detta ske inom något av de utredningsarbeten som redan pågick. Häribland nämndes bl.a. vår kommitté och Personsäkerhetsutredningen (Ju 2001:10).

7.4. Personsäkerhetsutredningens arbete

7.4.1. Personsäkerhetsutredningens definition av problematiken

Personsäkerhetsutredningen behandlade i delbetänkandet Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71) frågan om skydd av personuppgifter. Utredningen fann att följande problem

8

Regner m.fl. s. 7:76 9Prop. 1997/98:9 s. 6510 Bet. 2001/02:SkU19

förelåg beträffande skyddet för personuppgifter inom folkbokföringen. Förfarandet med sekretessmarkering är i dag inte lagreglerat vilket bl.a. innebär att ett avslag på en begäran om sekretessmarkering inte kan överklagas. Sekretesskyddet inom folkbokföringen kan inte anses tillräckligt starkt för personer som fått en sekretessmarkering. Det behövs ett bättre samarbete mellan skattemyndigheten och polisen när det gäller riskbedömningarna vid utredning om sekretessmarkering på motsvarande sätt som vid kvarskrivning. Det behövs också en längre giltighetstid för sekretessmarkering än ett år. Härtill kommer bekymmer hos myndigheterna med den praktiska hanteringen av skyddade uppgifter.

7.4.2. Personsäkerhetsutredningens förslag

Personsäkerhetsutredningen har föreslagit att personer som utsätts för hot och förföljelse skall kunna medges att bli folkbokförda i särskild ordning med ett högre sekretesskydd än vanlig folkbokföring, s.k. skyddad folkbokföring.11 I korthet innebär förslaget följande. Skyddad folkbokföring får ske enbart efter ansökan av den enskilde. Förutsättningarna för att medge skyddad folkbokföring skall vara desamma som i dag gäller vid kvarskrivning, nämligen att den enskilde av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier på annat sätt. Skyddad folkbokföring får endast ske om den enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses på annat sätt. Skyddad folkbokföring får avse även den utsatte personens medflyttande familj.

Beslut om skyddad folkbokföring skall fattas av skattemyndigheten. Skyddad folkbokföring får medges för högst tre år i taget. När det inte längre finns skäl för skyddad folkbokföring skall den upphöra. För utredning av frågor om skyddad folkbokföring får skattemyndigheten anlita biträde av polismyndighet.

Sekretessen för uppgifter i den skyddade folkbokföringen föreslås att gälla med ett omvänt skaderekvisit. Utlämnande skall medges endast om det står klart att uppgiften kan röjas utan att men uppkommer. Sekretessen skall inte vara begränsad enbart till själva ärendet om skyddad folkbokföring. Om en uppgift i ett sådant ärende har lämnats till en annan myndighet gäller sekretessen också där.

11SOU 2002:71 s. 102 ff.

I betänkandet diskuteras om de nuvarande reglerna om kvarskrivning fyller någon funktion i det nya systemet. Det konstateras att det kan finnas ett intresse hos personer som har flyttat att kunna kombinera ett beslut om skyddad folkbokföring med kvarskrivning på den gamla folkbokföringsorten. De nya reglerna om skyddad folkbokföring bör därför förenas med en sådan möjlighet. Eftersom förfarandet med sekretessmarkering inte är lagreglerat finns det, enligt Personsäkerhetsutredningen, inget som hindrar att det förfarandet används också i framtiden. På så sätt behålls systemet med tre steg; sekretessmarkering, skyddad folkbokföring (eventuellt i kombination med kvarskrivning) och fingerade personuppgifter.

7.4.3. Remissutfallet

Personsäkerhetsutredningens förslag har remissbehandlats. De flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget om skyddad folkbokföring. På flera håll uttrycks dock osäkerhet om vad förslaget egentligen innebär. Några remissinstanser, bl.a. Riksskatteverket och Riksåklagaren, har gett uttryck för att det kan uppkomma osäkerhet om vilka uppgifter som får skyddas. Riksförsäkringsverket och även Riksskatteverket har tagit upp de ekonomiska konsekvenserna av förslaget och svårigheterna att rent tekniskt ge ett tillräckligt starkt skydd åt uppgifterna. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning har efterlyst en grundligare beskrivning av såväl hur det nuvarande systemet fungerar, som vad det innebär i praktiken att en skyddad folkbokföring kombineras med kvarskrivning. Kriminalvårdsstyrelsen har ifrågasatt vad ändringen från ett rakt till ett omvänt skaderekvisit kommer att innebära för Kriminalvårdsstyrelsens möjligheter att få tillgång till behövliga uppgifter.

Flera remissinstanser har ifrågasatt om förslaget ger ett tillräckligt starkt sekretesskydd. Detta gäller bl.a. för Kammarrätten i Sundsvall, Datainspektionen, Sveriges Domareförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen. I remissyttrandena påpekas att det är tveksamt om sekretess kommer att gälla när den som har skyddade personuppgifter själv lämnar uppgiften till en myndighet. Dessutom anges att det är oklart om sekretessen följer med om en uppgift lämnas till en tredje myndighet.

Personsäkerhetsutredningens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.

7.5. Våra överväganden och förslag

7.5.1. Ett förstärkt sekretesskydd för känsliga personuppgifter

Förslag: Sekretess skall gälla, inom hela den offentliga förvalt-

ningen, för uppgift om enskilds adress eller hemtelefonnummer eller annan liknande uppgift, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Personsäkerhetsutredningen har lämnat ett förslag om att i lagstiftningen införa institutet skyddad folkbokföring. Förslaget innebär att sekretess kommer att gälla i ärenden om skyddad folkbokföring med ett omvänt skaderekvisit. Personuppgifterna kommer därmed inte att lämnas ut från folkbokföringen om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde lider men. Om en uppgift för vilken sekretessen gäller har lämnats till en annan myndighet föreslås sekretessen gälla också där.

Även om skyddet för känsliga personuppgifter stärks inom folkbokföringen är det enligt vår uppfattning tveksamt om sekretesskyddet för de skyddade uppgifterna är tillräckligt i de fall uppgifterna hamnar utanför folkbokföringen. Personsäkerhetsutredningen har visserligen föreslagit att sekretessen i ärendet om skyddad folkbokföring överförs till en myndighet dit uppgift lämnas. Härigenom förstärks sekretesskyddet även för uppgifter som lämnas från folkbokföringen till andra myndigheter. Det finns dock ingen garanti för att uppgiften inte lämnas vidare från den mottagande myndigheten till en tredje myndighet där uppgiften får ett svagare sekretesskydd eller rent av står utan sekretesskydd. Överföringsbestämmelsen ger inte heller något skydd för det fall att den enskilde själv uppger sina skyddade personuppgifter till en myndighet.

En överföringsbestämmelse av det slag som Personsäkerhetsutredningen föreslår gäller redan i dag i ärenden om fingerade personuppgifter enligt 7 kap. 15 § andra stycket sekretesslagen. I förarbetena till den bestämmelsen uttalades att sekretessen inte skulle begränsas till enbart själva ärendet om fingerade

personuppgifter, utan att den skulle utvidgas till att i alla sammanhang omfatta uppgift om den som har fått fingerade personuppgifter. Sekretessen skulle därmed gälla hos de myndigheter som förvarar uppgifter som medför att en persons verkliga och fingerade identitet helt eller delvis kan kopplas samman.12 Det angavs också att genom den föreslagna utvidgningen av sekretessen skulle den också gälla hos de andra myndigheter som i sällsynta fall får del av känsliga uppgifter om den som fått medgivande att använda fingerade personuppgifter.13

Både bestämmelsens ordalydelse och uttalandena i propositionen kan ge intryck av att överföringsbestämmelsen innebär en heltäckande sekretessreglering. Enligt sekretesslagens grunder sträcker sig sekretessen dock inte automatiskt vidare till en tredje myndighet. För att sekretess skall uppkomma hos den myndigheten krävs att det finns en överföringsbestämmelse som är tillämplig på det vidare uppgiftsutbytet eller att den tredje myndigheten kan tillämpa en primär sekretessbestämmelse. Eftersom bestämmelsen är formulerad som en överföringsbestämmelse gäller inte heller sekretess om en enskild person lämnar uppgifterna till en myndighet som saknar tillämplig sekretessbestämmelse.

Som framgått i avsnitt 3.7.1 kommer vi i vårt förslag till en ny sekretesslag att definiera vad som avses med en överföringsbestämmelse. Därefter kommer det att stå klart att sekretessen överförs endast mellan den myndighet där uppgiften är sekretessreglerad och den myndighet dit uppgiften lämnas. Vi föreslår också att samtliga överföringsbestämmelser, även den i 7 kap. 15 § andra stycket, förtydligas så att detta klart framgår.

Vi har nyss konstaterat att överföringsbestämmelserna är konstruerade så att det inte finns någon garanti för att sekretessen består när en känslig personuppgift lämnas från den myndighet som mottagit uppgiften från folkbokföringen till en tredje myndighet som saknar tillämplig sekretessbestämmelse. Det kan då vara av intresse att fundera över om en myndighet verkligen får lämna en uppgift som är sekretessreglerad med ett omvänt skaderekvisit till en annan myndighet, med stöd av t.ex. 14 kap. 3 § sekretesslagen, utan att förvissa sig om att uppgiften blir sekretesskyddad även hos den mottagande myndigheten.

I prop. 1979/80:2 angavs att möjlighet att utväxla hemliga uppgifter får utnyttjas mer sparsamt och med större försiktighet

12Prop. 1997/98:9 s. 6513A. prop. s. 118

om informationen inte är sekretesskyddad hos den mottagande myndigheten. Det sagda gäller särskilt i fråga om uppgifter som är hemliga av hänsyn till enskildas intressen.14 I prop. 1990/91:153 s. 117 uttalades angående kvarskrivningsadresser (för vilka sekretess gäller med ett rakt skaderekvisit) att om en myndighet hos skattemyndigheten begär att få tillgång till den verkliga adressen till en person som beviljats särskild folkbokföring, har skattemyndigheten att pröva denna begäran enligt tillämpliga sekretessregler (jfr 7 kap. 15 § och 14 kap.2 och 3 §§sekretesslagen). Prövningen torde, enligt regeringen, i de flesta fall komma att leda till att den begärda uppgiften lämnas ut förutsatt att uppgiften kan skyddas hos den mottagande myndigheten.

Vi vill dock peka på att ett sådant moment i sekretessprövningen inte följer uttryckligen av 14 kap. 3 § sekretesslagen. Något direkt hinder mot att en myndighet lämnar ut en uppgift till en annan myndighet med stöd av något undantag från sekretessen enligt sekretesslagen, trots att uppgiften därmed förlorar sitt sekretesskydd, finns inte.

Många myndigheter har en primär sekretessbestämmelse som omfattar folkbokföringsuppgifterna i de fall de är sekretessmarkerade, men långt ifrån alla. Inom t.ex. flera kommunala verksamheter, såsom kultur- och fritidsförvaltningen, byggnadsnämnden och miljöförvaltningen, finns ingen sekretessbestämmelse som kan skydda känsliga personuppgifter. Detta gäller även Regeringskansliet och domstolarna.

En person vars personuppgifter är skyddade kan, liksom alla andra, ha anledning att lämna uppgifter om sig själv till olika myndigheter. I de fall en primär sekretessbestämmelse saknas hos den myndighet till vilken uppgifterna lämnas, kan uppgifterna inte omfattas av sekretess. Ett vanligt problem när enskilda lämnar uppgifter om sig själva till myndigheter är annars att han eller hon inte uppger att adressen är skyddad av sekretess. Ofta utgår den enskilde från att myndigheterna känner till de rätta förhållandena.

Det finns några JO- och JK-beslut som visar problematiken med skyddade adresser.15 Samtliga fall avser domstols hantering av skyddade personuppgifter, vilka erhållits från part. Någon överföring av sekretessen har det således inte varit fråga om. I samtliga fall utom ett, där sekretess enligt 9 kap. 15 § sekretesslagen gällde16, har någon

14Prop. 1979/80:2 Del A s. 77, se även s. 91 15 JO 2000/01 s. 44, JO 2000/01 s. 50, JK 1994 s. 186, JK beslut 1999-04-07 dnr 3561-98-40 16 JO 2000/01 s. 50

annan sekretessbestämmelse inte heller gällt för uppgiften. Någon rättslig grund att hemlighålla uppgifterna har därmed inte funnits, trots att den enskilde särskilt uppgett att personuppgifterna var skyddade.

Om Personsäkerhetsutredningens förslag genomförs kommer de skyddade personuppgifterna att få ett starkare sekretesskydd hos folkbokföringsmyndigheten. När de skyddade uppgifterna lämnas från folkbokföringen till andra myndigheter kommer dessutom sekretessregleringen hos folkbokföringen att gälla även hos de mottagande myndigheterna.

Det kvarstår dock tänkbara brister i sekretesskyddet. Det är t.ex. osäkert hur myndigheterna som mottar de skyddade uppgifterna från folkbokföringen kommer att hantera dem i förhållande till andra myndigheter. Även om det införs rutiner i syfte att förhindra att uppgifterna lämnas vidare till en myndighet där de saknar sekretesskydd, finns det alltid en risk att uppgifterna lämnas ut av misstag. Personsäkerhetsutredningens förslag berör inte heller fallet att en enskild lämnar skyddade personuppgifter till en myndighet där en tillämplig sekretessbestämmelse saknas.

Av Personsäkerhetsutredningens betänkande framgår dessutom att förfarandet med sekretessmarkeringar även i framtiden kan komma till användning. De personer som erhåller en sekretessmarkering för sina personuppgifter omfattas inte av det utvidgade sekretesskyddet som följer med institutet skyddad folkbokföring. Med en sekretessmarkering omfattas personuppgifterna av ett rakt skaderekvisit. När en sekretessmarkerad uppgift lämnas till en annan myndighet överförs inte sekretessen utan frågan om sekretess hos myndigheten som tar emot uppgiften blir beroende av den myndighetens primära sekretessbestämmelser.

Intresset av att kunna erbjuda hotade personer skydd väger tungt. Det arbete som skattemyndigheterna lägger ned för att bereda en förföljd eller hotad person skydd kan på grund av brister i sekretesslagstiftningen gå till spillo. Konsekvenserna av att en skyddad personuppgift lämnas ut kan bli förödande för den som är hotad eller förföljd.

En förbättring av sekretesskyddet skulle kunna åstadkommas genom en ny primär sekretessbestämmelse. Med hänsyn till att skyddade personuppgifter kan förekomma i alla typer av verksamheter bör bestämmelsen vara tillämplig i hela den offentliga förvaltningen. På så sätt blir de aktuella uppgifterna skyddade i all myndighetsverksamhet där de förekommer, oavsett hur de har hamnat där. Det

gäller dock att inte åstadkomma mer sekretess än nödvändigt. För att avgöra sekretesskyddets omfattning och styrka måste en avvägning göras mellan offentlighetsintresset och den enskildes integritet.

Det finns åtskilliga personuppgifter som kan lämnas ut utan att röjandet kan anses innebära något men för den enskilde. Det finns därmed inte anledning att låta sekretessen omfatta alla de uppgifter som förekommer inom folkbokföringen. För den kvarskrivne, liksom för den som fått en sekretessmarkering för sina personuppgifter, torde det främst vara uppgifter om bostadsadressen eller andra adressuppgifter som anger var den enskilde uppehåller sig som kan vålla olägenhet om de läcker ut. Detsamma gäller hemtelefonnummer eller andra liknande uppgifter. Vi anser att sekretesskyddet bör begränsas till sådana uppgifter.

Den nu angivna typen av uppgifter är inte sådana att de till sin natur är särskilt känsliga. Det kan därmed inte komma i fråga att reglera sekretessen med ett omvänt skaderekvisit. Enligt vår uppfattning för det också för långt att använda ett sedvanligt rakt skaderekvisit som anger att sekretess gäller, om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Avsikten med den diskuterade sekretessbestämmelsen är att försöka förhindra att den enskilde eller någon närstående riskerar att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. En förutsättning för sekretess bör därför vara att det finns särskild anledning att anta att det finns sådan fara. Ett rakt skaderekvisit medför att presumtionen är för offentlighet. Dessutom begränsas sekretessen ytterligare genom att menbedömningen preciseras till särskilda fall.

Har den enskilde erhållit någon form av sekretesskydd för sina personuppgifter hos folkbokföringsmyndigheten, bör detta anses vara en omständighet som kan få betydelse för sekretessfrågan. Det kan dock inte anses åligga myndigheterna att utan anledning kontrollera om adressuppgiften erhåller något skydd inom folkbokföringen, eller att ex officio företa någon annan utredning av behovet av sekretess.17 Hämtas uppgiften direkt från skattemyndigheten underrättas myndigheten därigenom om sekretessmarkeringen. I annat fall är det upp till den enskilde att ange att det rör sig om skyddade uppgifter.

Det ligger således ett ansvar på den enskilde för att det eftersträvade sekretesskyddet skall uppnås. Skattemyndigheten har en viktig uppgift att informera den enskilde om detta ansvar i samband

17 Jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 81

med att sekretessmarkering görs i folkbokföringen. Vi har uppfattat att skattemyndigheterna redan i dag lämnar denna typ av information.

Den omständigheten att den enskilde har sekretesskydd för sina personuppgifter inom folkbokföringen är bara en av flera omständigheter som kan få betydelse för avgörandet om sekretess föreligger. Även andra omständigheter som kommer till den utlämnande myndighetens kännedom bör kunna medföra att sekretess gäller enligt bestämmelsen.

Fördelen med förslaget är att adressuppgifter som kan avslöja var en förföljd person befinner sig kan komma att omfattas av sekretess hos alla myndigheter där de förekommer. Genom bestämmelsens utformning begränsas dessutom sekretessen till vissa särskilda fall. Offentlighetsprincipen inskränks därigenom inte mer än nödvändigt. Ändå anser vi att enskilda som riskerar att utsättas för våld m.m. får ett behövligt skydd. Eftersom det är fråga om en primär sekretessregel så spelar det heller ingen roll hur adressuppgiften hamnat hos myndigheten. Oavsett om den lämnats av en myndighet efter en sekretessprövning eller av misstag eller det är den enskilde som själv lämnat uppgiften, kan den omfattas av sekretessen.

Det går dock inte att komma ifrån att förslaget innebär mer sekretess på offentlighetens bekostnad. Rätten att ta del av allmänna handlingar inskränks alltså ytterligare. Den som vid en myndighet frågar efter en adressuppgift kan komma att behöva identifiera sig i större utsträckning än i dag. Enligt vår uppfattning väger dock intresset av att förföljda, hotade och våldsutsatta personer inte riskerar att råka illa ut på grund av brister i sekretesskyddet tyngre. Ett utökat sekretesskydd bör därför införas.

Vi föreslår således att en sekretessbestämmelse införs i sekretesslagen enligt vilken sekretess gäller för enskilds adress eller hemtelefonnummer, eller annan liknande uppgift, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Vårt förslag innehåller inga undantag. Det finns emellertid register som förs hos olika myndigheter och där det ligger i sakens natur att uppgifterna i registret är offentliga. Det bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om, och i så fall i vilken utsträckning, undantag bör göras från förslaget för sådana register.

Vårt förslag kommer, om det leder till lagstiftning, få till följd att det i vissa verksamheter finns flera tillämpliga sekretessbestämmel-

ser till skydd för samma intresse. Vid sådant förhållande gäller att den strängare sekretessen fäller utslaget.18 Som vi redogjort för i avsnitt 3.7.2 kommer vi att föreslå att denna princip lagfästs.

Att införa en ny lagstiftning ger inte i sig något skydd för enskilda utan det krävs dessutom att bestämmelserna verkligen tillämpas av myndigheterna. Här har respektive myndighet ett ansvar att föra ut information om bestämmelserna till myndighetens personal samt att följa upp att bestämmelserna tillämpas på ett korrekt sätt.

7.5.2. Ett förstärkt sekretesskydd för uppgifter om kopplingen mellan verklig och fingerad identitet

Förslag: En bestämmelse skall införas om att sekretess gäller, inom

hela den offentliga förvaltningen, för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet som hänför sig till ärende om fingerade personuppgifter, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men.

Vi har övervägt om det behövs något särskilt sekretesskydd för personer som fått medgivande att använda fingerade personuppgifter.

Direkt när ett medgivande lämnas att använda fingerade personuppgifter registreras de fingerade personuppgifterna hos folkbokföringen. I likhet med andra folkbokföringsuppgifter sprids sedan uppgifterna vidare till olika myndigheter och företag m.m. Det är ytterst få myndigheter som behöver få del av uppgifter som gör det möjligt att koppla samman den verkliga och den fingerade identiteten.

Det förekommer dock situationer där det kan vara nödvändigt att en myndighet får full kännedom om vilken person som döljer sig bakom en fingerad identitet, för att den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Rikspolisstyrelsen får då i samråd med den enskilde lämna ut kopplingsuppgifterna. För dessa fall är bestämmelsen om överföring av sekretess tillämplig.

Redan den omständigheten att någon mer myndighet än de som handlägger ärendet får kännedom om uppgifter om den känsliga kopplingen mellan verklig och fingerad identitet ökar risken för att informationen sprids. Ingenting tyder emellertid på annat än att

18Prop. 1979/80:2 Del A s. 70

uppgifterna behandlas ytterst försiktigt av de myndigheter som är inblandade.

Enligt 7 § lagen om fingerade personuppgifter anges att Rikspolisstyrelsen skall bistå den som har fått medgivande att använda fingerade personuppgifter vid kontakter med andra myndigheter och i övrigt lämna den hjälp som krävs om den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses på annat sätt. Detta bidrar till att den enskilde själv inte behöver lämna uppgifter om den dubbla identiteten till myndigheterna, utan detta kan lösas genom Rikspolisstyrelsens kontakter med myndigheterna. Det kan dock inte uteslutas att den enskilde själv i något fall lämnar uppgifter till en myndighet om sina båda identiteter, utan att uppgiften omfattas av någon sekretessbestämmelse hos myndigheten.

För att verkligen förhindra att uppgifter om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet hamnar i verksamheter där de står utan sekretesskydd, menar vi att det krävs en heltäckande reglering som gäller i all offentlig verksamhet. Till skillnad från bestämmelsen i 7 kap. 15 § andra stycket sekretesslagen som avser alla uppgifter om enskilds personliga förhållanden i ärenden om fingerade personuppgifter, bör en sådan bestämmelse endast ta sikte på uppgifter om kopplingen mellan de både identiteterna. Det blir därmed endast aktuellt att tillämpa bestämmelsen för de myndigheter som av någon anledning har uppgifter om båda identiteterna. Med tanke på att det är fråga om ytterst känsliga uppgifter bör sekretessen gälla med ett omvänt skaderekvisit.

Vi föreslår således att en bestämmelse införs om att sekretess gäller för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet som hänför sig till ärende om fingerade personuppgifter, oavsett hos vilken myndighet uppgiften befinner sig, om det inte står klart att den enskilde inte lider men om uppgiften röjs.

8. Partsinsyn

8.1. Inledning

I 14 kap. 5 § sekretesslagen regleras konflikten mellan sekretesslagens bestämmelser om sekretess och den rätt till insyn i ärende som kan följa av andra bestämmelser t.ex. i förvaltningslagen eller i rättegångsbalken. Bestämmelsen lyder som följer.

14 kap. 5 § Sekretess hindrar inte att sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. Sekretess hindrar aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständligheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Första och andra styckena tillämpas inte, om avvikande bestämmelser har meddelats i lag.

Av bestämmelsens ordalydelse följer att den som är part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet under vissa förutsättningar har en mera långtgående rätt än andra enskilda att få ut hemliga handlingar och uppgifter. Det råder dock i vissa avseenden delade meningar om bestämmelsens rätta innebörd. Diskussionerna har rört tre frågor. Den första är om 14 kap. 5 § första stycket i sig ger någon rätt till insyn. Den andra är om bestämmelsen alls är tillämplig i förundersökningar, vilket beror på om man anser att förundersökningen är ett ärende där misstänkta och målsägande är parter eller inte. Den tredje frågan gäller förhållandet mellan sekretesslagens och rättegångsbalkens reglering.

8.2. Klart och oklart om partsinsyn

8.2.1 14 kap. 5 § ger inte i sig någon rätt till insyn

Numera tycks man i såväl den allmänna debatten som i rättspraxis vara överens om att 14 kap. 5 § sekretesslagen inte i sig ger någon rätt att ta del av material eller att få ut någon handling, utan denna rätt måste framgå av annan lagstiftning eller följa av allmänna rättsgrundsatser.1

8.2.2. Den misstänkte är part i förundersökningen

Vad gäller frågan huruvida misstänkta och målsägande är parter i förundersökningen har det länge rått två olika synsätt, åtminstone vad gäller misstänkta. Dessa har kallats det traditionella respektive det nya synsättet. I huvudsak innebär de olika synsätten följande.2

Det traditionella synsättet: Den misstänkte är part under förundersökningen. Rätten till partsinsyn regleras i 23 kap. 18 § rättegångsbalken och genom praxis. Konflikten mellan rätten till partsinsyn och sekretessbestämmelserna löses med hjälp av 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen. Vissa hemliga uppgifter är så känsliga att det är av synnerlig vikt att de inte röjs ens för part. Det är här fråga om framför allt uppgifter om hemlig teleavlyssning, uppgifter som rör säkerhetsanordningar, uppgifter av betydelse för rikets förhållande till främmande makt eller för rikets säkerhet samt namn och adresser beträffande vissa bevispersoner och skyddade adresser. I samband med slutdelgivningen får den misstänkte del av allt processmaterial. Det innebär att särskilt känsliga uppgifter, som hittills under förundersökningen hållits hemliga med stöd av 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen måste lämnas ut till den misstänkte i den mån uppgifterna utgör processmaterial. Särskilt känsliga uppgifter som saknar betydelse för ett åtal hemlighålls även i fortsättningen med stöd av 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen. Uppgifter som lämnas till den misstänkte kan förenas med ett förbehåll enligt 14 kap. 10 § första stycket sekretesslagen eftersom det anses att uppgifterna lämnas med stöd av 14 kap. 5 § första stycket.

Det nya synsättet: Enligt det nya synsättet regleras den misstänktes rätt till insyn i förundersökning uteslutande av 23 kap. 18 §

1 Se bl.a. Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen s. 150 och RÅ 2001 ref 272 Sekretess av intresse för åklagarväsendet, Ekobrottsmyndigheten

rättegångsbalken. Den misstänkte är inte part i förundersökningen. Reglerna i 14 kap. 5 § första stycket är överhuvudtaget inte tillämpliga om förfarandet regleras i rättegångsbalken. Åtal får inte beslutas förrän den misstänkte har underrättats om brottsmisstanken, fått tillfälle att ta del av förundersökningsmaterialet och fått skäligt rådrum för att ange vad han anser nödvändigt (slutdelgivning). Den misstänkte har vid slutdelgivningen rätt att ta del av hela utredningsmaterialet (JO 1964 s. 214). Det är således inte möjligt att undanhålla sådant som finns i utredningen även om undersökningsledaren anser att materialet av olika skäl inte skall ingå i förundersökningsprotokollet. Några förbehåll enligt 14 kap. 10 § sekretesslagen kan inte uppställas för den misstänktes eller hans försvarares förfoganderätt över protokollet och innehållet i detta, eller enligt material som han tagit del av enligt reglerna i 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Detta följer av att han erhållit handlingarna enligt rättegångsbalkens bestämmelser och inte sekretesslagens. När åtal har väckts blir den tilltalade part i domstolsprocessen. Han har då en ovillkorlig rätt att få del av allt processmaterial i målet.

Det nya synsättet har framhållits av bl.a. JO3, Buggningsutredningen4, Ekosekretessutredningen5 och av RÅ6 som det korrekta synsättet.

Till stöd för att det nya synsättet och att den misstänkte inte är part brukar anföras att en förundersökning inte är ett ärende utan ett faktiskt handlande.7 I förarbetena till sekretesslagen framhålls att regeln om partsinsyn bara gäller ärende i den betydelse som begreppet har i tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen.8Det brukar mot den bakgrunden understrykas att det av 32 § förvaltningslagen följer att denna lags regler om partsinsyn inte är tillämpliga i den verksamhet hos polis och åklagare som regleras av rättegångsbalken. Någon rätt till insyn i sådan verksamhet kan således inte grundas på 16 § förvaltningslagen.9

Av Regeringsrättens praxis framgår dock, trots det nyss anförda, att en förundersökning anses utgöra ett av åklagarmyndigheten handlagt ärende, i vilket den misstänkte är part. Ett sådant ärende

3 JO 1995/96 s. 29 4 Om buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) 5 Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53) 6 Säkerhet och skydd för bevispersoner (Metodfrågor 1995:2) 7 Jfr SOU 1976:47 s. 2728Prop. 1979/80:2 del A s. 333 9 Jfr JO 1995/96 s. 50, och Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53)

avslutas genom beslut i åtalsfrågan.10 I nedlagda förundersökningar och i förundersökningar där ett negativt åtalsbeslut fattas har den tidigare misstänkte i praxis ansetts ha rätt till insyn om han eller hon har beaktansvärda motiv för sin begäran om insyn.11 Regeringsrätten har dessutom ansett den tidigare misstänkte ha rätt till partsinsyn i en nedlagd förutredning12. Detta trots att den tidigare misstänkte varken kan åberopa rättegångsbalken, som inte reglerar denna typ av ärende, eller förvaltningslagen, vars partsinsynsregel inte är tillämplig i åklagarmyndighets brottsbekämpande verksamhet. Rätten till insyn grundade sig i detta fall enligt Regeringsrätten på allmänna rättsgrundsatser.

8.2.3. Sekretesslagen får inte leda till inskränkningar i parts rättigheter enligt rättegångsbalken när det gäller att få del av omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende

Som ovan har nämnts ger 14 kap. 5 § sekretesslagen inte i sig någon rätt att ta del av material eller att få ut någon handling, utan denna rätt måste framgå av annan lagstiftning eller följa av allmänna rättsgrundsatser. Vilken insyn en part har varierar således beroende på vilket processuellt regelverk som skall tillämpas i det enskilda fallet.

Enligt 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen hindrar sekretess aldrig att part tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Denna bestämmelse innebär dock ingen garanti för att en part får del av alla omständigheter som domstolen eller myndigheten grundar sitt avgörande på. Bestämmelserna i 16 § förvaltningslagen och 43 § förvaltningsprocesslagen innebär t.ex. att en myndighet i undantagsfall kan komma att grunda sitt avgörande på en omständighet om vilken en part inte, eller endast delvis, har fått kännedom. En sådan begränsning är emellertid främmande för handläggningen vid allmän domstol. I 14 kap. 5 § andra stycket andra meningen har därför stadgats att sekretess inte innebär någon begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

10 Se bl.a. RÅ 1984 ab 176, RÅ 1995 ref 28 och RÅ 2001 ref 2711RÅ 1995 ref 2812RÅ 2001 ref 27

Det har uppstått osäkerhet om sistnämnda formulering innebär att det finns utrymme att inskränka partens rätt till insyn enligt rättegångsbalken i fråga om andra omständigheter än sådana som läggs till grund för dom eller beslut, dvs. om första stycket kan bli tillämpligt i sådant fall. Det är främst i brottmålsförfarandet som dessa frågetecken uppstått.

Principen om en parts rätt till oinskränkt insyn i brottmålsförfarandet har ansetts så självklar att den inte kommit till direkt uttryck i någon regel i rättegångsbalken.13 Enligt förarbetena till sekretesslagen har den möjlighet som finns enligt förvaltningsprocesslagen att begränsa en parts insyn avseende de omständigheter som en myndighet grundar sitt avgörande på ansetts främmande för handläggningen vid allmän domstol. Av rättegångsbalken följer nämligen, direkt eller indirekt, att en part alltid har rätt att ta del av alla omständigheter som domstolen grundar sitt avgörande på; därmed dock inte sagt att han eller hon har rätt att få utlämnat en handling av vilken dessa omständigheter framgår.14

JO har i JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 52 anfört följande.

Det är en vedertagen uppfattning att bestämmelsen i 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen sammanställd med rättegångsbalkens regler innebär att en kopia av förundersökningsprotokollet och stämningsansökan med bifogad skriftlig bevisning skall lämnas ut till den tilltalade även i den mån de omfattas av sekretess (jfr prop. 1986/87:89 s. 145-149). Den tilltalades rätt i fråga om det färdiga för undersökningsprotokollet sträcker sig således längre än den misstänktes rätt till insyn i förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB.

I prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande drog departementschefen vissa slutsatser efter en jämförelse mellan 14 kap. 5 § sekretesslagen och 23 kap. 21 § fjärde stycket rättegångsbalken.15 Slutsatsen var att en parts rätt att vid åtal ta del av förundersökningsprotokollet inte omfattar en rätt att få del av sekretessbelagda uppgifter, som kommit fram under förundersökningen och återfinns i andra handlingar än protokoll eller anteckningar, i den mån det är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Departementschefen fortsatte.

Om åklagaren ger in materialet med de sekretessbelagda uppgifterna till domstolen gäller till en början enbart 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen, dvs. materialet får inte heller då lämnas ut till parten, i

13 Se prop. 1986/87:89 s. 145 och 14714 Regner m.fl. s. 14:44 15 S. 146

den mån det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om materialet åberopas som bevis och på så sätt blir processmaterial träder dock andra stycket in och parten får en ovillkorlig rätt att ta del av det.

JO har kritiserat resonemanget.16 Utgångspunken för resonemanget i propositionen, som inte hänför sig till någon lagändring, synes enligt JO vara att 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen kan vara tillämplig i det straffprocessuella förfarandet i fråga om sådant material vid allmän domstol som inte är undantaget från sekretesslagens tillämpningsområde genom bestämmelsen i andra stycket. En förutsättning för att det skall förhålla sig på det sättet är, enligt JO, att det utanför sekretesslagen finns bestämmelser eller allmänna rättsgrundsatser som slår fast en rätt till partsinsyn i det straffprocessuella förfarandet vid allmän domstol, vid sidan av den rätt enligt rättegångsbalken som åsyftas i 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen. JO kunde för sin del inte finna något rättsligt stöd för att den tilltalade, utöver den insynsrätt som direkt framgår av rättegångsbalkens regler eller i övrigt avses i 14 kap. 5 § andra stycket, skulle ha rätt till någon form av insyn. JO uttalade slutligen att det är en allmän uppfattning att bestämmelserna i 14 kap. 5 § sekretesslagen är svåra att tolka och tillämpa samt att det finns motstridiga uppfattningar om innebörden av bestämmelserna.

8.3. Frågans tidigare behandling

8.3.1. Ekosekretessutredningen

Ekosekretessutredningen utredde frågan om innebörden av 14 kap. 5 § sekretesslagen för förundersökningarnas del.17 Enligt utredningen visade bl.a. rättspraxis att bestämmelsen i sin nuvarande lydelse är svårtolkad och att den tillämpas olika. Ekosekretessutredningens uppfattning var att det inte förekommer några parter i ett förundersökningsförfarande eller i annan brottsutredande verksamhet. Ekosekretessutredningen föreslog att paragrafen skulle ändras så att det av denna klart kunde utläsas hur reglerna i sekretesslagen förhåller sig till annan reglering. För det första borde det, enligt utredningen, tydligt framgå att bestämmelsen i 14 kap. 5 § är en kollisionsnorm och inte en regel som skapar rätt till insyn. Insynsrätten sades kunna

16 JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 49 f. 17 Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53)

följa direkt av författning, av allmänna rättsgrundsatser eller av rättspraxis på ett visst område. Vidare ansågs det viktigt att klarlägga förhållandet mellan sekretesslagens reglering och rättegångsbalkens. Utredningen föreslog därför att första stycket skulle reglera rätten till partsinsyn i andra fall än när rättegångsbalken är tillämplig medan andra stycket enbart skulle behandla den frågan. I andra stycket togs begreppet part bort. Detta för att markera även sådana rättigheter som rättegångsbalken tillerkänner annan än part, t.ex. misstänkts eller försvarares rätt att få insyn i förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Ändringsförslaget skulle innebära att misstänktas rätt till insyn påverkades eftersom denna enbart skulle bli beroende av reglerna i rättegångsbalken. Därför ansåg utredningen att förändringen inte skulle genomföras innan frågan om misstänkts (och målsägandens) rätt till insyn i förundersökningsförfarandet lösts.

Lydelsen av 14 kap. 5 § sekretesslagen föreslogs bli följande.

Sekretess hindrar inte att den som är sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet, och som på grund härav har rätt till insyn, tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta tillvara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. Sekretess hindrar aldrig att den som är part i ett mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Om rätten att ta del av omständigheter eller handlingar följer av rättegångsbalken gäller inte första stycket. Sekretess innebär inga begränsningar i fråga om rätt till insyn enligt rättegångsbalken och hindrar aldrig den som är part att ta del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Första och andra styckena tillämpas inte, om avvikande bestämmelser har meddelats i lag.

8.3.2. Prop. 2001/02:191

I prop. 2001/02:191 Sekretessfrågor – Ekonomisk brottslighet m.m. s. 67 f. anförs följande angående 14 kap. 5 § sekretesslagen.

I doktrinen har det anförts att paragrafen reglerar kollisionen mellan sekretesslagens bestämmelser om sekretess och den rätt till partsinsyn som kan finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen (Sekretesslagen En kommentar, Regner m.fl., s. 14.40 f). Flera avgöranden av

Regeringsrätten har dock tolkats som om Regeringsrätten har ansett att 14 kap. 5 § ger en part en självständig insynsrätt (a st). Regeringsrätten har i RÅ 2001 ref. 27 klargjort att inte heller Regeringsrätten anser att stöd för partsinsyn kan hämtas direkt i 14 kap. 5 §. Regeringsrätten anför att stadgandet avser en situation där någon på annan grund har rätt till partsinsyn och att stadgandet då ger vederbörande en rätt till insyn som inte tillkommer annan som begär tillgång till allmän handling. Regeringsrätten anför dock att rätten till partsinsyn inte behöver stödja sig på en uttrycklig författningsbestämmelse utan kan framgå av allmänna rättsgrundsatser. Regeringen anser att den ovisshet om hur 14 kap. 5 § skall tolkas som hittills har rått får anses undanröjd genom ovan nämnda dom. Frågan om vilken rätt till insyn en målsägande eller en misstänkt skall ha i en förundersökning synes snarast bero på om man anser att målsäganden/den misstänkte intar ställning av part i en förundersökning eller inte. Ekosekretessutredningen har givit uttryck för åsikten att den misstänkte och målsäganden inte är att anse som parter i en förundersökning och inte heller har rätt till insyn i större omfattning än som framgår av rättegångsbalkens regler. Regeringsrätten har å sin sida i ett flertal fall klargjort att Regeringsrätten anser att den misstänkte har rätt till partsinsyn i avslutade förundersökningsärenden utan krav på uttryckligt stöd för en sådan rätt i 23 kap. rättegångsbalken (RÅ 1984 Ab 176, 1992 not 190 och 1995 ref. 28). Av ovan nämnda dom från 2001 framgår att Regeringsrätten anser att denna insynsrätt grundar sig på allmänna rättsgrundsatser. Regeringen avser inte att i detta lagstiftningsärende ta ställning till om den rätt till insyn som misstänkta har enligt rättegångsbalken och rättspraxis bör ändras. Eftersom rättsläget avseende 14 kap. 5 § sekretesslagen inte längre kan anses oklart och då en eventuell ändring av bestämmelsens ordalydelse i förtydligande syfte kräver ytterligare överväganden avser inte regeringen att i detta lagstiftningsärende föreslå någon ändring i 14 kap. 5 §.

8.4. Våra överväganden och förslag

Förslag: Det skall direkt av 14 kap. 5 § sekretesslagen framgå att

bestämmelsen i sig inte ger någon rätt till insyn, utan att den enbart reglerar den konflikt som kan uppstå mellan rätten till partsinsyn enligt andra bestämmelser eller rättsgrundsatser och sekretesslagen. Vi föreslår därför ett mindre tillägg i bestämmelsen.

Med hänsyn till tidigare diskussioner om 14 kap. 5 § sekretesslagen har vi, mot bakgrund av Ekosekretessutredningens förslag övervägt vilka ändringar som är lämpliga att göra i bestämmelsen. Den enda

ändring som tycks vara helt okontroversiell är att i första stycket lägga till att den som är sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet, ”och som på grund härav har rätt till insyn”, får ta del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Genom tillägget blir det tydligt redan genom bestämmelsens ordalydelse att bestämmelsen i sig inte ger någon rätt till insyn, utan att denna skall följa av andra bestämmelser eller allmänna rättsgrundsatser. Vi föreslår därför ett sådant tillägg.

I förarbetena till sekretesslagen ansågs misstänktas rätt att ta del av vad som framkommit vid förundersökning följa av 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen när det gällde sekretessbelagda uppgifter.18 Därefter har det uttalats osäkerhet om huruvida en misstänkt verkligen är part i förundersökningen. I 14 kap. 5 § andra stycket talas det uteslutande om parts rätt. Mot den bakgrund föreslog Ekosekretessutredningen att ta bort partsbegreppet ur bestämmelsen. Med hänsyn till Regeringsrättens ställningstagande i frågan, dvs. att misstänkta är parter i förundersökningen finns det inte längre något skäl att göra en sådan ändring.19

När det gäller målsägande ger rättegångsbalken inte någon rätt till insyn under förundersökningen. Någon anledning att ta bort partsbegreppet ur bestämmelsen av hänsyn till målsäganden finns därmed inte. Av dessa skäl avstår vi från att föreslå någon ändring i detta avseende.

I 14 kap. 5 § andra stycket första meningen anges att sekretess aldrig hindrar att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Denna mening avser dock inte bara domar och beslut i enlighet med rättegångsbalkens reglering, utan även domar och beslut där förvaltningslagen, förvaltningsprocesslagen och lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas. I andra meningen anges att sekretess inte innebär någon begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Ekosekretessutredningen har föreslagit första meningen i andra stycket även skall komma till uttryck i första stycket. Därefter skall andra stycket innehålla en bestämmelse om att första stycket inte gäller när rätten att ta del av omständigheter och handlingar följer av rättegångsbalken. Detta för att principen att några inskränkningar inte får göras i en parts rättigheter enligt rättegångsbalken

18Prop. 1979/80:2 Del A s. 335 19RÅ 2001 ref 27

tydligt skall framgå. Vidare har utredningen föreslagit att bestämmelsen skall ange att sekretess inte innebär begränsningar i fråga om rätt till insyn enligt rättegångsbalken och att sekretess aldrig hindrar den som är part att ta del av dom eller beslut i målet eller ärendet.

Av rättegångsbalken har ansetts följa, mer eller mindre direkt, att en part alltid har rätt att ta del av alla omständigheter som domstolen grundar sitt avgörande på.20 Det är denna princip som framgår av lydelsen i 14 kap. 5 § andra stycket andra meningen. Enligt Ekosekretessutredningen är det ett vanligt missförstånd att rättegångsbalkens regler om partsinsyn kan inskränkas med stöd av 14 kap. 5 § så länge det inte är fråga om omständigheter som läggs till grund för dom eller beslut.21

Frågan är dock om detta verkligen är ett missförstånd och inte i själva verket gällande rätt. I NJA 1996 s. 439 var frågan huruvida en tilltalad efter resning i ett mål om våldtäkt och misshandel mot en styvdotter skulle få tillgång till patientjournaler som hovrätten med stöd av 38 kap. 8 § rättegångsbalken funnit skulle tillhandahållas rätten. Högsta domstolen konstaterade att handlingarna var underkastade sekretess enligt 9 kap. 16 §, att de inte åberopats som bevisning av åklagaren eller införts i målet av denne och att de inte legat till grund för något domstolsavgörande av saken samt att det i rättegångsbalken saknas utryckliga bestämmelser om parternas rätt i en situation som den aktuella. Någon ovillkorlig rätt för den tilltalade att ta del av handlingarna fanns således inte. Det konstaterades att det fick anses vara av synnerlig vikt med hänsyn till enskilt intresse att uppgifterna i patientjournalen inte röjdes. Högsta domstolen vägrade att lämna ut handlingarna till den tilltalade under hänvisning till sekretess.

Högsta domstolen tycks ha utgått från att S såsom part hade en insynsrätt som inte var ovillkorlig. Det är oklart om insynsrätten berodde på någon indirekt bestämmelse i rättegångsbalken eller på allmänna rättsgrundsatser. Högsta domstolen fann dock att det fanns utrymme att tillämpa 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen.

I förra kapitlet diskuterade vi sekretess för känsliga personuppgifter. Frågan är vad rättegångsbalkens direkta och indirekta regler säger om att lämna ut t.ex. en målsägandes skyddade adress till en

20Prop. 1979/80:2 Del A s. 335 21SOU 1999:53 s. 417

part. Försök har gjorts att besvara frågan22 men något säkert svar finns inte.

En ändring av andra styckets lydelse i enlighet med Ekosekretessutredningens förslag skulle få till följd att första stycket inte var tillämpligt om rätten att ta del av omständigheter eller handlingar följer av rättegångsbalken. Ändringen skulle vidare innebära att sekretess inte utgör någon begränsning i fråga om rätt till insyn enligt rättegångsbalken. Det är emellertid inte alltid så tydligt vad rättegångsbalken säger om partsinsyn i olika frågor och det råder inte sällan oenighet om hur långt en parts rätt till insyn verkligen sträcker sig (jfr NJA 1996 s. 439). På sikt menar vi att det finns skäl att undersöka vilken rätt till insyn som rättegångsbalken avses ge i olika fall. En särskilt viktig fråga i det sammanhanget är partsinsynen i förhållande till skyddade personuppgifter. En undersökning om insynsrätten enligt rättegångsbalken ligger dock utanför vårt uppdrag att utföra. Personsäkerhetsutredningen (Ju 2001:10) arbetar just nu med en översyn av reglerna i 33 kap. rättegångsbalken om skyldighet för part att uppge namn m.m. samt domstols möjlighet att hemlighålla uppgifter i samband med kallelser, förhandling och delgivning (dir. 2001:107).

Vår uppfattning är således att först när det klarlagts vilken reell insynsrätt som föreligger enligt rättegångsbalken och eventuella begränsningar gjorts i rättegångsbalkens bestämmelser till skydd för utsatta målsägande, vittnen m.fl., bör någon ändring av 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen övervägas.

22 Säkerhet och skydd för bevispersoner, Riksåklagaren, Metodfrågor 1995:2

9. Sekretessmarkering

9.1. Gällande rätt

En anteckning om hinder att lämna ut en allmän handling får enligt tryckfrihetsförordningen göras endast på en handling som omfattas av bestämmelser i sekretesslagen eller i annan lag till vilken sekretesslagen hänvisar. I en sådan anteckning skall den tillämpliga sekretessbestämmelsen anges.1

Mera detaljerade regler om vad en sådan anteckning skall innehålla finns i sekretesslagen.2 I första stycket regleras den s.k. vanliga hemligstämpeln. En myndighet får utmärka att det kan antas föreligga hinder mot utlämnande av uppgift i allmän handling enligt en sekretessbestämmelse genom en särskild anteckning. En sådan anteckning skall innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för anteckningen och den myndighet, som har låtit göra den.

I andra stycket regleras s.k. kvalificerad hemligstämpel. För handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet får regeringen i förordning föreskriva att endast en viss myndighet får pröva frågan om utlämnande av handlingen.3 Finns det sådana regler gäller således ett undantag från regeln att det är den myndighet som förvarar handlingen som skall pröva frågan om utlämnande. Handlingar som omfattas av en sådan föreskrift skall förses med en sådan anteckning som beskrivits i föregående stycke. Förutom de där angivna uppgifterna skall anteckningen innehålla vilken myndighet som är behörig att pröva fråga om utlämnande.

1 2 kap. 16 § tryckfrihetsförordningen 2 15 kap. 3 § sekretesslagen 3 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

9.2. Bakgrunden till gällande regler

De nuvarande reglerna för hur anteckningar om eventuell sekretess skall göras på en handling härstammar från 1948 års tryckfrihetsförordning. Då infördes reglerna om att anteckningen skulle innehålla uppgift om tillämplig sekretessbestämmelse, vilken datum anteckningen gjorts och vilken myndighet som gjort anteckningen. I förarbetena är det bara frågan om anteckningen skall innehålla en uppgift om datum som får någon uppmärksamhet. Riksdagen lade till detta krav, eftersom det ansågs kunna ha betydelse vid prövningen av frågan om handlingen kan lämnas ut.4

När tryckfrihetsförordningen reformerades på 1970-talet flyttades de detaljerade reglerna om anteckning av eventuell sekretess till vanlig lag. Kvar i tryckfrihetsförordningen blev bara den grundläggande bestämmelsen om att en anteckning får göras endast på en handling som omfattas av en sekretessbestämmelse och att anteckningen skall innehålla en hänvisning till den aktuella bestämmelsen. Departementschefen konstaterade att reglerna om innehållet i en anteckning fyller två syften. Dels att peka ut de uppgifter som behövs för att åstadkomma en praktisk anvisning om sekretessprövning till myndigheten, dels att motverka att handlingar får en anteckning i andra fall än när det finns lagliga förutsättningar. Departementschefen ansåg att bara det senare syftet borde regleras i tryckfrihetsförordningen.5

Tryckfrihetsförordningens bestämmelse kompletterades med mera detaljerade bestämmelser i lag. Utöver kraven som redan gällde enligt tryckfrihetsförordningens äldre lydelse angavs av anteckningen skulle innehålla ordet hemlig.

Den nuvarande bestämmelsen har formulerats så att det skall vara tydligt att anteckningen inte är ett bindande avgörande av sekretessfrågan. Vidare är bedömningen av om anteckning alls skall göras överlämnad till myndigheten. Preciseringen att ordet hemlig skall användas infördes för att understryka att anteckningen bara får göras om det finns en tillämplig sekretessbestämmelse. Det innebär att andra beteckningar, t.ex. konfidentiell eller endast för tjänstebruk, inte får användas.6

4 Konstitutionsutskottets utlåtande 1948 nr 30 s. 40 5Prop. 1975/76:160 s. 2096Prop. 1977/78:38 s. 39 – 40 och 1979/80:2 Del A s. 359 – 360, Ds Ju 1977:11/Del 2 s. 638 - 640

9.3. Elektroniska handlingar

Datalagskommittén konstaterade att det redan nu förekommer funktioner för hemligstämpling av uppgifter som har elektronisk form. Kommittén utgick från att det gick att utveckla en teknik som gör det möjligt för myndigheterna att markera sekretessbelagda uppgifter på motsvarande sätt i digitala informationssystem som sker med en stämpel. Upplysningarna som anteckningen skall innehålla måste finnas med även i den situationen.7

Frågan om anteckning för elektroniska uppgifter har varit aktuell i två JO-avgöranden. Det ena gällde en spärrmarkering i folkbokföringsregistret.8 Där konstaterade JO att markeringen hade samma syfte som en anteckning enligt 15 kap. 3 § första stycket sekretesslagen, dvs. att vara en varningssignal om att uppgiften inte får lämnas ut utan en noggrann prövning. JO angav vidare att markeringen var en form av hemligstämpel.

Det andra avgörandet gällde markeringen ”SÄRSK.PRÖVN.” i försäkringskassans sjukförsäkringsregister.9 JO konstaterade att det saknas föreskrifter om hur en anteckning enligt 15 kap. 3 § första stycket skall göras i ett ADB-register. JO kritiserade vidare Riksförsäkringsverket för att sekretessmarkeringen inte syntes i alla skärmbilder som tjänstemännen kunde komma att använda i samband med telefonsamtal till försäkringskassan.

Dessa två avgöranden visar att JO accepterat att sekretessmarkeringar gjorts i olika register. Av besluten framgår inte om markeringen uppfyller de krav som anges i 15 kap. 3 § första stycket sekretesslagen. Fallet från försäkringskassan tyder dock på att så inte skulle vara fallet. JO har dock inte i något av fallen diskuterat innehållet i markeringarna.

Vanliga uppgifter som är sekretessmarkerade i elektronisk form är uppgifter i folkbokföringen. En enskild kan, med hänvisning till att han eller hon t.ex. är utsatt för hot om våld, få en sekretessmarkering i folkbokföringssystemet. Markeringen innebär att en noggrann prövning skall ske innan uppgifterna lämnas ut. I praktiken innebär det att endast ett fåtal anställda vid ett skattekontor har behörighet att se de uppgifter för vilka sekretessmarkering finns. Uppgiften om sekretessmarkering följer med vid överföring av folkbokföringsuppgifter till myndigheter och vissa organ, t.ex.

7 SOU 1997: 39 s. 645 8 JO 1987/88 s. 195 9 JO 1990/91 s. 387

Riksförsäkringsverket, kommuner, landsting, Svenska kyrkan och Statens person- och adressregisternämnd (SPAR).

Inom socialförsäkringsadministrationen används begreppen särskild prövning, särskild sekretessprövning, sekretessmarkering samt sekretessärende. Något av begreppen kan ibland finnas inlagda i en svarsbild. Syftet är att göra handläggaren uppmärksam på att en noggrannare sekretessprövning kan krävas, trots att det är fråga om uppgifter som normalt kan lämnas ut, t.ex. namn och adress. Det krävs särskild behörighet för att få tillgång till de uppgifter som markerats. Förutom de sekretessmarkeringar som görs på grund av uppgifter från folkbokföringen om att personuppgiften är skyddad, har försäkringskassorna själva möjlighet att i sitt eget register markera ”särskild prövning” för en viss uppgift.

Även andra myndigheter som tar emot folkbokföringsuppgifter, antingen direkt från Skattemyndigheten eller via SPAR, markerar på olika sätt i sina register att uppgiften har en sekretessmarkering.

9.4. Våra överväganden och förslag

Förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 3 § sekretesslagen

skall ändras så att den bättre återspeglar att en anteckning om eventuell sekretess kan göras på alla handlingar oavsett medium.

Av beskrivningen ovan framgår att det även för elektroniska handlingar finns ett behov av att kunna föra in en varningssignal om att sekretess kan gälla för uppgifter. Den nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 3 § sekretesslagen är utformad så att den i första hand ger intryck av att vara avsedd för pappershandlingar. Ordalydelsen utesluter dock inte användning i elektroniska handlingar. Av våra direktiv framgår att lagstiftningen om offentlighet och sekretess måste vara utformad så att den är tillämplig oavsett vilken teknik som används.

Enligt tryckfrihetsförordningen får myndigheter göra en anteckning på en handling om att det kan finnas hinder mot att lämna ut handlingen. En sådan anteckning får endast göras om uppgifter i handlingen kan omfattas av sekretess enligt en bestämmelse i sekretesslagen eller annan lag som sekretesslagen hänvisar till. Av det skälet skall anteckningen innehålla en uppgift om den tillämpliga sekretessbestämmelsen. Enligt vår uppfattning är detta resone-

mang lika hållbart för elektroniska handlingar som för pappershandlingar.

Vår uppfattning är att den nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 3 § sekretesslagen måste ändras så att den bättre återspeglar att anteckningar kan göras både på pappershandlingar och elektroniska handlingar. Syftet med anteckningen skall dock vara detsamma.

Ovan har framkommit att sekretessmarkeringar redan i dag används i stor utsträckning bl.a. för folkbokföringsuppgifter. Inte i något fall vi stött på används dock ordet hemlig i det sammanhanget. I stället används bl.a. särskild prövning och sekretessärende. Dessa begrepp är enligt vår uppfattning mycket lämpliga för att beskriva vad det är frågan om, nämligen en varningssignal om att sekretess kan gälla och att en sekretessprövning måste ske. Vi föreslår därför att kravet på att anteckningen skall innehålla ordet hemlig bör tas bort så att de angivna uttryckssätten blir förenliga med bestämmelsens ordalydelse.

Vi anser inte att det finns skäl att ändra på övriga uppgifter som bör framgå av en sekretessmarkering. De fyller sin funktion både för att underlätta för myndigheten och för att ge allmänheten tillräcklig information för att bedöma den sekretessprövning som kan komma att krävas. Ordalydelsen i bestämmelsen bör dock ändras så att den inte enbart syftar på en stämpel på en pappershandling. Bestämmelsen bör även täcka in att all nödvändig information inte måste stå samlad i en elektronisk handling. Där skulle det i stället kunna fungera så att t.ex. en markering i en skärmbild om ”särskild prövning” kan härledas vidare till övriga nödvändiga uppgifter. Samtidigt är det fortfarande mest ändamålsenligt att använda en stämpel med nödvändiga uppgifter på en pappershandling. Bestämmelsens andra stycke om s.k. kvalificerad hemligstämpel bör ändras på motsvarande sätt för att bli teknikneutral.

10. Några frågor om sekretess hos arkivmyndigheter

10.1. Folkbokföringsmaterial hos statliga arkivmyndigheter

10.1.1. Bakgrund

År 1991 överfördes församlingarnas uppgifter inom folkbokföringen till de lokala skattekontoren. Som ett led i den processen beslutade regeringen att kyrkobokföringsmaterialet skulle lämnas över från församlingarna till landsarkiven.

För uppgifter i kyrkobokföringsmaterialet kan det gälla folkbokföringssekretess.1 Sekretessen för uppgifter i allmänna handlingar gäller i högst sjuttio år. Det innebär att den del av materialet som är äldre än sjuttio år kan lämnas ut utan inskränkningar.

Om materialet är yngre än sjuttio år kan sekretess gälla för enstaka uppgifter. Sekretess gäller om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Uppgifter i det aktuella materialet för vilka sekretess kan gälla är t.ex. köns- och identitetsbyten och dödsorsak.

Kyrkobokföringsmaterial som är yngre än sjuttio år kan således inte lämnas ut utan att frågan om sekretess gäller eller inte prövas för varje uppgift. I de allra flesta fall gäller inte sekretess, men prövningen måste naturligtvis göras. Många gånger frågar allmänheten endast efter enstaka uppgifter och svaret lämnas då genom att landsarkivet tar fram uppgiften i stället för att lämna ut hela handlingen.

Praktiska problem uppstår då ett större antal uppgifter begärs utlämnade, t.ex. uppgifter om ett stort antal döda i en viss församling under ett decennium. För den situationen finns teoretiskt tre olika lösningar. Den första är att landsarkivets personal bedömer samtliga uppgifter i de aktuella böckerna och därefter lämnar ut dem så att den frågande själv får söka uppgifterna. Denna metod används inte, eftersom den är allt för tidskrävande. Den andra

1 7 kap. 15 § sekretesslagen

lösningen innebär att landsarkivets personal letar fram de efterfrågade uppgifterna, trots att de är många, och därefter lämnar ut uppgifterna snarare än handlingen. Även denna metod är resurskrävande. Den rekommenderas av Riksarkivet och tillämpas av några landsarkiv. Den tredje lösningen innebär att den som begär uppgifterna får hela materialet sedan han eller hon skrivit på ett generellt förbehåll om att endast använda vissa uppräknade typer av uppgifter. Denna lösning används av andra landsarkiv. Det finns dock vissa rättsliga invändningar mot metoden, se avsnitt 10.1.4.

Frågan har fått aktualitet under senare tid sedan Svenska Släktforskarförbundet inlett projektet ”Namn åt de döda”. Syftet med projektet är att komplettera cd-romskivan Sveriges Dödbok för åren 1950–1970. Skivan innehåller uppgifter om cirka 4,2 miljoner svenskar, som avlidit mellan åren 1950 och 1999. För de första tjugo åren (1950–1970) saknas dock uppgifter om de avlidnas för- och efternamn. Syftet med projektet är att komplettera skivan med de uppgifterna samt flicknamn, födelseförsamling, dödsdatum och civilståndsförändring. Arbetet bedrivs på det sättet att släktforskare över hela landet åtar sig att leta fram de saknade uppgifterna för en eller flera församlingar.

10.1.2. Förbehåll vid utlämnande av allmänna handlingar

En myndighet kan lämna ut uppgifter med förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller på annat sätt använda den. Ett sådant förbehåll får och skall göras om myndigheten därmed kan undanröja risk för skada, men eller annan olägenhet som annars, enligt sekretesslagen, skulle ha hindrat att uppgiften lämnades ut.2 Genom förbehållet uppstår en tystnadsplikt för den enskilde. Att bryta den tystnadsplikten kan vara straffbart enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Denna typ av förbehåll kan användas endast i fråga om sekretessbestämmelser som innehåller någon form av skaderekvisit. Förbehåll får vidare göras endast om det behövs, och sammanvägt med andra omständigheter, är tillräckligt för att undanröja en skaderisk som annars skulle utgöra hinder mot utlämnande. Frågan om att göra förbehåll är alltså en del av skadebedömningen. Det innebär att en enskild kan begära att få del av en allmän handling med förbehåll. Om förbehållet tar bort skaderisken är nämligen inte

2 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen

uppgiften hemlig i förhållande till den som begärt ut den. Den som begär att få ut en handling och får det med förbehåll behöver dock inte finna sig i det utan kan överklaga myndighetens beslut att göra förbehåll.3

Frågan om att göra förbehåll blir inte bara aktuell vid en begäran att få ut en allmän handling. Även om en enskild muntligen begär att få del av en uppgift för vilken en sekretessregel gäller, skall myndigheten pröva om ett förbehåll innebär att skaderisken försvinner och uppgiften således kan lämnas ut.4

JO har i några ärenden bedömt hur förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen bör vara utformade. Det ena ärendet gällde att vissa polismyndigheter lämnade över anmälningar om brott till brottsofferjourer och samtidigt gjorde generellt utformade förbehåll.5 JO konstaterade att ett förbehåll som görs i samband med utlämnande av handlingar, måste ange vilken handling det är fråga om, vem som är bunden av förbehållet och vad förbehållet har för innebörd. Det är en förutsättning för att straffansvar skall kunna bli aktuellt. JO skrev vidare:

Ordningen med i förväg lämnade generella sekretessförbehåll är ägnad att bibringa mottagarna av anmälningarna den felaktiga uppfattningen att deras möjligheter att förfoga över de utlämnade uppgifterna är begränsade också i de fall där dessa inte omfattas av sekretess eller där mottagaren fått del av dem i andra hand. Å andra sidan kan något straffrättsligt ansvar rent faktiskt inte utkrävas om sekretessbelagda uppgifter skulle hanteras på ett felaktigt sätt av jourens medlemmar, eftersom man inte i fråga om den särskilda handlingen kan konstatera vem den har lämnats ut till i den bemärkelse som åsyftas i 14 kap. 9 § sekretesslagen.

JO riktade i ärendet också kritik mot förbehåll som ålägger mottagaren att göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av att de uppgifter han eller hon mottagit vidarebefordras och å andra sidan sekretessintresset. Ett sådant förbehåll ställer alltför stora krav på mottagaren av uppgiften.

Det andra JO-avgörandet gäller det dilemma Riksarkivet hamnade i när Televerket ombildades till Telia AB.6 När Televerket upphörde att finnas som myndighet skulle myndighetens arkiv överlämnas till Riksarkivet. Samtidigt hade Telia AB behov av materialet för att

3Prop. 1979/80:2 Del A s. 350 4 Ibid 5 JO 1992/93 s. 197 6 JO 1994/95 s. 574

kunna fortsätta bedriva verksamheten. Problemet löstes genom att Televerkets arkiv lånades ut till Telia AB. Samtidigt avtalades att Telia AB skulle se till att alla anställda som använde materialet skrev under ett förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen. I förbehållet åtog sig den anställde att iaktta vissa i sekretesslagen angivna bestämmelser. Med hänvisning till det ovan beskrivna ärendet, konstaterade JO att förbehåll enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen inte kunde användas på det aktuella sättet. Beträffande straffansvar bedömde JO att förutsättningarna för att döma någon för brott mot den tystnadsplikt som skulle följa av förbehållet var mycket svaga.

Även JK har haft att bedöma frågan om förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen.7 I den situationen var det fråga om ett TV-team som fick följa med en polispatrull på utryckning. Teamet skrev, innan uppdraget inleddes, på något som kunde uppfattas som ett förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen. JK konstaterade att det inte i samband med att tillstånd gavs till den aktuella typen av reportage var möjligt att göra ett förbehåll, eftersom det då skulle göras innan frågan om utlämnande av uppgifter blivit aktuellt. Polisens medverkan vid sådana reportage borde således begränsas till situationer där det inte finns någon risk för att röja sekretessbelagda uppgifter om t.ex. enskilda. Förbehåll skulle dock kunna vara möjligt om det är fråga om en i förväg planerad aktivitet där polisen med säkerhet kan bedöma vilken information som kommer att förmedlas.

10.1.3. Problemet

Att sekretessbedöma alla uppgifter i kyrkobokföringsmaterialet innan de lämnas ut är en betungande arbetsuppgift för landsarkiven. Arbetsuppgiften kan vidare uppfattas som tråkig och meningslös, eftersom det är en mycket liten andel av uppgifterna för vilka sekretess verkligen gäller. Det finns dock inte något annat sätt att bedöma om sekretess hindrar att en handling lämnas ut än att läsa igenom handlingen. För att rationalisera denna hantering har vissa landsarkiv valt att lämna ut kyrkobokföringshandlingarna med förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen.

Förbehållet är utformat så att den som begär ut död- och begravningsböcker eller personakter får ut dessa med förbehåll om att han

7 JK beslut 2001-03-21 dnr 1719-99-22

eller hon endast får föra vidare uppgifter om dödsdatum, den dödes personnummer, samtliga namn, adress i församlingen, födelseförsamling, civilstånd och eventuellt datum för förändring av civilstånd. Övriga uppgifter om enskildas personliga förhållanden får inte föras vidare. Skulle den som fått ut handlingarna vilja föra vidare en sådan icke uppräknad uppgift måste han eller hon vända sig till landsarkivet för att detta skall kunna göra en bedömning av om uppgiften kan lämnas ut utan förbehåll.

Denna typ av förbehåll används inte av alla landsarkiv. Riksarkivet har rekommenderat att den som vill ha del av materialet antingen bör besöka landsarkivet för att få hjälp att ta fram önskade uppgifter eller begära uppgifterna på telefon, e-post eller liknande och få ut dem mot betalning. Som framkommit ovan är denna metod resurskrävande, särskilt nu när projektet ”Namn åt de döda” inneburit större efterfrågan på denna typ av uppgifter.

10.1.4. Vår bedömning

Bedömning: Utlämnande av allmänna handlingar ur kyrkobok-

föringsmaterialet eller uppgifter ur sådana handlingar avviker inte från den situation för vilken sekretessprövning och, som en del av den, frågan om förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen, utformats. Den omständigheten att det kan vara fråga om utlämnande av stora mängder uppgifter är inte tillräcklig för att skapa en speciell form av utlämnande eller förbehåll.

Kyrkobokföringsmaterialet omfattas av folkbokföringssekretess.8Det innebär att sekretess gäller för uppgift om enskilds förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men om uppgiften röjs. Det är således frågan om en starkare presumtion för offentlighet än vid ett vanligt rakt skaderekvisit. De allra flesta uppgifterna i kyrkobokföringsmaterialet är således offentliga. Men materialet kan innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller. Det kan vara uppgifter om t.ex. dödsorsak, identitets- eller könsbyten. Sekretess för uppgifter i allmänna handlingar gäller i sjuttio år.

Om en person begär ut kyrkobokföringsmaterial ligger det i sakens natur att detta innehåller få sekretessbelagda uppgifter,

8 7 kap. 15 § sekretesslagen

eftersom det råder en stark presumtion för offentlighet. Några sådana uppgifter kan dock finnas och det enda sättet att upptäcka dem är att gå igenom hela materialet och göra sekretessprövning för uppgifterna. Enligt vår uppfattning kan denna möjligen resurskrävande åtgärd inte undvikas genom ett generellt förbehåll.

Som framgått ovan måste ett förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen ange vilken handling det är frågan om, vem handlingen lämnats ut till och som därmed är bunden av förbehållet och vad förbehållet har för innebörd. Är inte förbehållet tillräckligt preciserat kommer inte det straffansvar som är förbehållets yttersta sanktion att kunna göras gällande.

En annan allvarlig konsekvens av sådana generella förbehåll som diskuteras här, är att insynen för den som får ut kyrkobokföringsmaterialet inskränks i större utsträckning än vad lagen ger stöd för. I de allra flesta fall skulle det inte föreligga någon skada vid utlämnande av t.ex. uppgifter om dödsorsak. Då saknas också lagliga förutsättningar att göra ett förbehåll om hur uppgiften får användas. Å andra sidan kan utlämnandet med generellt förbehåll i vart fall teoretiskt innebära att den som tar del av handlingarna får del av uppgifter i större utsträckning än vad som är lagligt. Det skulle vara fallet om en enskild uppgift i materialet är sådan att den, om den hade prövats särskilt, inte ens skulle ha lämnats ut med förbehåll till den som fått ut kyrkobokföringsmaterialet med generellt förbehåll.

Polisen har vänt sig till regeringen för att få en lösning på de problem som uppstått med att låta journalister följa polisarbetet sedan JK-beslutet som beskrivits ovan. I denna situation är det fråga om att skydda uppgifter som lämnas ut i samma ögonblick som de uppstår. Det finns således inte något utrymme för att göra en sekretessprövning. En lösning som har diskuterats är ett nytt instrument som avviker från förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen.

När det gäller kyrkobokföringsmaterialet är det dock fråga om vanligt utlämnande av allmänna handlingar eller uppgifter i sådana handlingar. Sekretessprövningen där frågan om förbehåll enligt 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen ingår, är avsedd för sådana utlämnande. Den omständighet som komplicerar det hela är att det kan vara fråga om utlämnande av stora mängder uppgifter och alltså en omfattande sekretessprövning. Vår bedömning är att den omständigheten inte i sig är tillräcklig för att skapa en speciell form av utlämnande eller förbehåll.

I praktiken innebär det att den som vill ta del av kyrkobokföringsmaterial måste besöka landsarkivet för att få hjälp att ta fram önskade uppgifter. En annan möjlighet är att begära uppgifterna på telefon, e-post eller liknande sätt och få ut dem mot betalning. Det är dessa möjligheter Riksarkivet rekommenderar och vissa landsarkiv tillämpar.

10.2. Överföring av sekretess till arkivmyndighet

10.2.1. Problemet

När en arkivmyndighet från andra myndigheter får uppgifter för arkivering, gäller eventuella sekretessbestämmelser även hos arkivmyndigheten.9 Det innebär att arkivmyndigheterna i princip kan komma att pröva om sekretess gäller enligt varje bestämmelse i sekretesslagen.

Bestämmelsen infördes i sekretesslagen sedan remissinstanser påpekat att statliga myndigheters handlingar skall överlämnas till arkivmyndighet efter viss tid. Av propositionen framgår att bedömningen var att tiden för sekretess för uppgifter i allmänna handlingar normalt bör ha gått ut när handlingarna överlämnas till arkivmyndighet. För de fall sekretess alltjämt skulle gälla vid överlämnandet behövdes dock en regel om överföring av sekretess till arkivmyndigheter.10

Numera är det inte någon naturlig utgångspunkt att sekretesstiden normalt gått ut för uppgifter i allmänna handlingar som lämnas till arkivmyndigheter. Den tekniska utvecklingen har inneburit att det kan vara en fördel för myndigheterna att lämna även relativt nytt material till arkivmyndigheterna och låna tillbaka det om det behövs i verksamheten. Även arkivmyndigheterna är intresserade av att få ganska nytt material, eftersom det ger dem en möjlighet att påverka den tekniska bearbetningen så att materialet lämpar sig bättre för långtidsförvaring.

Om uppgifter i materialet omfattas av sekretessbestämmelser med rakt skaderekvisit uppstår troligen inte några problem om den levererande myndigheten vill låna tillbaka materialet. Vanligen utfaller nog en sekretessprövning enligt ett rakt skaderekvisit så att sekretess inte gäller i förhållande till den myndighet som ursprungligen samlat

913 kap. 4 § första stycket sekretesslagen10Prop. 1979/80:2 Del A s. 319

in uppgiften. Gäller ett omvänt skaderekvisit blir frågan mera osäker. Om myndigheten skall använda uppgiften för myndighetsutövning till nackdel för den enskilde kan möjligen sekretess gälla om den begär att få ut uppgifterna från arkivmyndigheten. Eventuellt skulle uppgifterna ändå kunna lämnas ut med stöd av generalklausulen.11Det kan vara fallet även om absolut sekretess gäller, t.ex. i skatteärenden.12 Bedömningen beträffande generalklausulen är dock inte alltid given och bl.a. statistiksekretessen är undantagen från tillämpningen av generalklausulen.13 Arkivmyndigheterna, bl.a. Riksarkivet, har angett att det upplevs som ett problem att det inte finns någon ventil för att lämna uppgifter till den myndighet som levererat dem.

10.2.2. Våra överväganden och förslag

Förslag: Bestämmelsen om överföring av sekretess till arkivmyndig-

heter skall ändras så att sekretessen, som huvudregel, inte hindrar att materialet lånas ut till den levererande myndigheten. Sekretessbestämmelserna skall dock tillämpas om myndigheten är skyldig att leverera materialet på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av en registerförfattning.

Gäller absolut sekretess för uppgifterna kan de genom att överlämnas till arkivmyndigheten definitivt tas bort från myndighetens löpande verksamhet. Även om tillämplig sekretessbestämmelse innehåller ett skaderekvisit kan överlämnande till arkivmyndighet vara ett alternativ till att förstöra handlingarna, eftersom det innebär att uppgifterna försvinner från myndighetens dagliga verksamhet och det krävs en begäran om att få låna dem från arkivmyndigheten för att kunna få tillbaka dem. Därmed uppnås ett integritetsskydd utan att uppgifterna förstörs. 14

Denna möjlighet att tillvarata integritetsintresset utan att förstöra de allmänna handlingarna har öppnats för vissa stora samlingar av uppgifter.15 För dessa uppgifter kan gälla sekretessbestämmelser

1114 kap. 3 § sekretesslagen129 kap. 1 § sekretesslagen13 Jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 326 f. och Regner m.fl. s. 14:26 f. 14 Jfr SOU 1999:105 s. 269 f., prop. 2000/01:33 s. 11815 21 § andra stycket förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet, 8 § andra stycket förordningen (2001:646) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet, 19 § andra stycket förordningen (2001:590) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet

med rakt, omvänt eller inget skaderekvisit (absolut sekretess). Även om det inte direkt framgår av förarbetena till de olika lagarna, så bör det rimligen ha haft viss betydelse för denna lösning att det gäller sekretess mellan arkivmyndigheten och den myndighet som samlat in uppgifterna. Samtidigt anser vi att det är en fördel för det långsiktiga bevarandet av allmänna handlingar om myndigheter lämnar även ganska nytt material till arkivmyndigheter.

Dilemmat skulle kunna lösas genom att bestämmelsen om överföring av sekretess till arkivmyndigheter ändras så att sekretessen inte gäller om den myndighet som har levererat handlingar till en arkivmyndighet begär att få låna samma handlingar. Sekretessbestämmelserna skulle dock tillämpas om myndigheten är skyldig att leverera materialet på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av en registerförfattning.

Ett sådant undantag från sekretessen skulle underlätta arkivmyndigheternas arbete, eftersom prövningen blir enklare om uppgifterna skall lämnas tillbaka till den levererande myndigheten. Vidare skulle risken att tidiga leveranser till arkivmyndigheter inte blir intressant för myndigheterna om de löper risk att inte kunna låna tillbaka materialet undanröjas.

Syftet med att sekretessen överförs till arkivmyndigheten är att skyddet där inte skall bli sämre än hos den levererande myndigheten. Generellt sett kan avsikten inte ha varit att skyddet skulle bli starkare hos arkivmyndigheten genom att det gäller även mot den myndighet som samlat in uppgiften. Som framgått ovan kan dock leverans till arkivmyndighet användas som ett alternativ till gallring av personuppgifter. Genom att låta den överförda sekretessen gälla gentemot levererande myndighet i sådana fall, bibehålls det integritetsskydd som avsetts. Sammanfattningsvis skulle förändringen innebära att samarbetet mellan myndigheter och arkivmyndigheter underlättas samtidigt som det integritetsskydd som eftersträvas för personuppgifter bibehålls.

11.2.3 Personuppgiftslagen och myndigheters möjligheter att utbyta personuppgifter

Att lämna elektroniskt lagrad information eller uppgifter som ingår i sådana register som omfattas av personuppgiftslagen mellan myndigheter är att anse som sådan behandling av personuppgifter som omfattas av både personuppgiftslagen och dataskyddsdirektivet. Frågan är därmed om det finns en konflikt mellan sekretesslagen och personuppgiftslagen när det gäller myndigheters möjlighet att utbyta uppgifter.

Enligt 2 § personuppgiftslagen gäller avvikande bestämmelser i andra författningar före personuppgiftslagen. Bestämmelser som föreskriver att myndigheter eller enskilda får eller skall lämna ut uppgifter avses i paragrafen.18 Att sådant uppgiftslämnande som sker i de fall som avses i 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen, dvs. när det i lag eller förordning anges att en uppgift skall lämnas till en annan myndighet, utgör avvikande bestämmelser är ostridigt. Enligt kommentaren till personuppgiftslagen är det emellertid ”osäkert hur man skall se på bestämmelser som inte direkt föreskriver att uppgifter får (eller skall) lämnas ut utan bara anger att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas i vissa fall” som t.ex. 14 kap. 2 § sekretesslagen.19 Vår uppfattning är följande.

Enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen skall en myndighet på begäran av en annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. När en myndighet efter en begäran av en annan myndighet vid en tillämpning av 14 kap. 2 § eller 3 § finner att sekretess inte hindrar att uppgiften lämnas ut och inte heller arbetets behöriga gång hindrar det, skall myndigheten alltså lämna ut uppgiften som den förfogar över. Vi menar därmed att i de fall ett uppgiftsutbyte sker med stöd av 15 kap. 5 § är uppgiftslämnandet författningsreglerat i en annan lag och personuppgiftslagen blir inte tillämplig på utlämnandet.

När det gäller uppgiftslämnande som en myndighet företar på eget initiativ med stöd av 14 kap. 2 § sekretesslagen kan det däremot knappast hävdas att uppgiftslämnandet sker med stöd av en reglering som avviker från personuppgiftslagen. I bestämmelserna anges att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till någon annan myndighet, antingen förutsättningslöst eller om vissa villkor

18Prop. 1997/98:44 s. 11619 Öman–Lindblom s. 45

är uppfyllda. Det utesluts dock inte att det kan förekomma andra hinder mot utlämnandet än sekretess.

I 14 kap. 3 § första stycket stadgas att sekretessbelagd uppgift får lämnas till myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. I början av bestämmelsen sker en hänvisning till de tidigare bestämmelserna i kapitlet. Även 14 kap. 3 § får därmed förstås som att medgivandet att lämna uppgifter inte sträcker sig längre än till att detta får ske utan hinder av sekretess. I andra stycket påpekas dessutom att första stycket inte gäller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204). Har det t.ex. i en lag föreskrivits att en viss myndighet för sin verksamhet på angivna villkor kan få ta del av även hemliga uppgifter hos en annan myndighet, kommer det inte i fråga att när de angivna villkoren inte är uppfyllda, lämna ut uppgifterna med stöd av generalklausulen i stället.20 Anges det i en lag eller en förordning uttömmande i vilka fall uppgifter får lämnas mellan myndigheter kan generalklausulen inte heller tillämpas i andra fall.21 I kommentaren till sekretesslagen påpekas att personuppgiftslagen troligen innebär ett minskat utrymme för myndigheternas uppgiftslämnande med stöd av generalklausulen.22

Slutsatsen av det anförda blir att i de fall en myndighet på eget initiativ (dvs. utan att uppgiftsskyldighet föreligger och utan att någon annan myndighet begärt det) lämnar en personuppgift som behandlats automatiserat till en annan myndighet, innebär ordalydelsen i 2 § personuppgiftslagen att personuppgiftslagen blir tillämplig på utlämnandet. Ett sådant utlämnande kan nämligen inte sägas ske med stöd av bestämmelser som avviker från bestämmelserna i personuppgiftslagen.

Enligt 9 § d) personuppgiftslagen får en personuppgift inte behandlas för ett ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in (finalitetsprincipen). Frågan är då om det föreligger en konflikt mellan personuppgiftslagen och sekretesslagen när det gäller myndigheters uppgiftsutbyte. Detta beror på hur bestämmelserna i sekretesslagen om undantag från sekretess anses förhålla sig till finalitetsprincipen. Vi kommer nedan under våra överväganden och förslag att redovisa vår bedömning härav och ge förslag på ett tydliggörande av rättsläget.

20Prop. 1979/80:2 del A s. 328 21 Regner m.fl. s. 14:31 22 Ibid

11.3 Våra överväganden och förslag

11.3.1 Sekretess bör även fortsättningsvis råda mellan och inom myndigheterna

Bedömning: Det bör även i fortsättningen finnas sekretessgränser

mellan och inom myndigheter. Hur dessa gränser närmare bör utformas kommer att diskuteras senare.

Det tycks vara allmänt accepterat att kravet på ett gott integritetsskydd för den enskilde förutsätter att sekretess råder, inte bara i förhållande till enskilda, utan även mellan olika myndigheter. Utan sekretess mellan myndigheter skulle uppgifter kunna spridas i allt för stor utsträckning utanför det sammanhang vari de ursprungligen förekommer. Även inom myndigheter har det ansetts att det bör finnas bestämmelser som hindrar att uppgifter som lämnas för ett visst ändamål används av myndigheten i ett annat sammanhang och att uppgifter som rör känsliga personliga förhållanden blir kända i en onödigt stor personkrets. Utan sekretess inom myndigheter skulle dessutom sekretessregleringen mellan myndigheter riskera att bli illusorisk, t.ex. om myndigheter som bedriver olika slags verksamheter slås ihop till en och samma myndighet. Dessa argument framfördes redan vid sekretesslagens tillkomst som skäl till att sekretess bör gälla i förhållandet mellan olika myndigheter och även mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet. Vi anser att de fortfarande har bärkraft.

Ordningen med sekretess mellan och inom myndigheter är relativt fast inrotad hos de personer som skall tillämpa sekretesslagen. Vi föreslår därför ingen ändring av principen att sekretess skall råda mellan och inom myndigheter. Vi återkommer dock i nästa kapitel till frågan om det finns anledning att i något sammanhang utforma sekretessgränserna annorlunda än i dag.

11.3.2 Sambandet mellan sekretesslagen och personuppgiftslagen när det gäller uppgiftslämnande mellan och inom myndigheter bör klargöras

Förslag: Det skall av 2 § personuppgiftslagen framgå att bestäm-

melserna i den lagen inte hindrar att en myndighet lämnar en personuppgift till en annan myndighet när de utgör olika sekretessområden eller till ett annat sekretessområde inom samma myndighet, om utlämnandet sker i överensstämmelse med sekretesslagen.

Utgångspunkter

Sedan lång tid tillbaka finns det bestämmelser i sekretesslagen som utgör en förutsättning för en effektiv samverkan mellan myndigheter. Detta gäller bestämmelserna om undantag från sekretess och 15 kap. 5 § sekretesslagen. I den senare bestämmelsen föreskrivs att en myndighet på begäran av en annan myndighet skall lämna uppgifter som den förfogar över, i den mån hinder inte möter på grund av sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

I vårt uppdrag ingår att på vissa områden se över möjligheterna för myndigheter att i ännu större utsträckning än vad som gäller i dag kunna utbyta uppgifter som omfattas av sekretess. Sedan våra direktiv skrevs har emellertid personuppgiftslagen trätt i kraft. Följden härav är att det numera inte bara är sekretesslagens bestämmelser som kan komma att bli tillämpliga när det gäller utbyte av sekretessreglerade uppgifter mellan myndigheter, utan även personuppgiftslagens reglering, eventuellt i förening med särskilda lagar om behandling av personuppgifter. I remissvar och betänkanden ifrågasätts allt oftare hur sekretesslagens bestämmelser om undantag från sekretess förhåller sig till personuppgiftslagen.

I Utlänningsdatautredningens betänkande Utlänningsdatalag23anges att det är oklart om uppgiftslämnanden som sker med stöd av författningar som påbjuder eller tillåter utlämnanden avviker från personuppgiftslagen på det sätt som avses i 2 § personuppgiftslagen. För att undanröja varje tvivel härom föreslår utredningen en ändamålsbestämmelse i utlänningsdatalagen som medger sådant utlämnande. I Ekobrottsmyndighetens remissvar över Polisdatalagens betänkande Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet

23 SOU 2003:40 s. 175

(SOU 2001:92) ifrågasätts hur 15 kap. 5 § sekretesslagen förhåller sig till finalitetsprincipen.24

Innan vi går vidare i vårt arbete och undersöker myndigheternas behov av att i större utsträckning än i dag utbyta uppgifter som sekretess gäller för, bör de eventuella hinder för ett uppgiftsutbyte som personuppgiftslagen ställer upp analyseras. De eventuella konflikter som finns mellan personuppgiftslagens bestämmelser och bestämmelserna i sekretesslagen om uppgiftsutbyte mellan myndigheter bör i så stor utsträckning som möjligt undanröjas.

15 kap. 5 § sekretesslagen och finalitetsprincipen

Betänkandet Integritet Offentlighet Informationsteknik25 utgjorde underlaget till propositionen om personuppgiftslagen. I betänkandet anförde Datalagskommittén att dataskyddsdirektivet och den föreslagna nya lagen – som båda innebär att utlämnande av personuppgifter bara får ske om utlämnandet inte är oförenligt med de ändamål för vilka uppgifterna samlats in – medför att bestämmelserna om uppgiftsskyldighet måste ses över. Regeringen diskuterade inte detta utan angav i författningskommentaren till 2 § personuppgiftslagen att bestämmelser som föreskriver att myndigheter eller enskilda får eller skall lämna ut uppgifter avses i paragrafen och att sådana bestämmelser om s.k. uppgiftsskyldighet går före bestämmelserna i personuppgiftslagen.26

Enligt vår uppfattning har regeringen och riksdagen redan vid personuppgiftslagens tillkomst tagit ställning till att 15 kap. 5 § inte strider mot dataskyddsdirektivet. I senare förarbeten till de särskilda lagar om behandling av personuppgifter som tillkommit till följd av personuppgiftslagen har regeringen angett att en uppräkning av ändamålen aldrig kan bli uttömmande. I prop. 2000/01:33 s. 100 anges att det ”inte är möjligt att förutse samtliga situationer då uppgifter med stöd av tryckfrihetsförordningen kan komma att lämnas ut till myndigheter eller andra för olika ändamål”. Regeringen tycks således ha utgått från att uppgiftslämnanden som har stöd i någon författning inte är oförenliga med finalitetsprincipen. Mot den bakgrunden, men också med stöd av nedanstående resonemang,

24 Ekobrottsmyndigheten dnr 900 2002/0133 25SOU 1997:39 s. 21126Prop. 1997/98:44 s. 116

anser vi att 15 kap. 5 § sekretesslagen inte strider mot dataskyddsdirektivet.

Enligt dataskyddsdirektivet får ett utlämnande av personuppgifter bara ske om utlämnandet inte är oförenligt med de ändamål för vilka uppgifterna samlades in (finalitetsprincipen). Reglerna om ändamål kan i korthet beskrivas på följande sätt. Ändamålen med en behandling måste bestämmas redan när uppgifterna samlas in. Ändamålen måste anges uttryckligen. Det finns inget krav på att ändamålsangivelsen skall vara skriftlig. Ändamålen skall vara särskilda, vilket innebär att de inte får vara för allmänna. De skall dessutom vara berättigade. Enligt finalitetsprincipen får de insamlade uppgifterna därefter behandlas för andra ändamål än de för vilka uppgifterna samlades in bara om de nya ändamålen – och de nya sätten att behandla uppgifterna – inte är oförenliga med de ursprungliga ändamålen.

Finalitetsprincipen är ett integritetsskydd. Den har utformats i en politisk miljö där majoriteten av medlemsstaterna saknar en offentlighetsprincip och därmed inte heller har samma sekretessreglering som vi har. Vi har på grund av offentlighetsprincipen en detaljerad sekretessreglering där integritetskänsliga uppgifter har givits ett sekretesskydd. Sekretessen gäller inte bara gentemot enskilda, utan även mellan myndigheter och mellan olika självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet. I vissa fall har lagstiftaren infört sekretessbrytande regler som innebär att sekretesskyddade uppgifter under vissa förutsättningar får lämnas till en eller flera andra myndigheter.

Genom denna ordning uppnås samma syfte som man vill åstadkomma genom finalitetsprincipen. Myndigheterna hindras att lämna ut integritetskänsliga uppgifter till andra myndigheter, för ändamål som av lagstiftaren bedömts vara oförenliga med de ändamål för vilka uppgifterna samlats in. De uppgifter som inte försetts med något sekretesskydd eller som omfattas av sekretessbrytande regler har av lagstiftaren ansetts vara av sådan karaktär att utlämnanden till andra myndigheter, eller, när det gäller sekretessbrytande regler, vissa myndigheter, inte kan anses vara oförenliga med det ändamål för vilket uppgifterna samlats in. Detta ställningstagande kommer till uttryck i 15 kap. 5 § sekretesslagen.

Varje gång en ny verksamhet initieras eller en ny myndighet inrättas analyseras frågan vilka integritetskänsliga uppgifter som kommer att hanteras i den nya verksamheten eller vilka uppgifter den nya myndigheten kommer att hantera. Med anledning härav

införs varje år nya sekretessbestämmelser avseende nya verksamheter eller nya myndigheter samt, när så anses påkallat och lämpligt, nya sekretessbrytande regler. Vår sekretessreglering är således föremål för en kontinuerlig översyn.

Vad gäller offentliga uppgifter i allmänna handlingar har JK ansett att offentlighetsprincipen är tillämplig även myndigheter emellan.27Den uppgiftsskyldighet myndigheter emellan som kommer till uttryck i 15 kap. 5 § utgör således vad gäller offentliga uppgifter i allmänna handlingar en del av den svenska offentlighetslagstiftningen.

Det kan mot bakgrund av det anförda konstateras att uppgiftsskyldigheten enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen inte strider mot finalitetsprincipen enligt dataskyddsdirektivet.

Uppgiftslämnande mellan myndigheter på en myndighets eget initiativ och finalitetsprincipen

Vid personuppgiftslagens tillkomst diskuterades inte hur personuppgiftslagen skulle förhålla sig till sekretesslagen när det gäller uppgiftsutbyte mellan myndigheter som sker på en myndighets eget initiativ. Frågan är om ett utlämnande av en uppgift som sekretess gäller för, som sker med stöd av en bestämmelse i sekretesslagen om undantag från sekretessen, kan anses som en otillåten behandling på den grunden att utlämnandet är oförenligt med något ändamål för vilket uppgiften samlats in.

Man bör ha i åtanke att det inte är någon större skillnad mellan detta uppgiftslämnande och sådant uppgiftslämnande som sker med stöd av 15 kap. 5 § sekretesslagen och därmed anses som en uppgiftsskyldighet. I båda fallen sker utlämnandet mot bakgrund av en sekretessbrytande bestämmelse som anger att sekretess inte hindrar att uppgiften lämnas ut. Skillnaden mellan situationerna är endast att det uppgiftslämnande vi nu diskuterar sker på myndighetens eget initiativ och inte, som när 15 kap. 5 § är tillämplig, efter begäran från någon annan myndighet.

Det är svårt att se att denna skillnad skulle ha någon betydelse för bedömningen av om uppgiftslämnandet står i strid med dataskyddsdirektivet eller personuppgiftslagen. När de sekretessbrytande bestämmelserna införts har lagstiftaren gjort en avvägning mellan intresset av att uppgiften lämnas ut och intresset av att skydda

27 JK 1985 s. 104

enskilda personers integritet. I det avseendet spelar det mindre roll om uppgifterna lämnas ut av myndigheten självmant eller efter begäran. I några fall har det föreskrivits att uppgiften får lämnas ut utan vidare prövning och i andra fall att myndigheterna efter en prövning i varje enskilt fall, efter varierande förutsättningar, själva får ta ställning till ett utlämnande. Oavsett hur bestämmelsen formulerats har lagstiftaren beaktat integritetsaspekterna vid utformningen av bestämmelsen. För den enskilde måste det anses stå klart att ett utlämnande med stöd av bestämmelsen kan komma att ske.

Att integritetsaspekterna redan beaktats står klart vid uppgiftslämnande som sker med stöd av 14 kap. 1 § första meningen, 14 kap. 2 § och 1 kap. 5 § sekretesslagen eftersom dessa bestämmelser tydligt anger förutsättningarna för att ett utlämnande kan komma att ske. Mer tveksamt kan detta kanske sägas vara beträffande 14 kap. 3 § sekretesslagen med tanke på bestämmelsens vidsträckta tillämpningsområde.

Uppgiftslämnanden med stöd av generalklausulen är främst avsett för uppgiftsutbyten mellan myndigheter med samma eller närliggande verksamheter. När det gäller uppgiftsutbyten mellan myndigheter med olika verksamhetsinriktningar skall normalt stor restriktivitet iakttas. Dessutom är särskilt integritetskänsliga verksamheter, som t.ex. socialtjänst och hälso- och sjukvård, undantagna från generalklausulens tillämpningsområdet. Även de uppgiftsutbyten som äger rum med stöd av en korrekt tillämpning av generalklausulen anser vi således redan ha bedömts av lagstiftaren som viktigare än integritetsintresset.

Som konstaterats ovan uppnås genom sekretessbestämmelserna samma syfte som man vill åstadkomma genom finalitetsprincipen, dvs. myndigheterna hindras att lämna ut integritetskänsliga uppgifter till andra myndigheter för ändamål som av lagstiftaren bedömts vara oförenliga med de ändamål för vilka uppgifterna samlats in. De uppgifter som inte har försetts med sekretesskydd eller som omfattas av sekretessbrytande regler har av lagstiftaren ansetts vara av sådan karaktär att utlämnandet till andra myndigheter, eller när det gäller sekretessbrytande bestämmelser, vissa myndigheter, inte kan anses vara oförenliga med det ändamål för vilket uppgifterna samlats in.

Detta kan också uttryckas som att om sekretessen hindrar utbytet av uppgifter myndigheter emellan är utlämnandet av uppgiften oförenligt med något ändamål för vilket uppgiften samlades in. Om det däremot inte finns något sekretesshinder, kan det inte vara fråga

om någon otillåten behandling, oavsett om uppgifterna är offentliga eller om de i och för sig omfattas av sekretess men kan lämnas ut med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse.

Vårt förslag

Det är olyckligt att osäkerhet uppstått om hur personuppgiftslagens bestämmelser förhåller sig till sekretesslagens när det gäller uppgiftsutbyte myndigheter emellan. Beträffande uppgifter som lämnas ut på begäran av en annan myndighet med stöd av 15 kap. 5 § sekretesslagen har undantaget från personuppgiftslagen förvisso redan ansetts vara reglerat genom stadgandet i 2 § personuppgiftslagen. I den bestämmelsen anges att om det finns avvikande bestämmelser i en annan lag eller i en förordning skall de bestämmelserna gälla.

Vi menar dock att sekretesslagens bestämmelser inte avviker från personuppgiftslagens. I stället är de utlämnanden av personuppgifter till en annan myndighet som sker i överensstämmelse med sekretesslagen att anse som en tillåten behandling enligt personuppgiftslagens bestämmelser. För att undanröja oklarheterna menar vi att ett förtydligande bör införas i personuppgiftslagen. Det bör av den lagen framgå att utlämnanden av uppgifter mellan myndigheter som sker i överensstämmelse med sekretesslagen inte hindras av personuppgiftslagens bestämmelser. Samma sak bör anges gälla när uppgifter utbyts inom en myndighet.

Förslaget tar sikte på myndigheters utbyte av uppgifter över sekretessgränser. Vi kommer i kapitel 12 att föreslå att sekretessgränserna utformas något annorlunda än i dag vid uppgiftsutbyten mellan och inom nämnder i en kommun eller ett landsting. Av den nu föreslagna bestämmelsen bör därför generellt framgå att den, både när det gäller uppgiftsutbyte mellan och inom myndigheter, avser utbyten av uppgifter mellan olika sekretessområden. Det bör påpekas att den reglering vi föreslår handlar om en myndighets rätt att lämna ut en personuppgift till en annan myndighet. När det gäller den mottagande myndighetens behandling av uppgiften gäller personuppgiftslagen eller i förekommande fall, tillämplig registerlagstiftning. Den mottagande myndigheten får således inte samla in uppgiften för ett ändamål som inte är särskilt, uttryckligt angivet och berättigat. Senare får uppgiften inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgiften samlats in.

Det bör också påpekas att enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen gäller sekretess för en personuppgift om det kan antas att uppgiften efter utlämnandet kommer att behandlas i strid med personuppgiftslagen.28Denna sekretessbestämmelse är i likhet med andra sekretessbestämmelser även tillämplig mellan myndigheter även om utgångspunkten naturligtvis måste vara att en myndighet avser att följa lagen.

Något om de särskilda lagarna om behandling av personuppgifter

När det är fråga om behandling av personuppgifter i den statliga förvaltningen gäller regelmässigt att ändamålen anges i registerförfattning och inte av den personuppgiftsansvarige. Ramen för tillåtna behandlingar som ges av ändamålen definieras alltså i regel av 9 § första stycket d) personuppgiftslagen och aktuell registerförfattning i förening.

Personuppgiftslagen är i enlighet med 2 § personuppgiftslagen subsidiär till annan lagstiftning medan registerförfattningarna, om ingenting annat sägs, är jämbördiga med sekretesslagen. Detta innebär att även om personuppgiftslagen inte gäller, kan en särskild lag om behandling av personuppgifter bli tillämplig vid ett utlämnande av uppgifter till en annan myndighet.

Registerförfattningarna är en specialreglering i förhållande till personuppgiftslagen. I vissa fall kompletterar registerförfattningen personuppgiftslagen och i andra fall ersätts personuppgiftslagen helt eller delvis av registerförfattningen. Det vanliga är att registerförfattningen antingen hänvisar till bestämmelsen om finalitetsprincipen i personuppgiftslagen eller har en egen bestämmelse med samma innehåll.

När det gäller frågan om ett utlämnande mellan myndigheter enligt sekretesslagen är förenligt med finalitetsprincipen som den kommer till uttryck i registerförfattningarna bör samma bedömning som ovan redovisats göras. Ett uppgiftslämnande till en annan myndighet skall anses förenligt med finalitetsprincipen om det är tillåtet enligt sekretesslagen, annars inte.

Beträffande utlämnanden som sker på begäran av en annan myndighet och där alltså 15 kap. 5 § sekretesslagen är tillämplig kan det dessutom hävdas att utlämnandet skall ske på grund av lex specialis. En särskild lag om behandling av personuppgifter anger vanligtvis generellt i vilka fall behandling av en uppgift får ske. Ett

28 Öman–Lindblom s. 329

utlämnande av uppgiften är en av många olika slags behandlingar av uppgiften. En bestämmelse om uppgiftsskyldighet avser emellertid en specifik behandling. Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet bör därmed betraktas som lex specialis i förhållande till en mer generell bestämmelse om när uppgifter får behandlas och gälla i första hand.

Det har i vissa sammanhang diskuterats om det finns registerförfattningar som utesluter finalitetsprincipens tillämpning. Detta skulle i så fall bero på att ändamålen för behandlingen anses reglerade på ett uttömmande sätt i registerförfattningen. I t.ex. lagen (2002:546) om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten anges i 4 § att arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden får behandla personuppgifter inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten bara om det behövs för vissa angivna ändamål. I 2 § sägs att personuppgiftslagen gäller vid behandlingen av personuppgifter inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 § personuppgiftslagen. Det får sägas vara oklart om finalitetsprincipen enligt personuppgiftslagen skulle vara utesluten med hänsyn till ordalydelsen i 4 §.

Det har även hävdats att om vissa utlämnanden av uppgifter angetts bland ändamålen skulle uppräkningen vara uttömmande och finalitetsprincipen inte vara tillämplig. Även detta anser vi vara oklart.

Om det visar sig vara så att en särskild lag om behandling av personuppgifter uttömmande anger i vilka fall uppgifter får lämnas är finalitetsprincipen inte tillämplig. Skulle utlämnandet ske efter begäran bör det närmast vara 15 kap. 5 § sekretesslagen som utgör den generella lagstiftningen, medan den särskilda lagen om behandling av personuppgifter blir lex specialis i förhållande till 15 kap. 5 §. Bestämmelserna i registerlagstiftningen skulle alltså i detta fall gå före sekretesslagen och utlämnandet utgöra en otillåten behandling.

Vår uppfattning är att även rättsläget mellan registerförfattningarna och sekretesslagens bestämmelser bör klargöras. Vi saknar dock utrymme i vårt uppdrag att utföra en sådan samordning och föreslår att det sker i ett annat sammanhang.

12. Sekretessgränserna inom och mellan myndigheter

12.1. Allmänt om problematiken med sekretessgränserna

I förarbetena till sekretesslagen anges att ett fullgott integritetsskydd för informationen hos en myndighet om en enskild i princip ställer krav på att informationen inte vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken den inhämtas.1 Sekretessen mellan myndigheter har således bl.a. tillkommit som ett skydd för enskildas integritet. Vi har i föregående kapitel slagit fast att huvudregeln om sekretess mellan myndigheter bör finnas även i fortsättningen.

Sedan sekretesslagens tillkomst har emellertid, framför allt på det kommunala området, stora förändringar skett vad gäller myndighetsstrukturen. Inte minst gäller detta den fria kommunala nämndorganisationen. Sedan denna infördes i början av 1990-talet har det blivit möjligt att organisera kommunens verksamheter tämligen fritt. Till exempel kan en verksamhet med samma sakliga behörighet delas upp mellan olika nämnder.

I en kommunal nämndorganisation är varje nämnd med underlydande förvaltning att anse som en myndighet i sekretesslagens mening. Uppgifter som skyddas av sekretess kan inte utan stöd av sekretesslagen överföras från den ena nämnden till den andra. När en och samma verksamhet delas upp mellan olika myndigheter kan följden bli ökade svårigheter i uppgiftsutbytet. Det är också möjligt att sammanföra olika verksamheter i en och samma nämnd. Inom varje nämnd råder sekretess mellan självständiga verksamhetsgrenar. Detta leder till att inte heller inom nämnderna kan uppgifter alla gånger utbytas mellan de anställda.

Det är i dag inte ovanligt att kommuner inrättar kommundelsnämnder eller stadsdelsnämnder med syfte att integrera olika verksamheter inom ett visst geografiskt område. En stadsdelsnämnd kan exempelvis svara för uppgifter inom fritid, kultur, skola och

1Prop. 1979/80:2 Del A s. 90

socialtjänst. Följden härav blir att flera myndigheter inom en kommun är verksamma inom samma område. Exempelvis kan socialtjänsten inom en kommun vara uppdelad på flera kommundelsnämnder.

När sekretesslagen infördes såg myndighetsstrukturen ut på ett annat sätt. I de flesta fall utgjorde socialnämnden med förvaltningen under nämnden en och samma myndighet till vilken kommunens hela socialtjänstverksamhet hörde.

En tämligen ny variant på hur nämnder kan organiseras är enligt beställar/utförarmodeller. I sådana fall kan beställarfunktionen separeras från förvaltningsorganisationen och läggas under politikernas ansvar i en beställarnämnd. Produktionsorganisationen leds då i allmänhet av en produktionsstyrelse eller en ägarstyrelse. Förvaltningen kan också delas in i beställarenheter och utförarenheter vilka lyder under en och samma nämnd. Man kan också inrätta en eller flera beställarnämnder och en utförarnämnd.

När verksamheterna omorganiseras i olika nämnder påverkas sekretessgränserna. Det har från flera håll framförts att det inte är rimligt att organisatoriska beslut som kommuner fattar utifrån helt andra överväganden än utifrån ett integritetsperspektiv skall få konsekvenser för möjligheterna till informationsutbyte.

I samband med att det blivit allt vanligare att flera olika verksamheter handläggs i samma nämnd och att myndigheter samverkar på olika sätt, har frågan om uppgiftsutbyte mellan myndigheter och mellan olika verksamheter inom samma myndighet alltmer kommit i fokus. Det har i vissa fall gjorts gällande att sekretessen i allt för hög grad begränsar möjligheten till uppgiftsutbyte mellan olika myndigheter eller verksamheter. Lagstiftaren har i vissa fall haft som utgångspunkt att olika verksamheter skall integreras genom myndighetssamverkan. Detta ibland utan att sekretessfrågan lösts.

I en hemställan till regeringen har Svenska Kommunförbundet begärt en översyn av sekretesslagen.2 I skrivelsen pekar Svenska Kommunförbundet bl.a. på sekretessproblemen i den fria nämndorganisationen.

Enligt direktiven skall vi ta ställning till om myndigheter och verksamhetsgrenar inom en myndighet är de enda tänkbara utgångspunkterna för gränserna beträffande uppgiftslämnande eller om det finns andra enheter inom vilka uppgifter bör få lämnas trots sekretess. Vi kommer i detta kapitel att diskutera vilka sekretessgränser

2 1996-10-11 dnr Ju 1996/4010

som bör finnas inom och mellan myndigheterna. Inledningsvis beskrivs diskussionerna som förevarit vad gäller sekretessgränserna i den fria nämndorganisationen och i de gemensamma nämnderna (avsnitt 12.2 och 12.3).

12.2. Den fria nämndorganisationen

Den fria nämndorganisationen utgör den största förändringen sedan sekretesslagens tillkomst när det gäller myndigheternas organisation. Härigenom har möjligheterna till utbyte av uppgifter mellan och inom de kommunala nämnderna kommit att påverkas på ett sätt som knappast kunde förutses vid sekretesslagens tillkomst.

12.2.1. Överväganden i samband med införandet av den fria nämndorganisationen

När den nya kommunallagen (1991:900) trädde i kraft år 1992 fick kommunerna och landstingen en nästan obegränsad möjlighet att fritt organisera sin nämndverksamhet. Det innebar att uppgifter från olika verksamhetsområden kunde komma att hanteras inom en och samma nämnd. Det innebar också att olika delar av ett verksamhetsområde (t.ex. socialtjänsten) kunde komma att tillhöra olika nämnder och därmed skilda myndigheter mellan vilka sekretess gällde. I lagstiftningsärendet diskuterades vilka konsekvenser en friare kommunal nämndorganisation skulle få för sekretesslagstiftningens tillämpning.3 Man konstaterade att sekretessreglerna inte hindrade en ordning med friare nämndorganisation, men att en översyn av sekretesslagen var påkallad.

12.2.2. Överväganden och förslag i senare utredningar

Mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande om en översyn av sekretessregleringen fick Lokaldemokratikommittén (C 1992:01) bl.a. i uppdrag att inom ramen för sekretesslagstiftningen överväga lösningar på de problem som förknippades med att sekretesskyddade uppgifter från skilda verksamhetsområden kunde förekomma inom integrerade verksamheter.4 I betänkandet Sekretesslagen i en fri

3Prop. 1990/91:117 s. 43-44 och bet. 1990/91:KU38 s. 364 Dir. 1992:12

kommunal nämndorganisation5 betonade kommittén att det inte bara var de integrerade verksamheterna som skapade problem. En annan, och ur tillämpningssynpunkt mer problematisk konsekvens av en fri nämndorganisation, var att en och samma verksamhet kunde delas upp på flera nämnder.

Lokaldemokratikommittén föreslog att socialtjänstens uppgiftslämnande till andra kommunala myndigheter inom en kommun skulle ske med tillämpning av ett rakt skaderekvisit i stället för ett omvänt. Detta skulle medföra bättre flexibilitet vid utformningen av förvaltningsorganisationen när flera verksamheter blandades i en nämnd. Lokaldemokratikommittén föreslog också ett tillägg till 14 kap. 2 § sekretesslagen. Tillägget innebar att socialtjänstsekretessen och skolsekretessen inte hindrade att uppgift om en enskild lämnades till en annan myndighet inom samma kommun. Detta förutsatte dock att sekretess enligt motsvarande bestämmelse blev gällande för uppgiften hos den mottagande myndigheten och att uppgiftslämnandet behövdes för att den enskilde skulle få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Förslaget byggde på tanken att socialtjänstverksamheten och skolverksamheten inom en kommun – med undantag för familjerådgivningen – från sekretessynpunkt skulle utgöra en helhet även om verksamheterna var uppdelade på olika nämnder. Förslagen har inte lett till lagstiftning.

I betänkandet Dokumentation och socialtjänstregister föreslog även Socialtjänstkommittén ett tillägg till 14 kap. 2 § sekretesslagen.6 Tillägget motsvarade Lokaldemokratikommitténs förslag men gällde endast för socialtjänstens del. Inte heller detta förslag har lett till någon lagstiftning.

I avvaktan på en mer fullständig lösning av frågan infördes den 1 januari 1997 en begränsad uppgiftsskyldighet mellan kommunala nämnder med socialtjänstuppgifter inom samma kommun.7 Regleringen kommer numera till uttryck i 12 kap. 7 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453). I bestämmelsen föreskrivs att om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämnder, skall varje sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga lämna 1) uppgift om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten och 2) de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser inom särskilda boendeformer i kommunen.

5SOU 1992:146SOU 1995:867 SFS 19996:983, prop. 1995/96:196, bet. 1996/97:SoU2, rskr. 1996/97:5

Detta gäller dock inte för uppgift i den kommunala familjerådgivningen.

12.2.3. Myndigheter och självständiga verksamhetsgrenar i den fria nämndorganisationen

Bestämmelserna i sekretesslagen om att sekretess gäller mellan myndigheter och mellan självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet har medfört svårigheter vid rättstillämpningen i de kommunala nämnderna, framför allt på hälso- och sjukvårdsområdet, inom socialtjänsten och på skolans område. Svårigheterna finns på två plan. För det första är det oklart vad som utgör en självständig verksamhetsgren inom en myndighet. För det andra anses sekretessgränserna både inom och mellan myndigheterna innebära hinder mot ett behövligt uppgiftsutbyte.

Hälso- och sjukvården

Sekretess inom den offentliga hälso- och sjukvården regleras i 7 kap. 1–3 §§ och 6 § sekretesslagen. Sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess.

Frågan vilka organisatoriska enheter inom hälso- och sjukvården som utgör myndigheter berördes i prop. 1990/91:111 Om sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet m.m.8 Sammanfattningsvis anses i regel varje nämnd med tillhörande förvaltningsorganisation utgöra en egen myndighet. Det har emellertid från tid till annan framkommit olika åsikter om det finns några självständiga verksamhetsgrenar inom hälso- och sjukvårdsverksamheten inom en sjukvårdsmyndighet.

Journalutredningen behandlade frågan i sitt huvudbetänkande Patientjournalen.9 Utredningens egen uppfattning i frågan var att varje klinik bör ses som en självständig enhet – åtminstone i journal- och sekretessfrågor. För att undanröja oklarheten ansågs det att frågan snarast borde klarläggas, t.ex. genom ett auktoritativt uttalande i en regeringsproposition. Med klarläggandet ville utredningen framför allt värna om den psykiatriska vårdens ömtåliga uppgifter

8Prop. 1990/91:111 s. 21 ff. 9SOU 1984:73

och den restriktiva sekretesspraxis som utvecklats inom denna specialitet.

I den av riksdagen antagna propositionen om patientjournallag m.m. ansåg departementschefen Journalutredningens överväganden om bl.a. integritet och sekretess inom hälso- och sjukvården vara värdefulla och framförde att de borde ligga till grund för ytterligare analyser i ämnet.10 Sådana analyser ansågs lämpligen kunna göras inom Data- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06).

Data- och offentlighetskommittén ansåg i delbetänkandet Integritetsskyddet i informationssamhället 1 att det inte var möjligt att en gång för alla slå fast vad som inom hälso- och sjukvården skulle anses som en självständig verksamhetsgren i sekretesslagens mening.11 Kommittén ansåg emellertid att det i regel är de olika klinikerna som bäst svarar mot begreppet självständig verksamhetsgren. Inom den öppna vården ansågs en vårdcentral utgöra den motsvarande enheten. För båda enheterna användes uttrycket basenhet. Kommitténs uppfattning att kliniker och basenheter är självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening delades av omkring hälften av de remissinstanser som yttrade sig om saken. Flera remissinstanser knöt begreppet självständig verksamhet till en högre nivå inom sjukvårdsorganisationen.

I JO 1986/87 s. 198 fann JO att det inte med säkerhet kunde påstås att en klinik utgör en självständig verksamhetsgren i sekretesslagens mening. Det kunde därför inte hävdas att ett utlämnade av en journal mellan olika kliniker vid samma sjukhus i strid mot patientens önskemål utgjorde ett brott mot sekretesslagen. JO framhöll dock att bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen innebär att en god hälso- och sjukvård skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten. Detta medför att patientens uttryckliga önskemål i frågan om hans eller hennes journaler skall lämnas mellan kliniker skall respekteras.

I Ds 1990:11 Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet ifrågasattes bedömningen att uppdelningen av en sjukvårdsmyndighet på kliniker och andra basenheter innebär en uppdelning på självständiga verksamhetsgrenar.12 Även om klinikerna i praktiken kan ha ett betydande mått av självständighet i förhållande till

10 Prop. 1984/85:189 11 SOU 1986:24 s. 66 12 Ds 1990:11 s. 52

varandra, ansågs de inte kunna motsvara en uppdelning på självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening. I stället framhölls att all hälso- och sjukvård i princip torde utgöra en och samma verksamhet i sekretesslagens mening. Övervägande skäl ansågs också tala för att även övrig medicinsk verksamhet enligt 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen, åtminstone som regel, borde räknas hit. För att stärka det rättsliga skyddet när uppgifter om patienter handhas internt hos myndigheter inom hälso- och sjukvården föreslogs det dock att sekretesslagen genom lagstiftning skulle göras tillämplig även i förhållandet mellan olika kliniker och basenheter inom samma myndighet. På så sätt skulle den ordning som enligt Data- och offentlighetskommittén borde gälla komma att lagfästas.

I prop. 1990/91:111 Om sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet behandlades frågan om att i sekretesslagen införa en särskild regel om att kliniker och andra s.k. basenheter inom hälso- och sjukvården skall anses som självständiga verksamhetsgrenar.13 Föredragande statsrådet fann emellertid inte att tillräckligt underlag förelåg för att införa en sådan bestämmelse. Detta berodde bl.a. på att begreppet basenhet inte var närmare bestämt, vilket kunde medföra nya problem när det gällde att bestämma sekretessgränserna. Det gick inte heller att bortse från att förslaget kunde medföra merarbete för läkarna och därmed också ökade kostnader för sjukvården. Föredragande statsrådet konstaterade i stället att frågan om i vilka fall en sekretessprövning skall göras, innan en uppgift lämnas inom hälso- och sjukvården, får prövas enligt nu gällande regler. Hon erinrade om att hälso- och sjukvårdslagstiftningen bygger på att vården av den enskilde patienten skall utformas och genomföras i samråd med honom. Patienten skall informeras om sitt hälsotillstånd och de behandlingsmetoder som står till buds. Det ansågs vara ett naturligt inslag i vården att inhämta patientens samtycke till att journalhandlingar lämnas vidare till en annan vårdenhet. Vidare anförde hon att det inte från integritetssynpunkt behöver innebära några problem att tillämpa gällande regler. Att sekretesslagen inte uttryckligen reglerar utbytet av uppgifter mellan kliniker och andra basenheter inom sjukvårdsmyndighet innebär inte att avsikten är att ett sådant uppgiftslämnande är fritt. Av grunderna för sekretesslagen torde följa att en befattningshavare inte bör anse sig ha någon obegränsad frihet att lämna uppgifter som omfattas av sekretess till andra anställda inom

13Prop. 1990/91:111 s. 18 ff.

myndigheten. Samtidigt pekade hon bl.a. på bestämmelsen i 7 § första stycket patientjournallagen enligt vilken varje journalhandling skall hanteras och förvaras så att obehöriga inte får tillgång till den.

Socialstyrelsen har i sina allmänna råd (1991:4) Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten som sin uppfattning uttalat att en klinik på ett sjukhus inte är att betrakta som en självständig verksamhetsgren.14

Socialtjänsten

Bestämmelser om sekretess inom socialtjänsten finns i 7 kap. 4–6 §§ sekretesslagen. Skadeprövningen görs med ett omvänt skaderekvisit, vilket innebär att presumtionen är för sekretess.

Det är möjligt att dela upp socialtjänstens uppgifter på flera nämnder. Det kan vara en geografisk uppdelning på antingen sociala distriktsnämnder eller kommundelsnämnder, men det kan också vara en uppdelning efter saklig kompetens. Varje nämnd i en socialtjänstorganisation är, tillsammans med underlydande förvaltning, att anse som en egen myndighet i sekretesslagens mening. Huvudregeln är att sekretess gäller såväl mellan de olika nämnderna inom samma kommun som gentemot andra myndigheter.15

Angående självständiga verksamhetsgrenar inom socialtjänsten uttalades i prop. 1981/82:186 Om ändring i sekretesslagen (1980:100) följande.16

Här kan dock framhållas att det endast mera sällan inom förvaltningen under en socialnämnd eller inom en förvaltning som är gemensam för flera nämnder lär förekomma en organisatorisk uppdelning på olika verksamhetsgrenar med skilda slag av verksamheter (jfr 1 kap. 3 § SekrL). Om en sådan uppdelning inte finns, kan sekretessbelagda uppgifter i princip lämnas fritt inom förvaltningen. Som exempel på att självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening ändå förekommer inom en förvaltning, kan nämnas de fall då hälso- och sjukvårdsverksamhet bedrivs inom ramen för socialtjänsten. Detta är fallet vid de alkoholpolikliniker som socialnämnden är huvudman för.

14 s. 40 15 Jfr prop. 1995/96:196 Besöksinskränkning vid viss tvångsvård, m.m. s. 20 16Prop. 1981/82:186 s. 47

Under 1990-talet har verksamheterna Ädelreformen och LSS införts. Ädelreformen innebär bl.a. att kommunerna övertagit ansvaret för lokala sjukhem. Vidare har kommunernas ansvar utökats till att omfatta bl.a. gruppboende för personer med åldersdemens och bostäder med särskild service avsedda för människor med svåra rörelsehinder. Även kommunernas ansvar för dagverksamheter har förtydligats. Samtliga dessa verksamheter regleras sedan den 1 januari 1992 direkt i socialtjänstlagen.

I samband med Ädelreformen övertog kommunen även ansvaret för den sjukvård som bedrivs i de särskilda boendeformerna och i bostäder med särskild service samt vid kommunal dagverksamhet. I anslutning härtill uttalades i förarbetena till lagändringarna följande.17

Den hälso- och sjukvård, som kommunerna kommer att få ansvar för samt den kommunala socialtjänsten skall fungera som komplement till varandra i en integrerad organisation under socialnämndens ledning. Enskilda som behöver stöd och hjälp skall kunna få sådan, vare sig det rör insatser av social eller medicinsk natur, inom en samlad kommunal organisation för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Många gånger kommer också såväl medicinska som sociala insatser att ges av samma person.

Den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan därför inte betraktas som självständiga i förhållande till varandra i den mening som avses i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen. Det är i detta fallet inte fråga om verksamheter av olika slag. Det följer av reformens syfte och behöver inte lagfästas. Någon ändring av uppdelningen i självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening mellan den kommunala socialtjänsten och övriga fall då hälso- och sjukvårdsverksamhet

bedrivs inom socialtjänsten avses inte, jfr. prop. 1981/82:186 s. 47 .

Den vårdform som överfördes till kommunerna inordnades således i socialtjänsten. Denna kom därmed, till skillnad från annan hälso- och sjukvård som bedrivs inom socialtjänsten, inte att bli en självständig verksamhetsgren i förhållande till socialtjänsten.18

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en rättighetslag som reglerar kommunernas och landstingens ansvar för insatser för särskilt stöd och särskild service åt en i lagen särskilt angiven personkrets. Denna personkrets har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på

17Prop. 1990/91:14 s. 8518 Jfr prop. 1981/82:186 s. 47 och SOU 1992:140 s. 64

annat sätt.19 Varje landsting skall svara för insatser i form av rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder.20 Kommunerna ansvarar för övriga stöd och serviceinsatser som finns angivna i lagen.21 LSS innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag, t.ex. socialtjänstlagen.22

Frågan om verksamhet enligt LSS skall behandlas som en självständig verksamhet i förhållande till socialtjänsten i de fall båda verksamheterna sorterar under samma nämnd har behandlats i JO 1995/96 s. 431. JO konstaterade i sitt beslut att genom Ädelreformen integrerades de olika verksamheterna med socialtjänsten på ett helt annat sätt än vad som är fallet i fråga om verksamhet enligt LSS. Integreringen skedde genom att de grundläggande bestämmelserna om skyldighet för kommunerna att tillhandahålla verksamheterna uttryckligen reglerades i socialtjänstlagen. Den kommunala hälso- och sjukvården var därvid avsedd att utgöra ett komplement till den kommunala socialtjänsten i en integrerad organisation, och syftet var inte att åstadkomma några självständiga verksamhetsgrenar.

När det gäller verksamhet enligt LSS ansåg JO att man kan hävda att förhållandet framstår närmast som det motsatta. I stället för att integrera verksamheten med socialtjänsten har man valt att bibehålla den skiljelinje som sedan länge funnits mellan omsorgsområdet och socialtjänsten, även om man i förarbetena konstaterat att verksamhet enligt LSS står socialtjänsten nära. Också den omständighet att lagstiftaren rent tekniskt valt att jämställa verksamhet enligt LSS med socialtjänst – och detta enbart vad gäller tillämplig sekretessbestämmelse – i stället för att uttryckligen ange att verksamheten skall handhas av socialnämnden eller på annat sätt göra verksamheten till en del av socialtjänsten i sekretesslagens mening, talade enligt JO i samma riktning.

Vad som ändå med viss styrka enligt JO ansågs tala för att sekretess inte gäller mellan verksamheterna, när de ligger under samma nämnd, är att verksamhet enligt LSS och socialtjänst står varandra nära och att verksamheterna i vissa hänseenden kan anses utgöra komplement till varandra. Härtill kom enligt JO att det kan

197 § LSS20 2 § första stycket och 9 § 1 LSS 21 9 § första stycket 2–10 LSS 224 § LSS

ifrågasättas om en verksamhetsgren för att vara självständig inte borde ha större självbestämmanderätt än vad som är förenligt med att olika verksamheter handhas av samma nämnd. JO fann slutligen att rättsläget måste betecknas som oklart.

I avsnitt 12.3 kommer vi att behandla de gemensamma nämnderna. Här kan dock nämnas att den 1 juli 2003 har en ny lag om gemensam nämnd inom vård och omsorgsområdet trätt i kraft.23 Härigenom har det blivit möjligt för ett landsting och en eller flera kommuner som ingår i landstinget att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och omsorgsområdet genom samverkan i en gemensam nämnd. I propositionen24 angavs att verksamhetsområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst är självständiga i förhållande till varandra och att sekretess alltså gäller mellan verksamheterna. Därmed kan det konstateras att man haft olika synsätt på sekretessen mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst när det gäller verksamhet till följd av Ädelreformen (ingen sekretess), LSS (förmodligen olika verksamheter men tveksamt om de är självständiga i förhållande till varandra) och de gemensamma nämnderna (sekretess gäller).

Skolan

Sekretessen för skolan regleras i 7 kap. 9 § sekretesslagen. För uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator gäller sekretess med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess. På skolans område gäller sekretess dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier. Denna sekretess gäller för förskollärare, lärare, rektorer, fritidspedagoger och annan personal i skolan (med undantag av kuratorer, psykologer och skolhälsovård). Sekretessen avgränsas med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för offentlighet.

Skolläkares och skolsköterskors sekretess regleras i 7 kap. 1 § sekretesslagen och sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess. Sekretessen för förskoleverksamheten regleras i 7 kap. 38 § sekretesslagen och avgränsas även här med ett omvänt skaderekvisit.

23 SFS 2003:192, prop. 2002/03:20, bet. 2002/03:SoU12, rskr.2002/03:158 24Prop. 2002/03:20 s. 25 f.

Den verksamhet som sorterar under samma nämnd tillhör samma myndighet. Skolverksamheten kan vara uppdelad mellan flera myndigheter i sekretesslagens mening, t.ex. stadsdelsnämnder eller olika kommunala nämnder för grundskola och gymnasieskola.

Förskoleklass/skola/skolbarnsomsorg anses ingå i samma verksamhetsområde och det råder ingen sekretess mellan lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Skolpsykologer och skolkuratorn har ingen sekretess gentemot rektor eller lärare eftersom de anses utgöra samma verksamhetsområde.

Skolhälsovården anses vara en självständig verksamhetsgren i förhållande till skolan. Sekretess råder således mellan skolhälsovården och skolan.

När det gäller förskoleverksamhet i förhållande till förskoleklass/skola/skolbarnsomsorg anses rättsläget vara osäkert. Svenska kommunförbundet har gjort bedömningen att dessa verksamheter utgör olika verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening och att sekretess därför råder mellan dem.25 I kommentaren till sekretesslagen anges dock att om förskoleverksamheten och förskoleklassen organisatoriskt inte utgör en egen verksamhetsgren inom en skolmyndighet torde ingen sekretess gälla mellan nämnda verksamheter och grundskoleverksamheten.26

12.3. Gemensamma nämnder

Institutet gemensam nämnd infördes i kommunallagen den 1 augusti 1997.27 Bestämmelserna härom innebar fram till den 1 juli 2003 bl.a. att kommuner och landsting kunde samverka med varandra i en gemensam nämnd under förutsättning att den verksamhet man ville att den gemensamma nämnden skulle sköta var gemensam, dvs. en kommunal angelägenhet för var och en av de samverkande huvudmännen. Av detta följde att det inte var möjligt för kommuner och landsting att tillsammans bilda en gemensam nämnd för uppgifter inom t.ex. landstingens geriatriska vård och kommunernas äldreomsorg. Samarbetet i en gemensam nämnd kunde däremot avse gymnasieskolan eller sammanslagning av sjukvårdsdistrikt.

25 Sekretess i förskola och skola m.m., Svenska kommunförbundet 1998 26 Regner m.fl. s. 7:129 273 kap. 3 a § kommunallagen (1991:900), SFS 1997:550, prop. 1996/97:105, bet. 1996/97KU20, rskr.1996/97:242

Den 1 juli 2003 trädde lagen om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet i kraft28 och ett tillägg gjordes i 3 kap. 3 a § kommunallagen.29 Härigenom fick kommuner och landsting möjlighet att samverka i en gemensam nämnd för att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och omsorgsområdet.

Hur sekretessfrågorna i en sådan gemensam nämnd skall bedömas diskuterades i det till förslaget bakomliggande betänkandet Samverkan.30 Samverkansutredningen konstaterade att i en integrerad nämndorganisation med olika sekretesskyddade verksamhetsområden, t.ex. socialtjänst och hälso- och sjukvård, är verksamhetsområdena att anse som självständiga i förhållande till varandra från sekretesssynpunkt. Mycket ansågs därmed tala för att så skulle bli fallet även i en gemensam nämnd av det slag som föreslogs. En sekretessgräns skulle således uppstå mellan å ena sidan sådan hälso- och sjukvård som landstinget för in i den gemensamma nämnden och å andra sidan de verksamheter som kommunen väljer att lägga in i nämnden, t.ex. socialtjänstuppgifter och sådan hälso- och sjukvård som i samband med Ädelreformen fördes över till kommunerna. Att det skulle uppstå en sekretessgräns mellan två hälso- och sjukvårdsområden under en och samma nämnd ansågs – i vart fall i vissa situationer – som en smula egendomligt.

Samverkansutredningen förklarade sig inte vara beredd att föreslå en ny reglering som skulle innebära lättnader i sekretessen mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utan fann att en sådan reglering måste övervägas i ett större sammanhang.31 Enligt utredningen låg det närmast till hands att vår kommitté – som enligt direktiven särskilt skall utreda förutsättningarna för att öka möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom myndigheter i syfte att förbättra förutsättningarna för deras samverkan – tog sig an frågan. Förslaget om en utökad möjlighet att tillskapa gemensamma nämnder sades också ge särskild aktualitet åt frågan om hur sekretessfrågor skall lösas i en integrerad kommunal nämndorganisation.32 Även denna fråga ansågs behöva lösas i ett större sammanhang och det påtalades att frågan ligger inom ramen för vårt uppdrag. Utgångspunkten för en lösning borde enligt Samverkansutredningen vara en utökad möjlighet att samordna näraliggande verksamheter under ett gemensamt sekretessområde.

28 SFS 2003:192, prop. 2002/03:20, bet. 2002/03:SoU12, rskr. 2002/03:15829 SFS 2003:196, prop. 2002/03:20, bet. 2002/03:SoU12, rskr. 2002/03:15830SOU 2000:114 s. 179 ff. 31 A. SOU s. 248 32 A. SOU s. 252

Samtidigt sades det vara nödvändigt att möjligheten till integration vägdes mot den enskildes krav på integritet.

I den till betänkandet efterföljande propositionen Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet analyseras också sekretessfrågorna i en gemensam nämnd.33 Det konstateras att verksamhetsområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst är att anse som självständiga i förhållande till varandra, vilket innebär att sekretessbelagda uppgifter som inhämtats i ett verksamhetsområde inte utan vidare kan lämnas till ett annat verksamhetsområde i en gemensam nämnd. Problem sägs därmed kunna uppstå i samverkan när samtycke till att information lämnas krävs och den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd inte kan ta ställning i sekretessfrågan. Att i sådana fall lätta på sekretessen för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd måste dock vägas mot den enskildes krav på integritetsskydd. Regeringen förklarar sig i propositionen inte vara beredd att fristående från andra förslag på sekretessområdet föreslå lättnader i sekretessen utan vill avvakta vår kommittés översyn av sekretesslagen och möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom myndigheterna.

12.4. En analys av sekretessgränserna inom en myndighet

12.4.1. Inledning

Enligt 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen är en förutsättning för sekretess inom en myndighet att det inom myndigheten finns olika verksamhetsgrenar som är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra. Självständighetskriteriet fanns inte med i propositionsförslaget.34 I propositionen föreslogs att vad som gällde mellan myndigheter också skulle gälla i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Konstitutionsutskottets ändring resulterade alltså i att det för att en sekretessgräns skall uppkomma krävs att de olika verksamhetsgrenarna är självständiga i förhållande till varandra.

Med självständighetskriteriet tycks lagstiftaren ha åsyftat att införa samma slag av organisatorisk självständighet som medför att

33Prop. 2002/03:20 s. 25 f. 34Prop. 1979/80:2

en handling enligt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen blir allmän när den överlämnas från ett organ till ett annat inom en myndighet.35 Det har dock från flera håll uttryckts tvekan om vilken innebörd som egentligen avsågs med Konstitutionsutskottets ändring i förhållande till propositionsförslaget. Vad som har förbryllat är att 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen kan avse två organ inom en myndighet som ägnar sig åt samma verksamhet, medan syftet med sekretessgränserna inom myndigheterna var att skapa en möjlighet att upprätthålla sekretess mellan enheter som ägnar sig åt olika verksamheter.

Enligt kommentaren till sekretesslagen har avsikten inte varit att åstadkomma någon saklig ändring i förhållande till förslaget i propositionen, utan snarast att markera verksamhetsgrenarnas självständighet. Enbart uppdelningen på organisatoriska enheter inom en myndighet är alltså inte ett tillräckligt kriterium för att sekretess skall kunna upprätthållas mellan olika verksamhetsgrenar.36 I prop. 1990/91:111 om sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet m.m. anges att i begreppet självständig verksamhetsgren torde ligga att grenarna ägnar sig åt verksamhet av olika slag och att detta får anses följa redan av ordalagen.37

Trots dessa uttalanden uppstår inte sällan tveksamhet när det gäller att avgöra om det föreligger sekretessgränser inom en myndighet. Detta beror delvis på att det rent allmänt kan vara svårt att ange när en självständig verksamhetsgren föreligger. Dessutom uppkommer inom nämnderna i kommuner eller landsting inte sällan svårigheter när det gäller att avgöra vad som skall anses vara samma eller olika verksamhet. Vi har i avsnitt 12.2.3 redovisat några områden inom den kommunala sektorn där det uppstått problem att ange sekretessgränserna på grund av tveksamhet om det är samma eller olika verksamheter. Sådana oklarheter skapar osäkerhet för myndighetsanställda och gör det svårt för enskilda att förutse rättsläget.

När det gäller de kommunala verksamheterna har det, i de fall dessa tillhör olika sekretessområden som exempelvis skola – hälso- och sjukvård – socialtjänst, inte varit några problem att ange vad som utgör olika verksamhetsgrenar. För hälso- och sjukvårdens del har det dock framkommit delade meningar om det inom hälso- och sjukvårdsverksamheten finns olika slag av verksamhet. Meningarna

35 KU 1979/80:37 s. 13 36 Regner m.fl. s. 1:7 37Prop. 1990/91:111 s. 22

är också delade i frågan om det finns en sekretessgräns mellan förskoleverksamhet och skola när de båda verksamheterna hör till samma myndighet. Problem att avgöra sekretessgränser inom myndigheter föreligger också i vissa fall mellan den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt mellan socialtjänsten och vissa verksamheter som har nära anknytning till socialtjänsten, t.ex. verksamhet enligt LSS.

Vi har tidigare konstaterat att bestämmelserna om sekretess mellan och inom myndigheter bör finnas kvar. I detta kapitel kommer vi att undersöka om sekretessgränserna kan utformas på ett annat sätt än i dag, så att oklarheterna undanröjs om var sekretessgränserna inom myndigheter går. Strävan bör vara att sekretessgränserna mellan myndigheter inte i onödan skall försvåra behövligt uppgiftsutbyte.

12.4.2. Vad avses med verksamhetsgrenar?

En prövning av om sekretess föreligger inom en myndighet enligt 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen innehåller två led. För det första gäller det att avgöra om två verksamhetsgrenar är att anse som samma eller olika. Bara om de är olika blir det aktuellt att pröva det andra ledet, nämligen om de är självständiga i förhållande till varandra. I propositionsförslaget till 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen fanns det endast krav på att det skulle vara fråga om olika verksamhetsgrenar för att en sekretessgräns inom myndigheten skulle uppstå.38 Det ansågs dock inte vara möjligt att konkretisera vad som avsågs med en verksamhetsgren. Detta fick avgöras från fall till fall.

I promemorian DS Ju 1977:11 Handlingssekretess och tystnadsplikt uttrycktes sekretessen inom myndigheter genom ett förbud att röja sekretessbelagd uppgift utanför den särskilda verksamhet för det allmännas räkning vari den inhämtats eller att utnyttja uppgiften utanför denna verksamhet. Med särskild verksamhet avsågs handläggning och åtgärder inom en myndighet som rörde samma slags förhållanden och hade samma inriktning.39

Flera remissinstanser och Konstitutionsutskottet fann dock att det fanns anledning att befara att en regel om sekretess mellan olika verksamhetsgrenar skulle leda till svårigheter av både praktisk och

38Prop. 1979/80:2 Del A s. 121 39 DS Ju 1977:11/Del 2 s. 229

rättslig natur. Konstitutionsutskottet ansåg till och med att dessa svårigheter var så betydande att det ifrågasattes om en sekretessregel av denna innebörd gick att tillämpa innan en närmare precisering gjorts av vad som skall avses med skilda verksamhetsgrenar.40 Till följd av behandlingen i Konstitutionsutskottet ändrades förslaget och sekretessen inom en myndighet blev beroende av att de olika verksamhetsgrenarna är självständiga i förhållande till varandra.

Det är oklart om det i begreppet verksamhetsgren ligger ett krav på organisatorisk indelning. I propositionen41 ansåg departementschefen att indelningen i olika myndigheter och uppdelningen inom en myndighet på skilda organisatoriska enheter i allmänhet torde lämna tillräcklig ledning för att ange det område utanför vilket en sekretessbelagd uppgift inte får lämnas utan prövning enligt sekretesslagen. Detta tyder på att det ansågs finnas ett krav på organisatorisk indelning. Eftersom lagen, på det sätt den slutligen utformades, även kräver att verksamhetsgrenarna är självständiga i förhållande till varandra har frågan om en verksamhetsgren kräver organisatorisk indelning inte någon betydelse i praktiken. Någon självständighet kan knappast uppnås om inte organisatoriska åtgärder vidtas. Trots att olika verksamheter inom en myndighet organiseras på olika avdelningar och enheter torde emellertid den situationen kunna uppkomma, att någon sekretessgräns inte uppstår, eftersom verksamhetsgrenarna inte har ett tillräckligt stort mått av självständighet i förhållande till varandra.

12.4.3. Verksamheternas självständighet i förhållande till varandra i de kommunala nämnderna

Först när man har slagit fast att två verksamhetsgrenar inom en myndighet är att anse som olika blir det alltså aktuellt att ta ställning till om de är självständiga i förhållande till varandra. Denna senare fråga har knappast beaktats alls när det gäller verksamheterna i de kommunala nämnderna.

När ordningen med den fria nämndorganisationen infördes diskuterades dess konsekvenser för sekretesslagens tillämpning.42 Man konstaterade då att en integrering av olika kommunala verksamheter inte stämmer fullt ut med det synsätt som präglar sekretesslagen,

40 Bet. KU 1979/80:13 41Prop. 1979/80:2 Del A s. 121 42Prop. 1990/91:117 s. 43 f. och bet. 1990/91:JuU38 s. 36

nämligen att sekretess gäller mellan skilda verksamhetsområden. Förtroendevalda och anställda skulle från ett område kunna få kunskap om en persons förhållanden som inte får utnyttjas vid handläggningen av ett ärende inom ett annat område. Sekretessreglerna ansågs dock inte hindra ordningen med en friare nämndorganisation. Man sade sig, både i propositionen och utskottsbetänkandet, ha för avsikt att följa utvecklingen och vid ett senare tillfälle överväga frågan om sekretesslagens tillämpning.

Konstitutionsutskottet inhämtade Lagrådets yttrande över vissa delar av propositionen. Lagrådet angav att en översyn av sekretesslagen var påkallad med anledning av den nya kommunallagens tillkomst, bland annat beroende på sekretessen i den fria kommunala nämndorganisationen.

Bestämmelsen i 1 kap. 3 § sekretesslagen om sekretess i förhållandet mellan olika myndigheter och självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet tillkom för att förhindra att sekretesskyddad information, som lämnats eller inhämtats i en viss verksamhet och för ett visst ändamål, skulle användas i en annan verksamhet, för vilken den inte varit avsedd. Härav har slutsatsen dragits att om verksamheter från olika sekretessområden inordnas under samma nämnd så är de olika sekretesskyddade verksamhetsområdena regelmässigt att anse som självständiga i förhållande till varandra ur sekretessynpunkt.43 Någon egentlig analys av om kravet på verksamhetsgrenarnas självständighet i förhållande till varandra är uppfyllt när verksamheterna handhas av samma kommunala nämnd har dock inte gjorts, varken när den fria nämndorganisationen infördes eller i senare lagstiftningsärenden. I kommuner och landsting har reglerna uppfattats så att sekretess gäller mellan olika verksamheter när de inordnas under en och samma nämnd.

JO har i ett avgörande som gällde huruvida någon sekretessgräns föreligger mellan socialtjänsten och verksamhet enligt LSS uttalat att sekretess mellan olika verksamhetsgrenar som organisatoriskt handhas av en och samma nämnd blir väsentligen illusorisk.44 Enligt JO går de uttalanden som Konstitutionsutskottet gjorde i bet. 1979/80:KU37 s. 13 f. i den riktningen att en verksamhetsgren för att vara självständig i normalfallet måste ha självbestämmanderätt i en utsträckning som egentligen inte är förenlig med att olika verksamheter handhas av samma nämnd. JO ansåg i vart fall att det kan ifrågasättas om det krav på självständighet som lagen uppställer

43SOU 1992:140 s. 61 ff. 44 JO 1995/96 s. 431

verkligen kan uppfyllas när den yttersta beslutanderätten tillkommer en för verksamheterna gemensam nämnd.

De uttalanden av Konstitutionsutskottet som JO avsåg torde vara utskottets hänvisning till prop. 1975/76:160. I propositionen anfördes att omständigheter av betydelse för bedömningen av när ett organ skall anses som självständigt i förhållande till andra organ inom samma myndighetsorganisation kan vara bl.a. att organet självständigt förvaltar viss egendom, har viss handlingsfrihet inom en angiven ekonomisk ram eller i övrigt kan vidta vissa faktiska åtgärder självständigt och på eget ansvar.

Före den fria nämndindelningens tillkomst var det inte lika vanligt som nu att flera olika slag av verksamheter inordnades i samma nämnd. Det främsta exemplet på att det inom en förvaltning under en socialnämnd kunde förekomma självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening var när hälso- och sjukvård bedrevs inom ramen för socialtjänst genom alkoholpolikliniker.45

Numera bedrivs inte sällan kommunal hemsjukvård och socialtjänsten i samma nämnd och tveksamheter har uppstått om sekretessgränserna. Lokaldemokratikommittén ansåg i delbetänkandet Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation att den primärvård som kommunerna kan bedriva inom ramen för olika försöksverksamheter faller inom området för hälso- och sjukvårdssekretessen, även om nämnden som får driftansvaret samtidigt fullgör uppgifter inom socialtjänsten.46 När det gäller den s.k. Ädelreformen anförde föredragande statsrådet att den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten i detta fall inte blir att betrakta som självständiga i förhållande till varandra i sekretesslagens mening eftersom det inte är fråga om verksamheter av skilda slag.47 Genom Ädelreformen integrerades alltså den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Någon lagteknisk integrering skedde dock inte.

Frågan är då varför sekretess inte uppstår mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten i samma nämnd när det gäller verksamhet som omfattas av Ädelreformen. Enligt vårt synsätt beror det snarare på att de olika verksamheterna inte är självständiga i förhållande till varandra, än att det är fråga om en och samma verksamhet. Detta leder i sin tur till frågan om det föreligger sekretess mellan den sjukvård som erbjuds inom dagverksamheter eller genom hemsjuk-

45 Prop. 1981/82:186 s. 47 46 SOU 1992:140 47 Prop. 1990/91:14 s. 85

vården och socialtjänsten när verksamheterna bedrivs i samma nämnd. Eftersom det är fråga om olika slags verksamhet, torde sekretessgränsen bero på om verksamheterna kan anses vara självständiga i förhållande till varandra. Detta resonemang motsvarar vad JO anförde beträffande frågan om det föreligger en sekretessgräns mellan socialtjänsten och verksamhet enligt LSS.48

12.4.4. Resultatet av kopplingen mellan 1 kap. 3 § andra stycket och 1 kap. 4 § första stycket sekretesslagen

Enligt 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen gäller sekretess i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när dessa är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra. Enligt 1 kap. 4 § första stycket sekretesslagen får, om förbud gäller enligt sekretesslagen mot att röja en uppgift, uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften. Vad gäller uttrycket verksamhet i 1 kap. 4 § första stycket sekretesslagen har det hänvisats till 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen.49

Som tidigare redovisats ändrades propositionsförslagets lydelse av 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen vid riksdagsbehandlingen. I propositionen talades det om sekretess mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet utan att något krav ställdes på dessa verksamhetsgrenars självständighet i förhållande till varandra. I utskottsbetänkandet nämndes dock ingenting om betydelsen av den ändrade lydelsen för innehållet i 1 kap. 4 § första stycket sekretesslagen. Bestämmelsen i 1 kap. 4 § första stycket sekretesslagen har kommit att tillämpas så att samma sekretessgräns gäller beträffande förbudet att röja en uppgift som beträffande förbudet att i övrigt utnyttja uppgiften.

Kopplingen mellan 1 kap. 3 § andra stycket och 1 kap. 4 § första stycketsekretesslagen har bl.a. behandlats i JO 1989/90 s. 385. I ärendet hade en handläggande tjänsteman som arbetade vid en taxeringsenhets sektion i Malmö tagit del av uppgifter i självdeklarationer som förvarades hos och granskades vid taxeringsenhetens sektion i Lund, för att använda dessa i ett ärende om förordnande av taxeringsnämndsordförande. Avgörande för frågan om ansvar för brott mot tystnadsplikten var, enligt JO, om de sekretesskyddade

48 JO 1995/96 s. 431 49Prop. 1979/80:2 Del A s. 122 och Regner m.fl. s. 1:14

uppgifterna i deklarationen förts över från en verksamhet till en annan eller om uppgifterna använts utanför den ursprungliga verksamheten på ett sätt som stått i strid med sekretesslagens regler.

JO uttalade att en taxeringsenhets olika sektioner inte kan anses inta en sådan självständighet i förhållande till varandra att sekretess skall gälla inom myndigheten. Själva överlämnandet från en sektion till en annan innebar således inte att uppgifterna överfördes från en verksamhetsgren till en annan på sådant sätt att det kunde bli fråga om brott mot tystnadsplikten. JO anförde vidare att eftersom uppgiften att förbereda utseendet av taxeringsnämndsordförande legat på den mottagande sektionen och inte varit organisatoriskt åtskild från den verksamhet som i övrigt bedrivits där, saknade det betydelse i sekretesshänseende att avsikten varit att uppgiften skulle användas i förordnandeverksamhet och inte för taxeringsändamål. Enligt JO har lagstiftaren åstadkommit en fullständig parallellitet mellan förbudet att röja en sekretessbelagd uppgift och förbudet att utnyttja den. Det ansågs således vara förbjudet att utnyttja en sekretessbelagd uppgift i en annan verksamhet än den där sekretessen gäller, bara om det i det särskilda fallet är förbjudet att lämna ut den till denna verksamhet.

Även om åtgärderna inte var lagstridiga, ansåg JO dem inte vara lämpliga. Det påpekades att en grundläggande förutsättning för det i princip fria uppgiftsflödet mellan och inom skattemyndigheterna är att uppgifter hos mottagaren behövs för det ändamål för vilket de ursprungligen lämnats. Den skattskyldige skall inte behöva räkna med att de uppgifter som han har lämnat i sin självdeklaration används för annat än taxering och skattekontroll. Enligt JO:s mening stod åtgärderna i strid med de principer som bär upp reglerna om skattesekretessen.

I JO 1999/2000 s. 393 ansågs verksamheten med arbetsledning inom skatteförvaltningen i sekretesslagens mening inte vara att betrakta som självständig i förhållande till verksamheten med beskattning. I ärendet hade uppgifter som en anställd vid ett lokalt skattekontor lämnat för taxeringsändamål använts av arbetsgivaren i arbetsledningssyfte. JO fann inte att hinder förelegat mot ett röjande och utnyttjande av uppgiften. Han ansåg dock förfarandet vara olämpligt.

Inom en självständig verksamhetsgren är det alltså möjligt att utan hinder av sekretess såväl röja som att utnyttja uppgifter om enskilda. Detta gäller oavsett om det inom den självständiga verksamhetsgrenen handläggs flera olika sorters verksamheter.

12.5. Något om självständiga verksamhetsgrenar inom de statliga myndigheterna

Under senare år har det på det statliga området skett en utveckling i riktning mot att en myndighets formella organisatoriska indelning får allt mindre betydelse. Viktigare är indelningen i sakområden eller särskilda funktioner hos en myndighet.50 I den mån det i myndighetens instruktion anges att det inom myndigheten skall finnas en särskild enhet för en viss verksamhet, har den verksamhet som bedrivs inom enheten i regel kommit att anses som en självständig verksamhetsgren. I den mån det i en proposition eller annat förarbetsuttalande angetts att en viss verksamhet skall vara att anse som självständig inom en myndighet har det också blivit så. Oftast är det emellertid upp till den centrala förvaltningsmyndigheten eller myndigheten själv att bestämma vilka avdelningar eller enheter som skall finnas och vilka uppgifter som skall handläggas inom dessa. Utan någon särskild anvisning i myndighetsinstruktionen anses sällan myndighetens organisatoriska åtgärder medföra att det uppstår självständiga verksamhetsgrenar inom myndigheten.

Enligt kommentaren till sekretesslagen torde utvecklingen mot en mera sammanhållen syn på en myndighets verksamhet och den minskade diversifieringen ha medfört att reglerna i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen fått mindre aktualitet på det statliga området.51

12.6. Inre sekretess

Utöver sekretessgränsen mellan självständiga verksamhetsgrenar finns det i dag inte någon regel i sekretesslagen som hindrar att uppgifter utbyts inom en myndighet. I allmänhet har det ansetts vara självklart att uppgifter som omfattas av sekretess får lämnas mellan befattningshavare hos en myndighet i den utsträckning som är normal och behövlig för ett ärendes handläggning eller för verksamhetens bedrivande i övrigt. Därutöver har det ansetts närmast vara en etisk fråga i vilken utsträckning hemliga uppgifter kan röjas inom en myndighet eller en verksamhetsgren. Det har förutsatts att möjligheten att utbyta uppgifter inom en myndighet

50 Regner m.fl. s. 1:8 51 Ibid

eller verksamhetsgren utnyttjas med omdöme.52 Det är denna form av begränsning som brukar betecknas som den inre sekretessen.

När det gäller hur en offentlig funktionär skall tillämpa sekretessregleringen i förhållande till sina arbetskamrater sägs i kommentaren till sekretesslagen att det är helt klart att den som deltar i handläggningen av ett ärende eller på annat sätt är direkt berörd av den har rätt till information. Det torde som regel inte finnas något hinder mot att en tjänsteman rådfrågar någon annan inom samma myndighet. Det förutsätts emellertid att detta tillämpas med omdöme eftersom avsikten inte är att skapa en generell möjlighet att utbyta sekretessbelagda uppgifter inom en myndighet.53

För att ytterligare belysa frågan om inre sekretess kan viss ledning fås från JO:s verksamhet. I JO 1983/84 s. 258 gällde frågan om det förelåg brott mot tystnadsplikten när handlingar i ett personalärende hade delats ut till de anställda vid en myndighet på ett stormöte. JO anförde att det i sekretesslagens förarbeten inte närmare berörts hur en befattningshavare hos en myndighet skall tillämpa sekretessreglerna i förhållande till sina arbetskamrater vid arbetsplatsen. Det torde emellertid vara klart att en befattningshavare inte har någon obegränsad frihet att lämna uppgifter som omfattas av sekretess till sina arbetskamrater. Å andra sidan, menade JO, är det tydligt att sekretesslagen inte utgör ett hinder mot att en handläggare rådfrågar andra befattningshavare om ett ärende, åtminstone inte om detta objektivt sett framstår som försvarbart. Och uppenbarligen måste uppgifter fritt kunna lämnas till dem som på ett annat sätt deltar i beredandet eller avgörandet av ett ärende.

JO fann att behandlingen av personalärendet hade varit avsedd att vara ett led i handläggningen av ärendet. Därmed kunde det inte göras gällande att uppgifterna i handlingarna genom utdelningen röjts för enskilda. Det var således inte styrkt att något brott mot tystnadsplikten hade begåtts. En annan sak var enligt JO att det fick anses vara en i hög grad olämplig form för handläggning av ett personalärende att dela ut handlingarna för en genomgång på ett stormöte med all myndighetens personal.

Även om sekretesslagen inte innehåller någon reglering av den inre sekretessen, regleras den i viss omfattning i annan lagstiftning. Detta gäller främst inom hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens

52 Jfr prop. 1981/82:186 s. 38, prop. 1988/89:67 s. 11, prop. 1990/91:14 s. 85 och prop. 1990/91:111 s. 2453 Regner m.fl. s. 1:23

område. Det är dock inte fråga om någon uttrycklig reglering, utan snarare en indirekt sådan.

Som exempel på när lagtexten gett uttryck för en inre sekretess kan nämnas 7 § patientjournallagen (1985:562). Enligt denna bestämmelse skall journaler och andra handlingar som rör enskildas personliga förhållanden förvaras så att inte obehöriga får tillgång till dem. I förarbetena till bestämmelsen sägs att det ankommer på dem som leder en viss verksamhet att se till att endast den personal som behöver ha tillgång till patientjournalen för sitt arbete har det. Det anges också uttryckligen att läsning av en journal av nyfikenhet aldrig kan godtas.54

Motsvarande bestämmelse för socialtjänstens del finns i 11 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen. Med ”obehörig” menas även personal som inte har med uppgifterna att skaffa i och för sitt arbete. I förarbetena sägs att bestämmelsen skall ses som ett viktigt komplement till sekretesslagens regler. Det sägs särskilt att bestämmelsen syftar till att skydda handlingar med sekretesskyddade uppgifter från insyn från dem ”som inte har legitim anledning att ta del av handlingen i sin tjänsteutövning”.55

Betydelse för den inre sekretessen har också bestämmelsen i 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), där det sägs att verksamheten särskilt skall bygga på bl.a. respekt för patientens självbestämmande och integritet och att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten. Denna generella bestämmelse har ansetts föra med sig att patientens samtycke skall inhämtas till att hans journalhandling lämnas vidare till annan vårdenhet före ett uppgiftsutlämnande.56Motsvarande bestämmelse finns för socialtjänstens vidkommande i målparagrafen i 1 kap. 1 § tredje stycket socialtjänstlagen.

När det gäller hälso- och sjukvården angav föredragande statsrådet i prop. 1990/91:111 s. 24 att den omständigheten att sekretesslagen inte uttryckligen reglerar utbytet av uppgifter mellan kliniker och andra basenheter inom en sjukvårdsmyndighet inte innebär att avsikten är att ett sådant uppgiftslämnande är fritt. Av grunderna för sekretesslagen torde följa att en befattningshavare inte bör anse sig ha någon obegränsad frihet att lämna uppgifter som omfattas av sekretess till andra anställda inom myndigheten. Samtidigt pekade hon bl.a. på bestämmelsen i 7 § första stycket patientjournallagen.

54 Jfr prop. 1984/85:189 s. 4355Prop. 1979/80:1 s. 56356Prop. 1990/91:111 s. 24

För dem som arbetar i enskild verksamhet inom socialtjänstlagens område gäller särskilda regler om tystnadsplikt i 15 kap. socialtjänstlagen. På samma sätt finns särskild reglering för vårdpersonal i enskilt driven hälso- och sjukvård i 2 kap.8–10 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. I dessa bestämmelser talas det – liksom i patientjournallagen – genomgående om ett förbud mot att ”obehörigen röja” uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Brott mot tystnadsplikten kan medföra ansvar för personal inom enskild verksamhet inom hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens område vid obehörigt röjande av uppgift inom ett verksamhetsområde. Sekretesslagen ger emellertid ingen möjlighet till straffrättsliga sanktioner om en tjänsteman i offentlig verksamhet skulle utnyttja möjligheten att utbyta uppgifter inom myndigheten eller verksamhetsområdet på ett omdömeslöst sätt.

Den ansvarsbestämmelse som aktualiseras när någon har brutit mot sekretessreglerna finns i 20 kap. 3 § brottsbalken. Häri stadgas att om någon röjer uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet, döms, om inte gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. För att ett straffansvar skall kunna knytas till en skyldighet att hemlighålla uppgifter måste tystnadsplikten härröra från lag eller annan författning. För att 20 kap. 3 § brottsbalken skall bli tillämplig i offentlig verksamhet vid brott mot det som vi kallar den inre sekretessen, krävs alltså ett rättsligt förbud mot att i vissa fall lämna ut uppgifter till arbetskamrater.

12.7. Våra överväganden och förslag beträffande sekretessgränser inom och mellan myndigheter

12.7.1. Kravet på verksamheternas självständighet i förhållande till varandra – för att en sekretessgräns skall föreligga – bör kunna slopas

Bedömning: Det föreligger inte något hinder mot att slopa kravet i

1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen på att verksamhetsgrenarna skall vara självständiga i förhållande till varandra och därigenom bryta överensstämmelsen med 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Frågan är om kravet på att verksamhetsgrenarna skall vara självständiga i förhållande till varandra verkligen behövs. Vad vi i detta sammanhang särskilt tänker på är om den koppling som finns mellan 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen och 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen är av sådant slag att ett inbördes samband mellan bestämmelserna skulle brytas om bestämmelsen i sekretesslagen ändrades.

Innebörden av 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen är att sekretessregleringen också gäller i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

I 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen anges att om ett organ som ingår i eller är knutet till ett verk eller liknande myndighetsorganisation har överlämnat handling till annat organ inom samma myndighetsorganisation eller framställt handling för sådant upprättande, skall handlingen ej anses som därigenom inkommen eller upprättad i annat fall än då organen uppträda som självständiga i förhållande till varandra.

Anledningen till införandet av lokutionen ”när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra” i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen var att Konstitutionsutskottet ansåg att 1 kap. 3 § sekretesslagen borde ses i förhållande till 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen. Till följd härav söks ofta, vid bedömningen av om kravet på verksamhetsgrenars självständighet gentemot varandra är uppfyllt, ledning i de kriterier som gäller för självständiga organ i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen. Den avgörande frågan är dock om det finns något mer konkret samband mellan de två bestämmelserna.

JO har anfört att en prövning av huruvida en handling är allmän eller ej följer samma regler som prövningen av frågan huruvida hinder föreligger för utlämnande av handling till följd av sekretess.57Vi menar att det finns skäl att ifrågasätta denna slutsats. Först och främst kan det noteras att de båda bestämmelserna har olika syften. Bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen syftar till att ange en gräns för när en handling blir allmän och offentlighetsprincipen kan göras gällande. Den gränsen kan gå mellan två organ inom en myndighetsorganisation som ägnar sig åt samma verksamhet.

Bestämmelsen i sekretesslagen syftar till att upprätthålla sekretess mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet och utgör

57 JO 1987/88 s. 182

främst ett integritetsskydd för den enskilde. I prop. 1990/91:111 s. 22 har angetts att i begreppet självständig verksamhetsgren torde ligga att grenarna ägnar sig åt verksamhet av olika slag. Detta anses följa redan av ordalagen. Vi delar den uppfattningen och anser inte att sekretess kan uppkomma inom en myndighet där det bedrivs samma slags verksamhet inom alla avdelningar eller enheter.

Vår uppfattning är alltså att ett av kraven för att en sekretessgräns skall uppstå inom en myndighet är att det finns verksamhetsgrenar som bedriver olika slag av verksamheter. Det synsättet leder till en diskrepans mellan 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen vad gäller de tillfällen där självständighetskravet får betydelse. Det leder samtidigt till att gränsen för när en handling som utbyts inom en myndighet blir allmän enligt tryckfrihetsförordningen inte alltid sammanfaller med gränsen för när sekretess enligt sekretesslagen gäller i förhållandet mellan två verksamhetsgrenar inom en myndighet.

Låt oss anta att två organisatoriska enheter inom en myndighet har tilldelats sådana beslutsbefogenheter att de är att anse som självständiga i förhållande till varandra. Om de två organisatoriska enheterna ägnar sig åt verksamhet av samma slag – det kan exempelvis vara fråga om två skolor inom samma nämnd – föreligger ingen sekretess i förhållandet mellan enheterna. En handling som sänds från den ena enheten till den andra kan dock komma att anses som allmän när den kommer in till den mottagande enheten. Denna situation kan uppstå i samtliga fall där en myndighet organiserar verksamheterna på olika enheter som är självständiga i förhållande till varandra utan att verksamheterna är av olika slag.

Att gränserna för offentlighet och sekretess inte sammanfaller beror också på att det inte finns någon fast gräns mellan organen som innebär att handlingar som utbyts blir allmänna. Huruvida organen anses vara självständiga i förhållande till varandra eller inte när det gäller tillämpningen av 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen beror inte minst på handlingens innehåll.58

I en dom från Kammarrätten i Stockholm har det ansetts att en enkät som en utbildningsnämnd tillställt vissa utvalda grundskolor i olika stadsdelsnämnder och gymnasieskolor som sorterade under nämnden, inte var allmän handling.59 Kammarrätten uttalade att vad gäller de enskilda skolornas och rektorernas ställning i förhållande till bl.a. utbildningsnämnden, så kunde det noteras att de i vissa

58 Jfr prop. 1975/76:16059 Mål nr 1826-2001

situationer bör betraktas som självständiga organ därför att de utrustats med särskilda beslutsbefogenheter. Nämnden ansågs emellertid ha som övergripande uppgift att bereda allmänna frågor om våld och säkerhet inom området. Den aktuella enkäten ansågs ha initierats av utbildningsnämnden i den verksamheten. Skolorna ansågs således, vad avsåg enkäten, vara att betrakta som underställda utbildningsnämnden och utgjorde inte i det hänseendet självständiga organ i förhållande till nämnden. Därmed var enkäten varken upprättad hos utbildningsnämnden eller enkätsvaren inkomna till utbildningsnämnden i den mening som avses i tryckfrihetsförordningen.

I ovan nämnda JO-ärende hade handlingar skickats från en sjukhusklinik till sjukvårdsdirektionen.60 JO hävdade att när det gällde den rent medicinska verksamheten fick kliniken och direktionen betraktas som självständiga organ inom samma myndighetsorganisation. I detta fallet rörde det sig emellertid inte om handlingar i den patientvårdande verksamheten – journalhandlingar – utan om handlingar inom det ekonomiska och administrativa området. Här hade kliniken inte någon självständig beslutanderätt utan fungerade enbart som beredningsorgan gentemot direktionen. Handlingarna ansågs därför inte ha blivit allmänna genom att överlämnas från kliniken till direktionen.

Det förekommer alltså att en handlings innehåll leder till att två organ vid tillämpningen av 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen inte anses som självständiga i förhållande till varandra, trots att de anses vara det i andra sammanhang. När det gäller sekretessgränserna krävs, som tidigare sagts, för att en sådan överhuvudtaget skall kunna uppkomma, att det är fråga om verksamheter av olika slag. Först därefter kan det prövas om kravet på verksamheternas självständighet i förhållande till varandra är uppfyllda i det enskilda fallet. Om självständighetskriteriet inte är uppfyllt finns ingen möjlighet att ta hänsyn till uppgifternas innehåll för att åstadkomma en sekretessgräns. I t.ex. JO-ärendet 1989/90 s. 385 omfattades inte en handling i taxeringsverksamheten av sekretess i förhållande till den personaladministrativa verksamheten eftersom självständighetskriteriet inte var uppfyllt.

Även om bestämmelserna i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen till stor del överensstämmer med varandra finns det alltså viktiga skillnader som beror

60 JO 1987/88 s. 182

på att bestämmelserna har olika syften. Det är framför allt beträffande verksamhetsgrenar som ägnar sig åt verksamhet av samma slag som prövningarna är olika och leder till olika resultat. Inte heller när det är fråga om verksamhetsgrenar av olika slag kan man emellertid vara säker på att prövningen av handlingsoffentligheten och prövningen av om det föreligger en sekretessgräns följer samma regler.

Enligt vår uppfattning finns det inte några bärande skäl att upprätthålla den korresponderande lydelsen mellan reglerna. En gräns inom en myndighet som tillkommit för att tillvarata offentlighetsprincipen behöver inte sammanfalla med den gräns inom en myndighet vars syfte är att skydda enskildas integritet. Sekretessregleringen inom myndigheterna bygger inte på tryckfrihetsförordningens principer. Något hinder mot att slopa kravet i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen om att verksamhetsgrenarna skall vara självständiga i förhållande till varandra och därigenom bryta överensstämmelsen med 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen anser vi således inte föreligger.

12.7.2. Nya sekretessgränser inom nämnderna i kommuner och landsting

Förslag: Sekretessgränserna inom nämnderna i kommuner och lands-

ting skall ändras. I stället för att sekretess skall gälla i förhållandet mellan olika självständiga verksamhetsgrenar, skall sekretess inom nämnderna gälla i förhållandet mellan verksamheter som är av olika slag. Med verksamheter av olika slag avses verksamheter som rör olika förhållanden eller har olika inriktning. En definition med det innehållet skall införas i lagen. På vissa områden skall sekretessgränserna framgå direkt av sekretesslagen. Med nämnder i kommuner och landsting likställs förbundsstyrelsen eller andra organ i ett kommunalförbund. De bolag, föreningar och stiftelser som avses i 1 kap. 9 § sekretesslagen skall jämställas med nämnderna, när det finns särskilda regler för dessa.

För andra myndigheter än ovan nämnda skall den rådande ordningen med sekretess i förhållandet mellan olika självständiga verksamhetsgrenar inom en myndighet bestå.

Enligt dagens reglering uppkommer sekretess i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar när dessa är att bedöma som självständiga i förhållande till varandra. Mot denna ordning kan det riktas invänd-

ningar, t.ex. att det inte bör vara möjligt att undgå sekretess inom en myndighet genom att underlåta organisatoriska åtgärder samt att det är alltför svårt för utomstående att avgöra om det föreligger några sekretessgränser inom myndigheten. Det är dock endast på det kommunala området som regleringen av sekretess inom myndigheter verkligen innebär tillämpningsproblem. Sedan den fria nämndorganisationen införts har det blivit tveksamt om bestämmelserna om sekretess inom myndigheter helt kan tillämpas på de kommunala nämnderna. Det har uppstått osäkerhet om vad som krävs för att en sekretessgräns mellan olika verksamheter i samma nämnd skall uppkomma. Till en del beror problemen på att det med fog kan ifrågasättas om det verkligen finns några självständiga verksamhetsgrenar inom vissa typer av nämnder, vilket också påtalats av JO.61 Det råder dessutom osäkerhet om vad som krävs för att två olika verksamheter inom samma nämnd skall anses så integrerade med varandra att det inte uppkommer någon sekretessgräns.

Avsaknaden av sekretessgränser inom en myndighet kan få negativa konsekvenser för enskilda. Bland annat kan uppgifter som lämnas till en myndighet för ett visst ändamål senare komma till användning inom myndigheten för ett annat ändamål. För att enskilda skall kunna känna förtroende för myndigheterna, är det angeläget att lagstiftningen i så stor utsträckning som möjligt ger skydd mot detta. Samtidigt måste man komma ihåg att varje sekretessgräns inom en myndighet skapar merarbete inom myndigheten. Vad som därför bör eftersträvas är en balans mellan skyddet för den enskildes integritet och myndigheternas möjligheter att arbeta så effektivt som möjligt.

När det gäller att söka en ny ordning för sekretessgränserna inom myndigheterna är vår utgångspunkt att sekretessgränserna, så långt det är möjligt, bör bero på verksamheternas sakliga innehåll, inte myndighetsorganisationen i sig. En fördel härmed skulle vara att sekretessen blev mer förutsebar. Dessutom skulle man vid sekretessprövningen komma bort från bedömningen av om två olika verksamhetsgrenar har det mått av självständighet i förhållande till varandra att de är att anse som självständiga verksamhetsgrenar. Särskilt inom de kommunala nämnderna skulle sekretessgränserna bli tydligare utan detta moment.

En ordning som den nu beskrivna skulle kunna åstadkommas genom att sekretessgränserna inom en myndighet ändrades från att

61 JO 1995/96 s. 431

gälla mellan självständiga verksamhetsgrenar till att i stället gälla mellan verksamheter av olika slag. I stort sett skulle detta innebära att regleringen i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen även fortsättningsvis blev gällande, fast utan krav på att verksamhetsgrenarna var att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

I stället för olika slag av verksamhet skulle man i och för sig kunna tala om olika verksamhetsgrenar eller verksamhetsområden. Dessa uttryck leder dock lätt tankarna till organisatoriska enheter i stället för till det som nu avses, nämligen en viss typ av verksamhet inom en myndighet.

För att ytterligare försöka förklara vad som avses finns det skäl att hänvisa till promemorian Ds Ju 1977:11 Handlingssekretess och tystnadsplikt. I promemorian beskrivs en verksamhet som handläggning och åtgärder inom en myndighet som rör samma slags förhållanden och har samma inriktning. De verksamheter som rör olika förhållanden eller som har olika inriktning utgör således olika slag av verksamhet.

Det går dock inte att bortse från att det finns nackdelar med en sådan modell. En betydande nackdel är svårigheten att mer precist ange vad som avses med verksamheter av samma eller olika slag. Om detta inte kan klargöras finns det risk att förslaget medför ännu större osäkerhet än vad som är fallet med den nuvarande regleringen.

Frågan vad som avses med verksamheter av olika slag uppkommer i och för sig redan i dag när en myndighet är organiserad på flera enheter. För att verksamhetsgrenarna skall vara att anse som självständiga i förhållande till varandra krävs ju att de är olika. Det är alltså inte fråga om någon ny bedömningsgrund som vi föreslår. Inte desto mindre kan det vara svårt att ange vad som i varje enskilt fall utgör olika slags verksamheter.

De frågetecken som vi kan se när det gäller att avgöra vad som avses med samma eller olika verksamheter rätas inte heller ut fullständigt med hjälp av uttalandena i Ds Ju 1977:11. Exempelvis får vi inget svar på om Socialstyrelsens tillsyn över olika verksamheter är samma eller olika slag av verksamhet. Vi får inte heller något besked om hälso- och sjukvården består av mer än ett slags verksamhet eller om det finns en sekretessgräns mellan skola och förskola när verksamheterna handläggs i samma nämnd. Någon annan övergripande formulering som ger svar på frågan vad som avses med samma eller olika verksamheter har vi inte heller kunnat finna.

En annan nackdel med förslaget är risken för oönskade och onödiga sekretessgränser. Genom förslaget skulle sekretessgränser komma att uppstå urskillningslöst mellan alla verksamheter av olika slag. Risken finns att myndigheternas arbete härigenom skulle försvåras utan att detta uppvägdes av något verkligt behov av skydd för den enskildes integritet. Exempelvis skulle sekretessgränser uppstå mellan polisens olika verksamheter inom en polismyndighet. Ett utbyte av uppgifter mellan t.ex. en tillståndsenhet och en brottsutredande avdelning inom samma polismyndighet skulle förutsätta en sekretessprövning. En sådan ordning skulle skapa obefogade hinder mot myndighetens intresse av att kunna lösa sina arbetsuppgifter på ett så effektivt sätt som möjligt.

Vår uppfattning är att det inte är praktiskt genomförbart att generellt, utan närmare riktlinjer, införa en modell där sekretess inom myndigheterna gäller i förhållandet mellan verksamheter av olika slag. Detta är i stort sett samma bedömning som flera remissinstanser och Konstitutionsutskottet gjorde vid sekretesslagens tillkomst.

För att ett förslag som det skisserade skall bli möjligt att tillämpa krävs individuella lösningar för varje myndighet och verksamhet angående vad som i det enskilda fallet avses med verksamhet av samma eller olika slag. Detta är knappast möjligt att åstadkomma genom lagstiftning i samtliga fall. När det gäller verksamheten i nämnderna i kommuner eller landsting är det i och för sig inte så svårt att tänka sig en ordning där sekretesslagen, i vart fall när det gäller sekretess till förmån för enskilda, ger svar på frågan vilka verksamheter som skall anses vara av samma eller olika slag. En sådan lösning ter sig mer komplicerad för de statliga myndigheterna med sina mångfacetterade verksamheter.

Frågan är då om det skulle kunna vara en fullgod lösning att skilja mellan nämnder i kommuner eller landsting och andra myndigheter när det gäller sekretessgränserna inom myndigheterna. Vad som framkommit visar att det främst är beträffande nämnderna som de nuvarande sekretessgränserna orsakar tillämpningsproblem. Med hänsyn till de stora möjligheter som finns att låta en och samma nämnd hantera verksamheter av vitt skilda slag är det också beträffande nämnderna som det blir särskilt viktigt med preciserade sekretessgränser. Någon liknande organisatorisk flexibilitet finns inte för de statliga myndigheterna. För deras del anges de olika slag av verksamhet som skall finnas inom myndigheten främst i myndighetsinstruktionerna. Det kan således finnas anledning att göra

skillnad mellan hur sekretessgränserna utformas i nämnderna jämfört med i andra myndigheter.

Lagstiftningen blir i och för sig knappast enklare med två olika modeller för att ange sekretessgränserna inom myndigheter. Detta uppvägs dock av att sekretessgränserna för nämndernas del blir avsevärt mer ändamålsenliga. Om sekretessgränserna framgår av lagen kommer dagens osäkerhet om vad som gäller beträffande möjligheterna till utbyte av uppgifter inom myndigheter att undanröjas. Möjligheten att organisera sig till eller från sekretessgränser upphör. Det blir dessutom möjligt för lagstiftaren att redan vid en verksamhets tillkomst göra överväganden om vad som bör gälla i sekretesshänseenden.

Mot bakgrund av vad som nu angetts föreslår vi att en ny modell införs inom nämnder i kommuner och landsting när det gäller utformningen av sekretessgränser. En definition bör införas som beskriver vad som avses med verksamheter av samma slag. Härutöver bör det i vissa fall direkt i lagen anges när det är fråga om samma eller olika verksamhet. Vi anser till en början att sådana besked bör lämnas i fråga om verksamheter som omfattas av sekretess till skydd för enskilda inom hälso- och sjukvården och socialtjänstens och skolans verksamhet.

Vårt förslag omfattar nämnderna i kommun och landsting. Kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige lämnas alltså utanför förslaget. Med nämnd avses såväl kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen som övriga nämnder. Med nämnd avses också en sådan gemensam nämnd som kan inrättas när kommuner eller landsting önskar samarbeta med varandra.

Förslaget omfattar också förbundsstyrelsen och andra organ eller nämnder i kommunalförbunden. Kommunalförbunden likställs inte automatiskt med kommuner och landsting i sekretesslagen. Vi föreslår därför att det i en inledande bestämmelse i sekretesslagen anges att bestämmelserna i sekretesslagen om kommuner och landsting gäller, om ingenting annat sägs, i tillämpliga delar även för kommunalförbund.

Vi föreslår även att de bolag, föreningar och stiftelser som avses i nuvarande 1 kap. 9 § sekretesslagen i sekretessgränshänseende skall jämställas med nämnderna, när det finns särskilda regler för dessa. Ett tillägg härom bör göras i den bestämmelsen.

En följd av att sekretess skall gälla mellan olika slags verksamhet är att sekretessen inom nämnderna i fortsättningen kommer vara oberoende av hur verksamheten är organiserad. Självklart bör detta

inte tas till intäkt för att myndigheterna kan underlåta att organisera sin verksamhet så att sekretessen mellan olika verksamheter kan iakttas på bästa sätt. I den mån någon avgränsning av olika verksamheter inte företas kan arbetsuppgifter som är att hänföra till olika sekretessområden komma att handläggas av samma personal. En ordning där den handläggande personalen, som skall göra självständiga bedömningar i känsliga ärenden, kan få fri tillgång till sekretesskyddade uppgifter från olika verksamheter riskerar att rubba förtroendet för myndigheten. Rent faktiskt utgör dock förbudet mot att utnyttja sekretessbelagd uppgift utanför den verksamhet där sekretessen gäller, enligt 1 kap. 4 § första stycket sekretesslagen, en spärr mot att uppgifter får utnyttjas i andra sammanhang än där de inhämtats eller lämnats.

Genom förslaget om nya sekretessgränser på det kommunala området får ordet verksamhet en ny innebörd. I stället för att avse en självständig verksamhetsgren kommer med verksamhet att avses ett och samma slag av verksamhet. I vissa fall kommer sekretessområdet att framgå av lagen. På så sätt medför förslaget en minskning av risken att uppgifter kommer att utnyttjas för ett annat ändamål än vad de inhämtats eller lämnats för.

Det går ändå inte att bortse från att det kan uppstå problem när ärenden från olika sekretessområden handläggs i samma nämnd. Det kan t.ex. förekomma att samma personal får tillgång till sekretesskyddade uppgifter från oförenliga sekretessområden, vilket omedvetet kan påverka handläggningen på ett obehörigt sätt. Liksom Lokaldemokratikommittén ansåg i början av 1990-talet menar vi att dessa problem får lösas praktiskt genom en förnuftigt utformad förvaltningsorganisation.62

12.7.3. Sekretessgränserna på hälso- och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans område skall framgå direkt av sekretesslagen

Förslag: På hälso- och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans

område skall sekretessgränserna framgå direkt av sekretesslagen.

62 Jfr SOU 1992:140 s. 65 f.

Vi har ovan förutskickat att vi anser att sekretessgränserna, när det gäller vissa verksamheter vari sekretess gäller för uppgifter till skydd för enskildas personliga förhållanden, skall framgå av lag. Som tidigare redovisats är det främst inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan som det föreligger tveksamhet om sekretessgränserna. Vi kommer därför i detta avsnitt att redovisa vilka verksamheter inom dessa områden som vi anser bör vara av samma eller olika slag. I vissa fall är det inte självklart. I den mån ett ställningstagande skulle kräva ett omfattande utredningsarbete, vilket vi inte haft möjlighet att företa, kommer vi att reglera sekretessgränserna efter vad vi uppfattat som gällande rätt. Det kan i dessa fall finnas skäl att låta utreda frågan i ett annat sammanhang.

Hälso- och sjukvården

När det gäller hälso- och sjukvården har det tidigare diskuterats om de olika klinikerna och avdelningarna inom en sjukvårdsinrättning är att anse som självständiga i förhållande till varandra. En sekretessgräns förutsätter emellertid, som vi tidigare redovisat, att hälso- och sjukvårdsverksamheten som bedrivs på de olika klinikerna eller avdelningarna är av olika slag. Vår uppfattning är att all hälso- och sjukvårdsverksamhet inom en myndighet utgör en och samma slags verksamhet. Övervägande skäl talar också för att även övrig medicinsk verksamhet som anges i 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen bör utgöra samma sorts verksamhet. Det uppkommer således inte några sekretessgränser beträffande hälso- och sjukvård som bedrivs inom en och samma myndighet. Vi finner inte skäl att i detta sammanhang föreslå en sekretessgräns mellan den psykiatriska vården och övrig hälso- och sjukvård.

I avsnitt 12.7.7 kommer vi att föreslå en reglering av den inre sekretessen. Förslaget kommer att få betydelse för möjligheten att utbyta uppgifter inom ett sekretessområde, dvs. även inom en myndighet som bedriver hälso- och sjukvård.

Socialtjänsten

När det gäller socialtjänsten anges i 7 kap. 4 § tredje stycket första meningen sekretesslagen vad som skall förstås med socialtjänst. All denna socialtjänstens verksamhet bör anses utgöra samma slag av

verksamhet. Det är dock mer osäkert vad som gäller beträffande verksamheterna som anges i andra och tredje meningen.

Bland verksamheterna som anges i 7 kap. 4 § tredje stycket andra och tredje meningen sekretesslagen har främst verksamheten enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) uppmärksammats i sekretessgränssammanhang. I JO 1995/96 s. 431 var frågan uppe till bedömning. JO:s uttalanden i frågan har redovisats i avsnitt 12.2.3. Sammanfattningsvis ansåg JO att lagstiftaren i stället för en integrering av verksamheterna valt att bibehålla den skiljelinje som sedan länge funnits mellan omsorgsområdet och socialtjänsten. JO jämförde vid bedömningen med hur de olika verksamheterna enligt Ädelreformen integrerats med socialtjänsten. Också den omständighet att lagstiftaren rent tekniskt valt att jämställa verksamhet enligt LSS med socialtjänst – och detta enbart vad gäller tillämplig sekretessbestämmelse – i stället för att uttryckligen ange att verksamheten skall handhas av socialnämnden eller på annat sätt göra verksamheten till en del av socialtjänsten i sekretesslagens mening, talade enligt JO i samma riktning. Vad som ändå med viss styrka enligt JO ansågs tala för att sekretess inte gäller mellan verksamheterna, när de ligger under samma nämnd, var att verksamhet enligt LSS och socialtjänst står varandra nära och att verksamheterna i vissa hänseenden kan anses utgöra komplement till varandra. Dock menade JO att det kunde ifrågasättas om en verksamhetsgren för att vara självständig inte borde ha större självbestämmanderätt än vad som är förenligt med att olika verksamheter handhas av samma nämnd.

Vår uppfattning är att de skäl som JO ansett tala för att verksamhet enligt LSS och socialtjänsten är att anse som olika verksamheter i och för sig är riktiga. Någon integrering av verksamheterna har inte skett. Trots detta anser vi, eftersom verksamheterna står varandra nära och i vissa hänseenden kan anses utgöra komplement till varandra, att de fortsättningsvis i sekretesslagens mening bör anses som en och samma verksamhet.

När det gäller övriga verksamheter som anges i tredje stycket, andra och tredje meningen anser vi att de enligt gällande rätt utgör en annan slags verksamhet än socialtjänst. När verksamheterna handläggs i en och samma nämnd är det dock, enligt gällande reglering, tveksamt om de är så självständiga i förhållande till varandra att någon sekretessgräns föreligger mellan dem. Vi anser trots detta inte att någon av dessa verksamheter bör anses vara samma slags verksamhet som socialtjänsten. Vissa av verksamheterna står emeller-

tid varandra sinsemellan så nära att ingen sekretess bör råda dem emellan. Exempelvis bör sekretess i verksamhet hos kommunal invandrarbyrå och ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, liksom ärenden om introduktionsersättning för flyktingar m.fl. anses som verksamhet av samma slag.

Liksom enligt gällande reglering bör kommunal familjerådgivning anses som en egen verksamhet.

Skolan

Inom skolan råder enligt nuvarande bestämmelser ingen sekretess mellan förskoleklassen, skolverksamheten och skolbarnsomsorgen. Mellan skolan och skolhälsovården råder emellertid sekretess. Detta bör gälla även fortsättningsvis.

Mer svårbedömd är förskoleverksamheten. Förskoleverksamheten regleras i skollagen. Det är dock inte fråga om någon integrerad verksamhet. Verksamheten i förskolan har åtminstone delvis ett annat innehåll än skolverksamheten. Sekretessen i förskoleverksamheten regleras dessutom av en annan bestämmelse i sekretesslagen än skolsekretessen. Detta talar för att det är fråga om två olika slags verksamheter. Svenska Kommunförbundets skrift Sekretess i förskola och skola anger i frågan om sekretess gäller mellan förskoleverksamheten och förskoleklassen/skolan/skolbarnomsorgen att rättsläget är osäkert. Tills vidare gör man bedömningen att förskoleverksamheten är en självständig verksamhetsgren. Även i boken Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola63 anses att rättsläget är oklart.

I den allmänna debatten har synpunkten framförts att förskoleverksamheten bör ingå i samma sekretessområde som skolan. Frågan är inte okomplicerad och kräver ett mer ingående utredningsarbete än vad vi i detta sammanhang anser att vi har möjlighet att utföra. Med hänsyn till Svenska Kommunförbundets bedömning att förskoleverksamheten är en självständig verksamhetsgren, anser vi oss tills vidare ha att utgå från att förskola och skola bör ses som verksamheter av olika slag.

63 Staffan Olsson, Studentlitteratur, 2001

12.7.4. Det skall framgå av lagen när det inte finns någon sekretessgräns mellan olika verksamheter som bedrivs integrerat eller i gemensamma nämnder

Förslag: De fall där det inte skall finnas någon sekretessgräns mellan

verksamheter av olika slag när dessa bedrivs inom samma nämnd skall framgå av sekretesslagen.

När det gäller sekretessgränser i integrerade verksamheter ifrågasattes det av Samverkansutredningen om verksamheter med olika sekretessområden regelmässigt måste anses som självständiga i förhållande till varandra i de fall verksamheterna organiseras under samma nämnd. Enligt utredningen borde verksamheter med samma skyddsintressen och med i grunden samma syfte kunna integreras med varandra utan att sekretess uppstår mellan de olika verksamheterna. Samverkansutredningen ansåg att mycket skulle vara vunnet om en integrering motsvarande den som blev följden av Ädelreformen kunde åstadkommas även på andra inbördes närliggande områden. Utredningen efterlyste därför ett klarläggande av de sekretessrättsliga möjligheterna till integrering av olika verksamheter.64

Vi har i avsnitt 12.4.3 uttalat en viss tveksamhet om vilka mekanismer som varit anledningen till att det inte råder någon sekretess i förhållandet mellan den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten som infördes genom den s.k. Ädelreformen. På grund av uttalanden i förarbetena har det ansetts att det inte är fråga om verksamheter av olika slag som är självständiga i förhållande till varandra. Att det rör sig om två olika verksamheter i sekretesslagens mening går dock knappast att komma ifrån. En följd av vårt förslag att det inte längre krävs självständighet mellan verksamheterna för att sekretess skall uppkomma, blir att en sekretessgräns uppstår mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Denna sekretessgräns bör undanröjas i sekretesslagen beträffande verksamhet till följd av Ädelreformen. Härmed kommer någon sekretessprövning inte att behöva göras innan uppgifter som är sekretessreglerade utbyts mellan verksamheterna.

I den mån det finns andra integrerade verksamheter där sekretess inte bör råda eller när sådana verksamheter tillkommer bör sekretessfrågan lösas på motsvarande sätt, dvs. genom att sekretessgränserna undanröjs i lag.

64 SOU 2000:114 s. 251

Den 1 juli 2003 trädde en ny lag om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet i kraft.65 Härigenom blev det möjligt för ett landsting och en eller flera kommuner som ingår i landstinget att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och omsorgsområdet genom samverkan i en gemensam nämnd. I propositionen66 anges att verksamhetsområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst är självständiga i förhållande till varandra och att sekretess alltså gäller mellan verksamheterna. Vid bedömningen av hur sekretessbestämmelserna inverkar på möjligheten att samverka i en gemensam nämnd sägs att det kan uppstå problem när samtycke krävs och den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd inte kan ta ställning i sekretessfrågan. Mot bakgrund av vårt pågående arbete förklarar sig regeringen dock inte vara beredd att föreslå några lättnader i sekretessen.

Vi kommer i nästa kapitel att behandla frågan om uppgiftsutbyte mellan vård- och omsorgsområdena. Om det, utöver de förslag vi där lämnar, kommer att behövas en utökad möjlighet till uppgiftsutbyte inom en gemensam nämnd bör sekretessgränserna undanröjas genom lagstiftning, på samma sätt som föreslagits skall ske för verksamheten enligt Ädelreformen.

12.7.5. Nya sekretessgränser mellan nämnderna i en kommun eller ett landsting

Förslag: Det skall inte finnas någon sekretessgräns mellan nämnderna

inom en kommun eller ett landsting till den del verksamheterna är av samma slag.

Det har från flera håll framförts kritik mot att beslut om organisatoriska förändringar påverkar gränsdragningen för sekretessen. Vår uppfattning är också att förändringar på det organisatoriska planet inte bör påverka hur sekretessgränserna dras. Möjligheterna till uppgiftsutbyte mellan nämnderna som bedriver verksamhet av samma slag varierar. För socialtjänsten och hälso- och sjukvårdens del är möjligheterna begränsade med hänsyn till att generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen inte är tillämplig för dessa verksamheter. När det gäller skolan och andra kommunala verksamheter kan förvisso ett uppgiftsutbyte i många fall ske med stöd av generalklausulen.

65 SFS 2003:192, prop. 2002/03:20, bet. 2002/03:SoU12, rskr 2002/03:158 66Prop. 2002/03:20 s. 25 f.

Det har dock sagts att denna bestämmelse är svår att tillämpa och det finns en risk att den sekretessprövning som görs med stöd av bestämmelsen inte utfaller på samma sätt i alla kommuner.

Som tidigare redovisats konstaterade både Lokaldemokratikommittén och Socialtjänstkommittén att det ur tillämpningssynpunkt är problematiskt att en kommunal verksamhet som omfattar ett och samma sekretessområde kan delas upp i flera nämnder. Båda kommittéerna föreslog en ordning som innebar att vissa verksamheter i kommunen från sekretessynpunkt skulle utgöra en helhet, även om verksamheterna delades upp i nämnder. Den verksamhet som avsågs i båda förslagen var socialtjänsten. Lokaldemokratikommittén menade att samma ordning borde gälla även för skolverksamheten.

Vi har tidigare ansett att sekretessen inom nämnderna i kommuner och landsting inte bör bero på organisationen i nämnderna, utan på om verksamheterna i dessa anses vara av samma eller olika slag. Samma uppfattning kan göras gällande när det gäller sekretess mellan olika nämnder. Även om varje nämnd är en myndighet finns det goda skäl att anse att sekretess inte bör gälla inom en kommun i förhållandet mellan de verksamheter som är av samma slag. Sekretessgränserna skulle därmed komma att ligga fast oberoende av organisatoriska beslut. Uppdelningen i kommundelsnämnder, gemensamma nämnder eller distriktsnämnder skulle således inte påverka sekretessgränserna. Något hinder i det behövliga uppgiftsutbytet skulle inte uppstå och många tveksamheter och svåra gränsdragningar angående det tillåtliga i ett erforderligt uppgiftsutbyte skulle undanröjas.

Till följd av en sådan ordning skulle sekretess inte längre råda inom t.ex. kommunens socialtjänst, även om verksamheten var uppdelad på olika kommundelsnämnder. Samma sak skulle gälla för skolverksamheten. Sekretess skulle dock fortfarande gälla mellan nämnderna i verksamheter av olika slag.

En modell som den skisserade ställer krav på att särskilt integritetskänsliga verksamheter utgör en egen slags verksamhet. Vi har tidigare kommit fram till att kommunens familjerådgivning inte skall anses som socialtjänst, utan som en egen verksamhet.

En invändning mot förslaget är att sekretessområdena i många fall skulle bli större än för närvarande. Samtidigt bör det påpekas att det inte finns något som hindrar att kommunerna redan i dag organiserar sin verksamhet så att sekretessområden av den här storleken uppstår. Vid tidpunkten för sekretesslagens tillkomst var det ovanligt med sekretessgränser inom samma kommunala verk-

samhet eftersom möjligheterna att dela upp samma verksamhet på olika nämnder var begränsade. Genom förslaget åstadkommer vi närmast en återgång till de tidigare sekretessgränserna. Det kan också i detta sammanhang påpekas att vi nedan kommer att föreslå en reglering av den inre sekretessen, varigenom vi avser förhindra att uppgifter sprids otillbörligt inom ett sekretessområde. Den inre sekretessen blir tillämplig inom ett sekretessområde och kommer därmed att gälla vid utbyte av uppgifter mellan verksamheter av samma slag inom en kommun eller ett landsting.

Det är en stor fördel om sekretessgränserna inom kommunerna fastställs och blir lättare att förutse, både för tjänstemännen och allmänheten. I sak menar vi emellertid också att det är lämpligast att det inte finns några sekretessgränser mellan verksamheter av samma slag inom en kommun eller ett landsting. Därmed undanröjs de hinder som kan finnas mot att utbyta uppgifter inom samma verksamhet när en person flyttar inom kommunen eller på annat sätt får en geografisk tillhörighet till en annan nämnd, t.ex. en stadsdelsnämnd. Vi föreslår därför att sekretess inte skall gälla mellan nämnder inom en kommun eller inom ett landsting till den del verksamheterna är av samma slag.

Det förekommer att en kommun eller ett landsting överlåter någon del av sin verksamhet till en gemensam nämnd eller till ett kommunalförbund. I sådant fall bör sekretessen inte hindra att uppgifter lämnas mellan nämnderna i den överlåtande kommunen eller landstinget och den överlåtna verksamheten, under förutsättning att uppgifterna lämnas mellan verksamheter av samma slag. Däremot bör uppgifter inte kunna lämnas mellan en nämnd i en kommun och den del av verksamheten i en gemensam nämnd som överlämnats från en annan kommun eller ett annat landsting.

Med hänsyn till det ovan föreslagna tillägget i nuvarande 1 kap. 9 § sekretesslagen om att sådana bolag, föreningar och stiftelser som nämns i bestämmelsen skall jämställas med nämnder i kommuner eller landsting, när det finns särskilda bestämmelser för dessa, kommer de nu föreslagna sekretessgränserna att gälla även sådana bolag, föreningar och stiftelser. Inom en kommun kommer alltså uppgifter att kunna lämnas mellan bolag, föreningar och stiftelser där kommunen utövar ett rättsligt bestämmande inflytande och de olika nämnderna, i den mån verksamheterna mellan vilka uppgifterna lämnas är av samma slag.

Förslaget medför att bestämmelserna i 12 kap. 7 § andra och tredje stycket socialtjänstlagen blir överflödiga.

12.7.6. Inga nya sekretessgränser föreslås för de statliga myndigheterna

Bedömning: För andra myndigheter än nämnderna inom kom-

muner och landsting föreslås inga nya sekretessgränser. När det gäller sekretess inom de statliga myndigheterna, bör de olika självständiga verksamhetsgrenarna i större utsträckning än för närvarande komma till uttryck i myndighetsinstruktionerna. När myndighetsuppgifterna beskrivs bör det anges till vilken verksamhet uppgiften hör. Härigenom uppnås en större förutsebarhet och skapas tydligare sekretessgränser också inom de statliga myndigheterna.

För de statliga myndigheterna kommer alltså samma sekretessgränser som gäller i dag att råda mellan och inom myndigheterna även fortsättningsvis. Denna ordning är inte idealisk när det gäller sekretess inom myndigheter. Även på det statliga området kan det råda osäkerhet om när det föreligger sekretess inom en myndighet. Också här finns det möjlighet att underlåta att vidta organisatoriska åtgärder och på så sätt undgå sekretess.

I de flesta fall organiserar förvisso myndigheterna sin verksamhet så att sekretess uppkommer i förhållandet mellan verksamheter som är av olika slag. Det finns dock inte alltid några garantier för detta. Det är exempelvis rent faktiskt möjligt för Tullverket att bedriva den fiskala och den brottsutredande verksamheten inom myndigheterna sammanblandat och därmed undgå sekretess mellan dessa verksamheter. De enda fall där man inom det statliga området med säkerhet i förväg kan säga att det föreligger en sekretessgräns mellan olika verksamheter är när detta klart framgår av förarbetena eller det i myndighetens instruktion anges att en viss verksamhet skall organiseras på en egen enhet.

För flera statliga myndigheter, bland annat skattemyndigheterna, kronofogdemyndigheterna och Tullverket, har nyligen nya författningar om användning av dataregister och elektroniska ärendehanteringssystem samt annan behandling av personuppgifter (s.k. registerförfattningar) införts. Detta till följd av att personuppgiftslagen till fullo trätt i kraft. Med hänsyn till den alltmer elektroniskt baserade ärendehantering som förekommer inom myndigheterna kommer troligtvis sådana registerförfattningar att behövas på allt fler områden.

Enligt föreliggande registerförfattningar skall personuppgifter i princip behandlas i olika databaser. Inom skatteförvaltningen finns

en beskattningsdatabas, en folkbokföringsdatabas samt i princip en databas för brottsutredningar. Inom exekutionsväsendet finns en utsöknings- och indrivningsdatabas, en betalningsföreläggande- och handräckningsdatabas, en skuldsaneringsdatabas samt en konkurstillsynsdatabas. Tullverket har en tulldatabas för den fiskala verksamheten och i princip en databas för tullverkets brottsbekämpande verksamhet. I registerlagarna anges de ändamål för vilka uppgifterna får behandlas och vilka uppgifter som får registreras. Uppgifterna i en databas får inte behandlas för ett ändamål som är oförenligt med de ändamål som anges för databasen i lagstiftningen. Registerlagstiftningen utgör därmed ett skydd mot att personuppgifter som samlas in för särskilt angivna ändamål senare behandlas för något annat oförenligt ändamål.

Registerlagstiftningen kan sägas utgöra ett komplement till sekretessbestämmelserna i fråga om informationshantering inom en myndighet. Den uppdelning av myndigheternas verksamhet som har skett i och med att uppgifter från olika verksamheter behandlas i olika databaser sammanfaller dock inte annat än slumpvis med sekretessgränserna inom myndigheten. Vi har i kapitel 11 analyserat om det finns en eventuell konflikt mellan sekretesslagens möjligheter till uppgiftsutbyte mellan och inom myndigheter och finalitetsprincipen. Vi har dock inte funnit någon sådan konflikt föreligga, utan menar att det är sekretessbestämmelserna som avgör om en uppgift får lämnas mellan myndigheter och över sekretessgränserna inom en myndighet. Uppgiftslämnandet är förenligt med finalitetsprincipen om det sker i överensstämmelse med sekretesslagen, annars inte.

Vad vi i kapitel 11 tagit ställning till är ett utlämnande av uppgifter över en sekretessgräns. Inom ett sekretessområde kan inte detta resonemang föras. Där måste rättstillämparen göra sina egna bedömningar. I JO 1989/90 s. 385 lämnades uppgifter mellan två olika taxeringsenheter för att hos den mottagande enheten användas för ett annat ändamål än vad de ursprungligen lämnats för. Den situationen borde ha kunnat förhindras av personuppgiftslagen om den hade funnits vid tillfället och uppgiftslämnandet utgjorde en behandling i personuppgiftslagens mening.

Vi kommer nedan att föreslå en reglering av den inre sekretessen. Det innebär att uppgifter som kan antas inte få lämnas ut från ett sekretessområde inte heller får röjas inom sekretessområdet om röjandet är uppenbart obehövligt för verksamheten. Den inre sekre-

tessen och personuppgiftslagen, eventuellt i förening med någon registerförfattning, kommer därmed att komplettera varandra.

Sekretessgränserna mellan olika självständiga verksamhetsgrenar kommer även i framtiden att ha betydelse som spärrar för uppgiftslämnandet inom myndigheter. Vikten av att hålla isär olika slags verksamheter inom myndigheterna ökar dessutom när centrala och regionala statliga myndigheter läggs ihop till en enda myndighet. Detta har nyligen skett beträffande tullens myndigheter. I prop. 2002/03:99, som är en följd av RSV:s Rapport 2001:11, föreslås att Riksskatteverket och skattemyndigheterna läggs samman till en myndighet.

Vår uppfattning är att det behövs tydligare besked för de statliga myndigheternas del om vilka olika verksamheter som är så självständiga i förhållande till varandra att sekretess råder i förhållandet mellan dem. Myndigheternas självständiga verksamhetsgrenar bör i större utsträckning än för närvarande komma till uttryck i myndighetsinstruktionerna. När myndighetsuppgifterna beskrivs bör det dessutom anges till vilken verksamhet uppgiften hör. Härigenom skulle man uppnå en större förutsebarhet och skapa tydligare sekretessgränser även inom de statliga myndigheterna.

12.7.7. En reglering av den inre sekretessen

Förslag: En bestämmelse i sekretesslagen skall införas som anger

att om det kan antas att en sekretessreglerad uppgift inte får lämnas ut från ett sekretessområde får uppgiften inte röjas inom sekretessområdet om det är uppenbart obehövligt för verksamheten.

De gärningar som straffbeläggs i 20 kap. 3 § brottsbalken skall utöver brott mot tystnadsplikten benämnas sekretessbrott.

Sekretessgränser inom en myndighet syftar till att förhindra att uppgifter om den enskilde, utan lagstöd, sprids inom myndigheten för andra ändamål än för vilket myndigheten har erhållit uppgiften. Inom den verksamhet uppgiften är hänförlig till finns dock inte någon bestämmelse i sekretesslagen som direkt hindrar att uppgifterna lämnas vidare. Detta gäller även när uppgiftslämnandet inte behövs för verksamheten.

Följande exempel illustrerar problematiken. En sjukvårdsanställd söker vård för en viss sjukdom på det sjukhus där han eller hon

arbetar. Den ovan föreslagna ändringen om sekretess inom en verksamhet kommer då att hindra att uppgifterna om sjukdomen lämnas till en avdelning där man bedriver verksamhet av helt annat slag, t.ex. personalavdelningen. Detta gäller åtminstone om inte någon av bestämmelserna om begränsning i sekretessen i 14 kap. sekretesslagen eller 1 kap. 5 § sekretesslagen är tillämplig. I 7 § patientjournallagen anges att varje journalhandling skall hanteras och förvaras så att ingen obehörig får tillgång till den. Varken den eller någon annan bestämmelse hindrar emellertid uttryckligt att uppgifterna lämnas vidare inom verksamheten. Därmed finns inget lagligt hinder mot att den undersökande läkaren eller sköterskan lämnar uppgifter om sjuksköterskans sjukdom till andra anställda, dvs. till patientens arbetskamrater, för att tillfredsställa deras nyfikenhet.

Inom hälso- och sjukvården, och även socialtjänsten, är man emellertid vanligtvis mycket försiktig när det gäller uppgiftslämnandet mellan tjänstemän. Detta beror förmodligen på att den s.k. förtroendesekretessen med tillhörande tystnadsplikt sedan länge har tillämpats i dessa verksamheter. Därmed blir de etiska övervägandena mer centrala.

Behovet av en reglering av den inre sekretessen har inte varit föremål för överväganden tidigare. Vi har tidigare redovisat att det är en etisk fråga vilka uppgifter som kan lämnas inom en verksamhet. Det torde dessutom strida mot grunderna i sekretesslagen att utan skäl utbyta uppgifter. Det kan därmed hävdas att det redan finns ett hinder mot obefogat uppgiftsutbyte. Frågan är dock om detta är tillräckligt. Utan någon uttrycklig reglering av frågan lämnar lagen uppgiftsutbytet öppet för mer personligt präglade ställningstaganden. I och för sig skulle behovet av interna begränsningar kunna lösas inom ramen för respektive verksamhet. En gemensam reglering av den inre sekretessen för alla de verksamheter som tillämpar sekretesslagen menar vi dock skapar större klarhet i frågan.

Behovet av en avgränsning av möjligheterna till uppgiftsutbyte framträder särskilt tydligt när det rör sig om stora verksamhetsområden. Sådana uppkommer bl.a. när verksamheten organiseras så att myndighetsgränserna dras på central eller regional nivå med regionala eller lokala underorgan. Det finns då en betydande risk för att känsliga, och därmed skyddsvärda, uppgifter kan komma att spridas i onödigt stor omfattning.

Det har uttalats farhågor om att en reglering av den inre sekretessen skulle kunna leda till osäkerhet om vilka uppgifter som får röjas och därmed hindra arbetets gång på myndigheten. Detta bör dock

inte överdrivas. Redan i dag iakttas en inre sekretess hos många myndigheter utan att det ger upphov till några problem. Vad man främst har anfört som skäl mot en reglering är vikten av en fortsatt möjlighet till ett kollegialt och för en verksamhet fruktbart utbyte av erfarenheter och information samt möjligheten till nödvändiga konsultationer mellan kollegor. Vår uppfattning är att den här typen av informationsutbyte givetvis måste få äga rum även i fortsättningen. Ett sådant utbyte bör dock i stor utsträckning kunna ske utan att den enskilde identifieras.

Det främsta skälet för att reglera den inre sekretessen är behovet av att skapa större klarhet om vilket uppgiftsutbyte som kan anses vara tillåtet inom en verksamhet eller en myndighet. En reglering av den inre sekretessen bör, liksom de etiska principerna, syfta till att uppgifter som kan antas inte få lämnas utanför sekretessområdet inte heller utbyts inom en verksamhet i andra fall än när det föreligger behov därav för att verksamheten skall kunna fullgöras. För att vara säker på att bestämmelsen inte blir onödigt åtstramande och hindrar ett behövligt informationsutbyte, bör den dock inte ange annat än en lägsta nivå för när uppgifter inte får föras vidare. Frågan om uppgifter i mindre uppenbara fall skall få utbytas inom verksamheten bör liksom i dag avgöras av etiska principer.

En sådan lägsta nivå kan åstadkommas genom att det i sekretesslagen anges att en uppgift, som kan antas inte får lämnas ut från ett sekretessområde, inte får röjas inom sekretessområdet om det är uppenbart obehövligt för verksamheten. På så sätt skulle betydelsen av att inte i onödan utbyta känsliga uppgifter arbetskamrater emellan inskärpas, utan att regleringen blev särskilt ingripande. Allt utbyte av sådana uppgifter som har sin grund i skvaller, personlig nyfikenhet eller andra ovidkommande syften skulle bli olagligt.

En bestämmelse om inre sekretess betyder inte att en ny sekretessgräns införs. Inom en verksamhet eller ett sekretessområde gäller inte sekretess i förhållandet mellan de anställda. Det får dock anses vara underförstått att det sekretesslösa tillståndet endast avser uppgiftsutbyten som behövs för verksamheten. Beträffande uppgiftsutbyten som inte behövs, bör en anställd inte ha större rätt att få del av uppgifter inom verksamheten än vad tryckfrihetsförordningen i kombination med sekretesslagen ger envar. Om en anställd inom sjukvården efterfrågar en uppgift som omfattas av sekretess hos en kollega och förfrågan inte sker i tjänsten, skall den uppfattas som en begäran att som enskild ta del av en allmän handling enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Sker förfrågan i tjänsten skall

den som innehar uppgiften enligt vårt förslag pröva om röjandet är uppenbart obehövligt för verksamheten. I de flesta fall bör anledningen till förfrågan framgå av sammanhanget. Om röjandet av en uppgift som efterfrågas av en anställd skulle bedömas vara uppenbart obehövligt för verksamheten, bör den som innehar uppgiften vara vaksam på att frågan också kan vara en begäran om att få ut allmän handling.

De uppgifter som avses att omfattas av den inre sekretessen är sekretessreglerade uppgifter som vid en allmän bedömning kan antas inte får lämnas ut från sekretessområdet. Detta gäller främst uppgifter för vilka sekretessen regleras med ett omvänt skaderekvisit, dvs. där presumtionen är för sekretess. Även uppgifter där sekretessen regleras med ett rakt skaderekvisit kan dock komma att omfattas av den inre sekretessen. Detta gäller speciellt i de fall där det i lagen anges någon kvalificering för att sekretess skall komma i fråga och denna kvalificering är uppfylld.

Den inre sekretessen skall vara tillämplig inom sekretessområdena, dvs. inom de verksamheter som inte åtskiljs av en sekretessgräns. Vi har t.ex. ovan föreslagit att det inte skall finnas några sekretessgränser mellan nämnder i samma kommun eller landsting till den del verksamheterna är av samma slag. All kommunens verksamhet av samma slag kommer således att utgöra ett sekretessområde. Det är inom detta område som en bestämmelse om inre sekretess kommer att bli tillämplig.

Att såsom sjukvårdsanställd bereda sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling genom att läsa eller inhämta information från en patientjournal rörande en patient som man inte har del i vården av – när man inte heller i övrigt behöver tillgång till informationen för att fullgöra sina arbetsuppgifter – kan bedömas som dataintrång.67 Dataintrång är straffbart enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken. Någon straffbestämmelse finns inte när någon läser eller inhämtar information från manuella patientjournaler. Vi har därför övervägt att inom ramen för den inre sekretessen reglera, inte bara ett obehörigt röjande, utan även ett obehörigt efterforskande. På så sätt skulle den inre sekretessen bli teknikoberoende.

Sekretesslagen reglerar emellertid inte annat än olovliga röjanden och utnyttjanden. Ett olovligt efterforskande skulle således bli en ”främmande fågel” i lagen. För att efterforskandet skulle bli straffbart skulle ett tillägg behöva göras i 20 kap. 3 § brottsbalken. Dessa

67 Jfr Göteborgs tingsrätts dom 2000-12-04, mål nr B 11913-99, Hovrätten för västra Sveriges dom 2002-05-03, B 1056-01

omständigheter talar mot att låta en reglering av den inre sekretessen även inkludera ett olovligt efterforskande.

Socialstyrelsen har gjort en översyn av patientjournallagen som redovisats till Socialdepartementet den 20 december 2001.68 Socialstyrelsen föreslår i rapporten ett förtydligande i patientjournallagen om att hälso- och sjukvårdspersonal vid en enhet är behörig att ta del av patientjournal på enheten endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgiften för sitt arbete på enheten. Ett sådant stadgande om en inre sekretess i patientjournallagen skulle utgöra ett komplement till vårt förslag. Socialstyrelsens översyn av patientjournallagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. För närvarande anser vi därmed inte att det finns skäl att låta den inre sekretessen även innefatta ett förbud att efterforska uppgifter.

Med en lagreglering av den inre sekretessen följer ett straffansvar. Såväl uppsåtliga som oaktsamma brott är straffbara. Vårt förslag medför emellertid att mindre avvikelser från det påbjudna handlingssättet inte utgör en överträdelse av den inre sekretessen. Detta framgår av att det skall vara uppenbart att en uppgift inte behövs i verksamheten för att en överträdelse av den inre sekretessen skall föreligga. Det är inte heller alla överträdelser som är straffbara. I ringa fall uppkommer inget straffrättsligt ansvar. Om en överträdelse har begåtts måste denna överskrida gränsen för det helt bagatellartade för att det skall kunna bli tal om brott.

Vi föreslår således att den så kallade inre sekretessen regleras i lag. Regleringen bör endast avse de fall där det är uppenbart att röjandet inte behövs i verksamheten. Om det därutöver inom verksamheten bör ske något uppgiftsutbyte av sekretesskyddade uppgifter, som inte är direkt behövliga i verksamheten, får liksom i dag avgöras med hjälp av etiska regler.

I 20 kap. 3 § brottsbalken talas det om brott mot tystnadsplikten. Med hänsyn till att bestämmelsen handlar såväl om brott mot handlingssekretessen som om brott mot tystnadsplikten, föreslår vi att de gärningar som straffbeläggs i bestämmelsen skall benämnas såväl brott mot tystnadsplikten som sekretessbrott.

68 Socialstyrelsens dnr 02-3852/2000

Möjligheterna till utbyte av uppgifter

mellan några olika verksamheter

13. Uppgiftsutbytet mellan vård- och omsorgsområdena

13.1. Den rättsliga regleringen

Uppgifter om enskilda i såväl hälso- och sjukvården som i socialtjänsten är sekretessreglerade med ett omvänt skaderekvisit och båda verksamheterna är undantagna från generalklausulens tillämpningsområde. Detta innebär att det inte finns något generellt undantag från huvudregeln om att uppgifterna inte får lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Det kan dock finnas andra begränsningar i sekretessen, i form av uppgiftsskyldighet (jfr 14 kap. 1 § sekretesslagen) eller andra undantag från sekretessen t.ex. i 14 kap. 2 § sekretesslagen. Sekretessen gäller inte heller om det finns samtycke från den enskilde till att uppgifterna får lämnas ut.

För både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens del finns det – helt oberoende av sekretess – integritetsskyddande bestämmelser av vilka anses följa bl.a. att samtycke skall inhämtas från den som uppgifterna rör innan ett informationsutbyte sker. Detta gäller såväl inom som mellan myndigheter. Det förekommer dock både inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd är oförmögen att ta ställning i sekretessfrågor eller att den enskilde vägrar lämna samtycke till ett uppgiftsutbyte. Frågan är i vilka fall uppgifter under sådana förhållanden ändå kan utbytas.

Begreppet men i sekretesslagen har en mycket vidsträckt innebörd och tar framför allt sikte på de olika kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå om uppgifterna lämnas ut.1 Med men avses sådant som att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans eller hennes personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa personer känner till en ömtålig uppgift

1Prop. 1979/80:2, Del A s. 83

avseende en enskild kan i många fall anses vara tillräckligt för att men skall föreligga.

Det omvända skaderekvisitet är utformat på sådant sätt att det inte är tillåtet med ett utlämnande efter en avvägning mellan behovet av uppgifterna och befarad skada för den enskilde.2

I 14 kap. 2 § sjätte stycket finns en bestämmelse om undantag från sekretess på hälso- och sjukvården och socialtjänstens område.3Enligt bestämmelsen hindrar sekretessen i 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena inte att uppgift om enskild som inte fyllt 18 år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma sägs i bestämmelsen gälla i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet. Syftet med bestämmelsen är att vårdmyndigheterna inte skall vara förhindrade att utbyta uppgifter med varandra för att bistå en enskild som är i behov av vård, behandling eller annat stöd.

I förarbetena anges att undantaget från sekretess måste användas med urskillning och varsamhet. Endast i de situationer där det framstår som direkt påkallat att bistå en enskild bör undantag göras. En förutsättning för att tillämpa undantaget bör normalt vara att den berörde personen kan antas direkt motsätta sig att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden lämnas ut eller att saken brådskar så att det inte finns tid att inhämta samtycke. I första hand bör därför ett samtycke inhämtas.4

13.2. Särskilt om uppgiftsutbyte mellan olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter och kliniker

Enligt förarbetena står det klart att skaderekvisitet i 7 kap. 1 § sekretesslagen medger att uppgift får lämnas från en läkare till en annan eller från en sjukvårdsinrättning till en annan, om uppgiften behövs i rent vårdsyfte. Visst utrymme sägs också finnas att lämna uppgifter till en annan vårdsektor i syfte att bistå en patient. När

2Prop. 1979/80:2 Del A s. 168 3 SFS 1991:426, prop. 1990/91:111, bet. 1990/91:KU34, rskr. 1990/91:2574Prop. 1990/91:111 s. 41

det gäller möjligheten att lämna uppgifter från den allmänna sjukvården till en privatpraktiserande läkare eller en företagsläkare har det ansetts att uppgiften kan lämnas ut om den i trängande fall behövs för medicinsk behandling av den som uppgiften rör.5 Frågan är dock om dessa uttalanden verkligen kan anses vara i överensstämmelse med innebörden av det omvända skaderekvisitet.

När det gäller uppgiftslämnande mellan sjukhus har JO anfört att man i normalfallet – när det gäller somatiska journaler – kan utgå från att det inte är till men för patienten om hans journal på begäran överlämnas till en annan myndighet inom hälso- och sjukvården.6Enligt JO är dock förutsättningarna för uppgiftslämnande annorlunda när det gäller psykiatriska journaler. Detta med hänsyn till innehållet i sådana journaler och det förhållandet att patienterna i många fall är angelägna om att uppgifterna i journalerna inte förs vidare. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan bedömningen bli densamma även när det gäller en somatisk journal om innehållet i denna framstår som särskilt känsligt. Som exempel angavs gynekologjournaler. JO anförde vidare följande.

I de fall man har anledning ifrågasätta om patienten skulle anse det vara till men för honom att journalen överlämnas till annan sjukvårdsmyndighet så skall patientens egen uppfattning om möjligt inhämtas. Motsätter sig patienten att journalen lämnas ut så skall detta respekteras även om vederbörande läkare anser att ett utlämnande inte är till men för patienten. Detta beror på att begreppet ”men” i sekretesslagen skall tolkas med utgångspunkt från den enskildes egen värdering. Inom den frivilliga hälso- och sjukvården blir det därför inte aktuellt att göra en egentlig menprövning annat än i sådana fall, där det gäller en journal med känsligt innehåll och det av praktiska skäl inte är möjligt att inhämta patientens egen uppfattning. Mot bakgrund av vad nu sagts så innebär ett önskemål från en patient – såsom i detta fall – att hennes journaler inte skall överlämnas till annan sjukvårdsmyndighet att detta måste respekteras utom i rena nödsituationer.

Utgångspunkten i förarbetena är alltså att mellan myndigheter på hälso- och sjukvårdens område är det möjligt att utbyta uppgifter utan samtycke av den enskilde, om utlämnandet sker i rent vårdsyfte. JO:s ovan redovisade bedömning uttrycker en begränsning av denna utgångspunkt. Motsätter sig en patient att en journal

5 Ibid 6 JO 1986/87 s. 198 ff.

lämnas ut får journalen inte lämnas ut, även om vederbörande läkare anser att ett utlämnande inte är till men för patienten.

Mot bakgrund av 2 a § hälso- och sjukvårdslagen har det ansetts vara ett naturligt inslag i vården att inhämta en patients samtycke till att uppgifter om honom eller henne lämnas vidare till andra sjukvårdsmyndigheter eller sjukvårdsenheter.7 Om samtycke inte kan inhämtas måste utlämnandet prövas enligt sekretesslagen om det gäller ett uppgiftsutbyte över sekretessgränserna. Menbedömningen kan då utfalla på olika sätt.

I många fall torde vad som uttalats i propositionen gälla, dvs. att uppgifterna kan utbytas i vårdsyfte. Gäller det särskilt känsliga uppgifter är det mer tveksamt om lagrummets utformning medger ett utlämnande. Visserligen är det här inte fråga om någon absolut sekretess, vilket också påpekats i förarbetena. Utformningen av det omvända skaderekvisitet medger dock inte ett utlämnande efter en avvägning mellan behovet av uppgifterna och befarad skada för den enskilde. Oavsett om det finns ett stort behov av uppgifterna för att ge den enskilde rätt behandling eller vård, krävs det för ett utlämnande av känsliga uppgifter att det står klart att uppgifterna kan lämnas ut utan att den enskilde lider men. Är det fråga om en ren nödsituation finns emellertid möjlighet att lämna ut uppgifterna i de nu angivna situationerna med stöd av nödbestämmelsen i brottsbalken (24 kap. 4 §).

Om situationen är sådan att patienten vägrar att samtycka till uppgiftsutbyte torde inga slags uppgifter kunna utbytas inom och mellan sjukvårdsinrättningarna såvida det inte är fråga om en nödsituation.

Patienter har stora möjligheter att välja bland olika vårdgivare. Patienter skall erbjudas möjlighet att välja vårdinrättning/vårdgivare och öppenvårdsmottagning för specialistsjukvård och sjukhus inom det egna landstinget. Likaså skall patienter erbjudas möjlighet att utanför det egna landstinget välja primärvård, att med vissa begränsningar välja öppenvård för specialistsjukvård och att välja behandling i sluten vård vid sjukhus inom länssjukvården eller i öppenvård för specialistsjukvård efter det att behovet har fastställts i hemlandstinget. Dessa valmöjligheter framgår av hälso- och sjukvårdslagen, rekommendationer från Landstingsförbundet, Riksavtalet för utomlänsvård, avtal inom sjukvårdsregionerna och avtal mellan landstingen. En sammanställning i förtydligande syfte finns

7 Prop. 1990/91:111 s. 24

i Landstingsförbundets rekommendation om valmöjligheter inom hälso- och sjukvården och tillhörande kommentarer med giltighet från och med den 1 juli 2001. Valmöjligheterna gäller lika för all offentligt finansierad vård – oavsett driftsform.

En följd av sekretessbestämmelserna kan bli att en enskild som på grund av likgiltighet eller liknande inte förmår eller vill medverka till ett samtycke om utlämnande av uppgifter går miste om adekvat vård. Patienternas valfrihet medför att uppgifter om patienten kan finnas på många olika sjukvårdsmyndigheter. Detta gör det än mer angeläget att säkerställa att informationen om patienten finns tillgänglig i en vårdsituation där den behövs.

13.3. Särskilt om uppgiftsutbyte mellan olika socialtjänstmyndigheter

För socialtjänstmyndigheternas del kan uppgiftsutbyte behöva ske exempelvis i samband med förflyttningar mellan olika äldreboende eller LSS-hem m.m. för att kravet på en så god omvårdnad som möjligt skall kunna tillfredsställas. Över sekretessgränserna kan uppgifter utan samtycke emellertid bara lämnas inom ett smalt område. De fall det rör sig om torde i allmänhet befinna sig i gränszonen till situationer där ett presumerat samtycke från den enskilde kan åberopas. Bland det som får vägas in är om den mottagande myndigheten kan komma att använda uppgifterna på ett sätt som den enskilde uppfattar som ofördelaktigt för honom. Hänsyn måste också tas till det men som består i att uppgifter sprids till en större krets personer, som i sin tur kan tänkas vidarebefordra uppgifterna till andra.8

Som sagts finns det också för socialtjänstens del integritetsskyddande bestämmelser av vilka bl.a. anses följa att samtycke skall inhämtas från den som uppgifterna rör innan ett informationsutbyte sker. Sådana bestämmelser är oberoende av sekretessbestämmelserna.

Med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen har ett flertal regler om uppgiftslämnande från socialtjänsten samlats i socialtjänstlagen.

8Prop. 1979/80:2 Del A s.182

13.4. Särskilt om uppgiftsutbyte mellan hälso- och sjukvårdsmyndigheter och socialtjänstmyndigheter

Behov av ett uppgiftsutbyte uppstår vid samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården framför allt i samband med projekt i konkreta verksamheter inom äldreområdet, barn- och ungdomsområdet och psykiatrin. Det kan t.ex. gälla samverkan kring missbruksmottagningar, psykosteam, hospicevård och rehabiliteringsverksamheter. Vad som hindrar uppgiftsutbyte är att en del av verksamheten är hänförlig till hälso- och sjukvården och en del till socialtjänsten. Detta försvårar samverkan eller samarbetet kring människor med stora och sammansatta behov av vård och omsorg och kan i förlängningen få negativa konsekvenser för den enskilde.

Samverkansutredningen konstaterade i sitt betänkande – Samverkan – att en grundläggande förutsättning för att samverkan skall fungera genom hela vårdkedjan är att den information som behövs för att planera den enskildes vård och omsorg finns tillgänglig.9

I mars 1999 uppdrog regeringen åt Socialstyrelsen att utreda omfattningen av administrativt arbete i vården och lämna förslag till åtgärder för att få bort onödig administration i hälso- och sjukvården.10 Uppdraget genomfördes inom ramen för en utredning under ledning av f.d. överdirektören Olof Edhag.

I rapporten konstaterades att genom det dubbla huvudmannaskapet framför allt vid vård av äldre och psykiskt sjuka ställs stora krav på välfungerande informationssystem mellan landstingens sjukvårdsanläggningar och vården i de särskilda boendeformerna och i hemmen. Kommunikationen mellan dessa vårdnivåer ansågs inte vara tillfredsställande. Ett av skälen härtill angavs vara sekretessregleringen. Det påpekades i rapporten att flertalet patienter ser hela sjukvården inklusive sjukvården vid de särskilda boendeformerna som en enhet. Vid de intervjuer som företogs med vårdpersonal inom ramen för utredningen uppgavs det att många patienter uttryckt förvåning över att hälso- och sjukvårdspersonal behöver efterfråga deras medgivande till att uppgifter får föras över. Det ansågs därmed finnas skäl att tro att många patienter kan uppfatta det som fullt naturligt att uppgifter kan behöva föras över från en verksamhet inom sjukvården till en annan sådan verksamhet utan att deras medgivande måste inhämtas.

9SOU 2000:114 s. 23610 Socialstyrelsen dnr 00-3818/99

13.5. Enskilda vårdgivare

På senare år har det blivit alltmer vanligt att kommunen eller landstingen efter upphandling överlåter driften av en verksamhet till en privat aktör. Andelen entreprenaddriven verksamhet har ökat främst inom områdena pedagogisk verksamhet och vård och omsorg. År 1995 levererades 38 % av entreprenadtjänsterna av den privata sektorn och 62 % av den offentliga sektorn (andra kommuner, kommunala företag, landsting och stat). Fyra år senare var bilden den omvända. År 1999 levererades 60 % av entreprenadtjänsterna av den privata sektorn och 40 % av den offentliga sektorn.11

Sekretesslagen gäller inte utanför den offentliga verksamheten. Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område omfattar emellertid även personer i enskild tjänst. I denna lag finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården i 2 kap. 8–10 §§. Enligt 8 § får sådan personal inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

På motsvarande sätt föreskrivs i 15 kap. 1 § socialtjänstlagen tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. I 15 kap. 2 § socialtjänstlagen finns bestämmelser om tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning.

Vid tolkningen av obehörighetsrekvisitet har det ansetts naturligt att söka ledning i skaderekvisitet som finns i sekretesslagens bestämmelser.12 Det har därmed sagts föreligga en nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten för offentliga funktionärer och tystnadsplikten för vård- och socialtjänstpersonal i enskild tjänst.

11 Uppgiften hämtad ur betänkandet Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU 2001:48 s. 443) 12Prop. 1980/81:28 s. 23 och prop. 1981/82:186 s. 26

13.6. Vårt förslag angående möjligheterna till uppgiftsutbyte på vård- och omsorgsområdet

Förslag: Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten

skall inte hindra att uppgifter om enskild som behövs för att denna skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet eller till enskild vårdgivare eller enskild verksamhet på socialtjänstens område.

Det är naturligtvis främst inom verksamheter där sträng sekretess råder som det kan uppstå problem med informationsutbytet. Inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är uppgifterna sekretessreglerade med ett omvänt skaderekvisit och båda verksamheterna är undantagna från generalklausulens tillämpningsområde. För dessa verksamheter blir – när inga undantag från sekretess finns i lag eller förordning – ett uppgiftslämnande mellan myndigheterna inom respektive verksamhet i princip beroende av den enskildes samtycke. I de allra flesta fall innebär detta inte några problem. Utgångspunkten för all samverkan både inom hälso- och sjukvård och socialtjänst är att den enskilde samtycker härtill. På så sätt föranleder inte sekretesslagens krav på samtycke till uppgiftsutbytet någon särskild omgång. Problemen uppstår när det inte är lämpligt eller möjligt att fråga den enskilde om en viss uppgift får lämnas ut eller när den enskilde motsätter sig detta trots att den mottagande myndigheten har behov av uppgiften för att kunna ge nödvändig vård.

De uppgifter som bedöms vara så känsliga att ett uppgiftsutbyte överhuvudtaget inte bör ske om inte samtycke föreligger, kan förekomma både inom den somatiska och psykiatriska vården. De exempel som främst lämnats från den somatiska vården är uppgifter som förekommer på infektionskliniker och gynekologmottagningar. Känsliga uppgifter förekommer också inom alla delar av socialtjänsten. Behov av uppgiftsbyte kan uppkomma såväl mellan olika myndigheter inom hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten som i alla fall där hälso- och sjukvården samverkar med socialtjänsten kring vård och omsorg.

Behovet av ett ökat uppgiftsutbyte föreligger inte bara mellan myndigheter. För stora patientgrupper är det numera mest en slump om patienten träffar en privatpraktiserande läkare eller en landstingsanställd när han eller hon söker vård. Oavsett vem som

skall ge patienten vård eller behandling förefaller det av patientsäkerhetsskäl vara väsentligt att nödvändiga uppgifter om patienten finns tillgängliga vid vårdtillfället. Det kan alltså konstateras att det föreligger ett behov av att utöka möjligheterna till uppgiftsutbyte på vård- och omsorgsområdet.

Vi har i avsnitt 12.7.5 föreslagit att sekretess inte skall gälla mellan verksamheter av samma slag inom en kommun, även om verksamheterna handhas av olika nämnder. Detta innebär att olika socialtjänstmyndigheter respektive olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom samma kommun eller landstingskommun kommer att fritt kunna byta uppgifter sinsemellan. Sekretess kommer emellertid alltjämt att gälla i förhållandet mellan hälso- och sjukvårdsmyndigheterna och socialtjänstmyndigheterna. Sekretess kommer också att föreligga i förhållandet mellan hälso- och sjukvårdsmyndigheterna respektive mellan socialtjänstmyndigheterna i olika kommuner eller landsting. I dessa fall är, enligt vår mening, möjligheterna för myndigheterna att utbyta uppgifter om enskilda i vård- eller omsorgssituationerna väl snäva. Detta gäller också möjligheterna till uppgiftsutbyte i förhållande till enskilda verksamheter. Vår uppfattning är att ytterligare undantag bör göras från sekretessen när det gäller uppgiftsutbyte på vård- och omsorgsområdet. Vi har diskuterat tre olika lösningar.

Det första alternativet är en utbyggnad av 14 kap. 2 § sjätte stycket sekretesslagen. I dag tar denna bestämmelse särskilt sikte på underåriga, missbrukare och gravida. I bestämmelsen anges att sekretess enligt 7 kap. 1 § och 7 kap. 4 § första och tredje styckena sekretesslagen inte hindrar att uppgift om enskilda lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd, eller i fråga om gravida om utlämnande av uppgift behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet. I stället för att rikta sig till dessa utpekade grupper skulle bestämmelsen kunna inkludera alla som är i behov av nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd.

Det andra alternativet innebär att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ges rätt att utbyta uppgifter inom vård- och omsorgsområdet enligt en generalklausul. Om intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda skulle således uppgifter få utbytas.

Enligt det tredje och sista alternativet skulle sekretessen mellan olika myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten

när det gäller uppgifter om enskilda inom vård- och omsorgsområdet begränsas enligt ett rakt skaderekvisit. Uppgifter skulle få utbytas om det inte kunde antas att den enskilde eller någon närstående skulle lida men om uppgiften röjdes.

Av dessa tre alternativ anser vi det första är att föredra. När det gäller alternativet med en generalklausul är det svårt att förutse hur en sådan bestämmelse kommer att tillämpas i praktiken. I stor utsträckning är det de tillämpande myndigheterna som avgör en så generell bestämmelses innehåll. När det gäller alternativet med ett rakt skaderekvisit kan det ifrågasättas om möjligheterna till uppgiftsutbyte verkligen skulle öka. De uppgifter som inte är av alltför känslig natur kan utbytas redan i dag om inte den enskilde motsatt sig uppgiftsutbytet. Den situationen kan uppstå även med ett rakt skaderekvisit. Om samtycke inte kan inhämtas och det gäller känsliga uppgifter exempelvis i den psykiatriska vården kan det regelmässigt antas att det skulle vara till men för den enskilde om uppgifterna lämnades ut. Menbegreppet är ju detsamma vare sig det är ett rakt eller omvänt skaderekvisit. Lika lite som vid det omvända skaderekvisitet skall någon avvägning av intresset av sekretess och nyttan av uppgiftsutlämnandet göras.

Vi föreslår således att uppgifter om enskilda som behöver vård eller omsorg skall kunna lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården eller från en myndighet inom socialtjänsten till annan sådan myndighet om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd. Förslaget innebär att annars sekretessbelagda uppgifter kommer att kunna utbytas mellan olika sjukhus och kliniker och socialtjänstmyndigheter när det är direkt påkallat för att kunna bistå en enskild, oavsett den enskildes inställning. Uppgifter skall också under samma förutsättningar kunna lämnas till enskild vårdgivare eller enskild verksamhet på socialtjänstens område.

Är det inte fråga om en situation där det är direkt påkallat att bistå en enskild kommer det omvända skaderekvisitet alltjämt att vara tillämpligt. Det är den utlämnande myndigheten som skall göra prövningen av om uppgiften skall lämnas ut. Om den myndighet som begär uppgifterna påstår att uppgifterna behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård kan det kanske vara svårt för den som skall lämna ut uppgifterna att bilda sig en reell uppfattning om detta. Det bör dock ankomma på den presumtive uppgiftslämnaren

att bedöma förutsättningarna för ett utlämnande.13 Är det fråga om nödvändig vård sker ett sekretessgenombrott och det följer då av 15 kap. 5 § sekretesslagen att uppgifterna skall lämnas ut när uppgiften begärs från annan myndighet.

När det gäller frågan om samtycke även i fortsättningen behöver inhämtas till ett uppgiftsutbyte bör det understrykas att förslaget innebär ett undantag från det sekretesskydd som den enskilde åtnjuter enligt sekretesslagen. I första hand bör därför ett samtycke även fortsättningsvis utverkas. Undantaget måste, liksom i dag, användas med urskillning och varsamhet. En förutsättning för att tillämpa undantaget bör normalt vara att den berörde personen motsätter sig eller kan antas motsätta sig att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden lämnas ut eller att saken brådskar så att det inte finns tid att inhämta samtycke.14

Sekretesslagen gäller inte utanför den offentliga verksamheten. I lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården. Enligt 8 § får sådan personal inte obehörigt röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. På motsvarande sätt föreskrivs i 15 kap. 1 § socialtjänstlagen tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. Vid tolkningen av obehörighetsrekvisitet har det ansetts naturligt att söka ledning i sekretesslagens bestämmelser. Mot den bakgrunden bör uppgifter som behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd också kunna lämnas från enskild verksamhet utan att tystnadsplikten hindrar det.

13 Jfr JO 1992/93 s. 517 14 Jfr prop. 1990/91:111 s. 41

14. Uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott

14.1. Kort om sekretessregleringen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten

Den grundläggande bestämmelsen om sekretess inom hälso- och sjukvården finns i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Av bestämmelsen följer att sekretess gäller för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretess för uppgifterna gäller således med ett omvänt skaderekvisit.

Sekretessen inom socialtjänsten regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen och gäller för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Även här är det fråga om ett omvänt skaderekvisit.

All personal i allmän tjänst är underkastad tystnadsplikt.1Sekretesslagen gäller inte utanför den offentliga verksamheten. Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område omfattar även personer i enskild tjänst. I denna lag finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården i 2 kap. 8–10 §§. Enligt 8 § får sådan personal inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

På motsvarande sätt föreskrivs i 15 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. I 15 kap. 2 § föreskrivs tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning.

Tystnadsplikten inom enskild verksamhet anses inte i sig hindra att misstankar om allvarliga brott framförs till polisen. Vid tolk-

1 1 kap. 6 § sekretesslagen

ningen av obehörighetsrekvisitet har det emellertid ansetts naturligt att söka ledning i skaderekvisitet som finns i sekretesslagens bestämmelser.2 Det har därmed sagts föreligga en nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten för offentliga funktionärer och tystnadsplikten för vård- och socialtjänstpersonal i enskild tjänst. I olika avseenden är det dock oklart hur långt överensstämmelsen går.

Bestämmelserna om tystnadsplikt är straffsanktionerade. Den som bryter däremot kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelsen är subsidiär till andra föreskrifter som särskilt straffbelägger gärningar som innebär att hemliga uppgifter röjs eller utnyttjas, se t.ex. 9 kap. 6 § rättegångsbalken.

En uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning bryter sekretessen.3 Exempel på lagstadgad skyldighet att lämna ut uppgift från hälso- och sjukvården är 11 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Enligt denna paragraf skall en uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning lämnas ut bl.a. om uppgiften i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Motsvarande uppgiftsskyldighet för socialtjänstområdet finns i 12 kap. 10 § andra stycket socialtjänstlagen när det gäller uppgifter om att någon vistas på ett hem för vård eller boende. Ett annat exempel på uppgiftsskyldighet är 14 kap. 1 § socialtjänstlagen som gäller skyldighet för myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra angivna myndigheter att anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till barnets skydd.

14.2. Uppgiftslämnande vid misstanke om brott

14.2.1. Regleringen i sekretesslagen

De huvudsakliga bestämmelserna om myndigheters rätt att lämna uppgifter om brottsmisstankar till andra myndigheter finns i 14 kap. 2 § fjärde och femte stycket sekretesslagen.

I fjärde stycket finns en generell bestämmelse enligt vilken uppgifter om brottsmisstankar trots sekretess får lämnas ut till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har

2Prop. 1980/81:28 s. 23 och prop. 1981/82:186 s. 26314 kap. 1 § sekretesslagen

att ingripa mot brottet. För att uppgifter skall få lämnas krävs att det är fråga om brott där fängelse är föreskrivet för brottet och att brottet kan antas föranleda annan påföljd än böter. Det uppställs inga krav på någon viss grad av misstanke, utan det ankommer i stället på respektive myndighet att avgöra om en uppgift har sådan karaktär att den bör lämnas. Det har ansetts att myndigheterna vid bedömningen bör väga in sådana omständigheter som hur svårt brottet är och misstankarnas styrka.4 I förarbetena har också framhållits vikten av att de uppgifter som lämnas är så tillförlitliga och konkreta som möjligt.5

I femte stycket anges undantagen från den generella bestämmelsen i fjärde stycket. Undantagen avser vissa verksamhetsområden med särskilt sträng sekretess, t.ex. hälso- och sjukvård och socialtjänst. För dessa finns det endast möjlighet att lämna uppgifter om brottsmisstankar när brottet är av så allvarlig beskaffenhet att det lindrigaste straffet som är föreskrivet är fängelse minst två år. Exempel på sådana brott är mord, dråp, våldtäkt, grovt rån, mordbrand och grovt narkotikabrott.6

Undantagen i bestämmelsen korresponderar med undantagen från generalklausulens tillämpningsområde.7 De uppgifter som avses omfattas av sekretess enligt 7 kap.1–6 §§sekretesslagen (hälso- och sjukvården och socialtjänsten), 7 kap. 34 § sekretesslagen (Barnombudsmannens verksamhet), 8 kap. 8 § första stycket sekretesslagen (Riksbankens kassarörelse m.m. och Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet), 8 kap. 9 § sekretesslagen (myndigheternas uppdragsverksamhet för enskildas räkning), 8 kap. 15 § sekretesslagen (medling i arbetstvister), 9 kap. 4 § sekretesslagen (statistikverksamhet), 9 kap. 7 § sekretesslagen (teknisk bearbetning och lagring av personregister för annans räkning), 9 kap. 8 § första eller andra stycket sekretesslagen (särskilda postförsändelser m.m. och telemeddelanden), samt 9 kap. 9 § sekretesslagen (notarius publicus verksamhet).

När det gäller sjukvårds- och socialtjänstsekretessen samt sekretessen hos Barnombudsmannen anges det i samma stycke (andra meningen) att sekretessen inte hindrar att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot

4Prop. 1983/84:142 s. 325 A. prop. s. 31 6 Se vidare tabellen i bilaga 4 7 14 kap. 3 § andra stycket

någon som inte har fyllt 18 år lämnas till åklagar- och polismyndighet.

Varken i fjärde eller femte stycket görs det någon skillnad mellan att ett brott riktar sig mot ett intresse inom myndighetens eget ansvarsområde eller att brottet riktar sig mot någon annan myndighet eller mot en enskild. När det är fråga om misstankar om brott som riktar sig mot den egna verksamheten, finns det många gånger en möjlighet att med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen lämna uppgift i frågan till polismyndigheten. I denna bestämmelse anges att sekretess inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Det kan ligga inom den utlämnande myndighetens verksamhetsområde att se till att misstankar om sådana brott blir utredda.8

För att bestämmelserna i fjärde och femte stycket skall vara tillämpliga skall det vara fråga om ett brott som har begåtts. Uppgifter om förestående brott kan inte lämnas med stöd av dessa bestämmelser. När det gäller myndigheternas möjligheter att anmäla förestående brott finns i stället vissa möjligheter till detta genom generalklausulen (14 kap. 3 § sekretesslagen), bestämmelserna om nödvärn och nöd (24 kap.1 och 4 §§brottsbalken) och bestämmelsen om skyldighet att avslöja brott som är å färde (23 kap. 6 § brottsbalken).

14.2.2. Underlåtenhet att avslöja brott som är å färde

I 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken föreskrivs att om någon underlåter att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller hans närmaste, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brott. Underlåtenhet att avslöja brott är alltså straffbelagd endast i de fall där detta särskilt föreskrivits. Så har skett bl.a. vid mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, rån, grovt rån, grov skadegörelse, mordbrand och brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Att anmäla brottet för polismyndigheten är den åtgärd som i första hand bör komma i fråga. Men även avslöjande på annat sätt,

8Prop. 1979/80:2 Del A s. 123 och 1983/84:142 s. 15 och JO 1993/94 s. 464

t.ex. genom meddelande till den som hotas av brottet, är tillräckligt för att någon skall vara fri från ansvar. 9

Vad som enligt bestämmelsen skall avslöjas är brott som är ”å färde”. Ett brott som har kommit till fullbordan är som regel inte längre ”å färde”. Om gärningsmannen gjort vad som på honom ankommer men effekten av brottet inte inträtt anses brottet fortfarande vara ”å färde”. Men är det brottsliga förehavandet avslutat är brottet begånget och någon skyldighet att avslöja redan begångna brott finns inte. Bestämmelsen ger därmed uttryck för att det är ett viktigare intresse att kunna avvärja ett brott än att få ett brott beivrat.

Med ”brott” förstås i bestämmelsen, liksom i övrigt i brottsbalken, en gärning som uppfyller de objektiva och subjektiva rekvisiten för straffbarhet.

Enligt 23 kap. 6 § tredje stycket krävs för straffansvar att gärningen fortskridit så långt att den är straffbar. Det har också ansetts för straffansvar krävas att avslöjandet skulle ha varit verkningsfullt, dvs. att brottet skulle ha avvärjts om avslöjandet hade skett.

Straffet för underlåtenhet att anmäla eller avslöja brott är vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till brottet. Dock får inte i något fall dömas till svårare straff än fängelse två år.

Bestämmelserna om underlåtenhet att anmäla eller eljest avslöja brott innebär att en tjänsteman för att undgå straffansvar i en viss situation kan bli tvungen att göra polisanmälan. Vid bedömningen av hur detta straffstadgande förhåller sig till sekretesslagens bestämmelser i bl.a. 14 kap. 2 § femte stycket har det ansetts att 23 kap. 6 § brottsbalken har företräde. Straffbestämmelsen bör nämligen ses som en sådan uppgiftsskyldighet som medför undantag från sekretess enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen.10

14.2.3. Vittnesplikten enligt rättegångsbalken

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Vittnesplikten, som regleras i 36 kap. 1 § rättegångsbalken, har därmed i princip företräde framför den sekretess eller tystnadsplikt som kan åvila vittnet. Vittnesplikten är dock inte total. När det gäller vissa angivna yrkesgrupper får dessa inte höras om något som

9 Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar Kap. 13–24 s. 23:76 ff. 10 Jfr prop. 1981/82:186 s. 92 och BRÅ PM 1982:6 s. 237 f.

de har blivit anförtrodda i sin yrkesutövning eller som de i samband därmed har erfarit. Detta s.k. frågeförbud regleras bl.a. i 36 kap. 5 § andra och tredje stycket. I fjärde stycket finns vissa undantag från frågeförbudet i fråga om allvarliga brott.

Frågeförbudet har uppställts till skydd för enskilda. I förarbetena till bestämmelsen angavs att vissa yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad.11 Med hänsyn till vikten av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i en rättegång har det dock ansetts att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att bestämma de yrkesgrupper för vilka tystnadsplikten bör gälla framför vittnesplikten.

Frågeförbudet sammanfaller inte med förekommande tystnadsplikter. Regler om tystnadsplikt finns för åtskilliga andra yrkesutövare än för dem som omfattas av frågeförbudet.

I 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken anges följande yrkesgrupper för vilka frågeförbud råder beträffande uppgifter som i deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit: 1. advokater, 2. läkare, 3. tandläkare, 4. barnmorskor, 5. sjuksköterskor, 6. psykologer, 7. psykoterapeuter samt 8. familjerådgivare enligt socialtjänstlagen 9. biträden till de i 1–8 uppräknade yrkesgrupperna. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där (bl.a. uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i framställning av statistik) får endast höras som vittne om det är medgivet i lag att han eller hon hörs om förevarande uppgifter eller om den till vars förmån tystnadsplikten eller sekretessen gäller samtycker till det. Frågeförbudet gäller vidare enligt 36 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken för rättegångsombud, biträden, försvarare. Dessa får endast höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande om parten medger det.

Undantag från frågeförbudet finns som sagts i 36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken. I 36 kap. 5 § fjärde stycket punkt 1 föreskrivs att utan hinder av vad som anges i andra och tredje stycket föreligger en skyldighet att vittna – för andra än försvarare – i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Innebörden härav är bl.a. att de under 1–9 angivna yrkesgrupperna, liksom de som avses i 9 kap. 4 § sekretesslagen, samt rättegångsombud och biträden – men inte försvarare – är skyldiga

11 SOU 1938:44 s. 392

att vittna i mål angående brott där det lindrigaste straffet som är föreskrivet för brottet är fängelse i minst två år.

Fram till den 1 januari 1998 angavs tillämpningsområdet i lagtexten uttryckligen till brott för vilka inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Genom en lagändring vid denna tidpunkt infördes hänvisningen till 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.12Syftet härmed var främst att öppna möjlighet att bryta genom frågeförbudet i mål om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, när brottet begåtts mot någon som inte fyllt 18 år.

Enligt 36 kap. 5 § fjärde stycket punkt 2 är även den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skyldig att svara på frågor utan hinder av frågeförbudet.

De personer som omfattas av frågeförbudet är skyldiga att såsom vittnen infinna sig inför rätten. Däremot får de inte utfrågas om omständigheter som omfattas av frågeförbudet. Förbudet skall iakttas självmant av domstolen och kan självfallet inte efterges av vittnet.

Någon skillnad beträffande frågeförbudet görs inte mellan allmän eller privat tjänst.

Bestämmelserna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken är tillämpliga också i fråga om vittnesförhör under en förundersökning i brottmål (23 kap. 13 § rättegångsbalken). Ett vittnesförhör under förundersökningen får dock inte äga rum innan undersökningen har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet.

14.2.4. De faktiska möjligheterna för myndigheter som har att ingripa mot brott att få uppgifter från hälso- och sjukvården och socialtjänsten

Såväl inom hälso- och sjukvården som inom socialtjänsten är man, som tidigare redovisats, skyldig att lämna ut uppgifter som efterfrågas i ett särskilt fall från polis eller åklagare om att någon finns på en vårdinrättning eller i ett hem för vård eller boende. Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan dessutom, när det finns en skälig misstänkt, bli skyldiga att vittna i en förundersökning angående omständigheter som de på grund av sekretess är förhindrade att lämna uppgifter om. Detta följer av 23 kap. 13 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får undersöknings-

12 SFS 1997:314; prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264

ledaren begära att förhörspersonen under förundersökningen hörs som vittne om denne vägrar yttra sig angående omständighet som är av vikt för utredningen och förhörspersonen, om åtal väcks, är skyldig att vittna i målet inför rätten.

Uppfattningen har framförts att 23 kap. 13 § rättegångsbalken skulle innebära att polisen får förhöra anställda inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om omständigheter som dessa är skyldiga att vittna om, när det finns en skälig misstänkt13. Innebörden av 23 kap. 13 § rättegångsbalken skulle alltså vara att sekretessbestämmelserna, om det finns en skälig misstänkt, inte längre är tillämpliga utan att det i stället är bestämmelserna om frågeförbud i 36 kap. 5 § rättegångsbalken som avgör vilka uppgifter som får inhämtas.

Vi anser inte att denna tolkning av 23 kap. 13 § rättegångsbalken är riktig. För att sekretessen skall brytas krävs en uppgiftsskyldighet enligt lag eller förordning eller ett annat undantag från sekretessen. På grund av vittnesplikten bryts sekretessen i vissa fall när en anställd inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten hörs som vittne inför domstol. Det skulle dock föra för långt att anse att vittnesplikten även medför att ett polisförhör under förundersökningen bryter sekretessen. Ett sådant viktigt undantag från sekretessen skulle kräva en tydligare reglering. Vår uppfattning är alltså att det enligt gällande rätt krävs ett vittnesförhör inför domstol för att sekretessen skall brytas. Vi föreslår inte någon ändring av detta.

Den enda kategori av socialtjänstpersonal som frågeförbudet gäller för är familjerådgivare enligt socialtjänstlagen. Socialtjänstpersonalen är alltså skyldiga att avlägga vittnesmål trots att sekretess gäller för uppgifterna enligt sekretesslagen. För hälso- och sjukvårdspersonalen gäller att de inte får höras som vittnen om något som de anförtrotts i sin yrkesutövning eller som de i samband därmed erfarit om det inte är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller, samtycker till det.

En särskild fråga gäller vad uttrycket ”eller som de i samband därmed erfarit” syftar på. Antingen kan uttrycket syfta på att det skall vara något de erfarit i sin yrkesutövning eller något som de erfarit i samband med att något anförtrotts dem.14 Den gängse uppfattningen tycks vara att frågeförbudet endast avser anför-

13 Jfr Ekobrottsmyndigheten, Sekretess av intresse för åklagarväsendet, se dock även Dahlqvist, Anna-Lena, Sekretess inom rättsväsendet, 2003, s. 135 och 150 f. 14 Fitger, Rättegångsbalken del 3 s. 36:20 f.

trodda uppgifter eller uppgifter som den anställde i samband med ett sådant förtroende fått kännedom om.15 Detta medför att förhållanden som exempelvis en läkare på annat sätt än genom förtroende eller i samband med förtroendet fått kännedom om under sin yrkesutövning inte omfattas av frågeförbudet trots att läkaren har tystnadsplikt även i sådant fall.16

Svårigheten blir därmed att avgöra om en anställd fått kännedom om vissa förhållanden under sådana omständigheter att han är obehörig att vittna. Enligt Ekelöf kan man inte med säkerhet utläsa något annat av bestämmelsen än att när patienten i förtroende meddelat läkaren vissa sjukdomssymptom och denne upptäcker orsaken härtill så är läkaren obehörig att vittna. Han ifrågasätter dock om inte stadgandet borde tillämpas extensivt eller analogt i exempelvis sådana situationer där läkaren finner andra sjukdomar än vad som funnits anledning att räkna med utifrån patientens beskrivning.17

En vanlig uppfattning är att frågeförbudet inte omfattar iakttagelser som vem som helst skulle ha kunnat göra. Frågeförbudet gäller inte heller när varje form av förtroendeförhållande är uteslutet därför att det inte förekommer någon frivillighet, t.ex. vid kroppsbesiktning eller vid rättspsykiatrisk undersökning.18

14.3. Avvägningen mellan effektiv brottsbekämpning och sekretess

14.3.1. Diskussionerna vid tillkomsten av 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen

Enligt äldre rätt skilde man, när det gällde möjligheten för sjukvårds- och socialtjänstpersonal att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar, mellan uppgifter som hade inhämtats i förtroende och sådana som inte hade inhämtats i förtroende. Om det rörde sig om förtroendeuppgifter, kunde de inte röjas för polisen, om det inte var fråga om vittnesförhör. Hade däremot uppgifterna inhämtats i annat sammanhang kunde de röjas för polisen under förundersökningen. Ett sådant röjande ansågs inte obehörigt. En förutsättning var dock att

15SOU 1938:44 s. 392, Ekelöf Rättegång IV 6:e uppl. s. 176 ff. 16 Jfr Ds Ju 1987:10 s. 25 17 Ekelöf Rättegång IV 6:e uppl. s. 178 18 Ekobrottsmyndigheten, Sekretess av intresse för åklagarväsendet och Dahlqvist, Anna-Lena, Sekretess inom rättsväsendet, 2003, s. 134

uppgifterna lämnades vid förhör. Om hälso- och sjukvårdspersonalen röjde uppgifterna i fråga i andra situationer, exempelvis lämnade dem till polisen på eget initiativ, fick röjandet anses otillbörligt. I och med att sekretesslagen infördes begränsades möjligheten för hälso- och sjukvårdens personal och socialtjänstpersonalen att lämna uppgifter om brottsmisstankar till polisen. I princip kunde därefter uppgifter om brottsmisstankar endast lämnas vid vittnesförhör om inte bestämmelserna om frågeförbud hindrade även detta.

Konsekvenserna av sekretesslagen blev alltså för den allmänna hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens del att uppgifter om enskilda personer som omfattades av sekretess i princip inte kunde lämnas till en annan myndighet annat än om det förelåg skyldighet att lämna uppgifterna enligt lag eller förordning. Det kunde dock efter hand konstateras att sekretesskyddet hade kommit att gå väl långt. Genom en lagändring år 1983 infördes den i dag gällande möjligheten för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att lämna ut uppgifter som angår misstanke om brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år.19 I samband med lagändringen diskuterades avvägningen mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning och intresset av sekretess tämligen ingående.

I propositionen ansågs det vara klart att åtminstone uppgifter om brott med ett minimistraff på två års fängelse borde undantas från sekretessen.20 Frågan var emellertid om man borde gå ännu längre i lättnaderna. Det diskuterades exempelvis om den som är skyldig att röja uppgifter vid ett vittnesförhör även borde kunna lämna uppgifterna vid en förundersökning. Detta ansågs dock innebära en alltför stor uppluckring av sekretesskyddet. Vidare diskuterades det om uppgifter om misstankar avseende vissa brott med lägre straffminimum än två år borde kunna lämnas till polisen eller om rätten att lämna uppgifter om brott skulle gälla inte endast fullbordade brott utan även mistankar om försök till brott. Som tidigare sagts gällde frågeförbudet fram till den 1 januari 1998 uttryckligen brott för vilka inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. En diskrepans mellan frågeförbudet och sekretessregleringen skulle därmed kunna få till följd att uppgifter kunde röjas för polisen och åklagaren under en förundersökning men inte vid ett vittnesförhör inför domstol. Av detta skäl ansågs inte att uppgifter om misstankar om brott med ett lägre straffminimum än

19 SFS 1982:1106, prop. 1981/82:186, bet. KU 1982/83:12, rskr. 1982/83: 74 20Prop. 1981/82:186 s. 21 ff.

två år eller uppgifter om misstankar om annat än fullbordade brott borde kunna lämnas till polisen.

I lagstiftningsärendet diskuterades också frågan om en längre gående lättnad i sekretessen för misstänkta fall av kvinnomisshandel. Riksdagen hade vid denna tidpunkt nyligen beslutat att upphäva kravet på angivelse av målsäganden för åtal för misshandel i hemmet och lagändringen hade trätt i kraft den 1 januari 1982. Detta gjorde det möjligt för en åklagare att väcka åtal även om den misshandlade kvinnan underlät att själv göra polisanmälan eller tog tillbaka en sådan anmälan. Departementschefen uttalade att han inte var beredd att utan ytterligare överväganden införa regler som innebar att hälso- och sjukvårdspersonalen, oberoende av kvinnans samtycke, skulle kunna lämna polisen uppgifter angående misstankar om kvinnomisshandel. Han påpekade att i den utsatta belägenhet som den misshandlade kvinnan befinner sig är kanske sjukhuset det enda ställe som hon kan vända sig till. Han ansåg att om misshandlade kvinnor vet med sig att sjukhuspersonalen mot deras vilja kan kontakta polisen, finns det en uppenbar risk för att kvinnornas benägenhet att söka sjukvård minskar. Han ansåg det inte heller uteslutet att den som utövat misshandeln t.o.m. hindrar kvinnan från att söka den vård hon behöver.21

Genom lagstiftning år 1984 infördes bestämmelsen i 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen som föreskriver att sekretess inte hindrar att en uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.22 Avseende myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten ansågs att den tidigare införda regleringen – där gränsen för sekretessgenombrott satts till misstanke om brott med ett minimistraff om minst två års fängelse – borde behållas. I lagstiftningsärendet blev tvåårsgränsen tillämplig beträffande uppgifter hos samtliga myndigheter som vid detta tillfälle var undantagna från generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen.

21Prop. 1981/82:186 s. 2422 SFS 1984:316, prop. 1983/84:142, bet. KU 1983/84:29, rskr. 1983/84:347

14.3.2. Kvinnovåldskommissionens betänkande och prop. 1997/98:55

I betänkandet Kvinnofrid23 föreslog Kvinnovåldskommissionen att 14 kap. 2 § sekretesslagen skulle ändras så att sekretess inte hindrar att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och åklagare, när det föreligger misstanke om att en person utsatts för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, grovt sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § brottsbalken, samt grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning enligt nuvarande 4 kap. 4 a § brottsbalken. I konsekvens härmed föreslog Kvinnovåldskommissionen även att det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken skulle ge vika för vårdpersonalen vid dessa brott.

Anledningen till förslagen var att Kvinnovåldskommissionen ansåg att det borde införas regler som möjliggjorde för bl.a. hälso- och sjukvårdspersonalen att oberoende av en kvinnas samtycke lämna uppgifter till polisen om misstankar om misshandel. På så sätt skulle utsatta kvinnors situation kunna förbättras. Kvinnovåldskommissionen sade sig ha förståelse för hälso- och sjukvårdspersonalens vånda över att i vissa situationer sakna rätt att vända sig till polis och åklagare och menade att intresset av att beivra våldsbrott och förhindra upprepat våld i vissa fall får ta över den enskilda personens intresse av integritet och sekretess och anförde vidare (s. 243 f.).

Det sätt varpå samhället ser på våld som riktar sig mot kvinnor utgör en viktig faktor i kampen mot sådana brott. Om hälso- och sjukvården och sociala myndigheter förhåller sig passiva trots att det är mer eller mindre uppenbart för dem att en kvinna varit utsatt för t.ex. ett mycket allvarligt misshandelsbrott, blir detta en signal till såväl kvinnan som den misshandlande mannen, att samhället inte bryr sig om att han förgriper sig på henne. Mannens handlande riskerar att uppfattas som straffrättsligt tillåtet. Det är därför en viktig markering att hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utan oöverstigliga hinder av sekretess, kan anmäla misstankar om t.ex. livshotande och annan allvarlig misshandel till rättsvårdande myndigheter. Ett annat viktigt argument för att det allmänna intresset måste få ta över det enskilda är att man måste kunna förhindra att mannen upprepar sitt våld mot andra offer…

Det hävdas ofta att den starka sekretessen på vårdområdet utgör

en garanti för att utsatta människor skall våga vända sig till vården för hjälp och stöd. Utan den skulle kvinnor inte våga vända sig till

23 SOU 1995:60

sjukvården, inte ens vid akuta skador, har det sagts. Det finns dock anledning att betvivla att sekretessen har en sådan avgörande betydelse i sammanhanget. Sålunda har vi vid våra kontakter med företrädare för såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården och kvinnojourerna erfarit att exempelvis den uppgiftsskyldighet som föreligger för myndigheter och andra när det gäller barn som far illa ofta inte utgör något hinder för människor att vända sig till olika instanser i vårdapparaten. Liknande argument anfördes tidigare även mot slopandet av kravet på åtalsangivelse vid misshandel på enskild plats. Inte heller i det avseendet har farhågorna besannats. Det förhållandet att åklagaren är skyldig att åtala när tillräckliga bevis föreligger har av många kvinnor i stället uppfattats som ett stöd. En ökad möjlighet för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att anmäla misstankar om brott – även om kvinnan inte själv vill ta ett så avgörande steg – bör på liknande sätt kunna ses som ett stöd för kvinnan.

Kvinnovåldskommissionen övergick därefter till att diskutera hur en lättnad i sekretessen skulle kunna utformas. Det ansågs att sekretessen inte borde få uppluckras i allt för hög grad och att personalen inte skulle belastas med allt för stora svårigheter att avgöra i vilka fall en anmälan skulle få ske. Kvinnovåldskommissionen fastnade därför för förslaget att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skulle få lämna uppgifter till polis och åklagare vid vissa ytterligare, särskilt angivna, vålds- och sexualbrott.

Remissinstansernas inställning till Kvinnovåldskommissionens förslag om ett sekretessgenombrott på hälso- och sjukvårdens och socialtjänstsekretessens område var blandade.

Regeringen anförde i prop. 1997/98:55 (s. 125 ff.) att en avvägning mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning och intresset av sekretess är mycket svår att göra. Beträffande våldsbrott ansågs det i och för sig regelmässigt finnas ett större intresse av effektiv brottsbekämpning än beträffande andra brott. Därmed ansågs goda skäl kunna anföras för att öppna möjlighet för personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att oberoende av kvinnans samtycke lämna polisen uppgifter som rör misstankar om t.ex. kvinnomisshandel.

Regeringen ansåg emellertid också att det fanns stora nackdelar med en regel av denna innebörd. Den föreslagna begränsningen skulle kunna få till följd att kvinnor som utsätts för våld från närstående inte känner förtroende för bl.a. läkare, psykologer och företrädare för socialtjänsten, eftersom dessa kan avslöja sådant som kvinnan vill hålla hemligt. Förslaget skulle vidare kunna leda

till att kvinnor som utsatts för våld av en närstående avstår från att söka hjälp. Det ansågs dessutom att en anmälan som sker mot kvinnans vilja eller till och med utan hennes kännedom skulle kunna upplevas som en ytterligare kränkning av hennes person. Vid våld mellan närstående ansågs det inte heller uteslutet att den som utövat misshandeln skulle kunna hindra kvinnan från att söka nödvändig sjukvård.

Regeringen underströk att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens uppgift i första hand bör vara att motivera kvinnan att själv polisanmäla brottet och att utarbeta metoder för att stödja kvinnorna att fullfölja en anmälan. Dessutom befarades det att anmälningar som gjorts utan kvinnans medverkan skulle bli så svåra att utreda att de sällan skulle leda till beslut att väcka åtal. Såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av hänsyn till kvinnornas anspråk på skydd ansåg regeringen att det var att föredra att uppgiftslämnandet skedde i samförstånd med kvinnan. Samma resonemang anfördes mot det s.k. frågeförbudet i rättegångsbalken.

Avslutningsvis anförde regeringen att den nu gällande intresseavvägningen mellan samhällets intresse av att brottslingar straffas och den enskildes intresse av integritet och sekretess tillkommit efter noggranna överväganden av när det ena intresset skall anses ta över det andra och att dessa avgränsningar var väl avvägda. Regeringen stannade således vid att de av Kvinnovåldskommissionen föreslagna ändringarna i sekretesslagen och rättegångsbalken inte borde genomföras. Justitieutskottet instämde i regeringens bedömning24 och betänkandet godkändes av riksdagen25.

14.3.3. Brott som föranleder sekretessgenombrott med en tvåårsregel och som skulle göra det med en ettårsregel resp. enligt Kvinnovåldskommissionens förslag

I och med att straffminimum anges till fängelse två år, är det endast de allra allvarligaste brotten som omfattas av regleringen i femte stycket. Vilka brottsbalksbrott detta är framgår av tabellen i bilaga 4. I tabellen finns också vissa brott ur specialstraffrätten angivna. Av tabellen framgår vilka brott som skulle föranleda sekretessgenombrott om straffminimum sänktes till ett års fängelse. Även de brott

24 Bet. 1997/98:JuU13 25 Rskr. 1997/98:250

som skulle föranleda sekretessbrott enligt Kvinnovåldskommissionens föreslag framgår av tabellen.

14.4. Särskilt om försöksbrotten

14.4.1. KU:s uttalanden i bet. 1996/97:KU23

I en motion 1996/97:K417 begärdes ett förslag till ändring i sekretesslagen så att uppgifter från hälso- och sjukvården och socialtjänsten skulle få lämnas ut till polis och åklagare, inte bara vid misstanke om brott där straffet inte är lindrigare än fängelse i två år, utan även vid misstanke om försök till sådant brott. En sådan möjlighet skulle enligt motionären underlätta för polis och åklagare att klara upp skottlossning och beskjutning som förekommer mellan outlaw mc-klubbmedlemmar.

KU ansåg frågan vara värd att uppmärksamma.26 Utskottet anförde att polis och åklagare i de flesta fall där uppgifter behövs om en person som skadats vid brott bör kunna få sådana uppgifter genom att personen ger sitt samtycke. Det kan dock finnas situationer där samtycke av olika skäl inte ges. Enligt utskottet borde det närmare övervägas att vidga möjligheten att lämna ut uppgifter vid brottsmisstanke av det slag som avsågs i motionen.

14.4.2. Försöksbrotten enligt gällande rätt

Enligt ordalydelsen i 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen hindrar sekretess inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Enligt förarbetena gäller bestämmelsen begångna brott, inte förestående brott.27 Frågan om misstankar om försöksbrott skall inkluderas i myndigheternas möjlighet att lämna uppgifter till brottsutredande myndighet berörs inte. I prop. 2001/02:191 s. 51 framgår att även brott som påbörjats och nått en sådan punkt att förfarandet är straffbart eller som annars uppfyller kraven på straffbart handlande avses med uttrycket begångna brott. Vi gör ingen annan bedömning av rättsläget. Det torde alltså finnas möjlighet att enligt fjärde

26 Bet. 1996/97:KU23 27Prop. 1983/84:142 s. 27

stycket lämna uppgifter om misstankar om försök, förberedelse och stämpling till brott i de fall dessa förfaranden uppfyller kraven för straffbart handlande.

När det gäller möjligheten för myndigheter som avses i 14 kap. 2 § femte stycket att lämna uppgifter anges det i bestämmelsen att vad som föreskrivs i fjärde stycket endast gäller vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. Med hänsyn till att några straffsatser inte anges varken för försök, förberedelse eller stämpling, utesluter bestämmelsens ordalydelse att försöksbrotten skulle inkluderas i regleringen. Dessutom avvisade man vid bestämmelsens tillkomst uttryckligen tanken på att bestämmelsen skulle omfatta försöksbrotten.28 Det kan därmed med säkerhet konstateras att misstankar om försöksbrott inte har varit avsedda att inkluderas i möjligheterna till uppgiftslämnande i femte stycket.

14.5. Barn i misshandelsrelationer

Kvinnor som misshandlas av närstående har inte sällan barn. Frågan om det finns behov av en utökad möjlighet att lämna uppgifter till polis- och åklagarmyndigheter när barn lever i misshandelsmiljöer bör därför också beröras.

I de fall det finns misstanke om att barnet utsatts för brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken hindrar enligt 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen sekretessen enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 §§ inte att uppgifter lämnas till åklagar- eller polismyndighet. När barn och ungdomar växer upp i familjer där det förekommer våld men inte själva utsätts för våld sker dock inget sekretessgenombrott. Utan tvekan far också dessa barn och ungdomar mycket illa. Kommittén mot barnmisshandel angav i sitt slutbetänkande Barnmisshandel Att förebygga och åtgärda29 vad som borde avses med barnmisshandel. Enligt kommitténs definition är barnmisshandel när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp eller kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Kommittén anförde också att vissa skadliga expositioner skall ses som psykisk misshandel, t.ex. att barnet tvingas bevittna våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld förekommer ofta. Kommitténs definition av

28 Prop. 1981/82:186 s. 25 29 SOU 2001:72

barnmisshandel sades i princip vara synonymt med att barnet far illa. Definitionen var avsedd att vara till hjälp när en anmälan till socialnämnden övervägdes.30

Regeringen har i den efterföljande propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. anfört att det så långt det är möjligt bör skapas en samsyn bland dem som möter barn och unga under förhållanden där de far illa eller riskerar att fara illa.31Regeringen menar att kommitténs beskrivning av situationer när barn riskerar att fara illa bör användas så att den kan tjäna som ett verktyg eller hjälpmedel för yrkesgrupper som arbetar med barn eller vuxna som i andra sammanhang möter barn. Den kan exempelvis underlätta när en anmälan till socialtjänsten övervägs. Regeringen anser dock inte att ordet barnmisshandel bör användas för att beskriva de olika situationer som kan innebära att barn far illa eftersom det finns risk för förväxling med straffrättens misshandelsbegrepp.32

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn som växer upp i misshandelsmiljöer. Enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen skall socialnämnden bl.a. verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen bör var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra angivna myndigheter är, enligt samma bestämmelse, skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvårdens eller på socialtjänstens område.

Kommittén mot barnmisshandel konstaterade att det bara är en liten andel av de fall där barn misstänks fara illa som anmäls till socialnämnden. Graden av rapportering skiljer sig mellan olika yrkesgrupper men är låg inom samtliga. Enligt kommittén har en svårighet visat sig vara att ta ställning till när anmälningsskyldigheten inträder. Kommittén föreslog därför vissa lagändringar för att tydliggöra anmälningsskyldigheten. Regeringen delade kommitténs uppfattning om att det fanns behov av ytterligare åtgärder för att

30 A. SOU s. 119 31Prop. 2002/03:53 s. 4632 A. prop. s. 49

öka benägenheten att anmäla till socialtjänsten att barn misstänks fara illa. 33 Den 1 juli 2003 trädde vissa lagändringar i kraft med syfte att öka kunskaperna om anmälningsskyldigheten och skapa ökad uppmärksamhet kring denna.34

För att undersöka om barnens situation beaktas av personal inom hälso- och sjukvården, när det i hemmet förekommer kvinnomisshandel, har vi gått ut med en förfrågan till landets landsting. Frågan har gällt i vad mån det kontrolleras på sjukhusen eller vårdcentralerna om kvinnor som misstänks ha utsatts för misshandel i hemmet har barn i hemmiljön och om man i så fall underrättar socialtjänsten om barnens situation.

Svaren är skiftande. På flera håll förekommer det att sjukhus och vårdcentraler regelmässigt efterhör om det finns barn i hemmet, och om så är fallet, kontaktar socialtjänsten eller gör en anmälan till socialnämnden. Vissa sjukvårdsavdelningar har själva tagit fram handlingsprogram för vad som skall gälla vid bemötandet av misshandlade kvinnor. I andra fall har sådana handlingsprogram utarbetats i samarbete mellan kommunen, polisen, åklagaren och sjukvården. I handlingsprogrammen ingår att uppmärksamma barnens situation och det pekas särskilt på anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen.

Även på ställen där det saknas rutiner att se till barnens situation vid kvinnomisshandel, förekommer det att anmälan görs till socialnämnden om att barn till misshandlade kvinnor misstänks fara illa. Det finns emellertid också sjukhus och vårdcentraler där man inte alls gör någon koppling mellan kvinnomisshandeln och barnens situation.

14.6. Könsstympning

14.6.1. Lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Könsstympning av flickor är förbjudet och straffbart i Sverige enligt särskild lagstiftning sedan 1982.35 I lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor anges i 1 § att ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen inte får utföras. Förbudet gäller oav-

33Prop. 2002/03:53 s. 62 ff. 34 SFS 2003:407, prop. 2002/03:53, bet. 2002/03:SoU15, rskr. 2002/03:22535 SFS 1982:316, prop. 1981/82:172, bet. SoU 1981/82:47, rskr. 1981/82:333

sett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag får det inte utföras.

Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för. Med ingrepp menas i lagen alla typer av åtgärder från de mest omfattande till de minst ingripande. Alla former av ingrepp är således otillåtna. Inte heller ett ingrepp som innebär att man t.ex. efter en förlossning åter syr ihop en kvinna som tidigare blivit omskuren torde kunna få förekomma.36

Den som bryter mot förbudet i lagen kan dömas till fängelse i högst fyra år. För grovt brott, dvs. i de fall ingreppet har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende, är straffet fängelse i lägst två år och högst tio år. Även försök, förberedelse och stämpling till brott, liksom underlåtenhet att avslöja könsstympning som är å färde, är straffbara.

År 1999 togs kravet på dubbel straffbarhet bort för brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor som begås utomlands.37 Detta innebär att man numera i Sverige kan straffas för att ha utfört eller låtit utföra könsstympning utomlands, även om man gjort det i ett land som tillåter det.

14.6.2. Frågan om sekretess vid misstankar om könsstympning

För att sekretessen för personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall brytas krävs, som tidigare redovisats, enligt 14 kap. 2 § femte stycket att det är fråga om misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller att det är fråga om misstanke om brott mot underårig enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken.

När det gäller brottet könsstympning är straffet för normalbrottet fängelse i högst fyra år och för det grova brottet fängelse lägst två år och högst tio år. Detta innebär att personalen inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten får anmäla misstänkt könsstympning till polis- eller åklagarmyndighet när det gäller misstanke om grovt brott. Att brott av normalgraden inte omfattas av begränsningen i sekretessen har sagts inte vålla några problem i praktiken.

36 Prop. 1997/98:55 s. 97 37 Prop. 1998/99:70

Den form av könsstympning som vanligtvis praktiseras bland de invandrargrupper som är aktuella är nämligen infibulation, vilket normalt torde bedömas som ett grovt brott.38

Könsstympning är inget brottbalksbrott utan ingår i specialstraffrätten. Brottet omfattas därmed inte av undantaget i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen såvitt gäller vissa brott enligt brottsbalken som riktas mot underåriga. Detta innebär att även beträffande underåriga krävs ett grovt brott för ett sekretessgenombrott.

Frågan är då om en gärning som utgör brott mot lagen med förbud mot könsstympning, även kan bedömas som misshandel eller annat brott i 3 kap. brottsbalken. I så fall skulle uppgifter kunna lämnas ut till polismyndighet när brottet riktas mot en underårig. Vid införandet av lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor uttalades att den föreslagna lagen uttömmande skulle reglera förbudet mot omskärelse av kvinnor och att syftet var att någon tillämpning av reglerna om misshandel i brottsbalken inte skulle bli aktuell i dessa fall.39

Det är dock inte självklart att de straffrättsliga konkurrensreglerna skall tillmätas betydelse när det är fråga om tillåtligheten av att enligt sekretesslagen lämna ut uppgifter om brott. JO har i ett beslut tagit upp frågan om det varit möjligt för Barnombudsmannen att polisanmäla könsstympningsbrott som riktat sig mot underåriga när det framstått som oklart om brotten varit av normalgraden eller grova.40 JO menade att det finns utrymme för olika uppfattningar och saknade därför anledning att kritisera Barnombudsmannen.

Vi återkommer under våra överväganden till frågan om undantag från sekretess vid misstankar om könsstympning.

14.7. Våra överväganden och förslag

14.7.1. Inledning

Att en avvägning mellan intresset av sekretess och intresset av en effektiv brottsbekämpning är svår att göra visar inte minst de diskussioner som har förts i denna fråga sedan sekretesslagens tillkomst. När nu frågan tas upp igen i våra direktiv är det mot bakgrund av ett förslag i motion 1996/97:K417. Motionsförslaget innebär

38 A. prop. s. 12 39Prop. 1981/82:172 s. 840 Beslut 2002-02-15, dnr 3235-2001

att brottsmisstankar inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall få lämnas till polis- och åklagarmyndigheter, inte bara vid misstanke om fullbordade brott där straffet inte är lindrigare än fängelse i två år, utan även vid försök till sådana brott. Enligt direktiven bör dock även andra avgränsningar övervägas.

Vi har inledningsvis ställt oss frågan vilka överväganden det finns utrymme för oss att göra när det gäller tvåårsregeln i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Frågan skall ses mot bakgrund av att regeringen i februari 1998 – endast två månader innan kommittédirektiven beslutades – uttalade att den nu gällande regleringen tillkommit efter noggranna överväganden och att gränsdragningarna mellan samhällets intresse av att brottslingar straffas och den enskildes intresse av integritet och sekretess är väl avvägda.41 Justitieutskottet instämde i regeringens bedömning42 och utskottsbetänkandet godkändes av riksdagen43.

Trots detta har alltså frågan om hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens uppgiftslämnande till brottsutredande myndigheter vid grova brott tagits upp i våra direktiv. Vårt uppdrag har sagts vara att undersöka om tvåårsregeln i några situationer leder till otillfredsställande resultat. Vi tolkar detta som att vi skall göra en förutsättningslös prövning av om en ändring behövs. Något hinder mot att överväga omständigheter som beaktats i tidigare lagstiftningsarbeten ser vi alltså inte.

14.7.2. Särskilt om sekretess och våldsutsatta kvinnor

Bedömning: Utan en våldsutsatt kvinnas medgivande bör – liksom

i dag – uppgifter från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till de brottsutredande myndigheterna kunna lämnas endast vid de allra grövsta brotten. Den omständigheten att det finns barn i hemmet föranleder inget annat ställningstagande.

Det kan finnas vissa typer av brott där det finns ett större intresse av effektiv brottsbekämpning än vad som gäller för andra. Utöver mycket allvarliga brott och brott som riktas mot barn och ungdomar, där det redan i dag finns lättnader i sekretessen, kan detta också gälla för våldsbrott som riktar sig mot kvinnor i nära rela-

41Prop. 1997/98:5542 Bet. 1997/98:JuU13 43 Rskr. 1997/98:250

tioner. I vissa diskussioner har detta anförts som skäl för att ge personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten en utökad möjlighet att utan samtycke från den enskilde lämna polisen uppgifter.

Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är ett viktigt skydd för den enskildes integritet. Det måste därför finnas starka skäl för att utvidga det område där personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten får vidarebefordra uppgifter om misstänkta brott till polis och åklagare. Ett undantag från sekretessen när det gäller våld mot kvinnor har sagts vara en viktig markering av att samhället inte tolererar sådant våld. Vi är dock tveksamma till om följderna av en sådan markering skulle gagna våldsutsatta kvinnor.

Det är av stor vikt att enskilda kan känna förtroende för att uppgifter om personliga förhållanden som lämnas till läkare, sjuksköterskor, psykologer och företrädare för socialtjänsten inte förs vidare utan den enskildes samtycke. För kvinnor som utsätts för våld av män i nära relationer uppstår särskilda svårigheter eftersom den som gör kvinnan illa är en person som står henne känslomässigt nära och som hon kanske även har barn tillsammans med. Denna utsatthet kan medföra behov av samhällets stöd och hjälp. Det är då viktigt att samhället kan erbjuda detta.

Hjälpen bör i första hand syfta till att kvinnans skador, såväl fysiska som psykiska, tas om hand samt till att kvinnan skyddas från att utsättas för ytterligare våld. För att våldet mot kvinnan skall upphöra krävs oftast att kvinnan bryter med mannen som slår henne eller att mannen får kvalificerad hjälp. Genom hjälp och stöd från vården och socialtjänsten kan kvinnans självkänsla stärkas så att hon får möjlighet att ta sig ur misshandelsrelationen. Hjälpen och stödet kan också få effekten att hon själv orkar polisanmäla mannen.

Det är dock inte alla kvinnor som, trots hjälp och stöd, kan förmås att förändra sin situation eller att polisanmäla mannen. Detta kan ha känslomässiga eller praktiska orsaker eller vara en kombination av båda. När det gäller oviljan mot att göra en polisanmälan kan detta också ha sitt ursprung i att kvinnan saknar tilltro till rättsväsendet eller helt enkelt inte anser att en polisanmälan kan vara till någon hjälp för henne.

Frågan är då om en utökad möjlighet för personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att anmäla misstankar om brott – när kvinnan själv inte vill ta ett sådant steg – skulle vara av godo. Det har sagts att en polisanmälan av någon annan än kvinnan i en

sådan situation skulle kunna vara ett stöd. Det kan finnas sådana fall. Man kan dock inte bortse från att effekten av polisanmälan kan bli den rakt motsatta. Inskränkningen i kvinnans självbestämmanderätt skulle kunna uppfattas som mycket kränkande. Om det sedan blir så att kvinnans uppgifter under rättsprocessen ifrågasätts eller betvivlas kan det bli en ytterligare belastning för kvinnan.

Det har i tidigare sammanhang framhållits att hälso- och sjukvården kan vara det enda ställe dit en våldsutsatt kvinna kan vända sig utan rädsla för att de uppgifter som lämnas sprids vidare. Mot den bakgrunden är det vår uppfattning att de personer vars professionella hjälp kvinnan är beroende av endast i klara undantagsfall skall få lämna uppgifter om brottsmisstankar vidare till polisen. I dag finns den möjligheten för hälso- och sjukvårds- och socialtjänstpersonalen endast vid de allra grövsta brotten.

För att en polisanmälan skall leda till en fällande dom krävs att brott kan bevisas. I de allra flesta fall förutsätter detta att den som utsatts för brottet redovisar vad som förekommit både i polisutredningen och i den eventuellt följande rättegången. Om den som drabbats av brott inte medverkar vid polisutredningen är det oftast svårt att få bevisningen att räcka till ens ett åtal.

Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att det i dag endast är cirka en fjärdedel av det totala antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor som leder till åtalsbeslut (åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse). I de fall kvinnan är bekant med mannen leder polisanmälan till åtal i något fler fall. År 2000 ledde, i de fall kvinnan var bekant med mannen som utsatte henne för våld och misshandeln skedde inomhus, 27 % av anmälningarna till åtalsbeslut. År 2002 hade denna siffra minskat till 24 %. Fram till och med år 1998 skilde man i statistiken mellan grov misshandel och annan misshandel. När det gällde grov misshandel fattades år 1998 åtalsbeslut i 44 % av fallen när brottet begåtts inomhus av en för kvinnan bekant person.

Av statistiken går det inte att utläsa vem som anmält den brottsliga gärningen till polisen eller vad som föranlett att anmälningen inte lett till något åtalsbeslut. Att det inte är fler anmälningar av icke grova fall av misshandel som leder till åtalsbeslut när gärningsmannen är känd ger dock anledning att ifrågasätta om ett utökat uppgiftslämnande utan kvinnans samtycke från hälso- och sjukvården eller från socialtjänsten till de brottsutredande myndigheterna verkligen skulle medföra en effektivare brottsbekämpning.

Vi ställer oss alltså tveksamma till om en utökning av möjligheten att utan medgivande lämna uppgifter om brott till de brottsutredande myndigheterna skulle ligga i våldsutsatta kvinnors intresse. Liksom man ansett tidigare menar vi att det är att föredra att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens uppgiftslämnande till de brottsbeivrande myndigheterna sker i samförstånd med kvinnan och att kvinnan får stöd att stå fast vid sin anmälan.

När det gäller de allra grövsta brotten har man ansett att intresset av sekretess bör få stå tillbaka till förmån för möjligheten att underrätta de brottsutredande myndigheterna om brottsmisstankar. Detta bör gälla även fortsättningsvis. Vi återkommer nedan till vilka brott som bör räknas till de allra grövsta.

Något om vilka åtgärder som bör vidtas när det finns barn i hemmet

Frågan är om den omständigheten att det finns barn i hemmet bör påverka möjligheterna för hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens personal att polisanmäla brottsmisstankarna. Barn och ungdomar, som inte själva blir slagna men som växer upp i familjer där det förekommer våld, far ofta illa. Det är därför av vikt att barnens situation uppmärksammas när kvinnor misshandlas. Det är emellertid socialnämnden, inte polisen, som svarar för att barnet får det skydd eller stöd som behövs. Någon anledning att utöka möjligheterna för socialtjänsten eller hälso- och sjukvården att lämna uppgifter till polisen om kvinnomisshandel för att förbättra barnens situation ser vi därför inte. Däremot måste det komma till socialnämndens kännedom att barnet kan vara i behov av hjälp för att barnet skall få det skydd eller stöd som behövs.

De undersökningar som företagits av Kommittén mot barnmisshandel tyder på att den anmälningsskyldighet som finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen inte fungerar som lagstiftaren avsett.44Vår förfrågan till landstingen om i vad mån hälso- och sjukvården uppmärksammar barnens situation när kvinnor som misshandlats söker vård visar, som framgått i avsnitt 14.5, på mycket skiftande rutiner. I vissa fall frågar man regelmässigt efter om det finns barn i hemmet och har dessutom en beredskap för att göra en anmälan till socialnämnden, i andra fall görs ingen koppling mellan våldet mot kvinnan och de hemmavarande barnen.

44 SOU 2001:72 s 165

Kommittén mot barnmisshandel ansåg att det inom all hälso- och sjukvård, där man mer frekvent möter vuxna som typiskt sett kan ha svårigheter att klara av sitt föräldraskap, bör finnas rutiner som syftar till att uppmärksamma barnen. Enligt Kommittén mot barnmisshandel bör det inledningsvis klargöras om patienten har barn eller inte, antingen hemmaboende eller umgängesbarn. Situationen kan därefter behöva hanteras olika beroende på främst arten och graden av patientens problem och barnets ålder. De handlingsalternativ som kan övervägas bör framgå av de utarbetade rutinerna. Det kan, enligt kommittén, handla om att i samförstånd med patienten verka för ett sammanträffande med BVC eller socialtjänsten. Någon gång kan dock missförhållandena vara så allvarliga att en omedelbar anmälan till socialnämnden måste ske.

Vi delar den uppfattning Kommittén mot barnmisshandel framfört och menar att barnens situation måste uppmärksammas i större utsträckning i verksamheter där man möter misshandlade kvinnor. I den del av hälso- och sjukvården där man kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för våld måste det finnas fungerande rutiner som innebär att socialtjänsten kontaktas och barnets intressen tillvaratas. Syftet är naturligtvis i första hand att ge stöd och hjälp till barnet. Härigenom skapas emellertid också en möjlighet att initiera ett stöd åt den utsatta kvinnan.

14.7.3. Uppgifter om brottsmisstankar skall få lämnas till de brottsutredande myndigheterna även beträffande försök till brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år

Förslag: Personalen inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten

m.fl. skall få möjlighet att lämna uppgifter till polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, inte bara som i dag när det gäller misstankar om brott för vilka inte är föreskrivit lindrigare straff än fängelse i två år, utan även beträffande misstankar om försök till sådana brott.

Även för de myndigheter där behovet av sekretess har ansetts vara särskilt starkt har intresset av sekretess fått stå tillbaka för intresset av en effektiv brottsbekämpning när det gäller mycket allvarliga brott. Till följd härav får uppgifter lämnas från hälso- och sjuk-

vården och socialtjänsten till polisen när det finns misstanke om brott där det lägsta straffet i straffskalan är fängelse två år.

Utifrån aspekten att det är de allvarligaste brotten som bör föranleda möjlighet till sekretessgenombrott har vi frågat oss om inte även brott med lägst ett års fängelse i straffskalan skulle kunna räknas som tillräckligt allvarliga för att uppgifter om dem skulle få lämnas utan den enskildes samtycke. På så sätt skulle misstankar om t.ex. grov misshandel och rån inkluderas bland brotten som kunde föranleda sekretessgenombrott.

En generell sänkning av lägsta straffet för de brott som bör komma i fråga för sekretessgenombrott till ett års fängelse skulle dock innebära en tämligen stor uppluckring av sekretessen. Det skulle förvisso röra sig om sekretessgenombrott för allvarliga brott men det skulle inte längre vara förbehållet de allra grövsta brotten. Enligt vår uppfattning är det endast vid dessa som intresset av att uppgifter kan lämnas till polis och åklagare väger tyngre än den enskildes intresse av integritet och sekretess. Vi förordar därför inte någon sänkning av det lägsta straff som krävs för att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall få lämna uppgifter om brottsmisstankar till de brottsutredande myndigheterna.

När någon gör sig skyldig till brott med ett lägsta straff om två års fängelse är det fråga om mycket allvarlig brottslighet. De brott som avses är t.ex. mord, dråp, våldtäkt och grovt rån. Redan när försökspunkten till ett sådant brott uppnåtts är det oftast fråga om ett allvarligt brott som inte sällan orsakar svåra skador. I de fall fullbordanspunkten varit nära och brottet kanske avbrutits enbart på grund av tillfälliga omständigheter kan gärningen te sig nästan lika straffvärd som ett fullbordat brott.

I 23 kap. 1 § andra stycket brottsbalken anges att straff för försök bestäms högst till vad som gäller för fullbordat brott och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver.

När tvåårsregeln infördes ansågs det vara angeläget att sekretessen inte var så sträng att den försvårade polisens spanings- och utredningsverksamhet när det gällde den särskilt allvarliga brottsligheten. Vid detta tillfälle diskuterades om möjligheten att lämna uppgifter skulle gälla bara vid misstankar om fullbordade brott eller även vid misstankar om försök till brott. Ett förslag om undantag från sekretessen även för misstankar om försöksbrott hade lämnats i departementspromemorian Ds Ju 1981:17. I undantaget från frågeförbudet i rättegångsbalken angavs emellertid uttryckligen vid denna

tidpunkt att det endast var beträffande brott med ett straffminimum på två års fängelse som uppgifter fick lämnas vid vittnesförhör. Om undantag från sekretessbestämmelserna skulle göras för försöksbrotten skulle detta få till följd att uppgifter fick röjas för polisen och åklagaren under en förundersökning men inte vid vittnesförhör inför domstol. Med hänsyn härtill kom bestämmelsen att omfatta endast fullbordade brott.45 Numera korresponderar undantaget från frågeförbudet och bestämmelsen om sekretessgenombrott vid grova brott. I 36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken anges att det föreligger skyldighet att vittna angående brott som avses i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.

Utgångspunkten har varit att undantag från sekretessen bör göras när det gäller de allvarligaste brotten. Vår uppfattning är att även ett straffbart försök till ett brott som har minst två års fängelse i straffskalan bör räknas till den allvarligaste brottsligheten. Undantaget från sekretess i 14 kap. 2 § femte stycket borde därmed inte bara omfatta misstankar om fullbordade brott utan även misstankar om försök till de brott som avses i bestämmelsen.

Det har emellertid befarats att en ändring av tvåårsregeln till att omfatta även försöksbrotten skulle kunna skapa avgränsningsproblem för dem som skall tillämpa bestämmelsen. Enligt 23 kap. 1 § brottsbalken krävs, för att ett straffbart försök skall föreligga, att gärningsmannen har påbörjat utförandet av brottet och att det antingen förelegat fara för brottets fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter samt att kravet på uppsåt är uppfyllt. En juridisk bedömning i dessa hänseenden är svår att göra även för jurister. Det händer exempelvis att en person som är misstänkt för försök till dråp senare döms för grov misshandel. Redan i dag kan emellertid liknande avgränsningsproblem uppkomma vid tillämpningen av 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Det händer t.ex. inte sällan att en misstanke om mord omrubriceras till grov misshandel och vållande till annans död.

Avgränsningsfrågorna när det gäller möjligheten att lämna uppgifter vid försöksbrott bör inte överdrivas. Begär polisen uppgifter som angår misstankar om ett visst brott som föranleder sekretessgenombrott har personalen ansetts skyldig att till följd av 15 kap. 5 § sekretesslagen lämna ut uppgifterna.46 I de fall det blir aktuellt för en myndighet att ta ställning till om man självmant skall rapportera

45 Prop. 1981/82:186 s. 25 46 Prop. 1983/84:142 s. 38

brottsmisstankar till en brottsutredande myndighet får en bedömning göras i det enskilda fallet. Liksom i andra fall när det är fråga om myndigheters uppgiftslämnande till brottsutredande myndigheter måste det beaktas hur svårt brottet är och hur starka misstankarna är.

När det gäller att avgöra om ett försöksbrott föreligger kan det knappast bli fråga om någon strikt juridisk bedömning. De fall där det skulle bli aktuellt att lämna uppgifter till polisen om försöksbrott torde främst vara vid våldsbrott. Har någon svävat i livsfara på grund av det våld han eller hon utsatts för eller har våldet i sig varit livsfarligt, bör uppgift kunna lämnas såvitt angår misstanke om försök till mord eller försök till dråp. Att gärningen senare bedöms som exempelvis grov misshandel kan inte anses innebära att det varit fel att lämna uppgifterna. Är det tveksamt om vissa uppgifter verkligen får lämnas ut, kan det vara lämpligt att myndigheten kontaktar polis eller åklagare för att få råd och upplysningar. En sådan förfrågan bör kunna ske utan att uppgifter för vilka sekretess gäller behöver röjas.

Vår uppfattning är således att det inte finns någon anledning att göra någon skillnad mellan misstankar om fullbordade brott för vilka lägsta straffet är fängelse i två år och försök till sådana brott, när det gäller möjligheten att lämna uppgifter om brottsmisstankar till polisen. Vi föreslår därför att ett tillägg görs till bestämmelsen i nuvarande 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen så att det blir möjligt för hälso- och sjukvårdspersonalen och socialtjänstpersonalen att lämna uppgifter till de brottsutredande myndigheterna, inte bara beträffande misstankar om brott som föranleder ett lägsta fängelsestraff om två år, utan även vid försök till sådana brott.

Genom en sådan ändring kommer inte bara hälso- och sjukvården och socialtjänsten att få en utvidgad möjlighet att lämna uppgifter till polis- och åklagarmyndigheten. Detta kommer också att gälla för Barnombudsmannen, Riksbankens kassarörelse m.fl. Liksom i dag kommer undantaget från sekretess dock främst att få betydelse för hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Genom hänvisningen i 36 kap. 5 § fjärde stycket 1 till bestämmelsen kommer undantaget från frågeförbudet även att omfatta misstankar om försök till brott med lägst två års fängelse i straffskalan.

14.7.4. Misstankar om könsstympning av underårig skall få lämnas till polis- och åklagarmyndighet oavsett brottets svårhetsgrad

Förslag: Oavsett brottets svårhetsgrad skall sekretess inte hindra

att misstankar om könsstympning av underårig lämnas från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen till polis- och åklagarmyndighet.

När det gäller brottet könsstympning är straffet för normalbrottet fängelse i högst fyra år och för det grova brottet fängelse lägst två och högst tio år. Vi har ovan förslagit att även misstankar om försök till brott med lägst två års fängelse i straffskalan kan leda till sekretessgenombrott. Detta innebär att personalen inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten inte bara får anmäla misstankar om grov könsstympning till polis- eller åklagarmyndighet utan även misstankar om försök till sådant brott.

När det gäller brott som riktas mot en underårig kan polisanmälan göras utan hinder av sekretess av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen när det gäller brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken. När det gäller könsstympning av normalgraden som riktas mot underåriga finns det ingen uttrycklig möjlighet att lämna uppgifter. Om en sådan möjlighet ändå finns med tanke på att rekvisiten för misshandel är uppfyllda när könsstympning föreligger har ansetts oklart.47

Könsstympning utförs i varierande ålder beroende på varifrån kvinnan kommer. I vissa länder utförs stympningen redan när flickorna är nyfödda, i andra länder i 6–14 års åldern, vilket tycks vara det vanligaste. I åter andra länder sker stympningen strax före första förlossningen.48 Alla former av könsstympning innebär ett bestående lidande för den stympade kvinnans del. Ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och psykiska skador. Sjukligheten är stor och dödlighet förekommer.49 Könsstympning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det är ett angrepp på såväl den kroppsliga integriteten som rätten till hälsa.50

Det är viktigt att misstänkta fall av könsstympning mot underåriga kommer till polis och åklagares kännedom och resulterar i en

47 Jfr JO beslut 2002-02-15, dnr 3235-2001 48Prop. 1997/98:55 s. 9749 A. prop. s. 98 50 Riksdagens frågor för skriftliga svar, svar på fråga 2001/02:19

domstolsprövning. De sekretesshinder som kan finnas mot att lämna polisen uppgifter bör därför undanröjas. Detta sker enklast genom ett tillägg till bestämmelsen om undantag från sekretess som finns i den nuvarande 14 kap. 2 § femte stycket när det är fråga om vissa brottbalksbrott mot underårig. På så sätt kommer sekretess inte att hindra att misstankar om brott mot underårig enligt lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor lämnas från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen till polis- och åklagarmyndighet. Vi föreslår ett sådant tillägg. Härigenom kommer uppgifter om misstankar om könsstympning, när det gäller underåriga, att kunna lämnas oavsett om det gäller brott av normalgraden eller grova brott och oavsett om det gäller fullbordade brott eller försök, förberedelse eller stämpling till brott.

I detta sammanhang bör erinras om bestämmelserna om underlåtenhet att avslöja brott som är å färde enligt 23 kap. 6 § brottsbalken. Oavsett om det gäller underåriga eller vuxna och oavsett om det gäller grova brott eller brott av normalgraden föreligger en skyldighet att avslöja brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor som är å färde. Detta innebär att om det finns allvarliga misstankar om att brott mot lagen skall begås kan personalen inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten vara skyldig att anmäla detta för polisen.51

När det gäller enskild verksamhet innebär tystnadsplikten att den anställde inte obehörigen får röja vad han eller hon fått veta i verksamheten om enskildas personliga förhållanden. Vid tolkningen av vad som skall anses som obehörigt har det ansetts naturligt att söka ledning i sekretesslagens bestämmelser. I samma utsträckning som myndigheter får utbyta uppgifter med stöd av sekretesslagen bör uppgifter få lämnas från enskild verksamhet till en myndighet utan att uppgiftslämnandet anses som ett otillbörligt röjande. Uppgifter om misstankar om könsstympning när det gäller underåriga skall därmed kunna lämnas till polisen från enskild verksamhet utan att brott mot tystnadsplikten kommer i fråga.

Vittnesplikt skall råda för uppgifter om könsstympning av underårig. Den föreslagna bestämmelsen bör därmed omfattas av undantagen från frågeförbudet i 36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken.

51 Jfr prop. 1981/82:186 s. 92

15. Samarbetet mot ungdomsbrott

15.1. Inledning

En särskild fråga i vårt uppdrag gäller polisens och andra myndigheters, främst socialnämndernas, samarbete mot ungdomsbrott. I våra direktiv sägs att ett väl fungerande samarbete, särskilt mellan socialtjänst och polis, kan gagna såväl samhället som helhet som den enskilde. En ökad möjlighet att lämna uppgifter från socialtjänsten till polisen skulle medföra att dessa myndigheter bättre och gemensamt kunde verka för att t.ex. ungdomar som är i farozonen får stöd och hjälp och på så sätt förhindra att de begår brott.

Vidare sägs i direktiven vår uppgift vara att ta reda på vilka uppgifter polisen behöver från socialtjänsten och andra myndigheter för att kunna förebygga ungdomsbrott samt att redogöra för i vilken utsträckning de önskade uppgifterna kan lämnas inom ramen för nuvarande bestämmelser. Vi skall också väga nyttan av att öka möjligheterna för polisen att ta del av uppgifter mot den skada som ett ökat uppgiftsutbyte kan få för socialtjänstens klientsamarbete och för kontakten mellan myndigheter och enskilda i stort. Avsikten är att resultatet av detta arbete skall klarlägga nu nämnda frågeställningar och eventuellt mynna ut i ett förslag om lättnad i socialtjänstsekretessen eller andra sekretessbestämmelser.

15.2. Allmänt om det brottsförebyggande arbetet

Polisens uppgift är att förebygga, beivra och bekämpa brott.1 Att polisens verksamhet har stor betydelse för det brottsförebyggande arbetet är därför självklart. Efter sekretesslagens tillkomst har arbetet med att försöka förebygga ungdomsbrott emellertid kommit att omfatta även andra verksamheter än enbart de som har till

1 2 § polislagen (1984:387)

uppgift att bekämpa brottslighet. I detta arbete försöker man förebygga och förhindra brott och utbyta information på ett så tidigt stadium som möjligt, ofta innan det finns någon konkret brottsmisstanke. Eftersom sekretessregleringen utgår från mer traditionella metoder för brottsbekämpning kan det finnas onödiga hinder i det brottsförebyggande arbetet mellan olika myndigheter.

Med brottsförebyggande verksamhet i egentlig mening avses i polislagen sådan verksamhet som är riktad till personer vilka inte är föremål för rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Det gäller t.ex. skolundervisning i lag och rätt och den ungdomsverksamhet i övrigt som polisen bedriver liksom den brottsförebyggande informationen och kontaktverksamheten som syftar till att ge information till allmänheten om brottsrisker och om åtgärder som kan vidtas för att öka det egna skyddet mot brott.2 Brottsförebyggande arbete i en mer allmän bemärkelse kan sägas vara sådana aktiviteter som minskar benägenheten att begå brott eller försvårar genomförandet av brottsliga handlingar. Definitionsmässigt kan därmed många olika slags åtgärder och insatser betecknas som brottsförebyggande arbete.3

Beträffande socialnämnden betonas i 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) bland annat socialtjänstens ansvar för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd eller stöd som det behöver. Socialnämnden har i vid mening ett brottsförebyggande ansvar för barn och ungdomar.

Syftet med utbildningen i skolan för barn och ungdom är dels att ge eleverna kunskaper och färdigheter, dels att i samarbete med hemmen främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor.4 Även skolan har i vid bemärkelse brottsförebyggande uppgifter. I mer specifik betydelse har skolan brottsförebyggande uppgifter när det gäller brott som är hänförliga till rasism och mobbning. Skolan skall nämligen aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Det är sagt att skolan bör aktivt samarbeta med exempelvis polis och socialtjänst i syfte att göra klart att samhällets övriga lagar och regelsystem gäller också i skolan.5

Beträffande allmänt förebyggande åtgärder bland barn och ungdom gäller ett cirkulär (1970:513) till socialstyrelsen m.fl. myndig-

2Prop. 1983/84:111 s. 553 Jfr Ds 1992:93 Lokalt brottsförebyggande arbete m.m. 41 kap. 2 § skollagen (1985:1100)5Prop. 1992/93:220

heter om intensifierat samarbete mellan socialnämnd, skola och polis. Enligt cirkuläret bör det för planering och samordning av samhällets resurser för att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka brottslighet och annan missanpassning bland barn och ungdom i kommunerna finnas ett organ för samarbete mellan framför allt socialnämnd, skola och polis. Till samarbetet kan knytas även företrädare för andra myndigheter och organisationer som berörs av verksamheten. Initiativet till att samarbetsorgan bildas bör i första hand tas av socialnämnderna. Länsstyrelserna bör också verka för att samarbetsorgan bildas. Samarbetsorganet bör varje år senast den 31 mars lämna berättelse om sin verksamhet till länsstyrelsen.

Vid flera tillfällen har det påpekats att 1970 års cirkulär bör upphävas. Så skedde bl.a. i Socialstyrelsens yttrande till Justitiedepartementet över betänkandet Handläggning av ungdomsmål – en utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform (SOU 1999:108). Något beslut om att upphäva cirkuläret har dock inte fattats.

För att förstärka och utveckla det brottsförebyggande arbetet presenterade regeringen år 1996 Allas vårt ansvar – ett nationellt brottsförebyggande program (Ds 1996:59). Programmet skulle ses som början till ett brett upplagt arbete för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete inom alla samhällssektorer. Utgångspunkterna för regeringens arbete var att det samhällsproblem som brottsligheten utgör måste angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats, att brottslighetens orsaker måste angripas lokalt där problemen finns samt att det krävs medborgerliga initiativ och ett brett engagemang från allmänhetens sida för att det förebyggande arbetet skall ge resultat.

Regeringen bemyndigade den 10 juni 1996 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att verka för genomförandet av intentionerna i det nationella brottsförebyggande programmet. Kommittén antog namnet Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA). Huvuduppgifterna bestod i att inspirera, stödja och följa det brottsförebyggande arbetet, främst på lokal nivå. KBA har redogjort för sitt arbete i betänkandet Brottsförebyggande arbete i landets kommuner.6 Även i en skrivelse från regeringen redovisas utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet sedan det nationellt brottsförebyggande programmet beslutades.7Skrivelsen tar bl.a. upp det arbete som bedrivs av lokala brotts-

6SOU 1999:617 Skr. 2000/01:62

förebyggande råd samt socialtjänstens, skolans, polisens och kriminalvårdens insatser. Skrivelsen har behandlats i utskottet.8

Sammanfattningsvis framgår det av SOU 1999:61 och skr. 2000/01:62 att sedan det nationellt brottsförebyggande programmet presenterades har allt fler kommuner valt att bygga upp organisationer för brottsförebyggande arbete. Kretsen av aktörer har utvidgats och arbetet inriktats mot ett bredare spektrum av åtgärder. År 1999 fanns det 120 brottsförebyggande organisationer i landet. Vid sidan av polisen och kommunen ingår i de lokala organisationerna vanligtvis företrädare för bostadsföretag, försäkringsbolag, köpmannaföreningar och företagare. Brottsofferjouren och hälso- och sjukvården finns ofta också med, liksom kyrkan.

Sedan den 1 januari 1999 har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) övertagit de arbetsuppgifter som KBA tidigare hade. Av BRÅ:s årsredovisning för år 2002 framgår att BRÅ har uppgifter om 240 lokala brottsförebyggande råd eller liknande organ.

En del av arbetet i de brottsförebyggande organisationerna riktar sig särskilt mot ungdomsbrott. Arbetet i dessa organisationer sker dock främst på en allmän nivå utan att det behövs något utbyte av uppgifter kring enskilda individer. Frågan om utbyte av individrelaterade uppgifter uppkommer framför allt i samarbetet mellan myndigheter som polis, skola och socialtjänst. Samarbetet mellan polis och socialtjänst för att förhindra ungdomsbrott har undersökts vid tidigare tillfällen. I avsnitt 15.6 finns en redogörelse av resultaten av dessa undersökningar och ett tidigare förslag till ett utökat uppgiftslämnande mellan socialtjänst och polis.

15.3. Möjligheterna i dag att lämna uppgifter mellan polis, socialtjänst och skola

15.3.1. Sekretessen hos polisen

Bestämmelser om sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden på polisens område finns bl.a. i 9 kap. 17 § sekretesslagen.

Sekretessen för uppgift om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden gäller ett antal myndigheters olika verksamheter som har anknytning till brottsutredningar av olika slag. Sålunda gäller sekretess bl.a. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (punkt 1), i angelägenhet som avser användning av

8 Bet. 2000/01:JuU10

tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott (punkt 2), i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (punkt 4), i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen eller som annars behandlas där med stöd av samma lag (punkt 6) samt i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 § sekretesslagen (punkt 9). Sedan den 1 april 1999 begränsas sekretessen enligt lagrummet genom ett omvänt skaderekvisit i stället för som tidigare genom ett rakt, dvs. presumtionen är numera för sekretess. Ändringen infördes i samband med att genomgripande förändringar genomfördes såvitt gäller regleringen av polisregister. Avsikten med ändringen var att – mot bakgrund av den ökade möjligheten att behandla uppgifter i bl.a. förundersökningar automatiserat – förstärka integritetsskyddet för den enskilde.9

15.3.2. Sekretessen hos socialtjänsten

Sekretessen inom socialtjänsten regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen och gäller för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Skaderekvisitet är således omvänt och presumtionen är för sekretess.

15.3.3. Sekretessen hos skolan

Sekretessen för skolan regleras i 7 kap. 9 § sekretesslagen. För uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator gäller sekretess med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess. På skolans område gäller sekretess dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier. Denna sekretess gäller för förskollärare, lärare, fritidspedagoger och annan personal (med undantag av kuratorer, psykologer

9Prop. 1997/98:97 s. 70 f.

och skolhälsovård) och avgränsas med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för offentlighet.

Skolläkares och skolsköterskas sekretess regleras i 7 kap. 1 § sekretesslagen och sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är här för sekretess.

Sekretessen för förskoleverksamheten regleras i 7 kap. 38 § sekretesslagen och avgränsas med ett omvänt skaderekvisit.

15.4. Undantag från sekretessen

I 14 kap. sekretesslagen och i 1 kap. 5 § sekretesslagen finns bestämmelser om undantag från sekretessen. Dessa bestämmelser har tidigare redovisats i korthet i avsnitt 11.1.4. Några bestämmelser som direkt gör undantag för sekretessen vid det brottsförebyggande arbetet finns inte. Följande bestämmelser kan dock i detta sammanhang ha ett särskilt intresse.

Enligt 14 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen hindrar sekretess inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myndighet om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428).

I 14 kap. 2 § fjärde stycket anges att sekretess inte hindrar att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. I femte stycket anges de fall där fjärde stycket inte är tillämpligt. Häribland återfinns uppgifter som omfattas av bl.a. socialtjänstsekretessen och hälso- och sjukvårdssekretessen. I dessa fall gäller att uppgift som angår misstanke om brott får lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet endast om inte lindrigare straff än fängelse två år är föreskrivet för brottet. Sekretessen inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården hindrar dock inte, enligt samma stycke, att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Angående möjligheten att polisanmäla misstankar om brott får således lärare och andra skolfunktionärer lämna uppgifter om brott som kan föranleda annan påföljd än böter medan socialtjänsten och skolhälsovården endast får lämna uppgifter om grova brott som har

ett straffminimum om två år och om vissa brott mot den som är under 18 år.

Enligt 14 kap. 3 § sekretesslagen hindrar sekretesslagen inte myndigheterna från att utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut måste ges företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Detta uttrycks som så att det skall vara uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Även här har vissa områden undantagits från tillämpningen, t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Såväl polisen, som lärare och andra skolfunktionärer kan emellertid tillämpa bestämmelsen.

Enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen gäller sekretess till skydd för enskild inte i förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom. Detta innebär att uppgiftsutbyte mellan myndigheter alltid kan ske efter samtycke av den enskilde. När sekretessen gäller till skydd för en underårig är frågan vem som förfogar över sekretessen. När det gäller mindre barn eller förståndsmässigt handikappade barn, vilka inte är kapabla att avge något rättsligt bindande samtycke tillkommer befogenheten att disponera över sekretesskyddet vårdnadshavaren. Har den underårige däremot nått en sådan ålder och grad av utveckling att han själv kan ta ställning till sekretessfrågan skall i princip samtycke lämnas av både vårdnadshavaren och barnet. Handlar det om ungdomar som kommit upp i tonåren torde dock vederbörandes eget samtycke många gånger vara tillräckligt.10

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas om detta är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Enligt förarbetena skall bestämmelsen tillämpas restriktivt. Sekretessen får efterges bara om det är en nödvändig förutsättning för att en myndighet skall kunna fullgöra ett åliggande. Sekretessen får inte eftersättas enbart för att myndighetens arbete skall bli mer effektivt.11 Med stöd av 1 kap. 5 § kan en myndighet anmäla brott mot den egna verksamheten.

10Prop. 1979/80:2 Del A s. 330, Bohlin, Alf, Offentlighetsprincipen 2001 s. 210 11 A. prop. s. 465 och 494

15.5. Några bestämmelser om uppgiftsskyldighet

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretessen inte att uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. Det finns åtskilliga bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet. När det gäller samarbetet mellan polis – åklagare och socialtjänst är det framför allt följande bestämmelser som är av betydelse.

I 12 kap. 10 § andra stycket socialtjänstlagen föreskrivs att socialtjänsten utan hinder av sekretess bl.a. skall lämna ut uppgift om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet.

I 14 kap. 1 § socialtjänstlagen anges att myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra angivna myndigheter, bl.a. inom socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. I fjärde stycket i samma paragraf anges att bl.a. nämnda myndigheter också är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd.

I fråga om den som är misstänkt för att ha begått brott innan han fyllt 18 år skall åklagaren innan han fattar beslut i åtalsfrågan enligt lagen (1964:167) om unga lagöverträdare i vissa fall inhämta yttrande från socialnämnden. Nämndens yttrande skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder nämnden tidigare har vidtagit beträffande den unge samt en plan för de åtgärder som nämnden skall vidta. Yttrandet skall om åklagaren begär det eller nämnden anser det nödvändigt även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt.

För polisväsendets del gäller allmänt den i 3 § polislagen (1984:387) intagna skyldigheten att samarbeta med åklagarmyndigheterna och med andra myndigheter vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Denna föreskrift anses dock inte i sig vara tillräckligt preciserad för att kunna hänföras till en uppgiftsskyldighet i enlighet med 14 kap. 1 § sekretesslagen.

15.6. Tidigare undersökningar och förslag

15.6.1. BRÅ:s rapport den 2 juni 1990 om utvärdering av ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, m.m.

Med anledning av att vissa ändringar gjorts i lagstiftningen om unga lagöverträdare fick Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i juni 1988 regeringens uppdrag att utvärdera dessa ändringar och den försöksverksamhet med snabbare brottsutredningar som hade genomförts.

Angående de frågor som nu är aktuella konstaterade BRÅ att det förekom samarbetsproblem mellan framför allt polis och socialtjänst. BRÅ drog slutsatsen att en bidragande orsak till dessa problem var ”den bristande ömsesidigheten i utbytet av uppgifter”. Detta kom till uttryck i att medan polisen hade en omfattande skyldighet att lämna uppgifter till socialtjänsten fanns det knappast någon skyldighet alls för socialtjänsten att lämna uppgifter till polisen.

Undersökningen visade på en stor variation mellan olika kommuner. På vissa ställen tillämpades sekretesslagens regler mycket strängt medan det i andra kommuner förekom ett närmare samarbete mellan myndigheterna. I de senare fallen upplevde man inte att det fanns några större problem. BRÅ ifrågasatte om en och samma lagstiftning rimligen kan tillåta en sådan tolkningsrikedom. De stora olikheterna på det lokala planet talade för att det fanns ett starkt behov av en översyn av lagen för att göra den lättare att tillämpa.

15.6.2. Ungdomsbrottskommittén m.m.

Ungdomsbrottskommittén tillsattes i juni 1990 och hade i uppdrag att utvärdera de regler som gällde för unga lagöverträdare. 12 En av huvuduppgifterna var att se över ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och rättsväsende och att ta ställning till om samordningen mellan de berörda myndigheterna kunde förbättras. I det sammanhanget framhölls det lokala brottsförebyggande arbete som bl.a. bedrevs i samarbete mellan polis och socialtjänst. Kommittén skulle därför undersöka förutsättningarna för det samarbetet och se om förutsättningarna för utbyte av uppgifter var ändamålsenligt utformade.

12Dir 1990:53

Inom ramen för sitt arbete genomförde kommittén flera enkätundersökningar, vilka redovisades i kommitténs betänkande Reaktion mot ungdomsbrott.13 I en av undersökningarna vände man sig till handläggare av ungdomsärenden vid tio socialförvaltningar. Av de 59 svar som inkom i denna undersökning svarade 12 ja på frågan om det förekom problem i förhållandet mellan socialtjänst och polis som hänförde sig till sekretesslagen.

Problemen sades uppstå i det brottsförebyggande arbetet (9 svar), vid förfrågningar angående socialtjänstens åtgärder för den unge (6 svar) och under utredningen av brott (4 svar). Av de 12 handläggare som svarade att det förekom sekretessproblem mellan socialtjänst och polis var det endast 5 som besvarade följdfrågan om vad de ansåg vara orsaken till problemen. I dessa fall ansågs problemen bero på dålig kunskap om och bristande respekt för varandras kompetensområde, olika synsätt på ungdomsproblemen, och ett alltför nära samarbete mellan socialtjänst och kvarterspolis. Problemet i sistnämnda fall var att socialsekreterare ibland frestades att lämna ut för mycket uppgifter i de enskilda ärendena.

Kommittén gjorde också en mindre undersökning av polisens syn på samarbetet med socialtjänsten. Sammanlagt kom det in 27 svar från 14 polismyndigheter. På frågan om det förekom sekretessproblem i samarbetet mellan polis och socialtjänst svarade 13 ja, 13 nej och 1 både ja och nej. Det rådde nästan total enighet om att det var sekretesslagstiftningen som vållade problemen.

Det var 5 svarande som ansåg att socialtjänstens sekretess i många fall faktiskt förbjöd socialtjänsten att lämna uppgifter till polisen. Dessa sade sig ha förståelse för att informationsutbytet ibland måste bli ensidigt. Övriga som svarade tyckte att socialtjänsten ofta tillämpade lagen snävt och kompromisslöst, vilket ledde till att polisen aldrig fick några uppgifter i retur. I 4 svar angavs dessutom som orsak att det fanns en motvilja från socialtjänstens sida att samarbeta med polisen.

På frågan vilka uppgifter man skulle behöva få från socialtjänsten svarade 14 ”adressuppgifter”, dvs. besked om var den unge vistas både under pågående utredning och efter eventuella flyttningar men också rutinmässiga upplysningar om nya adresser i samband med placeringar och omplaceringar genom socialtjänstens försorg. I 7 svar önskade man få tillgång till alla uppgifter socialtjänsten förfogade över beträffande ungdomar som begått brott och befann

13SOU 1993:35 s. 244 ff.

sig i riskzonen: vistelseplats, umgänge, familjesituation, skola, anställning, omhändertagande m.m. Andra uppgifter som önskades var upplysningar om nyinflyttade ungdomar med problem, om medgärningsmän, om brott begångna i andra polisdistrikt, om unga med asocialt umgänge, om missbruk, om skolproblem, om övervakare/kontaktman och om socialtjänstens behandlingsplanering. De uppgifter som polisen ville ha tillgång till var i merparten av svaren individanknutna. Några svar angav dock behov av uppgifter med allmän och förebyggande inriktning, såsom förekomsten av problem vid skolor och fritidsgårdar med begynnande gängbildning.

Ungdomsbrottskommitténs slutsats av enkätundersökningen sammantaget med BRÅ:s utvärdering var att det inte på något sätt rådde enighet om att det var sekretesslagen som var problemet vid samverkan mellan myndigheterna. Det sades i och för sig inte vara möjligt att bortse från att sekretesslagen i en del situationer kan vara ett problem i samarbetet mellan myndigheter. Sekretesslagen ansågs emellertid ha som syfte att upprätthålla den enskildes förtroende för myndigheternas verksamhet. Myndigheternas behov av att kunna byta information skulle därför vägas mot de intressen som sekretessen har att värna. Kommittén ansåg att frågan om polisens samarbete med socialtjänsten innefattade så pass svåra och omfattande överväganden att en allmän översyn borde göras utifrån de berörda utgångspunkterna.

15.6.3. Undersökningar redovisade i Ju 1994:E

Under arbetet med departementspromemorian Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott togs angående frågan om informationsutbyte kontakter med Rikspolisstyrelsen (RPS), Riksåklagaren, Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen.14 RPS skickade ut en enkät till samtliga länspolismästare för att skaffa ett underlag för sina ståndpunkter. En annan enkät skickades, med hjälp av Socialstyrelsen, till några socialförvaltningar.

Från RPS:s sida hävdades att det fanns ett behov av en översyn av sekretessreglerna så att möjligheterna att lämna uppgifter mellan myndigheterna – också om enskilda personer – ökade. På så vis skulle verksamheten i de olika samarbetsorganen och i närpolisorganisationen underlättas.

14 Ju 1994:E

Den av RPS utsända enkäten, som innefattade en begäran om myndigheternas uppfattning och eventuella synpunkter på sekretessreglerna och dessas tillämpning, besvarades av länspolismästarna i tjugo av tjugofyra län. Av svaren framgick att 80 % ansåg att samarbetet med andra myndigheter försvåras av sekretesslagstiftningen, medan de övriga ansåg att de problem som förekom berodde på bristande kunskap om hur sekretesslagen skall tillämpas.

Från åklagarhåll upplevdes inga problem med att få tillgång till nödvändiga uppgifter från socialtjänsten men det bekräftades att sådana problem kunde förekomma för polisens del. Även åklagarna upplevde emellertid tillämpningsproblem med sekretesslagen och menade att det borde göras lättnader i sekretessen så att uppgifter kan utbytas i större omfattning mellan olika tjänstemän, särskilt när det gäller en person där det finns en risk att han eller hon skall begå brott.

Även Socialstyrelsen pekade på svårigheter i tillämpningen av sekretessreglerna i de lokala samverkansgrupperna. Det sades förekomma att uppgifter om enskilda lämnas ut efter en ”slarvig tillämpning” av 1 kap. 5 § sekretesslagen eller i strid mot sekretesslagen. Socialstyrelsen delade uppfattningen att det fanns ett visst behov av förändringar i sekretessregleringen, i vart fall så att det skulle bli möjligt att hjälpa en ung person som håller på att ”göra en raketsnabb brottskarriär”.

Av de svar som lämnades från vissa utvalda socialförvaltningar framgick att flertalet av dessa ansåg att sekretessen var ett hinder mot att uppgifter om enskilda lämnades ut och att samtycke därför fordrades för att uppgifter skulle kunna lämnas. I ett par fall uppgavs det dock att man kunde tänka sig att lämna ut hemliga uppgifter, nämligen om resultatet av uppgiftslämnandet kom att gagna de unga. Några uppgav att information ibland lämnas i strid mot sekretessbestämmelserna i avsikt att underlätta samarbetet. Genomgående visade svaren dock att handläggarna försökte få till stånd medgivanden från enskilda att lämna ut uppgifter till andra myndigheter. Tillämpningen av sekretessbestämmelserna tycktes inte vålla några avsevärda problem för socialförvaltningarna i de kommuner som omfattades av enkäten. Att de sekretessbestämmelser som gäller för socialtjänsten har en återhållande effekt på samarbetet ansågs dock framgå av svaren.

15.6.4. Tidigare förslag som gällt det brottsförebyggande arbetet beträffande ungdomar

I den nyss nämnda departementspromemorian Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott15 konstaterades att de problem som förekommer vid myndigheternas brottsförebyggande arbete beträffande ungdomar främst uppstår i det vardagliga samarbetet mellan i första hand polisen och socialtjänsten. Även i de lokala samarbetsorganen som arbetar brottsförebyggande sades problemen kunna uppkomma när enskilda ärenden tas upp.

I promemorian ansågs det vara rimligt att polisen i brottsförebyggande syfte kan få del av uppgifter om den unges personliga förhållanden bl.a. adresser, familjeförhållande, kamratkrets, missbruk samt planerade och gjorda insatser från socialtjänstens sida och uppgifter om den unges familj. Däremot ansågs det inte att uppgifter om begångna brott skulle kunna lämnas ut. För att uppnå ett utökat uppgiftsutbyte föreslogs ett undantag från sekretessen enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen i 14 kap. 2 § sekretesslagen. I förslaget angavs att sekretessen inte skulle hindra att uppgift om enskild, som inte fyllt 18 år, eller närstående till denne fick lämnas från myndighet inom socialtjänsten till polismyndighet, om det fanns en påtaglig risk att den unge skulle begå brott och uppgiften kunde antas bidra till att förhindra brott.

Enligt motiven ansågs det kunna finnas anledning att befara att den unge skulle begå brott när denne tidigare begått brott. Bedömningen sades också kunna grunda sig på att den unge t.ex. vistades i en miljö där risken för att han skulle bli indragen i brottslig verksamhet var stor. Det underströks att misstankar om begångna brott även fortsättningsvis endast skulle kunna lämnas ut med stöd av 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.

I mer allmänna ordalag skulle dock uppgifter om begångna brott också kunna lämnas ut. Uppgifterna fick dock inte vara så konkreta att de kunde kopplas ihop med ett visst brott som den unge misstänktes ha begått. Den föreslagna lättnaden i sekretessen avsåg inte några andra myndigheter än polisen. Att det ökade utrymmet för socialtjänsten att lämna uppgifter blev snävt sades vara avsiktligt för att inte äventyra den enskildes förtroende för socialtjänsten.

I promemorian anfördes att även om ändringen var snäv, skulle den i inte oväsentlig mån underlätta samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. Den skulle dessutom ”legalisera” en del av det upp-

15 JU 1994:E

giftslämnande som uppenbarligen sker i strid mot sekretesslagen och som troligen bedöms som nödvändigt av de handläggare som berörs. Man antog vidare att samarbetsklimatet mellan polis och socialtjänst skulle förbättras i och med att de fick en mer likartad sekretess när det gällde ungdomsarbetet.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet.16 Samtliga remissinstanser utom tre (Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse och Lunds universitets juridiska fakultetsstyrelse) tillstyrkte förslaget.

Den kritik som riktades mot förslaget var främst att gränsen mellan det brottsförebyggande och brottsbeivrande arbetet var svår att upprätthålla, att det inte av promemorian framgick på vilket sätt som polisens brottsförebyggande arbete skulle underlättas med kunskap om angivna uppgifter samt att det fanns en risk för att ungdomars förtroende för socialtjänsten skulle urholkas genom lagförslaget. Enligt Statens Institutionsstyrelse fanns det många tecken som tydde på att socialtjänsten, bl.a. av ekonomiska skäl, inte prioriterade förebyggande och uppsökande arbete bland barn och ungdomar. Institutionsstyrelsen underströk därför att socialtjänsten har ansvar för dessa uppgifter och att uppgifterna varken kan eller skall övertas av polisen.

15.7. Våra undersökningar

Som ett led i kartläggningsarbetet har även vår kommitté utfört en enkätundersökning rörande samverkan mot ungdomsbrott. Frågorna i enkäten framgår av bilaga 5. Vi har också genomfört ett antal intervjuer med enskilda poliser och socialtjänstarbetare angående deras syn på samarbetet mot ungdomsbrott mellan polis och socialtjänst. Härutöver har vi studerat ett organiserat brottsförebyggande samarbete mellan socialtjänsten, skolan och polisen i Danmark (SSP).

16 Dnr Ju 94/4575

15.7.1. Enkätundersökningen

Inledning

Vår enkät riktade sig till 21 polismyndigheter, 21 sociala myndigheter och till 20 skolor. Det inkom svar från 20 av polismyndigheterna. Några av dessa lämnade flera svar. Från de sociala myndigheterna inkom 19 svar. En myndighet lämnade två svar. Från skolorna inkom totalt 8 svar.

Samverkansformerna

Av enkätundersökningen framgår att det förekommer ett etablerat samarbete mot ungdomsbrottslighet på såväl myndighets- som på handläggarnivå. Utgångspunkten för samverkan på myndighetsnivå är i många fall de lokala brottsförebyggande råd som under senare år har etablerats i många kommuner. I dessa deltar framför allt företrädare för polis, skola och socialtjänst. Ofta finns även representanter för sjukvården, kriminalvården, åklagarmyndigheten och kyrkan med. På många ställen, särskilt på mindre orter, medverkar inte sällan också företrädare för idrottsföreningar, lokala näringsidkare och fackföreningar. Det finns också särskild samverkan i brottsförebyggande syfte mellan polis, socialtjänst och skola.

Förutom detta mer formaliserade samarbete sker en omfattande samverkan av ett mer informellt slag på handläggarnivå.

Informationsutbytet

Medan de olika samverkansgrupperna huvudsakligen utbyter allmän information är de uppgifter som utväxlas mellan handläggare i större utsträckning relaterade till individer. Någon gång kan det dock hända att även samverkansgrupperna kommer in på individrelaterade ärenden. Det finns en tendens att polisen i högre grad än socialtjänsten har uppfattningen att ett meningsfullt samarbete förutsätter en inriktning på individer och utbyte av upplysningar om enskilda.

Inom socialtjänsten tycks man anse att samverkan kan nå långt med enbart ett utbyte av information av mer allmän karaktär. Som exempel på detta har nämnts bl.a. redogörelser för förekommande gängbildningar eller informationskampanjer om alkohol, narkotika

och andra liknande ”faror”. När det är fråga om att utbyta uppgifter om enskilda individer bör samtycke enligt socialtjänsten inhämtas från den som berörs av uppgifterna.

Skolan har fäst särskilt avseende vid att samverkan skall vara av allmän karaktär. I huvudsak är det fråga om informations- och utbildningsinsatser. Man har inte ansett att det finns något särskilt starkt behov av att i större utsträckning än för närvarande kunna lämna ut uppgifter om individer till polisen och/eller socialtjänsten.

För- och nackdelar med att samverka med andra myndigheter

Enkätsvaren ger intryck av att man inom polisen över lag är mer positiv till samverkan än vad som är fallet inom socialtjänsten. Polisen ser oftast bara fördelar med samverkan medan socialtjänsten i och för sig instämmer i många av dessa men också pekar på en rad nackdelar eller följder av samverkan som inte alltid är önskvärda ur socialtjänstens perspektiv. För skolans vidkommande upplevs det som positivt och viktigt att ha kontakt med andra myndigheter och verksamheter. Det anges inga särskilda för- eller nackdelar med detta.

Fördelarna med att samverka kan sammanfattas i följande punkter: – Samverkan ger en bättre och bredare helhetssyn eftersom varje

verksamhet bidrar med sina erfarenheter. Den ger också större förståelse för arbetet inom andra verksamheter och de olika uppgifter som de har att fullgöra. På så vis är samverkan ett medel för att undvika missförstånd. – Det är nödvändigt att samarbeta för att gemensamma mål skall

kunna uppnås. – Samverkan skapar bättre kommunikationsvägar och därmed en

effektivare verksamhet. Handläggningstiderna förkortas samtidigt som resursanvändningen blir bättre. Informella kontakter upplevs som mest fruktbara. – De allra flesta polismyndigheterna påpekar att samarbete är en

förutsättning för att samhället skall komma till rätta med ungdomsbrottslighet.

Nackdelarna med att samverka kan sammanfattas på följande sätt: – Samverkan tar mycket tid i anspråk och bristande resurser kan

skapa frustration hos de som deltar.

– Det finns en risk för att socialtjänsten ”polisifieras” vilket får

till följd att förtroendet för dess verksamhet minskar. Därmed leder samverkan till att det läggs ett allt för stort ansvar på socialtjänsten. – Sekretesslagens utformning innebär att de tjänstemän som sam-

verkar ofta kan känna att ”de balanserar på slak lina”. Lagen upplevs som otydlig och komplicerad. Många upplever att den ger ett allt för brett utrymme för enskilda handläggares egna tolkningar. Samtidigt anses en del av förklaringen till dessa svårigheter ligga i att kunskaperna om sekretesslagstiftningen generellt sett är dåliga. – Förutsättningarna att lämna information är olika för polisen

och socialtjänsten vilket skapar en envägskommunikation. – Det kan ibland vara svårt att skapa samsyn mellan olika myn-

digheter och det kan motverka snabba och adekvata lösningar. – Företrädare för socialtjänsten kan känna press från andra

deltagare eftersom det oftast är de som håller på informationen.

Är sekretesslagen ett hinder för samverkan?

I flera avseende har polis- och socialtjänstmyndigheterna uttryckt att de upplever att sekretesslagen vållar tillämpningsproblem när det gäller samverkan på individnivå. Framför allt är det socialtjänstens omvända skaderekvisit och avsaknaden av möjlighet att tillämpa generalklausulen som skapar hinder mot uppgiftsutbyte. Detta leder till en envägskommunikation mellan myndigheterna eftersom polisen har möjlighet – i vissa fall till och med skyldighet – att lämna uppgifter till socialtjänsten. Både polis och socialtjänstmyndigheterna har också ansett att bristande kunskaper om sekretesslagen är ett grundläggande problem. Detta leder inte sällan till snäva tolkningar av möjligheterna att lämna ut uppgifter eftersom många handläggare känner sig rädda för att göra fel.

Från skolans håll har man påpekat att det kan förekomma att skolan och socialtjänsten arbetar parallellt med samma person utan att den andra myndigheten känner till det, vilket kan bero på sekretessregleringen.

Vilka uppgifter är önskvärda och tänkbara att utbyta i brottsförebyggande syfte?

Polisen har uttryckt uppfattningen att information som särskilt rör ungdomar som befinner sig i riskzonen för att bli kriminella eller inleda en missbrukskarriär borde kunna lämnas ut. Med stöd av sådana upplysningar skulle polisen ha större möjligheter att vidta brottsförebyggande åtgärder på ett tidigare stadium än vad som nu är fallet. Polisen vill också få information om t.ex. gängbildningar; vilka personer som ingår i eller befinner sig i anslutning till gängen och var gängen håller till.

Adressuppgifter och uppgifter om arbetsplatser önskas också. I några svar har det sagts att socialtjänsten borde få underrätta polisen om brottsmisstankar och drogmissbruk. Uppgifter om ungdomars familjer, t.ex. om det förekommer våld, missbruk eller psykisk sjukdom i familjen borde också få lämnas.

Ett särskilt starkt önskemål är att polisen skall få kännedom om vilka åtgärder som socialtjänsten vidtar eller planerar beträffande enskilda ungdomar. Framför allt gäller det socialtjänstens åtgärder enligt LVU, LVM eller som rör vård enligt socialtjänstlagen. För att vara verkningsfull bör informationen lämnas så snart som möjligt, helst redan när en fråga om att vidta åtgärd väcks hos socialtjänsten. Tidig information har ansetts vara en absolut förutsättning för att det brottsförebyggande arbetet skall lyckas. I dag får polisen oftast ingen information alls om den unge innan det föreligger så starka brottsmisstankar mot denna att en förundersökning kan inledas eller redan har inletts.

Det har också uttrycks önskemål om att polisen skall kunna få information om att en ung person med missbruksproblem eller andra problem har flyttat till kommunen. Detta för att tidigt kunna gå in med förebyggande åtgärder. I vissa svar har angetts att socialtjänsten borde ha samma möjligheter och skyldigheter att lämna uppgifter till polisen som polisen har att lämna information till socialtjänsten.

Socialtjänstmyndigheterna har ansett att ett uppgiftsutbyte om enskilda i första hand bör ske med dennes samtycke. Flera av de tillfrågade socialtjänstmyndigheterna har emellertid kunnat tänka sig en viss lättnad i sekretessen och hade gärna sett att det – även utan samtycke – gavs möjlighet att med polisen prata mer öppet om ungdomar som är i riskzonen för att begå brott eller för att missbruka droger. Utan att lämna ut integritetskänsliga uppgifter

borde det också, enligt somliga, finnas möjlighet att på individnivå utbyta upplysningar om t.ex. ungdomars beteenden, gängbildningar och tillhåll. Däremot har det inte ansetts finnas skäl att lämna ut känsliga uppgifter om ungdomars hem- eller familjeförhållanden.

På frågan vilka uppgifter socialtjänsten upplever som tveksamma att lämna ut till andra myndigheter har i första hand uppgifter om sjukdom, missbruk och vårdåtgärder uppfattats som särskilt känsliga. Detta gäller också uppgifter som rör familjemedlemmar till den unge. Det får inte finnas risk för att förtroendet mellan socialtjänsten och dess klienter skadas. Ett alltför stort uppgiftslämnande till polisen riskerar att få till följd att socialtjänsten uppfattas som polisens förlängda arm. Detta är något som allvarligt kan skada socialtjänstens egen verksamhet.

15.7.2. Intervjuundersökningen

Vi har också utfört en mindre intervjuundersökning med poliser och anställda inom socialtjänsten. Totalt har vi intervjuat 12 personer (6 poliser och 6 tjänstemän inom socialtjänsten). De flesta av uppgifterna som framkommit i enkätundersökningen har bekräftats i intervjuerna. Rent allmänt visar intervjuundersökningen, liksom enkätundersökningen, att det finns en acceptans från socialtjänstens sida för att i större utsträckning än för närvarande kunna lämna uppgifter till polisen om unga personer när uppgiften behövs för att förhindra kriminalitet eller missbruk.

Vad som visat sig tydligare i intervjuunderökningen än i enkätundersökningen är de konkreta gränsdragningsproblem som finns när det gäller att avgöra om en uppgift om en ung person bör lämnas till polisen eller inte. I många fall anser den enskilda handläggaren att uppgifterna bör komma till polisens kännedom men är osäker på om sekretesslagen medger det. I några fall lämnas uppgifterna ändå till polisen. De handläggare på socialtjänstens område som vi talat med har efterlyst en tydligare och mer tillåtande reglering.

Vi kommer nedan att redogöra för några exempel på situationer som diskuterats vid intervjuerna. I flera av fallen har man från både polisens och socialtjästens sida ansett att det bör klargöras att ett uppgiftslämnande från socialtjänsten till polisen är tillåtet. Vissa av exemplen har lämnats av socialtjänstpersonalen själva och några återfinns i skriften Med respekt för sekretessen – det går att sam-

arbeta av Lars-Åke Ström, utgiven av Barn- och ungdomsdelegationen. Nedan följer en kort sammanställning av diskussionerna.

Exempel 1

Socialtjänsten misstänker att två flickor i 15-årsåldern missbrukar heroin. Misstanken är svag och bygger närmast på ett allmänt rykte. Flickorna förnekar påståendet om missbruk. Socialtjänsten har även uppgifter om vem som kan tänkas förse flickorna med heroin.

På grund av sekretessen skulle ingen av socialtjänstpersonalen i dag lämna ut några uppgifter om flickorna till polisen. I det beskrivna fallet är det fråga om mycket vaga misstankar. Inte ens om det varit möjligt är det därför säkert att personalen inom socialtjänsten skulle ha vänt sig till polisen med sina misstankar. Enligt flera stycken av de intervjuade borde det dock vara tillåtet att lämna uppgifter om misstankar om narkotikabrott till polisen när misstankarna är mer konkreta. I så fall skulle polisens fältarbete ha kunnat utnyttjas för uppgiftsinsamling och uppgiftskontroll. Polisen skulle med uppgifterna som grund kunna hålla uppsikt över flickorna. Är den unge drogpåverkad har polisen möjlighet att omhänderta den unge med stöd av polislagen eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade m.m. Är den unge över 15 år har polisen vid skälig misstanke om drogpåverkan rätt att ta urin- eller blodprov för att fastställa missbruket.

Vid intervjuerna har man särskilt pekat på den osäkerhet som råder om möjligheten enligt sekretesslagen att till polisen anmäla misstankar om att en viss person langar narkotika till ungdomar. I den mån langaren inte är klient hos socialtjänsten har vissa ansett det möjligt att göra en polisanmälan. Det har bedömts som angeläget att sekretesslagen ger ett tydligt besked i frågan. Även misstankar om langning av alkoholdrycker till unga har sagts leda till samma problematik.

Exempel 2

En kvinna kommer till socialtjänsten med en bit hasch och berättar att hennes son, som är över 15 år, och ett antal andra namngivna ungdomar använder och säljer hasch. Vid samtalet framkommer att kvinnans sambo avtjänar ett fängelsestraff för narkotikabrott.

Alla i intervjuundersökningen var överens om att sekretesslagen utgör hinder mot att lämna kvinnans uppgifter om såväl sin son som dennes kamrater vidare till polisen. Kvinnans uppgifter har lämnats i förtroende till socialtjänsten. Hade kvinnan velat att ungdomarna skulle polisanmälas hade hon själv kunnat vända sig till polisen. Även om det var möjligt enligt sekretesslagen att lämna uppgifterna vidare till polisen skulle det enligt personalen vid socialtjänsten knappast komma i fråga att i detta läge utnyttja den möjligheten. Inom socialtjänsten skulle man i stället omedelbart låta inleda utredningar beträffande ungdomarna med anledning av uppgifterna som kommit till socialtjänstens kännedom.

De intervjuade poliserna har ansett att ur polisens synvinkel skulle uppgifterna som kvinnan lämnat vara till nytta både i den brottsbeivrande och den brottsförebyggande verksamheten. Man har dock sagt sig ha förståelse för förtroendesekretessen.

När det gäller sambons fängelsestraff har de intervjuade poliserna, till skillnad mot vad som framkommit i enkätundersökningen, sagt sig inte ha något intresse i det brottsförebyggande arbetet av uppgifter som handlar om de ungas sociala situation, dvs. hemförhållanden m.m. De åtgärder i brottsförebyggande syfte som polisen har möjlighet att vidta på individnivå är att finnas i ungdomarnas närhet och vara synliga i så stor utsträckning som möjligt. På så sätt kan de få information om ungdomarnas verksamhet och störa denna och därigenom förhindra att ungdomarna begår brott. Visar det sig efter spaning eller annan undersökning att det finns en tillräckligt stark misstanke om att ungdomarna gjort sig skyldiga till brott så bör en brottsutredning inledas i vanlig ordning. De uppgifter polisen är i behov av från socialtjänsten är således de som krävs för att polisen skall kunna ha den eller de personer som det är fråga om under uppsikt.

Exempel 3

Två socialsekreterare arbetar på en familje- och ungdomsenhet och tjänstgör en lördagskväll ute på stan. De påträffar utanför en pressbyrå på stadens största torg ett gäng ungdomar i femtonårsåldern som är gravt påverkade. Det är oklart om det är av alkohol eller droger eller av båda delar. Ungdomarna är högljudda, några är aggressiva och de är omöjliga att få kontakt med. Socialsekreterarna känner några av dem sedan tidigare medan några är helt okända för dem.

De intervjuade var överens om att socialsekreterarna inte kan lämna kvar ungdomarna påverkade på stan. I det skick ungdomarna befinner sig finns det risk att de kan skada både andra och sig själva. De flesta av de intervjuade tyckte att polisen borde kontaktas. Genom polisens försorg kan ungdomarna överlämnas till sina föräldrar eller annan vårdnadshavare eller till socialnämnden enligt 12 § polislagen (1984:387) eller så kan de omhändertas enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Någon möjlighet att identifiera de okända ungdomarna har socialtjänsten inte. Även där är polisens möjligheter större.

Det rådde tveksamhet om den beskrivna situationen överhuvudtaget omfattas av sekretess eftersom det gällde ett förhållande som kunde iakttas av alla och envar och inte handlade om uppgifter som lämnats i förtroende. Å andra sidan var det i sin verksamhet inom ungdomsenheten som socialsekreterarna påträffade ungdomarna och uppgifterna får anses gälla enskildas personliga förhållanden. Om det skulle fastställas att situationen omfattas av socialtjänstsekretessen ansågs det tveksamt om sekretesslagen lämnar utrymme för socialsekreterarna att ta kontakt med polisen. I sådant fall ansågs det nödvändigt med tydliga undantag från sekretessen så att sekretesslagen inte utgör hinder mot att polis tillkallas.

Exempel 4

Under samma arbetspass som i exempel 3 noterar socialsekreterarna fyra pojkar i 15-års-åldern som med hjälp av en sten slår sönder en glasruta i en livsmedelsaffär. Pojkarna är sedan tidigare kända av socialtjänsten.

Samma diskussion som i exempel 3 fördes. De intervjuade ansåg det nästan oundvikligt att tillkalla polisen. I detta exempel tillkom problematiken att socialtjänsten genom att kontakta polisen skulle avslöja att pojkarna gjort sig skyldiga till brott. Enligt 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen får uppgift som angår misstanke om brott lämnas till polismyndighet endast om det lägsta straffet för det brott som misstanken avser är fängelse i minst två år. Liksom i exempel 3 ansågs det att om sekretess skulle anses föreligga i den ifrågavarande situationen så bör ett tydligt undantag från sekretessen göras så att sekretesslagen inte reser hinder mot att socialtjänsten tar hjälp av polisen för att få ungdomarna omhändertagna.

Exempel 5

En pojke på 16 år har under en tid varit omhändertagen för vård enligt LVU. Tvångsvården har motiverats av hans narkotikamissbruk. Nu har förutsättningarna för tvångsvård upphört och pojken avböjer de frivilliga stöd- och hjälpinsatser som socialtjänsten erbjuder honom. Från socialtjänstens sida känner man oro för pojken men saknar underlag för att på nytt sätta in åtgärder enligt LVU.

Poliserna i intervjuundersökningen har, liksom poliserna i enkätundersökningen, efterlyst att få bättre besked om vilka åtgärder deras anmälan till socialnämnden om att någon ung person är i behov av socialnämndens åtgärder föranleder. Om polisen inte får besked om effekten av sin anmälan har det sagts att det upplevs som meningslöst för polisen att göra anmälningar till socialtjänsten.

Från socialtjänstens sida har man, även under intervjuundersökningen, motsatt sig att slentrianmässigt lämna ut uppgifter om vilka åtgärder som planeras eller vidtas i ett enskilt fall. Det har dock påpekats att det i vissa särskilda situationer, för att förebygga brott, kan finnas anledning att redovisa vidtagna eller planerade åtgärder för polisen. Enligt de intervjuade borde sekretesslagen lämna möjlighet till detta. Situationen i exemplet skulle ha kunnat vara en sådan särskild situation där det är önskvärt med en möjlighet till samarbete med polisen. Åtminstone om det fanns en indikation på att pojken på nytt ägnar sig åt droger. Liksom i tidigare exempel skulle polisens resurser kunna användas till att hålla ett öga på den unge.

15.7.3. Sammanfattning av enkät- och intervjuundersökningen

Samverkan bedrivs både på myndighets- och handläggarnivå. Nivån avgör till stor del samarbetets karaktär. På myndighetsnivå är samarbetet av mer generell natur medan utbytet av uppgifter om enskilda främst sker mellan handläggare.

Det finns skillnader i synsättet på hur samverkan skall ske mellan de olika myndigheterna. Den tydligaste skiljelinjen går mellan polismyndigheterna och socialtjänsten. Detta ger upphov till svårigheter att samverka. Det är också i detta samarbete som det främst blir aktuellt att utbyta uppgifter som rör enskilda. Det brottsförebyggande arbetet i skolan är till sin karaktär mer generellt och

inriktat på upplysning och information. Det är mer sällan fråga om åtgärder som avser enskilda elever.

Polis och socialtjänst är ense om att det är nödvändigt med ett visst utbyte av uppgifter om enskilda ungdomar för att ett fungerande samarbete mot ungdomsbrottslighet skall kunna ske. De uppgifter som både polis och socialtjänst anser är väsentliga är sådana som rör ungdomar som befinner sig i riskzonen för att hamna i kriminalitet eller drogmissbruk. Från polisens sida ser man enbart fördelar med ett samarbete. Socialtjänsten instämmer till stor del i dessa men pekar också på de nackdelar som ett samarbete kan ha, framför allt för de förtroendebaserade klientkontakter som socialtjänstens verksamhet bygger på.

Inom framför allt polisen och socialtjänsten upplever man att sekretesslagen utgör ett hinder för samarbete. Den upplevs som otydlig och svårtillämpad. Detta kan inte bara förklaras av att kunskaperna om lagen generellt sett är dåliga. Det har i vår undersökning pekats på vissa situationer där en möjlighet till uppgiftsutbyte ur socialtjänstens perspektiv skulle vara önskvärt från socialtjänsten till polisen och där lagen är mycket otydlig om vad som gäller. Det har påpekats att lagen på berörda punkter bör förtydligas och blir mer tillåtande.

15.7.4. SSP-samarbetet i Danmark

I Danmark finns ett organiserat brottsförebyggande samarbete mellan socialtjänsten, skolan och polisen som kallas SSP. Det startade för 25 år sedan. Den egentliga målsättningen för SSP-samarbetet är att bygga upp ett lokalt nätverk som har en brottsförebyggande inverkan på barn och ungdomar. SSP-samarbete finns i alla danska kommuner men på olika nivåer. I Köpenhamn har man nyligen omstrukturerat sin verksamhet. Organisationsmodellen utgår från att det skall vara en ledningsnivå, en koordinerande nivå och en utförarnivå. För att säkra kommunikationen mellan de olika nivåerna finns det i varje kommun en eller flera konsulter. I Köpenhamn finns det tre SSP-konsulter.

År 1999 gjordes en utvärdering av SSP-samarbetet. Denna visade att det på många håll varit svårt att få samarbetet att fungera. Det var t.ex. inte alla deltagare i samarbetet som hade en klar uppfattning över sin roll i samarbetet. Det var inte heller alla gånger som de andra deltagarnas begränsningar av möjligheter till insatser respek-

terades. Det var också många gånger svårt att nå en gemensam infallsvinkel på problemen. På många ställen uppfattades tystnadsplikten som ett hinder i det brottsförebyggande samarbetet. De svårigheter som framkom i undersökningen arbetar man nu med att undanröja.

Sedan år 1990 finns det en bestämmelse i den danska rättegångsbalken (retsplejeloven) som ger möjlighet för deltagarna i ett brottsförebyggande arbete, att utan samtycke från den upplysningarna angår, lämna upplysningar som man anser vara nödvändiga för att samarbetet skall fungera. De egentliga bestämmelserna om utbyte av uppgifter från en myndighet till en annan finns annars i förvaltningslagen. I 28 § förvaltningslagen skiljer man mellan enskildas privata förhållanden (de mycket känsliga uppgifterna) i första stycket och andra förtroliga uppgifter (allmänna uppgifter) i tredje stycket.

I förvaltningslagens 28 § första stycke finns en uppräkning av olika typer av upplysningar som skall behandlas som särskilt förtroliga. Det rör sig om uppgifter om ras, religion, hudfärg, om politiska, sexuella och kriminella förhållanden samt om deltagande i viss förening. Även hälsoförhållanden, sociala förhållanden och missbruksproblem räknas upp. Uppräkningen är inte uttömmande utan anger bara karaktären av de förhållanden som gör att en upplysning kan anses vara rent privat. Vid avgörande om upplysningen rör rent privata förhållanden eller bara i övrigt skall behandlas som förtrolig enligt tredje stycket, skall det läggas vikt vid om upplysningen avslöjar särskilt känsliga förhållanden angående den enskildes privatliv. Exempelvis brukar inte upplysningar om ekonomiska förhållanden, utbildning och anställning, bostad etc. anses vara av rent privat karaktär.

Offentligt tillgängliga uppgifter om enskilda får alltid utbytas myndigheter emellan. Även andra förtroliga uppgifter får utbytas när det kan antas att upplysningen skulle ha en väsentlig betydelse för myndighetens verksamhet eller för ett beslut som myndigheten skall fatta. Det krävs i så fall inte att den som upplysningen angår lämnar samtycke till utbytet. Upplysningar om enskildas rent privata förhållanden kan dock endast lämnas vidare till annan myndighet när den som upplysningen angår samtycker till det.

Det är mot denna bakgrund bestämmelsen i retsplejeloven (115 b §) skall ses. Som sagt ger denna bestämmelse möjlighet för deltagarna i ett brottsförebyggande arbete, att utan samtycke från den upplys-

ningarna angår, lämna upplysningar som man anser vara nödvändiga för att samarbetet skall fungera.

Det brottsförebyggande arbetet kring barn och ungdomar bygger på principen om frivillighet. Föräldrarna och den unge bör som huvudregel göras införstådda med lösningen av barnets eller den unges problem och myndigheternas samarbete. Som huvudregel bör myndigheterna alltså försäkra sig om att föräldrarna och den unge är införstådda med att det som ett led i samarbetet utväxlas nödvändiga uppgifter om familjens förhållanden. Med stöd av 115 b § retsplejeloven kan myndigheterna dock utbyta uppgifter utan samtycke från den enskilde. I praktiken kommer bestämmelsen till användning för uppgiftsutbyte innan myndigheterna har fått konstaterat att det föreligger problem som bör lösas av flera myndigheter tillsammans och när den unges föräldrar på grund av särskilda omständigheter inte kan förväntas att delta i samarbetet men väsentliga hänsyn till barnets bästa talar för att samarbetet verkställs. Det är varje myndighets ansvar att avgöra vilka uppgifter som är av betydelse för samarbetet och som därför bör lämnas vidare till en annan myndighet.

Retsplejelovens 115 b § används alltså för att diskutera om det finns behov av en tvärfacklig brottsförebyggande insats innan de konkreta brottsförebyggande insatserna påbörjas. Polisen kan då utan att inhämta samtycke ge personal vid skola och socialtjänst upplysningar om att man har problem med vissa angivna ungdomar som t.ex. begår snatterier. Om ungdomarna inte är kända inom socialförvaltningen kan problemen kanske lösas med några generella brottsförebyggande åtgärder. Är ungdomarna emellertid även kända i den kommunala förvaltningen med hänsyn till problem i hemmet och i skolan har dessa myndigheter (socialtjänst och skola) en motsvarande möjlighet att ge polisen och andra myndigheter och institutioner som deltar i det brottsförebyggande samarbetet upplysningar som kan belysa problemets karaktär och omfång. Myndigheterna kan härefter tillsammans värdera vilka initiativ som kan vara mest lämpliga för att hjälpa den unge.

När de inledande diskussionerna visat att det finns behov för ett närmare samarbete mellan myndigheterna om en lösning för att hindra att den unge dras in i vidare kriminalitet bör den unge och föräldrarna kopplas in i samarbetet. De måste då ge samtycke till att uppgifter om familjens förhållanden utbyts mellan myndigheterna. Ett muntligt samtycke är tillräckligt. När samtycke saknas helt eller delvis får myndigheterna göra en konkret avvägning i det

enskilda fallet för att avgöra om det är lämpligt att fortsätta samarbetet utan samtycke.

Det är viktigt att understryka att retsplejelovens 115 b § bara kan användas i de fall när det i det brottsförebyggande arbetet visar sig att det är tal om barn och unga som är allvarligt hotade av kriminalitet och där barnets bästa talar för att man undersöker förhållandet närmare för att en eller flera myndigheter tillsammans skall lösa de frågor som uppkommer.

Det har i förarbetena till förslaget lagts stor vikt vid att utbytet av uppgifter i det brottsförebyggande arbetet inte får skada myndigheternas förhållande till sina klienter. Myndigheterna är därför inte skyldiga att utbyta uppgifter.

Det har också uttryckligen i lagen angetts att uppgifter inte får utlämnas i det brottsförebyggande arbetet för att efterforska brott.

Det finns inte något krav på att de uppgifter som myndigheterna utbyter skall skrivas ner eller ingå i en mer formell ärendebehandling.

Retsplejelovens 115 b § ger alltså polisen och andra myndigheter som är involverade med brottsförebyggande arbete en möjlighet att utan föräldrarnas samtycke utväxla rent privata uppgifter om den unge. I praktiken används bestämmelsen med stor försiktighet.

En synpunkt på bestämmelsen i retsplejeloven som vi inhämtat i Danmark är att det skulle vara ett slag i luften att bedriva brottsförebyggande arbete utan denna öppning i lagstiftningen. Menar man allvar med att det är viktigt att skolan, socialtjänsten och polisen bedriver brottsförebyggande arbete tillsammans måste man lösa problemet med tystnadsplikten. Den kritik som hördes i början till möjligheten att utväxla uppgifter utan samtycke inom det brottsförebyggande arbetet har lagt sig. SSP-samarbetet har ett stort förtroende ute i samhället.

15.8. Våra överväganden och förslag

15.8.1. Utgångspunkter

De problem som förekommer vid myndigheternas brottsförebyggande arbete beträffande ungdomar uppstår i det vardagliga samarbetet mellan i första hand polisen och socialtjänsten. Liksom i tidigare undersökningar som företagits på området har vår enkät- och intervjuundersökning visat att det förekommer vissa svårigheter i detta

samarbete. Av allt att döma beror en del av svårigheterna på sekretesslagen.

I större utsträckning än tidigare tycks man inom polis och socialtjänst ha accepterat att man har skilda utgångspunkter för sitt arbete med ungdomarna. Man tycks också se övervägande fördelar med att samarbeta med varandra. I både enkät- och intervjuundersökningen har socialtjänsten sagt sig vara positiv till en utökad möjlighet att utan den enskildes samtycke lämna information till polisen om enskilda ungdomar i riskzonen för att begå brott. Man har dock understrukit att en uppgiftsskyldighet inte bör komma i fråga för uppgifter som lämnats i förtroende till socialtjänsten.

Enighet tycks råda om att ett uppgiftsutbyte mellan socialtjänst och polis ökar möjligheterna till ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete. Ett förbättrat samarbete mellan socialtjänst och polis som leder till att unga hindras från att begå brott skulle gagna inte minst den unge själv. Att uppgifter i dag inte lämnas från socialtjänst till polis i brottsförebyggande syfte beror främst på den långtgående sekretessen inom socialtjänsten. Även med beaktande av de undantag från sekretessen som finns så är socialtjänstens utrymme för att lämna uppgifter till polisen högst begränsade. Det uppgiftslämnande som ändå förekommer från socialtjänsten till polisen i det brottsförebyggande arbetet utan samtycke sker kanske inte sällan i strid mot sekretesslagens bestämmelser eller med en alltför vidsträckt tolkning av 1 kap. 5 § sekretesslagen.

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande. I 1 kap. 1 § socialtjänstlagen anges bl.a. att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet. I 3 kap. 5 § socialtjänstlagen anges att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Socialtjänstlagens grundläggande principer om frivillighet och självbestämmande har haft en avgörande betydelse för sekretessregleringen på socialtjänstens område.

Härtill kommer att det är av avgörande betydelse för socialtjänstmyndigheterna att den enskilde kan känna sig förvissad om att de uppgifter han lämnar inte blir kända för andra än dem som handlägger hans ärende. Utan ett sådant förtroende från den enskildes sida skulle det många gånger vara svårt för socialtjänsten att bedriva framgångsrik behandlingsverksamhet. Frågan är om socialtjänsten

mot denna bakgrund ändå i vissa situationer skall få lämna uppgifter om unga till andra myndigheter.

15.8.2. Socialtjänstens möjligheter att lämna ut uppgifter om unga till polisen bör utökas

Bedömning: Socialtjänstens möjligheter att bl.a. i brottsförebyggande

syfte lämna uppgifter om unga till polisen bör utökas.

Det skulle säkert vara möjligt att i större utsträckning än för närvarande förebygga brott om uppgifter kunde lämnas från socialtjänsten till polisen om unga som misstänks vara riskzonen för att hamna i kriminalitet. I departementspromemorian 1994:E fanns ett förslag med ett sådant innehåll. Promemorian remissbehandlades och samtliga remissinstanser utom tre – Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet – tillstyrkte förslaget.

Kritiken i remissvaren inriktade sig bl.a. på att gränsen mellan det brottsförebyggande och det brottsbeivrande arbetet är svår att upprätthålla.

När det gäller misstankar om brott kan i dag i princip endast misstankar om mycket allvarliga brott lämnas ut från socialtjänsten. Detta skall ses mot bakgrund av den bärande grundtanken inom socialtjänsten att den enskilde skall känna förtroende för socialtjänsten. Det har tidigare ifrågasatts om det skulle gå att skapa något verkligt förtroende för socialtjänsten, om denna fungerar eller befaras fungera som en informationscentral för polisen.17 Ett uppgiftslämnande i det brottsförebyggande arbetet syftar emellertid inte till att öka polisens möjligheter att beivra brott. Det får dock tillstås att gränsen mellan uppgifter om begångna brott och uppgifter om att den unge är i gränszonen för att bli kriminell är otydlig. Detta beror på att uppgifter som lämnas i brottsförebyggande syfte lätt kan komma till användning i polisens brottsbeivrande verksamhet.

När det gäller möjligheten att lämna uppgifter om brottsmisstankar till polisen anser vi att någon allmän begränsning i sekretessen när det gäller brottsmisstankar mot ungdomar inte bör införas. En sådan ändring skulle strida mot socialtjänstens grundprinciper om frivillighet och självbestämmande och skulle lätt kunna äventyra

17Prop. 1979/80:2 Del A s. 182

förtroendet för socialtjänsten. Ett uppgiftslämnande i brottsförebyggande syfte ligger däremot i linje med socialtjänstens uppgift att verka för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd och hjälp som de behöver.18 Det kan givetvis anses besvärande att de lämnade uppgifterna kan leda till att polisen efter egen spaning och utredning finner att den unge är misstänkt för brott. Vår uppfattning är dock att detta inte bör utgöra hinder för socialtjänstens möjligheter att få lämna uppgifter till polisen som kan bidra till att den unge inte fastnar i kriminalitet eller andra svårigheter.

Förslaget i departementspromemorian Ju 1994:E erhöll också kritik som gick ut på att det fanns en risk för att ungdomars förtroende för socialtjänsten skulle kunna urholkas genom förslaget. Denna risk skall dock vägas mot möjligheten att avvärja en fara för att den unge skall hamna i kriminalitet. För att ändå inte äventyra förtroendet för socialtjänsten bör uppgiftsmöjligheten vara begränsad.

Slutligen kritiserades förslaget i Ju 1994:E för att det var oklart på vilket sätt som polisens förebyggande arbete skulle underlättas med kunskaper om den unge. Det uppgavs att det fanns tecken på att socialtjänsten ville undandra sig arbetet med det förebyggande och uppsökande arbetet bland barn och ungdomar.

Vad vi kunnat utröna i våra undersökningar behöver polisen uppgifter om unga främst för att kunna utöva störande verksamhet. Genom att vara närvarande vid – ur de ungas synvinkel – olämpliga tillfällen kan polisen hindra dem från att begå brott. Tanken är inte att polisen skall ta över socialtjänstens roll när det gäller att erbjuda unga stöd och hjälp. Även vid ett samarbete är det viktigt att de inblandades olika roller hålls i sär.

Vår uppfattning är att möjligheterna för socialtjänsten att lämna uppgifter i brottsförebyggande syfte till polisen bör kunna utökas utan att förtroendet för socialtjänsten äventyras. Vi kommer nedan att beskriva under vilka förutsättningar ett sådant uppgiftsutbyte bör få ske.

Frågan är om det även finns behov av och utrymme för begränsningar i sekretessen i förhållande till andra myndigheter. Av vår enkätundersökning framgår att det i annat brottsförebyggande arbete, bl.a. i kommunernas lokala samarbetsorgan, främst förekommer ett allmänt inriktat brottsförebyggande arbete. Någon gång berörs även individrelaterade ärenden. Det är dock oklart om det finns något

18 5 kap. 1 § socialtjänstlagen

behov av att kunna diskutera individuella ärenden utan den enskildes samtycke i samverkansgrupperna. På vilket sätt känsliga uppgifter om enskilda som lämnas i en samverkansgrupp skall kunna användas i det brottsförebyggande arbetet har inte framgått.

Med hänsyn till den unges personliga integritet inger det betänkligheter om uppgifter som lämnas till socialtjänsten fritt kan lämnas vidare till andra myndigheter. Det är dessutom inte bara myndighetspersoner utan ofta även personer från organisationer, föreningar, kyrkan m.m. som deltar i samverkansgrupperna. Även om dessa inte skulle ges rätt att ta del av uppgifter för vilka sekretess gäller, ökar ändå risken för obehörig vidarespridning genom att flera myndigheter får del av uppgifterna.

Inte heller när det gäller socialtjänstens möjligheter att lämna uppgifter till skolan har det framkommit något behov som inte kan tillgodoses genom samtycke från den enskilde. Detta leder till bedömningen att någon lättnad inte bör göras i socialtjänstsekretessen gentemot några andra myndigheter än polisen.

I vår intervjuundersökning har det framkommit önskemål om att socialtjänstens möjligheter att lämna polisen uppgifter som behövs för ett omedelbart polisiärt ingripande när ungdomar anträffas berusade eller under företagande av brottslig handling klargörs och eventuellt regleras. Vidare har det ansetts lämpligt att socialtjänsten, utan hinder av sekretess, ges möjlighet att polisanmäla misstankar om överlåtelse av alkohol och narkotika till unga. Vi kommer nedan att redovisa överväganden och förslag även i dessa frågor.

15.8.3. Socialtjänsten skall få lämna uppgifter om unga till polisen i brottsförebyggande syfte

Förslag: Sekretess skall inte hindra att uppgift om enskild som inte

fyllt 18 år lämnas från myndighet inom socialtjänsten till polismyndighet, om det finns en påtaglig risk för att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till att förhindra detta. Om uppgiften efterfrågas av polismyndighet krävs att socialtjänsten, med hänsyn till övriga omständigheter, finner att det också är lämpligt att uppgiften lämnas ut.

Som framgått ovan är vår uppfattning att det bör öppnas en viss möjlighet för socialtjänsten att lämna ut uppgifter i brottsförebyggande syfte till polisen om underåriga som befinner sig i risk-

zonen till kriminalitet. Det får dock inte bli fråga om att ålägga socialtjänsten någon skyldighet att informera polisen i situationer när det från socialtjänstens sida inte anses lämpligt. Öppningen i sekretessen bör begränsas i så stor utsträckning som möjligt och det måste finnas utrymme att vid prövningen av ett utlämnade ta hänsyn till den enskildes integritet.

När det gäller under vilka förutsättningar ett utlämnande bör kunna ske anser vi att förslaget som lades fram i departementspromemorian Ju 1994:E kan tjäna som förebild. För att ett uppgiftslämnande skall få ske skall det således finnas en påtaglig risk för att den unge skall begå brott. För att uppgifter skall få lämnas ut från socialtjänsten måste det också finnas skäl att tro att uppgifterna kan bidra till att förhindra att den unge begår brott.

De uppgifter som polisen i tidigare undersökningar sagt sig behöva få tillgång till är uppgifter om adresser, arbetsplatser, kamratkrets, familjeförhållanden, missbruk, brottsmisstankar och planerade och gjorda insatser från socialtjänstens sida. Våra egna undersökningar visar i stort sett samma resultat. När det gäller familjeförhållanden har det i vår enkätundersökning angetts att uppgifter om våld, missbruk eller psykisk sjukdom i familjen borde få lämnas. De poliser som deltagit i intervjuundersökningen har dock varit av uppfattningen att sådana uppgifter inte behövs i det brottsförebyggande arbetet.

När det gäller att avgöra vilka uppgifter som polisen är i behov av för att kunna förebygga att brott begås bör det beaktas på vilket sätt uppgifterna kan komma till användning hos polisen. De uppgifter som polisen i första hand behöver är sådana som ger polisen besked om var den unge uppehåller sig. Med hjälp av uppgifterna skall polisen kunna komma i kontakt med den unge och hålla denne under uppsikt. Mot den bakgrunden bör uppgifter om adresser, arbetsplatser och skolor kunna lämnas ut.

Beträffande brottsmisstankar har vi redan sagt att det inte bör komma i fråga att i detta sammanhang lämna ut konkreta brottsmisstankar. I mer allmänna ordalag bör dock uppgifter om brottsmisstankar och narkotikamissbruk kunna lämnas, så länge uppgifterna inte går att hänföra till en viss situation. När det gäller uppgifter om socialtjänstens vidtagna eller planerade åtgärder kan det också finnas situationer där polisen bör kunna få del av sådana uppgifter.

När det gäller uppgifter om den unges familj och kamratkrets är vi dock mer tveksamma om det bör vara möjligt att lämna ut annat än harmlösa uppgifter. Såvitt vi kan bedöma finns det inget behov i det brottsförebyggande arbetet att få del av känsliga uppgifter om

andra personer än den unge. Denna bedömning gjordes även i departementspromemorian Ju 1994:E beträffande den unges kamrater. Till skillnad från förslaget i promemorian anser vi emellertid att inte heller känsliga uppgifter om den unges närstående skall kunna lämnas från socialtjänsten till polisen.

Det skall föreligga en påtaglig risk för att den unge skall begå brott. Som påpekades i departementspromemorian föreligger en sådan risk beträffande ungdomar som redan begått brott och som kanske kan befaras fortsätta härmed eller ungdomar som lever i en sådan miljö att det finns risk för att de hemfaller i kriminalitet. Dessutom skall det krävas det att det finns anledning att anta att de lämnade uppgifterna kan bidra till att förhindra brott. Utrymmet för att lämna ut uppgifter från socialtjänsten till följd av ett sådant förslag blir tämligen snävt.

Ett förslag som det skisserade kommer att öppna en möjlighet för socialtjänsten att lämna ut uppgifter om unga som kan befaras hamna i kriminalitet till polisen. Om begränsningen i sekretessen utformas som ett generellt undantag från sekretessen kommer det – även om det inte är fråga om någon uppgiftsskyldighet – att följa av 15 kap. 5 § sekretesslagen att socialtjänsten på begäran av polisen är skyldig att lämna uppgifter till den andra myndigheten, om uppgifterna kan lämnas ut utan hinder av sekretess.

Om frågan att lämna ut uppgifter aktualiseras av en begäran från polisen, ankommer det på socialtjänsten att bedöma förutsättningarna för att lämna ut uppgifter ur sekretessbelagt material. Socialtjänsten bör därvid informeras om vilka omständigheter som ligger till grund för antagandet att det finns en påtaglig risk för att den unge skall begå brott och även få uppgift om på vilket sätt de efterfrågade uppgifterna kan antas bidra till att brott förhindras. Det är alltså inte tillräckligt att polisen begär att få ut uppgifter med ett påstående om att uppgifterna behövs för att förhindra att någon begår brott. Om förutsättningarna för att lämna ut uppgifterna visar sig vara uppfyllda innebär 15 kap. 5 § dock att uppgifterna skall lämnas ut.

För att inte åstadkomma en situation där socialtjänsten mot sin vilja tvingas lämna polisen uppgifter om unga personer, bör en ytterligare förutsättning för utlämnande vara att socialtjänsten, utifrån övriga omständigheter bedömer det lämpligt att uppgiften lämnas ut. På så sätt blir det socialtjänsten som i första och sista hand avgör om uppgifterna om den unge skall komma till polisens kännedom. Ett utlämnande kan t.ex. anses olämpligt med hänsyn

till den unges återanpassning eller på grund av planerade eller pågående insatser för den unge. Det kan också bedömas som olämpligt att bryta ett förtroende som den unge visat genom att vidarebefordra uppgifterna till polisen.

Vi föreslår alltså att en ny bestämmelse införs i sekretesslagen som anger att sekretess inte hindrar att uppgift om enskild som inte har fyllt 18 år lämnas från myndighet inom socialtjänsten till polismyndighet, om det finns en påtaglig risk för att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till att förhindra detta. Om uppgiften efterfrågas av polisen krävs att socialtjänsten, med hänsyn till övriga omständigheter, finner att det också är lämpligt att uppgiften lämnas ut.

Sekretesslagen besvarar inte frågan vem som skall få lämna ut uppgifter till en annan myndighet. I 12 kap. 10 § socialtjänstlagen anges att det är socialnämnden som enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen får polisanmäla brott som riktar sig mot nämndens verksamhet. Detsamma gäller anmälan om misstankar om brott mot underåriga enligt 14 kap. 2 § femte stycket. När det gäller misstanke om brott för vilket inte lägre straff än fängelse två år är föreskrivet finns det ingen föreskrift i socialtjänstlagen om att det är socialnämnden som skall svara för anmälan. Prövningen ankommer då på de enskilda befattningshavarna.

I tidigare lagstiftningsärenden har det framhållits att det ligger i sakens natur att prövningen som regel bör ske på ”hög nivå” inom myndigheten.19 Det har påpekats att det kan vara lämpligt att den enskilde befattningshavaren rådgör med en överordnad och i tveksamma fall överlämnar frågan till myndigheten för avgörande. Det har också sagts att det inte finns något hinder mot att en myndighet i sin arbetsordning närmare reglerar i vilken utsträckning enskilda tjänstemän skall kunna lämna uppgifter till andra myndigheter och i vad mån uppgiftslämnandet skall ankomma på myndighetens ledning.20 Vi tar i vårt förslag inte ställning till vem som skall få lämna ut uppgifterna.

Sekretesslagen gäller inte utanför den offentliga verksamheten. I 15 kap. 1 § socialtjänstlagen föreskrivs tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. Tystnadsplikten innebär att den anställde inte obehörigen får röja vad han eller hon i verksamheten fått veta om enskildas personliga förhållanden. Vid

19Prop. 1981/82:186 och KU 1982/83:12 liksom prop. 1983/84:142 och KU 1983/84:29 20Prop. 1983/84:142 s. 41

tolkningen av obehörighetsrekvisitet har det ansetts naturligt att söka ledning i sekretesslagens bestämmelser. Vi förutsätter därmed att den föreslagna lättnaden i sekretessen när det gäller möjligheten att lämna uppgifter till polisen om unga som befinner sig i riskzonen för att bli kriminella anses medföra motsvarande lättnad i tystnadsplikten för anställda inom enskild verksamhet.

15.8.4. Socialtjänsten skall få lämna uppgifter till polisen om unga när det föreligger behov av ett omedelbart polisiärt ingripande

Förslag: Anträffas någon som kan antas vara under arton år av

personal inom socialtjänsten – under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande

och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, eller – under utövande av brott,

skall sekretessen inte hindra att socialtjänstpersonalen lämnar uppgifter till polisen som behövs för ett omedelbart polisärt ingripande.

Situationerna i exempel 3 och 4 som redovisats i avsnittet om intervjuundersökningen gällde två socialsekreterare som under sin tjänstgöring på stan påträffade ett gäng berusade ungdomar respektive ett gäng ungdomar som begick brott och ansåg att polisen borde kontaktas för ett ingripande. Ungdomarnas förehavanden hade alltså iakttagits av socialsekreterarna själva. Vid intervjuerna uttrycktes osäkerhet över om iakttagelserna omfattades av socialtjänstsekretessen. Socialsekreterarna arbetade på en ungdomsenhet där det i tjänstgöringen ingick att de under vissa tider skulle vistas ute på stan bland ungdomar. De var i tjänst när de gjorde sina iakttagelser. Vår uppfattning är därmed att uppgifterna omfattas av socialtjänstsekretessen.

Socialtjänstsekretessen gäller med ett omvänt skaderekvisit. Generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen är inte tillämplig på socialtjänstens verksamhet. När det gäller misstankar om brott krävs dessutom för att uppgifter skall få lämnas till polis, åklagare eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, att brottet är så allvarligt att straffet är fängelse i minst två år. Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att uppgift lämnas

ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt och det råder ofta osäkerhet om dess tillämplighet.

Socialtjänstens uppgifter när det gäller unga är bl.a. att ge dem den vård och det stöd som de behöver. Den som är under 20 år kan bli omhändertagen för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Beslut om sådan vård fattas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Enligt 3 § skall vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. I fall som är brådskande har socialnämnden eller vissa företrädare för nämnden möjligheter att besluta om ett omedelbart omhändertagande enligt LVU. Enligt 6 § skall den som är under 20 år omedelbart omhändertas om 1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av lagen och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. En polismyndighet är enligt 43 § 2 LVU skyldig att på begäran lämna biträde för att genomföra ett beslut.

Utan ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU är socialtjänstens åtgärder begränsade till frivilliga hjälp- och stödåtgärder. När den unge påträffas höggradigt berusad eller under andra förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för den unges hälsa och utveckling, t.ex. om den unge vistas i en knarkarkvart eller i andra olämpliga miljöer, kan de frivilliga åtgärderna vara otillräckliga för att ge den unge skydd. I sådant fall aktualiseras ett omedelbart omhändertagande enligt LVU. Av olika skäl kan ett visst dröjsmål dock förekomma innan ett sådant beslut har fattats. Detta gäller kanske främst om den unge är okänd för socialtjänstpersonalen som anträffar honom eller henne och identiteten först behöver utredas. Det kan också vara så att förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande saknas trots den farliga akuta situationen. För dessa fall kan det finnas behov av ett polisiärt omhändertagande för att ge den unge ett omedelbart skydd och tillsyn.

Anträffas någon som kan antas vara under 18 år under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling får en polisman enligt 12 § polislagen

(1984:387) ta hand om den unge för att skyndsamt överlämna honom till föräldrarna eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden. Denna bestämmelse utgör ett naturligt led i de skyldigheter som polisen har när det gäller skyddet av unga.21 Ett omhändertagande enligt 12 § polislagen kan endast komma i fråga när den situation som den unge befinner sig i är av det allvarliga slag som LVU förutsätter för ett omedelbart omhändertagande.22

I praktiken kan det dock vara svårt eller omöjligt för den enskilde polismannen att bedöma om ett omedelbart omhändertagande kan bli aktuellt. Tvångsåtgärder kan exempelvis vara uteslutna på grund av frivilliga åtgärder. Ett ingripande med stöd av 12 § polislagen förutsätter därför inte en konkret bedömning av om ett omhändertagande inom ramen för LVU kan förväntas. Ändamålet med omhändertagandet skall vara att försöka säkerställa att den unge får det skydd och den tillsyn som han behöver. Polisen skall till ledning för sitt ställningstagande beakta om den unge behöver komma under någon vuxens tillsyn därför att omständigheterna innebär en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling.23 När någon påträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller någon annan får han eller hon dessutom omhändertas av en polisman enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer.

När socialtjänsten anträffar en ung person i färd med att begå en straffbelagd gärning blir det endast undantagsvis aktuellt med ett omhändertagande enligt LVU. En av förutsättningarna för ett sådant omhändertagande är i och för sig den unges brottsliga verksamhet. För att brottslig verksamhet skall anses föreligga ställs dock krav på viss varaktighet och intensitet. Bagatellförseelser och enstaka andra brott som inte är av allvarlig art faller inte in härunder. Det är först vid en brottslighet som ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan sägas föreligga ett vård- eller behandlingsbehov som det kan bli fråga om att bereda den unge vård med stöd av LVU.24

Det är polisens uppgift att ingripa mot brott. Den misstänkte får gripas och tas med till förhör och polisen kan hos åklagaren begära den misstänkte anhållen. Beslutar åklagaren att inte anhålla någon

21Prop. 1990/91:86 s. 1022 A. prop. s. 11 23 Ibid 24Prop. 1979/80:1 Del A s. 583

som är under 18 år och som polisen har gripit, får polisen hålla honom kvar i högst tre timmar för att han skall kunna överlämnas till sina föräldrar, någon annan vårdnadshavare, en företrädare för socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen. Kvarhållandet får bara avse den som åklagaren fortfarande anser vara skäligen misstänkt för brott. För samma syfte får polisen hålla kvar någon under 18 år som medtagits till polisen för förhör och som är skäligen misstänkt för brott. Utöver det straffrättsliga ingripandet har polisen således att ordna tillsyn åt den unge.

Den osäkerhet som råder i frågan om personalen inom socialtjänsten i dag kan lämna uppgifter till polisen för att få till stånd ett omedelbart polisiärt ingripande, utan att göra sig skyldig till sekretessbrott, är otillfredsställande. I vissa fall skulle uppgifter säkert kunna lämnas med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen. Det förekommer dock ofta tveksamhet om denna bestämmelses tillämplighet.

Regelverken som styr möjligheten att omedelbart omhänderta unga korresponderar i stor utsträckning. Polisens möjligheter att omedelbart omhänderta en ung person är emellertid större än socialtjänstens. I socialtjänstens arbete med unga kan det uppstå situationer där ett kortare omhändertagande skulle behövas för att säkerställa att den unge kom under någon vuxens tillsyn, men där socialtjänsten saknar möjlighet att i den akuta situationen ingripa med tvång. För dessa fall kan det finnas skäl med ett genombrott i socialtjänstsekretessen så att det står klart att socialtjänsten kan lämna polisen uppgifter som möjliggör ett polisiärt omhändertagande av den unge. Syftet med ett sådant sekretessgenombrott är att öka möjligheten att snabbt ge unga personer som påträffas i olämpliga situationer behövligt skydd och tillsyn.

Vi föreslår för det första att om den som kan antas vara under 18 år av socialtjänsten anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling skall ett undantag göras från sekretessen. Det skall genom undantaget stå klart att sekretessen inte hindrar att socialtjänsten lämnar polisen uppgifter som behövs för ett polisiärt ingripande. I en sådan situation kan det i och för sig vara så att 1 kap. 5 § sekretesslagen kan tillämpas för ett uppgiftslämnande. För att undanröja eventuella oklarheter bör situationen dock regleras uttryckligen.

Med hänsyn till kravet att den underårige skall anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling kan det inte bli tal om att

tillkalla polisen annat än vid allvarliga fall. Den situation som den unge befinner sig i bör vara av samma allvarliga slag som LVU förutsätter för ett omedelbart omhändertagande. Givetvis inverkar den unges antagliga ålder på bedömningen av situationens allvar.

För det andra föreslår vi att när den som kan antas vara under 18 år anträffas av socialtjänsten under utövande av brott skall samma undantag göras från sekretessen som när den unge anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. När det gäller att en underårig anträffas under utövande av brott anser vi inte att några särskilda krav bör ställas på brottslighetens art eller straffvärde. Det avgörande i detta fallet är inte att åstadkomma ett straffrättsligt ingripande utan att möjliggöra en social skyddsåtgärd. Även lindrigare brott bör alltså kunna föranleda att socialtjänsten tillkallar polisen och lämnar uppgifter till polisen som behövs för ett polisiärt ingripande.

15.8.5. Socialtjänsten skall få lämna uppgifter till polisen om överlåtelse av narkotika eller alkoholdrycker till unga

Förslag: Sekretessen inom socialtjänsten och inom vissa när-

liggande verksamheter som i dag regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen skall inte hindra att uppgift som angår misstanke om överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64) till den som inte har fyllt 18 år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Detsamma skall gälla vid misstanke om olovlig försäljning eller anskaffning av alkoholdrycker enligt alkohollagen (1994:1738) till den som inte har fyllt 18 år, när det inte är fråga om ringa fall.

När det gäller barn och unga skall socialnämnden bl.a. aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel. Vid intervjuerna har det sagts vara angeläget att sekretesslagen medger att misstankar om att någon överlåter narkotika till underåriga får anmälas till polisen. Något oklart är det dock hur man från socialtjänstens sida ställer sig till en möjlighet att göra anmälan när uppgiften lämnats i förtroende till socialtjänsten eller när narkotikalangaren är klient hos socialtjänsten.

Samma avvägning bör dock uppkomma när det gäller frågan om att anmäla misstankar om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken

som begåtts mot någon som inte fyllt 18 år. Denna bestämmelse tillkom för att det vore stötande om sekretessregler i vissa fall skulle kunna tvinga hälso- och sjukvården eller socialtjänsten att medverka till att dölja även allvarliga brott som barn utsätts för av sina vårdnadshavare eller andra familjemedlemmar.25 Bestämmelsen har emellertid fått en generell tillämpning. Den tillämpas även när andra än närstående gör sig skyldiga till våldsbrott mot ungdomar och när den misstänkte själv är underårig.

Någon uppgiftsskyldighet när det föreligger misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot underårig föreligger inte. Det har överlämnats till socialnämnden att själv bedöma när det är lämpligt att lämna uppgifter till polisen. Om polisen begär att få ut uppgifter angående misstankar om våldsbrott mot en underårig innebär 15 kap. 5 § sekretesslagen att socialtjänsten är skyldig att lämna ut de uppgifter den förfogar över.

I socialstyrelsens allmänna råd 1991:4 Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten anges följande angående möjligheten att anmäla narkotikabrott som riktar sig mot unga (s. 107).

Att sälja eller överlåta narkotika är emellertid en verksamhet som klart kan sägas försvåra nämndens arbete med att förebygga och motverka missbruk av beroendeframkallande medel (11 § SoL). Det kan gälla nämndens arbete både generellt och i det enskilda ärendet. För att nämnden skall kunna fullgöra sin verksamhet kan det vara nödvändigt att narkotikahanteringen hindras. Nämnden kan därför i princip utan hinder av sekretess (66 § SoL och 1 kap. 5 § SekrL) göra polisanmälan i en sådan situation. Om det emellertid gäller en av nämndens egna klienter som ägnar sig åt narkotikabrott måste man väga möjligheterna av anmälan mot nämndens ansvar för vården och behandlingen av klienten. I sådana fall kan det enligt socialstyrelsens uppfattning endast komma ifråga att anmäla grova narkotikabrott eller då situationen är sådan att polisanmälan kan ses som ett adekvat led i vården eller behandlingen av klienten. Ett brott som ligger långt tillbaka i tiden bör knappast heller polisanmälas, såvida inte narkotikahanteringen misstänks fortfarande pågå.

Som tidigare redovisats gäller enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen att sekretess inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. Den ger dock socialnämnden möjlighet att åtminstone i vissa situa-

25 Bet. KU 1979/80:37 s. 38 och 64

tioner anmäla misstankar om överlåtelse av narkotika till unga till polisen. Det är emellertid oklart hur långt möjligheten sträcker sig med tanke på konflikten mellan det nödvändiga uppgiftslämnandet och förtroendesekretessen. Det finns därmed i sig ett behov av att förtydliga rättsläget.

Vår uppfattning är att sekretessreglerna inte bör få medföra ett förbud att röja brottsmisstankar om överlåtelse av narkotika till den som är under 18 år. Detta gäller oberoende av hur uppgifterna kommit till socialtjänstens kännedom. Ett sådant ställningstagande stämmer väl överens med de narkotikapolitiska prioriteringarna som gjorts i den nationella narkotikahandlingsplanen.26 Ett särskilt undantag från sekretessen för detta fall bör därför göras.

I vår intervjuundersökning har företrädare för socialtjänsten påpekat att samma problematik som gäller vid misstankar om langning av narkotika gäller vid langning av alkoholdrycker till ungdomar. Alkohollagstiftningen är en skyddslagstiftning vars viktigaste syfte är skyddet för ungdomen. Detta kommer till uttryck genom bestämmelser om åldersgränser för inköp och servering av alkoholdrycker och genom att det är straffbart att anskaffa alkoholdrycker till den som är underårig (s.k. langning) samt att olovlig försäljning av alkoholdrycker med inriktning på ungdomar som kundkrets kan medföra att brottet anses som grovt.

Bestämmelser om förbud att anskaffa alkoholdrycker till den som inte har rätt att få sådan vara utlämnad till sig finns i 3 kap. 9 § alkohollagen (1994:1738). Enligt första stycket är det förbjudet att såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa alkoholdrycker till den som inte har rätt att få sådan vara utlämnad till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker. I andra stycket finns bestämmelser som innebär förbud att överlämna alkohol som gåva eller lån till den som inte fyllt 20 år. Vad som avses med förbudet är de gåvo- och lånetransaktioner som ligger försäljningen nära. Ett överlämnande av en alkoholdryck för senare förtäring är därmed i princip otillåtet.27 Enligt tredje stycket är det däremot inte förbjudet att bjuda på alkohol, dvs. låta den unge förtära alkohol, såvida detta inte med hänsyn till den bjudnes ålder och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt.

26Prop. 2001/02:91, bet.2001/02:SoU15 27Prop. 1994/95:89 s. 91

Både olovlig försäljning av alkohol28 och olovligt anskaffande av alkoholdrycker29 är straffria vid ringa brott30. Enligt propositionen kan det vara fråga om ringa brott när tillåten alkoholhalt överskridits endast i ringa mån, men brottet kan vara att betrakta som ringa även av andra orsaker.31

Det är av vikt att kunna ingripa kraftfullt mot försäljning och anskaffning av alkoholdrycker till den som är under 18 år. Även misstanke om sådan brottslighet bör därför enligt vår uppfattning medföra ett undantag från sekretess så att det blir möjligt att röja brottsmisstankar om försäljning och anskaffning av alkoholdrycker till den som är under 18 år. För att inte sekretessgenombrottet skall ske vid straffria gärningar bör det dock krävas att det inte är fråga om ringa fall.

Det förekommer även att dopningsmedel överlåts till ungdomar under 18 år. Denna företeelse är dock inte lika utbredd som överlåtelse av narkotika och alkoholdrycker. Med hänsyn härtill finns inte samma behov av särreglering. I den mån det kommer till socialtjänstens kännedom att någon överlåter dopningsmedel till ungdomar torde i många fall uppgifter härom kunna lämnas till polisen med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen.

När det gäller enskild verksamhet innebär tystnadsplikten att den anställde inte obehörigen får röja vad han eller hon fått veta i verksamheten om enskildas personliga förhållanden. Vid tolkningen av vad som skall anses som obehörigt har det ansetts naturligt att söka ledning i sekretesslagens bestämmelser. I samma utsträckning som socialtjänsten till följd av vårt förslag får lämna polisen uppgifter om överlåtelse av narkotika eller alkoholdrycker till unga bör sådana uppgifter också få lämnas från enskild verksamhet till polismyndighet utan att uppgiftslämnandet anses som ett otillbörligt röjande.

Undantagen bör formuleras som en möjlighet, inte en skyldighet, att anmäla brott. Av 15 kap. 5 § sekretesslagen följer dock att en myndighet på begäran av en annan myndighet är skyldig att lämna uppgifter till den andra myndigheten, om uppgifterna kan lämnas ut utan hinder av sekretess. Är det polisen som efterfrågar uppgifterna och övriga förutsättningar i undantagen är uppfyllda uppkommer en uppgiftsskyldighet.

28 10 kap. 2 och 3 § alkohollagen2910 kap. 6 § alkohollagen3010 kap. 8 § alkohollagen31Prop. 1994/95:89 s. 115

Vi föreslår alltså att uppgift som angår misstanke om överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64) till den om inte har fyllt 18 år utan hinder av sekretessen skall få lämnas från socialtjänsten till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Detsamma skall gälla vid misstanke om olovlig försäljning och anskaffning av alkoholdrycker enligt alkohollagen (1994:1738) till den som inte har fyllt 18 år, när det inte är fråga om ringa fall.

I den nuvarande lagstiftningen hindrar sekretessen inte att hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen lämnar uppgift till polis- och åklagarmyndighet om misstanke om vissa brott enligt brottsbalken när brottet riktat sig mot någon som inte har fyllt 18 år. Vårt förslag till lättnad i sekretessen när det gäller langning av narkotika eller alkohol till den som är under 18 år tar endast sikte på socialtjänsten. Det är dock inte bara socialtjänsten som sådan som omfattas av det nuvarande undantaget i 14 kap. 2 § femte stycket andra meningen sekretesslagen. Det gör även de andra verksamheterna som anges i 7 kap. 4 § sekretesslagen. Vår uppfattning är att även dessa verksamheter bör omfattas av den föreslagna lättnaden i sekretessen. Härmed blir förslaget tillämpligt även för t.ex. familjerådgivare enligt socialtjänstlagen.

Familjerådgivare enligt socialtjänstlagen omfattas av frågeförbudet enligt 36 kap. 5 §. För att dessa skall kunna höras som vittnen om de brott som nu avses, bör undantag från frågeförbudet göras i 36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken.

Vi har i avsnitt 15.8.3 diskuterat att sekretesslagen inte besvarar frågan vem som skall få lämna ut uppgifter till annan myndighet. I 12 kap. 10 § socialtjänstlagen anges att det är socialnämnden som får anmäla misstankar om brott mot underåriga enligt 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Det kan därmed anses ligga nära till hands att föreskriva att detsamma skall gälla för de nu föreslagna brotten mot underåriga. Vi finner dock inte skäl att i detta sammanhang föreslå ändringar i socialtjänstlagen som medför att vi tar ställning till vem som skall få lämna ut uppgifter till en annan myndighet.

15.8.6. Uppgiftsskyldigheten när det gäller adresser till ungdomar skall utökas

Förslag: Uppgiftsskyldigheten enligt 12 kap. 10 § socialtjänstlagen

skall kompletteras så att skyldigheten inte bara avser att lämna uppgift om någon vistas i ett hem för vård eller boende, utan också om någon vistas i ett familjehem.

Som ovan anges förskrivs det i 12 kap. 10 § andra stycket socialtjänstlagen att socialtjänsten utan hinder av sekretess bl.a. skall lämna ut uppgift om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Tanken är här inte att adressuppgifterna skall lämnas ut av socialtjänsten på eget initiativ. Med uttrycket ”för särskilt fall” menas att uppgiften skall vara efterfrågad, t.ex. med anledning av en inledd förundersökning.32

I 6 kap. socialtjänstlagen finns bestämmelser om vård i familjehem och i hem för vård eller boende. I 1 § anges att socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Underåriga kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, placeras i endera boendet.

Enligt vår uppfattning finns det ingen anledning när det gäller uppgiftsskyldigheten enligt 12 kap. 10 § att skilja mellan hem för vård eller boenden och familjehem. Uppgiftsskyldigheten bör därför utökas till att avse även om någon vistas i ett familjehem.

32 Prop. 1981/82:186 s. 19

Meddelarfrihetsbrytande

tystnadsplikter

16. Bakgrund till övervägandena om meddelarfrihet

16.1. Uppdraget

I vårt direktiv redogör regeringen kort för de nuvarande reglerna om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten och de överväganden som låg bakom utformningen när den nya sekretesslagen kom.1 Regeringen konstaterar därefter att det inte är alldeles lätt att se att det uppstått någon konsekvent linje i lagstiftningspraxis, när det gäller att avgöra om en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten eller inte. Vi skall därför se över bestämmelsen i 16 kap. 1 § sekretesslagen om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. I denna översyn skall ingå att kartlägga vilka kriterier som har varit avgörande för bestämmelsens nuvarande utformning. Vi skall vidare föreslå de eventuella ändringar av bestämmelsen som behövs för att den skall kunna tillämpas på ett sätt som stämmer överens med dess ursprungliga ändamål.

I detta kapitel beskriver vi först meddelarfriheten och de överväganden som gjordes när sekretesslagen kom till beträffande när en tystnadsplikt skall kunna bryta meddelarfriheten. Därefter försöker vi beskriva överväganden beträffande meddelarfriheten och tystnadsplikt som gjorts i samband med ändringar av sekretesslagen. Utifrån dessa avsnitt kartlägger vi i kapitel 17 kriterierna för bedömningen av när en tystnadsplikt bör bryta meddelarfriheten.

För att få en uppfattning om hur meddelarfriheten fungerat i praktiken och om det finns några problem vid tillämpningen har vi studerat praxis. De avgöranden som är mest intressanta i det här sammanhanget kommer från Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Vi redogör kort för dessa i avsnitt 16.6.

1 Dir. 1998:32 s. 25-26

16.2. Meddelarfrihet

Med meddelarfrihet menas det komplex av regler i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i massmedier. Denna frihet ingår således som ett led i den reglering som avser att förverkliga offentlighetsprincipen.2

Meddelarfriheten innebär att varje medborgare har rätt att lämna uppgifter om vad som helst till den som kan offentliggöra uppgifterna i media, t.ex. författare, nyhetsbyråer eller radioredaktioner.3 Den gäller, som huvudregel, även för tjänstemän inom den offentliga förvaltningen om de vill lämna sekretessbelagda uppgifter som de fått i sitt arbete. Meddelarfriheten får endast begränsas på det sätt som anges i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen.

Meddelarfriheten kombineras med skydd för anonymiteten och ett förbud mot att efterforska uppgiftslämnare. Den som har tagit emot en uppgift som lämnats för publicering med stöd av meddelarfriheten har tystnadsplikt beträffande meddelarens identitet.4Denna tystnadsplikt kan dock brytas under vissa förutsättningar, som är närmare angivna i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen, se avsnitt 16.3.

Efterforskningsförbudet innebär att myndigheter eller andra allmänna organ inte får efterforska t.ex. vem som har lämnat ett meddelande med stöd av meddelarfriheten.5 Efterforskning får dock ske om det behövs för att väcka åtal eller göra något annat ingripande som är tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen. Vid en sådan efterforskning måste dock myndigheterna beakta den tystnadsplikt som beskrivits i föregående stycke.

Från den 1 januari 2003 är det möjligt för även andra än massmedieföretag att få grundlagsskydd för databaser som levererar information till allmänheten. För att få sådant skydd krävs utgivningsbevis.6 Grundlagsskyddet innebär bl.a. att den som lämnar meddelanden för publicering i en sådan databas har meddelarfrihet på samma sätt som annars gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

2 DsJu 1977:11/Del 1 s. 172 31 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen43 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen53 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen61 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen

Meddelaren skyddas också av mottagarens tystnadsplikt och efterforskningsförbudet.

Reglerna om meddelarfrihet, anonymitet och förbud mot efterforskning är viktiga momenten i yttrandefriheten. De är en väsentlig förutsättning för massmediernas möjligheter att skaffa och förmedla information och medverka i den allmänna debatten.7 För att massmedierna skall kunna fylla sin funktion att granska dem som utövar makt krävs att de får tillgång till riklig, allsidig och så långt möjligt korrekt information. Meddelarfriheten, i kombination med anonymitetsskyddet och förbudet mot efterforskning, kan ses som ett yttersta medel till skydd mot obehöriga påtryckningar från chefer, kollegor m.fl. mot den som kan komma att använda sin meddelarfrihet.8

Genom att låta meddelarfriheten i princip gälla även för alla uppgifter en offentliganställd har i sin verksamhet, överlåter det allmänna åt den enskilde att själv bedöma om det är önskvärt eller försvarbart att förmedla vissa uppgifter för offentliggörande. På så sätt tillgodoses de viktiga intressen som informationsfriheten representerar.9

Det bör understrykas att avsikten med meddelarfriheten inte är att få till stånd ett omfattande flöde av hemliga uppgifter från den offentliga förvaltningen till massmedierna och än mindre att sådana uppgifter i stor utsträckning skall offentliggöras. Syftet är i stället att samhällsdebatten inte skall berövas från allmän synpunkt mycket betydelsefulla uppgifter av den anledningen att dessa är sekretessbelagda av hänsyn till ett just i det aktuella sammanhanget mindre tungt vägande sekretessintresse.10

Regeringen beslutade den 30 april 2003 att tillkalla en beredning på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området.11 I beredningens uppdrag ingår bl.a. att överväga frågor som rör meddelarfriheten och vissa aspekter av det frivilliga grundlagsskyddet enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen.

7Prop. 1979/80:2 Del A s. 111 8 Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70) s. 131 9Prop. 1975/76:204 s. 9510 DsJu 1977:11/Del 1 s. 173 11 Dir. 2003:58

16.3. Inskränkningar i meddelarfriheten

I vissa särskilt angivna fall kan den som lämnat ett meddelande med stöd av meddelarfriheten ändå drabbas av straffrättsligt ansvar.12 Det kan bli fallet om själva handlingen att lämna meddelandet innebär att meddelaren gör sig skyldig till ett allvarligt brott mot rikets säkerhet.13 Den andra situationen är att meddelaren uppsåtligen lämnar ut en allmän handling i strid med sekretesslagen eller i strid med en myndighets beslut om att handlingen lämnas ut med förbehåll om hur den får användas. Det tredje och sista fallet är att meddelaren uppsåtligen på något annat sätt lämnar ut en uppgift för vilken det gäller en tystnadsplikt som i särskild lag angetts bryta meddelarfriheten. Den särskilda lag som avses är 16 kap. 1 § sekretesslagen.

Tryckfrihetsförordningens bestämmelse om otillåtet offentliggörande innebär bl.a. att det är straffbart för den som lyder under en tystnadsplikt att bryta den om den är uppräknad i 16 kap. 1 § sekretesslagen genom att själv publicera uppgiften.14 Möjligheten att ingripa mot brott mot sådana tystnadsplikter är således densamma oavsett om personen som har tystnadsplikten lämnar en uppgift för offentliggörande till massmedia eller i stället själv publicerar den.

Inskränkningen i meddelarfriheten påverkar även anonymitetsskyddet. Tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för den som mottagit ett meddelande bryts om det är fråga om de ovan angivna allvarliga brotten mot rikets säkerhet. Vidare bryts tystnadsplikten om en domstol anser det nödvändigt i mål om brott som begåtts antingen genom ett felaktigt utlämnande av en allmän handling eller genom uppgiftslämnande som omfattas av en tystnadsplikt som bryter meddelarfriheten.

När det gäller ett uppsåtligt brott mot en tystnadsplikt som bryter meddelarfriheten, gäller således anonymitetsskyddet tills domstolen beslutar något annat. Förbudet för myndigheter att efterforska vem som har lämnat ett meddelande upphör dock genast när det är fråga om ett brott mot tystnadsplikten. Det innebär således att t.ex. åklagarmyndigheten har rätt att försöka ta reda på vem som lämnat ett visst meddelande. Samtidigt har den journalist som tagit emot meddelandet tystnadsplikt tills en domstol beslutar att

127 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen13 Högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott (19 kap.1, 5, 6 och 8 §§, 18 kap. 1 § samt 22 kap.1 och 2 §§brottsbalken). 14 7 kap. 5 § 2 tryckfrihetsförordningen

det är nödvändigt att uppgiften om huruvida den tilltalade eller skäligen misstänkte är meddelare redovisas.

16.4. De ursprungliga bedömningarna avseende inskränkningar i meddelarfriheten

Reglerna om meddelarskydd reformerades på 1970-talet. Innan dess gällde att en tjänsteman i den offentliga förvaltningen kunde åtalas för ett meddelande som innebar åsidosättande av en i lag föreskriven tystnadsplikt. Motsvarande gällde inte för den anställde i enskild tjänst som hade en lagstadgad tystnadsplikt.

Syftet med reformen av meddelarfriheten var att öka förutsättningarna för massmedierna att få ett så rikhaltigt underlag för sin granskning av myndigheterna som möjligt. De tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten bör därför underkastas en noggrann riksdagsprövning. Gränsdragningen bör inte ske slumpmässigt utan följa vissa riktlinjer.15 Vidare konstaterade departementschefen att skillnaden mellan tystnadsplikt i offentlig och i privat verksamhet framstod som omotiverad. Den kunde t.ex. få den egendomliga konsekvensen att en läkares tystnadsplikt angående patienters förhållanden fick olika innehåll beroende på om läkaren var i allmän tjänst eller privatpraktiserande.16

Behovet av meddelarfrihet även för den som omfattas av en tystnadsplikt utvecklades ytterligare i förarbetena till sekretesslagen.17 Där anges att vanliga sekretessbestämmelser är ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena på olika områden. Behovet av insyn kan därför i ett enskilt fall vara starkare än sekretessintresset. Vidare kan en regel till skydd för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindra insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Det skulle kunna finnas en risk att en myndighet som sysslar med myndighetsutövning av stor betydelse för medborgarna värjer sig mot insyn med hjälp av sekretessregler som syftar till att skydda de enskilda som berörs av myndighetens verksamhet. Om offentliga funktionärer i den situationen inte kan bidra med uppgifter till den allmänna debatten skulle det innebära att offentlighetsprincipen inte förverkligas fullt ut. Syftet med

15Prop. 1975/76:204 s. 10216 A. prop. s. 103 17Prop. 1979/80:2 Del A s. 104 f.

reglerna om meddelarfrihet är således att motverka sådana oönskade effekter av reglerna om sekretess.

Som framgått ovan innebär meddelarfriheten inte bara ett skydd mot straffrättsligt ansvar. Den är också kombinerad med ett skydd för anonymiteten för den som lämnat ett meddelande och ett förbud för myndigheter att efterforska vem som har lämnat ett meddelande. Ett sådant förbud är endast möjligt att upprätthålla om det inte samtidigt är straffbart att lämna ett visst meddelande. Denna omständighet bör påverka gränsen för det straffrättsliga meddelarskyddet.18

Under arbetet med reformen av meddelarfriheten diskuterades olika omständigheter som borde påverka när meddelarfriheten skall vika för tystnadsplikten. En allmän utgångspunkt borde vara att undantag från meddelarfriheten skall göras endast i de fall där sekretessintresset är så starkt att det knappast kan finnas någon situation där insynsintresset väger över. Stöd för att inta en sådan restriktiv hållning i fråga om att begränsa yttrandefriheten genom undantag från meddelarfriheten finns bl.a. i regeringsformen. Därav framgår att en rättighetsbegränsning aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. En rad omständigheter talar för att inte ens en mycket omfattande meddelarfrihet medför särskilt stor risk för allvarliga publicitetsskador. Därutöver måste hänsyn tas till pressens självsanerande verksamhet och det skydd mot svårare missbruk av lämnade uppgifter som finns i tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om brott.19

En omständighet att beakta var att massmedierna borde få vidgade möjligheter till insyn och diskussion inom sådana grenar av den allmänna verksamheten som innebar myndighetsutövning mot enskild. Å andra sidan borde företräde kunna ges åt tystnadsplikter till skydd för enskild som frivilligt kontaktat en myndighet. På ett annat ställe i förarbetena konstateras att enskildas personliga integritet och ekonomiska intressen inte kan lämnas utan något skydd och att detsamma kan gälla för mycket betydelsefulla allmänna intressen. Mot den bakgrunden konstaterades att det är frågan om en avvägning mellan motstående och svårjämförbara intressen, som måste få karaktären av en kompromiss.20 Departementschefen ansåg

18Prop. 1975/76:204 s. 9619 DsJu 1977:11/Del 1 s. 186 20Prop. 1975/76:204 s. 95

också att regleringen rent generellt måste vara enkel och otvetydig, eftersom det främjar både informationsfriheten och sekretesskyddet.21

Under diskussionerna om hur de tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten skulle formuleras, övervägdes att införa ett skaderekvisit vid bedömningen av om meddelandet var straffbart eller inte. Denna lösning avfärdades dock, eftersom det ansågs viktigt att undvika tolkningssvårigheter som kunde innebära att en meddelare tvekade. Det var i stället viktigt att reglerna gjorde det möjligt för den enskilde att i varje särskilt fall utan svårighet avgöra om meddelarfrihet gällde eller inte.22 Därför valdes i stället metoden att peka ut de grundläggande regler om sekretess som inte är förknippade med meddelarfrihet. På så sätt framgår det redan av meddelandets innehåll om meddelarfrihet och därmed efterforskningsförbud gäller.23

Grundprincipen är att undantag från meddelarfriheten för en särskild regel om sekretess skall göras med stor återhållsamhet.24För sekretessregler utan skaderekvisit, t.ex. sekretess i kommunal familjerådgivning25, kan det finnas större anledning att göra undantag från meddelarfriheten. Detsamma kan i någon mån anses gälla om regeln har ett omvänt skaderekvisit. Departementschefen konstaterade vidare att om ett visst område klarat sekretessbehovet med bibehållen meddelarfrihet, bör det kunna gälla även i fortsättningen. Samma resonemang borde dock inte utan vidare föras i de fall meddelarfrihet inte föreligger.26

Har en uppgift lämnats av en enskild i en förtroendesituation bör meddelarfrihet normalt vara utesluten. Om en uppgift i stället rör ett ärende om myndighetsutövning bör meddelarfrihet oftast gälla. En annan omständighet att beakta är om det finns särskilda spärrar mot att en uppgift lämnas från en myndighet till en annan, t.ex. 14 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen. I sådana fall kan det ligga nära till hands att göra undantag från meddelarfriheten.27

21 A. prop. s. 102 22Prop. 1979/80:2 Del A s. 108 23 A. prop. s. 109 24 A. prop. s. 111 257 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen26Prop. 1979/80:2 Del A s. 111 27 A. prop. s. 112

16.5. Senare förändringar i bestämmelsen om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

Bestämmelsen om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten har av naturliga skäl ändrats flera gånger sedan sekretesslagen infördes. Vi har tidigare i detta betänkande diskuterat att sekretesslagen måste vara utformad på ett detaljerat sätt för att öppenheten skall bli så stor som möjligt samt att en konsekvens av det är att lagen ändras ofta, se avsnitt 3.5.1.

I detta avsnitt skall vi försöka ge en överblick över hur bestämmelserna om tystnadsplikt som bryter meddelarfriheten har ändrats sedan sekretesslagen infördes och hur frågan diskuterats i förarbetena till dessa ändringar. Avsnittet är inte en fullständig redogörelse för ändringarna av 16 kap. 1 § sekretesslagen utan ger bara exempel på olika typer av förändringar och den eventuella motiveringen till dessa. I bilaga 6 finns en mera detaljerad redogörelse för ändringarna i bestämmelserna om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten.

En del ändringar av 16 kap. 1 § sekretesslagen är en följd av att ny lagstiftning ersatt lagar som gällt tidigare. Sådana ändringar innebär inte någon förändring av det område inom vilket tystnadsplikten bryter meddelarfriheten.

De flesta ändringarna i 16 kap. 1 § sekretesslagen är dock en följd av att sekretessbestämmelser för nya verksamheter tagits in i sekretesslagen. De flesta av dessa bestämmelserna finns i 7 kap. sekretesslagen och gäller således uppgifter som bör skyddas med hänsyn till enskildas personliga förhållanden. För vissa av dessa nya sekretessbestämmelser motiveras undantaget från meddelarfriheten med att verksamheten tidigare varit en del av socialtjänsten och därmed undantagen från meddelarfriheten.28 I andra fall motiveras undantaget från meddelarfriheten med att uppgifterna är lika känsliga och skyddsintresset lika starkt som för uppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.29

En annan situation som inneburit förändringar av innebörden av 16 kap. 1 § sekretesslagen är när sekretessbestämmelser som i och för sig redan undantagits från meddelarfriheten ändras. Bl.a. har nya verksamheter förts in i bestämmelsen om socialtjänstsekretess30,

28 Exempel: sekretess avseende färdtjänst (7 kap. 37 §) och förskoleverksamhet (7 kap. 38 §). Prop. 1996/97:115 s. 47 f. respektive 1997/98:6 s. 62 29 Exempel: sekretess hos Nämnden för internationella adoptioner (7 kap. 29 §), Barnombudsmannen (7 kap. 34 §), i ärenden om ersättning till steriliserade (7 kap. 39 §) och för rättspsykiatriskt forskningsregister (7 kap. 40 §). Prop. 1988/89:131 s. 20 f. respektive 1993/94:107 s. 16, 1998/99:71 s. 25 och 1998/99:72 s. 58 307 kap. 4 § sekretesslagen

t.ex. ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och verksamhet avseende omhändertagande av personakter från enskild verksamhet. I de angivna exemplen har frågan om meddelarfrihet inte diskuterats i förarbeten till ändringarna i sekretesslagen. Även skolsekretessen31 har utökats med nya verksamheter, t.ex. specialpedagogisk stödverksamhet och tillsyn över fristående skolor. I dessa fall har ändringens förhållande till meddelarfriheten uppmärksammats i förarbetena.32

16.6. Några situationer då offentligt anställda nyttjat sin meddelarfrihet

I vårt uppdrag ingår att överväga om 16 kap. 1 § sekretesslagen bör ändras för att bättre stämma överens med sitt ursprungliga syfte. För att få en bakgrund till sådana överväganden vill vi försöka bilda oss en uppfattning om i vilka konkreta situationer frågan om en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten väckts. Den metod vi har valt är att studera domstolars praxis och beslut av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Urvalet har tagits fram genom att söka på det trunkerade ordet meddelarfrihet i en databas.33 Sammanfattningsvis kan konstateras att huvuddelen av träffarna gällde fall där frågan varit om myndigheter och/eller enskilda tjänstemän brutit mot efterforskningsförbudet eller försökt påverka de anställdas benägenhet att använda sin meddelarfrihet. I några beslut från Justitieombudsmannen och Justitiekanslern har dock frågan om tillämpningen av 16 kap. 1 § sekretesslagen varit aktuell. De konkreta situationerna i varje beslut kommer att beskrivas nedan. I vissa beslut har frågan huruvida meddelarfriheten bryter tystnadsplikten inte varit det primära att bedöma. Vi har tagit med dem ändå, eftersom de är exempel på konkreta situationer där offentligt anställda har använt sin meddelarfrihet.

317 kap. 9 § sekretesslagen32Prop. 1994/95:112 s. 36 respektive 1995/96:127 s. 23 f. 33 Westlaw Sverige

16.6.1. Uppgifter som ansetts omfattas av meddelarfrihet

Justitieombudsmannen

1991/92 s. 408

En socialnämnds ordförande angav i in-

sändare i en tidning att ett visst namngivet företag fått en varning enligt lagen om handel med drycker. JO konstaterade att uppgiften omfattades av sekretess enligt 8 kap. 7 § första stycket 1 sekretesslagen men att meddelarfrihet gällde, eftersom sekretessbestämmelsen inte fanns i 16 kap. 1 § sekretesslagen.

1994/95 s. 54

Uppgifter angående en upphandling av

undervisning i svenska för invandrare återgavs i tidningen innan uppgifterna var offentliga. JO konstaterade att uppgifterna omfattades av sekretess enligt 6 kap. 2 § sekretesslagen och således av meddelarfriheten, eftersom denna sekretessbestämmelse inte finns i 16 kap. 1 § sekretesslagen.

2002/03 s. 486

En yrkesinspektör uttalade sig inför media

om en autistisk pojkes boendeförhållanden i ett korttidshem. Inspektören hade fått uppgifterna i samband med en inspektion av korttidshemmet. Socialnämndens ordförande anmälde det inträffade till JO. JO konstaterade att sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen inte överfördes till yrkesinspektören, eftersom denne omfattas av en primär sekretessregel (7 kap. 8 § sekretesslagen). Tystnadsplikt enligt 7 kap. 8 § sekretesslagen bryter inte meddelarfriheten. JO angav att problemet borde beaktas inom ramen för vårt arbete (se avsnitt 17.2.2).

Justitiekanslern

1985-02-01, dnr 242-85-30

Uppgifter ur en förundersök-

ning fanns i tidningen innan åtal var väckt. JK konstaterade att varken tystnadsplikt enligt 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 §sekretesslagen bryter meddelarfriheten.

1990-11-21, dnr 615-89-20

En officer lät spela upp ljudet

av en svensk ubåt i radio. JK bedömde först att det inte kunde vara fråga om något av de allvarliga brott som räknas upp i 7 kap. 3 § första stycket 1 tryckfrihetsförordningen. Sedan konstaterade han

att uppgifterna omfattades av sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen och att sådan tystnadsplikt inte bryter meddelarfriheten.

1992-11-09, dnr 2171-92-30

En läkare förordnades som sak-

kunnig av domstolen i ett mål om grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Läkarens utlåtande och förhöret med henne skedde vid förhandling inom stängda dörrar. Domstolen förordnade i domen att sekretess enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen skulle bestå beträffande uppgifter som rörde målsägandens personliga förhållanden och uppgifterna i läkarens sakkunnigutlåtande. I en intervju lämnade läkaren vissa uppgifter om målsäganden som också fanns i sakkunnigutlåtandet. Domstolen hade inte beslutat om förbud att uppenbara uppgifter som lämnats vid förhandlingen (5 kap. 4 § rättegångsbalken). JK konstaterade att läkaren var förordnad som sakkunnig i målet och att frågan om sekretess därför skulle bedömas enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen och inte 7 kap. 1 § sekretesslagen, som annars gäller i läkarens yrkesutövning. Sekretess enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen omfattas inte av 16 kap. 1 § sekretesslagen. JK fann således inte skäl att inleda förundersökning om ansvar för brott mot tystnadsplikten.

1992-11-11, dnr 3197-92-30

En åklagarmyndighet anmälde

till JK att det i tidningar förekommit artiklar om den militära användningen av en viss fastighet. JK konstaterade att det troligen inte var fråga om att tidningen fått del av uppgifterna på grund av något av de allvarliga brott som anges i 7 kap. 3 § första stycket 1 tryckfrihetsförordningen. Han fann inte heller skäl att tro att det skett genom oriktigt utlämnande av en allmän handling. Vidare konstaterade han att uppgifterna omfattades av sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen, och att denna sekretess inte bryter meddelarfriheten. JK diskuterade även frågan om tryckfrihetsbrott kunde vara aktuellt. Han avslutade ärendet genom att besluta att inte inleda förundersökning i någon del.

1993-03-16, dnr 3914-92-30

I ärendet var fråga om en f.d.

försvarsminister samt några f.d. chefer inom olika grenar av försvaret begått brott genom att i radio lämna vissa uppgifter om underrättelsesamarbete mellan Sverige och Finland. Uppgifterna kunde omfattas av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen. JK konstaterade dock att uppgifterna inte var sådana att ett röjande kunde antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet

allvarligt. Eventuell tystnadsplikt kunde således inte bryta meddelarfriheten. JK konstaterade vidare att brott inte heller förelåg på några andra grunder.

1993-05-10, dnr 1339-92-21

Anmälan om att uppgifter om

ett anbud angående ambulansverksamhet lämnats till massmedia innan anbudet var offentligt. JK bedömde att det kunde vara fråga om sekretess enligt 6 kap. 2 § och/eller 8 kap. 10 § sekretesslagen. Då ingen av dessa tystnadsplikter bryter meddelarfriheten vidtog JK inga åtgärder.

1994-09-27, dnr 349-94-30

Ansvarige utgivaren för en tid-

ning begärde att JK skulle granska om kommunala tjänstemän brutit mot efterforskningsförbudet genom att polisanmäla ett eventuellt brott mot sekretesslagen. Anmälan hade gjorts sedan tidningen publicerat uppgifter om anbudsgivare och slutsummor i en stor upphandling angående att lägga ut en del av verksamheten vid kommunens tekniska kontor på entreprenad. JK konstaterade att upphandlingssekretessen (6 kap. 2 § sekretesslagen) inte är av det kvalificerade slaget att den bryter meddelarfriheten. JK bedömde även vissa andra frågor och avslutade ärendet utan att vidta några ytterligare åtgärder.

2000-09-22, dnr 2780-00-30

En person anmälde till JK att

en åklagare och två poliser lämnat sekretessbelagda uppgifter ur en förundersökning till en tidning. Personen ville också att JK skulle överväga hur den misstänkte ekonomiskt kunde kompenseras för den skada han vållats av den negativa bild som skapats av honom i media. JK konstaterade att sekretess enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §sekretesslagen var aktuell för uppgifterna. Sekretess enligt dessa bestämmelser bröt dock inte meddelarfriheten och ingripande med stöd av tryckfrihetsförordningen var därmed uteslutet.

16.6.2. Uppgifter som inte ansetts omfattas av meddelarfrihet

Justitieombudsmannen

1992/93 s. 608

Frågan var om en sjukvårdspolitiker brutit

mot sin tystnadsplikt genom att till en tidning ange att en av orsakerna till sjukvårdsdistriktets stora underskott var att en patient

på ett visst lasarett var mycket vårdkrävande. Han angav bl.a. att patienten var förlamad från halsen och nedåt och att vården av henne kostade 1,2 miljoner kr om året. Politikern omfattades av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Innan uttalandet gjordes hade patienten själv medverkat i en tidningsartikel där hennes situation beskrevs. Det bör således ha varit möjligt för en större grupp av förstå vem som avsågs med politikerns uppgifter. JO konstaterade att politikern kunde ha visst fog för att han haft patientens samtycke att lämna sådana uppgifter om henne som redan var kända på grund av artikeln. JO påpekade dock att huvudregeln med hänsyn till den stränga sekretessen måste vara att det krävs ett direkt medgivande. Politikerns uppgift om den årliga kostnaden gick dock längre än de uppgifter patienten själv lämnat till tidningen. JO fann att även den uppgiften omfattades av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Politikern skulle därmed anses ha åsidosatt sin tystnadsplikt. Det ansågs dock ha skett av oaktsamhet och var därmed inte straffbart.

1995/96 s. 437

Ett TV-team fick följa med socialjouren

vid besök på en plats där prostitution förekommer. På platsen fanns två prostituerade, som var kända av socialjouren. JO konstaterade att uppgiften att de bedrev prostitution omfattades av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen. JO konstaterade att meddelarfrihet inte förelegat.

1996/97 s. 454

En läkare lämnade i TV vissa uppgifter om

en patient som avlidit efter ett polisingripande. Sjukhusdirektören skrev ett ursäktande brev till polisen. Brevet publicerades också. JO fann att läkarens uppgifter omfattades av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen och att läkaren brutit mot sin tystnadsplikt när han lämnade dem till TV. Mot den bakgrunden ansåg JO inte att sjukhusledningen agerat felaktigt.

Justitiekanslern

1982-01-22, dnr 103-82-30

Uppgifter om innehållet i en

dom fanns i tidningen dagen efter huvudförhandlingen trots att domen inte skulle meddelas förrän två veckor efter förhandlingen. Målet gällde åtal för narkotikabrott som den tilltalade erkänt. Uppgifterna i domen omfattades av sekretess enligt 12 kap. 5 § 1 sekre-

tesslagen. För sådana uppgifter gäller inte meddelarfrihet. Med hänsyn till målets art och förhållandevis ringa intresse, konstaterade JK att det sannolikt inte var fråga om ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikten. Han inledde därför inte förundersökning angående brott mot tystnadsplikten.

1983-10-16, dnr 2138-83-30

En socialsekreterare var för-

ordnad som kontaktman för en flicka. Sedan flickans mor vänt sig till tidningar, kontaktades socialsekreteraren av en journalist. Socialsekreteraren uppgav till journalisten att hans personliga uppfattning var att den aktuella familjen var destruktiv och att familjemedlemmarna gjorde varandra illa. JK konstaterade att omdömena omfattades av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen, eftersom de grundades på kunskaper han fått i egenskap av tjänsteman. Uppgifterna omfattades således inte av meddelarfrihet. JK bedömde dock att uppgifterna inte lämnats uppsåtligen och att det därför inte fanns förutsättningar för åtal.

1984-03-05, dnr 879-83-31

Ett avsnitt ur en ännu inte

utgiven bok lästes upp i radion. Boken handlade om författarens arbete som vårdare på Beckomberga sjukhus. Det upplästa avsnittet beskrev en patient som under lång tid tvångsvårdats på sjukhuset. JK konstaterade att de lämnade uppgifterna objektivt sett var sådana att de omfattades av tystnadsplikt enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen och således inte omfattades av meddelarfriheten. JK fann dock att det var tveksamt om författaren hade uppsåt att bryta tystnadsplikten och beslutade därför att inte väcka åtal.

1985-03-22, dnr 2641-84-30

Uppgifter i revisionsprome-

morior upprättad hos RSV publicerades i en tidning. Uppgifterna omfattades av sekretess enligt 9 kap. 2 § sekretesslagen. Således gäller inte meddelarfrihet för uppgifterna. Oavsett om uppgifterna lämnats muntligen eller genom att revisionspromemoriorna lämnats ut kan således brott mot tystnadsplikten bli aktuellt. JK bedömde dock att det inte var möjligt att genom ytterligare utredning få klarhet i vem som lämnat uppgifterna till tidningen.

1988-04-29, dnr 1009-88-30 m.fl.

Uppgifter om beslut om rätts-

psykiatrisk undersökning som tingsrätten fattat i det s.k. styckmordsmålet förekom i en tidning och i radio innan beslutet hade meddelats. Något senare förekom i en artikel i en annan tidning

uttalanden av domare som deltagit i överläggningen. Uppgifterna omfattades av sekretess enligt 12 kap. 5 § sekretesslagen. De omfattas således inte av meddelarfrihet. JK kunde, bl.a. på grund av anonymitetsskyddet, inte komma fram till någon misstänkt när det gällde uppgifterna om beslutets innehåll. Beträffande intervjuerna konstaterade JK att nämndemännen tycks ha varit av uppfattningen att beslutet om rättspsykiatrisk undersökning var försett med beslutsskäl och att det var dessa de kommenterade. De kunde således inte anses uppsåtligen ha röjt vad som hade förekommit vid överläggningen.

1993-06-22, dnr 1865-93-30

En ledamot i socialnämnd

lämnade uppgifter, slarvigt avidentifierade, angående vissa ärenden hos nämnden till en tidning. Tidningen hade därefter en artikel där politikern namngavs med uppgift om att han hade lämnat uppgifter om socialtjänstärenden. De uppgifter politikern lämnade omfattades av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen och således inte av meddelarfriheten. Mot bakgrund av att politikern vidtagit vissa åtgärder för att skydda personernas identitet, ansåg JK att han inte säkert kunde styrka att uppgifterna lämnats uppsåtligen. Han beslöt därför att lägga ner förundersökningen i den delen. Beträffande det eventuella brottet mot anonymitetsskyddet konstaterade JK att politikern lämnat uppgifterna till tidningen som ett led i sin politiska verksamhet och att det inte fanns något särskilt skäl för någon vid tidningen att tro att han ville vara anonym. JK beslöt därför att inte inleda någon förundersökning i den delen.

1994-01-10, dnr 3146-93-21

En läkare lämnade uppgifter

till tidningar och TV angående en person som tidigare dömts för mord under uppmärksammade omständigheter och nu rymt från det sjukhus där läkaren arbetade. Uppgifterna omfattades av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen och således gällde inte meddelarfrihet. JK fann att läkarens uttalanden kunde antas ha gått längre i fråga om röjande av uppgifter om personen än vad som kunde försvaras med en hänvisning till att det var viktigt att uppgifterna kom till allmänhetens kännedom. JK beslutade därför inleda förundersökning beträffande brott mot tystnadsplikten.

1999-03-08, dnr 1986-98-30

En läkare lämnade vissa upp-

gifter till tidningar och TV. Vissa av uppgifterna kunde enligt JK anses omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Uppgifts-

lämnandet borde dock ses mot bakgrund av att läkaren anmält ett sjukhus och en barnavårdscentral till Socialstyrelsen för att de inte uppmärksammat barnets hälsotillstånd. Läkaren lämnade inte heller några uppgifter om barnet eller föräldrarnas identitet. JK konstaterade att det inte fanns anledning anta att brott mot tystnadsplikten begåtts och beslutade därför att inte inleda förundersökning.

17. Överväganden om meddelarfrihet

17.1. Kriterier för om en tystnadsplikt bör bryta meddelarfriheten eller inte

Bedömning: Skälen för den avvägning som tidigare gjorts beträf-

fande om en tystnadsplikt bör bryta meddelarfriheten eller inte bär fortfarande. Meddelarfrihet är huvudregeln och undantag från den regeln skall göras restriktivt. Vid bedömningen av om meddelarfriheten skall brytas måste behovet av skydd för en uppgift alltid vägas mot intresset av insyn. Eventuella undantag från meddelarfriheten måste vara lätta att tolka.

Frågan om vilka kriterier som skulle tillämpas vid bedömningen av om en tystnadsplikt skall inskränka meddelarfriheten eller inte, diskuterades ingående i samband med sekretesslagens tillkomst. Både propositionen1 och departementspromemorian2 ger en ganska bra beskrivning av vad lagstiftaren tänkte sig, se avsnitt 16.4. Vidare går det att dra vissa slutsatser av hur 16 kap. 1 § konkret utformades.

Syftet med reformen av meddelarfriheten var att öka förutsättningarna för massmedierna att få ett så rikhaltigt underlag för sin granskning av myndigheterna som möjligt.3 Vanliga sekretessbestämmelser är ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressen på olika områden.4 Behovet av insyn kan därför i ett enskilt fall vara starkare än sekretessintresset som ligger till grund för regeln om sekretess. Vidare kan en regel till skydd för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindra insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Om offentliga funktionärer i den situationen inte kan bidra med uppgifter till den allmänna debatten skulle det innebära att offentlighetsprincipen inte förverkligas fullt

1Prop. 1979/80:2 Del A 2 Ds Ju 1977:11/Del 1 3Prop. 1975/76:204 s. 1024Prop. 1979/80:2 Del A s. 104 f.

ut. Syftet med reglerna om meddelarfrihet är således att motverka sådana oönskade effekter av reglerna om sekretess.

Under arbetet med reformen av meddelarfriheten diskuterades olika omständigheter som borde påverka när meddelarfriheten skall vika för tystnadsplikten. Allmänt sett borde begränsningar av yttrandefriheten göras restriktivt. Stöd för den hållningen finns bl.a. i regeringsformen. Där framgår att en rättighetsbegränsning aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen.

Meddelarfrihetens betydelse för yttrande- och informationsfriheten är odiskutabel. De offentligt anställdas meddelarfrihet är viktig, eftersom de kan lämna uppgifter om hur verksamheten i myndigheter och andra offentliga organ bedrivs. Sådana uppgifter behövs för att ge ett allsidigt underlag för den offentliga debatten och den demokratiska kontrollen av myndigheternas arbete. Vi delar den ovan beskrivna uppfattningen att intresset av insyn därför i enskilda fall kan vara viktigare än intresset av sekretess. Vår utgångspunkt när det gäller omfattningen av meddelarfriheten är således densamma som framgår av förarbetena till sekretesslagen. Med hänsyn till meddelarfrihetens betydelse i ett demokratiskt samhälle delar vi också uppfattningen att undantag från meddelarfriheten skall göras restriktivt.

I förarbetena räknas vissa omständigheter upp som talar för att meddelarfrihet skall gälla trots regler om tystnadsplikt. En sådan omständighet är att en verksamhet gäller myndighetsutövning mot enskild.5 En annan omständighet som talar för meddelarfrihet var att meddelarfrihet redan gällde på området utan att det inneburit allvarliga konsekvenser för sekretessbehovet.6 Vid bedömningen av meddelarfrihetens omfattning måste vidare hänsyn tas till anonymitetsskyddet och förbudet mot efterforskning av källor.7 Varje åtgärd som innebär att en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten innebär också att uppgiftslämnaren inte skyddas av reglerna om anonymitet och förbud mot efterforskning.

Under arbetet med reformen av meddelarfriheten diskuterades också vilka omständigheter som talade för att en tystnadsplikt skulle bryta meddelarfriheten. En sådan omständighet var att en enskild frivilligt tagit kontakt med en myndighet. Vidare kunde enskildas personliga integritet och ekonomiska intresse utgöra skäl att

5 A. prop. s. 95 6 A. prop. s. 111 7Prop. 1975/76:204 s. 96

inskränka meddelarfriheten. Detsamma kunde gälla för mycket angelägna allmänna intressen.8

I förarbetena till sekretesslagen angavs att om en sekretessregel inte har något skaderekvisit, t.ex. sekretess i kommunal familjerådgivning, kunde det finnas större anledning att göra undantag från meddelarfriheten. Detsamma kunde i viss utsträckning gälla för regler med omvänt skaderekvisit.9 Vidare borde meddelarfriheten inte vara aktuell om uppgifter lämnats av en enskild i en förtroendesituation. En annan omständighet som kunde beaktas var om lagstiftaren funnit att det borde finnas särskilda spärrar mot att lämna en viss uppgift från en myndighet till en annan, t.ex. 14 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen. I sådana fall kunde det också ligga nära till hands att göra undantag från meddelarfriheten.

Vid en jämförelse mellan de allmänna uttalandena om kriterierna för att begränsa meddelarfriheten och innehållet i 16 kap. 1 § sekretesslagen går det att dra vissa slutsatser. En sådan är att sekretessbestämmelser till skydd för allmänna intressen sällan inskränker meddelarfriheten. Vissa tystnadsplikter som gäller viktiga allmänna intressen har dock tillåtits inskränka meddelarfriheten. Det kan gälla uppgifter som av viktiga utrikes- eller försvarspolitiska skäl bör hållas hemliga.10 Ett annat viktigt allmänt intresse som tillåts inskränka meddelarfriheten är tvångsåtgärder i brottmål och vissa åtgärder för övervakning, säkerhet m.m.11 Andra viktiga allmänna intressen som skyddas av inskränkningar i meddelarfriheten är effektiviteten i domstolens arbete12 och offentlighetsprincipen13.

När det gäller tystnadsplikter till skydd för enskilda kan det finnas ett större behov av att göra undantag från meddelarfriheten. Det är delvis en följd av att det kan vara fråga om för den enskilde mycket känsliga uppgifter. Vidare finns det på vissa sekretessområden omfattande inslag av frivillig kontakt med myndigheter och att uppgifter lämnas i förtroende. Det gäller bl.a. för hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samtidigt kan det på dessa områden finnas starka skäl för meddelarfrihet, eftersom det kan bli fråga om mycket in-

8 A. prop. s. 95 9Prop. 1979/80:2 Del A s. 111 10 T.ex. 2 kap. 4 § andra stycket riksdagsordningen och 2 kap. 1 § sekretesslagen. 11 Bl.a. 5 kap.1 och 7 §§sekretesslagen och 46 § telelagen när det gäller teleavlyssning, kameraövervakning o.s.v. samt 5 kap. 2–4 §§ 1212 kap. 5 § sekretesslagen, uppgifter om innehållet i dom eller beslut som ännu inte meddelats samt om vad som diskuterats vid en överläggning bakom stängda dörrar. 133 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen; anonymitetsskyddet, och förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § sekretesslagen; utlämnande av uppgifter trots att de är sekretessbelagda.

gripande myndighetsutövning mot enskilda. Det har lösts genom att meddelarfriheten i princip är bruten, men att meddelarfrihet råder när det gäller uppgifter om verkställighet av beslut om omhändertagande eller vård utan samtycke.

I 8 kap. sekretesslagen, dvs. sekretess till skydd för enskildas ekonomiska förhållanden finns en avvägning mellan insynsintresset och behovet av sekretess som återkommer på flera ställen. Det gäller uppgifter som en tillsynsmyndighet kan få om tillsynsobjektens kunder eller andra enskilda som har karaktär av tredje man. För sådana uppgifter gäller vanligen absolut sekretess. I förarbetena till sekretesslagen konstaterades att insynsintresset normalt är svagt för sådana uppgifter samtidigt som det kan vara frågan om för den enskilde mycket känsliga uppgifter.14

När det gällde skattesekretessen utgick resonemanget i förarbetena till sekretesslagen delvis från kriterier som redan diskuterats ovan. Eftersom det är fråga om myndighetsutövning mot enskild är insynsintresset stort. Samtidigt gjordes bedömningen att det för den enskilde kunde framstå som integritetskränkande om även ganska triviala uppgifter från taxeringen kom ut. Bedömningen innehåller dock även inslag som inte diskuteras på andra ställen. Bl.a. ansågs det finnas en avsevärd risk för att uppgifter om enskildas ekonomi skulle förekomma i större utsträckning i massmedier än vad insynen krävde om meddelarfrihet rådde. Eftersom besluten i skatteärenden är offentliga och offentlighet är huvudregel vid handläggningen i domstol, var insynsintresset tillräckligt tillgodosett utan att meddelarfrihet behövde gälla.15

Sedan sekretesslagen kom till har det blivit mera vanligt att avtal med främmande stater eller mellanstatliga organisationer om uppgiftsutbyte också medför behov av regler i sekretesslagen. Sådana sekretessregler skall dock inte automatiskt leda till att tystnadsplikten också bryter meddelarfriheten. Den bedömningen skall i stället ske utifrån samma kriterier som gäller för andra tystnadsplikter, dvs. de som diskuterats ovan.16

För ändringar i 16 kap. 1 § sekretesslagen som skett efter sekretesslagen trätt i kraft är det inte alltid tydligt vilka av de ovan beskrivna kriterierna som använts. Det vanligaste motivet för att en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten är dock att uppgifterna liknar sådana som redan omfattas av en tystnadsplikt som bryter meddelarfri-

14Prop. 1979/80:2 Del A s. 377 15 A. prop. s. 379f 16Prop. 1992/93:120 s. 11

heten, t.ex. sekretess i hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Den viktigaste iakttagelsen beträffande tilläggen i 16 kap. 1 § sekretesslagen är att förarbetena inte ger uttryck för den avvägning mellan insynsintresset och behovet av skydd för uppgifterna som ansetts så viktig för att avgöra om en tystnadsplikt skall tillåtas bryta meddelarfriheten. Förarbetena innehåller i dessa fall endast en bedömningen av uppgifternas behov av skydd, inte av behovet av insyn.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att förarbetena till sekretesslagen innehåller en bra redogörelse för vilka avvägningar som bör göras för att uppnå en lämplig kompromiss mellan behovet av insyn och behovet av skydd för vissa uppgifter. En sammanfattning av omständigheter som talar för respektive mot meddelarfrihet kan ställas upp i en tabell för att göra det mera överskådligt.

För meddelarfrihet Mot meddelarfrihet

Myndighetsutövning mot enskild Frivillig kontakt Meddelarfrihet har gällt tidigare Inget skaderekvisit Efterforskningsförbudet och anonymitetsskyddet bör vara så omfattande som möjligt

Omvänt skaderekvisit (i viss mån)

Förtroendesituation Spärr för uppgiftslämnande mellan myndigheter Rikets säkerhet eller annan allvarlig skada för landet Viktiga samhällsfunktioners effektivitet (t.ex. tvångsåtgärder i brottmål) Insynen kan tillgodoses på annat sätt (t.ex. offentlighet i domstol)

Tabellen skall naturligtvis inte uppfattas som en checklista. Det avgörande är utfallet av en avvägning mellan behovet av insyn och behovet av skydd för uppgifterna. En uppgift skulle kunna träffas av de flesta omständigheterna mot meddelarfrihet men ändå inte vara lämplig att undanta från meddelarfriheten, t.ex. för att insynsintresset är mycket starkt. Vi vill återigen betona att meddelarfrihet är huvudregeln och att undantag från denna regel skall göras restriktivt.

En annan aspekt vid bedömningen av eventuella undantag från meddelarfriheten är att reglerna inte får vara svåra att tolka. Det

måste vara möjligt för den enskilde att i varje särskilt fall utan svårighet avgöra om meddelarfrihet gäller eller inte.17 Vidare är det viktigt för att kunna bibehålla ett så vidsträckt efterforskningsförbud som möjligt att en myndighet direkt av meddelandets lydelse kan avgöra om meddelarfrihet och således efterforskningsförbud råder. Ett undantag från meddelarfriheten bör således direkt peka ut den grundläggande regel om sekretess som inte är förknippad med meddelarfrihet. Undantaget skall således endast i absoluta undantagsfall vara förenat med ett skaderekvisit. I vissa fall har det dock ansetts nödvändigt för att ingreppet i insynen skall bli så litet som möjligt.18

17.2. Bör de nuvarande reglerna om tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten ändras?

17.2.1. Allmänna överväganden

Bedömning: Det har inte kommit fram några skäl för att göra en

generell översyn i syfte att utvidga eller inskränka meddelarfriheten. Sekretesslagens bestämmelse om vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten skall dock ändras språkligt och redaktionellt. Syftet är att den skall bli lättare att tillämpa.

Ovan har vi konstaterat att bestämmelsen om vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten har ändrats flera gånger sedan sekretesslagen infördes. I flera fall har ändringarna inte inneburit några förändringar i sak. I andra fall har det dock varit fråga om nya sekretessbestämmelser som undantagits från meddelarfriheten.

Beträffande nya sekretessbestämmelser som undantagits från meddelarfrihet kan vi konstatera att förarbeten sällan eller aldrig ger uttryck för den avvägning mellan insynsintresset och behovet av skydd som är nödvändig för att yttrandefriheten inte skall inskränkas mer än nödvändigt. Trots att dessa uttryckliga avvägningar inte finns, gör vi dock bedömningen att 16 kap. 1 § sekretesslagen hittills inte fått en onödigt vid omfattning. Ett stöd för den slutsatsen är att genomgången av avgöranden från JO och JK visar att de fall som

17Prop. 1979/80:2 Del A s. 108 18 Inskränkningen av meddelarfriheten när tystnadsplikt gäller enligt 2 kap. 4 § andra stycket, 4 kap. 15 § eller 10 kap. 8 § riksdagsordningen samt 2 kap. 1 § sekretesslagen, jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 367 f.

gällt att uppgifter lämnats ut trots att meddelarfrihet inte rådde rör sekretess för hälso- och sjukvården, socialtjänsten, domstolars överläggningar och ej meddelade beslut samt skatterevision.19 Det är tystnadsplikter som redan när sekretesslagen infördes undantogs från meddelarfrihet. Det har inte heller på något annat sätt kommit till vår kännedom att undantagen i meddelarfriheten skulle ha fått en alltför vid omfattning. Vi vill dock än en gång framhålla att det är nödvändigt att det vid varje bedömning av om en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten görs en tydlig avvägning mellan insynsintresset och behovet av skydd för uppgifterna.

Som framgått på annan plats i detta betänkande har sekretesslagen ändrats ett stort antal gånger sedan den infördes. Det är en följd av lagens detaljerade utformning och av att myndigheternas verksamhet förändras så att det uppstår ett behov av nya eller förändrade sekretessbestämmelser. De flesta av dessa ändringar har inte satt några spår i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Vi har inte gått igenom alla dessa materiella ändringar för att göra en bedömning av om frågan om meddelarfrihet eller inte bedömts på ett riktigt sätt. Argumentet för detta finns redan i förarbetena till sekretesslagen. Om meddelarfrihet råder på ett område utan att det lett till allvarliga konsekvenser är det ett starkt skäl för att inte inskränka meddelarfriheten.

Ett sätt att försöka få en uppfattning om den nuvarande omfattningen av meddelarfriheten inneburit några problem är att studera de ärenden JO och JK bedömt och där uppgifterna omfattats av meddelarfrihet. Ärendena har initierats genom att någon upplevt att uppgiftslämnande varit ett problem. Av de fall vi redogjort för ovan gäller tre stycken uppgifter som omfattas av upphandlingssekretess och två vardera gäller förundersökningssekretess respektive försvarssekretess.20 De övriga gäller uppgifter som omfattas av sekretess vid tillsyn, sekretess i ärenden om arbetarskydd, brottmålssekretess och utrikessekretess.21

Samtliga aktuella sekretessbestämmelser fanns med redan när sekretesslagen infördes. Urvalet av vilka tystnadsplikter som skulle bryta meddelarfriheten gjordes med utgångspunkt från de kriterier som diskuterades ovan.22 Att övriga tystnadsplikter inte skulle bryta meddelarfriheten är således också en följd av den bedömningen.

197 kap.1 och 4 §§, 12 kap. 5 § och 9 kap. 2 §sekretesslagen206 kap. 2 §, 5 kap. 1 §, 9 kap. 17 § och 2 kap. 2 §sekretesslagen218 kap. 7 §, 7 kap. 8 §, 9 kap. 16 § och 2 kap. 1 §sekretesslagen22 Ds Ju 1977:11/Del 1 s. 188 och prop. 1979/80:2 Del A s. 366

Vi kommer nedan att diskutera frågor kring meddelarfrihet och sekretess i ärenden om arbetarskydd, i samband med förundersökning respektive i ärenden om upphandling. Vi kommer också att diskutera meddelarfriheten i förhållande till tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning samt inom enskild socialtjänst och verksamhet enligt LSS. Det är en följd av att frågorna på olika sätt tagits upp under utredningsarbetet.

Vi anser inte att det kommit fram några skäl för att göra en generell genomgång för att bedöma om meddelarfriheten i något fall bör inskränkas ytterligare. Eftersom inskränkningar i meddelarfriheten skall göras mycket restriktivt, finns det inga skäl att göra en sådan översyn utan att det framkommit allvarliga problem med den nuvarande regleringen. Vi kommer dock att föreslå språkliga och redaktionella ändringar av 16 kap. 1 § sekretesslagen för att den skall bli lättare att förstå.

17.2.2. Meddelarfrihet för uppgifter i ärenden om arbetarskydd

Bedömning: Det har inte kommit fram tillräckliga skäl för att

inskränka meddelarfriheten i ärenden om arbetarskydd.

Sekretess gäller hos en myndighet som har till särskild uppgift att verka för arbetarskydd. Den myndighet som i första hand avses är Arbetsmiljöverket. Sekretess gäller i ärenden enligt lagstiftningen om arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljö eller reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd. De uppgifter som kan omfattas av sekretess är uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. För sekretess krävs att det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs.23

Syftet med bestämmelsen var att få ett skydd för enskildas yrkessjukdomar och andra personliga förhållanden som kunde finnas hos myndigheter som handlägger frågor om arbetarskydd. Skyddet gäller inte bara uppgifter om arbetstagare utan även om arbetsgivaren.24Sekretess till skydd för arbetsgivarens affärs- och driftsförhållanden finns i 8 kap. 2 § sekretesslagen.

Under den remissbehandling som föregick sekretesslagen framkom vissa synpunkter på att tystnadsplikt enligt 7 kap. 8 § sekretess-

237 kap. 8 § sekretesslagen24Prop. 1979/80:2 Del A s. 192 f.

lagen borde bryta meddelarfriheten. Som skäl angavs bl.a. att det var svårt att förstå varför personliga uppgifter av t.ex. medicinsk karaktär skulle behandlas annorlunda inom arbetarskyddet än inom hälso- och sjukvården där meddelarfriheten föreslogs vara begränsad. Regeringen konstaterade dock att tillräckliga skäl för att begränsa meddelarfriheten inte ansågs föreligga.25

I avsnitt 16.6.1 har vi redogjort för ett beslut av JO beträffande förhållandet mellan meddelarfriheten och sekretessen i ärenden om arbetarskydd.26 En yrkesinspektör uttalade sig inför media om en autistisk pojkes boendeförhållanden i ett kommunalt korttidshem. Inspektören hade fått uppgifterna i samband med en inspektion av korttidshemmet. Socialnämndens ordförande anmälde det inträffade till JO. JO konstaterade att sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen inte överfördes till yrkesinspektören, eftersom denne omfattas av en primär sekretessregel (7 kap. 8 § sekretesslagen). Tystnadsplikt enligt 7 kap. 8 § sekretesslagen bryter inte meddelarfriheten. JO angav att problemet borde beaktas inom ramen för vårt arbete.

Vi delar JO:s uppfattning om att sekretessen enligt 7 kap. 8 § sekretesslagen omfattar även personer som, utan att vara arbetsgivare eller arbetstagare, vistas på en plats som är föremål för inspektion. Trots att denna situation inte diskuteras i förarbetena är lagtextens ordalydelse klar. Vidare framgår av JO:s beslut att såväl Socialstyrelsen som dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen delade denna uppfattning.

I beslutet diskuterar JO om utgången i det aktuella fallet bör leda till att meddelarfriheten begränsas för uppgifter som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 8 § sekretesslagen. JO framhåller i sitt beslut att syftet med 7 kap. 8 § sekretesslagen var att åstadkomma ett skydd för uppgifter om arbetstagares och arbetsgivares personliga förhållanden. Frågan om skydd för känsliga uppgifter om andra personer som vistas inom en inspekterad verksamhet var inte föremål för överväganden. JO konstaterar att det inte kan vara ovanligt att arbetsmiljöinspektioner äger rum vid sjukhus och i andra verksamheter där det kan finnas uppgifter om enskilda som omfattas av sekretess enligt 7 kap.1 och 4 §§sekretesslagen. JO menar att det bör leda till överväganden om att begränsa meddelarfriheten för uppgifter om ”tredje man” som en tjänsteman får del av i samband med ett arbetsmiljöärende.

25 A. prop. s. 366 26 JO 2002/03 s. 486

Konstruktionen att meddelarfriheten är begränsad endast beträffande uppgifter om ”tredje man” finns i samband med bestämmelserna om sekretess i tillsynsverksamhet27. Motivet för att meddelarfriheten bör vika i dessa fall är att insynsintresset framstår som ganska svagt samtidigt som det kan vara fråga om klart ömtåliga uppgifter.28

Vi har övervägt om meddelarfriheten på motsvarande sätt bör brytas för uppgifter om ”tredje man” som en tjänsteman får del av i samband med en arbetsmiljöinspektion. För en inskränkning av meddelarfriheten talar att det vid inspektion av olika vårdinrättningar kan komma fram mycket känsliga uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Å andra sidan kan uppgifterna om ”tredje man” vid inspektion av andra verksamheter vara förhållandevis harmlösa eller helt triviala.

För att inte inskränka meddelarfriheten i onödan skulle inskränkningen kunna konstrueras så att meddelarfrihet inte gäller om uppgiften omfattas av sekretess enligt 7 kap.1 eller 4 §§sekretesslagen i den inspekterade verksamheten. Den konstruktionen har dock vissa brister. Meddelarfrihet kommer fortfarande att gälla för uppgifter om tredje man som kommer fram i arbetsmiljöärenden angående enskild hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Vidare finns det ytterligare bestämmelser om sekretess i verksamhet som liknar hälso- och sjukvård eller socialtjänst och som också bryter meddelarfriheten. En uppräkning av vilka bestämmelser som bör bryta arbetsmiljöinspektörers meddelarfrihet skulle därför kunna bli lång och svåröverskådlig utan att det för den skull finns garantier för att den är heltäckande.

Vid en bedömning av om en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten måste hänsyn också tas till insynsintresset. Enligt vår uppfattning går det inte att säga att insynsintresset för de aktuella uppgifterna är svagt. De inspekterade verksamheternas patienter, kunder, klienter etc. kan vara en viktig del av arbetsmiljön.

Ett annat sätt att lösa det problem JO uppmärksammat berör inte direkt reglerna om meddelarfrihet. Ordalydelsen av 7 kap. 8 § sekretesslagen kan ändras så att det klart framgår att sekretessen endast gäller uppgifter om arbetstagare och arbetsgivare, alltså inte tredje man. En sådan innebörd skulle tydligare återge diskussionerna i förarbetena till bestämmelsen. Om bestämmelsen får en sådan mera inskränkt betydelse innebär det att eventuella sekretessbestämmelser

27 T.ex. 8 kap.6 och 7 §§sekretesslagen28Prop. 1979/80:2 Del A s. 375 f.

till skydd för tredje man gäller även i ärenden om arbetarskydd på grund av bestämmelser om överföring av sekretess29. Denna överförda sekretess omfattar dock endast uppgifter från andra myndigheter. Vid inspektion av enskilt bedriven sjukvård eller socialtjänst skulle det då inte gälla någon sekretess alls, alltså inte ens med rakt skaderekvisit, för uppgifter om patienter och vårdtagare. För att kunna bedöma om denna ändring är önskvärd måste samma avvägning ske mellan insynsintresset och behovet av skydd för uppgifter om tredje man. Precis som diskuterats ovan är insynsintresset stort eftersom patienter, kunder etc. är en väsentlig del av arbetsmiljön. Samtidigt kan det vid inspektion av vissa typer av arbetsplatser vara fråga om mycket känsliga uppgifter om tredje man.

Sammantaget anser vi att insynsintresset när det gäller verksamhet som rör arbetarskydd är stort. Det kan även gälla uppgifter som rör ”tredje man”. Mot bakgrund av diskussionen i avsnitt 17.1 krävs det därmed mycket starka skäl för att inskränka meddelarfriheten. Det nu aktuella enskilda fallet är enligt vår bedömning inte tillräckligt för att motivera den rättighetsinskränkning som en begränsning av meddelarfriheten innebär. Beredningen på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området har bl.a. i uppdrag att överväga frågor som rör meddelarfriheten.30 Beredningen kan därmed övervaka utvecklingen när det gäller meddelarfriheten och sekretess i ärenden om arbetarskydd.

17.2.3. Meddelarfrihet för uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess

Bedömning: Det har inte kommit fram skäl för att inskränka med-

delarfriheten ytterligare när det gäller uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess.

Under vårt arbete med tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten har frågan väckts om att se över om meddelarfriheten för uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess bör inskränkas. Ett argument som framförts är att uppgifter från polisen som publicerats i massmedia medverkat till att skyddet för hotade förhörspersoner röjts. På senare tid har diskussionen också gällt frågan om

2913 kap. 1 § sekretesslagen30 Dir. 2003:58

uppgiftslämnande från polisen till massmedia under mycket uppmärksammade förundersökningar.

Frågan om att förundersökningssekretessen skulle undantas från meddelarfrihet i större utsträckning än vad som gäller i dag, diskuterades i förarbetena till sekretesslagen. Förslaget till sekretesslag innebar att meddelarfriheten på området reglerades i princip enligt gällande rätt. Under remissbehandlingen godtogs förslaget i regel även om vissa ytterligare undantag diskuterades. Departementschefen konstaterade att han inte var beredd att förorda några nya inskränkningar i meddelarfriheten på området.31

Av de två avgöranden vi funnit som behandlar förundersökningssekretessen framgår inte innehållet i de aktuella uppgifterna.32 Det är därför svårt att dra några slutsatser om vilka skador uppgiftslämnandet kan ha lett till. JK har dock inte i något av besluten uttalat sig på ett sätt som antyder att meddelarfrihet i de aktuella fallen innebär ett problem.

Det framstår i och för sig som möjligt att publicering av vissa uppgifter ur en förundersökning under olyckliga omständigheter kan innebära risker för förhörspersoner. Polisen bedriver dock en verksamhet som ofta innefattar mycket ingripande åtgärder mot enskilda. Behovet av insyn och offentlig kontroll är således stort. För att meddelarfriheten skall kunna inskränkas på detta område måste det finnas ett tydligt övervägande skyddsbehov.

Syftet med meddelarfriheten är att öppna möjligheter för en kritisk granskning av myndigheters verksamhet trots att vissa uppgifter i verksamheten omfattas av sekretess. En myndighet som sysslar med myndighetsutövning av stor betydelse för medborgarna skall inte kunna avvärja insyn i sin verksamhet med hjälp av sekretessregler som syftar till att skydda de enskilda som berörs av myndighetens verksamhet. Detta resonemang gör sig med styrka gällande för polisen som i sin verksamhet kan vidta åtgärder som är mycket ingripande för enskilda individer. Syftet med meddelarfriheten är dock inte att få till stånd ett omfattande flöde av hemliga uppgifter från den offentliga förvaltningen till massmedierna.33

Vi gör bedömningen att det för närvarande inte framkommit skäl för att inskränka meddelarfriheten ytterligare när det gäller uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess.

31 A. prop. s. 371 32 JK beslut 1985-02-01, dnr 242-85-30, och 2000-09-22, dnr 2780-00-30 33 Ds Ju 1977:11/Del 1 s. 173

17.2.4. Meddelarfrihet för uppgifter i ärenden om upphandling

Bedömning: Det har inte kommit fram några skäl för att inskränka

meddelarfriheten när det gäller uppgifter i ärenden om upphandling.

I samband med vår översyn av 16 kap. 1 § sekretesslagen har frågan kommit upp om meddelarfriheten bör inskränkas när det gäller uppgifter som omfattas av sekretess i ärenden om upphandling.34

Bestämmelsen om sekretess i ärenden om upphandling fanns med i sekretesslagen redan från början. Ställningstagandet till att meddelarfriheten inte skall inskränkas gjordes således i samband med att sekretesslagen infördes.35

Uppgifter i ärenden om upphandling har varit aktuella i tre av de ärenden som vi gått igenom.36 Verksamhet som rör upphandling är av stort intresse ur offentlighetssynpunkt, bl.a. eftersom det rör viktiga frågor om användning av skattemedel och den offentliga verksamhetens organisation. Enligt vår uppfattning har det inte kommit fram några sådana starka skäl som skulle krävas för att överväga inskränkningar av meddelarfriheten när det gäller uppgifter i ärenden om upphandling.

17.2.5. Meddelarfrihet för bilder från allmän kameraövervakning

Bedömning: Det har inte kommit fram tillräckliga skäl för att

inskränka meddelarfriheten för bilder från allmän kameraövervakning.

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning innehåller bestämmelser om användning av övervakningsutrustning. I lagen finns bl.a. bestämmelser om när kameraövervakning kräver tillstånd och när sådan övervakning får ske utan tillstånd men efter anmälan. Länsstyrelsen har tillsyn över att allmän kameraövervakning av platser dit allmänheten har tillträde bedrivs i enlighet med lagen. Den som tar befattning med en uppgift som har inhämtats genom allmän kameraövervakning får inte obehörigen röja eller använda vad han eller hon på det sättet fått veta om någon enskilds personliga för-

346 kap. 2 § sekretesslagen35Prop. 1979/80:2 Del A s. 366, Ds Ju 1977:11 Del 1 s. 188 36 JO 1994/95 s. 543, JK beslut 1993-05-10, dnr 1339-92-21, och 1994-09-27, dnr 349-94-30

hållanden.37 Denna tystnadsplikt är inte med i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Att med stöd av meddelarfriheten lämna sådana uppgifter för publicering är således inte straffbart.

I det allmännas verksamhet finns en bestämmelse som motsvarar tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning.38 Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som har inhämtats genom allmän kameraövervakning. Sekretessen gäller dock endast om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Även denna tystnadsplikt viker för meddelarfriheten.

Justitiekanslern har nyligen haft anledning att ta ställning till frågan om meddelarfrihet i samband med att bilder från allmän kameraövervakning lämnats för publicering.39 Under hösten 2002 publicerade en tidning bilder på en känd fotbollsspelare både i sin pappersupplaga och på sin hemsida. Bilderna kom från en övervakningskamera i en bar. Länsstyrelsen polisanmälde ägaren till baren, som också hade tillståndet att använda övervakningskamera, för brott mot villkor i tillståndet.

Justitiekanslern utgick i sin bedömning från att bildmaterialet överlämnats till tidningen av någon som företrädde barens ägare. Han konstaterade att bilderna som lämnats till tidningen för publicering omfattas av tryckfrihetsförordningens regler om meddelarfrihet. Därför får ett ingripande från det allmännas sida mot utlämnaren av bilderna inte förekomma.

Justitiekanslern har diskuterat frågan om meddelarfrihet för bilder från övervakningskameror ytterligare i en PM till Justitiedepartementet.40 Han anger där att kameraövervakning är en ur integritetssynpunkt känslig åtgärd och att det är viktigt att tystnadsplikten är effektiv för att kameraövervakning skall kunna användas när det verkligen behövs. Mot den bakgrunden anser Justitiekanslern att det finns anledning att överväga om tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning bör ges företräde framför meddelarfriheten.

Publiceringen av bilderna har vidare givit upphov till en viss debatt i massmedia och frågor i riksdagen. Eftersom det ingår i vårt uppdrag att se över bestämmelserna om vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten, anser vi att det är lämpligt att vi tar ställning till

3725 § lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning 387 kap. 32 § sekretesslagen39 Beslut 2002-11-22, dnr 2907-02-30 40 PM 2003-02-18 angående uppgifter för en stående beredning med uppgift bl.a. att följa den mediala och tekniska utvecklingen på tryck- och yttrandefrihetsområdet, dnr Ju 2003/2080

frågan om meddelarfrihet i förhållande till den tystnadsplikt som finns i lagen om allmän kameraövervakning.

Tystnadsplikter som gäller för enskilda bryter endast i ett fåtal fall meddelarfriheten. Det gäller bl.a. tystnadsplikt för advokater, i enskild hälso- och sjukvård, i enskild familjerådgivning och i enskilt bedriven post- och televerksamhet. Frågan om att bryta igenom meddelarfriheten för enskilda diskuterades i departementspromemorian som föregick sekretesslagen.41 Där konstaterades att lagstiftaren bör iaktta stor restriktivitet när det gäller detta. I och för sig finns det normalt inte något insynsintresse i enskild verksamhet. Av regeringsformen följer dock att rättighetsinskränkningar aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det innebär att en återhållsam inställning bör tas i frågan.

Lagen om allmän kameraövervakning har nyligen utvärderats.42Den 1 januari 2002 fanns totalt i landet 6078 tillstånd till kameraövervakning och 3219 anmälningar om allmän kameraövervakning. Utredningen drar slutsatsen att användningen av allmän kameraövervakning har ökat men att alla tillstånd och anmälningar inte motsvaras av faktiska övervakningsåtgärder, eftersom tillstånd och anmälningar inte alltid gallras ur länsstyrelsernas register när övervakningen upphör.43 Utredningen har vidare försökt belysa allmänhetens inställning till allmän kameraövervakning på allmänna platser. Sammanfattningsvis konstateras att en klar majoritet av befolkningen förefaller vara positiv eller i vart fall inte ha något att invända mot kameraövervakning på många platser dit allmänheten har tillträde.44Utredningen konstaterar att lagen om allmän kameraövervakning i huvudsak är en väl fungerande lagstiftning och att den ger ett tillfredsställande skydd för enskildas integritet vid allmän kameraövervakning.45

Vi delar Justitiekanslerns uppfattning att kameraövervakning är en ur integritetssynpunkt känslig åtgärd. Som vi redan konstaterat anser vi dock att stor restriktivitet bör iakttas beträffande vilka tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten. När det gäller den nu aktuella tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning finns det ytterligare faktorer att beakta.

41 Ds Ju 1977:11/Del 1 s. 212f 42SOU 2002:11043 A. SOU s. 79f 44 A. SOU s. 95 45 A. SOU s. 127

Lagen om allmän kameraövervakning innehåller i sig flera åtgärder för att minska riskerna för den personliga integriteten av allmän kameraövervakning, t.ex. tillståndsplikt, anmälningsskyldighet och regler om tillsyn. Lagen har nyligen utvärderats och bedömts ge ett tillfredsställande skydd för enskildas integritet vid allmän kameraövervakning.

Kameraövervakning av det aktuella slaget används dessutom i kommersiella lokaler, t.ex. butiker, restauranger och barer. Det bör rimligen innebära en viss självsanerande effekt på så sätt att en butik eller bar förlorar kunder om det blir känt att bilder från övervakningskameran kan publiceras i tidningen. Det förefaller således osannolikt att det inträffade skulle leda till en omfattande publicering av bilder från övervakningskameror.

En annan omständighet som talar mot att meddelarfriheten för bilder från övervakningskameror skulle leda till omfattande publiceringsskador är den debatt som uppstått i media på grund av den nu aktuella publiceringen.46 Där har framhållits att publiceringen av bilderna från barens kamera riskerar att undergräva tilltron till och opinionen för meddelarfriheten. Detta ger fog för slutsatsen att massmedierna själva har ett intresse av att motverka denna typ av publicering.

Tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning gäller i enskild verksamhet. Den som använder sin meddelarfrihet trots tystnadsplikten är skyddad mot efterforskning av myndigheter, t.ex. åklagarmyndigheten, och begår inte något brott när tystnadsplikten bryts. Men meddelaren är inte skyddad mot efterforskning av sin arbetsgivare eller sina arbetskamrater. Han eller hon är inte heller skyddad mot eventuella repressalier eller disciplinåtgärder från arbetsgivarens sida.

Innehållet i privatanställdas meddelarfrihet har diskuterats vid flera tillfällen.47 Men med den nuvarande ordningen är det enligt vår uppfattning rimligt att anta att risken för repressalier från arbetsgivare eller arbetskamrater har en större avhållande effekt för en potentiell meddelare än risken att eventuellt dömas för brott mot tystnadsplikten.

En annan aspekt är att en inskränkning av meddelarfriheten för bilder från allmän kameraövervakning rimligen måste innebära att både tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning och enligt sekretesslagen skall anses bryta meddelarfriheten. I avsnitt

46 T.ex. DN den 12 maj 2003 ledaren ”Storebrors vakande öga” 47 T.ex. SOU 1990:12 och Ds 2001:9

17.1 har vi redogjort för vilka kriterier som bör ligga till grund vid bedömningen av om en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten eller inte. I detta sammanhang kan konstateras att insynsintresset är stort när det är myndigheter som använder allmän kameraövervakning just för att det är fråga om en integritetskänslig åtgärd.

Att inskränka meddelarfriheten är en mycket ingripande åtgärd som bör användas endast om det finns starka skäl. Ovan har vi konstaterat att lagen om allmän kameraövervakning i sig själv innehåller mekanismer till skydd för den personliga integriteten. Vidare finns det självreglerande faktorer hos kommersiella innehavare av kameraövervakade lokaler, deras anställda och medierna, som med styrka talar mot att det finns risk för omfattande publicitetsskador på grund av publicering av bilder från övervakningskameror.

Sammanfattningsvis anser vi således inte att det på grund av det nu aktuella fallet kommit fram tillräckligt starka skäl för att låta tystnadsplikten i lagen om allmän kameraövervakning bryta meddelarfriheten. Skulle bilder från övervakningskameror i stor utsträckning börja publiceras kan det finnas skäl att överväga frågan på nytt. Beredningen på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området har bl.a. i uppdrag att överväga frågor som rör meddelarfriheten.48Beredningen bör därmed kunna övervaka denna fråga.

17.2.6. Meddelarfrihet för uppgifter inom enskild socialtjänst

Bedömning: Vi bör inte inom ramen för detta arbete föreslå för-

ändringar av meddelarfriheten för anställda i enskild verksamhet inom socialtjänsten eller LSS.

Under vårt arbete har vi diskuterat om det finns något skäl för den skillnad när det gäller meddelarfriheten som finns mellan å ena sidan enskild hälso- och sjukvård och å andra sidan enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Tystnadsplikten inom enskild hälso- och sjukvård regleras i 2 kap.8–10 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Tystnadsplikt enligt dessa bestämmelser bryter meddelarfriheten. Motsvarande bestämmelser i äldre lagstiftning undantogs från meddelarfrihet när sekretesslagen infördes. I för-

48 Dir 2003:58

arbetena till sekretesslagen konstaterade departementschefen att det fanns starka skäl att låta även den tystnadsplikt som inte gällde offentliga funktionärer bryta meddelarfriheten. Bl.a. pekades på att det skulle verka konstigt om en privatläkare skulle kunna lämna uppgifter till massmedierna som han eller hon inte skulle få lämna som vittne inför domstol (jfr 36 kap. 5 § rättegångsbalken).

Socialtjänstlagen utarbetades samtidigt som sekretesslagen. Från början innehöll den inte några regler om tystnadsplikt i enskild verksamhet. I samband med att föregångaren till den nuvarande lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) infördes, kompletterades socialtjänstlagen med en regel om tystnadsplikt för anställda vid enskilda hem för vård eller boende.49 Tystnadsplikten utsträcktes senare till att omfatta all enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen. Frågan om meddelarfrihet diskuterades inte i det sammanhanget.50

I början av 1990-talet trädde lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i kraft. Den innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt i enskild verksamhet enligt lagen. Frågan om meddelarfrihet diskuterades inte i propositionen.51

För att få samma tystnadsplikt i familjerådgivning oavsett om den bedrevs helt i kommunal regi, av enskild familjerådgivare som har avtal med en kommun eller av annan enskild familjerådgivare, infördes en bestämmelse i socialtjänstlagen med i princip samma innebörd som 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen.52 Det ansågs nödvändigt att begränsa meddelarfriheten för denna tystnadsplikt på samma sätt som gällde för familjerådgivning där det allmänna är huvudman.53

Spontant dyker frågan upp varför det, när det gäller meddelarfrihet, gjorts skillnad mellan å ena sidan hälso- och sjukvård samt familjerådgivning i enskild regi och å andra sidan olika typer av verksamhet inom socialtjänsten som bedrivs i enskild regi. Eftersom frågan inte diskuterats i några förarbeten skulle det kunna bero på ett förbiseende. Men det finns en avgörande skillnad mellan de tystnadsplikter som undantagits från meddelarfrihet och de andra. De undantagna tystnadsplikterna berör personer som omfattas av frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, dvs. advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter och familjerådgivare enligt socialtjänstlagen. Frågan om vilken

49Prop. 1981/82:8 s. 13250Prop. 1992/93:15951Prop. 1992/93:159 s. 102 och 190 f. 52Prop. 1995/96:117 s. 953 A. prop. s. 14

ställning tystnadsplikten i enskild verksamhet enligt socialtjäntslagen och LSS skall ha går således längre än att enbart vara en fråga om meddelarfrihet eller inte.

I det här sammanhanget kan också framhållas att det är osäkert vilken innebörd meddelarfriheten har för anställda i enskild verksamhet.54 Meddelarfriheten skyddar den privatanställde meddelarens anonymitet och skyddar meddelaren från efterforskning av myndigheter, t.ex. åklagarmyndigheten. Men den privatanställde meddelaren är inte skyddad mot efterforskning och åtgärder från sin arbetsgivare. Det bör vara en väl så avhållande omständighet som ett eventuellt straffansvar.

Slutligen kan konstateras att meddelarfriheten på området inte såvitt känt inneburit några problem. Med tanke på den restriktivitet som alltid skall iakttas vid inskränkningar av meddelarfriheten anser vi att det inte kommit fram tillräckligt starka skäl för en inskränkning i detta fall. Beredningen på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området har bl.a. i uppdrag att överväga frågor som rör meddelarfriheten.55 Beredningen kan därmed övervaka utvecklingen beträffande denna aspekt av meddelarfriheten. Sammanfattningsvis föreslår vi således inte någon förändring när det gäller meddelarfriheten i förhållande till tystnadsplikten i enskild socialtjänst eller verksamhet enligt LSS. Med tanke på den ökande betydelsen av enskild verksamhet inom socialtjänsten och enligt LSS kan det dock finnas skäl att göra en mera övergripande översyn av regleringen kring känsliga uppgifter i sådan verksamhet. En sådan översyn kan bl.a. innefatta frågeförbudet enligt rättegångsbalken och innebörden av meddelarfriheten i enskild verksamhet.

17.3. Meddelarfrihet i kommunala bolag

Tryckfrihetsförordningens regler om rätt att ta del av allmänna handlingar gäller också handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting har ett rättsligt bestämmande inflytande.56 Sådana bolag, föreningar och stiftelser skall jämställas med myndigheter vid tillämpning av sekretesslagen. För att förenkla texten använder vi nedan begreppet

54 Se t.ex. Ds 2001:9Yttrandefrihet för privatanställda 55 Dir. 2003:58 561 kap. 9 § sekretesslagen

kommunala bolag när vi syftar på sådana bolag, föreningar och stiftelser.

När reglerna om allmänna handlingar gjordes tillämpliga på kommunala bolag, var syftet bl.a. att behålla meddelarfriheten så att en överflyttning av kommunal verksamhet från en myndighet till ett privaträttsligt objekt inte skulle leda till en försvagning av den offentliga insynen i verksamheten.57 Frågan är om den nuvarande regleringen verkligen uppnår detta syfte. Först kan konstateras att bestämmelsen i sekretesslagen om kommunala bolag fått en utformning som i första hand syftar på 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Meddelarfriheten regleras dock i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen medan inskränkningarna i meddelarfriheten regleras i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen. Trots detta är 16 kap. 1 § sekretesslagen, som reglerar vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten, tillämplig i kommunala bolag, eftersom dessa skall jämställas med myndigheter vid tillämpningen av sekretesslagen.

En anställd i ett kommunalt bolag kan inte dömas för brott mot tystnadsplikten och därmed förknippad skadeståndsskyldighet om uppgifter lämnas till massmedia och omfattas av meddelarfriheten.58Det är dock mera oklart vad som gäller andra påföljder på grund av de lämnade uppgifterna. Hur bör t.ex. frågan om förhållandet mellan meddelarfriheten och skadeståndsansvar enligt t.ex. aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar bedömas? Vidare är det oklart om den anställde i ett kommunalt bolag kan drabbas av arbetsrättsliga påföljder på grund av att uppgifter lämnas till massmedia. Slutligen skyddar efterforskningsförbudet troligen inte anställda i kommunala bolag från att arbetsgivaren försöker ta reda på vem som lämnat uppgifter till massmedia. Förbudet att efterforska meddelare riktar sig till myndigheter eller annat allmänt organ. Det omfattar sannolikt inte de kommunala bolagen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att innebörden av meddelarfriheten i kommunala bolag är oklar. I vårt uppdrag ingår att överväga om det är lämpligt med en enhetlig syn på offentlighetsprincipens tillämplighet i kommunala respektive statliga bolag. I det sammanhanget framstår det som nödvändigt att bedöma konsekvenserna för meddelarfriheten. Vi återkommer därför till frågan om meddelarfriheten i kommunala bolag när vi behandlar frågan om allmänna handlingar i statliga bolag.

57Prop. 1993/94:48 s. 3558 Ibid.

Kostnader

18. Kostnader m.m.

Bedömning: Vårt förslag till ny sekretesslag innebär i princip inte

några nya skyldigheter för myndigheterna. Förslaget förenklar reglerna på ett sätt som på sikt underlättar myndigheternas arbete med offentlighet och sekretess. Förslaget innebär således inte någon kostnadsökning. I ett övergångsskede kommer det dock att krävas utbildning av myndigheternas personal. Kostnaderna för detta bör rymmas inom myndigheternas verksamhetsanslag.

18.1. Konsekvenser av förslaget till ny sekretesslag

I detta delbetänkande lämnar vi förslag till en ny sekretesslag. Förslaget innebär i princip inte några materiella förändringar när det gäller reglerna om offentlighet och sekretess. I stället har vi försökt göra de nuvarande reglerna tydligare och mindre svåra att tillämpa, bl.a. genom att dela upp långa kapitel i flera kapitel och långa paragrafer i flera paragrafer samt föra in innehållsförteckningar, underrubriker och hänvisningar. En annan metod vi valt för att göra regelverket tydligare är att beskriva vissa grundläggande begrepp i lagtexten så att systematiken vid bedömningen av sekretessfrågor skall framgå direkt av lagtexten.

Vissa förslag till ändringar av de materiella bestämmelserna har också till syfte att förtydliga gällande rätt. Det gäller bl.a. hur det raka skaderekvisitet uttrycks (avsnitt 4.3.3), förändringen av bestämmelsen i 14 kap. 5 § sekretesslagen om partsinsyn (avsnitt 8.4), ändringarna i bestämmelsen om sekretessmarkering (avsnitt 9.4), ändringarna i reglerna om sekretess i förhållande till underårig och hans eller hennes vårdnadshavare (avsnitt 19.1 kommentaren till 9 kap. 4 §) och tillägget till 2 § personuppgiftslagen (avsnitt 11.3.2).

Förslagen innebär dock vissa materiella ändringar. En viktig sådan som rör en stor del av den offentliga verksamheten är frågan om

sekretessgränser mellan myndigheter i kommuner och landsting (12 kap.). Där föreslår vi att sekretessgränsen skall gå mellan verksamheter av olika slag i stället för mellan myndigheter eller självständiga verksamhetsgrenar. Även här är dock avsikten att förenkla för användarna genom att sekretessgränserna blir oberoende av vilken nämndorganisation kommunen eller landstinget valt. För vissa verksamheter innebär vårt förslag också att sekretessgränserna tydligt framgår redan i lagen.

Vissa av våra förslag innebär ökade möjligheter för personal inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst att i vissa fall lämna uppgifter som omfattas av sekretess till andra myndigheter (13–15 kap.). Det gäller bl.a. om det behövs för nödvändig vård, om det gäller misstanke om försök till grova brott och om det behövs för att förhindra eller förebygga brott av eller mot underåriga. Vissa av dessa förslag förs fram för att undanröja osäkerhet om vilket uppgiftslämnande som är tillåtet i dag. Det gäller t.ex. socialtjänstens möjligheter att lämna vissa uppgifter om underåriga till polisen.

Några av förslagen innebär nya regler som skall tillämpas i all offentlig verksamhet. Det rör sig om sekretessregler till skydd för mycket känsliga personuppgifter (avsnitt 6.4.3), uppgifter om hemadress och telefonnummer i vissa fall (avsnitt 7.5.1) samt uppgifter om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade personuppgifter (avsnitt 7.5.2). Men bland dessa generellt tillämpliga bestämmelser finns också en möjlighet för de flesta myndigheter att lämna ut en uppgift till enskilda om allmänintresset av insyn uppenbart överväger intresset som sekretessen skall skydda (avsnitt 5.2.2).

När det gäller de generella sekretessbestämmelserna är dessa avsedda att tillämpas i väldigt speciella situationer. Det är således inte fråga om någon stor utvidgning av det sekretessbelagda området som skulle öka myndigheternas arbete med att pröva sekretessfrågor. I stället är det snarare så att det rör uppgifter som myndigheterna spontant anser borde kunna sekretessbeläggas, men där det i dag inte alltid är möjligt.

Förslaget om att myndigheten skall kunna lämna ut uppgifter till enskilda om allmänintresset av insyn uppenbart överväger intresset som sekretessen skall skydda innebär ett nytt moment i myndighetens prövning av frågor om utlämnande. Det kan enligt vår bedömning dock endast få marginell effekt för arbetet med dessa frågor. Så länge handlingar och uppgifter lämnas ut är det den handläggande tjänstemannen som tar ställning till dessa frågor. Prövningen skall göras av myndigheten först om den handläggande tjänstemannen

vägrar lämna ut handlingen eller uppgiften. Det är i det sammanhanget myndigheten måste beakta den nya regeln. Av vårt förslag framgår dock att regeln kan komma att tillämpas endast i undantagsfall. Det bör således i de allra flesta fall vara lätt att avgöra att regeln inte är tillämplig.

Sammanfattningsvis innebär våra förslag således i princip inte några nya arbetsuppgifter för myndigheterna. Tvärtom gör vi bedömningen att den nya sekretesslagen, när den har fått genomslag, innebär en förenkling som, även om det är svårt att mäta, gör frågor om offentlighet och sekretess mindre arbetskrävande för myndigheterna. Eftersom förslagen enligt vår bedömning inte innebär någon ökad arbetsbörda, medför de inte några kostnadsökningar. En annan sak är att införandet av den nya lagen i ett övergångsskede kan kräva engångsinsatser för utbildning och information. Vi återkommer till detta i nästa avsnitt.

18.2. Information och utbildning

Rätten att ta del av allmänna handlingar och de praktiska åtgärderna för att genomföra denna rätt är en del av den svenska förvaltningen. Detsamma gäller utbytet av uppgifter mellan myndigheter. Det finns inte någon speciell budgetpost som tar sikte enbart på frågor om offentlighet och sekretess. I stället ingår det i verksamhetsanslagen.

Myndigheterna har ansvar för att de anställda har den kunskap som krävs för att utföra sina uppgifter inklusive kunskap om den lagstiftning som styr förvaltningens verksamhet. En del av detta ansvar är kontinuerlig utbildning om offentlighet och sekretess. En annan aspekt av detta är att inom och mellan myndigheterna ha en levande diskussion om tillämpningsfrågor när det gäller offentlighet och sekretess. Den utbildning som krävs för att genomföra det nya regelverk som vi föreslår ryms med detta resonemang inom de vanliga verksamhetsanslagen.

En ny sekretesslag kan dock utgöra ett avstamp för att ytterligare stärka offentlighetsprincipen och öppenheten i den offentliga förvaltningen. Mot denna bakgrund gör vi bedömningen att införandet av den nya lagen bör förenas med en engångsinsats när det gäller utbildning och information.

Vi utgår från att det löpande pågår utbildning av myndigheternas handläggare i offentlighetsfrågor. Det har i olika sammanhang kommit fram att det finns brister i kompetensen hos myndigheterna när det

gäller reglerna om offentlighet och hur de skall tillämpas. Kostnaderna för en utbildningssatsning skulle således i första hand avse åtgärder för att komma till rätta med sådana brister och endast i ringa utsträckning bero på vårt förslag till ny sekretesslag.

Författningskommentar

19. Författningskommentar

19.1. Förslaget till sekretesslag

1

Avd. 1 Allmänna bestämmelser

I avsnitt 3.6.2 och 3.6.3 har vi redogjort för våra överväganden när det gäller att göra sekretesslagen mera överskådlig med hjälp av indelning i avdelningar och kapitel samt innehållsförteckningar på olika nivåer i lagtexten.

I den första avdelningen har vi samlat bestämmelser som utgör grunden för tillämpningen av de materiella sekretessbestämmelserna. Tanken är att avdelningen skall innehålla bestämmelser som ger kännedom om sekretesslagens struktur och systematik. De materiella sekretessbestämmelserna följer därefter i avdelning 2–4. I avdelning 5 finns bestämmelser om vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Bestämmelserna i den föreslagna första avdelningen finns i huvudsak i 1 kap. och 13–15 kap. i den nuvarande sekretesslagen. Flera av bestämmelserna i förslaget är dock nya.

Efter det inledande kapitlet, som beskriver hela lagens innehåll, finns ett kapitel om grundläggande begrepp och bestämmelser (2 kap.). Därefter följer bestämmelser som klargör lagens tillämpningsområde (3 kap.), vem sekretessen gäller mot (4 kap.), sekretessgränserna mellan nämnder i samma kommun eller landsting samt mellan nämnderna (5 kap.) och bestämmelser om sekretess m.m. utanför sekretesslagen (6 kap.).

Sekretess överförs endast i undantagsfall mellan myndigheter. De mer generella bestämmelserna om de fall där detta sker har placerats i första avdelningen (7 kap.). Därefter följer kapitel om undantag från sekretess (8 kap.) och bestämmelser om sekretess i förhållande

1 I bilaga 2 och 3 finns lagtextnycklar. Lagtextnyckeln i bilaga 2 utgår från bestämmelserna i den nuvarande sekretesslagen och hänvisar till bestämmelserna i den föreslagna sekretesslagen. Lagtextnyckeln i bilaga 3 utgår från bestämmelserna i vårt förslag till sekretesslag och hänvisar till bestämmelserna i den nuvarande sekretesslagen.

till den enskilde själv och dennes vårdnadshavare (9 kap.). Slutligen finns det i avdelningen bestämmelser om ansvar (10 kap.) och överklagande (11 kap.).

1 kap. Lagens innehåll

1 kap. Lagens innehåll

I detta kapitel finns en bestämmelse som allmänt beskriver sekretesslagens innehåll. Den motsvarar 1 kap. 1 § första stycket sekretesslagen (1980:100). Kapitlet innehåller också bestämmelser som beskriver innehållet i lagens första avdelning samt i övriga avdelningar i lagen. Slutligen finns en paragraf som hänvisar till bestämmelserna i vårt förslag till Lag om hantering av allmänna handlingar2.

2 kap. Grundläggande begrepp och bestämmelser

2 kap. Grundläggande begrepp och bestämmelser

I detta kapitel finns förklaringar till vissa begrepp och grundläggande bestämmelser. De flesta paragraferna är nya. Avsikten med att i lagen definiera centrala begrepp och förklara sekretesslagens grunder är att förbättra förutsättningarna för en korrekt tillämpning av lagen.

Grundläggande begrepp

Sekretessens innebörd

2 § Sekretess innebär förbud att röja en uppgift. Förbudet gäller såväl att lämna ut en allmän handling, som att röja uppgifter muntligt eller på något annat sätt.

Gäller förbud enligt denna lag mot att röja en uppgift utanför

ett sekretessområde, får uppgiften inte heller i övrigt användas utanför det området. Vad som avses med sekretessområde framgår av 9 §.

Första stycket motsvarar 1 kap. 1 § andra stycket i den nuvarande sekretesslagen. Härav framgår sekretessens innebörd.

Andra stycket motsvarar 1 kap. 4 § första stycket. Enligt den nuvarande bestämmelsen får, om förbud enligt sekretesslagen gäller mot att röja uppgift, uppgiften inte heller i övrigt användas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften. Ordet verksamhet har i förslaget ersatts av ordet sekretessområde. Någon saklig skillnad

2 SOU 2002:97

är inte avsedd. Dessutom klargörs genom förslaget att förbudet att röja uppgift skall avse röjanden utanför sekretessområdet. Detta förtydligande beror på att vi i 10 § föreslår förbud även mot att i vissa fall röja uppgifter inom ett sekretessområde. I andra stycket finns också en hänvisning till definitionen av ordet sekretessområde i 9 §.

Sekretessreglerad uppgift

3 § Med sekretessreglerad uppgift avses i denna lag en uppgift för vilken det finns en bestämmelse om sekretess.

Sekretessbelagd uppgift

4 § Med sekretessbelagd uppgift avses i denna lag en sekretessreglerad uppgift för vilken sekretess gäller i ett enskilt fall.

Sekretessbrytande bestämmelse

5 § Med sekretessbrytande bestämmelse avses i denna lag en bestämmelse som innebär att en uppgift som annars skulle ha varit sekretessbelagd får lämnas ut under vissa förutsättningar.

Paragraferna är nya. I den nuvarande sekretesslagen används begreppen ”sekretess” och ”sekretessbelagd” utan någon synbar urskiljning. För att den tankemodell för sekretessprövningen som beskrivits i avsnitt 3.6.1, och som även den nuvarande sekretesslagen bygger på, tydligt skall framgå, krävs att samtliga termer i lagen används konsekvent.

I princip sker sekretessprövningen i tre nivåer. När en uppgift begärs utlämnad kontrolleras om den överhuvudtaget omfattas av någon sekretessbestämmelse som myndigheten har att tillämpa. Om så är fallet kan det sägas att uppgiften är sekretessreglerad (3 §). Denna term har visat sig vara behövlig för att klargöra bestämmelserna om överföring av sekretess, se avsnitt 3.7.1 och författningskommentaren till 6–8 §§.

Därefter skall myndigheten pröva om sekretess gäller för uppgiften enligt sekretessbestämmelsen. Innehåller bestämmelsen skaderekvisit

skall dessa vara uppfyllda för att sekretess skall gälla. Innebörden av ordet ”sekretess” framgår av 2 § första stycket.

Trots att det konstaterats att sekretess gäller för en uppgift kan det bli aktuellt att lämna ut uppgiften enligt en sekretessbrytande bestämmelse (5 §). Sker utlämnandet på myndighetens eget initiativ kan den sekretessbrytande bestämmelsen innebära att uppgiften ”får” lämnas ut. Sker utlämnandet på begäran från enskild eller från annan myndighet kan bestämmelsen, mot bakgrund av bestämmelserna i nuvarande 15 kap.4 och 5 §§sekretesslagen, innebära att uppgiften ”skall” lämnas ut. Med sekretessbrytande bestämmelse avses här såväl en bestämmelse som anger att sekretessen inte hindrar att uppgiften lämnas ut. som en bestämmelse som möjliggör att uppgiften lämnas ut med förbehåll om hur uppgiften får användas.

Om det efter en prövning visar sig att sekretess gäller för uppgiften, och att någon sekretessbrytande bestämmelse inte finns att tillämpa eller att uppgiften inte kan lämnas ut med stöd av en sådan bestämmelse, är uppgiften sekretessbelagd (4 §). Ställning har då tagits i det enskilda fallet till att uppgiften inte kan lämnas ut. Det är i den betydelsen ordet sekretessbelagd används i förslaget.

Primär sekretessbestämmelse

6 § Med primär sekretessbestämmelse avses i denna lag en bestämmelse om sekretess som en myndighet skall tillämpa på grund av att bestämmelsen antingen riktar sig direkt till myndigheten eller omfattar en viss verksamhet, ett visst slags ärende eller vissa uppgifter som finns hos myndigheten.

Överföringsbestämmelse

7 § Med överföringsbestämmelse avses i denna lag en bestämmelse som anger att om en myndighet lämnar en uppgift som är sekretessreglerad där till en annan myndighet skall sekretessbestämmelsen tillämpas också hos den myndigheten.

Sekundär sekretessbestämmelse

8 § Med sekundär sekretessbestämmelse avses i denna lag en bestämmelse om sekretess som en myndighet skall tillämpa på grund av en överföringsbestämmelse.

Paragraferna är nya och har tillkommit för att tydliggöra principerna för sekretessens räckvidd och spridning.

I 7 § anges vad som avses med en överföringsbestämmelse. Innebörden av uttrycket överföring av sekretess har diskuterats i avsnitt 3.7.1. I de nuvarande överföringsbestämmelserna anges ofta att om sekretess gäller för en uppgift som överlämnas till en annan myndighet, gäller sekretessen också där. Det är emellertid inte själva förbudet att röja uppgiften som överförs när uppgiften lämnas till en annan myndighet. Det är möjligheten att enligt samma reglering som den utlämnande myndigheten förbjuda ett röjande. För att förtydliga detta har överföringsbestämmelserna i lagen omformulerats.

Överföringsbestämmelserna har dessutom visat sig kunna föranleda missförstånd om sekretessens räckvidd. De har därför omformulerats och anger att om en myndighet får en sekretessreglerad uppgift från en annan myndighet, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten. Genom den ändrade ordalydelsen klargörs att överföringen sker från den utlämnande till den mottagande myndigheten, men inte vidare från den mottagande myndigheten till en tredje myndighet, om inte detta anges särskilt. Att en uppgift är sekretessreglerad hos en myndighet kan dock bero såväl på en primär som en sekundär sekretessbestämmelse.

I 6 och 8 §§ anges vad som avses med primär respektive sekundär sekretessbestämmelse. Begreppen primär och sekundär sekretess är inte nya utan används i förarbetena till den nuvarande sekretesslagen som hjälpmedel vid beskrivningen av regleringen.3 Betydelsen av begreppen i vårt förslag överensstämmer med betydelsen av termerna i nämnda förarbeten.

3Prop. 1979/80:2 Del A s. 74

Sekretessområde och sekretessgräns

9 § Med sekretessområde avses i denna lag det område inom vilket en sekretessreglerad uppgift får röjas eller användas i verksamheten, om inte annat följer av 10 §, och från vilket den inte får lämnas ut om den är sekretessbelagd.

Med sekretessgräns avses i denna lag avgränsningen av ett sekretessområde.

Paragrafen är ny. Genom de i bestämmelsen definierade begreppen kan bestämmelser som anger mot vem sekretessen gäller i viss utsträckning förenklas.

Ordet sekretessområde definieras i första stycket. Ett sekretessområde kan vara en myndighet eller en självständig verksamhetsgren inom en myndighet (jfr 4 kap.). I enlighet med våra förslag i 5 kap. kan ett sekretessområde också vara olika nämnder i en kommun eller ett landsting till den del verksamheterna är av samma slag eller en del av en nämnd som är ensam om att bedriva ett visst slags verksamhet i en kommun eller ett landsting.

Inom ett sekretessområde får även känsliga uppgifter röjas eller användas, dock med den inskränkning som anges i 10 §. En sekretessbelagd uppgift får inte lämnas ut från ett sekretessområde.

Ett sekretessområde omgärdas av en sekretessgräns. Ordet sekretessgräns definieras i andra stycket.

Grundläggande bestämmelser

Inre sekretess

10 § Om det kan antas att en sekretessreglerad uppgift inte får lämnas ut från ett sekretessområde, får uppgiften inte röjas inom sekretessområdet om det är uppenbart obehövligt för verksamheten.

Paragrafen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 12.7.7. Hittills har det närmast varit en etisk fråga i vilken utsträckning hemliga uppgifter som inte är direkt behövliga för arbetet kan röjas inom en myndighet eller en självständig verksamhetsgren. Genom bestämmelsen fastslås att uppgifterna inte får röjas om röjandet är uppenbart obehövligt för verksamheten. Avsikten är att i lagen fastställa en lägsta nivå för när ett uppgiftsutbyte inom en

verksamhet är otillåtet och därmed straffbart som brott mot tystnadsplikten.

Genom bestämmelsen är uppgiftsutbyten som har sin grund i skvaller eller andra ovidkommande syften olagliga. När det gäller uppgifter som inte direkt behövs för ett ärendes handläggning, men där röjandet inte kan anses uppenbart obehövligt för verksamheten, är det upp till den enskilde tjänstemannen att avgöra om röjandet bör ske. Även i fortsättningen kommer alltså frågan om röjande av vissa uppgifter inom ett sekretessområde att vara beroende av personliga ställningstaganden som görs utifrån mer etiska värderingar.

De uppgifter vilkas röjande begränsas i bestämmelsen gäller sådana som kan antas inte få lämnas ut från sekretessområdet. Regleringen gäller med andra ord uppgifter för vilka det kan antas att sekretess skulle ha gällt om uppgiften skulle ha begärts ut över sekretessgränsen. Bestämmelsen blir därmed främst tillämplig beträffande uppgifter som är sekretessreglerade med ett omvänt skaderekvisit. Även uppgifter där sekretessen regleras med ett rakt skaderekvisit kan dock komma att omfattas av bestämmelsen. Detta gäller när det är fråga om typiskt sett känsliga uppgifter eller när det föreligger särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Ett exempel på en särskild omständighet i det enskilda fallet är att en adressuppgift är skyddad inom folkbokföringen.

Regleringen av den inre sekretessen är inte avsedd att påverka bedömningen av om dataintrång föreligger. Den bedömningen skall ske på samma grunder som i dag.

Sekretess överförs inte automatiskt mellan myndigheter

11 § Får en myndighet från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, omfattas uppgiften inte av sekretess hos den mottagande myndigheten, såvida inte sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse eller av en särskild överföringsbestämmelse.

Paragrafen är ny. I bestämmelsen slås en av sekretesslagens mer grundläggande principer fast, dvs. att sekretessen inte automatiskt överförs mellan myndigheter. Bakgrunden till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.7.1. När det gäller formuleringen av bestämmelsen hänvisas till författningskommentaren under 6–8 §§.

Konkurrens mellan flera primära sekretessbestämmelser

12 § Om flera primära sekretessbestämmelser till skydd för samma intresse är tillämpliga för en viss uppgift hos en myndighet, skall myndigheten tillämpa den bestämmelse som ger det starkaste sekretesskyddet.

Paragrafen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 3.7.2.

Konkurrens mellan primära och sekundära sekretessbestämmelser

13 § En sekundär sekretessbestämmelse tillämpas inte om en primär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten.

Undantag från första stycket finns i 20 kap. 2 § och i 32 kap. 5 §.

Paragrafen är ny men motsvaras delvis bl.a. av nuvarande 12 kap. 1 § och 13 kap. 6 §. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 3.7.2. Genom bestämmelsen i första stycket anges generellt att en sekundär sekretessbestämmelse viker om det finns en primär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse. Detta gäller oavsett den primära sekretessens styrka. I andra stycket hänvisas till de undantag som finns från första stycket.

Tillämpningen av överföringsbestämmelser i vissa fall

14 § Finns det en överföringsbestämmelse, tillämpas den även när en person som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lämnar uppgift till en annan myndighet utan att han eller hon då företräder den myndighet som uppgiften hämtats från.

Paragrafen motsvaras av 1 kap. 7 § i den nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är redaktionella.

Beräkning av sekretesstid

15 § Om sekretessen för en uppgift i en allmän handling är begränsad enligt denna lag till en viss tid, räknas tiden från handlingens tillkomst, om inte annat anges. För diarium, journal samt sådant

register eller annan förteckning som förs fortlöpande räknas tiden från det att uppgiften fördes in i handlingen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 10 § i den nuvarande lagen. Ändringarna är av redaktionell art.

Sekretessmarkering

16 § Om det kan antas att en sekretessreglerad uppgift i en allmän handling inte får lämnas ut, får myndigheten anmärka detta genom en särskild anteckning (sekretessmarkering). Anteckningen skall ange

1. tillämplig sekretessbestämmelse,

2. datum då anteckningen gjordes, och

3. den myndighet som har gjort anteckningen. Om utlämnande till en enskild av en allmän handling, som är

av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, enligt förordning skall prövas endast av en viss myndighet, skall sekretessmarkering så snart möjligt göras på handlingen eller på annat sätt framgå av handlingen. Av anteckningen skall det framgå vilken myndighet som skall pröva frågan om utlämnande.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 3 § i den nuvarande lagen. Enligt första stycket i den nuvarande bestämmelsen skall anteckningen bl.a. innehålla beteckningen hemlig. Detta krav har tagits bort i förslaget. Dessutom införs i första stycket begreppet sekretessmarkering. Bakgrunden till ändringarna har redovisats i avsnitt 9.4. Övriga ändringar i paragrafen är språkliga och redaktionella.

3 kap. Lagens tillämpningsområde

3 kap. Lagens tillämpningsområde

I detta kapitel finns bestämmelser om sekretesslagens tillämpningsområde. Det berör dels myndigheter och personer med anknytning till myndigheter, dels organ som skall anses jämställda med myndigheter. Reglerna motsvaras i sak av 1 kap.6, 8 och 9 §§sekretesslagen (1980:100) och vi föreslår i princip endast redaktionella ändringar. Av dessa ändringar kommenteras 2 § nedan. Dessutom kommenteras bestämmelsen i 4 § som är ny och 5 § som fått ett tillägg.

Myndigheter och personer med anknytning till myndigheter

(1:6)

2 § Förbud att röja eller använda uppgift enligt denna lag eller enligt lag eller förordning som denna lag hänvisar till gäller för myndighet.

Sådant förbud gäller också för en person som fått kännedom

om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i myndighetens verksamhet

1. på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten,

2. på grund av tjänsteplikt, eller

3. på annan liknande grund.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 6 § i den nuvarande lagen. I den nuvarande bestämmelsen anges att förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd. Betydelsen av uttrycket sekretessbelagd uppgift anges i den föreslagna 2 kap. 4 § vara en uppgift för vilken sekretess gäller i det enskilda fallet. Därför har bestämmelsen omformulerats.

I den nuvarande bestämmelsen anges att förbudet också gäller personer som deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet. Omformuleringen i förslagets andra stycke innebär ingen saklig ändring. Även sedan en anställning eller en tjänsteplikt upphört gäller således sekretessen.

Kommunalförbund

4 § Vad som sägs om kommuner och landsting i denna lag skall tillämpas också på kommunalförbund om inget annat sägs.

I dagens sekretesslag finns en motsvarande bestämmelse enbart i förhållande till bestämmelsen om när kommunala bolag skall jämställas med myndigheter vid tillämpning av tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen4. Det tillägget om kommunalförbund gjordes på lagrådets inrådan.5 För att det inte skall uppstå något tvivel om att kommunalförbund skall jämställas med kommuner och landsting vid tillämpning av sekretesslagen bör detta framgå av en uttrycklig bestämmelse.

4 1 kap. 9 § fjärde stycket sekretesslagen 5 Prop. 1993/94:48 s. 19

Kommunala bolag m.m.

(1:9)

5 § Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall tillämpas också på handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och stiftelser skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter och, när särskilda regler gäller för nämnd i kommun eller landsting, med sådana nämnder.

Kommuner och landsting skall anses utöva ett rättsligt bestäm-

mande inflytande om de ensamma eller tillsammans

1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk

förening med mer än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,

2. har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna

i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en stiftelse, eller

3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handels-

bolag.

Vid tillämpningen av 1–3 skall inflytande som utövas av en juridisk person över vilken en kommun eller ett landsting bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna anses utövat av kommunen eller landstinget.

Första stycket gäller också beträffande handlingar som efter medgivande av en kommun eller ett landsting för viss bestämd tid förvaras hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser där kommuner eller landsting tidigare har utövat ett rättsligt bestämmande inflytande.

Bestämmelsen motsvarar i sak 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100). Sist i första stycket föreslår vi dock ett tillägg som anger att de kommunala bolagen etc. även skall jämställas med nämnd i kommun eller landsting om det finns särskilda regler i sekretesslagen för dessa. Tillägget är en följd av att vi föreslår särskilda regler om sekretessgränser mellan nämnder inom en kommun eller ett landsting samt inom nämnderna, se avsnitt 12.7.

4 kap. Vem sekretessen gäller mot

4 kap. Vem sekretessen gäller mot

I kapitlet finns bestämmelser om vem sekretessen gäller mot. Bestämmelserna motsvarar 1 kap. 2 och 3 §§ i den nuvarande lagen. Av bestämmelserna framgår att sekretess gäller mot enskilda (2 §) och mot annan myndighet (3 §). Sekretess gäller också mot utländska myndigheter (4 §) och mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (5 §). I 3 § görs en hänvisning till 5 kap. 2 § där det finns särskilda bestämmelser om att det inte finns några sekretessgränser mellan nämnder inom samma kommun eller landsting, när uppgifter utbyts mellan verksamheter som är av samma slag. I 5 § görs en hänvisning till 5 kap. 3 § där det finns särskilda bestämmelser som innebär att sekretessgränserna inom en nämnd i en kommun eller ett landsting går mellan verksamheter som är av olika slag.

5 kap. Sekretessgränserna mellan nämnder i samma kommun eller landsting samt inom nämnderna

5 kap. Sekretessgränserna mellan nämnder i samma kommun eller landsting samt inom nämnderna

I kapitlet finns särskilda bestämmelser för det uppgiftsutbyte som sker mellan nämnder i samma kommun eller landsting och inom en nämnd i en kommun eller ett landsting. I dessa fall har sekretessområdena och sekretessgränserna utformats delvis på ett annat sätt än vad som följer av föregående kapitel.

När gäller sekretess mellan nämnder i samma kommun eller landsting?

2 § Det finns ingen sekretessgräns mellan nämnder inom en kommun eller ett landsting till den del verksamheterna är av samma slag.

Paragrafen är ny. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.7.5. Till följd av bestämmelsen skall ingen sekretessprövning ske när en nämnd inom en kommun eller ett landsting lämnar uppgifter till en annan nämnd inom kommunen eller landstinget och de verksamheter som uppgifterna lämnas mellan är av samma slag. På så sätt utgör bestämmelsen en särreglering i förhållande till den föreslagna 4 kap. 3 §, enligt vilken sekretess gäller mot en annan myndighet. När det gäller uppgiftsutbyte mellan nämnder i samma kommun

eller landsting utgör nämnderna alltså ett sekretessområde till den del verksamheterna är av samma slag. Avser uppgiftsutbytet verksamheter av olika slag är det 4 kap. 3 § som är tillämplig. I sådant fall gäller alltså sekretess i förhållandet mellan nämnderna inom en kommun eller ett landsting.

Vad som avses med begreppet nämnd i kommun eller landsting har kommenterats i avsnitt 12.7.2.

När gäller sekretess inom en nämnd i en kommun eller ett landsting?

3 § Vad som sägs om sekretess mot en annan myndighet i 4 kap. 3 § och vad som sägs i andra bestämmelser i denna lag om uppgiftslämnande till en annan myndighet och överföring av sekretess mellan myndigheter gäller mellan verksamheter som är av olika slag inom en nämnd i en kommun eller ett landsting.

Paragrafen är ny. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.7.2. Bestämmelsen gäller inom en nämnd i en kommun eller ett landsting och skall tillämpas i stället för 4 kap. 5 § som reglerar sekretessen inom övriga myndigheter. Inom en nämnd gäller alltså sekretess i förhållandet mellan verksamheter som är av olika slag, och inte mellan olika självständiga verksamhetsgrenar.

Vad avses med verksamheter av samma slag?

4 § Med verksamheter av samma slag avses verksamheter som rör samma förhållanden och har samma inriktning.

Vilka verksamheter som är av samma eller olika slag på hälso-

och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans område framgår av 21 kap. 2 §, 22 kap. 2 § och 23 kap. 2 §.

Paragrafen är ny. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.7.2 och 12.7.3.

Första stycket innehåller en definition av vad som avses med verksamhet av samma slag. Innebörden av uttrycken samma förhållanden och samma inriktning kan inte fastslås generellt, utan får avgöras utifrån de verksamheter det är fråga om i det enskilda fallet. Bestämmelsen bör inte tolkas för snävt. Likartade verksamheter med likartad inriktning bör oftast kunna bedömas som samma verksamhet.

Exempelvis bör personalsocial och personaladministrativ verksamhet kunna ses som en och samma verksamhet.

I andra stycket finns hänvisningar till bestämmelser på hälso- och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans område. Av bestämmelserna framgår vilka verksamheter inom respektive område som är av samma eller olika slag.

Särskilt om gemensamma nämnder och kommunalförbund

5 § Om en kommun eller ett landsting överlåtit någon del av sin verksamhet till en gemensam nämnd, finns det ingen sekretessgräns mellan en nämnd i den överlåtande kommunen eller landstinget och den överlåtna verksamheten till den del verksamheterna är av samma slag.

Detsamma gäller när en kommun eller ett landsting överlåtit del av viss verksamhet till ett kommunalförbund.

6 § En uppgift för vilken sekretess gäller får inte lämnas mellan en nämnd i en kommun eller ett landsting och den del av verksamheten i en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund som överlämnats från en annan kommun eller ett annat landsting.

Paragraferna är nya. Bakgrunden till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 12.7.5.

I 5 § regleras sekretessen mellan en överlåten verksamhet i en gemensam nämnd eller i ett kommunalförbund och nämnderna i den överlåtande kommunen eller landstinget. Här gäller att det inte finns någon sekretessgräns mellan den överlåtna verksamheten och nämnderna i den överlåtande kommunen till den del verksamheterna är av samma slag. En verksamhet som överlåts till en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund kommer således även fortsättningsvis att tillhöra sitt ursprungliga sekretessområde när det gäller utbyte av uppgifter med nämnder i ursprungskommunen.

I 6 § anges att det finns en sekretessgräns mellan en nämnd i en kommun eller ett landsting och den del av verksamheten i en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund som lämnats från en annan kommun eller ett annat landsting, även om verksamheterna är av samma slag. När det gäller kommunalförbund och gemensamma nämnder med placering i en annan kommun uppkommer i och för sig en sådan sekretessgräns redan enligt bestämmelserna ovan. När

det gäller gemensamma nämnder med placering i den egna kommunen krävs dock bestämmelsen för att skapa en sekretessgräns. För att regleringen skall bli så enkel som möjligt att förstå görs ingen åtskillnad mellan de olika fallen.

Följden av den beskrivna ordningen är att ett sekretessområde inom en kommun eller ett landsting aldrig kan minskas genom att en verksamhet lämnas till en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund. Sekretessområdet kan inte heller utökas med en verksamhet som överlåtits från en annan kommun eller ett annat landsting.

Integrerade verksamheter

7 § Det finns ingen sekretessgräns mellan sådan hälso- och sjukvård som anges i 18 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och sådan socialtjänst som anges i 5 kap. 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453) när dessa verksamheter bedrivs inom samma nämnd.

Paragrafen är ny. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.7.4. Bestämmelsen är föranledd av förslaget att sekretess skall gälla mellan verksamheter som är av olika slag när det gäller utbyte av uppgifter inom en nämnd i en kommun eller ett landsting (2 §). Härigenom uppkommer en sekretessgräns mellan den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten som utförs integrerat enligt den s.k. Ädelreformen. Redan i förarbetena till reformen uttalades emellertid att någon sekretess inte skulle gälla inom verksamheten.6 Genom bestämmelsen undanröjs därför den uppkomna sekretessgränsen.

6 kap. Bestämmelser om sekretess m.m. utanför sekretesslagen

6 kap. Bestämmelser om sekretess m.m. utanför sekretesslagen

I kapitlet finns hänvisningar till bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt i annan lagstiftning än sekretesslagen. Syftet med hänvisningarna är att alla tystnadsplikter inom det allmännas verksamhet skall framgå av lagen antingen direkt eller genom hänvisningar. Bestämmelserna finns i dag i 1 kap.4 och 12 §§sekretesslagen (1980:100).

6 Prop. 1990/91:14

7 kap. Överföring av sekretess mellan myndigheter

7 kap. Överföring av sekretess mellan myndigheter

I kapitlet har bestämmelser om överföring av sekretess samlats. Bestämmelserna motsvarar överföringsbestämmelserna i kap. 11–13 i den nuvarande sekretesslagen. I de föreslagna bestämmelserna anges att om en myndighet till en annan myndighet lämnat en uppgift som är sekretessreglerad hos den förstnämnda myndigheten, skall sekretessbestämmelsen tillämpas också hos den mottagande myndigheten. Denna omformulering i förhållande till bestämmelsernas nuvarande lydelse har kommenterats i avsnitt 3.7.1. Bestämmelserna i kapitlet har indelats i överföring av sekretess för uppgifter som skall användas i en viss verksamhet och överföring av sekretess till riksdagen, regeringen och andra myndigheter. I 15 § finns en anmärkning om att det finns ytterligare bestämmelser om överföring av sekretess i lagen.

Ändringarna i bestämmelserna är främst språkliga och redaktionella. Beträffande arkivmyndigheterna har ett tillägg gjorts i 12 §. Bestämmelsen kommenteras nedan.

Arkivmyndigheter

12 § Om en myndighet överlämnar en uppgift som är sekretessreglerad där till en arkivmyndighet, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos arkivmyndigheten. Sekretess hindrar dock inte att en arkivmyndighet lämnar ut en uppgift till den myndighet som överlämnat uppgiften, om inte myndigheten på grund av föreskrifter om gallring eller överlämnande är förhindrad att själv bevara uppgiften.

Paragrafens första led motsvarar 13 kap. 4 § första stycket i den nuvarande sekretesslagen. I övrigt är bestämmelsen ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 10.2.2. Genom bestämmelsen får en arkivmyndighet möjlighet att utan hinder av sekretess låna ut material till den myndighet som lämnat det till arkivmyndigheten. Har överlämnandet av materialet använts som alternativ till gallring av personuppgifter, gäller dock sekretessen även gentemot den levererande myndigheten. På så sätt bibehålls avsett integritetsskydd.

8 kap. Sekretessbrytande bestämmelser

8 kap. Sekretessbrytande bestämmelser

I detta kapitel har vi samlat de sekretessbrytande bestämmelser av mera generell karaktär som i dag återfinns främst i 1 kap. 5 § och 14 kap.sekretesslagen (1980:100). I huvudsak innebär förslagen inga förändringar i sak utan är endast språkliga. Vårt förslag i 10 och 11 §§ innebär dock vissa förändringar i förhållande till gällande rätt och 15 § är ny. Dessa bestämmelser kommenteras nedan, liksom 2 och 19 §§. Kapitlet avslutas med en erinran om att ytterligare sekretessbrytande bestämmelser kan finnas i anslutning till materiella sekretessbestämmelser.

Samtycke

2 § Sekretess till skydd för enskild hindrar inte att en uppgift lämnas ut om den enskilde, på sätt som framgår av 9 kap., samtycker till det.

I dag finns bestämmelser av vilka det framgår att sekretess till skydd för en enskild inte hindrar att uppgifter lämnas ut om den enskilde samtycker till det i 14 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100). Att den enskildes samtycke bryter sekretessen anser vi vara ett så grundläggande förhållande att en bestämmelse med detta innehåll bör inleda kapitlet om sekretessbrytande bestämmelser. När det gäller utbytet av uppgifter mellan myndigheter har den enskildes samtycke stor betydelse.

I många praktiska situationer ligger det i den enskildes eget intresse att myndigheter kan utbyta uppgifter. För sådana situationer finns det inte något behov av särskilda sekretessbrytande bestämmelser. Sådana bestämmelser angående sekretess till skydd för enskilda är nödvändiga endast i situationer där myndigheter måste kunna utbyta uppgifter oberoende av den enskildes samtycke. De närmare förutsättningarna för samtycket framgår av 9 kap.

10 § Om inte annat följer av 11 §, får uppgifter som omfattas av sekretess enligt 21 kap. 4–10 §§, 22 kap. 3–13 §§, 24 kap. 7 §, 26 kap. 14 §, 28 kap. 9 och 10 §§, 30 kap. 2, 4 och 6–8 §§, 38 kap. 2 § eller 39 kap. 3 och 7 §§ lämnas till de myndigheter som anges i 9 § bara om uppgiften rör misstanke om brott för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök till sådant brott.

Bestämmelsen motsvarar 14 kap. 2 § femte stycket första meningen sekretesslagen (1980:100). Vi föreslår dock att möjligheterna att lämna uppgifter till brottsutredande myndigheter utökas något. Förslaget innebär att bl.a. personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten får möjlighet att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter, inte bara när det gäller misstankar om brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, utan även beträffande misstankar om försök till sådana brott. Våra överväganden när det gäller detta finns i avsnitt 14.7.3.

11 § Uppgifter som omfattas av sekretess enligt 21 kap. 4–7 §§, 22 kap. 3, 5–9, 11–13 §§ eller 38 kap. 2 § får lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet om uppgiften rör misstanke om

1. brott som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken och som

riktat sig mot någon som inte har fyllt 18 år, eller

2. brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot köns-

stympning av kvinnor och som riktat sig mot någon som inte har fyllt 18 år.

Bestämmelsen under 1 motsvarar 14 kap. 2 § femte stycket andra meningen sekretesslagen (1980:100). Vi föreslår dock att möjligheten att lämna uppgifter till polis- och åklagarmyndighet när det gäller vissa misstankar om brott mot underåriga utökas till att gälla även brott enligt lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Våra överväganden i denna del framgår av avsnitt 14.7.4.

Allmänintresset av insyn

15 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild om det enligt den utlämnande myndighetens prövning är uppenbart att allmänintresset har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Första stycket får inte tillämpas när sekretess gäller enligt en

bestämmelse som anges i 14 § andra stycket eller när en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten enligt 45 kap.

Bestämmelsen är ny. Förslaget innebär att en myndighet efter en intresseavvägning kan besluta att en uppgift som annars skulle ha varit sekretessbelagd får lämnas ut till en enskild. Förutsättningen är att myndigheten finner att det är uppenbart att allmänintresset av insyn har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen får dock inte tillämpas om uppgiften är sekretessreglerad enligt en bestämmelse som är undantagen från tillämpningen av generalklausulen (14 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen [1980:100]) eller i fall där den aktuella tystnadsplikten bryter meddelarfriheten. Våra överväganden beträffande den föreslagna bestämmelsen framgår av avsnitt 5.2.2.

Möjlighet att lämna uppgift till ombud m.fl. för att ta till vara sin rätt

19 § Sekretess hindrar inte att den som är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 3 kap. 2 § andra stycket och som är misstänkt för brott eller mot vilken rättegång eller annat jämförbart rättsligt förfarande har inletts lämnar uppgift till sitt ombud eller biträde i saken eller till annan enskild, om det behövs för att han eller hon skall kunna ta till vara sin rätt.

I fråga om utlämnande av uppgift till biträde i visst fall gäller

vad som är föreskrivet i 6 § andra stycket lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet.

Bestämmelsen motsvarar 14 kap. 6 § i den nuvarande sekretesslagen. Ett tillägg har gjorts i första stycket i förtydligande syfte så att det skall framgå att bestämmelsen gäller för den som är knuten till myndigheten på sätt som anges i 3 kap. 2 § andra stycket.

9 kap. Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes vårdnadshavare

9 kap. Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes vårdnadshavare

I detta kapitel finns bestämmelser om att sekretess som huvudregel inte gäller mot den enskilde själv och att samtycke från den enskilde i de flesta fall innebär att uppgifter som annars skulle ha varit sekretessbelagda kan lämnas ut (2 och 3 §§). Vidare innehåller kapitlet bestämmelser om hur dessa bestämmelser skall tillämpas i förhållande till underårigs vårdnadshavare (4 §). Bestämmelserna

motsvarar de som finns i 14 kap. 4 § och 9 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). Vi föreslår vissa redaktionella ändringar och tillägg för att bestämmelserna bättre skall återge hur de är avsedda att tillämpas, se nedan.

Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes möjlighet att påverka sekretessen

2 § Sekretess till skydd för enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv. Detta gäller dock inte om annat följer av bestämmelser i denna lag.

3 § En enskild får medge att sekretess till skydd för den enskilde själv hävs helt eller delvis. Detta gäller dock inte om annat följer av bestämmelser i denna lag.

Den enskilde får också ställa som villkor, för att sekretessen skall få hävas i förhållande till någon annan enskild, att den myndig het som lämnar ut uppgiften gör ett förbehåll som inskränker den enskilde mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller använda den. Myndigheten skall då göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas ut.

Reglerna om hur sekretess gäller i förhållande till den enskilde och om den enskildes möjligheter att förfoga över sekretessen är enligt vår uppfattning så grundläggande att de bör stå i ett eget kapitel. I 2 § anges att sekretess inte gäller i förhållande till den enskilde själv, såvida inte annat följer av bestämmelser i sekretesslagen. I 3 § regleras den enskildes möjligheter att förfoga över sekretessen.

I 3 § första stycket regleras förutsättningarna för den enskildes samtycke till att uppgifter lämnas ut. I andra stycket regleras möjligheten till samtycke med ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller använda den.

Sekretess i förhållande till vårdnadshavare

4 § Sekretess för uppgift till skydd för en underårig gäller inte i förhållande till vårdnadshavare i den utsträckning vårdnadshavaren enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter.

Om sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar denne enligt 3 § ensam eller, beroende på den underåriges ålder och mognad, tillsammans med den underårige över sekretessen till skydd för den underårige.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess för uppgift till skydd för en underårig i förhållande till vårdnadshavaren, endast om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. I sådant fall får vårdnadshavaren inte heller förfoga över sekretessen enligt 3 §.

Av 22 kap. 4 § framgår att sekretess i vissa fall gäller för uppgift om underårigs vistelseort i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare.

Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att förtydliga regleringen av förhållandet mellan underårig och vårdnadshavare när det gäller uppgifter som kan omfattas av sekretess till skydd för den underårige. Förslaget innebär inte någon förändring i sak i förhållande till vad som gäller i dag.7

En vårdnadshavare har enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. En följd av det är att vårdnadshavaren med stöd av 14 kap. 4 § första stycket sekretesslagen (1980:100) har rätt att såsom enskild ta del av och förfoga över sekretesskyddade uppgifter angående barnet. Rätten att bestämma i frågor som rör barnet tunnas dock ut i takt med barnets stigande ålder och utveckling. Samtidigt avtar både rätten att ta del av känsliga uppgifter om den unge och dispositionsrätten över sekretessen till skydd för den unge. En förälder har således inte alltid möjlighet att utan den unges medgivande ta del av sekretesskyddade uppgifter och förfoga över sekretessen om barnet nått en viss mognad och utveckling.

Det nu beskrivna rättsläget framgår inte direkt av den nuvarande lagtexten. Vi anser att detta är en nackdel. Bl.a. finns det risk för missuppfattningen att sekretess gäller i förhållande till vårdnadshavare endast i den speciella situation som anges i 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100).8

Det bör enligt vår uppfattning framgå direkt av lagtexten att vårdnadshavares rätt till insyn och förfogande över sekretessen endast gäller i den utsträckning föräldrabalken medger det. Vid prövningen av om en känslig uppgift rörande en underårig skall lämnas ut till

7 Angående gällande rätt se Regner m.fl. s. 14:32 f. och där angivna förarbeten och praxis. 8 Jfr Socialstyrelsens yttrande i JO 1998/99 s. 464

en förälder, eller om en förälder får medge att uppgiften lämnas ut till någon annan, är det viktigt att göra klart vem som skall anses vara ”den enskilde” enligt 14 kap. 4 § första stycket i den nuvarande lagen. Detta kan vara vårdnadshavaren, den unge eller båda tillsammans.

Enligt första stycket i förslaget gäller sekretess till skydd för en underårig inte i förhållande till vårdnadshavaren i den utsträckning vårdnadshavaren enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter. Stycket är nytt i förhållande till nuvarande bestämmelse men är en kodifiering av gällande rätt. Innebär bedömningen att uppgiften avser en fråga där vårdnadshavaren enligt 6 kap. 11 § har rätt och skyldighet att bestämma över den unge, kan uppgifterna som huvudregel lämnas ut till denne. Om det inte är fråga om en sådan uppgift kan vårdnadshavarna bara få ut uppgifterna efter samma skadeprövning som gäller för andra enskilda.

Om det vid en prövning slås fast att sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren kan denne förfoga över sekretessen på det sätt som anges i den föreslagna 3 §. Det är dock inte alltid som vårdnadshavaren har ensam dispositionsrätt över sekretessen. Har den underårige nått tillräckligt hög ålder eller mognad förfogar vårdnadshavaren och den underårige över sekretessen tillsammans. Detta framgår av det föreslagna andra stycket. Även det stycket är nytt i förhållande till nuvarande bestämmelse men utgör gällande rätt.

Även om det inte råder någon sekretess i förhållandet till vårdnadshavaren i enlighet med vad som anges i första stycket finns det situationer när det ansetts nödvändigt med ett visst integritetsskydd för barnet gentemot en vårdnadshavare. Därför gäller sekretess till skydd för den underårige även i förhållande till vårdnadshavare, om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för denne. Denna bestämmelse finns i 14 kap. 4 § andra stycket i den nuvarande lagen. I förslaget är bestämmelsen införd med vissa förtydliganden i tredje stycket.

I fjärde stycket finns en hänvisning till 22 kap. 4 §.

10 kap. Ansvar

10 kap. Ansvar

Kapitlet inleds med en innehållsparagraf, trots att det är kort. Våra motiv för detta framgår av avsnitt 3.6.3.

I detta kapitel finns en hänvisning till brottsbalkens bestämmelser om brott mot tystnadsplikten. Kapitlet innehåller också en begränsning i vissa fall av ansvaret för den som inte längre är anställd hos en myndighet. Bestämmelserna motsvarar i sak 1 kap. 13 § sekretesslagen (1980:100).

11 kap. Överklagande

11 kap. Överklagande

I detta kapitel finns bestämmelser om hur enskilda kan överklaga en myndighets beslut att inte lämna ut en handling. Här finns också bestämmelser om hur en myndighet kan överklaga att en annan myndighet inte vill lämna ut en handling eller en uppgift ur en handling.

Vårt förslag innebär inte några förändringar i sak. Bestämmelsernas utformning överensstämmer med vårt förslag i SOU 2002:97.

Avd. 2 Sekretess med hänsyn till allmänna intressen

I denna avdelning finns de sekretessbestämmelser som skall skydda allmänna intressen. Dessa bestämmelser finns nu i kapitel 2–6 och 10 sekretesslagen (1980:100).

Avdelningen inleds med ett kapitel som beskriver avdelningens innehåll (12 kap.). Kapitelindelningen i övrigt motsvarar dagens sekretesslag. Även kapitelrubrikerna är desamma som i dagens sekretesslag. De överensstämmer med 2 kap. 2 § första stycket 1–5 och 7 punkten tryckfrihetsförordningen, dvs. de sekretessgrunder som är tillåtna till skydd för allmänna intressen.

I denna del föreslår vi inte några ändringar i sak. Vårt förslag innebär språkliga och redaktionella ändringar. Vidare föreslår vi underrubriker för att göra lagtexten mera tillgänglig. Bestämmelsen i 17 kap. 17 § kommenteras nedan, eftersom ordalydelsen är annorlunda än i den nuvarande sekretesslagen.

17 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

17 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 9 § i högst fem år och enligt 11 § i högst tio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 13 § längst till dess saken har blivit slutligen avgjord men inte i något fall längre än till dess tjugo år har förflutit.

För uppgift i allmän handling upphör sekretessen enligt 14 §

om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen och senast när fem år har förflutit från det att sammanstötningen ägde rum.

Bestämmelsen om sekretesstider motsvarar 6 kap. 5 § andra stycket, 6 § andra stycket, 7 § andra stycket och 8 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). I den nuvarande 6 kap. 8 § andra stycket har dock bestämmelsen fått en lydelse som avviker från andra bestämmelser om sekretesstid. Av förarbetena framgår att avsikten är att reglera sekretesstiden för uppgifter i allmänna handlingar.9 Enligt vår uppfattning saknas det därför skäl att behålla den avvikande formuleringen och bestämmelsen bör därför formuleras på samma sätt som övriga bestämmelser om sekretesstid.10

Avd. 3 Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

I denna avdelning finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Det motsvarar sekretessgrunden i 2 kap. 2 § första stycket 6 tryckfrihetsförordningen.

Avdelningens innehåll motsvarar i stort sett innehållet i 7–9 kap. sekretesslagen (1980:100). För att förbättra överskådligheten när det gäller bestämmelserna har de tre nuvarande kapitlen ersatts av många fler. Till grund för den nya kapitelindelningen ligger vilken verksamhet bestämmelserna skall tillämpas i. Våra närmare överväganden kring detta framgår av avsnitt 3.6.2.

Avdelningen inleds med ett kapitel som beskriver innehållet i avdelningen. Därefter följer ett kapitel med sekretessbestämmelser

9 Ds Ju 1977:11/Del 2 s. 346 och prop. 1979/80:2 Del A s. 153 10 Jfr. 8 kap. 16 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100)

som enligt sin lydelse inte har anknytning till någon speciell verksamhet, utan är tillämpliga i hela den offentliga förvaltningen. Detta kapitel kommenteras närmare nedan.

Övriga kapitel är indelade efter verksamheter på det sätt vi beskrivit ovan. I stort sett innebär förslagen inte några materiella ändringar utan ändringarna är av språklig och redaktionell karaktär. För att öka tillgängligheten har många paragrafer delats upp i flera paragrafer och underrubriker har förts in. De allra flesta bestämmelser kommer inte att kommenteras närmare här.

20 kap. Sekretess som gäller i alla verksamheter

20 kap. Sekretess som gäller i alla verksamheter

Kapitlet innehåller bestämmelser till skydd för enskildas intressen som är tillämpliga i hela den offentliga förvaltningen. Det är alltså fråga om primära sekretessbestämmelser som blir tillämpliga oavsett hos vilken myndighet uppgifterna finns. I många verksamheter har dessa uppgifter redan ett sekretesskydd. Vad som gäller vid konkurrens mellan primära sekretessregler framgår av 2 kap. 12 §.

Uppgift om hälsa eller sexualliv

2 § Sekretess gäller för uppgift som rör enskilds hälsa eller sexualliv om det är uppenbart att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte om uppgiften tas in i beslut hos myndigheten. Hos domstol skall dock 43 kap. 8–11 §§ vara tillämplig för uppgifter som tas in i dom eller annat beslut.

Med undantag från vad som anges i 2 kap. 13 § första stycket

om konkurrens mellan primär och sekundär sekretess skall första stycket inte tillämpas när en sekundär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften.

Paragrafen är ny. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.3.

I första stycket anges sekretessens omfattning. Utformningen av skaderekvisitet är en nyhet. Närmast kan det beskrivas som en variant av det raka skaderekvisitet. I detta fall föreskrivs sekretess om det är uppenbart att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Det är alltså fråga om ett betydligt svagare sekretesskydd än vid det vanliga raka skaderekvisitet. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. I princip är det endast mycket

känsliga uppgifter som rör enskilds hälsa eller sexualliv som omedelbart faller in under bestämmelsen, t.ex. uppgifter om könsbyten, transsexualitet, skildringar av barn i pornografiska bilder och allvarliga psykiska sjukdomar.

Frågan om det är uppenbart att den enskilde lider betydande men vid ett röjande kan emellertid bero på den enskildes ålder, på vem som begär att få ut uppgifterna och i vilket sammanhang det sker. Detta innebär att sekretess inte alltid kommer att gälla ens för de allra mest känsliga uppgifterna. Samtidigt kan det finnas uppgifter som är mindre känsliga men där omständigheterna är sådana att uppenbarhetsrekvisitet är uppfyllt och sekretess gäller enligt bestämmelsen. När det gäller somatiska sjukdomar bör dock bestämmelsen endast i sällsynta undantagsfall kunna medföra sekretess.

I andra stycket anges att sekretess inte kommer att gälla om uppgiften tas in i beslut hos myndigheten. Motivet härför är att sekretessen inte skall få alltför långtgående verkningar. En motsvarande bestämmelse för sekundär sekretess finns i den nuvarande lagen i 13 kap. 6 §. Det bör dock påpekas att den föreslagna bestämmelsen främst är tänkt som en nödlösning för de fall där mycket ömtåliga uppgifter om enskilda annars skulle stå utan skydd. Det kommer därför att vara ovanligt att det ens kommer i fråga att ta in uppgiften i ett beslut. Domstolarna har möjligheter att i dom eller annat beslut förordna att sekretessregleringen för en viss uppgift som tagits in i domen eller beslutet även i fortsättningen skall vara tillämplig. Denna möjlighet skall gälla även för uppgift som omfattas av sekretess enligt den nu föreslagna bestämmelsen.

I tredje stycket görs undantag från bestämmelsen i 2 kap. 13 § första stycket om konkurrens mellan primär och sekundär sekretess. Till skillnad från vad som där sägs skall den primära sekretessbestämmelsen i första stycket inte tillämpas när en sekundär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften. Detta för att inte försvaga sekretesskyddet för uppgifter som rör hälsa eller sexualliv.

Adressuppgift och hemtelefonnummer

(ny)

3 § Sekretess gäller för uppgift om enskilds adress eller hemtelefonnummer, eller annan liknande uppgift, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående

kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Bestämmelsen är ny. Den har behandlats i avsnitt 7.5.1. Genom bestämmelsen får enskilds adress, hemtelefonnummer eller annan liknande uppgift ett sekretesskydd.

Med enskilds adress avses inte bara bostadsadressen utan även andra adresser som anger var den enskilde uppehåller sig, t.ex. adress till fritidshus eller ett tillfälligt boende. Med hemtelefonnummer avses såväl telefonnummer till den enskildes bostad som till den enskildes fritidshus eller till något tillfälligt boende. Med annan liknande uppgift avses t.ex. del av en adressuppgift som kan avslöja var den enskilde bor eller annars uppehåller sig och mobiltelefonnummer. I särskilda fall bör även uppgifter om den enskildes arbetsplats och telefonnumret till arbetsplatsen kunna omfattas av bestämmelsen.

Det finns hos vissa myndigheter uppgifter i register som kan avslöja var den enskilde uppehåller sig men som inte kan sägas utgöra en adressuppgift eller därmed liknande uppgift i det sammanhang uppgiften förekommer. Det gäller t.ex. uppgifter om fastighetsbeteckning och lagfaren ägare i fastighetsregistret. Det kan dock inte uteslutas att en sådan uppgift i något sammanhang där den förekommer utanför registret hos en myndighet är att likställa med en adressuppgift. Detta får avgöras från fall till fall.

Det finns dessutom register där det ligger i sakens natur att ingen sekretess bör gälla för de uppgifter som förekommer däri. Ett exempel på ett sådant register är handelsregistret som enligt handelsregisterlagen (1974:157) förs av Patent- och registreringsverket. Enligt 4 § i nämnda lag skall registret innehålla bl.a. uppgifter om näringsidkarens fullständiga namn, personnummer och postadress när det är fråga om enskild näringsidkare. Är det fråga om handelsbolag skall samma uppgifter framgå beträffande bolagsmännen. Detsamma gäller beträffande styrelseledamöter och suppleanter i ideella föreningar.

Det finns inget hinder mot att en boxadress eller c/o-adress lämnas eller att adressen är en kvarskrivningsadress till skattemyndigheten. Om någon begär sekretess för sin adressuppgift hos Patent- och registreringsverket upplyser verket om dessa möjligheter och den verkliga adressen behöver inte föras in i registret. Har den verkliga adressen redan lämnats av den enskilde till verket utgör den dock en uppgift i en allmän handling. Enligt gällande lagstiftning finns

det ingen sekretessreglering som kan skydda uppgiften. Enligt vårt förslag kommer även en sådan adressuppgift att få ett sekretesskydd.

Enligt förslaget görs inget undantag för adresser som förs in i ett register som är av sådan natur att det bör vara offentligt. Detta innebär att också adressuppgifter i ett sådant register i undantagsfall kan komma att omfattas av sekretess. I det fortsatta lagstiftningsärendet bör det övervägas om, och i så fall i vilken utsträckning, det finns anledning att undanta olika register från regleringen.

Sekretessen enligt förslaget är uppbyggd med ett rakt kvalificerat skaderekvisit. För att sekretess skall gälla skall det finnas särskild anledning att anta att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. En sådan särskild anledning kan vara att den enskilde erhållit en sekretessmarkering eller annat skydd för sina personuppgifter inom folkbokföringen. För att en sådan uppgift skall beaktas måste den dock komma till myndighetens kännedom. Personalen inom en myndighet behöver inte efterforska om personuppgiften på något sätt är skyddad om inte detta framförs till myndigheten. Även andra omständigheter kan vara av betydelse vid bedömningen av om sekretess föreligger, såsom att den enskilde redan utsatts för våld och trakasserier och detta kommer till myndighetens kännedom.

Uppgift om kopplingen mellan enskilds verkliga och fingerade identitet

4 § Sekretess gäller för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet som hänför sig till ärende om fingerade personuppgifter, om det inte står klart att den enskilde inte lider men om uppgiften röjs.

Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 7.5.2. Den ger ett sekretesskydd för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet som hänför sig till ärende om fingerade personuppgifter. Bestämmelsen blir därmed endast aktuell att tillämpa för myndigheter som har kännedom om både den verkliga och den fingerade identiteten. Det spelar ingen roll hur uppgifterna kommit fram till myndigheten. Oavsett om det är en annan myndighet eller en enskild som lämnat uppgifterna kan bestämmelsen tillämpas. Sekretessen regleras med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess.

Uppgift som rör utlänning

(7:14 1 st 5 st och 6 st)

5 § Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, endast om det kan antas att någon, om uppgiften röjs, kan komma att utsättas för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Om riksdagen har godkänt ett avtal om sekretess med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretess för uppgifter som avses i första stycket och som en myndighet fått enligt avtalet. Bestämmelserna om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § får då inte tillämpas i strid med avtalet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 14 § första, femte och sjätte styckena i den nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är språkliga.

Personuppgift som avses i personuppgiftslagen

6 § Sekretess gäller för personuppgift, endast om det kan antas att uppgiften kan komma att behandlas i strid med personuppgiftslagen (1998:204) om den lämnas ut.

Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 16 § i den nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är språkliga. Personuppgiftslagsutredningen överväger för närvarande behovet av en ändring i bestämmelsen i syfte att förtydliga bestämmelsens innebörd.11

21 kap. Hälso- och sjukvården m.m.

21 kap. Hälso- och sjukvården m.m.

I kapitlet finns bestämmelser om sekretess på hälso- och sjukvårdens område m.m. Inledningsvis finns bestämmelser om kapitlets innehåll (1 §), sekretessgränserna (2 §) och sekretess i förhållande till den vård eller behandlingsbehövande (3 §). Därefter följer bestämmelser som anger sekretessens omfattning(4–13 §§). Här-

11 Dir. 2002:31

ibland finns en bestämmelse (8 §) som anger när sekretess enligt 4–7 §§ inte gäller, t.ex. beslut i ärende enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd. Det är här inte fråga om något undantag från sekretessen utan om uppgifter som överhuvudtaget inte omfattas av sekretessregleringen. Bland bestämmelserna om sekretessens omfattning föreskrivs, utöver sekretess för uppgifter som anges i nuvarande 7 kap. 1–3 §§, sekretess till skydd för anmälare (nuvarande 7 kap. 6 §), sekretess för uppgift om varas tillverkning och innehåll (nuvarande 8 kap. 12 § första stycket), sekretess för verksamhet enligt lagen (2002:297) om biobanker (nuvarande 7 kap. 42 §) och sekretess i verksamhet enligt lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade (nuvarande 7 kap. 39 §). I 14 § finns en bestämmelse om sekretesstider. Härefter följer bestämmelser om undantag från sekretessen på hälso- och sjukvårdens område m.m. (15–18 §§). De bestämmelser som är nya i kapitlet i förhållande till den nuvarande lagen är 1, 2 och delvis 15 §§. Av dessa kommenteras 2 och 15 §§ nedan, liksom 4 och 10 §§ som innehåller språkliga och redaktionella ändringar i förhållande till nuvarande sekretesslag.

Sekretessgränser

2 § Vid tillämpningen av detta kapitel anses verksamheter som anges i samma paragraf som sådana verksamheter av samma slag som avses i 5 kap. Även verksamheterna som anges i 4 och 11 §§ anses vara av samma slag. I övrigt anses verksamheterna som anges i olika paragrafer vara verksamheter av olika slag.

Paragrafen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 12.7.2 och 12.7.3. I huvudsak gäller för kapitlet att de verksamheter som regleras i samma paragraf utgör ett och samma sekretessområde. Detta får betydelse när uppgifter lämnas inom eller mellan nämnder i en kommun eller ett landsting (se 5 kap. 2 och 3 §§). Det finns två paragrafer i kapitlet som bildar ett sekretessområde och det är 4 § och 11 §. Beträffande båda bestämmelserna utgörs sekretessområdet av hälso- och sjukvården. I övrigt finns en sekretessgräns mellan verksamheterna som anges i olika paragrafer. Detta gäller oavsett om verksamheterna handläggs i samma nämnd eller inte.

I 10 § finns en hänvisning till verksamheterna i 4–8 §§. En anmälan från enskild är ingen egen verksamhet. En sådan anmälan som kommer in t.ex. till hälso- och sjukvården ingår alltså i sekretessområdet för hälso- och sjukvården. Detta följer av ordalydelsen i 10 § och anmärks därför inte särskilt i 2 §.

4 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom exempelvis rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, befruktning utanför kroppen, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering, omskärelse och åtgärder mot smittsamma sjukdomar.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 kap. 1 § första stycket i den nuvarande lagen. Enligt bestämmelsen råder sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Enligt andra meningen gäller detsamma i annan medicinsk verksamhet. Av förarbetena framgår att uppräkningen av annan medicinsk verksamhet avser att vara exemplifierande. I förtydligande syfte har därför ordet exempelvis införts före uppräkningen av verksamheter av särskild betydelse. I den nuvarande lydelsen av första stycket anges ärenden hos nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet som en annan medicinsk verksamhet. För att åstadkomma en sekretessgräns mellan den egentliga hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet å ena sidan och patientnämndsärendena å andra sidan, regleras de senare enligt förslaget i 6 §.

Skydd för anmälare

10 § Sekretess gäller i verksamhet som anges i 4–7 §§ för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om enskild som anmält eller lämnat uppgifter om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den som har gjort anmälan eller lämnat uppgiften eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 6 § i nuvarande sekretesslagen. Enligt nuvarande lydelse gäller sekretess för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Det är i ett flertal bestämmelser i nuvarande sekretesslagen som skaderekvisitet är uppbyggt kring att fara skall uppkomma för att någon skall utsättas för våld (se t.ex. 7 kap. 7, 14, 20 och 21 §§). I samtliga fall har ordalydelsen omformulerats i våra förslag så att det enligt förslaget anges att sekretess gäller om någon ”kan komma att utsättas för våld etc. om uppgiften röjs”. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Bestämmelsen har dessutom omformulerats för att det tydligare skall framgå att det är uppgifter om den som gjort anmälan eller som kan avslöja vem denne är som sekretessregleras i bestämmelsen. Uppgifterna om en anmälare har ett svagare sekretesskydd än de uppgifter som omfattas av sekretess enligt 4–7 §§. När det gäller uppgifter som lämnas av anmälaren om en persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden är det sekretessregleringen i 4–7 §§ som är tillämplig. Visserligen kan även sådana uppgifter avslöja vem som gjort anmälan. Om det uppstår konkurrens mellan bestämmelserna så är det den starkaste sekretessen som fäller utslaget (jfr 2 kap. 12 § i förslaget).

Uppgifter som behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård m.m.

15 § Sekretessen enligt 4 § hindrar inte att uppgift om enskild som behövs för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården till

1. annan myndighet inom hälso- och sjukvården,

2. myndighet inom socialtjänsten,

3. enskild vårdgivare, eller

4. enskild verksamhet på socialtjänstens område. Vad som anges i första stycket gäller också för uppgift om närstående till enskild som inte fyllt 18 år eller till enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel

om uppgiften behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd.

Sekretessen enligt 4 § hindrar inte heller att uppgift om gravid

kvinna eller närstående till henne lämnas enligt första stycket, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

Paragrafen är delvis ny och motsvarar delvis 14 kap. 2 § sjätte stycket i nuvarande sekretesslagen. Bakgrunden till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.6.

Bestämmelsen är en utvidgning av 14 kap. 2 § sjätte stycket. Enligt nuvarande lydelse är bestämmelsen enligt första meningen tillämplig för uppgift om enskild som inte har fyllt 18 år eller enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel eller närstående till dessa. Regleringen enligt förslaget gäller inga särskilt utpekade grupper, utan omfattar samtliga fall där uppgiftslämnandet behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd.

I förslagets andra stycke görs undantag från sekretess för uppgifter om närstående till enskild som inte fyllt 18 år eller till enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, om uppgiften behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd.

I tredje stycket regleras undantag från sekretess för uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne. Undantaget överensstämmer med 14 kap. 2 § sjätte stycket sista meningen i den nuvarande lagen.

I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen angavs att undantaget måste användas med urskillning och varsamhet. Endast i de situationer där det framstår som direkt påkallat att bistå en enskild bör undantag göras. En förutsättning för att tillämpa undantaget angavs normalt vara att den berörde personen kan antas direkt motsätta sig att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden lämnas ut eller att saken brådskar så att det inte finns tid att inhämta samtycke. I första hand borde därför ett samtycke utverkas.12 Dessa uttalanden, liksom vad som i övrigt anfördes i motivuttalandena, gäller även den nu föreslagna bestämmelsen. Det kan tilläggas att ordet nödvändig inte bara syftar på vård utan även omsorg, behandling och annat stöd.

Enligt nuvarande lydelse gäller undantaget från sekretess när uppgift lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och

12 Prop. 1990/91:111 s. 41

socialtjänsten till annan sådan myndighet. Detta skall gälla även i fortsättningen. Enligt förslaget skall undantaget också gälla när uppgift lämnas till enskild vårdgivare eller till enskild verksamhet på socialtjänstens område.

En motsvarande bestämmelse för socialtjänstens del finns i 22 kap. 18 §.

22 kap. Socialtjänsten m.m.

22 kap. Socialtjänsten m.m.

I kapitlet finns bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område m.m. Inledningsvis finns bestämmelser om kapitlets innehåll (1 §), sekretessgränserna (2 §) och sekretessens omfattning (3–16 §§). Häribland finns en bestämmelse (8 §) som anger när sekretessen enligt 3 och 5–7 §§ inte gäller, t.ex. beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke. Det är här inte fråga om något undantag från sekretessen utan om uppgifter som överhuvudtaget inte omfattas av sekretessregleringen. Bland bestämmelserna om sekretessens omfattning föreskrivs, utöver sekretess som anges i nuvarande 7 kap. 4–6 §§, sekretess i ärende om kommunal bostadsförmedling och i kommunal bostadsuthyrningsverksamhet (nuvarande 7 kap. 25 §), sekretess i ärende om bostadsanpassningsbidrag (nuvarande 7 kap. 25 §) och sekretes hos Statens nämnd för internationella adoptioner (nuvarande 7 kap. 29 §). I 17 § finns en bestämmelse om sekretesstider. Härefter följer bestämmelser om undantag från sekretessen på socialtjänstens område (18–23).

De bestämmelser som är nya i förhållande till den nuvarande lagen är 1–2 och 18 §§ samt 20–23 §§. Av dessa kommenteras 2 § och 19–21 §§ nedan. Dessutom kommenteras 3 § utifrån ändringarna i förhållande till 7 kap. 4 § i den nuvarande sekretesslagen och ett tillägg i 9 §. När det gäller 18 § och de språkliga ändringarna i 10 § hänvisas till kommentaren under 21 kap. 15 § respektive 21 kap. 10 § som utgör motsvarande bestämmelser för hälso- och sjukvårdens del.

Sekretessgränser

2 § Vid tillämpningen av detta kapitel anses verksamheter som anges i samma paragraf som sådana verksamheter av samma slag som avses i 5 kap. I övrigt gäller att verksamheterna i olika paragrafer anses som verksamheter av olika slag.

Paragrafen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 12.7.2 och 12.7.3. Av bestämmelsen framgår att de verksamheter som regleras i samma paragraf i kapitlet utgör ett och samma sekretessområde när uppgifter lämnas mellan nämnder inom en kommun eller ett landsting eller inom en nämnd. Däremot finns det en sekretessgräns mellan verksamheterna som anges i olika bestämmelser, oavsett om dessa bedrivs i samma nämnd eller inte.

I 10 § finns en hänvisning till verksamheterna i 3 § och 5–8 §§. En anmälan från enskild om någons personliga förhållanden är ingen egen verksamhet. En sådan anmälan som kommer in t.ex. till socialtjänsten ingår alltså i sekretessområdet för socialtjänsten. Detta följer av ordalydelsen i 10 § och anmärks därför inte särskilt i 2 §.

Socialtjänst

3 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Med socialtjänst förstås i denna lag

1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst med undan-

tag för kommunal familjerådgivning och verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453),

2. verksamhet enligt den särskilda lagstiftningen om vård av

unga och av missbrukare utan samtycke,

3. verksamhet som i annat fall enligt lag bedrivs av social-

nämnd eller av Statens institutionsstyrelse, samt

4. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till

vissa funktionshindrade.

Bestämmelsen utgör en del av 7 kap. 4 § i den nuvarande sekretesslagen. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 12.7.3. Ändringarna är språkliga och redaktionella. Mot bakgrund av 2 § slås genom bestämmelsen sekretessområdet för socialtjänstens del fast. I dag råder det tveksamhet om verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade är samma slags verksamhet som socialtjänsten. Denna oklarhet undanröjs genom förslaget. De andra verksamheter som i dag regleras i 7 kap. 4 § upptas i andra bestämmelser i 22 kap. Därmed uppstår sekretessgränser mellan

socialtjänsten och dessa andra verksamheter. Detta gäller oavsett om verksamheterna bedrivs i samma nämnd eller inte.

Anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård

9 § Sekretess gäller för anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 4 § sjunde stycket i den nuvarande sekretesslagen. Av den nuvarande ordalydelsen framgår inte för vilka uppgifter sekretessen gäller. I förarbetena13 anges att bestämmelsen motsvarar den som finns vid anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården. Vårt förslag innebär att bestämmelsen kompletteras så att det uttryckligen framgår att sekretess gäller för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.

Brottsmisstankar när brottet riktas mot unga

20 § Sekretessen enligt 3, 5–9 och 11-13 §§ hindrar inte att uppgift lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet om uppgiften rör misstanke om följande brott:

1. överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64)

till den som inte har fyllt 18 år, eller

2. icke ringa fall av olovlig försäljning eller anskaffning av

alkoholdrycker enligt alkohollagen (1994:1738) till den som inte har fyllt 18 år.

Bestämmelsen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen framgår av avsnitt 15.8.5. I 8 kap. 11 § finns förslag till en bestämmelse om att uppgifter som omfattas av bland annat sekretess enligt 3, 5–9 och 11–13 §§ får lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet om det är fråga om misstanke om brott mot den som inte har fyllt 18 år enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller enligt lagen (1982:316)

13 Prop. 1993/94:165 s. 63

med förbud mot könsstympning av kvinnor mot den som inte har fyllt 18 år. I den nu föreslagna bestämmelsen görs ytterligare undantag från sekretessen vid misstanke om brott som riktas mot underåriga för socialtjänstens och några närstående verksamheters del. De fall som undantagen avser är misstanke om överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen och misstanke om olovlig försäljning och anskaffning av alkoholdrycker enligt alkohollagen när det inte är fråga om ringa fall.

Beträffande alkoholdrycker skall undantag från sekretessen få göras vid misstanke om olovlig försäljning eller olovlig anskaffning av alkoholdrycker enligt alkohollagen. Det gäller dock inte om misstanken rör ringa brott. För olovlig försäljning döms enligt 10 kap. 2 § första punkten alkohollagen den som säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs, utan rätt enligt alkohollagen. För olovligt anskaffande av alkoholdrycker döms enligt 10 kap. 6 § alkohollagen den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar, överlämnar eller bjuder på alkoholdrycker enligt 3 kap. 9 § samma lag. Enligt 3 kap. 9 § andra stycket får spritdrycker, vin eller starköl inte överlämnas som gåva eller lån till den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller lån till den som inte har fyllt 18 år.

I den föreslagna bestämmelsen görs undantag från sekretessen vid olovlig försäljning och olovlig anskaffning. Beträffande innebörden av begreppet anskaffa angav Högsta domstolen i NJA 1997 s. 175 att i detta inryms ett antal skilda förfarande. Bland annat inbegrips att överlåta något som gåva eller lån. Det bör därmed inte uppstå någon tveksamhet om att även misstanke om sådana förfaranden medför undantag från sekretessen.

Anledningen till att sekretessgenombrottet vid olovlig försäljning eller anskaffning av alkoholdrycker inte skall gälla vid ringa fall beror på att både olovlig försäljning och olovligt anskaffande av alkoholdrycker är straffria vid ringa brott. Enligt prop. 1994/95:89 kan det vara fråga om ringa brott när tillåten alkoholhalt överskridits endast i ringa mån, men brottet kan vara att betrakta som ringa även av andra orsaker.

När det gäller misstankar om överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen finns inte någon begränsning av när undantaget från sekretess skall få tillämpas.

Undantaget från sekretessen är formulerad som en möjlighet, inte en skyldighet att anmäla brott. Av 15 kap. 5 § i den nuvarande sekretesslagen följer dock att en myndighet på begäran av en annan

myndighet är skyldig att lämna uppgifter till den andra myndigheten, om uppgifterna kan lämnas ut utan hinder av sekretess. Är det polisen som efterfrågar uppgifterna och övriga förutsättningar i undantagen är uppfyllda uppkommer därmed en uppgiftsskyldighet. När det gäller uppgiftslämnande på eget initiativ är det, liksom i andra fall när myndigheter lämnar uppgifter angående misstankar om brott till polisen, upp till myndigheten att själv att avgöra när misstankarna är av sådan styrka att uppgifterna bör lämnas.

Uppgifter om unga till polismyndighet

21 § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift om enskild som inte fyllt 18 år lämnas till polismyndighet, om det finns en påtaglig risk att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till att förhindra detta. Om uppgiften efterfrågas av polismyndighet krävs att socialtjänsten, med hänsyn till övriga omständigheter, finner att det också är lämpligt att uppgiften lämnas ut.

Bestämmelsen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.8.2 och 15.8.3. Genom bestämmelsen får socialtjänsten en möjlighet att lämna ut uppgifter om unga som kan befaras att hamna i kriminalitet. Något utrymme att lämna uppgifter om begångna brott som den unge gjort sig skyldig till ger bestämmelsen inte. Bestämmelsen är utformad som en uppgiftsmöjlighet. Av bestämmelsens andra mening framgår att det för ett utlämnande krävs såväl att förutsättningarna enligt första meningen är uppfyllda som att socialtjänsten finner att det också är lämpligt att uppgiften lämnas ut. Någon uppgiftsskyldighet med hänsyn till regleringen i nuvarande 15 kap. 5 § sekretesslagen vid förfrågan från en polismyndighet kan således inte uppstå.

22 § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgifter som behövs för ett omedelbart polisiärt ingripande lämnas till polismyndighet när någon som kan antas vara under 18 år påträffas av personal inom socialtjänsten

1. under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängan-

de och allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling, eller

2. under utövande av brott.

Bestämmelsen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 15.8.4. Genom bestämmelsen ges socialtjänstpersonalen en uttrycklig möjlighet att i vissa fall kontakta polisen för ett omedelbart polisärt ingripande.

Situationen under punkten 1 kan i sig utgöra skäl för ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Trots att en sådan förutsättning föreligger kan det förekomma att beslutet inte kan fattas utan ett visst dröjsmål. Det kan också vara så att det trots den allvarliga akuta situationen av olika skäl inte är aktuellt med något omhändertagande enligt LVU. Genom bestämmelsen får socialtjänsten en uttrycklig möjlighet att lämna polisen uppgifter som behövs för ett polisiärt ingripande och därigenom säkerställa att den unge får det skydd eller den tillsyn som han eller hon behöver.

När det gäller att den unge anträffas under utövande av brott ställs det i bestämmelsen inga särskilda krav på brottets svårighet. Det avgörande i detta fallet är inte att åstadkomma ett straffrättsligt ingripande utan att möjliggöra en social skyddsåtgärd. Även lindrigare brott bör alltså kunna föranleda att socialtjänsten lämnar uppgifter till polisen som behövs för ett polisiärt ingripande.

23 kap. Skolverksamhet m.m.

23 kap. Skolverksamhet m.m.

I kapitlet finns bestämmelser om skolverksamheten m.m. Inledningsvis finns bestämmelser om kapitlets innehåll (1 §) och sekretessgränserna (2 §). Därefter följer bestämmelser som anger sekretessens omfattning (3–13 §§) och sekretesstider (14 §). Bestämmelserna i kapitlet har hämtats främst från 7 kap. 9 § i den nuvarande sekretesslagen men även från 7 kap. 27 § (avstängning från högskoleutbildning), 7 kap. 36 § (skolväsendets överklagandenämnd) och 7 kap. 38 (förskoleverksamhet). Endast 2 § är ny. Den kommenteras nedan.

Sekretessgränser

2 § Vid tillämpningen av detta kapitel anses de verksamheter på skolans område som anges i 3–9 §§ som sådana verksamheter av samma slag som avses i 5 kap. I övrigt anses verksamheterna som anges i olika paragrafer vara verksamheter av olika slag.

Bestämmelsen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 12.7.2 och 12.7.3. Av bestämmelsen framgår att verksamheterna som anges i 3–9 §§ utgör ett sekretessområde när uppgifter lämnas mellan och inom nämnder i en kommun eller ett landsting. Däremot finns sekretessgränser mellan dessa verksamheter och verksamheterna som anges i 10–13 §§ och mellan var och en av verksamheterna i 10–13 §§.

26 kap. Socialförsäkring, arbetsmarknad, studiestöd, premiepensionsmedel m.m.

Skydd för anmälare

(7:7 3 st och 7:8 andra meningen)

8 § Sekretess gäller hos myndighet som avses i 2 § för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om enskild som anmält eller lämnat uppgifter om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den som har gjort anmälan eller lämnat uppgiften eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Hos myndighet som anges i 6 § gäller sekretess för arbetstagares anmälan i ärende om arbetarskydd.

Första stycket motsvarar 7 kap. 7 § tredje stycket i den nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är språkliga. För en närmare kommentar hänvisas till motsvarande bestämmelse för hälso- och sjukvårdens del i den föreslagna 21 kap. 10 §.

Det andra stycket motsvarar 7 kap. 8 § första stycket andra meningen i den nuvarande lagen.

29 kap. Tillsyn över näringslivet m.m.

29 kap. Tillsyn över näringslivet m.m.

I kapitlet föreslår vi att bestämmelser om tillsyn över näringslivet samlas. Bestämmelserna finns i dag i huvudsak i 8 kap. sekretesslagen (1980:100) men några kommer även från 9 kap.

Beskrivningen av den vars intressen sekretessbestämmelserna skall skydda är likartade i flera av kapitlenas bestämmelser. De är avsedda att skydda dels den som är föremål för myndigheternas tillsyn, dels den som trätt i förbindelse med tillsynsobjektet (tredje man). I de flesta fall skyddas endast tillsynsobjektets affärs- eller

driftsförhållande eller liknande och skadeprövningen skall ske med ett rakt skaderekvisit. För tredje man gäller att uppgifter om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än sådana som rör t.ex. affärsförhållanden skyddas av absolut sekretess. I de flesta fall skall ett rakt skaderekvisit tillämpas även beträffande uppgifter om tredje mans affärsförhållanden.14 När det gäller tillsyn och tillstånd i förhållande till finansiella marknader omfattar den absoluta sekretessen till skydd för tredje man dock alla uppgifter om ekonomiska och personliga förhållanden, alltså även uppgifter om affärsförhållanden.15Vi föreslår att de aktuella bestämmelserna skall formuleras så att denna skillnad blir tydlig.

30 kap. Sekretess i annan verksamhet med anknytning till näringslivet

Riksbankens verksamhet

2 § Sekretess gäller för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper eller med rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar.

Bestämmelsen motsvarar 8 kap. 8 § första stycket första meningen sekretesslagen (1980:100). Sekretessen gäller till skydd för enskildas ekonomiska förhållanden. Detta framgår inte uttryckligen av den nuvarande bestämmelsen, men gällde före sekretesslagen (1980:100).16Dessutom har bestämmelsen placerats i 8 kap. som innehåller sekretessbestämmelser till skydd för enskildas ekonomiska intressen. Vårt förslag innebär att bestämmelsen kompletteras så att det uttryckligen framgår att sekretess gäller för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.

14 Förslaget 29 kap. 2, 11, 15, 16 och 21 §§ 15 Förslaget 29 kap. 5 och 19 §§ 16Prop. 1979/80:2 Del A s. 237

32 kap. Skatt, tull, exekution m.m.

Mål i domstol

5 § För uppgift enligt 3 § i mål hos domstol gäller sekretess, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av överklagande hos domstol registreras hos en annan myndighet enligt 2 kap. 3 § första stycket 3 eller 4 lagen (2004:xx) om hantering av allmänna handlingar17.

Om en uppgift i mål hos domstol saknar betydelse i målet och uppgiften har lämnats till domstolen från en annan myndighet, där den är sekretessreglerad, gäller den sekretessregleringen även hos domstolen.

Med undantag från vad som anges i 2 kap. 13 § första stycket

om konkurrens mellan primär och sekundär sekretess, skall första stycket inte tillämpas när överföringsbestämmelsen i andra stycket är tillämplig.

Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 1 § första stycket fjärde – sjätte meningen sekretesslagen (1980:100). Sista stycket är dock nytt. Det är en följd av att vi i förslagets 2 kap. 13 § konstaterar att en sekundär sekretessbestämmelse inte skall tillämpas om det finns en primär sekretessbestämmelse. Andra stycket innebär ett undantag från denna regel, eftersom den överförda sekretessen skall tillämpas i stället för den primära regeln i första stycket, om den aktuella uppgiften saknar betydelse i målet.

35 kap. Förundersökning m.m.

Skadelidande vid trafikolycka

9 § Sekretessen enligt 2 § hindrar inte att polisen på begäran av en skadelidande som lidit person- eller sakskada vid en trafikolycka lämnar uppgift om identiteten hos en trafikant som haft del i olyckan.

Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 17 § sjätte stycket i den nuvarande sekretesslagen. I förslaget har bestämmelsen ändrats så att uppgifter om identiteten hos en trafikant kan lämnas inte bara till enskilda utan till alla skadelidande.

17 Förslag i SOU 2002:97

I departementspromemorian Några frågor om sekretess, Ds 2002:29, har uppmärksammats att ordet enskild inte är helt ändamålsenligt. Även andra än enskilda, t.ex. myndigheter kan ha skadeståndsanspråk med anledning av trafikolyckor. Begränsningen av tillämpningsområdet för bestämmelsen till ”enskilda” är inte förenlig med polisens skyldighet enligt 2 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) att lämna vissa uppgifter till ”den som lidit skada”. Även andra än enskilda kan ju lida skada till följd av en trafikolycka. Det finns ingenting i lagstiftningsärendet18 som tyder på att denna diskrepans var avsedd. Ordet enskild bör därför bytas ut mot ordet skadelidande.

37 kap. Domstol m.m.

Brottmål

(9:16)

3 § Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sexualbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller brott genom vilket infektion av hiv har eller kan ha överförts samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, endast om det kan antas att denne eller någon närstående lider men om uppgiften röjs och om uppgiften förekommer i mål om

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll. Sekretessen enligt första och andra styckena gäller även i ärende som rör brott som avses i denna paragraf.

Sekretessen enligt första och andra styckena gäller inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

18Prop. 2000/01:109, bet. 2000/01:KU17, rskr. 2000/01:235

Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 16 § i den nuvarande sekretesslagen. Ändringarna i bestämmelsen är främst språkliga och redaktionella. I andra stycket har ordet skada tagits bort från lokutionen ”lider skada eller men om uppgiften röjs”. Denna ändring har kommenterats i avsnitt 4.3.4.

39 kap. Övriga myndigheter, verksamheter och ärenden

Biblioteksverksamhet

6 § Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 22 § i den nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är främst språkliga. I första stycket har ordet skada tagits bort från lokutionen ”lider skada eller men”. Denna ändring har kommenterats i avsnitt 4.3.4.

Avd. 4 Sekretess hos vissa organ och verksamheter

I denna avdelning har bestämmelser samlats om sekretess hos riksdagen och regeringen (41 kap.), hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern (42 kap.), hos domstolar m.m. (43 kap.) och för växeltelefonister (44 kap.). Bestämmelserna finns i 11 och 12 kapitlet i den nuvarande sekretesslagen. Ändringarna i bestämmelserna i förhållande till nuvarande lydelse är främst språkliga. Nedan kommenteras några av bestämmelserna i 43 kap. som gäller sekretess hos domstolar.

43 kap. Sekretess hos domstolar m.m.

Sekretess för uppgifter vid förhandling

När sekretessregleringen upphör att gälla

5 § Sekretessreglering som gäller för uppgift i mål eller ärende i en domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att vara tillämplig i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende. Detta gäller dock inte sekretessregleringen i 16 kap. 12 §.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 3 § första stycket i den nuvarande lagen. Ändringarna är språkliga. I den nuvarande bestämmelsen anges att sekretess för uppgift i mål eller ärende upphör att gälla i målet eller ärendet om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende. För att förtydliga vad som gäller, nämligen att uppgiften inte längre omfattas av en sekretessbestämmelse om den förebringats vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende, har ordalydelsen ändrats. För att sekretessregleringen inte längre skall vara tillämplig gäller, liksom i dag, att uppgiften skall ha förebringats vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende.

När sekretessregleringen fortsätter att gälla

6 § Förebringas uppgift som avses i 5 § vid förhandling inom stängda dörrar, är sekretessregleringen tillämplig även under den fortsatta handläggningen, om domstolen inte beslutar annat. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, fortsätter sekretessregleringen att vara tillämplig endast om domstolen i domen eller beslutet har beslutat det. Sådant beslut skall alltid meddelas för uppgift som avses i 32 kap. 8 § andra och tredje styckena eller 13 §, om det skulle strida mot avtal som anges där att uppgiften röjs.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 3 § andra stycket i nuvarande lagen. I den nuvarande bestämmelsen anges att sekretessen består om uppgift vid en förhandling förebringas inför stängda dörrar, om inte domstolen förordnar om annat. Vidare sägs att sedan domstolen skilt målet från sig består sekretessen endast om domstolen i

domen eller beslutet förordnat om det. Ändringarna som föreslagits är språkliga.

Av ordalydelsen i nuvarande lagen kan man få intrycket att domstolen vid en sekretessprövning beslutat att uppgifterna är sekretessbelagda. Avsikten med ändringarna är att tydligare uttrycka vad som avses, nämligen att domstolen förordnat att sekretessregleringen fortfarande skall vara tillämplig för uppgifterna i målet eller ärendet. Om uppgifterna senare begärs utlämnade skall alltså en sedvanlig sekretessprövning göras. Om domstolen inte beslutar om att sekretessregleringen fortsätter att vara tillämplig, omfattas uppgifterna inte längre av sekretessregleringen.

Prövning av sekretessbeslut vid överklagande

7 § Överklagas ett mål eller ärende vari en domstol har beslutat att sekretessregleringen skall tillämpas även i fortsättningen, skall den högre rätten pröva beslutet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 3 § tredje stycket. Ändringarna är språkliga och följer av vad som anförts under 6 §.

Sekretess för uppgifter i domar eller annat beslut

När sekretessregleringen upphör att gälla

8 § Sekretessreglering som gäller för uppgift i mål eller ärende i en domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att vara tillämplig om uppgiften tas in i en dom eller ett annat beslut i samma mål eller ärende.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 4 § första stycket i den nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är språkliga och föranleds av samma skäl som ändringarna i 5 §.

När sekretessregleringen fortsätter att gälla

9 § Bestämmelsen i 8 § tillämpas inte, om domstolen i domen eller beslutet har beslutat att sekretessregleringen för en uppgift skall vara tillämplig även i fortsättningen. Sådant beslut skall alltid meddelas för uppgift som avses i 32 kap. 8 § andra och tredje styckena eller 13 §, om det skulle strida mot avtal som anges där att uppgiften röjs.

Beslut om att sekretessregleringen fortsätter att vara tillämp-

lig får inte omfatta domslutet eller motsvarande del av annat beslut, såvida inte rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det. Rör målet eller ärendet någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot någon för brott, gäller dessutom att beslut som omfattar domslut eller motsvarande del av annat beslut får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller om det råder andra utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 4 § andra stycket i nuvarande lagen. Ändringarna i bestämmelsen är språkliga. När det gäller första stycket föranleds ändringarna av samma skäl som ändringarna i 6 §.

Prövning av sekretessbeslut vid överklagande

10 § Överklagas en dom eller ett beslut vari en domstol har meddelat beslut enligt 9 §, skall den högre rätten pröva sekretessbeslutet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 4 § fjärde stycket i nuvarande lagen. Ändringarna är språkliga och föranleds av samma skäl som ändringarna ovan.

Sekretess hos annan myndighet

11 § Om en domstol har meddelat beslut enligt 9 § och en annan domstol eller myndighet får del av domen eller beslutet, blir den sekretessbestämmelse som beslutet avser tillämplig på uppgiften också hos den mottagande domstolen eller myndigheten.

Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 4 § tredje stycket första meningen. I den nuvarande bestämmelsen anges att om domstol meddelat förordnande om att sekretessen skall bestå, gäller sekretessen också hos domstol eller annan myndighet som får del av domen eller beslutet. Härav kan man få intrycket att domstolen gjort en sekretessprövning som en mottagande myndighet blir bunden av. Genom ändringen framgår tydligare vad bestämmelsen avser, nämligen att om domstolen förordnat att viss sekretessreglering skall fortsätta att vara tillämplig, skall även myndighet som får del av domen eller beslutet tillämpa sekretessregleringen när uppgifterna begärs utlämnade från den mottagande myndigheten.

Det är oklart om bestämmelsen i dag är tillämplig endast när det är den domstol som meddelat beslutet som lämnar domen till en annan myndighet, eller om bestämmelsen är tillämplig även när en myndighet får del av domen från en annan myndighet, eller genom att en enskild, t.ex. en tilltalad eller en målsägande, ger in den till myndigheten. Vi har valt att inte se bestämmelsen som en överföringsbestämmelse. Oavsett hur en annan myndighet får del av domen och den sekretessreglerade uppgiften i denna, kommer således sekretessregleringen att bli tillämplig hos den mottagande myndigheten. Detta framgår av bestämmelsens utformning.

Avd. 5 Tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

I denna avdelning finns angivet de tystnadsplikter som enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kan begränsa meddelarfriheten och rätten att offentliggöra uppgifter. Bestämmelserna motsvarar 16 kap. sekretesslagen (1980:100). Vi föreslår inte några materiella förändringar av bestämmelsen, se kapitel 17.

Vårt förslag innebär dock stora redaktionella förändringar. Vi föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) bör delas upp i flera bestämmelser med rubriker som anger i vilka författningar tystnadsplikterna finns. Vidare föreslår vi att sökningen i uppräkningen av tystnadsplikter underlättas genom att sökord införs. Dessa skall spegla vilken verksamhet eller myndighet eller vilka uppgifter de olika bestämmelserna rör. Dessa sökord kan självfallet inte uttömmande återge innehållet i sekretessbestämmelserna, men vi anser ändå att de bidrar till att underlätta sökandet i och förståelsen av en lång uppräkning av bestämmelser.

För att underlätta läsningen föreslår vi också att uppräkningarna bör presenteras i tabellform.

19.2. Andra författningsförslag

19.2.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

20 kap.

3 § Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller använder han olovligen sådan hemlighet, dömes, om inte gärningen annars är belagd med straff, för sekretessbrott eller brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Ändringarna i bestämmelsen är främst språkliga. Till följd av den föreslagna ändringen i sekretesslagen att ordet utnyttja skall ändras till ordet använda föreslås samma ändring i förevarande ansvarsbestämmelse.

Genom den nu kommenterade bestämmelsen straffbeläggs såväl förfaranden som är otillåtna för offentligt anställda enligt sekretesslagen som sådana som är otillåtna för anställda inom enskilda verksamheter enligt andra författningar eller förordningar eller förbehåll som meddelats med stöd av lag eller annan författning. Ett förbud enligt sekretesslagen att röja uppgift utanför ett sekretessområdet avser såväl ett förbud att lämna ut en allmän handling som att röja en uppgift muntligt eller på något annat sätt, eller att använda uppgiften. För enskilda verksamheter finns det bestämmelser om tystnadsplikt. För att brottsrubriceringen på ett tydligare sätt skall ge uttryck för de straffbelagda handlingar som avses bör de benämnas, inte bara brott mot tystnadsplikt, utan även sekretessbrott.

19.2.2. Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)

Avvikande bestämmelser i annan författning och förhållandet till sekretesslagen

2 § Om det i en annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som avviker från denna lag, skall de bestämmelserna gälla.

Bestämmelserna i denna lag hindrar inte att en personuppgift lämnas från en myndighet till en annan när myndigheterna utgör olika sekretessområden eller mellan olika sekretessområden inom samma myndighet, om uppgiftslämnandet sker i överensstämmelse med sekretesslagen (2005:xx). Vad som avses med ett sekretessområde framgår av 2 kap. 9 § sekretesslagen .

Andra stycket är nytt. Bakgrunden till förslaget har kommenterats i avsnitt 11.3.2. Vi har där funnit att utlämnanden mellan myndigheter som utgör olika sekretessområden och mellan olika sekretessområden inom en myndighet som sker i överensstämmelse med sekretesslagen inte är oförenliga med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in. Därmed utgör ett utlämnande inte en otillåten behandling, varken enligt dataskyddsdirektivet eller personuppgiftslagen. Genom andra stycket klargörs generellt att bestämmelserna i personuppgiftslagen inte hindrar utbyte av uppgifter mellan och inom myndigheter som sker i överensstämmelse med sekretesslagen.

Inom ett sekretessområde måste rättstillämparen göra sina egna bedömningar enligt personuppgiftslagen, eventuellt i förening med någon registerförfattning. Dessutom gäller inom ett sekretessområde en inre sekretess enligt 2 kap. 10 § i förslaget.

För att andra stycket skall vara tillämpligt krävs att det handlar om uppgiftslämnanden över sekretessgränser. Avseende myndigheter finns enligt nuvarande sekretesslagen sekretessgränser mellan myndigheterna och mellan självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Vi har emellertid föreslagit nya sekretessgränser vid utbyte av uppgifter mellan och inom nämnder i en kommun eller ett landsting. När det gäller uppgiftsutbyten mellan nämnder inom en kommun finns det ingen sekretessgräns till den del verksamheterna är av samma slag (jfr 5 kap. 2 § i den föreslagna sekretesslagen). När det gäller uppgiftsutbyten inom en nämnd så skall sekretessgränsen inte gå mellan självständiga verksamhetsgrenar utan mellan verksamheter av olika slag (jfr 5 kap. 3 § i den föreslagna

sekretesslagen). Det är mot den bakgrunden det i andra stycket talas om uppgiftslämnanden mellan olika myndigheter när de utgör olika sekretessområden och uppgiftslämnanden mellan olika sekretessområden inom samma myndighet.

De uppgiftslämnanden som sker i överensstämmelse med sekretesslagen utgör alltså ingen otillåten behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen. Både utlämnanden av uppgifter som inte försetts med något sekretesskydd och av uppgifter som omfattas av sekretess men som får lämnas ut med stöd av sekretessbrytande regler, får anses ske i överensstämmelse med sekretesslagen.

I sista meningen finns en hänvisning till 2 kap. 9 § där ordet sekretessområde definieras.

19.2.3. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Våra förslag till ändringar i den nuvarande sekretesslagen föranleder följdändringar i socialtjänstlagen. Vårt förslag i 5 kap. 2 § om att det inte finns någon sekretessgräns mellan nämnder inom en kommun eller ett landsting till den del verksamheterna är av samma slag medför t.ex. att bestämmelserna i 12 kap. 7 § andra och tredje stycket socialtjänstlagen blir överflödiga. Vi föreslår därför att dessa tas bort. Detta har kommenterats i avsnitt 12.7.5. Nedan kommenteras 12 kap. 10 § socialtjänstlagen.

12 kap.

10 § Av 8 kap. 3 §sekretesslagen (2005:xx) framgår att socialnämnden utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet. Detsamma gäller enligt 8 kap. 11 § samma lag beträffande vissa brott som riktar sig mot barn. Av 8 kap. 10 § samma lag följer att sekretess inte hindrar att uppgifter, som angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök till sådant brott, lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.

Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas

1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller

boende, eller i ett familjehem, om uppgifterna för särskilt fall begärs

av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,

2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av

ett ärende om att avskilja denne från högskoleutbildning.

I bestämmelsen har omnumreringar skett utifrån vårt förslag till ny sekretesslag. Ett tillägg har gjorts med anledning av vårt förslag i 8 kap. 10 § sekretesslagen (nuvarande 14 kap. 2 § femte stycket första meningen). Enligt vårt förslag är det inte bara, som i dag, misstankar om brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år som skall föranleda att socialtjänsten trots sekretessen kan lämna uppgifter till en brottsutredande myndighet. Detta gäller även vid misstankar om försök till sådana brott. När det gäller misstankar om brott mot underåriga (nuvarande 14 kap. 2 § femte stycket andra meningen) regleras detta i den föreslagna 8 kap. 11 §. Ett tillägg har gjorts i den bestämmelsen så att uppgifter inte bara skall kunna lämnas om misstankar om vissa brott enligt brottsbalken, utan även om könsstympning.

Våra förslag i sekretesslagen innebär emellertid ytterligare fall där uppgifter trots sekretess får lämnas från socialtjänsten till polisen (se 22 kap. 20–22 §§ i vårt förslag till sekretesslag). Sekretesslagen besvarar inte frågan vem som skall få lämna ut uppgifter till en annan myndighet. Vi har därmed inte funnit skäl att ta ställning till vem som i de föreslagna fallen skall få lämna uppgifterna till polisen. Av det skälet finns våra förslag inte med i den nu kommenterade bestämmelsen. I avsnitt 15.8.3 och 15.8.5 har vi diskuterat frågan.

I andra stycket 1 har uppgiftsskyldigheten kompletterats, så att den inte bara avser att lämna uppgift om någon vistas i ett hem för vård eller boende utan också om någon vistas i familjehem. Ändringen har diskuterats i avsnitt 15.8.6.

19.3. Följdändringar

Förslagen i sekretesslagen innebär att följdändringar måste göras i ett stort antal lagar och förordningar. I våra författningsförslag redovisar vi följdändringarna i rättegångsbalken, personuppgiftslagen och socialtjänstlagen. En sökning i databasen Rixlex visar att följdändringar även måste göras i följande lagar och förordningar:

Fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation Fartygssäkerhetslagen (2003:364) Förordningen (2002:265) om underrättelse till Datainspektionen om vissa domar och beslut Revisorslagen (2001:883) Förordningen (2001:590) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet Lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten Förordningen (2001:100) om den officiella statistiken Lagen (2001:99) om den officiella statistiken Lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet Tullagen (2000:1281) Lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Lagen (2000:344) om Schengens informationssysten Revisionslagen (1999:1079) Lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet Lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg Lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister Lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall Lagen (1999:288) om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring, m.m. Lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar Lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan Tandvårdsförordningen (1998:1338) Förordningen (1998:1229) om behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga Lagen (1998:938) om behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga Miljöbalken (1998:808)Polisdatalagen (1998:622) Lagen (1998:621) om misstankeregister Lagen (1998:620) om belastningsregister Lagen (1998:544) om vårdregister Lagen (1998:543) om hälsodataregister

Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område Lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning Förordningen (1998:64) om tillämpning av Europeiska unionens tullinformationssystem Förordningen (1997:401) med instruktion för Post- och telestyrelsen Elberedskapslagen (1997:288) Förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer Säkerhetsskyddsförordningen (1996:633)Säkerhetsskyddslagen (1996:627) Förordningen (1996:434) om provverksamhet avseende hushålls- och bostadsuppgifter Förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol Pantbankslagen (1995:1000) Lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag Lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring Stiftelselagen (1994:1220)Sjölagen (1994:1009) Lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket Postlagen (1993:1684) Lagen (1993:584) om medicintekniska produkter Tobakslagen (1993:581) Lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet Lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering Lagen (1992:1119) om teknisk kontroll Avgiftsförordningen (1992:191) Lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård Lagen (1991:1047) om sjuklön Kommunallagen (1991:900) Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll Jämställdhetslagen (1991:433) Lagen (1990:1114) om värdepappersfonder

Förordningen (1990:1070) om publicering av Sveriges internationella överenskommelser, m.m. Arkivlagen (1990:782)19Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter Taxeringslagen (1990:324) Lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) Utlänningslagen (1989:529) Lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor Lagen (1988:688) om besöksförbud Strålskyddslagen (1988:220) Lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar Bankrörelselagen (1987:617)Förvaltningslagen (1986:223)Skollagen (1985:1100)Patientjournallagen (1985:562) Förordningen (1984:692) om det allmänna företagsregistret Lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen Lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen Lagen (1982:821) om transport av farligt gods Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Förordningen (1982:327) om notarius publicus Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem Lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler Utsökningsförordningen (1981:981) Lagen (1980:578) om ordningsvakter Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg Brottsskadelagen (1978:413)Ransoneringslagen (1978:268)Förfogandelagen (1978:262)Arbetsmiljölagen (1977:1160) Lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten Lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar Lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. Aktiebolagslagen (1975:1385) Lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare

19 Enligt vårt förslag i SOU 2002:97 skall arkivlagen upphävas och ersättas av Lagen om hantering av allmänna handlingar

Lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Inkassolagen (1974:182) Lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder Kreditupplysningslagen (1973:1173) Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall Lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar Förvaltningsprocesslagen (1971:291) Lagen (1970:244) om allmänna vatten och avloppsanläggningar Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln Krigshandelslagen (1964:19) Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk Luftfartslagen (1957:297)Föräldrabalken (1949:381) Lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar Lagen (1944:133) om kastrering

I följande författningar finns det hänvisningar till bestämmelser i 15 kap. sekretesslagen (1980:100) som enligt vårt förslag i SOU 2002:97 skall flyttas till Lagen om hantering av allmänna handlingar.

Förordningen (2003:234) om tider för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. Förordningen (2001:639) om registerföring m.m. vid allmänna domstolar med hjälp av automatiserad behandling Förordningen (2001:589) om behandling av personuppgifter i skatteförvaltningens folkbokföringsverksamhet Lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet Lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet Lagen (2001:183) om behandling av personuppgifter i verksamhet med val och folkomröstningar Lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i skatteförvaltningens folkbokföringsverksamhet Lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet Personuppgiftsförordningen (1998:1191)

Förordningen (1997:902) om register över strafförelägganden Förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet Åklagarförordningen (1996:205) Förordningen (1995:1006) om registerföring vid åklagarmyndigheterna Förordningen (1992:877) med instruktion för Statskontoret

Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer

Reservation av ledamöterna

Kenth Högström (s), Monica

Green (s), Per-Olof Svensson (s),

och

Britt-Marie Lindqvist

(s)

Uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott

Vi anser att sekretessen bör begränsas, så att personal inom hälso- och sjukvård samt inom socialtjänst skall kunna polisanmäla våld mot kvinnor även då brotten inte är att betrakta som grova med minst två års fängelse som följd, utan redan våldsbrott som faller inom ramen för allmänt åtal skall ge denna lättnad i sekretessen.

Våld mot kvinnor är oacceptabelt och skall beivras med samma fasthet som våld mot barn. Att hälso- och sjukvårdens- samt socialtjänstens uppgiftslämnande till de brottsförebyggande myndigheterna skall föregås av ett omfattande försök till samförstånd med den drabbade kvinnan och att denna ges allt adekvat stöd för sin anmälan, utesluter inte ytterst ett ensidigt uppgiftslämnande.

En begränsning av den i dag höga sekretesströskeln för våldsbrott och hotbrott mot kvinnor, skall ses som samma slags samhälleliga signalsystem, som då motsvarande begränsningar av sekretessen genomfördes som ett led att beivra och minska skadeverkningarna av våld mot barn och ungdomar. En sådan nödvändig och hos många berörda önskvärd, sekretessbegränsning förutsätter ökad utbildning syftande till förbättrad kompetens i erforderlig omfattning.

Reservation av ledamöterna

Kenth Högström (s), Monica

Green (s), Per-Olof Svensson (s),

och

Britt-Marie Lindqvist

(s)

Meddelarfrihet för bilder från allmän kameraövervakning

Vi delar Justitiekanslerns uppfattning att kameraövervakning är en ur integritetssynpunkt känslig åtgärd. Det är viktigt att tystnadsplikten är effektiv för att kameraövervakning skall kunna användas när det verkligen behövs. När det gäller bilder från övervakningskameror i enskild verksamhet kan insynsintresset inte anses vara särskilt stort. Vi föreslår därför att meddelarfriheten bör inskränkas när det gäller tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning och motsvarande bestämmelse i sekretesslagen.

Reservation av ledamoten

Svante Nycander

(fp)

Uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott

Som kommittén framhåller talar starka integritetsskäl mot ett utvidgat undantag från sekretessen inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller våld mot kvinnor. Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att tvåårsregeln i 14 kap. 2 § femte stycket SekrL bör vara kvar.

Förslaget att sekretessen skall kunna genombrytas vid vissa försöksbrott har praktisk betydelse – när det gäller våld mot kvinnor – i det fall det rör sig om försök till mord, dråp och våldtäkt. Mot förslaget talar samma integritetshänsyn som fått kommittén att förorda ett bibehållande av tvåårsregeln. Jag tvivlar på att förslaget ökar skyddet för utsatta kvinnor eller bidrar till att förebygga brott. En kvinna som är övertygad om att en man försökt döda henne torde som regel inte motsätta sig en anmälan till polisen. Om hon vägrar är det inte sannolikt att misstanken om mord- eller dråpförsök kan styrkas. När det gäller försök till våldtäkt finns det starka skäl att respektera kvinnans egen uppfattning om huruvida anmälan bör göras. Det är svårt för någon annan att avgöra allvaret i den kränkning hon utsatts för eller vilken påfrestning på henne som en brottsutredning och en rättegång kan medföra. Utan kvinnans medverkan torde det i de flesta fall vara svårt att få en fällande dom.

Överväganden pågår om en eventuell utvidgning av definitionen av våldtäkt. Det är ytterligare ett skäl att inte nu ändra sekretessregeln i fråga om försöksbrott.

Reservation av ledamoten

Inger René (m)

Uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polisen vid grova brott

En av socialtjänstens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande. Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med vederbörande. I motiven till lagen sägs också att samråd med andra myndigheter i regel inte bör ske utan att den enskilde samtycker till det. Lagstiftningen har utformats så att den enskilde skall känna förtroende och respekt för socialtjänsten och så att den enskilde skall våga vända sig till denna.

På motsvarande sätt anger hälso- och sjukvårdslagen att en god hälso- och sjukvård särskilt skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Även här betonas att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten.

När det gäller hälso- och sjukvårdsområdet och socialtjänstområdet gör sig kravet på sekretess för enskildas personliga förhållanden med hänsyn till ovanstående särskilt starkt gällande. Samtidigt är det självklart angeläget att sekretessen inte är så sträng att den försvårar polisens spanings- och utredningsverksamhet när det gäller allvarliga brott. Att en sådan avvägning mellan intresset av sekretess och intresset av en effektiv brottsbekämpning är svår att göra visar inte minst diskussionerna i frågan som har varit sedan sekretesslagens tillkomst.

När nu frågan i kommittédirektiven tas upp igen är det med utgångspunkten att det bör övervägas om inte uppgifter om brottsmisstankar inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall få lämnas till polis- och åklagarmyndigheter, inte bara vid misstanke om fullbordade brott där straffet inte är lindrigare än fängelse i två år, utan även vid försök till sådana brott.

Det har hävdats att det kan finnas vissa typer av brott där det finns ett större intresse av effektiv brottsbekämpning än vad gäller andra. Utöver brott mot barn och ungdomar, för vilka det redan i dag finns vissa lättnader i sekretessen gäller det enligt mitt förmenande också grova våldsbrott inte minst de som riktar sig mot kvinnor. Det kan där finnas goda skäl att ge personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten möjlighet att utan samtycke från

den enskilde lämna polisen uppgifter om brott i större utsträckning än i dag.

Jag anser – i motsats till kommitténs majoritet – att uppgifter skall få lämnas från hälso- och sjukvården och socialtjänsten när det gäller misstanke om brott med ett straffminimum om ett års fängelse. Jag anser också att denna generella sänkning av gränsen på fängelsestraffets längd skall gälla också inte bara när det gäller fullbordade brott utan också vid misstankar om försök till brott.

Intresset att beivra våldsbrott får i vissa fall ta över den enskildes intresse av integritet och sekretess. Det är därför motiverat att begära en sänkning av sekretessgränsen till ett år för vissa, särskilt angivna vålds- och sexualbrott.

Reservation av ledamoten

Inger René (m)

Meddelarfrihet för bilder från allmän kameraövervakning

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning innehåller bestämmelser om användning av övervakningsutrustning. I lagen finns bl.a. bestämmelser om när kameraövervakning kräver tillstånd och när sådan övervakning får ske utan tillstånd men efter anmälan. Länsstyrelsen har tillsyn över att allmän kameraövervakning av platser dit allmänheten har tillträde bedrivs i enlighet med lagen. Den som tar befattning med en uppgift som har inhämtats genom allmän kameraövervakning får inte obehörigen röja eller använda vad han eller hon på det sättet fått veta om någon enskilds personliga förhållanden. Denna tystnadsplikt är inte med i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Att med stöd av meddelarfriheten lämna sådana uppgifter för publicering är således inte straffbart.

I det allmännas verksamhet finns en bestämmelse som motsvarar tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning. Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som har inhämtats genom allmän kameraövervakning. Sekretessen gäller dock endast om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Även denna tystnadsplikt viker för meddelarfriheten.

Justitiekanslern har nyligen haft anledning att ta ställning till frågan om meddelarfrihet i samband med att bilder från allmän kameraövervakning lämnats för publicering. Under hösten 2002 publicerade en tidning bilder på en känd fotbollsspelare både i sin pappersupplaga och på sin hemsida. Bilderna kom från en övervakningskamera i en bar. Länsstyrelsen polisanmälde ägaren till baren, som också hade tillståndet att använda övervakningskamera, för brott mot villkor i tillståndet.

Justitiekanslern utgick i sin bedömning från att bildmaterialet överlämnats till tidningen av någon som företrädde barens ägare. Han konstaterade att bilderna som lämnats till tidningen för publicering omfattas av tryckfrihetsförordningens regler om meddelarfrihet. Därför får ett ingripande från det allmännas sida mot utlämnaren av bilderna inte förekomma.

Justitiekanslern har diskuterat frågan om meddelarfrihet för bilder från övervakningskameror ytterligare i en PM till Justitiedepartementet. Han anger där att kameraövervakning är en ur integritetssynpunkt känslig åtgärd och att det är viktigt att tystnadsplikten är

effektiv för att kameraövervakning skall kunna användas när det verkligen behövs. Mot den bakgrunden anser Justitiekanslern att det finns anledning att överväga om tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning bör ges företräde framför meddelarfriheten.

Publiceringen av bilderna har vidare givit upphov till en viss debatt i media och frågor i riksdagen. Eftersom det ingår i vårt uppdrag att se över bestämmelserna om vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten, anser vi att det är lämpligt att vi tar ställning till frågan om meddelarfrihet i förhållande till den tystnadsplikt som finns i lagen om allmän kameraövervakning.

Tystnadsplikter som gäller för enskilda bryter endast i ett fåtal fall meddelarfriheten. Det gäller bl.a. tystnadsplikt för advokater, i enskild hälso- och sjukvård, i enskild familjerådgivning och i enskilt bedriven post- och televerksamhet. Frågan om att bryta igenom meddelarfriheten för enskilda diskuterades i departementspromemorian som föregick sekretesslagen. Där konstaterades att lagstiftaren bör iaktta stor restriktivitet när det gäller detta. I och för sig finns det normalt inte något insynsintresse i enskild verksamhet. Av regeringsformen följer dock att rättighetsinskränkningar aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det innebär att en återhållsam inställning bör tas i frågan.

Lagen om allmän kameraövervakning har nyligen utvärderats. Den 1 januari 2002 fanns totalt i landet 6078 tillstånd till kameraövervakning och 3219 anmälningar om allmän kameraövervakning. Utredningen drar slutsatsen att användningen av allmän kameraövervakning har ökat men att alla tillstånd och anmälningar inte motsvaras av faktiska övervakningsåtgärder, eftersom tillstånd och anmälningar inte alltid gallras ur länsstyrelsernas register när övervakningen upphör. Utredningen har vidare försökt belysa allmänhetens inställning till allmän kameraövervakning på allmänna platser. Sammanfattningsvis konstateras att en klar majoritet av befolkningen förefaller vara positiv eller i vart fall inte ha något att invända mot kameraövervakning på många platser dit allmänheten har tillträde. Utredningen konstaterar att lagen om allmän kameraövervakning i huvudsak är en väl fungerande lagstiftning och att den ger ett tillfredsställande skydd för enskildas integritet vid allmän kameraövervakning.

Jag delar Justitiekanslerns uppfattning att kameraövervakning är en ur integritetssynpunkt känslig åtgärd. Det är viktigt att tystnads-

plikten är effektiv för att kameraövervakning skall kunna användas när det verkligen behövs. När det gäller bilder från övervakningskameror i enskild verksamhet kan insynsintresset inte anses vara särskilt stort. Jag föreslår därför att meddelarfriheten bör inskränkas när det gäller tystnadsplikten enligt lagen om allmän kameraövervakning och motsvarande bestämmelse i sekretesslagen.

Frågan om kameraövervakning aktualiserar också det faktum att Sverige inte har någon lagstiftning om privatlivets helgd.

Övervakning av människor i Sverige har kraftigt förstärkts de senaste trettio åren. De ansvariga har oftast motiverat ökningen med att man vill göra brottsbekämpningen effektivare. Den tekniska utvecklingen ökar hela tiden möjligheterna att blicka in i medborgarnas privatliv. Utvecklingen går i små steg som vart och ett kan förefalla oskyldiga. Sammantagna innebär de emellertid ett växande hot mot den enskildes integritet.

För Moderata Samlingspartiet har skyddet för den personliga integriteten alltid varit en viktig fråga. Jag anser att utvecklingen de senaste åren är otillfredsställande. Dagens lagstiftning innehåller brister i skyddet för den personliga integriteten. Dels är lagstiftningen inte enhetlig utan den är uppdelad mellan ett antal olika lagar, dels är den inte teknikoberoende, vilket är en nackdel med beaktande av den snabba tekniska utvecklingen. Jag menar att det finns behov av att se över gällande lagstiftning och utreda behovet av en generell integritetslagstiftning och införandet av en personrätt.

Många menar att ett stärkt integritetsskydd kommer att påverka offentlighetsprincipen och att Sverige därmed skulle bli mindre öppet. Jag anser för min del inte att ett stärkt skydd för den personliga integriteten står i motsatsförhållande till insyn i och kontroll av myndighetsutövningen.

Reservation av ledamoten

Inger René (m)

Utlämnande av uppgift på grund av allmänintresset av insyn

Utredningens majoritet föreslår att det skall införas en möjlighet till intresseavvägning med innebörden att en annars sekretessbelagd uppgift skall få lämnas ut till enskild om den utlämnande myndigheten finner det uppenbart att allmänintresset av insyn är större än det intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen skulle kunna komma till användning i situationer där ett starkt informationsbehov uppstår, som exempel har framförts tillsynsverksamhet eller verksamhet där sekretess gäller med hänsyn till skyddet för ekonomiska förhållanden eller i en nedlagd förundersökning.

Regeringen har redan i dag en generell dispensmöjlighet enligt 14 kap 8 § sekretesslagen. Utöver denna generella dispensmöjlighet har regeringen dessutom rätt att enligt särskilda bestämmelser häva sekretessen. Till detta kan läggas att offentliganställda tjänstemän genom meddelarfriheten tillförsäkras en generell möjlighet till undantag från tystnadsplikten, dock inte handlingssekretessen, till den som kan offentliggöra uppgifterna i media.

Dessutom menar jag att det är ytterst tveksamt om utredningens förslag är förenligt med tryckfrihetsförordningen. Det är inte tillåtet enligt 2 kap 2 § att låta någon annan myndighet än regeringen medge att viss handling lämnas ut. Den föreslagna möjligheten till prövning av om en uppgift skall lämnas ut lämnar stor frihet till den tillämpande myndigheten. Jag anser att detta utlämnande skall regleras i lag eller, i vissa begränsade fall, genom förordning av regeringen.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av experten

Per Hultengård

Kommittén har undersökt om sekretessen breder ut sig och – även om det från fall till fall kan diskuteras vad som i realiteten är en utvidgning av sekretessen – funnit att så har skett vid åtminstone 17 av 89 ändringar under perioden 1 juli 1998 – 1 juli 2002.

Det är en oroande utveckling och det är därför ytterst angeläget att kommitténs förslag om olika insatser för att säkerställa balansen mellan offentlighet och sekretess genomförs. Det gäller särskilt förslaget om en kommission eller stående beredning som kan följa utvecklingen på området liksom förslaget om en skyldighet för regeringen att till riksdagen årligen redovisa ändringar i sekretesslagen och regeringsarbetet i övrigt vad gäller öppenhet och sekretess.

Kommittén har, med några undantag, inte haft möjlighet att i sak pröva och värdera den avvägning mellan offentlighet och sekretess som kommer till uttryck i befintliga sekretessbestämmelser. Enligt min mening är det därför angeläget att, inom ramen för en eventuell kommission, inte bara säkerställa balanserande överväganden mellan offentlighet och sekretess för framtiden. Det krävs också en analys av hur balansen kan behöva återställas mot bakgrund av den ovan angivna utvidgningen av sekretessen som redan ägt rum.

Särskilt yttrande av experten

Alf Lindberg

Balansen mellan offentlighet och sekretess

Kommittén har haft att göra en översyn av sekretesslagen. Enligt direktiven ska översynen ske med ”bibehållen balans mellan intresset av offentlighet och insyn å ena sidan och integritets- och andra skyddsintressen å den andra.”

Någon sådan översyn har kommittén inte gjort. En sådan borde naturligen ha tagit sin utgångspunkt i hur balansen mellan offentlighet och sekretess gestaltade sig vid sekretesslagens tillkomst (1980), och kartlagt de många ändringar och tillägg som därefter beslutats. Ett sådant arbete hade kunnat ge svar på den väsentliga frågan: Breder sekretessen ut sig?

Kommittén har för egen del endast gjort en mindre undersökning av förändringarna under en kortare tidsperiod. Kommittén har därutöver kunnat dra nytta av en något mer omfattande undersökning som utförts av Anders R Olsson på uppdrag av Journalistförbundet, men även den täcker mindre än halva tidsperioden.

Hur balansen mellan de motstående intressena har utvecklats över tiden går alltså inte att säga. Genom sitt agerande har kommittén i praktiken kommit att acceptera det läge som råder i dag som utgångspunkt för balansresonemanget (trots att den större undersökningen pekar mot slutsatsen att sekretessen ökat).

För framtiden är det viktigt att inte ånyo hamna i en liknande situation. Det är därför angeläget att genomföra något av förslagen under punkten 3.5.2 i betänkandet.

Kopplingen till personuppgiftslagen

I offentlighets- och sekretesskommitténs första delbetänkande (SOU 2001:3) diskuterades den risk för minskad insyn som ligger i sekretesslagens koppling till personuppgiftslagen, SekrL 7:16 (20:6 i kommitténs förslag).

I föreliggande översyn av lagen har kommittén valt att inte föreslå annat än en språklig ändring av denna paragraf, en paragraf som allvarligt hotar att rubba balansen mellan offentlighet och sekretess.

Särskilt yttrande av experterna

Ulla Lönnqvist Endre, Irene

Reuterfors-Mattsson

och

Kristina Widgren

Tystnadsplikten bör ha företräde framför meddelarfriheten för vissa uppgifter i ärenden om arbetarskydd

Syftet med reglerna i 7 kap 8 § sekretesslagen är att få ett skydd för uppgifter om enskildas yrkessjukdomar och andra personliga förhållanden som kan finnas hos myndigheter som handlägger frågor om arbetarskydd. Det kan vidare konstateras att syftet med insynsrätten och därmed meddelarfriheten i arbetarskyddsärenden är att underlätta en offentlig debatt om arbetarskydd och om arbetstagares och arbetsgivares förhållanden, dvs. den verksamhet som primärt är föremål för tillsyn.

Också uppgifter om patienter och socialtjänstens klienter (s.k. tredje man) i dessa ärenden omfattas av 7 kap 8 § sekretesslagen. Det kan emellertid inte vara rimligt att sådana uppgifter skall omfattas av meddelarfrihet. Det rör sig om uppgifter som inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården har starkt sekretesskydd (omvänt skaderekvisit) och inte omfattas av meddelarfrihet om de finns i den verksamheten.

För Arbetsmiljöverkets tillsynsverksamhet måste det bl.a. anses sakna intresse vad personerna heter som vistas på den plats som är föremål för inspektion. I den delen finns, enligt vår uppfattning, inte något insynsintresse. Däremot finns det givetvis ett behov av insyn i den delen som gäller den direkta tillsynsverksamheten.

Det torde inte heller vålla några problem att särskilja uppgifter om tredje mans hälsotillstånd och andra personliga förhållanden från övriga uppgifter i ett ärende om arbetarskydd. Dessa personer är dessutom i sig inte föremål för arbetarskyddets tillsynsverksamhet.

Vi delar inte utredningens uppfattning att det finns ett insynsintresse när det gäller vilka de enskilda individerna är som befinner sig inom de inspekterade lokalerna, t.ex. vilka personer som ligger i sängarna i en korridor eller i en sjukhussal som är föremål för inspektion. Här väger integritetsaspekten lika tungt som inom socialtjänst- och hälso- och sjukvårdsverksamhet. Vi anser därför att meddelarfriheten måste inskränkas för uppgifter om tredje mans hälsotillstånd och andra personliga förhållanden i ärenden om arbetarskydd. Detta bör gälla oberoende av om uppgifterna kommer fram vid tillsyn av enskild eller offentlig verksamhet.

Tystnadsplikten bör ha företräde framför meddelarfriheten för uppgifter inom enskild socialtjänst

Vi anser att meddelarfriheten bör inskränkas för privat driven socialtjänst- och LSS-verksamhet på samma sätt som den har inskränkts för privat driven hälso- och sjukvård och familjerådgivning så att undantag från meddelarfrihet på detta område kommer att råda inom såväl offentlig som privat verksamhet.

Idag finns ett ökande antal entreprenörer som bedriver verksamhet på uppdrag av kommuner och landsting. Den enskilde kan lika väl komma att få vård och behandling i en verksamhet som drivs på entreprenad som i en verksamhet som bedrivs av kommun eller landsting.

Idag gäller olika regler om meddelarfrihet inom entreprenaddriven verksamhet och verksamhet i egen regi inom socialtjänsten och LSS-området. Inom hälso- och sjukvården och familjerådgivningen har man däremot ansett att likartade bestämmelser skall gälla om meddelarfriheten oavsett i vems regi verksamheten bedrivs.

Vi anser inte att det finns något sakligt motiverat skäl att göra en sådan åtskillnad i reglerna på detta område. Den enskilde bör kunna utgå ifrån att samma integritetsskydd gäller oberoende av om han får vård eller stöd i privat eller offentlig regi inom socialtjänst- och LSS-området. Integritetsskyddet är här minst lika viktigt för den enskilde i förhållande till media som till myndigheter och enskilda.

Vi föreslår därför att tystnadsplikten skall ha företräde framför meddelarfriheten också för uppgifter inom den privata verksamheten inom socialtjänsten och LSS-området.

Särskilt yttrande av ledamöterna

Svante Nycander (fp),

Inger Lundgren (v), Ann Lång (kd), Inger René (m)

och

Stefan Tornberg (c) samt experten Claes Gränström

Kommitténs arbete har i huvudsak varit inriktat på lagfrågor. Att hävda offentlighetsprincipen har varit en given utgångspunkt. Vi har i alla huvudfrågor biträtt kommitténs förslag men även önskat att kommittén skulle beröra den fråga som väckts i den allmänna debatten om huruvida handlingsoffentligheten kan tänkas motverka insynen i det allmännas verksamhet genom att uppamma en muntlighetskultur i förvaltningen.

Vid det 36:e Nordiska juristmötet i Helsingfors i augusti 2002 framhöll jur dr Hans-Gunnar Axberger, docent i straffrätt och tidigare Allmänhetens pressombudsman, att svensk förvaltning i dag har inslag av en informell muntlighet, som utgör en andra sida av kravet på diarieföring och tillgänglighållande:

Envar som sysslat med i en eller annan mening känsliga ärenden inom statsförvaltningen vet att man skall passa sig för att sätta en del saker på pränt, ibland för att de är viktiga, ibland för att de är oviktiga, men alltid för att de riskerar att missbrukas och försvåra tjänstens fullgörande. Det kan gå så långt att den som t.ex. kommunicerar i skrift i stället för via telefon anses illojal – eller litet korkad. Vi borde i större grad och på fullaste allvar ställa frågan om inte offentlighetsregleringen ibland medför att saker som borde dokumenteras för legitim kontroll och andra framtida behov (bl.a. historisk forskning) förblir odokumenterade på grund av en befogad oro för att informationen i ett kortare tidsperspektiv skall missbrukas. Det finns en punkt på skalan där större grad av dokumentations- och arkiveringsskyldighet, med de möjligheter till revision i efterhand det möjliggör, är viktigare än omedelbar offentlighet. Nota bene: det är ingen principiell omprövning som här efterlyses, bara ett mer levande och eftertänksamt förhållande till det i sammanhanget rationella. De kloka tankar som fött en bra princip faller i glömska om den aldrig får sättas i fråga.

Vid Riksarkivets konferens Handlingsoffentlighet utan handlingar? den 7 mars 2003 höll chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius ett anförande över ämnet Myten om vår öppenhet:

Vad vi hittills vet och ser så pekar det mesta på att den svenska offentlighetsprincipen snarare leder till mindre möjligheter till insyn. Det som skrivs är offentligt, det som är mest intressant sätts inte på pränt och finns alltså inte tillgängligt för insyn.

Det förefaller som om media lever i föreställningen att existensen av diarier och krav på offentlighet för upprättade handlingar garanterar insyn. När hämtades senast en intressant nyhet om vad som försiggår i den offentliga förvaltningen från det offentliga diariet? Skrivelser från myndigheter till regeringen är oftast noggrant ’beredda’ med departementet innan de levereras och diarieförs. Var finns dokumenterad den väl så intressanta underhandsdiskussionen inför dessa dokument? Garvade Amerikakorrespondenter konstaterar att det är lättare att få information och intressanta nyheter och inblickar i den ’slutna’ amerikanska förvaltningen än i den öppna svenska. I USA finns dessutom intressanta dokument att förete. Är det därför som vi i Sverige har en så stark koncentration till det material som verkligen finns diariefört och är lätt att hitta, nämligen fakturor, krogräkningar, reseräkningar! - - -

Min medverkan i den expertgrupp som på EU-parlamentets uppdrag granskade Kommissionen var för mig en verklig tankeställare i detta hänseende. Kommissionen löste embargot vad gäller handlingars offentlighet och man levererade kartonger till oss med stora stålskodda pärmar. I dessa pärmar kunde vi följa de stora program som vi granskade, för i dessa pärmar fanns ALLT. Allt var dokumenterat – jämte mer formell dokumentation så fanns anteckningar från telefonsamtal, noteringar från interna möten, överläggningar, diskussioner, ALLT. Det var inte svårt att utifrån denna dokumentation följa ett ärende från början till slut, inkl fel och oegentligheter av olika slag. Och på det viset levererade den ’slutna’ Kommissionen själv allt det material som gjorde det möjligt för oss att avge en rapport som ledde till Kommissionens omedelbara fall.

Jag har roat mig med att fråga ett antal företagsledare om de någon gång skrivit till regeringen i en för dem viktig fråga. Svaret har varit nej – viktiga frågor avhandlas muntligt, över telefon eller på annat sätt. - - -

Min tes är att den generösa offentlighetsprincipen leder till minskad dokumentation och till att viktiga beslut fattas i slutna rum utan insyn i beslutsprocessen.

Riksrevisionsverket har bland annat i ett yttrande den 11 oktober 2002 över rapporten Öppna Sverige (Ds 2002:27) argumenterat för en grundlig översyn av offentlighetsprincipens tillämpning.

RRV anser att det behövs en bättre reglering av hur dialogen mellan myndighetsledningar och departement skall hanteras och dokumenteras.

Även Riksarkivet har funnit anledning att reagera. I inbjudan till den ovan nämnda konferensen framhöll RA att två faktorer kan komma att underminera den svenska handlingsoffentligheten:

… dels den långtgående gallring som har kommit att bli regel enligt olika registerlagar och [dels] att man avstår från att dokumentera olika händelser.

Det problem som Axberger och Ahlenius diskuterar gäller i första hand kommunikationen mellan Regeringskansliet och myndigheterna, ärenden hos myndigheterna som inte resulterar i förvaltningsbeslut och beslutsprocesser inom Regeringskansliet. I uppsatsen

Regeringskansliets arkiv som spegel för samhällsutvecklingen (i boken Av kärlek till arkiv tillägnad Erik Norberg) har Bo Hammarlund och Rune Hedman undersökt i vad mån det går att studera beslutsprocesser med hjälp av Regeringskansliets arkiv. Som exempel har de granskat den akt som rör tillkomsten av lagen (1997:1320) om avveckling av kärnkraften. De har funnit aktens omfattning ”förvånansvärt blygsam med tanke på hur omdiskuterad frågan varit, en arkivkartong!”. Allt arbetsmaterial som handläggaren inte ansett böra ligga kvar i akten har rensats ut. Författarna skriver att ”uppgifter om den interna beredningen inom Regeringskansliet, diskussionerna inom regeringskretsen, partipolitiska överväganden och diskussioner och de reaktioner på händelser i omvärlden som kan ha påverkat regeringens ställningstagande – alla sådana uppgifter får sökas på annat håll”. Hammarlund och Hedman påpekar offentlighetens betydelse.

Arbetsmaterial bevaras nästan aldrig i regeringsakterna, beroende på att offentlighets- och sekretesslagstiftningen för närvarande inte gör detta möjligt utan att handlingarna samtidigt blir allmänna och som regel också omedelbart offentliga.

Bristande dokumentation i offentlig verksamhet medför att ansvar inte kan utkrävas och att den korrekta bilden av viktiga händelseförlopp inte kan förmedlas till eftervärlden. Brister förekommer både där eventuella handlingar skulle bli offentliga och i de fall där sekretess skulle tillämpas. Muntlighetskulturen, som åtminstone delvis torde hänga samman med handlingsoffentligheten, påverkar förvaltningspraxis oavsett om eventuella handlingar i ett visst ärende skulle bli allmänna och offentliga.

Brister i fråga om dokumentation har påtalats bland annat i samband med utredningen om mordet på Olof Palme. Ambassadören Carl Lidbom framhöll i sin utredning angående säkerhetspolisens arbetsmetoder (SOU 1989:18, s. 8):

Till bilden av den gråzon där SÄPO arbetar hör en beslutsordning som gör det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas utan någon som helst dokumentation.

Kommissionen om utredningen av mordet på statsminister Olof Palme (Granskningskommissionen, SOU 1999:88) påpekade att sammanträden mellan spaningsledningen och förundersökningsledningen inte dokumenterats. Några protokoll hade inte förts, i varje fall inte före januari 1995 (s.134):

Vår slutsats är att eftersom ledningsarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för en redovisning av det slag vi gärna hade velat göra.

Granskningskommissionen försökte bedöma om regeringen hade haft något inflytande över brottsutredningens bedrivande efter den förändring som beslutats den 5 oktober 1987 (s.999 ff):

Vi har efterfrågat underlaget för detta beslut och dokumentation över dess eventuella uppföljning. Det finns emellertid enligt uppgift från Justitiedepartementet inget underlag sparat i Regeringskansliet och heller inga handlingar som återspeglar en uppföljning av beslutet, med undantag för en inom Justitiedepartementet den 8 mars 1988 upprättad promemoria. Där redogörs kortfattat för hur Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen vid den tidpunkten hade organiserat arbetet. - - - Vi har ställt frågor till Justitiedepartementet om vilka kontakter som därefter förevarit. Detta har visat sig svårt att klarlägga. Några handlingar som dokumenterar sådana kontakter finns inte. - - -

Både Justitiedepartementet och Riksåklagaren har utgått från att det förekommit kontakter som numera inte kan vare sig beskrivas eller beläggas. Resultatet av våra efterforskningar i denna del är egentligen endast att sådana kontakter inte dokumenteras. Detta är i och för sig ägnat att förvåna. (- - -) Dels måste det höra till grundläggande förvaltningskultur att upprätthålla ett visst ’institutionellt minne’. Dels borde det, med tanke på den uppmärksamhet regeringens agerande under delar av arbetet med brottsutredningen tilldragit sig, ha varit naturligt att säkerställa möjligheten att kunna redovisa regeringens fortsatta kontakt med ärendet.

Ett av de viktigaste ekonomisk-politiska besluten under 1980-talet gällde avregleringen av kreditmarknaden, den så kallade novemberrevolutionen. Riksbanksfullmäktige hade det formella ansvaret, men Riksbanken förutsattes vid denna tid samråda med regeringen, och

det verkliga beslutet växte fram i kontakterna mellan riksbanksledningen och regeringen, företrädd av finansministern Kjell-Olof Feldt. Docenten i statsvetenskap Torsten Svensson har i en undersökning inom det så kallade PISA-projektet mött stora svårigheter att belägga beslutsprocessen.

Riksbankens arkiv lider av brister – mycket av det skriftliga material som borde finnas saknas helt enkelt. - - -

Det har inte gått att bestämma när planerna på avreglering först presenterades för riksbanksfullmäktige; uppgifterna går kraftigt isär. Samtalen mellan riksbanksledningen och finansdepartementet har lämnat mycket få spår efter sig i form av kontrollerbara dokument, skriver Svensson.

Frånvaron av dokumenterade sammanträden och synlighet i beslutsprocessen är slående. Det är därför inte heller möjligt att få någon riktigt klar bild av i vad mån kärnan av beslutsfattare försökte förankra förslaget i den bredare kretsen av politiskt ansvariga.” Statsministern Olof Palmes deltagande i beslutet är belagt bara i en uppgift i Kjell-Olof Feldts bok Alla dessa dagar….

(Torsten Svensson, Marknadsanpassningens politik. Den svenska modellens förändring 1980-2000, s. 167-227.)

Dokumentation av det slag Carl Lidbom respektive Granskningskommissionen och Torsten Svensson har efterlyst skulle knappast ha omfattats av handlingsoffentligheten, eftersom den i huvudsak skulle innehålla sekretessbelagda uppgifter. Problemet sammanhänger således i dessa fall inte direkt med offentlighetsprincipen. Däremot vittnar det om en förvaltningskultur som präglas av informella kontakter och ett undvikande, troligen av försiktighetsskäl, av skriftlig dokumentation. Det talar för ett indirekt samband med handlingsoffentligheten.

Det finns anledning att tro att problemet tilltagit som en följd av förändringar i förvaltningspolitiken sedan mitten av 1980-talet: övergången från regel- och anslagsstyrning av myndigheterna till mål- och resultatstyrning, myndighetschefernas vidgade handlingsfrihet, internationaliseringen – en process som sammanfattats i uttrycket ”myndigheternas företagisering”. Problem som har samband med dessa förändringar framhävdes av Förvaltningspolitiska kommission (SOU 1997:57, s. 148 f.):

Vissa inslag i den politik som förts i fråga om den offentliga verksamheten har enligt kommissionen försvagat förvaltningskulturen och statstjänstemannarollen. I en strävan att skapa en enhetlig arbetsrättslig reglering av hela arbetsmarknaden har statsmakterna alltför litet beaktat skillnaden mellan privat och offentlig tjänst. Professorn i förvaltningsrätt Lena Marcusson använder uttrycket ’statstjänstens privatisering’, för den utveckling som enligt henne senast har manifesterats i den nu gällande lagen om offentlig anställning (LOA).

I den offentliga debatten har hittills inte framkommit några konkreta förslag om hur problemet med bristande dokumentation skulle kunna lösas. Inga-Britt Ahlenius har nämnt möjligheten att införa en tidsbegränsad sekretess och att skärpa förvaltningslagen. Vi tror inte att något väsentligt finns att vinna på att ändra bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet. Att överge offentlighetsprincipen som grund för lagstiftningen är uteslutet, och en marginell utvidgning av sekretessen skulle troligen inte ge den önskade effekten. En förbättring av dokumentationen måste uppnås med i huvudsak andra medel. Att öka förståelsen för vad en god dokumentation betyder måste bli en viktig del av förvaltningspolitiken. Myndigheternas arkivfunktioner kan behöva förstärkas och praxis i fråga om gallring ses över; en alltför långtgående utgallring av arbetsmaterial är en central del av problemet. Riksdagens kontrollorgan bör ägna större uppmärksamhet åt försummelser som försvårar ansvarsutkrävandet.

Som framgår av våra exempel ovan gäller problemet inte minst beslutsprocesser på hög nivå i centrala frågor, där en god dokumentation för framtida behov alltid borde finnas och där sekretesslagen ger goda möjligheter att förhindra missbruk av uppgifter ur allmänna handlingar. Det ankommer därför i hög grad på regeringen att vägleda myndigheter och tjänstemän inom och utanför Regeringskansliet om att kontakter av vikt dokumenteras och att information av intresse sparas. Vi efterlyser en översyn med sikte på en förbättrad dokumentation inom den offentliga förvaltningen.

Författningsförslag

1. Förslag till sekretesslag Avd. 1 Allmänna bestämmelser

1 kap. Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. När det gäller förbud att lämna ut allmänna handlingar innebär bestämmelserna begränsningar i den rätt att ta del av allmänna handlingar som följer av tryckfrihetsförordningen.

2 § I lagens första avdelning finns allmänna bestämmelser (1–11 kap.).

Bestämmelser finns om ­ lagens innehåll (1 kap.) ­ grundläggande begrepp m.m. (2 kap.) ­ lagens tillämpningsområde (3 kap.) ­ vem sekretessen gäller mot (4 kap.) ­ sekretessgränserna mellan nämnder i samma kommun eller landsting samt inom nämnderna (5 kap.)

­ sekretess m.m. utanför sekretesslagen (6 kap.) ­ överföring av sekretess mellan myndigheter (7 kap.) ­ undantag från sekretess (8 kap.) ­ sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes vårdnadshavare (9 kap.)

­ ansvar (10 kap.) ­ överklagande (11 kap.).

3 § Andra avdelningen innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn till allmänna intressen (12–18 kap.). I tredje

avdelningen finns bestämmelser om sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden (19–39 kap.). I fjärde avdelningen finns bestämmelser om vissa organ och verksamheter (40–44 kap.). Femte avdelningen innehåller bestämmelser om begränsning av rätten enligt tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram, film, ljudupptagningar eller därmed jämställt medium (45 kap.).

4 § I lagen (2004:xx) om hantering av allmänna handlingar finns bestämmelser om myndigheternas och vissa andra organs hantering av allmänna handlingar, handläggning vid utlämnande av allmänna handlingar, skyldighet att lämna ut uppgifter ur handlingar och serviceskyldighet.

2 kap. Grundläggande begrepp och bestämmelser

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretessens innebörd (2 §) ­ vissa andra grundläggande begrepp (3–9 §§) ­ inre sekretess (10 §) ­ att sekretess inte överförs automatiskt mellan myndigheter (11 §)

­ konkurrens mellan flera bestämmelser (12 och 13 §§) ­ tillämpningen av överföringsbestämmelser i vissa fall (14 §) ­ beräkning av sekretesstid (15 §) ­ sekretessmarkering (16 §).

Grundläggande begrepp

Sekretessens innebörd

2 § Sekretess innebär förbud att röja en uppgift. Förbudet gäller såväl att lämna ut en allmän handling, som att röja uppgifter muntligt eller på något annat sätt.

Gäller förbud enligt denna lag mot att röja en uppgift utanför

ett sekretessområde, får uppgiften inte heller i övrigt användas

utanför det området. Vad som avses med sekretessområde framgår av 9 §.

Sekretessreglerad uppgift

3 § Med sekretessreglerad uppgift avses i denna lag en uppgift för vilken det finns en bestämmelse om sekretess.

Sekretessbelagd uppgift

4 § Med sekretessbelagd uppgift avses i denna lag en sekretessreglerad uppgift för vilken sekretess gäller i ett enskilt fall.

Sekretessbrytande bestämmelse

5 § Med sekretessbrytande bestämmelse avses i denna lag en bestämmelse som innebär att en uppgift som annars skulle ha varit sekretessbelagd får lämnas ut under vissa förutsättningar.

Primär sekretessbestämmelse

6 § Med primär sekretessbestämmelse avses i denna lag en bestämmelse om sekretess som en myndighet skall tillämpa på grund av att bestämmelsen antingen riktar sig direkt till myndigheten eller omfattar en viss verksamhet, ett visst slags ärende eller vissa uppgifter som finns hos myndigheten.

Överföringsbestämmelse

7 § Med överföringsbestämmelse avses i denna lag en bestämmelse som anger att om en myndighet lämnar en uppgift som är sekretessreglerad där till en annan myndighet skall sekretessbestämmelsen tillämpas också hos den myndigheten.

Sekundär sekretessbestämmelse

8 § Med sekundär sekretessbestämmelse avses i denna lag en bestämmelse om sekretess som en myndighet skall tillämpa på grund av en överföringsbestämmelse.

Sekretessområde och sekretessgräns

9 § Med sekretessområde avses i denna lag det område inom vilket en sekretessreglerad uppgift får röjas eller användas i verksamheten, om inte annat följer av 10 §, och från vilket den inte får lämnas ut om den är sekretessbelagd.

Med sekretessgräns avses i denna lag avgränsningen av ett sekretessområde.

Grundläggande bestämmelser

Inre sekretess

10 § Om det kan antas att en sekretessreglerad uppgift inte får lämnas ut från ett sekretessområde, får uppgiften inte röjas inom sekretessområdet om det är uppenbart obehövligt för verksamheten.

Sekretess överförs inte automatiskt mellan myndigheter

11 § Får en myndighet från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, omfattas uppgiften inte av sekretess hos den mottagande myndigheten, såvida inte sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse eller av en särskild överföringsbestämmelse.

Konkurrens mellan flera primära sekretessbestämmelser

12 § Om flera primära sekretessbestämmelser till skydd för samma intresse är tillämpliga för en viss uppgift hos en myndighet, skall myndigheten tillämpa den bestämmelse som ger det starkaste sekretesskyddet.

Konkurrens mellan primära och sekundära sekretessbestämmelser

13 § En sekundär sekretessbestämmelse tillämpas inte om en primär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten.

Undantag från första stycket finns i 20 kap. 2 § och i 32 kap. 5 §.

Tillämpningen av överföringsbestämmelser i vissa fall

14 § Finns det en överföringsbestämmelse, tillämpas den även när en person som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lämnar uppgift till en annan myndighet utan att han eller hon då företräder den myndighet som uppgiften hämtats från.

Beräkning av sekretesstid

15 § Om sekretessen för en uppgift i en allmän handling är begränsad enligt denna lag till en viss tid, räknas tiden från handlingens tillkomst, om inte annat anges. För diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande räknas tiden från det att uppgiften fördes in i handlingen.

Sekretessmarkering

16 § Om det kan antas att en sekretessreglerad uppgift i en allmän handling inte får lämnas ut, får myndigheten anmärka detta genom en särskild anteckning (sekretessmarkering). Anteckningen skall ange

1. tillämplig sekretessbestämmelse,

2. datum då anteckningen gjordes, och

3. den myndighet som har gjort anteckningen. Om utlämnande till en enskild av en allmän handling, som är

av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, enligt förordning skall prövas endast av en viss myndighet, skall sekretessmarkering så snart möjligt göras på handlingen eller på annat sätt framgå av handlingen. Av anteckningen skall det framgå vilken myndighet som skall pröva frågan om utlämnande.

3 kap. Lagens tillämpningsområde

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde i förhållande till

­ myndigheter och personer med anknytning till myndigheter (2 §)

­ organ som är jämställda med myndigheter (3–7 §§).

Myndigheter och personer med anknytning till myndigheter

2 § Förbud att röja eller använda uppgift enligt denna lag eller enligt lag eller förordning som denna lag hänvisar till gäller för myndighet.

Sådant förbud gäller också för en person som fått kännedom

om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i myndighetens verksamhet

1. på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten,

2. på grund av tjänsteplikt, eller

3. på annan liknande grund.

Organ som är jämställda med myndigheter

Riksdagen och beslutande kommunal församling

3 § Riksdagen och beslutande kommunal församling skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter.

Kommunalförbund

4 § Vad som sägs om kommuner och landsting i denna lag skall tillämpas också på kommunalförbund om inget annat sägs.

Kommunala bolag m.m.

5 § Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall tillämpas också på handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser

där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och stiftelser skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter och, när särskilda regler gäller för nämnd i kommun eller landsting, med sådana nämnder.

Kommuner och landsting skall anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande om de ensamma eller tillsammans

1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk

förening med mer än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,

2. har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna

i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en stiftelse, eller

3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett

handelsbolag.

Vid tillämpningen av 1–3 skall inflytande som utövas av en juridisk person över vilken en kommun eller ett landsting bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna anses utövat av kommunen eller landstinget.

Första stycket gäller också beträffande handlingar som efter medgivande av en kommun eller ett landsting för viss bestämd tid förvaras hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser där kommuner eller landsting tidigare har utövat ett rättsligt bestämmande inflytande.

Organ som anges i bilagan

6 § Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos en myndighet skall tillämpas också i fråga om handlingar hos de organ som anges i bilagan till denna lag, om handlingarna hör till den verksamhet som nämns där. Dessa organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter.

Enskilda organ som förvarar allmänna handlingar med stöd av lag

7 § Ett enskilt organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter när det hanterar sådana allmänna handlingar som det förvarar med stöd av lagen (1994:1383) om

överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring. Detsamma gäller Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar vid hanteringen av allmänna handlingar som förvaras med stöd av lagen (1999:288) om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring, m.m.

4 kap. Vem sekretessen gäller mot

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ mot enskild (2 §) ­ mot en annan myndighet (3 §) ­ mot utländska myndigheter (4 §) ­ inom en myndighet (5 §).

Sekretess mot enskild

2 § En uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för enskild i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning som denna lag hänvisar till.

Sekretess mot en annan myndighet

3 § En uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för en annan myndighet i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning som denna lag hänvisar till.

Särskilda bestämmelser om sekretessgränser mellan nämnder inom samma kommun eller landsting när det gäller verksamheter som är av samma slag finns i 5 kap. 2 §.

Sekretess mot utländska myndigheter

4 § En uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation annat än om

1. utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag

eller förordning, eller

2. om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en

svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen.

Sekretess inom en myndighet

5 § Vad som sägs om sekretess mot en annan myndighet i 3 § och vad som sägs i andra bestämmelser i denna lag om uppgiftslämnande till en annan myndighet och överföring av sekretess mellan myndigheter gäller också mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

Särskilda bestämmelser om sekretessgränser inom en nämnd i en kommun eller ett landsting finns i 5 kap. 3 §.

5 kap. Sekretessgränserna mellan nämnder i samma kommun eller landsting samt inom nämnderna

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ när sekretess gäller mellan nämnder i samma kommun eller landsting (2 §)

­ när sekretess gäller inom en nämnd i en kommun eller ett landsting (3 §)

­ vad som avses med verksamheter av samma slag (4 §) ­ gemensamma nämnder och kommunalförbund (5 och 6 §§) ­ integrerade verksamheter (7 §).

När gäller sekretess mellan nämnder i samma kommun eller landsting?

2 § Det finns ingen sekretessgräns mellan nämnder inom en kommun eller ett landsting till den del verksamheterna är av samma slag.

När gäller sekretess inom en nämnd i en kommun eller ett landsting?

3 § Vad som sägs om sekretess mot en annan myndighet i 4 kap. 3 § och vad som sägs i andra bestämmelser i denna lag om uppgiftslämnande till en annan myndighet och överföring av sekretess mellan myndigheter gäller mellan verksamheter som är av olika slag inom en nämnd i en kommun eller ett landsting.

Vad avses med verksamheter av samma slag?

4 § Med verksamheter av samma slag avses verksamheter som rör samma förhållanden och har samma inriktning.

Vilka verksamheter som är av samma eller olika slag på hälso-

och sjukvårdens, socialtjänstens och skolans område framgår av 21 kap. 2 §, 22 kap. 2 § och 23 kap. 2 §.

Särskilt om gemensamma nämnder och kommunalförbund

5 § Om en kommun eller ett landsting överlåtit någon del av sin verksamhet till en gemensam nämnd, finns det ingen sekretessgräns mellan en nämnd i den överlåtande kommunen eller landstinget och den överlåtna verksamheten till den del verksamheterna är av samma slag.

Detsamma gäller när en kommun eller ett landsting överlåtit del av viss verksamhet till ett kommunalförbund.

6 § En uppgift för vilken sekretess gäller får inte lämnas mellan en nämnd i en kommun eller ett landsting och den del av verksamheten i en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund som överlämnats från en annan kommun eller ett annat landsting.

Integrerade verksamheter

7 § Det finns ingen sekretessgräns mellan sådan hälso- och sjukvård som anges i 18 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och sådan socialtjänst som anges i 5 kap. 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453) när dessa verksamheter bedrivs inom samma nämnd.

6 kap. Bestämmelser om sekretess m.m. utanför sekretesslagen

1 § I detta kapitel finns hänvisningar till bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt i

­ insiderstrafflagen (2000:1086) (2 §) ­ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, lagen (2000:344) om Schengens informationssystem samt lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete (3 §)

­ fråga om företagshemligheter och revisorer (4 §).

2 § I insiderstrafflagen (2000:1086) finns bestämmelser om förbud att använda eller röja vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument.

3 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, lagen (2000:344) om Schengens informationssystem samt lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete.

4 § I fråga om tystnadsplikt beträffande företagshemligheter och tystnadsplikt för revisorer finns bestämmelser som är tillämpliga utöver sekretessbestämmelserna i denna lag.

7 kap. Överföring av sekretess mellan myndigheter

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ överföring av sekretess för uppgifter som skall användas i en viss verksamhet (2–5 §§)

­ överföring av sekretess till riksdagen, regeringen och andra myndigheter (6–13 §§)

­ undantag för uppgifter som tas in i beslut (14 §). I 15 § finns hänvisningar till ytterligare bestämmelser om överföring av sekretess.

Överföring av sekretess för uppgifter som skall användas i en viss verksamhet

Tillsyn och revision

2 § Får en myndighet i verksamhet som avser tillsyn eller revision, från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos den mottagande myndigheten.

Disciplinansvar m.m.

3 § Får en myndighet i sin förvaltande verksamhet i ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller i annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos den mottagande myndigheten.

Forskningsverksamhet

4 § Får en myndighet i sin forskningsverksamhet från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos den mottagande myndigheten.

Fackliga förhandlingar m.m.

5 § Får en myndighet i verksamhet som avser sådan förhandling med arbetstagarorganisation som avses i 17 kap. 9 och 10 §§, från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos den mottagande myndigheten.

I 9 § finns bestämmelser om överföring av sekretess enligt första stycket till regeringen.

Överföring av sekretess till riksdagen, regeringen och andra myndigheter

Riksdagen

6 § Får riksdagen från regeringen en uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos riksdagen.

7 § Om en uppgift som är sekretessreglerad hos en myndighet överlämnas till riksdagen för prövning av om den skall lämnas ut, blir sekretessregleringen tillämplig också hos riksdagen.

Regeringen

8 § Om en uppgift som är sekretessreglerad hos en myndighet överlämnas till regeringen för prövning av om den skall lämnas ut, blir sekretessregleringen tillämplig också hos regeringen.

9 § Får regeringen i verksamhet som avser uppföljning av myndigheters arbetsgivarpolitik från en annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där enligt 5 § första stycket eller enligt 17 kap. 9 och 10 §§ gäller sekretessregleringen även hos regeringen.

Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern

10 § I 42 kap. 6 § finns bestämmelser om överföring av sekretess från annan myndighet till Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern.

Domstol

11 § Får en domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet från domstol eller annan myndighet en uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos domstolen.

Arkivmyndigheter

12 § Om en myndighet överlämnar en uppgift som är sekretessreglerad där till en arkivmyndighet, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos arkivmyndigheten. Sekretess hindrar dock inte att en arkivmyndighet lämnar ut en uppgift till den myndighet som överlämnat uppgiften, om inte myndigheten på grund av föreskrifter om gallring eller överlämnande är förhindrad att själv bevara uppgiften.

Enskilda organ som förvarar allmänna handlingar med stöd av lag

13 § Om ett enskilt organ, som avses i lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring, får en handling för förvaring som härrör från en myndighet och som innehåller en uppgift som är sekretessreglerad hos myndigheten, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos det enskilda organet.

Får Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring en allmän handling enligt lagen (1999:288) om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring, m.m. som innehåller en uppgift som är sekretessreglerad, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar.

Uppgifter som tas in i beslut

14 § Bestämmelserna i 2–5 §§ samt i 9, 12 och 13 §§ tillämpas inte om uppgiften tas in i beslut hos den mottagande myndigheten.

Ytterligare bestämmelser om överföring av sekretess

15 § Ytterligare bestämmelser om överföring av sekretess finns i avd. 2–4.

8 kap. Sekretessbrytande bestämmelser

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ samtycke (2 §) ­ nödvändigt utlämnande (3 §) ­ undantag från sekretess vid uppgiftslämnande till riksdagen, regeringen och andra myndigheter (4–14 §§)

­ undantag från sekretess vid uppgiftslämnande till enskild (15–22 §§)

­ regeringens dispensmöjligheter (24 och 25 §§). I 23 § finns en anmärkning om att det finns sekretessbrytande bestämmelser även i andra delar av denna lag. I 26 § finns en hänvisning till bestämmelserna om riksdagens dispensmöjligheter.

Samtycke

2 § Sekretess till skydd för enskild hindrar inte att en uppgift lämnas ut om den enskilde, på sätt som framgår av 9 kap., samtycker till det.

Nödvändigt utlämnande

3 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

Undantag från sekretess vid uppgiftslämnande till riksdagen, regeringen och andra myndigheter

Riksdag och regering

4 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till riksdagen eller regeringen.

Uppgiftsskyldighet

5 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Omprövning av beslut

6 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer.

Tillsyn och revision

7 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet om uppgiften behövs där för tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Disciplinansvar m.m.

8 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans eller hennes deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer.

Brottsmisstankar

9 § I andra fall än sådana som anges i 10 och 11 §§ hindrar sekretess inte att uppgift som rör misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda någon annan påföljd än böter.

10 § Om inte annat följer av 11 §, får uppgifter som omfattas av sekretess enligt 21 kap. 4–10 §§, 22 kap. 3–13 §§, 24 kap. 7 §, 26 kap. 14 §, 28 kap. 9 och 10 §§, 30 kap. 2, 4 och 6–8 §§, 38 kap.

2 § eller 39 kap. 3 och 7 §§ lämnas till de myndigheter som anges i 9 § bara om uppgiften rör misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök till sådant brott.

11 § Uppgifter som omfattas av sekretess enligt 21 kap. 4–7 §§, 22 kap. 3, 5–9 och 11–13 §§ eller 38 kap. 2 § får lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet om uppgiften rör misstanke om

1. brott som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken och som

riktat sig mot någon som inte har fyllt 18 år, eller

2. brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot

könsstympning av kvinnor och som riktat sig mot någon som inte har fyllt 18 år.

Yttrande av sakkunnig

12 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas i ett muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till en domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Delgivning

13 § Sekretess hindrar inte att en uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428).

Om den enskilde har begärt hos en myndighet som driver televerksamhet att abonnemanget skall hållas hemligt och om uppgiften omfattas av sekretess enligt 28 kap. 11 § första stycket får den lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller om det annars finns synnerliga skäl.

Generalklausul

14 § Utöver vad som följer av 4–13 §§ får en uppgift som sekretess gäller för lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 21 kap. 4–10 §§, 22 kap. 3–13 §§, 24 kap. 7 §, 26 kap. 14 §, 28 kap. 9 och 10 §§, 30 kap. 2, 4 och 6–8 §§, 38 kap. 2 § eller 39 kap. 3 och 7 §§.

Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204).

Undantag från sekretess vid uppgiftslämnande till enskilda

Allmänintresset av insyn

15 § Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild om det enligt den utlämnande myndighetens prövning är uppenbart att allmänintresset har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Första stycket får inte tillämpas när sekretess gäller enligt en

bestämmelse som anges i 14 § andra stycket eller när en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten enligt 45 kap.

Myndigheters möjlighet att göra förbehåll om hur uppgiften får användas

16 § Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan olägenhet som enligt bestämmelse om sekretess hindrar att uppgift lämnas till enskild kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller på något annat sätt använda den, skall myndigheten göra sådant förbehåll när uppgiften lämnas till den enskilde.

Partsinsyn

17 § Sekretess hindrar inte att någon som är sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund därav har rätt till insyn, tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att en sådan uppgift i materialet som sekretess gäller för inte röjs. I sådant fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i

den utsträckning det behövs för att han eller hon skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.

Sekretess hindrar aldrig att en part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Första och andra styckena tillämpas inte, om det finns avvikande bestämmelser i någon annan lag.

18 § En myndighet får göra förbehåll, som inskränker en enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare eller använda uppgift när myndigheten enligt 17 § första stycket lämnar uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Förbehållet får inte innebära förbud mot att använda uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Möjlighet att lämna uppgift till ombud m.fl. för att ta till vara sin rätt

19 § Sekretess hindrar inte att den som är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 3 kap. 2 § andra stycket och som är misstänkt för brott eller mot vilken rättegång eller annat jämförbart rättsligt förfarande har inletts lämnar uppgift till sitt ombud eller biträde i saken eller till annan enskild, om det behövs för att han eller hon skall kunna ta till vara sin rätt.

I fråga om utlämnande av uppgift till biträde i visst fall gäller

vad som är föreskrivet i 6 § andra stycket lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet.

Uppgifter till fackliga företrädare

20 § Sekretess enligt 17 kap. 2–9, 13 och 14 §§, 26 kap. 6 och 7 §§, 8 § andra stycket, 9 och 11 §§, 27 kap. 2–6 §§ samt 30 kap. 2 och 4–11 §§ hindrar inte att en myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldighet att lämna information till företrädare för

arbetstagarorganisation eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte heller att en myndighet lämnar sådan information till

1. en ledamot i skyddskommitté om informationen behövs

för hans eller hennes uppdrag, eller

2. en deltagare i en särskilt organiserad arbetsanpassnings-

och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe om informationen behövs för verksamheten.

21 § För den som får ta emot en uppgift med stöd av 20 § och som är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 3 kap. 2 § andra stycket gäller samma förbud att lämna ut eller använda uppgiften som hos myndigheten.

En företrädare för en arbetstagarorganisation får trots förbudet lämna uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse. Har ett skyddsombud, en skyddskommittéledamot eller en deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet utsetts av sådan lokal arbetstagarorganisation som avses i 6 kap.2 och 8 §§arbetsmiljölagen (1977:1160), får ombudet, ledamoten eller deltagaren trots förbudet lämna uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation som den lokala organisationen hör till. Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren underrättar mottagaren om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för mottagaren.

Även om det är förbjudet enligt denna lag att lämna ut eller använda en uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe använda uppgiften för sitt uppdrag. Han eller hon får dock inte röja uppgiften för någon annan.

22 § Myndighet får göra förbehåll, som inskränker en enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare eller använda uppgift, när myndigheten med stöd av 20 § lämnar uppgift till någon som inte är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 3 kap. 2 § andra stycket.

Vad som föreskrivs i 21 § andra–fjärde styckena om förbud att lämna ut eller använda uppgift tillämpas också på sådana förbehåll.

Ytterligare bestämmelser om undantag

23 § Ytterligare bestämmelser om undantag från sekretess finns i avd. 2–4.

Regeringens dispensmöjligheter

24 § Regeringen får, förutom när det särskilt anges i bestämmelse om sekretess, i enskilda fall besluta om undantag från sekretess när det behövs av synnerliga skäl.

25 § Om regeringen i ett enskilt fall beslutar om undantag från sekretess till förmån för en enskild, får regeringen förena beslutet med ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller använda den.

Riksdagens dispensmöjligheter

26 § I 41 kap. 5 § finns bestämmelser om riksdagens dispensmöjligheter.

9 kap. Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes vårdnadshavare

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretess i förhållande till den enskilde själv (2 §) ­ den enskildes möjlighet att påverka sekretessen (3 §) ­ sekretess i förhållande till vårdnadshavare (4 §).

Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes möjlighet att påverka sekretessen

2 § Sekretess till skydd för enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv. Detta gäller dock inte om annat följer av bestämmelser i denna lag.

3 § En enskild får medge att sekretess till skydd för den enskilde själv hävs helt eller delvis. Detta gäller dock inte om annat följer av bestämmelser i denna lag.

Den enskilde får också ställa som villkor, för att sekretessen skall få hävas i förhållande till någon annan enskild, att den myndighet som lämnar ut uppgiften gör ett förbehåll som inskränker den enskilde mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller använda den. Myndigheten skall då göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas ut.

Sekretess i förhållande till vårdnadshavare

4 § Sekretess för uppgift till skydd för en underårig gäller inte i förhållande till vårdnadshavare i den utsträckning vårdnadshavaren enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter.

Om sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar denne enligt 3 § ensam eller, beroende på den underåriges ålder och mognad, tillsammans med den underårige över sekretessen till skydd för den underårige.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess för uppgift till skydd för en underårig i förhållande till vårdnadshavaren, endast om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. I sådant fall får vårdnadshavaren inte heller förfoga över sekretessen enligt 3 §.

Av 22 kap. 4 § framgår att sekretess i vissa fall gäller för uppgift om underårigs vistelseort i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare.

10 kap. Ansvar

1 § I detta kapitel finns en hänvisning till vissa bestämmelser om ansvar i brottsbalken (2 §). Vidare finns en inskränkning för vissa fall i ansvaret enligt 20 kap. 3 § brottsbalken (3 §).

2 § I brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mot förbud enligt denna lag att röja eller använda uppgift och för den som bryter mot förbehåll som har gjorts med stöd av lagen vid utlämnande av uppgift.

3 § Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa om någon, vars anställning hos en myndighet har upphört, röjer eller använder uppgifter i strid mot 17 kap. 2 och 3 §§.

11 kap. Överklagande

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ överklagande av enskild (2 §) ­ överklagande av myndighet (3 §) ­ sättet för överklagande (4 och 5 §§).

Överklagande av enskild

2 § Beslut av en myndighet om att inte lämna ut en handling till en enskild sökande eller att lämna ut en allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att röja eller på annat sätt använda innehållet, får överklagas av den sökande på det sätt som anges i 4 och 5 §§.

Beslut av riksdagen, regeringen, Högsta domstolen och Regeringsrätten kan inte överklagas.

Beträffande beslut av myndighet som lyder under riksdagen finns det särskilda bestämmelser om överklagande.

Överklagande av myndighet

3 § Beslut av en myndighet om att avslå en annan myndighets begäran om att få ta del av en handling eller på annat sätt få del av en uppgift får överklagas av den sökande myndigheten på det sätt som anges i 4 och 5 §§.

Beslut av riksdagen, regeringen, Högsta domstolen och Regeringsrätten kan inte överklagas.

Beträffande beslut av myndighet som lyder under riksdagen finns det särskilda bestämmelser om överklagande.

Om det i lag eller förordning finns bestämmelser som avviker

från första stycket, gäller den bestämmelsen.

Sättet för överklagande

4 § Beslut som enligt 2 och 3 §§ får överklagas, skall överklagas till kammarrätt, om inte annat framgår av följande uppställning.

Beslut som fattas av

och som gäller skall överklagas till

en kammarrätt Regeringsrätten

en tingsrätt handling i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet

hovrätten

en hovrätt handling i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet

Högsta domstolen

en statlig myndighet

en annan statlig myndighets begäran

regeringen

ett statsråd regeringen

5 § Vid överklagande av beslut enligt 2 eller 3 § av sådana organ som avses i 3 kap. 5 och 6 §§ tillämpas bestämmelserna om överklagande i 23–25 §§ och 30 § första meningen förvaltningslagen (1986:223). Vid överklagande av en tingsrätts eller hovrätts beslut tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av beslut.

Avd. 2 Sekretess med hänsyn till allmänna intressen

12 kap. Avdelningens innehåll

1 § I denna avdelning finns bestämmelser om sekretess med hänsyn till

­ rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation (13 kap.)

­ rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik (14 kap.)

­ myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn (15 kap.)

­ intresset att förebygga eller beivra brott (16 kap.)

­ det allmännas ekonomiska intresse (17 kap.) ­ intresset att bevara djur- eller växtart (18 kap.).

13 kap. Sekretess med hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ utrikessekretess (2 §) ­ försvarssekretess (3 §) ­ sekretesstider (4 §) ­ prövningen av frågan om utlämnande av handling (5 och 6 §§).

Utrikessekretess

2 § Sekretess gäller för uppgift som rör Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, endast om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.

Försvarssekretess

3 § Sekretess gäller för uppgift som rör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, endast om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs.

I mål eller ärende enligt särskild lag om försvarsuppfinningar

tillämpas för uppgift om sådana uppfinningar bestämmelser om sekretess i den lagen i stället för första stycket.

Sekretesstid

4 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt detta kapitel i högst fyrtio år. Om det finns särskilda skäl, får dock regeringen besluta att sekretessen enligt 3 § första stycket skall gälla under längre tid.

Prövning av frågan om utlämnande av handling

5 § Av 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår att det genom förordning kan beslutas, att endast en viss myndighet får pröva frågan om utlämnande till enskild av allmän handling som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet.

6 § En begäran att få ta del av en handling som har upprättats av Lantmäteriverket eller Sjöfartsverket och som innehåller kart- eller flygbildmaterial av betydelse för totalförsvaret eller uppgift ur verkets geodetiska arkiv skall, vid tillämpningen av 3 §, prövas av det verk som har upprättat handlingen.

14 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik

Kapitlets innehåll

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

­ när sekretess gäller (2 §) ­ överföring av sekretess (3 §) ­ sekretesstid (4 §).

När sekretess gäller

2 § Sekretess gäller hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret för uppgift som rör rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, endast om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs.

Överföring av sekretess

3 § Om en uppgift som är sekretessreglerad enligt 2 § har lämnats från en myndighet som anges där till en annan myndighet, tillämpas 2 § också hos den mottagande myndigheten.

Sekretesstid

4 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt detta kapitel i högst tio år.

15 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess i samband med

­ förberedelser för inspektion, revision eller annan granskning (2 §)

­ pågående granskning (3 §) ­ kunskapsprov m.m. (4 §) ­ utredning om vissa överträdelser enligt konkurrenslagen m.m. (5 §)

­ internationell rättshjälp i konkurrensärenden (6 §).

Förberedelser för inspektion, revision eller annan granskning

2 § Sekretess gäller för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning, som en myndighet skall göra, endast om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

Pågående granskning

3 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående granskning för kontroll beträffande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträffande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan

förmån, om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs för den som kontrollen avser.

Kunskapsprov m.m.

4 § Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller utgör underlag för kunskapsprov eller psykologiskt prov under en myndighets överinseende, endast om det kan antas att syftet med provet motverkas om uppgiften röjs.

Utredning om överträdelse av förbud mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning

5 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till utredning hos Konkurrensverket av överträdelser av 6 eller 19 § konkurrenslagen (1993:20) eller av artikel 81 eller 82 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, om det med hänsyn till syftet med utredningen är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs.

Internationell rättshjälp i konkurrensärenden

6 § Sekretess gäller i verksamhet som avser rättslig hjälp på begäran av en annan stat, endast om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs, för uppgift som hänför sig till

1. åläggande enligt 56 a § konkurrenslagen (1993:20), eller

2. undersökning enligt 56 b § konkurrenslagen. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

16 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att förebygga eller beivra brott

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ förundersökningssekretess m.m. (2–6 §§) ­ sekretess för säkerhets- eller bevakningsåtgärder (7 §) ­ sekretess för chiffer, kod m.m. (8 §)

­ sekretess för körkorts referensnummer (9 §) ­ sekretess för åtgärder för att hindra rymning m.m. (10 §) ­ sekretess i vapenregister m.m. (11 §) ­ sekretess för bilder i mål om barnpornografibrott m.m. (12 §)

­ sekretess i samband med internationell rättshjälp och Schengens informationssystem (13 §)

­ sekretesstider (14 §).

Förundersökningssekretess m.m.

2 § Sekretess gäller, endast om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs, för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i

sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud

eller förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde,

4. annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga,

utreda eller beivra brott och som bedrivs av åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet, Tullverket eller Kustbevakningen, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderstrafflagen (2000:1086).

3 § För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott gäller sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas.

Under samma förutsättningar gäller sekretess för uppgift

som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar samt sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (2001:85) om

behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.

4 § Sekretess enligt 2 och 3 §§ gäller för uppgift som rör misstanke om brott om uppgiften finns

1. i annan verksamhet hos en myndighet som biträder

åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

2. hos en tillsynsmyndighet i konkurs, och

3. inom exekutionsväsendet.

5 § Sekretess enligt 3 § gäller inte för uppgift som hänför sig till verksamhet hos Säkerhetspolisen och som har förts in i en allmän handling före år 1949.

6 § Sekretess enligt 3 § hindrar inte att en enskild kan få uppgift om huruvida han eller hon förekommer i Säkerhetspolisens register med anledning av den verksamhet som bedrevs med stöd av

1. personalkontrollkungörelsen (1969:446) och de tilläggs-

föreskrifter som utfärdats med stöd av den,

2. förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmel-

ser om verksamheten vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, eller

3. motsvarande äldre bestämmelser.

Säkerhets- eller bevakningsåtgärder

7 § Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om nedan angivna säkerhets- eller bevakningsåtgärder, endast om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs. Detta gäller åtgärder som rör

1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller

inventarier,

2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar

eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktivt avfall,

3. telekommunikation,

4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatisk

databehandling eller annan handling,

5. den civila luftfarten.

Chiffer, kod m.m.

8 § Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om chiffer, kod eller liknande metod som har nedan angivna syften, endast om det kan antas att syftet med metoden motverkas om uppgiften röjs. Detta gäller sådana metoder som har till syfte att

1. underlätta befordran eller användning i allmän verksamhet

av uppgifter utan att föreskriven sekretess åsidosätts, eller

2. göra det möjligt att kontrollera om data i elektronisk form

har förvanskats.

Körkorts referensnummer

9 § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur vägtrafikregistret för uppgift om körkorts referensnummer, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att kontrollen av körkorts äkthet motverkas.

Åtgärder för att hindra rymning m.m.

10 § Sekretess gäller, utöver vad som följer av 2–9 §§, inom polisväsendet och kriminalvården för uppgift om åtgärd som har till syfte att hindra rymning eller fritagning, endast om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

Vapenregister m.m.

11 § Sekretess gäller för uppgift i ärende enligt vapenlagen (1996:67) samt hos polismyndighet i verksamhet som avser förande av eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning.

Under samma förutsättning gäller sekretess hos

1. Rikspolisstyrelsen för uppgift som hänför sig till vapenregister,

2. Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, och

3. Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jägarexamensregistret.

Bilder i mål om barnpornografibrott m.m.

12 § Sekretess gäller för uppgift i skildring som har beslagtagits, förverkats eller konfiskerats i nedan angivna typer av mål eller annars förekommer där, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att den sprids vidare i strid med brottsbalken, tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Detta gäller i mål om

1. ansvar för olaga våldsskildring, för motsvarande tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott eller för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådana brott, och

3. konfiskering eller förverkande av skildring med sådant

innehåll.

Sekretessen gäller även i ärende som rör i denna paragraf angivet brott.

Motsvarande sekretess gäller hos Statens biografbyrå när byrån biträder Justitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i mål och ärende som avses i första och andra styckena.

Internationell rättshjälp och Schengens informationssystem

13 § Sekretess gäller i verksamhet som avser rättslig hjälp på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, endast om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs, för uppgift som hänför sig till

1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i

brottmål,

2. angelägenhet som rör tvångsmedel. Sekretess enligt första stycket gäller också hos polismyndighet och åklagarmyndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kustbevakningen, för uppgift i en angelägenhet som

avses i 3 § 1 och 6 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem.

Sekretess enligt andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen om Schengens informationssystem.

Sekretesstid

14 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 2 och 13 §§ i högst fyrtio år och sekretessen enligt 3 § i högst sjuttio år.

17 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ för myndigheters affärs- eller driftsförhållanden (2 och 3 §§) ­ i samband med upphandling m.m. (4–6 §§) ­ till skydd för det allmänna som låntagare (7 §) ­ i samband med tekniska undersökningar (8 §) ­ i samband med fackliga förhandlingar (9 och 10 §§) ­ i samband med fackliga stridsåtgärder (11 och 12 §§) ­ till skydd för det allmänna som part i rättsliga tvister (13 §) ­ fartygsdagböcker m.m. (14 och 15 §§).

I 16 och 17 §§ finns bestämmelser om sekretesstid.

Myndigheters affärs- eller driftsförhållanden

2 § Sekretess gäller i en myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och där det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision.

Sekretessen hos en myndighet som bedriver revision enligt första stycket gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av myndigheten.

3 § Om en uppgift som är sekretessreglerad enligt 2 § har lämnats från en myndighet som avses där till en annan myndighet, tillämpas 2 § också hos den mottagande myndigheten. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften tas in i beslut av den mottagande myndigheten.

Upphandling m.m.

4 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende om förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet, endast om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

Begreppet tjänst omfattar inte arbete som för en myndighets

behov utförs av dess egen eller någon annan myndighets personal, om det inte är fråga om ett arbete som en myndighet i konkurrens med andra myndigheter eller enskilda erbjuder sig att utföra.

5 § Om ett ärende enligt 4 § rör försäljning av lös egendom för det allmännas räkning, får uppgift som rör anbud eller som rör motsvarande erbjudande inom en kommun, ett landsting eller en myndighet eller mellan statliga myndigheter inte i något fall lämnas till någon annan än den som har lämnat anbudet eller erbjudandet förrän alla anbud eller erbjudanden offentliggörs eller avtal har slutits eller ärendet annars har slutförts.

6 § Om ett ärende enligt 4 § rör upphandling får uppgift som rör anbud eller som rör motsvarande erbjudande inom en kommun, ett landsting eller en myndighet eller mellan statliga myndigheter inte i något fall lämnas till någon annan än den som har lämnat anbudet eller erbjudandet förrän alla anbud eller erbjudanden offentliggörs eller beslut om leverantör och anbud fattats eller ärendet dessförinnan har slutförts.

Upplåning

7 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till en myndighets verksamhet för upplåning, endast om det kan antas att det allmännas ställning som låntagare försämras om uppgiften röjs.

Tekniska undersökningar

8 § Sekretess gäller för uppgift om utförande av undersökning av naturvetenskaplig eller teknisk art, som en myndighet har låtit göra för det allmännas räkning, eller om resultatet av sådan undersökning, endast om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

Fackliga förhandlingar

9 § Sekretess gäller för uppgift som har kommit till eller hämtats in för att användas vid facklig förhandling inom den offentliga sektorn eller vid förberedelse för sådan förhandling, endast om det kan antas att det allmännas eller ett statligt eller kommunalt företags ställning som förhandlingspart försämras om uppgiften röjs.

Med facklig förhandling inom den offentliga sektorn avses en

sådan förhandling som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och som en myndighet, en sammanslutning av kommuner eller ett statligt eller kommunalt företag skall delta i.

10 § Vid tillämpningen av 9 § skall den myndighet som självständigt handlägger ett ärende om sådan förhandling pröva frågan om utlämnande till enskild av uppgift som hänför sig till ärendet. Om ett förhandlingsärende har uppdragits åt en sammanslutning av kommuner, skall prövningen av frågan inom en viss kommun göras av den myndighet inom kommunen som handlägger sådant ärende.

Fackliga stridsåtgärder

11 § Sekretess gäller för uppgift som har kommit till eller hämtats in med anledning av facklig stridsåtgärd inom den offentliga sektorn eller vid förberedelse till sådan stridsåtgärd, endast om det

kan antas att det allmännas eller statligt eller kommunalt företags ställning som part i arbetskonflikt försämras om uppgiften röjs.

Med facklig stridsåtgärd inom den offentliga sektorn avses facklig stridsåtgärd som vidtas av eller mot arbetsgivare, för vars räkning en myndighet, en sammanslutning av kommuner eller ett statligt eller kommunalt företag skall förhandla i en fråga som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

12 § Vid tillämpningen av 11 § skall frågan om utlämnande av uppgifter prövas enligt 10 §.

Rättsliga tvister

13 § Sekretess gäller för uppgift som har kommit till eller hämtats in för myndighets räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller kommunalt företags rättstvist, endast om det kan antas att det allmännas eller företagets ställning som part försämras om uppgiften röjs.

Fartygsdagbok m.m.

14 § Sekretess gäller för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som har upprättats på fartyg, som ägs av eller är upplåtet till staten eller kommun, angående sammanstötning med annat fartyg, beträffande vilket motsvarande uppgift inte är tillgänglig, endast om det kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs.

15 § Vid tillämpningen av 14 § skall den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör, pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild.

Sekretesstid

16 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 2 och 4–8 §§ i högst tjugo år.

Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen enligt 4–6 §§ dock längst till dess två år, eller hos

statliga affärsverk och Försvarets materielverk samt i kommunal affärsverksamhet fem år, har förflutit från det avtalet slöts.

17 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 9 § i högst fem år och enligt 11 § i högst tio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 13 § längst till dess saken har blivit slutligen avgjord men inte i något fall längre än till dess tjugo år har förflutit.

För uppgift i allmän handling upphör sekretessen enligt 14 §

om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen och senast när fem år har förflutit från det att sammanstötningen ägde rum.

18 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1 § Sekretess gäller för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, endast om det kan antas att strävanden att bevara arten inom landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs.

Avd. 3 Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

19 kap. Avdelningens innehåll

1 § I denna avdelning finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

­ i alla verksamheter (20 kap.) ­ inom hälso- och sjukvården m.m. (21 kap.) ­ inom socialtjänsten m.m. (22 kap.) ­ i skolverksamhet m.m. (23 kap.) ­ i samband med forskning, vetenskap och statistik (24 kap.) ­ vid folkbokföring och delgivning m.m. (25 kap.) ­ i verksamhet som rör socialförsäkring, arbetsmarknad, studiestöd, premiepensionsmedel m.m. (26 kap.)

­ i personalsocial och personaladministrativ verksamhet (27 kap.)

­ i verksamhet som rör transport och annan kommunikation (28 kap.)

­ i verksamhet som rör tillsyn över näringslivet m.m. (29 kap.)

­ i annan verksamhet med anknytning till näringslivet (30 kap.)

­ i verksamhet som rör annan tillsyn, granskning och övervakning (31 kap.)

­ i samband med skatt, tull, exekution m.m. (32 kap.) ­ i verksamhet som rör totalförsvar, samhällsplanering, beredskapsförberedelser (33 kap.)

­ i samband med utlänningskontroll, Schengen m.m. (34 kap.) ­ i samband med förundersökning m.m. (35 kap.) ­ i samband med annan verksamhet med anknytning till brott, brottsbekämpning, kriminalvård, brottsoffer m.m. (36 kap.)

­ i domstol m.m. (37 kap.) ­ hos Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen samt i frågor om jämställdhet och diskriminering hos berörda ombudsmän m.fl. (38 kap.)

­ hos övriga myndigheter och i övriga ärenden och verksamheter (39 kap.).

20 kap. Sekretess som gäller i alla verksamheter

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ under vissa förhållanden för uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller sexualliv (2 §)

­ under vissa förhållanden för adressuppgift och hemtelefonnummer (3 §)

­ för uppgifter om kopplingen mellan enskilds verkliga och fingerade identitet (4 §)

­ under vissa förhållanden för uppgift som rör utlänning (5 §) ­ i vissa fall för personuppgift som avses i personuppgiftslagen (6 §).

Bestämmelser som gäller i alla verksamheter finns även i andra kapitel i denna lag.

Uppgift om hälsa eller sexualliv

2 § Sekretess gäller för uppgift som rör enskilds hälsa eller sexualliv om det är uppenbart att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte om uppgiften tas in i beslut hos myndigheten. Hos domstol skall dock 43 kap. 8–11 §§ vara tillämplig för uppgifter som tas in i dom eller annat beslut.

Med undantag från vad som anges i 2 kap. 13 § första stycket

om konkurrens mellan primär och sekundär sekretess skall första stycket inte tillämpas när en sekundär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften.

Adressuppgift och hemtelefonnummer

3 § Sekretess gäller för uppgift om enskilds adress eller hemtelefonnummer, eller annan liknande uppgift, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Uppgift om kopplingen mellan enskilds verkliga och fingerade identitet

4 § Sekretess gäller för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identitet som hänför sig till ärende om fingerade personuppgifter, om det inte står klart att den enskilde inte lider men om uppgiften röjs.

Uppgift som rör utlänning

5 § Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, endast om det kan antas att någon, om uppgiften röjs, kan komma att utsättas för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Om riksdagen har godkänt ett avtal om sekretess med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretess för uppgifter som avses i första stycket och som en myndighet fått enligt avtalet. Bestämmelserna om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § får då inte tillämpas i strid med avtalet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Personuppgift som avses i personuppgiftslagen

6 § Sekretess gäller för personuppgift, endast om det kan antas att uppgiften kan komma att behandlas i strid med personuppgiftslagen (1998:204) om den lämnas ut.

21 kap. Hälso- och sjukvården m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretessgränser (2 §) ­ sekretess i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande (3 §)

­ sekretess inom hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet (4 §)

­ sekretess vid omprövning och tillsyn (5 §) ­ sekretess i patientnämndsverksamhet (6 §) ­ sekretess vid omhändertagande av patientjournal inom enskild hälso- och sjukvård (7 §)

­ när sekretess inte gäller (8 §) ­ sekretess för anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården (9 §)

­ skydd för anmälare (10 §) ­ sekretess för uppgift om varas tillverkning eller innehåll (11 §)

­ biobanker (12 §) ­ sekretess i verksamhet som rör ersättning till steriliserade (13 §)

­ sekretesstider (14 §) ­ undantag från sekretessen (15–18 §§).

Sekretessgränser

2 § Vid tillämpningen av detta kapitel anses verksamheter som anges i samma paragraf som sådana verksamheter av samma slag som avses i 5 kap. Även verksamheterna som anges i 4 och 11 §§ anses vara av samma slag. I övrigt anses verksamheterna som anges i olika paragrafer vara verksamheter av olika slag.

Sekretess i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande

3 § Sekretess enligt detta kapitel gäller i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, endast om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas.

Sekretessens omfattning

Hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet

4 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom exempelvis rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, befruktning utanför kroppen, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering, omskärelse och åtgärder mot smittsamma sjukdomar.

Omprövning och tillsyn

5 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, i sådan verksamhet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Patientnämndsverksamhet

6 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, i ärenden hos en nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Omhändertagande av patientjournal inom enskild hälso- och sjukvård

7 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, i verksamhet som avser omhändertagande av patientjournal inom enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Sekretessen hindrar dock inte att uppgift lämnas till hälso- och sjukvårdspersonal om uppgiften behövs för vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

Sekretessen enligt 4–7 §§ gäller inte följande fall

8 § Sekretessen enligt 4–7 §§ gäller inte

1. beslut i ärende enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd,

2. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472), om beslutet avser frihetsberövande åtgärd och det är fråga om någon annan sjukdom än de som anges i 1.3 bilagan till nämnda lag,

3. beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården,

4. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av patientjournal.

Anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården

9 § Sekretess gäller för anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

Skydd för anmälare

10 § Sekretess gäller i verksamhet som anges i 4–7 §§ för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om enskild som anmält eller lämnat uppgifter om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den som har gjort

anmälan eller lämnat uppgiften eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Uppgift om varas tillverkning eller innehåll

11 § Sekretess gäller i verksamhet avseende hälso- eller sjukvård för sådan uppgift om en viss varas tillverkning eller innehåll som har lämnats till myndigheten för att användas som upplysning om eller underlag för behandling eller någon annan liknande åtgärd, endast om det kan antas att tillverkaren eller försäljaren lider skada om uppgiften röjs.

Biobanker

12 § Sekretess gäller i verksamhet som avser screening av prover från nyfödda barn för vissa ämnesomsättningssjukdomar (PKU) och förande av eller uttag ur det register som förs i denna verksamhet enligt lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Ersättning till steriliserade

13 § Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Sekretesstider

14 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen som avses i 4–7, 9 och 12–13 §§ i högst sjuttio år, i 10 § i högst femtio år och i 11 § i högst tjugo år.

Undantag från sekretessen på hälso- och sjukvårdens område m.m.

Uppgifter som behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård m.m.

15 § Sekretessen enligt 4 § hindrar inte att uppgift om enskild som behövs för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården till

1. annan myndighet inom hälso- och sjukvården,

2. myndighet inom socialtjänsten,

3. enskild vårdgivare, eller

4. enskild verksamhet på socialtjänstens område. Vad som anges i första stycket gäller också för uppgift om närstående till enskild som inte fyllt 18 år eller till enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel om uppgiften behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd.

Sekretessen enligt 4 § hindrar inte heller att uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne lämnas enligt första stycket, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

Uppgifter till enskilda i enlighet med vad som föreskrivs i lag

16 § Sekretessen enligt 4–7 §§ hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1984:1140) om insemination, lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen, lagen (1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och smittskyddslagen (1988:1472).

Forskning och statistik

17 § Sekretessen hindrar inte att kommuners och landstings myndigheter som bedriver verksamhet som avses i 4 och 6 §§ lämnar uppgift till en annan sådan myndighet för forskning eller framställning av statistik eller för administration på verksamhetsområdet, om det inte

kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Ytterligare bestämmelser

18 § Ytterligare bestämmelser om undantag från sekretess finns bland annat i 8 kap.

22 kap. Socialtjänsten m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretessgränser (2 §) ­ sekretess inom socialtjänsten (3 och 4 §§) ­ sekretess i samband med omprövning och tillsyn (5 §) ­ sekretess i patientnämndsverksamhet (6 §) ­ sekretess vid omhändertagande av personakt i enskild verksamhet (7 §)

­ när sekretess inte gäller (8 §) ­ sekretess för anmälan i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård (9 §)

­ skydd för anmälare (10 §) ­ sekretess vid familjerådgivning (11 §) ­ sekretess hos kommunal invandrarbyrå m.m. (12 §) ­ sekretess i samband med tillstånd till parkering för rörelsehindrade (13 §)

­ sekretess i samband med kommunal bostadsförmedling m.m. (14 §)

­ sekretess i ärenden om bostadsanpassningsbidrag (15 §) ­ sekretess hos Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (16 §)

­ sekretesstider (17 §) ­ undantag från sekretess (18–23 §§).

Sekretessgränser

2 § Vid tillämpningen av detta kapitel anses verksamheter som anges i samma paragraf som sådana verksamheter av samma slag som avses i 5 kap. I övrigt gäller att verksamheterna i olika paragrafer anses som verksamheter av olika slag.

Sekretessens omfattning

Socialtjänst

3 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Med socialtjänst förstås i denna lag

1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst med

undantag för kommunal familjerådgivning och verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453),

2. verksamhet enligt den särskilda lagstiftningen om vård av

unga och av missbrukare utan samtycke,

3. verksamhet som i annat fall enligt lag bedrivs av social-

nämnd eller av Statens institutionsstyrelse, samt

4. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till

vissa funktionshindrade.

4 § Sekretess enligt detta kapitel för uppgift om underårigs vistelseort gäller också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare, om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården.

Omprövning och tillsyn

5 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, i verksamhet som innefattar omprövning av en socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Patientnämndsverksamhet

6 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, i ärenden om allmän omvårdnad hos en nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Omhändertagande av personakt i enskild verksamhet

7 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 8 §, i verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453) för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Sekretessen hindrar dock inte att uppgift lämnas till en socialnämnd om uppgiften behövs för handläggning av ärende eller genomförande av beslut om stödinsatser, vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

Sekretessen enligt 3 och 5–7 §§ gäller inte följande fall

8 § Sekretessen enligt 3 och 5–7 §§ gäller inte

1. beslut om omhändertagande,

2. beslut om vård utan samtycke,

3. beslut om sluten ungdomsvård,

4. beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal

inom kommunal hälso- och sjukvård, eller

5. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av

personakt.

Anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård

9 § Sekretess gäller för anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden

endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

Skydd för anmälare

10 § Sekretess gäller i verksamhet som anges i 3 och 5–7 §§ för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om enskild som anmält eller lämnat uppgifter om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den som har gjort anmälan eller lämnat uppgiften eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Familjerådgivning

11 § Sekretess gäller inom kommunal familjerådgivning för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.

Kommunal invandrarbyrå m.m.

12 § Sekretess gäller i verksamhet hos kommunal invandrarbyrå samt i ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar och i ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Tillstånd till parkering för rörelsehindrade

13 § Sekretess gäller i ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Kommunal bostadsförmedling m.m.

14 § Sekretess gäller i ärende om kommunal bostadsförmedling för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

I kommunal bostadsuthyrningsverksamhet gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Bostadsanpassningsbidrag

15 § Sekretess gäller i ärende om bostadsanpassningsbidrag för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor

16 § Sekretess gäller hos Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor i ärende om sådana frågor för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretesstider

17 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen som avses i 3, 5–7, 9 och 11–15 §§ i högst sjuttio år och i 10 och 16 §§ i högst femtio år.

Undantag från sekretessen på socialtjänstens område

Uppgifter som behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård m.m.

18 § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift om enskild som behövs för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från myndighet inom socialtjänsten till

1. annan myndighet inom socialtjänsten,

2. myndighet inom hälso- och sjukvården,

3. enskild verksamhet på socialtjänstens område, eller

4. enskild vårdgivare. Vad som anges i första stycket gäller också för uppgift om närstående till enskild som inte fyllt 18 år eller till enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel om uppgiften behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd.

Sekretessen enligt 3 § hindrar inte heller att uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne lämnas enligt första stycket, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

Uppgifter till enskild om biologiska föräldrar

19 § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift lämnas till enskild som uppnått myndig ålder om förhållanden av betydelse för att han eller hon skall få vetskap om vilka hans eller hennes biologiska föräldrar är.

Brottsmisstankar när brottet riktas mot unga

20 § Sekretessen enligt 3, 5–9 och 11-13 §§ hindrar inte att uppgift lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet om uppgiften rör misstanke om följande brott:

1. överlåtelse av narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64)

till den som inte har fyllt 18 år, eller

2. icke ringa fall av olovlig försäljning eller anskaffning av

alkoholdrycker enligt alkohollagen (1994:1738) till den som inte har fyllt 18 år.

Uppgifter om unga till polismyndighet

21 § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift om enskild som inte fyllt 18 år lämnas till polismyndighet, om det finns en påtaglig risk att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till att förhindra detta. Om uppgiften efterfrågas av

polismyndighet krävs att socialtjänsten, med hänsyn till övriga omständigheter, finner att det också är lämpligt att uppgiften lämnas ut.

22 § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgifter som behövs för ett omedelbart polisiärt ingripande lämnas till polismyndighet när någon som kan antas vara under 18 år påträffas av personal inom socialtjänsten

1. under förhållanden som uppenbarligen innebär över-

hängande och allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling, eller

2. under utövande av brott.

Ytterligare bestämmelser om undantag från sekretess

23 § Ytterligare bestämmelser om undantag från sekretess finns bland annat i 8 kap.

23 kap. Skolverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretessgränser (2 §) ­ sekretess i skolverksamhet för barn och ungdomar (3–5 §§) ­ sekretess i annan skolverksamhet (6 och 7 §§) ­ sekretess i samband med specialpedagogisk stödverksamhet (8 §)

­ sekretess i skolbarnsomsorgen (9 §) ­ sekretess i förskoleverksamhet (10 §) ­ sekretess hos Statens skolverk (11 §) ­ sekretess hos Skolväsendets överklagandenämnd (12 §) ­ sekretess i samband med avstängning från högskoleutbildning (13 §)

­ sekretesstider (14 §).

Sekretessgränser

2 § Vid tillämpningen av detta kapitel anses de verksamheter på skolans område som anges i 3–9 §§ som sådana verksamheter av samma slag som avses i 5 kap. I övrigt anses verksamheterna som anges i olika paragrafer vara verksamheter av olika slag.

Sekretessens omfattning

Skolverksamhet för barn och ungdomar

3 § Sekretess gäller i förskoleklassen, grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan samt i en kommunal riksinternatskola för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

4 § Sekretess gäller på samma område som anges i 3 § dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Sekretessen gäller dock endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i dessa ärenden.

5 § Sekretess gäller på samma område som anges i 3 § i annat fall än som avses i 3 eller 4 § för uppgift om enskilds identitet, adress och andra liknande uppgifter om enskilds personliga förhållanden, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Annan skolverksamhet

6 § På andra områden inom utbildningsväsendet än som anges i 3 § gäller sekretess för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller syofunktionär, om det

inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

7 § Sekretess gäller, utöver vad som anges i 6 §, i annan elevvårdande verksamhet inom arbetsmarknadsutbildningen, den kommunala vuxenutbildningen, vuxenutbildningen för utvecklingsstörda, svenskundervisningen för invandrare (sfi) och folkhögskolan för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Specialpedagogisk stödverksamhet

8 § Sekretess gäller i specialpedagogisk stödverksamhet för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Skolbarnsomsorg

9 § Sekretess gäller i skolbarnsomsorgen för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Sekretess gäller i samma verksamhet för annan uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Förskoleverksamhet

10 § Sekretess gäller i förskoleverksamheten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Statens skolverk

11 § Sekretess gäller hos Statens skolverk i verksamhet som avser tillsyn över utbildning vid skolor med enskild huvudman (fristående skolor) för uppgift som härrör från skolans elevvårdande verksamhet och som gäller enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Samma sekretess gäller i tillsynsverksamheten för uppgift som hänför sig till en fråga om att tillrättaföra en elev eller att skilja en elev från vidare studier.

Sekretessen gäller dock inte Statens skolverks beslut i ett ärende.

Skolväsendets överklagandenämnd

12 § Sekretess gäller hos Skolväsendets överklagandenämnd i ärenden som överklagats dit, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte nämndens beslut i ett ärende.

Avstängning från högskoleutbildning

13 § Sekretess gäller i ärende om avskiljande av studerande från högskoleutbildning för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

Sekretesstider

14 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen som avses i 3–12 §§ i högst sjuttio år och i 13 § i högst femtio år.

24 kap. Forskning, vetenskap och statistik

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ i samband med psykologisk undersökning (3 §) ­ för upptagning som har dialektologiskt eller etnologiskt innehåll (4 §)

­ för rättspsykiatriskt forskningsregister (5 §) ­ vid bedömning av biomedicinska forskningsprojekt (6 §) ­ i verksamhet som rör framställning av statistik (7 §). I 2 § finns en hänvisning angående överföring av sekretess i forskningsverksamhet.

Sekretessens omfattning

Sekundär sekretess

2 § Att sekretess överförs till forskningsverksamhet framgår av 7 kap. 4 §.

Psykologisk undersökning

3 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Upptagning som har dialektologiskt eller etnologiskt innehåll

4 § Sekretess gäller för uppgift i upptagning som har dialektologiskt eller etnologiskt innehåll och som har gjorts eller anskaffats för vetenskapligt ändamål, endast om det kan antas att den som har lämnat uppgiften eller som uppgiften avser eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Rättspsykiatriskt forskningsregister

5 § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register som förs enligt lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som har tillförts registret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Sekretessen enligt första stycket gäller i förhållande till en registrerad person som är vård- eller behandlingsbehövande för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, endast om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Biomedicinska forskningsprojekt

6 § Sekretess gäller i verksamhet som består i etisk bedömning av biomedicinska forskningsprojekt innefattande försök på människa, för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Statistik

7 § Sekretess gäller i sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Detsamma gäller annan jämförbar undersökning som utförs av Riksrevisionen eller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, av någon annan myndighet. Uppgift som behövs för forsknings- eller statistikändamål och uppgift som inte genom namn, annan identitetsbeteckning eller liknande förhållande är direkt hänförlig till den enskilde, får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år, om uppgiften avser enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

25 kap. Folkbokföring och delgivning m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess i

­ verksamhet som rör bl.a. folkbokföringen (2 §) ­ ärende om fingerade personuppgifter (3 §) ­ namnärenden (4 §) ­ verksamhet som rör delgivning (5 §).

I 6 § finns bestämmelser om sekretesstid.

Folkbokföring m.m.

2 § Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs, i verksamhet som avser

1. folkbokföringen eller annan liknande registrering av

befolkningen och, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan verksamhet som avser registrering av betydande del av befolkningen,

2. förande av eller uttag ur sjömansregistret.

Ärende om fingerade personuppgifter

3 § Sekretess gäller i ärende om fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Om en uppgift som är sekretessreglerad enligt första stycket,

har lämnats från en myndighet som handlägger ärenden som avses där till en annan myndighet, tillämpas första stycket också hos den mottagande myndigheten.

Namnärenden

4 § Sekretess gäller i ärende om byte av namn för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Delgivning

5 § Sekretess gäller i verksamhet som avser delgivning enligt delgivningslagen (1970:428) för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretesstider

6 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen som avses i 2–5 §§ i högst sjuttio år.

26 kap. Socialförsäkring, arbetsmarknad, studiestöd, premiepensionsmedel m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretess på socialförsäkringsområdet (2 och 3 §§) ­ sekretess angående premiepensionsmedel (4 §) ­ sekretess i ärende om inkomstgaranti för den som har varit riksdagsledamot m.fl. (5 §)

­ sekretess i verksamhet som rör arbetarskydd m.m. (6 och 7 §§)

­ skydd för anmälare (8 §) ­ sekretess i verksamhet som rör arbetsförmedling, yrkesvägledning m.m. (9 och 10 §§)

­ sekretess i ärende om arbetslöshetsersättning (11 §) ­ sekretess i verksamhet som rör studiestöd, rekryteringsbidrag och lån till hemutrustning (12 §)

­ sekretess i utlåningsverksamhet som inte är affärsmässig och som inte rör näringslivet (13 §)

­ sekretess för uppgift till medlare i arbetstvist (14 §) ­ sekretesstider (16 §).

I 15 § finns en hänvisning angående sekretess i arbetstvister.

Socialförsäkringsområdet

Sekretessens omfattning

2 § Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, Premiepensionsmyndigheten, Riksförsäkringsverket och domstol i ärende enligt lagstiftningen nedan, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Detta gäller i ärenden enligt lagstiftningen om

1. allmän försäkring,

2. allmän pension,

3. arbetsskadeförsäkring,

4. handikappersättning och vårdbidrag,

5. annan jämförbar ekonomisk förmån för enskild,

6. läkarvårdsersättning, eller

7. ersättning för sjukgymnastik. Samma sekretess gäller hos en annan myndighet som har till uppgift att handlägga ärenden enligt den lagstiftning som anges i första stycket. För myndighet som anges i 6 § gäller dock bestämmelserna där.

Sekretessen hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring, lagstiftningen om allmän pension, lagstiftningen om handikappersättning och vårdbidrag och lagstiftningen om sjuklön.

Sekretess i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande

3 § Sekretessen enligt 2 § gäller i förhållande till en vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, endast om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas.

Premiepensionsmedel

4 § Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, Premiepensionsmyndigheten, Riksförsäkringsverket och domstol i ärende enligt lagstiftningen om inkomstgrundad ålderspension för uppgift om

1. hur premiepensionsmedel har placerats för en enskilds

räkning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men, och

2. vad en pensionssparare har bestämt om efterlevandeskydd

enligt 10 kap. lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om inkomstgrundad ålderspension.

Sekretessen enligt första stycket 2 gäller inte sedan pensions-

spararen har avlidit.

Inkomstgaranti för den som har varit riksdagsledamot m.fl.

5 § Sekretess gäller i ärende om inkomstgaranti för den som har varit riksdagsledamot eller Sveriges företrädare i Europaparlamentet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i ett sådant ärende.

Arbetarskydd

6 § Sekretess gäller hos myndighet som har till särskild uppgift att verka för arbetarskydd, i ärende enligt lagstiftningen om arbetsskadeförsäkring, om arbetsmiljön eller om reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs.

7 § Sekretess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring eller delpensionsförsäkring för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekretess för sådan uppgift i ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön, om

reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning. I ett ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön kan regeringen i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretessen i fråga om uppgift som nu har nämnts, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

Skydd för anmälare

8 § Sekretess gäller hos myndighet som avses i 2 § för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om enskild som anmält eller lämnat uppgifter om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den som har gjort anmälan eller lämnat uppgiften eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Hos myndighet som anges i 6 § gäller sekretess för arbetstagares anmälan i ärende om arbetarskydd.

Arbetsförmedling, yrkesvägledning m.m.

9 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Samma sekretess gäller i ärende om arbetsvård, antagning till arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första eller

andra stycket.

I ärende hos allmän försäkringskassa, Riksförsäkringsverket eller domstol gäller 2 § i stället för första och andra styckena.

10 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende enligt lagstiftningen om anställningsfrämjande åtgärder för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada.

Arbetslöshetsersättning

11 § Sekretess gäller i ärende om arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Studiestöd, rekryteringsbidrag och lån till hemutrustning

12 § Sekretess gäller i ärende om studiestöd och rekryteringsbidrag till vuxenstuderande samt i ärende hos Centrala studiestödsnämnden om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärende om annat än studiestöd under sjukdom eller rekryteringsbidrag under sjukdom gäller sekretessen inte beslut i ärendet.

Utlåningsverksamhet som inte är affärsmässig och inte avser näringslivet

13 § Sekretess gäller, i annat fall än som avses i 12 §, 29 kap. 11 och 14–18 §§ och 30 kap. 2, 4 och 5 §§, i ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte ansökan eller beslut i ärendet.

Uppgift till medlare i arbetstvist

14 § Sekretess gäller för uppgift som en part i en arbetstvist har lämnat till en medlare eller till Medlingsinstitutet, om uppgiftslämnaren har gjort förbehåll om detta.

Sekretess gäller hos Medlingsinstitutet även för uppgift i ett kollektivavtal om en parts affärs- eller driftförhållanden eller en annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att parten eller den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Arbetstvister

15 § I 37 kap. 6 § finns bestämmelser om sekretess i arbetstvister.

Sekretesstider

16 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen som avses i 2 och 4 §§ i högst sjuttio år, i 6, 8, 9 och 11–13 §§ i högst femtio år samt i 5, 7, 10 och 14 §§ i högst tjugo år.

27 kap. Personalsocial och personaladministrativ verksamhet

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess för

­ uppgift i psykologisk undersökning m.m. (2 och 3 §§) ­ hälsotillstånd och personliga förhållanden i vissa fall (4 §§) ­ adresser, telefonnummer m.m. (5 §) ­ tjänstgöringsomdömen inom utrikesförvaltningen (6 §).

I 8 § finns bestämmelser om sekretesstider. I 7 § finns en hänvisning som rör personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt.

Psykologisk undersökning eller behandling m.m.

2 § Sekretess gäller i personalsocial verksamhet för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller en annan sådan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

3 § Sekretess gäller i verksamhet som avses i 2 § för någon annan uppgift om enskilds personliga förhållanden än de som anges där, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Hälsotillstånd och personliga förhållanden i vissa fall

4 § Sekretess gäller i personaladministrativ verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds hälsotillstånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av anställd, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen enligt första stycket gäller inte i ärende om anställning eller disciplinansvar och inte heller beslut i annat ärende som avses i det stycket.

Adresser, telefonnummer m.m.

5 § Sekretess gäller i annat fall än som avses i 2–4 §§ i personaladministrativ verksamhet för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Vidare gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver, sekretess i personaladministrativ verksamhet hos myndighet där personalen särskilt kan riskera att utsättas för våld eller annat allvarligt men, för uppgift om enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Tjänstgöringsomdöme inom utrikesförvaltningen

6 § Sekretess gäller för uppgift i tjänstgöringsomdöme som upprättats inom utrikesförvaltningen.

Personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt

7 § I 33 kap. finns bestämmelser om sekretess i samband med personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt.

Sekretesstider

8 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen som avses i 2–6 §§ i högst femtio år.

28 kap. Transport och annan kommunikation

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess i

­ verksamhet som rör luftfart (2 och 3 §§) ­ verksamhet som rör sjöfart (4–6 §§) ­ körkortsärenden m.m. (7 §) ­ ärenden om tillstånd till färdtjänst (8 §) ­ verksamhet som rör allmän samfärdsel (9–11 §§) ­ ärenden som avser TV-avgifter (12 §).

Luftfart

Ärenden om lämplighet att ha luftfartscertifikat m.m.

2 § Sekretess gäller i ärende om prövning av någons lämplighet att ha luftfartscertifikat eller sådant behörighetsbevis som avses i luftfartslagen (1957:297), för uppgift om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Certifikatregistret

3 § Sekretess gäller hos Luftfartsverket i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som rör brott eller enskilds hälsotillstånd, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Sjöfart

Skydd för anmälare

4 § Sekretess gäller hos Sjöfartsverket vid tillsyn enligt 5 kap. fartygssäkerhetslagen (2003:364) för anmälan eller någon annan uppgift från enskild, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsavtal

5 § Sekretess gäller i ärende om registrering eller inskrivning i fartygsregistrets skeppsbyggnadsdel för uppgift om pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsavtal.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Sjöförklaringar och andra utredningar

6 § Sekretess gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg eller av tillbud till sådan händelse för uppgift som rör sammanstötningen eller tillbudet och härrör från det fartyg som ärendet avser, om fartygets befälhavare eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande det andra fartyget har ägt rum förut eller om det annars finns tillgång till motsvarande uppgift om det andra fartyget.

Om ett sådant ärende som anges i första stycket handläggs vid någon annan myndighet än domstol, tillämpas 43 kap. 5 § hos den myndigheten.

För uppgift i allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift om det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har gått från det att sammanstötningen eller tillbudet skedde.

Körkortsärenden m.m.

7 § Sekretess gäller i ärende om prövning av någons lämplighet att ha taxiförarlegitimation enligt yrkestrafiklagen (1998:490), körkort eller traktorkort, för uppgift om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Ärenden om tillstånd till färdtjänst

8 § Sekretess gäller i ärenden om tillstånd till färdtjänst eller riksfärdtjänst för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Sekretessen hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1997:736) om färdtjänst och lagen (1997:735) om riksfärdtjänst.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Allmän samfärdsel

Postförsändelse

9 § Sekretess gäller hos tillståndsmyndigheten på postområdet och hos myndighet som bedriver postverksamhet för uppgift om en särskild postförsändelse. Om sekretess inte följer av någon annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare.

Telemeddelande

10 § Sekretess gäller hos myndighet som driver televerksamhet för uppgift om ett särskilt telefonsamtal eller annat telemeddelande. Om sekretess inte följer av någon annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets avsändare eller

mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Enskilds förbindelse med samfärdselverksamhet

11 § Sekretess gäller hos myndighet som handhar allmän samfärdsel för uppgift om enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten och som inte avses i 9 och 10 §§, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Sekretessen hos myndighet som bedriver postverksamhet för uppgift om enskilds adress gäller dock endast om det kan antas att någon kan komma att utsättas för övergrepp eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Ärenden som avser TV-avgifter

12 § Sekretess gäller i ärenden som avser TV-avgifter för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

29 kap. Tillsyn över näringslivet m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ hos Konkurrensverket (2–4 §§) ­ i verksamhet som rör tillsyn över finansiella marknader m.m. (5–10 §§)

­ i verksamhet som rör statlig tillsyn över näringslivet i övrigt m.m. (11–14 §§)

­ i verksamhet som rör tillsyn och stöd av annan än statlig myndighet (15–18 §§)

­ hos Insättningsgarantinämnden (19 och 20 §§) ­ hos Riksrevisionen (21 §)

­ i samband med tillsyn över stiftelser (22 §) ­ i verksamhet som rör tillstånd eller tillsyn enligt alkohollagen (1994:1738) (23 §).

I 24 § finns bestämmelser om sekretesstider.

Konkurrensverket

Tillsyn och utredning

2 § Sekretess gäller i Konkurrensverkets verksamhet som består i tillsyn och utredning för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden än de som

avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Rådgivning inför anmälan om företagskoncentration

3 § Sekretess gäller hos Konkurrensverket för uppgift som avses i 2 § och som enbart hänför sig till verksamhet som gäller rådgivning inför en anmälan enligt 37 § konkurrenslagen (1993:20). När en sådan anmälan kommit in till Konkurrensverket gäller i stället sekretess enligt 2 §.

Skydd för anmälare

4 § Sekretess gäller hos Konkurrensverket i ärende som rör utredning av överträdelse av 6 eller 19 § konkurrenslagen (1993:20) eller av artikel 81 eller 82 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, för anmälan eller någon annan uppgift från enskild, endast om det kan antas att den enskilde lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.

Tillsyn över finansiella marknader m.m.

Tillsyn och tillstånd

5 § Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet som avser beslut om tillstånd för eller tillsyn över bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om

1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens

verksamhet avser, endast om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs,

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för någon annan

som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

6 § Regeringen kan i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 5 § 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

7 § Sekretess enligt 5 § hindrar inte att en uppgift lämnas till en börs om uppgiften behövs för att börsen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller annan författning.

Ägarprövning

8 § Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs, i ärende hos statlig myndighet om innehav av

1. aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värde-

pappersbolag eller försäkringsaktiebolag,

2. andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller

3. aktier eller andelar i börs, auktoriserad marknadsplats eller

clearingorganisation.

Sekretess gäller inte beslut av myndigheten och inte heller för uppgift från en annan myndighet om uppgiften inte är sekretessreglerad där.

Övervakning enligt viss lagstiftning

9 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten, i statlig myndighets verksamhet som består i övervakning eller kontroll enligt

1. insiderstrafflagen (2000:1086),

2. lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa

innehav av finansiella instrument,

3. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

eller

4. lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalnings-

överföring.

Rör uppgiften den uppgiftsskyldige, gäller sekretess endast om han eller hon kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten.

Uppgifter från utländsk myndighet m.m.

10 § Om riksdagen har godkänt ett avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretess hos statlig myndighet i verksamhet som avses i 5, 8 och 9 §§, för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten fått enligt avtalet. Om regeringen föreskriver det, gäller samma sekretess hos Finansinspektionen, om inspektionen har fått uppgifter enligt något annat avtal från en utländsk myndighet eller ett utländskt organ.

Om sekretess gäller enligt första stycket, får bestämmelserna

om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med det aktuella avtalet.

Statlig tillsyn över näringslivet m.m.

Tillsyn eller stödverksamhet m.m.

11 § Sekretess gäller, om regeringen föreskriver det, i statlig myndighets verksamhet som avser utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med

avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden än de som

avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

12 § Regeringen kan i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretess som har föreskrivits med stöd av 11 § 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

13 § Om en uppgift hos Läkemedelsförmånsnämnden är sekretessreglerad enligt 11 § 1 och har lämnats till ett landsting eller en kommun som inte ingår i ett landsting i samband med sådana överläggningar som avses i 9 och 13 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., tillämpas sekretessbestämmelsen också hos landstinget eller kommunen. Av 2 kap. 13 § första stycket framgår att detta inte gäller om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos landstinget eller kommunen.

Avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation

14 § Om riksdagen godkänt ett avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretess hos statlig myndighet i verksamhet som avses i 11 §, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet.

Om sekretess gäller enligt första stycket, får bestämmelserna

om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med det aktuella avtalet.

Tillsyn och stöd av andra än statliga myndigheter

Tillsyn och stöd i allmänhet

15 § Sekretess gäller i verksamhet som bedrivs av någon annan än en statlig myndighet och som består i tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden än de som

avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för sådan tillsyns- eller stödverksamhet.

Tillstånd till hantering av brandfarliga varor

16 § Sekretess gäller hos kommunal myndighet i ärende om tillstånd till hantering av brandfarliga varor, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden än de som

avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för sådan tillsyns- eller stödverksamhet.

Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

Undantag från sekretess inom miljö- och hälsoskyddsområdet

17 § Sekretess enligt 15 § 1 gäller inte för uppgift i tillsynsverksamhet som bedrivs av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.

18 § Regeringen kan i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretess enligt 15 § 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

Insättningsgarantinämnden

19 § Sekretess gäller i Insättningsgarantinämndens verksamhet för uppgift om

1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för någon annan

som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial i Sverige som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.

Om regeringen föreskriver det, gäller sekretess hos Insättningsgarantinämnden för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och andra ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten fått på grund av ett avtal med företrädare för ett utländskt garantisystem. Om sådan sekretess gäller, får bestämmelserna om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med avtalet.

20 § Regeringen kan i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 19 § första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

Riksrevisionen

21 § Sekretess gäller i Riksrevisionens verksamhet avseende granskning av hur enskild mottagare använt statsbidrag för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan

antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden än som

avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens granskning.

Tillsyn över stiftelser

22 § Sekretess gäller i verksamhet som avser tillsyn över stiftelser, för uppgift om

1. stiftelsens affärs- eller driftförhållanden, endast om det

kan antas att stiftelsen lider skada om uppgiften röjs,

2. någon annan enskilds personliga eller ekonomiska för-

hållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Tillstånd eller tillsyn enligt alkohollagen (1994:1738)

23 § Sekretess gäller hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen (1994:1738), i ärenden enligt samma lag, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i ärenden om tillstånd.

Sekretesstid

24 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 2–5, 8–11, 14–16, 19 och 21 §§ i högst tjugo år. Detsamma gäller sekretessen enligt 22 § om uppgiften inte rör enskilds personliga förhållanden. För uppgift om enskilds personliga förhållanden gäller sådan sekretess i högst sjuttio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 23 § i

högst femtio år.

30 kap. Sekretess i annan verksamhet med anknytning till näringslivet

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ i Riksbankens verksamhet (2 och 3 §§) ­ i upplånings- och utlåningsverksamhet (4 och 5 §§) ­ i uppdragsverksamhet för enskilds räkning (6–8 §§)

­ angående enskildas affärsförbindelser med myndigheter (9–11 §§)

­ i verksamhet som rör internationellt utvecklingsbistånd (12 §)

­ i samband med patentansökningar m.m. (13–15 §§) ­ i verksamhet som rör pantbrevsregistret (16 §) ­ för upphovsrättsligt skyddat verk (17 §) ­ i verksamhet som rör elcertifikatsregistret (18 §) ­ i verksamhet som består i administrativa tjänster åt en stiftelse (19 §).

I 20 § finns bestämmelser om regeringens möjlighet att

besluta om undantag från sekretess. I 21 och 22 §§ finns bestämmelser om sekretesstider.

Riksbankens verksamhet

2 § Sekretess gäller för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper eller med rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar.

3 § Sekretess gäller hos Riksbanken i ärenden enligt lagstiftningen om valutareglering och betalningar till och från utlandet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

Upplånings- och utlåningsverksamhet

Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet

4 § Sekretess gäller i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.

Annan upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet

5 § Sekretess gäller i upplåningsverksamhet som bedrivs av någon annan myndighet än Riksgäldskontoret och i myndigheters affärsmässiga utlåningsverksamhet, för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Om en uppgift som är sekretessreglerad enligt första stycket

har lämnats från en myndighet som avses där till en annan myndighet, tillämpas sekretessbestämmelsen också hos den mottagande myndigheten. Sekretessbestämmelsen skall dock inte tillämpas, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

Uppdragsverksamhet för enskilds räkning

Sekretess till skydd för enskilds ekonomiska intressen

6 § Sekretess gäller för uppgift som avser provning, bestämning av egenskaper eller myckenhet, värdering, vetenskaplig, teknisk, ekonomisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag som myndigheten utför för enskilds räkning, om det måste antas att uppdraget har lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs.

Undantag från sekretessen för uppgift som rör människors hälsa

7 § Sekretessen enligt 6 § gäller inte om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Trots detta undantag gäller sekretess för uppgift från uppdragsverksamhet inom universitet och högskolor.

8 § Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att uppgifter som rör människors hälsa lämnas till en myndighet som utövar tillsyn inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Enskildas affärsförbindelser med myndigheter

Affärsförbindelse med myndighet

9 § Sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden för enskild som i annat fall än som avses i 2 och 4–6 §§ har trätt i affärsförbindelse med myndigheten, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Affärsförbindelse med vissa bolag m.m.

10 § Sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden för enskild som har trätt i affärsförbindelse med bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller inte om uppgiften tas in i beslut av myndigheten.

Överföring av sekretess

11 § Om en uppgift som är sekretessreglerad enligt 9 eller 10 §, har lämnats från en myndighet som avses där till en annan myndighet, blir sekretessbestämmelserna tillämpliga också hos den mottagande myndigheten. Sekretessbestämmelserna skall dock inte tillämpas, om uppgiften tas in i beslut av den mottagande myndigheten.

Verksamhet som rör internationellt utvecklingsbistånd

12 § Sekretess gäller i verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistånd för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Patentansökningar m.m.

Patentansökningar

13 § Sekretess gäller i ärende om ansökan om patent för uppgift om uppfinning eller företagshemlighet, om inte annat följer av gällande lagstiftning om patent.

Uppgift om arbetstagares uppfinningar

14 § Sekretess gäller för sådan uppgift om uppfinning som har lämnats till en myndighet enligt lagstiftning om arbetsgivares rätt till arbetstagares uppfinningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekretessen endast om uppgiften omfattas av sekretess enligt 13 §.

Registrering av mönster

15 § Sekretess gäller i ärende om registrering av mönster för uppgift om mönstret, om sökanden har begärt det och annat inte följer av gällande lagstiftning om mönsterskydd.

Pantbrevsregistret

16 § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av pantbrevsregistret enligt lagen (1994:448) om pantbrevsregister för uppgift om registrerad pantbrevshavare, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider skada.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas till den som senast har beviljats lagfart för den fastighet som uppgiften rör eller, om fastigheten är upplåten med tomträtt, till den som enligt fastighetsregistrets inskrivningsdel är tomträttshavare.

Upphovsrättsligt skyddat verk

17 § Sekretess gäller för uppgift i ett upphovsrättsligt skyddat verk som inte kan antas sakna kommersiellt intresse, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att rättighetshavaren lider skada och om

1. det av särskild anledning kan antas att verket inte tidigare

har offentliggjorts i den mening som avses i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

2. det av särskild anledning kan antas att verket har kommit

in till myndigheten utan rättighetshavarens samtycke, samt

3. ett röjande av uppgiften innebär ett upphovsrättsligt för-

fogande.

Vid tillämpningen av första stycket skall ett verk som har lämnats ut enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen eller har lämnats från en myndighet till en annan inte därigenom anses offentliggjort.

Elcertifikatsregistret

18 § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av elcertifikatsregistret enligt lagen (2003:113) om elcertifikat för uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada.

Administrativa tjänster åt en stiftelse

19 § Sekretess gäller i verksamhet som avser administrativa tjänster och som utförs efter överenskommelse med en stiftelse, för uppgift om annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Regeringens dispensmöjlighet

20 § Regeringen kan i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 6, 9, 10 och 12 §§, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

Sekretesstid

21 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 2, 4 och 5 §§ samt 14 § första meningen i högst tjugo år. Detsamma gäller sekretess enligt 6, 9, 10 och 12 §, om inte annat följer av 22 §.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 19 § i högst tjugo år om uppgiften inte rör enskilds personliga förhållanden. För uppgift om enskilds personliga förhållanden gäller sådan sekretess i högst sjuttio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 3 § i högst femtio år.

22 § Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen enligt 9 eller 10 § längst till dess två år, eller hos statliga affärsverk och Försvarets materielverk samt i kommunal affärsverksamhet fem år, har förflutit från det att avtalet slöts.

Beträffande handling som anger villkoren i avtal, slutet mellan enskild och myndighet, gäller sekretessen enligt 12 § längst till dess två år har förflutit från det att avtalet slöts.

Hos universitet och högskolor gäller sekretessen enligt 6 § i högst tio år. Hos Patent- och registreringsverket gäller motsvarande sekretess i högst femtio år.

31 kap. Annan tillsyn, granskning och övervakning

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ hos Datainspektionen (2 §) ­ hos Kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet (3 §)

­ i ärenden om granskning av film eller videogram (4 §) ­ i samband med allmän kameraövervakning (5 §) ­ i samband med tillsyn över advokater och revisorer (6 och 7 §§)

­ i kärnteknisk verksamhet (8 §) ­ för uppgifter om offentliga funktionärers innehav av finansiella instrument (9 §).

Datainspektionen

2 § Sekretess gäller hos Datainspektionen i sådana ärenden om tillstånd eller tillsyn som enligt lag eller annan författning skall handläggas av inspektionen, och i ärenden om sådant bistånd som avses i Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Om en uppgift som är sekretessreglerad enligt första stycket

har lämnats från Datainspektionen till Justitiekanslern, tillämpas första stycket också där.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet

3 § Sekretess gäller hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet i dess verksamhet för sådan granskning, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Granskning av film eller videogram

4 § Sekretess gäller i ärende om granskning av film eller videogram för uppgift ur filmen eller videogrammet. Sekretessen upphör att gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft.

Allmän kameraövervakning

5 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som har inhämtats genom kameraövervakning som avses i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning, endast om det

kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Tillsyn över advokater

6 § Sekretess gäller i ärende om någons inträde i Advokatsamfundet, om disciplinärt ingripande mot advokat eller om advokats uteslutning ur samfundet för uppgift om hans eller hennes ekonomiska ställning eller om någon annans personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Tillsyn över revisorer

7 § Sekretess gäller i ärende om godkännande eller auktorisation av revisor eller registrering av revisionsbolag, om disciplinärt ingripande mot godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag eller om upphävande av godkännande, auktorisation eller registrering, för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för den ärendet rör, endast om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

Om sekretess gäller enligt första stycket, får bestämmelserna

om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med avtal som träffats med utländsk myndighet eller utländskt organ.

Sekretessen enligt första stycket gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Kärnteknisk verksamhet

8 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som har lämnats enligt 19–21 §§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller i ärende om underrättelse och information eller bistånd enligt konventionerna den

26 september 1986 om tidig information vid en kärnenergiolycka och om bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen samt konventionen den 17 mars 1992 om gränsöverskridande effekter av industriolyckor, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Regeringen kan i ett enskilt fall besluta om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Uppgifter om offentliga funktionärers innehav av finansiella instrument

9 § Sekretess gäller för nedan angivna uppgifter om innehav av finansiella instrument, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider skada eller men. Sekretessen gäller uppgifter har lämnats till myndigheten till följd av

1. särskilt beslut enligt 11 § lagen (2000:1087) om anmäl-

ningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument,

2. 9 kap. 5 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

3. 7 kap. 2 § lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder

(AP-fonder), eller

4. 5 kap. 2 § lagen (2000:193) om Sjätte AP-fonden. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

32 kap. Skatt, tull, exekution m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretess i verksamhet som rör skatt, tull m.m. (2–8 §§) ­ sekretess inom exekutionsväsendet (11–13 §§) ­ sekretess i ärenden om skuldsanering (16 §) ­ sekretess hos tillsynsmyndighet i konkurs (17 §) ­ undantag från sekretess i förhållande till enskild (9–10 §§ och 14–15 §§)

­ sekretesstider (18 §).

Skatt, tull m.m.

Bestämmelsernas tillämpningsområde

2 § Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för arvsskatt och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift, prisregleringsavgift och liknande avgift, avgift enligt lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund samt skattetillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.

Skatt, taxering, beskattningsdatabas och tulldatabas

3 § Sekretess gäller i verksamhet som avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

1. i verksamhet som avser förande av eller uttag ur beskatt-

ningsdatabasen enligt lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet och tulldatabasen enligt lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet, för uppgift som har tillförts databaserna,

2. hos kommun eller landsting för uppgift som har lämnats

dit i ett ärende om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga.

Tullverket

4 § Uppgift som avses i 3 § och som finns hos Tullverket får lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

Mål i domstol

5 § För uppgift enligt 3 § i mål hos domstol gäller sekretess, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av överklagande hos domstol registreras hos en annan myndighet enligt 2 kap. 3 § första stycket 3 eller 4 lagen (2004:xx) om hantering av allmänna handlingar1.

Om en uppgift i mål hos domstol saknar betydelse i målet och uppgiften har lämnats till domstolen från en annan myndighet, där den är sekretessreglerad, gäller den sekretessregleringen även hos domstolen.

Med undantag från vad som anges i 2 kap. 13 § första stycket

om konkurrens mellan primär och sekundär sekretess, skall första stycket inte tillämpas när överföringsbestämmelsen i andra stycket är tillämplig.

Beslut om skatt eller taxering

6 § Sekretessen enligt 3–5 §§ gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs. Sekretess gäller dock om beslutet meddelas i ärende om

1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2. beskattning av utländska experter, forskare eller andra

nyckelpersoner när beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.

Vissa ärenden med anknytning till skatt

7 § Sekretess gäller, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i

1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om

skatt, tull eller avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte omfattas av 3–6 §§,

2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3. ärende om anstånd med inbetalning av skatt. För sekretess enligt denna paragraf tillämpas 4 och 5 §§.

1 Förslag i SOU 2002:97

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

Skatteärenden med anknytning till utlandet

8 § Om riksdagen har godkänt ett avtal om sådan sekretess som avses i 3–7 §§ med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretessen i ärende om handräckning eller bistånd som en svensk myndighet lämnar åt en myndighet eller något annat organ i den staten eller inom den mellanfolkliga organisationen och som rör verksamhet som motsvarar den som avses i nämnda paragrafer.

Om riksdagen har godkänt ett avtal om sekretess med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretessen i verksamhet som avses i 3–7 §§ för sådan uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet.

Om sekretess gäller enligt andra stycket, får bestämmelserna om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med avtalet.

Undantag från sekretess i förhållande till enskilda

9 § Sekretessen enligt 3–6 §§ hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning, lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet eller lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion.

I artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt finns bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas till enskild.

Sekretessen enligt 3–7 §§ hindrar inte att uppgift i ärende om

revision lämnas till en förvaltare i den reviderades konkurs.

Förbehåll som inskränker konkursförvaltares rätt att använda uppgift

10 § Om en myndighet med stöd av 9 § lämnar uppgift till konkursförvaltare får myndigheten göra förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att använda den.

Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att använda uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

Exekutionsväsendet

Mål eller ärende

11 § Sekretess gäller inom exekutionsväsendet i mål eller ärende om utsökning och indrivning samt i verksamhet enligt lagen (1986:436) om näringsförbud, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men.

Sekretessen gäller inte uppgift om förpliktelse som avses med

den sökta verkställigheten

­ i ett pågående mål, eller ­ i ett avslutat mål, om verkställighet för någon annan förpliktelse söks inom två år eller om verkställighet tidigare sökts och uppgiften inte är äldre än två år.

Sekretessen gäller inte heller beslut i ett mål eller ärende.

Utsöknings- och indrivningsdatabasen

12 § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur utsöknings- och indrivningsdatabasen enligt lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har tillförts databasen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men.

Verksamhet med anknytning till utlandet

13 § Om riksdagen har godkänt ett avtal om sekretess med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretessen i verksamhet som avses i 11 och 12 §§ för sådan uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet.

Om sekretess gäller enligt första stycket får bestämmelserna om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med avtalet.

Undantag från sekretess

14 § Sekretessen enligt 11 eller 12 § hindrar inte att uppgifter om en enskild lämnas till förvaltare i den enskildes konkurs.

Förbehåll som inskränker konkursförvaltares rätt att använda uppgift

15 § Om en myndighet med stöd av 14 § lämnar uppgift till konkursförvaltare får myndigheten göra förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att använda den.

Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att använda uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

Ärende om skuldsanering

16 § Sekretess gäller hos kommunal konsumentvägledare, kronofogdemyndighet eller domstol i ärende om skuldsanering, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

Tillsynsmyndighet i konkurs

17 § Sekretess gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Sekretessen hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i konkurslagen (1987:672).

Om sekretess gäller enligt första stycket, får bestämmelserna

om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § inte tillämpas i strid med avtal som ingåtts med utländsk myndighet eller utländskt organ.

Sekretesstid

18 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 3–7 §§, 8 § andra stycket, 13 och 17 §§ i högst tjugo år. För uppgift om avgift enligt lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund gäller dock sekretessen i högst sjuttio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 11 och

12 §§ i högst tjugo år. För uppgift om enskilds personliga förhållanden gäller sådan sekretess dock i högst femtio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 16 § i högst femtio år.

33 kap. Totalförsvar, samhällsplanering, beredskapsförberedelser

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretess inom totalförsvaret (2–5 §§) ­ sekretess i verksamhet som rör samhällsplanering, försörjningsberedskap och beredskapsförberedelser (6–8 §§)

­ sekretesstider (9 §).

Totalförsvarspliktigas personliga förhållanden

2 § Sekretess gäller i ärende om utredning om totalförsvarspliktigas personliga förhållanden, i ärende om antagning av kvinnor till befattningar inom totalförsvaret som kräver längre

grundutbildning än 60 dagar samt i ärende om inskrivning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller i ärende om antagning till utbildning vid Försvarsmakten, skyldighet att tjänstgöra med totalförsvarsplikt samt uppskov med och avbrott i sådan tjänstgöring.

Sekretessen gäller inte beslut i sådana ärenden som avses i första stycket.

Personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt

3 § Sekretess gäller inom personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos konsulent eller annan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

I 27 kap. finns bestämmelser om personalsocial och personal-

administrativ verksamhet som skall tillämpas för totalförsvarets personal.

Utbildning för totalförsvarsändamål

4 § Sekretess gäller inom utbildning för totalförsvarsändamål av den som tjänstgör med totalförsvarsplikt, för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning och för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Särskild sambandstjänst inom totalförsvaret

5 § Sekretess gäller för uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om uppgiften avser telemeddelande som utomstående utväxlar på telenät.

Samhällsplanering och försörjningsberedskap

6 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som har lämnats till följd av särskild lagstiftning om uppgiftsskyldighet i frågor som rör samhällsplanering eller försörjningsberedskap eller om försörjningsberedskap vid oljekriser, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Beredskapsförberedelser

7 § Sekretess gäller hos kommuner och landsting i verksamhet som avser beredskapsförberedelser enligt lagen (1994:1720) om civilt försvar eller planering enligt förfogandelagen (1978:262), för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller

forskningsresultat, endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden än i 1 för

den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för verksamheten.

Utlandsmyndighets beredskapsplanering

8 § Sekretess gäller hos Utrikesdepartementet, inom utrikesrepresentationen och hos Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida), för uppgift om enskild som hänför sig till utlandsmyndighets beredskapsplanering, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men.

Sekretesstid

9 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 2–4 och 8 §§ i högst femtio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 6 och 7 §§ i högst tjugo år.

34 kap. Utlänningskontroll, Schengen m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ i verksamhet för utlänningskontroll och i ärenden om svenskt medborgarskap (2 och 3 §§)

­ hos Integrationsverket (4 §) ­ i verksamhet som rör den nationella upplysningsbyrån (5 och 6 §§)

­ i angelägenhet som rör Schengens informationssystem (7 och 8 §§).

I 9 § finns bestämmelser om sekretesstider.

Utlänningskontroll och ärenden om medborgarskap

2 § Utöver vad som följer av 20 kap. 5 § gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

I verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess också för anmälan eller någon annan uppgift från enskild, endast om det kan antas att den som har gjort anmälan eller lämnat uppgiften eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Beträffande beslut i ärende som avses i denna paragraf gäller sekretessen endast för uppgifter i skälen.

Avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation

3 § Om riksdagen har godkänt ett avtal om sekretess med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, gäller sekretess för uppgifter som avses i 2 § och som en myndighet fått enligt avtalet. Bestämmelserna om undantag från sekretess i 8 kap. 4–14 §§, 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § får då inte tillämpas i strid med avtalet.

Integrationsverket

4 § Utöver vad som följer av 20 kap. 5 § gäller sekretess hos Integrationsverket för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men om uppgiften röjs,

1. i ärende om statlig ersättning för kostnader för mot-

tagande av flyktingar och andra skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd och av personer som beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till sådana utlänningar, och

2. i verksamhet som avser medverkan till bosättning för

personer som omfattas av 1.

Uppgifter till den nationella upplysningsbyrån

5 § Utöver vad som följer av 20 kap. 5 § gäller sekretess hos Totalförsvarets pliktverk och Migrationsverket i verksamhet som avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer som avses i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna, för uppgift om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

6 § Sekretess enligt 5 §, 13 kap. 2 och 3 §§ eller enligt 20 kap. 5 § hindrar inte att uppgifter som avses i 5 § lämnas till den nationella upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

Schengens informationssystem

7 § Sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående lider men, hos polismyndighet och åklagarmyndighet, samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket, för uppgift om enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som

avser en framställning enligt 3 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem

1. om omhändertagande av en person som har efterlysts för

utlämning,

2. om att en person skall nekas tillträde till eller uppehålls-

tillstånd i Schengenstaterna (spärrlista),

3. om tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn

till dennes eller någon annans säkerhet, samt

4. om dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Sekretess gäller hos myndighet som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket.

8 § Sekretess enligt 7 § hindrar inte att uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen (2000:344) om Schengens informationssystem.

Sekretesstid

9 § För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 2–5 §§ i högst femtio år.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt 7 § i högst sjuttio år.

35 kap. Förundersökning m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretessens omfattning (2 §) ­ skydd för anmälare (3 §) ­ när sekretess inte gäller (4–5 §§) ­ sekretess hos tillsynsmyndighet i konkurs (6 §) ­ undantag från sekretessen (7–11 §§).

Sekretessens omfattning

Utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning m.m.

2 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 4 eller 5 §, i följande fall för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men, nämligen

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i

brottmål,

2. i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i

brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild

personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4. i annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga,

utreda eller beivra brott och som bedrivs av åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet, Statens kriminaltekniska laboratorium, Tullverket eller Kustbevakningen,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitie-

kanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdata-

lagen (1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstanke-

register,

8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen

(1999:90) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagar-

myndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 2 kap. 2 § lagen (2004:xx) om hantering av allmänna handlingar2,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen (2001:85)

om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars behandlas där med stöd av samma lag.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst

sjuttio år.

2 Enligt förslag i SOU 2002:97

Skydd för anmälare

3 § Sekretess gäller i verksamhet, som avses i 2 §, för anmälan eller någon annan uppgift från enskild, endast om det kan antas att någon kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Sekretessen enligt 2 § gäller inte i följande fall

4 § Sekretessen enligt 2 § gäller inte

1. beslut om huruvida åtal skall väckas, beslut om att för-

undersökning inte skall inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2. för uppgift i ärende om strafföreläggande eller före-

läggande av ordningsbot,

3. för uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra

stycket polislagen (1984:387),

4. för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i 2 § första stycket 1–4 eller 6 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949.

5 § Sekretessen enligt 2 § upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte

1. sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt

37 kap. 3 eller 8 §,

2. uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3. uppgiften finns i en handling som har kommit från en

annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

Tillsynsmyndighet i konkurs

6 § Sekretess gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för uppgift som angår misstanke om brott och som rör enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Undantag från förundersökningssekretessen

Skadelidande m.fl.

7 § Om en skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, behöver en uppgift för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående att uppgiften inte lämnas ut, hindrar sekretessen enligt 2 § inte att den skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, tar del av uppgiften när den finns

1. i en nedlagd förundersökning eller i en förundersökning

som avslutats med ett beslut om att åtal inte skall väckas,

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmel-

serna i 23 kap. rättegångsbalken och som avlutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal, med strafföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

3. i en avslutad utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Uppgiftslämnande till följd av vad som föreskrivs i lag

8 § Sekretessen enligt 2 § hindrar inte att en uppgift lämnas ut

1. till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lag-

stiftningen om unga lagöverträdare,

2. till enskild enligt vad som föreskrivs i säkerhets-

skyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i den lagen,

3. enligt vad som föreskrivs i - lagen (1998:621) om misstankeregister, - polisdatalagen (1998:622), - lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid

skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar,

- lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i

Tullverkets brottsbekämpande verksamhet,

- förordningar som har stöd i dessa lagar, och

4. till enskild enligt vad som föreskrivs i 27 kap. 8 § rätte-

gångsbalken.

Skadelidande vid trafikolycka

9 § Sekretessen enligt 2 § hindrar inte att polisen på begäran av en skadelidande som lidit person- eller sakskada vid en trafikolycka lämnar uppgift om identiteten hos en trafikant som haft del i olyckan.

Uppgift till konkursförvaltare

10 § Sekretessen enligt 2 § första stycket 1 hindrar inte att uppgift lämnas till konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Förbehåll som inskränker konkursförvaltares rätt att använda uppgift

11 § Om en myndighet med stöd av 10 § lämnar uppgift till konkursförvaltare får myndigheten göra förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att använda den.

Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att använda uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

36 kap. Annan verksamhet med anknytning till brott, brottsbekämpning, kriminalvård, brottsoffer m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ hos polismyndighet (2 och 3 §) ­ i ärenden om besöksförbud (4 §) ­ inom kriminalvården (5 §) ­ vid överföring av verkställighet av brottmålsdom (6 §) ­ i nådeärenden (7 §) ­ i ärenden om brottsskadeersättning (8 §) ­ vid medling med anledning av brott (9 §) ­ i samband med register angående brott m.m. (10 och 11 §§).

Sekretess hos polismyndighet

Sekretessens omfattning

2 § Sekretess gäller hos polismyndighet för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs och om uppgiften hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd

åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om om-

sorger om psykiskt utvecklingsstörda, vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten eller enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,

5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smitt-

skyddslagstiftningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare, eller

6. ärende enligt vapenlagen (1996:67). För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Skydd för anmälare

3 § Sekretess gäller hos polismyndighet i ärende om omhändertagande som avses i 2 § första stycket 2 för anmälan eller någon annan uppgift från enskild, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Ärenden om besöksförbud

4 § Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om besöksförbud för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Kriminalvården

5 § Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men eller att någon kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut av Kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder och inte heller annat beslut i ett kriminalvårdsärende enligt brottsbalken eller lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Överföring av verkställighet

6 § Sekretess gäller också hos regeringen i ärende om överförande av verkställighet av brottmålsdom för uppgift om enskilds personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men eller att någon kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte regeringens beslut i ärendet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Nådeärenden

7 § Sekretess gäller i ärende om nåd för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå i ett sådant ärende.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Brottsskadeersättning

8 § Sekretess gäller hos Brottsoffermyndigheten i ärende om brottsskadeersättning för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Medling med anledning av brott

9 § Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Register angående brott m.m.

Belastningsregister

10 § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister för uppgift i registret. I fråga om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i den lagen och i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket i högst sjuttio år.

Bestämmelserna i 8 och 9 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna paragraf.

Andra register

11 § I annat fall än som avses i 10 § eller 35 kap. 2 § första stycket 6 eller 7 gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

1. för uppgift som har tillförts särskilt register som förs över

strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot,

2. för annan uppgift hos Rikspolisstyrelsen, som rör brott

eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i annat register än som avses i 1,

3. för belastningsuppgift som har tillförts vägtrafikregistret,

4. för uppgift som har tillförts särskilt register som för-

fattningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

37 kap. Domstol m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ i brottmål (3 §) ­ i samband med personalia (4 §) ­ i familjerättsliga mål eller ärenden (5 §) ­ i arbetstvister (6 §) ­ till skydd för affärs- eller driftsförhållanden (8 §) ­ i ärenden om rättshjälp (9 §). I 2 § finns en hänvisning om överföring av sekretess till domstol. I 7 § finns en hänvisning som rör mål om skatt, tull m.m. hos domstol.

Sekretessens omfattning

Sekundär sekretess

2 § Att sekretess överförs till domstol framgår av 7 kap. 11 §.

Brottmål

3 § Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sexualbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller brott genom vilket infektion av hiv har eller kan ha överförts samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, endast om det kan antas att denne eller någon närstående lider men om uppgiften röjs och om uppgiften förekommer i mål om

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll. Sekretessen enligt första och andra styckena gäller även i ärende som rör brott som avses i denna paragraf.

Sekretessen enligt första och andra styckena gäller inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Personalia

4 § Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, endast om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Familjerättsliga mål eller ärenden

5 § Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i ärenden enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn och mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om någon part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn och om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part.

För uppgift i allmän handling gäller sekretess i högst sjuttio år.

Arbetstvister

6 § Sekretess gäller hos domstol, i följande mål för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs, nämligen

1. mål om kollektivavtal,

2. mål om tillämpningen av - lagen (1982:80) om anställningsskydd, - lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, - 31–33 §§ lagen (1994:260) om offentlig anställning, - 4–11 §§ lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, - 15–28 §§jämställdhetslagen (1991:433), - 8–20 §§ lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering

i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,

- 3–16 §§ lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av funktionshinder,

- 3–15 §§ lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning,

- 6–11 och 13 §§ lagen (2001:1286) om likabehandling av

studenter i högskolan,

- 3–7 §§ lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning, samt

- 5–18 §§ lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Skatt, taxering, beskattningsbas och tulldatabas

7 § I 32 kap. 5 § finns bestämmelser om sekretess i mål hos domstol för vissa uppgifter i skatt- och taxeringsverksamhet och i verksamhet som avser förande eller uttag ur beskattningsdatabasen enligt lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet och tulldatabasen enligt lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet.

Affärs- eller driftsförhållanden

8 § Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets eller enskilds affärs- eller driftförhållanden, endast om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. I mål eller ärenden enligt 13 § tredje stycket, 23 § andra stycket, 60 och 63 §§konkurrenslagen (1993:20) gäller sekretess för uppgift om sådana förhållanden, endast om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada om uppgiften röjs.

Första stycket tillämpas inte, om någon annan sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse anger att sekretess inte gäller för sådan uppgift.

För uppgifter som avses i första stycket och som lämnas vid ett förhör enligt 26 § eller 50 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande gäller sekretess hos domstol, om en part begär det och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider skada.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Rättshjälp

9 § Sekretess gäller hos Rättshjälpsmyndigheten, Rättshjälpsnämnden samt Domstolsverket i ärende om rättshjälp,

1. för uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som

ärendet avser,

2. för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för-

hållanden i övrigt, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

38 kap. Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen samt frågor om jämställdhet och diskriminering hos berörda ombudsmän m.fl.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ hos Barnombudsmannen (2 §) ­ hos Konsumentombudsmannen (3 §) ­ i verksamhet som rör jämställdhets- och diskrimineringsfrågor (4 §).

Barnombudsmannen

2 § Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1993:335) om Barnombudsman för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Sekretessen hindrar inte att Barnombudsmannen gör anmälan och lämnar uppgift till socialnämnden enligt vad som föreskrivs i lagen om Barnombudsman.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Konsumentombudsmannen

3 § Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen (1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister

1. för uppgift som kommit till eller hämtats in med anled-

ning av en rättstvist enligt lagen, endast om det kan antas att den enskildes ställning som part i tvisten försämras om uppgiften röjs, och

2. för uppgift i övrigt om enskilds personliga eller ekono-

miska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket 2 i högst tjugo år.

Jämställdhets- och diskrimineringsfrågor

4 § Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs:

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt, hos Jämställdhetsombudsmannen, i annat ärende som rör rådgivning åt enskild,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan och lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering samt i annat ärende som rör rådgivning åt enskild,

3. Nämnden mot diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i

högskolan och lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering samt i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan och lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering samt i annat ärende som rör rådgivning åt enskild. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

39 kap. Övriga myndigheter, verksamheter och ärenden

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om sekretess

­ hos överförmyndare (2 §) ­ hos notarius publicus (3 §) ­ i samband med rättshjälp till utlandet, m.m. (4 §) ­ i ärenden om förvärv av hyresfastighet (5 §) ­ i biblioteksverksamhet (6 §) ­ i samband med teknisk bearbetning och lagring (7 §).

Överförmyndare

2 § Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Sekretessen hindrar inte att uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i föräldrabalken.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Notarius publicus

3 § Sekretess gäller i notarius publicus verksamhet som följer av lag eller annan författning

1. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har

förutsatt skall bli behandlad förtroligt,

2. för uppgift i övrigt om enskilds personliga eller ekono-

miska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller inte för uppgift om protest av växel eller check.

Rättshjälp till utlandet, m.m.

4 § Sekretess gäller hos Utrikesdepartementet och inom utrikesrepresentationen för uppgift i ärende om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning eller annat liknande bistånd åt enskild, endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende om ekonomiskt bistånd.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Förvärv av hyresfastighet

5 § Sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfastighet eller om särskild förvaltning av fastighet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Biblioteksverksamhet

6 § Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Teknisk bearbetning och lagring

7 § Sekretess gäller i verksamhet för enbart teknisk bearbetning eller teknisk lagring för någon annans räkning av personuppgifter som avses i personuppgiftslagen (1998:204), för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Avd. 4 Sekretess hos vissa organ och verksamheter

40 kap. Avdelningens innehåll

1 § I denna avdelning finns bestämmelser om sekretess

­ hos riksdagen och regeringen (41 kap.) ­ hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern m.m. (42 kap.)

­ hos domstolar m.m. (43 kap.) ­ för växeltelefonister (44 kap.).

41 kap. Sekretess hos riksdagen och regeringen

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretess hos riksdagen (3 och 4 §§) ­ riksdagens dispensmöjligheter (5 och 6 §§) ­ undantag från sekretess i regeringsärende (9 §) ­ prövning av utlämnande i vissa fall av uppgift hos regeringen (10 §).

I 2 § finns en hänvisning till bestämmelserna om överföring av sekretess till riksdagen, i 7 § finns en hänvisning primära sekretessbestämmelser som är tillämpliga hos regeringen, i 8 § finns en hänvisning till bestämmelserna om överföring av sekretess till regeringen och i 11 § finns en hänvisning till regeringens dispensmöjligheter.

Riksdagen

Sekundär sekretess

2 § I 7 kap. 6 och 7 §§ finns bestämmelser om överföring av sekretess från regeringen och andra myndigheter till riksdagen.

Sekretessens omfattning i övrigt

3 § Föreskrifterna i 2 kap. 2 §, 4 kap. 2–5 §§, 5 kap. 3 § samt 6 kap. 2 och 3 §§ gäller inte ledamot av riksdagen i fråga om uppgift som ledamoten har tagit emot under utövandet av sitt uppdrag. Föreskrifterna om tystnadsplikt i sådana fall för riksdagsledamöter och för tjänstemän i riksdagen finns i 10 kap. 7 § regeringsformen samt 2 kap. 4 §, 4 kap. 17 § och 10 kap. 8 § riksdagsordningen.

4 § För uppgift om vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare tillämpas sekretessbestämmelserna i denna lag endast om sammanträdet har hållits inom stängda dörrar. För uppgift som har tagits in i kammarens protokoll gäller sekretess enligt denna lag endast i fall som avses i 13 kap. För uppgift i beslut eller andra protokoll hos riksdagen tillämpas endast bestämmelserna i 13 kap. samt 17 kap. 11 och 12 §§ och, när det gäller EU-nämndens stenografiska uppteckningar enligt 10 kap. 9 § riksdagsordningen, 14 kap.

Riksdagens dispensmöjligheter

5 § Den befogenhet som enligt bestämmelse i denna lag tillkommer regeringen att för särskilt fall förordna om undantag från sekretess skall, i fråga om uppgift hos riksdagen eller myndighet under denna, i stället tillkomma riksdagen. I fråga om uppgift hos myndighet under riksdagen tillkommer befogenheten det utskott som bereder ärenden som rör myndigheten.

Även i annat fall än som avses i första stycket får riksdagen förordna om undantag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen.

6 § Om riksdagen i ett enskilt fall beslutar om undantag från sekretess till förmån för en enskild, får riksdagen förena beslutet

med ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller använda den.

Regeringen

Primär sekretess

7 § Primära sekretessbestämmelser som är tillämpliga hos regeringen finns i avd. 2 och 3.

Sekundär sekretess

8 § I 7 kap. 8–9 §§ finns bestämmelser om överföring av sekretess från andra myndigheter till regeringen.

Undantag från sekretess i regeringsärende

9 § Regeringen kan i enskilda fall besluta att en sekretessbelagd uppgift i ett regeringsärende får lämnas ut.

Prövning av frågan om utlämnande av uppgift

10 § Om en viss angiven myndighet enligt denna lag skall pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild, skall i stället regeringen göra prövningen, om uppgiften finns hos regeringen. Detta gäller dock inte, om departementschef skall göra prövningen.

Regeringens dispensmöjligheter

11 § I 8 kap. 24–25 §§ finns bestämmelser om regeringens dispensmöjligheter.

42 kap. Sekretess hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ sekretess hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern (2–5 §§)

­ överföring av sekretess till justitieombudsman eller Justitiekanslern (6 §)

­ sekretess hos undersökningskommission (7 §).

Sekretess hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern

2 § Sekretess gäller hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern i deras tillsyn över offentlig verksamhet och hos Justitiekanslern i verksamhet för att bevaka statens rätt eller bistå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter endast i den utsträckning som följer av 3–6 §§. Sekretess gäller inte i något fall beslut av justitieombudsman som innebär att ett ärende avgörs.

3 § Får justitieombudsman eller Justitiekanslern i verksamhet som anges i 2 § uppgift från enskild, gäller

1. sekretess enligt 13 kap. endast om det kan antas att riket lider betydande men om uppgiften röjs,

2. sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden, endast om uppgiften skulle ha varit sekretessreglerad hos den myndighet som ärendet får anses avse och det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

4 § Sekretess gäller i Justitiekanslerns verksamhet för att bevaka statens rätt för uppgift från enskild endast om uppgiften tagits emot med anledning av rättstvist och det kan antas att det allmännas ställning som part försämras om uppgiften röjs.

5 § Har justitieombudsman eller Justitiekanslern beslutat inleda förundersökning, tillämpas 16 kap. 2–6 §§ och 35 kap. 2–10 §§ i verksamhet som anges i 2 § och som utövas av honom eller henne i egenskap av åklagare.

Sekundär sekretess hos justitieombudsman eller Justitiekanslern

6 § Får justitieombudsman eller Justitiekanslern i verksamhet som anges i 2 § från myndighet uppgift som är sekretessreglerad där, blir sekretessbestämmelsen tillämplig också hos ombudsmannen eller Justitiekanslern. Förekommer uppgiften i sådan handling som har upprättats med anledning av verksamheten, gäller sekretess hos ombudsmannen eller Justitiekanslern dock endast om det kan antas att allmänt eller enskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.

I 31 kap. 2 § finns en bestämmelse om överföring av sekretess från Datainspektionen till Justitiekanslern.

Sekretess hos undersökningskommission

7 § Regeringen får föreskriva att sekretess, motsvarande den som enligt detta kapitel gäller hos Justitiekanslern, skall gälla i verksamhet som bedrivs av särskild undersökningskommission som regeringen har tillsatt.

43 kap. Sekretess hos domstolar m.m.

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

­ att vissa bestämmelser om sekretess inte gäller hos domstol (4 §)

­ sekretess för uppgifter som förebringats vid förhandling i domstol (5–7 §§)

­ sekretess för uppgifter i domar (8–11 §§) ­ sekretess i samband med domstols respektive jurys överläggningar (12 och 13 §§)

­ möjligheten att besluta om sekretess för andra myndigheters överläggningar (14 §).

I 2 § finns en hänvisning till primära sekretessbestämmelser som är tillämpliga hos domstol. I 3 § finns en hänvisning till bestämmelser om överföring av sekretess till domstol.

Sekretessens omfattning

Primär sekretess

2 § Primära sekretessbestämmelser som är tillämpliga hos domstol finns i avd. 2 och 3.

Sekundär sekretess

3 § I 7 kap. 11 § finns bestämmelser om överföring av sekretess från annan myndighet till domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet.

Bestämmelser om sekretess som inte gäller hos domstol

4 § Bestämmelserna om sekretess i 17 kap., 26 kap. 10 §, 28 kap. 3 och 9–12 §§, 29 kap. 2 och 3, 5–12 samt 14–18 §§, 30 kap. 2 och 4–12 §§, 33 kap. 5, 6 och 8 §§, 36 kap. 10 och 11 §§, 37 kap. 9 § och 39 kap. 2–4 §§ tillämpas inte hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har fått uppgiften för att pröva om den kan lämnas ut.

Sekretess för uppgifter vid förhandling

När sekretessregleringen upphör att gälla

5 § Sekretessreglering som gäller för uppgift i mål eller ärende i en domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att vara tillämplig i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende. Detta gäller dock inte sekretessregleringen i 16 kap. 12 §.

När sekretessregleringen fortsätter att gälla

6 § Förebringas uppgift som avses i 5 § vid förhandling inom stängda dörrar, är sekretessregleringen tillämplig även under den fortsatta handläggningen, om domstolen inte beslutar annat. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, fortsätter sekretessregleringen att vara tillämplig endast om domstolen i domen

eller beslutet har beslutat det. Sådant beslut skall alltid meddelas för uppgift som avses i 32 kap. 8 § andra och tredje styckena eller 13 §, om det skulle strida mot avtal som anges där att uppgiften röjs.

Prövning av sekretessbeslut vid överklagande

7 § Överklagas ett mål eller ärende vari en domstol har beslutat att sekretessregleringen skall tillämpas även i fortsättningen, skall den högre rätten pröva beslutet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

Sekretess för uppgifter i domar eller annat beslut

När sekretessregleringen upphör att gälla

8 § Sekretessreglering som gäller för uppgift i mål eller ärende i en domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att vara tillämplig om uppgiften tas in i en dom eller ett annat beslut i samma mål eller ärende.

När sekretessregleringen fortsätter att gälla

9 § Bestämmelsen i 8 § tillämpas inte, om domstolen i domen eller beslutet har beslutat att sekretessregleringen för en uppgift skall vara tillämplig även i fortsättningen. Sådant beslut skall alltid meddelas för uppgift som avses i 32 kap. 8 § andra och tredje styckena eller 13 §, om det skulle strida mot avtal som anges där att uppgiften röjs.

Beslut om att sekretessregleringen fortsätter att vara tillämplig

får inte omfatta domslutet eller motsvarande del av annat beslut, såvida inte rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det. Rör målet eller ärendet någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot någon för brott, gäller dessutom att beslut som omfattar domslut eller motsvarande del av annat beslut får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller om det råder andra utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig.

Prövning av sekretessbeslut vid överklagande

10 § Överklagas en dom eller ett beslut vari en domstol har meddelat beslut enligt 9 §, skall den högre rätten pröva sekretessbeslutet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

Sekretess hos annan myndighet

11 § Om en domstol har meddelat beslut enligt 9 § och en annan domstol eller myndighet får del av domen eller beslutet, blir den sekretessbestämmelse som beslutet avser tillämplig på uppgiften också hos den mottagande domstolen eller myndigheten.

Sekretess vid överläggningar

Domstols överläggningar

12 § Sekretess gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om

1. innehållet i ännu inte meddelad dom eller i annat ännu inte

meddelat beslut,

2. vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar angående dom eller annat beslut.

Jurys överläggningar

13 § Vad som sägs i 12 § om sekretess för innehållet i en dom eller ett beslut och för vad som har förekommit vid en överläggning inom stängda dörrar gäller också i fråga om en jurys svar på frågan huruvida brott föreligger samt i fråga om juryns överläggning.

Annan myndighets överläggningar

14 § Om synnerliga skäl talar för det, får regeringen i annat fall än som avses i 12 och 13 §§ föreskriva att sekretess skall gälla hos statlig myndighet för uppgift om

1. innehållet i ännu inte avkunnat eller expedierat beslut, i vilket ändring kan sökas hos domstol,

2. vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar angående sådant beslut.

44 kap. Sekretess för växeltelefonister

1 § För personal i en myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från annan person hos myndigheten.

Avd. 5 Tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

45 kap. Tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel anges de tystnadsplikter som enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen kan begränsa friheten att meddela och offentliggöra uppgifter.

Sådana tystnadsplikter finns i ­ regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och riksdagsordningen (2 §)

­ sekretesslagen (3 §) ­ rättegångsbalken (4 §) ­ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och socialtjänstlagen (2001:435) (5 §)

­ postlagen (1993:1684) och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (6 §)

­ annan lagstiftning (7 §). Av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen framgår att friheten att meddela och offentliggöra uppgifter även i andra fall kan vara begränsad.

Regeringsformen , tryckfrihetsförordningen och riksdagsordningen

2 § Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är begränsad vid uppsåtligt åsidosättande av följande tystnadsplikter i regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och riksdagsordningen.

Tystnadsplikt som gäller

enligt när det är fråga om en uppgift

Utrikesnämnden beslut enligt 10 kap. 7 § tredje stycket andra meningen regeringsformen riksdagen 2 kap. 4 § andra stycket riksdagsordningen

vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt

riksdagens utskott och EU-nämnden

beslut enligt 4 kap. 15 § eller 10 kap. 8 § riksdagsordningen

vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt

anonymitet för meddelare och författare m.fl.

3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen

Sekretesslagen

3 § Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är begränsad vid uppsåtligt åsidosättande av följande tystnadsplikter i sekretesslagen.

Tystnadsplikt som gäller

enligt när det är fråga om en uppgift

enskild som fått ut en uppgift med förbehåll

förbehåll enligt 8 kap. 16 §, 18 § första stycket, 22 § första stycket eller 25 § eller 9 kap. 3 § andra stycket

utrikessekretess 13 kap. 2 § vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt

Riksbanken 14 kap. 2 § hos Riksbanken bl.a. förundersökning

16 kap. 2–6 §§ om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare

bl.a. säkerhets- och bevakningsåtgärder, chiffer, koder

16 kap. 7–10 §§

bl.a. rättslig hjälp till annan stat

16 kap. 13 § om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol eller åklagare

uppgift om utlänning 20 kap. 5 § första

stycket

bl.a. hälso- och sjukvård

21 kap. 4–7 §§ om annat än verkställigheten av beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

21 kap. 9 § i anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

sekretess till skydd för anmälare till hälso- och sjukvård

21 kap. 10 §

uppgifter i hälso- och sjukvårdsverksamhet som används för upplysning m.m.

21 kap. 11 §

ersättning till steriliserade

21 kap. 13 §

bl.a. socialtjänst 22 kap. 3, 5–7 eller 9 §

om annat än verkställigheten av beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke eller beslut om sluten ungdomsvård

sekretess till skydd för anmälare till socialtjänst

22 kap. 10 §

bl.a. familjerådgivning

22 kap. 11–13 §§ om annat än verkställigheten av beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke eller beslut om sluten ungdomsvård

Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor

22 kap. 16 §

bl.a. skolan och utbildningsväsendet i övrigt

23 kap. 3–9 §§ som hör till annat än ärende om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier

förskoleverksamhet 23 kap. 10 § Statens skolverk 23 kap. 11 § som hör till annat än ärende om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier rättspsykiatriskt forskningsregister

24 kap. 5 § om annat än

verkställighet av beslut om vård utan samtycke

statistiksekretess 24 kap. 7 §

medling i arbetstvister

26 kap. 14 § första stycket

personalsocial verksamhet

27 kap. 2 eller 3 §

bl.a. tillstånd till färdtjänst

28 kap. 8 §

uppgifter om en särskild postförsändelse eller ett särskilt telemeddelande

28 kap. 9 eller 10 §

Konkurrensverkets rådgivning inför anmälan om företagskoncentration

29 kap. 3 §

bl.a. tillsyn som bedrivs av statliga myndigheter

29 kap. 5 § 2 eller 11 § 2

uppgifter som en statlig myndighet förfogar över på grund av avtal med en främmande stat eller med en mellanfolklig organisation i verksamhet som bl.a. avser tillsyn

29 kap. 14 § om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- eller driftsförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet

bl.a. tillsyn som bedrivs av ett annat organ än en statlig myndighet

29 kap. 15 § 2

Riksrevisionen 29 kap. 21 § 2 tillsyn över stiftelser 29 kap. 22 § som rör enskilds personliga förhållanden och vars röjande kan vålla allvarligt men bl.a. Riksbankens kassarörelse

30 kap. 2 eller 4 §

viss utlåningsverksamhet som bedrivs av myndighet

30 kap. 5 § som rör myndighetens affärsmässiga utlåningsverksamhet

uppdragssekretess 30 kap. 6–8 §§ ärenden om patent och registrering av mönster

30 kap. 13–15 §§

administrativa tjänster åt en stiftelse

30 kap. 19 § som rör enskilds personliga förhållanden och vars röjande kan vålla allvarligt men

Datainspektionen 31 kap. 2 § om registrerads förhållanden Säkerhetstjänstkommissionen

31 kap. 3 § om enskilds personliga förhållanden

bl.a. skattesekretess 32 kap. 2–9 §§ konkursförvaltare förbehåll enligt 32 kap. 10 § första stycket eller 15 § första stycket personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt

33 kap. 3 § första stycket

uppgiftsskyldighet i frågor om samhällsplanering m.m.

33 kap. 6 §

beredskapsförberedelser

33 kap. 7 § 2

utlandsmyndighets beredskapsplanering

33 kap. 8 §

konkursförvaltare förbehåll enligt

35 kap. 11 § första stycket

bl.a. kriminalvården 36 kap. 5 och 6 §§ för vilken det kan antas att någon kan komma att utsätts för våld eller annat allvarligt men om den röjs rättshjälp 37 kap. 9 § första stycket 1 Barnombudsmannen 38 kap. 2 §

notarius publicus 39 kap. 3 §

bl.a. rättshjälp i utlandet

39 kap. 4 § som rör ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild

teknisk bearbetning av personuppgifter

39 kap. 7 §

beslut av riksdagen om undantag från sekretess

förbehåll enligt

41 kap. 6 §

domstols överläggning

43 kap. 12 och 13 §§

myndighets telefonväxel

44 kap. 1 §

Rättegångsbalken

4 § Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är begränsad vid uppsåtligt åsidosättande av följande tystnadsplikter enligt rättegångsbalken.

Tystnadsplikt som gäller

enligt när det är fråga om en uppgift

domstolsförhandling och förhör under förundersökning

förordnande med stöd av 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § femte stycket

Advokater 8 kap. 4 § första stycket andra meningen

Lagen ( 1998:531 ) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och socialtjänstlagen (2001:435)

5 § Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är begränsad vid uppsåtligt åsidosättande av följande tystnadsplikter enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och socialtjänstlagen (2001:435).

Tystnadsplikt som gäller

enligt när det är fråga om en uppgift

enskild hälso- och sjukvård

2 kap.8–10 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

enskild familjerådgivning

15 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453)

Postlagen (1993:1684) och lagen ( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation

6 § Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är begränsad vid uppsåtligt åsidosättande av följande tystnadsplikter enligt postlagen (1993:1684) och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Tystnadsplikt som gäller

enligt när det är fråga om en uppgift

uppgifter om en särskild brevförsändelse och åtgärder enligt rättegångsbalken

19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)

uppgifter om ett särskilt elektroniskt meddelande

6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt rör ett särskilt sådant meddelande

åtgärder enligt rättegångsbalken

6 kap. 21 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag eller om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare

Annan lagstiftning

7 § Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är begränsad vid uppsåtligt åsidosättande av följande tystnadsplikter.

Tystnadsplikt som gäller

enligt när det är fråga om en uppgift

förhör hos Säkerhetstjänstkommissionen

förordnande med stöd av 7 § lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet

Bilaga

Enligt 3 kap. 6 § skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan om handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

Arbetslöshetskassor enligt prövning av ärenden om arbets- lagen (1997:239) om löshetsersättning arbetslöshetskassor _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tjänstemännens Central- statligt stöd i form av bidrag organisation till studerande vid korttidsstudier

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2. Genom denna lag upphör sekretesslagen (1980:100) att gälla.

3. Om det i lag eller annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4. Föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av sekretesslagen (1980:100) och som gäller när denna lag träder i kraft skall anses meddelade enligt denna lag.

5. Övergångsbestämmelserna till sekretesslagen (1980:100) och till ändringar i den lagen skall gälla även i fortsättningen.

2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 3 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

3 §

Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller använder han olovligen sådan hemlighet, dömes, om inte gärningen annars är belagd med straff, för sekretessbrott eller brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket, dömes till böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005

3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap.1, 4 och 5 §§, 36 kap. 5 § och 38 kap. 8 §rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

Förhandling vid domstol skall vara offentlig. Kan det antagas att vid förhandling kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:100)må rätten, om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej röjes, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall må förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller 9 kap. 15 eller 16 §sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, enligt 5 kap. 1 eller 7 § eller 9 kap. 17 § samma lag. Förhandling skall alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 § andra stycket samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjes vid förhandlingen.

Kan det antagas att vid förhandling kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (2005:xx) må rätten, om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej röjes, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall må förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 37 kap. 3–5 eller 8 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, enligt 16 kap. 2–6 eller 13 § eller 35 kap. 2–4 eller 6–10 § samma lag. Förhandling skall alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 32 kap. 8 § andra och tredje stycket eller 13 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjes vid förhandlingen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda dörrar, vare det gällande.

4 §

Har förhandling hållits inom stängda dörrar och har därvid förebringats uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:100), äge rätten förordna att uppgiften icke får uppenbaras.

Har förhandling hållits inom stängda dörrar och har därvid förebringats uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (2005:xx), äge rätten förordna att uppgiften icke får uppenbaras.

5 §

Överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rätten ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar, må, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som har att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. I den utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som omfattas av förordnande om sekretess enligt 12 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100), skall dock avkunnandet ske inom stängda dörrar.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. I den utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som omfattas av förordnande om sekretess enligt 43 kap. 9 § andra stycket sekretesslagen (2005:xx), skall dock avkunnandet ske inom stängda dörrar.

36 kap.

5 §

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Den som till följd av 13 kap. 2 eller 3 § eller 14 kap. 2 § sekretesslagen (2005:xx) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av9 kap. 4 § sekretesslageninte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av24 kap. 7 § sekretesslageninte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger skyldighet att vittna för

1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 § femte stycket sekre-tesslagen (1980:100)och

2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger skyldighet att vittna för

1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 8 kap. 10 och 11 §§ och 22 kap. 20 § sekretesslagen (2005:xx) och

2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som vittne om

något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

38 kap.

8 §

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna att handlingen skall tillhandahållas.

Första stycket gäller ej

1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 §sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar givit sitt tillstånd därtill;

2. handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte stycket ej må höras därom;

3. handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer.

Första stycket gäller ej

1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 13 kap. 2 eller 3 § eller 14 kap. 2 §sekretesslagen (2005:xx) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar givit sitt tillstånd därtill;

2. handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte stycket ej må höras därom;

3. handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005

4. Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)

Härigenom föreskrivs att 2, 27 och 42 §§personuppgiftslagen (1998:204) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avvikande bestämmelser i annan författning

Avvikande bestämmelser i annan författning och förhållandet till sekretesslagen

2 §

Om det i en annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som avviker från denna lag, skall de bestämmelserna gälla.

Bestämmelserna i denna lag hindrar inte att en personuppgift lämnas från en myndighet till en annan när myndigheterna utgör olika sekretessområden eller mellan olika sekretessområden inom samma myndighet, om uppgiftslämnandet sker i överensstämmelse med sekretesslagen (2005:xx). Vad som avses med ett sekretessområde framgår av 2 kap. 9 § sekretesslagen .

27 §

I den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller i beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade gäller inte bestämmelserna i 23–26 §§. En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet får därvid i

I den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller i beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade gäller inte bestämmelserna i 23–26 §§. En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet får därvid i

motsvarande fall som avses i sekretesslagen (1980:100) vägra att lämna ut uppgifter till den registrerade.

motsvarande fall som avses i sekretesslagen (2005:xx) vägra att lämna ut uppgifter till den registrerade.

42 §

Den personuppgiftsansvarige skall till var och en som begär det skyndsamt och på lämpligt sätt lämna upplysningar om sådana automatiserade eller andra behandlingar av personuppgifter som inte har anmälts till tillsynsmyndigheten. Upplysningarna skall omfatta det som en anmälan enligt 36 § första stycket skulle ha omfattat. Den personuppgiftsansvarige är dock inte skyldig att lämna ut sekretessbelagda uppgifter eller uppgifter om vilka säkerhetsåtgärder som har vidtagits. En personuppgiftsansvarig som inte är myndighet får därvid i motsvarande fall som avses i sekretesslagen (1980:100) vägra att lämna ut uppgifter.

Den personuppgiftsansvarige skall till var och en som begär det skyndsamt och på lämpligt sätt lämna upplysningar om sådana automatiserade eller andra behandlingar av personuppgifter som inte har anmälts till tillsynsmyndigheten. Upplysningarna skall omfatta det som en anmälan enligt 36 § första stycket skulle ha omfattat. Den personuppgiftsansvarige är dock inte skyldig att lämna ut sekretessbelagda uppgifter eller uppgifter om vilka säkerhetsåtgärder som har vidtagits. En personuppgiftsansvarig som inte är myndighet får därvid i motsvarande fall som avses i sekretesslagen (2005:xx) vägra att lämna ut uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005

5. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 a §, 12 kap.7 och 10 §§, 15 kap. 3 § och 16 kap 4 §socialtjänstlagen (2001:453) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 a §

Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 15 kap. denna lag och av sekretesslagen (1980:100). Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd.

Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 15 kap. denna lag och av sekretesslagen (2005:xx). Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd.

12 kap.

7 §

Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna uppgifter till denna om utbetalad ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.

Om kommunens uppgifter inom socia ltjänsten fullgörs av flera nämnder skall varje sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga lämna

1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och

2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av

platser inom särskilda boendeformer i kommunen.

Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) .

10 §

Av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) framgår att socialnämnden utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet. Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag beträffande vissa brott som riktar sig mot barn. Av samma stycke följer också att sekretess inte hindrar att uppgifter, som angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.

Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas

1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om uppgifterna för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,

2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja denne

Av 8 kap. 3 § sekretesslagen(2005:xx) framgår att socialnämnden utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet. Detsamma gäller enligt 8 kap. 11 § samma lag beträffande vissa brott som riktar sig mot barn. Av 8 kap. 10 § samma lag följer att sekretess inte hindrar att uppgifter, som angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök till sådant brott, lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.

Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas

1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, eller i ett familjehem, om uppgifterna för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,

2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja denne

från högskoleutbildning. från högskoleutbildning.

15 kap.

3 §

I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen (1980:100)

I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen (2005:xx)

16 kap.

4 §

Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § eller föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt överflyttning av ärende enligt 16 kap. 1 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).

I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 11 kap. sekretesslagen (2005:xx).

Länsstyrelsens beslut om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § och om föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt domstols motsvarande beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005

6. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:xx) om hantering av allmänna handlingar

3

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 2 och 4 §§, 3 kap. 7 § samt 4 kap. 5 § lagen (2004:xx) om hantering av allmänna handlingar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Med statliga myndigheter jämställs i denna lag

1. sådana organ som avses i 1 kap. 8 § andra stycket första meningen sekretesslagen (1980:100)när det gäller allmänna handlingar i den verksamhet som avses i bilagan till sekretesslagen, och

1. sådana organ som avses i 3 kap. 6 § sekretesslagen (2005:xx) när det gäller allmänna handlingar i den verksamhet som avses i bilagan till sekretesslagen, och

2. allmänna försäkringskassor.

4 §

Med kommunala myndigheter jämställs i denna lag sådana juridiska personer som avses i 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100).

Med kommunala myndigheter jämställs i denna lag sådana juridiska personer som avses i 3 kap. 5 § sekretesslagen (2005:xx).

2 kap.

2 §

Allmänna handlingar skall registreras utan dröjsmål när de har kommit in till eller upprättats hos en myndighet. Handlingar som inte omfattas av sekretess behöver inte registreras om de hålls organiserade så att det utan

Allmänna handlingar skall registreras utan dröjsmål när de har kommit in till eller upprättats hos en myndighet. Handlingar som inte omfattas av någon sekretessreglering behöver inte registreras om de hålls organiserade så att det utan

3 Enligt förslag i SOU 2002:97

svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Är det uppenbart att en allmän handling är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, behöver den varken registreras eller hållas organiserad.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen meddela föreskrifter om att handlingar av ett visst slag som finns i betydande omfattning hos en myndighet inte behöver registreras enligt första stycket.

I 16 § 1 finns särskilda bestämmelser om registrering av upptagningar för automatiserad behandling som är tillgängliga för flera myndigheter.

4 §

Bestämmelser om hemligstämpel finns i 2 kap. 16 § tryckfrihetsförordningen och 15 kap. 3 § sekretesslagen (1980:100).

Bestämmelser om sekretessmarkering finns i 2 kap. 16 § tryckfrihetsförordningen och 2 kap. 16 § sekretesslagen (2005:xx).

3 kap.

7 §

En myndighets beslut att avslå en begäran enligt 5 § får överklagas på det sätt som anges i 15 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100).

Av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen framgår att ett beslut om att inte lämna ut handling eller lämna ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att röja innehållet eller annars använda det, får överklagas. Närmare bestämmelser om överklagande finns i 15 kap. 7–10 §§ sekretesslagen.

En myndighets beslut att avslå en begäran enligt 5 § får överklagas på det sätt som anges i 11 kap. sekretesslagen (2005:xx).

Av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen framgår att ett beslut om att inte lämna ut handling eller lämna ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att röja innehållet eller annars använda det, får överklagas. Närmare bestämmelser om överklagande finns i 11 kap. sekretesslagen.

4 kap.

5 §

Den kommunala arkivmyndigheten skall ha ansvar för tillsynen över

1. sådana juridiska personer som avses i 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100), och

1. sådana juridiska personer som avses i 3 kap. 5 § sekretesslagen (2005:xx), och

2. sådana enskilda organ som avses i 1 kap. 2 § tredje stycket 1 om organet förvarar ett kommunalt arkiv.

Bestämmer flera kommuner eller landsting tillsammans i en sådan juridisk person som anges i första stycket 1, skall arkivmyndigheten i den kommun eller det landsting som kommunerna eller landstingen bestämt genom avtal, ha ansvar för tillsynen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005

Kommittédirektiv

Offentlighetsprincipen och IT samt översyn av sekretesslagen m.m.

Dir. 1998:32

Beslut vid regeringssammanträde den 16 april 1998.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillkallas med uppgift att göra en översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i syfte att vidga möjligheterna för offentlighetsprincipens tillämpning i ITsamhället.

Kommittén skall undersöka om det i något fall finns ett behov av att öka möjligheterna att inte tillhandahålla en allmän handling som omfattas av upphovsrätt eller någon annan rättighet enligt upphovsrättslagen.

Kommittén skall kartlägga de faktorer som har varit avgörande för i vilken utsträckning insyn råder i kommunala respektive statliga företag, överväga om det är lämpligt med en enhetlig syn på offentlighetsprincipens tillämplighet när det gäller sådana företag samt ange vilka kriterier som bör gälla för insyn i dessa och i andra organ som avses i 1 kap. 8 § sekretesslagen.

Kommittén skall göra en allmän översyn av sekretesslagen. I denna ingår att undersöka i vilken utsträckning lagen kan förbättras, t.ex. genom att onödiga bestämmelser upphävs och att lagen görs mer överskådlig, med bibehållen balans mellan intresset av offentlighet och insyn å ena sidan och integritets- och andra sekretesskyddsintressen å den andra.

Kommittén skall vidare

- särskilt uppmärksamma några frågor som rör sekretess och myndigheternas möjligheter att samverka, - göra en översyn av de tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten,

Bakgrund

- försöka hitta en ändamålsenlig och öppenhetsvänlig lösning för att genomföra Sveriges åtaganden när det gäller offentlighet och sekretess på området för internationellt informationsutbyte, - göra en uppföljning av utvecklingen i frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a. Sveriges inträde i EU och en utvärdering av tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess.

Offentlighetsprincipen och IT

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF), varje medborgare ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt får begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till vissa i TF särskilt angivna intressen, t.ex. rikets säkerhet, intresset att förebygga eller beivra brott och skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Begränsningar i rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag (sekretesslagen) eller i annan lag som den lagen hänvisar till. Sekretesslagen innehåller också bestämmelser om bl.a. registrering och hemligstämpling av allmänna handlingar (15 kap.).

Rätten att ta del av allmänna handlingar utgör också en av grunderna för det offentliga arkivväsendet. Arkivlagen (1990:782) innehåller grundläggande föreskrifter om arkiv hos såväl statliga som kommunala myndigheter. I lagen finns bestämmelser om vad som ingår i en myndighets arkiv samt om vård och gallring av arkiv.

Rätten att ta del av material från myndigheterna har från början gällt "handlingar". Med detta begrepp har ursprungligen avsetts pappersdokument. Genom 1949 års TF klargjordes att det också omfattade kartor, ritningar och bilder. År 1974 infördes nya bestämmelser i TF som slog fast att i princip samma regler som gällde för handlingar av traditionell typ skulle tillämpas på tekniska upptagningar, inklusive ADB-upptagningar. Med upptagning för ADB skulle avses en uppgift som är fixerad på någon form av datamedium och som antingen finns i eller kan matas in i en datamaskin. I begreppet upptagning för ADB skulle ligga också att informationen var läsbar endast med ADB-teknik (prop. 1973:33). Den 1 januari 1978 fick TF:s regler om allmänna handlingars

offentlighet en helt ny lydelse. I sak innebar den nya lydelsen dock inte någon större förändring.

I juni 1995 tillkallade regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté, Datalagskommittén (Ju 1995:08) med uppgift att analysera på vilket sätt EG:s s.k. dataskyddsdirektiv om skydd för personuppgifter skall införlivas i svensk lagstiftning samt att lägga fram förslag till en ny lag på området (dir. 1995:91).

Kommittén fick också i uppdrag att föreslå de ändringar i TF:s bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet som är motiverade för att grundlagsregleringen skall vara anpassad till den nya tekniken och terminologin på området. I detta uppdrag ingick att med hänsyn till utvecklingen på IT-området göra en översyn av reglerna i TF om allmänna handlingars offentlighet. Syftet var att kommittén skulle överväga hur offentlighetsprincipen skall kunna tillämpas under nya tekniska förutsättningar och att lagstiftningen skulle göras så oberoende som möjligt av tekniska begrepp och termer. En utgångspunkt var att allmänhetens tillgång till information skall vara oberoende av vilket sätt myndigheterna valt för att registrera informationen. Kommittén skulle särskilt överväga om begreppet handling i TF är ändamålsenligt eller om det bör ersättas. Kommittén skulle också, mot bakgrund av utvecklingen mot globala nätverk, analysera innebörden av den s.k. biblioteksregeln i 2 kap. 11 § andra stycket TF.

Datalagskommittén avlämnade i april 1997 betänkandet Integritet Offentlighet Informationsteknik (SOU 1997:39). I betänkandet föreslogs i den del som rör reglerna om allmänna handlingars offentlighet en rad ändringar i bl.a. TF och sekretesslagen. För det första föreslogs en ny begreppsapparat som innebär att det centrala begreppet i offentlighetslagstiftningen skall vara "allmän uppgift" i stället för "allmän handling". Begreppet handling skall finnas kvar i lagen som en "förvaringsplats" för uppgifter. Kommittén föreslog att begreppet förvar skall återfå sin egentliga betydelse, men att det skall innefatta även elektroniska förvar. Det föreslagna nya sättet att se på förvar innebär, enligt kommittén, att den s.k. biblioteksregeln kan förenklas.

Datalagskommittén föreslog vidare att den begränsade skyldigheten för myndigheter att med "rutinbetonade åtgärder" ta fram uppgifter genom att göra extra sökningar och sammanställningar utöver dem som myndigheterna själva normalt gör bör gälla även i framtiden. Det bör emellertid införas en begränsning i denna

skyldighet. Myndigheterna skall vara skyldiga att utföra extra arbete bara när det kan göras utan nämnvärda kostnader.

När det gäller själva utlämnandet av allmänna uppgifter till allmänheten föreslog kommittén en utvidgning av offentlighetsprincipen. Den skall även omfatta en rätt att få ut allmänna uppgifter i elektronisk form, med undantag för datorprogram.

Beträffande sekretesslagen föreslogs, utöver rena följdändringar, bl.a. ändringar i bestämmelsen om hemligstämpling och en utökad serviceskyldighet. Vidare föreslogs att det skall införas en skyldighet att hålla systemdokumentationen tillgänglig för allmänheten för myndigheter som i sin myndighetsutövning fattar automatiserade beslut med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Slutligen föreslog kommittén att det i TF skall införas en bestämmelse som hänvisar till arkivlagen. Kommittén gjorde även en kostnadsanalys av lämnade förslag, men hade av tidsskäl inte möjlighet att göra någon djupare analys.

Betänkandet remissbehandlades under våren och sommaren 1997. Förslagen som rör offentlighetsprincipen mottogs i huvudsak positivt av en majoritet av remissinstanserna. Flera instanser, även en del av dem som tyckte förslagen var bra, uttryckte emellertid farhågor för att konsekvenserna av förslagen inte var tillräckligt utredda.

I april 1997 uppdrog regeringen åt Statskontoret att analysera de ekonomiska konsekvenserna av kommitténs förslag och att lämna förslag till finansiering i de fall förslagen leder till utgiftsökningar (dnr Ju97/1280). Statskontoret redovisade analysen till regeringen i juni 1997 i rapporten Konsekvensanalys av Datalagskommitténs betänkande SOU 1997:39 (Rapport 1997:11).

Kostnadsanalysen har remissbehandlats. Remissinstanserna var delade i sina uppfattningar om Statskontorets kostnadsberäkningar och vissa remissinstanser menade att de framstod som mycket osäkra.

Regeringen beslutade den 8 december 1997 att till riksdagen överlämna proposition med förslag till personuppgiftslag m.m. (prop. 1997/98:44). Förslagen bygger på Datalagskommitténs betänkande i den delen. Regeringen gick inte vidare med de förslag som gällde allmänna handlingars offentlighet eftersom dessa krävde ytterligare överväganden. Det främsta skälet var att konsekvenserna av förslagen inte var tillräckligt utredda.

Upphovsrättens förhållande till offentlighetsprincipen

Fri åsiktsbildning utgör en av grundvalarna för den svenska demokratin. Yttrandefriheten och dess spegelbild, informationsfriheten, har en hög dignitet i den svenska rättsordningen, något som främst har kommit till uttryck i grundlagarna. Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att inhämta, ta emot och meddela uppgifter. Mellan informationsintresset och det upphovsrättsliga skyddsintresset finns i grunden inte någon konflikt. Tvärtom har de båda intressena det gemensamma syftet att skapa förutsättningar för ett fritt samhällsskick och intellektuell utveckling. Grundlagarna ger ett skydd för medborgarna att yttra sina tankar och åsikter, att offentliggöra allmänna handlingar och att inhämta och meddela uppgifter. Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) ger ett skydd för den individuella utformning som upphovsrättsmannen gett sitt ämne. Även författares, konstnärers och fotografers rätt till sina verk har rang av grundlagsskyddad rättighet. Förutom regler om den egentliga upphovsrätten innehåller upphovsrättslagen bestämmelser om s.k. närstående rättigheter. Till dessa hör skyddet för utövande konstnärers prestationer, för fonogramframställares samt radio- och TV-företags produktioner, för kataloger och för fotografier.

Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen äger författare, konstnärer och fotografer rätt till sina verk enligt bestämmelser som meddelas i lag. I 1 kap. 8 § TF anges att vad som är stadgat i vanlig lag gäller om den rätt som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk eller framställare av fotografisk bild, om upphovsrätten närstående rättigheter och förbud mot att återge ett litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen. Den lag som avses i grundlagarna är upphovsrättslagen.

Begränsningar i yttrandefriheten och informationsfriheten, vilka aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, får ske bl.a. om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 § första stycket regeringsformen). Som exempel på sådana begränsningar anges i motiven till bestämmelsen just skydd för upphovsrätten och denna närstående rättigheter (se prop. 1975/76:209 s. 155). Vid utformningen av upphovsrätten skall dock särskilt beaktas vikten av vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl.a. politiska, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (jfr 2 kap. 13 § andra stycket). I upphovsrättslagen

finns flera undantagsbestämmelser som har sin grund i det samhälleliga intresset av information till medborgarna i angelägenheter av allmän vikt. Det rör sig främst om bestämmelser som upphäver eller inskränker upphovsrätten i fråga om allmänna handlingar hos myndigheter och om information om dagshändelser.

Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. TF innebär bl.a. att även ett upphovsrättsskyddat verk som lämnas in till en myndighet kan bli en allmän handling. Den som önskar ta del av en allmän handling har rätt att, förutom att ta del av handlingen gratis på stället, mot fastställd avgift få en avskrift eller kopia av handlingen till den del den inte är hemlig. Vissa undantag gäller ADB-upptagningar, kartor, ritningar och bilder m.m. (13 §).

Upphovsrätten innefattar dels vissa ekonomiska rättigheter i form av ensamrätt att förfoga över ett verk, dels vissa ideella rättigheter.

De ekonomiska rättigheterna är av flera slag. Enligt 2 § första stycket upphovsrättslagen har upphovsmannen rätt att förfoga över sitt verk genom att framställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Mångfaldiganderätten innebär att upphovsmannen ensam har rätt att nedlägga eller fixera sitt verk i ett föremål som gör det möjligt för andra att ta del av det. Upphovsmannen har vidare ensamrätt att göra verket tillgängligt för allmänheten. Denna rätt är i sin tur sammansatt av tre olika rättigheter. För det första har upphovsmannen ensamrätt till spridningen av verket till allmänheten och för det andra till att framföra verket offentligt samt, för det tredje, till att visa exemplar av verket för allmänheten. De ideella rättigheterna omfattar en rätt att få gälla som upphovsman till verket och rätt till respekt för verket.

I upphovsrättslagen anges en rad olika inskränkningar i den ekonomiska delen av upphovsrätten, bl.a. får som regel var och en för sitt enskilda bruk framställa exemplar av ett verk. Vidare skall enligt 26 b § första stycket upphovsrättslagen allmänna handlingar oavsett upphovsrätten tillhandahållas enligt 2 kap. TF. Denna bestämmelse innebär att den upphovsrättsliga ensamrätten till ett verk som ingår i en allmän handling inte kan hindra att den lämnas ut, exempelvis i form av en kopia. Bestämmelsen innebär emellertid inte någon rätt att sedan utnyttja utlämnat material.

Den som gör intrång i upphovsrätten till ett verk kan dömas till böter eller fängelse i högst två år (53 § första stycket upphovsrättslagen).

Det finns ett internationellt konventionssystem på upphovsrättsområdet. Den viktigaste konventionen är 1886 års Bernkon-

vention för skydd av litterära och konstnärliga verk. Huvudprincipen i Bernkonventionen är att upphovsrättsligt skydd i ett konventionsland skall motsvara det skydd ett lands egna upphovsmän har. Detta kallas för principen om nationell behandling. Det finns emellertid vissa minimiregler i konventionen som skyddet inte får understiga.

Enligt artikel 9.1 har en upphovsman till ett litterärt eller konstnärligt verk ensamrätt att låta mångfaldiga det. Enligt artikel 9.2 är det emellertid förbehållet inhemsk lagstiftning att tillåta mångfaldigande i vissa särskilda fall, förutsatt att sådant mångfaldigande inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

Bernkonventionen ger stöd för att behandla till en myndighet inlämnat upphovsrättsskyddat material som allmän handling och att lämna ut en kopia av det i enlighet med 2 kap. 13 § TF. Frågan behandlades utförligt i prop. 1973:15.

Sverige har också förpliktelser som följer av det s.k. TRIPsavtalet (avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter) inom WTO (tidigare GATT). TRIPs-avtalet innebär i det aktuella avseendet inga andra förpliktelser än vad som följer av Bernkonventionen.

EU-kommissionen avgav i december 1997 ett förslag till direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (KOM [97] 628 slutlig). Behandlingen av direktivförslaget har nyligen påbörjats i rådsarbetsgruppen för immaterialrätt (upphovsrätt).

Insyn i statliga och kommunala företag m.m.

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen skall vad som föreskrivs i TF om rätt att ta del av handlingar hos myndigheter i tillämpliga delar också gälla handlingar hos de organ som anges i bilagan till lagen, i den mån handlingarna hör till verksamhet som nämns där. Bestämmelsen ger principen om allmänna handlingars offentlighet ett vidare tillämpningsområde utanför myndighetssektorn. Principen har gjorts tillämplig hos vissa aktiebolag, föreningar och stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning eller liknande. Som exempel kan nämnas verksamhet i olika utsträckning hos Radiotjänst i Kiruna AB, Posten AB, Handelshögskolan i Stockholm,

Riksidrottsförbundet samt, sedan den 1 januari 1998, de stiftelser och stiftelsehögskolor som har bildats med medel som härrör från avvecklingen av löntagarfonderna och deras bolag (SFS 1997:958).

Vid tidpunkten för sekretesslagens tillkomst var det aktuellt att införa offentlighetsprincipen utanför myndighetsområdet endast för AB Svensk Bilprovning och Notarius publicus. Diskussionen rörde enbart deras myndighetsutövande befogenheter, vilka ansågs motivera insyn (prop. 1979/80:2, del A, s. 125). Dessutom nämndes den utredning som då pågick i Kommunalföretagskommittén och som 1983 utmynnade i slutbetänkandet Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet (SOU 1983:61). I detta betänkande lades grunden för bl.a. bilagan till sekretesslagen, där de privaträttsliga subjekten uppräknas som enligt 1 kap. 8 § skall tillämpa offentlighetsprincipen. Det slutgiltiga förslaget lämnades i prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.

Sedan 1995 gäller enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen att offentlighetsprincipen och sekretesslagen är tillämpliga hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande.

Förvaltningspolitiska kommissionen (Fi 1995:13) har haft i uppdrag att med utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för statliga myndigheter eller andra organ göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag, samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. Kommissionen avlämnade i april 1997 betänkandet I medborgarnas tjänst (SOU 1997:57). I en rapport, som upprättats på kommissionens uppdrag, om förvaltningens verksamhetsformer i och utanför myndighetsområdet (Myndighet eller marknad SOU 1997:38) diskuteras offentlighetsprincipens tillämpning på statligt respektive kommunalt dominerade privaträttsliga subjekt. Där kritiseras lagstiftarens behandling av frågan om verksamhetsformer för offentlig förvaltning, framförallt att ingen som helst argumentering har förekommit som skulle kunna förklara varför dessa särskilt ingripande regler ansetts nödvändiga för kommunal verksamhet, medan t.ex. den statliga bolagsverksamheten hållits utanför vad avser offentlighetsprincipens tillämpning (SOU 1997:38 s. 59-60). Kommissionen anslöt sig till de rekommendationer som lämnas i rapporten, nämligen bl.a. att myndighets-

formen normalt bör vara självklar för större delen av det statliga åtagandet, att när existerande gråzonsorgan bibehålls det bör åter övervägas om en utvidgning av det offentligrättsliga regelsystemets tillämplighet kan ske för viktiga verksamheter, särskilt frågan om insyn i statliga bolag och stiftelser, samt att när en annan form än myndighetsformen används riksdagen och regeringen bör i varje särskilt fall ta ställning till det tilltänkta organets lämplighet för uppgiften och uttryckligen ange i vilken mån det offentligrättsliga regelsystemet förutsätts bli tillämpligt (SOU 1997:57 s. 56–57).

Sekretesslagen

Sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1992:1474) trädde i kraft den 1 januari 1981. Lagen ersatte 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar med tillhörande kungörelser och i princip alla föreskrifter i lag eller annan författning om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Sekretesslagen har ändrats vid åtskilliga, fler än 180, tillfällen. Lagen kompletteras av sekretessförordningen (1980:657, omtryckt 1994:1030), som också har ändrats och kompletterats många gånger.

Sekretesslagen innefattar en gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Att handlingssekretess och tystnadsplikt regleras gemensamt var en nyhet av principiell betydelse. Som skäl för en gemensam reglering anfördes att den naturliga utgångspunkten bör vara att det enbart är uppgifternas innehåll och förekomst i ett visst sammanhang som bestämmer om de skall sekretesskyddas. Däremot bör det vara likgiltigt om uppgifterna är dokumenterade eller inte, om de är upptagna i en allmän handling eller i en annan handling och om utlämnande av en uppgift sker muntligen, genom en för ändamålet färdigställd skrift eller genom en redan befintlig handling. En följd av en gemensam reglering är att tyngdpunkten i normgivningen i fråga om tystnadsplikt förskjuts till riksdagens förmån, eftersom TF:s formkrav när det gäller begränsningar i handlingsoffentligheten är strängare än vad regeringsformens är i fråga om tystnadsplikt. (Prop. 1979/80:2, del A, s. 65 f.)

Enligt 2 kap. 2 § andra stycket TF skall begränsningarna i handlingsoffentligheten i princip tas in i en enda lag. Samtidigt ger bestämmelsen möjlighet att för särskilda områden ta in regler i annan lag till vilken sekretesslagen hänvisar. Denna möjlighet har

utnyttjats i viss utsträckning. Den i samma lagrum anvisade tekniken att komplettera en bestämmelse i sekretesslagen med av regeringen beslutade föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet har använts i ett par fall. Det viktigaste exemplet utgörs av regleringen av sekretessen i statlig tillsyns- och stödverksamhet m.m. med avseende på näringslivet.

Sekretesslagen reglerar också sekretessen mellan myndigheter. Denna fråga berörs inte av regelsystemet i 2 kap. TF och något hinder mot särreglering i lag eller förordning finns alltså inte.

I sekretesslagen regleras även i vilken utsträckning handlingsoffentligheten och sekretesslagen skall gälla för organ utanför myndighetsområdet. I 1 kap. 8 § första stycket har riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling jämställts med myndigheter när det gäller sekretesslagens tillämpning. I vilken utsträckning reglerna skall tillämpas hos enskilda organ följer av andra stycket och bilagan till lagen. Av 1 kap. 9 § följer att handlingsoffentligheten och sekretesslagen gäller hos kommunala företag.

Sekretesslagen är indelad i sexton kapitel. I 1 kap. finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde, om sekretessbegreppets innebörd m.m. De egentliga sekretessbestämmelserna finns i 2–10 kap. och är ordnade med utgångspunkt i de i 2 kap. 2 § TF angivna grunderna för begränsning av handlingsoffentligheten. I 11 kap. finns särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen, riksdagen, JO och JK. 12 kap. reglerar sekretess hos främst domstolarna. I 13 kap. finns föreskrifter om överföring av sekretess i vissa fall. I 14 kap. regleras begränsningarna i sekretessen. I 15 kap. finns bestämmelser som på vissa punkter kompletterar TF:s regler om allmänna handlingar. Där regleras frågor om diarieföring, hemligstämpling, myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra, förfarandet vid utlämnande av allmänna handlingar, överklagande av beslut varigenom en myndighet avslagit en enskilds begäran om att få ut en allmän handling m.m. Kapitlet innehåller också särskilda bestämmelser om upptagningar för automatisk databehandling. I det avslutande 16 kap. har det tagits in regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter som skall ha företräde framför meddelarfriheten.

Det ligger i ämnets natur och följer av sekretesslagens vidsträckta tillämpningsområde att lagen kontinuerligt har anpassats till ändrade förhållanden inom den offentliga sektorn. Sekretesslagen har därför setts över fortlöpande, bl.a. mot bakgrund av framställningar från myndigheter och enskilda. Lagen har också

ofta ändrats inom ramen för övergripande lagstiftningsprojekt på olika områden.

Sekretesslagen är svåröverskådlig och i många delar svårtillämpad. Det har visat sig bl.a. genom domstolarnas och regeringens praxis på området och JO:s och JK:s granskning av lagens tillämpning.

Under den tid lagen har varit i kraft, drygt 17 år, har samhället genomgått flera stora reformer på det offentliga området. Som exempel kan nämnas den fria kommunala nämndorganisationen samt bolagisering och privatisering av stora delar av kommunal verksamhet. Stora delar av tidigare statlig verksamhet har också bolagiserats eller privatiserats. Offentlighetsprincipen har gjorts tillämplig på vissa kommunala företag. Sådana reformer har påverkat sekretessbestämmelsernas tillämpningsområde. Sverige har också under denna tid anslutit sig till EU, vilket innebär att frågor om det svenska systemet för offentlighet och sekretess hamnat i blickfånget.

Det behövs en översyn av offentlighetsprincipen i syfte att vidga dess tillämpningsområde i IT-samhället

Allmänna handlingars offentlighet

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Detta är ett uttryck för offentlighetsprincipen. Genom denna skall rättssäkerheten, effektiviteten i förvaltningen och effektiviteten i folkstyret garanteras. Offentlighetsprincipen ger medborgarna möjlighet till kontroll och insyn i myndigheternas verksamhet. Offentlighetsprincipen är en omistlig del i det svenska rättssystemet. Det är därför viktigt att den utvecklas så att den kan tillämpas i en modern IT-miljö. Allmänhetens förutsättningar att dra nytta av det enorma uppgiftsmaterial som tack vare ITsamhällets möjligheter finns samlat hos myndigheterna bör vidgas.

Med den snabba utvecklingen på IT-området, som bl.a. medfört att allt fler har tillgång till Internet, öppnas nya möjligheter för allmänheten att få insyn i myndigheternas verksamhet. För myndigheterna innebär detta en möjlighet att på ett effektivt och billigt sätt sprida information till allmänheten på elektronisk väg. Det gäller både sådan informationsspridning som sker inom ramen för myndigheternas allmänna service och sådan som innebär ett utlämnande av allmänna handlingar (jfr bet. 1997/98:KU18, rskr.

1997/98:180). Ett utlämnande av uppgifter på elektronisk väg innebär emellertid också risker för t.ex. den personliga integriteten. Det måste råda en god balans mellan myndigheternas användning av ny IT-teknik för informationsspridning och skyddet för känsliga uppgifter.

Konsekvensanalys

De nya tekniska förutsättningarna på IT-området har redan medfört konsekvenser för tillämpningen av offentlighetsprincipen. Förändringar i regelverket på detta område kommer naturligtvis också att medföra följder av olika slag. Såväl ekonomiska som andra konsekvenser av lämnade förslag måste därför noggrant analyseras.

Upphovsrättens förhållande till offentlighetsprincipen

Det finns fall då det kan antas att en upphovsrättsskyddad handling lämnats in till en myndighet endast i syfte att göra den tillgänglig för allmänheten eller ge möjlighet att framställa exemplar genom de möjligheter som står allmänheten till buds att begära att få del av handlingen. Det finns därför anledning att undersöka om det i något sådant fall finns ett behov av att öka möjligheterna att inte tillhandahålla handlingen eller att begränsa rätten att få kopior av den. Det behövs klargöranden när det gäller offentlighet i statliga och kommunala företag

Utvecklingen har gått mot ökad bolagisering och privatisering av statlig och kommunal verksamhet. Det finns därmed anledning att undersöka om det också fortsättningsvis bör råda helt olika principer för rätt till insyn i företag som finansieras med allmänna medel beroende på om det rör sig om kommunala eller statliga företag.

Det behövs en översyn av sekretesslagen

En allmän översyn av sekretesslagen

Sekretesslagen förväntas kunna tillämpas av alla som är verksamma inom myndigheterna. Den är emellertid omfattande och svåröverskådlig. Att lagen tillämpas på rätt sätt är av största vikt för att

balansen skall kunna upprätthållas mellan offentlighetsprincipens krav på insyn å ena sidan och kravet på skydd för sekretessintressena å den andra. Redan nu kan åtgärder vidtas för att förbättra förutsättningarna för en korrekt tillämpning av reglerna på offentlighets- och sekretessområdena. Det är av grundläggande betydelse att alla som arbetar vid myndigheterna är insatta i de regler som rör offentlighet och sekretess. Inte minst vittnar JO:s och JK:s praxis på dessa områden om att det råder stora brister i tjänstemännens kunskaper. Myndigheternas personal måste få erforderlig utbildning när det gäller alla föreskrifter som de är skyldiga att tillämpa. Ansvaret härför vilar naturligtvis på myndigheterna själva. Även i övrigt kan insatser göras, t.ex. för att höja allmänhetens medvetenhet om regelsystemet.

Sekretesslagen innehåller närmare 160 paragrafer, varav många innehåller flera sekretessbestämmelser. Därtill kommer sekretessförordningen (1980:657), i vars bilaga finns uppräknat i vilka sammanhang bestämmelsen om tillsynssekretess m.m. i 8 kap. 6 § sekretesslagen är tillämplig. Bilagan omfattar f.n. 118 punkter.

I de egentliga sekretessbestämmelserna anges sekretessen ofta gälla i ärenden av visst slag eller i en viss verksamhet. I regel saknas anknytningar till namngivna myndigheter. Man har på detta sätt velat undvika att låsa regleringen till den nuvarande förvaltningsorganisationen. Av samma skäl har hänvisningar till annan lagstiftning ofta utformats så allmänt att nuvarande författningar skall kunna ändras eller ersättas utan att det behövs följdändringar i sekretesslagen. Sekretessbestämmelserna har i allmänhet olika tillämpningsområde och räckvidd, vilket innebär att en uppgift som är sekretessbelagd i ett visst sammanhang eller hos en viss myndighet inte behöver vara det när den förekommer i ett annat sammanhang eller hos en annan myndighet. Ett skäl för denna ordning är att intresset av insyn gör sig gällande med olika styrka i skilda sammanhang. Det är också en följd av offentlighetsprincipens krav på att sekretessen inte skall täcka fler uppgifter eller ha större styrka än som är oundgängligen nödvändigt i det särskilda fallet.

En nödvändig konsekvens av den disposition som har valts för de särskilda sekretessbestämmelserna är att en myndighet kan vara skyldig att beakta fler än en sekretessregel i ett och samma ärende och att uppgifter som förekommer i en verksamhet är sekretessbelagda med olika styrka. Det motiveras naturligtvis av att uppgifterna är känsliga i olika grad. Det kan emellertid ifrågasättas om olika skaderekvisit när det gäller uppgifter på ett visst område i

praktiken alltid innebär att uppgifterna sekretessbeläggs i annan utsträckning än om de varit förenade med ett enhetligt skaderekvisit.

Det faktum att sekretesslagens systematik bygger på en kapitelindelning som följer de skilda sekretessintressena och som innebär att en myndighet kan vara skyldig att tillämpa flera sekretessbestämmelser ur olika kapitel i lagen, innebär problem när det gäller överskådligheten vid tillämpningen för myndigheterna.

Den grundläggande principen om offentlighet innebär att omotiverad sekretess inte får förekomma. Trots att sekretesslagen ses över fortlöpande kan det finnas en del bestämmelser som är onödiga. Det kan också förekomma att bestämmelser innefattar onödigt omfattande sekretess.

Det kan, som nämnts ovan, förekomma att en uppgift som är sekretessbelagd i ett visst sammanhang helt saknar sekretesskydd om den förekommer i ett annat sammanhang. Det motiveras av att intresset av insyn gör sig gällande med olika styrka i skilda sammanhang. Denna grundläggande princip bör gälla även fortsättningsvis. Det kan emellertid ibland vara fråga om en av lagstiftaren oförutsedd situation eller att någon till en myndighet lämnar in en uppgift som är mycket känslig, men irrelevant i sammanhanget. Detta har visat sig vara ett problem, särskilt när det gäller känsliga uppgifter om enskildas personliga förhållanden.

Samverkan mellan och inom myndigheter

Myndigheterna är skyldiga att samarbeta med och bistå varandra i största möjliga utsträckning. Möjligheten att utbyta information mellan myndigheterna är av största vikt för detta samarbete. Sekretesslagen bygger emellertid på principen att sekretess gäller mellan olika myndigheter och mellan självständiga verksamhetsgrenar inom en myndighet (1 kap. 3 §). Undantag gäller för de fall myndigheten är skyldig att lämna uppgifter enligt lag eller förordning (14 kap. 1 §), vissa angivna fall då uppgifter får lämnas trots sekretess (14 kap. 2 § m.fl. bestämmelser) och de fall i vilka den s.k. generalklausulen är tillämplig (14 kap. 3 §). Enligt generalklausulen får sekretessbelagda uppgifter i viss utsträckning lämnas mellan myndigheter efter en intresseavvägning. Vidare gäller undantag från sekretess enligt 1 kap. 5 § i fall av s.k. nödvändigt uppgiftsutlämnande. Regeringen har också möjlighet att för

särskilda fall förordna om undantag från sekretess (dispens), om det är påkallat av synnerliga skäl (14 kap. 8 §). Trots dessa möjligheter innebär sekretessreglerna att myndigheterna ibland hindras att samarbeta effektivt.

När frågan om sekretess mellan myndigheter övervägdes i samband med sekretesslagens tillkomst anförde departementschefen sammanfattningsvis att sekretessen mellan myndigheterna borde regleras på i princip samma sätt som sekretessen i förhållande till enskilda. Han förutsatte dock att frågan inte fått sin slutliga lösning genom den nya sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A, s. 90–91). Efter sekretesslagens tillkomst har det skett stora förändringar när det gäller myndigheternas organisation. Det gäller främst de förändringar som följde efter det att den fria kommunala nämndorganisationen infördes 1992. För närvarande pågår en försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor, som innefattar samverkan mellan flera myndigheter. Den skall pågå till utgången av juni 2002. Vidare kan nämnas den möjlighet som infördes den 1 augusti 1997 för kommuner och landsting att samverka i gemensamma nämnder.

Frågor om sekretess som hinder för samverkan inom kommunerna har behandlats i flera olika sammanhang, bl.a. i samband med tillkomsten av kommunallagen (1991:900) (prop. 1990/91:117 s. 43–44, bet. 1990/91:KU38 s. 36), av Lokaldemokratikommittén i delbetänkandet Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation (SOU 1992:140), av Socialtjänstkommittén i slutbetänkandet Dokumentation och socialtjänstregister (SOU 1995:86) samt i samband med att en ny bestämmelse infördes i socialtjänstlagen (1980:620) som innebär utökade möjligheter till rutinmässigt informationsutbyte mellan socialnämnder (prop. 1995/96:196, bet. 1996/97:SoU2, rskr. 1996/97:5, SFS 1996:983). Varken Lokaldemokrati- eller Socialtjänstkommitténs förslag har lett till någon lagstiftning i dessa frågor. De andra lagförslag som genomförts har inte inneburit någon helhetslösning av problemen.

Frågan om tillämpningen av begreppen myndighet och självständig verksamhetsgren har varit föremål för diskussioner och olika bedömningar, särskilt när det gäller sjukvårds- och socialtjänstområdena (jfr. t.ex. JO 1987/88 s. 182 och JO:s beslut den 7 juni 1995, dnr 2287-1994).

En grundtanke med att sekretess skall gälla mellan myndigheter är att minimera risken för att känsliga uppgifter sprids till en alltför stor krets och att uppgifterna inte utan goda skäl skall kunna

utnyttjas för andra ändamål än dem för vilka de samlats in. Att det därmed inte är möjligt för myndigheterna att alltid bedriva sin verksamhet så effektivt som de önskar är en konsekvens som får accepteras. Det är å andra sidan inte acceptabelt om sekretessen i alltför hög utsträckning hindrar kommunerna att organisera verksamheten på de sätt som de själva anser vara bäst. Reformen med den fria kommunala nämndorganisationen har medfört särskilda problem, eftersom möjligheten har begränsats att samverka inom verksamhetsområden som fördelats mellan olika fristående nämnder. Samverkansproblem på grund av sekretesshinder finns också i samarbetet inom och mellan statliga myndigheter och mellan statliga och kommunala myndigheter.

Svenska kommunförbundet har i en skrivelse till Justitiedepartementet bl.a. uppgett att vissa problem har uppstått efter introduktionen av handlingsoffentlighet hos kommunala företag (dnr Ju 96/4010). Kommunförbundet anser att sekretessbestämmelserna innebär att sekretessbelagda uppgifter inte kan lämnas mellan företaget och dess ägare, kommunen. Förbundet anser också att uppgifter inte heller utan vidare kan lämnas mellan mor- och dotterföretag samt att, formellt sett, olika bolagsorgan, t.ex. bolagsstämma, VD, bolagsstyrelse och revisorer, kan komma att betraktas som särskilda myndigheter.

Samarbetet mot ungdomsbrott

En särskild fråga om ökade möjligheter till samarbete mellan myndigheter gäller polisens och andra myndigheters, främst socialnämndernas, samarbete mot ungdomsbrott.

En viktig form av brottsförebyggande samarbete mellan polis och socialtjänst m.fl. myndigheter förekommer på det lokala planet. Detta arbete utförs ofta i lokala samarbetsorgan i kommunerna och där deltar företrädare för bl.a. polisen, socialförvaltningen, skolan och frivården. Samarbetet förutsätter att det utväxlas information mellan myndigheterna, t.ex. uppgifter om gängbildningar med kriminella inslag. Även om detta informationsutbyte främst sker på gruppnivå, kan det förekomma att enskilda personer diskuteras. De sekretessbestämmelser som är tillämpliga för de olika myndigheterna kan föranleda problem i detta samarbete. Det omvända skaderekvisitet som enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen gäller för socialtjänstsekretessen medför att uppgifter om en enskilds

personliga förhållanden inte kan lämnas ut utan dennes samtycke om inte uppgifterna är helt harmlösa. Så snart uppgifterna kan leda till ingripanden eller andra åtgärder som den enskilde kan uppfatta som negativa för honom eller henne får uppgifterna inte lämnas ut. Det innebär att t.ex. uppgifter om ett namn och en adress kan omfattas av sekretessen.

Ett väl fungerande samarbete, särskilt mellan socialtjänst och polis, kan gagna såväl samhället som helhet som den enskilde. En ökad möjlighet att lämna uppgifter från socialtjänsten till polisen skulle medföra att dessa myndigheter bättre och gemensamt kunde verka för att t.ex. ungdomar som är i farozonen får stöd och hjälp och på så sätt förhindra att de begår brott.

Ett ökat uppgiftsutlämnande från socialtjänsten kan emellertid leda till problem i dess allmänna klientsamarbete. En av de viktigaste grundstenarna inom socialtjänsten är att alla åtgärder skall vidtas i samarbete med klienterna och ett sådant arbetssätt förutsätter att klienterna kan lita på att de uppgifter de lämnar i princip aldrig lämnas vidare.

Mot bakgrund av Ungdomsbrottskommitténs betänkande Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) utarbetades promemorian Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E). I promemorian föreslogs bl.a. att om det finns en påtaglig risk för att en ung person under 18 år kommer att begå brott, skall uppgifter om den unge eller närstående till denne få lämnas från socialtjänsten till polismyndighet, om uppgiftslämnandet kunde antas bidra till att förhindra brott.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 94/4575). Samtliga remissinstanser utom tre (Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse och Lunds universitets juridiska fakultetsstyrelse) tillstyrkte förslaget.

Promemorieförslaget har inte lagts till grund för något lagförslag. Vad den föreslagna ändringen i sekretesslagen skulle kunna få för konsekvenser för socialtjänsten och förhållandet till dess klienter berörs inte i promemorian. Inte heller framgår det klart vilket behov som föreligger av att alla hos socialtjänsten tillgängliga uppgifter om en ung person skall få lämnas ut till polisen om det kan antas att den unge skulle begå brott och uppgiftslämnandet kan bidra till att brott förhindras.

För att kunna bedöma om det bör införas lättnader i socialtjänstsekretessen i syfte att förebygga ungdomsbrott genom samarbete

mellan socialtjänsten och polisen behövs ytterligare underlag för avvägningen mellan intresset av att polisen skall kunna vidta åtgärder i brottsförebyggande syfte å ena sidan och intresset av ett förtroendefullt klientsamarbete inom socialtjänsten å den andra. När det gäller frågan om hur intresset av att förebygga ungdomsbrott kan tillgodoses är det nödvändigt med ytterligare klarlägganden om vilken typ av uppgifter från socialtjänsten och andra myndigheter polisen behöver, vilka av uppgifterna som kan fås inom ramen för gällande bestämmelser och effekten av uppgifterna för det brottsförebyggande arbetet. Inom socialtjänsten finns ett starkt intresse av att i så stor utsträckning som möjligt bibehålla den stränga socialtjänstsekretessen som ett instrument för det allmänna klientsamarbetet. Det måste därför redovisas i vilken utsträckning nyttan av en begränsning av sekretessen i brottsförebyggande syfte uppväger den skada som detta kan innebära om det medför svårigheter i socialtjänstens allmänna klientsamarbete.

De exempel som finns på lokal brottsförebyggande samverkan mot ungdomsbrott visar att även andra myndigheter än de inom socialtjänsten och polisen medverkar. De sekretessproblem som finns förknippade med dessa andra myndigheter inom ramen för denna samverkan behöver också undersökas.

Uppgiftslämnande vid misstanke om grova brott

För de flesta myndigheter gäller att uppgifter om konkreta brottsmisstankar trots sekretess får lämnas ut till bl.a. åklagarmyndigheter och polismyndigheter om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter (14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen). Myndigheterna på sjukvårdens och socialtjänstens områden utgör undantag i detta hänseende. Uppgifter som omfattas av t.ex. sjukvårdssekretess (7 kap. 1 §) eller socialtjänstsekretess (7 kap. 4 §) får endast lämnas ut om det för brottet är föreskrivet ett minimistraff om fängelse i två år. Sjukvårds- och socialtjänstsekretess hindrar emellertid inte att anmälan görs till åklagar- eller polismyndighet om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot den som inte fyllt arton år (14 kap. 2 § femte stycket).

Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (14 kap. 1 § sekretesslagen). Vittnesplikten i rättegång är en sådan skyldig-

het som bryter sekretessen. Regler om vittnesplikt finns i 36 kap. rättegångsbalken. Inskränkningar i vittnesplikten görs i 36 kap. 5 § rättegångsbalken för bl.a. viss vårdpersonal. En sådan inskränkning gäller dock inte i mål som rör brott för vilket minimistraffet är fängelse i två år eller sådana brott mot barn som nämns ovan.

En uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning skall enligt 11 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården lämnas ut bl.a. om uppgiften i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen bl.a. att bestämmelserna i åliggandelagen skall överföras till en ny lag, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109).

KU har med anledning av en motion tagit upp problemet med sjukvårdssekretess gentemot polis och åklagare (bet. 1996/97:KU23 s. 20-22). I motionen begärdes ett förslag till en sådan ändring av sekretesslagen att uppgifter får lämnas till polis och åklagare, inte bara vid misstanke om brott där straffet inte är lindrigare än fängelse i två år, utan även vid misstanke om försök till sådant brott. KU ansåg att frågan som togs upp i motionen är värd att uppmärksammas och anförde följande. Även om polis och åklagare i de flesta fall där uppgifter behövs om en person som skadats vid brott bör kunna få sådana uppgifter genom att personen ger sitt samtycke kan det också finnas situationer där sådant samtycke av olika skäl inte ges. Utskottet anser att det bör övervägas närmare att vidga möjligheten att lämna ut uppgifter vid brottsmisstanke av det slag som avses i motionen. Det bör dock inte kunna godtas att uppgifter får lämnas under en förundersökning i vidare mån än vad som gäller vid vittnesförhör inför domstol. Övervägandena bör därför avse också omfattningen av det s.k. frågeförbudet i domstol. Utskottet föreslog att det anförda borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:195). Mot bakgrund av vad KU har anfört finns skäl att undersöka om den s.k. tvåårsregeln i några situationer leder till otillfredsställande resultat.

När det gäller kvinnomisshandel har i debatten framförts att det bör införas regler som innebär att bl.a. hälso- och sjukvårdspersonal oberoende av kvinnans samtycke skall kunna lämna uppgifter till polisen om misstankar om sådan misshandel. Mot införande av lättnader i sekretessen har anförts att en sådan ordning skulle kunna medföra att utsatta kvinnors benägenhet att söka sjukvård minskar och att den som utövat misshandeln t.o.m. skulle hindra

kvinnan från att söka vård (prop. 1981/82:186 s. 24). Problemet rör i första hand anmälningar om misstanke om kvinnomisshandel.

Kvinnovåldskommissionen (S 1993:11) föreslog i sitt huvudbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) en utvidgning av möjligheten att från hälso- och sjukvården polisanmäla brott till att bl.a. gälla när det är fråga om misstanke om grov misshandel. Regeringen gick inte vidare med förslaget i den proposition som lämnades till riksdagen i februari 1998 på grundval av betänkandet (prop. 1997/98:55). Som skäl härför anförs i propositionen bl.a. att även om en begränsning i vårdsekretessen skulle möjliggöra att våldets konsekvenser synliggörs och identifieras på ett bättre sätt och att polis och åklagares utredningar av våldsbrott mot kvinnor skulle underlättas, kan en begränsning i vårdsekretessen likaväl få till följd att kvinnor som utsätts för våld från närstående inte känner förtroende för bl.a. läkare, psykologer och företrädare för socialtjänsten, eftersom dessa kan avslöja sådant kvinnan vill hålla hemligt. De av kommissionen föreslagna ändringarna skulle i så fall inte ligga i de våldsutsatta kvinnornas intresse. (Prop. 1997/98:55 s. 126 f.)

Den s.k. tvåårsregeln enligt 14 kap. 2 § sekretesslagen innebär att uppgifter om brott som mord, dråp, mordbrand, grovt rån och grovt narkotikabrott får rapporteras från sjukvården eller socialtjänsten till polis- eller åklagarmyndighet, men inte uppgifter om t.ex. grov misshandel, rån eller försök till brott. Den har utformats efter en avvägning mellan å ena sidan kravet på sträng sekretess på sjukvårds- och socialtjänstområdena för uppgifter om enskildas personliga förhållanden och å andra sidan polisens behov av uppgifter för spanings- och utredningsverksamhet när det gäller den särskilt allvarliga brottsligheten (prop. 1981/82:186 s. 21). Att regeringen stannade vid att föreslå en tvåårsgräns berodde bl.a. på att en lägre gräns skulle medföra att uppgifter om brott skulle kunna lämnas under en förundersökning men inte vid ett vittnesförhör i domstol (a. prop. s. 22 f.).

Meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter

Den grundläggande bestämmelsen om meddelarfrihet finns i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Meddelarfriheten innebär att det i viss utsträckning är möjligt att lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i bl.a. tryckt skrift, radio och TV. Vidare har var och en rätt att

anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att antingen själv offentliggöra dem i tryckt skrift, radio och TV m. fl. medier eller för att lämna sådant meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket TF (1 kap. 1 § fjärde stycket TF och 1 kap. 2 § YGL). Bestämmelserna om meddelarfrihet kompletteras av regler om meddelarsskydd, dvs. anonymitetsskydd och efterforskningsförbud m.m. i 3 kap. TF och 2 kap. YGL.

Det finns emellertid undantag från meddelarfriheten. Om någon lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och därmed gör sig skyldig till någon av de gärningar som anges i 7 kap. 3 § första stycket, kan han eller hon dömas för det brottet enligt vanlig lag, dvs. brottsbalken. Dessa gärningar är, utöver vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet och vissa fall av oriktigt utlämnande av allmänna handlingar som inte är tillgängliga för envar, ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i 16 kap. 1 § sekretesslagen.

De nu gällande reglerna i TF om meddelarfrihet infördes 1978. Tidigare innebar dessa regler bl.a. att meddelarfrihet inte förelåg för en offentlig funktionär i de fall denne var underkastad lagstadgad tystnadsplikt.

I förarbetena till sekretesslagen anfördes bl.a. följande. Meddelarfriheten har sin grund i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena på de berörda områdena. Detta innebär att önskemålet om insyn i ett särskilt fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så att en regel om skydd för t.ex. ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i dessa situationer vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna debatten. (Prop. 1979/80:2, del A, s. 104 f.) Vidare anfördes att som grundprincip bör gälla stor återhållsamhet vid prövningen av om undantag från meddelarfriheten skall göras i ett särskilt fall. Att dra upp några fasta riktlinjer för när en begränsning bör få ske är givetvis inte möjligt. Lagstiftaren får varje gång fråga uppkommer om undantag från meddelarfriheten beakta ett flertal olika faktorer. Det blir nödvändigt att göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara intressen - intresset av sekretess och intresset av offentlig insyn - en avvägning som oundgängligen får karaktären av en kompromiss. När det gäller

sekretessregler utan skaderekvisit, och i någon mån sekretessregler med omvänt skaderekvisit, kan det finnas större anledning att överväga undantag från meddelarfriheten än i andra fall. Det bör också beaktas om uppgiften har lämnats av någon i en förtroendesituation (ej meddelarfrihet) eller om uppgiften hänför sig till ett ärende om myndighetsutövning (meddelarfrihet). (Prop. s. 111-113.)

Det är idag inte alldeles lätt att se att det utbildats någon konsekvent linje i lagstiftningspraxis på detta område. Det gäller så väl i de fall lagstiftaren valt att inte inskränka meddelarfriheten som i de fall så har skett. Bestämmelsen i 16 kap. 1 § sekretesslagen behöver därför ses över.

Offentlighet och sekretess i det internationella samarbetet

I det internationella samarbetet uppkommer ofta frågor om informationsutbyte. Den svenska offentlighetsprincipen innebär i allmänhet mycket större öppenhet än vad som följer av motsvarande regler i andra länder eller mellanstatliga organ. Det svenska regelsystemet innehåller flera principer och regler som inte stämmer överens med många andra länders lagstiftning, t.ex. sådana som gäller meddelarfrihet, innebörden av hemligstämpling och att ett beslut i en utlämnandefråga alltid skall fattas självständigt av den myndighet som förvarar en handling. I de fall det uppstått en konflikt mellan vårt och andras regelsystem har olika lösningar använts för att begränsa svenska myndigheters möjligheter att lämna ut eller använda sådan information som lämnas hit på grund av internationella samarbetsavtal. Ett sätt har varit att införa en bestämmelse i sekretesslagen om absolut sekretess. Ett annat har varit att införa bestämmelser som begränsar de svenska myndigheternas möjligheter att använda informationen för andra ändamål än för vilka den lämnats hit. Valet av metod är naturligtvis beroende av de förutsättningar som givits i den aktuella överenskommelsen och i den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Ibland har inte vidtagits några åtgärder överhuvudtaget för att anpassa de svenska reglerna i enlighet med åtagandena. I en del fall finns anledning att anta att åtaganden kan ha gjorts utan alltför stora ansträngningar att hävda de svenska offentlighetsreglerna. I andra fall har tanken varit att bestämmelsen i sekretesslagen om utrikessekretess (2 kap. 1 §) i praktiken är tillräcklig för att uppfylla svenska åtaganden.

Det finns en risk att de svenska regler som tagits fram i syfte att anpassa svensk lag efter internationella åtaganden inte står helt i överensstämmelse med samarbetsavtalens faktiska innebörd. Det är särskilt allvarligt om effekten är att de uppgifter som lämnas hit omfattas av alltför sträng sekretess.

I samband med Sveriges anslutning till EU den 1 januari 1995 gjordes en ändring i bestämmelsen om utrikessekretess. Enligt ändringen infördes ett enhetligt rakt skaderekvisit, vilket innebär en presumtion för offentlighet. Tidigare gällde olika skaderekvisit beroende på var en uppgift förekom. För uppgifter hos regeringen och inom utrikesrepresentationen gällde ett omvänt skaderekvisit, vilket innebar en presumtion för sekretess. För uppgifter hos andra myndigheter gällde ett rakt skaderekvisit. I förarbetena till ändringen konstaterar regeringen att den innebär en viktig omläggning av den grundläggande synen på sekretess i utrikes ärenden och att det därför finns anledning att noga följa upp utvecklingen i utrikessekretessfrågor (prop. 1994/95:112 s. 31). I propositionen erinrar regeringen om att det i diskussionen om hur ett EU-medlemskap påverkar den svenska offentlighetsprincipen har förts fram olika förslag till lagtekniska lösningar. Ett förslag har varit att utforma en särskild sekretessregel för EU-samarbetet. En sådan särreglering skulle kunna innebära att utrikessekretessen begränsas till att gälla uppgifter som rör förhandlingarna i rådet medan uppgifter i övrigt som rör EU- samarbetet endast kan hållas hemliga enligt någon av de övriga bestämmelserna i sekretesslagen. Enligt regeringen krävdes ytterligare överväganden för att kunna ta ställning till om en sådan särreglering är möjlig och hur den i så fall skall utformas. Regeringen uttalade att den i samband med den uppföljning som bör ske avsåg att återkomma till frågan om även andra lagändringar kan vara motiverade än den som då föreslogs i bestämmelsen om utrikessekretess.

För att bereda underlag för en uppföljning av utvecklingen i frågor om utrikessekretess behövs en kartläggning av myndigheternas hantering av sådana frågor. En sådan kartläggning bör i första hand ta sikte på frågor om sekretess i EU-samarbetet. Den ökande internationaliseringen medför att myndigheterna i allt större utsträckning kommer i kontakt med utländska myndigheter och olika organ för mellanstatligt samarbete också utanför EUsamarbetet. Kartläggningen bör därför också omfatta de frågor om utrikessekretess som är förknippade med sådant samarbete.

Uppdraget

Offentlighetsprincipen och IT

Kommittén skall göra en översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i syfte att vidga offentlighetsprincipens tillämpningsområde i IT-samhället. Det övergripande ändamålet med översynen skall vara att överväga och lämna förslag till hur offentlighetsprincipen skall kunna tillämpas under nya och framtida tekniska förutsättningar. Lagstiftningen måste vara utformad så att den är tillämplig oavsett vilken teknik som används. Den bör därför innehålla så få tekniska begrepp och termer som möjligt. Allmänhetens tillgång till information skall vara oberoende av på vilket sätt myndigheterna valt att dokumentera den. Syftet med reglerna skall vara att förstärka offentlighetsprincipen genom att säkerställa att den kan tillämpas under nya förutsättningar. Offentligheten skall vara så vid som möjligt, med de begränsningar som följer av hänsynen till intresset att skydda personuppgifter och uppgifter som är sekretessbelagda. Reglerna skall vara tydliga och lätta att tillämpa. Kommitténs förslag måste också stå i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden på IT- och personuppgiftsområdet.

Kommittén skall särskilt överväga i vilken utsträckning lämnade förslag bör omfatta en reglering i grundlagen. Kommittén skall också redovisa hur dess förslag påverkar reglerna om arkiv.

Förslagen i Datalagskommitténs betänkande skall tillsammans med remissinstansernas synpunkter på det tjäna som utgångspunkt för kommittén. Kommittén skall emellertid ha full frihet att föreslå andra lösningar än Datalagskommitténs.

I de fall kommittén föreslår ändringar i regelverket skall den noggrant analysera alla konsekvenser av ändringarna. När det gäller ekonomiska konsekvenser för statliga myndigheter skall kommittén i tillämpliga delar beakta Statskontorets kostnadsanalys.

Upphovsrättens förhållande till offentlighetsprincipen

Kommittén skall undersöka om det i något fall finns ett behov av att öka möjligheterna att inte tillhandahålla en allmän handling som omfattas av upphovsrätt eller någon närstående rättighet och i så fall föreslå en lösning som tillgodoser detta behov. Kommittén skall därvid göra en avvägning mellan å ena sidan upphovsmannens

ensamrätt till exemplarframställning och å andra sidan rätten att få en kopia av en allmän handling. Dessutom skall kommittén lämna förslag till åtgärder när det gäller offentlighetsprincipen som kan följa av det pågående förhandlingsarbetet i EU om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt m.m. i informationssamhället. Arbetet i kommittén skall bedrivas med beaktande av Sveriges övriga internationella åtaganden på upphovsrättsområdet. Utgångspunkten för eventuella förslag skall vara att den upphovsrättsliga lagstiftningen i så liten utsträckning som möjligt inskränker den grundlagsenliga rätten att ta del av allmänna handlingar och samtidigt respekterar Sveriges internationella åtaganden på det upphovsrättsliga området.

Insyn i statliga och kommunala företag m.m.

Kommittén skall kartlägga de faktorer som har varit avgörande för i vilken utsträckning insyn råder i kommunala respektive statliga företag. Kommittén skall vidare överväga om det är lämpligt med en enhetlig syn på offentlighetsprincipens tillämplighet när det gäller dessa företag och ange vilka kriterier som bör gälla för insyn i företag och andra organ som avses i 1 kap. 8 § sekretesslagen.

Sekretesslagen

En allmän översyn av sekretesslagen

Kommittén skall göra en allmän översyn av sekretesslagen. Kommittén skall lämna förslag till förbättringar av lagen, t.ex. genom att onödiga bestämmelser upphävs och att den görs mer överskådlig. Utgångspunkten skall vara att balansen bibehålls mellan intresset av offentlighet och insyn å ena sidan och integritets- och andra sekretesskyddsintressen å den andra. Kommittén skall särskilt överväga dels om det är lämpligt med förändringar i sekretesslagens grundläggande systematik, dels om det är möjligt att med en bibehållen grad av skydd för uppgifter förenkla sekretessbetämmelserna genom att minska antalet fall av skilda skaderekvisit för uppgifter inom en och samma verksamhet. I detta sammanhang skall också övervägas om det är ändamålsenligt med en uppdelning mellan å ena sidan bestämmelserna i 15 kap. sekretesslagen om registrering

av allmänna handlingar m.m. och å andra sidan arkivlagens bestämmelser om registreringens betydelse för arkivvården m.m.

Kommittén skall ha frihet att föreslå lämpliga utbildningsinsatser på offentlighets- och sekretesslagsområdena samt andra åtgärder som syftar till att stärka medvetenheten om lagstiftningen på dessa områden.

Kommittén skall undersöka om en lösning är möjlig för situationer då det är uppenbart att sekretess bör råda, men en uttrycklig bestämmelse för det aktuella fallet saknas, och som innebär att det blir möjligt att sekretessbelägga mycket känsliga uppgifter. Härvid skall särskilt övervägas om olika sekretessintressen bör behandlas på skilda sätt.

Samverkan mellan och inom myndigheter

Kommittén skall utreda förutsättningarna för att öka möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom myndigheterna i syfte att förbättra förutsättningarna för deras samverkan. Kommittén skall presentera de olika lösningar som kan finnas och analysera konsekvenserna av dem. Utgångspunkten skall vara att sekretessbelagda uppgifter inte får spridas i onödan och att de skall få ett tillräckligt starkt sekretesskydd hos mottagarna, så att de negativa konsekvenserna av uppgiftsutlämnandet minimeras. Kommittén skall särskilt uppmärksamma de problem som den fria kommunala nämndorganisationen ger upphov till på detta område. Kommittén skall ta ställning till om myndigheter och verksamhetsgrenar inom myndigheter är de enda tänkbara utgångspunkterna för de gränser som bör gälla när det gäller uppgiftslämnande dem emellan eller om det finns andra enheter inom vilka uppgifter bör få lämnas trots sekretess. De begrepp som skall användas för att beteckna de enheter mellan vilka sekretess skall gälla måste vara utformade så att det uppstår så få avgränsningsproblem som möjligt.

Kommittén skall undersöka hur sekretesslagen påverkar kommunernas möjligheter att informera sig om vad som händer i deras företag och hur lagen påverkar möjligheterna till information inom och mellan kommunala företag. Detsamma gäller för motsvarande problem på det statliga företagsområdet. De slutsatser som kan dras efter denna undersökning skall presenteras tillsammans med förslag till de eventuella lagändringar som behövs.

Samarbetet mot ungdomsbrott

Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen behöver från socialtjänsten och andra myndigheter för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén skall vidare redogöra för vilka av dessa uppgifter polisen kan få del av inom ramen för nuvarande bestämmelser, bl.a. genom att ta del av erfarenheterna från samverkansprojekt på lokal nivå. Kommittén skall därefter redovisa vilken effekt återstående uppgifter kan få för polisens brottsförebyggande arbete. Kommittén skall bedöma i vilken utsträckning nyttan av en begränsning av sekretessen i brottsförebyggande syfte uppväger den skada som detta kan innebära om det medför svårigheter i socialtjänstens allmänna klientsamarbete och när det gäller kontakten mellan enskilda och de andra myndigheter som kan vara aktuella. Kommitténs slutsatser skall utmynna i en rekommendation om huruvida det bör införas någon lättnad i socialtjänstsekretessen eller andra ändringar av sekretessbestämmelserna och, om det förordas, hur den eller dessa bör utformas.

Uppgiftslämnande vid misstanke om grova brott

Kommittén skall undersöka om den nuvarande s.k. tvåårsregeln i 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen i några situationer leder till otillfredsställande resultat och överväga om det för några fall finns skäl att vidga möjligheten att lämna ut uppgifter om ett brott från socialtjänsten eller hälso- och sjukvården till polis- eller åklagarmyndigheter eller andra myndigheter som är skyldiga att ingripa mot brottet. Undersökningen skall avse också omfattningen av det s.k. frågeförbudet i domstol enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken. En eventuell ändring får inte leda till att uppgifter får lämnas under en förundersökning i större omfattning än vid vittnesförhör inför domstol.

När det gäller den fråga som berörts av KU, om vissa försöksbrott bör undantas från tvåårsregeln, bör beaktas att frågan om rubriceringen av främst våldsbrott ofta är svårbedömd och att ett sådant undantag därför kan leda till svårigheter vid tillämpningen. Om det blir aktuellt att föreslå ändringar av reglerna bör därför även andra avgränsningar övervägas.

Kommittén skall beakta regeringens slutsatser om uppgiftslämnande i prop. 1997/98:55 om kvinnofrid, när det gäller våldsbrott mot kvinnor som begås av närstående.

Meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter

Kommittén skall se över bestämmelsen om meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter i 16 kap. 1 § sekretesslagen. I översynen skall det ingå att kartlägga vilka kriterier som har varit avgörande för bestämmelsens nuvarande utformning samt att föreslå de eventuella ändringar av bestämmelsen som behövs för att den skall kunna tillämpas på ett sätt som står i stämmer överens med dess ursprungliga ändamål.

Offentlighet och sekretess i det internationella samarbetet

Kommittén skall undersöka möjligheterna för att Sveriges åtaganden enligt internationella avtal när det gäller informationsutbyte skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt och på ett sätt som leder till ett så litet ingrepp i offentligheten som möjligt. Till grund för undersökningen skall kommittén göra en sammanställning av Sveriges åtaganden och av de åtgärder som företagits för att genomföra dem samt skälen för åtgärderna. I de fall ingen sådan åtgärd har vidtagits skall, så långt det är möjligt, kommittén redovisa de skäl som har anförts för det.

Kommittén skall göra en kartläggning av myndigheternas hantering av frågor om utrikessekretess. En sådan kartläggning skall ta sikte på frågor om sekretess såväl i EU-samarbetet som i annat internationellt samarbete. Kartläggningen skall utmynna i en bedömning av om det behövs ändringar i reglerna om utrikessekretess eller andra åtgärder, t.ex. en särreglering för EU-samarbetet, samt i så fall förslag till sådana ändringar.

Övrigt

Kommittén skall ha stor frihet att ta upp de ytterligare frågor som den finner behöver övervägas inom ramen för uppdraget.

Kommittén skall samråda med IT-kommissionen i frågor som rör offentlighetsprincipen och IT.

Kommittén skall beakta de frågor om

- myndighetssamverkan som behandlas av utredningen (Ju 1997:04) om ökade möjligheter till informationsutbyte och frågor om sekretess vid bekämpningen av ekonomisk brottslighet m.m. (Ekosekretessutredningen), - sekretess i samband med förvärvsprövning enligt konkurrenslagen (1993:20) som behandlas av Konkurrenslagsutredningen (N 1995:11), - samordnad revision mellan kommuner respektive landsting och deras företag som behandlas av utredningen (In 1997:07) om översyn av den kommunala revisionen.

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

Utredningsarbetet skall vara avslutat, såvitt avser uppdraget som gäller offentlighetsprincipen och IT, senast den 1 september 2000 och i övrigt senast den 1 maj 2001. Om grundlagsändringar skulle bli aktuella i andra delar än när det gäller offentlighetsprincipen och IT bör utredningsarbetet vara avslutat före den 1 september 2000. Det står kommittén fritt att avlämna ett eller flera delbetänkanden.

Sekretesslagen (1980:100) och motsvarande bestämmelser i förslaget

Sekretesslagen (1980:100) Förslaget

1 kap.

1 § första stycket 1 kap. 1 §

1 § andra stycket 2 kap. 2 § första stycket 1 § tredje stycket Saknar motsvarighet 1 § fjärde stycket 1 kap. 3 §

2 § 4 kap. 2 §

3 § första stycket 4 kap. 3 § första stycket 3 § andra stycket 4 kap. 5 § första stycket och 5 kap. 3 § första stycket 3 § tredje stycket 4 kap. 4 §

4 § första stycket 2 kap. 2 § andra stycket 4 § andra stycket 6 kap. 2 §

4 § tredje stycket 6 kap. 3 §

5 § 8 kap. 3 §

6 § 3 kap. 2 §

7 § 2 kap. 14 §

8 § första stycket 3 kap. 3 §

8 § andra stycket 3 kap. 6 §

8 § tredje stycket 3 kap. 7 §

9 § första – tredje styckena 3 kap. 5 §

9 § fjärde stycket Delvis 3 kap. 4 §

10 § 2 kap. 15 §

11 § Upphävd SFS 1999:301

12 § 6 kap. 4 §

13 § 10 kap. 2 och 3 §§

2 kap.

1 § första stycket 13 kap. 2 §

1 § andra stycket 13 kap. 4 §

2 § första stycket 13 kap. 3 §

2 § andra stycket 13 kap. 4 §

2 § tredje stycket 13 kap. 6 §

3 § 13 kap. 5 §

3 kap.

1 § första stycket första meningen

14 kap. 2 §

1 § första stycket andra meningen

14 kap. 3 §

1 § andra stycket 14 kap. 4 §

4 kap.

1 § 15 kap. 2 §

2 § 15 kap. 3 §

3 § 15 kap. 4 §

4 § 15 kap. 5 §

5 § 15 kap. 6 §

5 kap.

1 § första stycket 16 kap. 2 §

1 § andra stycket 16 kap. 3 §

1 § tredje stycket 16 kap. 4 §

1 § fjärde stycket 16 kap. 6 §

1 § femte stycket första meningen

16 kap. 5 §

1 § femte stycket andra och tredje meningarna

16 kap. 14 §

2 § 16 kap. 7 §

3 § första stycket 16 kap. 8 §

3 § andra stycket 16 kap. 9 §

4 § 16 kap. 10 §

5 § 16 kap. 11 §

6 § 16 kap. 12 §

7 § första stycket 16 kap. 13 § första stycket 7 § andra stycket 16 kap. 13 § andra och tredje styckena 7 § tredje stycket 16 kap. 14 §

6 kap.

1 § första stycket 17 kap. 2 §

1 § andra stycket 17 kap. 3 §

1 § tredje stycket 17 kap. 16 § första stycket 2 § första stycket 17 kap. 4 §

2 § andra stycket 17 kap. 5 §

2 § tredje stycket 17 kap. 6 §

2 § fjärde stycket 17 kap. 16 §

3 § första stycket 17 kap. 7 §

3 § andra stycket 17 kap. 16 § första stycket 4 § första stycket 17 kap. 8 §

4 § andra stycket 17 kap. 16 § första stycket 5 § första stycket 17 kap. 9 §

5 § andra stycket 17 kap. 17 § första stycket 5 § tredje stycket 17 kap. 10 §

6 § första stycket 17 kap. 11 §

6 § andra stycket 17 kap. 17 § första stycket 6 § tredje stycket 17 kap. 12 §

7 § första stycket 17 kap. 13 §

7 § andra stycket 17 kap. 17 § andra stycket 8 § första stycket 17 kap. 14 §

8 § andra stycket 17 kap. 17 § tredje stycket 8 § tredje stycket 17 kap. 15 §

7 kap.

1 § första stycket 21 kap. 4 och 6 §§

1 § andra stycket 21 kap. 5 §

1 § tredje stycket 21 kap. 7 §

1 § fjärde stycket 21 kap. 14 §

1 § femte stycket första meningen 21 kap. 17 § 1 § femte stycket andra meningen 21 kap. 16 § 2 § första stycket 21 kap. 8 §

2 § andra stycket 21 kap. 9 §

3 § 21 kap. 3 §

4 § första stycket första meningen 22 kap. 3 § första stycket 4 § första stycket andra meningen 22 kap. 8 § 1 – 3 4 § första stycket tredje meningen 22 kap. 19 § 4 § andra stycket 22 kap. 11 §

4 § tredje stycket 22 kap. 3 § andra stycket, 5, 6,

12 och 13 §§

4 § fjärde stycket 22 kap. 7 §

4 § femte stycket 22 kap. 17 §

4 § sjätte stycket 22 kap. 8 § 4 – 5 4 § sjunde stycket 22 kap. 9 §

5 § 22 kap. 4 §

6 § första stycket 21 kap. 10 § och 22 kap. 10 § 6 § andra stycket 21 kap. 14 § och 22 kap. 17 § 7 § första stycket 26 kap. 2 § första och andra styckena 7 § andra stycket 26 kap. 3 §

7 § tredje stycket 26 kap. 8 § första stycket 7 § fjärde stycket 26 kap. 2 § tredje stycket 7 § femte stycket 26 kap. 16 §

8 § första stycket första meningen

26 kap. 6 §

8 § första stycket andra meningen

26 kap. 8 § andra stycket

8 § andra stycket 26 kap. 16 §

9 § första stycket 23 kap. 3 §

9 § andra stycket 23 kap. 4 §

9 § tredje stycket 23 kap. 5 §

9 § fjärde stycket första meningen 23 kap. 6 § 9 § fjärde stycket andra meningen 23 kap. 7 § 9 § femte stycket 23 kap. 8 §

9 § sjätte stycket 23 kap. 11 §

9 § sjunde stycket 23 kap. 9 §

9 § åttonde stycket 23 kap. 14 §

10 § första stycket 26 kap. 9 § första-tredje styckena 10 § andra stycket 26 kap. 11 §

10 § tredje stycket 26 kap. 9 § fjärde stycket 10 § fjärde stycket 26 kap. 16 §

11 § första stycket 27 kap. 2 §

11 § andra stycket 27 kap. 3 §

11 § tredje stycket 27 kap. 4 §

11 § fjärde stycket 27 kap. 5 §

11 § femte stycket 27 kap. 6 §

11 § sjätte stycket 27 kap. 8 §

12 § första stycket 33 kap. 2 §

12 § andra stycket 33 kap. 3 § första stycket 12 § tredje stycket 33 kap. 4 §

12 § fjärde stycket 33 kap. 9 § första stycket

13 § 24 kap. 3 §

14 § första stycket 20 kap. 5 § första stycket 14 § andra stycket 34 kap. 2 §

14 § tredje stycket 34 kap. 4 §

14 § fjärde stycket 34 kap. 5 §

14 § femte stycket 20 kap. 5 § andra stycket och 34 kap. 3 §

14 § sjätte stycket 20 kap. 5 § tredje stycket och 34 kap. 9 § första stycket 14 § sjunde stycket 34 kap. 6 §

15 § första stycket 25 kap. 2 §

15 § andra stycket 25 kap. 3 §

15 § tredje stycket 25 kap. 6 §

16 § 20 kap. 6 §

17 § 36 kap. 10 §

18 § första och andra styckena 36 kap. 11 § första och andra styckena 18 § tredje stycket 28 kap. 3 § första stycket 18 § fjärde stycket 28 kap. 3 § andra stycket och 36 kap. 11 § tredje stycket 19 § första stycket 36 kap. 2 § första stycket 19 § andra stycket 36 kap. 4 § första stycket 19 § tredje stycket 36 kap. 2 § andra stycket och 4 § andra stycket

20 § 36 kap. 3 §

21 § första stycket 36 kap. 5 § första stycket 21 § andra stycket 36 kap. 6 § första stycket 21 § tredje stycket 36 kap. 5 § andra stycket och 6 § andra stycket

22 § 37 kap. 4 §

23 § 36 kap. 7 §

24 § 24 kap. 4 §

25 § första stycket första meningen

22 kap. 14 § första stycket

25 § första stycket andra meningen

22 kap. 15

25 § andra stycket 22 kap. 14 § andra stycket 25 § tredje stycket 22 kap. 17 §

26 § första stycket 25 kap. 5 §

26 § andra stycket 25 kap. 6 §

27 § första stycket 23 kap. 13 §

27 § andra stycket 23 kap. 14 §

28 § första stycket 25 kap. 4 §

28 § andra stycket 25 kap. 6 §

29 § första stycket 22 kap. 16 §

29 § andra stycket 22 kap. 17 §

30 § 36 kap. 8 §

31 § 28 kap. 2 och 7 §§

32 § 31 kap. 5 §

33 § Upphävd SFS 1999:301

34 § 38 kap. 2 §

35 § första stycket 32 kap. 16 §

35 § andra stycket 32 kap. 18 §

36 § första stycket 23 kap. 12 §

36 § andra stycket 23 kap. 14 §

37 § 28 kap. 8 §

38 § första stycket 23 kap. 10 §

38 § andra stycket 23 kap. 14 §

39 § första stycket 21 kap. 13 §

39 § andra stycket 21 kap. 14 §

40 § 24 kap. 5 §

41 § första och andra styckena 34 kap. 7 §

41 § tredje stycket 34 kap. 8 §

41 § fjärde stycket 34 kap. 9 § andra stycket 42 § första stycket 21 kap. 12 §

42 § andra stycket 21 kap. 14 §

43 § 28 kap. 4 §

44 § 36 kap. 9 §

8 kap

1 § första stycket 26 kap. 10 §

1 § andra stycket 26 kap. 16 §

2 § första stycket 26 kap. 7 §

2 § andra stycket 26 kap. 16 §

3 § första stycket 33 kap. 6 §

3 § andra stycket 33 kap. 9 §

4 § första stycket 29 kap. 2 §

4 § andra stycket 29 kap. 3 §

4 § tredje stycket 29 kap. 24 § första stycket 5 § första stycket 29 kap. 5 §

5 § andra stycket 29 kap. 8 §

5 § tredje stycket 29 kap. 9 §

5 § fjärde stycket 29 kap. 10 §

5 § femte stycket 29 kap. 6 §

5 § sjätte stycket 29 kap. 7 §

5 § sjunde stycket 29 kap. 24 § första stycket 6 § första stycket 29 kap. 11 §

6 § andra stycket 29 kap. 14 §

6 § tredje stycket 29 kap. 12 §

6 § fjärde stycket 29 kap. 24 § första stycket 7 § första stycket 29 kap. 15 §

7 § andra stycket 29 kap. 16 §

7 § tredje stycket första meningen 29 kap. 17 § 7 § tredje stycket andra meningen 29 kap. 18 § 7 § fjärde stycket 29 kap. 24 § första stycket 8 § första stycket första meningen 30 kap. 2 § 8 § första stycket andra meningen 30 kap. 4 § 8 § andra och tredje styckena 30 kap. 5 §

8 § fjärde stycket 30 kap. 21 § första stycket 9 § första stycket första meningen 30 kap. 6 § 9 § första stycket andra och tredje meningarna

30 kap. 7 §

9 § andra stycket 30 kap. 8 §

9 § tredje stycket 30 kap. 20 §

9 § fjärde stycket 30 kap. 21 § första stycket och 22 § tredje stycket 10 § första stycket första meningen 30 kap. 9 § 10 § första stycket andra och tredje meningarna

30 kap. 10 §

10 § andra stycket 30 kap. 11 §

10 § tredje stycket 30 kap. 20 §

10 § fjärde stycket 30 kap. 21 § första stycket och 22 § första stycket 11 § första stycket första meningen 30 kap. 12 § 11 § första stycket andra meningen 30 kap. 20 § 11 § andra stycket 30 kap. 21 § första stycket och 22 § andra stycket 12 § första stycket 21 kap. 11 §

12 § andra stycket 24 kap. 6 § första stycket 12 § tredje stycket 21 kap. 14 § och 24 kap. 6 § andra stycket 13 § första stycket 30 kap. 13 §

13 § andra stycket 30 kap. 14 §

13 § tredje stycket 30 kap. 15 §

13 § fjärde stycket 30 kap. 21 § första stycket

14 § 28 kap. 5 §

15 § första och andra styckena 26 kap. 14 §

15 § tredje stycket 26 kap. 16 §

16 § 28 kap. 6 §

17 § 37 kap. 8 §

18 § 31 kap. 8 §

19 § första stycket 32 kap. 17 §

19 § andra stycket 32 kap. 18 § första stycket

20 § 31 kap. 4 §

21 § första stycket 29 kap. 22 §

21 § andra stycket 30 kap. 19 §

21 § tredje stycket 29 kap. 24 § första stycket och 30 kap. 21 § andra stycket

22 § 30 kap. 16 §

23 § första stycket 33 kap. 7 §

23 § andra stycket 33 kap. 9 § andra stycket 24 § första och andra styckena 29 kap. 19 §

24 § tredje stycket 29 kap. 20 §

24 § fjärde stycket 29 kap. 24 § första stycket

25 § 38 kap. 3 § första stycket 1

26 § 29 kap. 13 §

27 § 30 kap. 17 §

28 § första stycket 29 kap. 21 §

28 § andra stycket 29 kap. 24 § första stycket

29 § 30 kap. 18 §

9 kap.

1 § första stycket första och andra meningarna

32 kap. 3 §

1 § första stycket tredje meningen 32 kap. 4 § 1 § första stycket fjärde-sjätte meningarna

32 kap. 5 § första och andra styckena

1 § andra stycket 32 kap. 2 §

1 § tredje stycket 32 kap. 6 §

1 § fjärde stycket 32 kap. 9 §

1 § femte stycket 32 kap. 18 § första stycket 2 § första-tredje styckena 32 kap. 7 §

2 § fjärde stycket 32 kap. 9 § andra och tredje styckena 2 § femte stycket 32 kap. 18 § första stycket 3 § första stycket 32 kap. 8 § första stycket 3 § andra stycket 32 kap. 8 § andra och tredje styckena och 13 § 3 § tredje stycket 32 kap. 18 § första stycket

4 § 24 kap. 7 §

5 § första stycket 30 kap. 3 §

5 § andra stycket 26 kap. 12 §

5 § tredje stycket 26 kap. 13 §

5 § fjärde stycket 26 kap. 16 § och 30 kap. 21 § tredje stycket

6 § 31 kap. 2 §

7 § 39 kap. 7 §

8 § första stycket 28 kap. 9 §

8 § andra stycket 28 kap. 10 §

8 § tredje stycket 28 kap. 11 § första stycket 8 § fjärde stycket 33 kap. 5 §

8 § femte stycket 28 kap. 12 §

8 § sjätte stycket 28 kap. 11 § andra stycket och 12 § andra stycket

9 § 39 kap. 3 §

10 § 37 kap. 9 §

11 § första stycket 39 kap. 4 § första stycket 11 § andra stycket 33 kap. 8 §

11 § tredje stycket 33 kap. 9 § första stycket och 39 kap. 4 § andra stycket 12 § första stycket 31 kap. 6 § första stycket 12 § andra stycket 31 kap. 7 § första-tredje styckena 12 § tredje stycket 31 kap. 6 § andra stycket och 7 § fjärde stycket

13 § 39 kap. 5 §

14 § 39 kap. 2 §

15 § 37 kap. 5 §

16 § 37 kap. 3 §

17 § första stycket 35 kap. 2 § första stycket 17 § andra stycket 35 kap. 6 § första stycket

17 § tredje stycket 35 kap. 3 § första stycket 17 § fjärde stycket 35 kap. 7 §

17 § femte stycket 35 kap. 8 §

17 § sjätte stycket 35 kap. 9 §

17 § sjunde stycket 35 kap 10 § 17 § åttonde stycket första meningen

35 kap. 4 § 4

17 § åttonde stycket andra meningen

35 kap. 2 § andra stycket, 3 § andra stycket och 6 § andra stycket

18 § första stycket 35 kap. 4 § 1–3 18 § andra stycket 35 kap. 5 §

19 § första och andra styckena 32 kap. 11 §

19 § tredje stycket 32 kap. 12 §

19 § fjärde stycket 32 kap. 14 §

19 § femte stycket 32 kap. 18 § andra stycket

20 § 37 kap. 6 §

21 § första stycket 1-5 38 kap. 4 § första stycket 21 § första stycket 6 38 kap. 3 § första stycket 2 21 § andra stycket 38 kap. 3 § andra stycket och 4 § andra stycket

22 § 39 kap. 6 §

23 § 31 kap. 9 §

24 § första stycket 29 kap. 23 §

24 § andra stycket 29 kap. 24 § andra stycket 25 § första-tredje styckena 26 kap. 4 §

25 § fjärde stycket 26 kap. 16 §

26 § 31 kap. 3 §

27 § första stycket 29 kap. 4 §

27 § andra stycket 29 kap. 24 § första stycket 28 § första stycket 26 kap. 5 §

28 § andra stycket 26 kap. 16 §

10 kap.

1 § 18 kap. 1 §

11 kap.

1 § första stycket 7 kap. 8 §

1 § andra stycket 41 kap. 9 §

1 § tredje stycket 41 kap. 10 §

2 § första stycket 41 kap. 3 §

2 § andra stycket 41 kap. 4 §

2 § tredje stycket 7 kap. 6 §

3 § första stycket 41 kap. 5 § första stycket 3 § andra stycket 7 kap. 7 §

3 § tredje stycket 41 kap. 5 § andra stycket 4 § första stycket 42 kap. 2 §

4 § andra stycket 42 kap. 6 §

4 § tredje stycket 42 kap. 3 §

4 § fjärde stycket 42 kap. 4 §

4 § femte stycket 42 kap. 5 §

5 § 42 kap. 7 §

12 kap.

1 § första stycket 7 kap. 11 §

1 § andra stycket 2 kap. 13 § första stycket

2 § 43 kap. 4 §

3 § första stycket 43 kap. 5 §

3 § andra stycket 43 kap. 6 §

3 § tredje stycket 43 kap. 7 §

4 § första stycket 43 kap. 8 §

4 § andra stycket 43 kap. 9 §

4 § tredje stycket första meningen

43 kap. 11 §

4 § tredje stycket andra meningen

Saknar motsvarighet

4 § fjärde stycket 43 kap. 10 §

5 § första stycket 43 kap. 12 §

5 § andra stycket 43 kap. 13 §

6 § 43 kap. 14 §

7 § 44 kap. 1 §

13 kap.

1 § 7 kap. 2 §

2 § 7 kap. 3 §

3 § 7 kap. 4 §

4 § första stycket 7 kap. 12 §

4 § andra och tredje styckena 7 kap. 13 §

5 § första stycket 7 kap. 5 § första stycket 5 andra stycket 7 kap. 9 §

6 § 2 kap. 13 § första stycket och 7 kap. 14 §

14 kap.

1 § första meningen 8 kap. 4 §

1 § andra meningen 8 kap. 5 §

2 § första stycket 1 8 kap. 8 §

2 § första stycket 2 8 kap. 6 §

2 § första stycket 3 8 kap. 7 §

2 § andra stycket 8 kap. 12 §

2 § tredje stycket första meningen

8 kap. 13 § första stycket

2 § tredje stycket andra meningen

8 kap. 13 § andra stycket

2 § fjärde stycket 8 kap. 9 §

2 § femte stycket första meningen 8 kap. 10 § 2 § femte stycket andra meningen 8 kap. 11 § 1 2 § sjätte stycket 21 kap. 15 § och 22 kap. 18 § 3 § första stycket 8 kap. 14 § första stycket 3 § andra stycket första meningen 8 kap. 14 § andra stycket 3 § andra stycket andra meningen 8 kap. 14 § tredje stycket 4 § första stycket första meningen första punkten

9 kap. 2 §

4 § första stycket första meningen andra punkten

9 kap. 3 § första stycket

4 § första stycket andra meningen 9 kap. 2 § andra meningen och

9 kap. 3 § första stycket andra meningen

4 § andra stycket 9 kap. 4 § tredje stycket

5 § 8 kap. 17 §

6 § 8 kap. 19 §

7 § första stycket 8 kap. 20 §

7 § andra stycket 8 kap. 21 § första stycket 7 § tredje stycket 8 kap. 21 § andra och tredje styckena 7 § fjärde stycket 8 kap. 21 § fjärde stycket

8 § 8 kap. 24 §

9 § första stycket 8 kap. 16 §

9 § andra stycket 9 kap. 3 § andra stycket 10 § första stycket 1 8 kap. 18 § första stycket 10 § första stycket 2 8 kap. 22 § första stycket 10 § första stycket 3 32 kap. 10 § första stycket och 15 § första stycket samt 35 kap.

11 § första stycket

10 § andra stycket 8 kap. 18 § andra stycket 10 § tredje stycket 8 kap. 22 § andra stycket 10 § fjärde stycket 32 kap. 10 § andra stycket och 15 § andra stycket samt 35 kap. 11 § andra stycket 10 § femte stycket 8 kap. 25 § och 41 kap. 6 §

15 kap.

1

3 § 2 kap. 16 §

7 – 10 §§ 11 kap. 2–5 §§

11 § 1 kap. 4 §

16 kap.

1 § första stycket 45 kap. 1 § första och tredje styckena 1 § 1 och 2 45 kap. 2 §

1 § 3 och 4 45 kap. 3 §

1 § 5 och 6 45 kap. 4 §

1 § 8 och 11 45 kap. 5 §

1 § 9 och 10 45 kap. 6 §

1 § 12 45 kap. 7 §

1 Numrering enligt förslag i SOU 2002:97

Förslaget och motsvarande bestämmelser i sekretesslagen (1980:100)

Förslaget Sekretesslagen (1980:100)

1 kap.

1 § 1 kap. 1 § första stycket

2 § Ny

3 § 1 kap. 1 § fjärde stycket + ny

4 § 15 kap. 11 §1

2 kap.

1 § Ny 2 § första stycket 1 kap. 1 § andra stycket 2 § andra stycket 1 kap. 4 § första stycket 2 § tredje stycket Ny

3 § Ny

4 § Ny

5 § Ny

6 § Ny

7 § Ny

8 § Ny

9 § Ny

10 § Ny

11 § Ny

12 § Ny 13 § första stycket Delvis 12 kap. 1 § andra stycket, och 13 kap. 6 § 13 § andra stycket Ny

14 § 1 kap. 7 §

15 § 1 kap. 10 §

16 § 15 kap. 3 §2

3 kap.

1 Numrering enligt förslag i SOU 2002:972 Numrering enligt förslag i SOU 2002:97

1 § Ny

2 § 1 kap. 6 §

3 § 1 kap. 8 § första stycket

4 § 1 kap. 9 § fjärde stycket + ny

5 § 1 kap. 9 § första–tredje styckena

6 § 1 kap. 8 § andra stycket

7 § 1 kap. 8 § tredje stycket

4 kap.

1 § Ny

2 § 1 kap. 2 §

3 § första stycket 1 kap. 3 § första stycket 3 § andra stycket Ny

4 § 1 kap. 3 § tredje stycket 5 § första stycket 1 kap. 3 § andra stycket 5 § andra stycket Ny

5 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § Delvis 1 kap. 3 § andra stycket

4 § Ny

5 § Ny

6 § Ny

7 § Ny

6 kap.

1 § Ny

2 § 1 kap. 4 § andra stycket

3 § 1 kap. 4 § tredje stycket

4 § 1 kap. 12 §

7 kap.

1 § Ny

2 § 13 kap. 1 §

3 § 13 kap. 2 §

4 § 13 kap. 3 §

5 § första stycket 13 kap. 5 § första stycket 5 § andra stycket Ny

6 § 11 kap. 2 § tredje stycket

7 § 11 kap. 3 § andra stycket

8 § 11 kap. 1 § första stycket

9 § 13 kap. 5 § andra stycket

10 § Ny

11 § 12 kap. 1 § första stycket

12 § 13 kap. 4 § första stycket + ny

13 § 13 kap. 4 § andra och tredje styckena

14 § Delvis 13 kap. 6 §

15 § Ny

8 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § 1 kap. 5 §

4 § 14 kap. 1 § första meningen

5 § 14 kap. 1 § andra meningen

6 § 14 kap. 2 § första stycket 2

7 § 14 kap. 2 § första stycket 3

8 § 14 kap. 2 § första stycket 1

9 § 14 kap. 2 § fjärde stycket

10 § 14 kap. 2 § femte stycket första meningen 11 § punkt 1 14 kap. 2 § femte stycket andra meningen 11 § punkt 2 Ny

12 § 14 kap. 2 § andra stycket 13 § första stycket 14 kap. 2 § tredje stycket första meningen 13 § andra stycket 14 kap. 2 § tredje stycket andra meningen 14 § första stycket 14 kap. 3 § första stycket 14 § andra stycket 14 kap. 3 § andra stycket första meningen 14 § tredje stycket 14 kap. 3 § andra stycket andra meningen

15 § Ny

16 § 14 kap. 9 § första stycket

17 § 14 kap. 5 §

18 § 14 kap. 10 § första stycket 1 och andra stycket

19 § 14 kap. 6 §

20 § 14 kap. 7 § första stycket

21 § 14 kap. 7 § andra – fjärde

styckena

22 § 14 kap. 10 § första stycket 2 och tredje stycket

23 § Ny

24 § 14 kap. 8 §

25 § 14 kap. 10 § femte stycket

26 § Ny

9 kap.

1 § Ny

2 § 14 kap. 4 § första stycket första meningen första punkten och andra meningen 3 § första stycket 14 kap. 4 § första stycket första meningen andra punkten och andra meningen. 3 § andra stycket 14 kap. 9 § andra stycket 4 § första och andra styckena Ny 4 § tredje stycket 14 kap. 4 § andra stycket 4 § fjärde stycket Ny

10 kap.

1 § Ny

2 § 1 kap. 13 § första meningen

3 § 1 kap. 13 § andra meningen

11 kap.

3

1 § Ny

2 § 15 kap. 7 §

3 § 15 kap. 8 §

4 § 15 kap. 9 §

5 § 15 kap. 10 §

12 kap.

1 § Ny

13 kap.

1 § Ny

2 § 2 kap. 1 § första stycket

3 § 2 kap. 2 § första stycket

4 § 2 kap. 1 § andra stycket och 2 § andra stycket

5 § 2 kap. 3 §

315 kap. sekretesslagen (1980:100) numrerat enligt förslag i SOU 2002:97

6 § 2 kap. 2 § tredje stycket

14 kap.

1 § Ny

2 § 3 kap. 1 § första stycket första meningen

3 § 3 kap. 1 § första stycket andra meningen

4 § 3 kap. 1 § andra stycket

15 kap.

1 § Ny

2 § 4 kap. 1 §

3 § 4 kap. 2 §

4 § 4 kap. 3 §

5 § 4 kap. 4 §

6 § 4 kap. 5 §

16 kap.

1 § Ny

2 § 5 kap. 1 § första stycket

3 § 5 kap. 1 § andra stycket

4 § 5 kap. 1 § tredje stycket

5 § 5 kap. 1 § femte stycket första meningen

6 § 5 kap. 1 § fjärde stycket

7 § 5 kap. 2 §

8 § 5 kap. 3 § första stycket

9 § 5 kap. 3 § andra stycket

10 § 5 kap. 4 §

11 § 5 kap. 5 §

12 § 5 kap. 6 §

13 § 5 kap. 7 § första och andra stycket

14 § 5 kap. 1 § femte stycket andra och tredje meningarna och 7 § tredje stycket

17 kap.

1 § Ny

2 § 6 kap. 1 § första stycket

3 § 6 kap. 1 § andra stycket

4 § 6 kap. 2 § första stycket

5 § 6 kap. 2 § andra stycket

6 § 6 kap. 2 § tredje stycket

7 § 6 kap. 3 § första stycket

8 § 6 kap. 4 § första stycket

9 § 6 kap. 5 § första stycket

10 § 6 kap. 5 § tredje stycket

11 § 6 kap. 6 § första stycket

12 § 6 kap. 6 § tredje stycket

13 § 6 kap. 7 § första stycket

14 § 6 kap. 8 § första stycket

15 § 6 kap. 8 § tredje stycket

16 § 6 kap. 1 § tredje stycket, 2 § fjärde stycket, 3 § andra stycket och 4 § andra stycket

17 § 6 kap. 5 § andra stycket, 6 § andra stycket, 7 § andra stycket och 8 § andra stycket

18 kap.

1 § 10 kap. 1 §

19 kap.

1 § Ny

20 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § Ny

4 § Ny 5 § första stycket 7 kap. 14 § första stycket 5 § andra stycket 7 kap. 14 § femte stycket 5 § tredje stycket 7 kap. 14 § sjätte stycket

6 § 7 kap. 16 §

21 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § 7 kap. 3 §

4 § 7 kap. 1 § första stycket

5 § 7 kap. 1 § andra stycket

6 § 7 kap. 1 § första stycket

7 § 7 kap. 1 § tredje stycket

8 § 7 kap. 2 § första stycket

9 § 7 kap. 2 § andra stycket

10 § 7 kap. 6 § första stycket

11 § 8 kap. 12 § första stycket

12 § 7 kap. 42 § första stycket

13 § 7 kap. 39 § första stycket

14 § 7 kap. 1 § fjärde stycket, 6 § andra stycket, 39 § andra stycket och 42 § andra stycket samt 8 kap. 12 § tredje stycket 15 § första stycket 14 kap. 2 § sjätte stycket + ny 15 § andra och tredje styckena 14 kap. 2 § sjätte stycket

16 § 7 kap 1 § femte stycket andra meningen

17 § 7 kap. 1 § femte stycket första meningen

18 § Ny

22 kap.

1 § Ny

2 § Ny 3 § första stycket 7 kap. 4 § första stycket första meningen 3 § andra stycket 7 kap. 4 § tredje stycket första meningen och sista ledet i tredje meningen

4 § 7 kap. 5 §

5 § 7 kap. 4 § tredje stycket andra meningen

6 § 7 kap. 4 § tredje stycket tredje meningen

7 § 7 kap. 4 § fjärde stycket 8 § 1 – 3 7 kap. 4 § första stycket andra meningen 8 § 4 – 5 7 kap. 4 § sjätte stycket

9 § 7 kap. 4 § sjunde stycket

10 § 7 kap. 6 § första stycket

11 § 7 kap. 4 § andra stycket

12 § 7 kap. 4 § tredje stycket andra meningen sista ledet och tredje meningen

13 § 7 kap. 4 § tredje stycket tredje

meningen

14 § 7 kap. 25 § första stycket första meningen och andra stycket

15 § 7 kap. 25 § första stycket andra meningen

16 § 7 kap. 29 § första stycket

17 § 7 kap. 4 § femte stycket, 6 § andra stycket, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket 18 § första stycket 14 kap. 2 § sjätte stycket + ny 18 § andra och tredje styckena 14 kap. 2 § sjätte stycket

19 § 7 kap. 4 § första stycket tredje meningen

20 § Ny

21 § Ny

22 § Ny

23 § Ny

23 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § 7 kap. 9 § första stycket

4 § 7 kap. 9 § andra stycket

5 § 7 kap. 9 § tredje stycket

6 § 7 kap. 9 § fjärde stycket första meningen

7 § 7 kap. 9 § fjärde stycket andra meningen

8 § 7 kap. 9 § femte stycket

9 § 7 kap. 9 § sjunde stycket

10 § 7 kap. 38 § första stycket

11 § 7 kap. 9 § sjätte stycket

12 § 7 kap. 36 § första stycket

13 § 7 kap. 27 § första stycket

14 § 7 kap. 9 § åttonde stycket, 27 § andra stycket, 36 § andra stycket och 38 § andra stycket

24 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § 7 kap. 13 §

4 § 7 kap. 24 §

5 § 7 kap. 40 §

6 § 8 kap. 12 § andra och tredje styckena

7 § 9 kap. 4 §

25 kap.

1 § Ny

2 § 7 kap. 15 § första stycket

3 § 7 kap. 15 § andra stycket

4 § 7 kap. 28 § första stycket

5 § 7 kap. 26 § första stycket

6 § 7 kap. 15 § tredje stycket, 26 § andra stycket och 28 § andra stycket

26 kap.

1 § Ny 2 § första och andra styckena 7 kap. 7 § första stycket 2 § tredje stycket 7 kap. 7 § fjärde stycket

3 § 7 kap. 7 § andra stycket

4 § 9 kap. 25 § första–tredje styckena

5 § 9 kap. 28 § första stycket

6 § 7 kap. 8 § första stycket första meningen

7 § 8 kap. 2 § första stycket 8 § första stycket 7 kap. 7 § tredje stycket 8 § andra stycket 7 kap. 8 § första stycket andra meningen

9 § 7 kap. 10 § första och tredje styckena

10 § 8 kap. 1 § första stycket

11 § 7 kap. 10 § andra stycket

12 § 9 kap. 5 § andra stycket

13 § 9 kap. 5 § tredje stycket

14 § 8 kap. 15 § första och andra styckena

15 § Ny

16 § 7 kap. 7 § femte stycket, 8 § andra stycket och 10 § fjärde stycket, 8 kap. 1 § andra stycket, 2 § andra stycket och 15 § tredje stycket

samt 9 kap. 5 § fjärde stycket, 25 § fjärde stycket och 28 § andra stycket

27 kap.

1 § Ny

2 § 7 kap. 11 § första stycket

3 § 7 kap. 11 § andra stycket

4 § 7 kap. 11 § tredje stycket

5 § 7 kap. 11 § fjärde stycket

6 § 7 kap. 11 § femte stycket

7 § Ny

8 § 7 kap. 11 § sjätte stycket

28 kap.

1 § Ny

2 § Del av 7 kap. 31 §

3 § 7 kap. 18 § tredje och fjärde styckena

4 § 7 kap. 43 §

5 § 8 kap. 14 §

6 § 8 kap. 16 §

7 § Del av 7 kap. 31 §

8 § 7 kap. 37 §

9 § 9 kap. 8 § första stycket

10 § 9 kap. 8 § andra stycket

11 § 9 kap. 8 § tredje och sjätte styckena

12 § 9 kap. 8 § femte och sjätte styckena

29 kap.

1 § Ny

2 § 8 kap. 4 § första stycket

3 § 8 kap. 4 § andra stycket

4 § 9 kap. 27 § första stycket

5 § 8 kap. 5 § första stycket

6 § 8 kap. 5 § femte stycket

7 § 8 kap. 5 § sjätte stycket

8 § 8 kap. 5 § andra stycket

9 § 8 kap. 5 § tredje stycket

10 § 8 kap. 5 § fjärde stycket

11 § 8 kap. 6 § första stycket

12 § 8 kap. 6 § tredje stycket

13 § 8 kap. 26 §

14 § 8 kap. 6 § andra stycket

15 § 8 kap. 7 § första stycket

16 § 8 kap. 7 § andra stycket

17 § 8 kap. 7 § tredje stycket första meningen

18 § 8 kap. 7 § tredje stycket andra meningen

19 § 8 kap. 24 § första och andra styckena

20 § 8 kap. 24 § tredje stycket

21 § 8 kap. 28 § första stycket

22 § 8 kap. 21 § första stycket

23 § 9 kap. 24 § första stycket

24 § 8 kap. 4 § tredje stycket, 5 § sjunde stycket, 6 § fjärde stycket, 7 § fjärde stycket, 21 § tredje stycket, 24 § fjärde stycket och 28 § andra stycket samt 9 kap. 24 § andra stycket och 27 § andra stycket

30 kap.

1 § Ny

2 § 8 kap. 8 § första stycket första meningen

3 § 9 kap. 5 § första stycket

4 § 8 kap. 8 § första stycket andra meningen

5 § 8 kap. 8 § andra och tredje styckena

6 § 8 kap. 9 § första stycket första meningen

7 § 8 kap. 9 § första stycket andra och tredje meningarna

8 § 8 kap. 9 § andra stycket

9 § 8 kap. 10 § första stycket första meningen

10 § 8 kap. 10 § första stycket andra

och tredje meningarna

11 § 8 kap. 10 § andra stycket

12 § 8 kap. 11 § första stycket första meningen

13 § 8 kap. 13 § första stycket

14 § 8 kap. 13 § andra stycket

15 § 8 kap. 13 § tredje stycket

16 § 8 kap. 22 §

17 § 8 kap. 27 §

18 § 8 kap. 29 §

19 § 8 kap. 21 § andra stycket

20 § 8 kap. 9 § tredje stycket, 10 § tredje stycket och 11 § första stycket andra meningen

21 § 8 kap. 8 § fjärde stycket, 9 § fjärde stycket, 10 § fjärde stycket, 11 § andra stycket, 13 § fjärde stycket och 21 § tredje stycket samt 9 kap. 5 § fjärde stycket

22 § 8 kap. 9 § fjärde stycket, 10 § fjärde stycket och 11 § andra stycket

31 kap.

1 § Ny

2 § 9 kap. 6 §

3 § 9 kap. 26 §

4 § 8 kap. 20 §

5 § 7 kap. 32 §

6 § 9 kap. 12 § första och tredje styckena

7 § 9 kap. 12 § andra och tredje styckena

8 § 8 kap. 18 §

9 § 9 kap. 23 §

32 kap.

1 § Ny

2 § 9 kap. 1 § andra stycket

3 § 9 kap. 1 § första stycket första och andra meningarna

4 § 9 kap. 1 § första stycket tredje

meningen

5 § första och andra styckena 9 kap. 1 § första stycket fjärde –

sjätte meningarna

5 § tredje stycket Ny

6 § 9 kap. 1 § tredje stycket

7 § 9 kap. 2 § första-tredje styckena

8 § 9 kap. 3 § första och andra styckena

9 § 9 kap. 1 § fjärde stycket och 2 § fjärde stycket

10 § 14 kap. 10 § första stycket 3 och fjärde stycket

11 § 9 kap. 19 § första och andra styckena

12 § 9 kap. 19 § tredje stycket

13 § 9 kap. 3 § andra stycket

14 § 9 kap. 19 § fjärde stycket

15 § 14 kap. 10 § första stycket 3 och fjärde stycket

16 § 7 kap. 35 första stycket

17 § 8 kap. 19 § första stycket

18 § 7 kap. 35 § andra stycket, 8 kap. 19 § andra tycket, 9 kap. 1 § femte stycket, 2 § femte stycket, 3 § tredje stycket och 19 § femte stycket

33 kap.

1 § Ny

2 § 7 kap. 12 § första stycket 3 § första stycket 7 kap. 12 § andra stycket 3 § andra stycket Ny

4 § 7 kap. 12 § tredje stycket

5 § 9 kap. 8 § fjärde stycket

6 § 8 kap. 3 § första stycket

7 § 8 kap. 23 § första stycket

8 § 9 kap. 11 § andra stycket

9 § 7 kap. 12 § fjärde stycket, 8 kap. 3 § andra stycket och 23 § andra stycket samt 9 kap. 11 § tredje stycket

34 kap.

1 § Ny

2 § 7 kap. 14 § andra stycket

3 § 7 kap. 14 § femte stycket

4 § 7 kap. 14 § tredje stycket

5 § 7 kap. 14 § fjärde stycket

6 § 7 kap. 14 § sjunde stycket

7 § 7 kap. 41 § första och andra styckena

8 § 7 kap. 41 § tredje stycket

9 § 7 kap. 14 § sjätte stycket och 41 § fjärde stycket

35 kap.

1 § Ny

2 § 9 kap. 17 § första stycket och åttonde stycket andra meningen

3 § 9 kap. 17 § tredje stycket och åttonde stycket andra meningen 4 § 1–3 9 kap. 18 § första stycket 4 § 4 9 kap. 17 § åttonde stycket första meningen

5 § 9 kap. 18 § andra stycket

6 § 9 kap. 17 § andra stycket och åttonde stycket andra meningen

7 § 9 kap. 17 § fjärde stycket

8 § 9 kap. 17 § femte stycket

9 § 9 kap. 17 § sjätte stycket

10 § 9 kap. 17 § sjunde stycket

11 § 14 kap. 10 § första stycket 3 och fjärde stycket

36 kap.

1 § Ny

2 § 7 kap. 19 § första och tredje styckena

3 § 7 kap. 20 §

4 § 7 kap. 19 § andra och tredje styckena

5 § 7 kap. 21 § första och tredje styckena

6 § 7 kap. 21 § andra och tredje

styckena

7 § 7 kap. 23 §

8 § 7 kap. 30 §

9 § 7 kap. 44 §

10 § 7 kap. 17 §

11 § 7 kap. 18 § första, andra och fjärde styckena

37 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § 9 kap. 16 §

4 § 7 kap. 22 §

5 § 9 kap. 15 §

6 § 9 kap. 20 §

7 § Ny

8 § 8 kap. 17 §

9 § 9 kap. 10 §

38 kap.

1 § Ny

2 § 7 kap. 34 §

3 § 8 kap. 25 § samt 9 kap. 21 § första stycket 6 och andra stycket

4 § 9 kap. 21 § första stycket 1–5 och andra stycket

39 kap.

1 § Ny

2 § 9 kap. 14 §

3 § 9 kap. 9 §

4 § 9 kap. 11 § första och tredje styckena

5 § 9 kap. 13 §

6 § 9 kap. 22 §

7 § 9 kap. 7 §

40 kap.

1 § Ny

41 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § 11 kap. 2 § första stycket

4 § 11 kap. 2 § andra stycket

5 § 11 kap. 3 § första och tredje styckena

6 § 14 kap. 10 § femte stycket

7 § Ny

8 § Ny

9 § 11 kap. 1 § andra stycket

10 § 11 kap. 1 § tredje stycket

11 § Ny

42 kap.

1 § Ny

2 § 11 kap. 4 § första stycket

3 § 11 kap. 4 § tredje stycket

4 § 11 kap. 4 § fjärde stycket

5 § 11 kap. 4 § femte stycket

6 § 11 kap. 4 § andra stycket

7 § 11 kap. 5 §

43 kap.

1 § Ny

2 § Ny

3 § Ny

4 § 12 kap. 2 §

5 § 12 kap. 3 § första stycket

6 § 12 kap. 3 § andra stycket

7 § 12 kap. 3 § tredje stycket

8 § 12 kap. 4 § första stycket

9 § 12 kap. 4 § andra stycket

10 § 12 kap. 4 § fjärde stycket

11 § 12 kap. 4 § tredje stycket första meningen

12 § 12 kap. 5 § första stycket

13 § 12 kap. 5 § andra stycket

14 § 12 kap. 6 §

44 kap.

1 § 12 kap. 7 §

45 kap.

1 § 16 kap. 1 § första stycket + ny

2 § 16 kap. 1 § 1 och 2

3 § 16 kap. 1 § 3 och 4

4 § 16 kap. 1 § 5 och 6

5 § 16 kap. 1 § 8 och 11

6 § 16 kap. 1 § 9 och 10

7 § 16 kap. 1 § 12

Tabell över brott med anknytning till undantaget från sekretess enligt 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen

Brott Fängelse

lägst 2 år eller strängare

Fängelse lägst 1 år

Kvinnovåldskommission

Grov könsstympning 2 § 2 st. Lagen 1982:316 med förbud mot könsstympning av kvinnor

x

Grovt narkotikabrott 3 § narkotikastrafflagen; 1968:64

x

Mord 3 kap. 1 § BrB

x

Dråp 3 kap. 2 § BrB

x

Grov misshandel 3 kap. 6 § BrB

x

x

Människorov 4 kap. 1 § BrB

x

Människohandel för sexuella ändamål

4 kap. 1 a § BrB

x

Olaga frihetsberövande 4 kap. 2 § Brb

x

Försättande i nödläge 4 kap. 3 § BrB

x

Grov fridskränkning resp. Grov kvinnofridskränkning

4 kap. 4 a § BrB

x

Våldtäkt 6 kap. 1 § 1 st. BrB

x

Grov våldtäkt 6 kap. 1 § 3 st. BrB

x

Grovt sexuellt utnyttjande 6 kap. 3 § 2 st. BrB

x

Grovt sexuellt utnyttjande av underårig

6 kap. 4 § 2 st. BrB

x

Grovt koppleri 6 kap. 9 § BrB

x

Rån 8 kap. 5 § BrB

x

Grovt rån 8 kap. 6 § BrB

x

Mordbrand 13 kap. 1 § 1 st. BrB

x

Mordbrand 13 kap. 1 § 2 st. BrB

x

Grov mordbrand 13 kap. 2 § BrB

x

Allmänfarlig ödeläggelse 13 kap. 3 § 1 och 3 st. BrB

x

Allmänfarlig ödeläggelse 13 kap. 3 § 2 st

x

Grovt sabotage 13 kap. 5 § BrB

x

Kapning och sjö- eller luftfartssabotage

13 kap. 5 a § 3 st. BrB x

Flygplatssabotage 13 kap. 5 b § 2 st. BrB x Spridande av gift eller smitta

13 kap. 7 § 2 st. BrB

x

Penningförfalskning 14 kap. 6 § 3 st. BrB

x

Mened 15 kap. 1 § 2 st. BrB

x

Övergrepp i rättssak 17 kap. 10 § 2 st. BrB

x

Vissa högmålsbrott 18 kap. BrB

x

Högförräderi 19 kap. 1 § BrB

x

Krigsanstiftan 19 kap. 2 § BrB

x

Trolöshet vid förhandling med främmande makt

19 kap. 3 § BrB

x

Egenmäktighet vid förhandling med främmande makt

19 kap. 4 § 2 st. BrB

x

x

Grovt spioneri 19 kap. 6 § BrB

x

Landsförräderi 22 kap. 1 § BrB

x

Tabellen ovan visar de brottbalksbrott och vissa brott i specialstraffrätten som medför eller övervägts medföra undantag från sekretess enligt 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.

I dag gäller undantag från sekretess vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse lägst två år. Diskussioner har förts om att sänka lägsta straffet till fängelse ett år. Kvinnovåldskommissionen föreslog att utöver undantag från sekretessen vid misstanke om brott med ett lägsta straff om två år, undantag skulle göras för vissa i brottsbalken angivna brott.1

1 Kvinnofrid (SOU 1995:60) s. 30

Enkätundersökning

Allmänna frågor

1. Samverkan kan uppkomma på olika sätt. Exempelvis kan två eller flera myndigheter träffa en formell överenskommelse om att samverka i en viss fråga. Samverkan kan också ske på informell basis genom t.ex. etablerade kontakter mellan tjänstemän på olika myndigheter. Vilken typ av samverkan har ni erfarenhet av och vad har ni för uppfattning om de olika samverkansformer som kan förekomma?

a) Hur är samarbetet rörande utbyte av uppgifter mellan

myndigheter för att förebygga ungdomsbrott organiserat på det lokala planet?

b) Vilka myndigheter deltar i samverkansarbetet?

c) Är samverkan allmänt inriktad till sin karaktär eller tar den

sikte på enskilda individer? Är det, enligt er uppfattning, en förutsättning för en fungerande samverkan att uppgifter om enskilda kan lämnas ut?

d) Inledningsvis talades det om att samverkan kan uppkomma

på olika sätt och att kontakterna mellan myndigheter som en följd av det etableras på olika nivåer inom organisationerna. På vilken nivå - myndighetsledning, handläggarnivå eller annan nivå - är det, enligt er erfarenhet, vanligast att samverkan med andra myndigheter uppkommer? Är det sedan så att den faktiska samverkan och informationsutbytet sker på den nivån där den uppkom eller förläggs den till någon annan nivå inom respektive organisation?

2. Sker samverkan kring informationsutbyte enbart som ett led i det brottsförebyggande arbetet eller förekommer det också i samband med brottsutredningar?

3. Med er verksamhet som utgångspunkt, vilka för- och nackdelar upplever ni med ett samarbete med andra myndigheter?

4. Med anknytning till punkt 3., anser ni att sekretesslagen ger upphov till några särskilda hinder eller problem för samverkan?

5. Vad är, enligt er uppfattning, i så fall orsaken till dessa?

6. Kan de undanröjas/lösas genom ändring i sekretesslagen eller annan författning?

7. Har ni några kommentarer till de ovan redovisade resultaten från tidigare undersökningar?

Särskilda frågor till polismyndigheter

1. Vilken typ av uppgifter är av värde för polisens brottsförebyggande arbete och vilka av dessa får polisen inte tillgång till i dag?

2. Förekommer det att myndigheter begär uppgifter från polisen? Finns det i så fall möjlighet för polisen att lämna ut dessa uppgifter?

3. Har ni några övriga synpunkter på sekretessregleringens betydelse för polisens samarbete med andra myndigheter?

Särskilda frågor till socialtjänsten

1. Vilka uppgifter behöver socialtjänsten från andra myndigheter, t.ex. polisen, och vilka uppgifter hos socialtjänsten efterfrågas av andra myndigheter?

2. Vilka typer av uppgifter upplever ni som tveksamma eller skadliga för socialtjänstens verksamhet att lämna ut till annan myndighet utan den enskildes samtycke?

3. Är det önskvärt att uppgifter kan lämnas mellan myndigheter i större omfattning än vad som är möjligt i dag?

4. Har ni några övriga synpunkter på sekretessregleringen för socialtjänstens samarbete med andra myndigheter?

Särskilda frågor till skolan

1. Vilken typ av brottsförebyggande arbete bedrivs i skolan?

2. Sker det ett samarbete mellan skolan och andra myndigheter kring det brottsförebyggande arbetet? Hur är det i så fall utformat?

3. Upplever ni att sekretessregleringen utgör ett hinder för ett effektivt samarbete? Om ja, på vilket sätt?

4. Vilken typ av uppgifter efterfrågar andra myndigheter från skolan? I vilken utsträckning lämnas uppgifterna ut?

Kort beskrivning av de tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

I denna bilaga finns en kort beskrivning av de tystnadsplikter som i dag bryter meddelarfriheten, dvs. de som anges i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Beskrivningen innehåller redogörelse för de överväganden som gjorts i de enskilda fallen beträffande frågan om tystnadsplikten skall bryta meddelarfriheten. Bilagan följer lagregelns disposition och rubrikerna återger i de flesta fall i vilka författningar tystnadsplikterna i den aktuella punkten finns. När det gäller sekretesslagen finns det ytterligare en rubriknivå. Reglerna om sekretess och tystnadsplikt inte är återgivna i sin helhet, för att något underlätta läsningen.

Punkten 1. Regeringsformen och riksdagsordningen

Ordföranden i utrikesnämnden, vanligen kungen, kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt för ledamöterna av nämnden och de som i övrigt är knutna dit, när det gäller vad de fått veta på grund av arbetet i nämnden.1 En sådan tystnadsplikt går alltid före meddelarfriheten.

En ledamot eller tjänsteman i riksdagen får inte obehörigen röja vad som har förekommit vid ett sammanträde inom stängda dörrar.2Vidare får en ledamot, suppleant eller tjänsteman i ett utskott inte obehörigen röja vad som, enligt beslut av regeringen eller utskottet, skall hållas hemligt med hänsyn till rikets säkerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl, som betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisation.3 Detsamma gäller för ledamot, suppleant eller tjänsteman i EU-nämnden.4 För dessa tystnadsplikter enligt riksdagsordningen gäller att de bryter meddelarfriheten

1 10 kap. 7 § tredje stycket andra meningen regeringsformen2 2 kap. 4 § andra stycket riksdagsordningen 3 4 kap. 15 § riksdagsordningen 4 10 kap. 8 § riksdagsordningen

endast beträffande uppgifter vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt.

Departementschefen gjorde bedömningen att punkten var en rimlig kompromiss mellan de motstående intressen som gör sig gällande i dessa fall.5 Bedömningen utgick nog från antagandet att tystnadsplikt om vad som förekommer vid ett slutet kammarsammanträde endast kommer att omfatta uppgifter som av viktiga utrikes- eller försvarspolitiska skäl bör hållas hemliga. Något liknande kunde gälla utskotten.6 Det ansågs dock som en nackdel att en del av det område där meddelarfrihet inte gäller avgränsas med ett skaderekvisit, men någon annat alternativ tycktes inte finnas.7

Vid införandet av reglerna för EU-nämnden konstaterade riksdagen endast att en hänvisning till tystnadsplikten i EU-nämnden borde tas in i sekretesslagen.8 Det framstår dock som naturligt att tystnadsplikten i EU-nämnden bör bryta meddelarfriheten under samma förhållanden som gäller för riksdagens utskott.

Punkten 2. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

Den som tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som varit verksam inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han där fått veta om vem som är författare eller har lämnat meddelande med stöd av meddelarfriheten eller är utgivare av skrift som inte är periodisk. Denna tystnadsplikt gäller med vissa tydligt angivna undantag.9

Den som tagit befattning med tillkomsten eller spridningen av en framställning som utgjort eller varit avsedd att ingå i ett radioprogram eller en teknisk upptagning och den som har varit verksam på en nyhetsbyrå får inte röja vad han därvid har fått veta om vem som är upphovsman till framställningen eller har tillhandahållit den för offentliggörande eller om vem som har framträtt i den eller lämnat uppgifter med stöd av meddelarfriheten. Även för denna

5Prop. 1979/80:2 Del A s. 367 6 Tystnadsplikt och yttrandefrihet (SOU 1975:102) s. 199 7Prop. 1979/80:2 Del A s. 367 8 Bet. 1994/95:KU22 93 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen

tystnadsplikt gäller de undantag som anges i tryckfrihetsförordningen.10

De två bestämmelserna reglerar tystnadsplikten till skydd för författares, meddelares och utgivares rätt till anonymitet. Denna tystnadsplikt har undantagits från meddelarfrihet med hänsyn till den stora betydelse som reglerna om anonymitetsskydd har.11

Punkten 3. Sekretesslagen

Utrikessekretess

Sekretess gäller för uppgifter som rör Sveriges förbindelser med andra stater. Sekretess gäller också för uppgifter som på något annat sätt rör andra stater, mellanfolkliga organisationer, myndigheter, medborgare eller juridiska personer i en annan stat eller statslösa personer. För att sekretess skall gälla krävas att det kan antas att Sveriges mellanfolkliga förbindelser störs eller att Sverige skadas på något annat sätt om uppgiften röjs.12

Normalt gäller meddelarfriheten för uppgifter som omfattas av utrikessekretess. Meddelarfriheten bryts endast för sådana uppgifter där det kan antas att rikets säkerhet sätts i fara eller landet annars skadas allvarligt, om uppgiften röjs. Motivet för att meddelarfriheten skall brytas för denna typ av uppgifter är detsamma som återgetts ovan beträffande sekretess hos riksdagens utskott och EU-nämnden.13

Sekretess beträffande den centrala finanspolitiken m.m.

Hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret gäller sekretess för uppgifter som rör den centrala finanspolitiken, penningpolitiken eller valutapolitiken. För att sekretess skall gälla krävs vidare att det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd motverkas om uppgiften röjs.14

Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten enbart såvitt avser uppgifter hos Riksbanken. Finns uppgifterna

102 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen11Prop. 1977/78:38 s.32f 122 kap. 1 § sekretesslagen13Prop. 1979/80:2 Del A s. 367f 143 kap. 1 § sekretesslagen

hos regeringen eller Riksgäldskontoret gäller alltså meddelarfriheten.

Innan sekretesslagen trädde i kraft gällde tystnadsplikt till skydd för den centrala finans- och räntepolitiken endast fullmäktige och vissa andra förtroendemän inom Riksbanken och för tjänstemännen där. Denna tystnadsplikt var föreskriven i lag och bröt därför meddelarfriheten. Tystnadspliktskommittén konstaterade att det knappast kunde finnas något intresse av insyn i Riksbankens meningsutbyte inför ändringar i diskontot eller dylikt, som var starkt nog att väga över skälen för tystnadsplikt.15 En sådan tystnadsplikt är oftast kortvarig och innebär därför inte någon betydelsefull inskränkning av möjligheterna till insyn och debatt. Kommittén föreslog därför att tystnadsplikten hos Riksbanken även i fortsättningen borde bryta meddelarfriheten.

I förarbetena till sekretesslagen konstaterade departementschefen att denna lösning stämde överens med gällande rätt. Vidare fanns det inte tillräcklig anledning att göra undantag också för uppgifter hos Riksgäldskontoret, något som hade föreslagits under remissbehandlingen.16

Förundersökningssekretessen

Sekretess gäller för uppgifter med anknytning till förundersökning i brottmål. Sekretess gäller också uppgifter som rör användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott. Vidare gäller sekretess för uppgifter i verksamhet som rör utredning om näringsförbud. Sekretess gäller också uppgifter i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, utreda eller beivra brott. Hos Finansinspektionen gäller sekretess för uppgifter i verksamheten med att övervaka insiderlagen (2000:1086). I alla dessa fall gäller sekretessen om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller att den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.17

För uppgifter i vissa verksamheter, bl.a. hos Säkerhetspolisen och viss underrättelseverksamhet, gäller ett omvänt skaderekvisit. Det innebär att uppgifterna i dessa verksamheter omfattas av

15SOU 1975:102 s. 20216Prop. 1979/80:2 Del A s. 371 175 kap. 1 § första stycket sekretesslagen

sekretess om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas.18

Denna sekretess kan även finnas hos andra myndigheter om de biträder åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet, Tullverket eller Kustbevakningen med att upptäcka, utreda eller beivra brott. Sekretess kan också gälla hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgifter som rör brott som har samband med gäldenärs näringsverksamhet.19

För uppgifter som omfattas av denna sekretessbestämmelse gäller normalt meddelarfrihet. Meddelarfriheten bryts dock om uppgiften avser kvarhållande av försändelser på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning som beslutats av domstol, undersökningsledare eller åklagare.

Innan sekretesslagen genomfördes ansågs meddelarfrihet gälla för alla uppgifter om polisens åtgärder i brottsbekämpande syfte m.m. utom när det gällde beslut om kvarhållande av postförsändelse. Departementschefen angav att han inte var beredd att förorda några nya inskränkningar i meddelarfriheten på detta området.20 Bestämmelsen har dock kompletterats på grund av att reglerna om tvångsmedel ändrats och kompletterats.21

Sekretess om säkerhets- eller bevakningsåtgärder

Sekretess gäller för uppgifter om säkerhets- och bevakningsåtgärder som rör bl.a. byggnader och andra anläggningar, pengar och andra värdeföremål, vapen, telekommunikation och behörigheter till t.ex. datasystem. Sådan sekretess gäller om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.22 Tystnadsplikten enligt denna bestämmelse bryter alltid meddelarfriheten.

Förslaget att denna sekretess skall bryta meddelarfriheten fördes fram i promemorian Handlingssekretess och tystnadsplikt (Ds Ju 1977:11). Det fick inte någon kritik under

185 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen195 kap. 1 § tredje stycket sekretesslagen20Prop. 1979/80:2 Del A s. 371 21Prop. 1988/89:124, 1992/93:200, 1995/96:85 225 kap. 2 § sekretesslagen

remissbehandlingen. Förslaget i propositionen avvek inte från promemorians förslag och godtogs av riksdagen.23

Sekretess för chiffer eller liknande

Sekretess gäller för uppgifter om chiffer, kod eller liknande metoder som har till syfte att underlätta att uppgifter används i allmän verksamhet utan att sekretess åsidosätts eller göra det möjligt att kontrollera om information i elektronisk form har förvanskats. Sådan sekretess gäller om det kan antas att syftet med metoden motverkas om uppgiften röjs.24

Vidare gäller sekretess för körkorts referensnummer i vägtrafikregistret om det inte står klart att numret kan röjas utan fara för att kontrollen av körkortets äkthet motverkas.25

Tystnadsplikt enligt dessa bestämmelser bryter alltid meddelarfriheten.

Resonemanget till varför sekretess enligt denna bestämmelse skall bryta meddelarfriheten är detsamma som beträffande sekretess för säkerhets- och bevakningsåtgärder.

Sekretessbestämmelsen gällde från början bara chiffer etc. till skydd för användningen av sekretessbelagda uppgifter i den allmänna verksamheten. Därefter har skyddet för körkorts referensnummer och elektronisk information kommit till.26

Beträffande sekretessen för körkorts referensnummer konstaterades i propositionen att meddelarfriheten för övriga uppgifter i denna paragraf var inskränkt och att det borde vara fallet även för uppgifter om referensnummer.27 När det gäller skyddet för elektronisk information konstaterade regeringen att det av 16 kap. 1 § sekretesslagen följer att meddelarfriheten är begränsad när tystnadsplikt följer av 5 kap. 3 § sekretesslagen.28

23Prop. 1979/80:2 Del A s. 371 245 kap. 3 § första stycket sekretesslagen255 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen26 SFS 1994:595 och SFS 2000:834 27Prop. 1993/94:165 s. 2028Prop. 1999/2000:117 s. 81

Sekretess för att hindra rymning m.m.

Beträffande åtgärder vars syfte är att hindra rymning eller fritagning finns en bestämmelse som kompletterar förundersökningssekretessen och sekretessen till skydd för säkerhets- och bevakningsåtgärder respektive chiffer och liknande. Sekretess gäller enligt den bestämmelsen inom polisväsendet och kriminalvården om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.29 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter alltid meddelarfriheten.

Denna sekretessbestämmelse har inte ändrats sedan sekretesslagen infördes. Motivet till varför den bör bryta meddelarfriheten är detsamma som ovan angetts för sekretess för säkerhets- och bevakningsåtgärder.

Sekretess avseende internationell rättshjälp m.m.

Sekretess gäller för uppgifter med anknytning till förundersökning eller tvångsmedel om de finns i verksamhet rörande internationell rättshjälp. Förutsättningen är att det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs. Sekretess gäller även för viss information med anknytning till Schengens informationssystem som finns hos polismyndighet, åklagarmyndighet, Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kustbevakningen.30

I princip råder meddelarfrihet beträffande uppgifter som omfattas av denna bestämmelse. Meddelarfriheten bryts dock för uppgifter som avser kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol eller åklagare.

Bestämmelsen infördes därför att JO i ett beslut31 funnit att bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1 sekretesslagen inte kan tillämpas i förhållande till utredningar som utförs efter en ansökan från en främmande stat. Syftet var att de åtgärder som vidtas i Sverige i en utländska brottsutredning skulle ha lika starkt sekretesskydd som om åtgärden vidtagits i en svensk förundersökning.32 Vidare

295 kap. 4 § sekretesslagen305 kap. 7 § sekretesslagen31 JO 1997/98 s. 112 32Prop. 1999/2000:61 s. 164

konstaterades att i likhet med vad som gäller för förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen bör meddelarfriheten begränsas såvitt avser uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol eller åklagare.33

Hälso- och sjukvårdssekretess

Inom hälso- och sjukvården gäller sekretess för uppgifter om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Vid sekretessbedömningen tillämpas ett omvänt skaderekvisit. Samma sekretess gäller i annan medicinsk verksamhet, t.ex. rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, abort och åtgärder mot smittsamma sjukdomar. Sådan sekretess gäller också i verksamhet som gäller omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över både allmän och enskild hälso- och sjukvård.34

Det finns dock vissa konkreta undantag från den ovan beskrivna sekretessen. Det gäller beslut om olika former av tvångsvård, beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården och beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av patientjournal.35

Hälso- och sjukvårdssekretessen bryter i princip alltid meddelarfriheten. Undantaget gäller uppgifter om verkställighet av beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke. För sådana uppgifter gäller således meddelarfrihet.

Av förarbetena till sekretesslagen framgår att frågan om meddelarfrihet för uppgifter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten diskuterades en del.36 Enligt den lagstiftning som gällde då fanns det i princip inte någon meddelarfrihet på området för offentligt anställda. Departementschefen konstaterade att det inom det berörda området kan bli fråga om fall av för den enskilde mycket ingripande myndighetsutövning, dvs. tvångsomhändertaganden. I sådana situationer föreligger det ett mycket starkt behov av allmän insyn. Å andra sidan finns det ett mycket starkt behov av skydd för den enskildes integritet.

33 A prop. s. 168 34 7 kap. 1 § första och andra stycket sekretesslagen357 kap. 2 § första stycket sekretesslagen36Prop. 1979/80: 2 Del A s. 372

I propositionen diskuterades om meddelarfrihet skulle införas i ärenden om frihetsberövanden. Argumenten mot detta var att det fanns en viss möjlighet att lämna ut uppgifter på grund av skaderekvisitets konstruktion. Vidare är beslut om tvångsåtgärder offentliga och utlämnande med förbehåll om hur uppgifterna får användas möjligt. Det ansågs också finnas svårigheter i att avgöra vilka uppgifter angående den enskilde som skulle anses finnas i ett ärende om frihetsberövande och regeln skulle därmed bli svår att tillämpa. Slutligen stannade departementschefen för att inte föreslå att meddelarfrihet skulle gälla i ärende om frihetsberövande. I stället blev förslaget det som alltjämt gäller och som anknöt till gällande rätt, dvs. att det inte gäller någon meddelarfrihet utom för uppgift om huruvida beslut om omhändertagande eller vård utan samtycke verkställts.37

Beskrivningen av vilken annan medicinsk verksamhet som också omfattas av sekretess har förändrats sedan sekretesslagen infördes efterhand som utvecklingen på vårdområdet fått genomslag i lagstiftningen.

I samband med att det blev möjligt för Socialstyrelsen att omhänderta journaler inom enskild hälso- och sjukvård, infördes också en sekretessregel för uppgifterna i de omhändertagna journalerna.38 Frågan om att den införda sekretessen bryter meddelarfriheten tycks inte ha diskuterats i propositionen.39 Det framstår dock som ganska naturligt, eftersom det är fråga om samma typ av uppgifter som omfattas av sekretess som bryter meddelarfriheten när de finns inom offentlig hälso- och sjukvård.

Sekretess för anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

I anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd gäller sekretess för uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. För sekretessprövningen gäller ett omvänt skaderekvisit.40Denna sekretessbestämmelse bryter meddelarfriheten.

Frågan om meddelarfriheten skulle begränsas diskuterades i propositionen.41 Där konstaterades att för uppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är meddelarfriheten till största

37 A prop. s. 373 387 kap. 1 § tredje stycket sekretesslagen39Prop. 1991/92:104407 kap. 2 § andra stycket sekretesslagen41Prop. 1993/94:165 s. 23

delen begränsad. De uppgifter i anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd som föreslogs bli skyddade av sekretess var sådana som är mycket känsliga för den enskilde. Därför blev förslaget att meddelarfriheten skall begränsas för dessa uppgifter.

Socialtjänstsekretess

Inom socialtjänsten gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider men. Med socialtjänst menas bl.a. verksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:453), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och verksamhet som gäller omprövning av socialnämndens beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet. Med socialtjänst jämställs olika uppräknade typer av ärenden som gäller sociala förmåner. Sekretess gäller också inom kommunal familjerådgivning. Här är dock sekretessen absolut.42

Precis som för hälso- och sjukvårdssekretessen finns det vissa konkreta undantag från socialtjänstsekretessen. Sekretess gäller inte beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke och beslut om sluten ungdomsvård. Sekretess gäller inte heller beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård och beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av personakt. För anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård gäller sekretess om det kan antas att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider betydande men om uppgiften röjs.

I princip bryter socialtjänstsekretessen meddelarfriheten. Det gäller dock inte uppgifter om verkställighet av beslut om omhändertagande, vård utan samtycke eller sluten ungdomsvård. För dessa uppgifter gäller således meddelarfrihet.

I förarbetena till sekretesslagen förs samma diskussion beträffande meddelarfrihetens omfattning som ovan beskrivits för hälso- och sjukvårdssekretessen.43

Sedan sekretesslagen kom till har den del av socialtjänstsekretessen som gäller verksamhet som skall anses ingå i socialtjänsten

427 kap. 4 § sekretesslagen43Prop. 1979/80:2 Del A s. 371ff

eller jämställas med denna utvidgats betydligt. Socialtjänst är förutom verksamhet som handhas av socialnämnd sådan som handhas av Statens institutionsstyrelse. Statens institutionsstyrelse ansvarar för verkställighet av sluten ungdomsvård. Samma sekretess gäller således för den som är föremål för vård med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga som för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård vid ett särskilt ungdomshem. Uppgift om verkställighet av beslut om sluten ungdomsvård – i likhet med vad som gäller i fråga om verkställighet av beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke – har undantagits från begränsningen i meddelarfriheten.44

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall infördes i början av 1980-talet. Den stränga sekretess som gäller inom socialtjänsten skulle gälla också utredningar m.m. i ärenden enligt LVM. Sekretessbestämmelsen kompletterades därför så att det framgick att även denna verksamhet räknades till socialtjänsten.45

I slutet av 1980-talet infördes regler om bistånd åt asylsökande m.fl. Syftet var att de som var berättigade till denna typ av bistånd i princip inte skulle omfattas av socialtjänstlagen.46 Eftersom en ansökan om bistånd skulle kunna behöva innehålla lika känsliga uppgifter om personliga förhållanden som en ansökan om socialbidrag, bör den också omfattas av samma sekretesskydd. Propositionen diskuterar inte att uppgifterna därmed inte heller omfattas av meddelarfrihet.

I början av 1990-talet infördes systemet med introduktionsersättning för flyktingar. Syftet var att dessa i princip inte skulle behöva vända sig till socialtjänsten för att få medel till sin försörjning.47 De uppgifter som den enskilde skulle kunna behöva lämna i ett sådant ärende kan vara av lika ömtålig art och förtjäna samma sekretess som de uppgifter som lämnas i ärenden om socialbidrag. Skyddet bör därför vara detsamma som inom socialtjänsten. Propositionen berör inte att det innebär att uppgifterna därmed kommer att vara undantagna från meddelarfriheten.

Ärenden om parkeringstillstånd för rörelsehindrade jämställs med socialtjänst vid tillämpning av sekretesslagen. Sekretess kommer då som regel att gälla för uppgifter i t.ex. läkarintyg som

44 Prop. 1997/98:96 s. 220 45 Prop. 1981/82:8 s. 137 46 Prop. 1987/88:80 s. 35 47 Prop. 1991/92:172 s. 18

åberopas i dessa ärenden. Vidare har det införts en bestämmelse motsvarande den som finns angående anmälningar till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, se ovan.48

I samband med att det infördes regler i socialtjänstlagen om omhändertagande av personakter i enskild verksamhet kompletterades socialtjänstsekretessen. I verksamhet som gäller omhändertagande av personakter gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Uppgifterna får lämnas till en socialnämnd om de behövs för vissa angivna syften och det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas. I propositionen finns ingen kommentar till det förhållandet att den nya bestämmelsen kommer att omfattas av undantaget från meddelarfriheten i 16 kap. 1 § sekretesslagen.49

Sekretess till skydd för anmälare

Om en enskild anmäler eller annars lämnar uppgifter om någon annans hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden till hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, kan sekretess gälla för anmälan eller uppgifterna. Förutsättningen för sekretess är att det kan antas att det uppkommer fara för att den som har gjort anmälan eller annars lämnat uppgifter eller någon som står honom eller henne nära, utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.50

Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten. Motivet för detta är enligt förarbetena detsamma som ovan beskrivits för hälso- och sjukvårdssekretessen.51

Skolsekretess

I bl.a. förskoleklass, grundskola och gymnasieskola gäller sekretess för uppgift med anknytning till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgifter om enskildas personliga förhållanden hos psykolog eller kurator. Vid sekretessprövningen gäller ett omvänt skaderekvisit.52

På samma områden gäller sekretess dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga

48Prop. 1993/94:165 s. 6349Prop. 1996/97:124507 kap. 6 § sekretesslagen51Prop. 1979/80: 2 Del A s. 371ff 52 7 kap. 9 § första, fjärde och sjunde stycket sekretesslagen

förhållanden, dels för uppgift som anknyter till ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier. För dessa uppgifter tillämpas ett rakt skaderekvisit. Sekretessen gäller inte i beslut i elevvårdsärenden eller ärenden om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier.53

Statens skolverk har tillsyn över fristående skolor. I den verksamheten gäller sekretess för uppgifter från skolans elevvårdande verksamhet och som gäller enskildas personliga förhållanden. Sekretess gäller också för uppgifter med anknytning till fråga om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier. I dessa fall tillämpas ett omvänt skaderekvisit. Sekretess gäller dock aldrig för Statens skolverks beslut i ett ärende.54

Sekretess enligt dessa bestämmelser bryter i nästan alla fall meddelarfriheten. Det gäller dock inte uppgifter som hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller skiljande av elev från vidare studier. För sådana uppgifter gäller således meddelarfrihet.

Innan sekretesslagen infördes rådde meddelarfrihet inom undervisningsväsendet, utom för uppgifter inom skolhälsovården.55 I propositionen till sekretesslagen angavs att det var en rimlig kompromiss mellan motstående intressen att meddelarfrihet inte skulle gälla inom undervisningsväsendet utom beträffande myndighetsutövning. Det kunde inte sällan vara fråga om uppgifter av samma ömtåliga natur som inom sjuk- och socialvården. De fall av myndighetsutövning som berörs av reglerna om elevvårdssekretess – disciplinära åtgärder och skiljande från undervisningen – är av så stor betydelse att möjlighet till offentlig insyn inte bör vara utesluten. Särskilt ansågs det gälla i fråga om ärenden om skiljande från undervisning. Vidare ansågs att integritetsintresset i sådana ärenden typiskt sett var något svagare än vad som i övrigt gäller inom undervisningsväsendet.

Bestämmelsen om skolsekretess har ändrats flera gånger sedan ovanstående uttalanden om meddelarfrihetens omfattning gjordes. I samband med att skollagen infördes år 1986 ändrades beskrivningen av det område där sekretessen gäller. Syftet var att få en enhetlig sekretessreglering för den utbildning för barn och ungdomar i skolpliktsåldern och åldern närmast däröver som regleras i skollagen.56

53 7 kap. 9 § andra och fjärde stycket sekretesslagen547 kap. 9 § femte stycket sekretesslagen55Prop. 1979/80:2 Del A s. 373 56Prop. 1985/86:117 s. 12f

Skolsekretessen omfattar även specialpedagogisk stödverksamhet. Sådan verksamhet innebär att konsulenter bedömer vilka behov och insatser som en elev med funktionshinder behöver i skolan. För att fullgöra uppgifterna inhämtar de med elevens föräldrars samtycke uppgifter från bl.a. hälso- och sjukvården. Denna verksamhet var tidigare anknuten till utbildningsväsendet men blev vid en omorganisation fristående. Det fick till följd att uppgifter inom den specialpedagogiska verksamheten inte omfattades av sekretess. Det förhållandet ansågs otillfredsställande och därför infördes en speciell regel om sekretess i sådan verksamhet.57 Bestämmelsen har ett rakt skaderekvisit. Syftet var att sekretessen skulle omfatta alla typiskt sett känsliga uppgifter som avser t.ex. hälsovård och problem av olika slag. Uppgifter för vilka denna sekretess gäller borde inte omfattas av meddelarfrihet.58

Statens skolverk har tillsyn både över det offentliga skolväsendet och fristående skolor. I ärenden om tillsyn som rör det offentliga skolväsendet överförs skolsekretessen till Statens skolverk.59Sekretesslagen gäller dock inte för fristående skolor och det finns således inte någon sekretess som kan överföras i ett ärende om tillsyn. Därför infördes i mitten av 1990-talet en särskild sekretessbestämmelse för Statens skolverks tillsyn över fristående skolor. Sekretess enligt denna bestämmelse skull ha företräde framför meddelarfriheten på samma sätt som skolsekretessen i övrigt.60

I slutet av 1990-talet genomfördes en reform som innebar att förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen knöts närmare till det offentliga skolväsendet. Lagtekniskt innebar det att reglerna om detta, som tidigare funnits i socialtjänstlagen, fördes in i skollagen. Detta ledde till två ändringar av bestämmelsen om skolsekretess. Förskoleklassen fördes in i den inledande beskrivningen av de skolformer där sekretess gäller. Vidare infördes ett nytt stycke som gäller sekretess i skolbarnsomsorgen. Regeringen konstaterade att detta innebar att tystnadsplikten enligt de nya bestämmelserna fick företräde framför meddelarfriheten.61

I syfte att öka skyddet för förföljda personer har det införts en bestämmelse om skydd för uppgifter inom skolväsendet om enskilds identitet, adress eller andra liknande uppgifter. Förutsättningen för

57Prop. 1994/95:112 s. 3558 A prop. s. 36 597 kap. 9 § och 13 kap. 1 §sekretesslagen60Prop. 1995/96:127 s. 23 f. 61Prop. 1997/98:6 s. 61 f.

sådan sekretess är att det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider men om uppgiften röjs. Sekretess för elevadresser i vissa fall reglerades tidigare i 7 kap. 15 § sekretesslagen (folkbokföringssekretessen). I propositionen till ändringen konstaterade regeringen att överföringen av sekretessen till bestämmelsen om skolsekretess innebar att uppgifterna kommer att undantas från meddelarfriheten.62

Personalvårdssekretess

I en myndighets personalsociala verksamhet gäller sekretess för uppgifter i psykologisk undersökning eller behandling. Sekretess gäller också för uppgifter om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller någon annan som är anställd för att komma med råd och hjälp i personliga angelägenheter. Vid sekretessprövningen används ett omvänt skaderekvisit. I samma verksamhet gäller sekretess även för andra uppgifter om enskildas personliga förhållanden. För sådana uppgifter gäller ett rakt skaderekvisit.63 Uppgifter för vilka den beskrivna sekretessen gäller omfattas inte av meddelarfriheten.

I denna bestämmelse regleras vidare sekretessen inom myndigheternas personaladministrativa verksamhet. Bestämmelsen gäller även tjänstgöringsomdömen som upprättats inom utrikesförvaltningen. Dessa uppgifter är inte undantagna från meddelarfriheten.

Av propositionen till sekretesslagen framgår att tystnadsplikterna inom myndigheternas personalsociala och i övrigt personaladministrativa verksamhet inte bröt meddelarfriheten innan sekretesslagen trädde i kraft.64 I propositionen anges att det i myndigheternas personalsociala verksamhet kan finnas uppgifter som är lika skyddsvärda som dem som förekommer inom t.ex. sjukvården och socialtjänsten. Vidare ansågs inte insynsintresset vara särskilt starkt i dessa fall. Det ansågs inte finnas tillräckliga skäl för ytterligare undantag från meddelarfriheten.

62 A prop. s. 117 63 7 kap. 11 § första och andra stycket sekretesslagen64Prop. 1979/80:2 Del A s. 374

Totalförsvarsplikt

Sekretess gäller i olika ärenden med anknytning till totalförsvaret och utbildningar vid Försvarsmakten. Sekretess gäller om det kan antas att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider men om uppgiften röjs.65 Denna typ av uppgifter omfattas av meddelarfriheten.

Inom personalvård för den som fullgör totalförsvarsplikt gäller sekretess för uppgifter i psykologisk undersökning. Vidare gäller sekretess för uppgifter om enskildas förhållanden hos den som är anställd för att lämna råd och hjälp i personliga angelägenheter. Här gäller ett omvänt skaderekvisit.66 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

Innan sekretesslagen trädde i kraft gällde meddelarfrihet beträffande uppgifter om värnpliktigas personliga förhållanden, eftersom tystnadsplikten för dessa uppgifter inte var reglerad i lag. För att få konsekvens med vad som gäller för uppgifter inom myndigheternas personalvård borde samma typ av uppgifter vara undantagna från meddelarfriheten även när det gällde värnpliktiga.67

I slutet av 1990-talet infördes ett nytt stycke i sekretessbestämmelsen. Bakgrunden var att regeringen gjorde den bedömningen att skyddet för t.ex. psykologiska undersökningar inom personalvården för de totalförsvarspliktiga inte gällde känsliga uppgifter som kunde finnas hos enheter med ansvar för den totalförsvarspliktiges utbildning. Dessa uppgifter ansågs mycket känsliga, eftersom de kunde gälla bedömningar av den enskildes psykiska funktionsförmåga, resultat av allmänbegåvningsprov m.m.68 Den nya sekretessbestämmelsen innebär att sekretess gäller inom verksamhet som avser utbildning för totalförsvarsändamål för uppgifter som kommer från psykologisk undersökning och andra uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Prövningen sker med ett omvänt skaderekvisit. Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter inte meddelarfriheten. Frågan om bestämmelsen borde tas in i 16 kap. 1 § sekretesslagen eller inte diskuterade inte i propositionen.

657 kap. 12 § första stycket sekretesslagen667 kap. 12 § andra stycket sekretesslagen67Prop. 1979/80:2 Del A s. 374 68Prop. 1997/98:80 s. 76

Sekretess avseende utlänningar

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.69 För denna typ av uppgifter gäller inte meddelarfriheten.

När sekretesslagen infördes saknades tystnadsplikt för utlänningars förhållanden. Således gällde meddelarfrihet. I propositionen konstaterade departementschefen att skyddet mot att utlänningar utsätts för sådana övergrepp eller sådant annat allvarligt men som hänger samman med hans särskilda förhållanden som utlänning måste anses väga så tungt att meddelarfriheten bör brytas.70

I bestämmelsen regleras vidare sekretess i verksamhet som gäller kontroll av utlänningar och ärenden om svenskt medborgarskap. I beslut i sådana ärenden gäller dock sekretessen endast för uppgifter i skälen. Sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit.71Dessa uppgifter omfattas av meddelarfriheten. Departementschefen ansåg att det inte hade framkommit tillräckligt starka skäl för att låta meddelarfriheten stå tillbaka för denna tystnadsplikt.72

Sedan sekretesslagen infördes har denna sekretessbestämmelse utökats. I verksamhet som gäller utlänningskontroll gäller numera sekretess även för anmälan eller andra uppgifter från en enskild, om det finns risk för att den enskilde kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men.73 Vidare gäller sekretess i verksamhet som avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer som omfattas av vissa konventioner. Här gäller ett omvänt skaderekvisit.74 Sekretess gäller också för vissa uppgifter om utlänningar som svenska myndigheter fått på grund av avtal med främmande stater eller mellanfolkliga organisationer.75 Ingen av dessa tystnadsplikter bryter meddelarfriheten. Frågan tycks inte ha diskuterats i förarbetena till någon av ändringarna.76

697 kap. 14 § första stycket sekretesslagen70 Prop. 1979/80: Del A s. 375 717 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen72Prop. 1979/80:2 Del A s. 375 737 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen747 kap. 14 § tredje stycket sekretesslagen757 kap. 14 § fjärde stycket sekretesslagen76Prop. 1996/97:4, 1996/97:87

Sekretess inom kriminalvården

Inom kriminalvården gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Sekretess gäller om det kan antas att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder. Sekretess gäller inte heller för andra beslut i kriminalvårdsärenden enligt brottsbalken eller lagen om kriminalvård i anstalt. Samma sekretess gäller hos regeringen i ärenden om överförande av verkställighet av brottmålsdom. Sekretessen gäller dock inte regeringens beslut i ärendet.77

I princip gäller meddelarfrihet för uppgifter som omfattas av den beskrivna sekretessen. Meddelarfrihet gäller dock inte för uppgifter vars röjande kan medföra fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men.

Innan sekretesslagen infördes gällde meddelarfrihet på kriminalvårdsområdet, eftersom de gällande tystnadsplikterna inte reglerades i lag. Av förarbetena till sekretesslagen framgår att departementschefen ansåg att det saknades skäl att inskränka meddelarfriheten beträffande andra uppgifter än sådana som kan innebära att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men.78

Tidigare rådde inte sekretess i ärenden om överförande av verkställighet av brottmålsdom när handläggningen skedde hos regeringen. För den handläggning som skedde hos t.ex. Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen gällde dock sekretess. I propositionen där denna fråga diskuterades konstaterade regeringen att det är av stor vikt att det råder insyn i regeringens verksamhet och att offentlighetsintresset där har stor betydelse. Mot detta måste dock vägas den enskildes intresse av att integritetskänsliga uppgifter inte blir offentliga. Eftersom ärendena många gånger handläggs också av Kriminalvårdsstyrelsen ansågs det lämpligt att samma sekretess skulle gälla hos regeringen i ärenden om överförande av straffverkställighet som inom kriminalvården i dessa ärenden. Meddelarfriheten borde på samma sätt som gäller för paragrafen i övrigt begränsas såvitt avser uppgifter vars

777 kap. 21 § sekretesslagen78Prop. 1979/80:2 Del A s. 375

röjande kan antas medföra fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men.79

Sekretess hos NIA

Hos statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Sekretessprövningen sker med ett rakt skaderekvisit.80 Meddelarfrihet gäller inte för uppgifter som omfattas av tystnadsplikt enligt denna bestämmelse.

Innan den nuvarande bestämmelsen infördes gällde sekretess hos NIA endast i ärenden om biträde i rättsliga angelägenheter eller utredning eller annat liknande bistånd åt enskilda. Sedan NIA:s arbetsuppgifter förändrats ansågs detta otillräckligt, eftersom NIA:s nya uppgifter ökade mängden känslig information som inte kunde anses omfattas av sekretess.81 Mot den bakgrunden utvidgades sekretessområdet till att gälla alla ärenden om internationella adoptioner hos NIA.

Uppgifter som omfattades av sekretess hos NIA enligt den äldre bestämmelsen var undantagna från meddelarfriheten. Av förarbetena till sekretesslagen framgår att det var fråga om ett starkt skyddsintresse i den typen av ärenden.82 När den nya sekretessbestämmelsen infördes konstaterade departementschefen att det inte fanns någon anledning att ändra rättsläget i detta hänseende bara för att sekretessen föreslås omfatta uppgifter även i andra ärenden hos NIA. Vidare gjordes en jämförelse med sekretessen på socialtjänstens område, där meddelarfriheten är starkt begränsad.83

Sekretess hos Barnombudsmannen

Hos Barnombudsmannen gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Sekretessen prövas med ett omvänt skaderekvisit. Sekretessen hindrar dock inte att Barnombudsmannen fullgör sin skyldighet att anmäla eller lämna uppgifter till

79Prop. 1993/94:165 s. 44807 kap. 29 § sekretesslagen81Prop. 1988/89:131 s. 20 f. 82Prop. 1979/80:2 Del A s. 382 83Prop. 1988/89:131 s. 22

en socialnämnd.84 Meddelarfrihet gäller inte för uppgifter som omfattas av denna sekretess.

I samband med att Barnombudsmannen inrättades (prop. 1992/93:173) framfördes att det inte förelåg något behov av att omgärda ombudsmannens verksamhet med en generell sekretess. Det ansågs dock inte uteslutet att det kunde finnas behov av särskilda sekretessregler för handlingar som barn sänder in eller muntligen i förtroende lämnar till ombudsmannen samt för uppgifter som ombudsmannen kunde få del av från andra myndigheter. För att tillgodose det behov som fanns att sekretessbelägga vissa känsliga uppgifter hos Barnombudsmannen infördes något år senare den ovan beskrivna regeln om sekretess hos Barnombudsmannen. Det ansågs vara en fördel att samma typ av sekretess därmed skulle gälla hos såväl ombudsmannen som socialtjänsten.85Jämförelsen med socialtjänsten användes också som motiv för att begränsa meddelarfriheten för de aktuella uppgifterna.86

Sekretess avseende färdtjänst

I ärenden om tillstånd till färdtjänst eller riksfärdtjänst gäller sekretess. Prövningen sker med ett omvänt skaderekvisit.87Meddelarfrihet gäller inte för uppgifter som omfattas av sekretess enligt denna bestämmelse.

Tidigare omfattade socialtjänstsekretessen även ärenden om tillstånd till riksfärdtjänst. Uppgifter hos en myndighet som t.ex. tillhandahåller färdtjänst för funktionshindrade var sekretessbelagda enligt en bestämmelse som innebar sekretess hos myndighet som handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten.88 I samband med att reglerna för färdtjänst och riksfärdtjänst reformerades infördes den ovan beskrivna sekretessbestämmelsen. Den utformades med sekretessen inom socialtjänsten som förebild. Syftet var att det skulle bli tydligt att sekretess gäller för alla uppgifter om en enskilds personliga förhållanden och att sekretessen inte var

847 kap. 34 § sekretesslagen85Prop. 1993/94:107 s. 11 f. 86 A prop. s. 16 877 kap. 37 § sekretesslagen889 kap. 8 § tredje stycket sekretesslagen

mindre sträng än den var tidigare. Meddelarfrihet skulle inte gälla för uppgifter som omfattas av sekretessen.89

Sekretess i förskoleverksamhet

I förskoleverksamhet gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Sekretessen prövas med ett omvänt skaderekvisit.90 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

I samband med att reglerna om förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen flyttades från socialtjänstlagen till skollagen infördes en ny sekretessregel för förskoleverksamheten. Sekretess i den verksamheten reglerades innan förändringen av socialtjänstsekretessen (7 kap. 4 § sekretesslagen). Regeringen ansåg att det vid tidpunkten inte fanns tillräckligt underlag för att inskränka sekretessen i förskoleverksamheten.91 Den nya bestämmelsen formulerades således för att motsvara socialtjänstsekretessen. Regeringen konstaterade att tystnadsplikten för förskoleverksamheten borde ha företräde framför meddelarfriheten.92

Sekretess i ärende om ersättning till steriliserade

År 1999 infördes en möjlighet för tvångssteriliserade att i vissa fall få ersättning för ingreppet. I sådana ärenden gäller sekretess för uppgifter om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider men.93 Tystnadsplikt enligt den bestämmelsen bryter meddelarfriheten.

Uppgifterna i ärendena är i flertalet fall av känslig personlig karaktär. Det rör enskildas psykiska, sexuella och sociala situation. Detta har beskrivits på ett utlämnande och ofta nedsättande sätt i journaler och liknande handlingar. Vidare har flera berörda angett att de kommer att avstå från att ansöka om ersättning om det finns risk att deras namn blir kända.94

89Prop. 1996/97:115 s. 47 f. 907 kap. 38 § sekretesslagen91Prop. 1997/98:6 s. 6292 Ibid 937 kap. 39 § sekretesslagen94Prop. 1998/99:71 s. 25

Sekretessen utformades med hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen som förebild. Sekretessen omfattar även beslut om ersättning. På samma sätt som inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, skall meddelarfriheten inte omfatta uppgift rörande enskildas hälsotillstånd eller personliga förhållanden i ersättningsärendena.95

Sekretess för rättspsykiatriskt forskningsregister

I verksamhet som gäller förande av eller uttag ur rättspsykiatriskt forskningsregister gäller sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som finns i registret. Sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon som står honom eller henne nära lider men. Sekretessen kan i vissa situationer gälla även gentemot den enskilde.96 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter i princip meddelarfriheten. Det gäller dock inte uppgifter om verkställighet av beslut om vård utan samtycke.

Det rättspsykiatriska forskningsregistret innehåller uppgifter om personer som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning eller en undersökning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Registret skall användas dels för forskning inom rättspsykiatrin, dels för uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av Rättsmedicinalverkets verksamhet inom området.

I Rättsmedicinalverkets undersökande verksamhet gäller hälso- och sjukvårdssekretessen. Denna bestämmelse ansågs dock inte tillämplig i registerverksamheten. Det fanns inte heller någon annan bestämmelse i sekretesslagen som gav ett tillräckligt skydd åt de känsliga uppgifterna i registret.97 Därför infördes den aktuella bestämmelsen. Av propositionen framgår att tystnadsplikt enligt bestämmelsen borde vara undantagen från meddelarfriheten precis som uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess.98

95 A prop. s. 26 967 kap. 40 § sekretesslagen97Prop. 1998/99:72 s. 57 f. 98 A prop. s. 58

Samhällsplanering m.m.

I lagstiftningen finns regler om uppgiftsskyldighet i fråga om samhällsplanering, försörjningsberedskap eller försörjningsberedskap vid oljekriser. Uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden som har lämnats på grund av en sådan uppgiftsskyldighet omfattas av sekretess om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.99 För uppgifter som omfattas av denna sekretess gäller inte meddelarfrihet.

Den promemoria och det betänkande som låg till grund för regeringens överväganden om att införa sekretesslagen, innehöll en motsvarande sekretessbestämmelse som också var undantagen från meddelarfriheten. Förslaget kommenterades inte i remissbehandlingen. Förslaget till sekretessbestämmelse togs in i propositionen i något utvidgad form.100

Sekretess hos Konkurrensverket

Sekretess gäller under vissa förutsättningar olika typer av uppgifter om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden som finns i Konkurrensverkets verksamhet med tillsyn och utredning. För sådana uppgifter råder meddelarfrihet. Undantaget är dock sådana uppgifter som enbart hänför sig till verksamhet som gäller rådgivning inför en anmälan om företagskoncentration (37 § konkurrenslagen [1993:20]). För dessa uppgifter råder absolut sekretess och de är undantagna från meddelarfrihet.101

För att begränsa företagens uppgiftsskyldighet och underlätta Konkurrensverkets handläggning av en anmälan om företagskoncentration ansågs det önskvärt att företagen och verket kunde samråda innan anmälan skedde. En avvägning måste då göras mellan kravet på offentlighet i den verksamhet som rör verkets kontakter med företagen före anmälan och behovet av sekretess för sådana uppgifter som kan bli aktuella i dessa fall och som lämnas till verket.102 Det ansågs uppenbart att möjligheten till sekretess hos Konkurrensverket för uppgifter som rör planerade förvärv eller genomförda förvärv som ännu inte blivit offentliggjorda många

998 kap. 3 § sekretesslagen100Prop. 1979/80:2 Del A s. 375 1018 kap. 4 § sekretesslagen. Det är 8 kap. 4 § andra stycket första meningen som är angiven i 16 kap. 1 § sekretesslagen102Prop. 1998/99:144 s. 78 f.

gånger utgör en grundläggande förutsättning för att de berörda företagen skall kunna lämna uppgifterna till verket. Regeringen konstaterade att meddelarfrihet inte borde råda för uppgifterna.

Sekretess vid tillsyn över bankverksamhet m.m.

Sekretess gäller hos en myndighet som meddelar tillstånd avseende eller bedriver tillsyn över bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet. Sekretessen gäller för vissa närmare angivna uppgifter om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden.103 Sekretessen är absolut beträffande uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden hos den som trätt i affärsförbindelse eller liknande med den som myndighetens verksamhet gäller.104 Den absoluta sekretessen gäller således för uppgifter som gäller ”tredje mans” ekonomiska och personliga förhållanden. För den typen av uppgifter gäller inte meddelarfriheten.

När sekretesslagen infördes var rättsläget beträffande meddelarfriheten på området för statlig tillsyn m.m. avseende näringslivet splittrat. I propositionen till sekretesslagen gjordes bedömningen att det inte fanns några gemensamma överväganden bakom regleringen och att gällande rätt således inte kunde ligga till grund för ny lagstiftning.105

En utgångspunkt för resonemangen om meddelarfrihet i detta fall är att det gäller uppgifter om myndighetsutövning. Tystnadsplikten bör således vika för meddelarfriheten. Mot insynsintresset skall dock ställas behovet av skydd dels för den som är föremål för t.ex. tillsyn, dels för den som trätt i affärsförbindelsen eller liknande med föremålet för tillsynen. Det rör sig här om uppgifter, av vilka endast en del kan anses särskilt känsliga. Meddelarfrihet bör således i huvudsak gälla på området för statlig tillsyn m.m. med avseende på näringslivet.106

Meddelarfriheten bör vika i fråga om uppgifter om förhållanden för privatpersoner som har varit i förbindelse med den som står under tillsyn etc. Insynsintresset framstår här som ganska svagt samtidigt som det kan vara fråga om klart ömtåliga uppgifter. Uppgifter om kunder hos bl.a. banker bör inte behandlas olika

1038 kap. 5 § första stycket sekretesslagen104 8 kap. 5 § första stycket 2 sekretesslagen105Prop. 1979/80:2 Del A s. 376 106 A prop. s. 377

beroende på om kunden är en privatperson eller ett företag. Sådana uppgifter bör i båda fallen vara undantagna från meddelarfrihet.107

I bestämmelsen regleras vidare sekretess i ärenden om innehav av aktier eller andelar i aktörer på finansmarknaden, verksamhet som rör övervakning enligt bl.a. insiderstrafflagen och uppgifter som erhållits från främmande stat eller mellanfolklig organisation på grund av avtal som riksdagen godkänt.108 För uppgifter som omfattas av denna sekretess gäller meddelarfrihet. Det gäller trots att sekretessen är absolut både i verksamhet som rör övervakning om uppgiften gäller någon annan än den som har uppgiftsskyldighet och om uppgifterna lämnats från en främmande stat eller mellanfolklig organisation.

I mitten av 1980-talet infördes lagen om värdepappersmarknad. Lagen är numera upphävd, men de efterföljande lagarna, bl.a. insiderstrafflagen, har förts in i sekretessbestämmelsen. Det ansågs nödvändigt med en särskild sekretessbestämmelse som gällde dåvarande bankinspektionens övervakning av värdepappersmarknaden. Sekretessen omfattar endast uppgifter som begärts in av den övervakande myndigheten. Uppgifter som lämnas på grund av anmälningsskyldighet omfattas således inte av sekretess. I förarbetena diskuteras inte frågan om de uppgifter som omfattas av absolut sekretess, dvs. de som inte gäller uppgiftslämnaren, skulle omfattas av meddelarfrihet eller inte.109 Frågan tycks inte heller ha diskuterats i samband med att den nu gällande lagstiftningen infördes.110

För att inte i onödan försvåra bankinspektionens tillsyn beträffande insiderlagstiftningen infördes en särskild bestämmelse som möjliggjorde för bankinspektionen att hålla handlingar och uppgifter som erhållits från utländska myndigheter sekretessbelagda trots att uppgifterna annars inte skulle vara föremål för sekretess. En förutsättning för sekretess var emellertid att handlingarna eller uppgifterna erhållits genom ett internationellt avtal som riksdagen godkänt. Bestämmelsen innebar att sekretessen kan bli absolut för uppgifter från utlandet också i de fall där bestämmelsen i övrigt föreskriver att ett skaderekvisit skall vara uppfyllt för att uppgifterna skall vara sekretessbelagda.111 Frågan om meddelarfrihet diskuterades inte. Det skedde inte heller i

107 Ibid 108 8 kap. 5 § andra – fjärde styckena sekretesslagen109Prop. 1984/85:157 s. 73110Prop. 1999/2000:109111Prop. 1990/91:42 s. 69 f.

samband med att sekretessen för uppgifter från utlandet utvidgades till att även gälla vissa avtal som inte behövde godkännas av riksdagen.112

Sekretess vid statlig tillsyn över näringslivet m.m.

I statliga myndigheters verksamhet som rör utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt gäller sekretess i den utsträckning regeringen föreskriver det. Sekretessen gäller närmare angivna ekonomiska och personliga förhållanden för enskilda.113 I princip gäller meddelarfrihet för uppgifter som omfattas av denna sekretessbestämmelse. Det gäller dock inte för uppgifter om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- eller driftsförhållanden etc. hos den som trätt i affärsförbindelse eller liknande med den som är föremål för myndighetens verksamhet. För sådan uppgifter är sekretessen också absolut.

Motiveringen för undantaget från meddelarfriheten beträffande uppgifter om ”tredje man” är densamma som angetts ovan när det gäller tillsynen över bankväsendet.114

Som en följd av att Sverige tillträdde EES-avtalet infördes ett nytt andra stycke i bestämmelsen. Enligt detta gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som en myndighet förfogar över på grund av avtal med främmande stat eller mellanfolklig organisation. Det förutsätter dock att riksdagen godkänt avtalet. Sekretessen är således absolut i dessa fall. För dessa uppgifter gäller i princip meddelarfrihet. Meddelarfrihet gäller dock inte för uppgifter som gäller andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- eller driftsförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

I förarbetena till den nya bestämmelsen konstaterade departementschefen att ett krav på sekretess i t.ex. EES-avtalet inte nödvändiggör undantag från principen om meddelarfrihet utan att den frågan får avgöras efter den typ av intresseavvägning som görs

112Prop. 1991/92:113 s. 131 f. 1138 kap. 6 § sekretesslagen, 16 kap. 1 § anger att 8 kap. 6 § första stycket 2 bryter meddelarfriheten och att 8 kap. 6 § andra stycket gör det i vissa fall 114Prop. 1979/80:2 Del A s. 375 f.

också i andra fall.115 Den nya bestämmelsen innebar att uppgifter om tredje man som finns hos tillsynsmyndigheten – och som erhållits eller inhämtats med stöd av ett internationellt avtal – omfattas av absolut sekretess. Det ansågs inte finnas skäl att behandla uppgifter som tillsynsmyndigheten här i landet inhämtar på grund av avtalet på annat sätt än som redan gäller för uppgifter enligt första stycket 2.116 Meddelarfriheten inskränktes således enbart i begränsad omfattning.

Sekretess vid tillsyn och stöd av annan än statlig myndighet

Sekretess kan gälla i verksamhet som består i tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet och som bedrivs av annan än statlig myndighet. Sekretessen gäller för uppgifter om enskilda på visst angivet sätt. Absolut sekretess gäller för andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftsförhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande med den som är föremål för verksamheten.117 Meddelarfrihet gäller för dessa uppgifter utom när det gäller sådana som omfattas av absolut sekretess.

Motivet för detta undantag från meddelarfriheten är detsamma som ovan beskrivits under tillsynen över bankväsendet.118

Sekretess i utlåningsverksamhet m.m.

I Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsverksamhet m.m. och i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet gäller absolut sekretess. Sekretessen gäller uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden.119 Uppgifter som omfattas av denna sekretessbestämmelse är undantagna från meddelarfrihet.

I andra myndigheters upplåningsverksamhet eller affärsmässiga utlåningsverksamhet gäller sekretess för enskildas affärs- eller driftsförhållanden. För sådan sekretess gäller ett rakt skaderekvisit.120

115Prop. 1992/93:120 s. 11116 A prop. s. 19 1178 kap. 7 § första stycket sekretesslagen. 16 kap. 1 § anger 8 kap. 7 § första stycket 2 som undantag från meddelarfriheten 118Prop. 1979/80:2 Del A 375 f. 1198 kap. 8 § första stycket sekretesslagen120 8 kap. 8 § andra stycket

Om uppgiften hänför sig till myndighetens affärsmässiga utlåningsverksamhet är den undantagen från meddelarfrihet.

I förarbetena konstateras att undantagen från meddelarfriheten i denna del lämnats utan erinran under remissbehandlingen och att förslaget därför överensstämmer med det remitterade.121

Uppdragssekretessen

I bestämmelsen regleras sekretess för uppgifter som myndighet utför på uppdrag av enskild, t.ex. provning, värdering eller statistiska undersökningar. Sekretessen gäller om det måste antas att uppdraget lämnat under förutsättning att uppgiften inte röjs.122I bestämmelsen finns vissa undantag från sekretessen, som inte är så intressanta i detta sammanhang. Uppgifter som omfattas av sekretess enligt denna bestämmelse är undantagna från meddelarfrihet.

I propositionen konstateras att undantagen från meddelarfriheten i denna del lämnats utan erinran under remissbehandlingen och att förslaget därför överensstämmer med det remitterade.123

Giftinformation m.m.

I verksamhet som avser hälso- och sjukvård gäller sekretess för uppgifter som avser viss varas tillverkning eller innehåll och som lämnats till myndigheten för att användas som upplysning eller underlag för behandling eller annan liknande åtgärd. Sekretess gäller om det kan antas att tillverkaren eller försäljaren lider skada om uppgiften röjs.124 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse går före meddelarfriheten.

Av förarbetena till sekretesslagen framgår att meddelarfrihet rådde för uppgifterna i verksamheten vid giftinformationscentralen innan sekretesslagen trädde i kraft. Departementschefen ansåg att det här fanns starka skäl att göra undantag från meddelarfriheten. Något framträdande insynsintresse kunde inte anses föreligga. Det är uppenbarligen viktigt att giftinformationscentralen kan få de

121Prop. 1979/80:2 Del A s. 378 1228 kap. 9 § sekretesslagen123Prop. 1979/80:2 Del A s. 378 1248 kap. 12 § första stycket sekretesslagen

uppgifter som behövs för verksamheten. Deras möjligheter för det är större om sekretesskyddet också gäller gentemot massmedia.125

Sedan sekretesslagen trädde i kraft har det införts ett andra stycke i bestämmelsen. Enligt detta gäller sekretess i verksamhet som består i etisk bedömning av biomedicinska forskningsprojekt innefattande försök på människa. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas affärs- eller driftsförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.126 Meddelarfrihet gäller för uppgifter som omfattas av denna tystnadsplikt.127

Sekretess i ärenden om patent m.m.

Sekretess gäller i ärende om ansökan om patent för uppgifter om uppfinning eller företagshemlighet. Sekretess gäller också för uppgifter om en uppfinning som lämnats till en myndighet enligt lagstiftningen om arbetsgivarens rätt till arbetstagares uppfinningar. Vidare gäller sekretess i ärende om registrering av mönster för uppgift om mönstret.128 Meddelarfriheten omfattar inte uppgifter för vilka tystnadsplikt enligt denna bestämmelse gäller.

Av förarbetena till sekretesslagen framgår att meddelarfrihet rådde på patent- och mönsterområdet utom såvitt gäller uppgifter som var sekretessbelagda enligt lagen om arbetstagares uppfinningar. Departementschefen konstaterade att förfarandet i ärenden om patent och mönster ger sådan offentlig insyn i verksamheten att de ärendena bör kunna undantas från meddelarfriheten.129

Sekretess i samband med medling i arbetstvister

Sekretess gäller för uppgift som en part i en arbetstvist har lämnat till en medlare eller till Medlingsinstitutet, om uppgiftslämnaren har gjort förbehåll om detta.130 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

Redan innan sekretesslagen fanns gällde att uppgifter som var sekretessbelagda i medlingsverksamhet beträffande arbetslivet, inte

125Prop. 1979/80:2 Del A s. 378 1268 kap. 12 § andra stycket sekretesslagen127Prop. 1980/81:18 s. 26 f. 1288 kap. 13 § sekretesslagen129Prop. 1979/80:2 Del A s. 378 1308 kap. 15 § första stycket sekretesslagen

omfattades av meddelarfrihet. Departementschefen konstaterade att det torde vara en förutsättning för förlikningsarbetet att det kan bedrivas utan att dess enskildheter kommer till allmänhetens kännedom. Vidare är behovet av insyn i verksamheten som sådan ringa. Det ansågs därför inte föreligga skäl att införa meddelarfrihet på området.131

Numera finns ett andra stycke i bestämmelsen. Det gäller sekretess hos Medlingsinstitutet för uppgifter om en parts affärs- eller driftsförhållanden eller en annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i kollektivavtal. Sekretess gäller om det kan antas att parten eller den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. För dessa uppgifter gäller meddelarfrihet. I samband med att bestämmelsen införde konstaterade regeringen att meddelarfriheten inte är begränsad beträffande denna typ av uppgifter.132

Sekretess i viss verksamhet som rör stiftelser

Sekretess gäller i verksamhet som avser tillsyn över stiftelser. Sekretessen gäller för uppgifter om stiftelsens affärs- eller driftsförhållande och för andra enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. För sekretess krävs att det kan antas att stiftelsen eller den enskilde eller någon som står den enskilde nära lider skada eller men om uppgiften röjs.133 I princip råder meddelarfrihet för uppgifter som omfattas av denna bestämmelse. Tystnadsplikten bryter dock meddelarfriheten om den avser uppgifter om enskildas personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarliga men.

I förarbetena till bestämmelsen anges att det i den tillsynsverksamhet som regleras i t.ex. 8 kap.6 och 7 §§sekretesslagen råder meddelarfrihet för uppgifter som rör enskilds affärs- och driftförhållanden. I fråga om uppgifter som rör ekonomiska eller personliga förhållanden för den som trätt i t.ex. affärsförbindelse med den som är föremål för tillsyn råder dock ingen meddelarfrihet. Meddelarfriheten är även inom andra verksamheter ofta inskränkt vad gäller uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Inom t.ex. hälso- och sjukvården och socialtjänsten råder endast i undantagsfall meddelarfrihet. Även för uppgifter om

131Prop. 1979/80:2 Del A s. 379 132Prop. 1999/2000:32 s. 991338 kap. 21 § första stycket sekretesslagen

personliga förhållanden för dem som trätt i förbindelse med en stiftelse som är föremål för tillsyn bör meddelarfriheten inskränkas. Inskränkningen bör dock begränsas till sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som kan vålla allvarligt men om de röjs. Det blir då de verkligt känsliga uppgifterna som omfattas av undantaget från huvudregeln om meddelarfrihet.134

Numera finns ett andra stycket i bestämmelsen. Där anges att sekretess gäller i verksamhet som består i administrativa tjänster som utförs efter överenskommelse med en stiftelse. Sekretessen gäller för uppgifter om annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Skadeprövningen sker med ett rakt skaderekvisit.135Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

När bestämmelsen infördes diskuterades även frågan om meddelarfrihet. Regeringen konstaterade att meddelarfriheten borde vara inskränkt på samma sätt som gäller vid tillsyn över stiftelser.136

Beredskapsförberedelser

Sekretess gäller hos kommuner och lansting i verksamhet som avser bl.a. beredskapsförberedelser. Sekretessen gäller enskilds affärs- eller driftsförhållanden m.m. För sådana uppgifter gäller ett rakt skaderekvisit. Sekretess gäller också andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande med den som är föremål för verksamheten. För dessa uppgifter är sekretessen absolut.137 För denna typ av uppgifter gäller inte heller någon meddelarfrihet.

Sekretessbestämmelsen infördes i samband med att civilförsvaret upphörde att existera som statlig organisation. I den gamla organisationen skyddades uppgifter om enskildas affärs- och driftsförhållanden av den sekretess som gäller vid statlig tillsyn m.m. över näringslivet (8 kap. 6 § sekretesslagen). Avsikten med den nya sekretessbestämmelsen var att den sekretess som gällde i den statliga verksamheten skulle fortsätta att gälla även sedan ansvaret för beredskapsförberedelserna förts över till kommuner och

134 Prop. 1993/94:165 s. 49 135 8 kap. 21 § andra stycket sekretesslagen 136 Prop. 2001/02:191 s. 99 137 8 kap. 23 § sekretesslagen

landsting. Därför gjorde också ett undantag från meddelarfriheten på samma sätt som gäller för sekretess i statlig tillsyn m.m.138

Riksrevisionens granskning av statsbidrag

Sekretess gäller i Riksrevisionens verksamhet som rör granskning av hur enskild mottagare använt statsbidrag för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden. Vi denna skadeprövning tillämpas ett rakt skaderekvisit.139 Meddelarfrihet gäller för denna typ av uppgifter. I samma verksamhet gäller även sekretess för andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftsförhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens granskning.140 För sådana uppgifter gäller absolut sekretess och meddelarfriheten är inskränkt.

Bestämmelsen infördes i samband med att Riksrevisionen ersatte Riksrevisionsverket. Motsvarande sekretess gällde för Riksrevisionsverket.141 Tystnadsplikten enligt den bestämmelsen bröt också meddelarfriheten när det gällde uppgifter om tredjeman.142

I förarbetena inför skapandet av Riksrevisionen konstaterade regeringen att Riksrevisionen, som är en myndighet under riksdagen, för sina revisioner inte kunde vara beroende av att regeringen föreskriver behövliga sekretessbestämmelser. Bestämmelser som täcker in de möjligheter till sekretess som i dag finns med stöd av sekretessförordningen borde därför tas in i sekretesslagen.143 Det aktuella tillägget i 16 kap. 1 § sekretesslagen innebär således endast att området där tystnadsplikter bryter meddelarfriheten är oförändrat.

Skattesekretess i allmänhet

Sekretess gäller i myndighets verksamhet som avser skatt eller taxering m.m. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen är i princip absolut. Hos Tullverket gäller dock ett omvänt skaderekvisit och i

138Prop. 1994/95:196 s. 7f 139 8 kap. 28 § första stycket 1 sekretesslagen140 8 kap. 28 § första stycket 2 sekretesslagen1418 kap. 6 § sekretesslagen och 2 § sekretessförordningen142 8 kap. 6 § första stycket 2 sekretesslagen finns med i 16 kap. 1 § sekretesslagen143Prop. 2001/02:190 s. 93

mål eller ärende hos domstol gäller som huvudregel ett rakt skaderekvisit. Sekretessen gäller dock inte, med vissa undantag, beslut om skatt etc.144 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

Innan sekretesslagen fanns gällde att de flesta tystnadsplikter på skatt- och tullområdet bröt igenom meddelarfriheten. Departementschefen konstaterade att intresset av allmän insyn är stort på skatteområdet. Skattemyndigheternas beslut får typiskt sett anses vara betydligt mer ingripande än de flesta andra beslut som innefattar myndighetsutövning. Mot det behovet av insyn måste vägas intresset av skydd för de uppgifter som omfattas av skattesekretessen. I och för sig torde det stora flertalet av de uppgifter, åtminstone om privatpersoner, som lämnats till skattemyndigheterna, vara av tämligen alldaglig beskaffenhet och utan större skyddsvärde. Man kan dock inte bortse från att detta till trots många enskilda troligen skulle uppleva det som integritetskränkande om uppgifter av även i och för sig banal natur kommer ut till offentligheten. Man kan inte heller bortse från risken att meddelarfrihet på skatteområdet leder till en omfattande publicering av detaljerade uppgifter om enskildas ekonomi. Beaktas måste också att skyddsintresset gör sig särskilt starkt gällande i fråga om vissa speciella typer av skatteärenden, främst ärenden om förhandsbesked och en del dispensärenden. Mot insynsintresset står alltså ett starkt behov av sekretesskydd.

Frågan är om insynsintresset kan tillgodoses på annat sätt än genom att meddelarfrihet införs. Till en del tillgodoses behovet av insyn genom att beslut om taxering och skatt föreslås undantagna från det sekretessbelagda området. Vidare möjliggörs insyn genom att det i princip råder offentlighet i skattedomstol. Mot bakgrund av detta kom departementschefen fram till att det inte förelåg tillräckligt starka skäl att gå ifrån gällande rätt och införa meddelarfrihet inom i stort sett hela skatte- och tullområdet.145

Reglerna om skatt och tull har ändrats flera gånger sedan sekretesslagen infördes. Det har dock inte förändrat grunddragen för hur sekretessbestämmelsen och således den tystnadsplikt som bryter meddelarfriheten ser ut. Det saknas därmed skäl att närmare utveckla de förändringar som har skett sedan uttalandena ovan gjordes.

1449 kap. 1 § sekretesslagen145Prop.1979/80:2 Del A s. 379 f.

Skattesekretess i vissa ärenden

Sekretess gäller i särskilt ärende om revision eller annan kontroll av bl.a. skatt eller tull. Sekretess gäller också i ärenden om kompensation för eller återbetalning av skatt och i ärenden om anstånd med erläggande av skatt. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden och är absolut. Hos Tullverket gäller dock ett omvänt skaderekvisit och i domstol ett rakt. Sekretessen gäller inte beslut i ärenden om kompensation för eller återbetalning av skatt och om anstånd med erläggande av skatt.146 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

I föregående avsnitt beskrevs motivet för inskränkningar i meddelarfriheten när det gäller skattesekretess i allmänhet. Denna argumentation avser även sekretess enligt denna bestämmelse.147

Utländska skatteärenden

Den ovan beskrivna skattesekretessen kan också gälla i ärenden med anknytning till utlandet. Det förutsätter att riksdagen har godkänt ett avtal i frågan med främmande stat eller mellanfolklig organisation. Sekretessen kan gälla i ärenden om handräckning eller bistånd som myndighet lämnat åt myndighet eller annat organ i den främmande staten eller inom den mellanfolkliga organisationen om det rör sig om verksamhet som motsvarar den som avses med bestämmelserna om skattesekretess.148

Hos en svensk myndighet som bedriver verksamhet som omfattas av skattesekretessen eller sekretessen för exekutionsväsendet kan sekretess gälla för uppgifter som myndigheten förfogar över på grund av avtal med främmande stat eller mellanfolklig organisation. Det förutsätter att riksdagen godkänt avtalet. I så fall gäller absolut sekretess för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.149

Tystnadsplikt enligt båda dessa bestämmelser bryter meddelarfriheten. Beträffande motivet för detta är de, när det gäller första

1469 kap. 2 § sekretesslagen147Prop. 1979/80:2 Del A s. 379 f. 1489 kap. 3 § första stycket sekretesslagen1499 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen

stycket, desamma som ovan beskrivits för skattesekretessen i allmänhet.150

Andra stycket infördes för att underlätta utbytet av uppgifter med andra stater genom ett ökat svenskt sekretesskydd.151 På skatte- och tullområdet gällde i och för sig i princip absolut sekretess. Men det ansågs nödvändigt att göra sekretessen absolut i alla situationer. Ett annat viktigt syfte med att införa den nya bestämmelsen, var inskränkningen av möjligheterna för svenska myndigheter att utbyta sekretessbelagda uppgifter.152 Beträffande undantaget från meddelarfriheten konstaterade departementschefen att det nya stycket i sak innebar en förändring enbart på indrivningsområdet, eftersom uppgifter i beskattningsverksamhet redan är undantagna från meddelarfrihet.153

Statistiksekretess

Sekretess gäller i verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik. Samma sekretess gäller för jämförbara undersökningar som utförs av Riksrevisionen. Om regeringen har föreskrivit det gäller sekretess också i jämförbar undersökning som utförs av en annan myndighet. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Sekretessen är i dessa situationer absolut. För uppgifter som behövs för forskning eller statistik eller som inte är direkt hänförliga till den enskilde gäller ett omvänt skaderekvisit.154 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

Innan sekretesslagen trädde i kraft gällde till övervägande del meddelarfrihet på statistikområdet. Det ansågs närmast vara fråga om en förtroendesituation och tillförlitligheten av statistiken var beroende av att uppgiftslämnare kunde utlovas konfidentiell behandling. Tystnadsplikten i detta fall borde därför bryta meddelarfriheten.155

I samband med att Riksrevisionen ersatte Riksrevisionsverket ändrades bestämmelsen så att den direkt nämner Riksrevisionen.156

150Prop. 1979/80:2 Del A s. 379 f. 151Prop. 1987/88:44 s. 15152 A prop. s. 16 f. 153 A prop. s. 21 1549 kap. 4 § sekretesslagen155Prop. 1979/80:2 Del A s. 380 f. 156 SFS 2002:1027

Orsaken var att samma sekretess och meddelarfrihet skulle gälla hos Riksrevisionen som tidigare hos Riksrevisionsverket på grund av sekretessförordningen.157

Sekretess hos Datainspektionen

I bl.a. ärenden om tillstånd eller tillsyn gäller sekretess hos Datainspektionen. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Skaderekvisitet är rakt.158Meddelarfrihet gäller inte för uppgifter om registrerads förhållanden. I övrigt gäller meddelarfrihet.

Den tystnadsplikt på detta område som gällde innan sekretesslagen infördes hade företräde framför meddelarfriheten. Bestämmelsen i sekretesslagen innebar i stället att meddelarfrihet skall gälla utom för uppgifter om registrerads förhållanden. Lösningen hade inte kritiserats under remissbehandlingen.159

Sekretess vid teknisk hantering av personuppgifter

Sekretess gäller i myndighets verksamhet för enbart teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annan räkning av personuppgifter. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.160 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

Innan sekretesslagen trädde i kraft gällde som huvudregel att meddelarfrihet rådde på detta område. Undantag från meddelarfriheten föreslogs i detta fall i konsekvens med vad som gäller för uppdragssekretessen i övrigt.161

Samfärdselsekretess

Sekretess gäller hos tillståndsmyndighet på postområdet och hos myndighet som bedriver postverksamhet för uppgift som angår särskild postförsändelse. Sekretess gäller också hos myndighet som driver televerksamhet för uppgift som angår särskilt telefonsamtal

157prop. 2001/02:190 s. 931589 kap. 6 § sekretesslagen159Prop. 1979/80:2 Del A s. 381 1609 kap. 7 § sekretesslagen161Prop. 1979/80:2 Del A s. 381

eller annat telemeddelande.162 Tystnadsplikt enligt dessa bestämmelser bryter meddelarfriheten.

Sekretess gäller också i andra fall hos myndighet som handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten. Här gäller ett omvänt skaderekvisit. Sekretess gäller även vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om uppgiften avser telemeddelande som utomstående utväxlat med telenätet. Slutligen gäller sekretess i ärenden om TVavgift för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. I det fallet tillämpas ett rakt skaderekvisit.163

Sekretessbestämmelsen har ändrats med hänsyn till bolagiseringen av post- och televerksamheten. De överväganden som gjordes i fråga om meddelarfriheten när sekretesslagen infördes måste dock anses gälla alltjämt.

Innan sekretesslagen infördes begränsades inte meddelarfriheten av de tystnadsplikter som gällde hos bl.a. post- och televerket. Departementschefen anförde att det är främst i fråga om särskilda postförsändelser och telefonsamtal eller annat telemeddelande som situationen är av förtroendekaraktär. Därför borde undantag från meddelarfriheten göras endast för dessa fall.164

Stycket om TV-avgift infördes sedan sekretesslagen trätt i kraft. Det var en följd av att ansvaret för TV-avgifterna flyttades från Televerket till Radiotjänst AB. Hos Televerket hade uppgifterna omfattats av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, dvs. med ett omvänt skaderekvisit. De var dock inte undantagna från meddelarfrihet. Frågan om meddelarfrihet diskuterades inte när den nya sekretessregeln infördes.165

Sekretess hos notarius publicus

Sekretess gäller hos notarius publicus i verksamhet enligt lag eller annan författning. Absolut sekretessen gäller för uppgifter som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall bli behandlade förtroligt. Sekretess gäller också i övrigt för uppgifter om någons personliga eller ekonomiska förhållanden. I dessa fall gäller ett rakt

162 9 kap. 8 § första och andra stycket sekretesslagen163 9 kap. 8 § tredje – femte stycket sekretesslagen164Prop. 1979/80:2 Del A s. 381 165Prop. 1988/89:18 s. 70 f.

skaderekvisit.166 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

När sekretesslagen infördes gällde meddelarfrihet hos notarius publicus. I underlaget för propositionen undantogs dock dessa uppgifter från meddelarfrihet. Remissinstanserna berörde inte frågan.167

Sekretess i ärenden om rättshjälp

Hos Rättshjälpsmyndigheten, Rättshjälpsnämnden och Domstolsverket gäller sekretess i ärende om rättshjälp. Sekretessen gäller dels för uppgift om den rättsliga angelägenheten som ärendet avser, dels för uppgift om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i övrigt. I båda fallen tillämpas ett rakt skaderekvisit. Sekretessen gäller inte beslut i ett ärende.168 Om tystnadsplikten gäller uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser gäller inte meddelarfrihet. För övriga uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen gäller således meddelarfrihet.

Innan sekretesslagen trädde i kraft var meddelarfriheten inte inskränkt hos rättshjälpsnämnderna och Domstolsverket. Förslaget att meddelarfriheten skulle inskränkas beträffande uppgifter som angår den rättsliga angelägenhet som rättshjälpsärendet avser mötte inga invändningar från remissinstanserna. Departementschefen ansåg att lösningen innebar en lämplig avvägning mellan de motstående intressen som föreligger på området.169

Sekretess i ärenden om rättshjälp i utlandet m.m.

Sekretess gäller hos Utrikesdepartementet och inom utrikesrepresentationen för uppgifter i ärenden om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning eller annat liknande bistånd åt enskild. För sekretess gäller ett rakt skaderekvisit. Sekretess gäller dock inte beslut i ärenden om ekonomiskt bistånd. Sekretess gäller också hos Utrikesdepartementet, utrikesrepresentationen och Sida för uppgifter om enskild i beredskapsplanering.

1669 kap. 9 § sekretesslagen167Prop. 1979/80:2 Del A s. 382 1689 kap. 10 § sekretesslagen (16 kap. 1 § anger att 9 kap. 10 § första stycket 1 bryter meddelarfriheten) 169Prop. 1979/80:2 Del A s. 382

Här gäller ett omvänt skaderekvisit.170 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter i princip meddelarfriheten. Det gäller dock inte uppgifter i ärende om ekonomiskt bistånd till enskild. För sådana uppgifter gäller således meddelarfrihet.

Innan sekretesslagen trädde i kraft gällde meddelarfrihet på det aktuella området. Insynsintresset ansågs normalt starkare i fråga om ärenden om ekonomiskt bistånd åt enskild än beträffande de andra ärendetyperna. Samtidigt bedömdes skyddsintresset vara starkare i fråga om de andra ärendena.171

Sekretess hos Säkerhetstjänstkommissionen

Sekretess gäller hos Kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Vid sekretessbedömningen används ett omvänt skaderekvisit.172 För uppgift om enskilds personliga förhållanden som omfattas av denna sekretessregel gäller inte meddelarfrihet. Meddelarfrihet gäller således för övriga uppgifter.

Kommissionens uppdrag är att granska säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som bedömts utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Granskningen skall avse tiden från det andra världskriget. Det ansågs föreligga en risk för att kommissionen i sitt arbete skulle få del av uppgifter som kunde vara integritetskänsliga och som inte omfattades av någon gällande sekretessbestämmelse. Därför infördes denna bestämmelse.173 Regeringen gjorde vidare bedömningen att de uppgifter om enskildas personliga förhållanden som borde få sekretesskydd hos kommissionen kunde vara av mycket integritetskänslig natur och att meddelarfriheten därför borde inskränkas beträffande dessa.174

1709 kap. 11 § sekretesslagen171Prop. 1979/80:2 Del A s. 382 1729 kap. 26 § sekretesslagen173Prop. 1998/99:140 s. 36174 Ibid

Domstols överläggning m.m.

Hos domstol gäller sekretess för uppgift om innehållet i ännu inte meddelad dom eller i annat ännu inte meddelat beslut. Sekretess gäller också för uppgift om vad som har hänt vid överläggning inom stängda dörrar angående dom eller annat beslut. Samma sekretess gäller för jurys svar på fråga om brott föreligger och för jurys överläggning.175 Tystnadsplikt enligt denna bestämmelse bryter meddelarfriheten.

Denna typ av tystnadsplikt bröt meddelarfriheten redan innan sekretesslagen infördes. Förslaget att den ordningen skulle bestå mötte inga invändningar under remissbehandlingen.176

Sekretess för växeltelefonister

För personal i en myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från annan person hos myndigheten.177 Tystnadsplikten bryter meddelarfriheten.

Normalt kan många av de övriga sekretessbestämmelserna omfatta även uppgifter som en växeltelefonist får del av i sitt arbete. Det ansågs dock svårt för växeltelefonisten att i varje situation ha tillräckligt med underlag för att göra en sekretessbedömning. Därför infördes en sekretessregel som gäller alla växeltelefonister oavsett myndighet och oavsett vad uppgiften rör. Att tystnadsplikten skulle bryta meddelarfriheten kritiserades inte av remissinstanserna.178

Punkten 4. Förbehåll enligt sekretesslagen vid utlämnande av uppgift

Om en myndighet finner att ett utlämnande av en uppgift som omfattas av sekretess kommer att innebära skada, men eller annan olägenhet på det sätt som anges i bestämmelsen, skall myndigheten ändå lämna ut uppgiften. Det förutsätter att skadan etc. kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker den enskildes rätt

17512 kap. 5 § sekretesslagen176Prop. 1979/80:2 Del A s. 382 f. 17712 kap. 7 § sekretesslagen178Prop. 1979/80:2 Del A s. 383

att lämna uppgiften vidare eller använda den.179 Uppgifter som lämnats ut med sådant förbehåll omfattas inte av meddelarfriheten.

Myndigheten kan även under vissa andra förutsättning ställa upp förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller använda den. Det gäller om en sekretessbelagd uppgift lämnas ut till en part etc. i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Det är också möjligt om en sekretessbelagd uppgift lämnas till en företrädare för arbetstagarorganisation eller liknande och mottagaren inte har tillräcklig anknytning till myndigheten för att sekretess skall gälla ändå. Förbehåll kan också ställas upp för uppgifter som omfattas av skattesekretess eller sekretess i exekutionsväsendet och som lämnats till konkursförvaltare. Riksdagen och regeringen kan också i ett beslut om undantag från sekretess i ett särskilt fall, förordna om att förbehåll för användandet skall ställas upp vid utlämnande.180 Uppgifter som lämnats ut med förbehåll enligt denna bestämmelse omfattas inte av meddelarfriheten.

Här är det fråga om en tystnadsplikt som gäller någon som inte är anställd i den offentliga förvaltningen. Att dessa tystnadsplikter skulle bryta meddelarfriheten överensstämde med gällande rätt när sekretesslagen infördes.181

Ett skäl mot meddelarfrihet var att en reglering som innebär att ett förbehåll i praktiken blir verkningslöst gentemot massmedierna inte skulle komma att verka i offentlighetsvänlig riktning utan tvärtom få till följd att normalt sekretessbelagda uppgifter skulle komma att lämnas ut till massmedierna i betydligt mindre utsträckning än annars. Det framhölls i detta sammanhang att utlämnande av en uppgift med förbehåll kunde förekomma i de fall där relevanta sekretessregler innehöll ett skaderekvisit; alltså även om regeln bryter igenom meddelarfriheten. Detta förhållande kunde förväntas få särskilt stor betydelse såvitt gäller möjligheten att till massmedierna lämna ut uppgifter som omfattas av socialtjänstsekretess.182

17914 kap. 9 § sekretesslagen18014 kap. 10 § sekretesslagen181Prop. 1977/78:38 s. 32 och prop. 1979/80:2 Del A s. 384 182 Ds Ju 1977:11/Del 1 s. 217

Punkten 5. Förordnanden om tystnadsplikt enligt rättegångsbalken

Om en domstolsförhandling har hållits inom stängda dörrar och det framförts uppgift som omfattas av sekretess hos domstolen, kan rätten förordna att uppgiften inte får röjas.183 En undersökningsledare får förordna att vad som kommit fram vid ett förhör under förundersökning inte får uppenbaras.184 Meddelarfrihet gäller inte för uppgifter som omfattas av dessa tystnadsplikter.

Undantaget från meddelarfriheten överensstämde med gällande rätt när sekretesslagen infördes.185

Att tystnadsplikter enligt förordnanden med stöd av rättegångsbalken skall bryta meddelarfriheten har motiverats på följande sätt. Man torde sålunda kunna utgå ifrån att sekretessförordnanden normalt förekommer bara i de fall då det är fråga om uppgifter av mycket ömtålig beskaffenhet. Som exempel nämns förhållanden av stor betydelse för rikets säkerhet och personliga omständigheter vilkas röjande skulle vara i hög grad integritetskränkande.186

Punkten 6. Advokaters tystnadsplikt

En advokat är skyldig att förtiga vad han eller hon fått kännedom om i sin yrkesutövning om god advokatsed kräver det.187 Sådana uppgifter omfattas inte heller av meddelarfriheten.

I ett lagstiftningsärende innan sekretesslagen konstaterade departementschefen att en advokat inte utan påföljd skulle kunna åsidosätta tystnadsplikt, som åligger honom eller henne i yrkesutövningen, genom yttrande i tryckt skrift eller meddelande för offentliggörande i sådan skrift.188 I förarbetena till sekretesslagen angavs att detta uttalande fick anses godtaget av riksdagen.189

1835 kap. 4 § rättegångsbalken18423 kap. 10 § rättegångsbalken185Prop. 1977/78:38 s. 32, prop. 1979/80:2 Del A s. 384 och prop. 1993/94:165 s. 66186 Ds Ju 1977:11/Del 1 s. 217 f. 187 8 kap. 4 § första stycket andra meningen rättegångsbalken188Prop. 1975/76:204 s. 121189Prop. 1979/80:2 Del A s. 384

Punkten 8. Tystnadsplikt för yrkesverksamma på hälso- och sjukvårdens område

Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonal inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.190 En sådan anställd eller före detta anställd får inte heller obehörigen röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Tystnadsplikten gäller om det kan antas att det finns en risk för att den som lämnat uppgiften eller någon som står honom eller henne nära utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.191 Slutligen får en sådan anställd eller tidigare anställd inte obehörigen röja eller utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som han eller hon har fått kännedom om i och som har lämnats till verksamhet som avser upplysning om eller underlag för behandling eller annan liknande åtgärd.192

Dessa regler motsvarar reglerna om sekretess som gäller för anställda inom den offentliga hälso- och sjukvården.193 Tystnadsplikt enligt de motsvarande sekretessreglerna bryter meddelarfriheten. I förarbetena till sekretesslagen konstaterade departementschefen att det fanns starka skäl att låta även den tystnadsplikt som inte gällde offentliga funktionärer bryta meddelarfriheten. Bl.a. pekades på att det skulle verka konstigt om en privatläkare skulle kunna lämna uppgifter till massmedierna som han eller hon inte skulle få lämna som vittne inför domstol (jfr 36 kap. 5 § rättegångsbalken).194

Punkten 9. Tystnadsplikt enligt lagen ( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation

Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst fått del av eller tillgång till uppgift om abonnemang, innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller annan uppgift som angår ett särskilt

1902 kap. 8 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 1912 kap. 9 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 1922 kap. 10 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 1937 kap.1 och 6 §§ och 8 kap. 12 §sekretesslagen194Prop. 1979/80:2 Del A s. 385

elektroniskt meddelande får inte obehörigen föra vidare eller använda det han eller hon fått del av eller tillgång till.195 Meddelarfrihet gäller inte för uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt sådant meddelande.

Tystnadsplikt gäller också för uppgifter som rör kvarhållande av försändelse enligt rättegångsbalken och angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning enligt rättegångsbalken.196 Meddelarfrihet gäller inte för uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag eller om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning på grund av beslut om domstol, undersökningsledare eller åklagare.

I samband med att Televerket bolagiserades infördes telelagen och den aktuella punkten i 16 kap. 1 § sekretesslagen.197 Den 25 juli 2003 ersattas telelagen av lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. I denna lag finns bestämmelser om tystnadsplikt som motsvarar de som fanns i telelagen.198 Syftet med bestämmelserna är att åstadkomma en motsvarighet till vad som gällde inom Televerkets verksamhet enligt sekretesslagen.199 Den sekretess som gällde för Televerket hade företräde framför principen om meddelarfrihet. Även bestämmelsen om tystnadsplikt i enskild televerksamhet för uppgift om innehållet i ett telemeddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt sådant meddelande borde undantas från meddelarfriheten.200

I lagen om elektronisk kommunikation finns också en bestämmelse om tystnadsplikt i enskild televerksamhet för uppgift som hänför sig till tvångsmedelsanvändning enligt 27 kap.9, 18 och 19 §§rättegångsbalken. Telelagen hade en motsvarande bestämmelse som i sin tur i princip överensstämde med vad som gällde enligt sekretesslagen för Televerkets medverkan vid sådan tvångsmedelsanvändning. Meddelarfriheten är inskränkt beträffande uppgift som omfattas av denna tystnadsplikt i samma omfattning som gällde inom Televerket.201

1956 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation 1966 kap. 21 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation 197Prop. 1992/93:200 s. 162 f. 198Prop. 2002/03:110 s. 271199 Jfr 9 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen200Prop. 1992/93:200 s. 164201 A prop. s. 258 f.

Punkten 10. Tystnadsplikt enligt postlagen (1993:1684)

Den som i postverksamhet har fått del av eller tillgång till uppgift som rör särskild brevförsändelse, annan uppgift som rör en enskild persons kontakt med verksamheten eller uppgift som hänför sig till åtgärd att kvarhålla eller beslagta försändelse med stöd av rättegångsbalken, får inte obehörigen röja eller använda uppgiften.202 Meddelarfrihet gäller inte om tystnadsplikten gäller uppgift som rör särskild brevförsändelse eller uppgift som hänför sig till åtgärd att kvarhålla eller beslagta försändelse med stöd av rättegångsbalken.

Postlagen infördes som en följd av bolagiseringen av Postverket. Syftet med bestämmelsen om tystnadsplikt i enskild postverksamhet var att den skulle motsvara sekretesslagens bestämmelser om sekretess för uppgifter som rör postförsändelser inom Postverket. För att uppnå samma skydd för uppgifterna som tidigare hade gällt hos Postverket infördes också den ovan beskrivna inskränkningen i meddelarfriheten.203

Punkten 11. Tystnadsplikt i enskild familjerådgivning

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden.204 Meddelarfriheten har företräde framför denna tystnadsplikt. Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.205 Denna tystnadsplikt bryter meddelarfriheten.

När socialtjänstlagen infördes fanns inte någon regel för tystnadsplikt för anställda i enskild verksamhet. Innan tystnadsplikten för enskild familjerådgivning infördes gällde sekretess inom kommunal familjerådgivning alla uppgifter som den enskilde lämnat i förtroende eller som familjerådgivaren inhämtat i samband med rådgivningen, medan tystnadsplikt inom enskilt bedriven verksamhet endast gällde uppgift om enskilds personliga

20219 § postlagen203Prop. 1993/94:38 s. 85 f. 20415 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)20515 kap. 2 § socialtjänstlagen

förhållanden. Regeringen ansåg att samma tystnadsplikt borde gälla för familjerådgivning oavsett om den bedrivs helt i kommunal regi, av enskild familjerådgivare som har avtal med kommunen eller av annan enskild familjerådgivare. Därför infördes en ny paragraf i socialtjänstlagen med i princip samma lydelse som 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen.206 Regeringen ansåg, i likhet med vad Justitiekanslern hade anfört i sitt remissyttrande, att meddelarfriheten för den som är verksam inom enskild familjerådgivning borde begränsas på motsvarande sätt som för familjerådgivning där det allmänna är huvudman.207

Punkten 12. Tystnadsplikt angående förhör hos Säkerhetstjänstkommissionen

Ovan har beskrivits den sekretessbestämmelse som gäller hos Säkerhetstjänstkommissionen och att den bryter meddelarfriheten om det gäller uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Säkerhetstjänstkommissionen har möjlighet att besluta att en uppgift som framkommit vid förhör och för vilken det gäller sekretess hos kommissionen inte får röjas.208 Uppgifter för vilken sådan tystnadsplikt gäller omfattas inte av meddelarfriheten.

När det gällde frågan om inskränkning i meddelarfriheten, jämförde regeringen i propositionen med tystnadsplikten beträffande vad som förekommit inom stängda dörrar inför domstol (5 kap. 4 § rättegångsbalken).209 Regeringen ansåg att det på motsvarande sätt inte fanns skäl att tillåta meddelarfrihet såvitt gäller uppgifter som omfattas av kommissionens förordnande om tystnadsplikt.

206Prop. 1995/96:117 s. 9207 A prop. s. 14 2087 § lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet 209Prop. 1998/99:140 s. 29

Sammanställning av rubrikerna i förslaget till ny sekretesslag

Avd. 1 Allmänna bestämmelser

1 kap. Lagens innehåll

2 kap. Grundläggande begrepp och bestämmelser

Kapitlets innehåll

Grundläggande begrepp

Sekretessens innebörd

Sekretessreglerad uppgift

Sekretessbelagd uppgift

Sekretessbrytande bestämmelse

Primär sekretessbestämmelse

Överföringsbestämmelse

Sekundär sekretessbestämmelse

Sekretessområde och sekretessgräns

Grundläggande bestämmelser

Inre sekretess

Sekretess överförs inte automatiskt mellan myndigheter

Konkurrens mellan flera primära sekretessbestämmelser

Konkurrens mellan primära och sekundära sekretessbestämmelser

Tillämpningen av överföringsbestämmelser i vissa fall

Beräkning av sekretesstid

Sekretessmarkering

3 kap. Lagens tillämpningsområde

Kapitlets innehåll

Myndigheter och personer med anknytning till myndigheter

Organ som är jämställda med myndigheter

Riksdagen och beslutande kommunal församling

Kommunalförbund

Kommunala bolag m.m.

Organ som anges i bilagan

Enskilda organ som förvarar allmänna handlingar med stöd av lag

4 kap. Vem sekretessen gäller mot

Kapitlets innehåll

Sekretess mot enskild

Sekretess mot en annan myndighet

Sekretess mot utländska myndigheter

Sekretess inom en myndighet

5 kap. Sekretessgränserna mellan nämnder i samma kommun eller landsting samt inom nämnderna

Kapitlets innehåll

När gäller sekretess mellan nämnder i samma kommun eller landsting?

När gäller sekretess inom en nämnd i en kommun eller ett landsting?

Vad avses med verksamheter av samma slag?

Särskilt om gemensamma nämnder och kommunalförbund

Integrerade verksamheter

6 kap. Bestämmelser om sekretess m.m. utanför sekretesslagen

7 kap. Överföring av sekretess mellan myndigheter

Kapitlets innehåll

Överföring av sekretess för uppgifter som skall användas i en viss verksamhet

Tillsyn och revision

Disciplinansvar m.m.

Forskningsverksamhet

Fackliga förhandlingar m.m.

Överföring av sekretess till riksdagen, regeringen och andra myndigheter

Riksdagen

Regeringen

Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern

Domstol

Arkivmyndigheter

Enskilda organ som förvarar allmänna handlingar med stöd av lag

Uppgifter som tas in i beslut

Ytterligare bestämmelser om överföring av sekretess

8 kap. Sekretessbrytande bestämmelser

Kapitlets innehåll

Samtycke

Nödvändigt utlämnande

Undantag från sekretess vid uppgiftslämnande till riksdagen, regeringen och andra myndigheter

Riksdag och regering

Uppgiftsskyldighet

Omprövning av beslut

Tillsyn och revision

Disciplinansvar m.m.

Brottsmisstankar

Yttrande av sakkunnig

Delgivning

Generalklausul

Undantag från sekretess vid uppgiftslämnande till enskilda

Allmänintresset av insyn

Myndigheters möjlighet att göra förbehåll om hur uppgiften får användas

Partsinsyn

Möjlighet att lämna uppgift till ombud m.fl. för att ta till vara sin rätt

Uppgifter till fackliga företrädare

Ytterligare bestämmelser om undantag

Regeringens dispensmöjligheter

Riksdagens dispensmöjligheter

9 kap. Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes vårdnadshavare

Kapitlets innehåll

Sekretess i förhållande till den enskilde själv och dennes möjlighet att påverka sekretessen

Sekretess i förhållande till vårdnadshavare

10 kap. Ansvar

11 kap. Överklagande

Kapitlets innehåll

Överklagande av enskild

Överklagande av myndighet

Sättet för överklagande

Avd. 2 Sekretess med hänsyn till allmänna intressen

12 kap. Avdelningens innehåll

13 kap. Sekretess med hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

Kapitlets innehåll

Utrikessekretess

Försvarssekretess

Sekretesstid

Prövning av frågan om utlämnande av handling

14 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik

Kapitlets innehåll

När sekretess gäller

Överföring av sekretess

Sekretesstid

15 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn

Kapitlets innehåll

Förberedelser för inspektion, revision eller annan granskning

Pågående granskning

Kunskapsprov m.m.

Utredning om överträdelse av förbud mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning

Internationell rättshjälp i konkurrensärenden

16 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att förebygga eller beivra brott

Kapitlets innehåll

Förundersökningssekretess m.m.

Säkerhets- eller bevakningsåtgärder

Chiffer, kod m.m.

Körkorts referensnummer

Åtgärder för att hindra rymning m.m.

Vapenregister m.m.

Bilder i mål om barnpornografibrott m.m.

Internationell rättshjälp och Schengens informationssystem

Sekretesstid

17 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

Kapitlets innehåll

Myndigheters affärs- eller driftsförhållanden

Upphandling m.m.

Upplåning

Tekniska undersökningar

Fackliga förhandlingar

Fackliga stridsåtgärder

Rättsliga tvister

Fartygsdagbok m.m.

Sekretesstid

18 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

Avd. 3 Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

19 kap. Avdelningens innehåll

20 kap. Sekretess som gäller i alla verksamheter

Kapitlets innehåll

Uppgift om hälsa eller sexualliv

Adressuppgift och hemtelefonnummer

Uppgift om kopplingen mellan enskilds verkliga och fingerade identitet

Uppgift som rör utlänning

Personuppgift som avses i personuppgiftslagen

21 kap. Hälso- och sjukvården m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessgränser

Sekretess i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande

Sekretessens omfattning

Hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet

Omprövning och tillsyn

Patientnämndsverksamhet

Omhändertagande av patientjournal inom enskild hälso- och sjukvård

Sekretessen enligt 4–7 §§ gäller inte följande fall

Anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården

Skydd för anmälare

Uppgift om varas tillverkning eller innehåll

Biobanker

Ersättning till steriliserade

Sekretesstider

Undantag från sekretessen på hälso- och sjukvårdens område m.m.

Uppgifter som behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård m.m.

Uppgifter till enskilda i enlighet med vad som föreskrivs i lag

Forskning och statistik

Ytterligare bestämmelser

22 kap. Socialtjänsten m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessgränser

Sekretessens omfattning

Socialtjänst

Omprövning och tillsyn

Patientnämndsverksamhet

Omhändertagande av personakt i enskild verksamhet

Sekretessen enligt 3 och 5–7 §§ gäller inte följande fall

Anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård

Skydd för anmälare

Familjerådgivning

Kommunal invandrarbyrå m.m.

Tillstånd till parkering för rörelsehindrade

Kommunal bostadsförmedling m.m.

Bostadsanpassningsbidrag

Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor

Sekretesstider

Undantag från sekretessen på socialtjänstens område

Uppgifter som behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård m.m.

Uppgifter till enskild om biologiska föräldrar

Brottsmisstankar när brottet riktas mot unga

Uppgifter om unga till polismyndighet

Ytterligare bestämmelser om undantag från sekretess

23 kap. Skolverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessgränser

Sekretessens omfattning

Skolverksamhet för barn och ungdomar

Annan skolverksamhet

Specialpedagogisk stödverksamhet

Skolbarnsomsorg

Förskoleverksamhet

Statens skolverk

Skolväsendets överklagandenämnd

Avstängning från högskoleutbildning

Sekretesstider

24 kap. Forskning, vetenskap och statistik

Kapitlets innehåll

Sekretessens omfattning

Sekundär sekretess

Psykologisk undersökning

Upptagning som har dialektologiskt eller etnologiskt innehåll

Rättspsykiatriskt forskningsregister

Biomedicinska forskningsprojekt

Statistik

25 kap. Folkbokföring och delgivning m.m.

Kapitlets innehåll

Folkbokföring m.m.

Ärende om fingerade personuppgifter

Namnärenden

Delgivning

Sekretesstider

26 kap. Socialförsäkring, arbetsmarknad, studiestöd, premiepensionsmedel m.m.

Kapitlets innehåll

Socialförsäkringsområdet

Sekretessens omfattning

Sekretess i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande

Premiepensionsmedel

Inkomstgaranti för den som har varit riksdagsledamot m.fl.

Arbetarskydd

Skydd för anmälare

Arbetsförmedling, yrkesvägledning m.m.

Arbetslöshetsersättning

Studiestöd, rekryteringsbidrag och lån till hemutrustning

Utlåningsverksamhet som inte är affärsmässig och inte avser näringslivet

Uppgift till medlare i arbetstvist

Arbetstvister

Sekretesstider

27 kap. Personalsocial och personaladministrativ verksamhet

Kapitlets innehåll

Psykologisk undersökning eller behandling m.m.

Hälsotillstånd och personliga förhållanden i vissa fall

Adresser, telefonnummer m.m.

Tjänstgöringsomdöme inom utrikesförvaltningen

Personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt

Sekretesstider

28 kap. Transport och annan kommunikation

Kapitlets innehåll

Luftfart

Ärenden om lämplighet att ha luftfartscertifikat m.m.

Certifikatregistret

Sjöfart

Skydd för anmälare

Pris- och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsavtal.

Sjöförklaringar och andra utredningar

Körkortsärenden m.m.

Ärenden om tillstånd till färdtjänst

Allmän samfärdsel

Postförsändelse

Telemeddelande

Enskilds förbindelse med samfärdselverksamhet

Ärenden som avser TV-avgifter

29 kap. Tillsyn över näringslivet m.m.

Kapitlets innehåll

Konkurrensverket

Tillsyn och utredning

Rådgivning inför anmälan om företagskoncentration

Skydd för anmälare

Tillsyn över finansiella marknader m.m.

Tillsyn och tillstånd

Ägarprövning

Övervakning enligt viss lagstiftning

Uppgifter från utländsk myndighet m.m.

Statlig tillsyn över näringslivet m.m.

Tillsyn eller stödverksamhet m.m.

Avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation

Tillsyn och stöd av andra än statliga myndigheter

Tillsyn och stöd i allmänhet

Tillstånd till hantering av brandfarliga varor

Undantag från sekretess inom miljö- och hälsoskyddsområdet

Insättningsgarantinämnden

Riksrevisionen

Tillsyn över stiftelser

Tillstånd eller tillsyn enligt alkohollagen (1994:1738)

Sekretesstid

30 kap. Sekretess i annan verksamhet med anknytning till näringslivet

Kapitlets innehåll

Riksbankens verksamhet

Upplånings- och utlåningsverksamhet

Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet

Annan upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet

Uppdragsverksamhet för enskilds räkning

Sekretess till skydd för enskilds ekonomiska intressen

Undantag från sekretessen för uppgift som rör människors hälsa

Enskildas affärsförbindelser med myndigheter

Affärsförbindelse med myndighet

Affärsförbindelse med vissa bolag m.m.

Överföring av sekretess

Verksamhet som rör internationellt utvecklingsbistånd

Patentansökningar m.m.

Patentansökningar

Uppgift om arbetstagares uppfinningar

Registrering av mönster

Pantbrevsregistret

Upphovsrättsligt skyddat verk

Elcertifikatsregistret

Administrativa tjänster åt en stiftelse

Regeringens dispensmöjlighet

Sekretesstid

31 kap. Annan tillsyn, granskning och övervakning

Kapitlets innehåll

Datainspektionen

Kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet

Granskning av film eller videogram

Allmän kameraövervakning

Tillsyn över advokater

Tillsyn över revisorer

Kärnteknisk verksamhet

Uppgifter om offentliga funktionärers innehav av finansiella instrument

32 kap. Skatt, tull, exekution m.m.

Kapitlets innehåll

Skatt, tull m.m.

Bestämmelsernas tillämpningsområde

Skatt, taxering, beskattningsdatabas och tulldatabas

Tullverket

Mål i domstol

Beslut om skatt eller taxering

Vissa ärenden med anknytning till skatt

Skatteärenden med anknytning till utlandet

Undantag från sekretess i förhållande till enskilda

Förbehåll som inskränker konkursförvaltares rätt att använda uppgift

Exekutionsväsendet

Mål eller ärende

Utsöknings- och indrivningsdatabasen

Verksamhet med anknytning till utlandet

Undantag från sekretess

Förbehåll som inskränker konkursförvaltares rätt att använda uppgift

Ärende om skuldsanering

Tillsynsmyndighet i konkurs

Sekretesstid

33 kap. Totalförsvar, samhällsplanering, beredskapsförberedelser

Kapitlets innehåll

Totalförsvarspliktigas personliga förhållanden

Personalvård för den som tjänstgör med totalförsvarsplikt

Utbildning för totalförsvarsändamål

Särskild sambandstjänst inom totalförsvaret

Samhällsplanering och försörjningsberedskap

Beredskapsförberedelser

Utlandsmyndighets beredskapsplanering

Sekretesstid

34 kap. Utlänningskontroll, Schengen m.m.

Kapitlets innehåll

Utlänningskontroll och ärenden om medborgarskap

Avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation

Integrationsverket

Uppgifter till den nationella upplysningsbyrån

Schengens informationssystem

Sekretesstid

35 kap. Förundersökning m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessens omfattning

Utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning m.m.

Skydd för anmälare

Sekretessen enligt 2 § gäller inte i följande fall

Tillsynsmyndighet i konkurs

Undantag från förundersökningssekretessen

Skadelidande m.fl.

Uppgiftslämnande till följd av vad som föreskrivs i lag

Skadelidande vid trafikolycka

Uppgift till konkursförvaltare

Förbehåll som inskränker konkursförvaltares rätt att använda uppgift

36 kap. Annan verksamhet med anknytning till brott, brottsbekämpning, kriminalvård, brottsoffer m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretess hos polismyndighet

Sekretessens omfattning

Skydd för anmälare

Ärenden om besöksförbud

Kriminalvården

Överföring av verkställighet

Nådeärenden

Brottsskadeersättning

Medling med anledning av brott

Register angående brott m.m.

Belastningsregister

Andra register

37 kap. Domstol m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessens omfattning

Sekundär sekretess

Brottmål

Personalia

Familjerättsliga mål eller ärenden

Arbetstvister

Skatt, taxering, beskattningsbas och tulldatabas

Affärs- eller driftsförhållanden

Rättshjälp

38 kap. Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen samt frågor om jämställdhet och diskriminering hos berörda ombudsmän m.fl.

Kapitlets innehåll

Barnombudsmannen

Konsumentombudsmannen

Jämställdhets- och diskrimineringsfrågor

39 kap. Övriga myndigheter, verksamheter och ärenden

Kapitlets innehåll

Överförmyndare

Notarius publicus

Rättshjälp till utlandet, m.m.

Förvärv av hyresfastighet

Biblioteksverksamhet

Teknisk bearbetning och lagring

Avd. 4 Sekretess hos vissa organ och verksamheter

40 kap. Avdelningens innehåll

41 kap. Sekretess hos riksdagen och regeringen

Kapitlets innehåll

Riksdagen

Sekundär sekretess

Sekretessens omfattning i övrigt

Riksdagens dispensmöjligheter

Regeringen

Primär sekretess

Sekundär sekretess

Undantag från sekretess i regeringsärende

Prövning av frågan om utlämnande av uppgift

Regeringens dispensmöjligheter

42 kap. Sekretess hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessen hos Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern m.m.

Sekundär sekretess hos justitieombudsman eller Justitiekanslern

Sekretess hos undersökningskommission

43 kap. Sekretess hos domstolar m.m.

Kapitlets innehåll

Sekretessens omfattning

Primär sekretess

Sekundär sekretess

Bestämmelser om sekretess som inte gäller hos domstol

Sekretess för uppgifter vid förhandling

När sekretessregleringen upphör att gälla

När sekretessregleringen fortsätter att gälla

Prövning av sekretessbeslut vid överklagande

Sekretess för uppgifter i domar eller annat beslut

När sekretessregleringen upphör att gälla

När sekretessregleringen fortsätter att gälla

Prövning av sekretessbeslut vid överklagande

Sekretess hos annan myndighet

Sekretess vid överläggningar

Domstols överläggningar

Jurys överläggningar

Annan myndighets överläggningar

44 kap. Sekretess för växeltelefonister

Avd. 5 Tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

45 kap. Tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten

Kapitlets innehåll

Regeringsformen , tryckfrihetsförordningen och riksdagsordningen

Sekretesslagen

Rättegångsbalken

Lagen ( 1998:531 ) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och socialtjänstlagen (2001:435)

Postlagen (1993:1684) och lagen ( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation

Annan lagstiftning

Litteraturförteckning

Ds och SOU

Ds Ju 1977:11/Del 1 och 2 Handlingssekretess och tystnadsplikt Ds Ju 1981:17 Sekretesskydd och informationsbehov Ds Ju 1987:10 Frågor om begränsningar i vittnesplikten Ds 1990:11 Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet Ds 1992:93 Lokalt brottsförebyggande arbete m.m. Ju 1994:E Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott Ds 1996:1 Rapport från regeringens ekobrottsberedning Ds 1996:59 Allas vårt ansvar – ett nationellt brottsförebyggande program Ds 2000:64 Brottsoffers möjligheter att få del av uppgifter ur förundersökningar m.m. Ds 2001:9 Yttrandefrihet för privatanställda Ds 2002:27 Öppna Sverige – för en öppen offentlig förvaltning. Rapport och förslag från Rådet för Öppna Sverige Ds 2002:29 Några frågor om sekretess Ds 2002:48 Sekretess för fotografier i offentliga register SOU 1938:44 Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk II SOU 1975:22 Lag om allmänna handlingar SOU 1975:102 Tystnadsplikt och yttrandefrihet SOU 1976:47 Färre brottmål SOU 1983:70 Värna yttrandefriheten SOU 1984:73 Patientjournalen SOU 1986:24 Integritetsskyddet i informationssamhället 1 SOU 1988:64 Integritetsskyddet i informationssamhället 5 SOU 1990:12 Meddelarrätt – Meddelarfrihet i företag och föreningar, m.m. SOU 1992:14Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation SOU 1992:134 Handlingsoffentlighet hos kommunala företag SOU 1992:140Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation SOU 1993:35 Reaktion mot ungdomsbrott

SOU 1994:122 Trygghet mot brott i lokalsamhället SOU 1995:60 Kvinnofrid SOU 1995:86 Dokumentation och socialtjänstregister SOU 1995:142 Att röja hinder för samverkan, egenmakt, arbetslinjen SOU 1996:175 Styrning och samverkan SOU 1997:39 Integritet – Offentlighet – Informationsteknik SOU 1998:46 Om buggning och andra hemliga tvångsmedel SOU 1999:53 Ekonomisk brottslighet och sekretess SOU 1999:61 Brottsförebyggande arbete i landets kommuner SOU 1999:97 Socialtjänst i utveckling SOU 1999:105 Skatt Tull Exekution Normer för behandling av personuppgifter SOU 1999:109 Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten SOU 2000:114 Samverkan SOU 2001:28Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet SOU 2001:48 Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting SOU 2001:72 Barnmisshandel. Att förebygga och att åtgärda SOU 2001:87 Mot ökad koncentration – förändring av polisens verksamhet SOU 2001:92 Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet SOU 2002:71 Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer SOU 2002:97 Ordning och reda bland allmänna handlingar SOU 2002:110 Allmän kameraövervakning SOU 2002:121 Skollag för kvalitet och likvärdighet SOU 2003:40 Utlänningsdatalag

Propositioner och skrivelser

Prop. 1948:230 med förslag till tryckfrihetsförordning m.m. Prop. 1973:33 Förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen, m.m. Prop. 1975/76:160 om grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet Prop. 1975/76:204 Grundlagsändringar angående tryckfriheten Prop. 1977/78:38 om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, m.m. Prop. 1979/80:1 om socialtjänsten, Del A och B Prop. 1979/80:2 Förslag till sekretesslag m.m. Del A och B

Prop. 1980/81:18 med förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) m.m. Prop. 1980/81:28 om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen i fråga om hälso- och sjukvården samt den allmänna försäkringen Prop. 1981/82:8 om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m.m. Prop. 1981/82:172 om förbud mot omskärelse av kvinnor Prop. 1981/82:186 om ändring i sekretesslagen (1980:100)Prop. 1983/84:111 med förslag till polislag m.m. Prop. 1983/84:142 om ändring i sekretesslagen (1980:100) m.m. Prop. 1984/85:157 Lag om värdepappersmarknaden Prop. 1984/85:189 om patientjournallag m.m. Prop. 1985/86:117 om följdlagstiftning till den nya skollagen m.m. Prop. 1986/87:3 om ändring i sekretesslagen (1980:100)Prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande Prop. 1987/88:41 om sekretesskyddet för vissa myndighetsregister m.m. Prop. 1987/88:80 om bistånd åt asylsökande, m.m. Prop. 1988/89:18 om TV-avgiften Prop. 1988/89:67 om sekretessfrågor inom undervisningsväsendet m.m. Prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor Prop. 1988/89:131 om sekretesskyddet för uppgifter i tillsynsärenden m.m. Prop. 1989/90:119 om övervakningskameror m.m. Prop. 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade, m.m. Prop. 1990/91:42 Insiderhandel Prop. 1990/91:60 om offentlighet, integritet och ADB Prop. 1990/91:111 om sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet m.m. Prop. 1990/91:117 om en ny kommunallag Prop. 1991/92:113 om ny börslagstiftning m.m. Prop. 1991/92:172 om introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlänningar Prop. 1992/93:120 om ändringar i sekretesslagen (1980:100) med anledning av EES-avtalet Prop. 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade Prop. 1992/93:200 om en telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket, m.m. Prop. 1992/93:220 En ny läroplan

Prop. 1993/94:38 Postlag och en förändrad verksamhetsform för Postverket, m.m. Prop. 1993/94:48 Handlingsoffentlighet hos kommunala företag Prop. 1993/94:107 Sekretess m.m. hos Barnombudsmannen Prop. 1993/94:133 Instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna Prop. 1993/94:165 Några frågor om sekretess Prop. 1994/95:6 Totalförsvarsplikt Prop. 1994/95:89 Förslag till alkohollag Prop. 1994/95:112 Utrikessekretess m.m. Prop. 1994/95:196 Sekretess i verksamhet avseende beredskapsförberedelser m.m. Prop. 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning Prop. 1995/96:117 Tystnadsplikt inom enskild familjerådgivning Prop. 1995/96:127 Några frågor om sekretess Prop. 1995/96:196 Besöksinskränkningar vid viss tvångsvård, m.m. Prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse Prop. 1996/97:87 Dublinkonventionen Prop. 1996/97:105 Kommunal samverkan Prop. 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik Prop. 1996/97:124 Ändringar i socialtjänstlagenProp. 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor Prop. 1997/98:9 Skydd för förföljda personer, samordningsnummer, m.m. Prop. 1997/98: 44 Personuppgiftslag Prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Prop. 1997/98:64 Lag om allmän kameraövervakning Prop. 1997/98:80 Lag om behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga Prop. 1997/98:97 Polisens register Prop. 1997/98:130 Ändringar i konkurrenslagen (1993:20) m.m. Prop. 1998/99:22 Sekretess för vissa uppgifter hos uppdragsmyndigheter Prop. 1998/99:70 Könsstympning – borttagande av kravet på dubbel straffbarhet Prop. 1998/99:71 Ersättning av staten till steriliserade i vissa fall Prop. 1998/99:72 Rättspsykiatriskt forskningsregister Prop. 1998/99:140 Förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet Prop. 1998/99:144 Regler om företagskoncentration Prop. 1999/2000:2Inkomstskattelagen

Prop. 1999/2000:26 Effektivisering av förfarandet i allmän domstol Prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning Prop. 1999/2000:35 Upphovsrätten och offentlighetsprincipen Prop. 1999/2000:61 Internationell rättslig hjälp i brottmål Prop. 1999/2000:109 Ny insiderlagstiftning, m.m. Prop. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m. Prop. 2000/01:33 Behandling av personuppgifter inom skatt, tull och exekution Prop. 2000/01:109 Skadelidandes rätt att ta del av uppgifter ur nedlagda förundersökningar, m.m. Prop. 2001/02:35 Fristående skolor Prop. 2001/02:69 Förstärkt sekretess i konkurrensärenden Prop. 2001/02:80 Demokrati för nya seklet Prop. 2001/02:91 Nationell narkotikahandlingsplan Prop. 2001/02:167 Ändringar i konkurrenslagen för effektivare kartellbekämpning, m.m. Prop. 2001/02:190 Riksrevisionen Prop. 2001/02:191 Sekretessfrågor – Ekonomisk brottslighet m.m. Prop. 2002/03:20 Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. Prop. 2002/03:99 Det nya skatteverket Prop. 2002/03:110 Lag om elektronisk kommunikation, m.m.

Skr. 2000/01:62 Brott kan förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet

Utskottsbetänkanden

Konstitutionsutskottets utlåtande 1948 nr 30 bet. KU 1979/80:37 bet. SoU 1981/82:47 bet. KU 1982/83:12 bet. KU 1983/84:29, bet. 1990/91:JuU38bet. 1990/91:KU11bet. 1990/91:KU34bet. 1990/91:KU38bet. 1993/94:JuU24

bet. 1994/95:KU18 bet. 1996/97:KU20 bet. 1996/97:KU23 bet. 1996/97:SoU2 bet. 1996/97:SoU18 bet. 1997/98:JuU13 bet. 1997/98:JuU20 bet. 1997/98:KU18 bet. 1997/98:NU9 bet. 1998/99:KU9 bet. 1999/2000:KU14 bet. 1999/2000:SkU2 bet. 2000/01:JuU10 bet. 2000/01:KU17 bet. 2000/01:SkU20 bet. 2001/02:KU14 bet. 2001/02:SkU19 bet. 2001/02:SoU15 bet. 2001/02:UbU7 bet. 2002/03:SoU12 bet. 2002/03:SoU15

JO-beslut

1983/84 s. 258 1984/85 s. 282 1986/87 s. 198 1987/88 s. 182 1987/88 s. 195 1990/91 s. 387 1991/92 s. 408 1992/93 s. 517 1992/93 s. 608 1992/93 s. 613 1993/94 s. 464 1994/95 s. 54 1995/96 s. 29 1995/96 s. 431 1995/96 s. 437 1995/96 s. 442

1996/97 s. 454 1998/99 s. 464 1999/2000 s. 393 2000/01 s. 44 2000/01 s. 50 2002/03 s. 486

JO beslut den 30 maj 2001, dnr 1668-2001 JO beslut den 15 februari 2002, dnr 3235-2001

JK-beslut

1985 s. 104 1994 s. 186

1982-01-22, dnr 103-82-30 1983-10-16, dnr 2138-83-30 1984-03-05, dnr 879-83-31 1985-02-01, dnr 242-85-30 1985-03-22, dnr 2641-84-30 1988-04-29, dnr 1009-88-30 m.fl. 1990-11-21, dnr 615-89-20 1992-11-09, dnr 2171-92-30 1992-11-11, dnr 3197-92-30 1993-03-16, dnr 3914-92-30 1993-05-10, dnr 1339-92-21 1993-06-22, dnr 1865-93-30 1994-01-10, dnr 3146-93-21 1994-09-27, dnr 349-94-30 1999-03-08, dnr 1986-98-30 1999-04-07, dnr 3561-98-40 2000-09-22, dnr 2780-00-30 2002-11-22, dnr 2907-02-30

Rättsfall

NJA 1996 s. 439

RÅ 1984 ab 176 RÅ 1989 ref 121RÅ 1995 ref 28RÅ 2001 ref 27

Dom från Kammarrätten i Stockholm den 14 juli 1995 nr 4945-1995

Dom från Kammarrätten i Stockholm den 27 april 2001, Avdelning 1 Mål nr 1826-2001

Dom från Göta hovrätt 2000-02-15, Avdelning 2, Rotel 25, B 818/98

Dom från Hovrätten för västra Sverige 2002-05-03, Avdelning 6, Rotel 65, B 1056-01

Övrig litteratur

Bohlin, Alf, Kommunalrättens grunder, andra upplagan, 1998 Bohlin, Alf, Offentlighetsprincipen, sjätte upplagan, 2001 BRÅ PM 1982:6 Informationsutbyte mellan myndigheter Corell, Hans, Egerstedt, Olof, Eliason, Marianne, Heuman, Sigurd,

Regner, Göran, Sekretesslagen, Kommentar till 1980 års lag med ändringar, tredje upplagan 1992

Dahlqvist, Anna-Lena, Sekretess inom rättsväsendet, 2003 Datainspektionens rapport 1999:3, Skyddade uppgifter i folkbok-

föringen

Datainspektionens rapport 2002:2, Överföring av personuppgifter

inom vården och omsorgen av de äldre

Edelstam, Henrik, Offentlighet och sekretess i rättegång –

Principen om förhandlingsfrihet, 2001

Ekelöf, Per Olof, Boman, Robert, Rättegång, fjärde häftet,

6:e uppl. 1992

Ekobrottsmyndigheten, Sekretess av intresse för åklagarväsendet Fitger, Peter, Rättegångsbalken II, Del 3

Hellners, Trygve, Malmqvist, Bo, Nya förvaltningslagen med

kommentarer, femte upplagan, 1999

Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per Ole,

Wennberg, Susanne, Brottsbalken En kommentar Kap. 13–24, Norstedts blå bibliotek

Justitiekanslerns PM 2003-02-18 angående uppgifter för en stående

beredning med uppgift bl.a. att följa den mediala och tekniska utvecklingen på tryck- och yttrandefrihetsområdet, dnr Justitiedepartementet 2003/2080

Lindquist, Ulf, Kommunala befogenheter, femte upplagan, 2000 Nygren, Rolf, Gustavs åsiktsförtryck gav oss offentlig insyn

Forskning & Framsteg 3/01

Olsson, Anders R, Yttrandefrihet & tryckfrihet, 2002 Olsson, Staffan, Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola,

2001

Petersson, Roger, Reinholdsson, Klas, Personuppgiftslagen i

praktiken, andra upplagan, 2000

Regner, Göran, Eliason, Marianne, Heuman, Sigurd, Sekretesslagen

En kommentar, Norstedts gula bibliotek

Riksåklagaren, Säkerhet och skydd för bevispersoner (Metodfrågor

1995:2)

RSV rapport, 2001:11, En ny skattemyndighet Sahlin, Jan, Hälso- och sjukvårdslagen, Med kommentarer, femte

omarbetade upplagan, 1997

Sahlin, Jan, Hälso- och sjukvårdssekretessen, Grunddragen, 1995 Socialstyrelsen, Allmänna råd från socialstyrelsen, Sekretess inom

hälso- och sjukvården och socialtjänsten, 1991:4

Socialstyrelsen, Översyn av patientjournallagen, 2001-12-20,

dnr 02-3852/2000

Statstjänstemannaförbundet, 7:16 – och andra hot mot öppenheten Ström, Lars-Åke, Med respekt för sekretessen – Det går att

samarbeta, Barn och ungdomsdelegationen 1998

Svenska kommunförbundet, Sekretess i förskola och skola m.m.,

1998

Öman, Sören, Lindblom, Hans-Olof, Personuppgiftslagen – En

kommentar, andra upplagan, 2001