SOU 1956:27

Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m

2. Lagen om ändring av vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) . . . 199

3. Lagen om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar . . . 199

4. Lagen om ändrad lydelse av 4 5 2 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) . . . . . . . . . . . . . . . . 199 5. Sjukhusstadgan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 XIV. Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 Särskilt yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 220 Bilaga 222

FÖRKORTNINGAR

MF SjL.

SJSt

Samling av författningar och cirkulär m.m. angående medicinalväsendct. utgiven av Kungl. medicinalstyrelsen (medicinalförfattningar). Lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Kungl. Maj:t sjukhusstadga den 20 december 1940 (nr 1045).

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Den 9 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepar— tementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att inom departementet verk- ställa översyn av sjukhuslagstiftningen och utreda därmed sammanhäng- ande spörsmål.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kam-mare Erik Fast, Harald Andersson och Alarik Hagård, lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byrå- ehefen 'i medicinalstyrelsen Håkan Rahm och dåvarande sjukhusdire'ktören i Stockholm K. G. Tham. Åt Fast uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Sedan Tham avlidit, tillkallade departementschefen den 3 maj 1954 sjuk- husdirektören i Stockholm Gösta Pehrson såsom sakkunnig i Thams ställe.

Såsom expert åt kommittén tillkallades den 22 september 1955 medi- cinalrådet Curt Åmark.

Den 1 februari 1952 förordnades juris doktorn Åke Larsson att vara sekreterare åt kommittén. Sedan Larsson den 1 december 1953 erhållit be- gärt entledigande från förordnandet, uppdrogs åt undertecknad Rahm att vara kommitténs sekreterare.

De sakkunniga har antagit benämningen sjukhuslagstiftningskommittén.

Från inrikesdepartemenltet har till kommittén överlämnats vissa fram- ställningar rörande sjukhuslagstiftningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs arbete.

Jäm'likt medgivande av departementschefen har kommittén företagit re- sor dels till vissa sjukvårdsanstalter i Södermanlands och öst-ergötlands län, dels ock till Danmark, i senare fallet för studier beträffande sjukhus- förvaltningen.

I frågor berörande den öppna vården vid sjukhus har samråd ägt rum med kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Beträffande bestämmelserna om besvär har under hand samråtts med hesvärssakkun— niga.

Sedan översynen av lagstiftningen om de kommunala sjukhusen nu slut- förts, får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkande i ämnet.

Undertecknad Herlitz åberopar i vissa delar särskilt yttrande. Den föreslagna lagstiftningen förutsätter för sitt ikraftträdande en revi-

sion 'i åtskilliga hänseenden av de administrativa författningar som reglerar stats-bidragen till den slutna sjukvården. Förslag till de ändringar i dessa författningar, som påkallas för ändamålet, avser kommittén att senare avlämna.

Kommittén kommer slutligen att i särskilt betänkande redovisa över- synen av författningsbestämmelserna för sjukvårdsanstalter som drives av enskilda.

Stockholm och Nagpur i juli 1956.

ERIK FAST HARALD ANDERSSON ALARIK HAGÄRD

GILLIS HERLITZ GÖSTA PEHRSON HÅKAN RAHM

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Sj ukhuslag

Skyldighet att ombesörja sjukvård 1 5.

Landstingskommun, så ock stad som ej tillhör landstingskommun åligger att för dem, som äro bosatta inom landstingskommunen eller staden (sjuk-* vårdsområdet), ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke ann-an drager försorg om sådan Vård.

I fråga om dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bo- satta gäller enahanda skyldighet, därest behov av omedelbar vård föreligger. I fall som här avses gäller skyldigheten dock endast så länge den vårdbehö- vande ej utan men kan flyttas till anstalt, som drives av den landstings- kommun eller stad, där han är bosatt, eller till anstalt, där landstingskom— 111u11e11 eller staden eljest förfogar över vårdplatser.

Vad i denna lag föreskrives iskall icke gälla sådan ans'taltsvård för psy- kiskt efterblivna varom är särskilt stadgat.

2 5.

Vid anstalt, som är inrättad för i 1 % avsett ändamål och drives av lands- tingskommun eller därmed likställd stad, skall sjukvård i skälig omfattning även beredas vårdsökande, som icke äro i behov av intagning å anstalten.

Med sjukvård avses här allenast sådan vård, som med hänsyn till an- staltens ändamål lämpligen meddelas å denna.

Allmän bestämmelse

3 5.

Med sjukhus förstås i det följande av landstingskommun eller därmed lik- ställd st'ad driven anstalt, vilken är inrättad för i 1 & avsett ändamål. Såsom sjukhus skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal som avses i 5 få. Den som driver sjukhus betecknas huvudman.

Bestrides driftkostnaden för anstalt, vilken är inrätta-d för här avsedd vård, till väsentlig del av landstingskommun eller stad som ovan sägs utan att iandstingskommunen eller sta-den likväl kan anses driva anstalten, äger Konungen förordna, att anstalten skall betraktas såsom sjukhus enligt denna lag och l—an-dstingskommunen eller staden som dess huvudman.

4 5.

1 mom. Sjukhus benämnes, där ej annat följer av vad i 2—6 1110111. nedan stadgas, lasarett, om sjukhuset är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård och är försett med högst trettio vårdplatser. Utan hinder av vad nu sagts om högsta ant-al vårdplatser må dock såsom avdelning av sjukstuga anordnas tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga. förlossningshem och sjukhem som avses i 2, 3, 5 och 6 mom.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberku- lossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sådana sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulos- sjuksfuga, om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård och är försett med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka, behäftade med i 2 5 1 mom. epidem'ilagen omförmäld sjukdom (epidemi- vårdanstalt), benämnes epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka oberoende av vårdens art, och epidemisjuksiuga, om det före- trädesvis är avsett för mindre krävande vård och är försett med högst sextio vårdplatser.

li mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts för sådan vård enligt vad därom är särskilt stad—gat, benämnes mentalsjuk- hus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande vård och är försett med högst tio vårdplatser.

6 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av a) lång- varigt kroppssj-uka, vilka äro i behov av sjuklhusvård främst i form av per- sonlig skötsel men icke lida av tuberkulos, b) lättskötta psykiskt sjuka eller c) konvalescenter eller för annan därmed jämförlig vård, benämnes sjukhem. Såsom avdelning av sjukhem må ock anordnas förlossningshem som avses i 5 mom.

5 5.

För vården av'sjuka, behäftade med i 2 5 1 mom. epidemilagen omför- mäld sjukdom, skall varje sjukvårdsområde hava minst ett epidemisjukhus eller en självständig sjukavdelning å lasarett. Medicinalstyrelsen äger med- giva undantag härifrån beträffande sjukvårdsområde, vilket enligt avtal förfogar över tillräckligt antal vårdplatser å epidemisjukhus eller lasarett, som drives av annat sjukvårdsområde, eller å sjukvårdsanstal-t driven av staten.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservpl-atse-r för den händelse vårdplatserna för sjuka, som i första stycket lavses, skulle visa sig otillräckliga. För detta ändamål skall för varje sjukvårdsområde finnas en plan (epidemivårdsplan), upptagande reservplatser å andra sjuk- hus eller sjukhusavdelningar eller i lokaler, över vilka sjukvårdsområdet vid behov kan förfoga (tillfälliga sjukvårdslokaler), ävensom den personal och utrustning som finnas att tillgå för dessa.

Högsta tillsynen över sjukhus

6 %. Högsta tillsynen över sjukhus och den sjukvårdande verksamhet som där bed-rives utövas av medicinalstyrelsen. Det åligger medicinalstyrelsen att med lämpliga mellanrum låta verk- ställa inspektion av samtliga sjukhus i riket ävensom att därjämte, då sär- skild anledning förekommer, låta verkställa inspektion å visst sjukhus.

Sjukvårdsstyrelse

7 &.

Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt denna lag utövas av den sjukvårdsstyrelse varom stadgas i 53 ?; landstingslagen. För motsvarande uppgift i stad som ej tillhör landstingskommun skall lika- ledes finnas en sjukvårdsstyrelse.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm gäller vad i 50 & kommunal— lagen .för Stockholm stadgas. Av stadsfullmäktige valda ledamöters och suvppl'eanters tjänstgöringstid skall dock vara fyra är, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, och skall valet för- rättas i december månad det år, då allmänna val av stadsfullmäktige ägt rum.

Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan här avsedd stad än Stockholm skall vad i 31—42 55 kommunallagen är föreskrivet med avseende å kom- munens styrelse ävensom i 45 å andra och tredje stycken-a samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning. Val av sådan sjukvårdsstyrelse skall vara proportionellt under förutsättning som angives i 22 & sista stycket kommunallagen .

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstings— kommun skall i 25 & omförmäld sjukvårds-direktör, där sådan finnes, även- som förste stadsläkaren eller motsvarande läkare kallas med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening an- tecknad till protokollet. Rätt att deltaga i överläggningarna men ej i be- sluten må ock efter stadsfullmäktiges bestämmande tillkomma annan, som har att inför stadens styrelse föredraga sjukvårdsärenden.

Åt sj—ukvård-sstyrelse i stad som nyss sagts må uppdragas att handhava även andra förvaltnin—gsuppgifter än sådana som följa av första stycket.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov och utveckling samt för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de för- slag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka för främjande av största möjliga planmässighet i sjukvårdsväsendet och bör för sådant ändamål uppgöra översiktsplaner för olika grenar av sjukhus- vården. I den mån omständigheterna det påkalla skall styrelsen söka sam- arbete med vederbörande statsmynd-ighet, så ock med andra sjukvårds- styrelser.

Med avseende å befintliga sjukhus åligger det sjukvårdsstyrelse 1) att avgiva utlåtande och förslag i anledning av framställningar från de för sjukhusen tills-atta direktionerna i den mån framställningarna avse åtgärd av landstinget eller stadsfullmäktige;

2) att, då någon sjukvården berörande fråga förekommer, vari lands- tingets eller stadsfullmäktiges beslut icke utan synnerlig olägenhet kan av- vaktas, vidtaga erforderliga åtgärder; beslut av sådan innebörd skall dock omedelbart anmälas för förvaltningsutskottet eller stadens styrelse;

3) att, under iaktta-gande av vad i 2 & sägs, bestämma i vilken omfattning öppen sjukvård skall meddela-s å sjukhus—en, såvida ej landstinget eller stadsfullmäktige beslutat därom;

4) att när så erfordras avgiva förslag angående ändrade grunder för av- gifterna å sjukhusen;

5) att till sjukhusens direktioner göra de framställningar och erinringar samt giva de anvisningar rörande sjukhusens förvaltning som finnas på- kalla-de;

6) att framlägga förslag till erforderliga utvidgningar och ändringar av sjukhusen samt, i den mån ej annorlunda bestämmes av landstinget eller stadsfullmäktige, ombesörja beslutade ny-, till- och ombyggnadsar—beten. som ej äro av den ringa omfattning att de kunna hänföras till ordinarie underhåll; samt

7) att i övrigt fullgöra vad författningsenligt eller jämlikt landstingets eller stads-fullmäktiges beslut tillkommer sjukvårdsstyrelse.

Drives sjukhus gemensamt av två eller flera lan-dstingskommuner eller städer som ej tillhöra landstingskommun, skall verksamheten såsom sjuk- vårdsstyrelse i vad avser i föregående stycke angivna åligganden uppdragas åt en av de berörda parternas sjukvårdsstyrelser eller annat organ, varom överenskommelse träffats.

Anordnande av sjukhus 9 5. . Anläggning av sjukhus, däri inbegripet byggnad för kök. tvätt, värmeför- sörjning och liknande ända-mål, må icke påbörjas förrän sjukhusets för-,

läggning och ritningar för detsamma godkänts av centrala sjukvårdsbered- ningen eller, där beredningen hänskjutit ärendet till medicinals-tyrelsens prövning, av denna.

Vad nu stadgats skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om inrättande av sjukhus i byggnad som tidigare använts för annat ändamål, så ock vid större till- eller ombyggnad av befintligt sjukhus.

Annan byggnad än sådan som avses i första stycket må icke uppföras å sjukhusområde utan att samråd rörande byggnadens förläggning ägt rum med centrala sjukvårdsberedningen.

Direktion för sjukhus

10 5.

Den närmaste tillsynen vid och ansvaret för förvaltningen av sjukhus skall utövas av en direktion.

Direktionen äger fastställa dagordning för sjukhuset och i övrigt med- dela er'forderliga föreskrifter för sjukhusets ändamålsenliga skötsel.

Utan hinder av vad nu sagts äga landsting och stadsfullmäktige (att ge- nom sjukvårdsstyrelsen eller i den ordning eljest finnes lämpligt såväl an— ordna för flera sjukhus gemensam upphandling, värme- eller tvättförsörj— ning eller annan verksamhet som ock enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal som är anställd vid sjukhus.

Direktionen har att årligen å tid som sjukvårdsstyrelsen bestämmer till styrelsen ingiva förslag till utgifts- och inkomststat för det nästföljande kalenderåret.

1.1 5.

Ledamöter och suppleanter i direktion väljas av huvudmannen till det antal denne bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under tre. Vid valet skfall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna sko—la inkallas till tjänstgöring. Valet skall avse en tid av fyra kalenderår. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställas fyll- nadsval för den återstående delen av denna .tid.

Landsting och stadsfullmäktige äga besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgör-a direkt—ion för ett eller flera sjukhus ävensom att gemensam sådan skall finnas för två eller flera sjukhus. Utgör sjukvårdsstyrelse direktion, skola, i vad avser ärende som ankommer på styrelsen endast i-dess egenskap av direktion, nedan för direktion meddelade föreskrifter i 15 å och 20 å andra stycket äga tillämpning men skola i övrigt bestämmelserna för sjuk- vårdsstyrelse gälla.

Vad i föregående styck—e sägs om sjukvårdsstyrel-se skall äga motsva- rande tillämpning beträffand-e hälsovårdsstyrelse i landstingskommun.

Från bestämmelserna i första stycket må Konungen på framställning av huvudmannen meddela undantag beträffande visst sjukhus.

Den som ej uppnått tjugutre års ålder eller som är omyndig eller i koln- kurstillstånd kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller må därtill utses i 23 och 24 55 nedan omförmälda befattningshavare —— styresman, syssloman, överintendent och rådgivande läkare — vid direk- tionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är högste förvalt- ningschef för sådant sjukhus.

Kommer ledamot eller suppleant efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar, från-träder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara leda- mot eller suppleant i direktion. Eljest må ej någon avsäga sig sådant upp- drag med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av huvudmannen.

1,3 5.

Direktion utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit valda som ledamöter. Avgår någon av dem, skall nytt val äga rum för den återstående delen av tjänstgöringstiden. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sam-man- träde, utses annan ledamot att för tillfället föra ordet.

14 &.

Direktion .sammanträder å det ställe och å de tider direktionen bestäm- mer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då minst halva antalet av direktionens ledamöter för uppgivet ändamål gör fram- ställning därom.

15 lå.

Styresman och syssloman, så ock överintendent och rådgivande läkare äga hos direktionen väcka förslag rörande sjukhuset och närvara vid direk- tionens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Sjukvårdsdi- * rektör 'i stad som ej tillhör landstingskommun äger samma rätt vid sam— manträden med av staden tillsatt direktion.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläk'are och sjukhemsläkare om vilka stadgas i 27 5, en var såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning därav Som anförtrotts honom, ävensom i 41 5 omförmälda husmoder, såvitt angår sjukvårdspersonalen.

16 &.

Meddelande om direktionssammanträde, innehållande uppgift om ställe och tid för sammanträdet och de ärenden, som därvid skola behandlas, ut- färdas av ordföranden. Meddelandet skall delgivas direktionens ledamöter ävensom dem, som jämlik—t 15 & äga närvara vid sammanträdet eller vid behandlingen av visst ärende. Tillkännagivande om sammanträdet skall

ock anslås a en av direktionen på lämplig plats inom sjukhusområdet an- ordnad anslagstavla (sjukhusets anslagstavla). Är direktion gemensam för flera sjukhus, erfordras tillkännagivande endast å anslagstavlan för det sjukhus, från vilket ärende förekommer till behandling vid samm-anträdet.

Ledamot, som är förhindrad närvara vid sammanträde, skall därom skyndsamt underrätta ordföranden, vilken har att inkalla suppleant till tjänstgöring. Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid direktionens sammmanträ-den och skall alltid underrättas om ställe och tid för samman- träde.

17 &.

Vid sjukhus, varest styresman och syssloman finnas, skall. där ej annat följer av bestämmelse som meddellats med stöd av 25 5 eller särskilda skäl påkalla undantag, på direktionens prövning ankommande ärende beredas gemensamt av styresmannen och sysslomannen samt, försåvitt ej direktio- nen annat bestämt eller ordföranden själv förbehållit sig föredragningen, inför direktionen föredragas av styresmannen, om ärendet är av huvudsak- ligen medicinsk natur, och av sysslomannen, om det är av huvudsakligen ekonomisk natur.

18 tå.

Direktion må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av le- damöterna äro tillstädes. Består direktion av tre ledamöter, är den beslut- t'ör, då två ledamöter närvara och äro om beslutet ense.

Begäres vild besluts fattande omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske öppet. Utgången bestäm-mes genom enkel plurallitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lot-ten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut som ondvföranden bi- träder. Vid omröstning för tillsättande av tjänste-befattning skall förfar-as såsom vid val.

Ledramot må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör ho- nom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 ä 2. rättegångs— balken om jäv emot domare. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

19 5.

Vid direktions sammanträde skall föras protokoll. Av protokollet skall framgå vilka varit närvarande, ärenden som förekommit och besluten samt. där omröstning ägt 'rum, den ordning i vilken denna företagit-s.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet av ordföranden jämte minst en därtill av direktionen utsedd ledamot. Juste- ring må ock verkställas av direktionen antingen gen—ast eller vid nästa sam- manträde.

Sen-ast å sjätte dagen efter det protokollet justerats skall genom ordfö-

randens försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgäng- ligt, tillkän-nagivas å sjukhusets anslagstavla. Är direktion gemensam för flera sjukhus, erfordras tillkännagivande endast å anslagstavlan för det sjukhus, från vilket ärende förekommit till behandling vid samman- trädet. Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den dag det an— sl'agits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för ju—steringens tillkännagivande skall tillika åtecknas proto- kollet eller särskilt utfärdas.

Den som vid sammanträde deltagit .i avgörandet av ärende äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan sam- manträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen ooh avgivas sist vid justeringen av protokoll-et. * Avskrift av direktions protokoll skall, sedan det justerats, snarast över- sändas till sjukvårdsstyrelsen.

20 &.

Direktion må, om landstinget eller stadsfullmäktige så bestämma, upp- draga åt ledamot av direktionen eller någon denna underlydande befatt- ni'ngshavare att å direktionens vägnar fatta beslut i vissa grupper av åren- den, vilkas beskaffenhet skall av landstinget eller stadsfullmäktige särskilt angivas. Beslut, vilket fattas på grund av sådant uppdrag, Skall]. anmäla-s vid direktionens nästa sammanträde.

Ankommer jämlikt uppdrag, meddelat med stöd av första stycket, beslu- tanderätten i visst ärende på ledamot av direktionen eller ovan nämnd be- fattningshavare, skola de, som enligt 15 % ägt närvara vid direktionens sammanträde därest ärendet skulle hava avgjorts av direktionen. beredas tillfälle yttra sig innan beslut meddelas.

21 å.

Direktions protokoll och övriga till direktions arkiv hörande handlingar skola, där ej annat är stadgat, vårdas och förtecknas på sätt direktionen bestämt.

22 15.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av direktion, som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning, sär- skild före-skr'ift eller uppdragets beskaffenhet honom åligger. gäller vad i allmän lag stadgas.

Styresman och syssloman 23 %. Där ej annat följer av vad i fjärde stycket och 24 & stadgas. skall för förvaltningen av sjukhus närmast under direktionen finnas en styresman och en syssloman (intendent), vilka gemensamt utgöra sjukhusledningen.

Styresman är den läkare, som ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, där flera sådana läkare finnas, den av Idem som sjukvårds- styrelsen Iförordnar. Om särskilda skäl där-till äro, må styresman för ett sjukhus av sjukvårdsstyrelsen förordnas att vara styresman jämväl för annat sjukhus. Förordnande såsom styresman meddelas för viss tid eller tills vidare. Innan förordnande meddelas eller återkallas, skall direktionens mening hava inhämtats.

Syssloman skall vara kunnig och erfaren i ekonomisk förvaltning. Han tillsättes och entled-igas av sjukvårdsstyrelsen efter hörande av direktionen. lnnan tillsättning sker, skall direktionen hava kungjorlt befattningen till ansökan ledig. Syssloman må vara gemensam för flera sjukhus.

Sjulwårdsstyrelse må besluta, att syssloman icke skall tillsättas vid sj uk- stuga, tuberkulossjukstugwa, epidemisjukxs'tuga, förlossningshem eller sjuk- hem. Finnes icke syssloman vid sådant sjukhus, ankommer på sjukvårds- styrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma sysslo- man skola fullgöras.

Om rätt för styresman och syssloman att hos direktionen väcka förslag rörande sjukhuset och att närvara vid direktionens sammanträden samt om skyldighet för dem att bereda och föredraga på direktionens prövning an- kommande ärenden stadgas i 15 och 17 55.

överintendent och rådgivande läkare

24 5.

Med Konungens tillstånd må förvaltningen av lasarett och mentalsjuk- hus samt annat sjukhus, som lämpligen förvaltas gemensamt därmed, när- mast under direktionen handhavas av en överintendent i stället för av styres— man och syssloman. Är överintendent icke läkare, skall för förvaltningen jämväl finnas en rådgivande läkare vid varje överintendent—en underställt sjukhus. _

Överintendent tillsättes och entledigas 'av sjukvårdsstyrelsen efter direk- tionens hörande.

Rådgivande läkare är den läkare, som ansvarar för sjukvårdens handha- vande å sjukhuset, eller, där flera sådana finnas, den av dem som sjuk— vårdsstyrelsen förordnar. Förordnande såsom rådgivande läkare meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid, dock högst fyra år i sänder. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas sjuk— husets överläkare att yttra sig över direktionens förslag.

Om rätt för överintendent och rådgivande läkare att hos direktionen väcka förslag rörande sjukhuset och att närvara vid direktionens samman— träden stadgas i 15 &.

Ansökan om tillstånd att anordna sjukhusförvnltning enligt bestämmel- serna i denna paragraf skall göras av sjukvårdsstyrelsen och vara åtföljd :IV direktionens yttrande.

25 5.

Har i stad som ej tillhör landstingskommun anställts sjukvårdsdirek- tör såsom sjukvårdsstyrelsen-s verkställande tjänsteman, är denne högste förvaltningschef för av staden drivna sjukhus. Där sjukvårdsdirektör fin- nes, skola styresman och syssloman eller överintendent handhava sin för- valtning under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må 'i den omfattning och ordning Konungen bestäm- mer tilläggas uppgifter som eljest ankomma på direktion, styresman, syssloman eller överintendent.

Om rätt för sjukvårdsdirek'tör att närvara vid sjukvår-dsstyrelsens sam- manträden samt att hos direktion väcka förslag rörande denna underställt sjukhus och att närvara vid direktions sammanträden stadgas i 7 och 15 55.

26 lå.

Till biträde åt sjukvårdsd—irektör må anställas befattning-shavare med be— fogenhet att efter sjukvårds'styrelsens bestämmande självständigt fullgöra vissa på sjukvårdsdlirektören ankommande uppgifter.

Vad i denna lag och med stöd därav med-delade bestämmelser stadgas om sjukvårdsdirektör skall äga motsvarande tillämpning å nyssnämnde befattningshavare i den mån denne har att fullgöra uppgifter som förut

sagts.

Läkare 27 5.

Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på självständiga sjuk- avdlelningar, vid varje sådan avdelning (specialavdelning) skall finnas en läkare, som har att ansvara för den slutna sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande.

Läkare somi första stycket avses benämnes: 1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjuk- hus som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett med mera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare;

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga sjukstuga- Iäkare; samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, där medicinal'styrelsen efter fram- ställning »av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade bestämmelser stadgas om sjukstugu'läkare jämväl äga tillämp- ning åt motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej

17 finnes, och vad om sjukhemsläkare stadgas å motsvarande läkare vid för- lossningshem.

Vid sjukhus, där överläkare finnes, må sådan läkare även anställas med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela behandling av speciell art utan att för ändamålet självständig sjukavdelning inrättas. Vad om specialavdelning sägs skall ock gälla verksamhet, vilken förestås av över- läkare som här avses.

För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må biträdande överläkare anställas. Därjämte må för biträde i sjukvården finnas under- läkare och extra läkare. Om särskilda Skä'l därtill föranleda, må extra läkare anställas med uppgift att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, där ej annat föreskrives, vad om överläkare stadgas ägna tillämp— ning å sådan läkare, dock med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

Angående vis-s rätt för överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsl'äkare att hos direktionen väcka förslag och att närvara vid dess sammanträden stadgas i 15 5. '

Föreskrifter om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst meddelas av Konungen.

28 5.

1 mom. överläkare och sjukstuguläkare skola, i den mån ej sjukvårds— styrelsen medgivit befrielse därifrån, hava mottagning å sjukhuset för öppen sjukvård i den omfattning deras verksamhet vid sjukhuset i övrigt medgi— ver. De äro därvid pliktiga att, om sjukvård-sstyrelsen så påfordrar, vid be- gäran om gottgörelse av vårdsökande icke överskrida viss taxa, så ock att lämna skäl—ig ersättning för användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga hjälpmedel ävensom för biträde av sjukhusets personal. Kan överenskommelse i nu nämnda hänseenden icke träffas, an- kommer det på medicinalstyrelsen, efter framställning av sjukvårdsstyrel— sen eller vederbörande läkare, att fastställa taxa och bestämma storleken av nyssnämnda ersättning.

Vad nu sagts gäller icke sjukstuguläkare, vilken med sin befattning före- nar uppdra-g såsom tjänsteläkare i öppen vård eller eljest endast är anställd för deltidstj-änstgöring.

Överläkare och sjukstuguläkare skola ock hava den närmaste ledningen av den öppna sjukvård, som vid sjukhuset eller specialavdelningen bedrives av dem underställda läkare.

' 2 mom. Biträdande överläkare, underläkare och extra läkare äro pliktiga att tjänstgöra i den öppna sjukvård som bedrives vid sjukhuset.

Överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare må även anställas med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen tjänstgöra i öppen vård som i föregående stycke sägs.

Tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare eller underläkare må icke inrättas utan att :sjulkvårdsstyrelsen inhämtat medgivande där-till av medi- cinalstyrelsen. Medgivande att inrätta tjänst såsom biträdande överläkare och underläkare må, när skäl därtill äro, begränsas till tiden.

Med det undantag som följer av 35 & tredje stycket må extra läkare icke anställas utan att sjukvårdsstyrelsen eller, i brådskande fall, direktionen inhämtat medicinalstyrelsens tillstånd därtill. Sådant tillstånd må endast lämnas för begränsad "tid.

30 &.

Överläkare utnämnes av Konungen. Skall överläkartj äns-t tillsätt-as, har sjukvårdsstyrelsen att underrätta me- dicinalstyrelsen därom. På medicinalstyrelsen ankommer att i den ordning Konungen bestämmer kungöra tjänsten till ansökan ledig.

I »den mån behöriga sökande anmält sig åligger det medicinalstyrelsen att, i den ordning de anses böra ifråga'komnra till tjänsten, å förslag upp- föra de fyra i-avseende å förtjänst och skicklighet främsta bland de sökande. Kan sökande inom det område som tjänsten avser åberopa framstående skicklig-het, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring å sjukhus, grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn därtill tagas.

Det upprättade förslaget jämte utdrag av medicinualstyr—elsens protokoll i ärendet där sådant för-ts ävensom ansökningshandlingarna skall ofördröj- ligen översändas till sjukvårdsstyrelsen, som efter direktionens hörande äger 'avgiva förord till förmån för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken minst två av dem, som inom medicinalstyrelsen del- tagit i ärendets handläggning, ansett böra erhålla förslagsrum. Sjukvårds- styrelsen åligger att med bifogande av sitt protokoll i ärendet anmäla be- slutet i förordxsfrågan hos medicinalstyrelsen, vilken därefter insänder hand- lingarna i ärendet till Konungen.

Om skäl därtill äro, äger Konungen uppdragna åt medicinalstyrelsen att ånyo kungöra tjänsten ledlig.

31 å.

Biträdande överläkare tillsättes av sjukvårdss'tyrelsen genom förordnande för viss tid. Där ej särskilda skäl föranleda till förordnande för kortare tid, skall sådant meddelas för'sex år.

Skall tjänst såsom biträdande överläkare tillsättas, har direktionen att i den ordning Konungen bestämmer kungöra tjänsten till ansökan ledig.

Förslag till besättande av ledigförklarad tjänst skall »avgivas av särskilda sakkunniga, vilka utses i av Konungen föreskriven ordning. I den mån be- höriga sökande anmält sig skola, under iakttagande i tillämpliga delar av

de i 30 & tredje stycket angivna befordringsgrunderna, tre av dessa sökan- de uppföras å förslag i den ordning de anses böra ifrågakomma till tjäns— ten. Förslag skall avgivas så fort ske kan. över förslaget må klagan ej föras.

Sedan förslaget upprättats, äger överläkaren vid den .speeialiavdelnilng, där biträdande överläkaren skall vara anställd, avgiva förord till förmån för en av de å förslaget uppförda eller annan sökande, som någon av de sakkun- nig-a anlsett böra erhålla förslagsrum, varefter direktionen har att med eget yttrande överlämna handlingarna till sjukvårdsstyrelsen. Styrelsen förord- niar därefter till biträdande överläkare en av dem, som uppförts å förslaget eller som någon av de sakkunniga ansett höra erhålla förslagsrum. Därest vid ärendets avgörande endast en behörig sökande finnes, må dock styrel— sen uppdraga åt direktionen att ånyo kungöra tjänsten ledig.

Förordnande såsom biträdande överläkare må utan tjänstens ledigförkla— rande förlängas för viss tid vilken, där ej särskilda skäl föranleda till för- ordnande för kortare tid, skall utgöra sex år i sänder.

32 å.

Sjukstuguläkare tillsättes av sjulkvårdsstyrelsen genom för-ordnande tills vidare med ömsesidig rätt till min-st sex månaders uppsägningstid.

Vid tillsättning av sjukstuguläkuartjänst förfares i tillämpliga delar på sätt i 31 & stadgas. Om skäl därtill föreligga, äger dock medicinalstyrelsen på framställning av sjukvårdsstyrelsen medgiva att sådan tjänst må till— sättas utan att den kungöres till ansökan ledig och utan att förslag tilt dess besättande upprättas. Sådant medgivande må lämnas beträffande så— väl viss tjänstetillsättning som visst sjukhus eller viss grupp av sjukhus.

33 5.

Sjukhemsläkare vid sjukhem med mera än sextio vårdplatser tillsättes i samma ordning som gäller beträffande sjukstuguläkare. Vid annat sjukhem tillsättes l'äk'aren i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer genom för- ordnande tills vid—are med ömsesidig rätt tili minst sex månaders uppsäg- ningsti—d.

34 å.

Underlälcare tillsättes av .sjukvårdsstyrel-sen genom förordnande för högst tre år, därvid bestämmelserna i 31 å andra, tredje och fjärde styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Har förordnande såsom underläkare meddelats för kortare tid än tre år och är ej sådant fall för handen som avses i sista stycket första punkten nedan, må förordnandet så förlängas, att den sammanlagda tiden för tjänsteinne— havet högst kommer att uppgå till tre år.

Utöver vad i föregående stycke sägs mä förlängning av förordnande såsom underläkare icke ske utan medicinalsty-relsens med-givande.

Medlic'inalstyrelsen äger föreskriva, att viss underläk'artjänst endast må tillsättas för kortare tid än tre år och utan rätt till förlängning. Medicinal- styrelsen äger ock meddela föreskrifter som |begränsa rätten för den, vilken under tre år innehaft underläkartjänst, att förordnas å annan sådan tjänst vid samma specialavdelning eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på dylika avdelningar, vid samma sjukhus.

35 lå.

Extra läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankommaa på över— läkare tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande för viss tid.

Annan extra läkare förordnas för viss tid av sjukvårdsstyrelsen, därest fråga är om förordnande för den som på grund av legitimation eller Kungl. Maj:ts beslut äger behörighet att i riket utöva läkarkonsten eller som efter medicinalstyrelsens bemyndigande må av sjukvårdsstyrelsen förordnas, och i annat fall av medicinalstyrelsen. Vid tillsättning av extra läkare som här avses skola, där ej medicinalstyrelsen annat medgivit, bestämmelserna i 31 å andra, tredje och fjärde styckena äga motsvarande tillämpning. Har vid ledigförklarande av dylikt förordnande i vederbörlig ordning anmält sig sökande som äger behörighet att i riket utöva läkarkonsten, må annan icke utan särskilda skäl förordnas, och må förordnande för sådan sökande i fall som här avses meddelas endast av medicinalstyrelsen.

Har sjukvårdsstyrelse eller direkt-ion hos medicinalstyrelsen gjort |fram- ställning om tillstånd jämlikt 29 5 att anställa extra läkare som i nästföre- gående stycke avses och är behovet av dylik läkare så trängande att medi- oimal-styrerlsens tillstånd icke kan avvaktas utan men för sjukvård—en, äger direktionen att i avbidan på medicinalstyrelsen-s beslut förordna sådan lä- kare, därvid dock endast den som äger behörighet att i riket utöva läkar- konsten må ifrågakomma. Om förordnandet skall medicinalstyrelsen ome- delbart underrättas.

Med—icxin-a'lstyrelsen äger meddela föreskrifter som begränsa den tid, under vilken förordnande som extra läkare må in-nueh-avats.

36 &.

Föreligger vid sjukhus behov av att för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än sådan som avses i denna lag och är dylik läkare (konsultläkare) för ändamålet stadigvarande knuten til-l sjukhuset, är sjuk- vårdsstyrelsen pliktig att göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen. Ger anmälan anledning till erinran ur sjukvårdssynvpunkt eller eljest med hän- syn till bestämmelserna i denn-alalg, äger mediioin-alstyrel'sen meddela erfor- derliga föreskrifter.

37 5. _ Bestämmelser om beviljande av semester och annan ledighet för läkare samt om förordnande av vikarie å läkartjänst meddelas av Konungen.

38 IS. Uppehålles annan läkartjänst än sådan som överläkare på vikariatsför— ordnande, vilket meddelats i samma ordning som är stadgad för tillsättning av den tjänst förordnandet avser, och blir tjänsten ledig, äger medicinal- styrelsen på framställning av sjuukvårdsstyrelsen medgiva, att den som uppe- håller tjänsten utses till innehavare av densamma utan iakttagande av eljest gällande föreskrifter.

39 5.

Överläkare och sjukstuguläkare äga utan särskilt tillstånd utöva enskild praktik som avser konsultation på annan läkares kajl'le—lse samt behandling av sjuka -i fall, där den sjuke eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga speci-alwutbildningen. Annan praktik utanför sjukhuset må "läkare, varom här är fråga, utöva endast efter sjukvårdsstyrelsens medgivande.

Biträdande överläkare, underläkare ooh extra läkare må icke utöva en- skild praktik, med mindre sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av direktionen och vederbörande överordnade läkare, därtill lämnat tillstånd.

40 5.

Gör läkare sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, har medici— nalstyrelsen, då förhållandet kommer till styrelsens kännedom, att mot den felande vidtaga den åtgärd, vartill medicinalstyrelsen enligt gäl— lande bestämmelser är befogad. Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för läkares ställande under åtal och är felet av sådan beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt att försätta läkaren ur tjänstgöring, må styrelsen besluta därom. Sådant besllu't går genast i verkställighet.

Det åligger direktion att, om läkare i tjänsten gjort sig skyldig till fel eller försummelse som icke avser läkarkon'stens utövande och rättelse ej vunnits, göra anmälan därom till sjukvårdsstyrelsen. Där så erfordras, må sjukvårdsstyrelsen överlämna anmälan till medicinalstyrelsen för den åt- gärd, som jämlikt första stycket må ankomma på denna styrelse.

Husmoder, sjukhuspräst och övrig personal

41 5.

Vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus även-som vid mentalsjuk- hus, som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård, skall finnas husmoder, som har att under styresmannen eller överintendenten handhava ledningen av den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalen samt att full- göra övriga av sjukvårdsstyrelsen och direktionen anbefallda uppgifter. Har vid annat sjukhus särskild befattning som husmoder icke inrättats,

skall direktionen, där så erfordras, uppdraga åt annan vid sjukhuset an— ställd befattningshavare att fullgöra på husmoder i fråga om sjukvårds— personalen ankommande göromål. Sjukvårdsstyrelse äger bestämma, att husmoder skall vara gemensam för flera sjukhus.

Angående viss rätt för husmoder att hos direktionen väcka förslag och att närvara vid dess sammanträden stadgas i 15 5.

Vid sjukhus, som angives i första stycket förs-ta punkten, skall ock finnas sjukhuspräst.

Husmoder och sjukhuspräst tillsättas och entledigas i den ordning Konungen bestämmer.

Konungen äger ock meddela föreskrifter angående övrig för sjukhus— vcrksamheten erforderlig personal.

Intagning å sjukhus m.m. 42 5.

Om intagning å sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstugu— läkare eller sjukhemsläkare, dock med rätt att, där ej fråga är om mental— sjukhus, vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset an— ställd läkare. Vid intagning skola iakttagas dels nedan meddelade föreskrif- ter, dels ock de särskilda bestämmelser som i detta hänseende gälla med avseende å mentalsjukhus.

Vad nu sagts skall, om ej annat är särskilt stadgat, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning av intagna personer.

43 65.

Intagning må ske, där behov av sådan för vård eller observation prövas föreligga. Intagning må dock ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande om- ständigheter därtill föranleda. Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må icke heller intagas och vårdas annan än den, för vilken huvudmannen jämlikt 1 5 eller enligt avtal har att ombesörja anstaltsvård.

Utan hinder av vad nu sagts skall likväl gälla att vårdrbehovvet ej må prö— vas i fråga om

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara be— häftad med i 2 5 1 mom. eller 24 % epidemilagen avsedd sjukdom,

2) den som enligt bestämmelse i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar erhållit föreskrift eller lan-maning att låta intaga sig 'till vård å sjukhus eller beträffande vilken förordnande som avses i 21 ?; nämn- da lag meddelats samt

3) den som söker inträde å sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare, som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att verkställa dylik hänvisning.

Ej heller må behovet av intagning prövas i fråga om den som åberopar

av medicinalstyrelsen jämlikt gällande föreskrifter meddelat tillstånd till undergående av viss operation.

Den som av läkare, vilken Sjukvårdsstyrelse därtill förordnat, hänvisats till intagnin—g å sjukhus med angivande att vårdlbehovet är trängande, skall utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda antalet vårdplatser därigenom överskrides.

Är någon, vilken Lider av sjukdom som avses i 2 & 1 mom. eller 24 å epi— demilagen, i behov av vård å annat sjukhus än sådant som är avsett för dylika sjuka, må han likväl icke intagas där utan att betryggande åtgärder mot smittans spridning vidtagits.

Om sjukhus är uppdelat på specialavdelningar, skall vad i denna paragraf sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å sådan avdelning.

44 &. Sjukvårdsstyrelse äger "föreskriva, att intagning å visst sjukhem endast må ske efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt. Sjukvårdsstyrelse äger ock, i den mån det för ett ändamålsenligt tillvara- tagande av förefintliga vårdplatser eller eljest fin—nes erforderligt, besluta om förflyttning av sjuka mellan styrelsen underställda mentalsjukhus eller av- delningar därav.

45 5.

De till intagning anmälda vårdbehövande skol—a intagas i den ordning de— ras vårdbehov betingar. Därvid skall även beaktas om vårdbehövande är i högre grad smittfarlig för sin omgivning och, vid inta—gning å mentalsjuk— hus, om sådan vårdlbehövande är farlig för person eller egendom.

46 lå.

Inträdessökan-de, för vilken den i 47 lå omförmäld-a vårdavgiften icke i sin helhet erlägges av allmän sjukkassa och som ej heller äger av huvudmannen erhålla kostnadsfri vård, är plivktig imbetala vårdavgiften i förskott för minst femton dagar med skyldighet att, då syssloman eller, vid sjukhus där så- dan ej finnes, motsvarande tjänsteman så på'fordra—r, i god tid förnya enla- hainda förs=korttsbetalninlg. I stället för att in—betala vårdavgiften i förskott må inträdessökande lämna av sysslomannen eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvars-förbindelse för sagda avgift.

I fall, då skyndsam vård är av nöden eller .intagning å mental-sjukhus be— gäres av annan än den sjuke själv, skall in'tagn'ing å allmän sal ske utan hinder av att vårdavgiften ej in'betalats i förskott och 'att godtagbar ansvars- förbindelse saknas, och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller an- svarsförbindelse tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

Har försvaret tillhörande personal avpolletterats till sjukhus och skall vårdavgiften enligt vad särskilt är stadgat gäldas av staten, må, där skriftlig

avpolletteringsorder företes, förskottsbeta'lning av vårdavgiften eller au- svarsförbi—n-delse icke krävas.

Vårdavgift m. m.

47 5.

Huvudmannen äger bestämma, efter vilka grunder och till vilket belopp avgift skall erläggas för den som är intagen å sjukhus (vårdavgift) eller som där eljest erhåller sjukvård, för vilken icke taxa jämlikt 28 & fastställts av medicinalstyrelsen.

Sättes värdavgi-ft till lägre belopp för sjuka ifrån det egna sjukvårdsom— rådet än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom sjukvård-sområdet. _

Beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller lagen om samhällets barnavård och lungdomsskydld åligger kommun att vidkän- nas, gäller vad i sagda lagar finnes stadgat.

Om skyldighet för huvudman att i vissa fall meddela sjukhusvård utan rätt till vårdavgift stadgas i epidemilagen och lagen angående åtgärder mot utbredning av köns-sjukdomar.

48 å.

Läkare eller annan vid sjukhus anställd befattningsliavare må icke mot- taga särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person.

Läkare må ej heller mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset.

Kontrollerad familjevård

49 5. I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård i enskilt hem. Inn-an sådan 'vård (kontrollerad familjevård) anordnas, skall plan 'för densamma fastställas av medicinalstyrelsen, som ock äger med- dela de föreskrifter för verksamheten, vilka må finnas erforderliga.

Tystnadsplikt

50 &.

Ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den, vilken är anställd vid Sjukvårdsstyrelse, direktion eller sjukhus, må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes, där ej gär- ningen eljest är belagd med straff. med dagsböter.

Besvär

51 5.

1 mom. över sjukvårdsstyrelses beslut i fråga om förord till överläkar- tjänst må besvär anföras hos Konungen. Sådan klagan må grundas end-ast därå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning. Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunen-s eller stadens anslags-tavla. Besvä— ren skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.

Om besvär över annat av sjukvårdsstyrelse meddelat bes-lut gäller vad i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen för Stockholm stad- gas. Avser beslut tillsättande av eller förordnande å tjänsteberfattning, för vars innehavare gälla i lag eller författning fastställda behörighetsvill-kor, må klagan föras även av den som i vederbörlig ordning anmält sig såsom sökande till befattningen men ej är medlem av landstingskommunen eller staden.

2 mom. Vad i 1 mom. andra stycket sägs skall ock gälla beträffande be— svär över b-eslut av direktion. Tiden, inom vilken besvär över sådant beslut må anföras, skall dock, där ej sjukvårdsstyrelsen eller hälsovårdsstyrelsen utgör direktion, räknas från den dag, då verkställd justering .av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å sjukhusets anslagstavla.

3 mom. Har landstingskommun eller stad som ej tillhör landstingskom— mun jämlikt därom meddelade bestämmelser utsett särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet, stadens styrelse eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebeftattn'ing eller entledigande från sådan befattning eller om discipli- när åtgärd mot befattningshavare, äger den som ej nöjes åt av sjukvårds- styrelse eller direktion meddelat beslut av nu angivna innebörd anföra besvär hos nämnden inom tid, som eljest gäller för klagan över styrelsens eller direktionens beslut. Sådan talan må likväl ej föras över sjukvårdssty- relses beslut om tillsättande av läkarbefattning, där förslag till tjänstens be- sättande jämlikt föreskrift i denna lag avgivits av de i 31 5 omförmälda sakkunniga.

Beträffande klagan över beslut av sådan be-svärsnämnd som i föregående stycke sägs skall vad i 1 mom. andra stycke-t är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, vilken må anföras vid talan som avses i nämnda stycke.

Anstalter, drivna av kommun som tillhör landstingskommun

52 &.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad för i 1 5 avsett ändamål, skall, såvitt angår sådan anstalt, vad i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar lända till e'fterrättelse, dock med undantag för bestämmelserna i 1, 2, 5, 24—26 och 28 155 ovan. Fullmäktige må ock, i stället för att tillsätta sjukvårdssty- relse och direktion i den ordning ovan föreskrives, uppdraga åt kommunal nämnd att vara Sjukvårdsstyrelse och direktion.

Undantagsbestämmelse

53 lå.

1 mom. För Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund äger Konungen utfärda särskilt reglemente, innehållande från denna lag avvikande före— skrifter.

Beträffande annat sjukhus, där medicinsk undervisning eller barnmor— s'keundervisn'ing bedrives eller avses skola bedrivas, må Konungen på fram— ställning av sjukvårdsstyrelsen meddela undantag från bestämmelserna i 27 och 29—36 åå ovan.

Bestrides läkartjänst jämlikt föreskrift, meddelad med stöd av nästföre— gående stycke, av befattningsbavare vid universitet, fk-arolinska mediko-ki- rurgis'ka institutet eller barnmorskeläroanstalt, skall i de hänseenden, som avses i 28” och 39 55, för tjänsteinnehavaren gälla vad mellan staten och huvudmannen överenskommes.

2 mom. På framställning av Sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva de undantag från denna lags bestämmelser, som må påkallas i samband med att huvudmannaskapet för sjuk-hus övergår från staten till landstingskom— mun ell-er där—med likställd stad.

Tillämpningsf öreskrif ter

54 å. Konungen äger meddela närmare bestämmelser om sjukhuslednings, lä— kares och annan personals åligganden, så ock de ytterligare föreskrifter som må erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, då lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sju'kbus upphör att gälla.

övergångsbestämmelser

1. Vad i 4 5 3 mom. stadgas om högsta antal vårdplatser skall ej gälla epidemisjukstuga, vilken den 31 december 1957 jämlikt särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen är försedd med större antal dylika platser.

2. Val av ledamöter och suppleanter i Sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun, så ock i annan kommun, där särskild sjukvårds- styrelse utses, skall första gången äga rum i december månad 1957. Valet skall i Stockholm avse år 1958 och i annan kommun åren 1958 och 1959.

3. De nya bestämmelserna om valbarhet till ledamot och suppleant i direktion skola äga tillämpning vid val för tid, som infaller efter den 31 december 1957, men föranleda ej rubbning i beståndet av sådana val, som företagits i enlighet med äldre föreskrifter.

4. Tjänstgöringstiden för de ledamöter och suppleanter i direktion, vilka före lagens ikraftträdande valts för tid efter utgången av år 1959, skall upphöra med nämnda års utgång, och må landsting och stadsfullmäktige bestämma, att val, som äger rum under år 1958. endast skall avse det näst- följande året.

5. Bestämmelserna i 28 ä 1 mom. första stycket och 2 mom. första stycket skola ej äga tillämpning å läkare som tillsatts före den"] januafi 1958. Där— est icke erforderliga lokaler för mottagning för Öppen sjukvård ställas till förfogande på sjukhuset, äro överläkare och sj ukstnguläkare som här avses berättigade att i stället hava sådan mottagning i sin bostad.

6. Lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare, vilken vid lagens ikraftträdande är berättigad att för undersökning, behandling eller skötsel av person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, mottaga frivilligt till- bjuden ersättning, skall, så länge han kvarstår i sin befattning, äga av hu— vudmannen erhålla gottgörelse för upphörandet av ifrågavarande förmån.

7. Har överläkare jämlikt 11 5 första stycket reglementet den 20 decem- ber 1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess tiden för detsamma utlöpt. Förordnande för sådan överläkare muå ock, därest sjuk- vårdsstyrelsen därom gör framställning, av Konungen förlängas utan att tjänsten kun-göres ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av tjäns- tens innehavare, at't han är villig mottaga nytt förordnande. Tiden för för— nyat förordnande skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, utgöra sex år, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken förordnandet meddelats.

8. Underläkare, som jämlikt äldre bestämmelser av medicinalstyrelsen förord-nats att i egenskap av biträdande lasarettsläkare, biträdande sanato- rieläkare, biträdande epidemisjukvhuslälkare eller biträdande överläkare på eget ansvar handha-va vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum, skall

anses såsom biträdande överläkare enligt förevarande lag intill dess det för honom den 1 januari 1958 gällande förordnandet såsom underläkare utlöpt.

9. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts av sjukvårdsberedning eller Sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss tid, skall förordnandet gälla till dess detsamma utlöpt. Vad nu sagts skall ock äga tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste läkare vid mentalsjukhus.

Förslag till lag om ändring av vissa delar av epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443)

Härigenom förordnas, att 16—20 55 epi'demilagen den 19 juni 1919 skol-a upphöra att gälla samt att 22, 23, 23 a och 26 55 samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt ned-an angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 å.

Hälsovårdsnämnder och epidemi- nämnder skola årligen .avgiva berät- telser över de åtgärder, som av dem blivit i enlighet med bestämmelserna i denna lag vidtagna.

Närmare föreskrifter —— _ —— _ _

Hlälsovårdsnämnder skola årligen avgiva berättelser över de åtgärder, som av dem bliviti enlighet med be- stämmelserna i denna lag vidtagna.

— — —— — av medicinalstyrelsen.

23 %.

Pers-on, som inom epidemidistrik- tet insjuknat i sådan sjukdom, som i 2 5 1 mom. sägs, åtnjuter kost-nads— fritt vård och underhåll i allmänt rulm å epidemivårdanstalt och å så- dan tillfällig sjukvårdslo'kal, som i 18 5 omförmäles.

Den, som jämlikt 3 5 2 eller 3 mom. intagits å epi—d-emivårdanstalt eller å tillfällig sjukvårdslokal, är be- rättigad att kostnadsfritt åtnjuta un- derhåll i allmänt rum å sju-kvårdsin— rättningen under den tid han är in- tagen därstädes.

Kostnaden för vård och underhåll, som i denna paragraf avses, gäldas av epidemidistriktet.

Person, som inom sjukvårdsområ- det insjuknat isådan sjukdom, som i 2 5 1 mom. sägs, åtnjuter kostnads- fritt vård odh underhåll 'i allmänt rum å epidemivårdlanstalt och för dylika sjuka avsedd avdelning av Ia- saretl och sjukstuga ävensom å så- dan tillfällig sjukvårds'lo'ka'l, som i 5 5 sjukhuslagen omförmäles.

Den, som jämlikt 3 5 2 eller 3 mom. intagits å epidemivårdvan—sta'lt eller sjukhusavdelning som ovan sägs eller rå tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad att kostnadsfritt åtnju- ta underhåll i allmänt rum å sjuk— vårdsinrättningen under den tid han är intagen därstädes.

Kostnaden för vård ooh underhåll, som i denna paragraf avses, gäldas a—v sjukvårdsområdet.

23215.

Har beträffande sjukdom, som 'av- ses i 2 5 1 mom., läkare eller hälso- vårdsnämnd förklarat undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning eller från vatten, fö- da eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta av sjukdomen, er- forderlig, skall sådan undersökning, därest den äger rum på ett av medi- cinalstyrelsen härför godkänt labo- ratorium, utföras utan kostnad för den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning gäldas av epidemidistriklet, där ej beträffande viss sjukdom föreskri- vits att den skall gäldas av stats- medel.

Har beträffande sjukdom, som av— ses i 2 5 1 mom., läkare eller hälso- vårdsnämnd förklarat undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning eller från vatten, fö- da eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta av sjukdomen, er- forderlig, skall sådan undersökning, därest den äger rum på ett av medi- cinalstyrelsen härför godkänt labo- ratorium, utföras utan kostnad för den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning gäldas av sjukvårdsområdet, där ej beträffande viss sjukdom föreskri- vits att den skall gäldas avv stats- medel.

26 ä.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att stå- der oeh landsting ävensom hälso- vårdsnämnder och epideminämnder samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden enligt denna lag, för vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden, fö— relägga lämpliga viten.

2 mom. Länsstyrelserna 'sko'la, var inom sitt län, vaka däröver, att stå- der och landsting ävensom hälso- vårdsnämnder och sjukvårdsstyrel- ser samt vederbörande läkare 'full- göra sina åligganden enligt denna lag, för vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1958.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse) (Nu varande lydelse)

45.

Befarar någon ________

—— —— 5 & avses.

Den, som — — -— — —— _ — — — därvid föreskrivas.

Erfordras enligt _______

Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, så ock den, vilken av läkare förk'larats böra intagas å sjukhus för undersökning, huruvida han lider av könssjukdom, äga att utan avgift åtnjuta vård och under- håll å allmänt sjukhus i enlighet med vad därom finnes särskilt stad- gat.

— —— —— vederbörande utlämnas.

Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, så ock den, vilken av läkare förklarats böra inta-gas å sjukhus för undersökning, huruvida han lider av könssjukdom, äga att utan avgift åtnjuta vård och under- håll pd allmän sal å sjukhus, som avses i sjukhuslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 g 2 mom. sinnessjuk- lagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härmed förordnas, att 4 5 2 inom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45.

2. Vid sinnessjukhus, så ock vid sinn-essjukavde'lning vid fångvården skall finnas en för sjukvården där- städes ansvarig läkare (sjukvårdslä- lcaren).

2. Vid sinnessjukhus, så ock vid sinnes-sj'uloavdelning vid fångvården skall finnas en för sjukvården där- städes ansvarig läkare (sjukvårdslä— l:aren). Viss del av sjukvårdsläkares åligganden enligt denna lag må efter Konungens bestämmande uppdragas ål annan läkare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Förslag till Sjukhusstadga

Kungl. Maj:t har funnit gott att beträffande sjukhus som avses i sjuk- huslagen meddela följande bestämmelser:

Ordning för kungörande av läkartjänst

1 5.

Skall läkartjänst jämlikt stadgande i sjukhuslagen tillsättas efter ledig- förklarande, skall kungörelse införas i allmänna tidningarna eller, därest Kungl. Maj:t så medgivit, i annan publikation och anslås i den myndighets lokal som utfärdat kungörelsen. I kungörelsen skall föreläggas tre veckors ansökningstid, räknat från dagen för kungörandet i allmänna tidningarna eller publikationen, samt i korthet angivas löne- och pensionsförmånerna och villkoren för deras åtnjutande.

Sakkunniga för avgivande av förslag till besättande av vissa läkartjänster

2 5.

De i 31 5 sjukhuslagen avsedd-a sakkunniga utses för varje sjukvårds— område av medicinalstyrelsen för en tid av fyra år. För var och en av de sakkunniga skall ock utses en suppleant. För uppdrag som sakkunnig bör såvitt möjligt endast anlitas överläkare vid sjukhus inom sjukvårdsom- rådet. Upphör överläkare, som utsetts till sakkunnig, under mandattiden att vara läkare vid sådant sjukhus, äger medicinalstyrelsen för återstående del av mandattiden utse annan sakkunnig i hans ställe. Vi-d sammanträde med de sakkunniga åligger det den som har det största antalet tjänsteår såsom överläkare att föra ordet.

Är fråga om upprättande av förslag till besättande av tjänst som biträ- dande överläkare och är ingen av de tjänstgörande sakkunniga Överläkare vid specialavdeln'ing av samma eller liknande slag som den, vid vilken tjänsten ledigförklarats, skola de sakkunniga tillkalla en överläkare vid dylik avdelning att för förslagets upprättande ingå som ledamot av de sak— kunniga. '

Vid tillsättning av läkartjänst å sjukhus eller specialavdelning, som an-

förtrotts läkare vilken utsetts till sakkunnig, bör suppleanten inträda i dennes ställe.

Tillträde av överläkartjänst

3 &. Utnämnd överläkare skall, där ej Kungl. Maj:t annorledes förordnat, till- träda tjänsten med månaden näst efter den, varunder utnämningen skett.

Semester och annan ledighet för läkare m.m.

4 5.

1 mom. Semester beviljas läkare av direktionen.

Ann-an ledighet må beviljas

a) överläkare och biträdande överläkare av direktionen om ledigheten ej överstiger sammanlagt en månad under ett kalenderår, av sjukvårdsstyrel- sen om den ej överstiger sammanlagt sex månader under ett kalenderår och av medicinalstyrelsen om längre ledighet erfordras samt

b) annan läkare av direktionen om ledigheten ej överstiger sammanlagt en månad under ett kalenderår och av sjukvårdsstyrelsen om längre ledighet erfordras.

Vikarie för läkare under semester eller annan ledighet förordnas, om ej annat följer av vad i 2 mom. stadgas, av den myndighet som beviljar ledig- heten. Läkare i överordnad ställning som begär ledighet skall, där ej fråga är om ledighet för sjukdom, föreslå lämplig vikarie.

2 mom. Kan läkartj änst till följd av innehavarens ledighet förutses kom- ma att uwppehållas av vikarie under minst sex månader i följd, skall, så- framt icke medicinalstyrelsen på framställning av sjukvårdsstyrelsen annat medgivit, vikariatsförordnande å tjänsten meddelas i samma ordning, som är stadgad i sjukhuslagen för tillsättning av den tjänst förordnandet avser. Är fråga om överläkartjänst, skall dock vikariatsförordnand-et meddelas av medicinalstyrelsen i stället för av Kungl. Maj:t och erfordras icke att för- slag upprättas eller att tillfälle beredes sjukvårdsstyrelsen att avgiva för- ord. Vikariatsförordnande som avses i detta moment må icke meddelas annan än den som äger behörighet till den tjänst förordnandet avser.

I avbidan på att vikariatsförordnande meddelas och tillträdes förordnas vikarie i den i 1 mom. stadgade ordningen.

3 mom. Uppstår vakans å överläk-artjänst, skall förhållandet av direk— tionen omedelbart anmälas för medicinalstyrelsen, som förordnar vikarie. Direktionen äger dock att utan anmälan till medicinalstyrelsen såsom vi- karie förordna den avgående överläkaren eller biträdande överläkare vil- ken då vakansen inträffade var underställd denne.

I avbidan på medicinalstyrelsens förordnande enligt föregående stycke ävensom vid vakans å annan läkartjänst förordnar direktionen vikarie.

& mom. Beslut enligt 1—3 mom. meddelas, om detsamma gäller under- ordnad läkartj änst, efter hörande av vederbörande överordnade läkare. Med- delas beslut, som avses i dessa moment, av sjukvårdsstyrelse eller medici— nalstyrelsen, böra yttranden även föreligga, i förra fallet från direktionen och i senare fallet från såväl direktionen som sjukvårdsstyrelsen. Vad nu sagts gäller icke medicinalstyrelsens beslut om förordnande av vakans- vikarie.

5 mom. Beträffande läkare, som innehar sin tjänst i egenskap av befatt- ningshavare vid universitet, karolinska mediko-kirurgiska institutet eller barnmorskeläroanstalt, skall i de hänseenden som avses i denna paragraf gälla vad särskilt är stadgat.

5 &.

Direktion och sjukvårdsstyrelse må till vikarie för läkare endast för- ordna legitimerad läkare eller den som på grund av Kungl. Maj :t-s beslut är behörig att inom riket utöva läkarkonsten. Medicinalstyrelsen äger dock bemyndiga direktion och sjukvårdsstyrelse att, därest sådan läkare ej kan erhållas, till vikarie för underläkare och extra läkare förordna annan per- son, som uppfyller av medicinalstyrelsen i bemyndigandet angivna ford— ringar.

Kan behörig vikarie ej erhållas, skall anmälan därom göras hos medi- cinalstyrelsen, som i dylikt fall äger förordna vikarie.

6 &.

Där det ankommer på direktion att bevilja läkare semester eller annan ledighet samt att förordna vikarie å läkartjänst, äger direktionens ordfö— rande eller, om direktionen så bestämt, dess verkställande tjänsteman att i brådskande fall besluta i direktionens ställe. Sådant beslut skall anmälas vid direktionens nästa sammanträde.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å sjuk- vårdsstyrelse, dess ordförande och dess verkställande tjänsteman.

Avsked från vissa läkartjänster

7 5.

Är med läkartjänst förenad rätt till ålderspension, åligger det innehavaren att senast sex månader före pensionsålderns inträde till sjukvårdsstyrelsen ingiva ansökan om avsked från tjänsten. Ansökan som avser överläkar- tjänst skall ställas till Kungl. Maj:t och av sjukvårdsstyrelsen översändas till medicinalstyrelsen för vidarebefordran.

Äterbesättande av läkartjänster

8 5. Erforderliga åtgärder för återbesättande av ledigbliven läkartjänst skola vidtagas utan dröjsmål. Det skall såvitt möjligt undvikas, att vakans upp— kommer å tjänst som överläkare eller biträdande överläkare.

Anmälan till medicinalstyrelsen om tillsatt läkartjänst

9 5. Då sjukvårdsstyrelse tillsatt läkartjänst eller meddelat vikariatsförord- nande å sådan tjänst i samma ordning som är stadgad .i sjukhuslagen för tillsättning av tjänsten, skall anmälan om beslutet skyndsamt göras hos medicinalstyrelsen.

Antagande av husmoder, sjukhuspräst och övrig personal

10 %.

Husmoder antages och äntledigas av direktionen. Förslag till besättande av befattning som husmoder skall upprättas gemensamt av styresmannen och sysslomannen.

Sjukhuspräst antages och entledigas av direktionen. Övrig för sjukhusverksamheten erforderlig personal, som avses i 41 % sjukhuslagen, antages och entledigas av direktionen eller, efter dess be- myndigande, av ledamot av direktionen eller någon denna underlydande befattningshavare. Har bemyndigande som nu sagts meddelats, skola de, som enligt 15 å sjukhuslagen ägt närvara vid direktionens sammanträde därest beslutet skulle hava meddelats av direktionen, beredas tillfälle yttra sig innan antagande eller entledigande sker.

Till innehavare av sådan befattning som sjuksköterska, vilken registrerats för beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt, må antagas endast den som fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola eller av me- dicinalstyrelsen förklarats hava förvärvat ett mått av kunskap och färdighet motsvarande det som sådan skola avser att bibringa. Till innehavare av befattning som barnmorska eller sjukgymnast må antagas endast 'den som vunnit vederbörlig legitimation.

Till vikarie å befattning som i föregående stycke sägs må ej utan medici- nalstyrelsens medgivande antagas annan än den som är behörig till inne- havare av befattningen.

Sjukhuslednings åligganden

11 å. Styresman har att jämte sysslomannen verka för att sjukhuset utnyttjas rationellt och drives under skäligt hänsynstagande till ekonomiska syn-

punkter. Det åligger styresman särskilt, utöver vad som följer av stadgan- dena i sjukhuslagen,

1) att jämte sysslomannen övervaka, att för sjukhuset genom allmän författning eller annorledes meddelade föreskrifter vederbörligen efter- följas;

2) att jämte sysslomannen övervaka, att av direktionen fastställda ord- ningsregler efterlevas och att i övrigt god ordning upprätthålles inom sjuk- huset;

3) att hava överinseende _ utom i vad gäller den medicinska verksam- heten — över all personal som icke är att hänföra till kontors- eller ekono- mipersonal ;

4) att tillse, att jourtjänsten inom sjukhuset är ordnad på ett tillfreds- ställande sätt, och i övrigt verka för en ändamålsenlig samordning av sjuk- vårdsverksamheten vid sjukhus som består av flera specialavdelningar;

5) att öva tillsyn över hygienen inom sjukhuset; 6) att, där ej direktionen annat bestämt, vara tillsynsläkare för sjuk- husets läkemedelsförråd och hava inseende över dess medicinska bok- och tidskriftssamling;

7) att, där någon vid behandling å sjukhuset tillfogats skada eller sjuk— dom av allvarlig beskaffenhet eller anledning föreligger befara att sådan skada eller sjukdom på grund av behandlingen senare kommer att uppstå, därom ofördröjligen göra anmälan till medicinalstyrelsen och polismyndig- heten i orten, dock att sådan anmäl-an ej erfordras, om det är uppenbart att vårdslöshet eller försummelse vid behandlingen icke förelegat; avskrift av anmälan skall tillställas direktionen för vidarebefordran till sjukvårds- styrelsen;

8) att om vid mentalsjukhus inträffat annan än under 7) avsedd hän— delse, som är av anmärkningsvärd art och har betydelse för sjukvården, därom ofördröjligen underrätta överinspektören för sinnessjukvårdven i riket;

9) att årligen till sjukvårdsstyrelsen avlämna berättelse i två exemplar för närmast föregående år, upprättad enligt av medicinalstyrelsen jämlikt 25 5 fastställda formulär och meddelade föreskrifter, varvid uppgifter rö— ran-de antalet vårdplatser och patienter samt ekonomisk redogörelse skola avlämnas före utgången av februari månad och uppgifterna i övrigt före den 15 april; samt

10) att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i för honom av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion och vad direktionen och sjuk- vårdsdirektören, där sådan finnes, i tjänsten föreskriva.

På anmodan av sjukvårdsstyrelsen är styresman pliktig att avgiva ytt- randen i ärenden rörande sjukhuset ävensom att inställa sig vid styrelsens sammanträden för att yttra sig i dylika frågor.

Syssloman har att jämte styresmannen verka för att sjukhuset utnyttjas rationellt och drives under skäligt hänsynstagande till ekonomiska syn— punkter. Det åligger syssloman särskilt, utöver vad som följer av stadgan- dena i sjukhuslagen,

1) att i enlighet med sjukvårdsstyrelsens och direktionens anvisningar handhava sjukhusets ekonomiska förvaltning;

2) att tillse, att för sjukhuset gällande allmänna författningar och andra föreskrifter finnas tillgängliga och att nya eller ändrade sådana delgivas dem som därav beröras, ävensom att jämte styresmannen övervaka, att dylika föreskrifter vederbörligen efterföljas;

3) att jämte styresmannen övervaka, att av direktionen fastställda ord- ningsregler efterlevas och att i övrigt god ordning upprätthålles inom sjuk- huset;

4) att leda och övervaka kontors— och ekonomipersonalens arbete samt biträda styresmannen vid överinseendet över sjukhusets personal i övrigt;

5) att tillse, att av intagen person medförda penningar och värdesaker mot kvitto omhändertagas samt att vad sådan person i övrigt medfört ordentligt förvaras;

6) att tillse, att stadgad anmälan avlämnas till polismyndighet, då ut— länning intages å sjukhuset och utskrives därifrån;

7) att, därest det ej uppdragits åt sjukhusprästen att till vederbörande pastor översända dödsbevis beträffande å sjukhuset avlidna patienter, så snart ske kan vid inträffat dödsfall avlämna sådant bevis till pastor i den församling, där den döde är kyrkobokförd eller upptagen i bok över obe- fintliga, eller, om han ingenstädes är så bokförd, till pastor i den försam- ling, där dödsfallet timat;

8) att, där ej direktionen annat bestämt, vara dess sekreterare, öppna och diarieföra till sjukhuset och direktionen ankommande försändelser och tillse att desamma överlämnas till eller delgivas dem som därav berö- ras; samt

9) att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i för honom av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion och vad direktionen och sjuk— vårdsdirektören, där sådan finnes, 'i tjänsten föreskriva.

Vad i 11 & sista stycket stadgas beträffande styresman skall ock gälla syssloman.

13 å.

Överintendent skall vara direktionens verkställande tjänsteman, försåvitt ej denna uppgift i stad, där sjukvårdsdirektör finnes, jämlikt 15 5 upp- dragits åt denne. Det åligger överintendenten att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, som jämlikt sjukhuslagen samt 11 och 12 55 denna stadga gälla för styresman och syssloman. Finnes vid sjukhuset rådgivande lä—

kar-e, skall överintendenten rådföra sig med denne vid beredning av ärende av medicinsk natur men är befriad från fullgörandet av de uppgifter, som jämlikt 11 5 första stycket under 6) åvila styresman.

14 &.

Rådgivande läkare åligger 1) att för överintendenten framlägga de förslag beträffande sjukvården, vartill han må finna anledning;

2) att biträda överintendenten vid övervakning av att sådana för sjuk- huset genom allmän författning eller annorledes meddelade föreskrifter som angå den medicinska verksamheten vederbörligen efterföljas;

3) att jämväl i övrigt lämna överintendenten erforderligt biträde vid handläggning av ärenden av medicinsk natur;

4) att, där ej direktionen annat bestämt, vara tillsynsläkare för sjuk- husets läkemedelsförråd och hava inseende över dess medicinska bok— och tidskriftssamling; samt

5) 'att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i för honom av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion och vad direktionen och sjuk- vårdsdirektören, där sådan finnes, i tjänsten föreskriva.

Vad i 11 & sista stycket stadgas beträffande styresman skall ock gälla rådgivande läkare.

15 &.

Sjukvårdsdirektör i stad som ej tillhör landstingskommun är jämlikt 25 & sjukhuslagen högste förvaltningschef för av staden drivna sjukhus. Han har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter sjukvårdsstyrelsen meddelar.

Sjukvårdsstyrelse må uppdraga åt sjukvårdsdirektören att bereda och föredraga ärenden i direktion och att vara dess verkställande tjänsteman. Sjukvårdsstyrelse äger ock uppdraga ät sjukvårdsdirektören att i den ut- sträckning styrelsen bestämmer förfoga över sjukhusens ansl'ag, handhava vården och tillsynen av sjukhusens fastigheter, brandskydds- och civilför- svarsanordningar samt inventarier, föranstalta om nödiga underhållsarbeten ävensom fullgöra på lokal sjukhusledning eljest ankommande uppgifter av organisatorisk och administrativ natur.

Läkarpersonals åligganden

16 5. Överläkare åligger 1) att ansvara för det behöriga och ändamålsenliga handhavandet av den sjukvård som är anförtrodd honom; 2) att varje söckendag tjänstgöra på sjukhuset i den omfattning sjuk—

vården kräver samt att eljest inställa sig på sjukhuset då omständigheterna så påfordra;

3) att under iakttagande av därom meddelade föreskrifter besluta om intagning och utskrivning av patienter, i den mån han icke jämlikt 42 & sjukhuslagen överlåtit sin beslutanderätt härutinnan å annan vid sjukhuset anställd läkare eller denna rätt icke enligt särskilda bestämmelser till- kommer annan;

4) att bemöta de vårdbehövande med vänlighet och människokärlek samt tillse att den honom underställda personalen kärleksfullt uppfyller sina åligganden mot dem;

5) att, då intagen person allvarligt försämrats eller avlidit, tillse att någon av hans närmaste anhöriga ofördröjligen underrättas samt att vid dödsfall vederbörligt dödsbevis utan dröjsmål avlämnas till sysslomannen eller, där så bestämts, till sjukhusprästen;

6) att vid inträffat dödsfall, där behov av rättsmedicinsk obduktion kan antagas föreligga, ofördröjligen göra anmälan till polismyndigheten i orten och vid annat dödsfall tillse att liköppning förrätt-as, såvida dödsorsaken är okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas; dock att, om anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall äga rum, sådan må företagas blott då dödsorsaken är okänd;

7) att vid sjukhus, där sjukhuspräst ej finnes, tillse, att då barn födes å sjukhuset eller special'av-delningen anmälan därom ofördröjligen avsändes till pastor i barnets födelsehemort;

8) att tillse att av medicinalstyrelsen föreskrivna eller eljest erforderliga journaler, liggare m.m. vederbörligen föras;

9) att vid föreskrivande av läkemedel iakttaga all »den sparsamhet, som är förenlig med de sjukas bästa, och tillse att underlydande personal iakt— tager sparsamhet med förnödenheter och förbruknin-gsartiklar;

10) att före februari månads utgång varje år till styresmannen avlämna berättelse över sjukvården under nästföregående år;

11) att mottaga förordnande såsom styresman, rådgivande läkare eller sakkunnig som i 2 & sägs;

12) att på anmodan av sjukvårdsstyrelsen eller direktionen avgiva ytt— randen i ärenden rörande sjukhuset ävensom inställa sig vid styrelsens eller direktionens sammanträden för att yttra sig i dylika frågor; samt

13) att i övrigt, där ej fråga är om hans medicinska verksamhet, ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i för honom av sjukvårdsstyrelsen fast- ställd instruktion och vad direktionen, sjukvårdsdirektören där sådan fin- nes samt styresmannen eller överintendenten i tjänsten föreskriva.

Överläkare vid mentalsjukhus utgör i 4 & sinnessjuklagen omförmäld sjukvårdsläkare och har förty att även ställa sig till efterrättelse vad sådan läkare enligt sagda lag åligger. Han skall ock i tillämpliga delar iakttaga

föreskrifterna i 37 ä 1 mom. under 7), 8) och 11), 73 5, 74 ä 2 och 4—6 mom., 75, 82, 84 och 85 åå stadgan angående sinnessjukvården i riket.

överläkare är pliktig att, där ej hinder därför möter med hänsyn till be- stämmelserna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att ut— bekomma allmänna handlingar, på begäran avgiftsfritt utfärda intyg enligt sjukhusets ligg-are, innehållande upplysning om orsaken till intagning samt om tiden därför och för utskrivning. Vid meddelande av annat intyg eller av utlåtande, för vilket särskild bestämmelse om ersättning icke meddelats i lag eller författning, må överläkare icke betinga sig högre ersättning än som angives i taxa vilken utfärdas av medicinalstyrelsen.

Om överläkares åligganden i fråga om öppen sjukvård stadgas i 28 % sjukhuslagen.

Finnes biträdande överläkare anställd vid sjukhuset eller specialavdel- ningen och har denne anförtrotts särskild sjukavdelning, är överläkaren, såvitt angår denna avdelning, befriad från fullgörandet av dels de i första stycket under 1), 2) och 5)—9) angivna åliggandena, dels ock —— där fråga är om mentalsjukhus — föreskrifterna i 37 5 1 mom. under 7) och 8), 75, 82 och 84 55 stadgan angående sinnessjukvården i riket. I övrigt bibehålles överläkaren vid sitt chefskap över biträdande överläkarens sjukavdelning. överläkaren är ock skyldig att på regelbundna tider besöka de sjuka å ifrågavarande sjukavdelning för att meddela erforderliga råd rörande sjuk— vården samt att även eljest på begäran tillhandagå biträdande överläkaren med dylika råd.

Vad i föregående stycke sägs skall i tillämpliga delar gälla även där bi- trädande överläkaren icke anförtrotts särskild sjukavdelning.

17 &.

Biträdande överläkare skall ansvara för det behöriga och ändamålsenliga handhavandet av den sjukvård som är anförtrodd honom.

Har biträdande överläkare anförtrotts särskild sjukavdelning, åligger det honom även att ställa sig till efterrättelse dels de föreskrifter, som enligt 16 5 första stycket under 2), 4)—9) samt 12) och 13) ävensom tredje styc- ket gälla för överläkare, dels oclc —— där fråga är om mentalsjukhus — i tillämpliga delar föreskrifterna i 37 5 1 mom. under 7) och 8), 75, 82 och 84 åå stadgan angående sinnessjukvården i riket. I övriga här ej nämnda hänseenden har han, 'i den mån icke annat föreskrivits i för honom gällande instruktion, att biträda överläkaren vid fullgörandet av dennes åligganden. Biträdande överläkare är ock pliktig att, där ej överläkaren annorledes be- stämt, vid tillfälligt förfall för Överläkaren fullgöra dennes åligganden.

Vad i föregående stycke sägs skall i tillämpliga delar gälla även biträ- dande överläkare, som icke anförtrotts särskild sjukavdelning.

Om biträdande överläkares skyldighet i fråga om tjänstgöring i öppen sjukvård stadgas i 28 5 2 mom. sjukhuslagen.

S jukstuguläkare åligger att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de bestämmelser som enligt 16 5 gälla för överläkare, dock må sjukvårds- styrelsen medgiva skälig jämkning i fråga om skyldigheten att varje söc- kendag tjänstgöra på sjukhuset.

Om sjukstuguläkares åligganden med avseende å öppen sjukvård stadgas i 28 & sjukhuslagen.

19 %.

Sjukhemsläkare har att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de bestämmelser som'enl-igt 16 & gälla för överläkare. I fråga om hans skyl- dighet att tjänstgöra på sjukhemmet skall dock gälla vad sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

Sjukhemsläkare å sjukhem, varå vårdas lättskötta psykiskt sjuka, åligger —— i stället för att i tillämpliga delar iakttaga vad i 16 å andra stycket stad— gas beträffande överläkare vid mentalsjukhus —

att hålla noggrann tillsyn över att tvångsåtgärd icke vidtages mot intagen person i annat fall än då så oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom

samt att, då psykiskt sjuk för vård intagits å hemmet, enligt av medici— nalstyrelsen fastställt formulär därom underrätta pastor i den församling, där den sjuke är kyrkobokförd.

20 &.

Underläkare och extra läkare åligger att biträda vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare vid fullgörandet av dennes åliggan- den och att därvid i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de bestäm- melser som gälla för ifrågavarande läkare. Finnes biträdande överläkare anställd vid sjukhuset eller specialavdelningen, hava underläkare och extra läkare att, i den omfattning överläkaren bestämmer, på motsvarande sätt biträda denne.

Underläkare är ock pliktig att, efter bestämmande av vederbörande över- läkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare, vid tillfälligt förfall för denne fullgöra hans åligganden. Vid sådant förfall för biträdande överläkare är underläkare även skyldig att, efter överläkarens bestämmande, fullgöra de åligganden som åvila biträdande överläkaren.

Om underläkares och extra läkares skyldighet i fråga om tjänstgöring i öppen sjukvård stadgas 'i 28 å 2 mom. sjukhuslagen.

Husmoders åligganden 21 &. Husmoder åligger 1) att under styresmannen eller överintendenten handhava ledningen av den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalen; samt

2) att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion och vad direktionen, sjukvårdsdirektören där sådan finnes samt styresmannen oc—h sysslomannen eller överintendenten i tjänsten föreskriva.

Sjukhusprästs åligganden

22 å.

Sjukhuspräst åligger

1) att i enlighet med vad mellan honom och direktionen överenskommits ombesörja gudstjänst och andaktsstunder på sjukhuset;

2) att jämlikt därom meddelade bestämmelser föra anteckningar om fö- delser, dop, dödsfall och jordfästningar ävensom till vederbörande meddela uppgifter rörande sålunda verkställda anteckningar;

3) att i övrigt å sjukhuset tillhandagå vid där förekommande prästerliga förrättningar; samt

4) att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i för honom av sjuk- vårdsstyrelsen fastställd instruktion och vad direktionen, sjukvårdsdirek— tören där sådan finnes samt styresmannen och sysslomannen eller över- intenden'ten i tjänsten föreskriva.

övrig personals åligganden

23 å.

Sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal, så ock annan ovan icke nämnd personal åligger att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i av sjuk- vårdsstyrelsen fastställda instruktioner och vad direktionen, sjukvårds— direktören där sådan finnes, styresmannen och sysslomannen eller över- intendenten samt vederbörande förman i tjänsten föreskriva.

J ournaler, liggare m.m. 24 5. Medicinalstyrelsen äger, i den utsträckning så erfordras, meddela före- skrifter om för-ande av journaler, liggare m.m. å sjukhus samt fastställa för ändamålet erforderliga formulär.

Årsberättelse

25 &. Sjukvårdsstyrelse har att årligen avlämna berättelse till medicinalsty- relsen över verksamheten under närmast föregående år vid de sjukhus som drivas av landstingskommunen eller staden. Uppgifter rörande antalet

vårdplatser och patienter samt ekonomisk redogörelse skola avlämnas före den 15 mars och uppgifterna i övrigt före utgången av april månad. Berät- telsen skall vara upprättad enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär och meddelade föreskrifter.

Sjukhusregister

26 5.

Medicinalstyrelsen skall föra register över sjukhus som avses i sjukhus- lagen (sj ukhusregister) .

Det åligger sjukvårdsstyrelse att, innan sjukhus tages i bruk för sitt ändamål, anmäla detsamma till medicinalstyrelsen för sjukhusets upp- förande i sjukhusregistret. Vad nu sagts gäller även vid ianspråktagande av sjukhus för nytt ändamål. Nedlägges sjukhus, skal—l sjukvårdsstyrelsen senast inom en månad göra anmälan därom till medicinalstyrelsen för sjuk- husets avförande ur registret.

Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid sådan förändring i fråga om huvudmannaskapet för en sjukvårdsanstalt, att bestämmelserna i sjukhuslagen och denna stadga bliva tillämpliga eller upp- höra att vara tillämpliga å densamma.

Anmälan som här avses skall innehålla uppgifter i de hänseenden medi- cinalstyrelsen bestämmer.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1958. Genom stadgan upphävas sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045), reglementet den 20 december 1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjuk- hus,

reglementet den 20 december 1940 (nr 1048) för Göteborgs stads sjuk- hus,

reglementet den 22 juni 1945 (nr 360) för Malmö stads sjukhus, reglementet den 6 november 1952 för Västerbottens läns landstings cen- trallasarett jämte epidemisjukhus i Umeå,

2 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjuk- vården i riket ävensom 4 k-ap. samma stadga i vad det avser kommunala vårdhem samt

de den 6 december 1935 utfärdade särskilda bestämmelserna angående Stockholms, Göteborgs och Malmö städers sinnessjukhus.

Beträffande sjukhus, som är i bruk vid tiden för sjukhusstadgans ikraft- trädande, skall anmälan till sjukhusregistret göras före utgången av mars månad 1958.

1. Allmänna synpunkter på sjukhuslagstiftningen

De författningar, som reglerar den av landsting och städer utanför lands- ting samt övriga primärkommuner bedrivna slutna sjukvården, är i första hand sjukhuslagen eller, som den officiellt heter, lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus och sjukhusstadgan av samma dag (nr 1045). Dessa författningar är grundläg- gande för det kommunala sjuk-husväsendet men de är icke de enda. De kompletteras 'av en rad i annan ordning givna föreskrifter. Sålunda inne- håller epidemilagen vissa bestämmelser om epidemivårdanstalter — om dylika anstalter finns föreskrifter delvis i sjukhuslagen och sjukhusstadgan och delvis i epidemilagen. För kroppssju'khu-sen i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller särskilda av Kungl. Maj:t fastställda reglementen, de två första utfärdade den 20 december 1940 (nr 1047 och 1048) och det senare den 22 juni 1945 (nr 360). Dessa reglementen bygger i det väsentliga på den allmänna regleringen i sjukhuslagen och -stadgan men upptager i övrigt ett stort antal särbestämmelser av olika slag. Sedan gammalt finns vidare ett särskilt reglemente för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund _ det nu gällande reglementet är fastställt av Kungl. M-aj :t den 5 december 1941. På senare tid har även tillkommit ett särskilt reglemente, om än av mera begränsad räckvidd, gällande för Västerbottens läns landstings cen- trallasarett jämte epidemisjukhus i Umeå. Detta reglemente är fastställt av Kungl. Maj:t den 6 november 1952.

För den slutna mentalsjukvården gäller ävenledes särskilda föreskrifter. De vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som drives av landstingenl, reglera-s sålunda i 4 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnes- sjukvården i riket, i fortsättningen benämnd sinnessjuikvårdsst-adgan. De kommunala sinnessjukhusen behandlas i 2 kap. av samma stadga. Även beträffande mentallsjukvården gäller emellertid särbestämm-el'ser för Stock- holm, Göteborg och Malmö. Dessa är fastställda genom Kungl. brev den 6 december 1935 (bestämmelserna finnes tryckta i Svensk lagsamling, delen Hälso- och sjukvård sid. 569 ff.).

Vid en revision av författningsmaterialet uppställer (sig till en början

1 Med landsting avses alltid i detta betänkande, om icke annat anges eller framgår av sammanhanget, även städer som icke tillhör landsting.

frågan, huruvida den nuvarande fördelningen av föreskrifter på olika slag av författningar i huvudsak hör bibehållas eller icke. Härvid kan utan vidare konstateras, att det icke finns något behov av att i ep-idemi'lagen bibehålla vissa bestämmelser om sluten vård. Genom lag den 5 april 1946 (nr 129) gjordes de allmänna sjukhusförfattningarna tillämpliga på epi- demivårdanstalter men samtidigt bibehölls i stort sett de gamla bestäm- melserna i epidemilagen. Steget mot en sammansmältning av epidemivård— anstalterna med övriga sjukvårdsanstalter bör nu tagas fullt ut och de i epidemilagen kvarstående sjukhusbestämmelserna, i den mån de alltjämt är erforderliga, överflyttas till sjukhuslagen. Det gäller här, såsom längre fram kommer att närmare utvecklas, 16—20 55 i epidemilagen. Dessa bör kunna ersättas med en paragraf i en ny sjukhuslag.

En principiellt viktigare fråga är om den slutna menta'lsjukvården hör bibehållas i en speciallagstiftning, skild från den som gäller sjuk'husvården i övrigt. Givet är att vissa bestämmelser rörande menta'lsjukvården måste avvika från vad som gäller för kroppssjukvården. Här kommer främst i fråga förfarandet vid intagning och utskrivning av patienter. På kroppssjuk- hus kräver dessa åtgärder föga av författningsmässig reglering. För sinnes- sjukhusen åter har in- och utskrivning av patienter ansetts vara synner- ligen viktiga moment, beroende på att sinnessjukvården nödgas tillämpa retentionsrätt beträffande vissa intagna patienter och att sålunda ett tvångs- mässigt kvarhållande av patienter på sjukhus ifrågakommer. Dessa frågor har därför ingående reglerats i lag, närmare bestämt i sinnessjuklagen den 19 september 1929. Denna innehåller generella föreskrifter om patienters in- och utskrivning, vilka äger tillämpning vare sig det är fråga om statliga, kommunala eller enskilda sinnessjukhus. Uppenbarligen bör också reglerna på detta område vara desamma oavsett vem som driver sjukhuset. Det kan icke komma ifråga att för de kommunala sjuk-husens behov utarbeta sär- skilda bestämmelser om in- och utskrivning av psykiskt sjuka. En kommu- nal sjuklhusla'g behöver därför i detta hänseende icke upptaga annat än en hänvisning till de allmänna föreskrifter som sinnessjukl-agen innehåller. Det behov av särbestämmelser för sinnessjukhusen, som finns på detta vik- tiga område, utgör sålunda intet praktiskt hinder för en författningsmässig samordning av kropps- och sinnessjukhusen. Olikheterna i övrigt mellan dessa grupper av sjukhus är ur administrativ synpunkt icke stora. Nu gällan— de föreskrifter för kommunala sinnessjuk-hus — 104 & sinnessjukvårdsstad- gan — är också konstruerade så, att de i första hand innehåller en föreskrift om att sjuk'husla-gens och sjuk'husstadgans bestämmelser skall gälla och därefter anger de undantag som funnits erforderliga. Undantagen gäller inga centrala ämnen och de kan utan svårighet införas direkt i sjukhuslagen och astadgan. En del är dock föråldrade och 'kan helt utgå. Vad slutligen angår den reglering, som kräves för vårdeheminen för de lättskötta sinnessjuka, är denna enkel — den anknyter mycket nära till vad som gäller för t. ex.

kronikeranstalter — och låter sig utan svårighet inarbetas i den allmänna lagregleringen.

Det har synts kommittén innebära en uppenbar vinst att sinnessjukhus och vårdhem för sinnessjuka införes under i princip samma bestämmelser som gäller för kroppssjukhus. Vinsten ligger icke endast på det redaktio- nella och administrativa planet. Ur principiell synpunkt är det nämligen betydelsefullt, att mentalsjukvårdens särställning inom sjukvården i stort, understruken genom en från kroppssjukvården fristående författnings- mässig reglering, brytes. Även om lagstiftningens konstruktion i och för sig icke har så mycket att bety-da härvidlag, bör den dock vara ägnad att i sin mån understryka vår tids strävan att likställa mentalsjukvården med and— ra former av sjukvård.

Också en annan omständighet talar för att sinnessjukvårdsanstalterna bör författningsmässigt samordnas med övriga sju'kvår'dsansta-lter. Det råder nu det egendomliga förhållandet, att den för sinnessjulkvårdsanstalterna på- kallade författningsregleringen i sin helhet ges i administrativ ordning, me- dan kroppssjukhusen i första hand regleras i lag. Visserligen är läget be- träffande de senare såtillvida ett annat som det föreskrivits skyldighet för landstingen att anordna dylika sjukhus, medan några motsvarande författ— ningsenliga förpliktelser icke finnes beträffande mentalsjukvården. Det lig- ger nära till hands att antaga, att den olika konstruktionen 'är att söka i denna omständighet. I så fall 'bör emellertid erinras om att den nuvarande sjukhuslagen även reglerar t. ex. förlossningsanstalter oaktat lagen icke ålägger landstingen någon skyldig-het att ombesörja anstaltsvård vid barns- börd; i detta hänseende innehåller lagen endast en rekommendation. Sjuk- h'uslagen gäller också delvis anstalter för konvalescentvå-rd, ehuru ej heller anordnandet av dylika för närvarande innefattas i landstingens åligganden. D-e i landsting deltagande kommunerna ålägges i intet avseende någon skyl- dighet i fråga om kroppssjukhus men likväl reglerar sjukhuslagen de kropps-sjukhus, som drives av dessa kommuner. Frågan om det föreligger skyldighet eller icke utgör sålunda i varje fall icke någon konsekvent ge- nomförd skiljelinje mellan vad som regleras i lag och i administrativ för- fattning. Beakta-s bör även, att det för de tre största städerna faktiskt före- ligger skyldighet att driva sinnessjukhus ehuru icke beroende på föreskrift i lag utan på .kontraktsenligt åtagande. En sådan skyldighet tor-de framde- les kunna bli aktuell även för landsting. Det föreligger enligt kommitténs mening ick-e tillräckliga skäl att bibehålla konstitutionellt olik-a regleringar av kroppssjukvården och mentalsjukvården.

Av väsentlig betydelse för en ny lagstiftning är vidare frågan, huruvida de nuvarande särreglementena för de tre största städerna måste eller bör bi- behållna-s eller om även dessa städers sjukhus kan inordnas under den all- männa lagstiftningen. Författningstekniskt sett är särreglementena varken särskilt lämpliga eller lättillgängliga. Vad angår de reglementen som avser

kroppssjukhusen innehåller dessa först ett antal bestämmelser, speciella för respektive stad, och därefter en uppräkning av föreskrifter i sjukhuslagen och -stadgan som icke skola gälla. Slutligen kommer en uppräkning av ett stort antal andra föreskrifter i samma författningar, vilka ic'ke skall gälla i den mån särreglementet innehåller däremot strida-nde bestämmelser. Att konstatera vad som positivt gäller i varje särskilt hänseende är sålunda icke alltid lätt. Värre är det dock med särreglement-ena för dessa städers sin- nessjukhus. Dessa är så konstruerade, att de i första hand hänvisar till vad som gäller för respektive stads kroppssjukhus och därefter innehåller en rad specia'l'bestärmmelser, till antalet växlande mellan tio och tolv. Dessa specialbestämmelser innehåller i sin tur stundom hänvisningar till föreskrif- terna för statens sinnessjukhus, vilka är meddelade i sinnessjukvårdsstad— gan. För att [finna vad som i ett visst hänseende gäller för sinnessjukhus i en av dessa städer kan det sålunda vara erforderligt att -ta del av fyra författ- ningar: sjukhuslagen, sjukhusstadgan, reglementet för stadens kropps— sjukhus och motsvarande reglemente för stadens sinnessjukhus. I ogynn- samt fall kan det bli erforderligt att gå tillbaka till en femte författning, sinnessjukvårdsstadgan. Det säger sig självt att en sådan ordning icke bör väljas utan nödtvång. En närmare granskning av sänbestämmelsernas sak— liga innehåll ger vid handen, att det i själva verket icke är särskilt myc- ket som kräver en specialreglering. Det är i stort sett endast den cen- trala administrationen, som påkallar särskilda föreskrifter. Koncentrationen av ett flertal, delvis mycket stora sjukhus till en stads begränsade område ger helt naturligt anledning till andra lösningar av administrationsprob'le- men än inom land-stingsområdena. De erforderliga avvikelserna är dock icke av mera genomgripande natur än att de utan svårighet kan inarbetas i en för hela landet gällande lagstiftning. De undantagsföreskrifter, som stor- stadsreglementena i övrigt innehåller, är oftast ”icke så sakligt betingade, att det numera finns tillräcklig anledning att bibehålla dem.

Va-d åter angår reglementet för lasarettet ooh epidemisjukhuset i Umeå, vilket tillkommit endast för att möjliggöra en annan förva'ltn'ingsordning än den eljest gängse —— lasarettsdirektör i stället för styresman och syssloman -— kan [detta framdeles upphöra att gälla, då den lagstiftning. som kommit- tén föreslår, även upptager regler för en administration av denna typ. Där- emot har det icke synts lämpligt att låta den allmänna regleringen gälla för Malmöhus läns sjukvårdsinrättn'ingar i Lund. För detta sjukhus, vilket har karaktär av un'dervisnfingssjuk'hus, gäller sedan gammalt åtskilliga sär— bestämmetser. Med hänsyn härtill syn-es det lämpligare att även i fortsätt— ningen särskilt reglemente tills vidare gäller för detta sjukhus.

För a-tt sammanfatta det anförda har kommittén sålunda funnit, att alla de författningar och särreglementen vid sidan av sjukhuslagen och sjuk- husstadgan, vilka för närvarande innehåller föreskrifter om kommunala sjukhus, kan slopas utom reglementet för Lunds sjukhus. Upphävas kan

alltså 16—20 55 epidemilagen, 2 kap. sinnessjukvårdsstadgan (kommunala sinnessjukhus), 4 kap. samma stadga i vad det gäller kommunala vård— hem för sinnessjuka, dc tre reglementena för Stockholms, Göteborgs och Malmö städers kroppssjukhus, de tre motsvarande reglementena för sam- ma städers sinnessjukhus samt reglementet för lasarettet och epidemi— sjukhuset i Umeå. Med det undantag som nyss anförts bör följaktligen hela regleringen av det kommunala sjukhusväsendet kunna ges i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.

Vid revisionen av sjukhuslagen och sjukhusstadgan är det angeläget att få till stånd lämpligaste möjliga fördelning av författningsmaterialet mellan lagen och stadgan. Här inställer sig med andra ord frågan vilka föreskrifter som mås-te eller bör ges i lag och vilka som bör meddelas av Kungl. Maj :t ensam. Det vållar alltid svårigheter att uppdela ett givet material på skilda författningar, då uppdelningen icke får ske efter rent redaktionella grunder utan efter bestämmelsernas konstitutionella natur —- vissa kräver grund— lagsenlig-t reglering i lag medan andra kan meddelas 'i administrativ ord- ning. En dylik uppdelning minskar materialets överskådlighet. I detta hän- seende torde också kunna sägas, att det råder ett utbrett missnöje med den nuvarande sjukhuslagstifningen. Systematiken är föga tillfred-sställande. Ämnen, som behandlas i lagen, återkommer ofta i stadgan. Det är sålunda i allmänhet nödvändigt att konsultera båda författningarna för att finna regleringen av ett visst ämne. Så är exempelvis fallet med föreskrifterna om sjukhusdirektion, om tillsättning av läkartjänster, om intagning på sjukhus, om besvär m. rn. Emellertid är det uppenbart att alla erforderliga bestämmelser icke lämpligen kan meddelas i form av lag utan att även en administrativ författning är nödvändig. Här må endast erinras om de rela- tivt -detaljer-a-de bestämmelserna om vad som bör åligga styresman, läkare och andra befattnings-havare. Dessa föreskrifter har närmast karaktär av instruktioner för de anställd-a. Dylika instruktionsmässiga bestämmelser kan, i den mån de är påkallade, icke gärna intag-as i en lag. Än påtagligare är, att det konstitutionellt icke är möjligt att meddela alla föreskrifter i a-d— ministrativ väg. Enligt vår författning kan landstingen icke åläggas förplik- telser av den art, varo'm här är fråga, i annan form än genom lag. Sådan form erfordras också för de föreskrifter som reglerar den kommunala sjuk- husförvaltningen, dessa är av kommunallags natur. Av det anförda följer sålunda, att det icke är realiserbart att till en enda författning sammanföra alla de bestämmelser som erfordras.

Även om en granskning av författningsmaterialet från konstitutionell synpunkt klargör, att vissa bestämmelser förutsätter en lagreglering och att vissa tillhör Konungens förordningsmakt, ger granskningen beträffande andra bestämmelser icke något otvetydigt svar. Det blir med andra ord i många fall en omdö-mes- eller lämplighetsfråga, till vilket område en be- stämmelse bör hänföras. Då förslag framlades till den sjukhus-lag, som före-

gick den nu gällande — lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av lands- ting eller kommun drivna sjukhus — anförde också föredragande departe- mentschefen (proposition nr 101 / 1928), att den fördelning av författnings- materialet på lag och stadga, vilken han förordat, var en vanskl'ig sak och att olika meningar kunde råda om hur uppdelningen häst borde ske. Därför fann han lämpligt att vid propositionen foga även ett utkast till sjukhus- stadga jämte motivering för detsamma. Utkastet granskades av riksdagen och föranledde också vissa uttalanden från riksdagens sida (andra lagut— skottets utlåtande nr 35/1928). Den sjuk'hu-sstadga, som då utfärdades den 22 juni 1928 (nr 303), har sedermera ersatts av nu gällande stadga av den 20 december-1940. Innan denna stadga utfärdad-es bereddes riksdagen till- fälle att yttra sig över de ändringar av viktigare natur som då övervägdes. Delvis torde detta ha berott på 'att riksdagen fått yttra sig över förslaget till den föregående sjukhusstadgan. Ändringsförslagen anmäldes för riksdagen i samband med förslaget till ny sjukhuslag (proposition nr 89/1940). De gällde formerna för tillsättning av underläkare, sjukhusens ledning, hus- modersbefattning, besvär m. m. Utvecklingen har sålunda lett fram till att den allmänna regleringen av sjukhusväsendet ges i två författningar, vilka båda anses kräva riksdagens medverkan om än i olika former och i delvis olika omfattning. Sjukhusstadgan, från början avsedd som en rent admi- nistrativ författning, har kommit att innehålla bestämmelser av två typer: vikrtigare föreskrifter, som icke kan ändras utan riksdagens hörande, och mindre väsentliga, som icke behöver underställas riksdagen. Denna ordning är allt annat än rationell och är buvudanledningen till den otillfredsstäl- lande systematiken. Alla de bestämmelser, som kan anses kräva riksdagens medverkan, bör sammanföras i lagen. Om så sker, vinnes stora fördelar ur redaktionell synpunkt. Vid utarbetandet av de nya författningarna har därför denna linje följts.

Kommittén har också beaktat praktiska synpunkter i större utsträckning än som varit fallet vid den tidigare lagstiftningen. Hellre än att bryta sönder ett stadgande i två delar, en att givas med riksdagen och en som utfärdas av Kungl. Maj:t. har sålunda i Vissa fall regleringen i sin helhet givits i lagen, därest detta icke ansetts medföra olägenheter i tillämpningen. Ge- nom den ändrade uppdelning av författningsmaterialet, som kommittén fö— reslår, kommer tyngdpunkten i fortsättningen att mer än tidigare ligga på föreskrifter-na i "lagen. Stadgan innehåller bestämmelser, som är av på- tagligt lägre valör, väsentligen instruktionsföreskrifter för läkare och öv— riga befattningshavare. Kommittén har utgått från att det i fortsättningen skall ligga inom Kungl. Maj:ts befogenhet att utan riksdagens hörande före- taga ändringar i stadgans samtliga bestämmelser.

Nu-varrande sjukhuslagsti-ftning ger i ett sammanhang regler för både landsting och i landsting deltagande kommuner. Detta bidrager emellertid till att komplicera lagstiftningen och göra den mindre överskådlig. Vid re—

visionen har det befunnits lämpligare att konstruera lagstiftningen endast med sikte på landstingen och de med dem likställda storstäderna. Det är endast dessa som ålägges skyldighet att ombesörja sjukhusvård. Övriga primärkommuner är icke enligt lag sjukhushuvudmän och ifrågasättcs ej heller att bli det. Där de driver sjukhus, är detta beroende på eget åta— gande. De primärkommunala sjukhusen —— här bortses från de kommuner som icke tillhör landsting —— är också numera av rätt speciell art. Det är praktiskt taget endast hem för kroniskt sjuka och psykiskt sjuka, båda sla— gen i huvudsak avsedda för klicntel som måst omhändertagas av social- vårdsmyndigheterna. När mentalsjukvården och kronikervården blivit ut- byggda, så att de täcker det behov av anstaltsvård, som föreligger på dessa områden, finns det icke längre något behov av primär-kommunala sjukhus. Den särställning, som dessa kommuners sjukhusväsende sålunda både for— mellt och reellt intar, utgör tillräcklig motivering för att de bestämmelser som erfordras för ifrågavarande sjukhus icke sammanblandas med dem, som avhandlar landstingens sjukhus, utan meddelas för sig. För detta ända— mål har det visat sig till fyllest med en särskild paragraf i lagen (52 5).

Det bör i detta sammanhang nämna-s, att kommittén haft under över— vägande att i ett sista avsnitt av lagen införa de bestämmelser som er— fordras för av enskilda personer, stiftelser och föreningar drivna sjukvårds— anstalter. Dessa regleras för närvarande, om de avser klropp-ssjukvård, i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och för"- lossningshuem och, om de avser mentalsjukvård, i sinnessjukvårdsstadgan. I den mån dylika anstalter åtnjuter statsbidrag till driften är de som regel underkastade åtskilliga föreskrifter i vederbörande statsbidragsförfattning. Kommittén har emellertid stannat vid att låta de förfarttni-ngsförslag som nu framlägges endast avse den kommunala sjukhusvården. De bestämmelser som gäller för enskild-a sjukvårdsanstalter bör emellertid över-ses och revi— deras så att .de i möjligaste mån anknyter till vad som gäller för komm-u— nala anstalter. Det torde vara väl så angeläget att bestämmelser meddelas i syfte att garantera en god sjukvård på enskilda .sjukvårdisanstalter som på dylika, drivna av landsting och primärkommuner. Kommittén har för av- sikt att senare framlägga särskilt förslag rörande de enskilda sjukvårds- anstalterna. Även på detta område synes en samarbetning 'av vad som gäller för kroppssju'kvård och mentalsjukvård böra eftersträvas.

Ytterligare en sak bör här beröras, nämligen lagstiftningens omfattning. Gällande sjukhusstadga kännetecknas av en i de flesta avseenden synner— ligen detaljerad reglering. Särskilt i vad gäller den rent ekonomisk-a för- valtningen av sjukhusen ter sig denna i våra dagar icke blott obehöv—lig utan även i viss mån stridande mot den kommunala självstyrelsens idé. Här må t. ex. erinras om bestämmelserna i 12 & sjukhusstadgan huru värde— handlingar skall förvaras m. m., 13 och 36 55 om besiktning av fastigheter, 34 5 om sysslomans åligganden, 35 5 om indrivning av fordringar o. s. v. Att

även den ekonomiska förvaltningen kommit att bli så ingående reglerad har sin grund däri, att sjukhusväsendet ursprungligen varit av övervägande statlig natur och administrerats enligt av Kungl. Maj:t utfärdade författ- ningar. Då landstingen fick hand om dessa uppgifter —— år 1864 — bibe- hölls de gamla förvaltningsföre'skr-iftern-a till en början i mångt och mycket oförändrade. Landstingens inflytande på sjukhusväsendet har först så små- ningom utvecklats och stärkts. Någon anledning att i en modern sjukhus- stadga intaga detaljerade bestämmelser i ekonomiska angelägenheter finns icke. I vad gäller detta område har författningsförslagen begränsats till att uppta-ga stadganden som mer eller mindre berör avgränsningen mellan de medicinska och de ekonomiska intressena. Detta har möjliggjort, att ett stort antal av de nuvarande detaljbestämmelserna rörande den ekonomiska förvaltningen kunnat utmönstras.

En annan grupp föreskrifter, som ej heller 'har någon motsvarighet i kom— mitténs författningsförslag, är de som angår befattningshavarnas semester- förmåner och skyldighet att bebo tjänstebosta'd. Det torde numera icke vara påkallat att avhandla dylika frågor i sj u'khusförfattningarna. Antingen regleras de i allmän lag eller ock genom avtal mellan huvud-männen och de berörda persona'lgr—upperna.

Sjukhusstadgan känneteckna-s även i övriga hänseenden av en mångordig— het och detaljrikedom som synes kommittén mindre föredömlig. Med den utveckling landstingsorganisati—onen numera nått erfordras icke heller sam- ma mått av detalj-föreskrifter som i ett tidigare skede måhända var påkallat.

Gen-om att följa de riktlinjer för en reviderad lagstiftning rörande det kommunala sjukhusväsendet som i det föregående framlagts har de nya författningarna kunnat till sitt omfång högst väsentligt inskränkas. De torde icke komma att kräva mer än ungefär hälften av det antal trycksidor som upptages av de nu gällande författningarna, Umeå-reglementet oberäknat.

Kommittén har valt att rubricera sitt lagförslag »sjulkhuslag», en beteck- ning som allmänt brukas redan å den nuvarande lagen. För bestämmelserna i övrigt har benämningen »sjukbusstadga» bibehållits. Författningens all- männa karaktär 'har dock i icke ringa mån ändrats genom att ett stort antal bestämmelser överflyt'ta'ts 'till lagen. Om det gäll-t en författning på ett helt nytt område, skulle den förmodligen ha rubricerats som >>kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen etc.» eller liknande. Sjukhusstadga är dock en avsevärt mera tilltalande beteckning, som därtill uppbäres av gammal tradition.

Såsom tidigare anförts har det synts lämpligt att tills vidare bibehålla en specialreglering för Malmöhus läns sjukvårdsinråttningar i Lund. Sedan revisionen av sjukhuslagstiftningen slutförts, bör nu gällande reglemente för detta sjukhus överses och i möjligaste mån anpassas till den nya all- männa lagstiftningen.

De författningsförslag kommittén framlägger "kommer vid-are icke att

omfatta Akademiska sjukhuset i Uppsala (Kungl. reglemente den 19 de- cember 1952) och All-männa barnbördshuset (Kungl. reglemente den 18 juni 1949), vilka icke i juridisk mening drives av landsting eller kommun. De för dessa sjuk'hus gällande re-glementena anknyter dock i väsentliga stycken till de grundläggande föreskrifterna i den allmänna sjukhuslagstift- ningen, emedan sjukhusen står landstingssjukhusen mycket nära genom att driftkostn'aderna huvudsakligen bestrides av landstingsmedel. Även dessa reglementen bör i samband med en nyreglering på området överses och revideras. En viss översyn synes även påkallad beträffande reglementet för Karolinska sjuk-huset (utfärdat den 16 jamuari 1953), vilket sjukhus ej heller kommer att omfattas av kommitténs författningsförslag. Det nuvaran- de reglementet upptager åtskilliga från nu gällande sjukhusstadga häm- tade bestämmelser, vil'ka kommittén föreslagit omarbetade.

Avslutningsvis må nämnas, att den utredning, som genom särskilda sak- kunniga — kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket _ för närvarande pågår om bl. a. den öppna sjukvården, kan komma att leda till att landstingen göres till huvudmän även för denna Vård. Därest så blir fallet, skulle det kunna ifrågakomma att samarbeta bestämmelserna om den slutna och den öppna vården i en lag, en »sju'kvå'rdslag eller eventuellt en hälso- och sjukvårdslag. I denna borde i så fall lämpligen inarbetas även andra ålägganden för landstingen beträffande häl-so- och sjukvården, t. ex. skyldigheten att ha distrikts-barnmorskor, och måhända även åtskilliga be— stämmelser om förebyggande vård. Sjuk'huslagstiftningskommittén vill dock för sin del förorda, att den mycket välbehövliga revisionen av sjukhus-för- fattningarna icke uppskjutes i avbidan på realiserandet av dylika planer. Det synes mera ändamålsenligt att t. v. revidera område efter område. På ett senare stadium kan en formell samarbetning av de olika regleringarna ske utan större svårighet, om så befinnes önskvärt.

II. Omfattningen av landstings och därmed likställda städers vårdskyldighet

1. Sluten vård

I 1 5 av nuvarande sjukhuslag regleras landstingens huvudmannaskap för den slutna sjukvården. Här stadgas i första stycket:

>>Landsttng, så ock stad, som ej deltager i landsting, åligger att för dem, som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller sta-den, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager för- sorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting liksom stad, som nyss nämnts, ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.»

Av paragrafens sista stycke följer emellertid Vissa inskränkningar i åläg— gandet, nämligen att detta icke gäller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnes- slöa, fallandesjuka eller konvalescenter.

Att skyldighet att ombesörja sluten vård även i fortsättningen bör gälla vid »sjukdom, skada och kroppsfel» torde icke vara föremål för någon tvekan. Däremot påkallar bestämmelsen om vård vid barnsbörd och de nyss återgivna undantagen från den allmänna vårdskyldigheten en närmare granskning.

I fråga om anstaltsvård vid barnsbörd innehåller lagen nu endast att landsting >>bör» anordna sådan vård. Redan 1926 års lasarettsstadgesak— kunniga förordade i sitt förslag till sjukhuslag (SOU 1927:3), att barns- börd skulle jämställas med sjukdom, skada och kroppsfel. Detta väckte emellertid vid remissbehandlingen visst motstånd, vilket föranledde depar- tementschvefen att vid lagförslagets framläggande för riksdagen (propo- sition nr 101/1928) förorda, att landstingen icke ålades ombesörja anstalts- vård vid barnsbörd utan att det endast föreskrevs, att de borde handha denna uppgift. Så blev också den slutliga lydelsen av 1928 års sjukhuslag och denna bibehölls oförändrad vid 1940 års revision. Sedan 1928 har ut— vecklingen på detta område gått snabbt och den har också varit ganska entydig. Anstaltsvård är numera den 'helt dominerande vårdformen vid för- lossning; år 1954 ägde drygt 97 procent av alla förlossningar rum å anstalt. Även i det län där antalet hemförlossningar är störst —— Jämtlands län — födes det alldeles övervägande antalet barn eller omkring 75 procent å anstalt. Med hänsyn till dessa förhållanden finns det icke längre anledning att sätta anstaltsvård vid barnsbörd i en särställning i förhållande till sådan vård för sjukdom, skada och kroppsfel. Kommittén föreslår sålunda, att

landstingen ålägges ombesörja behovet av anstaltsvård vid barnsbörd i den mån icke annan drager försorg härom.

I fråga om undantaget för anstaltsvård för sinnessjuka är en ingående omprövning påkallad. Till en början må erinras om att det i förarbetena till 1928 års sjukhuslag framhölls, att ehuru anstaltsvård för sinnessjuka undantagits från den föreslagna lagens tillämpningsområde, inom lagstift- ningens ram alltjämt fölle anstaltsvård för nervsjuka, varunder man vore berättigad att innefatta jämväl sådana sjuka, vilkas sjukdom läge inom gränsområdet emellan nerv- och sinnessjukdomar (SOU 1927:3 sid. 43). Det är närmast för dessa sjukdomar — enligt nutida terminologi psyko— neuroser och psykosomatiska sjukdomar _ som sedermera särskilda spe- cialavdelningar inrättats å vissa lasarett, s.k. psykiatriska lasarettsavdcl— ningar. För att stimulera landstingen att anordna dylika avdelningar utgår sedan år 1946 särskilt statsbidrag såväl för avdelningarnas inrättande som för deras drift; bidrag utgår dock ej till psykiatriska avdelningar i de tre. största städerna eller i Lund. Ännu har likväl endast ett fåtal avdelningar av denna art kommit till stånd men en livlig planeringsverksamhet pågår på området. Det råder en allmän mening om att dessa avdelningar är av största betydelse för utvecklingen av mentalsjukvården i dess helhet. Över— allt där dylika avdelningar inrättats har de också visat sig fylla ett stort behov. Vare sig man vill hänföra denna vård till sinnessjukvård eller icke bör den även framdeles ha karaktär av lasarettsvård och som sådan falla under landstingens huvudmannaskap.

Den anstaltsvård för psykiskt sjuka, som meddelas å sinnessjukhus, ankommer sedan gammalt på staten. Härifrån gäller det undantag, som framgår av övergångsbestämmelserna till sjukhuslagen. Enligt dessa har landstingen viss skyldighet att mottaga sinnessjuka för tillfällig vård. I 25 & sjukhuslagen stadgas sålunda, att jämväl efter lagens ikraftträdande skall, i den mån ej Konungen annorledes förordnar, inom varje landstings— område och stad utanför landsting finnas särskild, av landstinget eller staden driven upptagningsanstalt för sinnessjuka eller ock skall vid något av landstinget eller staden drivet sjukhus vara anordnad avdelning för till- fällig vård av sådana sjuka. Såsom ordalagen ger vid handen kan Konungen eftergiva skyldigheten. Så har också skett beträffande det ena sjukvårds— områdret efter det andra. Sedan genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 juli 1953 befrielse meddelats för örebro läns landsting, har skyldigheten upphört att gälla beträffande samtliga sjukvårdsområden utom de tre största stä— derna. Dessa städer har emellertid enligt särskilda ouppsägbara avtal med kronan på vissa villkor övertagit sin sinnessjukvårdl, varför det icke för deras vidkommande erfordras att i den nya sjukhuslagen intaga någon motsvarighet till 25 5. Denna bör sålunda i fortsättningen kunna helt utgå.

1 Avtalen finnes intagna i MF nr 125/1925 (Stockholm), nr 126/1925 (Göteborg) och nr 90/1927 (Malmö).

Under senare år har med allt större iver diskuterats, huruvida icke hu- vudmannaskapet för nu berörda vård, den egentliga mentalsjukvården, borde överflyttas på landstingen. Enligt sina direktiv har sjukhuslagstift- ningskommittén icke att pröva, huruvida ett ändrat huvudmannaskap på detta centrala område bör komma till stånd. Då spörsmålet emellertid gi- vetvis är av intresse vid en revision av sjukhuslagstiftningen, må för be- lysande av frågans aktuella läge erinras om chefens för inrikesdeparte- mentet uttalande till statsrådsprotokollet den 25 november 1955 i samband med att departementschefen bemyndigades utse särskilda sakkunniga för att utreda vissa spörsmål rörande mentalsjukvården. I uttalandet hette det bland annat:

Den fullständiga siamondni'ngen av all mentalsjukvård inom ett sjukvårdsom- råde liksom av denna vård och kroppssjukvå-rden torde icke kunna komma till stånd förrän all sjukvård åtminstone i princip sammanförts under ett enhetligt huvudmannaskap. En dyl-iik samordning är otvivelaktigt betydelsefull när det gäller att åstadkomma en effektiv och god sjukvånd. Som en allmän målsättning för planläggningen av reformarbetet på detta område kan jag därför acceptera ett sådant huvudmannaskap. Jag förutsätter självfallet härvid, att detta kom— mer att åvila landstingen och städerna utanför l-anldsting. Emellertid delar jag den av bl. a. medicinalstyrelsen och landwstingslvförbundet framförda meningen, att ett generellt överförande av huvudmannaskapet icke lämpligen bör ske förrän den nu planerade upprustningen av de statliga sinnessjukhusen genomförts. Tänlkbart är emellertid att ett överförande av huvudmannaskapet endast inom något eller några landstingso-mråd-en kan komma 'i fråga redan innan upprustningen 'i hela landet är slutförd.

Det är som av anförandet framgår icke nu aktuellt med en allmän över— flyttning på landstingen av huvudmannaskapet för ifrågavarande vård. Däremot kan ett ändrat huvudmannaskap inom ett eller flera landstings- områden ifrågakomma redan inom en nära framtid. En dylik partiell över— flyttning synes lämpligen böra ske, icke genom lagstadgande utan efter avtal mellan staten och respektive landsting. Storstädernas skyldighet att ombesörja sin sinnessjukvård grundar sig som nyss framhållits på dylika avtal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan icke i lagen intagas något åläg- gande för huvudmännen att ombesörja anstaltsvård för sådana psykiskt sjuka som är i behov av intagning å sinnessjukhus. Lagens bestämmelser i övrigt hör-emellertid vara sådana, att de icke lägger några hinder i vägen för ett successivt överförande av huvudmannaskapet. Kommittén har varit angelägen att beakta detta.

I detta sammanhang vill kommittén fästa uppmärksamheten på att av- talen mellan staten och storstäderna om sinnessjukvården innebär, att stå- dernas vårdskyldighet är begränsad till dem som är hemortsberättigade i respektive stad. Då det gäller andra sjuka än sådana, som behöver vård å sinnessjukhus, kommer enligt kommitténs lagförslag sjukhushuvudmännen

att bli skyldiga bereda vård åt dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet eller är i behov av omedelbar vård (se sid. 72—73). Det synes böra efter- strävas att kongruens kommer till stånd mellan lagen och avtalen, så att städernas förpliktelse att bereda sinnessjukvård i princip kommer att om- fatta samma befolkningskrets som skyldigheten att bereda annan sjukvård.

Annorlunda är läget beträffande en annan gren av mentalsjukvården. nämligen den vård av lättskötta sinnessjuka som meddelas å vårdhem. I denna del må följande redogörelse lämnas för gällande bestämmelser och tidigare förslag.

Efter beslut vid 1937 års riksdag har statsmakterna sökt att genom stats- bidrag stimulera landstingen att anordna vårdhem för lättskötta sinnes- sjuka. Man avsåg härmed sådana sjuka, som icke krävde vård å statliga anstalter och som i stor utsträckning intagits å ålderdomshemmen till men för vården av de normala åldringarna. Man räknade därvid med såsom ett önskemål, att organisationen skulle fullt uthyggas till att omfatta mellan 5.000 och 6.000 platser.

Fråga har sedermera uppstått, om icke en laglig reglering av huvudman- naskapet för de lättskötta sinnessjuka borde ske. 1946 års riksdag på- kallade en förutsättningslös omprövning av frågan om huvudmannaskapet för dessa sinnessjuka. En ingående utredning av spörsmålet verkställdes av statens sinnessjukvårdsberedning och redovisas i dess den 11 januari 1950 avgivna betänkande (stencilerat). Frågan har jämväl varit under- ställd 1950 års riksdag.

I fråga om vårdhemsvårdens utbyggnad vid ingången av år 1949 anför-de sinnessjukvårdsberedningen :

Det sammanlagda antalet av landstingen anondnade vårdhemsplats-er uppgår till 2.878, motsvarande alltså 0,5 promille av befolkningen. Utbyggnaden mot- svarar alltså 0,5 promille av befolkningen. Utbygganrdet av vårdhemmen har fort- skridit mycket olika i skilda landstingsområuden. Medan det önskvända antalet, en plats på varje 1.000-tal av befolkningen, i vissa län är helt eller i det närmaste uppnått, har på andra håll — inom sex lanldstingsom-råden — icke något vård- hem för lättskötta sinnwessjuka inrättats. I län, där landstingsvårdhem saknas, har klient-elet måst omhändertagas på annat sätt, främst på statliga sinnessjukhus (där det utgör en del av överbeläggningen), åldendomshem, kommunala sinnes- sjukanstalt—er eller i hemmen. Vid jämförelse mellan folkmängd och platsh'llgång måst-e emellertid beaktas, 'att då pilatstbehovet angivits till 1 promille, detta utgör ett beräknat medeltal för hela riket och att stora avvikelser kunna förefinnas mel- lan olika lån på grund av lokala slkliljaktigheter i sjukdomsprocenten.

Sinnessjukvårdsberedningen utgick från att någon ändring av lands- tingens och de landstingsfria städernas faktiska huvudmannaskap för vår— den av de lättskötta sinnessjuka icke borde ske. För att i möjligaste mån skapa garantier för denna vårdgrens fortsatta utbyggnad föreslog bered— ningen, att ansvaret för vården skulle åvila de nuvarande huvudmännen såsom en i lag reglerad skyldighet. I samband härmed erinrade beredningen

om rådande reglering av byggnadsverksamheten, vilken givetvis kunde för- svåra eller omöjliggöra för huvudmännen att under de närmaste åren full— göra ett dylikt åläggande. Man måste därför räkna med en icke alltför be- gränsad övergångstid, under vilken hänsyn vid tillämpningen toges till föreliggande särskilda förhållanden.

Sinnessjukvårdsberedningen erinrade vidare om att tveksamhet allt emel— lanåt yppats rörande den rätta avgränsningen av vården av de lättskötta sinnessjuka i förhållande till den av staten drivna s. k. sekundärsjukvården samt om den totala omfattningen för vårdens uthyggande. Beredningen an- förde rörande dessa spörsmål:

Det ligger i sakens natur att begreppet »lättskötta sinnessjuka» icke låter sig exakt definiera. Ett allmänt negativt kriterium på vårdhemsklientelet är emellertid, att det utgöres av patienter, vilka ej äro i behov av den mera kvalificerade vård eller kontinuerliga tillsyn, för vilka sinnessjukhusen äro avsedda.

Ytterligare ledning kan erhållas ur överinspektörens för sinnessjukvården års- herättelse för år 1937, där det bl. a. framhålles följande.

»En sinnessjuk kan icke mot sin vilja intagas på vårdhem och en på dylikt hem intagen patient får i regel icke mot sin vilja kvarhållas där. Enligt stadgad praxis har dock kvarhållande ansetts kunna äga rum, för såvitt fråga är om patient, för vilken expektantplats beviljats på sinnessjukhus, men för vilken vård därstädes ej kunnat beredas på grund av platsbrist. Vidare får tvångsmedel icke användas mot på vårdhem intagen patient i annat fall än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom. Ytterligare avgränsning av klientelet erhålles genom beaktande av att på vårdhem finnes enbart eller övervägande kvinnlig personal, att nattpersonal vanligen ej finnes där och att icke heller över- vakningsavdelningar förekomma. Med hänsyn till nu angivna förhållanden torde vårdhemsklientelet komma att utgöras av två kategorier av sjuka, nämligen dels huvudsakligen lugna och ordnade, dels mer eller mindre slöa, stundom något osnygga patienter. Då dessa två kategorier tic-ke lämpligen kunna vårdas tillsam- mans, bör möjlighet finnas till differentiering av vårdhems—klientelet. Patienter, som lida av grövre osnygghet, böra vårdas å sinnessjukhus.»

Vårdhemmen ha på många håll kommit att beläggas med patienter, vilka icke lämpa sig för hemmets karaktär. Denna utveckling förklaras därav, att den stän- digt tilltagande bristen på platser inom den statliga sinnessjukvården jämte ök- ningen av antalet senila patienter medfört ett ökat behov av mindre kvalifice- rade :p-latser. Härvid har framför allt uppstått ett behov av platser för mera hjälp- lösa och ofta osnyggande patienter, vilka ställa relativt höga anspråk på per- sonalen genom sin tungskötthet. Dessa patienter, av vilka många äro sängliggande, ha visat sig vara alltför besvärliga för vård-hemmen och höra — liksom hittills i viss utsträckning skett — omhändertagas å sekundärsjukhus eller sekundäravd-el- ningar. På sekundärsju'khus (-avdelnin—g), som i personalavseende är bättre ut- rustat än vårdhem och som dessutom utgör sinnessjukhus i lagens mening, kunna även något oroliga patient-er vårdas.

Såsom generell norm för utbyggnaden av vårdrhemsvården har hittills räknats med ett platsbehov av 1 promille av befolkning-en. Där nyss angivna gränsdrag- ntin-g strängt iakttagits, ha emellertid i vissa fall vårdhemmen icke kunnat fullt beläggas, vilket givit anledning till tveksamhet beträffande nonmens tillämplighet. Det finns sålunda bl. a. ett vårdhem, som i åratal haft omkring 30 lediga platser. Å andra sidan finnas vårdhem, som mottagit ganska osnygga och tungskötta pa-

tienter, varvid en olämplig sammanblandning av vårdhemsfall och s-ekvundärfall uppstått. För att en lämplig differentiering av klient-olet skall kunna tillgodoses, är det angeläget att en någorlunda klar gräns upprätthålles mellan det lättskötta vårdhemsklientelet och det mera tungskötta sekundärklientelet. Denna torde kun- na angivas sålunda, att för vård'hemmen lämpa sig i huvudsak lugna och ordnade patienter, som i stort sett kunna sköta sig själva och endast i ringa utsträckning äro sängliggande medan å sekundärsjukhus (avdelningar) böra emottagas mera oordn-ade och osnyggande patienter, som i större utsträckning äro sängliggande och som äro i behov av betydligt mera tillsyn och kroppslig omvårdnad, utan att de därför äro i behov av kvalificerad sinnessjukvård.

Då hittillsvarande, ofta heterogena beläggning av våndhemmen icke syntes läm- na tillräcklig ledning för en bedömning av platsbehovets storlek, ansåg bered- ningen lämpligt, att med beaktande av vad i det föregående anförts en lokal undersökning rörande platsbehovet för lättskötta sinnessjuka inom respektive sjukvårdsområden verkställdes i samband med den fortsatta utbyggnaden av vård- hemsvårdcn. Härvid syntes överinspektören för sinnessjukvården böra lämna er— forderlig medverkan i form av råd och anvisningar rörande utredningens upp— läggning samt klientelets bedömning.

I anslutning härtill betonad—e beredning-en vikten av att en utbyggnad av vård- hemsorganisationen verkligen komme till stånd i den omfattning som erfordrades. Eljest komme hithörande klientel att i viss utsträckning belägga de dyrbarare platserna och därigenom förhindra ett rationellt utnyttjande av dessa. Ålderdoms- hemmens befriande från de sinnessjuka vore också i hög grad beroende på att tillräckligt antal vårdplatser bleve tillgängliga. Med den gränsdragning för vården av de lättskötta sinnessjuka, som angivits i det föregående, ansåg beredningen det icke heller behöva möta svårigheter att närmare bestämma innebörden av de lokala huvudmännens skyldighet härutinnan.

Vid ärendets anmälan för 1950 års riksdag anförde föredragande depar- tementschefen (proposition nr 113):

Beredningens förslag, att ansvaret för vården av de lättskötta sinnessjuka skulle fastslås i lag, har mött förståelse hos det stora flertalet remissinstanser. En viss tveksamhet har dock komm-it till synes i vissa yttranden. Främst har man därvid framhållit rådande svårigheter på byggnadsmarknaden och vanskligheten av att i enskilda fall upprätthålla en bestämd gräns mellan statens och de lokala huvud- männens skyldigheter. Självfallet äro dessa svårigheter värda allt beaktande. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att ett fastställande i lag av huvud- mannaskap-et för denna vård är ägnat att skapa [klarhet om de lokala huvudmän- nens skyldigheter på detta vår-dområ-de. Jag sympatiserar därför med tanken på en sådan lagstiftning. Hur en dylik lämpligen skall utformas är emellertid ej till- räckligt klarlagt. Förslag på denna punkt kan därför icke frandäggas för årets riksdag. Frågan torde emellertid bör-a upptagas till prövning snarast, eventuellt i samband med andra ändringar i gällande sjukhuslag.

Vid riksdagsbehandlingen framställdes ingen erinran mot vad i propo— sitionen anförts.

Sedan sinnessjukvårdsberedningen gjorde sitt ovan refererade uttalande (jan. 1950), har en betydande utbyggnad av vårdhemsplatserna för lätt- skötta psykiskt sjuka ägt rum. Till utgången av år 1954 har sålunda antalet vårdplatser ökats från 2.878 till 3.950 eller med inemot 40 procent.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen att starka skäl talar för att det i en ny sjukhuslag icke bör göras undantag för den slutna vården av de lättskötta psykiskt sjuka utan att således även denna vård skall omfattas av landstingens vårdskyldighet. I själva verket innebär detta icke något annat än ett konfirmerande av den utveckling som pågått sedan år 1937.

Vissa svårigheter är uppenbarligen förenade med att fixera skyldighetens omfattning, eftersom de lättskötta psykiskt sjuka endast utgör en del av den stora kategorien psykiskt sjuka. Detta talar givetvis för lämpligheten av ett enhetligt huvudmannaskap för den slutna mentalsjukvården. Emel- lertid bör svårigheterna icke heller överdrivas. Sinnessjukvårdsberedningen har i sin ovan återgivna utredning sökt att så uttömmande som möjligt beskriva och definiera det klientel, som lämpligen kan vårdas på vårdhem- men. Sammanfattningsvis anger beredningen, att för vårdhemmen lämpar sig >>i huvudsak lugna och ordnade patienter, som i stort sett kunna sköta sig själva och endast i ringa utsträckning äro sängliggande». Denna be— stämning torde i fortsättningen kunna ligga till grund för den praktiska gränsdragningen mellan de lättskötta och de icke—lättskötta psykiskt sjuka. Den samverkan, som är erforderlig mellan sinnessjukhusen och vårdhem- men, kan uppnås på tillfredsställande sätt genom att till läkare vid vård- hem utses läkare vid det sinnessjukhus, som betjänar orten. Sådan tjänste- förening förekommer i allmänhet redan nu.

Ur administrativ synpunkt föreligger det en bestämd åtskillnad mellan sinnessjukhus och vårdhem icke blott med avseende å resurserna för en kvalificerad vård och behandling utan även i rättsligt hänseende. På sinnes- sjukhus kan intagning ske även mot den sjukes vilja, på vårdhem däremot kan ingen intaxgas tvångsvis. Vidare gäller, att den som är intagen på sin- nessjukhus må underkastas »det tvång, vilket finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen» (4 & 1 mom. 2 st. sinnessjuklagen), medan sådant tvång icke må utövas å vårdhem. Författningsmässigt möter det med hänsyn här- till ingen större svårighet att angiva huvudmannaskapets omfattning. De som skulle behöva undantagas från landstingens vårdskyldighet är de som är i behov av vård på sinnessjukhus. Övriga psykiskt sjuka kommer att falla inom det område, för vilket landstingen har att svara. Det kan näm- nas, att denna ordning helt överensstämmer med den som gäller i Dan- mark.

Numera har alla huvudmän utom Gotlands läns landsting och Hälsing- borgs stad — samt Göteborgs stad varifrån dock här kan bortses — vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka. Det synes därför icke vara er- forderligt med någon övergångsbestämmelse i anledning av vad kommittén föreslagit. Det föreliggande behovet av vårdhemsplatser är visserligen ännu långt ifrån tillgodosett men att bestämma någon viss dag, före vilken ut- byggnaden skall vara fullt verkställd, torde icke vara påkallat och är med

't

hänsyn till rådande byggnadsreglering också vanskligt. Så skedde ej heller vid landstingens övertagande av kronikervården.

De undantag från landstingens vårdskyldighet enligt sjukhuslagen, som härefter återstår att granska, gäller vården av sinnesslöa, fallandesjuka och konvalescenter.

Anstaltsvården för sinnesslöa eller, enligt numera gängse terminologi, psykiskt efterblivna har nyligen reglerats genom särskild lagstiftning, lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efter- blivna. Huvudmannaskapet för huvuddelen av detta klientel har genom denna lag ålagts landstingen. Undantag har gjorts för vissa mindre grupper, vilka det anses åvila staten att omhändertaga. Vården av de psykiskt efter- blivna bör sålunda över huvud taget icke behandlas i sjukhuslagen.

Vad gäller anstaltsvård för fallandesjuka lämnas sådan för närvarande dels å en av staten driven anstalt (Vilhelmsro) och dels å enskilda anstalter som uppbär statsbidrag. Nyligen har emellertid framlagts ett av en dele— gation inom medicinalstyrelsen utarbetat betänkande om epileptikervården (SOU 1955:52). Förslaget innebär bl.a. att alla fall av epilepsi i första hand skall utredas på neurologiska kliniker vid lasaretten. Med ledning av resultatet av denna utredning skall bestämmas om den sjukes fortsatta vård och behandling. Där sluten vård finnes erforderlig, skall den sjuke över- föras till särskild anstalt för epileptiker. Dessa anstalter avses skola drivas antingen av staten eller av enskilda med bidrag av staten. De upp— delas i epilepsisjukhus, avsedda för mera kvalificerad vård, och epileptiker- hem för mindre krävande vård. Anmärkas må att förutsättning för inta- gande på statens epilepsisjukhus föreslås vara att den sjuke på grund av epilepsi icke kan beredas tillfredsställande vård i annan form (1 & förslaget till stadga för statens epilepsisjukhus). I betänkandet föreslås, att sjukhus- lagens nuvarande undantag beträffande anstaltsvård för fallandesjuka skall utgå. Landstingen skulle sålunda bli skyldiga ombesörja anstaltsvård för epileptiker, i den mån icke annan drager försorg om denna vård. Härmed avses, att landstingen skall svara för den lasarettsvård, som kräves för fal- lens utredning, "medan staten, delvis under medverkan av enskilda, skall svara för erforderlig vård å de speciella epileptikeranstalterna.

Det förslag som sålunda föreligger torde i sak icke innebära någon egent- lig ändring i gällande ordning. Den kvalificerade lasarettsvård, varom här är fråga, kan visserligen ännu blott meddelas vid ett fåtal sjukhus (Stock— holm, Göteborg, Uppsala och Lund) men landstingen har i allmänhet, såsom i betänkandet framlhålles, icke motsatt sig att i enlighet med det dem emellan träffade avtalet, det s.k. utomlänsavtalet, svara för kostnaden för lasarettsvård åt epileptiker på samma sätt som för annan lasarettsvård. Genom sjukhuslagens undantagsbestämmelse beträffande fallandesjuka torde enligt sjukhuslagstiftningskommitténs mening icke heller ha avsetts annat än att fritaga landstingen från ansvaret för den epileptikervård, som

meddelas å för sådant ändamål särskilt inrättade anstalter. Vid bestäm— melsens tillkomst, år 1928, var det knappast aktuellt med lasarettsvård för epilepsi.

Kommittén biträder sålunda förslaget att låta sjukvhuslagens undantags— bestämmelse beträffande fallandesjuka utgå.

Anstaltsvården för konvalescenter var vid tiden för tillkomsten av 1928 års sjukhuslag ett mycket litet uppmärksammat vårdområde och det är alltjämt föga utvecklat. Förutsättningarna är emellertid nu helt andra. Anspråken på kvalificerad sjukhusvård har undan för undan stegrats, vilket fört med sig knapphet på vårdplatser trots att en livlig utbyggnadsverk- samhet ägt rum. Samtidigt har vården undergått en avsevärd intensificring. Vårdkostnaderna har skjutit i höjden på ett tidigare oanat sätt. Dessa om- ständigheter har lett till allt kortare vårdtider, en utveckling som i och för sig är rationell. Den har emellertid aktualiserat kraven på tillgång till enk— lare och billigare platser för eftervård och konvalescens. Det har därför blivit naturligt för sjukhushuvudmännen att i ökad omfattning intressera sig för denna vårdform. Här må erinras om att statens sjukhusutredning av år 1943 i sitt betänkande angående den lasarettsanslutna B-sjukvården (SOU 1947:61) utvecklat en del synpunkter på hithörande vård. Utred- ningen skiljer mellan till lasaretten anslutna s. k. annexavdelningar, avsedda för fall som behöver huvudsakligen enklare behandling men föga eller intet av diagnostik och personlig skötsel, och på enahanda sätt anslutna konva- lescentav-delningar, avsedda för patienter, som behöver intet eller blott föga av någondera av dessa åtgärder men likväl bör stå under tillsyn på ett sjuk- hus. För konvalescentvård rekommenderas även helt fristående konva- lescenthem.

I vidsträckt bemärkelse inrymmer eftervård även konvalescentvård. Van- ligare torde dock vara att göra åtskillnad mellan dessa två vårdområden och med eftervård avse ett stadium som ligger mellan akutvård och konva- lescentvård; självfallet är dock gränserna mellan dessa vårdområdeni praktiken tämligen obestämbara. Eftervård i sist angivna mening är sådan vård som enligt sjukhusutredningens terminologi lämnas å annexavdel- ningar. Vanliga beteckningar på dylika sjukhus eller sjukhusavdelningar är efterbehandlingssjukhus eller E-sjukhus. Det kan icke råda någon tve— kan om att det alltid måste åligga sjukhushuvudmännen att ombesörja eftervård av detta slag. Det är här endast fråga om huruvida patienten under hela behandlingstiden skall ligga kvar på akutvårdsplats eller om han under ett senare skede skall flyttas till särskild eftervårdsplats. Det är alltså endast en intern fråga, om huvudmannen av ekonomiska eller sociala skäl funnit det lämpligt att inrätta särskilda eftervårdsplatser eller icke. På lagstiftningen inverkar icke detta spörsmål.

Vad härefter angår den egentliga konvalescentvården, så är ännu konva- lescentavdelningar vid lasaretten sällsynta; den officiella statistiken torde

icke upptaga någon fullständig redovisning på detta område. Fristående konvalescenthem, som drives av sjukhushuvudmännen, förekommer i sex sjukvårdsområden. Hemmens antal uppgår till 18, varav över hälften hän- för sig till Stockholms stad och län. Härutöver finns emellertid ett 40-tal konvalescenthem, drivna av enskilda personer, föreningar eller stiftelser inklusive sjukkassor, vilka hem vederbörligen godkänts för konvalescent- vård enligt allmänna sjukförsäkringslagen. En betydande del av vårdbe- hovet på detta område tillgodoses sålunda på enskild väg men åtskilliga av de privata hemmen åtnjuter ekonomiskt stöd av landstingen.

Även konvalescentvården kompletterar på ett naturligt sätt akutsjuk— vården. Ju kortare tid patienterna får ligga kvar på akutvårdsplatser desto större blir behovet av särskilda konvalescentvårdsplatser och vice versa. Med hänsyn till detta samspel är det föga tillfredsställande att begränsa landstingens ansvar till endast den ena av dessa sidor. Huvudmännen har också i allt större utsträckning funnit det med sina intressen förenligt att anordna eller i varje fall ekonomiskt stödja anstalter för konvalescentvård. En utbyggnad av den landstingsdrivna konvalescentvården är för närva- rande aktuell inom många sjukvårdsområden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finns det enligt kommitténs mening icke tillräcklig anledning att vidare undantaga den slutna konvalescent— vården från landstingens vårdskyldighet. Understrykas bör att det här en- dast gäller sådan konvalescens som kräver vård på anstalt. Icke var och en som är konvalescent efter en genomgången sjukdom kan göra anspråk på att få vård på ett konvalescenthem eller liknande utan endast den vars konvalescens anses kräva sådan sluten vård. I de flesta fall tillbringas en konvalescenstid i patientens eget hem. Ytterligare bör här framhållas, att skyldigheten att ombesörja anstaltsvård vid konvalescens — liksom annan vård — endast skall gälla >>i den mån icke annan drager försorg om sådan vård». I den utsträckning som behovet av sluten vård på detta område täckes genom enskilda hem inskränkes sålunda landstingens skyldigheter.

Av det anförda torde framgå, att den ändring, som kommittén i före- varande avseende förordar, icke innebär, att varje huvudman måste an- ordna och själv driva anstalter för konvalescentvård. Behovet av sådana anstalter kan t.ex. vara tillgodosett på privat väg. Det kan också vara möjligt att patienterna får ligga kvar på akutvårds- eller eftervårdsplatser så länge, att behov av anstaltsvård under den följande konvalescensen icke erfordras. Förhållandena kan över huvud taget vara mycket växlande inom olika sjukvårdsområden. .

På senare tid har med stort intresse diskuterats angelägenheten av bei tydligt mera intensifierade åtgärder för att bevara, återställa eller förbättra patienternas funktions- och arbetsförmåga (rehabilitering). I större eller mindre utsträckning har sådan verksamhet alltid ingått som ett naturligt led i sjukvårdsverksamheten men mycket är otvivelaktigt att vinna på om

betydligt ökade resurser kan insättas på denna verksamhet. Rehabilitering i vidsträckt bemärkelse går dock långt utöver sjukvårdens ram. Till stor del tillhör reha-biliteringsprocessen arbetsvården och icke sjukvården. Här är endast fråga om den medicinska delen av verksamheten. Ehuru reha- bilitering i princip bör förekomma inom alla sjukvårdsformer, torde sådan verksamhet dock vara mest aktuell under tiden för eftervård och konva— lescens. De senaste synpunkterna på rehabiliteringsverksamheten har fram— lagts i en skrivelse den 2 mars 1954 från medicinalstyrelsen till chefen för inrikesdepartementet. I förevarande sammanhang vill kommittén endast framhålla, att det måste anses naturligt att landstingens skyldighet att Oln— besörja anstaltsvård vid sjukdom, skada och kroppsfel även innefattar er- forderliga åtgärder för att bevara, återställa och förbättra patienternas funktions- och arbetsförmåga, i den mån sluten sjukvård härför är på— kallad. Kommittén anser sålunda icke erforderligt att ge grundstadgandet om vårdskyldigheten en ändrad avfattning för att det skall täcka även åt- gärd-er av 'här berört slag. I sakens natur torde ligga, att de erforderliga åtgärderna här liksom på andra områden får anpassas efter de tillgängliga resurserna i vad gäller såväl personal som lokaler. Där nybyggnad för ända- målet blir erforderlig, måste särskilt under rådande byggnadsreglering även en avvägning ske i förhållande till andra angelägna utbyggnadskrav.

Härmed har genomgåtts samtliga de vårdområden, som enligt sjukhus- lagen för närvarande är undantagna från landstingens vårdskyldighet. Sam- man'fattningsvis skulle undantagen för barnbördspatienter, lättskötta psy- kiskt sjuka, fallandesjuka och konvalescenter utgå. Vården av de psykiskt efterblivna regleras numera i annan lag. I realiteten skulle sålunda endast ett undantag kvarstå, nämligen vården av sådana psykiskt sjuka, som är i behov av vård å sinnessjukhus.

Härefter må något beröras frågan om den allmänna konstruktionen av stadgandet om landstingens vå-rdskyldighet. Som ovan refererats säger nu gällande lag endast, att anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel skall ombesörjas av landstingen, i den mån icke annan drager försorg om sådan vård. Föreskriften är som synes mycket allmänt hållen.

Vad till en början angår den begränsning som ligger i orden » i den mån icke annan drager försorg om sådan vård», så innebär denna icke, att annan skall vara rättsligt förpliktad att ombesörja viss vård, utan tar sikte på all vård, som de facto ombesörjes av annan oavsett om detta beror på skyl- dighet eller andra omständigheter. Som exempel på vård, som annan än landsting drager försorg om, kan anföras den värd som lämnas å enskilda sjuk- och förlossningshem, jubileumsfondens sanatorier, kustsanatorier, vanföreanstalter, pensionsstyrelsens fristående anstalter, reumatikersjuk- hus m.fl. Det vårdbehov, som täckes genom dessa anstalters verksamhet, blir automatiskt undantaget från landstingens vårdskyldighet. I de flesta

fall har statsmakterna genom att bevilja statsbidrag till här nämnda anstal— ter givit viss sanktion åt att vårdbehov-et på dessa områden helt eller delvis tillgodoses av annan än landsting. Denna sanktionering är dock i och för sig utan relevans vid bedömandet av omfattningen av landstingens för- pliktelser men bidrager självfallet till att klarlägga läget. Det förtjänar emellertid framhållas, att den inskränkning i landstingens skyldigheter, som följer av ifrågavarande anstalters verksamhet, ingens-tädes är fast— slagen i lag. Stadgandets innebörd kan sålunda förändras utan lagändring.

Bestämmelserna i nuvarande 1 % utsäger icke något om hur många vård— platser ett landsting skall ha för sjukhusvårdens olika grenar för att man skall kunna hävda att landstinget uppfyllt sin skyldighet att ombesörja anstaltsvård. Lika litet ger lagen någon föreskrift om hur långt specialist— vården vid lasaretten skall vara utbyggd. Ifråga om epidemivårdanstalter kan måhända sägas att det för närvarande finns en viss precisering: epide- milagen stadgar nämligen att varje distrikt skall ha :>erforderligt antal platser». Ehuru en motsvarande bestämning icke ges i sjukhuslagen, ligger det dock i sakens natur att erforderligt antal vårdplatser skall stå till för- fogande för varje vårdgren.

Föreligger då behov av en precisering i en eller annan form av huvud- mannaskapets innebörd beträffande sjukhusvården?

I själva verket förhåller det sig så, att sjukhuslagens föreskrift om lands— tingens huvudmannaskap haft och har ringa betydelse för sjukhusvårdens utveckling. Långt innan åläggandet för landstingen första gången lagfästes _ detta skedde icke förrän i 1928 års sjukhuslag — hade landstingen de facto hand om den slutna kroppssjukvården. I förarbetena till nämnda lag anfördes också, att >>paragrafen allenast formellt torde innebära en nyhet». Utan att bestämmelsens ordalydelse i nu berörda del ändrats har också en imponerande utveckling ägt rum på sjukhusvårdens område. Vad som an— sågs erforderligt i fråga om sjukhusvård år 1928 uppfattas i våra dagar som alldeles otillfredsställande. Avdelningar för nya specialiteter vid lasaretten har undan för undan tillkommit, en utveckling som alltjämt är i full gång. Landstingen har också visat stor beredvillighet att ombesörja även anstalts- vård som är direkt undantagen från det lagstadgade åläggandet. För kro— nikervården gällde sådant undantag intill år 1952 men redan långt dess- förinnan hade landstingen i betydande utsträckning anordnat anstalter för denna vård, låt vara därtill stimulerade genom statsbidrag. Ungefär det- samma är läget beträffande vårdhemmen för de lättskötta psykiskt sjuka, vilka kommittén ovan föreslagit skola i fortsättningen hänföras till lands— tingens obligatoriska uppgifter. Med vad nu anförts är likväl icke sagt att sjukhusvården på varje område är tillfredsställande utbyggd. På en del områden, framför allt gäller detta kronikervården, föreligger obestridligen eftersläpningar som vållar allvarliga olägenheter. Där brister föreligger, beror dessa dock väsentligen på omständigheter, över vilka landstingen icke

kunnat råda, och icke på brister i lagstiftningen. Det faktiska läget är som bekant för närvarande det, att statsmakterna av samhällsekonomiska hän- syn nödgats genom reglering av tvingande natur kraftigt begränsa lands- tingens byggnadsverksamhet. Stor knapphet råder vidare på läkare och i viss utsträckning även på annan sjukhuspersonal. Om icke denna brist- situation förelegat, skulle sjukhusväsendet utan tvekan varit åtskilligt bättre utvecklat än vad för närvarande är fallet.

Ovan anförda förhållanden torde ge vid handen att det icke finns något praktiskt behov av att skärpa formuleringen av stadgandet om landstingens huvudmannaskap. Det är tillfyllest att lagen även i fortsättningen endast ger vad man skulle kunna kalla ett allmänt anslag i fråga om landstingens skyldigheter.

Då det emellertid ofta diskuterats, huruvida icke det grundläggande stadgandet borde kompletteras med en föreskrift om skyldighet för huvud- männen att vid utbyggnaden av sjukhusväsendet följa i viss ordning fast— ställda planer såsom någon gång förekommer inom andra vårdområden, bör denna fråga här något närmare belysas. Spörsmålet om dylika s. k. sjuk- vårdsplaner har varit föremål för behandling i flera tidigare offentliga ut- redningar.

Sålunda föreslog 1920 års lasarettsstadgekommitfé ett stadgande lav inne— håll, att en plan för sjukvårdens utveckling inom landstingsområdet borde fastställas; förslag härtill skulle uppgöras av ett landstingets organ och underställas medicinalstyrelsen för granskning, varefter landstinget hade att besluta i ärendet. Om förslaget därvid icke blev antaget, skulle, därest landstinget icke annorledes beslutade, nytt förslag uppgöras i samma ord- ning.

Det föreslagna stadgandet, vilket icke avsåg att göra upprättandet av en sjukvårdsplan obligatoriskt, motiverade kommittén med, att det var av synnerlig vikt att, såvitt genom författningsbestämmelser läte sig göra, söka skapa garantier för att utvecklingen av landstingens sjukvårdsväsende skedde planmässigt och så litet som möjligt påverkades av lokala intressen med tillfälliga impulser. Hur eftersträvansvärt detta mål än var, ville kom— mittén dock ej föreslå sjukvårdsplanen såsom ett obligatoriskt medel för dess ernående, enär det enligt kommitténs mening vore förhastat att uti ifrågavarande avseenden binda landstingen vid ofrånkomliga bestämmelser; andra åtgärder kunde tänkas medföra åtminstone delvis samma nytta som en sjukvårdsplan, och stundom, såsom efter en period av kraftig utveck- ling, kunde behovet därav vara mindre aktuellt än eljest.

De svar, som ingick på remiss av 1920 års lasarettsstadgekommittés be- tänkande och berörde förslaget om sjukvårdsplan, delad-e sig enligt 1926 års Iasarettsstadgesakkunniga tämligen jämnt för och emot detsamma. För egen del ville sistnämnda sakkunniga icke bestrida nyttan av planmässighet över huvud vid utvidgning av den ifrågavarande sjukvårdande verksam—

heten. I likhet med flertalet avstyrkande myndigheter ansåg emellertid de sakkunniga, att det kunde befaras, att landstingen ej utan mycken tvek- samhet ville fatta ens principiell ställning till ett så omfattande ärende som en sjukvårdsplan. Därest en sådan plan väl blivit antagen. skulle änd- ringar i densamma snart visa sig nödvändiga, varigenom dennas praktiska värde skulle bli skäligen illusoriskt. De sakkunniga fann också att behovet av planmässighet kunde tillgodoses på ett väsentligt enklare och i själva verket mera effektivt sätt. I enlighet härmed inskränkte sig de sakkunniga till att i sitt förslag till sjukhuslag upptaga en bestämmelse av följande in— nehåll. Landstingets förvaltningsutskott, vilket i egenskap av en lands— tingets sjukhusberedning hade att bl.a. med uppmärksamhet följa sjuk— husväsendets behov och utveckling inom landstingsområdet, skulle vid be— redande av förslag, som avsåge inrättande av nytt eller ändring av före— fintligt sjukhus, vara verksamt för främjande av största möjliga planmäs- sighet i landstingets sjukhusväsende. I den mån omständigheterna det på- kallade borde utskottet söka samarbete med vederbörande statsmyndighet, så ock med sjukhusberedningar utom landstingsområdet.

Ifrågavarande bestämmelse återfinnes, med några smärre redaktionella ändringar, i såväl 1928 års som 1940 års sjukhuslag (4 5).

Statens sjukvårdskommitté förklarade sig hysa vissa sympatier för in— förande av en bestämmelse om skyldighet för landstingen och städer utan- för landsting att uppgöra sjukvårdsplan för sina respektive områden. De skäl, som anförts däremot, ansåg kommittén emellertid vara av den bety- delse, att kommittén icke var beredd att framställa något förslag till änd- ring i gällande bestämmelser.

I sitt Betänkande II med förslag till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för lasarett m. m. upptog 1940 års civila byggnads— utredning frågan om en allmän sjukvårdsplan för varje sjukvårdsområde. Utredningen ansåg, att hänsyn av ekonomisk art såväl som den medicinska utvecklingen talade med synnerlig styrka mot en ökad splittring inom sjukhusväsendet och för en centralisering till större enheter. För att få denna rationalisering till stånd borde från statsmakternas sida uppställas krav på att en plan för sjukhusorganisationen inom respektive län skulle utarbetas och av medicinalstyrelsen fastställas för exempelvis en tioårs- period. Därigenom borde utsikt finnas att undgå de sakligt mindre väl grundade anspråk på kostnadskrävande åtgärder för inrättande av nya eller utvidgning av tidigare förefintliga sjukhus som allt emellanåt framkom och genom tillfälligheter kunde vinna beaktande. Föreskrift av nu angiven inne- börd borde enligt utredningens mening meddelas i sjukhuslagen.

I detta sammanhang må även omnämnas, att socialvårdskommittén i sitt betänkande om ålderdomshem m.m. (SOU 1946:52) föreslog att för varje sjukvårdsområde borde göras en detaljerad utredning om det verkliga plats— behovet för de kroniskt sjuka. På grundval därav borde utarbetas en plan

att godkännas av medicinalstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Planen skulle inne— bära en utbyggnad under bestämd tid.

Vid framläggande av förslag till 1951 års riksdag angående kroniker- vården (proposition nr 20) anförde föredragande departementschefen, att socialvårdskommitténs förslag syntes honom föra för långt. Farhågorna att landstingen skulle eftersätta vården av de kroniskt sjuka finge anses ogrun— dade. Det funnes ingen anledning att sätta kronikervården i en särställning i förhållande till vården av övriga kroppssjuka.

1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ägnade i sitt betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna vården (SOU 1948z48) stor uppmärksamhet åt frågan om sjukvårdsplaner. I betänkandet anfördes härom i huvudsak följande.

Statsbidragssakkunmiga anse det vara för sjukvårdens rationella ordnande an- geläget, att sjukvårdsplan-er finnas inom de olika sjukvårdsområvdlena. Utan sådant underlag kan en rationell utbyggnad av sjukvården näppeligen komma till stånd. I dylika allmänna planer kan icke varje vårdgren ses isolerad utan måste be- dömas i samband med områdets sjukvårdsresurser i övrigt. Planeringen bör så- lunda i princip omfatta all sjukvård, oavsett om statligt bidrag utgår.

Med hänsyn till att sjukvårdens inriktning och utformning städse är under- kastad förändringar ligger det i sakens natur, att det näppeligen kan vara möjligt att uppgöra några mera detaljerade planer, vilka i varje enskild-het komma att följas. Att t. ex. precisera det antal vårdplatser, som vid kommande tidpunkter skola disponeras för de skilda specialiteterna, torde med hänsyn till inträffande förändringar i fråga om vårdplatsbehov och befolkningsunderlag icke på längre sikt vara till något större gagn. De planer, som av medicinalstyrelsen fastställas för kroniker- och *förl'ossningsvården, bestyrka detta förhållande. För varje de- taljänldring — och sådan kan förekomma flera gånger per år — måste huvudman- nen anhålla om medicinalstyrelsens godkännande.

En av orsakerna till den begränsade betydelse medicinalstyrelsens granskning av planerna i allmänhet fått torde ha varit. att mateniallet fram'lagts på ett så sent stadium, att möjligheterna att påverka av huvudmännen planerade disposi- tioner i betydande grad reducerats. Planerna synas därför i många fall ha förlorat sin avsedda karaktär och i stället tenderat att innefatta en registrering av redan inträffade fönhållanlden.

De sakkunniga förklarade sig i fortsättningen vilja anknyta till den verk- samhet som bedrevs av centrala sjukvårdsberedningen. Detta organ har till uppgift att handlägga ärenden rörande bland ann-at planläggningen av den slutna vården inom rikets sjukvårdsområden (se Kungl. Maj:ts instruktion den 20 oktober 1944, nr 711). Ledningen av centrala sjukvårdsberedningen u-tövas under medicinalstyrelsens överinseende av en styrelse. Ledamöterna, till antalet tio, utses av Kungl. Maj:t för viss tid, högst fyra år. Av led-a- möterna föreslår medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, försvarets sjuk— vårdsstyrelse, svenska stadsförbundet, Sveriges standardiseringskommis- sion och Sveriges industriförbund vardera en samt svenska landstings— förbunvdet två. Minst en av styrelsens ledamöter skall vara sjukhusläkare. Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna att vara ordförande. Styrelsen äger

tillsätta särskilda utskott samt i mån av behov tillkalla sakkunniga vid utredningar och vid behandling av viss-a ärenden. Statsbidragssakkunniga anförde vidare:

Enligt inhämtade uppgifter anlita huvudmännen i växande omfattning centrala sjukvårdsberedningen som rådgivande organ vid uppgörande av sjukvårdsplanen Samrådet avser såväl generella planer som mera begränsade projekt. Detta sam- råd sker i regel på ett tidigt stadium, innan huvud-mannen ännu tagit ställning till föreliggande förslag. Genom sjukvårdsb-ere-d-ningens mångsidiga samm-ansätt- niing i förening med möjligheten att inkalla särskild expertis äro garantierna för en allsidig granskning av föreliggande projekt goda. Då samråd-et sätts in på ett tidigt stadium, finnas vidare förutsättningar för att de vid granskningen hos centrala sjukvårdsberedningen framkomna synpunkterna skola beaktas av huvud— mannen. Denne äger dock ensam det slutliga avgörandet.

Vid uppgörandet av generella planer men även när ett förslag om inrättande eller genomgripande ombyggnad av en större sjukvårdsanläggning framkommer, bör vederbörande kommunala organ — sjukvårdsberedningen — underställa frågan centrala sjukvårdsberedningens prövning. Därest i viktigare frågor tvek- samhet rörande ändamålsenligheben av det lokala organets projekt framkommit vid den förberedande granskningen hos centrala sjukvårdsberedningen, kan en muntlig genomgång av synpunkterna vid sammanträde mellan centrala sjukvårds- beredningens och huvudmannens representanter visa sig lämplig.

Den allsidiga sakkunskap, som finnes representerad inom centrala sjukvårds- beredningen, förlänar otvivel'aktigt en särskild tyngd åt dess uttalande. De sak- kunniga anse sig därför — utan att därmed ha velat underskatta det arbete hu!- vudmännen nedlagt på planeringen för sjukvården — böra framhålla såsom önsk- värt, att, därest centrala sjukvårdsberedningen uttalar en annan mening i någon beredningen underställd fråga än den som det underställande organet i första hand stannat för, huvudmannens beslut blir i enlighet med centrala sjukvårds- beredningens mening. — -— -—

Ur psykologisk synpunkt vore det bäst, att centrala sjukvårdsberedningens me- ning finge verka utan tillgripande av tvång. De bland de sakkunniga, som ha nära kontakt med huvudmännen, ha också givit uttryck för den övertygelsen, att man endast såsom en undantagsföreteels-e skulle behöva räkna med att huvud- männen i någon viktigare fråga vidhålla sin mening i strid med bestämda av— rådanden från centrala sjukvårdsberedningen. De sakkunniga ha därför ansett sig böra begränsa understälhiingen hos centrala sjukvårdsberedningen till ett samrådsförfarande. Avskrift av centrala sjukvårdsberedningens beslut och proto- koll vid eventuella överläggningar för dylika frågor böra emellertid för känne— d'om tillställas medicinalstyrelsen. Be'stämmellse härom bör införas 'i instruktionen för centrala sjukvårdsberedningen.

Vid bedömande av frågan huruvida en obligatorisk skyldighet för huvudmän- nen att uppgöra sjukvårdsplan-er bör stadgas, torde böra beaktas de praktiska svårigheter, som i vissa lägen kunna föreligga för huvudmännen att 'taga ställning till, hur sjukvården på längre sikt skall uthyggas inom sjukvårdsområdet. Huvud- männens eget intresse av att äga översikt över den framtida gestaltningen av sjuk— vården inom området torde föranleda dem att uppgöra sjukvårdsplanen Stats- bidragssakkunniga ha därför utgått ifrån att planer komma att uppgöras. En obli- gatorisk föreskrift i detta hänseende kan befaras leda till en viss stelhet och sohabl—onmässighet. På grund därav vilja de sakkunniga icke föreslå någon oblli- gatorisk skyldighet för huvudmännen att upprätta sjukvårdsplanen

Till den lämnade redogörelsen vill sjukhuslagstiftningskommittén för egen del tillägga följande.

Såsom av redogörelsen framgår har icke någon av de fyra refererade sakkunnigutredningarna, som verkat inom hälso- och sjukvårdens område, velat förorda, att det i författning föreskrives någon skyldighet för huvud- männen att uppgöra planer för den slutna vården. Sjukhuslagstiftnings- kommittén delar i allt väsentligt de synpunkter som statsbidragssakkunniga anfört. Kommittén vill särskilt framhålla, att ett fastställelseförfarande in- för central myndighet skulle medföra en administrativ belastning av stora mått, icke minst genom det behov av ständiga ändringar som erfarenhets— mässigt gör sig gällande. Det är icke något intresse att planeringen insnöres i stela och besvärande former utan den bör få äga rum i all frihet. Det kan å andra sidan icke gärna råda delade meningar om att varje huvudman i någon form bör ha en Viss planering för den slutna Vården inom sjukvårds— området. I nuvarande lag angives redan att sjukvårdsstyrelse skall verka för främjande av största möjliga planmässighet i sjukhusväsendet. Det synes kommittén lämpligt att understryka detta genom att tillägga, att styrelsen för sådant ändamål bör uppgöra planer för olika grenar av sjuk— husvården. För att markera att planeringen icke behöver vara alltför de- taljerad bör planerna i lagtexten betecknas såsom >>översiktsplaner>>.

Vid planläggningen är det, såsom statsbidragssakkunniga framhållit, av mycket stort värde, att samråd äger rum med centrala sjukvårdsbered- ningen, vilken på detta område besitter eller har tillgång till särskild sak- kunskap, och att detta samråd sker på ett förberedande stadium, innan huvudmannen ännu engagerat sig för en viss lösning. Det torde dock icke vara påkallat att i lagen reglera detta samråd.

Här bör framhållas, att den omständigheten att planerna för den slutna vården icke fastställes av statlig myndighet icke innebär att huvudmännen lämnas en obeskuren rätt att bestämma var en sjukhusbyggnad skall upp- föras. Den allmänna regeln att ritningar till sjukhusanläggning skall god— kännas i viss ordning — 9 5 i kommitténs förslag till sjukhuslag _ innebär även att sjukhusets förläggning skall godkännas.

Från vad nu anförts gäller i viss mån ett undantag, nämligen beträffande epidemivården. I 20 & epidemilagen stadgas att epideminämnd skall upp- göra en plan över sjukvårdens ordnande, för den händelse de tillgängliga platserna å epidemivårdanstalter skulle Visa sig otillräckliga. Dessa planer har som synes en delvis annan karaktär än de förut avhandlade, de kan närmast betecknas som beredskapsplaner. Ej heller för ifrågavarande pla- ner är någon form av fastställelse föreskriven. Då så erfordras, brukar me— dicinalstyrelsen dock infordra dem för granskning. Kommittén har utan ändring i sak överfört dessa bestämmelser till sjukhuslagen, där de åter- finnes i 5 5. För att skilja dessa planer från andra sjukvårdsplaner har kommittén givit dem beteckningen >>epidemivårdsplaner».

Landstingens skyldighet att ombesörja anstaltsvård gäller enligt 1 5 i nuvarande lag beträffande dem, som har sin vistelseort eller hemort inom sjukvårdsområdet. Med detta uttryck har enligt förarbetena närmast av- setts att betona, att anstaltsvård bör kunna erhållas för alla dem, för vilka till vederbörande landstingsområde hörande kommun i egenskap av vistelse— samhälle eller hemortssamhälle enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna har att draga försorg. Vid lagförslagcts riksdagsbehandling (1928) under— ströks, att paragrafen icke reglerade frågan, huruvida i det särskilda fallet en patient skulle mottagas eller icke. Ej heller enligt sjukhuslagstiftnings- kommitténs mcning bör en lag av förevarande karaktär innehålla bestäm— melser, på vilka en enskild vårdbehövande kan grunda rättsligt anspråk på vård. I praxis torde nuvarande bestämmelse dock vanligen havansetts av- görande för huruvida vårdskyldigheten skall åvila den ena eller andra hu- vudmannen. Att den uppfattats på detta sätt synes också naturligt. Ett behov föreligger av någon bestämmelse i lagen som reglerar skyldigheten i detta hänseende. Om det ankomme på en landstingets styrelse att med— giva eller vägra intagning av patient, skulle det vara mindre behövligt med en dylik föreskrift. Här måste dock intagningen ankomma på enskilda be- fattningshavare och dessa kan icke ställas helt utan direktiv i förevarande hänseende. Behovet blir än större med den formulering som kommittén fö— reslagit av intagningsbestämmelserna (se 43 å) och som närmare berö- res i detta sammanhang. Grundstadgandet bör därför i fortsättningen reg— lera vårdskyldighetens fördelning mellan huvudmännen inbördes.

För nutida uppfattning ter det sig främmande att i fråga om vårdskyl— digheten anknyta till fattigvårdslagens hemortsbegrepp. Efter nuvarande bestämmelses tillkomst _ den daterar sig från år 1928 — har också på ett annat ställe i lagen influtit en annan bestämning, som i detta sammanhang bör beaktas. Här avses 20 % sjukhuslagen, vari numera finns en föreskrift av innebörd att, om huvudmannen differentierar vårdavgifterna på sjuk- husen, skall alltid de, som är bosatta inom sjukvårdsområdet, hänföras till den lägsta avgiftsklassen. I praxis betecknas dessa »inomlänspatienter» och de övriga »utomlänspatienter». Bestämmelsen infördes i dåvarande sjuk- huslagen genom en lagändring den 13 maj 1932. Vid framläggande av för- slaget för riksdagen anförde föredragande departementschefen (proposition nr 170/1932) följ-ande.

Vlad angår de patienter, som själva betala sina avgifter, synes det mig som redan antytts tydligt, att fattigvårdslagens regler om hemortsrätt icke böra öva infly- tande å frågan, huruvida de skola betraktas sås-om linomlänsp'artient-er. Vilka andra bestämmelser åter, som skola tillämpas, kan vara föremål för olika meningar. Att därvid den faktiska bosättningsorten i princip bör vara avgörande, tordie lall- mänt anses. I regel sammanfaller denna ort med mantalsskrivningsorten, emedan envar skall mantalsskrivas där han är bosatt, och det skulle då ligga nära till hands att föreskriva, att som egen patient skall anses den som är mantalsskriven inom sjukvårdsområd-et. Mant-alsskrivning förrättas emellertid allenast en gång

om året, och den därvtid upprättade mantalslängden gäller för det följande ka- lenderåret. Inträffa ändringar i den faktiska bosättningen efter mantalsskriv- ningen, återverkar detta icke på mant'alsskrivningsorten förrän rfrån och med året därpå. Vore mantalsskrivning inom sjukvårdsområdet villkor för att en per- son skrulle bliva behandlad som inromlänspatiient, komme således en nyinflyttad person under mellantiden att såsom utomlänspatient få betala högre legosängs- avgift. I likhet med land'stingzscförbundets styrelse och statens sjukvårds-kommitté finner jag detta mindre tillfredsställande och ansluter mig till deras mening, att det skall vara tillfyllest, att en person faktiskt bosatt sig å den nya orten. Har emellertid en person flyttat, lärer han icke böra kunna göra anspråk på att jäm- väl å utflyttningsorten komma i åtnjutande av sjukhusvård efter samma taxa som i'momlänspvatienter. Detta bleve följden, om den, som är mantalsskriven inom ett sjukvårdsområde, städse skulle anses 'som inomlänspatient. Med hänsyn därtill förordar jag, att bestämmelsen erhåller såd'an innebörd, att den som är bosall inom ett sjukvårdsområde berättigas erhålla vård eft-er taxan för ino—mlänspatien- ter. Uttrycket »är bosatt» har valts i anslutning till mantalsskrivnlingsföroridning- ens tenmlinologi. För styrkan-de av bosättningsförhå'l'landet bör det tydligen räcka, att bevis om mantalsskrivning företes. Vill] en sjukhusförvaltning göra gällande, att en person icke är bosatt inom det område, ino-m vilket han är mantalsskriven, lärer det :få :ankomma på förvaltningen att .förebvringa utredning härom. Har en sjuk icke hunnit blifva mantalsskriven inom det nya sjukvårdsområdet, får han på annat sätt styrka, att han är bosatt där. Såsom medel härför må nämnas bevis om kyrkosknivnling. hyreskontrakt m. 111.

För tillämpningen av 20 & sjukhuslagen, vilken är av stor betydelse för det mellan sjukhushuvudmännen ingångna utomlänsavtalet, har huvud— männen själva bildat ett s.k. utomlänsutskott, dit tolkningsf-rågor i bl. a. förevarande hänseende kan hänskjutas. En fast praxis har härigenom ut- bildat sig, då det gäller att avgöra var en person skall anses bosatt.

Vid en revision av lagstiftningen bör det eftersträvas att icke i lagtexten använda både begreppet hemort och begreppet bosättningsort. Termen >>hemort>> har visserligen icke upptagits i den lag om socialhjälp, vilken från och med år 1957 träder i stället för fattigvårdslagen, men de facto fö- rekommer även i denna lag en hemortsbestämning d.v.s. en bestämning av den kommun som har att ersätta utgiven socialhjälp _ dylik hjälp skall, frånsett vissa undantagsfall, som regel återgäldas av den kommun, där ve- derbörande är mantalsskriven för det år hjälpen utgått. Om en av bestäm- ningarna bör väljas, synes valet böra falla på bosättnings-orten.

Det är emellertid icke endast av lämplighetsskäl, som samma begrepp bör användas både då det gäller angivandet av vårdskyldigheten och då det är fråga om vilka som skall privilegieras i vårdavgiftshänseende. Om hem— ortsrät-ten, låt vara i sin moderniserade form, bibehölles såsom avgörande för vårdskyldigheten, skulle nämligen rätten att bli betraktad som inom- länspatient — d.v.s. att betala avgift enligt den lägre taxan — tydligen bli illusorisk i det fall, att patienten förvägras sjukhusvård av den anled— ningen, att han varken vistas eller äger hemortsrätt inom sjukvårdsområdet. Den orimliga situationen skulle kunna uppkomma, att en person, som är

bosatt i A och äger hemortsrätt i B men insjuknat under tillfällig vistelse i C, har möjlighet att erhålla sjukhusvård allenast i B eller C, där han i be- talningshänseende räknas som utomlänspatient, men däremot icke i A, där han skulle betraktas som ino-mlänspatient. Detta understryker behovet av kongruens mellan nuvarande 1 och 20 55.

I fråga om vårdskyldigheten beträffande dem som har sin vistelseort inom sjukvårdsområdet —— utan att vara där bosatta —— är också en viss justering påkallad. Särskilt från storstädernas sida har framhållits, att den nuvarande oinskränkta skyldigheten att bereda vård för dem som vis-tas inom sjukvårdsområdet —— man har allmänt uppfattat lagen så — ofta lett till missbruk av storstädernas sjukhusresurser. I princip bör enligt kom- mitténs mening vårdskyldighet i här förevarande fall endast föreligga i fråga om den som under vistelse inom ett främmande sjukvårdsområde blivit i behov av omedelbar Vård. Där ett omedelbart vårdbehov föreligger, måste detta dock alltid tillgodoses. Skyldigheten bör emellertid icke gälla längre än till den tidpunkt, då patienten utan men kan flyttas till det egna områdets sjukhus. Det är sannolikt icke så ofta en dylik förflyttningsrätt kan bli av större betydelse för en huvudman men då det här gäller att i lag föreskriva en skyldighet bör denna icke givas större omfattning än som är sakligt påkallat. En trafikolycka inom ett främmande sjukvårdsområde kan föranleda komplicerade skador med långvarigt vårdbehov, en lung- blödning kan föranleda årslång sanatorievistelse o. s. v. Slumpen bör icke få spela in mer än som ur sjukvårdssynpunkt är oundgängligt. Begränsningen är också ägnad att motverka missbruk av skyldigheten att omhändertaga patienter, som icke är bosatta inom sjukvårdsområdet.

Vad ovan anförts utgör intet hinder för en huvudman att frivilligt, av humanitära skäl eller eljest, bereda vård i större omfattning. Stundom är det förvisso också önskvärt att så sker. En huvudman kan även genom avtal åtaga sig en vidsträcktare skyldighet.

I detta sammanhang må ytterligare ett spörsmål beröras, nämligen huru- vida lands—tingskommunerna och de med dem likställda städerna är lämp- liga enheter för den slutna sjukvårdens ombesörjande. Det är uppenbart att för små enheter är ett hinder, medicinskt och ekonomiskt, för en ra— tionell utveckling av sjukvården. Invånarantalet i våra sjukvårdsområden varierar avsevärt. Vad landstingen angår uppgår det till lägst 58.000 och högst 386.000 och i motsvarande städer utgör det lägst 50.000 och högst 780.000. Den genomsnittliga befolkningssiffran för landstingskommunerna —— ca 250.000 — har visat sig utgöra ett tillräckligt stort befolkningsunder— lag även för en utvecklad specialistvård vid centrallasaretten (medicin, kirurgi, röntgen, ögon, öron, barn, obstetrik-gynekologi, ortopedi, psykiatri, barnpsykiatri, anestesi, centrallaboratorium och epidemi). För de mindre landstingen och de mindre av städerna utanför landsting är en så långt

driven specialisering dock icke möjlig. För att befolkningen i dessa om- råden skall kunna komma i åtnjutande av lika specialiserad vård som i övriga delar av landet är det nödvändigt att samarbete sökes med grann— områdena. Om så sker, kan olägenheterna av de alltför små enheterna mot- verkas. För de minsta av dem erbjuder sig också i vissa fall möjligheten enligt 2 & Iandstingslagen av sammanslagning med angränsande enhet.

Om sålunda normallandstinget är ganska väl ägnat som administrativ sjukvårdsenhet, är det utan tvekan för litet för att bilda underlag för mera exklusiva specialiteter. Vid de utredningar, som under hösten 1954 utfördes av medicinalstyrelsen och dess huvudmannaråd, konstaterades att för flera specialiteter erfordrades ett befolkningsunderlag av omkring en miljon.] I dessa fall fordras alltså ett samgående mellan icke blott två utan ett fler- tal landsting och städer. Ett sådant samarbete kan realiseras på olika sätt. Den enklaste formen torde vara att en huvudman driver den ifrågavarande specialavdelningen på samma sätt som sina övriga lasarettsavdelningar, medan de andra intressenterna mot särskild ersättning får disponera vissa vårdplatser. En annan möjlighet är att huvudmännen driver avdelningen gemensamt. Detta kan ske i form av ett kommunalförbund men också utan att särskild sammanslutning bildas för ändamålet. Att för sjukvårdsända- mål skapa särskilda större enheter, regioner, på den kommunala självsty- relsens grund är enligt kommitténs mening icke praktiskt genomförbart och torde icke heller vara nödvändigt. Angeläget är dock att en region- indelning kommer till stånd, där hänsyn tages till de specialiteter som icke lämpligen kan tillgodoses inom de olika sjukvårdsområdena.

2. öppen vård

Vid de flesta sjukhus i vårt land kan även värdsökande, som icke är i behov av intagning, erhålla viss sjukvård. Om denna öppna vård har en ingående utredning gjorts av medicinalstyrelsen, framlagd i dess betän- kande >>Den öppna läkarvården i riket» (SOU 1948:14). Såvitt avser när- mare detaljer beträffande denna vård, framför allt den statistiska belys- ningen, hänvisas här till detta betänkande. För egen del vill sjukhuslag- stiftningskommittén i ämnet anföra följande.

Nuvarande sjukhuslag innehåller ingen föreskrift om att det även skall eller ens bör bedrivas öppen sjukvård å sjukhus. Lagen utgår likväl från att sådan vård kan förekomma. I 15 å finns nämligen en föreskrift att, där sjukhusläkare i ansvarig ställning »med sjukvårdsberedningens medgi— vande å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger bered- ningen bestämma, om och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga

1 Resultatet av utredningen finnes redovisat i Sveriges Landstings Tidskrift 1954, häfte 6.

hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte lä- karen anställda personalen,—>. I paragrafen förutsättes vidare, att läkare kan anställas på villkor att vid mottagningen icke Överskrida av medicinalsty- relsen bestämd taxa.

Det är som synes icke något tjänsteåliggande för sjukhusläkarna att ha mottagning för öppen vård å sjukhuset. Ej heller gäller någon skyldighet för huvudmännen att tillhandahålla lokal eller andra hjälpmedel för läkare som önskar driva sådan mottagning. Det råder enligt lagen full frihet å ömse sidor.

I tillämpningen har det emellertid blivit så gott som undantagslös regel, att chefläkarna vid lasarett och sjukstugor håller egna mottagningar på sjukhusen enligt 15 5 sjukhuslagen. Även vid övriga sjukhus har cheflä— karna som regel egna mottagningar. Den utvecklingen har vidare ägt rum, att chefläkarna regelmässigt i viss utsträckning överlåter sin ifrågavarande mottagning på någon av de underordnade läkarna. I allmänhet torde så f.n. ske två dagar i veckan.

Den omständigheten att ovanstående öppna mottagning—ar är de enda som omnämnes i sjukhuslagen innebär icke, att de är de enda som före- kommer. Vid sidan av dem finns allmänt på lasarett och sjukstugor och i viss utsträckning även på andra sjukhus två "typer av mottagningar för öppen vård, i vilka de underordnade läkarna deltager.

Den ena av dessa kan betecknas som jourmottagning. Denna avser i första hand olycksfall som icke behöver sluten vård men omfattar även andra fall, där det föreligger ett trängande behov av läkarvård utan sam— band med intagning. Den andra typen är vad kommittén vill beteckna som eftervårdsmottagning d. v. s. mottagning för kontroll och efterundersökning av utskrivna patienter. Dessa mottagningar avser att möjliggöra att den läkare, som hand—haft vården av en intagen patient, kan fortsätta med efter— vård av denne även efter utskrivningen.

Ej heller i fråga om dessa båda typer av mottagningar föreligger enligt lagen någon skyldighet, vare sig för huvudmännen att anordna dem eller för läkarna att deltaga i dem.

Vid de större städernas sjukhus förekommer ytterligare en typ av mot- tagningar för öppen vård, i allmän-het benämnda polikliniker. Dessa mot- tagningar drives i huvudmannens egen regi. En stad är nämligen jämlikt kommunallagen oförhindrad att driva även annan sjukvård än sådan som staden är ålagd ombesörja. Detsamma gäller enligt Iandstingslagen även landsting, ehuru det hittills veterligen icke förekommit att landsting i egen regi anordnat mottagning för öppen sjukvård. Sjukhusläkarna är icke hel— ler pli'ktiga att deltaga i poliklinikmottagning.

Sjukhusen tillhandahåller även åt patienter i öppen vård andra nyttig— heter än sådana som direkt kan betecknas som läkarvård. På sjukhus, där centrallaboratorium finns, verkställes i betydande omfattning undersök—

ning av prover av skilda slag. Hit hör även sjukgymnastik, fysikalisk be- handling o.d.

Man kan sålunda konstatera, att det vid sidan av lagstiftningen ägt rum en betydelsefull utveckling, som kommit att ge sjukhusen en viktig upp— gift även i vad det gäller beredande av öppen sjukvård. Denna utveckling är i och för sig naturlig. Ett sjukhus anordnas visserligen för meddelande av sluten sjukvård men för att kunna lämna god så-dan vård måste anstäl- las högt kvalificerade läkare, som regel specialistutbildade, och anskaffas högklassig utrustning för medicinsk undersökning och behandling. Emel— lertid föreligger det regelmässigt ett behov av att taga dessa läkares spe- ciella kunskaper och denna utrustning i anspråk även för andra vårdbe- hövande än de inneliggande patienterna. I stora delar av landet föreligger över huvud taget ingen möjlighet för befolkningen att erhålla specialist- vård på annat sätt än genom att konsultera sjukhusläkare. Utan tillgång till dessa läkare och deras utrustning skulle den öppna vården helt bryta sam- man. Det är ett vitalt intresse för den vårdsökande allmänheten att dessa läkare och hjälpmedel står till förfogande. Det är emellertid icke mindre ett intresse för sjukhusens huvudmän, att sjukhusläkarna får tillfälle att arbeta i öppen vård. Denna deras verksamhet möjliggör nämligen att pa- tienter kan behandlas i dylik vård, där kanske intagning eljest måst ske.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att det är ett samhällsintresse, att sjukhusen i viss utsträckning står till förfogande även för öppen sjuk- vård. Delvis ligger detta intresse helt i linje med sjukhushuvudmännens intresse av att i största möjliga utsträckning få de vårdsökande behandlade i öppen vård, varigenom anspråken på de dyrbara platserna i sluten vård kan minskas.

Med hänsyn till vad nu anförts anser kommittén, att den utveckling som ägt rum bör lagfästas och sålunda sjukhushuvudmännen åläggas skyldighet att vid sjukhus även bereda sjukvård åt vårdsökande som icke är i behov av sluten vård.

Detta medför också den fördelen, att huvudmännen får ett visst ansvar för den öppna specialistvår—den, vilket hittills ingen myndighet haft. De får anledning att på ett helt annat sätt än tidigare planera även för denna vård och att göra bedömningar av föreliggande behov etc. De får också skyldighet att ställa läkare och biträdespersonal samt erforderliga mottagningslokaler till förfogande.

Skyldigheten att lämna öppen vård kan dock ej göras oinskränkt utan måste på något sätt begränsas. Förekomsten av ett sjukhus får ej tagas till intäkt för en ovillkorlig skyldighet att där bereda all slags öppen vård. Den begränsning som erfordras bör dock ej göras på sådant sätt, att lagen kommer att innehålla alltför detaljerade bestämningar. Det synes varken erforderligt eller lämpligt att i detta hänseende binda utvecklingen. Huvud— saken är att ge uttryck för några allmängiltiga principer.

Kommittén har stannat vid att föreslå två begränsningar. Den ena är att skyldigheten endast skall gälla »sjukvård, som med hänsyn till anstaltens ändamål lämpligen meddelas å denna». Bestämningen anknyter till de syn— punkter som tidigare anförts, nämligen att det gäller att utnyttja de special— utbildade läkare och den utrustning som finns på sjukhuset. Det är sålunda icke fråga om allmänläkarvård. Vilken vård som lämpligen meddelas å ett visst sjukhus bör med hänsyn till det anförda vara tämligen lätt att besvara. På ett sinnessjukhus meddelas lämpligen icke annan värd än mentalsjuk- vård, på ett epidemisjukhus icke annan värd än epidemivård etc. Den andra begränsningen som kommittén föreslår är, att öppen vård skall lämnas »i skälig omfattning». Denna bestämning är av nyss anförda skäl mycket all— mänt hållen. Den avser bl.a. att markera, att sjukhuset i första hand är till för den slutna vården och att öppen vård icke behöver lämnas i en om— fattning som är mindre väl förenlig med sjukhusets primära uppgift. I sa- kens natur ligger att skälighetsbedömningen måste ankomm-a på huvud- mannen.

I och för sig skulle det kunna ifrågakomma att i detta sammanhang helt undantaga vissa enklare typer av sjukhus, t. ex. kronikerhem, förlossnings- hem, vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka m.fl. Men då dessa anstalter likväl i allmänhet torde bortfalla på grund av de ovan föreslagna begräns- ningarna har kommittén avstått härifrån.

Det torde icke vara påkallat med uttrycklig föreskrift i lagen angående på vilket sätt de vårdsökan—de skall vara knutna till sjukvårdsområdet. Där restriktioner i praktiken visar sig erforderliga, bör huvudmännen själva äga meddela dylika. Kommittén avser givetvis icke att skyldigheten att bereda öppen vår-d skall sträcka sig längre än åläggandet beträffande den slutna vården d.v.s. till dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet eller som är i behov av omedelbar vård.

F.n. har sjukhusläkare, som tidigare anförts, ingen skyldighet att arbeta i annan än sluten vår-d. Där de medverkar i öppen vård, sker detta frivilligt. Som en konsekvens av den föreslagna skyldigheten för huvudmännen att även lämna öppen vård följer, att också sjukhusens läkare måste bli plik— tiga att deltaga i denna vård. Det är, såsom framhållits, just förevaron av dessa specialutbildade läkare på sjukhusen som i första hand motiverar åläggandet för huvudmännen. Avsikten är icke, att huvudmännen annat än undantagsvis skall nödgas vid sjukhusen anställa särskild-a läkare, som endast sysslar med den öppna vården. Skulle sjukhusläkarna vägra sin medverkan, kommer det att bli omöjligt ;för huvudmännen att fullgöra den skyldighet som ålagts dem. ÄVen om läkarna icke vägrade att biträda, skulle huvudmännen kunna bli försatta i ett visst tvångs'läge, då det gällde att överenskomma med läkarna om villkoren härför. Det kan därför icke rim- ligtvis begäras, att huvudmännen skall påtaga sig förpliktelsen att bedriva

öppen vård utan att de även tillförsäkras möjlighet att härför taga sjukhus— läkarna i anspråk. För läkarna åter bör åläggandet att medverka i öppen vård i realiteten icke innebära någon belastning, eftersom de redan f.n. endast i sällsynta undantagsfall varit ovilliga att medverka häri. Det är icke heller fråga om att förmå läkarna till en Ökad arbetsinsats i den öppna vården.

De närmare formerna för den öppna sjukhusvårdens bedrivande är något som icke kräver reglering i författning och som kommittén därför icke har anledning att ingå på. Vad det här gäller är huvudsakligen en lönefrå- ga och måste bli ett ämne för förhandlingar mellan de berörda parterna. Emellertid anser sig kommittén likväl böra föreslå ett betydelsefullt undan- t-ag härifrån, nämligen såvitt avser sjukhusens chefläkare d.v.s. enligt hit— tillsvarande terminologi lasaretts- och överläkare, sanatorieläkare, epide— misjukhusläkare, sjukstuguläkare, tu-berkulossjukstuguläkare och epide— misjukstuguläkare. För dessa har sedan gammalt gällt en rätt — låt vara efter huvudmannens medgivande — att i egen regi ha mottagning å sjuk- huset för öppen vård. Reglerna härför — 15 & sjukhuslagen —— har inled- ningsvis referera-ts. För sjukhushuvudmännens skyldighet att bereda öppen vård bör det vara tillräckligt att denna rätt, utan förändringar i övrigt, om- vandlas till ett ålägg'ande.

Rättighetens övergång till en skyldighet påkallar dock åtskilliga ändringar i nuvarande 15 5. Det bör angivas att sjukvårdsstyrelse, som finner anled— ning därtill, äger påfordra att viss taxa skall följas och att ersättning skall utgivas till huvudmannen för ianspråktagande av sjukhusets [lokaler, hjälp- medel och personal. Hittillsvarande bestämmelse om att taxa vall-tid skall fastställas av medicinalstyrelsen är för normala fall icke erforderlig. I rea- liteten—är denna-föreskrift-sedanlänge ur'bruk och ersatt av överenskom- melse mellan parterna. I och med att mottagningarna göres till en skyl- dighet är det dock nödvändigt att lagen innehåller en regel för den händelse överenskommelse mellan parterna icke kan uppnås. För sådant fall synes medicinalstyrelsens nuvarande fastställelserätt böra bibehållas. Medicinal- styrelsen bör under samma förutsättning även ha 'att bestämma ersättningen för användandet av sjukhusets resurser. Det lär nämligen aldrig kunna ifråg-akomm-a att en huvudman härför kräver 100-procentig ersättning utan det bör bli en .skälighets'bedömning och en sådan torde icke kunna läggas i annan myndighets än medicinalstyrelsens hand.

Medicinalstyrelsens beslut i ärenden av nu angivna slag kommer enligt vanliga regler att kunna överklagas till Kungl. Maj:t.

Skyldigheten att deltaga i öppen vård kan ej gälla läkare som anställts före den nya lagens ikraftträdande. Dessa läkares medverkan i den öppna vården måste alltfort baseras uteslutande på överenskommelser mellan par- terna. De underordnade läkarna anställes dock för så kort-a tidsperioder,

att övergångstiden för dem blir mycket begränsad, och för läkarna i chefs— ställning kommer ändringen knappast att få några praktiska konsekvenser. Att för dessa läkares vidkommande behålla nuvarande 15 & sjukhuslagen i kraft torde ej vara erforderligt. Ifrågavarande mottagningar bör — såsom hittills skett — kunna regleras genom avtal.

III. Sjukvårdsanstalter som bör omfattas av lagstiftningen

Med sjukhus förstås enligt 2 ?; gällande sjukhuslag sjukvårdsanstalt, som drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårds— anstalt eller lyder under militär myndighet. Härifrån göres dock ett undan- tag, nämligen för sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i epidemilagen. I samma paragraf stadgas vidare, att sjukhus skall anses vara drivet av landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller samman- slutning, vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

Till en början bör något beröras konsekvenserna av den definition som lagen för närvarande ger av uttrycket »driva» sjukhus.

Då flera landsting gemensamt belägger en anstalt, torde detta numera oftast ske i den formen att ett av landstingen står som ägare av anstalten och omhänderhar dess drift, medan den eller de övriga intressenterna får disponera ett antal platser mot erläggande av viss ersättning. Denna form för samarbete är praktisk och smidig. Om överenskommelsen mellan lands- tingen innebär att ersättningen skall utgå med t. ex. visst angivet belopp per disponerad Vårdplats, uppställer lagen icke heller några krav som för- svårar eller komplicerar samarbetet. Den som omhänderhar driften är enligt lagen att anse som huvudman (d.v.s. driver anstalten) och de övriga får ställningen av >>hyresgäster». Annorlunda blir förhållandet, om avta-let inne- håller att ersättningen för vårdplatserna skall utgå med så stor del av sjuk- husets självkostnad som belöper på de upplåtna platserna. I så fall före- ligger ett sista'h-andsansvar till viss kvotdel och sjukhuset är då enligt lagens definition drivet gemensamt av alla de samverkande landstingen. Det är i detta läge sålunda icke tillåtet, att ett landsting intager ställningen av hu- vudman och de övriga av hyresgäster. Det finns emellertid enligt kommit- téns mening ingen anledning kräva, att om en huvudman åtagit sig att be— tala självkostnaden för vissa platser, formerna för samarbetet skall vara andra än om han förbundit sig att betala ett fixerat belopp. Tvärtom bör i detta hänseende största möjliga avtals-frihet råda. Ett faktum är också, att i praktiken lagens former (5 &) åsidosättes då de anses alltför invecklade. Att definitionen går längre än som är rimligt torde också framgå därav att det räcker med att en huvudman påtagit sig ett sistahandsansvar för en enda Vårdplats för att det skall bli nödvändigt att konstruera förvaltningen

på det sätt som gäller för ett samdriftssjuk-hus. Belysande är också att Ka— rolinska sjukhuset enligt den givna definitionen är ett av landsting och kom- mun drivet sjuk-hus. Stockholms stads och läns avtal med staten om vård- platser på sjukhuset är nämligen så formulerat, att staden och länet måste anses till viss kvotdel i sista hand ansvara för driftkostnaden. För att för- hindra att sjukhuslagen blev tillämplig på Karolinska sjukhuset måste därför vid detta sjukhus tillkomst införas ett särskilt stadgande i lagen om att denna ej skulle gälla beträffande sjukhuset.

Med den legala definitionen av begreppet »driva» torde främst ha avsetts att förhindra, att ett landsting sätter sjukhuslagen ur spel genom att låta sjukhus drivas i enskild regi med landstingsbidrag. För detta syfte är be- stämmelsen dock av ringa värde. Det möter nämligen, såsom erfarenheten visat, inga större svårigheter att konstruera landstingets ekonomiska stöd på sådant sätt, att ett sistahandsansvar till viss kvotdel juridiskt sett icke föreligger. Olika tolkningar av gällande bestämmelsers innebörd är i prak- tiken icke heller ovanliga.

Dcfinitionen är sålunda föga tillfredsställande: å ena sidan leder den för långt, å andra sidan räcker den ej till för att täcka alla de fall som lagstiftaren torde ha åsyftat. Med hänsyn härtill anser kommittén, att den konstlade definitionen bör övergivas och en återgång ske till den innebörd som ordet driva har i vanligt språkbruk. Detta innebär som regel, att en anstalt drives av den som handhar den omedelbara förvaltningen och som gentemot tredje man svarar för sjukhuset i juridisk mening. En stiftelse kan sålunda driva ett sjukhus, även om det till större eller mindre del sker med bidrag av landsting. Gentemot tredje man är det likvälendast stiftelsen som svarar för sjukhusets gäld och övriga förpliktelser. Detta torde också motsvara vad som i vår förvaltning vanligen betecknas med ordet huvud- man. Uppgivandet av den nuvarande definitionen bidrager till att vinna en önskvärd samstämmighet mellan lagstiftning och praxis.

Emellertid bör icke en huvudman kunna alldeles efter eget gottfinnande frigöra sig från sjukhuslagens föreskrifter genom att ekonomiskt under— stödja enskilda sjukhusägare i stället för att driva egna sjukhus. I och för sig är det icke och bör det självfallet ej heller vara otillåtet för landsting att understödja enskilda sjukhus. Men i den mån så sker på ett sätt eller i en omfattning som medför olägenhet ur allmän synpunkt bör möjlighet finnas att förklara landsting vara huvudman för ett sjukhus. En förut-sätt- ning bör dock vara att landstingets understöd är av sådan storlek, att lands- tinget väsentligen svarar för driftkostnaden. Ett stadgande av denna inne- börd bör inflyta i lagen. Kommittén räknar knappast med att en dylik be- stämmelse skall behöva tillämpas — i varje fall icke i annat än rena undan- tagsfall — men det synes likväl lämpligt att möjlighet finnes att falla till— baka på en dylik föreskrift.

Befogenheten att meddela förklaring om huvudmannaskapet bör endast

tillkomma Kungl. Maj :t. Normalt torde det ankomma på medicinalstyrelsen att i händelse av behov väcka förslag i ämnet hos Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang skall beröras en annan brist i nuvarande lagstift— ning, nämligen att det saknas form för ett officiellt konstaterande av huru— vida ett sjukhus är underkastat sjukhuslagen eller icke. Landsting äger visserligen enligt 9 & sjukhuslagen icke uppföra sjukhus utan medicinal— styrelsens tillstånd och skall göra anmälan till medicinalstyrelsen, då nytt sjukhus är färdigt att öppnas för begagnande. Det kan måhända synas, att det skulle vara tillfyllest härmed. Så är dock icke fallet. Bestämmelsen — vilken för övrigt ofta förbises då det är fråga om enklare sjukhus såsom annex, konvalescenthem m.m. _ tager endast sikte på byggnadstekniska nyheter och icke på driftsekonomiska förändringar. Därtill kommer olika tolkningar av uttrycket »driva» sjukhus. Det finns icke heller något auk- toritativt, officiellt register över sjukhus, vlarå sjukhuslagen äger tillämp- ning. Den officiella sjukhusstatistiken har icke sådan karaktär. ()lägen- heterna härav har särskilt framträtt i samband med den allmänna sjuk— försäkringens ikraftträdande. Därvid visade det sig vara förenat med stora svårigheter att uppgöra en fullständig förteckning över alla allmänna sjuk— hus. Inventeringar måste ske inom samtliga sjukvårdsområden. Osäker- heten hänför sig endast undantagsvis till sjukhus för mera kvalificerad vård utan gäller framför allt konvalescenthem, eftervårdsanstalter och dy- likt. Den förteckning, som för närvarande föreligger, utgiven av Svenska sjukkasseförbundet, torde vara i allt väsentligt riktig men den har ingen officiell karaktär. Denna brist bör avhjälpas genom att det uppdrages åt medicinalstyrelsen att föra ett sjukhusregister, upptagande samtliga sjuk- hus som avses i sjukhuslagen, och att huvudmännen ålägges att till medi- cinalstyrelsen göra anmälan om ibru'ktagande och nedläggande av sjukhus oavsett om detta hänför sig till uppförande av nybyggnad eller ändrad dis- position av en äldre byggnad eller endast till förändringar i huvudmanna- skapet.

Genom en sådan ordning som här angivits kommer huvudmannaskapct för ett sjukhus att i andra hand prövas av en och samma myndighet — medicinalstyrelsen — varigenom garantier skapas mot en olikartad tolk— ning inom olika sjukvårdsområden.

Bestämmelserna om sjukhusregister bör lämpligen intagas i sjukhus— stadgan (se 26 5). Det torde ligga i sakens natur att medicinalstyrelsen i sin egenskap av registerförare i möjligaste mån bör utöva tillsyn över att anmälningsskyldigheten icke försummas.

Från den reglering, som sjukhuslagen ger för olika slag av sjukvårds- anstalter, är för närvarande tre grupper av anstalter undantagna. En av dessa utgöres av de s.k. tillfälliga sjukvårdslokalerna, som enligt epidemi—

lagen skall finnas i reserv för den händelse de ordinarie platserna på epi- demivårdanstalter skulle visa sig otillräckliga. Med hänsyn till sin provi- soriska karaktär har dessa lokaler över huvud icke ansetts böra regleras. Så bör ej heller ske i fortsättningen. Den andra gruppen som undantagits består av anstalter vilka lyder under militär myndighet. Detta undantag erfordras icke vidare, då anstalter av detta slag icke kommer att falla under sjukhuslagen i och med att den hittillsvarande definitionen av ordet »driva» slopas. Det tredje och viktigare undantaget gäller anstalter som är an- ordnade vid fattigvårdsanstalt. Det är här i praktiken endast fråga om anstalter för kroniskt sjuka och sinnessjuka. Dessa förvaltas gemensamt med vederbörande fattigvårdsanstalt (ålderdomshem) och ledningen an- kommer sålunda på fattigvårdsstyrelserna (socialnämnderna).

Vad först angår den kronikervård varom här är fråga lämnas denna lo— kalmässigt sett antingen på en avdelning av ålderdomshemmet eller också i en från detta helt eller delvis skild byggnad (kronikeravdelning, vårdhem). Vården kan vidare delas i två slag, allt eftersom den vunnit erkännande som sjukhusmässig vård, vilket för närvarande sker genom att statsbidrag beviljas enligt kungörelsen om driftbidrag till kronikeranstalter (SFS nr 821/1951), eller icke. Statsbidrag kan utgå även om det endast är fråga om en avdelning av ålderdomshem; sedan den 1 juli 1945 får dock nybeviljande av statsbidrag icke ske till andra än från ålderdomshem fristående, större anstalter.

Enligt kommitténs mening kan det icke godtagas att en sjukvårdsanstalt i en modern sjukhuslag lämnas åsido av det skälet att den är »anordnad vid fattigvårdsanstalt». En sjukvårdsinrättnings belägenhet kan icke till— mätas någon betydelse, då det gäller att författningsmässigt regler-a den kommunala sjukvården. Än mindre kan en dylik inrättning ges en legal särställning, därför att den endast är avsedd för sådana sjuka som behöver omhändertagas av socialvårdsorganen d.v.s. till övervägande del åldringar. Anordningen med sjukhusmässig vård vid ålderdomshem med fattigvårds— styrelse (socialnämnd) som styrelse innebär ingen godtagbar lösning av åldringssjukvården. Egentliga sjukvårdsanstalter bör icke drivas av social— vårdsorganen. För detta ändamål är sjukvårdsstyrelserna tillskapade. All sjukhusmässig sjukvård bör också drivas efter ensartade regler. Ej heller är det rationellt att splittra den sjukhusmässiga kronikervården mellan två organ, sjulwårdsstyrelserna och socialnämnderna. Det blir härigenom två huvudmän för denna vård med alla de olägenheter som följer härav. En uppdelning av huvudmannaskapet bör här lika väl som på andra sjuk- vårdens områden undvikas.

Splittringen av kronikervården omöjliggör och försvårar också den ut- veckling av denna vårdgren, som kommittén i annat sammanhang (se IV.) förordar i syfte att skapa förutsättningar för en verkligt aktiv och me- dicinskt kvalificerad vård av ifrågavarande klientel.

Härmed är icke sagt, att ej sjukvård bör ifrågakomma på ålderdoms- hem. Med hänsyn till kommunernas skyldighet enligt fattigvårdslagen —— från den 1 januari 1957 lagen om socialhjälp — att lämna individuell vård åt behövande måste alltid ålderdomshemmen vara i stånd att lämna även viss sjukvård. Denna vård bör, såsom 1952 års åldringsvårdsutredning fram— hållit i sitt betänkande (SOU 1956:1), normalt hålla sig inom ramen för vad som kan betecknas som >>god hemsjukvård». Åldringsvårdsutredningen räknar dock med att ålderdomshemmen på grund av rådande platsbrist på sjukvårdsanstalterna också måste vara beredda att åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar som egentligen skulle behöva sjukhusmässig kronikervård. Även om enligt sjukhuslagstiftningskommitténs mening mera vårdbehövande sjuka åldringar tills vidare torde behöva omhändertagas på ålderdomshem icke blott tillfälligtvis, bör dock vad åldringsvårdsutred- ningen anfört vara det slutmål, som både sjukvårdens och socialvårdens målsmän måste sträva efter. Det är också angeläget, att övergångstiden göres så kort som möjligt. På många håll erfordras otvivelaktigt kraftiga åtgärder från sjukhushuvudmännens sida för en utbyggnad av kronikervår- den. Kommer en sådan icke till stånd, riskeras en snedvridning av denna Vård, då i så fall primärkommunerna inför trycket av den ändrade ålders— fördelningen och det därav följande ökade vårdplatsbehovet tvingas att vid— taga åtgärder för att kunna omhändertaga även sådana fall som kräver sj uk— husmässig vård. En väsentlig förutsättning för att sjukhushuvudmännen skall kunna tillgodose kronikervårdens behov är givetvis att erforderlig byggnadskvot ställes till förfogande för ändamålet.

Avdelningar av ålderdomshem eller fribelägna anstalter, vilka godkänts som sjukvårdsanstalter enligt förut åberopade kungörelse nr 821/1951, är underkastade Vissa i kungörelsen uppställda villkor, avsedda att garantera en medicinskt tillfredsställande vård, men i förvaltningshänseende gäller icke för dem de regler som eljest är givna för sjukvårdsanstalter. Ett in- ordnande av här ifrågavarande anstalter under sjukhuslagen har därför författningsmässigt sett huvudsakligen betydelse för administrationen. Så länge vederbörande huvudmän önskar dessa anstalter bibehållna vid sin karaktär av sjukvårdsanstalter, måste de också vara pliktiga underkasta sig de föreskrifter som enligt sjukhuslagen gäller för dylika anstalter. Be— träffande kommun som tillhör landsting bör hinder dock icke möta mot att det uppdrages åt befintlig kommunal nämnd att fungera som sjukvårds— styrelse och direktion i stället för att särskilda sådana organ tillsättes. I dessa kommuner är nämligen den sjukvårdande verksamheten huvudsak- ligen en övergångsföreteelse och mycket är icke att vinna på att här kräva särskilda förvaltningsorgan för denna verksamhet. Splittringen på två hu- vudmän kommer likväl att bestå till dess vården övertagits av vederbörande landsting. I allmänhet torde det i dessa fall ligga närmast till hands, att socialnämnden erhåller ställning som både sjukvårdsstyrelse och direktion

— denna förvaltningsordning är den enklaste — men en kommun som anser skilda organ vara att föredraga bör vara oförhindrad att besluta därom. I städerna utanför landsting erbjuder förvaltningsfrågan en särskild aspekt genom att dessa städer på en gång är primärkommuner och sjuk- vårdsområden. Här kan de av kommittén påtalade olägenheterna av splitt- ringen på skilda förvaltningsorgan utan vidare undanröjas, eftersom det är samma juridiska person som är huvudman i båda fallen. Lagstiftningen bör här icke lämna rum för någon undantagsordning beträffande förvalt- ningen. Där så erfordras, bör det kunna överenskommas mellan socialvårds— och sjukvårdsorganen att skäligt antal platser i första hand får disponeras av sådana sjuka som socialvårdsmyndigheterna eljest måste taga hand om. Det är nämligen dessa myndigheters strävan efter garantier för att kunna bereda vård åt sitt klientel som främst föranlett den nuvarande splittringen. De bestämmelser kommittén i det följande föreslår i fråga om intagning å kronikeranstalter kommer att underlätta en dylik ordning.

Sjukhuslagens förvaltningsföreskrifter i övrigt bör utan olägenhet kunna göras tillämpliga å ifrågavarande kronikeranstalter. En del av dessa an- stalter är visserligen mycket små, varför förvaltningsordningen bör vara enkel, men sjukhuslagens bestämmelser är avpassade även för anstalter av liknande storleksordning. Önskvärt är dock, att de minsta anstalterna — de med mindre än 10 å 15 vårdplatser — snarast nedlägges och icke bibe- hålles vid sin karaktär av sjukvårdsanstalter.

Såsom tidigare nämnts kan det enligt nuvarande bestämmelser förekom- ma kronikervård på avdelningar av ålderdomshem eller fribelägna anstalter, vilka icke är godkända som sjukvårdsanstalter enligt statsbidragskungö- relsen och sålunda ej statsunderstödda men likväl är fullt jämförliga med anstalter, som åtnjuter statsbidrag eller som i vart fall omfattas av sjuk- huslagen. Icke sällan är det fråga om anstalter, som tidigare haft stats- bidrag men senare avstått därifrån. En följd härav blir, att anstalterna icke längre står under medicinalstyrelsens allmänna tillsyn och icke inspekteras i den ordning som gäller för i sjukhuslagen avsedda anstalter. Detta är icke tillfredsställande. Där fråga verkligen är om en sjukvårdsanstalt, bör den alltid falla under sjukhuslagstiftningen. Om statsbidrag till driften utgår eller ej, bör icke vara avgörande. Kommittén vill också understryka, att en anstalt icke kan tillåtas att vara både ålderdomshem och sjukvårdsanstalt. Här måste vara fråga om ett antingen-eller. Och det bör icke överlåtas åt huvudmannen att välja den form, som han anser mest förmånlig, utan detta måste i princip bero av anstaltens karaktär och verksamhet.

Emellertid varken kan eller bör sjukhuslagstiftningen reglera vilken sjukvård som bör förekomma på ålderdomshem lika litet som på barnhem eller andra slutna anstalter, som primärt är avsedda för annan värd än sjukvård. Är en sådan reglering erforderlig, bör den ske i den lagstiftning som avser ålderdomshemmen eller också bör socialstyrelsen erhålla be-

fogenhet att ge närmare föreskrifter härför. Angeläget är under alla för- hållanden att avdelningar för klart sjukhusmässig kronikervård icke upp- tages i planerna för ålderdomshemmen och godkännes av länsstyrelserna — enligt gällande bestämmelser är det dessa som har att efter socialsty— relsens hörande besluta om godkännande av planerna. Prövningen av dylika avdelningar bör ankomma på centrala sjukvårdsberedningen såsom eljest gäller beträffande sjukvårdsanstalter. Gränsdragningen mellan den ena och den andra sjukvårdskategorien är givetvis i praktiken ingalunda alltid lätt att göra. Det bör här ankomma på socialstyrelsen att ytterst pröva och av- göra dessa frågor. En översyn bör också ske av redan godkända planer till ålderdomshem, så att rena kronikeravdelningar utmönstras och överföres till "sjukvården.

Även i fråga om kommunala sinnessjukhus föreligger för närvarande en författningsmässig skillnad mellan sådana, anordnade vid fattigvårds- anstalt, och övriga (104 och 105 åå sinnessjukvårdsstadgan). Det är emel— lertid icke så, 'att de vid fattigvårdsanstalt anordnade sinnessjukhusen läm— nats helt oreglerade utan det är endast författningsregleringens form som är en annan. För de fristående sinnessjukhusen gäller sjukhuslagens be— stämmelser för kroppssjuk-hus ehuru med en rad ändringar och tillägg, medan föreskrifterna för de fattigvårdsanslutna sinnessjukhusen anges utan hänvisning till sjukhuslagen. De reella skillnaderna är icke alltför bety- dande och en sammansmältning av de båda kategorierna bör utan olägenhet kunna ske. Härigenom försvinner även på detta område undantagsbestäm— melserna för sjukhus anordnade vid fattigvårdsanstalt.

Kommittén föreslår sålunda, att den hittillsvarande legala särställningen för sjukvårdsanstalter, anordnade vid ålderdomshem, upphör och att dessa anstalter inordnas under sjukhuslagen. Som mål för en rationell ordning beträffande den av socialvårdsorganen bedrivna sjukvården bör uppställas,

att fristående sjukvårdsanstalter, som är tillfredsställande för sitt ända— mål, övertages och drives av vederbörande sjukhushuvudman,

att fristående dylika anstalter, vilka icke kan anses tillfredsställande för sjukvårdsändamål, så snart ske kan nedlägges,

samt att icke fristående sjukvårdsavdelningar alltid betraktas som ål- derdomshem och att dessas uppgift i princip begränsas till att svara för sådan sjukvård som kan betecknas som god hemsjukvård.

Här erinras dock om att landstingens skyldigheter i vad avser psykiskt sj u- ka tills vidare alltjämt är begränsade 'till dem som är att anse som lättskötta.

Liksom enligt nuvarande lag bör »sjukhus» vara den sammanfattande leg-ala benämningen på alla anstalter, som regleras i sjukhuslagen med un- dantag för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler som kan ifrågakomma inom epidemivården. Sjukhus i lagens mening är följaktligen såväl de anstalter som är inrättade för den mest kvalificerade vården, lasaretten, som de, där den enklaste vården lämnas, konvalescenthemmen.

IV. Olika slag av sjukhus

0

Gällande beteckningar a olika slag av sjukhus återfinnes i 2 % 2 mom. andra stycket sjukhuslagen. Häri stadgas följande.

Sjukhus, som ej enligt vad nedian stadgas är att anse såsom tnberkulossjukvårds— anstalt, epidemivårdanstalt eller anstalt för kroniskt sjuka, benämnes lasarett, om det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som är inrättat uteslut-ande för vård av tuberkulos- sjuka (tuberkulossjuikvårdxsanstalt), benämnes sanatorium, om det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjuksluga. Sjukhus, som till huvudsaklig del är avsett för vänd av sjuka, behäftade med i 2 ä 1 mom. epidemillagen omfönmäld sjukdom (epidemivårdanstalt), ben-ämnes epidemisjuk- hus, om det är avsett för dylika vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus, som anordnats —— såsom fri- stående anstalt eller ansluten till lasarett eller sjukstuga — uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhus- vård främst i form av personlig skötsel men vilka icke lida av tuberkulos, benäm- nes anslalt för kroniskt sjuka.

Om högsta antalet vårdplatser å de olika sjukhuskategorierna finnes föl- jande bestämmelser i 7 & sjukhuslagen:

Sjuk-stuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; d'ock må med me- dicinalstyrelsens medgivande ytterligar-e intill tjugu vårdplatser inrättas. Tuber- kulossjukstuga må ej hava mer än fyrtio vårdplatser. Epuiid—ernisjuikstuga må ej utan särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen hava mer än sextio vårdplatser. V-id be- räknande av antalet vårdplatser skol-a platser å anstalt iför kroniskt sjuka, som är ansluten till sjukstuga, icke medräknas samt platser å barnbördsavdelning ,med- räknas allenast i den mån antalet sådana platser överstiger femton.

Några mera väsentliga ändringar i terminologi och definitioner i vad gäller de sjukhus, som är avsedda för den egentliga akutsjukvården, synes icke påkallade. Beteckningarna lasarett, sanatorium och epidemisjukhus bör sålunda bibehållas för de sjukhus, å vilka den mest kvalificerade vår- den lämnas, och sjukstugor, tuberkulossjukstugor och epidemisjukstugor för de mindre sjukhusen. Stora förändringar har dock under de gångna decennierna ägt rum ifråga om de olika sjukhustypernas förekomst och betydelse. Av sjukhusen för kvalificerad vård är antalet sanatorier i sjun- kande, beroende på det minskade behovet av platser för tuberkulossjuka, men alltjämt finns dock över trettiotalet dylika sjukhus. I fråga om sjuk— husen av sjukstuguklassen råder en allmän stagnation eller tillbakagång.

Antalet befintliga sjukhus av denna typ är betydligt större än vad som är önskvärt och behövligt i dagens läge —— för akutvård i allmänhet finns om- kring 80 sjukstugor, vartill kommer ett 30-tal för epidemisjulwård och ett 10-tal för tuberkulossjukvård. Det sammanlagda antalet sjukstugor uppgår sålunda till omkring 120. Eftersom kommunikationcrna inte lägger samma hinder i vägen som tidigare för de sjukas transporterande till närmaste la- sarett, synes det varken medicinskt eller ekonomiskt rationellt att bedriva akutsjukvård på ett så stort antal små sjukhus med de ringa resurser som där står till buds. Här må erinras om det uttalande om sjukstugornas plats inom sjukhusorganisationen, vilket gjordes vid medicinalstyrelsens och dess huvudmannaråds sammanträde den 26 september 1955. Det anfördes häri:

1. Sjuksitugor i sin nuvarande form borde icke längre nybyggas för så vitt icke särskilda skäl, till exempel kommunikationsförhållandena, påfordrar det.

2. Beträffande nu befintliga sjukstugor, vid vilka kirurgisk verksamhet för närvarande bedreves i större omfattning, borde utredning snarast verkställas, huruvida omfattningen av nämnda verksamhet vore motiverad samt, därest så vore fallet och befolkningsunderlaget för sjukstugan möjliggjorde dennas ombild- ning till lasarett, sådan ombildning ske.

3. Verksamheten vid övriga redan befintliga sjukstugor borde successivt om- läggas så. att den omfattade ett mindre antal platser för observation, vidare plat— ser för eftervård och, där så ansåges erforderligt, även för förlossnlingsvård.

4. På =indus-truiorter, där ett relativt stort antal olycksfall brukade inträffa, borde möjligheter till ett första omhändertagande av olycksfallen finnas så att patien- terna kunde (göras transportabla. Detta fordrade emellertid ingen sluten sjuk- stuguvård utöver den under punkt 3 omnämnda utan kunde utföras på varje väl- utrustad mottagningsavdelning.

Den utveckling som sålunda ägt rum och alltjämt pågår har dock icke avancerat så långt, att den kan föranleda någon ändring i lagstiftningen. I denna måste sjukstugorna alltjämt bibehålla sin plats.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att det ifrågasatts, om icke termen sjukstuga borde utbytas mot någon annan, mindre anspråkslös beteckning. »Sjukstuga» har dock viss hävd inom vårt sjukhusväsen och kan svårligen utbytas mot någon annan invändningsfri benämning. :>Lokalsjukhus» som nämnts i diskussionen synes icke vara att föredraga. Det må erinras om att sjukstuga enligt lagens terminologi är en typ av sjukhus och att det alltså icke möter något hinder att använda ordet sjukhus som namn på en sjukstuga. Så torde också ofta ske 'i praktiken.

Vissa andra ändringar av terminologin i fråga om akutsjukhusen är dock önskvärda. Man kan säga att vår sjukhusorganisation tekniskt och termi- nologiskt sett utmärkes av en onödig stelhet. För vården av epidemiskt sjuka t. ex. skall enligt epidemilagen finnas särskilda epidemivårdanstalter, och statsbidrag för vård av dylika sjuka utgår endast, om dessa varit in— tagna å epidemivårdanstalt. En sådan ordning är icke sakligt motiverad. Ett epidemisjukhus bör kunna ersättas av en avdelning av lasarett. Även

om ett lasarett och ett epidemisjukhus ligger i omedelbar närhet av var- andra eller till och med är sammanbyggda, måste de nu vara två tekniskt sett fristående sjukhus. Enligt kommitténs förslag bör epidemisjukhuset i sådant fall kunna organiseras som en lasarettsavdelning. Med hänsyn till det moderna epidemisjukhusets faktiska ställning som en kvalificerad av- delning för infcktionssjukdomar torde en dylik införlivning med närlig- gande lasarett i allmänhet vara att föredraga framför dess bibehållande som självständigt sjukhus. Det bör dock ankomma på vederbörande huvudman att välja den för varje fall lämpligaste organisationsformen. Självfallet kan det icke uppställas något särskilt krav på ett epidemisjukhus belägenhet i förhållande till lasarettet för att det tekniskt skall kunna uppgå i detta. Praktiska synpunkter bör här vara avgörande.

Det anförda äger motsvarande tillämpning beträffande sjukstuga och epidemisjukstuga. En konsekvens härav måste bli att epidemivårdplatserna icke inräknas i det för sjukstuga medgivna högsta antalet vårdplatser (30).

Samma ordning som ovan föreslagits beträffande epidemisjukvården bör vara möjlig för tuberkulossjukvården. I huvudsak gäller så redan nu. Ett sanatorium kan organiseras som en tuberkulosavdelning av lasarett och en tuberkulossjukstuga som en tuberkulosavdelning av sjukstuga. I senare fallet måste dock tuberkulosplatserna för närvarande inräknas i sjukstu— gans 30 platser. I allmänhet har dessa möjligheter dock föga praktisk be- tydelse. Sanatorierna är oftast belägna på stort avstånd från lasarett och tuberkulossjukstugorna är på väg att försvinna.

Delvis motsvarande problem möter i fråga om vården av de kroniskt sjuka. Avdelning för sådana sjuka kan enligt nuvarande bestämmelser icke anordnas å lasarett och statsbidrag utgår endast för dem som vårdas ä särskilda anstalter för kroniskt sjuka. Om det vid ett lasarett eller en sjuk— stuga finns en anstalt för kroniskt sjuka, måste de båda anstalterna nu alltid utgöra två tekniskt sett fristående sjukhus. Detsamma gäller om de är sammanförda 'i en byggnad. Ej heller denna ordning är sakligt påkallad. Kronikeranstalten bör kunna organiseras såsom en avdelning av lasarettet eller sjukstugan, i senare fallet utan att kronikerplatserna inräknas i de 30 platser som är medgivna för sjukstuga. I förra fallet kan anstalten in— förlivas med någon av lasarettets avdelningar eller också, om den är av till- räcklig storleksordning och har erforderliga resurser i övrigt, inrättas som en självständig lasarettsavdelning med egen överläkare. Den senare möj- ligheten är av stor praktisk betydelse, enär den öppnar vägen för en väl- behövlig aktivisering av kronikervården i dess helhet. Där en sådan lasa- rettsavdelning kommer till stånd, är det naturligt, att dess chef får ställ- ningen som rådgivare och inspektör för all den kronikervård som huvud— mannen driver. Lasarettsavdelningen kommer härigenom att få karaktär av en clearingcentral för de vårdbehövande kroniskt sjuka inom landstings- området. Genom en dylik ordning skapas förutsättningar för en verkligt

aktiv och medicinskt kvalificerad kronikervård. Icke minst med tanke på denna vårdgrens alltmer växande betydelse bör det framstå som ett icke alltför avlägset mål att en dylik avdelning kommer till stånd inom varje sjukvårdsområde. Här må framhållas, att den föreslagna ordningen omöj- liggöres eller försvåras genom att kronikervården på många håll alltjämt de facto är splittrad mellan flera huvudmän: landstingen och primärkommu— nerna. Det är, såsom kommittén redan i annat sammanhang framhållit, ett angeläget önskemål att sjukhushuvudmännen snarast övertager all sjuk- husmässig kronikervård.

I detta sammanhang vill kommittén också framhålla, att det icke borde vara nödvändigt att alltid vårda kroniskt sjuka på särskilda för detta ända- mål godkända vårdplatser. Nu måste så ske, om statsbidrag skall kunna erhållas. Medicinskt sett torde det emellertid icke alltid vara påkallat med särskilda kronikerplatser. Sjuka tillhörande denna kategori kan många gånger vårdas lika bra eller bättre tillsammans med andra sjuka eller efter— vårdspatienter. Där så sker, går huvudmannen nu miste om statsbidraget. Det är därför ett önskemål att statsbidragssystemet så revideras, att det icke lägger hinder i vägen för en mjukare ordning på detta område.

Antalet vårdplatser vid sjukstuga kan för närvarande med medicinal- styrelsens tillstånd få ökas från 30 till högst 50. För dessa s.k. större sjukstugor gäller i olika hänseenden andra bestämmelser än för övriga sjukstugor. De står lasaretten närmare; den ansvarige läkaren tillsättes t. ex. genom kungl. fullmakt i likhet med lasarettsläkare. Utvecklingen har emellertid visat, att något behov av denna sjukhustyp icke längre föreligger. Antalet dylika sjukstugor har successivt nedgätt genom ombildning till lasarett och några nya har sedan lång tid tillbaka icke anordnats. För när- varande finnes endast en större sjukstuga kvar — belägen i Bäckefors, Älvsborgs län —— och även denna skall enligt principbeslut av landstinget ombildas till lasarett. Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd in- rätta sjukstugor med mer än 30 vårdplatser bör därför upphöra. Skulle den nuvarande sjukstugans ombildning till lasarett icke kunna genomföras innan en ny lagstiftning träder i kraft, bör erforderliga övergångsbestäm- melser meddelas för denna.

I fråga om sjukstugor är ytterligare ett förhållande att beakta. I sjuk— huslagens mening är fristående anstalter för förlossningsvård sjukstugor eller lasarett. Enligt de till och med år 1954 gällande bestämmelserna för statsbidrag till driften av dessa anstalter fanns tre slag av fristående för- lossningsanstalter: Barnbördshus (över 15 vårdplatser), förlossningshem (högst 15 vårdplatser) och förlossningsrum hos barnmorska (högst 5 vård- platser). Kraven på en liten förlossningsanstalt är uppenbarligen icke de- samma som på en sjukstuga i allmänhet. Icke minst gäller detta läkar- vården. I tillämpningen torde ej heller alltid ha beaktats, att bestämmel— serna om sjukstugor gäller för dessa anstalter. Det synes kommittén av

angivna skäl lämpligt, att de mindre förlossningsanstalterna utbrytes ur sjukstugorna och göres till en egen grupp. De synes lämpligen benämnas >>förlossningshem>>. Även förlossningsrummen hos barnmorska, vilka sedan år 1055 icke längre förekommer i vårt författningsspråk, bör innefattas under denna beteckning.

Det läge måhända närmast till hands att sätta det högsta tillåtna plats- antalet å förlossningshem till 15 eller samma antal som gällt enligt stats- bidragskungörelsen. Emellertid måste det anses föga lämpligt att inrätta så stora fristående anstalter av detta slag. I praktiken har också vårdplats- antalet på dessa hem kommit att bli betydligt lägre. Sålunda finns för när- varande endast två anstalter som har mer än tio platser. Kommittén före— slår, att högsta antalet vårdplatser bestämmes till tio. Någon undantags- eller övergångsbestämmelse för de två anstalter, som har mer än tio vård- platser. torde ej erfordras. Båda dessa anstalter har för närvarande 12 platser men den ena avses att uppgå i lasarett under år 1957 och den andra har icke större beläggning än som motsvarar tio vårdplatser, varför de två överskjutande platserna kan betraktas som reservplatser.

Vid beräknande av antalet vårdplatser å sjukstuga behöver för närva— rande platser å barnbördsavdelning icke medräknas i Vidare mån än dessa överstiger 15. Även detta antal är enligt kommitténs mening väl högt. I praxis finns det icke heller någon sjukstuga som har mer än tio barnbörds- pl'atser utöver de egentliga sjukstuguplatserna. Kommittén föreslår i an— slutning härtill, att nuvarande siffran 15 för oberäknade barnbördspl-atser sänkes till tio. Härigenom vinnes full överensstämmelse med vad ovan fö- reslagits för de fristående förlossningshemmen.

I fråga om högsta antalet vårdplatser å tuberkulossjukstuga och epidemi- sjukstuga — 40 respektive 60 — har kommittén icke funnit tillräcklig an- ledning att föreslå någon ändring i grundbestämmelserna, ehuru en Sänk— ning 'av maximigränserna i och för sig vore väl motiverad. En nedskärning skulle nämligen icke få någon reell betydelse, eftersom de anst-alter, som redan anordnats med större antal platser, rimligtvis bör få vara kvar och några nya anstalter av detta slag icke kan beräknas komma till stånd. För epidemisjukstugorn'a gäller emellertid en särskild dispensbestämmelse, en- ligt vilken även maximiantalet vårdplatser (60) kan få överskridas, om medicinalstyrelsen lämnar tillstånd därtill. Så stora epidemisjukstugor måste tillhöra de rena undantagsfallen och medicinalstyrelsens hittillsva- rande dispensbefogenhet hör icke upptagas i en ny lag. De som redan er- hållit medicinalstyrelsens tillstånd —— de år för närvarande till antalet fyra — bör dock få bibehållas med stöd av övergångsbestämmelse.

De kommunala sinnessjukhusens inordnande under sjukhuslagen på- kallar särskilt övervägande av terminologin för dessa sjukhus. De grund- läggande föreskrifterna om sinnessjukhus finnes i sinn-essjuklagen. Enligt denna lags 4 5 1 mom. förstås med sinnessjukhus »för vård av sinnessjuka

avsedd statsanst'alt som enligt Konungens förordnande skall vara sinnes- sjukhus, så ock annan för dylik vård inrättad anstalt, vilken blivit såsom sinnessjukhus godkänd i den ordning Konungen bestämmer».

På senare tid har termerna sinnessjukvård, sinnessjukhus och sinnes— sjukdom utsatts för kritik såväl i dagspressen som i fackliga och vetenskap- liga publikationer. Man har menat, att des-sa termer skulle vara belastade med fördomar och därigenom bidraga till att hos allmänheten vidmakthålla en negativ attityd gentemot den psykiatriska sjukvården. Det har också hävdats att en ny benämning för denna gren av sjukvården skulle bidraga till att förändra allmänhetens inställning. På ett modernt sinnessjukhus intages patienter med en rad skiftande sjukdomsbilder, av vilka en del icke har någonting att göra med den gamla termen sinnessjukdom. Omkring 50 procent av intagningarnwa sker på egen ansökan och flertalet av dessa pa- tienter utskrives efter 2—4 veckors behandling. Det synes därför ej längre riktigt att bibehålla gamla benämningar, som syftar på en helt annan verk- lighet än den aktuella situationen. Det kan också tänkas att en ny termi- nologi i någon mån kommer att bidraga till att skingra dessa äldre upp- fattningar om sinnessjukdomar.

Beträffande den förebyggande värden på de psykiska sjukdomarnas om— råde är beteckningen »mentalhygien» allmänt vedertagen och i stället för »sinnessjukvård» brukas numera i allt större utsträckning — detta gäller såväl press som officiella sammanhang — termen »mentalsjukvård». Det ligger därför nära till hands att för denna vårds sjukhus införa benäm- ningen »mentalsjukhus» vilken för övrigt även ansluter sig väl till den in— ternationellt mest brukliga beteckningen, nämligen engelskans »Mental Hospital». Ett annat alternativ, som erbjuder sig, är »psykiatriskt sjukhus». Kommittén vill dock förorda att analogin med mentalhygien och mental— sjukvård icke brytes och att därför beteckningen »mentalsjukhus» införes för här ifrågavarande sjukhus.

Den föreslagna terminologin gäller endast de sjukhus, som faller under sjukhuslagen. En motsvarande ändring borde enligt kommitténs mening övervägas även i fråga om statens sinnessjukhus och sinnessjuklagen. Emel- lertid torde de grundläggande bestämmelserna i sistnämnda lag lämpligen böra ändras först i samband med en allmän modernisering av lagen. Det finns dock intet hinder för att den nya terminologin, utan avvaktan på dylika mera vittsyftande ändringar, för de kommunala sjukhusens del in- föres i sjukhuslagen. Kommittén anser för sin del synnerligen önskvärt, att en ny sjukhuslag redan från början upptager en adekvat och modern no- menklatur.

I detta sammanhang må beröras en oformlighet beträffande de psykiatris- ka lasarettsavdelningarna. Vissa av dessa avdelningar för högkvalificerad vård av psykiskt sjuka är f. n. godkända som kommunala vårdhem för lätt-

skötta sinnessjuka. Så är fallet med de avdelningar som inrättats före till— komsten av kungörelserna den 21 juni 1946 (nr 421—2) om statsbidrag till psykiatriska lasarettsavdelningar. I egen-skap av vårdhem är avdelningarna underkastade bestämmelserna i 4 kap. sinnessjukvårdsstadgan. Å andra sidan är avdelningarna också lasarettsavdelningar och i denna sin egenskap underkastade sjukhuslagstiftningen. Denna dubbelställning är i längden omöjlig. Rådande ordning har föranletts därav, att enligt sinnessjukvårds- stadgan landsting och kommun ej äger vårda sinnessjuka annat än på sin- nessjukhus, Vårdhem eller fattigvårdsanstalt. Då sådan retentionsrätt som gäller för sinnessjukhus icke ansetts erforderlig eller ens önskvärd för de psykiatriska avdelningarna -— de allra flesta patienterna på dessa avdel— ningar kan ej heller betecknas såsom sinnessjuka —— har det icke återstått någon annan möjlighet än att godkänna dem som vårdhem. Genom 1946 års ovannämnda kungörelser har emellertid Kungl. Maj:t ansetts ha dispenserat från sinnessjukvårdsstadgans bestämmelser, så att godkän— nande som vårdhem icke krävts beträffande avdelningar, vilka inrättats efter denna tid. Sinnessjukvårdsstadgan-s bestämmelser bör dock under alla förhållanden ändras så, att hinder mot att vårda psykiskt sjuka på lasarett icke föreligger. Härigenom blir även de äldre psykiatriska avdelningarnas rättsliga ställning fullt klar: de är avdelningar av lasarett på samma sätt som övriga avdelningar.

Härefter återstår de enklaste sjukhustyperna, de som för närvarande betecknas som anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnes- sjuka och konvalescenthem — den sistnämnda beteckningen finnes visser- ligen icke i sjukhuslagen, som endast talar om »anstaltsvård för konva- lescenter», men är allmänt brukad. Terminologin är här som synes mycket växlande: anstalt, vårdhem och hem. Att termen »anstalt» om möjligt bör undvikas torde det icke behöva råda mer än en mening om. Ej heller »vård- hem> synes vara en särskilt tilltalande benämning på en inrättning, där sjukvård hedrives, låt vara att denna är av mindre krävande natur. Be- teckningen vårdhem bör lämpligen förbehållas anstalter, vilkas huvudsak- liga verksamhet faller inom socialvårdens område, medan motsvarande an— stalter som tillhör sjukvården bör erhålla en benämning, som ger uttryck åt deras sjukvårdande uppgift. Kommittén har stannat vid att för dessa anstalter föreslå beteckningen »sjukhem». Sjukhem föreslås som ett sam- lingsbegrepp för samtliga här diskuterade typer av sjukvårdsanstalter. Det finn-s intet behov av att i lagen införa särskilda beteckningar på de olika typer av sjukhem som kan förekomma. Vad särskilt angår de för kroniskt kroppssjuka avsedda anstalterna har ofta påtalats, att det är föga lyckligt att i dessas benämning utmärka patienternas natur av kroniskt sjuka. Kom- mittén delar denna mening. Även om beteckningen >>långvarigt sjuka» är psykologiskt lämpligare, är ej heller denna nödvändig. Det är tillräckligt med t. ex. sjukhemmet i Flen, Mjölby sjukhem o.s.v. Att det i huvudman-

nens korrespondens med medicinalstyrelsen m.fl. stundom kan vara nöd— vändigt att precisera patientkategorin behöver ej inverka på lagtexten eller sjukhemmets officiella namn. Kommittén har för övrigt ej heller funnit det erforderligt att i lagtexten använda termen >>kroniskt sjuka» utan begagnar sig i stället av den definition härå, som beslöts vid 1951 års riksdag —— >>långvarigt kroppssjuka som äro i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka ej lida av tuberkulos». Detta utgör givetvis intet hinder för att begrepp som t. ex. >>kronikervård>> av praktiska skäl användes i det interna arbetet.

Genom att lagen endast reglerar sjukhem i allmänhet fastlåses icke ut- veckling—en vid de sjukhemstyper som för närvarande är de vanliga. Det är ingalunda uteslutet, att nya typer av denna den enklaste sjukhuskate- gorin kan bli aktuella. De på senare tid ofta diskuterade läkarcentralcrna med möjlighet till viss sluten vård torde bli att hänföra till denna sjukhus- typ.

Som sjukhem i lagens mening bör även betraktas de s. k. sjukhärbärgen, som ännu förekommer i Västerbottens och Norrbottens län-s ödemarksom- råden. Denna anstaltstyp grundar sig författningsmässigt sett på kungl. kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 227) angående statsbidrag till åtgärder för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden. Enligt denna kungörelse kan statsbidrag utgå för förhyi-ande av lokal för provisoriskt sjukhärbärge, innehållande högst fyra vårdplatser och bostad för sjuksköterska. Sju dylik-a härbärgen finns för närvarande. Läkare är ej bosatt på de ställen där härbärgena är belägna, varför det inte kan bli fråga om någon mera intensiv läkarvård. Vid den tid sjukhärbärgena till- kom var bostads— och levnadsförhållandena för befolkningen i dessa trakter synnerligen otillfredsställande. Sjukhärbärgena blev närmast en ersättning för hemsjukvård. Numera råder i dessa hänseenden helt andra förhållanden. Sjukligheten är mindre och bostäderna bättre. I de fall, där behov verk- ligen föreligger av anstaltsvård, möjliggör kommunikationerna i våra dagar utan svårighet int'agning på närmaste större sjukhus. Tiden bör därför vara inne för en avveckling av sjukhärbärgena. Ur driftsekonomisk synpunkt blir också dylika små anstalter orimligt dyrbara i förhållande till den vård (le erbjuder. Så länge emellertid sjukhärbärgena finns kvar bör de regleras av de bestämmelser i sjukhuslagen som gäller för sjukhem.

I anslutning till det anförda har sjukhem i lagförslaget definierats så, att därmed avses sjukhus som huvudsakligen är inrätta-t för vård av ovan angivna tre kategori-er av vårdbehövande (långvarigt kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form 'av personlig skötsel men icke lider av tuberkulos, lättskötta psykiskt sjuka och konvalescenter) eller för >>där- med jämförlig vård». Förlossningshem bör också få anordnas som avdel- ning av sjukhem.

Om sjukhemsplatser inrättas vid en sjukstuga, bör dessa ej inräknas i de 30 platser, som utgör maximiantalet för sjukstuga.

Vad kommittén ovan anfört om olika sjukhustyp-er och deras organisation förutsätter — förutom av kommittén föreslagna lagändringar — åtskilliga ändringar i de kungörelser, som reglerar statsbidragen för olika ändamål. Här må erinras om de viktigaste av dessa ändringar. Kungörelserna om statsbidrag till epidemisjukvården (nr 667/1920, 261/1939 och 800/1947) maste ändras så, att bidrag kan utgå även till epidemivårdavdelningar å lasarett och sjukstugor. Kronikervårdens statsbidragsförfattningar (nr 820 och 821/1951) kräver motsvarande ändringar, varjämte bland annat den ändrade terminologin, sjukhem, bör införas. Om möjligt borde dock en mera vittgående omarbetning här ske, så 'att statsbidragsförmån—en icke nödvän— digtvis knytcs till särskilda för kroniskt sjuka godkända vårdplatser. I kungörelsen om statsbidrag till förlossningsanstalter (nr 742/1937) påkallas ändring i terminologin och borttagande av de särskilda, mot sjukhuslagen stridande regler, som gäller i fråga om antagande 'av läkare vid dessa an— stalter. Kungörelserna om statsbidrag till vården av de lättskötta sinnes- sjuka (nr 296 och 297/1937) måste ändras i fråga om såväl terminologin som andra hänseenden, betingade av att hemmen nu inordnas under sjuk- huslagen och dess allmänna regler om förvaltningen av sjukhus m.m.

De föreslagna terminologiska ändringarna bör föranleda viss ändring i lagen om all-män sjukförsäkring (4 5). Sålunda syn-es definitionen å allmänt sjukhus böra justeras så, att däri kommer att ingå »sjukhus som avses i sjukhuslagen». Härigenom vinnes full överensstämmelse mellan i medicinal- styrelsens sjukhusregister upptagna sjukhus och sådana, där vården är er- sättningsgill enligt sjukförsäkringen. Åtskilliga av de nu i förteckningen över sjukvårdsanstalter enligt lagen om allmän sjukförsäkring (nr 727/1954) upptagna anstalterna tord-e i fortsättningen bli sjukhus i sjukhuslagens mening och därför böra utgå ur förteckningen.

Någon formell ändring av definitionerna i lagen om moderskapshjälp (3 &) erfordras ej. En reell ändring kommer dock att ske genom att sjuk- huslagen med sjukhus även avser förlossningsanstalt. Den nuvarande för— teckningen över förlossningsanstalter enligt lagen om moderskapshjälp (nr 728/1954) kan därför begränsas att avse enskilda förlossningsanstaltcr. Högst två dylika anstalter torde finnas.

Kommittén förutsätter, att riksförsäkringsanstalten såsom tillsynsmyn- dighet för sjukkassorna utarbetar och föreslår de ändringar i ovanstående hänseenden som anstalten finner erforderlig—a.

I förslaget har såsom överflödiga icke medtagits de nuvarande föreskrif- terna i 7 5 sjukhuslagen att sjukhus skall vara försett med erforderlig per- sonal och utrustning. Landstingens skyldighet enligt 1 & att ombesörja an— staltsvård omfattar givetvis icke endast tillhand'ahållande av lokaler utan avs-er även personal, utrustning och annat som erfordras för vårdens he-

höriga tillgodos-eende. Ej heller har bibehållits bestämmelsen om att sjuk- hus m-ed mer än 24 vårdplatser skall för vård av sjuka, som på grund av smittsam sjukdom eller av annan anledning icke utan olägenhet kan vårdas

13

å allmän sal, vara försett med nödigt antal för sjuka a sådan sal avsedda ' särskilda rum. Det torde numera icke finn-as något behov av att reglera denna detalj i lagstiftning.

V . Anordnande av sjukhus

Enligt 9 & sjukhuslagen må anläggning av sjukhus ej påbörjas, förrän medicinalstyrelsen. efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, god- känt såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen sam-t ritningar över uppvärmnings- och sanitärtek- niska anordningar vid dens—amma.

Innan godkännande meddelas skall, som framgår av ovan refererade be- stämmelse, yttrande av byggnadsstyrelsen föreligga. Sedan åtskillig tid till- baka finnes emellertid ett av Kungl. Maj:t inrättat, tidigare omnämnt or- gan, benämnt centrala sjukvårdsberedningen, vilket bland annat har till uppgift att handlägga ärenden rörande planläggning och utrustning av sjukhus. För beredningen finnes en av Kungl. Maj:t förordnad styrelse, varav en ledamot skall utses efter förslag av byggnadsstyrelsen och en efter förslag av medicinalstyrelsen. Enligt beredningens instruktion åligger det beredningen bland annat att vid påfordran av medicinalstyrelsen eller sjuk— husägare medverka vid granskning av förslag rörande planläggning och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar samt planlägg- ning av den slutna vården i sjukvårdsområdena. Den byggnadstekniska granskning av sjukhusförslag, som sjukhuslagen förutsätter skola ske inom byggnadsstyrelsen, har i praxis överflyttats till centrala sjukvårdsbered- ningen. Detta h=ar ansetts möjligt därigenom att byggnadsstyrelsen har en representant i sjukvårdsberedningen. Enligt överenskommelse mellan medi- cinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen skall särskild remiss till byggnads— styrelsen dock ske, om sistnämnda styrelses representant i beredningen på- yrkar detta. I anslutning till den ordning, som sålunda gäller, bör före- skriften om byggnadsstyrelsens hörande utgå. Att det i undantagsfall kan vara påkallat eller lämpligt, att ett ärende även remitteras till byggnads- styrelsen, torde icke behöva författningsmässigt regleras.

Emellertid synes i detta sammanhang ytterligare en ändring böra vid- tagas. Genom att en av ledamöterna i sjukvårdsberedningens styrelse utses efter förslag av medicinalstyrelsen — och i regel utgöres av chefen för styrelsens sjukhusbyrå — blir i de flest-a fall medicinalstyrelsens synpunk— ter beaktade redan i sjukvårdsberedningen. Då ärendena sedan handlägges i medicinalstyrelsen, blir styrelsens beslut endast ett konfirmerande av de eventuella erinringar som sjukvårdsberedningen anfört. Förfarandet inne—

bär dock åtskillig omgång: handlingarna inges till medicinalstyrelsen som remitterar dem till sjukvårdsberedningen, denna expedierar svar till medi- cinalstyrelsen vilken sedan i sin tur beslutar och expedierar detta till sö- kanden. Den förenklingen bör kunna ske, att sjukvårdsberedningen får möjlighet att i okomplicerade fall själv godkänna ritningarna och i övriga fall har att hänskjuta ärendet till medicinalstyrelsen. Sådant hänskjutandc bör i första hand ske om ledamot av beredningen så påyrkar — härigenom beredes garanti för att godkännande icke sker i strid mot den medicinska sakkunskapen. Men underställning bör också äga rum om det t. ex. är fråga om ett ärende av principiellt betydelsefull natui. Förutsättningaina for underställning böl regleras i instruktionen för sjukvårdsberedningen. Detta kan ske genom ett stadgande, att »ärende skall hänskjutas till medi— cinalstyrelsens prövning om ledamot så påyrkar eller eljest särskilda skäl därtill föranleda».

Om denna ändring vidtages, bör handlingarna alltid ingivas direkt till centrala sjukvårdsberedningen, varigenom det första ledet i det nuvarande förfarandet bortfaller. I flertalet fall torde även det sista ledet _ hand— lingarnas översänd'ande från sjukvårdsberedningen till medicinalstyrelsen för besluts meddelande —— kunna bortfalla. Framhållas bör emellertid att statsbidrag samtidigt ofta sökes till byggnadens uppförande och att i dylika fall vederbörande statsbidragskungörelse vanligen innehåller särskilda be- stämmelser om ritningarnas godkännande (»sedan ritningarna blivit av medicinalstyrelsen efter byggnadsstyrelsens hörande granskade»).'Detta ut- gör hinder för en förenkling i dessa fall. Kommittén ifrågasätter emellertid om icke de anförda bestämmelserna är föråldrade. Den ordning, som sjuk— huslagen stadgar för ritningars godkännande, kan icke sättas ur spel ge- nom en föreskrift i administrativ ordning. Däremot kan givetvis. om så anses erforderligt, en statsbidragsförfattning innehålla ett villkor utöver vad lagen upptager. Är ritningar till en anstalt godkända enligt sjukhus- lagen, bör dock som villkor för statsbidrag rimligtvis icke uppställas ytter— ligare villkor med avseende på ritningarna. Statsbidragsförfattningarna bör sålunda revideras på sådant sätt, att speciella villkor beträffande ritningar- na bortfaller.

Uttrycket »anläggning av sjukhus» ger anledning till tvekan huruvida t. ex. ritningar till fribelägna bilokaler skall godkännas i förevarande ord— ning. Av förarbetena framgår att det icke avses att fribelägna personalbo- städer skall godkännas. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla även åtskilliga andra fribelägna bilokaler, t.ex. administrationsbyggnader, ga- rage, obduktionslok-aler, kapell. För att bästa möjliga tekniska lösningar skall kunna erhållas bör granskningsskyldigheten däremot alltid omfatta sådan-a för sjukhusets drift väsentliga bilokaler som utrymmen för kök, tvätt, värmeförsörjning och dylikt oavsett om lokalerna inrymmes i fribe-

lägna byggnader eller icke. Nuvarande bestämmelser bö1 omarbetas så, att detta kommer till uttryck i lagtexten.

Det är angeläget att sjukhusområdena disponeras på bästa möjliga sätt, icke minst med tanke på framtida utvidgningsbehov. I praxis har det visat sig föreligga ett behov av att sjukhusområdenas bebyggelse underkastas sakkunnig granskning. Därför bör icke heller sådana fribelägna byggnader, som kommittén nu föreslagit skola undantagas från granskningsskyldig- heten, få uppföras på ett sjukhusområde utan att byggnadens förläggning granskats i samma ordning som gäller för ritningarnas prövning. Det bör emellertid vara tillräckligt föreskriva att huvudmannen skall samråda med centralmyndigheten i fråga om förläggningen och att alltså formligt god— kännande ej påkallas.

Vad som stadgas om anläggning av sjukhus skall enligt gällande lag även äga tillämpning vid »avsevärd till- eller ombyggnad». Bestämningen »av—se- värd» lämnar givetvis rum för skiftande bedömningar. Att på ett mera exakt sätt ange när granskningsskyldighet skall inträda, torde icke vara praktiskt möjligt. Enligt vanligt språkbruk är det naturligt att skilja mellan mindre och större till- eller ombyggnader. De mindre bör lämnas oreglerade, medan de större bör kräva godkännande. I överensstämmelse härmed har i förslaget använts ordet »större» för att beteckna de ändrings'arbeten, som skall underställ-as central granskning. Här må framhållas, att det icke är kostnaden för arbetena som är avgörande. Kostnaderna kan vara stora även för en mindre ombyggnad.

Skisser över planerade sjukhusbyggnader brukar ofta i förväg insändas till centrala sjukvårdsberedningen för preliminär granskning. Dett-a för- farande har visat sig erbjuda stora fördelar och bör även i fortsättningen praktiseras.

VI. Förvaltningsorganen

1. Sjukvårdsstyrelser Sjukvårdsstyrelsernas ställning såsom ledande organ för landstingens sjukvårdande verksamhet regleras i Iandstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319). I 53 & nyssnämnda lag stadgas sålunda följande.

1 mom. Led-ningen av tlandst'ingskommunens häls-o- och sjukvårdande verksam- het skall, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda föreskrives, enl-igt landstingets bestämmande utövas av en gemensam nämnd, kallad hälso- och sjuk— vårdsstyrelse, eller ook av en särskild hälsovårdls- och en särskild sjukvårds- styrelse.

Vad i 42—51 55 är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall] äga motsvarande tillämpning beträffande nämnd, som här avses.

Styrelse må, om landstinget så beslutar, uppdraga ät ledamot av styrelsen eller åt .i landstingskommunens tjänst anställd befattningsh'avare att å styrelsens vägnar fatta Ibeslut i vissa grupper av ären-den, Vli'lkas beskaffenhet skall & landstingets beslut angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant up'pdrag, skall anmälas vid styrelsens [nästa sammanträde.

2 mom. Där landsting feinner sådant lämpligt, må landstinget besluta att styrelse skall utgöras av förvaltningsrutskottet eller viss avdelning därav.

3 mom. Till sammanträde med styrelse skall förste provinsialläkaren kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

4 mom. Angående hälso- och sjukvårdsstyrelses verksamhet gäller i övrigt vad därom stadgas i lag eller författning.

Med hänsyn till den här återgivna bestämmelsen är det icke erforderligt att i sjukhuslagen intaga några bestämmelser om landstingens sjukvårds— styrelser. Annorlunda förhåller det sig beträffande de städer som icke till— hör landsting.

Kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) saknar bestämmelser om sjukvårdsstyrelse i primärkommunerna. Erforderliga föreskrifter för dessa återfinnes nu i sjukhuslagen. I 5 5 av denna lag heter det sålunda, att kommun som driver sjukhus är pliktig att >>å-t lämplig kommunal nämnd eller annat kommunalt organ» uppdraga att vara sjukvårdsberedning — den nya benämningen sjukvårdsstyrelse är ännu icke införd i sjukhuslagen. För de landstingsfria städerna måste den erforderliga regleringen även i fortsättningen ske i sjukhuslagen. Då denna i sin allmänna uppläggning

enligt kommitténs förslag icke tager sikte på andra primärkommuner än sådana som utgör egna sjukvårdsområden, finns det ingen anledning att bibehålla den nuvarande föreskriften att lämpligt kommunalt organ skall vara sjukvårdsstyrelse utan bestämmelsen bör givas samma konstruktion som för landstingskommunerna. Emellertid bör förevarande lag icke reglera förvaltningen av annan sjukvård än den som avses i lagen. Den öppna sjukvård, vilken icke bedrives i anslutning till sjukhusen, lämnas sålunda i detta sammanhang åsido. Denna vår-d omhänderhaves i städerna 'f. n., helt eller delvis, av hälsovårdsnämnderna. Gällande ordning, vilken grundas på bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen (46 och 49 åå), måste dock anses föråldrad. Det är icke ändamålsenligt att splittra den öppna och den slutna sjukvården mellan olika förvaltningsorgan. Göteborgs stad har också för sin del utverkat undantag från gällande bestämmelser i detta avseende. Sedan den 1 juli 1952 sorterar sålunda i Göteborg de tjänsteläkare, som utövar sjukvård, under sjukhusdirektionen (se SFS nr 141/1952). I Stock— holm har stadsfullmäktige i princip beslutat hemställa om samma ordning. Tiden synes därför vara inne för en allmän ändring för samtliga städer som utgör egna sjukvårdsområden. Detta förutsätter även ändring,av all— männa läkarinstruktionen. Ehuru frågan egentligen icke faller inom ramen för kommitténs uppdrag, förordar kommittén att en sådan ändring kommer till stånd.

Som torde framgå av ovan återgivna bestämmelse i Iandstingslagen gäller för landstingskommuns sjukvårdsstyrelse samma bestämmelser som för landstingskommuns styrelse, förvaltningsutskottet. I överensstämmelse här- med synes för sjukvårdsstyrelse i stad böra gälla i princip samma föreskrif— ter som för stadens styrelse. Dessa föreskrifter återfinnes i 31—43 55 kom- munallagen. 43 5 innehåller emellertid bland annat särskilda bestämmelser om reglemente för styrelsen, vilka icke kan äga tillämpning å sjukvårdssty- relse. I stället bör gälla bestämmelserna i 45 5 andra och tredje styckena. Dessa möjliggör bland annat delegation av sjukvårdsstyrelses beslutanderätt enligt samma regler som för kommunala nämnder i allmänhet. I förslaget hänvisas därför till 31—42 55 och 45 å andra och tredje styckena kommunal- lagen. Utan särskilt stadgande i sjukhuslagen kan val av sjukvårdsstyrelse i stad ej ske proportionellt. Då sådant valsätt bör vara tillåtet lika väl som vid val av landstingskommunal sjukvårdsstyrelse, har bestämmelse härom upptagits i förslaget.

För Stockholm gäller icke den allmänna kommunallagen utan lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm. För närvarande föreligger emellertid ett av särskilda sakkunniga den 27 januari 1956 avgivet för— slag till ny sådan lag, benämnd kommunallag för Stockholm, vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Sjukhuslagstiftningskommittén har utgått från att detta förslag i huvudsak kommer att vinna statsmakternas bifall och träda i kraft senast samtidigt med kommitténs förslag till ny

sjukhuslag. Om så sker, kommer denna kommunallag att innehålla bestämmelser för nämnder, avseende deras sammansättning, val, inre or- ganisation och verksamhetsformer, vilka är direkt tillämplig-a även å nämn— der för reglerad förvaltning —— såsom sjukvårdsstyrelsen —— såvida ej annat föreskrives i speciallagstiftning (se 50 å). Ifrågavarande bestämmelser bör i allmänhet kunna äga tillämpning även å sjulwårdsstyrelsen. Enligt dessa är dock mandattiden för ledamöter och suppleanter endast två år, medan sjukvårdsstyrelse i landet i övrigt väljes för fyra år och i anslutning till valperioderna för fullmäktige. I förevarande hänseende synes en avvikande ordning för Stockholm icke motiverad. Med detta undantag behöver sålunda sjukhuslagen icke upptaga några andra föreskrifter för Stockholm än en hänvisning till 50 & kommunallagen för denna stad. Här bortses från när- varorätt för vissa befattningshavare, vilka icke är ledamöter. Kommittén återkommer härtill nedan.

I Stockholm, Göteborg och Malmö benämnes sjukvårdsberedningarna nu sjukhusdirektion, då de tillika utöva direktions befogenhet. Enligt kommit- téns förslag förutsättes att organen, då de uppträder som sjukvårdsstyrelser, också _beteeknar sig som sådana oavsett om de även utgör direktion för stadens sjukhus.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan om tillförsäkrande av erfor— derlig medicinsk sakkunskap åt sjukvårdsstyrelserna. Härutinnan gäller, såvitt avser landstingen, allt sedan sjukvårdsstyrelsernas tillskapande år 1941 samma bestämmelse som ovan återgivits ur nuvarande landstingslag, nämligen att förste provinsialläkaren skall kallas till styrelsens samman- träden med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Ifrågavarande bestämmelse tillkom på förslag av 1938 års hälso- och sjuk- vårdssakkunniga. De sakkunniga räknade icke med att förste provinsial- läkaren skulle kunna tillgodose hela behovet av sakkunskap utan framhöll att, då behov av särskild sakkunskap uppkom, sjukvårdsberedningen måste anses äga rätt att till Överläggning inkalla inom landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare och övriga befattningshavare. Särskilt hade de sakkunniga därvid i åtanke lämpligheten av att veder- börande styresman eller läkaren å viss specialavdelning bereddes tillfälle överlägga med sjukvårdsberedningen, då inom beredningen behandlades fråga om sjukhusets eller special-avdelningens ny-, till- eller ombyggnad. Att med sjukvårdsberedningen ständigt skulle adjungeras en Viss därtill utsedd representant för sjukhusläkarna hade av de sakkunniga övervägts men icke ansetts böra förordas. Något behov av en dylik anordning hade icke funnits föreligga, då ifrågavarande läkare vid ärendenas behandling inom vederbörande direktion dock alltid ägde tillfälle framföra sina syn— punkter. I anslutning till det anförda föreslog de sakkunniga införande av skyldighet för styresman ävensom för lasarettsläkare, som ej är styresman,

att på kallelse av sjukvårdsberedningen inställa sig vid dess sammanträden för att yttra sig i frågor, som angår sjukvården eller förvaltningen.

Vid förslagets framläggande för 1940 års riksdag biträdde föredragande departementschefen (proposition nr 89) förslaget om närvarorätt för förste provinsialläkare samt anförde ytterligare:

Vidare har det ansetts, att vid behandling [inom sjukvårdsberedning av sjukhus- ärenden viss styresman eller annan sjukhusläkare alltid borde ha säte i bered- ningen. Då det måste förutsättas, att bered-ning i alla de fall behov därav förelig- ger anlitar den sakkunskap, som står beredningen ti-lll buds, har jag icke ansett mig höra i förevarande hänseende binda beredning ii vidare mån än de sakkunnig-a föreslagit. Tungt vägande praktiska skäl [tala för denna ståndpunkt.

Departementschefens förslag föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

Sedan det år 1952 framlagts förslag till ny landstingslag, vilket i oför- ändrat skick upptog bestämmelsen 0111 förste provinsialläkares närvarorätt vid sammanträde med hälso- och sjukvårdsstyrelse, anförde medicinal— styrelsen i yttrande över detta förslag följande:

Det finnes intet stadgande (om att sjukhusläkare skall kallas till sjukvårdsbered- ningarnas sammanträden, då sjukhusärenden behandlas. Detta synes anmärknings- värt i betraktande av den betydelsefulla ställning som dessa ärenden intaga inom beredningens verksamhet. Förhållandet uppmärksammades visserligen vrid nu- varande bestämmelsers tillkomst men det förutsattes då, att beredningarna även utan författningsföreskrift skulle anlita den sakkunskap som sjukhusläkarna re- presenterade. Man stannade därför vid att i 24 % sjukhusstadgan införa skyldighet för lasaretts-, *sanatori'e- och epli-de'misjukhusläkare att på kallelse av sjukvårds- beredningen inställa sig vid dess sammanträden för att yttra sig (i frågor, som angå sjukvård-en eller förvaltningen. Enligt vad medicinalstyrelsen har sig bekant ha emellertid beredni'n-garna i allmänhet icke begagnat sig av denna rättighet, i varje fall icke i önskvärd omfattning. Medicinalstyrelsen [anser därför erforder- ligt, att föreskrift meddelas om skyldighet för sjukvårdsberedning att i vissa fall kalla [sjukhusläkare till sina samman—träden. För att icke göra föreskriften mer betungande för beredningarna än som får anses strängt nödvändigt vill styrelsen icke pwåyrka, att kallelseskyldighet införes beträffande andra sjukhusärenden än dem som röra lasarett, vilka ju helt falla utanför förste provinsialläkarnas verk- samhetområde. Med lasarett bör i förevarande hänseende likställas de 5. k. större sjukstugorna, varav det för närvarande finnes två. Kallelseskyldigheten bör gälla en inom landstingsområdet verksam lasarettsläkare, vilken skall utses av lands- tinget eller, efter dess bemyndigande, av sjukvårdsberedningen. Styrelsen utgår från att beredningarna för uppgiften komma att utse lasarettsläkare med omfat— tande erfarenheter från lasarettsvårdens område. Denne läkare liksom förste pro- vinsialläkaren bör äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att anföra reservation till protokollet. Då det måste anses angeläget att icke be- röva lförste provinsialläkaren den allmänna överblicken över hälso- och sjukvår— den inom länet, bör styrelsens förslag icke inverka på dennes rätt att närvara vid beredningarnas sammanträden. Den av styrelsen nu föreslagna bestämmelsen bör inflycta som ett tillägg till 53 ä 3 mom. li den nya 'landstingslagen. Medicinal- styrelsen är medveten om att även krav på speciell sakkunskap vid andra ären- dens handläggning inom sjukvårdsberedningarna med fog kunna resas. Styrelsen

har emellertid av praktiska skäl begränsat sig till att påfordra sådan sakkunskap endast för det mycket stora specialområde som lasarettsvården utgör.

Förslaget till ny landstingslag underställdes 1954 års riksdag (propo- sition nr 119). I propositionen förklarade föredragande departementschefen. att medicinalstyrelsens förslag borde behandlas i samband med översynen av sjukhuslagstiftningen. Någon ändring i hittillsvarande bestämmelse kom ej heller till stånd.

Sedermera har frågan även berörts av Statens sjukhusutredning av år 1943 i dess betänkande VIII (SOU 1955:12). Häri anföres bland annat föl- jande.

Nu är det emellertid så att kostnaderna för sjukvården, speciellt den vid lasa- rett och sjukstugor, utgöra den ojämförligt största utgiftsposten i landstingens bud- get. Med hänsyn till lasarettsväsen'dets snabba utveckling och osäkerheten i fråga om efter vilka linjer denn-a bör ledas (beträffande centralisering eller decentrali- sering, uppdelning på olika specialiteter, relationerna mellan sluten och öppen lasarettsvård och mellan dessa å ena och den av provinsialläkare och andra utan- för sjukhusen verksamma läkare utövade vården å andra sidan, 0. s. v.) höra dess- utom avgöranden beträffande sju'khusvården berörande spörsmål utan tvivel till de svåraste och med avseende på konsekvenserna för utvecklingen betydelseful— laste av de sjukvårdsberedningen åliggande uppgifterna. Det skulle sålunda i och för sig vara naturligt om en medicinsk representant för llasarettsväsendet funnes på ett eller annat sätt knuten till sjukvårdsberedningen så att åtminstone en las-a- rettsläkare inom varje sjukvårdsområde finge tillfälle att göra sig förtrogen med förekommande ekonomiska administrativa problem och att lära sig se pro-blemen ur vidare synvinklar än det egna lasarettets eller speci'aldisoiplinens. Helt visst borde också den information, som via en i sjukvårdsberedningens arbete mera kontinuerligt deltagande lasarettsläkare skulle kunna förmedlas vill och från öv- niga lasarettsläkare inom landstingsområdet, kunna främja en ömsesidig och ökad förståelse mellan beredningen och la—sarettsläkarna i allmänhet och därmed bliva av betydelse och värde för sjukhusväsendet och dess sunda utveckling. Sjuk- husutredningen anser sig emellertid icke böra förorda en författningsmässig före- skrift i detta avseende men vill uttala den meningen, att till sjukvårdsbered- n'ingens sammanträden bör lasarettsläkare *företrädande erforderlig sakkunskap kall-as när frågor av principiell betydelse eller eljest av större vikt för lasaretts- väsend—et avhandlas, detta und-er förutsättning 'att lasarettsläkare icke är vald medlem av ifrågavarande beredning.

För egen del anser sig sjukhuslagstiftningskommittén icke kunna förorda någon ändring av gällande bestämmelser i förevarande hänseende. Det är uppenbart, att först-e provinsialläkaren icke kan fylla hela det behov av medicinsk sakkunskap som föreligger för sjukvårdsstyrelserna. Med den utveckling den slutna sjukvården undergått är det icke möjligt för en enda läkare att vara sakkunnigi alla hänseenden. En lasarettsläkare är numera sällan tillräckligt sakkunnig inom andra specialiteter än den han själv representerar. Vilken läkare som än knytes till sjukvårdsstyrelserna måste likväl alltid andra läkarexperter i en mängd fall konsulteras. Och det är mindre betydelsefullt vem den faste läkarrepresentanten är än att den lä- kare rådfrågas som besitter den bästa expertisen i den fråga som är under

prövning. Därtill kommer emellertid, att förste provinsialläkaren såsom statens representant intager en friare och mera oberoende ställning än sjukhusläkare inom området.

Beträffande de landstingsfria städernas sjukvårdsstyrelser gäller i före- varande hänseende delvis avvikande bestämmelser. I Stockholm, Göteborg och Malmö intager sålunda förste stadsläkaren samma ställning i sjukhus- direktionen som förste provinsialläkaren i sjukvårdsstyrelserna. Emellertid sammanfaller i dessa städer för närvarande direktion och sjukvårdsstyrelse, varför någon reell skillnad knappast föreligger. Dä någon annan ordning än inom landstingen ej heller är sakligt motiverad — direktionernas behov av medicinsk sakkunskap tillgodoses i annan ordning (se 15 å) — bör i fortsättningen bestämmelserna avfattas på samma sätt för dessa städers del. Vad slutligen angår Norrköping, Hälsingborg och Gävle finnes för när- varande ingen föreskrift om läkarrepresentation i ledningen. Detta bör änd- ras, så att överensstämmelse uppnås med övriga städer utanför landsting. Förste stadsläkare finns visserligen icke i Gävle —— han benämnes endast stadsläkare — och intager ej heller samma ställning som förste stads— läkarna i de övriga landstingsfria städerna. Han är sålunda icke lik- ställd med förste provinsialläkare. Det synes dock naturligt, att han, så länge Gävle utgör eget sjukvårdsområde, intar samma ställning till sjuk- vårdsstyrelsen i denna stad som förste stadsläkaren till sjukvårdsstyrelsen i annan landstingsfri stad.

I stad där sjukhusdirektör _ enligt kommitténs förslag sjukvårdsdirektör — finnes äger denne nu alltid samma befogenhet som förste stadsläkaren. Denna bestämmelse bör givetvis bibehållas även i fortsättningen. Därjämte har kommittén emellertid sett sig nödsakad föreslå, att stadsfullmäktige erhåller befogenhet att tillerkänna annan, som har att inför stadens styrelse föredraga sjukvårdsärenden, rätt att deltaga i sjukvårdsstyrelsens överlägg- ningar, dock utan rätt att anföra reservation till protokollet. Detta är för- anlett av de varierande organisationsformer som kan ifrågakomma i de största städerna. För närvarande anses behov av dylik närvarorätt föreligga i Göteborg för vederbörande stadssekreterare.

Sjukvårdsstyrelse bör äga utfärda instruktioner för sjukhusens samtliga befattningshavare. Den enda begränsning som härvidlag bör göras är att instruktion för läkare ej får avse hans medicinska verksamhet. Någon skyl- dighet att utfärda instruktioner bör å andra sidan icke föreligga utan be- hovet bör vara avgörande. I den mån befattningshavarnas verksamhet icke regleras genom instruktioner, bör direktionen äga ge erforderliga direktiv.

2. Direktioner

I gällande lagstiftning regleras sjukhusdirektionerna och deras verk- samhet i 10 5 sjukhuslagen och 4—18 55 sjukhusstadgan. Sedan dessa be- stämmelser tillkom, har nya landstings- och kommunallagar antagits vilka,

till skillnad från de tidigare, innehåller fullständiga bestämmelser om val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer för nämnder för s.k. oreglerad förvaltning. Dessa bestämmelser är avsedda att vinna tillämpning även för nämnder som avses i speeialförfattningar, i den mån icke särskilda omständigheter påkallar undantag. En revision av direktionsbestämmel- serna i syfte att så nära som möjligt anpassa dessa till landstings— och kommunallagarna är därför påkallad. Revisionen kan genomföras på två olika sätt: antingen stadgas i sjukhuslagen att beträffande direktion skall gälla Vissa uppräknade bestämmelser i Iandstingslagen respektive kommu- nallagen med särskilt angivna undantag och tillägg — åtskilliga sådana är nämligen påkallade — eller också återgives bestämmelserna direkt i sjuk- huslagen med undantagen och tilläggen inarbetade. Det förra tillvägagångs- sättet är tekniskt sett möjligt och erbjuder den fördelen att bestämmel- serna i sjukhuslagen i förevarande hänseende kan bli något kortare —— formen skulle alltså bli densamma som för sjukvårdsstyrelse (se 7 &) ehuru med den betydelsefulla skillnaden att behovet av särbestämmelser för di- rektionerna är mycket större. Kommittén har likväl stannat vid att för- orda det senare alternativet. Därvid har kommittén beaktat att direktions— bestämmelserna bör göras så lättillgängliga som möjligt, eftersom de delvis skall tillämpas av och i vart fall kommer att vara av betydelse för läkare, sysslomän, husmödrar med flera, vilka i allmänhet torde vara mindre väl förtrogna med kommunallagstiftningen. Därtill kommer att, om man nöjde sig med hänvisningar, sådana alltid skull-e erfordras dels till Iandstingslagen och dels till kommunallagen. Förhållandet skulle också leda till komplika— tioner beträffande direktioner vid sjukhus drivna gemensamt av landsting och stad utanför landsting.

Såsom redan beträffande sjukvårdsstyrelserna framhållits är den sär— skilda kommunallagen för Stockholm konstruerad på ett annat sätt än Iandstingslagen och kommunallagen. Den innehåller sålunda bestämmelser, som gäller även för speeialreglerade nämnder om annat icke föreskrives i speciallagstiftningen. Kommittén har dock icke ansett detta utgöra hinder för att direktion, tillhörande Stockholms stad, innefattas i sjukhuslagens allmänna reglering.

I fråga om de särskilda bestämmelserna för direktioner hänvisas till spe- eialmotiveringen (10—16, 18—22 55). Spörsmålet om ärendenas beredning och föredragning (17 &) behandlas närmare 'i följande avsnitt. Här må en— dast beröras ett par mera allmänna frågor, den ena avseende anslag av kallelser och beslut och den andra möjligheten att uppdraga åt sjukvårds— styrelse att vara direktion.

I landstings- och kommunallagarna har införts bestämmelser om en >>landstings-kommunens anslagstavla» respektive >>kommunens anslags- tavla», på vilken kallelser m. ni. skall anslås. Tidpunkten för anslag å denna tavla om protokollsjustering utgör bland annat utgångspunkt för beräkning

av besvärstid och är därför ur rättslig synpunkt av stor vikt. Denna anord— ning bör i princip äga tillämpning även för direktion. Emellertid är sjukhus- direktionerna spridda över länen, medan landstingskommunens anslags— tavla befinner sig på den ort där förvaltningsutskottet sammanträder. De lokala direktionerna kan därför svårligen begagna sig av denna anslags- tavla. Att anslå kallelser på denna skulle också vara tämligen värdelöst. Kommittén föreslår därför, att bestämmelse införes om särskild anslags- tavla för varje sjukhus, en »sjukhusets anslagstavla», vilken då det gäller direktion skall ersätta den anslagstavla som föreskrives i landstings- och kommunallagarna. Med sjukhus avses givetvis sjukvårdsanstalt, som i—sjuk- huslagens mening utgör ett sjukhus. Förvaltar en direktion flera sjukhus, måste följaktligen varje sjukhus ha en anslagstavla. Den lämpliga platsen för anslagstavlan bestämmes av direktionen. Den måste dock vara belägen inom sjukhusområdet.

Enligt gällande sjukhuslag kan sjukvårdsstyrelse efter huvudmannens bestämmande vara direktion för ett eller flera sjukhus. Denna möjlighet måste även i fortsättningen stå till buds. Särskilt för de landstingsfria stä- derna föreligger det behov av att på detta sätt kunna förenkla förvaltningen. I dessa städer har sjukvårdsberedningen hittills alltid varit direktion för stadens sjukhus. Inom landstingsområdena är organisationsformen däremot sällsynt såvitt avser de stora sjukhusen och torde så förbli, men den kan ha en uppgift att fylla i fråga om andra typer av sjukhus, t. ex. sjukhem, för vilka det ofta torde innebära en överorganisation att ha särskilda direk- tioner.

Om sjukvårdsstyrelse tillika utgör direktion, skall nu enligt sjukhuslagen (10 5 6 mom.) bestämmelserna för direktion >>i tillämpliga delar» gälla för styrelsen. Denna något obestämda ordning bör ersättas av mera otvetydiga bestämmelser. Därvid måste eftersträvas, att ordningen göres så enkel som möjligt, så att organisationsformen blir praktiskt användbar. Enklast vore om de föreskrifter, som reglerar sjukvårdsstyrelses inre organisation och arbetsformer, oförändrade kunde äga tillämpning även då styrelsen funge- rar såsom direktion. I stort sett är också en sådan ordning möjlig, eftersom motsvarande bestämmelser för direktion i princip är en efterbildning av vad som enligt landstings- och kommunallagarna gäller för sjukvårdssty- relse respektive kommunens styrelse. Viktigare skiljaktigheter mellan be- stämmelserna för sjukvårdsstyrelse och de för direktion föreligger dock i en del hänseenden, av vilka kommittén ansett två vara av beskaffenhet att icke kunna förbigås. Den ena avser den rätt som enligt 15 & föreslås för vissa icke—ledamöter att deltaga i direktions sammanträden (befattnings- havare tillhörande sjukhusledningen, läkare i chefsställning och husmoder). Denna bestämmelse bör även gälla för sjukvårdsstyrelse, då den tjänstgör som direktion. Den andra skiljaktigheten utgöres av den i anslutning till nyssnämnda paragraf meddelade föreskriften i 20 å andra stycket att, om

vissa ärenden delegerat-s till ledamot eller befattningshavare, de som ägt närvara vid ärendets behandling, därest det hade avgjorts i direktionen, skall beredas tillfälle yttra sig innan beslut meddelas. Även denna föreskrift bör gälla oavsett vilket organ som tjänstgör såsom direktion.

Kommittén har även övervägt att föreslå att de förut refererade bestäm- melserna om anslag å sjukhusets anslagstavla skulle gälla för sjukvårds- styrelse-direktion men har för att icke komplicera förvaltningen ansett sig böra avstå härifrån. Anslag om justering av sjukvårdsstyrelses protokoll skall sålunda alltid göras å landstingskommunens (stadens) anslagstavla, oavsett i vilken egenskap styrelsen fungerat. Då anslagsdagen är avgörande för besvärs-tids beräknande, innebär detta att den person från orten som vill överklaga ett av styrelsen såsom direktion meddelat beslut får skaffa sig kännedom om anslagsdagen från landstingskansliet. Då emellertid de långt viktigare ärenden, som sjukvårdsstyrelsen handlägger i egenskap av sjukvårdsstyrelse, jämlikt Iandstingslagen endast anslås på ett ställe i lä- net, bör det kunna anses väl försvarligt att acceptera denna ordning även för de mindre viktiga ärenden, som styrelsen handlägger såsom direktion.

Här bör nämnas att befattningshavare tillhörande den lokala sjukhusled— ningen —— styresman och syssloman och med dem likställda —— enligt 12 % icke är behörig att vara ledamot av direktion men väl kan väljas till ledamot av sjukvårdsstyrelse (enligt 53 & Iandstingslagen). Om styrelsen tillika ut- gör direktion, kan alltså den möjligheten inträffa att befattningshavare, oaktat han icke är valbar till direktionsledamot, i alla fall kommer att ingå i direktion. Att för detta i praktiken synnerligen sällsynta fall skapa sär- skilda undantagsregler har kommittén icke ansett erforderligt. Ifrågava— rande befattningshavare torde ej heller intaga samma faktiska ställning i en sjukvårdsstyrelse som i den egna direktionen.

Kommittén föreslår sålunda att, då sjukvårdsstyrelse tjänstgör som di- rektion, bestämmelserna för direktion i 15 å och 20 å andra stycket skall gälla men i alla övriga hänseenden bestämmelserna för sjukvårdsstyrelse (7 5). För undvikande av missförstånd må framhållas att här avses det fall att sjukvårdsstyrelsen handlägger ärende endast i sin egen-skap av direktion. Ofta förekommer det emellertid, att ett ärende enligt sjukhuslag— stiftningen skall behandlas av såväl direktion som sjukvårdsstyrelse. I dy— lika fall är läget regelmässigt det, att beslutanderätten ankommer på sjuk- vårdsstyrelsen och att direktionen endast skall höras. Då beslut fattas i sådant ärende, är det följaktligen styrelsen som agerar och icke direktionen. Direktionens hörande kan här sägas bortfalla.

Vad i det föregående sagts om sjukvårdsstyrelse bör också gälla hälso- vårdsstyrelse. Det torde förekomma att denna styrelse utgör direktion för mindre förlossningshem.

Gällande sjukhusstadga innehåller åtskilliga bestämmelser om dir-ektions verksamhet, som av olika skäl är överflödiga och därför uteslutits ur de

nya författningarna. Detta gäller t. ex. föreskriften i 9 5 om skyldighet att underrätta sjukvårdsstyrelsen om vissa val — dessa uppgifter erhåller sty- relsen genom de avskrifter av direktionens protokoll som är föreskrivna i 5 5 3 mom. och av kommittén upptagits i 19 å sista stycket av lagförslaget. Utgå kan vidare 12 % angåen-de förvaltningen av fonder och andra omhän- derhavda medel, 13 & angående förvaltningen av fastigheter och inventarier, 14 5 om anslag av s. k. rådgivande taxa — dessa taxebestämmelser föreslås i annat sammanhang skola upphöra att gälla — 15 5 om granskning av apoteksräkningar, 16 5 om spisordning — denna ingår i direktionens all- männa befogenhet enligt 10 å lagförslaget att fastställa erforderliga före- skrifter för sjukhusets ändamålsenliga skötsel — 17 5 om byggnadsarbeten och 18 å om redovisning för omhänderhavda medel. I sistnämnda hänseende finns numera allmänna regler i landstings- och kommunallagarna (66 5 respektive 62 5), Vilka är tillämpliga å alla nämnder och styrelser.

Kommittén förutsätter att den medelsförvaltning, som tillkommer di- rektion, utan särskilt stadgande i sjukhuslagen kan sammanföras med för- valtningsutskottets eller kommunstyrelsens medelsförvaltning, vilket ofta torde erbjuda fördelar.

VII. Sjukhusens dagliga ledning

Enligt gällande sjukhuslag (11 å) är den ansvarige läkaren eller, där flera sådana finnes, den av dem som därtill av sjukvårdsstyrelsen förord- nas, mellan direktionens sammanträden sjukhusets inför direktionen an- svarige styresman. Från denna bestämmelse äger dock Kungl. Maj:t på huvudmans begäran meddela undantag beträffande visst sjukhus.

I sjukhusstadgan (3 & jämförd med 53 och 56 åå) föreskrives att vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus skall finnas syssloman. Till syss- loman må enligt 31 % sjukhusstadgan ej antagas annan än den som är kun- nig i bokföring och har erfarenhet i ekonomiska frågor och förvaltnings— göromål. Enligt 33 & samma stadga åligger det syssloman att med iaktta- gande av de föreskrifter, som sjukvårdsberedningen i instruktion eller eljest lämnar, under direktionens förmanskap och styresmannens inseende hand- ha sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed i sammanhang stående angelägenhet-er ävensom att under styresmannen övervaka ordningen inom sjukhuset och mathållningen samt hålla uppsikt över underordnad personal. I allt, som rör sjuk-husets angelägenheter och kan hänföras till sysslomans— tjänsten, åligger det sysslomannen att lämna styresmannen och annan lä- kare i ansvarig ställning behörigt biträde.

Vidare heter det om styresman och syssloman i 8 % sjukhusstadgan: Styrcsman är pliktig att till behandling förbereda och inför direktionen föredraga alla på dcsslprövning ankommande ärenden, som ej ordföranden förbehåller sig. Direktionen äger dock bestämma att styresmannen skall gemensamt med sysslomannen och en eller två av direktionen utsedda leda- möter av densamma förbereda behandlingen inom direktionen av ärenden, som icke beredes av ordföranden, samt att på styresmannen ankommande föredragning inför direktionen skall, i den mån styresmannen, syssloman- nen och nämnda ledamöter överenskommer därom, verkställas av sysslo- mannen eller någon av dessa ledamöter. Vill styresmannen vidtaga åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra utgift och icke är anbefalld av direk- tionen, skall han, såvida omständigheterna det icke hindra, rådföra sig med sysslomannen innan åtgärden vidtages. Är denne därvid av skiljaktig me— ning, skall styresmannens beslut ävensom sysslomannens motivering för sitt ställningstagande upptagas å en minneslista .som föres av styresmannen eller, efter dennes förordnande, av sysslomannen och vars riktighet skall

bestyrkas av såväl styresmannen som sysslomannen. Minneslistan skall fö- redragas vid direktionens nästa sammanträde. Direktionen kan bestämma, att styresmannen i fall som nu sagts även skall rådföra sig med en eller två av direktionen utsedda ledamöter av densamma. Ärende, som rör sjukhusets ekonomiska förvaltning, får icke i något fall avgöras av direktionen utan att sysslomannen erhållit tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig däri.

Styresmannen är berättigad att hos direktionen väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga i direktionens överläggningar; han äger också få avvikande mening antecknad till protokollet (5 5 3 mom. och 7 & sjukhusstadgan). Sysslomannen äger samma rätt men begränsad till frågor rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed i samband stå-ende angelägenheter (5 5 3 mom. och 10 & sjukhusstadgan).

Frågan om lasarettens ledning har gjorts till föremål för ingående be— handling av Statens sjukhusutredning av år 1943 i dess betänkande VIII Rationalisering av sjukhusdriften (SOU 1955:12). Här må hänvisas till detta betänkande sid. 242—255.

Större sjukhus

Statens sjukhusutredning diskuterar i sitt nyssnämnda betänkande sär— skilt frågan om de större sjukhusens förvaltningsordning och anför härom bl.a., att vid de vanliga landstingslasaretten med platsantal upp till cirka 600 sängar är det möjligt med en personlig ledning, sådan som nuvarande ordning innebär, om man däri inlägger den meningen att styresmannen kan personligen känna arbetsledarna för sjukhusets olika verksamhetsgrenar och ha ett tämligen gott grepp om deras kapacitet och övriga personliga egenskaper. Objektivt underlag saknas för avgörandet av frågan om var övre gränsen — angiven i antal vårdplatser —— går för att detta skall vara möjligt. Erfarna personer inom sjukhusväsendet torde enligt sjukhusut- redningen i allmänhet vilja dra denna gräns någonstans vid en storleks— ordning av 500—800 sängar. För den centrala ledningen av större sjukhus torde andra åtgärder vara nödvändiga. Sjukhusutredningen anför vidare:

Även vid dessa (stora) sjukhus tordle m-an ej vinna tillfredsställande gananti för en ekonomisk ldri-ft utan att överlät-karna, samtidigt med ansvaret för vården, i .nå- gon form även givas ekonomiskt ansvar. De former, som detta medansvar bör taga, kunna dliskrutenas. Vid ett sjukhus så stort, t. ex. med mer än 600 sängar, att för- va'ltnningsaprplanaten fordrar en chefstjänsteman med heltidsanställlning, anser Aut- redningen en *l-äkare som chef vara att föredraga under förutsättning att man har tillgång till en läkare, som har administrativ förmåga och intresse även för den ekonomiska sidan av sjukhusets verksamhet. Kan man ej finna sådan, får man gå andra vägar, d. v. s. anställa en icke medicinsk-t sk—olad administrator. Samtidigt måste då en representant för den medicinska sakkunskapen finnas i sjukhusets ledning, för att förslag och åtgärder ifråga om sjukhusd'ri'ften på be- tryggande sätt skola bli bedömda även ur Imedtie'insk synpunkt och ekonomisk medansvanighlet från sjukhusll'ä-karnas sida vinnas.

Sammanfattningsvis föreslår Sjukhusutredningen att huvudman beredes möjlighet att vid större sjukhus (över 600 vårdplatser) förordna särskild administrativ chef, varvid garantier bör skapas för att säkerställa medi- cinskt medinflytande och medansvar i administrativa och ekonomiska ange- lägenheter.

Vad Statens sjukhusutredning sålunda anfört kan sjukhuslagstiftnings- kommittén i huvudsak biträda. Administrationen av ett stort sjukhus har blivit alltmera komplicerad. Medicinens snabba utveckling påverkar oavlåt- ligt sjukhusen och deras verksamhet. Krav på omdispositioner, utvidgningar och nya specialavdelningar reses och måste utredas. Detsamma gäller nya hjälpmedel och ökade personalresurser. Planeringsarbetet är krävande men betydelsefullt. Driftkostnaderna har nått en tidigare oanad höjd, vilket kommit den ekonomiska sidan av verksamheten att kräva ständigt ökad uppmärksamhet. Rationaliserings- och förenklingsåtgärder måste ständigt eftersträvas men förutsätter tid, intresse och kunnighet. Det framstår där- för som allt angelägnare att tillföra åtminstone de större sjukhusen en mera kvalificerad ledning än nuvarande ordning medger. Det måste bli möjligt att för chefsposterna förvärva kvalificerade personer som helt kan ägna sin tid åt ledningen.

Kommittén vill erinra om att redan vid tillkomsten av 1928 års sjukhus- lag förutsattes, att behov av särskild administrativ chef kunde uppstå vid större sjukhus. Någon särskild förvaltningsordning för dylika fall upptogs dock icke i lagen utan man nöjde sig med att införa rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda fall på begäran av huvudmannen lämna tillstånd till en annan ordning (11 & sista stycket sjukhuslagen). Möjligheten har hittills endast utnyttjats i två fall (Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund samt centrallasarettet och epidemisjukhuset i Umeå) men torde ha dryftats även inom andra sjukvårdsområden. Delvis torde det ringa utnyttjandet av be- stämmelsen ha berott på att fasta regler för administra'tionsaformen saknats.

För framtiden bör lagstiftningen upptaga och reglera en särskild ordning för förvaltningen av större sjukhus såsom alternativ till den hittills gängse med styresman och syssloman.

Därvid inställer sig frågan vilka kvalifikationer en administrationschef bör äga.

I USA har universitetsutbildning av sjukhusadministratörer förekommit sedan år 1934. Större omfattning har verksamheten dock fått först efter 1945. Senare år har omkring 200 studenter årligen examinerats men be— hovet anses utgöra cirka 600 per år. Härvid beräknas dock inemot hälften för tjänster som assisterande administratörer. En särskild kommittéutred- ning angående ifrågavarande utbildning har nyligen verkställts. Några syn- punkter ur kommitténs betänkande, avgivet år 1954, må här återges.

Utbildningen vid universitetet bör omfatta ett akademiskt år (= 9 män.) och

följas av praktik på sjukhus under minst 12 mån. För att erhålla tillträde till uni- versitetsut'hi'ldningen kräves föregående ekonomisk-administrativ utbildning en— ligt olika alternativ. Ämnen som bör ingå i den fönbenedande utbildningen är framför allt förvaltningsstatisti'k, allmänna (förvaltningsgrundsatser, personaladmi- nistnation, affärs-ekonomi, handelskunskap, blande'lsjurildik och nationalekonomi. I utredningen lägges stor vikt vid den förberedande utbildningen. Universitets- studierna anses endast kunna |lyckas om de har karaktär av vidareutbildning. Det diskuteras. om särbestämmelser borde meddelas för läkare, som vill ägna sig åt sjukliusförvaltning. Detta avvisas do-ck, enär läkare icke enbart genom sin medli- c-insk'a utbildning blir skicka-de att deltaga i kvalificerat förvaltningsarbete. Aspi- ranterna bör vidare undergå prövning inför en särskild kommitté för att en vär- dering skall kunna ske av deras personlighet och karaktär sådana dessa egen- skaper manifesterar sig utanför skol- och studiearbetet.

Universitetsutbtildnin'gen avser fyra fack: 1) Administration i allmänhet; 2) Sjukliusens organisation och skötsel; 3) Ekonomi omfattande bl. a. ekonomiska bedömningar, :budgetk-ontrol'l, kostnadsanalyser och statistik samt 4) Orden-tering i medicinska frågor, hälsovård, sociala och ekonomiska aspekter på sjukvården, sjukhusets ställning i samhället.

Den efterföljande praktiska utbildningen på sjukhus skall fullgöras under kompetent Jedning och får endast äga rum på sjukhus som godkänts för ända- målet. Handledaren skall hela tiden stå i kontakt med universitetet. Tjänstgöringen skall äga rum på alla olika avdelningar av sj—ukthuset.

Den här lämnade redogörelsen visar vilken vik-t som i USA tillmätes frågan om utbildningen av sjukhusadministratörer.

Även i England är utbildningen av de ledande förvaltningstjänstemännen å sjukhus föremål för diskussion. Några enhetliga regler för utbildningen finnes ännu ej. Det anses nödvändigt att höja standarden på nya aspiranter och har förordats att för detta ändamål i huvudsak begränsa rekryteringen till universitetsutbildade samt att öka de ekonomiska förmånerna.1

Den utbildning, som i vårt land är den närmaste motsvarigheten till ovan— stående, är den som kräves för syssloman. Denna utbildning är dock icke avsedd att leda till chefstjänster såsom är fallet med exempelvis den ame- rikanska. De formella kraven på syssloman enligt gällande sjukhusstadga — kunnighet i bokföring och erfarenhet i ekonomiska frågor och förvalt- ningsgöromål — är synnerligen allmänt hållna. Större värde har de utbild— ningskrav, om vilka överenskommelse år 1945 träffats mellan landstingens centrala lönenämnd och vederbörande personalorganisation. Dessa krav är följande: .

Realexam-en eller studentexamen, avgångsexamen från sociallinstit-ut (k-ameral eller social-kommunal linje) eller från statsunderstött han'delsgyxmnasium, genom- gången sjukhuskameral kurs vid social'institut samt praktisk erfarenhet i eko- nomisk förvaltning, varvid kännedom om 1sju'khusuförvvaltning räknas som särskild merit. '

Alltsedan mitten av 1940—talet utbildas vartannat år 20 a 25 elever vid här avsedd sjukhuskameral kurs. En del av eleverna innehar sjukhustjänst

1 Hospital Discussing Group i The Hospital, 1955 sid. 395.

redan under kursen. Denna, som pågår under en termin, är f.n. förlagd till socialinstitutet i Lund.

Som synes föreligger en avsevärd skillnad mellan sysslomannautbild- ningen och den ovan refererade utbildningen i USA. Likväl betecknar 1945 års utbildningsbestämmelser ett stort framsteg i förhållande till tidigare gällande ordning. Fråga är dock, om icke en ytterligare ökning av kraven, åtminstone för de delade sjukhusen, måste övervägas. Under alla förhål— landen är det nödvändigt understryka att våra dagars syssloman icke skall vara endast en bokföringsexpert utan besitta en allmän skolning i ekono— miska bedömanden och administration. Om kraven på syssloman skärptes, skulle sysslomanstjänsterna kunna vara naturliga poster i karriären till en tjänst som administrationschef. Under nuvarande förhållanden torde dessa chefstjänster endast i begränsad omfattning kunna rekryteras ur sysslomännens led. Den av nu befintliga utbildningsvägar, som borde ligga närmast till för chefstjänster av ifrågavarande slag, torde vara genomgång av handelshögskola (civilekonom). Denna utbildning skulle dock behöva kompletteras med speciell kurs i sjukhusadministration.

I det läge som nu råder kan tydligen några formella kompetenskrav på administrationschefen icke uppställas utan huvudmännen får lämnas frihet att själva bedöma och värdesätta de sökandes förtjänster. Skall förvaltnings- ordningen kunna ge vad som avses med den, är det dock angeläget att kraven sättes högt. Självfallet är det en fördel om chefen besitter både medicinsk och ekonomisk-administrativ utbildning och erfarenhet. Som regel torde man dock icke kunna räkna med att sådana aspiranter kommer att stå till buds.

Som benämning på ifrågavarande chefstjänsteman brukas f.n. (Lund. Umeå) lasarettsdirektör. Direktörstiteln torde dock, efter vad kommittén inhämtat, icke vara godtagbar för de större städerna, vilka enligt gängse praxis i regel förbehåller denna för de högsta förvaltningscheferna, d.v.s. i detta fall sjukhusdirektören enligt nuvarande terminologi. Ej heller är titeln >>lasarettsdirektör» lämplig för mentalsjukhusens del. Kommittén vill därför i stället föreslå beteckningen >>överintendent>>.

Är överintendenten icke läkare, måste, såsom Sjukhusutredningen under- strukit, ledningen kompletteras med en representant för den medicinska sakkunskapen. För detta ändamål föreslår kommittén att en av sjukhusets läkare i chefsställning förordnas att biträda överintendenten och direk- tionen. Sådan läkare benämnes nu (Lund, Umeå) vicedirektör. Denna be-' teckning är dock rätt missvisande. Den leder närmast tanken på en ställ— företrädare för direktören. Kommittén förordar i stället »rådgivande lä- kare». Denne bör förordnas av sjukvårdsstyrelsen efter förslag av direk— tionen. Ehuru den rådgivande läkaren skall tjänstgöra som huvudmannens medicinske expert och bevaka dennes intresse av att skälig hänsyn tages till ekonomiska synpunkter vid sjukhusets drift, bör dock även alla sjukhusets

läkare i chefsställning beredas tillfälle yttra sig innan förordnande med- delas. Rådgivande läkaren bör ej heller förordnas tills vidare utan för he- stämd tid, förslagsvis högst fyra år i sänder.

Vid sjukhus, som förvaltas av överintendent, bör syssloman ej finnas utan överintendenten skall i princip ha att svara för alla uppgifter, som vid annat sjukhus åvilar såväl styresman som syssloman. Detta är redan av författningstekniska skäl nödvändigt men betyder givetvis icke, att över- intendenten i samma utsträckning som en syssloman skall kunna taga per- sonlig del i sysslomannauppgifterna, utan han får därvid biträdas av kon- torspersonal i erforderlig omfattning. Vilka befattningar som för detta än- damål bör inrättas och deras benämning får ankomma på vederbörande huvudman att bestämma. '

I fråga om förhållandet mellan överintendent och rådgivande läkare före- slår kommittén följande allmänna regler.

överintendent skall vara direktionens verkställande tjänsteman. I denna egenskap torde han, om icke direktionen bestämmer annat, få att bereda och föredraga alla ärenden i direktionen. Uttryckligt stadgande härom anser kommittén icke påkallat. Vid beredning av ärende av medicinsk natur skall överintendenten vara skyldig rådföra sig med rådgivande läkaren.

Rådgivande läkaren skall vara pliktig att för överintendenten framlägga de förslag beträffande sjukvården, vartill han kan finna anledning; att biträda överintendenten vid Övervakning av att sådana för sjukhuset genom allmän författning eller annorledes meddelade föreskrifter, som angår den medicinska verksamheten, vederbörligen efterföljes; att även i övrigt lämna överintendenten erforderligt biträde vid handläggning av ärenden av me— dicinsk natur samt att, om ej direktionen annat bestämt, vara tillsynsläkare för sjukhusets läkemedelsförråd och ha inseende över dess medicinska hok- och tidskriftssamling — sistnämnda båda uppgifter åligger vid annat sjukhus styresmannen.

Såväl överintendenten som rådgivande läkaren skall vidare ha att ställa sig till efterrättelse dels bestämmelserna i särskild instruktion, som sjuk- vårdsstyrelsen, om så erfordras, äger fastställa, och dels vad direktionen föreskriver. De är dessutom pliktiga att på anfordran inställa sig vid sjuk- vårdsstyrelsens sammanträden och avgiva av denna infordrade yttranden.

Rådgivande läkaren skall äga närvara vid direktionens sammanträden — kommittén har av flera skäl icke velat begränsa närvarorätten till åren- den av medicinsk natur. Rådgivande läkaren bör ha möjlighet att förskaffa sig en allsidig uppfattning om sjukhuset och dess verksamhet och bevaka de medicinska synpunkterna 'i alla slag av ärenden. Han skall vidare äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten och få sin mening antecknad till protokollet. I samtliga nu angivna hänseenden skall han vara likställd med överintendenten.

Vad nu anförts är de bestämmelser som kommittén anser böra inflyta i författningstexten. Vad som i grunden dock är ännu viktigare är, att ett gott och förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan överinten— denten och rådgivande läkaren. Sjukhusförvaltning kräver mer än något annat samarbete mellan olika fackmän i ledande ställning, eftersom skick- liga ekonomer och administratörer sällan samtidigt är skickliga läkare. Sjukhusförvaltningen är — för att använda ett modernt uttryck — ett ut— präglat »team-work», något som också oavlåtligt framhålles och understry- kes i t. ex. den engelska diskussionen om sjukhusens ledning. Den som sak— nar dylik förmåga till samarbete är icke ägnad för chefstjänster i sjuk— husadministrationen.

Kärnan i en förvaltning av här diskuterade typ måste vara ett stort sjuk— hus d.v.s. ett lasarett; även ett mentalsjukhus bör dock kunna ifråga- komma. Till detta sjukhus bör emellertid även kunna anslutas andra själv— ständiga sjukhus där så är lämpligt. Så torde ofta vara fallet. om det på en ort finnes, förutom ett större lasarett, t. ex. ett epidemisjukhus och ett eller flera sjukhem av olika typer. Den omständigheten, att det må- hända finnes särskilda direktioner för de olika sjukhusen, bör icke utgöra något hinder. Ett dylikt sammanförande av flera sjukhus under gemensam överintendent bör erbjuda åtskilliga fördelar: förvaltningen kan förbilligas men likväl göras mera kvalificerad. I sådant fall bör dock finnas en råd— givande läkare för varje sjukhus d. v. s. chefläkarna för de anslutna mindre sjukhusen bör automatiskt få rådgivande läkares ställning, en var i vad gäller det sjukhus han förestår.

En betydelsefull fråga är under vilka förutsättningar den här föreslagna förvaltningsordningen skall få införas för ett sjukhus. Att i lagen angiva ett visst minimiantal vårdplatser torde icke vara lämpligt. Även om de av Sjukhusutredningen nämnda siffrorna i allmänhet torde ge god ledning, skulle dock en i lagen inskriven stel regel. helt byggande på antal vård— platser, kunna vara till hinder för utvecklingen. Även andra omständigheter än sängantalet torde stundom kunna vara av betydelse, t. ex. antalet över- läkaravdelningar. Ett i stark utveckling varande sjukhus torde ofta ha större behov av en heltidsanställd chef än ett som befinner sig i ett lugnare utvecklingsskede o.s.v. Med hänsyn härtill vill kommittén föreslå att det i lagen fick-e angives några preciserade förutsättningar för förvaltningsord- ningens genomförande utan att detta i stället göres beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall. Sedan större erfarenheter vunnits och en viss praxis utbildat sig, kan en ändring i förevarande hänseende Över- vägas.

Det bör ankomma på vederbörande sjukvårdsstyrelse att 1108 Kungl. Maj:t göra framställning om rätt att få införa den alternativa förvaltnings— ordningen. Genom att sjukhuslagstiftningen upptager utarbetade regler för denna ordning behöver framställningen endast innehålla en begäran att få

anordna sjukhusets förvaltning enligt den paragraf i lagen, där reglerna är införda (24 å), jämte den särskilda motivering därför som sjukvårds— styrelsen vill åberopa. Sådan framställning bör kunna göras och prövas även före lagens ikraftträdande.

Medelstora och mindre sjukhus

Då det gäller att ordna ledningen av de medelstora och mindre sjukhusen, är det nödvändigt att göra klart för sig Vilka krafter som står till förfo- gande: Ä ena sidan styresmannen, å den andra sysslomannen. Styresman- nen är läkare och chef för en lasarettsavdelning. Det är på den tid han kan frigöra sig från lasarettsarbetet som han fullgör styresmannauppgif-terna. Med hänsyn till arbetsbelastningen måste numera till styresman ofta för- ordnas den överläkare som har mest tid till förfogande och icke den som i och för sig skulle vara mest ägnad för uppgiften. Vid de odelade sjukhusen kan överhuvud något val icke förekomma — chefläkaren är automatiskt styresman oavsett i vad mån han är särskilt lämplig härför eller icke. Det finnes exempel på läkare som är framstående administratörer och goda sjukhusekonomer och vil-ka såsom styresmän gjort bemärkta insatser. Emellertid kan man icke mera generellt räkna med att läkarna iskall besitta dylika egenskaper. Vanligare och naturligare är att deras intressen och fal- lenhet inriktar sig på de medicinska arbetsuppgifterna.

Å den andra sidan står sysslomannen. Sysslomannakårens utbildning har länge varit bristfällig. Som tidigare anförts har emellertid kompetenskraven efter 1945 på frivillighetens väg avsevärt skärpts och kårens allmänna standard har sedan dess undergått en glädjande förbättring. Sysslomännen är dock i allmänhet icke skickade att ensamma omhänderha sjukhusens ledning.

I princip måste det givetvis alltid eftersträvas att få till stånd en enhetlig ledning även av de medelstora och mindre sjukhusen, eftersom en icke önsk— värd dualism och tveksamhet om ansvarsfördelning m.m. därigenom säk- rast undvikes. Enligt sjukhuslagstiftningskommitténs mening är emellertid i dagens läge de för sjukhusledningen tillgängliga krafterna icke idealiska för en stark ledning, i varje fall icke generellt sett. Var och en har sina begränsningar. Det lär därför icke finnas någon annan Väg att gå än att etablera en samverkan mellan dem till det gemensamma bästa och helst i sådana fria former att visst utrymme beredes för skiftande personliga till- gång-ar. I praktiken är väl detta också vad som sedan länge sker på våra sjukhus.

Några väsentliga sakliga ändringar i fråga om förvaltningsordningen för ifrågavarande sjukhus torde icke vara påkallade. Ej heller Statens sjukhus— utredning föreslår några ändringar i detta avseende. Nuvarande bestäm- melser är dock tämligen gamla, de är praktiskt taget oförändrade sedan 1928 och en del av dem går t.o.m. tillbaka till 1901 års lasarettsstadga.

Under samma tid har vårt sjukhusväsende undergått en väldig utveckling. Den ekonomiska förvaltningen tilldrar sig ständigt ökad uppmärksamhet. Sysslomännens uppgifter har växt i betydelse och i takt därmed även kraven på deras duglighet och erfarenhet, vilket bl. a. tagit sig uttryck i 1945 års ovanberörda överenskommelse om skärpta kompetenskrav för sysslomän— nen. Det är därför icke ägnat förvåna, att gällande bestämmelsers ordaly— delse i mångt och mycket överensstämmer mindre väl med de faktiska förhållandena. Utvecklingen har t.o.m. lett till den tämligen ovanliga åt— gärden att de berörda parternas organisationer — svenska lasarettsläkar— föreningen och svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförhund —— ge- mensamt utarbetat en promemoria med riktlinjer för samarbetet mellan styresman och syssloman, vilken i realiteten delvis innebär en ändring av sjukhusstadgans bestämmelser. Promemorian, som är av år 1946, har for- men av en rekommendation till de lokala sjukhusförvaltningarna. Den inne- håller följande:

A. Styresmannens och sysslomannens samarbete iärenden avsedda att föreläggas sjukhusdirelctionen

1. En uppdelning av förekommande ärenden i sådana, som äro av sjukvårds- teknisk eller medicinsk art, samt sådana av övervägande förvaltningsekonomisk natur bör 'i möjligaste mån eftensträvas.

2. Beredning och föredragning inför direktionen av sjukvårdstekniskt eller medicinskt betonade ärenden göres av styresmannen, av ekonomiskt betonade ärenden av sysslomannen.

3. Ärenden, som icke låta sig hänföras till i punkt 2 nämnda grupper, beredas gemensamt av styresman och syssloman och föredragas efter överenskommelse av styresmannen eller av sysslomannen.

4. Stylresmlan och syssloman jämte 'i förekommande fall annan lasarettsläkare eller husmodern böra före varje d—irekti—onssammanträde gemensamt genomgå föredragn—ingsl-istan och ömsesidigt informera varandra i samtliga ärenden, som avses komma under direktionens prövning. Kan enighet ej nås, är det givetvis var och en obetaget att inför direktionen hävda sin mening.

B. Styresmannens och sysslomannens samarbete mellan direktionens sammanträden

5. Regelbundet återkommande överläggning i förvaltningen berörande frågor, som icke äro av den 'art, att de böra föreläggas direktion-en, är den naturliga for- men för samarbete mellan styresman ooh syssloman och bör komma till stånd.

6. Då det tillkommer sysslomannen att hålla uppsikt över de anslag, som ställts till sjukhusets förfogande, skol-a [alla rekvisiti-oner, även de som av vederbörande läkane göras hos t. ex. instrumentfirmornas representanter vid deras besök, pas- sera sysslomannen.

7. Det åligger sysslomannen att leda och övervaka kontors- och ekonomiper- sonalens arbete. Order eller önskemål från styresmannen till nu (ifrågavarande personal skola därför gå tjänstevägen d. v. s. passera sysslomannen med undan- tag av i dlietmahlagnrin-g sysselsatt personal, där direkt hän-vändelse sker. Därest sysslomannen ifråga om sjukvårdsperslonallen har önskemål, beträffande vilka be-

stämmelser i 5 42 sjukhusstadgan icke är tillämpliga, skall sysslomannen iakttaga samma regler och framföra dem genom styresmannen.

C. Lasaretlsläkares, som icke är styresman, samarbete med sysslomannen

8. Önskemål [av större betydelse från ann-an lasarettsläkare än styresmannen, böra passera denne till sysslomannen, Til'l personalen å kontor och ekonomin- delningar, som ovan under 7 säges, skall ttjänsteväigen användas. Medan sjukhusstadgan bygger på att styresmannen bereder och inför di— rektionen föredrager alla ärenden, som ej ordföranden förbehåller sig, utgår promemorian från en delning av denna uppgift mellan styresmannen och sysslomannen alltefter ärendenas natur. Vid författningsbestämmelsernas revision kan den utveckling som sålunda ägt rum givetvis ej lämnas obe- aktad. ' Dct är ovanligt att en författning anger vem som skall föredraga ärenden i en kommunal nämnd. Det brukar i regel vara nämndens egen sak att för denna uppgift förvärva den som är mest lämplig. Så skulle också mycket väl kunna ifrågakomma då det gäller sjukhusdirektionerna. Under vissa förutsättningar är det icke heller av så stor betydelse vilken av styresman- nen eller sysslomannen som föredrager ett ärende. Däremot är det två andra ting som i detta sammanhang är av verklig vikt. Det första är att den, som kan ha värdefulla synpunkter att framföra, har rätt att närvara vid direktionens sammanträden och deltaga i överläggningarna. Den som har dylik befogenhet kan ingripa och komplettera en eventuellt ofullständig fö— redragning. Av detta skäl lägger kommittén stor vikt vid att styresman och syssloman båda har dylik närvarorätt och att denna rätt icke är begränsad till ärenden av det ena eller andra slaget utan gäller samtliga ärenden. Detta innebär — i varje fall formellt _ en utvidgning beträffande sysslomannen, vilken nu endast har rätt att deltaga beträffande ärenden som angår sjuk— husets >>ekonomiska förvaltning och därmed i samband stående angelägen- heter». Bortsett från att en bestämning sådan som den citerade alltid erbju- der tolkningssvårigheter, är det också endast mycket få av en sjukhusdi- rektions ärenden, på vilka icke även ekonomiska och administrativa syn- punkter kan och bör läggas. Den andra synpunkten som kommittén tillmäter stor betydelse är, att det icke göres en indelning av ärendena på sådant sätt, att vissa a priori endast anses röra styresmannen och vissa åter endast sysslomannen. Det får icke dragas en >>järnridå» mellan ärenden som anses vara av rent me- dicinsk natur och sådana som bedömes tillhöra den ekonomiska sidan. Tvärtom är det i princip angeläget att varje ärende bedömes ur båda dessa huvudsynpunkter. Och — vad som också är viktigt — huruvida ett till synes rent ekonomiskt ärende rymmer något av medicinskt intresse bör bedömas av den medicinskt utbildade och vice versa. Detta gör att kommittén anser den regeln böra fastslås, att alla ärenden skall beredas gemensamt av sty-

resman och syssloman. Härmed avser kommittén att en var i varje ärende gör den utredning, som han från sina utgångspunkter anser behövlig. Härav följer alltså icke, att båda nedlägger lika mycket arbete på varje ärende. Om t.ex. ett ärende är av alldeles övervägande medicinsk natur, innebär den gemensamma beredningen, att det egentliga utredningsarbete som er- fordras för ärendets avgörande utföres av styresmannen, medan sysslo- mannens insats begränsas till att han genomgår handlingarna för att se om de erbjuder något av intresse för hans del. Stundom kan i sådant fall syss- lomannen kanske också låta sig nöja med att styresmannen redogör för ärendet för honom. Redogörelsen kan föranleda, att sysslomannen omedel- bart kan säga, att han icke anser det påkallat att han själv genomgår hand- lingarna. Motsvarande gäller i fråga om ärenden av huvudsakligen ekono- misk natur. Intet hindrar att en styresman förklarar att ärenden av visst slag anser han icke erbjuda något av medicinskt intresse. Dylikt till— hör det rent interna samarbetet, där vars och ens omdöme får vara av- görande. Vad som är väsentligt är, att både styresmannen och sysslomannen haft tillfälle att före sammanträdet genomgå samtliga ärenden. Det får under inga förhållanden betraktas som kitslighet, om en av dem genomgår handlingarna i ett ärende som huvudsakligen faller inom den andres kom- petensområde.

Till den gemensamma beredningen hör också att styresmannen och syss— lomannen, sedan var och en gjort den utredning han ansett påkallad, sam- manträffar och diskuterar ärendena och söker ena sig om vilken åtgärd som bör föreslås. Denna diskussion innebär ett vägande av olika synpunkter mot varandra. Därvid är det naturligt att än den ene och än den andre kan finna anledning att frånfalla den ståndpunkt, som han preliminärt tänkt sig intaga. Det är angeläget, att båda håller i minnet att ingen av dem har till uppgift att ensidigt hävda medicinska eller ekonomiska syn— punkter.

Genom den här skisserade ordningen anser kommittén att de bästa möj— liga garantier beredes för att ingen av sjukhusförvaltningens olika sidor blir åsidosatt utan att en så allsidig belysning av frågorna som möjligt kommer till stånd och också äger rum på ett tillräckligt tidigt stadium. Hur det i övrigt skall gå till vid ärendenas beredning går utöver vad som bör bli föremål för författningsmässig reglering. Att den befattningshavare, som äger deltaga i ett visst ärendes handläggning inför direktionen —— chef— läkare och husmoder (se 15 å i lagförslaget) — även bör ha haft tillfälle att muntligen ge sin mening till-känna under ärendets beredning ligger i sakens natur. Full frihet i fråga om formerna för beredningen bör dock gälla, varför kommittén icke vill förorda några författningsbestämmelser härom utöver de ovan skisserade.

Då det slutligen gäller ärendenas föredragning, hör direktionerna vara helt oförhindrade att bestämma den ordning som med hänsyn till omstän—

digheterna, lokala förhållanden o.s.v. bedömes som mest lämplig. Ord- föranden bör också alltid vara berättigad att själv föredraga de ärenden han önskar. För åtskilliga direktioner torde det dock vara av värde att ha en huvudregel att följa i de fall, där icke direktionen bestämmer annat. Av denna anledning vill kommittén föreslå, att det i sjukhuslagen upptages en dylik regel och att den formuleras så, att ärenden av »huvudsakligen me- dicinsk natur» föredrages av styresmannen och »ärenden av huvudsakligen ekonomisk natur» av sysslomannen. Kommittén vill med avsikt icke göra annan skillnad än mellan medicinska och ekonomiska frågor — detta är den stora skiljelinjen. Varje försök att närmare precisera denna delning — t. ex. med beteckningar såsom sjukvårdstekniska, organisatoriska eller ad- ministrativa ärenden — är enligt kommitténs mening endast ägnat att komplicera bedömningen. Kommittén fäster, som redan framhållits, ringa vikt vid vem som svarar för föredragningen inför direktionen, om blott både styresman och syssloman är närvarande och också haft tillfälle att i förväg taga del av handlingarna. Där det är svårt att hänföra ett ärende till den ena eller andra av här angivna grupper, bör det med hänsyn till det anförda rimligtvis icke erbjuda något problem för parterna att överens- komma om föredragningen. Om så erfordras, har direktionen dessutom alltid möjlighet att ge direktiv för en ändamålsenlig praxis.

Regeln om gemensam beredning får givetvis icke drivas så långt, att det skulle föreligga laga hinder för en direktion att fatta beslut i ett ärende utan föregående beredning. Möjlighet till undantag för brådskande ärenden o.dyl. måste alltid finnas.

Kommittén har i det föregående talat om styresmans och sysslomans närvarorätt i direktionen. Det är emellertid icke endast fråga om en rätt för dem att närvara utan även om en rätt att väcka förslag rörande sjukhuset (se 15 & lagförslaget). Strängt taget rör det sig i det senare fallet om en skyldighet. I den mån någon av dem finner förhållandena vid sjukhuset i ett eller annat avseende kräva ändring, som påkallar åtgärd från direk— tionens sida, är det hans skyldighet att väcka frågan. Men reglerna om gemensam beredning förutsätter att förslaget först framföres, om det är sysslomannen som är initiativtagaren, till styresmannen och omvänt. Först sedan dessa båda gemensamt diskuterat och utrett förslaget är tiden inne att föra det vidare till direktionen.

Den ovan intagna promemorian innehåller även en del rekommendationer i fråga om samarbetet i övrigt mellan styresman och syssloman, vilka synes efterföljansvärda. De avser dock övervägande praktiska detaljer, som icke lämpligen bör regleras i lag eller författning. Däremot kan de mycket väl införas i lokala instruktioner. Det är av vikt att sjukvårdsstyrelserna får befogenhet att, om så erfordras, fastställa instruktioner med närmare be- stämmelser för både styresman och syssloman. Ofta torde dylika instruk- tioner vara överflödiga men motsatsen kan också vara fallet. Om instruktion

fastställes, bör det givetvis ske efter hörande av vederbörande direktion. I den mån föreskrifter icke meddelas av sjukvårdsstyrelsen, bör det ankom- ma på direktionen att vid behov meddela sådana.

I vilken omfattning och ordning medel skall få disponeras för utgifter mellan direktionens sammanträden hör till de frågor, som kan regleras av sjukvårdsstyrelsen genom instruktion men bör eljest ankomma på den för förvaltningen närmast ansvariga myndigheten — direktionen att be— stämma.

I nuvarande sjukhusstadga finnes, såsom den inledningsvis lämnade re- dogörelsen utvisar, vissa bestämmelser om att direktion äger meddela före— skrifter om medverkan från en eller flera direktionsledamöters sida vid ärendenas förberedande eller utgifters beslutande. I den mån en dylik ord— ning befinnes önskvärd även i fortsättningen, bör direktionen, utan särskild föreskrift i sjukhusstadgan, vara oförhindrad att besluta därom.

Den enda bestämmelse rörande styresman och syssloman som kommittén anser böra intagas i sjukhuslagen är den ovan angivna huvudregeln om ärendenas beredning och föredragning. Det kan diskuteras huruvida ej heller sjukhusstadgan skulle upptaga några närmare detaljer om dessa he- fattningshavares arbetsuppgifter. Detta skulle med andra ord kunna över- låtas åt vederbörande sjukvårdsstyrelse eller direktion att reglera genom instruktioner och arbetsordningar, varvid hänsyn bättre kunde tagas till skiftande personliga förutsättningar, lokala förhållanden o. s. v. I allmänhet ger det sig också på ett naturligt sätt vem som lämpligen bör svara för den ena eller andra uppgiften. Kommittén har likväl trott huvudmännen i all- mänhet vara mera betjänta med att åtminstone ha en del av de viktigare detaljuppgifterna fastslagna och därför i förslaget till sjukhusstadga bibe- hållit en uppräkning av vissa arbetsuppgifter.

Kommittén är emellertid i detta sammanhang angelägen betona, att för- hållandet mellan de båda främsta förvaltningstjänstemännen på ett sjukhus aldrig kan i författningsväg regleras på sådant sätt att en skarp skiljelinje erhålles mellan vad som tillhör den ena eller den andra förvaltningsgrenen. Medicinsk och ekonomisk administration går praktiskt taget ständigt i varandra och det är naturligt att så sker. Ekonomisidan är till för att be- tjäna sjukvården och kan därför icke bedömas endast från ekonomiska synpunkter. De medicinska avdelningarna å andra sidan drar stora utgifter och kan därför icke bedömas endast ur medicinska synpunkter.

Kommittén vill med det anförda ha sagt, att samarbetet mellan styresman och syssloman bör vara så litet bemängt med formella synpunkter som möjligt. Det bör i deras förhållande till varandra icke förekomma ett ängs- ligt sökande efter föreskrifter som stöd för handlandet. Samarbetet bör vara formlöst och förtroendefullt.

Vad angår detaljförteckningen över styresmans och sysslomans arbets- uppgifter kan denna i sak i allt väsentligt ansluta sig till vad som nu gäller

enligt sjukhusstadgan. Åtskilliga formella jämkningar bör dock ske och i vissa fall kan även en betydande nedskärning göras. I detta avseende hän- visas till författningsförslagen (11 och 12 åå sjukhusstadgan) och special- motiveringen därtill. Här må endast beröras en mera väsentlig punkt. Det finns f. n. inga föreskrifter som ens antyder att styresman i sitt handlande har att beakta ekonomiska synpunkter. Med hänsyn till styresmannens egenskap av läkare är det så mycket angelägnare att det ges uttryck åt att han också är skyldig beakta dylika synpunkter. Av stor vikt är vidare, att styresmannen verkar för att sjukhuset utnyttjas på rationellt sätt. Vård- platser och personal är dyrbara och det är av vikt att de tages i anspråk på avsett sätt. Ett sjukhus organisatoriska indelning får icke vara för stel. Om en avdelning under viss tid icke behöver helt beläggas, medan stort platsbehov föreligger för annan avdelning, bör en tillfällig överflyttning av platser och personal kunna ske, givetvis under förutsättning att detta med hänsyn till 'infektionsrisker o. dyl. icke är ur medicinsk synpunkt olämpligt.

Det anförda har kommittén formulerat så, att styresmannen skall >>verka för att sjukhuset utnyttjas rationellt och drives under skäligt hänsyns- tagande till ekonomiska synpunkter». Sysslomannen bör ha precis samma åliggande. Styresman och syssloman måste komplettera varandra här som på andra områden. Självfallet "förutsättes, att de härvid understödjes av läkarna på de olika avdelningarna.

I fråga om förhållandet till den underordnade personalen är det natur— ligt —— såsom också överenskommits i den ovan intagna promemorian — att allmänna önskemål från styresmannens sida beträffande kontors- och ekonomipersonalen framföres via sysslomannen och att sysslomannens motsvarande önskemål beträffande den övriga personalen på samma sätt framföres via styresmannen. Om det av praktiska skäl är lämpligt med vissa undantag härifrån, bör det självfallet icke möta hinder att överens- kommelse därom träffas. Skulle i något fall enighet icke kunna uppnås, hör ärendet underställas direktionen. Beträffande husmodern, som intager en viss särställning bland personalen, återkommer kommittén i avsnitt X.

Avslutningsvis vill kommittén här framhålla, att kommittén ansett det faktiska läge, som råder inom förvaltningen av sjukhus av här ifrågava— rande slag, bäst återges genom att det i 'lagen sägs, att styresman och syss- loman gemensamt utgör sjukhusledningen. Härigenom kommer också till uttryck, att de i förhållande till direktionen gemensamt ansvarar för sjuk- husets drift. Det ankommer med andra ord på dem själva att tillse, att inga gränsområden uppstår, för vilka ingen av dem anser sig ha något ansvar.

Det har ifrågasatts att utbyta beteckningen syssloman mot »sjukhusin- tendent», vilken numera brukas vid bl. a. statens sinnessjukhus. Kommittén vill dock icke förorda, att den gamla, rent svenska benämningen syssloman slopas i lagtexten, men [har intet att erinra mot att »intendent» införes som ett alternativ för de sjukvårdsstyrelser som föredrager denna beteckning.

VIII. Särskilda chefstjänster i städer utanför landsting

Enligt de särskilda reglementena för Stockholm, Göteborg och Malmö kan i dessa städer anställas sjukhusdirektör. Denne har att leda förvaltningen av stadens sjukhus och skall söka befordra deras ändamålsenliga skötsel och utveckling. Närmare bestämmelser om hans verksamhet meddelas av sjukvårdsberedningen. Denna kan uppdraga åt sjukhusdirektören att vara föredragande i direktion och dess verkställande tjänsteman samt att full— göra andra uppgifter som enligt sjukhuslagen eller sjukhusstadgan tillhör styresman eller syssloman. De bestyr, som enligt 24 & gällande sjukhus- stadga åligger styresman, får dock icke tilldelas sjukhusdirektören.

Sjukvårdsberedning äger vidare uppdraga åt sjukhusdirektören att upp- göra och till vederbörande direktion överlämna förslag till inkomst- och utgiftsstat, att i överensstämmelse med gällande stater besluta om utbetal— ningar, att handhava den direktion åliggande vården och tillsynen över fastigheter, brandskydds- och civilförsvarsanordningar, inventarier och ut- redningspersedlar samt besiktiga dessa, föranstalt'a om nödiga reparationer, besluta om kassering av inventarier och utredningspersedlar, ombesörja vad som enligt 14 och 15 55 sjukhusstadgan åvilar direktion —— anslag om s. k. rådgivande taxa och tillsyn att apoteksräkningar granskas —— samt om- besörja byggnadsarbeten och verkställa upphandling (för sjukhusen. De nu uppräknade uppgifterna är huvudsakligen sådana som eljest ankommer på direktion. Sjukh-usdirektör kan dessutom tilldelas vissa befogenheter som i vanliga fall tillkommer direktions ordförande, nämligen att i viss ut- sträckning bevilja överläkare, underläkare och syssloman 'ledighet samt förordna vikarie.

Sjukhusens befattningshavare är underställda sjukhusdirektören och har att ställa sig till efterrättelse vad denne i tjänsten föreskriver.

Samtliga ifrågavarande städer har utnyttjat rätten att anställa sjukhus— direktör. I de tre övriga städerna utanför landsting förekom-mer däremot inga dylika befattningar.

Stockholmsreglementet upptar ytterligare en tjänsteman i chefsställning, nämligen biträdande sjukhusdirektör. Sjukvårdsberedningen äger uppdraga åt denne att fullgöra vissa av de ovan uppräknade åligganden som kan an- förtros sjukhusdirektör.

Sjukhuslagstiftningskommittén. Sjukhusdirekftören är en sjukvårdssty- relsenis tjänsteman. Lagstiftningen har ingen anledning att meddela några föreskrifter om sjukvårdsstyrelsernas personal eller deras benämningar. Så har ej heller skett med t. ex. llandstingsdirektörerna, vilka ju är de 'l-ands- tingskommunala sjukvårdsstyrelsernas chefstjänstemän. I de stora stä- derna ligger emellertid förhållandena delvis annorlunda till. Sjukhusför- valtningen är här som regel av stor omfattning samtidigt som det är rela- tivt 'lätt att få till stånd en gemensam administration genom att sjukhusen är koncentrerade till ett begränsat område. Det har ansetts naturligt att utnyttja sistnämnda möjlighet för att ge sjukhusen en starkare och mera kvalificerad ledning än som är möjligt med den eljest vanliga förvaltnings- ordningen. Av detta skäl har sjukvårdsstyrelsens chefstjänsteman i dessa städer givits ställning som förvaltningschef för stadens samtliga sjukhus. I denna egenskap är han sålunda överordnad de lokala sjukhusledningarna. För att effektivisera förvaltningen har sjukvårdsstyrelserna också tiller- känts rätt att på denne förvaltningschef överflytta vissa uppgifter som eljest åvilar direktion samt styresman och syssloman. Det är i den mån förvalt- ningschefen-sjuk'husdirektören skall kunna erhålla befogenheter inom de olika lokala sjukhusförvaltningarna, innebärande undantag från eljest gäl- lande administrationsföreskrifter, som hans ställning kräver reglering i sjukhuslagstiftningen.

Det är enligt kommitténs mening av stor vikt, att städerna med sina speciella förhållanden beredes möjlighet att ordna sin Sjukhusförvaltning under vederbörligt hänsynstagande till dessa sär'förhållanden. Den förvalt- ningsordning, som utvecklat sig och vunnit hävd i de tre största städerna. har visat sig ändamålsenlig och bör inarbetas i sjukhuslagen och stadgan i stället för att regleras genom särskilda reglementen.

Då sjukvårdsstyrelserna enligt kommitténs förslag förutsättes vara lc- dande organ för all stadens sjukvård, har kommittén utgått från att dess chefstjänsteman i fortsättningen benämnes sjukvårdsdirektör i stället för sjukhusdirektör.

Förvaltningsordningen bör göras sådan, att vederbörande stad erhåller största möjliga frihet att taga hänsyn till vad som visar sig praktiskt och lämpligt för att ernå en god och effektiv ledning. Inom en viss ram bör ordningen kunna växla i de olika städerna. Kommittén föreslår därför, att i sjukhuslagen endast upptages två grundläggande bestämmelser: den ena att sjukvårdsdirektören är högst-e förvaltningschef för stadens sjukhus och att styresman och syssloman eller överintendent skall handha sin förvalt— ning under sjukvårdsdirektörens ledning; den andra att Kungl. Maj:t äger medgiva att på sjukvårdsdirektör får överflyttas uppgifter som eljest till— kommer direktion, styresman, syssloman eller överintendent och att Kungl. Maj:t också äger närmare föreskriva i vilken ordning detta må ske.

I sjukhusstadgan, som utfärdas av Kungl. Maj:t, kan en precisering ske

av de uppgifter beträffande sjukhusens förvaltning som bör få över— tagas av sjukvårdsdirektören. Dessa synes med ledning av den praxis som utvecklat sig kunna begränsas till att förfoga över sjukhusens anslag, handhava vården och tillsynen av sjukhusens fastigheter, brandskydds- och civilförsvarsanordningar samt inventarier, föranstalta om nödiga under- hållsarbeten ävensom fullgöra på lokal sjukhusledning eljest ankommande uppgifter av organisatorisk och administrativ natur. Härigenom markeras också att sjukvårdsdirektören icke kan övertaga mera medicinskt betonade styresmanna-uppgifter. I realiteten torde sjukvårdsdirektören knappast komma att övertaga några andra uppgifter än sådana som skolat åvila di- rektionen. styresmans och sysslomans uppgifter torde i huvudsak bli oför- ändrade.

I vad mån sjukvårdsdirektören i ett konkret fall skall övertaga alla nu angivna uppgifter :får bli beroende av sjukvårdsstyrelsens beslut. Förhål— landena kan härvidlag variera i de olika städernla.

Sjuk-vårdxsdirektören bör vidare vara sjukvårdsstyrelsens verkställande tjänsteman. Styrelsen bör självfallet kunna fastställa instruktion för honom och i övrigt meddela föreskrifter för hans verksamhet. I den mån före- skrifter sådana som de, vilksa upptages i 9 & Stockholmsreglcmentet. bc- dömes erforderliga kan de, utan föreskrift i sjukhusstadgan, beslutas av sjukvårdsstyrelsen.

Sjukvårdsdirektör bör alltid ha rätt att närvara vid sammanträden med sjukvårdsstyrelsen ooh underställd direktion, deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få avvikande mening protokollförd. Däremot kan han ej väljas till ledamot av vare sig sjukvårdsstyrelse eller direktion.

Om och i den mån så bedömes lämpligt, kan, enligt de allmänna reglerna för delegation, på sjukvårdsdirektör även överflyttas beslutanderätteni vissa ärenden, som eljest ankommer på sjukvårdsstyrelsens prövning.

Det bör icke vara uteslutet att även i städerna utanför landsting införes den stiarkarc lokala sjukhusledning som överintendentsinstitutionen beteck- nar. Ty även om det är naturligt med en starkare centralisering av förvalt- ningen i storstäderna, har också centraliseringen sina gränser.

Om det i dessa städer tillsättes särskild direktion för ett eller flena sjuk- hus, bör sjukvårdsdirektören av sjukvårdsstyrelsen kunna förordnas att vara föredragande i direktionen och dess verkställande tjänsteman. Så är för övrigt möjligt redan enligt gällande reglementen.

I nu gällande storstadsreglementcn finnes detaljerade bestämmelser om sjukvårdsdirektörs tillsättning: annonsering, quorumregel vid tillsättning och synpunkter som bör läggas på de sökandes kvalifikationer. I främsta rummet skall avseende fästas vid vederbörandes förmåga att leda förvalt- ning av större omfattning. Är flera sökande lika skickade och är någon av dem läkare, skall denne äga företräde, om ej särskilda skäl föranleder till annat. Kommittén anser icke, att det från statsmakternas sida bör regleras

hur kommunala chefstjänster av ifrågavarande slag skall tillsättas och vil- ka synpunkter som därvid bör beaktas. Detta bör med förtroende kunna Överlåtas åt städerna själva.

Behov föreligger i varje fall för Stockholms del att bibehålla gällande möjlighet att anställa även biträdande sjukvårdsdirektör. Någon särskild benämning på befattningshavaren vill kommittén dock icke förorda. Det bör vara tillräckligt, att lagen anger att till biträde åt sjukvårdsdirektör får anställas befattningshavare med befogenhet att efter sjukvårdsstyrel- sens bestämmande självständigt fullgöra vissa på sjukvårdsdirektören an- kommande uppgifter.

Kommittén har icke ansett skäl att begränsa tillämpligheten av bestäm- melserna om sjukvårdsdirektör till Stockholm, Göteborg och Malmö utan föreslår att denna ordning principiellt får ifrågakomma i alla städer utan- för landsting. Vederbörande stad har att själv bedöma om ordningen er— bjuder sådana fördelar för staden att det finnes anledning införa den.

IX. Sj ukhusens läkare

1. Allmänna bestämmelser

Olika slag av Iäkartjänster. I 2 5 2 mom. sista stycket gällande sjukhus— lag angives huru för sjukvård ansvarig läkare skall benämnas: vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorie- Iäkare, vid tuberkulossjuk-stuga tuberkulossjukstuguläkare, vid epidemi- sjukhus epidemisjukhusläkare och vid epidemisjukstuga epidemisjukstugulä- kare. För ansvarig läkare vid anstalt för kroniskt sjuka och vid konva- lescenthem finnes inga särskilda beteckningar och detsamma gäller läkare vid vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka. Vid mentalsjukhusen benämnes chefläkarna enligt sinnessjuklagen sjukvårdsläkare.

För de tre största städerna gäller såtillvida en avvikande ordning som chefläkarna vid lasarett, sanatorium, epidemisjukhus och flertalet mental- sjukhus kallas överläkare i likhet med vad som gäller vid undervisnings- sjukhusen i Uppsala och Lund.

Som allmän regel bör i en ny lag fastslås, att det vid varje sjukhus skall finnas en läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga och ända— målsenliga handhavande. I nuvarande lag talas om >>för sjukvård ansvarig läkare». Kommittén har sökt undvika detta uttryck, som i praktiken ofta givit upphov till. missuppfattningar. En underordnad läkare är icke fritagen från ansvar för vad han gör eller underlåter i sin sjukvårdande verksamhet. Han är visserligen skyldig följa de direktiv och föreskrifter beträffande sju'kbehanvdlingen som chefläkaren ger och för vilka denne ensam är an- svarig. Men även en underordnad läkare äger på grund av sin utbildning och eventuella tidigare tjänstgöring en större eller mindre grad av kun- nighet och behöver därför icke instrueras i varje enskildhet. Inom området för sin kompetens är han själv ansvarig för sin yrkesutövning. Chefläkarens ansvar är härvidlag begränsat till att tillse, att den underordnade icke sättes att självständigt fullgöra andra uppgifter än hans kompetens medger. Vad sålunda gäller synes få ett klarare uttryck med den av kommittén föreslagna formuleringen: ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga hand- havande.

Större sjukhus måste även kunna uppdelas på flera sinsemellan själv- ständiga sjukavdelningar. Om så sker. skall det finnas en chefläkare vid

varje sådan avdelning. Dylik delning av sjuk'hu—s förekommer endast undan- tagsvis & fråga om annat sjuk'hus än lasarett och mentalsjukhus. Någon allmänt vedertagen beteckning på självständig sjukavdelning som här avses finnes icke f. n. En sådan är dock ur lagteknisk synpunkt erforderlig. Väl användes i praxis stundom termen klinik men då detta begrepp sedan gammalt hänför sig till avdelning av undervisningssjukhus har kommittén icke velat föreslå denna beteckning utan stannat vid termen »speeialav— delning».

Terminologin beträffande chefläkartjänsterna bör kunna betydligt för- enklas. Sålunda bör för alla av Kungl. Maj:t tillsatta dylika läkare kunna införas en enhetlig beteckning. Kommittén föreslår, att därvid väljes be- nämningen :>överläkare», vilken redan gäller vid våra största sjukhus och i praktiken även rätt allmänt brukas vid övriga sjukhus.

I fråga om mentalsju-lehusen är det dock icke möjligt att generellt an- vända benämningen överläkare på chefläkare, eftersom dessa icke alltid bör tillsättas av Kungl. Maj:t. Enligt 104 & sinnessjukvård-sstadgan skall chefläkare vid mentalsjukhus tillsättas av Kungl. Maj:t endast om antalet vårdplatser överstiger 150, vid mindre mentalsjukhus tillsättes chefläkaren enligt för sjukstuguläkare gällande bestämmelser d.v.s. av sjukvårdssty— relsen. Denna gränsdragning bör icke utan vidare överföras till sjukhus- lagen. Hänsyn bör tagas även till beskaffenheten av den värd, för vilken sjukhuset är avsett. Sålunda bör enligt kommitténs mening läkaren alltid tillsättas av Kungl. Maj:t om sjukhuset huvudsakligen är avsett för mera krävande vård och det kan icke uteslutas att för dylik vård avsedda sjukhus med högst 150 vårdplatser kan komma till stånd. I annat fall — här blir främst fråga om s.k. sekundärsjukhus — bör tillsättningen ankomma på Kungl. Maj:t endast om sjukhuset är så stort, att antalet vårdplatser överstiger 150. Det anförda innebär ingen ändring i fråga om reglerna för tillsättandet av chefläkare vid nu befintliga kommunala mentalsjukhus.

De otympliga beteckningarna tuberkulossjukstuguläkare och epidemi- sjukstuguläkare kan i fortsättningen utan olägenhet utgå och alla chef- läkare vid sjukhus av sjukstugutyp benämnas sjukstuguläkare.

För chefläkare vid sjukhem erbjuder sig utan vidare beteckningen sjuk- hemsläkare. Möjlighet till Visst undantag härifrån bör dock föreligga. Såsom kommittén under IV. framhållit bör kronikeravdelning under vissa förut- sättningar kunna organiseras som lasarettsavdelning med överläkare som chef. I enstaka fall — närmast i storstäderna —— torde det kunna ifråga- komma att även ett fristående sjukhem för kronikervård erbjuder samma kvalificerade vård som en lasarettsavdelning och att samma krav på läkaren bör uppställas som på en överläkare. Möjlighet bör därför föreligga att för- ordna en heltidsanställd överläkare som chef för ett sjukhem. Det hör an— komma på medicinalstyrelsen att efter framställning av sjukvårdsstyrelsen lämna medgivande till en dylik ordning.

Kommittén har icke ansett påkallat att i sjukhuslagen införa särskilda benämningar på chefläkare vid mentalsjukhus, där överläkare ej finnes, och vid fristående förlossningshem. För dessa bör bestämmelserna om sjuk- stuguläkare resp. sjukhemsläkare gälla.

Vid sjukhus med överläkare bör möjlighet även finnas att anställa sådan läkare med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela behandling av speciell art _ t. ex. för röntgen, laboratorium, anestesi, blodgivning _ utan att för ändamålet självständig sjukavdelning inrättas (se nu 13 % sjuk— huslagen). Kommittén har övervägt att även föreslå skyldighet för huvud- mannen att under särskilda förutsättningar inrätta sådana överläkarbefatt— ningar men har icke funnit det möjligt att i lagtext precisera förutsätt— ningarna för sådan skyldighet. Detta är knappast heller lämpligt. Det måste alltid finnas möjlighet för en huvudman eller chefläkare att för olika spe- cialuppgifter anlita även annan än vid sjukhuset anställd läkare. Att ge närmare föreskrifter för dylika specialistuppdrag skulle enligt kommitténs mening föra för långt. Kommittén återkommer delvis härtill nedan under 8. Konsultläkare.

Enligt 17 & sjukhuslagen äger medicinalstyrelsen förordna underläkare att i egenskap av biträdande lasarettsläkare eller motsvarande lä— kare på eget ansvar handha vården av de sjuka å visst eller vissa sjuk— rum. Ett behov av dylika läkare föreligger otvivelaktigt. Sättet för deras förordnande är dock mindre tillfredsställande. Det är icke fråga om själv- ständiga tjänster utan en förtroendeställning som beredes en redan tillsatt underläkare under förutsättning att han besitter härför tillräckliga kvalifi- kationer. Då en biträdande överläkare lämnar tjänsten, finns det ingen garanti för att han får en efterträdare, som besitter tillräckliga meriter för att kunna ifrågakomma till förordnande som biträdande överläkare. Det är uppenbart, att det under sådana förhållanden möter svårigheter att ta de biträdande överläkarna i anspråk i en rationell sjukhusorganisation. Även ur läkarkårens synpunkter torde den nuvarande ordningen vara föga tillfredsställande genom att ställningen som biträdande överläkare icke för- värvas i konkurrens med andra sökande. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande sambandet mellan underläkartjänst och förordnande som biträdande överläkare upplöses och i stället särskilda tjänster som biträ— dande överläkare inrättas att tillsättas efter ledigförklarande. I lagstift- ningen bör icke preciseras under vilka förutsättningar biträdande över— läkartjänst bör inrättas utan detta bör överlåtas åt praxis. Såsom exempel må här nämnas att en specialavdelning har en sådan storlek, att det är angeläget att bereda överläkaren lättnad i arbetsbördan, eller att en utveck- ling mot en ny specialavdelning pågår utan att likväl ännu ha nått tillräck- ligt långt för att en ny överläkartjänst skulle vara påkallad. Även om den regelmässiga uppgiften för en biträdande överläkare bör vara att själv- ständigt handha ett visst antal vårdplatser, hör han också kunna anställas

för viss speciell vård på en specialavdelning i dess helhet eller på ett helt sjukhus. Sålunda bör t.ex. kunna ifrågakomma att biträdande överläkare anställes för den somatiska värden på ett mentalsjukhus eller för den psy- kiatriska värden på ett lasarett. Att han i dylika fall kommer att bli under- ställd flera överläkare bör. ej utgöra något hinder." Tjänst som biträdande överläkare skall ej avse att tillgodose ett tillfälligt arbetskraftsbehov — för sådant fall erbjuder sig extraläkartjänst —— och bör därför kunna förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

De underordnade läkarkrafterna å sjukhus är underläkare och extra lä— kare. Det har diskuterats att utbyta beteckningen underläkare mot annan benämning som mindre poängterade subordinationsförhållandet inom sjuk- huset. Titeln avdelningsläkare, som i detta hänseende förslagsvis nämnts, synes kommittén icke godtagbar i lagtexten. Hinder möter givetvis icke att i praktiken använda denna eller annan benämning i stället för den som brukas i lagen.

Sjukhuslagen innehåller inga föreskrifter om extra läkare. Icke desto mindre förekommer ett stort antal dylika å våra sjukhus. Dessa förordnas av medicinalstyrelsen med stöd av föreskriften i 2 5 av Kungl. Maj:ts in— struktion för medicinalstyrelsen, enligt vilken styrelsen äger »Vid svårare epidemi, större sjuklighet eller eljest förefallande behov förordna extra lä- kare till biträde vid sjukvården». Utnyttjandet av denna bestämmelse har dock medfört olägenheter därigenom att varje förordnande för sådan lä— kare måste utfärdas av medicinalstyrelsen. Förordnandetidens längd för extra läkare är vanligen mycket kort, från någon månad till högst ett år. Därtill kommer, att varje ledighet för underläkare å avdelning, där extra läkare finnes anställd, som regel medför vikariatsförordnande för extra— läkaren och anställande av ny extraläkare under sådant förordnande. Även vid annan tjänstledighet samt semester för extra läkare måste ersättare för extraläkaren förordnas av medicinalstyrelsen. Varje ombyte av inne— havare på en extraläkartjänst, även för den kortaste tid, nödvändiggör alltså framställning till medicinalstyrelsen och nytt förordnande av styrelsen. Det skulle innebära en administrativ förenkling om huvudmännen själva ägde meddela förordnanden för extra läkare såsom för närvarande sker beträf- fande underläkare. Detta syfte vinnes genom att i sjukhuslagen införes be— stämmelser om extra läkare på samma sätt som om andra sjukhusläkar- tjänster. Såsom nedan närmare motiveras föreslår kommittén att extra- läkartjänst _ med visst oväsentligt undantag — ej må inrättas utan me- dicinalstyrelsens tillstånd. Skillnaden mot nuvarande ordning blir den, att huvudmannen i stället för att hos medicinalstyrelsen begära varje indivi- duellt förordnande har att hos styrelsen utverka tillstånd att få anställa extra läkare för viss tid men, sedan sådant erhållits, som regel skall äga själv förordna läkare. Härvid är dock att märka, att i vad mån huvudman-

nen har möjlighet att förordna läkare utan legitimation eller annan form av behörighet att utöva läkarkonsten är beroende av särskilda bestämmelser.

Här må nämnas att det enligt gällande reglemente för Göteborgs stad (9 5) i förevarande hänseende gäller en undantagsbestämmelse för denna stad. Sjukvårdsberedningen äger där förordna legitimerad läkare till extra läkare >>för den tid och på de villkor, som bestämmas av medicinalstyrelsen». Denna ordning torde i sak överensstämma med vad kommittén nu föreslår.

Extra läkare är regelmässigt en underordnad läkare. I praktiken har det dock i undantagsfall visat sig föreligga behov av att kunna förordna extra läkare även med överläkares uppgifter. Kommittén anser denna möjlighet böra upptagas i lagen. Såsom förutsättning föreslås i texten endast att »sär- skilda skäl därtill föranleda». Då i fortsättningen talas om överläkare i olika sammanhang avses därmed även extra läkare, som har att fullgöra över- läkaruppgifter. I fråga om formerna för sådan tjänsts tillsättning gäller dock givetvis icke reglerna för överläkare.

Enligt 16 5 sjukhuslagen och" anslutande bestämmelser i sinnessjukvårds- stadgan är möjligheterna att inrätta underläkartjänster begränsade till la- sarett, sanatorium, epidemisjukhus, s.k. större sjukstuga och mental- sjukhus. Denna begränsning har visat sig praktiskt omöjlig att upprätt- hålla. Oundgängligt behov av underordnad läkare har icke sällan uppstått även vid annat sjukhus. Detta har då tillgodosetts genom att medicinalsty- relsen förordnat extra läkare. Enligt kommitténs mening finns ingen an- ledning att i lagen söka närmare precisera förutsättningarna för inrättande av underordnade läkartjänster. Om, såsom kommittén nedan föreslår, rät- ten att inrätta dylika befattningar göres beroende av medicinalstyrelsens tillstånd, bör den nuvarande begränsningen i lagen kunna borttagas och möjlighet sålunda föreligga att inrätta underordnad läkartjänst vid varje sjukhus, där behov av läkare i sådan ställning enligt medicinalstyrelsens bedömande föreligger. _ Vid storstädernas mentalsjukhus finnes vissa ytterligare slag av läkar- tjänster. Så förekommer i Stockholm och Malmö biträdande läkare och i Göteborg förste läkare. Ingen av dessa läkare har enligt gällande bestäm- melser den självständiga ställning som tillkommer en biträdande överlä- kare. I regel gäller för dem bestämmelserna om underläkare. Något bärande motiv för att bibehålla dessa särbestämmelser vid en administrativ sam— ordning av kropps- och mentalsjukhusen synes icke finnas. Ifrågavarande mentalsjukhus bör kunna anpassa sig till vad som gäller för övriga slag av sjukhus. I vissa fall torde det kunna ifrågakomma att ombilda här be— rörda tjänster till biträdande överläkare, i andra fall torde tjänsterna när- mast vara av samma typ som förste underläkare å kroppssjukhus. Kom- mittén förutsätter att ett upphörande av ifrågavarande tjänster icke föran- leder någon försämring av de vid dessa sjukhus anställda läkarnas löne- förmåner.

I 3 5 gällande sjukhusstadga finnes anmärkt, att om assistentläkare vid vissa lasarett gäller vad särskilt är stadgat. Bestämmelser om dylika läkare har meddelats i kungl. brev den 2 maj 1919 och med stöd härav har medi- cinalstyrelsen den 21 april 1925 (MF nr 30) utfärdat kungörelse angående anställande av assistentläkare. I praktiken torde läkare av denna typ icke vidare förekomma och behov därav föreligger ej heller. Bestämmelserna bör därför upphävas.

Inrättande av Iäkartjänster. Härom gäller enligt sjukhuslagen f.n. föl- jande.

Tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare eller epidemisjukhusläkare, respektive överläkare, vilken uppkommer genom sjukhusets delning, må icke inrättas utan Konungens tillstånd (13 5). Framställning om inrättande av ny sådan tj änst skall innehålla uppgift om avlöning och andra förmåner, som skall tillkomma innehavaren. Ny underläkartjänst må ej inrättas utan medgivande av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medicinal— styrelsen (16 5). Genom beslut den 5 december 1941 (MF nr 201) har Kungl. Maj :t hemyndigat medicinalstyrelsen att medgiva inrättande av underlä- kartjänst. I ansökan om medgivande som nu sagts skall uppgift lämnas om de för tjänsten anslagna löneförmånerna och de villkor, som ansetts böra uppställas för deras åtnjutande.

Ifrågavarande bestämmelser räknar sin tillkomst från lasarettsstadgan den 18 oktober 1901. Huvudsyftet med underställningsförfarandet i vad gäl- ler underläkare synes ha varit att bevaka, att den rätt till tjänstärsberäk- ning lika med civila läkare i statens tjänst, som medföljer läkarbefattning, ej knytes till annan tjänst än den, vid Vilken skälig avlöning fästs. Förslag om avskaffande av förfarandet väcktes av 1938 års hälso- och sjukvårds- sakkunniga (SOU 1939:23). Vid framläggandet för 1940 års riksdag av för— slaget till sjukhuslag (proposition nr 89) förklarade föredragande departe- mentschefen, att förslaget förutsatte genomförandet av enhetliga minimi- bestämmelser i fråga om underläkares avlöning. Då utredning därom på- ginge, borde förslaget tagas under övervägande först sedan utredningen slutförts. — Motiven för underställningen i fråga om Överläkartjänster har åtminstone icke ursprungligen varit att möjliggöra någon prövning av löne- förmånernas skälighet. Sannolikt har prövningen ansetts påkallad mera av hänsyn till den sjukvårdsorganisatoriska betydelsen av en sjukhusdelning och till redan tillsatta lasarettsläkares intressen.

Sedan åtskilliga år tillbaka förekommer icke från statsmyndigheternas sida någon prövning av avlöningsförmånernas skälighet. Dessa bestämmes numera genom förhandlingar mellan de berörda parternas organisationer och något behov av prövning från utomståendes sida föreligger icke vidare. En ny faktor har emellertid tillkommit i dessa ärenden, nämligen den knap- pa tillgången på läkare, som gör att de tillgängliga krafterna måste reser—

veras för de mest angelägna behoven. Sålunda nödgas medicinalstyrelsen många gånger vägra tillstånd till inrättande av underläkartj änster eller av— slå begäran om förordnande av extra läkare. Så länge läkartillgången allt- jämt är otillfredsställande har prövningen av nya tjänsters behövlighet en viktig uppgift att fylla. Kommittén föreslår därför, att det uppställes gene- rellt krav på tillstånd för inrättande av tjänster som överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare. Däremot bör det vara onödigt att fordra tillstånd för inrättande av sjukstugu- och sjukhemsläkartjänster, vilka endast sällan kräver heltidsanställning.

Prövningen av nya tjänsters behövlighet bör, oavsett tjänstens vikt, utan olägenhet kunna uppdragas åt medicinalstyrelsen. De nuvarande detaljerade föreskrifterna i 13 % sjukhuslagen om yttranden som erfordras vid inrät— tande av nya överläkartjänster har uteslutits i kommitténs förslag. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att i varje särskilt fall bedöma vilka ytt- randen och vilken utredning som må erfordras innan ett ärende företages till avgörande.

Medgivande att anställa extra läkare bör alltid avse begränsad tid. Så— dant medgivande beträffande tjänst som biträdande överläkare eller under- läkare bör normalt icke vara tidsbegränsat men möjlighet bör finnas att i särskilda fall inrätta sådana tjänster endast för viss tid, icke därför att behovet bedömes vara av tillfällig beskaffenhet —— i vilket fall extra läkare är den riktiga lösningen —— utan emedan t. ex. den lämpliga framtida or- ganisationen är mer eller mindre oviss och man vill vara obunden vid en senare omprövning.

I vissa fall —— framför allt i storstäderna — kan det bli erforderligt att anställa särskilda läkare för den öppna vården vid sjukhusen. I och med att denna vård blivit en sjukhusuppgift bör sådan anställning ske i den i sjukhuslagen stadgade ordningen. Några särskilda benämningar å dessa lä— kare — poliklinikläkare etc. — bör lämpligen icke införas, i varje fall icke i lagen, utan de bör allt efter sin ställning antagas som överläkare, biträdande överläkare, underläkare eller extra läkare. Härigenom beredes också möj- lighet att få dem registrerade genom statens pensionsanstalt. Dylika läkare hör även kunna förpliktas att i mindre omfattning medverka i sluten vård, t.ex. vid observationsavdelning i anslutning till poliklinik, såsom vikarier eller eljest i trängande fall.

Rätt att väcka förslag m.m. i direktion. Enligt 5 5 3 mom. och 10 å gäl- lande sjukhusstadga är lasarettsläkare berättigad att hos direktionen väcka förslag beträffande sjukvård, för vilken han är ansvarig, att deltaga i di- rektionens överläggningar angående sådan sjukvård samt att få från direk- tionens beslut avvikande mening antecknad till protokollet. Detsamma gäller beträffande andra läkare i chefsställning.

Nu angivna rätt för chefläkare bör utan saklig ändring gälla även i fort—

sättningen. Kommittén vill icke förorda att rätten utsträckes till att även omfatta biträdande överläkare. I direktionen bör överläkaren företräda hela specialavdelningen. _

Här mä erinras om att av reglerna för direktionsärendens beredning (17 & lagförslaget) följer att förslag som regel icke väckes direkt i direktionen utan först framföres till styresmannen. Sedan ärendet beretts i föreskriven ordning, är det tid att anmäla det i direktionen.

Rätt till särskilda ersättningar. I fråga om rätt att uppbära särskilda er- sättningar kan sjukhusläkarna för närvarande uppdelas i tre grupper: 1) chefläkare vid lasarett och sjukstugor, 2) chefläkare vid övriga sjukhus och 3) läkare i underordnad ställning.

Chefläkare vid lasarett och sjukstugor äger icke mottaga särskild ersätt- ning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller ut- skrivning från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller skötsel av den, som vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal. I den mån ej mellan den som driver sjukhuset och läkaren överenskom- mits, att läkaren ej heller må mottaga särskild ersättning för vård av per- son, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, äger läkaren för under- sökning, behandling eller skötsel av sådan person mottaga frivilligt till— bjuden ersättning; i intet fall mä dock ersättning för dylik åtgärd begäras (21 ä 1 mom. sjukhuslagen). Till ledning för dem, som vill erlägga ersätt- ning till läkaren, har medicinalstyrelsen att utfärda taxa. Sådan har utfär- dats genom medicinalstyrelsens beslut den 30 november 1929, den s. k. råd- givande taxan.

Chefläkare vid annat sjukhus äger icke mottaga särskild ersättning för åtgärd som ovan nämnts (21 5 2 mom. och 23 & sjukhuslagen).

Underordnad läkare äger icke fordra ersättning i någon form för behand- ling eller skötsel av å sjukhuset intagen person (21 ä 3 mom. sjukhuslagen). Hinder föreligger alltså icke för sådan läkare att mottaga frivilligt tillbjuden ersättning.

Redan vid tillkomsten av 1928 års sjukhuslag rådde tvekan huruvida lasaretts— och sjukstuguläkare borde ha rätt till särskild ersättning av pa- tienter å halvenskilda och enskilda rum. Medicinalstyrelsen anförde vid re- missbehandlingen, att det ur alla synpunkter vore riktigast och lämpligast, att ingen å lasarett intagen patient finge avfordras någon betalning utöver legosängsavgiften. Svenska landstingsförbundet erinrade om att man på andra områden såvitt möjligt sökte avveckla sportelsystem och förklarade, att för var och en som icke vore vän av sådant system men som samtidigt icke genom en oproportionerlig nedskärning av lasarettsläkarens inkomster ville riskera en sänkning av dessa läkares höga standard, måste den enda naturliga och fullt riktiga lösningen innebära förbud mot all extra ersätt-

ning åt läkaren samtidigt med en kraftig höjning av hans från landstinget utgående löneförmåner.

Att lagbestämmelserna likväl fick den avfattning varför ovan redogjorts torde ha berott på att man icke ansåg sig kunna räkna med att alla huvud- män skulle vara beredda att utge den högre lön som en annan ordning för- utsatte. Sedan år 1928 har åtskilligt hänt på detta område. Å ena sidan har det gamla ersättningssystemet kommit att framstå som alltmer otidsenligt och utan motsvarighet inom övriga samhällsområden. Å andra sidan har huvudmännen mera allmänt visat sig beredda att genom lönetillägg avlösa ifrågavarande förmåner. Sådan avlösning har länge förekommit inom många landstingsområden och nyligen har alla landsting enat sig om en sådan ordning och träffat överenskommelse med läkarna därom. Endast en obetydlig grupp av läkarna har vägrat att gå med på överenskommelsen. Utvecklingen har med andra ord gått så långt att ersättningsrättens slo- pande i lagtexten endast innebär ett litet steg. Det finns heller ingen au- ledning att tveka inför detta. Den nya lagen bör helt taga avstånd från denna avlöningsform. Nuvarande läkare, som icke redan avstått från rätten att mottaga ersättning, bör genom övergångsbestämmelse uttryckligen tillför— säkras rätt till avlösning för den förlorade förmånen.

Det är emellertid icke endast chefläkare som enligt kommitténs mening bör förbjudas att mottaga särskild ersättning av intagna patienter utan denna regel bör gälla samtliga befattningshavare å sjukhus, läkare såväl som annan personal. Andra än chefläkare är, såsom nySs refererats, oför- hindrade att mottaga ersättning, om sådan erbjudes dem, men får icke fordra någon gottgörelse. Ehuru frågan med hänsyn till gängse praxis å sjukhusen icke torde ha nämnvärd aktualitet för andra än lasaretts- och sjukstuguläkare, synes det dock mest tilltalande att i förevarande hänseende icke sätta någon personalkategori i en särställning utan ge uttryck åt den allmänna principen att för den slutna vården avlönas alla sjukhusets befatt- ningshavare av huvudmannen.

Förbudet för chefläkare att mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjuk— huset, bör kvarstå. Det bör emellertid utsträckas att avse alla sjukhusläkare, även om det har ingen eller ringa betydelse för underordnade läkare; det innebär dock bland annat, att om sådan läkare i samband med utskrivning av patient utfärdar recept å läkemedel som erfordras för patientens fort- satta behandling,. han icke äger mottaga särskild ersättning för receptet. Bestämmelsen erbjuder stundom vissa svårigheter att tolka med hänsyn till de olika situationer som i praktiken kan uppkomma. Till ledning för tolk- ningen gäller för närvarande en promemoria, utarbetad av dåvarande leda- moten för juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och publicerad i medicinalförfattningarna den 28 februari 1935 (nr 24). Denna promemoria kräver omarbetning i åtskilliga hänseenden för att an-

passas till de nya författningsförslagen. Kommittén förutsätter, att medici- nalstyrelsen låter ombesörja erforderlig revision av promemorian.

Det har ifrågasatts om icke bestämmelsen vore väl snäv och därför skulle kräva viss justering, därvid bland annat övervägts om icke >>åtgärd som står i omedelbart samband med intagning» borde ändras till >>åtgärd som står i samband med omedelbar intagning». En dylik ändring skulle dock tämligen radikalt ändra nuvarande principer och kan därför icke tillstyr- kas. Kommittén vill över huvud taget icke förorda någon ändring, som öpp- nar väg för en principiellt vidgad ersättningsrätt i förevarande hänseende.

Till sist må här framhållas, att varken gällande eller föreslagna bestäm- melser utgör hinder för läkare att fordra och mottaga särskild ersättning för intyg som han utfärdar åt intagen patient. Ett undantag härifrån gäller dock. Sedan gammalt är överläkare pliktig att på begäran avgiftsfritt ut- färda intyg enligt sjukjournalen, innehållande upplysning om orsaken till intagning samt om tiden därför och för utskrivning (23 ä 2 mom. sjukhus- stadgan). Denna bestämmelse bör gälla även i fortsättningen. Den återfinnes i 16 å tredje stycket förslaget till sjukhusstadga. I praktiken har rätt åt- skillig osäkerhet beträffande vilka som har rätt att utfå sådant intyg. I den ursprungliga lydelsen av 1928 års sjukhusstadga (24 5 2 mom.) angavs ut- tryckligen, att intyg som här avses skulle utfärdas »på anhållan av person, som erhållit vård å lasarett, eller av allmän åklagare eller annan offentlig myndighet ävensom, där läkaren så prövar lämpligt och laga hinder ej mö- ter, på begäran av förmyndare, god man eller anhörig till person, som nyss sagts». Vid förevarande tidpunkt var frågan om kommunala handlingars offentlighet icke reglerad. Så skedde först år 1937, då bland annat lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sek- retesslagen, utfärdades. Denna lag innehåller i sin 14 å regler om i vilka fall handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård må utlämnas. I samband med tillkomsten av denna lag borttogs ur sjukhusstadgan den ovan refererade uppräkningen av dem, på vilkas begäran intyg skulle utfärdas. Man torde därvid ha avsett, att behörigheten reglerades genom sekretess- lagen. Kungl. Maj:t kan givetvis icke heller i administrativ författning ge föreskrifter om uppgifters utlämnande i en omfattning som strider mot sekretesslagen. För att emellertid underlätta förståendet av gällande bestäm- melser föreslår kommittén, att åläggandet för överläkare att utfärda intyg förses med tillägget »där ej hinder därför möter med hänsyn till bestämmel- serna i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar». Innebörden av 14 5 denna lag är att intyg alltid skall vägras — även om patienten själv begär det — därest det >>finnes grundad anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandling- en skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara». Anled- ning till vägran på denna grund torde sällan föreligga. Begäres intyg av an- nan än den sjuke själv och utan hans samtycke, skall det utlämnas endast

>>om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och om- ständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kom- mer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga». Tolkningen av denna föreskrift är många gånger vansklig. Några allmänna regler låter sig svårligen uppställa utan en prövning får, såsom också ordalagen anger, verkställas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Att intyg aldrig bör kunna förvägras offentlig myndighet, torde dock vara klart, efter- som man är berättigad utgå från att en myndighet icke missbrukar en upp- gift; att ett legalt bruk av en uppgift kan vara oförmånlig för den sjuke är en annan sak. Även de allmänna sjukkassorna bör av samma skäl icke kunna vägras intyg. Det må här erinras om att kassornas befattningshavare författ- ningsenligt är underkastade tystnadsplikt.

Tjänsteförening och enskild praktik. Enligt 22 & sjukhusstadgan äger överläkare icke utan medicinalstyrelsens tillstånd med sin tjänst förena annan tjänstebefattning av vad slag det vara må. För underläkare gäller enligt 27 & 2 mom. samma stadga, att det kräves direktionens och veder- börande överläkares medgivande för att få inneha annan befattning. Sjuk- stuguläkare måste för' samma ändamål ha tillstånd av sjukvårdsstyrelsen, om befattningen kan nödvändiggöra resor utom den ort, där sjukhuset är beläget (49 5 2 mom. sjukhusstadgan).

Enligt kommitténs mening finns det ingen anledning att i Sjukhusför- fattningarna meddela särskilda regler för läkarnas rätt att förvärva tillstånd att inneha bisysslor utan bör läkarna härvidlag vara likställda med andra huvudmannens tjänstemän och sålunda vara underkastade vad respektive tjänstereglemente stadgar i förevarande hänseende. Kommitténs författ- ningsförslag upptar sålunda ingen motsvarighet till de nyss refererade be- stämmelserna.

Beträffande sjukhusläkares rätt att ha enskild praktik gäller särskilda be- stämmelser. Enligt 18 ?; sjukhuslagen må sålunda för läkare i chefsställning icke utan Konungens tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren för- hindras att utöva enskild praktik. som avser konsultation på annan läkares kallelse, mottagning för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller icke utan olägenhet eller omgång kunna erhålla läkare med den för den sjukes be- handling erforderliga specialutbildningen. Underläkare må enligt 27 ä 2 mom. sjukhusstadgan icke utan direktionens och vederbörande överläkares tillstånd utöva självständig läkarpraktik.

Vilken rätt sjukhusläkare bör äga att utöva läkarpraktik utanför sjuk— huset är en fråga av mera allmän betydelse. Med hänsyn till att här beröres allmänhetens intresse av läkarvård är det motiverat att frågan regleras i sjukhuslagen.

Principen synes härvid böra vara att praktik inom en viss begränsad ram bör få utövas utan särskilt tillstånd, medan praktik utöver denna ram bör förutsätta tillstånd av huvudmannen.

Rätten att utan tillstånd få utöva praktik bör uppenbarligen hållas inom snäva gränser. En avvägning måste ske mellan å ena sidan intresset av att läkaren helt ägnar sina krafter åt verksamheten på sjukhuset och å andra sidan allmänhetens intresse av att i speciella fall kunna få anlita sjukhusets högt kvalificerade läkare även för vård utanför sjukhusen.

För det första bör, liksom hittills, rätt som här avses endast gälla för läkare i chefsställning. Då rätten emellertid har aktualitet endast för hel— tidsanställda läkare, behöver sjukhemsläkare ej ifrågakomma. Detta inne— bär, att rätten kan begränsas att avse överläkare och sjukstuguläkare. Kom- mittén anser icke biträdande överläkare böra sättas i samma ställning som dessa. Ur allmänhetens synpunkt bör det vara tillfyllest att en specialist— utbildad läkare å varje specialavdelning kan få anlitas. Sjukhusen kan ej heller för ifrågavarande ändamål rimligtvis avstå flera läkare, låt vara att det här endast kan bli fråga om mycket begränsade vårduppgifter.

Vad så angår de former av praktik, som bör få utövas utan tillstånd, torde delade meningar icke kunna råda om att två punkter i den nuvarande upp- räkningen i 18 å-sjukhuslagen bör oförändrade gälla,-nämligen- konsultation på annan läkares kallelse och behandling av sjuka i fall där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare. Den senare punkten torde visserligen ha föga aktualitet, eftersom tillgång till läkare i öppen vård sällan torde sak- nas, men ger dock uttryck åt en princip varom enighet bör råda. En ytter- ligare punkt i nuvarande bestämmelse är det fall där den sjuke >>icke utan olägenhet eller omgång (skulle) kunna erhålla läkare med den för den sjukes behandling erforderliga specialutbildningen». Denna punkt går, som ordalagen ger vid handen, synnerligen långt och skulle — om läkarna öns- kade utnyttja den, vilket dock sällan är fallet — kunna anföras som stöd för en betydande verksamhet utanför sjukhusen. Bestämmelsen kan enligt kommitténs mening endast bibehållas under förutsättning att »utan olägen- het eller omgång» strykes. Skall sjukbesök i dessa fall få företagas, bör det med andra ord vara därför att erforderlig specialist saknas och icke emedan det skulle medföra något mera besvär eller större tidsutdräkt att erhålla annan specialist.

Som en ytterligare punkt gäller f. n. rätt att ha mottagning för sjuka i läkarens bostad. Denna rätt har varit av visst värde så länge läkarna lcke haft rätt till mottagning på sjukhusen. I och med att läkarna enligt kommit- téns förslag om den öppna vården erhåller både rätt och skyldighet att ha mottagning på sjukhusen i den mån deras arbetsuppgifter i övrigt medger, kommer det icke längre att föreligga något behov för dem att ha mottag— ning i bostaden. För sjukhusen och dess patienter är det en stor vinning att läkarnia regel—mässigt kommer att ha praktiskt taget hela sin sjukvårdande

verksamhet förlagd till sjukhusen och vara tillgängliga där under hela ar- betsdagen. Även för läkarna torde detta innebära en fördel med hänsyn till de svårigheter, ekonomiska och andra, som är förenade med att anordna egna mottagningar i bostaden. Rätten att utan tillstånd hva mottagning i bostaden bör sålunda i fortsättningen kunna utan olägenhet upphöra.

Det nu anförda innebär icke, att här avsedda läkare ovillkorligen för— bjudes att utöva annan praktik utanför sjukhusen än ovan sagts, utan endast att, om de vill bedriva annan läkarpraktik, de får söka utverka huvud—mannens —— d. v. s. sjukvårdsstyrelsens — tillstånd därtill på samma sätt som till bisysslor i allmänhet. Om en överläkare sålunda kan åberopa särskilda skäl för att förlägga sin öppna mottagning, helt eller delvis, till lokal utanför sjukhuset i stället för att ha den på sjukhuset, är sjukvårds- styrelsen oförhindrad att lämna tillstånd därtill, om den finner detta ur sjukvårdens synpunkt godtagbart.

Ej heller innebär det anförda, att det är en skydighet för läkarna att till- handagå med läkarvård i de fall, där de har rättighet till det. Det är här fråga om enskild verksamhet, där läkarnas deltagande beror på deras egen prövning.

Såsom å sid. 78 anförts föreslås skyldigheten att ha mottagning på sjuk— huset icke' gälla öVerl'äka're "och sjukstuguläkare, vilka anställts före lagens ikraftträdande. Dessa läkare kan icke heller resa anspråk på att beredas tillfälle till mottagning på sjukhuset om de så önskar. Med hänsyn härtill synes de böra bibehållas vid sin nuvarande rätt att utan särskilt tillstånd ha mottagning i sin bostad. Rätten bör dock av nyss anförda skål icke gälla för det fall, att erforderliga mottagningslokaler ställes till förfogande på sjukhuset.

För biträdande överläkare, underläkare och extra läkare bör som un- dantagslös regel gälla, att de icke får bedriva enskild praktik utan sjuk- vårdsstyrelsens tillstånd. I sådant fall bör också alltid direktionen och ve- derbörande överordnade läkare först ha beretts tillfälle yttra sig.

Till sist må anmäl—kas, att den nu föreslagna ordningen avser att reglera läkarnas regelmässiga verksamhet och ej tar sikte på rena nödfallssitua- tioner.

Behörighetsföreskrifter. Liksom hittills bör Kungl. Maj:t äga med-dela föreskrifter om särskilda villkor för behörighet till sjukhusläkartjänster. Sådana bestämmelser finnes för närvarande i kungörelsen den 17 decem- ber 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbe- fattningar. Denna kungörelse kräver en genomgripande omarbetning för att anpassas till kommitténs förs-lag — den saknar t. ex. helt behörighetsföre— skrifter för biträdande överläkare. Erinras må här också att från sjukstugu— läkarnas sida framförts krav på skärpning av kompetenskraven för dessa läkare. För storstädernas mentalsjukhus finnes nu flera behörighetsföre-

skrifter i särbestämmelserna, vilka enligt kommitténs förslag kommer att upphöra att gälla. I den mån dessa bestämmelser erfordras bör de överflyt- tas till 1915 års kungörelse. Detsamma gäller behörighetskravet för under- läkare, vilk-et f. n. är intaget i sjukhusstadgan. Det synes emellertid lämp- ligen böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att verkställa denna omarbet- n'lng.

2. Tillsättning av överläkare

Enligt gällande bestämmelser (14 5 sjukhuslagen) tillsättes de grupper läkare, som motsvaras av lagförslagets överläkare — (i. V. 5. lasaretts-, sana- torie- och epidemisjukhusläkare samt läkare vid mentalsjukhus med mera än 150 vårdplatser — av Kungl. Maj:t medelst fullmakt. Innan tillsättning sker skall medicinalstyrelsen uppgöra förslag till tjänstens återbesättande. Å förslag skall uppföras de tre främsta av sökandena. Sedan förslag upp— rättats, äger vederbörande sjukvårdsstyrelse avge förord till förmån för någon av de å förslaget uppförda eller för någon som av reservant ansetts böra erhålla förslagsrum. För Stockholms stad gäller i nu angivna hän- seenden vissa särbestämmelser (11 och 13 55 reglementet). Enligt dessa tillsättes överläkare av Kungl. Maj :t medelst förordnande på viss tid, vilken skall utgöra sex år, där ej särskilda skäl till annat föranleder. Vidare upp- göres förslag icke av medicinalstyrelsen utan av tre för ändamålet tillkallade sakkunniga, varav en, som tillika är ordförande, utses av medicinalstyrel- sen, en av karolinska institutets lärarkollegium och en av överläkarna vid stadens sjukhus (inkl. mentalsjukhus) gemensamt.

Anställningen medelst kungl. fullmakt innebär jämlikt & 36 regerings- formen bl. a., att innehavaren icke kan skiljas från sin befattning annorle- des än efter rannsakning och dom. Det har ifrågasatts, om icke denna an- ställningsform borde överges och i stället till-sättning regelmässigt ske ge- nom förordnande på viss tid. Man har hoppats härigenom bland annat vinna att överläkare, som visar sig mindre lämplig, icke skulle behöva bibehållas i sin tjänst längre än till tiden för förordnandets utgång. Spörsmålet synes kommittén väl värt att övervägas. Det finnes exempel på lasarettsläkare, vilkas olämplighet varit rätt klart ådagalagd utan att möjlighet till förtids- pensionering förelegat. Fråga är dock, om icke möjligheterna att vid för- ordmandesystem vägra förlängda förordnanden överskattats. Kommittén håller före, att det i praktiken endast kommer att bli mycket uppenbara fall, där det blir möjligt att vägra förnyat förordnande. Sådana fall är emel- lertid så utomordentligt sällsynta, att det knappast är motiverat att låta dem vara utslagsgivande för valet av anställningsform. Under de snart 25 år som nuvarande ordning gällt i Stockholm lär förlängt förordnande endast ha vägrats i ett fia-ll —dett=a avsåg tjänst vid mentalsjukhus. En omläggning skulle också innebära en 'allt annat än önskvärd administrativ belastning genom nödvändigheten att ompröva varje överläkarförordnande vart sjätte

år. Antalet överläkare uppgår till omkring 550. Ehuru detta förhållande icke torde höra tillmätas alltför stor betydelse, kan det dock icke lämnas helt obe'aktat. För Kungl. Maj:ts kansli skulle ett förordn-andesystem inne— bära i genomsnitt inemot 100 ärenden om året.

Till stöd för ett bibehållande av fullmaktsanställningen kan också an- föras, att överläkartjänster icke kan anses vara sådana chefstjänster, som enligt inom statsförvaltningen gängse grunder tillsättes på förordnande.

Det bör vidare beaktas, att en övergång till 6-årsförordnanden skulle komma att öka pensioneringskostnaderna för det allmänna (staten och huvudmännen). Årsavgifterna kommer att bli av en helt annan storleks- ordning än nu dels genom att för hel pension skulle krävas lägre antal tjänstår, dels genom att avgång med hel pension skulle kunna ske vid lägre ålder samt dels genom att pensioneringskostnaderna måste fördelas på ge- nomsnittligt kortare tjänstetider än nu. Enligt gällande ordning för pensio- nering genom statens pensionsanstalt äger en på förordnande anställd be- fattningshavare avgå med rätt till förordnandepension efter 12 års anställ- ning. Har han vid avgången uppnått 55 levnadsår, utgår därvid hel pension. Om han efter att ha innehaft förordnande i 6 men ej i 12 är icke erhåller förnyat förordnande, är han också berättigad till förordnandepension, vilken då utgår med avkortat belopp. Från pensionsanstalten har inhäm- tats (november 1955), att under antagande att överläkartjänst tillträdes vid i genomsnitt 43 års ålder och att pensionsåldern är 65 år den erforder- liga årsavgiften blir i runt tal 7.000 kronor vid tillämpning av anstaltens försäkringstekniska grunder. Om i stället infördes rätt till förordnande- pension, skulle för läkare, som anställts vid 43 års ålder och som berättigades avgå med sådan pension efter 18,12 eller 6 års anställning, pensionskostna— den motsvaras av avgifter å ungefär 12.000, 23.000 respektive 50.000 kronor årligen under anställningstiden.

Då kommittén funnit sig böra stanna vid att föreslå bibehållande av full- maktsanstäl-lningen för överläkare, har därtill även medverkat ett annat ändringsförslag, som kommittén framlägger i syfte att öka garantierna för att endast de mest lämpliga sökan—dena vinner befordran till överläkar- tjänster, nämligen en utökning av förslagsrummens antal.

Såsom nyss nämnts skall förslag för närvarande upptaga de tre främsta sökandena. Från 'huvu-dmannahåll har länge påyrkats, att förslagen borde utvidgas att omfatta de fem främsta av sökan'dena, varigenom större möj- ligheter skulle beredas att utvälja en för tjänsten lämplig sökande. Den omständigheten, att förslag endast skall uppta tre sökande, har stundom medfört olägenheter. Visserligen har nackdelarna i någon mån motverkats genom huvud-mannens rätt att avge förord även för sökande, som av reser- vant inom medicinalstyrelsen ansetts höra erhålla förs'lagsrum. Det är dock knappast tillfreds-ställande att så viktiga avgör-anden som de, varom här är fråga, skall vara beroende av en ensam reservants mening. Här må erinras

om att enligt Kungl. Maj:ts instruktion för medicinalstyrelsen (16 och 26 åå) skall vid förslags upprättande delta generaldirektören, vilken be— slutanderätten ensam tillkommer, föredraganden och ytterligare minst en ledamot ävensom en ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, vil— ken företräder d-en vetenskapsgren eller »det verksamhetsområde, som när- mast är av betydelse för tjänsten. Generaldirektören äger kalla ytterligare ledamöter och vetenskapliga råd. I praxis deltager numera som regel ge- neraldirektören och fyra läkarledamöter samt två ledamöter av styrelsens vetenskapliga råd, om tjänsten avser specialiteterna medicin, kirurgi eller gynekologi, och ett vetenskapligt råd om det är fråga om annan specialitet.

Varje ökning av förslagsrummen ökar givetvis utsikterna för huvudman- nen att förvärva en enligt hans uppfattning lämplig sökande. Kommittén anser sig likväl icke böra förorda en utökning av förslagsrummen till flera än fyra. I samband härmed bör rättigheten att avge förord för sökande, som av någon reservant ansetts böra tilldelas förslagsrum, ändras därhän att rätten endast gäller den, till vars förmån minst två ledamöter reserverat sig. Att reservation till förmån för samma sökande föreligger från minst två deltagare är en avsevärt säkrare garanti för att det är fråga om en verkligt tveksam meritvärdering än om endast en ledamot varit skiljaktig. Det synes därför kommittén principiellt mera tilltalande att endast låta reservation av två eller flera ledamöter inverka på huvudmannens förords- rätt.

Här må anmärkas, att då kommittén föreslagit förslagsrummens utökning till fyra, detta dock får anses som en undantagsordning, betingad av över- läkartjänsternas betydelse och av anställningsformen, vilken icke möjlig— gör entledigande förrän vid pensionsålderns inträde. För övriga läkartj äns- ter, som föreslås skola tillsättas efter förslag (se 31—35 55), anser kom- mittén någon ökning av förslag-srummen icke påkallad utan föreslår, att dessa alltjämt begränsas till tre.

För ett bibehållande av fullmaktssystemet är också av vikt, att det i möjligaste mån föreligger ett fulltaligt förslag vid förordets prövning. Ett ofullständigt förslag minskar utrymmet för huvudmannens valrätt och där- med också utsikterna att erhålla en enligt hans uppfattning lämplig sökande. I tider av läkarbrist kan detta förhållande bli en fara. Det mest extrema fallet är givetvis det, där endast en behörig sökande anmält sig. Det är i sådant fall angeläget, att varken Kungl. Maj:t eller huvudmannen automa- tiskt påtvingas denne sökan-de. Särskilt för dylikt fall måste möjlighet fin- nas att anordna nytt ansökning-sförf-arande. Enligt gällande rätt är det också Kungl. Maj:t obetaget att föreskriva förnyat ledigförklarande, även om formellt behöriga sökande anmält sig. Ingen sökande kan göra gällande något rättsligt anspråk på att bli utnämnd till en tjänst därför att han är ensam kompetent sökande.

1 Se Justitiekanslersämbetets utlåtande den 22 september 1954 i ärende R.D. 117/54.

Såsom inledningsvis framhållits gälller undantag för Stockholms stads sjukhus såväl vad avser anställningsf-ormen för överläkare som i fråga om förfarandet vid förslags upprätt—ande. Kommittén, som icke utan vägande sakliga skäl vill förorda undantagsbestämmelser, kan ej finna anledning tillstyrka ett bibehållande av ifrågavarande särbestämmelser för Stockholm.

De sökande, som skall uppföras å förslag, är enligt 14 & sjukhuslagen de i avseende å »skicklighet och förtjänst» främsta bland de sökande. Kan sökande inom det område, som tjänsten avser, åberopa framstående skick- lighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring å sjukhus, grundlig utbild- ning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall enligt samma paragraf särskild hänsyn därtill tagas.

Det har stundom väckt en viss undran, att sjukhuslagen såsom beford- ringsgrunder föreskriver »skicklighet och förtjänst» i nu angiven ordning, medan & 28 regeringsformen anger »förtjänst och skicklighet». Nuvarande lydelse går tillbaka till lasarettssta'dgan den 18 oktober 1901. I motiven till denna finn-s intet som anger, varför omvänd ordföljd i förhållande till grund- lagen valts. 1920 års lasarettsstadgekommitté, vilken hade att ompröva bestämmelsen och föres—log dess bibehållande, tor-de icke ha uppmärksammat den särskilda ordföljden. Detta framgår av kommitténs betänkande (SOU 1922143), vari å sid. 176 bl. a. anföres: »Grunderna för tillsättande av tjänster, vilkas innehavare av Konungen utnämnas, äro ju enligt gällande grundlag skicklighet och förtjänst». Betänkandet överarbetades av 1926 års lasarettsstadgesakkunniga. Dessa yttrade (SOU 1927:3), att det var av vikt att vederbörlig hänsyn tog-s till de sökandes reella kompetens, samt anförde vidare:

Måhända söker redan gällande stadga (d. v. s. 1901 års) giva en anvisning i sådan riktning, då den, med rent språklig avvikelse från det i S 28 regerings- formen förekommande uttrycket »-förtjän.st och skicklighet», nämner skicklighet—en först. Men de sakkunniga hava sökt att ytterligare understryka skicklighete-ns stora betydelse genom att ålägga den förslags-upprättande myndigheten att vid jämfö- relse mellan de sökandes skicklighet särskilt beakta framstående sådana, mani- festerad genom berömvärd tjänstgöring å sjukhus, framstående utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete inom området, som tjänsten avser. Såsom en biprodukt av denna föreskrift vinnes ett fastställande av de viktigaste av de mom-ent, som konstituera skickligheten.

Enl-igt sjuk'huslagstiftningskommitténs mening bör vid förslagens upp- rättande liksom vid Kungl. Maj:ts utnämning de sökandes meriter vägas mot varandra under hänsynstagande till såväl förtjänst som skicklighet. Vilken av de två egenskaperna som därvid nämnes först torde i och för sig vara utan saklig betydelse. Regeringsformens ordföljd bör dock i lagen följas. Kom-mittén förord-ar därför, att befordringsgrunderna angives vara »förvtjänst och skicklighet». Ändringen innebär icke, att skickligheten hä— danefter skall värdesättas mindre. Detta understrykes genom tillägget, att

särskild hänsyn skall tagas till framstående skicklighet, vilket tillägg bibe- hålles oförändrat.1

I olika sammanhang har från läkarhåll riktats kritik mot sjukhuslagens anvisningar i fråga om de omständigheter, vartill särskild hänsyn skall tagas vid upprättande av förslag, och justering av dessa i ett eller annat avseende har ifrågasatts. Vid den granskning kommittén ägnat förevarande stadgande har kommittén dock ej kunnat finna att detta lämnar rum för några berättigade anmärkningar. F-astmera synes reglerna som helhet vara väl genomtänkta samtidigt som de icke över hövan binder den förslags- ställande myndigheten. Den kritik som framkommit torde i realiteten vända sig mera mot stadgandets tillämpning än mot dess författningsmässiga ut- formning. Gällande lydelse har nu också vunnit viss hävd — det har legat till grund för överläkarkårens rekrytering alltsedan år 1929 —- och det kan rättvisligen icke sägas annat än att anvisningarna i det stora hela väl fyllt sin uppgift. Kommittén är av nu anförda skäl icke beredd att förorda någon jämkning av dessa.

Det har inom kommittén diskuterats om skäl förelåge för en mera ge- nomgripande omläggning av ordningen för förslagets upprättande, närmast därhän att uppgiften att uppgöra förslagen överflyttades från medicinal- styrelsen till en särskild nämnd med representanter för olika intressen. Såsom förut anmärkts är praxis numera den att vid förslagens upprättande deltager, förutom generald—irektören, fyra läkarbyråchefer och en eller två ledamöter av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd — ledamöter av detta råd utses av Kungl. Maj:t efter förslag av gen-eraldirektören. I de fall, där två ledamöter av vetenskapliga rådet deltager såsom fallet är beträffande tjänster inom de största specialiteterna, medicin och kirurgi, ävensom in— om gynekologi, är regelmässigt den ene knuten till den medicinska under- visningen inom specialiteten ifråga, medan den andre är en praktiskt verk- sam lasarettsläkare inom samma område. Denna sammansättning synes tillgodose rimliga anspråk på att förfarandet Iskall möjliggöra en allsidig bedömning av de sökandes meriter. Några ytterligare intressenter bör icke tillerkännas rätt att öva inflytande på förslagens uppgörande. Kommittén finner på grund härav icke anledning föreslå någon ändring i de bestämmel- ser varom nu är fråga.

Enligt gällande ordning (19 & sjukhusstadgan) ankommer det å medicinal- styrelsen att l-edigförklara överläkartjänst efter anmälan av sjukvårdsstyrel-

1 I och för sig innebär regeringsformens föreskrift —— »Konungen fäste vid alla beford- ringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd» — intet hinder mot att skicklighet värderas mer än förtjänst eller vice versa. Se t. ex. allmänna läkarinstruktionen (SFS nr 442/1930), vari uttryckligen angives att vid beford- ran av förste provinsialläkare bör i främsta rummet hänsyn tagas till skicklighet och därnäst till tjänsteär (3 5 2 mom.), medan bland befordringsgrunderna för provinsial- läkare först angives tjänstålder och sist skicklighet (19 5 2 mom.). Det förekommer också, att i specialförfattningar anges. att endast skicklighet eller endast förtjänst skall be- aktas. Inom akademistaten gäller sålunda »vetenskaplig skicklighet» såsom enda be- fordringsgrund (SFS nr 117/1956 5 123).

sen. För Stockholm gäller här en undantagsbestämmelse (12 & reglementet), i det att sjukhusdirektionen själv ombesörjer ledigförklarande av överläkar- tjänster i Stockholm. Det har ifrågasatts, om icke kungörandet av ledig- blivna tjänster kunde överlämnas åt sjukvårdsstyrelserna att själva om- besörja. Emellertid är det av Vikt att kungörelserna står i full överensstäm- melse med gällande författningar och icke innehåller av huvudmannen till- lagda villkor eller föreskrifter som äro oförenliga med lagstiftningen. Ett kungörande, som vidlådes av fel i något hänseende, kan vålla avsevärda svårigheter icke minst för Kungl. Maj:t som *har att pröva inkomna ansök— ningar. Om_medicinalstyrelsen i sista hand får ansvara för kungörelsernas utformning, vinnes större garanti för att dessa blir invändningsfria. Av detta skäl föreslår kommittén icke någon ändring beträffande förfarandet vid ledigförklarande. Tillräckliga skäl för ett bibehållande av särstadgandet för Stockholm syn-es ej föreligga.

Det har anmärkts, att förfarandet vid tillsättning av överläkare är tids- ödande och ofta ger anledning till långa vakanser. Det kan enligt kommit- téns mening icke bestridas, att tillsättningsförfarandet för överläkare är re— lativt komplicerat. Med hänsyn till den betydelse dessa tjänster har för sjuk- vården anser sig kommittén dock icke kunna föreslå några förenklingar av förfarandet. Självfallet är det emellertid angeläget, att vakanser så långt möjligt förhindras eller begränsas. Som allmän regel bör gälla, att erfor- derliga åtgärder för återbesättande av ledigbliven tjänst skall vidtagas utan dröjsmål samt att det såvitt möjligt skall undvikas, att vakans uppkommer å överläkartjänst —— liksom för övrigt även å tjänst som biträdande över— läkare. Denna regel har intagits i 8 & av förslaget till sjukhusstadga. Till komplettering härav har i 7 5 av samma förslag åter-givits den vid pensio- nering genom statens pensionsanstalt gällande bestämmelsen (se SFS nr 359/1950, 4 5), att befattningshavare har att senast sex månader före pen- sionsålderns inträde ingiva ansökan om avsked. I nu angivna fall bör va- kans kunna helt undvik-as. Vid nytillsättningar på grund av transport eller frånfälle kan dock icke undgås att vakans uppkommer. Om varje myndig- het som har att medverka vid tillsättningsärende — direktion, sjukvårds- styrelse, medicinalstyrelse, dess vetenskapliga råd och inrikesdepartemen- tet — vinnlägger sig om att behandla dessa ärenden utan dröjsmål, bör vakanser'na dock kunna hållas inom rimliga gränser. Att för detta ända— mål meddela mera detaljerade föreskrifter kan dock knappast komma i fråga. Att t. ex. föreskriva att förslag skall ha upprättats eller förord av- givits inom viss tid är icke praktiskt möjligt på grund av de växlande förhållandena i olika ärenden.

Om kommittén sålunda trots därmed förenade olägenheter i fråga om tidsutdräkt m. m. icke anser sig böra föreslå några ändringar i principerna för överläkares tillsättning, vill kom-mittén dock bestämt framhålla, att detta tillsättningsförfarande bör reservera-s för ifrågavarande tjänster och

icke utvidgas att omfatta även läkartjänster av lägre valör. För sådana lnåste ett betydligt enklare förfarande väljas.

Från läk—arhåll har påtalats att det med nuvarande bestämmelser möter svårigheter för en sökande, som är missnöjd med upprättat förslag, att få den tillgång till ansökningshan—dlingarna, som är erforderlig för att han han skall kunna bedöma om det finnes anledning att anföra besvär hos Kungl. Maj:t och hur dessa skall avfattas. Ansökningshandlingarna över- sändes nämligen omedelbart efter förslagets upprättande till sjukvårds- styrelsen för avgivande av förord, varefter handlingarna jämte beslutet om förord återsändes till medicinalstyrelsen för vidarebefordran till Kungl. Maj :t. Av motiven till gällande författningstext framgår, att förslagets över- sändande till sjukvårdsstyrelsen skall ske utan avvaktan på att detsamma vunnit laga kraft (>>ofördröjligen»). Att ändra detta därhän att översän- dandet ej skall ske förrän besvärsti—den utlöpt, skulle innebära en förläng- ning av tillsättningsförfarandet. Då detta som nyss anmärkts red-an nu är rätt tidsödande, kan kommittén omöjligen förorda en dylik ändring. Enligt vad kommittén erfarit brukar medicinalstyrelsen emellertid numera i de flesta fall för eget behov fotok'opiera ansökningshandlingarn-a. Kopian bör kunna stanna hos medicinalstyrelsen och där vara tillgänglig för intres- serade medsökande.

Ej heller bör ifrågakomma att ändra praxis i förevarande hänseende så att särskild besvärsprövning av förslag införes. Kommittén anser —— i lik— het med tidigare sakkunniga - att det vid utnämningsärendes behandling är meningslöst, att besked lämnas rörande förslagets riktighet i andra fall än då dett-a har någon betydelse för ärendets avgörande och att det är olämpligt att kräva att Kungl. Maj :t skall före förordet deklarera sin ståndpunkt till frågan om sök-andenas inbördes ordning för 'att sedan till äventyrs verkställa utnämningen i strid med denna ståndpunkt.

3. Tillsättning av biträdande överläkare

Det är angeläget, att det skapas en enkel ordning för tillsättandet av tjänster Som biträdande överläkare, så att dessa kan bli tillsatta utan alltför lång tidsutdräkt och besvärande formaliteter. Kommittén anser det ligga närmast till hands att välja samma förfarande som f. n. gäller vid till—sättning av underläkare d. v. s. förslag upprättas av tre sakkunniga på länsplanet, förord avgives av vederbörande överläkare och direktion, och beslut meddelas av sjukvårdsstyrelsen. Denna ordning överensstämmer ock- så med den som föreslagits av styrelsen för Sveriges yngre läkares förening (skrivelse till Sveriges läkarförbund den 26 februari 1952). Ifrågavarande sakkunniga utses enligt gällande sjukhusstadga av medicinalstyrelsen för en tid av fyra år och väljes regelmässigt bland sjukvårdsområdets över- läkare. Ordningen har visat sig fungera mycket väl beträffande underläkar-

tjänsterna och bör kunna utnyttjas även för vissa andra läkartjänster. Kom— mittén föreslår sålunda i det följande, atti den mån sjukstugu-, sjukhems- och extraläkartjänster sklall tillsättas efter förslag, Idet skall ankomma på samma sakkunniga att uppgöra förslag även till dessa befattningar. De sak- kunniga kommer följaktligen att få ställningen av huvudmannens medicin— ska experter vid uppgörande av alla förslag till sjukhusläkartjänster utom sådana som överläkare.

En viss svaghet med denna ordning, såvitt avser biträdande överläkare för vilka specialistutbildning regelmässigt torde krävas, är dock, att den icke erbjud-er någon garanti för att sökandena kommer att bedömas av sak- kunnig med utbildning inom samma specialitet. Särskilt vetenskapligt forskningsarbete, som ju är en befordringsmerit, kan svårligen värdesättas av läkare utanför specialiteten ifråga. Det måste därför vara ett önske- mål att bland de sakkunniga alltid ingår någon överläkare vid samma eller liknande specialavdelning som den, vid vilken tjänsten är ledigförklarad. Detta önskemål bör kunna tillgodoses på det sättet, att om ingen av de tjänstgörande sakkunniga tillhör den specialitet som tjänsten avser skall de tillkalla och med sig adjungera en fjärde ledamot vilken har sådan utbild— ning. Därvid torde det vara lämpligt att följa regeln att tillkalla den till tjänsteåren äldste överläkaren, som representerar ifrågavarande specialitet inom sjukvårdsområdet. Hinder för att tillkalla annan, om anledning där- till finnes, bör dock ej föreligga och de sakkunniga bör också vara oförhind- rade att kalla överläkare inom annat sjukvårdsområde. Närmast till hands ligger att angränsande sjukvårdsområden bistår varandra då det gäller tjänstetillsättningar av ifrågavarande slag. Finnes bland suppleanterna för de sakkunnig-a någon som representerar specialiteten, torde det vara enk- last att den ordinarie ledamoten låter suppleanten tjänstgöra i sitt ställe men denne kan också tillkallas som fjärde ledamot.

Med detta tillägg synes det kommittén icke böra möta några betänklig- heter mot att låta sjukvårdsstyrelserna tillsätta biträdande överläkare. Det har dock ifrågasatts om ianspråktagandet av dessa sakkunniga möjligen skulle kunna innebära en risk genom att de kunde förväntas hysa benägen- het att ge företräde åt sökande från det egna sjukvårdsområdet. Med hän- syn til'l tjänstern-as betydelse är det självfallet angeläget att förslag upprät- tas efter rent objektiva grunder. Vid bedöm-andet av detta spörsmål måste dock beaktas, att en förutsättning för den föreslagna ordningen är, att klara behörighetsföreskrifter för tjänsterna fastställes i författning — för när- varande saknas som bekant sådana. Dess-a tillsättningsärenden kommer säkerligen att följas med stor uppmärksamhet från läkarkårens sida och det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning anta annat än att de överläkare som får att uppgöra förslag kommer att vinnlägga sig om att motsvara det förtroende som sakkunnigställningen innebär för dem.

Möjligheten av att uppdra åt medicinalstyrelsen att upprätta förslag har

även övervägts. En sådan ordning skulle emellertid leda till en icke önsk- värd byråkratisering av ärendena och avsevärt fördröja tillsättningarna. I sådant fall finge man också räkna med att medicinalstyrelsens förslag ej sällan komme att överklagas hos Kungl. Maj:t. Därmed skulle möjlighet skapas till ytterligare tidsutdräkt, ofta en säkerligen betydande sådan. På grund härav har kommittén avvisat detta alternativ.

Beträffande den tidsperiod, för vilken biträdande överläkare bör tillsät- tas, har kommittén stannat för sex år d. v. s. dubbelt så lång tid som gäller för underläkare. Anställning bör dock kunna ske även för kortare tid om det föreligger särskild anledning härtill. Har en biträdande överläkare en gång anställts, bör förordnandet efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande kunna utan nytt led-igförklarande förlängas för högst sex år i sänder. Be- stämmelserna kommer sålunda icke att lägga hinder i vägen för att en bi- trädande överläkare innehar sin tjänst till pensionsålderns inträde.

Liksom Kungl. Maj:t äger föreskriva nytt ledigförklarande av en tjänst oavsett om behöriga sökande anmält sig eller icke, bör även sjukvårdssty- relse ha en viss befogenhet att förordna om nytt ansökningsförfaran-de. Då det emellertid är angeläget att en dylik rätt utövas med varsamhet och en— dast 'i undantagsfall, torde sjukvårdsstyrelsernas befogenhet i förevarande hänseende höra begränsas i lagen. Kommittén föreslår, att förnyat ledigför- klarande endast får ske då icke mer än en behörig sökande anmält sig. Nå— got praktiskt behov av nytt kungöranvde 'i andra fall föreligger knappast heller.

4. Tillsättning av sjukstuguläkare

Enligt nuvarande ordning tillsättes sjukstuguläkare inklusive tuberkulos- sjukstuguläkare och epidemisjukstuguläkare av sjukvårdsstyrelsen anting- en för viss tid eller tillsvidare, i senare fallet med ömsesidig rätt till minst sex månaders uppsägning. Tillsättandet skall ske efter ledigförklarande som ombesörjes av vederbörande direktion. Något s-akkunnigförfarande för upp- görande av förslag är icke föreskrivet. Från medicinalstyrelsen skall dock inhämtas yttrande om vederbörandes formella behörighet till tjänsten och om lämpligheten av eventuell tjänstefören'ing. Sedan sådant yttrande inhäm- tats, skall direktionen med eget yttrande överlämna ansökningshandling- arna till sjukvårdsstyrelsen (se 14 ä 2 mom. sjukhuslagen och 48 5 2 mom. sj ukhusstadgan) .

De sjukhus, varom det här är fråga, kan vara så varierande både till stor- lek, art och belägenhet, att det erbjuder svårigheter att föreskriva ett för alla lämpligt förfarande för läkarnas till-sättning. Vid en del sjukhus — de största —— är chefläkaren heltidsanställd, vid andra är anställningen en- dast en bisyssla. I sen-are fallet kan sjukhuset vara beläget på en ort, där tjänsteläkaren är självskriven som sjukhusets läkare, men det kan också ligga på eller i närheten av en större ort, där även andra läkare kan ifråga-

komma för uppgiften. En översikt belysande hur sjukstuguläkartjänsterna hestredos vid ingången av år 1956 må här lämnas:

Ingen annan syssla

Ccutral- Rege- dispensär- ments- läkare läkare

Under— läkare

Tjänste- över-

Ansvarig läkare v1d: läkare läkare

Sjukstugor 52 Tuherkulossjukstugor 1

Epidemisjukstugor 9

Summa sjukhus 62 (därav 48 prov.- läk.)

Principen för anställningsförfarandet bör vara, att tillsättning sker efter ledigförklarande i de fall, där olika läkare rimligtvis kan tänkas ifrågakom- ma till tjänsten, men att sådant förfarande ej påfordras där viss läkare an- ses självskriven. Vidare bör gälla att, om tillsättning sker efter ledigförkla- rande och mer än en sökande anmäler sig, ett sakkunnigförslag uppta— gande de tre främsta sökanvdenla skall föreligga innan direktion och sjuk- vårdsstyrelse tar ställning i ärendet. I sådant fall bör huvudmannens val- rätt begränsas till dem som uppförts å förslaget eller som av reservant ansetts böra erhålla förslagsrum. Då det alltid måste vara vanskligt för en huvudman att utan tillgång till sakkunnigförslag göra en objektiv bedöm— ning av medicinska meriter, bör den här föreslagna ordningen i icke ringa mån underlätta tillsättningsärendenas behandling för huvudmännen. För läkarna bör en ändring i föreslagen riktning erbjuda fördelar, då den ökar garantiern'a för en objektiv bedömning av sökandena.

Fråga har väckts, om medicinalstyrelsen borde anlitas för uppgörande av förslag, då det gäller de största av sjukstugorna, där läkaren är heltids- anställd. Verksamheten vid dessa sjukstugor har varit och är av rätt väx- lande karaktär beroende på de olika läkarnas skiftande utbildning. Från medicinalstyrelsens sida har framhållits. att en central meritbedömning skulle vara ägnad att medföra en mera enhetlig sjukvård vid dessa sjuk- hus. Detta skulle i sin tur underlätta en rationell fördelning av patienterna mellan sjukstugorna och lasaretten och därigenom möjliggöra en ända- målsenligare inpassning av sjukstugorna 'i den allmänna sjukvårdsorgani- sat'ionen. Även kommittén är, som nyss anförts, av den meningen att för— bättringar i nuvarande ordning bör eftersträvas genom föreskrift om att sakkunnigförslag skall föreligga innan tillsättning sker. Kommittén är emellertid ingalunda övertygad om att det är nödvändigt att sådant förslag uppgöres av central instans. Även en decentraliserad sakkunnigbedömning bör vara fullt tillräcklig för ifrågavarande tjänster. På grund härav och av de skäl, som tidigare anförts beträffande biträdande överläkare, förordar

kommittén, att samma sakkunniga, som har att upprätta förslag till tjäns- ter som biträdande överläkare även skall uppgöra förslagen till sjukstugu- läkartjänster. Kommittén vill, som framgår av föregående stycke, icke heller begränsa denna ordning till de största sjukstugorna utan anser samma ordning i princip böra gälla alla tjänster, där tillsättning sker efter ledig- förklarande.

Att i lagtext precisera dessa grundsatser låter sig dock icke utan vidare göra. Någon administrativ skillnad mellan t. ex. sjukstugor med heltids- anställd läkare och sådana, där läkarsysslan är en deltidsuppgift, kan knap— past konstrueras. Gränsen är heller ingalunda fast. Ett stort antal av våra sjukstugor borde ha heltidsanställd läkare, om-det vore möjligt att för— värva sådan. Ej heller är det möjligt att i författning precisera under vilka förutsättningar viss läkare skall anses självskriven. Dessa förhållanden gör att kommittén anser lagen höra såsom huvudregel innehålla att kungörande skall ske och sakkunnigförslag upprättas. Regeln bör emellertid komplet— teras med en före-skrift om befogenhet för medicinalstyrelsen att medge un- dantag. Denna dispensrätt bör kunna utnyttjas på olika sätt. Den bör så— lunda kunna tillämpas i ett individuellt tillsättningsärende eller för ett visst sjukhus eller en viss grupp av sjukhus. Kommittén avser att härige- nom bereda medicinalstyrelsen största möjliga frihet.

För att den föreslagna ordningen skall fungera så smidigt som möjligt är det lämpligt att sjukvårdsstyrelserna i ett sammanhang prövar, om det finns behov av att söka utverka dispens beträffande sjunkstuguläk'arbefatt- ningar inom området och i så fall för vilka befattningar. För dessa bör dispens sökas hos medicinalstyrelsen på en gång. Om så sker, kan indi- viduella dispensansökningar senare undvikas eller i varje fall begränsas till enstaka fall.

Framhållas må att dispensbestämmelsen endast föreslås för att befria huvudmännen från ett förfarande, som ur det allmännas synpunkt icke kan anses nödvändigt. Det finns sålunda självfallet ingen skyldighet för en hu- vudman att anhålla om dispens, även om förutsättningar för en sådan före-

ligger.

So-m inledningsvis nämnts kan sjukstuguläkare för närvarande tillsättas antingen för viss tid eller tills vidare med minst sex månaders uppsägnings- tid. För det fall, att tillsättningen sker för viss tid, skall dock enligt sjuk- huslagen det förbehållet göras att, om sjukstugan, tulberkulossjukstugan eller epidemisjukstugan skall omändras till lasarett, sanatorium eller epi— demisjukhus, läkaren är skyldig avgå sex månader efter uppsägning. Den vanliga anställningsformen för sjukstuguläkare år »tills vidare». Kom- mittén ans-er också denna ordning vara den lämpliga och föreslår därför att möjligheten av anställning för viss tid utgår. Härigenom vinnes även den förenklingen, att särskilda föreskrifter icke erfordras med hänsyn till sjukhusets eventuella övergång till annan sjukhustyp.

5. Tillsättning av sjukhemsläkare Sjukhemsläkare motsvarar enligt nuvarande terminologi ansvarig läkare vid anstalt för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka och kon— valescenthem. Bestämmelserna om sjukhemsläkare skall enligt 27 5 för- slaget till sjukhuslag även gälla läkare vid fristående förlossningshem. Beträffande dessa sjukhus finnes f. n. endast i två fall särskilda bestäm— melser i sju'khusförtiattningarna om läkares tillsättning. Undantagen avser läkare vid sådana kronikeranstalter, som är anordnade vid lasarett eller därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, och vid konvalescenthem. Om dessa gäller, att de skall tillsättas i samma ordning som sjukstuguläkare. Kommittén föreslår som huvudregel, att ifrågavarande läkare skall till— sättas av sjukvårdsstyrelsen genom förordnande tills vidare med ömse— sidig rätt till minst sex månaders uppsägningstid men i övrigt i den ord- ning styrelsen bestämmer. Detta torde också överensstämma med den praxis som utbildat sig. Lika oreglerade synes dock icke läk'artjän'ste'rna vid de större kronikeranstalterna böra lämnas d. v. s. de som enligt gällande terminologi är »anordnade vid lasarett». Ehuru dessa i framtiden ofta torde komma att försvinna genom att de uppgår i lasarettet, bör dock ovan refe- rerade special'bestämmel'se för dem i princip bibehållas. Kommittén anser emellertid uttrycket »anordnad vid lasarett» böra undvikas och 1 stället en mera o'tvetydig bestämning välja-s. Därvid tord-e någon bättre gräns än anstaltens storlek ej stå till buds. Ju mer arbetstid tjänsten kräv-er, desto angelägnare är det att den tillsättes efter en så sakkunnig bedömning som möjligt. Kommittén förordar, att gränsen sättes vid 60 vårdplatser, vilket antal i allmänhet torde motsvara högst två vårdavdelningar. Är platsan- talet över 60, bör tillsättningen ske enligt samma regler, som gäller för sjukstuguläkare d.v.s. tjänsten skall ledigförklaras och sakkunnigförfa- rande anlitas såsom för biträdande överläkare innan förordnande meddelas. Medicinalstyrelsen bör dock — på samma sätt som ifråga om sjukstugu- läkare — ha möjlighet att på framställning av huvudman medgiva dispens från denna ordning. Kommittén anser icke skäl föreligga att begränsa räckvidden av bestäm- melsen om 60 vårdplatser till endast sådana hem som är avsedda för kro- niskt sjuka utan förordar att den gäller hela sjukhemskategorien.

6. Tillsättning av underläkare

Genom tillkomsten av gällande sj ukhuslag överflyttades rätten att tillsätta underläkare från medicinalstyrelsen till sjukvårdsberedningarna. I sam- band härmed infördes ett särskilt sakkunnigförfarande för uppgörande av förslag till dessa tjänster. För detta förfarande har redogjorts ovan. Den nya ordningen har visat sig fungera väl och ger i och för sig icke anled- ning överväga någon ändring. Inom kommittén har dock diskuterats om

icke en ytterligare decentralisering av till-sättningsrätten nu 'borde kunna ske, nämligen till direktionerna. En dylik överflyttning borde icke behöva möta alltför stora betänkligheter med hänsyn till det föreskrivna sakkun- nigförfarandet. Då emellertid sjukvårdsstyrelsernas medverkan i dessa ären- den torde innebära en större garanti för objektivitet, vill kommittén likväl icke nu föreslå någon ändring på denna punkt.

En betydelsefull fråga är för hur lång tid förordnande å underläkar- tjänst må meddelas. Dessa tjänster är erforderliga för läkarnas vidare- utbildning och det är därför nödvändigt att en cirkulation äger rum, så att största möjliga antal läkare erhåller tillfälle till dylik utbildning. I detta syfte stadgas för närvarande, att förordnande å underläkartjänst icke utan Konungens medgivande må avse längre tid än tre är i sänder. Föreskriften har varit och är i praxis alltjämt föremål för olika tolkningar. På vissa håll anses hinder mot förnyat 3-årsförordnande av en underläkare icke före— ligga, om tjänsten i vederbörlig ordning ledigförkllarats och underlä-karen erhållit ny'tt förslagsrum. Annorstädes anses Sådant förordnande icke kunna meddelas utan Konungens tillstånd. Uppenbart är, att den senare tolk- ningen är den som bäst överensstämmer med tjänsternas karaktär. I varje fall är det tydligt att stadgandet i sin nuvarande lydelse icke erbjuder nå— gon garanti för att cirkulation äger rum å underläkartjänsterna.

I de båda sakkunnigutredningar, som föregått 1954 års riksdagsbeslut om reformering av läkarutbildningen, har framhållits nödvändigheten av en ändamålsenlig disposition av underläkartjänsterna (se SOU 1945:56 och 1953z7). Särskilt i den första av dessa utredningar diskuterades ingående de riktlinjer som för detta ändamål borde följas. Genom cirkulär till hu- vudmännen har medicinalstyrelsen också sökt verka för ett bättre utnytt- jande av un-derläkartjänsterna. I cirkulär den 7 januari 1950 (MF nr 8) framhöll medicinalstyrelsen sålunda lämpligheten av att å vissa i cirku- läret angivna tjänster endast meddelades förordnanden för ett år. I cirku- lär den 28 juni 1951 (MF nr 74) uppdrog styrelsen vissa riktlinjer, som borde följas vid omförordnan'den av underläkare. Enligt dessa skulle o-m- förordnande få ske av en underläkare vid specialavdelning med 4—5 un- derläkare och av två vid större specialavdelningar. I övrigt skulle omför- ordnande ej få äga rum.

Den reglering som må vara erforderlig för att bereda läkarna erforder- liga möjligheter till vidareutbildning såsom underläkare är icke av sådan art, att den lämpligen kan göras till föremål för uttömmande behandling i lag. Förhållanden-a är olika inom skilda specialiteter och behovet av före- skrifter kan variera under olika tidsperioder. Med hänsyn till dessa om- ständigheter synes det lämpligt, att i lagen endast upptages vissa grundläg- gande regler och att i övrigt medicinalstyrelsen får befogenhet att med- dela de kompletterande föreskrifter som från tid till annan kan visa sig er- forderliga. Därvid synes lagens huvudregel liksom för närvarande böra

vara att underläkartjänst tillsättes för högst tre år. Har tjänst tillsatts för kortare tid än tre är, bör förordnandet få utan vidare förlängas intill maxi- mlitiden. Därutöver synes omförordnande — vare sig med eller utan förnyat ledzigförklarande — icke böra få ske utan medicinalstyrelsens tillstånd. För att det administrativa förfarandet icke skall bli mer komplicerat än som är strängt nödvändigt bör, där så är möjligt, dylika tillstånd av mer eller mindre generell räckvidd meddelas (jfr ovannämnda cirkulär MF nr 74/1951). För de större mentalsjukhusens del torde även generella tillstånd i viss utsträckning kunna ifrågakomma.

För att bereda möjlighet till snabbare cirkulation på vissa tjänster hör medicinalstyrelsen bemyndigas att i vissa fall föreskriva kortare förord— nandetid än tre år. Vidare bör medicinalstyrelsen erhålla befogenhet att med—dela föreskrifter som begränsar rätten att inneha underläkartjänster, detta för att om så erfordras kunna förhindra ett kringgående av bestäm— melserna angående omförordnanden. Den som under tre år innehaft under- läkartjänst bör sålunda kunna förhindras att erhålla nytt förordnande vid samma specialavdelning eller, om sjukhuset ej är uppdelat på sådana avdelningar, vid samma sjukhus.

Då de frågor som här berörts är av stor betydelse för sjukvårdens huvud- män, är det naturligt att de generella bestämmelser, som medicinalstyrel— sen anser sig behöva meddela med stöd av det här föreslagna bemyndigan— det, utfärdas efter samråd med huvudmannarådet. Säkerligen är samråd erforderligt även med de berörda läkarnas organisationer.

7. Tillsättning av extra läkare

Extra läkare, som anställes för att fullgöra överläkaruppgifter, bör all— tid förordnas av medicinalstyrelsen, vilken också bör äga fria händer att allt efter omständigheterna bestämma om ledigförklarande skall ske eller icke. Annan extra läkare _ dessa utgör den stora massan av extra läkare — bör enligt kommitténs mening i princip anställas i samma ordning som gäller i fråga om underläkare d. v. 5. efter ledigförklarande och sakkunnig- förfarande samt med tillsättningsrätt för sjukvårdsstyrelsen inom förslagets ram. Samma sakkunniga, som fungerar vid övriga läkartill'sättningar på länsplanet, bör härvid anlitas. Att denna ordning ur skilda synpunkter er- bjuder påtagliga fördelar torde vara uppenbart. Lika klart synes dock vara, att förfarandet icke kan tillämpas undantagslöst. Sålunda förekommer stund-om att extra läkare erfordras för att tillgodose ett hastigt påkom- mande behov t. ex. vid en epidemi. I dylikt fall måste förordnande kunna meddelas utan det dröjsmål som den ordinarie ordningen förutsätter. Det kan också vara fråga om ett förordnande för så kort tid att annonsering och sakkunnigförfarande ter sig överflödigt. Stun—dom lär även viss läkare kunna vara tämligen självskriven till förordnandet. Med hänsyn härtill bör

medicinalstyrelsen äga befogenhet att efter prövning av omständigheterna medgiva undantag från det regelmässiga tillsättningsförfarandet. Anses så- dant undantag påkallat, ankommer det på sjukvårdsstyrelsen att göra fram— ställning därom. Detta bör, där så är möjligt, ske samtidigt med att till- stånd begäres att få anställa extra läkare.

Som extra läkare måste ofta, särskilt under tid av läkarbrist, anlitas me- dicine kandidater och utländska läkare, vilka saknar behörighet att utöva läkarkonsten. Därest sådan person ifrågakommer till förordnande, måste medicinalstyrelsen utfärda förordnandet, försåvitt ej styrelsen bemyn-digat sjukvårdsstyrelsen därtill. Enligt lagen om behörighet att utöva läkarkons- ten kan behörighet att utöva sagda konst i dylikt fall endast vinnas efter förordnande antingen av medicinalstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, av sjulwårdsstyrelse eller direktion.

Har extraläkartjänst ledigförklarats och sökts såväl av person med lä— karbchörighet som av den vilken saknar dylik behörighet, bör den förre äga företräde till tjänsten. Möjlighet till undantag från denna regel bör dock icke vara helt utesluten. I förslaget har därför angivits, att den som äger läk—arbehörighet icke >>utan särskilda skäl» får förbigås. Prövningen av huruvida sådana skäl föreligger bör alltid ankomma på medicinalsty- relsen.

Undantagsvis kan ett så trängande behov av extra läkare uppstå att medi- cinalstyrelsens medgivande att anställa sådan läkare icke kan avvaktas utan men för sjukvården. För detta fall vill kommittén föreslå, att veder— börande direktion skall äga rätt att utan medicinalstyrelsens tillstånd an- ställa extra läkare, dock endast i avbidan på styrelsens beslut. Förutsätt— ning härför måste dock vara dels att framställning jämlikt 29 å gjorts om rätt att få anställa extra läkare, dels ock att anmälan om förordnandet ome- delbart göres hos medicinalstyrelsen.

Det torde stundom förekomma att tillstånd att anställa extra läkare läm— nas för relativt lång tid. I dylika fall bör medicinalstyrelsen kunna före— skriva att en och samma läkare icke får inneha förordnandet under hela tiden. Främst med hänsyn härtill bör medicinalstyrelsen äga befogenhet att begränsa rätten att inneha extraläkartjänst i viss överensstämmelse med vad som gäller för underläkare.

8. Konsultläkare

Såsom tidigare anmärkts måste möjlighet alltid finnas för huvudman eller chefläkare att för särskilda uppgifter konsultera utomstående läkare, 5. k. konsultlåkare. Så förekommer för närvarande i icke obetydlig om- fattning. Det har ifrågasatts att i lagen reglera dessa läkares tillsättning och ställning m. m. Kommittén anser dock icke detta påkallat. Det bör vara tillfyllest att anmälan om antagande av konsultläkare göres till medi—

cinalstyrelsen, så att styrelsen får möjlighet ingripa om anmälan skulle ge anledning därtill. Skäl för ingripande bör i första hand givetvis vara, att an- ordningen ur sjukvårdssynpunkt är mindre lämplig. Men ingripande bör även ske om t. ex. konsultläkare anställes med arbetsuppgifter motsvarande en heltidsanställd läkare. Sådan läkare får endast anställas efter medi- cinalstyrelsens tillstånd (29 5).

Med konsultläkare avses i förslaget endast läkare, som icke är anställd vid annat av sjukhuslagen omfattat sjukhus. Anmälningsskyldighet kan nämligen icke anses erforderlig beträffande läkare som är tillsatt i sjuk- huslagens ordning. Vidare bör ej heller varje form av konsultation komma i betraktande utan en förutsättning bör vara, att läkaren för konsultations- uppgiften i fråga kan anses vara stadigvarande knuten till sjukhuset.

Kommittén vill icke förorda att k'onsultläkiasre formellt likställes med överläkare eller biträdande överläkare. Ett uppsplittran-dle av specialavdel- ningarn-a på flera sinsemellan självständiga småavdelningar kan inte anses lämpligt. Det är sällan heller rationellt ur sjukvårdssynpunkt att vid de mindre specialiserade lasaretten anordna av ko-n-sultläkare skötta mindre avdelningar för specialiteter, som tillhör centrallasarettens verksamhet. Chefläkaren bör bibehållas vid sitt ansvar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande på avdelningen, oavsett om konsultläkare finnes för vissa uppgifter eller icke. Vilket mått av självständighet en konsultläkaire kan och bör tillerkännas beror på hans skicklighet och er- farenéhet. Bedömandet härav ankommer på chefläkaren.

X. Husmoder, Sjukhuspräst och Övrig personal

1. Husmoder

Enligt gällande sjukhusstadga (3 & jämförd med 53 och 56 55) Skall hus- moder finnas vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus. Vid annat sjuk- hus är husmodersbefattning icke obligatorisk. Husmoder kan vara gemen— sam för flera sjukhus. Enligt 104 å sinnessjukvårdsstadgan är husmoder ock obligatorisk vid mentalsjukhus med minst 150 vårdplatser och enligt sär- bestämmelserna för mentalsjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö är dessa i förevarande hänseende likställda med lasarett.

I 39 & sjukhusstadgan lämnas föreskrifter om husmoders tillsättande m. m. — tjänsten mäste bl. a. kungöras till ansökan ledig. Det föreskrives också, att om husmodersbefattning undergått reglering för beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt, skall vid befattningshavarens anta— gande iakttagas genom regleringen fastställda behörighetsvillkor.

Om husmoders åligganden finnes inga andra bestämmelser i sjukhusstad- gan än att hon skall ställa sig till efterrättelse vad som föreskrives i för henne av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion.

I den mån en husmodersbefattning registreras i statens pensionsanstalt blir dock hennes arbetsuppgifter delvis preciserade. I 2 5 2 mom. kungö- relsen den 9 juni 1950 (nr 359) med tillämpningsföreskrifter till SPA-reg- lementet (heter det nämligen bl. a., att om bland husmoders åligganden in- går »att hava överinseende över och ledning av vid sjukvårdsanstalt anställd sjukvårdspersonal», må befattningen ej registreras, med mindre såsom be- hörighetsvillkor föreskrivits, att till innehavare av befattningen må antagas endast den, som fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola eller av medicinalstyrelsen förklarats ha förvärvat ett mått av kunskap och färdig- het, motsvarande vdet som sådan skola avser att bibringa.

I praktiken har varje husmoder de uppgifter med avseende å sjukvårds- personalen som anges i pensionsbestämmelserna. Därutöver har hon dock som regel även andra arbetsuppgifter, ehuru förhållandena växlar vid olika sjukhus. I vissa fall har hon ledningen även över den kvinnliga ekon-omi- personalen. Till husmodersgöromålen anses vanligen också höra vården av sjukhusets förråd av förbrukningsartiklar och inventarier. Ej sällan är hus- modern också föreståndare för sjukhusets centralförråd av läkemedel (se SFS nr 126/1938 ä 3).

Vid större sjukhus är det vanligt att husmodersgöromålen uppdelas på två eller flera befattningshavare under olika benämningar, såsom t. ex. första och andra husmoder, husmoder och biträdande husmoder. Princi— perna för göromålens delning varierar. Vanligen har en befattningshavare endast hand om personalen — hon benämnes då stundom personalförestån- d'arinna — och en annan handhar förrådet. Den senare betecknas ibland förrådsföreståndarinna.

Det är enligt kommitténs mening orimligt att göra inrättandet av hus— modersbefattning obligatoriskt utan att också lämna några föreskrifter om husmoders åligganden. I en reviderad lagstiftning bör det därför inflyta något om husmoderns uppgifter och ställning 'på sjukhusen. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kan husmoderns (arbetsuppgifter variera men de håller sig dock alltid inom en viss ram. De kan uppdelas i två slag: den ena att handha ledningen av sjukvårdspersonalen, den andra att om- besörja uppgifter som huvudsakligen tillhör den ekonomiska förvaltningen. Det är den förra uppgiften som är den för tjänsten väsentliga, vilket även kommit till uttryck i pensionsföreskrifterna. Det är också endast i fråga om denna uppgift, som en reglering från statsmakternas sida kan anses erforderlig. Vid sjukhusen är det styresmannen resp. överintendenten som har högsta ledningen av sjukvårdspersonalen. För detta ändamål behöver han till sitt förfogande ha en befattningshavare, som under honom kan utöva denna ledning. Det är här som husmodern erfordras.

Om och i vad mån en husmoder bör ha även andra arbetsuppgifter än den omedelbara ledningen av sjukvårdspersonalen, kan överlämnas åt huvud- mannens bestämmande. Det är här fråga om rent praktiska arrangemang och därtill sådana som i regel faller inom den ekonomiska sektorn. Samma lösning är icke heller alltid lämplig å alla sjukhus. Framför allt spelar sjuk- husens storlek en betydande roll. I detta sammanhang bör också beaktas. att det icke kan anses nödvändigt att handhavandet av förrådet anförtros en sjukvårdsutbildad befattningshavare.

I sjukhuslagen bör därför inflyta, att husmoder har att dels under sty- resmannen resp. överintendenten handha ledningen av sjukvårdspersonalen. dels ock fullgöra övriga av sjukvårdsstyrelsen och direktionen anbefallda uppgifter. Liksom för annan personal bör sjukvårdsstyrelsen äga utfärda instruktion för husmodern. I den mån så ej sker ankommer det på direk- tionen att precisera hennes uppgifter.

F. n. är husmodern enligt 39 å sjukhusstadgan »skyldig styresmannen, vederbörande läkare och sysslomannen 'hörsamihet i allt vad till tjänsten hörer». Statens sjukhusutredning av år 1943 har i sitt betänka-nde VIII (SOU 1955:12) även diskuterat husmoderns ställning och därvid föreslagit att, eftersom husmoderns viktigaste uppgift är chefskapet över sjukvårds— per—sonalen, hon endast borde vara underställd styresmannen. Enligt sjuk-

huslagstiftningskommitténs mening är det dock icke möjligt att på detta sätt generellt fastslå hennes ställning. Det är riktigt att hon vid fullgörande av sina uppgifter med avseende å sjukvårdspersonalen. bör vara underställd styresmannen, men flertalet husmödrar torde även få arbetsuppgifter inom sysslomannens verksamhetsområde —— ekonomipersonal, förråd — och i den mån de handhar sådana uppgifter bör de vara underställda sysslo- mannen.

Såsom kompetenskrav för husmoder gäller f. 11. enligt pensionsföreskrif— terna vanlig sjuksköterskeutbildning. I regel har dock husmödrarna även genomgått husmoderslinjen av Svensk sjuksköterskeförenings institut för högre utbildning. Denna kurs omfattar nio månader, fördelade på två terminer. F. 11. är frågan om den högre utbildningen av sjuksköterskor under särskild utredning. Gen-om Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1955 har nämligen uppdragits åt medicinalstyrelsen att med biträde av tillkallade experter verkställa översyn av det betänkande i detta ämne. som avgivits av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen (SOU 1951:33). I nu— varande läge kan därför några kompetenskrav för husmoder icke lämp- ligen införas i de nya författningarna. Sedan resultatet av utredningen fö- religger, bör sjukhusstadgan kompletteras i förevarande hänseende.

Husmodern äger f. n. ingen rätt att deltaga i direktionens sammanträden. Statens sjukhusutredning har i sitt nyssnämnda betänkande föreslagit, att husmodern skall få rätt att närvara vid sammanträdena med yttranderätt och reservationsrätt i vad gäller frågor som berör hennes verksamhetsom- råde. Detta försl—ag kan sjukhuslagst-iftningskommit'tén i stort sett biträda. Husmodern har visserligen icke gentemot direktionen något självständigt ansvar för sjukvårdspersona-len. Hon har, såsom nyss anförts, att under styresmannen (överintendenten) handha ledningen av denna personal. Det kan därför synas vara tillfyllest, att styresmannen (överintendenten) har närvarorätt då ärenden rörande denna personal handlägges. Emellertid in- tar sjukvårdspersonalen otvivelaktigt en alldeles särskild ställning på ett sjukhus, varför det är angeläget att författningarna sörjer för en så all- sidig belysning som möjligt av hithörande ärenden. Vidare måste man räkna med att styresmännen ofta icke har möjlighet att mera ingående taga be- fattning med allt vad som rör sjukvård—spersonalen. I realiteten torde hus- modern icke sällan k—omma att få ett större ansvar för dessa frågor än vad som följer av författningstexten. Hon står 'i dessa frågor otvivelaktigt sjuk- husledningen nära. Med hänsyn härtill anser kommittén, att det kan vara motiverat att bereda husmodern samma ställning i direktion—en vid hand- läggning av ärenden rörande sjukvårdspersonalen som t. ex. en överläkare har rörande den sjukvård som är anförtrodd honom. Däremot kan enligt kommitténs mening icke sådana arbetsuppgifter, tillhörande den ekono— miska förvaltningen, s-om husmodern eventuellt erhåller vid sidan av den obligatoriska uppgiften, anses vara av den vikt att lagen bör garantera henne

närvarorätt vid dessa ärendens behandling. I så fall skulle även flera andra befattningshavare, vilka under sysslomannen förestår grenar av denna för- valtning —— maskinmästare, köksföreståndarinna, tvättföreståndarinna etc. —— böra få motsvarande ställning, något som uppenbarligen skulle föra allt- för längt. I ärenden av detta slag är det i första hand sysslomannens sak att sörja för erforderlig utredning. Givetvis är direktionen alltid oförhindrad att vid behov höra de befattningshavare, som antages ha upplysningar av värde att lämna i ett ärende.

Med närvarorätten följer bl. a. även rätt att väcka förslag i samma ären- den. Till ordningen hör dock att dylika förslag i första hand framföres till styresmannen (överintendenten). Först sedan erforderlig beredning ägt rum är det tid att anmäla ärendet i direktionen.

1 lagens mening är endast den befattningshavare husmoder, vilken hand- har ledningen av sjukvårdspersonalen. Befattningshavare som endast hand- har ekonomipersonal och förråd bör därför lämpligen icke benämnas hus- moder. önskvärt är att ledningen av sjukvårdspersonalen icke splittras mellan [flera befattningshavare såsom någon gång torde förekomma. I den mån ledningen av denna personal kräver mer än en befattningshavare bör det eftersträvas, att de sinsemellan icke är sidoordna'de utan att en av dem är chef och den eller de övriga har biträdande uppgifter.

Såsom redan i annat sammanhang anförts bör givetvis varje befattnings— havare, som har närvarorätt vi direktionen vid visst ärendes behandling, ock— så deltaga vid ärendets beredning.

I fråga om ordningen för tillsättande och entledigande av husmoder synes något behov av ändrade bestämmelser icke föreligga. Det är dock enligt kommitténs mening icke påkallat att i författn'ingstexten intaga föreskrif- ter om kungörande av lediga tjänster. Att kungörande alltid bör ske, torde vara klart även utan särskilt stadgande. Om så erfordras, kan detta regleras genom avtal mellan de berörda organisationerna.

Husmoder bör liksom hittills vara obligatorisk vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus. Här bör dock även tilläggas de mentalsjukhus som står dessa sjukhus närmast d. v. 5. de som är avsedda för mera krävande vård. Vid annat sjukhus bör det stå huvudmannen fritt att inrätta särskild hus- modersbefattning, om han anser det behövligt. Där sådan befattning icke inrättas, bör det åligga direktionen att uppdraga åt annan befattningsha- vare —— i regel en sjuksköterska —— att fullgöra sådana göromål i fråga om sjukvårdspersonalen som eljest ankommer på husmoder. Vid sjukhus, där endast en sjuksköterska finnes, torde denna automatiskt komma att få hand om ifrågavarande uppgifter.

2. Sjukhuspräst

Enligt 40 5 sjukhusstadgan skall vid lasarett finnas prästman. Detsamma gäller för mentalsjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö samt, jämlikt

104 lä sinnessjukvårdsstadgan, för annat sådant sjukhus som har mera än 150 vårdplatser. Av 53 och 56 åå sjukhusstadgan följer, att prästman även skall finnas vid sanatorium och epidemisjukhus, försåvitt ej hinder därför möter på grund av sjukhusets belägenhet.

I fråga om ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen föreligger ett den 31 oktober 1949 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande (SOU 1949:53). Förslaget innebär ur organisatorisk synpunkt att vid de större sjukhusen skulle anställas särskilda sjuk-huspräster, medan den andliga vården vid övriga sjukhus skulle ombesörjas av prästerskapet i det pastorat, där sjukhuset är beläget. Kostnaderna för sjukhusprästernas avlöning och för erforderliga arvoden till församlingsprästerna skulle enligt förslaget åvila kyrkofonden. Förslaget är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts pröv- ning.

I föreliggande läge anser sig kommittén icke böra föreslå några väsentliga ändringar beträffande nu ifrågavarande bestämmelser. Benämningen präst- man synes dock böra utbytas mot »sjukhuspräst». I fråga om sjukhuspräs- tens åligganden har endast gjorts en ändring innebärande att han, i likhet med övriga befattningshavare vid sjukhuset, är pliktig ställa sig till efter- rättelse vad som föreskrives i av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion eller vad sjukhusledningen eljest anbefaller. Med stöd härav kan han åläggas att ombesörja vederbörlig expedition av dödsbevis m. 111.

Då det numera icke torde förekomma några sanatorier eller epidemisjuk- hus, där sjukhusets belägenhet utgör hinder för anställande av sjukhus- präst, bör detta förbehåll i fortsättningen utgå. Sjukhuspräst skall sålunda finnas vid samma sjukhus, där husmoder är obligatorisk. Vid andra sjuk- hus beror det på huvudmannens bestämmande om sjukhuspräst skall an- ställas.

3. övrig personal

I nuvarande sjukhusstadga angives tre slag av personal som icke här tidigare berörts, nämligen sjukvårdsper—sonal, kontorspersonal och ekonomi- personal. Utvecklingen har emellertid lett till att nya personalgrupper till- kommit, vilka svårligen lå'ter sig inordnas i någon av dessa tre kategorier. En sådan grupp utgör t. ex. kuratorerna. På senare tid har diskuterats till- sättande av särskilda sjukhusfysiker och det är anledning räkna med att i en framtid ytterligare slag av befattningshavare kan bli aktuella. Den nu- varande strikta tredelningen av personalen kan därför icke upprätthållas men det är likväl icke nödvändigt att i författningarna ge nytillkomna och kommande kategorier någon särskild benämning. De bör ingå i gruppen >>övrig personal». Härmed kommer sålunda att avses icke blott de ovan angivna tre grupperna utan även sådan annan personal som icke tidigare är särskilt omnämnd. Här må erinras om att enligt förslaget till sjukhus- stadga (11 och 12 åå) skall kontors- och ekonomipersonal vara underställd

sysslomannen, medan styresmannen skall ha överinseende över all personal, som icke är att hänföra till någon av dessa båda grupper.

Vilka befattningshavare som bör räknas till sjukvårdspersonal kan nå- gon gång vara tveksamt och olika uppfattningar kan råda vid olika sjukhus. Det enda sammanhang, vari begreppet »sj-ukvårdspersonal» förekom- mer i författningsförslagen, är vid angivandet av den personal som är un- derställd husmodern. Enligt nu gällande författningar är läget härvidlag ett annat. Innebörden av begreppet sjukvårdspersonal har nu verklig rätts- lig betydelse: olika bestämmelser gäller för anställning och entledigande och —— vad som är särskilt viktigt — överklagbarheten av ett direktionsbe- slut kan också bero på om detta rör sjukvårdspersonalen. Enligt kommitténs förslag kommer dessa bestämmelser att utgå och kvar står endast vad ovan anförts om husmoderns chefsskap. Med hänsyn härtill kommer tolkningen av begreppet sjukvårdspersonal att i framtiden spela relativt liten roll och hör utan olägenhet kunna, såsom hittills, överlåtas åt praxis.

Om personalens antagande och entledigande gäll-er nu följande (41 och 43 55 sjukhusstadgan).

Ordinarie sjukvårdspersonal antages och entledigas av direktionen, sedan ve- derbörande lasarettsläkare erhållit tillfälle att yttra sig. Det är dock direktionen Obetaget att åt en inom direktionen utsedd delegation eller åt styresmannen över- lämna befogenhet att å direktionens vägnar antaga och på egen begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare,

Icke ordinarie sjukvårdspersona'l antages och entledigas lav styresmannen efter samråd med vederbörande lasarettsläkare.

Kontors- och ekonomipemonal antages och entledigas av direktionen. Denna äger dock att å-t annan överlämna befogenhet att å dess vägnar antaga och att på egen begäran entlediga bill nämnd-a personal hörande befattningshavare.

1 nu angivna hänseende finnes det enligt kommitténs mening ingen anled- ning att i författningarna intaga så detaljerade föreskrifter utan det bör vara tillfyllest med ett stadgande om att all övrig personal antag-es och ent- lediga-s av direktion—en eller, efter dennas bemyndigande, av ledamot av di- rektionen eller någon denna underlydande befattningshavare. Av prak- tiska skäl torde dylikt bemyndigande vallti-d behöva lämnas i viss utsträck- ning men det bör överlåtas åt direktionerna att själva pröva detta liksom att bestämma vilken eller vilka som lämpligen bör erhålla bemyndigandet.

I den mån bemyndigande lämnas, bör dock alltid de befattningshavare, som skulle ägt närvara i direktionen, om denna hade haft att besluta i ärendet, beredas tillfälle yttra sig innan antagande eller entledigande sker. Det bör emellertid understrykas att det är fråga om en rätt för dem att yttra sig och icke en skyldighet. De kan alltså avstå från yttranderätten eller nöja sig med att utnyttja den endast i särskilda fall som erbjuder principiellt intresse etc. Särskilt då det gäller antagande av tillfällig per— son'al i underordnad ställning torde det vara nödvändigt med enkla arbets- former.

Enligt gängse praxis brukar aldrig så viktiga ärenden som entledigande av befattningshavare mot dennes vilja delegeras till ledamot eller befatt- ningshavare. Kommittén har dock icke ansett påkallat att tynga författ- ningstex'ten med formligt undantag härför. Det ankommer ju alltid på ve- derbörande direktion att själv pröva och avgöra om och i vilken omfatt- ning rätten att bemyndiga annan att fatta beslut bör begagnas.

F. n. gäller vidare, att sjuksköterske- och sjukgymnasttjänst icke får tillsättas utan att dessförinnan ha varit kungjord till ansökan ledig (41 å). Även åtskilliga andra befattningar —— t. ex. inom kontors- och ekonomiper- sonalen —— bör emellertid tillsättas endast efter ledigförklarande. Kom- mittén är dock icke beredd förorda, att detta närmare regleras, utan före- slår i stället att bestämmelserna om l-edigförklarande beträffande »övrig personal» konsekvent utgår. Att de tjänster, varom nu närmast är fråga, alltid bör tillsättas efter ledigförklarande, lär det icke råda några delade meningar om.

De enda kompetenskrav, som nuvarande sjukhusstadga innehåller be- träffande hithörande personal, är att till sjukgymnast ej får antagas 'annan än den som har legitimation som sjukgymnast. För övrigt stadgas emeller- tid att, om befattning tillhörande sjukvår'dspersonalen undergått reglering för beredand-e av pensionsrätt i statens pensionsanstalt, skall vid befattnings- havares antagande genom regleringen fastställda behörighetsvillkor iakt- tagas (41 5). Sådana behörighetsvillkor som här åsyftas har fastställts för sjuksköterskebefattningar genom kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 359) med tillämpningsföreskri-fter till SPA-reglementet. Enligt 2 5 2 mom. denna kungörelse må till innehavare av sådan befattning som sjuksköterska, vil- ken registrerats för beredande av pensionsrätt 'i pensionsanstalten, antagas endast den som fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola eller av medicinalstyrelsen förklarats ha förvärvat ett mått av kunskap och färdig- het motsvarande det som sådan skola avser att bibringa.

Den behörighetsföreskrift, som sålunda gäller för sjuksköterskor, bör in— tagas i den nya sjukhusstadgan. Likaså bör gällande bestämmelse om att sjukgymnast skall vara legitimerad bibehållas men den bör kompletteras med att även barnmorska skall vara legitimerad (se SFS nr 592/ 1955). För andra personalgrupper tillhörande övrig personal torde några kompetens- krav icke f . n. böra meddelas i förevarande ordning.

Det anförda avser innehavare av befattning. I fråga om vikarier finnes nu inga behörighetskrav i vad det gäller sjuksköterskor. Den ovan refererade bestämmelsen rörande sjukgymnaster täcker dock såväl fast som tillfällig anställning (»till sjukgymnast må ej antagas annan än legitimerad sjuk— gymnast»). Då vikarila'tsförordnande ifrågasättes för icke legitimerad sjuk- gymnast —— så brukar i viss omfattning förekomma sommartid — måste där- för Kungl. Maj:ts tillstånd utverkas i varje särskilt fall. Till vikarie å barn- morskebefattning borde strängt taget annan än legitimerad barnmorska ej

kunna antagas, eftersom endast den som vunnit legitimation enligt gällande reglemente äger utöva detta yrke. I praxis anser sig medicinalstyrelsen dock kunna medgiva, att även utländsk barnmorska, som icke är legitimerad, fär antagas till vikarie under förutsättning att hon icke självständigt ut— övar yrket utan därvid står under ledning av läkare eller legitimerad barn— morska. Behov av en sådan möjlighet har uppgivits föreligga.

Det är enligt kommitténs mening en brist att någon begränsning icke är föreskriven i fråga om rätten att förordna vikarie å sjuksköterskebefattning. I princip borde ej få förordnas annan än den som är sjuksköterskeutbildad eller tredjeårselev vid sjuksköterskeskola. Undantag härifrån borde endast få medges av medicinalstyrelsen. Kommittén föreslår därför en föreskrift om att till vikarie å sjuksköterskebefattning endast får antagas den som är behörig till innehavare av befattningen men att medicinalstyrelsen äger dispensera härifrån. För nyssnämnda treårselever bör en generell dispens kunna lämnas. I övrigt bör en prövning ske från fall till fall.

Den nu föreslagna regeln inkl. dispensrätten synes lämpligen böra ut- vidgas att gälla även sjukgymnaster — härigenom befrias Kungl. Maj:t från prövningen av dispensären-den för denna yrkesgrupp — ävensom barn- morskor. Härvid förutsättes, att medicinalstyrelsen har möjlighet att lämna medgivande för barnmorskeelever att uppehålla barnmorskebefattningar un- der samma förutsättning som ovan sagts beträffande utländska barn- morskor.

XI. Intagning och utskrivning av patienter

Enligt gällande bestämmelser (23 å 1 mom. 5 och 6 sjukhusstadgan) till- kommer det vederbörande chefläkare att avgöra, om inträ-dessökande må in'tagas å det sjukhus eller den avdelning där läkaren ansvarar för vården. Härifrån gäll-er såtillvida undantag, som det för två fall är stadgat att den inträdessökandes vårdbehov ej må prövas. Det ena fallet avser den, som enligt bestämmelse i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjuk— domar erhållit föreskrift eller anmianing att låta intaga sig till vård å all- mänt sjukhus eller beträffande vilken förordnande, som avses i 21 & nämn- da lag, blivit meddelat (45 ä 5 mom. första stycket sjukhusstadgan). Det andra fallet gäller den som av läkare förklarats behäftad med eller miss— tänkes vara behäftad med sådan sjukdom, som i 2 5 1 eller 6 mom. eller 24 & epidemil—agen avses (56 5 1 mom. 3 sjukhusstadgan).

Vidare finnes för Stockholms stads sjukhus en specialbestämmelse (21 5), att sjuk, som av förste stadsläkaren remitterats till intagning å sjukhus. skall omedelbart mottagas å sjukhuset, såframt plats finnes ledig å avdel- ning, där han bör vårdas. Angives den sjukes behov av sjukhusvård såsom trängande skall han omedelbart mottagas till vård, även 'om det fastställda antalet sjukplatser å avdelningen därigenom skulle överskridas.

I den allmänna regeln att det ankommer på den ansvarige sjukhusläka- ren att avgöra om intagning skall ske synes någon ändring icke böra göras. Det. är dock en brist i nuvarande lagstiftning, att det icke ges klart uttryck åt att en förutsättning för intagning också är att sjukhusets huvudman har skyldighet att bereda den inträdessökande sluten vård. Sökanden bör —— som angives i 1 % av lagförslaget — vara antingen bosatt inom sjukvårds- området eller också vistas inom området och vara i behov av omedelbar vård. I det senare fallet får vid intagningstillfället de medicinska synpunk- terna vara ensamt avgörande; en förflyttning till eget sjukvårdsområde kan på ett senare stadium bli aktuell. Föreligger däremot intet omedelbart vårdbehov, måste redan vid intagningen konstateras, huruvida sökanden är bosatt inom sjukvårdsområdet. Där så erfordras, ankommer det givetvis på sysslomannen att biträda vid utredningen härav. Vårdskyldighet kan emellertid även föreligga genom frivilligt åtagande från huvudmannens sida, t.ex. genom interna avtal mellan sjukhushuvudmännen. Även här—

utöver bör sjukvårdsstyrelse vara oförhindrad att lämna medgivanden till intagande av sjuk, som ej omfattas av huvudmannens vårdskyldighet.

Principen bör sålunda alltid vara, att kretsen av dem vilka kan ifråga- komma till vård bestämmes antingen direkt i lagen eller genom av huvud- mannen ingångna avtal eller av sjukvårdsstyrelsen lämnade medgivanden, medan det 'medicinska vårdbehovet bedömes av Sjukhusläkaren.

I några undantagsfall bör dock inskränkningar ske i sjukhusläkarens rätt att ensam avgöra vårdbehovet. Det är här fråga om fall där behovet av vård redan prövats av annan läkare. De två nu gällande undantagen — könssjuk som förelagts sjukhusvård och den som lider av eller misstänkes lida av sjukdom som avses i epidemilagen —— torde böra oförändrade gälla. Ytterligare ett par dylika särfall, för vilka här nedan skall närmare redo- göras, synes dock böra tilläggas.

Beträffande vården av de kroniskt sjuka har det i allmänhet visat sig mindre rationellt att låta de olika sjukhemsläkarna ensamma förfoga över vårdplatserna. Ytterst beror detta på att dessa platser praktiskt taget över allt är otillräckliga. Det är därför angeläget att de tillgängliga vårdplatserna disponeras med hänsyn tagen till hela sjukvårdsområdets behov. Härigenom vinnes större garanti för att de som är i största behov av vård också i första hand blir omhändertagna. Kommittén vill för detta ändamål föreslå, att sjukvårdsstyrelse beredes rätt att bemyndiga viss läkare att hänvisa vårdbe- hövande till intagning å sjukhem. Där självständig kronikeravdelning å lasarett enligt kommitténs förslag under IV. kommer till stånd, är det na— turligt, -att överläkaren å denna avdelning erhåller dylikt bemyndigande. I avbidan på tillkomsten av dylika avdelningar kan It. ex. överläkare vid lasarettsanslutet kronikerhem eller förste provinsialläkaren ifrågakomma. Då i dessa fall även sociala synpunkter bör beaktas vid bedömande av in- tagningsbehovet, kan det vara lämpligt att läkaren biträd—es av någon som särskilt utreder denna sida av vårdbehovet. Det är icke nödvändigt, att be- myndigandet avser alla sjukvårdsområdets sjukhem för kronikervård utan en begränsning bör, där så är lämpligt, kunna ske till endast vissa sådana hem.

Skall ett dylikt hänvisningsförfarande kunna fungera, måste det kom- pletteras med en föreskrift om att sjukvårdsstyrelsen kan bestämma att ansökan om intagning på sjukhem som här avses skall göras i viss ord— ning -t. ex. att den skall inges till sjukvårdsstyrelsen eller till den bemyn- digade läkaren. Skulle nämligen ansökning såsom eljest gäller få göras direkt till hemmets läkare, skulle vårdplatserna säkerligen bli fyll-da på grund av dessa ansökningar och några platser ej stå till förfogande för den som hänvisats av den bemyndigade läkaren.

Det är självfallet angeläget, att ett gott samarbete äger rum mellan den läkare som har hänvisningsrätt och de olika sjukhemsläkarna. Det måste

förutsättas, att den förre är väl förtrogen med förhållandena på de olika sjukhemmen och tar skälig hänsyn härtill, då han verkställer hänvisningar.

Den nu föreslagna ordningen bör enligt kommitténs mening icke begrän- sas till sjukhem för kronikervård utan bör gälla alla sjukhem. Samma problem möter nämligen mer eller mindre å alla sjukhus av denna typ. Vård— platserna å hemmen för konvalescentvård behöver t. ex. ofta reserve-ras för patienter som utskrivits från lasarett. Även hemmen för lättskötta psy— kiskt sjuka är ännu i allmänhet otillräckliga för det föreliggande vårdbe— hovet. Självfallet bör bemyndigande att verkställa hänvisning kunna läm- nas till olika läkare för olika typer av sjukhem.

Ytterligare en grupp av fall, där vissa inskränkningar bör göras i sjuk- husläkarens intagningsrätt, vill kommittén föreslå. Enligt gällande lagar om avbrytande av havandeskap, om sterilisering och om kastrering äger medicinalstyrelsen under vissa förutsättningar lämna tillstånd till operation som avses i dessa lagar. Medicinalstyrelsens beslut fattas enligt 29 & instruk— tion för styrelsen av en särsklld nämnd, socialpsykiatriska nämnden, bestå- ende av tre ledamöter, varav två utses av Kungl. Maj:t och en är befattnings— havare på styrelsens byrå för social- och rättspsykiatri. I regel är två av leda- möterna läkare och en lekman. Operation må som regel utföras endast å lasa— rett, därmed jämförlig anstalt eller sjukstuga. Det förekommer stundom att en kvinna som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till abortoperation och söker inträde å vederbörligt sjukhus för att få operationen utförd, icke blir mottagen, emedan Sjukhusläkaren anser, att tillståndet till abort icke bort beviljas, eller över huvud icke vill befatta sig med dylika fall. Olika ine- ningar kan självfallet råda om de förutsättningar, under vilka abort bör medgivas, men det kan omöjligen godtagas att samhället å ena sidan ge— nom lag reglerar rätten att erhålla tillstånd till abort men å andra sidan icke öppnar möjlighet för den, som i laga ordning erhållit sådant tillstånd, att bli intagen och undersökt å samhällets egna sjukhus. Kommittén anser sig därför icke kunna underlåta föreslå, att om tillstånd som här avses föreligger, läkaren ej får ställa sig avvisande mot kvinnan utan bör vara pliktig att intaga henne och göra de undersökningar och observationer som han anser påkallade för sin bedömning av fallet. Härigenom vinnes också bättre kontakt med kvinnan, vilket ökar möjligheterna att, där så är önskvärt, få henne att ändra sin inställning. Med skyldigheten att intaga kvinnan behöver icke följa förpliktelse att utföra operationen. Det kan föreligga medicinsk kontraindikation mot denna. Ej heller bör en läkare tvingas att utföra en operation som strider mot hans samvete. Å andra sidan får icke chefläkarens åsikt i dessa angelägenheter vara avgörande för hela den avdelning som står under hans ledning. Ehuru behov av föreslagen bestämmelse endast föreligger med avseende å aborter, bör bestämmelsen i princip dock gälla även övriga operationer, vartill medgivande lämnas av medicinalstyrelsen d.v.s. sterilisering och kastrering.

Att behovet av intagning i nu förevarande fall icke må prövas innebär givetvis icke, att intagning även måste ske, om ingrepp icke kan utföras inom den tid, som är föreskriven för respektive operation. Beträffande abort gäller (1 .5 lagen om avbrytande av havandeskap), att sådan på annan grund än sjukdom eller kroppsfel ej må företagas efter hav-andeskapets tjugonde vecka; lämnar medicinalstyrelsen tillstånd därtill, må dock tiden förlängas intill utgången av tjugufjärde veckan. Sterilisering och kastrering får ej utföras sedan ett år förflutit från det tillståndet meddelats resp. vunnit laga kraft (5 & SFS nr 387/1941 och 5 & SFS nr 285/1944).

Någon gång torde det kunna förekomma att nya omständigheter av vä— sentlig betydelse för ärendets bedömning tillkommit efter det hänvisning till sjukhem givits, aborttillstånd beviljats etc. Där så är fallet och sökan- den likväl vidhåller sin begäran bör intagningsläkaren till inremitterande läkare, medicinalstyrelsen etc. för eventuell omprövning anmäla vad som tillkommit.

I Stockholm gäller såsom ovan refererats vissa särskilda bestämmelser om rätt för förste stadsläkaren att få patient intagen å sjukhus. Något be- hov av en dylik rätt för andra än trängande vård-fall — huvudsakligen till- hörande akutsjukvården — torde dock ej föreligga. Av väsentlig betydelse är, att intagning i dylika fall skall ske, även om det fastställda antalet vård- platser därigenom överskrides. I denna form bör bestämmelsen bibehållas. Ehuru den huvudsakligen torde vara aktuell för storstädernas vidkommande, bör regeln i princip gälla hela landet. Det synes icke lämpligt att rätten knytes till viss i författningstexten angiven läkare utan den bör gälla läkare som därtill utsetts av sjukvårdsstyrelsen.

Det har diskuterats huruvida möjlighet borde öppnas för inrättande av särskilda inremitteringscentraler, från vilka även icke trängande sjukdoms- fall skulle kunna remitteras till sjukhus med skyldighet för sjukhuset att in- taga patienten. Detta system tillämpas på sina håll utomlands och under— lättar bl. a. ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna inom sjuk- vårdsområdet. Systemet är dock icke väl förenligt med den i vårt land sedan gammalt gällande ordningen, att chefläkaren ensam bestämmer om intagning å sjukhuset eller avdelningen. Kommittén har ej funnit skäl att föreslå ett frångående av denna princip utom såvitt avser trängande vård- fall. Huvudmannens berättigade intresse av att sjukhusets vårdplatser tages i anspråk på bästa möjliga sätt tillgodoses i stället genom åläggande för den lokala sjukhusledningen att verka för att sjukhuset utnyttjas ratio- nellt (se 11 och 12 55 förslaget till sjukhusstadga; jfr ock sid. 123).

Ehuru »in-tagning i princip skall beslutas av den läkare, som är chef för sjukhuset eller specialavdelningen, är det av praktiska skäl nödvändigt att han erhåller möjlighet att under vissa förhållanden delegera sin bestäm- manderätt härutinnan till annan läkare på sjukhuset d.v.s. regelmässigt till någon av de honom underställda läkarna. Sådan delegation torde vara

erforderlig för tid, då han icke är tills-tädes på sjukhuset eller eljest är upp- tagen av operationer eller dylikt men bör ej ske om chefläkaren själv har möjlighet att pröva intagni'ngsbehovet. Det är nämligen angeläget att be- hovet prövas av en så kvalificerad läkare som möjligt, så att icke vårdplat- ser onödigtvis tages i anspråk. Undantag från regeln kan vara motiverat beträffande biträdande överläkare. Sådan läkare bör, om överläkaren så anser lämpligt, kunna erhålla ett generellt bemyndigande såvitt avser de vårdplatser, för vilka han är ansvarig. Kommittén har för övrigt övervägt att redan i lagen tillerkänna biträdande överläkare självständig intagnings- rätt beträffande hans egna vårdplatser men avvisat detta, enär kommittén anser det vara av betydelse, att överläkaren ytterst disponerar över alla vårdplatser på hela specialavdelningen. Ett splittrande av dispositi—onsrätten mellan alltför många läkare kan vara till hinder för ett rationellt utnytt- jande av sjukhuset.

Beslutar underordnad läkare till följd av delegation, att viss patient skall intagas eller vägrar han intagning, har han ensam ansvaret för denna åt- gärd. Överläkaren är å andra sidan ansvarig för att han icke delegerar sin beslutanderätt till annan läkare än den som han anser kompetent för upp— giften. Beslut om delegation bör icke kräva någon särskild form. Det måste också kunna när som helst återkallas.

Samma regler bör i princip gälla för utskrivning av patienter. Behov av delegation i dessa fall torde dock sällan föreligga.

I fråga om mentalsjukhus gäller särskilda bestämmelser enligt sinnes- sjuklagen. Intagning ankommer även här på chefläkaren men någon möjlig- het att genom delegation överflytta ansvaret för intagning på underordnad läkare finnes icke. Utskrivning från mentalsjukhus är föremål för en spe- ciell reglering. I vissa fall tillkommer beslutanderätten här icke chefläkaren utan den lokala utskrivningsnämnden eller sinnessjuknämnden. Ehuru det givetvis även föreligger behov för chefläkare vid mentalsjukhus att i någon form kunna delegera sin beslutanderätt beträffande intagning, an— ser sig kommittén icke kunna föreslå någon ändring av de bestämmelser, som i detta ämne gäller för ifrågavarande sjukhus. Frågor, vilka berör förfarandet vid intagning på mentalsjukhus, bör, med hänsyn till de sär- skilda synpunkter som av rättssäkerhetsskäl här måste anläggas, prövas i samband med en översyn av sinnessjuklagen. Här bör därför endast hän- visas till vad i angivna hänseenden är särskilt stadgat.

XII. Besvär

1. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut

I fråga om rätt till klagan över sjukvårdsstyrelses beslut gäller i första hand landstingslagens respektive kommunallagens bestämmelser. Sjukhus- stadgan innehåller emellertid därutöver vissa särbestämmelser om besvär över beslut av sådan styrelse.

Klagan över beslut av landstingskommuns sjukvårdsstyrelse må, enligt 78 5 2 mom. Iandstingslagen, anföras 1108 Kungl. Maj:t av den som är med— lem av landstingskommunen. Besvären må endast grundas därpå att be— slutet icke tillkommit i lag'a ordning, står i strid mot allmän lag eller för- fattning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller kränker klagan—d-ens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (de s. k. kom- munala besvärsgrunderna). Besvären prövas av Regeringsrätten.

Klagan över beslut av sjukvårdsstyrelse i stad utanför landsting må, en- ligt 76 ?; 2 mom. kommunallagen och 80 5 2 mom. kommunallagen för Stockholm, på samma grunder som ovan sagts anföras av medlem av stads- kommunen. Besvären skall emellertid anföras hos länsstyrelsen (i Stock- holm hos överståt'hållvarämbetet) i ställ-et för hos Kungl. Maj :*t. Länsstyrel- sens beslut kan sedan överklagas till Kungl. Maj :xt (Regeringsrätten).

Landstingskommun och kommun äger vidare enligt den nya kommunal- lagstiftningen utse särskild nämnd —— s. k. besvärsnämnd — med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut av styrelse eller nämnd om tillsät- tande av eller förordnande å tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt de kommunala besvärsreglerna. Om dylik besvärsnämnd finnes inrättad, äger den som icke nöjes åt beslut av styrelse eller nämnd som förut sagts föra talan hos besvärsnämnden. Någon begränsning [av besvärsgrunderna gäller icke härvid. Beträffande klagan över besvärsnämnd-s beslut gäller äter de vanliga kommunala be- svärsreglerna. Endast de kommunala besvärsgrund-erna får sålunda åbe- ropas.

Enligt sjukhusstadgan (30 och 48 55 jämförda med 53, 54, 56, 56 a och 56 b 55) gäller följande undantagsbestämmelser:

A) Förord till tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjuk— husläkare och överläkare må överklagas av ledamot av sjukvårdsstyrelsen

eller den som förfa'ttningsenligt äger deltaga i styrelsens överläggningar eller vars enskilda rätt beröres av beslutet. Klagan må föras endast på den grund att förordsbeslutet ej tillkommit i laga ordning. Ändring skall sökas hos Kungl. Maj:t men besvären skall ingivas till medicinalstyrelsen.

B) Beslut rörande tillsättning av tjänst som underläkare, sjukstugulä— kare, tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare och ansvarig lä- kare vid anstalt för kroniskt sjuka eller konvalescenthem får överklagas av samma personer som anförts under A). Besvärsrätten är här icke be- gränsad till någon särskild besvärsgrund; prövning av intressenternas me- riter är sålunda möjlig. Besvär—sinstans är medicinalstyrelsen. Dennas be- slut kan i vanlig ordning överklagas till Kungl. Maj:t.

Kommittén vill till en början framhålla att, då det gäller att meddela bestämmelser om besvär över beslut av kommunala organ — sjukvårds— styrelser såväl som direktioner — kommittén anser den allmänna utgångs- punkten böra vara, att avvikelser från kommunallagstiftningens allmänna besvärsbestämmelser icke göres utan vägande skäl.

Enligt de förslag, varför redogjorts ovan under IX., kommer i princip alla läkartjänster med undantag av dem vid mindre sjukhem (högst 60 vårdplatser) att tillsättas efter förslag av särskilda sakkunniga och med rätt för huvudmannen att antaga en av de tre sökande, som upp-förts å för— slaget, eller annan sökande som någon av de sakkunniga ansett böra er- hålla =förslagsrum. Vid sådant förhållande finns det ingen anledning att för dessa tjänster bibehålla en rätt till meritprövning i högre instans. En sådan rätt är svår att för-ena med ett tillsättningsförfarande av ifrågavarande typ och har icke heller i de fall, där den redan nu finnes — d. v. s. beträffande underläkartjänster _ såvitt kunnat utrönas i något fall lett till ändrat be- slut i medicinalstyrelsen.

Det är dock svårt att för dessa tillsättningsärenden göra den kommunala besvärsordningen tillämplig utan varje avvikelse. Såsom av de tidigare refererade bestämmelserna framgår innebär denna besvärsordning att kla- gan får föras endast av kommunmedlem. Läkartj änsterna vid sjukhusen sö- kes emellertid i mycket stor utsträckning av läkare som icke tillhör lands— tingskommunen eller staden. Om dessa betoges klagorätt, skulle resultatet icke sällan bli, att de enda som hade intresse av att anföra besvär — näm- ligen medsökandena —— saknade rätt att klaga. Vad som ur rättslig synpunkt är viktigare är dock, att det är fråga om tjänster, för vilka särskilda be- hörighetsvillkor är uppställda och där det följaktligen också är ett stat-s- intresse, att bestämmelserna iakttages. Kommittén föreslår därför, att i fall, varom här är fråga, klagorätt icke endast skall tillkomma kommun- medlen utan även annan som i vederbörlig ordning anmält sig som sökande.

Ehuru vad ovan anförts avser läkartjänster, vilka i detta sammanhang

tilldrager sig särskilt intresse, bör detsamma gälla även andra befattningar vid sjukhusen, :för vilka behörighetsbesbämmelser uppställts.

I detta sammanhang må erinras om att enligt gäng-se ordning klagan ej får föras över förs-lag, som avges av sakkunniga (se 31 å lagförslaget). In- nebörden härav är att den inbördes värdering av sökandenas meriter, som de sakkunniga verkställer, icke får omprövas i annan instans. Skulle emel- l-ertid på förslag uppföras sökande, som t. ex. icke är behörig till tjänsten, föreligger ett fel som kan påtalas. Sjukvårdsstyrelsen är själv ansvarig för att endast den som är behörig antages och hör, därest av förbiseende en obehörig skulle ha uppförts på förslag, infordra nytt sådant.

Vad så angår frågan huruvida särbestämme-lsen beträffande beslut om förord — se under A) ovan — bör bibehållas, må till en början framhållas, att begränsningen av besvärsgrunderna till >>icke tillkommit i laga ordning» i sak icke kan anses innebära annat än att kommunal'besvärsgrundern-a gäller. Det torde nämligen icke finnas någon annan grund än olaga till- komst, som skulle kunna föranleda upphävande av ett förordsbeslut. Likväl har det ett icke obetydligt värde, att här uttryckligen anges vilken kom— munal besvärsgrund som kan komma ifråga. Det är nämligen ett vanligt förhållande att de övriga kommunala besvärsgrunderna missförstås. Sär- skilt gäller detta besvärsgrunden >>kränker klagandens enskilda rätt». Den nuvarande bestämmelsen är därför ägnad förebygga onödiga besvär och bidrager därigenom till att begränsa den tid som tillsättningsförfarandet kräver. I fråga om vilka som bör äga anföra besvär torde det enda ange- lägna egentligen vara att medsökande icke utestänges. Kommunalbesvärs- reglerna med utvidgning på sätt kommittén ovan förordat till medsökande, som icke är kommunmedlemmar, skulle alltså i och för sig kunna vara till- fyllest. Emellertid är instansordningen och förfarandet här också av vikt. Skull-e kommunallagens besvärsordning accepteras, innebure detta att för— ordsbesluten i de landstingsfria städerna skulle överklagas först till läns— styrelsen (överståthållarämbetet) och därefter till Kungl. Maj:t. En möj- lighet till försening av tillsättningsärendenas avgörande skulle sålunda ska— pas. Dessutom är det för dessa ärenden praktiskt att, som nu sker, allt som gäller förordsbeslutet sammanföres till medicinalstyrelsen och därifrån i ett sammanhang går vidare till Kungl. Maj:t. Att besvären enligt gällande ordning torde tillhöra regeringsrättens prövning, min-skar icke fördelarna av handlingarnas sammanförande. Med "hänsyn till den betydande grupp av ären-den det här gäller är det särskilt angeläget att sörja för en så praktisk ordning som möjligt.

Av nu anförda skäl anser kommittén, att särbestämmelsen om besvär över t'örordsbeslut lämpligen bör bibehållas. Det finns emellertid ingen anled- ning att behålla den i sitt slag tämligen säregna bestämmelsen, att besvär —— oavsett om behörigt intressentskap föreligger —— får anföras av leda-

mot av sjukvårdsstyrelsen eller av den som äger deltaga 'i styrelsens över- läggningar.

Såsom förut refererats kan landstingskommun liksom stad utanför lands- ting tillsätta särskild besvärsnämnd, vilken i så fall äger pröva besvär över sjukvårdsstyrelses beslut utan begränsning av besvärsgrunderna — sak- prövning är med andra ord möjlig. Besvärsnämnden (får dock endast pröva besvär över beslut som eljest skola överklagas enligt kommunalbesvärsreg- lerna. Sådan besvärsprövning av sjukvårdsstyrelses beslut bör vara med- given utan hinder av att den avvikelsen från kommunalbesvärsreglerna gjorts, att i vissa fall även icke—kommunmedlem får klaga. Å andra sidan finnes det intet rimligt utrymme för en sådan besvärsprövning i de fall. där beslutet avser lälkartillsättning som skett på grundval av sakkunnigför- slag enligt 31 & lagförslaget. Dessa fall bör sålunda undantagas.

2. Talan mot direktions beslut

Rätten till besvär över sjukhusdirekltions beslut regleras i sjukhuslagen, i vars 12 å stadgas, att om ledamot av direktionen eller någon som äger de-l- taga i direktionens överläggningar eller vars enskilda rätt beröres av di- rektionens beslut, för—menar, att sådant beslut ej tillkommit i laga ordning eller icke åtnöjes med dylikt beslut i fråga rörande sjukvård, läkares tj änste- u'tövning, sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden eller entledigande av så- dan personal, må den missnöjde klaga hos medicinalstyrelsen. Över me— dicinalstyrelsens beslut får klagan föras hos Kungl. Maj:t.

För Stockholm, Göteborg och Malmö gäller särbestäm'melser, innebärande en något vidgad besvärsrätt. Klagorätt är här, enligt reglerna i 12 's” sjuk— hus-lagen, medgiven icke blott över beslut om entledigande av befattnings- havare tillhörande sjukvårdspersonalen utan även över beslut om antagande av sådan personal.

Ifrågavarande besvärsbestämmelser är tämligen unika. I praktiken har de ofta givit upphov till tolkningssvårigheter. Särskilt har så varit förhållandet i fråga om möjligheten att i fall, som icke avses i 12 5 sjukhuslagen, an- föra besvär enligt landstings- och kommunallagarnas regler. Tvekan har rått huruvida direktion bör anses som en kommun-al nämnd. Härtill torde ha bidragit att tidigare landshövdingen var självskriven ordförande i d-i- rektionen för varje sjukhus i länet. Enligt kommitténs mening bör det icke vidare råda någon osäkerhet om att direktion är en rent kom- munal nämnd. Kommunalbesvärsreglerna bör därför också i fortsättningen i princip göras tillämpliga på direktionsbeslut. Det torde ej heller föreligga något behov av att i särskilda fall medgiva talan till medicinalstyrelsen. Om det bortses från besvär grundade på att beslut ej tillkommit i laga ordning —— d. v. 5. en av kommunalbesvärsgrunderna — har i praktiken den nuva- rande k'l-agorätften till medicinalstyrelsen enligt sjukhuslagen för länge se-

dan kommit ur bruk. I varje fall torde dylika besvär, efter vad kommittén inhämtat, icke ha förekommit på de sista tio åren. Däremot är besvär, grun- dade på missförstånd ell-er okunnighet om gällande regler, icke ovanliga. Medicinalstyrelsen-s inflytande på den av huvudmännen bedrivna sjukvår- den lnar kommit att allt mer utövas genom rådgivande och inspekterande verksamhet — en utveckling som ur skilda synpunkter måste anses synner- ligen lyckosam — och denna styrelsens verksamhet bör med den fasthet, som 'den kommunala sjukvårdsorganisationen numera fått, vara tillfyllest för ändamålet.

Om kommunalbesvärsreglerna sålunda göres tillämpliga på direktionsbe— slut, bör dock samma utvidgning av besvärsrätten till icke-kommunmedlem- mar ske som föreslagits beträffande sjukvårdsstyrelsers beslut. Utvidgningen har praktisk betydelse för sjuksköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster d. v. 5. de yrkesgrupper för vilka särskilda behörighetsföreskrif—ter gäller. Klagan till besvärsnämnd bör också medgivas. Härigenom öppnas möjlighet för både sjukvårds-, kontors-, ekonomi- och annan underordnad personal att få besvär sakligt prövade i högre instans. Att bibehålla särbestämmelser för sjukvårdspersonal i vissa städer bör ej ifrågakomma. Den nuvarande klagorätten för denna personal ersättes av klagorätt till besvärsnämnd.

XIII. Specialmotivering till författningsförslagen

1. S jukhuslagen

Skyldighet att ombesörja sjukvård 1 5.

Denna paragraf motsvarar 1 & SjL. Dess sakinnehåll har behandlats i den allmänna motiveringen å sid. 54 f. Såsom där anförts skulle av de nuvarande undantagen från landstingens vårdskyldighet i realiteten endast kvarstå ett, nämligen den värd som lämnas å mentalsjukhus.

Beträffande formuleringen av stadgandet om landstingens vårdskyldighet kan olika lösningar ifrågakomma. I första hand erbjuder sig möjligheten att i princip bibehålla den nuvarande lydelsen och endast justera undan- tagen i enlighet med vad ovan anförts. Efter grundstadgandet, att vårdskyl— digheten skall avse sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg om vår-den, skulle sålunda tilläggas, att skyldig- heten dock ej gäller dem som är i behov av vård å mentalsjukhus. Emellertid kan det icke anses nödvändigt att i lagtexten införa detta uttryckliga undan- tag, eftersom ifrågavarande vård likväl undantages genom orden >>i den mån icke annan drager försorg om vården». Det är staten som sedan gammalt ombesörjer denna vård och det råder icke någon som helst tvekan eller osäkerhet om att detta är en uppgift som nu åvilar staten. Att det icke finns någon lag, som ålägger staten denna skyldighet, har härvidlag ingen betydelse —— det är icke brukligt att genom lagstiftning precisera vad so-m anses vara statens skyldigheter. Läget ändras sålunda icke genom att un- dantaget ej införes i lagen. Skillnaden blir blott den, att med ett lagstadgat undantag erfordras ändring av lagen för att få till stånd en överflyttning av huvudmannaskapet på landstingen, medan i motsatt fall en sådan över- flyttning kan beslutas av statsmakterna utan iakttagande av de formföre- skrifter som gäller för lagstiftning. Enligt kommitténs mening finns det inget behov av att kräva, att frågan om ändrat huvudmannaskap nöd- vändigtvis skall handläggas i den ordning som regeringsformen stadgar för stiftande av lag. Det väsentliga är att landstingens och motsvarande städers skyldigheter icke kan utvidgas utan beslut av riksdagen.

För den här förordade lösningen talar även andra skäl. Det är nämligen, som av det tidigare anförda framgår, åtskilliga andra mindre vårdgrenar,

om vilka landstingen ej heller drar försorg, ehuru de icke är uttryckligen undantagna i lagen, t. ex. den värd som lämnas å vanföreanstalter, kustsana- torier m. fl. och — enligt nu föreliggande förslag _ även viss epileptikervård, ] dessa fall grundar sig vårdgrenarnas särställning icke på lagstadganden utan på riksdagsbeslut om statsbidrag till ifrågavarande vård. En ändring av huvudmannaskapet kan sålunda ske i anslutning till att riksdagen beslu- tar ej vidare anvisa statsmedel för ändamålet. Att i lagen göra undantag för vård å mentalsjukhus men icke för ovannämnda former av statsund-erstödd vård är sålunda föga konsekvent.

Kommittén har därför stannat vid att i lagtexten endast föreskriva, att vårdskyldigheten skall avse »ansta'ltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel odh barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg om sådan vård».

2 lå. Denna paragraf saknar motsvarighet i SjL. Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 74 f.

Allmän bestämmelse 3 &. Para-grafens första stycke motsvarar 2 & 2 mom. första stycket SjL, me— dan dess andra stycke ersätter 2 5 1 mom. SjL. Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 80 f.

Olika slag av sjukhus 4 5.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 2 lå 2 mom. andra stycket samt 7 5 tredje och femte styckena SjL, hänvisas till sid. 87 f. Nuvarande bestämning i SjL i fråga om sjukstugas avgränsning gentemot lasarett är olyckligt avfattad — efter ordalydelsen kan sjukstuga f. n. vara avsedd antingen endast för fall av svårare art eller endast för sådana av lindrigare art. Uppenbarligen är sjukstuga icke avsedd för andra än lindrigare fall. I förslaget har formuleringen ändrats så, att sjukstuga angives vara avsedd »för mindre krävande vård». Det anförda gäller även tuberkulossjukstuga ooh epidemi-sjukstuga. Mot-svarande ändring har gjorts beträffande defini- tionerna å dessa sjukhus.

Det bör icke vara uteslutet att å specialsjukhusen för tuberku'los- och epidemisjukvård anordna vissa vårdplatser även för andra sjuka än dem som har behov av specialvården. Detta anges i texten genom uttrycket att sjukhusen >>till huvudsaklig del» är inrättade för viss vård. Även å ett sjuk- hem bör det kunna ifrågakomma vissa platser för akutsjukvård. Med hän- syn till de små krav på läkarvård, som kan uppställas för sjukhemmen, kan dock sådana platser uppenbarligen ej få inrättas annat än i mycket be- gränsad utsträckning.

Paragrafen motsvarar 16, 18 och 20 åå epidemilagen. För ordnande av den allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar indelas riket enligt 16 & epidemilagen i epidemidistrikt. Varje landstingsom- räde och stad som ej ingår 'i landsting utgör ett epidemidistrikt. Konungen äger dock för särskilt fall medgiva, att även stad som tillhör landsting må utgöra eget epidemidistrikt.

Som synes sammanfaller i princip sjukvårdsområde ooh epidemidistrikt. Den enda skillnaden är att även lvanldstingsstad efter Konungens förordnande kan bilda eget epidemidistrikt. Denna möjlighet utnyttjades tidigare av flera större städer. Successivt har dessa emellertid återgått till landstings- området-s epidemidistrikt. Den sista landstingsstaden, som bildade eget epi- demidistrik't, var Örebro. Stadens epidlemidistnikt upphörde genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 februari 1951. Numera betecknar'alltså sjukvårdsområde ooh epidemidistrikt överallt samma geografiska område. Då det ej heller finns någon anledning att för framtiden bibehålla en rätt för landstings- stad att bryta sig ur landstinget för här ifrågavarande ändamål, kan be- greppet epidemidistrik't försvinna och den slutna epidemivårdens handha— vande även formellt falla på sjukvårdsområvdena.

I konsekvens härmed försvinner —- såsom närmare utvecklas under 7 och 8 55 — även epidein'inämnderna som det ledande organet för den slutna epidemivården och ersättes av sjukvårdsstyrelserna.

Paragrafen innebär i övrigt endast en modernisering av bestämmelserna i 18 och 20 55 epidemilagen, vilka ej torde kräva särskild motivering.

Enligt lag den 9 december 1955 (nr 641) äger medicinalstyrelsen, om särskilda omständigheter därtill föranleda, medgiva anstånd längst till ut- gången av år 1957 med inrättande av sådan epidemivårdanstalt, som enligt SjL är epidemisjukhus. Då kommitténs förslag 'till ny sjukhuslag icke torde komma att träda i kraft före 1957 års utgång, har ifrågavarande bestäm- melse icke upptagits i förslaget.

Högsta tillsynen över sjukhus 6 5.

Paragrafens första stycke motsvarar 6 & SjL. Nu gällande föreskrift, att medicinalstyrelsen vid sin tillsyn »särskilt har att ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens 'arb-etsförhållanden» har icke upp- tagits i förslaget. I detta stadgas endast, att medicinalstyrelsen utövar »högsta tillsynen över sjukhus och den sjukvårdande verksamhet som där bedrives». Den nuvanand-e föreskriften är lätt ägnad att inge den uppfatt- ningen, att medicinalstyrelsen skulle ha att tillvarataga personalens intres— sen i vad gäller arbetsförhållandena. Oavsett om en sådan tolkning är riktig ell-er ej, synes det under nu rådande förhållanden varken påkallat eller lämpligt att medicinalstyrelsen tilldelas en sådan uppgift. I Kungl. Maj:ts

instruktion för medicinalstyrelsen finnes ej heller något stadgande som antyder en dylik uppgift; 2 5 i instruktionen säger, att medicinalstyrelsen skall ha »överinseende över sjukvården» vid kroppssjukvårdsanstalter. Den av kommittén föreslagna lydelsen avser självfallet icke att utgöra hinder för en rådgivande verksamhet från medicinalstyrelsens sida beträffande sjukvårdsarbetets organisation. Tvärtom är en sådan verksamhet av stort värde och delvis nödvändig för en effektiv tillsyn över sjukvården. Som exempel härpå må nämnas granskning av att organisationen är ordnad på ett så arbetsbesparand-e sätt som möjligt, så att icke mer personal sysselsät- tes än som är påkallat, 'att arbetsuppgifterna är rationellt fördelade mellan olika personalkategorier, att arbetsschenia är uppgjorda så, att de möj— liggör bästa möjliga arbetsrytm och att perso-nalen icke är så otillräcklig att. den överanstränges på ett sätt som kan inverka menligt på sjukvården.

För fu'llständighetens skull må |här nämnas, att det i annan författning undantagsvis kan giva—s en specialreglering, som innefattar uppdrag för medicinalstyrelsen att utöva en vidsträcktare tillsyn över sjukvårdsperso— nalen än sjukhuslagen anger. Så är t. »ex. fallet med lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., enligt vilken medicinalsty- relsen h'a'r överinseendet och ledningen av tillsynen å lagen-s efterlevnad. Härmed följer en viss uppsikt över arbetsförhållanden-a för den sjukvårds- personal som sysselsättes med radiologiskt arbete. Denna tillsyn utövas dock i första hand av radiofysiska institutionen och dess tillsyningsmän. En vis-s specialreglering föreligger även med avseende å sjuksköterskeelever- nras arbetsförhållanden genom föreskriften i 6 & kungl. kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 431; ändrad genom nr 506/1951) med bestäm-melser angå- enfde statens godkännande av sjuk—sköterskeskolor. Enligt denna skall me- dicinalstyrelsen utöva tillsyn över godkända sj uk—sköterskeskolor samt verk- ställa in-spektion fav dyl—ika skolor, därvid styrelsen bl. a. skall tillse att eleverna under den praktiska utbildningen ej sysselsättes med enklare ru- tingöromål i större omfattning än som erfordras ur utbildningssynpunkt.

Andra stycket av förevarande paragraf reglerar medicinalstyrelsens skyl— dighet att förrätta inspektion av sjukhus. Nu gällande bestämmelser i detta ämne är spridda på ett flertal ställen i SjSt: 1 5 (lasarett), 46 & (sjukstu- gor), 53 5 (sanatorier), 54 & (tu'berkulossjukstugor), 56 & (epidemivårdan- stalter), 56 a lå (anstalter för kroniskt sjuka) och 56 b & (konvalescenthem). Enligt dessa bestämmelser åligger det i vissa fall medicinalstyrelsen och i andra fall förste provinsialläkaren att förrätta inspektion »med lämpliga mellantider». Sålunda ankommer det på medicinalstyrelsen att regelbundet inspektera lasa-rett, s. k. större sjukstugor, sanatorier, tuberkulossjukstugor, epidemi—sjukhus och sådana anstalter för kroniskt sjuka, som är anordnade vid lasarett eller därmed jämställda sjukvårdsinrättningar. På förste pro— vinsia-lläkarna ankommer det att inspektera sjukstugor med högst 30 vård- platser: epidemisjukstugor, andra anstalter för kroniskt sjuka än nyss sagts,

samt konvalescenthem. Därjämte ålägges medicinalstyrelsen att, då särskild anledning förekommer, inspektera såväl sjukhus, vilka fortlöpande inspek- teras av styrelsen, som övriga sjukhus med undantag av anst-alter för kro- niskt sjuka.

För sjukhusens huvudmän är det ett önskemål, att samtliga sjukhus, även de mindre, inspekteras av läkare som besitter största möjliga sakkunskap på den slutna sjukvårdens område. Med hänsyn härtill har i förslaget all inspektion i princip lagts på medicinalstyrelsen. Emellertid är kommittén medveten om att svårigheter kan föreligga för den befattningshavare inom styrelsen som i första hand kommer i fråga för flertalet inspektioner — chefen för styrelsens sjukhusbyrå — att medhinna denna utökade inspek- tion. Därför bör medicinalstyrelsen, i den mån dessa svårigheter icke kan avhjälpas på annat sätt, äga rätt att uppdraga åt annan —-— däribland givet- vis även förste provinsialläkare — att ombesörja viss del av den styrelsen åvilande inspektionsskyldigheten. Förslaget har givits en ordalydelse som möjliggör en dylik delegation.

I detta sammanhang må framhållas önskvärdheten av att den del av medicinalstyrelsens inspektion, som närmast tar sikte på sjukvårdspersona— lens arbetsområde och som förrättas av en av styrelsens byråinsp-ektörer för sjuk-sköterskeväsen-det, i största möjliga utsträckning verkställes sam-- tidigt med inspektionen "i övrigt. En på detta sätt samordnad inspektion ger möjlighet till större utbyte än om inspektizonerna sker var för sig.

Sjukvårdsstyrelse '

T och 8 55.

Dessa paragrafer ersätter i huvudsak 4 och 5 55 SjL samt 19 & epidemi- lagen.

I 19 lå epidemilagen stadgas, att ledningen av epidemisjukhusväsen-det in- om varje epidemidistrikt tillkommer en epideminämnd. Sådan nämnd är i landstingskommun sjukvårdsstyrelsen och i stad, som utgör eget epidemi- distrikt, antingen hälsovårdsnämnden eller den sjukvårdsberedning som avses i SjL. Är sjukvårdsberedningen epide-minämnd, skall förste stadslä- karen vara ledamot av nämnden. . . _ 4

Såsom under 5 & anförts sammanfaller numera överallt epidemidistrikt och sjukvårdsområde, varför det icke vidare är påklallat med två olika beteckningar. Epidemidistrikt kan sålunda helt utgå. I konsekvens här- med bör även begreppet epideminämnd försvinna. Det finns icke hellei någon anledning att bibehålla den nuvarande möjligheten för icke-lands- tingsstad att låta hälsovårds'nämnd ha ledningen av epi'demisjukhusväsen- det. Det ”bör undvikas att splittra ledningen av den slutna sjukvården mel- lan olika förv-al'tningsorgan. Detta är så mycket angelägnare som en dylik splittring skulle omöjliggöra den sammansmältning av lasarett och epide- misjukhus, som kommittén i det föregående förord—at.

Enligt kommitténs förslag skall förste stadsläkare alltid ha rätt att del- taga i sjukvårdsstyrelses överläggningar och att få sin mening antecknad till protokollet. Som framgår av den nyss återgivna bestämmelsen i epide- milagen har förste stadsläkaren f. n. ställning som ledamot, då sjukvårds- styrelsen handlägger ärenden som avser epidemisjukhusväsendet. Det synes icke vara erforderligt att i fortsättningen bibehålla en dylik särbestämmel-se för här angivna fall. Det torde också bli svårt att med tillbörlig klarhet skilja mellan ärenden av det ena eller andra slaget, då epidemisjukhuset ingår som en avdelning av lasarett. Den formella skillnaden i förste stads— läkiarens ställning tord—e för övrigt icke ha någon praktisk betydelse.

Med hänsyn till de varierande förhållandena i storstädernas förvaltning torde möjlighet böra beredas stadsfullmäktige att låta sjukvårdsstyrelse handha även andra förvaltningsuppgifter än dem som tillhör sjukvården. Främst torde härvid hälsovårdsuppgifter ifrågakomma.

Sjukvårdsstyrelses uppgifter är av två slag: dels att sörja för sjukvår— dens allmänna planläggning inom sjukvårdsområdet —— att nya sjukhus kommer till stånd där så erfordras, att sjukhus som icke längre fyller sitt ändamål nedlägges, att vissa behov tillgodoses genom samarbete med andra sjukvårdsområden o. s. v. —- dels att utöva vissa befogenheter såsom högsta kommunala chefsmyndighet för sjukvårdsområdets sjukhus. De förra upp- gifterna angives i första stycket av 8 '5 och de senare i andra stycket av samma paragraf.

I jämförelse med nuvarande lag innebär 8 & allenast mindre ändringar. de flesta av redaktionell natur.

Punkten 2) har ändrats så, att sjukvårdsstyrelse erhåller befogenhet att, om landstingets eller stadsfullmäktiges beslut icke utan synnerlig olägen- het kan avvakta-s, själv vidtaga erforderlig-a åtgärder; anmälan om åtgärden skall dock omedelbart göras till förvaltningsutsk-ottet eller stadens styrelse.

Punkten 3) är ny och motiveras av förslagets bestämmelser om öppen sjukvård vid sjuk'hus.

Framhållas må vidare lydelsen av punkten 5), där sjukvårdsstyrelsern-as befogenhet att ge direktionerna erforderliga »råd och anvisningar» rörande sjukhusens förvaltning ändrats till »anvisningar» i syfte att klarare under- stryka sjukvårdsstyrelsernas ställning i förhållande till direktionerna. Änd- ringen avser givetvi-s icke att fråntaga direktionerna några av de befogen- heter och därmed följande ansvar, som enligt lagens särskilda bestämmelser tillkommer direktion.

Sista stycket av 815 avser det fall, att flera sj ukvårdsområ'den gemensamt driver sjukhus. Vilket organ, som i sådant fall skall utöva sjukvårdsstyrel- ses befogenhet-er såsom hög-sta kommunala chefsmyndighet, bör vara helt beroende på par-ternas överenskommelse. Den nuvarande bestämmelsen att parternas sjukvård'sstyrelser gem-ensamt alltid skall vara sjukvårdssty- relse för sjukhuset är både onödig och olämplig. Part-erna bör sålunda kun—

na välja en särskild styrelse för ändamålet men även befintliga organ bör kunna anförtros uppgiften. Hinder bör ej möba mot att t. ex. endast den ena partens sjukvårdsstyrelse utövar sådan styrelses befogenheter.

För undvikande av missförstånd må nämnas, att stadgandet avser att täcka alla kombinationer av gemensam drift, alltså även landsting och stad. Däremot åsyftas här icke det fall, att en huvudman träffat avtal med en annan om att mot särskild ersättning få disponera vissa vård-platser på ett av den senare drivet sjukhus. I sistnämnda fall är det endast en som driver sjukhus-et. Den andre intager närmast ställning-en av »hyresgäst».

I övrigt hänvisas till sid. 100 f.

Anordnande av sjukhus 9 5. Denna paragraf motsvarar 9 5 SjL. Se sid. 97 f. Någon motsvarighet till 2 & SjSt, som innehåller detaljerade bestämmelser om vilka handlingar som skall företes, då godkännande begäres, har icke an— setts erforderlig.

Direlction för sjukhus

10 &. (Direktions allmänna uppgifter)

Denna paragraf motsvarar 4 & sista stycket, 8 lå och 10 5 1 inom. första punkten SjL samt 6 & 1 mom. och 18 & SjSt.

Till förevarande paragraf har sammanförts vad som nu gäller om direk- tions allmänna uppgifter. Därvid har 'i nuvarande bestämmelser endast gjorts en saklig ändring, v-ilken framgår av paragrafens tredje stycke. Detta ersätter bl. a. 4 & sista stycke-t SjL, enligt vilket landsting äger att genom sjukvårdsberedningen eller annorledes i den ordning och utsträckning, som finnes lämplig, anordna gemensam upphandling för landstingets sjukhus. Landstinget-s befogenhet bör icke vara begränsad till upphandling utan bör avse även annan för flera sjukhus gemensam verksamhet, där en enhetlig reglering kan vara ekonomiskt förmånlig eller eljest påkallad. Inom stats- förva-l'tn'ingen torde en motsvarande rätt .för Kungl. Maj :.t i förhållande till underordnade statsmyndiglhet-er anses självklar. För att tillgodose detta har i tredje stycket tillagts, att huvudmannen äger — genom sjukvårdssty- relsen eller i den ordning eljest finnes lämpligt —— anordna icke blott ge- mensam upphandling utan även värme— eller tvättförsörjning eller annan för flera sjukhus gemensam verksamhet. Tillverkning och distribution av läkemedel genom sjukhusapotek bör även innefattas häri.

Det har ansetts olämpligt att tynga författnings'texten med detaljerad bestämmelse om hur förslag till dagordning skall uppgöras. Här som eljest åligger det i första hand föredraganden och i andra hand det beslutande organet, direktionen, att tillse att fullständig utredning föreligger innan

beslut meddelas. Det kan också nämnas, att den nuvarande bestämmelsen i 6 5 1 mom. SjSt trots sin utförlighet likväl icke kan anses fullständig. Så- lunda 'torde dagordning i varje fall icke gärna kunna beslut—as utan husmo- derns vetskap och hörande.

I dagordning kan ingå bestämmelser om tid för ronder. Andra föreskrifter som direktion jämlikt denna paragraf kan meddela är t. ex. ordningsregler för patienter, personal och besökande samt 5. k. spisordning. Det ankommer på direktionen att själv bedöma om och i vad mån föreskrifter av detta slag är påkallade.

Direktion bör ha att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat till sjuk— vårdsstyrelsen. Med hänsyn till de olika tider som gäller för statbehand— lingen i landstingskommuner och i städer utanför landsting torde det vara lämpligt att lagen endast stadgar skyldighet för direktion att avlämna statför—sl-ag å tid som sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

11 5. '(Val av ledamöter och suppleanter, gemensam direktion m. m.)

För-sta stycket i denna paragraf motsvarar huvudsakligen 10 5 2 mom. första, andra och tredje styckena SjL, medan andra stycket motsvarar 10 ä 1 mom. andra punkten och 6 mom. SjL. Tredje stycket saknar motsvarighet i SjL och fjärde stycket motsvarar 10 ä 7 mom. SjL.

Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 107 f.

12 5. (Valbarhet; rätt till avsägelse)

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i nu gällande sj ukhusförfattningar. Den ersätter emellertid 10 5 2 mom. sista stycket SjL, enligt vilket lagrum befattningshavare vid sjukhus, som är redovisningsskyldig för sin befatt- ning, ej må vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för leda- mot.

I fråga om de allmänna reglerna för valbarhet och rätt till avsägelse över- ensstämmer förslaget med 8 & Iandstingslagen och 7 & kommunallagen. Kra- vet på att vara boende inom kommunen har dock icke ansetts behöva upp- rätthållas. Nyssnämnda lagars regler om obehörighet för vissa befattnings- havare har icke heller utan vidare kunnat göras tillämpliga på direktion. Både landstingslagen och kommunallagen uteslut-er landshövding, lands- sekreterare och landskamrerare från valbarhet till ledamot eller suppleant i landstings förvaltningsutskott eller kommuns styrelse. Någon anledning att stadga obehörighet för dessa befattningshavare då det gäller ledamot— skap av sjukhusdirektion kan icke anses föreligga. Denna bestämmelse har därför icke upptagits i förevarande paragraf. I övrigt diskvalificeras enligt Iandstingslagen landstingsdirek'tör eller motsvarande befattningshavare och enligt kommunallagen >>i kommunens tjänst anställd befattningshavare.

vilken såsom föredragande hos kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjäns'teåligganden intager den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning», så ock dylik befattningshavare, som är chef för något till kommunens styrelses förvaltningsområde hörande verk. I över- ensstämmelse med den allmänna princip, som kommit till uttryck i dessa lagar, bör befattningshavare, som är föredragande i direktionen eller eljest intager chefsställning inom den förvaltning som sorterar under direk— tionen, icke vara valbar. Sådan ställning tillkommer enligt 23—25 55 nedan styresman, syssloman, överintendent och rådgivande läkare samt i stad utanför landsting sjukvårdsdirektör. Dessa befattningshavare har därför i fönslagct upptagits såsom obehöriga. Övriga befattningshavare vid ett sjuk- hus kan icke anses intaga en sådan ställning i förhållande till direktionen, att lagen på den grund bör förklara dem icke valbara.

Hindret för befattningshavare att vara ledamot av nämnd, gentemot vil— ken han är redovisningsskyldig för sin befattning, har icke bibehållits vid revisionen av landstings- och kommunallagarna. Med hänsyn härtill har detta valbarhetshinder icke heller ansetts böra kvarstå i sjukhuslagen.

13 å. (Utseende av ordförande och vice ordförande)

Paragrafen motsvarar 4 & SjSt men avviker från denna genom att ordfö— rande och vice ordförande skall väljas för 'hela mandatperioden och icke för ett kalenderår i sänder. Det har synts kommittén mindre lämpligt att bi- behålla en föreskrift vilken möjliggör ofta återkommande skiften på ordfö— randeposten, särskilt som det kräves viss tid innan en ordförande blir väl förtrogen med de uppgifter som en direktion har att fullgöra.

14 5. (Plats och tid för sammanträden) Paragrafen motsvarar 5 5 1 mom. första stycket SjSt. Formuleringen har anpassats efter vad som nu stadgas i 46 & Iandstingslagen och 35 & kommu- nallagen.

15 5.

(Rätt för icke-ledamot att väcka förslag och närvara vid sammanträden)

Nuvarande bestämmelser i detta ämne återfinnes i 5 5 3 mom. samt 7 och 10 55 SjSt. Enligt 7 & SjSt äger styresman att hos direktionen väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga i direktionens överläggningar. Enligt 10 5 är chefläkare, som icke är styresman, berättigad att hos direktionen väcka förslag beträffande sjukvård, för vilken han är ansva— rig, samt att deltaga i direktionens överläggningar angående sådan sjuk- vård och samma rätt äger sysslomannen såvitt angår frågor rörande sjukhu-

sets ekonomisk-a förvaltning och därmed i samband stående angelägenheter. Enligt 5 5 3 mom. äger nu angivna befattningshavare få avvikande mening antecknad till direktionens protokoll.

I fråga om rätten för icke-ledamöter att närvara vid direktions samman- träden må framhålla-s, att föredraganden i direktionen givetvis alltid bör tillse, att befattningshavare, som kan ha upplysningar eller synpunkter av värde att lämna för något ärendes behandling, blir hörd innan ärendet av- göres vare sig detta sker genom att han höres under ärendets beredning eller genom att föredraganden föreslår direktionen att kalla honom till sam-man- trädet. Direktionen är oförhindrad att för upplysning tillkalla vilken befatt- ningshavare direktionen önskar och bör givetvis även göra detta, då skä'l därtill föreligger. Vid sidan härav har emellertid vissa befattningshavare i särskilt fram—skjuten ställning ansetts böra enligt lag till-erkännas befogen- het att deltaga. För att direktionens sammanträden icke skall bli alltför otympliga har kommittén dock varit angelägen att icke låta denna rätt svälla ut alltför mycket.

Beträffande de olika befattningshavare som tillerkänts närvarorätt hän- visas till den allmänna motiveringen sid. 115, 119, 134 och 159.

Som synes av författningstexten är närvarorätten för chefläkare och husmoder icke generell utan begränsad till vissa slag av ärenden. Då dessa befattningshavare kallas till direktionssammanträde, bör det därför angivas vilket eller vilka ärenden kallelsen avser. Den rätt, som lagen tillerkänner läkare och husmoder att närvara, gäller inga andra ärenden.

Framhållas bör i detta sammanhang vidare att befattningshavarnas rätt att hos direktionen väcka förslag i vissa ärenden icke innebär att reglerna i 17 5 om ärendenas beredning och föredragning sättes ur spel. Eventuella förslag bör alltså, muntligen eller skriftligen, framföras till sjukhusled- ningen rd. v. s. styresman ell-er syssloman. Därefter beredes ärendet och före- drages i direktionen 'av en av dessa i den ordning som stadgas i 17 5, varvid förslagsställaren äger närvara, deltaga i diskussionen och, om beslutet går honom emot, få sin mening antecknad till protokollet.

16 %. (Kallelse till sammanträden)

Paragrafen ersätter 5 5 2 mom. SjSt. Se sid. 106 f. I paragrafen göres åtskillnad mellan det »meddelan-de» om direktions- sammanträde som skall utgå till dem som äger deltaga däri och det >>tillkän- nagivande» som skall anslå-s å sjukhusets anslagstavla. Meddelandet skall innehålla uppgift om de ären-den, som skall behandlas vid sammanträdet, men tillkännagivandet behöver, som av lagtexten framgår, icke innehålla annat än uppgift om plats och tid för sammanträdet. Hinder möter dock icke mot att låta tillkännagivandet innehålla även vissa uppgifter om före- kommande ärenden, där så ans-es lämpligt.

17 å. ( Ärendenas beredning och föredragning) Denna paragraf ersätter 8 5 1 och 2 mom. SjSt. Se sid. 119 f.

18 5. ( Beslutförhet, förfar-ande vid besluts fattande, jäv)

Första och andra styckena motsvarar 5 5 1 mom. andra stycket SjSt. Tred- je stycket motsvaras av 11 & SjSt.

Bestämmelserna i första stycket är i sak oförändrade. Lydelsen av andra stycket har anpassats efter motsvarande bestämmelser i Iandstingslagen (32 å) och kommunallagen (22 5). Det från dessa lagar hämtade uttrycket >>tillsättande av tjänstebefattning» bör tolkas såsom avseende varje form av en tjänsts besättande och sålunda oavsett om det är en ordinarie eller extra anställning eller endast vikariat.

Tredje stycket innehåller regel om jäv och innebär, att de nya jävsreg- tema i Iandstingslagen (48 å) och kommunallagen (37 &) även göres till- lämpliga för sjukhusdirektionerna.

19 &. (Direktionens protokoll)

Nuvarande bestämmelser om direktions protokoll är mycket knapphän- diga. De återfinnes i 5 å 3 mom. SjSt och innehåller endast, att protokoll skall föras och att avskrift av protokollet skall tillställas sjukvårdsbered- ningen.

Förslaget innebär en anpassning till motsvarande föreskrifter i landstings- lagen (50 å) och kommunallagen (39 5). Bestämmelser om protokolls- justering, justerings kungörande och reservations anförande, vilka för när- varande helt saknas, meddelas sålunda i enlighet med vad som gäller inom kommunalförvaltningen i allmänhet. En avvikelse har därvid dock ansetts böra göras, nämligen såvitt avser den tid, inom vilken anslag om proto- kollets justering skall ske å sjukhusets anslagstavla. Enligt kommunallagen skall sådant anslag verkställas sena-st å andra dagen efter justeringen. Kom- munallagen har emellertid ingen anledning räkna med annat än att anslags- tavlan befinner sig å samma ort, där nämnden i fråga sammanträder. I före- varande sammanhang måste dock beaktas, att det kan förekomma sär- skilda direktioner _ andra än sjukvårdsstyrelse och häl'sovårdsstyrelse — som förvaltar ett flertal sjukhus och sammanträder å en centralt belägen ort. För dessas del måste anslag om justeringen expedieras per post till de olika sjukhusen för att anslås å dessas anslagstavlor, vilket förfarande ofta torde omöjliggöra ett anslående så snabbt som å andra dagen. Med hänsyn till dessa förhållanden har tiden för anslaget förlängts till sjätte dagen efter justeringen.

Ledamots reservationsrätt regleras i fjärde stycket. Till jämförelse mä erinras om bestämmelsen i 15 &, enligt vilken icke-ledamot, som har rätt att närvara vid direktions sammanträde ehuru utan rätt att deltaga i be— slut, äger få sin mening antecknad till protokollet.

20 %. (Delegationsrätt)

SjL innehåller ingen allmän rätt för direktion att delegera sin beslutande— rätt på vissa ledamöter eller befattningshavare. I de nya land-stings- och kommunallagarna har emellertid kommunala nämnders delegationsrätt cr— hållit uttrycklig reglering (54 & sista stycket landstingslagen och 45 5 kom- munallagen). Principen är att det ankommer på den korporation, som valt nämnden, att besluta om delegation må ske, varvid också skall bestämmas de grupper av ärenden, som må avgöras efter delegation. Någon skyldighet för nämnden att begagna sig av delegationsrätt föreligger icke. Vill nämn: den delegera, får det endast ske till ledamot av nämnden eller till befatt— ningshavare som är anställd i kommunens tjänst. Beslut som fattas på grund av delegation skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Sam- ma regler bör även gälla för direktion. Detta stadgas i första stycket av förevarande paragraf. Att motsvarande också gäller för sjukvårdsstyrelse framgår av 7 5 ovan.

Här må framhållas, att delegationsreglerna givetvis ej utgör hinder för delegation till ledamot + befattningshavare. Vidare må erinras om att i förarbetena till kommunallagens bestämmelser om delegation anges, att dessa framför allt är avsedda för ärenden av rutinmässig karaktär. Ärenden av principiell natur förutsättes alltid skola avgöras av nämnden i dess hel- het (SOU 1952:14 sid. 196). Detsamma bör även gälla i fråga om sjukvårds- styrelser och direktioner.

Som av 15 5 följer äger åtskilliga befattningshavare, som representerar särskild sakkunskap på skilda områden av sjukhusets verksamhet, rätt att deltaga i direktionens sammanträden. För att denna sakkunskap icke skall bliva undanskjuten genom att direktionen överlåtit sin beslutanderätt på enskild ledamot eller befattningshavare har i andra stycket av förevarande paragraf tillagts, att i sådant fall den som ägt närvarorätt i direktionen, om ärendet avgjorts av denna, skall beredas tillfälle yttra sig innan vederbö- rande delegat fattar beslut.

I detta sammanhang bör uppmärksammas bestäm-melserna .i 6 5 och 10 % tredje stycket förslaget till sjukhusstadga, av vilka särskilt den senare inne— bär en viss delegation. Här är det dock icke fråga om delegation jämlikt 20 & sjukhuslagen, vilken ju är beroende av den väljande korporationens beslut, utan om en delegation som ansetts nödvändig för förvaltningens funktionerande och som kan föreskrivas av Kungl. Maj:t med stöd av 37 och 41 55 i förslaget till sjukhuslag.

21 5. (Arkiv)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i nu gällande författningar, över- ensstämmer i sak med 50 & fjärde stycket Iandstingslagen. Uttrycket »där ej annat är stadgat» åsyftar Stockholms stad, för vilken i förevarande hän- seende gäller särskilda bestämmelser.

22 å. (Ansvar och skadeståndsskgldighet för ledamot) Denna paragraf, som ersätter 6 5 2 mom. SjSt, överensstämmer nära med 51 % Iandstingslagen och 42 & kommunallagen.

Styresman och syssloman 23 5.

Denna paragraf ersätter huvudsakligen 11 % SjL och 31 % SjSt. Se den allmänna motiveringen sid. 117 f.

I fråga om reglerna för styresmans tillsättning har endast skett den sak— liga ändringen att möjlighet öppnats att förordna styresman för viss tid, vilket ofta torde vara lämpligare än att låta förordnandet löpa tills vidare.

Enligt gällande bestämmelser kan gemensam styresman förordnas för fle- ra sjukhus som är belägna >>inom en och samma sjukhusanläggning». Om de möjligheter utnyttjas, som kommitténs förslag innebär beträffande sjuk- husens organisation, torde rdet i dylikt fall sällan bli fråga om annat än att hela anläggningen tekniskt sett organiseras som ett enda sjukhus. För sär— skilda undantagsfall torde det dock vara lämpligt att den nuvarande möjlig- heten bibehålles. Formuleringen har justerats i syfte att undvika det något obestämda uttrycket sjukhusanläggning.

Nuvarande bestämmelser om tillsättning av syssloman har avsevärt förkortats. De kompetenskrav, om vilka överenskommelse träffats mellan landstingens centrala lönenämnd och vederbörande personalorganisation och vilka refererats å sid. 113, lämpar sig icke för intagande i författnings- texten. De nuvarande kraven enligt SjSt, vari särskilt framhäves kunnig— het i bokföring, har kommittén dock ansett mindre lämpliga. I stället före- slås, att syssloman skall vara »kunnig och erfaren 'i ekonomisk förvaltning». De närmare :bestämningarna torde kunna överlämnas åt överenskommelser mellan vederbörande organisationer.

Det har icke ansetts erforderligt att bibehålla nuvarande detaljerade fö- reskrifter om annonsering vid sysslomanstjänsters tillsättning. Det bör vara tillifyllest, att tillsättning ej får ske utan att direktionen >>kungjort befattningen till ansökan ledig». Självfallet innebär detta, att kungörandet skall ske på sådant sätt, att största möjliga antalet aspiranter nås.

Såsom gäller enligt 3 % SjSt bör syssloman kunna vara gemensam för flera sjukhus.

Enligt fjärde stycket behöver syssloman ej tillsättas vid vissa mincre sjukhus, vilket överensstämmer med vad som gäller enligt SjSt. Där sysso- man saknas, skall det enligt samma stycke ankomma på sjukvårdsstyrelen att bestämma hur sysslomansuppgifterna skall fullgöras. Denna föreskift ersätter 49 & sista stycket SjSt.

Överintendent och rådgivande läkare 24 å. Paragrafen innebär en utbyggnad av de nuvarande bestämmelserna i 1 & sista stycket SjL. Beträffande motiveringen, se sid. 111 f.

S jukvårdsdirektör 25 och 26 !55. Dessa paragrafer ersätter 6 och 7 55 samt delvis 8 och 10 % reglemenet för Stockholms stads sjukuhus samt motsvarande bestämmelser i reglemen- tena för Göteborg och Malmö. Angående motiven, se sid. 125 f.

Läkare 27 5. (Olika slag av Iäkartjänster) Denna paragraf motsvarar 2 5 2 mom. tredje stycket och 17 5 samt del'is 13 och 16 55 SjL. Se sid. 128 f.

28 &. (Skyldighet att tjänstgöra i öppen vård-)

Direkt motsvarighet till denna paragraf saknas i SjL och SjSt men (en ersätter 15 & SjL. Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 77 f.

Överläkare och sjukstuguläkare bör |ha möjlighet att i särskilda fall helt eller delvis vinna befrielse från skyldigheten att ha mottagning för öpjen sjukvård i den omfattning lagen anger. Det kan finnas varierande pers-n- liga skäl för en dylik befrielse. Beslutan-derätten bör tillkomma sjukvårls— styrelsen.

Bestämmelserna om skyldighet att ha mottagning på sjukhuset m.m. kan icke äga tillämpning på sjukstuguläkare som samtidigt är tjän-steläkzre i öppen vård. I den mån sådan läkare arbetar i den öppna vården må;te han följa de föreskrifter som gäller för tjänsteläkare: särskild taxa m. 11. Detta hindrar naturligtvis icke att hans mottagning helt kan förläggas ill sjukhuset. Ej heller kan skyldigheten gälla annan sjukstuguläkare som in- dast är anställd för deltidstjänstgöring.

Då skyldigheten att ha mottagning för öppen vård är ett tj änsteåliggarde för såväl chefläkare som underordnade läkare, kan bl. a. regler angåerde mottagningstider och dylikt fastställas av direktionen och intagas i dagO'd— ningen.

Varje chefläkare bör ha den närmaste ledningen av den öppna vården i vad avser honom underställda läkare. Han är sålunda chef för denna vård på samma sätt som för den slutna vården. Härmed följer bl. a. att han är pliktig stå till förfogande, då de underordnade läkarna finner anledning på— kalla hans råd och hjälp. Men han kan som regel icke ansvara för att han blir konsulterad i alla fall där så bör ske. Det ligger i sakens natur, att chefläkarens ställning blir en annan i öppen vård, där han icke själv träffar den vårdsökande, än då 'det gäller inneliggande patienter.

Det torde icke vara erforderligt, att särskilda föreskrifter i författnings- väg meddelas om olika slag av mottagningar (jourmottagning, eftervårds- mottagning och annan mottagning), utan bör det liksom hittills kunna över— låtas åt praxis att reglera dessa spörsmål. Härvid har kommittén även be- aktat att förhållandena kan växla i olika delar av landet, på land och i stad 0. s. v. Icke heller anser kommittén det tillhöra lagstiftningen att ge föreskrifter för att reglera tillströmningen av patienter till de öppna mot— tagningarna i fall där en begränsning är påkallad.

Den nuvarande bestämmelsen att mottagning för öppen sjukvård & epide- misjukhus endast får anordnas efter tillstånd av medicinalstyrelsen har, efter vad kommittén erfarit, icke visat sig erforderlig och bör kunna utgå.

29 €. (Inrättande av läkartjänster) Denna paragraf motsvarar delvis 13 och 16 åå SjL. Se sid. 133 f.

30 &. (Tillsättning av överläkare)

F.n. regleras tillsättningen av överläkare i 14 ä 1 mom. första—tredje styckena SjL samt 19 "å första och andra styckena SjSt. Motivering har läm— nats å sid. 141 f.

Med anledning av bestämmelsen i sista stycket må framhållas, att i fall, där ingen sökande anmält sig, förnyat kungörelseförfarande får äga rum utan föregående anmälan till Kungl. Maj:t.

31 lä. (Tillsättning av biträdande överläkare) Denna paragraf ersätter 17 & SjL. Se sid. 147 f.

32 5. (Tillsättning av sjukstuguläkare) Paragrafen motsvarar 14 & 2 mom. andra stycket SjL och 48 ä 2 mom. första och andra styckena SjSt samt ersätter delvis 54 å och 56 5 2 mom. SjSt. Se sid. 149 f.

33 få. (Tillsättning av sjukhemsläkare)

Bestämmelser i förevarande hänseende återfinnes nu i 14 ä 2 mom. andra stycket och 23 & SjL samt 56 a 5 tredje stycket och 56 b 5 SjSt ävensom 119 5 sinnessjukvårdsstadgan. Se sid. 152.

34 5. (Tillsättning av underläkare)

Denna paragraf motsvarar huvudsakligen 16 % tredje stycket SjL och 25 5 3 mom. SjSt. Se sid. 152 f.

35 och 36 55. (Extra läkare och konsultläkare)

Motsvarighet till dessa paragrafer saknas i SjL och SjSt. Se sid. 154 f.

37 %. (Ledigheter och vikarier)

Liksom enligt nuvarande ordning (22 å SjL) har Kungl. Maj:t ansetts böra bemyndigas att meddela bestämmelser om beviljande av semester och annan ledighet för läkare samt om förordnande av vikarie å läkartjänst. De bestämmelser som Kungl. Maj :t föreslås utfärda med stöd av bemyndigandet återfinnes i 4 lå förslaget till sjukhusstadga.

38 å. (Tillsättning av läkartjänst i visst undantagsfall)

Inom förvaltningen gäller i. allmänhet,. att om en tjänst uppehållits av vikarie och denne tillsatts i samma ordning som är stadgad för tjänstens he- sättande med ordinarie innehavare, möjlighet finns att förordna vikarien till ordinarie utan att nytt ledigförklarande sker. Denna möjlighet synes icke heller böra vara utesluten då det gäller läkartjänster. Såsom framgår av förslaget till sjukhusstadga (4 '5 2 mom.) förutsättes att, om en ledig— het kan förutses komma att sträcka sig över min-st sex månader, vikariats- förordnande å tjänsten skall meddelas i samma ordning som gäller för tjänstens besättande med ordinarie innehavare. Regeln föreslås dock icke gälla i fråga om överläkare. Det har icke synts lämpligt att bereda dylik möjlighet i fråga om så betydelsefulla befattningar som överläkartjänsterna. I praktiken lär bestämmelsen huvudsaklig-en bli tillämplig beträffande biträ- dande överläkare och underläkare.

Befogenheten att lämna medgivande som här sägs tillkommer inom stats- förvaltningen i regel Kungl. Maj:t. Beträffande "här ifrågavarande tjänster synes befogenheten böra uppdragas åt medicinalstyrelsen. Tillstånd bör förutsätta framställning från den tillsättande myndigheten d. v. s. sjuk—

vårdsstyrelsen. Självfallet är det icke fråga om en automatisk rätt att i dylikt fall erhålla dispens från kungörelse- och sakkunnigförfarande utan det förutsättes en prövning av omständigheterna från fall till fall.

39 å. (Enskild praktik) Härom finnes föreskrifter i 18 & SjL och 27 5 2 mom. SjSt. Se sid. 138 f.

40 5. (Beivran av tjänstefel)

Paragrafen motsvarar 29 & SjSt. Enligt 51 å ] mom. Kungl. Maj:ts instruktion för medicinalstyrelsen har styrelsen disciplinär bestraffningsrätt över läkare liksom över annan me— dicinalpersonal. Det heter i detta moment:

Angående fel eller försummelse i tjänsten av befattningshavare vid statens sin- nessjukhus är särskilt stadgat.

Beträdes annan underlydande utom verket med fel eller försummelse i sin be- fattning ellcr eljest i utövning av verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter, vilka honom åligger att iakttaga eller tillämpa, äger styrelsen, där ej sty relsen med hän— syn till omständigheterna finner sig kunna låta bero vid en erinran om att för framtiden iakttaga gällande föreskrifter, tilldela honom varning. Inträffar förnyad försummelse eller är felet av svårare beskaffenhet, må styrelsen hos vederbörande åklagare påkalla åtals anställande mot den felande.

Ärenden angående ifrågasatta tjänstefel av läkare handlägges inom medi- cinalstyrelsen enligt 30 & nyssnämnda instruktion av en särskild disciplin- nämnd, bestående av fem ledamöter.

I förevarande paragraf har gällande bestämmelser upptagits i princip oförändrade. Ett andra stycke har emellertid tillagts, vilket saknar motsva- righet i nuvarande stadga. Det har sålunda ansetts böra uttryckligen an- givas att om läkare gör sig skyldig till fel, som icke är av rent medicinsk natur, direktionen är skyldig att söka få rättelse till stånd och, om' detta icke lyckas, anmäla förhållandet till sjukvåndsstyrelsen. Om sjukvårds- styrelsen så finner erforderligt, bör sty-relsen äga vidarebefordra anmälan till medicinalstyrelsen för eventuell åtgärd.

Det anförda innebär självfallet intet hinder för en direktion att till sjuk- vårdsstyrelsen göra anmälan även om missförhållanden som icke direkt kan karakteriseras såsom fel eller försummelser. -

Husmoder, sjukhuspräst och övrig personal _ 41 5 Denna paragraf ersätter delvis 3, 39—41 och 43 låå, 47 5 första stycket, 53 5 2) och 5651 mom. 2) SjSt. ' Beträffande motiveringen-se sid. 157 f.

Intagning å sjukhus m. m. 42 15. (Beslutanderätten i fråga om infogning och utskrivning) Förevarande paragraf motsvaras närmast av 23 ä 1 mom. 5) och 6) SjSt. Se sid. 165 f. De särskilda bestämmelser i fråga om mentalsjukhus, vartill här hänvisas. är intagna i sinnessjuklagen.

43 5. (Allmänna regler för intagning)

Första stycket motsvarar närmast 19 5 1 mom. första stycket SjL; det har här tillagts att intagning för observation även kan ifrågakomma.

Andra stycket 1) och 2) i förevarande paragraf motsvarar 45 5 5 mom. första stycket och 56 ä 1 mom. 3) SjSt, medan 3) innebär en nyhet.

Tredje stycket har ingen motsvarighet i SjL eller SjSt. Fjärde stycket innebär en utbyggnad av nuvarande föreskrift i 21 & reglementet för Stock- holms stads sjukhus. Femte och sjätte styckena överensstämmer med 19 5 1 mom. andra och fjärde styckena SjL. '

Någon motsvarighet till nuvarande tredje stycket i 19 5 1 mom. SjL har icke ansetts böra upptagas i den nya lagen. Detsamma gäller beträf- fande 2 mom. av samma paragraf; vad i första punkten av detta mom. stadgas gäller redan på grund av definitionen å sjukstugor i 4 ?; och stad- gandet i första stycket av förevarande 43 %.

Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 165 f.

44 15. (Särskild befogenhet för s jukvårdsstyrelse ) Första stycket innebär en nyhet, varför motivering lämnats å sid. 166. Andra stycket, som endast avser mentalsjukhus, har överförts från 106 & sinnessjukvårdsstadgan.

45 15. ( Turordning i vilken infogning skall ske) Denna paragraf ersätter 45 5 5 mom. andra stycket och 53 5 5) SjSt samt 104 '5 8) sinnessjukvårdsstadgan. Några sakliga ändringar har icke vidta- gits men betydande förkortningar har skett.

46 5. (Skyldighet att inbelala vårdavgift iförskott) Denna paragraf ersätter 45 5 1—4 mom. SjSt. Nuvarande bestämmelser i ämnet är synnerligen detaljerade och till stor del även föråldrade. De har i (förslaget avsevärt nedskurits och moderniserats. I sak har bestämmelser-

nas betydelse avsevärt reducerats genom den allmänna sjukförsäkringens genomförande. De är numera av intresse endast för dem, som är utförsåk— rade, och för patienter på enskilda och halvenskilda rum.

Med paragrafen avses att fastslå vilka ekonomiska förpliktelser en in- trädessökande har. Huvudmannen äger sålunda icke ålägga dessa längre gående förpliktelser än lagen medger. Däremot är huvudmannen icke tvung- en att utkräva vad en sökande enligt lagen är förpliktad till utan kan, helt eller delvis, avstå därifrån.

Såsom allmän princip 'har synts böra gälla, att vårdavgiften skall inbe- talas i förskott för minst 15 dagar eller ansvarsförbindelse lämnas för sagda avgift.

Då skyndsam intagning är av nöden, måste självfallet avsteg göras från regeln, om så erfordras, och sålunda intagning ske utan förskottsbeta'lning eller ansvars-förbindelse. I så fall bör dock patienten icke kunna göra an- språk på att bli intagen annorstädes än på allmän sal.

Vårdavgift m. m. 47 5. ( Huvudmans rätt till ersättning för vård)

Förevarande paragraf motsvarar 20 & SjL. Kommittén har icke funnit anledning föreslå några sakliga ändringar ivad som nu gäller. Beteckningen legosängsavgift har dock utbytts mot »vår-davgift». Vidare har det tillagts, att huvudmannen äger fastställa ersättningsgrunder även för behandling i öppen vård i den mån icke härför gäller av medicinalstyrelsen jämlikt 28 & fast-ställd taxa.

I två fall är huvudmännen för närvarande skyldiga att lämna kostnadsfri sjukhusvård. Det ena fallet avser dem, som lider av könssjukdom i smitt- samt skede eller misstänkes lida av sådan sjukdom, och det andra fallet dem som lider av eller misstänkes lida av sjukdom som avses i epidemilagen. I det förra fallet ges åläggandet för huvudmännen i 20 & SjL, 'i det andra fallet i epidemilagen. För att vinna konsekvens har kommittén utbrutit det nuvarande stadgandet om könssjuka ur sjukhuslagen och överfört det- samma till lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

48 (5. (Förbud för personalen att mottaga särskilda ersättningar) Paragrafen ersätter nuvarande 21 å SjL. Se sid. 135 f.

Kontrollerad familjevård 49 &. Paragrafen motsvarar 109 '5 sinnessju-kvårdsstadgan. Med hänsyn till att det här är fråga om sjuka, vilka i sinnessjuk-lagens

mening är intagna på mentalsjukhus, =har ifrågavarande vårdform icke an- setts kunna förbigås i den nya lagen. Några detaljföreskrifter angående verksamheten föreslås dock icke utan bör det vara tillfyllest, att medicinal- styrelsen bemyndigas fastställa plan för verksamheten och att meddela i övrigt erforderliga föreskrifter. För statens sinnessjukhus gäller i föreva— rande hänseende i 89—91 % sinnessjukvårdsstadgan meddelade bestäm- melser.

Ifrågavarande vårdform intager sakligt sett en mellanställning mellan sluten och öppen vård. I sjukhuslagens mening synes det dock mest prak- tiskt att den betraktas som öppen vård. Beträffande läkarna blir sålunda bestämmelserna i 28 & 2 mom. tillämpliga. I medicinalstyrelsens befogenhet att meddela erforderliga föreskrifter ingår att bestämma vilka åligganden som skall gälla för läkarna. I tillämpliga delar torde föreskrifterna för lä- karna i den slutna vården kunna gälla. .

Inom mentalsjukvården förekommer även 5. k. hjälpverksamhet; för den i anslutning till statens sinnessjukhus bedrivna hjälpverksamheten gäller 93 99 55 sinnessjukvårdsstadgan. Då denna verksamhet helt år att hän- föra till öppen vård och i och för sig icke behöver bedrivas i anslutning till sjukhus, har den icke synts böra närmare regleras i sjukhuslagen.

Tystnadsplikt 50 15.

Motsvarighet till denna paragraf saknas för närvarande. För läkare, sjuksköterskor och andra yrkesutövare, som är att hänföra till medicinalpersonall, gäller särskilda bestämmelser om tystnadsplikt be— träffande patients enskilda förhållanden. För vissa grupper av medicinal- per-sonal —— läkare, tandläkare och barnmorskor — är dessa föreskrifter meddelade av Kungl. Maj:t, för andra åter av medicinalstyrelsen i dess egen- skap av chefsmyndighet för ifrågavarande personal (senast genom styrel- sens cirkulär den 29 januari 1954, MF nr 12/1954). Vi—d sjukhusen är det emellertid icke endast medicinalpersonal —— d. v. s. läkare, husmoder och sjukvårdspersonal _ som i sin tjänst kan få kännedom om förhållanden av här angiven natur utan även befattningshavare, som tillhör andra perso- nalkategorier, samt sjukvårdsstyrelsernas och direktionernas ledamöter. För dessa saknas i lag eller författning givna föreskrifter om tystnadsplikt. I vad gäller dem som är att anse som ämbetsmän i strafflagens mening —— hit är bland annat de valda" förtroendemännen att hänföra — föreligger dock otvivelaktigt en tystnadsplikt, vars åsidosättande kan medföra ansvar enligt 25 kap. 3 % strafflagen. Sålunda anses av allmänna grundsatser följa, att ämbetsman, även då uttrycklig föreskrift icke med-delats, har tystnads— plikt beträffande innehållet i allmän handling som är hemlig (SOU 1947:60

1 Se 10 9 1 mom. Kungl. Maj:ts instruktionför medicinalstyrelsen (nuvarande lydelse se SFS nr 235,"1951).

si-d. 125 och 1953:13 sid. 307). Sjukjournalerna å sjukhusen är att anse som allmänna handlingar (Regeringsrättens årsbok 1951 sid. 81) men får å andra sidan, jämlikt 14 5 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rät- ten att utbekomma allmänna handlingar, icke utlämnas till envar. Ett yppande av uppgift ur allmän handling för annan än den, till vilken hand— lingen enligt lagen mä utlämnas, är sålunda icke tillåtet. De sjukdomsupp- gifter, som kan komma till de anställdas eller förtroendemännens kännedom på ett sjukhus, torde som regel vara nedtecknade i någon sjukjournal eller annan allmän handling och sålunda underkastade tystnadsplikt. Även yppan— det av sådan uppgift om patients sjukdom eller enskilda förhållanden i öv— rigt, som icke är hämtad ur en allmän handling, måste anses otillåtet. Om än idylikt fall bestraffning icke kan ske enligt 25 kap. 3 & strafflagen, torde vederbörande få anses ha åsidosatt vad honom enligt »tjänstens beskaffen— het» åligger, vilket straffas såsom tjänstefel enligt 4 & samma kapitel. Tyst— nadsplikt kan givetvis även åligga en ämbetsman på grund av för honom ut— färdad instruktion eller särskild föreskrift, muntlig eller skriftlig. Ett åsido- sättande av sådan tystnadsplikt kan medföra ansvar enligt 25 kap. 3 5.

Vad nu anförts gäller endast dem som är att anse såsom ämbetsmän. För de befattningshavare Som icke fyller detta krav —- hit hör bland annat sjukvårdsbiträdena — är frågan om tystnadsplikt helt beroende av de in— struktioner och föreskrifter som meddelats från överordnades sida. Åsido— sättande av sådan tystnadsplikt kan enligt gällande bestämmelser icke be— ivras inför domstol. Anmärkas må emellertid, att i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) upptagits en bestämmelse, 15 kap, 7 &, som direkt straffbelägger brott mot tystnadsplikt, begånget av i allmän tjänst anställd befattningshavare, vilken icke är underkastad ämbetsansvar.

Det är uppenbarligen angeläget att tystnadsplikt i fråga om patienters enskilda förhållanden iakttages även av de stora personalgrupper och de förtroendemän, som är knutna till sjukhusen, utan att tillhöra medicinal- persona'len. För detta ändamål är det önskvärt, att tystnadsplikten framgår av en för envar klar och tydlig bestämmelse och icke, såsom för närvarande delvis är fallet, behöver härledas från allmänna överväganden av mer eller mindre svårtillgänglig natur. En dylik generell bestämmelse skulle även onödiggöra de varierande instruktioner och föreskrifter från arbetsledning.— arnas sida, som för närvarande må finnas, och befria dessa frånvansvaret för att erforderliga föreskrifter meddelats.

Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf införts generell föreskrift om att ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse och direktion ävensom vid sådant organ eller vid sjukhus anställd befattningshavare förbjudes att till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap. En straff— bestämmelse, avsedd att äga tillämpning där annat straffstadgande saknas-, har också tillagts. Denna bestämmelse är dock icke erforderlig, därest straff—

rättskommitténs ovan anmärkta förslag till 7 5 i 15 kap. brottsbalken ge- nomföres.

Besvär 51 5.

Första momentet motsvarar 30 å och 48 5 2 mom. tredje stycket SjSt. Kommittén har ansett det vara av vikt att uttrycklig hänvisning göres till de kommunala lagarnas besvärsbestämmelser, varigenom besvärsordningen blir mera lättillgänglig för de kategorier som mest beröres därav.

Andra momentet ersätter 12 & SjL, medan tredje momentet är nytt. Beträffande motiveringen, se sid. 170 f.

Anstalter, drivna av kommun som tillhör landstingskommun 52 5.

De regler som meddelas för landsting och städer utanför landsting bör i tillämpliga delar gälla även övriga kommuner. Vissa bestämmelser kan dock i sin helhet un—dantagas. Detta gäller 1 5 om skyldighet att bedriva sluten vård, 2 5 om skyldighet att meddela öppen vård på sjukhus, 5 5 om epidemivården, 24 & om överintendent och rådgivande läkare, 25 och 26 55 om sjukvårdsdirektör och 28 5 om läkares medverkan i öppen vård. Vidare bör, såsom i den allmänna motiveringen redan framhållits, möjlig- het öppnas för vederbörande kommun att anförtro uppgiften som sjukvårds- styrelse och/eller direktion åt redan befintlig nämnd i stället för att till- sätta särskilda sådana. Olika kombinationer är härvidlag tänkbara. Den enklaste förvaltningsordningen vinnes dock, om både sjukvårdsstyrelse- och direkti-onsfunktionerna uppdrages åt samma organ. I så fall behöver sjuk- huslagens bestämmelser för direktion tillämpas endast i mycket begränsad utsträckning (se härom 11 å).

Undantagsbestämmelse 53 15.

Första momentet första och andra styckena motsvarar närmast 14 '5 1 mom. sista stycket och 27 & SjL. Jämför även 11 lå andra stycket regle- mentet för Stockholms sta-ds sjukhus och 11 & motsvarande reglemente för Göteborgs stads sjukhus. Andra momentet innebär en nyhet.

Vid sjukhus, där medicinsk undervisning eller barnmorskeundervisning bedrives eller avses skola bedrivas, måste möjlighet finnas för Kungl. Maj:t att meddela undantag från vissa av sjukhuslagens bestämmelser, eftersom här de viktigaste läkarbefattningarna uppehålles av befattningshavare i sta- tens tjänst och sålunda icke tillsättes i sjukhuslagens ordning. Över huvud synes alla bestämmelser, som gäller *läkartjänsters karaktär och tillsättning. böra vara dispensabla vid sjukhus av detta slag; nyligen inrättades t. ex. särskilda forskning-släkartjänster, vilka icke har någon direkt motsvarighet

i 27 & lagförslaget. De paragrafer i förslaget, från vilka undantag bör kunna medges, är sålunda 27 och 29—36. Ur sjukhusens synpunkt är det önsk- värt, att bestämmelserna i 28 5 om skyldighet att bedriva öppen vård och i 39 5 om rätt till praktik utanför sjukhusen gäller även för här ifrågavaran- de läkare. Kommittén kan därför icke tillstyrka, att dessa paragrafer un- dantages. Då det emellertid torde kunna möta svårigheter att utan vidare låta bestämmelserna gälla åtminstone för nu tjänstgörande läkare, före- slår kommittén, att frågan om paragrafernas tillämplighet överlämnas åt överenskommelse mellan staten och vederbörande sjukhushuvudman.

I och för sig vore det icke tekniskt omöjligt att låta den nu föreslagna undantagsordningen även gälla Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund. I så fall skulle dock dispensrätten behöva utvidgas att omfatta även vissa andra bestämmelser. Såsom i den allmänna motiveringen under I. an- förts har kommittén dock ansett mest praktiskt att för detta sjukhus tills vidare bibehålles särskilt av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente.

I 16 % reglementet för Stockholms stads sjukhus stadgas, att om läkare, vilken tillika är befattningshavare vid karolinska institutet, beträdes med fel i tjänsten skall föreskrifterna i stadgarna för institutet äga tillämpning (109 och 110 åå SFS nr 67/1916 och 501/1927). Innebörden härav är att den disciplinära tillsynen över ifrågavarande läkare utövas dels av insti- tutets rektor och dels av universitetskanslern och detta oavsett om felet hänför sig till den undervisande eller den sjukvårdande verksamheten, me- dan medicinalstyrelsen genom sin disciplinnämnd (se under 40 5 ovan) ut- övar motsvarande tillsyn över övriga läkare. Samma princip gäller enligt specialreglementena för undervisnvingssjukhusen i Uppsala och Lund och för Karolinska sjukhuset. Kommittén anser det icke tillfredsställande, att vissa läkares sjukvårdande verksamhet undantages från den tillsyn som medicinalstyrelsen eljest utövar över läkares verksamhet, låt vara att uni- versitetskanslern är ålagd att i dylika fall bereda medicinalstyrelsen tillfälle att yttra sig. Det är angeläget, att en enhetlig bedömning äger rum. Så är knappast möjligt om tillsynen splittras mellan skilda myndigheter. Sedan numera ett särskilt organ tillskapats för bedömning av hithörande frågor och med en sammansättning som är avsedd att skapa de bästa garantierna för en allsidig bedömning, finns det ingen anledning att undantaga vissa läkare från dess tillsyn. Något undantag för läkarpersonalen beträffande 40 5 har därför ej föreslagits. Ifrågavarande läkares lärarverksamhet bör givetvis oförändrad stå under rektors och universitetskanslerns uppsikt. Det torde i praktiken sällan behöva erbjuda större svårigheter att avgöra vad som tillhör sjukvårdsverksamheten respektive lärarverksamheten.

På förevarande område finnes ytterligare en särbestämmelse som enligt kommitténs mening bör upphävas. De läkare vid Karolinska sjukhuset, vilka icke samtidigt är akademiska lärare, är i disciplinärt hänseende under- ställda sjukhusets direktion i stället för medicinalstyrelsen. Av skäl som

ovan anförts bör denna undantagsställning icke vidare bibehållas. Om denna slopas, kommer all av läkare utöva-d sjukvårdsverksamhet att stå under tillsyn av en och samma myndighet, nämligen medicinalstyrelsen genom dess disciplinnämnd.

I 56 5 1 mom. 1) SjSt finnes en särskild föreskrift om inhämtande av ytt- rande från medicinsk fakultet eller motsvarande ävensom från universi- tetskanslern vid upprättande av förslag till vissa epidemisjukhusläkartjäns- ter. Därest denna bestämmelse anses erforderlig även i fortsättningen, hör den utfärdas av Kungl. Maj:t såsom undantagsbestämmelse, meddelad med stöd av förevarande 53 5.

De undantagsbestämmelser, varom här må bli fråga, bör sammanföras i en särskild administrativ författning. För närvarande är dessa bestämmel- ser delvis mycket svårtillgängliga oc'h framgår stundom endast genom stu— dium av de föreliggande avtalen mellan Kungl. Maj:t och vederbörande huvudman.

Det förekommer, att landsting övertager driften av militära sjukhus, och i framtiden lär det kunna bli fråga om att så sker även med statliga sinnes— sjukhus. I dylika :fall uppkommer ofta behov av särskilda övergångsbestäm— melser. Framför allt kan sådana bli erforderliga i fråga om ordningen för personalens tillsättande. Med hänsyn härtill föreslås i andra momentet rätt för Kungl. Maj:t att på huvudmans begäran medgiva de avvikelser som huvudmannask—apets övergång påkallar. Avvikelserna bör dock hållas in- om så snäv ram som möjligt. Särskilda reglementen för dylika sjukhus bör ej heller ifrågakomma.

Tillämpningsföreskrifter 54 lä. Denna paragraf motsvarar närmast 22 ä 6) SjL.

Övergångsbestämmelser

Motivering till flera av övergångsbestämmelserna har redan lämnats i det föregående.

I primärkommunerna finnes för närvarande inga sjukvårdsstyrelser utan sjukvårdsberedningar. Dessa upphör i och med den nya lagens ikraftträ- dande.

Av 7 & följer, att sj ukvårdsstyrelse i Stockholm skall väljas i december månad det år, då fullmäktigval ägt rum, och i annan kommun i december månad året" näst efter det, då sådana val förrättats. Punkten 2 i övergångs— bestämmelserna är påkallad för att valperioderna för sådan sjukvårds- styrelse skall kunna komma i takt med tiden för fullmäktigvalen.

Punkten 4 avser att möjliggöra för de huvudmän som så önskar att an- passa valperioderna för direktion efter motsvarande perioder för fullmäk- tige och att avskaffa eventuellt förekommande successiv förnyelse.

I punkten 7 har intagits en bestämmelse för Stockholms stad-s överläkare, vilka för närvarande tillsättes på 6-års-förordnan—den. Det har synts kommit— tén mest lämpligt att denna anställningsform bibehålles för de överläkare som anställts före lagens ikraftträdande och att sålunda nya ö-årsförord— nanden kan ifrågakomma för dessa överläkare så länge parterna önskar.

De förordnanden såsom biträdande lasarettsläkare eller motsvarande, som för närvarande innehaves av underläkare, bör upphöra snarast efter lagens ikraftträdande, så att kåren i sin helhet kan bli tillsatt enligt den nya ordningen. De förordnanden, som gäller vid ikraftträdandet, bör få äga bestånd till dess det grundläggande underläk-arförordnandet utlöpt. Det bör sålunda icke vara möjligt att förlänga förordnandet som biträdande lasarettsläkare genom att meddela,vederbörande förnyat förordnande som underläkare. Detta regleras i punkten 8.

Punkten 9 sammanhänger med att kommittén föreslagit, att läkare av här ifrågavarande slag hädanefter alltid skall tillsättas tills vidare. Denna nya bestämmelse bör ej inverka på de läkare som redan tillsatts för viss tid. Av 14 lå 2 mom. andra stycket SjL framgår att även dessa läkare under viss förutsättning kan uppsäga-s i förtid. Denna bestämmelse gäller även i fortsättningen.

2. Lagen om ändring av vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) Beträffande ändringarna i epidemilagen hänvisas dels till den allmänna motiveringen sid. 46 och dels till specialmotiveringen till förslaget till sjuk— huslag, 515 samt 7—8 åå.

3. Lagen om ändrad lydelse av 4 & lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar Förslaget har motiverats i specialmotiveringen till 47 5 av förslaget till sjukhuslag.

4. Lagen om ändrad lydelse av 4 5 2 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Enligt sinnessjuklagen är det för närvarande icke möjligt att ge annan läkare än sjukvårdsläkaren _ d. v. s. den läkare som är ansvarig för in- tagning och utskrivning —— självständigt ansvar för sjukvården. Om de biträdande överläkarna skulle få ställning som sjukvårdsläkare enligt sin- nessjuklagen, skulle i realiteten en delning ske av speeialavdelningen. D'å emellertid detta icke är avsikten med ifrågavarande tjänster enligt kom- mitténs förslag, måste möjlighet skapas att, såsom vid kroppssjukhusen, inrätta läkartjänster med självständigt ansv-ar endast för vården. För detta ändamål har föreslagits den ändringen av sinnessjuklagen, att Kungl. Maj:t

får befogenhet att uppdraga viss del av sjukvårdsläkares åligganden på annan läkare. Denna befogenhet föreslås utövad genom bestämmelserna i 17 & förslaget till sjukhusstadga.

5. Sjukhusstadgan Ordning för kungörande av läkartjänst 1 tå. Bestämmelserna i denna paragraf anknyter till formuleringen i 15 lå allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3).

Sakkunniga för avgivande av förslag till besättande av vissa läkartjänster 2 '5.

Paragrafen motsvarar 25 ä 3 mom. tredje stycket SjSt. Vissa huvudsakli- gen formella ändringar har gjorts i första stycket.

Beträffande andra stycket, som är nytt, hänvisas till den allmänna mo- tiveringen sid. 148. Föreskriften i sista stycket att överläkare ej bör vara sakkunnig för tjänst på egen avdelning är också ny men regeln bör till— höra god ordning. Undantag kan av praktiska skäl godtagas, om överläka— ren är ensam i sin specialitet inom sjukvårdsområdet och det alltså skulle bli erforderligt att eljest tillkalla sakkunnig från annat sjukvårdsområde.

Här må anmärk-as, att ifrågavarande sakkunniga även har att uppgöra förslag till motsvarande läkartjänster vid primärkommunala sjukhus. Så- dana tjänster torde dock endast förekomma i rena undantagsfall.

Tillträde av överläkartjänst 3 5. Bestämmelsen överensstämmer med 19 å sista stycket SjSt. Föreskrift om tillträdesd—ag för övriga läkartjänster, vilka tillsättes av huvudmannen själv, behöver ej meddelas av Kungl. Maj:t.

Semester och annan ledighet för läkare m. m. 4 5.

Första momentet motsvarar huvudsakligen 20 5 2 mom. första—tredje styckena, 26 IS första stycket och 48 5 3 mom. andra och tredje styckena SjSt. Förslaget torde i allmänhet ej kräva närmare motivering. Kommittén har sökt att i görligaste mån förenkla de nuvarande reglerna och även minska antalet av de ärenden, som måste hänskjutas till medicinalstyrel- sen. Samtidigt har även direktionernas rätt att bevilja längre ledigheter in- skränkts i nära anslutning till vad som gäller för icke författningsreglerade tjänster.

I förslaget har övergivits den nuvarande regeln, att direktionens ordfö- rande har rätt att bevilja ledighet och förordna vikarie under vis-s angiven

tid, medan ledigheter därutöver alltid måste beviljas av direktionen. Kom- mittén har ansett det vara riktigare och därtill mer praktiskt att låta be- fogenheten i förevarande hänseende i princip alltid till-komma direktionen ehuru med rätt för ordföranden att i brådskande fall besluta i direktionens ställe. Direktionen bör också ha rätt att, där så anses lämpligare, överflytta befogenheten på sin verkställande tjänsteman. Samma regler har även före- slagits för sjukvårdsstyrelse. Bestämmelserna har intagits i 6 iå nedan.

Hittills gällande föreskrift att överordnad läkare som begär ledighet så— vitt möjligt skall föreslå vikarie har skärpts därhän, att vikarie alltid skall föreslås, försåvitt ej ledigheten avser sjukdom.

Andra momentet innebär en nyhet men anknyter helt till bestämmelserna i 8 5 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Vikariat, som kan för- utses bli så långt som sex månader, bör i enlighet härmed tillsättas på samma sätt som ordinarie tjänst. Med hänsyn till att förfarandet vid till- sättning av överläkartjänst är tidskrävande har kommittén dock funnit det nödvändigt att göra visst undantag för des-sa tjänster. Detta har skett genom att förslag och förord slopats och tillsättningen flyttats från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen. Vid överläkarvikariat, som beräknas bli myc-

gärna vill få tillfälle att deklarera sin uppfattning om de sökande. Medici— nalstyrelsen har emellertid alltid möjlighet att tillgodose önskemål om att få avge förord, där så kan ske utan olägenhet. Det bör dock erinras om att vikarie, som här avses, enligt förslaget icke kan bli utnämnd till ordinarie innehavare av tjänsten utan nytt ledigförklarande (se 38 & lagförslaget).

Tredje momentet, som avser vakansförordnanden, ersätter 20 ä 1 mom. och vissa föreskrifter i 26 5 och 48 5 3 mom. SjSt. I sak har här tillagts att direktion vid vakans å överläkartjänst äger till vikarie förordna den av- gående läkaren eller biträdande överläkare å dennes avdelning. I sådana fall kan det nämligen ej anses påkallat att medicinalstyrelsen förordnar.

Femte momentet, som ansluter sig till 53 5 1 mom. förslaget till sjuk- huslag, har nu sin motsvarighet i 18 5 sista stycket Stock'holmsreglementet och 11 lå Göteborgsreglementet.

Från sjukstuguläkarnas sida har framhållits önskvärdheten av att möj- lighet till jourtjänst ordnas för de sjukstuguläkare som ej har någon un- derordnad läkare till biträde. Jourtjänsten förutsätter, att annan läkare förordnas att under jourtiden vara sjukstuguläkare. Eftersom huvudmän- nen har befogenhet att själva bevilja sjukstuguläkare ledighet och förordna vikarie för såväl kortare som längre tid, synes några vidare författningsbe- stämmelser för ändamålet ej erforderliga.

5 5. Jfr nu 20 ä 2 mom., 26 å och 48 ä 3 mom. SjSt. Sedan åtskillig tid eftersträvas konsekvent att så langt som det är möjligt

likställa legitimerade läkare och sådana som vunnit läkarbehörighet genom Kungl. Maj:ts beslut. I anslutning härtill har dessa två kategorier likställts i vad gäller direktioners och sjukvårdsstyrelsers rätt att förordna vikarier. Medicinalstyrelsen bör även äga bemyndiga dessa organ att till vikarie för underläkare och extra läkare förordna medicine kandidat som avlagt vissa prov till med. lic.-examen. Sådan rätt, ehuru begränsad till direktion och underläkare, infördes i 26 & SjSt genom kungörelse den 25 maj 1956 (nr 212).

I medicinalstyrelsens rätt att förordna vikarier bör några inskränkningar från Kungl. Maj:ts sida icke erfordras. Medicinalstyrelsen torde ha de bästa förutsättningarna att själv bedöma en vikaries lämplighet. Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1950 (MF nr 64) och den 30 april 1954 (MF nr 114) med specialbestämmelser i förevarande hänseende kommer sålunda med den avfattning av författningarna, som kommittén föreslår, att upphöra att gälla.

6 5. Beträffande denna paragraf åberopas motiveringen till 4 5.

Avsked från vissa läkartjänster 7 5. Paragrafen återger huvudsakligen vad som gäller enligt SFS nr 359/ 1950, 4 &.

Återbesättande av läkartjänster 8 5. Denna paragraf har sin närmaste motsvarighet i 19 5 tredje stycket SjSt.

Anmälan till medicinalstyrelsen om tillsatt läkartjänst 9 5.

I SjSt föreskrives en för huvudmännen rätt betungande skyldighet att till medicinalstyrelsen anmäla icke blott tillsatta läkartjänster utan även alla vikariat av viss längd (se 20 5 2 mom. sista stycket, 25 ä 4 mom., 26 5 Sista stycket och 48 5 3 mom. sista stycket SjSt). Underläkarvikariat skall sålunda anmälas, om de avser längre tid än 14 dagar, och vikariat såsom sjukstuguläkare eller därmed jämförlig läkare, om de överstiger 30 da— gar. I vad avser vikariat torde anmälningsskyldigheten huvudsakligen avse att möjliggöra en registrering av läkarnas tjänstgöringsmeriter. Det bör dock ankomma på läkarna själva att hålla reda på och styrka dessa meriter. Intyg om innehavda vikariat bör på begäran givetvis alltid tillhandahållas läkarna på vederbörande sjukhus. Kommittén kan icke för- orda, att huvudmännen ålägges att till medicinalstyrelsen anmäla annat än tillsatta tjänster och sådana långtidsvikariat som tillsatts i samma ordning. Dessa uppgifter erfordras alltid för matrikelföringen. Önskvärt är dock

om uppgift även lämnas, där sådan läkare före förordnandetidens utgång lämnar sin tjänst.

Antagande av husmoder, Sjukhuspräst och övrig personal 10 lå.

De tre första styckena av paragrafen ersätter 39 5 första och andra stycke- na, 40 5 första stycket, 41 5 första stycket och 43 5 första stycket SjSt. Pa— ragrafens fjärde stycke motsvarar närmast 41 (5 andra—fjärde styckena Sj St. Sista stycket innebär en nyhet.

I fråga om motiveringen hänvisas till avsnitt X.

Sjukhuslednings åligganden 11 lå. (Styresman)

Paragrafen motsvarar S 5 4 mom. samt 24 (å andra och tredje styckena SjSt. Innehållet har delvis motiverats å sid. 117 f.

Punkterna 1), 5), 6) och 9) motsvarar nuvarande 1), 3), 5) och 6) i 24 å andra stycket; i punkten 9) har dock den sakliga ändringen vidtagits att styresmannens års-berättelse skali'avgivasendast till sjukvårdsstyrelsen och icke till medicinalstyrelsen. Det har ansetts riktigare, att varje sjuk- vårdsstyrelse avger årsberättelser till medicinalstyrelsen för sina sjukhus. För medicinalstyrelsen bör denna ordning innebära en lättnad, enär där- igenom varje sjukvårdsstyrelse gentemot medicinalstyrelsen blir ansvarig för att berättelserna från dess sjukhus inkommer inom föreskriven tid. Den ändrade ordningen förutsätter dock att tiden för avgivandet av styres- männens berättelser sättes 14 dagar tidigare än f.n. I punkten 6) har till- lagts den skyldighet att vara tillsynsläkare för läkemedelsförråd som åvilar styresman enligt SFS nr 126/1938, 6 5.

I sakens natur ligger, att sysslomannen har att bistå styresmannen med de uppgifter till årsberättelsen, som faller inom sysslomannens förvalt— ningsområde.

Punkten 2) —— övervakande av ordningen — torde icke kräva närmare motivering.

Punkten 3) stadgar, att styresmannen skall ha överinseende — utom i vad gäller den medicinska verksamheten _ över alla befattningshavare som icke är att hänföra till kontors- och ekonomipersonal. Härigenom blir klart utsagt att även sjukhusets läkare i administrativt hänseende är underställda styresmannen. Den personal som här undantages _— kontors- och ekonomi- personal — är den, för vilken sysslomannen är chef.

Punkten 4) är likaledes en nyhet som icke torde förutsätta närmare mo- tivering: plikt att tillse att jourtjänsten är ordnad på ett tillfredsställande sätt och i övrigt verka för en ändamålsenlig samordning av sjukvårdsverk-

samheten vid sjukhus som består av flera specialavdelningar. Bestämmelsen utgör ett led i strävan-dena att stärka sjukhusledningen.

Punkten 7) återger endast vad som nu gäller enligt kungörelsen den 15 januari 1937 (nr 6) angående anmälan till polismyndighet rörande vissa vid behandling å sjukvårdsinrättning uppkomna skador m.m. Det torde vara praktiskt att denna föreskrift för styresmannen intages i uppräkningen, varigenom den blir lättillgänglig. Ordet »behandling» får i förevarande sam- manhang icke tolkas alltför restriktivt. Därmed avses uppenbarligen icke att utesluta t. ex. skador som sker vid undersökningar. Då det måste anses höra till god ordning, att den som driver sjukhuset, hålles underkunnig om anmälningar av förevarande slag, även om de icke kan föranleda någon hans åtgärd, har här tillagts att avskrift av den gjorda anmälan skall till- ställas direktionen för vidarebefordran till sjukvårdsstyrelsen.

Punkten 8) motsvarar 104 5 5) sinnessjukvår—dsstadgan.

Punkten 10) motsvarar delvis 8 få 4 mom. SjSt men innehåller även att styresman har att ställa sig till efterrättelse av sjukvårdsstyrelsen fastställd instruktion. Denna regel bör, såsom tidigare framhållits, gälla för alla sjuk- husets befattningshavare utan undantag.

Sista stycket överensstämmer med 24 lå tredje stycket SjSt.

12 å ( Syssloman)

Paragrafen ersätter 33—38 55 SjSt. Motivering för innehållet, särskilt beträffande punkten 1), har delvis lämnats å sid. 117 f.

Punkten 2) ersätter delvis 33 & SjSt men är delvis ny. Den torde ej be- höva närmare motiveras.

Punkten 3) är närmast utbruten ur 33 & SjSt. Punkterna 4), 5), 6), 7) och 8) motsvarar —— med större eller mindre justeringar och i nu angiven ordning — de nuvarande punkterna 18), 14), 13), 15), 5) och 6) i 34 & SjSt.'Sysslomans nu gällande skyldighet att lämna underrättelse om dödsfalll till anhörig-a har utgått och föreslås överflyttad på vederbörande överläkare. Vidare har sysslomannens skyldighet att expe- diera dödsbevis till 'hemortens past-onsämbete ej gjorts ovillkorlig utan gäller endast, om det ej uppdragits åt sjuk'husprästen att ombesörja detta. Där Sjukhuspräst finnes, torde det ofta vara lämpligt att anförtro honom denna uppgift.

Punkten 9) ävensom sista stycket motsvarar närmast 33 5 första stycket och 3815 SjSt.

En jämförelse mellan de av kommittén föreslagna åliggandena för sysslo- man och de nu gällande visar, att en betydande nedskärning ägt rum. Detta beror främst därpå att kom-mittén i fråga om den rent ekonomiska förvalt— ningen icke funnit anledning att vintaga annat än huvudregeln, nämligen att denna förvaltning skall handhavas i enlighet med sjukvårdsstyrelsens och

direktionens anvisningar. Av denna anledning har i förslaget icke behövt upptagas någon motsvarighet till 3415 2)—4), 8)—10), 16), 17) och 19) eller till 35 och 36 55. 32 5 innehåller föreskrifter i ämnen — bl. a. tjänstle- dighet och vikarie för syssloman — vilka likaledes helt kan överlåtas åt huvudmannens bestämmande. Detsamma gäller 34 ä 1) och 7), som berör tjänstgöringstider och ark-ivskötsel. 34 5 12) och 37 & avser huvudsakligen praktiska frågor som icke påkallar någon lösning i författningsväg.

34 5 11) SjSt har icke heller någon direkt motsvarighet i nu förevarande paragraf (se 46 å i förslaget till sjukhuslag).

13 och 14155. ( Överintendent och rådgivande läkare)

Motsvarighet till dessa paragrafer saknas i SjL och SjSt.

15 å. ( S jukuårdsdirektör) .

Paragrafen har motiverats under Vlll. i den allmänna motiveringen.

Läkarpersonals åligganden

16 5. (överläkare)

Denna paragraf ersätter 23 å och 24 5 första och sista styckena SjSt. Kommittén har sökt begränsa den nuvarande uppräkningen och uteslutit åtskilliga punkter som synts alltför självklara för att behöva särskilt an- givas. Så har skett med de nuvarande punkterna 2), 7), 9), 10), 11) och 17) i 23 5. Flera andra punkter har mer eller mindre förkortats.

Punkten 2) i förslaget ersätter hittillsvarande 3) och 4). Punkten 3) mot- svarar de gamla punkterna 5) och 6); med de här åberopade särskilda be- stämmelserna åsyftas sinnessjuklagen.

Punkten 4) har ansetts innehålla en för all sjukvårdsverksamhet så vä- sentlig regel, att den oförändrad överförts från SjSt.

Punkten 5) motsvarar närmast nuvarande 12) men den upptager delvis även sysslomans hittillsvarande åligganlde enligt 34 5 15) Sj St.

Punkten 6) ersätter 14) och 15) i 23 5. Punkten 7) är ny. Den korresponderar med 37 ä 1 mom. kyrkobokförings- kungörelsen den 30 december 1946 (nr 801). Enligt denna skall, då barn födes å sjukhus, sjukhusprästen eller annan där anställd person ofördröj- ligen avsända anmälan om barnets födelse till pastor i födelsehemorten. Om det ej finnes Sjukhuspräst, torde ansvaret *för anmälningsskyldighetens fullgörande åvila den läkare, som är chef för värden på sjukhuset eller spe- cialavdelningen. Regelmässigt torde läkaren uppdraga åt vederbörande barnmorska att ombesörja ifrågavarande anmälningar. Det må erinras om att enligt 11 & reglementet för barnmorskor den 11 november 1955 (nr 592)

barnmorska vid födelse, som inträffar å förlossningsanstalt, har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter om anmälan som meddelas av anstalts- läkaren.

Punkterna 8) och 9) motsvarar de nuvarande 13) och 16) i 23 5, medan punkterna 10—12) ersätter 24 5 första stycket och sista stycket 1) och 2) Sj St.

Punkten 13) ersätter främst nuvarande 23 5 3 mom. och 24 & sista stycket 3) SjSt. Det har ansetts lämpligt att här ge klart uttryck åt att läkarnas medicinska verksamhet varken är underställd den lokala sjukhusledningen, direktionen eller sjukvårdsstyrelsen, medan läkarna i administrativt hän- seende icke intager någon särställning 'i förhållande till övriga huvudman- nens befattningshavare utan har att ställa sig till efterrättelse vad nyss- nämnda instanser föreskriver, givetvis under förutsättning att föreskrifterna icke strider mot sjukhuslagens eller sjukhusstadgans bestämmelser.

I allmänhet torde behov av särskilda, av sjukvårdsstyrelsen fastställda in- struktioner för läkarna icke vara erforderliga. Möjlighet bör likväl finnas att, där så erfordras, utfärda sådana.

För överläkare vid mentalsjukhus tillkommer vissa ytterligare åligganden, f. n. intagna i 104 5 7) sinnessjukvårdsstadgan. Någon anledning att med— dela särbestämmelse om årsberättelse finns dock ej, varför hänvisningen till 36 5 andra stycket sinnessjukvårdsstadgan utgått. Ej heller är punkten 10) i 37 & numera aktuell. Av de övriga åliggandena torde flera vara i behov av översyn och modernisering. Sådan har dock icke ansetts böra ske i före- varande sammanhang, där endast de kommunala mentalsjukhusen behand- las, utan bör äga rum i samband med en revision som även tager sikte på statens sinnessjukhus.

Beträffande paragraf—ens tredje stycke hänvisas till den allmänna mo- tiveringen å sid. 137 f.

Paragrafens båda sista stycken berör de inskränkningar i överläkares åligganden som följer med att biträdande överläkare tillsättes. Principen har för kommittén varit att överläkaren skall befrias från ansvaret för sjuk- vården och ledningen av arbetet på biträdande överläkares avdelning men att han i övrigt alltjämt skall vara chef för hela specialavdelningen och dess samlade personal. Med denna utgångspunkt ger det sig tämligen naturligt vilka av de olika punkterna i uppräkningen som bör vara tillämpliga för överläkaren resp. biträdande överläkaren i vad det gäller den senares av delning. '

Även om överläkaren befrias från ansvaret för sjukvården på biträdande överläkarens avdelning, bör han dock ha skyldighet att råda och bistå denne beträffande vården. För detta ändamål hör han på regelbundna tider gå rond på ifrågavarande avdelning -— i allmänhet torde det vara lämpligt med en dylik rond i veckan —— och i anslutning därtill ge biträdande överläkaren erforderliga råd beträffande patienternas behandling. Även dessemellan bör

han vara skyldig lämna dylika råd, om biträdande överläkaren finner sig behöva sådana.

Biträdande överläkaren har den huvudsakliga verksamheten förlagd till sin egen sjukavdelning men överläkaren bör äga påkalla hans medverkan även för uppgifter på specialavdelningen i övrigt. Närmast ifrågakommer detta vid tillfälligt förfall för överläkaren, för jourtjänst och andra tillfälliga behov. Med ett gott samarbete mellan läkarna torde detta i allmänhet icke kräva närmare reglering. Sjukvårdsstyrelsen äger dock alltid att genom instruktion närmare precisera biträdande överläkarens _ liksom övriga befattningshavares —- åligganden och bör kunna, om så befinnes lämpligt, helt eller delvis fritaga honom från uppgifter utanför den egna avdelningen. Dessa förhållanden framgår av 17 5.

Har biträdande överläkare icke anförtrotts egen sjukavdelning, hör han i tillämpliga delar ha att iakttaga vad som gäller motsvarande läkare med sådan avdelning.

17 5. (Biträdande överläkare)

Se motiveringen till föregående paragraf. Paragrafen ersätter 27 5 4 mom. SjSt.

18 å. (Sjukstuguläkare) Föreskrifter i ifrågavarande hänseenden meddelas f. n. i 49 ä 3 mom. SjSt. Nuvarande särbestämmelse om årsberättelser har "icke ansetts erforderlig.

19 å. ( S jukhemsläkare)

Nuvarande bestämmelser för dessa läkare återfinnes i 56 a och b 55 SjSt. Genom att läkarna vid vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka i fortsätt- ningen kommer att omfattas av ifrågavarande bestämmelser har här måst införas även vissa åligganden från 124 5 sinnessjukvårdsstadgan. nämligen punkterna 5) och 8).

20 å. ( Underläkare och extra läkare)

Paragrafen ersätter 27 5 3 mom. SjSt.- Vid specialavdelning, där biträdande överläkare finnes, är överläkaren likväl högste chef för samtliga underläkare och extra läkare och har att bestämma om och i vad mån dessa skall tillhandagå den biträdande över-' läkaren. Vem av dem, som vid förfall för biträdande överläkaren skall fullgöra dennes åligganden, bestäm-mes även av överläkaren.

Denna paragraf avser, såsom av 27 & lagförslaget torde framgå, endast extra läkare, vilken ej anställts för att fullgöra överläkaruppgifter. Extra läkare i överläkarställning har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna för överläkare i 16 å ovan.

Att sjukvårdsstyrelsen är berättigad att, där så erfordras, utfärda in- struktion för underläkare och extra läkar-e följer av hänvisningen till 16 å (se punkten 13).

Om och i vilken utsträckning de underordnade läkarna bör få uppbära särskild ersättning för medverkan i öppen vård, hör till de frågor som helt bör regleras genom avtal mellan parterna.

Husmoders åligganden 21 5. Jfr nu 39 & SjSt. Se den allmänna motiveringen under X.1.

Sjukhusprästs åligganden 22 5. Paragrafen ersätter delvis nuvarande 40 & SjSt. Se den allmänna motive- ringen un—der X.2.

övrig personals åligganden 23 5. Paragrafen ersätter nuvarande 42 5, 43 5 andra stycket och 44 & SjSt.

Journaler, Iiggare m. m. 24 55. Medicinalstyrelsens rätt att föreskriva formulär framgår f. n. endast in- direkt av 23 *5 1 mom. 13) SjSt. Bestämmelsen har ansetts böra ges en mera tillfredsställande placering.

Årsberättelse 25 å.

Motsvarighet till denna paragraf saknas f. n. Här må hänvisas till moti- veringen till 11 5 ovan. Bestämmelsen kan sägas innebära, att sjukvårds- styrelserna inskjutes som ett mellanled mellan styresmännen och medici- nalstyrelsen [då det gäller årsberättelsernas vidarebefordran.

S julchusregis ter 26 (å. Paragrafen, som icke har någon motsvarighet i SjSt, har motiverats un- der III. ovan.

XIV. Sammanfattning

I. Den författningsmässiga regleringen av landstingens och primärkom- munernas sjukvård bör mera konsekvent än som nu är fallet sammanföras i sjukhuslag och sjukhusstadga. Sålunda bör de bestämmelser, som epidemi- lagen innehåller om epidemivårdanstalter, i den mån de alltjämt är erfor— derliga. överflyttas till sjukhuslagen. De kommunala anstalterna för psy- kiskt sjuka — sinnessjukhus och vårdhem för lättskötta sinnessjuka _ regleras f.n. i stadgan angående sinnessjukvården i riket. Även dessa före- skrifter bör överföras till den allmänna sjukhuslagstiftningen. Ur princi- piell synpunkt är det betydelsefullt, att mentalsjukvårdens hittillsvarande särställning inom sjukvården i stort, understruken genom en från kropps- sjukvården fristående författningsmässig reglering, brytes.

Ej heller är det för framtiden erforderligt, att de särskilda reglementena för Stockholms, Göteborgs och Malmö städers kroppssjukhus bibehålles. Detsamma gäller motsvarande reglementen för dessa städers sinnessjukhus. De för ifrågavarande städer påkallade särbestämmelserna är icke av mera genomgripande natur än att de utan svårighet kan inarbetas i en hela landet gällande lagstiftning. Överflödigt blir i fortsättningen även det särskilda reglemente för centrallasarettet och epidemisjukhuset i Umeå, vilket gäller sedan den 6 november 1952.

Den enda särreglering, som kommittén föreslår bibehållen, är reglementet för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund. Med hänsyn till de sär- skilda bestämmelser som sedan gammalt gäller för detta undervisnings- sjukhus har det synts mest praktiskt att tills 'Vidare icke formellt inordna sjukhuset under sjukhuslagen och -stadgan.

I vad gäller författningsmaterialets fördelning på lag och stadga har kom- mittén sökt få till stånd en bättre systematisering än vad f.n. är fallet. Detta har skett bl.a. genom att till lagen överflyttats sådana viktigare be— stämmelser i den nuvarande stadgan, över vilka riksdagen brukat beredas tillfälle yttra sig. Stadgan kommer härigenom främst att innehålla bestäm— melser av instruktionsmåssig natur. Föreskrifterna om den ekonomiska för— valtningen har betydligt nedskurits. Även i övrigt har många föreskrifter av alltför detaljmässig natur uteslutits. Detta har bidragit till att författ- ningarnas omfattning kunnat avsevärt begränsas.

11. Från landstingens och de med dem likställda storstädernas skyldighet att bereda sluten vård är f. n. undantagna sinnessjuka, sinnesslöa, fallande- sjuka och konvalescenter. Ej heller vid barnsbörd föreligger någon skyl- dighet att bereda anstaltsvård men väl innehåller lagen en rekommendation att tillhandagå med sådan. Beträffande de psykiskt sjuka bör i fortsätt- ningen de lättskötta, som lämpligen vårdas på vårdhem, falla under lands— tingens och storstädernas huvudmannaskap. Ej heller finnes anledning att i fortsättningen bibehålla undantagen för fallandesjuka, konvalescenter och barnbördspatienter. Vården av de sinnesslöa —— eller, enligt nuvarande ter- minologi, psykiskt efterblivna _ regleras numera i annan lag och behöver därför ej behandlas i sjukhuslagen. Det enda kvarstående undantaget _kom- mer följaktligen att avse sådana psykiskt sjuka, som behöver vård på sin- nessjukhus. Uttryckligt undantag härför i lagen synes dock icke erforderligt, eftersom staten sedan gammalt har att draga försorg om dylika sjuka och dessa sålunda blir automatiskt undantagna genom den begränsning, som ligger i att vårdskyldigheten enligt lagen endast gäller >>i den mån icke annan drager försorg om sådan vård». Kommittén föreslår, att huvudmännen genom föreskrift i sjukhuslagen rekommenderas att uppgöra översiktsplaner över sjukhusvårdens olika gre- nar, men vill icke föreslå någon föreskrift om att planerna skall fastställas av statlig myndighet. Däremot förordas, att huvudmännen samråder med centrala sjukvårdsberedningen vid uppgörandet av sina planer. Skyldigheten att ombesörja anstaltsvård — vilken f.n. gäller dem som har sin vistelseort eller hemort inom sjukvårdsområdet -— föreslås för f ram- tiden gälla dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet eller som under vistelse inom området blir i behov av omedelbar vård. Beträffande de se- nare skall skyldigheten dock gälla endast så länge den vårdbehövande icke utan men kan flyttas till det egna sjukvårdsområdets sjukhus. Gällande sjukhuslag upptager inga föreskrifter om att öppen sjukvård skall meddelas vid sjukhus. Lagen innehåller endast en bestämmelse att, om läkare i ansvarig ställning med huvudmannens tillstånd anordnar inot— tagning för öppen sjukvård, huvudmannen äger fordra ersättning för ian- språktagande av sjukhusets lokaler, instrument etc. Läkaren kan ock till- förbindas att följa viss taxa. Emellertid har den utvecklingen ägt rum att läkarna i chefsställning som regel har mottagningar på sjukhuset samtidigt som även de andra läkarna i större eller mindre utsträckning deltager i mottagningar för patienter i öppen vård (jourmottagningar, eftervårds- mottagningar, polikliniker m. m.). Sjukhusen tillhandahåller även åt patienter i öppen vård andra nyttigheter än sådana som kan betecknas som läkarvård: laboratorieundersökningar, sjukgymnastik, fysikalisk be- handling m.m. Kommittén föreslår, att den utveckling som ägt rum lag- fästes och att sålunda sjukhushuvudmännen ålägges skyldighet att vid sjuk- hus även bereda sjukvård i skälig omfattning åt vårdsökande som icke be-

höver sluten vård. Skyldigheten bör dock endast gälla sådan sjukvård, som med hänsyn till sjukhusets ändamål lämpligen meddelas å detta. Bestäm- ningen »skälig omfattning» avser bl.a. att markera, att sjukhuset i första hand är till för den slutna vården och att öppen vård icke behöver lämnas i en omfattning som är mindre väl förenlig med sjukhusets primära uppgift.

l konsekvens härmed bör också sjukhusläkarna vara skyldiga att biträda i sådan öppen vård, som bedrives vid sjukhuset. För läkarna i chefsställning erfordras dock ingen annan ändring i gällande bestämmelser än att deras nuvarande rätt att ha mottagningar å sjukhuset för öppen vård omvandlas till en skyldighet. Kan överenskommelse ej uppnås om den ersättning som läkarna skall utge till sjukhuset och den taxa som skall följas, skall det ankomma på medicinalstyrelsen att besluta härom. Skyldigheten att deltaga i öppen vård skall icke gälla läkare som anställts före den nya lagens ikraft— trädande.

III. Nuvarande konstlade definition av begreppet »driva» sjukhus —— att helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvara för driftko-stnaden — bör slopas och en återgång ske till ordets innebörd enligt vanligt språkbruk. Ett sjukhus drives sålunda av den som gentemot tredje man svarar för sjukhuset i juridisk mening. Kungl. Maj:t bör dock erhålla befogenhet att i särskilda fall föreskriva, att visst sjukhus skall vara underkastat sjukhus— lagens bestämmelser oaktat det icke i nyss angivna mening drives av lands- ting eller kommun.

Medicinalstyrelsen skall föra register över alla sjukhus som är under— kastade sjukhuslagen —— sjukhusregister — och huvudmännen förpliktas lämna styrelsen härför erforderliga uppgifter. Genom registreringen möjlig- göres ett officiellt konstaterande av om sjukhuslagen är tillämplig på ett sjukhus eller icke.

Den nuvarande bestämmelsen att sjukhuslagen icke äger tillämpning på sjukvård-sinrättningar, anordnade vid fattigvårdsanstalt, föreslås upphävd. Förslaget berör framförallt anstalter för vård av kroniskt sjuka men även sådana för psykiskt sjuka. Egentliga sjukvårdsanstalter bör icke drivas av socialvårdsorganen. Det är icke rationellt att splittra den sjukhusmässiga kronikervården mellan skilda organ, sjukvårdsstyrelserna och socialnämn- derna. Det blir härigenom två huvudmän för denna vård med alla de olä- genheter som följer härav.

På många håll erfordras otvivelaktigt kraftiga åtgärder från sjukhus- huvudmännens sida för en utbyggnad av kronikervården. Kommer en så- dan icke till stånd, riskeras en snedvridning av denna vård, då i så fall primärkommunerna inför trycket av den ändrade åldersfördelningen och det därav följande ökade vårdplatsbehovet tvingas att vidtaga åtgärder för att kunna omhändertaga även sådana fall som kräver sjukhusmässig vård. En väsentlig förutsättning för att sjukhushuvudmännen skall kunna

tillgodose kronikervårdens behov är givetvis att erforderlig byggnadskvot ställes till förfogande för ändamålet.

Upphörandet av den legala särställningen för sjukvårdsinrättningar, an- ordnade vid fattigvårdsanstalt, medför att förvaltningen av dylika inrätt— ningar i städerna utanför landsting, vilka utgör egna sjukvårdsområden, överföres till sjukvårdsorganen. Övriga primärkommuner, vilkas verksam— het såsom huvudmän för sjukvårdsanstalter är att betrakta som en över— gångsföreteelse, bör ha rätt att uppdraga åt socialnämnd eller annan kom- munal nämnd att fungera såsom direktion och/eller sjukvårdsstyrelse, om de icke vill tillsätta särskilda sådana organ.

Som mål för en rationell ordning beträffande den av socialvårdsorganen bedrivna sjukvården bör uppställas, att fristående sjukvårdsanstalter, som är tillfredsställande för sitt ändamål, övertages och drives av vederbörande sjukhushuvudman; att fristående dylika anstalter, vilka icke kan anses till- fredsställande för sjukvårdsändamål, så snart ske kan nedlägges; samt att icke fristående sjukvårdsavdelningar alltid betraktas som ålderdomshem och att dessas uppgift i princip begränsas till att svara för sådan sjukvård som kan betecknas som god hemsjukvård.

»Sjukhus» föreslås vara den sammanfattande legala benämningen på alla anstalter, vilka regleras i sjukhuslagen, med undantag endast för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler som kan ifrågakomma inom epidemivården.

IV. Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd anordna sjukstuga med mera än 30 vårdplatser eller epidemisjukstuga med mera än 60 platser upphör.

Epidemisjukhus bör kunna ersättas av en avdelning av lasarett och epi- demisjukstuga av en avdelning av sjukstuga, i senare fallet utan att epi- demivårdsplatserna inräknas i de 30 platser, som är medgivna för sjuk- stuga. Samma princip bör gälla beträffande sanatorium och tuberkulossjuk- stuga. Även en anstalt för kroniskt sjuka bör på samma sätt kunna orga- niseras som en avdelning av lasarett eller sjukstuga. Kommittén under- stryker särskilt värdet av att kronikeravdelningar kan inrättas såsom själv— ständiga lasarettsavdelningar med egen överläkare. Det är naturligt, att en sådan läkare får ställning som rådgivare och inspektör för all den kroniker- vård huvudmannen bedriver, varigenom möjlighet öppnas för en verkligt aktiv och medicinskt kvalificerad kronikervård.

Fristående anstalter för förlossningsvård av mindre krävande natur bör erhålla benämningen förlossningshem men begränsas till högst tio vård- platser. Antalet sådana barnbördsplatser å sjukstuga, som ej behöver in- räknas i sjukstugans platsantal, bör likaledes begränsas till tio.

För sinnessjukhusen föreslås —— i anslutning till termerna mentalhygien och mentalsjukvård —— beteckningen mentalsjukhus.

För återstående sjukhustyper _ anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem

för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhärbärgen, konvalescenthem — föreslås en för alla anstalter gemensam benämning, nämligen sjukhem. Sjukhem må också inrättas för annan med ovanstående jämförlig vård. Någon preci— sering av det klientel, för vilket ett sjukhem är avsett, bör icke ingå i hem— mets officiella namn. Begreppet >>kroniskt sjuk» har — liksom för övrigt även »sinnessjuk» — utmönstrats ur författningstexten.

Förlossningshem bör få inrättas såsom avdelning av sjukhem.

V. I fråga om ordningen för godkännande av sjukhus föreslås att bygg— nadsstyrelsens granskning av ritningar ersättes med sådan prövning av centrala sjukvårdsberedningen på sätt i praxis redan skett. Centrala sjuk- vårdsberedningen bör också själv äga godkänna ritningar, om ingen leda- mot påyrkar att ärendet skall hänskjutas till medicinalstyrelsen eller detta eljest är av sådan principiell betydelse, att det lämpligen bör prövas av sagda styrelse.

Godkännande bör erfordras även av ritningar till sådana väsentliga bi- lokaler som utrymmen för kök, tvätt, värmeförsörjning o.dyl. oavsett om de är fribelägna eller icke. Däremot är godkännande icke påkallat beträf- fande andra fribelägna byggnader, såsom personalbostäder, administrations— byggnader, garage, obduktionslokaler, kapell. Med hänsyn till vikten av att sjukhusområdena bebygges på bästa möjliga sätt bör dock i föregående punkt angivna byggnader icke få uppföras utan att samråd rörande för- läggningen ägt rum med centrala sjukvårdsberedningen.

VI. Erforderliga bestämmelser rörande landstingens sjukvårdsstyrelser —- val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer — är meddelade i Iandstingslagen. För städerna utanför landsting måste däremot motsva- rande föreskrifter givas i sjukhuslagen. Det föreslås skyldighet för sådan stad att tillsätta sjukvårdsstyrelse. I övrigt föreslås för dylik styrelse sam- ma bestämmelser som för kommunernas styrelser. I likhet med vad som gäller för landstingens sjukvårdsstyrelser bör sjukvårdsstyrelse i stad utan- för landsting ha ledningen över stadens hela sjukvårdande verksamhet och sålunda även över stadens läkare för den öppna vården.

Beteckningarna »epideminämnd» och »epidemidistrikt» utgår. Epidemi- nämndernas uppgifter övertages av sjukvårdsstyrelserna. Epidemidistrikten ersättes av sjukvårdsområdena.

Liksom hittills bör förste provinsialläkaren ha rätt att deltaga i sjuk- vårdsstyrelsens överläggningar men ej i besluten samt att få avvikande mening antecknad till protokollet. I stad bör förste stadsläkaren eller mot- svarande läkare äga samma rätt. Kommittén vill ej förorda, att liknande rätt beredes även för sjukhusläkare, men understryker vikten av att vid ärendenas handläggning den läkare rådfrågas som besitter den bästa exper— tisen i respektive fråga.

Nuvarande tämligen ofullständiga bestämmelser om sjukhusdirektioner bör uthyggas och så nära som möjligt anpassas till landstings- och kom- munallagarnas nya regler för nämnder. För att bestämmelserna skall bli lätt— tillgängliga föreslås, att de införes direkt i sjukhuslagen och sålunda icke göres tillämpliga genom hänvisning till landstings— och kommunal- lagarna. För anslag av kallelser och tillkännagivanden om justering av protokoll skall — med visst undantag "_ finnas särskild anslagstavla vid varje sjukhus. I stället för att tillsätta särskild direktion för ett sjuk— hus må huvudman bestämma, att direktionsuppgifterna skall handhavas av sjukvårdsstyrelsen.

Sjukvårdsstyrelse bör äga utfärda instruktioner för sjukhusens samtliga l,)efattningshavare, för läkare dock icke i vad avser deras medicinska verk- samhet. I den mån instruktioner icke finnes, bör direktionen äga ge befatt- ningshavarna erforderliga direktiv.

VII. För förvaltningen närmast under direktionen av större sjukhus eller grupp av sjukhus föreslås inrättandet av befattning såsom heltidsanställd administrationschef, benämnd >>överintendent>>. Är denne icke läkare, skall för förvaltningen även finnas en rådgivande läkare, med vilken överinten- denten skall rådföra sig vid handläggning av ärenden av medicinsk natur. Rådgivande läkare skall äga närvaro- och reservationsrätt i direktionen. Den läkare, som ansvarar för sjukvårdens handhavande på sjukhuset, skall också vara rådgivande läkare beträffande sjukhuset. Finnes vid sjukhuset flera läkare i chefsställning, ankommer det på sjukvårdsstyrelsen att efter förslag av direktionen förordna en av dem till rådgivande läkare. Förord- nande skall meddelas för högst fyra år i sänder. Innan förordnande med- delas, skall sjukhusets överläkare beredas tillfälle yttra sig över direktio— nens förslag. Rätten att få anordna Sjukhusförvaltning enligt denna ordning bör vara beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t.

För övriga sjukhus bibehålles nuvarande ordning med styresman och syssloman. De bestämmelser som reglerar deras verksamhet har dock un- derkastats en grundlig revision och moderniserats. I fråga om ärendenas beredning föreslås, att denna skall ske gemensamt av styresman och sysslo- man d.v.s. varje ärende skall oavsett dess natur före föredragningen ha genomgåtts och utretts av både styresmannen och sysslomannen. Härigenom anser kommittén, att de bästa garantierna vinnes för att ingen av sjukhus- förvaltningens olika sidor blir åsidosatt. Både styresman och syssloman skall också äga rätt att närvara i direktionen vid alla ärendens handlägg- ning. Föredragningen i direktionen bör, om icke direktionen bestämmer annat eller ordföranden själv föredrager, ankomma på styresmannen i fråga om ärenden av huvudsakligen medicinsk natur och på sysslomannen be— träffande ärenden av huvudsakligen ekonomisk natur.

Bland styresmans och sysslomans åligganden bör bl.a. upptagas skyl-

dighet att verka för att sjukhuset utnyttjas rationellt och drives under skä- ligt hänsynstagande till ekonomiska synpunkter.

Beteckningen syssloman bibehålles men som alternativ till denna föreslås >>intendent>>.

Vid sjukhus av sjukstugu- och sjukhemstyp bör syssloman icke vara ob- ligatorisk. Saknas syssloman, bör det ankomma på sjukvårdsstyrelsen att bestämma hur sysslomansuppgifterna skall fullgöras.

VIII. I stad som icke deltager i landsting bör möjlighet finnas till vissa av- vikelser från eljest gällande förvaltningsordning. Sålunda bör sjukvårds- direktör få anställas såsom sjukvårdsstyrelsens verkställande tjänsteman och högste förvaltningschef för stadens samtliga sjukhus. Efter sjukvårds— styrelsens bestämmande bör på 'sjukvårdsdirektören kunna Överflyttas vissa uppgifter som eljest ankommer på direktion, styresman och syssloman. Sjukvårdsdirektör motsvarar nuvarande sjukhusdirektör i de tre största städerna.

IX. Alla läkare, som tillsättes av Kungl. Maj:t, bör erhålla benämningen överläkare. Denna ersätter sålunda lasarettsläkare, sanatorieläkare och epi- demisjukhusläkare. Läkare vid mentalsjukhus, huvudsakligen avsett för mera krävande vård eller försett med mera än 150 vårdplatser, bör också tillsättas av Kungl. Maj:t och benämnas Överläkare.

Chefläkare vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga be— nämnes sjukstuguläkare och motsvarande läkare vid sjukhem sjukhems- läkare.

Nuvarande möjlighet för medicinalstyrelsen att förordna underläkare så- som biträdande lasarettsläkare eller motsvarande läkare upphäves. I stället inrättas särskilda tjänster såsom biträdande överläkare, vilka bör kunna förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

I anslutning till den praxis som utbildat sig införes extra läkare i sjuk- huslagen som en typ av underordnad läkare. Då det föreligger sär-skilda skäl därtill, bör extra läkare även få anställas med uppgift att fullgöra över- läkaruppgifter.

Med hänsyn till den knappa läkartillgången bör tjänster såsom överlä— kare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare icke få inrättas utan tillstånd. Tillståndsgivningen bör beträffande samtliga tjänster upp- dragas åt medicinalstyrelsen.

Nuvarande rätt för chefläkare vid lasarett och sjukstugor att mottaga frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behandling och skötsel av patienter å halvenskilt och enskilt ruin bör upphävas. Ej heller läkare i underordnad ställning bör äga rätt att härför mottaga ersättning av intagna patienter; detsamma föreslås för övrigt gälla alla vid sjukhus anställda befattningshavare.

Förbudet för läkare i chefsställning att mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset, bibehålles och utvidgas att avse alla sjukhusläkare.

Frågan huruvida och under vilka förutsättningar läkare vid sidan av sin tjänst bör få inneha bisysslor bör ej regleras i sjukhuslagstiftningen utan hänvisas till vederbörande huvudmans bestämmande.

Enskild praktik utanför sjukhuset bör sjukhusläkare få utöva endast efter tillstånd av huvudmannen. Undantag härifrån föreslås för överläkare och sjukstuguläkare, vilka bör äga utan särskilt tillstånd utöva praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse samt behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga speeialutbildningen. Chefläkares nuvarande rätt att utan tillstånd ha mottagning för sjuka i sin bostad utgår, då sådan läkare enligt förslaget blir pliktig att ha mottagning på sjukhuset.

Överläkare bör även i fortsättningen tillsättas medelst kungl. fullmakt. ltiedicinalstyrelsens förslag till besättande av lediga överläkartjänster bör upptaga de fyra främsta sökandena och huvudmannen äger avge förord till förmån för någon av dessa eller annan som av minst två reservanter inom styrelsen ansetts böra erhålla förslagsrum. För tillsättning av över- läkare i Stockholm, där en särskild ordning f.n. gäller, föreslås samma bestämmelser som för landet i övrigt.

Biträdande överläkare bör tillsättas av vederbörande sjukvårdsstyrelse. Förslag till besättande av sådan tjänst bör upprättas av samma sakkunniga som har att uppgöra förslag till underläkartjänster d. v. s. tre av medicinal- styrelsen för varje sjukvårdsområde utsedda överläkare. Om ingen av de sakkunniga är överläkare vid specialavdelning av samma eller liknande slag som den. vid vilken tjänsten ledigförklarats. skall de sakkunniga till— kalla och med sig såsom fjärde ledamot adjungera en överläkare, vilken fyller detta krav. Sedan förslaget upprättats, äger vederbörande överläkare och direktion avge förord, varefter sjukvårdsstyrelsen har att förordna nå- gon av dem som uppförts på förslaget eller som av någon av de sakkunniga ansetts böra erhålla förslagsrum. Förordnande för biträdande överläkare bör meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleder kortare tid. För- ordnande får, sedan det utlöpt, utan ledigförklarande förlängas för viss tid, vilken i regel också skall utgöra sex år.

Även tillsättning av sjukstuguläkare —- vilken såsom hittills skall an- komma på sjukvårdsstyrelsen —— bör föregås av samma sakkunnigförfa— rande som ovan föreslagits för biträdande Överläkare och som redan gäller beträffande underläkare. Medicinalstyrelsen bör dock på huvudmans be— gäran äga medgiva, att sjukstuguläkartjänst må tillsättas utan ledigförkla- rande och sakkunnigförfarande.

Sjukhemsläkare bör tillsättas i samma ordning som sjukstuguläkare, om

hemmet har flera än 60 vårdplatser, och eljest genom förordnande tills- vidare i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

Någon ändring av förfarandet vid tillsättning av underläkare föreslås icke. Förordnande såsom underläkare må avse högst tre år och får icke förlängas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Medicinalstyrelsen bör äga föreskriva, att viss underläkartjänst endast får tillsättas för kortare tid än tre år. Sty— relsen bör också äga meddela föreskrifter som begränsar rätten för den, vilken under tre år innehaft underläkartjänst, att förordnas på annan sådan tjänst vid samma specialavdelning eller, om sjukhuset icke är delat, vid samma sjukhus.

Extra läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankommer på över— läkare tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande för viSs tid.

Annan extra läkare förordnas för vis-s tid av sjukvårdsstyrelsen, därest fråga är om förordnande för den som på grund av legitimation eller Kungl. Maj:ts beslut äger behörighet att i riket utöva läkarkonsten eller som efter medicinalstyrelsens bemyndigande må av sjukvårdsstyrelsen förordnas, och i annat fall av medicinalstyrelsen. Tillsättning skall som regel ske i samma ordning som gäller för underläkare d.v.s. efter ledigförklarande och sak- kunnigförslag. För brådskande fall eller där eljest skäl till undantag från denna ordning föreligger, äger medicinalstyrelsen medgiva sådant.

Om konsultläkare är stadigvarande knuten till ett sjukhus, skall sjuk- vårdsstyrelsen göra anmälan därom till medicinalstyrelsen. Ger anmälan anledning till erinran ur sjukvårdssynpunkt eller eljest med hänsyn till bestämmelserna i sjukhuslagen, äger medicinalstyrelsen meddela erforder- liga föreskrifter. Härutöver anses bestämmelser om konsultläkare icke er— forderliga.

X. Såsom obligatoriskt åliggande för husmoder bör i författningstexten angivas uppgiften att under styresmannen (överintendenten) handha led— ningen av sjukvårdspersonalen. Huruvida husmoder även skall ha andra uppgifter — t. ex. med avseende å ekonomipersonal, förråd —— bör vara be- roende på huvudmannens bestämmande. Hon föreslås få rätt att deltaga i direktionens överläggningar i ärenden rörande sjukvårdspersonalen samt att få avvikande mening antecknad till protokollet.

I avbidan på nu pågående utredning om den högre utbildningen av sjuk- sköterskor bör några kompetenskrav för husmoder icke införas i sjukhus- författningarna. Husmoder skall vara obligatorisk vid lasarett, sanatorium, epidemisjukhus och mentalsjukhus, som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård.

Vid samma sjukhus skall även finnas Sjukhuspräst. I fråga om övrig personal föreslås särskilda bestämmelser för sjukskö- terskor, barnmorskor och sjukgymnaster. De förstnämnda skall ha god- känd sjuksköterskeutbildning och de båda senare vederbörlig legitimation.

Samma kompetensregler bör även gälla vikarier, dock med rätt för medici- nalstyrelsen att medge dispens. Det förutsättes att medicinalstyrelsen med- delar generell dispens beträffande tredjeårselever vid sjuksköterskeskolor respektive barnmorskeelever.

XI. Rätten att bestämma om intagning och utskrivning av patienter bör så— som hittills tillkomma chefläkaren för respektive sjukhus eller sjukhus- avdelning. Denne bör dockha rätt att vid behov delegera sin beslutanderätt åt underordnad läkare. I de särskilda regler, som enligt sinnessjuklagen gäller för intagning och utskrivning av patienter på mentalsjukhus, före- slå-s icke någon ändring i förevarande sammanhang.

I vissa undantagsfall bör chefläkaren icke äga pröva vårdbehovet vid in- tagning. Sålunda bör särskild ordning kunna fastställas för intagning på sjukhem, om sjukvårdsstyrelse så anser erforderligt. Enligt denna ordning bör sjukvårdsstyrelsen äga bemyndiga viss läkare — t. ex. överläkare eller förste provinsialläkare — att hänvisa sjuk till intagning på sådant hem.

Behovet av intagning bör ej heller få prövas beträffande inträdessökande, som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till avbrytande av havandeskap, sterilisering eller kastrering.

Med tanke särskilt på storstädernas förhållanden föreslås — i anslutning till den ordning som gäller i Stockholm — att sjukvårdsstyrelse får möj- lighet att förordna viss läkare med befogenhet att vid fall av trängande vård- behov hänvisa patient till visst sjukhus och få patienten intagen där, även om det fastställda antalet vårdplatser därigenom skulle överskridas.

XII. Kommunallagstiftningens allmänna regler om besvär bör gälla även beslut av sjukvårdsstyrelse och direktion. Om beslut avser tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning, för vars innehavare gäller i lag eller författning fastställda behörighetsvillkor — såsom är fallet med befatt- ningar såsom läkare, sjuksköterska m.fl. — bör klagorätt dock alltid till- komma den som i vederbörlig ordning anmält sig såsom sökande, även om han ej är medlem av landstingskommunen eller staden.

Har särskild s. k. besvärsnämnd tillsatts inom en landstingskommun eller stad, bör klagan över sjukvårdsstyrelsens och direktionens beslut få föras hos denna nämnd enligt för sådan talan eljest gängse regler. Beslut. som avser förordnande å läkartjänst vilken skall tillsättas efter förslag av sak— kunniga, undantages dock.

Avslutningsvis må här sammanfattas av kommittén tidigare i betänkan- det väckta förslag, vilka icke innefattas i de framlagda författningsför- slagen.

Kommittén föreslår sålunda,

1. att reglementena för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, Aka- demiska sjukhuset i Uppsala och Allmänna barnbördshuset i Stock- holm — delvis även reglementet för Karolinska sjukhuset —— överses och i möjligaste mån anpassas till den nya allmänna lagstiftningen (sid. 52 f. och 197 f), att det förhindras, att avdelningar för sjukhusmässig kronikervård an- ordnas såsom avdelningar av ålderdomshem och att redan godkända planer till sådana hem överses, så att avdelningar av detta slag ut- mönstras och överföres till sjukvården (sid. 85 f.), att erforderliga ändringar överväges av definitionerna i 4 5 lagen om allmän sjukförsäkring samt av den därtill hörande förteckningen över sjukvårdsanstalter ävensom av motsvarande förteckning enligt lagen om moderskapshjälp (sid. 95), att instruktionen för centrala sjukvårdsberedningen ändras, så att den överensstämmer med den lydelse av 9 & sjukhuslagen, som kommittén föreslår (sid. 97—98), att allmänna läkarinstruktionen ändras, så att tjänsteläkare, som med- delar sjukvård, i stad utanför landsting underställes sjukvårdsstyrelsen i stället för hälsovårdsnämnden (sid. 101), att SPA-reglementet så ändras, att biträdande överläkare införes bland de befattningar, vilka må registreras för beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt (sid. 131), att kungl. brevet den 2 maj 1919 angående assistentläkare upphäves (sid. 133), att den vid medicinalstyrelsens beslut den 28 februari 1935 (MF nr 24) fogade promemorian angående tolkningen av bestämmelsen om förbud för läkare att mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i ome- delbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset, om- arbetas och moderniseras (sid. 136—137), att kungörelsen den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar kompletteras och anpassas till kommitténs författningsförslag (sid. 140), samt att de undantagsbestämmelser, som erfordras för undervisningssjuk- hus, för vilka sjukhuslagen gäller, sammanföres och kungöres i en administrativ författning (sid. 198).

Särskilt yttrande av herr Herlitz

Undertecknad vill på följande punkter anmäla en mening, som avviker från kommittémajoritetens.

I. 2 5. Åläggande för huvudmannen utt ombesörja öppen värd vid anstalt, som är inrättad för i 1 5 avsett ändamål.

Ett dylikt åläggande kommer att medföra att tyngdpunkten för landsbyg- dens öppna sjukvård förlägges till lasaretten. Därmed urkopplas till väsent- lig del den öppna—vård—apparat, som för närvarande är utbyggd kring tjänste- läkarna och de praktiserande läkarna. Betydande nackdelar torde vara att förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vårdmöjliglheterna icke fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkartjänster försvåras.

För landstingen medför åläggandet synnerligen vittgående konsekvenser av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav på utbyggnad och personal— anställning. Landstingen ha för närvarande så stora ekonomiska engagemang inom den slutna vården, att de icke rimligtvis kunna påtaga sig utgifter av den storleksordning, som här kommer att erfordras, för den öppna vår- dens adel. Risk finnes för att ett påtvingat utbyggande av den öppna vården kommer att ske på den slutna vårdens bekostnad. Den knappa tillgång på nybyggnadsmöjligheter och kvalificerad läkare- och sjuksköterskeperso— nal, som kännetecknar vår tid, torde kunna förväntas bli bestående under de 10—20 år, som den nya sjukhuslagen kan beräknas täcka, innan den snabba utvecklingen nödvändiggör avsevärda ändringar och tillägg på vä- sentliga punkter i lagen. Tiden är sålunda icke mogen 'för ett åläggande för huvudmännen att ombesörja den öppna vården vid lasaretten.

Det nuvarande systemet för bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten — där lasarettsläkarna frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den öppna vårdens behov — har med de sällsynta undantag som endast be- kräfta regeln fungerat på ett för alla parter till-fredsställande sätt. Det finns inga håriga sakliga skäl som motivera det äventyrliga företaget att ändra på dessa förhållanden. Jag kan av anförda skäl icke stödja lagförslaget på denna punkt. Lagförslagets 2 & bör utgå. I konsekvens därmed bör

dels 28 |E 1 mom. första meningen få följande lydelse: Överläkare och sjukstuguläkare äga efter sjukvårdsstyrelsens medgivande hav—a mottagning å sjukhuset för öppen sjukvård i den omfattning deras verksamhet vid sjukhuset i övrigt medgiver,

dels 2815 2 mom. utgå.

II. 24 5. Förvaltningen av lasarett må med Konungens tillstånd närmast under direktionen handhavas av en överintendent i stället för av styres- man och syssloman.

Rätten bör begränsas till de större sjukhusen, som ha mera än 600 vård- platser. Motiveringen härtill återfinnes i Statens sjukvhusutrednings betän— kande VIII (SOU 1955:12) sid. 242—255.

III. 39 9. Om överläkares och sjukstuguläkares rätt att utan särskilt till— stånd utöva enskild praktik.

Enligt nu gällande lag må för läkare i chefsställning icke utan Konungens tillstånd uppställas villkor, varigenom läktaren förhindras att utöva enskild praktik, som bl. a. avser mottagning för sjuka i läkarens bostad. Denna chefsläkarnas gamla rätt har i föreliggande lagförslag borttagits. Det är odisputabelt ett allmänintresse att i speciella fall kunna få anlita sjukhusets högt kvalificerade läkare även för vård utanför sjukhuset. En bestämmelse som medger begränsning av rätten för det fall att verksamhetens omfatt- ning kan antagas menligt inverka på tjänsten torde vara tillfyllest för att förhindra missbruk. 39 5 första stycket bör därför utbytas mot följande:

>>Överläkare och sjukstuguläkare ägamjan _särskilt. tillstånd utöva_prak- tik som avser

a) konsultation på annan läkares kallelse,

b) behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle hava till- gång till läkare eller icke skulle hvav—a tillgång till läkare med den för hans behandling erforderliga speci-alutbildningen, samt

0) mottagning för sjuka i läkarens bostad.

allt försåvitt icke verksamheten är av den omfattning att den kan an- tagas inverka menligt på utövandet av hans tjänst. Är så fallet, äger sjuk— vårdsstyrelsen efter hörande av direktionen och den berörde läkaren med- dela föreskrifter om begränsning av verksamheten.

Annan praktik utanför sjukhuset må läkare, varom här är fråga, utöva endast efter sjukvårdsstyrelsens medgivande.»

översikt över förvaltningsordningen vid danska och norska sjukhus

Danmark

Vid ett studium av sjukhusens administration är det lämpligt att skilja mellan de av staten drivna sjukhusen och dem som drives av amt eller primärkommuner.

Av staten drives i Danmark liksom i Sverige huvudsakligen endast sinnessjukhus. Vad en svensk iakttagare här i första hand observerar är, att det icke finns några lokala direktioner för dessa sjukhus. De sorterar direkt under Direkitoratet for Sta- tens Sindsygehospitaler, som fönestås av en direktör. I övrigt har administrations- ordningen vid dessa sjukhus sedan gammalt varit den, att sjukhusets överläkare i varje hänseende varit sjukhusets högsta lokala myndighet, sålunda i princip samma ordning som vid de svenska sinnessjukhusen. Den ledande kameral-t utbildade tjänstemannen, hospitalsinspektören (motsvarande sjukhusintendeunten i Sverige), har varit formellt underordnad överläkaren. Från den 1 april 1953 har emellertid en omläggning av administrationsordnvingen ske-tt, som innebär en delning av den medicinska och den administrativa ledningen. Nyordningen har kommit till stånd på förslag av en kommitté, som är tillsatt för utredning av frågor rörande staten-s sinnvessjukvård. Delningsbeslutet har enligt den officiella motiveringen föranletts därav, att det egentliga administrations-arbetet vid sjukhusen efter hand fått sådan omfattning och blivit av sådan ekonomisk betydelse, att hänsynen till sjukhusens ekonomi och till ansvarets placering krävde en reform, som bringade hospitals- inspcktörernas formella befogenheter i bättre överensstämmelse med deras fak- tiska uppgifter.

Vid en dylik delning av befogenheterna är det givetvis angeläget tillse, att ett gott samarbete råder mellan överläkare och inspektör. För detta ändamål har det i det av inrikesdepartementet utfärdade ändrade reglementet (»fazllesregulativet») för sinnessjukhusen uppdragits åt Direktoratet att ge närmare riktlinjer. Av in- tresse i de nya bestämmelserna är också det förhållandet, att vid sjukhus med flera överläkare ingen av dessa givits någon särställning gentemot de övriga utan att samtliga överläkare sinsemellan är likställda. Någon motsvarighet till vårt sty- resmanna-begrepp finns här sålunda icke.

De nya bestämmelserna i reglementet lyder som följer: >>å 6. Overlzegcn har den laegelige ledelsse af hospital-et. Har et hospital flere nvcrlwger, har hver overlaege denne ledelse indenfor sit område. — — —.

Hospitalsinpektaren har (len administrative ledelsc af hospital-et. Dinektoren udfaerdiger naermere rctningslinjer for samarbejdet og sagsafgrzens- ningen mellem overlaeger og hospitalsinspektar.

Mindst en gang hver måned, men iovrigt så ofte en af part-eme finder det on-ske- ligt, afholdes et mode mellen overlacgerne og hospitallsinispektor-en til droftelsc af spergsmål af såvel laegelig som administrativ natur. I det ordinacre månedlige mede deltaga også forstanderinden for sygeplejegn eller, hvor en sådan stilling ikke er oprettet, hospitalets oversvgeplejersker ved dagtj-enesten. — — —

Til modeine kan på begaering af vedkommende overlaeg-e eller hospitalsinspek- ter tilkaldes andre af hospitalets tjenestemaznd, med hvem speciielle sporgsmål onskes droftet.

Såfremt enighed om et spargsmål ikke kan opnås mellem vedkommende over- laege og hospitalsinspekter, vil spergsmålet vaer-e at forelaegge direktoratet.»

I en cirkulärskrivelse från Direktoratet i anledning av de nya bestämmelserna heter det bland annat, att det knappast är önskvärt med ett noggrannare angi- vande av överläkares och inspektörs arbetsområden än som skett. Det påpekas, att direktören skall utforma riktlinjer för samarbetet men icke utfärda egentliga bestämmelser och att samarbetet satts före kompetensavgränsningen för att un- derstryka, att arbetsområdena nödvämligtvis griper in i varandra. Utslagsgivande är de sjukas behov, heter det vidare, och dessa kan endast främjas, om samarbets- anda präglar det dagliga arbetet på sjukhusen. Samtidigt som vissa riktlinjer med- delas, säges det i cirkulärskrivelsen, att riktlinjerna först och främst siktar till att påpeka möjligheterna att främja samarbetet. medan mindre vikt lagts vid gräns- linjernas dragning inom de olika områdena.

Från inspektörshåll har omläggningen kommenterats så, att den avlastar över- läkarna i viss utsräckning och skänker samtidigt hospitalsinspektörerna den till- fredsställclsen, att de nu såväl inåt som utåt har det fulla personliga. ansvaret för den ekonomiska delen av administrationen. »Ett länge närt önskemål för hospi- lalsinspektörenna har gått i uppfyllelse i fullt samförstånd med överläkarna och intet tvivel råder om att båda parterna 'har gått in för ett fullt lojalt samarbete.»

För den icke-statliga sjukvården finns en sjukhuslag, lov om sykehusvzesenet, av (len 27 februari 1946. Den innehåller emellertid inga direkta bestämmelser om sjukhusadministrationen men föreskriver, att erforderliga bestämmelser härom skall antagas av varje huvudman i form av ett regulativ, vilket skall underställas inrikesministern för godkännande. Detta gör att administrationsordningen icke är enhetlig för hela landet utan kan växla. Till sina allmänna principer och icke minst i vad angår förhållandet mellan läkare och administratör är dock reglerna i stort sett likartade. Som ett exempel må här närmare redogöras för ordningen inom Fredriksborgs amt på Själland.

För detta amt finns ett reglemente (»vcdtaegt»), fastställt år 1944. Almtet har ett centralsjukhus (265 sängar) och fyra odelade lasarett. Amtets beslutande försam- ling, vårt landsting, är amtsrådet. Detta utser bland sina ledamöter en s. k. »till- synsforende» för vart och ett av amtets sjukhus. Dessa tillsynsförende utgör till- sammans 1ned amtmannen »fa:llesbestyrelse>> för amtets samtliga sjukhus; amt- 111annen är bestyrelsens ordförande. Fiell'esbestyrelsen motsvarar närmast vår sjukvårdsstyrelse. Vid varje sjukhus finns dessutom en »lokalbestyrelse». Denna består av den tillsynsförende ledamoten av amtsrådet, vilken också skall vara ord- förande, jämte ytterligare en person, vald av amtsrådet bland d-ess Ledamöter. Vissa av sjukhusen drives tillsammans med städer och i dessa fall har lokalbe— styrelserna utökats med några av städerna utsedda ledamöter.

Närmast under lokalbestynelsen handha-s den dagliga ledningen av sjukhuset av vederbörande överläkare och inspektören i respektive medicinskt och admi- nistrativt hän-seende. Inspektören motsvarar sålunda sysslomannen i Sverige, ehuru han har en självstänudigare ställning. Det heter vidare i reglementet, att i ekonomiska spörsmål är inspektören bestämmande men att frågan kan understäl- las lokalbestyrelsen. Inspektören är närmaste förman för all personal utanför a-v- delningarna. Vid amtets centralsjukhus, där det finns flera överläkare, har enligt reglementet ingen av dessa någon särställning gentemot de övriga. Medicinsk sty- resman saknas med andra ord. 1 realiteten är det emellertid så, att överläkarna ut- sett en bland sig att föra samtliga läkares talan. Den sålunda utsedd-e överläkaren deltar liksom inspektören regelmässigt i lokalbestyrelsens sammanträden men ingen av dem har någon reglementsenl—ig rätt att få vara närvarande. I en del 10-

kalbestyrelser deltar även husmodern (oversygeplejersken) i sammanträdena, nå— gon alhnän regel är detta likväl icke. Över huvud taget är de formella garantierna för att tillgodose fackpersonalen-s inflytande obetydliga, särskilt i jämförelse med den svenska sjukhuslagstiftningen. Om ärendenas beredning och föredragning finns praktiskt taget intet föreskrivet. I praxis föredrages ärendena av lokalbe- styrels—ens ordförande men de beredes i första hand av inspektören och denne hör, där så erfordras, den eller de läkare som beröres. Förvaltningen synes i prak- tiken fungera till alla parters belåtenhet.

En bestämmelse i reglementet av visst intresse är den, att fiellesbestyrelsen skall ha dels en medicinsk och dels en ekonomisk rådgivare. Den medicinske rådgiva- ren brukar utses efter förslag av samtliga överläkare i amtet. Det blir på grund härav alltid en av överläkarna, som tjänstgör som medicinsk expert. Till ekono- misk rådgivare brukar utses den mest kvalificerade inspektören i amtct, vilket som regel blir inspektören vid amtets centralsjukhus.

Vid ett storsjukhus sådant som t. ex. sjukhuset i Gentofte, tillhörigt Köpenhamns amt, med 1.112 sängar och 18 överläkare, måste förvaltningsordniunge-n bli delvis annorlunda. Här har man också en ordning som nära överensstämmer med den, som vi har i våra tre största städer, ehuru det saknas motsvarighet till vår medi- cinske styresman. Sjukvårdsstyrelse oclrdirektion är här sammanslagna till ett organ, benämnt »sykehusudvalg» och bestående av fem personer. Vid detta ud- valg finns en direktör (icke-läkare) som förvaltningschef för amtets sjukhus. De ärenden, som skall behandlas i udvalget, förberedes av ordföranden och direktö— ren gemensamt men förednages av ordföranden. Till sammanträdena brukar in- bjudas en eller ett par av överläkarna. Vilka som därvid skall deltaga bestämmer det >>läkarråd», som finns vid sjukhuset. Någon formell rätt för läkare att närvara finns dock icke. Även husmodern inbjudes till vissa sammanträden. Inspektören —- sådan finns nämligen även vid sjukhus av denna typ, ehuru hans ställning här givetvis bli-r en annan än vid sjukhus utan direktör _— deltar vid handläggning av upphandlingsärenden och eljest vid speciella tillfällen.

Ehuru som synes förvaltningsordningen vid de kommunala sjukhusen 1 Dan- mark är avsevärt mindre formbunden än hos oss, är det anmärkningsvärt, att man i det förslag till ny sjukhuslag, som för närvarande föreligger till behandling, står i beredskap att'ytt'erli'gare lätta på bestämmelserna. Som inledningsvis nämn— des skall den administrativa ordningen regleras i regulativ, som skall fastställas av inrikesministern. I förslaget har man tagit bort kravet på fastställelse och endast föreskrivit, att regulativ angående administrationen skall insändas till departe- mentet. Men icke ens detta är obligatoriskt utan gäller endast, >>försåvitt sådana (regulativ) antagas av sjukhushestyr—elserna». I motiven till denna ändring heter det, att regulativ beträffande administrationsordningen i en del fall för närvarande helt saknas och att andra är föråldrade och att det icke heller är möjligt att på ett tillfredsställande sätt utarbeta normalregulativ med hänsyn till varierande ägan— derättsförhållanden. Huvudmännlens frihet att ordna förvaltningen enligt eget gottfinnande kommer härigenom att ytterligare ökas, i varje fall formellt sett. I realiteten torde det icke bli någon större ändring, då frihet-en redan enligt nu- varande lag synes ha varit rätt obeskuren.

Norge.

Av staten drives i Norge huvudsakligen sinnessjukhus och tuberkulossjukvårds- anstalter. Något gem-ensamt reglemente för förvaltningen av dessa sjukhus finns icke. Man har varit rädd för att ett dylikt skulle i alltför hög grad fastlåsa sådana ting, som borde kunna lösas bättre genom hänsynstagande till de speciella för-

hållandena på platsen. Man är å andra sidan på det klara med att det föreligger ett behov av vägledande bestämmelser för de lokala administratörerna. Som all- män regel gäller dock, att en av överläkarna samtidigt är administrativ ledare och att det dessutom finns en förvaltare med samma ställning som sjukhusintenden- tenna vid de svenska sinnessjukhusen. I stort sett kan sägas, att statens sjukhus be- hållit den administ—rationsordning, som uppbyggdes under senare hälften av 1800- talet. Ämnet berördes av statens lönekommitté av 1946, som bland annat anförde:

>>Ved statens helseanstalter er en av overlegene samtidig administrativ Leder. Den tid overlaeg—en kan avse til dette arbeid,er i—midlertid begrenset, og i den daglige administrasjon ber han mest mulig avlastes av forvalteren. Det er derfor nedvendig å styrke forvalterstillingen ved at denne instruktsmessig pålegges en vesentlig del av de lopende administrative forretninger for disse stillinger».

Beträffande de statliga sjukhusen må även anmärkas, att de liksom de danska saknar lokala (lirektioner. De sorterar direkt under Sosialdepartementets Helse- direktorat.

Vad angår de kommunala sjukhusen må först erinras om att vår för sjukvården så betydelsefulla landstingsorganisation icke har någon direkt motsvarighet i Norge — de norska fylkena har icke samma karaktär som våra landsting. Detta har för- anlett, att sjukhusen i mycket större utsträckning än hos oss anlagts av primär- kommuner, vilket i sin tur lett till att sjukhusen blivit många och små, endast fyllzande en stads eller mindre trakts behov. För att kunna på ett rationellt sätt samordna ett större områdes behov av sjukhus och få till stånd större, mera spe- cialiserade sjukvårdsinrättningar har det därför varit nödvändigt att bilda sär- skilda samman-slutningar, motsvarande våra kommunalförbund.

I Norge finns det lika litet som i Danmark någon sjukhuslag som innehåller reg— ler för de kommunala sjukhusens administration utan det är sjukhusens ägare som själva bestämmer formerna härför. Då ägarna växlar, varierar också administra- tionsformerna. Vissa linjer kan dock urskiljas, ehuru långt ifrån så enhetliga som i Danmark. Vid de största sjukhusen har den dagliga administrationen upp- dragits åt en icke-läkare såsom direktör. Vid de mellanstora (minst 50 sängar) och större sjukhusen är det vanligast, att överläkaren eller en av överläkarna samtidigt är sjukhusets administrative Ledare. Det väsentliga av det dagliga administrativa, ekonomiska och förvaltningsmässiga arbetet utföres av en »forvalter» med bi- stånd av de olika avdelningscheferna och den underordnade förvaltningsperso—na- len. En del sjukhus har på senare år övergått till att anställa en >>ökonomi-sjef» med ett något utvidgat arbetsområde och ansvar i förhållande till förvaltaren.

Ett närmare studium av olika administrationsordningar för norska sjukhus ger närmast vid handen, att Norge på detta område befinner sig i en brytnings- tid. Några exempel på administrati—onsordni-ngar, tilulkomna på senare tid, skall här lämnas.

Vestfolds fylkeskommun och städerna i Vestfolds fylke har tillsammans bildat sällskapet >>Vestfold forente sykehus», för vilket finns ett reglemente, fastställt år 1948. Sällskapet ledes av ett representantskap, bestående av representanter för de deltagande kommunerna, samt ett »sykehusutvalg», som utgönes av fylkes- mannen såsom ordförande och fyra av representantska'pet valda Ledamöter. Vid varje sjukhus finns dessutom en »administrerende lege (direkter)», tillsatt av sykehusutvalget, och ett »styre», bestående av den administrerande läkaren och två av representantskapet valda ledamöter. Vid jämförelse med svenska förhål— landen motsvarar syk'ehusutvalget närmast sjukvårdsstyrelse och styret direktion. Sykehusutvalget äger fastställa instruktion för de olika sjukhusstyrena. Några be— stämmelser om förvaltare innehåller reglementet icke. Behovet av skärpt uppmärk-

samhet åt de ekonomiska frågorna ledde emellertid till att det år 1953 tillska-pades en befattning som sjukhusinspektör vid sykehusutvalget. Inspektören skall bland annat följa och kritiskt granska sjukhusens ekonomiska förvaltning samt verka för en rationell drift. Inom detta ämne äger han göra framställningar till de olika sjukhusen. Råder oenighet mellan inspektören och den administrative ledaren på sjukhuset eller dess styre, skall ärendet föreläggas sykehusutvalget för avgöran- de. Inspektören har såväl rätt som skyldighet att delta i sammanträden med sty- rena vid de olika sjukhusen men har icke rösträtt.

Ett annat exempel erbjuder »Ausl-Agder sykehusselskap», vilket utgör en sam— manslutning av Aust-Agder fylkeskommun och städerna i fylket. Sällskapets upp- gift är för närvarande begränsad till att driva ett centralsjukhus. Det har ett regle- mente, fastställt år 1954. Även här films ett representantskap, en sjukvårdsstyrelse, som benämnes råd, och ett lokalt styre för sjukhuset. För den dagliga ledningen av sjukhuset finns dels en administrerande överläkare, utsedd av rådet bland sjuk- husets överläkare för sex år i sänder, och dels en ekonomichef. Båda har rätt att delta och yttra sig i styrets sammanträden och att framlägga förslag i ärenden. som därvid är under behandling, men de har ickc rösträtt — administrerande överläkaren ingår sålunda här icke i styret. Även fylkesläkaren har rätt att detta i sammanträdena.

Administrerande överläkaren representerar sjukhuset utåt. Han koordinerar sjuk- husbehan—dlingen och den därtill hörande tjänsten samt är styrets medicinske råd- givare och sakkunnige. Vid sjukhuset skall dessutom finnas ett >>overlegeråd>>, be- stående av samtliga överläkare vid sjukhuset. Alla viktigare ärenden, som rör den medicinska delen av sjukhusets drift, skall av administrerande överläkaren före- läggas överläkarrådet innan de avgöres.

Ekonomichefen sorterar administrativt under styret. Han leder sjukhusets eko- nomiska drift, är personalchef och dessutom förman för all icke-medicinsk perso- nal. Han är styrets rådgivare i ekonomiska frågor. Han skall tillse, att sjukhuset led-es och drives på ett ekonomiskt försvarligt sätt och under erforderlig samver- kan mellan de olika verksamh-etsgrenarna och deras ledare. Nämnas kan, att det enligt reglementet eventuellt kan anställas en sjukhusdirektör.

För Finnmarks fylke finns sedan 1936 ett sällskap, benämnt »Inlcressenlskapcl Finnmarksykehusenc». Här har man år 1953 gått in för en ny administrationsord- ning som erbjuder en del av intresse. Den innebär en centralisering a—v förvaltning- en, som påminner om den ordning vi har i Stockholm, Göteborg och Mal-mö d. v. 5. med en central sjukhusdirektör. Sjukvårdsstyrelsen och direktionerna har här slagits samman til-l ett organ, benämnt styre. Översatt till svenska förhållanden kan man alltså säga, att sjukvårdsstyrelsen även tjänstgör som direktion. De för— utvarande direktionerna lever dock kvar under namn av tillsynsnämnder men är endast konsultativa. De kan icke träffa några för sjukhuset binda—nde avgöranden utan att saken förelagts högre instans.

Vid den centrala förvaltningen, styret, finns anställd en administrerande direk- tör (icke-läkare) som chef. Direktören har rätt stora befogenheter. Han är vid alla interessen-tskapets sjukhus samtliga anställda-s överordnade, dock icke i me- dicinska spörsmål. Direktörens rådgivare i medicinska frågor är fylkesläkaren.

Sjukhusenzs överläkare är i förvaltningsmässiga och ekonomiska hänseenden un- derordnad-e direktören. Vid sjukhus med flera överläkare avgör styrets ordförande vilken av överläkarna som skall representera de gemensamma intressena. Varje överläkare representerar sin avdelning utåt.

Vid varje sjukhus finns dessutom en »fullmäktig» som sorterar direkt under di- rektören. Fullmäktigen är direktörens representant vid sjukhuset och som sådan daglig ledare och förman för samtliga tjänstemän, som icke är underställda över-

läkare. Till honom såsom direktörens representant kan delegeras direktörens be- fogenheter och åligganden i den utsträckning som erfordras för att få till stånd en så smidig administration som möjligt.

Centralsjukhuset i Trondheim drives av Sör-Tröndelags fylkeskommun och Trondheims stad i samverkan såsom ett sällskap, benämnt »Trondheims sykehus». För detta gäller ett reglemente, fastställt år 1949. Enligt reglementet finns här en- dast ett lekmannaorgan, vilket kallas styre. Den dagliga ledningen av sjukhuset handhas av en direktör och en ekonomichef. Till direktör skall en av överläkarna vid sjukhuset förordna-s. Om direktörens och ekonomichefens uppgifter heter det i reglementet:

»Direktoren har hovedansvaret for de medisinske forhold ved sykehuset. Han skal vaerc styret's rådgiver i alle medisinale saker og ha pli-kt til å dra omsorg for sykehusets medisinske utvikljng.

Okonomisjefen skal lede sykehusets okonomiske drift og har direkte ansvar overfor styret for ekonomie-n. Han utarbeid-er budsjettforslag og har ansvaret for att budsjettet holdes. (Dkonomi—sjefen har anvisningsmyndigh—eten.»

I den för befattningshavarna utfärdade instruktionen angives, att direktören är ekonomichefens närmaste överordnade?) Ekonomichefen är å andra sidan när- maste förman för alla anställda med undantag av läkare och sjuksköterskor. Han är liksom direktören medlem av styret ehuru utan rösträtt.

Förvaltningsordningen för »Hedmark Fylkessykehus i Elverum» ansluter sig nära till den i Danmark brukliga. Förvaltningen handhas sålunda av en ekono- michef, som är direkt underordnad sjukhusets styre. överläkarna har den högsta myndigheten i vad det gäller sjukvården och den därtill hörande tjänst—en, en var vid sin avdelning. Ingen av dem intar (lock någon ställning såsom direktör eller styresman utan de är sinsemellan likställda och har ingen befattning med för— valtningen i allmänhet. Nämnas må här även, att för styret gäller den bestämmel-

sen, att en av (less fyra valda ledamöter skall vara läkare.

1 Till jämförelse kan nämnas, att t.ex. ekonomichefen vid Stavanger sykehus icke är underordnad direktören. Det heter om ekonomichefen här, att han handlar helt självstän- digt i sin administration av icke-medicinska angelägenheter.

KUNGL. BIBL.

27. SEP 1956 STOCKHOLM