Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 29 februari 2024 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av reglerna om arv och testamente i ärvdabalken. Syftet var att åstadkomma en anpassning till den digitala och ekonomiska samhällsutvecklingen och till hur människor bildar familj i dag, samt att åstadkomma en modern, tydlig och trygg arvs- och testamentsrätt.

Till särskild utredare förordnades samma dag hovrättslagmannen i Svea hovrätt, Amina Lundqvist.

Som sakkunnig i utredningen förordnades från och med den 18 mars 2024 numera kanslirådet Sofie Björklund (Justitiedepartementet, enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt).

Som experter i utredningen förordnades från och med den 18 mars 2024 Margareta Brattström (justitieråd i Högsta domstolen), Roland Lauritzen (advokatfiskal vid Kammarkollegiet), Catarina Potila (rättslig expert vid Skatteverket), Gustaf Schüldt (advokat vid Advokatfirman Schüldt AB), Magnus Wulkan (rådman vid Nacka tingsrätt) och Anne-Sofie Österberg (senior jurist vid Familjens Jurist).

Som sekreterare anställdes från och med den 1 mars 2024 hovrättsassessorn och föredraganden Emma Hellman. Som sekreterare anställdes vidare från och med den 28 mars 2024 numera utnämnda rådmannen Fredrik Blommé.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om en arvs- och testamentsrätt i tiden (Ju 2024:05). Utredningen överlämnar härmed betänkandet Nya regler om arv och testamente – bland annat ett testa-

mentsregister i offentlig regi och ett stärkt skydd för efterlevande sambor,

SOU 2025:91. Uppdraget är härigenom slutfört.

• Sida 4
•  Original

Till betänkandet bifogas ett särskilt yttrande av experterna Gustaf Schüldt och Anne-Sofie Österberg.

Stockholm i augusti 2025

Amina Lundqvist

Fredrik Blommé Emma Hellman

• Sida 5
•  Original

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningens uppdrag har varit att se över reglerna om arv och testamente i ärvdabalken för att anpassa dessa till den digitala och ekonomiska samhällsutvecklingen och till hur människor bildar familj i dag samt att åstadkomma en modern, tydlig och trygg arvs- och testamentsrätt. Uppdraget har huvudsakligen varit uppdelat på två områden, dels en modernisering av vissa arvsfrågor, dels modernare och tryggare regler för testamenten. I uppdraget har ingått att

• ta ställning till frågan om arvsrätt för kusiner,
• ta ställning till om förlust av rätt att ärva eller ta testamente bör gälla i fler fall,
• ta ställning till om skyddet för efterlevande sambo bör stärkas,
• ta ställning till hur frågor om arvsavståenden bör regleras i lag,
• föreslå hur ett testamentsregister i offentlig regi kan inrättas,
• bedöma om ett testamente bör kunna upprättas digitalt,
• ta ställning till om det ska införas skärpta krav på uppgifter i testamentet om testamentsvittnen,
• ta ställning till hur reglerna för nödtestamenten kan moderniseras, och
• lämna nödvändiga författningsförslag.

• Sida 14
•  Original

En arvsrätt för kusiner

Fram till år 1928 hade kusiner och mer avlägsna släktingar en arvsrätt. Samtidigt som den avskaffades bildades Allmänna arvsfonden, i syfte att ta emot arv när arvingar eller testamentstagare saknades. Fonden ger ekonomiskt stöd till projekt hos ideella organisationer som driver verksamhet för barn, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättning. Bland annat i samband med kritik mot Allmänna arvs fonden¹har frågan väckts om den legala arvsrätten bör utvidgas till att omfatta kusiner och mer avlägsna släktingar.

Utredningen bedömer att den legala arvsrätten inte bör utvidgas. Det underlag som utredningen har hämtat in ger inte stöd för att det typiskt sett är arvlåtarens vilja att kusiner och mer avlägsna släktingar ska ärva, framför att arvet går till allmänna ändamål. Vidare bedömer utredningen att en sådan arvsrätt skulle försvåra det praktiska arbetet med boutredningen samt leda till tidsutdräkt och ökade kostnader för enskilda och det allmänna.

En sådan arvsrätt kan dessutom väntas medföra negativa konsekvenser för det civila samhällets organisationer.

De invändningar som finns mot det sätt på vilket Allmänna arvsfonden bedriver sin verksamhet, bör hanteras på annat sätt än genom att återinföra kusinarvsrätt.

Om den legala arvsrätten ska utvidgas till att omfatta fler släktingar, anser utredningen att utvidgningen enbart ska avse kusiner.

Stärkt skydd för efterlevande sambo

I förhållande till när ärvdabalken infördes lever många nu oftare och längre i samborelationer. En efterlevande sambo har enligt sambolagen rätt att begära och få till stånd en bodelning av samboegendomen. Sambor har däremot ingen rätt till arv efter varandra. I de fall samborna har barn är det inte möjligt för samborna att genom inbördes testamente skydda varandra fullt ut, eftersom barn har en ovillkorlig rätt att få ut sin laglott. Det finns i dag ingen möjlighet för barn att avstå sitt arv till förmån för en efterlevande sambo och i stället bli efterarvinge. En konsekvens av den nuvarande ordningen är att en efterlevande sambo kan behöva sälja den gemensamma bo-

¹ Se bland annat Riksrevisionens rapport Allmänna arvsfonden – pengar som söker mening (RiR 2024:2).

• Sida 15
•  Original

staden för att lösa ut barnen. Om barnen är minderåriga, kan det vara ofördelaktigt även för dem.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att arvingar till en sambo ges möjlighet att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för den efterlevande sambon. Det föreslås också att sambor ges ökad möjlighet att förordna om sin kvarlåtenskap till förmån för den andra sambon genom testamentsförordnande. En sambo ska alltså kunna välja att antingen genom testamente själv bestämma att den efterlevande sambon ska få ärva kvarlåtenskapen framför bröstarvingarna eller överlämna åt bröstarvingarna att välja om de vill avstå från sin omedelbara arvsrätt eller inte. I båda situationerna får sambon egendomen med fri förfoganderätt och bröstarvingarna ges som huvudregel en efterarvsrätt. Särkullbarn behåller dock rätten att omedelbart få ut sin laglott, på samma sätt som gäller för särkullbarn till en gift person.

Överförmyndaren ska få lämna sitt samtycke till ett arvsavstående till förmån för efterlevande sambo.

Om den föreslagna möjligheten att avstå från omedelbart arv respektive att testamentera till förmån för en sambo ska komma till användning, har utredningen bedömt att efterarvsrätten samtidigt behöver säkerställas. För att efterarvsrätten ska kunna utövas i praktiken lämnar utredningen en rad förslag som rör bouppteckningen.

Det ska bland annat anges i bouppteckningen efter en sambo om bröstarvingar till denna är bröstarvingar även till den efterlevande sambon (dvs. gemensamma barn) eller inte. Det ska också anges om en person varit sambo med någon som tidigare avlidit och om det finns efterarvingar till den först avlidna sambon. I ett sådant fall ska bouppteckningen efter den först avlidna fogas till bouppteckningen efter den sist avlidna. Ett testamente efter den först avlidna kommer på så sätt att beaktas vid bouppteckningen efter den sist avlidna sambon.

Om den efterlevande sambon genom arvsavstående ska få tillgångar med fri förfoganderätt, eller om det genom testamente är förordnat att egendom som tillkommer den efterlevande sambon som universell testamentstagare ska tillfalla någon annan efter det att sambons rätt upphört, ska båda sambornas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas i bouppteckningen. Detta ska dock inte gälla, om det på grund av förhållandena är obehövligt.

• Sida 16
•  Original

I samband med registreringen av bouppteckningen efter en avliden person vars sambo ärver kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, ska Skatteverket göra en notering om detta.

Frågor om efterarv och talerätt

Utredningens förslag om ett stärkt skydd för en efterlevande sambo kommer att aktualisera en efterarvsrätt i fler fall än i dag, och som nämnts har utredningen bedömt att efterarvsrätten behöver stärkas. Utredningen lämnar därför även materiella förslag i några avseenden som har anknytning till efterarvet.

Den så kallade basbeloppsregeln föreslås ändras och förtydligas i två avseenden. Försäkringsbelopp och annan ersättning som tillfaller den efterlevande maken enligt förmånstagarförordnande av den avlidna ska beaktas vid bedömningen av om basbeloppsregeln är tillämplig eller inte. Det lagfästs att det som en efterlevande har fått på grund av ett testamentsförordnande också ska beaktas. En testamentstagare som får stå tillbaka på grund av att basbeloppsregeln är tillämplig ska ges en uttrycklig rätt till efterarv, om inte annat följer av testamentet.

Det föreslås också att arvingar i första och andra arvsklasserna ska ha efterarvsrätt till försäkringsersättning och individuellt pensionssparande som den efterlevande maken fått som förmånstagare efter den först avlidna, om inte särskilda omständigheter talar för annat. Efterarvets storlek avgörs bland annat av om försäkringen eller sparandet utgjort ägarens giftorättsgods eller enskilda egendom.

Vidare föreslås att den så kallade vederlagsregeln ändras i flera avseenden. Det ska inte krävas att egendomen minskat lika mycket i värde som i dag, för att vederlag ska kunna utgå. Det ska räcka att den efterlevande inte tagit skälig hänsyn till den först avlidnas arvingar. Det förtydligas också att det är egendomens värde vid den tidpunkt då gåvan lämnades som är avgörande för bedömningen. Det ska heller inte krävas ond tro hos mottagaren, för att en gåva som den efterlevande maken har gett bort (eller dess värde) ska återbäras. Dessutom ska utgångspunkten för beräknande av fristen för att väcka talan om återbäring av gåvan ändras till den tidpunkt då bouppteckningen avslutades och själva fristen till ett år. En motsvarande vederlagsregel för sambor ska införas.

• Sida 17
•  Original

Slutligen lämnar utredningen förslag till en ändrad talerättsregel för dödsbon avseende anspråk grundade på vederlagsregeln. För att en enskild dödsbodelägare ska kunna ta till vara sin rätt till efterarv, föreslås att en dödsbodelägare får möjlighet att föra talan i eget namn för dödsboets räkning, även om yrkandet inte riktas mot alla övriga dödsbodelägare (som svarande i målet) eller alla övriga inte deltar som kärande i målet. En dödsbodelägare ska alltså kunna väcka talan för boets räkning trots att andra dödsbodelägare inte vill delta i en sådan process eller förhåller sig neutrala.

En begränsning av rätten att ärva eller ta testamente i fler fall

Den som genom brott uppsåtligen har dödat någon eller medverkat till ett sådant brott, förlorar i regel sin rätt att ärva eller ta testamente. Reglerna gäller dock inte när den brottsutsatta personen har överlevt. De gäller heller inte vid förberedelse eller stämpling till allvarliga brott. Om ett sådant brott har begåtts av en bröstarvinge, har han eller hon alltså alltid rätt att få ut sin laglott. Det kan ofta uppfattas som stötande.

Utredningen föreslår att rätten att ärva eller ta testamente ska kunna begränsas i fler fall än i dag.

Arvlåtaren ska ha rätt att i testamente begränsa en bröstarvinges rätt till laglott, om denna genom en dom som fått laga kraft är dömd till påföljd för ett uppsåtligt brott som inneburit en allvarlig kränkning mot arvlåtarens person och för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet vid tidpunkten för gärningen. Även brott mot närstående till arvlåtaren ska ge arvlåtaren rätt att begränsa laglotten.

Vidare ska tillämpningsområdet för förverkande av rätten att ärva eller ta testamente utvidgas. En arvinge som genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på arvlåtarens person, varigenom arvlåtaren försatts i ett sådant tillstånd att han eller hon inte har förmåga att ge uttryck för sin vilja, ska som utgångspunkt inte ha rätt att ärva denna. Detsamma ska gälla den testamentstagare som agerat på motsvarande sätt mot testator.

Utredningen föreslår motsvarande ändringar i de lagar som reglerar försäkrings- och pensionssparavtal.

• Sida 18
•  Original

Utredningen bedömer att det inte finns skäl att ändra laglotten i något annat hänseende.

Arvsavståenden regleras i lag

Utredningen har kartlagt vad som enligt praxis gäller för arvsavståenden. Till skillnad från arvsavsägelser sker arvsavståenden efter arvlåtarens död. Utredningen bedömer att det varken finns skäl att göra någon saklig ändring av gällande rätt eller att införa en förtydligande bestämmelse om hur ett arvsavstående sker.

Utredningen föreslår däremot att det ska införas en bestämmelse av närmast ordningskaraktär, om att arvsavståenden ska antecknas i bouppteckningen. Det ska anges vem eller vilka av arvingarna som gjort ett arvsavstående och till förmån för vem arvingen avstått.

Ett testamentsregister i offentlig regi

Den som vill styra över fördelningen av sin kvarlåtenskap har möjlighet att upprätta ett testamente. Det är angeläget att den avlidnas sista vilja blir känd och respekteras. Det förekommer emellertid att testamenten av olika anledningar inte kommer fram vid dödsfall. Om testamenten kan registreras i ett allmänt register, skulle det kunna minska denna risk, stärka rättssäkerheten och öka benägenheten att ta vara på den flexibilitet som ett testamente erbjuder. Den digitala omställningen i samhället ökar också förväntningarna på myndigheter att kunna tillhandahålla digitala lösningar, och det finns i dag goda möjligheter att upprätta digitala tjänster med stark säkerhet.

Mot denna bakgrund lämnar utredningen förslag om att ett testamentsregister ska inrättas, där enskilda frivilligt ska kunna registrera sina testamenten. Registret ska föras av Skatteverket. Registret ska innehålla en bestyrkt kopia av det fysiska originaltestamentet och denna ska förvaras digitalt. Det ska också vara möjligt att i samband med ansökan om registrering lämna uppgift om var testamentet i original förvaras samt vem eller vilka som efter dödsfallet ska underrättas om att testatorn har efterlämnat ett testamente.

Formkraven för testamenten, bl.a. att de ska vara skriftliga, undertecknade och bevittnade, behålls. En registrering i testamentsregistret kommer dock att erbjuda en bevissäkring.

• Sida 19
•  Original

För att syftet med registreringen ska kunna uppnås, föreslås att en kopia av den registrerade testamentshandlingen ska kunna användas för delgivning med arvingarna efter dödsfallet och bifogas bouppteckningen, oavsett om det finns något fysiskt original tillgängligt. De föreslagna ändringarna innebär att presumtionen för att ett testamente har återkallats, om det inte kan återfinnas i original efter dödsfallet, ändras när det gäller registrerade testamenten. Då presumeras i stället det registrerade testamentet ge uttryck för testators vilja.

En ansökan om registrering av ett testamente ska undertecknas av testatorn eller ett ombud. Testatorn ska identifiera sig i samband med ansökan och för ett ombud ska det finnas en skriftlig fullmakt. En ansökan om registrering ska kunna göras digitalt hos Skatteverket och skrivas under med en avancerad elektronisk underskrift. Ansökan ska också kunna göras fysiskt.

Ett inbördes testamente ska kunna registreras efter ansökan av testatorerna gemensamt eller av var och en av dem individuellt. Även om ansökan görs gemensamt, ska testamentet behandlas i registret som ett individuellt testamente för var och en av testatorerna.

Innan registrering sker ska Skatteverket kontrollera att handlingen avser ett testamente och att testatorn varit behörig att upprätta ett sådant. När testamentet har registrerats, ska Skatteverket skicka en bekräftelse till testatorn med information om hur testatorn kan meddela registret en eventuell återkallelse eller ändring av testamentet. Beslut i ärenden om registrering ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Testatorn ska kunna meddela registret nya eller ändrade uppgifter avseende testamentet. Om testatorn ansöker om att registrera ett nytt testamente, ska han eller hon få tillfälle att ange om detta kompletterar eller ersätter ett testamente som tidigare har registrerats.

Om testatorn inte har meddelat att testamentet återkallats, ska Skatteverket skicka en kopia av den registrerade testamentshandlingen (och i förekommande fall en uppgift om var originalet förvaras) till den eller de personer som testatorn har uppgett. I dessa fall ska bouppteckningsverksamheten vid Skatteverket också informeras om att det finns uppgifter i testamentsregistret. Även dödsboet ska informeras om att det finns uppgifter i registret.

Enligt utredningens förslag ska absolut sekretess gälla för uppgifterna i testamentsregistret under som längst 50 år efter testatorns

• Sida 20
•  Original

död. Efter dödsfallet ska endast efterlevande make, dödsbodelägare och efterarvingar enligt lag eller testamente, samt legatarie och testamentsexekutor kunna få ut en kopia av det registrerade testamentet. Detta ska dock inte gälla, om det finns en uppgift om att testamentet har återkallats. En boutredningsman ska däremot alltid ha rätt att få ut en kopia av det registrerade testamentet och övriga uppgifter i testamentsregistret. Det ska alltså gälla även om det finns en uppgift om att testamentet har återkallats eller på annat sätt ändrats.

Bestämmelserna i EU:s dataskyddsförordning kommer (med visst undantag) gälla för behandlingen av personuppgifter i testamentsregistret. Kopior av fysiska testamenten som registrerats och e-testamenten (se om detta nedan) ska undantas från gallring och bevaras för framtiden.

En möjlighet att upprätta e-testamenten

Sedan ärvdabalken senast sågs över har den tekniska utvecklingen i samhället varit omfattande. Det är sedan flera år tillbaka möjligt att signera handlingar med olika elektroniska underskrifter och det finns möjlighet till flerpartssignering vid samma tillfälle.

Som nämnts ovan behöver ett testamente uppfylla vissa formkrav för att vara giltigt. Förutom att det ska vara i skriftlig form och undertecknat ska det vara bevittnat av två personer som ska ha varit samtidigt närvarande och införstådda med att handlingen är ett testamente.

Utredningen har analyserat formkraven och skyddsintressena bakom dessa. Utredningen bedömer att formkraven kan upprätthållas och skyddsintressena tillgodoses även om det införs en möjlighet att upprätta testamente helt digitalt. Det behöver dock ställas särskilda krav på den tjänst där en sådan digital handling ska kunna upprättas och bevaras.

Utredningen föreslår att det införs en möjlighet att upprätta testamente digitalt i den särskilda tjänst som Skatteverket ska tillhandahålla för registrering av testamenten i testamentsregistret (ett e-testamente). På så sätt kommer det erbjudas en tillförlitlig metod för att kontrollera dokumentets äkthet och arkivbeständighet.

Ett e-testamente ska kunna undertecknas både av testatorn och av vittnena med en avancerad elektronisk underskrift. En förutsätt-

• Sida 21
•  Original

ning för att upprätta ett rättsligt giltigt e-testamente ska vara att detta registreras i testamentsregistret. Ett e-testamente som har upprättats korrekt ska i övrigt behandlas på samma sätt som andra testamenten.

Krav på uppgifter om testamentsvittnen

Det förekommer att testamenten förfalskas eller annars tillkommer på ett otillbörligt sätt. Vid misstanke om att något inte stämmer, är det testamentsvittnena som förväntas kunna bidra med information om omständigheterna kring upprättandet. Det händer dock att en bevittning av ett testamente endast består i en underskrift som är ett vanligt förekommande namn eller som rent av är oläslig. Då kan det vara svårt att komma i kontakt med vittnena för att utreda testamentets giltighet.

Utredningen föreslår att det ska förtydligas att vittnen bör skriva ett namnförtydligande samt lämna uppgifter om personnummer, yrke, och annat av betydelse för att de senare ska kunna identifieras. Vidare bör vittnena ange ort och datum då de bevittnade testamentet. Utredningen anser att testamentet inte ska bli ogiltigt enbart på grund av att det saknas vissa uppgifter om vittnena. Däremot ska den bevislättnad som gäller för testamentstagarna, när det finns ett vittnesintyg om att testamentet har upprättats enligt formkraven, förutsätta att vittnena går att identifiera.

Ökade möjligheter till nödtestamenten

Nödtestamenten fyller en viktig funktion genom att i särskilda situationer ge arvlåtaren möjlighet att ge uttryck för sin yttersta vilja med bindande verkan, trots att de formkrav som normalt gäller för ett testamente inte har uppfyllts. Ett nödtestamente kan vara antingen ett muntligt testamente inför två vittnen eller ett egenhändigt skrivet och undertecknat testamente som inte bevittnats (s.k. holografiskt testamente).

I dag kan dock många handlingar hanteras digitalt, exempelvis via en mobiltelefon, och avtal kan signeras med elektroniska underskrifter. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att nödtestamenten ska kunna upprättas på fler sätt än för närvarande.

• Sida 22
•  Original

Ett förordnande om kvarlåtenskap i nödfallssituationer ska godtas som ett testamente oavsett form, när det tydligt framgår att förordnandet ger uttryck för testatorns yttersta vilja. Det innebär att det, förutom på de sätt som för närvarande tillåts, i och för sig kommer bli möjligt att upprätta ett sådant testamente exempelvis genom e-postmeddelande, sms, och video- eller ljudupptagning.

I de fall då det råder oenighet om huruvida en handling, en upptagning eller ett annat uttryck (som inte uppfyller formkraven för muntliga respektive holografiska testamenten) överhuvudtaget utgör ett nödtestamente, ska den testamentstagare som vill åberopa uttrycket som ett testamente inom viss tid föra talan om den frågan.

Om en domstol har fastställt att uttrycket utgör ett nödtestamente, ska en arvinge fortfarande ha rätt att klandra testamentet. En sådan talan får väckas inom tre månader från den dag då domen har fått laga kraft.

Utredningen lämnar även förslag på anpassningar av reglerna om delgivning av testamente i de situationerna och vad som ska framgå av bouppteckningen efter den avlidna.

Modernisering av språket i ärvdabalken

Ärvdabalken är från år 1959 men flera av dess bestämmelser är äldre än så. Den senaste mer betydande reformen av reglerna i balken genomfördes för mer än 30 år sedan. Det innebär att språket i delar är föråldrat. Utredningen föreslår därför språkliga moderniseringar. Utredningen har samtidigt beaktat att många begrepp och uttryck under åren har utmejslats i praxis och kommit att få en särskild innebörd. Moderniseringen av språket har därmed behövt ske med försiktighet; önskemålet om ett modernt och ledigt språk har fått vägas mot den förutsebarhet som det innebär att behålla terminologin. I vissa fall har utredningen bedömt att fördelarna med att behålla ett begrepp, trots att det är ålderdomligt, överväger nackdelarna.

• Sida 23
•  Original

Summary

Remit

The Inquiry’s remit has been to review the rules on inheritance and wills in the Inheritance Code in order to adapt them to the digital and economic development of society and the way people form families today, and to achieve a modern, clear and secure legislation on inheritance and wills. The assignment has primarily been divided into two areas: [on the one hand,] modernising certain inheritance issues and [on the other,] creating more modern and secure rules concerning wills. The remit has included:

• considering the question of an inheritance right for cousins;
• considering whether the loss of the right to inherit or benefit from a will should apply in more cases;
• considering whether protection for surviving cohabitees should be enhanced;
• considering how matters on the waiving of inheritance should be regulated in law;
• proposing how to establish a public will register;
• assessing whether it should be possible to draw up wills digitally;
• considering whether to introduce stricter requirements for witnesses details in wills;
• considering how to modernise rules on emergency wills; and
• submitting necessary legislative proposals.

• Sida 24
•  Original

A right of inheritance for cousins

Inheritance rights for cousins and more distant relatives were abolished in 1928. At the same time, the Swedish Inheritance Fund was created, with the purpose of receiving inheritances in the absence of heirs or legatees. The Fund provides financial support to projects run by non-profit organisations that provide activities for children, young people, the elderly and people with disabilities. Criticism of the Swedish Inheritance F und¹, among other things, has raised the question of whether legal inheritance rights should be extended to cousins and other distant relatives.

The Inquiry considers that the legal right of inheritance should not be extended. The evidence gathered by the Inquiry does not support the idea that it is typically the will of the testator that cousins and other more distant relatives should inherit, as opposed to the inheritance going to general causes. The Inquiry further finds that such a right of inheritance would complicate the practical work with estate administration and lead to delays and increased costs for individuals and the general public.

Furthermore, such a right of inheritance could be expected to have negative consequences for civil society organisations.

The fact that there are objections to the Swedish Inheritance Fund’s way of conducting its activities should be handled in a different way than by reintroducing inheritance rights for cousins.

If the legal right of inheritance was to be extended to include more relatives, the Inquiry considers that the extension should only apply to cousins.

Enhanced protection for surviving cohabitees

Nowadays, more people are cohabiting, and for longer, compared to when the Inheritance Code was introduced. According to the Cohabitees Act, surviving cohabitees have the right to request and obtain a division of the joint property. However, cohabitees have no right of inheritance. In cases where the cohabitees have children, it is not possible for the cohabitees to fully protect each other through a mutual will, because children have an unconditional right

¹ See the Swedish National Audit Office’s report The Swedish Inheritance Fund – money in

search of meaning (RiR 2004:2).

• Sida 25
•  Original

to receive their statutory portion. It is currently not possible for children to renounce their inheritance in favour of a surviving cohabitee, and instead become secondary heirs. One consequence of the current order is that a surviving cohabitee may have to sell the joint residence to redeem the children. If the children are minors, this may also be disadvantageous for them.

In light of this, the Inquiry proposes that the protection of surviving cohabitees be enhanced such that heirs of a cohabitee are given the opportunity to renounce their immediate inheritance rights in favour of the surviving cohabitee. It is also proposed that cohabitees be given greater opportunity to dispose of their estate in favour of the other cohabitee through a provision in their will. A cohabitee should thus be able to choose either to decide in a will that the surviving cohabitee will inherit the estate ahead of the direct heirs, or to leave it to the direct heirs to choose whether or not to waive their immediate right of inheritance. In both situations, the cohabitee has a free right of disposal of the property and, as a general rule, the direct heirs have a secondary inheritance right. Children of the deceased from a previous relationship, however, retain the right to immediately access their statutory portion, in the same way as for non-common children of a deceased married person.

The chief guardian should be required to consent to a waiver of inheritance in favour of the surviving cohabitee.

If the proposed possibility to waive the immediate right to inherit and to bequeath in favour of a cohabitee is to be useable, the Inquiry considers that the right of secondary inheritance also needs to be ensured. To enable the right of secondary inheritance to be exercised in practice, the Inquiry submits a series of proposals relating to the estate inventory.

It should, inter alia, be stated in the estate inventory of a cohabitee whether the direct heirs of the deceased cohabitee are also direct heirs of the surviving cohabitee (i.e. common children) or not. It should also be indicated whether the person had previously cohabited with someone who has previously died and whether there are secondary heirs to the first deceased cohabitee. In such cases, the estate inventory of the first deceased cohabitee should be attached to the estate inventory of the last deceased. A will made by the first deceased will thus be taken into account in the inventory of the estate of the last deceased cohabitee.

• Sida 26
•  Original

If the surviving cohabitee is to receive assets with a right of free disposal by way of an inheritance waiver, or if it is provided in a will that property belonging to the surviving cohabitee as a universal legatee should accrue to another person after the cohabitee’s right has ceased, the assets and liabilities of both cohabitees should be recorded and valued separately in the estate inventory. This should not apply however, if, due to the circumstances, it is not necessary.

In conjunction with the registration of the estate inventory of a deceased person whose cohabitee inherits the estate with the right of free disposal, the Swedish Tax Agency must take note of this.

Questions of secondary inheritance and the right to bring legal action

The Inquiry’s proposals on enhanced protection for a surviving cohabitee will raise the right of secondary inheritance in more cases than it does today, and as stated, the Inquiry has found that the right of secondary inheritance needs to be strengthened. Therefore, the Inquiry also makes substantive proposals in a number of respects related to secondary inheritance.

It proposes amending the “base amount rule” in two respects. The amount of insurance and other benefits accruing to the surviving spouse under the benefit scheme of the deceased must be taken into account when assessing whether the base amount rule is applicable or not. The same applies to what the surviving spouse has received due to a testamentary disposition. A legatee who has to waive their right because the base amount rule applies will have an explicit right to secondary inheritance, unless otherwise provided in the will.

It should be clarified that heirs in the first and second classes of inheritance have a secondary right of inheritance for insurance benefits and individual pension savings received by the surviving spouse as beneficiary after the first deceased unless there are special circumstances to the contrary. The size of the secondary inheritance depends on whether, for example, the insurance or savings constituted the owner’s marital property or separate property.

Furthermore, the Inquiry proposes that the “compensation rule” (vederlagsregeln) be amended in several respects. For compensation to be paid, it should not be required that the value of the property has reduced as much as is currently required. It should be sufficient

• Sida 27
•  Original

for the surviving spouse not to have taken due account of the heirs of the first deceased. It should also be clarified that it is the value of the property at the time the gift was made that is decisive for the assessment. Nor should bad faith on the recipient’s part be required in order for a gift given by the surviving spouse (or its value) to be refunded. In addition, the basis for calculating the time limit for bringing an action for the refund of the gift must be changed to the date on which the estate inventory was completed, and the time limit itself to one year. A corresponding compensation rule for cohabiting partners should be introduced.

Finally, the Inquiry proposes an amended rule on right of action for estates of deceased persons in respect of claims based on the compensation rule. For an individual party to an estate to be able to exercise their right of secondary inheritance, it is proposed that parties to an estate be given the opportunity to bring an action in their own name on behalf of the estate, even if the claim is not directed against all the other parties to the estate (as respondents in the case) or all the others do not participate as plaintiffs in the case. One party to an estate would thus be able to bring a claim on behalf of the estate even if other parties to the estate do not wish to participate in such proceedings or are neutral.

Limitation of the right to inherit or benefit from a will in more cases

A person who has intentionally killed someone or was an accomplice to such an offence usually loses their right to inherit or benefit from a will. However, the rules do not apply when the victim survives. They also do not apply to the preparation of or conspiracy to commit serious offences. If such an offence has been committed by a direct heir, they are thus always entitled to receive their statutory portion of inheritance. This can often be perceived as offensive.

The Inquiry proposes that the right to inherit or benefit from a will should be restricted in more cases than at present.

In their will, the testator should have the right to restrict a direct heir’s right to a statutory portion if they have been sentenced by a judgment that has become final for an intentional offence that has caused serious violation to the testator and for which a sentence of

• Sida 28
•  Original

at least one year’s imprisonment is prescribed at the time of the act. Offences against close relatives of the testator may also lead to a restriction of the statutory portion.

Furthermore, the scope for forfeiture of the right to inherit or benefit from wills should be extended. An heir who, by an intentional act involving violence against the testator and resulting in the testator being placed in such a state that they are unable to express their will, should not generally be entitled to inherit from the testator. The same should apply to a legatee who has acted correspondingly against the testator.

Because the Inheritance Code’s rules on the loss of the right to inherit or benefit from wills are linked to the right to insurance and insurance payments and to rights according to pension schemes, the Inquiry proposes corresponding amendments to the rules that govern such agreements.

The Inquiry finds that there is no reason to change the statutory portion of inheritance in any other respect.

Waiving inheritance rights to be regulated in law

The Inquiry has surveyed the case-law on what applies for those waiving (rather than renouncing) an inheritance after the death of the testator. The Inquiry finds that there is no reason to make any material change to the current law, or to adopt a clarifying provision on how a waiver of inheritance should take place.

On the other hand, the Inquiry proposes that a provision of a purely procedural nature be introduced, requiring waivers of inheritance to be recorded in the estate inventory. It must be stated which heir or heirs have waived their inheritance and in favour of whom they have waived their right.

A public will register

Anyone who wishes to control the distribution of their estate can draw up a will. It is essential that the deceased’s final wishes are known and respected. However, there are various reasons for a will not being processed at the time of death. If wills could be registerred in a public register, it could reduce this risk, enhance due process,

• Sida 29
•  Original

and increase the propensity to utilise the flexibility offered by a will. The digital transition in society also increases expectations on government authorities to be able to provide digital solutions, and there are good opportunities these days to establish digital services with strong security.

In light of this, the Inquiry proposes that a will register be established, in which individuals should be able to voluntarily register their wills. The register should be kept by the Swedish Tax Agency and should contain a certified copy of the original physical will to be stored digitally. As part of the registration process, it should also be possible to submit information on where the original copy of the will is stored and who should be notified that the testator has left a will following their death.

The formal requirements for wills, including that they should be in writing, signed and witnessed, would remain. However, a registration in the will register would offer proof of evidence.

To fulfil the purpose of registration, the Inquiry proposes that a copy of the registered will documents be used for the notification of the heirs after the death, and be attached to the estate inventory, regardless of whether there is some form of physical original available. The proposed amendments would, in the case of registered wills, change the presumption that a will has been revoked if it cannot be found in the original form after death. Instead, it would be presumed that the registered will indicates the testator’s wishes.

An application for the registration of a will must be signed by the testator or a legal representative. The testator must identify themselves in conjunction with the application, and for a legal representative there must be a power of attorney in writing authorising the representative to apply for registration. It should be possible for an application for registration with the Swedish Tax Agency to be made digitally and signed with an advanced electronic signature. It should also be possible for the application to be made in person.

It should be possible for a mutual will to be registered upon application by the testators jointly or by each of them individually. Even if the application is made jointly, the will should be considered in the register as an individual will for each of the testators.

Before registration takes place, the Swedish Tax Agency would check that the document constitutes a will, and that the testator was authorised to draw up such a document. Once the will has been reg-

• Sida 30
•  Original

istered, the Swedish Tax Agency would send a confirmation to the testator with information on how the testator can proceed to notify the register of any revocation or amendment of the will. Decisions in registration matters may be appealed to an administrative court.

The testator should be able to inform the registry of new or amended information regarding the will. If the testator applies to register a new will, they should be given the opportunity to indicate whether this will supplement or replace a will that has previously been registered.

If the testator has not submitted notification that the will has been revoked, the Swedish Tax Agency will send a copy of the registered will document and, where necessary, information on where the original is stored to the person or persons indicated by the testator. In such cases, the estate inventory department at the Swedish Tax Agency must also be informed that there is data in the will register. The estate of the deceased must also be informed that there is data in the register.

According to the Inquiry’s proposal, absolute secrecy should apply to all data in the will register for a maximum of 50 years after the testator’s death. After death, only surviving spouses, parties to the estate and secondary heirs by law or under the terms of the will, and legatees and executors should be able to obtain a copy of the registered will upon request. However, this should not apply if there is a notification that the will has been revoked. However, an estate investigator should always have the right to obtain a copy of the registered will and other data in the will register. This would thus apply even if there is a notification that the will has been revoked or otherwise amended.

The provisions of the EU’s General Data Protection Regulation would apply (with certain exceptions) to the processing of personal data in the will register. Copies of physical and electronic wills (see below) that are registered should be excluded from deletion and preserved for posterity.

• Sida 31
•  Original

The possibility to make e-wills

Considerable technological developments have taken place since the Inheritance Code was last reviewed. For several years it has been possible to sign documents electronically and there is the possibility of multi-party signatures at the same time.

As stated above, a will has to fulfil certain formal requirements for it to be valid. In addition to being in writing and signed, it also has to be witnessed by two people who are together in the same place and aware that the document is a will.

The Inquiry has analysed the formal requirements, and the protection interests behind them. It finds that the formal requirements can be maintained, and protection interests met, even if a possibility is introduced to draw up wills using entirely digital means. However, special requirements must be placed on the service to maintain and preserve the digital records.

The Inquiry proposes establishing the possibility to draw up a will digitally (an e-will) in the special service that the Swedish Tax Agency would provide for the registration of wills in the will register. This way, a reliable method for verifying the authenticity and archival integrity of the documents will be provided.

It should be possible for the testator and witnesses to sign an e-will with an advanced electronic signature. A prerequisite for drawing up a legally valid e-will should be that it is registered in the will register. An e-will that has been correctly drawn up should otherwise be treated in the same way as any other will.

Requirements for witnesses details in wills

There are instances where wills are falsified or otherwise improperly drawn up. If there is a suspicion that something is not correct, the witnesses to the will are expected to be able to provide information on the circumstances surrounding how it was drawn up. However, it does happen that a witnessing of a will consists only of a signature that is a common name or that is even illegible. It can then be difficult to contact witnesses to investigate the validity of the will.

The Inquiry proposes that it should be clarified that the witness must write their name in block capitals and also submit details of

• Sida 32
•  Original

their personal identity number, profession and any other useful information that would enable them to be identified later. Furthermore, witnesses should also indicate the location and date on which they witnessed the will. The Inquiry considers that the will should not be invalidated simply because certain information about the witnesses is missing. However, where there is a witness attestation that the will has been drawn up in accordance with the formal requirements, the relaxation of the burden of proof applicable to the legatees should be subject to the condition that the witnesses can be identified.

Wider possibilities for emergency wills

Emergency wills fulfil an important role in allowing the testator in specific situations to express their ultimate will with binding effect, even though the formal requirements normally applicable to a will have not been met. An emergency will can either be an oral will created in the presence of two witnesses, or a self-written and signed will that is not witnessed (a ‘holographic will’). Today though, many documents can be handled digitally, for example via mobile phones, and agreements can be signed with electronic signatures. In the light of this, the Inquiry proposes that it be possible to draw up emergency wills in more situations than at present.

An emergency disposition of property upon death should be accepted as a will regardless of its form, when it is clear that the disposition expresses the testator’s ultimate wishes. This means that in addition to the ways currently permitted, it would, in itself, be possible to draw up such a will via email, text message and video or audio recording.

In cases where there is a disagreement over whether a document, recording or any other expression (that does not meet the formal requirements for oral or holographic wills) constitutes an emergency will at all, the legatee who wishes to claim the expression as a will must bring an action on the matter within a certain period of time.

If a court has determined that the expression constitutes an emergency will, an heir should still have the right to contest the will. Such

• Sida 33
•  Original

a claim may be brought within three months of the date on which the judgment becomes final.

The Inquiry also proposes adjustments to the rules on the serving of wills in such situations and what should be stated in the estate inventory of the deceased.

Modernising the language of the Inheritance Code

The Inheritance Code is from 1959, although many of its provisions are older than that. The most recent major reform of the rules of the Code were implemented more than 30 years ago. This means that the language in many parts of it is outdated. The Inquiry therefore proposes modernising its language. At the same time, the Inquiry has taken into account that over the years, many terms and expressions have been honed in case-law, and have come to have a specific meaning. It has thus been necessary to modernise the language with caution, weighing the desire for modern and informal language against preserving predictability by maintaining terminology. In certain cases, the Inquiry has found that the advantages of maintaining a term, despite it being dated, outweigh the disadvantages.

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 15 kap. 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

6 §¹

En förmyndare, god man eller förvaltare får inte för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente.

Om överförmyndaren samtycker till åtgärden, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken.

Om överförmyndaren samtycker till åtgärden, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 § och 4 kap.

1 §ärvdabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

¹ Senaste lydelse 1994:1433.

• Sida 36
•  Original

1.2. Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 1 kap. 1–3 §§, 2 kap. 1–4 §§, 3 kap. 1–8 och 10 §§, 5 kap.

1 §, 6 kap. 1–7 §§, 7 kap. 1–5 och 7 §§, 9 kap. 2 och 3 §§, 10 kap. 1–3 och 5–7 §§, 11 kap. 1–10 §§, 12 kap. 1–13 §§, 13 kap. 1 och 3 §§, 14 kap. 4–6 §§, 15 kap. 1–4 §§, 16 kap. 1–9 §§, 17 kap. 1–3 §§, 18 kap. 1 och 1 b–7 §§, 19 kap. 1, 2, 4–10, och 12–21 a §§, 20 kap. 1–3, 4–8, 9 och 10 §§, 21 kap. 2 och 4–6 §§, 22 kap. 1–7 §§, 23 kap. 1–4 och 6 §§, 24 kap. 1–6 §§ och rubrikerna till 1–3, 6, 9, 11,15 och 16 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 kap., och sju nya para-

grafer, 3 kap. 1 a §, 7 kap. 3 a §, 9 kap. 4 §, 10 kap. 1 a §, 11 kap. 7 a §, 14 kap. 7 § och 20 kap. 3 b § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Om rätt att taga arv 1 kap. Om rätt att ärva

1 §

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död;

dock må barn, som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med liv. Är fråga om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hänsyn

tagas till tiden för makens död.

Endast den som lever vid arvlåtarens död kan ärva; dock kan

barn, som är avlat dessförinnan,

ärva, om det sedermera föds levande. Om det är fråga om rätt till

del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, ska hänsyn tas till tiden för makens död.

2 §

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras som om han icke överlevat denne.

Om även en arvinge till arvlåtaren är avliden, och om det inte kan bevisas att arvingen överlevt arvlåtaren, ska arvet hanteras som om han eller hon inte överlevt denne.

• Sida 37
•  Original

3 §¹

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i annan stat svensk medborgare icke likställd med inlänning i fråga om rätten att taga arv, eller måste han där vidkännas större avdrag än denne, äger Regeringen för-

ordna att motsvarande inskränkning skall gälla för den statens medborgare här i riket.

En utländsk medborgare har samma rätt till arv här i landet som en svensk medborgare. Om en svensk medborgare i en annan stat inte är likställd med en person i den staten i fråga om rätten att ärva, eller om det görs ett större avdrag för den svenska medborgaren i den staten än i förhållande till den som är medborgare där, får regeringen förordna att motsvar-

ande inskränkning ska gälla för den statens medborgare här i landet.

2 kap. Om skyldemans arvsrätt 2 kap. Om släktings arvsrätt

1 §

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar).

Närmaste arvingar på grund av släktskap är arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar).

Arvlåtarens barn taga lika lott.

Är barn dött, skola dess avkom-

lingar träda i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.

Arvlåtarens barn ärver lika

andelar. Om ett barn har dött, ska

dess avkomlingar träda i dess ställe, och var gren ärver samma andel.

2 §²

Finns det inga bröstarvingar, tar arvlåtarens föräldrar hälften

var av arvet.

Om det inte finns några bröst-

arvingar, ärver arvlåtarens föräldrar hälften var av kvarlåtenskapen.

Är någon av föräldrarna död,

delar arvlåtarens syskon den förälderns lott. I ett avlidet syskons ställe träder dess avkomlingar, och varje gren tar lika lott. Finns det inga syskon eller avkomlingar till dem, men lever någon

Om någon av föräldrarna är

död, delar arvlåtarens syskon den förälderns andel. I ett avlidet syskons ställe träder dess avkomlingar, och varje gren ärver lika

andel. Finns det inga syskon eller

avkomlingar till dem, men lever

¹ Senaste lydelse 1987:231. ² Senaste lydelse 2005:435.

• Sida 38
•  Original

av arvlåtarens föräldrar, tar den föräldern hela arvet.

någon av arvlåtarens föräldrar,

ärver den föräldern hela kvarlåtenskapen.

Finns det halvsyskon efter arv-

låtaren, tar de tillsammans med helsyskon eller deras avkomlingar del i lott, som skulle ha tillfallit deras förälder. Finns det inga helsyskon, och är båda föräldrarna döda, tar arvlåtarens halvsyskon hela arvet. I ett avlidet halvsyskons ställe träder dess avkomlingar.

Om det finns halvsyskon efter

arvlåtaren, ärver de tillsammans med helsyskon eller deras avkomlingar del i den andel, som skulle ha tillfallit deras förälder. Finns det inga helsyskon, och är båda föräldrarna döda, ärver arvlåtarens halvsyskon hela kvarlåten-

skapen. I ett avlidet halvsyskons

ställe träder dess avkomlingar.

3 §³

Lever inte arvlåtarens föräld-

rar, syskon eller syskons avkomlingar, tar farföräldrar och morföräldrar arvet. Var och en ärver

lika lott.

Om arvlåtarens föräldrar, sys-

kon eller syskons avkomlingar

inte lever, ärver farföräldrar och

morföräldrar. Var och en ärver

samma andel.

Är en farförälder eller mor-

förälder död, delar den dödes barn dennes lott. Finns det inga barn efter den döde, tar den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna den dödes lott. Om även han eller hon är död men har efterlämnat barn, tar barnen den dödes

lott. Finns det ingen arvinge på

den sidan, går hela arvet till arvingarna på den andra sidan.

Om en farförälder eller mor-

förälder är död, delar den dödes barn dennes andel. I ett avlidet

barns ställe träder dess barn (arvlåtarens kusiner). Finns det inga

barn eller barnbarn efter den döde,

ärver den andre av farföräldrarna

eller morföräldrarna den dödes

andel. Om även han eller hon är

död men har efterlämnat barn, tar barnen den dödes andel. I ett

avlidet barns ställe träder dess barn (arvlåtarens kusiner). Finns det

ingen arvinge på den sidan, går hela arvet till arvingarna på den andra sidan.

³ Senaste lydelse 2005:435.

• Sida 39
•  Original

Det som sägs i första och andra styckena om farföräldrar och mor föräldrar gäller även föräldrar till en förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken.

4 §

Andra skyldemän än ovan sägs

äga ej ärva.

Andra släktingar än de som

anges ovan har inte arvsrätt.

3 kap. Om makes arvsrätt ;

så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken

3 kap. Om makes arvsrätt och rätt till efterarv för den först

avlidna makens arvingar

1 §⁴

Var arvlåtaren gift, ska kvar-

låtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvarlåtenskapen omfattar en sådan arvinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9 §.

Om arvlåtaren var gift, ska

kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvarlåtenskapen omfattar en sådan arvinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9 §.

Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra gånger det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den

⁴ Senaste lydelse 2010:1205.

• Sida 40
•  Original

avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.

1 a §

Om värdet av den efterlevande makens egendom understiger ett belopp som motsvarar fyra gånger det basbelopp som enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken gäller vid tidpunkten för dödsfallet, har den efterlevande maken rätt att ur kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till ett värde som motsvarar skillnaden (basbeloppsregeln).

Värdet av den efterlevande makens egendom ska vid tillämpning av första stycket utgöras av det sammanlagda värdet av

1. det som förvärvats vid bodelningen,

2. enskild egendom,

3. det som förvärvats genom testamente av den först avlidna maken samt

4. försäkringsbelopp och annan ersättning som tillfallit den efterlevande maken i anledning av den först avlidna makens död enligt förmånstagarförordnande gjort av denna.

Ett testamente av den avlidna maken till förmån för annan än den efterlevande maken kan inte verkställas vid den först avlidna makens död i den mån förordnandet in-

• Sida 41
•  Original

kräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln. Om tolkning av testamentet vid den efterlevande makens död finns en särskild bestämmelse i 11 kap. 7 a §.

2 §⁵

Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes föräldrar, syskon eller syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3–5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes föräldrar, syskon eller syskons avkomling, ska, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3–5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Detsamma kan gälla för-

säkringsersättning som tillfallit efterlevande make som förmånstagare.

Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över

andel som ska tillfalla den först avlidnas arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid

den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om en bröstarvinge redan vid

den först avlidna makens död helt eller delvis har fått ut sitt arv efter denna, ska bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingarna efter

Om det som den efterlevande maken fick i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidna utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, ska arvingarna efter

⁵ Senaste lydelse 2005:435.

• Sida 42
•  Original

den först avlidna ta samma andel i boet efter den sist avlidne.

den först avlidna ta samma andel i boet efter den sist avlidna.

3 §

Har efterlevande maken genom

gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar,

orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid

efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först

avlidne för vad av minskningen

belöper å deras andel i boet.

Om den efterlevande maken

genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan skälig hänsyn till den först avlidnas arvingar, i inte obetydlig omfattning

har minskat sin egendom, ska av

den andel, som vid den efterlevande makens död tillkommer hans eller hennes arvingar, vederlag (ersättning) utgå till arvingarna efter den först avlidna för vad som av minskningen belöper

på deras andel i boet. Det är värdet på egendomen vid tidpunkten för gåvan eller den därmed jämförliga handlingen som är avgörande för bedömningen enligt detta stycke.

Kan vederlag ej utgå, skall

gåvan eller dess värde återbäras,

såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit

från det gåvan mottogs.

Om vederlag inte kan utgå, ska

gåvan eller dess värde återbäras,

om inte särskilda skäl talar emot det. Talan om återbäring enligt andra stycket ska väckas inom ett

år från det att bouppteckningen

efter den efterlevande maken avslutades.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må

den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

Om en gåva som avses i första stycket inte var fullbordad vid dödsfallet, får den inte göras gällande,

i den utsträckning det skulle vara

till nackdel för arvingarna efter

den först avlidna.

• Sida 43
•  Original

4 §

Överstiger boets värde vid efter-

levande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle,

skall denna förkovran tilläggas

den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först

avlidne makens död drivits av

den efterlevande.

Om boets värde vid efter-

levande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnas frånfälle, ska denna värdeökning

gå till den efterlevandes arvingar,

såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller det kan antas att boets värdeökning härrör från förvärvsarbete, som efter den först

avlidna makens död drivits av

den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort

sig skyldig till förfarande som avses i 3 §, skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande maken.

Om efterlevande maken har

gjort sig skyldig till ett förfarande som avses i 3 §, ska, vid beräkning huruvida det är fråga om en

värdeökning, kvarlåtenskapen ökas

med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande maken.

5 §

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens arvingar på sin lott

erhålla egendom, som under

äktenskapet tillhört den maken,

och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av

andra sidans lott.

Vid delningen av boet efter den sist avlidna maken har vardera makens arvingar rätt att på sin lott få egendom, som under äktenskapet tillhört den maken.

Arvingarna till den sist avlidna maken har även rätt att på sin lott få egendom som förvärvats av denna efter äktenskapet. Trots att en fas-

tighet värdemässigt överstiger det

som belöper på lotten, får den tas ut, om ersättning lämnas som täcker

den andra sidans lott.

• Sida 44
•  Original

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla

vad om bodelning är stadgat.

I övrigt ska beträffande förrättningen det som är föreskrivet

om bodelning gälla i tillämpliga delar.

6 §

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död del-

ning enligt detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas.

Om efterlevande maken har gift om sig, ska vid hans eller hennes död hans eller hennes be-

hållna giftorättsgods och enskilda egendom delas enligt detta

kapitel, innan bodelning får för-

rättas.

Skall i efterlevande makens

livstid bodelning äga rum mellan

honom och hans make i nytt

äktenskap eller dennes arvingar,

skall av efterlevande makens be-

hållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande

vad enligt 1–4 §§ belöper å den

först avlidnes arvingar.

Om bodelning i efterlevande

makens livstid ska ske mellan den

efterlevande och hans eller hennes

make i nytt äktenskap eller den-

nas arvingar, ska från den efterlevandes behållna giftorättsgods

och enskilda egendom före delningen undantas egendom till ett värde, motsvarande det som enligt 1–4 §§ den först avlidnas arvingar har rätt till.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande

tillämpning, därest han, till följd

av nytt gifte, vid bodelning eller

eljest på grund av giftorätt erhållit

egendom utöver vad förut till-

kom honom.

Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente ska också gälla om den

efterlevande maken, till följd av

nytt gifte, vid bodelning eller

annars på grund av giftorätt har fått egendom utöver det som maken hade tidigare.

7 §⁶

Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas

Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning ska förrättas mel-

⁶ Senaste lydelse 2005:435.

• Sida 45
•  Original

mellan samborna, skall dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt detta kapitel.

lan samborna, ska dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt detta kapitel.

Skall i den efterlevande mak-

ens livstid bodelning ske mellan den efterlevande maken och den-

nes sambo eller sambons arv-

ingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ut egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1–4 §§ skall

tillkomma den först avlidna mak-

ens arvingar.

Om i den efterlevande mak-

ens livstid bodelning ska ske mellan den efterlevande maken och

dennas sambo eller sambons arv-

ingar, ska från den efterlevandes egendom före bodelningen undan-

tas egendom till ett värde som

motsvarar det som den först av-

lidna makens arvingar ska få enligt 1–4 §§.

Vad som föreskrivs i 4 § för

det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente skall gälla, om den efterlevande maken genom bodelning med en sambo har er-

hållit egendom utöver vad maken

förut hade.

Det som föreskrivs i 4 § för

det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente ska gälla, om den efterlevande maken genom bodelning med en sambo har fått egendom utöver det som maken förut hade.

Vad som föreskrivs i denna

balk om sambor gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift.

Det som föreskrivs i denna

balk om sambor gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift.

8 §⁷

Finns det vid den efterlevande

makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

Om det vid den efterlevande

makens död finns arvsberättigade efter endast en av makarna, ska dessa arvingar ärva allt.

10 §⁸

Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

Detta kapitel gäller inte, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

⁷ Senaste lydelse 1987:231. ⁸ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 46
•  Original

4 kap. Om arvsavstående till förmån för efterlevande sambo

1 §

Om arvlåtaren var sambo kan en arvinge välja att avstå från sitt arv efter denna till förmån för den efterlevande sambon. Arvingen har då i stället rätt att ta del i den efterlevande sambons bo enligt bestämmelserna i 2 §.

2 §

Vid den efterlevande sambons död ska en andel av boet som motsvarar vad en arvinge enligt 1 § avstått från, om inte annat föreskrivs i 3–5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, tillfalla den som enligt 2 kap. då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna sambon. Den efterlevande sambon får inte genom testamente bestämma över andel som ska tillfalla den först avlidnas arvingar.

Om en arvinge redan vid den först avlidna sambons död helt eller delvis har fått ut sitt arv efter denna, ska arvingens andel i den efterlevande sambons bo minskas i motsvarande mån.

3 §

Om den efterlevande sambon genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan skälig hänsyn till den först avlidnas arvingar, har minskat sin egendom i inte obetydlig omfattning, ska av

• Sida 47
•  Original

den andel, som vid den efterlevande sambons död tillkommer hans eller hennes arvingar, vederlag (ersättning) utgå till arvingarna efter den först avlidna för det som av minskningen belöper på deras andel i boet. Det är värdet på egendomen vid tidpunkten för gåvan eller den därmed jämförliga handlingen som är avgörande för bedömningen enligt detta stycke.

Om vederlag inte kan utgå, ska gåvan eller dess värde återbäras, om inte särskilda skäl talar emot det. Talan om återbäring enligt andra stycket ska väckas inom ett år från det att bouppteckningen efter den efterlevande sambon avslutades.

Om en gåva som avses i första stycket inte var fullbordad vid dödsfallet, får den inte göras gällande, i den utsträckning det skulle vara till nackdel för arvingarna efter den först avlidna.

4 §

Om värdet av boet vid den efterlevande sambons död överstiger dess värde vid den först avlidna sambons död, ska denna värdeökning tillräknas den efterlevandes arvingar, om det visas att egendom av motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente. Detsamma gäller om det kan antas att boets värdeökning kommer från förvärvsarbete som den efterlevande

• Sida 48
•  Original

sambon utfört efter den först avlidna sambons död.

Om den efterlevande sambon har gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 3 § ska, vid beräkning av om värdeökning föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp som motsvarar den minskning av boet som orsakats av efterlevande sambon.

5 §

Vid delningen av boet efter den sist avlidna sambon har vardera sambons arvingar rätt att på sin lott få egendom, som under samboförhållandet tillhört den sambon. Arvingarna till den sist avlidna sambon har även rätt att på sin lott få egendom som förvärvats av denna efter samboförhållandet. Trots att en fastighet värdemässigt överstiger det som belöper på lotten, får den tas ut, om ersättning lämnas som täcker den andra sidans lott.

I övrigt ska beträffande förrättningen det som föreskrivs om bodelning gälla i tillämpliga delar.

6 §

Om den efterlevande sambon ingått ett äktenskap och vid sin död efterlämnar en make ska den efterlevande sambons behållna egendom delas enligt detta kapitel innan bodelning mellan makarna förrättas.

• Sida 49
•  Original

Om det under den efterlevande sambons livstid ska ske bodelning mellan denna och dennas make eller makens arvingar, ska av den efterlevandes egendom före bodelningen undantas egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 2–4 §§ ska tillkomma den först avlidna sambons arvingar.

Det som anges i 4 § för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande sambon i arv, gåva eller testamente ska gälla, om den efterlevande sambon genom bodelning med en make, eller annars på grund av giftorätt, har fått egendom utöver vad sambon förut hade.

7 §

Om den efterlevande sambon vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning ska förrättas mellan samborna, ska dessförinnan den efterlevande sambons behållna egendom delas enligt detta kapitel.

Om det under den efterlevande sambons livstid ska ske bodelning mellan denna och dennas sambo eller sambons arvingar, ska av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ut egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 2– 4 §§ ska tillkomma den först avlidna sambons arvingar.

Det som anges i 4 § för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande sambon i arv, gåva eller testamente ska gälla, om den efterlevande sambon genom bodelning

• Sida 50
•  Original

med en sambo har fått egendom utöver vad sambon förut hade.

8 §

Detta kapitel gäller inte om samboförhållandet vid arvlåtarens död hade upphört enligt 2 § sambolagen av annan anledning än att någon av samborna avlidit.

5 kap.

1 §

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Om det inte finns någon arvinge enligt 1–4 kap., ärver allmänna arvsfonden.

6 kap. Om förskott å arv 6 kap. Om förskott på arv

1 §⁹

Vad arvlåtaren i livstiden har

gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan arvinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.

Det som arvlåtaren i livstiden

har gett en bröstarvinge ska avräknas som förskott på dennas arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan arvinge, ska avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.

Har en make av sitt gifto-

rättsgods gett förskott på arv till en bröstarvinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte

Om en make av sitt gifto-

rättsgods har gett förskott på arv till en bröstarvinge som är makarnas gemensamma, ska avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta

⁹ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 51
•  Original

räcker till, skall återstoden av-

räknas på arvet efter den andra

maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken.

arv inte räcker till, ska återstoden

räknas av på arvet efter den andra

maken. Det som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken.

2 §¹⁰

Kostnader, som en förälder har lagt ned på ett barns uppehälle och utbildning, skall inte avräknas från barnets arv, om föräldern därmed endast fullgjort sin underhållsskyldighet.

Kostnader, som en förälder har lagt ned på ett barns uppehälle och utbildning, ska inte räknas av från barnets arv, om föräldern därmed endast fullgjort sin underhållsskyldighet.

Inte heller skall från bröstarvinges arv avräknas sedvanliga

gåvor, vilkas värde inte står i miss-

förhållande till givarens villkor.

Inte heller ska från bröstarvinges arv räknas av sedvanliga

presenter vars värde inte står i miss-

förhållande till givarens ekono-

miska villkor.

3 §

Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, såframt icke på grund av

omständigheterna annat bör gälla.

Avräkning av förskott ska ske efter egendomens värde vid mottagandet, om inte annat bör gälla

på grund av omständigheterna.

4 §

Kan vad arvinge mottagit i för-

skott ej till fullo avräknas å hans arvslott, är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre

bestämmelse därom träffats då förskottet gavs.

Om det som en arvinge har tagit emot i förskott inte fullt ut kan räknas av på arvingens arvs-

lott, är han eller hon inte skyldig att återbära överskottet. Detta

gäller dock inte om en sådan återbäring varit ett villkor från arv-

¹⁰ Senaste lydelse 2005:435.

• Sida 52
•  Original

låtarens sida när förskottet lämnades.

5 §

Har förskott givits, skall, för

bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning ej kan till

fullo ske å förskottstagarens arv,

med vad därå kan avräknas.

Om förskott har getts, ska, för

bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning inte fullt ut kan ske från förskottstagarens arv, med det som kan räknas av.

6 §

Har arvinge som mottagit för-

skott avlidit före arvlåtaren, äro förskottstagarens avkomlingar

pliktiga att avräkna förskottet å

sina arvslotter.

Om en arvinge som tagit emot

förskott har avlidit före arvlåtaren, är förskottstagarens avkomlingar skyldiga att räkna av förskottet på sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera

grenar och har arvinge i en gren

mottagit förskott, äro, om han

avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga att

avräkna förskottet å sina arvs-

lotter; dock taga de ej mindre del i kvarlåtenskapen än de ägt be-

komma, om förskottstagaren levat.

Om ett arv ska delas mellan

flera grenar och en arvinge i en gren har tagit emot förskott, är, om arvingen avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar som får träda i hans eller

hennes ställe, övriga arvingar inom

samma gren skyldiga att räkna av förskottet på sina arvslotter. De

ska dock inte ärva mindre del i

kvarlåtenskapen än de skulle ha

gjort, om förskottstagaren levt.

7 §¹¹

Vad en make av sitt gifto-

rättsgods har gett ett styvbarn eller en avkomling till styvbarn

skall avräknas på mottagarens arv

efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med

Det som en make av sitt gifto-

rättsgods har gett ett styvbarn eller en avkomling till styvbarn

ska räknas av på mottagarens arv

efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med

¹¹ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 53
•  Original

hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av 1 §, vad den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. 1 § har rätt att ta del i den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens lott i detta. Bestämmelserna i 2–6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.

hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll ska, om inte annat följer av 1 §, det som den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. 1 § har rätt att ta del i den efterlevande makens bo räknas

av på mottagarens andel i detta.

Bestämmelserna i 2–6 §§ ska tillämpas även i dessa fall.

7 kap.

1 §

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans laglott.

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans eller hennes laglott.

2 §

Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta.

Bröstarvinge är skyldig att från sin laglott räkna av det som han

eller hon av arvlåtaren har tagit emot i förskott på sitt arv. Detsamma gäller det som han eller hon har tagit emot på grund av

testamente, om inget annat för-

anleds av detta.

3 §¹²

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser

För att få ut sin laglott har bröstarvinge rätt att påkalla jämkning i testamente. Om det finns flera förordnanden ska, om inte annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat,

¹² Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 54
•  Original

viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är pliktig av-

räkna å sin laglott.

som avser viss egendom, utgå före annat. I övrigt ska nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han eller hon

inte är skyldig att räkna av från

sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller

genom att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Det som en bröstarvinge får

genom att påkalla jämkning i testamente ska inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Om ett testamentsförordnande gäller till förmån för en efterlevande sambo och en gemensam bröstarvinge påkallar jämkning, utgår laglotten vid den efterlevande sambons död. Då ska det som föreskrivs i 4 kap. 2–7 §§ tillämpas.

Bröstarvinge, som ej inom sex

månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap.

sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att

väcka talan mot honom, har förlorat sin rätt.

En bröstarvinge, som inte

inom sex månader efter det att han

eller hon fick del av testamentet

på det sätt som anges i 14 kap. påkallat jämkning genom att till-

kännage sitt anspråk för testa-

mentstagaren eller genom att väcka talan mot denna, har förlorat sin rätt.

3 a §

Rätten att få ut sin laglott enligt 3 § gäller inte den bröstarvinge som, genom en dom som får laga kraft, dömts till påföljd för ett uppsåtligt brott som inneburit en allvarlig

• Sida 55
•  Original

kränkning mot arvlåtarens person och för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte var föreskrivet vid tidpunkten för gärningen. Bröstarvingen har inte heller rätt att få ut laglotten om han eller hon har dömts till påföljd för försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

Det som anges i första stycket gäller även om brottet har riktats mot en närstående till arvlåtaren, om detta har inneburit en allvarlig kränkning av den närståendes person. Med närstående avses arvlåtarens make, sambo eller syskon, den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till arvlåtaren och bröstarvingar till arvlåtarens make eller sambo.

4 §

Har arvlåtaren i livstiden bort-

givit egendom under sådana om-

ständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§

är stadgat om testamente äga mot-

svarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall

vid nedsättning av gåvan mot-

svarande del av den bortgivna

egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för

dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna

Om arvlåtaren i livstiden har gett bort egendom under sådana

omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, ska med avseende på gåvan det som sägs i 2 och 3 §§ om testamente tilläm-

pas på motsvarande sätt, om inte

särskilda skäl talar emot det. Vid nedsättning av gåvan ska motsvarande del av den egendom som

getts bort återbäras eller, om det inte kan ske, ersättning för dess

värde ges ut. Vid laglottens beräkning ska värdet av den egen-

• Sida 56
•  Original

egendomen läggas till kvarlåten-

skapen.

dom som getts bort läggas till kvar-

låtenskapen.

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i

första stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är

rätt till talan förlorad.

Om en bröstarvinge vill göra gällande rättighet som avses i första

stycket mot en gåvotagare, ska han

eller hon väcka talan inom ett år

från det att bouppteckning efter arvlåtaren avslutades.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott.

Om gåvan inte var fullbordad vid dödsfallet, får den inte göras gällande i den mån det skulle inkräkta på bröstarvinges laglott, om det inte finns särskilda skäl för det.

5 §

Har arvlåtaren genom testa-

mente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga över den, äger bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

Om arvlåtaren genom testa-

mente har gett någon nyttjanderätt, avkomst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga över den, har bröstarvinge rätt att utan hinder av sådant förordnande få ut sin laglott i egendom,

som han eller hon får fritt förfoga över.

7 §¹³

Bröstarvinges rätt enligt detta

kapitel att påkalla jämkning av testamente eller gåva övergår ej till hans borgenärer.

En bröstarvinges rätt enligt

detta kapitel att påkalla jämkning av testamente eller gåva går

inte över till hans eller hennes

borgenärer.

¹³ Senaste lydelse 1975:245.

• Sida 57
•  Original

9 kap. Om rätt att göra eller

taga testamente

9 kap. Om rätt att göra eller

ta testamente

2 §

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera

födes med liv är utan verkan.

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera

föds levande är utan verkan.

Utan hinder av vad nu är sagt gäller förordnande, enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga testamente, skola

erhålla egendom till full ägo sist

vid dennes död eller då annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt

eljest upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död.

Utan hinder av första stycket gäller förordnande, enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket kan ta testamente, ska få egendom med full äganderätt

senast vid dennas död eller då

annan, som ska få rätt till egendomen, avlider eller hans eller

hennes rätt annars upphör. I ett sådant förordnande ska syskon, som inte är födda eller avlade vid testators död, behandlas lika.

3 §

Om rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente gäller vad om utlännings

rätt att taga arv är stadgat.

Om rätt för utländsk medborgare att här i landet ta testamente gäller det som föreskrivs om utländsk medborgares rätt att

ärva.

4 §

Skatteverket ska föra ett register för testamenten som är gemensamt för hela landet (testamentsregistret).

Regeringen får meddela föreskrifter om registreringen i testamentsregistret och hur registret ska föras.

• Sida 58
•  Original

10 kap.

1 §

Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro skall testator

underskriva testamentshandlingen

eller vidkännas sin underskrift

därå. Vittnena skola bestyrka

handlingen med sina namn. De

skola äga kännedom om hand-

lingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

Testamente ska upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro ska testator

skriva under testamentshandlingen

eller vidkännas sin underskrift på

den. Vittnena ska bestyrka hand-

lingen med sina namn. De ska ha kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller inte.

1 a §

Ett testamente enligt 1 § får upprättas digitalt i ett särskilt system som Skatteverket tillhandahåller för registrering av testamenten. Ett sådant testamente ska skrivas under av testator och vittnena med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen.

Ett testamente som har upprättats enligt första stycket ska registreras i testamentsregistret.

2 §

Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hem-

vist. De böra ock å handlingen

Testamentsvittnena bör, vid sina namn, skriva namnförtydlig-

ande. De bör även lämna uppgift

• Sida 59
•  Original

teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga omständig-

heter som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet.

om personnummer och yrke samt annat av betydelse för att de ska kunna identifieras. Dessutom bör de i handlingen intyga ort och datum då de bevittnade testamentet och övriga omständigheter som kan vara av betydelse för testa-

mentets giltighet.

Hava vittnena å handlingen

intygat att vid testamentets upp-

rättande så tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro, såframt omständigheter ej förekomma som förringa in-

tygets trovärdighet.

Om vittnena kan identifieras och dessa har intygat att testamentet upprättats på det sätt som anges i 1 §, ska tilltro fästas till

intyget, om klandertalan väcks.

Detta gäller dock inte om det finns

omständigheter som ger anled-

ning att ifrågasätta intygets tro-

värdighet.

3 §

Är någon av sjukdom eller

annat nödfall förhindrad att upprätta testamente på sätt i 1 § sägs,

må han förordna om sin kvar-

låtenskap muntligen inför två vitt-

nen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling.

Om någon på grund av sjuk-

dom eller annat nödfall är förhindrad att upprätta testamente

enligt 1 §, får han eller hon för-

ordna om sin kvarlåtenskap genom

ett nödtestamente.

Ett testamente enligt första stycket kan upprättas antingen

1. muntligen inför två vittnen,

2. genom en egenhändigt skriven och undertecknad handling, eller

3. på annat sätt varigenom det tydligt framgår att förordnandet var testatorns yttersta vilja.

Sådant testamente är ogillt, om

testator sedermera under tre månader varit i tillfälle att förordna

Ett nödtestamente är ogiltigt,

om testator därefter under tre månader kunnat förordna om sin

• Sida 60
•  Original

om sin kvarlåtenskap såsom i 1 §

är stadgat.

kvarlåtenskap på det sätt som an-

ges i 1 §.

5 §

Har testator i den ordning som

gäller för testamentes upprättande återkallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Om testator på det sätt som

gäller för upprättande av testa-

mente har återkallat sitt förord-

nande eller har förstört testamentshandlingen eller annars otvetydigt gett tillkänna att förordnandet inte längre var uttryck för hans eller hennes yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testa-

mente är icke bindande.

En utfästelse att inte återkalla ett testamente är inte bindande.

6 §

Vill någon, i samband med

återkallelse av visst förordnande eller eljest, göra tillägg till sitt testamente, gäller vad om upprättande av testamente är stadgat.

Om någon, i samband med

återkallelse av visst förordnande eller annars, vill göra ett tillägg till sitt testamente, gäller det som

är föreskrivet om upprättande av

testamente.

7 §

Har någon genom ensidig

återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, är han för-

lustig sin rätt på grund av testa-

mentet.

Om någon genom ensidig

återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, har han eller

hon förlorat sin rätt på grund av

testamentet.

• Sida 61
•  Original

11 kap. Om testamentes

tolkning

11 kap. Om tolkningen av

testamenten

1 §

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överens-

stämma med testators vilja; och

skall förty vad nedan i 2–9 §§ stadgas lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till

förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Testamenten ska tolkas på det sätt som kan antas överens-

stämma med testators vilja. Det

som föreskrivs i 2–9 §§ ska bara tillämpas om inte annat med

hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter får anses följa av förordnandet.

Har testamente genom fel-

skrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas.

Om ett testamente genom fel-

skrivning eller annars till följd av misstag har fått ett annat innehåll än testator avsett, ska det ändå verkställas, om den rätta meningen kan klarläggas.

2 §

Legat skall utgå av oskifto och

ej räknas å viss lott.

Legat ska utges före arvskifte och inte räknas på viss lott.

3 §

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egen-

dom äga företräde framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde.

Om inte samtliga legat kan utges, ska legat som avser viss egen-

dom ha företräde framför annat, men i övrigt ska nedsättning ske efter legatens värde.

4 §

Avser förordnande viss egen-

dom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är förordnandet utan verkan.

Om ett förordnande avser viss

egendom och den inte finns i kvarlåtenskapen, är förordnandet utan verkan.

• Sida 62
•  Original

5 §¹⁴

Besväras viss egendom, varom

förordnande gjorts, av panträtt eller annan rättighet, äger testamentstagaren icke i anledning

därav njuta ersättning.

Om viss egendom, som ett för-

ordnande avser, belastas av panträtt eller annan rättighet, har testamentstagaren inte rätt till

ersättning för detta.

6 §

Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill.

Om en testamentstagare dör

innan hans eller hennes rätt har inträtt eller om testamentet annars

inte kan verkställas avseende honom eller henne, ska testamentstagarens avkomlingar träda i hans eller hennes ställe, om de haft rätt att ärva testator.

7 §

Är förordnande gjort om hela

kvarlåtenskapen eller om allt som

ej utgör bröstarvinges laglott, och

kan testamentet ej verkställas

såvitt angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §,

universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas.

Om testator har förordnat om hela kvarlåtenskapen eller om allt som inte utgör bröstarvinges laglott, och testamentet inte kan verkställas i fråga om viss testamentstagare, ska universella testamentstagares lotter ökas i motsvarande mån. Detta gäller dock

inte om annat följer av 6 §.

7 a §

Om en make har förordnat genom testamente till förmån för någon annan än den andra maken, men testamentet helt eller delvis inte har kunnat verkställas vid den förstnämnda makens död på grund av basbeloppsregeln i 3 kap. 1 a §, ska testamentet i stället verk-

¹⁴ Senaste lydelse 1970:1001.

• Sida 63
•  Original

ställas vid den efterlevande makens död.

8 §¹⁵

Har en make gjort testamente

till den andra maken är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äktenskapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort testamente till sin sambo men samboförhållandet har upphört före testators död.

Om en make har gjort testa-

mente till den andra maken är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äktenskapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort testamente till sin sambo men samboförhållandet har upphört före testators död.

9 §

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som

tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

Om testator har förordnat att

egendom som tillkommer en arvinge eller testamentstagare, ska

användas på visst sätt (ändamålsbestämmelse) är denna skyldig att

verkställa förordnandet. I andra fall ska en ändamålsbestämmelse verkställas före arvskiftet.

10 §

Med legat förstås särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav njuta ränta eller avkomst.

Med legat avses en särskild

förmån som getts i ett testamente,

såsom en viss sak eller ett visst penningbelopp eller en nyttjanderätt till egendom eller en rätt att

få ränta eller avkastning från denna.

Universell testamentstagare

är den som testator insatt i arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess hel-

En universell testamentstagare

är den som testator har satt in i en arvinges ställe genom att tillerkänna honom eller henne kvarlåtenskapen i dess helhet, en viss

¹⁵ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 64
•  Original

het, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå.

andel av kvarlåtenskapen eller ett överskott från den.

12 kap.

1 §

Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer

efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare,

skall, sedan makens rätt upphört,

tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är

stadgat motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

Om det genom testamente har förordnats att egendom, som till-

kommer en efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, ska tillfalla annan sedan makens rätt upphört, ska

det som sägs i 3 kap. tillämpas på motsvarande sätt, om inte annat

följer av testamentet.

Om det genom testamente har förordnats att egendom, som tillkommer efterlevande sambo som universell testamentstagare, ska tillfalla annan sedan sambons rätt upphört, ska det som sägs i 4 kap. tillämpas på motsvarande sätt, om inte annat följer av testamentet.

2 §

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egen-

dom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla

annan, gäller vad nedan i 3–9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av

testamentet.

Om någon genom testamente har fått nyttjanderätten till egen-

dom, som någon annan ska få äganderätten till vid testators död eller senare, gäller det som är

föreskrivet i 3–9 §§, om inte något

annat följer av testamentet.

3 §

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav. Vid förvaltningen

skall han iakttaga jämväl ägarens

rätt och bästa. Egendomen må ej sammanblandas med annan, så-

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och får avkastningen av den. Vid förvaltningen

ska han eller hon också ta hänsyn till ägarens rätt och bästa. Egen-

domen får inte sammanblandas

• Sida 65
•  Original

framt ej dess ändamålsenliga användning föranleder därtill.

med annan, om det inte behövs för

att den ska kunna användas på avsett sätt.

Nyttjanderättshavaren skall

vidkännas alla nödiga kostnader

för egendomen som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

Nyttjanderättshavaren ska stå

för alla nödvändiga kostnader för

egendomen som bör betalas med avkastningen under hans eller hen-

nes besittningstid.

4 §

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren avyttra. Äro särskilda skäl

till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom och kan

ägarens medverkan därtill ej vinnas, äger rätten på ansökan bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar är nyttjanderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära betalning.

Lösören som inte har något särskilt värde för ägaren får av-

yttras av nyttjanderättshavaren. Finns det särskilda skäl till av-

yttring eller pantsättning av annan lös egendom och är det inte möj-

ligt att få ägarens medverkan till en sådan åtgärd, får rätten på

ansökan ge nyttjanderättshavaren

rätt att vidta åtgärden. Nyttjanderättshavaren har rätt att säga upp och ta emot betalning för fordringar.

Ej må nyttjanderätten över-

låtas.

Nyttjanderätten får inte över-

låtas.

5 §¹⁶

Kapitalbelopp skall av nyttjanderättshavaren göras räntebär-

ande så som föreskrivs om omyndigs medel i 13 kap. 5 och 7 §§ föräldrabalken, om inte ägaren eller,

när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordbruk eller

annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre

Kapitalbelopp ska göras ränte-

bärande av nyttjanderättshavaren på det sätt som föreskrivs om om-

yndigs medel i 13 kap.5 och 7 §§föräldrabalken. Det gäller dock

inte om ägaren eller, när det inte är möjligt att få hans eller hennes

samtycke, rätten har medgett något annat. Även utan sådant tillstånd

får nyttjanderättshavaren på nytt ta det som använts i jordbruk

¹⁶ Senaste lydelse 1994:1434.

• Sida 66
•  Original

belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

eller annan näring i anspråk för samma ändamål, och använda mindre belopp, som annars har influtit för avyttrade lösören, till

inköp av egendom av samma slag.

6 §

Ej må ägaren utan nyttjande-

rättshavarens samtycke överlåta eller eljest förfoga över egendomen.

Beträffande fast egendom eller

tomträtt skall samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Ägaren får inte utan nyttjande-

rättshavarens samtycke överlåta eller annars förfoga över egendomen. I fråga om fast egendom eller tomträtt ska samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Kan samtycke ej erhållas, äger

rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl äro därtill.

Om ägaren inte kan få ett

samtycke enligt första stycket,

får rätten på ansökan tillåta åt-

gärden, när det finns skäl för det.

Har ägaren utan erforderligt

samtycke förfogat över egendom, är åtgärden ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det.

Om ägaren utan nödvändigt

samtycke har förfogat över egendom, är åtgärden ogiltig, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §¹⁷

Egendom som omfattas av nyttjanderätten må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av panträtt eller eljest särskilt häftar därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

Egendom som omfattas av nyttjanderätten får inte utmätas för ägarens skuld, om inte egen-

domen är förenad med särskild förmånsrätt eller det är fråga om

en skuld som ägaren ansvarar för enligt 21 kap.

8 §

Vad som trätt i stället för egen-

dom som omfattats av nyttjanderätten skall tillhöra ägaren.

Det som har trätt i stället för

egendom som omfattats av nyttjanderätten ska tillhöra ägaren.

¹⁷ Senaste lydelse 1970:1001.

• Sida 67
•  Original

9 §¹⁸

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, får rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller också förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 11 kap. föräldrabalken.

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen riskerar ägarens bästa, får rätten på ansökan ålägga honom eller henne att ställa säkerhet för egendomen eller också förordna, att denna ska ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 11 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat ägaren, skall ersättning betalas, då nyttjanderätten upphör eller egendomen ställs under vård och förvaltning av god man.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat ägaren, ska ersättning betalas, då nyttjanderätten upphör eller egendomen ställs under vård och förvaltning av god man.

10 §

Har genom testamente för-

ordnats att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra, skall, så-

vitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada.

Om det genom testamente har förordnats att legat ska till-

falla två eller flera efter varandra,

ska det som föreskrivs i 9 § tillämpas på motsvarandesätt, om någon av dem, på det sätt som sägs där, riskerar en efterföljande testamentstagares bästa eller orsakar denna skada. Det gäller dock inte om något annat följer av testamentet.

11 §¹⁹

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvar-

låtenskapen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas

Om någon enligt ett testa-

mente ska få avkastning av egendom i kvarlåtenskapen och om egendomen, till betryggande av

¹⁸ Senaste lydelse 1988:1255. ¹⁹ Senaste lydelse 1988:1255.

• Sida 68
•  Original

under särskild vård, skall den,

där ej annat följer av testamentet,

ställas under förvaltning av god man som avses i 11 kap. föräldrabalken.

hans eller hennes rätt ska sättas under särskild vård, ska den ställas under förvaltning av god man som avses i 11 kap. föräldrabalken. Det gäller dock inte om något

annat följer av testamentet.

12 §²⁰

Förvärv genom förordnande i

testamente, som innebär att visst område av fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit laga kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.

Ett förvärv genom förord-

nande i testamente, som innebär att ett visst område av en fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom en förrättning, som har

sökts senast sex månader efter

det att testamentet har fått laga kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen inte är avslutad vid utgången av nämnda tid, ska verkställas på grundval av förordnandet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fall då legatet

avser andel i fastighet med villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning eller fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastigheter.

Det som sägs i första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fall

då legatet avser andel i fastighet med villkor att andelen ska utbrytas genom fastighetsbildning eller fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastigheter.

13 §²¹

Den som genom förordnande i testamente såsom legat erhållit andel i fastighet, vilken i sin helhet ingår i dödsboet efter testator, utan villkor att andelen skall

Den som genom förordnande i testamente har fått en andel i fastighet som legat, och där fastig-

heten i sin helhet ingår i döds-

boet efter testator, utan villkor

²⁰ Senaste lydelse 1970:1001. ²¹ Senaste lydelse 1970:1001.

• Sida 69
•  Original

utbrytas genom fastighetsbildning innehar fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna.

att andelen ska utbrytas genom fastighetsbildning innehar fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna.

13 kap.

1 §

Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är testamentet ej upprättat i laga

form, är det ej gällande. I fall,

varom sägs i 10 kap. 4 § andra

stycket, är dock testamentet ogillt

allenast i den del som där avses.

Ett testamente gäller inte om

testator inte var behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller

om testamentet inte är upprättat

i laga form. I fall som anges i 10 kap. 4 § andra stycket är dock testamentet ogiltigt bara i den del som avses där.

3 §

Har någon tvungit testator att

upprätta testamentet eller förmått

honom därtill genom missbruk

av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning, är testa-

mentet ej gällande.

Ett testamente gäller inte om

någon har tvingat testator att upprätta det eller har förmått testator

till det genom missbruk av hans eller hennes oförstånd, viljesvag-

het eller beroende ställning.

Samma lag vare, om testator

blivit svikligen förledd att upprätta testamentet eller om han

eljest svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans vilja att

göra testamentet.

Det som sägs i första stycket gäller också, om testator blivit

förledd på ett svikligt sätt att upprätta testamentet eller om testa-

tor annars varit i en felaktig föreställning som varit avgörande för

hans eller hennes vilja att göra testamentet.

14 kap.

4 §²²

Testamente skall delges arvinge

genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt av-

skrift eller, i fråga om muntligt

Ett testamente ska delges en

arvinge genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt

kopia. Om det finns en registrerad

²² Senaste lydelse 1989:308.

• Sida 70
•  Original

testamente, protokoll över förhör

med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Delgivning behövs dock inte med en arvinge som har godkänt testamentet.

testamentshandling får en kopia av den handlingen användas för delgivning. Ett muntligt testamente enligt 10 kap. 3 § andra stycket 1 ska delges arvinge genom överlämnande av protokoll över för-

hör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Om testamen-

tet har upprättats i annan form, ska det delges arvingarna antingen genom överlämnande av en skriftlig uppgift om testamentets innehåll eller en upptagning som utvisar testamentets innehåll. Delgivning

behövs dock inte med en arvinge som har godkänt testamentet.

Efterlämnar testator, jämte

make, arvingar som avses i 3 kap. 2 §, må testamentet, såvitt dessa

angår, delgivas dem som vid tiden

för delgivningen äro närmast till arv efter testator.

Om testator, förutom make, efterlämnar arvingar som avses i

3 kap. 2 § ska testamentet delges dem som vid tiden för delgivningen står närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

Om det finns flera testaments-

tagare och en av dem har verks-

tällt delgivning gäller detta även för övriga testamentstagare.

5 §

Vill arvinge göra gällande att

testamente är ogillt enligt 13 kap.,

skall han därom väcka klander-

talan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet såsom i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan för-

lorad.

Om en arvinge vill göra gäl-

lande att ett testamente är ogiltigt enligt 13 kap., ska arvingen väcka klandertalan om detta inom sex månader efter det att han eller

hon delgavs testamentet enligt

bestämmelserna i 4 §. Om talan

inte har väckts inom denna tid, har arvingen förlorat sin rätt att föra talan. I 7 § andra stycket

• Sida 71
•  Original

finns en särskild bestämmelse om klander av vissa nödtestamenten enligt 10 kap. 3 § andra stycket 3.

Om påkallande av jämkning i

testamente för utfående av laglott stadgas i 7 kap.

I 7 kap. finns bestämmelser om

påkallande av jämkning i testamente för att få ut sin laglott.

6 §²³

Arvinges rätt att väcka talan

om klander av testamente övergår ej till hans borgenärer.

En arvinges rätt att väcka

talan om klander av testamente övergår inte till hans eller hennes borgenärer.

7 §

Finns det oenighet i fråga om huruvida en handling, en upptagning eller ett annat uttryck är ett nödtestamente enligt 10 kap. 3 § andra stycket 3 ska den som vill åberopa detta som ett testamente föra talan om den frågan. Om den mot vilken talan väcks vill göra gällande att testator inte varit behörig att förordna om sin kvarlåtenskap enligt 13 kap. 1 § ska en sådan invändning göras inom ramen för denna process.

Om en sådan talan inte har väckts inom sex månader från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades, ska uttrycket inte anses utgöra ett testamente.

När talan väckts enligt första stycket och en domstol har fastställt att det är fråga om ett nödtestamente, får klandertalan enligt 5 § i fråga om ogiltighet enligt 13 kap. 2 och 3 §§ väckas av en

²³ Senaste lydelse 1975:245.

• Sida 72
•  Original

arvinge inom tre månader från den dag då domen har fått laga kraft.

15 kap. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

15 kap. Om förverkande av rätt att ärva eller ta testamente

1 §²⁴

Den som genom brott uppsåtligen har dödat någon får inte

ta arv eller testamente efter denne.

Är den dödade arvinge eller testamentstagare efter någon annan, får gärningsmannen inte bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dödade hade

levat.

Den som genom brott uppsåtligen har dödat någon får inte

ärva denne eller ta testamente

efter denne. Är den dödade arvinge eller testamentstagare efter någon annan, får gärningsmannen inte bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dödade hade levt.

Vad som sägs i första stycket

gäller även när någon annars har orsakat någon annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld

anses att försätta någon i van-

makt eller annat sådant tillstånd.

Det som sägs i första stycket

gäller även när någon annars har orsakat någon annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd ska jämställas med

våld. Detsamma gäller när den som utsatts för brottet inte har avlidit men till följd av gärningen på ett bestående sätt blivit oförmögen att genom testamente ge uttryck för sin vilja.

Vad som sägs i första och andra

styckena gäller inte, om gärningsmannen var under femton år.

Det som sägs i första och andra

styckena gäller inte, om gärningsmannen var under femton år.

Vad som sägs i första och andra

styckena gäller inte heller, om det föreligger synnerliga skäl däremot

Det som sägs i första och andra

styckena gäller inte heller, om det finns synnerliga skäl mot det

²⁴ Senaste lydelse 1991:1547.

• Sida 73
•  Original

med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Vid bedömningen av om det med hänsyn till gärningens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl skall också beaktas,

med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Vid bedömningen av om det med hänsyn till gärningens beskaffenhet finns synnerliga skäl ska också beaktas,

1. om gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, eller

2. om gärningsmannen var under arton år och hans handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom.

2. om gärningsmannen var under arton år och hans eller hen-

nes handlande stod i samband med

uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom eller henne.

2 §

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten att taga arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad

sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon

uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente.

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denna att upprätta eller återkalla ett testamente eller att avstå från det, har han eller hon förverkat rätten ärva eller ta testamente efter denna,

om det inte finns särskilda skäl emot det. Detta ska tillämpas på motsvarande sätt när någon upp-

såtligen har förstört eller undanhållit ett testamente.

3 §²⁵

Det som sägs i 1 och 2 §§ om

den som har begått ett brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap.4 och 5 §§brottsbalken.

Det som sägs i 1 och 2 §§ om

den som har begått ett brott gäller också var och en som har medverkat till brottet på det sätt

som sägs i 23 kap. 4 och 5 §§

brottsbalken.

²⁵ Senaste lydelse 1991:1547.

• Sida 74
•  Original

4 §

Har någon förverkat sin rätt

att taga arv, skall ärvas såsom hade han dött före arvlåtaren.

Om någon har förverkat sin

rätt att ärva, ska arvet fördelas så

som om han eller hon hade dött

före arvlåtaren.

16 kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

16 kap. Om preskription av rätt att ärva eller ta testamente

1 §²⁶

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge

efter den döde på okänd ort, ska det hos Skatteverket anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet annars blir känt, ska Skatteverket utan dröjsmål kungöra i Post- och Inrikes Tidningar, att arv efter den döde tillfallit den

bortovarande, med uppmaning

till honom eller henne att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag då kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen ska den bortovarandes

namn anges.

Om en till namnet känd arv-

inge efter den döde vistas på okänd ort när bouppteckningen

förrättas, ska det hos Skattever-

ket anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet annars blir känt, ska Skatteverket utan dröjsmål kungöra i Post- och Inrikes Tidningar, att arv efter den döde tillfallit den som är borta, med uppmaning till honom eller henne att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag då kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen ska nam-

net på den som är borta anges.

I fall som avses i 3 kap. 2 § ska, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

I fall som avses i 3 kap. 2 § ska, vid tillämpning av vad som nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidna makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

²⁶ Senaste lydelse 2011:892.

• Sida 75
•  Original

2 §²⁷

Kan det, när bouppteckning

förrättas, inte utrönas huruvida arvinge finns som före Allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, ska Skatteverket, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhållandet annars blir känt, utan dröjsmål kungöra arvfallet i Post- och Inrikes Tidningar, med uppmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag då kungörelsen var införd i tidningen. Detta gäller också om det vid bouppteckningen finns kännedom om arvinge men det saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans eller hennes vistelseort.

Om det, när bouppteckning

förrättas, inte kan klarläggas huruvida det finns en arvinge som före Allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, ska Skatteverket, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhållandet annars blir känt, utan dröjsmål kungöra arvfallet i Post- och Inrikes Tidningar, med uppmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag då kungörelsen var införd i tidningen. Detta gäller också om det vid bouppteckningen finns kännedom om

en arvinge men det saknas kun-

skap såväl om arvingens namn som om hans eller hennes vistelseort.

3 §

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall vad i 1 § första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse angående arv äga motsvarande tillämp-

ning med avseende å testaments-

förordnandet.

Är en testamentstagare okänd eller vistas han eller hon på okänd ort, ska det som sägs i 1 § första stycket om anmälan och kungörelse angående arv tillämpas på motsvarande sätt med avseende

på testamentsförordnandet.

Skall testamentstagarens rätt

inträda vid annan tid än testators död, må kungörelse ej ske förrän den tiden är inne.

Om testamentstagarens rätt ska inträda vid någon annan tid

än testators död, får kungörelse

inte ske förrän den tiden är inne.

²⁷ Senaste lydelse 2011:892.

• Sida 76
•  Original

3 a §²⁸

Är vid någons död faderska-

pet till honom eller henne inte fastställt och är fadern inte heller på annat sätt känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet, skall den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

Om, vid någons död, fader-

skapet till honom eller henne inte är fastställt och är fadern inte heller på annat sätt känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet, ska den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

Första stycket tillämpas också

i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken.

Det som sägs i första stycket

tillämpas också i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken.

4 §²⁹

Arvinge eller testamentstagare,

som ej har att göra sin rätt gällande efter vad i 1–3 a § sägs, skall göra det inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.

En arvinge eller en testaments-

tagare, som inte ska göra sin rätt gällande enligt det som sägs i 1– 3 a §, ska göra det inom tio år från dödsfallet eller, om hans

eller hennes rätt inträder först vid en senare tidpunkt, från denna.

5 §³⁰

Undandrar sig en arvinge eller

testamentstagare att ge tillkänna huruvida han eller hon vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, får Skatteverket förelägga honom eller henne att göra sin rätt gällande inom sex månader från det att föreläggandet del-

Om en arvinge eller testa-

mentstagare undandrar sig att ge tillkänna huruvida han eller hon vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, får Skatteverket förelägga honom eller henne att göra sin rätt gällande inom sex månader från det att före-

²⁸ Senaste lydelse 2005:435. ²⁹ Senaste lydelse 1976:1117. ³⁰ Senaste lydelse 2011:892.

• Sida 77
•  Original

gavs honom eller henne. Delgivning får inte ske enligt 34–38 och 48 §§delgivningslagen (2010:1932).

läggandet delgavs honom eller henne. Delgivning får inte ske enligt 34–38 och 48 §§delgivningslagen (2010:1932).

Ett sådant föreläggande ska meddelas på ansökan av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen om denne försummar att bevara sin rätt.

6 §³¹

Vill arvinge eller testaments-

tagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott däri, göra sin rätt gällande, ska han eller hon anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans eller hennes rätt, eller hos varje dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om skifte inte skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i boet. Anmälan får också göras hos Skatteverket.

Om en arvinge eller testa-

mentstagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott i den,

vill göra sin rätt gällande, ska han

eller hon anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans eller hennes rätt, eller hos varje dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om skifte inte skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i boet. Anmälan får också göras hos Skatteverket.

Har en god man tagit emot

anmälan, ska han eller hon tillkännage den hos Skatteverket. Om anmälan gjorts eller tillkännagetts hos Skatteverket, ska verket se till att underrättelse översänds med posten till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort är upptagna i bouppteckningen efter den döde eller annars är kända för Skatteverket.

Om en god man har tagit

emot anmälan, ska han eller hon tillkännage den hos Skatteverket. Om anmälan gjorts eller tillkännagetts hos Skatteverket, ska verket se till att underrättelse översänds med posten till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort är upptagna i bouppteckningen efter den döde eller annars är kända för Skatteverket.

7 §

Har arvinge eller testaments-

tagare icke inom tid, som i 1–5 §§ är för varje fall stadgad, tillträtt

Om en arvinge eller testa-

mentstagare inte inom den tid, som anges i 1–5 §§ för varje fall,

³¹ Senaste lydelse 2011:892.

• Sida 78
•  Original

kvarlåtenskapen eller sin lott

däri eller anmält anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt förlustig.

har tillträtt kvarlåtenskapen eller

sin lott i den eller har anmält anspråk på det enligt det som sägs i 6 §, har han eller hon förlorat sin rätt.

8 §³²

Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som

skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidne maken.

Ett arv, som en arvinge har förlorat enligt 7 §, ska tillfalla dem

som skulle ha varit berättigade

till det, om arvingen avlidit före

arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidna maken.

9 §³³

Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1– 3 §§ meddelas av regeringen.

Närmare bestämmelser om

sådan kungörelse som föreskrivs i

1–3 §§ meddelas av regeringen.

17 kap.

1 §

Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan än denne, är det

ogillt.

Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan än denna, är det

ogiltigt.

Samma lag vare om avtal an-

gående rätt på grund av testamente.

Detsamma gäller avtal angå-

ende rätt på grund av testamente.

2 §³⁴

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren

sin rätt till arv, är det gällande.

Bröstarvinge äger dock utfå sin

laglott, med mindre han avstått

Om en arvinge, genom att godkänna ett testamente eller på annat sätt, skriftligen hos arvlåtaren avsäger sig sin rätt till arv, är det

gällande. En bröstarvinge har dock

rätt att få ut sin laglott. Detta

³² Senaste lydelse 1987:231. ³³ Senaste lydelse 1987:231. ³⁴ Senaste lydelse 1988:1255.

• Sida 79
•  Original

från denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller testamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

gäller dock inte om bröstarvingen har avstått från laglotten mot skälig ersättning eller om egen-

dom, som svarar mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller testamente med föreskrift om fördelning på det sätt som är föreskrivet om bröstarv.

En underårig får inte avsäga sig arv. Den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte avsäga sig arv utan förvaltarens skriftliga samtycke.

Om något annat inte framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse också mot arvinges avkomlingar.

Om något annat inte framgår av omständigheterna, gäller en arvsavsägelse också mot en arvinges avkomlingar.

3 §

Avtal, varigenom arvlåtare för-

fogat över sin kvarlåtenskap, är

ej gällande. Utfästelse om gåva,

som icke må göras gällande under givarens livstid, är giltig allenast

såvitt följer av vad om testa-

mente är stadgat.

Ett avtal, varigenom en arv-

låtare har förfogat över sin kvarlåtenskap, gäller inte. En utfästelse om en gåva, som inte får göras gällande under givarens livstid, är giltig bara om det följer av det som föreskrivs om testamente.

18 kap.

1 §³⁵

Har inte särskild dödsboför-

valtning anordnats enligt 19 kap.

skall efterlevande make eller sam-

bo, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning. De företräder därvid dödsboet

Om inte särskild dödsboför-

valtning har anordnats enligt 19 kap. ska efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning. De företräder därvid

³⁵ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 80
•  Original

mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att upp-

skjutas får företas även om någon

delägares samtycke inte kan inhämtas.

dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att skjutas upp får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arv-

låtarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller sambon ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Om bodelning har skett efter

arvlåtarens död eller om bodelning inte ska ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller sambon inte är arvinge eller universell testamentstagare.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Den som har rätt att ärva eller

ta testamente först sedan en annan

arvinge eller universell testamentstagare har avlidit, är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Detsamma gäller den som har en rätt till arv på grund av försäkringsersättning enligt 3 kap. 2 §.

Innan testamente blivit stån-

dande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från

arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

Innan ett testamente har blivit

gällande, anses såsom delägare både en arvinge som uteslutits från

arv och den som satts in som universell testamentstagare.

1 b §³⁶

När särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet.

När särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet. Om

sådan talan grundas på 3 kap. 3 § eller 4 kap. 3 § får den dock väckas mot endast annan delägare även

³⁶ Senaste lydelse 2010:1934.

• Sida 81
•  Original

om övriga delägare avstår från att föra boets talan. I ett sådant fall ska övriga delägare ges tillfälle att yttra sig i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, förs boets talan i målet av övriga delägare.

2 §³⁷

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos överförmyndaren enligt 11 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte är delägare.

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den som i annat fall ska förvalta boet, ska egendomen, om den inte står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidna eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen ska genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos överförmyndaren enligt 11 kap. föräldrabalken. Det som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte är delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egen-

dom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla

Om det inte finns någon som

sålunda tar hand om den dödes egendom på det sätt som sägs i

första stycket, ska medlem av hus-

hållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egen-

³⁷ Senaste lydelse 1994:1435.

• Sida 82
•  Original

dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt till ersättning av boet.

domen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt,

ska socialnämnden, om det be-

hövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt till ersättning av boet.

3 §

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen

eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages

eljest för dödsboet rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det ej för boet bindande, med mindre tredje man var

i god tro.

Om ett dödsbo skuldsätts av någon annan anledning än för

begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller om det annars vidtas någon

sådan rättshandling för dödsboet

som inte är nödvändig för något

av de ändamål som har nämnts, är

det inte bindande för boet, utom

om tredje man var i god tro.

4 §

Vad tredje man i god tro slutit

med dem som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare är

gällande, ändå att annan delägare finnes.

Det som tredje man i god tro kommit överens om med dem som

enligt bouppteckningen är dödsbodelägare gäller även om det

finns en annan delägare.

Har, innan bouppteckning

skett, rättshandling företagits utan

medverkan av testamentstagare,

är den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och

rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen för-

rättats.

Om en rättshandling har vidtagits utan medverkan av en testamentstagare innan bouppteckning

skett, är den inte ogiltig på den

grunden, om tredje man var i god

tro och det inte var skäligt att

avvakta med rättshandlingen tills

bouppteckningen förrättats.

• Sida 83
•  Original

5 §³⁸

Delägare som var för sin för-

sörjning beroende av den döde

äger såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen för-

slår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

En delägare som för sin för-

sörjning varit beroende av den döde har rätt att som förskott på sin lott få ut det som är nöd-

vändigt för hans eller hennes försörjning, om lotten uppenbarligen

förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oför-

sörjda barn skola städse njuta nödigt underhåll ur boet under

tre månader från dödsfallet.

Efterlevande make och under-

hållsberättigade barn ska alltid få nödvändigt underhåll ur boet under

tre månader från dödsfallet.

6 §

Dödsbodelägare är pliktig att

ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen.

En dödsbodelägare är skyldig

att ersätta skada, som han eller

hon avseende boets vård eller

förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas efter deras an-

delar i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prö-

vas skälig med hänsyn till den

större eller mindre skuld som ligger envar delägare till last.

Om flera är ersättningsskyldiga, svarar de solidariskt. Det som har betalats ska fördelas mellan dem efter deras andelar i kvar-

låtenskapen, så långt de räcker, och därutöver efter huvudtalet,

om det inte finns skäl för jämkning

med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger varje delägare till last.

7 §³⁹

Om det i ett dödsbo ingår fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet, skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast

Om det i ett dödsbo ingår fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet, ska boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast

³⁸ Senaste lydelse 1971:872. ³⁹ Senaste lydelse 2001:94.

• Sida 84
•  Original

fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Har dödsboet förvärvat sådan egendom därefter, skall avvecklingen ske snarast möjligt.

fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Om dödsboet har förvärvat sådan egendom därefter, ska avvecklingen ske snarast möjligt.

Tillsyn över att avveckling sker utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Om avvecklingen inte har skett inom föreskriven tid, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga dödsboet att fullgöra sin skyldighet.

Tillsynsmyndigheten får på ansökan av dödsboet medge anstånd med avvecklingen, om det finns särskilda skäl. Anstånd meddelas för viss tid och får förenas med villkor.

Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande och anstånd får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

19 kap.

1 §⁴⁰

Då dödsbodelägare begär det,

skall rätten förordna, att egen-

domen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att i fråga om förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe (testamentsexekutor), äger jämväl han på-

kalla beslut som nu är sagt. Så-

dant beslut skall också meddelas på begäran av den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande, eller på begäran av borgenär eller den

Då dödsbodelägare begär det,

ska rätten besluta, att egendomen ska avträdas till förvaltning av

boutredningsman, och utse någon att i den egenskapen handha förvaltningen. Om någon genom testamente har blivit utsedd att i fråga om förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe (testamentsexekutor), har även han eller hon

rätt att begära ett sådant beslut. Ett sådant beslut ska också med-

delas på begäran av den som fått legat eller har rätt att föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det anses nöd-

vändigt för legatets eller ända-

målsbestämmelsens verkställande, eller på begäran av borgenär eller

⁴⁰ Senaste lydelse 1988:1255.

• Sida 85
•  Original

som står i ansvar för betalning av

gäld efter den döde, där det måste

antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest

äventyras. Är dödsbodelägare eller

den som erhållit legat omyndig

eller har enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken god man eller förvaltare förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till för-

valtning av boutredningsman, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.

den som ansvarar för betalning av den dödes skulder, där det måste antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt annars

riskeras. Om en dödsbodelägare

eller den som fått legat är omyndig, ska dödsboet avträdas till förvaltning av boutredningsman, om överförmyndaren begär det och rätten anser att det finns skäl till

det. Detsamma gäller om, enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken, god man eller förvaltare har förordnats för delägaren eller den som fått legat.

Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas

förvaltning, men är testamentsexekutor ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra uppdraget, skall rätten, då ansökan görs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest blir känt, meddela beslut som avses i första stycket.

Om egendomen enligt ett testa-

mente ska vara undantagen delägarnas förvaltning, men en testamentsexekutor inte är utsedd eller om den utsedde inte kan utföra uppdraget, ska rätten, då ansökan görs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet annars blir känt, meddela beslut som avses i första stycket.

Beslut enligt denna paragraf får grundas även på testamente som ej vunnit laga kraft.

Beslut enligt denna paragraf får grundas även på testamente som inte har fått laga kraft.

2 §⁴¹

Till en ansökan enligt 1 § skall fogas en kopia av bouppteckningen efter den döde och, om bouppteckningen har registrerats, ett bevis om detta. Är inte bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i

Till en ansökan enligt 1 § ska det fogas en kopia av bouppteckningen efter den döde och, om bouppteckningen har registrerats, ett bevis om detta. Om en bouppteckning inte är förrättad, lämnas trovärdig uppgift om del-

⁴¹ Senaste lydelse 2001:94.

• Sida 86
•  Original

boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, om dennes namn och hemvist.

ägarna i boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, om dennes namn och hemvist.

4 §

Där det prövas erforderligt, må

flera boutredningsmän förordnas. Rätten äger bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem,

och skall därvid tillika föreskriva,

efter vilka grunder delningen skall ske.

Om det anses nödvändigt får

flera boutredningsmän förordnas. Rätten får bestämma, att förvaltningen ska delas mellan dem.

I så fall ska rätten ange efter vilka

grunder delningen ska ske.

5 §

Vill boutredningsman från-

träda sitt uppdrag och visar han

skälig orsak, skall han av rätten entledigas.

Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av

annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas,

då det begäres av någon vars rätt

är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt.

Om en boutredningsman vill frånträda sitt uppdrag och har

skälig anledning till det ska rätten entlediga honom eller henne.

Om en boutredningsman inte anses lämplig eller om boutredningsmannen av någon annan sär-

skild anledning bör skiljas från uppdraget, ska han eller hon entledigas, om det begärs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet annars

blir känt.

Är testamentsexekutor för-

ordnad till boutredningsman och förklaras testamentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget likväl

bör vara honom anförtrott.

Om en testamentsexekutor är

förordnad till boutredningsman och om testamentet därefter förklaras ogiltigt, ska rätten på begäran pröva, huruvida han eller

hon ändå bör ha kvar uppdraget.

6 §

Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall för-

valtas av boutredningsman, och

Om samtliga delägare ansöker om att boet inte längre ska för-

valtas av en boutredningsman ska

• Sida 87
•  Original

är ej fall för handen som i 1 § andra stycket sägs, skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt

det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman,

skall hans samtycke inhämtas.

rätten besluta om det och ent-

lediga boutredningsmannen, om

det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen. Detta gäller dock inte om

situationen är sådan som anges i 1 § andra stycket. Om en testa-

mentsexekutor är förordnad till boutredningsman, ska hans eller

hennes samtycke inhämtas.

7 §

Avträdes dödsbos egendom till

konkurs, är förordnandet för boutredningsman förfallet.

Om dödsbos egendom avträds till konkurs, är förordnandet

för boutredningsman förfallet.

8 §

Dör boutredningsman, skall

det av den som har hans egendom i sin vård utan dröjsmål an-

mälas hos rätten.

Om en boutredningsman dör, ska den som har hans eller hennes

egendom i sin vård utan dröjsmål

anmäla detta till rätten.

9 §

Har den som gjort ansökan

enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är

stadgat, skall rätten förelägga

honom viss tid därtill, vid även-

tyr att, där det felande ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen.

Om den som gjort en an-

sökan enligt 1 § inte har fullgjort

det som sägs i 2 §, ska rätten före-

lägga honom eller henne att göra

det inom viss tid. Av föreläggandet ska framgå att ansökan kommer att avvisas om det inte följs.

Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det

prövas erforderligt, skall delägare

Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, ska dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten få tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan

onödigt uppehåll. Om det anses nödvändigt ska, utöver sökanden,

delägare på det sätt som anges i

• Sida 88
•  Original

jämte sökanden på sätt nyss är sagt

kallas att inställa sig inför rätten.

första meningen kallas att inställa

sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till bo-

utredningsman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han er-

hållit tillfälle att yttra sig.

Ingen får utses till boutred-

ningsman utan att han eller hon samtyckt till det eller entledigas från ett sådant uppdrag utan att

ha fått tillfälle att yttra sig.

10 §

Kan i ärende som avses i 1

eller 5 § slutligt beslut ej omedel-

bart meddelas, äger rätten där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje

stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Om ett slutligt beslut inte omedelbart kan meddelas i ett

ärende som avses i 1 eller 5 §, får rätten när det behövs, meddela beslut som ska gälla till dess att

det finns ett slutligt beslut. I ett sådant fall ska det som sägs i 9 §

tredje stycket tillämpas i fråga om entledigande av boutredningsman, dock endast om det kan ske utan onödigt dröjsmål.

Mot rättens beslut skall i hän-

delse av missnöje talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut må talan ej föras.

Tingsrättens beslut får överklagas särskilt. Hovrättens beslut får inte överklagas.

12 §

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt

äger att tala och svara i mål som röra boet.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt

får väcka talan och svara i mål

som rör boet.

12 a §⁴²

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är mot-

När dödsboet förvaltas av en boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter

⁴² Senaste lydelse 1981:359.

• Sida 89
•  Original

parter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.

i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.

Om sådan talan grundas på 3 kap. 3 § eller 4 kap. 3 § får den dock väckas mot endast annan delägare även om övriga delägare avstår från att föra boets talan. I ett sådant fall ska övriga delägare ges tillfälle att yttra sig i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

13 §⁴³

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas utan att delägarna skriftligen

lämna sitt samtycke eller, där det

ej kan erhållas, rätten på ansökan

tillåter åtgärden. Vad nu är sagt

länder dock ej till inskränkning i

den förfoganderätt som kan till-

komma boutredningsmannen en-

ligt lagakraftvunnet testamente.

Boutredningsmannen får inte överlåta fast egendom eller tomt-

rätt utan att delägarna skriftligen lämna sitt samtycke eller, där det

inte kan fås, rätten på ansökan

tillåter åtgärden. Det som nu har

sagts inskränker dock inte den för-

foganderätt som boutredningsmannen kan ha enligt ett testamente som har fått laga kraft.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åt-

gärd som i första stycket sägs, är den ogill, om delägare väcker talan om klander därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

Om boutredningsmannen har

företagit en åtgärd som sägs i första stycket utan nödvändigt

samtycke, är den ogiltig, om en

delägare väcker talan om klander

i frågan inom tre månader från det

han eller hon fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

⁴³ Senaste lydelse 1970:1001.

• Sida 90
•  Original

14 §⁴⁴

Till dödsboet hörande penningmedel, som görs räntebärande

genom insättning i bank eller kreditmarknadsföretag, ska sättas in i boets namn. Dödsboets egendom får inte heller i övrigt sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör. Värdehandlingar ska nedsättas i öppet förvar i bank eller kreditmarknadsföretag, om det sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

Dödsboets pengar, som görs

räntebärande genom insättning i bank eller kreditmarknadsföretag, ska sättas in i boets namn. Dödsboets egendom får inte heller i övrigt sammanblandas med det

som tillhör boutredningsmannen

eller någon annan. Värdehandlingar ska sättas ned i öppet förvar i bank eller kreditmarknadsföretag, om det sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

Utöver vad av 18 kap. 5 § för-

anledes må egendom ej förskottsvis utgivas till delägare, med mindre

det kan ske utan men för annan, vars rätt är beroende av utredningen.

Utöver det som följer av 18 kap. 5 § får egendom ges ut i förskott till delägare, utom om det kan ske utan men för annan, vars rätt är beroende av utredningen.

14 a §⁴⁵

Före den 1 april varje år skall boutredningsmannen avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående kalenderår. I redovisningen skall tas upp saldo vid årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Har medel innestått i bank eller annan inrättning skall vid redovisningen fogas bevis om insättningar och uttag under året samt behållning vid årets slut. När värdehandlingar

nedsatts i bank eller kreditmark-

Före den 1 april varje år ska boutredningsmannen avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående kalenderår. I redovisningen ska tas upp saldo vid årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Om medel har stått inne i bank eller annan inrättning ska vid redovisningen fogas bevis om insättningar och uttag under året samt behållning vid årets slut. När värdehandlingar har satts ned i bank

⁴⁴ Senaste lydelse 2010:1205. ⁴⁵ Senaste lydelse 2004:423.

• Sida 91
•  Original

nadsföretag skall vid redovisningen fogas bevis av motsvarande innehåll.

eller kreditmarknadsföretag ska vid redovisningen fogas bevis av motsvarande innehåll.

Årsredovisning skall tillställas minst en delägare i boet. Övriga delägare samt rätten skall samtidigt underrättas om vem som tillställts redovisningen. Dödsbodelägare som inte har tillställts redovisningen har rätt att på begäran hos boutredningsmannen

erhålla ett exemplar av den. Finns

det delägare i boet som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalkenskall ett exemplar tillställas överförmyndaren.

Årsredovisning ska tillställas minst en delägare i boet. Övriga delägare samt rätten ska samtidigt underrättas om vem som tillställts redovisningen. Dödsbodelägare som inte har tillställts redovisningen har rätt att på begäran hos boutredningsmannen få ett exemplar av den. Om det finns delägare i boet som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalkenska ett exemplar tillställas överförmyndaren.

Fullgör boutredningsman ej vad som åligger honom enligt

denna paragraf, kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.

Om en boutredningsman inte fullgör det som åligger honom eller henne enligt denna paragraf, kan

rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.

15 §⁴⁶

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, ska boutredningsmannen

anmäla detta till delägarna och avge redovisning för sin förvalt-

ning.

Sedan bodelning eller arvskifte

har förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av

När bodelning eller arvskifte

har förrättats av delägarna, ska boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av

⁴⁶ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 92
•  Original

bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.

en bodelningsförrättare eller en

skiftesman har fått laga kraft.

Har boutredningsman frånt-

rätt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

Om en boutredningsman har

frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört i enlighet med det som nu har sagts, är han eller hon

också redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledigas av rätten.

När en boutredningsman har slutfört sitt uppdrag, får han eller

hon på begäran entledigas av rätten.

16 §

Kunna flera boutredningsmän,

som hava förvaltningen odelad,

ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken

hänskjutas till rättens avgörande.

Mot rättens beslut må talan ej föras.

Om flera boutredningsmän,

som delar på förvaltningen, inte

kan enas i en fråga som de beslutar om, och om det inte finns en majoritet för en viss mening, ska saken

hänskjutas till avgörande av rätten. Rättens beslut får inte över-

klagas.

17 §

När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt,

skall rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens

förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen

äger genomgå räkenskaper och

andra handlingar ävensom verk-

ställa inventering av egendomen.

Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.

När en dödsbodelägare begär det eller rätten anser det lämpligt,

ska rätten förordna god man att utöva tillsyn över boutrednings-

mannens förvaltning, om boutredningsmannen inte ställer säkerhet för ersättning som han kan

bli skyldig att betala. Gode man-

nen får gå igenom räkenskaper och andra handlingar. Gode mannen

får också inventera av egendomen.

Han eller hon ska, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, när

det finns anledning till anmärk-

ning, anmäla detta till rätten.

• Sida 93
•  Original

Är god man ej utsedd, äger

rätten, på ansökan av delägare eller

eljest, förelägga boutrednings-

mannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.

Om det inte har utsetts en god

man får rätten, på ansökan av delägare eller annars, förelägga boutredningsmannen att avge redogörelse för sin förvaltning eller

också förordna någon att granska

förvaltningen och avge berättelse

över denna.

Har beslut enligt denna para-

graf meddelats på ansökan av alle-

nast vissa delägare, må rätten på

talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäl-

das, med fördelning dem emellan efter deras lotter i boet.

Om ett beslut enligt denna para-

graf har meddelats på ansökan av

endast vissa delägare, får rätten

på talan av delägare besluta, att kostnaden inte ska stanna på boet utan betalas slutligt av sökandena, med den fördelning mellan dem

som motsvarar deras andelar i boet.

18 §⁴⁷

Boutredningsman är pliktig att

ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen.

En boutredningsman är skyldig att ersätta skada, som han eller hon uppsåtligen eller av vårdslös-

het vållat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Är flera utredningsmän ersättningspliktiga, svarar de solidariskt.

Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen för-

delas efter den större eller mindre

skuld som prövas ligga envar av dem till last.

Om flera utredningsmän är ersättningsskyldiga, svarar de soli-

dariskt. Ersättningsbeloppet ska

slutligt fördelas mellan utrednings-

männen utifrån den större eller mindre skuld som anses ligga var

och en av dem till last.

Om skyldighet att hos bank eller kreditmarknadsföretag in-

betala penningmedel, som till-

kommer omyndig eller den för vilken god man eller förvaltare förordnats, stadgas i föräldrabalken.

Om en skyldighet att till en bank eller ett kreditmarknadsföretag betala in pengar, som tillkommer en omyndig eller den för vilken god man eller förvaltare förordnats, finns det bestäm-

melser i föräldrabalken.

⁴⁷ Senaste lydelse 2004:423.

• Sida 94
•  Original

19 §

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad om syssloman är stadgat. Klandertalan

må föras av envar delägare. Den som anställt klandertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostna-

den, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet

till godo.

Om talan avseende en boutredningsmans förvaltning gäller det

som är föreskrivet om syssloman. Varje delägare får föra en klandertalan. Den som har väckt en

klandertalan har rätt att få ersätt-

ning av dödsboet för rättegångs-

kostnaden, i den mån den täcks av det som boet fått genom rättegången.

Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode

ävensom ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyl-

diga, svara de en för alla och alla

för en.

Boutredningsmannen har rätt

att få skäligt arvode och ersättning för sina kostnader av dödsboet. Om boets tillgångar inte räcker, ska sådan ersättning betalas av

den som ansökt om förordnandet.

Om flera är betalningsskyldiga, svarar de solidariskt.

20 §⁴⁸

Förordnande att vara testa-

mentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att före-

taga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Ett förordnande att vara testa-

mentsexekutor ska, om inte något annat framgår av testamentet, anses innefatta ett bemyndigande att företa alla åtgärder som är nöd-

vändiga för boets utredning.

Det som sägs i 14–16, 18 och 19 §§ om boutredningsman skall tillämpas på testamentsexekutor och på den som genom testamente förordnats att endast i viss del verkställa utredningen efter den döde. Även i fråga om entledigande skall tillämpas det som sägs om boutredningsman. Skyldigheten enligt 14 a § att underrätta

Det som sägs i 14–16, 18 och 19 §§ om boutredningsman ska tillämpas på testamentsexekutor och på den som genom testamente förordnats att endast i viss del verkställa utredningen efter den döde. Även i fråga om entledigande ska det som sägs om boutredningsman tillämpas. Skyldigheten enligt 14 a § att underrätta

⁴⁸ Senaste lydelse 1996:245.

• Sida 95
•  Original

rätten om vem som tillställts årsredovisning gäller dock endast den som är boutredningsman.

rätten om vem som tillställts årsredovisning gäller dock endast den som är boutredningsman.

20 a §⁴⁹

När dödsboet förvaltas av testamentsexekutor med behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan.

När dödsboet förvaltas av en testamentsexekutor med behörighet att företräda boet i en rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan. Om sådan

talan grundas på 3 kap. 3 § eller 4 kap. 3 § får den dock väckas mot endast annan delägare även om övriga delägare avstår från att föra boets talan. I ett sådant fall ska övriga delägare ges tillfälle att yttra sig i målet.

Delägare som har väckt talan

har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

En delägare som har väckt talan

har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

21 §

Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efter-

rättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel ska gälla utan hinder av att det överklagas, dock

inte beslut enligt 6 §.

⁴⁹ Senaste lydelse 1981:359.

• Sida 96
•  Original

21 a §⁵⁰

Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare

skall få handlägga enkla ärenden

enligt 1 och 5 §§.

Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare

ska få handlägga enkla ärenden

enligt 1 och 5 §§.

20 kap.

1 §⁵¹

Bouppteckning skall förrättas senast tre månader efter dödsfallet, om inte Skatteverket efter ansökan inom samma tid med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden.

Om dödsboanmälan och undantag på grund av sådan anmälan från skyldigheten att förrätta bouppteckning föreskrives i 8 a §.

Bouppteckning ska förrättas senast tre månader efter dödsfallet, om inte Skatteverket efter ansökan inom samma tid med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden.

Om dödsboanmälan och undantag på grund av sådan anmälan från skyldigheten att förrätta bouppteckning finns det bestäm-

melser i 8 a §.

2 §⁵²

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutor

skall bestämma tid och ort för bo-

uppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas.

Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller uni-

versell testamentstagare har av-

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård, en boutredningsman eller en testamentsexekutor

ska bestämma tid och ort för bo-

uppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare ska kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnas efterlevande make eller sambo ska alltid kallas. Om

någon ska få en andel i kvar-

låtenskapen först sedan en arvinge eller en universell testaments-

⁵⁰ Senaste lydelse 1996:245. ⁵¹ Senaste lydelse 2003:675. ⁵² Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 97
•  Original

lidit, skall även den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda ta arv eller testamente.

tagare har avlidit, ska den person

som vid tiden för bouppteck-

ningen är närmast att på det sättet

ärva eller ta testamente, också kallas.

Omhändertages ej egendomen

av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

Omhändertas egendomen inte

av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankommer

det på annan, som enligt det som sägs i 18 kap. 2 § har egendomen

i sin vård, att se till att bouppteckning förrättas och ges in.

3 §⁵³

I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, personnummer eller samordningsnummer, hemvist och dödsdag. Även namn och hemvist för dem som ska ha kallats till förrättningen ska anges. För underårig ska det anges födelsedatum och för arvinge ska det anges hans eller hennes släktskap med den döde. Arvinge ska anges även om han eller hon är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Om den döde efterlämnar en make, ska det för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende inte lämnas, ska det anmärkas.

I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, personnummer eller samordningsnummer, hemvist och dödsdag. Även namn och hemvist för dem som ska ha kallats till förrättningen ska anges. För underårig ska det anges födelsedatum och för arvinge ska det anges hans eller hennes släktskap med den döde. Arvinge ska anges även om han eller hon är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Om den döde efterlämnar en make eller sambo, ska det för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken

eller sambon. Kan uppgift i visst

hänseende inte lämnas, ska det anmärkas.

Av bouppteckningen ska det framgå vilka som närvarat vid förrättningen. Om någon som ska ha kallats inte närvarat, ska det till bouppteckningen fogas bevis att han eller hon blivit kallad i tid.

⁵³ Senaste lydelse 2023:160.

• Sida 98
•  Original

I bouppteckningen ska anges om den döde tidigare varit gift eller sambo och om det finns efterarvingar till en tidigare avliden make eller sambo. I sådant fall ska bouppteckning efter den först avlidna fogas till bouppteckningen.

3 b §

Skatteverket ska meddela dödsboet att det finns uppgifter i testamentsregistret om det inte framgår att det registrerade testamentet har återkallats.

4 §⁵⁴

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda

makarnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas.

Hade makarna eller en av dem

enskild egendom eller sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelning, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från bodelningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är obehövligt.

Om den döde var gift, ska båda

makarnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas.

Om makarna eller en av dem hade enskild egendom eller så-

dan rättighet som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte ska ingå i bodelning, ska grunden för att egendomen ska vara undantagen från bodelningen och egendomens värde anges särskilt.

Detta gäller dock inte, om det på

grund av förhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo

och hade någon av dem förvärvat

bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom

antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har

Om den döde efterlämnar en

sambo och någon av dem hade

samboegendom, ska denna egen-

dom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid ska

⁵⁴ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 99
•  Original

begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egendomen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas och värderas.

anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom

ska antecknas. Om den efter-

levande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egendomen, ska sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas och värderas.

Om den döde efterlämnar en sambo som genom arvsavstående enligt 4 kap. 1 § ska få kvarlåtenskap, eller om det genom testamente är förordnat att egendom som tillkommer efterlevande sambo som universell testamentstagare ska tillfalla annan sedan sambons rätt upphört, ska båda sambornas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Detta gäller dock inte, om det på grund av förhållandena är obehövligt.

5 §⁵⁵

Om det efter den döde finns ett testamente eller, om han eller hon var gift, ett äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, ska det tas in i bouppteckningen eller i bestyrkt kopia fogas till bouppteckningen som bilaga.

Om det efter den döde finns ett testamente eller, om han eller hon var gift, ett äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, ska det tas in i bouppteckningen eller i bestyrkt kopia fogas till bouppteckningen som bilaga. Om

det finns en registrerad testamentshandling, kan en kopia av den handlingen fogas till bouppteck-

⁵⁵ Senaste lydelse 2022:1748.

• Sida 100
•  Original

ningen. Ett nödtestamente enligt 10 kap. 3 § andra stycket 3 får fogas till bouppteckningen även på annat lämpligt sätt.

Bouppteckningen ska också innehålla uppgift om livförsäkringar, tillgångar på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande och sparande i en sådan PEPP-produkt som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) som till följd av att förmånstagare insatts, inte ingår i kvarlåtenskapen.

Bouppteckningen ska också innehålla uppgift om livförsäkringar, tillgångar på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande och sparande i en sådan PEPP-produkt som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) som till följd av att förmånstagare insatts, inte ingår i kvarlåtenskapen. För-

månstagare ska anges. Om det är efterlevande make som är förmånstagare, ska även försäkringens värde anges.

Om det bland delägarna finns en laglottsberättigad arvinge ska det, på begäran av en delägare, anges i bouppteckningen vad en arvinge eller hans eller hennes avkomling har mottagit från den

avlidne som förskott eller annars

som gåva. Detta gäller också en gåva som den efterlevande maken eller hans eller hennes avkomling eller en universell testamentstagare mottagit av den avlidne och

vad en arvinge har fått i förskott

från den efterlevande makens giftorättsgods. Vad som nu angetts gäller dock inte för sedvanliga gåvor vars värde inte står

Om det bland delägarna finns en laglottsberättigad arvinge ska det, på begäran av en delägare, anges i bouppteckningen vad en arvinge eller hans eller hennes avkomling har tagit emot från den

avlidna som förskott eller annars

som gåva. Detta gäller också en gåva som den efterlevande maken eller hans eller hennes avkomling eller en universell testamentstagare tagit emot av den avlidna och det som en arvinge har fått i förskott från den efterlevande makens giftorättsgods. Det som nu angetts gäller dock inte för sedvanliga gåvor vars värde inte

• Sida 101
•  Original

i missförhållande till givarens förhållanden.

står i missförhållande till givarens förhållanden.

I bouppteckningen ska även anges om någon av delägarna har avstått från sin rätt till arv och till förmån för vem avståendet skett.

6 §⁵⁶

Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst känner till boet

skall såsom bouppgivare lämna

uppgifter om boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst känner till boet

ska såsom bouppgivare lämna

uppgifter om boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo ska på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av boutredningsman eller testamentsexekutor. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna i bouppteckningen under ed.

Bouppgivaren ska på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren ska bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt är beroende av det eller av boutredningsman eller testamentsexekutor. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna i bouppteckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att till-

Gode männen ska på handlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att till-

⁵⁶ Senaste 1987:231.

• Sida 102
•  Original

gångarna har värderats efter bästa förstånd.

gångarna har värderats efter bästa förstånd.

7 §

Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning för-

rättas å varje ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder, och skall vad i 5 §

stadgas äga tillämpning allenast å

den bouppteckningen.

Om det finns egendom på

flera orter, får en särskild bouppteckning förrättas på varje ort. I en av bouppteckningarna

ska det tas in en sammanfattning

av boets tillgångar och skulder.

Då ska det som sägs i 5 § bara tillämpas på den bouppteckningen.

8 §⁵⁷

Bouppteckningen skall inom en månad efter det att den upprättats jämte en bestyrkt kopia ges in för registrering till Skatteverket. Finns det flera bouppteckningar, skall de ges in samtidigt och inom en månad från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bouppteckningen ska inom en månad efter det att den upprättats tillsammans med en bestyrkt kopia ges in för registrering till Skatteverket. Om det

finns flera bouppteckningar, ska

de ges in samtidigt och inom en månad från det den sista bouppteckningen upprättades.

En bestyrkt kopia av bouppteckningen skall förvaras hos Skatteverket.

En bestyrkt kopia av bouppteckningen ska förvaras hos Skatteverket.

Har omyndig del i boet eller är någon för vilken förvaltare

enligt föräldrabalken har förordnats delägare eller finns delägare, för vilken god man skall förordnas, skall ytterligare en bestyrkt kopia ges in för varje överförmyndare som skall ha tillsyn över ifrågavarande förmynderskap, förvaltarskap eller godmanskap. Är bouppteckningen av vidlyftig be-

Om en omyndig har del i boet

eller om någon för vilken förvaltare enligt föräldrabalken har förordnats är delägare eller om

det finns delägare, för vilken god

man ska förordnas, ska ytterligare en bestyrkt kopia ges in för varje överförmyndare som ska ha tillsyn över ifrågavarande förmynderskap, förvaltarskap eller godmanskap. Om bouppteckningen är omfattande, behöver

⁵⁷ Senaste lydelse 2003:675.

• Sida 103
•  Original

skaffenhet, behöver denna kopia omfatta endast erforderliga delar.

denna kopia endast innehålla nöd-

vändiga delar.

Är inte erforderliga kopior ingivna, skall sådana tas på boets bekostnad.

Är inte nödvändiga kopior ingivna, ska sådana tas på boets bekostnad.

9 §⁵⁸

Skatteverket skall se till att bouppteckning, när sådan krävs, förrättas och ges in inom föreskriven tid. Om det har försummats får Skatteverket vid vite förelägga viss tid eller, där bouppteckning inte skett, förordna en lämplig person att föranstalta

om det. Sådant förordnande ut-

gör inte hinder att vara god man vid förrättningen.

Skatteverket ska se till att en bouppteckning, när sådan krävs, förrättas och ges in inom föreskriven tid. Om det har försummats får Skatteverket vid vite förelägga viss tid eller, där bouppteckning inte skett, förordna en lämplig person att förrätta och

ge in en bouppteckning. Ett sådant

förordnande utgör inte hinder att vara god man vid förrättningen.

Skatteverket skall registrera bouppteckningen och förse den med bevis om detta.

Skatteverket ska registrera bouppteckningen och förse den med bevis om detta.

Registrering av bouppteckning får inte ske, om det inte framgår att vid bouppteckningen har gått till på det sätt som sägs i detta kapitel. Är bouppteckningen bristfällig, får Skatteverket med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas.

Registrering av bouppteckning får inte ske, om det inte framgår att vid bouppteckningen har gått till på det sätt som sägs i detta kapitel. Är bouppteckningen bristfällig, får Skatteverket med föreläggande av vite bestämma en tid inom vilken bristen ska avhjälpas.

Den som är skyldig att lämna uppgift till bouppteckning får föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet.

10 §⁵⁹

Blir en ny tillgång eller skuld

känd efter det att bouppteckning har förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen,

Om en ny tillgång eller skuld blir känd efter det att bouppteck-

ning har förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteck-

⁵⁸ Senaste lydelse 2003:675. ⁵⁹ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 104
•  Original

skall tilläggsbouppteckning innehållande tillägg eller rättelse för-

rättas inom en månad.

ningen, ska en tilläggsbouppteckning som innehåller tillägg eller rättelse förrättas inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall också förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses i 4 § tredje stycket fjärde meningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begäran framställdes.

En tilläggsbouppteckning ska

också förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses i 4 § tredje stycket fjärde meningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall ska tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begäran framställdes.

Beträffande en tilläggsboupp-

teckning gäller i övrigt vad som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

I fråga om en tilläggsboupp-

teckning gäller i övrigt det som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

21 kap.

2 §⁶⁰

Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efter den döde vilka inte har förfallit till betalning och för vilka det inte redan finns tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader, får dödsboet inte längre tillgodoräkna sig någon förfallotid.

Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efter den döde vilka inte har förfallit till betalning och för vilka det inte redan finns tillräcklig säkerhet. Ställs inte säkerhet inom tre månader, får dödsboet inte längre tillgodoräkna sig någon förfallotid.

⁶⁰ Senaste lydelse 1981:359.

• Sida 105
•  Original

4 §⁶¹

Sker bodelning eller arvskifte

innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Om bodelning eller arvskifte sker innan den dödes och boets

andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, ska bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att

de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå.

Om skulderna inte är större

än att de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han eller hon var gift, det som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans eller hennes andel för det fall att skulderna hade beaktats vid bodelningen, ska återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning ska kunna betalas. Det som på det sättet behövs ska utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt

ska bodelningen eller skiftet bestå.

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning

utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

Om egendom som ska lämnas tillbaka inte finns i behåll, ska

ersättning utges för det värde som egendomen hade när återgång

begärdes, om det inte finns sär-

skilda skäl mot detta. Om det

uppkommer en brist hos någon

delägare, ska de övriga delägarna täcka bristen med det som de har fått vid bodelningen eller skiftet.

Det som behövs för att bristen ska kunna täckas ska utges av

delägarna i förhållande till det

⁶¹ Senaste lydelse 1981:359.

• Sida 106
•  Original

som var och en av dem på det sättet har fått.

5 §⁶²

Egendom som har utgetts som legat eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boet, om det behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Egendom som har utgetts som legat eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse ska lämnas tillbaka till boet, om det behövs för att den dödes skulder ska kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll, ska ersättning utges för det värde som egendomen hade när återlämnande begärdes, om det inte finns särskilda skäl mot detta.

6 §⁶³

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att lämna tillbaka egendom till boet eller att ersätta egendomens värde skall utge även ränta eller avkomst av egendomen. Han har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och, om han var i god tro, kostnader som har varit till nytta för egendomen.

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att lämna tillbaka egendom till boet eller att ersätta egendomens värde ska även betala ränta på eller avkastning från egendomen. Han eller hon har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och, om han eller hon var i god tro, kostnader som har varit till nytta för egendomen.

22 kap.

1 §

Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av boets utredning.

Legat ur egendomen före arvs-

kiftet ska ges ut så snart det kan

ske utan men för någon, vars rätt är beroende av boets utredning.

Företages arvskifte innan lega-

tet utgivits eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under

Förrättas arvskifte innan lega-

tet getts ut eller om egendom, som fordras för att ge ut legatet har

⁶² Senaste lydelse 1981:359. ⁶³ Senaste lydelse 1981:359.

• Sida 107
•  Original

särskild vård, äro delägarna en för

alla och alla för en ansvariga för

förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt rum. Vad

sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

blivit ställd under särskild vård,

är delägarna solidariskt ansvariga

för förordnandets verkställande såsom om skifte inte hade skett.

Det som på detta sätt har getts ut ska fördelas mellan dem enligt

den grund som anges i 18 kap. 6 §.

2 §

Skall legat fullgöras av viss

arvinge eller testamentstagare, är

denne pliktig att verkställa för-

ordnandet, när han mottagit den egendom som är avsedd för lega-

tets fullgörande. Där av hans försummelse beror att egendomen ej utgivits till honom, skall han gälda

skadan.

Om ett legat ska fullgöras av en viss arvinge eller testaments-

tagare, är denna skyldig att verkställa förordnandet, när han eller

hon har tagit emot den egendom

som är avsedd för att fullgöra

legatet. Om egendomen inte har getts ut till arvingen eller testamentstagaren och detta beror på dennas vårdslöshet, är han eller hon skyldig att ersätta skadan.

3 §

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom van-

vård eller eljest äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets

utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under

särskild vård.

Om testamentstagarens rätt i

fråga om legat riskeras genom vanvård eller på något annat sätt,

får rätten på ansökan förordna,

att säkerhet ska ställas för att

legatet ska kunna verkställas eller

att den egendom, som det är fråga

om, ska sättas under särskild vård.

4 §

Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet,

avkastningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vil-

ken ej föranletts av boutred-

ningen, av honom gäldas innan egendomen utgives.

Om ett legat avser viss egen-

dom, ska, när inte annat följer av testamentet, avkastningen tillfalla testamentstagaren. En kostnad,

som krävts men som inte har

föranletts av boutredningen, ska

• Sida 108
•  Original

dock betalas av honom eller henne

innan egendomen ges ut.

5 §⁶⁴

Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstaga-

ren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta, sedan fyra månader förflutit från testators död. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel skall ut-

givas och enligt 6 § räntelagen

för tiden därefter.

På ett legat, som avser visst belopp, får testamentstagaren, om inte annat framgår av testamen-

tet, tillgodogöra sig ränta, sedan

det gått fyra månader från

testators död. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel ska ges ut och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

6 §

Vad i detta kapitel är stadgat

om legat skall äga motsvarande

tillämpning å ändamålsbestäm-

melse.

Det som är föreskrivet i detta

kapitel om legat ska tillämpas på motsvarande sätt på en ändamålsbestämmelse.

7 §

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators

arvinge, vare sig han äger del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomling eller universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutor.

Om någon underlåter att göra det som krävs av honom eller henne ifråga om att verkställa en ända-

målsbestämmelse, får talan föras

om det av testators arvinge, vare

sig han eller hon äger del i boet eller inte, efterlevande make, arvinges avkomling eller universell testamentstagare. En sådan talan

får också föras av en boutrednings-

man eller testamentsexekutor.

Då fråga är om allmännyttigt

ändamål, må talan jämväl föras på förordnande av länsstyrelsen i

När det är fråga om allmän-

nyttigt ändamål, får talan också föras på förordnande av länssty-

⁶⁴ Senaste lydelse 1975:640.

• Sida 109
•  Original

det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

relsen i det län där verkställigheten huvudsakligen ska ske.

23 kap.

1 §⁶⁵

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först

bodelning förrättas enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och begär denne bodelning enligt sambolagen (2003:376), skall bodelningen förrättas innan arvskifte äger rum.

Om den döde var gift, ska

först bodelning förrättas enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och begär denne bodelning enligt sambolagen (2003:376), ska bodelningen förrättas innan arvskifte sker.

2 §⁶⁶

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.

Mot någon delägares bestridande får skifte inte företas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.

Skall legat eller ändamåls-

bestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erfor-

derlig egendom har blivit ställd

under särskild vård.

Om ett legat eller en ända-

målsbestämmelse ska fullgöras

före arvskiftet, får skifte inte mot en

delägares bestridande ske innan förordnandet har verkställts eller delägaren inte längre behöver svara för dess fullgörande eller nöd-

vändig egendom har blivit ställd

under särskild vård.

Står boet under förvaltning av

boutredningsman eller testamentsexekutor, får skifte ej företas

Om boet står under förvalt-

ning av en boutredningsman eller testamentsexekutor, får skifte inte

⁶⁵ Senaste lydelse 2003:377. ⁶⁶ Senaste lydelse 1987:231.

• Sida 110
•  Original

innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

3 §⁶⁷

Envar delägare äger vid skif-

tet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår.

Varje delägare har vid skiftet rätt att få lott i varje slag av egen-

dom; dock bör det som inte lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas på en lott. Fordran på en delägare ska tillskiftas denne så långt hans eller

hennes lott förslår.

Har vid skifte fastighet delats

så, att delägare fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning upp-

ställts i den handling som enligt

4 § upprättas över skiftet, inne-

hava dessa delägare fastigheten under samäganderätt.

Om en fastighet vid skifte har

delats så, att delägare fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning ställts upp i den handling som enligt 4 § upprättas över skiftet, innehar dessa delägare fastigheten med samäganderätt.

Om i annat fall än i andra stycket anges skiftet innebär att del av fastighet kommer i särskild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.

Om i annat fall än som anges i andra stycket skiftet innebär att del av en fastighet kommer i särskild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.

4 §⁶⁸

Över arvskifte skall upprättas

en handling som skrivs under av delägarna.

Det ska upprättas en handling över arvskiftet som skrivs under

av delägarna.

6 §⁶⁹

Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare

skall få handlägga enkla ärenden

enligt 5 §.

Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare

ska få handlägga enkla ärenden

enligt 5 §.

⁶⁷ Senaste lydelse 1970:1001. ⁶⁸ Senaste lydelse 1987:231. ⁶⁹ Senaste lydelse 1996:245.

• Sida 111
•  Original

24 kap.

1 §⁷⁰

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om att leva samman i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap. 1 §, om inte annat har avtalats. Också bestämmelserna i 3, 4, 6 och 7 §§ samma kapitel skall tillämpas.

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om att leva samman i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten att företräda boet det som sägs i 18 kap. 1 §, om inte annat har avtalats. Också bestämmelserna i 3, 4, 6 och 7 §§ samma kapitel ska tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte annat avtalats mellan delägarna.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning gäller det som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte annat avtalats mellan delägarna.

2 §

Såvitt avkastningen ej skall

användas till bekostnad av gemen-

sam hushållning eller eljest för

gemensam räkning, är envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

Om avkastningen inte ska

användas för det gemensamma hus-

hållet eller annars för gemensam

räkning, har varje delägare rätt att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

3 §

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlev-

nad i oskiftat bo, är avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det blivit av någon delägare

uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

Om det inte har bestämts hur länge ett avtal om sammanlevnad

i ett oskiftat bo, är avtalet gällande tills tre månader efter att

detta sagts upp av någon delägare

hos de övriga. Detsamma tilläm-

pas också när sammanlevnaden fortsatt efter att avtal som gällt för bestämd tid löpt ut.

⁷⁰ Senaste lydelse 1989:30.

• Sida 112
•  Original

4 §⁷¹

Träder efterlevande make, som

deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller

dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta,

om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen.

Om en efterlevande make, som har deltagit i avtalet, gifter om sig, ska detta, om uppsägning sker

inom fyra månader därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen. Detsamma gäller

om en delägare dör och lämnar efter sig såsom dödsbodelägare någon som inte har deltagit i avtalet.

Om förmyndare, god man eller förvaltare deltagit i avtalet,

skall vid förmynderskapets, godmanskapets eller förvaltarskapets upphörande rätt till uppsägning

som avses i första stycket till-

komma den på vars vägnar avtalet slutits.

Om förmyndare, god man eller förvaltare har deltagit i avtalet ska, när förmynderskapet, godmanskapet eller förvaltarskapet upphör, den på vars vägnar

avtalet har ingåtts ha rätt till en sådan uppsägning som avses i

första stycket.

5 §⁷²

Har, efter det avtal om sam-

manlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som därvid var avgörande, eller befinns avtalet av

annan särskild orsak ej böra bestå,

får rätten på delägares talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Om det, efter det att ett avtal har ingåtts om sammanlevnad i ett bo som inte skiftats, har inträffat en väsentlig ändring i de

förhållanden som var avgörande

för avtalet, får rätten på delägares

talan förklara, att avtalet ska upphöra att gälla. Detsamma gäller

om det anses att avtalet av någon annan särskild anledning inte bör bestå.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare som är omyndig eller för vilken god man eller förvaltare är förordnad, är särskilt stadgat.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför en risk för en delägare som är omyndig eller för vilken god man eller förvaltare är förordnad, finns det sär-

skilda bestämmelser.

⁷¹ Senaste lydelse 1988:1255. ⁷² Senaste lydelse 1988:1255.

• Sida 113
•  Original

6 §

Förordnas om boets avträdande

till förvaltning av boutredningsman, är avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande meddelas på ansökan av delägare.

Om det beslutas att boet ska avträdas till förvaltning av bo-

utredningsman, är ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ett sådant beslut får inte meddelas på ansökan av delägare.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

2. Om ett testamente har upprättats före ikraftträdandet, gäller 10 kap. 2 § andra stycket i sin äldre lydelse.

• Sida 114
•  Original

1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om individuellt pensionssparande att 4 kap. 15 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

15 §

Om någon genom brott uppsåtligen har dödat pensionsspararen eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt enligt ett pensionssparavtal.

Om någon genom brott uppsåtligen har dödat pensionsspararen eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt enligt ett pensionssparavtal. Detsamma gäller om

pensionsspararen eller förmånstagaren till följd av brottet på ett bestående sätt blivit oförmögen att genom testamente ge uttryck för sin vilja.

Detta gäller även när någon annars har orsakat pensionsspararens eller en förmånstagares död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap.4 och 5 §§brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

• Sida 115
•  Original

1.4. Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsavtalslagen att 14 kap. 15 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

15 §

Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, eller medverkat till sådant brott, gäller det som där sägs om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till försäkringen eller försäkringsersättningen.

Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, eller medverkat till sådant brott, gäller det som där sägs om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till försäkringen eller försäkringsersättningen. Detsamma gäller om för-

säkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare till följd av brottet på ett bestående sätt blivit oförmögen att genom testamente ge uttryck för sin vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

• Sida 116
•  Original

1.5. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 10 kap. 27 § och 22 kap. 6 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 22 kap. 5 a § och närmast

före en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

27 §¹

Utöver vad som följer av 2, 3, 5 och 15–26 §§ får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 2 a och 8 §§, 25 kap. 1–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 och 4 a §§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 22 kap.

5 a §, 24 kap. 2 a och 8 §§, 25 kap.

1–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 och 4 a §§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.

Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning.

22 kap.

Testamentsregistret

5 a §

Sekretess gäller i verksamhet som avser registrering av testamenten samt förande av och uttag ur testamentsregistret för uppgifter om testatorns personliga eller ekonomiska förhållanden. Om utläm-

¹ Senaste lydelse 2021:644.

• Sida 117
•  Original

nande av sådana uppgifter i vissa fall gäller vad som föreskrivs i ärvdabalken , eller i förordning som har meddelats med stöd av den balken.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år från det att den som upprättat testamentet avlidit.

6 §²

Den tystnadsplikt som följer av 1 § första stycket, 1 a, 1 b och 2 §§ inskränker rätten enligt 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 1 § första stycket, 1 a, 1 b, 2

och 5 a §§ inskränker rätten en-

ligt 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

² Senaste lydelse 2024:243.

• Sida 118
•  Original

1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsavtalslagen att 6 kap. 14 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

14 §

Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat PEPP-spararen eller en förmånstagare, eller medverkat till sådant brott, gäller det som föreskrivs där om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till PEPP-sparandet och PEPP-förmånerna.

Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat PEPP-spararen eller en förmånstagare, eller medverkat till sådant brott, gäller det som föreskrivs där om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till PEPP-sparandet och PEPP-förmånerna. Detsamma gäl-

ler om PEPP-spararen eller en förmånstagare till följd av brottet på ett bestående sätt blivit oförmögen att genom testamente ge uttryck för sin vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

• Sida 119
•  Original

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna att 8 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Uppgiftsskyldigheterna enligt 5–7 §§ gäller inte uppgifter som omfattas av

1. sekretess enligt någon av bestämmelserna i 24 kap. 8 §, 25 kap. 1–8 §§ eller 15 §, 26 kap. 1–6 §§ eller 40 kap. 2 eller 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), eller

1. sekretess enligt någon av bestämmelserna i 22 kap. 5 a §, 24 kap. 8 §, 25 kap. 1–8 §§ eller 15 §, 26 kap. 1–6 §§ eller 40 kap. 2 eller 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), eller

2. tystnadsplikt enligt någon av bestämmelserna i 6 kap.12–14 §§ eller 16 §patientsäkerhetslagen (2010:659).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.

• Sida 120
•  Original

1.8. Förslag till förordning om testamentsregister

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna förordning är meddelad med stöd av 9 kap. 4 § ärvdabalken. I förordningen finns bestämmelser om registrering av testamenten i testamentsregistret och hur registret ska föras.

2 § Den som har förordnat om sin kvarlåtenskap genom testamente kan ansöka om registrering av testamentet hos Skatteverket.

En ansökan om registrering av ett inbördes testamente kan göras även gemensamt av testatorerna men behandlas individuellt för var och en av dessa.

Till ansökan ska bifogas en av testatorn eller dennes ombud bestyrkt kopia av testamentet, eller ett testamente som upprättats digitalt enligt 10 kap. 1 a § ärvdabalken.

3 § En ansökan enligt 2 § ska innehålla uppgift om testatorns fullständiga namn, postadress och person- eller samordningsnummer.

Ansökan ska vara undertecknad av testatorn eller dennes ombud. Testatorn ska identifiera sig i samband med ansökan. För ett ombud ska det finnas en skriftlig fullmakt som avser behörighet för ombudet att för testatorns räkning ansöka om registrering. Ansökan kan innehålla uppgift om var testamentet i original förvaras och vem som ska få underrättelse om testamentet vid testatorns död.

Om ansökan görs digitalt ska den göras i ett särskilt system som Skatteverket tillhandahåller och skrivas under av testatorn med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen.

4 § Innan registrering får ske ska testamentsregistret kontrollera att testamentshandlingen avser förordnande om kvarlåtenskap och att testatorn haft rätt att enligt 9 kap. 1 § ärvdabalken förordna genom testamente.

• Sida 121
•  Original

5 § Om testamentet registreras, ska Skatteverket skicka en bekräftelse på registreringen till testatorn. Av bekräftelsen ska framgå när registreringen har skett och hur testatorn kan gå till väga för att meddela registret en eventuell återkallelse eller ändring av sitt testamente. Bekräftelsen ska skickas till testatorns postadress och även digitalt om det finns förutsättningar för det.

6 § När ett testamente har registrerats i testamentsregistret, ska en kopia av testamentet förvaras hos testamentsregistret. Är det fråga om ett testamente som har upprättats digitalt enligt 10 kap. 1 a § ärvdabalken ska den digitala handlingen på motsvarande sätt tas om hand för förvaring.

7 § Om testatorn meddelar registret att ett registrerat testamente har återkallats eller på annat sätt ändrats, ska en uppgift om detta registreras. Testatorn får även meddela registret nya uppgifter om var testamentet i original förvaras och vem som ska få underrättelse om testamentet vid testatorns död, vilket i så fall ska registreras.

Vid meddelande enligt första stycket gäller de krav som framgår av 3 §.

8 § Om testatorn ansöker om att registrera ett nytt testamente ska testatorn få tillfälle att ange om detta kompletterar eller ersätter ett testamente som tidigare har registrerats. Om sådan uppgift lämnas ska den registreras.

9 § När testamentsregistret får kännedom om att en person som registrerat ett testamente har avlidit, ska registret utan dröjsmål skicka en kopia av det registrerade testamentet till de personer som testatorn enligt 3 § har uppgett ska underrättas. Registret ska också, i förekommande fall, lämna den information om var originalet förvaras som testator lämnat. Detta gäller inte om testatorn meddelat registret att testamentet har återkallats eller annars ersatts av ett senare registrerat testamente.

När den som registrerat ett testamente har avlidit ska registret även informera Skatteverkets bouppteckningsverksamhet om att det finns uppgifter i testamentsregistret. Detta gäller inte om det framgår att det registrerade testamentet har återkallats.

• Sida 122
•  Original

10 § När den som har registrerat ett testamente avlidit, har efterlevande make, dödsbodelägare och efterarvingar enligt lag eller testamente, samt legatarie, och testamentsexekutor rätt att få ut en kopia av det registrerade testamentet, oberoende av om testator enligt 3 § angett att de ska underrättas. Detta gäller inte om testatorn har meddelat att det registrerade testamentet har återkallats eller annars ersatts av ett senare registrerat testamente.

En boutredningsman har alltid rätt att få ut en kopia av det registrerade testamentet och övriga uppgifter i testamentsregistret, även om testatorn meddelat att testamentet har återkallats eller på annat sätt ändrats. Detsamma gäller handlingarna som föregått en registrering.

11 § För Skatteverkets behandling av personuppgifter enligt denna förordning gäller bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), samt lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Artikel 21.1 i EU:s dataskyddsförordning om rätten att göra invändningar gäller inte vid sådan behandling av personuppgifter som är tillåten enligt denna förordning.

12 § En avgift ska betalas för varje testator när en ansökan om registrering lämnas in till Skatteverket.

I fråga om avgiftens storlek gäller 10 § avgiftsförordningen (1992:191) och avgiftsklass 2.

13 § Kopior av testamenten samt testamenten som upprättats digitalt enligt 10 kap. 1 a § ärvdabalken och som registrerats ska undantas från gallring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2027.

• Sida 123
•  Original

1.9. Förslag till ändring i förordningen (2017:154) med instruktion för Skatteverket

Härigenom föreskrivs att 4 § ska ha följande lydelse.

4 §

Skatteverket ansvarar för registrering av bouppteckningar och handläggning av ärenden enligt 16 kap. ärvdabalken .

Skatteverket ansvarar för testamentsregistret och registrering av testamenten enligt 9 kap. 4 § ärvdabalken .

Skatteverket ansvarar även för registrering av bouppteckningar och handläggning av ärenden enligt 16 kap. ärvdabalken .

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2027.

• Sida 124
•  Original

• Sida 125
•  Original

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Uppdraget

Regeringen beslutade den 29 februari 2024 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av reglerna om arv och testamente i ärvdabalken. Syftet var att åstadkomma en anpassning till den digitala och ekonomiska samhällsutvecklingen och till hur människor bildar familj i dag, samt att åstadkomma en modern, tydlig och trygg arvs- och testamentsrätt.

Regeringens direktiv finns i bilaga 1.

2.2. Utredningsarbetet

I utredningens arbete har deltagit experter från Högsta domstolen, Skatteverket, Kammarkollegiet, Nacka tingsrätt samt advokat- och juristverksamheten.

Under utredningstiden har 11 utredningssammanträden hållits. Utredningen har haft möten och kontakter bl.a. med Riksrevisionen, Myndigheten för digital förvaltning (Digg) och branschorganisationen Giva Sverige. Utredningen har även haft kontakt med 2023 års jordförvärvsutredning (LI 2023:07). Utredningen har dessutom, på enskildas initiativ, haft kontakt med vissa privata aktörer.

Som ett underlag för utredningsarbetet har utredningen gett Mikael Elinder (professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet) samt Oscar Erixson (docent och forskare i nationalekonomi vid Uppsala universitet) uppdraget att göra en analys av hur vanligt det är att avlidna utan närmare släktingar har kusiner, och om kusiner kan förmodas föredras som arvtagare framför Allmänna arvsfonden. Deras rapport till utredningen finns i bilaga 2.

• Sida 126
•  Original

• Sida 127
•  Original

3. Utvecklingen av arvs- och testamentsrätten

3.1. Inledning

Detta kapitel syftar till att ge en kortfattad och översiktlig bild över den historiska utvecklingen av arvs- och testamentsrätten (successionsrätten) i Sverige .¹Genom beskrivningen kan läsaren få en ökad förståelse för de överväganden som utredningen gör i kommande kapitel. Redogörelsen bygger i stor utsträckning på den beskrivning som lämnas i boken Rätt arv.²

Successionsrätten syftar till att reglera rättsförhållandena avseende en persons kvarlåtenskap. Huvudsyftet är att bidra till den ekonomiska och sociala kontinuiteten mellan arvlåtare, arvinge och eventuella testamentstagare. Från individens perspektiv är kontinuiteten viktig rent ekonomiskt. Ur ett samhälleligt perspektiv har successionsrätten betydelse för den allmänna ekonomiska välfärden .³

Svensk arvsrätt vilar på grundprincipen att en arvinge utan någon särskild rättshandling tillträder den avlidnas egendom i och med arvlåtarens död .⁴Principen kom till uttryck genom att arvingar inte ansvarade för den dödes skulder; dessa skulle betalas ur kvarlåtenskapen. Enligt denna systematik uppstår ett dödsbo i den avlidnas namn vid dödsfallet, utan något särskilt bes lut.⁵Det råder en identitet mellan dödsboet och den avlidna, vilket kan beskrivas som att ett dödsbo träder i individens ställe vid dödsfallet (dödsboet har t.ex. samma personnummer som den avlidna). I dödsboet ingår den avlidnas kvarlåtenskap.

¹ Uttrycket successionsrätt ses som en sammanfattande term för både arvsrätt och testamentsrätt. ² Se Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, kapitel 1. ³ Se SOU 1925:43, s. 102 f. ⁴ Se SOU 1925:43, s. 45 f. och s. 56. ⁵ Se SOU 1932:16, s. 92.

• Sida 128
•  Original

Fördelningen av en avliden persons kvarlåtenskap sker antingen genom arv eller genom testamente. Tillgångarna övergår från dödsboet till arvlåtarens släktingar enligt den legala arvsordningen som anges i ärvdabalken. Kvarlåtenskapen kan också fördelas enligt den avlidnas testamente och egen vilja. De två fördelningssätten kan ses som sidoordnade varandra. Om den avlidna inte själv har förordnat om testamente, befinner man sig i arvsordningen. Det är arvingarna och de universella testamentstagarna som är delägare i dödsboet (dödsbodelägare). Fram till dess att kvarlåtenskapen fördelats, förvaltas dödsboet som utgångspunkt av delägarna gemensamt och det krävs samtliga delägares samtycke för att rättshandla .⁶Om delägarna inte kommer överens om förvaltningen, kan någon av dem ansöka om att en boutredningsman utses. En boutredningsman företräder ensam dödsboet och ansvarar för förva ltningen.⁷

Den nuvarande ärvdabalken utfärdades år 1958 och ersatte, utan några större sakliga ändringar, fyra särskilda lagar om arv, testamente samt boutredning och arvskifte .⁸Reglerna om hur en avliden persons kvarlåtenskap ska hanteras beaktar i huvudsak tre skilda intressen: (1) barnens intresse av att få del av föräldrarnas egendom, (2) makens intresse av att få behålla hemmet när den andra maken avlider samt (3) arvlåtarens intresse av att få fördela sin egendom. Dessa intressen har genom tiderna värderats och tillgodosetts på olika sätt, vilket har påverkat utformningen av reglerna. Barnens intresse av att få del av föräldrarnas kvarlåtenskap har historiskt sett vägt tyngst. Senare har barnens intresse i viss omfattning fått ge vika för testatorns intresse av att själv få bestämma vem som ska få kvarlåtenskapen. Reformerna av successionsrätten under den senare delen av 1900-talet har syftat till att skydda den efterlevande makens intresse av att få ha kvar det gemensamma hemmet or ört.⁹

⁶ Se 18 kap. 1 § ÄB. ⁷ Se 19 kap. 1 § ÄB. Den s.k. samförvaltningen ansågs redan vid 1920-talets reformarbete otillfredsställande vilket resulterade i institutet boutredningsman, se SOU 1932:16, s. 77 ff. Boutredningsmannen är legal ställföreträdare för dödsboet och ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för boutredningen, med undantag för försäljning av fast egendom som kräver skriftligt samtycke från samtliga delägare eller beslut från tingsrätten. När boet är berett för skifte ska boutredningsmannen i egenskap av skiftesman i första hand försöka få parterna att komma överens (avtalsskifte). Om parterna inte kan komma överens ska boutredningsmannen fatta ett beslut om arvskifte (tvångsskifte), som sedan delges delägarna. ⁸ Lagen om arv från 1928 (arvslagen), lagen om testamente från 1930 (testamentslagen), lagen om arvsavtal från 1930 samt lagen om boutredning och arvskifte från 1933 (boutredningslagen). ⁹ Se Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 16 f. och SOU 1998:110, s. 71.

• Sida 129
•  Original

Reglerna om arv och testamente har förändrats förhållandevis långsamt, och många av de principer som fortfarande gäller har sina rötter i en annan samhällsordning än i dag. Utvecklingen av regleringen illustrerar dessutom förändringar som inte sällan tillkommit under politisk strid. Den har påverkats av bl.a. synen på individen, familjen, relationer, försörjning och rättvisa. Reglerna avspeglar olika principer som var och en är en produkt av sin tid och sina kulturella, sociala och ekonomiska värderingar.

3.2. Utvecklingen av arvsrätten

De första reglerna om arv utformades i ett samhälle där jordägande var avgörande för en persons ekonomiska och sociala ställning. Jordägandet var bundet till släkten och det var släkten som ärvde. Arvets betydelse för försörjningen medförde att arvet fördelades på ett sätt som uppfattades som ekonomiskt fördelaktigt för släkten. Män hade ofta företräde till arv framför kvinnor. Enligt några av de äldsta lagarna (landskapslagarna), främst götalagarna, fick den som stod först i arvsordningen hela arvet (s.k. gradualprincip). Syftet var att hålla ihop boet så långt som möjligt. Svealagarna innebar däremot att den avlidnas arvingar delades in i olika arvsklasser med olika förtursrätt till arv (parentelprincipen). Först när arvingar i en arvsklass saknades, kunde mer avlägsna arvingar i en efterföljande arvsklass ärva. Parentelprincipen utgör än i dag grundvalen för vår arvsordning.

I landslagarna förenades gradual- och parentelprinciperna så att kvinnor ärvde 1/3 och män 2/3. I Magnus Erikssons stadslag från år 1350 likställdes män och kvinnor i fråga om rätten till arv. Förklaringen var att det i staden inte förekom jordägande i samma omfattning som på landet. Behovet av att bevara egendomen intakt var därför inte lika stort.¹⁰

Genom 1734 års lag förändrades arvsrätten i två avseenden. Begränsningarna av arvsrätten i nedstigande led avskaffades och även avlägsna släktingar tilläts ärva om närmare släktingar saknades. Däremot begränsades arvsrätten för barn födda utom äktenskap. Folk i allmänhet delade dock inte kyrkans negativa inställning till barn födda utom äktenskap. Det ansågs därmed inte möjligt att låta kyrkans

¹⁰ Se SOU 1925:43, s. 56 f. och Gerhard Hafström, Den svenska familjerättens historia, uppl. 9, Lund 1974, s. 109 f.

• Sida 130
•  Original

uppfattning få fullt genomslag i lagen. Barn födda utom äktenskap behöll därför i flera fall sin arvsrätt. De barn som trots allt inte skulle ha arvsrätt, fick i stället rätt till ett visst underhåll från föräldrarna .¹¹

Barns arvsrätt

Frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt togs återigen upp på den politiska agendan under början av 1800-talet. Skälet till detta var de då framträdande liberala strömningarna. Det minskade kyrkliga inflytandet hade medfört en förändrad attityd till utomäktenskapliga barn. En ändring av arvsrättsreglerna motiverades också av en önskan att omfördela kostnaderna för barnens underhåll. Under 1800-talets första hälft ökade fattigdomen. Allt flera – i synnerhet barn födda utom äktenskap – blev beroende av fattigvården för sin försörjning. År 1866 tillerkändes utomäktenskapliga barn viss arvsrätt efter sin mor. Det förklaras delvis av socialpolitiska hänsyn, där arvsrätten kom att ses som ett sätt att avlasta fattigvården. Men även rättviseargument talade för en arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen.

Under 1800-talet och 1900-talets början fördes en diskussion angående syftet med arvsrätten. Vid 1900-talets början torde det ha rått enighet om att biologiskt släktskap (blodsband) var en nödvändig förutsättning för arvsrätt. Synsättet blev tydligt när utomäktenskapliga barn år 1905 tillerkändes samma arvsrätt efter sin mor och hennes släkt som barn födda i äktenskap. Detta innebar ett uppbrott från principen att rätt till arv följde av familjetillhörigheten, I stället skulle biologiskt släktskap komma att ses som en grundläggande förutsättning för arvsrätt. Förklaringen kan delvis vara att individens behov av försörjning i högre grad kunde tillgodoses av samhället.

När det gällde de utomäktenskapliga barnens rätt till arv efter fadern förklarade Lagberedningen i sitt betänkande från år 1915 att även om arvsrätten formellt sett kunde anses grundad på biologiskt släktskap, krävdes dessutom en social samhörighet mellan arvtagare och arvlåtare för en presumtion för arvlåtarens önskan att egendomen efter dennas död skulle övergå till släktingen. En sådan social sam-

¹¹ Se SOU 1925:43, s. 60 f. och Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 19 f.

• Sida 131
•  Original

hörighet ansågs vanligtvis finnas mellan mor och barn, men mindre eller inte alls mellan far och utomäktenskapligt barn. Förutsättningarna för utomäktenskapliga barns rätt att ärva sin mor respektive far var därför olika. Lagberedningen pekade också på att en arvsrätt för utomäktenskapliga barn skulle kunna föranleda fäder att i större omfattning än tidigare undandra sig att erkänna faderskapet med uteblivet underhåll till barnet som följd. Enligt Lagberedningen skulle hänsyn också tas till mannens legitima familj. Det skulle medföra lidande för dem om ett okänt barn skulle dyka upp efter mannens död. Det största hindret ansågs dock vara osäkerheten om faderskapet. Så länge faderskapet bara medförde underhållsskyldighet kunde man nöja sig med en ganska svag bevisning om faderskapet, men om barnet också skulle ha arvsrätt behövde man veta s äkert.¹²

Biologisk släktskap som enda grund för arvsrätten lyftes åter fram av Ärvdabalkssakkunniga i 1954 års betänkande med förslag till ny ärvdabalk. De sakkunniga ansåg att själva släktskapen vägde så tungt att man måste bortse från att det utomäktenskapliga barnet ofta saknade social och ekonomisk samhörighet med sin fa r.¹³Trots detta fick utomäktenskapliga barn arvsrätt också efter sin far först år 1969, varigenom det biologiska släktskapet fick fullt genomslag som grund för arvsrätt. Arvets betydelse för arvingens försörjning hade då inte längre någon tyngd som argument för arvsrätt. Arvsrätten hade i stället blivit en fråga om rättvisa och likabehandling av barn födda av gift respektive ogift m or.¹⁴Vid denna tid kom även adoptivbarn att jämställas med barn födda i äktensk ap.¹⁵

Makes arvsrätt

Enligt äldre rätt hade en make ingen arvsrätt. I stället skyddades en efterlevande make genom giftorätten och en rätt till ett visst minibelopp ur det gemensamma boet. En barnlös efterlevande hustru hade också rätt till en s.k. morgongåva. Den som hade barn hade i stället rätt till underhåll från dem. När giftermålsbalken infördes

¹² En arvsrätt efter fadern för utomäktenskapliga barn infördes redan år 1915 i Norge och år 1937 i Danmark, där man på så sätt inte uppfattade arvsrätten som så villkorslöst knuten till det klarlagda biologiska släktskapet som i Sverige. ¹³ Se SOU 1954:6, s. 89. ¹⁴ Se prop. 1969:124, s. 73 samt Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 20 f. med de hänvisningar som lämnas där. ¹⁵ Se prop. 1969:25 och prop. 1971:143.

• Sida 132
•  Original

år 1921 togs morgongåvan bort och en provisorisk arvsrätt infördes för efterlevande make i de fall då den avlidna inte efterlämnade några barn. Den efterlevande maken gavs rätt till halva det gemensamma boet som giftorättsandel. Dessutom hade den efterlevande maken rätt till hälften av den avlidnas kvarlåtenskap. Det som återstod tillföll den avlidnas arvingar.

Genom 1928 års arvslag infördes föregångarna till dagens regler om efterlevande makes arvsrätt. I de fall den avlidna maken saknade arvsberättigade barn ärvde efterlevande make den avlidnas hela kvarlåtenskap. Den först avlidnas arvingar i andra arvsklassen gavs dock rätt till efterarv vid efterlevande makes frånfälle. Bestämmelserna speglade vad som i många fall hade förordnats genom testamente mellan barnlösa makar. Om den avlidna efterlämnade barn ärvde de dock hela kvarlåtenskapen; den efterlevande makens ekonomiska intressen skyddades då endast av giftorätten och av barnens underhållsskyldighet gentemot föräldern.

Följden av barnens arvsrätt var att den efterlevande maken ofta tvingades sälja det gemensamma hemmet, avstå från bohag eller på annat sätt skaffa fram kontanter för att barnen skulle kunna få ut sitt arv. Ganska snart efter införandet av 1928 års arvslag ansågs ordningen otillfredsställande. Den användes också som argument mot att ge utomäktenskapliga barn arvsrätt. Regler som förbättrade en makes arvsrättsliga ställning genomfördes dock först i anslutning till införandet av äktenskapsbalken år 198 8.¹⁶

Genom den reform som då gjordes av ärvdabalken gavs efterlevande make rätt att ärva den avlidna före gemensamma barn. Sedan dess gäller att makarnas gemensamma barn får vänta tills båda föräldrarna avlidit innan de kan få ut sitt arv efter någon av föräldrarna. Utgångspunkten för den lösningen var att behovet av att trygga barnens ekonomiska ställning, genom att bröstarvingarna omedelbart fick ut sitt arv, inte ansågs lika starkt som tidigare. Bröstarvingarna hade i de flesta fallen flyttat hemifrån och försörjde sig själva när arvet aktualiserades. Underåriga bröstarvingars behov av försörjning ansågs vidare tryggad av barnpensioner och försäkringar. Den efterlevande makens intresse av att kunna förfoga över kvarlåtenskapen framstod som mera beaktansvärt. Att barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar hade avskaffats år 1979 kan också ha bidragit till att den efterlevande makens position framstod som mera utsatt än tidigare.

¹⁶ Se SOU 1981:8 och prop. 1986/87:1.

• Sida 133
•  Original

Det var dock endast i förhållande till de gemensamma barnens rätt som en efterlevande makes intressen ansågs mera skyddsvärda. Det ansågs inte rimligt att den efterlevande makens arvsrätt skulle omfatta även den avlidnas övriga barns (särkullbarns) arvslotter. Det känslomässiga förhållandet mellan den avlidnas egna barn och den efterlevande maken antogs typiskt sett inte vara sådant att det motiverade att särkullbarn skulle behöva vänta på att få ut sitt arv till dess att den efterlevande maken avlidi t.¹⁷

Släktens arvsrätt

Genom 1734 års lag gjordes arvsrätten i princip obegränsad och avlägsna släktingar tilläts ärva, om närmare släktingar saknades. I början av 1900-talet hade dock en sådan arvsrätt grundad enbart på släktskap börjat framstå som otidsenlig. Som nämnts ovan så betonades det, vid tillkomsten av 1928 års arvslag, att det förutom biologiskt släktskap som grund för arv, dessutom regelmässigt borde finnas en social samhörighet mellan arvtagare och arvlåtare för att man skulle kunna presumera att arvlåtaren ville att någon skulle ärva hans egendom. Det ansågs naturligt att begränsa arvsrätten till de släktingar som arvlåtaren normalt kunde antas ha en någorlunda nära relation till. Gränsen drogs vid kusiner och därför uteslöts kusiner och mera avlägsna släktingar från rätten till arv genom 1928 års arvsl ag.¹⁸

Att kretsen av arvsberättigade släktingar begränsades skulle medföra ett ökat antal fall där arvlåtaren inte efterlämnade någon arvinge. Enligt tidigare ordning tillföll den avlidnas kvarlåtenskap staten i dessa fall. För att markera att lagen och begränsningen av kretsen av arvsberättigade inte hade till syfte att öka statens intäkter, ansågs det nödvändigt att det som tillföll staten genom arv inte skulle tas i anspråk för täckande av statens löpande utgifter. Därför inrättades Allmänna arvsfonden, som träder in som arvinge i de fall den avlidna endast efterlämnar kusiner eller mera avlägsna släktingar. Fondens ändamål bestämdes vara att främja vård och fostran av barn och ungdom. Genom en lagändring år 1969 utvidgades fondens bidrags-

¹⁷ Se prop. 1986/87:1, s. 81 f. samt Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 23 f. ¹⁸ Se SOU 1925:43, s. 60 f. och 106 f. samt prop. 1928 :17, s. 67.

• Sida 134
•  Original

ändamål till att avse också omsorg om funktionshindrade och från 1 juli 2021 även personer från 65 års ålder .¹⁹

Sambors arvsrätt

Vid sambolagens tillkomst ansågs det inte lämpligt att införa någon generell inbördes arvsrätt för sambor. Även om det skulle kunna finnas fall av långvarigt samboende, där den efterlevande med skäl kan sägas ha ett anspråk på samma arvsrättsliga ställning som en make, framfördes att dessa fall sannolikt var relativt få. Dessutom antogs att dessa sambor gjort ett noga övervägt val av samlevnadsform och övervägt att genom testamente skaffa sig ett efterlevandeskydd. Däremot skapades ett minimiskydd för sambor när det gäller egendom som ingår i det gemensamma hemmet och som har förvärvats för gemensamt begagnand e.²⁰

Allt eftersom fler valde att leva som sambor uppkom ett uttalat behov och intresse av att i viss utsträckning stärka sambors rättsställning. Det ansågs samtidigt angeläget att samboregleringen inte i alltför hög grad skulle närma sig den äktenskapsrättsliga regleringen, eller att det skulle skapas ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. Det framfördes i sammanhanget att särskilda rättsregler blir tillämpliga på samlevnaden utan någon uttrycklig önskan eller viljeförklaring från sambornas sida om detta. Äktenskapet (och partnerskapet) ansågs som överlägset andra samlevnadsformer i fråga om personlig trygghet och juridisk stabi litet.²¹Frågan om sambors arvsrätt och efterlevandeskydd har flera gånger även tagits upp och behandlats i riksdagen. I dessa sammanhang har hänvisats till regeringens tidigare uttalanden om samboförhållanden i relation till äktenskap. Vidare har som skäl mot att införa en arvsrätt för sambor hänvisats bl.a. till bodelningsreglerna för sambor, till möjligheten att testamentera samt Allmänna arvsfondens möjlighet att avstå medel till förmån för exempelvis en efterlevande sam bo.²²

¹⁹ Se prop. 2020/21:139 samt Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 25. ²⁰ Se prop. 1986/87:1, s. 109 f. ²¹ Se prop. 2002/03:80, s. 25. ²² Se bl.a. Civilutskottets betänkanden 2005/06:LU10, 2006/07:CU21, 2008/09:CU15, 2010/11:CU18 och 2011/12:CU16.

• Sida 135
•  Original

3.3. Utvecklingen av testamentsrätten

Testamente som rättsligt institut kommer ursprungligen från den romerska rätten där man utgick från släktens arvsrätt som huvudregel men utvecklade en långtgående testationsfrihet. Ett liknande synsätt finns inom de angloamerikanska rättssystemen. Det angloamerikanska synsättet innebär att fördelningen av kvarlåtenskap ska ske på grundval av arvlåtarens vilja, men om ingen vilja uttrycks låter man släktband avgöra.

Svensk rätt bygger på uppfattningen att släktbanden är utgångspunkten vid fördelning av kvarlåtenskap men att denna ordning kan åsidosättas genom arvlåtarens vilja. Den avlidna presumeras vilja fördela sin kvarlåtenskap på det sätt som följer av den legala arvsordningen .²³

Möjligheten att testamentera bort egendom infördes redan under 1200-talet genom kyrkans medverkan. Detta fick dock svagt genomslag, eftersom den allmänna uppfattningen var att jorden tillhörde släkten. Olika system utvecklades för att skydda släktens rätt till jorden och därmed möjlighet till försörjning. På landsbygden tillämpades två olika metoder för att begränsa testationsfriheten. Den ena ordningen innebar att arvlåtaren skulle dela kvarlåtenskapen mellan sig och arvingarna utifrån antalet arvingar (huvudlottsystemet). Den del som föll på arvlåtaren kunde testamenteras bort utan arvingarnas samtycke. Den andra ordningen innebar att 1/10 av arvejorden kunde testamenteras bort (arvejordsystemet). I städerna tillämpades i stället ett slags laglottssystem som innebar att en person som hade barn inte utan deras samtycke kunde testamentera bort egendom. En barnlös person kunde däremot förfoga över 1/3 av sin kvarlåtenskap, 2/3 skulle tillfalla arvingarna som en sorts laglott .²⁴

Under 1600-talet kom testamenten att användas allt mer, och år 1686 utfärdades den första generella lagen om testamente (1686 års testamentsstadga). Dessa bestämmelser lades senare till grund för regleringen om testamente i 1734 års lag. 1686 års testamentsstadga hade olika regler för land och stad så testationsfriheten skiljde sig alltså åt. Arvejord tillföll arvingarna. Däremot kunde man testamentera bort avlingejord (fast egendom som arvlåtaren förvärvat på annat sätt än genom arv) och lösöre. Laglottssystemet fanns kvar i städ-

²³ Se SOU 1929:22, s. 40, Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 26 f. och Anders Agell, Testamentsrätt, uppl. 3, Uppsala 2003, s. 16 f. ²⁴ Se SOU 1929:22, s. 40 f.

• Sida 136
•  Original

erna men hade ändrats på så sätt att den som hade en avkomling kunde testamentera bort 1/6 av sin egendom. Om det bara fanns andra arvingar, kunde hälften av egendomen testamenteras bort.²⁵

Bestämmelserna om testamente i 1734 års lag ändrades redan några år senare genom en förordning varigenom skillnaden mellan lands- och stadsrätt upphävdes i fråga om avlingejord och lösöre. År 1857 avskaffades arvejordsystemet på landet, varefter rätten att testamentera blev lika för stad och land. Samtidigt infördes också regler om bröstarvinges laglott. Även om det sedan 1928 års arvslag inte finns något uttryckligt hinder mot att testamentera bort även bröstarvinges laglott, har principerna blivit bestående genom bröstarvingars rätt att begära sin laglott.²⁶

²⁵ Se SOU 1929:22, s. 45 f. ²⁶ Se SOU 1929:22, s. 49 f. och Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, uppl. 6, Uppsala 2023, s. 28.

• Sida 137
•  Original

4. En arvsrätt för kusiner och andra avlägsnare släktingar

4.1. Uppdraget

Enligt den legala arvsordningen tillfaller rätten till arv i första hand den avlidnas barn eller barnbarn (bröstarvingar), i andra hand den avlidnas föräldrar, syskon eller syskonbarn och i sista hand far- och morföräldrar eller deras barn. Arvsrätten för kusiner och mer avlägsna släktingar togs bort 1928. Samtidigt bildades Allmänna arvsfonden i syfte att ta emot arv när arvingar eller testamentstagare saknades. Som skäl för avskaffandet framhölls bl.a. att samhörigheten mellan kusiner inte kunde anses vara stark nog för att bära upp en legal arvsrätt och att det var ovanligt med kusinarv. Även vissa praktiska hänsyn lyftes fram (prop. 1928:17 s. 56). Samhället ser dock på många sätt annorlunda ut nu jämfört med vid avskaffandet och vissa av de argument som lyftes fram gör sig därför inte gällande i samma utsträckning. Kretsen av kusiner är i regel mindre nuförtiden och det har blivit enklare att klarlägga vilka släktingar som finns kvar efter en avliden person.

Det finns även mer principiella skäl att se över om arvsrätten bör utökas. Det är exempelvis inte givet att det är mer förenligt med arvlåtarens vilja att arvet går till ett allmänt ändamål än att en kusin eller annan avlägsnare släkting får ärva.

Mot denna bakgrund har utredningen fått i uppdrag att ta ställning till om den legala arvsrätten bör utvidgas till att i första hand omfatta även kusiner och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag som innebär att kusiner ska omfattas av den legala arvsrätten. I uppdraget ingår även att analysera konsekvenserna för det civila samhällets organisationer och deras möjligheter till finansiellt stöd om reglerna ändras.

• Sida 138
•  Original

4.2. Bakgrund

Skälet till att kusiners arvsrätt avskaffades

I samband med att arvsrätten för kusiner avskaffades år 1928 anfördes följande resonemang. Även om kusiner ofta har en samhörighet under sin uppväxt, är den regelmässigt inte så stark när de blivit myndiga att det finns tillräckliga skäl för en legal arvsrätt. Det blir normalt bara aktuellt med arv för kusiner när de är i en sådan ålder att de gemensamma släktingarna gått bort. Om kusiner fortfarande har en samhörighet sinsemellan i äldre år, är testamentet den naturliga successionsformen. Mot kusinarvsrätten ansågs också tala att den leder till resultat, som ur ekonomisk synpunkt måste betraktas som mindre önskvärt. Eftersom kusinkretsen då ofta var stor och det i de fall då det inte fanns något testamente vanligen var fråga om begränsade tillgångar, kom nämligen arvet att splittras i småd elar.¹

Även de resonemang som ledde fram till inrättandet av Allmänna arvsfonden genom 1928 års lagstiftning hade viss betydelse för att kusiners arvsrätt avskaffades. Lagberedningen diskuterade bl.a. om staten borde ha ett direkt arvsanspråk. Tanken avvisades dock med hänvisning till att staten fick en andel i kvarlåtenskapen genom arvsskatten. Det ansågs uppenbart att det från arvlåtarnas synpunkt var mycket mindre stötande om arvet gick till ett ändamål som skulle ha förefallit naturligt för dem att tillgodose genom testamente, än att arvet skulle tillfalla staten .²I stället inrättades Allmänna arvsfonden som mottagare av arv som tillföll staten när arvingar saknades. Arvlåtare med viss förmögenhet förutsattes i regel komma att upprätta testamente. Arvsrättens begränsning antogs främst komma att drabba sådana avlägsna släktingar till den döde som själva var mindre bemedlade.

Att kusiners arvsrätt avskaffades baserades alltså på olika argument, även om det främsta skälet var att det antogs att det typiskt sett inte finns en närmare social eller ekonomisk gemenskap mellan kusine r.³

¹ Se prop. 1928:17, s. 56. ² Se prop. 1928:17, s. 67. ³ Se även Anders Agell, Bör kusiner få ärva? Uppsats ur Familjerättsliga studier. Vänbok till

Åke Saldeen (De Lege 2003).

• Sida 139
•  Original

Synpunkter på en arvsrätt för kusiner i riksdagen de senaste åren

Motionsyrkanden om en arvsrätt för kusiner har behandlats av civilutskottet vid flera tillfällen de senaste åren. Utskottet har hänvisat till bl.a. dåvarande lagutskottets uttalande i betänkande 2005/06:LU10 om att det torde vara förhållandevis sällsynt att en person saknar andra närmare anhöriga än kusiner och att det därför med fog kan antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall inte skulle ha någon betydelse. Utskottets uppfattning har genomgående varit att det saknats tillräckliga skäl för riksdagen att ta initiativ till att återinföra en arvsrätt för kusiner .⁴Riksdagen har följt utskottets förslag.

Praktiskt arbete med en boutredning

Huvudsyftet med successionsrätten är att den avlidnas tillgångar ska övergå till andra rättssubjekt. I vissa fall krävs omfattande praktisk hantering för att kunna överföra tillgångar från den avlidna till dennas arvingar, testamentstagare och borgenärer.

Ofta står flera olika intressen mot varandra när tillgångarna ska överföras. Arvingar har ett intresse av att tillgodogöra sig arv medan borgenärer har ett intresse av att få betalt för sina fordringar. Det måste därför utredas vilka som har rätt till tillgångarna efter den avlidna, vilka som har rätt till ersättning för sina fordringar och vilka som ansvarar för detta. Från det att en person avlider till dess att tillgångarna övergått till någon annan genom arvskifte pågår det som kallas boutredningen .⁵

Det första steget i boutredningen är att göra bouppteckning. Bouppteckningen utgör dödsboets legitimationshandling. Av bouppteckningen framgår vem som är avliden, vem som företräder dödsboet (som arvinge eller testamentstagare) och vilka tillgångar och skulder den avlidna hade på dödsdagen. En central fråga i boutredningen är därför att fastställa vilka som är delägare och därigenom vilka som företräder dödsboet (se avsnittet nedan om praktiskt arbete med en bouppteckning).

⁴ Se bl.a. bet. 2018/19:CU7 och 2020/21:CU6. ⁵ I svensk rätt har detta hanterats genom institutet dödsbo och reglerna om dödsbodelägares förvaltning.

• Sida 140
•  Original

När bouppteckningen är förrättad och registrerad ska dödsboets tillgångar utredas. Det arbetet innefattar vanligtvis värdering av tillgångar, betalning av skulder och fastställande av arvsberättigade. Med utgångspunkt i boutredningen ska arvet fördelas mellan dem som har bäst rätt till kvarlåtenskapen. Dödsboet avvecklas slutligen genom arvskifte. När arvskiftet verkställts och tillgångarna överförts till de arvsberättigade upphör dödsboet att existera.

Sammanfattningsvis kan tiden från att bouppteckning förrättats och registrerats till dess att arvet fördelats på arvingar och testamentstagare beskrivas som boutredningen. Den praktiska hanteringen av dödsbon är ofta förenad med många svårigheter. En stor del av dessa har sitt ursprung i samförvaltningen. I de flesta fall kan sådana problem lösas med hjälp av en boutredningsman.

Praktiskt arbete med en bouppteckning

En bouppteckning kan göras privat eller med hjälp av en jurist eller begravningsbyrå. Det aktuella avsnittet syftar till att ge en bild av hur det praktiska arbetet med en bouppteckning ofta går till när hjälp tas av en jurist. Kraven på vad bouppteckningen ska innehålla gäller förstås oavsett vem som gör bouppteckningen, dvs. samma svårigheter som redogörs för nedan kan väntas uppkomma även om bouppteckningen görs privat.

Juristen håller vanligtvis ett inledande möte med den eller de personer som anlitat hjälp innan det är möjligt att hålla en förrätt ning.⁶Juristen behöver utreda dödsbodelägarkretsen. Först kontrolleras Skatteverkets dödsfallsintyg. Av dödsfallsintyget framgår den avlidnas civilstånd, dvs. om denna var gift, änka eller änkling. Ofta framgår även första arvsklassen, dvs. bröstarvingar. Intyget ger en vägledning, men det framgår inte om den avlidna var sambo. Det kan även finnas fler barn än de som finns antecknade hos Skatteverket.

Om den avlidna inte har några bröstarvingar, träder andra arvsklassen in. Den består av arvlåtarens föräldrar, syskon, och syskonbarn osv. Om den avlidna är svensk medborgare och född i Sverige, går det ofta att med hjälp av dödsfallsintyget få fram föräldrar till den avlidna. Om föräldrarna avlidit i närtid, tar juristen fram för-

⁶ Av 20 kap. 2 § ÄB framgår vilka som ska se till att en bouppteckning förrättas.

• Sida 141
•  Original

äldrarnas bouppteckningar för att säkerställa de legala arvingarna. Alternativt kontaktas Riksarkivet för en släktutredning.

Om det inte finns några släktingar i andra arvsklassen, aktualiseras tredje arvsklassen. Den består av den avlidnas mor- och farföräldrar eller deras barn (dvs. den avlidnas moster, morbror, faster eller farbror). Tredje arvsklassen har inte rätt till efterarv. Det innebär att om den avlidna var gift så tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken med full äganderätt. Om så är fallet, görs inte någon släktutredning.

Om det inte går att utesluta att den avlidna efterlämnar arvsberättigade personer, måste en god man förordnas för att bevaka deras rätt och förvalta deras lott i boet (11 kap. 3 § FB). Behovet av god man kan exempelvis uppkomma när den avlidna under flera år bott i ett annat land eller om arvsberättigade personer utvandrat från Sverige.

När dödsbodelägarkretsen är utredd, är nästa steg att kalla till en bouppteckningsförrättning. Både legala arvingar och universella testamentstagare måste kallas till förrättningen. Om den avlidna är änka eller änkling, eller har fått ett arv med fri förfoganderätt, måste även tidigare makens eller sambons arvingar kallas. (Det kan vara både legala arvingar och universella testamentstagare beroende på om testamentet godkänts eller inte klandrats.) Det är mycket vanligt att sambor väljer att upprätta inbördes testamenten, och det kan leda till praktiska problem. I dag finns risk att den först avlidnas efterarvingar helt missas vid den efterlevande sambons frånfälle, då det inte går att utläsa av exempelvis Skatteverkets dödsfallsintyg att personen tidigare varit sambo.

Vid förrättningen går juristen igenom hur boet ser ut och de handlingar som kan påverka fördelningen av arvet, exempelvis äktenskapsförord, förskott på arv, tidigare bodelningar, om huruvida den avlidna fått ett arv eller gåva som enskild egendom och tidigare makes eller sambos bouppteckning.

När boet är utrett undertecknas bouppteckningen av bouppgivaren och två förrättningsmän. Därefter skickas bouppteckningen till Skatteverket för registrering. Om det finns ett testamente, måste – för att det ska kunna läggas till grund för ett arvskifte – de legala arvingarna godkänna testamentet. Testamentet kan också ligga till grund för att arvskifte genom att det delges och ingen väcker klandertalan.

• Sida 142
•  Original

När bouppteckningen är registrerad och eventuellt testamente godkänts eller inte klandrats, kan oftast ett arvskifte upprättas.

4.3. Allmänna arvsfonden

Allmänt om fonden

Allmänna arvsfonden tillkom som redan nämnts år 1928 i samband med att arvsrätten för kusiner och avlägsnare släktingar avskaffades. Utgångspunkten för det allmännas arvsrätt blev att kvarlåtenskap som går till det allmänna på grund av att en arvsberättigad släkting saknas skulle tillfalla en fond, Allmänna arvsfonden, och användas för att understödja åtgärder som främjar samhällets barnavård. Medlen skulle inte, som tidigare varit fallet, tas in bland statens övriga inkomster. Skälet till detta var att en begränsning av arvsrätten inte borde göras i syfte att bereda staten inkomster för att täcka löpande utgifter. De successionsrättsliga synpunkterna skulle ensamma vara avgörande så att inte det allmännas arvsrätt kom att uppfattas som en konfiskation av arven. Vidare ansågs det som mindre stötande om arven går till ett ändamål som det kunde ha varit naturligt att tillgodose genom ett testamente. Eftersom det var fråga om en disposition av vissa kvarlåtenskaper som helhet, var uppfattningen att det mest ändamålsenliga var en fondering av arve t.⁷

Allmänna arvsfondens verksamhet regleras numera av lagen (2021:401) om Allmänna arvsfonden. Enligt lagen har fonden till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för målgrupperna barn, ungdomar, äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Allmänna arvsfondens egendom förvaltas av Kammarkollegiet, som också bevakar fondens rätt till egendom och för fondens talan i mål och ärenden som rör fonden.

Beslut om att fördela stöd ur fonden fattas av Arvsfondsdelegationen, vars ledamöter utses av regeringen. Stöd får lämnas till en verksamhet som är utvecklande för någon av Allmänna arvsfondens målgrupper och som har förutsättningar att främja målgruppen även efter det att stödet ur fonden har upphört. Stöd får inte lämnas till en organisations löpande verksamhet. Stöd får lämnas endast till en organisation som bedriver ideell verksamhet. I lagen anges vidare vissa

⁷ Se prop. 1928:17 och bet. 1LU21.

• Sida 143
•  Original

situationer då stöd inte får lämnas, exempelvis om organisationen har skulder för svenska skatter eller avgifter hos Kronofogdemyndigheten eller om organisationen, eller någon av dess företrädare som agerar inom ramen för verksamheten, utövar våld, tvång eller hot mot en person eller på annat sätt kränker en persons grundläggande fri- och rättigheter eller motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Ett beslut om stöd ska förenas med de villkor som behövs.

Arv som har tillfallit fonden får helt eller delvis avstås till någon annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller till andra särskilda omständigheter kan anses stämma överens med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens sambo eller någon annan som genom beroendeförhållande har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt. Vid skälighetsbedömningen ska särskilt beaktas graden av beroendeförhållande mellan arvlåtaren och sökanden och om sökanden har behov av egendomen.

Regeringen ska årligen redovisa till riksdagen hur fonden förvaltas och hur stöd fördelas från fonden.

Allmänna arvsfondens verksamhet är skattebefriad. Arvsfonden betalar därmed inte någon statlig eller kommunal inkomstskatt. Ingår en fastighet bland tillgångarna som fonden ärver, föreligger däremot skyldighet att betala kommunal fastighetsavgift.

Hur blir Allmänna arvsfonden legal arvinge?

När en person avlider och verkar sakna släktarvingar, ska socialnämnden vid kommunen där den avlidna bodde utreda om den avlidna har några släktarvingar. Detta sker genom en släktutredning. Om släktutredningen visar att den avlidna saknar släktarvingar, är Allmänna arvsfonden legal arvinge och företräds av Kammarkollegiet. Innan det är bekräftat att den avlidna saknar släktarvingar, har socialnämnden det provisoriska ansvaret för dödsboet (18 kap. 2 § ÄB).

Det vanligast förekommande sättet som dödsbon anmäls till Kammarkollegiet är genom en webbaserad tjänst som myndigheten erbjuder. I denna ska en komplett släktutredning bifogas, men det är inte ovanligt att dödsboet inte är fullständigt släktutrett vid denna tidpunkt. Det är vanligt att då bifoga ett dödsfallsintyg med släktutredning som man får från Skatteverket. Denna handling är dock

• Sida 144
•  Original

inte en släktutredning utan visar bara när personen avled och vilka efterlevande personen har .⁸

För att Allmänna arvsfonden ska ta emot ett dödsbo och ta ansvar för det kräver fonden en komplett släktutredning avseende alla arvsklasser och denna kan man erhålla genom att göra en beställning till Riksarkivet och stadsarkiven i landet. Dessa kostar pengar och tar en del tid, men utan en sådan är det inte visat att fonden är legal arvinge och då tar fonden inte emot dödsboet utan återförvisar det till kommunen, som får rätta denna brist innan det återigen kan bli aktuellt med en överlämning till fonden.

Det är inte ovanligt att den avlidna har antingen flyttat in till Sverige från ett annat land eller bott en längre tid i annat land. I de fallen kräver fonden att det även kan presenteras en komplett släktutredning från det andra landet. Detta medför ofta komplikationer för kommunerna. Att släktforska i Sverige är en sak, men i övriga länder är det långt mer komplicerat, tidsödande och ofta förknippat med ganska stora kostnader.

Om kommunen inte kan inkomma med en fullständig släktutredning får en anmälan till överförmyndarnämnden göras så att en god man för okända eller bortavarande arvingar kan förordnas (16 kap. 1 och 2 §§ ÄB). En kungörelse görs via Skatteverket i Post- och Inrikes Tidningar för att söka efter eventuella släktarvingar. Ärendet kommer att vara vilande under fem år så att den som eventuellt ska ärva har möjlighet att ge sig till känna. Den gode mannen ska under tiden bevaka bortavarandes rätt och vårda boet. Om ingen har gjort gällande sin rätt till arvet inom dessa fem år tillfaller dödsboet Allmänna arvsfonden. Fonden bevakar dessa dödsbon och uppmanar efter fem år den gode mannen att inkomma med en redovisning till fonden och utbetala arvet efter den avlidna.

Statistik som rör Allmänna arvsfonden

Av de omkring 90 000 personer som avlider varje år är det cirka 1 800 personer som saknar släktarvingar. Av dessa personer är det drygt två tredjedelar som har skrivit ett testamente till förmån för någon annan. Årligen tillfaller således cirka 600 dödsbon Allmänna

⁸ Nuvarande och tidigare make och maka samt barn presenteras. Om något av barnen inte lever längre visas barnbarn om det finns sådana.

• Sida 145
•  Original

arvsfonden. Av dessa är cirka 25 procent dödsbon där tillgångarna inte räcker till för att täcka skulderna, s.k. bristbon. Fonden tillförs alltså tillgångar från omkring 450 dödsbon.

Under 2024 fick Allmänna arvsfonden in totalt 1 815 miljoner kronor. Pengarna kom främst in genom arv men även genom avkastning på befintligt kapital och från metallåtervinning.

Cirka 400 projekt får ekonomiskt stöd av Allmänna arvsfonden varje år. Projekten är i alla storlekar och spridda över hela landet. Under år 2024 fördelades 956 miljoner kronor till 400 projekt.

Hanteringen av s.k. bristbon

Som nämnts tidigare är cirka 25 procent av de dödsbon vars tillgångar tillfaller Allmänna arvsfonden s.k. bristbon. Tillgångarna täcker, i bästa fall, begravningen men ibland inte ens detta. Dessa dödsbon tar fonden fullt ansvar för. Fonden tar ansvar för en etisk och rättssäker avveckling av dödsboet, en värdig begravning och eventuell gravskötsel.

I fråga om bristbon med andra legala arvingar än arvsfonden är det vanliga att man försätter dödsboet i konkurs. För att hantera bristbon krävs det ofta många kontakter med fordringsägare. Om dödsbodelägarna saknar kunskaper om arvsrätten, är de ofta tvungna att anlita någon för att upprätta de handlingar som dödsboet behöver. Om det inte finns medel i dödsboet till sådan hjälp kan det avhålla dödsbodelägarna från att anlita någon eftersom det i så fall kan bli dödsbodelägarna själva som måste bära kostnaderna för detta arbete .⁹I de situationerna är det vanligt att man i stället ansöker om att dödsboet ska försättas i konkurs.

Allmänna arvsfonden ansöker sällan om att bristbon ska försättas i konkurs. Även i dessa bon förordnas en god man som företräder fonden i dödsboet och som ansvarar för avvecklingen av boet på ett etiskt och värdigt sätt. Fonden garanterar alltid att gode män får full ersättning oavsett boets ekonomiska status. Den gode mannen ombesörjer att en bouppteckning upprättas samt att bostaden töms och hanteras enligt fondens direktiv. Den avlidna ges alltid en värdig

⁹ I detta sammanhang bör framhållas att en dödsbodelägare inte har något personligt ansvar för vare sig den dödes eller dödsboets skulder. Det lär dock inte förekomma att någon tar på sig ett uppdrag av aktuellt slag när dödsboet saknar medel utan att säkerställa att man i stället får betalt av dödsbodelägarna.

• Sida 146
•  Original

begravning i enlighet med eventuella önskemål. Det förekommer många bristbon hos fonden där den avlidna önskat få sin sista vila i en familjegrav. Om det saknas medel för att bekosta en begravning söker den gode mannen stöd hos kommunen, och eventuella kostnader som inte täcks av kommunen belastar fonden. När medlen inte räcker till, betalar fonden för begravning och komplettering av en befintlig gravsten eller en ny sten, samt tar över gravrätten och ansvar för vård och skötsel. Detta sker även när fonden är legal arvinge i ett dödsbo som försätts i konkurs.

Som ställföreträdare för Allmänna arvsfonden strävar Kammarkollegiet efter att få in så mycket medel som möjligt till fonden men det går aldrig ut över fondens krav på att dess dödsbon ska hanteras etiskt och värdigt.

4.4. Överväganden och förslag

4.4.1. Det bör inte införas arvsrätt för kusiner och andra avlägsnare släktingar

Bedömning: Den legala arvsrätten bör inte utvidgas till att om-

fatta kusiner och andra avlägsnare släktingar.

Skäl för att återinföra en arvsrätt för kusiner

Vissa skäl som åberopas för att återinföra en arvsrätt för kusiner bygger på antaganden om att en sådan arvsrätt kan antas stämma bättre överens med arvlåtarens vilja än att arvet tillfaller Allmänna arvsfonden. Eftersom antalet barn per familj har gått ner sedan en arvsrätt för kusiner avskaffades, har antalet kusiner också minskat. Detta har antagits medföra att gemenskapen mellan kusiner har ökat, särskilt i de fall då en arvsrätt kan bli aktuell, dvs. när det inte finns andra närmare släktingar .¹⁰Det brukar också nämnas att Allmänna arvsfonden har fått kritik för bl.a. bristande kontroll av me del.¹¹

Andra skäl som framförs för kusinarv är av mer principiell natur. Det framhålls t.ex. att kusiner bör ha arvsrätt, eftersom de hör till en familjegrupp som utgår från gemensamma far- och morföräldrar.

¹⁰ Se Agell, Familjerättsliga studier. Vänbok till Åke Saldeen (De Lege 2003), s. 22 f. ¹¹ Se bl.a. bet. 2018/19:CU7 och 2020/21:CU6.

• Sida 147
•  Original

Arvsrätten för släktingar i tredje parentelen, dvs. arvlåtarens far- och morföräldrar samt farbröder, fastrar, morbröder och mostrar, har en mycket begränsad praktisk betydelse. Rent principiellt är det dock en svaghet att det inte gäller istadarätt för kusiner i de fall då det finns arvingar av detta slag. Om en av flera arvingar inom kretsen har avlidit före arvlåtaren, blir det en slump var kvarlåtenskapen till sist hamnar i nästa generation, vilket inte är helt tillfredsställande .¹²

Underlagsrapport

Utredningen har under sitt arbete inhämtat en underlagsrapport av Mikael Elinder (professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet) och Oscar Erixson (docent och forskare i nationalekonomi vid Uppsala universitet). Rapporten redovisas i dess helhet som bilaga 2 till betänkandet. Av rapporten framgår sammanfattningsvis följande av intresse för frågan om en arvsrätt för kusiner bör införas.

I stort sett alla födda i Sverige, har minst en kusin (över 95 procent). Det gäller även bland de som saknar egna barn, eller saknar både egna barn och syskon, dvs. de som har störst sannolikhet att avlida utan släktarvingar enligt nuvarande arvsordning. Det betyder att det i så gott som samtliga dödsbon som i dag tillfaller Allmänna arvsfonden sannolikt finns en kusin som skulle ärva före fonden. Undantagen gäller endast när Allmänna arvsfonden får arv som förmånstagare via testamente, i de enstaka fall då arvlåtaren inte haft några kusiner eller när arvlåtaren är den sista i kusinskaran att avlida.

När det gäller frågan om kusiner kan förmodas föredras som arvtagare framför Allmänna arvsfonden, i de fall då släktarvingar saknas, framstår det enligt Elinder och Erixson som troligt att en majoritet föredrar Allmänna arvsfonden eller annan ideell organisation. Några tycks dock föredra att kusiner ärver framför Allmänna arvsfonden. Dessa kan dock vara beredda att skriva testamente till förmån för kusiner.

En fråga som också tas upp i rapporten är hur andra ideella organisationer kan tänkas påverkas av om kusiner ges arvsrätt. En majoritet av alla testamentsgåvor kommer från den lilla grupp av avlidna som saknar släktarvingar och i denna grupp är det cirka två tredjedelar som har skrivit testamente. Frågan är om införandet av kusinarv kan tänkas påverka förekomsten av testamente. Två motverkande

¹² Se Agell, Familjerättsliga studier. Vänbok till Åke Saldeen (De Lege 2003), s. 23.

• Sida 148
•  Original

effekter kan uppstå, varför det är svårt att ge en entydig förutsägelse om kommande utfall (prediktion). För det första kan det tänkas att färre skriver testamente då arv, i frånvaro av testamente, alltid tillfaller släkten. Å andra sidan kan det tänkas bli vanligare att frågan om testamente diskuteras i olika sammanhang och att fler börjar skriva testamente. I sådana fall kan man tänka sig att testamentsgåvor till ideella organisationer blir vanligare bland de som har släktarvingar. Även om färre, utan närmare släktingar än kusiner, kommer att skriva testamente till förmån för ideella organisationer, kan intäkterna från testamentsgåvor ändå öka om fler bland de som har nära släkt skriver testamente till förmån för ideella organisationer.

Sammantaget framstår det enligt Elinder och Erixson inte som att det finns starka skäl att ge kusiner arvsrätt. Det är en liten andel av alla avlidna som saknar både närmare släktingar än kusiner och som inte upprättat testamente. Av dessa finns det heller inga starka skäl att anta att de skulle föredra att deras kvarlåtenskap tillfaller kusiner framför Allmänna arvsfonden. Med hänsyn tagen till att andelen av de som avlider och som är födda utomlands kan förväntas öka under kommande årtionden, kommer det också medföra betydande problem att identifiera deras kusiner. Det gäller oavsett om deras kusiner bor i Sverige eller utomlands. Sammantaget framstår det därför, enligt Elinder och Erixson, som att införande av legal arvsrätt för kusiner orsakar fler problem än det skulle lösa.

Det är typiskt sett inte arvlåtarens vilja att kusiner ska ärva framför Allmänna arvsfonden

Utredningen konstaterar att de flesta enligt en undersökning som Giva Sverige gjort anser sig ha en mycket eller ganska god uppfattning om den svenska arvsrätten och att två tredjedelar av de som avlider utan släktarvingar faktiskt har skrivit ett testame nte.¹³Det finns därmed lite som talar för att det skulle vara obekant för arvlåtaren att Allmänna arvsfonden blir legal arvinge när släktarvingar saknas.

Även Elinder och Erixson drar, bl.a. utifrån Giva Sveriges undersökning, slutsatsen att det är ytterst få arvlåtare, vars kvarlåtenskap

¹³ Se Giva Sveriges rapport Att ge efter döden – Hur ser allmänheten på att testamentera till ideella

organisationer? Mer om denna nedan i avsnitt 4.4.3.

• Sida 149
•  Original

i dagsläget tillfaller Allmänna arvsfonden, som hellre hade önskat att deras kusiner skulle ärva före f onden.¹⁴

Av särskilt intresse i sammanhanget är att en relativt stor andel av Allmänna arvsfondens medel består av tillgångar av betydande värde som efterlämnats från ett fåtal arvlåtare (förutom av räntor och uppgångar i de finansiella instrument som fonden förvaltar). Det förekommer t.ex. att företag i mångmiljonklassen tillfaller Allmänna arvsfonden. När det gäller dessa fall, som utgör en procentuellt stor andel av de medel som tillfaller fonden, finns det anledning att utgå från att arvlåtaren är en välinformerad person som haft möjlighet att ta till vara sina intressen och göra medvetna val. Trots detta förekommer inte testamentsförordnanden till kusiner i någon större utsträckning. Detta talar enligt utredningen dels för att de flesta faktiskt inte har något intresse av att deras kusiner ska få ärva, dels för att det saknas stöd för antagandet att kusiner i dag har en närmare gemenskap jämfört med när kusiners arvsrätt avskaffades.

När det gäller gemenskapen mellan kusiner bör också beaktas att den stora merparten av de som för närvarande avlider i Sverige är födda på 1950-talet eller tidigare och att de förhållanden beträffande barnafödande som gällde då kommer fortsätta att göra sig gällande beträffande fördelning av arv under överskådlig tid framöver. Kretsen av kusiner var vid denna tidpunkt fortfarande relativt stor. Även om antalet kusiner numera generellt är färre, kan det också ifrågasättas om detta har medfört en närmare gemenskap. Det finns enligt utredningen anledning att anta att det snarare är andra faktorer än antalet kusiner som påverkar gemenskapen mellan kusinerna, framför allt vilken relation deras föräldrar har med varandra.

Härtill kommer att familjebildningsmönster har ändrat sig på flera sätt, inte bara storleken på barnkullar. Ombildade familjer – och acceptansen av sådana – kan ha medfört att det är andra personer än kusiner, eller överhuvudtaget släktingar, som står en arvlåtare nära. När arvlåtaren exempelvis varit sambo finns det mycket som talar för att denna vill att den efterlevande sambon ska ärva hela eller delar av kvarlåtenskape n.¹⁵

¹⁴ Se mer i underlagsrapporten i bilaga 2 till betänkandet. ¹⁵ Av den empiriska studien i Walleng, Att leva som sambo, s. 102 f., framgår att 62 procent av de tillfrågade anser att sambor bör ärva varandra utan testamente. Av dessa 62 procent tycker 19 procent att sambor bör ärva all kvarlåtenskap efter varandra, medan 43 procent anser att sambor bör ärva åtminstone till viss del.

• Sida 150
•  Original

Sammanfattningsvis finns det inte belägg för att det stämmer bättre överens med arvlåtarens vilja att arvet tillfaller en kusin framför Allmänna arvsfonden. I stället talar det mesta enligt utredningen för att det i de allra flesta fall är ett medvetet val av arvlåtaren att inte upprätta ett testamente utan låta arvet tillfalla Allmänna arvsfonden.

En arvsrätt för kusiner skulle medföra frågeställningar av praktisk natur och ökade kostnader för både dödsbona och det allmänna

För det fall den legala arvsrätten utvidgas till att omfatta kusiner riskerar flera frågeställningar av praktisk natur att uppstå. En del av dessa frågeställningar är också kopplade till ökade kostnader, som i olika avseenden kan väntas drabba framför allt dödsbon men även testamentstagare som vill göra sin rätt gällande och det allmänna. Problemen redovisas i de kommande fem avsnitten. Därefter följer ett avsnitt med en bedömning av om det går att lösa de praktiska frågeställningarna, innan utredningen avslutningsvis redovisar sin sammanfattande bedömning.

Det kommer bli svårare att genomföra släktutredningar

Det är redan i dag svårt att göra släktutredningar och hitta alla dödsbodelägare, framför allt eftersom personer är mycket rörliga och flyttar både in och ut från Sverige. Det är få länder som har samma välfungerande folkbokföring som Sverige. Det medför att det ofta blir komplicerat, ibland till och med omöjligt, att hitta en person utan anknytning till Sverige. Utredningen bedömer att det kommer att bli svårare att göra bouppteckningar, om en arvsrätt för kusiner återinförs, eftersom kretsen av dödsbodelägare utvidgas ytterligare och inte sällan kommer att innefatta personer i andra länder. En följd av det är att antalet tilläggsbouppteckningar sannolikt kommer öka. Det kommer också bli nödvändigt med fler förordnanden av god man för en bortavarande part eller okända arvingar (11 kap. 3 § FB).

Om en dödsbodelägare inte går att hitta, kan dödsboet inte avslutas förrän tidigast efter fem år. Även om ett arvskifte ofta går att

• Sida 151
•  Original

genomföra ändå ,¹⁶medför det en viss osäkerhet och olägenheter för övriga dödsbodelägare att dödsboet inte kan avslutas.

Hanteringen av testamenten påverkas

Om kusiner får arvsrätt och den avlidna har skrivit ett testamente till förmån för någon annan, blir följden att testamentstagaren ska delge testamentet till de kusiner som är den avlidnas legala arvingar .¹⁷Som tidigare nämnts delges Kammarkollegiet årligen cirka 1 200 testamenten och en del av dessa skulle då i stället behöva delges en eller flera kusiner. När Allmänna arvsfonden är legal arvinge behöver bara en arvinge delges, och fonden har rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras och utredas. Delgivning föranleder sannolikt inte några större problem i de fall då arvlåtaren och kusinen haft kontakt med varandra. I de fall då det inte förekommit någon kontakt mellan kusinerna är risken däremot stor att det kommer att behöva läggas ned mycket arbete för att testamentet ska kunna läggas till grund för ett arvskifte. Dessa kostnader kommer i förlängningen att drabba den universella testamentstagaren, dvs. den som arvlåtaren ville skulle ärva honom eller henne. Ökade utredningskostnader kommer således inte enbart drabba de kusiner som har legal arvsrätt utan även den eller dem som har rätt att ärva i enlighet med testamentet.

En annan aspekt som gör det angeläget att hitta alla dödsbodelägare är arvingarnas rätt att klandra ett testamente, om det finns ett sådant. En klandertalan ska väckas inom sex månader från det att arvingen delgavs testamentet (14 kap. 5 § ÄB). Om det blir svårare att hitta alla dödsbodelägare, kommer det därmed också ta längre tid innan testamentet kan läggas till grund för ett arvskifte. Om en god man har förordnats, kan dock denna delges testamentet.

Fler fall av boutredningsmän och merarbete med fullmakter

Även den praktiska hanteringen av ett dödsbo kommer påverkas, om en arvsrätt för kusiner införs, vilket riskerar att medföra ökade kostnader för både enskilda och det allmänna.

¹⁶ Genom att den bortavarande dödsbodelägarens andel av pengarna ligger kvar hos dödsboet eller genom att den gode mannen öppnat ett konto. ¹⁷ En närmare redogörelse för delgivning av testamente finns i avsnitt 9.6.2.

• Sida 152
•  Original

Som konstaterats ovan är utgångspunkten i dödsboförvaltningen att dödsbodelägarna gemensamt förvaltar den dödes egendom under boets utredning, dvs. samförvaltning. Vid samförvaltning krävs samtliga delägares samtycke för alla förvaltningsåtgärder i dödsboet. I många fall lämnar samtliga delägare fullmakt till en av delägarna att sköta förvaltningen. För den enskilda delägaren medför uppdraget ett sysslomannaanasvar och kan vara betungande. Det är därför inte ovanligt att delägare lämnar fullmakt till en utomstående person att genomföra boutredningen. Denna hantering medför att en person med stöd av fullmakten kan fatta beslut om förvaltningen av dödsboet. Huvudproblemet med samtliga delägares samtycke kvarstår dock. Om en delägare motsätter sig fullmaktshavarens beslut eller hantering av dödsboets egendom kan fullmakten formlöst återkallas. Om uppdrag har lämnats till jurist eller annan professionell aktör kan lösningen även vara kostsam .¹⁸

Redan med befintlig krets av legala arvingar är samförvaltningen inte sällan problematisk. Det räcker med att en delägare inte vill eller kan medverka i förvaltningen. Det kan även handla om svårigheter att klarlägga tillgångarna i boet eller frågor om tillämpning av arvsrättsliga regler (fördelning av kvarlåtenskapen).

Bankerna är en central aktör vid avvecklingen av dödsbon. Många banker har redan i dag ett krav på fullmakter från samtliga dödsbodelägare för att vidta olika åtgärder. Vissa banker kräver även att fullmakter av personer som befinner sig utomlands ska bevittnas på ett svenskt konsulat. Till detta kommer svårigheterna att få personer utan koppling till Sverige att förstå varför de behöver skriva under fullmakter och andra handlingar.

Som nämnts ovan kan delägarna ansöka om att tingsrätten ska förordna om en boutredningsman som ensam företräder dödsboet och ansvarar för förvaltningen (19 kap. 1 § ÄB). Uppdraget kan sammanfattas enligt följande. Boutredningsmannen är legal ställföreträdare för dödsboet och ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för boutredningen, med undantag för försäljning av fast egendom som kräver skriftligt samtycke från samtliga delägare eller beslut från tingsrätten. I boutredningsmannens roll ingår bland annat att utreda boet i syfte att förbereda arvskifte (19 kap. 15 § ÄB). När boet är

¹⁸ Riksrevisionen genomför just nu en granskning av statens insatser i samband med utredning, förvaltning och skifte av dödsbon. Resultatet av granskningen kommer att presenteras i en rapport med planerad publicering i oktober 2025.

• Sida 153
•  Original

berett för skifte ska boutredningsmannen i egenskap av skiftesman i första hand försöka få parterna att komma överens (avtalsskifte). Om parterna inte kan komma överens ska boutredningsmannen fatta ett beslut om arvskifte (tvångsskifte), som sedan delges delägarna. Den part som är missnöjd med ett sådant skiftesbeslut har möjlighet att genom klander få saken prövad i domstol.

Boutredningsmannen ska företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder (19 kap. 11 § första stycket ÄB). I uppdraget som boutredningsman ingår att förrätta bouppteckning (om så inte redan gjorts). I sakens natur ligger därför att boutredningsmannen ska utreda och i vissa fall fastställa delägarkretsen.

Arbetet med att fastställa delägarkretsen i dödsboet är många gånger oproblematiskt. Har den avlidna barn (arvingar i första arvsklassen) är dessa delägare. Var den avlidna gift vid dödsfallet är efterlevande make delägare. Dessa uppgifter framgår i de allra flesta fall av Skatteverkets dödsfallsintyg och släktutredning. Saknar den avlidna arvingar i första arvsklassen, kan utredningsarbetet bli svårare. De arvsberättigade framgår då inte alltid av Skatteverkets dödsfallsintyg. Föräldrar finns som utgångspunkt antecknade i släktutredningen (arvingar i andra arvsklassen). Är dessa avlidna kan bouppteckningen efter föräldrarna beställas från Skatteverket, vari de arvsberättigade vanligtvis finns antecknade. Är föräldrarna avlidna och det också saknas barn samt barnbarn etc. till dem (syskon till den avlidna), ärver mor- och farföräldrar (tredje arvsklassen). I dessa fall uppstår ofta utredningssvårigheter. Riksarkivet kan då vara behjälpligt med släktutredning. En majoritet av de som avlider i dag är i 80-årsåldern .¹⁹Många gånger innebär detta att den avlidnas mor- och farföräldrar var födda i slutet av 1800-talet. I dessa fall är det inte säkert att Riksarkivet kan konstatera arvingar vid en släktutredning. Är dessutom någon av arvingarna utvandrade uppstår omfattande utredningssvårigheter. I praktiken blir det omöjligt att med säkerhet fastställa vilka som är arvingar. Boutredningsmannen får då ansöka om god man för bortavarande eller okänd arvinge (11 kap. 3 § FB). Detta måste ske innan bouppteckning kan förrättas. Om det vid bouppteckningsförrättningen är osäkert ifall det finns någon okänd arvinge (eller om det finns någon som är känd till namnet men på okänd ort) ska detta anmälas till Skatteverket. Skatteverket

¹⁹ Medellivslängden 2024 var enligt SCB 85,35 år för kvinnor och 82,29 år för män.

• Sida 154
•  Original

ska då utan dröjsmål göra en arvskungörels e.²⁰Har ingen arvskungörelse införts, ska arvingen göra sin rätt gällande inom tio år från dödsfallet. Har arvingen inte gjort sin rätt gällande inom tidsfristerna, förlorar den sin rätt till arvet.

Vad gäller fastställande av delägarkretsen går det redan i dag att konstatera att utredningen blir mer omfattande ju mer avlägsen släktingen är. Detta innebär högre kostnader för dödsboet i form av arvode till boutredningsmannen och utlägg för utredningar.

Knappt en femtedel av befolkningen har upprättat ett testamente .²¹Det innebär att boutredningsmannen på uppdrag av testamentstagarna ska delge den avlidnas testamente. När arvingar saknas eller är okända kan den gode mannen delges. När arvingarna däremot är kända ska testamentet delges dem genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift (kopia). Förfarandet är många gånger tidskrävande och kostnadsdrivande och ju fler arvingar desto högre kostnader. Är någon av arvingarna bosatt utomlands kan boutredningsmannen behöva ta hjälp av Länsstyrelsen i Stockholm som är Centralmyndighet för internationell delgivning i Sverige .²²En förutsättning för detta är dock att boutredningsmannen redan försökt delge testamentet men misslyckats. Delgivningen via Centralmyndigheten sker i så fall med hjälp av Sveriges utlandsmyndigheter. Delgivningssätt, tidsfrister, eventuella kostnader samt krav som ställs på ansökan och delgivningshandlingen varierar stort beroende på land. Normalt behöver handlingarna översättas till mottagarlandets språk. Detta innebär högre kostnader för dödsboet i form av arvode till boutredningsmannen och utlägg för översättningar, avgifter och eventuellt anlitande av platsombud i mottagarlandet.

När bouppteckning förrättats och eventuella testamenten delgivits (och arvingar erbjudits möjlighet att antingen godkänna eller klandra testamentet) ska tillgångarna i boet utredas och skulder betalas. Med en större delägarkrets är samförvaltning ofta en praktisk

²⁰ Skatteverket kungör i Post- och Inrikes Tidningar att arv tillfallit den bortavarande med uppmaning till denna att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag då kungörelsen var införd i tidningen (en s.k. arvskungörelse). ²¹ Se Giva Sveriges rapport Att ge efter döden – Hur ser allmänheten på att testamentera till

ideella organisationer?

²² Länsstyrelsen Stockholm är Centralmyndigheten för internationell delgivning i Sverige, som ingår i det internationella rättsliga samarbetet. Enligt myndigheten har den kraftiga ökningen av migration, globaliseringen och att vi reser alltmer utomlands bidragit till att behovet av delgivning både inom Sverige och till utlandet har blivit större. I vissa fall kan delgivningen ske genom direktkontakt mellan de berörda aktörerna, medan det i andra fall kan vara avgörande med Centralmyndighetens biträde för att lyckas med en delgivning.

• Sida 155
•  Original

omöjlighet. Uppdraget att utreda boet ankommer då på boutredningsmannen.

Under boutredningen ska samtliga delägare erbjudas möjlighet att yttra sig i frågor om rättshandlingar som i avsevärd utsträckning inverkar på behållningen i boet, i frågor om andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde drivit eller uppgörelse med borgenärerna (19 kap. 11 § tredje stycket ÄB). Det kan exempelvis handla om försäljning av bostadsrätter, fastigheter och värdepapper eller drift av pågående näringsverksamhet såsom jordbruk och företag med anställda. Det innebär i princip en plikt för boutredningsmannen att hålla delägarna underrättade om hur utförandet av uppdraget går.

Kan delägarna inte komma överens om ett arvskifte ska boutredningsmannen som nämnts i egenskap av skiftesman fatta ett beslut om arvskifte. I uppdraget måste delägarnas meningar och inställningar till hur arvet ska fördelas inhämtas. En part som är missnöjd med sådant skiftesbeslut har möjlighet att genom klander få saken prövad i domstol. Rätten till överprövning är en central del i institutet boutredningsman. Delägaren måste därmed delges beslutet. Det ankommer på boutredningsmannen i egenskap av skiftesman att ombesörja delgivning. Är delägaren bosatt utomlands måste beslutet delges i den ovan beskrivna ordn ingen.²³

Boutredningsmannens uppdrag är privatfinansierat och denna har enligt lag rätt att få arvode och ersättning för utlägg från dödsboet. Finns det inga medel i dödsboet svarar den som ansökt om boutredningsman för dennas kostnader.

Om även kusiner får arvsrätt, kommer kretsen av dödsbodelägare att utökas, vilket lär föranleda ett ökat behov av en boutredningsman i fler fall än i dag. Det kan antas att en större krets av dödsbodelägare kommer att resultera i merarbete och ökade kostnader för dödsboet.

Utredningens bedömning är att behovet av boutredningsmän sannolikt kommer att öka om en arvsrätt för kusiner införs, och fler boutredningar kommer kräva en kvalificerad utredning av delägarkretsen.

²³ Skiftesmannen tillämpar samma regler som gäller för bodelningsförrättare (enligt 23 kap. 5 § ÄB). En särskild utredare har fått i uppdrag att se över bl.a. reglerna om bodelningsförrättare, se dir. 2024:107.

• Sida 156
•  Original

Kostnaderna för dödsboet kommer att öka

Som utredningen redan varit inne på i föregående avsnitt finns det en stor risk för att kostnaderna för dödsboet kommer att öka om en arvsrätt för kusiner återinförs. Det gäller bl.a. kostnaderna för att upprätta en bouppteckning, eftersom släktutredningarna som konstaterats kommer bli mer komplicerade. Även kostnaderna för delgivning av bl.a. kallelser och testamenten kommer att öka på grund av en större krets av dödsbodelägare. Alla dödsbodelägare måste kallas till förrättningen, och bara ett rekommenderat brev inom Sverige kostar i dag drygt 100 kronor. Till detta kommer eventuella kostnader för anlitande av juridisk hjälp, vilket antagligen kommer att bli nödvändigt i fler fall jämfört med i dag. Detta är särskilt problematiskt i mindre dödsbon där tillgångarna är begränsade.

Det måste också beaktas, med anledning av den stora rörligheten över landsgränser i dag, att arvingar i många fall inte kommer att ha eller ens ha haft någon koppling till Sverige. Detta innebär att det troligtvis kommer att finnas behov av att översätta dokument i större utsträckning. Det gäller inte bara kallelser till bouppteckningsförrättningen utan även testamenten, fullmakter etc. Detta skulle medföra inte obetydliga kostnader för dödsboet.

Ansvaret för dödsbon vars tillgångar inte räcker till

Som redogjorts för i avsnitt 4.3 om Allmänna arvsfonden tar fonden i dag vissa kostnader för dödsbon vars tillgångar inte räcker till och ombesörjer bl.a. att alla får en värdig begravning. Det finns fog för att anta att kusiner som har haft en nära samhörighet med varandra i livet kommer att axla detta ansvar. När släktbanden sett annorlunda ut kan det däremot ifrågasättas hur villig en kusin, som ändå inte kommer att få ärva några pengar, är att ta över ansvar och kostnader för bouppteckning, begravning, gravsten etc. I dessa fall är det även rimligt att anta att fler dödsbon kommer att försättas i konkurs, vilket kommer att medföra ökade kostnader för det all männa.²⁴

²⁴ Enligt Tillväxtanalys rapport Konkurser och offentliga ackord 2022 (statistik 2023:02) uppgick antalet konkurser i dödsbon under detta år till 340, jämfört med 329 under 2021.

• Sida 157
•  Original

Det finns inte anledning att föreslå några ändringar med anledning av de praktiska problemen

Utredningen har även övervägt om det går att helt eller delvis komma till rätta med de redovisade praktiska problemen genom ändringar av befintlig lagstiftning.

Utredningen ser framför sig att det vanligast förekommande praktiska problemet, om kusiner får arvsrätt, kommer att bli att identifiera och därefter komma i kontakt med alla arvingar och dödsbodelägare. Det skulle inte vara en ny frågeställning, men accentuerad om kretsen arvsberättigade släktingar utvidgas till att också omfatta kusiner. Personer kan under sin livstid ha sin hemvist i flera olika länder som gör att de praktiska problemen kan bli än mer påtagliga. Utredningen bedömer dock att det inte är möjligt att föreslå några lagändringar i syfte att säkerställa att alla dödsbodelägare hittas. Sådana skulle bl.a. förutsätta internationella överenskommelser och att flera länder hade tillförlitliga folkbokföringsuppgifter. Däremot går det att överväga ändringar som medför att problemen för dödsboet minskar i de fall då arvingar och dödsbodelägare är kända men inte går att hitta.

Något som skulle kunna underlätta hanteringen av dödsboet i nämnda situation är tidsgränser för hur länge en bortavarande part ska ha möjlighet att göra sin rätt till arvet gällande. I dagsläget är fristen fem år från den dag då kungörelsen var införd i Post- och

Inrikes Tidningar (16 kap. 1 och 2 §§ ÄB). Det är naturligt att en

part som är bortavarande måste få rimlig tid på sig att ge sig tillkänna och utredningen har inte fått några indikationer på att det finns behov av att ändra tidsfristen med anledning av den nuvarande arvsordningen.

Det kan förstås övervägas om det bör införas en särreglering för dödsbon med kusiner som legala arvingar, exempelvis genom att det bara ska krävas rimliga efterforskningar för att hitta sådana arvingar eller att det ska vara möjligt att delge dem genom kungörelseförfarande. Om kusiner får arvsrätt, anser utredningen att det är angeläget att de behandlas på samma sätt som övriga arvingar. Annars skulle alla arvingar inte anses lika skyddsvärda. Det är därmed inte aktuellt att ändra reglerna bara för sådana dödsbon där kusiner är dödsbodelägare. Ett annat alternativ skulle kunna vara att införa särregler för arvingar som inte kan antas befinna sig i exempelvis

• Sida 158
•  Original

Sverige eller inom EU. Också en sådan lösning skulle dock i praktiken signalera att alla arvingar inte är lika skyddsvärda.

Mot denna bakgrund bedömer utredningen att det inte är lämpligt eller ändamålsenligt att ändra gällande tidsfrister eller delgivningsförfaranden för att begränsa de negativa konsekvenserna av en utökning av den legala arvskretsen.

Om det utses en boutredningsman för att utreda och förvalta dödsboet, förenklas visserligen hanteringen av dödsboet på många sätt. Det går då bl.a. att reda ut boets tillgångar och skulder, avsluta konton m.m. utan att det förutsätter fullmakter från samtliga dödsbodelägare. Däremot underlättas inte möjligheten att genomföra ett arvskifte och att avsluta dödsboet, eftersom det förutsätter kännedom om vilka som ska få del av kvarlåtenskapen. En boutredningsman är inte heller något realistiskt alternativ för ett bo med begränsade tillgångar; i bästa fall kommer medlen räcka till att täcka boutredningsmannens arvode. Om så inte är fallet kan det ifrågasättas om det finns skäl för staten att täcka kostnaderna för en boutredningsman. I så fall är försättande av dödsboet i konkurs en tänkbar lösning, som dock medför andra problem och där kostnaden för förvaltningen enligt befintliga regler kan bli ett ansvar för det allmänna. Förordnande av en boutredningsman skulle visserligen kunna minska en del av omaket och olägenheterna för övriga dödsbodelägare, men det har inte någon påverkan på de tidsfrister som gäller, bl.a. hur länge en bortavarande part ska ha möjlighet att göra sin rätt till arvet gällande.

Det anförda innebär således att utredningen inte anser det motiverat eller lämpligt att föreslå några ändringar för att minska de väntade negativa konsekvenserna av en utökning av den legala arvskretsen.

Utredningens sammanfattande bedömning

Det skäl som enligt utredningen skulle tala för att återinföra en arvsrätt för kusiner är att den nuvarande ordningen leder till att det blir en slump om tillgångar efter en arvlåtare som inte skrivit testamente förs vidare till generationen efter den tredje arvsklassen; det är helt enkelt beroende på om det finns någon som är i liv i den tredje arvsklassen.

• Sida 159
•  Original

Nämnda konsekvens bör dock vägas mot de skäl som talar mot en kusinarvsrätt.

Det främsta skälet mot en sådan arvsrätt är att underlaget snarast leder till slutsatsen att en arvsrätt för kusiner typiskt sett skulle vara emot, och inte i enlighet med, arvlåtarens vilja. Redan äganderättsliga argument och principen om att en person ska kunna välja att förordna om sin kvarlåtenskap eller inte göra det, talar alltså emot att återinföra kusinarvsrätten.

Till detta kommer argument av mer praktisk och ekonomisk natur. Som framgår ovan skulle en proportionellt stor del av tillgångarna i de flesta fall gå åt till utredningar för att klarlägga släktförhållanden. Det skulle ta längre tid att avsluta boutredningen och genomföra arvskiftet, och samhället skulle behöva ta ett större ansvar för bristbon än för närvarande. Dessa svårigheter går inte heller att komma undan genom ändringar av befintliga regler.

Slutligen väntas det också få negativa konsekvenser för det civila samhällets organisationer (se avsnitt 4.4.3). I förlängningen skulle det kanske medföra att ansvaret för en del av de verksamheter som i dag finansieras av medel från Allmänna arvsfonden i stället skulle belasta det allmänna. Att det kan finnas skäl att överväga ändringar av Allmänna arvsfonden är en annan sak.

Eftersom den som känner en samhörighet med sina kusiner redan i dag har möjlighet att förordna om sin kvarlåtenskap i ett testamente, och detta också verkar vara väl känt bland allmänheten, anser utredningen att nackdelarna med att införa en legal arvsrätt för kusiner väger tyngre än fördelarna. Utredningen gör alltså bedömningen att den legala arvsrätten inte bör utvidgas till att omfatta kusiner och andra avlägsna släktingar.

4.4.2. Den legala arvsrätten utvidgas till enbart kusiner

Förslag: Om den legala arvsrätten ska utvidgas till att omfatta

fler släktingar föreslår utredningen att den ska begränsas till att enbart avse kusiner.

• Sida 160
•  Original

Fler än kusiner bör inte få arvsrätt

Om den legala arvsrätten, trots de överväganden som redovisas i föregående avsnitt, ändå ska utvidgas till att omfatta fler släktingar anser utredningen att den ska begränsas till att enbart avse kusiner. De skäl som talar emot att införa en arvsrätt för kusiner gör sig ännu starkare gällande när det kommer till mer avlägsna släktingar, exempelvis kusiners barn.

För att behålla systematiken enligt den nuvarande arvsordningen bör en arvsrätt för kusiner lämpligen införas genom ändringar i 2 kap. 3 § ÄB. Utredningen lämnar därför ett sådant förslag.

4.4.3. Konsekvenserna för det civila samhällets organisationer

Bedömning: Om arvsrätt för kusiner (och eventuellt andra av-

lägsnare släktingar) införs kommer detta att få stor påverkan på det civila samhällets organisationer, eftersom medlen till framför allt Allmänna arvsfonden kommer att minska.

Uppgifter från Arvsfondsdelegationen

Kammarkollegiet och Arvsfondsdelegationen har påbörjat ett utvecklingsarbete för Allmänna arvsfonden. Utvecklingsarbetet syftar till att bl.a. stärka arbetet med kontroll och granskning i arvsfondsärenden och samtidigt öka fördelningen av stöd ur fonden, för att därigenom uppnå en balans mellan fondens intäkter och utgifter . ²⁵

Enligt Arvsfondsdelegationen kommer utflödet från fonden att minska i motsvarande mån som inflödet till fonden minskar. På kort sikt innebär det ingen effekt på volymen beslutade medel till projekt. Nuvarande mål är att fördela 1,2 miljarder kronor till fler projekt under år 2027, med förstärkt kontroll. Detta bedöms kunna uppnås. Det innebär en ökning från nuvarande nivå på 800 miljoner kronor årligen med 50 procent. På längre sikt innebär det däremot en minskad finansiering av projekt jämfört med dagens förutsättningar.

²⁵ Skrivelse 2023/24:153 Riksrevisionens rapport om Allmänna arvsfonden där regeringen redovisar sina bedömningar med anledning av Riksrevisionens granskningsrapport Allmänna

arvsfonden – pengar som söker mening (RiR 2024:2).

• Sida 161
•  Original

Efterfrågan på bidrag till arvsfondsprojekt är stor

Enligt Arvsfondsdelegationen råder det ingen tvekan om att det finns en efterfrågan bland landets ideella föreningar och andra ideella organisationer som motsvarar en ökning av antalet arvsfondsprojekt och en ökad volym beviljade medel. Ansökningstrycket är det högsta på tio år. Till viss del förklaras det av att pandemin är över, att Allmänna arvsfonden nu har fyra målgrupper och inte tre samt att andra finansiärer (exempelvis kommuner och andra myndigheter) har mindre medel att fördela till civilsamhället. Arvsfondsdelegationen har därutöver förbättrat förutsättningarna för fler ideella föreningar att kunna ta del av Allmänna arvsfondens medel genom ändrade villkor och regler för stödgivningen.

Statistik avseende allmänhetens inställning till att testamentera till ideella organisationer

Giva Sver ige²⁶har med hjälp av Novus undersökt allmänhetens inställning till testamenten och presenterade i september 2024 rapporten Att ge efter döden – Hur ser allmänheten på att testamentera till

ideella organisationer ?²⁷I rapporten redovisas följande statistik, som

är av intresse för frågan om det kan antas vara arvlåtarens vilja att kusiner ska ärva före Allmänna arvsfonden: – Knappt en femtedel av svenskarna har upprättat ett testamente.

Totalt sett uppger 60 procent att de har skrivit eller kommer att skriva testamente. – Fyra av fem uppger att de känner till arvslagarna mycket eller

ganska bra. Även de som uppger att de troligen inte kommer att upprätta ett testamente upplever att de har bra kännedom om hur arvslagarna ser ut (85 procent). – Närmare hälften av de tillfrågade föredrar att det egna arvet går

direkt till ideella organisationer (34 procent) eller Allmänna arvsfonden (12 procent) om de inte skriver testamente och inte har

²⁶ Giva Sverige är en branschförening som arbetar för tryggt givande. Föreningen har drygt 200 medlemmar.²⁷ Rapporten bygger på undersökningen genomförd av Novus. Undersökningen har genomförts som en webbenkät. Målgrupp är allmänheten i åldersgruppen 30–84 år. Undersökningen är genomförd i Novus riksrepresentativa Sverigepanel som är slumpmässigt rekryterad. Totalt omfattar undersökningen 1 031 intervjuer.

• Sida 162
•  Original

några arvingar. Andelen är något högre bland de som troligen inte kommer att skriva testamente. En tredjedel föredrar dock att arvet går till släkt i yttre led om inga arvingar finns (32 procent), något färre bland de som troligtvis inte skriver testamente (26 procent). – Både för de som har och de som troligtvis kommer att upprätta

ett testamente är det främst den nära familjen (barn/barnbarn, make eller sambo/partner) som man har testamenterat eller avser att testamentera till. Bland de som har upprättat ett testamente svarar 2 procent att de valt att testamentera till kusiner. Av de som troligtvis kommer att upprätta ett testamente svarar 7 procent att de kan tänka sig att testamentera till kusiner. Detta ska jämföras med att 30 procent kan tänka sig att testamentera till ideella organisationer och 21 procent till vänner. – De som svarat att de troligtvis inte kommer att upprätta testa-

mente har tillfrågats vilken/vilka de främsta anledningarna till detta är. På denna fråga svarar 32 procent att det inte behövs utan att de allmänna arvslagarna får styra.

I sammanhanget kan nämnas att Kammarkollegiet årligen delges cirka 1 200 testamenten. Den stora merparten av dessa testamenten avser förordnanden till förmån för organisationer som exempelvis Cancerfonden, Barncancerfonden, Röda Korset och Frälsningsarmén. Det förekommer visserligen testamenten med kusiner som universella arvingar, men det är inte särskilt vanligt.

Svårigheter att ta fram relevant statistik

För att kunna analysera konsekvenserna för det civila samhällets organisationer och deras möjligheter till finansiellt stöd om reglerna om arvsrätt för kusiner och andra avlägsnare släktingar har det funnits behov av att hämta in statistik. Med hänsyn till att storleken på de dödsbon som Allmänna arvsfonden ärver varierar, och därmed hur mycket medel som tillfaller fonden varje år, har det inte varit möjligt att få fram exakta uppgifter på hur mycket pengar som fonden skulle gå miste om vid en ändring av den legala arvsordningen.

Utredningen undersökte därför möjligheten att få fram statistik över hur många av de personer som i dag avlider utan legala släktarvingar som faktiskt har kusiner. Genom att få fram sådan statistik

• Sida 163
•  Original

skulle en ungefärlig beräkning av hur många dödsbon som inte längre skulle tillfalla Allmänna arvsfonden vid en ändring av arvsordningen kunna göras. Allmänna arvsfonden saknar dock uppgifter om förekomsten av kusiner i de dödsbon som tillfaller fonden.

Med hänsyn till hur det s.k. Flergenerationsregistret är uppbyggt kunde inte heller Statistiska Centralbyrån, SCB, ta fram den önskade statistiken. Flergenerationsregistret innehåller uppgifter om föräldrar till personer som är födda år 1932 eller senare, dvs. det saknas koppling mellan föräldrar och barn till personer födda före 1932. Av de som avled år 2023 var 82 procent födda år 1950 eller tidigare, vilket innebär att deras föräldrar i de flesta fall är födda före år 1932. För att få fram uppgifter om en persons kusiner räcker det dessutom inte med uppgifter om en persons föräldrar utan det behövs också information om mor- och farföräldrar för att på så sätt kunna identifiera föräldrarnas syskon och därefter syskonens barn, dvs. kusinerna. Det var alltså inte möjligt att via SCB få fram statistik över hur många personer utan legala släktarvingar som efterlämnar kusiner.

För att få visst underlag till en analys av konsekvenserna för det civila samhällets organisationer anlitade utredningen i stället Mikael Elinder och Oscar Erixson, båda docenter i nationalekonomi vid Uppsala universitet. I uppdraget ingick att uppskatta hur vanligt det är att avlidna utan legala släktarvingar har kusiner, och om kusiner kan förmodas föredras som arvtagare framför Allmänna arvsfonden. Rapporten redovisas i sin helhet som bilaga 2 till betänkandet och till viss del även i avsnitt 4.4.1. En slutsats i rapporten är att det i så gott som samtliga dödsbon som i dag tillfaller Allmänna arvsfonden sannolikt finns en kusin som skulle ärva före fonden.

Utredningens bedömning

Med beaktande av att det finns kusiner i den stora merparten av alla dödsbon som enligt dagens arvsordning tillfaller Allmänna arvsfonden, kan medlen till fonden väntas minska om en arvsrätt för kusiner införs. Arvsfondsdelegationen ser inte någon påverkan på kort sikt när det gäller volymen beslutade medel till projekt, men däremot på lång sikt.

• Sida 164
•  Original

Eftersom storleken på de dödsbon som tillfaller fonden varierar, går det inte att dra några säkra slutsatser om hur mycket pengar fonden skulle gå miste om varje år. Om fonden exempelvis får in ett dödsbo där kvarlåtenskapen uppgår till ett betydande belopp kommer det boet att ”kompensera” minskningen av antalet dödsbon.

Allmänna arvsfondens intäkter består dock inte bara av influtna arvsmedel. Dess intäkter består även av direktavkastning på befintligt kapital, till exempel aktieutdelningar, och medel från metallåtervinning (värdet av återvunna metaller efter kremering). Dessa intäkter kommer, utan någon ändring av övriga förutsättningar, att kvarstå för fonden. Fonden kommer också framöver att få egendom genom bl.a. testamentsförordnanden eller gåvor.

Det måste även beaktas att Allmänna arvsfonden med stor sannolikhet kommer att ärva vissa dödsbon där det visserligen finns eller kan antas finnas kusiner, men dessa släktingar inte går att hitta. Om det fem år efter arvskungörelsen inte finns någon som har gjort sin rätt till arvet gällande kommer dödsboet i stället att tillfalla Allmänna arvsfonden. Med beaktande av de betydande svårigheter vad gäller möjligheterna att faktiskt hitta arvlåtarens kusiner som utredningen ser framför sig och har redovisat i avsnitt 4.4.1, kommer antagligen vissa dödsbon att hamna hos Allmänna arvsfonden ändå, dock först efter längre tid och med större kostnader för det allmänna som följd.

Enligt utredningens bedömning står det dock klart att ett införande av arvsrätt för kusiner skulle minska Allmänna arvsfondens inkomster i relativt hög mån och därmed fondens möjlighet att ge ekonomiskt stöd till det civila samhällets organisationer.

I sammanhanget kan nämnas en annan aspekt på kusinarv, nämligen vilken påverkan en sådan arvsrätt skulle kunna få på förekomsten av testamenten. Som Elinder och Erixson anför i underlagsrapporten skulle kusinarv kunna leda till att färre arvlåtare skriver testamente, eftersom man är nöjd med att kvarlåtenskapen tillfaller släkten. Det kan dock i stället bli så att antalet testamenten ökar, om frågan om testamente kommer upp till diskussion i större utsträckning till följd av en ändrad arvsordning. I det senare fallet kan det till och med bli så att testamentsgåvor till ideella organisationer ökar bland dem som har släktarvingar.

• Sida 165
•  Original

5. Skyddet för efterlevande sambo

5.1. Uppdraget

En efterlevande sambo har enligt sambolagen (2003:376) rätt till bodelning av samboegendomen. Sambor har däremot inte någon rätt till arv efter varandra. Det har motiverats bl.a. med att sambor antas ha gjort ett övervägt val av samlevnadsform och att de har möjlighet att åstadkomma ett mer omfattande skydd än vad lagen ger, genom att exempelvis upprätta ett testamente. I de fall samborna har barn är det dock inte möjligt för samborna att genom inbördes testamente skydda varandra fullt ut; barn har en ovillkorlig rätt att begära och då få ut sin laglott oberoende av vad som anges i testamentet. Det finns inte någon möjlighet enligt lag för barn att avstå sitt arv till förmån för en efterlevande sambo, och i stället bli efterarvinge i likhet med vad som gäller för särkullbarn vid en makes död.

En konsekvens av den nuvarande ordningen är att en efterlevande sambo kan behöva sälja den gemensamma bostaden eller bohaget för att lösa ut barnen och deras rätt till laglott om det inte finns annan egendom som räcker till. I vart fall när barnen är minderåriga kan detta många gånger vara ofördelaktigt även för barnen. Det har därför ansetts finnas skäl att överväga om det ska vara möjligt att ge en efterlevande sambo ett starkare skydd.

Utredningens uppgift i denna del är att analysera och ta ställning till hur de problem som kan uppstå när en efterlevande sambo ska lösa ut i första hand de gemensamma barnens rätt till laglott kan lösas. Utredningen ska dock inte föreslå regler som ger sambor arvsrätt.

• Sida 166
•  Original

5.2. Gällande rätt

Skyddet för efterlevande sambo i svensk rätt

Ett samboförhållande innebär, till skillnad från vad som gäller för äktenskap, att särskilda rättsregler blir tillämpliga på samlevnaden utan någon uttrycklig önskan eller viljeförklaring om detta från sambornas sida. Sambolagen innebär bl.a. att s.k. samboegendom (gemensam bostad och bohag som förvärvats för gemensam användning) enligt huvudregeln kan hälftendelas vid samboförhållandets upplösning (3 och 8 §§sambolagen). En delning förutsätter att någon av parterna begär bodelning inom viss tid från det att förhållandet upplösts. I samboförhållanden uppkommer dock – till skillnad från i äktenskap – ingen rätt för den efterlevande att ärva den avlidna.

Vid en sambos frånfälle är det den efterlevande sambon som ensam avgör om bodelning ska förrättas eller inte (18 § första stycket sambolagen). Den avlidna sambons arvingar har inte motsvarande rätt att begära att samboegendom fördelas mellan parterna och kan således inte påverka frågan om bodelning. Om den efterlevande sambon begär bodelning finns det dock inte något hinder för den avlidnas rättsinnehavare att åberopa jämkning enligt 15 § sambolagen. Även andra bodelningsregler kan åberopas av den avlidnas rättsinnehavare, exempelvis 11 § om redovisning och 17 § om bodelningslikvid .¹

När den avlidna sambon ägt samboegendomen till ett högre värde än den efterlevande, kan den efterlevande sambon gynnas av att begära bodelning. Den efterlevande sambon kommer då att tillskiftas hälften av samboegendomens totala värde .² Även vid ett någorlunda jämnt innehav av samboegendom kan den efterlevande genom lottläggningen vilja erhålla viss bestämd egend om.³

Den efterlevande sambon kan, med stöd av särskilda regler i 16 och 18 §§sambolagen, mot betalning få överta den avlidna sambons andel i sambodelningen samt viss egendom i form av bostad eller bohag som inte utgjort samboegendom. En efterlevande sambo kan således aldrig tvingas att utge egendom till dödsboet, däremot skifteslikvid .⁴

¹ Se Lind, Sambolagen (2025, version 2C, JUNO), kommentaren till 16 §. ² Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 89. ³ Se Lind, Sambolagen (2025, version 2C, JUNO), kommentaren till 16 §. ⁴ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 89.

• Sida 167
•  Original

För bodelning i samband med dödsfall finns en kompletterande bodelningsregel i 18 § andra stycket sambolagen. Enligt denna har efterlevande sambo, i den mån samboegendomen räcker till, alltid rätt att som sin andel få ut så mycket av den behållna egendomen, efter avdrag för skulder, att det motsvarar värdet av två basbelopp. Regeln kallas lilla basbeloppsregeln, eftersom skyddet för sambon är begränsat, jämfört med vad som enligt 3 kap. 1 § andra stycket ÄB gäller för efterlevande make. Att skyddsregeln är mer begränsad för sambor än för makar har motiverats med att den är tillämplig även vid kortvariga samboförhållanden och därför bör hållas på en måttlig niv å.⁵

Lilla basbeloppsregeln aktualiseras i samband med bodelning, när efterlevande sambo behöver skyddas mot att värdet av den nödvändigaste egendomen i ett hem övergår till den avlidna sambons arvingar. Det är bara samboegendom som beaktas vid dess tillämpning, vilket följer av att regelns syfte är att skydda det gemensamma hemmet. Detta innebär att en efterlevande sambo inte kan kompenseras genom den avlidnas övriga egendom när värdet av samboegendomen understiger två basbelopp. En följd av att lilla basbeloppsregeln är en bodelningsregel är att den avlidna sambons arvingar saknar efterarvsrätt till värden som efterlevande sambo får med stöd av regeln. I en situation när den efterlevande sambon äger hela eller störst andel av samboegendomen, inklusive bostaden, kan det gemensamma hemmet skyddas genom att den efterlevande sambon avstår från sin rätt att begära bodelning. Vardera sidan behåller då sin egendom och dödsfallet påverkar inte alls, eller i liten utsträckning, den efterlevande sambons boendesitu ation.⁶

Den efterlevande sambon kan i vissa fall få del av egendom som den avlidna formellt sett är ensam ägare till även om någon bodelning inte ska förrättas, och vice versa för dödsboet efter den avlidna sambon, nämligen om förutsättningarna för dold samäganderätt är uppfyllda. Dold samäganderätt har fått stor uppmärksamhet i praxis, vilket anses hänga samman med den faktiska familjesituation som både sambor och makar ofta befinner sig i. Det är vanligt att sambor och makar gör inköp av egendom utan närmare överväganden i frågan om vem av dem som ska anses som ägare till egendomen. Ofta bygger rättshandlandet på tysta förutsättningar om deras roller i

⁵ Se prop. 1986/87:1 s. 110. ⁶ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 89 ff.

• Sida 168
•  Original

familjen med en fördelning av uppgifter som kan se olika ut. Exempelvis kan den ena parten använda sina inkomster till inköp av kapitalvaror medan den andra partens inkomster går till betalning av mat, kläder och driftskostnader, den ena arbetar i hemmet mot att den andre gör inköpen osv. Om sedan förhållandet upplöses, uppkommer frågan vem som blivit ägare till tillgångarna .⁷

Dold samäganderätt kan göras gällande i all sorts egendom och är således inte begränsad till samboegendom eller egendom som använts som parets gemensamma bostad eller bohag. Det kan finnas en uttalad samäganderätt eller så kan sådan rätt uppkomma enligt i huvudsak två principer. Samäganderätt kan för det första föreligga till lösöre, om båda samborna har inkomster och omväxlande köper egendom till det gemensamma hemmet. För det andra kan förvärv i den ena partens namn medföra samäganderätt enligt principer om dold samäganderätt som utvecklats i praxis. Dessa principer innebär att man antar att en sambos förvärv egentligen skett för bådas räkning enligt sambornas uttryckliga avtal eller deras underförstådda överenskommelse med hänsyn till omständigheterna vid förvärvet.

Om efterlevande sambo har dold samäganderätt i viss egendom, kommer denna att ha rätt till sin dolda andel innan dödsboet skiftas. Även dödsboet efter den avlidna sambon kan framställa anspråk grundade på dold samäganderätt. Eftersom bodelning efter en sambos död bara kan begäras av den efterlevande sambon, kan den avlidna sambons arvingar ha ett ekonomiskt intresse av att göra gällande att den avlidna haft äganderättsanspråk på egendom, som inköpts av den efterlevande sambo n.⁸

Om parets bostad tillhört den avlidna sambon, kan den efterlevande sambon i vissa fall överta den från dödsboet även om någon bodelning inte ska förrättas (22 § sambolagen). Bestämmelsen gäller bara för hyresrätter och bostadsrätter, inte för fast egendom. Den första förutsättningen för att övertagande ska få ske, är att efterlevande sambo kan anses ha behov av bostaden. Bostaden har ofta använts gemensamt av paret och då anses den efterlevande i regel ha behov av den. Den andra förutsättningen är att det kan anses

⁷ Se Lind, Sambolagen (2025, version 2C, JUNO), avsnitt 5. Äganderätt och samäganderätt mellan sambor. ⁸ Se NJA 2013 s. 242 angående tvist om dold samäganderätt och Agell & Brattström, Äkten-

skap & Samboende (2022, version 7, JUNO), s. 85 ff. och 284 f.

• Sida 169
•  Original

skäligt. Ersättning för bostadens värde ska ges ut till dödsboet. Det leder till att ett övertagande ofta kan anses skä ligt.⁹

Möjligheten att tillgodose den efterlevande sambons ekonomiska skydd

Möjligheten för sambor att själva tillgodose den efterlevande sambons ekonomiska skydd genom testamente är begränsad, på grund av bröstarvingars rätt till laglott. Om den avlidna sambon efterlämnar ett underårigt barn, finns dessutom hinder för barnets ställföreträdare att godkänna ett testamente till förmån för efterlevande sambo (se 15 kap. FB). Detta innebär att sambor utan barn kan åstadkomma ett fullgott efterlevandeskydd genom testamente medan sambor med barn inte har den möjligheten, trots att det många gånger är de som är i störst behov av det .¹⁰Testamente används dock inte i någon större omfattning för att åstadkomma ett skydd för efterlevande samb o.¹¹

Ett annat sätt att tillgodose en efterlevande sambos ekonomiska skydd än genom testamente, är att använda eller teckna försäkring eller individuellt sparkonto med sambon som förmånstagare .¹²Försäkringsskyddet motsvarar dock inte alltid fullt ut det som gäller för en efterlevande make.

Ytterligare en lösning för att tillgodose en efterlevande sambos intressen är att inte skifta boet efter den först avlidna, jfr 24 kap. ÄB. Lösningen förutsätter emellertid enighet, inte bara om skapandet av ett oskiftat dödsbo utan också om samtliga rättshandlingar avseende den avlidna sambons egendom. Förvaltningen blir därmed typiskt sett mycket opraktisk. Ett oskiftat dödsbo ska dessutom upplösas, om någon av delägarna begär det. Det medför att den efterlevande sambons rättsliga situation blir osäk er.¹³

⁹ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 91. ¹⁰ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 214. ¹¹ Se Walleng, Att leva som sambo, s. 11 f. ¹² Ett förmånstagarförordnande för en försäkring anger vem eller vilka som ska få försäkringsbeloppet utbetalt, samt i vilken turordning, om den försäkrade dör. Om den avlidna hade en försäkring där förmånstagare satts in ingår försäkringen inte i kvarlåtenskapen, se 20 kap. 5 § andra stycket ÄB. ¹³ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 214 f.

• Sida 170
•  Original

Skyddet för efterlevande sambo i andra rättsordningar

I flera andra länder är skyddet för den efterlevande sambon starkare än i Sverige. I Norge, där sambor inte har någon rätt till bodelning på samma sätt som i Sverige, har en efterlevande sambo under vissa förutsättningar en begränsad arvsrätt. Arvsreglerna för sambor, som infördes år 2009, upptas numera i den nya arveloven (som trädde i kraft den 1 januari 2021) .¹⁴Reglerna innebär att en efterlevande sambo har rätt till fyra gånger grundbeloppet i folketrygdloven. Rätten till arv gäller en person över 18 år som varken är gift, registrerad partner eller sambo med någon annan och som levt samman i ett äktenskapsliknande parförhållande med den avlidna och har, har haft eller väntar barn med denna. För andra par kan motsvarande rätt införas genom testamente. Parterna ska ha varit behöriga att gifta sig. Den efterlevande sambon har vidare rätt att efter begäran sitta i oskiftat bo beträffande bostad och bohag (bolig og innbo) samt bil och fritidsegendom som tjänat till sambornas gemensamma bruk. Norsk familjerätt karaktäriseras av en balans mellan behovet av skydd för den svagare parten och parternas autonomi. Lagstiftaren har inte velat tvinga på parterna en mer omfattande reglering med hänvisning till att de alltid har möjlighet att få en sådan genom att ingå äktenskap med varandra .¹⁵

En arvsrätt för sambor har avvisats i Danmark med hänvisning till att den skulle utgöra ett principiellt avsteg från gällande arvsordning. Sambor har dock enligt dansk rätt möjlighet att genom testamente åstadkomma samma skydd för efterlevande som makar med bara enskild egendom har.¹⁶

I Finland infördes år 2011 en lag om upplösning av sambors gemensamm a hushåll.¹⁷Med sambor avses enligt lagen parter i ett parförhållande vilka bott i gemensamt hushåll i minst fem år eller som har eller har haft gemensamt barn eller har eller har haft gemensam vårdnad om ett barn. Denna definition anses medföra att största delen av unga personers samboförhållanden faller utanför lagens tillämpningsområd e.¹⁸Sambolagen innehåller inga bodelningsregler

¹⁴ Se 12 och 32 §§ norska arveloven. Ot.prp.nr. 107 L (2017–2018). ¹⁵ Se Lind, Sambolagen (2025, version 2C, JUNO), avsnittet ”Den internationella rättsutvecklingen” i inledningen. ¹⁶ 87–89 §§ danska arveloven. Bet. 1473/2006, L 100/2006-07 s. 72 ff. ¹⁷ Lg 26/2011 om upplösning av sambors gemensamma hushåll. Lagen trädde i kraft den 1 april 2011. Se RP 37/2010 rd. ¹⁸ Se Kangas, Familje- och kvarlåtenskapsrättens grunder, s. 439.

• Sida 171
•  Original

som innebär överföring av ekonomiska värden på samma sätt som i Sverige och inte heller någon arvsrätt på samma sätt som i Norge. Lagen innehåller dock en presumtion om samägande av viss egendom och att ersättning för obehörig vinst kan utgå. En efterlevande sambo har också rätt att vid behov få underhåll ur kvarlåtenskapen.

5.3. Överväganden och förslag

5.3.1. Skyddet för en efterlevande sambo bör stärkas

Bedömning: Skyddet för en efterlevande sambo bör stärkas. Skyd-

det bör särskilt stärkas i förhållande till gemensamma barn. Beträffande särkullbarn bör en efterlevande sambo ha samma skydd som en efterlevande make.

Konsekvenser av den nuvarande ordningen

För gifta par gäller att den efterlevande maken ärver före makarnas gemensamma barn. En konsekvens av detta är att barn till gifta respektive samboende föräldrar har helt olika möjligheter att göra sin arvsrätt gällande. De gemensamma barnen i ett äktenskap får vänta på sitt arv efter den först avlidna föräldern till dess att den andra föräldern avlider. De gemensamma barnen i ett samboförhållande får dock ut sin arvslott (eller laglott om det finns ett testamente) efter den först avlidna föräldern redan vid dennes död.

Möjligheterna att åstadkomma ett ekonomiskt skydd för efterlevande sambo genom testamentsförordnande är begränsade eftersom barnen har rätt att begära och få ut sin laglott. Om ett testamente till förmån för den efterlevande sambon godtas av barnen, kan samborna visserligen åstadkomma samma arvsrättsliga skydd som makar har. Om barnen utnyttjar sin rätt att begära jämkning av testamentet för att få ut sin laglott, kommer dock den efterlevande sambon enbart få hälften av den avlidnas kvarlåtenskap. Den efterlevande sambon hamnar på så sätt i en betydligt sämre ekonomisk situation än en efterlevande make. Om barnet är omyndigt, är det dessutom inte heller möjligt att för barnets räkning avstå från laglotten eftersom de förmynderskapsrättsliga reglerna medför att laglotten måste begäras av den som företräder barnet i dödsboet.

• Sida 172
•  Original

Efterlevandeskydd för sambor diskuterades vid införandet av 1988 års sambolag. Det främsta skälet för att inte införa någon inbördes arvsrätt för sambor var att det antogs att samboförhållanden endast skulle vara en begränsad tid och sällan skulle komma att upplösas genom dödsfall. Det antogs också att sambor som levt tillsammans länge noga tänkt över sin samlevnadsform och att de dessutom i regel övervägt att skydda varandra genom testamen te.¹⁹Dessa skäl gör sig dock inte längre gällande med samma styrka. När nya familjer bildas, är det numera samboförhållande och inte äktenskap som är norm. Mer än hälften av alla barn i Sverige föds i dag av ogifta mödrar .²⁰Det finns inte heller något som tyder på att antalet samboförhållanden skulle minska. De senaste decennierna har antalet samboförhållanden dessutom även blivit mer långvariga .²¹Det är inte längre ovanligt att ett samboförhållande upplöses genom den ena sambons död.

Nuvarande reglering bör ändras

En efterlevande sambo kan ha ett minst lika starkt intresse som en efterlevande make av att bo kvar i det tidigare gemensamma hemmet. Som konstateras i utredningsdirektiven är dock en konsekvens av den nuvarande ordningen att en efterlevande sambo kan behöva sälja den gemensamma bostaden och annan egendom för att lösa ut barnen och deras rätt till arv eller laglott. I vart fall när barnen är minderåriga, kan detta ofta vara ofördelaktigt även för barnen.

För att undvika att behöva sälja bostaden, kan den efterlevande sambon och barnen efter arvskiftet visserligen samäga bostaden. Detta får till följd att lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt som utgångspunkt blir tillämplig. Om barnen är underåriga blir dessutom reglerna i bl.a. 11 och 14 kap. FB tillämpliga. Det kan många gånger leda till en tämligen tungrodd förvaltning.

Den nuvarande ordningen innebär att gemensamma barn till samboende föräldrar har starkare arvsrätt än om föräldrarna varit gifta. Det finns dock inte något skäl som talar för att barnen skulle

¹⁹ Se prop. 1986/87:1 s. 109 f. ²⁰ Se Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Statistik om familjerätt 2021. ²¹ Av den empiriska studien i Walleng, Att leva som sambo, s. 84, framgår att ungefär hälften, 51 procent, av samboförhållandena hade varat mindre än sju år och 48 procent mer än sju år. Av samtliga samboförhållanden hade 13 procent varat mer än 20 år.

• Sida 173
•  Original

ha större behov av arv i dessa situationer jämfört med barnen till gifta föräldrar. När arvsrätt mellan makar infördes år 1988 ansågs gemensamma barn i äktenskap inte längre ha något starkt behov av arv för att trygga sin ekonomiska situation. Dessutom antogs att det för dessa barn i regel var naturligt att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem förd elas.²²Det finns skäl att utgå från att detsamma gäller för gemensamma barn till sambor och oavsett hur lång tid samboförhållandet har pågått när den ena sambon avlider.

Som redogjorts för ovan är möjligheten att åstadkomma ett gott och varaktigt skydd för en efterlevande sambo för närvarande begränsad när det finns arvsberättigade barn. Svensk rätt innehåller redan en förhållandevis omfattande reglering av samboförhållanden. Till viss del avspeglar regleringen den samhällsutveckling som skett de senaste decennierna, där fler och fler väljer samboförhållandet som samlevnadsform. Även framöver bör det rättsligt sett vara en skillnad mellan äktenskap och samboförhållande. Men det är ändå rimligt att det ska vara möjligt att begränsa de ekonomiska och praktiska svårigheter som kan uppkomma för en efterlevande sambo. Det bör alltså finnas regler som möjliggör detta.

Utredningen gör mot denna bakgrund bedömningen att regelverket bör ändras så att det blir möjligt att stärka skyddet för en efterlevande sambo. En sådan reform bedöms vara i enlighet med den allmänna rättsuppfattningen .²³

I det följande kommer utredningen att analysera på vilka sätt skyddet skulle kunna stärkas och ta ställning till vilken lösning som förordas. Resonemangen grundar sig i hög utsträckning på det som Margareta Brattström och Anna Singer skrivit om i Rätt Arv (2023, version 6, JUNO). I enlighet med utredningsdirektiven kommer utredningen inte att behandla någon lösning som innebär att efterlevande sambo ges en självständig arvsrätt, inte ens till en del av den avlidnas kvarlåtenskap. Innan utredningen tar ställning till hur skyddet bör stärkas, behandlar utredningen en annan avgränsningsfråga nedan.

²² Se prop. 1986/87:1 s. 82 ff. ²³ Jämför Wallengs studie i Att leva som sambo, s. 102 f., där det framgår att 62 procent av de tillfrågande anser att sambor bör ärva varandra. Det talar för att allmänheten anser att skyddet för en efterlevande sambo bör vara starkt.

• Sida 174
•  Original

En efterlevande sambo bör ha samma skydd som en efterlevande make i förhållande till särkullbarn

En särskild fråga är om den efterlevande sambons ställning bör stärkas även i förhållande till särkullbarn.

En utgångspunkt för övervägandena i den frågan är gällande rätt i förhållandet mellan en efterlevande make och särkullbarn. När arvsrätten för makar infördes diskuterades det om en makes arvsrätt också skulle gå före särkullbarnens rätt. Riksdagen beslutade dock att behålla särkullbarnens starka ställning. Det ansågs att ett särkullbarn inte skulle behöva vänta på att få ut sitt arv till dess att den avlidna förälderns nya make avlidit, när det kanske inte fanns någon naturlig gemenskap mellan dem.

Den befintliga ordningen ter sig naturlig, i varje fall när den avlidna förälderns nya relation inte har varit särskilt långvarig. Det har i debatten diskuterats om denna ordning är lika motiverad i de fall där det nya äktenskapet varat mycket länge och där särkullbarnen kanske dessutom är vuxna och har haft möjlighet att bygga upp en egen ekonomi. Utredningen har dock inte i uppgift att på nytt överväga denna fråga, utan utgår från de rättspolitiska hänsyn som har tagits i tidigare lagstiftningsärenden.

Enligt utredningens mening saknas det anledning att ge en efterlevande sambo starkare ställning i förhållande till ett särkullbarn än vad en efterlevande make har i motsvarande situation. En efterlevande sambos ställning bör således som utgångspunkt i första hand stärkas i förhållande till parets gemensamma barn.

Resonemangen nedan kommer att utgå från denna avgränsning.

5.3.2. Ändrade regler om arvsavstående och möjlighet att testamentera till förmån för en efterlevande sambo

Förslag: Skyddet för den efterlevande sambon ska stärkas på så

sätt att arvingar ska ges möjlighet att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för den efterlevande sambon och sambor ska ges ökad möjlighet att förordna om sin kvarlåtenskap till förmån för den andra sambon genom testamentsförordnande.

Överförmyndaren ska få lämna sitt samtycke till ett sådant arvsavstående.

• Sida 175
•  Original

Inledning

Frågan är på vilket sätt skyddet för efterlevande sambo kan stärkas. I detta avsnitt behandlar utredningen de olika alternativ som kan övervägas. Utredningen behandlar först de alternativ som inte kommer att förordas för att sedan lämna förslag om utökade möjligheter till arvsavstående och testamentsförordnande.

Möjligheten att sitta kvar i oskiftat bo är inte en praktisk lösning

Som redogjorts för ovan är det i dag möjligt att inte skifta boet efter den första avlidna sambon. Eftersom detta kräver enighet mellan dödsbodelägarna, och ett oskiftat dödsbo ska upplösas om någon av delägarna begär det, skulle det i praktiken inte ge något reellt skydd för den efterlevande sambon. Utredningen förordar därmed inte detta alternativ.

Nyttjanderätten till det gemensamma hemmet bör inte ändras

Enligt finsk rätt har en efterlevande make nyttjanderätt till makarnas gemensamma bostad och bohag (även om arvsrätt saknas och även om arvlåtaren upprättat testamente till förmån för annan än efterlevande make ).²⁴Att ge en efterlevande sambo en sådan nyttjanderätt till det gemensamma hemmet skulle vara ett sätt att förbättra den efterlevandes ställning. En sådan ordning inskränker dock den efterlevandes möjlighet att företa rättshandlingar som kan vara nödvändiga för att anpassa levnadssituationen till ändrade förhållanden. Det kan exempelvis bli svårt för den efterlevande att byta bostad .²⁵Inte heller detta alternativ är något som utredningen förordar.

Bodelningsreglerna bör inte ändras

Ytterligare ett sätt att stärka skyddet för en efterlevande sambo skulle kunna vara att inkludera mer egendom i en bodelning mellan sambor, dvs. att utvidga omfattningen av samboegendomen. Exempelvis skulle all egendom som anskaffats för gemensam användning

²⁴ Se Kangas, Familje- och kvarlåtenskapsrättens grunder, s. 462 och 501 ff. ²⁵ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 216.

• Sida 176
•  Original

kunna ingå i en bodelning. När det gäller bostäder som inte förvärvats för gemensam användning, skulle ett annat alternativ kunna vara att låta en sådan bostad bli föremål för bodelning om den använts av paret i ett visst antal år.

I samband med införandet av den nuvarande sambolagen diskuterades förslag om att bl.a. motorfordon skulle inkluderas i en bodelning mellan sambor. Förslaget avvisades dock av regeringen, som ansåg att det finns anledning att gå fram med försiktighet när det gäller att utvidga den egendom som ska omfattas av sambolagen och som framhöll att sambor numera som regel har större personlig och ekonomisk självständighet än förr .²⁶

Utredningen konstaterar att i huvudsak samma skäl fortfarande gör sig gällande, när det kommer till att utvidga den egendom som ska omfattas av sambolagen. Framför allt måste beaktas att sambolagen och dess delningsregler gäller utan någon överenskommelse mellan samborna och att lagen automatiskt gäller för alla fall av samboförhållanden. Delningsreglerna tillämpas i huvudsak när samboförhållandet upphört av annan anledning än den ena sambons död. Det skulle därmed inte träffa rätt att ändra dessa bestämmelser för att lösa situationen vid den ena sambons död.

En möjlighet som särskilt kan övervägas är om sambor bör kunna avtala om att ytterligare egendom ska ingå i en bodelning. Genom en avtalslösning skulle sambor kunna reglera sina mellanhavanden på ett sätt som är lämpligt för deras individuella situation. En sådan lösning skulle dock få mindre praktisk betydelse, eftersom samborna inte har möjlighet att sinsemellan avtala bort laglottsreglerna (och det inte ingår i utredningens uppdrag att överväga att avskaffa laglotten).

I sammanhanget bör även möjligheten att utöka räckvidden av den s.k. lilla basbeloppsregeln (i 18 § andra stycket sambolagen) nämnas. Att utöka garantibeloppet till fler basbelopp, exempelvis fyra som gäller för makar (enligt 3 kap. 1 § andra stycket ÄB), skulle innebära att skyddet för den efterlevande sambon stärks i viss mån. Att skyddsregeln bara omfattar samboegendom medför en lämplig begränsning, eftersom det sannolikt i de flesta fall är just bostad och bohag som den efterlevande sambon har störst behov av att få behålla. Enligt utredningsdirektiven bör det också undvikas att den gemensamma bostaden och bohaget måste säljas för att lösa ut bar-

²⁶ Se prop. 2002/03:80, s. 32.

• Sida 177
•  Original

nen och deras rätt till laglott. Det bör samtidigt beaktas att ett övertagande av samboegendom enligt lilla basbeloppsregeln medför full äganderätt till egendomen. Den avlidnas arvingar har alltså inte rätt till efterarv. Av denna anledning bedömer utredningen att det finns anledning att i stället överväga andra lösningar för att stärka skyddet.

Samtliga arvingar till en sambo bör ha möjlighet att avstå från att omedelbart få ut sitt arv

Ett annat sätt att stärka skyddet för efterlevande sambo är att ge bröstarvingar, antingen bara gemensamma barn eller även särkullbarn, möjlighet att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för den efterlevande sambon. Med en omvandlad rätt till efterarv skulle det likna det som gäller för särkullbarns avstående enligt 3 kap. 9 § ÄB. En sådan lösning medför att barn till sambor kan försättas i samma situation som barn till makar. Vid ett avstående skulle efterlevande sambo således få egendomen med fri förfoganderätt, även om det inte finns något upprättat testamente till förmån för den efterlevande.

Lösningen skulle grundas på frivillighet; det skulle alltså bara vara möjligt om barnet självt vill. För att ett underårigt barn ska kunna avstå skulle det dessutom krävas att överförmyndaren ges möjlighet att samtycka till åtgärden, på samma sätt som gäller i dag för särkullbarns avstående till förmån för sin styvförälder (se 15 kap. 6 § andra stycket FB och 3 kap. 9 § ÄB).

Det finns skäl som kan tala emot en möjlighet för bröstarvingar att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för den efterlevande sambon. Bröstarvingen kan känna en förväntan på sig att avstå, och när bröstarvingen sedermera får ut sin efterarvsrätt, kan tillgångarna i praktiken ha minskat jämfört med om han eller hon fått ut arvet direkt. Denna risk ska dock vägas mot de nackdelar som den nuvarande ordningen har. Huruvida en minskning av tillgångarnas värde får konsekvenser för efterarvingarna beror bl.a. på hur den s.k. vederlagsregeln utformas; utredningen återkommer till detta i avsnitt 6.3. Utredningens bedömning är att skälen för att bröstarvingar ska ha möjlighet att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för den efterlevande sambon väger tyngre. Därför föreslås en sådan ordning. Möjligheten bör gälla både gemensamma bröstarvingar och bröstarvingar till enbart den först avlidna sambon. På

• Sida 178
•  Original

så sätt kommer särkullbarn till makar respektive sambor ha samma möjlighet att skjuta upp sitt arv.

En särskild fråga är om möjligheten, att på det beskrivna sättet avstå från att omedelbart få ut sitt arv, bör begränsas till bröstarvingar eller gälla även andra arvingar till den först avlidna sambon. I en sådan situation kan arvsrätten helt begränsas genom testamente. Men även utan testamente kan det finnas skäl att låta kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande sambon. Inget hindrar en sådan arvinge från att avstå från sin legala rätt till arv, men om personen gör det så förlorar han eller hon arvsrätten helt och får ingen efterarvsrätt när den efterlevande sambon avlider. Det kan finnas situationer då legala arvingar skulle föredra att låta den efterlevande sambon få disponera över den först avlidna sambons kvarlåtenskap under resten av sin levnad och alltså avvakta med att få ut arvet efter den först avlidna.

På motsvarande sätt som när det gäller möjliga förväntningar på bröstarvingar till den först avlidna att avstå från att omedelbart få ut sitt arv, kan det förstås skapas förväntningar även på andra legala arvingar att inte omedelbart kräva ut sitt arv. Redan enligt gällande rätt kan det förmodligen inträffa situationer där en efterlevande sambo förväntar sig att legala arvingar gör eftergifter. En risk för sådana påtryckningar är dock inte tillräcklig för att begränsa möjligheten till enbart bröstarvingar. Samtliga legala arvingar bör ha möjlighet att avstå från att kräva ut sitt arv direkt, utan att förlora rätten till efterarv den dag då den efterlevande sambon går bort.

Den arvinge som avstår till förmån för den efterlevande sambon blir alltså efterarvinge med rätt att få ut sitt arv vid den efterlevande sambons död. Utredningen återkommer i kapitel 6 till vissa frågor om efterarv.

I förhållande till bröstarvingar anser utredningen att möjligheten för den efterlevande sambon att ta del av kvarlåtenskapen inte alltid bör vara beroende av bröstarvingens beslut, eller att överförmyndaren lämnar sitt samtycke till åtgärden om arvingen är underårig. Att enbart införa en sådan ordning, skulle inte i tillräcklig utsträckning stärka skyddet för en efterlevande sambo. Utöver att ge bröstarvingar möjlighet att avstå från sin arvsrätt bör därför även en annan ändring övervägas, vilken utredningen behandlar i det följande.

• Sida 179
•  Original

Sambor bör ges ökad möjlighet att förordna om sin kvarlåtenskap genom testamentsförordnande

I det följande behandlas frågan om vilken möjlighet en sambo bör ha att genom testamente disponera över sin egendom till förmån för den efterlevande. Som har konstaterats ovan skulle en utvidgning av reglerna om arvsavstående fortfarande göra att beslutet om huruvida en bröstarvinge omedelbart ska ärva föräldern eller ha en efterarvsrätt, ligga hos bröstarvingen (eller överförmyndaren, om bröstarvingen är omyndig). Det förefaller dock rimligt att den vars egendom frågan rör ska ha möjlighet att genom testamente åstadkomma samma skydd för efterlevande sambo som makar har. Denna ordning skulle likna den som gäller i Danmark.

Ett testamentariskt förordnande till förmån för efterlevande sambo bör som huvudregel kombineras med en rätt till efterarv efter föräldern vid den efterlevande sambons död. Bröstarvingar bör alltså behålla sin arvsrätt efter föräldern, men den bör omvandlas till en efterarvsrätt, i likhet med det som gäller för makars gemensamma bröstarvingar (3 kap. 2 § ÄB).

Det saknas skäl att begränsa möjligheten att testamentera till bara delar av kvarlåtenskapen, t.ex. det som är samboegendom. För att det ska bli fråga om ett reellt skydd, och i enlighet med grundprinciperna för testamentsförordnanden, bör i stället möjligheten att testamentera avse hela kvarlåtenskapen, dvs. all egendom som sambon äger.

Det finns ingenting enligt dagens ordning som hindrar en testator från att upprätta ett testamente som inkräktar på eventuella bröstarvingars rätt till laglott. En sambo kommer därför att vara fri att bestämma om ett förordnande till den efterlevande sambon ska vara med fri förfoganderätt eller full äganderätt. Om testator har förordnat att den efterlevande sambon ska ärva med full äganderätt, har dock en bröstarvinge möjlighet att begära jämkning av testamentet för att få ut sin laglott (se 7 kap. 3 § första stycket ÄB) .²⁷

Om jämkning begärs av ett testamente som ger efterlevande sambo rätt att med full äganderätt överta kvarlåtenskapen, anser utredningen att gemensamma bröstarvingar – i likhet med vad som i dag gäller för makars gemensamma bröstarvingar – ändå bör behöva vänta på att få ut arvet till efter den sist avlidna sambons död. En begäran om

²⁷ Om bröstarvingen har förmyndare, får denna begära jämkning.

• Sida 180
•  Original

att få ut laglotten i en sådan situation bör alltså resultera i att den efterlevande sambons förvärv enligt testamentet, såvitt avser laglotten, omvandlas från full äganderätt till endast fri förfoganderätt.

För att efterlevande sambo inte ska få ett starkare skydd än efterlevande make, bör dock bröstarvingar till enbart den först avlidna sambon ha en ovillkorlig rätt att få ut sin laglott omedelbart om jämkning begärs. Detta bör gälla oavsett om testamentsförordnandet ger sambon full äganderätt eller fri förfoganderätt. Särkullbarn bör alltså även framöver ha rätt att få ut sin laglott redan i samband med den först avlidna sambons död.

Genom denna lösning slopas således de gemensamma barnens rätt att få ut såväl arvslott som laglott redan när den första föräldern avlider, och på så sätt får sambor möjlighet att genom testamente uppnå ett skydd liknande det som makar har och undvika att boet splittras helt.

Lagtekniska frågor

En särskild fråga är hur de sakliga lösningar som beskrivits ovan lämpligast regleras i ärvdabalken. Det befintliga 3 kap. innehåller rena arvsrättsliga regler; kapitlet behandlar en makes arvsrätt och efterarvsrätt för den först avlidna makens arvingar. Några motsvarande regler om arv är inte aktuella för sambor. Däremot är avsikten med förslagen att motsvarande bestämmelser om arvsavstående och efterarvsrätt som finns i kapitlet i stora drag ska gälla i förhållandet mellan sambor å ena sidan och den först avlidnas arvingar å den andra.

Det är fråga om ett tiotal paragrafer, och flera av bestämmelserna kommer i vissa avseenden att skilja sig åt från de i 3 kap. Närmast till hands ligger därför att placera de nya paragraferna om arvsavstående och efterarvsrätt i ett eget kapitel. Ett annat alternativ skulle vara att ta in den nya regleringen i det befintliga 3 kap. och ändra kapitelrubriken. Kapitlet skulle då inte reglera enbart makes arvsrätt och efterarv i de situationerna. Det skulle även reglera möjligheten för en avliden sambos arvingar att avstå från sin omedelbara arvsrätt respektive deras efterarvsrätt. Utredningen anser dock att skillnaderna mellan vad som kommer att gälla för makar respektive sambor gör att den förstnämnda lösningen, med ett eget kapitel för de nya bestämmelserna, är att föredra och föreslår en sådan. Efter-

• Sida 181
•  Original

som 4 kap. har upphävts genom lag (1971:872), föreslår utredningen att de nya bestämmelserna tas in i ett nytt 4 kap.

Övervägandena ovan innebär att det i det nya 4 kap. ska införas en bestämmelse som motsvarar 3 kap. 9 §. Vidare konstaterar utredningen att 4 kap. måste innehålla motsvarande bestämmelser om efterarv (3 kap. 2 §), vederlag (3 kap. 3 §), förkovran (3 kap. 4 §), lottläggning (3 kap. 5 §) och bodelning på grund av nytt äktenskap och samboförhållande (3 kap. 6 och 7 §§). Någon motsvarighet till 3 kap. 8 § bör däremot inte tas in i 4 kap. eftersom sambor saknar arvsrätt efter varandra; det skulle då framstå som märkligt om deras arvingar ärvde den andra sambon. 3 kap. gäller inte om det vid arvlåtarens död pågick ett mål om äktenskapsskillnad (3 kap. 10 §). Om samboförhållandet har upphört vid arvlåtarens död, kommer det nya 4 kap. visserligen inte att vara tillämpligt, eftersom arvlåtaren då inte längre är sambo och det inte finns någon efterlevande sambo. Utredningen anser dock att det av tydlighetsskäl bör införas en bestämmelse om detta i kapitlet.

För utredningens ytterligare överväganden i fråga om 3 kap. 3 § respektive 4 kap. 3 § hänvisas till avsnitt 6.3.

Att ett testamentsförordnande till förmån för efterlevande sambo ska gå före de gemensamma barnens rätt att få ut sin laglott redan efter den först avlidna sambons död, regleras enligt utredningens mening lämpligast genom att ett nytt tredje stycke förs in i 7 kap. 3 § ÄB. Eftersom de gemensamma bröstarvingarna i den situationen avses få en motsvarande efterarvsrätt som utredningen föreslår i ett nytt 4 kap., måste även en hänvisning till bestämmelser i detta kapitel föras in i 12 kap. 1 § ÄB.

Sammanfattning

Utredningen föreslår att skyddet för den efterlevande sambon förstärks på så sätt att arvingar ges möjlighet att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för den efterlevande sambon och att sambor ges ökad möjlighet att förordna om sin kvarlåtenskap genom testamentsförordnande. På så sätt uppnås en större flexibilitet än för närvarande. En sambo kan välja att antingen genom testamente själv bestämma att den efterlevande sambon ska få ärva kvarlåtenskapen framför bröstarvingarna eller också överlämna åt bröstarvingarna att

• Sida 182
•  Original

välja om de vill avstå från sin omedelbara arvsrätt eller inte. I båda situationerna ges bröstarvingarna en efterarvsrätt.

Särkullbarn behåller rätten att omedelbart få ut sin laglott, men kan välja att avstå från sin omedelbara arvsrätt eller att acceptera ett testamentsförordnande och på så sätt bli efterarvinge i stället.

5.3.3. Ändringar i bouppteckningsreglerna för att efterarvsrätten ska kunna tillgodoses

Förslag: Det ska anges i bouppteckningen efter en sambo om

bröstarvingar till denna är bröstarvingar även till den efterlevande sambon eller inte.

Det ska också anges om en person varit gift eller sambo med någon som tidigare avlidit och om det finns efterarvingar till den först avlidna. I ett sådant fall ska bouppteckningen avseende den tidigare avlidnas dödsbo fogas till bouppteckningen efter den sist avlidna.

Om den efterlevande sambon genom arvsavstående ska få kvarlåtenskap, eller om det genom testamente är förordnat att egendom som tillkommer efterlevande sambo som universell testamentstagare ska tillfalla annan sedan sambons rätt upphört, ska båda sambornas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas i bouppteckningen. Detta ska dock inte gälla om det på grund av förhållandena är obehövligt.

I samband med registreringen av bouppteckningen efter en avliden person vars sambo ärver kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, ska Skatteverket göra en notering om detta.

Efterarvsrätten behöver kunna tillgodoses

Ovan föreslås att när den efterlevande sambon ärver med fri förfoganderätt, antingen till följd av ett arvsavstående eller på grund av ett testamentsförordnande, får arvingarna i stället en efterarvsrätt när den efterlevande sambon avlider. Det väcker frågor dels om hur efterarvet ska beräknas, dels på vilket sätt det ska säkerställas att arvingarna till den först avlidna sambon kan bevaka sina rättigheter i

• Sida 183
•  Original

samband med den sist avlidna sambons bortgång. De frågorna behandlas nedan.

Kraven på en bouppteckning bör ändras

När efterarvet har sin grund i att legala arvingar har avstått från att omedelbart få ut sitt arv, kommer andelsberäkningen av efterarvsrätten att motsvara det som gäller vid en efterlevande makes bortgång (se utredningens förslag till 4 kap. 2 § ÄB).

Om efterarvet i stället har sin grund i ett testamentsförordnande, kommer utformningen av testamentet i första hand styra hur stort efterarvet blir. Om storleken på efterarvet i ett enskilt fall inte skulle följa av testamentet, avses i stället det som anges om andelsberäkning i nya 4 kap. 2 § ÄB vara tillämpligt.

Kraven på vad en bouppteckning ska innehålla, både efter den första avlidna sambon och den sist avlidna sambon, bör utformas så att beräkningen av efterarvet blir korrekt i båda de situationer som utredningen föreslår.

För makar gäller att det ska anges i bouppteckningen om bröstarvingar till den avlidna är bröstarvingar även till den efterlevande maken (20 kap. 3 § ÄB). Motsvarande bör gälla även när den döde efterlämnar en sambo.

Vidare anser utredningen att det i bouppteckningen även bör anges om den avlidna varit sambo med någon som avlidit tidigare och om det i så fall finns efterarvingar till den först avlidna sambon. I sådant fall bör bouppteckning avseende den tidigare avlidnas dödsbo fogas till bouppteckningen efter den sist avlidna. En sådan reglering skulle alltså innebära att ett testamente efter den först avlidna sambon kommer att beaktas vid bouppteckningen efter den sist avlidna sambon. Enligt utredningen saknas det skäl att begränsa denna reglering till enbart sambor. Även när den avlidna tidigare varit gift bör de föreslagna ändringarna av kraven på vad en bouppteckning ska innehålla gälla, vilket föreslås.

Av betydelse för beräkningen av efterarvet är även vilka uppgifter om den efterlevande som framgår av bouppteckningen efter den först avlidna. Om en avliden person var gift, ska den efterlevande makens samtliga tillgångar och skulder alltid antecknas i bouppteckningen, alltså oavsett om den efterlevande maken ska ärva något eller om

• Sida 184
•  Original

någon bodelning ska äga rum (20 § 4 § andra stycket ÄB). Att införa motsvarande krav på en bouppteckning efter ett samboförhållande – dvs. att en efterlevande sambos samtliga tillgångar och skulder skulle antecknas även om han eller hon inte ska ärva med fri förfoganderätt eller har begärt bodelning – skulle göra det svårare och mer kostsamt för enskilda att upprätta en bouppteckning. Utredningen föreslår därmed inte en sådan lösning.

Men om den döde efterlämnar en sambo som genom arvsavstående ska få kvarlåtenskap, är det enligt utredningens bedömning nödvändigt att båda sambornas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas i bouppteckningen efter den först avlidna sambon. Det behövs också, om det genom testamente är förordnat att egendom som tillkommer efterlevande sambo som universell testamentstagare ska tillfalla annan sedan sambons rätt upphört. I annat fall kommer det uppstå onödiga svårigheter med att beräkna efterarvet vid den efterlevande sambons frånfälle. Om det på grund av förhållandena är obehövligt, exempelvis på grund av att dödsboet saknar tillgångar, behöver dock den efterlevande sambons tillgångar och skulder inte antecknas.

Utredningen konstaterar att ett arvsavstående kan ske även efter det att bouppteckning förrättats, varvid efterlevande sambons tillgångar och skulder i så fall inte kommer att finnas antecknade i bouppteckningen. Det ankommer då på den som avstår från arv att själv försäkra sig om att det finns förutsättningar för att beräkna efterarvskvoten. Det kan ske genom ett avtal. Om det vid beräkningen av efterarvet saknas underlag för att bedöma efterarvskvoten, får man anta att det värde som arvingen avstod från finns kvar.

Bevakningen av efterarvet

För den som ska upprätta en bouppteckning är det möjligt att kontrollera med Skatteverket om den avlidna varit gift, för att sedan beställa bouppteckningen efter en tidigare avliden make. En sådan möjlighet finns inte för den som ska upprätta en bouppteckning efter en person som varit sambo. Enligt gällande rätt har det inte funnits något behov av det.

Med utredningens förslag att en legal arvinge ska kunna avstå från att omedelbart få ut sitt arv och i stället få en efterarvsrätt, blir

• Sida 185
•  Original

frågan hur det ska kunna säkerställas att den först avlidna sambons efterarvingar blir kallade till bouppteckningen efter den sist avlidna sambon.

Till skillnad från det som gäller för efterarv vid en makes död – där kretsen av efterarvingar omfattar första och andra arvsklasserna – kommer alla legala arvingar till den först avlidna sambon att kunna komma i fråga för efterarv. Om det är fråga om gemensamma barn, kommer dessa att bli kallade till den sist avlidna sambons bouppteckning i egenskap av barn till denna. Så blir däremot inte fallet, när det gäller den först avlidna sambons särkullbarn och eventuella övriga arvingar. Dessa kommer emellertid att ha varit kallade till den först avlidna sambons bouppteckning (20 kap. 2 § ÄB) och kommer då ha haft möjlighet att bevaka sin rätt till framtida arv. För att de sedan ska kunna värna sina rättigheter, när den efterlevande sambon går bort, bör det också säkerställas att de kallas till bouppteckningen efter denna.

För att uppmärksamma den eller dem som upprättar bouppteckningen efter den sist avlidna på att det kan finnas personer med efterarvsrätt, bör det senast i samband med registreringen av bouppteckningen efter den först avlidna sambon ske en notering om att den efterlevande sambon ärver med fri förfoganderätt. En sådan upplysning skulle utgöra en signal om att det finns efterarvsberättigade, den dagen då den efterlevande sambon avlider. Det föreslås att Skatteverket gör en sådan notering.

• Sida 186
•  Original

• Sida 187
•  Original

6. Frågor om efterarvsrätt och talerätt

6.1. Basbeloppsregeln

Förslag: Basbeloppsregeln ändras i två avseenden. Försäkrings-

belopp och annan ersättning som tillfaller den efterlevande maken enligt förmånstagarförordnande av den avlidna ska beaktas vid bedömningen av om basbeloppsregeln är tillämplig eller inte. Det lagfästs att det som en efterlevande har fått på grund av ett testamentsförordnande också ska beaktas.

En testamentstagare som får stå tillbaka på grund av att basbeloppsregeln är tillämplig ska ha en uttrycklig rätt till efterarv, om inte annat följer av testamentet.

Tillämpningsproblem

En efterlevande make har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter sin avlidna make, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till ett så stort värde att den, tillsammans med egendom som den efterlevande maken fick vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom, motsvarar fyra basbelopp, den s.k. basbeloppsregeln (3 kap. 1 § andra stycket ÄB). Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.

Basbeloppsregeln var tidigare en bodelningsregel men gjordes om till en arvsregel i samband med familjerättsreformen. Regeln har gett upphov till tillämpningsproblem av två slag.

Basbeloppsregeln kan leda till komplicerade beräkningar av olika andelar. Så kan fallet vara exempelvis då det finns särkullbarn och

• Sida 188
•  Original

testamentstagare och dessa inte får ut hela sin del av kvarlåtenskapen vid det första dödsfallet, på grund av att efterlevande maken har rätt till egendom med stöd av basbeloppsregeln.

Den andra frågan avser testamentstagares rätt i vissa fall då basbeloppsregeln är tillämplig. I doktrinen har diskuterats hur basbeloppsregeln ska tolkas när en testamentstagare får stå tillbaka på grund av basbeloppsregeln. Tolkningsfrågan är om testamentstagaren då helt förlorat sin rätt enligt testamentet eller om han eller hon har rätt till efterar v.¹

Båda tillämpningsproblemen kan antas leda till att det lätt uppstår konflikter mellan inblandade parter.

Basbeloppsregeln bör behållas

Syftet med basbeloppsregeln är att ge den efterlevande maken ett minimiskydd. Den efterlevande ska inte vid makens dödsfall ställas helt utan ekonomiskt stöd. Makes arvsrätt är, till skillnad från bröstarvinges laglott, inte skyddad på annat sätt än just genom basbeloppsregeln. En make kan alltså genom testamente, utöver vad basbeloppsregeln anger, helt eller delvis begränsa den andre makens arvsrätt.

Basbeloppsregeln får inte avsedd verkan i alla fall. I de fall då det t.ex. inte finns någon behållning i dödsboet, fyller basbeloppsregeln förstås ingen funktion.

Den efterlevande maken kan också i samband med dödsfallet få försäkringsersättning på grund av förmånstagarförordnanden kopplade till bland annat tjänste- och grupplivförsäkringar av den avlidna. Ofta är det fråga om standardförordnanden som gäller utan någon aktiv åtgärd från försäkringstagaren. Försäkringsersättning ska dock inte beaktas vid basbeloppsregelns tillämpning. Regeln kan alltså bli tillämplig, trots att den efterlevande tack vare försäkringsersättningen egentligen inte är i behov av egendomen. Att basbeloppsregeln kan leda till sådan överkompensation stämmer mindre väl med dess syfte som skyddsregel.

Mot denna bakgrund ställde sig Ärvdabalksutredningen frågan om basbeloppsregeln överhuvudtaget bör vara kvar. Basbeloppsregeln tillämpades för övrigt inte så ofta på grund av att bodelnings- och skiftesvärdena sällan var så låga att den blev tillämplig.

¹ Se SOU 1998:110 s. 133 med vidare hänvisningar.

• Sida 189
•  Original

Det som dock talade för att behålla basbeloppsregeln var enligt Ärvdabalksutredningen de dödsbon där det bara finns egendom i begränsad omfattning och där försäkringar saknas. Om basbeloppsregeln skulle tas bort så skulle det slå hårt mot den efterlevande maken i dessa fall. Till detta kommer att basbeloppsregeln har lång tradition i svensk rätt och synes väl förankrad i allmänhetens rättsuppfattning. Den som inte vill att basbeloppsregeln ska tillämpas kan också, som konstaterats ovan, avstå från att kräva sin rätt. Ärvdabalksutredningen ansåg därför att basbeloppsregeln trots allt borde finnas kvar, men konstaterade att regeln behöver ändras så att den bättre uppfyller sitt syfte samt blir tydligare och lättare att tillämpa. På så sätt borde också antalet fall av komplicerade och tvistiga kvot- och andelsbestämningar kunna mi nska.²

Utredningen instämmer med de slutsatser som Ärvdabalksutredningen drog om att basbeloppsregeln i grunden bör behållas. En annan fråga är vad som bör beaktas vid tillämpningen av den, och det behandlar utredningen i det följande.

Försäkringsbelopp och annan ersättning ska beaktas vid tillämpningen av basbeloppsregeln

Försäkringsbelopp som tillfaller den efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnanden ska som nämnts inte räknas med vid tillämpningen av basbeloppsregeln.

I en situation där basbeloppsregeln tillämpas och den efterlevande maken får försäkringsersättning på grund av ett eller flera förmånstagarförordnanden, ges alltså den efterlevande ett dubbelt skydd: dels försäkringsersättning, dels egendom med stöd av basbeloppsregeln. Två parallella skyddssystem verkar samtidigt. Som Ärvdabalksutredningen konstaterade går detta längre än det uttalade syftet med basbeloppsregeln och innebär samtidigt att andra arvingar eller testamentstagare kan få stå tillbaka.

En bröstarvinge, men inte andra arvingar eller den som är testamentstagare, som anser att en tillämpning av ett förmånstagarförordnande skulle leda till ett resultat som är oskäligt kan väcka talan enligt 14 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (FAL). Bröstarvingen kan begära att förordnandet ska jämkas så att försäkringsbeloppet helt

² Se SOU 1998:110 s. 137 f.

• Sida 190
•  Original

eller delvis tillfaller honom eller henn e.³I motsats till vad som gäller vid laglottsjämkning med stöd av 7 kap. 3 § ÄB, är bröstarvingen inte garanterad viss andel av försäkringsersättningen. Det görs i stället en skälighetsprövning där särskilt försäkringstagarens skäl för förordnandet samt de ekonomiska förhållandena hos förmånstagaren och den som begär jämkningen beaktas.

Utredningen anser att jämkningsmöjligheten i försäkringsavtalslagen inte räcker för att komma till rätta med problemen med basbeloppsregeln. Särskilt i de fall där försäkringsbeloppen är höga, kan den nuvarande regleringen leda till orimliga resultat. En ändring som skulle medföra bättre balans mellan den efterlevande makens och andra arvingars eller testamentstagares intressen vore att beakta försäkringar vid tillämpning av basbeloppsregeln.

Utredningen föreslår därför att också försäkringsbelopp och annan ersättning enligt förmånstagarförordnanden ska beaktas vid bedömningen av om basbeloppsregeln ska tillämpas eller inte.

Förmånstagare kan insättas till flera olika försäkringar. Någon skillnad bör enligt utredningen inte göras mellan belopp av engångskaraktär och belopp som utfaller periodiskt. Alla försäkringsbelopp som den efterlevande får vid den först avlidna makens död på grund av förmånstagarförordnanden som denna gjort, bör alltså beaktas. Periodiskt utfallande belopp får vid värderingen kapitaliseras. Någon skillnad bör heller inte göras mellan kollektiva försäkringar och enskilt tecknade försäkringar. Den omständigheten att avtalsslutandet sker på olika sätt, bör inte tillmätas någon betydelse.

I sammanhanget kan nämnas att det anses vara gällande rätt att det som den efterlevande fått enligt testamente också ska beaktas. Utredningen anser att det uttryckligen bör framgå av lagtext och föreslår detta.

För att kunna avgöra om basbeloppsregeln är tillämplig behöver värdet på försäkringarna finnas tillgängliga. Utredningen återkommer med ett förslag i detta avseende i avsnitt 6.2.

³ Efterlevande make har enligt bestämmelsen samma rätt att begära jämkning av ett förmånstagarförordnande.

• Sida 191
•  Original

Testamentstagares rätt till efterarv

En tolkningsfråga som diskuterats i doktrinen är om en testamentstagare, som fått stå tillbaka grund av basbeloppsregeln, helt har förlorat sin rätt enligt testamentet eller om denna har rätt till efterarv .⁴Såväl Agell och Walin som Brattström och Singer förordar att testamentstagarens rätt kvarstår. Agell landar i en presumtion om att testamentariska förordnanden inte utplånas genom tillämpning av basbeloppsregeln utan bör omvandlas till en rätt till efterarv. Han anser också att en sådan presumtion bäst står i överensstämmelse med en genomsnittlig testators vilja. Eriksson anser dock att lagregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB, om att testamentet är ”utan verkan” i den mån det inkräktar på den rätt som den efterlevande maken har enligt basbeloppsregeln, i regel medför att testamentet upphör att gälla beträffande den del av kvarlåtenskapen som efterlevande make erhåller genom basbeloppsregeln. Han anser inte att man kan utgå från att testatorer i allmänhet har uppfattningen att testamentstagaren ska få komma igen som testamentarisk efterarvinge. Han hänvisar bl.a. till att det kan tänkas att de ekonomiska förhållandena när testamentet upprättades var betydligt bättre än när det skulle verkställas och att testator skulle ha bedömt situationen annorlunda om denna hade varit medveten om det.

Enligt utredningen bör utgångspunkten vara att testators vilja respekteras utan att syftet med basbeloppsregeln går förlorat. När också den efterlevande avlidit, saknas det skäl att låta basbeloppsregelns särskilda karaktär av skydd för just den efterlevande utsläcka det som testator har förordnat, om det kan verkställas med testamentstagaren som efterarvinge. I de fall testator uttryckligen förordnat om detta i testamentet, bör det respekteras. Om testator inte uttryckligen reglerat saken, behövs enligt utredningen en tolkningsregel som speglar detta. Som alltid när tolkningsregler för testamenten ska ställas upp bör försiktighet iakttas. Det är dock rimligt att anta att en testator i regel skulle vilja att testamentstagaren i ett fall som det aktuella betraktas som efterarvinge på samma sätt som legala

⁴ Se Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 139 f. och Eriksson, Rätt Arv (2022, version 2, JUNO), s. 59 f. samt Eriksson, Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform i SvJT 1989, s. 321 f., Walin, Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson, SvJT 1989 s. 717 f., Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 1 f. och Eriksson, Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrågor med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1990 s. 268 f.

• Sida 192
•  Original

arvingar. Härmed uppnås också en principiellt välgrundad likabehandling.

Utredningen föreslår därmed att det införs en tydlig efterarvsrätt för testamentstagare, när basbeloppsregeln tillämpas.

6.2. Efterarvsrätt till försäkringsersättning

Förslag: Det förtydligas i lag att arvingar i första och andra arvs-

klasserna ska ha efterarvsrätt till försäkringsersättning som den efterlevande maken har fått med fri förfoganderätt, om inte särskilda omständigheter talar för annat.

Det införs krav på att förmånstagare ska anges i bouppteckningen, när det finns livförsäkringar, tillgångar på pensionssparkonto och sparande i en PEPP-produkt som inte ingår i kvarlåtenskapen till följd av att förmånstagare insatts. Om det är efterlevande make som är förmånstagare, ska även försäkringens värde anges.

Bakgrund

Försäkringsbelopp som tillfaller en efterlevande make genom förmånstagarförordnande ingår inte i kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken (14 kap. 7 § FAL). Av försäkringsavtalslagen framgår inte hur försäkringsbeloppet ska hanteras vid en efterlevande makes död. Frågan har dock prövats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1975 s. 302.

I det aktuella avgörandet ställde Högsta domstolen upp en tolkningsregel, för det fall det inte finns omständigheter som gör att förmånstagarförordnandet tolkningsvis bör tillmätas viss innebörd. Regeln skulle enligt domstolen motsvara vad en försäkringstagare i allmänhet kan förmodas önska, dvs. den allmänna rättsuppfattningen, och även i övrigt framstå som lämplig. Domstolen konstaterade att testamente och förmånstagarförordnande fyllde samma funktion och ansåg att samma regler därför i stor utsträckning borde tilläm pas⁵, men kom ändå fram till att det inte gick att tillämpa samma regel

⁵ Testamente utan förordnade om fri förfoganderätt eller efterarv innebär att kvarlåtenskapen tillfaller testamentstagaren med full äganderätt.

• Sida 193
•  Original

avseende förmånstagarförordnande som avseende testamente när förmånstagaren var försäkringstagarens make, utan att presumtionen i ett sådant fall skulle följa den legala arvsordningen. Enligt domstolen fanns det en skillnad på så sätt att ett testamente ofta ger uttryck för en välövervägd önskan från testator medan försäkringstagaren mer sällan tänker längre än på den första mottagaren. Dessutom framträdde andra bakomliggande syften med att teckna försäkring med förmånstagarförordnande jämfört med att upprätta testamente. Främst kunde det syfta till att försäkringstagaren ville åstadkomma arvskattevinster eller borgenärsskydd. Domstolen uttalade därför att det vid en makes förmånstagarförvärv ska presumeras att förmånstagarförordnande inte föranleder avsteg från reglerna om sekundosuccession, dvs. efterarv. Presumtionen kan enligt domstolen brytas om det finns omständigheter som tolkningsvis ger uttryck för en annan vilja hos försäkringstagaren. Sådana omständigheter kan t.ex. vara att försäkringstagaren har upprättat ett testamente enligt vilket kvarlåtenskapen tillfaller efterlevande make med full äganderätt.

Det är inte tydligt vilka som är efterarvsberättigade

I 1975 års avgörande tar Högsta domstolen inte ställning till vilka av den första avlidna makens arvingar som är berättigade till efterarv vid efterlevande makes förmånstagarförvärv. Det råder i dag viss osäkerhet om vilka arvingar som kan vara det.

Vid tidpunkten för Högsta domstolens avgörande var det bara arvingar ur andra arvsklassen som kunde ha rätt till efterarv, och det var också arvingar i andra arvsklassen som fick efterarvsrätt i det aktuella fallet. Enligt nuvarande lagstiftning tillhör även bröstarvingar kretsen av potentiella efterarvingar (3 kap. 2 § ÄB). Med Högsta domstolens utgångspunkt, att avsteg inte skulle göras från reglerna om efterarv, blir dagens efterarvsregler relevanta vid tolkningen av vilka arvingar som är efterarvsberättigade vid makes förmånstagarförvärv.

Efterlevande makes arvsrätt går före gemensamma barns arvsrätt (3 kap. 1 § ÄB). Gemensamma barn blir därför alltid efterarvingar när efterlevande make ärver. Även gemensamma barn anses därför,

• Sida 194
•  Original

i likhet med arvingar i andra arvsklass, ha rätt till efterarv vid makes förmånstagarförvärv.

För särkullbarn är situationen annorlunda. När särkullbarn enligt 3 kap. 1 § ÄB fått ut hela sin arvslott finns det ingen rätt till efterarv på grund av efterlevande makens arvsrätt (3 kap. 2 § ÄB). Frågan hade inte kunnat aktualiseras enligt det dåvarande rättsläget och behandlas därmed inte i 1975 års fall. Det är därför inte helt klart huruvida särkullbarn ska anses efterarvsberättigade vid makes förmånstagarförvärv eller inte.

Brattström och Singer anser att Högsta domstolens uttalande innebär att arvingar i första eller andra arvsklass (dvs. även särkullbarn) har efterarvsrätt enligt 3 kap. 2 § ÄB, om inte särskilda omständigheter talar för annat. Förmånstagarförordnandets främsta funktion får enligt dem förutsättas vara att skydda efterlevande make. De flesta makar har antagligen inte ägnat fördelningen mellan deras arvingar vid den längst levande makens död någon närmare eftertanke. Även särkullbarn borde i denna situation anses vara efterarvingar och berättigade att få del i försäkringsersättningen, oberoende av om de tidigare fått sitt arv efter den först avlidna maken. Stöd för denna uppfattning finns enligt Brattström och Singer i 1 kap. 1 § ÄB, som anger att arvingar till den först avlidna maken som lever vid den efterlevande makens död kan bli berättigade till efterarv, och i 2 kap. 1 § ÄB, som anger att alla bröstarvingar ska behandlas lika när det gäller rätt till arv. De anser även att situationen liknar den som regleras i 3 kap. 2 § ÄB. Sistnämnda bestämmelse innebär att när en efterarvinge fått ut delar av sitt arv redan vid den första makens död (som ett särkullbarn har rätt att få enligt 3 kap. 1 § ÄB) ska efterarvsandelen i den efterlevande makens bo minska i motsvarande mån. Särkullbarnets efterarvsandel omfattar alltså i det här avseendet bara försäkringsersättningen. En motsvarande ordning gäller när ett efterarv efter den först avlidna maken ska fördelas vid den efterlevande makens död och någon av de ursprungliga efterarvsberättigade bröstarvingarna avlidit utan att efterlämna egna bröstarvingar. I ett sådant fall kommer särkullbarnet att få ytterligare del av arvet efter sin förälder, i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 1 § ÄB.⁶

Lind och Walin verkar dock ha en annan uppfattning i frågan. Eftersom tolkningsregeln i 1975 års fall avsåg bröder, vilka var legala efterarvingar, ger den enligt Lind och Walin inte stöd för att omfatta

⁶ Se prop. 1986/87:1 s. 235 och Brattström & Singer, Rätt arv (2023, version 6, JUNO), s. 141 f.

• Sida 195
•  Original

andra arvingar till den först avlidna maken. Dennas särkullbarn är således normalt sett inte dödsbodelägare vid den efterlevande makens död och ska inte heller kallas till bouppteckningen. Särkullbarn är i stället hänvisade till det skydd som jämkningsregeln i 14 kap. 7 § FAL erbjuder. Undantag härifrån får anses gälla om de i förmånstagarförordnandet uttryckligen upptagits som efterarvingar eller om frågan är föremål för prövning i en pågående process och det finns viss sannolikhet för en utgång som är fördelaktig för dem. De kan då anses vara provisoriska dödsbodelägare .⁷