SOU 1965:32
Höjd bostadsstandard
N 4-0 (;(
oå (— - CUL"
&( &. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
Inrikesdepartementet
HÖJD BOSTADSSTANDARD
BETÄNKANDE AVGIVET AV
BOSTADSBYGGNADSUTREDNINGEN
Stockholm 1965
2.
13. 14.
15.
16. 17.
18.
19.
21.
22.
23. 24.
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965
Kronologisk förteckning
Sveriges sjöterritorium. Kihlström. 135 s. + 1 ut- viksblad. U. Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i ålägslagJet till regeringsform. Norstedt & Söner.
s. u.
Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutredningens förslag till ny författning. Del 2: Kap. 8. 4 och 5 i förslaget till regerings- form. Norstedt & Söner. 120 5. J u. . Tandvårdsförsltkring. Kihlström. 186 s. 5. . Måttenheter. Kihlström. 47 s Fi
Om den kommunala självstyrelsens lokala. för- ankring. Esselte. 100 s. 1. Praktik- och feriearbetsförmedling. Esselte. 177
5. I. Skånes och Hallands vattenförsörjning. Esselte. 513 s. + 5 st. kartbilagor. K . Arbetsmarknadspolltik. Esselte. 567 s. 1. . Antikvitetskollegiet. Esselte. 281 s. E. . Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lo- kalisering och kostnader I. Esselte. 280 s E . Utbyggnaden av universitet och högskolor. 1.0- kalisering och kostnader 11. Specialutredningar. Esselte. 741 s. E. Rättegångshjäip. Norstedt & Söner. 166 s. Ju. Godtrosförvärv av lösöre. Norstedt & Söner. 241 s. Ju. De svenska utlandsförsamiingarnas ekonomi. Esselte. 129 s. E. Ny jordförvärvslag. I-Iaeggström. 193 s. .To. Fastställande av faderskapet till barn utom äk- tenskap. Beckman. 94 s. Ju. Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dis— pasch. Ansvarsbestämmelser m. m. Esselte. 221 s. .Tu. Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hällsplaneringen. Svenska Reproduktions AB. 383 s. + 1 st. kartbilaga. K. . Radions och televisionens framtid i Sverige 1.
Bakgrund och förutsättningar, programfrågor. Organisations- och finansieringstragor. Hsegg- ström. 530 5. K.
Radions och televisionens framtid i Sveri e II. Bildnings- och undervisningsverksamhet. orsk- ningstrågor. Haeggström. 227 s. K. Dagstidningarnas ekonomiska villkor. Esselte. 212 s. + 1 st. kartbilaga. Ju. Uppbördsfragor. Esselte. 228 s. Fi. Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. Kihlström. 88 5. S . Studieplaner för lärarutbildning. Esselte 490 s. E. . Ändringar i ensittarlagen m. sn. Esselte. 61 s. Ju. . De svenska jordbruksprodukternas distributions-
och marginaliörhållanden. Esselte. 192 s. Jo.
. gått %:?ttesystem. Remissyttranden. Esselte. s. . . Lärarutbildningen IV: 1. Esselte. Utkommer se- nare. . Lärarutbildningen IV: 2. Esselte. Utkommer se-
nare. . Speciaiundersökningar om lärarutbildning V.
Esselte. Utkommer senare. . Höjd bostadsstandard. Esselte. 572 5. I.
Inrikesdepartementet
HÖ] D BOSTADSSTANDARD
BETÄNKANDEAVGIVETAV
BOSTADSBYGGNADSUTREDNINGEN
ESSELTE AB, STOCKHOLM 1965
Sammanfattningsvis kan alltså sägas: 2-rumslägenheter var ungefär lika van— liga 1960 som 1945. Däremot hade ande—
len smålägenbeter minskat kraftigt till förmån framför allt för 3-rums— men också för 4-rumslägenheter.
2.1.3. Lägenhetsbeatåndets utrustningsstandud Utrustningen med bekvämligheter av olika slag ökade kraftigt mellan åren 1945 och 1960, vilket framgår av tab. 2.3. ökningen var stor både i tätorter och på glesbygd, men 1960 liksom 1945 hade glesbygdens lägenheter en påtagligt sämre standard än tätorternas. I de mindre tätorterna var utrustningsstan- darden sämre än i de större. Praktiskt taget alla lägenheter i de större tätorterna och omkring tre fjär- dedelar av glesbygdens lägenheter hade 1960 vatten och avlopp. För glesbygden betyder detta en avsevärd standardhöj— ning sedan 1945, då endast ca en tredje- del av lägenheterna var utrustade med sådana bekvämligheter. Förekomsten av centralvärme hade ökat kraftigt både i tätorter och på glesbygd och frekvensen bad- eller duschrum likaså. Kylskåp och modern spis synes vara utrustnings-
Tabell 2.3. Det procentuella antalet bostadslägenheter utrustade med olika bekvämlig- heter enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar, hela riket samt tätorter och glesbygd1
Därav, i %, utrustade med Hela eget el. t- kyl- antalet delat va avlo .bostads- 2:21: bad- eget tåålådi' ilägåå (811322 gas- el. lagenheter värme el. wc lägen- heten äv. is- elspis dusch- heten skå ) rum p 1945 Hela riket ............. 2 101 790 46 28 36 66 11 33 Samtliga tätorter ....... 1 357 108 59 40 52 83 15 50 Glesbygd .............. 744 682 22 6 5 33 3 3 1960 Hela riket ............. 2 675 095 74 61 70 90 92 63 72 Samtliga tätorter ....... 1 998 697 82 71 81 96 97 70 82 Tätorter med 200—1 999 invånare. ............. 304 324 72 55 66 89 90 61 69 Tätorter med 2000— in-
vånare ............ . . . . 1 694 373 84 74 84 98 98 71 84 Glesbygd .............. 676 398 49 31 37 72 76 45 43
* Se not 1, tabell 2.1.
Tabell 2.4. Antalet bostadslägenheter enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat på kvalitetsgrupperl, hela riket samt tätorter och glesbygd
Därav, i %
Hela för vilka
133222. tillhörande kvalitetsgrupp uppgift lägenheter kvalitets- grupp 7 saknas Hela riket ......... 2 675 095 44 7 12 5 8 12 10 2 Samtliga tätorter . . 1 998 697 54 7 14 5 6 9 4 1 Tätorter med 200— 1 999 invånare. . . 304 324 37 7 15 6 10 12 12 2 Tätorter med 2000— invånare ........ 1 694 373 57 7 14 5 5 9 3 1 Glesbygd .......... 676 398 16 8 7 4 13 20 29 3
1 Kvalitetsgrupp 1: Lägenheter med vatten och av10pp, wc och centralvärme, eget bad- eller duschrum modern spis och kylskåp. » 2: Lägenheter med vatten och avlopp, wc och centralvärme, eget bad— eller duschrum men utan modern spis och/eller kylskåp. » 3: Lägenheter med vatten och avlopp, wc och centralvärme men utan eget bad- eller duschrum. » » » » » och wc men utan centralvärme. » » » » » och centralvärme men utan wc. : » » » » » men utan centralvärme och wc. : Lägenheter utan vatten och/eller avlopp.
Tabell 2.5. Antalet bostadslägenheter enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar pro- centuellt fördelat efter hustyp, hela riket samt tätorter och glesbygd1
vcvv QQCHIÄ
Därav, i %, i Hela däravi därav i hus med antalet ' enfa- tvåta- flerta- icke låg?;ägtsår miljs- få; miljs- miljs— 3—4 5—9 låg? bostads- hus . hus hus lägen- lägen- hus kedje- heter heter lägen- hus heter l 1945 * Hela riket ....... 2 101 790 39 . . 18 43 10 9 24 Samtliga tätorter. 1 357 108 19 . . 18 63 13 13 3.7 l Glesbygd ........ 744 682 76 .. 19 6 4 1 0 f 1960 , Hela riket ...... 2 675 095 35 1 13 50 6 8 . 36 3 % Samtliga tätorter 1 998 697 21 1 11 66 7 10 48 3 , Tätorter med & 200—1 999 inv. . . 304 324 50 0 22 23 9 6 8 5 Tätorter med 2 000— inv ...... 1 694 373 15 1 9 73 7 11 55 3 Glesbygd ........ 676 398 76 0 17 5 4 1 0 3
1 Se not 1, tabell 2.1.
detaljer som man i stor utsträckning skaffat i bostadslägenheterna under den här aktuella 15—årsperioden.
I tab. 2.4 ges en sammanfattning av lägenhetsbeståndets utrustningsstan- dard år 1960. Där har lägenheterna för— delats efter sin totala utrustningsstan- dard i sju kvalitetsgrupper: kvalitets— grupp 1 innehåller de fullt moderna lägenheterna och kvalitetsgrupp 7 de helt omoderna.1
Utrustningsstandarden steg med lä- genhetens storlek; detta förhållande gällde såväl i tätorter som på glesbygd. Ett undantag utgjorde kokvrålägenhe- terna, framför allt sådana i större tät- orter, vilka var utrustade med moderna bekvämligheter i ungefär samma ut- sträckning som 3-rums- och större lä- genheter.
2.1.4. lägenhetsbeståndets fördelning på hustyper
Antalet lägenheter i flerfamiljshus hade stigit från 43 % år 1945 till 50 % år 1960 (tab. 2.5). Hela ökningen föll på hus med 10 eller flera lägenheter; ande- len lägenheter i de mindre flerfamiljs-
husen hade i stället minskat. Lägenhe- terna i tvåfamiljshus hade gått tillbaka relativt sett, framför allt i tätorterna, där de utgjorde 18 % 1945 men endast 11 % 1960. Även enfamiljshusen hade gått tillbaka något, om man ser till riket i dess helhet. Tillbakagången tycks dock sammanhänga helt med den ändrade re- lationen mellan tätorts- och glesbygds- lägenheter. Tätorterna uppvisade i själ— va verket en mindre ökning av enfa- miljshusens relativa andel och glesbyg- den hade en oförändrad andel.
2.2. Bostadshushållens sammansättning 1945 och 1960
Antalet bostadshushåll ökade med 24 % mellan åren 1945 och 1960, dvs. från ca 2 082 400 till 2 582 151. På glesbygden skedde en minskning med 12 % och i tätorterna en ökning med 44 %.
2.2.1. Hushåll med olika antal boende
I tab. 2.6 har bostadshushållen 1945 och 1960 fördelats efter antalet boende. Det
1 Definitioner av de sju kvalitetsgrupperna återfinns i tab. 2.4.
Tabell 2.6. Antalet bostadshushåll enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar procen- tuellt fördelat efter antalet boende, hela riket samt tätorter och glesbygd1
agila Därav, i %, bestående av . . . boende bostads- hushåll 1 | 2 | 3 4 | 5 | 6 I 7 | 8 el. flera 1945 Hela riket ....... 2 082 400 14 25 26 18 9 5 2 2 Samtliga tätorter 1 349 100 16 27 27 17 8 3 1 1 Glesbygd ........ 733 300 12 21 23 19 12 7 4 4 1960 Hela riket. . .e . .. 2 582 151 20 27 22 18 8 3 1 1 Samtliga tätorter. 1 939 177 21 28 22 18 7 3 1 O Tätorter med 200—1 999 inv. . . 292 343 18 26 22 19 9 4 1 1 Tätorter med 2 000— inv ...... 1 646 834 22 28 22 17 7 2 1 0 Glesbygd ........ 642 974 16 26 21 18 10 5 2 2
1 Se not 1, tabell 2.1.
Tabell 2.7. Antalet bostadshushåll enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar procen— tuellt fördelat efter antalet barn under 16 är, hela riket samt tätorter och glesbygd1
Hela antalet bostads- hushåll
Därav, i %, med . . . barn under 16 år
1 5 el. flera
1945 Hela riket ............... 2 082 400 Samtliga tätorter ......... 1 349 100 Glesbygd ................. 733 300
1960
58 22 12 5 2 1 60 23 12 4 1 1 55 21 13 6 3 2
Hela riket ................ 2 582 151 61 19 13 5 1 1 Samtliga tätorter ......... 1 939 177 61 20 13 4 1 0 Tätorter med 200—1 999 in- vånare ................... 292 343 58 20 14 5 2 1 Tätorter med 2 000— in- vånare ................... 1 646 834 61 20 13 4 1 0 Glesbygd ................. 642 974 61 17 13 6 2 1
1 Se not 1, tabell 2.1.
framgår att andelen 1-personshushåll i hela riket hade ökat från 14 till 20 %, i tätorterna från 16 till 21 % och på glesbygden från 12 till 16 %. Även 2- personshushållen hade ökat något och likaså 4-personshushållen i tätorterna. Alla övriga hushållstyper hade däremot relativt sett gått tillbaka.
Det genomsnittliga antalet personer per hushåll sjönk från 3,1 år 1945 till 2,8 år 1960, en fortsättning av en trend, som kunnat konstateras långt tidigare.
2.2.2. Hushåll med olika antal barn
Andelen hushåll utan barn ökade i hela riket från 58 till 61 % mellan 1945 och 1960 (tab. 2.7); i tätorterna var den procentuella andelen praktiskt taget oförändrad men på glesbygden hade en ökning skett. I tätorterna hade 2-barns- hushållen ökat sin relativa andel något, medan 1-barnsfamiljerna gått tillbaka från 23 till 20 %. På glesbygden hade en tillbakagång skett för nästan alla ka- tegorier av hushåll med barn. Som barn har i detta sammanhang betraktats per- soner under 16 år.
2.2.3. Hushållsföreståndarens kön och civilstånd
År 1960 var hushållsföreståndaren i 66 % av fallen en gift samboende man; motsvarande siffra var år 1945 70% (tab. 2.8). De förut gifta männen hade ökat sin relativa andel från 4 till 5 % och de förut gifta kvinnorna från 9 till 12 %. Hushåll med en ogift man som föreståndare uppgick år 1945 till 7 % och år 1960 till 8 %; tendenserna var ungefär desamma i tätorter och på gles- bygd. I tätorterna var 1960 såväl de ogifta som de förut gifta kvinnorna hus- hållsföreståndare i större utsträckning än på glesbygden; det motsatta förhål- landet rådde för de ogifta och förut gif- ta männen.
2.2.4-. Hushållskvoter för olika befolknings- grupper
I tab. 2.9 återges antalet hushållsföre- ståndare per 100 personers folkmängd, de s.k. hushållskvoterna, enligt 1960 års bostadsräkning. Som synes av ta- bellen låg kvoterna för gifta samboende
Tabell 2.8. Antalet bostadshushåll enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar procen- tuellt fördelat efter hashålls/öreståndarens kön och civilstånd, hela riket samt tätorter och glesbygd1
Hela Därav, i %, där hushållsföreståndaren var åååfå; ogift gift gift ej samb. förut gift hushåll . sambo" . . man kvmna ende man man kvmna man kvmna 1945 Hela riket ............. 2 082 400 7 8 70 1 1 4 9 Samtliga tätorter ...... 1 349 100 5 10 69 1 1 4 10 Glesbygd .............. 733 300 10 6 71 0 0 5 8 1960 Hela riket ............ 2 582 151 8 8 66 1 1 5 12 Samtliga tätorter ...... 1 939 177 6 9 66 1 1 5 13 Tätorter med 200—1 999 invånare .............. 292 343 7 6 71 1 1 5 10 Tätorter med 2 000— in- vånare ................ 1 646 834 6 9 65 1 1 5 13 Glesbygd .............. 642 974 13 5 67 1 0 6 9
1 Se not 1, tabell 2.1.
män i nästan alla åldersgrupper och så— väl i tätorter som på glesbygd nära 100; för tätorterna var kvoten för samtliga åldersgrupper tillsammantagna 99 och på glesbygden 96. De ogifta männens hushållskvot uppgick i tätorterna till 31 och på glesbygden till 32. För de förut gifta männen var motsvarande procent- tal 66 respektive 65, för de ogifta kvin- norna 47 respektive 23 och för de förut gifta kvinnorna 81 respektive 61.
De ogifta och förut gifta männens hushållskvoter var i tätorterna genom- gående lägre än för motsvarande kate- gorier av kvinnor; förhållandet gällde i samtliga åldersgrupper. På glesbygden var däremot de ogifta männens hus- hållskvoter avsevärt högre än de ogifta kvinnornas i motsvarande åldersgrup- per och detsamma gällde fr.o.m. 35- årsåldern också för de förut gifta, även om skillnaderna för dessa icke var lika stora.
Kvoterna visade för samtliga katego- rier utom för gifta samboende en tydlig samvariation med åldern. I viss mån är denna samvariation, som senare (i kap.
6) skall visas, en effekt av den korre- lation som synes finnas mellan inkomst och ålder, men det tycks också förelig- ga en med stigande ålder ökande pre- ferens för en egen lägenhet. För prak- tiskt taget alla kategorier av personer var kvoten i den högsta åldersgruppen några enheter lägre än i närmast lägre åldersgrupp, vilket bl. a. sammanhänger med att i den högsta åldersgruppen an- delen personer tillhörande kollektiv- hushåll är högre än i lägre åldersgrup- _ per.
En jämförelse för hela riket av hus- hållskvoternas storlek för olika katego- rier av personer vid de båda räknings- tillfällena 1945 och 1960 låter sig tyvärr inte göra på grund av brister i 1945 års räkningsmaterial. Bostadsstyrelsen har emellertid för städer med mer än 10 000 invånare gjort vissa beräkningar av ut- vecklingen och dessa tyder på att hus- hållsbildningen varit omfattande under dessa 15 år. Särskilt kraftig har den varit i de yngre åldrarna, där andelen lägenhetsinnehavare mer än fördubb- lats. Hushållskvoterna för de ogifta sy-
Tabell 2.9. Det procentuella antalet hushållsföreståndare inom olika köns-, älders— och civilståndsgrupper enligt 1960 års bostadsräkning, hela riket samt tätorter och glesbygd
Det procentuella antalet hushållsföreståndare
bland personer i åldern ..... år Samt- liga 0—19 20—24 25—29 30—34 35—44 45—54'55—64I 65— Hela riket Män, ogifta ........... O 7 20 29 40 53 61 59 131 gifta, samboende. . 73 92 96 98 99 99 99 96 98 övriga ........... 3 18 33 44 54 67 78 70 66 Kvinnor, ogifta ........ 0 12 28 37 42 49 57 62 141 övriga ....... 9 34 57 68 77 83 85 74 76
Samtliga tätorter
Män, ogifta ........... 9 25 35 43 54 60 58 131 0 gifta, samboende.. 75 93 97 98 99 99 99 98 99 övriga ........... 3 20 35 45 54 65 76 74 66 . Kvinnor, ogifta ........ 1 14 34 45 52 58 66 69 147 . övriga ....... 10 38 62 73 81 85 88 80 81 J * Tätorter med 200—1 999 in- ; vänare ! Män, ogifta ........... 0 6 16 26 37 53 63 58 130 ; gifta, samboende . 78 92 96 98 98 99 99 97 98 övriga ........... 17 15 33 48 61 76 84 69 70 Kvinnor, ogifta ........ 0 10 22 28 32 41 53 59 137 övriga ....... 1 20 44 57 69 78 83 72 73 Tätorter med 2 000— in- vdnare Män, ogifta ........... 0 10 26 37 45 54 60 58 131 gifta, samboende . 75 93 97 99 99 99 99 99 99 övriga ........... 2 20 35 45 54 64 75 75 66 Kvinnor, ogifta ........ 1 15 35 48 55 61 68 71 148 övriga ....... 11 40 64 74 82 86 89 81 82 Glesbygd Män, ogifta ........... 0 3 11 20 35 52 61 60 132 gifta, samboende . 57 84 91 94 97 99 99 93 96 övriga ........... 0 9 21 34 54 73 81 64 65 Kvinnor, ogifta ........ 0 3 6 9 12 23 35 45 123 övriga ....... 4 11 24 37 52 69 73 58 61
1 Uppgifterna avser personer i åldern 20 år och däröver.
nes ha ökat mer än för de förut gifta, vilka dock redan 1945 låg på en högre nivå än de ogiftas.
2.3. Bostadshushållens och de boendes fördelning inom lägenhetsbeståndet
2.3.1. Bostadshushållens och de boendes fördel- ning på lägenheter av olika ålder
35 % av bostadshushållen och 38 % av de boende återfanns 1960 i lägenheter
som byggts efter 1945 (tab. 2.10). Bland hushåll med barn under 16 år bodde 47 % i sådana lägenheter och bland bar- nen under 16 år 49 %. Liksom tab. 2.1 visade att lägenhetsbeståndet i tätorter- na var av yngre datum än lägenhetsbe- ståndet på glesbygden, så visar tab. 2.10 att flera hushåll och personer i tätorter- na än på glesbygden bodde i lägenheter tillkomna under de senaste 15 åren. Även mellan större och mindre tätorter
Tabell 2.10. Antalen bostadshushåll, hushåll med barn under 16 är, boende och barn under 16 år enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelade på bostadslägenheter av olika ålder, hela riket samt tätorter och glesbygd
Hela antalet Därav, i %, byggda åren1 bostads— hushåll — resp. före 1901— 1921— 1931— 1941— 1946— 1951— 1956— boende 1901 1920 1930 1940 1945 1950 1955 1960 Hela riket Samtliga bostadshus— håll ............... 2 582 151 19 14 10 15 7 11 11 13 Bostadshushåll med barn under 16 år. 1 014 342 15 11 7 11 7 13 15 19 Samtliga boende. ... 7 341 471 18 13 9 13 7 12 12 14 Barn under 16 år. . . 1 770 802 15 11 6 9 7 13 16 20 Samtliga tätorter Samtliga bostadshus- håll ................ 1 939 177 13 13 10 16 8 12 12 15 Bostadshushåll med barn under 16 år. .. 765 075 9 10 6 10 8 15 18 23 Samtliga boende. . . . 5 340 774 11 12 9 14 8 13 14 17 Barn under 16 år. .. 1 292 978 8 10 6 9 7 15 19 24 Tätorter med 200—1 999 invånare Samtliga bostadshus- håll ............... 292 343 18 16 10 14 6 11 11 13 Bostadshushåll med barn under 16 år ... 123 024 13 13 8 11 6 13 14 20 Samtliga boende. . . . 865 102 16 14 10 13 6 12 12 15 Barn under 16 år. . .. 222 722 12 12 7 10 6 13 16 22 Tätorter med 2 000— in- vänare Samtliga bostadshus- håll ............... 1 646 834 12 13 10 16 9 12 13 15 Bostadshushåll med barn under 16 år. .. 642 051 8 10 6 10 8 15 18 23 Samtliga boende. . . . 4 475 672 10 12 8 14 8 14 15 18 Barn under 16 år... 1 070 256 7 9 6 9 7 16 20 25 Glesbygd Samtliga bostadshus- håll ............... 642 974 40 16 9 12 5 6 5 5 Bostadshushåll med barn under 16 år. .. 249 267 34 15 8 12 5 8 8 7 Samtliga boende. . . . 2 000 697 38 15 9 12 5 7 6 6 Barn under 16 år. .. 477 824 34 15 8 11 5 9 9 8
1 Hushåll och boende i lägenheter med okänt byggnadsår har ej medtagits i tabellen.
förelåg skillnader men icke så stora någna få procentenheter mellan tätorter som mellan samtliga tätorter och gles- och glesbygd. Stora skillnader fanns bygd. däremot i de procentuella andelar, som Den relativa andel hushåll och boen- bodde i den äldsta delen av lägenhets- de som återfanns i lägenheter tillkomna beståndet, dvs. i lägenheter byggda fö- ,, åren 1901—1945 skilde sig endast med re år 1901, och, som nyss nämnts, i ,.
den del som tillkommit efter det andra världskrigets slut.
2.3.2. Bostadshushållens och de boendes fördel- ning på lägenheter av olika storlek
Tab. 2.11 visar de procentuella antalen bostadshushåll, boende och barn under 16 år, som 1945 och 1960 återfanns i lä- genheter av olika storlek. Det framgår av tabellen att 1945 fanns 37 % och 1960 25 % av bostadshushållen i lägen- heter om högst 1 rum och kök, 16 re— spektive 23 % i 3 rum och kök och 8 respektive 12% i 4 rum och kök. I större lägenhetstyper var den relativa andelen oförändrad. Knappt en tredje- del av bostadshushållen återfanns allt- så såväl 1945 som 1960 i lägenheter om 2 rum och kök.
Stora förändringar i den relativa för- delningen på lägenhetstyper hade skett även beträffande de boende och barnen under 16 år. Visserligen var 2-rumslä- genheten vid båda räkningstillfällena den vanligaste lägenhetstypen, men i mindre lägenheter än 2 rum och kök återfanns 1945 29 % av de boende och 26 % av barnen under 16 år mot endast 16 respektive 10 % 1960. En ökad rela—
' genhetskategori.
tiv andel kom 1960 på lägenheter om 3 och 4 rum och kök. I lägenheter om 5 eller flera rum och kök var andelen boende och barn däremot tämligen oför- ändnad.
I tab. 2.12 har bostadshushållen 1960 fördelats efter antalet boende och efter lägenhetskategori och i tab. 2.13 efter antalet barn under 16 år och efter lä- Tab. 2.12 visar att 1-personshushållen vanligen hade lägen- heter om högst 1 rum och kök; för 2-, 3- och 4-personshushållen var 2 rum och kök den vanligaste lägenhetstypen, för 5—7-personshushållen 3 rum och kök och för de allra största hushållen 5 eller flera rum och kök. Bland 5-persons— hushållen var lägenheter om 2 rum och kök vanligare än sådana om 4 rum och kök; för 6-persons- och större hushåll var förhållandet det motsatta. I 1 rum och kök eller i kokvrålägenheter bodde 62 % av 1-persons—, 27 % av 2-persons- och 16 % av 3-personshushållen', bland övriga hushållstyper förekom denna lä- genhetskategori sällan. Tab. 2.13 ger vid handen att nästan en tredjedel av hushållen med 0, 1 eller 2 barn bodde i 2 rum och kök. Av hushållen med 3
Tabell 2.11. Antalen bostadshushåll, boende och barn under 16 år enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar procentuellt fördelade efter lägenhetens storlek, hela riket
Hela antalet Därav, i %, ilägenheter om1 bostadshus- håll, boende resp. barn högst 5 el. under 16 år 1 rk 2 rk 3 rk 4 rk flera rk 1945 Bostadshushåll .................. 2 082 400 37 31 16 8 8 Boende ......................... 6 555 000 29 32 19 10 10 Barn under 16 år ................ 1 520 000 26 34 20 10 10 1960 Bostadshushåll ................... 2 582 151 25 32 23 12 8 Boende ......................... 7 341 471 16 31 27 15 11 Barn under 16 år ................ 1 770 802 10 31 30 18 12
1 Hushåll, boende resp. barn under 16 år för vilka uppgift om lägenhetens storlek saknas har ej medtagits i tabellen.
44 Tabell 2.12. Antalet bostadshushåll av olika storlek enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat på lägenheter av olika storlek, hela riket samt tätorter och glesbygd Hela Därav, l %, i lägenheter om antalet bostads- högst 5 el. hushåll 1 rk 2 rk 3 rk 4 ”* flera rk Hela riket Hushåll med 1 boende .......... 521 776 62 24 9 3 2 2 » .......... 702 062 27 38 22 8 5 3 » .......... 566 238 16 37 28 12 6 4 » .......... 453 481 8 32 31 17 11 5 » .......... 208 305 5 24 31 22 18 6 » .......... 81 349 4 18 30 24 24 7 » .......... 30 243 3 14 29 27 28 8 el. fl » .......... 18697 2 11 27 29 31 Samtliga tätorter Hushåll med 1 boende .......... 416 866 68 21 8 3 1 » 534049 31 37 20 8 4 3 » .......... 429 975 18 39 27 11 6 4 » .......... 340 115 9 34 31 17 10 5 » .......... 142 930 5 25 31 21 18 6 » .......... 49 831 4 18 30 23 25 7 » .......... 16 522 3 12 29 26 30 8 el. fl. » .......... 8 889 2 8 27 28 35 Tätorter med 200—1 999 invånare Hushåll med 1 boende .......... 52 504 50 27 14 6 3 2 » .......... 77 192 18 34 28 13 7 3 » .......... 64 734 12 31 31 17 9 4 » .......... 54 063 7 25 33 22 13 5 » .......... 26 411 4 18 31 27 19 6 » .......... 10 739 3 13 29 30 25 7 » .......... 4 072 3 10 27 33 28 8 el. fl. » .......... 2 628 2 7 23 34 33 Tätorter med 2 000——- invånare Hushåll med 1 boende .......... 364 362 70 20 7 2 1 2 » .......... 456 857 33 38 19 7 4 3 » .......... 365 241 19 40 26 10 5 4 » .......... 286 052 9 35 31 16 10 5 » .......... 116 519 5 26 31 20 18 6 » .......... 39 092 4 19 31 21 25 7 » .......... 12 450 3 13 30 24 30 8 el. fl. » .......... 6 261 2 8 28 25 36 Glesbygd Hushåll med 1 boende .......... 104 910 39 36 16 6 3 2 » .......... 168 013 16 39 27 11 6 3 » .......... 136 263 10 33 32 16 9 4 » .......... 113 366 7 29 32 19 13 5 » .......... 65 375 5 23 32 23 18 6 » .......... 31 518 3 19 31 25 22 7 » .......... 13 721 3 16 28 28 26 8 el. fl. » .......... 9 808 2 14 27 29 28
Tabell 2.13. Antalet bostadshushåll med olika antal barn under 16 år i lägenheter av olika storlek enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat efter lägenhetens storlek, hela riket samt tätorter och glesbygd
eller flera barn bodde ca en tredjedel spektive 22 % (tab. 2.14). Vid båda räk- i 3 rum och kök. ningstillfällema var trångboddheten nå- Trångboddheten, här definierad som got mera utbredd på glesbygden än i mer än 2 boende per boningsrum (kö- tätorterna. Av tab. 2.14 framgår även ket oräknat), minskade avsevärt mellan att trångboddheten 1960 var mera ut- 1945 och 1960. År 1945 var 21 % av alla bredd i de större tätorterna än i de hushåll trångbodda enligt nyssnämnda mindre. definition men år 1960 endast 8%, Trots att bland samtliga hushåll trång- bland de boende 30 respektive 13 % boddhet något oftare förekom på gles- och bland barnen under 16 år 46 re- bygden än i tätorterna var de mindre
Hela Därav, i %, i lägenheter om antalet bostads- högst 5 el. hushåll 1 rk 2 ”k 3 rk 4 'k flera rk Hela riket Hushåll med 0 barn ............ 1 567 809 34 31 20 9 6 1 » ............ 501 770 16 35 27 13 8 2 » ............ 341 878 9 33 30 17 11 3 » ............ 120 012 6 27 31 21 16 4 » ............ 35 450 5 22 32 23 18 ............ 15 232 4 17 31 27 21 Samtliga tätorter Hushåll med 0 barn ............ 1 174 102 39 30 18 8 5 1 » ............ 391 377 18 37 26 12 7 r 2 » ............ 260 419 9 34 30 16 10 , 3 » ............ 83 479 6 28 31 20 15 , 4 » ............ 21 888 4 23 32 23 18 l 5 el. fl. » ............ 7 912 4 15 34 27 20 [ Tätorter med 200—] 999 invånare | Hushåll med 0 barn ............ 169 319 25 29 25 13 8 1 » ............ 57 795 12 29 30 18 10 2 » ............ 41 934 7 26 32 22 13 3 » ............ 15 765 5 19 31 27 17 4 » ............ 5 110 4 15 31 30 20 5 el. tl. » ............ 2420 4 11 28 33 25 Tätorter med 2 000— invånare Hushåll med 0 barn ............ 1 004 783 42 30 17 7 4 1 » ............ 333 582 19 38 26 11 7 2 » ............ 218 485 10 36 30 15 10 3 » ............ 67 714 6 30 31 18 15 4 » ............ 16 778 5 25 33 20 17 5 el. fl. » ............ 5492 4 17 36 25 18 Glesbygd Hushåll med 0 barn ............ 393 707 19 34 26 12 8 1 » ............ 110 393 10 30 31 18 11 2 » ............ 81 459 8 28 32 19 13 3 » ............ 36 533 5 24 32 22 16 4 » ............ 13 562 5 22 31 24 19 5 el. fl. » ............ 7 320 4 19 29 27 21 l i l %
Tabell 2.14. Det procentuella antalet trångbodda1 bostadshushåll, boende och barn under 16 är enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar, hela riket samt tätorter och glesbygd2
Det procentuella antalet trångbodda bostadshushåll boende barn under 16 år
1945
Hela riket .................. 21 30 46 Samtliga tätorter ............ 21 29 45 Glesbygd .................... 21 31 47 1960
Hela riket .................. 8 13 22 Samtliga tätorter ............ 8 13 21 Tätorter med 200—1 999 invå- nare ........................ 7 11 18 Tätorter med 2 000— invånare. 8 13 21 Glesbygd .................... 9 15 26
1 Trångboddhet = mer än 2 boende per boningsrum. ' Se not 1, tabell 2.1.
hushållen (upp till 5 boende) på gles- bygden icke trångbodda i samma ut- sträckning som de mindre hushållen i tätorterna, vilket siffrorna i tab. 2.15 visar. Tabellen visar också att, även om en minskning skett sedan 1945, var trångboddheten bland de största hushål— len även 1960 mycket utbredd.
Även för barnfamiljerna hade givet- vis en förbättring av utrymmesstandar—
den skett sedan 1945. Dock var 1960 drygt en tredjedel av 3- och 4—barns— familjerna och nära—två tredjedelar av familjerna med 5 eller flera barn trång- bodda (tab. 2.16).
Ett sammanfattande mått på minsk- ningen i boendetätheten ger antalet boende per 100 rumsenheter, vilket 1945 var 99 och 1960 83.
Tabell 2.15. Det procentuella antalet trångbodda1 bostadshushåll av olika storlek enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar, hela riket samt tätorter och glesbygd2
Det procentuella antalet trångbodda bostadshushåll med . . . boende 3 4 5 6 7 8 el. flera
1945 -
Hela riket ............................ 32 22 48 42 63 69 Samtliga tätorter. . .' ................... 36 25 51 42 63 65 Glesbygd .............................. 23 17 44 41 62 71 1960 .
Hela riket .............................. 15 7 29 21 45 53 Samtliga tätorter ...................... 16 7 29 '21 44 48 Tätorter med 200—1 999 invånare ....... 11 6 21 16 39 48 Tätorter med 2 000— invånare .......... 17 8 31 22 46 48 Glesbygd .............................. 10 7 27 22 47 57
1" Se not 1, tabell 2.14. -= Se not 1, tabell 2.1.
Tabell 2.16. Det procentuella antalet trångbodda1 bostadshushåll med olika antal barn
under 16 år enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar, hela riket samt tätorter och
glesbygd2
Det procentuella antalet trångbodda bostadshushåll med . . . barn under 16 år
0 1 2 3 4 5 el. flera
1945 Hela riket ............................ Samtliga tätorter ...................... Glesbygd ..............................
1960 Hela riket ............................ Samtliga tätorter ...................... Tätorter med 200—1 999 invånare ........ Tätorter med 2 000— invånare .......... Glesbygd ..............................
7 35 35 56 62 82 7 39 37 57 59 81 8 27 32 55 64 83
2 15 13 34 36 62 2 15 12 34 34 59 2 11 10 26 26 53 2 16 13 36 37 62 3 12 15 33 38 65
1 Se not 1, tabell 2.14. 1 Se not 1, tabell 2.1.
2.3.3. Bostadshushållens och de boendes fördel- ning på lägenheter med olika utrustnings- standard
De tabeller som finns från 1945 och 1960 års bostadsräkningar belysande bostadshushållens och de boendes för—
delning på lägenheter med olika utrust- ningsstandard medger tyvärr icke några jämförelser. Vid båda räkningstillfäl- lena användes visserligen en indelning av lägenheterna i 7 kvalitetsgrupper, men dessa grupper har icke definierats
Tabell 2.17. Antalen bostadshushåll och boende enligt 1960 års bostadsräkning pro- centuellt fördelade efter lägenhetens kvalitetsgruppl, hela riket samt tätorter och glesbygd
Hela Därav, i %, i kvalitetsgrupp antalet hushåll resp. boende 1 | 2 3 | 4 | 5 6 | 7 lokänd
Hela riket
Samtliga bostadshushåll ...... 2 582 151 45 7 12 5 8 11 10 1 Boende ..................... 7 341 471 50 8 10 5 7 11 8 1 Samtliga tätorter
Samtliga bostadshushåll ....... 1 939 177 55 7 14 5 6 9 4 1 Boende ..................... 5 340 774 61 6 11 5 5 7 3 1 Tätorter med 200—1 999 invånare
Samtliga bostadshushåll ...... 292 343 38 7 15 6 10 11 12 2 Boende ..................... 865 102 44 9 13 6 9 10 9 2 Tätorter med 2 000— invånare
Samtliga bostadshushåll ...... 1 646 834 58 7 14 5 5 8 2 1 Boende ..................... 4 475 672 65 6 11 5 4 7 2 1 Glesbygd
Samtliga bostadshushåll ...... 642 974 17 9 7 4 13 20 28 2 Boende ..................... 2 000 697 20 11 7 4 14 19 23 2
1 Se not 1, tabell 2.4.
48 Tabell 2.18. Antalet bostadshushåll med olika antal barn under 16 år enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat efter lägenhetens storlek, ålder och kvalitetsgruppl, hela riket samt tätorter och glesbygd Därav, i %, i hus byggda Hela . . .. Alåtal fån-ån antalet 1940 el. tidigare samt Okänt år nu er r Lägenhetsstorlek hårig-122151 To- Därav i kvalitetsgrupp ”331115 ”13320 läggs 151320 ta” 1—2 3 4—7 okänd Hela riket 0 barn ......... 1 567 809 68 21 10 37 1 7 9 7 8 Därav, i %, i högst 1 rk. . . 34 23 6 4 13 0 3 3 3 3 2 rk ......... 31 21 5 3 13 0 2 3 2 2 3 rk ......... 20 13 4 2 7 0 1 2 1 2 4 el. flera rk. . 15 11 6 1 4 0 1 1 1 1 1 barn ......... 501 770 49 17 7 25 1 8 13 13 16 Därav, i %, i högst 1 rk. . .. 16 11 2 2 7 0 2 1 1 1 2 rk ......... 35 17 4 3 9 0 3 5 6 5 3 rk ......... 27 11 4 2 5 0 2 4 4 6 4 el. flera rk. . 21 10 6 1 3 0 1 3 3 4 2 barn ......... 341 878 42 15 5 21 1 7 14 17 21 Därav, i%, i högst 1 rk . . . 9 6 1 1 5 O 1 1 1 1 2 rk ......... 33 14 3 2 8 O 3 5 7 5 3 rk ......... 30 11 4 1 5 0 2 5 6 8 4 el. flera rk. 28 11 7 1 3 0 1 3 4 8 3 el. flera barn. . 170 694 41 15 4 22 1 5 13 18 22 Därav, i %, i högstlrk.... 5 4 0 0 3 0 0 0 0 0 2 rk ......... 25 12 2 2 8 0 2 4 5 3 3 rk ......... 31 11 4 1 6 0 2 5 6 8 4 el. flera rk. . 38 14 9 1 4 0 2 4 7 11 Samtliga tätorter 0 barn ......... 1 174 102 63 24 12 27 1 8 10 9 10 Därav, i %, i högst 1 rk. . . . 39 26 7 5 13 0 3 3 4 4 2 rk ......... 30 18 6 4 8 0 3 3 3 3 3 rk ......... 18 10 5 2 4 0 2 2 2 2 4 el. flera rk. . 13 9 6 1 2 0 1 1 1 1 1 barn ......... 391 377 42 17 8 17 O 9 15 15 20 Därav, i %, 1 högst 1 rk. . .. 18 12 3 2 7 0 2 2 1 2 2 rk ......... 37 14 5 3 6 0 4 6 7 6 3 rk ......... 26 8 4 2 3 O 2 5 4 7 4 el. flera rk. . 19 8 6 1 1 0 1 3 3 5 2 barn ......... 260 419 33 14 5 14 O 7 15 20 25 Därav, i %, i högst 1 rk . .. 9 6 1 1 4 0 1 1 1 1 2 rk ......... 34 11 3 2 6 0 3 6 8 6 3 rk ......... 30 7 4 1 3 0 2 5 6 9 4 el. flera rk. . 27 8 6 1 1 O 1 3 5 10 1 Se not 1, tabell 2.4.
Tabell 2.18. (forts.)
Därav, i %, i hus byggda Hela . . .. Antal böalån antalet 1940 el. tldlgare samt okant år under 1 r Lägenhetsstorlek 23:12:21? To- Därav i kvalitetsgrupp 133315 152320 13325 12320 ta” 1—2 3 4—7 okänd Samtliga tätorter (forts.) 3 el. flera barn.. 113 279 29 13 4 13 0 5 15 23 28 Därav, i %, i högstlrk.... 6 4 0 1 3 0 O 0 0 0 2 rk ......... 26 9 2 2 5 0 2 5 7 4 3 rk ......... 31 7 3 1 3 0 2 6 8 10 , 4 el. flera rk. . 37 10 7 1 2 0 1 4 8 14 . Tätorter med 200—— | 1 99.9 invånare . ] 0 barn ......... 169 319 69 14 10 43 2 5 10 8 9 . Därav, i %, i i högst 1 rk. . .. 25 15 1 2 13 0 1 3 3 3 *I 2 rk ......... 29 22 3 3 15 1 1 2 2 2 ' 3 rk ......... 25 17 4 3 9 0 2 3 2 2 4 el. flera rk. . 21 15 7 2 6 O 1 2 1 2 1 barn ......... 57 795 53 16 8 28 1 7 13 12 15 Därav, i %, i högst1rk.... 12 8 0 1 7 0 1 1 1 1 2 rk ......... 29 18 3 3 11 0 2 3 3 3 3 rk ......... 30 14 5 2 6 0 2 5 4 6 4 el. flera rk. . 29 13 7 1 4 0 2 4 4 5 2 barn ......... 41 934 44 15 6 22 1 6 13 15 22 Därav, i %, i högst 1 rk . . . 7 5 0 1 4 O O 1 0 1 2 rk ......... 26 15 3 3 9 0 1 3 3 3 . 3 rk ......... 32 12 5 2 5 0 2 4 5 8 ' 4 el. flera rk. . 35 12 7 1 3 o 2 5 6 10 3 el. flera barn. . 23 295 36 13 4 18 1 5 13 20 26 Därav, i %, i högst 1 rk . . . 5 4 0 0 3 0 0 0 0 0 2 rk ......... 18 10 2 2 7 0 1 2 2 2 ' 3 rk ......... 31 10 4 1 5 0 1 4 7 9 4 el. flera rk. . 47 12 8 1 3 0 2 7 11 15 ' Tätorter med 2 000— invånare 0 barn ......... 1 004 783 62 25 12 24 1 9 10 9 10 * Därav, i %, i högst 1 rk . .. 42 27 8 6 13 0 4 3 4 4 i , 2 rk ......... 30 18 7 4 7 0 3 3 3 3 , 3 rk ......... 17 9 5 2 3 0 2 2 1 2 4 el. flera rk. . 11 8 6 1 1 0 1 1 1 1 1 barn ......... 333 582 40 17 7 15 0 9 15 16 20 l Därav, i %, i i högst 1 rk 19 12 3 2 7 0 2 2 2 2 i 2 rk ......... 38 14 5 3 6 0 4 6 7 6 3 rk ......... 26 7 4 1 2 0 2 5 4 7 4 el. flera rk. . 17 7 5 1 1 0 1 2 2 5
Tabell 2. 18. (forts.)
Därav, i %, i hus byggda Antal bär-n aInIteallålet 1940 el. tidigare samt okänt år under 1 år .. bostads- .. . . 1941— 1946— 1951— 1956— Lagenhetsstorlek hushåll To— Darav 1 kvalltetsgrupp 1945 1950 1955 1960 ta” 1—2 3 4—7 okänd Tätorter med 2 000— invånare (forts). 2 barn ......... 218 485 30 13 5 12 0 7 16 21 26 Därav, i %, i högst 1 rk . .. 10 7 1 1 4 0 1 1 1 1 2 rk ......... 36 10 3 2 5 0 3 7 9 6 3 rk ......... 30 6 3 1 2 0 2 5 7 9 4 el. flera rk. . 25 7 6 1 1 0 1 3 4 10 3 el. flera barn.. 89 984 27 12 3 11 0 5 16 23 29 Därav, i %, i högst 1 rk . . . 6 4 0 1 3 0 0 O 0 1 2 rk ......... 28 8 2 1 5 0 2 6 8 4 3 rk ......... 32 6 3 1 2 O 2 6 8 10 4 el. flera rk. . 35 9 7 0 1 O 1 4 7 13 Glesbygd 0 barn ......... 393 707 84 11 5 66 2 4 5 4 3 Därav, i %, i högst 1 rk . . . 19 16 0 1 15 0 1 1 1 1 2 rk ......... 34 30 2 2 25 1 1 1 1 1 3 rk ......... 26 21 3 1 16 1 1 2 1 1 4 el. flera rk. . 21 16 6 1 10 0 1 1 1 1 1 barn ......... 110 393 74 17 5 51 2 6 8 6 6 Därav, i %, i högst ] rk . .. 10 8 0 O 7 0 0 1 0 0 2 rk ......... 30 25 3 2 19 1 2 2 1 1 3 rk ......... 31 22 5 2 15 1 2 3 2 2 4 el. flera rk. . 29 20 9 1 10 1 2 3 2 2 2 barn ......... 81 459 71 18 5 46 1 5 8 8 8 Därav, i %, i högst 1 rk . .. 7 6 0 0 6 0 0 0 O 0 2 rk ......... 28 22 3 2 17 0 1 2 1 1 3 rk ......... 32 21 5 2 14 O 2 3 3 3 4 el. flera rk. . 33 21 10 1 10 0 2 3 3 3 3 el. flera barn. . 57 415 66 19 4 41 2 5 9 10 10 Därav, i %, i högst 1 rk . .. 5 4 0 0 4 0 0 0 0 0 2 rk ......... 23 18 2 1 14 0 1 1 1 1 3 rk ......... 31 21 5 1 13 1 2 3 3 3 4 el. flera rk. . 40 23 11 1 10 1 2 4 6 6
på samma sätt. I tab. 217—2.19, vilka innehåller uppgifter om bostadens ut— rustningsstandard för olika kategorier av hushåll och boende, har därför inga uppgifter från 1945 års bostadsräkning 'medtagits. De tidigare (i tab. 2.3) redo- visade jämförelsesiffrorna har emeller- tid visat att det mellan 1945 och 1960
skett en kraftig höjning av lägenhetsbe- ståndets utrustningsstandard.
Av tab. 2.17, som återger det procen- tuella antalet bostadshushåll och boen— de i lägenheter inom olika kvalitets— grupperl, framgår att 45 % av samtliga
1 Se not 1, tab. 2.4.
Tabell 2.19. Antalet bostadshushåll enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat efter bostadsföreståndarens kön, civilstånd och ålder och efter lägenhetens kvalitetsgrupp1
Hushållstöreständarens Htella t Därav, i %, i kvalitetsgrupp
kön, civilstånd ban a e
och ålder ostads- . hushåll 1 2 3 4 5 | 6 | 7 okänd Hela riket Ogifta män ................. 194 709 18 7 12 5 9 19 28 2 ——34 år .............. 51 197 26 9 17 6 10 18 13 1 35—64 år ............ 112 136 17 7 11 5 9 20 30 2 65— år .............. 31 376 9 5 8 4 7 17 47 2 Gifta samboende män ...... 1 713 584 53 7 10 5 7 10 7 1 ——34 år .............. 319 320 61 4 10 4 6 10 4 1 | 35—64 år ............ 1 151 946 55 8 10 4 7 9 6 1 . 65— är .............. 242 318 32 7 15 7 9 14 14- 2 ? Förut gifta män ............ 146 740 26 7 15 6 9 17 18 2 I -—34 år .............. 7 002 40 7 14 6 8 17 8 1 i 35—64 år ............ 65 556 32 8 13 6 8 17 14 2 i, 65— år .............. 74 182 18 6 16 6 10 18 24 2 ' Därav gifta ej samboende män 17 007 34 7 13 6 7 17 14 2 ) änklingar ............ 92 012 22 7 15 6 10 17 21 2 , frånskilda män ....... 37 721 30 8 14 7 7 19 14 1 , Ogifta kvinnor .............. 202 947 33 10 20 4 10 11 11 1 . —34 år .............. 42 949 31 11 26 3 13 9 6 1 35—64 år ............ 97 954 39 10 17 4 8 10 10 1 65— år .............. 62 044 26 8 20 5 11 12 17 1 Förut gifta kvinnor ......... 323 234 37 8 17 6 8 12 10 1 —34 år .............. 15 417 56 6 12 5 5 12 4 1 35—64 år ............ 148 936 45 9 14 6 7 11 7 1 65— år .............. 158 881 27 7 21 6 10 13 14 1 Därav gifta ej samboende kvinnor ............ 21 996 49 7 12 6 6 12 6 1 änkor ................ 233 526 32 8 19 6 9 13 12 1 frånskilda kvinnor ..... 67 712 48 9 14 6 6 11 5 1 Samtliga tätorter
Ogifta män ................. 113 949 26 8 17 7 9 19 13 1 —34 år .............. 41 197 30 9 20 6 9 17 8 1 35—64 år ............ 58 781 26 8 16 7 8 19 14 1 65— år .............. 13 971 17 7 15 7 9 21 23 1 Gifta samboende män ...... 1 280 034 64 6 11 5 5 7 2 1 —34 år .............. 267 023 69 3 9 4 4 8 2 0 35—64 år ............ 853 494 66 6 10 4 4 6 2 1 65— år .............. 159 517 43 7 19 8 7 10 5 1 ! Förut gifta män ............ 105 912 33 8 18 7 8 17 8 1 i —34 år .............. 6 364 42 7 14 6 7 17 5 1 i 35—64 år ............ 51 041 38 9 15 7 7 16 7 1 i 65— år .............. 48 507 26 8 21 7 10 17 10 1 , Ogifta kvinnor .............. 173 611 37 11 22 4 10 10 5 1 * ——34 år .............. 40 706 32 11 27 3 13 9 5 1 * 35—64 år ............ 84 159 44 11 19 5 7 9 4 1 i 65— år .............. 48 746 32 10 24 5 11 11 6 1 * Förut gifta kvinnor ......... 264 777 43 9 19 6 7 11 4 1 i -—34 år .............. 14 526 58 6 12 5 5 11 2 1 35—64 år ............ 126 996 51 9 15 6 6 10 3 1 65— år .............. 123 255 33 8 25 6 9 11 5 1
1 Se not 1, tabell 2.4.
Tabell 2.19. (forts.)
Hushållsföreståndarens 213213! t Därav, i %, i kvalitetsgrupp kon", elVllstand bostads-
och ålder hushåll 1 2 3 4 5 | 6 | 7 okänd
Tätorter med 200—1 999 in- *
vånare Ogifta män ............. . . .. 19 591 15 4 13 7 11 16 31 2 —34 år .............. 4 370 21 4 18 6 16 14 19 2 35—64 år ............ 11 545 15 5 13 7 11 17 31 2 65— är .............. 3 676 8 4 10 6 8 16 45 2 Gifta samboende män ...... 206 809 45 8 13 6 9 9 8 2 —34 år .............. 37 333 52 4 13 5 10 10 6 1 35—64 år ............ 138 921 48 9 12 5 9 8 6 2 65— år .............. 30 555 23 7 18 9 11 15 14 2 Förut gifta män ............ 15 877 18 6 16 7 11 17 23 2 —34 är .............. 451 33 5 16 6 13 14 12 1 35—64 år ............ 5 924 27 7 14 7 11 14 18 2 65— år .............. 9 502 12 5 18 8 11 18 26 2 Ogifta kvinnor .............. ' 18 394 23 5 21 5 14 13 18 2 -—34 år .............. 3 506 25 6 27 2 23 6 10 2 35*64 är. . .- ......... ' 8 109 27 5 18 5 12 14 17 2 65—.år .............. 6 779 16 4 21 6 11 16 23 2 Förut giftalkvinnor ......... 31 629 20 6 21 7 12 16 17 2 —341 år .............. 841 38 5 19 4 11 11 11 1 35—64 år ............ 12 108 27 8 16 6 13 15 14 2 4 24 7 12 17 19 2
65—'år .............. ' 18 680 15
Tätorter med' 2 _000— invånare
Ogifta mäni ................ 94 358 29 9 18 7 8 19 9 1 —34j ar .............. 36 827 31 9 20 6 9 18 7 1 35—64 år ............ 47 236 29 9 17 7 8 20 9 1 65—1. ar .............. 10 295 20 8 17 7 10 23 15 1 Gifta samboende män ...... 1 073 225 67 5 11 5 4 6 1 1 —34I år .............. » 229 690 72 3 8 4 4 8 1 0 35—64 år ............ 714 573 70 6 10 4 3 5 1 1 65—- år .............. 128 962 47 8 19 8 6 9 2 1 Förut gifta. män ............ 90 035 35 9 18 7 8 16 6 1 —'34' år .............. 5 913 43 7 14 6 6 17 5 1 35—64' år ............ 45 117 40 9 15 7 6 17 6 1 155—: år .............. 39 005 29 9 22 7 10 16 6 1
Ogifta kvinnor .......... _. . . . 155 217 39 11 22 4 9 9 3 1 —34' år ............... 37 200 32 11 27 3 12 10 5 1 35—64 ar. .. ......... 76 050 46 12 19 4 7 8 3 1 65—* år .............. - 41 967 34 11 24 5 11 11 3 1 Förut gifta;kvinnor ......... 233 148 46 9 19 6 7 10 2 1 —34. år .............. 13 685 59 6 12 5 5 11 2 0 35—64 är ............ 114 888 53 9 15 6 5 9 2 1 65—1ar .............. 104 575 37 9 25 6 9 10 3 1
Glesbygd ,
Ogifta mäni ................ , 80 760 6 5 4 3 10 19 51 2 —34 år .............. 10 000 10 8 8 4 14 23 32 2 35—64 år ............ : 53 355 6 5 4 3 10 20 49 2 65—f år ..... ' .......... 17 405 3 3 3 2 6 14 67 2 Gifta samboende' män ...... ' 433 550 21 10 8 4 15 4 20 20 2 —34; år .......... =. . . .. 52 297 23 8 11 4 17 19 15 2 35—64 år ............ 298 452 23 12 7 4 15 19 17 2 65— år .............. 82 801 11 6 8 5 .13 ' 22 32 .3
Tabell 2.19. (forts.)
Hushållsföreståndarens &??th Därav, i %, i kvalitetsgrupp kön, civilstånd och ålder bOStads' hushåll 1 | 2 | 3 4 5 6 7 okänd Glesbygd (forts.) -
Förut gifta män ............ 40 828 7 5 6 4 11 20 45 2 —34 år .............. 638 14 6 9 4 15 20 30 2 35—64 år ............ 14 515 11 7 7 4 12 20 36 2 65— år .............. 25 675 5 4 6 4 10 19 51 2 Ogifta kvinnor .............. 29 336 9 4 7 4 10 16 49 2 —34 år .............. 2 243 20 6 17 4 20 12 19 2 35—64 år ............ 13 795 11 4 7 4 10 17_ ._ 46 2 65— år .............. 13 298 4 3 6 4 8 16 58 2 Förut gifta kvinnor ......... 58457 8 5 8 4 12 21 39 2 ——34 år .............. 891 17 7 12 4 14 18 _ 25 3 35—64 år ............ 21 940 12 8 8 4 13 21 32 2 65— år .............. 35 626 6 4 8 4 11 21 44 2
bostadshushåll och 50 % av de boende år 1960 återfann-s a' lägenheter tillhöran- de kvalitetsgrupp 1, dvs. i fullt moder- na lägenheter. Liksom tidigare (i tab. 2.4) visats, var skillnaderna i utrust- ningsstandard stora mellan tätorter och glesbygd och mellan större och mindre tätorter. I samtliga ortstyper bodde barnfamiljerna i större utsträckning än bostadshushållen som helhet i det fullt moderna lägenhetsbeståndet. Detta för- hållande belyses av tab. 2.18, som inne- håller en fördelning av bostadshushål- len efter barnantal och efter lägenhe- tens storlek och utrustningsstandard. Fördelar man hushållen efter hus- hållsföreståndarens kön, civilstånd och ålder och efter lägenhetens kvalitets- grupp, vilket skett i tab. 2.19, finner man att de hushåll som förestods av en gift samboende man hade en utrust- ningsstandard som låg avsevärt högre än de hushåll som förestods av en ogift eller förut gift man eller kvinna samt att utrustningsstandarden inom alla köns- och civilståndsgrupper sjönk med hushållsföreståndarens ålder. Utrust— ningsstandarden i de lägenheter som innehades av ogifta och förut gifta kvin-
nor var betydligt högre än i-lägenheter innehavda av motsvarande kategorier av män.
2.3.4. Bostadshushållens fördelning på hustyper Tab. 2.20 och 2.21 innehåller uppgifter ur 1960 års bostadsräkning om olika hushållstypers fördelning på' lägenheter i olika hustyper (enfamiljshus, tvåfa- miljshus och övriga, huvudsakligen fler- familjshus). Av tab. 2.20, där hushållen fördelats efter antalet boende och efter hustyp, framgår att det relativa antalet hushåll som bodde i enfamiljshus ökade med hushållens storlek. Detta förhållan- de gällde såväl på glesbygd som i mind- re och större tätorter. På glesbygden var emellertid skillnaderna mellan de olika hushållstypernia betydligt mindre än i tätorterna. Det relativa antalet hushåll i enfa— miljshus ökade i regel även med barn- antal (tab. 2.21). Ett undantag utgjorde bostadshushållen på glesbygden. För dessa sjönk nämligen det procentuella antalet i enfamiljshus från 78 för hus- håll utan barn till 74 för hushåll med 2 barn; därefter steg antalet och var 85 för hushåll med 5 eller flera barn.
Tabell 2.20. Antalet bostadshushåll av olika storlek procentuellt fördelat efter lägen- hetens hustyp enligt 1960 års bostadsräkning, hela riket samt tätorter och glesbygd
Hela Därav, i %, i lägenheter i antalet bostads- en- två- fler— icke bo- hushåll familjshus familjshus familjshus stadshus Hela riket Hushåll med 1 boende .......... 521 776 21 12 64 3 2 » .......... 702 062 32 14 51 3 3 » .......... 566 238 35 13 50 3 4 » .......... 453 481 40 11 46 3 5 » .......... 208 305 51 10 37 3 6 o .......... 81 349 61 9 28 2 7 el. fl. » .......... 48 940 73 7 18 2 Samtliga tätorter Hushåll med 1 boende .......... 416 866 9 10 78 3 2 » .......... 534 049 19 12 66 3 3 » .......... 429 975 21 11 65 3 4 | .......... 340 115 27 10 61 3 5 | .......... 142 930 36 9 52 3 6 » .......... 49 831 46 8 44 3 7 el. fl; » .......... 25 411 59 7 32 2 Tätorter med 200—1 999 invånare Hushåll med 1 boende .......... 52 504 33 25 36 5 2 » .......... 77 192 50 24 22 4 3 o .......... 64 734 51 23 21 5 4 » .......... 54 063 57 20 18 5 5 o .......... 26 411 66 15 14 5 6 o .......... 10 739 74 12 11 4 7 el. fl. » .......... 6 700 82 8 7 3 Tätorter med 2 000— invånare Hushåll. med 1 boende .......... 364 362 5 8 84 3 2 » .......... 456 857 13 11 74 2 3 » .......... 365 241 16 9 72 2 4 » .......... 286 052 21 8 69 2 5 » .......... 116 519 29 7 61 2 6 » .......... 39 092 38 7 53 2 7 el. fl. » .......... 18 711 50 6 41 2 Glesbygd Hushåll med 1 boende .......... 104 910 70 19 8 3 2 | .......... 168 013 77 17 4 2 3 o .......... 136 263 77 16 4 3 4 | .......... 113 366 77 16 4 3 5 | .......... 65 375 82 13 3 2 6 » .......... 31 518 86 10 2 2 7 el. fl. » .......... 23 529 89 7 2 2
Tabell 2.21. Antalet bostadshushåll med olika antal barn under 16 år enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat efter lägenhetens hustyp, hela riket samt tätorter och
glesbygd
Hela riket Hushåll med 0 barn ............
150—>M— _
5 el. fl. ............
Samtliga tätorter Hushåll med 0 barn ............
1 | ............ 2 n ............ 3 | ............ 4 | ............ 5 el. fl. » ............
Tätorter med 200—1 999 invånare Hushåll med 0 barn ............
1 » ............ 2 » ............ 3 | ............ 4 | ............ 5 el. fl. » ............
Tätorter med 2 000— invånare Hushåll med 0 barn ............
1 » ............
2 | ............
3 » ............
4 » ............
5 el. fl. » ............
Glesbygd
Hushåll med 0 barn ............ 1 » ............ 2 » ............
3 » ............
4 » ............
5 el. fl. » ............
Hela Därav, i %, i lägenheter i antalet bostads- en- två— fler- icke bo- hushåll familjshus familjshus familjshus stadshus 1 567 809 33 12 51 3 501 770 34 12 52 3 341 878 37 12 49 3 120 012 46 11 41 3 35 450 56 10 32 2 15 232 67 8 23 2 1 174 102 18 12 67 3 391 377 22 11 65 3 260 419 25 10 63 2 83 479 32 8 57 2 21 888 40 8 50 2 7 912 51 7 41 1 169 319 49 23 24 5 57 795 51 22 22 5 41 934 55 20 20 5 15 765 63 16 17 4 5 110 70 12 14 3 2 420 78 9 11 2 1 004 783 13 10 74 3 333 582 17 9 72 2 218 485 20 7 71 2 67 714 25 7 66 2 16 778 31 6 61 2 5 492 38 6 55 1 393 707 78 15 4 2 110 393 75 18 4 3 81 459 74 19 5 3 36 533 77 16 4 2 13 562 81 13 4 2 7 320 85 10 3 2
2.4. Sammanfattning av boendeför- hållandena 1945 och 1960
Mellan åren 1945 och 1960 nybyggdes 570000. drygt 822 000 lägenheter här i landet. År 1945 var den genomsnittliga lägen- Under denna period skedde även en hetsstorleken 3,1 rumsenheter (rums- omfattande saneringsverksamhet, vilken enhet=rum eller kök). År 1960 hade hade till följd att gamla och omoderna genomsnittet Ökat till 3,4. ökningen ha- lägenheter revs eller grundligt moder-
niserades. Nettotillskottet av lägenheter under den här betraktade 15-årsperio- den kan beräknas uppgå till drygt
de tagit sig uttryck i att andelen små-
lägenheter, dvs. lägenheter mindre än 2 rum och kök, minskat från 38 till 26 % och andelen lägenheter onl minst 3 rum och kök ökat från 31 till 43 %. An-delen 2-rumslägenheter var däremot praktiskt taget densamma, dvs. knappt en tredje- del av samtliga. Såväl 1945 som 1960 "var den genomsnittliga lägenhetsstorle- ken större på glesbygden än i tätorterna.
Utrustningsmässigt hade lägenhets- beståndet avsevärt förbättrat-s, men så- väl 1960 som 1945 hade glesbygdens lä- genheter en sämre standard än tätorter- nas. Praktiskt taget alla lägenheter i ”tätorterna och ungefär tre fjärdedelar av lägenheterna på glesbygden hade 1960 vatten och avlopp. I tätorterna var den relativa andelen sådana lägenheter år 1945 83 % och på glesbygden 33 %. 'Centralvärme var betydligt vanligare 1960 än 1945 både i tätorter och på glesbygd och frekvensen bad- och dusch- rum hade också ökat kraftigt. Kylskåp var 1945 en sällan förekommande ut- rustningsdevtalj men fanns 1960 i 70 % av alla tätortslägenheter och i 45 % av lägenheterna på glesbygden. Gas- eller elspis hade hälften av hushållen i tät- orterna år 1945 och 82 % år 1960; på glesbygden var procenttalet år 1945 en- .dast 3 men hade år 1960 ökat till 43.
Antalet lägenheter i flerfamiljshus ha- de ökat från 43 % år 1945 till 50 % år 1960. Tvåfamiljshusen hade minskat sin relativa andel och likaså enfamiljshu- sen, om man ser till riket i »dess helhet; i tätorterna hade dock skett en mindre ökning av enfamiljshusens relativa an- del.
Bostadshushållen hade blivit genom- snittligt sett mindre; är 1945 bestod ett hushåll av i medeltal 3,2 personer men år 1960 endast av 2,8. Andelen 1—per- sonshushåll hade ökat från 14 till 20 % och 2-personshushåll från 25 till 27 %. 3-personshushållen hade minskat något relativt sett, 4-pers-onshushållens andel
var oförändrad och de större hushållen, bestående av 5 eller flera personer, ha- de minskat från 18 till 13 %.
Till följd av den ökade lägenhetsstor- leken och den minskade hushållsstor- leken bodde det år 1960 endast 83 per- soner per 100 rumsenheter mot 99 år 1945. Andelen trångbodda hushåll hade minskat från 21 till 8 %, andelen boen- de i sådana hushåll från 30 till 13 % och andelen barn från 46 till 22 %. (Med trångboddhet menar vi här mer än 2 boende per boningsrum, köket oräknat.) Även 1960 förekom dock en rätt avse- värd trångboddhet bland de större hus- hållen och bland familjer med många barn. Drygt en tredjedel av 3- och 4- barnsfamiljerna och nära två tredjede- lar av familjerna med 5 eller flera barn var trångbodda enligt den definition vi här använt.
Barnfamiljerna bodde år 1960 i ino- derna och nybyggda lägenheter i större utsträckning än andra hushåll. Sämst ställda i utrustningshänseende syntes de lägenheter vara, som beboddes av pen- sionärshushåll. Även hushåll, som före- stods av yngre ogif-ta personer, bodde ofta i omoderna lägenheter.
På glesbygden var år 1960 lägenhe- terna vanligen inrymda i småhus och några påtagliga skillnader därvidlag kan inte urskiljas mellan olika kategorier av ' hushåll. I tätorterna däremot bodde de större hushållen och hushållen med fle- ra barn oftare än andra i lägenheter i småhus, framför allt i enfamiljshus.
2.5. Bostadsbyggandet efter 1960
Under åren 1961—1963 har det nybyggts drygt 230 000 lägenheter. Praktiskt taget alla dessa har varit utrustade med eget badrum och wc; av enkelrummen har dock nära tre fjärdedelar saknat dessa bekvämligheter. Omkring 28 % av lä- genheterna har byggts i småhus. Bland
? | 1
de lägenheter som byggdes i flerfamiljs- hus var 20 % inrymda i hus med 5—8 våningar; i högre hus byggdes åren 1961 och 1962 ungefär 15 % av lägenheterna
men år 1963 endast drygt 7 %. Lägen- hetsfördelningen i nyproduktionen har under vart och ett av de tre åren varit följande:
Den procentuella andelen lägenheter av Lägenhetstyp ollka typ 1 nyproduktionen år 1961 1962 1963 1961—1963
1 r ............................. 5,8 5,5 7,7 6,3 1 rkv ........................... 5,0 4,9 4,3 4,7 2 o. fl. r, 2 o. fl. rkv ............ 1,3 1,8 1,7 1,6 1 rk ............................ 7,2 6,6 6,8 6,9 2 rk ............................ 23,2 22,2 19,1 21,4 3 rk ............................ 29,6 28,9 29,8 29,4 4 rk ............................ 19,6 21,2 20,8 20,5 5 rk ............................ 6,4 7,0 7,8 7,1 6 el. fl. rk ...................... 1,9 1,9 2,0 1,9
Summa 1oo,o | 100,0 100,0 | 100,0
Under samma period har enligt bo- stadsstyrelsens statistik genom rivning avgått ungefär 24 000 lägenheter. Större delen av dessa saknade centralvärme, wc och badrum och ungefär 60 % av dem var inrymda i hus byggda före år 1901. De rivna lägenheterna fördelade sig efter storlek på följande sätt:
Det procentuella antalet åren 1961——
Lägenhetstyp 1963 rivna lägen-
heter av olika stor-
lek
1 r ................. 8,5 1 rkv ............... 1,6 2 o. fl. r, 2 o. fl. rkv 1,5 1 rk ................ 43,5 2 rk ................ 26,9 3 rk ................ 10,8 4 rk ................ 4,0 5 rk ................ 2,0 6 el. fl. rk .......... 1,2 Summa 100,0
Lägenhetsbeståndet skulle alltså un- der 1960-ta1ets tre första år ha ökat med ca 200000 lägenheter. Möjligen är ök- ningen något mindre, efters—om lägen- heter kan ha avgå—tt på annat sätt än ge-
nom rivning, t.ex. genom att de om- vandlats till kontor eller genom att de slagits samman till större.
Praktiskt taget hela bruttoökningexn av lägenhetsbeståndet, ca 8 %, utgjor— des av fullt moderna lägenheter och betydligt över hälften av den av lägen- heter om minst 3 rum och kök. Till den höjning av bostadsbeståndets utrym- mes- och utrustningsstandard som skett genom nybyggnadsverksamhet skall läg- gas effekten av ombyggnads- och mo- derniseringSverksamhet, vars omfatt- ning inte kan uppskattas genom till- gänglig statistik. Ur bostadsbeståndet har under samma period avgått icke fullt 1 % av lägenheterna, i regel omo- derna och till över hälften bestående av högst 1 rum och kök.
2.6. Regionala variationer i lägenhets- beståndets sammansättning
I direktiven för bostadsbyggnadsutred- ningen behandlas något sambanden mel- lan bostads- och andra bebyggelsefrågor å ena sidan och arbetsmarknadsfrågor å den andra. Enär den samtidigt med bostadsbyggnadsutredningen tillkallade
man: Menu." If.:
Karta 2.1. Tätorter med 2 000— invånare
MEMHNTT II 7.
Karta 2.2. Tätorter med 200—_] 999 invånare
Det procentuella antalet lägenheter till- komna före år 1901 i olika län
ÅNBEL ANTAL li-l'll ll—Åil ...." Karta 2. 3. Glesbygd n-MS magnum" 401.
lokaliseringsutredningen i sitt betänk- ande (Aktiv lokaliseringspolitik, SOU 1963:58) bl.a. understrukit bostadsfrå- gans betydelse för de skilda regioner- nas ekonomiska utveckling, har vi icke funnit det vara vår uppgift att närmare behandla dessa frågor mot bakgrunden av lokaliseringspolitiska aspekter. Med tanke på att det alltjämt sker och av allt att döma även i framtiden kommer att ske en avflyttning från glesbygd till tät- orter och från vissa delar av vårt land till andra har vi emellertid något velat belysa de risker för kapitalförluster, så- väl enskilda som samhälleliga, som kan vara förknippade med att lägenheter i ! avfolkningsområden lämnas obebodda. '; I det följande skall ges en kort beskriv- ! ning av regionala skillnader i bostads— | beståndets sammansättning. Jämförelser i görs de olika länen emellan och berör större och mindre tätorter samt gles- !
l l l
!
bygd. Materialet är hämtat ur 1960 års bostadsräkning. '
2.6.1. lägenhetsbeståndets ålder
Med hänsyn till de förhållanden som utredningen här velat belysa är ande- len gamla lägenheter i bostadsbestån- det inom olika delar av landet av sär- skilt intresse. Som »gamla» har vi be- tecknat de lägenheter som tillkommit före år 1901. Andelen gamla lägenheter i de olika länen framgår av kartorna 2.1—2.3. Karta 2.1 visar att i de större tätorter- * na i två län (Gävleborgs och Gotlands) andelen gamla lägenheter var 20 % el— ler mer och i två län (Östergötlands och , Blekinge) mellan 15 och 19 %. I sex län (Stockholms, Älvsborgs, Örebro, Väst- ' manlands, Västerbottens och Norrbot- tens) understeg den procentuella ande- * len 10. Övriga 14 län och Stockholms stad hade alltså andelar, som låg mel- lan 10 och 14 %. Den högsta andelen äldre lägenhe-
ter i de mindre tätorterna återfanns, som framgår av karta 2.2, i Malmöhus, Kristianstads och Gävleborgs län (med vartdera 29 %), medan de lägsta ande- larna fanns i de två nordligaste länen, Västerbottens (10 %) och Norrbottens (12 %), i Stockholms län (14 %) ochi tre sydliga län, nämligen Älvsborgs (10 %), Jönköpings (13 %) och Hal- lands (14 %).
På glesbygden var i hela riket i ge— nomsnitt 40 % av lägenheterna »gamla» i den mening vi här har använt ordet. Mindre än 35 % hade endast de fyra nordligaste länen (se karta 2.3) och 45 % eller mer större delen av länen i östra och södra Götaland samt Örebro och Västmanlands län. I Malmöhus län var procentanxdelen så hög som 57.
2.6.2. Ligonhetsbeståndets utrymmesstandud
Utrymmesstandarden har mätts i ande- len lägenheter om 3 eller flera rum och kök bland samtliga lägenheter. Kartor- na 2.4——2.6 illustrerar för större och mindre tätorter respektive glesbygd i de olika länen den procentuella andelen sådana lägenheter.
Den högsta utrymmesstandarden bland de större tätorterna (karta 2.4) uppvisade Kronobergs, Gotlands, Kris— tianstads och Stockholms län i nu nämnd ordning. Andelen större lägen- heter låg där mellan 48 och 54 %. Även i de fyra nordligaste länen och i Hal- lands län var utrymmesstandarden hög- re än riksgenomsnittet. Den lägsta stan- darden hade Stockholms stad, där en- dast 29 % av lägenheterna innehöll 3 eller flera rum och kök. Mindre än 35 % sådana lägenheter hade även Söderman- lands, Östergötland-s, Göteborgs och Bo- hus, Västmanlands och Gävleborgs län.
I fråga om de mindre tätorterna (kar- ta 2.5) hade Gotlands län och länen i södra och västra Götaland den högsta utrymmesstandarden, medan i de norra
ANnn. ANTAL ANGEL ANTAL u-u 1 6 || u- ut Ala-ua. u-ux . _
amsczuonsmr 167. = ' nu::uonsuar n:.
Karta 2.4. Tätorter med 2 000— invånare Karta 2.5. Tätorter med 200—1 999 invånare
Det procentuella antalet lägenheter om 3 eller flera rum och kök bland samtliga lägenheter i olika län
Karta 2. 6. Glesbygd
llussuonsmr R ).
länen och länen i Mellansverige andelen större lägenheter låg under riksgenom- snittet på 53 %.
Glesbygden (karta 2.6) uppvisade i stort sett samma bild som de mindre tätorterna. I Götaland, med undantag för östergötlands län, var andelen lägen- heter om 3 eller flera rum och kök stör- re än riksgenomsnittet på 52 %, medan Norrlandslänen och länen i mellersta och östra Svealand samt Östergötlands län hade andelar, som understeg 50 %.
2.6.3. Lägenhetsbeståndets utrustningsstandard
Som redan framgått av tab. 2.3 och 2.4 föreligger det stora skillnader i fråga om modernitet och utrustningsstandard mellan lägenhetsbeståndet på glesbyg- den och i tätorterna. Även mellan länen är det inom en och samma bebyggelse- typ rätt avsevärda kvalitetsskillnader, vilket kartorna 2.7—2.9 belyser.
Beträffande de större tätorterna (kar- ta 2.7) var andelen lägenheter, försedda med vatten och avlopp, centralvärme och wc (lägenheter i kvalitetsgrupper- na 1—3) störst i Stockholms stad och Västerbottens län (85 %); över 80 % så- dana lägenheter hade även Norrbottens, Jämtlands, Stockholms och Västman- lands län. Gävleborgs län hade den lägs- ta andelen, 69 %, och Kalmar län kom lärnäst med 70 %.
Även när det gällde de mindre tätor- terna (karta 2.8) låg de två nordligaste länen bäst till. I Västerbottens län var andelen lägenheter i kvalitetsgrupperna 1—3 72 % och i Norrbottens 69 %. Där- efter följde Älvsborgs län, 64 %, Got— lands län, 63 %, samt Jönköpings, Hal- lands, Skaraborgs och Värmlands län med vartdera 62 %. Andelar understi- gande 55 % hade länen i sydöstra och södra Sverige samt Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Även vid en jämförelse mellan de oli- ka länens glesbygd (karta 2.9) visar
det sig att Västerbottens och Norrbot- tens län hade den högsta andelen väl- utrustade lägenheter — 49 respektive 48 % av samtliga lägenheter var där försedda med vatten och avlopp, cen- tralvärme och wc; riksgenomsnittet låg på 32 %. Därefter följde Södermanlands län, 40 %, och Halla-nds, Uppsala, Kop- parbergs och Västmanlands med mellan 35 och 39 %. Den lägsta andelen åter- fanns här, liksom i fråga om de mindre tätorterna, i de sydöstra och södra lä- nen. Lägsta andelen hade sålunda Got- lands, Kalmar och Blekinge län, 22 %, Kronobergs och Kristianstads län, 25 %, samt Malmöhus län, 29 %. Andelar om mindre än 30 % uppvisade även Göte- borgs och Bohus, Skaraborgs och Jämt- lands län.
2.6.4. Sammanfattning
Etrt samband förelåg mellan bostadsbe- ståndets utrustningsstandard och ålder. I län med hög andel gamla lägenheter var i allmänhet utrustningsstandarden lägre än genomsnittet för hela landet. Men det förelåg också ett visst samband mellan bostädernas ålder och utrym- messtandard; vissa län med stor andel äldre lägenheter hade en relativt sett stor (andel större lägenheter. Samman- fattningsvis kan beträffande de mindre tätorternas och glesbygdens bostadsbe- stånd i olika delar av landet följande sägas:
De mindre tätorterna i Norrbottens och Västerbottens län har en större an— del lägenheter med hög utrustningsstan— dard och en mindre andel gamla lägen- heter än de mindre tätorterna i andra län, men utrymmesstandarden i lägen- hetsbeståndet hör till de lägre i landet. Jämtlands och Västernorrlands län sy— nes ligga kring riksgenomsnittet, om man söker sammanväga här behandlade tre karakteristika för de mindre tät- orterna. Gävleborgs och Kopparbergs
ANBKL
än
'ta-u!.
'n-nx
n-ux amusucmsunr 'n: Winona"? m
Karta 2. 7. Tätorter med 2 000— invånare Karta 2.8. Tätorter med 200—1 999 invånare
Det procentuella antalet lägenheter i kvali— tetsgrupperna 1—31 i olika län
Karta 2.9. Glesbygd 1 Se not 1, tabell 2.4.
”summa? su
län uppvisar både låg utrustnings- och låg utrymmesstandard och en relativt hög andel äldre lägenheter. Länen kring Mälaren, med undantag för Stockholms län, ligger kring riksgenomsnittet i frå- ga om utrustningsstandard, något gynn- sammare i fördelningen mellan äldre och nyare lägenheter men i fråga om utrymmesstandarden klart under medel- talet för de mindre tätorterna. Utrust- nings- och utrymmesstandarden i Stockholms läns mindre tätorter ligger vid riksgenomsnitten, men andelen äld- re lägenheter är mindre där än i andra län. Örebro och Östergötlands län har också en utrustningsstandard som unge- fär överensstämmer med riksgenomsnit- tet men en utrymmesstandard som lig- ger under. Örebro län har en högre an- del gamla lägenheter än Östergötlands, som härvidlag överensstämmer med riksgenomsnittet. De mindre tätorterna i Värmlands och Skaraborgs län synes ha ett likartat bostadsbestånd med högre genomsnittlig utrustningsstandard och ungefär samma utrymmesstandard samt åldersfördelning som riksgenomsnitten. Älvsborgs, Jönköpings och Hallands län har hög utrustnings- och utrymmes- standard samt en relativt liten andel äldre lägenheter. Göteborgs och Bohus län har låg utrustningsstandard och hög andel gamla, och också hög andel stora lägenheter. I Malmöhus, Kristian- stads, Kalmar och Blekinge län är ut- rustningsstandarden hög. ! de tre först- nämnda länen är andelen äldre lägen- heter större än riksgenomsnittet, medan i Blekinge län andelen äldre lägenheter är nära medeltalet. För Kronobergs län gäller slutligen att utrustningsstandar- den och andelen äldre lägenheter nära ansluter sig till riksgenomsnitten och
att andelen större lägenheter är betyd- ligt högre än riksmedeltalet.
I fråga om glesbygden kan följande anföras. Glesbygden i de två nordli- gaste länen har i förhållande till gles- bygden i övriga län en mycket hög ut- rustningsstandard, en relativt liten an- del äldre lägenheter men en låg utrym- messtandard. Jämtlands läns glesbygd liksom Västernorrlands har låg utrym- messtandard; andelen äldre lägenheter är mindre än i sydligare län men Jämt— lands län uppvisar trots detta en låg ut- rustningsstandard, medan Västernorr- lands län ligger nära medeltalet för glesbygden i hela landet. Gävleborgs län och Kopparbergs län har båda en låg utrymmesstandard medan Gävle- borgs län har en hög andel och Koppar- bergs län en låg andel äldre lägenheter i förhållande till andra län; utrustnings- standarden ligger i Gävleborgs län nå- got under och i Kopparbergs län något över riksmedeltalet. Mälarlänens gles- bygd har en högre utrustningsstandard än genomsnittet för hela landets gles- bygd, relativt många äldre lägenheter och en lägre utrymmesstandard än riksgenomsnittet. Länen från västkus- ten upp mot norr till Dalarna visar in- bördes ganska varierande förhållan- den. Skaraborgs län har bland dessa den lägsta utrustningsstandarden, en hög andel äldre lägenheter och en ut- rymmesstandard som ligger i nivå med genomsnittet för landets glesbygd. Lä- nen i södra och sydöstra delen av landet har en påfallande låg utrustningsstan- dard, hög andel äldre lägenheter _ om- kring hälften är äldre än 60 år — och hög 'andel lägenheter om 3 eller flera rum och kök.
KAPITEL 3
Utredningens direktiv
Chefen för socialdepartementet sam— manfattar i sina direktiv till utredning— en med följande ord de resultat man nått i sin strävan att höja bostadsstan— darden i Sverige:
»Det bostadspolitiska programmet från åren 1946—1948 har i betydande män för- verkligats. Det är emellertid uppenbart att de mål som ställdes upp inte har nåtts ännu. Under tiden har dessutom våra mål förskjutits som en följd av den allmänna standardhöjningen.
Den stora bostadsproduktionen har inte varit stor nog för att avskaffa bostadsbris- ten. Först under de senaste åren har bo— stadsbyggandet nått den nivå —— motsva— rande 65000 å 70000 nybyggda lägenhe— ter per år -— som möjliggör en avveckling av bristen. En sådan avveckling har också gjort sig gällande på många håll i landet. I Stockholmsområdet och vissa andra större stadsregioner är bostadsbristen dock fort— farande svår.
En avveckling av den akuta bostadsbris- ten betyder inte, att bostadsförhållandena blir tillfredsställande. Kvar står den vik- tiga och tidskrävande uppgiften att erbju- da alla hushåll en god och tillräckligt rym- lig bostad. Fortfarande bor många famil— jer i överbefolkade lägenheter, som dess- utom ej sällan är illa utrustade. För många åldringar är bostadsförhållandena ännu otillfredsställande. Bostadsbristen har lagt en hämsko på hälsovårdsmyndigheternas möjligheter att ingripa mot bristfälliga bo— stadsförhållanden. Den förestående allmän— na bostadsräkningen kan väntas ge en all— män belysning inte bara av de stora för- ändringar, som skett i positiv riktning i våra bostadsförhållanden, utan också av de kvarstående bristerna och de sociala pro— blem, som dessa brister ger upphov till.
Även om man redan då programmet ut- formades slog fast, att det måste ta lång
tid att förse alla bostadssökande med en bra bostad, är det uppenbart, att den akuta bris— ten dröjt kvar längre än man ansåg sig ha anledning räkna med för ett tiotal år sedan. Den inre omflyttningen i landet i riktning mot städerna har varit starkare än man förutsett. En betydande immigration från utlandet har ägt rum efter kriget. Gifter- målsåldern har sänkts. De snabbt stegradc realinkomsterna, den i samband därmed förbättrade relationen mellan inkomst och bostadskostnad samt en utbyggnad av so— cialförsäkringen har jämte de nämnda om- ständigheterna givit upphov till en utom— ordentligt hög tillväxt i efterfrågan på bo— städer. Under vissa perioder har det rätt brist på material och arbetskraft, vilket för— anlett en begränsning av bostadsbyggandet liksom av andra investeringar. Det samlade tillskottet av lägenheter efter kriget har blivit lägre än det som erfordrats för att motsvara behovet.»
Socialministern ansåg emellertid att man nu hunnit så långt i det uppställda programmet att det föreföll rimligt räk- na med att bostadspolitiken snart skul- le komma att ställas inför delvis nya arbetsuppgifter.
»De bostadssökandes möjligheter att väl- ja bostad ökar. Individuella behov och öns- kemål kan tillgodoses bättre än tidigare. Rivning av äldre, bristfälliga eller rent un— dermåliga bostadshus kan få väsentligt större omfattning. Utrymmet för en socialt inriktad bostadspolitik ökar.»
För att de bostadspolitiska åtgärderna skulle bli effektiva krävdes att olika be— folkningsgruppers framtida bostadsbe- hov närmare klarlades. Det framhölls att man vid planeringen och projektering— en av bostäderna måste ta hänsyn till
utvecklingen av bostadsmarknaden på lång sikt och bortse från rent tillfälliga situationer och att huvudparten av de bostadspolitiska åtgärderna i första hand borde utformas med ledning av en långsiktig bedömning.
Sedan socialministern på detta sätt angett motiven för att tillkalla utred- ningsmän med uppgift att utreda och framlägga förslag rörande vissa bostads- frågor m.m., preciserades arbetsupp- gifterna på följande sätt:
»De undersökningar av bostadsmarkna- , dens utveckling på längre sikt, som krävs i för att en dylik bedömning i stort av bo- | stadsbyggande och bostadsförbättring skall i kunna göras, anser jag nu böra komma till ! utförande genom särskilda sakkunniga. Be— l träffande undersökningarnas omfattning ! och inriktning får jag anföra följande. i Av central betydelse att få belyst är hur den framtida befolkningsstrukturen och inkomstutvecklingen kan komma att påver— ka efterfrågan på bostäder liksom även att få klarlagt bostadsbehoven för särskilda grupper såsom barnfamiljer och åldringar. Tänkbara förändringar i olika hushålls- gruppers bostadsvanor bör närmare över- vägas. Efterfrågans inriktning på lägenhe- heter av olika storlek och typ samt på skil- da hustyper bör särskilt uppmärksammas.
Visst statistiskt material av intresse för den åsyftade undersökningen finnes och bör underkastas en kritisk analys. Genom den bostadsräkning som planeras år 1960 torde också material av intresse bli tillgängligt. I den mån det visar sig föreligga behov av yt- terligare primärundersökningar bör förslag härom läggas fram.
Av vikt är vidare att undersökningen av bostadseftcrfrågan kompletteras med en utredning av hur behov och önskemål i framtiden kan ställa sig beträffande bo- stadsmiljön: det gäller behovet av olika slags kollektiva anordningar i bostadsom- råden, såsom butiker, samlingslokaler, lek- platser, daghem, parkeringsplatser. Det kan , antagas att en fortsatt snabb förbättring av i levnadsförhållandena betyder att kraven på 1 dylika anordningar skärpes. Behoven är ; mångskiftande: barnfamiljerna, ungdomen och åldringarna har sina särskilda behov. En ytterligare stark ökning av bilismen föranleder bl. a. snabbt stigande behov av parkeringsutrymme.
Frågan om önskvärda förändringar i bo— stadsmiljön får särskild tyngd, därest det antages att i framtiden en omfattande sa— nering av äldre bebyggelse kommer till stånd. För större orter blir det fråga om en genomgripande omdaning av dessa sam- hällens struktur, där bostädernas inpassan— de i samhällsbildningen är ett lika svårt som viktigt problem. För de många små tätorter på landsbygden, som på grund av en fortgående avfolkning hotas till sin exi- stens, gäller frågan ytterst hur en sådan upprustning av dessa skall bli möjlig, att relativt högt ställda anspråk i fråga om skolor, samlingslokaler, butiker m. in. kan tillgodoses.
Utvecklingen av en liten ort, som rymmer låt vara små men expansiva företag, kan i hög grad bli beroende av att en förutse- ende planering för en genomgripande för— bättring av bostadsbeståndet, anordnande av vatten- och avloppsanläggningar, ny- byggnad eller upprustning av samlings- lokaler m. In. kommer till stånd. Det kan också förhålla sig så, att en dylik upprust— ning av ortens byggnadsbestånd, som är motiverad inte bara med tanke på att göra orten attraktiv och underlätta för företag- samheten att täcka sitt behov av arbetskraft utan även ur bostadssociala synpunkter, inte kommer att genomföras därför att tvek- samhet råder beträffande de berörda före- tagens ekonomiska styrka. Det är angelä- get att få denna fråga belyst, närmast för att det skall bli möjligt att ta ståndpunkt till i vad mån samhället, då det gäller in- vestering i byggnader -—— t. ex. beviljande av bostadslån för ny- eller ombyggnad — bör påtaga sig vissa risker för förluster.
Av det sagda torde framgå att det råder ett nära samband mellan å ena sidan bo- stads- och andra bebyggelsefrågor och å andra sidan arbetsmarknadsfrågor. En kraftfull bebyggelse- och arbetsmarknads- politik förutsätter att detta samband när- mare klarlägges och beaktas i det praktis- ka handlandet. Jag kommer senare denna dag att anmäla frågan om tillkallandet av sakkunniga för utredning av skilda lokali- seringsproblem. Då vissa av de bostads- och arbetsmarknadsfrågor, som jag tagit upp i det föregående, år av väsentligt intresse ur lokaliseringspolitisk synpunkt, är en sam- ordning av de båda utredningarnas arbete i denna del nödvändig.
De här nämnda sambanden mellan syssel- sättningsfrågor och bebyggelsefrågor är inte de enda som i detta sammanhang bör upp-
märksammas. Ur bostadspolitisk synpunkt är det naturligt att hävda, att bostadsbyg- gandet bör ligga på en år för är hög och jämn nivå. Arbetsmarknadssynpunkter talar för att i vissa lägen volymen förändras. Hur de bostadspolitiska och arbetsmark- nadspolitiska synpunkterna i denna fråga skall kunna sammanjämkas bör utredas. De i det föregående angivna undersök- ningarna beträffande bostadsbyggande och
bostadsförbättring samt vissa bebyggelse- och arbetsmarknadsfrågor syftar, som förut antytts, till att göra det möjligt att säkrare än t'. n. bedöma det framtida behovet av bostadspolitiska åtgärder och insatser. Bätt- re förutsättningar skapas också för en sam- ordning av den bedömning av skilda bygg- nads- och arbetsmarknadsfrågor, som ut- föres av olika statliga organ i länsinstan- sen.»
AVDELNING I
Konsumtionsekonomiska förutsättningar och socialpolitiska
mål för en höjning av bostadsstandarden
4.1. Bostadskonsumtionen enligt 1958 års levnadskostnadsundersökning
I den senast gjorda levvnaxdskostnadsun- dersökningen, vilken avsåg år 1958 (»Hushållens konsumtion år 1958», SOS Priser och konsumtion) beräknades bo- stadsposten uppta 14,1 % av den totala privata konsumtionen inom hushålls- sektorn exklusive skatt och 11,2 % av konsumtionen inklusive skatt. I bostads- kostnaderna inkluderades förutom kost- nader för själva bostaden och för bräns- le och lyse även kostnader för sommar- stuga. Uppgifterna avsåg de faktiska kostnader, som hushållet haft och vilka inte räknats som sparande. Beträffan- de föreningslägenheter medtogs inte in- satser och amorteringar och ej heller avgifter till andra fonder än fonder för inre reparation. Inköp av eget hem, amorteringar på lån i sådan fastighet samt kostnader för nybyggnad och för- bättringar räknades som sparande och ingick sålunda inte i de redovisade kon- sumtionsbeloppen. Däremot ingick re- parationskostnader. Eget arbete i sam— band med reparationer värderades inte. Hushåll som bebodde lägenhet i eget flerfamiljshus angav i samband med inledningsintervjun även hyresvärdet per månad inklusive bränsletillägg och andra tillägg för lägenheten. Vid bear- betningen behandlades detta hyresvär— de som en faktisk kostnad. För hushåll som hade fritt bränsle eller fritt lyse värderades dessa förmåner och värdena behandlades som faktiska kostnader.
KAPITEL 4
Tidigare studier av bostadskonsumtionen i hushållens ekonomi
I % av total- Miljoner konsum- kr tionen exkl. skatt Förhyrda o. fritt upp— låtna bostäder ...... 2 016,2 6,6 Hyra .............. 1 987,5 6,5 Reparationer ....... 28,7 0,1 Föreningslägenheter . . . 194,7 0,6 Avgifter till för— eningen .......... 192,5 0,6 Reparationer och andra omkostnader 2,2 0,0 Egna hem ........... 730,3_ 2,4 Lagfartskostnader m. m ............. 3,1 0,0 Tomträttsavgäld. . . . 11,4 0,0 Räntor på lån ...... 317,2 1,0 Fastighetsförsäkring . 42,0 0,1 Utgifter för renhåll- ning ............. 40,4 0,1 Utgifter för sotning. . 8,6 0,0 Vattenavgitt ........ 19,1 0,1 Reparationer exkl. nedan nämnda. . . . 256,4 0,8 Reparationer på elekt- risk utrustning. . . . 8,6 0,0 Reparationer på vår- me, vatten, sanitet 23,5 0,1 Bostäder i egna tre- och flerfamiljshus ....... 63,9 0,2 Värderad bestad för stu- derande ............ 15,7 0,1 Sommarstuga ......... 99,2 0,3 Fastighetsförsäkring m. m ............. 4,9 0,0 Räntor på lån ...... 27,1 0,1 Reparationer och andra omkostnader 37,3 0,1 Hyra av sommarstuga 29,9 0,1 Bränsle, lyse ......... 1 223,0 4,0 Ved ............... 318,1 1,0 Kol, koks etc ....... 206,7 0,7 Eldningsolja ........ 130,5 0,4 Fotogen m. m ....... 29,6 0,1 Kokgas ............ 50,0 0,2 Elektrisk ström ..... 488,1 1,6
Tabell 4.1. Bostadspostens absoluta storlek och procentuella andel av de totala konsum— tionsulgiftema för olika kategorier av hushåll enligt 1958 års levnadskostnadsunder—
sökning Total Därav för bostad, sommar- konsumtion stuga, bränsle och lyse elåll'låfate? kronor i % av h håll 0511 år per hushåll totalkon- us och år sumtionen Sammanräknad nettoinkomst, kronor per år — 4 999 ......................... 4 930 1 023 20,8 5 000— 9 999 ......................... 7 653 1 238 16,2 10 OOO—14 999 .......................... 10 792 1 624 15,1 15 000—19 999 .......................... 13 376 2 001 15,0 20 OOO—24 999 .......................... 17 516 2 323 13,3 25 OOO—29 999 .......................... 21 853 3 212 14,7 30 000—39 999 .......................... 23 640 2 944 12,5 40 000—- ............................... 33 736 4 093 12,1 Antal personer i hushållet 1 ...................................... 6 534 1 248 19,1 2 ...................................... 10 291 1 626 15,8 3 ...................................... 12 817 1 820 14,2 4 ...................................... 15 412 1 834 11,9 5 ...................................... 16 726 2 074 12,4 6 el. flera .............................. 20 268 2 270 11,2 Antal barn under 16 år i hushållet 0 ...................................... 9 939 1 499 15,1 1 ...................................... 13 874 1 964 14,2 2 ...................................... 15 073 1 841 12,2 3 el. flera .............................. 15 511 2 001 12,9 Hushållstyp Ensamstående man under 67 år .......... 8 159 1 201 14,7 Ensamstående kvinna under 67 år ....... 6 809 1 376 20,2 Ensamstående man eller kvinna, 67 år och över ................................. 4 677 1 136 24,3 Makar utan barn, mannen under 67 år ..... 11 920 1 671 14,0 Makar utan barn, mannen 67 år och över . . 7 071 1 461 20,7 Makar och minderåriga .................. 13 877 1 920 13,8 Makar och studerande och ev. minderåriga . 18 906 3 097 16,4 Ensamstående med minderåriga och/eller studerande ........................... 10 162 1 725 17,0 Övriga hushållstyper .................... 14 964 1 704 11,4
De olika delposternas relativa andel av den totala privata konsumtionen inom hushållssektorn exklusive skatt samt de- ras till total bostadskonsumtion upp— räknade absoluta belopp framgår av tab— lån på föregående sida.
Den del av konsumtionen som an- vändes för bostadsändamål var givet— vis inte'densamma för alla kategorier av hushåll (se tab. 4. 1).
De högre inkomsttagarna hade en större bostadskonsumtion, i kronor räknat, än de lägre inkomsttaganna. Bo— stadsutgiften steg emellertid icke i sam- ma takt som inkomsten, vilket medförde att bostadsposten upptog en allt mindre procentuell andel av den totala kon— sumtionen ju högre inkomsten var.
De totala konsumtionsutgiftcrna visa- de en samvariation med antalet boen-
de och med barnantalet och detsamma gällde om konsumtionsvolymen för bo- städer. Bostadsutgiftens relativa andel av de totala konsumtionsutgifterna minskade dock såväl med ökat antal boende som med ökat antal barn.
Ensamstående pensionärer hade läg- re bostadskonsumtion, i kronor räknat, än någon annan hushållstyp; på grund av denna hushållskategoris låga inkoms- ter gick det dock samtidigt en högre andel av totalkonsumtionen än för and- ra hushållstyper åt till att täcka bo- stadskostnadernea. Ensamstående kvin- nor under folkpensionsåldern hade högre bostadskonsumtion, såväl abso- lut som relativt sett, än motsvarande kategori av män.
Längre än till att konstatera att bo— stadskonsumtionen samvarierar med ett flertal faktorer kan man inte komma med hjälp av de resultat som publicerats ur 1958 års levnadskostnadsundersök- ning. Frågan om vilken eller vilka fak- torer som har den största betydelsen kan alltså inte besvaras. I bostadsbygg- nadsutredningens tidigare publicerade betänkande »Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden» (SOU 1964:3) har med hjälp av annat statistiskt material ett försök till fördjupad analys gjorts; till de i detta betänkande anförda syn- punkterna skall vi återkomma i nästa kapitel.
Inte heller är det möjligt att ur olik- heten i konsumtionsvolym för olika ka- tegorier av hushåll utläsa något om olik- heter i den konkreta konsumtionsinrikt- ningen och i preferenserna. Även till dessa faktorer skall vi återkomma.
4.2. Bostadskonsumtionen i Industriens utredningsinstituts konsumtions- pragnos för år 1965
Som ett led i sitt forskningsarbete rö- rande de långsiktiga utvecklingslinjer- na inom svensk ekonomi publicerade Industriens utredningsinstitut (IUI) år 1957 en undersökning av den privata konsumtionens utveckling i Sverige se- dan år 1931 och ett försök till prognos för den fortsatta utvecklingen fram till år 1965 (»Den privata konsumtionen i Sverige 1931—65», Uppsala 1957). År 1959 reviderades prognosen med hänsyn till att nytt erfarenhetsmaterial fram- kommit, som på flera punkter gjorde det möjligt att bedöma realismen i de förutsättningar och modeller som an- vänts i prognosarbetet (»IUlzs konsum— tionsprognos för år 1965. En gransk— ning och revidering». Småtryck från IUI nr 18, Uppsala 1960). Sådant mate- rial var t. ex. nya data över befolknings- utvecklingen, inkomst- och prisutveck— lingen samt nya tidsseriedata över kon- sumtionen av varor och tjänster.
4.2.1. Konsumtionens utveckling under perioden 1931—55
Som bakgrund till sin prognos för den privata konsumtionens omfattning och inriktning år 1965 lämnade IUI en redo- görelse för den utveckling som skett sedan 1930-ta1ets början. IUI framhöll att det senaste kvartsseklet varit en från ekonomisk synpunkt sett händel- serik period i vårt lands historia.
»Den tekniska och ekonomiska utveck- lingen har gått mycket raskt och för fler— talet av befolkningen medfört en välstånds— stegring, som knappt har något motstycke i det förgångna . . . De inkomstökningar, som kommit flertalet befolkningsgrupper till del, har möjliggjort en väsentlig ökning i den kvantitet varor och tjänster, som år— ligen kunnat konsumeras och på många om- råden har också betydande kvalitetshöj-
ningar skett. Samtidigt har konsumtionen förändrats till sin inriktning; man använ- der numera inte endast mer och bättre utan även andra typer av varor och tjänster» (s. 1).
Sverigä nationalprodukt hade stigit från knappt 9 miljarder kronor år 1931 till 49 miljarder kronor år 1955. De ut- giftsbelopp som åtgått till konsumtions- ändamål hade utvecklats på ett med nationalprodukten ganska likartat sätt, men ökningen hade skett i långsamma- re takt. Detsamma var förhållandet med den privata konsumtionen, vilken de- finierades som de totala konsumtions- utgifterna minus sådana utgifter som betalades av stat och kommun. Den privata konsumtionens nominella ut— giftsökning (från 6 miljarder kronor år 1931 till 28 miljarder kronor år 1955) hade icke följts av en lika stor ökning i dess volym. Prisnivån kunde under de gångna 25 åren beräknas ha stigit med ca 150 %, vilket innebar att kon- sumtionsvolymen ungefärligen fördub- lats. Volymens ökning per capita kunde beräknas ha uppgått till ungefär 2,5 % om året, om man undantog krigsåren.
I denna fördubbling av den totala konsumtionsvolymen inne—slöts emeller- tid väsentliga förskjutningar mellan olika utgiftsposter. För att illustrera det- ta förhållande valde IUI att indela kon- sumtionen i åtta huvudgrupper (livs- medel, bostad, beklädnad, hemutrust— ning, hushållstjänster, resor, rekreation samt sjukvård och hygien), vilkas pro- centuella andelar av totalkonsumtionen och volymmässiga förändringar när- mare diskuterades. Det framhölls att det i många fall förelegat olikartade utveck- lingstendenser för de olika delposterna inom dessa huvudgrupper.
Livsmedelskonsumtionens andel av de totala konsumtionsutgifterna hade hållit sig tämligen konstant vid ca 40 % under hela den betraktade perioden.
Dess volym hade ökat med ca 40 %, vil— ket betydde att ökningen skett långsam- mare än för konsumtionen i dess hel- het.
Bostadskonsumtionens andel, inne— fattande såväl bostad som bränsle och lyse, hade sjunkit successivt under 1930-talet och första hälften av 1940- talet från 20 % av totalkonsumtionen år 1931 till 14 % 1946; därefter hade den hållit sig praktiskt taget oförändrad. Bostadskonsumtionens volym steg un— der 1930-talet något långsammare än övrig konsumtion men under efterkrigs- tiden betydligt snabbare. Volymök- ningen hade inneburit en ökning såväl i antalet lägenheter som i lägenheternas genomsnittliga storlek och kvalitet. Att kostnadsandelen trots detta sjunkit var ett uttryck för att priserna på bostäder successivt sjunkit i jämförelse med and- ra priser.
Beklädnadspostens utgiftsandel hade under nästan hela perioden uppgått till 14 a 15 %. Den konsumerade volymen steg snabbare än genomsnittet av övrig konsumtion fram till år 1948, varefter den stagnerade.
Hemutrustningsvarornas andel av den totala konsumtionen hade uppgått till mellan 5 och 8 % under hela perioden utan att någon klar trend kunde uppfat- . tas. Volymmässigt ökade varuköpen kraftigt under 1930-ta1et och ända fram till slutet av 1940-talet, då de stagnera- de.
Utgiftsandelen för hushållstjänster hade sjunkit från 3,6 % år 1931 till 2,5 % år 1955. Volymen hade däremot varit i stort sett oförändrad.
Resepostens andel hade stigit kraf- tigt, från 6 % i början av 1930-talet till 10 % år 1955. Volymökningen var ännu kraftigare, nästan en fyrdubbling.
Gruppen rekreation hade ökat från 4 % till 6 %. Mot denna ökning svara- de en kraftig volymmässig ökning.
Utgiftsandelen för posten sjukvård och hygien hade stigit från 4,3 % till 5,3 % och volymen i det närmaste tre— dubblats.
Vid en uppdelning av konsumtionen i sådan som avsåg icke varaktiga och sådan som avsåg varaktiga varor kunde konstateras att de varaktiga varornas vo- lym hade ökat mest och år 1955 var nästan fyra gånger så stor som i början av 1930-talet; ökningen berodde huvud- sakligen på motorfordonens expansion.
IUI jämförde även den svenska kon- sumtionens fördelning på huvudgrup- per år 1955 med motsvarande fördel- ning i vissa andra länder (USA, Ka- nada, Storbritannien och Norge) samt dessa andelars förändringar mellan åren 1938 och 19551. Man fann därvid att konsumtionsinriktningen i USA och Kanada ganska starkt avvek från den i de europeiska länderna. Både USA och Kanada hade en betydligt lägre ut— giftsandel för livsmedel än övriga länder men däremot en större för bostad och resor. De hade även högre utgiftsande- lar för varaktiga varor. Bland de euro- peiska länderna hade Sverige en större andel för resor än övriga länder och en mindre för hemutrustningsvaror. I alla länderna hade utgiftsandelen för bostad sjunkit kraftigt och utgiftsan- delarna för resor samt för varaktiga va— ror stigit.
4.2.2. Prognosmetoder
Det framstod för IUI som ett självklart mål att kunna göra prognoserna om konsumtionens omfattning och inrikt- ning numeriskt preciserade. För att kunna hålla den därmed förbundna problematiken inom rimliga gränser syntes det nödvändigt att till utgångs— punkt för prognosarbetet ha vissa all- männa antaganden.
Beträffande den använda prognosme- todikeu anfördes bl. a. (s. 75 f.):
»Om en ekonomisk prognos skall kunna göra anspråk på att innebära något annat än ett löst utkastat påstående, måste den ha- seras på en hypotes angående mekanismen i det skeende, som är avgörande för den händelse prognosen avser. Prognosställaren måste föreställa sig, att det förekommer vissa regelbundenheter i det ekonomiska skeendet, i form av från tid till annan oför- ändrade samband mellan olika ekonomiska. variabler, och på grundval därav konstru- era sin hypotes. Denna får då formen av en modell över det eller de samband, som han anser vara av relevans i sammanhanget. Modellen måste därvid vara så beskaffad, att prognosställaren från den samt even- tuellt gjorda förutsättningar kan härleda det som han i sista hand måste komma fram till för att kunna uttala sig om fram- tiden, nämligen ett samband mellan å ena sidan prognosvariabelns storlek vid den tid- punkt eller under den tidsperiod prognosen avser och å andra sidan vissa vid prognos- tillfället kända fakta.»
Det ansågs praktiskt ogenomförbart att i de ekonomiska modellerna ta hän- syn till alla de variabler som den gene- rella konsumtionsteorin innefattade. Denna måste förenklas och de förekom- mande sambanden närmare preciseras. Förenklingen innebar att man betrakta- de endast de variabler som i det kon- kreta fallet kun-de antas vara av domi- nerande betydelse för prognosvariabelns utveckling. Övriga variabler samman- fördes till en restvariabel. Vilka variab- ler som skulle betraktas som tillhöran- de den ena eller den andra av de två kategorierna kunde inte lösas annat än genom subjektiva bedömningar från fall till fall.
Sedan dessa förenklingar gjorts gäll- de det att precisera den där-igenom er- hållna hypotesen genom en numerisk bestämning av denna. Hur man därvid gick tillväga torde det inte finnas an- ledning att här närmare redogöra för. IUI har lämnat en ganska detaljerad
1 Uppgifterna rörande Storbritannien hän— förde sig till år 1954.
beskrivning av sitt tillvägagångssätt (s. 79—84 samt 104—111).
4.2.3. Bostadspostens utveckling fram till år 1965, ursprunglig prognos
De allmänna antaganden som gjordes för prognosen över bostadskonsumtio- nens utveckling, liksom för flertalet av de övriga delprognoserna, var följande:
1. Hela den privata konsumtionen per capita skulle komma att öka med al- ternativt tre eller två procent om året från 1955 till 1965, vilket innebar att konsumtionsvolymen per capita 1965 skulle komma att bli alternativt 34 % eller 22 % större än 1955. Det fram- hölls att valet var ganska godtyckligt och att det var utomordentligt svårt att uttala sig om den totala konsum— tionens framtida ökningstakt. I brist på möjligheter att göra en ens tillnärmel- sevis tillfredsställande prognos på dessa områden valde IUI som alternativ för utvecklingstakten två siffror som låg på varsin sida om värdet på den öknings- takt som _ bortsett från krigsåren — kunna-t konstateras under de närmast föregående 25 åren.
2. Efterfrågan identifierades med motsvarande konsumtion; det antogs alltså att någon bristsituation ej skulle existera år 1965.
3. Prisrelationerna skulle förbli oför- ändrade.
4. Den totala befolkningen skulle öka med 3 % mellan 1955 och 1965. Detta antagande baserades på en inom IUI utförd prognos. Hushållens bostadskostnader delades upp i två undergrupper: bostad samt bränsle och lyse. Bostadskonsumtionens volym (ej innefattande bränsle och ly- se) definierades såsom produkten av an- talet lägenheter och dessas genom- snittliga standard (= storlek, utrustning och kvalitet). Prognosen över hela bo-
stadspostens volymökning kom därför att omfatta tre delar:
a. ökningen i det efterfrågade lägen- hetsantalet; b. den
ningen;
e. den efterfrågade ökningen i del- posterna bränsle och lyse.
Värdet av bostadskonsumtionen upp- skattades i princip på grundval av mark- nadshyrorna. För de bostäder, vilka icke förhyrdes i öppna marknaden, framför allt egnahemsvillor, konstrue- rades ett hyresvärde som anslöt sig till marknadshyrorna för likvärdiga lägen- heter. Bostadskonsumtionens volymut- veckling erhölls genom division av de nominella värdena med posten bostad i konsumtionsprisindex.
Det framhölls att det statistiska un- derlaget för beräkningarna av konsum- tionsvärdet för såväl bostad som bräns- le och lyse företedde bristfälligheter. Resultaten från den allmänna bostads- räkningen år 1945 fick utgöra den fasta punkten för beräkningarna angående bostaden. Inom posten »bränsle och lyse» var det framför allt uppskattning- arna av torv- och vedförbrukningen som var svagt grundade.
efterfrågade standardök—
4.2.3.1. ökningen i det efterfrågade lä- genhetsantalet
Antalet lägenheter i hela riket hade ökat från ungefär 1,6 miljoner 1930 till 2,5 miljoner 1955, dvs. med 56 %. Eftersom den totala folkmängden under samma tid ökat med 18 %, hade antalet boende i genomsnitt per lägenhet minskat (från 3,9 år 1930 till 2,9 år 1955). Under den sist förflutna 10-årsperioden hade en otillfredsställd efterfrågan funnits. IUI uppskattade med ledning av bostadsför- medlingsstatistiken den orealiserade bo- stadsefterfrågan till ca 100 000 lägenhe- ter år 1955.
Variabler av dominerande betydelse
för antalskomponentens utveckling ain- togs vara befolkningens storlek samt dess fördelning på kön, ålder och civil— stånd. Realismen i dessa antaganden prövades genom studier av tillgängligt statistiskt material. En studie av de de— mografiska faktorernas inverkan på an- talsefterfrågans ökning åren 1930—1955 visade, att omkring 7/10 av denna kun— de förklaras av sådana faktorer. Den återstående delen berodde på ändringar i hushållskvoterna för de olika köns-, ålders- och civilståndsgrupperna; dessa antogs i sin tur vara betingade av in- komsthöjningar och relativa prisför- ändringar. Genom en specialbearbetning av stockholmsmaterialet i 1945 års bo- stadsräkning beräknades antalsefterfrå— gans inkomstelasticitet till 0,27. Efter- som hushållskvoterna för gifta par var i det närmaste 100,var det sannolikt de ogifta som svarade för nästan hela ef- terfrågeökningen. Någon beräkning av priselasticiteten kunde inte göras, enär statistisk information om lägenheternas merkostnader av naturliga skäl inte kunde erhållas. Den antogs dock liten, eftersom för flertalet lägenhetsinneha- vare substitut till bostadskonsumtionen helt saknades. IUI sammanfattade sin analys av utvecklingen under tiden 1930—1955 på följande sätt (5. 179):
»Bostadsefterfrågan räknad i antal lägen— heter har under det sista kvartsseklet vuxit på flera vägar. Huvuddelen härav kan sägas bero på förändringar i befolkningens stor- lek och fördelning på kön, ålder och civil- stånd. Resten härrör huvudsakligen från den efterfrågestimulans som stigande real— inkomster givit. Övriga tänkbara faktorer torde vara av mindre betydelse.»
Med utgångspunkt från de genom ana- lysen erhållna resultaten gjorde IUI en beräkning av det lägenhetsantal som skulle komma att efterfrågas år 1965. Statistiska centralbyråns uppskattning av befolkningens storlek samt fördel- ning på kön och ålder år 1965 togs till
utgångspunkt för beräkningarna. Där— till fogades eu beräknad civilståndsför— delning. Hushållskvoterna antogs kom- ma att bli höjda, eftersom inkomsterna skulle komma att stiga. Den genom analysen erhållna inkomstelasticiteten på 0,27 antogs komma att gälla även fram till år 1965.
IUI fann det befogat att ifrågasätta rimligheten i sitt antagande om konstan— ta inkomstelasticiteter över en så lång period som från år 1930 till år 1965. De giftas hushållskvoter kunde ju knap- past komma att öka och mättnadsgrän- sen för de ogifta låg eventuellt lägre än för de gifta. IUI var dock av den upp- fattningen att de ogiftas hushållskvoter var långt under någon tänkbar mätt- nadsgräns och fann sitt antagande mo- tiverat på denna grund.
Enligt de båda inkomstökningsanta- gandena (3 % respektive 2 % per år och capita) skulle det efterfrågade lä- genhetsantalet enligt här ovan redovisa- de antaganden komma att uppgå till 2 900 000 respektive 2 830 000 år 1965.
4.232. Den efterfrågade standardök- ningen
I begreppet standard innefattade IUI såväl utrymme som utrustning och kva- litet.
En ökning av lägenheternas genom- snittliga storlek hade under det gångna kvartsseklet skett dels genom att ny- produktionen inriktats mot lägenhets- typer med större antal rum, dels genom att inom varje lägenhetstyp rummens yta ökats. Sta-ndardhöjningen beräkna- des ha uppgått till 26 % mellan åren 1930 och 1955; praktiskt taget hela höj- ningen skedde under den sista 10-års- perioden.
När det gällde bostädernas utrustning och kvalitet hade den volymökande ef- fekten verkat inte endast genom ny—
produktionen utan även genom en mo- dernisering av äldre lägenheter. Huru- vida de moderniseringar och repara— tioner, som kommit till stånd i äldre lä- genheter, varit tillräckliga för att upp- väga den förslitning, som ägt rum, kunde genom tillgänglig statistik inte bedömas.
Hushållens inkomster och hyresni- våsns höjd antogs spela en betydelsefull roll för bostadsstandardens utveckling; skiljaktigheter i hushållens storlek, so- cialklass, bostadsort etc. kunde dock ge anledning till olikheter i standardvalet. För att pröva sin hypotes gjorde IUI inkomst- och priselasticitetsberäkningar för bostadsstandarden. Som inkomst— variabel valdes den totala konsumtions- utgiften per hushåll (lägenhet). In- komstelasticiteten uträknades till 0,93 och priselasticiteten till 0,08. Resulta- taten från dessa beräkningar användes till att uppskatta den av elasticiteterna betingade efterfrågeökningen under pe- rioden 1930—1955, vilken jämfördes med den verkliga. Det befanns att de er- hållna elasticitetsvärdena gav en god förklaring till den standardutveckling som skett.
Vid sin beräkning av standardefter— frågans utveckling betraktade IUI lik- som vid sina inkomstelasticitetsberäk- ningar som inkomst den totala konsum- tionsvolymen per lägenhet. Inkomstelas— ticiteten på 0,93 antogs komma att gälla fram till år 1965, vilket gav en ökning av efterfrågan på lägenheternas genom- snittliga standard med 15,5 % enligt 3-procentsa1ternativet och med 8,2 % enligt 2-procentsalternativet.
4.2.33. Den efterfrågade ökningen i del- posterna bränsle och lyse
Under perioden 1931—1955 hade kon- sumtionens inriktning på olika bränsle- slag förändrats: konsumtionen av olja och elektricitet hade ökat och konsum—
tionen av ved minskat. Den totala ut- giftsandelen för de bränsleslag, vilkas huvudsakliga användningsområde var bostadsuppvärmning var däremot den- samma år 1955 som år 1931.
IUI antog att förbrukningen av bräns- le och lyse var starkt komplementär i förhållande till bostadskonsumtionen. Regressionsberäkningar som gjorts för perioden 1931—1955 styrkte detta an- tagande. De mest divergerande utslagen erhölls för priselasticiteten, vilket an- sågs vara naturligt med hänsyn till den heterogena utvecklingen av bränslepri— serna under perioden.
I sin prognos angående förbrukning- en av bränsle och lyse antog IUI oför- ändrade relativa priser. Bränslekon- sum-tionen antogs komma att följa bo- stadsvolymens utveckling; konsumtio- nen av elektricitet antogs däremot kom- ma att öka. I båda inkomstökningsanta— gandena fann IUI det motiverat att räk- na med samma utgiftsandel för posten bränsle och lyse (5,1 %) som år 1955.
4.234. Den totala bostadskonsumtionens volymökning Bostadskonsumtionens volymökning fram till år 1965 beräknades enligt de två inkomstantagandena till 35,5 % res- pektive 23,3 %. Det framhölls att dessa , volymökningar var något mindre än den totala konsumtionens. Resultaten av be- räkningarna sammanfattades i en tabell (5. 191), som återges på s. 77. IUI fann det med hänsyn till fram- tida inkomsthöjningar befogat att anta att bostadsefterfrågan alltmer skulle komma att inriktas på villor och radhus. Det var icke möjligt att närmare preci- sera hur snabbt och i vilken utsträck- ning detta skulle komma att ske under perioden 1955—1965. Bostadsvanorna ansågs vara ganska trögrörliga och : bromsar fanns, härrörande från utbuds- sidan. Dessutom var den relativa pris-
i i i i [ '
Sammanfattning av uppskattningarna av utgifterna för bostad 1965. Årlig kon- sumtionsökning tre respektive två procent
Vo— lyålåk' Utgiftsandel 1955_g__ iprocent 65 i pro— cent 1965 1955 Med en årlig ökning av konsumtionsvoly- men per capita på tre procent Bostad, bränsle och lyse, totalt ........... 35,5 13,6 13,8 Under-gruppen bo— stad ............ 34,3 8,5 8,7 Undergruppen
bränsle och lyse. . 38,0 5,1 5,1 Med en årlig ökning av konsumtionsvoly- men per capita på två procent Bostad, bränsle och lyse, totalt ........... Undergruppen bo— stad ............ Undergruppen bränsle och lyse .
23,3 13,6 13.8
22,4 8,5 8,7
25,2 5,1 5,1
utvecklingen för de olika bostadsalter— nativen givetvis av betydelse.
4.2.4. Bostadspostens utveckling fram till år 1965, reviderad prognos
Omprövningen av de allmänna förut- sättningar, som gällde för flertalet prog- noser, bl. a. för prognosen över bostads- konsumtionens utveckling, gav följande resultat:
1. Under åren 1955—1958 hade real- inkomsten, räknad per capita, stigit med i genomsnitt knappt 2 % om året. En realinkomstökning på 3 % om året före- föll därför vara mindre sannolik än en på 2 %, varför 3-procentsa1ternativet lämnades helt ur räkningen.
2. Efterfrågan identifierades även i den reviderade prognosen med motsva- rande konsumtion. Det fanns enligt IUI:s mening anledning anta att bo- stadsbristen krympt betydligt sedan år 1955.
3. Huruvida den dittillsvarande ut- vecklingen desavouerat förutsättningar- na om prisutvecklingen var svårt att uttala sig om. Det var ytterligt svårt att skilja trenden från tillfälliga konjunk— turförändringar. IUI fann det mest rim- ligt att bibehålla förutsättningen att realpriserna i framtiden skulle bli de- samma som de var år 1955.
4. Förutsättningen angående befolk- ningsutvecklingen hade visat sig vara mycket orealistisk; i själva verket hade befolkningen under perioden 1955— 1957 vuxit lika mycket som man i prog- nosen räknat med för hela tioårsperio- den. En ny inom IUI utförd befolk- ningsprognos kom fram till att befolk- ningen år 1965 skulle vara 7 % större än är 1955.
4.2.4.1. ökningen i det efterfrågade lä- genhetsantalet Enligt den officiella statistiken skulle nettotillskottet av lägenheter under pe- rioden 1955—1958 ha uppgått till ca 173 000. Utöver vad den officiella riv- ningsstatistiken utvisade hade ett okänt antal bostäder, särskilt på landsbygden, rivits eller lämnats öde. En viss omvand- ling av bostäder till kontors- och affärs- lokaler hade också skett under denna period. IUI gissade att den oregistrera- de minskningen hade uppgått till ca 10000 lägenheter per år och kom på så sätt fram till ett nettotillskott på minst 140000 lägenheter. Efterfrågeökningen under perioden 1955—1958 beräknades uppgå till ca 100000 lägenheter; vid beräkningen användes samma modell som i den ursprungliga prognosen. Re-
lationen mellan efterfrågeökning och nettotillskott skulle ge fog för antagan— det att bostadsbristen minskat under perioden.
IUI framhöll att det, på grund av det bristfälliga statistiska materialet, var utomordentligt svårt att bedöma realis- men i den använda modellen. Man sade sig dock icke ha funnit anledning för- kasta den. Man inskränkte sig därför till att revidera prognosen för år 1965 med hänsyn till ett nytt befolkningsan- tagande. Den reviderade prognosen gav till resultat att det efterfrågade lägen- hetsantalet år 1965 kunde beräknas upp- gå till nära tre miljoner.
4.242. Den efterfrågade standardök- ningen Beträffande den standardutveckling som skett under perioden 1955—1958 våga- de man ej göra några preciserade utta- landen. Det nämndes endast att nybygg- nadsverksamheten tillfört bostadsmark- naden ett större antal lägenheter om minst 3 rum och kök samt att dessa lä- genheter nästan genomgående var ut- rustade med centralvärme, wc och bad- rum. Dessutom hade standarden höjts därigenom att äldre lägenheter ombyggts och moderniserats. Andelen villaägare hade visat en sjunkande tendens, men byggandet av rad- och kedjehus hade ökat.
Den tidigare använda modellen fick kvarstå oförändrad, vilket gav till resul-
tat en ökning av lägenheternas genom- snittliga standard med omkring 10 % mellan åren 1955 och 1965.
4.243. Den efterfrågade ökningen i del— posterna bränsle och lyse
I den ursprungliga prognosen hade pos- ten »bränsle och lyse» antagits vara starkt komplementär i förhållande till bostadsposten. Även om så var fallet, fanns det enligt IUI:s mening skäl som talade för att bränsle- och lysekonsum- tionen skulle komma att öka långsam- mare än bostadskonsumtionen. Man av- stod därför från att anpassa prognosen för bränsle och lyse till den reviderade bostadsprognosen; den tidigare gjorda prognosen fick i stället kvarstå.
4.244. Den totala bostadskonsumtionens volymökning
Den reviderade prognosen gav till resul- tat en ökning av bostadsefterfrågans vo- lym med 18 % mellan åren 1958 och 1965. Resultaten av revideringen sam- manfattades i den tabell (5. 51), som återges här nedan.
4.3. Bostadspostens utrymme i den svenska ekonomin 1960—1965 enligt 1959 års långtidsutredning
I det av 1959 års långtidsutredning avgivna betänkandet »Svensk ekonomi 1960—1965» (SOU 1962:10) antogs att
Reviderad prognos för bostadskonsumtionen år 1965
Konsumtion i löpande Volymökning i procent Utgiftsandel i procent priser är 1958, miljoner kronor 1955—65 1958—65 1958 1965 Bostad, exkl. bränsle och lyse .......... 3 215 31 18 9,7 8,7 Bränsle och lyse ..... 1 894 25 18 5,7 5,0 Totalt
—* &
(lcn svenska nationalprodukten skulle komma att stiga med i genomsnitt 4 % per år.
Bruttoinvesteringarna (exklusive mi- litär) antogs komma att uppta 29,2 % av bruttonationalprodukten och hela kapi- talbildningen (exklusive militär) 30,5 %. Den offentliga konsumtionen (exklusive militär) beräknades komma att ta 12,2 % i anspråk, de militära utgifterna (såväl investeringar som konsumtion) 4,2 % och den privata konsumtionen 53,0 %.
Den privata konsumtionen beräkna- des komma att öka med 3,9 % per år under perioden. Det framhölls att den- na ökning var i det närmaste dubbelt så stor som den som antagits av IUI i dess reviderade konsumtionsprognos. Huvudsakligen på grund av denna olik- het i antagandet om den framtida kon— sumtionsökningen ansåg sig utredning- en i sina framtidsbedömningar icke kuu- na utnyttja de i IUI:s prognos angivna numeriska preciseringarna av utveck- lingen. Däremot var utredningen av den uppfattningen att [det inte fanns någon anledning att betvivla den allmänna bild av konsumtionsinriktningen som gavs i prognosen. Utredningen ansåg det därför icke motiverat att själv åstad— komma en brett upplagd och väl genom- arbetad konsumtionsprognos utan val- de att genom ett schematiskt förfarande revidera IUI:s prognos från år 1959.
Utredningen gav i sin avvägning av fördelningen av de samlade tekniska, ekonomiska och personella resurserna hög prioritet åt bostadsbyggandet. Ut- redningen pekadc på att den dåvarande bristsituationen i hög grad hämmade ar- betskraftens rörlighet från områden med arbetslöshet till områden med brist på arbetskraft och därmed också den ekonomiska utvecklingen i landet. Att få den långvariga bostadsbristen hävd så snart omständigheterna det tillät borde därför vara en angelägen uppgift
för en politik syftande till ett snabbt framåtskridande.
Till utgångspunkt för sin diskussion av bostadsförsörjningens utrymme i de totala resurserna hade utredningen bo- stadsbyggnadsutredningens första be— tänkande, »Bostadsbyggnadsbehovet». Detta gjordes till föremål för kritisk granskning. Man var av den uppfattning- en att den av ökningen i hushållskvo- terna mellan åren 1960 och 1965 he- tingade ökningen av bostadsbehovet un- derskattats. Den i bostadsbyggnadsut- redningens betänkande angivna siffran på 80 000 lägenheter var för låg för att vara förenlig med balans på bostads- marknaden år 1965. Siffran ansågs i stort sett motsvara den rådande bostads- bristen. Däremot kunde den inte inklu- dera den efterfrågeökning som på grund av fortsatt hushållssprängning kunde väntas uppstå mellan 1960 och 1965. En- ligt långtidsutredningens kalkyler skul- le inkomsterna under de närmaste åren komma att stiga snabbare än under de senaste 15 åren, vilket borde leda till en större hushållssprängning än tidi- gare.
Ej heller hade bostadsbyggnadsutred- ningen i sina beräkningar beaktat det under bostadsbristens tid ackumulera— de saneringsbehovet, vilket kunde för- modas ta sig uttryck i en intensifierad rivningsverksamhet, så snart man när- made sig ett jämviktsläge. Långtidsut- redningen förmodade även att det på grund av bristsituationen förelåg en uppdämd flyttningsbenägenhet såväl från landsbygd till städer och tätorter som från mindre till större städer och tätorter. Vid en lättare bostadsmarknad kunde denna flyttningsbenägenhet kom- ma att göra sig gällande och leda till ett ökat nybyggnadsbehov. Ej heller det— ta förhållande hade beaktats i bostads- byggnadsutredningens beräkningar. Utredningen fäste även uppmärk-
samheten på standardfaktorer-nas ut- veckling och dess betydelse för uppnå— endet av ett jämviktsläge på bostads- marknaden. Det fanns anledning räkna med att inkomsthöjningarna under kom- mande år skulle medföra en förskjutning i efterfrågan mot större lägenheter, rad- hus och villor.
Utredningen diskuterade även möjlig— heterna att genom en uppjustering av hyresnivån nå en förbättrad balans på bostadsmarknaden. Det framhölls att priselasticiteten i bostadsefterfrågan -— räknad i antal lägenheter — med största sannolikhet var mycket låg och att en hyreshöjning därför måste vara rela- tivt kraftig för att ge någon balansska- pan'de effekt. En kraftig hyreshöjning kunde å andra sidan tänkas medföra sociala olägenheter. Utredningen var dock av den uppfattningen att en mått— lig uppjustering av hyresnivån, så ut- formad att hyressplittringen minskades, kunde vara en lämplig åtgärd. De från social synpunkt icke önskvärda konse- kvenserna av en hyreshöjning skulle åt- minstone delvis kunna elimineras ge- nom kompletterande bostadspolitiska åt- gärder.
Enligt långtidsutredningens kalkyl be— räkna-des konsumtionen av bostad, bränsle och lyse komma att stiga med 1 300 miljoner kr mellan åren 1961 och 1965, dvs. med 24 %. Siffran beräkna- des med utgångspunkt från kalkyler över den framtida byggnadsverksamhe- ten. Om den erhållna ökningen också svarade mot den efterfrågeökning som kunde framkomma ansågs svårt att ut- tala sig om. Det berodde i hög grad på hur prisutvecklingen skulle komma att te sig. Med tanke på den bostadsbrist som rådde, befolkningsutvecklingen och den inkomstelasticitet man kunde räkna med för bostadskonsumtionens del an- sågs det dock föga sannolikt att den an- givna utbudsökningen vid nuvarande hyresnivå skulle kunna åstadkomma jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden år 1965.
I bostadsposten hade även inräknats kostnader för fritidsbostäder, vilka an- togs komma att öka ganska väsentligt. På grund av dessa kostnaders totalt sett ringa omfattning ansågs en relativt sett stor ökning i dem dock endast kunna få en liten effekt på den totala bostads— konsumtionens omfattning.
Redan i början av sitt arbete fann bo— stadsbyggnadsutredningen att dittills ge- nomförda undersökningar rörande bo- stadskonsumtion och bostadsefterfrågan icke gav en tillräckligt differentierad och icke heller en tillräckligt aktuell bild av de mönster, efter vilka bostads- marknaden fungerade. Särskilt besvä- rande var bristen på undersökningar som belyste sambanden mellan olika hushållskategoriers inkomstförhållan- den och hyresbetalningsförmåga samt bostadspreferenserna hos olika typer av hushåll. Utredningen kunde även konstatera att 1960 års allmänna bo- stadsräkning och den till denna knutna intervjuundersökningen icke skulle kom- ma att täcka denna brist. På grund här- av lät utredningen utföra en statistisk undersökning i egen regi, vilken plan- lades så att den skulle möjliggöra en närmare analys av sambanden mel- lan olika för bostadskonsumtionen, framför allt för" bostadsstandarden, relevanta faktorer, såsom hushålls- storlek, hushållsföreståndarens kön, ålder och civilstånd, antal minderåriga i hushållet, inkomstförhållanden och hyresnivå. Valet av undersökningsva- riabler gjordes delvis mot bakgrunden av erfarenheter från tidigare utförda undersökningar.
Värdet av att göra undersökningar av
KAPITEL 5
Utredningens studier av konsumtionsmönster på bostadsmarknaden
detta slag i tider, då knapphet rått på bostäder, kan givetvis diskuteras. Vi är av den uppfattningen att bostads- bristen icke satt de normala marknads- funktionerna helt ur spel, men att reaktionerna gått långsammare och bli— vit svagare än vad som skulle ha varit fallet om tillgången på bostäder varit god. Trots den under hela efterkrigs- tiden rådande knappheten på bostäder har det ändock skett en kraftig omflytt- ning inom bostadsbeståndet; bl. a. har, som tidigare nämnts, bostadsmarkna- den tillförts ca 1 milj. nybyggd-a lägen- heter. Att få ett grepp om det mönster efter vilket nyetableringar av hushåll och omflyttningar har skett under denna period syntes oss därför vara väsent- ligt ur prognostisk synpunkt.
För att på basis av vår egen här nämnda undersökning och vissa tidiga- re utförda undersökningar av liknande art göra en studie av bostadsmarkna- dens struktur och dess Sältt att fungera i ett expanderande samhälle anlitades fil. lic. Per Holm.
En redogörelse för vår statistiska un- dersökning har lämnats i vårt andra betänkande »Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden» (SOU 1964: 3), av- snitt A, och en redogörelse för fil. lic. Per Holms arbete i avsnitt B av samma betänkande.
5.1 . Bostadsbyggnadsutredningens treregionsundersökning
5.1.1. Uppläggningen av undersökningen
Bostadsbyggnadsutredningen ansåg det vara en fördel att kunna studera hushåll som var jämförbara med hänsyn till bo- stadsutbud, hostadsmarknadsförhällan— den och allmänna ekonomiska förutsätt- ningar. En riksundersökning som möj- liggjorde en så långtgående geografisk uppdelning som skulle behövas härför bedömdes komma att ställa sig oerhört kostsam. Vi stannade därför för att låta utföra lokala undersökningar i tre olik- artade regioner. De regioner som valdes var Västerås stad, Skellefteå stad och landskommun (i det följande kallad »Skellefteå») samt Ljungby stad och de- lar av den A-region för vilken Ljungby
är centralort (i det följande kallad »Ljungby») .
Undersökningsmatcrialet inhämtades genom intervjuer, vilka huvudsakligen utfördes under april och maj 1961; upp- gifterna om inkomst erhölls dock från taxeringslängderna och avsåg beskatt- ningsåret 1961. Intervjuobjckten uttogs genom slumpmässigt urval ur de år 1960 avlämnade folk- och bostadsräk- ningsblanketterna, kompletterade med förteckningar över nybyggda lägenhe- ter. Urvalsenhet var en bostadslägen- het enligt definitionen i 1960 års bo— stadsräkning. Sammanlagt uttogs ca 1 000 lägenheter i varje undersöknings— område. Antalet lägenheter, i vilka in— tervju inte kunde komma till stånd, upp- gick till ca 4 %; bortfallet berodde i mer än hälften av fallen på att en lä-
Tabell 5.1. Det procentuella antalet lägenheter enligt bostadsräkningen (BR) 1960 och hushåll enligt intervjuundersökningen av olika storlek, inom olika kvalitetsgrupper och i olika hustyper
Västerås Skellefteå Ljungby Lägenhetens storlek/lägen- hetens kvalitetsgrupp/hus- Intervju- Intervju- Intervju— ' typ BR 1960 under- BR 1960 under- BR 1960 under— sökn. sökn. sökn. Samtliga lägenheter/hushåll 27 413 1989 14 097 1949 6 337 1988 * Andel (%) lägenheter/hus- håll Lägenhetens storlek: Utan kök och 1 rk. . . . 34 29 22 19 11 10 2 rk .................. 34 38 34 35 28 24 3 rk .................. 20 21 25 26 34 36 4 el. flera rk .......... 12 12 19 20 27 30 Lägenhetens kvalitetsgrupp: Eget bad/duschrum, wc och cv .............. 73 74 57 60 48 51 We och ev, ej eget bad/ duschrum ........... 13 13 20 21 9 10 Övriga kvalitetsgrupper 14 13 22 19 41 39 Uppgift saknas ........ 1 — 1 —— 2 —— H ustyp: Enfamiljshus .......... 9 11 36 37 47 53 Tvåfamiljshus ......... 6 4 21 23 19 18 Övriga hus ............ 85 85 43 40 34 29
1 Ovägt antal.
l i » !
genhet eller ett helt hus var obebott eller på att den för undersökning uttag- na lägenheten vid intervjutillfället icke var bostadslägenhet.
5.1.2. Karakteristik av bostadsbeståndet och hyresläget i de tre regionerna
Bostadsbeståndets sammansättning var ganska olikartad i de tre regionerna (se tab. 5.1, som är densamma som tabell A:2:1 i bostadsbyggnadsutredningens nyssnämnda betänkande) . I Västerås var utrymmesstandarden lägre och utrust- ningsstandarden högre än i de båda and- ra regionerna. Den högsta utrymmes- standarden och den lägsta utrustnings- standarden ha-de Ljungby. Skellefteå låg alltså i båda. avseendena i mitten. Små- husandelen var i Västerås väsentligt lägre än i Skellefteå och Ljungby, vilket delvis torde sammanhänga med att gles- bygd ingår i olika omfattning i de tre regionerna.
Bostadskostnaderna syntes ligga på en något högre nivå i Västerås än i Skellefteå och väsentligt högre i båda dessa regioner än i Ljungby. För en 3-rumslägenhet i ett flerfamiljshus i Västerås, byggt 1941—1950, fick man exempelvis betala 29 % och i Skellefteå 26 % mer än för en lägenhet av samma typ i Ljungby. För 3-rumslägcnhe-ter, byggda 1951—1961 var motsvarande procenttal respektive 20 och 13. Ändå större var skillnaderna i bostadskostna- der beträffande lägenheter i enfamiljs- hus. Högst låg även i detta fall Västerås och lägst Ljungby. För en modern 4- rumslägenhet utgjorde den genomsnitt- liga årskostnaden i Skellefteå 85 % och i Ljungby 70 % av kostnaden i Västerås.
5.1.3. Karakteristik av de boende och hushålls- beståndet i de tre regionerna
Genomsnittsåldern bland de boende var högre i Ljungby än i de båda andra re-
gionerna, vilka i detta avseende var tämligen likartade.
Olikheterna i åldersfördelning mel- lan regionerna återspeglade sig givetvis i ålders- och civilståndsfördelningen bland bostadsföreståndarna och i hus— hållens sammansättning. Skillnaderna var dock större mellan glesbygd och tätort inom samma region än mellan tätortsområdena i skilda regioner. Skel- lefteå hade en mindre andel småhushåll och ett större antal boende per hushåll än de båda andra regionerna.
Även i tillhörigheten till näringsgren kunde skillnader mellan regionerna kon- stateras. I Västerås var drygt hälften av alla förvärvsarbevtande sysselsatta inom tillverkningsin-dustri m. in., under det att i Skellefteå och Ljungby så var för- hållandet med respektive 39 och 38 %. l Ljungby var i det närmaste en fjärde- del sysselsatt inom jordbruk m.m., i Skellefteå 10 % och i Västerås endast 1 %. Ljungby var också den minst ex- pansiva regionen i den meningen att den hade den minsta folkökningen av de tre, 8 % mellan 1950 och 1960; i Skellefteå var ökningen 12 % och i Västerås 29 %. Ser man endast till Ljungby stad var befolkningsökningen emellertid väsentligt större, 30 %, vil- ket t. o. m. överträffade Västerås.
Medianinkomsten för makar under 65 är låg högst i Västerås, ca 19 000 kro- nor per år, Skellefteå kom därnäst med ca 16 000 kronor och Ljungbyområdet sist med ca 14 000 kronor. Uppgifterna gäller mannens och hustruns samman- lagda inkomst och avser den beskatt- ningsbara inkomsten, vilket betyder att inkomster i form av barnbidrag, ersätt- ningar från sjuk- och arbetslöshetskassor och sjukhjälp icke ingår. I alla tre regio— nerna var inkomsterna för makar högre i åldern 35—49 år än för såväl yngre som äldre makar. Något positivt sam- band mellan inkomst och barnantal kun-
de inte konstateras i undersökningen. De barnrikaste hushållen, med 3 eller flera minderåriga, hade tvärtom lägre in- komst än övriga kategorier av hushåll, bestående av gifta par. Flerbarnsfamil- jernas lägre inkomster torde samman- hänga med att hustrun hade förvärvs- arbete i mindre omfattning i dessa hus- håll än bland hushåll med färre antal barn.
5.1.4. Bostadskonsumtionen vid undersöknings- tillfället och dess samband med demografiska och ekonomiska faktorer
5.1.41. Bostadskostnader
Bostadskonsumtionens volym per hus- håll mätt genom bostadsutgifternas ge- nomsnittliga storlek var högst i Väster- ås; Skellefteå kom därnäst och Ljungby hade den lägsta. Skillnaderna mellan tätortsdclen och glesbygdsdelen i en re- gion var dock större än skillnaderna de olika regionerna emellan. Bostadskostnaderna innefattar för hyrcs- och bostadsrättslägenheter hyran eller avgiften inklusive bränsletillägg men med avdrag för eventuellt utgående familjebostadsbidrag. I fråga om lägen- heter utan centralvärme innefattar bo- stadskostnaderna även kostnader för matlagningsbränsle o. dyl., vilka icke kunnat skiljas från kostnaderna för så-
dant bränsle som åtgått för uppvärm- ning. Bostadskostnaderna för enfamiljs- hus och lägenhet i tvåfamiljshus inne- fattar kapitalkostnader (ränta och amor- tering), tomträttsavgäld, vattenavgift, avgifter för renhållning och sotning, försäkringsavgifter, bränsleutgifter och underhållskostnader; från de beräkna- de utgifterna har avdragits inkomster av uthyrda lägenheter eller lokaler, dock icke inkomst av inneboende.
Bostadskonsumtionsvolymen var helt naturligt högre för makar än för övriga hushåll men visade för övrigt inte något påtagligt samband vare sig med hushål- lets storlek eller med antalet minder- åriga. Detta förhållande sammanhänger givetvis med att familjebostadsbidragen reducerade de genomsnittliga bostads- utgifterna för större hushåll och således verkade utjämnande.
Däremot var konsumtionsvolymen klart avhängig av inkomstens storlek, vilket tab. 5.2 visar. För makar under 65 år i Västerås steg bostadsutgiften per hushåll från 2220 kronor i inkomst- klassen —11 999 kronor till 3 570 kronor i inkomstklassen 24 000— kronor. Mot- svarande genomsnittsutgifter var 'i tät- ortsdclen av Skellefteå 2 076 kronor och 3 267 kronor och i tätortsdelen av Ljung- by 1 937 kronor och 3 742 kronor. Trots , denna med inkomsten ökande bostads- utgift sjönk dess relativa andel av in-
Tabell 5.2. Bostadsutgi/tens absoluta och relativa storlek i olika inkomstklasser
Makar, mannen under 65 år Årsinkomst, Medelutgift, kronor per år Genomsnittllg bosttadskostnads- kronor procen
.. Skellefteås Ljungbys .. Skellefteås Ljungbys vaSterås tätorter tätorter vaSterås tätorter tätorter Samtliga ........... 2 659 2 550 2 390 13 14 14 —11 999 ...... 2 220 2 076 1 937 28 25 23 12 OOO—15 999 ...... 2 220 2 216 2 011 16 16 14 16 OOO—19 999 ...... 2 339 2 444 2 483 13 14 14 20 OOO—23 999 ...... 2 680 2 848 2 342 12 13 11 24 000—- ........... 3 570 3 267 3 742 11 9 10
Tabell 5.3. Det procentuella antalet hushåll med olika bostadskostnadsprocenter bland hushåll med och utan familjebostadsbidrag
Västerås Hushåll med familjebostadsbidrag
utan » » »
Skellefteå Hushåll med familjebostadsbidrag
utan » » »
Ljungby Hushåll med familjebostadsbidrag
utan » t » efter avdrag av bidraget .............. Hushåll utan familjebostadsbidrag ........
efter avdrag av bidraget ..............
Hushåll utan familjebostadsbidrag ........
efter avdrag av bidraget ..............
Det procentuella antalet hushåll med en bostadskostnadsprocent av —14 15—19 20— 44 40 16 11 52 37 . . . . 65 26 9 38 33 29 12 25 63 53 20 27 . . . . 51 33 16 25 40 35 . . . . 50 33 17
Hushåll utan familjebostadsbidrag ........
icke i samma takt som inkomsten. Bostadsutgifternas andel av inkoms- ten uppgick för makar under 65 år i alla tre undersökningsområ-dena i ge— nomsnitt till 13—14 %. Bostadskostna- der om 20 % eller mer hade 12 % av de nämnda hushållen i Västerås, 23 % i Skellefteås och 19 % i Ljungbys tät— orter. 3— och flerharnsfamiljerna hade oftare än övriga gifta par så hög rela— tiv bostadskostnad. Familjebostadsbidragens effekt på bo- stadskostnaderna belyses av uppgifterna i tab. 5.3. Antalet hushåll som åtnjöt fa—
miljebostadsbidrag har där fördelats dels efter den bostadskostnadsprocent de faktiskt hade vid undersöknin-gstill— fället, dels efter den de skulle ha haft för samma lägenhet, om bidrag ej ut— gått. Som jämförelse anges även bo— stadskostnadsprocenten för hushåll som icke erhöll familjebostadsbidrag.
5.1.4.2. Bostadsutrymme
Skillnaderna mellan de tre regionerna beträffande bostadsbeståndets fördel- ning på lägenhetstyper återspeglades, som framgår av tablån nedan, i bety- dande skillnader i utrymmesstandard.
Antal boningsrum per 100 boende Makar Övriga hushåll 20—64 år 65— år —64 år 65— år Västerås ........................ 75 97 87 109 Skellefteå ....................... 77 82 107 127 Ljungby ........................ 93 126 118 144
I komsten; bostadsutgiften ökade alltså 1 !
Ljungbyområdet hade givetvis den högsta utrymmesstandarden och Väster- ås den lägsta. Andelen trångbodda (en-
ligt normen mer än 2 boende per bo- ningsrum) var högst i Västerås (12 % bland makar under 65 år) och lägst i
Ljungby (3 % i motsvarande hushålls- grupp); i Skellefteå var andelen 9 %.
Utrymmesstandarden, mätt i antalet boningsrum per boende, steg med hus- hållets ålder. Lägenhetsstorleken ökade med antalet minderåriga men icke till- räckligt mycket för att förhindra en successiv minskning av utrymmesstan— darden med: ökat antal minderåriga. Med stigande inkomster följde ökad utrymmesstandard. Lägenhetsstorleken ökade dock inte från inkomstklass till inkomstklass? I Västerås var t.ex. lä- genhetsstorleken för makar under 65 är tämligen oförändrad i inkomstskiktet 12000 till 18 000 kronor; där domine- rade 2—rumslägenheten. Först vid in- komster över 24000 kronor bodde en majoritet av familjehushållen i 3 rum och kök och inte förrän i den högsta inkomstklassen, 32 000 kronor och där- över, dominerade lägenheter om 4 rum och kök. I Skellefteå var 2—rumslägenhe- ten inte lika vanlig som i Västerås och 1-rumslägenheten hade avsevärt mindre omfattning. I inkomstklasserna mellan 12000 och 20000 kronor bodde om- kring 45 % av makarna i åldern under 65 år i 2-rumslägenheter; andelen mins- kade med stigande inkomster och i den högsta inkomstklassen dominerade lik- som i Västerås lägenheter om minst 4 rum och kök. I Ljungby syntes 2 rum och kök vara en vanlig familjebos'tad endast i inkomstläget under 14 000 kro— nor.
I fråga om andra hushåll än makar i åldern under 65 år kunde i Västerås konstateras att den andel som bodde i 2 rum och kök eller större lägenheter ökade vid stigande inkomster. I Skellef- teå och Ljungby tycktes däremot ingen samvariation mellan inkomst och lägen- hetsstorlek föreligga för dessa hushålls- grupper, vilket till en del skulle kunna förklaras av att glesbygd ingår i de bå- da senare områdena men inte i Västerås.
Utrustningsstandarden visade sig vara betydligt högre för makar under 65 år än för övriga hushållstyper. Av denna hushållsgrupp bodde i Västerås omkring 85 % och i Skellefteå och Ljungby om— kring 65 % i lägenheter med eget bad- eller duschrum, wc och centralvärme. Motsvarande andelar var för äldre ma- kar respektive 55, 28 och 33 % och för övriga hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver respektive 44, 35 och 17 %.
Endast i Ljungby, som ju hade den lägsta utrustningsstandarden av de tre undersökta regionerna, ökade bland makar under 65 år vid stigande inkomst andelen hushåll som bodde i moderna lägenheter. Bland övriga hushåll med bostadsföreståndare under 65 år ökade däremot i alla tre regionerna andelen i moderna lägenheter vid stigande in- komst. Inom denna senare grupp syntes följaktligen lägenheternas tekniska och hygieniska kvalitet komma i första hand vid en inkomsthöjning, under det att efterfrågan på utrymme ökade i mindre grad eller inte alls.
5.1.4.4. Hustypsfördelning
Av makar under 65 år bodde i Västerås 13 % och i de båda andra regionernas tätortsdelar ungefär en tredjedel i en- familjshus. Det (totala antalet hushålls- medlemmar syntes ha viss betydelse för valet av hustyp och likaså tydde upp- gifterna på att bosättningen i småhus ökade efter 35-årså1dern. Däremot gavs knappast något belägg för att en in- komstökning skulle leda till en ökad cf- uterfrågan på enfamiljshus.
5.1.5. Bostadsönskemålen och deras samband med demografiska och ekonomiska faktorer
Resultat från en undersökning av den- na art gjord på en bostadsmarknad, som.
icke är i balans, behöver för att kunna användas för prognosändamål komplet— teras med uppgifter om omfattningen av den bostadsefterfrågan som icke är realiserad. Utredningen har därför även inhämtat uppgifter om de etablera- de hushållens flyttningsvilja och om de- ras bostadsönskemål. I Västerås gjordes dessutom intervjuer med ett antal ogifta personer i åldern 20—34 år i avsikt att få även den antalsmässigt icke tillfreds- ställda efterfrågan belyst.
Givetvis är det vanskligt att utan vi- dare ta ett uttalat önskemål av det här slaget som ett uttryck för hur en per- son eller ett hushåll i en situation som ger möjligheter till fritt val faktiskt skulle handla. För att få en uppfattning om realismen i de önskemål som fram- ställts riktades därför till intervjuper- sonerna en del frågor om betalnings- villigheten. Svaren på dessa talar för att det i de flesta fall fanns både vilja och förmåga att betala de kostnader som en lägenhet av den önskade typen skulle medföra, trots att bostadskostnaden skulle komma att öka med i genomsnitt mer än 50 % och dess andel av inkoms- ten från i genomsnitt 14 till i genom- snitt 20 %. Även de yngre ogifta perso- nerna i Västerås syntes vara i stånd att betala för den lägenhet de ville ha.
I kap. 21 i det följande skall resulta- ten av denna del av undersökningen refereras. Här skall endast framhållas att det bland alla kategorier av boende synes finnas en önskan att redan vid nuvarande inkomst och vid rådande bo- stadskostnadsnivå öka sin bostadskon- sumtion och att denna ökning skulle komma att ta sig olika uttryck hos olika kategorier av boende.
Undersökningen visade att flyttnings- intresset var större bland yngre hushåll än bland äldre och eftersom praktiskt taget alla de som ville flytta ville öka sin bostadskonsumtion talar detta för
att den uppdämda bostadsefterfrågan skulle vara större bland yngre hushåll än bland äldre. Det förefaller också som om önskan att flytta skulle öka med ökad hushållsstorlek. I Västerås var an- delen flyttningsvilliga 25 % bland ma- kar under 65 år utan minderåriga barn, 39 % bland dem som hade ett och unge- fär 45 % bland dem som hade två eller flera barn.
Bostadskostnaderna för de önskade lägenheterna visade ett samband med hushållets inkomst (se tab. 5.4). Det synes dock icke vara lika starkt som det tidigare nämnda sambandet mellan inkomst och bostadskostnader vid un- dersökningstillfället. Hushållets storlek och antalet minderåriga tycks däremot vara faktorer av större betydelse än vad som framgår om man endast ser till den realiserade bostadsefterfrågan.
5.2. Bostadsmarknaden i ett expan- derande samhälle
Betänkandets andra del innehåller en studie av bostadsmarknadens struktur med särskild hänsyn till bostadsefter— frågans inkomstelasticitet. Studien byg— ger nästan helt på resultat från statis- tiska undersökningar rörande bostads- och boendeförhållandena under efter- krigstiden i några svenska städer. Re- sultat från bostadsbyggnadsutredning- ens treregionsundersökning har utnytt- jats och dessutom resultat från en bo— stadsundersökning i Växjö och en i Ludvika år 1958. Avsnittet har utarbe- tats av fil. lic. Per Holm.
Avsnittet innehåller fem kapitel och ett appendix. I det inledande kapitlet ges en kort beskrivning av de för bo- stadsmarknaden i jämförelse med andra varumarknader karakteristiska egenska— perna. Där ges också definitioner av några begrepp som används i den efter- följande redogörelsen.
Tabell 5.4. Genomsnittlig bostadskostnad samt bostadskostnadens procentuella andel av inkomsten vid intervjutillfället och för önskad lägenhet för flyttningsintresserade hushåll i olika inkomstklasser
Makar, mannen under 65 år Västerås Skellefteås tätorter Ljungbys tätorter Årsinkomst, Genomsnittlig Genomsnittlig Genomsnittlig kronor bostadsutgift bostadsutgift bostadsutgift vid .. .. vid .. .. vid .. .. intervju- rågat??? intervju- r?;gilrllshläd intervju— tgåååsrlfåd tillfället tillfället tillfället —11 999 ...... 2 379 3 621 1 867 2 894 2 120 2 760 12 OOO—15 999 ...... 2 149 3 391 2 118 3 400 2 185 3 389 16 OOO—19 999 ...... 2 227 3 680 2 212 3 462 2 429 3 714 20 OOO—23 999 ...... 2 547 3 969 2 472 3 680 2 500 4 056 24 000— ........... 3 098 4 755 2 791 4 192 3 938 4 813 Bostadskostnadens Bostadskostnadens Bostadskostnadens procentuella andel procentuella andel procentuella andel av inkomsten av inkomsten av inkomsten in tålig/j u— för önskad in tiki—Sj u- för önskad in tiigrju- för önskad tillfället lagenhet tillfället lagenlmt tillfället lagenhet —11 999 ...... 31 48 20 ' 31 27 36 12 OOO—15 999 ...... 15 23 15 25 15 24 16 OOO—19 999 ...... 12 20 13 20 13 21 20 OOO—23 999 ...... 11 18 11 17 11 18 24 000— ........... 10 15 9 13 10 13
5.2.1. Bostadsutbudets och bostadsefterfrågans struktur
Beskrivningen av bostadsutbudets och bostadsefterfrågans struktur illustreras av en skiss i form av ett rutfält inlagt i ett koordinatsystem; lägenhetsstorle- ken har inlagts utefter x-axeln och stan- darden utefter y—axeln (diagram 5.1). Författaren antar att det finns 8 stor- leksgrupper och 8 standardgrupper och får därigenom totalt 64 (= 8 x 8) rutor (kallade »standardrutor»), var och en representerande en viss lägen-hetstyp, definierad till både sin storlek och sin standard, t. ex. 1 rum och kokvrå utan vatten och avlopp (rutan längst ner till vänster i rutfältet) och 7 rum och kök med alla moderna bekvämligheter (ru- tan längst upp till höger i rutfältet). Ut— budet från en viss marknad sägs ofta
vara koncentrerat till vissa storleks- och standardgrupper. I Växjö liksom i fler- talet svenska städer fanns det exempel- vis ganska många små, omoderna lägen- heter, under det att de större lägenhe- terna vanligen var moderna. Bostadskostnaderna antogs stiga så- väl med ökat utrymme som med ökad standard, ett antagande som verifiera- des av förhållandena på de undersökta bostadsmarknaderna. Bostadsmarkna- dens »hyresstruktur» illustreras med ett diagram (5.2), som visar hur hyrorna successivt höjs vid en uppflyttning i sidled enligt nyssnämnda skiss (stor- lek) och/eller i höjdled (standard). Efterfrågans struktur illustrerar för- fattaren på samma sätt som utbudets; i stället för antalet lägenheter sätts i de olika rutorna antalet hushåll. Hushål—
__€, .
Diagram 5.1. Utbudet av lägenheter på en bostadsmarknad
KVAN TITET (ANTAL LAGENHETER)
LÄSENHETENS STANDARD (UTRUSTNING —BYGSNAD$ÅR)
nu”. ”nu”
LÄGENHETENS STORLEK (ANTAL RUMSENHETER)
A. Modell
LÅGENHETER . ? fix
700
500
400
?JQO '
200
IOO
() STORLEKS- | a 5 4 5 c 7 & KLASS
I I i ? l.?
B. Växjö 1958. Antal lägenheter i olika storleks- och standardklasser
Diagram 5.2. Bostadsmarknadens hyresstruktur
MEDELHYRA PER" LÄGENHET, KR.
STORLEKSKLASS A. Modell
MEDCLHYRA. _ KRONOR PER AR IK
3000
6-6 HCLMODERN _ STANDARD— 3 5 HALVMODERN KLASS l-Z OMODERN
2 5 4 5 6+ STORLEKSKLASS ' RUMSCNHETER
B. Ludvika 1958. Medelhyra för lägenheter av olika storlek och standard
ANTAL LAGENHETER )
25- Diagram 5.3. Modell för två med hänsyn till storlek och inkomst olikartade hushålls- gruppers bostadse/terfrägan
loo HUSHÅLL _ ÅLDER:35 —49 AR (— STORLEK: : 5 PERSONER lNKOMöT: >so. ooo KR.
too HUSHÅLL _ ÅLoeazös-49AR €— STORLEK: l-z PERSONER
INKOMSTi ( I0.0GO KR,
lens bostadsefterfrågan sägs enligt tra- ditionell ekonomisk teori vara bestämd av demografiska faktorer, ekonomiska faktorer och miljöfaktorer; till de sena— re räknas hushållens preferenser och utbudets struktur. Dessa faktorers rela— tiva betydelse varierar från samhälle till samhälle.
Författaren anser det lämpligt att bör- ja med att redovisa efterfrågans för- delning med hänsyn till de väsentligas— te strukturkomponenterna, nämligen hushållens storlek, ålder och inkomster. För att illustrera sina efterföljande re- sonemang antar författaren att han har två grupper av hushåll som skiljer sig . åt beträffande storlek och inkomst. Des- sa antas fördela sig i »rutfältet» på ett lViSSI. sätt (se diagram 5.3). Genom att istudera hur dessa fördelningar ser ut jkunde man mäta gruppernas sätt att anpassa sig till ett givet utbud och spridningen i preferenserna inom grupperna. Till en del sägs fördelningen ? | | | , o l a 5 4 5 e l
* STORLEKÖKLAÖS
dock vara en effekt av bostadsutbudets struktur; hur stor denna effekt var kunde man bedöma genom att studera på samma sätt definierade grupper på marknader med ett annat utbud.
5.211. Hushållsstorlek
Det konstateras att hushållsstrukturen i USA, England och Sverige visar stora likheter trots att utbudet av lägenheter skiljer sig ganska mycket de olika län- derna emellan. Den stora skillnaden i hushållsstrukturen mellan Sverige och de anglosachsiska länderna skulle fram- för allt ligga i Sveriges relativt sett många små hushåll. Hushållsstorleken sägs vara beroende dels på rent demo— grafiska faktorer, dels på ekonomiska faktorer och miljöfaktorer.
5.2.1.2. Hushållens ålder och inkomster
Mellan hushållens inkomster och deras efterfrågan på bostadsutrymme och bo- stadsstandard skulle enligt traditionell
teori ett samband råda. Eftersom bo— stadskonsumtionen varierade med lä- genhetsinnehavarens ålder och civil- stånd och med hushållets storlek ansåg författaren det vara av intresse att stu- dera samvariationer mellan dessa fak- torer och inkomsten. Material från Växjö användes för att belysa eventuel- la sådana samband.
Ett samband mellan hushållsförestån- darens ålder och inkomstens storlek kunde konstateras. För gifta par nåd- de medianinkomsten (makarnas sam- manlagda inkomst) maximum i 35—40- årsåldern. Den sjönk därefter först långsamt men fr.o.m. 60-årså1dern be- tydligt snabbare. De ogifta och förut gifta männen hade fr. 0. m. 35-årså1dern genomgående lägre inkomster än de gif- ta männen och inkomsten sjönk snabbt med åldern. De ogifta kvinnornas me- dianinkomst ökade upp till 50-årsåldern men Sjönk därefter snabbt. Dessa ten- denser kunde iakttas antingen man be- traktade inkomsterna före eller efter skatt; i det senare fallet blev emellertid inkomstknrvan något flackare.
Något samband mellan inkomst och hushållsstorlek syntes däremot inte fö- religga. Visserligen hade de små hus- hållen, bestående av 1 och 2 personer, lägre inkomster än de större, men detta tycktes sammanhänga med att dessa små hushåll till stor del bestod av ogifta och förut gifta, vilkas inkomster var lägre än de giftas. Ser man endast till gifta par under 65 år kunde något sam- band mellan hushållsstorlek och in- komst knappast konstateras.
5.2.2. Samspelet mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden I sitt tredje kapitel bygger författaren upp en teori för hur samspelet mellan utbud och efterfrågan gestaltar sig på en bostadsmarknad. Inledningsvis redo- gör han för hur förändringar sker i
bostadsutbudet, dels i lägenheter, dels i rumsenheter, och i bostadsefterfrågan, dels på lägenheter, dels på bostadsut- rymme och standard.
5.2.2.1. Förändringar i bostadsutbudet Förändringar i utbudet av lägenheter kunde ske genom nyproduktion, sam- manslagning eller uppdelning av lägen- heter och avgång av befintliga lägenhe— ter genom rivning eller övergång till annan användning än som bostad. För- ändringarna i utbudet av rumsenheter skedde på samma sätt med det undan— taget att sammanslagning eller uppdel- ning av lägenheter inte påverkade anta- let rumsenheter.
5.222. Förändringar i bostadsefterfrå- gan Förändringar i den antatsmässiga efter- frågan sägs bero helt på förändringar i antalet hushåll, vilka i sin tur, som ti- digare nämnts, kunde återföras på för- ändringar i demografiska faktorer, eko- nomiska faktorer och miljöfaktorer. Förändringar i de demografiska fakto- rerna kunde fördelas på förändringar i den totala folkmängden (främst genom in- och utflyttning) samt i befolkning- ens åldersstruktur (som hade betydelse för den antalsmässiga efterfrågan där- igenom .att hushållskvoterna för icke gifta var starkt ålderskorrelerade) och civilståndsfördelning. Förändringar i de ekonomiska faktorerna återverkade på civilståndsfördelningen och på hus-
hållskvoterna för icke gifta. Föränd- .
ringar i miljöfaktorerna, slutligen, åter- verkade på hushållskvoterna. Efterfrågan på bostadsutrymme och standard antas i stort sett vara bestämd av samma faktorer som antalsefterfrå- gan men med vissa icke oviktiga nyan- ser. Förändringar i de demografiska faktorerna sägs påverka antalet hushåll, hushållens fördelning på storlek och
hushållens åldersstruktur. Förändring- ar i de ekonomiska faktorerna och i lniljöfaktorerna påverkade konsumtio— nen av rumsenheter per hushåll av gi- ven storlek och hushållens storlek.
5.2.2.3. Faktorer av betydelse för bo- stadsproduktionen Den erforderliga lägenhetsproduktio— nen under en viss period kunde erhål- las ur följande ekvation: Erforderlig lägenhetsproduktion : + hushållstillskott : ändringar
+ sammanslagningar
— uppdelningar + avgång
+ rivning + övergång till annan användning 1— ändringar i lägenhetsreserven.
I denna ekvation syntes hushållstill- skottet vara den viktigaste variabeln. Det var emellertid nödvändigt att ägna viss uppmärksamhet även åt de andra variablerna. Särskilt avgången och sam- manslagningen av lägenheter var enligt författarens uppfattning starkt beroen- de av förändringar i hushållens efterfrå- gan, prilnärt förorsakade av ändringar i hushållens inkomster.
Den erforderliga produktionen av rumsenheter gavs genom följande ekva- tion: Erforderlig produktion av rumsenheter
+ hushållstillskott
+ ökning av konsumtionen av rumsen- heter per hushåll + avgång av rumsenheter
i ändringar i lägenhetsreserven.
5.224. Författarens uppbyggnad av en teoretisk modell för samspelet mellan ut— bud och efterfrågan Författaren bygger steg för steg upp en modell för lmr samspelet sker mellan ut- bud och efterfrågan. Han börjar med att anta att vid två betraktade tidpunkter an- talet hushåll och hushållsstrukturen är desamma, att antalet lägenheter i varje standardruta i det tidigare omnämnda rutsystemet är detsamma och att det råder balans på bostadsmarknaden i dess helhet och på varje delmarknad. Ökningen av bostadskostnaderna är jämn från standardmta till standardm- ta. En inkomstökning skulle under så- dana förhållanden få till effekt att hus- hållen önskade höja sin bostadsstan— dard. De skulle vilja flytta rakt uppåt,
Diagram 5.4. Schematisk bild över hushållens flyttningar på en bostadsmarknad som
KLASS
3 L L
! | | STANDARD- i l l l
?. Ll ,in 1.32 l tlf le ?. 3 1
A. På hela bostadsmarknaden
STORLEKS- KLASS
I 4 5 6 &
följd av en inkomstökning
+IO 4|O ____ | ___ —3O —lO-—% IOO '——9 +|0 +30 _ ”F ___ _|O —|0
B. Till och från en storleks- och standardruta
snett uppåt eller rakt åt sidan i rut— systemet (se diagram 5.4). Under förut- sättning att nyproduktionen skedde i sådan takt att uppflyttningen icke stop- pades skulle små och omoderna lägen— heter komma att överges, vilket skulle stimulera till hushållssprängning, sane- ring och sammanslagning av små lägen- heter.
I nästa steg släpper författaren förut— sättningen att det demografiskt bestäm- da antalet hushåll är oförändrat och an- tar att det samtidigt med inkomstök- ningen sker en ökning av folkmängden genom flyttningsvinster. De inflyttades ålders-, civilstånds- och inkomststruk- tur antas vara densamma som basbe— folkningens, vilket skulle betyda att de— ras hushållsbildningsbenägenhet och de- ras bostadspreferenser i stort sett över- ensstämde med basbefolkningens. Re- sultaten av denna inflyttningsvinst bor— de bli att konkurrensen om de äldre lä- genheterna ökade. Eftersom de som re- dan bodde i samhället dels hoade möjlig- heten att bo kvar i sina gamla lägenhe- ter, dels kunde väntas ha en bättre över- blick av marknaden för lediga lägenhe- ter skulle de inflyttade hushållen i stör— re utsträckning bli nödsakade att efter- fråga nybyggda lägenheter. Gruppen in— flyttade som efterfrågade nybyggda lä- genheter bestod av hushåll med genom- snittligt sett lägre inkomster och lägre preferenser för utrymme och standard än den grupp bland basbefolkningen som efterfrågade nybyggda lägenheter. Eftersom standarden på nybyggda lä- genheter i stort sett är given, kunde man endast minska på utrymmet. Re- sultaten av en flyttningsvinst borde allt- så bli att den genomsnittliga lägenhets- storleken i nyproduktionen bleve mind— re än om ingen flyttningsvinst förelåg.
Det hittills förda resonemanget bygg— de på förutsättningen att anpassningen på bostadsmarknaden skedde genom att
utbudet anpassades till efterfrågan; några förändringar i bostadskostnads- strukturen eller i bostadskostnadernas höjd förutsattes icke inträffa. Det tred- je steget i uppbyggandet av sin modell tar författaren, när han inför bostads- kostnadsförändringarna som en faktor av betydelse i samspelet mellan utbud och efterfrågan.
Som tidigare framhållits rådde det på en marknad av den antagna typen ett bestämt samband mellan utbudets stor— lek och struktur och marknadens bo— stadskostnadsstruktur. Om man valde en diagonal i rutsystemet och för varje lägenhetstyp utefter denna beräknade ge- nomsnittshyran, kunde »hy'resrstan-dard- linjer» konstrueras (diagram 5.5). Var marknaden homogen, vilket dittills an- tagits, skulle bostadskostnaderna stiga lika mycket från lägenhetstyp till lä- genhetstyp och »hyresstandardlinjen» bli jämn. Varierade däremot utbudet från den ena lägenhetstypen till den andra skulle linjen bli bruten. Om det skedde en inkomstökning, vilken fick en uppflyttning inom rutsystemet till följd, skulle det uppstå en tendens till stark bostadskostnadsökning för lägenhetsty— per med litet utbud —— förutsatt att ha- lans mellan utbud och efterfrågan åstad— koms genom en ökning av bostadskost- naderna. Det motsatta förhållandet skul— le givetvis komma att gälla för lägen- hetstyper med ett större utbud än an- gränsande typer. För lägenhetstyper med ett förhållandevis litet utbud mås- te efterfrågan underifrån fördelas i and- ra riktningar; resultatet torde bli ökad efterfrågan på_relativt sett mindre lä- genheter av högre standard.
I ett samhälle med mycket ojämn in- komstfördelning blev »hyresstandard- linjen» brant; uppflyttningsprocessen skulle i ett sådant samhälle gå långsamt. I ett samhälle återigen där inkomstför- delningen var jämn skulle vid en iln-
_._._,__.._._.__,_9 STORLEK- 55 se 17 STANDARDKLASS . Homogen marknad
. Marknad med varierande utbud i olika stor- leks- och standardklasser
tub—
komstökning uppstå en stark tendens till uppflyttning och ett stort behov av nybyggda lägenheter.
Oberoende av hur inkomstfördelning— en i ett samhälle såg ut, påverkade pris- bildningen på de nybyggda lägenheter- na på ett avgörande sätt prisbildningen på hela bostadsbeståndet. Om utbudet av nya lägenheter skedde i tillräcklig omfattning och till relativt låga priser, stimulerades uppflyttningen och priser- na på äldre lägenheter tenderade att sjunka, dvs. »hyresstandardlinjen» blev brantare. Om utbudet icke ökade i takt med inkomstökningen, borde det uppstå en tendens till prisökning, vilken blev störst för lägenheter med den högsta standarden; på lägenheter i den sämsta standardklassen skulle ingen prisökning ske, under förutsättning av oförändrat antal hushåll.
Författaren diskuterar därefter vad som händer på en bostadsmarknad, om utbudet hålls tillbaka samtidigt som pri- serna på nybyggda lägenheter är lägre och hyreskontroll råder på äldre lägen- heter, vilka antas ligga nedåt till väns- ter i rutsystemet. Trycket från efterfrå-
Diagram 5.5. Hyresstandardlinjer i olika typer av marknader
HYRA
STORLE K— STANDARD KLASS
H 2: 35 44 55 66 17
A. Ildarknad med stora olikheter (' inkomststruk- turen B. Marknad med en långt driven inkomstut- jämning
gan skulle bli stort och störst på lägen- heter med stort utrymme och hög stan- dard. Släpptes hyreskontrollen på äldre lägenheter skulle överskottsefterfrågan kvarstå. Eftersom de större och bättre utrustade lägenheterna blivit relativt sett billigare skulle det t. o. ni. kunna tänkas att överskottsefterfrågan ytterli— gare ökade.
Efter dessa resonemang övergår för- fattaren till ett antagande om oföränd— rad inkomst, ökning av antalet presum- tiva hushåll beroende på demografiska förändringar och otillräcklig ökning i utbudet av lägenheter och ställer frågan om huruvida hushållsökningen kan hål— las tillbaka genom prisförändringar. Författaren diskuterar anpassningsför— loppet dels på en fri jämviktsmarknad, dels på en marknad med viss priskon- troll.
I det första fallet skulle först ske en prishöjning på de nybyggda lägenheter— na. Prisökningen skulle långsamt spri— das till det äldre beståndet. Företagarna skulle planera att öka produktionen, men denna produktionsökning skulle, på grund av den tid som behövdes från
planeringens början till dess att ett ut- bud kunde ske, inte öka utbudet förrän efter ett par år. Författaren anser att prisökningen skulle leda till att efterfrå- gan minskade så mycket att det var tro- ligt att den planerade produktionen blev mindre än om det gällt att tillfreds— ställa en efterfrågan vid normala priser. Effekten av en prisökning för nybygg- da lägenheter skulle bli dels att efter- frågan och därmed också produktionen inriktades på mindre lägenhetstyper, dels att byggnadskostnaderna ökade. Det troliga var att det kom att dröja ganska länge innan jämvikt nåtts på bostads- marknaden och att den nåddes på en högre pris- och kostnadsnivå än den som rådde, innan hushållsökningen sat- tes in.
I det andra fallet skulle utbudet vara underkastat en viss priskontroll, vilken fungerade så, att hyrorna i nyproduk- tionen inte tilläts stiga mer än vad som var nödvändigt för att stimulera pro- duktion av sådan omfattning att den täckte den ökade efterfrågan. En viss ök- ning av hyrorna i det äldre lägenhets— beståndet skulle komma att ske även i detta fall. Balansen på marknaden skul— le emellertid nås på en lägre hyresnivå och samtidigt på en nivå med större ut- bud och större konsumtion av bostäder än ri det första fallet.
5.2.3. Empirisk prövning av de teoretiska mo- dellerna och numeriska preciseringar av de eko- nomiska faktorernas inverkan på bostadsefter- frågan
5.2.31. Bostadsutbudets och bostadspro- duktionens bestämningsfaktorer Författaren börjar med att med utgångs- punkt från resultaten från två under- sökningar som gjorts på lokala bostads- markniader i Sverige pröva sitt i tidiga- re avsnitt förda teoretiska resonemang om vilka faktorer som bestämmer bo- stadsutbudet (framför allt produktionen
av bostäder). Han finner att mellan 70 och 80 % av det tillskott av hushåll som skett sedan mitten av 1940-talet kunde antas bero på demografiska förändring- ar: förändringar i ålders- och civil- ståndsfördelning samt flyttningsvinster. Till 20 a 25 % skulle hushållstillskottet kunna ha sin orsak i ekonomiska fak- torer, vilka framför allt påverkat hus- hållskvoterna för ogifta och förut gifta. Bruttotillskottet av lägenheter, dvs. hela nyproduktionen, kunde till 50 a 60 % bero på demografiska förändringar och till åtminstone 40 % på ekonomiska fak- torer, vilka lett dels till ökade hushålls— kvoter, dels till en standardhöjning för redan etablerade hushåll, vilken i sin tur möjliggjort sanering och samman- slagning av små omoderna lägenheter.
Med material från några olika länder och från några olika orter i [Sverige il- lustrerar författaren sambandet mellan konsumtionen av rumsenheter och hus- hållens storlek. Han finner att den ge— nomsnittliga utrymmesstandarden i Sve- riges tätorter vid oförändrad utrymmes— standard inom varje hushållstyp skulle ha stigit med ca 4 % på grund av änd- rad hushållstypsfördelning.
5.2.3.2. Bostadsefterfrågans bestämnings- faktorer Inledningsvis har författaren framhållit att de demografiska faktorernas bety- delse för bostadskonsumtionens omfatt-
ning och sammansättning utförligt be- *
lysts i många tidigare sammanhang. Han finner det därför inte motiverat att ägna dem något nytt studium utan kon- centrerar i stället uppmärksamheten på de ekonomiska faktorernas, framför allt inkomstförhållandenas, inverkan. Enligt det schema som författaren uppställt för bostadsmarknadens sätt att fungera påverkar en inkomstökning dels hushållskvoterna, dels de redan befint—
liga hushållens bostadskonsumtion; en ]
Diagram 5.6. Växjö 1958. Hushållskvotens inkomstelasticitet för icke gifta män och ogifta kvinnor i åldern 15— år
Logariimisk skala. Inkomst före skatt
HUSHÅLLS- KVOTER, 1.
IOO 90 30 70
60 50
40
30
l 2 345 QIO
inkomsthöjning ger de befintliga hus- hållen en möjlighet och ett intresse att spendena ett större belopp på sin bo- stad, vilket gör det möjligt för dem att höja sitt bostadsutrymme, kvaliteten hos sin bostad, att efterfråga en annan hustyp m. m. Inkomstelasticiteterna för de här uppräknade komponenterna i bostadskonsumtionen har uträknats med hjälp av material från lokala bo- stadsundersökningar i Sverige. Följande formel har använts: log y=E'Iogx+a där xzinkomsten och y=den beroende variabeln, hus- hållskvoten, utrymmeskonsum- tionen osv.
5.2.3.2.1. Hushållskvoternas bestäm— ningsfaktorer. Eftersom praktiskt taget alla gifta par har en lägenhet fanns det ingen anledning att för denna kategori av hushåll ägna inkomstens samband med hushållskvoterna någon uppmärk- samhet. För ogifta och förut gifta perso- ner var det emellertid väsentligt att klar- lägga om ett sådant samband fanns och
DGIFTA KVINNOR e ! 0.595” /
ICKE GIFTA MÄN B'OJOI
ÅRSINKOMST. ' IOOO-TAL KRONOR
15 20 25 50
hur starkt det i så fall var. Författaren har på material från Växjö beräknat hus- hållskvotens inkomstelasticitet för ogif- ta och förut gifta män och kvinnor (dia— gram 5.6). Han finner att den för ogifta och förut gifta män kunde beräknas upp- gå till ca 0,7 och för ogifta kvinnor till ca 1,0. (Vid beräkningar av dessa in- komstelasticiteter har hushåll med in- komster understigande 4 000 kronor ute- slutits.) Hushållskvoterna för kvinnor var i varje inkomstklass högre än för män. Eftersom ett visst samband mel- lan inkomst och ålder syntes föreligga, vilket skulle kunna få en med åldern ökande preferens för egen bostad att se ut som om den vore inkomstbetingad, prövade författaren även hushållskvo- ternas samband med åldern. Han fann att preferenserna för egen lägenhet var tydligt åldersinfluerade och att detta gällde i alla inkomstklasser. Författaren avslutar denna del av sin analys med att konstatera att inkomsternas höjd och inkomstökningen tycktes ha haft en be- tydande inverkan på hushållskvoternas ökning under senare år men att änd-
.».an—
4 BOENDE 3 BOENDE
rs
20 30 40 50 60 70
01ng PAR —55 in.
ANTAL RE.
4 BOENDE
2 BOENDE
2
ID 7.0 30 40 50 60 70
QIFTA 053 35—45 ÅR
ANTAL RE.
”ln—4
7. 10 20 :o 40 50 6010 CIFTA EAB 400910; RPP as ' c-o,so 20 l l l/ E'OÅS ' ] e-O,45 "5 e=O,-i6 1,0 0,5 ÅRSINKOMST, 0.000 10.000 50.000 40000 50000 KRONOR maan x LJUNGBY -------- — - vnxJo
Diagram 5 . 7. Utrymmes- standardens inkomstelas— ticitet iolika typer av gifta hushåll
Logaritmisk skala. Inkomst före skatt
inswkom ST,
lOOO-TAL KRONOR Växjö 1958
ÅRSINKOMST.
IOOO-TAL KRONOR Växjö 1958
ÄRSINKOMST,
IODO-TAL KRONOR Växjö 1953
upp
, som
(=.-0,35 e-O.30 e-o,z|
"axx k
? ',
%" ""=”/V /. /
' 5 l . Ånsmxonst 10.000 20000 50000 40000 5000! KRONOR
& DQENDE.
ringar i preferenserna sannolikt varit lika betydelsefulla.
5.2.3.2.2. Utrymmesstandardens bestäm- ningsfaktorer. Utrymmesstandarden, mätt såsom antalet rumsenheter per person (RPP), visade i Sverige liksom i USA endast en svag korrelation med inkomsten, om hushållen icke differen- tierades efter storlek och civilstånd. Stu- derade man däremot varje hushållstyp för sig framstod sambanden tydligare. , Även ett samband med åldern tycktes *, föreligga. Inkomstelasticiteterna för gif- * ta par med olika antal boende och i oli- l ka åldersgrupper blev emellertid inte i särskilt höga; de varierade i de olika j undersökningsmatriser som användes i i allmänhet mellan 0,30 och 0,50 (diagram 5.7). (Vid beräkningen av dessa inkomst- elasticiteter har hushåll med inkomster understigande 12 000 kronor uteslutits.) Även för hushåll med icke gift bostads— föreståndare Ökade utrymmet vid ökad älder och inkomst; för dessa hushålls- kategorier har inga inkomstelasticiteter uträknats. I ett avslutande kapitel har författa-
ren gjort ett försök att finna en förkla- ring till de konstaterade skillnaderna i utrymmesstandard mellan de tre regio- ner som ingick i bostadsbyggnadsutred— ningens undersökning. Han har sam— manfattat sitt resonemang om utrym- messtandardens bestämningsfaktorer och prövat deras inverkan med hjälp av det statistiska material, som fanns tillgängligt. Hans slutsats blir att skill- nader i utrymmesstandlard mellan de . tre regionerna torde bero på olikheter i j hyresnivå och i lägenhetsutbudets struk- itur men däremot inte på olikheter i ihushållsstruktur och inkomst.
5.2.3.2.3. Bostadskvalitetens bestäm- ningsfaktorer. Författaren har icke nu- meriskt preciserat sambanden mellan
inkomst och bostadskval—ite-t. De studier som gjorts av dessa samband talade emellertid för att hushåll med låga in- komster oberoende av storlek vid en in- komstökning i första hand höjde sin bostadskvalitet; inte förrän man nådde en inkomstnivå av 14000—16000 kro— nor blev det mera vanligt att man även höjde utrymmesstandarden. Detta be- teendemönster ansågs i stor utsträck- ning vara orsakat av lägenhetsutbudets struktur.
Bostadens kvalitet tycktes inte varie- ra med hushållets storlek men däremot av allt att döma med åldern. De yngsta hushållen hade den högsta kvaliteten och de äldsta den lägsta. Mycket talade för att detta förhållande var en effekt av bostadsbristen som lett till att de yngre hushållen företrädesvis flyttade in i moderna lägenheter, men det kunde också tänkas bero på olikheter i prefe- renser mellan yngre och äldre.
5.2.3.2.4. Bostadsutgiftens bestämnings- faktorer. Bostadsutgiftens inkomstelas- ticitet för gifta par tycktes enligt de beräkningar författaren gjort ligga nå- gonstans omkring 0,5 (diagram 5.8). (Vid dessa elasticitetsberäkningar med- togs icke hushåll med inkomster under- stigande 12000 kronor.) Hyresutgiften ökade, som tidigare nämnts, när in- komsten ökade men icke i samma takt, varför hyresprocenten sjönk med sti— gande inkomst. Inom varje inkomst- grupp ökade hyresutgiften med hus- hållsstorleken och inom varje hushålls- storlek med inkomsten.
Författaren diskuterar bostadsbris— tens inverkan på de för hyresutgiften erhållna elasticitetstalen. Han kollatio— nerar dessa mot de elasticitetstal som skulle erhållits, om de i treregionsun— dersökningen uttalade flyttningsönske- målen realiserades, och fann, att elasti- citetstalen för samtliga hushåll (såväl
uvnrswcw'r. xnouou _PER in I
1000 1saom:»: e-0.70
' saom: e-0.54
4000 ”:F"; 450940: e-0.51
/ / zoomar e-o,s4 1000 ,,,," ' .; :i// ., /,/ ( . 2.000 - //
1.000 Änsmxonsr. 10.000 _ 20.000 5000040000 .suooo'KlmNOR yÄQTEBAS.
HYRESUTGIFT, Kuonou psn in IN
5.000 zooma: e-O,”
4 som: 90.75
4000 Mono: e-O,sz
5 some: e-O_sz
5.000
2.000
1.000 . Ånsmxonsr, 10.000 20000 30000 40.000 50000' KRONOR LJUNGBY.
flyttare som icke flyttare) icke nämn- värt skulle ändras. Däremot skulle elas- ticitetstalen för flyttarnua komma att lig- ga lägre efter realiserad flyttning än de gjorde vid intervjutillfället (se diagram 5.9).
5.2.3.2.5. Bestämningsfaktorer för va- let av hustyp. Med hjälp av undersök- ningsmaterial från Växjö har författa- ren belyst frågan om vilka faktorer som
Logaritmisk skala. Inkomst före skatt
uvunsurcrr, KRONOR 0511 in A 5.000 ”om: e-0.4c 4.000 4 BOENDE 90,46 3 00:00: (*.-0.53 1000 : soma: e-0,a4 ! ';". "' 2.000 vi.” 1.000 insmxonsr, 10.000 20000 10000 40000 50000' KRONOR m
' & BOENDE 4 DOENDE 5 DOENDE Z BOENDE
avgör om bostadsefterfrågan riktar sig , mot småhus eller flerfamiljshus. Han drar slutsatsen att hushållen tenderade att kraftigt öka bostadsutrymmet när inkomsten och hushållsstorleken ökade (dessa relation—er har framgått av tidi- gare förda resonemang), men när valet av en stor bostad träffats var det de re— na preferenserna och icke inkomsten som var avgörande för i vilken hustyp ,
bostaden skulle vara inrymd.
j:—
Diagram 5.9. Hyresutgiftens inkomstelasticitet för gifta hushåll med 3 boende före och efter flyttning till önskad lägenhet Logaritmisk skala. Inkomst före skatt HYRESUTGIFT,_ HYRESUTGIFT, Know/0 psn AR KRONOR PER Ån x 5.000 4000
5.000 '
iOOO
100 0
3.000
2.000
2.000
ÄRSINKOMST. 10000 20000 00.000 40000 ' KRONOR
FL T '! GSVILLIGA.
ÅnsmuomsT, 10.000 20.000 50.000 40000' kRONOR
ALLA ugsuÅLL.
n _... . f —— ' SKELLEFTEAJFTER -"' - run: ----
___ oVÄSTERÅS. råna FLYTTNINS Rc
KAPITEL 6
Samband mellan bostadskonsumtion och inkomst enligt 1960 års bostadsräknings inkomstundersökning
6.1 . Inledning
Utöver den i föregående kapitel refere- rade undersökningen om inkomst och bostadsefterfrågan finns numera ytter- ligare material, som i viss utsträckning kan belysa sambanden mellan bostads- konsumtion och inkomst. 1960 års bo- stadsräkning har för ett urval av hus- håll och individer kompletterat bostads- data ur bostadsräkningen med uppgif- ter om inkomst. Urvalet har skett på grundval av befolkningsregistret (födda den 15 i varje månad). Det antal lägen- heter, hushåll etc. som redovisas i denna inkomstundersökning har erhål- lits genom uppräkning av resultaten från bearbetningen av urvalet och över- ensstämmer sålunda inte exakt med motsvarande uppgifter i bostadsräkning- ens tidigare redovisade tabeller, som bygger på totalräkningen. Med inkomst avses sammanräknad nettoinkomst en- ligt 1961 års taxering, alltså inkomst- året 1960. I fråga om gifta samboende har båda makarnas inkomster samman- räknats till en inkomstuppgift medan för övriga hushåll inkomstuppgifterna endast avser bostadsföreståndarens net- toinkomst. De framställda råtabellerna har ställts till bostadsbyggnadsutred- ningens förfogande och en del av un- dersökningsresultaten redovisas nedan. För närmare studium av inkomstun- dersökningens tabellmaterial, bearbet- ningsförfarande m. m. hänvisas till
1960 års bostadsräkning. Vid de av bo- stadsbyggnadsutredningen gjorda be- räkningarna av inkomstelasticiteter har samma metod och formel kommit till användning som i utredningens delbe- tänkande »Konsumti0nsmönster på bo- stadsmarknaden» (SOU 1964: 3, s. 111) och för jämförbarhetens skull följer framställningen nedan i tillämpliga de- lar dispositionen i nämnda betänkande.
6.2. Hushållens inkomster
I delbetänkandet »Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden» visades bl. a. hur i Växjö, Västerås, Skellefteå och Ljungby inkomsten varierade med bo— stadsföreståndarens ålder och civil- stånd. Av diagram 6.1 och 6.2 A—D framgår medianinkomsten för olika åldersklasser inom olika civilstånds- grupper dels i riket i dess helhet, dels i samtliga tätorter enligt bo- stadsräkningens inkomstundersökning. Som synes låg de gifta hushållens inkomster i samtliga åldersklasser vä— sentligt högre än de ogifta bostads- föreståndarnas. Inkomstförändringarna med stigande ålder följde emellertid i stort sett samma utvecklingskurva oav- sett civilstånd, dvs. först stigande in- komst med ökande ålder, därefter en åldersperiod med relativt små inkomst- förändringar och slutligen tämligen snabbt sjunkande inkomst i de högsta åldrarna. Inkomstmaximum nåddes vid
MEmAmeomsr KRONOR psn ÅR
20.000 10.000 I&OOO ''''' l4.000 ILOOO lQOOO 6.000
6.000
30'35
något olika ålder i olika civilstånds— grupper. För de gifta redovisades så- lunda den högsta medianinkomsten i åldersklassen 40—49 år, för ogifta man- liga bostadsföreståndare i åldersklassen 30—34 år och för ogifta kvinnliga bo- stadsföreståndare i åldersklassen 35— 44 år. Hushållen i tätorterna skilde sig icke i dessa avseenden från hushållen i riket i dess helhet, men medianinkoms- terna för de förstnämnda låg på en högre nivå. Medianinkomsten för gifta samboende i hela riket var_14 820 kro- nor och i tätorterna 16 420 kronor. För ogifta manliga bostadsföreståndare var medianinkomsten i hela riket 9 050 kro- nor och i tätorterna 11 410 kronor, me- dan för ogifta kvinnliga bostadsföre- ståndare medianinkomsten i riket var 7170 kronor och i tätorterna 8020 kronor.
Liksom av andra undersökningar om bostadskonsumtion och inkomstförhål- landen kan inte heller av bostadsräk- ningens inkomstundersökning konsta— teras något starkare samband mellan de gifta parens hushållsstorlek och in- komst. Medianinkomsten för gifta hus-
Diagram 6.1. Medianinkomster för gifta samboende i olika åldrar
40—49
SAMTLlGA TÄTORTER HELA MKET
ÅLDER, Åa
håll i tätorterna med 3 boende var sålunda 16790 kronor, med 4 boende 17 080 kronor och med 5 eller flera bo- ende 16 660 kronor.
I diagram 6.2 A—D jämföres för ogifta män och kvinnor med olika hus- hållsställning medianinkomsterna i oli- ka åldersklasser. Som framgår låg både för män och kvinnor lägenhetsinneha- varnas inkomster genomgående högre än icke lägenhetsinnehavarnas. Vidare hade de inneboende bland de ogifta männen högre inkomster än de som bodde hos föräldrar. Bland de ogifta kvinnorna utan egen lägenhet var för- hållandet något annorlunda. För ål- dersklasserna under 35 år i hela ri— ket och under 30 år i tätorterna gällde liksom för männen att de inneboendes inkomster låg högre än de hos föräld- rar boendes. Inkomstskillnaderna i åld- rarna över 35 år i riket i dess helhet var ganska obetydliga, medan i tätor- terna de ogifta kvinnor över 30 år, som bodde i föräldrahem, hade högre inkomster _— i åldersklassen 35—44 är väsentligt högre _ än de inneboende i motsvarande åldersklasser.
Diagram 6.2. Medianinkomster för ogifta män och kvinnor i olika åldrar och med olika hushållsställning
MEDlANINKOMST, .. KRONOR pER ÅR A. OGIFTA MAN. HELA RIKET.
M.GOO 12.000 IO.
BOSTADSFÖRESTÅNDARE öVRlGA, 5.1 ANHÖRIGA
ÅLDER, Ån.
l6'l9 20-24 ZS-ZS 30—M 35—44 45—54 55-64 65-
B. OGIFTA MÄN. SAMTLIGA TÄTORTER. [4000
[0.000 8.000
* BasTADSFöREsrÅNnARE "ovala, EJ ANHÖRIGA
4.000 1.000
15-19 20-24 zs-zs 30-04 05-44 45-54 515-54 09 ÅLDFRAR
C. OGIFTA KVINNOR. HELA RIKET. l2.000
aosTAusFöassrÅNnAn: övaA, :.1 ANHÖRIGA
1H9 ao—u zs-za 00-54 05-14 45-54 55-64 65— ALDERfÅR A D. OGtFTA KVINNOR. SAMTLIGA TÄTDRTER. 12.000 A 10000
0.000 / .4/ —xgx'x. ***x x lf”, x-x. MN ]
0.000 , , , _ _____ & .
I *- rx .. 4 000 .f/1' ***—x EF" BOSTADSFORESTÅNDARE ' * öVRIGA, :J ANHÖRIGA
. x ÄLDER ÅR IG—l9 20'24 25-25 30-34 35—44 45-54 55—04 65- 7 '
6.3. De icke giftas inkomst och lägen- hetskonsumtion
I likhet med andra undersökningar av detta slag, där inkomstuppgifterna ba- seras på officiell inkomststatistik, visar bostadsräkningens inkomstundersök— ning ungefär samma andel lägenhets- innehavare bland de lägsta inkomstta- garna som bland personer i närmast högre inkomstklasser. Detta resultat torde delvis bero på brister i inkomst- statistiken på grund av felaktiga upp- gifter. Härutöver påverkas resultaten av att i inkomstbegreppet inte ingår er- sättningar från sådana socialförsäkring- ar som sjuk- och arbetslöshetsförsäk— ringarna, då dessa ersättningar ej är skattepliktig inkomst. I de lägre in— komstklasserna återfinnes alltså perso- ner och hushåll som undersökningsåret tillfälligtvis haft låga inkomster, men vilkas normala inkomst i högre grad bestämmer deras bostadskonsumtion. Vidare torde en del äldre personer, vil- kas enda inkomst varit folkpension, ha redovisats utan deklarerad inkomst. Slutligen har för de icke gifta endast inhämtats bostadsföreståndarens in- komstuppgifter, även om annan hus-
hållsmedlem haft inkomst och därige- nom helt eller delvis påverkat hushål- lets bostadsefterfrågan. Vid de fortsatta beräkningarna av sambandet mellan bo- stadskonsumtion och inkomst har där- för »ej taxerade» personers hushåll och hushåll i den lägsta inkomstgruppen uteslutits; för beräkning av hushålls- kvoternas inkomstelasticitet har sålun- da hushåll med inkomster under 4 000 kronor uteslutits.
6.3.1. Ogifta mäns och kvinnors lägenhets- konsumtion
För båda dessa gruppers lägenhetskon- sumtion rådde en stark korrelation mel- lan inkomsternas storlek och hushålls- kvotens storlek, vilket framgår av tab. 6.1 och diagram 6.3 A—D.
Följande värden på hushållskvoter- nas inkomstelasticitet erhölls:
Inkomst- elasticitet Män Kvinnor Hela riket .............. 0,76 0,76 Samtliga tätorter ........ 0,97 0,69 Tätorter med 100 000- invånare ............. 0,97 0,52 Glesbygd ............... 0,43 1,23
Tabell 6.1. Hushållskvoter för ogifta män och kvinnor i åldern 16 år och däröver i olika inkomstklasser, hela riket samt tätorter och glesbygd 1960 års bostadsräkning
Hushållskvoter för samtliga tätorter med
Arsinkomst, kronor hela "ket tätorter 100 OOO-inv. gleSbygd .. Kvin- .. Kvin— .. Kvin- .. Kvin- Man nor Man nor Man nor Man nor Ej taxerad ..................... 11,1 13,8 8,6 14,6 8,8 17,0 16,2 12,3 _ 3 999 ................. 18,9 22,2 11,9 25,2 11,6 27,1 26,5 17,2 4 000— 7 999 ................. 19,4 26,3 13,8 29,5 13,8 36,0 26,0 14,1 8 OOO—11 999 ................. 27,0 42,3 26,1 44,6 25,7 45,4 28,6 19,8 12 OOO—15 999 ................. 34,5 61,2 35,6 61,8 33,9 62,5 30,7 53,6 16 OOO—49 999 ................. 45,1 73,2 45,9 73,2 43,6 67,6 41,4 72,7 20 OOO—24 999 ................. 51,1 81,7 52,3 82,2 52,3 77,5 44,4 77,6 25 000— ...................... 61,0 78,3 62,3 78,7 59,5 72,1 47,6 71,1 Samtliga inkomstklasser 23,0 28,1 21,4 32,2 22,2 | 37,7 I 25,7 | 16,0
Diagram 6.3. Hushållskvotens inkomstelasticitet för ogifta män och kvinnor i åldern 16— år
Logaritmisk skala
HUSHÅLLS- A. HELA mun KVOTER, x
OGIFTA xvmnon c-o,7s
OGIFTA MÄN e-o,7s
ÄRSINKOMST, IOOO -TAL KRONOR
! 2» 4 6 & |D IS 20 25 30
uusuÄLLs— &. SAMTLIGA TÄTORTER. KVOT ER, %
OGIFTA KVINNOR e '0,69
OGIFTA MÄN »: - 0,97
ÄRSINKOMST, I 2 4 s 0 10 15 20 25 30 looo-TAL KRONOR
Diagram 6.3. (forts.)
uusuÅLLs- c. TÄTORTER 100.000— INVÅNARE. KVOTER, %
OGIFTA KVINNOR e-D,5?.
oeerA MÄN e-o.97
Ånswxomsr, 1000 —TAL KRONOR
15 20 25 30
ava-rea, 7.
13 OGIFTA KVINNOR e- 1,23
OGIFTA MÄN e-OAB
ÄRSINKOMST, 20 25 30 IOOO-TÅL KRONOR
15
1 I uusuÅLLs- o. GLESBYGD .
Diagram 6.4. Hushållskvotens inkomstelasticitet för ogifta män och kvinnor i olika åldersklasser
Logaritmisk skala
HUSHÅLLS- A. OGlF—TA MÄN. HELA mer. KVOTER, %
hora 05— ÅR e-o,00
ÄLDER 10— ÅR e-OJG ." ÅLDER 25-34 ÅR e-o,75
ÄRSINKOMST, 1000 'TAL. KRONOR
HUSHÅLLS- e. OGIFTA MÄN. SAMTLIGA TÄTORTER. KVOTER, %
ÅLDER 65- ÅR e-o,1z Åman 10— ÅR e-O,91 ÄLDER zs-a4 ÅR e-o,74
ÅRSINKOMST'. 5 20 25 30 lOOO-TAL KRONOR
Diagram 6. 4. (forts.)
HUSHÅLLS- c. OGIFTA KVINNOR. HELA mer. KVOTER, %
LDER 65- ÅR e-o,a1 LDER 15- ÅR e-o,-rc Åmza 25-34 ÅR e-o,7s
ÅR01NK0M5T. loco-TAL KRONOR
HUSHÅLLS- o. OGIFTA leNNOR. SAMTLIGA TÄTORTER.
xvoTER,% Åmra 05- a e-o.11 ÅLDER 10- R e-o,ss ÅLDER zs-a4ln e-qsa
ÄRsINKOMST. loco—TAL KRONOR
För hela landet blev som synes in— komstelasticiteten 0,76 för båda könen. Vidare blev elasticitetstalet för ogifta män i tätorter med 100 000 eller flera in-
vånare (Stor-Stockholm, Stor-Göteborg' och Malmö) detsamma som i samtliga tätorter. För ogifta kvinnor blev in- komstelasticiteten däremot lägre i de största tätorterna än i samtliga. I gles- bygden var sambandet inkomst—lägen- hetsinnehav för ogifta män betydligt svagare än i tätorterna men för kvin- norna starkare. Detta resultat av under- sökningen torde emellertid delvis sam— manhänga med i urvalet små frekvenser av personer med inkomst över 16000 kronor i glesbygden.
Av den gjorda uppdelningen i bebyg- gelseområden finner man för männen i tätorterna betydligt högre inkomst- elasticiteter än för kvinnorna. Hus- hållskvoterna för kvinnorna låg inom varje inkomstklass på en högre nivå än för männen i samma inkomstskikt. Andra faktorer än inkomsten synes så- lunda genomgående ha haft större be— tydelse för kvinnornas lägenhetsefter- frågan än för männens. I de högsta in- komstklasserna synes kvinnornas hus- hållskvoter ha nått nära »mättnadsvär- det». Vid dessa inkomster hade omkring 80 % av den ogifta kvinnliga befolk- ningen egna lägenheter och den högsta inkomstklassen hade till och med en något lägre hushållskvot än närmast lägre inkomstklass, vilket gällde både tätorter och glesbygd.
I bostadsbyggnadsutredningens tre— regionsundersökning och i andra lik- nande undersökningar har det kunnat konstateras att hushållskvoterna stiger med åldern vid samma inkomster, med andra ord att med stigande ålder be- nägenheten att skaffa egen lägenhet ökar oavsett vilken inkomst man har. Vid en åldersfördelning av materialet
från bostadsräkningens inkomstunder— sökning framträder också tydligt, när det gäller de ogifta, att preferenserna för egen lägenhet var starkt åldersin- fluerade och att detta gällde för alla inkomstklasser. Inkomstelasticiteten blev högst för åldersklassen 20—24 år och så anmärkningsvärt hög som 1,5. Därefter sjönk den successivt till den äldsta åldersklassen, 65 år och däröver, där den blev för ogifta män 0,1 och för ogifta kvinnor 0,2.
I diagram 6.4 A—D redovisas hus- hållskvoter och elasticiteter för ålders- klasserna 25—34 år och 65 år och där— över och vidare har för jämförelsens skull inlagts tidigare redovisade, med avseende på åldern odifferentierade, kvoter och elasticitetstal. Av de ogifta männen i åldern 25—34 år med en in- kOmst under 4 000 kronor hade 11,7 % egen lägenhet, medan 65,2 % hade egen lägenhet av dem som fyllt 65 år och hade samma låga inkomster. I inkomst— läget 4000—8000 kronor hade 18,5 % av åldersklassen 25—34 är egen lägen- het och 71,6 % av åldersklassen 65 år och däröver. För de ogifta kvinnorna gällde samma åldersinfluens på lägen- hetsinnehavet. Sålunda var i inkomst— klassen under 4 000 kronor hushållskvo- ten 11,0 för ogifta kvinnor i åldern 25—34 år och 58,6 i åldern 65 år och däröver. Motsvarande hushållskvoter i inkomstklassen 4 000—8 000 var 24,6 re- spektive 68,1. Samtliga nu angivna tal avser hela riket. Som synes av diagram- men avvek inte förhållandena i tätor- terna från den beskrivna utvecklingen för hela riket. Beträffande glesbygden var frekvenserna i urvalet sådana att materialet inte kan åldersdifferentieras på samma sätt. Vid en uppdelning i vidare åldersklasser än vad som här gjorts för hela riket och tätorterna framträder emellertid samma tenden-
4 1 i 1
ser till relativt starkt samband mellan ålder och innehav av lägenhet vid sam- ma inkomst.
6.3.2. Övriga icke giftas lägenhetskonsumtion
Änklingar, änkor och frånskilda har till- sammans med gifta ej samboende i den- na redovisning sammanförts till två grupper, benämnda förut gifta män re- spektive förut gifta kvinnor. Hushålls— kvoterna för dessa grupper låg på en väsentligt högre nivå än kvoterna för de ogifta. Redan i den lägsta inkomst— klassen hade 60 % egna lägenheter. Vidare gällde för de förut gifta liksom för de ogifta att kvinnorna i högre grad än männen hade egna lägenheter vid samma inkomst. Hushållskvoterna re- dovisas i diagram 6.5 A—B. Härav kan ' man som synes inte spåra något påtag- 1 ligt samband mellan inkomst och lägen- 1 1 1 1 1 1 1 1
hetsinnehav. För förut gifta män sjönk snarast kvoterna i inkomstklasserna från 8000 till 25000 kronor. Vid en uppdelning av hushållen efter ålder och inkomst uppvisade däremot ålders- klasserna under 45 år ett klart positivt samband mellan hushållskvoter och sti- gande inkomster. För förut gifta kvin- nor ökade hushållskvoterna något upp till inkomstklassen 20 OOO—25 000 kro- nor, men tillväxttakten var svag. Be— träffande glesbygden var antalet per- soner i urvalet så litet att några slut- satser inte kan dragas.
6.4. Inkomster och bostadsutrymme
6.4.1. Inkomster — bostadsutrymme för hus- håll med gifta samboende maka:
Av uppgifterna i tab. 6.2 framgår, att såväl för hela riket som för de sär-
Tabell 6.2. Konsumtion av rumsenheter per person efter inkomst i gifta hushåll, hela riket samt tätorter och glesbygd
1960 års bostadsräkning
Antal rumsenheter per person i Årsinkomst kronor . .. * . samtliga tatorter med
hela "ket tätorter 100 OOO-inv. gleswgd
Ej taxerad ....................... 1,08 1,04 0,99 1,14
_» 7 999 ................... 1,14 1,16 1,04 1,12
8 000— 9 999 ................... 1,07 1,10 1,00 1,05 10 003—11 999 ................... 1,03 1,04 1,01 1,02 12 000— 13 999 ................... 1,01 1,00 0,94 1,03
14 OOO—15 999 ....... . ............ 1,00 0,99 0,95 1,05
16 OOO—17 999 ................... 1,01 1,00 0,93 1,06 18 OOO—19 999 ................... 1,05 1,03 0,97 1,10 20 OOO—21 999 ................... 1,10 1,09 1,00 1,19 22 OOO—23 999 ................... 1,12 1,11 1,04 1,22 24 OOO—25 999 ................... 1,16 1,15 1,08 1,31 26 OOO—27 999 ................... 1,23 1,21 1,12 1,37 28 OOO—29 999 ................... 1,23 1,21 1,14 1,47 1 30 OOO—31 999 ................... 1,29 1,27 1,18 1,45 1 32 OOO—35 999 ................... 1,37 1,35 1,27 1,52 j 36 OOO—39 999 ................... 1,39 1,37 1,32 1,56 1 40 000— ........................ 1,56 1,54 1,49 1,79
1 Samtliga ........................ 1,10 1,10 1,06 1,09 Medianinkomst ................... 14 820 16 420 19 640 10 460 Undre kvartil .................... 10 280 12 170 14 300 6 760
Övre kvartil ..................... 26 280
HUSHÅLL s- KVOTER, %
HUSHÅLLS— KVOTER, %
IO | 2 4 G &
skilda bebyggelseområden, som där re- dovisas, en samtidig stegring av in- komster och bostadsutrymme skedde först från den inkomstklass där median- inkomsten återfanns. Medianerna har beräknats på samtliga hushåll, alltså inklusive hushåll med ej taxerad in— komst. I samtliga områden till och med sjönk utrymmesstandarden med stigan- de inkomst fram till medianinkomst- Diagram 6.5. Hushållskvotens storlek för förut gifta män och kvinnor i olika inkomst- klasser Logaritmisk skala
IO 15
A. FÖRUT GYFTA MÄN.
(!) ctrssvso m HELA mm
ÄRSINKOMST, 1000 -TÅL KRONOR
20 25 30
B. FÖRUT GIFTA KVINNOR.
' (..) chsaYco (-) HELA RIKET
ÄRSINKOMST, looo -TAL KRONOR
20 25 30
klassen. Som orsak till att beräkningar- na givit detta resultat kan bl. a. an— föras samma synpunkter beträffande inkomststatistikens brister, vilka angi— vits i fråga om inkomster och hushålls- kvoter. Därutöver bör noteras att ej heller utgående familjebostadsbidrag utgör sådan inkomst som ingår i de an- vända inkomstuppgifterna. Dessa bi-' drag utgår som bekant endast till vissa"
hushåll och bidragens storlek varierar med den beskattningsbara inkomsten. I vad mån de i tabellen redovisade vär- dena till viss del återspeglar en »bo— stadsbidragens tröskeleffekt» går emel- lertid inte att bestämma med hjälp av det använda materialet. Klart är emel- lertid att bostadsbidragen för en grupp lägre inkomsttagare stärker utrymmes— konsumtionsförmågan i förhållande till redovisade inkomster.
Sammanlägger man hushåll från oli- ka delar av landet med olika inkomst- nivåer och skilda inkomststrukturer, 1 kan man befara att få skiktningseffek-
ter, som skulle kunna ge sig tillkänna i ett material av det slag vi här arbe- 1tat med soul en negativ inkomstelasti-
stadsräkningens inkomstmaterial med- ger inte en sådan uppdelning att den- na eventuella effekt kan närmare stu- deras. Det har däremot gjorts en fi— nare fördelning av tätorter efter storlek än vad som medtagits i den här redo- visade tabellen. I viss utsträckning låg genomsnittsinkomsterna i de mindre tätorterna på en lägre nivå än i de stör- re. Inga markanta skillnader i samban- det inkomst-bostadsutrymme mellan olika stora tätorter framträder emel- lertid.
I diagram 6.6 har inlagts värdena för antalet rumsenheter per person (RPP)
för vissa inkomstklasser dels för hus- hållen i hela riket, dels för hushållen i glesbygden. Inkomstelasticiteterna har beräknats på inkomster från 12 000 kronor. För hela riket blev elasticiteten 0,36 och för glesbygden 0,46. Beräknas elasticiteten för hela riket på inkomster från 14000 kronor blir talet i stället 0,40. I diagrammet har värdena för samtliga tätorter och tätorter med 100 000 och flera invånare inte inlagts, då dessa liksom elasticitetstalen nära ansluter sig till värdena för hela riket.
Tidigare utförda undersökningar har gett vid handen, att utrymmesstandar- den stigcr med åldern. I avsnitt 6.2 konstaterades att inkomsterna sjunker i de högre åldrarna. Som synes av tab. 6.3 var utrymmeskonsumtionen per per- son för gifta hushåll med mannen i åldern 65 år och däröver högre i alla inkomstklasser än för övriga gifta hus— håll. Den höga rumskonsumtionen och det relativt sett låga inkomstläget för de »äldre» hushållen har i viss ut- sträckning medverkat till den i tab. 6.2 redovisade höga utrymmesstandar- den i de lägsta inkomstklasserna.
Som framgår av diagram 6.7 blev in- komstelasticiteten för de äldre hushål— len i tätorterna 0,37 och skilde sig så— lunda inte från den förut redovisade för samtliga gifta hushåll, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt med
Diagram 6.6. Utrymmesstandardens (antal rumsenheter per person, RPP) inkomst— elasticitet för gifta samboende citet upp till en viss inkomstgräns. Bo-
RPP / 20»— ' ,,,. GLESBYGD e-o,46 ,/ 1.5 ». .Aj y HELA RIKET e-o.se /X*/4)// / AX" j lo ! a . » _a I / 05 , ÄRSINKOMST, ' z 4 e s 10 ls 20 30 40 50 ' 1000'TAL KRONOR
Tabell 6.3. Konsumtion av rumsenheter per person efter inkomst i samtliga gifta hus— håll och i gifta hushåll med bostadsförståndare under 65 år respektive 65 år och där- över, hela riket
1960 års bostadsräkning
Antal rumsenheter per person . Bostadstöreståndarcns Årsmkomst, kronor Samtliga ålder . . . år hushåll ——64 65— Ej taxerad ................................... 1,08 1,03 1,20 — 7 999 ............................... 1,14 1,01 1,35 8 OOO—11 999 ............................... 1,05 1,00 1,42 12 OOO—15 999 ............................... 1,01 0,99 1,52 16 OOO—19 999 ............................... 1,03 1,01 1,62 20 OOO—23 999 ............................... 1,11 1,09 1,77 24 OOO—27 999 ............................... 1,19 1,16 2,08 28 OOO—31 999 ............................... 1,26 1,23 1,99 32 000— .................................... 1,47 1,42 2,37
hänsyn till deras redan höga utrymmes- standard. Som påpekats i »Konsum- tionsmönster på bostadsmarknaden» är det uppenbart vilken betydelse denna höga och med ökande inkomster ytter— ligare ökande utrymmesstandard kan få för den framtida utrymmeskonsum- tionen, då man vet att antalet pensio- närshushåll kommer att öka starkt sam- tidigt som dessa bl. a. genom den all— männa tilläggspensionen får betydligt högre realinkomster än dagens pensio- närer.
Ehuru materialet inte här redovisas framgår det av bostadsräkningens in- komstundersökning att även för hus- hållen med bostadsföreståndare under 65 års ålder utrymmesstandarden öka- de med hushållens ålder vid given in- komst.
Då det av bl. a. bostadsbyggnadsut- redningens treregionsundersökning framgått, att hushållsstrukturen påver- kar konsumtionen av bostadsutrymme har de gifta hushållen fördelats efter hushållsstorlek. Tab. 6.4 och diagram
Diagram 6.7. Utrymmesstandardens (antal rumsenheter per person, RPP) inkomst— elasticitet för gifta samboende i åldern 65 år och däröver
Logaritmisk skala
upp A 3.o
(I) GLESBYGD " SAMTLIGA TÄTORTER e-0,37 Lo . l.; IX ' | // |.o o,; x inslNKOMsr, 40 ' loco-TAL KRONOR 20 30
Tabell 6.4. Konsumtion av rumsenheter per person i gifta hushåll av olika storlek och i olika inkomstklasser, samtliga tätorter och glesbygd
1960 års bostadsräkning
Hushåll med ..... boende
2 3 4 5 el. flera
Årsmkomst, kronor Samt- Samt- Samt- Samt- liga Gles- liga Gles- liga Gles- liga Gles- tät- bygd tät- bygd tät- bygd tät- bygd
orter orter orter orter
Ej taxerad ..................... 1,33 1,56 1,18 1,15 0,94 1,09 0,79 0,75 —— 7 999 ................. 1,49 1,70 1,12 1,24 0,93 0,94 0,72 0,73
8 OOO—11 999 ................. 1,54 1,82 1,11 1,27 0,91 1,01 0,73 0,75 12 OOO—15 999 ................. 1,56 1,85 1,08 1,28 0,89 0,99 0,74 0,79 16 OOO—19 999 ................. 1,59 1,89 1,11 1,35 0,91 1,04 0,76 0,82 20 000—23 999 ................. 1,61 2,08 1,16 1,39 0,97 1,14 0,80 0,93 24 OOO—27 999 ................. 1,72 2,33 1,24 1,59 1,03 1,41 0,89 1,00 28 000—31 999 ................. 1,85 2,56 1,30 1,72 1,12 1,41 0,94 1,11 32 000— ...................... 2,27 3,13 1,61 2,00 1,35 1,61 1,18 1,33
6.8 A—B redovisar sålunda utrymmes- standarden för hushåll med 2, 3, 4 re—
samtliga tätorter, dels i glesbygden. Vid beräkning av inkomstelasticite- terna har värdena för hushåll med in- komster under 12 000 kronor uteslutits
av skäl som tidigare redovisats. Det förut påtalade sambandet, ökad utrym— meskonsumtion med stigande ålder, påverkar framförallt värdena för hus- håll med 2 boende, då de flesta äldre gifta hushållen återfanns i denna hus- hållstyp.
Diagram 6.8. Utrymmesstandardens (antal rumsenheter per person, RPP) inkomst- elasticitet för gifta samboende i hushåll av olika storlek
Logaritmisk skala
1 1 1 1 spektive 5 eller flera boende dels i
upp A. SAMTLIGA TÄTORTER. A 4,0 3,0 / 2,0 //1r7 _/ I I,: ' (_ . ,. /*"/// af./l ' _ , , y"" _] ,. [lo ”" "' A 'i' / _... """""" x _/x_/ ' , ,, _____ . _ J,; . X /. / 1 / 1 0,5 x , 4 a m |; 20 30 40
ÄRsINKomsT, loco—TAL KRONOR
90,34 e-0,31 e-o,35 e-o,4£
. ————— z BOENDE
& BOENDE ------ - 4 BOENDE S' BOENDE
. _—
Rpp &. GLESBYGD.
IK 10 3,0
4?! A/ I/f 2.6 a_n/' , // »JL, ' ls / n ) | ,I J.,/”':: I”)", | ' /..an' " , ", / " ' 1,0 [ 14: / %% / qs %
_4 s & vo 15 ao :o 40 ARSINKoMST; looo -TAL KRONOR
. ___.— z bozNDE e-o,50 ., ....._-....... 3 namne e-qdz : ___—__— 4 Baer—no: e-o.50 . ___... 5. BOENDE 90,50
Diagram 6.9. Utrymmesstandardens (antal rumsenheter per person, RPP) inkimst— elasticitet för ogifta män och kvinnor
Logarilmisk skala
A. HELA RIKET.
OGIFTÅ KVINNOR e-o.sa
OGIFTA MÄN e-OJZ
ÅRSINKOMST.
30 f 1000 -TAL KRONOR
DGIFTA KVINNOR elOJD
OGIFTA MÄN e-0.57
A ÅRSINKOMST,
Diagram 6.8 A——B ger en god över-' blick över skillnaderna vid samma in- komst mellan hushåll av olika stor— lek. Värdena för utrymmesstandarden ligger i varje inkomstklass lagrade på varandra med de lägsta värdena för de största hushållen. Konsumtionen av ut- rymme ökade inom varje hushållsstor- lek med inkomsten. Några anmärknings— värda skillnader i ökningstakten mellan hushåll av olika storlek förelåg inte, men i tätorterna ökade de större hus- hållens konsumtion något mera än de mindres. Inkomstelasticiteterna låg —i tätorterna mellan 0,34 för hushåll med 2 boende och 0,42 för hushåll med 5
30 1000 —TAL KRONOR
eller flera boende. I fråga om glesbygå den bör påpekas att i inkomstklasser- na från 24000 kronor antalet hushåll med 2 och 3 boende var litet i urvalet. Elasticiteterna blev i glesbygden 0,42 för hushåll med 3 boende och 0,50 för övriga hushåll, således något högre än i tätorterna.
6.4.2. Inkomster — bostadsutrymme för icke gifta hushåll
Utrymmesstandarden efter inkomst för hushåll med ogift man eller kvinna som bostadsföreståndare framgår av diagram 6.9 A—B. Elasticitetstalen har beräk- nats på inkomster från 8 000 kronor.
Diagram 6.10. Gifta samboende i olika inkomstklasser procentuellt fördelade efter lägenhetens kvalitetsgrupp1
1
A. .SAMTLIGA TÄTORTER,
(_
r
X
x_—
loooo— M 000— lsooo— zz 000— 25000— bopoo— 10 000— -7399 11999 15 995 19999 23959 27599 31599 ÄRSINKOMST, KRONOR 7 B. GLESBYGD. |oo ' 1 T 1— _ so — _ 2 X 60 —- 3 x 4 X.— 70 — _ X _s x x x 60 — __ _ __ so —— . Äfå—x— 40 _ __ x_s & 30 _ x X_X x_s X ao — 7 X —x 10 — _ X _ x, _ _— 0 X: _— 10000' 14 000— 18000 _ 22000— 26000— 30000— 40000— "7999 11539 15 999 19999 23993 27999 31 999
ÅRSINKOMST, KRONOR 1 Se not 1, tabell 2.4.
Även för dessa hushåll gällde, att kon- sumtionen av bostadsutrymme ökade med stigande inkomster. De elasticite— ter som framräknats visar icke obe- tydligt högre tal än för de gifta hus- hållen, för ogifta män 0,52 och för ogif- ta kvinnor 0,58 (hela riket). Stigande inkomster skulle med andra ord ha en
starkare effekt på deras utrymmesefter— frågan än på de gifta hushållens. I tät- orterna synes sambandet mellan in- komst och utrymme bland de ogifta hus- hållen vara något starkare än för ogif- ta i riket i dess helhet. Beträffande gles— bygden var frekvenserna i urvalet dock små i de högre inkomstklasserna. Lik-
som lägenhetskonsumtionen var även utrymmeskonsumtionen större för de ogifta kvinnorna än för männen i sam- ma inkomstklasser. Även stegringstak- ten i utrymmesstandarden med ökan- de inkomster var något snabbare för kvinnor än för män.
I fråga om hushåll med förut gifta som bostadsföreståndare kunde något positivt samband mellan bostadsutrym- me och inkomst inte spåras förrän vid inkomster över 12 000 kronor för män och 8000 kronor för kvinnor. Endast en tredjedel av de förut gifta männens hushåll i hela riket hade emellertid en inkomst överstigande 12000 kronor. I tätorter med mer än 100000 invånare låg medianinkomsten för män tillhöran- de denna civilståndsgrupp vid 10440 kronor och övre kvartilinkomsten vid 16 130 kronor. För de förut gifta kvin- nornas hushåll gällde att endast 26 % hade inkomst-er överstigande 8 000 kro- nor, i de största tätorterna 36 %.
6.5. Inkomster och utrustningsstandard
6.5.1. Inkomster -— utrustningsstandard för hushåll med gifta samboende makar
Sambandet mellan inkomst och lägen- hetens utrustningsstandard var starkt för de gifta hushållen såväl i tätorterna som i glesbygden. I stort gällde att hus- håll med höga inkomster bodde i lä- genheter av högre standard än hushåll med lägre inkomster. I diagram 6.10 A—B redovisas de gifta hushållen i olika inkomstklasser procentuellt för— delade inom varje inkomstklass efter lägenheternas utrustningsstandard mätt i de 7 kvalitetsgrupper, i vilka bo- stadsräkningen indelat lägenhetsbestån- det (se tab. 2.4). Av diagrammen fram- går, att ett klart positivt samband med inkomsten förelåg endast för kvalitets- grupp 1 — lägenheter med den högsta utrustningsstandarden. I hela riket
sjönk andelen hushåll i varje annan kvalitetsgrupp med stigande inkomst, alltså även i grupp 2 och 3, där lägen- heterna var utrustade med centralvär- me och wc. I tätorterna bodde ungefär 33 % av hushållen med inkomster un- der 8000 kronor i bostäder med den högsta utrustningsstandarden, medan i inkomstklassen 16 000—17 999 kronor (medianinkomstklassen för tätorterna) 63 % och i den högsta inkomstgruppen 96% bodde i sådana lägenheter. Av hushållen med taxerad inkomst hade i tätorterna inte fullt 10 % inkomster under 8000 kronor. I kvalitetsgrupp 2 och 3 sammantagna bodde 26% av hushållen med inkomst under 8000 kronor och ca '3 % av den högsta in- komstklassens hushåll. I kvalitetsgrupp 3 återfanns enligt bostadsräkningen en i förhållande till andra kvalitetsgrup- per stor andel smålägenheter. I de öv— riga fyra kvalitetsgrupperna _— som sak- nade någon, några eller alla av ut- rustningsdetaljerna vatten, avlopp, cen- tralvärme, wc — bodde således ungefär 40 % av de lägsta inkomsttagarna mot endast drygt 1 % av de högsta.
Glesbygden hade ett i utrustnings- hänseende sämre bostadsbestånd än tät- orterna, vilket framgått av redogörel- sen i kap. 2. Andelen hushåll i kvalitets- grupp 1 var därför i samtliga inkomst- klasser mindre än i tätorterna. Samban- det mellan inkomst och utrustnings- standard var emellertid i stort sett av samma art som i tätorterna. Andelen hushåll i kvalitetsgrupp 1 ökade, som synes av diagram 6.10 B, från inkomst- klass till inkomstklass. I inkomstklassen under 8000 kronor hade 9 % av hus- hållen en lägenhet av högsta standard- klass, i inkomstklassen 10000—11999 kronor (medianinkomstklassen i gles- bygden) 18 %, i inkomstklassen 16 000 —17 999 kronor 32 % och i den högsta inkomstklassen 89 %. Inkomster under—
ANDEL HUSHÅLL | KVALGRUPP 1, %
Diagram 6.11. Utrustningsstandardens (den procentuella andelen hushåll i kvalitets- grupp 11) inkomstelasticitet för gifta samboende
Logaritmisk skala
N SAMTLIGA TÄTORTER e-OAT
100 - 'GLESBYSD e- |,zs 30
I 4)
I)!
60
,A
"IG
GG
50
40
30
ÄRSINKOMST,
stigande 8 000 kronor hade ca 30 % av de taxerade hushållen i glesbygden. Som tidigare påpekats var antalet hus- håll i de högsta inkomstklasserna litet i urvalet, varför beräkningarna för varje inkomstklass över 28000 kronor är behäftade med stora felmarginaler. Tendensen till högre standard med ökad inkomst var emellertid tydlig. Beträf— fande kvalitetsgrupperna 2 och 3 gäll- de i glesbygden att för de lägre inkomst— klasserna andelen hushåll ökade något från inkomstklass till inkomstklass, att för inkomstklasserna mellan 12 000 kro- nor och 22000 kronor andelen låg på ungefär samma nivå och att för inkoms- ter över 22 000 kronor andelen hushåll minskade med ökande inkomster. En- 1 dast 6 % av hushållen hade 22 000 kro- nor eller mera i inkomst. Att kalkylre— sultaten här skiljer sig från tätorterna kan emellertid bero på att antalet lägen- 1 1 1 1 5 a 4 6 l ' Se not 1, tabell 2.4.
40 50 f IOOO-TAL KRONOR
20 30
heter och därmed hushåll i dessa stan- dardgrupper var litet i urvalet. För kva- litetsgrupperna 4—7 slutligen gällde en klar tendens att med ökxande inkomster minskade andelen hushåll, från 74 % i den lägsta inkomstklassen till 58 % i in- komstklassen 10 OOO—11 999 kronor, till 44 % i inkomstklassen 16000—17999 kronor och till knappt 2 % i den högsta inkomstklassen. Värdena för andelen hushåll med lägenheter i kvalitetsgrupp 1 inom varje inkomstklass har inlagts i diagram 6.11. De på dessa värden fram- räknade inkomstelasticiteterna för ut- rustningsstandard blev i tätorterna 0,55 och i glesbygden 1,26. Som framgår av uppgifterna i diagram 6.10 A—B skulle elasticitetstalen för övriga kvalitets— grupper bli negativa.
Det har tidigare påpekats, att en stor del av hushållen med låga inkomster var hushåll med bostadsföreståndare i
Diagram 6.12. Hushåll med icke gift bostadsföreståndare i olika inkomstklasser procen- tuellt fördelade efter lägenhetens kvalitetsgrupp1
A. QAMTLIGA TÄTORTER.
100 " r— 1'_l r— [__— 1— __ [— 90 " 1 90 — __ 2 70 _ _ 50 " 3 X X_x so—— __ X_ —— [' x—x 40 — _x X_— 5 __ _ _, x ___x 30 X_xtx X.— 20 — s _ x—s— —X 10 _ x__ _ 7 &_ X 0 _ __ 4ooo— 5000— 12000— 16000— 20000— 25000— -3559 7339 || 999 15999 13999 24 999 ÄRSINKOMST, kRONOR / e. GLESBYGD 100 "f £ _- _ 1— _— _— _— go _ 3 X__ _ eo _ Fs—X—X_ 70 _ s X —X_—Xh— so — __ _X_X: _" 50;— X X X _ 40 _ _X— _X—X &_ ao -— 7 X_ _ _" zo — X— uo - o 1. 4ooo— sooo— xzooo- 16000- 20000— 25000— 1939 1:99 11:99 15999 IS”? 24 599
ÄRSINKOMST, KRONOR
1 Se not 1, tabell 2.4.
åldern 65 år och däröver. Av bostads- räkningen framgår att dessa hushåll hade en lägre utrustningsstandard än de yngre hushållen. Linjerna i diagram 6.11 skulle alltså haft en mindre lut— ning om värden för enbart hushåll med bostadsföreståndare under 65 års ålder hade använts och inkomstelasticiteter- na blivit något lägre. Även för de äldre
hushållen gällde emellertid att de med höga inkomster bodde i lägenheter av högre standard än de med lägre inkomst.
6.5.2. Inkomster — utrustningsstandard för icke gifta hushåll
Även för de icke gifta hushållen ökade utrustningsstandarden med stigande in— komster. Diagram 6.12 A—B redovisar
ANDEL uusuÅLL | KVALGRUPP 1, %
Diagram 6.13. Ulrustningsstandardens (den procentuella andelen hushåll i kvalitets- grupp 11) inkomstelasticitet för hushåll med icke gift bostadsföreståndare
Logaritmisk skala
100 SG ,, SAMTLIGA TÄTORTER e-Qsa 60
GLESBYGD erna
70
66
50
40
30
ÅRmeomsn
?. 4 6 a 10 IS 1 Se not 1, tabell 2.4.
1000 -TAL KRONOR
20 30
Tabell 6.5. Hushåll med icke gift bostadsförståndare i åldern —64 är respektive 65—
år i olika inkomstklasser procentuellt fördelade efter lägenhetens kvalitetsgrupp,
samtliga tätorter 1960 års bostadsräkning
Bostadstöreståndarens ålder . . . år
—-—64 65— | —64 | 65— | ——64 | 65—
Lägenhetcns kvalitetsgrupp
Årsinkomst, kronor 1
1 + 2 3 | 4 + 5 + 6 + 7
Ej taxerad .................................. 38,9 20,6 17,1 27,6 44,0 (1,8 —— 3 999 ............................... 38,1 24,4 19,4 24,7 42,4 51,0 4 000— 7 999 ............................... 43,4 45,2 18,9 25,9 37,7 29,0 8 000—11 999 ............................... 48,0 59,9 19,2 17,8 32,8 22,3 12 OOO—15 999 ............................... 55,7 71,5 18,0 13,0 26,3 15,5 16 OOO—19 990 ............................... 67,7 77,5 14,5 11,2 17,8 11,2 20 OOO—24 999 ............................... 76,4 94,1 11,6 4,7 12,0 1,1 25 000— .................................... 88,9 94,3 5,6 2,1 5,5 3,5
de icke gifta hushållen i olika inkomst- klasser procentuellt fördelade inom var— je inkomstklass efter lägenhetens ut- rustningsstandard. Av diagram 6.13 framgår att inkomstelasticiteten för ut- rustningsstandard enligt kvalitetsgrupp 1 blev 0,58 i tätorterna och 1,64 i gles- bygden. De ovan beskrivna tendenserna för de i tätorterna boende gifta gällde också för de icke gifta hushållen där. I glesbygden öka—de andelen hushåll i kvalitetsgrupp 1 för varje inkomstklass och minskade i kvalitetsgrupperna 6 och 7. Till skillnad från i tätorterna ökade i glesbygden andelen hushåll i kvalitetsgrupperna 2—5 så gott som ge- nomgående upp till inkomstläget 16 000 kronor. Antalet hushåll i urvalet med inkomst däröver var så litet, att några slutsatser inte kan dragas av den fram- räknade procentuella fördelningen i de högsta inkomstklasserna.
Hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver utgjorde en betydande andel av de icke gifta hus- hållen, 37 % i tätorterna och 44 % i glesbygden. I tab. 6.5 redovisas de icke gifta hushållens utrustningsstandard i tre kvalitetsgrupper efter inkomst och efter bostadsföreståndarens ålder, un— der 65 år respektive 65 år och däröver.
De äldre hushållen i inkomstklassen under 4000 kronor hade en lägre ut- rustningsstandard än de yngre hushål- len, men ökningen i standard mellan varje inkomstklass skedde därefter i en förhållandevis högre takt än för de yng- re. Beräknade inkomstelasticiteter på de i tabellen angivna värdena för kva— litetsgrupperna 1 och 2 sammantagna blev för de yngre hushållen 0,50 och för de äldre 0,55.
7.1 . Inledning
I kap. 4 har bostadskonsumtionen i hushållens ekonomi behandlats, i kap. 5 har en redogörelse lämnats för de re— sultat våra egna och några andra under- sökningar givit i fråga om en rad av de faktorer som påverkar förändringar i bostadsefterfrågans såväl totala volym som inriktning och i kap. 6 har redovi- sats data från 1960 års bostadsräknings inkomstundersökning av betydelse för bedömningen av bostadsefterfrågans framtida omfattning och inriktning. De för förändringar i efterfrågan bestäm- mande faktorerna kan anges i följande förenklade sammanfattning:
a) förändringar i folkmängdens stor-
lek, ålders- och civilståndsfördel-
ning;
inkomstförändringar;
c) förändringar i bostadskostnader
(priser respektive hyror);
d) förändringar i hushållens preferen- ser och i utbudets struktur (miljö- faktorer).
De samhälleliga målsättningarna i fråga om bostadsförhållandena (normer jför maximalt antal boende per rum etc.), bostadspolitiska åtgärder av skil- da slag liksom familjepolitiska sådana
1påverkar härutöver konsumtionsvoly-
1 men.
Som framhållits i kap. 5 påverkar de demografiska faktorerna såväl an— talsefterfrågan på lägenheter som efter-
1 1 b
KAPITEL 7
Bedömning av bostadsefterfrågans framtida omfattning
frågan på bostadsutrymme och stan- dard. Vidare har de inrikes flyttnings- rörelserna stor betydelse för efterfråge- ökningen i tätorterna respektive minsk- ningen på glesbygden. De ekonomiska faktorerna, inkomster och bostadskost- nader, påverkar hushållskvoterna och civilståndsfördelningen och därigenom också hushållens fördelning på storlek, en påverkan som återverkar både på lägenhetsefterfrågan och på efterfrå— gan på bostadsutrymme. De ekonomis- ka faktorerna är vidare av betydelse för konsumtionen av rumsenheter per hushåll av given storlek. Förändringar i hushållens preferenser påverkar hus- hållskvoterna och utbudets struktur har inverkan på konsumtionen av rumsenhe— ter per hushåll och hushållens storlek.
Våra undersökningar i de tre regio- nerna Västerås, Skellefteå och Ljungby visar att det föreligger en betydande ef- terfrågan på ökad bostadsvolym vid nu rådande relationer mellan inkomster och hyror (priser) och att, om önske- målen tillfredsställdes, bostadskostna- dernas andel av inkomsterna visserligen skulle komma att öka, men för flertalet hushåll inte över vad som kan bedömas ligga inom ramen för deras betalnings- förmåga; ett undantag utgör inkomst- tagare med mindre än 12000 kronors inkomst per år. Undersökningsresulta- ten tyder på att en betydande del av den bristande balansen på bostadsmarkna- den beror på att de etablerade hushål- len önskar ökat bostadsutrymme och
bättre standard. Den latenta efterfrågan på ökat utrymme är större bland famil- jehushållen än bland övriga hushåll, och önskemålen riktar sig vanligen mot en ökning av utrymmet med ett rum. Ehu- ru utrustningsstandarden förbättrats av- sevärt under tiden mellan bostadsräk- ningarna 1945 och 1960, visar våra un- dersökningar att en stark latent efterfrå- gan på ökad kvalitet ändå kvarstår. Slut- ligen har genom en specialundersökning i Västerås konstaterats en betydande ctillfredsställd antalsmässig efterfrågan på lägenheter från ogifta i åldrarna 20 —35 år.
Den efterfrågan som uppstår på grund av realinkomststegringar synes för fram- tiden få en i förhållande till de de- mografiska faktorerna ändrad vikt vid bedömningen av den totala efterfrå- geutvecklingen. I fråga om de gifta hushållen motsvarar den antalsmässiga konsumtionen sedan länge antalet gifta samboende män. Inom den närmaste tioårsperioden synes också några grup— per av den icke gifta befolkningen kom- ma upp till en antalsmässig efterfrågan, som svarar mot antalet personer i des- sa grupper. För såväl de gifta som de sistnämnda icke gifta hushållen kom- mer den antalsmässiga efterfrågans för- ändringar därefter att i stort sett sva- ra mot de demografiska förändringar- na. Ökningen i efterfrågan för dessa grupper kommer därefter helt att in— riktas mot ökat utrymme och kvalitet och denna ökningstakt blir i första hand beroende av realinkomststegring- arna och prisutvecklingen inom bo- stadssektorn. Sedan 1960 års folk- och bostads—
räkningar nu i stort sett redovisats har anslag beviljats bostadsstyrelsen och statistiska centralbyrån för fördjupade analyser av räkningsresultaten. Bostads- räkningens inkomstundersökning ger möjligheter till ytterligare bedömningar
av de ekonomiska faktorernas effekt på bostadsefterfrågan. Sammantaget kom- mer dessa uppgifter och analyser av räkningsresultaten jämte bostadsbygg— nadsutredningens undersökningar och analyser att skapa förutsättningar för att vid prognoser för förändringar i bo— stadsefterfrågan använda en mer förfi- nad metodik än tidigare. Det har ovan påpekats, att de bostadspolitiska mål- sättningarna och åtgärderna givetvis på- verkar bostadsefterfrågan, för närvaran- de dels genom hyresreglering av det äld- re bostadsbeståndet, dels genom subven- tionering av nyproduktionen och dels genom familjebostadsbidrag. År 1963 till- sattes en utredning som har att behand— la vissa av dessa åtgärder och stödfor- mer. För slutförandet av vårt uppdrag har vi inte ansett oss kunna avvakta re- sultaten av ytterligare bearbetningar och analyser av folk- och bostadsräkningen och ställningstaganden till bostadspo- litikens ekonomiska sida och vi har därför inte heller ansett oss nu böra ut- föra och redovisa en fullständig efter- frågeprognos för den närmaste fram- tiden. Det bör i stället ankomma på bo- stadsstyrelsen att, sedan de nyssnämn- da bearbetningarna slutförts, svara för utarbetandet av en totalprognos.
Vi har i stället valt att genom några räkneexempel söka ytterligare belysa några av de betydelsefullaste efterfråge- faktorernas inflytande på utfallet i en totalprognos för riket i dess helhet. Som utgångsmaterial vid exemplifieringarna användes uppgifter ur 1960 års folk- och bostadsräkningar om b-oendeförhållan- dena. Som framtida jämförelsetidpunkt har valts år 1975. De antaganden som görs om inkomstelasticiteter ansluter sig till de i delbetänkandet »Konsum- tionsmönster på bostadsmarknaden» (SOU 1964: 3) redovisade och till de i kap. 6 ur bostadsräkningens inkomst— undersökning framräknade; även cde re-
sultat som ovan summariskt refererats ur treregionsundersökningen har beak- tats. Jämförelser görs vidare med utveck- lingen 1945—1960. De nedan gjorda an- tagandena om inkomstelasticiteter byg- ger sålunda på beräkningar genom 5. k. tvärsnittsanalyser; material för tidsse- rieanalyser av förändringar i bostads- kostnader och inkomster har inte fun- nits tillgängliga. Som framhållits i nyss- nämnda betänkande kan sådana tvär- snittsanalyser inte ge ett fullständigt mått på efterfrågans inkomstelasticitet och ger som regel lägre tal än tidsserie- elasticiteter. Den metodik som här an— vändes med beräknade elasticiteter för särskilda »delområden» i efterfrågan, (lär antalsefterfrågan på lägenheter, ut- rymmesefterfrågan och utrustningsefter— frågan behandlas var för sig, ger en samlad effekt på efterfrågetillväxten som motsvarar en total inkomstelastici— tet för bostadsefterfrågan överstigande 1. Som nyss framhållits är de nedan an- givna summorna för bostadsefterfrågan 1975 närmast att betrakta som räkne- exempel och inte som resultat av en prognosberäkning i egentlig mening. De torde likväl kunna ge en viss vägledning för bedömningar av bostadsefterfrågans tillväxttakt.
Förutom av inkomstutvecklingen på- verkas som nyss sagts den totala efter-
frågan av bostadspolitiska målsättning- ar. Vissa grupper av befolkningen kan inte utan särskilda stödåtgärder höja sin bostadsstandard under tiden fram till 1975 till en ur allmänna sociala syn- punkter godtagbar nivä. I avsnitt 3 av detta kapitel diskuteras därför några målsättningsnormer för bostadsstandard och den ytterligare bostadskonsumtion som en sådan målsättning kan komma att betyda. Vidare behandlas i avsnitt 4 bostadsförhållandena. för sådana grup- per för vilka det kan bli nödvändigt med särskilda stödåtgärder.
7.2. Några exemplifieringar av efter- frågefaktorernas inflytande på utfallet i en totalprognos
7.2.1. Folkmängden 1975
Förändringen av befolkningen kan be- räknas genom en befolkningsprognos utförd på sedvanligt sätt. På denna måste ställas kravet att den redovisar befolkningen fördelad efter kön, ål- dersklasser och civilstånd. Som under- lag i följande räkneexempel användes statistiska centralbyråns 1962 upprät- tade befolkningsprognos. I denna redo- visas tre alternativa beräkningar av folkmängden 1975 efter kön och ålders- klasser. Nedan användes endast den av centralbyrån som medelalternativ an-
Tabell 7.1. Folkmängden 1.975
Män Kvinnor Ålder, år . Gifta . . Gifta . Ogifta samboende Övriga Ogifta samboende Övriga
0f15 ............. 950 948 — — 901 830 — — 16—19 ............. 217 740 561 145 198 422 7 785 975 20—24 ............. 227 222 51 809 3 770 141 857 119 706 7 783 25—34 ............. 163 227 455 585 23 170 51 715 525 244 32 116 35—44 ............. 62 503 374 799 27 690 32 465 383 692 33 860 45—54 ............. 64 942 393 703 35 400 34 347 397 703 58 504 55—64 ............. 63 005 393 739 40 275 40 535 352 471 109 312 65—— ............. 95 681 366 480 121 880 142 543 250 075 319 117 Summa 1 845 268 2 036 676 252 330 1 543 714 2 036 676 561 667
givna beräkningen. Med ledning av det beräknade antalet gifta kvinnor i varje åldersklass har befolkningen fördelats på tre civilståndsgrupper efter kön, nämligen ogifta, gifta samboende samt övriga (tab. 7.1). Vid denna fördelning har hänsyn inte tagits till hur inkomster och bostadskostnader eventuellt kan påverka civilståndssammansättningen. Grupperna övriga män respektive övriga kvinnor innefattar förut gifta och gifta ej samboende.
7.2.2. Antalet hushåll
I vårt land efterfrågar så gott som samtliga gifta par egna lägenheter. En- ligt såväl 1945 som 1960 års bostads- räkningar var för gifta samboende män hushållskvoten 99 (antalet bostadsföre- ståndare i bostadshushåll per 100 per- soners folkmängd). Endast i de yngsta och äldsta åldrarna understeg kvoten något detta tal, för de yngre troligen delvis beroende på den rådande bo- stadsbristen. Det finns ingen anledning anta att antalsefterfrågan för denna ci- vilståndsgrupp numera varierar med inkomster eller boendekostnader. För 1975 antas därför att hushållskvoterna för gifta samboende män kommer att ligga på samma höga nivå som tidigare.
För beräkning av antalet övriga hus- håll 1975 utgår vi från antalet bostads- föreståndare i bostadshushåll per 100 personers folkmängd i olika ålders-'
och civilståndsgrupper (hushållskvoter) år 1960. Hänsyn måste emellertid tagas till den otillfredsställda efterfrågan på lägenheter som rådde 1960. Hur myc— ket högre hushållskvoterna skulle ha varit om denna efterfrågan kunnat till- godoses vid rådande inkomst- och pris— förhållanden kan av naturliga skäl inte fastställas med någon högre grad av exakthet. En beräkning av bostadsbris— tens betydelse i detta avseende måste alltså komma att delvis bygga på en skönsmässig bedömning. Likväl har det ansetts nödvändigt att för de fortsatta beräkningarna uppräkna 1960 års hus— hållskvoter för icke gifta hushåll med hänsyn till den då rådande antalsmäs- siga bostadsbristen. Till ledning härför har använts uppgifter från treregions- undersökningen och de uppgifter som redovisas i bostadsstyrelsens samman— ställningsrapport från ett antal bostads— förmedlingar om antalet bostadssökan- de icke gifta personer utan egen lägen- het, vilka inte hade för avsikt att ingå äktenskap i samband med bostadsan— skaffningen. Dessa i tab. 7.2 redovisade »uppräknade» hushållskvoter 1960 har lagts till grund för beräkningen av 1975 års kvoter.
I de följande räkneexemplen har an- tagits en realinkomstökning av 3 % per år!, och att bostadskostnadsnivån för-
1 Antagandet har gjorts i samråd med den pågående långtidsutredningen.
Tabell 7.2. H ushdllskvoter 1960 uppräknade med hänsyn till rådande bostadsbrist
nämnda dr
Ålder, Ogifta Samboende Övriga Ogifta Övriga
år män gifta män män kvinnor kvinnor 1 6—19 .............. 1 73 3 2 12 20—24 .............. 1 1 92 20 1 8 3 7 25—34 .............. 31 97 44 41 68 35—44 .............. 44 99 57 51 80 45—54 .............. 56 99 69 53 85 55—64 .............. 64 99 79 58 85 .............. 96 75
Tabell 7.3. Hushållskvoter 1975 efter åldersdlfferentierade inkomstelasticiteler
Antagna elasticiteter Hushållskvoter 1975
år Ogifta män
Övriga män
Ogifta kvinnor
Ogifta Sam Övriga Ogifta Övriga .. boende .. . . man . .. man kvmnor kvmnor gifta man
20—24 ........ 1,5 0,5 1,5 25—34 ........ 0,8 0,5 0,8 35—44 ........ 0,4 0,5 0,5 45—54 ........ 0,2 0,2 0,4 55—64 ........ 0,1 0,2 0,2
........ 0 2
98 4 3 12 20 98 26 33 37 45 99 56 59 68 54 99 73 65 80 62 99 77 65 85 68 99 85 64 85
98 74 72 75
ändras i takt med den genomsnittliga prisnivån. Beräkningar har också gjorts för hushållskvoternas förändringar vid 2 % realinkomststegring och nedan an- givna inkomstelasticiteter. Skillnaden blir emellertid relativt liten, ca 65 000 el- ler 2 % färre hushåll under den behand- lade 15-årsperionden. Anledningen härtill är att redan vid 2 % realinkomststeg— ring blir hushållskvoterna efter 15 år för vissa antalsmässigt stora åldersklas- ser av förut gifta så höga att någon yt- terligare stegring inte torde vara möj- lig.
Med ledning av undersökningar som redovisats i betänkandet »Konsumtions- mönster på bostadsmarknaden» och i kap. 6 i detta betänkande har antagan- den gjorts om med hänsyn till åldern differentierade inkomstelasticiteten De antagna elasticitetstalen redovisas i tab.
Tabell 7.4. Antal hushåll 1975
Enligt . Enligt
1960 ! tab. 7.3
Hushållstyp års angivna
kvoter kvoter
1975
Ogifta män ......... 211 000 298 000 Samboende gifta män 1 993 000 2 012 000 Övriga män ......... 165 000 187 000 Ogifta kvinnor ...... 179 000 255 000 Övriga kvinnor ...... 426 000 434 000 Summa 2 974 000 3 186 000 Därav icke gifta ..... 981 000 1 174 000
7.3. Vidare antages ett mättnadsvärde vid kvoten 85, vilket skulle betyda att högst 85 % av totalbefolkningen i en åldersgrupp inom respektive icke gift civilståndsgrupp efterfrågar egna lägen- heter. År 1960 uppgick antalet bostadshushåll till 2 582 000 och år 1945 till 2 082 000. Mellan dessa år ökade sålunda antalet hushåll med netto 500 000 (24 %). Un- der 15-årsperioden 1961—1975 skulle antalet hushåll komma att öka med 604000. Av denna ökning kan 212000 eller 35 % hänföras till förändringar beroende på ekonomiska faktorer. För de gifta hushållen blir ökningen 298 000 och är, som tidigare påpekats, helt be- roende av de demografiska förändring- arna. De icke gifta hushållens ökning blir 306 000, varav 113 000 beroende på förändringar i befolkningen och 193 000 eller 63 % på den antagna realinkomst— förändringen.
7.2.3. Efterfrågan på bostadsutrymme— rumsenheter
För beräkning av efterfrågan på bo- stadsutrymme erfordras dels ett anta- gande om boendefolkmängden 1975, dels beräkningar av det genomsnitt- liga antalet boende per hushåll i olika hushållsgrupper. I de fortsatta beräk- ningarna har antagits att andelen i bo- stadshushåll boende av totalfolkmäng—
Tabell 7.5. Antal boende per 100 hushåll åren 1960 och 1975
Hushållstyp | 1960 | 1975
Ogifta män ............... 172 137 Ovriga män ............... 172 142 Ogifta kvinnor ............ 135 125 Övriga kvinnor ............ 182 150 Samboende gifta män,
restpost ................ 344 321
(len 1975 blir densamma som 1960, vil- ket betyder en boendefolkmängd av 8100 000 år 1975. Vidare har antagits att antalet boende per 100 hushåll i de icke gifta hushållsgrupperna under 1960—1975 minskar i stort sett på sam- ma sätt som under 1945—1960. Antalet boende per 100 gifta hushåll har då er- hållits som en restpost.
Ur 1960 års bostadsräkning har fram- räknats antalet rumsenheter per 100 boende i de olika hushållsgrupperna och antaganden gjorts om inkomstelas- ticiteter för utrymme. Därefter har an- talet rumsenheter 1975 framräknats för varje hushållstyp.
Tre alternativa antaganden har gjorts om inkomstelasticiteter (e) för utrym- me, nämligen 0,4 i alternativ 1, 0,5 i alternativ 2 och 0,6 i alternativ 3. Al— ternativ 2 svarar närmast mot de elas— ticiteter för utrymme, som beräknats och redovisats i kap. 6. De två övriga har medtagits för att något belysa ef— fekten av ett mindre respektive större samband än detta mellan realinkomst—
ökningar och utrymmesefterfrågan för olika hushållstyper.
Antalet rumsenheter i bebodda lä- genheter uppgick enligt 1945 års bo— stadsräkning till ca 6 610 000 och 1960 till ca 8 855 000. Nettoökningen var så— lunda ca 2 245 000 eller 34 %.
Enligt alternativ 1 skulle ökningen i efterfrågan mellan 1960 och 1975 bli 3142 000 rumsenheter eller 35 %, en- ligt alternativ 2 3681000 rumsenheter eller 42 % och enligt alternativ 3 4220 000 rumsenheter eller 48 %. Av ökningen enligt alternativ 2 skulle un- gefär 27 % vara att hänföra till befolk- ningsförändringar och således 73 % till förändringar i realinkomster-na. De gif— ta hushållens ökade efterfrågan på rums- enheter blir 2 992 000, varav 29 % är be- roende på ökningen i antalet hushåll.
Vid dessa beräkningar har hänsyn inte tagits till den icke tillfredsställda utrymmesefterfrågan 1960. Genom att alternativ 2 valts för de fortsatta beräk- ningarna synes det dock sannolikt att denna i utgångsläget otillfredsställda ef— terfrågan kommit att inrymmas i den framräknade totala bostadsefterfrågan 1975.
För att ytterligare belysa de gifta hushållens efterfrågan på utrymme och dess samband med förändrade inkomst— förhållanden har nedan gjorts några sammanställningar på grundval av upp- gifter från bostadsräkningarna 1945 och 1960 samt tillgänglig inkomststatistik. I
Tabell 7.6. Antal rumsenheter 1975
Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3
Hushållstyp e = 0,4 e = 05 e = 0,6 Ogifta män ................................... 791 500 828 200 865 000 Samboende gifta män .......................... 8 664 400 9 052 400 9 440 400 Övriga män ................................... 553 300 577 200 603 800 Ogifta kvinnor ................................ 679 500 711 400 740 100 Övriga kvinnor ................................ 1 308 500 1 367 100 1 425 700 Summa, avrundad 11 997 000 12 536 000 13 075 000
följande tablå redovisas för gifta sam- boende antalet rumsenheter per 100 hus— håll 1945 och 1960 i fyna åldersklasser samt den procentuella ökningen av an- talet rumsenheter per hushåll.
Om man som inkomstbegrepp använ- der mannens och hustruns samman- lagda nettoinkomst kan inkomstökning— en vid fast penningvärde i den yngsta åldersklassen uppskattas till omkring 80 %, medan för den äldsta åldersklas- sen inkomsten nära fördubblats. Antal rumsenheter
Ålder, per 100 hushåll Ökning i
år procent 1945 1960
20—34 281 335 19 35—49 332 393 18 50—64 361 389 8 65— 346 361 4 Samtliga 330 376 | 14
Om man i stället följer utrymmeskon- sumtionens förändringar mellan 1945 och 1960 för de gifta hushållen förde- lade efter mannens födelseår (i födel- seårsklasser) får tablån följande ut- seende. Antal rumsenheter Födelse- per 100 hushåll Ökning i årsklass procent 1945 1960 1926—40 — 335 — 1911—25 281 393 40 1896—10 332 389 17 1881—95 361 361 0 —80 346 — —
För de under åren 1911—1925 födda har medelinkomsten drygt fördubblats
mellan 1945 och 1960, för årsklassen födda 1896—1910 skedde en ökning med omkring 60 %, medan det för de 1881—1895 födda skedde en minsk- ning med några procent.
Med ledning av de resultat som er- hållits av utredningens egna undersök— ningar och de uppgifter som kan häm- tas ur bostadsräkningarna kan konsta- teras, att varje ny födelseårsklass av familjer efterfrågar vid den första bo- sättningen större lägenheter med högre kvalitet än tidigare födelseårsklasser och att, under den tid då familjens stor- lek ökar, familjens bostadskonsumtion ökar i fråga om såväl utrymme som kvalitet. Under en period av stabilitet i hushållsstorleken och en svagare iu- komstökning ökar utrymmesefterfrågan svagare och under familjens senare lev— nadsperiod, då både hushållsstorlek och inkomst minskar, ökar fortfarande ef- terfrågan på kvalitet, medan efterfrågan på utrymme är tämligen oförändrad. Det bör dock observeras, att vid nuva- rande bostadsförhållanden med ett re— lativt sett stort bestånd av små lägen- heter, efterfrågan på utrymme inte minskar för de äldsta födelseårsklas- serna. Som en följd härav och då hus- hållen i ett tidigare livsskede nått en högre utrymmeskonsumtion än närmast föregående generation fortsätter ök- ningen av konsumtionen rumsenheter per 100 hushåll även i åldersklassen 65 år och däröver. Med beaktande av des- sa tendenser kan den i tablåerna redo— visade utvecklingen användas för en jämförelse med den i detta kapitel förut tillämpade metoden med inkomstelasti- citeter för beräkning av utrymmesefter-
Antal rumsenheter per 100 hushåll i åldern . . . år År Samtliga 20—34 35—49 50—64 65— 1960 335 393 389 361 376 1975 400 470 460 390 435
Tabell 7.7. Hushåll efter antal boende åren 1960 och 1975
Hushåll med . . . . boende År Samtliga 1 2 3 4 5 6 el. fl. 1960, antal ............ 521 776 702 062 566 238 453 481 208 305 130 289 2 582 151 i % .............. 20,2 27,2 21,9 17,6 8,1 5,0 1('0,0 1975, antal ............ 868 400 901 300 589 600 547 900 207 700 71 100 3 186 000 i % .............. 27,3 28,3 18,5 17,2 6,5 2,2 1()0,0 Tabell 7.8. Lägenheter efter storlek åren 1960 och 1975 Lägenheter om År Samt- 1 r, 2 r, 3 r, . 6 liga 1 rkv 1 rk 2 rk 3 ”* 4 rk 5 rk el. fl. rk 1960, antal. . . . 170 160 478 541 826 125 605 443 301 382 122 770 73 546 2 577 967 i % ...... 6,6 18,6 32,0 23,5 11,7 4,8 2,9 100,0 1975, antal. . . . 95 000 382 300 796 500 860 200 637 200 270 800 144 000 3 186 000 i % ...... 3,0 12,0 25,0 27,0 20,0 8,5 4,5 100,0 frågans stegringstakt för gifta. Vid tab. 7.7 redovisas resultatet av en så-
extrapolering av utvecklingen 1945— 1960 erhålles följande antal rumsen- heter per 100 hushåll i olika ålders- klasser (se tablån nederst på s. 129). ökningen i efterfrågan på rumsenhe- ter mellan 1960 och 1975 kan då upp- skattas till omkring 2 200 000, varav omkring 900 000 eller 41 % för att till- godose ökningen av antalet hushåll och omkring 1 300 000 för att tillgodose ök- ningen i utrymmesstandard. Totalök- ningen motsvarar då närmast utrymmes- ökningen vid inkomstelasticiteten 0,4, alternativ 1 i räkneexemplet ovan.
7.2.4. Efterfrågan på bostadsutrymme— lägenhetstyper För att belysa den inriktning på olika lägenhetstyper, som antalet hushåll och dess utrymmesefterfrågan i ovan gjorda räkneexempel skulle medföra år 1975, har en beräkning gjorts av hur bostads- hushållen skulle komma att fördela sig på olika storlekar i fråga om antalet boende, därest den antalsmässiga efter— frågan på lägenheter kan tillgodoses. I
dan beräkning och jämförelse görs med år 1960.
Med ledning härav och med utgångs— punkt från lägenhetsstorlekarnas för- delning 1960 på olika hushållsstorlekar kan beräknas hur en totalefterfrågan om ca 12 500 000 rumsenheter enligt al— ternativ 2 (inkomstelasticiteten 0,5) i avsnitt 7.2.3 kan komma att fördela sig på olika lägenhetsstorlekar. I tab. 7.8 görs också jämförelse med 1960.
Skillnaden mellan antalet hushåll och antalet lägenheter för 1960 beror på att uppgift saknas om storleken av 4 184 lägenheter.
Som framgår av tabellerna kommer antalet småhushåll att öka i betydande omfattning och de största hushållsty- perna att minska. Detta oaktat sjunker efterfrågan på de mindre lägenhetsty- perna. Efterfrågan på de minsta lägen- heterna, 1 rum och 1 rum med kok- vrå, minskar så att behovet 1975 av des— sa lågenhetstyper med ca 75 000 un— derstiger antalet år 1960 befintliga så- dana lägenheter. Det bör dock observe-
ras att dessa räkneexempel avser s. k. bostadshushåll och att i siffrorna för såväl 1960 som 1975 i tab. 7.8 rum i kollektivhushåll (rum i kollektiva stu- denthem, ålderdomshem etc.) inte in- går. Beträffande 1 rum och kök skulle behovet 1975 understiga det befintliga beståndet 1960 med ca 96000 och för 2 rum och kök skulle gälla att efter- frågan 1975 understiger antalet sådana lägenheter 1960 med ca 28000. Netto- ökningen i efterfrågan, bortsett från den inrikes omflyttningen mellan gles- bygd och tätorter, skulle sålunda helt j avse lägenheter om minst 3 rum och i kök. I avsnitt 7.2.6 belyses något inne- : börden i förändringarna i lägenhets— l fördelningen och utbudets nödiga an—
passning till en sådan efterfrågeinrikt- ning.
7.2.5. Efterfrågan på ökad utrustningsstandard Förändringarna i lägenheternas utrust- ningsstandard mellan 1945 och 1960 var mycket markanta, som för övrigt framgått av redogörelsen i kap. 2. Ande- len lägenheter med centralvärme ökade från 46 % till 74 % och lägenheter ut- rustade med eget wc från 36 till 76 % (se 5. 36). De i kap. 6 redovisade uppgifterna visade bl. a. att det rådde ett starkt samband mellan inkomstens storlek och utrustningsstandarden. För lägenheter ji den bästa kvalitetsgruppen — lägen- ' heter utrustade med förutom vatten och j avlopp både centralvärme, eget badrum l och modern köksutrustning — blev in- komstelasticiteten positiv. övriga, alltså även de relativt moderna lägenheterna i kvalitetsgrupperna 2 och 3, uppvisade negativa elasticiteter i tätorterna för samtliga hushåll och i glesbygden för de gifta hushållen. Det bör dessutom observeras att redan i de lägsta inkomst— klasserna andelen boende i kvalitets—
grupp 1 är relativt hög i tätorterna. Användes ur inkomstundersökningens material framräknade elasticiteter för utrustningsstandard för beräkning av efterfrågeinriktningen år 1975 i stan- dardhänseende erhålles att efterfrågan praktiskt taget helt skulle komma att avse lägenheter utrustade med central- värme och wc och en mycket stor del dessutom med bad- eller duschrum. Enligt dessa beräkningar skulle enbart den ökade efterfrågan på bättre stan- dard medföra ett nybyggnadsbehov av drygt 900000 lägenheter. De 1960 he- fintliga lägenheterna med dålig utrust- ningsstandard fanns till icke ringa del i glesbygden. I både tätorter och gles- bygd beboddes dessa lägenheter också till stor del av äldre hushåll. Både in- tervjuundersökningar som behandlat hushållens flyttningsönskemål och all- männa erfarenheter från bostadsför- medlingarna pekar också på att endast en ytterst liten del av de äldre hushål- len kommer att efterfråga lägenheter utan centralvärme 1975. De hushåll som 1975 kommer att tillhöra de äldre åldersgrupperna bodde redan 1960 till mycket stor del i moderna lägenheter. Det torde inte vara troligt att dessa hushåll vid högre ålder kommer att vilja »flytta ner» kvalitetsmässigt, i syn- nerhet som dessa grupper genom den allmänna tilläggspensionen kommer att befinna sig i en bättre ekonomisk si- tuation än de äldre generationerna un— der 1960-ta1ets början. Enbart sistnämn- da förhållanden kommer att starkt på- verka efterfrågeinriktningen mot hög utrustningsstandard. Intervjuundersök- ningarna och erfarenheterna i övrigt vi— sar också att efterfrågan för övriga ål- dersklasser praktiskt taget helt riktar sig mot i utrustningshänseende hög standard. Halvmoderna och omoderna lägenheter accepteras i stort sett av dessa grupper endast så länge den to-
1'32 tala efterfrågan på lägenheter översti- ger det totala utbudet av moderna lägen- heter.
Enligt 1960 års bostadsräkning var antalet bebodda lägenheter utrustade med både wc och ev (kvalitetsgrupper- na 1, 2 och 3) 1 673000 och dessa in- nehöll ca 6056 000 rumsenheter. Alla dessa lägenheter var emellertid inte utrustade med bad- eller duschrum. Öv- riga bebodda lägenheter var drygt 900000 och omfattade ca 2800 000 rumsenheter.
7.2.6. Erforderliga förändringar i utbudet fram till år 1975
I inledningen till detta kapitel framhölls att de här redovisade räkneexemplen inte är att betrakta som prognoser för bostadsefterfrågan 1975, men att de än- då kan ge en viss vägledning för en be- dömning av efterfrågeutvecklingen och för erforderliga förändringar i utbudet. Av det föregående framgår att nettoök- ningen i antalet hushåll för riket i dess helhet skulle bli 604 000 vid de gjorda antagandena om inkomstelasticiteter för hushållsbildningen och om befolknings- förändringarna. Som en följd av den fortsatta urbaniseringen kommer denna nettoökning helt på tätorterna; några närmare beräkningar av de inrikes flyttningsrörelserna har vi inte gjort. Mellan åren 1945 och 1960 minskade an- talet hushåll i glesbygden med ca 90 000. Antages att antalet boende per hus- håll minskar i glesbygden mellan åren 1960 och 1975 i samma takt som under den föregående 15-årsperioden och att minskningen i antalet hushåll blir om- kring 85 000, erhålles en kvarboende folkmängd i glesbygden år 1975 av nu- gefär den storleksordning, som beräk- nats i skilda prognoser angående den regionala befolkningsutvecklingen. Här- till kommer en viss omflyttning från de minsta tätorterna till de större. Denna
torde kunna antagas stanna vid 10000 hushåll. Detta skulle tyda på att ny- produktionen av lägenheter i tätorterna skulle behöva omfatta ca 700 000 lägen- heter enbart för att tillgodose den an- talsmässiga lägenhetsefterfrågan. Här- till kommer den nyproduktion som er- fordras för att tillgodose den ökade ef- terfrågan på utrymme och utrustning. Även om denna sistnämnda efterfrågan antages bli väsentligt mindre än den som framräknats i ovan redovisade räkneexempel, synes efterfrågestegring- en i fråga om bostadsstandard leda till en sådan efterfrågeinriktning, att den erforderliga ersättningsproduktionen behöver vida överstiga den nyproduk- tion i tätorterna, som kan bli nödvän- dig enbart som en följd av inflyttning- en dit. Härtill kommer att relativt sett en betydande del av det dåliga bostads- beståndet nu finns i glesbygden och i de mindre tätorterna. Den totala erfor- derliga produktion av rumsenheter och lägenheter för landet i dess helhet, som kan utläsas ur räkneexemplen, blir således inte nämnvärt beroende av bo- stadsefterfrågans fördelning på gles- bygd och tätorter av olika storlek. Skall den i föregående avsnitt antagna ut- rustningsefterfrågan tillgodoses i hela landet förutsätter ju detta en produk- tion av närmare 900 000 lägenheter ut- över vad nettotillskottet av hushåll krä- ver.
Nyproduktionens inriktning på skil- da lägenhetsstorlekar blir beroende av . den möjliga ersättningsproduktionens storlek och ombyggnadsverksamhetens omfattning. I tab. 7.9 illustreras pro- ' duktionens fördelning på olika lägen- hetsstorlekar vid olika antaganden om - ersättningsproduktionens storlek. Vi ut- går från den nettoproduktion som er- fordras för en sådan förändring i ut- budet, att efterfrågan på antalet lägen- heter och den ökade utrymmesefterfrå-
Il 7.9. Nyproduktionens storlek och fördelning på lägenhetstyper vid olika antaganden om er— sättningsproduktionens storlek
Erforderlig
+ ersättningsproduktion för lägenheter av kvalitetsgrupp1 . .
bygd—tätort
nyproduktion i 1960 års bostadsbestånd Färdigställda för hushålls- lägenheter, ökning och ut- brutto, åren enhets- rymmesökning 7 6 5 4 1961—1963 t , exklusive om- (utan vatten (utan wc, (utan wc, (med wc, (exklusive kol- sp flyttning gles- o./e1. avlopp) utan cv) med cv) utan cv) lektivbostäder)
Antal Antal Antal Antal Antal Antal 0 lgh % lgh % lgh % lgh % lgh % lgh 43
1 rkv . — — — — — — — —— — — 14 204 6,5
,2el.fl.r — — — — 80 000 6,5 121 800 8,6 158 800 10,3 19 469 8,9
E ...... — — 69 800 7,3 179 800 14,6 246 800 17,4 293 800 19,0 49 360 22,5
...... 254 800 31,5 306 800 32,1 363 800 29,5 409 400 28,9 435 000 28,1 67 807 31,0 E ...... 335 800 41,5 353 800 37,0 374 800 30,4 395 600 27,9 407 000 26,3 47 320 21,6
...... 148 000 18,3 153 000 16,0 159 000 12,9 166 000 11,7 170 000 11,0 16 321 7,5 . fl. rk 70 500 8,7 72 500 7,6 76 000 6,2 79 000 5,6 81 000 5,2 4 464 2,0 l 'amtliga 809 100 100,0 955 900 100,0 1 233 400 100,0 1 418 600 100,0 1 545 600 100,0l 218 945 100,0
e not 1, tabell 2.4.
gan kan tillgodoses enligt alternativ 2 ovan (men exklusive omfördelningar av hushåll från glesbygd till tätorter). Till- lägg för nyproduktion görs därefter med det antal lägenheter av olika stor- lekar som enligt 1960 års bostadsräk- ning tillhör de kvalitetsmässigt dåliga lägenheterna i det nuvarande beståndet och vi börjar därvid med lägenheter tillhörande den lägsta kvalitetsgruppen (kvalitetsgruppsindelningen återfinnes i tab. 2.4).
Den erforderliga nettoproduktionen i antal lägenheter under perioden 1961— 1975 för att tillgodose hushållsökningen och utrymmesökningen samt omflytt- ningen från glesbygd och mindre tät- orter skulle behöva omfatta minst 900000 lägenheter och denna produk- tion praktiskt taget enbart avse lägen- heter om 3 rum och kök eller större. Som framgår av tab. 7.9 skulle inga nya lägenheter om högst 1 rum och kokvrå behöva produceras för att tillgodose de egentliga bostadshushållen ens vid en sanering av samtliga lägenheter tillhö- rande kvalitetsgrupperna 4—7 i 1960
års bestånd. 1-rum—och-kökslägenheter skulle behöva nyproduceras endast om saneringen av denna lägenhetstyp får en omfattning motsvarande antalet lägen— heter i både kvalitetsgrupp 6 och kvali- tetsgrupp 7. Av tabellen framgår vidare att ju mindre andel ersättningsproduk- tionen utgör av den totala nyproduktio- nen ju större andel lägenheter om minst 3 rum och kök måste nyproduktionen innehålla. Vidare framgår att om ny- produktionens fördelning på lägenhets- storlekar för hela 15-årsperioden skulle bli densamma som för åren 1961—1963 färdigställda lägenheter, skulle detta be— tyda en överproduktion av små respek- tive underproduktion av stora lägenhe- ter till och med om det största sanerings- alternativet genomfördes. Sammanfattningsvis kan sägas, att om gjorda antaganden om en realinkomst- ökning av 3 % per år och en föränd- ring av bostadskostnadsnivån i takt med den genomsnittliga prisnivån godtages, torde förändringarna i utbudet för att kunna möta den beräknade efterfrågan 1975 behöva omfatta drygt 1 500 000
lägenheter innehållande ca 6500 000 rumsenheter. Under åren 1961—1963 färdigställdes ca 219 000 lägenheter för egentliga bostadshushåll omfattande 840000 rumsenheter. Som framgått av det föregående skulle nyproduktionen för att enbart tillgodose hushållsök- nilngen och den inrikes omflyttningen behöva omfatta ca 700000 lägenheter, medan produktionen för att också till- godose efterfrågan på större utrymme och bättre utrustning därutöver skulle behöva omfatta ca 800000 lägenheter. Det bör därvid observeras att erforderlig produktionsökning i rumsenheter rela- tivt sett är betydligt större än ökning— en i antalet lägenheter.
Ovan har inte närmare berörts sam- bandet mellan bostadsefterfrågan och bostadskostnaderna. Beräkningarna har endast gjorts under antagandet att bo- stadskostnadsnivån förändras i takt med den genomsnittliga prisnivån. Några da- ta som mera i detalj belyser bostadsef- terfrågans priselasticitet har inte fun- nits tillgängliga. Det är utredningens förhoppning att nästa bostadsräkning kommer att genomföras på ett sådant sätt att den kan ge informationer härom. Som tidigare framhållits har de gifta hushållens antalsefterfrågan länge nära svarat mot antalet gifta samboende män i befolkningen. Preferenserna för en lä- genhet för varje hushåll inom denna ci- vilståndsgrupp torde numera vara sådana att även kraftiga höjningar i boendekost- naderna inte påverkar antalsefterfrågan. Ungefär hälften, ca 300 000, av den här förut beräknade antalsmässiga ökning- en under 15-årsperioden gäller gifta hushåll och är räknemässigt enbart en följd av förändringar i totalbefolkning- ens sammansättning fram till 1975. Det har ju i räkneexemplet förutsatts att realinkomstökningar inte längre på- verkar de gifta hushållens efterfrågan på antalet lägenheter. För de förut gifta
grupperna synes utredningens under- sökningar tyda på att även där preferen— serna för egen lägenhet är starka och att inkomstelasticiteten är väsentligt högre än priselasticiteten. Härtill kom- mer att en betydande del av dessa hus- håll 1975 kommer att vara hushåll med pensionärer och/eller änkor som hus- hållsföreståndare, vilkas realinkomster genom tillkomsten av den allmänna till- läggspensioneringen torde komma att bli väsentligt högre än vad som generellt antagits genom den tillämpade metodi- ken i räkneex-emplet ovan. Vad slutligen beträffar de ogifta skulle dessa svara för ca 25 % av nettohushållsökningen eller drygt 10 000 hushåll per år. För de ogifta i åldern över 30 år synes liknande för- hållanden gälla som för gifta och förut gifta. Den grupp för vilken frågan om priselasticitetens storlek skulle kunna vara av Viss betydelse vid beräkningar av antalsefterfrågans utveckling enligt här tillämpade metoder skulle sålunda vara ogifta i åldern 20—30 år. Som förut framgått utgör de en liten andel av det framräknade totalantalet hus- håll 1975 och de undersökningar som gjorts tyder också på att betalningsvil- ligheten bland dessa är stor.
För de olika civilståndsgrupperna sammantagna torde det sålunda kunna antagas att höjningar av den relativa bostadskostnadsnivån förmodligen får liten effekt på efterfrågan på antalet lä- genheter och att bristen på priselastici— tetsbcräkningar inte har någon avgöran- de betydelse för bedömningen av antals- efterfrågan enligt den metod som här kommit till användning.
Utrymmes- och utrustningsefterfrågan kan förmodas vara mera priskänslig än antalsefterfrågan. Ett visst underlag för ett sådant antagande ger fil. lic. Per * Holms analys av utredningens treregi- onsundersökning. Å andra sidan visar denna undersökning att efterfrågan på
ökat utrymme och bättre utrustning är stark och att villigheten att väsentligt öka bocndekostnaderna för att uppnå en sådan standardhöjning är stor. Det skulle därför sannolikt krävas avsevärda prishöjningar för att nämnvärt hejda denna del av efterfrågeökningen.
För en bedömning av sannolikheten för en produktion av nyss angiven storlek fram till år 1975 erfordras bl. a. ställningstagande till framtida bostads- politiska åtgärder av skilda slag. Det ingår emellertid inte i vår utrednings direktiv att behandla dessa problem- ställningar. I avdelning 11 av detta be- tänkande diskuteras därför endast vissa finansiella, produktionstekniska och pla— neringstekniska resurser. Dessa resur- sers framtida utveckling jämföres där- vid med en ökning av bostadsbyggan- det av (len omfattning och inriktning, som framgått av räkneexemplen i det- ta kapitel.
7.3 . M ålsättningsnormer för bostadsstandard
Den målsättning för den framtida bo- stadsstandarden som riksdagen uttalade sig för år 1946 kan sammanfattas i föl- jande punkter:
a) på längre sikt eftersträvas en så— dan utrymmcsstandard att trång- boddhet, angiven genom normen mer än två boende per boningsrum, av— skaffas; .
b) 1-rumslägenheten underkännes som familjebostad;
c) utrustningsstandarden höjes så, att huvudparten av alla lägenheter kom- mer att fylla de anspråk, som upp— ställs vid nybyggnad i städerna;
d) en utjämning bör åstadkommas av den skillnad i standard, som före- ligger främst mellan stadssamhälle— nas och landsbygdens bostadsbe- stånd.
Riksdagen har inte senare gjort något uttalande om ändring av denna mål- sättning.
En kraftig höjning av utrymmesstan— dard och bostadskvalitet har skett se- dan 1945. Bostadssociala utredningens förhoppning att de målsättningsnormer, som 1945 bedömdes som godtagbara med hänsyn till då rådande förhållan- den, vid en senare tidpunkt skulle te sig »beklagligt torftiga och efterblivna» är på väg att infrias. Särskilt påtagligt tor— de detta gälla beträffande utrymmesstan- darden och normerna för trångboddhet.
I 1945 års bostadsräkning användes två definitioner av trångboddhet:
1. mer än 2 boende per rumsenhet (bo- ningsrum eller kök);
2. mer än 2 boende per boningsrum (köket oräknat). Den första definitionen hade under lång tid tidigare använts inom bostads- statistiken. Den andra definitionen blev den som bostadssociala utredningen hu- vudsakligen arbetade med; att fram till år 1960 ha undanröjt den trångbodd- het som existerade enligt denna defi- nition var enligt utredningens uppfatt- ning en realistisk bostadspolitisk mål- sättning. Utredningen uppställde även en tredje, snävare, definition av trång— boddhet:
3. för hushåll om minst 4 boende mer än 11.4.» boende per boningsrum, för övriga hushåll mer än 2 boende per boningsrum. Med hänsyn till vid mitten av 1940- talet rådande relationer mellan inkoms- ter och hyror ansågs det dock inte möjligt att tills vidare låta denna norm utgöra riktmärke för bostadsproduk- tionen; det framhölls som ett självklart önskemål att produktionen på längre sikt kunde inriktas så, att trångbodd- het enligt denna tredje definition kunde undanröjas.
I »Minimifordringar å storleken av
bostadslägenheter i uppföras med stöd av statligt tertiär- lån» (Meddelanden från statens bygg- nadslånebyrå, nr 1—1942) framhölls beträffande utrymmesstandarden bl. a. följande:
»Ett ovillkorligt krav på att åtskillnad beträffande sovrummen bör upprätthållas mellan de halvvuxna eller nära vuxna har- nen av motsatta kön torde knappast vara motiverat, om endast tillgång till tvättrum för den dagliga toaletten finnes. Däremot är behovet av ostördhet i sysselsättning el— ler vid sjukdomsfall en realitet att räkna med. Det torde vara detta krav mera än kravet på avskildhet mellan barnens sov— platser, som är avgörande och som gör lä- genheten på 1 och säkert i många fall också på 2 rum och kök till en otillfreds- ställande familjebostad.»
I »God bostad» (Kungl. bostadsstyrel- sens skrift nr 17/1954) hade kraven på utrymmesstandard skärpts ganska avse- värt. Där skrevs bl. a.:
»Utrymmet är inte bara en fråga om lä- genhetens och de enskilda rummens storlek utan i lika hög grad om lägenhetsytans differentiering, främst rumsantalet. Bosta- dens dagfunktion är att ge plats för fa— miljens samvaro och måltider, arbete och lek, dess nattfunktion att bereda lämpliga sovplatser i tillräckligt antal. Önskvärt an- tal rum bestämmes i första hand av natt- funktionen: rumsantalet bör vara så stort att inte mer än två personer behöver ligga i samma rum, att barn av olika kön över 12 år kan ha skilda sovrum, att ingen be— höver ligga i köket och att helst även var- dagsrummet är sovfritt.»
Ungefär samma formulering beträf- fande utrymmesstandarden användes i
de 1960 och 1964 utgivna upplagorna av »God bostad». Något starkare tryck- tes dock i dessa på att ingen skulle be- höva ha sin sovplats i vardagsrummet. De av bostadsstyrelsen alltsedan år 1954 tillämpade normerna för »godtag- bar utrymmesstandard» skulle leda till en fjärde definition av begreppet trång— boddhet, nämligen 4. mer än 2 boende per boningsrum (kök och vardagsrum oräknade). Likheten mellan definitionerna 3 och 4 är stor, vilket framgår av nedanstå- ende sammanställning. För hushåll om högst 3 boende har de båda definitioner- na dock helt olika konsekvenser.
Den minsta lägenhetsstorlek1
bog???” som skulle fordras för att hushåll trångboddhet e] skulle fore-
ligga enligt definition
3 4
1 1 rk 2 rk 2 1 rk 2 rk 3 2 rk 3 rk 4 3 rk 3 rk 5 4 rk 4 rk 6 4 rk 4 rk 7 5 rk 5 rk 8 6 rk 5 rk 9 6 rk 6 rk 10 7 rk 6 rk
* Från skillnaden mellan kök och kokvrå bortses i detta sammanhang.
I 1960 års bostadsräkning har endast använts trångboddhetsdefinition nr 2, men materialet har bearbetats på ett sådant sätt att även andra definitioner skulle kunna appliceras på det. Vi har
Det procentuella antalet trångbodda 1945 1960 enligt definition 2 3 4 2 3 4 Hushåll ........... 20,9 31,8 60,8 8,3 18,2 45,5 Boende ............ 29,9 45,9 64,1 13,1 29,3 52,7 Barn under 16 år. .. 46,0 . .
Il 7.10. De procentuella antalen trångbodda hushåll, boende och barn under 16 år enligt trång— boddhetsdefinitionema 2, 3, 4 och 5 i hushåll av olika storlek enligt 1945 och 1960 års bostadsräkningar
Det procentuella antalet trångbodda
hushåll och boende enligt definition barn under 16 år enligt definition
2 3 4 5 2 3 4 5
1945 1960 1960 1945 1960 1945 1960 1945 1960 1945 1960 1945 1960 ........... — _— —— _ 63,7 59,4 — —— —— —— — _ .. — — ........... _ _ — — 39,7 25,5 39,7 25,5 — — — — 47,4 47,4 ........... 32,4 14,6 32,4 14,6 70,9 53,1 70,9 53,1 .. 18,2 18,2 61,4 61,4 ». ........... 22,0 7,1 60,1 40,1 60,1 40,1 60,1 40,1 8,2 44,5 44,5 44,5 *. ........... 49,2 28,5 71,9 60,3 71,9 60,3 71,9 60,3 .. 31,9 64,3 64,3 64,3 f ........... 42,6 21,4 65,8 52,3 65,8 52,3 65,8 52,3 .. 24,2 56,2 56,2 56,2 , ........... 62,9 45,1 78,3 72,1 78,3 72,1 78,3 72,1 48,8 75,5 75,5 75,5 ........... 61,8 42,0 .. 87,1 78,0 69,6 78,0 69,6 45,0 89,9 72,9 72,9 ........... 73,0 68,4 87,2 .. 87,2 .. 87,2 71,9 89,7 89,7 89,7 Fifi ........ 163,8 229,9 .. 284,9 384,9 166,5 294,7 387,6 387,6 rIushåll om 10 eller flera boende har räknats som trångbodda om de bor i lägenheter om 4 rum och kök ]mindre. ' ushåll om 10 eller flera boende har räknats som trångbodda om de bor i lägenheter om 6 rum och kök eller
TC. LIushåll om 10 eller flera boende har räknats som trångbodda om de bor i lägenheter om 5 rum och kök eller
re.
Uppgift ej tillgänglig eller alltför osäker för publiceras.
använt oss även av definitionerna 3 och 4 och erhållit följande relativa trång- boddhetsfrekvenser 1945 och 1960 för hushåll, boende och barn under 16 år (se tablån nederst s. 136). Trångboddhetsfrekvensen i olika sto- ra hushåll enligt de här använda tre definitionerna framgår av tab. 7.10. Den programmatiskt utformade norm beträffande bostadsstandard, som 1946 års riksdagsuttalande om den bostads- politiska målsättningen innebär, är att betrakta som en miniminorm. Bostads- politiken syftar således bl. a. till att inget hushåll av ekonomiska skäl skall vara nödsakat att bo sämre än enligt miniminormen, förutsatt att hushållet är villigt att använda en rimlig del av sina inkomster till bostaden. Icke heller skall något hushåll nödgas acceptera en sämre bostad än enligt miniminormen på grund av att det totalt sett råder brist på lägenheter eller det — trots en
totalt sett tillfredsställande lägenhets- tillgång _— råder brist i fråga om en viss typ av lägenheter.
Miniminormen har hittills inte kom- pletterats med något uttalande av stats— makterna, om vilken bostadsstandard som bör eftersträvas som genomsnitt för samtliga hushåll. Det är inte heller givet att något sådant uttalande över- huvudtaget behövs. Från bostadspoli- tisk synpunkt kan det sålunda hävdas, att det från samhällets sida bör efter- strävas att alla hushåll erhåller bostä- der, som uppfyller vissa minimianspråk i fråga om utrymmen och komfort, me- dan samhället inte har anledning att befatta sig med i vilken utsträckning detta minimum överskrides. Även om något direkt ställningstagande till vad som är önskvärt ur samhällets synpunkt, då det gäller bostadsstandarden i all- mänhet, inte är nödvändigt, kan dock en bedömning av den sannolika utveck-
lingen inte undvaras. Utan en sådan be- dömning kan inte heller förutsättning- arna att realisera en viss minimistan- dard överblickas, förutsatt att detta skall kunna ske under bevarande av valfrihet för konsumenterna. Om vissa bostadspolitiska mål skall kunna rea- liseras, måste det således också finnas en bevakning av att utbudet av lägen— heter kommer att överensstämma med dessa mål.
Vissa i ekonomiskt avseende eftersat- ta grupper av hushåll kan inte av egen kraft förbättra sin bostadsstandard el- ler uppnå den genomsnittliga nivån för samtliga hushåll. Det synes utredning- en därför nödvändigt att det även för framtiden uppställes vissa miniminor- mer för bostadsstandard. Utredningens uppfattning är att man i dag inte kan anse 1- och 2—rumslägenheterna som lämpliga bostäder för familjer med barn. Dessa bör disponera ett bostads- utrymme av sådan omfattning att inte mer än två personer behöver sova i samma rum och att vardagsrum och kök kan hållas fria från sovplatser. 1— rumslägenheter bör icke bebos av mer än en person och 2-rumslägenheter icke av mer än 2 personer, bland vilka ma- kar utan barn och ensamstående för- älder med ett barn torde vara de van— ligaste kategorierna. Denna norm för vad som skall anses vara »godtagbar» utrymmesstandard leder till följande de- finition av trångboddhet:
5. för hushåll om minst 2 boende mer än 2 boende per boningsrum (kök och Vardagsrum oräknade). Konsekvenserna rörande minimiut— rymme för olika stora hushåll framgår av tablån överst på nästa spalt.
Likheten med definition 4 är full— ständig utom beträffande 1-personshus- hållen och trångboddhetsfrekvenserna i hushåll av olika storlek blir följaktligen också med undantag för i 1—persons- hushållen desamma (se tab. 7.10).
Den minsta lägenhetsstorlek som skulle fordras för att trångboddhet ej skulle föreligga enligt definition 5
1 rk 2 rk 3 rk 3 rk 4 rk 4 rk 5 rk 5 rk 6 rk 6 rk
Antal boende per hushåll
OCOOOleiUlJBOJNH
p..
Utrustningsstandarden i lägenheter av- sedda för barnfamiljer bör enligt vår mening vara den som innefattas i kvali- tetsgrupperna 1 och 2. Lägenheterna bör alltså vara utrustade med vatten och avlopp, centralvärme, wc och badrum. Åtskilliga av 1- och 2-rumslägenheterna kommer i framtiden att bebos av pen— sionärer och andra, vilka kan förmodas ha behov av speciella anordningar för hygien och köksarbete. För andra små- lägenheter kan det kanske med hänsyn till det bostadsbestånd vi har i dag vara nödvändigt att tills vidare ställa något lägre krav på modernitet. Vi menar där- för att den utrustningsstandard som in- nefattas i kvalitetsgrupp 3 (vatten och avlopp, wc och centralvärme men icke bad- eller duschrum) tills vidare måste anses godtagbar för 1- och 2-rumslägen— heter avsedda för andra smähushåll än pensionärer och ensamstående föräldrar med ett barn. Den undersökning, som av statens institut för byggnadsforsk- ning f. n. utförs för att få fram lämpli- ga lägenhetstyper för småhushåll, kom— mer att ge synpunkter på de frågor som här berörts.
I föregående avsnitt av detta kapitel har räkneexempel lämnats för efter- frågeutvecklingen under vissa givna antaganden. Tar man till utgångspunkt att utbudet av bostäder skulle kunna förändras så att det kan möta den framräknade efterfrågan enligt exemp-
lets alternativ 2 skulle detta innebära, att antalet trångbodda hushåll år 1975 skulle omfatta ca 50 000 enligt normen högst 2 boende per boningsrum (vid oförändrade stödåtgärder åt vissa hus- hållsgrupper), dvs. knappt 2 % av samtliga hushåll. Tillämpas i stället trångboddhetsnormen 5 skulle trång- boddheten omfatta ca 350000 hushåll eller 10 % av samtliga hushåll. Den er- forderliga nyproduktionen räknad i an- tal lägenheter skulle inte behöva för- ändras i förhållande till räkneexemplets alternativ 2 för att målsättningen enligt trångboddhetsnormen 5 skall uppnås men däremot produktionens inriktning på de olika lägenhetsstorlekarna. Ett tillgodoseende enligt norm 5 av bostads- utrymmet skulle medföra ett minskat be- hov av lägenheter om 1 och 2 rum och kök. Räknat i rumsenheter skulle ef- terfrågan och erforderligt utbud ökas med ca 350 000, från räkneexemplets ca 12500 000 rumsenheter i alternativ 2 till drygt 12 850 000. En målsättning be- träffande utrustningsstandarden i enlig- het med vad nyss angetts skulle erfordra en ytterligare ersättningsproduktion ut- över vad som angetts i avsnitt 7.2.6. Skulle det visa sig att produktionsre» surserna inte räcker till för en total produktionsvolym fram till 1975 av här antydd omfattning kan trenden i efter- frågcutveclilingen emellertid inte negli— geras. Frågan kan då närmast komma att bli vid vilken senare tidpunkt efter är 1975, som den uppställda målsätt- ningen över hela linjen kan tänkas bli förverkligad. Som visats i räkneexemp- let ovan är, som en följd av hushålls- ökningen och den inrikes omflyttning- en, efterfrågeökningen räknad i antal lägenheter inte överväldigande stor un- der en lä-ärsperiod. Den samtidiga ef- terfrågeökningen på utrymme och stan- dard innebär, SOI11 vi också sökt belysa, ett produktionsbehov av ungefär sam- ma eller större storleksordning. Den
produktion av lägenheter, som kan kom- ma till stånd under den närmaste 10— årsperioden, måste sålunda i fråga om lägenhetsstorlekar under alla omstän- digheter anpassas så, att den i största möjliga utsträckning bidrar till att ut- budet på något längre sikt överens- stämmer med den uppställda målsätt- ningen.
7.4. Behov av konsumtionsstöd för vissa grupper av befolkningen
Enligt direktiven för bostadsbyggnads- utredningen ankommer det inte på den— na att behandla frågor rörande statens stöd till bostadsförsörjningen. Däremot har utredningen i uppdrag att klarlägga bostadsbehoven hos särskilda grupper inom befolkningen, såsom barnfamiljer och åldringar.
I föregående del av detta kapitel har visats hur en kraftig ökning av bostads— konsumtionen, såväl kvantitativt som kvalitativt, är att vänta under tiden fram till 1975, om ic-ke utbudet av bostäder eller en väsentlig höjning av bostads- kostnadsnivån verkar hämmande på ut- vecklingen. Denna ökning följer av den väntade inkomstutvecklingen och av det samband som råder mellan inkomst och bostadskonsumtion.
Det har också framhållits att det även framdeles sannolikt kommer att finnas personer som inte med egna ekonomis- ka resurser förmår höja sin bostadsstan- dard till en ur allmänna sociala syn- punkter godtagbar nivå; ju högre man sätter den »godtagbara» nivån, desto flera blir givetvis dessa. Det förefaller därför uppenbart att det även under den period som utredningen har upp- märksamheten fästad vid kommer att er- fordras statliga stödåtgärder till bostads- konsumtionen. De kategorier inom be- folkningen som i detta sammanhang
Tabell 7.11. Personer i åldern 65 år och däröver enligt 1960 års folk- och bostadsräkning procentuellt fördelade efter hushållsställning, hela riket samt tätorter och glesbygd
Därav i % hustru inne- . .. . .. . .. .. . . . bostads- till inne- boende tillho- tlllho— tillho- Kon och c1v1lstånd Samtliga f" rande rande rande ore- bostads- boende hos .. andra andra kollek- stån- fore— hos andra . . dare stån— barn släkt- bostads- privata tw— dare ingar hushåll hushåll hushåll Hela riket Män Ogifta .............. 52 917 59 _— 1 14 9 7 10 Gifta samboende. . . . 251 523 96 _ 3 O 0 0 0 Övriga ............. 105 865 70 — 15 2 4 2 7 Kvinnor Ogifta .............. 100 810 62 _ 2 19 7 3 6 Gifta samboende . . . . 170 639 — 96 4 0 0 0 1 Övriga ............. 215 464 74 —— 16 2 2 2 4 Samtliga tätorter Män Ogifta .............. 23 972 58 — 0 10 9 7 15 Gifta samboende. . . . 162 467 98 _ 1 O 0 O 0 Övriga ............. 65 525 74 _ 9 1 4 2 9 Kvinnor Ogifta .............. 71 066 69 —— 2 14 6 2 7 Gifta samboende. . . . 110 770 — 98 1 0 O 0 1 Övriga ............. 154 407 80 _ 10 2 2 1 5 Glesbygd Män Ogifta .............. 28 945 60 —— 1 18 9 7 6 Gifta samboende. . . . 89 056 93 — 6 0 0 0 0 Övriga ............. 40 340 64 —— 23 2 4 2 5 Kvinnor Ogifta .............. 29 744 45 — 4 30 10 6 5 Gifta samboende. . . . 59 869 -— 92 8 0 0 O 0 Övriga ............. 61 057 58 — 29 4 3 2 4
främst bör komma i åtanke är ålders- pensionärerna och barnfamiljerna, så- väl de fullständiga (bestående av två föräldrar) som de ofullständiga (bestå- ende av endast en förälder) ; bland barn- familjerna synes, som senare närmare skall motiveras, flerbarnsfiamiljerna och de ofullständiga familjerna böra ägnas speciell uppmärksamhet. I det följande lämnas redogörelser för bostadsförhål- landena bland dessa grupper och bland några andra, vilkas levnadsvillkor man under senare år ur socialpolitiska syn- punkter funnit vara av intresse att få
belysta. Materialen till dessa redogörel- ser har hämtats dels ur 1960 års folk- och bostadsräkning, dels ur olika spe- cialundersökningar. Mellan grupperna förekommer en viss overl-aping.
7.4.1. De äldres bostadsförhållanden
1960 års bostadsräkning visade att av inalles ca 897 000 personer i ålders 65 år och däröver drygt 80 % antingen själv-a var bostadsföreståndare eller bodde tillsammans med make som var bostadsföreståndare (tab. 7.11). Mer än hälften av de övriga var inneboende hos.
Tabell 7.12. Bostadshushåll enligt 1960 års bostadsräkning med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver procentuellt fördelade efter dennes kön och civilstånd, hela riket
samt tätorter och glesbygd
Därav, i %, som förestods av
Hela antalet bostads- ogifta hushåll män
gifta samboende män
övriga män
ogifta kvinnor
övriga kvinnor
Hela riket .......... Samtliga tätorter. . . . Glesbygd ...........
568 801 393 996 4 174 805
43 13 11 28 40 12 12 31 47 15 8 20
barn eller andra anhöriga. Inneboende- systemet förekom väsentligt oftare på glesbygden än i-tätorterna. Bostadsräkiningen bygger på uppgif- ter om boendeförhållandena enligt man- talsskrivningen. Enligt vid 1960 års mantalsskrivning gällande bestämmelser skulle personer som vistades på vård— inrättningar och vissa slags anstalter inte mantalsskrivas på dessa utan på sin tidigare bostad. Ålderdomshemmen räknades tidigare inte in bland dessa, men fr. o. m. den 1 juli 1960 gällde sam- ma regler för personer på ålderdoms- hem som för personer på vårdinrätt- ningar m.m.; de som hade vistats på ålderdomshem före detta datum kunde dock vid mantal-sskrivningen på hösten 1960 fortfarande skrivas på hemmet. På grund av det tillämpade mantals- skrivningsförf-arandet lämpar sig bo- stadsräkningens uppgifter alltså inte helt för att belysa ålderspension-ärernas faktiska bostadsförhåll-anden, men då den andel som vistades på vårdinrätt— ningar torde ha varit mycket liten, är dock sannolikt den bild som bostads— räkningen ger i stora drag riktig. Enligt bostadsräkningen fanns det år 1960 i det närmaste 570000 bostads- hushåll som förestods av en person i åldern 65 år och däröver. 31 % av des- sa återfanns på gles—bygden men bland de yngre hushållen 23 %. Fördelningen
med avsende på bostadsföreståndarens kön och civilstånd framgår av tab. 7.12.
Som synes skiljer sig de äldre hushål- lens struktur ganska avsevärt mellan glesbygd och tätorter. På glesbygden förestods 47 % av hushållen av en gift samboende man och 28 % av en ogift eller förut gift kvinna; i tätorterna var dessa procenttal 40 och 43.
Utrymmesstandarden mätt i antalet rumsenheter per person var högre för de äldre än för de yngre, vilket nedan- stående tablå visar, och detta har hu— vudsaklig-en sin grund i att antalet per- soner per hushåll var lägre i de äldre hushållen än i de yngre.
Antal rumsenheter per 100 personer i
Bostadsföreståndarens huspuåll meddbostads- civilstånd och kön ””s”" a" 1 åldern . . . år —64 65— Ogifta män .......... 155 182 Gifta samboende män. 105 145 Övriga män .......... 151 192 Ogifta kvinnor ....... 163 200 Övriga kvinnor ....... 139 204
Bland äldre hushåll bestående av gif— ta piar med och utan andra hushålls— medlemmar var 2-rumsl—ägenheten den vanligaste och förekom i vart tredje hush-ål] (se tab. 7.13). 3-rumslägenheter hade ungefär en fjärdedel av dessa hus-
Tabell 7.13. Hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver procentuellt fördelade eft: lägenhetens storlek
1 960 års bostadsräkning
leken var större på glesbygden än i tät— orterna, men på -grund av ett större :an- tal boende per hushåll på glesbygden var boendetätheten högre där än i tät— orterna.
De icke gifta hushållen, såväl de ogif- ta som de förut gifta, återfanns på gles- bygden till ca 60 % i lägenheter om 1 och 2 rum och kök; de förut gifta hade genomsnittligt rsett större lägenheter än de ogifta. I tätorterna hade ungefär en fjärdedel av de ogifta lägenheter om högst 1 rum och kokvrå; 31 % hade 1 rum och kök och 21 % 2 rum och kök. De förut gifta bodde i över hälften av fallen i lägenheter om 1 och 2 rum och kök; lägenheter om högst 1 rum och kokvrå hade 14 % av de förut gifta männen och 18% av de förut gifta kvinnorna.
En undersökning på samplingbasis
(SOU 1956: 1) gjorde våren 1954 bland personer som uppbar ålderspension (personer i åldern 67 år och däröver) visade att 93 % av pensionärerna dygnet runt disponerade minst 1 rum helt för egen del eller tillsammans med lnake/ maka eller ett syskon eller ett eget barn av samma kön som pensionären, och 6 % disponerade motsvarande utrymme endast nattetid. Enligt normen mer än 2 boende per boningsrum syntes följ- aktligen trångboddhet knappast existera för ålderspensionärernas del.
När det gäller lägenheternas utrust- ningsstandard och modernitet har de äldre hushållen däremot kommit att släpa efter i utvecklingen. Sämst ställ- da var de äldre ogifta männen, av vilka enligt 1960 års bostadsräkning nästan hälften bodde i lägenheter utan alla moderna bekvämligheter (se tab. 7.14).
Hela Därav, i %, boende i lägenhet om 233331; Bostadstöreståndarens antalet civilstånd och kön bostads- 1 r, 2 + r, .. hushåll 1 k, 2 + 1 rk 2 rk 3 rk 4rk 5 align" (åka?? 11131 peI'SOl 1 rkv rkv r 5 or e Hela riket Ogifta män ............... 31 376 14 2 29 27 15 7 6 1 2,9 1,8 Gifta samboende män ...... 242 318 2 1 18 34 25 12 9 0 3,6 1,5 Övriga män ............... "74 182 10 1 27 31 17 8 5 0 3,0 1,9 Ogifta kvinnor ............ 62 044 21 2 30 25 12 5 4 0 2,6 2,0 Övriga kvinnor ............ 158 881 15 2 28 28 15 7 5 0 2,9 2,0 Samtliga tätorter Ogifta män ............... 13 971 24 3 31 21 11 6 5 0 2,6 1,8 Gifta samboende män ...... 159 517 2 2 20 33 23 12 9 0 3,5 1,5 Övriga män ............... 48 507 14 2 29 27 15 7 5 0 2,9 2,0 Ogifta kvinnor ............ 48 746 26 3 29 23 11 4 3 0 2,5 1,9 Övriga kvinnor ............ 123 255 18 2 29 26 14 6 5 0 2,8 2,0 Glesbygd Ogifta män ............... 17 405 6 1 28 32 18 8 6 1 3,2 1,9 Gifta samboende män ...... 82 801 0 0 13 36 28 13 9 0 3,8 1,4 Övriga män ............... 25 675 3 1 24 37 21 9 6 0 3,3 1,9 Ogifta kvinnor ............ 13 298 4 1 30 34 17 8 5 0 3,2 2,3 Övriga kvinnor ............ 35 626 2 1 24 36 21 9 6 0 3,4 2,1 håll. Den genomsnittliga vläwgenhetsstor- som 1952 års åldringsvårdsutredning
Tabell 7.14. Hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver procentuellt fördelade efter lägenhetens kvalitetsgruppl, hela riket samt tätorter och glesbygd
1960 års bostadsräkning
Hela Bostadstöreståndarens antalet civilstånd och kön bOstads— hushåll Hela riket Ogifta män ......... 31 376 9,2 Gifta samboende lnän 242 318 31,6 Övriga män ......... 74 182 18,4 Ogifta kvinnor ...... 62 044 25,7 Övriga kvinnor. . . . . . 158 881 27,2 Samtliga tätorter Ogifta män ......... 13 971 16,8 Gifta samboende män 159 517 42,5 Övriga män ......... 48 507 25,6 Ogifta kvinnor ...... 48 746 31,5 Övriga kvinnor. . . . . . 123 255 33,5 Glesbygd Ogifta män ......... 17 405 3,0 Gifta samboende män 82 801 10,5 Övriga män. .. . . . . . . 25 675 4,8 Ogifta kvinnor ...... 13 298 4,5 Övriga kvinnor ...... 35 626 5,6
Därav, i %, boende i kvalitetsgrupp
7 4,5 8,1 4,4 7,4 17,3 47,3 1,9 7,0 15,1 7,0 9,2 14,2 14,0 1,8 6,5 15,9 6,2 9,8 17,6 23,8 1,8 8,1 19,8 5,0 10,5 12,3 17,2 1,5 7,4 21,3 5,9 9,9 13,3 13,7 1,4 7,0 15,0 6,8 9,1 21,0 22,9 1,4 7,4 18,6 7,9 7,1 10,2 4,7 1,4 8,0 21,4 7,5 9,9 16,6 9,7 1,4 9,6 23,6 5,3 11,3 11,4 6,1 1,3 8,5 25,0 6,3 9,5 11,1 5,0 1,2 2 6 2,5 2,4 5,9 14,2 67,0 2,3 6 2 8,2 5,2 13,3 22,0 32,0 2,6 3 7 5,7 3,7 9,7 19,4 50,6 2,4 2 8 5,8 3,7 7,7 15,7 57,7 2,1 3 6 8,4 4,4 11,4 21,0 43,6 2,1
1 Se not 1, tabell 2.4.
Liksom bland befolkningen som helhet hade även bland de äldre hushållen de gifta paren en bättre utrustningsstan- dard än andra hushåll och likaså var hushållen i tätorterna i detta hänseen- de avsevärt bättre ställda än hushållen på glesbygden.
De äldre hushållens eftersläpning framgår tydligt av tab. 7.15, där för var- je kvalitetsgrupp uträknats den andel lägenheter som beboddes av hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver. Av samtliga hushåll i he- la riket utgjorde dessa 22 %; av lägen— heterna i kvalitetsgrupp 1 bebodde de 13 % men av lägenheterna .i kvalitet-s- grupp 7 36 %. På glesbygden, där de äldre hushållens andel uppgick till 27 %, var 12 % av lägenheterna i kva- litetsgrupp 1 upplåtna till sådana hus- håll men 38 % av lägenheterna i kvali— tetsgrupp 7. I tätorterna utgjorde de
äldre hushållen en femtedel av alla och de procentuella andelar av kvalitetsgrup- perna 1 och 7, som beboddes av dem, var 13 respektive 31. Som jämförelse har i tab. 7.15 medtagits närmast yngre åldersgrupp, hushåll med bostadsföre- ståndare i åldern 55—64 år. Deras bo- stadsförh-ållan—den synes skilja sig gans- ka markant från de äldres.
Att dessa förhållande-n icke överens- stämmer med konsumenternas önske- mål i dag skall vi visa längre fram (1 kap. 21). De äldres i tekniskt hänse- ende dåliga bostadsförhållanden har, som nyss nämnts, varit föremål för upp- märksamhet såväl från 1952 års åld- ringsvårdsutredning som från den år 1960 tillsatta socialpolitiska kommit- tén. Socialpolitiska kommittén menade att snabba och omfattande åtgärder för att förbättra åldringarnas bostadssitua- tion var ett sätt att bedriva aktiv åld-
Tabell 7.15. Det procentuella antal lägen- heter i olika kvalitetsgrupperl, som enligt
1960 års bostadsräkning beboddes av hus— håll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver respektive 55—64 är, hela riket samt tätorter och glesbygd
Därav, i %, Hela bebodda av hus- . antalet håll med bostads— Kvalitets- bostads- föreståndare i grupp lägen- åldern . . . år heter 65— 55—64 Hela riket 1 ........... 1183 522 12,9 15,9 2 ........... 193 478 20,7 21,9 3 ........... 330 126 29,4 19,5 4 ........... 132 659 26,6 21,9 5 ........... 208 648 26,0 20,5 6 ........... 312 646 26,1 20,5 7 ........... 273 623 36,2 22,1 okänd ....... 40 393 23,4 20,4 Samtliga tätorter 1 ........... 1 075 934 12,9 15,5 2 ........... 137 055 19,7 21,3 3 ........... 280 016 30,2 19,4 4 ........... 104 733 26,3 21,6 5 ........... 119 894 28,9 18,9 6 ........... 180 032 25,8 19,1 7 ........... 79 391 31,0 19,7 okänd ....... 21 642 24,2 20,4 Glesbygd 1 ........... 107 588 12,1 19,8 2 ........... 56 423 14,5 23,2 3 ........... 50 110 24,9 19,8 4 ........... 27 926 27,7 22,8 5 ........... 88 754 22,1 22,8 6 ........... 132 614 26,6 22,5 7 ........... 194 232 38,3 23,0 ' okänd ....... 18 751 22,5 20,5 Samtliga kvalitetsgrupper Hela riket. . . 2 675 095 22,0 19,3 Samtliga tät- orter ...... 1 998 697 20,3 18,1 Glesbygd. . . . 676 398 27,1 23,2
1 Se not 1, tabell 2.4.
ringsvård och att hålla tillbaka ökning- en av behoven av hemhjälp och insti- tutionsvård. Men dagens åldringsbo- stadsfråga var inte enbart en fråga om den tekniska kvaliteten hos bostäderna; det i många fall isolerade läget gjorde
det svårt för de gamla att få hjälp och service i den utsträckning som de skul- le behöva och gjorde också dyrbara förbättringsarbeten ekonomiskt tvivel- aktiga.
I sitt betänkande »Bättre åldrings- vård» (SOU 1964: 5) har socialpolitis- ka kommltvtén föreslagit att kommuner- na skulle göra inventeringar av de bo— städer, i vilka åldringar bodde. Inven- teringarna skulle avse att uppspåra de dåliga åldringsbostäderna, och bedöm— ningar skulle göras av deras använd— barhet för dem som bodde där. Möjlig— heter skulle beredas kommunerna att under en period av högst fem år elr- hålla stat-liga medel för mindre bostads- förbä-ttringar och till att uppföra tem- porära bostäder för åldringar; tidsbe- gränsningen skulle syfta till att snabbt lösa ett akut problem. Även produktio— nen av pensionärshem och av pensio— närslägenheter insprängda i den vanli- ga bebyggelsen borde intensifieras. För många glesbygdskommuner kunde det vara stora problem förknippade med att på egen hand klara finansieringen och administrationen av en sådan verk- samhet. Lösningen borde sökas i en samverkan mellan kommunerna. Även produktionen av åldringsbostäder i en- skild regi borde stimuleras genom för- bättrade statliga lånemöjligheter.
1964 års riksdag beslöt i enlighet med socialpolitiska kommitténs förslag att förbättringslåneverksamlleten för upp- rustning av åldringsbostäder skulle in- tensifieras. Inventeringen av åldrings— bostädcrna är i många kommuner re- dan avslutad och i flertalet övriga kom- muner i full gång.
De hushåll som tillhör morgondagens åldringshushåll har vant sig vid en högre utrustningsstandard än den som dagens åldringar har. Detta i förening med deras genom ökade pensionsförmå- ner förbättrade ekonomiska situation
f.. =.. .. mmm-»Rtt—ew are—nr
kommer med all sannolikhet att med— föra en ökad efterfrågan på lägenheter av god utrustningsstandard. Sambandet mellan inkomst och utrustningsstlandard är enligt beräkningar sonl gjorts på 1960 års bostadsräknings material starkt såväl för gift-a som för icke gift-a hus— håll i åldern 65 år och däröver; i de högre inkomstklasserna hade över 90 % av hushållen fullt modern-a lägenheter. Även efterfrågan på utrymme samvarie- rade med inkomsten. Detta talar för att vi kan vänta oss en ökad efterfrågan även på utrymme från de äldre hushål- lens sida som en följd av deras förbätt— rade ekonomiska situation.
Efterfrågeöknlingen kommer emeller- tid att ske successivt och till en början i ett långsamt tempo. Under den period som vi här har gjort kalkyler över synes det rimligt räkna med att en stor del av landets åldringar icke med egna ekono- miska resurser kommer att kunna höja sin bostadsstandard till en nivå, som kan anses godtagbar.
7.4.2. Bamfamiljernas bostadsförhållanden 7.4.2]. Samtliga barnfamiljer
Av tab. 2.16 i detta betänkande har framgått, att barnfamiljernas utrymmes- standard är betydligt sämre än de barn- lösas och att trå-ngboddhetsfrekvensen ökar med ökat barnantal. Bland hushåll med 5 eller flera barn var år 1960 över 60 % trångbodda enligt normen mer än 2 boende per boningsrum, bland 3- och 4—barnsfa-miljerna drygt en tredjedel och bland 1- och 2—barnsfamiljerna 15 respektive 13 % ; skillnaden mellan gles- bygd och tätorter var liten. Till en del uppstår dessa »trappsteg» som en kon- sekvens .av det mått på utrymmesstan- dard som använts. Använder vi i stål- let antalet rumsenheter (inklusive kök) per person som mått, uppträder en kraf- tig minskning mellan 0 och 1 barn, från
1,6 till 1,1, men därefter sjunker stan— darden ganska jämnt:
Antal rumsenheter 335: får; (inklusive kök)
per person, RPP
0 ................... 1,6 1 .................. 1,1 2 ................... 0,9 3 ................... 0,8 4 ................... 0,7 5 eller flera .......... 0,6
Utrustningsstandarden i de lägenhe- ter som beboddes av barnfamiljer var högre än bland övriga hushåll, vilket tidigare belysts (jfr tab. 2.18). Över hälften av hushållen med barn bodde år 1960 i lägenheter byggda efter 1940. Av övriga bodde ytterligare drygt 15 % i [fullt moderna lägenheter. Skillnader— na härvidlag mellan tätorter och gles- bygd var stora; på glesbygden saknade drygt hälften av hushållen med minder— åriga ba—d- eller duschrum och i många fall även andra moderna bekvämlighe- ter men i tätorterna endast unge-fär en femtedel.
Liksom för hushållen i allmänhet nådde det även för barnfamiljerna, obe- roende av antalet barn i hushållet, ett starkt samband mellan inkomst och bo- stadsstandard. Famliljebostadsbidragen har visserligen llled all sannolikhet re- ducerat sambandets styrka men inte neutraliserat det helt, vilket tab. 7.16— 7.18 klart visar.
Tab. 7.16, som anger det procentuella alltalet trångbodda hushåll i olika in— komstklasser enligt 1960 års bostads- räkning, visar dels hur andelen trång- bodda minskar inom alla hushållstyper, när inkomsten ökar, dels hur mycket högre 3- och flerbarnsfanliljernxas trångboddhetsfrekvens är än andra hus- hållstypcrs. I tätorterna var den pro- centuella andelen trångbodda 3-barns- hus-håll ända upp till inkomstklassen
Tabell 7.16. Det procentuella antalet trångbodda hushåll enligt 1960 års bostadsräkning med olika antal barn och i olika inkomstklasser, hela riket samt tätorter och glesbygd
Det procentuella Det procentuella antalet trångbodda antalet trångbodda . hushåll med . . . . hushåll med . . . Åriglgåmst, barn under 16 år ÅringgFSt' barn under 16 år 3e1. Se]. 0 1 2 ”_ 0 1 2 fl. Hela riket 16 000—17 999 3,0 17,5 16,7 47,8 Ej taxerad 2,1 16,3 23,8 45,0 18 000—19 999 2,7 12,7 10,0 36,3 — 3 999 1,8 19,5 22,5 43,9 20 OOO—21 999 2,1 10,9 10,2 31,7 4 000——— 5 999 2,0 14,5 20,1 51,8 22 OOO—23 999 2,2 10,2 7,5 32,8 6000— 7 999 2,7 18,9 19,2 46,7 24 OOO—25 999 2,1 9,4 3,3 25,8 8 000— 9 999 2,1 15,5 15,8 44,0 26 OOO—27 999 1,9 4,0 3,6 11,5 10 OOO—11 999 2,5 18,5 14,9 44,4 28 OOO—29 999 1,4 5,2 3,5 13,6 12 OOO—13 999 2,8 20,0 15,5 42,0 30 OOO—31 999 1,5 3,8 2,3 8,0 14 OOO—15 999 1,4 18,2 15,0 40,4 32 OOO-— 0,5 1,5 1,1 1,8 16 000—17 999 2,8 16,0 15,4 45,6 18 OOO—19 999 2,7 12,5 9,9 34,8 Glesbygd 20 000—21 999 2,1 10,3 9,8 28,4 Ej taxerad 2,3 15,5 24,0 47,2 22 OOO—23 999 2,0 10,0 7,3 29,6 _ 3 999 2,6 12,0 29,3 53,6 24 000—25 999 1,9 9,1 3,0 23,8 4 000——— 5 999 2,7 15,6 19,8 56,4 26 OOO—27 999 1,8 5,9 3,9 11,0 6000— 7 999 3,5 15,7 17,6 46,3 28 OOO—29 999 1,3 4,9 3,3 12,2 8 000— 9 999 2,8 13,0 14,9 40,9 30 000—31 999 1,6 3,3 2,7 8,3 10 000—11 999 3,1 15,0 12,3 43,6 32 000— 0,4 1,4 1,2 2,1 12 000—13 999 2,5 11,8 15,7 36,2 14 OOO—15 999 1,5 9,6 12,7 29,8 Samtliga tätorter 16 OOO—17 999 1,2 7,6 8,2 39,9 Ej taxerad 2,0 16,7 23,7 44,1 18 000—19 999 2,0 11,4 9,5 29,9 —— 3 999 1,3 23,6 18,0 37,3 20 OOO—21999 1,9 4,1 6,7 14,6 4 000— 5 999 1,9 16,5 20,5 45,1 22 OOO—23 999 0,8 7,7 5,0 15,6 6000— 7 999 2,4 22,2 21,3 47,2 24 OOO—25 999 _- 4,7 — 13,0 8 000—— 9 999 1,8 17,7 16,9 50,0 26 OOO—27 999 _ —— 6,2 — 10 OOO—11 999 2,3 20,4 16,8 45,3 28 OOO—29 999 — —— — —- 12 OOO—13 999 2,9 23,1 15,4 45,9 30 OOO—31 999 4,3 —— 9,9 9,9 14 000—15 999 3,1 20,0 15,6 44,4 32 000— —— — 2,2 5,1
26 000—27 999 kronor högre än i nå- gon inkomstklass bland 1- och 2-barns— hushållen och kom inte förrän vid den- na inkomst under 25; bland de 3- och flerbarnshushåll som hade inkomster understigande 18 000 kronor var pro- centandelen 40—50.
Tab. 7.17 belyser barnfa-m—iljernas i jämförelse med de barnlösa hushållen högre utrustningsstandard, särskilt på- taglig i tätorterna. Att inkomsten dock har .stor betydelse såväl för barnfamil- jernas som för övriga hushålls möjlig- heter att bo »modernt» .ger tabellen ett tydligt belägg för. I tätorterna kom an- delen l-barnshushåll i icke fullt moder- na lägenheter (kvalitetsgrupperna 3—7)
inte under 25 % förrän i inkomstklassen 18 000—19 999 kronor, andelen 2-barns- hushåll i inkomstklassen 16 000—17 999 kronor och 3— och flerbarnshushållen i inkomstklassen 12 000—13 999 kronor; på glesbygden skedde detta betydligt högre upp på inkomstskalan.
I stor utsträckning tycks det vara så att de som bor trångt också bor i icke fullt moderna lägenheter. Bland 1- och 2-barnshushållen uppgår skillnaderna i procenttalen i tab. 7.16 och 7.18 (den senare visande frekvensen trångbodda hushåll i icke fullt moderna lägenheter) endast till några procent. För de största barnhushållen är differenserna, i syn- nerhet i tätorterna, väsentligt större; i
&_-
när
Tabell 7.17. Det procentuella antalet hushåll i lägenheter tillhörande kvalitetsgrupperna 3—71 enligt 1960 års bostadsräkning i olika inkomstklasser och med olika antal barn,
hela riket samt tätorter och glesbygd
Det procentuella antalet hushåll i lägenheter tillhö— rande kvalitets- grupperna 3—7 med . . . barn under 16 år
Årsinkomst, kronor
3 el. 11.
Det procentuella antalet hushåll i lägenheter tillhö- rande kvalitets- grupperna 3—7 med barn under 16 år
Årsinkomst, kronor
3 el.
0 1 2 fl.
Hela riket
Ej taxerad 77,5 51,7 44,7 42,9
— 3 999 80,9 60,0 55,4 46,8 4 000— 5 999 72,7 65,9 57,5 54,1 6 000— 7999 65,9 61,5 58,1 55,8 8 000— 9 999 61,8 59,4 50,7 52,4 10 000—11 999 12 000—13 999 14 OOO—15 999 16 000—17 999 18 OOO—19 999 20 OOO—21 999 22 OOO—23 999 24 OOO—25 999
56,2 54,0 49,9 44,0 50,9 47,9 42,8 36,2 43,6 40,6 37,2 30,9 38,4 33,4 28,5 31,3 32,5 27,6 20,0 20,8 27,2 20,8 19,8 20,2 23,7 18,5 16,4 16,6 18,2 15,9 11,9 11,5
26 000—27 999 15,9 11,6 6,8 8,0 28 000—29 999 15,3 8,8 9,3 8,9 30 000—31 999 12,0 7,6 5,4 3,3 32 000— 6,3 7,6 38 29
Samtliga tätorter
Ej taxerad 72,9 39,7 37,2 29,4
— 3 999 72,8 50,0 33,8 33,3 4 000— 5 999 62,8 50,6 43,0 35,2 6 000— 7 999 57,2 47,4 36,7 37,0 8000— 9 999 53,8 46,1 35,1 31,8 10 000—11 999 12 OOO—13 999 14 OOO—15 999
49,4 43,2 38,7 31,4 46,5 41,3 40,5 24,1 40,1 36,1 31,2 20,8
16 000—17 999 18 000—19 999 20 000—21 999 22 OOO—23 999 24 OOO—25 999 26 000—27 999
20,8 30,4 24,1 16,5 14,1 25,1 18,7 17,1 14,1 22,4 16,5 14,8 10,9 17,5 14,6 10,8 8,9 14,8 10,4 5,6 5,7
28 OOO—29 999 6,2 7,8 7,5 6,2 30 OOO—31 999 11,3 7,6 5,2 2,0 32 000— 6,0 3,6 3,1 2,4 Glesbygd Ej taxerad 94,0 80,6 64,6 77,4
— 3 999 93,4 78,3 88,1 66,7 4 000— 5 999 89,9 84,8 71,0 67,3 6 000— 7 999 83,1 75,9 72,8 67,2 8 000— 9 999 80,5 74,7 64,5 63,2 10 000—11 999 12 000—13 999 14 000—15 999 16 000—17 999 18 000—19 999 20 OOO—21 999 22 OOO—23 999 24 OOO—25 999 26 OOO—27 999 28 OOO—29 999 30 OOO—31 999 32 000—
76,9 74,2 64,8 56,7 69,0 66,2 67,9 54,5 62,7 61,2 60,0 58,1 58,8 52,4 55,2 58,8 52,3 56,7 44,8 42,5 46,0 41,7 42,6 45,9 36,7 41,5 35,0 40,6 27,9 33,3 24,4 26,1 31,1 29,7 18,7 23,2 39,4 26,3 29,4 33,5 21,7 7,6 9,9 9,9 12,0 14,6 17,4 7,6
1 Se not 1, tabell 2.4.
de lägre inkomstklasserna tycks bort- emot hälften av de trångbodda hushål- len bo modernt och i de högre inkomst- klasserna tre fjärdedelar eller ännu fler. Om dessa förhållanden överensstämmer med de boendes preferenser eller endast är utslag av lägenhetsbeståndets faktiska utseende och av den bostadspolitik som förts skall vi i kap. 21 försöka bedöma med hjälp av olika statistisk-sociologis- ka undersökningar. Familjebosta-dsbidragens effekt på barnfamiljernas bo-stadsförhållande-n
har belysts genom två undersökningar (avseende förhållandena 1959 och 1961), som bostadsstyrelsen gjort bland hushåll som erhåller familjebostadsbi— drag. Dessas [andel bland hushåll med 1 barn beräknades 1959 uppgå till 1 %, bland hushåll med 2 barn .till 15 %, bland hushåll med 3 barn till en fjärde- del, bland hushåll med 4 barn till en tredjedel och bland hushåll med 5 el- ler flera barn till ungefär hälften.
Det kan konstateras att för de hus- håll till vilka utgick familjebostadsbi-
Tabell 7.18. Det procentuella antalet trångbodda hushåll enligt 1960 års bostadsräkning i lägenheter tillhörande kvalitetsgrupperna 3—71 i olika inkomstklasser och med olika
antal barn, hela riket samt tätorter och glesbygd
drag trån-gboddhetsfrekvensen ökade,
när antalet barn ökade, i likhet med vad som visat sig vara fallet för barn- familjer i allmänhet, men också att
Det procentuella Det procentuella antalet trångbodda antalet trångbodda hushåll i lägen- hushåll i lägen- heter tillhörande heter tillhörande Årsinkomst, kvalitetsgrupperna Årsinkomst, kvalitetsgrupperna kronor 3—7 med . . . barn kronor 3—7 med . . . barn under 16 år under 16 år 3 el. 3 cl. 0 1 2 tl. O 1 2 "_ Hela riket 16 OOO—17 999 2,0 9,5 8,3 14,0 Ej taxerad 1,8 13,4 18,9 27,5 18 000—19 999 1,6 7,1 4,1 8,1 — 3 999 1,7 14,3 20,8 25,7 20 OOO—21 999 1,0 5,0 4,4 8,8 4 000— 5 999 2,0 11,3 16,9 34,9 22 000—23 999 0,6 5,0 2,6 5,8 6 000— 7 999 2,3 15,0 15,2 31,9 24 000—25 999 1,0 4,3 1,8 4,0 8 000— 9 999 1,7 12,2 12,2 28,9 26 000—27 999 0,5 1,0 0,7 2,3 10 000—11 999 1,8 14,5 11,8 26,9 28 OOO—29 999 0,6 1,3 1,0 2,5 12 000—13 999 1,9 13,7 11,6 20,3 30 OOO—31 999 ,6 1,5 0,6 — 14 OOO—15 999 0,9 11,6 11,3 16,8 32 000— — 0,3 0,4 0,5 16 OOO—17 999 1,9 9,2 8,0 18,8 18 OOO—19 999 1,6 7,3 4,2 12,4 Glesbygd 20 000—21 999 1,1 4,7 4,5 9,1 Ej taxerad 2,2 14,7 21,5 43,4 22 000—23 999 0,6 5,3 2,8 7,1 — 3 999 2,6 10,8 28,2 42,0 24 OOO—25 999 0,9 4,4 1,6 4,1 4 000— 5 999 2,7 14,8 16,0 44,6 26 OOO—27 999 0,5 1,8 1,2 2,0 6000— 7 999 3,4 14,7 15,3 36,1 28 000—29 999 0,6 1,2 0,9 2,2 8 000— 9 999 2,8 12,2 13,2 31,8 30 OOO—31 999 0,8 1,5 0,5 — 10 OOO—11 999 2,8 14,0 11,0 31,2 32 000— — 0,3 0,5 0, 12 OOO—13 999 2,4 11,4 14,3 26,9 14 OOO—15 999 1,3 8,3 11,1 23,2 16 000—17 999 1,2 7,6 6,6 31,1 Samtliga tätorter 18 OOO—19 999 1,5 9,2 5,2 26,5 Ej taxerad 1,5 12,8 17,9 21,3 20 000—21 999 1,9 2,1 5,3 10,4 _ 3999 1,1 16,1 15,8 19,6 22 OOO—23 999 0,8 7,7 5,0 12,5 4 000— 5 999 1,6 10,6 17,9 21,1 24 OOO—25 999 _ 4,7 — 4,3 6 OOO—— 7 999 1,8 15,3 15,1 25,0 26 0004—27 999 -— — 6,2 7,6 8 000— 9 999 1,2 12,2 11,0 23,4 28 OOO—29 999 — _ _ _ 10 OOO—11 999 1,4 14,8 12,4 22,7 30 000—31 999 4,3 — — — 12 OOO—13999 1,8 14,6 10,5 15,9 32 000— _ -— 2,2 2,5 r 14 OOO—1.) 999 2,0 12,3 11,4 14,4 , Se not 1, tabell 2_4_
procenttalet för varje lägre än för samtliga
hushållstyp var hushåll. Nedan—
stående tablåer visar detta. Tab. 7.19 innehåller en sammanställ-
Det procentuella antalet Det procentuella Antal bidrags- familjer med mer än 2 Antal antalet hushåll med berättigande boende per boningsrum minderåriga mer än 2 boende per barn i hushållet boningsrum enligt 1960
1959 1961 års bostadsräkning 2 ............. 5 2 ................. 13 3 ............. 33 25 3 ................. 34 4 ............. 29 25 4 ................. 36 5 eller flera. . . . 57 49 5 eller flera ........ 62
Tabell 7.19. Hushåll med olika antal barn procentuellt fördelade efter lägenhetens storlek
Det procentuella antalet hushåll boende i
3rk 4rk
5 eller flera rk
okänd lägen-
hets- storlek
Summa
1 rkv, 1 rk 2 rk Hushåll med familje- bostadsbidrag . 1959 0 34 Samtliga l1961 1 30 Därav med 1 barn 1959 6 33 1961 7 27 1959 _— 44 2 bam l1961 _ 40 1959 — 32 3 ham [1961 0 27 1959 — 20 4 bam (1961 _ 16 1959 — 10 5 el. tl. barn [1961 _ 3 Hushåll enligt 1.960 års bostadsräkning med 1 barn ................ 16 35 2 barn ................ 9 33 3 barn ................ 6 27 4 barn ................ 5 22 5 el. flera barn ......... 4 17
34 34
35 18 8 —— 31 21 9 5 32 16 8 — 100 32 19 7 2
36 22 10 —— 100 36 24 11 2 100 39 30 12 — 100 39 29 13 3 100 34 30 25 — 100 36 37 20 4 100 27 13 8 — 100 30 1 7 11 — 100 31 21 16 _ 100 32 23 18 —— 100 31 27 21 — 100
21 23 10
m I
100 100
ning över hur hushåll med olika antal barn, dels hushåll med familjebostads- bidrag, dels samtliga, procentuellt för- delar sig på lägenheter av olika storlek. Det vill synas som om det rådde en större homogenitet med avseende på lägenhetsstorlek bland dem som erhål— ler bidrag än bland samtliga hushåll; både mycket små och mycket stora lä- gen-heter förekommer i mindre utsträck- ning bland de förra än bland de senare.
Enligt .de bestämmelser som gällde vid undersö-kningstillfällena kun-de fa— miljebostadsbidrag utgå till hushåll i lägenheter byggda 1942 eller senare, om lägenheten hade sådan storlek att där icke bodde mer än 3 personer per boningsrum, köket oräknat; undantag
från denna regel kunde göras i vissa fall. Bestämmelserna skärptes den 1 ja— nuari 1963 därhän, att antalet personer per boningsrum icke fick överstiga 2; de kom alltså att sammanfalla med trångboddhetsnorm 2 (jfr s. 135). Un- dantag kunde göras i vissa fall och en övergångsbestämmelse utformades med innebörd att hushåll, som bebodde lä- genhet för vilken familjebostadsbidrag tidigare utgått, skulle vara bidragsbe- rättigat även efter den 1 januari 1963, om boendetätheten icke översteg 3 per- soner per boningsrum.
Effekten av de skärpta bestämmelser- na angående tillåten boendetäthet torde ha blivit att trångboddheten minskat bland de hushåll som erhåller familje—
bostadsbidrag. Vilken effekten blivit för hela gruppen barnfamiljer är mera oklart. Det kan tänkas att en del av de hushåll som enligt tidigare gällande be- stämmelser kunde ha fått bidrag nu ute- slutits från denna möjlighet, därför att de inte har ekonomiska resurser att be- tala de merkostnader som en höjning av utrymmet till tillåten minimistandard skulle medföra; det torde därför finnas anledning att med uppmärksamhet följa utvecklingen av bostadsförhållandena för barnfamiljer med särskilt låga in— komster. Den höjning som skedde av ivnkomstgränserna för xförhöjt, helt och reducerat bidrag den 1 januari 1964 har å andra sidan möjliggjort för många nya hushåll att öka sin bostadsstandard; det beräknades att antalet familjer med bidrag redan i utgångsläget genom des- sa höjningar skulle komma att öka från 135 000 till 275 000.
Den bestämmelse om tidigaste bygg- nadsår som fram t. o. m. är 1963 gällde för de lägenheter för vilka familjebo— stadsbidrag kunde utgå har medfört att samtliga hushåll med familjebo- stadsbidrag bor i moderna lägenheter. Bestämmelsen ändrades den 1 januari 1964 så, att bidrag numera kan utgå jämväl för äldre lägenheter under förut- sättning att de uppfyller vissa precise- rade krav på utformning, utrustning och standard.
Det samband som kan konstateras föreligga för barnfamiljernas del liksom för hushållen i allmänhet mellan in— komst och bostadsstandard talar för att barnfamiljerna kommer att öka sin bo— stadskonsumtion i takt med inkomst- stegringarna. Ingenting talar emeller- tid för att de, och flerbarnsfamiljerna i synnerhet, under perioden fram till 1975 av egen ekonomisk kraft skulle kunna inhämta hela den eftersläpning i utrymmesstandardsom de .i dag får vidkännas.
7.422. De ofullständiga barnfamiljerna. De ofullständiga barnfamiljernas bo- stadssituation har belysts i en under- sökning som socialstyrelsen hösten 1955 gjorde på uppdrag av socialdepartemen- tet och för 1954 års familjeutredn-ings räkning (SOS: »Ensamståe—nde mödrars sociala och ekonomiska förhållanden»). Intresset var i denna endast inriktat på de ensamstående mödrarnas förhållan- den. Tre kategorier av ensamstående mödrar särskildes, nämligen ogifta, frånskilda och änkor. Antalet i var och en av de tre kategorierna beräknades den 1 november 1954 uppgå till:
Antal Ogifta mödrar ................ 25 400 Från-skilda umödra—r .......... 23 200 Änkor med barn .............. 20 400
Undersökningens primärmaterial in- hämtades genom intervjuer.
Resultaten vad beträffar bostadsför- hållandena kan sammanfattas på följan— de sätt:
Bland de ogifta mödrarna fanns det ungefär 20 %, som hade eget hushåll, och ungefär lika många var samboende antingen med barnets far eller med an- nan man. Över hälften av dem bodde hos föräldrar eller and-ra släktingar. — 21 % av de ogifta mödrarna hyrde sin lägenhet i öppna marknaden och 3 % hade bostad i egen villa eller i annan egen fastighet.
Av de frånskilda hade 69 % eget hus- håll tillsammans med sina barn. 16 % var samboende antingen med fadern till ett utomäktenskaplig—gt barn eller med annan man eller, i några enstaka fall, med den frånskilde maken. Med föräldrar eller andra släktingar bodde 13 %. — 66 % av de frånskilda möd- rarna innehade en i öppna marknaden förhyrd lägenhet och 7 % bodde i egen villa eller annan egen fastighet.
Av änkorna hade sammanlagt 81 %
Tabell 7.20. Antalen ogifta kvinnor, änkor och frånskilda kvinnor med barn och med eget och delat hushåll procentuellt fördelade efter lägenhetens storlek och efter boendetäthet
1955 års undersökning av ensamstående mödrar
Det procentuella antalet hushåll i olika lägenhetskategorier respektive med olika boendetäthet
Ogifta kvinnor Frånskilda kvinnor Änkor Eget Delat Eget Delat Eget Delat hushåll hushåll hushåll hushåll hushåll hushåll Lägenhetskategori: Enkelrum, spisrum, 1 rkv eller tillgång till kök ..... 42 4 10 3 3 1 1 rk ..................... 32 21 40 22 30 13 2 rk el. rkv ............... 26 33 35 44 40 34 3 rk ..................... _ 20 11 21 16 31 4 el. fl. rk ................ — 23 4 11 11 21 Summa 100 100 100 100 100 100 Genomsnittligt antal boende per boningsrum: Högst 1,0 ................. 23 14 27 15 41 25 1,1—2,0 .................. 71 44 55 48 50 51 2,1—3,0 .................. 5 29 15 24 8 17 Summa 100 100 100 100 100 100
egen bostad tillsammans med sina barn. hushåll framgår av tab. 7.20. I tabellen 9 % var samboende och lika många bodde tillsammans med föräldrar eller andra släktingar. — 47 % av änkorn-a hade en lägenhet, förhyrd i öppna marknaden och 36 % en bostad i egen
anges antalet rum som hela hushållet disponerade över. Rum som hyrts ut till inneboende har frånräknats. Enligt definitionen mer än 2 vboend-e per boningsrum förekom trångboddhet
villa eller annan egen fastighet. Bostadens storlek samt boendetäthe- ten för mödrar med eget och med delat
i ganska stor utsträckning, framför allt bland dem som delade hushåll med föräldrar, släktingar eller andra. Bland
Tabell 7.21. Det procentuella antalet ogifta kvinnor, änkor och frånskilda kvinnor med barn boende i lägenheter med olika utrustningsdetaljer
1955 års undersökning av ensamstående mödrar
Det procentuella antalet mödrar boende i lägenheter med vidstående utrustningsdetaljer
Ogifta kvinnor Frånskilda kvinnor Ånkor Eget Delat Eget Delat Eget Delat hushåll hushåll hushåll hushåll hushåll hushåll
I Mer än 3,0 ................ 1 13 3 13 1 8 l l l l l
Vatten och avlopp ......... 91 80 94 84 91 86 Centralvärme ............. 65 47 78 61 75 67 Badrum .................. 39 29 58 48 45 44
152 de ogifta mödrarna tillhörande denna kategori förekom trångboddhet i 42 %, bland de frånskilda i 37 % och bland änkorna i 25 % av fallen.
En sammanställning av förekomsten av vatten och avlopp, centralvärme och badrum i de lägenheter i vilka de in- tervjuade bodde gav till resultat att de som bildade egna hushåll oftare hade dessa bekvämligheter än de som delade hushåll och att de ogifta mödrarna, så- väl de som bildade egna hushåll som de som delade hushåll, var sämst lottade (tab. 7.21).
Att bostadsfrågan var ett brännande problem för många av de intervjuade mödrarna framgick av de många för— slag till åtgärder på detta område som gavs under intervjuernas gäng.
Även i 1960 års bostadsräkning har de ofullständiga barnfamiljernas bostads- situation belysts. Antalet sådana famil- jer uppgick enligt 1960 års folkräkning till drygt 86 000 och antalet barn i des- sa till ca 120 000. Familje-typerna var följande:
Antal föräldrar barn
Ogift man med barn. 1 299 1 450 Ogift kvinna med
barn .............. 30 894 36 631 Frånskild man med
barn ............. 2 869 3 926 Frånskild kvinna
med barn ......... 28 387 44 634
Änkling med barn . . . 5 104 6 976 Änka med barn ..... 17 878 26 001
Summa 86 431 119 618
De ogifta mödrarnas antal synes se- dan 1954 ha ökat med omkring en fem- tedel och de frånskilda mödrarnas med drygt 10 %, under det att antalet änkor med barn minskat med drygt 10 %. An— delen ensamstående män med barn ut- gjorde 11 % av samtliga ensamstående föräldrar.
Bostadsräkningens bearbetningar ger icke möjligheter att urskilja boendeför- hållandena för de familjeenheter som de ensamstående föräldrarna och deras barn utgör. Hela bearbetningen är rela- terad till det 5. k. bostadshushållet, dvs. till den enhet som gemensamt bebor en lägenhet, och till den person som står för detta hushåll. Denna person är långt ifrån alltid identisk med den en— samstående fadern eller modern. Där- emot ger bostadsräkningen informatio- ner om de bostadshushåll, i vilka ingick barn under 16 år och vilka förestods av icke gift man eller kvinna. Deras an- tal var följande:
Antal Hushållsforestån da- hushåll ' rens kon och d minder— civilstånd ?” åriga i minder- . hushållet åriga Ogift man .......... 11 357 16 338 Ogift kvinna ........ 9 341 11 283 Gift ej samboende man ............. 2 163 3 372 Gift ej samboende kvinna ........... 10 291 17 085 Frånskild man ...... 5 069 7 820 Frånskild kvinna. . . . 22 984 36 059 Änkling ............ 9 003 13 524 Änka .............. 21 788 32 396 Summa 91 996 137 877
Andelen sådana hushåll uppgick till ungefär 9 % av samtliga hushåll med barn och andelen barn i dessa hushåll till 8 % av samtliga barn.
En hopkopplin-g av siffrorna i de båda sist nämnda tablåerna är inte möj- lig att göra, men man torde kunna ut- läsa åtminstone så mycket av dem som att de ogifta mödrarna 1960 i likhet med vad som var fallet är 1955 i avse— värt mindre utsträckning än de från- skilda och äinkorna bild-ade egna bo- stadshushåll tillsammans med sina barn.
En jämförelse beträffande bostads—
Tabell 7.22. Det procentuella antalet trång- bodda och boende i lägenheter tillhörande kvalitetsgrupperna 3—71 bland hushåll med barn med gift man respektive icke gift man eller kvinna som bostadsföreståndare, hela riket samt tätorter och glesbygd
1960 års bostadsräkning
Det procentuella ant. hushåll i lägenheter byggda före trång- 1941 och bodda tillhörande hushåll kvalitets- grupperna 3 4—7 Hushåll med barn och med gift samboende man som bostadsföre- ståndare Hela riket ......... 18 6 23 Samtliga tätorter. . . 17 6 15 Glesbygd .......... 19 5 47 Hushåll med barn och med icke gift man eller kvinna som bostads- föreståndare Hela riket ......... 20 7 33 Samtliga tätorter. . . 20 8 25 Glesbygd .......... 22 5 61
1 Se not 1, tabell 2.4.
standarden mel-lan hushåll med barn, vilka hade en gift man respektive en icke gift man eller kvinna som bostads- föreståndare, utf-aller enligt bostadsräk— ningen 1960 till de senares nackdel (tab. 7.22). Trångbod-dheten var 'mer utbredd bland de senare (20 %) än bland de förra (18 %) och andelen omoderna lä- genheter större, 40 % i kvalitetsgrup- perna 3—7 bland de senare och 29 % bland de förra.
7.4.3. Soeialhjälpstagare
Genom Kungl. brev den 13 mars 1959 fick socialstyrelsen i uppdrag att för socialpolitiska kommitténs räkning ut— föra en statistisk undersökning rörande
personer med socialhjälp (SOS: »1959 ' års socialbjälpsundersökning»). Antalet
sådana personer uppgick år 1957 till ca 150 000; häri inräknades även perso- ner som vårdades på anstalter på so- cialnämnds bekostnad. Undersökningen planerades som en stickprovsundersök- ning; den kom att omfatta inalles 4 020 fall. Som undersökningsperiod valdes april månad 1959.
Av de uppgifter som inhämtades an- gående de undensökta fallens bostads- förhållanden framgår att 64 % av dem bodde i hyres- eller »bostadsrättslägen- het, 12 % i egen »fastighet och 8 % i inackorderingsrum eller liknande. Av de ensamstående männen bodde endast 37 % i hyres- eller bostadsrättslägenhet och inte mindre än 25 % i inackorde- ringsrum eller liknande. Av ensamstå- ende kvinnor utan barn bodde 66 % i hyres- eller bostadsrättslägenhet; mot- svarande siffra var för ensamstående kvinnor med barn 78 %. Av makar utan barn hade 76 % en hyres- eller bostads- rättslägenhet och 19 % en egen fastig- het och bl-and makar med barn 73 % respektive 22 %.
Socialhjälpstagarna bodde huvudsak- ligen i smålägenheter. Endast 16 % bod- de i lägenheter som omfattade 3 rum och kök eller mer. Drygt en femtedel av de undersökta fallen var trångbodda enligt definitionen mer än 2 boende per boningsrum och trångboddheten var koncentrerad till barnfamiljerna (de fullständiga och de ofullständiga). Av tab. 7.23 framgår bostadens storlek, det genomsnittliga antalet boende per boningsrum samt det procentuella an- talet trångbodda hushåll bland social- hjälpstagare inom olika familjetyper.
Om bostadens utrustningsstandard inhämta—des i undersökningen endast en uppgift, nämligen om förekomsten av centralvärme. Det framkom att 60 % av hyres- och bostadsrättslägenheterna och
Tabell 7.23. Antalet socialhjälpstagare inom olika familjetyper procentuellt fördelade efter bostadslägenhetens storlek samt det genomsnittliga antalet boende per boningsrum och den procentuella andelen trångbodda i de olika familjetyperna
1959 års undersökning rörande socialhjälpstagare
Ensam kvinna Makar Ensam . man utan med utan med Samtliga barn barn barn barn Det procentuella antalet hus- håll med en lägenhetsstorlek av 1 o. fl. r, 1 o. fl. rkv ....... 36 21 4 8 2 13 1 rk ..................... 44 46 31 45 22 37 2 rk ..................... 16 26 47 35 43 34 3 rk ..................... 4 6 14 12 24 13 4 el. fl. rk ................ 1 1 4 2 9 4 Summa 100 100 100 100 100 100 Det genomsnittliga antalet boende per boningsrum i hyres- eller bostadsrätts— lägenhet ................. 1,1 1,0 1,9 1,5 2,3 1,7 bostad i egen fastighet ..... 1,2 0,9 1,5 1,2 1,8 1,5 Det procentuella antalet trångbodda hushåll ......... 3 2 32 7 48 20
46 % av lägenheterna i egen fastighet hade sådan.
7.4.4. De låga inkomsttagarna
Statistiska centralbyrån utförde i två etapper en undersökning, vars främsta syfte var att belysa frågan om huruvida de som hade låg deklarerad inkomst ut- gjorde en svag in—komstgru-pp i bl. a. so- cial och .skattepoliti-sk mening. Som låga inkomsttagare definierades:
a) ej gifta med en sammanräkna-d nettoinkomst under 6 000 kr;
b) gifta par med en sammanlagd nettoinkomst u-nder 10 000 kr.
I första etappen specialbearbetades material från befolkningsre—gistret och från inkomststatistiken. I andra etappen företogs en kombinerad intervju- och registerundersökning. Som undersök- ningsenhet valdes »inkomstenheten», definierad på följande sätt: »Som själv- ständig in-komstenhet räknas varje ej gift person född 1942 eller tidigare. Gifta par räknas alltid till samma in-
komstenhet. Barn födda 1943 eller se- nare räknas till föräldrarnas (vårdar- nas) inkomstenhet.»
Intervjuundersök-ningen avsåg kalen- deråret 1959 och begränsades till att gälla ej gift-a födda 1893 eller senare och gifta par, där männen var födda 1893 eller senare; ålderspensionärer medtogs alltså inte. Materialet uppdela- des i 12 redovisningsgrupper (se överst s. 155).
Ett avsnitt av intervjun ägnades åt bostadsförhållan'dena, huvudsakligen åt lägenheter-nas utrymmes- och utrust- ningsstandard. Ur redogörelsen för un- dersökningen (Statistisk tidskrift 1961: 5) har följande uppgifter hämtats:
De ej gifta i [den lägsta inkomstgrup- pen (—1 999 kr) bodde till 56 % hos föräldrar, barn eller annan anhörig; 17 % bodde i hyres- eller bostadsrätts- lägenhet eller i tjän-stebostad med egen nyttjanderätt. I inkomstgruppen 2000 ——5 999 kr var motsvarande siffror 51 % och 19 % och i den högsta in-
komstgruppen (6 000— kr) 31 % re- spektive 45 %.
Bland de gifta i den lägsta inkomst- klassen (—5 999 kr) hade 32 % en hy-
samman— räknad netto— inkomst 1959, kronor 1. Ej gifta med inkomst av företag —1 999 2. » » » » » » 2 OOO—5 999 3. » » » » » » 6 000— 4. » » utan » » » —1 999 5. » » » » » » 2 000—5 999 6. » » » » » » 6 000— 7. Gifta par med inkomst av företag —5 999 8. » » » » » » 6 OOO—9 999 9. » » » » » » 10 000— 10. » » utan » » » ——5 999 11. » » » » » » 6 OOO—9 999 12. » » » » » » 10 000—
res- eller bostadsrättslägenhet eller en tjänstebostad med egen nyttjanderätt, 38 % bodde i hus som ingick li egen jordbruksfastighet och 26 % i eget hem
Tabell 7.24. Antalen ej gifta och gifta i olika inkomstklasser procentuellt fördelade efter tillgång till olika utrustningsdetaljer i bostadslägenheten
1959 års undersökning av låga inkomsttagare
Vatten, avlopp i komb Endast Saknar Sammanräknad netto- cv, wc, med cv vatten vatten Uppgift Samtliga inkomst, kronor eget eller eller wc och och/eller saknas delat avlopp avlopp badrum eller bådadera E j gifta med inkomst av företag —1 999 .............. 6 7 32 55 —— 100 2 000—5 999 .............. 27 27 24 20 3 100 6 000— .................. 52 14 22 13 —— 100 Samtliga 37 18 24 20 1 100 utan inkomst av företag —1 999 .............. 56 23 11 9 1 100 2 000—5 999 .............. 58 20 12 9 1 100 6 000— .................. 59 25 9 7 —— 100 Samtliga 58 24 10 8 0 100 Gifta par med inkomst av företag —5 999 ............. 31 29 21 18 — 100 6 OOO—9 999 ............. 37 26 25 12 —— 100 10 000— ................. 75 10 11 4 —- 100 Samtliga 57 17 17 9 — 100 utan inkomst av företag —5 999 ............. 30 21 29 21 — 100 6 000—9 999 ............. 37 35 20 8 — 100 10 000— ................. 71 19 5 4 _ 100 Samtliga 5
eller eget hyreshus. I den mellersta in- komstklassen (6 OOO—"9 999 kr) var motsvarande siffror 43 %, 28% och 29 % och i den högsta (10 000— kr) 63 %, 6 % och 31 %.
Trångboddhet enligt normen mer än 2 boende per boningsrum förekom en- dast i 4 % av fallen bland de ej gifta; andelen trångbodda visade ingen skill— nad vid uppdelning efter den intervjua— des inkomst. Det procentuella antalet trångbodda bland de gifta i var och en av de sex redovisningsgrupperna fram— går av tablån på nästa spalt.
Bland de gifta var alltså de låga in- komsttagarna oftare trångbodda än de högre samt inkomsttagare utan inkomst
Gifta Gifta Sammanräknad netto— med utan inkomst, kronor inkomst inkomst
av företag av företag
—5 999 9 20
6 OOO—9 999 11 26 10 000— 7 11 Samtliga 9 13
av företag oftare än de ,med sådan in- komst.
Bostadens utrustningsstandard mättes genom frågor angående den sanitära ut- rustningen. Av tab. 7.24 framgår att de låga inkomsttagarna hade avsevärt läg— re utrustningsstandard än de högre.
I föregående kapitel har i form av räkneexempel en grov uppskattning gjorts av bostadsefterfrågans omfattning i riket i dess helhet är 1975. En bedöm- ning av bostadsefterfrågans utveckling inom olika regionala bebyggelseområden förutsätter befolkningsprognoser för varje sådant område. Utredningen har därför fått stanna inför att inom ramen för räkneexemplet för hela riket söka bedöma bostadsefterfrågan inom tre be— byggelsetyper, nämligen glesbygden, de tre storstadsområdena Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö samt övrigai sistnämnda områden ej ingåen— de tätorter.
8.1 . Glesbygden
Under 1950-talet minskade folkmängden i glesbygderna med omkring 15 %. De befolkningsprognoser som gjorts för ti- den 1960—1980 bygger på antaganden om i stort sett samma utvecklingsten- dens som under 1950-talet. Det kan då bli fråga om huruvida en sådan utveck- ling kommer att innebära, att ett större antal bruksmässiga lägenheter i det be- fintliga bostadsbeståndet blir outnyttja- de. Vidare måste en bedömning göras i vad mån ytterligare nybyggnader och en upprustning av en del av de sämre lägenheterna kan på längre sikt inne- bära kapitalförluster.
Som framgått av redogörelsen i av— snitt 2.6 utgörs en stor del av bostads- beståndet i glesbygden av äldre lägen-
KAPITEL 8
Bostadsefterfrågans regionala fördelning
heter. Vid en länsvis uppdelning varie- rade andelen lägenheter 1960 äldre än 60 år från 16 % i Norrbottens län till 57 % i Malmöhus län. I 20 av länen över- steg andelen sådana lägenheter i gles- bygden 35 %. Detta kan jämföras med andelen äldre bostäder i de större tät- orterna, vilka i 20 län och Stockholms stad uppvisa-de en andel understigande 15 %. Även utrustningsstandarden var låg i glesbygden. Andelen lägenheter med både centralvärme och wc utgjor— de inte i något läns glesbygd hälften av bostadsbeståndet där och i 17 län un- dersteg andelen 35 %. En fortsatt folk- minskning fram till 1975 synes därför inte komma att innebära att något stör— re antal fullgoda lägenheter blir out— nyttjade. Under övergångsperioder kom- mer det givetvis att inom vissa områ- den finnas ett kapacitetsöverskott av bostäder i glesbygden liksom :i vissa av de minsta tätorterna. Vidare kommer det liksom ullittills att uppstå fall där de enskilda hushållen gör ekonomiska för- luster på sina egnahem genom att sys- selsättningsförhållanden—a cin-om [områ- det tvingar dem att avflytta utan att bo- staden omedelbart :kan försäljas. Det finns därför all anledning utrusta bo- stads— och arbetsmarknadsmyndigheter- na med sådana resurser att de kan med- verka ti—ll att sådana fullgoda bostäder snabbt kan komma till användning av de kvarboen-de.
I de flesta län torde bostadsutnyttjan- det på glesbygden dock relativt snabbt
komma att anpassa sig så att de bästa ledigblivna lägenheterna tages i anspråk av de kvarboende och de outnyttjade bostäderna i huvudsak består av sådana med ett mycket lågt bruksvärde. Det nuvarande lägenhetsbeståndets samman- sättning synes ge skäl till en icke obe- tydlig nyinvestering i glesbygden för den kvarboende befolkningen både för att ersätta viss del av de förslitna lägen- heterna och för en standardmässig höj- ning. För länen i de södra och mellersta delarna av landet torde dessutom det Ökade bilinnehavet bidra till ökade möjligheter att kvarbo i glesbygden några mil från tätorter även då sådan yrkesväxling måste ske, som beror på att arbetstillfällena endast finns i tät- orterna. Bostadsbeståndets struktur på glesbygden i några norrlandslän, främst Västerbottens och Norrbottens, kan komma att innebära en viss outnyttjad kapacitet i framtiden. Andelen äldre lägenheter är där relativt låg och utrust- ningsstandarden förhållandevis hög. Därtill kommer de stora avstånden, som kan innebära risker för att det inte blir de sämsta lägenheterna som slås ut.
Kommittén för näringslivets lokalise— ring har i sitt betänkande »Aktiv loka- liseringspolitik» ( SOU 1963:58 ) och i dess bilaga II behandlat frågan om ris— ken för kapitalförluster i samband med folkminskning. Kommittén har från läns- styrelserna i Norrbottens, Malmöhus, Kristianstads och Östergötlands län in- hämtat sådana uppgifter om bostadsbe- stånd och befolkningsutveckling, som kan belysa hur långtbefolkningsminskningen kan gå i glesbygden och de mindre tätor- terna utan att bostäder skall stå oanvän— da, trots att de inte är helt avskrivna. Av uppgifterna framgår att glesbygdsbe— tolkningen i Malmöhus och Kristianstads län under perioden 1960—1980 kan minska med 70 % och i östergötlands län med 65 % utan att kapitalförluster
skulle uppstå. Detta under antagandet att alla lägenheter äldre än 60 år är för- slitna och skall utmönstras ur bostads- beståndet och att ingen reinvesterings— verksamhet äger rum. Befolkningspro— gnoser för glesbygden i Malmöhus län och Östergötlands län räknar med en folkminskning med 40 % i vartdera lä- net under denna tid och för Kristian- stads län med omkring 33 %. För Norr— bottens län skulle gälla att befolkningen i glesbygden där skulle kunna minska med 27 % utan att fullvärdiga bostäder friställdes. En befolkningsprognos räk- n:ar emellertid med befolkningsminsk- ning av 37 %, varför kommittén räk- nade med en kapitalförlust på omkring 60 miljoner under förutsättning att de friställda lägenheterna tillhör det äldsta bostadsbeståndet. Kommittén anförde beträffande områden med överskott av arbetskraft, att det argument för loka- liseringspolitiska insatser, som ligger i behovet att utnyttja existerande sam— liällskapital, i första hand bostäder, inte är tillämpligt utanför tätorterna, då en industrilokalisering av glesbygden inte är tänkbar. Kommittén ansåg dock att andelen relativt nya bostäder i övre Norrland utgjorde argument för åtgär- der, som underlättade ett kvarboende även för dem som får sysselsättning i tätorterna.
Antalet hushåll på glesbygden upp- gick 1960 till 642 974 enligt den då gjor- da bostadsräkningen. Med ledning av uppgifter från 1945 års bostadsräkning kan det beräknas, att antalet bostadshus- håll minskade mellan 1945 och 1960 med drygt 90 000. Därest folkminskningen i glesbygden under åren 1960—1975 anta- ges komma att ske i samma takt som under den föregående 15—årsperioden och antalet boende per hushåll minska på samma sätt som tidigare, kan antalet hushåll beräknas till omkring 558000 år 1975, alltså en minskning med om-
kring 85 000. Bostadsräkningen 1960 redovisade 676 398 bostadslägenheter i glesbygden. Många av lägenheterna torde sålunda fram till 1975 komma att lämnas obebodda eller övergå till att nyttjas som fritidsbostäder. I räkne- exemplet för hela riket har förutsatts att efterfrågan 1975 i stort sett endast kom— mer att vara inriktad mot lägenheter av kvalitetsgrupperna 1—3. Antalet sådana lägenheter uppgick 1960 till omkring 214000. Ombyggnad och nybyggnad i glesbygden skulle alltså behöva omfatta ca 340 000 lägenheter fram till 1975 om lägenheterna skall motsvara efterfråge- inriktningen i fråga om utrustningsstan- dard och den i kap. 7 uppställda bostads- sociala målsättningen. Vilken omfatt- ning ombyggnadsverksamheten hade åren 1945—1960 finns inga uppgifter om. Under nämnda tid nybyggdes 106 000 lägenheter. Då det emellertid finns anledning räkna med att migra- tionen i riktning från glesbygden mot tätorterna kommer att fortsätta efter 1975 kan en upprustning till den nyss— nämnda standa-rdnivån på längre sikt innebära vissa risker för kapitalför- luster.
De beräkningar som nu kan göras ty- der dock på att en nybyggnadsverksam- het av minst samma storleksordning som mellan åren 1945 och 1960, ca 100 000 lägenheter, utan risk för framtida kapi- talförluster kan och därför bör genom- föras under tiden fram till 1975. övriga omkring 240 000 erforderliga lägenheter 1975 får då genom lämpliga reparations- och ombyggnadsarbeten upprustas till en godtagbar standard. Det är emeller- tid nödvändigt att denna ny- och om- byggnadsverksamhet bedrives under noggrant beaktande av lokaliseringspoli- tikens konkreta resultat och rekommen- dationer. Utredningen finner det å andra sidan angeläget att den kvarboen- de befolkningen i avflyttningsområdena
inte försätts i en påtagligt sämre situa- tion än befolkningen i expanderande tät- orter. Det måste bli en fråga om nyan— ser i de åtgärder som vidtages, inte om helt olika bedömningsgrunder.
8.2. Stockholm, Göteborg och Malmö med angränsande kommuner
För rubricerade storstadsområden har exemplifierande beräkningar gjorts om bostadsefterfrågans utveckling fram till 1975 efter samma metoder som använts för hela riket i kap. 7. De för landet i dess helhet tillämpade inkomstelastici- tetstalen och antagandet om en årlig realinkomstökning om 3 % har också använts i nedan redovisade beräkningar.
Till Stor-Stockholm har hänförts Stockholms stad jämte 28 angränsande kommuner och till Göteborgsregionen Göteborg jämte 30 intilliggande kommu- ner, det vill säga samma områdesav- gränsningar som använts i 1960 års bo- stadsräkning. I Malmöområdet ingår förutom Malmö stad kommunerna Bun- keflo, Bjurlöv, Lomma och Oxie, vilka i bostadsräkningens inkomstundersök- ning sammanförts under begreppet Stor- Malmö.
Till ledning för beräkning av 1975 års folkmängd i de tre områdena har an- vänts docent Odd Gulbrandsens för 1960 års jordbruksutredning gjorda regio- nalt uppdelade befolkningsprognos. Be- folkningen år 1975 har uppskattats till 1 460 000 i Stor-Stockholm, till 705 000 i Göteborgsområdet och till 310 000 i Malmöområdet, sammanlagt sålunda 2 475 000 eller ungefär 30 % av den be- räknade folkmängden i hela riket.
Hushållskvoterna 1960 låg för vissa hushållsgrupper i storstadsområdena på en högre nivå än i riket i dess helhet, men bostadsbristen var där trots detta mera markant än på andra håll. Vi har
här liksom i räkneexemplet för hela riket sökt att vid beräkningarna taga hänsyn till denna i utgångsläget icke tillfredsställda bostadsefterfrågan. De därefter med hjälp av inkomstelasti- citeter framräknade kvoterna för 1975 kommer därför för de icke gifta hushål- len att bli inte oväsentligt högre än för riket.
Antalet hushåll i de tre områdena skulle enligt beräkningarna bli omkring 983 000, innebärande en ökning från 1960 med drygt 270 000. För Stor-Stock- holm skulle detta betyda en hushålls- ökning med omkring 40 % och för de två övriga områdena med drygt 35 %. Nettoökningen av antalet hushåll i hela riket har i kap. 7 beräknats till ca 23 %. De tre storstadsområdena skulle tillsam- mans svara för omkring 45 % av den be- räknade totala hushållsökningen i lan- det. Denna andelsmässigt stora hushålls- ökning i storstadsområdena är till viss del en följd av de högre hushållskvo— terna där men beror ändock till en vä— sentligt större del på befolkni-ngsökning— en, främst genom flyttningsvinsterna.
I fråga om utrymmesefterfrågan ger beräkningarna till resultat en erforder- lig ökning av antalet rumsenheter från 2 250 000 år 1960 till omkring 3 600 000 år 1975, en ökning med omkring 60 %, i Stor-Stockhohn drygt 60 % och i de två övriga områdena drygt 55 %. För hela landet beräknades stegringen i ut— rymmesefterfrågan till 42 % enligt me- delalternativet. De tre här behandlade områdena skulle svara för mellan 35 och 40 % av den framräknade netto- ökningen i hela landet. Ehuru antalet boende per 100 hushåll år 1960 var mindre i storstadsområdena än i lan- det i övrigt, var antalet boende per 100 rumsenheter större. Andelen smålägen- heter var relativt sett stort i dessa områ- den. Även i fråga om utrymme torde där- för ett mera markant bristläge ha förele-
gat i dessa områden än i landet i övrigt. Den högre efterfrågestegringen beträf- fande utrymme i storstadsområdena be- tingas sålunda till stor del av den bety- dande bristsituationen i utgångsläget 1960. För riket i dess helhet har 1 kap. 7 antagits att den 1960 icke tillfreds- ställda utrymmesefterfrågan eliminerats fram till 1975 genom antagandet om en inkomstelasticitet av 0,5. Som nyss sagts torde bristen i storstadsområdena vara väsentligt större än i landet i öv- rigt. Det finns därför skäl förmoda att den ovan redovisade efterfrågeberäk- ningen för 1975 inte tagit tillräcklig hänsyn till storsta-dsområdenas brist- situation. Med h'ä'n-syn till att det inte finns några säkra uppgifter om bostads- bristens storlek mätt i rumsenheter har vi dock inte i denna region-ala uppdel- ning av efterfrågeinriktningen ansett oss kunna använda någon annan beräk- ningsmetod än den för landet i dess helhet.
Beträffande utrustningsstandarden an- tages samma efterfrågeutveckling i stor- stadsområdena som i landet i övrigt, det vill säga att efterfrågan år 1975 prak- tiskt taget helt kommer att avse lägen— heter utrustade med centralvärme och wc och en mycket stor del dessutom med bad- eller duschrum. Antalet lägen- heter som saknade denna utrustnings- standard, kvalitetsgrupperna 4—7, ut- gjorde omkring 150000 i storstadsom— rå-dena, ca 16 % av samtliga sådana lä- genheter i hela landet. Alla dessa dåligt utrustade lägenheter i storstadsom- rådena kommer emellertid inte att be- höva ersättas genom nybyggnad eller ombyggnad. En stor del av dem utgörs nämligen av smålägenheter och utrym— mesefterfrågans utveckling får till följd att antalet är 1975 efterfrågade smålä- genheter blir mindre än antalet sådana lägenheter i 1960 års bostadsbestånd.
Det framräknade hushållsantalct 1975
?.mhni-or—
Lägenheter, i %, om
3 rk 5 el. fl. rk
Storstadsområdena 1 975 ............. 1 960 .............
21 34
26 32
27 17,5 8,5 19 9 6
Hela riket 1975 ............. 15 25 27 20 13 1960 ............. 25 32 23,5 11,7 7,8
har fördelats efter hushållsstorlek och därefter har det förut framräknade an— talet rumsenheter omvandlats till lägen- heter av olika storlek. Lägenhetsbeho— vets procentuella fördelning på olika lägenhetsstorlekar framgår av tablån ovan för såväl de tre storstadsområdena som för hela landet. För jämförelse har också medtagits procentfördelningen 1960.
Som synes blir andelen efterfrågade smålägenheter i storstadsområdena även 1975 högre än i riket i övrigt, vilket beror på den högre andelen småhushåll i dessa områden.
Den erforderliga bostadsproduktionen i storstadsområdena skulle för perioden 1961—1975 enligt de gjorda beräk- ningarna behöva omfatta närmare 420 000 lägenheter för att tillgodose den totala ökningen i bostadsefterfrågan, således såväl ökningen i antalet hushåll som efterfrågeökningen i utrymme och utrustning. En produktion av denna storleksordning utgör nästan 30 % av det i kap. 7 beräknade produktionsbe- hovet för hela landet. Ovan har sagts att
hushållsökningen i storstadsområdena skulle komma att motsvara 45 % av hus- hållsökningen i hela riket. Att andelen av landets totala produktionsbehov blir mindre än hushållstillväxten enligt detta räkneexempel är att hänföra till att ut- rustningsstandarden i det befintliga bostadsbeståndet är bättre i storstads- områdena än i landet i övrigt. Andelen lägenheter som på grund av dålig stan— dard behöver saneras bort eller ombyg- gas är alltså mindre i de här behandlade områdena. Det bör dock observeras, att här inte medräknats någon ersättnings- produktion för det bostadsbestånd som under tidsperioden övergår till annan användning, exempelvis till kontor. I beräkningarna har heller inte medtagits den ökande efterfrågan på studentbo- städer och andra specialbostäder, vilka i dessa områden spelar en viss roll i to- talproduktionen. Slutligen har vi inte räknat med någon lägenhetsreserv 1975.
Fördelningen av nyproduktionsbeho- vet under 1961—1975 på olika lägenhets— typer framgår av följande tablå. Jämfö— relse görs med dels motsvarande beräk-
Lägenheter, i %, om
—1rk 2 rk 3 rk 4 el. fl. rk
Storstadsområdena 1960—1975 ................... 7 produktion 1961—1963 ........
Hela riket 1 960—1975 ...................
14,8
10,3
19 36 38
19 28,1 42,5
ning för hela riket dels den i de tre om- rådena under 1961—1963 genomförda nyproduktionen.
Den under 1961—1963 genomförda produktionen har sålunda inneburit en för hög andel smålägenheter och en för låg andel framförallt av lägenheter om minst 4 rum och kök för att den ovan beräknade efterfrågan 1975 skall kunna tillgodoses.
8.3. Övriga tätorter
Användes räkneexemplet i kap. 7 som en totalram för bostadsefterfrågan 1975 kan man med användandet av ovan redovisade beräkningar för glesbygd och storstadsområden framräkna bostadsef- terfrågan i grova drag för övriga tät- orter.
Ökningen av antalet hushåll skulle röra sig om storleksordningen 420 000. Även i dessa orter erfordras en omfat- tande bostadsproduktion som en följd av efterfrågeökningarna beträffande ut— rymme och utrustning.
I tätorter med mindre än 2 000 invå- nare fanns enligt 1960 års folkräkning 7,5 % av rikets befolkning och enligt bostadsräkningen 11,5 % av bostads- beståndet. Om befolkningsutvecklingen under 1950-talet för denna kategori tät- orter finns för närvarande få uppgifter efter länsvis fördelning. Tätortsavgräns- ningarna vid 1950 och 1960 års folk- räkningar har gjorts efter delvis olika metoder, varför siffermässiga jämförel- ser mellan de båda folkräkningarna kan bli missvisande. I bilaga II (SOU 1963:62) till lokaliseringsutredningens betänkande finns redovisad en analys av utvecklingen för samtliga orter, som vid båda folkräkningarna räknades som tätorter. Antalet sådana tätorter var 1 600 (samtliga tätorter enligt 1960 års folkräkning var drygt 1 800) och av dessa
hade omkring 1 350 mellan 200 och 2 000 invånare. Antalet tätorter med 200— 1 000 invånare var över 1 100 och av dessa hade ungefär hälften en befolk— ningsminskning och av tätorter med 1 000—2 000 invånare inträffade folk— minskning i omkring en fjärdedel. Om- kring 170 av tätorterna med 200—2 000 invånare hade en folkminskning med 20 % eller mera och 70 orter en minsk- ning med minst 30 %. Samtidigt upp- visade de mindre tätorterna totalt en folkökning. Orter med 200—500 invå- nare ökade sålunda folkmängden med i genomsnitt 10 %, orter med 500—1 000 invånare med 7 % och orter med 1 000— 2 000 invånare med 21 %.
Som framgått av redogörelsen i kap. 2.6 varierade andelen lägenheter äldre än 60 år i länens mindre tätorter mel- lan genomsnittligt 10 % och 29 %, me- dan utrustningsstandarden mätt i an- delen lägenheter med centralvärme och wc varierade mellan 50 % och 72 %.
I de små tätorterna med mindre än 2000 invånare fanns år 1960 omkring 13 % av lägenhetsbeståndet i kvalitets- grupperna 4—7, drygt 120 000 lägenhe- ter, och mer än tre fjärdedelar av dem var inrymda i småhus. Man torde även för framtiden få räkna med en viss folk- minskning i en del av de minsta tätor- terna. Vad ovan sagts beträffande bo- stadsbyggandet på glesbygden torde därför i viss utsträckning gälla även dessa sistnämnda tätorter. Vid upprust- ning av deras lägenhetsbestånd måste därför risker för kapitalförluster beak- tas och verksamheten bedrivas i nära kontakt med lokaliseringspolitikens mål- sättning.
I de större här avsedda tätorterna åter- fanns 1960 också en betydande andel kvalitativt bristfälliga lägenheter, också ett betydande antal sådana småhuslä- genheter. De senare kan till viss del an- tas bli sanerade av stadsplanetekniska
1 ...—(_a
skäl — tomtmarken kan komma att få annan användning, som exempelvis för flerfamiljshusbebyggelse, för industrier, för modern småhusbebyggelse m. m. En relativt stor del av småhuslägenheterna kommer dock med all sannolikhet att av bostadssociala skäl vara i behov av sanering och ersättande med nya lägen- heter eller ombyggnad och modernise— ring. Även när det gäller upprustningen av flerfamiljshuslägenhcterna kan den av stadsplanetekniska skäl motiverade saneringen komma att få betydelse. I högre grad än tidigare torde dock rent bostadssociala synpunkter komma att motivera förbättringsåtgärder av skilda slag. Den bostadsbebyggelse varom här är fråga, ligger vanligen i en ring runt
den innersta av kontors- och affärsverk- samhet präglade stadskärnan. Till viss del kan dess mark komma att behöva tagas i anspråk för en utbyggnad av stadskärnan, men större delen av mar- ken kommer sannolikt alltjämt att nytt- jas för bostadsändamål.
Sammantaget torde den för de här behandlade tätorterna erforderliga bo- stadsproduktionen under tidsperioden 1960—1975 behöva omfatta omkring 730000 lägenheter för att efterfrågan skall kunna tillgodoses. Fördelningen av denna produktion på olika lägenhets- typer torde i stort böra motsvara den för hela landet framräknade, dock med en något större andel lägenheter om minst 4 rum och kök.
KAPITEL 9
Utredningens sammanfattning av avdelning I
I det första avsnittet av betänkandet har vi sökt beskriva de förutsättning- ar som på konsumtionssidan finns eller bör skapas för en höjning av bostads- standarden. Vi har framför allt ägnat vår uppmärksamhet åt den roll som realinkomstökningar spelar för bostads- efterfrågans utveckling. I kap. 7 har vi gjort en del kalkyler häröver för 15- årsperioden 1960—1975. Det slutresultat angående efterfrågans omfattning och inriktning år 1975 som dessa ger får inte tas som en bostadsbehovsprognos i egentlig mening; därtill torde det de- mografiska underlaget vara alltför bräckligt och kalkylmetodiken alltför grov. Inom den närmaste tiden är vissa specialbearbetningar och analyser av 1960 års folk- och bostadsräkning att vänta, vilka kommer att skapa förut— sättningar dels för att göra det demo- grafiska underlaget för prognosarbetet säkrare, dels för att i prognosarbetet begagna en mer förfinad kalkylteknik än vår. Vi har emellertid inte ansett oss kunna avvakta resultaten av dessa bearbetningar och analyser utan me- nar att det i stället bör ankomma på bostadsstyrelsen att, när resurserna här- för föreligger, utarbeta en totalprognos över bostadsefterfrågans framtida ut- veckling. På avsnitt där det varit möj- ligt har vi jämfört resultaten av våra kalkyler med de faktiska konsumtions- förändringar som skedde under närmast föregående 15-årsperiod, 1945—1960.
Som utgångspunkt för våra kalkyler har vi haft följande antaganden:
1. att realinkomsterna kommer att öka med i genomsnitt 3 % per år; att bostadskostnadsnivån kommer att förändras i takt med den allmänna prisnivån. Det demografiska underlag som vi utfört kalkylerna på är medelalterna- tivet i en hefolkningsprognos som ut- förts av statistiska centralbyrån och som resulterar i en totalfolkmängd år 1975 om ca 8,3 milj. personer. Folk- mängden har i prognosen fördelats ef- ter kön och ålder men däremot inte efter civilstånd. Vi har därför själva med ledning bl. a. av centralbyråns upp- gifter om antalet gifta kvinnor i varje åldersklass sökt fördela befolkningen i tre civilståndsgrupper, ogifta, gifta sam- boende och övriga (tab. 7.1).
Vår egen treregionsundersökning, 1960 års bostadsräkning och ytterligare några undersökningar, vilka vi i för våra kalkyler relevanta delar refererat 1 kap. 4—6, har gett oss underlag för numeriska preciseringar av de samband som råder mellan inkomst å den ena sidan och olika komponenter i bostads- efterfrågan å den andra, 5. k. inkomst- elasticiteter, vilka vi applicerat på det demografiska underlaget. De antagan- den vi gjort om inkomstsambanden bygger således på beräkningar genom 5. k. tvärsnittsanalyser; material för tidsserieanalyser har inte funnits att tillgå.
Bostadsefterfrågan kan delas i en an- talskomponent och en standardkompo- nent, den senare i sin tur i flera del- 50
au __..-
komponenter, utrymme, utrustning, hus- typ, yttre miljö osv. Vi har studerat den antalsmässiga bostadsefterfrågans och utrymmes- och utrustningsstan- dardefterfrågans samband med inkoms- ten; övriga komponenter har vi i detta sammanhang inte beaktat. Med den me- todik vi använt, vilken innebär att vi beräknat inkomstelasticiteter för olika komponenter i bostadsefterfrågan, blir effekten att vi för bostadsefterfrågan i dess helhet får en inkomstelasticitet som överstiger 1. Detta betyder att bo- stadsefterfrågan kan väntas öka pro— centuellt något mer än reali-n-ko—msterna.
Enligt den modell som vi använt i vårt resonemang om bostadsefterfrågans standardmässiga utveckling illustreras bostadsmarknaden som ett nät av ru- tor, inlagt i ett koordinatsystem (se dia- gram 5.1); lägenhetsstorleken har in- lagts utefter x-axeln och utrustnings- standarden utefter y-axeln. Varje ruta i detta nät innehåller ett antal lägen- heter, definierade till storlek och ut- rustningsstandard. Med ökade inkoms- ter följer en ökad bostadskonsumtion; konsumtionsökningen tenderar att gå diagonalt i rutfältet. Den icke realise- rade efterfrågan, som inte i nämnvärd utsträckning synes ta hänsyn till bo- stadsutbudets faktiska struktur, tycks däremot inte helt följa detta mönster. Det förefaller som om den i hög grad riktades mot fullt moderna lägenheter och först när full modernitet uppnåtts mot större utrymme.
Den antalsmässiga efterfrågan hade för gifta samboende män i flertalet ål- dersklasser redan år 1960 nått sitt mättnadsvärde och påverkas därför knappast av inkomstökningar. Endast för de yngsta åldersklasserna och för den äldsta har vi ansett det rimligt räkna med att en ökning kan ske av hushålls- kvoterna (antalet bostadsföreståndare i procent av samtliga personer inom
gruppen) fram till år 1975. För icke gifta kategorier av befolkningen har vi räknat med inkomstelasticiteter som varierar med åldern (tab. 7.3); det högsta värdet, 1,5, har antagits för ogif- ta män och kvinnor i åldersgruppen 20—24 år och den lägsta, 0,1, för ogifta män i åldersgrupperna 55—64 år och 65 år och däröver samt för övriga män i åldern 65 år och däröver. Detta betyder att för varje procents ökning av in- komsten hushållskvoterna skulle öka med respektive 1,5 och 0,1 procent i de angivna befolkningsgrupperna. Hus- hållskvoterna i utgångsläget 1960 har vi först sökt räkna upp med hänsyn till den då rådande bostadsbristen. Kvo- terna för år 1975 har vi sedan beräknat på så sätt att vi ökat de med hänsyn till bostadsbristen uppräknade hushålls- kvoterna för år 1960 under antagande om en 3-procentig realinkomstökning per år i 15 år och inkomstelasticiteter enligt tab. 7.3.
Utrymmeskonsumtionen, antalet rums- enheter per boende, synes visa ett sam— band med inkomsten på 0,4 å 0,6 i de olika hushållstyperna, vilket betyder att när inkomsten ökar med en procent utrymmeskonsumtionen skulle öka med 0,4 än 0,6 procent. Sambandet är räk- nat på den utrymmeskonsumtion vi faktiskt hade 1960; det förefaller som om detta samband skulle vara starkare än det som skulle råda, om vi i stället ser till utrymmesefterfrågan. Genom att vi i våra kalkyler arbetat med inkomst- elasticiteten 0,5 för utrymme (medelal- ternativet enligt tab. 7.6) synes det oss sannolikt att vi på 15 år fångat in även den icke tillfredsställda efterfrågan på utrymme som fanns i utgångsläget. Det efterfrågade antalet rumsenheter per boende år 1975 i olika hushållstyper har beräknats på så sätt att vi ökat an— talet rumsenheter per boende 1960 un- der antagande om en 3-procentig real—
inkomstökning per år i 15 år och en inkomstelasticitet på 0,5. » Antalet boende per hushåll i de icke gifta hushållstyperna har vi antagit ut— veckla sig under perioden 1960—1975 ungefär på samma sätt som under när- mast föregående 15-årsperiod. Antalet boende i gifta hushåll 1975 har erhållits som en restpost, sedan antalet boende i övriga hushållstyper fastställts.
Vi har också beräknat hur bostads- hushållen 1975 skulle komma att för- dela sig efter boendeantal, om den an- talsmässiga bostadsefterfrågan blir till- godosedd (tab. 7.7). Därefter har vi (i tab. 7.8) beräknat hur den totala ut- rymmesefterfrågan enligt inkomstelas- ticiteten 0,5 kan komma att fördela sig på lägenheter av olika storlek.
Utrustningsstandarden synes ha ett starkt samband med inkomsten. Vi har ansett det befogat att räkna med att bostadsefterfrågan år 1975 praktiskt taget helt kommer att vara inriktad på lägenheter utrustade med centralvärme och wc och till mycket stor del också med 'bad- och duschrum. Halvmoderna och omoderna lägenheter kommer en- ligt vår uppfattning i stort sett endast att accepteras så länge den totala efter— frågan på lägenheter understiger det totala utbudet av moderna lägenheter. Vi vet att även när det gäller utrustning fanns det i utgångsläget en viss icke tillfredsställd efterfrågan. Kalkylmeto- diken innebär att hänsyn tagits till denna.
Genom att räkna med en avgång fram till år 1975 av alla omoderna och halv- moderna lägenheter torde vi ha neutra- liserat' effekten av migrationen inom landet. Den del av lägenhetsbeståndet i avflyttningsområdena som år 1960 he— stod av moderna lägenheter, dvs. till- hörde kvalitetsgrupperna 1—3, är mind- re än det antal hushåll som vi har an—
ledning räkna med skall finnas kvar i dessa områden är 1975.
Enligt våra beräkningar skulle det år 1975 finnas omkring 3,2 milj. hus- håll som efterfrågar en lägenhet; knappt två tredjedelar av denna efterfrågan skulle emanera från gifta hushåll. Det innebär en ökning under den här be— traktade 15-årsperioden med drygt 600 000 hushåll eller 23 %. Av ökning- en kan ca två tredjedelar hänföras till demografiska faktorer och resten till realinkomstökningar. Ökningen i anta- let hushåll under närmast föregående 15-årsperiod, 1945—1960, uppgick till 24 %. Om vi i stället för en realinkomst- ökning på 3 % per år antar en på 2 % får vi i runda tal 65000 färre hushåll år 1975. Anledningen till att skillna- den i effekt mellan de två antagandena blir så liten är att hushållskvoterna re- dan vid en 2-procentig realinkomstök- ning för vissa antalsmässigt betydelse- fulla grupper blir så höga att någon yt- terligare stegring inte torde vara möjlig.
Dessa 3,2 milj. hushåll skulle komma att efterfråga ca 12,5 milj. rumsenheter, en ökning sedan 1960 med 42 %; real- inkomstökningarna skulle svara för nära tre fjärdedelar därav. Om vi i stäl- let för att räkna med en inkomstelasti- citet på 0,5 räknar med en på 0,4 blir resultatet att antalet rumsenheter skulle behöva öka med 35 % och med en elas- ticitet på 0,6 med 48 %. Mellan 1945 och 1960 ökade konsumtionen av rumsen- heter med 34 %.
Hushållen skulle år 1975 fördela sig efter storlek på följande sätt:
Antal boende % 1 .............................. 27 2 .............................. 28 3 .............................. 19 4 .............................. 17 5 .............................. 7 6 el. fl .......................... 2
Jämfört med fördelningen år 1960
innebär det en kraftig ökning av 1- personshushållen, en mindre ökning även av 2-personshushållen men en minskning av alla övriga hushållsty- per. Absolut sett skque dock endast hushåll bestående av 5 eller flera per- soner komma att minska.
Den lägenhetsfördelning som skulle svara mot efterfrågans inriktning år 1975 skulle se ut på ungefär följande sätt:
% 1 r, 1 rkv ............................. 3 1 rk .................................. 12 2 rk .................................. 25 3 rk .................................. 27 4 rk .................................. 20 5 rk .................................. 9 6 cl. fl. rk ............................. 5
Summa 100
Det innebär en minskning i såväl ab- soluta som relativa tal för lägenheter om 1 r, 1 rkv, 1 rk och 2 rk och ök- ningar för övriga lägenhetstyper i järn- förelse med år 1960.
Vi har, som tidigare nämnts, med hän- syn till det starka samband som av allt att döma finns mellan inkomst och utrustningsstandard räknat med att år 1975 endast den del av 1960 års lägen- hetsbestånd som var modernt, dvs. till— hörde kvalitetsgrupperna 1—3, skulle komma att efterfrågas även är 1975. Det betyder att endast två tredjedelar av 1960 års bostadsbestånd skulle mot— svara de krav på kvalitet som 1975 års bostadskonsumenter kan väntas ställa på sin bostad. Över hälften av dessa lägenheter består av 2 eller 3 rum och kök, 22 % av högst 1 rum och kök, 14 % av 4 rum och kök och 10 % av minst 5 rum och kök.
För att lägenhetsbeståndet år 1975 med hänsyn till antal, utrymmes- och utrustningsstandard skall motsvara bo- stadskonsumenternas efterfrågan skulle under 15-årsperi0den 1960—1975 behö-
va produceras drygt 1,5 milj. lägenheter, innehållande i runda tal 6,7 milj. rums- enheter. Till viss del torde produktio- nen kunna ske i form av ombyggnad och modernisering av äldre omoderna och halvmoderna lägenheter, men den större delen måste med säkerhet nypro- duceras. Under de tre första åren av 1960-talet har färdigställts ungefär 219 000 lägenheter, innehållande ca 840 000 rumsenheter; dessutom skedde en viss ombyggnads- och modernise- ringsverksamhet, vars omfattning vi inte känner. Det förefaller som om produktionen under de återstående åren skulle behöva öka successivt för att mot slutet av perioden vara uppe i minst 135000 lägenheter och 618000 rumsenheter per år. Lägenhetsfördel- ningen i nyproduktionen under hela 15-årsperioden borde enligt våra beräk- ningar vara ungefär denna:
Antal lägenheter %
1 r, 1 rkv .................. — —— 1 rk, 2 el. fl. rkv ............ 158 800 10 2 rk ....................... 293 800 19 3 rk ....................... 435 000 28 4 rk ....................... 407 000 26 5 rk ....................... 170 000 11 6 el. fl. rk .................. 81 000 5
Summa 1545 600 100
Lägenhetsfördelningen i de tre första årens produktion avvek rätt avsevärt härifrån:
Antal lägenheter %
1 r, 1 rkv .................... 14 204 6 1 rk, 2 el. fl. rkv ............. 19 469 9 2 rk ......................... 49 360 23 3 rk ......................... 67 807 31 4 rk ......................... 47 320 22 5 rk ......................... 16 321 7 6 el. fl. rk .................... 4 464 2
Summa 218945 100
Under de återstående åren mäste där- för produktionen i än högre grad riktas mot stora lägenheter.
Vi har inte tagit ställning till hur den för hela perioden fram till 1975 erfor—
derliga bostadsproduktionen bör för- delas mellan olika är. Det synes oss självklart att man bör pröva alla möj- ligheter att snarast höja produktionen till en sådan nivå att den latenta an- talsmässiga och stwandardmässiga efter— frågan kan tillgodoses och att man där- efter håller produktionen på en nivå som tillgodoser den på grund (av de- mografiska, ekonomiska och andra fak- torer successivt ökande efterfrågan. Om balans på bostadsmarknaden to- talt och i dess olika delar skall råda år 1975 vid de av oss gjorda prisanta- gandena måste alltså en produktion av bostäder åstadkommas som täcker en efterfrågeökning till följd av
a. befolkningsförändringar (bl. a. änd- rad civilstånds— och ålderssamman- sättning, inrikes omflyttning); b. inkomstförändringar som kan väntas ta sig uttryck i en ökning av antalet lägenheter (genom fortsatt hushålls- sprängning och därmed ökad andel små hushåll), en ökning av efter- frågan på utrymme i lägenheterna och av efterfrågan på utrustning och kvalitet i lägenheterna.
Dessutom bör produktionen kunna inrymma den uppdämda efterfrågan som finns i dag och som beror dels på att antalet lägenheter är för litet för att täcka efterfrågan (»bostadsbristen» i trängre mening), dels på att efterfrå— gan på utrymme och utrustning redan i dag vid gällande priser är så stark att den inte kan tillfredsställas inom det bostadsbestånd som för närvarande finns. Det bör också åstadkommas en viss reserv av lägenheter, som möjlig- gör en smidig omflyttning inom lägen- hetsbeståndet. Slutligen bör hållas i minnet att det finns komponenter i bo— stadsefterfrågan, som vi inte beaktat, t. ex. bostadens lämpliga lokalisering, hustypspreferenser, önskan om kollek- tiv service inom bostadsfastigheten och
bostadsområdet samt bostadsmiljöns ut- formning i övrigt och som utgör ytter- ligare osäkerhetsfaktorer i våra kalky- ler.
Med det sätt som vi gjort våra kal- kyler på har vi tagit hänsyn endast till efterfrågeökningen till följd av befolk- ningsförändringar och inkomstföränd- ringar och till den uppdämda efter- frågan.
I och med att hushållskvoterna nått de värden som de enligt våra beräk— ningar kommer att ha år 1975 torde de för många och för de antalsmässigt betydelsefullaste grupperna inom be- folkningen ha nått ett mättnadsvärde. När det gäller utvecklingen av efter- frågan på utrymme och på utrustning och kvalitet efter 1970-talets mitt är det betydligt ovissare vad som kan kom- ma att hända. Det förefaller inte orim- ligt att räkna med att dessa faktorer kommer att öka med realinkomsten även framgent men att sambanden inte kommer att vara så starka som de för närvarande synes vara, att ökningen med andra ord kommer att gå långsam- mare än tidigare.
Den miniminorm för utrymmesstan- dard som statsmakterna allt sedan år 1946 haft som riktmärke för bostads- politiken har till följd av den allmänna standardhöjningen kommit att framstå som för snäv. Vi anser att tiden nu är mogen att höja denna norm och före- slår att som »godtagbar» utrymmesstan- dard tills vidare i stället räknas ett rumsantal som innebär att det bor högst två personer per boningsrum, kök och vardagsrum oräknade; för 1-persons- hushåll bör dock tills vidare lägenheter om 1 rum och kök eller kokvrå kunna godtas. En så definierad norm över- ensstämmer med den som bostadssty- relsen haft som norm för bostadsplane— ringen (i God bostad) under hela 1960- talet.
. _*—-=l*——m
Utrustningsstandarden i lägenheter för barnfamiljer bör enligt vår mening vara av den typ som innefattas i kva- litetsgrupperna 1 och 2. Åtskilliga av 1- och 2-rumslägenheterna kommer i framtiden att bebos av pensionärer och andra, vilka kan förmodas ha behov av speciella anordningar för hygien och köksarbete. För andra smålägenheter kan det med hänsyn till det bostadsbe- stånd vi har i dag vara nödvändigt att tills vidare ställa något lägre krav på modernitet. Vi menar därför att den utrustningsstandard som innefattas i kvalitetsgrupp 3 tills vidare måste an- ses godtagbar för 1- och 2-rumslägen- heter avsedda för andra småhushåll än pensionärer och ensamstående föräld- rar med ett barn.
Accepteras dessa normer som mini- minormer för utrymmes- respektive ut- rustningsstandard i framtiden betyder det att produktionsbehovet blir något större än det tidigare redovisade.
Bostadsbyggnadsutredningen har inte i uppdrag att behandla frågor rörande statens stöd till bostadsförsörjningen. Däremot skall utredningen enligt sina direktiv klarlägga bostadsbehoven hos sådana grupper inom befolkningen som det finns anledning anta inte på egen hand kan lösa sin bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Vi har funnit skäl att i detta sammanhang uppmärk- samma dels ålderspensionärerna, dels barnfamiljerna och bland de senare framför allt flerbarnsfamiljerna och de ofullständiga familjerna (med endast en förälder).
Ålderspensionärernas bostadssitua- tion, framför allt utrustningsstandarden i lägenheterna och möjligheterna till kollektiv service, är ofta dålig. Deras ekonomiska situation under tiden fram till 1975 kan väntas bli sådan, att många
av dem kommer att behöva samhällets stöd för att lösa sin bostadsfråga. Vi har funnit socialpolitiska kommitténs förslag till förbättringar av åldringar— nas bostadssituation välmotiverade och ytterst angelägna. På längre sikt torde de äldres ekonomiska situation bli så- dan, att de får möjligheter att i väsent- ligt större utsträckning själva betala kostnaderna för en modern utrustnings- standard; önskan om en lägenhet med moderna bekvämligheter måste också antas bli större bland framtidens ålders- pensionärer vilka i yngre dagar vant sig vid att bo modernt. Även efterfrågan på utrymme kan väntas öka bland ål— derspensionärerna, när deras inkomster ökar.
Bland barnfamiljerna är utrymmes- standarden genomsnittligt sett sämre än bland andra grupper av hushåll och sjunker när barnantalet ökar. Utrust- ningsstandarden synes däremot vara högre bland barnfamiljerna än bland andra grupper av hushåll. De ofullstän- diga barnfamiljernas bostadssituation synes vara sämre än de fullständigas vad beträffar såväl utrymme som ut- rustning; för de ogifta mödrarna till- kommer problemet att överhuvudtaget få en egen lägenhet.
Familjebostadsbidragen synes ha minskat trångboddheten bland barn- familjerna och också gjort det möj- ligt för dem att efterfråga lägenheter av hög kvalitet. Bidragen har inte helt neutraliserat sambanden mellan inkomst och bostadskonsumtion men väl reduce- rat deras styrka. Dessa samband talar för att barnfamiljerna kommer att öka sin bostadskonsumtion i takt med in- komststegringarna. Å andra sidan finns det ingenting som talar för att barn— familjerna av egen ekonomisk kraft un- der perioden fram till 1975 skall kun- na inhämta hela den eftersläpning, framför allt beträffande utrymmesstan-
dard, som de i dag får vidkännas. Vi anser därför att stöd till barnfamiljer- nas bostadskonsumtion bör utgå även framgent.
Vi finner det vidare angeläget att barnfamiljernas bostadsförhållanden ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Sär— skilt viktigt synes det vara att följa utvecklingen för familjer med låga in- komster, vilka kan tänkas ha kommit i än en ogynnsammare situation än ti- digare genom att bestämmelserna om högsta tillåtna boendetäthet skärptes i familjebosta-dsbi-dragskungörelsen den 1 januari 1963.
Bostadsefterfrågans totala ökning kan naturligtvis minskas, stoppas upp och t. o. m. vändas i en minskning med olika grader av prishöjningar. En pris- höjning inom praktiskt genomförbara gränser kan tillfälligt hejda efterfrå- geökningen, men den torde inte påver- ka de mönster efter vilka efterfråge- ökningen sker och kan på längre sikt antas ha samma effekt som en minsk- ning av inkomsten eller inkomstökning- en. En prishöjning har förmodligen ganska liten effekt på den antalsmäs- siga ökningen av bostadsefterfrågan, ef- tersom hushållskvoterna för de antals- mässigt betydelsefulla grupperna av be- folkningen når sitt mättnadsvärde un- der perioden fram till 1975 även vid mindre inkomstökningar än dem som antagits; rörligheten på arbetsmarkna— den bidrar också till att påskynda hus- hållssprängningar. Utrymmesefterfrå- gan kan förmodas vara mera priskäns- lig än antalsefterfrågan. Fil. lic. Per Holms analys av vår treregionsunder- sökning (SOU 1964: 3) ger ett visst un- derlag för en sådan hypotes. Vår un- dersökning har å andra sidan visat att efterfrågan på ökat utrymme är stark och att betalningsvilligheten är stor, varför det sannolikt skulle krävas av-
sevärda prishöjningar för att nämnvärt hejda denna del av efterfrågeökningen. De mål vi sätter för utrymmesstandar- dens utveckling spelar givetvis också in. Blir en höjning av miniminormen i enlighet med vår uppfattning accepte- rad, betyder det att förutsättningar kom- mer att skapas för att målsättningen kan realiseras. Den överkonsumtion ut- över denna norm som vi får fram till 1975 kan förmodas vara mindre pris- känslig än den konsumtion som ligger på eller under normen, eftersom över- konsumtionen i stor utsträckning måste återfinnas bland konsumenter i förhål— Iandevis goda ekonomiska omständig- heter (antingen höga inkomster eller låg försörjningsbörda). Vad vi här sagt om utrymmesstandardens priskänslig— het och om målsättningen för dess ut- veckling torde i huvudsak kunna sägas även beträffande utrustningsstandar- dens.
Vi är angelägna framhålla att vi känt det som en stor brist i vårt arbete, att vi inte haft tillgång till några data som närmare belyser bostadsefterfrågans priskänslighet.
I kap. 8 har vi sökt att inom totalkal- kylens ram fördela den erforderliga bo- stadsproduktionen på tre bebyggelse- typer: glesbygden, storstadsområdena Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor- Malmö samt övriga, i storstadsområ- dena ej ingående, tätorter.
För glesbygdens del har vi räknat med att en avflyttning kommer att ske i ungefär samma takt som under 1950— talet. En fortsatt folkminskning fram till 1975 av denna omfattning synes in- te komma att innebära risker för att något större antal i kvalitativt avseen- de goda lägenheter kommer att bli out- nyttjade; för att göra kapacitetsöver— skottet av lägenheter så litet som möj- ligt och för att minska riskerna för
ekonomiska förluster för enskilda hus— håll bör emellertid enligt vår uppfatt- ning bostads- och arbetsmarknadsmyn- digheterna utrustas med sådana resur- ser att de kan medverka till att fullgoda bostäder snabbt kommer till använd- ning av hushåll som tills vidare avser att bo kvar på glesbygden. Det nuva- rande lägenhetsbeståndets utseende sy— nes motivera att det under den här ak- tuella perioden görs icke obetydliga nyinvesteringar för den kvarboende be- folkningen. De beräkningar som nu kan göras över bostadsefterfrågans utveck— ling på glesbygden tyder på att en ny- byggnadsverksamhet av minst samma omfattning som den som skedde under perioden 1945—1960, ca 100000 lägen- heter, bör genomföras under 15-årspe— rioden 1960—1975. Dessutom måste en omfattande ombyggnads- och moderni- seringsverksamhet ske, om glesbygdens bostadsbestånd år 1975 skall vara i pa- ritet med bostadsefterfrågans omfatt- ning och inriktning och de bostadsso- ciala mål vi satt upp. Det är emellertid nödvändigt att ny- och ombyggnads— verksamheten på glesbygden bedrivs under noggrant beaktande av lokalise- ringspolitikens konkreta resultat och re- kommendationer. Vi vill emellertid un- derstryka att vi finner det angeläget att den befolkning som bor kvar i avflytt- ningsområdena inte försätts i en påtag- ligt sämre situation än befolkningen i de expanderande tätorterna; det mås— te bli en fråga om nyanser i de åtgär- der som vidtas, inte om helt olika be- dömningsgrunder.
För de tre storstadsområdena har vi haft vissa möjligheter att göra kalkyler över bostadsefterfrågans utveckling ef- ter samma modell, dock starkt förenk- lad, som vi använt i kap. 7 för hela riket. Som utgångspunkt har vi haft befolkningsprognoser som anger en to- talfolkmängd år 1975 i Stor-Stockholm
på 1 460000 personer, i Göteborgsom- rådet på 705 000 personer och i Malmö— området på 310 000 personer.
Enligt kalkylerna skulle vi kunna vänta oss en ökning av den antalsmäs- siga efterfrågan i storstadsområdena med mellan 35 och 40 % mellan åren 1960 och 1975. Tillsammans skulle de tre storstadsområdena svara för om- kring 45 % av den beräknade totala an- talsmässiga efterfrågeökningen i landet. Utrymmesefterfrågan kan väntas öka med omkring 60 %; denna ökning skul- le motsvara mellan 35 och 40 % av den beräknade nettoökningen i hela landet. Den högre efterfrågestegringen beträf- fande utrymme i storstadsområdena än i riket i övrigt är till stor del betingad av en högre otillfredsställd efterfrågan vid kalkylperiodens början. För att den kvalitativt otillfredsställande delen av bostadsbeståndet i storstäderna skall ha eliminerats vid mitten av 1970-ta1et måste ca 150 000 lägenheter saneras el— ler byggas om. Av alla lägenheter i kvalitetsgrupperna 4—7 utgjorde år 1960 storstadsområdenas ca 16 %.
De utförda kalkylerna ger för stor- stadsområdenas del ett bostadsproduk- tionsbehov i form av ny- eller ombygg- nad av ca 420 000 lägenheter under perioden 1960—1975, dvs. ca 28 000 lä- genheter per är, exklusive special'bostä- der i form av studentrum, rum för sjuk- vårdspersonal och rum i ålderdomshem m. in. Det bör observenas, att här icke medräknats någo-n ersättningsproduk- tion för det i kvalitetshänseende till- fredsställande bostadsbestånd som un- der perioden övergår till annan använd- ning, t. ex. till kontorsbruwk. Under de tre första åren av 1960—talet har det ny- byggts ca 22 000 lägenheter per år, ex- klusive lägenheter i spec-ialbostäder, i storstadsområdena samt ombyggts ett okänt antal. Ett produktionsbehov av storleksordningen 28 000 lägenheter per
år motsvarar ca 30 % av det beräknade produktionsbehovet för hela riket. Att storstädernas andel av det totala pro— duktionsbehovet i riket blir så pass li- ten, trots den i utgångsläget höga antals— mässiga och utrymmesmässiga bostads- bristen, har sin förklaring i att bostads- beståndet har en avsevärt högre utrust- ningsstandard i storstäderna än i riket i övrigt; behovet av ersättningsproduk- tion i form av sanering och ombyggnad blir därför mindre i storstäderna än på andra håll.
Liksom i riket i dess helhet har inte heller i storstäderna produktionsinrikt- ningen under 1960-talet med avseende på lägenhetstyper motsvarat efterfrå- gans inriktning. En avsevärt ökad andel av produktionen måste under den åter- stående delen av 15-årsperioden ske i form av 4-rums- och större lägenheter och en viss ökning ske även av ande- len lägenheter om 3 rum och kök.
I rikets övriga tätorter kan den an- talsmässiga efterfrågeökningen beräk- nas uppgå till drygt 400 000. Även efter- frågan på utrymme och utrustning kan väntas öka och motivera en omfattan- de bostadsproduktion. Sammantaget kan bostadsproduktionsbehovet i dessa tät- orter beräknas uppgå till ca 730000 lägenheter. Deras fördelning på lägen- hetstyper torde böra vara ungefär den- samma som den för hela riket framräk- nade, dock med en något större andel lägenheter om minst 4 rum och kök.
I vissa av de minsta tätorterna torde man få räkna med att det kommer att ske en folkminskning i likhet med vad som skett under 1950-talet. Vid upprust- ningen av de mindre tätorternas lä- genhetsbestånd måste därför risker för kapitalförluster beaktas och verksam- heten bedrivas i nära kontakt med 10- kaliseringspolitiken.
AVDELNING II
Finansiella, produktionstekniska och
planeringstekniska resurser
% l
10.1. Bostadsbyggandets ställning isam- hällsekonomien
Räknat över hela efterkrigstiden, från 1946 till senaste är, har investeringar- na i bostäder vuxit långt svagare än and- ra investeringar, såväl sådana som gjorts i annan byggnads- och anläggningsverk- samhet för industriella, kommersiella och allmänna samhällsbyggnadsända— mål som sådana som avsett maskiner, transportmedel osv. Under de första åren efter kriget var bostadsposten i in- vesteringsbudgeten (räknat brutto) ca 30 % men har under hela 50-ta1et och början av 60-ta1et legat på ca 20 %. Ny- byggnad av bostäder utgjorde under åren närmast efter krigsslutet mer än 20 % av total bruttoinvestering men har efter den reduktion som gjordes 1947/48 haft sin andel begränsad till något över 15 %.
I och för en allmän bedömning av bo- stadsbyggandets ställning i efterkrigs- tidens ekonomi kan ett par synpunkter av mera långsiktig art vara värda att framhålla. De totala investeringarnas (inklusive underhåll av investeringar) andel av inhemska bruttoutgifter har successivt stigit från 26,4 % år 1946 till 32,8 % år 1964. I fasta priser innebär detta en investeringsökning för bygg- nader och anläggningar (inklusive un- derhåll) med ca 117 %. Genom bostads- sektorns svagare relativa tillväxt har dess investeringsökning från 1946 till 1964 blivit ca 65 %. Förenat med en successiv produktivitetsökning inom
KAPITEL 10
Bostadsproduktionen efter kriget
bostadsbyggandet har detta inneburit en höjning av den årliga produktionsnivån från ca 150000 rumsenheter år 1946 till ca 335 000 rumsenheter år 1964. Vi- dare är å ena sidan att märka att under åren närmast efter kriget övriga grenar av i-nvesteringsverksamheten inom så- väl övrig samhällsbyggnad som industri, transportväsen osv. var starkt krympta, bl. a. till följd av importhinder, under det att bostadsbyggandet tack vare of— fentliga stödåtgärder under krigsåren hade nått en hög nivå, jämfört med tj- digare perioder om än icke i förhållan- de till den behovstillväxt som skett un- der efterkrigstiden.
Å andra sidan kan påpekas att den höga andelssiffra som gällde för bo- stadsbyggandet under de första efter- krigsåren också gällde under åren när- mast före krigsutbrottet. Även 1938/39 utgjorde bostadsinvesteringarna ca 30 % av de totala investeringarna. Bostads- produktionen var visserligen under des- sa år exceptionellt hög, jämfört med tidigare perioder, vilket betingades å ena sidan av en stark tillväxt i efter— frågan till följd av då rådande befolk- ningsstruktur och äktenskapsbildning samt påskyndad stadsutveckling under det skede då mellankrigstidens arbets- löshetskris övervanns, å andra sidan av för bostadsbyggandet ovanligt gynnsam- ma förutsättningar på såväl kapital- marknad som arbetsmarknad. Trots den för den tiden mycket höga nivån för bostadsproduktionen under åren före kriget framträdde — möjligen med nu-
dantag för ett fåtal orter — inga sym— tom på en produktionskris av den art som i tidigare utveckling stundom drab- bat bostadsbyggandet. Att den då upp- nådda nivån i stort sett svarade till den påskyndade urbaniseringen och hus- hållsbildningen framgår av det faktum att nedskärningen av bostadsproduktio- nen under krigsåren snabbt medförde allmän bostadsbrist och bestyrkes därav att de kalkyler som utfördes inom bo- stadssociala utredningen på basis av material från 1940 års folkräkning och 1939 års bostadsräkning pekade på en hushållstillväxt vid fortsatt högkon— junktur som var snarast högre än den på vilken bostadsproduktionen under åren närmast före, respektive närmast efter krigsåren baserats. Det är därav klart att den skarpa nedskärning av ho- stadsbyggandet, som genomfördes under senare delen av 40-talet och början av 50-talet och som skall statistiskt bely— sas i det följande, måste äventyra den dynamiska balansen på bostadsmarkna— derna, eller — rättare — förvärra en re- dan under krigsåren uppkommen brist- situation. Nedskärningen betingades av brist på såväl vissa byggnadsmaterial som arbetskraft samt därutöver av in- vesteringspolitiska ingrepp för att skyd— da den allmänna samhällsekonomiska balansen och framförallt för att främja exporten; dessa ändamål ansågs moti- vera vittgående arbetsmarknadspolitis- ka ingrepp, som reducerade byggnads- industrins produktionskapacitet och som länge hämmade bostadsbyggandets utveckling. Minskningen i det årliga ut- budet under dessa år motsvarades icke av någon nedgång i tillväxttakten på ef- terfrå-gesidan, vilken tvärtom, såsom i efterhand blev uppenbart, i hög grad på— skyndades genom omständigheter, som icke kunnat i tillräcklig grad beaktas vid tidigare kalkyler över behovstillväxten. Resultatet av denna, jämfört med såväl
1930-talets slutskede som den första pc— rioden efter kriget, för bostadsförsörj- ningen starkt ogynnsamma förändring i konstellationen av utbuds- och efterfrå- gefaktorer blev ett kraftigt ackumulerat produktionsunderskott och en fördjupad bostadskris.
Även om man vid bedömning av bo- stadsbyggandets utveckling under det senaste decenniet som utgångsläge väl- jer ett år, då de stränga byggnadsrestrik- tioner som använts som medel mot de samhällsekonomiska balansrubbningar- na under 1940-talets senare del stod un- der avveckling och Koreakrisens verk- ningar i stort sett övervunnits — lämp- ligen år 1954 _ kan konstateras, att bo- stadsinvesteringarnas växt fram till de första åren av 1960-talet framstår som åtminstone tidvis förhållandevis svag vid jämförelser inom den allmänna sam— hällsekonomiens ram. Under detta se- naste decennium har visserligen nypro- duktionen av bostäder i stort sett hållit takten med den allmänna investeringsut- vecklingen och under några år inom perioden har det marknadsmässiga de- ficitet på bostadsmarknaderna påtagli- gen reducerats, även om den stadigt växande strävan att förbättra bostads- standarden genom flyttning från äldre, mindre och sämre utrustade lägenheter till bostäder som bättre fyller nuvarande krav hela tiden varit hämmad. Men un- der ett par delperioder, åren 1955—57 samt de senaste åren, har bostadsbris— ten, som den registreras i bostadssty- relsens årliga inventeringar, lika påtag- ligt förvärrats. Detta har i viss, vid olika tillfällen växlande grad varit be- tingat av opåräknad forcering i behovs- tillväxten; till väsentlig del har det emellertid också haft sammanhang med andra omständigheter, såsom en mera omfattande stadsförnyelse och därav föranledd avgång av bostadslägenheter, förseningar och förlängda byggnadsti-
der till följd av hinder på arbetsmark- nad och kapitalmarknad, brister i fråga om markresurser samt planerings- och projekteringskapacitet, regional fördel— ning av bostadsbyggandet som tjänat andra syften än avveckling av den marknadsmässiga bostadsbristen osv.
I detta kapitel åsyftas endast en all- män översikt av bostadsbyggandets ut- veckling under det senaste decenniet. De förutsättningar för produktionsutveck- lingen som förelegat på arbetsmarknad respektive kapitalmarknad behandlas i särskilda kapitel (kap. 14 och 13). Frå— gor rörande markresurser samt konkreta planeringsproblem ägnas likaså upp- märksamhet i andra kapitel (kap. 12 och 16—19).
Med hänsyn till byggnads- och bo— stadsmarknadens lokala bundenhet är det angeläget att observera de lokala och regionala variationer i bostads-
byggandet som kan vara av betydelse för uppkomsten av lokalt avgränsade störningar i produktionsförloppet lik- som också för förändringar i bristsitua- tionen; beträffande de senare har ju se- dan länge konstaterats en växande kon- centration av bristen till vissa regioner, framför allt Stor-Stockholmsområdet. _ Dessa frågor kommer att belysas i föl- jande avsnitt. De lokala och regionala förhållandena måste givetvis dock stu- deras inom den allmänna ram, som är given i och med bostadsbyggandets ställ- ning och förändringarna däri inom den allmänna samhällsekonomien och inte minst den ekonomiska politiken.
För att i summarisk form ange denna ställning och dessa förändringar under åren (1947)1951——1962 har i diagram 10.1 investeringarna i bostäder (exklu- sive underhåll, alltså avseende nypro- duktion) beräknats som andelar av bruttonationalprodukt till marknads—
Diagram 10.1. Relationen mellan bostadsinvesteringar, bruttonationalprodukt, brutto- investeringar och samlad byggnads- och anläggningsverksamhet åren (1947) 1951—1963
%-
70
60
50
40
1947 [951—52 '53 -54 —55 -56 '58 —59 -60 -6| -62 -65
|94'l [951 —52 -54 -55 —56 -56 -59 -60 -6I -62
%
60
1947 |95| -55 -54 -55 -56 *51 -56 '59 -60 '$! -52 -65
Bostadsinvesleringar (exklusive underhåll) i pro- mille av brutionationalprodukt
Bostadsinuesteringar i procent av bruttoinveste- ringar
Bostadsinvesleringar [ procent av de totala inves- teringarna i byggnads- och anläggningsverksam- het (exklusive underhåll)
pris och total bruttoinvestering samt av all investering i byggnads- och anlägg- ningsverksamhet (exklusive underhåll). Serierna har framräknats ur konjunk- turinstitutets uppgifter (fasta priser, 1954 års t. o. m. 1959, därefter 1958 års).
Från de första efterkrigsåren fram till 1951—52 sjönk bostadsinvestering- arna (i nybyggnad) från 6,8 till 4,0 % av bruttonationalprodukten och från 22 (år 1946 26) till 14 % av bruttoinveste- ringarna, i båda hänseendena en rela- tiv förlust av mer än en tredjedel. Även den andel av den samlade byggnads- och anläggningsverksamheten som kom bo- stadsbyggandet till del, sjönk starkt un- der dessa år från 51 (1946 54) till 37 % år 1952, en relativ förlust på bortåt en tredjedel.
Under de följande åren, 1952—54, skedde en viss återställelse av bostads- byggandets position, som dock långt- ifrån nådde läget från de första två ef- terkrigsåren.
Uttryckt i absoluta tal och räknat i antal lägenheter sjönk bostadsproduk- tionen 1947—51 från 58 000 till mindre än 40 000 lägenheter och ökade därefter under återställelseperioden 1952—54 till på nytt 58 000 lägenheter. Dessa kunde sistnämnda år rymmas inom 5,0 % av bruttonationalprodukten (mot 6,8 % 1946—47) och 16 % av total bruttoin- vestering (mot 26 respektive 22 % 1946 ——47).
Det rådde ett påfallande samband mellan den allmänna investeringskvo- tens och bostadsinvesteringsandelens ut- veckling under denna period av sam- mankrympning och återställelse fram till år 1954. Detta har, i vad gäller ned- gångsperioden, den enkla förklaringen att minskningen i allmän investerings- kvot helt och mer än helt betingades av att bostadsproduktionen skars ned; öv- rig investering ökade, liksom också dess andel av bruttonationalprodukten, om
än svagt. I uppgången 1952—54, de för bostadsproduktionen gynnsammaste åren efter 1946—47, ökade även bostads- postens andel av nationalprodukt och av samlad byggnads- och anläggnings- verksamhet. Att under dessa år av däm- pad allmän konjunkturutveckling inves- teringskvoten kunde kraftigt höjas och bruttonationalprodukten stiga starkare än under någon annan period av 1950- talet kan otvivelaktigt sättas i samband med återhämtningen för bostadsbyggan- det och ökningen för samhällsbyggan- det i stort; bostäder och annat samhälls- byggande svarade under åren 1952—54 för nära 60 % av investeringstillväxten.
Den investeringsstimulerande utveck- lingen 1952—54 bröts emellertid i och med inflationskonjunkturen åren 1955—— 57 som kom att bli en ny period av in— vesteringshämning. Denna lades dock inte som 1948—51 ensidigt på bostads- byggandet utan fördelades på alla hu- vudgrenar av investeringsverksamheten. För bostadsbyggandets del betydde ut- vecklingsavbrottet fullständig stagnation år 1955 och svag tillväxt de följande två åren. Det kan anmärkas att bruttona— tionalproduktens tillväxt under dessa år var betydligt svagare än under de närmaste föregående åren.
Åren 1958—59 kom att utmärkas av en ny betydande uppgång i investerings- kvoten. Denna gång fick dock bostads- byggandet en avsevärt mindre del av uppsvinget än under åren 1952—54. En av anledningarna härtill framgår av diagram 10.1. Bostadsbyggandets andel av den samlade byggnads- och anlägg- ningsverksamheten sjönk från 40 % 1957 till 37 % 1959 (varefter nedgången fortsatte de följande två åren till 36 %). Av hela uppgången i investering inom byggnads- och anläggningsverksamhe- ten 1957—59 föll mindre än en fjärdedel på bostadsbyggandet. Den procentuellt starkaste ökningen förekom för inves- tering 1 vägar samt byggnader för indu-
! i !
stri och handel. Under dessa år samt de första åren av 60-ta1et skärptes uppen- barligen konkurrensen om byggnads- och anläggningsverksamhetens resurser till men för bostadsbyggandets utveck- ling. Tack vare uppsvinget i den all- männa investeringskvoten kunde dock bostadsinvesteringarna öka något star- kare än de föregående åren, dock långt- ifrån i den takt som gällde 1953—54.
Efter år 1959 har investeringskvotens utveckling i stort sett stagnerat. Sam- tidigt fortsatte, som nyss nämndes, un- der år 1960 nedpressningen av bostads- byggandets andel av den totala bygg- nads— och anläggningsverksamheten; den nådde 1960—61 den lägsta nivå som noterats efter kriget. Även andelen av total investering sänktes för bostads- byggandets del och var 1960 lägre än något år efter 1953. Trots hög investe- ringskvot och växande bruttonation-al- produkt blev resultatet att investering i bostäder under år 1960 minskades inte bara relativt utan även absolut för första gången sedan 1951.
De tre sista år som innefattas i dia- gram 10.1 har medfört en återhämtning för bostadsinvesteringarna, tack vare växande bruttonationalprodukt samt nå- got ökad andel av bruttoinvestering och samlad byggnads- och anläggningsverk- samhet. Av tillväxten i total bruttoin- vestering under åren 1961—63 svarade bostadsbyggandet för mer än en fjärde— del.
Denna korta översikt som kommentar till diagram 10.1 har enbart syftat till att ge en ram för följande betraktelser över hostadsbyggnadsproduktionen under se- naste decennium. Jämförelser av den art som görs i diagrammet ger i och för sig inte orsaksförklaringar (även om sådana ibland förefaller ligga i öppen dag). Ändamålet är att konstatera vissa faktiska relationer och förändringar däri av betydelse för bostadsbyggandets
ställning inom samhällsekonomien i stort.
Den årliga investeringen i bostads— byggande är i princip räknad som un- der året avarbetad kostnad i bostads- hus under byggnad. Den sammanfaller inte med det som ur bostadsförsörj- ningssynpunkt är det viktiga, nämligen antalet är till år för beboende färdiga bostadslägenheter och rumsenheter. En- dast under mycket speciella och i rea- liteten osannolika förhållanden skulle indexkurvor för årlig bostadsinvestering och årliga bostadstillskott bli helt iden- tiska. I praktiken uppträder alltid avvi- kelser mer eller mindre, dels till följd av förändringar i bostädernas storlek och standard, dels i samband med rubb- ningar på byggnadsmarknaden, vilka senare har intresse främst ur den syn- punkten att de avspeglar växlingar i bo- stadsbyggandets ekonomiska och teknis- ka villkor i för bostadsförsörjningen gynnsam eller ogynnsam riktning.
Det ligger i sakens natur att sådana avvikelser, i den mån de betingas av
Diagram 10.2. Investeringar i bostäder och produktionsresultat åren 1951—1963, hela riket, samtliga lägenheter (indextal, 1954 = 100)
IGO l50 MO ISO IED
l|0
90
00
70
l95l r56 -56 -59 -60 —6| -GZ *65
INVESTERINGAR | BQSTÄDER (EXKL. UNDERHÅLL)
"__- ANTAL FÅRDlGA LAGENHETER ANTAL. FÅRDIGA RUMSENHETER
lokalt växlande förutsättningar, t. ex. be- träffande markresurser, planeringsbe— redskap eller arbetsmarknadsläge, har en tendens att utjämnas när jämförelser görs för större områden eller hela lan- det; i dessa bör å andra sidan tydligare framträda sådana förhållanden som ver- kar någorlunda lika och samtidigt inom olika kommuner och kommungrupper, t. ex. finansiell-a villkor och produktivi- tetsutveckling. Jämför man utvecklingen 1951—63 av investeringarna i bostäder med bostadsproduktionen, räknad i får— digställda lägenheter och rumsenheter i hela landet, finner man en skäligen god överensstämmelse i fråga om kortfris— tiga variationer, liksom också vissa olik- heter i trenderna. En sådan jämförelse har gjorts i diagram 10.2, där serierna omräknats till indextal med 1954 = 100.
I diagrammet förekommer ett par ojämnheter som synes vara av tillfällig art, beroende på omständigheter, icke innefattade i den allmänna jämförelsen och som därför borde retuscheras bort. Det gäller indextalen för lägenhets— produktionen 1957—58 samt förhållan- det mellan kurvorna år 1962. Den kraf- tiga stegringen i lägenhetstillskottet 1957, följd av ett bakslag 1958, har sin förklaring i igångsättningens säsong- 1nässiga fördelning under år 1956. I motsats till vad som gällt alla andra år under här ifrågavarande period, näm- ligen att igångsättningen under hösten varit betydligt större än under våren, var 1956 års igångsättning fördelad jämnt på de båda ärshalvorna, Vilket betydde att ett antal lägenheter som »normalt» skulle ha blivit färdiga först 1958 kom att tillföras marknaden re- dan under senare delen av 1957. Gör man en korrigering med hänsyn härtill (utmärkt av kryss i diagrammet) fin- ner man att kurvan för lägenhetstill- skotten följer en nästan rät linje från 1956 till 1959. (Även kurvan för antalet
färdigställda rumsenheter visar motsva- rande avvikelser, dock i mindre utpräg- lad grad, vilket sammanhänger med att under ifrågavarande år en ansenlig ök- ning av antalet rumsenheter per lägen— het kom till stånd.) _ Den andra mera påfallande oregelmässigheten, ökningen av investeringsvärdet 1962 i förhållande till antal lägenheter och rumsenheter, torde ha sin förklaring främst i en för- dröjning av färdigställandet av bostä- der under år 1962.
I övrigt och i stort är rörelserna i (lia- grammets kurvor väl samordnade.
I fråga om stegringstakten i diagram- mets kurvor över längre räckor av år kan först påpekas, att tillskotten i antal lägenheter steg svagare än investerings- ökningen under perioden 1952—56, un- der det att motsatsen gäller när pro- duktionen mätes i antal rumsenheter. Förklaringen härtill torde få sökas i flera förhållanden. Byggnadstiderna för flerfamiljshus förlängdes betydligt (se nedan). Egnahemsbyggandets andel av totalproduktionen ökade; småhuslägen- heternas antal fördubblades under dessa år under det att lägenheter i flerfamiljs- hus endast ökadc med knappast 15 %. (Detta bör ses mot bakgrunden av att egnahemsbyggandet hade drivits i bot- ten undcr Koreakrisen.) Antalet rumsen- heter per lägenhet ökade, dels genom ökad cgnahemsandel, dels genom att även lägenheter i flerfamiljshus bygg*- des större. Att kurvan för produktio- nen i rumsenheter steg i förhållande till investeringarna får ses som ett uttryck för att rumsenheten är billigare i stör- re lägenheter än i mindre samt för en viss stegring i produktiviteten.
För den följande delen av den års- räcka som diagrammet omfattar note- ras en viss ökning av produktionen, så- väl i lägenheter som i rumsenheter, i förhållande till investeringen, särskilt utpräglad från 1958 till 1959 men för-
bytt i minskning 1962. Ökningen kan i vad gäller 1950-talets senare de] icke förklaras med ändrad egnahemsandel eller ändrad byggnadstid för flerfamiljs- hus och torde i huvudsak få tillskrivas de förändringar i produktiviteten som skett under perioden. Möjligen kan även regionala förskjutningar ha spelat en roll. Det mest påfallande draget i ut— vecklingen under dessa är var att till- växten till övervägande de] låg i de me- delstora städerna samt i Malmö—Lund- regionen. — Ökningen av investerings- värdet i förhållande till lägenhets- och rumsproduktionen under år 1962 har tidigare berörts.
Bortsett från här ovan påpekade ojämnheter av mera tillfällig art i kur- van för lägenhetstillskotten framträder i diagram 10.2 avbrott och bakslag i ut— vecklingen 1955—56 samt 1960. I båda fallen ter sig avbräcken relativt obetyd- liga och snabbt övervunna. Vid närmare betraktande lav .händelscförl-oppet fin- ner man emellertid förskjutningar, framför allt i produktionens fördelning på olika kommuner och kommungrup— per, soul i hög grad ogynnsamt påver- kat den allmänna bosta-dsmarknads- situationen i de mest bristpräglade or- terna.
Efter uppsvinget 1952—54 stagnerade investeringen i bostäder och lägenhets- tillskottcn minskade, om än vad gäller hela landet rätt svagt. Ur bostadsförsörj- ningens synpunkt var emellertid detta bakslag, som ju hade sin bakgrund i skärpta restriktioner och försvårad fi- nansiering, en långt allvarligare historia än vad som kommer till synes i diagram 10.2 såsom närmare skall utvecklas i fortsättningen.
Reduktionen drabbade nämligen myc- ket ojämnt. Värst utsatt blev produk- tionen av flerfamiljshus, främst i de största kommunerna. Egneawhemsproduk- tionen i mindre kom-muner (under
30000 invånare) ökade å andra sidan med närmare 30 %, vilken ökning för hela landets bostadsproduktion i stort sett kompenserade nedgången för fler- familjshus. Den felfördelning av lägen- hetstillskotten (u—r bristavvecklingens synpunkt) som redan tidigare gjort sig gällande skärptes i hög grad.
Den nedgång som noteras för såväl investeringsvärde som produktion året 1960 gällde till mindre delen de större bristorterna. Huvuddelen av nedgången låg på mindre kommuner och torde kunna tillskrivas den försämring av de finansiella villkoren som genomfördes under senare delen av 50—talet. Den för— sämring av bostadsmarknadsläget, i syn- nerhet på större bristorter, som inträf— fat under de följande åren har icke kun— nat påverkas av dessa förskjutningar. Däremot bildar stagnationen i totalpro- duktionen vid detta tillfälle inledning— en till en utveckling de följande åren, under vilken en regional omfördelning av lägenhetstillskotten, i kombination med starkare avgång ur det tidigare byggda bostadsbeståndet samt på efter- frågesidan verkande faktorer, medfört försämring av bristsituationen. Härvid- lag har uppenbarligen brister i plane- ringsberedskapen, vid sidan av förhål- landen på byggnadsarbetsmarknaden, spelat den viktigaste rollen. — Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 10.3.
10.2. Igångsättning, byggnadstider, bruttaresultat
Det finns emellertid skäl att dessförin- nan uppmärksamma en faktor i utveck- lingen av bostadsproduktionen under det senaste decenniet som otvivelaktigt haft betydelse för produktionsresultaten i stort men framför allt för deras fördel- ning på olika kommuner, nämligen byggnadst-idernas längd. Variationer i
byggnadsti—derna är främst en fråga för produktionen av flerfamiljshus och där- vidlag framför allt i vde större kommu- nerna med en byggnadsmarknad som lättast utsättes för rubbningar och där pl—aneringspnroblemen är mest kompli- eerade.
Hur många lägenheter som blir fär- digställda under ett år bestäms av igång- sättningen under en föregående period som motsvarar byggnadstidernas längd, för flerfamiljshus i stort sett 10—20 må- nader, samt av förskjutningar i dessa byggnadstider, vilka i sin tur betingas av en rad omständigheter: klimatiska förhållanden, särskilt vinterväderleken, grundförhållanden, planeringsarbetets kvalitet och färdighetsgrad, projektens storlek, produktionstekniken, särskilt fö— rekomsten av större mekaniska hjälpme- del som av ekonomiska skäl bör utnytt— jas i görligaste mån kontinuerligt, ar— betstiden, särskilt semestrarna, läget på byggnadsmarknaden, särskilt med avse— ende på tillgången på arbetskraft (under 40-talets senare del spelade tillgången på vissa material en jämförlig roll), ad— ministrativa ingripanden och finansie- ringsvillkor. Vad speciellt angår läget på byggnadsmarknaden och tillgången på arbetskraft, vilket under praktiskt taget hela efterkrigstiden varit ett för bostadsbyggandet stående problem med växlande intensitet, påverkas dessa — i vad gäller kortfristiga växlingar —— av det allmänna konjunkturläget och sär- skilt av konkurrensen från byggnads- verksamhet för kommersiella, industri— ella och andra ändamål. De finansiella villkorens beroende av det allmänna konjunkturläget och därav framkallade kreditpolitiska, åtgärder är uppenbart.
En granskning av förhållandena ur här ifrågavarande synpunkter visar star-. ka variationer olika kommuner och kommungrupper emellan i såväl igång- sättning som 'byggnadstider och därmed
Diagram 10.3. Antal igångsatta och får- digställda lägenheter samt byggnadstider för lägenheter i flerfamiljshus (hela riket) påbörjade åren 1951—1963 fördelade på tre klasser
|50 HD 130 IZO Ho" m 50 av
"10
60 != -5!| '54'—55 "56 -58 '59 -60 -6l -52 F-I952 -53 —54 "55 -56 -57 '58 '53 -60 -5I -GZ *65
IGÅNGSATTA (SKALA 11 -—--——- FÅRDIGQTAUDA (&KALA F)
""fljiimmln'uu ,'"l'mll'"?
_ih , , 1 , " .. l95| -52 -53 -54 -55 —56 -51 'N -55 -60 -$| -62
[:| =!) MÄN. lllllllllll 115-le MÄN.
tri—law s la MÄN,
i följande produktionsutfall. De lokala eller regionala variationerna är långt mera utpräglade än de som gäller stör- re kommungrupper eller hela landet, för vilka utjämning sker i högre eller lägre grad. Detta är av bety-delse ur två synpunkter, den ena teknisk, den andra bostadssocial. Den, sås—om allmänt hålles för givet, produktivitetsfrämjande kon- tinuiteten i bostadsproduktionen måste naturligtvis gälla inte bara hela landets byggnadsmarknvad, eftersom rörligheten mellan dess olika delmarknader är mer eller mindre begränsad inom perioder
som är praktiskt relevanta, utan _— så långt som är möjligt med hänsyn till ofrånkomliga diskontinuiteter t. ex. ge- nom nylokalisering av industri —— ock- så delmarknaderna var för sig, kommu- ner och regioner, inom vilka nästintill full rörlighet mellan produktionsställena kan anses föreligga. Den bostadssociala aspekten har tidigare berörts: om ut- vecklingsstörningar främst drabbar de svårast utsatta bristområdena, vilket faktiskt varit fallet, befästes och fördju- pas bostadsbristen som får karaktären av en strukturell missanpassning.
Som en komplettering av föregående avsnitt göres i diagram 10.3 en jäm- förelse mellan igångsättning och färdig- ställande av flerfamiljshus i hela riket under åren 1951—63 (1954 = 100) var- vid tidsskalan har förskjutits ett år, så att 1951 års igångsättning jämföres med 1952 års färdigställande osv. Då median- tiden för färdigställande stora delar av perioden varit avsevärt högre än ett år blir naturligtvis en sådan metod för jämförelse behäftad med vissa bristfäl— ligheter. Ställer man inte krav på full exakthet i jämförelserna är dock dia- grammet ägnat att belysa vissa huvud- tendenser, som bestyrker vissa påståen- den i kommentarerna till diagram 10.2. I diagram 10.3 har vidare lagts in kur- vor som syftar till att belysa variatio- nerna i byggnadstiderna för flerfamiljs- hus; den anger den procentuella andel av under visst år igångsatta hus (antal lägenheter) som blivit färdigställda inom 12 respektive. 18 månader. För dessa kurvor är givetvis tidsskalan den- samma som för igångsättningen. Det sä- ger sig självt att detta mått på bygg- nadstidernas förskjutningar inte kan tillmätas mer än en ungefärlig inne- börd. Vissa allmänna tendenser torde dock kunna avläsas: förlängning av byggnadstiderna åren 1952—54, sedan en viss stabilitet ett par år, och t. 0. m.
någon förkortning 1957, men därefter ny förlängning 1958—60 samt till sist en mycket stark förlängning för de un- der år 1962 igångsatta husen. Det fram— går av en granskning av byggnadsti- der-na i särskilda kommuner och kom- mungrupper att förlängningen under 50-talets förra del framför allt gällde Stor-Stockholm, med-an under den se- nare förlängningsperioden större roll spelades av Göteborg samt de medel- stora städerna, vilka mest effektivt till— godogjorde sig den starka uppgången i igå—ngsättnin—gen åren 1958—59.
Till en del kan förlängningen av bygg- nadstiderna under 50-talet tillskrivas en ökning i flerfamiljshuspr-ojektens storlek. Under i övrigt lika förutsätt— ningar kräver ett större projekt längre tid att fullfölja än ett mindre. Emeller- tid visar det sig, om man »väger om» siffrorna för färdigställande inom vissa månader med hänsyn till olikheter olika år emellan i projektens storlek, att det mesta av variationerna kvarstår. Detta måste otvivelaktigt tillskrivas dels va- riationer i igångsättningen, dels väx- lingar i de förutsättningar för bostads- byggandet som betingas av det allmän- na konjunkturlägets förskjutningar, sär- skilt i vad gäller byggnads- och anlägg— ningsverksamhet för andra ändamål än bostäder.
Beträffande indexsiffrorna för fär- digställandet åren 1957—58 gäller sam- ma anmärkning som tidigare gjorts he- träffande produktionsutfallet dessa år. Samma korrektion som angavs i dia- gram 10.2 har därför gjorts även i dia- gram 10.3 och markerats med kryss.
Diagrammet bekräftar att den ned- skärning av bostadsproduktionen som genomfördes 1955—56 drabbade fler- familjshusproduktionen långt starkare än totalproduktionen.
Som tidigare framhållits har de för- hållanden, som under senaste decen-
nium rätt i fråga om igångsättning av bostadsbyggnadsföretag, byggnadstider och därmed färdigställande av den be- boeliga produkten, varit mycket växlan- de kommun till kommun och region till region, uttryck mer eller mindre för störningar av olika slag i produktions- processen och med konsekvenser av övervägande skadlig a-rt när det gäller såväl förutsättningarna för teknisk och företagsorganis—atorisk rationalisering som bostadsförsörjning och bristavveck— ling. För att illustrera detta återges här fyra diagram över utvecklingen i Stor- Stockholm, Göteborg + Mölndal och Malmö samt i Västerås, som i fråga om expansion ligger i toppen bland de me- delstora städerna. Diagrammen, vilkas syfte enbart är att ge exempel, visar igångsättningen halvårsvis, antalet lä- genheter under byggnad vid halvårs- skiftena samt median byggnadstid för under respektive år påbörjade lägenhe- ter. Allt avser flerfamiljshus.
Vissa drag är gemensamma, t. ex. en viss allmän tendens till ökning av den stock, som står under byggnad, inte bara i proportion till ökning i igångsätt- ningen utan därutöver, vilket betyder en viss stockning och förlängning av bygg- nadstiden.
Men olikheterna är kanske mera iögo- nenfallande. Särskilt påfallande är att i Stor-Stockholm medianen för byggnads- tiden steg mycket kraftigt 1953—56 och därefter envist låg kvar i en hög nivå ända till 1959, varefter den föll tillbaka när igångsättningen minskade 1960 och särskilt 1961. I de övriga städerna föll gemenligen byggnadstiderna något un- der åren omkring mitten av 50-talet, steg vanligen igen under enstaka år i sam- band med den starka ökningen av igång- sättningen åren 1958—59.
En ny, mycket kraftig förlängning av byggnadstiderna inträffade, som förut antyddes, för de år 1962 påbörjade fler-
familjshusen. Det framgår av diagram 10.3, att av flerfamiljshus i hela riket, startade under åren 1954—1961, hade med relativt ringa variationer år till år 35 a 40 % blivit färdigställda inom 12 månader. För de under år 1962 igång- satta flerfamiljshusen hade endast 26 % av lägenheterna blivit färdiga inom sam- ma tid. Av de under hösten 1962 startade by gena hade åtskilliga, särskilt i stor- stadsområdena, icke färdigställts ännu under hösten 1964. Diagram 10.4 A—D ger vid handen att median byggnadstid i de här representerade kommunerna ökat med 2 a 4 månader. Att härvid- lag den stora igångsättningen sent på hösten 1962, i kombination med den stränga vintern 1962/63, medverkat till en stockning är uppenbart. Man har dock anledning förmoda att den statis- tiskt registrerade förlängningen av byggnadstiderna till någon del beror på »skenigångsättning» av företag, som fick tillstånd sent på hösten 1962.
En frågeställning av väsentligt in- tresse i detta sammanhang är denna: betingas stockning och förlängning av byggnadstiderna (eller deras motsats: avveckling av stock under byggnad och förkortning av byggnadstid) av skarpa, »ryckiga» förändringar i igångsättning- en av bostadsbyggen eller av att utrym- met för bostadsbyggandet (främst med avseende på arbetskraft) krymper sam- man eller vidgasi och med förändringar i det allmänna konjunkturläget. I de fyra diagrammen kan visas på situatio- ner, där såväl den ena som den andra tolkningen är plausibel. I princip är det naturligtvis orimligt att renodla fråge- ställningen på sätt som här antytts ef- tersom »övriga förutsättningar» aldrig är helt »lika» under så långa perioder som det måste vara fråga om vid genom- förande av större bostadsbyggnadspro- gram. Det är alltid fråga om samspel mellan en mer eller mindre diskonti-
=- -.__.
Diagram 10.4. Antal igångsaita och färdigställda lägenheter samt median byggnadslid i fyra kommungrupper B
Leu. man Leu. QQ' 'TEBQRG — MÖLNDAL
20.000 IQOOO
5.000 4000
rr rrrr r smo
JU JJ ....
l. 000
'I
LOOO IBSI -5?. -53 '54 —55 -56 -51 '56 -59 -60 '$] '52. 500 BSI -5Z -53 -54 >Så -56 -57 '58 '59 -60 -6l -6Z
MÄN
ua rr :e 15 H PÅBÖRJADE PÅGÅENDE . -———- MEDIAN BYGGNADSTID C D LGLl. MALM'O'. LGLL && 4.000 2000 3.000 1000 /Vx *) (, zooo . Y ,
/ 500 'f/Xi i—r— th—l—I
i 000
500
O ISS! '5?. -53 -54 -55 —56 -57 66 '59 -60 'Gl *EZ
0 l951 '52 -53 '54 -55 '56 '57 '56 '55 -60 -6| -GZ
|95| -5e -53 -54 -55 -55 -57 -sa -59 -m -sz 1951-sz -53 -54 -55 -ss -57 -50 -59 -60 -s: -sz MÄN.
|G us 14 IS _ ,, IP. *
[BSI -52 -53 -54 -55 -56 -56 -55 -60 -6| 'GZ
ISS! '52 -55 '54 .55 -56 -5'l -55 —59 -60 -El -62
nuerlig igångsättning av byggen och mer eller mindre snabba förändringar i de allmänna konjunkturförutsättningarna under byggnadstiden. Följande utveck— lingsmodell tycks (med viss förenkling) närmast vara normal: under ett skede av dämpad allmän konjunktur ökar igång— sättningen av bostadsbyggen men innan dessa hunnit bli färdiga hettas den allmänna konjunkturen upp med stock— ningar för bostadsbyggandet som följd. _ Att genom mera långsiktig planering nå fram till större kontinuitet inom bo- stadsbyggandet, inte bara totalt i lan— det utan också regionalt inom varje byggnadsområde, är ett självklart öns- kemål som framhäves av de här demon- strerade starka växlingarna i byggnads- tidernas längd. Diskussionen av prak- tiska åtgärder i detta syfte hör emeller- tid till ett annat kapitel i detta betän- kande (kap. 11).
10.3. Bostadsproduktionens fördelning på kommungrupper 1954—1963
Av det föregående har framgått att det vid ett studium av bostadsproduktionens och bostadsmarknadens utveckling, så som dessa gestaltats under det senaste decenniet, är otillräckligt att basera omdömen enbart på siffrorna för det totala antal lägenheter som satts i pro— duktion eller färdigställts år efter år. Vid flera tillfällen har förskjutningar mellan flerfamiljshus och småhus spelat en viktig roll. Frågan gäller här givet- vis inte en bedömning av olika hus- typers värde som bostadsform eller ur marknadssynpunkt. I förevarande sam- manhang har saken betydelse främst ge- nom att proportionen lägenheter i fler- familjshus/småhus är starkt växlande mellan olika kommungrupper. En för- skjutning från flerfamiljshus till småhus kan exempelvis betyda att förnyelse
och omlokalisering av bostadsbeståndet på landsbygden tar starkare fart, medan lägenhetstillskotten i storstadsregioner- na minskar med ökad marknadsmässig bostadsbrist som resultat. Inte heller här är i och för sig fråga om en värde- ring utan blott ett konstaterande av fak- tum. När här talas om »snedvridning» eller »felfördelning» är orden att fatta i relation till en regional produktions- fördelning som bäst tjänar syftet att motverka den marknadsmässiga bo- stadsbristen.
En jämförelse mellan diagram 10.2 och 10.3 ger, som förut påpekats, vid handen att i det avbräck för bostads— produktionen som inträffade i samband med inflationskonjunkturen 1954——56 nedgången i lägenhetstillskotten för hela landet var ganska obetydlig: 1956 års siffra låg endast ca 2 % under 1954 års. Nu kan visserligen även en sådan stag- nation under en tid av stigande trend och forcerad industriell högkonjunktur innebära en allvarlig försämring. Men lika viktigt och till förstärkande av den ogynnsamma verkan på bostadsmark— nadsutvecklingen under dessa år var att den minskning av totalproduktionen på ca 1 300 lägenheter som förekom var sammansatt av en ökning av det huvud- sakligen till landsbygd och mindre stä- der och tätorter lokaliserade småhus- ,byggandet med ca 3 400 lägenheter och en samtidig minskning av produktionen av lägenheter i flerfamiljshus med ca 4700; den senare siffran betyder en procentuell nedgång med 11 %. Det är uppenbart att de för bostadsproduktio- nen hämmande verkningarna av den all- männa konjunkturutvecklingen under dessa år, i kombination med restriktiva finansiella och administrativa åtgärder, slog mycket starkare mot produktionen av flerfamiljshus än mot småhusbyg— gandet.
Men snedvridningen -— i nyss angiven
mening -— av bostadsproduktionen un- der inflationskonjunkturen 1954—56 var icke begränsad härtill. Även inom fler- familjshusproduktionen förelåg marke- rade olikheter i reaktionen mellan olika kommungruppcr. Sammankrympningen var starkare och (mera varaktig i de större städerna än på landsbygd och mindre städer och tätorter. Från 1954 till 1955 skedde visserligen en nedgång i antalet färdigställda lägenheter i fler- familjshus även i den senare kommun- gruppen (här bestämd som kommuner utanför storstadsregionerna med mindre än 30000 inv.), vilken dock mer än kompenserades av ökning i småhusbyg- gandet. Men i de större städerna var nedgången betydligt kraftigare och i en- dast helt obetydlig grad kompenserad av flera småhus. I de mindre kommu- nerna skedde red-an följande år, 1956, en återställelse av flerfamiljshusproduk- tionen till samma läge som 1954, medan nedgången fortsatte i storstäderna och endast en partiell återhämtning kom till stånd i de medelstora städerna (30 000—100 000 inv.). I Stor—Stock- holm låg ännu år 1957, då det nya upp— svinget i landets bostadsbyggande var i full gång, produktionen av lägenheter i flerfamiljshus 10 % lägre än är 1954. För de större städernas och i synner- het Stor—Stockholms del betydde des— sa konsekvenser av inflationskonjunk— turen omkring mitten av 1950-talet inte endast stagnation vid stigande efterfrå— getrend utan även att en stor del av de produktionsframsteg som vunnits under uppsvingsperioden 1951—54 gått till spillo.
Den här skisserade utvecklingen ger ett exempel på hurusom en stigande produktionsutveckling på byggnads- marknaden, som i och för sig ökar på- frestningarna på ständigt knappa plane— rings— och produktion-sresurser, brytes ned då en forcering av den allmänna
konjunkturutvecklingen sätter in med skärpt konkurrens om arbetskraft och kapital och samtidigt investeringshäm- mande restriktioner tillämpas i syfte att bevara eller återställa den allmänna samhällsekonomiska balansen. Under de år det här gäller var de nedbrytande verkningarna långt starkare på de större städernas och särskilt Stor-Stockholms byggnadsmarknader än i landet i öv— rigt. Det är svårt eller omöjligt att av- göra den kvantitativa rollfördelningen av olika faktorer i sammanhanget: fi- nansieringssvårigheter, brister i arbets- kraftsresurserna, i planerings- och pro- jekteringsberedskapen osv., som tillsam- mans och i växlande kombinationer ver- kar desorganiserande på byggnadsmark- naderna och hämmande på produktio— nen. Det torde dock kunna anses signi- fikativt att förlängningen av byggnads- tiderna som på olika sätt illustreras på diagrammen 10.3 och 10.4 A—D under här ifrågavarande år var mycket olika på olika byggnadsmarknader. Gränsen går härvidlag icke i första hand mel- lan större städer å ena sidan och mindre tätorter och landsbygd å den andra utan mellan Stor-Stockholms byggnadsmark- nad, där från 1953 till 1956 en förläng- ning på inte mindre än 4 månader i median byggnadstid inträffade, och Ian- det i övrigt, där visserligen lokala Väx- lingar framträder men i allmänhet mind- re utpräglade och mera tillfälliga. Detta bör kunna tydas så att i Stor-Stockholm de lokala, i första rummet med brister i planering och arbetskraftsförsörjning sammanhängande, produktionshämman- de omständigheterna haft långt större relativ vikt än i landet i övrigt, inklu— sive övriga större städer. I övriga kom- muner och kommungrupper har visser- ligen lokala störningar uppträtt men i allmänhet lindrigare och mera lätt över- vunna, varför där stagnation och bak— slag i produktionen under inflations-
HELA RIKET
140 Bo l20 "O
100
1954 -56 -5'f -55 -55 —60 -6l -€z
lZO STOR- STOCKHOLM
1554 -55 -56 -5& -59 -60 -Gl _sg'l'fs'ä
150 STOR—GÖTEBORG
140 150 till NO
NO
|954 -55 »56 >T57 —sa -59 -60 -st se" les
Diagram 10.5. Bostadsproduktionens (an- tal lägenheter) utveckling åren 1954—1963 (indextal, 1954 = 100) i olika kommungrupper
konjunkturen omkring mitten av 50- talet i högre grad kan ses som resultat av de mera .generellt verkan-de finan- siella och administrativa restriktioner- na under dessa år.
För att illustrera och sammanfatta den här skisserade utvecklingen och dess fortsättning fram till år 1963 har i diagrammet 10.5 lägenhetsproduktionen (flerfamiljshus och småhus tillsamman- tagna) i hela riket jämförts med den i de tre storstadsregionerna, de me- delstora städerna (30 000—100 000 inv.)
170 MALMÖ - LUND - REGIONEN
leo ISO 140 150 120 HD IOO
90
80
1954 '55 '56 -50 -53 -60 '$! -62 -65
140 ÖVRlGA TÄ-r—ORTERMED 30.000-|00.000 INVÅNARE
150 120
”0
90
m 'ÖVRIGA omseauppzn
150 140 150 20
HD
1.954 -55 -56 '55 '59 -60 _Gl -62
samt övriga kommuner, dvs. kommuner utanför storstadsregionerna med mindre än 30 000 inv. — Det säger sig självt att en sådan indelning som här använts en- dast kan i grova drag återge de regio— nala förskjutningar i bostadsproduktio— nen som skett under det senaste årtion— det.
Diagrammet illustrerar det som i när— mast föregående avsnitt diskuterats: av- bräcket i bostadsproduktionen under åren efter år 1954, som i siffrorna för lägenhetstillskotten i hela landet (jäm-
för diagram 10.2) framstår som en stag- nation under ett par år, var för de ho— stadsmarknader dit den dominerande delen av den marknadsmässiga bostads- bristen var och är lokaliserad långt mer än en stagnation; det inne- har produktionsförluster inte bara i förhållande till en stigande trend utan också i förhållande till den nivå som hade uppnåtts året 1954, det år då, så- som framgått av det föregående, bostads- produktionen i hela landet återställts till de första efterkrigsårens — och det sista förkrigsårets — absoluta nivå. En- dast för den grupp, som innefattar mind- re städer och landsbygd, fortsatte under dessa år en stigande utveckling, visserli- gen svagare än under åren 1951—54 (vilket senare dock bör ses mot bak- grunden av att produktionen inom den- na kommungrupp hade pressats ned i ett mycket lågt bottenläge under Korea- krisens år). I Stor-Stockholm kom bo- stadsproduktionen att först år 1960 i nämnvärd grad överstiga 1954 års läge. I de båda andra storstadsregionerna hade detta läge efter ett par års produk- tionsförluster återställts eller överskri- dits år 1957. I de medelstora städerna, slutligen, gav också åren 1955 och 1956 produktionsförluster i förhållande till utgån-gsåret, dock (mindre än för de största städerna, varefter ett kraftigt uppsving satte in är 1957, då det all— männa konjunkturklimatet hade blivit gynnsammare för bostadsproduktionen.
Räknat i förhållande till 1954 års nivå gav produktionen under de tre åren 1955—57 i Stor-Stockholm ett under- skott på omkring en tredjedels årspro- duktion. I de övriga storstadsregionerna var förlusten mindre och i de medel— stora städerna kom 1957 års ökade pro- duktion att i stort sett utjämna förlus— terna under de föregående två åren. Även för denna senare kommungrupp motsvarade sålunda avbräcket efter 1954
ännu
dock tre års stagnation i bostadsbyg- gandet och detta under en period av kraftigt expanderande samhällseko- nomi.
I och med år 1957 var det nya upp— sving i bostadsbyggandet, som kom att utmärka 1950-talet sista är, i full gång och siffran för totalproduktionen i hela riket kom för första gången att uppnå och något överskrida den nivå som det för 1946 års riksdag framlagda bostads- byggnadsprogrammet uppställt som mi— nimum. Såsom framhållits i det föregå- ende har 1957 års siffra för färdigställ- da lägenheter påverkats i höjande rikt- ning av en ovanlig säsongmässig för- delning av igångsättningen under år 1956 men även oavsett detta betecknar den en definitiv brytning med de före— gående årens stagnation; utrymmet för bostadsbyggande blev större i och med den neddämpning av de allmänna kon- junkturerna som skedde åren 1957—58.
Tillväxten i bostadsproduktionen un- der 1950-ta1ets senare år har därefter, mätt efter siffrorna för hela riket, fort- satt efter ett kortvarigt bakslag året 1960 och nådde år 1963 en nivå som var 40 % Över 1954 års. Såsom framgår av inledningen till detta kapitel betyder detta också att 1963 års nivå med un— gefär samma procentsiffra överstiger den som gällde åren närmast före, re- spektive närmast efter andra världskri- get i vad gäller antal lägenheter; när fråga är om lägenhetsyta, rumsantal och lägenhetsutrustning gäller givetvis väsentligt andra förhållanden.
En blick på diagram 10.5 ger vid han- den att även efter det i föregående av- snitt behandlade stagnationsskedet om- kring mitten av 1950—talet utvecklingen för olika kommuner och kommungrup— per varit mycket skiftande. Fördel—ning- en av totaltillväxten har varit väsentligt olika under de sista åren av det gångna årtiondet och de första åren av det
Antal färdigställda lägenheter 1959/60 (genomsnitt)
Index, 1954 = 100
Övriga städer med
Stor- Göteborgs- Malmö-Lund- 30 OOO—100 000 Övriga Hela riket Stockholm regionen regionen invånare kom muner 118 108 125 144 132 115
innevarande. Det finns därför anledning att behandla dessa delperioder var för sig.
De sista åren av 1950-talet utmärktes framför allt av en kraftig tillväxt i de medelstora städernas bostadsproduk— tion. Även Göteborgsregionen och Malmö-Lund—regionen deltogi detta upp- sving, om än med häftigare växlingar mellan olika är än kommungruppen med 30 OOO—100 000 invånare. Som resultat av strävandena att genomföra ett ge— mensamt aktionsprogram för bostads- byggandet inom Stor-Stockholms kom— muner kom även för huvudstadsregio— nens del ett uppsving i decenniets sista stund, som medförde ett produktionsre— sultat året 1960 som med 17 % översteg 1954 års nivå.
Jämför man bostadsproduktionen inom kommuner och kommungrupper vid senaste udecenn-ieskifte med läget är 1954, då det första uppsvinget under 1950-talet kulminerade, kan tillståndet sammanfattas i en tablå (överst på den- na sida), vari genomsnitten för åren 1959 och 1960 har använts som jämförel- seled.
För de medelstora städerna som grupp samt för Göteborgs- och Malmö-Lund— regionerna hade produktionstillväxten under 1950-talets senare år återställt och förbättrat positionen från 1954 i fråga om relativ andel av totalproduktionen.
Mindre städer och landsbygd hade en något sämre relativ ställning än är 1954. Den lägsta tillväxtsiffran gäller huvud- stadsregionen. Som nyss nämnts kom uppsvinget i antal färdigställda bostä- der under 1950-talets sista år Stor—Stock- holm till del först under 1960 och ännu detta år var indextalet där lägre än för riket i dess helhet och mycket lägre än i de medelstora städerna och de två andra storstadsregionerna.
Utvecklingen i här berörda avseenden kan sägas till stor del ge uttryck åt olika kommungruppers förmåga att till- godogöra sig den starka ökning av igångsättningen som med konjunktur- och arbetsmarknadspolitisk motivering genomfördes år 1958, vilket i sin tur torde i huvudsak ha varit betingat av dåvarande läge i olika kommuner i frå- ga om planeringsberedskap och arbets- kraftsresurser. Det förefaller uppenbart att Göteborgsregionen, Malmö-Lund- regionen samt de medelstora städerna som grupp då hade den förhållandevis bästa beredskapen och i störst omfatt- ning och snabbast -kunde utnyttja de ökade möjligheter att bygga bostäder som konjunkturläge och arbetsmark— nadspolitik gav.
Beaktar man perioden 1954—60, in- nefattande stagnation och nedgång för vissa kommungrupper under den första delen av perioden och ojämnt fördelat
Antal färdigställda lägenheter 1955—60 (genomsnitt) Index, 1954 = 100
Stor- Stockholm
98
Göteborgs- regionen
109
Hela riket
108 116
Malmö-Lund— regionen
Övriga städer med 30 OOO—100 000 invånare
109
Övriga kommuner 111
uppsving under den andra, i dess hel- het och ställer frågan om i vad mån de senaste åren på 1950-talet gav »kom- pensation» för de produktionsförluster vilka, såsom framgår av det föregåen- de och av diagram 10.5, drabbade stör- re och medelstora städer under infla— tionskonjunkturen omkring mitten av decenniet och dess konsekvenser för vbostavdsförsörjningcn kan en viss väg- ledning ges av tablån nederst på s. 190, där bostadsproduktionen i de olika kom- mungru—pperna under de sex åren 1955—— 60 i årligt genomsnitt satts i relation till 1954 års produktion.
För Malmö—Lund—regionen, som under senare delen av 1950-talet gick in i en mycket kraftig, om än ostadig expan- sion noteras den högsta siffran för de här redovisade kommungrupperna. För de medelstora städerna medförde den snabba återhämtningen efter nedgången 1955—56 och framför allt 'det effektiva utnyttjandet av de vidgade byggnads- möjligheterna under det dämpa—de kon- junkturläget 1958, vilket resulterade i höga lägenhetstillskott under 1959—60, att för hela sexårsperioden indexsiff—ran för bostadsproduktionen blev något högre än för totalproduktionen i landet om än något lägre än för de mindre stä- derna och landsbygden som grupp. Även Göteborgsregionen fick en samlad produktion under perioden som ökat något starkare än den i hela lan-det, vil- ket framförallt .kan tillskrivas den myc- ket höga siffran för år 1960. Den mest markanta »underkompensationen» gäl— ler huvudstadsregionen. Trots uppsving— et i bostadsproduktion år 1960 ligger den genomsnittliga produktionen under sexårsperioden 2 % lägre än 1954 års nivå.
Utvecklingen under 1960—talet i. o. m. är 1963 ger, såsom framgår av diagram 10.5, i fråga om bostadsproduktionens fördelning på kommungrupper en helt
annan bild än den för 1950-talets sista år och i vissa hänseenden mera erinran- de om 'de för bostadsbyggandet i större och medelstora städer kritiska åren un- der inflationsperioden omkring mitten av det gångna årtiondet. Totalproduktio- nen steg efter stagnationen år 1960 i un- gefär samma takt som under uppsvings- perioden 1957—59, men ökningen föll nästan helt på mindre städer och lands- bygd, vilket senare till dominerande del betyder icke glesbygd utan tätorter. För denna grupp ökade nyproduktionen av bostäder efter år 1960 längs en brant stigande kurva som år 1963 nådde en nivå som var mer än 50 % högre än 1954. För Stor—Stockholm och Göte- borgsregionen låg bostadstillskotten åren 1961—63 i genomsnitt något lägre än 1960 års. I Malmö-Lund-regionen var motsvarande genomsnitt högre tack vare ett stort tillskott 1962, dock följt av ett kraftigt bakslag 1963. Kurvan för de medelstora städerna, slutligen, stagne- rade och gick något tillbaka under de- cenniets första år men steg på nytt kraf- tigt år 1963; genomsnittet för åren 1961 ——63 blev praktiskt taget detsamma som åren 1959—60.
Inför denna de senaste årens utveck— ling har man skäl att närmare granska sakens båda sidor, å den ena den excep- tionellt kraftiga stegringen i de mindre orternas bostadsbyggande, å den andra stagnationen i de större och medelstora städernas, även om en mera ingående analys icke kan komma i fråga inom ra- men av denna allmänna översikt. Det framgår av diagrammet att ökningen inom de mindre kommunerna i början framstår som en återhämtning efter 1960 års nedpressade produktionsläge, vil- ket något berörts i det föregående; upp— gången till ett läge som indexmässigt betydligt överstiger övriga gruppers hänför sig till åren 1962 och 1963 och i synnerhet det senare. Markpolitiska ut-
redningen har i sitt betänkande om kommunal markpolitik (SOU 1964:42) redovisat en indelning av landet i
1. storstadsområden,
2. bostadsmarknadsområden, övriga städer och köpingar samt landskommu- ner med mer än 10 000 invånare, vilka uppdelats på grupper efter folkmängd, samt
3. övriga landskommuner, alltså såda- na som icke ingår i storstads— eller annat bostadsmarknadsområde och vilkas be- folkningstal icke överstiger 10000. Av siffrorna för bostadsproduktionens för- ändringar under åren 1961—1963 enligt denna indelning framgår att den star- kaste ökningen under dessa år varit att finna dels i bostadsmarknadsområden med 20 OOO—30 000 invånare, dels i landskommuner som icke ingår i stor- stads- eller annat bostadsmarknadsom- råde. Det är dessa grupper som till största delen svarar för det stegradc in- dextalet för de mindre tätorterna i lan- det under hittills gångna delen av 1960— tale-t. Den förra gruppen upptages hu- vudsakligen av mindre städer, oftast med en eller flera grannkommuner, som från en tidigare existens som brukssam- hälle, stationssamhälle e. dyl. utvecklats starkt på industriell grund under efter- krigstiden och som tydligen på senare år fått ett ökat incitament till expan- sion tack vare ställning som centralort i ett större kommunblock. Vad beträffar landskommuner, som icke ingår i bo- stadsmarknadsområde och som sålunda är relativt fristående i förhållande till någon större tätort, redovisas den ojäm- förligt starkaste ökningen (nära 40 % från 1961 till 1963) i sådana kommuner som innefattar centralort. Även här är det uppenbart att den nya kommunala organisation som är på väg i och med genomförandet av kommunblocksindel— ningen verkat starkt stimulerande på samhällsbyggandet inom sådana orter
som fått sig tilldelade rollen av central- ort. l påtaglig motsats härtill står det faktum att de landskommuner, som in- går i storstadsområdena, under de år det här gäller visat minskat bostadsbyg— gande, drabbade av hämningar i plane- ringen. Landskommuner inom övriga bostadsmarknadsområden, i bebyggelse- hänseende knutna till någon större tät- ort, har haft en ökning som är ungefär jämförlig med den för övriga landskom- muner, som icke har ställning som cen- tralort. Även om förortsbebyggelse i grannkommuner till större städer har gett ett bidrag till uppgången i lands- bygdens bostadsbyggande på senare år är det dock uppenbart att den starkast verkande faktorn i denna uppgång har varit utbyggnaden av självständiga cen- tralorter.
När det gäller den andra sidan av utvecklingen av bostadsbyggandet åren 1961—63, stagnationen i de större och medelstora städerna, har man fog för att tala om en ny kris för bostadsför- sörjningen av en i väsentliga hänseen- den annan karaktär än den som rådde ( åren 1948—51 och 1954—56, då total- produktionen starkt krymptes respek- tive stagnerade och då bostadsbyggan— dets beträngda läge vid båda tillfällena uppkom i samband med en nedpress- ning av den allmänna investeringspro- centen som följd av långtgående åtgär- der i form av fysiska kontroller och penning- och finanspolitik i lägen av störd samhällsekonomisk balans. Visser- ligen gjorde sig finansieringssvårigheter tidvis gällande även under dessa år, i fråga om såväl markanskaffning och stadsplanearbeten som bostadsbyggande, men det är tydligt att i konstellationen av produktionshämmande omständighe— ter tyngdpunkten förskjutits. Större vikt än tidigare har tillkommit den otillräck- liga beredskapen i fråga om planering och projektering; de brister härvidlag
som under 1950-talets lopp gjorde sig starkast gällande i huvudstadsregionen blev uppenbarligen under de första åren av 1960-talet mera allmänna i större och medelstora städer. En faktor i sam- manhanget som sannolikt hade avsevärt inflytande har påpekats i inledningsav- snittet till detta kapitel, nämligen den ökade konkurrensen om resurserna från annan byggnads- och anläggningsverk- samhet. Det framgår av diagram 10.1 att den andel av den samlade bygg- nads— och anläggningsverksamheten, som tillkom nybyggnad av bostäder och ' som under uppsvingsåret 1957 utgjort 40 %, under de följande åren sjönk till ett minimum av endast ca 35 % un- der 1960-talets första år till följd av en stark expansion av investeringar i byg- gen för kommersiella och industriella ändamål samt vägar. Delvis samman- hängande därmed skedde en starkt ökad rivningsverksamhet i centrala stadspar— tier som satte in redan under slutet av 1950-talet med syfte främst att bereda rum för ökad citybebyggelse, varom me- ra nedan.
Det är vidare tydligt att den språng- artade expansionen under 1950-talets sista år medförde påfrestningar på pla- nering och projektering för bostadsbyg- gande och en viss uttömning av planer och projekt som försvårade eller omöj- liggjorde en fortsatt expansion av bo-
stadsbyggandet i de större och medel- stora städerna. Motsvarande uttrött- ningsfenomen har inte gjort sig gällande i de mindre städerna och tätorterna, som grupp betraktade, så när som på ett tillfälligt och snabbt övervunnet bak- slag året 1960. Men dessa senare sam- hällen hade också under loppet av 1950-talet haft en betydligt jämnare utveckling än de större och medelstora städerna. Så till vida finns skäl att be- trakta stagnationen under 1960-talets första år i dessa som en konjunkturell konsekvens av den »ryckighet» i bo- stadsproduktionen som utmärkte 1950- talets bostadsbyggnadsmarknad, främst i fråga om flerfamiljshusproduktionen på större och medelstora orter.
Att en relativ försämring av plane- ringsberedskapen och/eller förmåga att genomföra planerat bostadsbyggande skett under 1960-talets första år synes också framgå av en granskning av resul— taten av de kommunenkäter som bo— stadsstyrelsen utförde åren 1958, 1960 och 1962 angående planerad bostadspro- duktion, jämförd med den faktiska igångsättningen. Enkäterna omfattade i första hand kommuner med kontinuer- ligt flerfamiljshusbyggande; den bety- delsefulla gruppen av expanderande mindre tätorter i landskommuner finns sålunda inte med i materialet. I enkäter- na efterfrågades kommunernas uppfatt-
1958 och 1962 års kommuncnkäter samt faktiskt igångsatt bostadsproduktion
Period
Stor-Stockholm .................. £ Göteborgsregionen ............... i ; | ; l 1 1 ! l l i
Övriga städer med 30 OOO—100 000 invånare ........................
tor-l to.—- (ab-A [Ob—k
invånare ........................
Övriga städer med 10 OOO—30 000 [
Behövlig Möjlig Påbörjade produktion produktion lägenheter 18 600 13 500 12 200 17200 16300 12300 7 500 5 800 7 000 8 500 8 500 5 900 20 200 19 000 15 100 19400 18100 17200 16 800 15 900 12 300 18100 17600 14700
ning om »behövlig» och »möjlig» pro- duktion nnder en treårsperiod. (I vissa fall har granskning hos länsbostads- nämnden föranlett justeringar vilka dock i stort sett spelar mycket ringa roll.) l tablån på föregående sida har för kommungrup-perna av större och medelstora städer sammanställts kolm- munuppgifterna ur 1958 och 1962 års enkäter om behövlig och möjlig pro— duktion i årligt genomsnitt för tre re- spektive två år, nämligen budgetåren 1958/59—1960/61 (period 1) samt 1961/ 62—1962/63 (period 2), varefter jämfö— relse gjorts med den faktiska igångsätt- ningen, också i årligt genomsnitt, under respektive perioder. (Av statistiska skäl har Malmö—Lund-regionen icke medta- gits.)
Det bör påpekas att mellan de två en- käterna hade framlagts en ny behovs- prognos i bostadsbyggnadsutredningens första betänkande, som innebar en vä- sentlig höjning av det kalkylerade bo- stadsbyggnadsbehovet. Denna prognos kritiserades vid publiceringen av flera remissinstanser såsom beräknad i un- derkant och de följande årens utveck- ling har otvetydigt gett vid handen att en stark revision uppåt nu är påkallad (se kap. 7). Det är då så mycket mera anmärkningsvärt att mycket svaga utslag, eller inga alls, av denna stigande trend kommer till synes i kommunernas om- dömen om behövlig produktion. Man kan inte undgå intrycket att kommunerna ofta anpassat sin uppskattning av be- hövlig produktion till ett aktuellt kon- junkturbestämt läge, vilket gör upp- skattningen tämligen meningslös som vägledande för en mera långsiktig pro- duktionsplanering.
Att det skett en mindre sänkning i behovsbedömningen i Stor-Stockholm mellan 1958 och 1962 kan måhända ses som mindre betydelsefullt, eftersom siff— ran för 1958 redan låg ca 50 % högre
än den faktiska igångsättningen och näs- tan 40 % högre än som då ansågs reali- serbart under de närmast följande åren. Av större betydelse för huvudstadsregio- nens de] är att den mera optimistiska bedömningen av möjlig produktion i 1962 års enkät icke under här redovisa- de år kunnat omsättas i ökad igångsätt- ning. För Göteborgsregionens del har gjorts en kraftig justering uppåt i bc- dömningen av såväl behövlig som möj- lig produktion men inom här behandlad period kom ingen ökning till stånd utan tvärtom en minskning, som torde kunna ses som ett exempel på en sådan reak- tion efter en period av stark påfrest- ning av resurserna som nyss diskute- rats.
Det kanske mest anmärkningsvärda faktum som framkommer ur tablåns siffror är att de medelstora städerna sänkt sina uppskattningar av såväl be- hövlig som möjlig produktion mellan 1958 och 1962. (Vissa undantag, särskilt Uppsala, kan noteras.) Detta torde få ses mot bakgrunden av det faktum att bostadsmarknadssituationen påtagligt förbättrats i denna grupp av städer tack vare den stora produktionen under åren efter 1957; bedömningen av läget har uppenbarligen ännu 1962 stått under på- verkan av denna förbättring och därtill helt säkert av den skärpta konkurren- sen från andra planerings-, projekte- rings- och byggnadsuppgifter. Resulta- tet av den slappnande beredskapen i'
fråga om bostadsbyggande, i kombina— * tion med arbetskraftsbrist och andra produktionshämmande omständigheter, har blivit att hostadsmarknadssituatio- ', nen i denna grupp städer på nytt har , starkt försämrats under de senaste åren.
Vad slutligen gäller gruppen av stä- _- der med 10000 30000 invånare har uppskattningarna av såväl behövlig som möjlig produktion avsevärt höjts, vil- ket stämmer med i det föregående gjorda :
Index, 1954 = 100
Övriga städer med
Stor— Göteborgs- Malmö-Lund— 30 000—100 000 Övriga Hela riket Stockholm regionen regionen invånare kommuner 116 104 118 123 116 120
påpekanden av den gynnsamma produk- tionsutvecklingen i mindre samhällen, jämförd med de större och medelstora under de första åren av 1960-talet.
Om man, på sätt som i det föregående gjorts beträffande perioden 1955—60, söker sammanfatta resultatet av bo— stadsbyggandets utveckling under det senaste årtiondet med avseende på dess fördelning på olika kommungrupper i en tablå, som visar bruttotillskotten av bostäder 1955—63 i årligt genomsnitt i relation till 1954 års produktio-nsfördel- ning, kan detta ske på det sätt som vi- sas ovan.
Eftersläpningen i huvudstadsregionen framstår som alltmer drastisk. För öv— riga kommungruppers del har växlande öden under olika delperioder av det sista decenniet lett fram till indexsiff— ror för hela perioden, som icke väsent— ligt skiljer sig från varandra; Malmö- Lund-regionens höga siffra är dock värd att särskilt notera.
Det kan anmärkas att jämförelser av den art som göres i tablån innebär ett visst godtycke: det finns ingen garanti för att just 1954 års läge var i alla styc- ken välbalanserat när det gäller produk- tionens fördelning på kommuner och kommungrupper och dessutom sker ju ständigt förskjutningar i de faktorer, näringslokalisering, befolkningsfördel- ning osv., som bestämmer en rationell bebyggelsestruktur. Det är emellertid här blott fråga om en beskrivning av produktionens utveckling under en viss period, icke om något omdöme om »rätt fördelning» eller om balans eller brist
på balans på de olika bostadsmarkna— derna.
I ett hänseende kan dock ett mera be- stämt omdöme vara tillåtet, nämligen när det gäller produktionsfördelning— ens tjänlighet att motverka den mark— nadsmässiga bostadsbristen. De erfaren- heter som kan dragas ur bostadsstyrel- sens årliga inventeringar av antalet re— gistrerade bostadssökande ger vid han- den att den produktionsfördelning som gällde under de sista åren på 1950-talet var ägnad att reducera bostadsbristen; särskilt i de medelstora städerna var då reduktionen betydande. Å andra sidan: den produktionsfördelning som rådde under inflationskonjunkturen omkring mitten av 1950-talet samt under 1960- talets första år _ i båda fallen kritiska perioder för bostadsbyggandet i de stör— re och medelstora städerna —— medförde påtaglig, för att inte säga stark försäm- ring av bristsituationen.
Under den period på omkring ett de- cennium som här tagits i betraktande särskilt med avseende på bruttoproduk- tionens fördelning på storstadsregioner, medelstora städer och övriga kommu- ner har rivningen av äldre bostadshus fått en väsentligt ökad betydelse. I sitt slutbetänkande räknade bostadssociala utredningen med att en omfattande sa- nering skulle kunna sätta in sedan den akuta marknadsmässiga bostadsbristen i huvudsak avvecklats och bidra till å ena sidan att förbättra bostadsbestån- dets kvalitet, å den andra att stabilise- ra byggnadsmarknaden. Till följd av de stora produktionsunderskotten i för-
hållande till det rekommenderade pro- duktionsprogrammet och än mer i för- hållande till den faktiska behovstill- växten under det första efterkrigsde- cenniet har »saneringens» roll i hela sammanhanget blivit en väsentligen an- norlunda. Den ökade rivningsverksam- heten har tvingat sig fram under ett läge av ännu bestående marknadsmässig bo- stadsbrist. Dess primära ändamål har ofta eller oftast icke i främsta rummet varit sanering av bostadsbeståndet i ordets egentliga mening utan förnyelse av äldre stadspartier för att tjäna trafi- kens och citybildningens syften; effek- ten med avseende på bostadsbeståndets kvalitet i stort har dock naturligtvis va- rit sanerande. Det bör emellertid påpe— kas att den kraftigaste uppgången i riv- ningsverksamheten inföll inom den kommungrupp och under de är, där bruttoproduktionens utveckling var sär- skilt gynnsam, nämligen de medelstora städerna unde-r 1950-talets sista del, och där samtidigt en påtaglig förbättring i bostadsmarknadsläget inträdde. Omkring mitten av 1950-talet var den till bostadsbyggnadsstatistiken rappor— terade rivningen endast omkring 5 % av bruttoproduktionen i riket. (Riv- ningsstatistiken synes dock vara mindre fullständig än statistiken över nybygg— nadsverksamheten.) Det fanns redan då markerade skillnader mellan olika kom- mungrupper; de medelstora städerna hade en rivningsprocent som var om- kring dubbelt så hög som å ena sidan storstadsregionernas, å den andra de mindre kommunernas. Under senare de- len av nämnda årtionde ökade rivnings— verksamheten starkt med omkring tre- dubbling i storstadsregioner och me- delstora städer och ej fullt fördubbling i mindre kommuner. I hela landet var rivningen 10 % år 1960 men i de me- delsto-ra städerna ca 20 % av bruttopro- dukti-onen. Under de hittills gångna åren
av 1960-talet har rivningens omfattning, såväl absolut som relativt, förändrats endast obetydligt i storstadsregionerna och de medelstora städerna (med vissa undantag, såsom Göteborgsregionen) under det att tillväxten fortsatt i mind- re kommuner; detta senare torde till stor del få ses som uttryck för att cent- rumbildningar för kommersiella ända- mål varit ett växande inslag i de mind- re städernas och tätorternas byggnads— verksamhet under dessa år.
Med hänsyn till bostadsmarknadslä- get är det den totala avgången ur bo- stadsbeståndet som är av intresse. Av- gången i hela landet har för tiden 1945—— 1960 på delvis osäkra grunder uppskat- tats till 250000 å 300000 lägenheter; härav hänför sig en stor del till gles- bygder under avfolkning, vilket ur den marknadsmässiga bostadsbristens syn— punkt icke har direkt betydelse. Men även för de bostadsmarknader, där bo— stadsbristen varit och är ett akut pro- blem, har den totala avgången enligt erfarenheten varit väsentligt större än (len rapporterade rivningen, genom kon- torisering, ändrad användning för aud- ra ändamål osv. I Stockholms stad var enligt en undersökning den totala av- gången under 1950-talets förra hälft 2,7 gånger så stor som rivningen, under dess senare hälft 2,1 gånger så stor; det förefaller rimligt att antaga att i och med ökad rivningsverksamhet, bl. a. i syfte att få utrymme att bygga för kom- mersiella och liknande ändamål, övrig avgång genom kontorisering i tidiga- re byggda bostadshus osv. skall relativt sett minska. Man har anledning att för- moda att liknande förhållanden gällt även andra städer, åtminstone de större och medelstora, men säker grund för en numerisk uppskattning saknas.
Om man med hänsyn till dessa förhål- landen och med ledning av uppgifterna om rivningarna söker bedöma avgången
ur lägenhetsbeståndet och därmed net- totillskotten till bostadsmarknaderna under de senaste tio åren kan sålunda endast allmänna omdömen fällas. Under alla omständigheter kan dock sägas att den tillväxt i bruttotillskotten som före- kommit till mycket betydande del upp- vägts av ökad avgång. Från mitten av 1950-talet med dess nivå av ca 57000 lägenheter för bruttoproduktionen sked- de till år 1963 en ökning med ca 24 000 till bruttonivån 81 000 lägenhe- ter. Under samma period ökade den rapporterade rivningen med mer än 6000 lägenheter, dvs. en fjärdedel av bruttotillväxten. Om man räknar med att rivningen utgör endast en del av den totala avgången och utgår från de relationer som konstaterats för Stock— holm under olika skeden av 1950—talet blir resultatet att omkring hälften av tillväxten i bruttotillskotten under pe- rioden uppvägts av ökad avgång; det bör på nytt understrykas att den sena- re uppskattningen är osäker.
Det är att märka att i den här beräk- nade avgången icke i nämnvärd mån ingår den som sker på glesbygden un— der avfolkning genom att hus överges eller övergår till användning för fri- tidsändamål. I statistiken över rivning- ar, som ligger till grund för beräkningen av avgången, är den post som redovisas för landskommuner mycket liten.
Vad särskilt angår de senaste årens utveckling har, som nyss antyddes, den fortsatta ökningen av rivningsverksam- heten till större delen skett inom grup- pen av mindre kommuner, där den dock ännu utgör en betydligt lägre andel av bruttoproduktivonen än i de medelstora städerna. Detta förhållande ändrar dock icke bilden i stort av förskjutningarna i produktionsfördelningen mellan olika kommungrupper under 1960-talets förs— ta år. Från 1960 till 1963 ökade brutto- produktionen i hela landet med ca
13 000 lägenheter. Med hänsyn till riv- ningarna och under antagande att total avgång är dubbelt så stor som den redo— visade rivningen kan Ökningen av net- totillskotten mellan nämnda år beräk- nas till ca 9000 lägenheter. Tillämpas samma antagande på de särskilda kom- mungrupperna finner man att hela den- na ökning av netvtotillskotten fallit på gruppen min-drc kommuner. Inom stor- stadsregionerna låg 1963 års siffror be- tydligt under 1960 års vad Stor-Stock- holm och Göteborgsregionen beträffar, medan Malmö-Lund-regionen hade un- gefär samma siffra de båda åren; (i fråga om den senare regionen är dock jämförelsen mellan enstaka år vansklig till följd av de labila produkti-onsförhål- landen som framgår av diagram 10.5). De medelstora städerna, slutligen, fick från 1960 till 1963 en ökning av netto- tillskotten som i stort sett uppvägde nedgången i storstadsregionerna.
Som avslutning till detta kapitel skall här endast göras ett par påpekanden angående den senaste utvecklingen, så som den kan belysas av uppgifter an- gående påbörjade lägenheter under 1963 samt påbörjade och färdigställda 1964.
Under år 1964 har skett en ansenlig ökning i antalet färdigställda lägenheter, såväl i småhus som i flerfamiljshus, och detta trots att antalet påbörjade lägen— heter under 1963 var 6000 färre än 1962; som förut berörts har färdigstäl- landet av de hus som sattes under bygg- nad år 1962 i hög grad fördröjts. Fördel- ningen av de under 1964 färdigställda lägenheterna visar vissa förskjutningar i förhållande till det föregående året. De två största stadsregionerna har fortsatt sin tillbakagång, såväl absolut som framför allt relativt. För Malmö-Lund- regionen betyder emellertid 1964 års siffror ett kraftigt uppsving från det låga läget 1963. Även för de medelstora städerna noteras en viss uppgång, under
Fördelning i % på ortsgrupper av färdigställda och påbörjade lägenheter
Färdigställda Påbörjade
1954 1963 1964 1963—1964 Stor—Stockholm ...................... 19,6 15,5 14,8 16,8 Göteborgsregionen ................... 8,7 8,9 7,7 9,5 Malmö-Lund-regionen ................ 5,4 4,9 6,9 6,5 Övriga städer med 30 OOO—100 000 inv.. 19,7 19,1 19,3 18,8 _ Övriga kommuner ................... 46,6 51,6 51,3 48,5
det att de mindre kommunerna har en ning gentemot färdigställandet 1963 något lägre andel av produktionen än under toppåret 1963.
Också uppgifterna om under 1964 på- började lägenheter registrerar en stark ökning i förhållande till det föregående året. Vill man göra sig en bild av för- delningen »av pågående produktion på olika kommungrupper enligt den indel- ning som använts i detta kapitel är det lämpligt att sammanräkna påbörjandet under 1963 och 1964 och jämföra dess fördelning med den som gällt vid vissa tidigare tillfällen; härför har valts antal färdigställda lägenheter 1954 och 1963. Detta sker i tablån ovan.
Det mest påfallande inslaget i dessa jämförelser, liksom i alla med liknande syften, som kunnat göras under det senaste decenniet är Stor-Stockholms försvagade position. En viss återhämt-
och 1964 kommer visserligen tillsynes i siffran för påbörjade under 1963 och 1964, men även denna siffra ligger långt från den för 1954 gällande. Malmö- Lund-regionen har i nu pågående pro- duktion efter det tillfälliga bakslaget 1963 nått ett läge betydligt högre än 1954. Göteborgsregionen har väl häv- dat sin tidigare ställning, medan de medelstora städerna, rela-tivt sett, ligger något lägre än för tio år sedan. För de mindre kommunerna har en viss rela— tiv tillbakagång skett från det extremt höga läget 1963 och 1964 men ännu är relationstalet för denna grupp högre än 1954. (Härvid bör dock anmärkas att relationen påbörj-ade/färdigställda något annorlunda i mindre orter än i större till följd av starkare inslag av småhus med kortare byggnadstid.)
är
14.-— —w—.if
.fr
Det är inte denna utrednings uppgift att -i detalj behandla eller med förslag ingripa i produktionsapparatens struk- tur och rationaliseringsmöjligheter. Chefen för inrikesdepartementet har i november 1964 tillsatt särskilda utred- ningsmän för behandling av byggnads- produktionens rationalisering. Bostads- byggnadsutredningen skall här endast lämna en översikt av produktionsappa— ratens struktur och dess möjligheter att inrymma en produktionsökning av den omfattning som diskuterats i föregå- ende avdelning (kap. 7).
11.1. Producerande och levererande sektorer
De totala resurser som tages i anspråk för byggnadsproduktionen represente-
KAPITEL 11
Produktionsapparatens struktur och rationaliseringsmöjligheter
ras endast till en del av byggnadsindu- strin. Denna produktion är i hög grad en sammansättning av komponenter med mer eller mindre långt driven för- ädling. Några möjligheter att i detalj följa dessa förädlingskedjor föreligger för närvarande icke, vilket gör att dis- kussionen av produktivitetsfrågor blir ofullständig om dessa samband icke in- räknas.
I en studie av det svenska produk- tionssystemetl, avseende år 1957, har gjorts ett försök till total sambandsana- lys enligt input-output-modell. I tab. 11.1 redovisas först byggnadssektorernas in-
1 Bengt Höglund and Lars Werin, ”The Production System of the Swedish Economy, An Input—Output Study” samt av samma författare och under medverkan av Carlaxel Carlström, "Input—Output—taheller för Sve- rige år 1957”.
Tabell 11.1. Byggnadssektorernas investeringar samt kostnader för material, arbete och kapital år 1957, mkr respektive procent
Byggnader .. . _ Summa och låååifgth Målning ElialtIiIåflal kostnader, anläggningar kronor Material ............. 3 813 549 98 362 4 822 Arbete .............. 2 825 288 221 175 3 509 Kapital m. m. ....... 329 101 60 55 545 Summa investeringar . 6 967 938 379 592 8 876 Byggnader .. . _ Summa och ägg?? Målning Elialåålal kostnader, anläggningar procent Material ............. 43 6 1 4 54 Arbete .............. 32 3 2 2 40 Kapital m. m. ....... 4 1 1 1 6 Summa investeringar . 78 11 4 7 100
Tabell 11.2. Åtgång av arbete, kapital och importvaror inom hela produktionssysto— met vid produktion av 1 enhet inom respektive byggnadssektor, procent
Bygåä'der Rör och Målning 131. instal- anläggningar sanitet ” lation Arbete .......................... 65 54 67 49 Kapital ......................... 22 25 23 24 Import .......................... 11 1 8 1 0 25 Ospec ........................... 2 3 1 2 Summa 100 | 100 | 100 | 100
vesteringar samt kostnader för material, arbete och kapital. De 100 % som nt- gör totalsumman motsvarar alltså pro— duktionsvärdet 8 876 Mkr. Av dessa av— såg drygt 1/3 bostäder, knappt % anlägg- ningar av vägar, vatten, avlopp, sam- färdselns och energiproduktionens an- läggningar, och omkring 1/3 byggnader för industri och handel, förvaltning, un— dervisning, social- och sjukvård samt militära anläggningar.
Mottagarsektorernas kostnader för material kan i sin tur följas bakåt i förädlingskedjan och fördelas på ar- bete, kapital, import och ospec. Utfö- res denna operation fås en totalbild av resursansträngningen inom respektive byggnadssektor, tab. 11.2.
Relationerna mellan byggnadssekto- rernas insatser av arbete och summan av föregående inhemska förädlingsleds arbete vid produktion av en enhet inom byggnadssektorn kan beräknas och ger följande resultat:
»Arbete» i lev. sektorer
»Arbete» i resp.
byggnadssektor Byggnader och anläggningar 0,7 Rör och sanitet ........... 0,7 Målning .................. 0,2 Elektrisk installation ...... 0,6
Referaten av 1957 års input-output- analys har gjorts för att ge en allmän bild av byggnadsindustrins roll i den
totala produktionsapparatcn. Den visar sig starkt beroende av materialförsörj- ningen, och denna matcrialförsörjning består till större delen av inhemskt för- ädlade produkter. Detta innebär att ar- betskraften inom byggnadssektorerna sysselsätter en arbetskraft i tidigare förädlingsled som är ca 3/4 av slutledets. Produktivitetshöjningen i byggnadssek- torerna kommer sannolikt att delvis tas ut i form av omflyttning av förädlings- arbetet till de levererande sektorerna. Så har förmodligen redan delvis skett _ studien bygger ju på åtta år gammalt material. Även i dessa levererande sek- torer är arbetskraftsbehovet stort, dock lägre per genwomflytande producerad enhet än i slutsteget i de egentliga hygg- nadssektorerna.
11.2. Byggnadsverksamhetens struktur
Bostadsbyggnadsverksamhetens struk- tur i Sverige betingas av traditioner i fråga om byggenskapcns bedrivande men också av de betydande ingrepp i dessa traditioner som den under mel— lankrigsperioden tillkomna bostadskoo- perationen och som efterkrigstidens bo- stadspolitik inneburit. Genom dessa in- grepp har byggherre- och förvaltar- fnnktionen i stor omfattning tagits om hand av kooperativa och kommunala företag, medan produktionsfunktionen i huvudsak vilar på byggnadsföretag med entreprenörverksamhet. Material-
.__——4—
...a—___»
Tabell 11.3. Bostadsproduktionens fördelning på byggherrar och organisationsform 1963. Flerfamiljshus
Byggherrekategori
Summa nyproduktion, antal lägenheter
Organisation av byggandet
Egen regi % Med entrepr. %
Offentliga sektorn ..................... Stat, landsting, kommunala organ ...... Kommunala bostadsföretag ............ HSB (hyreshus för kommuner) ......... Riksbyggen (hyreshus för kommuner). . .
Kooperativa företag ................... HSB (bostadsrättshus) ................ Riksbyggen (bostadsrättshus) .......... Övriga ..............................
Privata sektorn ....................... Byggmästare m.fl. ...................
26 600
2 400 — 100 17 900 17 83 3 400 — 100 2 900 40 60
18 500 8 600 -— 100 4 900 75 25 5 000 —— 100
Summa nyproduktion
13 100 13 100 100 — 58 200 36 64
försörjningen sker från enskild, in- hemsk industri Över återförsäljare, i mindre omfattning genom import och genom kooperativa företag samt före- tag tillhörande de kooperativa byggher- rarna. Det tekniska projekleringsarbe- tet ombesörjes av fristående konsulter eller av projekteringsavdelningar inom de kooperativa och kommunala bygg- herreföretagen samt inom byggnadsfö- retagens egna projekteringskontor. Fördelningen av bostadsproduktionen på byggherrekategori och produktions- företag redovisas för 1963 års produk- tion av flerfamiljshus i tab. 11.3. Uppgiftsfördelningen mellan dessa produktionsled synes för närvarande vara under omprövning, och initiativ tas från såväl den enskilda som den kooperativa och kommunala sektorn för att nå ett mera totalt inflytande över hela produktionsprocessen. Anledning- arna till dessa initiativ kan i korthet ka— rakteriseras som två, nämligen dels behovet att skapa större stabili- tet och kontinuitet i produktionen för att planmässigt motsvara efterfrågan, dels behovet att skapa underlag för teknisk rationalisering och effektivt ut-
nyttjande av de stora seriernas eko- nomi.
Byggherresidans strävanden synes framförallt inriktas på lokal produk- tionsstabilitet. Svårigheterna härvid är främst brister i mark- och plantillgång samt ryckighet i tillgång till lånemedel. Byggherreföretagens sätt att överbryg- ga dessa svårigheter är att engagera sig hårdare än tidigare på markförvärvs- sidan — ofta i samförstånd med respek- tive kommun, vars finansiella situation icke medger en aktiv markförvärvspo- litik _— samt att ta på sig ett omfattande ansvar för markens stadsplaneläggning. Vidare har det blivit vanligt att söka samla produktionen i relativt omfat- tande projekt, indelade i flera årsetap— per. Dessa större projekt ger bättre förutsättningar för ett gott miljömässigt resultat men öppnar även möjligheter för teknisk rationalisering och innebär en viss långsiktsgaranti för lånemedel.",— tillgången.
Byggherrefunktionen är mestadels kommunalt avgränsad. Samverkan över kommungränserna är sällsynt _ endast de riksorganiserade byggherreorgani- sationerna utnyttjar dessa möjligheter
%,
att skapa bas för ökad produktionssta- bilitet och större serier. Men även från dessa företag är initiativen ännu svaga. Stickprovgundersökningar av landets bostadsproduktion som utförts av insti- tutet för byggnadsforskning har t. ex. inte kunnat påvisa att de riksorganise— rade företagen utnyttjar sin starkt cen- traliserade projekteringsverksamhet att uppnå en meningsfull variantbegräns- ning eller standardisering.
Att det skapas objekt som ger bygg- nadsföretagen möjligheter att genom- föra rationalisering bedöms som viktigt på entreprenörsidan. I en sammanfat- tande artikel i tidskriften Byggnads- industrin uttryckes önskemålen säl:
»Byggnadsföretagen saknar inte tekniska resurser eller rationella produktionsmeto— dcr för byggande i långa serier, antingen detta sker genom elementbyggeri eller på annat sätt. Det som hindrar en snabbare utveckling i den riktningen är i första hand att finna i utbudet på marknaden, där för ändamålet lämpliga projekt ej erbjuds i tillräcklig omfattning och med erforderlig kontinuitet. — —— — Samtidigt må fram- hållas att rationell och konkurrenskraftig produktion, vilket innebär produkter till låga priser, även kan åstadkommas vid mindre projekt, under förutsättning att in- dustrialiseringens huvudvillkor samord- ning, upprepning och utveckling befrämjas. För byggnadsföretagen innebär detta bl. a. att företaget har en egen produktutveckling så att utarbetade produktionsmetoder kan komma till användning vid en serie pro— jekt. Sannolikt kommer utvecklingen att gå mot ökad samordning inom byggföreta- get av planering, projektering och byggande. Denna vertikala integration skulle då bli det karakteristiska för byggnadsindustrins strukturella utveckling för den närmaste tiden.»
I samma artikel redovisas byggnads- industrins struktur, där det uppmärk- sammas att branschen består av ett stort antal små företag och få stora. Företag med mer än 100 årsarbetare utgör endast 4 % av samtliga företag men svarar för 60 % av företagens to- tala produktion. Småföretagen svarar
dock för större andelen av bostadspro- duktionen, medan hos storföretagen an- läggningsverksamhet och övrigt hus- byggande spelar större roll.
Utvecklingen synes gå mot ökad kon- centration till sådana större företagsen— heter.
Från såväl byggherre- som entrepre- nörsida finns alltså för närvarande star- ka intressen för ökad integration av byggnadsprocessens olika led. Att den- na integration kommer att förändra innebörden av nu vanliga upphandlings- förfaranden är uppenbart. Former för upphandlingen måste därför sökas som medger sådan integration men likväl bibehåller väsentliga konkurrensmo- ment. I den ovan refererade artikeln har detta uppmärksammats:
»Vid bedömning av strukturförändringar- na är det därför viktigt att hålla klart för sig, att åtgärder för branschrationalise- ring ofta innebär ett visst mått av konkur- rensbegränsning. Därmed blir branschra- tionaliseringen också en fråga om i vilken utsträckning man utan väsentliga skade- verkningar kan göra undantag från huvud- regeln om största möjliga mått av fri och effektiv konkurrens.»
Bostadsbyggnadsutredningen har, med anledning av att en särskild utredning tillkallats med bl. a. dessa frågor in- skrivna i sina direktiv, icke anledning att närmare behandla här redovisade tendenser och problem.
11.3. Byggnadskostnadernas utveckling
Enligt bostadsstyrelsens byggnadskost- nadsindex (basår 1938) kan byggnads- kostnadernas utveckling under efter- krigstiden indelas i fyra moment. näm- ligen 1945—50 en jämn stegring med ca 3 % per år 1 »Strukturproblem inom byggnadsindustrim
av Arne Näverfelt. Byggnadsindustrin nr 17, 1964.
...— a __4; %
Diagram 11.1. Indexserier för byggnads— kostnader, konsumentpriser och partipriser åren 1945—1964
INDEX ;
ZOO
-50 *55 -60 '64
BYSSNADSKOSTNAD KONSUMENTPRIS - PARTIPRIS
1950——52 en snabb stegring med till- sammans 35 %
1952——54 en återhämtning med tillsam- mans ca 3 % 1954—#64 en jämn stegring med ca 4 % per år — en viss dämpning iakttas åren 1958 och 1959 med åtföljande acceleration 1960.
En jämförelse av byggnadskostnads- index med partiprisindex visar mindre reaktioner 1951—52 och 1958—59 för byggnadskostnaderna än för partipri- serna. En jämförelse med konsument- prisindex visar stor parallellitet, där dock konsumentpriserna reagerade mindre häftigt 1951—52. Byggnadskost— nadernas stegring under 1960-talet har varit något starkare än både partipri- sernas och konsumentprisernas. Jäm- för diagram 11.1.
Diagram 11.2. Indexserier för byggnads— kostnader, materialkostnader och lönekost—
nader åren 1945—1964
ms -so -55 -60 -é4
BYGGNADSKOSTNAD . MATERIALKOSTNAD _._._._....- L'ONEKOSTNAD
Byggnadskostnadernas förändringar är resultat av framförallt lönekostna- ders och materialkostnaders föränd— ringar. Indexserierna för dessa båda kostnadsfaktorer är parallella med bygg- nadskostnaderna, dock med något stör- re fluktuationer för material än för lö- ner; materialkostnader och partipris— index visar naturligen god överens- stämmelse. Jämför diagram 11.2.
Kostnadsindex för de olika material- grupperna har i stort sett varit denna:
cement och lättbetong har visat små stegringar;
murtegel. visade samma utveckling till 1954, då en snabbare kostnadssteg— ring inleddes och sedan fortgått;
trä och armeringsjärn reagerade häf- tigt 1949—52 och har sedan fluktuerat kraftigt på en hög nivå.
Genom den konstruktion som bygg-
Diagram 11.3. Byggnadskostnader i kr/ lägenhet enligt bostadsstyrelsens länehand— lingar åren 1958—1964
BYGGNADSKOSTNAD KR./ LÄGENuET
au 000 1 a i i i ! småuus. l , , [:i : SEUFPBYGGDA (>zo nus) l ' ' /' i 10 000 _ ; 60 300 FLERFAMMUS. PREL. BESLUT. bYeeNAnsxosTNJmEx. 50000 FLERFAM nu!» 40 000
M |: hllvlret
nadskostnadsindex har ger den inte ut- slag för de förändringar av hustyper, lägenhetsplanering, materialval, utrust- ningsstandard, markplaneringsstandard samt produktivitet, som successivt sker i bostadsbyggandet, och inte heller för de marknadsmässiga fluktuationer iar— betskraftstillgång och konkurrenssitua- tion vid upphandlingen som förekom- mer. Inom statens institut för byggnads- forskning har, på uppdrag av en inom finansdepartementet verksam arbets- grupp, påbörjats studier av för olika användningsändamål bättre lämpade indexkonstruktioner. Därvid har bl. a. bostadsstyrelsens byggnadskostnadsin- dex jämförts med kostnadsutvecklingen sådan den återspeglas i bostadsstyrel- sens lånehandlingar. De uppgifter som använts är de i låneärendena uppgivna kostnaderna beträffande flerfamiljshus och av länsbostadsnämnderna fastställ- da högsta försäljningspriser beträffan- de småhus. I diagram 11.3 jämföres
byggnadskostnadsindex med de uppgiv- na hygguadskostnaderna per lägenhet i flerfamiljshus och gruppbyggda smä- hus. Standardökningeu i fråga om ut- rymme och utrustning har gjort att lä- genhetspriset ökat väsentligt snabbare än byggnadskostnadsindex. Vidare sy- nes inte byggnadskostnadsindex ha rea- gerat för de påtagliga fördyringar som inträffade under 1963.
Utredningen finner det angeläget att man i enlighet med förslag av bl. a. sta- tistikdelegationen utförligt behandlar indexfrågorna i syfte att finna ratio- nella metoder och organisationsformer för indexarbetet. Samtidigt vill utred- ningen understryka att det för »index- konsumenterna» inte bör resultera i allt- för många indexserier med specialise- rad användning. lndexrapporterna bör ge snabba och inom givna noggrann- hetsgränser vederhäftiga besked om kostnadsutvecklingen dels för den to- tala produkten (här lägenheten) i dess aktuella, genomsnittliga utförande, dels för den konstanta enheten (t. ex. m2 ly vid fast standard). Skillnaderna mellan dessa båda indexserier bestämmes av »utvecklingen» och »marknaden» inom bostadsbyggandet, vilka kontinuerligt bör belysas av särskilda bearbetningar av indexmaterialet och av stickprovs- studier av byggnadsobjekt och bygg- nadsmetoder.
Byggnadskostnadernas faktiska steg- ring under senaste år inger oro. För flerfamiljshusens del synes utveckling- en ha varit tämligen jämn, och steg- ringen kan återföras på dels de ökade belastningar i form av högre utrust- nings- och markplaneringsstandard som intagits i de statliga lånevillkoren, dels på de tillfälliga störningar av lokala byggnadsmarknader som föranletts av klimat- och arbetsmarknadssvårigheter. Inom storstadsregionerna synes otill- räcklig plan- och markberedskap ha
bidragit till sådana störningar. För små- husens del visar kostnadsutvecklingen större fluktuationer. Särskilt i Stock- holmsregionen har förekommit myc- ket höga produktionskostnader. Delvis kan dessa kostnader återföras på höga tomtpriser och på hög standard. Sam- tidigt visar företagna enkäter beträffan- de priserna på leveranser från små- husindustrin ringa variationer. Det fö- refaller alltså i huvudsak vara byggnads— platskostnaderna (markarbeten, grund- läggning, montering, komplettering, in— stallationer, finish) som varierar — i »normala» fall brukar dessa vara ca '3/3 av by gnadskostnaderna, alltså 2 gånger leveransens kostnad. Denna pris- utveckling för småhus, som framförallt gör sig gällande som krav på höga kon- tantinsatser vid husköp, har varit så stark att den menligt kan inverka på de möjligheter till en ökning av små- husandelen i produktionen som en ökad efterfrågan av större lägenheter kan ge underlag för.
11.4. Flaskhalsar i bostadsbyggandet. 30 praduktionsexempel
För att i detalj kunna följa bostadspro- duktionen och därvid kunna studera inverkan av de lagar, förordningar, ru- tiner och andra samhälleliga villkor som omger bostadsbyggandet, samt funktionerna hos de företag som sva- rar för ledning, projektering, byggande och materialförsörjning, uppdrog bo- stadsbyggnadsutredningen åt statens in- stitut för by gnadsforskning att genom- föra en särskild undersökning. Institu- tet utvalde 30 nyligen färdigställda bo- stadsobjekt, och följde systematiskt de- ras tillblivelsekedja »baklänges». Un- dersökningen har redovisats i Bygg- forskningens rapport nr 108 »Från stadsplan till inflyttning» (Stockholm
1964) samt i ett informationsblad (1964 nr 21) med samma titel. Utredningens resultat refereras nedan i anslutning till detta informationsblad.
Objekten har valts så att de fördelar sig jämnt mellan flerfamiljshus, sane- ringsobjekt och småhus. De är lokali- serade i olika delar av landet och upp- förda i olika samhällstyper. Både stora objekt (10 objekt har över 100 lägen- heter), medelstora och små objekt ned till 12 lägenheter har medtagits. Sprid- ning har också eftersträvats beträffande byggherrekategori och upphandlings- form.
Utredningen har sökt teckna en grov- maskig bild av händelseförloppet, från stadsplan till inflyttning. Med tidsåt- gång menas i detta fall den tidrymd oli- ka medverkande varit engagerade i ob— jektet. Hur stor arbetsinsatsen varit vid olika tidpunkter har däremot inte redo— visats. Uppgifterna kan därför inte låg- gas till grund för några kapacitetsbe— dömningar.
11.4.1. Byggprocessen Vid bostadsbebyggelse omfattar bygg- processen i princip följande moment: översiktsplanering (regionplan och generalplan); detaljplanering (stadsplan, byggnads— plan eller utomplansbestämmelser); fastighetsbildning (tomtindelning och tomtmätning) ; gatu- och va-projcktering; husbyggnadsprojektering (bostads— hus, trädgårdsanläggningar, butiker, skolor, daghem etc.); gatu- och vil—byggande; husbyggande. Inget organ, vare sig statligt, kommu- nalt eller enskilt, styr ensamt hela pro- cessen, och detta innebär betydande svårigheter då det gäller att åstadkom- ma en rationell byggprocess. Proces— sens förlopp påverkas därför i hög
grad av varierande förutsättningar i frå- ga om: kommunal administration; marktillgång och politik för markens upplåtelse (äganderätt eller tomträtt); finansiering (med eller utan statliga lån);
byggherrekategori (allmännyttigt, kooperativt eller enskilt företag); planinstitut; huvudmän för fastighetsbildningen (stadsingenjör eller distriktslantmä- tare);
markförhållanden (undergrund och lutningar);
byggnadstyp (flerfamiljshus, små- hus);
projekteringsformer (totalprojekte- ring, projektering i egen regi eller med hjälp av konsulter); upphandlingsformer (egen regi, ge- neralentreprenad, delad entreprenad); objektsstorlek (antal lägenheter per objekt) ; byggmetoder (traditionellt eller elementbyggeri) m. m. De 30 objekten visar stora variatio- ner beträffande tidsåtgången för olika delmoment i byggprocessen och i fråga om tidsföljden mellan olika åtgärder och händelser.
byggeri
11.4.2. Stadsplaneläggningen
Studien redovisar flera objekt där lång- varig stadsplaneläggning är orsakad av oklara förutsättningar, vilket medfört återgång till lägre instanser i handlägg- ningen samt ändringar. Genom att många instanser och remissorgan är in- kopplade i ett stadsplaneärende kan en ändring medföra avsevärd tidsutdräkt. Denna kan i sin tur innebära att förut- sättningarna ändras med ytterligare tidsutdräkt som följd. Andra störande konsekvenser av
stadsplaneläggningen har haft sin or- sak i det förhållandet, att den faststäl-
lande statliga instansen —— Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen — tar ställning till exakt samma handlingar och till frågor av samma detaljeringsgrad som den kommunala instansen, och gör sin be- dömning och sin fastställelse efter den kommunala handläggningen. De över- siktliga frågorna (ramarna) behandlas således efter det att detaljfrågorna kla- rats av, och baseras på samma hand— lingar. I flera av de 30 objekten har detta medfört att ärenden återsänts till lägre instanser för justering och kom- plettering.
Inte endast stadsplaneprojekteringen har blivit lidande av en sådan hand- läggning. För ett projekt där gatu- och va-projektering, husbyggnadsprojekte— ring och förberedelser för byggandet satts igång på grundval av klartecken i lägre stadsplaneinstanser uppträder oekonomiska avbrott, tidsförskjutning- ar och omprojekteringar om planen icke accepteras av de högre instanser- na. Vetskapen om detta kan innebära ett tryck på de högre instanserna att inte riva upp lägre instansers beslut, även då brister konstateras hos planen.
11.4.3. Husbyggnadsprojekteringen
Tre samhälleliga beslut — om hygg- nadslov, igångsättningstillstånd och statligt lån — bildar förutsättningar för byggstart och är aktuella omedelbart dessförinnan. Beträffande flera av de 30 objekten har det inneburit stora svå- righeter att erhålla alla dessa beslut före byggstart. Andra krafter — eko- nomin, bostadsbristen, kravet på full sysselsättning — har verkat för en så tidig byggstart som möjligt. Därför har man ofta varit tvungen att använda delbeslut, t. ex. byggnadslov för schakt- arbetet (schaktningslov) eller dispen- ser från gällande bestämmelser. Men man har också i vissa fall startat utan formellt tillstånd.
Tiden närmast före planerad bygg- start är för byggherren och hans pro— jektörer märkbart överhettad. Många viktiga beslut skall fattas inom kort tid- rymd: först alla de interna beslut be- träffande projektets utformning som skall föregå myndigheters granskning och anbudsinfordran, därefter de nämnda samhälleliga besluten.
Före byggstart är byggherren också beroende av godkännande från kommu- nala tekniska verk beträffande va- och el-installation. Slutligen har han att ta ställning till de anbud som inhämtats på genomförandet av projektet.
Ett speciellt problem utgör de vänte- tider, som ibland föregår ett beslut. Bland de 30 objekten finns exempel där arbetsbelastningen hos en myndighet förorsakat en allvarlig disproportion mellan effektiv och total handlägg- ningstid. Till en del kan den förklaras av att skilda granskningsarbeten har så olika karaktär och omfattning. Men det- ta kan alltså medföra att en hel process stannar till under lång tid, medan ett visst ärende rörande objektet ligger i kö i väntan på behandling.
I studien redovisas också vilka kon- sekvenser ändringar i myndigheters fö- reskrifter får för projekteringen. Vid intervjuer har kritiska synpunkter sär- skilt framförts på ändringarna i de stat- liga belåningsreglerna. Det bör betonas att en ändring kan vara störande även om den har positiv innebörd, dvs. inne- bär gynnsammare villkor. Omprojekte- ring får ändå göras. Klagomålen tyder på att övergångsbestämmelserna för nya föreskrifter inte alltid är utfärda-de med tillräcklig hänsyn till erforderlig tid för projekteringen. Denna bör normalt kunna genomföras på grundval av de regler som gäller vid projekteringens början.
Stora ekonomiska konsekvenser har framför allt ritningsändringar efter
byggstart. Särskilt iögonenfallande har det varit på de kommersiella lokaler som förekommit i saneringsobjekten. Alltför långa väntetider har i vissa fall orsakat sådana ändringar, genom att ursprungligen kontrakterade hyresgäs- ter skaffat lokaler på annat håll och nya hyresgäster haft andra lokalbehov. Ändringar under byggtid har också i några fall orsakats av att nya installa- tioner tillkommit — kylaggregat till restauranger, kontorsmaskiner etc. -— vilka krävt justeringar av framför allt el- och vvs-installation.
11.4.4. Byggandet Bristande anpassning har iakttagits mellan å ena sidan gatu- och va-arbe- ten och å andra sidan husbyggnadsar— beten. Detta sammanhänger med den självständiga ställning som gatu- och va-frågorna har gentemot husbyggnads- frågorna, både inom den kommunala administrationen, projekteringen och byggandet. Ett relativt stort byggnads- objekt omfattar hus, vägar och andra anläggningar på mark och anslutnings- ledningar under mark. Programmering, projektering, upphandling och byggan- de av denna helhet ligger under olika ledning. Dessutom arbetar även de or- gan som svarar för el-, tele- och fjärr— värmeanläggningar med hög grad av självständighet. I anslutning till koncentrationen av beslut inför byggstart har ovan endast byggherrens problem tagits upp. Men överhettningen vid denna tidpunkt drabbar framför allt entreprenörerna. Vid flera av de 30 objekten har dessa haft mycket kort tid på sig — storleks- ordningen några veckor —— för anbuds- räkning och entreprenadförhandling, inköp av material, anskaffande av ar- betskraft, upphandling av underentre- prenader samt all utförandeplanering. Anledningen ligger till en del i att
byggherren uppifrån varit pressad att följa en viss bostadsbyggnadsplan med hänsyn till kraven på full sysselsätt- ning samt att bostadsproduktionen skulle hållas vid hög nivå. Men säker- ligen har också en del byggherrar haft otillräcklig kunskap om entreprenörer- nas arbetsbörda under denna period, vilket fått till följd allt för korta an- budstider och olämplig tidsplan för byg- gandet.
Det verkar vidare som om projekte- ringstekniken, upphandlingsformerna, granskningsmetoderna,beslutsprocessen m. ni. inte hunnit anpassa sig till ut- vecklingen av nya byggnadsdelar och nya byggmetoder. Studien uppvisar ex- empel på detta. I ett fall hade man pro- jekterat fram till huvudritningar med tanke på utförande enligt konventio- nella byggmetoder. Först därefter be- slutade man att övergå till monterings- bygge, vilket innebar helt ny projekte- ring.
11.5. Rationalisering — tendenser och möjligheter
I de tidigare avsnitten i detta kapitel har sökts ge en karakteristik av den produktionsapparat som svarar för bo- stadsbyggandet. Huvudintrycket torde vara att denna apparat för närvarande undergår en genomgripande föränd- ring. Dess ställning i samhällsekonomin är betydelsefull, vad beträffar såväl (less direkta sysselsättning av arbets- kraft, värdet av dess produktion som dess krav på sina levererande sektorer. Kostnadsutvecklingen visar stegringar av samma typ som inom annan indu- striell produktion men är genom sta- tistik mindre väl kartlagd och inger på vissa punkter och i lokala marknader anledning till oro. Detaljstudier av pro- duktionsprocessens förlopp visar oklar- heter och flaskhalsar, som genom ratio—
nalisering av rutiner i såväl myndighe- ters som företags handlande borde kun- na undanröjas. .
Det är också uppenbart att starka krafter nu satts in på att genomföra så- dana rationaliseringar av produktions- apparaten. Främsta syftet härmed synes vara att bättre tillvarata den tillgäng- liga arbetskraften. Prognoserna för den— nas utveckling, till vilka vi återkommer 1 kap. 14, nödvändiggör en kontinuer- lig höjning av produktiviteten. Denna höjning måste ske parallellt med en successiv förbättring av arbetskraftens arbetsmässiga och sociala villkor. För- utsättningarna för att byggnadsföreta- gen skall kunna genomföra ett sådant program är att de tillförsäkras bättre kontinuitet och stabilitet i sin verksam- het för att därmed kunna åtaga sig ett långsiktigare ansvar för arbetskraften och företa djupgående investeringar i den tekniska produktionsutrustningen.
Den tekniska rationaliseringen inom produktionsföretagen har under efter- krigstiden framförallt bestått i meka- nisering av arbetsplatsen. I första hand har de tunga transportmomenten meka— niserats. Vidare har man sökt ned- bringa material- och arbetsförbrukning för ställningar, formar och andra hjälp- medel. Personalvård och arbetsskydd har förstärkts, samtidigt som man ge- nom metoder och hjälpmedel sökt göra sig oberoende av klimatiska växlingar. Tids- och precisionskrävande hantverk- liga operationer har eliminerats eller — som i fallet med snickerier _ hän- visats till fabriksmässig framställning. Ytterligare rationaliseringar av denna typ återstår säkerligen att göra, kanske framförallt i samordningen mellan det egentliga husbyggandet och installa- tionsarbetena för vvs och el.
Ännu har endast i ringa omfattning prövats att överföra även byggnads- stommens tillverkning till fabrik. Inom
...?—...... H: _
småhusproduktionen förekommer se- dan mellankrigsåren en omfattande så- dan förtillverkning, framförallt baserad på träkonstruktioner, men för flerfa- miljshusens del är det först på 1950- talet som man gjort allvarliga försök. Det är dock tydligt, att de tekniska för- utsättningarna nu klarnat så, att omfat- tande försök i denna riktning kommer att göras under de närmaste åren. Tek- nologin beträffande projektering, ma- terial, konstruktioner, transport och montering har kunnat utvecklas, delvis med stöd av erfarenheter från andra länder. De lokaliseringsmässiga förut— sättningarna för komponenttillverk- ningen är, trots landets utsträckning, re- lativt goda genom flerfamiljshusbyg- gandets stora tyngd i vissa expansiva regioner. De nödvändiga åtgärderna att begränsa måttvariationer och element— varianter är förberedda genom utred- ningsarbeten inom byggstandardise- ring och byggnadsforskning. Man skul- le sammanfattningsvis kunna hävda, att en viss teknisk beredskap finns för suc- cessiv övergång till elementbyggande.
Det är emellertid andra förutsätt- ningar som samtidigt måste till för att den nya rationaliseringsfasen skall kun- na inledas. Förtillverkningen av stom- element måste baseras på tillverknings- serier av sådan omfattning och tids- längd att de kan förränta investeringar i stationära industrier. Etableringsin- tresse för sådana industrier finns up- penbarligen både hos byggnadsindu- strin och hos byggnadsämnesindustrin, men intresset är svårt att realisera utan långsiktiga avsättningsgarantier. Såda- na garantier är det byggherrarnas upp- gift att svara för, vilket de emellertid endast kan göra under förutsättning av" garantier om primära resurser: kredi- ter och byggnadsmark. Krav på sådana garantier kan ställas på stat och kom- mun och sammanlagras med likalydan-
de krav som ovan behandlats och som skall ytterligare utvecklas i följande ka- pitel. Emellertid torde byggherrarna även utan sådana primära garantier i viss utsträckning genom egna åtgärder kunna skapa grund för en stabil avsätt— ning av förtillverkade produkter. Ge- nom samordning av smärre byggherre— enheter i gemensamma, långsiktiga pro— duktionsprogram, i vilka tillfälliga och lokala fluktuationer tar ut varandra, kan garanteras minimiavsättningar av tillräcklig omfattning för att initiera erforderliga investeringar.
I Danmark har sådan samverkan or- ganiserats för genomförande av en se- rie omfattande bostadsprojekt (Balle- rup-, Sydjylland- och Gladsakseplaner- na), och i England har motsvarande samverkan organiserats för skol- och sjukhusbyggandet.
För att stimulera till sådan samord- ning bör de organisatoriska problemen studeras, Det bör utrönas i vilken ut- sträckning de enskilda objekten måste bindas vid en standardiserad utform— ning, bestämd av de använda elemen- ten, och i vilken utsträckning individu- ella variationer kan tillåtas utan att den långa seriens ekonomi rubbas. Det bör vidare studeras hur upphandlingen or- ganiseras: svarar byggherren direkt för leveranskontrakten med de olika ele- menttillverkande industrierna eller sker upphandlingen över generalentrepre- nör? Hur bör projekteringshandlingarå na se ut för att möjliggöra maximal konkurrens i varje upphandlingsfas? Det bör undersökas huruvida. denna form av projektering, upphandling och byggande ställer speciella krav på ut- formning och tidsföljd av stadsplan och byggnadslov — byggnadens egenskaper bestäms inte som traditionellt i en hu- vudritning och en teknisk beskrivning utan i en serie beslut om val av förtill- verkade komponenter med specifika
egenskaper. Behov av tidigareläggning och principbesked kan bli påtagliga.
Vi har funnit att omställningen till nya »industriella» byggnadsmetoder sä- kerligen kommer att medföra stora pro- blem, särskilt för de mindre byggherre- och produktionsföretagen. Det är även viktigt att uppmärksamt följa vilka för- ändringar i myndigheternas och andras rutiner som de nya produktionssätten påkallar. Vi finner att dessa frågor upp— märksammats i inrikesministerns direk- tiv till byggindustrialiseringsutredning- en hösten 1964.
Den sanerings- och ombyggnadsverk- samhet som vi beräknat måste komma till stånd för att bringa bostadsbeståndet i paritet med bostadsefterfrågan fram till 1970-ta1ets mitt är avsevärt mer om— fattande än den som hittills bedrivits (jfr kap. 7). Det är därför nödvändigt att ökat forsknings- och utredningsar- bete ägnas denna del av byggandet. Hit- intills har intresset huvudsakligen va- rit knutet till nyproduktionen och till möjligheterna att där åstadkomma tek- niska rationaliseringar. Vår uppfattning är att en teknisk rationalisering är möj- lig även när det gäller sanerings- och ombyggnadsverksamhet och vi anser att en ökad satsning på forskning kring dessa spörsmål kan väntas ge god utdel— ning. Hithörande frågor torde lämpli- gen höra penetreras av byggindustriali- seringsutredningen och av statens insti- tut för hyggnadsforskning.
I likhet med bostadssociala utred- ningen (i Slutbetänkande, del II, SOU 1947:26) och Svenska Riksbyggen (i skrivelse till Konungen den 12 februari 1958) anser vi att det föreligger behov av såväl statlig som kommunal aktivitet, när det gäller planläggningen av sane- rings- och ombyggnadsverksamheten. Då den synes vara förknippad med åtskil- liga problem av såväl juridisk som fi- nansiell karaktär, är det angeläget att
dessa snarast löses. Aktiviteter pågår på olika håll för att skapa de juridiska och finansiella instrument som är er— forderliga för verksamheten; åtmins- tone delvis är dessa instrument av vikt såväl vid byggande på tidigare bebyggd mark som vid nyexploatering av mark. Så har t. ex. markpolitiska utredningen i sitt första betänkande (Kommunal markpolitik, SOU 1964: 12) föreslagit tillskapandet av särskilda lånemöjlighev ter för kommuner att användas för för- värv av mark och för finansiering av tomträttsupplåtelser. Expropriationsut- redningen har i sitt andra betänkande (Förtida tillträde, expropriationskost- nad m. m., SOU 1964:32 ), i syfte att undvika onödig tidsutdräkt i anledning av domstolsförfarandet i expropria- tionsmålen, föreslagit vissa ändringar i och kompletteringar av expropriations- lagens bestämmelser om förtida till— träde och om ersättning i anledning av sådant tillträde. Fastighetsbildnings- kommittén föreslog i sitt betänkande (Förslag till lag om vissa gemensam- hetsanläggningar m. m., SOU 1963: 23) juridiska regler som tar sikte på att reglera sådana spörsmål om samverkan mellan fastigheter som avser utförande, underhåll och drift av vissa anläggning- ar av stadigvarande betydelse för fastig- heterna, särskilt parkeringsanläggning- ar, trafikleder, gårdsutrymmen, lek- platser, anordningar till skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanlägg- ningar och tvättstugor. Vi finner det an- geläget att dessa utredningsarbeten full- följs och omsätts i beslut i syfte att ef- fektivisera sanerings- och ombyggnads— verksamheten.
För den enskilde fastighetsägaren, och kanske framför allt för småhusägaren, kan det många gånger vara svårt att göra en avvägning mellan alternativen ny- byggnad och ombyggnad. Vi anser det vara en uppgift för byggnadsnämnderna
i kommunerna att mer aktivt än som nu sker verka för att en allmän kvalitets- höjning kommer till stånd inom lägen- hetsbeståndet och att ge råd och anvis- ningar till de fastighetsägare, som ämnar vidta åtgärder i syfte att förbättra kvali- teten hos sina bostadsfastigheter. En— ligt vår mening bör dessutom bostads— och byggnadsstyrelserna kontinuerligt följa sanerings- och ombyggnadsverk- samhetens utveckling och vidta de åt- gärder som kan komma att visa sig er- forderliga för att göra förutsättningarna för verksamheten så gynnsamma som möjligt.
Såväl Svenska Riksbyggen (i sin nyss- nämnda skrivelse) som Näringslivets bo- stadsutredning (i skriften »Bygga om») har framhållit de med sanerings- och ombyggnadsverksamheten förknippade speciella finansieringssvårigheterna och föreslagit vissa åtgärder för deras lös- ning. Vi anser att det bör ankomma på bostadspolitiska kommittén att pröva dessa förslag och att söka skapa sådana finansiella instrument som stimulerar byggherrar och fastighetsägare till ak- tiva insatser i bostadsförbättrande syfte.
KAPITEL 12
Mark- och planresurser
12.1. Aktuella utredningar om mark- och planresurser
Mark- och planresurserna har behand- lats i aktuella undersökningar av bo- stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och markpolitiska utredningen. Den följan- de redogörelsen är helt baserad på dessa undersökningar.
Bostadsstyrelsens undersökning utgår från de bostadsbyggnadsprogram, som för första gången upprättades av ett stort antal kommuner hösten 1963. För den följande redogörelsen har använts två av bostadsstyrelsen utarbetade över- sikter över bearbetningar härav, näm- ligen dels »Sammanfattning av de kom- munala bostadsbyggnadsprogrammen för perioden 1964—68», bilaga 1 till bostadsstyrelsens skrivelse till Konung- en om anslag för budgetåret 1965/66, dels »Bebyggelseplaneringens läge en- ligt de kommunala bostadsbyggnads- programmen», bilaga 2 till byggnads- styrelsens nedan omnämnda skrift.
Byggnadsstyrelsen har på uppdrag av Kungl. Maj:t genomfört en utredning om bebyggelseplaneringens läge i kom- munerna. Den behandlar säväl mark- som planfrågor och har publicerats i se- rien »Aktuellt från byggnadsstyrelsen» (1964, del 2). _
Markpolitiska utredningen har i sitt första betänkande, »Kommunal markpo- litik» (SOU 1964: 42), redogjort för un- dersökningar om markfrågans läge i kommunerna. .
I det följande redogörs först (avsnitt 12.2) för statistiska uppgifter om vissa markfrågor i bostadsproduktionen un- der senare år, vilka har redovisats av markpolitiska utredningen. Denna ut- redning är den enda av de här använda som innehåller sådant tillbakablickande material.
Därefter redogörs i avsnitt 12.3 för bostadsstyrelsens bearbetningar av bo- stadsbyggnadsprogrammen. Såväl bygg- nadsstyrelsen som markpolitiska utred- ningen har i sina undersökningar an— vänt sig av och kritiserat bearbetning- arna av bostadsbyggnadsprogrammen. De synpunkter som därvid har anförts redovisas också i detta avsnitt.
I avsnitt 12.4 redovisas byggnadssty— relsens undersökning och i avsnitt 12.5 markpolitiska utredningens i delar som icke tidigare har refererats.
Slutligen har vi i avsnitt 12.6 sam- manfattat några egna synpunkter.
12.2. Markfrågar i bostadsproduktionen under senare år
Markpolitiska utredningen har under- sökt i vilken utsträckning bostadsbyg— gandet under senare år har förlagts till mark som ägts och ställts till förfogan- de — genom försäljning eller tomträtts— upplåtelse — av kommunerna. Undersökningen har begränsats till den statligt belånade produktionen. Ge- nom denna begränsning har uppgifter
kunnat hämtas ur lånehandlingar. Vissa kompletteringar har dock skett. Av fler- familjshusproduktionen är det endast en liten del — några få procent av lä- genhetsantalet — som ej belånas statligt. För flerfamiljshusen är begränsningen därför mindre betydelsefull. Av småhu- sen är det en något större men dock be— gränsad del som ej blir statligt belånad.
Undersökningen har vidare begrän- sats till ca 370 kommuner, vilka alla ingår bland dem med skyldighet att upprätta bostadsbyggnadsprogram. Pro- duktionen torde vara tämligen liten i övriga programkommuner, varför upp- gifter ur undersökningen i stort torde vara jämförbara med uppgifter om pro- gramkommunerna. De 370 kommunerna svarade för 95 % av alla inflyttnings- färdiga flerfamiljshuslägenheter i hela landet åren 1960—62 och 75 % av små- huslägenheterna.
Från undersökningen har undantagits projekt, i vilka lägenheterna i genom- snitt var mindre än 45 m2.
I tiden har undersökningen avsetts omfatta ungefär 5 år. Av vissa skäl har något olika tidsperioder valts för skilda hustyper. För flerfamiljshusen har valts kalenderåren 1958—62, för icke grupp- byggda småhus budgetåren 1957/58—
1961/62 och för gruppbyggda småhus de fyra kalenderåren 1958—61.'För småhu- sen är undersökningen utförd på ett femprocentig't urval.
Undersökningen visar att huvudpar- ten av bebyggelsemarken har ägts av kommunerna. Större delen av den kom- munägda marken har i samband med bebyggandet sålts till byggherrarna. En mindre del har upplåtits med tomträtt.
Olikheterna är emellertid betydande mellan olika slag av bebyggelse. Fyra olika bebyggelsetyper särredovisas, nämligen flerfamiljshus på sanerings— områden, definierat som områden med sammanhängande bebyggelse eller i varje fall så samlad bebyggelse att en- dast enstaka luckor, resttomter, före- kommer därinom, flerfamiljshus på ex- ploateringsområden, icke gruppbyggda småhus och gruppbyggda småhus. Gruppbyggda småhus behöver enligt de- finitionen icke vara lika, men skall va- ra uppförda av samma byggherre inom samma område. I vilken utsträckning kommunerna i genomsnitt för hela de behandlade perioderna och för alla un- dersökningskommunerna tillsammans har upplåtit mark till de olika bebyg- gelsetypernwa framgår av de procen- tuella lägenhetsantalen i följande tablå.
Procentuellt antal lägenheter på mark, .. avkommunen såld av turtäääts- upplåten annan mark kommunen mark, summa Flerfamiljshus på saneringsområden .............. 29 6 35 65 exploateringsområden ........... 54 29 83 17 Småhus icke gruppbyggda .............. 55 4 59 41 gruppbyggda ................... 56 22 78 22
Kommunerna har alltså upplåtit den allra största delen av marken för fler- familjshusbebyggelse på exploaterings- områden och för gruppbebyggelse av
småhus, nämligen mark avseende 83 respektive 78 % av lägenhetsantalen. Ehuru större delen av marken har för- sålts till byggherrarna, är tomträttsupp-
Tabell 12.1. Den statligt belånade fler/amiljshusproduktionen (prel. lånebeslut åren 1958—1962) på sanerings— och exploateringsområden samt procentuell andel av lägen— hetsantalen på mark, som har försålts eller upplåtits med tomträtt av kommunen
Anm. Vissa begränsningar i undersökningen: se texten.
Flerfamiljshus på sanerings— Flerfamiljshus på exploa- områden teringsområden Därav i % på Därav i % på Område Pintal mark S:a ämm mark S:a lagen- s ål d av tomt- 0/ lagen- såld av tomt- fy heter rätts- 0 heter rätts- ” kom- kom— mark mark munen munen Alla undersökningskommu- nerna ..................... 63 104 29 6 35 164 512 54 29 83 Därav Stockholmsområdet Stockholm ............. 3 188 —— 46 46 13 957 1 87 88 Förortskommuner ...... 7 992 46 5 51 27 044 71 1 72 Göteborgsområdet Göteborg .............. 1 543 — 36 36 18 595 3 96 99 Förortskommuner ...... 193 —— — -— 5 142 63 3 66 Malmö—Lund-området Malmö—Lund ......... 1 470 9 5 14 12 969 11 71 82 Förortskommuner ...... 150 49 —- 49 636 82 _ 82 Bostadsförsörjningsområ- den med över 50 000 inv. Centralortskommuner. . . 14 142 34 3 37 28 310 72 17 89 Kranskommuner ....... 716 22 —- 22 2 549 65 —— 65 Bostadsförsörjningsområ- den med 30 OOO—50 000 inv Centralortskommuner. . . 8 016 27 — 27 15 663 81 12 93 Kranskommuner ....... 787 24 — 24 1 675 65 — 65 Bostadstörsörjningsområ- den med 10 OOO—30 000 inv 17 399 25 4 29 26 952 73 3 76 Övriga kommuner med mindre än 10 000 inv. ..... 7 508 42 _ 42 11 380 72 1 73
låtelserna för dessa bebyggelsetyper icke oväsentliga. 29 respektive 22 % av de totala lägenhetsantalen eller i grovt tal tredjedelen av lägenhetsantalen på av kommunen upplåten mark hänför sig till tomträttsmark.
Också i fråga om icke gruppbyggda småhus har de här aktuella 370 kom- munerna svarat för upplåtelse av större delen av marken (mark för 59 % av lä- genhetsantalet) men inom sanerings- områden med flerfamiljshus för mark avseende endast en tredjedel av lägen- hetsantalet. För båda dessa bebyggelse-
typer har tomträttsupplåtelse tillämpats endast undantagsvis.
Utredningen har genom att fördela materialet på fem s. k. länsregioner un- dersökt om några regionala variationer har förelegat i fråga om kommunal ak- tivitet men icke funnit några mera be- tydande differenser.
Under medverkan av bostadsstyrel- sen och länsbostadsnämnderna har en del av kommunerna i undersökningen grupperats i s. k. bostadsförsörjnings- områden. Bostadsproduktionen har stu- derats fördelad på bostadsförsörjnings—
Tabell 12.2. Den statligt belånade småhusproduktionen, icke gruppbyggda hus med lånebeslut 1957/58—1961/62 och gruppbyggda med lånebeslut 1958—61, samt procen— tuell andel av lägenhetsantalen på mark, som har försålts eller upplåtits med tomträtt av kommunen
Anm. 1. Vissa begränsningar i undersökningen: se texten. Anm. 2. För Stockholm och Göteborg redovisas tillhopa 320 lägenheter i icke gruppbyggda småhus.
områden av olika folkmängdsklasser, varvid kommuner som ej har hänförts till hostadsförsörjningsområden har be- handlats som särskilda enheter. Upp- gifter för de olika grupperna av bostads- försörjningsområden finns i tab. 12.1 och 12.2.
I fråga om exploateringsområden för flerfamiljshus har de kommunala mark- innehaven betytt mera inom de större bostadsförsörjningsområdena än inom
Småhus, icke gruppbyggda Småhus, gruppbyggda Därav i % på Därav i % på Område Antal _ Antal _ lägen- 52313; tomt- Sof lägen- Sååå, tomt- So; heter kom- rätts- ” heter kom- rätts- 0 mark mark munen munen . Alla undersökningskom- j munerna .................. 33 940 55 4 59 23 181 56 22 78 ] Därav Stockholmsområdet Stockholm ............ . . . . . . 1 454 —— 96 96 Förortskommuner ...... 2 760 13 _ 13 3 277 45 _— 45 Göteborgsområdet Göteborg .............. . . . . . . 777 14 84 98 Förortskommuner ...... 1 680 36 -— 36 1 241 76 — 76 Malmö-Lund-området Malmö-Lund .......... 380 21 21 42 1 109 23 13 36 Förortskommuner ...... 800 78 — 78 700 100 — 100 Bostadsförsörjningsområ- den med över 50 000 inv. Centralortskommuner. . . 2 600 42 28 70 3 349 32 55 87 Kranskommuner ....... 2 820 58 — 58 1 041 74 — 74 Bostadsförsörjningsområ— den med 30 OOO—50 000 inv. Centralortskommuner. . . 2 860 70 3 73 2 033 63 33 96 Kranskommuner ....... 2 940 52 -—- 52 655 65 — 65 Bostadsförsörjningsområ- den med 10 OOO—30 000 inv ..................... 8 240 64 3 67 4 564 74 8 82 Övriga kommuner med mindre än 10 000 inv.. .. . 8 540 61 _ 61 2 981 86 2 88
de mindre. För saneringsområden finns ingen klar tendens.
Inom Stockholms- och Göteborgsom- rådena och bostadsförsörjningsområden med över 30000 invånare är en bety- dande del av småhusproduktionen för- lagd till förorts- respektive kranskom- munerna. Dessa har emellertid i rela- tivt liten utsträckning svarat för mark- upplåtelser till småhus.
Tomträttsupplåtelser dominerar i
Stockholm och Göteborg (men ej i för- ortskommunerna) för alla bebyggelsety- per möjligen med undantag för de där sällsynta icke gruppbyggda småhusen, i Malmö-Lund för flerfamiljshus på ex- ploateringsområden. Utanför storstads- områdena synes tomträttsupplåtelser med enstaka undantag förekomma en- dast i centralorterna i de större bostads- försörjningsområdena och då avse hu- vudsakligen småhusbebyggelse. Utredningen har också genomfört en gruppering av kommunerna efter tek- niska och administrativa resurser och studeråt flerfamiljshusproduktionen ef—
ter denna gruppering. Utredningen har därvid funnit, att andelen lägenheter på kommunuppläten mark i fråga om ex- ploateringsområden är relativt stor i kommuner med goda tekniska och ad- ministrativa resurser men att tendensen i fråga om saneringsområden är nästan motsatt.
Byggherrarna har fördelats på tre grupper —— allmännyttiga företag, koo- perativa och enskilda _ och flerfa- miljshusproduktionen studerats för var- je grupp. Tablån nedan visar betydande differenser mellan de olika byggherre- grupperna.
Alla ägg?; Kooperativa Enskilda byggherrar företag foretag foretag Flerfamiljshus på
saneringsområden Antal lägenheter ............... 63 104 14 391 19 602 29 111 Därav i % på mark upplåten av kommunen .................... 35 73 38 14 exploateringsområden Antal lägenheter ............... 164 512 70 283 55 167 39 062 Därav i % på mark upplåten av kommunen .................... 83 93 80 66
Omfattningen av kommunala mark- upplåtelser har så vitt framgår av de statistiska uppgifterna varit tämligen oförändrad under perioden för fler- familjshus på exploateringsområden. Man kan emellertid notera, att andelen lägenheter på tomträttsupplåten mark
var mindre åren 1961—62 än tidigare, medan andelen lägenheter på mark, som har försålts av kommunen, var större.
För saneringsområdena är variatio- nerna mellan olika år större. Störst var andelen lägenheter på kommunupplå- ten lnark år 1960.
Flerfamiljshus på Flerfamiljshus på saneringsområden exploateringsområden Därav i % på Därav i % på Antal Antal .. mark Sum- .. mark Sum- lagen- tomt- lagen— tomt— heter Såld ” rätts- ma heter Såld av rätts- ma kommu- kommu- mark mark nen nen 1958 ........ 10 810 31 3 34 31 943 41 41 82 1959 ........ 11 069 35 3 38 30 856 54 28 82 1960 ........ 13 681 33 9 42 32 043 52 30 82 1961 ........ 13 886 27 6 33 31 659 62 23 85 22 7 60 22
För småhus har produktionen ej för- delats på år utan endast på två perio- der. För icke gruppbyggda småhus av- ser perioderna budgetåren 1957/58—
1959/60 och 1960/61—1961/62, för gruppbyggda småhus kalenderåren 1958 -—-59 och 1960—61.
Småhus, icke gruppbyggda Småhus, gruppbyggda Därav i % på Däravi % på Antal Antal lägen- mark tomt- Sum- lägen- mark tomt- Sum- såld av .. ma såld av .. ma heter k ratts— heter ratts- ommu- mark kommu- mark nen nen Period 1 ..... 14 820 52 3 55 10 778 53 24 77 » 2 ..... 19 120 56 4 60 12 403 59 20 79
Utredningen redovisar också uppgif- ter om tomtkostnaderna, vilka här icke refereras. Det må endast nämnas att markpolitiska utredningen har funnit, att tomtkostnaderna visar en tämligen måttlig stegring under den behandlade perioden, men att variationerna efter ortsgrupper och också större regioner är betydande.
12.3. Uppgifter ur bostadsbyggnads- programmen om mark- och planresurser
12.3.1. Bostadsbyggnadsprogrammens uppbyggnad
Från och med år 1963 skall bostads- byggnadsprogram årligen upprättas av 438 kommuner. Dessa kommuner svarar för huvudparten av bostadsbyggandet i riket. Av flerfamiljshusproduktionen, mätt i lägenheter, kommer endast några få procent på områden utanför pro— gramkommunerna. Av småhusen byggs ca en fjärdedel utanför dessa.
En redogörelse för syftet med och uppbyggnaden av programmen lämnas i kap. 17. Här nedan ges endast några korta upplysningar härom som bak- grund till de uppgifter ur de 1963 upp- rättade programmen om mark- och planresurser, som detta avsnitt avser att redovisa.
De är 1963 upprättade programmen avser åren 1964—68. De omfattar be- dömningar av bostadsbyggnadsbehovet och av det möjliga bostadsbyggandet samt ett härpå grundat program.
Det möjliga bostadsbyggandet skall kommunerna enligt bostadsstyrelsens föreskrifter bedöma med hänsyn till bl. a. följande faktorer: mark, bebyg- gelseplaner, fastighetsbildning, gator, vatten och avlopp och husprojektering. Också ekonomiska förutsättningar skall beaktas, både kommunens och de bo- endes. Redovisningen skall avse bostads- byggande på mark, som »med säkerhet kommer att vara tillgänglig för bebyg- gelse». Visshet om markens tillgänglig- het torde enligt bostadsstyrelsen »i första hand förefinnas beträffande mark som disponeras av kommunen». Där- jämte bör medräknas »mark som dispo- neras av andra, exempelvis byggnads- företagare, vilka kan antagas börja byg- ga så snart erforderliga förberedelser gjorts». Vid bedömningen av vilket bo- stadsbyggande som är möjligt skall i första hand beaktas faktorer av det ovannämnda slaget, som har lokal an- knytning och lättast kan bedömas på det lokala planet, medan överväganden om tillgång på arbetskraft, material och ka— pital icke förutsättes.
Vid upprättandet av programmen kan man enligt bostadsstyrelsen eventuellt ha anledning att räkna med en bostads- produktion utöver den som i ovan an- givna stränga mening har ansetts möj- lig. Bostadsstyrelsen nämner viss »be- byggelse av mark för vilken disposi- tionsrätten vid redovisningstillfället är oklar, t. ex. enstaka privatägda tomt- platser avseende såväl flerfamiljshus som småhus», men också sådan bebyg- gelse, »som icke med säkerhet ansetts kunna påbörjas under programperio- den men som dock genom en ökning av vissa resurser eller avlägsnande av speciella hinder sannolikt kommer att kunna påbörjas». I några fall har kom- munerna i programmet undantagit en del av den »möjliga» produktionen.
Programmen för åren 1964—68 av- lämnades i december 1963 till länsbo- stadsnämnderna. För de två första åren i programperioden bedömde nämnder- na i samråd med andra länsorgan de uppgifter kommunerna hade lämnat om behövligt och möjligt bostadsbyggande. Enligt instruktionen skulle nämnderna — liksom kommunerna _ icke beakta tillgången på arbetskraft, kapital och byggnadsmaterial.
12.3.2. Beräknat påbörjande (program)
I nedanstående tablå redovisas en sum- mering för vart och ett av åren 1964— 68 av det av kommunerna beräknade påbörjandet, dvs. det byggande som kommunerna uppställt som ett mål för programperioden med beaktande av det uppskattade bostadsbyggnadsbehovet och de lokala resurserna. Vidare anges resultatet av länsbostadsnämndernas be- dömning av kommunernas uppgifter för åren 1964 och 1965.
Det beräknade påbörjandet i Stor- Stockholm har redovisats av Stor—Stock- holms planeringsnämnd i ett gemen- samt aktionsprogram för hela området. Nämnden har därvid reducerat det av de olika kommunerna beräknade på- börjandet med hänsyn till att oförut- sedda omständigheter erfarenhetsmäs- sigt medför förskjutningar mellan det planerade och det faktiska påbörjandet.
Bostadsbyggnadsprogrammet för Gö- teborgsregionen har uppgjorts i samar— bete mellan bostadskontoret i Göteborg och Stor-Göteborgs samarbetskommitté. Någon liknande reducering som den i Stor-Stockholm har icke gjorts av sum- man av det av de enskilda kommuner- na beräknade påbörjandet.
Beräknat påbörjande, antal lägenheter1 1964 1965 1966 1967 1968 Stor-Stockholm ..................... 16 000 18 000 20 000 20 000 20 000 Göteborgsregionen ................... 11 300 13 800 12 500 13 700 12 600 Malmö-Lund-regionen ................ 9 550 10 700 7 400 6 650 6 300 Övriga kommuner ................... 74 300 69 900 65 050 62 850 60 450 Samtliga programkommuner .......... 111 150 112 400 104 950 103 200 99 350 Därav: Småhus ...................... 30 050 32 200 31 800 31 750 30 450 Flerfamiljshus ................ 81 100 80 200 73 150 71 450 68 900 Samtliga programkommuner efter läns- bostadsnämndernas reducering av kom- munernas uppgifter .................. 102 650 109 350 Därav: Småhus .................... 28 000 30 300 Flerfamiljshus .............. 74 650 79 050
1 För åren 1966—68 ingår icke studentbostadshyggandet i Lund och Umeå.
Malmö—Lund-regionen har avgrän- sats av bostadsstyrelsen. Uppgifterna om det beräknade påbörjandet är en av bostadsstyrelsen gjord summering av uppgifterna för var och en av de 20 kommuner som hänförts till regionen.
Från en nivå på 111000 lägenheter minskar det för alla programkommuner beräknade påbörjandet till 100000 lä- genheter år 1968. Härtill har bostadssty- relsen gjort följande kommentar:
>>Denna minskning kan vara ett uttryck för dels behovet av att så snart som möj- ligt avveckla ett föreliggande bostadsunder— skott, dels svårigheten att på längre sikt bedöma behovet av bostadsbyggande. En annan förklaring —- som uppenbart gäller i vissa fall — är att kommunerna som be- hov för de första åren och samtidigt som beräknat påbörjande har angivit vad de då har haft av aktuella och kända projekt. För de efterföljande åren, då dylika pro- jekt icke har funnits, har man med hänsyn till ovissheten om förutsåttningarna för byggandet, t. ex. markberedskapen, räknat med ett mindre behov och ett mindre byg- gande.»
Småhusbyggandet beräknas enligt kommunernas program ligga på en re- lativt jämn nivå: 30 000—32 000 lägen- heter per år. Flerfamiljshusbyggandet beräknas däremot minska från ca 80 000 lägenheter är 1964 till något under 70 000 år 1968.
Länsbostadsnämndernas bedömning- ar av programmen för åren 1964 och 1965 har resulterat i en total reducering av det beräknade påbörjandet under de två åren med 8 500 respektive 3 000 lä- genheter.
12.3.3. Uppgifter om markinnehav, planerings- och projekteringsläge ln. in.
För de markområden där bebyggelse har redovisats som möjlig -—— i ovan preciserade stränga betydelse —— har vissa uppgifter lämnats om markinne- hav, bebyggelseplanering, markbered-
ning och husprojektering. Sammanställ- ningar härom ger dock ingen klar bild av planerings- och projekteringsläget i kommunerna redan av den anledningen, att som tidigare har påpekats den som möjlig redovisade produktionen enligt givna anvisningar icke behöver helt överensstämma med den produktion, som har ställts upp som program. Som framgår av jämförelser mellan de i det följande lämnade uppgifterna föreligger dessutom mellan olika fördelningar av den »möjliga» produktionen en icke oväsentlig brist på överensstämmelse beträffande lägenhetsantal. Denna brist beror på att uppgifter i vissa fall sak- nas för en del kommuner och ibland för studentbostäder.
I sin redogörelse för bostadsbygg- nadsprogrammen har bostadsstyrelsen icke närmare redovisat hur den »möj- liga» produktionen förhåller sig till den som program uppställda, endast medde- lat att en del kommuner i den som pro- gram uppställda produktionen icke har räknat med hela den produktion som har redovisats som möjlig, medan för andra kommuner programmet omfattar mera än vad som har redovisats som i den stränga meningen »möjligt». Så är t. ex. för Stor-Stockholm programmet mindre än den som möjlig redovisade produktionen.
Då det inte finns någon explicit redo- visning av bortfallet i de olika talse- rierna, är det inte heller möjligt att ur de lämnade uppgifterna härleda klara uppgifter om skillnaderna mellan »möj- lig» produktion och program. För att möjliggöra någon bedömning av den sammanlagda nettoeffekten av differen— sen mellan »möjlig» produktion och programproduktion och av bortfallet av uppgifter om viss del av den »möjliga» produktionen har i tabellerna nedan inlagts uppgifter om programproduk- tion. En nettodifferens ger emellertid
icke — även om den kunde redovisas oberoende av bortfall — någon tillfreds- ställande bild av förhållandena, då ett överskott av »möjlig produktion» på en ort inte kan kompensera ett underskott på en annan ort.
Vid en bedömning av det faktiska lä- get beträffande marktillgång och plane- ring etc. måste man vidare ta hänsyn till eventuella differenser mellan pro- gram och behovsuppskattningar och till osäkerheten i de behovsuppskattningar som ligger bakom programmen. Bo- stadsstyrelsen anser sig ha skäl att anta, att såväl över— som underskattningar har förekommit. Styrelsen säger i sin redogörelse härom:
»Vissa kommuner har sannolikt varit allt- för optimistiska beträffande sin orts ut- vecklingsmöjligheter. Kommuner som ingår i ett och samma bostadsförsörjningsområde torde vidare tillhopa ha överskattat bostads— byggnadsbehovet. I sådana områden kan kommunerna, om de inte har hållit sig inom ramen för en gemensam behovsbedömning, ha räknat med att var och en inom sitt eget område tillgodose ett och samma bo— stadsbehov. En del kommuner har emeller- tid å andra sidan underskattat bostads- byggnadsbehovet: tillräcklig hänsyn har inte tagits till den ökade efterfrågan på egna bostäder och för liten produktion har upptagits som ersättning för lägenheter som kommer att avgå ur bostadsbeståndet.»
Det är väsentligt att här observera, att över- och underskattningar icke hel— ler i detta fall kan sägas i någon för- nuftig mening ta ut varandra. En dålig beredskap på en ort kompenseras ej av att en onödigt stor produktion har för- beretts på andra håll.
I fall, då den »möjliga» produktionen är liten i förhållande till behov och program, har icke analyserats om hind— ren ligger i brist på säkerställd mark eller har att göra med svårigheter i planarbetet eller andra förberedelser.
I detta sammanhang kan också näm- nas att den av programkommunerna tillsammans som möjlig redovisade pro-
duktionen — liksom den som program uppställda _— väsentligen överstiger vad statsmakterna har angivit som program för hela riket under de närmaste åren. Då det kan vara rimligt att program- men innehåller vissa säkerhetsmargina— ler, synes detta förhållande emellertid icke utan vidare onaturligt.
Slutligen är tillförlitligheten i upp- gifterna om och bedömningarna av det »möjliga» byggandet av väsentlig bety- delse. Här må erinras om att länsbo- stadsnämnderna har ansett det nöd- vändigt att något reducera de lägen- hetsantal kommunerna har uppställt som mål för påbörjandet 1964 och 1965, då de angivna antalen icke har ansetts realistiska med hänsyn till den före- liggande situationen. Dessa reduktioner är dock begränsade. Bostadsstyrelsen har redovisat vissa allmänthållna reflexioner om tillförlitligheten i bedömningarna. Styrelsen säger:
»Kommunerna skulle bedöma det möjliga bostadsbyggandet med beaktande av i första hand de lokala resurserna, såsom tillgången på mark, detaljplanläggningen, fastighets- bildningen, anläggningen av gator, vatten- och avloppsledningar samt husprojektering- en. I regel torde ha redovisats ett verkligt maximiprogram för det möjliga byggandet i den meningen att det omfattar alla till— gängliga områden och företag som har be- dömts ha någon möjlighet att bli klara. Klaffar det sedan inte helt på någon punkt i planerings- och projekteringsprocessen så blir det genast förseningar och en minsk- ning av det uppgivna påbörjandet. Reserv- områden och reservföretag torde i många fall inte finnas.»
Alla de nu nämnda förhållandena gör att sammanställningar av uppgifter ur programmen av det slag som bostads- styrelsen har redovisat och som återges nedan ger ett mycket osäkert underlag för bedömningen av läget i kommuner- na beträffande mark- och planbered- skap och förberedelser för bostadsbyg- gandet i övrigt.
I fördelningen i tab. 12.3 av den möj—
Tabell 12.3. Den av kommunerna som program uppställda produktionen och den av kommunerna som »möjlig» redovisade produktionen, den sista fördelad efter markägare (kommunen, annan) Anm. ]. Innebörden av »möjlig» produktion: se texten. Anm. 2. Vid redovisningen av den »möjliga» produktionen har undantagits ett ($O-tal kommu- ner med ringa bostadsproduktion för vilka uppgifter saknas.
»Möjlig» Därav på mark ägd av Antal, Program, produk- %, På komfåläåygl'] antal tion, kommu- helt må pp, lägen- antal kom— annan nen uppgift kom— p heter lägen- munen jämte saknas munägd
heter annan mark
Alla hustyper Alla programkommuner
1964—66 ............. 328 500 318 900 200 600 87 700 29 500 1 100 63 1967—68 ............. 202 550 177 500 102 600 42 600 30 100 2 200 58 Stor-Stockholm
1964—66 ............. 54 000 65 900 33 700 24 100 7 600 500 51 1967—68 ............. 40 000 34 900 15 800 11 300 7 000 800 45 Göteborgsregionen
1967—68 ............. 26 300 25 000 17 900 4 300 2 800 _— 72 Malmö-Lund-regionen
1964—66 ............. 27 650 25 100 17 500 7 500 100 — 70 1967—68 ............. 12 950 9 900 7 300 2 500 — 100 74 Övriga kommuner
1964—66 ............. 209 250 192 100 121 800 48 500 21 200 600 63 1967—68 ............. 123 300 107 700 61 600 24 500 20 300 1 300 57
Flerfamiljshus Alla programkommuner ! J 1964—66 ............. 37 600 35 800 27 600 7 600 600 _ 77 1964—66 ............. 234 450 232 500 146 200 63 500 22 600 200 63 1967—68 ............. 140 350 126 400 76 100 26 800 22 600 900 60 Stor-Stockholm 1964—66 ............. . 51 300 27 800 17 700 5 700 100 54 1967—68 ............. . 24 900 11 800 6 700 5 900 500 47 Göteborgsregionen 1964—66 ............. . 27 600 22 500 5 000 100 — 82 1967——68 ............. . 19 000 15 100 2 900 1 000 —- 79 Malmö-Lund-regionen 1964——66 ............. . 15 900 13 000 2 900 — — 82 1967—»68 ............. . 6 100 5 400 700 —— — 89 Övriga kommuner 1964—66 ............. . 137 700 82 900 37 900 16 800 100 60 1967—68 ............. . 76 400 43 800 16 500 15 700 400 57 Småhus Alla programkommuner 1964—66 ............. 94 050 86 400 54 400 24 200 6 900 900 63 1967—68 ............. 62 200 51 100 26 500 15 800 7 500 1 300 52 j Stor-Stockholm * 1964—66 ............. . 14 600 5 900 6 400 1 900 400 40 1967—68 ............. . 10 000 4 000 4 600 1 100 300 40 Göteborgsregionen 1964—66 ............. . 8 200 5 100 2 600 500 -— 62 l 1967—68 ............. . 6 000 2 800 1 400 1 800 — 47 i Malmö-Lund-regionen 1964—66 ............. . 9 200 4 500 4 600 100 — 49 1967—68 ............. . 3 800 1 900 1 800 —— 100 50 Övriga kommuner 1964—66 ............. . 54 400 38 900 10 600 4 400 500 72
Tabell 12.4. Den av kommunerna som program uppställda produktionen och den av kommunerna som »möjlig» redovisade produktionen samt de andelar av den sista som hänför sig till områden med fastställd och antagen detaljplan
Anm. 1. Innebörden av »möjlig» produktion: se texten. Anm. 2. Inga explicita uppgifter har redovisats om kommuner som har undantagits i redovis- ningen av »möjlig» produktion eller om andra områden för vilka uppgifter om planläget saknas.
Därav på områden med
»Möjlig» Program, produk- . H antal tion, fastställd plan antagen men &] ustyp, kommungrupp, år lägen— antal fastställd plan heter Iägen- .. .. Antal la- 0 Antal la- o heter genheter A) genheter /0
Alla hustyper Alla programkommuner 1964 111 150 115 900 65 900 57 20 700 18 1965 112 400 115 000 27 900 24 14 900 13 1966 104 950 99 500 13 000 13 9 800 10 Stor-Stockholm 1964 16 000 21 700 11 500 53 3 000 14 1965 18 000 24 300 5 100 21 3 200 13 1966 20 000 19 600 2 800 14 1 400 7 Göteborgsregionen 1964 11 300 11 300 4 100 36 5 900 52 1965 13 800 13 000 2 400 18 2 500 19 1966 12 500 11 400 800 7 1 100 10 Övriga kommuner 1964 83 850 82 900 50 300 61 11 800 14 1965 80 600 77 700 20 400 26 9 200 12 1966 72 450 68 500 9 400 14 7 300 11
Flerfamiljshus Alla programkommuner 1964 81 100 83 600 47 900 57 15 200 18 1965 80 200 82 900 19 500 24 11 200 14
1966 73 150 69 500 8 200 12 7 800 11 Stor-Stockholm 1964 . 17 500 9 300 53 2 300 13
1965 . 19 200 3 900 20 2 900 15 1966 . 14 700 1 900 13 1 200 8 Göteborgsregionen 1964 . 8 900 3 300 37 4 900 55
1965 . 10 000 2 000 20 1 400 14 1966 . 8 600 600 14 400 7 Övriga kommuner 1964 . 57 200 35 300 62 8 000 14
1965 . 53 700 13 600 25 6 900 13 1966 . 46 200 5 700 12 6 200 13 Småhus Alla programkommuner 1964 30 050 32 300 18 000 56 5 500 17
1965 32 200 32 100 8 400 26 3 700 12 1966 31 800 30 000 4 800 16 2 000 7 ' Stor-Stockholm 1964 . 4 200 2 200 52 700 17 '
1965 . 5 100 1 200 24 300 6 ,! 1966 . 4 900 900 18 200 4 j Göteborgsregionen 1964 . 2 400 800 33 1 000 42 _—
1965 . 3 000 400 13 1 100 37 i 1966 . 2 800 200 7 700 25 Övriga kommuner 1964 . 25 700 15 000 58 3 800 15 f
1965 . 24 000 6 800 28 2 300 10 .
22 300 3 700 1 100
Kommungrupp, hustyp
Därav
Antal med fastställd plan för . . % med fastställd eller antagen kom- av lägenheterna plan för . . % av lägenheterna mune. 75— 50— 25— 1— 75— 50— 25— 1— 100 99 74 49 24 0 100 99 74 49 24 O
Alla kommuner Flerfamiljshus ....... Småhus .............
Stor—Stockholm Flerfamiljshus. . . . . . . Småhus .............
Stor-Göteborg Flerfamiljshus ....... Småhus .............
Övriga kommuner med över 10 000 inv. Flerfamiljshus ....... Småhus .............
6 000—10 000 inv. Flerfamiljshus ....... Småhus .............
högst 6 000 inv. Flerfamiljshus .......
Småhus .............
349 397
22
15 26
95 95
75 77
142 177
148 171
11
(; _ 7 _ 22 14 36 11 34 1 36 8 77 5 84 13
15 18
6 10
10
16
19 21
HN
25
86 80
16 15
22 13
36 30
202 243
13
10 21
43 44
41 47
95 119
26 36
H
19 14
34 35
HH
23 31
13 11
r-l
v-n-A
51 41
27 17
Tabell 12.6. Bebyggelseplaneringens läge för produktion möjlig att påbörja under år 1965
Därav Antal med fastställd plan för .. % med fastställd eller antagen Kommungrupp, kom- av lägenheterna plan för . . % av lägenheterna huStyp muner 75— 50— 25— 1— 75— 50— 25— 1— 100 99 74 49 24 0 100 99 74 49 24 0 Alla kommuner Flerfamiljshus ....... 310 80 7 19 27 22 155 109 9 25 28 17 122 Småhus ............. 384 99 19 32 40 46 148 140 25 38 36 37 108 Stor-Stockholm Flerfamiljshus ....... 22 7 — 2 1 2 10 7 1 5 3 1 5 Småhus ............. 22 3 1 2 2 4 10 3 3 2 2 3 9 Stor-Göteborg Flerfamiljshus ....... 12 3 — — — 1 8 5 — — 1 — 6 Småhus ............. 27 3 — 2 1 2 19 10 —— 3 1 1 12 Övriga kommuner med över 10 000 inv. Flerfamiljshus ....... 92 7 4 6 16 15 44 16 6 10 16 12 32 Småhus ............. 91 15 5 12 11 13 35 24 3 14 11 12 27 6 OOO—10 000 inv. Flerfamiljshus ....... 65 19 2 5 3 3 33 22 2 5 3 3 30 Småhus ............. 78 24 5 6 9 10 24 31 7 10 6 7 17 högst 6 000 inv. Flerfamiljshus ....... 119 44 1 6 7 1 60 59 — 5 5 1 49 Småhus ............. 8
Tabell 12.7. Den av kommunerna som program uppställda produktionen och den av kommunerna som »möjlig» redovisade produktionen, den senare fördelad efter fastig- hetsbildningens läge
Anm. 1. Innebörden av »möjlig» produktion: se texten. Anm. 2. Inga explicita uppgifter har redovisats om kommuner som har undantagits i redovis- ningen av »möjlig» produktion.
»Möjlig» Därav på områden för vilka Program, produk- fastighetsbildningen antal . Hustyp, kommuntyp, år lägen- tion, antal lägen- ej var . uppgift heter heter påbörjad pågick var klar saknas
Alla hustyper Alla programkommuner 1964 111 150 117 300 36 800 48 900 23 000 8 600 100 % 31 % 42 % 20 % 7 % 1965 112 400 117 700 81 700 19 000 6 400 10 700
Stor-Stockholm 1964 16 000 21 700 6 100 11 500 3 900 200 100 % 28 % 53 % 18 % 1 %
1965 18 000 24 100 18 500 4 500 600 500
Göteborgsregionen 1964 11 300 11 300 6 400 3 400 1 400 100 100 % 57 % 30 % 12 % 1 %
1965 13 800 12 900 11 900 800 100 100
Övriga kommuner 1964 83 850 84 300 24 300 34 000 17 800 8 200
100% 29% 40% 21% 10% 1965 80600 80600 51200 13700 5600 10100
Flerfamiljshus Alla programkommuner 1964 81 100 84 300 25 300 36 700 16 400 5 900 100 % 30 % 44 % 19 % 7 % 1965 80 200 84 000 57 800 14 400 4 500 7 300
Stor-Stockholm 1964 . 17 500 4 300 10 000 3 100 100 100 % 25 % 57 % 18 % — 1965 . 19 100 14 100 4 100 500 400 Göteborgsregionen 1964 . 8 900 5 100 2 500 1 300 —- 100 % 58 % 28 % 14 % — 1965 . 10 000 9 300 600 100 —— Övriga kommuner 1964 . 57 900 15 900 24 300 12 000 5 700 100 % 27 % 42 % 21 % 10 % 1965 . 54 800 34 300 9 700 3 900 6 900 Småhus Alla programkommuner 1964 30 050 33 000 11 500 12 200 6 600 2 700 100 % 35 % 37 % 20 % S% 1965 32 200 33 700 23 900 4 600 1 900 3 400
Stor-Stockholm 1964 _ 4 200 1 300 1 500 800 100 100 % 43 % 30 % 19 % 2 % , 1965 . 5 000 4 400 400 100 100 4 Göteborgsregionen 1964 . 2 400 1 300 900 100 100 » 100 % 53 % 39 % 4 % 4 % 5 1965 . 2 900 2 600 200 _ 100 i Övriga kommuner 1964 . 26 400 s 400 9 700 5 300 2 500 p 100 % 32 % 37 % 22 % 9 % 1965 . 25 300 10 900 4 000 1 700 3 200 .
Tabell 12.8. Den av kommunerna som program uppställda produktionen och den av kommunerna som »möjlig» redovisade produktionen, den senare fördelad efter huspro— jekteringens läge
Anm. 1. Innebörden av »möjlig» produktion: se texten. Anm. 2. Inga explicita uppgifter har redovisats om kommuner som har undantagits i redovis- ningen av »möjlig» produktion.
»Möjlig» Därav på områden för vilka Prååzålrm produk- husprojekteringen Hustyp, kommuntyp, år lägen- tion, antal lägen- ej var . uppgift heter heter påbörjad pågick var klar saknas
Alla hustyper Alla programkommuner 1964 111 150 117 300 19 400 54 900 27 000 16 000 100 % 17 % 47 % 23 % 14 %
112 400 117 700 58 500
Stor—Stockholm 16 000 21 700 4 300 100 % 20 % 59 % 20 % 1 % 1965 18 000 24 100 15 700 6 700 400 1 300 100 % 4 % 71 % 24 % 1 % 1965 13 800 12 900 2 900 9 500 200 300 Övriga kommuner 1964 83 850 84 300 14 700 33 900 19 900 15 800
100% 17% 40% 24% 19% 1965 80 600 80 600 39 900 18 900 2 700 19 100
Flerfamiljshus ”' Alla programkommuner 1964 81 100 84 300 10 500 42 900 22 100 8 800 100 % 12 % 51 % 27 % 10 % 1965 80 200 84 000 38 300 30 700 2 700 12 300
Stor-Stockholm 1964 . 17 500 3 600 10 700 3 200 _ 100 % 20 % 61 % 19 % — 1965 . 19 100 12 200 5 600 300 1 000 Göteborgsregionen 1964 . 8 900 300 6 100 2 400 100 100 % 3 % 69 % 27 % 1 % 1965 . 10 000 1 000 8 700 200 100 Övriga kommuner 1964 . 57 900 6 700 26 000 16 500 8 700 100 % 12 % 45 % 28 % 15 % 1965 . 54 800 25 100 16 300 2 200 11 200 Småhus Alla programkommuner 1964 30 050 33 000 8 900 12 000 4 900 7 200 Göteborgsregionen 1964 11 300 11 300 500 8 000 2 700 100 100 % 27 % 30 % 15 % 22 % >
1965 32 200 33 700 20 200 4 500 600 8 400 Stor—Stockholm 1964 . 4 200 700 2 200 1 100 200 100 % 16 % 53 % 27 % 4 % 1965 . 5 000 3 500 1 100 100 300 Göteborgsregionen 1964 . 2 400 200 1 900 300 —— 100 % 9 % 76 % 15 % — 1965 . 2 900 1 900 800 — 200 Övriga kommuner 1964 . 26 400 8 000 7 900 3 400 7 100 100 % 30 % 30 % 13 % 27 % 25 800 14 800
liga produktionen på områden som ägs av kommunen respektive av annan har undantagits ett (30-tal kommuner med mindre än 10 000 invånare och med ringa bostadsproduktion.
Ca (30—65 % av lägenheterna i den produktion som har bedömts som »möj- lig» — i sträng mening — att påbörja den närmaste treårsperioden, 1964—66, hänför sig till markområden, som helt ägs av kommunen. Andelen är ungefär densamma för flerfamiljshus som för småhus. Ytterligare inemot 10 % hän- för sig till markområden som delvis ägs av kommunen. En något mindre andel av den genomsnittligt mindre produk- tionen åren 1967—68 hänför sig till om- råden som helt eller delvis ägs av kom- munen redan nu. Andelen lägenheter på kommunägd mark är minst i Stor-Stock- holm, där emellertid å andra sidan den »möjliga» produktionen under den när- maste treårsperioden är väsentligt stör- re än den som program uppställda.
Bostadsstyrelsen påpekar att några kommuner har lämnat uppgifter om tid- punkten för markförvärvet och att i des- sa kommuner en stor del av 1964 års produktion skulle äga rum på mark, som förvärvades så sent som under år 1963.
Bostadsstyrelsen har icke lämnat någ- ra explicita uppgifter om antal uteslut— na kommuner i de redovisningar av be- byggelseplaneringens, fastighetsbild- ningens och husprojekteringens läge som lämnas i tab. 12.4, 12.7 och 12.8. Uteslutningarna synes emellertid vara färre än i tab. 12.3. Å andra sidan har i tab. 12.7 och 12.8 större antal upptagits under rubriken »uppgift saknas». I tab. 12.5 och 12.6 redovisas uppgifter endast om kommuner (ej om lägenhetsantal). Antalet kommuner, som ingår i redovis- ningarna, framgår av tabellerna. Det va- rierar mellan 310 och 397. Totala anta- let programkommuner är 438. Bortfal-
let är således betydande. Kommuner för vilka uppgifter saknas torde dock i stor utsträckning ha en liten bostadsproduk- tion.
Stadsplan eller byggnadsplan hade vid redovisningen hösten 1963 fastställts för områden med ca 55 % av lägenhets- antalet i 1964 års »möjliga» produktion. Fullmäktige i kommunen hade antagit plan för områden med ytterligare knappt 20 % av lägenheterna. För en fjärdedel av produktionen hade plan så- ledes ännu icke antagits av fullmäktige. För de följande årens produktion är motsvarande andelar icke oväntat vä- sentligt mindre.
Mindre än hälften av kommunerna sy- nes ha haft planer fastställda för alla områden, där bostadsbyggande har an- setts »möjligt» att påbörja år 1964, och något mer än hälften av kommunerna (åtminstone av dem för vilka uppgifter föreligger) har haft planer antagna för hela den möjliga produktionen. I ett inte oväsentligt antal kommuner har planer icke fastställts — och i några fall icke ens antagits — för någon del av pro- duktionen. Detta gäller inte enbart för mindre kommuner.
Fastighetsbildning var slutförd för områden med ca 20 % av lägenheterna i 1964 års produktion och påbörjad för områden med ytterligare väl 40 % av lägenheterna.
Husprojekteringen var klar för hus med ca 23 % av lägenheterna i 1964 års »möjliga» produktion. Skillnaden mel- lan flerfamiljshus och småhus är här tämligen stor. Andelarna är 27 respek- tive 15 %.
Bostadsstyrelsens redogörelse inne— håller också vissa uppgifter om arbeten med gator och vägar samt vatten- och avloppsanläggningar, vilka emellertid icke har sammanförts i någon tabell, tydligen beroende på olikheter kommu- nerna emellan i redovisningsprinciper. *
I Stor-Stockholm anges gator och vä- gar höstcn 1963 vara klara för områden med 25 % och vatten- och avloppsan- läggningar för områden med drygt 30 % av antalet lägenheter i den »möjliga» produktionen. För vardera arten av ar- beten anges att de ej har påbörjats för områden omfattande en fjärdedel av produktionen. För Göteborgsregionen är uppgifterna uppställda på något an- norlunda sätt. Såväl gator och vägar som vatten- och avloppsanläggningar anges hösten 1963 vara klara för områ- den med ca 15 % av produktionen. För områden med nästan halva lägenhets- antalet hade arbeten av detta slag ej på- börjats. För övriga kommuner, dvs. programkommunerna utanför Stor- Stockholm och Göteborgsregionen, an- ges gator och vägar ha varit färdiga för områden med 43 % av flerfamiljshuslä- genheterna och 27 % av småhuslägenhe- terna och vatten— och avloppsledningar för områden med ännu något större lä- genhetsantal (50 respektive 35 %). Ga- tu- och vägarbeten var icke påbörjade för områden med 15 respektive 30 % av flerfamiljshus- och småhuslägenheterna. För vatten- och avloppsanläggningar var motsvarande tal 20 och 30 %.
12.3.4. Kritik av och slutsatser ur bearbet- ningarna av bostadsbyggnadsprogrammen
Vid en första okritisk granskning av de uppgifter, som bostadsstyrelsen har ställt samman ur bostadsbyggnadsprogram- men, kan det synas som om läget vore mycket gott, i fråga om såväl mark- som planberedskap i kommunerna. Även med den krävande definition av »möj- lig» produktion som bostadsstyrelsen har ställt upp har en stor produktion ansetts möjlig. Den i programkommu- nerna med hänsyn till såväl mark- som planresurser och andra förberedelsear- beten möjliga produktionen överstiger
högst väsentligt bostadsproduktionen under närmast föregående år och också det program, som statsmakterna har satt upp för de närmaste åren. Av olika skäl ger redovisningen emellertid som redan har omnämnts inte någon klar bild av lä— get. Det har inte på ett tillräckligt klart sätt redovisats hur den »möjliga» pro- duktionen på enskilda orter förhåller sig till program och behov, inte heller vad det är som begränsar den »möjliga» produktionen på orter där denna är li- ten i förhållande till program och be- hov. Tillförlitligheten i uppgifterna har ifrågasatts.
De här redovisade invändningarna torde bostadsstyrelsen ha haft klart för sig. Styrelsen har dock funnit den to— tala »möjliga» produktionen så stor att den utan några ytterligare undersök- ningar har ansett sig i sin skrivelse till Konungen om anslag för budgetåret 1965/66 kunna uttala, att även om upp- skattningarna av det möjliga byggandet rymmer ett visst mått av överskattning »torde det emellertid utan tvekan fram- gå av programmen att läget beträffande markdisposition, planering och projek- tering är sådant att ett ökat bostads- byggande utöver nuvarande nivå är möjligt».
Byggnadsstyrelsen och markpolitiska utredningen har båda diskuterat sam- manställningarna av uppgifter ur bo- stadsbyggnadsprogrammen. Ingen av dem har velat godta sammanställning— arna som tecken på att läget är till- fredsställandc.
Byggnadsstyrelsen anför att den »möj- liga» produktionen är stor och att en stor del av produktionen är förlagd till kommunägd mark. Styrelsen konstate- rar emellertid att variationen mellan kommunerna är stor och vidare att de anförda uppgifterna inte i och för sig innebär att markberedskapen i kommu- nerna _är god. Vissa uppgifter ur pro.-
grammen tyder på motsatsen. Som exempel anförs att en stor del av 1964 års produktion i kommuner, som har lämnat uppgift om tidpunkt för mark- förvärven, skall äga rum på mark som förvärvades år 1963. I fråga om detalj- planeringen enligt byggnadslagen an— förs att man vid en bedömning av möj- ligheterna för kommunerna att tidsmäs- sigt klara igångsättningen under år 1964 utan dispensgivning måste beakta tiden för både fastställelse, fastighetsbildning och andra plangenomförande åtgärder. Styrelsens erfarenhet visar att planer under år 1963 borde ha varit fastställda för praktiskt taget hela den produktion som man beräknar sätta i gång är 1964. En viktig förutsättning är också att det råder överensstämmelse mellan plan och projekt — bostadsbyggnadspro- grammen ger ej någon uppfattning här- om. Av bearbetningarna framgår ej hel- ler i vilken utsträckning planerna finns i orter med de mest angelägna bostads- behoven.
Byggnadsstyrelsen har trots ofullstän- digheten i programmen och bearbet- ningarna ansett sig kunna konstatera, att den inventering av planeringsläget som bostadsbyggnadsprogrammen har möjliggjort ger belägg för den under se- nare år framträdande tendensen att ti- den för planernas antagande och pröv- ning allt närmare har kommit att sam- manfalla med tiden för bebyggelsens projektering. Detta finner styrelsen av flera skäl beklagligt.
Sammanfattningsvis anser sig styrel- sen kunna fastslå, att utgångsläget för kommunernas planeringsberedskap un- der de närmaste åren är långt ifrån till- fredsställande.
Styrelsen har vidare med hänsyn till ofullständigheterna i redovisningen och analysen ansett att det omfattande ma- terial, som bostadsbyggnadsprogram- men utgör, torde behöva studeras yt-
terligare och kompletteras genom 10- kala studier.
Markpolitiska utredningen redovisar uppgifter om den möjliga produktionen enligt bostadsbyggnadsprogrammen1 och anför att den är hög i förhållande till tidigare produktion och till av riksda- gen antaget program för åren 1964 och 1965. Utredningen nämner att 70 % av produktionen åren 1964—66, mätt i lä- genheter, har förlagts till kommunmark. Häri synes utredningen ha inräknat hu- vuddelen av mark som ägs delvis av annan och delvis av kommunen.
Utredningen vill emellertid icke anse att programmen tyder på god markbe- redskap. Utredningen åberopar det också av bostadsstyrelsen (och bygg- nadsstyrelsen) redovisade förhållandet att markförvärv för 1964 års produk- tion, i fall då tidpunkten härför har re- dovisats, ofta har ägt rum så sent som under är 1963.
Utredningen synes emellertid vilja rikta kritik mot programmen av ett slag som ej har antytts av bostadsstyrelsen i dess redogörelse. Enligt anvisning- arna till bostadsbyggnadsprogrammen skall som »möjlig» redovisas endast produktion på sådan mark som vid re- dovisningstillfället med säkerhet är till- gänglig för bostadsbyggande. Detta om- nämns icke av utredningen, som emel- lertid synes vilja ifrågasätta om kom— munerna redan äger all mark, som har redovisats som kommunmark. Utred- ningen anför vidare att enligt läns- bostadsnämndernas sammanfattningar av programmen en ökad markförvärvs— aktivitet skulle vara en nödvändig för— utsättning för genomförandet av pro- grammen. I påfallande många fall skall ha angivits att markfrågan icke var löst ens för 1964 och 1965 års produktion.
1 Utredningen talar i vissa sammanhang om denna som »planerad» produktion, vilket synes vara missvisande.
".--rv
Det är emellertid oklart om länsbostads- nämndernas kritik verkligen hänför sig till den som »möjlig» redovisade pro- duktionen eller till den som program uppställda, vilken ibland överstiger den »möjliga». Det är också svårt att se hur utredningens påstående förhåller sig till att länsbostadsnämnderna vid sin be- dömning har gjort endast relativt mått- liga reduceringar av kommunprogram- men.
Utredningen anser vidare att det för- hållandet att en del av de för bebyggel- se avsedda markområdena ägs delvis av kommun och delvis (av annan tyder på att markfrågorna ännu inte är klara.
Slutligen anför utredningen att den relativt starka krympningen av produk— tionsplanerna för åren 1967—68 »kan» vara ett uttryck för brist på markbe- redskap.
12.4. Byggnadsstyrelsens utredning om bebyggelseplaneringens läge
12.4.1. Byggnadsstyrelsen om markbered- skapen
Utöver uppgifter ur bostadsbyggnads- programmen redovisar byggnadsstyrel- sen vid sin behandling av markfrågan dels allmänna erfarenheter, dels syn— punkter som har framkommit vid 5. k. länssammanträden, där styrelsen har haft överläggningar med länsmyndighe- ter från alla län. Också vissa byggnads- nämnder har deltagit i sammanträdena. I samband med dessa har dessutom stu— diebesök gjorts i ett antal kommuner av olika typ och storlek för samråd med förtroende- och tjänstemän.
Ett rationellt samhällsbyggande förut- sätter enligt styrelsen att kommunerna behärskar marken på ett effektivare sätt än vad som nu är regel. Även om ex- panderande kommuner under efter-
krigsåren har förvärvat stora mark- områden, har markförvärven varit otill- räckliga och inte alltid planmässiga, vilket i många fall har resulterat i kon- kurrens om byggbara områden, höga markpriser och krav på hög exploate- ring.
Detta gäller i första hand ytterområ- den. Också för saneringsområden gäl- ler emellertid att en dragkamp mellan priskrav och standardkrav ofta fördrö- jer planeringen. Prisbildningen på mark påverkar framför allt planläggningen ur innehållssynpunkt. Det kan visserligen antas att markprisernas återverkningar på hyrespriserna i allmänhet övervär- deras, men höga markpriser åberopas som skäl för hög exploatering och punktvisa tillmötesgåenden av krav här- på har enligt styrelsen olyckliga kon— sekvenser. Det rubbar planerna för an- gränsande områden, i mindre städer kanske för hela den centrala stadsde- len. Säkert anser styrelsen det vara att förväntningsvärdena på angränsande mark ökar och att en lämplig sanering med kommunens medverkan försvåras härav. Kommunerna tvekar ofta att till- gripa expropriation, vilket styrelsen finner beklagligt, då kommunala mark- förvärv i städernas centrala delar ofta synes vara den enda vägen att få till stånd en sanering med godtagbar stan- dard.
Vid länssammanträden noterades, att kommunerna ofta förvärvar sådan mark i ytterområden som är lättast att för- värva, att förvärven på ett icke ända- målsenligt sätt dirigerar planläggning- en, att förvärv av ecklesiastik och stat- lig mark ofta är tidsödande och ibland sker till priser som verkar höjande på ortspriset och att aktiv markpolitik hämmas av finansieringssvårigheter. Vi- dare framkom, att kommunerna i stor utsträckning tvekar att tillgripa expro- priation. Anledningen syntes vara far—
hågor för att expropriationen skulle re— sultera i ett högt pris på den exproprie- rade marken och att detta skulle med— föra en generell höjning av markpriser- na. Expropriationsförfarandet ansågs också ta lång tid.
Vissa av de kritiserade förhållande- na har redan föranlett åtgärder. Så t. ex. tillkom år 1963 bestämmelser om försäljning av kyrkojord, som dock är för nya för att ännu ha gett någon ef— fekt. Styrelsen erinrar vidare om att flera statliga utredningar nu behandlar frågor av betydelse i detta sammanhang. Förvärv av statlig mark bör underlättas och styrelsen är beredd att medverka härtill. En inventering av kommuner— nas önskemål om förvärv av statlig mark borde vara värdefull. Styrelsen tynger vidare på önskemålet att kom- munerna ges möjlighet att förvärva fö- reträdesrätt till markområden, vilken fråga ingår i markvärdekommitténs ut- redningsuppdrag. Bostadsbyggnadspro- grammen bör bidra till att rikta kom- munernas uppmärksamhet på markfrå- gorna.
Styrelsen anser att ett markpolitiskt handlingsprogram bör omfatta minst 10 år och grundas på en översiktlig plane- ring, där markbehovens storlek och ak— tualitet bör behandlas. Styrelsen finner att en väl underbyggd och aktuell gene- ralplan bör vara det naturliga underla- get för markförvärven.
12.4.2. Byggnadsstyrelsen om planläget Byggnadsstyrelsen finner att det är mycket svårt att uppskatta det totala planeringsbehovet, som omfattar behov till följd av tätorternas befolkningstill- växt, standardhöjningen och föreliggan- de eftersläpning i fråga om gemensam- hetsanläggningar m. m. samt uppdämt behov av plaurevisioner för äldre om- råden med nedsliten bebyggelse eller trafik- och parkeringssvårigheter m. m.
Härtill kommer också behovet av över- siktlig planering.
Tillgången på planlagd mark är lät- tare att bedöma. En komplikation är emellertid, att äldre planer — t. ex. av- seende centrumområden och angränsan- de områden —- inte alltid är aktuella, vilket är svårbedömt.
Byggnadsstyrelsen anser sig ha funnit att tillgången på planlagd mark för andra ändamål än bostadsbyggande of- tast rätt väl följer planeringsläget i frå- ga om mark för bostadsändamål och har därför begränsat sig till att under- söka bostadsbyggandet. Bostadsbygg- nadsstatistiken visar, att få bostäder byggs på mark, som inte är planlagd genom stadsplan eller byggnadsplan.
Ur bostadsstyrelsens sammanställ— ningar av hostadsbyggnadsprogrammen redovisas uppgifter om planeringsläget. Styrelsens synpunkter härpå har redo- visats ovan. Här må endast upprepas, att styrelsen anser att inventeringen ger belägg för att tiden för antagande och prövning av planerna tenderar att allt närmare sammanfalla med tiden för be- byggelsens projektering. I detta sam- manhang konstateras också, att under senare år projekteringen i många fall redan före fastställelseprövningen har drivits så långt, att prövningen har bli- vit illusorisk. Det har också förekom- mit att hänsyn till bostadsbrist och sys- selsättningsförhållanden har tvingat till fastställande av planer av mindre god kvalitet eller till omfattande dispenser, som läst ett efterföljande plangenom- förande.
Planeringsläget bedöms av byggnads- styrelsen på basis av det refererade ma- terialet som långt ifrån tillfredsställan— de. Detta omdöme anses också ha be- kräftats genom skilda uttalanden vid de länssammanträden, som styrelsen har hållit som led i utredningsarbetet.
Om den framtida utvecklingen anför
& l l l l l
styrelsen, att olika prognoser visar en snabb tätortstillväxt i framtiden. Härav förorsakas ett stort behov av nyinveste- ringar. Investeringar behövs också för att ersätta avgång till följd av citybild- ningar, kontorisering av lägenheter, stadsplaneteknisk sanering m. m. Den snabbt växande fritidsbebyggelsen krä- ver också planering. Planeringskapaciteten beror framför allt på tillgången på kunniga och er- farna planfackmän av olika kategorier. Brist på planerare gjorde sig gällande redan under åren efter kriget, framför allt för generalplaneringen. Under det senaste årtiondet har enligt styrelsen kraven på insatser från planerarna till— växt snabbare än tillgången på plane- rare. Styrelsen anser därför en ökad ut- bildning av planerare nödvändig, lik- som det också är nödvändigt att till- varata alla möjligheter att effektivisera planeringens system och arbetsmetodik. Byggnadsstyrelsens erfarenheter av till- lämpningen av de olika planinstituten och slutsatser och synpunkter som har föranletts därav redovisas nedan i kap. 18 (se avsnitten 18.1.3 och 18.2.3). Byggnadsstyrelsen har inhämtat vissa uppgifter om byggnadsnämndernas per— sonalresurser. Förfrågningar har gjorts till alla städer och köpingar och till landskommuner i Stockholms-, Göte- borgs- och Malmöregionerna. Av rikets städer har 82 redovisat heltidsanställd personal på stadsarkitekt- eller stads- planekontor och 105 på stadsingenjörs- kontor; 47 respektive 24 städer har upp- givit sig sakna heltidsanställd perso- nal och från 4 städer har uppgift ej lämnats. Av köpingarna har endast 4 heltidsanställd stadsarkitekt. Flertalet köpingar och så gott som alla de tillfrå— gade landskommunerna anlitar deltids- anställd distriktsarkitekt, distriktslant- mätare, kommunalingenjör eller kon- sultbyrå för ifrågavarande uppgifter. 1
mycket stor utsträckning anlitar även städer och köpingar med heltidsanställ- da planfackmän dessutom konsulter för speciella arbetsuppgifter.
Uppgifter lämnas om vakanser inom olika personalkategorier och om upp- skattat behov av personal utöver inrät- tade tjänster vid stadsarkitektkontoren (inklusive stadsplanekontor) och stads- ingenjörskontoren med heltidsanställd personal. Också från ett antal konsulte- rande planbyråer och plankontor med kommunintressenter har uppgifter om personalsituationen inhämtats. Tjänster vid länsarkitektkontoren redovisas. En- ligt vad som uppgivits från flera städer, köpingar och privata plankontor och vad styrelsen själv erfarit i egen- skap av chefsmyndighet för länsarki- tektkontoren är det regelmässigt svårt att erhålla kompetent personal av olika kategorier. Personalomsättningen är också stor. På grund av avgång måste under de närmaste åren länsarkitektor- ganisationen tillföras åtskilliga kvalifi- cerade arkitekter.
Styrelsen anser det uppenbart att den personalkader, som ägnar sig åt plane- ringsarbete, under de senaste åren icke har ökat i takt med utvecklingen av samhällsbyggandet. För länsarkitekt- kontoren har om hänsyn tas till vakan- ser ingen som helst personalökning skett.
Att det är så svårt att rekrytera per- sonal anser styrelsen till stor del bero på att utbildningen icke är organiserad på ett tillfredsställande sätt. Olika ini- tiativ har tagits för att råda bot härför. Dessa kommer emellertid att resultera i ökad personaltillgång först i slutet av 1960-talet.
En översyn av länsarkitektkontorens arbetsrutiner pågår och avser bl. a. att överföra arbetsuppgifter från arkitekter till annan personal. Det är emellertid också brist på personal med lägre tek-
nisk utbildning. Styrelsen redovisar oli- ka initiativ för att komma tillrätta hår— med.
12.5. Markpolitiska utredningen om markberedskapen
Markpolitiska utredningen synes vä— sentligen grunda sin uppfattning om markfrågans läge i kommunerna på dels ett studium som utredningen har ge- nomfört i ett tiotal kommuner, dels upp- gifter som har tillhandahållits av bo- stadsstyrelsen. Uppgifterna från bo- stadsstyrelsen omfattar bl. a. en av läns- bostadsnämnderna utförd kommunenkät våren 1963. Någon redogörelse för den- na enkät har emellertid ej lämnats. I en bilaga redovisas en del sakuppgifter om de tio kommuner utredningen har stu- derat. Utredningens egen sammanfat— tande redogörelse som också avser bo- stadsstyrelsematerialet och också inne- håller en del värderande synpunkter, är i stort sett av följande innehåll.
I fråga om nyexploatering har utred- ningen funnit att markberedskapen, dvs. kommunens lagerhållning av mark för framtida bebyggelse, i flertalet kom- muner är dålig. Undantag förekommer dock; bland de närmare studerade kom- munerna nämns Västerås och Eskils- tuna. I dessa kommuner har man iakt- tagit gynnsamma verkningar av den goda markberedskapen. Markpriserna är rimliga. Enskilda konkurrerar ej med kommun vid markköpen. Markägarna är i betydande utsträckning säljbenägna. Stadsplanerna kan utformas utan »ovid- kommande påverkan».
I flertalet expanderande områden sägs kommunerna emellertid ha stora svårigheter att förvärva mark. Admini- strativa och finansiella resurser är otill- räckliga. Särskilt i svagare kommuner är man »benägen att acceptera» att en- skilda och kooperativa företagare kö-
per mark och svarar för stadsplanering, markexploatering och byggande. Kon- kurrens mellan kommuner och enskilda om mark förekommer och är vanlig bl. a. inom storstadsområdena.
En tillräckligt långsiktig markpolitik anses eliminera sådana konkurrenssi- tuationer. Marken bör också i god tid fördelas mellan de på orten verksam- ma byggherrarna, för att motivet för en- skildas markförvärv skall falla bort.
Markpriset säges bestämmas av tre faktorer, som inbördes är beroende av varandra, nämligen kommunens mark- beredskap, enskildas markförvärv och markägarnas säljbenägenhet. Är mark- beredskapen god blir enskilda markför- värv föga omfattande och säljbenägen- heten i regel god. Priset blir relativt lågt. Är markberedskapen dålig stimu- leras enskild förvärvsaktivitet och markägarna blir obenägna att sälja. Pri- serna blir höga.
Vid förhandlingar med staten och kyrkan om markförvärv har kommu— nerna en svag ställning. De markförval- tande myndigheternas hållning har ofta inneburit problem för kommunerna, även för de markpolitiskt aktiva och framsynta.
Samhällsplaneringen påverkas enligt utredningen på olika sätt av markpoli- tiken. Lokaliseringen av ny bebyggelse bestäms sålunda ofta av kommunens markinnehav. I många fall har detta medverkat till olämplig lokalisering. Detta gäller i hög grad förortskommu- ner och kranskommuner till större stä- der, men även i andra kommuner. Då- lig markberedskap har ibland också ska- pat ett tryck på kommunerna att ut- nyttja den disponibla marken så inten- sivt som möjligt. Markpriset har ofta spelat en viktig roll i argumenteringen för en viss utformning av bebyggelsen. Genom ett intensivt markutnyttjandc har man velat få ett erlagt pris att te
sig rimligt och skapa förutsättningar för skäliga hyror inom området.
I fråga om stadsombyggnad noterar utredningen att det torde bli nödvän- digt att omdana de centrala partierna i många för att inte säga flertalet större och medelstora expanderande samhäl- len, men att detta kräver ett större eko- nomiskt engagemang än kommunerna har resurser för; också äldre bostads- områden behöver förnyas i många sam— hällen. Även beträffande dessa kan kom- munala engagemang vara behövliga el- ler lämpliga. I två av de besökta stä- derna hade kommunen systematiskt köpt upp fastigheter inom bostadssa- neringsområden, medan i en annan en omfattande bostadssanering hade ge- nomförts utan att kommunen köpt upp fastigheter. I detta senare fall hade ga- tunätet ej ändrats.
Utredningen har också funnit, att man i de besökta kommunerna obero- ende av politisk färg var tämligen ense om att en aktiv markpolitik var nöd- vändig. Två av kommunerna har i prin- cip tillämpat tomträtt. Tomträttsupplå- telserna har icke varit någon politisk stridsfråga. De med tomträttsupplåtel- serna följande kraven på kapital har emellertid varit ett svårt problem. Att övriga kommuner icke har tillämpat tomträtt upp-gavs ha mindre med poli- tisk inställning än med kravet på kom- munalt kapital att göra.
På grundval av sina undersökningar och vissa teoretiska resonemang har markpolitiska utredningen lagt fram förslag till riktlinjer för kommunal markpolitik och också förslag till vissa finansiella stödåtgärder för att under- lätta för kommunerna att köpa mark och att behålla ägenderätten till denna ge- nom tomträttsupplåtelser. Utredningen avser att senare behandla vissa åtgärder av administrativ och organisatorisk art. I sin diskussion av riktlinjer för
kommunal markpolitik anför markpoli- tiska utredningen inledningsvis att det är viktigt att kommunerna köper mark. Tillgången på mark för nyexploatering måste säkerställas för att produktionen skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. Centralt belägen mark bör kom- munerna köpa för att bygga om de cen- trala delarna så att de fyller nutida krav. Planeringen av stadsförnyelsen kan då äga rum under offentlig insyn och debatt. Det anses också vara av vikt att kommunerna köper mark i äldre bostadsområden som behöver för— nyas. Möjligheterna att modernisera stadsplanen blir härigenom väsentligt bättre. Kostnaderna kan också utjäm- nas mellan olika saneringsprojekt. Möj- ligheterna att påverka hyrorna ökar.
Markpolitiska utredningen anser att tidsperspektivet för markförvärv i ny- exploateringsområden bör vara tio år. Det blir då ofta möjligt att köpa fastig- heter, som ägaren själv utbjuder till för- säljning, vilket bör ha en gynnsam ef- fekt på prisbildningen. På ett så tidigt stadium bör priserna också i mindre grad påverkas av de stegringariförvänt- ningsvärden, som uppkommer när mar- kens exploatering ligger nära i tiden. Även om mark köpes på relativt lång sikt, torde det dock ibland bli nödvän- digt att tillgripa expropriation för att bryta säljmotstånd. En ortsprisnivå som har fastslagits av domstol bör bli en god grund för fortsatta förvärv.
För att motverka enskilda byggher- rars önskemål att köpa mark bör den av kommunen förvärvade marken i god tid fördelas mellan byggherrarna.
Kommunerna anses icke böra sälja marken utan i stället upplåta den med tomträtt. Avhänder kommunen sig mar- ken, står den när behov av omregle- ring av bebyggelsen efter kortare eller längre tid ånyo uppkommer på nytt i läget att behöva förvärva marken med
de svårigheter detta för med sig. Mar- ken kommer då också sannolikt att ha stigit i värde varför det förnyade för- värvet blir kostsamt. Tomträttsupplåtel- ser anses däremot skapa gynnsamma förutsättningar för framtida ändringar i bebyggelsen, t. ex. trafiktekniskt nöd- vändiga regleringar, ändringar i den kommersiella bebyggelsen på grund av strukturförändringar inom näringsli- vet eller samhällets fortsatta expansion.
Tomträttsupplåtelser förväntas ge sam— hället möjlighet att förbehålla sig hu- vuddelen av ökningen i markvärdet. Ut— redningen förmodar att tomträttsavgif— terna på längre sikt kan bli en inkomst- källa av vikt för kommunerna. En kon- sekvent tillämpning av tomträttsupplå- telse skulle också innebära att handeln med bebyggelsemark får mindre omfatt- ning och förmodas därigenom öka möj- ligheterna att hålla kontroll över mark- prisutvecklingen.
Kommunernas möjligheter att bedri- va en aktiv markpolitik enligt de skis— serade linjerna begränsas av svårighe- terna att finansiera markköp. Under åren 1961 och 1962 då det var relativt lätt att få kredit ökade kommunernas inköpsaktivitet. Särskilt i expanderande kommuner, där investeringsbehoven all- tid är stora och det finansiella utrym- met begränsat, kommer inköpsaktivite— ten att bli beroende av framtida kredit- möjligheter. Markpolitiska utredningen har funnit, att särskilda åtgärder bör vidtas för att underlätta finansieringen av kommunernas markförvärv och tomt- rättsupplåtelser och framlagt förslag till utformning av stödåtgärder.
12.6. Sammanfattning
Bearbetningarna av bostadsbyggnads- programmen synes vara ett mycket bräckligt underlag för bedömningen av
mark- och planberedskapen i kommu- nerna. Såväl byggnadsstyrelsen som markpolitiska utredningen har i huvud— sak grundat sin bedömning av läget på annat material, byggnadsstyrelsen främst på egna och länsmyndigheternas all— männa erfarenheter, markpolitiska ut- redningen på studier i ett antal kom— muner. Byggnadsstyrelsen har grans- kat både mark- och planberedskapen, markpolitiska utredningen enbart mark- beredskapen. Båda har ansett läget otill— fredsställande. Bostadsstyrelsen har själv uttalat, att den anser att det av bostadsbyggnadsprogrammen utan tve- kan framgår att läget beträffande mark- disposition, planering och projekte- ring tillåter att bostadsbyggandet ökas. Denna bedömning kan i jämförelse med byggnadsstyrelsens och markpolitiska utredningens synas optimistisk. Bedöm- ningarna behöver dock inte vara oför- enliga. För att mark- och planberedska- pen skall anses god kan det vara rim- ligt att kräva mer än att de skall tillåta att bostadsproduktionen för riket som helhet kan ökas, kanske med bortseende från om produktionen ökar på orter, där det är allra angelägnast, och från om icke önskvärda konsekvenser av då- lig mark- och planberedskap skärps, t. ex. konsekvenser av det slag, som byggnadsstyrelsen och markpolitiska ut- redningen har ansett sig kunna konsta- tera.
Härav följer emellertid — enligt vår mening — att det är tämligen menings- löst att uttala värdeomdömen om mark- och planberedskapen utan att först re- dogöra för vilka krav man i olika sam- manhang vill ställa på beredskapen och vilka iakttagbara och mätbara krite- rier man vill använda för att bedöma om kraven är uppfyllda.
Byggnadsstyrelsen och markpoli- tiska utredningen har ansett att svag markberedskap medför olika missför—
'.vw ___—a ...a-— _-
hållanden — konkurrens om byggbar mark, markprisstegringar, lokalisering av nya stadsdelar till områden som är lättast tillgängliga, ej till de områden som från andra synpunkter vore lämp- ligast, hög exploatering och annan men- lig inverkan på planläggningen. Såväl byggnadsstyrelsen som markpolitiska utredningen har med utgångspunkt från diskussionerna om markberedskapens betydelse uttalat, att man finner en bc- redskap på tio års sikt lämplig och önskvärd. Markpolitiska utredningen har dessutom ansett att »all mark avsedd för bebyggelse bör förvärvas av kommu- nerna. Beträffande planberedskapen har byggnadsstyrelsen ansett att detaljplaner med hänsyn till tiden för fastighetsbild- ning etc. bör fastställas senast året före det då byggandet på planområdet skall påbörjas. Med sålunda fastlagda krite- rier på god mark- och planberedskap torde man redan på grundval av all— männa erfarenheter och utan några sär- skilda statistiska undersökningar kun— na fastslå, att beredskapen ofta är då- lig. Markpolitiska utredningen anser sig också i kommunerna ha funnit ett starkt intresse för att förbättra markberedska- pen. Det väsentliga hindret härför ut- görs av bristande finansiella resurser. Också de personella resurserna är i små kommuner oftast mindre goda.
Vi har inte utfört några egna under— sökningar om konsekvenserna av mer eller mindre god mark- och planbered- skap och kan därför inte göra någon självständig bedömning av hur omfat- tande mark- och planberedskapen lämp- ligen bör vara. Vi finner det emellertid med tillgängligt material troligt att läget inte är tillfredsställande. Åtgärder för att förbättra läget är därför angelägna. Även om det kanske inte är nödvändigt att all bebyggelsemark överförs i kom- munal ägo, är i den föreliggande situa— tionen ett utökat kommunalt markägan-
de, som skapar förutsättningar för ett tillräckligt omfattande bostadsbyggande och för en god lokalisering av nya bo- stadsområden, önskvärt. Det intresse som finns i kommunerna härför hör till- varatas. Vi skall enligt våra direktiv ej diskutera byggnadsverksamhetens finan— sieringsfrågor och begränsar oss därför på denna punkt till att uttala önskvärd- heten av att kommunernas resurser för- bättras. Detaljplanläggningen bör un- derlättas både genom åtgärder som syf- tar till en ökad utbildning av planerare och genom åtgärder för att rationali— sera planläggningsförfarandet.
Planläggningsförfarandet behandlas nedan i avdelning III. Det kan emeller- tid i detta sammanhang finnas anled— ning att något uppehålla sig vid mark- ägandets betydelse för utformningen av främst stadsplaner.
Som markpolitiska utredningen fram- håller beror markvärdet för olika delar i ett stadsplaneområde av hur bebyg- gelsen fördelas inom området. I extrema fall skall detta enligt markpolitiska ut- redningen ha föranlett kommuner att förlägga all bebyggelsen till mark som ägs av kommunen och endast park o. (1. till enskild mark. Hänsynstagan- den till markägandet vid stadsplane- ringen är enligt utredningen ej ovan— liga och kan föranleda högre kostnader och försämrade egenskaper hos bebyg- gelsen. Vi vill framhålla att det förfa- rande, som vissa kommuner enligt den— na beskrivning skulle ha tillämpat i extrema fall, är helt förkastligt och dessutom klart strider mot byggnadsla- gen. Då markägandet är splittrat på flera ägare skall vare sig kommunen äger en del av marken eller ej stads— planen utformas på ett sätt som beak- tar olika markägares intressen. Utform- ningen av stadsplaneinstitutet måste sä- gas vara i hög grad präglat av syftet, att olika markägares intressen skall kunna
göra sig gällande och bli beaktade. Det är emellertid uppenbart, att beaktandet av olika markägares intressen vid splitt- rat markägande begränsar planerarens möjligheter att utforma stadsplanen med hänsyn till skäl, som ur andra syn- punkter är rationella. Med hänsyn till möjligheterna att skapa en ur olika syn- punkter god miljö kan det därför vara ändamålsenligt, att innan stadsplanen utformas så långt som möjligt reducera ägosplittringen. Detta gäller både ny- exploaterings- och saneringsområden. Det borde också vara möjligt att till- skapa ett detaljplaneförfarande som är enklare än byggnadslagens stadsplane- förfarande för fall då markägandet är samlat eller i vart fall samordnat. Ett utökat kommunalt markägande borde därför _ utöver att det kan vara en förutsättning för ett tillräckligt omfat- tande bostadsbyggande och för en god lokalisering av bostadsområden _— ska- pa förutsättningar både för en friare och ändamålsenligare utformning av stadsplanerna och, om lagstiftningen anpassas, för en förenklad planerings- procedur. Också andra åtgärder för att samla eller samordna markägandet till större enheter kan ha samma effekt.
Både byggnadsstyrelsen och markpo— litiska utredningen anser en tioårig markreserv i kommunerna önskvärd. Detta får icke tolkas så att endast mark som avses bli bebyggd inom 10 år hör köpas. En dylik tillämpning skulle inne- bära att kommunerna icke skulle kunna utnyttja de gynnsammaste tillfällena för markförvärv. Å andra sidan får mark— köpen givetvis icke ske planlöst. Det är icke tillräckligt att mark förvärvas i re- lativt stor omfattning. Nya markområ- den måste tas i anspråk i en ordning som är rimlig ur samhällsbyggnadssyn— punkt, bl. a. med hänsyn till utbyggnad av vägar och ledningsnät, skolor och annan samhällelig service. Det är också
viktigt att ett område, som skall bebyg- gas, till fullo är tillgängligt i god tid, så att icke svårigheter uppkommer på grund av att delar av området icke utan stora kostnader kan förvärvas och gö- ras tillgängliga för bebyggelse. Vi fin- ner därför angeläget understryka att en maximal verkan av kommunala mark- förvärv kan uppnås endast under för- utsättning av en allvarligt menad över- siktsplanering av markförvärven. Denna planering måste emellertid ske med klar inriktning på sitt syfte och bör i varje kommun ges den utformning och om- fattning som de lokala förhållandena föranleder. Den ankommer på kommun- styrelsen, även om styrelsen därvid gi- vetvis kan ha behov att samarbeta med andra kommunala organ, bl. a. bygg- nadsnämnden. Markförvärv icke endast för nya områden utan även för sanering måste planeras. Önskvärdheten av en aktivare markpolitik bör däremot icke utan vidare tas till intäkt för general- planering i konventionella former eller för andra åtgärder, som icke är klart målinriktade på detta syfte. Översikts- planeringen av markköpen bör antagli- gen vara tämligen avancerad i den me- ningen att planen görs flexibel så att det bl. a. blir möjligt att utnyttja gynnsam- ma inköpstillfällen. En stel översikts— plan kunde också i viss mån motverka syftet med den utökade markberedska- pen genom att ge markägare inom om- råden, som har bestämts för inköp, en stark förhandlingsställning (monopol— ställning). En sådan tendens motverkas om markköpen sker i så god tid att ex— propriation kan tillgripas, men kan dessutom motverkas av flexibilitet i planen.
Slutligen synes det oss nödvändigt, att om bostadsbyggnadsprogrammen fortsättningsvis skall användas för att studera kommunernas mark- och plan- beredskap, bearbetningarna planeras
—-*1-_.—::- wf—
väl. Vi bortser här från att upplägg- av programmen kan behöva överses. (Se härom avsnitt 19.5.) Om programmen kan fås att fungera på ett ändamålsenligt sätt, synes de vara väl lämpade som underlag för sådana stu- dier av mark- och planberedskapen, men värdet av bearbetningarna beror på det intresse och arbete, som ägnas åt att förbereda dem. Arbetet med att tänka igenom och planera bearbetning- arna kommer (lock att bli obetydligt i jämförelse med det omfattande arbete, som upprättandet av programmen in— nebär för kommunerna. Bearbetning- arna måste så som vi ser härpå utgå från diskussioner av de önskemål som ur olika synpunkter kan ställas på den kommunala beredskapen och med led- ning härav uppställda kriterier som kan användas i statistiska och andra bear- betningar. Någon kritisk granskning av behovsbedömningarna bör göras. Diffe- renser mellan uppskattade behov, pro- gram och »möjlig» produktion bör klar- göras och behandlas på ett sätt som möj- liggör omdömen om beredskapen i kom- munerna. Att reda ut sambanden mellan programproduktion och »möjlig» pro- duktion bör vara relativt enkelt. Att bedöma rimligheten i kommunernas be- hovsuppskattningar är svårare, men då fördelningen av lånemedel ändå kräver vissa ställningstaganden härtill bör ock— så detta vara möjligt. En användbar bearbetning av programmen bör också omfatta bedömningar av tillförlitlighe-
ningen
ten i kommunernas uppfattning om möjligheten att före den tänkta tiden för påbörjandet hinna med alla förbere- dande åtgärder. Sådana bedömningar måste kanske föregås av specialunder- sökningar. Bedömningarna måste säkert också, särskilt till en början innan till- räckligt med erfarenheter har samlats in, bli osäkra. Då programmet upptar projekt, som ej ingår i den »möjliga» produktionen —— enligt den givna defi- nitionen —— bör möjligheterna att ge- nomföra dessa projekt och hindren här- för ägnas någon uppmärksamhet. Bygg- nadsstyrelsen har framhållit önskvärd- heten av att bearbetningarna av pro- grammen kompletteras med lokala un- dersökningar. Sådana studier av ett ur- val av samhällena behövs, om man vill bedöma beredskapen inte bara med hän- syn till om en tillräckligt omfattande produktion blir möjlig, utan även med hänsyn till om brist på lämplig mark har inverkat menligt på planläggningen ur andra synpunkter, t. ex. så att olämp- liga områden har valts för nya stads- delar, eller att en olämplig utbyggnads- ordning har valts, att exploateringen har varit för hög etc. Bedömningar av sådana förhållanden måste givetvis bli i hög gnad subjektiva. Då här ofta helt olika meningar står mot varandra, är det angeläget att om sådana undersök- ningar görs man klart skiljer mellan sakuppgifter och värderingar och expli- cit redovisar vilka värderingar man läg- ger till grund för sin bedömning.
KAPITEL 13
Kapitalmarknadens utveckling och framtida förutsättningar för bostads- och samhällsbyggande
13.1. Investeringar i bostads- och samhällsbyggande
I kap. 7 har en beräkning gjorts över erforderliga förändringar i utbudet av bostäder fram till 1975. I fråga om kvan- titeten färdigställda lägenheter och rumsenheter per år redovisas en kalkyl, som mynnar ut i en årsproduktion av 135000 lägenheter och 618000 rums- enheter år 1975. Produktionskostnaden per rumsenhet år 1962 kan beräknas till 14 100 kronor. Appliceras denna en- hetskostnad på det kalkylerade antalet rumsenheter erhålls ett belopp av drygt 8,7 miljarder kronor för investeringar i bostäder år 1975 räknat i 1962 års pri- ser. År 1963 uppgick dessa investering- ar till omkring 4,0 miljarder kronor. Uppgifterna avser nyproduktion av bo— städer samt viss ombyggnad (jfr kap. 7 och 8), däremot ej underhåll och ej heller produktion av kollektivhus.
Stegringstakten i bostadsbyggandet enligt denna prognos uppgår till nära 7 procent i genomsnitt per år. Under perioden 1950—1963 var den genom- snittligt omkring 5 procent per år med stor variation under loppet av perio— den.
Snabbare än investeringarna i bostä- der har under lång tid investeringarna i vad man skulle kunna kalla »annan samhällsbyggnad», de s.k. »följdinves- teringarna», utvecklats. Till denna ka- tegori av investeringar, i stor utsträck—
ning fallande inom kommunernas verk- samhetsområde, räknas här främst byggnads- och anläggningsverksamhe- ten för vatten och avlopp, gator, vägar och samfärdsel i övrigt, hälso—, sjuk- och socialvård, förvaltningsbyggnader, skolor och kyrkor. Från det låga ut- gångsläget vid krigsslute-t har stegring- en av investeringarna i »annan sam— hällsbyggnad» varit mycket hög, i ge- nomsnitt 8 procent per år. Under en stor del av 1950-talet var utvecklings- takten lägre men under senare år har den tilltagit igen. År 1963 uppgick dessa investeringar till omkring 4,0 miljarder kronor i 1962 års priser.
Utvecklingen under 1950-talet och de första åren av 1960-talet kan i diagram 13.1 följas för både investeringar i »an- nan samhällsbyggnad» och i bostäder. Det bör påpekas att bostadsinvestering- arna här till skillnad från i den inled- ningsvis redovisade kalkylen inklude- rar all ombyggnad samt investeringar i kollektivhus.
Någon kalkyl i likhet med den som gjorts för bostadsinvesteringarnas fram- tida utveckling har inte utförts för »an- nan samhällsbyggnad». Det föreligger inte heller någon bestämd relation mel- lan de båda slagen av investeringar, varför bostadsinvesteringarnas beräk- nade utveckling inte ger bestämd led— ning vid försök till uppskattning av in- vesteringsutvecklingen för »annan sam- hällsbyggnad». Så mycket visar dock
..?—HM—
INVESTERINGAR, MILJ. KRONOR
Diagram 13.1. Investeringar i bostäder och »annan samhällsbyggnad» (milj. kronor) samt kvoten mellan investeringar i »annan samhällsbyggnad» och i bostäder (procent)
BOSTÄDE R
'ANNÅN SAMHÄLLSBYGGNAD'
-55 -56 -51 -55
1950 -5| VSZ -53 -51
I 1 l . o PROCENT IOO se au
"10
60
' t ,,,1
1950 ist -sz -53 7154 W—ss -5s »51 —56
50
" Anm. Investeringar i bostäder innefattar här nybyggnad, ombyggnad och produktion av kol- lektivhus. Till investeringar i »annan saml äilsbyggnad» har räknats byggnads- och anläggnings- verksamhet för vatten och avlopp, gator, vägar och samfärdsel i övrigt, hälso-, sjuk— och social- vård, förvaltningsbyggnader, skolor och kyrkor.
Som källa har utnyttjats Statistiska Meddelanden, Nationalräkenskapen 1950—1963, tabell 6 d. Omvandlingen från källmaterialets uppgifter i 1959 års priser till diagrammets uppgifter i 1962 års priser har skett genom multiplicering av källmaterialets uppgifter med kvoten mellan ifrå- gavarande investeringar år 1962 i 1962 års priser och samma investeringar i 1959 års priser.
serierna för gången tid, att kvoten mel- lan investeringarna i »annan samhälls- byggnad» och investeringarna i bostä- der varit tillta-gande, ehuru ej i jämn takt (diagram 13.1 nedersta kurvan). År 1950 var kvoten 62 procent och år
'55 —60 -61 -GZ '65
-55 leon-51 -sz *63
1963 93 procent. Med hänsyn till att bostadsbyggandet i allt högre grad kom— mer att äga rum inom tätorter, där följd- investeringarna är jämförelsevis stora, kommer med all sannolikhet denna kvot att fortsätta att växa.
Den kalkylerade utvecklingen av bo- stadsbyggandet under tiden 1964— 1975 liksom den faktiska under tiden 1951—1963 illustreras på ett schema— tiskt sätt i diagram 13.2. Mellan det faktiska beloppet för bostadsinveste— ringar år 1963 (4,0 miljarder kronor) och det beräknade för år 1975 (8,7 mil- jarder kronor) har en rät linje dragits. För gången tid har uppgifterna om bo— stadsinvesteringarna korrigerats för ombyggnad och kollektivhus, så att jäm- förbarhet erhållits med de kalkylerade uppgifterna om bostadsbyggandet un- der kommande tid. För »annan sam- hällsbyggnad» har inte någon investe- ringslinje lagts in i diagrammet; sta- tistiskt underlag för en sådan saknas vad gäller den framtida utvecklingen. Allt talar emellertid för att investe— ringarna i »annan samhällsbyggnad» under här ifrågavarande period kom- mer att växa snabbare än bostadsin- vesteringarna under här ifrågavarande period. Då de i utgångsläget, år 1963, låg på samma nivå som bostadsinveste— ringarna, såsom dessa avgränsats i kal- kylen, skulle en investeringslinje för »annan samhällsbyggnad» åren 1964—— 1975 komma att ligga över investerings- linjen för bostäder och ha en brantare lutning än denna.
13.2. Bostadssektorns och kommunernas upplåning samt utvecklingen av utbudet på kapitalmarknaden
Bostadsinvesteringarna finansieras i allt väsentligt medelst lånemedel. Statisti- ken över investeringar och krediter år dock inte så exakt, att man med be- stämdhet kan ange, hur stor del av bo- stadsinvesteringarna, som under olika år finansierats lånevägen och hur stor del som finansierats på annat sätt. I det skick statistiken föreligger, visar
den emellertid för senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet, att lånefinansieringen av bostadsinveste- ringarna (inklusive ombyggnad och kollektivhus) i regel uppgått till 90 51 95 procent; för tidigare år redovisas ofta högre relationstal. Variationen i de beräknade värdena är dock stor från år till år, vartill svagheterna i det sta- tistiska materialet bidrar. Investeringarna i »annan samhälls- byggnad» finansieras i stor utsträck- ning av kommunerna men också av sta- ten. Under hela 1950—ta1et, då dessa in— vesteringar växte snabbt, förblev lik- väl kommunernas upplåning föga om- fattande. Mot slutet av 1950-talet upp- gick de kommunala myndigheternas in- vesteringar, exklusive underhåll, till in- emot 2 miljarder kronor och inklusive underhåll till drygt detta belopp. Läggs till de kommunala myndigheternas in- vesteringar även de kommunala affärs- verkens och bolagens investeringar er- hålls ett belopp av omkring 3,5 miljar- der kronor. Men upplåningen stannade vid några få hundra miljoner kronor per år. Under 1960-talet har såtillvida en ändring inträtt som under 1962 och 1963 kommunernas upplåning uppgått till omkring 1 miljard kronor per år. Såväl bostads- som kommunlånen upptas i stor utsträckning på kapital- marknaden. Vad gäller kommunupplå- ningen svarar affärsbankerna för en icke ringa del av de kortfristiga kredi- terna, men kommunernas låneskulder hos affärsbankerna visar blott en svagt stigande trend från 1950-talets början fram till 1963. Av den totala kommun- upplåningen under perioderna 1951— 1954, 1955—1959 och 1960—1963 place- rades 99, 85 respektive 97 procent på kapitalmarknaden och återstoden —— en- dast under senare delen av 1950-talet av någon större omfattning — i affärs- bankerna. För finansiering av bostads-
produktionen har affärsbankernas net— totillskott av krediter genomsnittligt va- rit större; både de utestående bostads- byggn-adskrediterna och innehavet av hypoteksobligationer har vuxit ej obe- tydligt. För bostadsfinansieringen till— kommer vidare bostadsstyrelsens kredit- givning, vilken särskilt under 1950-talet var jämförelsevis omfattande. Via den
statliga upplåningen påverkade denna kreditgivning efterfrågan på kapital— marknaden. Direkt på kapitalmarkna- den placerades under 1950-talet drygt hälften av bostadskrediterna. Mera de- taljerade uppgifter om bostadskrediter- nas fördelning och utveckling lämnas i tablån nedan (nettobelopp i genom- snitt per år).
Kapital-
År marknaden
Bostads- styrelsen
Summa bostadskrediter
Affärsbankerna (och riksbanken)
Mkr % Mkr % Mkr % Mkr %
1951—1954 ........ 1955—1959 ........ 1960—1963 ........
1 085 1 436 2 455
59 54 67
876 711
(544)
29 227 12 1 856 100 33 340 13 2 652 100 20 482 13 3 648 100
Affärsbankern-as andel har som sy- nes i stort sett förblivit oförändrad från period till period (12 å 13 pro- cent). Bostadsstyrelsens andel har mins- kat och kapitalmarknadens ökat, men tillsammans har sistnämnda båda ande- lar uppgått till 87 a 88 procent av de totala bostadskrediterna under de olika perioderna.
Trots att under 1950-talet endast 50
- 60 procent av bostadskrediterna er- hölls direkt från kapitalmarknaden var bostadskrediternas andel av det totala utbudet på kapitalmarknaden då jäm- förelsevis stor. Den var dessutom sti- gande. Under årtiondets första hälft tog bostadssektorn i anspråk i det när- maste hälften av det totala kapitalmark- nadsutbudet och under dess senare drygt hälften (jfr tablån nedan).
Bostads- Närings- Kapitalmark-
År Staten Kommuner sektorn livet nadsutbud
Mkr % Mkr % Mkr % Mkr % Mkr % 1951—1954 ..... 194 9 358 16 1 085 48 614 27 2 251 100 1955—1959 ..... 339 13 258 10 1 436 55 572 22 2 605 100 1960—1963 ..... 104 2 589 13 2 455 55 1 361 30 4 509 100
Läggs till bostadssektorns kapitalan— skaffning även kommunernas, erhålls för första hälften av 1950-talet ett be- lopp, utgörande 64 procent av de totala kapitalmarknadsplaceringarna och un- der dess andra 65 procent. Av återsto— den upplånade staten en mindre men växande del och näringslivet en större men minskande del. Under de första åren av 1960-talet har bostadssektorn bi-
behållit sin andel från senare delen av 1950-talet och kommunerna ökat sin, innebärande att bostadssektorn och kommunerna tillsammans ökat sin an- del alltifrån 1950-ta1ets början till in på 1960-talet. Intressant är att notera att under senare delen av 1950-talet bo- stadskrediternas totala storlek uppgick till samma belopp som det totala ka- pitalmarknadsutbudet eller i genom-
Diagram 13.2. Schematisk redovisning för utvecklingen av investeringar i bostäder samt
utbudet på kapitalmarknaden
wu. KRONOR x 12.000 UTBUDET PÅ / KAPITALMARKNADE N / ll 10.000 , / I] / istserRn—ieaa / / ,sosTAoER / / / / 1 & ooo " ' ' I I / I I / / / , I / / ' / I] // / ,, 5.000 // I]: / / , I, [I I 4000 ' 1.000 | V . | | . . . om -55 -55 -eo -sa de —75
Anm. Bostadsinvesteringarna innefattar här nybyggnad och viss ombyggnad men ej produk- tion av kollektivhus och är således snävare avgränsade än i diagram 13.1. Beträffande linjernas konstruktion i övrigt —- se texten.
snitt 2,6 miljarder kronor per år (för prisutvecklingen okorrigerade siffror). En tortal klapitalmarknadsfinansiering av bostadsbyggandet skulle således vid det givna utbudet ha förutsatt, att and- ra sektorer helt skulle ha utestängts från kapitalmarknaden. Under de första åren av 1960-talet förändrades läget. Bostadsinvesteringlarna och bostadskre- diterna fortsatte visserligen att växa, men utbudet på kapitalmarknaden väx- te snabbare, främst genom allmänna pensionsfondens tillkomst. Under pe- rioden 1960—1963 uppgick de totala bostadskreditema till 3,6 miljarder kro-
nor per år och kapitalmarknadsutbu- det till 4,5 miljarder kronor per år. Enligt följande kalkyl över kapital- marknadsutbudets utveckling under ti- den 1964—1975 skulle en jämförelsevis snabb stegringstakt komma att bestå för detta utbud. I kalkylen liksom i redo- visningen över gången tid har till ka- pitalmarknaden förts försäkrings- och pensionsinrätxtningarnas, sparbanker- nas, jordbrukskasseorganisationens och postbankens förvärv av obligationer, förlagsbevis och aktier samt deras di- rekta utlåning (reverslån m. m.) och ' vidare allmänhetens förvärv av obliga-
tioner, förlagsbevis och aktier. I fråga om allmänna pensionsfondens utveck- ling har antagits en 3-procentig real- löneökning per år och halvprocentiga årsökningar av uttagen från 7 procent 1964 till 12 procent 1974 och oförändrat 12 procent 1975 samt en 5-procentig förräntning av fondkapitalet och en successiv stegring av återlånen, vilka ej inräknas bland kapitalmarknadspla- ceringarna, till netto en halv miljard kronor per år i slutet av perioden. För övriga kapitalmarknadsinstitut har an- tagits, att placeringarna ökar i takt med reallöneökningen. Levnadskostnaderna har hållits konstanta (1962 års nivå). För allmänheten, som under tiden 1951—1963 förvärvade värdepapper till ett belopp av omkring 400 mkr i ge- nomsnitt per år, har ett antagande gjorts om successiv stegring av köpen, innebärande nettoförvärv för i genom- snitt 500 mkr per år under återstoden av 1960-talet och 750 mkr per år under första hälften av 1970-ta1et. Det på så sätt kalkylerade kapitalmarknadsutbu- det skulle komma att växa från drygt 5 miljarder kronor år 1963 till om- kring 11 miljarder kronor år 1975 i 1962 års penningvärde. Denna utveck- ling liksom den faktiska utvecklingen under perioden 1951—1963 illustreras på ett schematiskt särtt i diagram 13.2. För perioden 1951—1963 har uppgif- terna korrigerats för penningvärdets fall genom multiplicering med det in- verterade värdet för konsumentprisin- dex (1962 = 100).
Den kalkylerade utvecklingen av ka— pitalmarknadsutbudet under perioden
1964—1975 innebär en genomsnittlig tillväxttakt med omkring 8 procent per år. Bostadsinvesteringarna beräknas som nämnts komma att växa med om- kring 7 procent per är, således mindre än kapitalmarknadsutbudet. Under kal- kylperioden torde emellertid, såsom framhållits, investeringarna i »annan samhällsbyggnad» komma att öka i en snabbare takt än bostadsinvestering- arna från en med bostadsinvesteringar- na jämnhög nivå och snabbare än ge- nomsnittligt under efterkrigstiden (8 procent). Vid en jämförelsevis liten ökning (1 procent) av den långsiktiga tillväxttakten för investeringarna i »an- nan samhällsbyggnad» erhålles för de sammanlagda investeringarna i bostä- der och »annan samhällsbyggnad» en stegringstakt av samma storlek som den, med vilken kapitalmarknadsuthu- det kalkyleras växa. Utvecklingen av relationen mellan det beräknade kapi- talmarknadsutbudet och här behand- lade investeringar kan således inte tagas till intäkt för en förbättrad framtida finansieringssituation för dessa investe- ringar.
De problem, som kan vara förknippa- ' de med finansieringen av bostadsbyg- gandet och samhällsbyggandet i övrigt, skall vi inte gå närmare in på. Utred- ningen skall enligt sina direktiv inte avge förslag rörande finansieringsfrå- gorna. För kommunernas del har finan- sieringsproblemen behandlats av den markpolitiska utredningen, och bostads- byggandets finansiering är under ut- redning av den bostadspolitiska kom- mittén.
KAPITEL 14
Arbetsmarknadens utveckling
14.1 . Utvecklingen 1950—1964
En bedömning av de arbetskraftspro- blem, som föreligger för att uppnå en önskad bostadsproduktion, kan svårli- gen göras utan en överblick av arbets- kraftsfrågorna för byggnads- och anlägg- ningsverksamheten i dess helhet. Bo- stadsbyggandets andel av de totala in- vesteringarna i byggnader och anlägg- ningar (inklusive underhåll) varierade under 1950-talet mellan 42 % år 1950 och 36 % år 1959. Av husbyggnadsin- vesteringarna kan det uppskattas att bostadsbyggandet utgjorde ungefär hälf- ten. Bostadsbyggandet torde ha svarat för omkring 35 % av den totala syssel- sättningen i byggnads- och anläggnings- arbeten och omkring 50 % av syssel- sättningen i husbyggnadsarbeten. Nc- (lan berörda avsnitt av arbetskraftsfrä- gorna mäste sålunda bli en redogörelse för byggnadsindustrins arbetskraft i stort med särskiljande av bostadsbyg- gandet i vissa avsnitt. Vid en bedömning av erforderliga arbetskraftsresurser tor- de det vara lämpligt att i vissa sam- manhang var för sig behandla bygg- nadsindustrins arbetare och tjänstemän.
Byggnadsindustrins arbetskraftsfrågor har bl. a. behandlats i Arbetsmarknads- styrelsens utredning »Byggnadsindu- strins arbetskraft» (SOU 1961: 19) och i Byggfackens industriutredning del 7: »Byggindustrins rationaliseringspro- blem» (1962). Vidare berörs i viss om— fattning arbetskraftstillgång och arbets-
kraftsbehov gällande byggnadsverksam- heten i 1959 års långtidsutrednings be- tänkande »Svensk ekonomi 1960—65» (SO'U 1962: 10). Slutligen behandlar en är 1963 publicerad utredning, ut- förd inom Svenska Byggnadsarbetare- förbundet, byggnadsindustrins arbets- kraftsrekrytering och yrkesutbildning. Som underlag för nedan lämnade redo— görelse har delvis dessa utredningar an- vänts. För tideu 1961—1904 föreligger ännu endast synnerligen begränsat sta- tistiskt material för belysning av utveck- lingen, varför tiden 1950—1960 först redovisas för sig och därefter några iakt- tagelser som kunnat göras för åren 1961 —1964.
14.1.1. Utvecklingen 1950—1960
14.111. Förvärvsarbetande inom bygg- nads- och anläggningsverksamheten en- ligt folkräkningarna Jämförelser mellan uppgifter i folkräk- ningarna om den förvärvsarbetande be- folkningens fördelning efter olika nä- ringsgrenar ger en uppfattning om in- trädda förändringar. I följande tablå redovisas de förvärvsarbetandc inom byggnads- och anläggningsverksamhe- ten enligt folkräkningarn-a 1940, 1950 och 1960. Något olika principer för nä- ringsgrensi-ndclning och klassificering av yrkesställning vid de skilda räkning- arna gör folkräkningarnas siffror inte helt jämförbara. En viss omräkning har därför skett och återstående skillnader
uppkomna på ovan angivna grunder torde dock inte vara större än att de
här jämförda siffrorna kan anses av— spegla de reella förändringarna.
Förvärvsarbetande inom byggnadsverksamheten
I % av samtliga förvärvsarbetande
1 OOO-tal i respektive yrkesställning
1940 1960 1940 1950 1960
Företagare ...................... 33 31 32 3,8 4,3 7,1 Tjänstemän ..................... 10 20 37 1,7 2,4 3,3 Arbetare ....................... 149 194 225 9,8 12,5 13,6 Samtliga 192 245 295 6,5 7,9 9,1
De förvärvsarbetande inom byggnads- och anläggningsverksamheten ökade så- ledes från år 1940 till år 1950 med i runt tal 28 % och från år 1950 till år 1960 med 20 %, och den årliga ökningen under 1950—talet uppgick alltså i genom- snitt till 2 %. Som jämförelse kan näm- nas att inom industri och hantverk an- talet förvärvsarbetande ökade med drygt 14 % mellan åren 1950 och 1960. Ande- len yrkesverksamma i byggnads- och anläggningsverksamheten ökade under 1950-talet från 7,9 till 9,1 % av samt- liga förvärvsarbetande i landet.
Mellan åren 1950 och 1960 visar an- talet förvärvsarbetande inom byggnads- verksamhcten en stark ökning inom vissa län. Inom Stockholms stad och län var ökningen ca 10 000 personer, alltså omkring en femtedel av ökningen i hela landet ovh i Västerbottens och Norr- bottens län tillsammantagna 12 000 per— soner, en fjärdedel av ökningen i hela landet. Utvecklingen i sistnämnda län påverkades i hög grad av kraftverksut- byggnaderna där. Även Jämtlands och Kopparbergs län hade en ökning större än riksgenomsnittet, vilket också till en del torde bero på anläggningsarbetenas omfattning. Övriga län med en ökning större än riksgenomsnittet var Söder- manlands och Upplands. Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län svarade vartdera för 6,5 % av den totala ökning-
en. Länen i sydöstra delen av landet hade jämte Älvsborgs, Värmlands och Göteborgs och Bohus län en tämligen svag ökning. Endast ett län, Gotlands, hade under 1950-talet en minskning av antalet förvärvsarbetande inom bygg— nads- och anläggningsverksamheten.
I de senaste folkräkningarna har inte alla med byggnads- och anläggningsar- bete sysselsatta hänförts till närings- grenen byggnadsverksamhet. Det är så- dana som inom andra näringsgrenar, främst den egentliga industrin, utför byggnads- och anläggningsarbete. Dessa kan sammantaget beräknas ha uppgått till mellan 30000 och 35000 personer år 1960. Med byggnads- och anlägg— ningsarbete torde då alltså totalt 325 000 ——330 000 personer ha varit sysselsatta.
14.1.1.2. Byggnadsarbetarkårens storlek och yrkesfördelning Antalet arbetare inom byggnadsverk- samheten ökade enligt folkräkningarna från 149 000 år 1940 till 194 000 år 1950, dvs. med omkring 30 %. År 1960 upp— gick antalet arbetare till 225 000, en ökning med 16 % från 1950. Inom samt- liga näringsgrenar tillhopa förblev an- talet arbetare i stort sett oförändrat mellan åren 1950 och 1960, medan in- dustri och hantverk hade en ökning av 8 %. Av de inom byggnadsverksamhe-
ten förvärvsarbetande 1960 tillhörde 76 % kategorin arbetare medan inom industrin 70 % tillhörde denna grupp. Som framgår av tablån s. 245 var 13,6 % av landets yrkesverksamma arbetare sysselsatta inom byggnadsverksamheten 1960 mot 12,5 % år 1950.
Med hänsyn till bl. a. de tekniska och strukturella förändringar inom bygg- nadsindustrin som skett under 1950- talet vore det av värde att få en upp- fattning om förändringar av yrkesför-
Några statistiska uppgifter därom för hela byggnadsarbetarkåren finns emel— lertid inte för närvarande. Förändringar i den relativa fördelningen mellan olika yrkesgrupper torde dock i viss mån kun- na utläsas ur förändringar i byggnads- fackförbundens medlemsantal. Av föl- jande tablå framgår antalet medlemmar i de sex byggnadsfackförbunden (Bygg— nadsarbetareförbundet och Murareför- bundet *har sedermera sammanslagits till ett förbund) åren 1950 och 1960 samt
delningen bland byggnadsarbetarna. den relativa fördelningen mellan dessa. Medlemmar Fackförbund 1950 1960
Antal I % Antal I %
Byggnadsarbetareförbundet ........ 112 400 61,6 143 800 64,0 Murareförbundet ................. 14 100 7,8 15 300 6,8 Målareförbundet .................. 17 900 9,8 22 000 9,8 Elektrikerförbundet ............... 18 600 10,2 22 000 9,8 Bleck- och plåtslagareförbundet. . . . 3 400 1,7 4 200 1,9 Vägarbetareförbundet ............. 16 200 8,9 17 300 7,7 Samtliga 182 600 100,0 224 600 100,0
Alla medlemmar är emellertid inte förvärvsarbetande. Inom samtliga för- bund finns ett antal medlemmar, som på grund av ålder, sjukdom o. dyl. inte står till arbetsmarknadens förfogande. Med ledning av speciellt gjorda under- sökningar och jämförelser mellan med- lemsantal i fackförbund och arbetslös— hetskassa kan storleksordningen av des- sa icke yrkesverksamma någorlunda be— stämmas. Andelen icke förvärvsarbetan- de var störst bland murare, ca 13 %, därefter bland Byggnadsarbetareförbun- dets medlemmar, ca 7 %, medan den i övriga förbund inte torde ha varit större än 2 ä 3 %. Andelen icke förvärvsarbe- tande av Byggnadsarbetareförbundets medlemmar torde vidare ha ökat något mellan 1950 och 1960. Sistnämnda för- hållande torde dock inte vara av sådan
storleksordning att det nämnvärt för- ändrar relationerna så som de framgår av ovanstående tablå.
För en bedömning av det framtida byggnadsarbetskraftsbehovet för bo- stadsbyggandet är fördelningen på olika yrkesgrupper av antalet verksamma hus- byggnadsarbetare av särskilt intresse. Ytterligare uppgifter än de ovan rela- terade från fackförbundens medlems- statistik kan ge en viss uppfattning här- om. Minskas de totala medlemsantalen med antalet icke arbetsföra medlemmar erhålles följande fördelningar (se ta- blån överst s. 247). Till »övriga hus- byggnadsarbetare» har därvid förts rör- arbetare, målare, elektriker och bleck- och plåtslagare.
Antalet grovarbetare ökade under denna tid med 28 %, medan träarbetar-
1950 1960 % % Grovarbetare ......... 30,6 35,6 Träarbetare ........... 26,2 23,0 Murare ............... 8,5 7,2 Övriga husbyggnadsar-
betare .............. 34,7 34,2 Samtliga 100,0 100,0
Antal ................ 152 700 185 500
nas ökning stannade vid 7 % och mu- rarnas vid 3 %. Av övriga husbyggnads- arbetare ökade målarna med 22 % och elektrikerna med 18 %.
14.1.1.3. Byggnadsarbetarnas sysselsätt- ning
För en bedömning av sysselsättningsut- vecklingen inom byggnadsverksamheten kan användas uppgifter om antalet be- talade och fristämplade veckor i bygg- fackens arbetslöshetskassor, antalet ar- betade timmar enligt Byggnadsindustri- förbundets semesterkassa och undersök- ningar, som två gånger varje år — dels i februari och dels i augusti _ utförts av arbetsmarknadsstyrelsen och Bygg- nadsfackens utredningsavdelning var för sig. Vidare ger arbetslöshetsstati- stiken vissa upplysningar om sysselsätt- ningsförhållandena. Det statistiska ma- terial som sålunda står till förfogande är emellertid sådant, att det endast i stora drag är möjligt att dra några slut- satser om utvecklingen under 1950- talet.
Inledningsvis gavs några siffror om bostadsbyggandets andel av den totala sysselsättningen i byggnads- och anlägg- ningsverksamheten. På grundval av de inventeringar och undersökningar som arbetsmarknadsstyrelsen och Byggnads— fackens utredningsavdelning företagit två gånger årligen kan göras en beräk- ning —av den faktiska sysselsättningens fördelning för gruppen egentliga bygg-
nadsarhetare på olika byggnadsområ- den. Rena väg— och anläggningsarbeten ingår ej i fördelningen. Inom bostads- sektorn sysselsattes år 1960 omkring 50 %, varav 42 % vid nybyggnad av bostäder. Av grovarbetarnas sysselsätt- ning kom 45% på bostadsbyggande, medan 55 % av träarbetarna och 59 % av murarna var sysselsatta i bostadspro- duktionen. I övrigt kan nämnas att ny- byggnader för industri och handel sys- selsatte drygt 16 % av de egentliga byggnadsarbetarna.
För att få en bild av sysselsättnings- volymens förändringar kan två statistis- ka serier användas, dels antalet arbe- tade timmar enligt Byggnadsindustriför- bundets semesterkassa omfattande grov- arbetare, träarbetare och murare, dels antalet betalda veckor i byggnadsfack- förbundens arbetslöshetskassor. Använ- des förändringar av antalet betalda vec- kor i arbetslöshetskassorna som mått på sysselsättningsförändringar, har sys- selsättningen ökat mellan åren 1950 och 1960 med 21 %, i genomsnitt drygt 2 % per år. Förändringen mellan varje år inom perioden växlade emellertid mycket starkt, som framgår av följande tablå.1
1950—51 +1,6 % 1951—52 +4,2 % 1952—53 +0,4 % 1953—54 +2,9 % 1954—55 +1,9 %
1955—56 +1,3 % 1956—57 —1,0 % 1957—58 +o,4 % 1958—59 +4,7 % 1959—60 +3,5 %
Den största ökningen inträffade åren 1951—52 och åren 1958—59, medan åren 1956—57 uppvisade en minskning i sysselsättningen.
Till skillnad från arbetslöshetskassor- na omfattar Byggnadsindustriförbundets semesterkassa uppgifter endast om grov- arbetare, träarbetare och murare. Se- mesterkassan redovisar antalet arbets-
1 Ur del 7.
Byggnadsfackens industriutredning,
timmar. Antalet arbetstimmar ökade mellan 1950-talets början och slut med omkring 25% i genomsnitt, således 2,5 % per år. Även denna serie visar emellertid starka fluktuationer mellan de olika åren, som framgår av följan- de sammanställning.1
1950—51 +9,3% 1951—52 +1,6% 1952—53 +4,3% 1953—54 +4,9% 1954—55 +2,6%
1955—56 —2,0 % 1956—57 _—1,7 % 1957—58 —0,6% 1958—59 +3,7%
Av uppgifter från semesterkassan framgår också sysselsättningsutveck- lingen för grovarbetare, träarbetare och murare var för sig. Grovarhetarna före- tedde den största sysselsättningsökning- en under 1950-talet, nämligen med om- kring 35 %, medan för träarbetarna kunde noteras en ökning med 10 % men för murarna endast med ca 5 %. ökning- arna låg i huvudsak på första hälften av 1950-talet och för murarnas del förelåg en minskning i sysselsättningsvolymen mellan åren 1955 och 1960 med ca 8 %.
De säsongmässiga sysselsättningsva- riationerna inom byggnadsverksamhe— ten är fortfarande betydligt större än inom andra näringsgrenar. En del upp- gifter om dessa variationer kan erhål- las genom arbetslöshetskassornas sta- tistik över betalda veckoavgifter, men denna statistik har ett relativt begrän- sat värde dels med hänsyn till att den endast omfattar kassamedlemmar, dels med hänsyn till tekniken vid avgifts- redovisningen.
Som förut nämnts har arbetsmark- nadsstyrelsen under en följd av år fö- retagit inventeringar av den tillstånds— reglerade byggverksamheten en viss dag i mitten av februari och augusti.
Byggnadsfackens utredningsavdel— nings sysselsättningsundersökningar av- ser en vecka i februari och augusti och är stickprovsundersökningar för hela landet utom Stockholm och Göteborg.
Samtidigt görs en totalundersökning för murare, vari ingår även Stockholm och Göteborg. De båda undersökningarna är inte helt jämförbara men komplet- terar på vissa punkter varandra. Då ar— betsmarknadsstyrelsens inventeringar avsett tillståndsreglerade arbeten om- fattar styrelsens undersökningar i stort sett nybyggnadsverksamheten, medan i byggnadsfackens undersökningar in— nefattats även en stor del av sysselsätt- ningen vid icke tillståndsreglerade ar- beten såsom småhusbyggande samt om- byggnads-, reparations- och underhålls- arbet-en. Av dessa undersökningar fram- går, att de säsongmässiga variationerna i sysselsättningen i huvudsak kan hän- föras till sistnämnda byggnadsarbeten. Sysselsättningen vid dessa varierade tämligen konstant under åren 1955—60 mellan sammanlagt 23 000—25 000 grov- arbetare, träarbetare och murare i feb— ruari och 35 000 i augusti.
I tablån överst på s. 249 redovisas an— talet i tillståndsreglerad verksamhet sys- selsatta (exklusive i statliga kraftverks- byggen och i kommunikationsverkens husbyggnadsarheten sysselsatta) enligt arbetsniarknadsstyrelsens inventering- ar och därav i bostadsbyggande syssel- satta. Det tillståndsreglerade bostads— byggandet omfattade nästan uteslutande nybyggnad av flerfamiljshus.
Som synes var sysselsättningen i den tillståndsreglerade byggnadsverksam- heten i februari som regel högre än i augusti föregående år. Enda undanta- get härifrån var 1958, vilket till viss del torde ha berott på en konjunktu- rellt beting-ad nedgång i investeringsvo- lymen. För bostadsbyggandet gällde en högre sysselsättning vid vinterinvente- ringarna än vid föregående höst för åren 1956, 1959 och 1960. Nedgången i antalet sysselsatta i februari 1957 var obetydlig men mera markant i februari
1 Se not 1, s. 247.
Antal i tillstånds- Månad/år reglerad byggnads- verksamhet sysselsatta
Aug. 1955 ........... 71 765 April 1956 ........... 73 239 Aug. 1956 ........... 73428 Febr. 1957 ........... 75 459 Aug. 1957 ........... 68 389 Febr. 1958 ........... 67 694 Aug. 1958 ........... 80 087 Febr. 1959 ........... 83 842 Aug. 1959 ........... 82 702 Febr. 1960 ........... 86 118
Därav i bostadsbyggande Antal % 30 485 42,4 31 058 42,4 32 914 44,8 32 190 42,7 29 300 42,8 27 472 40,6 33 015 41,2 37 398 44,6 32 295 39,0 33 707 39,1
1958. Vidare framgår av tablån att mel- lan augusti 1958 och februari 1959 bo— stadsbyggandet svarade för hela sys- selsättningsökningen och att bostads- byggandets andel i sysselsättningen då steg från 41,2 % till 44,6 %. Det har förut påpekats att de till- ståndsreglerade byggnadsarbetena till större delen varit nybyggnader, således omfattat de delar av byggnadsverksam- heten där de bästa betingelserna före- legat för en ökad mekanisering och strukturomvandling av produktionsfor- merna, som automatiskt medför en kon- tinuerlig produktion under hela året. Detta förhållande torde till en del kun- na förklara de skillnader i säsongmässi- ga sysselsättningsvariationer som före- legat mellan den tillståndsreglerade och den oreglerade sektorn av byggnads- verksamheten. Av de undersökningar byggnadsfac-
kens utredningsavdelninwg företagit framgår att säsongsvängningarna i sys— selsättningen vid småhusbyggandet är avsevärda liksom vid reparations- och ombyggnadsarbetena. Som förut påpekats gäller undersökningarna sysselsatta, till byggnadsfackförbunden anslutna grov- arbetare, träarbetare och murare (ex- klusive Stockholm och Göteborg). An— talet sysselsatta vid en- och tvåfamiljs- hus i dessa grupper uppgick i genom- snitt under åren 1955—60 i augusti till 15 300 och i februari till 9 300, en minsk- ning från sommar till vinter med 6 000 arbetare, ca 40 %. Sysselsättningen i reparations- och underhållsarbeten sjönk mellan sommar och vinter med i genomsnitt 30 %.
I nedanstående tablå redovisas anta- let dels i småhus och dels i bostadsre- parationer och ombyggnader sysselsatta fackförbundsmedlemmar (grovarbetare,
Antal sysselsatta Antal sysselsatta Månad/år vid en- och vid bostadsrep. och tvåfamiljshus ombyggnader Aug. 1955 .............. 15 351 9 063 Febr. 1956 .............. 8 259 5 386 Aug. 1956 .............. 14 619 9 010 Febr. 1957 .............. 9 544 10 444 Aug. 1957 .............. 15 605 8 664 Febr. 1958 .............. 8 872 5 556 Aug. 1958 .............. 15 723 8 387 Febr. 1959 .............. 10 766 5 993 Aug. 1959 ............. 15 292 8 181 . 1960 .............. 9 732 6 312
träarbetare och murare) enligt Bygg- nadsfackevns utredningsavdelning (fort- farande exklusive Stockholm och Göte- borg).
14.1.1.4. Byggnadsarbetarnas arbetslös- het
Byggnadsarbetarnas arbetslöshet ligger fortfarande på en betydligt högre nivå än arbetslösheten för andra arbetargrup- per. Under senare delen av 1950-talet låg medelarbetslösheten för byggnads- arbetarna mellan 4,5 och 6,5 %, Vilket innebär en med 3 år 4 procentenheter större arbetslöshet än för andra arbe- tare. Olika för byggnadsverksamheten speciella faktorer medverkar härtill. Främst får byggnadsarbetslösheten ses mot bakgrunden av de stora säsong- mässiga variationerna betingade av kli- matiska och tekniska förhållanden. De enskilda byggnadsarbetenas mera kort- variga karaktär medför en hög omsätt- ning av arbetskraft och omsättningsar- betslösheten blir därför också hög. Vis- sa skillnader i arbetslösheten framträ- der mellan olika yrkeskategorier bero- ende på växlingar i byggnadsobjektens art och tekniska struktur. Förändringar i byggnadsverksamhetens geografiska fördelning torde leda till större lokala skillnader i arbetslösheten än i närings- livet i övrigt. Individuella arbetslöshets- faktorer såsom hög ålder, sjukdom o. dyl. kan tänkas medföra större an- passningssvårigheter för arbetskraften inom byggnadsverksamheten än inom andra fack. Byggnadsarbetslösheten på- verkas självfallet också av det allmän- na konjunkturläget. Det är naturligtvis inte möjligt att med någon högre grad av exakthet ange hur stor del av den totala arbetslösheten, som kan hänföras till de olika faktorerna. För en bedöm- ning av den reserv av outnyttjad ar- betskraft, som arbetslösheten innebär och som kan tänkas bli ianspråktagen
för en ökad produktionsvolym, är det emellertid betydelsefullt att, om än en- dast i stora drag, bilda sig en uppfatt- ning härom. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin utredning om byggnadsindu- strins arbetskraft sökt göra en sådan uppskattning, vilken här i korthet skall refereras.
Om den individuella arbetslöshetens längd har uppgifter införskaffats en gång i kvartalet sedan september 1957. Uppgifterna beträffande byggnadsverk- samheten avser arbetslösa tillhörande byggnadsarbetarnas och murarnas ar- betslöshetskassor. Undersökningarna vi- sar att grovarbetarnas och träarbetar- nas arbetslöshet till 27 % gällde arbets- löshetsperioder understigande en vecka och för murarna 36 %. Omsättningsar- betslösheten torde till största delen vara att finna i denna arbetslöshet. Accepte- ras detta förmodande skulle omsätt- ningsarbetslösheten kunna bedömas svara för mellan 25 och 30 % av bygg— nadsarbetarnas årsarbetslöshet. Säsong- arbetslösheten kan uttryckas som skill— naden mellan arbetslöshetens årsmedel- tal och den lägsta registrerade arbets— lösheten under året. Huvuddelen av så- songarbetslösheten torde emellertid ock- så återfinnas i den arbetslöshet, som va- rar mellan 1 vecka och 2 månader. Vil- ken av dessa metoder som än väljes, sy- nes andelen arbetslösa bli ungefär den- samma. Man har därför antagit, att 35— 40 % av arbetslösheten direkt samman- hänger med de säsongmässiga variatio— nerna i byggnadsverksamheten.
Den arbetslöshet, som omfattar pe- rioder av längre varaktighet än 2 må- nader, synes till övervägande del (ca 70 %) vara betingad av sådana indivi- duella faktorer hos arbetskraften som ålder, sjukdom etc. Den säsongmässiga nedgången i sysselsättningen under vin- tern torde emellertid medföra risk för en relativt långvarig arbetslöshet, som
således inte direkt sammanhänger med individuella förhållanden. Med hänsyns- tagande härtill har man ansett sig kun- na beräkna att 15 å 20 % av arbetslös- heten skulle vara betingad av olika in- dividuella faktorer hos arbetskraften.
Slutligen återstår sådan arbetslöshet, som kan hänföras till struktur- och kon- junkturmässiga förändringar. Dessa har i beräkningarna behandlats som en rest- post och skulle då svara för 15 å 20 % av årsarbetslösheten.
14.1.1.5. Efterfrågan på byggnadsarbets- kraft
Efterfrågans storlek i förhållande till tillgången på byggnadsarbetskraft kan inte belysas med statistiska uppgifter. Efterfrågevariationen sammanhänger inte enbart med förändringar i bygg— nadsvolymen utan också med struktu— rella och tekniska förändringar inom byggnadsindustrin. Känt är att det under vissa perioder under 1950-talet förelegat arbetskraftsbrist — lokalt och beträf- fande vissa yrkesgrupper. Arbetslös- hetsstatistiken Visar, att större orter har mindre relativ arbetslöshet än de små orterna och bristen på arbetskraft har nästan uteslutande uppträtt på de större orterna. Under 1950-talet förelåg tidvis brist på murare och träarbetare. Variationer i efterfrågan på olika yr- kesgrupper torde sammanhänga med förändrade byggnadsmetoder, ökad me- kanisering och variationer i material- val vid byggandet. Efterfrågan har ock- så i ökad omfattning kommit att gälla arbetare med speciella yrkeskunskaper och den iakttagna arbetskraftsbristen har i hög grad gällt vissa specialarbe- tare. Bostadsbyggandet kan för övrigt anföras som exempel på sambandet mel- lan skiftningar i efterfrågan på vissa yrkesgrupper och förändringar i bygg- nadsmetoder och materialval. Under början av 1950-talet minskade andelen
småhus av trä och ökade andelen mu- rade hus, varvid en påtaglig brist på murare uppstod. Därefter ökade be- tonghusbyggandet i produktionen av flerfamiljshus, till viss del troligen be- tingat av murarbristen. Denna övergång till delvis andra byggnadsmetoder ledde i de större tätorterna till en viss brist på .träarbetare.
Arbetsförmedlingsstatistiken över an- talet vid förmedlingen anmälda arbets- sökande, lediganmälda och tillsatta plat- ser kan inte sägas ge någon direkt upp- lysning om den totala efterfrågestorle- ken. Man kan inte bestämma hur stor del arbetsförmedlingen svarar för av den totala rörligheten på arbetsmark— naden. Antalet till arbetsförmedlingen lediganmälda platser i hela landet har dock under sommarmånaderna vid flera tillfällen överstigit antalet arbetssökan- de. Variationerna har emellertid varit stora mellan olika geografiska områden under samma är.
14.116. Byggnadsindustrins tjänstemän
Av folkräkningarnas uppgifter om den förvärvsarbetande befolkningen fram- går, att andelen tjänstemän inom bygg- nads- och anläggningsverksamheten ökat, men att dess andel i förhållande till samtliga i näringsgrenen sysselsatta fortfarande är relativt liten. 1940 var 5,2% av de förvärvsarbetande inom denna näringsgren tjänstemän, 1950 8,2 % och 1960 12,5 %. I förhållande till genomsnittet i samtliga näringsgre— nar var tjänstemannagruppen inom byggnadsverksamheten också relativt li— ten. Medan antalet arbetare inom nä- ringsgrenen 1960 omfattade 13,6 % av i samtliga näringar förvärvsarbetande arbetare, utgjorde byggnadsverksamhe- tens tjänstemän endast 3,3 % av hela antalet tjänstemän. Likväl ökade tjäns- temannagruppen inom byggnadsverk- samheten antalsmässigt kraftigt. Av den
totala ökningen av förvärvsarbetande inom näringsgrenen svarade tjänstemän- nen för 34 %. 1940 var antalet tjänste- män 10000 och 1950 20000 samt 1960 37000. Mellan sistnämnda år uppgick ökningen således till 85 %. För indu- strin i övrigt var ökningen mellan des- sa år 68 % och för samtliga närings- grenar 35 %.
14.1.1.7. Produktivitetsutvecklingen
Med produktivitet avses i detta sani- manhang produktion per sysselsatt — arbetsproduktiviteten. För en beräkning av denna erfordras sålunda uppgifter om produktionsvolym och antal syssel- satta. Som här tidigare framhållits är tillgängligt primärmaterial beträffande sysselsättningsförändringarna bristfäl- ligt. Uppgifterna om produktionsvoly- men avser i allmänhet bruttoproduktio- nens värde och innefattar alltså inte bara byggnadsindustrins förädlingsvär— de utan också värdet av råvaror, halv- fabrikat och dylikt. Den utveckling som skett har bl. a. inneburit att vissa arbets- uppgifter överförts från byggnadsar- betsplats till materialindustrin — över- gång till på fabrik färdigblandad betong och överhuvudtaget ökad användning av prefabricerade byggnadsdetaljer av olika slag. Denna omfördelning från byggnadsindustrin till materialindustrin kommer sålunda att inräknas i bygg— nadsindustrins produktivitetsstegring. Man måste alltså fråga sig till hur stor del sådana ökningar, konstaterade på primärmateria] av detta slag, helt en- kelt är en omfördelning mellan olika pro—duktionsled i den totala produk- tionsprocessen. I kap. 11 diskuteras en samordning av de erforderliga resur— serna ooh därvid också något denna problemställning.
1959 års långtidsutredning redovisar i sitt betänkande »Svensk ekonomi 1960
—65» beräkningar av förändringar un- der 1950-ta1et i produktionsvolym och sysselsättning. Utredningen använde sig av bruttoproduktionsvärdet och syssel— sättningsuppgifter för år 1960 hämta- des från arbetsmarknadsstyrelsens ar- betskraftsundersökningar och för åren 1950 och 1955 gjordes vissa uppskatt- ningar. Produktionsökningen beräkna— des till 24 % för 1950—talets första hälft och till 23 % för dess andra. Sysselsätt- ningsökningen framräknades till drygt 8 % åren 1950—1955 och till knappt 8 % 1955—1960. Detta skulle motsvara en produktivitetsstegring med ca 14 % för varje femårsperiod, dock något mindre stegring under den andra hälften av 1950-talet. Den årliga ökningen av produktionen per sysselsatt skulle allt- så ha varit omkring 3 %.
I den 1961 publicerade, här tidigare åberopade, utredningen »Byggnadsindu- strins arbetskraft» har också gjorts vis— sa beräkningar och antaganden om pro- duktivitetsutvecklingen. Den genom— snittliga produktivitetsökningen redovi- sades med 3,2 % årligen under 1950—— 1959 och därav för femårsperioden 1954 —1959 med 3,4 %. Tages hänsyn till växlingar i byggnadsarbetarnas syssel- sättning utanför byggnadsverksamhe- ten och vissa andra faktorer, som på- verkar beräkningar av sysselsättnings- volymen, ansågs produktionsökningen per sysselsatt kunna uppskattas till 4 % årligen under 1954—1959. Vidare an- togs att flerfamiljshusbyggandet haft en snabbare produktivitetsökning än bygg— nadsverksamheten i genomsnitt och att vissa slag av anläggningsarbeten som vägbyggandet haft en årlig ökning som översteg 10 %.
Då numera uppgifter föreligger från 1960 års folkräkning om den förvärvs— arbetande befolkningen kan på grund- val här—av och av 1950 års folkräkning produktivitetsutvecklingen beräknas för
1950-talet och jämförelse göras med pe- rioden 1946—1950. Produktivitetstill- växten inom byggnadsindustrin var un- der sistnämnda period synnerligen låg, 0,2 % per år, medan den för övrig in— dustri kan beräknas ha varit 2,9 % och för hela ekonomin 3,8 %. Praktiskt ta- get hela produktionsökningen inom byggnadsindustrin synes sålunda ha realiserats genom ökning av arbetskraf- ten. Under 1950—talet uppgick däremot den årliga produktivitetstillväxten en— ligt dessa beräkningar till 2,5 % inom byggnadsindustrin, till 2,0 % inom öv- rig industri och till 2,3 % för hela eko- nomin. Någon uppdelning på olika pe- rioder under 1950-talet är inte möjlig att göra. Mycket tyder dock på att produk- tivitetstillväxten inom byggnadsindu- strin varit högre under 1950-talets se- nare hälft än under dess första. Inte heller kan för närvarande med hjälp av folkräkningsdata göras någon fördel- ning mellan husbyggnadsverksamhet och anläggningsverksamhet. De av folk- räkningen 1960 publicerade uppgifterna om yrkesfördelningen möjliggör nämli- gen inte några jämförelser med tidigare folkräkningar, då klassificeringen i yr- kesfamiljer enligt 1960 års räkning inte överensstämmer med tidigare yrkes- klassificering.
14.l.2. Utvecklingen 1961—1964
Förändringar inom byggnadsarbets- marknaden under de första åren av 1960—talet synes i stort ha varit av sam- ma art och innehåll som Linder 1950-ta- let. Vad först beträffar antalet i bygg- nadsverksamheten förvärvsarbetande föreligger inget material, genom vilket en numerisk precisering kan göras av inträdda förändringar. Uppgifterna om byggnadsfackförbundens medlemsantal tyder dock på en fortsatt ökning av arbetskraften i ungefär samma takt som under senare delen av 1950-talet. Redo-
visade uppgifter från de 5. k. arbets- kraftsundersökningarna, som syftar till att belysa sysselsättningsläget för hela befolkningen, synes också bekräfta att en trendmässig ökning av byggarbets- kraften skett.
Sysselsättningsgraden inom byggnads- verksamheten och säsongmässiga sys- selsättningsvariationer kan i viss ut- sträckning avläsas ur uppgifter om ar- betslöshetens omfattning och de förut nämnda inventeringar, som utföres av arbetsmarknadsstyrelsen och byggnads- fackens utredningsavdelning. Arbetsför- medlingarnas statistik om anmälda ar— betslösa ger inte någon fullständig bild av arbetslöshetens omfattning men tor- de ändå ge en godtagbar anvisning om relativa förskjutningar i arbetslösheten. För de arbetslöshetsförsäkrade är an- mälan till förmedlingen obligatorisk, om ersättning skall utgå från arbetslöshets— kassa, även om sedan gällande kassabe- stämmelser beträffande karenstid, vissa säsongbegränsningar m. m. medför att inte alla försäkrade håller kontakt med förmedlingarna vid inträdd arbetslös- het. Sedan juli 1955 redovisas antalet hos arbetsförmedlingarna under en vec- ka i mitten av varje månad anmälda ar- betslösa kassamedlemmar. Byggnadsar— betarnas arbetslöshetskassa omfattar medlemmar från Byggnadsarbetareför- bundet, dvs. numera i huvudsak yrkes— kategorierna byggnadsgrovarbetare, trä- arbetare, murare, rörarbetare samt vis- sa anläggningsarbetare. Enligt arbets- förmedlingsstatistiken låg årsmedelta- len arbetslösa i procent av samtliga medlemmar i denna kassa mellan högst 7,6 % och lägst 5,5 % under åren 1956 ———1959, medan det högsta årsmedeltalet blev 4,7 % och det lägsta 4,1 % under åren 1960—1963. Även för år 1964 sy— nes den procentuella årsarbetslösheten ha blivit lägre än något år under 1950— talets sen-are hälft. Den relativa arbets-
lösheten kan alltså sägas ha legat på en lägre nivå hittills under 1960-talet än under den tid av 1950-talet för vilken jämförbara uppgifter finns.
Den nu nämnda arbetslöshetsstatisti- ken kan i viss utsträckning användas för en bedömning av säsongvariatio- nerna genom jämförelser mellan under ett år lägsta och högsta noterade arbets- löshetsprocent och medelarbetslöshet. Under åren 1961—1964 har säsongsväng- ningarna i arbetslösheten relativt sett varit något mindre markerade än un— der någon period tidigare. Säsongar- betslöshetens andel av den totala ar- betslösheten har därmed minskat nå- got för riket i dess helhet men synes ha ökat i Norrland, framförallt i övre Norrland. Samtidigt har norrlandslä- nens andel av den totala arbetslösheten ökat. Trots ökade tekniska möjligheter att driva nybyggnadsverksamhet året runt är ännu de klimatiska förhållan- dena en icke oväsentlig faktor, som på- verkar vintersysselsättningen. När hän- syn tagits till förstärkta säsongsväng- ningar beroende av variationer i det allmänna konjunkturläget, framträder tydligt sambandet med väderleksförhål- landena under vintern. Detta tycks fort- farande i hög grad gälla de södra och mellersta delarna av landet.
I avsnitt 14.113 lämnades några upp- gifter om i tillståndsreglerade arbeten sysselsatta under åren 1955—1960 enligt
ar. Uppgifter för sådana inventeringar åren 1960—1964 lämnas i nedanstående tablå. Totalsiffrorna är inte helt jämför- bara med de förut lämnade, då i in- venteringarna numera också ingår stat- liga kraftverksbyggen och husbyggnads- arbeten för kommunikationsverken. Be- träffande bostadsbyggandet kan där- emot de nedan lämnade uppgifterna jämföras med motsvarande för åren 1955—1960.
Som synes var det totala antalet sys- selsatta lägre i februari 1961 än i augus- ti 1960 och högre i februari 1962 i för- hållande till augusti 1961. För 1963 och 1964 rådde lägre sysselsättning i februari än i augusti föregående år. Granskar man närmare sysselsättningen inom olika byggnadsområden finner man att det i första hand varit kraft- verksbyggandet som haft lägre syssel- sättning vid vinterinventeringen än vid närmast föregående sommaninventering och i sådan utsträckning att det kraftigt påverkat de ovan angivna totalsiffrorna. Flerfamiljshusbyggandet har uppvisat en icke obetydlig ökning i sysselsätt- ningen från sommar- till vinterhalvår. Den successiva ökningen mellan 1960 och 1964 i totalantalet sysselsatta inom detta bostadsbyggande, ca 6000 arbe- tare eller 19 %, synes i huvudsak ha uppnåtts genom sysselsättningsökning- ar under vinterhalvåren.
I fråga om småhusbyggandet och re-
arbetsmarknadsstyrelsens inventering— parations- samt underhållsarbetena, som Antal i tillstånds- Därav i bostadsbyggande Månad/år reglerad byggnads— verksamhet sysselsatta Antal % Aug. 1960 ........... 97 697 32 313 33,1 Febr. 1961 ........... 96 278 34 147 35,5 Aug. 1961 ........... 92 917 32 616 35,5 Febr. 1962 ........... 94 477 35 031 37,1 Aug. 1962 ........... 97 007 34 819 35,9 Febr. 1963 ........... 95 476 36 537 38,2 Aug. 1963 ........... 101 567 37 992 37,4 Febr. 1964 ........... 98 791 37 669 38,1 . 1964 ........... 95 833 38 461
uma??- s (.
,.-—.v ='—_-—*r
iii-Ek
,;
ligger utanför tillståndsregleringen, fö- relåg under de gångna åren sedan 1960 en betydande nedgång i sysselsättning- en från sommar till vinter, mellan 20 och 27 %. I följande tablå redovisas för åren 1960—1964 resultaten av de under- sökningar som gjorts av byggnadsfac- kens utredningsavdelning för dessa byggnadsarbeten. Månad/år Antal sysselsatta
Aug. 1960 ........... 35000 Febr. 1961 ........... 26 600 Aug. 1961 ........... 35 800 Febr. 1962 ........... 25 900 Aug. 1962 ........... 32 500 Febr. 1963 ........... 24 800 Aug. 1963 ........... 33 000 Febr. 1964 ........... 27 400
Någon mera betydande minskning i säsongvariationerna har inte inträtt. Nedgången i sysselsättningen från au- gusti till februari har omfattat högst omkring 10 000 och lägst omkring 6 000 arbetare, alltså en något mindre varia- tion än under 1950-talet.
Brist på byggnadsarbetskraft har tid- vis förelegat inom vissa områden av landet. Efterfrågeöverskottets storlek kan inte närmare preciseras, men varia- tioner i efterfrågan kan i viss utsträck- ning avläsas av arbetsförmedlingarnas rapporter och genom inhämtade upp- gifter i samband med de 5. k. konjunk- turbarometerundersökningarna. Bris- ten på arbetskraft har så gott som ute- slutande varit koncentrerad till regio- ner inom de södra och mellersta delarna av landet och i första hand omfattat träarbetare, murare, vissa specialarbe- tare samt rörarbetare. Under sommar- säsongerna har det lokalt förekommit brist också på andra yrkeskategorier. De-t mest ihållande underskottet synes ha gällt trä-arbetare. Under 1960—1962 uppkom bristlägen i huvudsak endast
under somrarna, men sedan den all- männa konjunkturavmattningen 1962 övervunnits har det även under vintrar- na kvarstått en viss brist på yrkesarbe- tare i syd- och mellansverige trots en relativt sett ökande arbetslöshet i norr- landslänen. De åtgärder som vidtagits för att möta dessa desorganisationsten- denser inom byggnadsarbetsmarknaden har varit ökad yrkesutbildning dels via det ordinarie yrkesskolväsendet och dels genom speciell omskolnings- och vidareutbildningsverksamhet. Vidare har omflyttning av arbetskraft från om- råden med undersysselsättning till brist- orterna underlättats genom förbättrade bidragsformer vid flyttning. Samman- tagna har dessa åtgärder bidragit till att byggnadsverksamheten och inte minst bostadsbyggandet kunnat ökas avsevärt under den gångna delen av 1960-talet. Trots att byggnadsverksam- heten under 1964 synes ha fått en större omfattning än under något år tidigare torde bristen på arbetskraft under som- maren ha varit mindre än förut.
Några direkta mätningar av tillväxt- takten i arbetskraftsproduktiviteten för tiden 1960—1964 är ännu inte möjliga att göra. Strukturella förändringar inom byggnadsindustrin, ökningen av meka- niseringsgrad, kapitalinsats etc., synes emellertid ha fortsatt och i snabbare takt än tidigare. Resultaten från ar- betskraftsundersökningarna jämförda med produktionsvolymens tillväxt anty- der att produktivitetsökningen inom byggnadsverksamheten i sin helhet va- rit betydande. Beträffande bostadsbyg- gandet pekar de förutnämnda siffrorna om sysselsättningen i flerfamiljshusbyg- gandet jämförda med den väsentligt större ökningen i produktionen på en stegrad tillväxttakt i produktiviteten. Mycket tyder sålunda på att tillväxttak- ten under de första åren av 1960-talet varit snabbare än under 1950—talet.
14.2. Det framtida arbetskraftsbehovet
14.2.1. Bedömning av det totala arbetskrafts- behovet
Härovan har lämnats en redogörelse för några utvecklingstendenser sedan 1950 och några av de uppgifter som erfordras för en bedömning av det framtida ar- betskraftsbehovet inom näringsgrenen. För en beräkning av det framtida be- hovet erfordras ytterligare bl. a. ana- lys av förändringarna inom den totala arbetsmarknaden, ställningstagande till den väntade investeringsvolymens stor- lek och fördelning på olika sektorer och en bedömning av tekniska och strukturella förändringar inom bygg- nadsindustrin. Då det inte är denna ut- rednings uppgift att bedöma den all- männa ekonomiska utvecklingen och därmed ej heller avvägningen av inves- teringar mellan olika sektorer inom samhällsekonomin och då det inte synes möjligt att i arbetskraftsproblematiken söka särbehandla bostadsbyggandet, har utredningen inte gjort någon antals- mässig prognos över arbetskraftsbeho- vet.
Inom det tidigare till arbetsmark- nadsstyrelsen knutna prognosinstitutet har förberedelser gjorts för utarbetan- det av en prognos för byggnadsindu- strins arbetskraftsbehov fram till 1975. Från den 1 juli 1964 har institutet och dess arbetsuppgifter överförts till sta- tistiska centralbyrån.
I bilaga 1 till detta betänkande be- handlar fil. lic. Lars Johan Waldén metodproblem i en prognos för bygg- nadsindustrins långsiktiga arbetskrafts- behov. Häri framhålles, att det är tre allmänna faktorer, som måste vara kän- da för en bestämning av arbetskraftsbe- hovet i byggnadsindustrin, nämligen ut- vecklingen för efterfrågan på de pro- ducerade varorna, pågående utveck— lingstendenser inom branschen och den
betydelse dessa kan få för arbetskrafts- behovet och slutligen förändringar på hela arbetsmarknaden såväl i kvantita- tivt som kvalitativt avseende. Bestäm- ningen av var och en av dessa fakto- rer kräver sin särskilda modell. För arbetskraftsprognosens uppläggning är det sålunda väsentligt beträffande pro- duktionsvolymens förändringar om branschens tillväxttakt på lång sikt är högre eller lägre än nationalproduktens. För expanderande branscher blir det den nytillströmmande arbetskraftens sammansättning som främst är av in- tresse, för retarderande branscher blir det ålderssammansättningen och avgång— en hos arbetskraften som dominerar i analysen. Vidare är det nödvändigt att känna till eventuella brister och över- skott under analysperioden och för den tidpunkt då prognosen görs. För att erhålla nödig information i dessa av- seenden måste faktorer som bestämmer efterfrågan på branschens produkter vara kända. För byggnadsproduktionen måste ersättningsproduktion och nypro- duktion särskiljas och då byggnadspro- dukterna efterfrågas från olika sekto- rer i samhällsekonomin måste åtskill- nad göras åtminstone på tre sådana sektorer, nämligen privata konsumenter, näringslivet och den offentliga sektorn. Författaren redogör för tre modeller för en sådan bestämning av produktionsut- vecklingen, som är nödvändig att göra för en arbetskraftsprognos — en för bostadsproduktionen, en för industrins byggnadsinvestcringar och en för den offentliga byggnationen (kap. 2 i bi- l-aga 1).
Det har förut framhållits att den to- tala arbctskraftsutvecklingen anger de allmänna förutsättningarna för bygg- nadsbranschens arbetskraftsutveckling. Vidare är det av särskild betydelse vil- ken sammansättning arbetskraften har inom byggnadsindustrin i olika pro-
**
duktionsled och i företag av olika stor- lek samt sambanden mellan förskjut- ningar i arbetskraftsefterfrågan och i produktions- och företagsstrukturen. Den förvärvsarbetande befolkningen ökade enligt folkräkningarna 1950 och 1960 mellan dessa år med 4,5 %. Ök- ningen var i sin helhet att hänföra till ökningen av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor. Beräkningar och övervä- ganden som gjorts för 1960-talet visar att tillväxten av antalet personer i ar- betskraften blir relativt liten och prak- * tiskt taget upphör efter 1965. Nytill- j skottet av arbetskraft kommer med and- ”, ra ord att i stort sett endast täcka av- I gången. Däremot kommer den nya ar- ! betskraften att i fråga om utbildnings- | grad skilja sig väsentligt från den som lämnar arbetsmarknaden. År 1960 hade
7 % av arbetskraften studentexamen eller längre utbildning. Av den på ar- betsmarknaden under 1961—1965 ny- inträdande arbetskraften kan inemot 20 % beräknas ha sådan utbildning och över 30 % av den som inträder under årtiondets senare hälft. Som framgått av avsnitt 14.1.1.7 realiserades produk- tionsökningen i byggnadsindustrin un- der 1950-ta1et, till skillnad från under 1940-talet, till stor del genom faktorer som höjer arbetskraftens produktivitet. Samtidigt har kunnat konstateras bety- dande förändringar i arbetskraftens sammansättning inom byggnadsbran- schen. Antalet tjänstemän ökade under 1950—talet, som förut påvisats, och lika- j så andelen med längre utbildning. 1960 jhade 45 % av tjänstemännen i åldern 25—34 är sådan utbildning mot 20 % lav dem som var 50 år och däröver. I jkap. 3 i bilaga 1 redovisas vidare pro— jblemställningar i branschanalysen för jen arbetskraftsprognos och sambanden 1mellan branschutvecklingen och total- utvecklingen. Det påpekas att byggnads- branschen varken är homogen eller sta-
tionär. I de olika produktionsleden för- ändras arbetskraftssammansättningen och olika produktionsmetoder är sam- tidigt i bruk. Genom ett räkneexempel illustreras bl. a. hur en strukturomvand- ling kan betyda lika mycket eller mera för förskjutningar i arbetskraftsefter— frågan som efterfrågeförskjutningar i enskilda företag.
Preliminära beräkningar efter den prognosmetodik som redovisas i bilaga 1 tyder på att rekryteringstakten kom- mer att begränsas av ett tämligen snävt intervall, medan intervallet blir vidare för den längst utbildade arbetskraften. Om man beaktar föreliggande efterfrå- gan på byggnadsprodukter kan man på goda grunder räkna med att byggnads- arbetskraftens andel av den totala ar- betskraften måste fortsätta att växa för att behovet av byggnadsprodukter skall kunna tillgodoses. Antalet arbetare och tjänstemän i byggnadsverksamheten har i genomsnitt ökat med drygt 4 000 per år mellan 1945 och 1960. Med en lik- nande sammansättning av byggnads- arbetskraften som 1960 torde 310000 anställda i branschen år 1975 inte få anses som uttryck för arbetskraftsöver— skott; man torde alltså bör-a räkna med en ökning av inemot 50 000 under denna 15-årsperiod. Å andra sidan kan man i detta sammanhang inte bortse från att en snabb strukturomvandling för när— varande äger rnm på arbetsmarknaden. Andelen långt utbildade bland dem som kommer in på arbetsmarknaden är flera gånger större än bland dem som lämnar arbetsmarknaden. Inom bygg— nadsindustrin är andelen med lång ut— bildning för närvarande liten; andelen akademiker (huvudsakligen civilingen- jörer) utgjorde sålunda endast 3 pro- mille mot nära 3 procent för arbets- marknaden som helhet. Om den arbets- kraft som byggnadsindustrin rekryterar 1965—1975 har längre utbildning och
högre produktivitet än den nuvarande är det inte osannolikt att den erforder- liga ökningen av byggnadsproduktio- nen kan genomföras med mindre arbets- kraft än vad som ovan sagts. Det finns knappast något som tyder på att bygg- nadsindustrin inte skulle kunna ab- sorbera sin del av den ökande andel långt utbildad arbetskraft som i fram- tiden kommer ut på arbetsmarknaden. Hittills har brist på viss långt utbildad arbetskraft till byggnadsverksamheten snarast verkat hämmande för produk- tivitetstillväxten. Det är inte heller osan- nolikt att förändringarna av branschens företagsstruktur och vertikala produk- tionsstruktur av den art som behand- lats i kap. 11 kan ske i avsevärt snab- bare takt än hittills, vilket givetvis också i hög grad skulle medverka till minskat totalbe-hov av arbetskraft.
14.2.2. Behovet av byggnadstekniken-
För byggnadsverksamheten är gruppen tekniker av olika slag av speciellt in- tresse. Under hela efterkrigstiden har det rätt brist på ingenjörer och olika slag av tekniker till så gott som samt- liga industrigrenar. Byggnadsindustrin torde dock under de senaste åren ha uppvisat en större teknikerbrist än de flesta andra industrigrenar. Det fram- tida behovet av tekniker har varit före- mål för flera utredningar. Under åren 1956 och 1957 utförde Industriförbun- dets s. k. teknikerkommitté en under— sökning av ingenjörsbehovet för hela näringslivet och den offentliga verk- samheten. En sammanfattning av denna återfanns i universitetsutredningens sjätte betänkande ( SOU 1959:45 ) men utsattes i samband med remissbehand- lingen av betänkandet för en kritik, som ansåg att teknikerkommittén underskat- tat ingenjörsbehovetf Andra utredning- ar har gjorts av Svenska arkitekters
riksförbund och Svenska väg- och vat- tenbyggares riksförbund om behovet av arkitekter respektive högskoleutbildade väg- och vattenbyggare. Generaldirektör Bo Lundberg, till gymnasieutredningen knuten expert, publicerade 1962 en ut- redning om behovet av ingenjörer. Slut- ligen redovisade arbetsmarknadsstyrel- sen 1962 en beräkning av ingenjörsbe- hovet fram till 19801. En sammanställ- ning av och jämförelse mellan några av dessa utredningar återfinns i SOU 1962: 55 »Tendenser på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970- talet».
Arbetsmarknadsstyrelsens beräkning- ar gjordes av styrelsens prognosinsti- tut i samråd med gymnasieutredningen. Den metodik som därvid användes var en annan än den nyssnämnda tekniker- kommitténs. Det resultat som redovisa— des beträffande byggnadsindustrins in- genjörsbehov är snarare att betrakta som en överslagskalkyl än en egentlig prognos. För framräkningen utnyttja- des i huvudsak statistiskt material sam- manställt av Svenska Byggnadsindu- striförbundet. Antalet ingenjörer inom byggnads- och anläggningsverksamhe- ten uppskattades sålunda för år 1960 till 10 000 och den totala arbetsstyrkan inom byggnadsindustrin till 286 000 personer. lngenjörstätheten skulle då för år 1960 kunna beräknas till 3,5 %. Man förutsatte vidare en genomsnittlig investeringsökning i byggnader och anläggningar under 1960— och 1970-ta- len av samma omfattning som under 1950-talet. Bruttoinvesteringarna år 1970 skulle då uppgå till 20 miljarder kro— nor och år 1980 till 34 miljarder kro- nor räknat i 1960 års priser. År 1960 uppgick bruttoinvesteringarna till 12,5 miljarder, alltså 1,25 miljoner kronor på
1 Det framtida ingenjörsbehovet (vissa prel. beräkningar). Arbetsmarknadsinformation, se- rie S nr 5/1962.
varje ingenjör. Under dessa förutsätt- ningar skulle det erforderliga antalet ingenjörer år 1970 bli ca 16 000 och år 1980 ca 27000.
Utgick man istället från det beräk- nade totalantalet sysselsatta personer inom byggnadsindustrin år 1970 och 1980 med en ingenjörstäthet av samma storleksordning som för övrig industri, blev utfallet något annorlunda. Med en ingenjörstäthet om 6,2 % och en total- sysselsättning av 310 000 personer inom byggnadsindustrin år 1970 skulle ingen- jörsantalet bli ca 19200. För år 1980 beräknades den totala sysselsättningen till 308 000 och ingenjörstätheten till 9,1 %, vilket skulle betyda 28000 in— genjörer. Arbetsmarknadsstyrelsen an- såg det sannolikt att ingenjörstätheten per investerad miljon kronor borde stiga med hänsyn till ökad maskinan— vändning, noggrannare projektering och andra rationaliseringsinsatser inom byggnadsverksamheten. Det kunde där- för anses motiverat att räkna med ett ingenjörsbehov av ca 19000 är 1970 och ca 28 000 år 1980. Beräkningarna efter sistnämnda metod för åren 1960— 80 framgår av följande tablå.
Syssel— Antal Ingen-
År satta ingen— jörstät- 1 OOO-tal jörer het 1960 ......... 286 10 000 3,5 1965 ......... 303 14 500 4,8 1970 ......... 310 19 000 6,1 1975 ......... 313 24 000 7,7 1980 ......... 308 28 000 9,1
För den offentliga verksamhetens och för övriga näringars behov av bygg- nadsingenjörer har ingen särredovis- ning lämnats, varför totalbehovet av byggnadstekniker inte kan utläsas av prognosen och inte heller någon upp- delning efter olika utbildningsnivåer.
14.2.3. Ökat tillvaratagande av arbetskrafts- resurserna
De överväganden om produktionsbeho- vet, som göres i andra avsnitt av bc— tänkandet, leder till att bostadsproduk- tionen bör ökas icke oväsentligt fram till 1975. En sådan ökad produktions- volym kommer jämte ökningen av övrig byggnads- och anläggningsverksamhet att, som nyss visats, medföra behov av ett nettotillskott av arbetskraft till byggnadsverksamheten samtidigt som ökningen i den totala arbetskraften kan förväntas bli svag. Ökade ansträngning- ar måste därför göras att fullt utnyttja de arbetskraftsreserver, som föreligger inom byggnadsindustrin. Sålunda bör arbetslösheten bland byggnadsarbetarna kunna nedbringas ytterligare och de säsongmässiga sysselsättningsvariatio- nerna kunna minskas. För en ökning av sysselsättningsgraden är ålderssam- mansättningen av de yrkesverksamma av viss betydelse. Genomsnittsåldern bland de i byggnadsverksamheten sys- selsatta har under en längre tid varit något högre än för andra grupper, om man ser till åldersfördelningen totalt.- Enligt 1960 års folkräkning skiljer sig åldersfördelningen ändå inte så mar- kant. Andelen sysselsatta män i åldern 45 år och däröver var ca 43 % av samt-— liga förvärvsarbetande, medan motsva- rande andel var 44 % inom byggnads- industrin. En betydande andel, 35 %, av den nytillkomn-a arbetskraften till bygg- nadsverksamheten under 1950—talet var emellertid 45 år eller däröver. Medel- åldern steg för byggnadsarbetarna från 41,0 till 42,2 år. Mera markanta skill- iader synes föreligga mellan olika yr- kesgrupper av byggnadsarbetare. En åldersfördelning av medlemmarna i byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa visar att andelen av åldersgruppen 45 år och däröver är inte obetydligt större än andelen av motsvarande åldersgrupp
bland arbetare inom övrig industri. Svenska Byggnadsarbetareförbundet har gjort en utredning av åldersfördelning- en av vissa medlemmar är 1960. Med- lemmar 70 år och däröver har därvid antagits ha lämnat yrkesverksamheten. Enligt utredningen beräknades median- åldern för olika yrkesgrupper ha varit följande: för murare 45,7, för träarbe- tare 47,6, för grov-arbetare 46,6, för rör- arbetare 36,8 och för samtliga 45,9 år.
Befolkningsutvecklingen under 1960- talet synes komma att innebära en fort- gående ökning av åldrarna 50 år och däröver samt en relativt kraftig ökning av åldersgruppen 20—30 år. Däremot kan man vänta en relativ minskning i åldrarna under 20 år och i åldrarna mellan 30 och 50 år. För byggnadsverk- samheten torde utvecklingen betyda att medelåldern för de inom näringsgrenen sysselsatta stiger också under 1960-ta- let. Med hänsyn till utvecklingen un- der 1950-ta1et torde vidare den relativa avgången av arbetskraft från byggnads- industrin för den närmaste framtiden bli av samma storleksordning som för hela den förvärvsarbetande befolkning- en trots den kraftiga andelen nytill- komna till byggnadsindustrin under 1950-talet. För att till fullo utnyttja den äldre arbetskraften erfordras att ökade möjligheter skapas för omskolning och vidareutbildning. Arbetslösheten synes också, oavsett åldersfördelningen bland dem som drabbas av den, delvis vara betingad av brister i den grundläggande yrkesutbildningen och bristande anpass— ning till behovet av den förändrade för- delning mellan olika yrken, som den byggnadstekniska utvecklingen medför. Även detta talar för en ökad fortbild— ningsverksamhet. Den beräknade ök- ningen av åldersgruppen 20—30 år i befolkningen talar vidare för en ytter- ligare upprustning av yrkesutbild- ningen.
Säsongutjämningen vid nyproduktio- nen av flerfamiljshus har redan kom- mit mycket långt och en ökning av bo- stadsproduktionen har med framgång kunnat användas för att möta sä- songmässiga sysselsättningsminskningar inom andra sektorer av byggnadsverk— samheten. Men betydande skillnader mellan sommarhalvårets och vinterhalv- årets produktion föreligger fortfaran- de när det gäller småhusbyggande. Or- saken härtill torde delvis vara att finna i att småhusbyggandet fortfarande till stor del sker genom »självbyggeri» av egnahemsbyggare. Ett större utbud av småhuslägenheter, som förmodligen bättre än nu svarar mot efterfrågan, kan inte åstadkommas utan en betydligt ökad gruppbebyggelse av småhus, vil- ket i sig skapar bättre förutsättningar för en mera jämn produktion under hela året.
De regionala olikheterna i arbetslös— hetens omfattning är betydande. Ar- betskraftsreserverna inom byggnads- verksamheten är sålunda större på landsbygden och i de mindre tätorter- na än i de större och betydligt större i norra Sverige än i södra. Samtidigt har bristen på arbetskraft varit mest fram- trädande i de större städerna och inom regioner i södra och mellersta delen av landet. Ett ökat utnyttjande a-v ar- betskraften förutsätter sålunda en ökad geografisk rörlighet. De arbetsmark— nadspolitiska medel som på senare år använts har bidragit till en ökad om- flyttning, men en intensifiering av över- flyttningen av arbetskraft till bristom- rådena är troligen en förutsättning för en ökning av sysselsättningsgraden inom hela näringsgrenen.
Som tidigare påpekats utgör omsätt- ningsarbetslösheten en icke ringa del av arbetslösheten. Anställningsförhål- landena för arbetarna inom branschen är fortfarande sådana, att anställningen
i huvudsak är knuten till en viss hygg- arbetsplats och då arbetet där slutförts upphör anställningen. Företagsstruktu— ren inom byggnadsindustrin har berörts i kap. 11. Visserligen redovisar 1960 års folkräkning ett något större antal före- tagare inom byggnadsindustrin än tidi- gare folkräkning, men utvecklingen un- der 1950-ta1et pekar dock på att ett mindre antal stora företag kommer att svara för en allt större del av produk- tionen. Härigenom skapas ökade möj- ligheter för en organisatorisk uppbygg- nad med mera kontinuerlig planering av verksamheten. Därmed torde bättre förutsättningar ernås för arbetskraftens överflyttning från avslutande till ny arbetsplats utan mellanliggande arbets- löshet.
En ökad insats från kommuners och myndigheters sida för en bättre lång- siktig planering av bostadsförsörjning- en är vidare en förutsättning för att arbetskraftsreserverna skall kunna ut- nyttjas på effektivast möjliga sätt. Den från 1963 genomförda femårsplanering- en hos kommunerna torde i viss mån bidraga till en sådan effektivare lång- siktsplanering.
Det har förut påpekats att den be- räknade ökningen av den totala arbets- kraften i landet under 1960-talet väntas ske uteslutande genom en ökad yrkes- verksamhetsgrad bland kvinnorna. För att byggnadsindustrin skall kunna säkra sitt arbetskraftsbehov erfordras att också denna industri i ökad omfattning kan sysselsätta kvinnor både som tjäns- temän _ tekniker och som arbetare. Re- dan det nuvarande utbil-dningsväsendct men framför allt det planerade ger öka- de möjligheter härtill. En kvantitativt mera betydande ökning förutsätter emel- lertid också en ändrad inställning till kvinnornas sysselsättning i byggnads- verksamheten. Den tekniska utveck- lingen har medfört att många arbets-
moment, som förut krävt särskilt stor fysisk styrka, numera bör kunna ut- föras av kvinnor och för åtskilliga ar- betsuppgifter synes kvinnlig arbets- kraft vara väl lämpad. En viss änd— ring av arbetets och arbetsplatsens or- ganisation måste ske härför, men i längden torde inte byggnadsindustrin kunna lösa sina rekryteringsproblem utan en ökad rekrytering av kvinnlig arbetskraft till såväl arbetar- som tjäns- temannasidan.
Under efterkrigstiden har arbets- kraftsbrist tidvis utgjort hinder för bo— stadsbyggandets tillväxttakt och i nå- gon mån bidragit till tidvisa desorga- nisationstendenser inom byggnadsindu- strin. De här förut angivna tendenserna i produktivitetsutvecklingen synes emel— lertid tyda på möjligheten till en icke oväsentlig ökning av produktionsvoly- men utan en särskilt stor ökning av ar- betskraften till byggnadsindustrin. Vid- tages dessutom åtgärder i den riktning som här skisserats för att bättre utnyttja befintliga arbetskraftsreserver torde en ökning av bostadsproduktionen i den omfattning, som olika överväganden i detta betänkande innebär, vara möj- lig utan att någon besvärande arbets- kraftsbrist skall behöva uppstå.
14.2.4. Variationer i bostadsbyggandet i syssel- sättningsreglerande syfte Bostadsproduktionens omfattning har under efterkrigstiden bestämts dels av bostadsefterfrågans storlek, dels också med hänsyn till bl. a. sysselsättningsför- hållanden och den allmänna ekonomis- ka politiken. Ehuru enighet synes ha rått om att bostadsbyggandet på längre sikt borde hållas på en jämn nivå har dess omfattning fått anpassa sig till den ak- tuella konjunktursituationen, varav följt en från tid till annan markant va— riation i produktionen. Bostadsbyggan-
dets enhetliga karaktär har gjort detta mera lättpåverkat i sysselsättningsreg- lerande syfte. Det ankommer emeller- tid inte på denna utredning att gå in på frågan om bostadsbyggandets ställ— ning i den allmänna ekonomiska politi- ken. Bostadspolitiska synpunkter och arbetsmarknadssynpunkter synes dock som regel sammanfalla. Erfarenheten visar, att under konjunkturavmattning- ar och i lägen där minskad sysselsätt- ning inom andra sektorer av byggnads— verksamheten uppstått, ett ökat bostads- byggande varit ett medel att hålla de sysselsättningsbefrämjande investering- arna uppe på en önskvärd nivå. Å and- ra sidan har i överhettade konjunktur- lägen vidtagna åtgärder att begränsa bostadsbyggandet inte medfört i syssel-
sättningshänseende önskvärda resultat men för bostadsförsörjningen inneburit ytterligt svårartade rubbningar. Bostads- byggandets indirekta verkan på syssel- sättningen inom andra industrigrenar talar för att kraftiga fluktuationer av bo- stadsproduktionen bör undvikas. Ett av de svåraste hindren för arbetskraftens geografiska rörlighet från arbetslöshets- område till bristområden har varit och är bostadsbristen. Det är således även ett arbetsmarknadspolitiskt intresse att bostadsbyggandet hålles vid en så hög produktion att bostadsbristen häves. Vi vill därför framhålla, att sådana ingri- panden i starkt begränsande syfte, som bostadsbyggandet varit föremål för un- der slutet av 1940-talet och början av 1950—talet, för framtiden bör undvikas.
I det andra avsnittet av betänkandet har vi sökt beskriva bostadsproduktionens utveckling efter kriget samt dess nuva- rande och framtida förutsättningar i teknisk kapacitet, mark- och planre- surser, ekonomiska resurser och arbets- kraftsresurser.
Produktionen efter kriget har sär- skilt studerats vad beträffar följderna av förändringar i produktionsvolym. Sådana förändringar har beträffande riksvolymen varit flera och omfattan- de under perioden. Med viss förenk- ling kan påstås att under skeden av dämpad allmän konjunktur har igång- sättningen av bostadsbyggen ökat, men innan dessa hunnit bli färdiga har den allmänna konjunkturen åter hettats upp med stockningar för bostadsbyggandet som följd. Kraftiga svängningar kan no- teras även på lokal nivå. Denna bris— tande kontinuitet i produktionen har fått menlig inverkan framförallt i stor- stadsregionerna, där varken produk- tionsapparat, mark- och planresurser eller arbetskraft kunnat hållas på den nivå som varit erforderlig med hänsyn till efterfrågan. Den stegvis ökade pro- duktionsvolymen har i huvudsak kom- mit mindre och medelstora städer till- godo —- där också balans på bostads- marknaden till stor del uppnåtts —— me- dan särSkilt Stockholmsregionen slä- pat efter och fått en successivt försvå- rad bostadsbrist. Orsakerna kan kanske beskrivas som bristande planering av planeringen för bostadsbyggandet. Sam-
KAPITEL 1 5
Utredningens sammanfattning av avdelning II
tidigt påpekas att avgången av lägen- heter ur bostadsstocken genom rivning och kontorisering varit omfattande, sär- skilt i större städer, och kommit »att motsvara en avsevärd del av ökningen av produktionen.
Ett studium av de resurser som står till buds för en produktion av den om- fattning och inriktning som beskrivits i betänkandets första avsnitt visar behov av genomgripande rationalisering av produktionsapparaten. Byggnadsindu- strin synes också ha inlett en ny etapp i sin rationalisering. Under efterkrigs- åren har två stora etapper genomförts, nämligen dels inflyttningen i fabrik av tillverkningen av snickerier, inred- ningar, utrustningsdetaljer och stom- ko-mpletteringar, dels mekanisering av byggnadsplatserna. Den nu aktuella etappen gäller överförande till statio- nära fabriker av tillverkningen av ele- ment för stomhyggnaden, vilket skall ytterligare reducera byggplatsarbetet. En särskild utredning, byggindustria- liseringsutredningen, har av inrikesmi- nistern tillkallats för att studera pro- blem i samband med denna rationali- seringsetapp.
En sådan industrialisering av bostads- byggandet ger ytterligare eftertryck åt de behov att skapa goda förutsättningar för byggnadsverksamheten som vi kun- nat konstatera genom studier av dagens produktion. I 30 exempel har institutet för byggnadsforskning sökt att i detalj kartlägga byggprocessen »från stads-
plan till inflyttning». Det mest påtagliga i denna studies resultat är bristerna i planering, handläggning och samord- ning mellan de många parter som deltar i byggprocessen. Beslutskedjan mellan olika instanser bygger inte konsekvent upp en ökande detaljeringsgrad, utan alltför många avgörande beslut uppskju- tes till en hektisk period tiden kort före byggstart. Projektering och utförande- planering, som är av största betydelse för projektets produktionsekonomi, trängs in på alltför kort tid, samtidigt som av olika skäl betingade väntetider ibland ställer krav på kostnads- och tidskrävande omprojekteringar för att tillgodose förändrade behov och krav. Få av de studerade, förutsättningslöst valda exemplen har från början till slut kunnat genomföras på ett sätt som kunde betecknas som mönstergillt.
En ökad förtillverkningsgrad i byg- gandet kommer att ställa ytterligare krav på en medveten och långsiktig planering av hela byggprocessen. Den kommer sannolikt även att erfordra att nya sys— tem för upphandlingen prövas. För att skapa bakgrund för etablering av en omfattande byggdelsindustri fordras också större kontinuitet och stabilitet i produktionen. Det torde bl. a. ankomma på byggherrarna att etablera sådan sam- verkan att långa produktionsserier kan garanteras denna industri _ exempel på sådan samverkan kan hämtas från bl. a. England och Danmark.
Den nu inledda industrialiseringspro— cessen avser i första hand flerfamiljs- hus i nyexploatering. Det måste därför även erinras om, att den erforderliga produktionen i högre grad än tidigare gäller dels lägenheter i småhus, dels ny- byggnad och ombyggnad av innerstads— delars äldre bostadsbebyggelse. Det är därför angeläget att rationalisering-s— ansträngningarna även inriktas på des- sa byggnadsuppgifter.
De erforderliga goda produktionsför- utsättningarna, kontinuitet och stabili- tet, ankommer det dock i grunden sam- hället — stat och kommun —— att skapa. Vi har av parallellt arbetande utred- ningar givits underlag att bedöma kom- munernas mark- och planberedskap. Även om kraven på sådan beredskap ännu synes vara otillräckligt definie- rade förefaller det troligt att bered- skapen för närvarande ej är tillfreds- ställande och bör inge farhågor. För att förbättra situationen synes det ange- läget att öka det kommunala markägan- det, vilket kräver att ökade resurser ställs till kommunernas förfogande. Vi- dare är det angeläget att utbildningen av planerare ökas samt att planlägg- ningsförfarandet rationaliseras. Särskilt förefaller det möjligt att gen—om att sam- la markägandet i nyexploaterings- och saneringsområden förenkla handlägg- ningen av planarbetet. För att den kom- munal-a markberedskapen skall bli god torde även fordras en översiktlig plane- ring av kommunens markförvärv. Till ledning för kommunens markpolitik samt för bedömningen av beredskaps- läget beträffande mark och planer i läns- och riksmyndigheter fordras för- djupad analys av de kommunala bo- stadsbyggn-adsprogrammen.
Bostadsbyggandets planering och dess samband med bebyggelseplaneringen har vi bedömt vara så avgörande för genomförandet av det förestående pro- duktionsprogrammet att det ägnats spe- ciell behandling i följande avsnitt av betänkandet.
Utredningen har, även om det faller vid sidan av dess uppdrag, sökt skaffa en bild av kapitalmarknadens förut- sättningar för ett bostadsbyggande av den diskuterade omfattningen. Den kal- kylerade utvecklingen av kapitalmark- nadsutbudet visar en något högre ge- nomsnittlig tillväxttakt än för bostads-
investeringarna, vilka mot bakgrunden av räkneexempleti kap. 7 beräknats öka med 7 procent per år fram till 1975. Samtidigt har vi emellertid funnit det sannolikt att under kalkylperioden in- vesteringarna i »annan samhällsbygg- nad» kommer att öka snabbare än bo- stadsinvesteringarna. Relationen mellan kapitalmarknadsutbudets och bostads- ooh samhällsbyggnadsin-vesteringarnas tillväxttakt kan därför knappast inge förhoppningar om en lättande finansie- ringssituation för dessa investeringar. Det ankommer på bostadspolitiska kom- mittén att studera dessa framtida finan- sieringsproblem. Arbetskraftsresurserna har granskats i relation till det exemplifierade pro- duktionsprogrammet. Vår slutsats är, att under förutsättning av en genomgri— pande rationalisering inom byggnads— industrin det icke skall behöva uppstå arbetskraftsbrist. Därvid förutsättes dock även att kvardröjande former av
arbetslöshet ytterligare skall reduceras samt att en viss ökning av kvinnlig ar— betskraft skall kunna ske. Vidare är även för arbetskraftens tillvaratagande en långsiktig planering med kontinui- tet och stabilitet som mål oumbärlig. Vi avråder bestämt från förnyade för- sök att med bostadsbyggandet som regu- lator söka påverka sysselsättningssitua- tionen i landet — detta byggande är ge- nom sin långa erforderliga planerings- tid ett ineffektivt instrument för kon- junkturreglering och tillfogas stor skada genom sådana åtgärder. Arbetskraftssituationen understryker kraven på en industrialisering av byg- gandet. Detta innebär emellertid sam- tidigt krav på ökade teknologiska in— satser i process- och produktutveck- ling. Behovet av byggnadstekniker på olika utbildningsnivåer är mycket stort — detta har även framhållits i flera ut— redningar om teknikerbehovet.
AVDELNING III
Metoder för bostadsförsörjningens planering
En reglering av bebyggelsen har ansetts nödvändig ur flera synpunkter. Det sätt varpå ett samhälle ordnas har stor be- tydelse för befolkningens trivsel. Stor- leken av investeringarna i byggnader och anläggningar och också det allmän- nas -— statens och kommunernas —— kostnader för olika slags anläggningar motiverar en rationell samordnande planering genom samhällets organ. Ut— formningen av bebyggelsen måste också bevakas med hänsyn till trafiksäkerhet, brandrisker, hälsovårds- och arbetar— skyddssynpunkter. I bostadspolitiken har ställts vissa krav på bostädernas beskaffenhet. Försvarssynpunkter mås- te beaktas. Luftfarten återverkar på samhällsplaneringen. Områden för fri- luftsliv bör bevaras. Natur- och kultur- vårdsintressen bör beaktas. Det är ock- så viktigt att bostadsbyggandet får en omfattning, som svarar mot föreliggan- de behov.
Föreskrifter om bebyggelsens lokali- sering och utformning återfinnes främst i byggnadslagen och byggnadsstadgan. Viktiga föreskrifter ingår emellertid också i bl. a. fastighetsbildningslagen , lagarna om allmänna och enskilda vä- gar, hälsovårdsstadgan, brandlagstift- ningen, vattenlagen, naturskyddslagen och lagen om byggnadsminnen. Kom- munernas skyldigheter att sörja för en tillräcklig bostadsproduktion regleras i särskild lagstiftning. Den följande redo- görelsen begränsas i huvudsak till bygg- nadslagsti—ft—ning, dvs. byggnadslag och
KAPITEL 16
Hittillsvarande rutiner för bostads- och samhälls- byggandets planering
byggnadsstadga, samt bosta-dsförsörj- ningslagstiftningen.
1 6.1 . Byggnadslagstiftningen 16.1.1. Historik
Efter förarbeten av stadsplaneutred- ningen 1942 utfärdades år 1947 en bygg- nadslag och en byggnadsstadga, som er- satte den tidigare gällande stadsplane- lagen av år 1931 och byggnadsstadgan av samma år. Efter förarbeten av 1951 års byggnladsutredning antogs en ny byggnadsstadga 1959. Samtidigt före- togs en tämligen långt gående revision av byggnadslagen.
Redan före år 1947 fanns möjlighet att genom stadsplan och byggnadsplan reg— lera bebyggelsen inom sådana delar av en kommun eller ett samhälle, där tät- bebyggelse redan hade uppstått eller kunde förväntas uppkomma. Rätten att exploatera marken för tätbebyggelse var emellertid fri. Kommunerna hade inga möjligheter att bestämma var och när tätbebyggelse fick uppkomma. Detta medförde att tätbebyggelsen blev mind- re väl lokaliserad och att den ofta blev utspridd, vilket försvårade och fördyra- de anläggandet av skolor, vägar, led- ningar för vatten och avlopp etc. För att förebygga en helt oreglerad rand- bebyggelse kring samhällena föranled- des städerna ofta att upprätta stadspla— ner för mycket stora områden. Dessa planer blev oftast omoderna långt innan de kunde genomföras.
Vid 1947 års lagstiftning ansågs det nödvändigt att begränsa den fria exploa- teringsrätten. I byggnadslagen betonas att markägare år underkastad vissa in- skränkningar i sin rätt att använda marken. För att mark skall få användas till tätbebyggelse — i lagen definierad som bebyggelse som nödvändiggör sär- skilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov —— förutsättes att den vid föregående planläggning prö- vats lämpad för ändamålet.
Avsikten med 1947 års lagstiftning var vidare att skapa bättre betingelser än tidigare för översiktlig planering. Stadsplanelagen av år 1931 innehöll reg- ler om s. k. stomplan, avsedd för viss reglering av bebyggelsen utanför detalj- planelagda områden. Endast ett ringa antal sådana planer hade upprätt-arts, bl. a. till följd av de rättsverkningar varmed stomplan var förenad. Genom 1947 års lagstiftning infördes i stället för stomplaneinstitutet två nya plan- institut, regionplan och generalplan, av- sedda för översiktsplanering och kon- struerade väsentligt annorlunda än stomplaneinstitutet.
Tämligen snart efter år 1947 framkom önskemål om en förenkling av bygg- nadslagstiftningen, vilka så småningom resulterade i 1959 års lagstiftning. Den- na kännetecknas utom av förenkling av lagstiftningen av en strävan att redu- cera skillnaderna mellan stad och lands- bygd, att decentralisera den statliga medverkan i detaljplaneringen till läns- styrelserna och att genom nya regler för byggnadsnämndernas sammansätt- ning öka det rent kommunala inflytan- det över planeringen.
16.1.2. Planeringens syften och innehåll
Reglering av bebyggelsen sker främst genom att marken planlägges. Byggnads- lagen anvisar fyra olika slag av planer avsedda för olika ändamål. Två plan-
typer _ regionplaner och generalpla- ner _ brukar betecknas som översikts- planer och två — stadsplaner och bygg- nadsplaner _ som detaljplaner.
Stadsplanering skall alltid åtföljas av en sekundär planläggning, tomtindel- ning, varvid de i stadsplanen för be- byggelse utlagda byggntadskvarteren in- delas i tomter.
Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnads- plan kan regleras genom utomplans- bestämmelser. I vissa fall kan också sär- skilda förbud mot nybyggnad meddelas.
I byggnadslagen betonas att vid plan- läggning såväl allmänna som enskilda intressen skall tillbörligen beaktas. De syften planeringen avser att tillgodose och de intressen som därvid skall be— aktas preciseras i byggnadsstadgan. En- ligt dess 9 % skall planläggning befräm- ja en från allmän synpunkt lämplig ut- veckling inom planområdet, varvid hän- syn skall tas till förhållanden i angrän- sande områden och till samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket gemensamma behov. Också enskilda intressen skall tillbör- ligen beaktas. Mark skall normalt avses för det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhållanden och övriga om— ständigheter. Till tätbebyggelse får ej avses mark som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjlig- heterna att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening eller eljest från allmän synpunkt ej är läm- pad härför. Områ-den med särskild na- turskönhet eller säregna naturförhållan- den, bebyggelse med särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt samt områ- den lämpade och behövliga för frilufts- liv skall såvitt möjligt bevaras. I para- grafen erinras också om att särskilda bestämmelser finns om bevarandet av
fasta fornlämningar. Till slut betonas, att plan ej får göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att tillgodose det avsedda syftet.
För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning anvisar byggnadslagen (3 5) regionplan. Syftet och innehållet karakteriseras närmare (126 5) så: Om för två eller flera städer, samhällen eller landskommuner gemen- sam planläggning i ett eller flera hän- seenden finnes böra äga rum beträffan- de grunddragen för markens använd- ning, såsom i fråga om viktigare trafik- leder, flygplats, områden för tätbebyg- gelse och områden för friluftsliv eller anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan upprättas.
Vidare sägs (134 5) att regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande och ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och vid reglering av bebyggelsen och användningen i övrigt av marken inom planområdet.
I byggnadsstadgan (10 %) sägs att regionplanering skall bedrivas så att den därvid förebragta utredningen översiktligt belyser de med planlägg- ningen sammanhängande frågor, som är gemensamma för regionen eller en stör- re del av denna samt underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor. I planen skall i den mån så erfordras med hänsyn till dess syfte upptas och på ett överskådligt sätt anges vilka områ- den som avses för olika ändamål. Re- gionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Om regionplanebe- stämmelser erfordras skall de avfattas i särskild handling.
För reglering av bebyggelsen inom en kommun eller ett samhälle kan ifrågakomma (BL 2 %) generalplan för angivande av grunddragen av markens användning och stadsplan eller bygg- nadsplan för närmare reglering av be- byggelsen. Andra regleringsinstrument
är som redan har nämnts utomplansbe- stämmelser och särskilda förbud mot nybyggnad.
I fråga om generalplanen gäller — liksom beträffande regionplanen — att syftet icke i första hand skall vara att ge för allmänheten bindande föreskrif- ter om hur bebyggelsen skall ordnas. Enligt byggnadslagen (9 %) gäller att generalplan i stad skall upprättas ge- nom stadens försorg i den mån så er- fordras »till ledning för närmare plan- läggning beträffande stadens ordnande och bebyggande». Motsvarande gäller för övriga kommuner. Beträffande inne- hållet sägs att den skall ange »grund- dragen för markens användning till olika ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmän- na platser». Om så är ändamålsenligt kan i generalplan visst område tills vi- dare undantas från tätbebyggelse och t. o. m. —— med vissa inskränkningar —- från annan bebyggelse, även om områ- det i och för sig befinns lämpat för be- byggelse av angivet slag. Slutligen skall i generalplan intas sådana »särskilda bestämmelser angående markens be- byggande och användande i övrigt» som anses erforderliga.
I byggnadsstadgan (11 &) sägs att »vid generalplanering skall eftersträvas att utrö-na och på ett översiktligt sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan förutses för planområdet, samt att på lämpligt sätt tillgodose detta behov. Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt ej äro lämpade för tät- bebyggelse och för den skull böra un- dxantagas från sådan bebyggelse». Gene- ralplan skall i erforderlig mån avfattas på karta. Till planen hörande särskilda bestämmelser skall avfattas i särskild handling. På kartan skall anges grän— serna för planen samt för de markområ- den som avses för olika ändamål och i
den mån så erfordras, befintliga för— hållanden såsom vattenområden, höjd- förhållanden, fastighetsgränser, vägar, kraftledningar och byggnader.
Stomplaner enligt 1931 års stadsplane- lag hade som tidigare nämnts upprättats endast i ett fåtal fall, beroende på att en dylik plan medförde för kommunen betungande rättsverkningar. För att en generalplan skall kunna fylla uppgiften att vara vägledande för efterföljande detaljplanering behöver den icke vara förenad med rättsverkningar på samma sätt som den tidigare stomplanen eller som stads- och byggnadsplaner. Vid till- komsten :av 1947 års lagstiftning ansågs en bindande översiktsplan t. o. m. i vis- sa avseenden ofördelaktig. En långtids- plan, sådan som generalplanen, måste antas bli föremål för omarbetningar och kategoriska rättsverkningar ansågs icke gärna kunna anknytas till en plan som kunde antas från tid till annan bli reviderad. En tvingande plan måste ock- så förenas med skyldighet för kommun att ersätta markägare skada genom att de icke får förfoga över marken på sam- ma sätt som de eljest hade kunnat göra. Om kommun önskar göra generalplan eller viss del av generalplan tvingande, kan den emellertid ges rättsverkan ge- nom fastställelse. En generalplan som har fastställts benämnes i lagspråket fastställd generalplan.
Syftet med stadsplan och byggnads- plan är att ge bindande regler för ut- formningen av en tätbebyggelse. Lag- stiftningen förutsätter att tätbebyggelse alltid skall föregås av detaljplanlägg- ning. Det ankommer på i första hand byggnadsnämnd och i andra hand läns— styrelse att övervaka bebyggelseutveck- lingen och att förekomma icke önsk— värd tätbebyggelse genom lämpliga åt- gärder.
Stadsplanen är i första hand tänkt för städer och stadsliknande samhällen och
byggnadsplanen för reglering av mind- re tätorter på landsbygden. Numera kan emellertid stadsplan -— även utan muni- cipalbildning —— tillämpas inom lands- kommuner, liksom byggnadsplan efter förordnande av länsstyrelsen kan ut- nyttjas för reglering av bebyggelse inom städers mera landsbygdsbetonade områden.
Utöver byggnadslagstiftningens reg— ler för vilka intressen som skall beaktas vid planeringen i allmänhet ger bygg- nadsstadgan (12 5) vissa synpunkter på stadsplaneringen.
Där sägs att vid uppgörande av stads- plan de anspråk skall tillgodoses, som från olika synpunkter skäligen kan stäl- las på en välordnad bebyggelse. Särskilt nämnes, att därvid skall tillses, att mar- ken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas, »att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes och att hänsyn tas till de fordringar som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och trevnads- synpunkt. Skälig hänsyn måste tas till bestående äganderättsförhållanden, fas- tighetsgränser, servitut och andra om- ständigheter, som kan inverka på pla— nens genomförande. Planen må ej ges större omfattning än att den kan för- väntas bli genomförd inom nära före- stående tid.
Rörande innehållet i stadsplan före- skrives i byggnadslagen (25 5) att den »skall utmärka och till gränserna an- giva» tre olika slags områden, nämligen
byggnadskvarter, allmänna platser (gator, torg, parker etc.) och
specialområden (järnvägs- och andra trafikområden, skydds- och säkerhets- områden, hamnområden, idrottsplatser, begravningsområden, vattenområden etc.).
Vidare föreskrives att höjdlägen skall
anges i erforderlig omfattning samt att planen skall innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas be- byggande och användning i övrigt som finnes erforderliga.
Innehållet i stadsplan preciseras ytterligare i byggnadsstadgan (12 5), där det sägs att stadsplan skall vara av— fattad på karta och tillhörande bestäm— melser i särskild handling. På kartan skall tydligt anges gränserna för pla- nen och för de markområden, som skall användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan allmän plats eller till specialområden. Gators och torgs höjdlägen skall vara angivna i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras. I sta-dsplanebestämmelserna skall i den mån så erfordras intas stad- gande om bebyggandet och markan- vändningen i övrigt. Som exempel näm- nes bestämmelser _
om kvarters eller specialområdes an- vändning för visst ändamål och om för- bud mot bebyggande av viss del av kvar- ter eller specialområde;
om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt antal lägenheter, som må inredas i en bygg- nad;
om planteringar, lekplatser, parke- ringsplatser och garage;
om utfart eller annan utgång mot gata;
om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrymmet un- der eller över markens plan till inre- dande av lokaler eller för annat ända- mål;
om förläggande under eller över mar- kens plan av gata eller annan trafikled samt
om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden. Exemplifieriugen i 12 5 av de ämnen,
varom bestämmelser kan meddelas i stadsplan, anses innebära, att en stads- planebestämmelse för att kunna fast- ställas bör avse förhållanden som är jämförbara med dem som angivits i paragrafen.
Byggnadsstadgan av år 1947 gav ut- förligare anvisningar om vad som bor— de regleras i en stadsplan. Då vid till- komsten av 1959 års stadga uttalades att någon ändring i sak ej avsågs, får en viss betydelse alltjämt tillmätas des— sa anvisningar. Detta torde särskilt gälla 28 5 2 och 3 mom., vilka refereras ne— dan. Där betonas, att vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för bygg- nadskv-arter bör iakttas,
att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga platser regleras med hänsyn till god kontur- verkan;
att för varje kvarter föreskrives, om byggnaderna skall uppföras fristående eller två och två sammankopplade i tomtgräns eller på annat sätt samman- byggda;
att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verkliga behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet inom staden, markens be- skaffenhet, avloppsförhållandena och avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hänseende bör särskilt tillses, att bygg- nad i allmänhet icke uppföres till större höjd än som svarar mot nämnda av- stånd;
att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings— eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock att när särskilda skäl föreligger vinden därjämte må inredas i den ut- sträckning som prövas lämplig, med iakttagande att i boningshus, inrymman-
de mer än en lägenhet, i regel ej större del av vindens yta må inredas än en tredjedel;
att goda dagerförhållanden kvarteren säkerställes och möjlighet i största utsträckning beredes till inre- dande i byggnaderna av lägenheter med genomgående luftväxling och direkt sol- belysning;
att byggandet så anordnas, att svårig- het icke uppstår vid släckande av elds- våda samt
att, där viss kvartersmark finnes vara från sundhetssynpunkt eller eljest mind- re tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de åtgärder som skall vidtas innan marken får be- byggas.
Vid uppgörandet av stadsplanebe- stämmelser för förut bebyggd stadsdel bör nödig hänsyn tas till förefintlig be- byggelse. Särskilt bör tillses,
att, där inom området finnes bygg- nader som kan antas bli bestående för avsevärd tid, bebyggandet såvitt möjligt ordnas så, att enstaka byggnader eller byggnadsgrupper icke kommer att stö— rande bryta mot omgivningen i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt samt
att sådana anordningar vidtas som är ägnade att förbättra byggnadsförhållan- dena inom kvarteren.
En byggnadsplan är som regel vä- sentligt enklare än en stadsplan. Bygg- nadslagen (107 &) föreskriver om inne— hållet att planen skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen, t. ex. byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. Höjdlägen skall anges där så erfordras. Särskilda be- stämmelser angående bebyggandet och användningen i övrigt skall intas, om så erfordras. Enligt byggnadsstadgan (13 %) gäller att byggnadsplan skall uppgöras så att den tillgodoser de krav
inom
som med hänsyn till de särskilda för- hållandena inom planområdet skäligen bör ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild— hänsyn skall tas till beby gel- sens art, äganderättsförhållandena och markägarnas möjlighet att genomföra planen. Planen får ej göras sådan att jordbruket eller skogsbruket onödigt försvåras. Planen får ej uppta mark för jordbruksändamål om så ej erfordras för planens lämpliga utformning. I öv- rigt gäller i tillämpliga delar vad som i byggnadsstadgans 12 5 (se ovan) har sagts om stadsplan.
Stadsplaner och byggnadsplaner är som nämnts aVSedda för detaljreglering av tätbebyggelse. Glesbebyggelsc kan i viss utsträckning regleras genom att en generalplan fastställes. Härigenom blir det möjligt att med vissa inskränkning- ar t. o. m. undanta mark från glesbe— byggelse. Glesbebyggelsc kan vidare reg- leras genom utompla—nsbestämmelser och genom särskilda förbud mot nybyggnad i vissa fall.
Införandet av utomplansbestämmelser är ej förbundet med upprättandet av en karta. Före 1959 års lagstiftning kunde innehållet i bestämmelserna va— rieras efter lokala förhållanden. Nume- ra gäller emellertid i princip att de skall ha samma innehåll ialla orter, där sådana bestämmelser tillämpas. Detta innehåll anges i byggnadsstadgan (29 å) och går i huvudsak ut på att förebygga att byggnadstomter göres för små eller utnyttjas alltför hårt, att vattenförsörj— ning och avlopp försummas, att bygg- nad lägges för nära enskild väg eller göres för stor.
Byggnadslagstiftningen ger möjlighe- ter till förbud mot nybyggnad utan sär- skilt tillstånd inom områden som bör skyddas på grund av naturskönhet, sär— egna naturförhållanden, historiskt eller estetiskt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar och andra minnesmär—
ken. Byggnadslagen reglerar vidare be- byggelse i närheten av befästning, flyg- plats och atomenergianläggning. Även 1952 års strandlag ger möjligheter att reglera glesbebyggelsc.
16.1.3. Planeringens rättsverkningar
Som redan har nämnts är regionplan och icke fastställd generalplan i första hand menade som hjälpmedel för bygg- nadsnämnderna i deras fortsatta plane- ringsarbete.
Att de berörda kommunerna beaktar en regionplan i sin planering kan kon— trollcras vid fastställelseprövningen av nya general- och detaljplaner. Också ge- neralplaner har givetvis betydelse för fastställelsemyndighetens bedömningar av nya stads- och byggnadsplaner.
Bestämmelserna i regionplaner och icke fastställda generalplaner är ej ome- delbart bindande för allmänheten. Att regionplan fastställes eller generalplan antas för ett område medför ej automa- tiskt skyldighet för en byggherre att beakta planerna eller att söka byggnads- lov för byggnadsföretag inom området.
Dessa planer får dock i vissa fall in- direkt betydelse för allmänheten. Skyl- dighet att söka byggnadslov kan ibland föreligga av annat skäl, t. ex. därför att utomplansbestämmelser gäller för om- rådet eller därför att byggnadsföretaget är av sådan storlek eller betydelse att skyldighet att söka byggnadslov före— ligger enligt 65 5 i byggnadsstadgan oavsett var företaget är beläget. Bygg- nadsföretaget kan också vara beroende av prövning av annan myndighet än byggnadsnämnden. I sådana fall är planbestämmelserna ej betydelselösa för byggherren. I fråga om regionplan är uttryckligen stadgat (BL 135 5) att då nybyggnad eller annan åtgärd är be- roende av prövning av myndighet — t. ex. av att byggnadsnämnd meddelar byggnadslov _— myndigheten vid pröv-
ningen skall se till att markens använd- ning för i regionplanen avsett ändamål ej försvåras. Giltigheten av denna regel lnskränkes dock av bestämmelsen att markägaren ej får tillskyndas avsevärt men om ersättning för skadan ej kan ges. I lagen anges ej vem som skall svara för ersättningen. Om ingen vill åta sig att betala ersättningen, får mark- ägaren ej förvägras tillstånd till den önskade åtgärden.
En generalplan har givetvis också vis- sa indirekta verkningar för allmänheten därigenom att den kan influera på bygg- nadsnämndens prövning av byggnads— lov etc. Vill man ge en generalplan eller en del därav mera omedelbar rättslig betydelse bör den fastställas.
En stadsplan eller byggnadsplan är alltid förenad med rättsverkningar. Stadsplaner och byggnadsplaner skall därför alltid fastställas av statlig myn- dighet. Detsamma gäller utomplansbe- stämmelser.
Sedan generalplan, stadsplan, bygg— nadsplan eller utomplansbestämmelser har fastställts för ett område, föreligger skyldighet att hos byggnadsnämnden söka byggnadslov för nybyggnad och vissa andra åtgärder inom området. Fastställelsen medför också automatiskt, att föreskrifterna i byggnadsstadgans femte kapitel om byggande blir gällan— de för området.
Stadsplan och byggnadsplan skiljer sig i hög grad i fråga om sina rätts- verkningar. Väsentligt härvid är att lagen ålägger kommunerna ett betydligt större ansvar för genomförandet av en stadsplan än för genomförandet av en byggnadsplan.
Gemensamt för generalplan, stads- plan, byggnadsplan, tomtindelning och utomplansbestämmelser är emellertid, att alla, sedan de har fastställts, medför förbud att företa nybyggnad i strid mot planen respektive bestämmelserna.
Förbud träder i flera fall i kraft re- dan då framställning har gjorts om fast- ställelse. Förbudet gäller i vissa fall också schaktning, fyllning och trädfäll- ning och andra åtgärder som försvårar plangenomförandet. På stadsplanelagd mark föreligger också förbud mot ny- byggnad, innan tomtindelningen har fastställts och tomterna blivit rättsligt bildade. Om så anses nödvändigt kan länsstyrelsen utfärda tidsbegränsade förbud mot nybyggnad och schaktning m. m., medan plan eller ändring av plan förberedes. Möjligheter till dispens före- ligger beträffande »alla dessa förbud.
I fråga om stadsplanelagt område har kommunen skyldighet att iordningställa och underhålla gator och andra allmän- na platser utom då denna skyldighet åvilar kronan i dess egenskap av väg- hållare i stad. Kommunen har också visst ansvar för trafikleder till och ge- nom specialområden. Någon motsvaran- de skyldighet för kommunen att svara för vägar och allmänna platser inom område med byggnadsplan föreligger ej. Byggnadsplanens genomförande i detta avseende anses ankomma på mark— ägarna eller för ändamålet bildad väg- förening. Kommunens skyldigheter be- träffande vatten- och avloppsanlägg— ningar regleras i särskild lag. Upp- förandet av byggnader för allmänt ända- mål ankommer givetvis på olika sam- hällsorgan, medan bebyggelse för ho- stads- och industriändamål m. m. i all- mänhet skall ankomma på markägarna. När det gäller stadsplanelagt område har kommunen emellertid erhållit vissa befogenheter även härvidlag.
De regler för tvångsförvärv av mark och till skydd för markägarintressena som ingår i lagen är med hänsyn till förutsatta olikheter i fråga om plan- genomförandet olika för stads— och byggnadsplaneområden.
Redan fastställelse av en generalplan
kan ge kommunen rätt till tvångsför- värv av viss mark. En fastställd gene- ralplan ger nämligen kommunen samma möjligheter som en stadsplan att för- värva eller utan ersättning ta i anspråk mark för trafikleder, andra allmänna platser och andra områden som ej av- setts för enskilt bebyggande.
Såväl inom område med fastställd generalplan som inom område med stadsplan gäller sålunda att kommunen äger lösa mark avsedd för trafikled (gata) eller annan allmän plats. Också annan mark som ej är avsedd för en- skilt bebyggande (kvartersmark för all- mänt ändamål, vissa specialområden) äger kommunen lösa, om markens an— vändning för avsett ändamål ej ändock är säkerställd. Allmän väg, som ingår i trafikled (gatumark), i annan allmän plats eller i särskilt trafikområde, som skall tillhöra kommunen, skall utan er- sättning tillfalla kommunen. Enskild våg för två eller flera fastigheter som ingår i mark avsedd för allmän plats äger kommunen nyttja.
Såväl fastställd generalplan som stads- plan medför under vissa förhållanden skyldighet för kommunen att lösa mark som skall användas för annat än en- skilt bebyggande. Markägare kan vidare under vissa förhållanden bli berättigad till ersättning av kommunen, om mark enligt fastställd generalplan icke får an- vändas för annan glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets och skogsskötselns behov.
För stadsplaneområden gäller en rad bestämmelser, som saknar motsvarig- het för generalplaneområden. Sålunda äger Konungen medge kommunen rätt att under vissa förhållanden lösa mark inom område där genomgripande om- byggnad är behövlig, jämte angränsan- de mark (s. k. zonexpropriation), lik- som också annan kvartersmark, där stadsplanens genomförande ej kan för—
väntas äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande. I en är 1963 tillagd paragraf (44 a) ges regler om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse. Är särskilda delar av tomt i olika ägares hand finns regler som ger ägare av tomtdel rätt att lös-a återstoden av tomten. I sista hand tillkommer lös- ningsrätt kommunen. Kommunen har under vissa förhållanden skyldighet att lösa tomtdel, om markägaren kan nyttja marken endast på sätt som står i uppen- bart missförhållande till dess tidigare värde.
Tomtägare är skyldig att ersätta kom- munen värdet av gatumark framför tomten. Ingående regler ges om denna ersättning. Tomtägare kan också åläggas att bidraga till kostnaderna för iord- ningställande av gata (gatubyggnads— kostnad) . När stadsplan lägges Över om- råde i en ägares hand, kan Konungen under vissa förutsättningar bestämma att mark som erfordras till gata, annan allmän plats eller allmän byggnad utan ersättning skall tillfalla kommunen. Konungen kan också bestämma att markägaren skall bekosta anläggning av gator samt anläggningar för vatten— försörjning och avlopp inom området. Underhåll av gata och allmän plats åvi- lar kommunen utom då Kronan är väg- hållare. Om vid genomförande av stads— plan område som tidigare har använts till allmän samfärdsel tas i anspråk för annat ändamål eller ändras till sitt höjdläge, är kommunen skyldig ersätta skador som uppstår för den som äger eller nyttjar intilliggande mark.
Rönande tomtindelningen gäller, att denna icke automatiskt medför att tom- terna blir rättsligt bestående fastighe- ter. Härför fordras ofta särskilda åtgär- der (utläggandet av tomten på marken och dess fixering på en laga tomtkarta genom tomtmätuing, åtgärder för sam-
manläggning av tomtdelar, varvid lag- farts- och inteckningsförhållanden mås— te göras enhetliga för delarna, införan- det av tomten i tomtboken).
Då kommunen icke skall svara för anläggandet av vägar eller för genom- förandet av bebyggelsen inom bygg- nadsplaneområde, innehåller byggnads- lagen inga föreskrifter om kommunalt tvångsförvärv av mark inom dylikt om- råde. De vägar, som ej skötes av vägför- valtningen, måste iordningställas och underhållas av markägarna själva eller av vägförening som kan ha bildats en- ligt reglerna i lagen om enskilda vägar. Denna lag innehåller vissa regler om tvångsupplåtelse av mark och om för- delning av vägkostnaderna. Byggnads- lagen innehåller också ett par bestäm- melser härom. Under vissa förhållanden kan mark avsedd till väg eller annan allmän plats utan ersättning tas i an- språk härför. Förutsättning är att mar- ken till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln, att den är obebyggd och vid planens fastställelse tillhörde den fastighet å vilken nybyggnad före- tagits eller från vilken mark för be- byggelsen upplåtits eller annan fastig- het i samma ägares hand.
Vidare kan länsstyrelse vid faststäl- lelse av byggnadsplan, som avser områ- de i en ägares hand, under vissa förhål- landen förordna om upplåtelse utan er- sättning av mark som erfordras till väg eller annan allmän plats. I motsats till motsvarande bestämmelser avseende stadsplan inbegripes här icke mark för allmän byggnad. I vissa fall kan mark- ägare eller innehavare av nyttjanderätt eller annan rätt till mark bli berättigad till ersättning för skada som han har lidit, därför att mark i byggnadsplan avsatts till väg eller annan allmän plats. Skyldigheten att svara för ersättningen åligger emellertid ej kommunen utan i fråga om mark avsedd till allmän väg
kronan och i fråga om annan mark väg- förening. Om vägförening ej finns skall den bildas. I byggnadsplan må ej mot ägarens bestridande intas bestämmelse, att mark skall användas för annat ända- mål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, såvida inte ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider till följd av att marken kan nyttjas endast på sätt som står i uppen- bart missförhållande till dess tidigare värde. Markägaren kan påfordra att så- kerhet ställs för ersättningen innan pla- nen fastställes. Utan hinder härav kan dock _— om det med hänsyn till den nytta ägaren kan väntas få av plan- genomförandet och till omständigheter— na i övrigt prövas skäligt — genom byggnadsplan bestämmas, att mark inom område som är i en ägares hand skall användas till allmän byggnad som erfordras för området. Marken må dock icke tas i anspråk för ändamålet utan medgivande av ägaren.
Lagstiftningen innehåller också vissa rättsregler till skydd för markägare som drabbas av förbud mot nybyggnad inom område i närheten av befästning, flyg- plats, atomreaktor eller annan atom- energianläggning samt inom område som bör skyddas på grund av natur- skönhet etc.
16.1.4. Upprättandet av plan m. m.
Vid en redogörelse för de formella till— vägagångssätten vid tillkomsten av en plan får man i första hand skilja mellan vad som gäller regionplaner och vad som gäller övriga slag av planer. För- faringssättet vid upprättandet av en re— gionplan måste väsentligt skilja sig från fförfaringssätten vid övrig planlägg— ning, då ju regionplanen i motsats till övriga planer avser flera kommuner. Initiativet till en regionplanering kan tas av en kommun eller av länsstyrel— sen. Det är emellertid alltid Konungen
som avgör om ett regionplanearbete skall påbörjas och vad det i så fall skall avse. De kommuner och samhällen som berörs av planeringen skall bilda ett kommunförbund, kallat regionplaneför- bund. Förbundsstyrelsen har ansvaret för att ett planförslag utarbetas. För- bundsfullmäktige behandlar förslaget. Sedan det har antagits av fullmäktige skall det alltid underställas Konungen för fastställelse. Konungen äger göra så- dan avvikelse från förslaget som kan anses befogad med hänsyn till avvikan— de mening som har uttalats i styrelsen eller fullmäktige eller till erinran som har framställts av förbundsmedlem. Om förbundsfullmäktige ej vidtar erforder- liga åtgärder för att upprätta plan, har Konungen vissa möjligheter att inskrida.
I fråga om generalplan och stads— och byggnadsplan gäller att initiativet nor- malt tillkommer kommunen. Vissa möj— ligheter till ingripande av statlig myn- dighet finns emellertid om kommunen missköter planeringen. I byggnadslagen sägs om tillvägagångssättet i övrigt i stort sett endast att fullmäktige skall anta planen — först därefter föreligger en plan i lagens mening, före antagan- det föreligger endast förslag till plan —— vidare sägs, att generalplan på fram- ställning av kommunen kan fastställas av Konungen, och att stadsplan och byggnadsplan för att bli gällande skall fastställas av länsstyrelsen. Fullmäktige kan i viss utsträckning delegera an- tagande av stadsplan och byggnadsplan till byggnadsnämnden. Länsstyrelsen skall i vissa fall underställa fastställel- sen av stadsplan Konungens prövning, nämligen om planen är av större om— fattning eller eljest av större allmän be- tydelse eller om fråga har uppkommit som enligt lagen skall avgöras av Ko— nungen. Länsstyrelsen kan också i and- ra fall om särskild anledning föreligger underställa planen Konungens pröv- ning.
Om tomtindelning säger lagen att den såvitt möjligt bör ske i ett sammanhang för hela kvarter. Initiativet kan tas av markägaren eller av byggnadsnämnden. Tomtindelning skall antas av byggnads- nämnden och skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen.
Utomplansbestämmelser, vilkas inne- håll bestämmes av Konungen för riket i dess helhet, skall tillämpas blott inom område, för vilket särskilt förordnande därom har meddelats. Sådant förord- nande skall normalt meddelas av full- mäktige och för att bli gällande fast- ställas av länsstyrelsen. Fullmäktige kan delegera sin befogenhet till byggnads- nämnden. Förordnande kan också efter fullmäktiges hörande och om så är up- penbarligen påkallat meddelas av läns- styrelsen.
Beträffande förbuden mot nybygg- nad utan särskilt tillstånd i närheten av befästning, flygplats, atomreaktor och annan atomenergianläggning samt inom område, som särskilt bör skyddas på grund av naturskönhet etc., må här endast anmärkas att dessa i vissa fall gäller automatiskt, i andra fall förut- sätter förordnande av Konungen eller länsstyrelsen.
Ytterligare regler om planeringsför- farandet ingår i byggnadsstadgan. I dess första paragraf framhålles byggnads- nämndens roll i sammanhanget genom en allmänt hållen bestämmelse om att det åligger nämnden att ombesörja ut- redningar rörande planläggning, fastig— hetsbildning och byggnadsväsen samt att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar som finns påkallade. Då planeringen enligt hygg— nadslagen emellertid måste ha ett myc- ket nära samband med kommunens po- litik i övrigt, icke minst dess långsik- tiga ekonomiska politik, betonar para- grafen också nödvändigheten av att byggnadsnämnden samarbetar med öv- riga myndigheter, vilkas verksamhet be-
rör nämndens arbetsområde och vilkas bedömande är av betydelse för nämn- dens verksamhet.
Från år 1959 innehåller byggnadsstad- gan inga bestämmelser om formell kom- petens för den som upprättar förslag till plan (planförfattare). Däremot före- skrivs även för planförfattaren skyldig— het att samråda (BS 14 5). I detta fall preciseras skyldigheten till att avse samråd med kommunens styrelse eller annat organ, som fullmäktige bestäm- mer, länsarkitekten och övriga myndig- heter, sammanslutningar och enskilda, som kan ha ett väsentligt intresse i frågan.
Vidare föreskrivs att förslag till stads— plan och byggnadsplan skall upprättas på grundval av en s. k. grundkarta, till vilken också skall fogas en fastig- hetsförteckning med vissa uppgifter om fastigheterna i planområdet. Skyldighet att upprätta fastighetsförteckning före- ligger även då avsikten är att helt eller delvis fastställa generalplan.
När ett planförslag överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse skall det åt- följas av visst utredningsmaterial, som skall göra det möjligt för antagande- och fastställelsemyndigheterna att be- döma planen. Detta utredningsmaterial har i byggnadsstadgan preciserats till att omfatta
grundkarta och fastighetsförteckning, då sådana skall finnas,
en beskrivning över planförslaget med erforderlig motivering,
utredning om tekniska och ekonomis- ka förutsättningar för plangenomföran- det med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållandena samt möjligheterna att ordna vattenförsörj- ning och avlopp och att tillgodose vat— tenvårdsintresset,
redogörelse för det samråd med myn- digheter, markägare och andra som har ägt rum vid utarbetandet av planen.
För att ge markägare och andra in- tressenter möjlighet att bevaka sina in- tressen finns utöver bestämmelserna om samråd föreskrifter om utställande av planförslag och om formellt underrät- tande av vissa intressenter. Planförslag skall alltid utställas innan planen an- tages. Gäller det en regionplan skall detta ombesörjas av förbundsstyrelsen, eljest av byggnadsnämnden. Vid utstäl- lande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen översända kopia och avskrift av förslaget till berörda kom- munstyrelser, länsstyrelsen, berörda centrala myndigheter och om så är lämpligt till annan som berörs av för- slaget. Innan förslag till generalplan ut- ställes skall avskrifter och kopior över- sändas till byggnadsstyrelsen och läns— styrelsen. Vid utställande av förslag till stadsplan, byggnadsplan eller general- plan som skall fastställas skall bl. a. kän- da markägare som berörs av förslaget skriftligen underrättas. Ett exemplar av förslaget skall också tillställas kommun- styrelsen. Underrättelse skiall lämnas till vissa statliga myndigheter, berörda väg- föreningar och andra.
Sedan förslag till generalplan, stads- plan eller byggnadsplan har utställts, skall byggnadsnämnden granska försla- get jämte inkomna anmärkningar och yttranden och därefter, såvida nämn- den ej själv äger beslutai ärendet, över- lämna handlingarna jämte eget utlåtan- de till kommunens fullmäktige. Enligt kommunallagarna skall fullmäktigebe- handlingen here—das av kommunstyrel- sen.
När en plan fastställes, underrättas alltid vissa myndigheter och andra in— tressenter genom kommunikationsde- partementet respektive länsstyrelsen. Om en generalplan antas, skall bygg- nadsnämnden underrätta vissa myndig- heter, även om planen ej skall fast- ställas.
Initiativ till tomtindelning kan som redan har nämnts tas av byggnads- nämnd eller markägare. Förslag skall upprättas av person som är behörig att vara mätningsman i stad. Det skall ut- märkas å karta och åtföljas av viss be- skrivning och förteckning över mark- ägare. Den som upprättar plan skall samråda med markägarna. Kommunsty- relsen skall normalt ges tillfälle att yttra sig. Förslaget skall utställas, om icke alla berörda markägare medgivit att så ej behöver ske. Markägarna skall under- rättas om utställningen. Efter utställ- ningen äger byggnadsnämnden anta för— slaget. Tomtindelningen skall fastställas av länsstyrelsen.
Om fråga väcks om att utomplans- bestämmelser skall tillämpas för visst område, skall byggnadsnämnden utreda frågan och ge förslag, i erforderlig mån avfattat å karta, om avgränsning av om- rådet. För utomplansbestämmelser finns också bestämmelser om samråd vid upp- rättandet av förslaget, utställning, be— handling i fullmäktige och fastställelse. När länsstyrelsen tar initiativ till infö- rande av utomplansbestämmelser, till— kommer det också den att vidta de åt- gärder som eljest åvilar byggnadsnämn- den.
Här må påpekas att före lagänd- ringen 1959 de statliga myndigheterna hade större inflytande på landet än i städerna över planläggningen och regle- ringen av byggnadsväsendet i övrigt. Det gällde bl. a. att fastställelse av bygg- nadsplan och utomplansbestämmelser på landet icke förutsatte ett antagande av fullmäktige. Från 1959 har emeller- tid stads- och landskommuner jäm- ställts. Lagändringen 1959 innebar vi- dare en omfördelning av fastställelse- befogenheterna mellan Konungen och länsstyrelserna, huvudsakligen innebä- rande att fastställelse av generalplaner för landskommuner överflyttades från
länsstyrelserna till Konungen, medan fastställelse av stadsplaner i stor ut- sträckning decentraliserades till läns- styrelserna. Även här gjorde sig en strä- van efter att jämställa stads- och lands- kommuner gällande.
16.1.5. Dispenser
Möjligheter till dispens finnes, som tidi- gare har nämnts, från förbuden att bygga i strid mot fastställd plan eller mot utomplansbestämmelser liksom från förbuden mot nybyggnad på stadspla- nelagd mark, som ännu icke har tomt— indelats eller där utlagda tomter ännu icke har blivit rättsligt bestående och från nybyggnadsförbud medan plan för- beredes. Också andra förbud och före- skrifter i byggnadslagen är dispensibla. Byggnadslagen har i flera avseenden ut- formats så att rätten att medge dispens i första hand tillkommer Konungen eller länsstyrelse. Dock kan Konungen enligt lagen i många fall och under vissa be- tingelser föreskriva att dispens enligt av Konungen givna föreskrifter må be- viljas av annan myndighet. Så t. ex. gäller i fråga om stadsplan att Konungen kan medge avvikelser då särskilda skäl finnes och en ändamålsenlig använd- ning av marken ej försvåras (BL 34 å) och att Konungen kan i fall, då det icke är fråga om att använda mark för an- nat ändamål än som har angivits i pla- nen, delegera dispensrätten till läns- styrelse eller annan myndighet. Möjligheterna att delegera Konungens dispensrätt har utnyttjats i byggnads- stadgan (67 5), där denna i stor ut- sträckning har överflyttats på läns- styrelserna. Bl. a. föreskrivs att läns— styrelse för särskilt fall kan medge av- vikelse från stadsplan. Dock förutsät- tes att byggnadsnämnden skall tillstyrka åtgärden och (i överensstämmelse med vad som har sagts i byggnadslagen) att det tillämnade byggnadsföretaget ej av-
sevärt försvårar markens användning för det i planen avsedda ändamålet.
Byggnadsstadgan föreskriver vidare (67 % 2 mom.), att länsstyrelsen där så prövas lämpligt kan förordna, att de dispensbefogenheter som enligt det nyss sagda tillkommer styrelsen liksom många av de dispensbefogenheter som enligt byggnadslagen omedelbart till- kommer styrelsen skall tillkomma också viss byggnadsnämnd. Som villkor för ett sådant förordnande skall dock gälla, att byggnadsnämnden har tillgång till personal med utbildning och erfarenhet, som kan anses erforderlig för att nämn— den skall kunna fullgöra uppgiften på ett behörigt sätt. Länsstyrelsen kan åter- kalla ett sådant förordnande.
Även utan delegation från länsstyrel- se tillkommer viss dispensbefogenhet byggnadsnämnd. Byggnadsnämnderna har sålunda (BS 56 5) rätt att medge att mindre byggnader, som avser att till- godose den allmänna nyttan och trev- naden, och tillfälliga byggnader upp- föres i strid mot stadsplan. Under vissa omständigheter kan byggnadsnämnd medge undantag från fastställda utom- plansbestämmelser (BS 29 5). Byggnads- nämnd kan också i rela-tivt stor ut- sträckning dispensera från bestämmel- ser i byggnadsstadgan om byggnads ut- förande.
Reglerna för dispensgivningen över- sågs av 1951 års byggnadsutredning och reviderades i anslutning härtill vid 1959 års lagstiftning. Revisionen åsyftade en utökning av byggnadsnämndernas dis- pensbefogenheter. Härmed avsåg man att befordra en smidigare handläggning av dispensärendena. En utökad decen- tralisering av dispensbefogenheterna till byggnadsnämnderna ansågs också över- ensstämma med principen att planlägg- ning och byggnadsväsen i första hand är kommunala frågor. Det förhållandet att byggnadsnämnderna ofta icke för-
fogade över tillräcklig sakkunskap för att handha de stundom svårbedömda dispensfrågorna på ett riktigt och ända- målsenligt sätt, ansågs emellertid mo— tivera att dispensbefogenheterna i stor utsträckning gjordes beroende av det ovan beskrivna delegationsförfarandet.
Enligt 1947 års lagstiftning (1947 års BS 170 &) hade byggnadsnämnd, som till sitt biträde hade stadsarkitekt, även utan särskild delegation befogenhet att av särskilda skäl medge ändamålsenliga mindre avvikelser från fastställd plan och från utomplansbestämmelser —— en befogenhet som är mera generell än den enligt byggnadsstadgans 56 å —— under förutsättning att stadsarkitekten till- styrkt åtgärden och att avvikelsen ej stod i strid med planens eller utom— plansbestämmelsens grunddrag eller hu— vudsakliga syfte. Revisionen 1959 inne- har att denna generella regel bortföll och att byggnadsnämndens befogenhe- ter härutinnan i stor utsträckning blev beroende av särskild delegation från länsstyrelsen.
16.1.6. Kommunala och statliga planorgan och kompetensfördelningen mellan dem Planläggning och annan reglering enligt byggnadslagen ankommer på såväl stat- liga som kommunala organ. De statliga planmyndigheterna är -— förutom Kungl. Maj:t — byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna. Den allmänna uppsik- ten över planläggningen i riket tillkom- mer byggnadsstyrelsen, som också har att meddela erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar om tillämpningen av byggnadsstadgan. Länsstyrelserna utövar tillsyn över planeringen inom länen. I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd med uppgift att följa utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja utredningar, upp- rätta förslag och på andra sätt förbereda
planeringen. Kommunernas fullmäktige har också betydelsefulla uppgifter i samband med planeringen enligt bygg- nadslagen.
I 1947 års byggnadsstadga betonades mycket starkt — bl. a. genom bestäm— melser om att vissa ledamöter av bygg- nadsnämnden skulle utses på annat sätt än genom val av fullmäktige, om att vissa tjänstemän skulle finnas hos nämn- den, om att vissa statliga och kommuna- la tjänstemän hade rätt att yttra sig vid dess sammanträden etc. _— att byggnads- nämnden var organ för en Specialregle- rad verksamhet, vars främsta uppgift var att åt alla håll _ även mot kom- munen — bevaka efterlevnaden av bygg— nadslagstiftningen. Detta hade enligt 1951 års byggnadsutredning lett till att nämnden ofta ej kommit att åtnjuta samma förtroende från kommunens fullmäktige och styrelse som de rent kommunala organen och att den därför kommit att sakna tillräcklig kontakt med företrädarna för »den kommunala verksamheten i övrigt.
1959 års byggnadsstadga har i syfte att öka det kommunala inflytandet över planeringen utformats med tanke på att undanröja sådana motsättningar mellan byggnadsnämnden å ena sidan och kom- munens fullmäktige och styrelse å den andra. Kontrolluppgiften betonas mind- re starkt än tidigare, medan däremot starkare betonas att nämnden skall sam- arbeta med övriga myndigheter. Alla ledamöter och suppleanter av nämnden skall väljas av fullmäktige. Bestämmel- serna om vilka tjänstemän som skall finnas år uppmjukade. Den i 1947 års stadga föreskrivna ovillkorliga rätten för länsarkitekt, förste provinsialläkare m. fl. icke kommunala tjänstemän att okallade delta i överläggningar och få sin mening antecknad till protokollet har bortflallit i 1959 års stadga. Kompetensfördelningen mellan kom-
munala och statliga myndigheter i sam- band med planeringen framgår i hu- vudsak av vad som har sagts om för— fanandet då plan upprättas och om för- delningen av dispensbefogenheterna. Sannnanf-attningsvis kan sägas att _— bortsett från regionplaneringen, för vil- ken speciella regler gäller — kommu- nerna numera har att själva inom ra- men för vad lagen bestämmer avgöra om och när planering skall äga rum och vad planerna skall innehålla.
För den händelse en kommun uppen- barligen skulle försumma planuppgif— terna ger lagen emellertid de statliga myndigheterna vissa möjligheter att framtvinga planläggning. Om en kom— mun underlåter att upprätta general- plan, »där så erfordras», kan Konungen förelägga fullmäktige viss tid inom vil- ken sådan plan skall vara upprättad. Om plan ändock icke upprättas, äger Konungen efter hörande av fullmäktige låta upprätta plan på kommunens be- kostnad. Underlåter stad eller samhälle att upprätta stadsplan för område där det finnes för stadens eller samhällets »ändamålsenliga utveckling eller till främjandet av betydande allmänt in— tresse nödigt att stadsplan upprättas», kan Konungen föreskriva viss tid inom vilken sådan plan skall vara under- ställd Konungens prövning och om så ej sker låta upprätta och efter hörande av fullmäktige och den »frågan eljest rör» fastställa stadsplan för området. I fråga om byggnadsplan gäller att om kommun ej vidtar åtgärder för att upp— rätta sådan plan, »där sådan erfordras», länsstyrelsen kan efter fullmäktiges hö- rande låta upprätta och — sedan full- mäktige och andra berörda fått tillfälle yttra sig — fastställa byggnadsplan.
De regler som ger Konungen och läns— styrelsen rätt att under vissa förhållan- den framtvinga planläggning genom general- eller detaljplan torde ha haft
mycket liten betydelse. Det statliga in— .flytandet över planeringen gör sig främst gällande genom det samråd mel- lan kommunala och statliga organ som äger rum under planeringen, genom råd och anvisningar som eljest lämnas av statliga organ, främst byggnadsstyrel— sen, och icke minst genom fastställelse- prövningen.
16.2. Bostadsförsörjningsplaner
Kommunernas ansvar och skyldigheter när det gäller den långsiktiga plane- ringen av bostadsförsörjningen regleras i 1947 års lag om kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens främjande. Enligt 3 5 i nämnda lag åligger det kom- muner med mer än 10 000 invånare och i vissa fall även andra kommuner att »till ledning för kommunens fram- tida åtgärder med avseende på bostads- produktionen inom kommunen uppgöra hostadsförsörjningsplan».
16.2.1. Lagstiftningens motiveringar Bakgrunden till denna lagstiftning var det bostadspolitiska program som fram— lades av bostadssociala utredningen och som antogs av 1946 och 1947 års riks- dagar. I detta program ingick även ett principprogram för bostadsproduktio- nen, enligt vilket man borde försöka stabilisera bostadsbyggandet på den nivå som uppnåtts omedelbart före kri- get (ca 60 000 lägenheter per år i hela landet). Förverkligandet av detta pro- gram krävde en aktiv medverkan från kommunernas sida. Det bedömdes som sannolikt att lägenhetsefterfrågan, när bostadsbristen avvecklats, skulle komma att minska. Ett utrymme för en allmän höjning av bostadsstandarden skulle därefter kunna erhållas genom en syste— matisk sanering av det äldre lägenhets-
beståndet. För att bostadsproduktionen skulle kunna hållas på en hög och jämn nivå och man därigenom skulle få den eftersträvade standardhöjningen utgick man ifrån att allt större krav måste ställas på de kommunala organens initiativ på bostadsförsörjningens olika områden.
Hittills hade, betonades det i moti- veringen till lagstiftningen, verksam— heten särskilt i stadssamhällena i första hand fått inriktas på att frambringa en bostadsbyggnadsvolym tillräckligt stor för att tillgodose ett ständigt växande behov. Planmässiga strävanden att höja bostadsstandarden hade därvid spelat en relativt underordnad roll. Under krigsåren, då krisförhållandena inom bostadsbyggandet tvingat till stora offentliga insatser, hade de lokala bo- stadspolitiska organens insats domine- rats av uppgiften att förmedla ekono- miskt stöd, statligt och kommunalt, med syfte att framtvinga en kvantitativt till- räcklig produktion av nya bostäder. Även under de närmast kommande åren förmodades denna uppgift komma att spela en dominerande roll. Därefter borde emellertid höjningen av bostads- standarden som motiv för en hög pro- duktion alltmer träda i förgrunden. De kommunala organens medverkan måste därigenom förskjutas från en relativt passiv förmedlingsverksamhet till en aktivt initiativtagande, planmässig verk- samhet för bostadsförsörjningen.
En verksamhet av det senare slaget hade redan kunnat konstateras i ett växande antal kommuner. Byggandet av bostäder för barnfamiljer och pen- sionärer hade t. ex. inneburit insatser av mera aktiv art. Initiativ till bostads- byggande genom ordnandet av mark- frågor, kompletterande kommunala stödåtgärder i växlande former, upp- görelser med byggnadsföretagare och kooperativa organisationer och bostads-
byggen, i några fall byggande i egen regi eller genom kommunala bolag etc. hade likaså utgjort former för kommu- nal bostadspolitisk verksamhet utöver den rent låneförmedlande. Under de senaste åren hade också utvecklats en ny sida av den planerade verksamhe— ten i och med att ett samarbete inletts mellan statens byggnadslånebyrå (se- dermera bostadsstyrelsen) och ett stort antal stadssamhällen för utarbetandet av lokala prognoser rörande bostadsbeho- vet. En vidareutveckling av denna verk- samhet borde eftersträvas. Ett genom- förande av det bostadspolitiska pro- grammet krävde på det kommunala pla- net en samordning av alla de åtgärder, som tillsammans kunde verka för stan- dardhöjning och till stabilisering av bo- stadsproduktionen.
Bostadsbyggandets volym måste vid behov genom kommunala initiativ kun- na påverkas på sådant sätt att den inom praktiskt rimliga marginaler blev för— enlig med av statsmakterna uppställda mål. En av de mest angelägna uppgif- terna härvidlag var att åstadkomma en utjämning av säsongväxlingarna. Hit hörde vidare kommunala åtgärder för att tillförsäkra att en bostadsbyggnads— volym i kommunen upprätthölls, som var tillräcklig med hänsyn till å ena sidan hushållstillväxt och standardhöj- ning, å andra sidan byggnadsmarkna— dens krav. Det senare betraktades som den viktigaste uppgiften för en lokal planering av bostadsförsörjningen.
Så snart överskott började uppkom- ma på bostadsmarknaden förelåg risk för att produktionen reagerade över- känsligt och att lokala bostadsbyggnads— kriser inträffade. Kommunala organ måste då vara beredda att ta initiativ till bostadsbyggnadsverksamhet i den ena eller andra företagsformen under utnyttjande av de låne- och subven- tionsmöjligheter, som statsmakterna
..... ___—__,— ._._ _
l l l
kunde komma att ställa till förfogande. Utom genom dylika positiva initiativ kunde lokala produktionsstödjande och krisförhindrande åtgärder även vidtagas genom negativa ingripanden på bo- stadsmarknaden i form av forcerad ut- dömning av enligt hälsovårdsstadgans bestämmelser undermåliga bostäder samt genom dirigerad stadsplanemässig saneringsverksamhet.
Bostadsförsörjningsplanerna skulle således enligt de ursprungliga intentio— nerna vara ett instrument, varmed man kunde garantera genomförandet av det för hela landet uppställda stabilise- ringsprogrammet och samtidigt fungera som ett handlingsprogram för kommu— nernas bostadsförsörjningsfråga på längre sikt.
I sitt förslag framhöll bostadssociala utredningen bl. a. att det skulle vara till »fördel för den kommande bostadspo- litiska verksamheten, om de åtgärder som kunna komma i fråga i samman- hanget, såsom beräkning av behovstill— växten, undersökningar av olika befolk- ningsgruppers faktiska bostadsförhål- landen och betalningsförmåga, inven- tering av undermåliga lägenheter, iord- ningställande av exploateringsfärdig mark, initiativ till byggande och fastig- hetsförvaltning genom kommunen själv, halvkommunala bolag eller andra före- tag, uppgörelser med byggande orga- nisationer och företagare, förberedelser för stadsplanemässig sanering osv., kunde samlas och samordnas inom ra— men av en allmän bostadsförsörjnings- plan för kommunen på längre sikt, vil- ken dock måste underkastas fortlöpande revision i och med att förutsättningarna förskjutas och alltså vara en rörlig lång- tidsplan».
Sådana bostadsförsörjningsplaner skulle kunna ge större stadga och kon- sekvens åt de kommunala åtgärderna för bostadsförsörjningen. De skulle ock-
så kunna visa sig vara av stort värde för den statliga bostadspolitiken i fort- sättningen genom att ge vägledning för bedömandet av behovet av modifikatio- ner i det statliga stödsystemet och där- med också möjliggöra en smidigare an- passning av bostadspolitikens metoder till förändringar i dess allmänna förut- sättningar.
Beträffande kommunens funktioner med avseende på det bostadspolitiska programmets genomförande framhölls som det viktigaste problemet att i tid förbereda den situation som skulle mog- na fram i och med att bostadsbristen avvecklades under de kommande åren. Förberedelsearbetet borde omedelbart igångsättas, då de åtgärder som avsågs i regel var av den arten att de krävde lång förheredelsetid.
16.2.2. Utformningen av bestämmelserna
I den tillämpningskungörelse som utfär- dades i anslutning till lagstiftningen och som varit i kraft ända fram till 1963 föreskrevs att planen skulle om- fatta en period av tio år och avse kom- munen i dess helhet. I planen borde anges riktlinjerna för bostadsbyggan- dets omfattning och inriktning på hus- typer och lägenhetstyper, liksom också bostadsbehovets tillgodoseende genom nybyggnad och genom sanering av det befintliga lägenhetsbeståndet. En sam- ordning av planen med den samhälls- planering som föreskrivs i byggnadsla- gen borde eftersträvas. Det förutsattes att planen skulle antagas av kommunens beslutande organ. Planen skulle upp- rättas efter samråd med den centrala bostadsmyndigheten.
16.2.3. Bostadsförsörjningsplanema ipraktiken Bostadsförsörjningsplaner har i prakti- ken tillkommit i mycket begränsad om- fattning. Den viktigaste förklaringen
härtill torde vara att utvecklingen i de väsentligaste hänseendena inte realise- rade de förutsättningar som låg till grund för lagförslagets motiveringar.
Lägenhetsefterfrågan kom, bl. a. på grund av den fortsatta högkonjunktu- ren, i verkligheten att öka mycket star- kare än vad som förutsägs. Samtidigt kom bostadsbyggandet under en följd av år av ekonomiskt—politiska skäl att nedbringas till en avsevärt lägre nivå än den man räknade med i det bostads— politiska programmet och för vars upp- rätthållande man ville sörja genom 10- kal planering. I själva verket dröjde det ända till slutet av 1950-talet innan den förutsatta produktionsnivån uppnåddes. Någon avveckling av bostadsbristen blev som en följd härav heller inte möjlig utan läget snarare förvärrades under de följande åren. Någon mera omfattande saneringsverksamhet kunde heller inte komma i fråga. För kommunerna blev det, i varje fall under de första tio åren, inte aktuellt att sörja för tillräck- liga produktionsinitiativ utan i stället ett problem att begränsa produktionen till de mest angelägna företagen inom ramen för centralt fastställda program för ett år i sänder.
Skyldigheten att upprätta bostadsför- sörjningsplan kan med hänsyn härtill uppenbarligen inte ha uppfattats som någon omedelbart aktuell förpliktelse. Från de statliga myndigheternas sida synes man också ha varit medveten om detta. Några anvisningar beträffande bostadsförsörjningsplanernas upprät- tande utöver den ovan nämnda, allmänt hållna tillämpningskungörelsen utfärda- des inte. En bidragande orsak till att bostadsförsörjningsplaner inte kommit till i avsedd omfattning synes också ha varit att kommunerna i stor utsträck- ning saknat personal med erfarenhet av det erforderliga utredningsarbetet. Under de femton år som tillämpnings-
kungörelsen till 3 5 i 1947 års lag var i kraft har endast tre kommuner for— mellt antagit en bostadsförsörjnings— plan. Den första av dessa som, i brist på centrala anvisningar, mer eller mind- re kan sägas ha stått modell för efter- följande planer, innehöll ett program för bostadsbyggandets omfattning, base- rat på tämligen utförliga beräkningar beträffande befolkningsutvecklingen, hushållstillväxten och bostadsbehovet, och vidare för saneringen av äldre bo- stadsområden, för bebyggelsens lokali- sering och fördelning på hustyper och för produktionens inriktning på lägen- hetstyper.
Därutöver har dock ett antal kommu— ner gjort utredningar och överväganden av det slag som enligt lagen bör ingå i en bostadsförsörjningsplan utan att nå- gon plan för den skull formellt antagits. Och även i många andra av de kommu- ner som omfattas av lagstiftningen har i varierande omfattning gjorts utred— ningar i bostadsförsörjningsfrågor och beslutats om bostadspolitiska åtgärder utan att man därför känt något behov av att sammanfatta dessa i något slags plan. En stor del av denna utrednings— verksamhet har skett i anknytning till den översiktliga planeringen enligt byggnadslagen.
Inalles har ett femtontal kommuner inlett arbetet med en bostadsförsörj— ningsplan i samarbete med bostadssty- relsen, som därvid medverkat vid ut- förandet av de grundläggande statistis- ka behovsutredningarna. Endast i tre av dessa _— de ovan nämnda _ har dock arbetet sedan förts vidare till en full- ständig plan som antagits inom kommu- nen. I minst lika många fall torde lik- nande utredningsarbeten ha utförts av kommunerna själva eller av särskilt an— litade konsulter utan att ha resulterat i någon bostadsförsörjningsplan i egent— lig bemärkelse.
Sedan 1963 har bestämmelserna om lokala bostadsförsörjningsplaner ersatts med bestämmelser om kommunala bo- stadsbyggnadsprogram. Denna omlägg-
ning av planeringen har tills vidare ge— nomförts i form av en försöksverksam— het.
KAPITEL 17
Flerårsplanering av bostadsbyggandet
17.1. Planeringskommittéer på läns- nivå — en försöksverksamhet i tre län
Ansvaret för planeringen vilar i första hand på kommunerna. Dessa har inom ramen för byggnadslagstift—ningen i stort sett att avgöra vilka områden som skall bebyggas vid olika tidpunkter och hur bebyggelsen skall utformas. Likaså har kommunerna en viktig funktion i admi- nistrationen av statens åtgärder i fråga om bostadsförsörjningen. De skall såle— des bl. a. till- eller avstyrka lån och även bevilja bidrag av olika slag. Ut- vecklingen under 1950-talet har gått i riktning mot ökat kommunalt inflytan- de och ansvar i fråga om bostadsbyggan— det och planeringen.
På de statliga myndigheterna ankom— mer det .att bevaka att kommunernas planering och verksamhet i övrigt med avseende på bostadsförsörjningen be- drivs i överensstämmelse med av stats- makterna angivna riktlinjer. Deras upp— gift är bl. a. att underlätta och stimule— ra den kommunala planeringen. En av förutsättningarna för »att planeringen i kommunerna skall fungera tillfredsstäl- lande och bostadsbyggandet kunna löpa friktionsfritt är att ärendenas handlägg- ning hos statliga myndigheter inte med- för onödiga hinder eller dröjsmål.
Utredningen tog i början av år 1961 initiativ till en försöksverksamhet i tre län, i vilken skulle prövas möjligheter— na att åstadkomma en fastare och mer långsiktig planering i kommunerna ge- nom en organiserad medverkan från
länsmyndigheternas sida. Förslaget innebar att länsbostadsnämnden, läns- arbetsnämnden och länsarkitekten skulle ha ett gemensamt ansvar för pla- neringen. De tre chefstjänstemännen _ länsbostadsdirektören, länsarbetsdirek- tören och länsarkitekten _ skulle fun- gera som en planeringskommitté, som skulle verka för en samordnad hand- läggning av bostadsbyggnadsfrågorna på länsplanet och för en bättre plane- ring i kommunerna.
Det har ofta framhållits att en stimu- lans till en rationell planering i kom- munerna skulle vara att besked om statliga lån för bostadsbyggandet lämna- des i god tid och avsåg längre perioder. Sådana besked skulle kunna ge en norm för kommunernas och byggnads- företagens planering och ge större sä- kerhet för att projekterade företag kan komma igång vid avsedd tidpunkt och för att seriebyggen kan fortgå utan för— dyrande avbrott i produktionen. En grund för försöksplaneringen skulle därför enligt utredningens förslag vara att kommunerna, i första hand kom- muner med omfattande bostadsproduk— tion, erhöll preliminära besked om i vilken utsträckning de kunde påräkna statslån.
Till ledning för länsmyndigheternas arbete skulle det ankomma på kommu- nerna att redovisa tillgången på färdig tomtmark och sin bedömning i övrigt av de lokala förutsättningarna för bostads- byggandet under en period av minst tre år framåt och även att göra erfor-
derliga uppskattningar av bostadsbygg- nadsbehovet på längre sikt.
Den föreslagna expertgruppen skulle vidare enligt utredningens förslag till sitt förfogande ha en särskild tjänste- man med uppgift att handlägga sam- arbetsfrågorna och servicen gentemot kommunerna.
17.1.1. Anvisningar
En försöksverksamhet i enlighet med utredningens förslag påbörjades i slu- tet av år 1961 i Malmöhus, Värmlands och Västerbottens län. Enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle verksamheten pågå under tiden till och med budgetåret 1963/64. Bostadsstyrelsen skulle ha det centrala ansvaret för försöksverksam— heten och tillsammans med övriga be- rörda centrala myndigheter _ arbets- marknadsstyrelsen och byggnadsstyrel- sen _ samt med utredningen utfärda de närmare anvisningarna för verksam- heten.
För att allsidiga erfarenheter skulle kunna utvinnas ur verksamheten borde den enligt Kungl. Maj:ts beslut så långt möjligt bedrivas i olika former i de tre länen. I de första anvisningar som ut— färdades angavs i enlighet härmed en- dast vissa allmänna förutsättningar för verksamheten och de riktlinjer i stort enligt vilka försöksplaneringen borde bedrivas.
Försöksverksamheten skulle således i princip omfatta alla kommuner i länet. Uppmärksamhet skulle dock i första hand ägnas åt områden med svårlösta problem, dvs. i praktiken kommuner med kontinuerligt bostadsbyggande och kommuner som planerade bostadsbyg— gande av stor omfattning.
Planeringskommittén skulle ägna sig åt såväl långtidsplaneringen i kommu- nerna som det mera näraliggande kon- kreta förberedelsearbetet för bostads- byggandet. En strävan borde vara att få
den kommunala planeringen därhän att en viss planeringsreserv förelåg.
I uppgifterna skulle ingå att få klar- het dels om bostadsbyggnadsbehovet på olika orter, dels om förutsättningarna för en bostadsproduktion motsvarande behovet: tillgången på mark, detaljpla- nearbetets läge, markens iordningstäl- lande för bebyggelse och projekteringen av byggnadsföretagen. Vid några tidiga- re tillfällen _ 1957 och 1959 — hade länsbostadsnämnderna efter anmodan av bostadsstyrelsen företagit en enkät i de kontinuerligt byggande kommuner- na angående bostadsbyggnadsbehovet och förutsättningarna för detta under de närmaste tre åren. Avsikten med dessa enkäter var bl. »a. att ge bostads— styrelsen och länsbostadsnämnderna underlag för fördelningen av låneme- (lelsramarna. En liknande enkät skulle göras under hösten 1961. I försökslänen borde denna utvidgas på olika punkter och bl. a. omfatta samtliga kommuner i länet -— således även kommuner med ringa eller ingen flerfamiljshusproduk— tion.
En viktig uppgift skulle vidare vara att klarlägga de samordningsproblem som föreligger främst på länsplanet och pröva lämpliga lösningar av dessa pro- blem. Svårigheter och flaskhalsar i pla- neringsverksamheten skulle klarläggas och avhjälpas genom insatser och ser- vice från länsmyndigheternas sida.
Inom ramen för dessa allmänna an- visningar har det överlämnats åt kom- mittéerna i försökslänen att lägga upp verksamheten och finna formerna för samarbetet _ inbördes mellan arbets- gruppens medlemmar och mellan dessa och kommunerna _ och att ta erforder- liga initiativ.
När senare tanken på kommunala bostadsbyggnadsprogram aktualiserades och genomfördes under 1963 innebar det att en försöksplanering med delvis
samma syfte som försöksverksamheten i de tre länen kom till stånd över hela landet. I samband därmed utfärdades nya anvisningar innebärande att plane— ringskommittéernas arbete skulle inrik- tas på de problem av olika slag som aktualiserades för kommunerna i sam- band med upprättandet av bostadsbygg- nadsprogrammen.
Beträffande flerårsbeskeden meddela- des i den första anvisningen till för- sökslänen att de under de kommande två budgetåren, dvs. för den tid un- der vilken försöksverksamheten skulle komma att pågå, skulle kunna påräkna lånemedel i minst samma omfattning som under innevarande budgetår (1961/ 62). Inom denna nam skulle man alltså vara fri att träffa överenskommelser med kommuner eller byggherrar som kunde redovisa väl underbyggda planer och projekt.
17.1.2. Planeringskommittéernas sammansätt- ning
Med hänsyn bl-and annat till önske- målet att verksamheten så långt möjligt skulle bedrivas i olika former i de tre försökslänen kom kommittéernas sam- mansättning att variera något från län till län. Obligatoriskt skulle i expert- gruppen ingå de tre nämnda chefs— tjänstemännen, varvid länsbostadsdirek- tören skulle vara verkställande ledamot. Därutöver skulle enligt de överenskom- melser som träffades inom respektive län till gruppen kunna knytas repre— sentanter även för andra länsmyndig- heter.
I expertgruppen i Malmöhus län har förutom de tre chefstjänstemännen även ingått landshövdingen, som funge— rat som ordförande i kommittén. Grup— pen har till sitt förfogande haft en för försöksverksamheten särskilt anställd utredningsman, som varit knuten till länsbostadsnämnden och haft till upp-
gift att handlägga samarbetsfrågorna samt svara för servicen gentemot kom- munerna.
I kommittén i Värmlands län har inga länsmyndigheter varit representerade utöver de tre som obligatoriskt skulle ingå. Länsutredaren har varit knuten till kommittén för att biträda med er- forderliga utredningar och har även i övrigt deltagit i verksamheten, bl. a. vid kontakterna lned kommunerna.
I Västerbottens län har liksom i Mal- möhus län en representant för länssty- relsen, landssekreteraren, varit ledamot i kommittén. Länsbostadsdirektören har under försöksverksamheten varit fri- kopplad från en del av sina ordinarie arbetsuppgifter, vilka i stället handhafts av förste byråingenjören. Denne har i sin tur varit avlastad en del av de upp— gifter som normalt ankommer på ho- nom genom att den tekniska personalen förstärkts med en man. Någon särskild utredningsman har däremot inte varit engagerad för verksamheten.
17.1.3. Samnrbetets organisation
Det mera formella samarbetet har be- stått i att kommittéerna i försökslänen tillsammans besökt och hållit överlägg- ningar ute i kommunerna. Dessa gemen- samma överläggningar, som till en bör- jan kom att få karaktären av informa- tionsmöten, där kommunerna oriente- rades om försöksverksamheten och syf- tet med denna och kommunerna i sin tur redogjorde för planeringsläget och förberedelsearbetet för det aktuella bo— stadsbyggandet, har hållits enligt en viss plan och i en omfattning som va- rierat något beroende på uppläggningen av verksamheten.
I Värmlands län har arbetsplanen omfattat systematiska och regelbundna besök, i vissa fall upp till tre gånger per år, i de kontinuerligt byggande kommunerna. När det gäller städerna
och andra större kommuner har därvid i regel hela kommittén deltagit.
I Västerbottens län har inledande sammanträden med alla kommuner i länet hållits, medan de upprepade be- söken koncentrerats till kommuner med kontinuerligt bostadsbyggande. Liksom i Värmlands län har kommittén i sin helhet deltagit i första hand vid sam- manträdena i de större kommunerna. I övrigt har besöken företagits av läns- bostadsdirektören ensam eller tillsam- mans med antingen länsarbetsdirektö- ren eller länsarkitekten.
I Malmöhus län, där det funnits en utredningsman med uppgift bland annat att vara kontaktman mellan de i kom- mittén _ eller bostadsdelegationen som den kallats där — representerade läns- organen och mellan dessa och kommu- nerna, har gemensamma överläggningar ute i kommunerna förekommit i mera begränsad omfattning. Vid inledande sammanträden med de större kommu— nerna har delegationen i sin helhet del- tagit, likaså vid sammanträden där spe- ciella frågor behandlats, t. ex. regional samverkan. Den kontakt med kommu- nerna som betingats av försöksverksam- heten har i övrigt till stor del förmed- lats genom länsbostadsdirektören och utredningsmannen i delegationen.
Förutom av de gemensamma över- läggningarna med kommunerna har kontakten på det mera formella planet mellan de i försöksverksamheten repre- senterade chefstjänstemännen bestått i att arbetsgrupperna hållit sammanträ- den med en viss regelbundenhet, dock utan att därvid i regel något på förhand uppgjort tidsschema följts. I Malmöhus län har man försökt att tillämpa be- stämda sammanträdesdagar _ denna organisation har dock inte gått att upp- rätthålla på grund av ledamöternas engagemang i sina ordinarie funktioner. Vid dessa sammanträden har i första
band behandlats frågor som berör pla- neringen i stort och frågor av mera principiell natur.
Vid sidan av denna formella kontakt har de informella kontakter som i van- liga fall är den normala formen för sam- arbete mellan de olika länsmyndigheter- na under försöksverksamheten utveck- lats och intensifierats. Frågor som aktualiserats under överläggningarna med kommunerna har tagits upp och behandlats vid täta underhandskontak— ter man och lnan emellan.
17.1.4. Genomförandet av försöksverksamheten
17.1.41. Metoder och allmänna erfaren- heter
Arbetet inom planeringskommittéerna har till stor del varit inriktat på att kartlägga planeringsläget i kommuner- na och försöka få fram aktuella och tillförlitliga uppgifter om det närmast förestående bostadsbyggandet. En ut- gångspunkt för detta arbete har varit den tidigare omnämnda enkäten som på olika sätt utvidgats och följts upp.
I Malmöhus län har uppgifter från kommunerna om det planerade bostads- byggandet insamlats med relativt täta intervall. Under våren 1962 företogs i anslutning till arbetet med medelsrams- fördelningen en ny enkät, avsedd att mera ingående belysa planerings- och projekteringsläget beträffande de för budgetåret 1962/63 påtänkta projekten. Under hösten överarbetades vårenkäten genom nya förfrågningar hOS kommu— nerna beträffande de projekt som var avsedda för igångsättning under sena- re delen av budgetåret. Under år 1964 har på liknande sätt enkäter och för- frågningar gjorts i syfte att få under- lag för fördelningen av medelsramen för hösthalvåret och kommande kalen— derår.
Det insamlade enkätmaterialet har bearbetats under täta kontakter mellan
medlemmarna i kommittén och mellan dessa och kommunerna. Ett nära sam- arbete har därvid _ huvudsakligen via delegationens utredningsman —— upp- rätthållits med byggherrarna. Från des- sa har uppgifter kunnat erhållas som i vissa fall visat sig vara mer aktuella och korrekta än dem som kunnat läm- nas av kommunernas förmedlingsorgan vid samma tidpunkt. Efterhand har des— sa kontakter lett till att vissa, större byggherrar periodiskt till delegationen lämnar uppställningar över projekte- ringsläget för sina byggprojekt.
Genom uppföljningen av enkäten och de upprepade kontakter som därvid förekommit med kommuner och bygg- herrar har en ingående kännedom om påtänkta projekt kunnat förvärvas. Denna »spårning» av projekt har be- drivits av delegationens utredningsman i nära samarbete med tjänstemän inom länsarbetsnämnden och har, framhåller man, varit av värde såväl för syssel- sättningsplaneringen som för arbetet med lånemedelsramarna.
Den information som på detta sätt samlats in har sammanställts och för— medlats till andra myndigheter på läns- planet och även till institutioner av oli- ka slag.
I anslutning till arbetet med att följa upp och registrera laktuella projekt har också utarbetats en »checkningslista», avsedd att användas vid diskussioner- na med kommunerna och även internt inom en kommun. I denna lista har man sökt täcka en kontroll av alla de åtgär— der, beslut, kontakter m. ni. som behövs för att ett byggnadsföretag skall kom- ma till stånd.
Gemensamt har delegationen besökt i första hand de större städerna med redovisat stort bostadsbyggnadsbehov och därvid dels förhandlat om konkre- ta ärenden, dels diskuterat allmänna planeringsfrågor.
De interkommunala samarbetsfrågor- na har vid ett flertal tillfällen tagits upp inom delegationen. Med länsstyrel- sen som sammankallande har hållits två sammanträden avsedda att utgöra inledningen till ett regionalt samarbete. Till det ena kallades kommunerna i Malmö—Lund-området och till det and- ra kommunerna i Hälsingborgs-området. Vid dessa inledande sammanträden be- rördes problemen i stort i form av deklarationer från länsmyndigheterna och de deltagande kommunerna. Fort- satta sammankomster avsågs att hållas med relativt korta intervall, varvid de enskilda kommunernas problem och planer, liksom för kommunerna gemen- samma frågor, såsom arbe—tskraftstill- gången, skulle diskuteras.
Delegationen har för sitt arbete ansett det nödvändigt att få en överblick över problemen och utvecklingstendenserna inom ett större område av Sydsverige än det egna länet. I detta syfte har konferenser vid ett par tillfällen anord— nats med representanter för de angrän- sande länen (Kristianstads och Blekinge län).
När det gäller bostadsbyggnadsbeho— vet har man i anslutning till arbetet med de kommunala bostadsbyggnads- programmen tagit ett initiativ till sam- arbete med Skånes Regionplaneinstitut, ett för landstingen i Skåne samt Malmö stad gemensamt utrednings- och stati- stikkontor. Ett program har därvid lagts upp, enligt vilket institutet såsom kon- sult åt kommunerna åtagit sig att utföra de grundläggande regionala utred— ningarna, i första hand en prognos över näringslivets utveckling, och att på grundval härav utarbeta befolknings- prognoser och hostadsbehovsbedöm- ningar för de enskilda kommunerna. Flertalet av kommunerna i länet har visat positivt intresse och slutit upp kring programmet.
I anslutning till förordningen om kommun—ala bostadsbyggnadsprogram har i samarbete med Skånes Region— planeinstitut också företagits en analys av pendlingen enligt 1960 års folkräk— ning, vilken lagts till grund för en in- delning av kommunerna i samarbets- områden.
I Värmlands län bedrevs försöksverk- samheten intill dess de kommunala bo- stadsbyggnadsprogrammen aktualisera- des som en produktionsplanering i di- rekt samverkan mellan planeringskom- mittén och kommunerna. Kommittén besökte kommunerna och diskuterade med de närvarande representanterna _ förtroendemän och tjänstemän inom olika förvaltningar — igenom planerna för bostadsbyggandet mot bakgrunden av bl. a. kommunernas bedömningar i enkäten om bostadsbyggnadsbehovet och bostadsbyggnadsmöjligheterna un- der den närmaste femårsperioden. För att få ett underlag för diskussionerna i behovsfrågan hade länsutredaren i för- väg utarbetat befolkningsprognoser för samtliga kommuner och — när det gällde de större kommunerna _ även bostadsbehovsprognoser. Under över- läggningarna genomgicks planerna för bostadsbyggandet projekt efter projekt. Med ledning av de uppgifter kommuner- na kunde lämna upprättades en tidsplan för bostadsbyggandet. För detta använ- des arbetsblanketter, s. k. tidsschema, för exploatering respektive för bostads— byggande, på vilka projekten antecknae des i den ordning de ansågs kunna ge- nomföras.
överläggningarna avsåg i första hand aktuella projekt, avsedda för igångsätt- ning under närmast kommande budget- år men ett önskemål var att, i den mån underlag fanns, en plan skulle kunna läggas upp på litet längre sikt. I all— mänhet visade det sig dock möjligt att med någon grad av realism föra upp
projekt för högst ett par år framåt i tiden. Avsikten med upprättandet av dessa tidsschema var att lägga grunden till en produktionsplanering, som man förutsatte successivt skulle fullföljas i kommunerna på eget initiativ. Samtidigt skulle dock länsmyndigheterna få ett stöd för sitt arbete, bl. a. med medels— ramsfördelningen och sysselsättnings- planeringen. Uppgifterna skulle följas vidare vid de förnyade besöken i kom- munerna.
I princip skulle denna produktions— planering omfatta samtliga kommuner i länet med kontinuerligt bostadsbyg- gande. Städerna med sin omfattande och skiftande bostadsproduktion ansågs dock ha ett större behov av en löpande kontakt med kommittén än övriga kom- muner och borde därför ägnas fler be- sök. Den arbetsplan man till en början beslöt att följa omfattade tre besök per år i städerna och ett besök per år i öv- riga kommuner, i första hand köpingar- na och industriorterna. Det första be- söket i städerna skulle avse en genom- gång av planerna för bostadsbyggandet på längre sikt. Därutöver skulle ett be- sök på våren ägnas åt att mera i detalj diskutera det under kommande höst aktuella flerfamiljshusbyggandet och ett besök på hösten åt att diskutera det aktuella sniåhusbyggandet under kom- mande vår.
Detta program fullföljdes i stort sett under försöksverksamhetens första år och upptogs även i början av år 1963. Ansatser till ett självständigt fullföljan- de av produktionsplaneringen kunde märkas. Det förelåg till en början ett uppdämt behov av att bygga som inte kunnat tillgodoses med hänsyn till me- delsramen. Överläggningarna i kommu- nerna visade visserligen att detta behov inte var så stort som stundom gjorts gällande men dock tillräckligt stort för att kunna motivera kritiska synpunkter
gentemot medelstilldelningen. Man kun- de konstatera att det såväl med hänsyn till planeringsläge som till produktions— apparat fanns resurser för ett flerfa— miljshusbyggiande i större omfattning än medelstilldelningen medgav. Den ökning i bostadsbyggandet som erhölls genom dispensgivningen under hösten 1962 medförde väsentliga lättnader i detta avseende men gav också samtidigt upphov till vissa störningar i plane- rings- och produktionsapparaten med bl. a. höjda byggnadskostnader som re- sultat. När kommittén efter den 1 no— vember detta är åter besökte städerna hade planeringsivern tillfälligt mattats, tidigare intentioner hade inte fullföljts och det ansågs nödvändigt att låta en tid förflyta innan planeringsfrågan åter togs upp till behandling.
Senare har i enlighet med de anvis- ningar som utfärdades under våren 1963 verksamheten varit inriktad på ar- betet med de kommunala bostadsbygg— nadsprogrammen. En konferens i orien- terande syfte har anordnats med alla de kommuner som omfattas av de nya be— stämmelserna. Därefter har länsbostads- direktören tillsammans med länsutre- daren hållit sammanträden med de en- skilda kommunerna för att närmare dis- kutera uppläggningen av programmen och den samordning mellan olika kom- muners program som i vissa fall skall äga rum.
Det tillfälliga frisläppandet av bo- stadsbyggandet under hösten 1962 med— förde en hård belastning på kommu- nerna och rubbade också stabiliteten i planeringsarbetet på litet längre sikt. Genom försöksverksamheten anser man dock att en solidare grund för plane- ringen åstadkommits, bland annat där- igenom att man nu har ett bättre under- lag för arbetet.
Vid de gemensamma överläggningar- na i kommunerna har samtidigt som
planer för bostadsbyggandet diskuterats och tidsplaner upprättats kommunerna kunnat få besked som varit till vägled- ning för deras fortsatta planering. Läns- arkitektens inställning till konkreta planfrågor har kunnat inhämtas på ett tidigt stadium under arbetets gång, och vidare har t. ex. länsarbetsdirektören kunnat ge besked om lämpliga igång- sättningstider för aktuella projekt. Med hänsyn till de knappa låneramarna har man emellertid i regel inte kunnat läm- na besked angående förutsättningarna på något längre sikt för lånebeslut i den ordning som ursprungligen förutsattes.
I Västerbottens län har enkäten och uppgifterna i denna utgjort underlaget för diskussionerna med kommunerna. Försöksverksamheten inleddes med sammanträden i samtliga kommuner i länet, varvid bostadsbehov, mark- och planfrågor etc. behandlades mera all- mänt. Vid de upprepade besök som därefter ägt rum och som i första hand varit koncentrerade till de kontinuerligt byggande kommunerna har konkreta projekt och problem av olika slag dis- kuterats. Tidsplaner för bostadsbyggan- det har genomgåtts samtidigt som man inriktat sig på att få klarhet i de hinder som föreligger för den planerade pro- duktionen.
När kommunernas förteckningar över företag avsedda att igångsättas under året, de 5. k. turordningsförslagen, in- kommit till länsbostadsnämnden har man inom kommittén i detalj undersökt startberedskapen för respektive företag. Kontakter har tagits med bl. a. projek- törer, stadsarkitekter, stadsingenjörer och distriktslantmätare med uppmaning till dessa att medverka till att bostads— byggandet genomförs enligt den upp— rättade turordningen.
På grundval av de införskaffade upp— gifterna har länsbostadsdirektören och länsarbetsdirektören gemensamt gjort
upp listor över igångsättningen. Man har härigenom kunnat planera för en jämnare sysselsättning, men avsikten har även varit att byggherrarna skulle kunna få besked på ett tidigt stadium om när ett projekt kan få komma igång.
När det gällde den mera långsiktiga planeringen tog man på ett tidigt sta- dium av försöksverksamheten initiativ till upprättandet av en femårsplan för bostadsbyggandet i Skellefteå stad och landskommun, avsedd att klarlägga för- utsättningarna för bostadsproduktionen med hänsyn till marktillgång, planering och projektering. I planen ingick även en beräkning av kostnaderna för bo- stadsbyggandet och de följdinveste— ringar detta beräknades ge upphov till. Utformningen av denna plan följde så- ledes i stort de linjer som sedermera utvecklats i de kommunala bostads— byggnadsprogrammen. Avsikten var att liknande planer skulle upprättas även för de övriga städerna i länet. Ungefär samtidigt kom emellertid de första signalerna om de kommunala bostads- byggnadsprogrammen, varför planerna tills vidare fick bero. Arbetet i detta avseende har senare i stället varit in- riktat på att orientera kommunerna om de nya bestämmelserna och att få till stånd samordnade program i kommuner med gemensam bostadsmarknad.
Vid ett flertal tillfällen har kontakten mellan kommunerna och kommittén lett till att olika hinder för den kom- munala planeringen kunnat undanröjas. Det gäller i första hand ärenden som kommittén funnit brådskande och som genom det intima samarbetet inom kom- mittén kunnat utredas och behandlas med förtur.
Man har också fortlöpande orienterat övriga länsmyndigheter om kommuner— nas problem och därvid också diskute- rat förslag till lösningar av uppkom- mande hinder. Ärenden som aktualise—
rats inom försöksverksamheten har ibland också tagits upp på länsråden, som i Västerbottens län regelbundet sammanträder två gånger i månaden.
Inom försöksverksamhetens nam har man vid några tillfällen lämnat för- handsbesked om tilldelningen av stat- liga lånemedel. Det har då gällt större seriebyggen där det varit angeläget att medverka till att kontinuiteten i byg- gandet upprätthållits.
17.142. Erfarenheter av förekommande hinder för bostadsbyggandet
Enligt de utfärdade anvisningarna skulle försöksverksamheten bl. a. ta sik— te på att klarlägga och genom insatser av olika slag från länsmyndigheternas sida undanröja hinder för bostadsbyg- gandet. Erfarenheterna i detta avseende har successivt redovisats i de rapporter över verksamheten som avlämnats varje halvår. Ett utdrag ur rapporterna åter- ges i det följande.
Som exempel på för kommunerna ofta återkommande problem pekar man i Malmöhus län bl. a. på eftersläpningar i planeringsarbetet och det förhållan- det att markfrågorna inte kunnat lösas i god tid. För att lösa kritiska situatio- ner i dessa avseenden har vissa initiativ tagits.
Så föranledde t. ex. en sammanställ- ning över planläget i Malmö—Lund-om- rådet, grundad på svaren i enkäten, att man tog kontakt med Malmö stad för att diskutera den hotande bristen på stadsplanelagd mark. En stadsplane- fråga, som syntes kunna hota en plane- rad igångsättning av första byggnads- etappen på ett större bostadsområde, påskyndades genom det intima sam— arbetet inom delegationen.
I ett annat fall, där marksituationen var besvärande, tog man initiativ till några sammanträden, vid vilka kommu— nen erhöll råd beträffande markför-
värv och även förslag till alternativa överenskommelser med byggherrar.
Genom försöksverksamheten har, framhåller man, formellt stöd funnits för en mer ingående diskussion med kommunerna om problem av detta slag än vad som kan hänföras till befogenv heter inom ramen för de instruktioner som normalt gäller för de i delegatio- nen ingående länstjänstemännen. Man har t. ex. också tagit initiativet till en skrivelse till byggnadsnämnderna, i vil- ken man påpekade nödvändigheten av att planer utarbetades i en omfattning som motsvarade behovet av nya bostä- der och även erinrade om vikten av att planförfattarna på ett så tidigt stadium som möjligt etablerade det samråd som enligt 14 å i byggnadsstadgan skall äga rum med planmyndigheterna.
Som ett sammanfattande omdöme konstaterar man i samma län att det varit svårt att få någon samlad bild av vilka hinder som finns för ett tillräck- ligt bostadsbyggande på rätt plats och i rätt tid. Både förberedelsearbetet och genomförandet av bostadsbyggandet kan, framhåller man, liknas vid ett nät av överväganden, beslut och åtgärder på olika plan och vid skilda tidpunkter och det har visat sig att hinder kan uppstå på olika håll i stort sett utan generella samband eller efter bestämda mönster. Den höga aktivitet som känne- tecknar byggandet i länet innebär en konstant eller periodvis överansträng— ning av hela systemet som yttrar sig i att hinder dyker upp än här, än där.
Det ofta förekommande talet om för- seningar i bostadsbyggandet är, menar man, ofta en definitionsfråga — man relaterar den verkliga starttidpunkten till en vid något tillfälle uppgiven pla- nerad tidpunkt, som i sin tur angivits utan tillräcklig hänsyn till normal tids- åtgång i olika aktiviteter. Det material som insamlats genom enkäterna och
genom har kunnat användas i sysselsättnings-
planeringen och därigenom har för längre perioder något säkrare kunnat belysas det ständigt återkommande »hinder» som består i arbetskraftsbrist.
Från Värmlands län understryker man bl. a. att ett från kommunerna ofta påtalat hinder i planeringen är att vägsträckningar inte i god tid klar— lägges från vägmyndigheternas sida, ett förhållande som bidrar till förseningar såväl i den översiktliga planeringen som i detaljplaneringen.
Den tidsnöd som stundom råder och som gäller inte bara planeringen utan även exploateringen och projekteringen har dock, framhåller man, även många andra orsaker. En mera påtaglig sådan är ryckigheten i planeringen. Denna ryckighet medför en temporär onaturlig överbelastning på planeringssidan som inte går att bemästra med de resurser som finns. Kraftiga tidsförskjutningar kan vidare inte sällan orsakas av inre kommunala motsättningar i markför- värvsfrågor. En alltför stor optimism är inte heller ovanlig, när det gäller att bedöma den tid som erfordnas från det att ett kommunalt beslut föreligger om markförvärv till dess att stadsplanen kan fastställas.
Underskattningen av tidsåtgången har getts en konkret illustration i en upp- följning som vid ett tillfälle gjordes av uppgifterna i de tidsschema som upp- rättades vid kommitténs besök i kom- munerna. Därvid sammanställdes bl. la. de av kommunerna lämnade uppgifter— na om den planerade igångsättningen med senare inhämtade uppgifter om den faktiska igångsättningen. Resultatet framgår av tablån på s. 297.
Uppgifterna lämnades under nov.— dec. 1962 och avser den under år 1963 planerade flerfamiljshusproduktionen i länets städer.
Tidpunkt (månad och år)
Stad: A, B... för igångsättning Projekt:], 2...
beräknad faktisk1 A: 1 ....... 8—63 7—63 A: 2 ....... 8—63 ej påb. A: 3 ....... 8—63 ej påb. A: 4 ....... 8—63 ej påb. A:5....... 8—63 ejpåb. A: 6 ....... 9—63 ej påb. A: 7 ....... 9—63 ej påb. B: 1 ....... 9—63 1—64 B: 2 ....... 10—63 ej påb. B: 3 ....... 9—63 ej påb. C: 1 ........ 8—63 9—63 D: 1 ....... 8—63 5—63 D:2....... 6—63 4——63 D: 3. . 5—63 11—63 D: 4 ....... 8;63 ej påb. D: 5 ....... 5—63 4—63 D:6....... 8—63 8—63 D: 7 ....... 8—63 ej påb. D: 8 ....... 8—63 ej påb. D: 9 ....... 8—63 11—63 D: 10 ...... 7—63 ej påb. E: 1 ....... 8Å63 11—63 E: 2 ....... 10—63 ej påb. F: 1 ........ 8—63 9—63 F: 2 ........ 8—63 8—63 F: 3 ........ 10—63 8—63 F: 4 ........ 5—63 ej påb.
1 Enl. undersökning företagen inom länsbo- stadsnämnden i januari 1964.
Som framgår av tablån hade 7 av sammanlagt 27 projekt kommit igång inom avsedd tid (vid angiven tidpunkt eller tidigare). Av de övriga hade 6 påbörjats före utgången av kalender- året men med förseningar varierande mellan en och sex månader i förhållan- de till beräknad tidpunkt, medan 14 eller drygt hälften av samtliga projekt inte hade påbörjats, när undersökningen gjordes i januari 1964.
Orsakerna till förseningarna — i den mån de kunde klarläggas _ hade meren- dels anknytning till stadsplanen. Så- lunda uppgavs i sammanlagt 7 fall att stadsplanearbetet inte hade medhunnits, att planändring hade erfordrats, att fastställelsen hade tagit längre tid än beräknat etc. I 3 fall angavs som skäl att man avvaktade de nya lånereglerna
och i ytterligare några fall orsakades tidsförskjutningarna av ekonomiska överväganden av olika slag.
Även i Västerbottens län konstaterar man att brister i fråga om mark- och planberedskapen stundom utgör ett hinder för erforderligt bostadsbyggan- de. Markfrågan har, framhåller man, i vissa kommuner skötts föredömligt, me- dan andra kommuner inte synes ha ägnat denna fråga tillräckligt intresse. Planarbetet har också visat stor efter- släpning, bl. a. på grund av brist på planförfattare. Kommittén har i sitt arbete, bl. a. vid besöken i kommuner- na, sökt intressera berörda kommuner att ägna dessa frågor större uppmärk- samhet. En viss förbättring har också kunnat konstateras. N är det gäller mark- anskaffningen understryker man dock att det från ett flertal kommuner upp- givits att medel saknas för inköp av erforderlig mark och pekar här på be- hovet av statliga åtgärder i en eller annan form till stöd för kommunala markinköp.
I syfte att närmare klarlägga läget i fråga om planeringsberedskapen och tillgången på tomtmark färdig för be— byggelse företogs vid ett tillfälle en enkät med länets samtliga kommuner. 24 av 32 tillfrågade kommuner uppgav därvid att mark— och planfrågorna inte utgjorde något hinder för ett fortsatt bostadsbyggande i en omfattning som svarade mot behovet. De övriga 8 kom- munerna ansåg läget mindre tillfreds- ställande ooh angav som skäl bl. a.:
att mark i tillräcklig omfattning inte fanns disponibel;
att upprättandet av stads- och bygg- nadsplaner ofta tar lång tid, bl. a. be- roende på bristen på planförfattare;
att fastställelse av planförslagen tar lång tid beroende på stor arbetsbelast- ning hos länsmyndigheterna; att fastighetsbildningsärendena tar
lång tid beroende på stor arbetsbelast- ning inom lantmäteriet.
För att förkorta tiden för fastställel- sen av planerna har man under försöks- verksamheten infört en ny rutin i re- missförfarvandet, innebärande att kom- munerna uppmanas att insända hand- lingarna i tre exemplar. Remissen kan härigenom ske till tre myndigheter sam- tidigt. Även om myndigheterna kan vara beroende av varandras yttranden och i vissa fall samråd måste äga rum kan dock en väsentlig förkortning av den sammanlagda remisstiden ske genom detta förfarande.
Att handläggningen av ett ärende ibland tar lång tid bottnar dock, enligt den erfarenhet man gjort inom kom- mittén, ofta i att handlingarna inte är fullständiga, när de kommer in. En un- dersökning som man gjorde i anslut- ning till ovannämnda enkät visade att 50 % av inkommande ärenden (dis- pens-, tomt— och planärenden) var ofull- ständiga och måste begäras komplette- rade. Ett flertal felaktigheter kunde förekomma i samma ärende. En vanlig brist var att de grannar som skulle yttra sig inte blivit hörda i laga ord— ning. Ofta hade vidare förbisetts att berörda statliga myndigheter, t. ex. väg- förvaltningen, televerket och SJ, måste delges ett upprättat förslag.
På kommitténs förslag påpekades det- ta förhållande i en skrivelse från läns- styrelsen till planförfattare och till för- medlingsorganen för vidare distribu- tion. I skrivelsen uppmanades berörda parter att på ett så tidigt stadium som möjligt uppta samråd med länsarkitek- ten och länsstyrelsens övriga experter i dessa ärenden.
Åtgärden har, anser man, resulterat i att antalet kompletteringar minskat med ca hälften. Härigenom kan ärendena snabbare handläggas hos länsmyndig- heterna.
17.1.4.3. Erfarenheter av samordningen på länsplanet
En annan viktig uppgift för försöksverk— samheten skulle enligt anvisningarna vara att klarlägga och pröva olika lös- ningar av de samordningsproblem som kan finnas på länsplanet.
Problemen i dessa avseenden hänger givetvis till stor del samman med hur kontakten och informationen mellan de olika länsorganen fungerar. De syn- punkter som härvidlag framkommit är sparsamma och präglas av inställningen att samordningen i sig själv inte utgör något problem.
Från ett län pekar man dock på svå— righeten att i tiden samordna olika aktiviteter. Oklarheten i fråga om plane- rade vägsträckningar t. ex. kan medföra att planen försenas vid behandlingen hos planmyndigheterna. Vidare an- hängiggöres ibland ett låneärende hos Iänsbostadsnämnden innan planen är klar, vilket blir orsak till att ärendet får bordläggas i nämnden. Erforderliga överläggningar i ett ärende kan ibland vara svåra att få till stånd på grund av att berörda tjänstemän i länsinstansen är starkt engagerade var och en med sina uppgifter på sammanträden, kon- ferenser och resor.
Genomgående framhåller man i övrigt att kontakten mellan berörda länsmyn- digheter redan före försöksverksam- hetens påbörjande fungerade Väl och att man redan tidigare höll varandra väl informerade i olika frågor. Försöks- verksamheten har i dessa avseenden en- dast inneburit ett fördjupande av ett redan tidigare gott samarbete.
Det sistnämnda synes emellertid ha varit av stor betydelse för det prak- tiska resultatet. Sålunda har från samt- liga försökslän exempel givits på :att en smidigare och snabbare handlägg- ning av ärendena kunnat äga rum ge— nom det intima samarbetet mellan de
i försöksverksamheten representerade chefstjänstemännen. Uppföljningen och registreringen av bostadsbyggnadspro— jekt har antingen gjorts under medver- kan av samtliga ledamöter i kommittén eller i annat fall ställts till deras för- fogande. Genom de tidsplaner som i en eller annan form upprättats har kom- mitténs ledamöter — och även andra myndigheter på länsplanet — varit un- derrättade om hur planeringen legat till och i vilken ordning olika projekt varit avsedda att komma fram. Ett planären- de t. ex. har härigenom kunnat behand- las med förtur. Eller en detalj som gjort att ett ärende blivit liggande har kunnat redas upp genom det nära samarbetet mellan de olika länsmyndigheterna.
Från samtliga försökslän har också understrukits värdet av de gemensam- ma kontakterna med kommunerna. Vid besöken i kommunerna har dessa i all- mänhet varit väl representerade med förtroendemän och tjänstemän från många olika grenar inom den kommu— nala förvaltningen. Härigenom har frå— gorna på ett mera överskådligt sätt bli- vit belysta både frän länsmyndigheter- nas och kommunernas sida. För kom- munerna har det likaså varit värdefullt att vid samma tillfälle få diskutera igenom ett ärende med representanter för olika länsmyndigheter —— genom länsarkitektens närvaro har planfrågor- na kunnat tas upp redan på ett för- beredande stadium i planeringsproces— sen, länsarkitekten har kunnat ge be- sked om lämpliga igångsättningstider etc.
171.411. Allmänna synpunkter på verk- samheten
Redogörelsen i det föregående har hu- vudsakligen varit en beskrivning av vad som skett inom försöksverksamhetens ram arbetsmetoder, tillvägagångssätt,
åtgärder och initiativ. I mycket liten utsträckning har konkreta resultat kun- nat redovisas, naturligt nog med hänsyn till den korta tid verksamheten pågått. Dessutom rubbades förutsättningarna för försöksverksamheten i någon mån dels genom det tillfälliga frisläppandet av bostadsbyggandet under hösten 1962, dels också genom att huvudintresset ganska snart kom att inriktas på de kommunala bostadsbyggnadsprogram- men.
Att erfarenheterna varit övervägande goda är emellertid uppenbart även om resultaten varit svåra att mäta. Det har redan framskymtat i olika sammanhang och det framgår ytterligare av några synpunkter som i det följande återges och som från olika utgångspunkter ut- trycker tillfredsställelse med den orga- nisation eller de metoder som prövats.
I ett uttalande från försöksgruppen i Västerbottens län heter det bl. a. att »erfarenheterna visar att ett behov av en samlande myndighet är erforderlig i varje län för lösning av de uppgifter, som ålegat kommittén. Det förefaller såsom självklart att denna myndighet står under ledning av någon av che- ferna på länsstyrelsen. Den samman- sättning som kommittén haft i Väster- bottens län förefaller lämplig. Även om samarbetet mellan de olika länsmyndig- heterna i Västerbottens län varit och är mycket gott, har dock kommittéarbetet fört verksamheten mellan olika läns- organ närmare varandra, vilket är till nytta för verksamheten».
»Under sitt arbete har kommittén funnit att bostadsbyggandet hindrats i olika avseenden. Inom Västerbottens län synes dock en förbättring ha skett. Om denna förbättring kan tillskrivas kommitténs arbete kan icke med he- stämdhet avgöras, enär resultatet av kommitténs arbete icke är möjligt att uppskatta och mäta. Dock förefaller det
som om kommittén i någon män med- verkat till denna förbättring.»
I en rapport från Värmlands län fram— håller man bl. a. att det är uppenbart att »verksamheten inte i något avseende eller vid något tillfälle givit negativa erfarenheter. Det är svårare att ge en- tydigt besked om i vad mån verksam- heten givit positiva erfarenheter».
Vidare betonar man bl. a. att läns- myndigheterna »även tidigare varit väl- informerade om planeringsläget i kom- munerna. Försöksverksamheten har i huvudsak inneburit att olika åtgärder i största möjliga utsträckning kunnat tidsbestämmas. För länsmyndigheterna har detta medfört en större säkerhet i arbetet och större möjligheter att in- rikta sig på aktuella projekt».
Som en kommentar till den ovan redovisade jämförelsen mellan planerad och faktisk igångsättning heter det att »planeringsläget kanske inte var så till- fredsställande som önskvärt vore... men resultatet skulle sannolikt vara sämre om en planering inom försöks- verksamhetens ram ej kommit till stånd. Den kraftigt ökade igångsättningen in- för 1 november 1962 hade t. ex. ej heller kunnat i någon mån dirigeras och bemästras».
Från Malmöhus län konstaterar man bl. a. att försöksverksamheten »främst medfört en intensifiering på skilda plan av aktiviteter som normalt förekommer inom planeringen i Malmöhus län lik- som i andra län».
När det gäller samarbetet på läns- planet betonar man fördelarna med att ha haft tillgång till en utredningsman som »kunnat arbeta 'horisontellt' över det administrativa fältet på länsplanet. Han har, utan betungande och tidskrä- vande chefsuppgifter, kunnat ägna sig åt att lära känna och upprätthålla kon- takter med alla länsorgan —— kontakter av allmän natur och i konkreta ären-
den som visserligen behandlas ur olika synpunkter i olika organ men som till tiden och sin rumsliga definition varit enhetliga».
Man framhåller vidare bl. a. att »för en mycket stor del av byggandet kan länshostadsnämndens lånebehandling anses vara en 'slutstation” där resultatet av en mångfald planerings— och projek- teringsåtgärder avläses. Denna 'avläs- ning, liksom de många kontakterna på tidigare stadium _ alltifrån de första vid markförvärv och kommunala dis- positioner i stort fram till t. ex. byggan- dets finansiering sträcker sig över många grenar av samhällsbyggandet och tar avsevärd tid. Det ankommer på länsbostadsdirektören att ansvara för kontakterna på de många olika planen, bl. a. också med övriga länsorgan samt att efter överväganden kring inhämtat material och lämnade upplysningar förelägga länsbostadsnämnden förslag.
I ett län av Malmöhus läns storlek kan länsbostadsdirektören icke person- ligen medhinna all denna verksamhet. Tillgången till en särskild utrednings— man har därför varit av avgörande be- tydelse för omfattningen och karaktä- ren av det arbete som hittills medhun— nits.»
17.2. Kommunala bostadsbyggnads- program—syften och erfarenheter
I och med att kungörelsen om kommu— nala bostadsbyggnadsprogram utfärda- des den 1 januari 1963 upphörde tidi- gare tillämpningsbestämmelser till 3 å i 1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande att gälla. Omläggningcn av planeringen _ från bostadsförsörjningsplaner till kom- munala bostadsbyggnadsprogram —— har kommit till stånd utan att någon änd- ring i lagen vidtagits. När bostadssty-
relsen framlade förslaget om kommu- nala bostadsbyggnadsprogram var det formellt ett förslag till ändring av nämnda paragraf i 1947 års lag. Försla- get godtogs i princip men någon lagänd- ring förordades inte. Enligt statsmakter- nas uttalande borde den föreslagna om- läggningen av planeringen i avvaktan bl. a. på bostadsbyggnadsutredningens förslag i planeringsfrågorna tills vidare komma till stånd i form av en försöks- verksamhet inom ramen för gällande lagstiftning.
I förslaget hänvisade man till de krav på flerårsplanering av bostadsbyggan- det som ställts från olika håll och fram- höll att de åtgärder från samhällets sida som hittills vidtagits i detta av- seende inte hade fått avsedd effekt.
Bostadsförsörjningsplaner kom aldrig av olika skäl att upprättas i den ut- sträckning man avsett. Det primära syf- tet med dessa _— att hålla produktionen uppe på en jämn och hög nivå —— trädde snart i bakgrunden. Utvecklingen gick i stället därhän att det blev nödvän- digt att med olika medel begränsa bo- stadsbyggandet i kommunerna. Under cn lång följd av år har bostadsbyggan- det inte kunnat få en omfattning som svarat mot behovet. Den statliga, kort- siktiga regleringen av bostadsbyggan- det har inte uppmuntrat till en kommu- nal planering pä längre sikt.
I en proposition till 1957 års riksdag togs återigen frågan om en flerårsplane— ring av bostadsbyggandet upp. Det för- utsattes att bostadsstyrelsen och arbets- marknadsstyrelsen skulle ta initiativ till en sådan planering, genom vilken det blev möjligt att för en period av två är tre år framåt ange den ungefärliga omfattningen av bostadsbyggandet inom varje län och på de större och medel- stora orterna. I anslutning härtill gjor- des en enkät med de kontinuerligt byg- gande kommunerna om bostadsbygg—
nadsbehovet och bostadsbyggnadsmöj- ligheterna under en treårsperiod.
Av flera skäl, bl. a. därför att ut- rymmet för bostadsbyggandet på kort tid väsentligt kunde ökas, blev det dock inte aktuellt att lämna några flerårs- besked.
17.2.l. Bostadsbyggnadsprogrammens syfte och motiveringar
Med förslaget om kommunala bostads- byggnadsprogram syftade man till att få till stånd en praktisk planering av produktionen på några års sikt, en kom- munal produktionsplanering. En strä- van borde i första hand vara att åstad- komma ett rationellt arbetssätt vid pla- neringen av bostadsproduktionen.
Det är angeläget, menade man, att bostadsbyggandet samordnas med så— dana investeringar i anläggningar av olika slag som påverkar efterfrågan på bostäder. Inte sällan förekommer det att utvidgningar eller etableringar av industrianläggningar och samhälleliga inrättningar, som för med sig ett ökat behov av bostäder, äger rum utan att detta beaktas vid planeringen av bo— stadsproduktionen. Härigenom rubbas planmässigheten i bostadsbyggandet _— improvisationer framtvingas som är till men inte bara ur producenternas utan även ur myndigheternas synpunkt, ef- tersom dessa för att inte förhindra en angelägen igångsättning tvingas godtaga ekonomisk och miljömässigt olämpliga lösningar.
Men även andra tvingande samord- ningsbehov föreligger. Investeringar i bostadsbyggande förutsätter i sin tur investeringar i vatten- och avloppsan- läggningar, i reningsverk, gator och vä- gar etc. Vidare föranleder bostadsbyg- gande normalt att behov uppkommer även av andra investeringar, t. ex. i skolor, administrationsbyggnader, so-
ciala anordningar och kommunikations- anläggningar.
En rullande femårsplan för bostads- byggandet borde, menade man, kunna bli ett viktigt instrument då det gäller både att anpassa produktionen till efter- frågans förändringar och att lägga en fast grund för en rationell produktion av bostäder. En huvudtanke i förslaget var att ge kommunerna anvisningar på me- toder för planeringen. Det gällde så— lunda att skapa underlag för alla de beslut som måste fattas på olika sta- dier av planeringen. Det behövdes vi- dare en tidsplan för vidtagandet av alla de åtgärder som krävs för att ett bostadsbyggande av viss omfattning skall kunna påbörjas vid vissa angivna tidpunkter. Denna tidsplan borde vara så rymlig att det fanns tid för övervä- gande av alternativa lösningar för olika bebyggelseområden och projekt, varvid i första hand kostnadskonsekvenserna av olika lösningar såväl för kommunen som för de boende borde studeras. Det borde även finnas tid för erforderliga kontakter på ett förberedande stadium med statliga myndigheter _ t. ex. plan- myndigheter och lånemyndigheter — som på olika sätt har att taga ställning till resultatet av kommunernas plane- ring.
Ett bostadsbyggnadsprogram borde sålunda uppfattas som ett handlings- program för genomförandet av kommu- nens intentioner beträffande bostads- försörjningen och bostadsbyggandet.
Vid utfärdandet av bestämmelserna om kommunala bostadsbyggnadspro- gram har i enlighet med dessa tanke- gångar huvudvikten lagts vid att dis- kutera arbetsmetodcr som kommuner- na rekommenderas att använda sig av vid planeringen av bostadsproduktio— nen. Genom att programmen skall upp- rättas varje år och således vara rullan- de har man velat skapa förutsättningar
för att planer och bedömningar följs upp och i mån av behov omprövas, att planeringen med andra ord ständigt hålles aktuell.
Planeringsperiodens längd —— fem år — har motiverats av önskemålet att minst denna tidsrymd står till förfo— gande för alla de förberedelsearbeten för bostadsbyggandet som behöver gö- ras alltifrån markens planering fram till projekteringen av husen. I kommen- tarerna till kungörelserna framhålles vikten av att bostadsbyggandet samord- nas med ett markpolitiskt handlings— program, eftersom både planeringen och byggandet är beroende av kommu- nens möjligheter att disponera över marken. Det markpolitiska program- met bör omfatta en betydligt längre tids- period än fem år.
Till grund för bostadsbyggnadspro- grammet förutsättes ligga aktuella över- siktliga bebyggelseplaner (generalplan, regionplan etc.). Bostadsbyggnadspro- grammet kan, heter det i kommenta- rerna, ses som en konkretisering av ge- neralplanens i tiden närmaste etapp och bör kunna vara till vägledning vid detaljplanernas utformning och ge- nomförande.
17.2.2. Programkommuuer
1947 års lag är i första hand tillämp- lig på kommuner med minst 10 000 in- vånare. Andra kommuner kan genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t åläggas att fullgöra motsvarande skyldighet. Denna möjlighet har utnyttjats vid ut- färdandet av bestämmelserna om kom- munala bostadsbyggnadsprogram. Ut- över de kommuner som automatiskt om- fattas av kungörelsen — 111 kommuner som vid ingången av år 1962 hade minst 10 000 invånare _— har 327 kommuner föreskrivits skyldighet att upprätta bo- stadsbyggnadsprogram. Bland de sena- re ingår praktiskt taget alla kommuner
som i någon nämnvärd omfattning byg- ger bostäder. Andra skäl som ansetts motivera upprättandet av bostadsbygg— nadsprogram har varit att kommunen ingår i ett område som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende eller förutsatts innehålla centralorten i de nya kommunblocken. Tillsammans re- presenterar de kommuner som skall upprätta bostadsbyggnadsprogram för närvarande något mer än 90 procent av bostadsbyggandet i landet.
17.2.3. Behövligt och möjligt bostadsbyggande
Bostadsbyggnadsprogrammen skall en- ligt de utfärdade tillämpningsföreskrif— terna innefatta dels en bedömning av bostadsbyggnadsbehovet under femårs- perioden, dvs. hur många lägenheter behöver byggas och hur dessa bör vara fördelade mellan olika lägen- hetstyper, dels ett klarläggande av för- utsättningarna ur olika synpunkter att genomföra den erforderliga bostadspro- duktionen. Det erforderliga bostadsbyg- gandet skall bedömas med beaktande av den erforderliga ökningen av bostads- beståndet och de väntade förändring- arna i det befintliga bostadsbeståndet. Det möjliga bostadsbyggandet skall be- dömas med hänsyn till bl. a. följande faktorer: mark, bebyggelseplaner, fastig- hetsbildning, gator, vatten och avlopp samt husprojektering. De ekonomiska förutsättningarna, såväl för kommunen som för de boende, skall också prövas.
I båda dessa avseenden — det erfor- derliga och möjliga bostadsbyggandet _ föreslås metoder och arbetssätt, som kommunerna i den mån de har resur- ser och förutsättningar, rekommende— ras att tillämpa i det praktiska arbetet med programmen.
När det gäller det behövliga bostads- byggandet innehåller dels en allmän diskussion om de olika faktorer som påverkar behovet av bo—
SOII]
anvisningarna
städer, dels en beskrivning mera i de- talj av prognosarbetets olika led.
Underlaget för behovsbedömningen förutsättes vara 1960 års folk- och bo— stadsräkning, som innehåller utförliga uppgifter om nuvarande bostadsbestånd och bostadsförhållanden: standarden på bostäderna, hushållssammansättning- en, hushållsbildningen, utrymmesstan- darden i olika hushållsgrupper etc. I prognosarbetet ingår att göra antagan— den om befolkningens och näringslivets utveckling och vidare om hushållskvo- ter för olika ålders- och civilstånds- grupper, om hushållsstru—kturen och om utrymmesstandarden för hushåll av oli- ka storlek. Till beskrivningen av meto- den hör arbetsblanketter avsedda att underlätta det praktiska tillämpandet.
För arbetet med att klarlägga det möjliga bostadsbyggandet har likaså ut- arbetats arbetsblanketter som ger möj- lighet att i detalj registrera vidtagna och planerade åtgärder för bostadspro- duktionen. Arbetet förutsättes bestå i en inventering av dels redan vidtagna åtgärder för det kommande bostads— byggandet, dels åtgärder som är möj- liga att vidta med ett rationellt utnytt- jande av tillgängliga resurser.
Denna registrering avses vara begrän- sad till sådan mark som kommunerna själva disponerar över eller med sä- kerhet vet kommer att bli tillgänglig för bostadsbebyggelse under femårspe- rioden. Arbetsblanketterna förutsätter att för varje produktionsenhet eller pro— duktionsområde anges hur långt förbeå redelserna framskridit beträffande de- taljplanearbetet, exploateringsarbetena och projekteringen, vilka investeringar i kommunaltekniska anläggningar och serviceanordningar av olika slag den planerade produktionen beräknas ge upphov till och tidpunkten för färdig- ställandet av dessa samt hur produktio— nen enligt de planer som redan finns
eller enligt den målsättning man vill ställa upp avses vara fördelad på hus- typer och lägenhetstyper. Det förutsät- tes också att ekonomiska kalkyler, som tar hänsyn till kostnadskonsekvenserna av olika standardalternativ, ingår i pla- neringsarbetet.
Avsikten med detta noggranna kart- läggande av produktionsförutsättning- arna är bl. a. att de hinder av olika slag som föreligger för att bostadsbyg- gandet skall kunna försiggå utan stör- ningar skall bli uppmärksammade i god tid.
När det gäller den tillgängliga mar- ken har det ansetts angeläget att förut— sättningarna att få statliga lån med hän- syn till villkoret i bostadslånekungörel- sen om skäligt markpris prövas innan några mera bestämda planer för bebyg- gelsen utarbetas. På arbetsblanketter- na har därför lämnats plats för sådana uppgifter som erfordras för markpris- prövning. Kommunerna har härigenom en möjlighet att få markprisfrågan prö- vad av länsbostadsnämnden i samband med upprättandet av bostadsbyggnads— programmet.
17.2.4. Samråd
Analysen av bostadsbehovet förutsätter att vissa grundläggande utredningar, bl. a. av näringslivets utveckling, kom- mer till stånd. Mer sällan torde det vara någon mening med att göra sådana utredningar isolerat för en kommun. I kungörelsen fastslås att kommuner som ingår i gemensamma bostadsförsörj- ningsområden skall samråda med var— andra vid upprättandet av programmen. Härigenom har man velat skapa förut- sättningar för att samordnade, regio- nala bedömningar av olika frågor skall komma till stånd i större utsträckning än hittills. Samrådet bör enligt tillämp- ningsföreskrifterna inte bara avse be- hovet av bostäder utan även bostads-
byggandets lokalisering oeh fördelning på hustyper.
I kungörelsen fastslås också att bo— stadsbyggnadsprogrammen skall upp- rättas i samråd med länsmyndigheterna, i första hand länsbostadsnämnden och länsarbetsnämnden. Samrådet med läns- bostadsnämnden bör av-se allmänna frågor i samband med upprättandet av programmen och de problem av olika slag som uppkommer under arbetets gång. Länsarbetsnämnden bör kunna ge informationer beträffande sådana för- ändringar i näringslivet som påverkar bostadsbyggnadsbehovet och allmänt orientera kommunerna om arbetsmark- nadsförutsättningarna. Överläggningar— na med länsmyndigheterna bör komma till stånd på ett så tidigt stadium i pla- neringsarbetet att åtgärder kan hinna vidtagas för att undanröja förekom- mande hinder i produktionen.
17.2.5. Redovisning
Redogörelsen för programmet skall in- ges till länsbostadsnämnden. Redovis- ningen av det första programmet, som skulle vara avlämnad före den 1 decem- ber 1963, skulle innefatta:
a) en sammanställning av uppgifter om det befintliga lägenhetsbeståndet och om bostadsproduktionen under de senaste åren;
b) en bedömning av bostadsbyggnads- behovet under perioden 1964—68 med fördelning på lägenhetstyper och med särredovisning av hur stor del av bostadsbyggnadsbehovet som beräknas utgöra ersättningsproduk- tion; 0) en bedömning av det möjliga bo- stadsbyggandet på sådan mark som med säkerhet är tillgänglig för bc- byggelse med angivande av tidsupp— gifter för detaljplanearbetet, mark- beredningen och husprojekteringen;
d) en målsättning för bostadsbyggandet
under femårsperioden inrymmande dels den produktion för vilken mark- dispositionen är klar, dels också den övriga produktion som på mera osäkra grunder bedömts möjlig att kunna påbörja, t. ex. enstaka små— hus och saneringsbebyggelse på pri- vatägd tomtmark;
e) en redogörelse för de hinder av olika slag som eventuellt föreligger för ett bostadsbyggande i en omfatt— ning[ som svarar mot behovet, dels för de särskilda förutsättningar för det angivna möjliga bostadsbyggan- det som kommunen anser bör bring- ; as till myndigheternas kännedom; ; f) i de fall samråd med andra kommu-
v ner ägt rum vid upprättandet av
! programmet en redogörelse för vilka
frågor detta samråd avsett och re-
! l l l l
)
sultatet av samarbetet. Redovisning av programmet skall inlämnas i tre exemplar, avsedda för länsbostadsnämnden, länsarbetsnämn- den och bostadsstyrelsen.
17.2.6. Flerårsbesked
En av tankarna bakom bostadsbygg- nadsprogrammen har varit att kommu- nerna till ledning för sin planering skulle erhålla preliminära besked om i vilken utsträckning statliga lån kun- de påräknas för bostadsbyggandet un- der femårsperioden. Enligt statsmakter- nas beslut skulle det ankomma på bo- stadsstyrelsen att i samråd med andra berörda myndigheter ange den unge- färliga omfattning bostadsbyggandet skulle komma att få under vart och ett av de fem åren i programperioden. Hit- tills har man dock inte ansett att förut- sättningar förelegat för en sådan be- dömning. I kommentarerna till kungö- relsen sägs på denna punkt endast att utförda bedömningar talar för en suc- cessiv ökning av bostadsbyggandet i förhållande till nuvarande nivå. Någon
närmare ledning för de enskilda kom- munernas planering lämnas sålunda inte. Genom övergången från budgetår till kalenderår vid fastställandet av lå- nemedelsramarna kan dock ett första steg mot flerårsbesked sägas ha tagits, eftersom kommuner och byggherrar härigenom har möjlighet att inemot ett år före en programperiods början få besked om tilldelningen av statliga lå- nemedel för periodens första år.
17.2.7. Erfarenheter av de första programmen
Bostadsbyggnadsprogrammen skall upp- rättas av kommuner av mycket skiftan- de storlek och med mycket skiftande förutsättningar när det gäller att utföra det utredningsarbete som förutsättes ligga till grund för programmen. Det stora flertalet av kommunerna har mindre än 10 000 invånare och ungefär en tredjedel har mindre än 4 000. För många kommuner har bostadsbyggnads- programmen aktualiserat helt nya ar— betsuppgifter, arbetsuppgifter för vilka de personellt inte varit rustade. För ar- betet med det första programmet har dessutom tiden varit knapp _ anvis- ningarna utfärdades först under försom- maren 1963 och programmen skulle som nämnts vara redovisade före den 1 december samma år.
Vid utarbetandet av anvisningarna har stor vikt lagts vid att ge kommu- nerna en vägledning vid planeringen, att introducera och rekommendera ar- betsmetoder att arbeta efter. Såtillvida är erfarenheterna av de första program- men positiva att kommunerna i stor utsträckning lagt sig vinn om att så långt möjligt upprätta programmen i enlighet med de utfärdade rekommen- dationerna. I anvisningarna uppmana- des kommuner som använt sig av de rekommenderade arbetsblanketterna (den s. k. A-serien för bedömningen av bostadsbyggnadsbehovet och B-serien
för inventeringen av det möjliga ho- stadsbyggandet) att insända dessa sam— tidigt med redogörelsen för program- met. Av länsbostadsnämndernas sam- manställningar av programmen framgår att ungefär två tredjedelar _— kommu- nerna inom Stor-Stockholm och Stor- Göteborg undantagna — i sina redovis- ningar intagit arbetsblanketter enligt A-serien och ungefär lika många enligt B-serien.
Särskilt när det gäller behovsbedöm- ningen synes emellertid metoden ha in- neburit vissa svårigheter. Endast de större kommunerna förfogar själva över personal med erfarenhet av statistiska utredningar av det slag som förutsätts ligga till grund för behovsanalysen: be— folkningsprognosen, näringslivsutred- ningen etc. På länsplanet har olika initiativ tagits till service åt kommu- nerna i detta avseende. I några län har t. ex. länsutredaren utfört behovs- bedömningarna för samtliga program- kommuner. I andra län har han stått till förfogande som rådgivare. I Malmö- hus län har genom länsbostadsnämn- dens initiativ Skånes Regionplaneinsti- tut engagerats för prognosarbetet. Ofta synes emellertid konsulter ha anlitats för denna del av programarbetet. Det belyses bl. a. av en enkät som länsbo- stadsnämnden i Värmlands län företagit med samtliga programkommuner. En- ligt denna hade 9 av sammanlagt 22 kommuner engagerat konsulter för ut- förandet av behovsprognoserna. Vanli- gast var detta förfarande i landskom— muner, där behovsbedömningarna i 5 av 9 fall utförts av konsulter. Motsva- rande antal var bland köpingarna 3 (av 7) och bland städerna 1 (av 6).
Sammanförandet av kommunerna i gemensamma bostadsregioner eller bo- stadsförsörjningsområden innebär gi- vetvis att resurserna förbättras när väl detta samarbete börjat fungera. Av-
sikten har varit att utredningsarbetet inom dessa regioner skulle samordnas. De mindre kommuner som föreskrivits skyldighet att upprätta program är ofta förortskommuner eller randkommuner till större tätorter, städer och köpingar. För deras del har man räknat med att isolerade program i regel inte skall behöva upprättas.
Ansvaret att besluta om vilka kommu- ner som skall anses ingå i gemensam- ma bostadsmarknadsområden och såle- des ha samråd vid programmens upp- rättande har lagts på länsbostadsnämn- derna. De principer efter vilka denna indelning gjorts varierar något i olika län. Besluten är tills vidare preliminära —— man har bl. a. velat avvakta den de— finitiva utformningen av de nya kom- munblocken.
Vid utformningen av bostadsförsörj- ningsområdena har man i stor utsträck- ning följt förslaget till kommunblocks- indelning. Ibland har flera kommun- block lagts ihop till ett bostadsförsörj— ningsområde. I något fall har pend- lingen mellan kommunerna lagts till grund för utformningen av områdena. I något enstaka fall har en och samma kommun ansetts böra ha samråd åt flera håll, dvs. kommit att ingå i mer än ett bostadsförsörjningsområde. I några län har vidare endast en mindre del av kommunerna sammanförts till ge- mensamma regioner, i andra har prak— tiskt taget alla programkommuner be- rörts av indelningen.
Det samråd som ägt rum mellan kom- muner i gemensamma bostadsförsörj- ningsområden synes i den första om- gången huvudsakligen ha varit av orien- terande karaktär. Gemensamma behovs— bedömningar har endast i undantags- fall kommit till stånd.
I kap. 12 ovan (avsnitt 12.3) har re- dovisats uppgifter ur bostadsstyrelsens bearbetningar av bostadsbyggnadspro-
gram för åren 1964—68. Därvid har också styrelsens erfarenheter och om- dömen om programmen refererats. Upp- gifterna är huvudsakligen hämtade ur en bilaga till styrelsens skrivelse till Konungen om anslag för budgetåret 1965/66. Nedan lämnas en sammanfatt- ning härav.
I programarbetet ingår en uppskatt- ning av bostadsbyggnadsbehovet och en inventering av s. k. »möjligt» bostads- byggande. På basis härav skall kom- munerna uppställa ett program för på- börjandet av bostadsbyggandet. Både vid inventeringen av det möjliga bo- stadsbyggandet och vid angivandet av programmet skall kommunerna enligt vad som förutsätts i anvisningarna beakta i huvudsak endast lokala förut- sättningar och resurser men i stort sett bortse från de 5. k. allmänna förutsätt- ningarna, tillgång på kapital, arbets— kraft, byggnadsmaterial etc. Program- met, den som mål uppsatta produktio- nen, skall enligt anvisningarna omfat- ta dels det möjliga bostadsbyggandet, dels en osäkrare del. Bostadsstyrelsen konstaterar emellertid i sin redogörelse att en del kommuner som mål för sin produktion under programperioden icke har räknat med all den produktion som har ansetts som möjlig. I andra kommuner omfattar programmet mer än vad som har redovisats som i anvis- ningarnas mening möjlig produktion. Styrelsen har emellertid i ovannämnda redogörelse icke lämnat någon kvanti- tativ redogörelse härför. Av de redovisa- de sifferuppgifterna framgår emeller- tid att totalt för alla programkommu- nerna tillhopa den möjliga produktionen överstiger den som program uppställda. Styrelsen har inte heller lämnat någon kvantitativ redogörelse för hur behovs- uppskattningarna förhåller sig till pro- gram och till uppskattningarna av möj- lig produktion.
Bostadsstyrelsen har emellertid fun- nit det uppenbart att en del kommuner har anpassat såväl behovsuppskattning- ar som program till vad de har haft av aktuella och kända projekt. För de se— nare åren i programperioden skulle man då på grund av sämre överblick över projekt avsedda att påbörjas vid denna tid ha räknat med ett mindre behov och ett mindre program än un- der de första åren. Här kan nämnas att enligt en i bostadsstyrelsen utförd bearbetning, som emellertid inte har redovisats i den ovan nämnda redogö— relsen och som avser programkommu- nerna i endast elva av länen, tre fjärde- delar av kommunerna har satt likhets- tecken mellan möjligt bostadsbyggande och det uppställda programmet. An delen är ungefär densamma för varje enskilt år av programperioden.
Rörande behovsuppskattningarna har bostadsstyrelsen ansett troligt att såväl över— som underskattningar har före- kommit. En del kommuner har sanno- likt varit alltför optimistiska beträffan— de sina utvecklingsmöjligheter. Kom- muner, som tillhör-ett gemensamt bo- stadsförsörjningsområde, kan enligt sty- relsen ha räknat med att var och en inom sitt område tillgodose samma bo- stadsbehov. Styrelsen anser också att vissa kommuner har underskattat både ökningen av bostadsbehovet och ersätt- ningsproduktionen för avgång ur bo- stadsbeståndet. Styrelsen gör emellertid inte några kvantitativa uppskattningar av över- och underskattningen.
Styrelsen anför att kommunerna »i regel» torde ha redovisat »ett verkligt maximiprogram för det möjliga byg- gandet» i den meningen att alla företag som med hänsyn till lokala resurser har ansetts ha någon möjlighet att bli klara har tagits med. Styrelsen förmo— dar att reservområden och reservföre- tag i många fall saknas. Då bostadsbygg-
nadsprogrammet upptar alla möjliga fö- retag resulterar detta i att så snart tids- schemat inte klaffar för något projekt det faktiska påbörjandet oundvikligt blir mindre än vad som har satts som mål. Det må emellertid här påpekas att den som program uppsatta produktio- nen för år 1964 och ännu mer den som möjlig redovisade väsentligt översteg det faktiska påbörjandet år 1963. Den höga nivån i uppskattningarna av det möjliga bostadsbyggandet syns enligt styrelsen t. o. ni. vara en anledning till en viss tveksamhet beträffande realis- men i uppgifterna om det möjliga byg- gandet. Bostadsstyrelsen har emellertid i annat sammanhang också gett uttryck för uppfattningen att bostadsbyggnads- programmen skulle visa att en faktisk ökning av bostadsbyggandet var möjlig med hänsyn till lokala resurser.
Bostadsstyrelsen avslutar bilagan till sin ovannämnda skrivelse med följande omdöme om bostadsbyggnadsprogram- men:
»En allmän slutsats är dock att upprät- tandet av bostadsbyggnadsprogram i en- lighet med de rekommenderade arbetsme—
toderna väsentligt ökat förutsättningarna att realistiskt bedöma såväl behovet att bygga som svårigheterna att bygga. Den tid som erfordras för olika delar av plane— ringsprocessen torde ha blivit bättre klar- lagd, och brister i fråga om lokala re- surser torde ha framträtt tydligare.»
Av uppgifter, som bostadsstyrelsen har redovisat i annat sammanhang än ovannämnda skrivelsebilaga, framgår vidare, 'att programmen i 5 procent av kommunerna (kommunerna inom Stor- Stockholm och Stor-Göteborg undan- tagna) har behandlats i fullmäktige. Vanligtvis har kommunens styrelse _— i ca 75 procent av kommunerna — tagit ställning till programmen.
Erfarenheterna av de första program- men har ansetts vara för begränsade för att kunna ligga till grund för nå- gon fullständigare omprövning av till- lämpningsföreskrifter och rekommen- derade arbetsmetoder. Inför arbetet med det andra bOStadsbyggnadspro- grammet —- som avser perioden 1965—— 69 — har endast utfärdats vissa kom- pletteringar till anvisningarna på punk- ter, som det ansetts angeläget att ytter- ligare stryka under eller förtydliga.
"» m__;. .....—
KAPITEL 18
Erfarenheter av och synpunkter på planeringen enligt byggnadslagen
18.1 . Generalplaneringen
En diskussion om värdet av och for- merna för översiktlig pianering kan bli givande endast om den baseras på kän- nedom om arbetssätt och erfarenheter i de enskilda kommunerna. Utredningen har därför funnit det vara angeläget att från ett antal kommuner inhämta upp- gifter om hur den översiktliga plane- ringen enligt byggnadslagen har bedri— vits, om dess samband med andra for- mer av översiktsplanering och synpunk- ter på värdet av och lämpliga former för en dylik planering. Vårt intresse har därvid inriktats mot översiktsplanering— en .inom varje kommun för sig. Vi har icke ansett det ingå Li vårt uppdrag att studera regionplanering eller andra for— mer av interkommunal planering. Upp- gifter har vi i första hand inhämtat ge- nom en skriftlig enkät. Från olika håll har kritik framförts mot det utrednings- arbete som brukar föregå en general— plan. I anslutning rtill enkäten har därför en genomgång av några planer ansetts befogad. I några fall har därjämte kom- munala förtroende- och tjänstemän samt konsulter, verksamma som generalpla— neförfattare, intervjuats. Avslutningsvis redogörs för erfarenheter, som har redo— visats av byggnadsstyrelsen i en utred- ning om bebyggelseplaneringens läge.
18.1.]. Den skriftliga enkäten
18.111. Enkätens uppläggning
Den skriftliga enkäten ansågs, för att ge det önskade underlaget för utredning-
ens diskussioner, böra göras tämligen utförlig. För de medverkande kommu- nerna måste besvarandet av enkäten därför komma att innebära en icke oväsentlig arbetsinsats. Det ansågs då nödvändigt att starkt begränsa antalet kommuner från vilka uppgifter begär- des.
Vid tidpunkten för utsändandet av enkäten var kännedomen om i vilka kommuner generalplanering hade före— kommit mycket ofullständig. Urvalet måste därför göras utan någon före- gående uppdelning av kommunerna på sådana med och utan generalplan. För enkäten uttogs var fjärde av kommuner- ;n-a med minst 8 000 invånare exklusive Stockholm, Göteborg och Malmö, var tionde av kommunerna med 4000— 7 999 invånare, likaså var tionde av de mindre kommunerna med minst 70 % av befolkningen i tätorter och var tju— gonde av övriga kommuner med mind- re än 4000 invånare. För urvalet an- vändes uppgifter ur 1960 års folkräk- ning.
Urvalet omfattade tillhopa 99 kom— muner. Till dessa utsändes i november 1962 en anhållan om medverkan i en- käten. Skriftliga svar inkom från ca 70 kommuner. Vissa uppgifter har därjäm- te inhämtats genom telefonintervjuer från ett femtontal kommuner. Omfatt- ningen av och fullständigheten i de in- komna svaren är mycket varierande. På vissa frågor är som framgår av den efterföljande redogörelsen svarsbortfal- let mycket stort.
18.112. Antalet kommuner med översiktsplan
På basis av enkäten kan uppskattas att generalplanering har bedrivits i ca 400 av landets 1 029 kommuner. I alla dessa kommuner har arbetet emellertid ännu inte resulterat i att en plan framlagts. Uppskattningen av antalet kan anses nå- gorlunda säker och stöds dessutom av andra uppgifter. I Åsvärns »Hur plane- ras ditt samhälle» anges att planarbete vid början av år 1961 hade bedrivits i 433 kommuner. Denna uppgift torde härröra från byggnadsstyrelsen. Bygg- nadsstyrelsen har emellertid senare sökt klarlägga läget ytterligare genom en enkät till länsarkitekterna. Denna avser förhållandena den 1 januari 1962, men har sedermera kompletterats till att av- se den 1 januari 1964. Det har betonats, att en uppskattning av antalet planer åtminstone i någon mån måste bero på vad man vill mena med generalplan och att en viss granskning av planerna är nödvändig för att avgränsa sådana planer, som kan anses vara generalpla- ner i byggnadslagens mening. I sin ut- redning om bebyggelseplaneringens läge har byggnadsstyrelsen på basis av det nämnda materialet angivit antalet kom- muner, där generalplanearbete har be- drivits, till 396 den 1 januari 1964. Pla- ner uppges vara upprättade i 270 kom- muner (varav 79 städer) och under ar- bete i 126 (varav 38 städer). Generalplaner har betydligt oftare upprättats av stora kommuner och kommuner med stor andel av befolk- ningen i tätorter än av små kommuner och kommuner med en stor andel gles- bygdsbefolkning. De uppskattningar som utredningens enkät tillåter för olika kommungrupper är emellertid osäkra på grund av det i vissa grupper bety- dande svarsbortfallet. Grovt uppskattat kan antas att ca
90 % av kommunerna med minst 8000 invånare har bedrivit generalplanering. Bland landets ca 125 kommuner med minst 8 000 invånare och med minst 70 % av befolkningen i tätorter torde (så gott som) alla ha generalplan. Bland de fåtaliga övriga kommunerna med minst 8 000 invånare —— 30 i hela riket __ förekommer såväl kommuner med som kommuner utan generalplan.
Av kommunerna med 4 000—7 999 in- vånare — ca 280 i hela landet — torde ungefär 60 51 70 % ha bedrivit general- planearbete och av kommunerna med mindre än 4 000 invånare — nästan 600 _— ca 15 å 25 %.
I ca 140 av kommunerna med mindre än 8000 invånare bor minst 70 % av befolkningen i tätorter. I dessa kommu— ner synes generalplaner vara väsentligt vanligare än i övriga kommuner i sam- ma storleksgrupp.
18.1.1.3. Tid för påbörjandet av general- planearbetet Kommunerna med mer än 8000 invå- nare år 1960 synes i mycket stor ut- sträckning ha påbörjat generalplanear- betet redan under 1940—talet. Nästan alla kommuner i denna grupp torde som ti— digare sagts åtminstone ha påbörjat ge- neralplan. Av dem som besvarat enkä- ten har mer än hälften uppgivit att ar— betet påbörjats redan under 1940-talet och fyra femtedelar att det påbörjats före 1955. Bland de mindre kommunerna, av vil-ka flertalet icke har eller har påbör- j-at generalplan, synes (hösten 1962) antalet planer påbörjade före och efter mitten av 1950—talet vara ungefär lika stort.
18.114. Omdömen om värdet avgeneml— planering
Kommuner med generalplan. Svaren från nästan alla kommuner där gene-
ralplanering har bedrivits innehåller positiva omdöme-n om värdet av ge- neralplaneringen. I några enstaka fall har man avstått från att uttala något omdöme om värdet av översiktlig be- byggelseplanering. I ett icke helt ovä- sentligt antal kommuner redovisar man kritiska synpunkter på planeringen så- dan den har bedrivits i kommunen, men man synes dock mena att en över- siktlig planering rätt bedriven är värde- full. I några fall har de positiva värde- omdömena försetts med vissa reserva— tioner. Det förekommer t.ex. att man begränsar värdcomdömet till att gälla kommuner av den egna typen, »expan- siva» kommuner etc. Ibland görs då till- lägget att planeringen torde ha en ringa uppgift att fylla i rena landsbygds- kommuner. Rätt vanligt bland mindre kommuner är att man i samband med värdeomdömet poängterar, att plane- ringen bör bedrivas i »måttliga former», ha »rimlig omfattning» etc.
Man uttalar sig emellertid mycket knapphändigt om vilken uppgift en ge- neralplanering har att fylla och de ut- talanden som görs är allmänt hållna. Så t. ex. sägs översiktsplaneringen vara nödvändig för att ge överblick eller för att ge stadga åt utvecklingen. Bety- delsen av en översiktlig lokalisering av områden för olika ändamål med hänsyn till inbördes lägen och med hänsyn till markens användbarhet liksom betydel- sen av klarhet om trafikledernas sträck- ning framhålles i några fall. Det före- kommer också att översiktsplaneringen säges vara nödvändig som vägledning vid markköp och för byggnadsnämn- dens arbete (karteringsarbeten och de- taljplanering) och som underlag för ekonomisk planering eller för att undgå felinvesteringar.
Uppskattningsvis ca 10—20 % av kommunerna med generalplan har me- ra påtagligt negativa erfarenheter av
planeringsarbetet (negativa erfarenhe- ter som har kommit till uttryck i sam- band med värderingen av generalplane- arbetet). Urvalets litenhet och svars- bortfallet gör att de är företrädda av endast 8 enkätsvar. I två av fallen hän- visar man till att åtgärder av staten, länsstyrelsen och en storindustri (ge- nom bostadsbyggande för öppna mark- naden på egen mark) så har påverkat utvecklingen att planen har förryckts. I ett fall synes planen ha övergivits, där— för att den har varit över-dimensionerad i jämförelse med den senare utveck- lingen och utformad utan tillräcklig hänsyn till kostnaderna för 'dess för- verkligande. I ett fall då konsult har anlitats säges denna under lång tid icke ha redovisat några mera påtagliga re- sultat av arbetet, varför avtalet har upp- sagts och diskussioner på senaste tid har upptagits om lämpliga former för att på nytt påbörja arbetet. I ett par fall sägs uttryckligen att kostnaderna för generalpl—anearbetet har varit för stora.
Kommuner utan generalplan.De unge- fär 600 kommuner, i vilka generalpla— nering ej har bedrivits, utgörs till störs- ta delen av småkommuner. Mer än fyra femtedelar av dem torde ha under 4 000 invånare och endast ett eller ett par tiotal över 8 000 invånare. I ca hälften av kommunerna bor vidare mindre än 30 % av befolkningen i tätorter. Endast några tiotal av kommunerna har mer än 70 % av befolkningen i tätorter.
Enkätsvar har inkommit från 36 kom- muner som saknar generalplan. Ungefär hälften av dessa har anfört skäl för att generalplanering icke har bedrivits. De 'vanligast anförda skälen är att kommu- nen är liten, att den är en ren lands— bygdskommun, att den saknar expan— sionsdugliga tätorter, att »ingenting rör sig» i kommunen och att folkmängden minskar. Ibland — men inte alltid _
åtföljs ett sådant konstaterande av ett uttalande, att en generalplan därför ej har någon uppgift att fylla. Andra skäl, som har åberopats i några fall, är att prognoser över utvecklingen (i små- kommuner) måste bli osäkra, att utveck- lingstendensen snabbt har ändrats (el- ler kan ändras) och att planerna därför snabbt blir förlegade. I ett par fall har man menat att värdet ej skulle motsvara kostnaderna.
Det har också anförts, »att även om man saknar översiktsplan, så har viss planering ändock bedrivits, att man än- dock har klart för sig vilka områden som skall bebyggas, att man är väl rus- tad att möta utvecklingen etc.
I en icke obetydlig andel av enkätsva- ren från kommunerna utan generalplan har emellertid anförts att en Översikts- plan skulle kunna ha en viss uppgift att fylla eller att man förväntar att en så- dan skall komma till stånd efter kom- munblocksbildningen. Graden av över- tygelse om värdet av översiktsplanering är starkt varierande. I inget fall har man sagt sig — innan kommunblocken har bildats — ämna påbörja arbete med en plan. Oftast har man nöjt sig med att säga att man finner det lämpligt att en plan kommer till stånd. Synpunkter på den funktion en plan skulle fylla har anförts endast i några fall (6 enkät- svar). Det oftast åberopade skälet är då reglering av fritidsbebyggelsen. I ett fall har man hänvisat till att en tätort expanderar samtidigt med att folk- mängden i hela kommunen går tillbaka. I ett fall har en fortgående kraftig folk- minskning ansetts »i nuvarande läge» göra en planering »vhögst nödvändig». I ett fall har anförts att en översikts» plan skulle ge »stadga åt byggnationen» och vara betydelsefull, inte minst eko- nomiskt.
18.1.1.5. Generalplanefrågomas behand- ling i fullmäktige m.m. Större översiktliga utredningar torde icke kunna komma till stånd utan att fullmäktige anvisar medel därför. I fler- talet enkätsvar har också uppgivits att så har skett. Då ett speci-alorgan har fungerat som ansvarigt för planeringen eller som samrådsorgan, synes fullmäk— tige också oftast ha valt medlemmarna i organet eller i varje fall bestämt dess samman-sättning. Att döma av enkäten synes det där- emot vara sällsynt att fullmäktige under arbetets gång diskuterar detta. Endast i rena undantagsfall synes det ha före- kommit att fullmäktige har diskuterat riktlinjerna för arbetet. I några fall sä- ges att fullmäktige har erhållit vissa in— formationer eller mer eller mindre flyk- tigt kommit in på generalplanefrågan i samband med behandlingen av andra ärenden. Icke heller när ett planförslag före- ligger utarbetat, synes detta alltid redo- visas för eller bli föremål för behand- ling i fullmäktige. I endast hälften av enkätsvaren omnämns att så har varit fallet. I fjärdedelen av kommunerna har någon översiktlig bebyggelseplan eller någon del av översiktlig bebyggel- seplan antagits av fullmäktige. I några fall säges fullmäktige ha »godkänt» planen. I övriga fall säges endast att planen efter färdigställandet har disku- terats i eller överlämnats till fullmäk- tige. Någon deciderad uppfattning om lämpligheten av att översiktsplan antas synes i allmänhet icke föreligga. En mycket stor majoritet av enkätkommu— nernla har helt avstått från att uttala sig härom, och synpunkterna från det fåtal kommuner, som har besvarat frågan, är så olikartade att det icke är möjligt att tala om någon tendens. För antagande
har anförts att det ger en viss fasthet åt planeringen, att olika berörda kom- munala organ har sina direktiv klara, att det kan underlätta behandlingen av detaljplaner i länsstyrelsen och att det kan hjälpa till att hävda planen mot pri- vata intressen. Mot antagande anförs att ändringar i planen kräver en formell behandling och kan försena detaljpla- neären—den, inte minst fastställelsepröv- ningen. Som skäl mot ett antagande av planen —- liksom överhuvudtaget mot offentlig redovisning av planen _ åbe- ropas vidare farhågor för prisstegringar på mark som kommunen måste förvärva för att realisera planen.
Det är känt att endast ett fåtal gene- ralplaner har blivit fastställda. I enkä- ten ingår en kommun, för vilken del av plan har fastställts. Synpunkter på lämpligheten av fastställelse har anförts i ungefär hälften av de enkätsvar, som har inkommit från kommuner med ge- neralplan. Värderingarna är genomgåen- de klart negativa. Fastställelse av över- siktsplan anses icke ha någon uppgift att fylla eller säges enbart medföra nackdelar. I något fall reserverar man sig för att fastställelse av något element i en plan —— t. ex. sträckningen av vissa (perifera) huvudvägar — under vissa förhållanden kan vara motiverad, dock synes ingen mena att sådana speciella förhållanden föreligger i den egna kom— munen. Som skäl mot fastställelse anfö- res att planen måste vara rörlig, att en fastställelse av plan strider mot plane- ringens väsen, dess >>dynamiska karak- tär», att förutsättningarna som planen bygger på hinner ändras redan under remisstiden etc. Ibland hänvisas också till de tidsödande formaliteterna i sam— band med att avvikelser från planen blir nödvändiga, »krångel» vid ändring- ar etc. Liksom i fråga om antagandet spelar vidare farhågorna för att en of- fentlig redovisning av planen skall ha
ofördelaktiga verkningar på markpri- serna en roll för omdömena om önsk- värdheten av att en generalplan fast— ställes. I något fall har vidare de med fastställelse av plan förbundna rätts— verkningarna åberopats som skäl mot fastställelse.
Också i svaret från den av enkätkom- munerna som har en fastställd plan an- föres negativa synpunkter på värdet av fastställelsen. Man säger att planen icke kan genomföras i någon väsentlig del utan antingen måste upphävas eller ändras. Som egen erfarenhet uttalas att det icke har varit någon fördel förbun- den med fastställelsen men väl krångel förenat med upphävandet.
18.1.1.6. Ansvarigt organ. Samrådsorgan
I ungefär hälften av de kommuner, där generalplanering har förekommit, synes byggnadsnämnden ha varit ansvarig för generalplanearbetet. Ingen säker skillnad mellan de olika kommungrup- perna kan i detta avseende utläsas ur materialet. I några fall har kommunsty- relsen själv haft det omedelbara över- inseendet över generalplanearhetet. Då byggnadsnämnden ej haft ansvaret har emellertid som regel inrättats ett sär- skilt organ med uppgift att leda gene- ralplanearbetet. Detta organ torde då också regelmässigt ha fyllt funktionen som organ för samråd mellan olika be- rörda kommunala instanser. I vissa kommuner, där byggnadsnämnden har varit ansvarigt organ, har vid sidan av byggnadsnämnden funnits ett särskilt samrådsorgan. Sådant samrådsorgan har redovisats av fjärdedelen av kom— munerna med minst 8 000 invånare men icke av någon kommun med mindre än 8 000 invånare.
Ett särskilt organ vid sidan av bygg- nadsnämnden — ansvarigt för general- planearhetet eller enbart med uppgift
att fungera som samrådsorgan —— har alltså funnits oftare i kommuner med minst 8 000 invånare (ca tre fjärdedelar av dessa) än i mindre kommuner med generalplan (hälften eller knappt hälf— ten).
I några kommuner har olika special- organ varit verksamma under olika pe— rioder.
En del av de. kommuner, där något specialorgan ej har inrättats, har emel- lertid rapporterat att andra åtgärder har vidtagits för att säkerställa samar- betet, i första hand mellan kommunsty- relsen och byggnadsnämnden. Så före- kommer att ledamöter av kommunsty- relsen även är ledamöter i byggnads- nämnden, att kommunstyrelsen och byggnadsnämnden håller gemensamma sammanträden eller att särskilda kon- taktmän har utsetts.
Av enkätsvaren framgår icke alltid om specialorganet är ett permanent ar- betande organ eller ett tillfälligt organ, avsett att fungera endast under den tid, då arbetet med upprättande av general- planeförslaget pågår och att därefter upplösas. Vanligast synes i varje fall vara att organet är tillfälligt. Icke så få av kommunerna med mer än 8 000 in- vånare har emellertid uppgivit att per- manenta specialorgan finns, medan av enkäten icke framgår att någon kom- mun med mindre än 8 000 invånare har inrättat ett permanent specialorgan.
Beträffande ungefär hälften av spe- cialorganen har vissa uppgifter läm- nats om valsättet. Ojämförligt vanligast synes vara att fullmäktige beslutat om specialorganet och bestämt dess sam- mansättning. I vissa fall torde fullmäk- tige därvid endast ha beslutat vilka kommunala organ som skall vara repre- senterade men överlämnat åt dessa att själva utse sina representanter. Det fö— rekommer också att specialorganet har varit en beredning, utsedd gemensamt
av kommunstyrelsen och byggnads— nämnden, eller av kommunstyrelsen.
I regel har åtminstone några uppgif- ter lämnats om specialorganets samman- sättning. I specialorganet ingår regel— bundet ledamöter av kommunstyrelsen och byggnadsnämnden. Som ledamöter i specialorganet ingår från kommunsty- relsen hela styrelsen, hel avdelning, helt utskott, presidiet, enbart ordföranden eller ett antal styrelseledamöter. Också byggnadsnämnden kan vara olika starkt representerad (hela nämnden, presidiet, endast ordföranden eller ett antal ej närmare angivna ledamöter).
Ledamöter från en eller flera andra nämnder synes ingå i knappt hälften av specialorganen. I några fall anges att ledamöter från andra nämnder in- går utan att det angives vilka nämnder det är frågan om. Följande nämnder finns omnämnda som representerade i specialorganet:
skolstyrelse .hälsovårdsnämnd ham-nstyrelse belysningsstyrelse bostadxsnämnd fastighetsnämnd.
I några fall omnämns att fullmäktige är representerad i specialorganet, till synes oftast genom sin ordförande. I ett fall omtalas också kyrkofullmäktiges ordförande som ledamot av specialor- ganet.
Icke så ovanligt synes vara att vissa av kommunens chefstjänstemän är le- damöter i specialorganet.
Också representanter för näringslivet (den lokala storindustrin och handeln) förekommer i icke så få fall.
I ett fall har en representant för en sedermera inkorporerad grannkommun rapporterats ingå som ledamot i special- organet.
Nödvändigheten av ett intimt samar-
4_.M-.—_.__.._____. __. __ Av .-- __..4
_..z..—.r=—p—. _
bete i första hand mellan kommunsty- relse och byggnadsnämnd poängteras ofta, men omdömena om samarbetsfor- merna är rätt sparsamma. Endast i ett fall har man uttryckligen beklagat att ett samrådsorgan »tyvärr» ej har fun- nits, dock utan att vidare utveckla någ- ra synpunkter på detta ämne. I ett fall, där samarbetsorgan också har saknats och där generalplanearbetet säges icke ha fyllt någon uppgift, har vid diskus- sionen av värdet av planarbetet om- nämnts att man »möjligen» kan anföra att planen ej har varit tillräckligt »för- ankrad» hos de kommunala myndighe- terna. I allmänhet synes man emellertid mena att samarbetet har fungerat på ett tillfredsställande sätt. I några fall be- tonas att samarbetsformerna bör vara så enkla som möjligt eller att samarbets— formerna måste anpassas efter förhål- landena i varje särskild kommun, var- för några generella regler om hur sam- arbetet bör bedrivas ej kan ges. Bety- delsen av informella kontakter — på förtroendemanna- och tjänstemanna- planet —— understryks i några fall, även då samarbetsorgan finns. I ett par fall, då konsult har anlitats som planförfat- tare, har sagts, att ett för olika kommu- nala instanser representativt organ är viktigt för samarbetet mellan kom- munen och planförfattaren. I något fall har därvid framhållits, att ett sådant or- gan nödvändigtvis blir stort och att ett arbetsutskott därför bör finnas. I en större stad, där man under generalpla- nearbetet har haft en särskild kommit- té, har man å andra sidan funnit, att »lika lämpligt som systemet med en ge- neralplanekommitlé torde vara att bygg- nadsnämnden håller i arbetet och sam— råder med övriga berörda instanser. Man bör ej göra för stor apparat.» (Ge- neralplanearbetet har i denna stad or- ganiserats och letts av chefstjänstemän hos byggnadsnämnden.)
18.1.1.7. Planförfattare
I (inemot) hälften av kommunerna med generalplan har planarbetet uppdragits åt en privatpraktiserande konsult eller konsultfirma. Två konsultfirmor synes tillsammans svara för ungefär hälften av dessa planer (dvs. fjärdedelen av alla generalplaner).
I kommuner med över 8 000 invånare synes det vara (nästan) lika vanligt att generalplanearbetet har letts av en kom- munal chefstjänsteman —— stadsarkitekt, stadsplanearkitekt, stadsplanechef etc. — anställd hos byggnadsnämnden eller hos ett för generalplaneringen speciellt inrättat organ.
I kommuner med mindre än 8 000 in- vånare har arbetet endast i några fall letts av en hos kommunen anställd ar- kitekt, medan ett stort antal planer för sådana kommuner har utarbetats på länsarkitektkontoren eller av distrikts- arkitekter. Det förekommer även att lantmäteriets förrättningsorganisation har anlitats. Särskilt större kommuner som ej har anlitat privatpraktiserande konsulter för generalplanearbetet i dess helhet har ofta anlitat konsult för någon speciell uppgift. Oftast nämns härvid trafikräkningar, trafikundersökningar, trafikprognoser, näringslivsundersök- ningar samt befolknings- och bostadsbe- hovsutredningar men det förekommer även att konsulter i samband med gene- ralplanearbetet har anlitats för vatten— oeh avloppsfrågor, geotekniska under- sökningar, skolutredningar m.m.
I svaren från ungefär en tredjedel av kommunerna nämns att ett program för arbetet har gjorts upp innan det påbör- jades. I några fall synes initiativet här ha legat helt hos det ansvariga organet. Ofta nämns emellertid att det har skett i samarbete med pla-nförfattaren. Näs- tan lika vanligt som att ett arbetspro- gram har gjorts upp synes emellertid
enligt svar-en vara att planförfatrtaren själv har fått bedöma arbetets upplägg- ning och inriktning. I flertalet kommu- ner säges planförfattaren ha redovisat sitt anbete inför »det ansvariga organet vid regelbundna före-dragningar eller vid .föredragningar, när större utred- ningar har avslutats. I några fall säges emellertid, att kontakter endast har ta- gits under hand med förtroendemän och tjänstemän eller att de har varit sporadiska. Rätt många kommuner har lämnat frågan om samarbetsformerna obesvarad.
Som fördelar med planering genom egna organ nämns att de egna tjänste- männen har bättre kännedom om lokala förhållanden och problem, att kontak- terna med förtroendemän och lokala organ under arbetets gång blir livligare och att man därigenom uppnår att stör- re hänsyn tas till lokala önskemål och synpunkter, varigenom goda förutsätt- ningar skapas för genomförande av pla- nen.
Även om man i större städer med re- lativt goda personalresurser oftast synes mena, att lokal-kännedomen hos och den bättre kontakten med de egna tjänste- männen talar för planering genom egna organ, har i några fall framhållits, att risk kan finnas .att de egna tjänstemän- nen kan vara »hemmablinda», att im- pulser och synpunkter från utomståen- de konsulter därför kan vara värde- fulla. Ofta betonas också nödvändighe- ten att anlita konsulter för specialunder- sökningar (trafik, demografi, närings— liv etc.). Särskilt i mindre kommuner bedöms det emellertid som svårt eller omöjligt att genomföra planeringen ge- nom egna organ. Därvid anföres, att det är svårt att rymma så stora uppgifter inom kommunens normala organisation, att planeringsarbetet icke har en sådan omfattning att ett eget planeringskontor är motiverat, att även en relativt liten
egen organisation skulle bli dyrbar, då den icke kontinuerligt skulle kunna utnyttjas fullt ut, eller att endast större städer skulle kunna anställa experter i tillräcklig utsträckning. Ofta anföres också konsulternas stora erfarenhet, vidsyn och rutin som positiva skäl för att anförtro planeringsarbetet åt dem. I något fall framhålls att ett kontinuer- ligt samarbete med konsult är önskvärt.
18.118. Offentlig diskussion av planar- betet under arbetets gång
Offentlig diskussion av planarbetet utanför fullmäktige synes förekomma rätt sparsamt. I hälften av enkätsvaren uppges att sådan diskussion ej har fö- rekommit och i rätt många'läsmnas frågan obesvarad. Då frågan om förekomst av offentlig diskussion har besvarats ja- kande har i allmänhet sagts att viss in- formation har lämnats till pressen. I några fall har offentliga möten anord— nats eller planfrågor tagits upp till dis- kussion vid möten anordnade av före- läsningsföreningar eller andra organi- sationer. Endast en av enkätkommu- nerna har rapporterat att diskussionen bland allmänheten har varit livaktig, vilket tillskrives rivaliteten mellan två tätorter inom kommunen, båda tillräck— ligt stora för att konkurrera med var- andra om olika anläggningar, och andra speciella förhållanden.
På önskvärdheten av offentlig dis- kussion har negativa synpunkter an- förts oftare än positiva. Många har emellertid lämnat frågan helt obesva- rad. En stor roll spelar i detta sam- manhang farhågor för att en offentlig redovisning av planarbetet skall resul- tera i en för kommunen ogynnsam (ofta sägs orimlig eller Oskällig) pii'sswtegringpå mark som skall förvärvas för den fort- satta utbyggnaden av samhället. Där- jämte förekommer emellertid att man anför att allmänheten har ringa intres-
| 4 1 I 4 i
se för planfrågorna, att det är svårt att få allmänheten att förstå terminologi och tankegångar, att en offentlig diskus— sion ej ger några synpunkter av värde, att diskussionen ofta fastnar i oväsent- ligheter och att det är svårt att hålla den kvar vid översiktliga frågor.
Emellertid förekommer det också i några fall att man anser offentlig dis- kussion önskvärd, även om man sam- tidigt härmed ibland pekar på risken av en oförmånlig verkan på markpriser och ibland vill begränsa diskussionen till sådana frågor, som ej kan påverka dessa. I ett par fall rekommenderar man remisser under arbetets gång till olika föreningar.
18.1.1.9. Önskemål om åtgärder för att underlätta planeringen
Rätt många kommuner har framfört nå— got förslag till åtgärder för att under- lätta planeringen. Önskemålen är emel- lertid splittrade. Vanligast bland större kommuner synes vara en önskan om en centralt (ibland sägs länsvis) bedriven utrednings- och prognosverksamhet. Ut— redningarna bör avse såväl allmänna utvecklingstendenser som utvecklingen i olika regioner och samhällstyper. Som exempel nämns utredningar och pro- gnoser om befolkningsutvecklingen, tra- fikutvecklinlgen, utveckling inom han- del och servicenäringar (lokaliserings— tendenser m.m.), behovet av skolor i samhällen med olika expansionstakt, boendetäthet, efterfrågan på småhus och takten i en väntad förskjutning mot småhus, den dubbla bosättningen och hur en ökning av denna inverkar på behovet av uteplatser i större städer. I något fall säger man sig önska icke enbart utredningar om utvecklingen utan även regler och rekommendationer för fastställande av behovet av olika slags inrättningar, för centrumbildningars ut-
formning i samhällen av olika struktur etc.
I mindre kommuner är det vanligare att man önskar inrättandet av regionala planeringskontor eller en utbyggnad av länsarkitektkontoren eller lantmäteriets förrättningsorganisation, så att dessa kan ge bättre service och i ökad omfatt- ning åta sig uppdrag att utarbeta planer eller biträda kommunerna på ett sådant sätt att dessa själva i större utsträck- ning än nu kan utarbeta sina översikts- planer. I något fall sägs den nuvarande samrådsproceduren med länsmyndig- heterna vara tungrodd; det är svårt att få underhandsbesked. Också några me- delstora städer synes ha önskemål om utökad service från länsarkitektkonto— ren. Från en medelstor stad framläggs tanken, att två eller tre städer borde slå sig samman om ett eget planerings- kontor.
ökade resurser åt byggnadsstyrelsen och länsarkitektkontoren har vidare motiverats med »angelägenheten av en snabbare central granskning av upp- gjorda planförslag. Från en kommun framförs att kommunerna själva borde få fastställa detaljplaner som överens- stämmer med en tidigare fastställd ge- neralplan.
I några fall framhålles en effektivise- ring och utökning av utbildningen av planerare som önskvärd. (I ett fall har i strid häremot sagts att tekniska hin- der för planeringen ej föreligger, då till— gången på kunniga konsulter av alla slag är god.)
Slutligen har i detta sammanhang uttalats önskemål om en ändrad expro- priatiionsllagstiftning och riktats kritik mot statens och kyrkans markpolitik.
18.1.2. Genomgång av utredningsmaterial
I anslutning till enkäten har ett antal generalplaner och översiktliga utred-
ningar genomgåtts, varjämte planför- fattare har intervjuats. Det domineran- de intrycket av denna genomgång är att planarbetet ofta har bedrivits på ett tämligen stereotypt sätt, men att en viss uppluckring härvidlag synes vara på väg. Härvid synes också — något som åtminstone i viss mån har bekräftats vid intervjuerna med planförfattare — det förberedande utredningsarbetet suc- cessivt ha förenklats och vissa problem- ställningar som tidigare ofta behandla- des i generalplanerna ha utrensats ur dessa.
18.1.2.1. Programarbete
I planredogörelserna diskuteras syftet med planerna icke alls eller mycket flyktigt. I förord eller inledningar kan förekomma allmänna formuleringar som att planen avser att »tjäna som vägledning» vid den fortsatta plane- ringen eller till att ge »överblick» eller »samordna» etc. Explicita redogörelser för de konkreta problem som har föran- lett planeringen eller de speciella för- hållanden på den enskilda orten som har betingat dessa saknas däremot så gott som helt (varmed icke är sagt att dessa icke kan ha präglat problemlösningar- na). Den vaghet i problemställningen, som sålunda kommer till uttryck, synes ha samband med att genomtänkta pro- gram för generalplanearbetet ofta icke har upprättats. Som framgått av redo- görelsen för enkäten ovan har många kommuner icke ens omnämnt att ett program har funnits och andra sagt att planförfattaren själv har fått bedöma arbetets uppläggning och inriktning. Också intervjuerna med planförfattare synes bekräfta att programarbetet har varit begränsat. Man säger sig visserli- gen regelbundet ha gjort upp ett pro— gram. De exempel på sådana 'som har kunnat studeras har emellertid varit mycket torftiga — i något fall t.o.m.
endast en uppräkning av i en general- plan vanligen förekommande kapitel- rubriker. Det synes finnas ett samband mellan denna brist på precisering och avgränsning av vad kommunen väntar sig av planarbetet och det missnöje med utförda planer och den misstro mot generalplanering i konventionella former framför allt genom konsulter, som har kommit till uttryck i några en- kätsvar men kanske har formulerats skarpare vid en del personliga inter- vjuer med kommunala förtroende- och tjänstemän än i den skriftliga enkäten. Det har sålunda förekommit, att konsul- tennxa har kritiserats för att >>köra på i invanda rutiner», företa omfattande men ointressanta utredningar och framlägga planer som man har varit fö— ga »tnakterad» av. Som framgått av det tidigare är det dock endast en del av kommunerna som har redovisat en ne- gativ inställning till konsultern—a. Man kan icke heller undgå intrycket av att missförhållandena till en del beror på kommunerna själva, som icke till- räckligt klart har formulerat konsultens uppdrag — kanske inte ens alltid har gjort klart för sig själva vilket intresse och behov man har haft av en översikts— plan. Någon gång har t. o. m. förmärkts en irritation över att kontakterna med konsulten tar för mycket tid i anspråk.
På senare år synes emellertid plan- arbetet åtminstone på vissa håll ha be- drivits med en klarare målinriktning än tidigare. Detta kommer bl.a. till sy- nes i att man i stället för alltomfattande planer av det slag som tidigare var vanliga eller vid sidan av sådana pla- ner upprättar särskilda översiktsplaner för olika ändamål, t. ex. särskilda cent- rumplaner, planer för saneringsområ- den, trafikledsplaner etc., i vilka be- handlas sådana problem' som även bru- kar diskuteras i mera allmänt hållna generalplaner.
18.1.2.2. Befolkningsprognoser Generalplanerna utgår genomgående från prognoser över den framtida be- folkningsutvecklingen. Prognoserna är någon gång tämligen summariska men i allmänhet rätt omständliga. Det är up- penbart att prognoser är behövliga. Det är emellertid också tydligt att olika anspråk kan ställas på prognoserna i olika planeringssammanhang i fråga om såväl inriktning som önskvärd nog— grannhet. Vid skolplanering eller pla— nering av åldringsvården inriktas in- tresset på andra förhållanden än vid en planering av bostadsbyggandet. En pla- nering på relativt kort sikt, t. ex. upp- rättandet av en bostadsförsörjningsplan, ställer andra krav än en långsiktspla- nering. Också vid långsiktsplanering varierar kraven på prognoserna med bl. a. varaktigheten av de anläggningar som diskuteras och graden av deras återverkningar på andra förhållanden, ekonomiska konsekvenser, möjligheter att företa successiva anpassningar, pla- neringens beroende av andra förhållan- den än dem som behandlas i prognosen etc. Också här måste man emellertid konstatera att någon verklig diskussion av kraven på prognoserna aldrig förs eller att den ibland betydande mängd av utredningsarbete som lagts ner på prognoserna inte värderas i relation till tillförlitligheten i resultaten eller beho- vet -av preciserade prognoser. Beräkningsmetoderna varierar. Fler- talet generalplaner synes emellertid ha det gemensamt att man söker uppskatta befolkningen om ca 25 år. Härvid synes man emellertid vara mera intresserad av att finna en övre gräns för befolk- ningsutvecklingen än att uppskatta den sannolika befolkningen. Ur detta befolk- ningstal (jämte eventuell näringslivs- prognos, uppskattning av befolkningen i omlandet m.m.) uppskattas behovet
av industriområden, handelns utrym- mesbehov etc. Vid uppskattningen av behövliga nya bostadsområden har man också att göra antaganden om den fram- tida bostadsstandarden, om strukturför- ändringar i befintliga bostadsområden m.m. Vid den slutgiltiga utläggningen av områden för industri och bostäder gör man emellertid ofta till synes täm- ligen godtyckligt tilltagna tillägg till de så beräknade arealbehoven, betecknade som reserver eller med hänvisning till att utrymmen behövs också för utveck— lingen efter prognosperioden.
181,23. Prognosperioden
I diskussioner i mitten och slutet av 1940—talet spelade föreställningen om en stagnerande tätortsutvecklling en väsent- lig roll. Med hänvisning till utredningar om befolkningsutvecklingen på lands— bygden hävdades att flyttningsreserver- na så småningom skulle sina och att man därför måste räkna med att våra tätorter »i allmänhet komma att vara fullbyggda inom 25 å 35 år och några redan dessförinnan». Denna väntade stagnation i tätortstillväxten åberopades också som skäl för nödvändigheten av en förutseende planering. Prognoser för befolkning, hushållsbestånd och bo- stadsbestånd på enskilda orter ansågs bl.a. böra syfta till att ange »maximi— behovet av bostäder, dvs. det behov av lägenheter av olika slag, som bör vara täckt, då orten sannolikt är full- byggd». Då detta för flertalet tätorter väntades inträffa inom 25 a 35 år drogs slutsatsen: »En prognos för perioden 1946—75 torde alltså i allmänhet bl. a. ange maximibehovet av bostäder». Någon rationell motivering till att som prognosperiod väljes just en tid av ca 25 år redovisas numera aldrig. Man kan fråga sig om denna avgränsning icke är en kvarleva från den tid då man ansåg det motiverat att anta att tätor-
tema i gemen skulle upphöra att ex- pandera inom en icke alltför avlägsen tid. Att prognosperioden icke har be- stämts av några genomtänkta skäl synes också framgå av att man icke alltför sällan finner det nödvändigt att reser— vera områden också för en utveckling efter prognosperiodens utgång.
I enstaka generalplaner utförda un— der senare år har man avstått från att upprätta en tidsfixerad prognos. Man har då i stället satt upp ett »rikttal» för befolkningen, avsett som underlag för dimensioneringar av olika slag men av- stått från att uttala sig exakt om när detta befolkningstal kan tänkas bli upp- nått.
I vissa specialundersökningar som re- dovisats av kommunerna i enkäten av- seende tekniska anläggningar av olika slag och även i vissa trafikurtredningar har man ansett det nödvändigt att göra uppskattningar på mycket längre sikt än vad som är brukligt i generalplaner. I åtminstone vissa fall har man därvid nöjt sig med mycket summariska upp- skattningar av en väl tilltagen maximi- folkmängd. Som motiv för att räkna med ett högt befolkningstal har anförts att konsekvenserna av en underskatt- ning (behovet att efter ett par tiotal år behöva göra icke förutsedda nyanlägg— ningar) skulle vara betydligt allvarliga- re än konsekvenserna av en överskatt- ning.
18.1.2.4. Osäkerheten i befolknings- och bostadsprognoser
I flertalet prognoser har man räknat med olika alternativa antaganden och som konsekvens härav erhållit olika ut- vecklingslinjer. Som underlag för det praktiska planeringsarbetet har man emellertid sedan utvalt ett bestämrt av des- sa alternativ, tämligen genomgående ett alternativ som har bedömts vara ett högt alternativ med framtida befolkningstal
som man tror icke skall komma att över- träffas av den faktiska utvecklingen. Också uppskattningarna av bostadsbe— hovet anknyts till detta maximala anta- gande.
I anslutning till enkäten har en jäm- förelse gjorts mellan vissa prognosresul- tat och den faktiska utvecklingen. I jämförelsen har därvid inbegripits icke endast prognoser som har redovisats i generalplaner utan även prognoser ut- förda i andra sammanhang. I enkätfor— muläret efterfrågades prognoser utförda efter år 1947. En genomgång av enkät- svaren i övrigt och av bifogade hand- lingar samt andra kollationeringar (bl. a. en förfrågan hos bostadsstyrelsen om dess medverkan i befolknings- prognoser och bostadsbehovsberäkning- ar) har visat att svaren i enkäten ofta har varit ofullständiga. I bearbetningen har emellertid medtagits även progno- ser som ej har omnämnts i svaren på den ställda frågan, i den mån de har varit kända. Mycket enkla befolknings- uppskattningar i samband med vissa verksutredningar (t.ex. v:attenverks—, elverksutredningar) har ej tagits med. Det måste antas föreligga ett relativt stort antal sådana som ej har varit kän- da vid bearbetningen. Undersökningen har vidare begränsats till städer och kö- pingar med mer än 8 000 invånare, ex- klusive Stockholm, Göteborg och Malmö. Ett relativt litet antal prognoser har va- r-it kända för övriga typer av kommuner (bl. a. till följd av att urvalet här varit mycket litet). I några fall har kända ut— redningar måst uteslutas därför att när- mare uppgifter om utredningsresultaten icke har kunnat erhållas. För jämförel- sen med den faktiska utvecklingen har vidare måst uteslutas utredningar ut— förda under de senaste åren. En gräns har här satts vid är 1955. Detta innebär att denna jämförelse omfattar endast ca hälften av alla kända någorlunda genom-
arbetade prognoser i enkäturvalets stä- der och köpingar framlagda efter år 1947. Antalet prognoser för vilka jäm- förelser med den faktiska utvecklingen har kunnat göras är därför begränsat — 16 stycken.
I flertalet fall har i prognoserna an- givits ett maxim'i- och ett minim-ialterna— tiv. Då så icke har varit fallet har vid jämförelserna räknats med en marginal på t 5 %.
Man finner att den faktiska folk- mängden inom tio å femton år efter det att prognosen framlades endast i unge- fär hälften av fallen ligger inom de i prognosen angivna gränserna. I de öv- riga fallen är det lika vanligt att den faktiska folkmängden överstiger pro— gnosens maximialternativ som att den understiger minimialternativet.
Ett försök har också gjorts att be— döma realismen i uppskattningarna av folkmängden vid prognosens sluttid- punkt. Ett större antal prognoser — ca 30 stycken — har här varit tillgängliga. Jämförelser har här i vissa fall kunnat göras med prognoser i länsutredningar av olika slag, de av docent Odd Gul— brandsen utförda prognoserna, i »Våg- plan för Sverige» redovisade folk— mängdsuppskattningar för vissa orter etc. Det är emellertid knappast möjligt att genomföra jämförelserna på något systematiskt sätt. Bl. a. till följd av att de olika jämförelsematerialen icke allt- för sällan ger varandra i hög grad mot- stridiga uppgifter om förväntad fram— tida folkmängd i »de enskilda orterna är det icke heller möjligt — i varje fall icke utan en ingående analys _ att på grundval av de gjorda jämförelserna ut- tala något mera preciserat omdöme om realismen i de kommunala prognoserna. Jämförelserna bekräftar emellertid icke det understundom hörda påståendet att de kommunala prognoserna och planer- na allmänt skulle bygga på orealistiska
förväntningar om en kraftig expansion av den egna kommunen.
Uppskattningar av bostadsbehovet vid olika tidpunkter har icke alltid gjorts i de genomgångna prognoserna. Vidare har olika måttenheter för bostadsbeho- vet använts i olika utredningar. Ibland beräknas behovet uttryckt i lägenheter eventuellt med fördelning på lägenhets- typer, ibland uttrycks behovet i rums- enheter. En jämförelse med uppgifter i 1960 års bostadsräkning —— för progno- ser, tillräckligt gamla för att en sådan jämförelse skall vara meningsfull —— vi— sar att bostadsbehovet så gott som kon- sekvent har underskattats i prognoser— na beroende på att antaganden om hus— hållskvoter och utrymmesstandard har varit missvisande.
För fullständighetens skull må här påpekas att prognoserna ofta har för- setts med allehanda reservationer. När det gäller antagandena om bostadsstan- darden sägs ibland t. o. m. att dessa be- döms som otillräckligt underbyggda och att särskilda undersökningar om in— komster och hushållens efterfrågan är behövliga. I några kommuner utförda inkomst- och efterfrågeundersökningar synes emellertid icke ha utnyttjats för att uppställa mera realistiska hypoteser om den framtida bostadsstandarden.
Den osäkerhet som prognoserna har visat sig vara behäftade med gördet mo- tiverat att ifrågasätta om det kan vara rationellt och nödvändigt att så hårt som vanligen sker binda generalpla- nen vid ett fixt antagande om framtida folkmängd, bostadsbehov etc. Detta medför ju att risk föreligger att planen redan inom några år kan te sig helt omöjlig, därför att den bygger på förut- sättningar som visat sig icke hålla. En- käten har också visat exempel på pla- ner, som, trots ett omsorgsfullt utred- ningsarbete, snabbt har förlorat sitt verklighetsunderlag. Om kommunen
icke i ett sådant läge resignerar och finner översiktsplaneringen meningslös, måste konsekvensen bli att generalpla- nearbetet måste mer eller mindre göras om från början.
Behovet av prognoser och översikts- planer brukar bl. a. motiveras med att man utan sådana utredningar och pla- ner riskerar att göra felinvesteringar. Det är icke uteslutet att en överdriven tilltro till en prognos också kan med- föra allvarliga misstag. När konkreta beslut måste baseras på föreställningar om en relativt avlägsen framtid (sådana beslut kan gälla tidsschemat för mark- anskaffning för bostadsbyggande, sträckningen av en förhifartsled, place- ringen av ett reningsverk etc.) måste det ankomma på den beslutsfattande att med utgångspunkt från prognoser och med insikt om deras osäkerhet mot varandra väga de nackdelar i form av större kostnader nu eller framdeles eller andra olägenheter som kan vara förbundna med en över- respektive un- derskattning av framtida folkmängd och standard och att därefter träffa sitt val. Definitiva beslut torde emellertid icke alltid behöva fattas vid den tidpunkt då en översiktsplan presenteras. Detta gäller i högre grad ju mera långsiktig planen är. Det kan vara mycket mera rationellt att uppskjuta avgörandet till en senare tidpunkt och då tillgodogöra sig de ytterligare erfarenheter som kan ha samlats under tiden. Skall general— planen i ett sådant fall kunna tjäna som vägledning är det icke tillräckligt att den innehåller en rekommendation av en viss lösning. Kanske väsentligare är att planen redovisar faktorer som bör beaktas vid ställningstagandet och vad som vid tidpunkten för presenterandet av planen talar för den ena eller andra lösningen. Endast om så sker torde det vara möjligt att vid ett senare beslut tillgodogöra sig de synpunkter som har
kommit fram vid generalplanearbetet och sammansmälta dessa med senare vunna erfarenheter om t.ex. befolk- ningsutveckling, bostadsefterfrågans in- riktning på hus- och lägenhetstyper, nya planeringsidéer, nya ekonomiska förutsättningar, ändrade möjligheter att hos statliga myndigheter eller andra er- hålla medverkan av visst slag etc.
18.1.2.5. Prognosmetoder
Det synes icke vara nödvändigt att här lämna någon redogörelse för de olika prognosmetoder som har kommit till användning, då de i varje fall icke kan tas upp till kritisk granskning. Här kan nämnas, att byggnadsstyrelsens publi- kation 1958: 1 »Råd och anvisningar för generalplanering» innehåller en be- skrivning av olika prognosmetoder, som har använts i generalplaneringen.1 Den- na beskrivning är i stort sett alltjämt giltig. Under senare år har emellertid framkommit ett ganska stort antal re- gionala prognoser främst i länsutred- ningar av olika slag, och även hela ri- ket omspännande prognoser med redo- visningar av förväntad befolkningsut- veckling i olika mindre enheter. Dessa har kommit till användning i några un— der senare år genomförda generalpla- ner och ibland mer eller mindre fått ersätta självständigt utförda prognoser.
1 Utförliga redogörelser för olika tillämpade metoder finns därjämte i: G. Ekdahl och J. Gustavsson, Byggnads- verksamhet och bostadsbehov, Stockholm 1945; F. Forbat, Utvecklingsprognos för en medel- stor stad. En studie i näringsliv, befolkning och bostäder i Skövde. Statens kommitté för byggnadsforskning. Rapport nr 18, 1949; Bygg, handbok för hus-, väg- och vatten- byggnad, huvuddel 8 (tredje upplagan, Stock- holm 1962). Däri ingår redogörelser för prog- nosmetoder i följande kap.: F. Forbat, Generalplanering;1 A. Johansson, Framtida bostadsbehov _ prognosmetodik.
1 4 I i |
181.213. Förarbeten till prognoserna
i tidigare planer — eller i förarbeten till dessa — hopsamlades ofta ett myc- ket omfattande historiskt statistiskt ma- terial rörande näringsliv, befolkning, bostadsförhållanden m.m. ur folkräk- ningar, bostadsräkningar, företagsräk— ningar, löpande statistik över befolk- ning, bostadsproduktion, industri etc. Ofta insamlades dessutom genom sär- skilda undersökningar nya statistiska uppgifter. Mer eller mindre omfattande intervjuer med företagsledare och and- ra om deras planer eller förväntningar rörande den framtida sysselsättningen, undersökningar om in- och utflyttning- en ur kommunen (ursprung, mål, ålder, kön, civilstånd, näringsgren etc.) före- togs ofta. I detta sammanhang kan ock- så nämnas de undersökningar om in- komstförhållanden och om bostadshus- hållens bostadsönskemål m. ni., som ibland genomfördes i anslutning till de bostadsbehovsberäkningar som statens byggnadslånebyrå (bostadsstyrelsen) företog i samarbete med vissa kommu- ner. Dessa motiverades emellertid när- mast av bostadsförsörjningsplanering- en men har ibland åberopats även i ge- neralplaner.
Sambandet mellan dessa undersök- ningar och prognoserna eller plane- ringsarbetet i övrigt är ofta mycket oklart. Intervjuer med såväl kommunal- män som planerare visar också att man numera är rätt kritiskt inställd mot mycket av detta slags utredningsarbete. I unde-r senare tid utförda planeringar kan man också märka att mängden ma— terial av detta slag har begränsats.
18.1.2.7. Behandlingen av det statistiska materialet
Genomgången av generalplanerna har icke syftat till att mera ingående pene- trera de redovisade kalkylerna. Detta
har dessutom ofta varit omöjligt till följd av det sätt varpå de har redovi- sats. Det har emellertid icke varit möj- ligt att undgå att se att det statistiska materialet ibland har behandlats på ett mycket okritiskt sätt och att uträkningar ibland är slarvigt gjorda. Bristen på kri- tik kan ta sig uttryck i sammanställan- det av uppenbart ojämförbara uppgif- ter. Som exempel kan nämnas att anta- let personer per rumsenhet kan beräk- nas och har beräknats på olika sätt, men att jämförelser ibland har gjorts utan att detta har beaktats. Antalet per- soner kan ibland avse en folkräknings- folkmängd, inkluderande obefintliga och andra personer som av olika skäl hänförts till en ort utan att vistas där, boende i anst-alter etc., ibland ett på ett eller annat sätt avgränsat »boendean- tal», dvs. boende i privata lägenheter exklusive eller inklusive vissa special- typer av lägenheter och eventuellt oav- sett om de skulle medräknas i en »folk- räkningsfolkmängd». Antalet rumsenhe- ter i kvoten hänför sig ibland till lägen- heter av alla slag, ibland exkluderas vis- sa lägenheter, t. ex. obegagnade eller el- jest obebodda lägenheter, blandade lä- genheter, jordbrukslägenheter.
Ofta förmärks också brist på sinne för att statistiska primäruppgifter kan vara behäftade med mätfel av olika slag och att uppgifter för små avgränsade områden kan ha influerats av tillfälliga förhållanden utan relevans för en ut- vecklingstrend.
18.1.2.8. Andra utredningar Utom näringslivs-, befolknings- och bo- stadsprognoser ingår i generalplanerna givetvis även andra prognoser. Allt stör- re intresse synes bl.a. trafikprognoser få. Någon genomgång av sådana progno- ser har emellertid ej gjorts. Till utredningsarbetet i generalplaner hör också undersökningar av markbe-
skaffenhet, topografi, klimat, natur, kul- turminnen etc. Dessa synes i allmänhet — åtminstone att döma av det sätt var- på de presenteras i planredogörelserna — vara mindre problematiska. De gäd- ler ju också mindre föränderliga förhål- landen. Om det har utförts på ett sätt som helt svarar mot behovet torde emel- lerti—d icke kunna bedömas utan sär- skild sakkunskap.
18.1.2.9. Central utredningsverksamhet
Avslutningsvis bör sägas, att mycket av det utredningsarbete som utförs som underlag för generalplaneringen synes vara mera lämpat att behandlas i cen- tralt genomförda undersökningar. Här- emot kan hävdas att förhållandena är olika på olika orter och att det är nöd- vändigt att ta hänsyn härtill. De allmän- na utvecklingstendenserna torde emel- lertid vara tämligen lika och analyser kan också i centrala utredningar göras av utvecklingen i olika landsdelar och samhällstyper. De kan dessutom få vä- sentligt bögre kvalitet genom att mera kvalificerade utredningsmän kan anli- tas. De länsutredningar som redan har gjorts och som kan väntas torde få stor betydelse också för generalplaneringen. Därjämte utorde också behövas utred- ningar av flera andra slag. Värdet av en sådan utredningsverksamhet har beto- nats icke blott i en del av enkätsvaren och kommunintervjuerna utan även vid intervjuerna av planförfattare. Uppfattningarna om värdet av råd och anvisningar om hur planarbetet bör be- drivas, vilka undersökningar som skall göras och hur de skall göras, normer för dimensionering etc. synes vara myc- ket mer kontroversiella. I en del kom- muner önskar man sådana råd, i andra fall anses de t. o. ni. vara direkt skadli- ga. Vilken inverkan en rådgivande verk- samhet får, torde emellertid bero av hur den utformas. Det är tydligt att man
i en del kommuner har behov av hjälp. Råden och anvisningarna får ej utfor- mas så att de medverkar till att planer upprättas efter en bestämd konventio- nell mall utan att de har eller får väsent- lig betydelse för utvecklingen i kom- munen därför att de upplevs som främ- mande. De får icke heller bli en ersätt— ning för kommunal debatt och egna initiativ.
18.l.3. Byggnadsstyrelsens utredning Byggnadsstyrelsen har i sin utredning om bebyggelseplaneringens läge, redo- visad i »Aktuell-t från byggnadsstyrel- sen», 1964, del 2, framlagt några erfa- renheter av och synpunkter på den översiktliga planeringen.
Styrelsen anför som en allmän erfa- renhet från sin verksamhet, att den översiktliga planläggningen »ännu icke hunnit växa in i det allmänna medve- tandet. Myndigheter på olika nivå synes alltjämt i många fall sakna insikt om översiktsplaneringens nödvändighet som vägledande och samordnande instru- ment liksom också om dess möjligheter att underlätta och effektivisera den ef- terföljande detaljplaneringen.»
Om regionalplaneringen anför styrel- sen att den hittills har en begränsad omfattning. För närvarande föreligger förordnande om regionplan i åtta om- råden. För tre av dessa (Borås-, Stock- holms- och Sundsvalls-regionerna) har plan fastställts (våren 1964). Beträffan- de tillämpningen föreligger de rikaste erfarenheterna från Stockholmsregio- nen. Styrelsen bedömer erfarenheterna som övervägande goda, men anser att det med hänsyn till vissa lokala ten-den— ser till kommunal opposition mot pla- nen finns skäl »att överväga på vad sätt planens »slutsatser och anvisningar» skall kunna hävdas vid intressekonflik- ter mellan kommunerna.
I fråga om generalplaneringen redo-
visar styrelsen till en början uppgifter om antalet kommuner med generalplan (jfr avsnitt 18.1.1.2). Styrelsen noterar att det ofta vid sidan av de planer, som har räknats som generalplaner eller som delar av dessa, förekommer översikt- liga planer eller planutredningar om olika delproblem såsom trafik, skolor, vatten och avlopp, fritidsbebyggelse etc.
Byggnadsstyrelsens erfarenheter om den roll generalplanerna har kommit att spela i praktiken är i många fall rätt negativa. Styrelsen erinrar om att det förhållandet, att generalplanerna endast i begränsad utsträckning har förmått fylla sin uppgift, ibland har gett anled- ning till kritik mot generalplaneinstitu- tet som sådant. För egen del är emel- lertid styrelsen av den bestämda upp- fattningen att bristerna i vårt nuvaran- de samhällsbyggande till väsentlig del beror på att flertalet orter alltjämt sak- nar »en väl underbyggd och genomar- betad generalplan som konsekvent till- lämpas som underlag för detaljplane- ringen och andra åtgärder i samband med det successivt fortgående utbyg- gandet». Det finns därför enligt styrel- sen skäl att överväga om den översikt- liga planeringen icke borde ges en »fas- tare ställning i vårt plansystem». Från- varon av en »fast tillämpad, samord- nande plan» är till olägenhet för detalj- planeringen som saknar erforderliga ut- gångsbeskcd, men har också haft »andra olyckliga följder: brådstörtade, dyra markförvärv, olämplig utbyggnadsord- ning, felgrepp i fråga om lokalisering och exploateringsgrad, förlorat sam- hällsmässigt sammanhang».
Flera orsaker till att planerna i så stor utsträckning icke förmått fylla sin uppgift anförs: bristande kunskaper och erfarenheter hos planerare och plan- organ, »otillräckligt grepp över mark- frågorna», kommunal ovilja mot att bin- da sig vid plandispositioner på lång
sikt. Den främsta orsaken är emeller- tid enligt styrelsens erfarenheter, att de kommunala organen alltför ofta stått utanför generalplanearbetet. Planarbe- tet har betraktats som en ren expert- uppgift. Från kommunens sida har man haft otillräcklig kunskap både om dess innehåll och grundläggande tankegång- ar. Detta -har resulterat i att den ofta har skjutits åt sidan.
Styrelsen finner det emellertid tydligt att inställningen i kommunerna håller på att förändras. Tillkomsten av kom- munblocken antas också öka både med- vetenheten om översiktsplaneringens be- tydelse och möjligheterna att bedriva den effektivt. Också de kommunala bo- stadsbyggnadsprogrammen anses aktua- lisera behovet av generalplanering. Sty- relsen anser, att bostadsbyggnadspro- grammen »självklart kräver det vidare tidsperspektiv och den samordnande hel- hetssyn som generalplanen ger». För många kommuner har också frågor rö- rande naturvård och fritidsplanering aktualiserat generalplanemässiga frågor. Hos länsmyndigheterna anser sig sty- relsen ha funnit en enstämmig önskan om bättre tillgång på generalplaner till ledning för kommunernas fortsatta pla- nering och som underlag för faststäl- lelseprövningen.
Fastän lagstiftningen ger stor frihet i fråga om generalplanernas innehåll och uppläggning, har variationerna i prak- tiken begränsats genom att en viss praxis beträffande utredningsarbete och redovisning har vuxit fram. Styrelsen anser att planerna borde göras enklare och mindre detaljbundna än vad som hittills har varit fallet. För att ge större beständighet åt planen borde den be- gränsas till »de stora, långsiktiga hu— vuddragen: trafiksystemets huvudstom- me, bebyggelsefördelningen i stort samt utbyggnadsordning. Med tanke bl. a. på markvärderingen talar dessutom starka
skäl för att man redan i generalplanen också ger besked om avsedd bebyggel- setyp samt om den exploatering som skall medges inom olika bebyggelseom- råden». Planen bör antas av fullmäk- tige för att därigenom ges stadga. Styrelsen har också behandlat beho- vet av service åt kommunerna i form av forskning och råd och anvisningar. Synpunkterna härpå hänför sig till så- väl översikts- som detaljplaneringen. De redovisas neda-n i avsnitt 18.2.3, där byggnadsstyrelsens erfarenheter och synpunkter på detaljplaneringen refe- reras. I anslutning därtill redovisas också styrelsens förslag till översyn av byggnadslagstiftningen. Här må emeller- tid nämnas att byggnadsstyrelsen för närvarande är sysselsatt med att utar- beta nya råd och anvisningar rörande översiktsplaneringen.
18.2. Stadsplaneringen
Vi har icke kunnat göra någon fullstän- dig genomgång av problematiken på stadsplaneringens område. Icke heller har vi i egen regi genomfört några undersökningar som syftar till att in- samla erfarenheter och synpunkter på detta område. Vi nöjer oss därför med att nedan summera synpunkter på någ- ra problem, som enligt vår bedömning är centrala. I första hand redogörs i av- snitt 18.2.1 för vissa argument ur den sedan länge pågående diskussionen om stadsplaneringens anpassning till hus- projekteringen. Vidare redovisas i av- snitt 18.2.2 den forskning om stadspla- neprocessen som bedrives av statens institut för byggnadsforskning. Slutli- gen upptas i 18.2.3 av byggnadsstyrel- sen redovisade erfarenheter och syn— punkter. För byggnadsplaneinstitutet speciella problem liksom problem
som hör samman med andra former av
detaljreglering (utomplansbestämmel- ser, nybyggnadsförbud av olika slag etc.) tar vi ej upp till behandling.
18.2.1. Anpassning mellan stadsplanering och husproj ektering
Bestämmelserna i en stadsplan och and- ra byggnadsföreskrifter kan ur en hus- projektörs synpunkt framstå som hin- der för en rationell projektering. An- passningen mellan stadsplanering och husprojektering är därför ett problem. Avsikten med stadsplaneringen är bl. a. att med hänsyn till olika intressen stäl- la upp gränser för husprojektörens fri- het. Denna aspekt har ofta betonats med stor skärpa. Det har framhållits att allt för stor frihet för byggherre och husprojektör i många fall skulle leda till en bebyggelse av dålig kvalitet, då byggherrarna i första hand är in- tresserade av det ekonomiska utbytet av bebyggelsen. Anpassningen får där- för inte göras så att stadsplanens idéer offras eller bryts sönder. Å andra si- dan torde det vara obestridligt att en stadsplan kan vara sådan, att dess be- stämmelser även om tillbörlig hänsyn tas till planidéer och plankvalitet är olämpliga. Detta gäller både äldre pla- ner, avseende redan bebyggda områden, där en sanering planeras, och planer för nya exploateringsområden. Planer för nya bebyggelseområden uppgöres visserligen numera oftast i omedelbar anslutning till att bebyggelsen förbere- des. Trots detta torde det inte alltid vara möjligt att innan husen projekte- ras förutse stadsplanens konsekvenser för projekteringen i alla detaljer. En stadsplaneändring är alltid en tidskrä- vande procedur, vilken om möjligt bör undvikas i det sena skede då projekte- ringen har påbörjats. Det är därför viktigt att stadsplaneproceduren utfor- mas så att detta i möjligaste män kan
undvikas. Inom den nuvarande lagstift- ningens ram synes vid sidan av stads- planeändring tre vägar stå till buds för att anpassa stadsplanering och hus- projektering till varandra, nämligen
meddelandet av dispenser från stads- plan,
uttunning av innehållet i stadsplan (elastiska stadsplaner) och
husprojektering samtidigt med stads- planering.
18.211. Synpunkter på stadsplanedis- penser
Som tidigare har redovisats är bestäm- melserna i en stadsplan liksom en rad andra byggnadsbestämmelser dispensib- la. Diskussionen om stadsplanedispen- serna har gällt dels deras förhållan- de till stadsplaneändringar, dels i vil- ken utsträckning dispensgivningen lämpligen kunde decentraliseras. 1951 års byggnadsutredning, som tämligen ingående penetrerade dessa frågor, anförde om relationen mellan dispenser och stadsplaneändringar som sin principiella syn, att det givetvis inte vore tillfredsställande, att man i stor utsträckning dispensvägen frångick gäl- lande planer och föreskrifter. Många äldre planer vore emellertid icke så- dana att de kunde följas vid byggandet. Med hänsyn till personella och mate- riella resurser vore det åtminstone tills vidare icke heller tänkbart att hålla alla planer tillräckligt aktuella. Det vore dock lämpligt, att man innan ett bygg- nadsföretag skall komma till stånd ginge igenom den gällande planen och säge efter om någon ändring vore på- kallad. Utredningen ansåg att man hell- re borde välja en partiell revision av en föråldrad plan än utvägen att söka dispens från den. Av en byggande borde man kunna fordra att han i all- mänhet sätter sig in i gällande planer på ett så tidigt stadi-um att behövliga
planändringar kan genomföras. Erfa- renheten visade emellertid att försum- melser på detta område var vanliga också bland företagare med stora resur- ser och lång erfarenhet. Utredningen fann det möjligt att det t. o. m. före- låg en tendens hos de byggande att söka undandra sig det utredningsarbete som erfordras för att framlägga ett förslag till planändring och i stället lita till möjligheten att erhålla dispens på ett senare stadium genom att hänvisa till att saken då vore brådskande.
Trots betänkligheter mot att göra dispensvägen alltför lättframkomlig an- såg utredningen dock att det fanns ett behov av en enkel form för att kom- ma till rätta med svårigheter, som vållas av att planer och andra föreskrifter icke är aktuella eller eljest befinnes vara olämpliga, när frågan om byg- gande aktualiseras. T. 0. m. i fråga om helt nya planer, som tillkommit ute- slutande med tanke på ett aktuellt bygg- nadsföretag, skulle dispensvägen ibland kunna visa sig nyttig som en utväg att rätta till eventuella misstag och förbi- seenden vid planläggningen.
Om decentraliseringen kan följande anföras.
År 1943 intogs i dåvarande bygg- nadsstadga ett tillägg om rätt för bygg- nadsnämnderna att under vissa förhål- landen medge dispens från gällande stadsplaner. De då införda bestämmel- serna intogs med oförändrad innebörd i 1947 års stadga. 1951 års byggnadsut- redning fann att erfarenheterna av byggnadsnämndernas sätt att handha dispenserna var övervägande goda och hyste därför icke några betänkligheter mot att ytterligare utöka dessa befogen- heter. Liksom tidigare borde som för- utsättning för dispensbefogenheterna gälla att byggnadsnämnden hade till- gång till fullgod expertis, stadsarkitekt eller motsvarande samt för dispenser
i fråga om byggnadssätt m. m. personal med byggnadsteknisk utbildning. Kra- vet på kompetent personal borde ej fat- tas lättvindigt. Utredningen ville dock icke gå så långt som till att föreslå att personalen skall vara heltidsanställd eller regelmässigt närvara vid bygg- nadsnämnds sammanträde. Utredningen diskuterade också om det kunde innebära en fara för allmän el- ler enskild rätt att tillerkänna bygg- nadsnämnderna stora befogenheter i fråga om dispenser. Om starka kom- munala intressen vore engagerade i en viss fråga, skulle en byggnadsnämnd kunna vara benägen att alltför mycket skjuta dessa i förgrunden på bekost- nad av andra hänsyn. Ett enkelt kor- rektiv häremot fann utredningen vara, att Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen fick befogenhet att återkalla en till byggnadsnämnd delegerad dispensrätt. Som garanti för att enskild rätt ej kränktes borde gälla att sakägare fick tillfälle framföra sina synpunkter, innan ett dispensärende avgjordes, och möj- lighet att vid behov anföra besvär. Byggnadsstyrelsen har behandlat plandispenserna i Kungl. byggnadssty- relsens meddelande 1961:1. Styrelsens bedömning av erfarenhe- terna av byggnadsnämndernas hand- läggning av dispensärenden står -i viss motsättning till 1951 års byggnadsutred- nings. Styrelsen anför, att erfarenheter- na är blandade. En del byggnadsnämn- der har på ett föredömligt sätt utnytt- jat rätten för att möjliggöra undantag som väl har anslutit sig till tankegång- en i den gällande planen, medan andra nämnder har medgivit avvikelser som påtagligt har fjärmat sig från planens syften. I vissa fall har man gått så långt, att planen sådan den har genom- förts i väsentliga avseenden har blivit en helt annan än den gällande planen. Vanligen har detta inneburit att ex-
ploateringen har ökats; bebyggelsens volym, hushöjder och våningsantal har tillåtits överskrida vad som medgivits i planen. Styrelsen sätter detta i sam- band med att en ökning av byggnads- rätten för markägare och byggnadsföre- tagare i olika avseenden _ främst eko- nomiskt —— innebär fördelar. För bygg- nadsnämnder och deras sakkunniga, som har ställts inför krav på medgivan- den, kan det många gånger ha varit svårt att stå emot, i synnerhet om man som stöd för kraven har kunnat åberopa en tidigare praxis på den egna orten eller på annan ort. Styrelsen finner att utvecklingen har varit mindre tillfreds- ställande.
Enligt vad departementschefen an- förde i propositionen till 1959 års riks- dag kunde avgörandet av vilken myn- dighet som i det enskilda fallet skulle ha befogenhet att ge dispens »icke und- gå att påverkas av principen att plan— läggning och byggnadsväsen i första hand är att betrakta som kommunala frågor». Revisionen av lagstiftningen angavs avse »en sådan ordning, att ini- tiativet till planläggning och planernas närmare utformning i allt väsentligt kommer att ligga hos kommunala organ och att de uppgifter, som förbehålles statliga myndigheter, i huvudsak blott skall gå ut på att granska och pröva att de kommunala besluten står i överens- stämmelse med författningarna och icke kränker några rättsskyddande allmän- na eller enskilda intressen». Härav bor- de följa att »dispensbefogenheten »i största utsträckning» borde anförtros kommunala organ. M-ot principen att kommunerna inom vissa gränser har att själva bestäm-ma ställdes emeller- tid farhåg-o-r för att de kommunala or- ganen icke förfogar över tillräcklig sak- kunskap för att handha de stundom svårbedömda dispensfrågorna på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Lagstift-
ningen har därför på sätt som tidigare har beskrivits utformats så att bygg- nadsnämndernas dispensbefogenheter i stor utsträckning beror av delegation från länsstyrelsen. Som villkor för de- legation har uppställts, att byggnads- nämnden förfogar över tillräcklig sak- kunskap. Denna utformning innebär, att den dispensbefogenhet som automatiskt tillkom byggnadsnämnd med viss sak- kunskap inskränktes. Viwd revisionen av lagstiftningen år 1959 var emellertid avsikten otvivelaktigt att dispensbefo- genheterna i stor utsträckning skulle delegeras till byggnadsnämnderna.
Byggnadsstyrelsen undersökte år 1962 genom förfrågningar till länsstyrelserna dels nämndernas tillgång till expertis, dels i vilken utsträckning dispensbefo- genheter hade delegerats till byggnads- nämnderna. På vår anhållan har sty- relsen inhämtat nya uppgifter om i vil- ken utsträckning delegation har före- kommit. De nya uppgifterna avser den 15.9 1964. Nedan angivna antal har läm- nats preliminärt.
Kommunernas tillgång på expertis (stadsarkitekt eller sakkunnig med stadsarkitektens kvalifikationer) år 1962 redovisas i nedanstående tablålz
Antal kommuner med heltidsanställd stadsarkitekt. . 76 medlemskap i distriktsorgani- sation med heltidsanställd stadsarkitekt ............... deltidsanställd stadsarkitekt . . medlemskap i distriktsorgani- sation med deltidsanställd stadsarkitekt ............... Antal kommuner som anlitar LBF-kontor eller motsvaran- de expertis ................
223 147 248
369 121
152
Summa 744
Vid undersökningen är 1962 hade de- legation beslutats till 176 kommuner och år 1964 till 359, vilket är en fördubb- ling. Delegationen omfattade emellertid icke alltid alla de dispensbefogenheter, som enligt byggnadsstadgan kan dele-
geras. Delegationen var fullständig år 1962 i fråga om 51 kommuner och år 1964 i fråga om 176 kommuner, vilket innebär att detta antal har mer än tre- dubblats. I tablån nedan redovisas ock- så fördelningen på kommuntyper åren 1962 och 1964.
Ant. kommuner med
full- be- S:a ständiga gränsade dispensbefogenheter 1962 Städer 0. köpingar. . 47 60 107 Landskommuner. . . 4 65 69 Summa 51 125 176 1964 Städer 0. köpingar. . 95 86 181 Landskommuner. . . 81 97 178 Summa 176 183 359
Enligt Kungl. Maj:ts ställningstagande i besvärsmål bör tillgång till deltidsan- ställd stadsarkitekt kvalificera en kom- mun till att erhålla fullständiga dispens- rättigheter. En jämförelse mellan upp- gifterna ovan om kommuner med exper- tis och kommuner med dispensbefogen— heter visar därför att delegation av dispensbefogenheter alltjämt icke synes ha nått den omfattning som har varit avsedd. Uppgifter för de olika länen (se tab. 18.1 och 18.2) visar också, att praxis varierar mellan länen. Så har t. ex. i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län fullständiga dispensbefogen- heter delegerats till 18 respektive 14 kommuner (varav 12 respektive 5 stä- der och köpingar), medan begränsad delegation icke förekommer. I Öster- götlands län har å andra sidan endast en stad _— Norrköping — fullständiga befogenheter, men 8 städer och köping- ar och 7 landskommuner ofullständiga. I Västerbottens län förekommer endast delegation av begränsade befogenheter.
1 Dessa uppgifter ur 1962 års undersökning är återgivna efter en artikel av förste byråsek- reterare S. Berg v. Linde i Svenska stadsför- bundets tidskrift 19/1962.
Tabell 18.1. Antal kommuner av olika typ med dispensbefogenheter länsvis år 1964
Län
Stockholms stad Stockholms. . . . Uppsala ....... Södermanlands. Östergötlands. . Jönköpings. . . . Kronobergs. . . . Kalmar ....... Gotlands ...... Blekinge ...... Kristianstads . . Malmöhus ..... Hallands ...... Göteborgs o. Bohus ....... Älvsborgs ..... Skaraborgs. . . . Värmlands ..... Örebro ........ Västmanlands . Kopparbergs.. . Gävleborgs. . . . Västernorrlands Jämtlands ..... Västerbottens. . Norrbottens . . .
Riket
I % av alla kommuner
Antal kommuner med hel Antal kommuner med be- dispensbefogenhet gränsad dispensbefogenhet Antal kom— Städer o Lands- Städer 0 Lands- Totalt muner k" . ' kom- Summa .. . ' kom- Summa i länet oplngar muner kopmgar muner 1 — 1 _ — _ 1 1 9 6 15 5 19 24 39 52 2 5 7 1 9 10 17 25 7 2 9 1 _ 1 10 39 1 _ 1 8 7 15 16 44 12 6 18 _ — _ 18 54 2 _ 2 5 3 8 10 42 9 12 21 1 3 4 25 50 — _ _ 1 _ 1 1 14 _ 1 1 5 11 16 17 21 4 2 6 3 _ 3 9 57 4 _ 4 9 6 15 19 70 5 10 15 1 1 2 17 39 5 9 14 — _ _ 14 43 5 — 5 6 — 6 11 66 3 2 5 6 8 14 19 56 9 13 22 3 1 4 26 51 1 — 1 8 9 17 18 31 6 _ 6 1 3 4 10 27 3 3 6 5 1 6 12 47 1 _ 1 4 1 5 6 39 3 7 10 2 6 8 18 41 1 1 2 2 _ 2 4 34 — — — 6 8 14 14 33 2 2 4 3 1 4 8 30 95 81 176 86 97 183 359 1 006 17 18 35
18.212. Synpunkter på elastiska stads-
planer
Som elastisk brukar man beteckna en stadsplan där bestämda gränser har dra- gits för byggnadskvarter, specialområ- den, gator och andra allmänna platser och där eventuellt också inom bygg- nadskvarter och specialområden be— stämda gränser har dragits för delom- råden med olika användning, men där byggnadernas läge inom byggnadskvar- ter icke har fixerats på stadsplanekar- tan. Byggnadsrätten begränsas i stället genom staxdsplanebestämmelser om ex-
pl-oateringstal el. dyl. och eventuellt om högsta våningstal, högsta hushöjd och minsta avstånd mellan husen inom kvar- teret och till angränsande bebyggelse. I diskussionen om elastiska stadsplaner förutsättes att vid byggnadslovsgransk- ningen tillses, att byggnaderna erhållit en från olika synpunkter lämplig place- ring och utformning.
Rörande möjligheten och lämplighe- ten av sådana planer anförde departe- mentschefen i propositionen år 1947, att avgörandet om hur långt detaljreg- leringen i en stadsplan borde sträcka sig berodde på bebyggelsens art och
i
Tabell 18. 2. Delegation av dispensbefogenheter, länsvis jämförelse 1962 och 1964
Antal kommuner Antal kommuner Antal kommuner med hel dispens- med begränsad med hel och begräns- Län befogenhet dispensbefogenhet addispensbefogenhet 1964 1962 1964 1962 1964 1962
Stockholms stad .......... 1 1 _ _ 1 1 Stockholms ............... 15 9 24 24 39 33 Uppsala .................. 7 2 10 9 17 11 Södermanlands ............ 9 9 1 1 10 10 Östergötlands ............. 1 1 15 14 16 15 Jönköpings ............... 18 — _ 13 18 13 Kronobergs ............... 2 _ 8 7 10 7 Kalmar .................. 21 _ 4 8 25 8 Gotlands ................. _ — 1 _ 1 _ Blekinge ................. 1 1 16 10 17 11 Kristianstads ............. 6 1 3 1 9 2 Malmöhus ................ 4 4 15 2 19 6 Hallands ................. 15 2 2 3 17 5 Göteborgs o. Bohus ........ 14 2 _ _ 14 2 Älvsborgs ................ 5 4 6 5 11 9 Skaraborgs ............... 5 1 14 11 19 12 Värmlands ................ 22 2 4 7 26 9 Örebro ................... 1 1 17 1 18 2 Västmanlands ............. 6 4 4 _ 10 4 Kopparbergs .............. 6 2 6 4 12 6 Gävleborgs ............... 1 1 5 3 6 4 Västernorrlands ........... 10 _ 8 _ 18 _ Jämtlands ................ 2 1 2 1 4 2 Västerbottens ............. _ 1 14 1 14 2 Norrbottens .............. 4 1 4 1 8 2
Riket 176 50 183 126 359 176
omständigheterna i övrigt. I fråga om områden avsedda för fristående eller parvis hopbyggda egnahem i högst två våningar behövde och borde stadspla— nen ej binda huskropparnas placering å tomten på annat sätt än genom att ange byggnadslinjer, hur stor del av tomtytan bebyggelsen finge uppta och byggnadsavstånd till tomtgräns eller an- nan byggnad på tomten. I fråga om öv- rig bostadsbebyggelse ansågs däremot, att det i regel torde erfordras att bygg- nadernas maximiutsträckning i längd och bredd angavs genom begränsningar på stadsplanekartan och att det angavs om kvartersmarken i övrigt skulle läm- nas helt obebyggd eller finge bebyggas med mindre gårdsbyggnader. Med an- ledning av att i några yttranden hade
föreslagits att stadsplan i fråga om hyreshusbebyggelse i vissa fall endast borde mera schematiskt ange bebyggel— sens art, t. ex. genom att endast ange exploateringstal och högsta tillåtna höjd, varvid det överlämnades åt bygg- nadsnämnden att i samband med bygg- nadslovet bestämma den närmare pla— ceringen av byggnaderna i terrängen och deras utsträckning i plan, framhöll departementschefen, att det framlagda lagförslaget ej utgjorde hinder för en dylik reglering av bebyggelsen, men att en sådan anordning endast borde före- komma i undantagsfall, t. ex. vid kollek- tiv bostadsbebyggelse i större enheter under central förvaltning eller i fråga om bostadsområden, avsedda att succes- sivt bebyggas av en företagare. Om en
dylik reglering skulle tillämpas i större utsträckning, skulle bedömandet av en stadsplans lämplighet i väsentlig grad undandras fastställelsemyndigheten. Det kunde då befaras att exempelvis hygie- niska, bostadssociala och arkitektoniska synpunkter ej beaktades. Departements- chefen erinrade om de möjligheter bygg- nadsnämnd i vissa fall hade att medge mindre avvikelser från stadsplan och ansåg att dessa bestämmelser i tillräck- lig grad syntes möjliggöra en smidig an- passning efter aktuella behov, rådande terrängförhållanden o. (1. Enligt praxis fanns också möjlighet att i stadsplan ge byggnadsnämnd rätt att medge undan- tag i fråga om speciella detaljer i stads- plan. Utvecklingen kunde tänkas med- föra att praktiska, nya undantagsbe— stämmelser av detta slag framkom.
Också utskottet fann i sitt utlåtande, att lagstiftningen icke utgjorde hinder för att man i stadsplan stundom mera schematiskt angav bebyggelsens art, t. ex. genom att endast ange exploate- ringstal och högsta tillåtna höjd. En så- dan anordning vore ägnad att förekom- ma eljest erforderliga stadsplaneänd— ringar och skulle därför främja en önsk- värd förenkling av det administrativa förfarandet i planärenden. Utskottet ha- de d-ärför intet att erinra mot en dylik reglering men förutsatte, att anordning- en icke komme att användas i andra fall än då säkerhet funnes för att de hygieniska, bostadssociala och arkitek- toniska synpunkterna tillräckligt beak— tades vid bebyggelsens utformning och att andra markägares intressen icke träddes för nära.
1 byggnadsstyrelsens »Anvisningar angående beteckningar på plan-kartor m. m. samt bestämmelser till detaljpla- neförslag» (s. 52_53) talas i näna an- slutning till departementschefens ovan- nämnda yttrande om två normala system att utforma stadsplan med avseende på
byggnads planyta och läge, det ena av- sett för den vanliga egnahems- och vil- labebyggelsen, det andra för annan bo- stads- och därmed jämförlig bebyggelse.
Enligt det andra systemet angives bygg— nadernas maximiutsträckning i längd och bredd genom begränsningar på plankartan och utmärkes om kvarters- marken i övrigt skall lämnas helt obe— byggd eller får till viss del bebyggas med mindre gårdsbyggnader. I anvis- ningarna konstateras vidare att vid kol— lektiv bostadsbebyggelse i större enhe- ter under central förvaltning eller i frå- ga om bostadsområden, avsedda att suc- cessivt utbyggas av en företagare, kan under vissa omständigheter tillämpas ett stadsplanesystem som skiljer sig från de förut nämnda. Detta system beskrives emellertid icke. Hänvisning göres en- dast till tidskriften Byggmästaren 1947, s. 201.
Den åberopade tidskriftsartikeln är författad av byggnadsrådet Hans Qui- ding. Det ovan refererade uttalandet av departementschefen citeras. Författaren understryker att det redovisade förenk- lade regleringsförfarandet för flerfa- miljshusområden gäller endast vissa un- dantagsfall och hänvisar till att en dy- lik friare planläggning varit möjlig även enligt den före 1948 gällande lagstift- ningen, vilket framginge av Kungl. Maj:ts fastställelse av ett stadsplaneför- slag för Yttre Svartbäcken i Uppsala. Stadsfullmäktige i Uppsala hade i detta ärende beslutat i första hand anta ett förslag till ändring av stadsplanen, angi- vet å en med P1 63 C1 betecknad karta och i andra hand, för den händelse full— mäktiges föregående beslut ej skulle vin- na fastställelse, ett förslag, avgivet på en med P1 63 C2 betecknad karta. I båda förslagen är planområdet uppdelat i tre kvarter. Kvartersmarken ägdes av sta- den. Två av kvarteren skulle disponeras för kommunalt bostadsbyggande som
kollektiv enhet. Inom dessa kvarter skulle uppföras byggnader för bostads-, affärs- och hantverksändxamål, garage och liknande samt härför behövliga kol— lektiva ändamål, såsom barnstugor och samlingslokaler. Det tredje, östra kvarte- ret, skulle bebyggas huvudsakligen för bostadsändamål. Blivande tomter inom detta skulle försäljas till enskilda. De båda stadsplaneförslagen överensstäm- mer utom beträffande dispositionen av de båda västra för s. k. bostadskollektiv bebyggelse avsedda kvarteren. Beträf- fande dessa två kvarter är förslaget en- ligt karta Pl 63 C2 mera detaljerat. Det upptar en indelning i områden för olika användningssätt, såsom för alhnänt än- damål, »b-ost—ads- och affärsändamål, värme- och tvättcentraler, samlingsloka- ler m. in. Det redovisar på vanligt sätt vilka delar av mar—ken som får bebyggas för dessa olika ändamål och anger hus- höjder och våningsantal som varierar för de olika delområdena. Det andra för- slaget _ whuvu-dförslaget Pl 63 C1 _ an- ger däremot för de båda västra kvarte- ren endast i en exemplifierande upp- räkning vissa av de användningssätt, som kan komma i fråga, och lämnar föreskrifter om byggnadens högsta höjd, våningsantal (fyra våningar) och tak- lutning samt om bebyggelsens maximala bruttovåningsyta. Byggnadens läge an- ges däremot ej, men utmed kvarterens grä-nser har vissa områden undantagits från bebyggelse (förgårdsområden). I planen ingår dessutom bestämmelse om att dessa kvarter ej får uppdelas i flera tomter. Till den utredning som staden överlämnade till Kungl. Maj:t va-r fogad en skiss till utbyggnad som för det mel- lersta kvarteret visade en .i förhållande till P163 C, mera öppen bebyggelse. Kungl. Maj:ts fastställelseb—eslu-t är av följande innehåll:
»Kungl. Maj:t finner _ med hänsyn till att byggnadsnämnden i staden till sitt bi—
träde har heltidsanställd stadsarkitekt samt med hänsyn till stadsplaneområdets belä- genhet och förhållandena inom angrän- sande områden av staden, till nuvarande äganderättsförhållanden ävensom till stads- planeförslagets utformning med avseende särskilt å bebyggelsens ändamål, förbudet mot uppdelning av kvarter i mer än en tomt, högsta hushöjd och våningstal samt exploateringstal för kvartersmarken _ gott, jämlikt 3 & stadsplanelagen, fastställa det av stadsfullmäktige i första hand antagna stadsplaneförslaget, åskådliggjort å kartan Pl 63 C,, under villkor dock beträffande de båda västra kvarteren,
att byggnaderna givas en spridd gruppe- ring av det slag som angives å kartan P1 63 Ge»
att avståndet mellan skilda byggnader, i vilka inrymmas bostadslägenheter, icke kommer att understiga två gånger den för dessa byggnader utnyttjade största bygg- nadshöjden,
samt att därest bostäder förläggas i bygg- nadslängor, dessa längor icke givas större husdjup än elva meter.»
Artikelförfattaren anför att den refe- rerade stadsplanefrågan genom de så— lunda i Kungl. Maj:ts beslut angivna för- utsättningarna är klart karakteriserad som specialfall. Den icke minst viktiga förutsättningen torde vara att byggnads- nämnden till sitt biträde har heltidsan- ställd stadsarkitekt. Ansvaret för att en dylik friare utformad stadsplan ger ett lyckligt resultat kommer ju att åvila den lokala byggnadsmyndigheten.
Kommittén för stadsplaneväsendets organisation anförde i sitt betänkande (»Planväsendets uppgifter och organisa- tion», SOU 1950: 45, s. 43), att utveck- lingen i fråga om stadsplanernas inne- håll under senare tid hade gått i riktning mot en allt mer detaljerad reglering. Undantag hade dock varit områden med sådant byggnadssätt, att riskerna för uppkomst av från hygieniska, bostads- sociala och arkitektoniska synpunkter olämpliga förhållanden var mindre. Som exempel nämnes områden med egna- hemsbebyggelse samt kvarter för offent-
liga byggnader eller speciell använd- ning, såsom industri, handel, upplag etc. I fråga om hyreshusområden hade där- emot ansetts nödvändigt att genom be- gränsningar på stadsplanekartan binda byggnaderna till läge och omfattning, vilket hade berott på att byggnadsföre- tagarna vanligen bebyggt tomt efter tomt utan sammanhang mellan de olika före- tagen. I den mån byggandet övertagits av storföretagare, som bebygger hela kvarter i ett sammanhang, hade emel- lertid möjligheten öppnats att avstå från en dylik i detalj bindande planläggning. En mera schematisk reglering av bebyg- gelsen hade varit möjlig redan före ikraftträdandet av 1947 års lagstiftning och i samband med denna angivits vara lämplig under vissa förutsättningar. Då marken tillhört en ägare och bebyggel- sen skett i ett sammanhang samt bygg- nadsnämnden haft heltidsanställt biträ- de med stadsarkitekts kvalifikationer hade undantagsvis medgivits, att stads- planen utom gränser för gator och kvar- ter endast upptoge bestämmelser om exploateringstal, högsta våningsantal, hushöjd och avstånd mellan husen inom kvarteret och till angränsande kvarters- bebyggelse. Härigenom kunde frågan om de särskilda byggnadernas konturer och gruppering hänskjutas till byggnads- nämnden och anstå till prövningen av byggnadslovet.
Kommittén ansåg, att en dylik anord- ning medförde en önskvärd anpassning av stadsplanen till aktuella projekt. Då husbyggande genom stora företag öka- de _ icke minst genom kommunernas eget byggande _ skapades större möj- ligheter för en dylik fri stadsplanering.
1951 års byggnadsutredm'ng anförde (SOU 1957: 21, s. 83), att det ofta hade erinrats om att stadsplaner gärna blir onödigt detaljerade och lägger större tvång på byggandet än som erfordras för att nå det åsyftade resultatet. Utred-
ningen fann, att anmärkningen utan tvivel var befogad i många fall och att i stadsplaner ofta inflöte bestämmelser, om vilkas nödvändighet och ändamåls- enlighet delade meningar kun-de råda. Ibland kunde det vara nödvändigt att stadsplaner gjordes mycket detaljerade, t. ex. i fråga om en plats av central be- tydelse för stadsbilden eller en plats av särskild vikt från trafiksynpunkt. Men i regel torde ganska schematiska bestämmelser vara tillräckliga. Vad som från samhällets synpunkt behövde när- mare regleras i fråga om mark för en- skilt byggande vore väl främst använd- ningssättet i allmänhet (bostadsbebyg- gelse, industribebyggelse etc.) samt ex- ploateringsgraden. Planerna torde i all- mänhet böra uppta bestämmelser om byggnadsskicket (öppet eller slutet byggnadssätt, områden som ej får be- byggas eller som endast får bebyggas på visst sätt etc.) och vidare 0111 högsta tillåtna hushöjd och högsta tillåtna an- tal våningar. De möjligheter till ytter- ligare reglering, som lagen medger, bor- de däremot enligt utredningens mening icke utnyttjas utan starka skäl.
Utredningen hade på senare tid iakt- tagit en tydlig tendens till friare linjer i planläggningen, sammanhängande med nya principer för projektering och ut- förande av byggnader, men också med att planmyndigheterna börjat bli varse de olägenheter _ främst svårigheter vid handläggningen och behov av änd- ringar _ som följer av en alltför ingå- ende reglering. Som exempel nämner utredningen, att på senare tid de 5. k. elastiska stadsplanerna blivit ganska vanliga. Deras användbarhet torde dock av flera skäl — bl. a. svårigheterna att åstadkomma godtagbara inteckningssä- kerheter _ i huvudsak vara begränsad till större fastighetskomplex i en ägares hand.
Utredningen anför vidare, att man nu-
mera ofta också i många fall där en detaljreglering i och för sig kan vara önskvärd, torde kunna avstå från en sådan detaljreglering stadsplanevägen, därför att man har andra garantier för att planförfattarens och planmyndig- heternas intensioner kommer att fullföl- jas. Byggnadslagstiftningen understry- ker kraftigt principen att detaljplanlägg- ning bör ske i nära anslutning till byg- gandet. Icke sällan upprättas stadspla- ner med tanke på redan projekterade eller under projektering varande bygg— nader, varvid det t. o. m. är vanligt att byggnaderna uppföres på dispens, in- nan planen hunnit färdigställas. En stor del av byggandet sker f. ö. i kommu- nernas egen regi eller genom företag med nära anknytning till den kommu- nala verksamheten. Även eljest är de byggande nästan alltid beroende av stat- liga och kommunala myndigheter för att erhålla lån, kreditgarantier etc.
Utredningen betonar att planläggni-ng- ens kvalitet i mycket beror på utbild- ningen och de personliga egenskaper- na hos planförfattarna. Reglerna i bygg- nadslagstiftningen ger blott en yttre ram för vad som är tillåtet men kan ej ge garantier för att planerna blir sådana de borde vara. Man borde därför ej hysa några illusioner om att det är möjligt att åvägabringa några genom- gripande förenklingar eller andra för- bättringar i stadsplanerna enbart ge- nom en revision av reglerna för deras innehåll och utformning.
Utredningens förslag begränsades till de tidigare omnämnda fö-renklingarna i byggnadsstadgans bestämmelser om innehållet i stadsplaner.
Vill man mycket kort sammanfatta de synpunker som anförts beträffande elastiska stadsplaner för flerfamiljshus bör först konstateras att ingen tvekan råder om att denna planeringsmetod endast kan användas under vissa förut-
sättningar främst i fråga om samlat ägande till marken och byggnads- nämnds tillgång till sakkunnigt biträ- de. Någon gång framhäves de praktiska svårigheterna i samband med belåning, som betingas av att en elastisk stads- plan begränsar möjligheterna till tomt- bildning. Rörande önskvärdheten i och för sig av en stadsplanering av denna typ synes meningarna delvis divergera. I några fall betonas att metoden är avsedd för klara undantagsfall och att en mera allmän tillämpning av meto- den icke är önskvärd, då den innebär risker för att exempelvis hygieniska, bostadssociala och arkitektoniska syn- punkter ej blir beaktade, om fastställel- semyndigheten undandras granskningen av planerna ur dessa synpunkter. I andra fall betonar man i stället att för- utsättningarna för tillämpning av me— toden med elastiska planer kommer att föreligga i allt större utsträckning ge- nom att byggandet övertages av storfö- retagare och att denna metod därför bör tillämpas allmännare än tidigare. Man anför då också att samhället _ kanske främst de statliga myndigheter- na — icke torde ha anledning att hårt reglera byggandet. En detaljreglering är tvärtom av ondo genom att den onö- digt begränsar byggnadsföretagarnas rö- relsefrihet. Den resulterar också i svå- righeter i handläggningen och relativt stort behov av stadsplaneändringar.
De uppgifter som förekommit röran- de frekvensen av elastiska stadsplaner synes också vara motstridiga. Uttalan- den som framhäver önskvärdheten av en friare stadsplanering kombineras ofta med ett påstående eller en förmo- dan att elastiska stadsplaner har blivit rätt vanliga. I andra sammanhang1 utta- las en förmodan att försöken med elas-
1 Jfr t. ex. Jöran Curman, »Stadsplaner _ ett hinder för god miljögestaltning». Tidskriften Plan 1961: 6.
tiska stadsplaner i stort sett torde ha övergivits.
18.213. Samtidig husprojektering och stadsplanering Enligt traditionell uppfattning skall stadsplanen utarbetas innan husprojek— teringen påbörjas. Detta gäller även om elastiska stadsplaner, där ju grundföre- ställningen är att planen skall göras så tänjbar som möjligt för att husprojek- törer vid ett efterföljande arbete skall ha största möjliga frihet. En annan metod att uppnå samord- ning mellan stadsplanering och huspro- jektering är att driva dessa arbeten mer eller mindre parallellt. Inga uppgifter finns om i vilken utsträckning detta praktiseras. Ibland organiseras arbetet så att byggherren upprättar också för- slag till stadsplan. Detta förfaringssätt har nackdelen att behandlingen av principiella frågor och beaktandet av utomstående intressenters synpunkter ofta sker på ett sent stadium i planeringsproccssen. Innan planen har blivit färdig för utställning, remissbe- handling, formell behandling i kommu- nala organ och fastställelse, har även husprojekteringen arbetats igenom och som regel torde byggherren då räkna med att kunna påbörja byggandet täm- ligen snart. Har planen utarbetats av byggherren utan tillräcklig kontakt med eller tillräckligt beaktande av kommu- nala synpunkter, står kommunen inför valet att antingen kräva omarbetning av planen och därmed ställa byggher— ren i en svår situation och kanske för- orsaka förseningar i kommunens eget bostadsbyggnadsprogram eller att godta en plan som man inte känner sig nöjd med. Även utställning, remissbehand— ling och fastställelsebehandling kan medföra att oförutsedda svårigheter uppkommer. Uppkomsten av sådana mindre önskvärda situationer motver—
kas dock, men kan knappast helt und- vikas, genom lämpliga förarbeten för planeringen. Förutsättningarna för be— byggelsens inordning i större samman- hang bör ha utretts och preciserats (t. ex. i en dispositionsplan av det slag som behandlas nedan i avsnitt 19.4.7). Kommunens önskemål beträffande be- byggelsens utformning, skolor, butiker, serviceanläggningar av olika slag etc. bör också preciseras och klargöras så långt som möjligt i program för bebyg- gelsen.
18.2.2. Undersökningar inom statens institut för byggnadsforskning av stadsplaneringspro- cessen och sammanhörande aktiviteter
Inom statens institut för byggnadsforsk- ning pågår studier av stadsplanerings- processen. Bl. a. har man studerat det faktiska händelseförloppet vid detalj- planeringen av fyra områden i fyra olika kommuner. Därvid har icke blott arbetet med detaljplanen studerats utan allt arbete, som har erfordrats för iord- ningställandet av området för bebyg— gelse, har ägnats viss uppmärksamhet. Planeringsförloppet har i första hand studerats genom bevarade handlingar, såsom diarier, föredragningsböcker, protokoll, minnesanteckningar, skisser och kartor. Studiet av aktmaterialet har kompletterats med intervjuer med par- ter, som har medverkat, varigenom bil- den av händelseförloppet har kunnat fyllas ut med händelser, som ej har re- gistrerats, och med resonemang om de motiv, som har påverkat planeringen.
Studien av de fyra projekten betrak— tas i första hand som metodologisk och explorativ. Innehållet i planeringen har kunnat belysas och erfarenheter har erhållits som kan utnyttjas vid plane- ringen av det fortsatta forskningsarbe- tet.
Generella omdömen om samhällspla—
neringen, baserade på denna studie, måste däremot ges en mycket försiktig formulering.
Vissa uppgifter har emellertid sam- manställts om tidsåtgången för olika åtgärder.
Man har vidare noterat, att den över— siktsplanering, som hade bort föregå detaljplaneringen, i allmänhet har varit bristfällig och att därför frågor av över- siktskaraktär har måst diskuteras un- der detaljplancringen och t. o. m. på mycket sent stadium av denna.
Icke i något av de fyra fallen har ett program för stadsplanearbetet diskute— rats, vilket ocksä har medverkat till att principiella frågor har diskuterats sent och har medfört, att förtroendemännens roll huvudsakligen inskränkt sig till kon- troll av teknikernas arbete.
Äganderättsförhållanden tycks spela stor roll för var och när detaljplanering sker men också för tidsåtgången för pla- neringen.
I fråga om fastighetsbildningen har antecknats, att i tre av fallen tomtindel- ning har kunnat antas och fastställas tämligen snabbt, därför att tekniskt ar- bete har utförts på ett tidigt stadium. Också tomtmätningen genomfördes på begränsad tid. Sammanläggning av tomtdelar har däremot varit tidskrävan- de. I det fjärde fallet har markförvärv och lagfartsfrågor verkat försenande på fastighetsbildningen. Byggnadslov har i några fall beviljats redan innan fastig- hctsbildningen var klar.
Planeringen kräver ett stort antal kon- takter. I de studerade fallen har kon- takter mellan planförfattaren och läns- arkitekten förekommit 2—3 gånger. Ge- nom att länsarkitekten förhandsgrans- kar en plan kan uppnås, att punkter, som kan granskas tidigt, även kritiseras tidigt och icke under fastställelsepröv- ningen.
Tre av de områden, vilkas planering
har studerats, var belägna i medelstora städer och det fjärde i en landskommun. Landskommunen var i motsats till stä- derna i mycket stor utsträckning bero- ende av konsulter, vilket synes ha för- svårat tidsplanering och samordning mellan olika aktiviteter.
I samband med studier av de fyra pla- neringsfallen har diskuterats hur plane- ringsförloppet bör gestaltas.
En utgångspunkt har härvid varit att den totala förberedelsetiden bör vara så kort som möjligt. Härför talar att de framtidsbedömningar, som planeringen måste bygga på, till följd av en succes- sivt ökande informationswmängd, blir säkrare ju senare de kan göras. Också ekonomiska skäl talar för att kostnads- krävande förberedelseåtgärder företas så kort tid som möjligt före det att om- rådet tas i bruk och därmed ger avkast- ning på nerlagda kostnader.
Förberedelsetiden bestäms utom av arbetsintensiteten under de olika ar- betsmomenten av hur dessa kopplas samman. Vid en tidsplanering av åtgär- derna måste man givetvis se till, att en åtgärd som beror av resultatet av en annan åtgärd förläggs efter den senare. Tiden kan emellertid förkortas genom att arbeten, som är eller kan göras obe- roende av varandra, utföres samtidigt. Det gäller här att söka den arbetsmetod och det tidsschema som ger den kor- taste totaltiden.
Det har vidare bedömts som otillfreds- ställande, att personer och organ med ansvar för resultatet tar ställning först när ett planförslag redan ligger utarbe- tat. Följden härav kan bli att planför- slaget måste mer eller mindre fullstän- digt omarbetas, därför att det icke till- fredsställer det ansvariga organet eller att detta för att undgå en tidsödande och kostnadskrävande omarbetning tvingas godta en plan, som dåligt sva— rar mot dess önskemål och synpunkter.
Ansvariga personer och organ bör där- för ges möjlighet att successivt styra planeringsprocessen.
Vid upprättandet av ett stadsplane- förslag måste man steg för steg ta ställ- ning till olika element i planen. Varje sådant ställningstagande innebär ett val mellan olika alternativ, t. ex. mellan hög eller låg utnyttjandegrad, höga el— ler låga hus, olika trafiksystem etc. Om man inte successivt valde bort vissa al— ternativ, skulle antalet kombinations- möjligheter öka mycket snabbt. Det är därför inte möjligt att hålla alla kom- binationer öppna. Bortväljandet av vis- sa alternativ kan göras antingen av stadsplaneförfattaren eller av den som har ansvaret, kommunen eller dess or- gan. För att ge den ansvariga instansen möjlighet att styra processen kan pla- neringen lämpligen organiseras så att planförfattaren inom ramen för ett gi— vet program arbetar fram planen i ett eller ett par steg och sedan redovisar ett eller flera alternativ i sista steget, varefter beslutsinstansen tar ställning till dessa och ger direktiv för det fort- satta arbetet. Om beslutsinstansen un— derkänner planförfattarens val av alter- nativ behöver denne då bara gå ett be- gränsat antal steg tillbaka och börja om arbetet där, varför ett mera omfattande planarbete aldrig behöver kastas bort.
Bland fördelarna med ett sådant be- slutsförfarande nämns för det första att beslutspersoner och organ ges en hög grad av insyn i arbetet. De beslutande behöver ej komma i dilemmat att an- tingen försena och fördyra ett projekt genom att kräva en långtgående omar- betning av ett färdigt planförslag eller att acceptera en plan som ej svarar mot deras synpunkter.
En olägenhet kan vara att det är svå— rare för den ansvariga instansen att i varje etapp överblicka konsekvenserna av sina ställningstaganden än att bedö-
ma ett redan färdigt planförslag. Denna olägenhet bör kunna reduceras genom ett utredningsarbete, som i möjligaste mån klargör de konsekvenser som är förbundna med olika möjliga alternativ. Så t. ex. kan skissarbetet i varje etapp gå mera i detalj än vad besluten gör.
Som en andra fördel med det beskriv- na beslutsförfarandet anges att arbetet kan bedrivas effektivt och till låga kost— nader. För varje etapp behöver man endast göra de utredningar som krävs för ställningstagandet i denna etapp. Endast ett minimum av alternativ be- höver fullföljas. Genom beslutsinstanser— nas medverkan är dock risken begrän— sad att bortväljandet av alternativ sker på ett olämpligt sätt.
Som en tredje fördel med beslut i etapper nämns slutligen, att det blir möjligt att fördela planarbetet (och synbarligen också annat förberedelse- arbete) på flera personer som arbetar samtidigt genom att planområdet succes— sivt kan indelas i från varandra obe— roende enheter och genom att förutsätt- ningarna för planeringen inom varje område har klargjorts. Man kan t. ex. tänka sig följande steg i stadsplanearbc- tet. I steg 1 beslutas om matargatornas, huvudgångvägarnas och huvudledning- arnas anknytning till området. I steg 2 bestäms lokaliseringen inom området av anordning för fritidsverksamhet, sko— lor, butiker, busshållplatser etc. I steg 3 behandlas bostadsgator och gångvä- gar från ovannämnda gångtrafikmål till kvarteren. I steg 4 fastlägges innehållet i kvarteren och dessas gränser. I steg 5 slutligen beslutas om bilplatstillfar— ternas och gångvägarnas anknytning i kvartersgränserna.
I detta exempel skulle det vara möj- ligt att efter steg 1 bearbeta området oberoende av staden i övrigt och matar- gator och huvudledningar skulle kunna projekteras oberoende av det fortsatta
arbetet med stadsplaneringen av områ- det. Efter steg 3 skulle kvarter och par- ker kunna planeras oberoende av var- andra. Projekteringen av gator och led- ningar skulle vidare ha blivit oberoen— de av stadsplaneringen. Efter steg 5 kan olika projektörer arbeta med olika går- dar och hus etc.
I byggforskningsinstitutets undersök- ning anföres också några nackdelar med en successiv låsning av ett projekt. Redan tidigare har nämnts svårigheter- na att i varje etapp överblicka konse- kvenserna av besluten. Som en andra nackdel anförs att det är risk att man i olika etapper använder bedömningskri- terier som ej står i samklang med var- andra. För det tredje kan den uppre- pade behandlingen av beslutsorganen verka fördröjande.
Med utgångspunkt från dessa syn- punkter på hur förberedelserna lämpli— gen bör organiseras och på basis av er- farenheter som har vunnits genom stu- dier av förberedelserna till bebyggandet av de fyra områdena och annorledes har man inom institutet för byggnads- forskning utformat modeller av det hän- delseförlopp som föregår bebyggandet av ett område. En sådan modell måste bygga på vissa antaganden, t. ex. i fråga om kommunens organisation och till- gång till tjänstemän, förekomst av tidi- gare bebyggelse på planområdet (nyex- ploateringsområde respektive sanerings- område), om äganderättsförhållanden etc. Modellen ger en innehållsredovis- ning av förberedelsearb—etena (dvs. för- tecknar de olika åtgärder som ingår) och redovisar sambandet mellan olika åtgärder. Genom att uppskattningar (ba— serade på tillgängliga uppgifter) görs om tidsåtgången för varje åtgärd kan ett tidsschema byggas upp och den för hela förberedelseprocessen erforderliga ti- den beräknas. Förberedelsearbetena kan grupperas i ett antal kedjor av åtgär-
der, så att ett tämligen fast (oföränder- ligt) beroendeförhållande föreligger mellan åtgärder i samma kedja, medan möjligheter finns att mer eller mindre fritt koppla de olika kedjorna till var- andra. Graden av frihet i kopplingen mellan de olika kedjorna beror bl. a. på vilka risker, t. ex. för att behöva göra om arbeten, som man är villig att ta.
Dylika modellstudier bör vara av värde för den kommunala planeringen i olika avseenden. De ger synpunkter på hur förberedelserna för en bebyggel- se rationellt kan samordnas, de bör mot- verka orealistiska underskattningar av den totala tidsåtgången för förberedel- serna och de belyser vilka aktiviteter som är kritiska i betydelsen avgörande för den totala tidsåtgången för förbere- delserna.
18.2.3. Byggnadsstyrelsens utredning 18.2.31. Detaljplaneringen I utredningen om bebyggelseplanering- ens läge anför byggnadsstyrelsen på tal om detaljplaneringen inledningsvis att en rationalisering av dess organisation och arbetsformer är av mycket stort in— tresse, eftersom detaljplaneringen för närvarande belägger den ojämförligt största delen av planeringsresurserna. 1 övrigt anför styrelsen i huvudsak föl— jande. Detaljplaneringen underlättas, om den har förberetts på rätt sätt genom över- siktsplanering, men också genom iord- ningställanwde av grundkartor, invente- ringsmaterial, uppgifter om vägfrågor, grundförhållanden, vatten- och avlopps- förhållanden etc. Mycket av det utred- ningsarbete som nu utförs lokalt från fall till fall borde i stället med fördel kunna tillhandahållas av centrala eller regionala organ. Planeringsproceduren bör om möj- ligt förenklas. Vissa utredningsarbeten
under senare tid har föranlett förslag i sådan riktning. Som exempel nämner byggnadsstyrelsen 1954 års fastighets-
bildningskommittés betänkande »Nya medel för plangenomförande», SOU 1963: 78.
Styrelsen kommer vidare in på frågan om stadsplaneringens anpassning till husprojekteringen. Styrelsen anför, att den fasta bindningen i en stadsplan av huskropparnas lägen, dimensioner och form är vanlig vid stadsmässig bebyg— gelse och i princip erfordrar en plan- ändring, om man vid projekteringen önskar genomföra en annan lösning.
Ett planläggningssystem där dessa de- taljer låstes först vid en tidpunkt som närmare sammanfaller med projekte- ring skulle vara väsentligt fördelakti- gare. Väsentliga nackdelar med det nu- varande systemet avspeglas i innerstads- och centrumområden, som vanligen har äldre, mycket detaljerade planer, som är helt ogenomförbara enligt nutida pro- duktionsmetoder och allmänna stan- dardkrav. Det stora beståndet av för- åldrade planer är ett mycket svårbe- mästrat problem, vars lösning kompli- ceras av bestående orationell fastighets- bildning, befintlig bebyggelse av skif- tande värde och i olika stadier av sa- neringsmognad etc.
Metoden med s. k. elastiska stadspla- ner har praktiserats rätt länge, men har vissa svagheter främst ur belånings— teknisk synpunkt. Den har dock enligt styrelsen i många fall visat sig innebära påtagliga fördelar. Styrelsen rekommen- derar därför ett fortsatt studium med sikte på att utvidga den förenklade de- taljplanens användningsområde. Styrel- sen har för sin del i olika sammanhang fört fram tanken på en sådan förenk- lad plan som kunde användas för att snabbt avlösa äldre otidsenliga planer, t. ex. inom centrumområden av olika
typer. Byggnadsstyrelsen erinrar vidare om
det studium av stadsplaneringsproces- sen som bedrivs inom statens institut för byggnadsforskning och anför att ett sådant studium bör kunna ge värdefulla informationer om möjligheterna att ge- nom effektivisering av proceduren för- korta planeringstiderna.
Styrelsen diskuterar möjligheten att utnyttja det i byggnadsstadgan (14 &) föreskrivna samrådsförfarandet för en rationalisering av planeringsprocessen. Styrelsen menar att ett sådant samråds- förfarande skulle kunna användas för att bättre anpassa detaljplanläggningen både tidsmässigt och i sak till bebyggel- sens projektering. Samråd med läns- myndigheterna äger rum i flertalet fall, men samråden sker under varierande former och inte alltid så att de på ett tillfredsställande sätt bidrar till planför- slagens prövning eller förkortning av handläggningstider.
Samrådsförfarandet borde enligt byggnadsstyrelsens mening utföras på ett sätt som är anpassat till tidsföljden av de bedömanden som måste göras un- der planläggningsarbetet. Detta borde innebära ett första samråd med länsor- ganen, i första hand länsarkitekten, vid ett tidigt skede i planläggningen, då exempelvis de förutsättningar som har med mera översiktliga bedömanden att göra, kunde diskuteras. Samråd borde förekomma ytterligare en eller flera gånger under planarbetets gång, när planläggningsprinciper har klarlagts och kan presenteras. Det slutliga försla- get borde diskuteras vid ett slutligt sam- råd. Ett sådant samrådsförfarande skulle ha större värde än om samråd sker en- dast när förslaget är färdigt och repre- senterar redan gjorda ståndpunktstagan- den. Styrelsen anser sig med ledning bl. a. av egna och länsarkitektorganisa- tionens erfarenheter kunna utarbeta re- kommendationer för samrådsförfaran- det.
gifter om handläggningstider för olika moment under den statliga fastställelse- proceduren. Styrelsen finner icke hand- läggningstiderna i och för sig långa men anser att vissa möjligheter till rationa- liseringar bör finnas. Det tidigare nämn- da samrådsförfarandet är en möjlighet till kortare handläggningstider. Styrel- sen har påbörjat en översyn av läns- arkitektkontorens arbetsrutiner även i övrigt. ,- Styrelsen har påwolika— vägar kommit till uppfattningen att besvär över läns- styrelsens beslut i planfrågor många gånger avsevärt fördröjer planärenden -— bl. a. har handläggningstider i några besvärsärenden studerats. Besvären blir också belastande för byggnadsekono- min. Bebyggandet av ett helt planom- råde kan fördröjas av besvär som hän- för sig endast till en obetydlig del av området.
Antalet besvär i såväl plan- som bygg- nadsärenden har ökat de senaste åren, vilket vid styrelsens sammanträden med länsmyndigheter hade satts i samband med vissa regler i 1959 års byggnads- stadga om delgivning av beslut i plan- ärenden och om grannes underrättande om byggnadslov. Handläggningen av be- svärsärendena liksom en omfattande dispensgivning ansågs av länsmyndig— heterna göra det svårt att med rådande personalknapphet hinna med andra för planeringsverksamheten angelägna upp- gifter.
18.232. Behovet av normer och anvis- ningar
Byggnadsstyrelsen har funnit att det är betydelsefullt, att »rekommendationer, anvisningar samt mer eller mindre bin- dande normer» finns och att en mer omfattande tillgång till anvisningar och normer utan tvekan skulle leda till ef- fektivare arbetsrutiner i planläggnings- arbetet, till en bättre och jämnare kva- litet på planerna och en förkortning av
tiden för projekteringen. Ett tillfreds— ställande sakunderlag för anvisningar har emellertid hittills i stor utsträck— ning saknats, varför utfärdade anvis- ningar merendels har »måst grundas på tillämpad praxis, erfarenheter från en- staka fall eller på mer eller mindre subjektiva uppfattningar». Arbetet med att få till stånd »anvisningar och preci- serade kvalitetskrav till ledning för planläggningsarbetet på skilda nivåer» kräver koncentrerade arbetsinsatser. Styrelsen finner det realistiskt att inte överskatta möjligheterna att i praktiken kunna forcera ett utvecklings- och re- formarbete. Styrelsen har i sina anslags- äskanden för budgetåret 1964/65 lagt fram ett program, omfattande åren 1963/ 64—1965/66, för behandlingen av ak- tuella utrednings- och anvisningsuppgif— ter.
Kraven på anvisningar och normer motiverar enligt styrelsen även en brett upplagd utrednings- och forsknings- verksamhet. Styrelsen erinrar om att forskning av det slag det här gäller re— dan bedrivs vid universitet och tekniska högskolor och inom vissa enskilda och halvstatliga utredningsinstitut. Sedan byggforskningsorganisationen ombilda— des 1960 har dess insatser i ökad ut- sträckning inriktats på planforskning, i första hand genom att statens institut för byggnadsforskning beretts möjlighet till en aktiv insats. Styrelsen anser emel- lertid att avsevärt större resurser måste tillföras planforskningen och också att rekryteringen av forskare måste stimu- leras. Styrelsen finner det angeläget att forskningen inriktas och utvidgas så, att aktualitetskravet i anvisnings- och normarbetet kan tillgodoses.
Styrelsen anser sig icke böra ge nå- gon redogörelse för aktuella forsknings- uppgifter, men understryker att för det praktiska planarbetet krävs anvisningar i vissa aktuella dimensioneringsfrågor som t. ex. ytuppgifter för vissa aktivi-
teter (parkering, trafikanordningar, lek- platser, rekreation, centrumverksamhet etc.) och uppgifter om skydds- och sä- kerhetsavstånd till vissa verksamheter (bulleralstrande anläggningar, parke- ringsplatser, industrier, skolor etc.). Därjämte nämner styrelsen samhällsve- tenskapliga data främst av intresse för översiktsplaneringen och till en del fal- lande utanför den nuvarande byggforsk- ningsorganisationens ansvarsområde.
18.233. Byggnadsstyrelsens förslag till översyn av byggnadslagstiftningen
Byggnadsstyrelsen anser att en översyn av byggnadslagen är motiverad av flera skäl. Vid 1959 års lagstiftning ansågs en fullständig överarbetning av bygg— nadslagen tills vidare böra anstå. Bygg- nadslagen och byggnadsstadgan fick därigenom olika disposition. Lagen har numera blivit mycket svåröverskådlig genom de ändringar som successivt har vidtagits. Svåröverskådligheten kan yt- terligare väntas öka om olika förslag av 1954 års fastighetsbildningskommitté genomföres. Enligt styrelsen krävs emel- lertid icke endast en redaktionell över- syn. Även grunderna bör omprövas. Kommunblocksbildningen och reformer av kommuvnindelningen bör återverka
på lagstiftningen. Komm-unförbunden har uttryckt skepsis mot regionplane- institutets lämplighet för kommunbloc- kens interkommunala planering. Behov föreligger för interkommunal planering i andra sammanhang, t. ex. för fritids- livet. Reglerna för interkommunal pla— nering behöver överses. Generalplane- bestämmelserna bör överses i syfte att ge generalplanen ökad fasthet. General- planens roll i det allmänna planerings- systemet bör preciseras. Detaljplanein- stitutets utformning synes enligt styrel- sen medge en smidig anpassning till byggandets ändrade struktur och ut- veckling i övrigt, t. ex. genom olika for— mer av elastisk stadsplan. Lagändring- ar kan dock vara lämpliga för att på- skynda utvecklingen. En förenkling av detaljplanebestämmelserna kan eventu- ellt bli möjlig om generalplanen kan ges en fastare form. Avgränsningen mel- lan stadsplan och byggnadsplan bör om- prövas. Fritidsbebyggelsens planpro- blem och formerna för reglering av glesbebyggelse bör övervägas. Sannolikt bör vid en allmän översyn av byggnads- lagstiftningen även bestämmelserna till skydd för enskild rätt överses. En del av de nuvarande bestämmelserna har i hög grad bidragit till att fördröja plan- ärenden.
KAPITEL 19
Behov av förändrade planeringsrutiner
19.1. Inledning om planeringsbegreppet
I varje beslutsprocess ingår såväl elc— ment av utredande karaktär som bedöm- ningar och beslut (avvägningar, värde- ringar, politiska avgöranden, ställnings- taganden) av olika slag. Utredningarna kan bestå i att hopbringa sakmaterial av betydelse, belysa utvecklingstenden- ser och graden av handlingsfrihet i fö- religgande situationer, inventera önske- mål hos olika intressenter i handlarn- det, redovisa medel som kan komma i fråga för att realisera olika önskemål, söka klarlägga den troliga effekten av vissa åtgärder och kartlägga biverk- ningar, såväl positiva som negativa.
Utredningarna uppdras åtminstone i mera komplicerade fall åt särskilda ex- perter. Dessa får också ofta i uppdrag att förslagsvis precisera mål för en verksamhet och att föreslå åtgärder av olika slag.
Syftet med utredningarna och med expertens arbete i övrigt är vägled- ning vid beslutsfattandet. Det ankom- mer därför på dem som har att svara för besluten, dvs. i den statliga och kommunala verksamheten på politiker- na och chefstjänstemän, till vilka av- görandet kan ha delegerats, att spela en aktiv roll även under dessa förbere- delser. Det är beslutspersonernas sak att avgöra, vilken information och vil- ka utredningar de vill ha som under- lag för sitt handlande och vilka grän- ser och förutsättningar som skall gälla vid utarbetandet av förslag.
Beslutspersonen har också att ta ställ- ning till experternas arbete, när det föreligger klart. Han har att skapa sig en egen uppfattning om tillförlitlighe- ten i utredningarna beträffande både beskrivande del och p-rognoser. Han har att avgöra om de kan anses till- räckliga för att han skall ta ställning eller om de bör kompletteras i något avseende. Har utredaren framlagt för- slag, är det ändock i sista hand besluts- personen som tar ställning till dessa, väljer mellan alternativ, om sådana fö— religger, ändrar och modifierar om han anser det lämpligt eller begär komplet- terande förslag utifrån nya förutsätt- ningar.
Vissa led i en mera invecklad besluts- process eller en beslutsprocess som sträcker sig över en längre tid beteck- nas understundom som »planering». Det är emellertid inte alltid fullt entydigt, vilka aktiviteter som skall räknas som planering. Att planera innebär att fun- dera över framtiden och över olika handlingsmöjligheter för att nå ett visst syfte. Om man icke kräver några sär- skilda kvalifikationer i detta sysslande med framtiden, torde det vara riktigt att säga att alla planerar sin verksam- het. Detta gäller också kommuner, oli- ka kommunala organ och enskilda tjäns- temän. I dagligt tal krävs emellertid ibland, att sysslandet med framtiden skall vara på visst sätt kvalificerat (sys- tematiskt, konsekvent, medvetet, base- rat på lämpliga metoder etc.) för att förtjäna (heders)betecknivngen plane-
ring. Det blir dock en språkfråga av underordnat intresse om en icke kvali- ficerad analys av framtiden och av handlingsmöjligheter skall betecknas som dålig planering eller som brist på planering.
Planeringens avgränsning mot besluts- fattandet är också obestämt, vilket re— sulterar i en vacklande användning av begreppet plan som beteckning för planeringens slutprodukt. Ibland betecknas redan utredningar, t. ex. kartläggningar av handlingsmöjligheter eller av konsekvenser av vissa åt- gärder, som planer. Som planer be- tecknas emellertid också redovisning- ar av mål man vill realisera eller av åtgärder, som är ägnade för uppnåen— det av ett mål. Vill man göra en distink- tion mellan de olika slagen av planer, kan det första slaget betecknas utred- ningsplan. En redovisning i mera all— männa termer av mål som eftersträvas kan kallas idéprogram och en mera preciserad redovisning av mål eller re- kommendationer beträffande åtgärder handlingsprogram. Rekommendationer- na kan ha karaktär av principer, nor— mer eller andra regler för hur man bör bete sig i olika upprepade situationer eller ange en kombination av åtgärder, ägnad att i en specifik situation säker- ställa eller befordra uppnåendet av ett mål. Rekommendationerna kan vara helt entydiga eller lämna valmöjligheter öpp- na. De kan eventuellt också göras be- roende av framtida händelser eller av andra villkor.
Utredningar — utredningsplaner _ bör givetvis, som ovan har behand- lats, värderas av beslutspersonerna. Det är dock knappast meningsfullt att tala 'om att man antar en sådan plan. Det är först när planen (eller planförslaget) innehåller rekommendationer av något slag rörande mål eller medel som den kan antas. I detta fall kallas den ofta
plan först sedan den har blivit föremål för godkännande av de beslutande in- stanserna. Dessförinnan anses den då ha karaktären av planförslag.
En alldeles speciell betydelse tycks ordet »plan» ha i byggnadslagstiftning- en. Byggnadslagens planer är baserade på utredningar men är icke själva ut- redningar. Även om en kommun äger vissa möjligheter att framtvinga för- verkligandet av en fastställd plan eller när den själv äger marken själv kan genomföra en stadsplan, kan antagan- det av planen knappast sägas innebära ett beslut om dess förverkligande. Stads- planer är icke vanliga handlingspro- gram. De anger visserligen hur kom- munen önskar att bebyggelsen skall se ut, kan alltså anses ange ett mål. Vä- sentligt i fråga om byggnadslagens pla- ner är emellertid att fastställda planer är civilrättsliga instrument för regle- ring av vissa rättigheter och skyldig- heter. Byggn—adslagstiftningens regler för hur planer skall vara utformade och bestämmelser om tillkomstproceduren är i hög grad präglade härav.
19.2. Samordning på riksnivå
Det har ofta klagats över att statliga åt- gärder av betydelse för den fysiska pla- neringen och även den lokala plane- ringen i övrigt visar en brist på inbör- des sammanhang och på samordning sinsemellan och med lokala planerings- åtgärder. Vi har icke gjort någon syste- matisk genomgång av dessa frågor, men anser oss redan därförutan ha en så stor allmän erfarenhet i dessa avseen- den att vi icke tvekar att anse att kri- tiken i varje fall ofta är befogad. Det synes oss därför vara ett angeläget be- hov att en fast organiserad instans för översyn och samordning av statliga pla- neringsåtgärder sinsemellan och med lokala åtgärder tillskapas.
Efter att ha diskuterat dessa frågor har vi funnit, att förefintliga brister väsentligen torde bero på att flera olika statsdepartement har ansvar för åtgär- der av stor betydelse för planeringen och att därför inget statsråd har en samlad överblick och ett samlat ansvar för alla sådana åtgärder. Det synes emellertid vara verklighetsfrämmande att tänka sig att man skulle kunna sam- manföra alla verk med väsentliga upp— gifter i detta planeringssammanhang till ett departement. Detta torde emellertid icke hindra att ansvaret för samord- ningen av sådana planeringsuppgifter som nu diskuteras samlas hos ett de— partement och ett ansvarigt statsråd. Detta skulle innebära att verkschefer med ansvar för åtgärder och planering av betydelse för samhällsbyggandet skulle vara skyldiga att i dessa frågor rådgöra med ifrågavarande statsråd, men dessutom alltjämt vara bundna till sitt vanliga departement. Att verksche- fer på detta sätt håller kontakter med flera departement är icke något nytt, utan ett system som med framgång till- lämpas i rätt stor utsträckning.
Genom statsmakternas beslut vid höst- riksdagcn 1964 om riktlinjer för lokali- seringspolitiken synes inrikesdeparte- mentet få en central ställning i fråga om lokaliseringspolitiken och därvid svara för samordningen inom denna. Det synes därför följdriktigt att också ansvaret för samordningen inom sam- hällsplaneringen i dess helhet föres dit. Under detta departement lyder också länsstyrelserna, som skall bli regionala organ för den översiktliga samhällspla- neringen. Inom det departement dit ansvaret för samordningen av samhälls- planeringen förläggs erfordras en av- delning för planeringsfrågor, inte minst för att samordna arbetet inom Kungl. Maj:ts kansli.
Vi har vidare diskuterat, om det kan
vara lämpligt att det samråd med verks- chefer och andra berörda som erford- ras för samordningen organiseras i fasta former. I samband med beslutet om 10- kaliseringspolitiken har förutsatts att ett särskilt organ, benämnt lokalise- ringsberedningen, skall inrättas för att överblick och samordning skall erhål— las i lokaliseringspolitiska frågor som berör flera departements och verks an— svarsområden. I beredningen skall ingå företrädare för berörda departement och myndigheter och för näringslivets organisationer. Då lokaliseringsplane- ringen och lokaliseringspolitiken är de- lar av den allmännare samhällsplane- ring och samhällsbyggnadspolitik, som vi har att diskutera, kan övervägas om lokaliseringsberedningen bör byggas ut till en samhällsbyggnadsberedning. Beslut som fattas på riksnivå har ofta en avgörande betydelse för den kom- munala planeringen. Det är därför önsk- värt att kommunerna på ett så tidigt stadium som möjligt informeras om ställningstaganden på riksnivå och de- ras konsekvenser för den egna kom— munen. Särskilt starka har önskemålen varit om flerårsbesked om åtgärder som reglerar bostadsbyggandets omfattning. Sådana besked skulle på ett väsentligt sätt underlätta kommunernas planering. Som vi tidigare har omnämnt kan över- gången från budgetår till kalenderår vid fastställandet av lånemedelsramarna an- ses innebära att ett första steg mot fler- årsbesked har tagits. Vi inser svårighe- terna för statsmakterna att binda sig för bestämda lånemedelsramar på ett ännu tidigare stadium men vill under- stryka att vi anser det angeläget att alla möjligheter att ge tidigare besked till- varatas. Vi finner dock också viktigt att betona att frånvaron av besked om bostadsbyggandets omfattning för några år framåt icke får tas till intäkt för un- derlåtenhet att planera bostadsbyggan-
det i kommunerna. Konsekvensen av att flerårsbesked ej kan lämnas bör vara att planeringen görs rörlig så att den kan möta olika utvecklingsalternativ.
19.3. Samordning på länsnivå
Det är inte tillräckligt att statliga åtgär- der på riksnivå samordnas. Också de beslut som fattas av olika länsorgan måste samverka på ett rationellt sätt. På länsnivån måste också uppmärk- sammas, att samspelet mellan länsorgan och kommunala organ blir effektivt. Då åtgärder för att påverka näringslivets lokalisering måste samordnas med och innefatta åtgärder av allmänt samhälls- planerande slag, kan samordningsfrå— gorna på länsnivån icke behandlas fri- stående från redan gjorda ställnings- taganden till lokaliseringsplaneringeu. Genom ställningstagandena till lokalise- ringsplaneringen får statsmakterna an- ses i princip ha tagit ställning även till hur samarbetet beträffande samhälls- planeringen i vidare mening bör vara organiserat på länsplanet. Här bör ock- så erinras om att frågor om samordning av planeringsverksamheten i länen be- handlas av den pågående utredningen rörande den statliga Iänsförvaltningens organisation, den s. k. Iänsförvaltnings- utredningen. En omprövning av organi- sationen torde därför få äga rum, när denna utredning har framlagt sina för- slag. Med hänsyn härtill får vi begrän- sa oss till några kommentarer. Länsstyrelserna har ansetts vara det organ som har de bästa förutsättning- arna att leda och samordna planerings- uppgifterna på länsplanet och har där- för utvalts som regionala lokaliserings- organ. I egenskap av regionala lokalise- ringsorgan har styrelserna att fatta be- slut av stor vikt för länets befolkning
och för både den kommunala verksam- heten och övriga länsorgans verksam- het. Till länsstyrelserna har därför knu- tits planeringsråd bestående av dels ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t, väl förtrogna med länets näringsliv och övriga förhållanden och representeran- de bl.a. arbetsmarknadsorganisationer- na, dels kommunala förtroendemän, ut— sedda av landstinget, representerande olika delar av länet. Rådet skall delta i handläggningen av frågor om samord- ning av kommunernas, landstingets och de olika länsorganens insatser inom den samhälleliga planeringen.
En samordning behövs emellertid inte endast beträffande de principiella frå— gor som planeringsrådet kan antas kom- ma att behandla utan också i det lö- pande arbetet med att realisera olika projekt, bl. a. ett bostadsbyggande av lämplig omfattning och inriktning. Här- för behövs ett samarbete mellan enskil- da kommuner och de olika länsorgan som deltar i eller har inflytande på handläggningen av ett ärende. Den för- söksverksamhet med planeringskommit- téer, som på vårt initiativ har bedrivits i tre län, har syftat till att åstadkomma ett sådant samarbete i fråga om bostads- byggandet, varvid det också har ålegat planeringskommittéerna att stimulera kommunernas planeringsverksamhet in- om detta område. Erfarenheterna av försöksverksamheten har som redovi- sats i kap. 17 varit goda. Det finns där- för all anledning att fortsätta en sådan verksamhet. Det måste här betonas att upprättandet av bostadsbyggnadspro- gram inte ersätter denna verksamhet. Bostadsbyggnadsprogrammen bör sna- rare betraktas som hjälpmedel i en verk- samhet av det slag som planeringskom- mittéerna avsåg. Denna verksamhet för- utsatte ju — också innan skyldigheten att upprätta bostadsbyggnadsprogram
föreskrevs — att uppgifter lämnades av kommunerna om tillgång på tomtmark och andra lokala förutsättningar för bostadsproduktionen liksom om kom- munernas bedömningar av bostadsbygg- nadsbehovet.
I lokaliseringspropositionen har för- utsatts att länsstyrelserna vid fullgöran- det av sina uppgifter som regionalt lo— kaliseringsorgan måste samverka med övriga länsorgan, som har uppgifter inom dithörande områden. Samarbetet skulle bl. a. avse utbyte av upplysning- ar och synpunkter och fördelning av utredningsuppgifter. Samarbetet skulle förverkligas genom att länsorganens chefstjänstemän deltar i ärendenas handläggning i länsstyrelsen och genom att arbetsgrupper bildas för beredning av vissa ärenden.
Olika meningar kan finnas om hur långt länsstyrelsernas ansvar för sam- ordning inom den allmänna samhälls- planeringen bör sträcka sig. Även om en verksamhet av det slag som har be- drivits av planeringskommittéerna i de tre länen kanske icke har ansetts ingå i den verksamhet som bör ledas av läns- styrelserna, synes en dylik verksamhet dock ligga i linje med statsmakternas ställningstaganden och intentioner bc- träffande samordningen av planerings- verksamheten på länsnivå. Det synes OSS därför också vara mest naturligt att denna verksamhet inordnas under länsstyrelserna. Detta skulle innebära, att medan bostadsstyrelsen har haft an- svaret för försöksverksamheten och i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och bostadsbygg- nadsutredningen har utfärdat anvis- ningar härför, skulle det i fortsättning- en ankomma på länsstyrelserna att ta initiativet till och att leda arbetsgrup- per för bostadsbyggandets planering (planeringsgrupper) med uppgifter
motsvarande planeringskommittéernas.
Vid statsmakternas ställningstaganden i lokaliseringspolitiken har vidare för- utsatts, att en utvidgad utredningsverk- samhet skall bedrivas i länen. Verksam- heten skall omfatta sammanställningar och analyser av data om befolkning och näringsliv inom kommuner och regio- ner. Också prognoser och bedömningar av utvecklingstendenser skall göras. Ett dylikt material förväntas bli av stor be- tydelse både för de olika länsorganen och för kommunerna. Det är inte klart utsagt hur omfattande utredningsverk- samheten bör vara. Det kan därför ock- så här finnas olika meningar om hur långt analyser och prognoser bör dri- vas. Det kan här finnas anledning att något diskutera de prognoser, som för— utsättes ingå i bostadsbyggnadspro— grammen.
Bostadsstyrelsen rekommenderar, att bostadsbyggnadsprogrammen skall byg- gas på enligt ett visst räkneschema ut- förda beräkningar av det framtida bo- stadsbehovet. Många kommuner saknar personal för att på egen hand genom- föra dessa beräkningar. Redogörelserna för de första programmen visar också att många kommuner har anlitat kon- sulter för beräkningarna. Det synes oss vara fördelaktigt om beräkningar av detta slag utföres av länsmyndigheterna och tillhandahålles kommunerna som ett primlärmateriwal, som de efter behov kan bearbeta vidare. Detta förfarande synes vara så mycket mer motiverat som beräkningarna enligt bostadsstyrelsens anvisningar ibland ej bör avse enskilda kommuner utan bostadsförsörjningsom- råden omfattande flera kommuner. Av- sikten är vidare att länsbostadsnämn- derna skall använda uppgifterna i sin verksamhet, vilket också talar för att de bör åvila ett statligt organ.
Det är vår erfarenhet att precisionen
i beräkningar av framtida lokala bo- stadsbehov är låg. I tidigare utförda beräkningar har bostadsbehoven täm- ligen konsekvent underskattats. Å andra sidan synes man i kommunerna och kanske också på andra håll ha haft en överdriven tillit till beräkningarna. Då man senare har kunnat konstatera att utvecklingen på ett väsentligt sätt har avvikit från beräkningarna har tilliten förbytts i misstro. Det synes därför vara viktigt att länsmyndigheterna och planeringsgrupperna i sina kontakter med kommunerna verkar för en kritisk syn på beräkningarna. Det bör också framhållas att beräkningarna endast är ett primärmaterial, till vilket kommu- nerna har att själva ta ställning, och som de om de så finner lämpligt har att modifiera eller komplettera med egna beräkningar.
19.4. Översiktsplanering
19.4.1. Kritik av översiktsplaneringen i dess nuvarande form
Med översiktsplanering skall i fortsätt- ningen menas en planering som sysslar med stora utvecklingslinjer och med samordning mellan olika organs verk— samhet. Ordet ges en mycket vidsträckt innebörd. Också om ordet generalplan så som nedan sägs ibland har använts i en sådan vidsträckt betydelse är detta dock inte den enda förekommande tolkningen av byggnadslagstiftningens generalplan. Översiktsplanering skall alltså icke tolkas som synonymt me-d generalplanering.
Varje handlande syftar till vissa mål. Dessa kan formuleras mer eller mindre allmänt. Det kan gälla att befordra en utveckling i en viss riktning. Medan man ännu behandlar frågorna Översikt-
ligt blir formuleringarna gärna allmän- na — man formulerar vissa principer. Är det frågan om bostadsbyggande kan man t. ex. säga, att man önskar en ut- veckling mot flera egna hem. Vill man verkligen påverka utvecklingen måste man emellertid undan för undan pre- cisera detta mål. Man måste ange i vil- ken grad och vilken takt och med vilka medel man vill påverka utvecklingen. Vid behandlingen av ett stadsplaneären- de eller ett bostadsp-olitiskt produk- tionsprogram för ett visst bostadsom- råde —— det kan vara naturligt att tala om dessa ställningstaganden som senare än översiktsplaneringe-n — kan det bli frågan om mycket precisa ställningsta- ganden. Dessa ställningstagande-n kom- mer emellertid att påverkas av den ti- digare översiktsplaneringen, vare sig denna h-ar utredningskaraktär eller är ett princip- eller handlingsprogram, för- utsatt att argumenteringen i översikts— planerna framstår som övertygande. Om man tar »planering» i dess mest vidsträckta innebörd, dvs. i betydelsen »fundera över framtiden för att väg- leda någons handlande», så planeras det och har alltid planerats i alla kom- muner och på skilda nivåer inom kom- munerna. Också om man begränsar sig till översiktsplanering, torde man kun- na utgå från att en sådan i någon form existerar i alla kommuner. I kommun- enkäten har också från flera kommu- ner, där man icke har någon skrift el— ler karta som har kun-nat kallas gene- ralplan (eller liknande), framhållits att man likväl har haft klart för sig både hur man önskat att utvec-klingen skulle gå och vilka möjligheter man har haft att påverka den i olika avseenden. Det finns i och för sig ingen anledning be- tvivla »att en sådan informell översikts- planering understundom kan ha varit effektiv och ändamålsenlig. Det torde inte finnas mycket skrivet om hur den-
na allmänna översiktsplanering i kom- munerna har organiserats eller funge- rat. Inte heller ger utredningens egen kommunenkät underlag för någon be- skrivning härav.
Ibland har generalplanen i bygg— nadslagstiftningens mening framställts som ett instrument för översiktsplane- ring i den vidsträckta bemärkelse det här är frågan om, dvs. en planering som berör alla aspekter av utvecklingen. Det har sagts att denna plan har kallats generalplan just därför *att den skulle syssla med allting. Generalplanen fram- ställes som kommunens handlingspro- gram och anses böra vara bestämman- de för kommunens organ i allmänhet. Generalplanen har då icke uppfattats som en översiktsplan sidoordnad med andra planer av översiktskaraktär utan som den överordnade planen som skall vara normgivande för andra planer.
Ser man till faktiskt utförda general- planer nödgas man dock konstatera att de icke motsvarar anspråken på att vara dylika generella handlingspro- gram. I samband med generalplanering- en utföres säkert ofta utredningar som kan vara av intresse för flera kommu- nala organ och vilka som bakgrunds— information kan påverka deras hand- lande. Generalplanerna innehåller ock— så rekommendationer av olika slag. I vissa avseenden kan de vara konkreta och precisa (t. ex. i fråga om avgräns- ningen av områden för olika ändamål) och är då om de anses giltiga av bety— delse för flera organ när de planerar sin verksamhet. Det förekommer också en del vagt formulerade rekommenda- tioner. Ofta är det också oklart till vem dessa rekommendationer vänder sig. Det torde dock aldrig vara fallet att en generalplan har en sådan bredd att den kan göra anspråk på att vara ett allmänt handlingsprogram och ett bety-delse- fullt rättesnöre för alla eller många oli-
Ibland har generalplanens uppgift an- givits vara att vägleda byggnadsnämn- den genom att förbereda detaljplane- ringen, vilket sker dels genom att den anger vilka områden som skall plan— läggas och i vilken ordning, dels ge- nom att den för varje område anger vissa förutsättningar för detaljplane— ringen såsom rörande områdets anslut- ning till trafikleder, ledningsnät etc. samt bebyggelsens sammansättning och utformning i stora drag. Andra förut- sättningar för detaljplaneringen kan hämtas ur kommunens bostadspolitiska planer och program, ur antagna nor- mer och regler och ur praxis av olika slag. Generalpla-neringen i dess traditionel— la form — varmed här avses »univer— sella» planer, dvs. planer som vill be— handla alla eller i varje fall många ut- vecklingsproblem för en stad eller ett samhälle i dess helhet — torde emeller- tid tämligen illa ha fyllt även denna mera begränsade funktion (även om man bortser från de fall då planen re- dan från början har framstått som främmande därför att den icke har till— kommit som ett uttryck för kommunala önskemål och synpunkter). Planen har väl i bästa fall angivit en viss ordning för bebyggelse—ns utveckling men de förutsättningar som har kunnat upp- ställas för varje delområde har på grund av planens ambitioner att lösa en mängd olika problem för alla delar av staden blivit tämligen oklara eller magra. I den mån något längre gående preciseringar har uppställts har dessa ofta rätt snart efter planens färdigstäl- lande framstått som föråldrade eller eljest icke längre svarande mot kommu- nens intentioner.
Följden av denna planeringsrutin har därför ofta blivit att när detaljpla- neringen av ett område har påbörjats,
oklarhet har förelegat om ningarna för planeringen.
Det finns ingen anledning att tro att generalplaner i byggnadslagstiftningens mening är den lämpliga formen för all översiktsplanering och icke heller att en generalplan om en sådan utarbetats skall vara överordnad all annan plane- ring, dvs. att de former byggnadslag- stiftningen anger är lämpade för en dy- lik allmän planering. I byggnadslagen är generalplaneinstitutet icke heller tänkt för detta ändamål. Generalplanen skall redovisas på en karta. Den har primärt med dispositionen av mark att göra. Generalplaneförslaget skall ut— ställas och remitteras, för att markägare och andra skall ges tillfälle framföra sina synpunkter. Fastställelsen innebär en civilrättslig reglering. Det blir se- nare anledning återkomma till general- planeinstitutets användning i mera be- gränsade sammanhang. Här skall till en början något sägas om översiktsplane- ring i allmänhet och om översiktsplane- ring i samband med bostadsbyggande i andra former än generalplanering.
19.4.2. Behov av översiktsplanering
Det finns otvivelaktigt en lång rad frå- gor i vilka det behövs en relativt lång- siktig planering och flera av dessa har stor betydelse för bostadsförsörjningen. För närvarande torde i flera kommu- ner bl. a. skolfrågor och frågor om skydd för vattenförsörjningen tilldra sig stor uppmärksamhet. Markanskaffning för bostadsbyggandet på relativt lång sikt är i flertalet expanderande tätorts- kommuner en viktig planeringsuppgift. Omvandling av saneringsmogna centra— la områden kan ge anledning till utred- ningar av flera slag och kräver engage— mang och ställningstaganden. Också tra- fiken behöver planeras. Det kan gälla dragningen av viktigare huvudleder el-
ler principer för trafikdifferentiering i nya bostadsområden, parkeringspro- blem och reglering av trafiken i äldre stadsdelar etc. Det kan finnas behov av att utreda och diskutera, om man i kommunen på ett tillfredsställande sätt har sörjt för lekplatser, daghem, parker etc. Man måste sörja för att mark finns tillgänglig i rätt tid, göra överenskom- melser med byggherrar, sörja för stads- planering, fastighetsbildning, iordning- ställande av gator och ledningar etc. Man måste sörja för att också bostads- komplement som skolor och butiker iordningställes i rätt tid. Ekonomiska konsekvenser av enskilda åtgärder mås- te undersökas.
Men alla de kommunala investeringar och andra ekonomiska engagemang, som bostadsbyggandet är sammankopplat med, måste också tas in i en allmän kommunal investeringsplanering och ekonomisk planering och där avvägas mot andra investeringsbehov och andra kostnadskrävande åtgärder.
I detta planeringsarbete kan givetvis ifrågakomma planer av många olika slag _ rena utredningar, allmänt hållna principprogram, uppställandet av nor- mer, förslag till åtgärder i vissa kon- kreta situationer m. 111. Det krävs erfa- renhet och gott omdöme att rätt avväga planeringens såväl omfattning som in- riktning. Vi vill icke presentera något förslag till standardprogram för en så- dan planeringsverksamhet men vill framhålla några synpunkter.
19.4.3. Klar målinriktning
Den lista över olika planeringsuppgif— ter som har lämnats ovan kan utan svå- righet ytterligare förlängas. Å andra si— dan är det naturligtvis icke så att alla de ovan uppräknade exemplen på pla- neringsuppgifter är väsentliga i alla kommuner. Tvärtom torde problemen ställa sig högst olika i olika kommuner.
I en kommun kan markfrågorna genom att kommunen redan tidigare har för- värvat mark vara lösta för avsevärd tid eller så enkla att de icke är något pro- blem, under det att markfrågorna i andra kommuner kan vara mycket svår- lösta. Saneringsproblemen, trafikfrågor etc. ställer sig också helt olika i olika kommuner.
Det synes oss angeläget att planering- ens roll i den kommunala beslutsproces— sen göres fullt klar. Det är angeläget att betona att planerna är ett instru- ment, varav beslutsinstanserna — dvs. de organ och personer som har att fatta beslut — skall betjäna sig för att reali- sera vissa avsikter. Planeringen har värde enbart som ett sådant instrument. Den har icke något självständigt värde vid sidan av beslutsprocessen. Härav följer också att beslutspersonerna har att avgöra vilka utredningar och planer de vill ha utanbetade. Härvid må de gi- vetvis liksom i varje beslutssituation ta råd av vem de vill. Det är emellertid viktigt att beslutspersonerna skapar sig en verkligt självständig uppfattning om behovet och nyttan av olika planerings- förfaranden. Detta kan synas självklart. Vår granskning av hittillsvarande pla— neringsrutiner synes emellertid visa, att allt icke har varit väl beställt på denna punkt. Planarbeten synes ofta ha påbör- jats utan att kommunalmännen har gjort tillräckligt klart för sig vad man kunde eller ville uppnå. Inte heller synes kom- munalmännen ha utövat den ledning av planarbetet som bort ankomma på dem. Ledningen av arbetet synes i stället ofta ha glidit över till experterna, vilket re- sulterat i att planeringen ej har kom- mit att spela den roll som hade avsetts. Det är väl icke osannolikt, att en alltför onyanserad propaganda för planering och vissa bestämda former för denna har medverkat till att utvecklingen har blivit sådan. Det synes därför ange-
läget att betona de kommunala besluts- organens centrala ställning i planering- en och deras ansvar för hur den läggs upp. Att betona detta är också att be- tona att varje påbörjande av en plane— ringsuppgift förutsätter en diskussion om dess mål. Beslutspersonerna måste bestämma vilka utredningar och andra planarbeten de vill ha utförda. Detta innebär att de upprättar ett program för planarbetet till ledning för exper- terna. Om man så vill, kan man säga, att också planeringen måste planeras. Hur pass ambitiöst detta program bör göras beror givetvis på omständigheter- na, t. ex. på betydelsen och omfattning- en av planarbetet, på hur pass goda underhandskontakter som finns mel- lan beslutsperson och expert etc. Det viktiga är att uppdragsgivarens centra- la ställning icke prisges, utan att han påtar sig sitt ansvar och verkligen ut- övar den ledning som tillkommer ho- nom.
19.4.4. Uppdelning på olika planer
Fastän den förteckning som ovan läm- nades över olika planeringsuppgifter i huvudsak har begränsats till frågor, som har ett påtagligt samband med stadsplanering och byggnadsverksam- het, synes det uppenbart att alla dessa uppgifter icke lämpligen kan behand- las i en enda plan, redigerad av en planförfattare, förberedd och diskute- rad av byggnadsnämnden eller av en under en relativt kort tid verksam pla- neringskommitté. Frågor av mångahan- da slag har visserligen ansetts höra hemma i generalplaner av det vanliga allt omspännande slaget. Försöken att i en enda plan gripa sig an med många problem av mycket skiftande slag har trots att planarbetet pågått i många år ofta resulterat i att behandlingen av varje enskilt problem har blivit så yt- ligt att resultaten för de berörda kom—
munalmännen icke har synts accep- tabla. Utvecklingen har också under de senaste åren synts gå mot att allt fler problem blir föremål för speciella ut- redningar. Denna tendens synes oss vara riktig. Göres icke en enda över- siktsplan utan översiktsplaner för skil- da ämnesområden, är det nödvändigt att se till att planerna icke kommer i konflikt med varandra. Någon allmän regel om hur denna samordning bör ske synes inte böra upprättas. Det mås- te ankomma på varje kommun för sig att pröva om ett särskilt samordnings- organ behövs för att sammanjämka pla- ner som upprättas i olika organ eller om det eventuellt är önskvärt att upp- rätta något slags överordnad plan, vari olika ämnesplaner kollationeras mot varandra och eventuellt behövliga sam- manjämkningar göres. Den samman- jämkning som kan behövas kan avse rent fysiska förhållanden eller tidspla- nering eller ekonomisk planering.
19.4.5. Kommunstyrelsens roll i planeringen
En del av de planeringsuppgifter som berörts ovan hör hemma under bygg- nadsnämnden. Också andra nämnder och organ är berörda. Skolplanering hör till skolstyrelse, planering av nya elverk, vattenverk, reningsverk etc. an- kommer på teknisk nämnd eller verks- styrelse, gatuarbete etc. måste förbere- das av det organ som svarar härför etc. Slutligen är det tydligt att kommu— nens styrelse måste spela en mycket aktiv roll i översiktsplaneringen. En del frågor torde naturligt höra hemma ome- delbart under kommunstyrelsen. I en översiktsplanering måste givetvis ingå att sök-a överblicka ekonomiska konse- kvenser. Sammanställningar av investe— ringspl—aner bör därför göras. Styrelsen har ett omedelbart ansvar för bostads- försörjningen, varför planeringen av denna antagligen bör utföras av styrel—
sen själv. Slutligen måste det ankom— ma på styrelsen att sörja för att de oli- ka delplaner som utarbetats i olika nämnder klaffar med varandra. Det tor— de också vara styrelsens sak att ha kon- troll på att planerna successivt konkre- tiseras och slutligen sammansmältes med varandra i en produktionsplan vari också ingår en tillräckligt rörlig och smidig tidsplanering, som säkerställer att produktionen flyter i möjligaste mån jämnt. Till styrelsens uppgifter måste också höra att när så behövs ta initiativ till aktivisering av översikts- planeringen i olika nämnder. Vissa grundlägga-nde utredningar — t. ex. de- mografiska —— kan vara av värde för flera kommunala organ. Det bör höra till styrelsens uppgifter att verka för en samordning av sådan utrednings- verksamhet; eventuellt bör styrelsen själv ha hand om denna verksamhet.
19.4.6. Anpassbarhet
Om planeringen betraktas som led i en successiv beslutsprocess blir det också tydligt, att den grad av entydighet, som planens rekommendationer eller på ut- redningsplaner baserade beslut bör ha, kan sättas i relation till det stadium behandlingen av den studerade frågan befinner sig i.
Flera av de antaganden man gör om framtiden måste präglas av osäkerhet. Exempel är antaganden om näringsli- vets utveckling på orten och därav be- tingad omflyttning, giftermåls- och hus— hållsbildningsvanor, hushållsstorlekar, bostadsstandard, handelns och indu— strins lokalbehov och lokalisering, tra- fikutvecklingen. Även om varje lanta- gande för sig synes mycket sannolikt, blir sannolikheten för en fix kombina- tion av någorlunda preciserade anta- ganden liten, då antalet antaganden i kombinationen ökar. Om det gällde an- taganden som kunde förknippas med
mätbara sannolikheter för förverkli- gandet, vore det lätt att illustrera hur sannolikheten för realiserandet av en kombination av var för sig sannolika antaganden snabbt reduceras vid ök- ning av antalet av varandra oberoende antaganden, som ingår i kombinationen. Om varje antagande för sig hade san- nolikheten 0,9, skulle t.ex. en kombina- tion av fem antaganden realiseras i mindre än två fall av tre och en kom- bination av tio antaganden i ett fall av tre. Vore sannolikheten för varje en— skilt antagande 0,8, blir sannolikheterna för kombinationer om fem och tio an- taganden en på tre respektive en på tio. De antaganden som görs i en plan är visserligen i allmänhet icke sådana, att det är möjligt att förknippa dem med någon mätbar sannolikhet för reali- serandet. Trots detta synes det vara riktigt att påstå, att de kombinationer av i och för sig sannolika antaganden som planerna oftast bygger på har en begränsad sannolikhet att realiseras. Det är därför otillfredsställande, när en plan räknar med endast en viss kom- bination av kanske var för sig troliga antaganden om framtiden. En sådan plan kommer sannolikt relativt snart att förlora sin aktualitet.
Ibland har fortlöpande revisioner re— kommenderats som ett medel att an- passa planeringen till ändrade förut- sättningar. I allmänhet synes man här- med mena att en planering efter i hu- vudsak konventionella linjer _ dvs. utan egentliga alternativ — skall göras med vissa mellanrum, t. ex. vart femte år. När det t. ex. gäller en generalplan skulle man vid varje revisionstillfälle göra en genomgång av planen i dess helhet, från undersökningar och in- venteringar, över prognoser fram till ett tämligen entydigt utläggande av väg- nät, ledningar, område för olika ända- mål etc. Man antyder att dessa uppre-
pade genomgångar skall vara enklare än det ursprungliga planarbetet, efter- som det bara rör sig om »revisio-ner» — en åsikt som emellertid inte syns helt självklar. Detta sätt att uppnå smi- dighet och anpassning synes oss emel- lertid vara otillräckligt om planerna i övrigt behåller en fast, entydig utform- ning. Anpassbarheten måste för att kun- na fungera byggas in i planeringen som sådan, dvs. översiktsplanen måste räk- na med olika utvecklingsmöjlighete—r och hålla häremot svarande valmöjlig- heter öppna.
I en översiktsplan bör antagandena om framtiden icke entydigt fastlägges och därför ej heller rekommendationer och beslut preciseras. Principer måste fastläggas som riktlinjer för det fortsat- ta planeringsarbetet och kanske måste också någon detalj klaras ut för att den kommunala verksamheten skall kunna hållas i gång. På detta stadium synes man också då en konkretisering är nöd- vändig med fördel kunna arbeta med alternativ och där så är möjligt med breda osäkerhetsmarginaler. Om man på detta. sätt håller olika utvecklingsvägar öppna och undviker att detaljera och precisera sina ställningstaganden tidiga- re än vad som är nödvändigt med hän- syn till det praktiska handlandet, upp- når man att det blir möjligt att arbeta med en plan som bevarar sin relevans och att vid beslutsfattandet ändock till- godogöra sig alla de informationer och erfarenheter som föreligger vid tidpunk— ten för beslutet. Översiktsplaneringen har ibland kritiserats för att den har saknat »fasthet». Även om handlandet givetvis bör präglas av en viss konse- kvens och icke får urarta till ett håll- ningslöst vacklande mellan olika stånd— punkter, vill vi dock betona, att kravet på fasthet i planeringen icke får in- kräkta på kravet på anpassbarhet till olika utvecklingsvägar. Möjligheterna
att inom ramen för en plan snabbt an- passa handlandet efter ändrade förut- sättningar i olika avseenden— ändrade finansieringsvillkor eller ekonomiska förutsättningar i övrigt, ändrade arbets- marknadsförhållanden, förändringar i demografiska utvecklingstrender, ny teknik etc.—hör vara ett kännemärke på en god plan. Vi får här i övrigt hän- visa till vad som har sagts ovan under 18.1.2.4 om osäkerheten i prognoser och därtill anknutna reflexioner om planeringsmetodiken.
19.4.7. Mellanplaner
Tidigare har talats om en uppdelning av översiktsplaneringen efter ämnesom- råden. Vad som har sagts i föregående avsnitt synes emellertid också kunna föranleda en uppdelning i flera i tiden efter varandra följande stadier. Detta skall här illustreras med exempel från den fysiska planeringen.
Som tidigare har nämnts har general- planeringen i konventionella former icke fungerat helt tillfredsställande som förberedelse för byggnadsnämndens de- taljplanering. Vi har oss bekant att man i några kommuner för att förbättra för- utsättningarna för detaljplaneringcn har utbildat en praxis att före stadsplane- ringen upprätta s. k. dispositionsplaner, vilka avser delar av staden, men större områden än som stadsplaneras i ett sammanhang och där frågor av över- siktskaraktär behandlas. Det är emel- lertid icke utrett i vilken utsträckning de förekommer. I vår enkät om över- siktsplaneringen ingick en fråga om förekomsten av och synpunkter på så- dana planer. Frågan har emellertid ofta förbigåtts av kommunerna, och när den har besvarats är innebörden av svaren ofta oklar. Det synes emellertid sanno- likt, att denna planeringsmetod oftast är okänd eller i varje fall tillämpas en- dast undantagsvis.
Denna planeringsmetodik synes emel- lertid vila på sunda och riktiga princi- per. Det finns därför anledning att nå- got uppehålla sig härvid.
Värdet av metoden synes framför allt vara baserat på att man erhåller en suc- cessiv behandling av de frågor som mås- te lösas vid planeringen. Vi tänker oss att gången kan vara den följande. Frå- gor av betydelse för hela staden eller hela samhället behandlas, om så är nöd- vändigt, i en överordnad planering re- presenterad av planer för olika ämnes- områden. I denna planering har man icke anledning att gå mera i detalj än vad som kan anses nödvändigt för att säkerställa de syften man avser att till- godose och som bör vara klart redovi- sade. Kommunens styrelse tillser att mark för en successivt fortgående be- byggelse förvärvas av kommunen eller på annat sätt göres tillgänglig för be- byggelse. När det blir aktuellt att när- mare förbereda bebyggelsen i ett visst område, upprättar byggnadsnämnden (eller låter upprätta) ett förslag till dis- positionsplan, samtidigt som kommu- nens styrelse gör utkast till bostadspoli- tiskt program för området, dvs. tar ställ- ning till tidigare icke lösta frågor om hus- och lägenhetstyper och de stan- dardkrav kommunen i olika avseenden vill hävda och metoderna härför.
Den av byggnadsnämnden upprättade planen måste givetvis granskas av kom- munens styrelse ur de synpunkter den- na har att bevaka. För att i möjligaste mån undvika konflikter på ett senare stadium, vilka kan förorsaka att planen måste överarbetas och att bostadspro- duktionen stoppas upp, synes samråd emellertid böra äga rum med alla par- ter som kan ha intresse att bevaka vid planläggningen. Dispositionsplanerna torde i allmänhet utformas så att de fyl- ler de formella kraven på generalplaner. Ingenting hindrar därför att planen be—
handlas som en generalplan. Mycket sy- nes tala för att planen utställes och re- mitteras i vanlig ordning, innan den formellt godkänns i byggnadsnämnden.
Endast i mycket sällsynta undantags- fall torde det vara motiverat att söka fastställelse enligt byggnadslagens regler på en dispositionsplan. Mot fastställel- sen talar — liksom i fråga om general- planer i allmänhet — att rättsverkning- arna kan vara besvärande och att avvi- kelser från planen kräver en omständlig formell behandling. Härmed är emeller- tid ännu icke sagt att skäl saknas för att låta fastställelsemyndigheten på ena el- ler andra sättet — eventuellt efter nya regler _ ta ställning till dispositions- planen. Som skäl för att låta fastställel- semyndigheten ta del av och uttala sig om dispositionsplanen kan åberopas att om den får granska planeringen först sedan detaljplan har utarbetats och un- derställts myndigheten för fastställelse, anmärkningar från fastställelsemyndig- heten som tvingar fram en överarbetning av planen kan få förödande konsekven- ser för bostadsproduktionen. Från håll, där man vill begränsa det statliga infly- tandet över planeringen kan emellertid hävdas, att granskningsmyndigheten just genom att kopplas in så sent som möj— ligt berövas sina möjligheter att öva ett reellt inflytande på planeringen då det förutsättes att den härvid icke annat än möjligen i extrema undantagsfall genom att göra väsentliga ingrepp skall ta på sig ansvaret för att försena produktio- nen.
Byggnadsstyrelsen har ansett sig ha förutsättningar att utarbeta förslag till ett förfarande för samråd mellan kom- muner och länsmyndigheter vid detalj- planeringen. Vi anser detta lämpligt men förutsätter, att förfarandet blir fri- villigt. Önskvärt är att samrådsförfaran— det blir tillämpligt även i fråga om dispositionsplaner och generalplaner,
vare sig dessa planer skall fastställas eller ej. Eventuellt bör härvid även byggnadsstyrelsen dras in i samrådet. Även de av oss föreslagna planerings— grupperna i länen kan vara av betydel- se i detta sammanhang.
19.4.8. Utredningar
I samband med generalplanering har of- ta utförts ett mycket stort antal inven- teringar och utredningar av olika slag, vilket bl.a. har medfört, att general- planearbetet har dragit ut över en lång period. Detta har också bidragit till att skapa olust mot generalplaneringen. Man nödgas också konstatera, att många av de utredningar som har utförts synes ha ett oklart samband med planeringen eller att de på annat sätt framstår som tämligen irrelevanta. (Jfr 18.1.2.6 Förar- beten till prognoserna.) En förenkling i förberedelsearbetena synes emellertid på många håll ha gjort sig gällande. Vi anser det emellertid angeläget att un- derstryka att överflödiga utredningar givetvis bör undvikas.
Vi har också vid vår granskning fun- nit, att allvarliga invändningar ibland har kunnat resas mot det sätt på vil- ket olika utredningar har utförts. (Jfr 18.1.2.2 Befolkningsprognoser, 18.1.2.3 Prognosperioden, 18.1.2.4 Osäkerheten i befolknings- och bostadsprognoser, 18.1.2.7 Behandlingen av det statistiska materialet.) Om man å ena sidan kan önska att utredningsarbetet förenklas genom att onödiga utredningar undvikes, måste man å andra sidan önska, att ut- redningarna samtidigt som de blir mera klart inriktade på relevanta problem genomföres med större sakkunskap.
Enkelhet i utredningsarbetet får ej in- nebära löslighet eller slarv. Ibland har som försvar för grovt tillyxade beräk- ningar hävdats att också lösa uppskatt- ningar —— i realiteten ofta baserade på tämligen godtyckliga antaganden — är
bättre än inga beräkningar alls. Eller det sägs att man _— även om man inte kan göra beräkningar av önskvärd nog- grannhet _ ändå måste ha utgångspunk— ter för t. ex. dimensionering av områden för olika ändamål etc. Detta sätt att re- sonera synes icke vara tillfredsställan- de. Det synes icke vara korrekt att bort- se från osäkerheten i t. ex. en prognos eller att basera en plan (dimensione- ringar etc.) på entydiga men ytterligt osäkra antaganden om framtiden. Vi erinrar här om vad som sagts ovan om anpassbarhet.
Enkelheten får naturligtvis ej heller innebära att statistiska och andra ma- terial behandlas godtyckligt, t. ex. på så sätt att man icke prövar jämförbarheten i uppgifter som sammanställes.
Det är givetvis också angeläget att man vid kommunal planering då till- fälle erbjuds utnyttjar sig av utredning- ar som har utförts i andra samman- hang. I många fall torde en centralt ut- förd utredning helt kunna ersätta en egen lokal utredning. I andra fall kan det vara nödvändigt att diskutera i vad mån en centralt utförd utredning är till- lämplig i den lokala planeringen; even- tuellt kan den behöva kompletteras med någon lokal utredning.
Bl.a. genom de länsutredningar som har företagits i olika sammanhang har mängden av material, användbart i den lokala planeringen, successivt ökat. Det torde också i takt härmed ha blivit vanligare att bygga kommunal plane- ring på sådant utredningsmaterial.
Det måste emellertid konstateras, att kommunerna alltjämt är hänvisade till att själva utföra mycket utredningsar- bete, som hellre borde utföras av cen- trala organ än i varje kommun för sig. (Jfr 18.1.1.9 Önskemål om åtgärder för att underlätta planeringen och 18.1.2.9 Central utredningsverksamhet.) Så t. ex. framstår det som tämligen naturligt att
centrala organ kontinuerligt kartlägger utvecklingstendenser, som är gemensam- ma för hela riket eller stora delar där- av, icke bara i fråga om befolkningsut- veckling utan även i fråga om bostads- behov, trafikutvcckling, behov av loka- ler för olika ändamål etc. I stor utsträck— ning gäller nog också att kännedom om de utredningar som existerar och fram- för allt om deras användbarhet är brist— fällig. Det är därför också angeläget att göra material lättillgängligt för plane- rare.
För att befordra en utveckling mot såväl större enkelhet som större veder- häftighet i planarbetet är därför en cen- tral utrednings- och serviceverksamhet önskvärd. Dess uppgift skall vara att göra sådant utredningsmaterial som re- dan existerar eller blir tillgängligt ge- nom statliga utredningar, länsutredning- ar, forskning av olika slag etc. mera lättillgängligt samt komplettera detta material genom egna utredningar. I verksamheten bör också ingå under- sökningar och kritik av metodfrågor. Även utredningsprogram för olika slag av planering bör diskuteras. Entydiga anvisningar om hur arbetet bör bedri- vas bör dock undvikas. I kommunenkä- ten har många kommuner varnat för bindande regler och t. o. m. för enty- diga anvisningar av rådgivande karak- tär, vilka fastän de icke tar tillräcklig hänsyn till de särskilda förhållandena i varje kommun ofta blir normerande för hur arbetet bedrivs.
19.4.9. Administrativt förfarande
Det torde icke finnas anledning att söka införa några nya tvingande regler för hur planeringsarbetet bör organiseras i kommunerna. Detta gäller översiktspla— nering i allmännare mening men också generalplanering i den trängre mening som behandlas i byggnadslagen. Tving— ande formella regler är givetvis nödvän-
diga i de fall planer skall förbindas med civilrättsliga verkningar, dvs. för gene- ralplaner som skall fastställas, men i övrigt torde organiserandet av plane- ringen böra helt ankomma på kommu- nerna själva.
Det är emellertid icke någon lätt upp- gift att organisera planarbetet. Säkerli- gen är också många kommuner i behov av hjälp härmed. Det synes vara ange- läget att sprida kännedom om olika möj- ligheter att bedriva planeringen. I den centrala serviceverksamhet, som har dis- kuterats redan i föregående avsnitt, bör därför ingå även att insamla och redovi- sa de säkerligen betydande erfarenheter rörande arbetets lämpliga organisation som finns samlade hos såväl kommuner som konsulter. Dessa utredningar bör sannolikt kompletteras med organisa— tionsnndcrsökningar av annat slag, där nya idéer förs fram.
Vi vill i övrigt i detta sammanhang endast framlägga några reflexioner om antagande och fastställelse av planer och offentlig diskussion av dem. Re- dan ett antagande av översiktsplaner har ibland ansetts överflödigt av den anledning, att förtroende- och tjänste- männen ändock har, eller genom in- formella kontakter kan skaffa sig så god kännedom om vad fullmäktige kan vän- tas godta respektive icke godta, att en formell behandling i fullmäktige kan anses överflödig ur synpunkten att und- vika obehagliga överraskningar på ett senare stadium.
Vi ifrågasätter emellertid riktighe- ten i detta resonemang och tror tvärt- om att det är nödvändigt, att översikts— planer, om de skall få den auktoritet, som de bör ha, bör antas av fullmäk- tige. Det är emellertid också önskvärt att antagandet ges en sådan form, att det är otvetydigt vilka rekommenda- tioner fullmäktige har antagit och till vem de riktar sig. I varje fall av det
material som insänts i samband med kommunenkäten om översiktsplane- ringen framgår det icke alltid vad de antaganden som har redovisats däri skall anses innebära. I planredovisning- en ingår ofta ett utredningsmaterial. Det är emellertid meningslöst att tala om att man antar ett rent utrednings- material. I planredovisningen ingår ock— så rekommendationer av olika slag. Re- dovisningen är emellertid icke alltid sådan att det är självklart vad ett anta- gande därav skulle anses innebära. Det synes utredningen därför önskvärt icke blott att översiktsplaner i större ut- sträckning göres till föremål för formell behandling i fullmäktige utan också att klarare redovisas vad ett antagande av planen innebär.
Vi anser vidare att planeringen bör ha ett så stort allmänt intresse att en offentlig debatt i fullmäktige är moti- verad även ur denna synpunkt. Även en debatt utanför fullmäktige —— i pres- sen, i föreningar och sammanslutningar av olika slag och på offentliga möten ——- synes motiverad. Vi kan icke dela den ringaktning för värdet av offentlig de- batt som har kommit till uttryck i några enkätsvar. Om planerna presenteras på ett lämpligt sätt, bör enligt vår mening en offentlig debatt bli värdefull.
En fråga i detta sammanhang som icke kan förbigås är den oro som har uttalats i enkätsvaren från åtskilliga kommuner, att en offentlig redovisning av översikt- lig planering av markanvändningen kan ha ofördelaktiga verkningar på markpri— serna. Denna anmärkning hänför sig emellertid endast till ett visst slags över- siktsplanering och har icke relevans i övrigt. Också i fråga om planering av markanvändningen gäller beträffande de ovan diskuterade s.k. dispositions- planerna att avsikten är att de icke skall upprättas förrän områdets detaljplane— ring är tämligen omedelbart föreståen-
de. Man får därför tänka sig att mark— frågorna i stor utsträckning redan är lösta genom att kommunen redan har förvärvat marken eller genom att den gjorts tillgänglig för exploatering på andra vägar. Om markfrågorna icke re- dan har lösts på detta relativt sena sta- dium, synes de emellertid under alla förhållanden utgöra ett allvarligt osä- kerhetsmoment i planeringen och det syns tvivelaktigt om ett hemlighållande av en dispositionsplan i en sådan situa- tion kan förbättra förutsättningarna för att nå de erforderliga uppgörelserna med markägarna. I varje fall på detta stadium bör därför en offentlig redo- visning kunna ske även av planerad markanvändning.
Vi har ovan under 19.4.7 redovisat vissa synpunkter på fastställelse och på samråd med länsmyndigheter rn. fl. vid utarbetandet av dispositionsplaner.
19.5. Kommunala bostadsbyggnads- program
19.5.l. Bostadsbyggnadsprogrammens relation till annan planering, deras syften och innehåll
En översiktlig planering av de kommu— nala åtgärder som ingår i förberedel- serna av bestämda bostadsbyggnadspro- jekt behövs för att en tillfredsställande samordning skall uppnås. Avsikten har uppenbarligen varit att en sådan proä duktionsplanering skall vara det een- trala innehållet i bostadsbyggnadspro- grammen. Vikten och värdet av en så- dan planering bekräftas av den upp- skattning som från olika håll har kom- mit programmen till del. Programmens värde består inte minst i att de har bi— dragit till att öka förståelsen för tids- faktorns betydelse och behovet av att i tid förbereda det bostadsbyggande som skall sättas i gång om några år.
Bostadsbyggnadsprogrammens ställ-
ning till övrig planering av betydelse för bostadsbyggandet och samhällsbyg— gande—t i övrigt är emellertid obestämd. Ibland används om bostadsbyggnads- programmen formuleringar som skulle kunna ge ett intryck av att man i pro- gramarbetet vill innefatta en stor del av all planering som har med bostadsbyg- gandet att göra. Programmens syfte ka- rakteriseras då enbart med mycket all- männa uttryckssätt. De sägs t. ex. i störs- ta allmänhet avse att lägga en rationell grund för bostadsproduktionen, vilket ju gäller om alla former av planering som har samband med bostadsbyggan— det. En sådan tolkning är emellertid gi- vetvis inte avsedd. Å andra sidan bör man icke uppfatta avsikten med pro- grammen som en relativt lättvindigt åstadkommen redovisning till statliga organ av vissa data. Avsikten är att pro- grammen skall spela en roll i kommu- nernas egen planering. För att plane- ringen skall bli till gagn krävs att den tas på allvar och att tillräckligt med tid offras på den. I bostadsstyrelsens kommentarer förutsättes också att ar- betet med programmen skall vara täm- ligen omfattande. Styrelsen utgick från att den tid som stod till förfogande för arbetet inte i alla kommuner skulle vara tillräcklig för att genomföra nödvändi- ga utredningar, fastän anvisningar och kommentarer lämnades ca fem månader innan de första programmen skulle re- dovisas i december 1963.
Det är tydligt, att bostadsstyrelsen förutsätter att utanför arbetet med bo- stadsbyggnadsprogrammet skall ligga en planering på längre sikt (mer än programmets fem år). Styrelsen talar om önskvärdheten av en markpolitisk planering och om region- och general- planering i byggnadslagens mening. Eventuell generalplan eller jämförlig plan anges som utgångspunkt för ut— arbetandet av bostadsbyggnadspro—
; !
% I !
grammet. Programmet sägs bli en kon- kretisering av generalplanens första etapp. Utanför programarbetet ligger också detaljplaneringen enligt bygg- nadslagen. Programmen sägs dock böra ge vissa utgångspunkter för denna och omfattar också en viss tidsplanering för detaljplanearbetet. Dessa avgränsningar är givetvis ej fullt entydiga. Till en fö- regående eller i varje fall i förhållande till bostadsbyggnadsprogrammen rela- tivt fristående översiktsplanering, vare sig den avser fysisk planering eller an- nan planering och vare sig den sker i form av konventionella generalplaner eller i de friare former som vi har re- kommenderat, torde det vara nödvän- digt att hänföra ett flertal övervägan- den och beslut om lämpliga utvecklings- riktningar för samhället i stort, trafik- leder, reglering av trafik, normer för bostadskomplement (skolor, lekskolor, parker), stadsplanestandard, diverse sa- neringsfrågor etc. Utanför bostadsbygg- nadsprogrammen torde också få ligga arbetet med dispositionsplaner och »mellanplaner» av det slag vi tidigare har diskuterat. Mellan en sådan all- männare översiktsplanering och arbetet med bostadsbyggnadsprogrammen mås- te dock finnas ett intimt samband, både så att riktlinjer och normer som upp— ställs i den allmännare översiktsplane- ringen påverkar bostadsbyggnadspro- grammen och så att diskussionerna om programmen kan föranleda att problem tas upp till översiktlig behandling. Även om programmen skall syssla med en rad ekonomiska frågor, t. ex. inves- teringsbehov för följdinvesteringar, kan det dock icke vara rimligt att i pro- gramarbetet inkludera all ekonomisk planering som har någon anknytning till bostadsbyggandet. Många berörings- punkter måste dock finnas med kom- munens allmänna ekonomiska plane— ring och avgränsningen mot denna
synes vara mycket flytande. Motsva- rande torde gälla även skolplanering, planering av tekniska anläggningar etc.
Vi finner det inte meningsfullt att nu söka fixera någon gräns mellan arbetet med bostadsbyggnadsprogrammen och annan planering. Då bostadsstyrelsen icke har behandlat detta problem mera ingående, får det lämpligen ankomma på varje kommun för sig att organisera arbetet på sätt som bäst passar till dess förutsättningar. Det tycks emellertid angeläget att framhålla att också det planeringsarbete som faller utanför ho- stadsbyggnadsprogrammen måste äg- nas skälig uppmärksamhet och bedri- vas på lämpligt sätt. Bostadsbyggnads- programmen får inte betraktas som nå- got slags universalinstrumenyt som onö— diggör annan planering.
Det är alltså rätt svårt att med led- ning av de bestämningar som bostads- styrelsen har givit karakterisera bo- stadsbyggnadsprogrammens plats i det kommunala planeringssystemet. Här- med torde också sammanhänga, att nå— gon riktigt klar beskrivning —— med und- vikande av allmänna och alltför inne- hållslösa uttryck _— av bostadsbygg- nadsprogrammens syfte inte synes vara så lätt att ge. Möjligen skulle man kun- na säga, att meningen synes ha varit att fylla luckor av flera olika disparata slag som antas ha funnits i tidigare for- mer av kommunal planering.
Några mera specifika planeringsupp- gifter kan dock anges. I bostadssty- relsens kommentarer till programmen (juni 1963) konkretiseras sålunda några synpunkter på syftet. Programmen bör ge vissa data och rekommendationer av betydelse för beslut som påverkar produktionens omfattning. Program- men bör också syfta till att i tiden sam- ordna vissa förberedelser för bostads- byggandet. De bör ge vissa data som underlag för detaljplaneringen. Genom
analys av hinder för produktionen skall de skapa förutsättningar för kommuna- la och statliga myndigheter att undan- röja dessa.
Bostadsstyrelsens avsikt har varit att bostadsbyggnadsprogrammen i första hand skall spela en roll i kommuner- nas interna planering, men man har också föreställt sig att de skall ha be— tydelse för statliga myndigheter, såväl på länsplanet som på riksplanet. Som redan har nämnts skall de ge dessa myndigheter möjlighet att undanröja hinder för bostadsbyggandet. Det sägs också att de skall ge bostadsmyndig— heterna underlag för framställningar till statsmakterna om lånemedel. Pro- grammen bör också kunna vara av vår- de för arbetsmarknadsmyndigheternas planering av sysselsättningen.
I kungörelsen om kommunala bostads- byggnadsprogram föreskrivs rörande innehållet i programmen:
I bostadsbyggnadsprogram skall an- givas omfattningen och inriktningen av det erforderliga och möjliga bostads- byggandet under de är programmet av- ser. Vidare skall programmet innehålla en redovisning av de olika förutsätt- ningarna för detta byggande.
Enligt bostadsstyrelsens anvisningar består arbetet med bostadsbyggnadspro— grammen av två tämligen klart åtskilda delar, nämligen dels beräkningar rö— rande bostadsbyggnadsbehovet, dels en genomgång av vad styrelsen kallar möj- liga bostadsbyggnadsprojekt. Till dessa båda delar kommer uppställandet av det egentliga programmet. Innehållet preciseras genom föreskrift om redovis- ning på fastställda blanketter. Till redo— visningen av det erforderliga bostads- byggandet och det möjliga skall också fogas en redovisning av »dels de hin- der som föreligger för ett totalt genom— förande av den produktion som har bedömts som erforderlig, dels de sär-
skilda förutsättningar för genomföran- det av det möjliga bostadsbyggandet som kommunen anser bör bringas till myndigheternas kännedom».
Till tillämpningsföreskrifterna har som bilaga fogats en kommentar, som är väsentligt mera omfattande än de egentliga föreskrifterna. Att de egentli- ga föreskrifterna har gjorts korta och kommentarerna mera omfattande sägs bero på att erfarenheterna knappa. Det sägs emellertid också att kommunernas behov och möjligheter att tillämpa de föreslagna metoderna skiftar. Det har dock ansetts angeläget, att kommuner med tillräckliga resurser arbetar enligt föreslagna metoder för enhetlighetens skull och för att erfa- renheter av dessa metoder skall vinnas. Det sagda synes innebära att fastän sty— relsen inte uttryckligen vill föreskriva de angivna metoderna, styrelsen dock är angelägen att de tillämpas i största utsträckning. I den följande redogörel— sen och diskussionen har det därför inte ansetts nödvändigt att strängt skilja mel— lan föreskrivna och enbart föreslagna metoder.
ännu är
De metoder som rekommenderas för beräkning av bostadsbyggnadsbehovet ansluter sig mycket nära till de räkne— schemata, som bostadsstyrelsen har tillämpat för sådana beräkningar sedan slutet av 1940-talet. I den tidigare dis- kussionen om bostadsbyggnadsprogram— men talades om att man ville närmare ansluta bedömningen av bostadsbygg- nadsbehoven till förändringar i närings- livet. Kommentarerna är emellertid mycket knapphändiga på denna punkt. Också rörande principen om en rul- lande planering sägs mycket litet i det- ta sammanhang.
Den andra delen av programarbetet —— bedömningen av det »möjliga» bo- stadsbyggandet — skall resultera i en avgränsning av en produktion, som be-
döms som möjlig i första hand med hänsyn till förefintliga kommunala re- surser. Hänsyn skall tas till finansiella resurser för investeringar, marktillgång, personella och andra resurser för plan— läggning, markberedning och projekte- ring och till erforderlig tid för genom— förandet av olika åtgärder.
För denna del av programarbetet re— kommenderas en arbetsmetodik som innebär att man går igenom och regi— strerar sådana områden, som med så- kerhet finns tillgängliga för bostads- byggande. Att ett område med säkerhet är tillgängligt skall betyda att det ägs antingen av kommunen eller av en byggnadsföretagare, som kan antas kom— ma att bebygga området. Den i denna mening tillgängliga marken bör delas upp i redovisningsmässigt lämpliga de— lar, för vilka kan anges både vilka åt- gärder som har vidtagits och ett hand— lingsprogram för fortsatta förberedelser för deras bebyggande.
För de olika områdena _— uppdelade på lämpliga delområden — görs en ge— nomgång av planeringsläget i huvud- drag. Särskilt nämns i anvisningarna att produktionsinriktningen, nödvän- diga kommunala -investeringar, bebyg- gelseplaneringens läge, markberedning- en och husprojekteringen bör behand- las.
Produktionsinriktningen bör karak- teriseras med hänsyn till hustyper, lä- genhetsstorlekar, upplåtelseform och bostadskostnad, men bör inte preciseras längre än vad som kan vara ändamåls— enligt, vilket bl.a. beror på hur nära förestående påbörjandet av byggandet är. Också den stadsplanemässiga stan- darden bör diskuteras, t.ex. principer för reglering av gångtrafik etc. Det sägs dock ingenting om hur denna diskussion skall redovisas. Kostnader- na för de boende måste ägnas uppmärk- samhet.
Meningen synes vara att diskussionen om produktionsinriktningen skall resul- tera i mer eller mindre preliminära pro- gram till ledning för dem som arbetar med detaljplanering, projektering av hus och anläggningar etc. Genom att programmen vid de årliga överarbet- ningarna successivt preciseras och ju- steras förväntar sig bostadsstyrelsen, att sådana justeringar i planer och projekt som är nödvändiga på grund av ändrade förutsättningar (nya erfa- renheter om kostnader, markbeskaffen— het etc., ändrade normer och bestäm- melser m.m.) skall kunna genomföras i god tid, varigenom man skall kunna motverka omprojekteringar under stark tidspress och med inbesparingar, där de är lättast att genomföra. Sådana omprojekteringar anses alltför ofta ha haft olyckliga konsekvenser.
Vid genomgången skall också grans- kas vilka kommunala investeringar som behövs, t.ex. i vatten- och avloppsan- läggningar, elektriska ledningar, gator, vägar, torg, planteringar, skolor, barn- stugor, ålderdomshem, samlingslokaler, hälsovårdslokaler, idrottsanläggningar, kommunikationer m.m. Storleken av investeringarna, finansieringssättet och fördelning på olika årsbudgetar bör behandlas.
Vidare skall vid genomgången beaktas i vilket skede stadplanearbeten, mark- beredning och husprojektering befin- ner sig och uppskattas vilken tidsåtgång som behövs för att avsluta dessa för- beredelser för igångsättning av bo— stadsbyggandet. Det framhålles att för programperiodens senare del uppskatt- ningar av tidsåtgången för markbered— ning och husprojektering får grundas på allmänna erfarenheter, vilket också kan gälla kostnader för markbered- ningen.
En bedömning område för område ger kanske ej en totalproduktion av
önskvärd storlek och inriktning. Också gäller, att tillgängliga resurser ofta kan disponeras på olika sätt. I styrelsens anvisningar förutsätts därför att man efter en första genomgång —— om en överblick över resultaten visar att det är lämpligt — skall kunna gå tillbaka och göra ändringar, t. ex. för att få en lämpligare inriktning av produktionen eller en lämpligare fördelning över oli- ka år.
Bostadsstyrelsen gör en skillnad mel- lan inventeringsresultatet och »det bo- stadsbyggande som kommunen med be- aktande av behov och resurser har ställt upp som mål för vart och ett av programperiodens fem år». Om det sistnämnda sägs i Anvisningar till re- dovisningsblanketterna (juni 1963) att det skall anges med antalet under olika är påbörjade lägenheter med fördel- ning efter hustyp, lägenhetstyp och upplåtelseform. Det sägs bestå av dels »den produktion som bedömts som möj- lig på därför tillgänglig mark», dvs. det bostadsbyggande som har listats vid in- venteringen, dels »den produktion där- utöver som kommunen på mera osäkra grunder bedömt skall kunna påbörjas». Härmed avses sådan produktion, som kan komma till stånd t. ex. på enstaka privatägda tomter, där dispositionsrät- ten till marken inte har kunnat bedö- mas som säker. Hit hör också produk- tion som kan sättas igång, om och när tillgängliga resurser kan ökas eller nå- got visst hinder kan avlägsnas. I den redovisning som skall lämnas till läns- bostadsnämnderna ingår endast vissa summariska uppgifter om den senare delen.
Enligt denna skrivning skulle hela den produktion, som har ansetts som möjlig med hänsyn till resurserna, in- gå i programmet. Bostadsstyrelsen sy- nes här mer eller mindre medvetet ha utgått ifrån, att behoven alltid är stora
i förhållande till resurserna eller att re- surserna — sedan behoven har beräk- nats —— alltid begränsas till högst vad som behövs för en önskvärd produk- tion.
Bostadsstyrelsen har i sin redogörel- se för de hösten 1963 upprättade pro- grammen påpekat att i tillämpningen en del kommuner som mål för sin pro— duktion icke har satt upp hela den pro- duktion som har redovisats som möj- lig med hänsyn till resurserna. I till— lämpningen kan programmet alltså så- väl under— som överstiga den produk- tion som har bedömts som möjlig. (Jfr kap. 12.)
Våra diskussioner och allmänna över- väganden om planering, grundade främst på de erfarenheter som vi har gjort vid studiet av kommunernas översiktspla— nering, ger oss anledning att i det föl- jande redovisa några synpunkter på uppläggningen av bostadsbyggnadspro- grammen. Vi tar därvid också upp en del punkter, där vi tycker oss ha funnit att utformningen icke är helt lyckad. I flera fall torde våra synpunkter emel— lertid icke stå i någon motsättning till de ståndpunkter som bostadsstyrelsen har intagit. Också andra än bostadssty- relsen har framfört synpunkter likarta- de med vissa av dem vi anför. Att vi uppehåller oss vid dessa punkter beror på att vi har funnit frågorna väsent- liga och därför värda att behandlas, även om ingen motsättning med gäl— lande anvisningar eller redan påbörja— de utvecklingstendenser föreligger.
19.5.2. Beräkning av bostadsbyggnadsbehovet
Vi har redan tidigare —— i kapitlet om erfarenheter av generalplaneringen och i detta kapitel vid diskussionen av över- siktsplaneringen _ lagt fram synpunk- ter på prognoser, icke minst prognoser avseende befolkning och bostadsbehov.
Vi har därvid varit tämligen kritiska mot många resonemang i detta sam- manhang och mot beräkningsmetoder som har tillämpats. Som ovan har nämnts har bostadsstyrelsen i sina an- visningar till bostadsbyggnadsprogram- men i stort sett anslutit sig till de be- räkningsmetoder, som styrelsen har tillämpat sedan slutet av 1940-talet och vilka också i stor utsträckning har an- vänts vid generalplaneringen. De syn- punkter som vi tidigare har redovisat är därför tillämpliga även på dessa an- visningar.
Den olust, som tidigare rätt allmänt syns ha varit förknippad med över- siktsplanering, har enligt vår erfaren- het haft samband med att omfattande utredningsarbeten, ofta med oklart syf- te och tvivelaktig användbarhet har utförts vid översiktsplaneringen. Den inte minsta rollen synes härvid olika prognoser och förarbeten till dem ha spelat. Det ökade intresset under se— nare år för översiktsplanering har ock— så gått hand i hand med en utrensning av sådant mindre meningsfullt utred- ningsarbete. Det synes oss angeläget att man icke genom otillräckligt ana- lyserade rekommendationer av omfat- tande räknearheten på nytt uppväcker en olust i kommunerna mot översikts- planering. Ur denna synpunkt kan det synas beklagligt att rekommendationer- na i bostadsbyggnadsprogrammen icke har föregåtts av en analys av tidigare erfarenheter.
Flertalet kommuner torde sakna per- sonella resurser för att på ett tillfreds- ställande sätt genomföra de rekommen- derade kalkylerna. Ett mekaniskt till- lämpande av de lämnade anvisningar- na kan inte väntas leda till önskvärt re- sultat. Omfattningen och detaljrikedo- men i beräkningarna kan ge ett falskt sken av exakthet ät kalkylerna. Anvis- ningarna lämnar emellertid många frå-
gor obesvarade och tvingar till en rad lösa eller osäkra antaganden, som vä- sentligt inkräktar på kalkylernas till- förlitlighet. Personal med förmåga att kritiskt värdera beräkningarna torde icke finnas i alla kommuner, så mycket mer som kritiska diskussioner nästan helt saknas i anvisningarna. Det synes oss därför att risk kan föreligga för en övertro på beräkningarna, som när den korrigeras av erfarenheten lätt slår över i en allmän misstro.
Av flera skäl synes det oss lämpligt att kommunerna befrias från större de- len av detta kalkylarbete genom att det överflyttas på något statligt läns- organ. Ett av skälen är det ovan nämn- da att många kommuner saknar perso- nal lämpad för ändamålet och därför icke kan genomföra beräkningarna på ett kritiskt sätt. Det synes oss angelä- get att man inte tar risken att skapa ny olust kring en mera långsiktig plane- ring genom att mer eller mindre tvinga på kommunerna ett omfattande kalkyl— arbete av osäkert värde. För en över— flyttning till en länsinstans talar emel- lertid också att dessa ändock kommer att ha hand om olika prognosarbeten och också att kalkylerna förutsätts bli utnyttjade av statliga organ. Den av bo- stadsstyrelsen önskade enhetligheten i beräkningarna torde endast kunna åstadkommas genom att de utföres cen- tralt, varvid antaganden om flyttning- ar, förändringar i civilståndsfördel— ning, hushållskvoter etc. kan göras ef— ter en gemensam mall.
Genom försorg av en länsinstans bör lämpligen utföras kalkyler över folk- mängden och bostadsbehovet i fram- tiden. Beräkningarna bör avse såväl bo- stadsbehovets omfattning som dess in- riktning på hustyper, lägenhetstyper etc. Länsinstanserna bör vidare i sin kontakt med kommunerna verka för en kritisk värdering av beräkningarna.
På kommunerna måste ankomma, att om de icke finner de av länsmyndighe- ten utförda kalkylerna tillfredsställan- de komplettera och modifiera dessa. Beräkningarna bör därjämte fullföljas till en uppskattning av bostadsbygg- nadsbehovet. Denna kräver utom beräk- ningen av bostadsbehovet också upp— skattningar av avgången ur bostadsbe— ståndet, vilka måste grundas på ställ- ningstaganden i saneringsfrågor m. m.
Det har förutsatts att bostadsbygg- nadsprogrammen skall vara en »rullan- de» plan, varmed menas att de skall omprövas årligen. Vad detta innebär för de här diskuterade beräkningarna är inte helt klart. Bostadsstyrelsen näm- ner härom i de ursprungliga anvisning- arna endast att den löpande befolk- nings- och bostadsbyggnadsstatistiken ger möjlighet att »på väsentliga punk- ter» stämma av gjorda antaganden. Möj- ligheterna härtill synes emellertid be- gränsade. Icke heller de tillägg till an- visningarna som har gjorts 1964 ger nå- gon reell ledning. Beräkningarna byg- ger i stor utsträckning på folk- och bo- stadsräkningsdata (ålders-, civilstånds- fördelningar, hushållskvoter, uppgifter om hushållsstorlekar etc.), vilka för- nyas endast med större tidsintervall och i fråga om vilka man redan vid starten måste bygga på ett par, tre år gammalt material. I många avseenden måste de lokala utredningarna också baseras på centralt utförda översikter över utvecklingen (näringslivsutveck— lingen i stort, tendenser rörande nä- ringslivets lokalisering och omflytt- ningsströmmarna, förskjutningar i bo- stadsefterfrågans inriktning etc.). Till- gång till sådana undersökningar av god kvalitet är säkert en avgörande förutsättning för att lokala bostadsbe- hovsberäkningar skall kunna genomfö— ras på ett tillfredsställande sätt. Inte heller sådana förnyas årligen. Avstäm-
ningar mot lokal omflyttningsstatistik etc. kan ibland vara av värde. Man måste emellertid akta sig för att till- mäta tillfälliga, slumpartade avvikel- ser från en antagen trend betydelse. De i den tidigare diskussionen berörda kontakterna med näringslivet rörande dess planer kan eventuellt ge material av större värde. Problemet om och hur meningsfulla årliga omprövningar av bostadsbehovet och bostadsbyggnads— behovet skall göras torde emellertid behöva ytterligare analyseras.
19.5.3. Programproduktion och »möjlig» produktion
I bostadsbyggnadsprogrammen skall som redan har nämnts ingå en invente- ring av aktuella bostadsbyggnadspro— jekt. Denna syftar till att avgränsa en produktion, som bedöms som möjlig. Enligt bostadsstyrelsens anvisningar skall vid denna bedömning främst före- fintliga lokala resurser beaktas. Hänsyn skall sålunda tas till finansiella resur- ser för nödvändiga följdinvesteringar av olika slag, tillgång på säkerställd mark, personella och andra resurser för planläggning enligt byggnadslagen, markberedning och projektering av hus och anläggningar och till erforderlig tid för genomförandet av olika åtgär- der. Vid inventeringen anses kommu— nerna däremot kunna mer eller mindre bortse från vad styrelsen ibland kallar allmänna förutsättningar och vari inhe- gripes tillgång på arbetskraft, material och kapital m. m., vilka de anses ha mindre möjligheter att överblicka. För den produktion som vid inventeringen avgränsas som möjlig med hänsyn till lokala resurser upprättas listor och görs ställningstaganden om produktionssam- mansättning, erforderliga följdinveste- ringar etc. Också en genomgång av pla— neringsläget skall göras, varvid kommu-
nerna skall göra klart för sig vilka åt- gärder och ställningstaganden som åter- står att göra för att produktionen skall flyta jämnt. Kommunen skall därvid på sätt ovan har beskrivits också göra upp en tids- och kostnadsplanering för dessa åtgärder.
En tids- och kostnadsplanering synes emellertid endast kunna hänföra sig till en produktion som man avser att rea- lisera och som det anses sannolikt att den skall kunna realiseras med hänsyn till alla föreliggande förutsättningar. Att planera för en produktion som är möjlig med hänsyn till lokala förutsätt- ningar, men om vilken man vet eller kan anta att den långt överstiger vad som kommer att bli möjligt med hän- syn till kapital- och arbetskraftstillgång m. m. synes icke vara meningsfullt.
Den av bostadsstyrelsen föreslagna avgränsningen av den möjliga produk- tionen synes rimlig, om de lokala re- surserna vore hårt begränsade och där— igenom bleve bestämmande för bostads- produktionen. Bakom initiativet till bo- stadsbyggnadsprogrammen låg en före- ställning om brister i den lokala pla- neringen och en därav betingad knapp— het i resurser. Möjligen har bostadssty- relsen vid konstruktionen av mallar för programarbetet låtit sig påverkas härav och utarbetat anvisningarna med tanke på sådana fall. De hösten 1963 fram- lagda programmen synes emellertid vi- sa, att det ingalunda alltid är knapphet på lokala resurser som begränsar bo— stadsbyggandet. Bostadsstyrelsen har ju tvärtom ur programmens redovis- ning av »möjlig» produktion dragit slutsatsen,—att man skulle kunna öka produktionen, om inte lånemedelsramar och arbetskraftstillgång eller andra icke lokalt betingade förutsättningar lade hinder i vägen.
I de fall, då de lokala resurserna icke är så begränsade och entydigt givna att
de bestämmer produktionens storlek, synes det inte vara rimligt att registrera en produktion, som har bestämts av dessa resurser, att diskutera och ta ställning till hustypsfördelning, lägen— hetstyper, planstandard etc. i denna produktion, att lägga upp ett tidssche- ma för genomförandet av den och de erforderliga följdinvesteringarna och att uppskatta och per år fördela kost- naderna härför. I en sådan situation synes det vara rimligare att behandla en produktion av den omfattning som kan anses möjlig med hänsyn till de i verkligheten avgörande faktorerna, ofta arbetskrafts- och kapitaltillgången.
I slutet av sina kommentarer till de kommunala bostadsbyggnadsprogram- men har bostadsstyrelsen också något berört vad styrelsen kallar de allmänna förutsättningarna för bostadsbyggandet och därvid konstaterat att tillgången på resurser som inte direkt påverkas av kommunen avgör om programmen kan genomföras. »Det finns därför ingen garanti för att ett upprättat bostads- byggnadsprogram kommer att kunna helt genomföras under programperio- den.» Styrelsen synes emellertid inte anse att detta har något avgörande in- flytande på arbetsmetoderna.
Styrelsen konstaterar att riksdagen har beslutat att bostadsstyrelsen till led- ning för kommunernas planering skall ange bostadsbyggandets ungefärliga omfattning under planeringsperioden, men att statsmakterna fortfarande årli— gen tar ställning till storleken av när— mast följande års bostadsbyggande ge- nom att fastställa en ram för beslut om statliga bostadslån. Styrelsen anför att starka skäl talar för en successiv ök— ning av bostadsbyggandet. Den erinrar också om att medelsramarna är grun- dade på ett minimiprogram och att bo— stadsbyggandet, om det ekonomiska lä- get gör det möjligt, skall kunna ökas
över detta program. Styrelsen anför att »det är av utomordentlig vikt, att pro- duktionen planeras med hänsyn till de möjliga variationerna uppåt i bostads- byggandets omfattning från ett år till ett annat. Finns väl utarbetade planer utöver det fastställda minimiprogram- met, kan bostadsbyggandet snabbt öka, om möjligheter härtill skulle uppkom- ma. Man kan då också undvika impro- visationer, som erfarenhetsmässigt för- orsakar prisstegringar och kvalitets- brister».
Det synes oss att detta konstaterande innebär, att en tidsplanering av förbe- redelserna till bostadsbyggandet är mera komplicerad än vad styrelsen har förutsatt vid konstruktionen av sin pla- neringsmall. I den lokala produktions— planeringen måste ingå antaganden om vad de »allmänna» förutsättningarna, arbetskraft, kapitaltillgång etc., kommer att tillåta. Planeringen måste också gö- ras så anpassbar att mer eller mindre oväntade förändringar i dessa förutsätt- ningar kan mötas. Anvisningarna till bo- stadsförsörjningsprogrammen synes i sitt nuvarande skick inte ha något att ge i dessa avseenden. Den anpassbarhet som här avses är av helt annat slag än den anpassning som hör samman med principen om rullande planer. Jämför härtill vad som ovan i avsnitten 19.4.6 har sagts om anpassbarhet.
Det bostadsbyggande, som en kom— mun »med beaktande av behov och re- surser» uppställer som mål för vart och ett av programperiodens fem år, skall i bostadsbyggnadsprogrammet redovi- sas i två delar. Den första delen om- fattar det bostadsbyggande som skall ingå i inventeringen av den »möjliga» produktionen, vilken omfattar den pro- duktion på säkerställd mark som är möjlig med hänsyn till lokala resurser.
Utöver denna produktion kan en kommun enligt bostadsstyrelsen even-
tuellt ha anledning på mera osäkra grunder räkna med ytterligare bostads- produktion. Hit anges höra framför allt bebyggelsen av mark för vilken dispo- sitionsrätten vid redovisningstillfället är oklar, t. ex. enstaka privatägda tomt— platser avseende såväl flerfamiljshus som småhus. Också sådan produktion som sannolikt kan påbörjas om man ökar vissa resurser eller avlägsnar vissa hinder räknas hit.
Innebörden är alltså att den produk- tion, som kommunen uppställer som mål (»kan ha anledning att räkna med») uppdelas i två delar, av vilka den ena, den som förtecknas, skall vara vissare än den andra. Låt oss här kalla de två delarna den Säkerställda och den icke Säkerställda produktionen. Dessa beteckningar torde ansluta sig till vad bostadsstyrelsen har avsett med upp— delningen. Den säkerställda produktio- nen äger rum på mark som med säker- het är tillgänglig och den är möjlig med hänsyn till resurserna, åtminstone de lokala. För den icke säkerställda produktionen gäller att dispositionsrät- ten till marken inte är klar eller att vis- sa hinder måste undanröjas eller vissa resurser ökas. Nu har bostadsstyrelsen i andra sammanhang talat om att »sär- skilda förutsättningar» kan vara nöd- vändiga också för att genomföra den första delen av produktionen — den Säkerställda — sådana förutsättningar skall eventuellt bringas till myndighe- ternas kännedom. Detta gör att gränsen mellan de två delarna blir suddig. Grän- sen mellan de två grupperna blir också obestämd genom den hänvisning som görs till de lokala resurserna! Dessa kan inte vara entydigt givna förutsättningar för planeringen. I de flesta fall är det också möjligt att använda begränsade resurser på olika sätt. Resurserna och deras användning är snarare ett resul- tat av planering och ställningstaganden
än en given utgångspunkt. Det synes oss då vara omöjligt att dra en gräns mellan den produktion som är möjlig med hänsyn till lokala resurser och den som är möjlig genom att öka dessa re- surser.
Den första delen av programproduk- tionen — den Säkerställda — granskas och registreras vid inventeringen pro- jekt för projekt. För denna del anges för varje område produktionsinrikt- ning, tidpunkter för vissa åtgärder etc. De särskilda förutsättningarna för ge- nomförandet skall anges, om kommu- nerna anser att de bör bringas till myn- digheternas kännedom.
Den andra delen av produktionen skall inte redovisas projekt- eller om- rådesvis. Endast vissa summariska data skall redovisas. Om denna del alltid kunde antas vara relativt liten eller helt bestå av projekt, som kommunen ej kan påverka och som inte heller stäl- ler några anspråk på kommunala re- surser, vore detta kanske i sin ordning. Om, vilket får antas gälla åtminstone en del av den inte Säkerställda produk- tionen, genomförandet kan påverkas av kommunen eller länsmyndigheterna el- ler om de kan komma att ta i anspråk kommunala resurser — vilket juuttryck- ligen har förutsatts gälla de projekt som kräver en utökning av dessa resur- ser —— synes denna summariska behand- ling omotiverad. Det borde tvärtom va- ra särskilt angeläget att projekt för pro- jekt diskutera om de bör föranleda nå- gon kommunal åtgärd och att inbegripa dem i resurs- och tidsplaneringen.
Uppdelningen av programproduktio- nen i de två delarna synes oss därför diskutabel. Från granskningen område för område synes det oss inte finnas anledning undanta någon känd bebyg- gelse, som ingår i programmet. Möjli- gen kan det finnas anledning räkna med en viss produktion till följd av en-
skilda men vid programskrivandet än- nu obekanta initiativ, dvs. en produk- tion som inte kan hänföras till bestäm- da områden. Detta synes oss vara den enda del av programproduktionen som bör redovisas på ett avvikande sätt. Då man måste räkna med att också sådan produktion tar i anspråk olika resur- ser — t. ex. lånemedel och arbetskraft _ kan den, i varje fall om den antas ha någon nämnvärd omfattning, icke helt lämnas utanför planeringen.
19.5.4. Bostadsbyggnadsprogrammen som un- derlag för detaljplanering och projektering
Bland syftena med bostadsbyggnads- programmen har uttryckligen nämnts att de skall ge ledning för detaljplane- ring och projektering av hus och an- läggningar. Uppräkningen av de ak- tuella företagen ger anvisning om vilka områden och anläggningar som skall ägnas uppmärksamhet. Genom tidspla- neringen bestäms också den ordnings- följd och takt, i vilken plan- och pro- jektarbete skall bedrivas. Uppgifterna om hustyper ger vissa anvisningar till detaljplaneraren och uppgifterna om hus- och lägenhetstyper till husprojek- tören. Det är emellertid tydligt, att bo- stadsstyrelsen har tänkt sig att ledning- en skall avse mer än så. Som ovan nämnts har bostadsstyrelsen förutsatt, att en rad kostnadsbestämmande stan- dardfrågor skall behandlas vid pro- gramarbetet. Som exempel nämns an- läggningar för gångtrafik och fritidssys- selsättningar. I den föreslagna för läns- bostadsnämnderna avsedda redovis- ningen återspeglar sig detta emellertid endast i vissa kostnadsuppgifter. Som redan har nämnts väntar sig styrelsen emellertid mycket av denna behandling av standardfrågor. Den skall i god tid ge sådana besked till planförfattare och projektörer, att improviserade över-
arbetningar i sista stund skall kunna undvikas. Skall detta uppnås, torde man få förutsätta att för internt bruk inom kommunen fullständigare redogö- relser över de vid programarbetet in- tagna ständpunkterna görs upp.
Man kan här fråga sig hur fullstän- digt det kan vara möjligt att behandla standardfrågorna vid programskrivan- det. Vill man få bostadsbyggnadspro- grammen att fungera som en särskild plantyp, torde det vara nödvändigt att på något sätt hålla ihop arbetet och att avgränsa det så att det får rimliga pro— portioner. Om man låter det flyta ut på ett tämligen obestämt sätt och i all- männa och oklara formuleringar gör bostadsbyggnadsprogrammen till myc- ket omfattande planer, torde de komma att mötas med samma olust som gene— ralplanerna tidigare var föremål för, då de gjordes till mycket universella planer och ansågs böra innefatta långt— gående utredningsarbeten av olika slag. Vi anser det viktigt att detaljplanearbe- tet förbereds på rätt sätt, men tror att detta förberedelsearbete till väsentlig del måste utföras utanför bostadsbygg- nadsprogrammen. Standardnormer, pla— neringsprinciper och andra anvisning- ar torde få utformas som resultat av särskilda översiktliga utredningar och diskussioner. Planeringen av enskilda områden förbereds lämpligen genom dispositionsplaner och genom att man uppställer program för detaljplanearbe- tet. För olika projekteringsarbeten tor- de också behövas att man gör program. Bostadsbyggnadsprogrammens uppgift i detta sammanhang torde i stort sett böra begränsas till att ange vilka om- råden, som står i tur att planläggas och för vilken slags bebyggelse (hus- typ) de skall planeras, att precisera vilka förberedelser som behövs _ till dessa bör räknas arbeten med eventu- ell dispositionsplan och upprättandet
av program för detaljplane- och projek- teringsarbeten » och att avsätta tid för dessa. I samband med bostadsbygg- nadsprogrammen kan det dessutom kanske finnas anledning ta initiativ till överarbetning av normer och principer för planeringen som kommunen eller något (less organ har fastlagt i andra sammanhang.
Vad här har sagts hindrar inte att kostnadsfrågor av olika slag bör ägnas uppmärksamhet vid upprättandet av hostadsbyggnadsprogrammen. Det bör uppskattas hur tillämpningen av nor- mer och principer utfaller med hänsyn till områdets förutsättningar, rådande prisnivå etc.
19.5.5. Mera modeller
I uppställandet av ett bostadsbyggnads- program skall ingå en lång rad ställ- ningstaganden: avvägning av resurser för bostads- och samhällsbyggandet, val av områden för bebyggelse, beslut om produktionssammansättning under kon- troll av att kostnaderna blir acceptabla för både kommunen och de boende, överväganden om nödvändiga följdin- vesteringar av olika slag.
Det är tydligt att allvarligt menade ställningstaganden kan behöva under- byggas med olika undersökningar och beräkningar. Inte minst viktigt är här olika slag av kostnadsbedömningar. Bo- stadsstyrelsen anbefaller studier av kostnadsnivån för olika slag av bebyg- gelse (olika hustyper, lägenhetsstorle- kar och standard) under varierande markförutsättningar. Också betydelsen för kostnaderna av principer för detalj- planeringen måste beaktas. Vid bedöm- ningen av vilken bostadsproduktion som är möjlig måste man också ta hän- syn till de anspråk på kommunens re- surser som föranleds av en lång rad följdinvesteringar, inte bara de omedel-
tider _ dvs.
bara kostnaderna för genomförandet av detaljplanen utan även för t. ex. skolor, barnstugor, åldringshem, samlingsloka- ler, hälsovårdslokaler, idrottsanlägg— ningar, kommunikationer m. m. Genom- förandet av saneringsprojekt kan kräva speciella kostnadsengagemang och un- dersökningar av olika slag.
Trots att de önskvärda beräkningar- na och undersökningarna ofta torde va- ra tämligen komplicerade ger bostads- styrelsen här — i motsats till vad som gäller behovsberäkningarna — icke några anvisningar till ledning för kom- Om programmen här skall bringas att fungera på avsett sätt, torde det vara nödvändigt både att klarare belysa vilka frågor som bör behandlas och att ge förslag, gärna alternativa och utan bestämda förord för visst alterna— tiv, till hur olika problem kan angripas.
Vi vill här nedan ägna något mer uppmärksamhet åt den tidsplanering som ingår i programmen och som är önskvärd för att produktionen skall flyta jämnt. Denna planering innebär att man för varje enskilt projekt med hjälp av någon checkinglista går igenom åt- gärder som återstår att göra, innan byggnadsarbetet kan påbörjas, och att tidpunkter anges för olika händelser. I den redovisning av bostadsbyggnads- programmen som bostadsstyrelsen har förutsatt registreras visserligen endast vissa huvudtidpunkter för de olika pro- jekten, men man torde få förutsätta att bakom redovisningen kan ligga mera detaljerade överväganden.
De anspråk som bör ställas på en tidsplanering måste variera med rådan- de förhållanden. I en situation då per- sonaltillgång och övriga resurser är re— lativt stora och då det inte finns någon anledning att söka pressa förberedelse- då förberedelsearbetena i stort'sett ligger'väl framme — kan det kanske vara tillräckligt att i tidsplane—
munerna.
”sedda omstän digheter erfarenhetsmäs-
ringen använda sig av något slags täm- ligen väl tilltagna normaltider. Om si- tuationen däremot är på något sätt pressad — t. ex. tillgången på personal av viss kategori knapp eller angeläget att snabbt få fram vissa projekt till på- börjande _— bör rimligtvis större krav ställas på resurs- och tidsplaneringen. I sådana lägen kan den summariska tidsplanering som registreras i bostads- byggnadsprogrammen vara otillräcklig. Det kan då vara nödvändigt att för pro- duktionen i dess helhet eller för några sektorer mycket mera i detalj precisera vilka åtgärder som skall vidtagas och göra upp detaljerade tidsschemata för varje projekt men också arbetsschemata för engagerade organ eller personer. Flera olika personer och organ kan bli indragna i tidsplaneringen. Då förbere- delserna för produktionen förutsätter medverkan av icke-kommunala organ, t. ex. konsulter eller granskande statliga myndigheter, kan det bli önskvärt att också dessa dras in i samarbetet och att organisationen av förberedelserna anpassas efter deras synpunkter och önskemål.
De anspråk som bör ställas på plane— ringen varierar alltså efter rådande om- ständigheter. I kommuner som har lyc- kats bemästra de problem som är för- knippade härmed kan redovisningarna i bostadsbyggnadsprogrammen vara ett sätt att sammanfatta resultaten av pla- neringen. Det synes däremot tvivelak- tigt om anvisningarna till programmen är tillräcklig hjälp för alla kommuner som inte på egen hand lyckas bemästra dessa problem.
Bostadsstyrelsen har omnämnt att Stor-Stockholms planeringsnämnd vid utarbetandet av ett för regionen gemen- samt aktionsprogram har reducerat det av de olika kommunerna beräknade pä- börjandet med' hänsyn till att oförut-
sigt medför förskjutningar mellan det planerade och det faktiska påbörjandet. Om en sådan kritik är befogad, kan det finnas anledningar överväga, om plane- ringen har gjorts med det allvar som borde vara en förutsättning för att den skall ha värde.
Vi finner det inte endast önskvärt utan sannolikt nödvändigt för ett fram- gångsrikt genomförande av bostads- byggnadsprogrammen att bostadssty- relsen ger kommunerna ledning även beträffande de i detta avsnitt berörda frågorna. Denna ledning bör dock inte ges i form av mer eller mindre tvingan- de anvisningar. Som vi redan flera gånger har framhållit anser vi det lämpligare att alternativa mallar avpas- sade för olika behov beskrives och att varje kommun sedan får välja helt fritt.
19.5.6. Samverkan med länsmyndigheter för att underlätta produktionen
Ett av syftena med bostadsbyggnads- programmen är att uppnå länsmyndig- heternas medverkan till att den pro- grammerade produktionen skall kunna genomföras på avsett sätt. Bostadssty- relsen räknar med att det ibland finns särskilda förutsättningar för att listade bostadsbyggnadsföretag skall kunna ge- nomföras programenligt och på vilka länsmyndigheter kan inverka. Läns— myndigheter kan vidare ibland med- verka till att undanröja de hinder som föreligger för vad som ovan har kal- lats den icke Säkerställda delen av pro— grammet. Programmen skall därför när de överlämnas till länsbostadsnämn- den åtföljas av vissa redogörelser för förutsättningar och hinder.
Det ges emellertid inte några anvis- ningar om hur förutsättningar och hin- der skall analyseras och redovisas eller hur arbetet med att underlätta produk- tionen skall föras vidare — bortsett
från att bostadsstyrelsen förutsätter att länsbostadsnämnden skall sprida infor- mationen om bl. a. förutsättningar och hinder till andra länsorgan. Det förefal— ler också som om de hösten 1963 redo- visade programmen skulle ha gett ett rätt magert resultat i dessa aVSeenden.
Det krävs här inte blott att olika för- utsättningar och hinder för produktio— nen konstateras. För att lösa problemen krävs ofta insatser av olika länsorgan i samarbete. Det synes oss att de av bo- stadsstyrelsen föreslagna formerna är otillräckliga härför. En fastare instans är önskvärd för det samarbete mellan kommuner och länsorgan som blir nöd- vändigt. Enligt vår mening är det lämp- ligt att på länsnivån organisera plane— ringsgrupper under länsstyrelserna, vil- ka med varje kommun för sig om möj- ligt redan vid utarbetandet av program- men går igenom aktuella byggnadspro- jekt och verkar för att undanröja hin- der och för att frågor, som har bety- delse för att produktionen skall flyta jämnt, behandlas så friktionsfritt som möjligt i länsorganen. Detta problem har behandlats ovan under rubriken Samordning på länsnivå.
En medverkan av länsorganen är nödvändig inte bara i fråga om spe- ciella förutsättningar och hinder utan också i andra hänseenden. För att möj— liggöra en snabb och friktionsfri be— handling av stadsplane— och låneären— den i länsinstanserna kan det eventuellt vara önskvärt med kontakter på rela- tivt tidigt stadium även i normala ären- den, som ej kännetecknas av speciella förutsättningar eller hinder. I vart fall kan tidsplaneringen kräva överlägg- ningar med länsorganen. Planerings— grupperna i länen kan kanske spela en roll för kontakter även i sådana mera normala ärenden. Eventuellt kan här också andra kontaktformer komma i fråga. Byggnadsstyrelsen lär överväga
? | | | i
att framlägga vissa förslag för hand- läggning av planärenden, som berör det— ta problem (se avsnitt 19.6.6). Länsorganens befattning med pro- gnosfrågor har behandlats-ovan.
19.5.7. Administrativa aspekter
Synpunkter på samarbetet med och mellan länsorgan har redovisats ovan. Här nedan avser vi att behandla olika kommunala organs befattning med bo- stadsbyggnadsprogrammen.
Bostadsstyrelsen rekommenderar att programmen upprättas av kommunsty- relsen efter samråd med byggnads- nämnden och organ som kan ha att sva- ra för mark— och bostadsförsörjnings— frågor och förmedling av statliga lån och bidrag till främjandet av bostads- försörjningen.
Det synes oss tämligen självklart att kommunstyrelsen måste ha ett ansvar för och ett avgörande inflytande på ar- betet med bostadsbyggnadsprogram- men. Härför talar att programmen måste ha ett nära samband med den allmän— na utvecklingsplaneringen och därmed sammanhängande utredningsverksam- het som helt naturligt måste vara en uppgift för kommunstyrelsen. Viktig är här också den nära anknytning som bo- stadsbyggnadsprogrammen med sina in- venteringar av investeringsbehov av oli- ka slag måste ha till kommunens all- männa investeringsplanering och eko- nomiska planering i övrigt.
Bostadsbyggnadsprogrammen skall emellertid också, om de får den centrala roll som har avsetts, ha inflytande på verksamheten inom olika kommunala organ. I programarbetet måste ingå att bedöma resurser av olika slag, också kommunala organs kapacitet, t. ex. i frå- ga om utarbetande av planer, projekte- ring av gator och anläggningar, anlägg- ningsarbeten etc. De tidsplaner som in-
går berör flera kommunala organ. Det är därför tydligt att dessa organ måste ha möjlighet att delta i arbetet och yttra sig över programförslage—t. Också olika ställningstagande i sak förutsätter med- verkan av olika organ.
Det sägs inte någonstans i anvisningar och kommentarer någonting om att pro- grammet bör behandlas i fullmäktige. I kungörelsen sägs att bostadsbyggnads— program skall upprättas av kommun. I detta uttryckssätt torde ligga att det skall ankomma på fullmäktige att anta programmet. Sannolikt har det också ansetts ligga i sakens natur att en plan av den karaktär och betydelse det här är frågan om görs till föremål för be— handling i fullmäktige. Vår uppfattning är i varje fall att fullmäktige bör ta ställning till alla planer av större vikt.
Om hur programmet skall redovisas, sägs icke heller mycket i anvisningarna. Där ges endast anvisningar om hur fyra tabeller som skall ge information till länsorganen skall utformas,varjämte det sägs att redogörelse skall lämnas för de förutsättningar för programmets genom— förande, som kommunerna vill bringa till länsmyndigheternas kännedom, och om hinder för en produktion av tillräck— lig omfattning. Denna redogörelse synes emellertid vara otillräcklig för kommu- nens interna behov.
För att fullmäktige eller andra kom— munala organ skall kunna ta ställning till programmet torde det vara nödvän- digt att ge någon översikt över de över- väganden som har haft betydelse för ut- formningen. Det måste också klargöras vilka resurser, t. ex. i fråga om perso— nal i olika organ, som programmen ut— går ifrån. Om de bygger på normer el- ler principer i fråga om stadsplanering, som inte har accepterats redan tidigare bör dessa redovisas. Det måste göras klart vilken innebörd tidsplaneringen skall anses ha. Är den bara ett försök
372 att förutse en sannolik utveckling eller "skall den anses innebära överenskom- melser mellan olika organ eller kanske direktiv av något slag? I sistnämnda fall torde det vara nödvändigt att full- mäktige fastställer direktiven. Till vem riktar sig dessa och vad innebär de? De får antas gälla endast under förutsätt- ning att fullmäktige vid anslagsbehand- ling ställer förutsatta resurser till för— fogande. Gäller också andra förutsätt- ningar?
Som avslutning på vår behandling av bostadsbyggnadsprogrammen vill vi ånyo framhålla att vi anser en över- siktlig produktionsplanering, där tids- och kostnadsfaktorer behandlas, vara ett väsentligt led i den kommunala pla- neringen. Det arbete, som i bostadssty- relsen och annorstädes läggs ner på att utveckla metoder härför, är därför värt all uppskattning. De reflexioner som vi ovan har redovisat bör tolkas som ett uttryck för att vi anser att detta ar- bete bör fortsättas och vidareutvecklas.
19.6. Detaljplanering enligt byggnads- lagen
19.6.1. Detaljplaneringens plats i besluts- processen I planerings- och beslutsprocessen har detaljplanen sin plats mellan föregåen- de översiktsplanering av olika slag (fy— sisk planering i general- och dispo— sitionsplaner, bostadsförsörjningsplane— ring, allmän investeringsplanering etc.) och projekteringen av dels gator,ledning- 'ar, parker och andra allmänna anlägg- ningar, dels husen inom området. Efter detaljplaneringen går initiativet i stor utsträckning 'över till privata byggher— rar. Samhället'har emellertid icke där- med spelat ut' sin roll. I varje fall inom stadsplanelagda områden har kommu- klife'n'gattl'ksvara för olika: anläggningar.
Om bebyggelsen skall statligt belånas, uppställes villkor i samband med låne- behandlingen. Äger samhället marken, kan det vare sig det självt uppträder som byggherre eller upplåter marken till andra påverka bebyggelseutformningen även efter planfastställelsen.
Detaljplanen grundlägger rätten att använda marken till tätbebyggelse. Den — jämte, vid stadsplanering, tomtindel— ningen — ger en bindande indelning av marken i områden för olika ändamål och pålägger bebyggelsen även i övrigt vissa civilrättsligt bindande villkor. Den reglerar rättsförhållandena mellan olika markägare och mellan markägarna och samhället. Sedan detaljplan har fast- ställts, kan utom genom planändring några ytterligare civilrättsliga villkor ej påläggas bebyggelsen.
19.6.2. Kritik av detaljplaneringen i dess nuvarande form
På åtskilliga håll synes det vara svårt att i tid få fram stadsplaner, varför stadsplaneringen har blivit en flaskhals i planeringsprocessen. Omdömen om orsakerna härtill är inte enhetliga. Det torde väl också förhålla sig så att flera orsaker har medverkat och att på olika orter skilda förhållanden har gjort sig gällande.
Svårigheterna tillskrives understun— dom bristande organisation. Dels gäller, vilket redan har omnämnts ovan vid diskussion av översiktsplaneringen, att detaljplanearbetet icke har förberetts på ett rationellt sätt genom förberedan- de planering. Dels synes i kommunerna ibland föreligga en oklar uppfattning om samspelet mellan olika åtgärder och tidsåtgången för olika deluppgifter.
Det sätt på vilket det statliga medin- flytandet i planeringen har organiserats har emellertid också kritiserats. Den statliga fastställelsegranskningen kom- merin på ett sent stadium-i planerings-
processen och utgör därigenom ett osä- kerhetsmoment. Om fastställelse av en plan vägras, blir det tids- och kostnads- krävande att revidera den. Omarbet- ningen kan också ha till följd, att kom- munens hela produktionsprogram mås- te ändras och att förseningar i bo— stadsproduktionen blir oundvikliga. All- varligt är i detta sammanhang att plan— författare och kommunala förtroende- män under planeringens gång icke har tillräcklig kännedom om Vilka krav som kommer att resas vid den statliga granskningen och därför arbetar mer eller mindre i ovisshet om hur långt man vågar realisera sina idéer.
Kritiken stannar ibland vid att efterly- sa en redogörelse för granskningsmyn- digheternas krav på stadsplanerna och att föreslå olika åtgärder till förbättrad kontakt mellan kommunerna och gransk- ningsmyndigheten under tiden för utar- betandet av planen. Ibland förs den emellertid vidare, varvid det ifrågasät— tes om det överhuvud kan var riktigt att statliga organ detaljgranskar planer- na på ett relativt sent stadium. Därvid hävdas, att de statliga organens medver- kan borde begränsas till frågor av prin- cipiell vikt och att det i så fall skulle vara möjligt att tidigarelägga den.
En fråga som är värd att uppmärk— sammas är slutligen samspelet mellan stadsplanering och efterföljande projek- tering av gator och andra kommunala anläggningar och av husen. Olika upp— fattningar har här gjort sig gällande om hur hårt stadsplanen bör binda projek— teringen.
19.6.3. Sambandet mellan detaljplanering och översiktsplanering
För att detaljplaneringen skall kunna fortgå ostört bör större principiella frå- gor ha penetrerats och samband mellan
den aktuella bebyggelsen och;be-bygg.gel.—| sen i stort ha klarlagts, innan detaljpla—I neringen av ett område påbörjas. Ut- redning och diskussion av dessa frågor kommer eljest med nödvändighet att kräva tid. Oklarhet i sådana frågor kan också leda till att en redan påbörjad planering måste göras om, då princip— frågan aktualiseras under arbetets gång.
Brist på insikt i de större samman— hang vari en bebyggelse ingår kan givet- vis också leda till att detaljplanen får en olämplig utformning.
Översiktsplaneringens roll som förbe- redelse till detaljplaneringen har be- rörts redan ovan. Det bör därför räcka med att här understryka några huvud— punkter.
Vilken förberedelse till detaljplane- ringen som är nödvändig varierar från kommun till kommun och inom en och samma kommun också från tid till an— nan. De förberedelsearbeten som är nöd- vändiga behöver icke gälla enbart gene- ralplanering i trängre mening, dvs. ett klarläggande i stora drag av markdis- positionen inom kommunen. Av betydel- se är också att viss klarhet råder om i vilken takt bostadsproduktionen skall bedrivas och hur den i stort sett skall inriktas på hustyper etc., dvs. att bo- stadsförsörjningen har planerats över- siktligt. Skolplanering och planer för utbyggnad av olika kommunala inrätt— ningar har också betydelse. Normer och principer för bostadsområdets för- sörjning med parker, lekplatser, par— keringsplatser etc. och för trafikorga- nisation m.m. bör ha klarats ut på ett sådant sätt att stadsplanearbetet icke stoppas upp av tidsödande diskussio- ner härom.
Vidare är det av vikt att den förbere- dande plancringen har drivits till en lämplig grad av precisering och detalj- rikedom. Mycket allmänt hållna prin- cipdeklarationer i en översiktsplanering
på högt plan ger i allmänhet icke till— räcklig ledning för detaljplaneringen inom enskilda delområden. För att nå en lämplig grad av precisering av de förutsättningar som gäller för ett aktu- ellt område har tidigare diskuterats möj- ligheten av en översiktsplanering steg- vis. Mellan relativt allmänt hållna över- siktsplaner för'olika ämnesområden och stadsplaner inskjutes förslagsvis en mel— lanplan, som ger mera preciserade för- utsättningar för delområden. Sådana mellanplaner blir också ett instrument för viss samordning av planer för olika ämnesområden.
För att översiktsplaneringen skall fungera på ett tillfredsställande sätt är det nödvändigt att den är klart målinrik- tad, dvs. att den tar upp till behandling och löser de problem, som måste klaras ut för att det skall vara möjligt att be- driva det fortsatta arbetet på ett ratio- nellt sätt. När det är frågan om över- siktsplanering som förberedelse till de- taljplanering skall det vara möjligt att på grundval av översiktsplanerna (för olika ämnen och på olika nivåer) sam- manställa ett program för detaljplane- ringen sådant att ett fullföljande av pro- grammet tillgodoser de krav kommunen önskar ställa på bebyggelsen med hän— syn till innehåll, utformning, ekonomi m.m. Vilka förberedande utredningar och planer som krävs härför varierar uppenbarligen från fall till fall. Det tor— de icke heller vara möjligt att en gång för alla förteckna de ämnesområden som kan bli aktuella. Det blir tvärtom en krävande uppgift för byggnadsnämnd och kommunstyrelse i varje kommun att i tid finna ut vilken översiktsplane- ring som behövs i just den situation som föreligger i deras kommun.
Slutligen bör här understrykas att en översiktsplanering icke bör göras onö— digt detaljerad och onödigt hårt bindan- de. översiktsplaneringen skall reda ut
ställas på detaljplanen. Ofta finns olika vägar att tillgodose kraven. I sådana fall bör olika alternativ lämnas öppna. Då nya erfarenheter kan väntas bli tillgäng- liga vid detaljplaneringen, är det önsk- värt att översiktsplanen konstrueras så att det finns rimliga möjligheter att be- akta dessa nya erfarenheter. Ofta torde det också vara förenligt med syftet med en översiktsplan, att valmöjligheter läm- nas öppna inom breda obestämdhets— marginaler.
19.6.4. Organisation av detaljplanering och sidoordnade aktiviteter inom kommunerna
Stadsplaneläggning av ett område krä- ver en rad olika aktiviteter, vilka på olika sätt är inbördes beroende av var- andra. Redan det egentliga stadsplane— förfarandet kräver flera beslut och åt- gärder. Sedan initiativ har tagits att stadsplanera ett område skall program upprättas, planförfattaren utses, even- tuella avtal med konsulter träffas, sam- råd lned olika organ och intressenter äga rum, karteringsarbeten utföras, för- slag diskuteras i byggnadsnämnd och kommunstyrelse, planförslag utställas och remitteras, invändningar granskas, planerna behandlas i byggnadsnämnd och fullmäktige samt fastställelsegrans- kas av statlig myndighet. Vidare skall fastighetsbildning m.m. äga rum. Jäm- sides med själva planeringsprocessen måste kommunerna förbereda plange- nomförfarandet. Härför krävs att egna arbeten _ anläggningar av gator, par- ker, ledningar, skolor etc. — förbereds och tidsplaneras. Eventuella överens— kommelser med markägare om marklö- sen, ersättningar, inköp av mark etc. kan kräva åtgärder. Överenskommelser med byggherrar bör träffas eller förberedas. Mängden av olika åtgärder är stor och vilka krav som ur olika synpunkt-er bör
! 3 C 5 s
det inbördes beroendet mellan dem komplicerat, vilket gör att det är svårt att överblicka hela utvecklingsförloppet och att reglera detta på ett tillfredsstäl- lande sätt. Det torde också relativt ofta förekomma att man i kommunerna icke har klart för sig, hur invecklat samspe- let mellan olika åtgärder är och vilka konsekvenser förseningar på en punkt eller brist på organisation av samspelet kan få. Det torde också vara vanligt att man underskattar tidsåtgången för olika åtgärder.
Uppgiften att tidsplanera och samord- na olika åtgärd-er som krävs som för- beredelse till bebyggandet av ett om- råde kan icke ankomma enbart på bygg- nadsnämnden. I förberedelsearbetet in- går åtgärder av olika kommunala organ. Det bör därför ankomma på kommunens styrelse att ha överblick över förbere- delsearbetena, att samordna dem och inordna dem i ett tidsschema. Arbetet med hostadsbyggnadsprogrammen kan rätt bedrivet väntas bli av stor bety- delse som stomme till en sådan plane- ringsverksamhet.
För att denna uppgift skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt torde det vara nödvändigt att planeringsför— loppet kartlägges och att tidsåtgången för olika åtgärder studeras. Sådana stu- dier kan väl till en del ske i varje kom- mun för sig. De torde emellertid också med fördel kunna bedrivas centralt. Inom statens institut för byggnadsforsk- nin-g pågår också för närvarande så som tidigare har redovisats undersökningar, vilkas resultat kan väntas bli till hjälp för kommunstyrelserna i deras arbete att organisera förberedelserna för ex- ploateringen av behyggelseområden. Vi vill här understryka betydelsen av att forskning av detta slag kan fortgå och av att resultaten presenteras på ett så- dant sätt att de blir lättillgängliga och användbara för kommunerna.
19.6.5. Redovisning av granskningsmyndig- heternas standardkrav
Som redan har nämnts har önskemål framkommit om en redovisning av de synpunkter ur vilka en stadsplan granskas av fastställelsemyndigheten och de krav som därvid ställes för att planen skall bli fastställd. Denna fråga synes kunna behandlas tämligen obero- ende av vilken ståndpunkt man vill in- ta till övriga spörsmål i samband med detaljplaneringen. Vi kan nämligen icke finna annat än att dessa önskemål un- der alla förhållanden framstår som myc- ket rimliga. Det förhållandet, att de krav som uppställes icke är fasta utan undergår en successiv förändring, kan icke åberopas som skäl mot en redo- visning. Detta synes oss snarare stärka skälen för att kraven redovisas. Av för- änderligheten i kraven följer endast att redovisningen måste från tid till an- nan överarbetas. Om det eventuellt skulle förhålla sig så att planerna i nå- got eller några avseenden bedöms från fall till fall utan att några fasta och för olika granskningsmyndigheter gemen- samma principer föreligger, måste detta enligt vår mening bedömas som ett miss- förhållande. Detta bör då icke heller utgöra ett argument mot ett försök till redovisning av gällande gransknings- normer. Ett sådant försök blir snarare nyttigt genom att eventuella missförhål- landen av nämnt slag upptäckes och kan rättas till.
Mycket olika meningar föreligger om hur fastställelsegranskningen bör vara beskaffad och vilka krav det kan vara befogat att därvid ställa upp. Vi får anledning att nedan återkomma till den- na fråga och vill här endast påpeka att dylika m-eningsskiljaktigheter är utan relevans för det här diskuterade pro- blemet. Den redogörelse som här efter- lyses hänför sig till gällande praxis.
Oavsett om man finner denna väl avvägd eller icke ur olika synpunkter, måste en redovisning av de regler som faktiskt tillämpas vara av värde för såväl plan- författare som kommunala förtroende- män. Icke heller bör ett uppskov med redovisningen kunna motiveras med att skäl kan föreligga för omprövning av gällande praxis. Skäl till omprövning måste antas komma att föreligga från tid till annan för att inte säga tämligen kontinuerligt. Om detta tas till intäkt för att skjuta upp redovisningen av gäl- lande praxis, är det risk att någon så- dan aldrig kommer till stånd. Därut- över bör gälla, att redovisningen av gällande praxis blir ett värdefullt ut- gångsmaterial för diskussioner om hur praxis bör ändras.
Utarbetandet av en redogörelse synes icke heller, även om man beaktar att den successivt måste arbetas över, vara en så betungande uppgift att den av det skälet icke kan eller bör komma till stånd. En parallell kan här möjligen dras med bostadsstyrelsens redovisning— ar av standardkrav i den undan för un- dan överarbetade skriften »God bo- stad».
Det torde böra ankomma på bygg- nadsstyrelsen att utarbeta redogörelsen för kraven på planstandard vid faststäl— lelsegranskningen. Uppgiften bör bedö- mas som mycket angelägen.
19.6.6. Samråd med granskningsmyndigheten under planeringsprocessen
För att råda bot på det missförhållande som består däri att den statliga faststäl- lelsemyndigheten oftast kan göra sina synpunkter gällande först på ett sent stadium, har byggnadsstyrelsen föresla— git ett mera systematiskt användande av det i byggnadsstadgan föreskrivna sam- rådsförfarandet. De samråd som redan
nu ofta äger rum sker enligt byggnads- styrelsens erfarenhet i varierande for- mer och inte alltid på ett sätt som till- fredsställande bidrar till att underlätta planförslagens prövning eller förkorta tiden för deras handläggning. Samrådsförfarandet borde enligt bygg- nadsstyrelsens mening utföras på ett sätt som är anpassat till tidsföljden av de bedömanden som måste göras under planläggningsarbetet. Detta har ansetts innebära ett första samråd med länsor- ganen, i första hand länsarkitekten, vid ett tidigt skede i planläggningen, då exempelvis de förutsättningar som har med mera översiktliga bedömanden att göra, kan diskuteras. Därefter borde samråd ske en eller flera gånger under planarbetets gång, när planläggnings— principerna har klarlagts och kan pre- senteras, eventuellt med flera alterna- tiv. Slutligen bör det färdiga förslaget diskuteras vid ett slutligt samråd. Ett sådant samrådsförfarande bör enligt byggnadsstyrelsen ha större värde än om samråd sker endast då ett slutligt förslag föreligger och då representerar redan gjorda ståndpunktstaganden. Byggnadsstyrelsen anser sig ha möjlig— het att med ledning av föreliggande er- farenheter utarbeta förslag till en fas- tare praxis för samrådsförfarandet. Enligt vår erfarenhet skulle det icke vara förvånande, om byggnadsstyrelsens förslag icke möttes med enbart förståelse från kommunalt håll. På sina håll torde föreligga en misstro mot åtgärder som kan tänkas vara ägnade att öka det stat- liga inflytandet över planeringen. Man torde i detta sammanhang icke helt kun- na bortse från att en ordning enligt vil- ken granskningsmyndigheten först på ett sent stadium ges möjlighet att ingripa, innebär en faktisk begränsning av dess möjlighet att påverka planeringen, då den givetvis är nödgad att ta stor hän- syn till att ett ingripande vid denna
sena tidpunkt kan medföra allvarliga svårigheter för kommunen.
Det framgår icke av byggnadsstyrel— sens förslag om den avser att göra den fastare organisationen av samrådet tvingande för kommunerna eller ej. Vi finner för vår del att några större in- grepp av tvingande natur ej bör företas i samspelet mellan kommuner och granskningsmyndighet, förrän vissa grundläggande principer om ansvars- fördelning dem emellan har klarats ut — mera härom kommer att sägas nedan.
Den misstro mot starkt statligt infly- tande i planeringen som vi tror oss ha observerat på vissa håll torde emeller- tid förefinnas endast inom en del av kommunerna. Man kan förmoda att flera kommuner skall vara intresserade av att genom ett förbättrat samrådsförfarande kunna både tillgodogöra sig länsorga- nens erfarenheter i större utsträckning och underlätta den slutliga granskning- en. Enligt utredningen är det därför vär— defullt om ett utökat frivilligt samråd mellan kommunala organ och länsorgan under planeringsprocessen kommer till stånd. De förslag byggnadsstyrelsen kan komma att framlägga är därför värda att beaktas. Till ökade kontakter mellan kommunerna och länsmyndigheterna syftar också planeringsgrupperna i lä- nen enligt vårt förslag.
19.6.7. Översyn i övrigt av planeringsförfa- randet
Vi har diskuterat mera långtgående åt- gärder att uppnå ett smidigare plane- ringsförfarande och därvid särskilt in— tresserat oss för dels samspelet mellan kommunala och statliga organ, dels samr bandet mellan detaljplanering och hus- projektering. Som ovan har nämnts har det bedömts innebära en stor osäkerhet i planeringen att den statliga faststäl- lelsegranskningen sker på ett sent sta- dium då planerna redan föreligger utar-
betade och man som regel önskar sätta igång byggnadsarbetena snarast möjligt.
Sambandet mellan detaljplanering och husprojektering har diskuterats livligt under senare år. Olika åsikter har här hävdats. Oavsett meningsskiljaktigheter torde man emellertid vara ense om att ett behov av samordning mellan stads— planering och husprojektering förelig- ger. Metoden att innan husprojektering— en påbörjats upprätta detaljerade och hårt bindande stadsplaner som faststäl— les av en statlig myndighet har tämligen allmänt uppfattats som ett hinder för rationell husprojektering. Meningsskilj- aktigheterna torde främst avse de lämp- liga medlen att råda bot härför.
Vi har funnit att en behandling av dessa problem förutsätter ett principiellt ställningstagande till hur ansvaret för planeringen lämpligen bör fördelas mel— lan kommunala och statliga organ. Emellertid föreligger det en allmän oklarhet härom, varför det är nödvän- digt att först utreda denna fråga, innan förslag till reform av administrativa detaljplaneringsrutiner framlägges.
Det brukar ofta sägas att planeringen enligt byggnadslagen är en kommunal angelägenhet. Innebörden i detta synes vara att initiativet i planeringen bör tillkomma kommunen och att staten icke skall kunna påtvinga en kommun en plan mot dess vilja. Detta utesluter emellertid icke att statliga organ har ett inflytande över planeringen. Detta gör sig gällande i form av anvisningar av olika slag, samråd under planerings— gången och fastställelse av detaljplaner.
I olika sammanhang har diskuterats hur gränsdragningen mellan kommunalt och statligt inflytande bör dras. Vi har icke gjort någon inventering av de syn- punkter som i olika sammanhang har anförts eller de skäl som därvid har åberopats. Vi har funnit att det faller utanför vårt uppdrag att göra en full-
ständig undersökning och att ta ställ— ning i denna i hög grad politiska fråga och begränsar oss därför i det följande till att anföra några av de synpunkter som synes böra eller kunna anläggas.
Det synes oss självklart, att ett statligt medinflytande i planeringen är nödvändigt. Planerna är civilrätts— liga instrument som har stor betydelse för såväl enskildas som kommunernas rättigheter och skyldigheter. Ur rättssä- kerhetssynpunkt framstår det därför som önskvärt att planerna granskas av en statlig myndighet, innan de ges rätts- verkan. Det finns emellertid också and— ra skäl, varför staten måste ha ett med- inflytande i stadsplaneringen. Stadspla- nerna måste samordnas med statens egen planering i olika avseenden, t. ex. vägplaneringen. Planerna bör också granskas ur försvars- och civilförsvars- synpunkter och med hänsyn till andra riksintressen. Hit torde också få räknas t. ex. trafiksäkerhet. Mera kontrover- siellt synes det emellertid vara om sta— ten vid stadsplanegranskningen bör upp- träda som garant för plankvaliteten och granska planerna med hänsyn till miljö- verkan, estetiska synpunkter, tillgång till kollektiva anläggningar som butiker, lekplatser och andra friytor eller om det är en angelägenhet för statliga organ att syna planerna med hänsyn till kom- muners och enskildas ekonomi. En annan sak är att staten som långivare till bostadsbyggandet har anledning att intressera sig även för åtminstone vissa av dessa frågor, då de ju kan bli avgö- rande för behyggelsens värde och då staten givetvis med lån bör stödja en- dast ur olika synpunkter fullvärdig bebyggelse.
Det synes oss fullt möjligt att i prin— cip hävda, att den statliga plangransk- ningen bör begränsas till ett minimum som betinga-s av rättssäkerheten, statens egna ekonomiska intressen, försvarsin-
tressen och andra likartade rena riks- intressen och att ansvaret för planering- en i övrigt helt bör falla på kommuner- na. Mot detta har dock anförts, att många kommuner icke har tillgång till sakkunskap i tillräcklig omfattning för att kunna på egen hand utarbeta eller bedöma planförslag och att risk skulle föreligga för att dessa kommuner utan stöd av en statlig fastställelsemyndig- het skulle bli beroende av mäktiga bygg- herreintressen. Följden säges då kun- na bli dåliga och oekonomiska planer. Häremot skulle återigen kunna invändas att gynnsammare förhållanden kan ska— pas genom kommunblockbildningen, en fortgående kommunsammanslagning och interkommunal samverkan t. ex. ge- nom anställandet av distriktsarkitekter, genom kommunförbunden eller på an- nat sätt och vidare att det icke före- faller osannolikt att ett ökat reellt an- svar —- med större möjlighet såväl att göra misstag med kännbara konsekven- ser som att hävda egna idéer mot stat- liga myndigheter —— skulle öka förtroen- demännens engagemang i planerings- frågorna och överhuvud verka stimule- rande på intresset för kommunal politik. Intresset att anställa egna experter skul- le sannolikt öka. Möjligen skulle också intresset hos arkitekter att söka kom- munal anställning öka, om den begräns- ning av det kommunala inflytandet som den statliga granskningen innebär upp- hörde eller begränsades.
Utom frågan om fastställelseprövning- ens omfång synes också frågan om när och hur den bör ske vara av intresse. Om det visar sig möjligt att begränsa de statliga organens medverkan i gransk- ningen av planerna till att avse större och principiella frågor, skulle man eventuellt också kunna uppnå att ett ti- digareläggande av den statliga handlägg- ningen bleve möjligt och att antalet änd- ringsärenden hos de statliga myndighe—
l 5
terna reducerades. Detta skulle säkerli- gen i hög grad bidra till att kommuner- nas möjligheter att överblicka plane- ringsförloppet och att organisera plane- ringen på ett rationellt sätt ökade.
Vi har vidare noterat, att det nuva— rande stadsplaneförfarandet är starkt präglat av uppgiften att vara en rättslig reglering av markägares rätt att utnyttja marken. När markägandet och byggan- det inom ett stadsplaneområde är upp- splittrat på många subjekt med motstri- diga eller i varje fall icke samordnade intressen kan denna uppgift vara kom- plicerad. Stadsplaneinstitutet synes vara konstruerat med tanke på sådana kom- plicerade fall. Vid bebyggandet i ett sammanhang eller successivt av stora områden genom en byggherre torde den rättsliga situationen i allmänhet vara enklare. Man kan därför diskutera om man som alternativ till det vanliga stadsplaneförfarandet bör söka skapa ett ' förfarande mera inriktat på dessa fall.
Våra diskussioner har visat att de i detta avsnitt behandlad-e frågorna är komplicerade. Frågorna synes dessutom vara av sådan art att det faller utanför xårt uppdrag att arbeta igenom dem. Detta problemkomplex synes emellertid vara av stor vikt. Det kan därför vara lämpligt, att en särskild utredning till- kallas för översyn av planinstituten. Be— byggelseplaneringen bör därvid ses som ett led i kommunernas totala planering. Samordningen mellan stadsplanering och husprojektering bör diskuteras. Viktigt synes vara att klara ut princi- perna för gränsdragningen mellan de statliga och de kommunala organens ansvar och befogenheter. önskvärdhe- ten och möjligheten att tidigarelägga den statliga granskningen av stadspla— ner bör övervägas. Särskilt bör övervä- gas om granskningen kan begränsas till att avse principiella frågor. Då det nu- varande stadsplaneförfarandet synes va—
ra konstruerat med tanke på de kompli— cerade fall, då markägandet är upp- splittrat på många subjekt med icke samordnade intressen, bör övervägas om ett särskilt förfarande bör skapas för de fall då större områden befinner sig i en eller ett fåtal ägares hand.
Byggnadsstyrelsen har föreslagit en utredning för översyn av byggnadslag- stiftningen. Det kan ifrågasättas om översynen av planinstituten bör hand- has av en utredning med uppgift att se över den totala byggnadslagstiftningen. Det synes viktigt att vid översynen av planinstituten den fysiska planeringens roll i den totala kommunala planerings- aktiviteten studeras och beaktas. Denna utredningsuppgift synes vara relativt fristående och väsensskild från den översyn som byggnadslagstiftningen i övrigt kan kräva och så omfattande att den kan motivera en särskild utredning.
Det kan också ifrågasättas om bygg- nadslagstiftningen bör uppdelas i två lagstiftningskomplex —— en planerings- lag med tillhörande planeringsstadga som ger regler för planeringen och en byggnadslag och byggnadsstadga för an- nan reglering av byggandet.
19.7. Central service
På olika sätt har reaktioner mot det konventionella sättet att generalplanera gjort sig gällande. Hos såväl kommuner som planförfattare har en skepsis mot det traditionella sättet att utan någon klar målinriktning hopbringa en stor mängd data av olika slag förmärkts. Den enda allmänna generalplanen sy— nes åtminstone på vissa håll vara på "väg att ersättas av en serie planer. Den- na upplösning av generalplanen ri skil- da planer synes göra sig gällande på två sätt. Dels sker en uppdelning efter äm- nesområden —— särskilda trafikplaner, utvecklingsplaner för nybyggnadsområ- den, saneringsutredningar av olika slag,
skolplaner etc. synes de senaste åren vara väsentligt talrikare än tidigare — dels synes en uppdelning av planering— en i flera steg vara på väg —— mellan översiktsplaneringen och detaljplane- ringen inskjutes en dispositionsplan för en stadsdel eller liknande områden. Be— hovet av planer med ökad anpassbarhet har poängterats från olika håll.
Planeringen ställer emellertid stora krav på kunnande och duglighet. Många kommuner behöver och önskar hjälp för att kunna bedriva den på rätt sätt. Även om kommunblocksreformen kommer att medföra att planeringskapaciteten ökas återstår dock mycket som kan och bör göras för att underlätta den kommu- nala planeringen.
Det synes oss finnas all anledning att genom central aktivitet befordra den ut- veckling som sålunda är igång. Från flera håll har efterlysts en central ut- rednings- och informationsverksamhet.
Vi har ovan under 19.4.8 och 19.4.9 redovisat synpunkter på behovet av en sådan verksamhet men vill dock här nedan sammanfatta synpunkterna på in- riktningen därav och även i korthet dis— kutera dess lämpliga organisation.
På flera håll (i statliga utredningar, vid universitets- och högskoleinstitutio- ner, i särskilda forsknings- och utred- ningsinstitut, i kommunala utredningar etc.) utföres undersökningar, vilkas re- sultat borde vara av betydelse i kommu- nernas planering. Man kan emellertid icke förvänta sig att alla kommuner och andra intressenter skall kunna hålla sig in jour med eller tillgodogöra sig resul- taten av dessa undersökningar. En vik- tig uppgift för en central informations- verksamhet blir därför att göra sådant material mera lättillgängligt. Härvid kan ifrågakomma åtgärder av olika slag. Redan en information om förefintlig- heten av olika undersökningar kan eventuellt behövas. Ibland kan det vara
Ade olika planeringsuppgifterna
befogat att göra sammandrag av utred— ningar eller att ur olika utredningar dra ut sådant material som kan vara av in- tresse vid planeringen och att presen- tera det på ett överskådligt och lätt- tillgängligt sätt. Möjligheterna att an- vända olika utredningar för olika än- damål bör framhållas. Vi anser det tro- ligt att t. ex. prognoser i olika läns- och riksutredningar i relativt stor utsträck- ning skulle kunna utnyttjas i kommu— nernas planering och ofta t.o.m. göra det överflödigt för dem att utföra egna prognoser.
En viktig uppgift synes vara att kon- tinuerligt insamla och redovisa uppgif- ter om hur planering av olika slag fak- tiskt bedrivs -i kommunerna. Härvid sy- nes såväl planeringens administration som innehåll böra studeras. Fördel- ningen av planeringsuppgifterna på oli- ka organ liksom samordningen mellan och kommunstyrelsens roll bör beskrivas. Olika plantyper, avsikten med dem och program för arbetet, bör studeras. Kom— munalmännens erfarenheter och syn— punkter på planarbetets organisation, innehåll och betydelse m. ni. hör in- hämtas.
Viktigt är också att kritiskt värdera olika utredningsmetoder. Erfarenheten visar att vid planeringen mycket mate— rial hopas som synes ha ringa faktisk betydelse för planeringen. Utredningar och prognoser utföres på ett okritiskt sätt. Statistiska uppgifter sammanställes utan hänsyn till olikheter i definitio- ner. Beräkningar baseras på en lång rad ofta tämligen godtyckliga antagan— den utan att betydelsen härav för till- förlitligheten i resultaten diskuteras på ett sätt som kan anses tillfredsställande. Inte heller utredes vilken noggrannhet i resultaten som kan anses behövlig med hänsyn till det sätt varpå uppgifterna skall användas. Även då olika alterna-
tiv redovisas -i prognoser, byggs plan- förslagen ofta upp kring en viss för— modad utvecklingskurva utan att det diskuteras hur planen skall anpassas, om utvecklingen blir en annan.
Man kan icke vänta sig att alla kom- muner skall ha sakkunskap med förmå- gan till kritisk värdering av metoder och tillvägagängssätt. Inte heller i de centrala ämbetsverken har alltid kritis- ka diskussioner av åsyftat slag ägt rum. Utförda beräkningar och utredningar har också där ofta kritiklöst accepte- rats. Osäkerheten i prognoser har av— färdats med att det givetvis inte gällde att exakt förutse utvecklingen. Utan egentlig motivering antas att beräkning- ar av använt slag bör vara tillfredsstäl-_ lande för praktiska behov.
De centrala instanserna kan också ha anledning att i större utsträckning än för närvarande ta initiativ till särskilda undersökningar, vilkas motiv är att byg- ga upp ett kunskapsunderlag för plane- ringen och ställa detta till förfogande för kommunerna. Ovan har framhållits att mycket av det utredningsarbete, som nu utföres i kommunerna, med fördel torde kunna utföras centralt. Det torde icke vara omöjligt att därvid beakta att lokala differenser kan föreligga. En centralisering av lämpliga delar av ut- redningsverksamheten skulle kunna in- nebära både besparingar (om såväl kommunala som statliga utgifter beak— tas) och högre kvalitet.
Syftet kan här givetvis ej vara att helt avlasta kommunerna från allt ut- redningsarbete. Även om undersökning- ar i större utsträckning än hittills kom- mer att bedrivas centralt kommer dock utredningsuppgifter att alltjämt åvila kommunerna. Detta måste ju bl. a. gäl- la om vissa utredningar av rent lokala förhållanden (lokal markbeskaffenhet, lokala klimatförhållanden, befintlig be- byggelse och dess värde etc.). Kommu-
nerna måste också ta ställning till cen- tralt eller i länsorganen utförda utred- ningar, värdera dem med hänsyn till egna behov och föranstalta om egna undersökningar om de centralt fram- lagda ej svarar mot behov och önskemål.
I detta sammanhang bör också näm- nas att planeringens intressen i sam- band med statistikproduktionen måste bevakas av centrala organ.
Det bör också ankomma på en central myndighet att analysera statistiska ma- terial för att bedöma deras tillförlitlig— het och jämförbarhet med liknande ma- terial ur andra källor. Då definitioner ändras — så som skett i flera avseen- den i t. ex. 1960 års bostadsräkning jämförd med 1945 års _ bör olikheter- na understrykas, och betydelsen av för- ändringarna så vitt möjligt klargöras.
En central verksamhet för att beford- ra en ändamålsenlig planeringsverk- samhet måste emellertid präglas av en medvetenhet om att de reella avgöran- dena om hur planeringen skall bedrivas normalt måste ankomma på de kommu- nala beslutsinstanserna. De centrala myndigheternas roll är icke att dirigera eller att en gång för alla ge mer eller mindre tvingande anvisningar utan att undan för undan tillhandahålla material av olika slag, som underlättar för de kommunala beslutsinstanserna att bilda sig en självständig uppfattning och som kan förenkla och förbilliga genomföran- det av den kommunala planeringen.
Det synes därför icke befogat att framlägga några entydiga rekommenda- tioner om hur planeringen i kommuner- na lämpligen bör bedrivas, vare sig ad- ministrativt eller metodiskt. Centralt ut- arbetade anvisningar blir lätt till större skada än nytta. Ett okritiskt anamman- de av dem i vissa kommuner leder lätt 'till ett'slentrianmässigt upprättande av
planer, vilka- saknar förmåga att enga- gera kommunalmännen och därför ock-
så blir av ringa betydelse för utveck- lingen. Från flera kommuner har också uttalats varningar mot den sortens an- visningar.
Entydiga anvisningar bör begränsas till dimensioneringsregler etc. där en överensstämmelse i bakomliggande vär- deringar föreligger. I övrigt bör anvis- ningarna påvisa metodiska och admi- nistrativa möjligheter och diskutera konsekvenser av olika tillvägagångssätt men överlåta åt kommunerna att själva träffa avgöranden.
Om staten vill hävda standardkrav — t. ex. vid stadsplanefastställelsen, vid beviljande av lån och bidrag _— bör des- sa självfallet redovisas. Så har också skett beträffande t. ex. de standardkrav som uppställts som villkor för statliga lån. Som tidigare sagts är det angeläget att en motsvarande redovisning av de standardkrav som staten vill uppställa som villkor för stadsplanefastställelsen kommer till stånd.
I anslutning härtill vill vi uttala, att vi inte finner det lämpligt att statliga organ åtar sig att på uppdrag av kom- muner utarbeta vare sig general- eller detaljplaner. En del kommuner — sär- skilt mindre —- har visserligen uttalat önskemål, att länsarkitektkontoren och lantmäteriets förrättningsorganisation, vilka redan nu i viss utsträckning lär åtaga sig sådana uppdrag, skulle ges större möjligheter härtill. Det synes oss emellertid lämpligare, att de kommuner, som icke kan anställa egna experter och icke heller önskar ta i anspråk privat— praktiserande konsulter, sammansluter sig inbördes och anställer distriktsarki- tekter eller anlitar den hjälp som kan erbjudas genom kommunförbunden. Det synes i varje fall icke böra vara en upp- gift för statliga organ att utarbeta plan- förslag, då planeringen i största ut- sträckning är och bör vara en kommunal
angelägenhet. Det statliga inflytandet bör vara begränsat. Att låta statliga or- gan utarbeta planförslag synes oss vara att ge för stort spelrum åt detta infly- tande.
Vi har övervägt olika möjligheter be— träffande vilket organ som lämpligen skall få hand om den diskuterade forsknings- och informaztionsverksamhe- ten. Vi har därvid ansett det nödvändigt att skilja mellan forskningsuppgifter och administrativa uppgifter.
Vi har övervägt om det kan vara lämpligt att för forskningsuppgifterna och därmed sammanhörande informa- tioner tillskapa ett helt nytt organ — ett planeringsinstitut. Förslag härom har redan tidigare framförts i olika sam- manhang. En dylik lösning kan också möjligen på längre sikt vara den lämp- ligaste. Uppbyggandet av ett sådant or- gan kräver dock att verksamheten re- dan från början ges en icke alltför ringa omfattning. Syftar man till ett succes- sivt uppbyggande av verksamheten —— och utredningen har för sin del funnit detta lämpligast —— torde det vara att föredra att den åtminstone till en bör- jan anknyts till något redan existerande organ.
Vi har slutligen stannat för att före- slå att den nya verksamheten ankny- tes till statens institut för byggnads- forskning. Inom institutet bedrives re- dan nu en samhällsplaneringsforsk- ning. Denna är emellertid avsedd att täcka endast delar av de ämnesområden som nu är aktuella. Det kan dock synas naturligt att anknyta den utvidgade verksamheten till den redan existerande planeringsforskningen. Den avdelning som sysslar härmed bör därför byggas ut. Eventuellt bör nya avdelningar med speciella uppgifter tillskapas. Medel bör också finnas för att uppdra vissa forsk- ningsuppgifter åt universitets- och hög-»
1 l ?
skoleinstitutioner, andra utrednings- och forskningsinstitut, som kan vara intres- serade och åt enskilda forskare.
Genom att organet åt ämbetsverken tillhandahåller utredningsmaterial som dessa eljest själva måste anskaffa eller tvingas undvara, bör tillkomsten av ett utredningsorgan medföra vissa lättnader även för ämbetsverken. Den ledning och översyn av den praktiska planeringsverksamheten som nu tillkom- mer verken måste emellertid också i fortsättningen kvarligga hos dem. Redo- visning av standardkrav som skall häv- das är alltjämt en uppgift för verken. På dem måste också ankomma att utfor- ma dimensioneringsregler och andra normer, då sådana kan anses befogade. Bedömningar av tillförlitligheten i sta- tistiska material och av jämförbarheten mellan olika material måste i stor ut— sträckning göras i samband med sta- tistikproduktion. Möjligheten att i et- terhand företa sådana utredningar är begränsade. Denna uppgift måste därför handhas av respektive statistikprodu- cent. Behovet av sådana undersökningar liksom behovet av statistiska undersök- ningar överhuvud måste bevakas av var- je verk inom dess speciella verksam- hetsområde.
Syftet är icke heller att begränsa verk- samheten vid redan existerande veten- skapliga institutioner och organ. Målet är icke att i större eller mindre utsträck- ning söka centralisera den kvalificerade forskning som kan ha samband med samhällsplaneringen. Vi är på det klara med att det vore helt förkastligt att ställa upp ett sådant mål. Vi vill icke hel- ler förorda några försök till samordning mellan olika forskningsorgan som skulle innebära inskränkningar i någons verk— samhet. Den utredningsverksamhet vi här föreslår skall komplettera redan existerande forskning. Vid uppläggning-
en av forskningsprogram måste därför alltid hänsyn tas till den verksamhet som redan bedrivs på olika håll. Omfattning- en av arbetsuppgifterna på längre sikt kommer därför också att bero på om- fattningen av forskning i andra organ.
Detta är också fullt i överensstämmel- se med vad som nu gäller om institutet för byggnadsforskning. I instruktionen för institutet föreskrivs, att det företrä- desvis bör inrikta sin verksamhet på problem, som ej är föremål för upp- märksamhet från andra forskningsinsti- tutioners eller enskilda forskares sida.
Som exempel på en mycket primär forskningsuppgift för en utvidgad plan- forskning vid statens institut för bygg- nadsforskning vill vi framhålla den kart- läggning av hur planeringen faktiskt be- drives och den kritiska diskussion här- av, som har skisserats ovan. Också andra exempel på angelägna forskningsupp- gifter kan hämtas ur den redogörelse för främst översiktsplaneringen som har lämnats tidigare. Vi ser det emellertid icke som vår uppgift att lägga fram nå- got program för forskningen.
Till de olika forskningsgrupperna vid institutet för byggnadsforskning har anknutits s.k. sakkunniggrupper. Dessa består av representanter för intressen- ter i den forskning som bedrives. Sak— kunniggruppens uppgift är att ge råd om lämpliga ämnesområden för forsk- ning och att även i övrigt ge synpunk- ter på det arbete som bedrives inom forskningsgruppen. Det ekonomiska an- svaret liksom rätten att i sista hand be- sluta om verksamhetens inriktning och omfattning, dess fördelning i tiden och anpassning till ekonomiska och perso- nella resurser tillkommer institutets sty- relse. Vid en utvidgning av arbetsupp- gifterna för forskningsgruppen för sam- hällsplanering enligt vad som har före- slagits ovan bör sakkunniggruppen om-
organiseras och utvidgas. Olika konsu— mentgrupper bör så vitt möjligt vara representerade. I sakkunniggruppen sy- nes böra ingå två personer med an- knytning till verksamheten inom bor- gerliga primärkommuner och en med anknytning till landstingens verksam- hetsfält. Också olika statliga organ bör vara representerade. För att gruppen ej skall svälla allt för mycket torde verksrepresentationen få begränsas till en företrädare för vart och ett av föl- jande fyra verk: byggnadsstyrelsen, bo— stadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Verksrepresentanterna får också före- träda sina respektive länsinstanser. Fir- mor och enskilda personer som bedri- ver konsulterande verksamhet med in- riktning på kommunal planering bör lämpligen också vara företrädda av en representant. Det synes vidare lämp- ligt att i gruppen ingår några represen- tanter för vetenskapsgrenar av intresse i sammanhanget. Vi räknar här med endast två personer, en med inriktning på samhällsvetenskaperna och en på teknik. Slutligen har vi ansett att en ledamot av institutets styrelse bör ingå även i sakkunniggruppen. Antalet per- soner i sakkunniggruppen skulle med den sammansättning som här har föreslagits bli elva. Gruppen blir alltså tämligen stor. I och för sig kunde det vara lämpligt med företrädare för även andra verksamheter än dem som redan har angivits. Med hänsyn till gruppens storlek har vi emellertid icke velat före- slå någon ytterligare utvidgning.
Då det här är fråga om en utvidgning av byggnadsforskningsinstitutets uppgif- ter till helt nya områden beträffande så- väl forskning som information, kan verksamheten ej som verksamheten i övrigt finansieras med medel som in- flyter som byggforskningsavgifter. Sär- skilda medel måste därför anvisas för
de nya uppgifter som uppdras åt insti- tutet.
För uppskattning av kostnaderna har vi delat upp verksamheten inom arbets- gruppen på tre funktioner, nämligen
a) egentlig forskning,
b) att följa viss verksamhet av intres- se utanför institutet,
e) att ge information till konsumen- ter i olika grupper.
Med forskning under a) avses endast sådan forskning som icke ingår i arbets- gruppens nuvarande arbetsuppgifter, dvs. endast den utvidgning som har fö- reslagits. Det är givetvis mycket svårt att här göra några definitiva uppskattningar av behovet. Någon sådan torde ej hel- ler vara behövlig för närvarande. Ut- redningen finner nämligen att denna forskning under alla förhållanden till en början bör ges en begränsad omfatt- ning för att sedermera successivt byg— gas ut. Skälet härtill är att utvidgandet av och avgränsningen av lämpliga forsk- ningsuppgifter först bör underbyggas genom kartläggning av problem och nu tillämpade arbetsmetoder i planeringen. Forskningen synes därför till en början i hög grad böra inriktas på att insamla uppgifter om hur planeringen faktiskt bedrives och på diskussion av ändamåls- enligheten i tillämpad praxis. Först ef- ter en sådan genomgång torde det vara lämpligt att i större utsträckning söka efter givande uppslag för forskning inom olika konkreta ämnesområden. I Vilken takt och till vilken omfattning forskningen därefter lämpligen kan byg- gas ut torde bli beroende utom på till- gången till medel även på i vilken ut- sträckning kvalificerade forskare finns att tillgå och hur många lönande forsk- ningsuppslag som de inledande invente- ringarna leder till.
Forskningen inom samhällsplane- ringsgrupp-en bedrives för närvarande genom att lämpliga personer anställes.
En utvidgad samhällsplaneringsforsk- ning måste vara verksam inom många olika ämnesområden. Det är därför nöd- vändigt att ta i anspråk specialister inom många områden. I synnerhet un- der uppbyggnadsskedet då verksamhe- tens omfattning skall vara begränsad är det emellertid omöjligt att till gruppen knyta högt kvalificerade specialister på många olika områden. Det synes därför vara angeläget att gruppen får möjlighet att för begränsade uppdrag anlita fors- kare utanför gruppen. Det är emeller- tid omöjligt att förutse hur forsknings- uppgifterna lämpligen bör fördelas på personal anställd vid gruppen och på utanförstående forskare. Vi har därför icke sökt göra någon sådan uppdelning. För kostnadsuppskattningen har vi an— tagit att forskningsuppgifterna totalt bör ges en omfattning motsvarande ungefär fyra heltidsanställda högt kvalificerade forskare vardera med två assistenter. Till b) hör att följa verksamheten i planerande verk i vad avser såväl fram- lagda utredningar som ställningstagan— den rörande planeringens inriktning, anvisningar, normer etc. Hit hör också att följa verksamheten vid andra forsk- ningsanstalter, att ta del av litteratur av
intresse, även tidskrifter. De erfaren- heter som så samlas bör på lämpligt sätt nyttiggöras dels i informationsverk- samheten, dels i den egna forskningen och forskningsplaneringen. Informatio— nen kan bedrivas i olika former (skrif- ter, kurser, konsultation etc.). För var och en av dessa två uppgifter har utred— ningen räknat med två kvalificerade personer.
Kostnaderna skulle då kunna beräk- nas bli följande: 8 utredningsmän och konsul— ter, arvode motsvarande ge- nomsnittligt lönegrad B 1.. 8 assistenter, arvode motsva- rande genomsnittligt lönegrad A 17
432 000
200 000 632 000
Omkostnader (lokaler, materiel,
kontorsservice), 40 % 253 000
Totalt 885 000
På basis av det så uppskattade per- sonalbehovet och med hänsyn även till erforderliga omkostnader finner vi ett anslag å ca 900 000 kronor lämpligt för denna verksamhet under det första hud- getåret.
Vår genomgång av planeringsfrågor har i huvudsak begränsats till planering på kommunal nivå och länsnivå. Utan att ha gjort någon genomgång av pla— neringsrutiner på riksnivå har vi dock ansett oss ha anledning nog att fram- lägga vissa förslag som berör plane- ringen på riksnivå. Vi finner det sålun- da nödvändigt att i Kungl. Maj:ts kansli ett statsråd och ett departement får ett samlat ansvar för samordning av frå- gor som berör fysisk planering eller kommunal planering i övrigt och att i detta departement inrättas en plane- ringsavdelning för handläggning av denna samordning. Besked av vikt för kommunal planering, bl. a. om bostads— byggandets omfattning, bör ges så ti- digt som möjligt. Förslag om vissa ser- viceåtgärder för att underlätta plane- ringen i kommunerna redovisas nedan.
Till frågan om ledning och samord- ning av samhällsplaneringen inom lä- nen får statsmakterna anses ha tagit ställning genom besluten om riktlinjer för lokaliseringspolitiken, varigenom länsstyrelserna har givits en ledande roll. Dessa frågor bearbetas också vi- dare av den s. k. länsförvaltningsut- redningen.
På vårt initiativ har i tre län bedrivits försöksverksamhet med s. k. plane- ringskommittéer. Vi har funnit sådan-a kommittéer vara en lämplig form för samarbetet mellan enskilda kommuner och olika länsorgan i planeringsfrågor och för att stimulera planeringsverk- samheten i kommunerna. Det bör an-
KAPITEL 20
Utredningens sammanfattning av avdelning III
komma på länsstyrelserna i deras roll av ledande samhällsplaneringsorgan att ta initiativ till och att leda planerings— grupper motsvarande dessa kommit- téer. Vi anser vidare, att den utvidgade utredningsverksamhet i länen, som ställ— ningstagandena i lokaliseringspolitiken förutsätter, bör innefatta även vissa be- räkningar lämpade som underlag för de kalkyler av bostadsbyggnadsbehovet, som enligt bostadsstyrelsens rekommen- dationer skall ingå i bostadsbyggnads- programmen.
Interkommunal planering — inom re- gionplaneförbund, inom kommunbloc- ken eller annorlunda — har vi icke studerat. Regionplaneringen är föremål för utredning i annat sammanhang.
Vårt väsentliga intresse har vi ägnat åt planeringsuppgifterna inom de en- skilda kommunerna. Vi har därvid i hu- vudsak fått begränsa oss till planeringen av bebyggelsen enligt byggnadslagen och av bostadsbyggandet. Trots det nä- ra samband som denna planering måste ha med annan planering, främst ekono— misk planering, men även skolplane— ring etc., skulle det ha fört för långt att här studera även denna senare.
Vi har redogjort för innehållet i bygg— nadslagstiftningen och lagstiftningen om kommunala åtgärder för bostads- försörjningens främjande. I samband med sistnämnda lagstiftning har vi be- handlat både bostadsförsörjningspla- nerna enligt tidigare tillämpningsfö— reskrifter och de bostadsbyggnadspro- gram, som numera, sedan dessa före—
& l
skrifter har ersatts med kungörelsen om kommunala bostadsbyggnadspro- gram, skall upprättas av ett stort antal kommuner. Vi har också sammanställt några erfarenheter som hittills har vun- nits av dessa program.
Översiktsplaneringen i kommunerna — främst i form av generalplanering i byggnadslagens mening — har vi äg- nat en mera ingående uppmärksamhet, dels genom en enkät till ca 100 kommu- ner, dels genom ett studium av redogö- relser för översiktsplaner. Vi redogör också för synpunkter på översiktspla- neringen, som byggnadsstyrelsen har framlagt i en undersökning om bebyg- gelseplaneringens läge.
Detaljplaneringen enligt byggnadsla- gen har vi icke studerat i någon egen undersökning, men vi har dels sam- manställt argument ur den sedan länge pågående diskussionen om stadsplane- ringens anpassning till husprojektering- en, dels redovisat forskningen om stadsplaneringsprocessen inom statens institut för byggnadsforskning och er- farenheter och synpunkter, som bygg- nadsstyrelsen har framlagt i sin ovan- nämnda utredning.
De synpunkter på den kommunala planeringen, som vi har framlagt och som sammanfattas här nedan, vänder sig inte enb-art till kommunerna själva utan även till de verk, främst byggnads- och bostadsstyrelserna, och länsmyndig- heter, som har att övervaka och leda planeringen och att ge råd och anvis- ningar till kommunerna.
Vi har funnit att generalplanering ofta har varit förbunden med olust i kommunerna. Generalplanerna har, trots att ett omfattande arbete har lagts ned på dem, i många fall icke kommit att spela den centrala roll för vilken de har varit avsedda. Planerna har tvärtom ofta, därför att de inte har motsvarat de' beslutande kommunala i'nstansernas
värderingar och behov eller därför att utvecklingen väsentligt har avvikit från vad som har förutsatts i planen, snabbt förlorat betydelse. En reaktion mot ti- digare schablonartade planeringsme- toder syns emellertid vara på väg. I samband därmed syns stå en ökad in- sikt i kommunerna om betydelsen och värdet av en på rätt sätt bedriven över- siktsplanering.
Vi har funnit anledning att betona följande synpunkter.
Förtroendemännens och ansvariga chefers ledning av planeringen måste hävdas. Allt planeringsarbete måste be— drivas med en klar och medveten mål— inriktning. Problemen och behovet av planering varierar i olika kommuner. Något standardprogram kan och bör ej upprättas. Beslutspersonerna måste skaffa sig en självständig uppfattning om behovet och nyttan av olika plane- ringsförfaranden. För varje planerings- uppgift bör beslutspersonerna också framlägga program för planarbetet till ledning för experterna.
Mångomfattande planer blir lätt otill- räckligt genomarbetade. En uppdelning på olika ämnesplaner synes ofta vara att föredra. Vi vill icke ställa upp nå- gon allmän regel för hur samordning mellan olika planer bör åstadkommas. Det bör ankomma på de ansvariga i varje kommun att pröva också hur samordningen skall klaras.
översiktlig planering måste ankomma på flera olika kommunala organ. Vi finner det emellertid tydligt, att kom— munstyrelsen måste spela en» mycket aktiv roll. Vissa planeringsuppgifter — investeringsplanering och annan eko— nomisk planering, planering av bostadsp försörjningen etc. —— tillkommer natur— ligt kommunstyrelsen. Kommunstyrel— sen måste också ha ansvar för samord- ning och om så behövs för aktivisering av olika nämnders översiktsplanering.
Grundläggande utredningar bör ankom- ma på kommunstyrelsen.
All planering bör betraktas som led i en successiv beslutsprocess. Enty- digheten hos rekommendationer och be— slut bör sättas i relation till det sta- dium behandlingen av en fråga befinner sig i. Vid planeringen måste man också beakta osäkerheten i grundläggande an— taganden om framtiden. En plan bör gö— ras så' att den så vitt möjligt kan möta olika utvecklingsmöjligheter.
På vissa håll har utbildats en praxis att, innan ett område stadsplaneras, upprätta en s. k. dispositionsplan för en del av samhället men för större om- råden än som stadsplaneras i ett sam- manhang. Detta förfaringssätt synes kunna ha stora fördelar, varför kunskap om denna planeringsmetod bör spri- das. Framför, allt vinnes härigenom en samordning och successiv behandling av viktiga frågor, som synes innebära en rationell förberedelse för detaljpla- neringen.
Även om skäl i allmänhet torde sak- nas för att låta fastställa en dispositions- plan, finns skäl att överväga om fast- ställelsemyndigheten inte bör ta del av och bedöma planen. Det finns anled- ning att också i övrigt söka skapa nya vägar att förbereda fastställelsemyndig- hetens granskning av detaljplaner ge- nom samråd på tidigt stadium. Plane- ringsgrupperna i länen kan antas spela en roll i detta sammanhang. Förslag från byggnadsstyrelsen torde också vara att vänta i denna fråga.
Som en reaktion mot den olust, som ett omfattande utredningsarbete i sam- band med tidigare generalplaner ska- pade, synes en förenkling i förberedel— searbetena ha gjort sig gällande på många håll. Vi finner det angeläget un- derstryka att överflödiga utredningar givetvis bör undvikas, men också att undersökningarna samtidigt som de
klart inriktas på relevanta problem, genomföres på ett tillfredsställande sätt. Enkelhet får icke innebära löslig- het eller slarv. För att befordra såväl enkelhet som vederhäftighet i lokalt utredningsarbete anser vi att central utrednings- och serviceverksamhe—t bör byggas ut. Det synes oss däremot fin- nas anledning att varna för utfärdandet av entydiga anvisningar om hur arbe- tet bör bedrivas. Sådana anvisningar synes lätt kunna bli till större skada än nytta genom att skapa schabloner, som fastän de icke är tillräckligt ge- nomarbetade eller nyanserade efter fö- religgande behov blir tillämpade i stor utsträckning.
Vi anser också att anledning saknas att föreskriva några nya regler om hur planeringsarbetet skall organiseras i kommunerna. Tvingande formella regler är nödvändiga då planer skall förbin- das med rättsverkningar, men i övrigt bör det helt ankomma på kommunerna att organisera planeringsverksamhe- ten. Också på denna punkt finns emel- lertid anledning underlätta kommuner- nras verksamhet genom att ett centralt organ insamlar och redovisar erfaren- heter som på olika håll har gjorts be- träffande lämpliga organisationsformer och också på andra sätt studerar dessa problem.
Vi anser det emellertid naturligt att viktiga översiktsplaner behandlas av kommunens fullmäktige. Detta behövs för att ge planen auktoritet — för det- ta ändamål måste också tillses att re— kommendationerna i planen är klart formulerade. För en behandling i full- mäktige talar också att planerna bör ha stort allmänt intresse.
Våra synpunkter på bostadsbygg- nadsprogrammen är till stor del kon- sekvenser av våra allmänna synpunk- ter på planering. Värdet av en pla- nering av det slag bostadsbyggnadspro-
grammen avser har omvittnats från oli- ka håll. Vi har emellertid funnit an— ledning varna för ett återuppväckan- de av den olust som generalplaneringen tidigare framkallade. En risk härför synes oss föreligga om man till bostads- byggnadsprogrammen knyter alltför långtgående men oklart formulerade för- hoppningar men också om man upp- ställer mer eller mindre tvingande före— skrifter eller rekommendationer om allt- för långtgående utredningar, i värsta fall t. o. m. av oklart värde och enligt otill- räckligt analyserade metoder. Vi fin- ner det önskvärt att bostadsbyggnads- programmens syften och relation till annan planering ytterligare klargörs och anser det angeläget att betona att också sådana planeringsuppgifter som inte lämpligen kan inordnas i arbetet med bostadsbyggnadsprogrammen äg— nas uppmärksamhet.
Vi anser oss ha funnit att flertalet kommuner saknar personella resurser för att på ett kritiskt sätt genomföra de beräkningar av bostadsbehov och bostadsbyggnadsbehov som bostadssty- relsen rekommendenar och vilka nära ansluter sig till de beräkningsmetoder, som styrelsen tidigare har tillämpat och som har använts i flera tidigare utred- ningar. Erfarenheter synes oss visa att risk föreligger för övertro på detta slags beräkningar, som i sin tur lätt slår över i misstro mot all översiktsplanering, då erfarenheterna av dem visar sig icke svara mot förväntningarna. Vi finner det därför nödvändigt att bostadssty- relsen verkar för en kritisk bedömning av kalkyler av detta slag. Av flera olika skäl anser vi det också lämpligt att en stor del av kalkylarbetet överflyttas på något statligt länsorgan. På kommuner- na måste dock ankomma att ta ställ- ning till och komplettera beräkningar- na. Det synes oss också nödvändigt att bostadsstyrelsen klargör hur de årliga
omprövningar av beräkningarna som har förutsatts skall kunna utföras på ett meningsfullt sätt.
Den starka anknytningen av plane- ringen till vad som kallats »möjlig» produktion (möjlig med hänsyn till 10— kala resurser) liksom uppdelningen av programmet i två delar synes oss tvi- velaktiga. En överarbetning av anvis— ningarna synes oss vara nödvändig.
Vi diskuterar något bostadsbyggnads- programmen som underlag för detalj- planering och projektering och finner här anledning att varna för att knyta alltför långtgående förhoppningar till bostadsbyggnadsprogrammen.
Vi anser det nödvändigtatt kommu- nernla, om bostadsbyggnadsprogrammen skall kunna fås att fungera på avsett sätt, får mera ledning dels genom att i anvisningarna klarare belyses vilka frå- gor som kan behandlas i programarbe— tet och att anvisningarna också ger förslag till hur de kan "angripas. De förslag som ges måste självfallet vara väl genomarbetade. Alternativa mallar avpassade för olika behov bör beskri- vas. V'arje kommun bör fritt få välja mellan dem.
Vi finner att bostadsbyggnadsprogram- men icke kan ersätta den verksamhet som bör ankomma på de av oss före- slagna planeringsgrupperna i länen.
Vi instämmer med bostadsstyrelsen i att kommunstyrelsen måste ha ansvar för och ett avgörande inflytande på ar- betet med bostadsbyggnadsprogram- men. Flera nämnder måste dock delta i arbetet. Programmet får vidare anses ha sådan vikt att det bör behandlas i full- mäktige. För att fullmäktige och and- ra kommunala organ skall kunna ta ställning till programmet måste det re- dovisas på ett lämpligt sätt. Det måste också göras fullt klart vilka rekom- mendationer och direktiv ett anta- gande av programmet innebär.
Bostadsstyrelsens och andras arbete med att utveckla metoder för en pro- duktionsplanering av bostadsbyggandet är värdefullt och bör fortsättas.
I fråga om detaljplaneringen har vi framhållit betydelsen av artt denna för— bereds på rätt sätt. Härvid kan inte ba- ra generalplanering i trängre mening utan även annan översiktsplanering, t. ex. av bostadsförsörjningen, utbygg— naden av skolor och andra kommunala inrättningar, vara behövlig. Också stan- dardnormer och principer för stads- planeringen måste klaras ut så att dis- kussioner härom ej stoppar upp detalj- planearbetet.
På kommunerna ankommer inte bara att förbereda och organisera arbetet med detaljplanerna på rätt sätt. Också plangenomförandet måste förberedas. I många kommuner torde man ha en ofullständig överblick över mängden av åtgärder som behövs och det kom- plicerade samspelet mellan dem. Detta problem bör ägnas större uppmärk- samhet.
Fastställelsegranskningen av detalj- planerna på ett sent stadium medför risker för störningar i kommunens pla- nering. Denna risk bör reduceras så långt som möjligt. En väg är att gransk- ningsmyndigheternas krav på detalj— planerna redovisas och att denna redo- visning successivt överarbetas allt efter- som kraven ändras. Det bör ankomma på byggnadsstyrelsen att utarbeta en sådan redogörelse. En annan väg är att förbättra kontakterna mellan kommu- nerna och fastställelsemyndigheten på ett tidigt stadium i planeringsprocessen. Byggnadsstyrelsen kan väntas framläg— ga förslag i detta syfte. Man måste emel- lertid i detta sammanhang ta hänsyn till att förslag i denna riktning liksom för- slag i övrigt som kan antas öka det statliga inflytandet över planeringen i en del kommuner kan komma att mötas med misstro.
Vi har icke ansett oss kunna fram- lägga några mera långtgående förslag som syftar till att uppnå ett smidigare planeringsförfarande vare sig i fråga om samspelet mellan statliga och kommuna- la organ eller i fråga om sambandet mel- lan detaljplanering och husprojektering. Vi anser dessa problem mycket väsentli- ga men har funnit att de kräver diskus— sioner och principiella ställningstagan- den, bl. a. till ansvarsfördelningen mel- lan stat och kommun, som vi anser fa]- ler utanför vårt uppdrag. Det kan finnas anledning att diskutera gränserna för den statliga fastställelsegranskningen. Men också frågan om när och hur granskningen bör ske är av intresse. Om den statliga granskningen kan be- gränsas till större och principiella frå- gor, bör undersökas om den statliga prövningen kan göras på ett tidigare stadium. Ett mera samlat markägande, vilket blir vanligare, synes vidare ska— pa förutsättningar för ett förenklat stadsplaneförfarande. Detta problem- komplex synes böra göras till föremål för en särskild utredning. Man kan ock- så överväga om byggnadslagstiftningen bör uppdelas i två lagstiftningskomplex, avseende planeringen och annan reg- lering av byggandet. Utredningen synes böra göras fristående från en allmän översyn över byggnadslagstiftningen.
Planeringen ställer stora krav på kun- nande och duglighet. Många kommu- ner behöver och önskar hjälp för att kunna bedriva den på rätt sätt. Det synes oss finnas anledning att genom en central utrednings- och informations— verksamhet befordra den utveckling, som redan synes vara i gång i kommu- nerna mot en bättre planering. En så- dan har efterlysts från flera håll. Vi har skisserat några av de uppgifter som bör ingå i sådan verksamhet.
Vi finner det olämpligt att en allsidig sådan verksamhet anförtros åt något av de verk, som har hand om plane-
ringsuppgifter. Inte heller tror vi att det är lämpligt att omedelbart tillska— pa något nytt organ för denna verk- samhet. Vi har stannat för att föreslå att verksamheten anknytes till statens institut för byggnadsforskning, där det redan nu bedrivs en samhällsplane- ringsforskning. Den ledning och över- syn av planeringsverksamhet som nu tillkommer olika verk måste också i fortsättningen kvarligga hos verken, som också har att bevaka att behovet av statistiska undersökningar blir till-
godosett. Syftet med verksamheten skall ej heller vara att begränsa verksamheten vid vetenskapliga institutioner eller or- gan. Den verksamhet som här föreslås skall komplettera andra verksamheter. Viss omorganisation av den s. k. sak- kunniggruppen för samhällsplanerings- forskningen vid institutet föreslås. For- merna för och omfattningen av arbetet diskuteras något. Kostnaderna för verk- samheten under ett första budgetår uppskattas till ca 900 000 kr.
AVDELNING IV
Bostadsproduktionens inriktning
KAPITEL 21
Erfarenheter av dagens bostadsstandard, önskemål om utvecklingen
Bostadsefterfrågans totala volym år 1975 har vi genom de kalkyler som pre- senterats i kap. 7 fått en ungefärlig uppfattning om; att osäkerheten i be- räkningarna är stor har framhållits. Det har vidare i kap. 10—15 understrukits att en förutsättning för att den fak- tiska bostadskonsumtionen år 1975 skall ha denna omfattning är att kapital-, arbetskrafts- och planeringsresurserna räcker till för en produktion som sva- rar mot efterfrågans storlek. Denna kon- sumtionsvolym innebär att det år 1975 skulle finnas i runt tal 600000 lägen- heter mer än år 1960. Produktionen måste emellertid ge ett betydligt större antal lägenheter till resultat, eftersom en stor del av 1960 års lägenhetsbestånd på grund av sin brist på utrymme, sin låga utrustningsstandard, sin föga till- talande yttre miljö osv. inte kommer att efterfrågas i samma utsträckning som tidigare utan måste moderniseras eller saneras. För att nyproduktionen och saneringen av lägenheter skall ge ett re- .sultat som tillfredsställer efterfrågan krävs alltså inte endast att den antals- mässiga efterfrågan på lägenheter och rumsenheter blir tillfredsställd utan också att rumsenheterna fördelar sig på lägenhetsstorlekar, på lägenheter med olika planlösningar och utrustningsde— taljer, på hustyper osv. på ett sätt som överensstämmer med konsumenternas behov och önskemål. Referat av tidigare bostadssociologiska undersökningar samt av utredningens treregionsundersökning
21 .1 . Presentation av bostadssociologiska undersökningar gjorda i Sverige
Det har gjorts åtskilliga undersökningar i vårt land i syfte att kartlägga önske- mål och behov hos olika typer av bo- stadskonsumenter. Man har intresserat sig för hur de använder sin bostad, hur olika arbetsuppgifter inom ett hushåll utförs och den tid de kräver, vilken planlösning och vilka utrustningsdetal- jer som bör finnas i lägenheter, avsedda för olika kategorier av boende, hur oli— ka detaljer i lägenheterna bör vara ut- formade för att underlätta hushålls— arbetet. I flertalet undersökningar har de boende intervjuats om sina önskemål beträffande olika med bostaden sam- manhängande faktorer. Vi skall här i korthet redogöra för en del resultat, vilka har intresse vid bedömningen av bostadsproduktionens framtida inrikt- ning.
a. Den första undersökningen av den- na art är den som fil. lic. Brita Åker- man—Johansson gjorde i samarbete med och med ekonomiskt stöd av HSB och som publicerades år 1941 (»Familjen som växte ur sitt hem», Stockholm 1941). För denna uttogs några hundra familjer med barn, boende i lägenheter om 1—3 rum och kök i Stockholm. Man frågade efter familjernas vanor, var de brukade äta, var sovplatserna fanns, hur mycket gäster man brukade ha osv.
Familjerna fick också uttala sig om vad de tyckte om sin bostad, vad som var bra i den och vad i utrustning och planlösning de skulle vilja ha annor- lunda. De fick under en vecka föra protokoll över sina sysselsättningar, där de för varje familjemedlem skulle ange när den steg upp, åt sin frukost, gick till sitt arbete eller sin skola, kom hem osv. och i vilka rum de vistades när de utförde olika sysslor. Slutligen gjor- des ritningar av lägenheterna och deras möblering. I undersökningen medver- kade sammanlagt 214 familjer, därav 195 i hyreslägenheter och 19 i småhus.
b. Industriens utredningsinstitut uppdrog i början av 1940-talet åt arki- tekt Jöran Curman att sammanställa de erfarenheter som industriföretag på oli- ka orter gjort, när de sökt förbättra bostadsförhållandena för sina arbetare och att med utgångspunkt från dessa erfarenheter utarbeta planer för hur verksamheten på ett rationellt sätt bor- de bedrivas för att ändamålsenliga och rymliga bostäder skulle kunna erbjudas arbetarna till kostnader, som var rim- liga för dem att bära. Resultaten av detta arbete publicerades i en bok med titeln »Industriens arbetarebostäder» (Stockholm 1944).
Som ett led i utredningsarbetet ingick ett studium av bostadsfunktioner och bostadsvanor hos arbetarfamiljer. Fyra bostadsundersökningar utfördes, en i en medelstor stad i Mälardalen, en i en industriort i mellersta Norrland, en i Stockholms ytterområden och en i en industriort i Bergslagen.
Den första av dessa undersökningar gjordes i form av en enkät, som utsän- des till hushållen i sju nyuppförda hus för barnrika familjer, vartdera innehål- lande 18 lägenheter om 2 rum och kök. Enkätformuläret innehöll bl. a. frågor om hushållets storlek, om var i lägen— heten olika sysslor utfördes, var sov-
platserna fanns, hur dags barnen gick till sängs, hur ofta familjen tvättade, hur förvaringen av kläder var ordnad och om vilka fritidssysselsättningar som förekom inom familjen.
Den andra undersökningen omfattade 58 familjer, 47 i egnahem och 11 i fler- familjshus om sex lägenheter i varje. Lägenheterna hade 3 rum och kök. Uppgifterna, vilka var i stort sett de- samma som i nyssnämnda enkätunder— sökning, inhämtades genom intervjuer. Intervjuaren ritade även på en plan över lägenheten in möblernas placering, sov- platsernas användning och platsen för måltider.
I den tredje undersökningen ingick 50 familjer i ett barnrikehus. Varje lägenhet bestod av 3 rum och kök. Sam- ma metod användes som i Norrlands- undersökningen.
Även den sista av de fyra undersök- ningarna utfördes som en intervjuunder- sökning. Den omfattade 47 ett- och två- barnsfamiljer i lägenheter om ett fin- rum och ett stort kök i flerfamiljshus av äldre brukstyp.
0. Det av statsmakterna efter andra världskrigets slut upprättade bostads- politiska programmet innebar att öka- de krav ställdes på kommunernas för- måga att planera bostadsförsörjningen. Ett stort antal kommuner fann det nöd- vändigt att som utgångspunkt för sin bedömning av den framtida bostads- efterfrågans inriktning ha tillgång till uppgifter angående de boendes önske- mål vid rådande hyresnivå beträffande t. ex. lägenhetsstorlek, lägenhetens ut- rustning med olika bekvämligheter osv., dvs. den inriktning som efterfrågan skulle komma att få, när den rådande bostadsbristen avvecklats och också avn— gående de önskemål som skulle kunna få möjlighet att realiseras, om hyres- nivån sänktes, vilket skulle ske, när familjebostadsbidragen infördes. Upp-
gifter inhämtades genom intervjuer med de boende.
De mest omfattande undersökningar- na av denna art gjordes i Landskrona och i Malmö i samarbete mellan respek- tive stad och statens byggnadslånebyrås utredningsavdelning. Intervjuerna ge- nomfördes år 1946 med ett represen- tativt urval av familjehushåll. Samman- lagt uttogs för intervju drygt 1 200 fa- miljehushåll i Landskrona och drygt 4800 i Malmö. Resultaten från dessa undersökningar finns återgivna i sten- cil.
d. Utredningen för hem- och familje- frågor uppdrog år 1946 åt Hemmens forskningsinstitut att söka beräkna bar- navårdens tidsmässiga omfattning i hushållsarbetet. Institutet fann det inte möjligt att isolera barnavården från öv- riga inom hemmet förekommande ar- betsuppgifter. För att studera förutsätt- ningarna för en omfattande undersök- ning rörande hushållsarbetets omfatt- ning och organisation utfördes en prov- undersökning, omfattande 59 familjer i Stockholm. Resultaten har begränsad räckvidd men de metoder som där prö- vades och de erfarenheter som gjordes kom i stor utsträckning att användas i senare undersökningar rörande hem- arbetets organisation. Undersöknings- resultaten har återgetts i HFI Medde- landen, årg. 3, 1948—49, nr 2 (»Mor och barn från morgon till kväll»).
e. Åren 1949—1950 utförde professor Edmund Dahlström en serie undersök- ningar i stadsdelarna Hägerstensåsen och Hökmossen, tillhörande Stockholms södra förorter. De utgjorde en fortsätt— ning på en undersökning som Stock- holms stads statistiska kontor företog år 1944 med ett urval av familjer i hela Stockholm. Intresset var i dessa undersökningar knutet bl. a. till triVSeln inom bostadsområdet (inklusive lägen- heten) och till de faktorer som är avgö-
rande för denna. Ett flertal stickprov ut- togs; i samtliga användes familjen som urvalsenhet. I det första stickprovet ut- togs 310 familjeföreståndare i hyreshus; till dessa riktades frågor bl. a. om in- flyttningsförhållanden och trivseln inom bostadsområdet. I stickprov nr 2 ingick 413 husmödrar i hyreshus; de tillfrågades bl. a. om sin inställning till förvärvsarbete och daghem. Det tredje stickprovet omfattade ensamstående i hyreshus, inalles 86 personer; till dem riktades frågor bl. a. om inflyttnings- förhållanden, bostadsönskemål, trivseln inom området, behovet av kollektiva anordningar och fritidsanordningar. Ett fjärde stickprov omfattade 55 familje— föreståndare i enfamiljshus (endast i Hökmossen); i stort sett samma fakto- rer berördes som i det tredje stickpro- vet. I Hägerstensåsen uttogs 296 vuxna personer för en undersökning rörande bl. a. inflyttningsförhållanden, trivseln i bostadsområdet, social kontakt. Slut- ligen uttogs, likaledes i Hägerstensåsen, 102 vuxna manliga personer för en nu- dersökning som icke berörde bostads- förhållanden. Uppgifterna i samtliga dessa undersökningar inhämtades ge- nom intervjuer. Resultaten av de olika undersökningarna publicerades i »Triv- sel i Söderort» (Stockholm 1951).
f. I Göteborg gjordes åren 1949—1952 tre sociologiska stadsdelsundersök- ningar. Den första berörde stadsdelen Haga, ett tämligen centralt beläget, hårt exploaterat område med gammal, sane- ringsmogen bebyggelse. I detta område intervjuades inalles 421 hushåll, såväl familjehushåll som andra. Den andra undersökningen gällde Lundby-områ- det, ett ytterområde norr om Göta älv med såväl yngre som äldre bebyggelse i form av småhus, trevånings lamellhus och bebyggelse i slutna kvarter; här gjordes intervjuer med 762 hushåll. Den tredje undersökningen berörde övre
Johanneberg med bebyggelse från ti- den 1936—1940 och 1944 och norra Guldheden med moderna tvåvånings smalhus och högre punkthus och om- fattade 557 hushåll. Syftet med dessa undersökningar formulerades sålunda:
»Genom intervjuer i ett representativt antal hushåll ville man få fram befolk— ningens synpunkter och önskemål i frå- ga om bostaden, hustyperna, stadsdelens planering, butiksförsörjningen, parkerings— förhållandena, behovet av daghem för för- värvsarbetande mödrar etc. Avsikten var även att få eventuella olikheter i önske- målen och åsikterna belysta och kanske förklarade samt få kännedom om vilka faktorer som betingar trivsel eller vantriv- sel för de boende. I detta avseende är un— dersökningen ett led i en strävan att ge- nom analyser och fältundersökningar för- klara samspelet mellan olika förhållanden i bebyggelsen och olika sociologiska och plaueringstekniska faktorer.»
Undersökningarna utfördes på Gö- teborgs stads statistiska byrå av fil. lic. Eva Karsten-Carlsson; resultaten finns endast tillgängliga i stencil.
g. Docent Lennart Holm har i en bok med titeln »Familj och bostad» (Stock- holm 1955) redogjort för resultaten av studier angående bostädernas funktions- duglighet, sedd utifrån de boendes syn- vinkel. Studierna syftade till att ge en uppfattning om vilka funktioner som bostadskonsumenterna anser mest vä— sentligt att bostaden kan tillgodose och vilka egenskaper bostaden enligt konsu- menternas uppfattning skall ha för att dessa funktioner skall bli tillgodosedda. Författaren har också studerat hur bo- städerna faktiskt utnyttjas av de boen- de, vilka funktioner som förläggs till de olika utrymmena i bostaden och hur dessa förhållanden sammanhänger med olika faktorer, t. ex. bostadens storlek och planlösning och hushållets storlek. Som en viktig del i författarens arbete ingick dessutom att kritiskt granska de använda undersökningsmetoderna.
Primärmaterialet för sina studier in- hämtade författaren åren 1951—1953 genom undersökningar i flera olika bo- stadsområden i olika delar av landet. Undersökningarna begränsades till vissa hushålls— och lägenhetstyper.
Den första undersökningen avsåg stadsdelen Kärrtorp i sydöstra Stock— holm. För undersökningen utvaldes tre lägenhetstyper, 2 rum och kök och 3 rum och kök i smalhus och 2 rum och kök i punkthus. Endast yngre barn- familjer boende i dessa lägenhetstyper medtogs.
I stadsdelen Svedmyra i södra Stock- holm utvaldes för undersökning en lä- genhetstyp om 2 rum och kök och en om 3 rum och kök. Liksom i Kärrtorp begränsades undersökningen till yngre barnfamiljer.
I Gustavsbergs industrisamhälle gjor- des en undersökning, i vilken ingick enfamiljshus och radhus i tre bostads- områden och flerfamiljshus i två andra områden. För undersökningen uttogs ett antal lägenhetstyper, som skulle vara representativa för de hustyper och lä- genhetstyper som förekom i Gustavs- berg. En särskild undersökning gjordes med ett antal personer, boende i lägen— heter om 1 rum och kokvrå eller 1 rum och kokskåp.
Den fjärde undersökningen omfatta- de ett radhusområde i stadsdelen Gubb- ängen i södra Stockholm. Där förekom radhus av tre typer, tvåvånings stenhus och en- och tvåvånings trähus. Utrust— ningsstandarden var något enklare i trähusen än i stenhusen.
Den femte och sista undersökningen gällde nio hus, tre i vardera Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka hade byggts i syfte att möjliggöra ett studium av byggnadskostnadernas variationer på de tre orterna (»trestadsundersök- ningen»). Husen var trevånings lamell- hus och lika tre och tre; på varje ort
byggdes ett hus av var och en av de tre typerna. I Stockholm låg de tre hu- sen i stadsdelen Svedmyra, i Göteborg ute på Hisingen och i Malmö i Pil- dammsstaden. En andra undersökning gjordes med de boende i Malmöhusen ett halvt år efter den första.
Uppgifter om bostadskonsumenternas uppfattning om vilka funktioner en lä— genhet skall kunna tillgodose och om vilka egenskaper hos lägenheten som är nödvändiga härför inhämtades ge— nom intervjuer med de boende, i regel med husmodern. Hur bostäderna fak- tiskt utnyttjades studerades med hjälp av tidsprotokoll, förda antingen av en särskild tidsstudieman eller av husmo- dern, och av möbelinritningar på skis- ser över lägenheterna. Intervjuer och möbelinritningar gjordes i alla de fem nämnda undersökningarna, tidsstudier endast i två, Kärrtorps- och Svedmyra- undersökningarna.
Hänvisning till dessa undersökningar görs i det följande under beteckningen »Fob-undersökningarna».
h. I Augustenborgsområdet i Malmö gjorde docent Bertil Pfannenstill på uppdrag av Malmö Kommunala Bostads- aktiebolag år 1952 en sociologisk under- sökning rörande bostadsförhållanden, trivsel och bostadsönskemål. Området var då nybyggt och saknade kollektiva anordningar. Ett av syftena med under- sökningen var att inhämta de boendes synpunkter på områdets framtida kom- plettering med kollektiva anordningar. Uppgifterna inhämtades genom inter- vjuer med 317 boende. Fem år senare ansågs det önskvärt att åter studera de boendes trivsel, att få en bedömning av de åtgärder som vidtagits inom bostads— området och att få veta vilka ytterligare önskemål angående kollektiva anord- ningar som kunde finnas. Denna under- sökning, som omfattade 178 vuxna och 94 ungdomar, leddes av docent Lennart
Holm. Den första undersökningen publi- cerades i en skrift med titeln »Sociolo- gisk undersökning av Augustenborgs- området i Malmö» (Malmö 1953), vilken distribuerades av Malmö Kommunala Bostadsaktiebolag, den andra i form av tre artiklar i tidskriften Byggforum (1958: 7, 8 och 9, »Ett bostadsområde blir äldre»).
i. I några kommuner har de vid bo- stadsförmedlingarna anmälda blivit föremål för undersökningar, i vilka man dels kartlagt de bostadsförhållanden de hade vid anmälningstil'lfället och vilken orsaken var till att de anmälde sig vid förmedlingen, dels vilka bostadsönske- mål de hade. En sådan undersökning gjordes i mars 1956 i Linköping och en annan i maj—september 1958 i Stock- holm. Den första utformades som en enkätundersökning. Blanketter utsändes till samtliga sökande som var anmälda vid förmedlingen vid en bestämd tid- punkt och återsändes ifyllda av ca 95 %; inalles 4517 uppgifter medtogs i bearbetningen. I Stockholms-undersök- ningen inhämtades uppgifterna genom intervjuer med ett slumpvis uttaget ur- val av personer, anmälda som aktuella sökande vid förmedlingen vid en be- stämd tidpunkt; genom enkät eller tele- fonsamtal tillfrågades de ursprungligen uttagna om de önskade kvarstå som sökande. Så var förhållandet med 568 av de uttagna; 8 av dessa var ej bo— satta inom Stockholms-området och fick därför utgå. Kvar för undersökning var 560 personer, av vilka intervju kunde genomföras med 544. Undersökningen genomfördes av fil. lic. Nils Olov Näs på uppdrag av HSB:s Riksförbund och publicerades år 1960 i en stencilerad skrift med titeln _»Bostadskön i Stock- holm».
j. År 1956 gjorde Konsumentinstitutet på uppdrag av och med anslag från örebro stad och Stiftelsen Hyresbostä-
der i Örebro undersökningar om bo- stadsvanor och boendetrivsel i två bo— stadsområden i staden, Rosta och Ba— ronbackarna. Stadsdelen Rosta utbygg- des åren 1948—1952 och rymde ca 5000 invånare, fördelade på 1 400 lä- genheter. Området var väl försett med butiker och andra kollektiva anord- ningar. Lekplatser för mindre och stör- re barn fanns och grönområden med promenadstigar för de vuxna. Baron- backarna utbyggdes åren 1954—1957 och innehöll 1 150 lägenheter med ca 4000 boende. Den kollektiva servicen var vid undersökningstillfället inte ut- byggd men skulle enligt planerna bli av samma omfattning som i Rosta. Områ- den för barnens lek och de vuxnas ute- liv fanns avde'lade.
Materialet för undersökningarna in- hämtades dels genom intervjuer, i regel med husmodern, dels genom tidsproto- koll, som fördes av husmodern under en veckas tid. Även några enpersonshus- håll kom att ingå i undersökningarna; några av dessa bestod av ensamstående män och intervjun gjordes då med dessa. Intervjupersonerna i Rosta-området ut- togs genom lottning bland samtliga bo- stadshushåll på ett sådant sätt att stick— provet blev geografiskt representativt för området. I Baronbackarna uttogs stickprovet på annat sätt. Det var ange- läget .att få med så många som möjligt av de experimentlägenheter (E-lägen- heter) som fanns i området och bland övriga »normala» lägenheter (N-lägen- heter) en lika stor grupp med samma fördelning på storlekar som bland E- lägenheterna. De senares experiment- karaktär betingades av att de i stället för ett vardagsrum i traditionell stil innehöll ett s. k. allrum, planerat så, att det skulle rymma den matplats som i N-lägenheterna fanns i köket. Effekten härav trodde man skulle bli att var- dagsrummets karaktär av finrum skulle
försvinna. Till allrummet skulle komma att förläggas de hushållssysslor som normalt utfördes vid matbordet i köket, där skulle barnen komma att leka och familjens fritid att tillbringas. Den yta man sparade in genom att icke anord- na matplats i köket, togs ut i form av ett extra sovrum. På en normal tvårumma— res yta fick man alltså in två sovrum, ett allrum och kök (utan matplats). De nämnda hypoteserna skulle prövas i un- dersökningen.
Intervjuer skulle göras med alla ut- tagna hushåll (251 i Rosta och 284 i Baronbackarna), under det att tidspro- tokoll i Rostaundersökningen endast skulle föras av 57 hushåll, slumpvis uttagna bland de för intervju utvalda; i Baronbackarna skulle tidsprotokoll fö— ras av alla utvalda.
Ledare för undersökningarna var ar- kitekt Erik Holm och docent Lennart Holm. Undersökningsresultaten publi- cerades i skriftserien Konsumentinsti- tutet meddelar, 1958, nr 4, »Hem, ar- bete och grannar».
k. År 1962 gjorde Statens institut för byggnadsforskning återintervjuer i de tidigare undersökta lägenheterna i Ba- ronbackarna. Resultat från denna un- dersökning har sommaren 1964 publi- cerats i en stencilerad redogörelse (bo och bedöma, »Studier i ett bostadsområ- de i Örebro»: 1 en återundersökning) och i ett informationsblad ( 1965:1 ).
Samtliga de lägenheter, i vilka inter- vjuer gjordes 1956 besöktes ånyo 1962. I 51 % av E-lägenheterna och i 40 % av N-lägenheterna hade de hushåll som intervjuades 1956 flyttat och nya hus- håll kommit i stället.
Liksom i den första undersökningen gjordes intervjun med husmodern, när så var möjligt. En stor del :av frågorna var desamma som ställdes 1956 och möbelinritningar gjordes på liknande sätt som 1956. Dessutom ställdes en del
frågor om den kollektiva servicen i bo- stadsområdet och om olika arrange- mang i den yttre miljön.
]. Statens nämnd för byggnadsforsk- ning uppdrog åt professor Edmund Dahlström att söka analysera de familje- sociologiska verkningarna av höghus contra låghus som bostadsform. Ett av avsnitten i denna analys omfattade en sociologisk undersökning, vilken berör- de frågor om flyttning, trivsel och pre- ferenser, om hemarbetets organisation i samband med tillsyn och vård av för- skolebarn och om förhållandet mellan familjerna i ett bostadshus. Undersök- ningen begränsades till ett antal höghus- låghusområden i Vällingby. Intervjuer gjordes med mödrarna i ett antal fa- miljer, där det fanns åtminstone ett barn i åldern 8 mån.-—6 år. Vidare be— stämdes att nyinflyttade familjer där modern hade mer än halvtids förvärvs— arbete inte skulle medtas. Låghusfamil- jer »matchades» mot höghusfamiljer på sådant sätt att för varje uttagen höghus- familj uttogs en låghusfamilj som hade samma antal förskolebarn som hög- husfamiljen, samma ålder på det yngsta barnet och som liksom höghusfamiljen hade eller inte hade barn i skolåldern.
I undersökningen kom att ingå 138 höghusfamiljer och 142 låghusfamiljer. Tre fjärdedelar av dessa uttogs att un— der en vecka föra bok över sina sysslor; 83 höghusmödrar och 88 låghusmödrar genomförde bokföringen.
En redogörelse för undersökningen har lämnats i Statens nämnds för bygg— nadsforskning rapport 38, Stockholm 1957, »Barnfamiljer i höghus och tre- vånings låghus i Vällingby».
m. Fil. lic. Lillemor Landström er- höll Statens nämnds för byggnadsforsk- ning uppdrag att göra en liknande un— dersökning på några mindre orter. För detta ändamål valdes städerna Flen, En- köping, Fagersta och Hagfors. I under-
sökningen medtogs endast familjer, be- stående av man och hustru med eller utan barn. Familjerna delades i två kategorier, sådana som hade ett eller flera barn i förskoleåldern och övriga. Familjerna i höghus fördelades i grup- per efter våningsplan. Ur var och en av dessa grupper uttogs slumpmässigt ett antal familjer, som skulle ingå i un- dersökningen. Bland låghusfamiljerna uttogs ett lika stort antal som hade vissa med höghusfamiljerna gemensamma karakteristika. För undersökning uttogs 180 familjer ur vardera hustypen; 169 höghusfamiljer och 162 låghusfamiljer medverkade. Samtliga uppgifter erhölls genom intervjuer med hustrun i famil- jen. Fältarbetet utfördes under våren 1957 och undersökningen publicerades ett år senare i Statens nämnds för bygg- nadsforskning rapport 48, Stockholm 1958, »Höghus och låghus i småstads- miljö». Hänvisning till denna under- sökning görs i det följande under be— teckningen »Småstäder».
n. En undersökning som innehåller uppgifter av intresse för planeringen av kollektiva anordningar inom bostads- områden är den som på Stockholms stadskollegii uppdrag gjordes av fil. lic. Gunnar Åsvärn och fil. kand. Bertil Mathsson. Undersökningen gjordes i stadsdelen Årsta i södra Stockholm, där sedan ett antal år funnits ett centrum med butiker och fritidslokaler. Erfa- renheter av vilken betydelse denna centrumanläggning hade för invånarna i stadsdelen ansågs ha stort intresse för utbyggnaden av nya bostadsområden.
Fyra delundersökningar gjordes inom området. Den första omfattade samtliga deltagare i studiecirklar under en vår- och en hösttermin inom Årsta och ut- fördes som en enkätundersökning. Av— sikten var att kartlägga vilka grupper av invånare som frekventerade studie- cirklarna. En intervjuundersökning med
ett slumpvis uttaget urval av årstabor gjordes på våren 1956. Uppgifter in- samlades om intervjupersonen och om hans kännedom om fritidslokaler och -sysselsättningar inom Årsta samt om hans åsikter om dessa. Sammanlagt in- tervjuades 582 personer. Till samtliga organisationer i Årsta, som bedrev kon- tinuerlig fritidsverksamhet, riktades i enkätform en serie frågor om förenings- arbetets art, om medlemsutveekling och möteslokaler samt om synpunkter på fritidsanläggningen, dess planering och verksamhetens organisation. Slutligen intervjuades samtliga besökare under en vecka i oktober 1956 vid ungdoms- kaféet i centrumanläggningen, inalles 71 pojkar och 8 flickor och ett urval av besökarna vid stadsdelens ungdoms— gård, 100 ungdomar inalles; till ung- domarna i klass 8 i folkskolan riktades genom enkäter ett antal frågor. Samtliga ungdomsgrupper erhöll frågor om bo- stadsförhållanden, om sin kännedom om fritidsmöjligheterna i Årsta, om sin för— eningsanslutning och fritidssysselsätt- ning samt om önskemål om anordningar för fritiden.
En redogörelse för undersökningar- nas uppläggning och resultat publicera- des i stadskollegiets utlåtanden och memorial, bihang 1958, nr 94, »Fritid i förort», Stockholm 1959.
o. Statens institut för konsumentfrå— gor utförde år 1957 en undersökning rörande arbetsförhållanden inom 1 000 hushåll med barn under 16 år. Uppgif- ter inhämtades genom intervjuer med husmödrar; dessa förde också dagböc— ker över sin verksamhet ' under en veckas tid. Intervjupersonerna uttogs slumpmässigt ur postverkets listor över barnbidragsmottagare. Urvalet var ett tvåstegsurva'l; det första steget utgjor- des av statistiska centralbyråns basur- val av kommuner. I intervjun medtogs även ett antal frågor om bostaden men
endast sådana, som kunde antas ha di- rekt samband med hushållsarbetet. In- tervjupersonerna fick också avge om— dömen om viss utrustning i lägenheten och redovisa sina attityder till en del olika hushållssysslor.
De metoder som användes innebar en vidareutveckling av dem som prövats och använts i flera av de tidigare nämn- da undersökningarna, t. ex. i »Mor och barn från morgon till kväll», i »Familj och bostad» och i »Hem, arbete och grannar».
Ledare för denna undersökning var professor Carin Boalt. Undersöknings— resultaten har publicerats i »1 000 hus- mödrar om hemarbetet» (Konsument— institutet meddelar, 1961: 9); undersök— ningen kallas i det följande »1 000 hus— mödrar».
p. I bostadsbyggnadsutredningens ti— digare nämnda undersökning av bo— stadsförhållanden och bostadsönskemå] i tre regioner finns åtskilliga uppgifter av intresse för en bedömning av detalj— inriktningen av den framtida bostads- produktionen. Angående uppläggningen av den hänvisas till kap. 5.
r. I samband med 1960 års folk- och bostadsräkning gjordes en intervju- undersökning, vilken riktade sig till ett slumpmässigt uttaget urval av hushåll över hela landet. Urvalet gjordes i två steg; det första utgjordes av statistiska centralbyråns 70 intervjuområden. Upp- gifter inhämtades som skulle kunna an— vändas för att kontrollera tillförlitlig- heten i de på mantalsblanketterna läm— nade uppgifterna; samtidigt tillfrågades hushållen om sina bostadsönskemål och om sin önskan att flytta från nuvaran- de bostad. Dessa resultat har ännu ej publicerats; bostadsbyggnadsutred- ningen har emellertid beretts tillfälle att få ta del av resultaten av de bearbet— ningar som gjorts av detta material. Re- ferenser till denna undersökning görs i
det följande under beteckningen »FBint 1960».
5. På uppdrag av de kommunala bo- stadsföretagen i Stockholm utförde Sta— tens institut för byggnadsforskning en undersökning rörande lägenheter i hy- reshus. Den genomfördes i två etapper, varav den första omfattade alla de ca 3000 lägenheter som fanns inom de fem bostadsområden, vilka bestämdes skola ingå i undersökningen, och den andra ett urval av dessa lägenheter. I etapp 1 inhämtades uppgifterna genom en kombinerad enkät- och register- undersökning, vilken genomfördes i slutet av år 1962, i etapp 2 genom inter— vjuer, utförda våren 1963. Undersökningen avser att belysa hur bostäder med olika egenskaper utnytt- jas av olika kategorier av hushåll och hur bostadskonsumenterna värderar dessa olika egenskaper. Den tar också upp en del speciella frågeställningar: om skolbarnen och bostaden, om bul- lerstörningar, om utrustning för person- lig hygien och tvätt, om förvaring, om möblering och om kollektiva anord— ningar med särskild hänsyn till för- värvsarbetande husmödrar. I undersök- ningen gjordes också studier av möbel— val och möblering. Vissa resultat från den första etappen har publicerats i en stencilerad redo- görelse med titeln PM angående studier av utvecklingstendenser inom hyres- husbyggeri med hänsyn till de boendes användning och värdering av bostaden. Från undersökningens andra etapp har sex delrapporter utgetts i stencilerad form (bo och bedöma, »Hyreslägenhe— ter i Stockholm»: 1 hushåll och bostad, 2 bostad och buller, 3 livsmedelsförva— ring, 4 skolbarn och bostad, 5 service för förvärvsarbetande mödrar med små- barn och 6 hygienutrymmen). Resultat från denna undersökning kommer i det följande att presenteras under beteck-
ningen »Hyreslägenheter i Stockholm».
Ledare för undersökningen har varit professor Carin Boalt.
t. Göteborgs stads bostadsaktiebolag uppdrog hösten 1961 åt sociologiska institutionen vid Göteborgs Universitet att utföra en undersökning inom bola— gets bostadsområden, vilken skulle ge informationer av värde vid planeringen av nya bostadsområden. Undersökning- en genomfördes i två etapper. Den förs— ta bestod av en inventering av de er— farenheter rörande bostadsområdenas funktion m. m., som personal inom fas— tighetsförvaltningen fått under sitt ar- bete, den andra av intervjuer med hyres- gäster rörande deras syn på nuvarande boendeförhållanden och deras prefe- renser i fråga om hustyp, lägenhets— standard m. m.
För undersökningen uttogs fem bo- stadsområden. I etapp 1 insamlades ma— terialet genom informella samtal med fastighetsskötarna i samtliga områden. I etapp 2 uttogs de två nyaste områdena och bland de ca 1 800 lägenheter som fanns i dessa utvaldes 250 för intervju, därav 100 i N. Biskopsgården och 100 i låga och 50 i höga hus i Kortedala. Intervju genomfördes med represen- tanter för 242 av de 250 uttagna lägen- heterna. Samtliga för undersökning ut— valda lägenheter var två— eller trerum- mare.
Intervjuarbetet utfördes i 1963.
Undersökningsresultaten har publice- rats i stencil. I det följande hänvisas till denna undersökning under beteck— ningen »Göteborgsundersökningen».
Ledare för undersökningen var fil. lic. Bertil Egerö.
u. Statens institut för byggnadsforsk— ning har utfört en intervjuundersökning i åldringshushåll. Den ingår som ett led i en serie studier som institutet för när-
februari
varande utför på uppdrag av socialde-
partementet för att ge underlag för pla- neringen av ändamålsenliga bostäder för mindre hushåll.
Undersökningen bygger på intervjuer i fem städer med hushåll, boende i lä- genheter om 1 rum och kök eller kokvrå eller 2 rum och kök; minst en person i hushållet var i åldern 67—80 år. Un- dersökningsenheterna valdes dels bland sådana hushåll som bodde i moderna, perifert belägna hyreshusområden, dels bland sådana som bodde i centrala om- råden, bestående av både äldre och mo- derna bostadshus. Ursprungligen utval- des 895 hushåll; intervju genomfördes med 673. En stor del av bortfallet upp- stod till följd av att intervjupersonen hade dött, var långvarigt intagen på sjukhus eller annan anstalt m. m.; det övriga bortfallet, orsakat av tillfällig sjukdom i hemmet, vägran att medverka, oanträffbarhet etc., uppgick till mellan 8 och 15 % i de olika städerna. Intervju- arbetet utfördes huvudsakligen under hösten 1963.
I undersökningen behandlas bl. a. frågor om åldring'arnas bostadsförhål- landen och bostadsönskemål. Vissa del- resultat har publicerats i stencilerad form (bo och bedöma, »Pensionärshus- håll i fem städer»: 1 aktivitet, hjälpbe— hov och bostadsönskemål).
Ledare för undersökningen har varit fil. lic. Eva Karsten-Carlsson.
Som framgår av dessa korta beskriv- ningar av de olika undersökningarna har flertalet av dem begränsad allmän— giltighet. De omfattar någon viss be— stämd grupp av personer eller hushåll, boende inom ett begränsat bostads- område eller inom något eller några samhällen, personer som är anmälda vid en kommunal bostadsförmedling eller dylikt. De flesta berör hushåll, be- stående av man och hustru, oftast också av ett eller flera barn. Den enda under- sökning som ger resultat med tillämp-
lighet för samtliga bostadshushåll i ri- ket är den som gjordes i samband med 1960 års folk- och bostadsräkning. Re- presentativ för samtliga hushåll i riket med minderåriga är »1 000 husmödrar».
En översikt över de resultat som des- sa olika undersökningar har gett skall i det följande göras. Den kommer en— dast att beröra sådana undersökningar som gjorts under de senaste 15 åren. I kap. 23 kommer vi att ge våra syn- punkter på bostadsproduktionens fram- tida inriktning och på den lämpliga av- vägningen mellan olika i bostadspro- duktionen ingående faktorer; våra syn- punkter har vi bl. a. grundat på de upp- gifter om bostadsvanor och bostadspre— ferenser som dessa undersökningar har gett.
21.2. Trivsel och flyttningsvilja
Nästan alla de statistisk-sociologiska undersökningar som här har nämnts har gjorts under en period då det rätt stor knapphet på lägenheter; särskilt stor har bristen varit på de större or— terna, där flertalet av de nämnda un- dersökningarna utförts. Några möjlig- heter att bland lägenheter med olika karakteristika välja den som bäst till— fredsställer önskemål och behov har de bostadssökande därför sällan haft; i Hä- gerstensåsen-Hökmossen sade sig t. ex. 73% av familjeförsörjarna och 85% av de ensamstående ha saknat valmöj- ligheter när de flyttade till den lägen- het de hade vid undersökningstillfället, i Rosta 89 % och i Baronbackarna 93 % av samtliga intervjuade hushåll. Möjligheten att avböja ett erbjudande om lägenhet har sällan använts. Bo- stadsköundersökningen i Stockholm Vi— sade att i runt tal 25 % av de sökande med egen lägenhet och 10 % av dem som saknade lägenhet någon gång hade
!
tillbakavisat ett erbjudande från bo- stadsförmedlingen; skälet härtill tycktes ofta ha varit den erbjudna bostadens läge i staden. I Göteborgsundersökning— en uppgav i det ena bostadsområdet 37 %, i det andra 70 % av de intervjuade att de, när bostadsförmedlingen erbjöd dem lägenheten, kunde ha tackat nej, om lägenheten inte passade dem.
Med hänsyn till hushållens begränsa- de valmöjligheter synes det rimligt anta
att trivseln skulle vara flyttningsbenägenheten, vilken visat sig ha ett tydligt samband med bristen på trivsel, större än vad som skulle ha varit fallet om tillgången på lägenheter varit god. Hypotesen kan inte prövas, enär jämförelsematerial saknas från en bostadsmarknad utan brist.
Beträffande flyttningsbenägenheten
kan följande siffror ur olika undersök- ningar återges:
Jönköping .................
Det procen- tuella antalet Undersökning hushåll Frågans formulering som önskar flytta
FBint 1960 ................... 32 Önskar Ni flytta från denna bostad? Rosta ........................ 40 Baronbackarna 1956 ........... 34 Om det nu var lättare att få en annan lä- genhet men hyresnivån var densamma, skulle Ni då söka annan bostad eller skulle Ni bo kvar i den här? Baronbackarna 1962 ........... 58 Om det nu vore lättare att få en annan lä— genhet men hyran per kvadratmeter var densamma, skulle Ni då söka en annan bostad eller bo kvar i den här? Trestadsundersökningen ......... 49 Om det nu var lättare att få en annan bo- stad, skulle Ni då söka en sådan eller skulle Ni stanna kvar här? Vällingby höghus .............. 54 Funderar Ni på att flytta till en annan lä—
låghus .............. 58 genhet?
Småstäder höghus .............. 24 Funderar Ni på att flytta till annan bostad?
låghus .............. 28
Hägerstensåsen-Hökmossen
familjeförsörjare ............. 66 ensamstående ................ 73 Augustenborg 1952 ............. 32 Om det fanns gott om lägenheter inom andra stadsdelar, skulle Ni då bo kvar eller flytta? Augustenborg 1957 ............. 46 Om det nu var lättare att få en annan lä- genhet, men hyresnivån var densamma, skulle Ni då söka annan bostad eller skulle Ni bo kvar i den här? Treregionsundersökningen Funderar Ni på att flytta inom den när-
Västerås .................... 34 maste framtiden? Skellefteå ................... 24 Ljungby .................... 21
Hyreslägenheter i Stockholm. . .. 44 Vill Ni bo kvar i den här lägenheten eller flytta? Pensionärshushåll Skulle Ni vilja flytta från den här bostaden?
Centralt läge Göteborg ................... 46 Malmö ..................... 20 Örebro ..................... 31 Enköping .................. 32 Perifert läge Göteborg ................... 30 Örebro ..................... 43
Tabell 21.1. Flyttningsbenägenheten bland olika typer av hushåll enligt 1960 års bostads- räknings kontrallundersökning
Därav, i %, som Antal anser sig bostadshushåll .. _ komma att onskai flytta flytta inom två år Samtliga ...... ' ...................... 2 535 000 32 11 Bostadsföreståndarens ålder:
—34 år ......................... 450 000 47 24 35—49 » ......................... 804 000 37 13 50—64 » ......................... 804 000 24 5 65— » ......................... 477 000 22 5
Bostads/öreståndarens civilstånd: Ogift ............................. 418 000 36 10 Gift el. förut gift .................. 2 117 000 31 11 Antal minderåriga i hushållet: 0..........- ....................... 1499000 27 8 1 ................................. 545 000 36 14 2 ................................. 334 000 40 19 3 el. flera ......................... 157 000 36 14 Ortstyp: Stockholm, Göteborg och Malmö. . . . 543 000 46 12 Övriga städer ..................... 878 000 35 13 Riket i övrigt ..................... 1 114 000 22 9 LågenhetsstorIek vid intervjutiII/ället: Utan kök ......................... 242 000 51 19 1 rk .............................. 440 000 49 15 2 rk .............................. 684 000 35 10 3 el. flera rk ...................... 1 169 000 19 8 Lägenhetens kvalitetsgruppl: 1 ................................. 1 151 000 27 10 2 ................................. 194 000 24 9 3 ................................. 294 000 37 14 4 ................................. 133 000 45 13 5......... ....................... 218000 28 11 6 ................................. 317 000 43 10 7 ................................. 228 000 33 13 Huslyp: Enfamiljshus ...................... 828 000 14 6
Rad- el. kedjehus ................ 29 000 31 21 Tvåfamiljshus ..................... 351 000 27 13 Flerfamiljshus ..................... 1 356 000 44 14
Trångbodda hushåll ................... 205 000 71 28 Ej trångbodda hushåll ................ 2 330 000 28 9 Bostads/öreståndarens inflyttningsår: före 1921 ......................... 119 000 9 2 1921—1940 ........................ 450 000 18 4 1941—1950 ........................ 532 000 30 6 1951—1955 ........................ 467 000 36 14 1956—1960 ........................ 967 000 39 17
års bostadsräknings kontrollundersökning
Därav, i %, som angett följande orsak till flyttningsbenägenheten .. .. Därav Antal Förän d- få]??? Föränd— fllyttiiings- ring av arbets- ring av Triv- bostaden dåligt Skäl enagna familje- eller annat slag sel- bosta- for läge andra av hushåll f.. . i de .. den omodern, . " . andra orhållan- inkomst- b (! skal f.. ”11 l _ dåliga trivsel- la dena förhållan- 'oen .es .or ! a p ane kommuni- skäl 5 g Situation liten rad, ly- . dena h" kationer ord Samtliga” 838 000 12 12 8 72 39 39 9 11 18 Bostadsfäre- Isländarens jålder: | —34 år 231 000 19 12 1 76 47 36 8 11 17 , 35—49 » 304 000 9 10 4 76 50 37 8 11 18
50—64 » 195 000 8 12 10 70 27 42 15 8 17 65— » 108 000 9 19 32 58 9 47 6 14 24 !Boslads/öre- ståndarens civilstånd:
Ogift .. . . 154 000 12 8 5 79 33 54 12 9 13 Gift eller
förut gift 684 000 14 13 9 71 40 36 9 11 20 ”Antal min- deråriga i hushållet:
0 ........ 428 000 12 12 12 70 28 45 11 8 17 1 ........ 207 000 9 10 3 77 42 35 10 14 17 2 ........ 141 000 14 13 6 74 44 34 7 16 23 3 el. flera. 62 000 13 16 3 69 52 32 5 6 23 Ortstyp:
Sthlm, Gbg,
0. Malmö. 254 000 13 5 5 85 53 39 8 13 15 Övr. städer. 325 000 11 13 7 75 40 44 6 9 17 Riket i öv- rigt ...... 259 000 10 19 12 56 22 34 15 10 24
ägenhelens istorlek vid Iintervjutill- ället: , Utan kök 129 000 14 10 6 79 55 35 5 8 11 * 1 rk ..... 219 000 12 9 7 82 47 56 10 6 15
2 rk ..... 247 000 14 9 7 79 42 37 13 12 15 ' 3 el. fl. rk 243 000 7 19 11 53 19 30 7 15 28 ägenhetens
&!) alilets-
grum?
! 1 ........ 338 000 12 14 5 68 49 14 7 14 18 t 2 ........ 46 000 30 15 7 63 50 22 4 7 15
3 ........ 112 000 20 8 4 74 46 46 4 4 17 4 ........ 63 000 2 10 13 71 22 65 _- 14 16 5 ........ 64 000 9 13 6 72 25 44 33 11 22 6 ........ 137 000 9 8 9 81 24 72 9 10 19 7 ....... 78 000 3 15 26 82 28 69 17 4 21
408 Tabell 21.2. (forts.) Därav, i %, som angett följande orsak till flyttningsbenägenheten .. .. Därav Antal Föränd_ 53221" Föränd- flyttnings- . ring av . bostaden . Skäl benägna Älgå; aziaeås- annat slag 22;— bosta- för (gäst andra av hushåll .. ] . ide .. den omodern, ”. ' . andra forhållan- inkomst- skal .. . dåliga trivsel- dena förhållan- boendes for ma plam" kommuni- skäl Slag d situation liten rad, ly- . ena hörd kationer Hustyp: Enfamiljs- hus. . . . 121 000 4 19 23 50 18 34 15 10 22 Rad— eller kedjehus 10 000 —— 10 10 90 80 50 — 40 — Tvåfa- miljshus 101 000 13 15 10 66 20 46 16 10 25 Flerfa- miljshus 616 000 13 10 5 78 46 40 7 2 17 Trångbodda hushåll 148 000 14 9 5 84 66 45 9 5 12 Ej trångbod- dahushåll 690 000 11 13 9 70 33 38 10 12 20 (Frågans formulering: »Varför önskar Ni flytta från denna lägenhet? Beror det på förändring av familjt
förhållandena? I så fall vilka? Beror det på förändring av arbets- eller inkomstförhållandena? I så fall vilk Beror det på förändring av annat slag i de boendes situation? I så fall vilka? Beror det på trivselskäl? I fall vilka? Beror det på skäl av andra slag än ovan nämnda? I så fall vilka?»)
Av FBint 1960 framgår att drygt 30 % av de svenska hushållen önskar flytta från den bostad de hade, när undersök- ningen gjordes. Knappt en tredjedel av dessa var säkra på att de skulle komma att realisera denna önskan inom två år. Av samtliga hushåll hade ca en fjärde- del vidtagit åtgärder av olika slag (an- litat kommunal bostadsförmedling, an- nonserat och besvarat annonser, skaffat tomt och sparat till ett eget hus osv.) för att få en annan bostad; de flesta av dessa hushåll torde vara sådana som också uttryckt önskemål om att flytta.
FBint 1960 ger möjligheter till jäm- förelser av flyttningsbenägenheten bland olika kategorier av hushåll (tab. 21.1). Dessa visar att flyttningsbenägen- heten är större bland de yngre hushållen än bland de äldre, större bland hushåll
med barn än bland hushåll utan, större i städerna än i övriga delar av landet och störst i storstäderna, större i små- lägenheter än i större lägenheter, stör- re i flerfamiljshus än i småhus, större bland trångbodda hushåll än bland icke trångbodda och större, slutligen, bland hushåll som nyligen flyttat in i sin bo- stad än bland dem som bott där lång tid. Den olika stora flyttningsbenägenhet som har kommit fram i olika undersök- ningar torde sammanhänga bl. a. med de här nämnda faktorerna.
Sambandet mellan flyttningsvilja och lägenheternas kvalitetsgrupp synes icke så klart, som man möjligen skulle ha väntat. Förmodligen beror ojämnheter- na i procenttalen på åldersfördelningen bland de boende; de äldre som visar mindre benägenhet än de yngre att byta
bostadsmiljö bor i större utsträckning än de yngre i det i utrustningshänseen- de sämsta lägenhetsbeståndet.
Som orsak till sin önskan att flytta angav 39 % av samtliga hushåll i landet att den lägenhet de hade var för liten och lika många att den var för omodern, illa planerad eller lyhörd (tab. 21.2). I storstäderna motiverade 53 % av hus- hållen sin flyttningsvilja med att lägen- heten var för liten, i övriga städer 40 % och i riket i övrigt 22 %. Detta motiv var vanligare bland de yngre hushållen än bland de äldre, vilket sammanhänger med olikheter i hushållsstrukturen. Med ökande barnantal stiger också den pro- centuella andel hushåll som angett för liten lägenhet som motiv för sitt flytt- ningsintresse. De trångbodda angav dubbelt så ofta som de icke trångbodda (66 % respektive 33 %) detta motiv för att vilja flytta.
Brister i lägenhetens utrustning, då- lig planlösning in. in. angavs som motiv av 39 %, dvs. lika många som ansåg att lägenheten var för liten. Missnöjet med bostadens dåliga kvalitet steg mycket markant mellan kvalitetsgrupperna 2 och 3. Bland de hushåll som bodde i fullt moderna lägenheter (kvalitets— grupperna 1 och 2) angav endast 15 % att de ville flytta därför att lägenhetens kvalitet inte motsvarade deras önske- mål, och bland dessa 15 % var en tredje- del missnöjda med lägenhetens planlös— ning och mer än en fjärdedel med att det var lyhört i lägenheten; brister i utrustningsstandarden var alltså en mycket liten missnöjesanledning för hushåll boende i moderna lägenheter. I kvalitetsgrupp 3, där bad- eller dusch- rum saknas, men utrustningen i övrigt är ungefär densamma som i grupperna 1 och 2, motiverade närmare hälften av de flyttningsvilliga sin vilja att flytta med lägenhetens kvalitet; för de flesta var det utrustningsstandarden som för-
anledde missnöjet, i inget fall lägen- hetens planlösning och i några få fall dess lyhördhet. I kvalitetsgrupp 4 (lä- genheter utan centralvärme men utrus- tade med vatten, avlopp och wc) var i det närmaste två tredjedelar intressera- de av att flytta på grund av lägenhetens låga kvalitet, i kvalitetsgrupp 5 44 %, i kvalitetsgrupp 6 72 % och i kvalitets- grupp 7 (lägenheter utan "vatten och avlopp) 69 %. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att den utrustningsstandard som de moderna lägenheterna (kvalitets- grupperna 1—2) har, tillfredsställer dagens bostadskonsumenter och att det tycks finnas en stark strävan att erhålla bostäder av denna standard; dessutom förefaller det som om avsaknaden av bad- eller duschrum och centralvärme hade större betydelse för trivseln i en lägenhet än övriga utrustningsfaktorer, till Vilka hänsyn tas vid kvalitetsgrup- peringen. Till en viss del kan de er- hållna resultaten ses som en effekt av olikheter i erfarenheter och attityder hos skilda grupper inom befolkningen, framför allt kanske inom skilda ålders- grupper. Sannolikt verkar dessa olik- heter i riktning mot en dämpning av missnöjet med de sämre utrustade lä- genheterna.
Dåligt läge och dåliga kommunikatio- ner var en anledning för 9 % av hus— hållen att vilja flytta. Bland dem som bodde på landsbygden var denna an- ledning dubbelt så ofta förekommande som bland dem som bodde i städer; detta torde vara orsaken till att endast 7 % av hushållen i flerfamiljshus men 15—16 % av hushållen i småhus moti- verade sin flyttningsvilj-a med faktorer som kunde hänföras till bostadens ocen- trala läge o. dyl.
Samstämmighet med här refererade uppgifter visar resultaten från bostads- byggnadsutredningens tidigare (i kap. 5) nämnda treregionsundersökning. I
enligt bostadsbyggnadsutredningens treregionsundersökning
Västerås Skellefteå Ljungby
Bf -64 år Bf -64 år Bf -64 år
Samt- liga hus- håll
Samt- liga hus- håll
Samt- liga hus- håll
Orsaker till flyttningsintresse
Övriga hus- håll
Övriga hus- håll
Övriga hus— håll
Makar Makar Makar
Antal flyttningsvilliga hus- håll, ovägt ............ Andel (%) hushåll Lägenheten är för liten. . 37 Lägenheten är för stor. 1 Lägenheten är för dyr . 2 Lägenheten är för omo- dern ................ 15 Vill bo närmare arbets-
343 261 61 221 160 42 202 136 41
00
39 17 11 15
| & eo N CO r-A
[ I
CDU) N 01 >_- 03
29 17 15 19 17 14 18
platsen ............. 3 Skall byta arbetsplats.. 4 Vill bo mer centralt 1 Vill bo i annan hustyp. . 14 Trivs inte med bostads-
området ............ 2 Huset skall rivas eller
N » DHA->.» a: o:
**le comviq HUIUKOO Isamu maxi->. A wwww
I I i
_ 2 1 2 20 3 — 13 28 22 42 3 10 13 2
byggas om .......... 1 — 1 2 Giftermål ............. 3 —— 11 3 Annan huvudorsak ..... 11 8 15 11 Ej angiven orsak ...... 6 8 —— 1
Huai» Q
(Frågornas formulering: »Beror Er önskan att flytta på någon förändring av hushållets /famil- jens/ storlek, eller av familjeförhållandena i övrigt /t. ex. giftermål, dödsfall eller skilsmässa, att hushållet blivit större eller mindre, eller att något barn behöver eget rum/?» och »Anser Ni att något av följande är en viktig bidragande orsak till att Ni funderar på att flytta? Att lägenheten är för liten eller för stor; att lägenheten är för dyr; att lägenheten är för omodern;
Tabell 21.3. Flyttningsvilliga hushåll efter uppgiven huvudorsak till flyttningsintresset I I 1 i |
att Ni vill bo mer centralt;
att Ni vill bo i annan hustyp /enfamiljshus, radhus, tvåfamiljshus, flerfamiljshus/; att Ni inte trivs med bostadsområdet.
Vilket anser Ni vara huvudorsaken till flyttningen?»
Västerås önskade 34% av hushållen undersökta regionerna, men procent- flytta från den lägenhet de bodde i vid intervjutillfället, i Skellefteå 24 % och i Ljungby 21 %. Flyttningsbenägenhe- ten var betydligt vanligare bland de yngre hushållen än bland de äldre. 1 Västerås önskade t. ex. 54 % av hus- hållen i åldern 20—34 år flytta till en annan lägenhet, 36 % i åldern 35—49 år, 15 % i åldern 50—64 år och 22 % av de hushåll som var 65 år eller äldre. Samma samvariation med åldern visade flyttningsbenägenheten i de båda andra
talen låg där på en lägre nivå än i Väs— terås.
I tab. 21.3 återges för de tre under- sökta regionerna det relativa antalet flyttningsintresserade som angett olika liuvudorsaker till sin vilja att flytta. Vid jämförelser med tab. 21.2 för hela ri- ket bör hållas i minnet att i treregions- undersökningen endast en anledning, den viktigaste, till flyttningsintresset an- gavs, men i FBint 1960 alla som var aktuella.
i att Ni vill bo närmare arbetsplatsen; | | i
Bristande utrymme i lägenheten var alltså i treregionsundersökningen lik- som i FBint 1960 en ofta förekomman- de anledning att vilja skaffa annan lägenhet; 37 % av hushållen i Västerås och 31 % i Skellefteå angav detta skäl. I Ljungby, där lägenhetsbeståndet ut- gjordes av genomsnittligt sett större lä- genheter än i de båda andra regionerna, uppgavs endast i 11 % av fallen att lä— genheten var för liten.
I Ljungby, som hade den lägsta utrust- ningsstandarden av de tre regionerna, uppgavs oftare lägenhetens låga utrust— ningsstandard än dess brist på utrymme som orsak till flyttningsintresset. I de båda andra regionerna var förhållandet det motsatta. Den relativa andelen hus- håll som uttalat missnöje med lägenhe- tens utrustning var dock ungefär den- samma i alla tre regionerna.
En annan ganska ofta uttalad anled- ning till flyttningsvilja var att man önskade bo i annan hustyp; för dessa önskemål svarade så gott som uteslu- tande de gifta hushållen. Missnöje med lägenhetens läge och med kommunika- tionerna nämndes sällan; de undersökta områdenas karaktär bör i detta sam- manhang beaktas.
Enligt »Pensionärshushåll» var det vanligaste flyttningsmotivet bland dem som bodde centralt att få en modernare bostad och bland dem som bodde peri- fert att få större utrymmen. Bland skälen för flyttning till nuvarande lägenhet do- minerade (bland dem som flyttat un- der de senaste fem åren) önskan om att få en lägenhet av bättre kvalitet.
I tab. 21.4 har från olika undersök- ningar som berör flyttningsbenägen- heten sammanställts fördelningen efter de motiv som angetts för denna. Med undantag för FBint 1960 och treregions- undersökningen härrör uppgifterna från moderna, relativt nybyggda bostads- områden. Det avspeglar sig i de angiv-
na motiven, bland vilka man över- huvudtaget inte återfinner sådana som »bostaden omodern» och »bostaden illa utrustad». I Baronbackarna fanns en påtagligt hög frekvens av missnöje med lägenhetens planering (E-lägen- heterna, jfr s. 400), men i övrigt upp- gavs icke några med lägenhetens kvali- tet sammanhängande egenskaper som skäl för flyttning. I den riksomfattande undersökningen (FBint 1960) uppgav däremot, som tidigare nämnts, 39 % av de intervjuade att de ville flytta på grund av dålig kvalitet på den lägenhet, i vilken de bodde, och, enligt tre- regionsundersökningen, i Västerås 15 % och i Skellefteå och Ljungby 17 %.
Missnöjesanledningar som kan hän- föras till bostadsmiljön nämndes i Augustenborg (1957) av 33 %, i trestads- undersökningen av 43% i Stockholm och 54 % i Göteborg men endast av 8 % i Malmö, i Rosta av 9 % och i Baron- backarna .av 13% (1956) respektive 6 % (1962). Enligt treregionsundersök- ningen nämndes sådana skäl endast av 2 % iVästerås, 1 % i Skellefteå och 1 % i Ljungby.
Kostnadsskäl angavs sällan. I Välling- by nämnde 3 % av hushållen i hög- husen och 2% i låghusen att lägen- heten var för dyr, i Rosta 3 % och i Baronbackarna 3 % (1956) och 1 % (1962) samt i Augustenborg (1957) lika- ledes 3 %. Enligt trestadsundersök- ningen som gjordes några år tidigare än de andra undersökningar som här refererats till angav 12 % av hushållen i Stockholm, 27 % i Göteborg men inga i Malmö att de önskade lägre hyra.
21.3. Önskad lägenhetsstorlek och ut- rymmesstandard
Ett av de vanligaste motiven för ett hus- håll att vilja flytta synes vara önskan att få en större lägenhet, att öka sin
Undersökning
Orsaker till flyttningsintresse
Den procentuella andelen flyttningsintresserade som angett olika orsaker
FBint 1 960
Treregionsun- dersökningen
Rosta och Baronbackarna
Vällingby
Förändring av familjeförhållanden ...........
» » arbets— och inkomstförhållanden » » annat slag i de boendes situation Trivselskäl ................................ bostaden för liten ........................
» » omodern, illa planerad, lyhörd .
dåligt läge, dåliga kommunikationer. . .. . .. andra trivselskäl ......................... Skäl av andra slag ........................ Samtliga
Lägenheten för liten .......................
» » stor ........................
» » dyr ........................ » » omodern .................... Vill bo närmare arbetsplatsen ................ Skall byta arbetsplats ...................... Vill bo mer centralt ....................... Vill bo i annan hustyp. . . . ................. Trivs inte med bostadsområdet ............. Huset skall rivas eller byggas om ............. Giftermål ................................. Annan trivselorsak ......................... Ej angiven orsak ..........................
Summa
Nuvarande bostad är för liten .............. » » » » dyr ............... » » olämpligt planerad ....... Trivs ej med läget ......................... » n » området ..................... Vill ej bo i hyreshus ....................... Flera av dessa skäl eller andra skäl .........
Summa
Bostaden för liten ......................... » » dyr .......................... » olämpligt planerad ................ Vill till annan del av Vällingby ............. Vill ifrån Vällingby ........................ Vill bo i höghus ........................... » » » låghus ........................... Vill till annan hustyp (villa, småstuga, radhus). Vill bo på högre våningsplan ............... | » » lägre » ............... Annan anledning ..........................
12 12 8 72 39 39 9 11 18 100 Väs- Skel- Ljung- terås lefteå by 37 31 11 1 6 1 2 3 2 15 1 7 1 7 3 7 4 4 5 7 1 5 5 14 8 9 2 1 1 1 2 2 3 3 3 11 1 1 28 6 1 10 100 100 100 Rosta Baronbackarna 1956 1962 48 14 39 3 3 1 5 32 21 2 10 10 9 13 6 3 3 1 30 25 21 100 100 100 Höghus Låghus 47 45 3 2 2 8 4 7 10 12 —— 3 5 _ 16 10 5 12 4 1 4 1
Summa
Tabell 21.4. (forts.)
Undersökning
Orsaker till flyttningsintresse
Den procentuella andelen flyttningsintresserade som angett olika orsaker
Småstäder
Trestadsunder— sökningen
Augustenborg 1 957
Hyreslägenhe- ter i Stockholm (förvärvsarbe— tande mödrar med småbarn)
Vill ha större lägenhet ..................... » » mindre » ..................... » annorlunda planerad lägenhet ........ » billigare lägenhet ................... bo på högre våningsplan ............... » » lägre » » » i annan stadsdel .................... » » » » hustyp: höghus .............
låghus .............. egnahem o. d ........ övrigt ..............
Vill/skall flytta från orten .................. Annan anledning ..........................
» i) D ))
Summa
Önskar lägre hyra ......................... » större lägenhet ..................... » komma närmare arbetsplats, trivs ej med miljön ........................ Övriga motiv ..............................
Summa
Nuvarande bostad är för liten .............. » » » » dyr ...............
» » » olämpligt planerad. . . . Trivs ej med läget ......................... » » » området ...................... Vill ej bo i hyreshus ....................... Annan anledning ..........................
Summa
Förändringar av familjeförhållanden ......... Lägenheten för liten ....................... Lägenheten för stor ........................ Missnöjd med rummens mått ............... Lägenheten olämpligt planerad .............. Missnöjd med material i lägenheten ......... Lägenheten inte ostörd ..................... Annat som har med lägenheten att göra ..... Området för långt från centrum ............ Missnöjd med affärer och service ............ Området för långt från arbetsplatsen ........ Missnöjd med trafik och parkering .......... Området illa planerat ...................... Området ej barnvänligt — dåliga lekplatser. . . Inte trevliga grannar ...................... Annat som har med området att göra .......
Samtliga
1
Sthlm
12 26
43 19
100
8 15:05:01 Acnoääi ä
Gbg
27 8
54 11
100 30
17 33
100
H H »G- juävhl NNODNQO
[003750
100
Malmö
64
100
Tabell 21.5. Flyttningsintresserade hushåll procentuellt fördelade efter lägenhetens storlek vid intervjutillfället och önskad lägenhetsstorlek
Önskad lägenhetsstorlek Lägenhetsstorlek vid Summa intervjutillfället Utan 5 el. Ej an- kök 1 rk 2 rk 3 rk 4 rk fl. rk given FBint 1960 Utan kök ................... 23 19 42 9 5 2 1 100 1 rk ........................ 8 19 47 20 3 1 2 100 2 rk ........................ 3 9 23 45 17 1 1 100 3 el. fl. rk ................... 2 5 20 27 27 14 5 100 Treregionsundersäkningen (makar —— 64 år) Västerås Högst 1 rk ................ 9 53 32 6 —— — 100 2 rk ...................... 2 13 49 35 1 — 100 3 el. fl. rk ................ 1 2 19 38 39 — 100 ' Skellefteå Högst 1 rk ................ _ 60 35 4 — — 100 2 rk ...................... 4 18 52 24 2 —— 100 3 el. fl. rk ............... 1 20 26 36 15 3 100 Ljungby Högst 1 rk ............... —— — .. —— .. —— 100 2 rk ...................... 8 7 33 36 13 2 100 3 el. fl. rk ............... 4 14 22 39 20 1 100 utrymmesstandard. Vanligen önskar lefteå och en tredjedel i Ljungby öns- man erhålla ett rum mer än man har. FBint 1960 visade t. ex. att av de flytt- ningsintresserade hushåll som bodde i 1 rum och kök önskade 47% lägen- heter om 2 rum och kök och 24 % lä— genheter om 3 eller flera rum och kök; av de flyttningsintresserade i 2 rum och kök önskade 45 % 3 rum och kök och 18 % 4 eller flera rum och kök. Liknande tendenser framkom, som tab. 21.5 visar, i treregionsundersökning- en. Bland de gifta hushåll som önskade flytta var det mycket få som ville ha lägenheter om högst 1 rum och kök. Av dem som hade sådana ville i Västerås över hälften flytta till 2 rum och kök och knappt en tredjedel till 3 rum och kök och i Skellefteå ville 60 % flytta till 2 rum och kök och 35 % till 3 rum och kök. Nästan hälften av de flyttnings— intresserade gifta hushållen i Västerås i 2 rum och kök, drygt hälften i Skel—
kade 3 rum och kök och 35, 24 respek- tive 36 % 4 rum och kök.
Även om den allmänna flyttnings— riktningen går mot ökad lägenhetsstor- lek, förekommer det också att ett hus- håll önskar mindre utrymme än det för närvarande har. Enligt FBint 1960 ut— talades önskemål om minskad lägen- hetsstorlek av 8 % av de flyttnings- intresserade hushållen i 1 rum och kök, av 12 % i 2 rum och kök och av 27 % i 3 rum och kök. Dessa procenttal är hög- re än de som treregionsundersökningcn visar.
Lägenhetsfördelningen bland flytt- ningsintresserade hushåll före och efter önskad omflyttning enligt några olika undersökningar har sammanställts i tab. 21.6. Från treregionsundersök- ningen finns i tabellen också en del upp- gifter för olika hushållstyper, nämligen dels för gifta par, där mannen är under
Tabell 21.6. Flyttningsintresserade hushåll procentuellt fördelade efter lägenhetsstorlek före och efter önskad omflyttning
Lägenhetsstorlek (läto? 1 rk 2 rk 3 rk 4 rk ååå. FBint 1960: Vid undersökningstillfället . . . . 16 27 30 28 100 Enligt önskemål ............. 8 12 32 28 14 5 100 Treregionsundersökningen: Makar ——64 år Västerås Vid undersökningstillfället ...... 22 49 29 100 Enligt önskemål ............... 3 19 37 29 12 100 Skellefteå ' Vid undersölmingstillfället ........ 16 47 37 100 Enligt önskemål ............... 2 26 40 25 7 100 Ljungby | Vid undersökningstillfället ...... 1 38 61 100 Enligt önskemål ............... 5 11 27 38 18 100 Övriga hushåll med bostadsföreståndare i åldern 20—64 år Västerås Vid undersökningstillfället ...... 24 53 11 13 100 Enligt önskemål ............... 19 22 39 20 100 Skellefteå Vid undersökningstillfället ...... 36 24 27 13 100 Enligt önskemål ............... 21 23 35 22 100 Ljungby Vid undersökningstillfället ...... 18 28 24 31 100 Enligt önskemål ............... 13 24 41 21 100 Hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65— år Västerås Vid undersökningstillfället ...... —— 54 37 8 100 Enligt önskemål ............... 24 25 51 — 100 Skellefteå Vid undersökningstillfället ...... 19 15 31 35 100 Enligt önskemål ............... 34 21 28 17 100 Ljungby Vid undersökningstillfället ...... 9 9 34 49 100 Enligt önskemål ............... 9 31 36 24 100 Bostadskön i Stockholm: Vid undersökningstillfället ...... 20 40 24 11 4 1 100 Enligt önskemål ............... 1 24 34 27 10 5 100 Bostadskön i Linköping: Vid undersökningstillfället ...... 17 44 30 7 3 100 Enligt önskemål ............... 5 13 48 24 10 100
65 år, dels för övriga hushåll med bostadsföreståndare i åldern 20—64 är, dels, slutligen, för pensionärshushåll, dvs. hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver. Det framgår av tabellens siffror att lägenheter om högst 1_rum och kök röner en tämligen stor
efterfrågan från pensionärshushållen; av de flyttningsintresserade i denna kategori önskade 49 % i Västerås, 55 % i Skellefteå och 40 % i Ljungby så små lägenheter. Även bland andra hushåll med icke gift bostadsföreståndare i ål- dern 20—64 år fanns åtskilliga som öns-
Tabell 21.7. Bostadssökande utan egen lägenhet procentuellt fördelade efter den önskade lägenhetens storlek
Önskad lägenhetsstorlek Antal hushållsmedlemmar i det Summa bostadssokande hushållet 1 rkv 1 rk 2 rk 3 rk 4 el. fl. rk Bostadskön i Stockholm: ......... 8 35 42 14 1 100 1 ........................... 14 54 28 4 1 100 2 ........................... 1 18 58 22 1 100 3 el. fl ...................... — 6 58 36 — 100 Bostadskön i Linköping: ........ 18 21 52 8 1 100 1 ........................... 55 30 13 2 — 100 2 ........................... 2 20 67 10 1 100 3 ........................... 2 12 72 13 1 100 4 ........................... 7 3 70 17 3 100
Tabell 21.8. Önskemål om lägenhetstyp bland olika typer av flyttningsintresserade hushåll enligt 1960 års bostadsräknings kontrollundersökning
Därav, i %, med önskan om nedanstående Antal lägenhetstyp bostads- hushåll Utan 5 eller Vet kök 1 rk 2 rk 3 rk 4 'k flera rk inte *, 1 Samtliga flyttningsintres- | serade ................ 800 000 7 12 32 28 14 5 3 * Bostadsförestdndarens ålder: ; —34 år ........... 211 000 3 6 32 37 16 5 1 i 35—49 » ........... 295 000 3 7 28 32 21 6 3 50—64 » ........... 190000 9 15 37 23 7 4 5 65— » ........... 104 000 24 35 31 6 3 1 1 Bostadsföreståndarens civilstånd: Ogift ............... 149 000 19 28 40 9 2 — 3 Gift eller förut gift .. 651 000 5 9 30 32 17 6 3 Antal minderåriga i hus- hållet: 0 ................... 411 000 14 22 38 17 6 1 2 1 ................... 198 000 2 2 35 36 15 7 4 2 ................... 135 000 —— 1 21 39 27 9 1 3 eller flera ......... 56 000 —— —— _ 45 36 14 5 Orlstyp: Stockholm, Göteborg ' och Malmö ........ 249 000 5 15 33 24 19 4 0 . Övriga städer ........ 310 000 7 12 35 26 11 6 3 , Riket i övrigt. . .. . . . 241 000 10 9 25 34 13 5 4 , Hustyp: j Enfamiljshus ........ 112 000 7 7 30 28 10 11 7 ) Rad- eller kedjehus. 9 000 -— _ _— 22 11 67 — i Tvåfamiljshus ....... 95 000 12 11 29 33 12 2 2 Flerfamiljshus ....... 593 000 7 13 32 27 15 4 2 i Trångbodda hushåll ....... 145 000 1 3 41 37 14 2 2 Ej trångbodda hushåll ..... 655 000 9 14 30 25 14 5 3
kade lägenheter av denna storlek, 37 a 44 % i de tre regionerna. Kompletterar vi dessa uppgifter med önskemålen från bostadssökande hushåll utan egen lägen- het, vilka till största delen består av en eller två personer, ökar efterfrågan på smålägenheter ytterligare. Uppgif- ter om önskemål angående bostadens storlek framförda av sökande utan egen lägenhet vid bostadsförmedlingarna i Stockholm och Linköping har ställts samman i tab. 21.7.
Även i Göteborgsundersökningen gäll- de flyttningsönskemålen ofta en större lägenhet. De som hade lägenheter om 2 rum och kök ville i mycket stor utsträck- ning ha ytterligare ett rum, under det att de som hade 3 rum och kök i något mindre utsträckning önskade flera rum och i stället en ökning av rummens golv- ytor.
Tab. 21.6 visade att familjehushållen under 65 är ytterst sällan efterfrågar lägenheter om mindre än 2 rum och kök. I Västerås ville 37 % av de flytt- ningsintresserade i denna kategori ha lägenheter om 3 rum och kök, 29 % 4 rum och kök och 12 % minst 5 rum och kök. I Skellefteå var motsvarande pro- centtal 40, 25 och 7 och i Ljungby 27, 38 och 18.
Olika hushållstypers fördelning efter önskad lägenhetsstorlek enligt FBint 1960 finns sammanställda i tab. 21.8. Även denna tabell visar att efterfrågan på smålägenheter i stor utsträckning kommer från pensionärshushållen men också att sådana lägenheter efterfrågas av nästan hälften av de ogifta, sanno— likt framför allt av yngre och barnlösa hushåll. Det bör observeras att tab. 21.8 i likhet med tab. 21.6 endast innehåller uppgifter om önskemål som uttalats av redan etablerade hushåll.
I åldersgruppen under 35 år önskade 21 % av de flyttningsintresserade hus- hållen lägenheter om minst 4 rum och
kök, 37 % 3 rum och kök, 32 % 2 rum och kök och 9 % smålägenheter. I när- mast högre åldersgrupp, 35—49 år, önskade 10 % av de flyttningsintresse- rade hushållen smålägenheter, 28 % 2 rum och kök, 32 % 3 rum och kök och 27 % minst 4 rum och kök. I följande åldersgrupp, 50—64 år, minskade den önskade lägenhetsstorleken. Med åldern samvarierar hushållsstorleken och det torde vara den senare som betyder mest för de differenser i önskemål som här framkommit.
De ogifta önskade i 47 % av fallen smålägenheter; 40 % ville ha 2 rum och kök och 11 % större lägenheter. 5 eller flera rum och kök önskade ingen. Bland de gifta som önskade flytta ville 14 % ha smålägenheter, 30 % 2 rum och kök, 32 % 3 rum och kök, 17 % 4 rum och kök och 6 % 5 eller flera rum och kök.
Av de flyttningsintresserade hushål- len med tre eller flera barn ville inget ha mindre än 3 rum och kök; den-na lägenhetsstorlek önskades av 45 %. Fyra rum och kök ville 36 % av hushållen ha och 5 eller flera rum och kök 14 %. Bland flyttningsintresserade 2—barns- hushåll önskade 21 % 2 rum och kök, 39 % 3 rum och kök, 27 % 4 rum och kök och 9 % 5 eller flera rum och kök. Flyttningsintresserade hushåll med ett barn ville i 35 % av fallen ha lägenhe- ter om 2 rum och kök; 36 % av dem ville ha 3 rum och kök, 15 % 4 rum och kök och 7 % 5 eller flera rum och kök.
Nettoeffekten av en flyttning i enlig- het med de uttalade önskemålen fram- går av tablån på s. 418.
Enligt FBint 1960, som avser hela ri- ket, skulle alltså efterfrågan på lägen— heter ut-an kök minska från 10 till 7 % och på lägenheter om 1 rum och kök från 17 till 13 % av den total-a lägen- hetsefterfrågan; efterfrågan på lägenhe— ter om 2 rum och kök skulle öka sin an- del från 27 till 28 % och på 3 eller fle-
Det procentuella antalet lägenheter av nedanstående storlek Summa Utan 3 el. kök 1 ”* 2 rk n. rk FBint 1960 före flyttning ..................... 10 17 27 46 100 efter » ..................... 7 13 28 52 100 Treregionsundersökningen Västerås före flyttning ................... 29 38 33 100 efter » ................... 22 33 45 100 Skellefteå före flyttning ................... 19 35 46 100 efter » ................... 16 32 52 100 Ljungby före flyttning ................... 10 24 66 100 efter » ................... 11 21 68 100
ra rum och kök från 46 till 52 %. I de av bostadsbyggnadsutredningen under— sökta tre regionerna skulle både lägen- heter om högst 1 rum och kök och 2-rumslägenheter efterfrågas relativt sett mindre. Efterfrågan på 3-rums- och större lägenheter skulle i Västerås—öka från 33 till 45 %, i Skellefteå från 46 till 52 % och i Ljungby från 66 till 68 %. Den tidigare konstaterade skillnaden i utrymmesstandard mellan regionerna skulle komma att bestå även sedan bo- stadsönskemålen realiserats. I Ljungby, som hade den högsta utrymmesstandar- den, skulle effekten av en flyttning en- ligt de uttalade önskemålen bli mycket liten om man ser enbart till lägenhets- storleken. Det bör understrykas att i tablån ovan ingen hänsyn har tagits till den uppdämda efterfrågan från hus- håll som saknar egen lägenhet (se tab. 21.7).
Vilken effekt en uppflyttning enligt de uttalade önskemålen skulle få på bo- endetätheten, mätt såsom antalet per- soner per rumsenhet, kan varken FBint 1960 eller vår egen treregionsundersök- ning ge upplysningar om. Användbara för ett studium härav är däremot de
undersökningar som gjorts rörande bo— stadsköerna i Stockholm och Linköping. Uppgifter angående det genomsnittliga antalet boende per rumsenhet och det genomsnittliga antalet rumsenheter per hushåll vid undersökningstillfället och enligt önskemål, har sammanställts i tab. 21.9 a; i del b av samma tabell finns motsvarande uppgifter angående bo— stadsönskemålen för bostadssökande utan lägenhet.
Enligt de i del a av tabellen återgivna genomsnittstalen skulle en uppflyttning i enlighet med uttalade önskemål leda till en minskning av boendetätheten med 25 a 30 %, i Stockholm från 1,11 per— soner per rumsenhet (rum eller kök) till 0,81, och till en ökning av antalet rumsenheter per hushåll med 37 än 38 %, i Stockholm från 2,44 till 3,37 och i Linköping från 2,36 till 3,23. I alla hushållsstorlekar utom i 1—persons— hushållen i Linköping skulle boende-- tätheten komma att minska; relativt sett skulle minskningen bli störst för 3-per—v sonshushållen. Trots detta skulle emel-y lertid boendetätheten även efter en flyttning komma att öka med ökad hus— hållsstorlek. De önskemål om 1ägenhets-—
| i 1 | I i
Tabell 21.9 a. Faktisk och önskad boendetäthet för hushåll av olika storlek med egen lägenhet enligt undersökningarna av bostadsköerna i Stockholm och Linköping
Vid undersökningstillfället Enligt önskemål
Antal personer i hushållet Antal personer
per rumsenhet
Antal rumsen- heter per hushåll
Antal rumsen- heter per hushåll
Antal personer per rumsenhet
Bostadskön iStockhoIm:
1 .................. 0,55 2 .................. 0,97 3 .................. 1,19 4 .................. 1,30 5 el. fl ........... 1,57
Samtliga 1,11
Bostadskön iLinköping:
1 ................. 0,61 2 ................. 0,93 3 ................. 1,32 4 ................. 1,49 5 cl. fl ........... 11,77
Samtliga
1,81 0,44 2,29 2,06 0,70 2,86 2,53 0,81 3,69 3,08 0,94 4,26 3,42 1,21 4,37
2,44 0,81 3,37
1,64 0,62 1,62 2,14 0,69 2.89 2,28 0,91 3,30 2,68 1,08 3,72 3,05 11,26 4,30 2,36 3,23
1 Vid beräkning av antalet personer per rumsenhet har antagits att den genomsnittligahus— hållsstorleken i denna grupp är densamma som i motsvarande grupp i Stockholm, dvs. 5,4 personer.
storlek som framförts av bostadssökan- de hushåll av olika storlek utan lägen- het överensstämmer väl med dem som uttalats av sökande som redan har en egen lägenhet.
De faktiska möjligheterna att erhålla lägenheter av olika storlek och de prin— ciper som tillämpas av bostadsförmed- lingarna vid tilldelningen av lägenheter till olika kategorier av hushåll torde ha medfört att de önskemål angående lä- genhetsstorlek som anmälts till förmed- lingarna har kommit att anpassas till vad som ur den bostadssökandes syn- punkt bedömts som realistiskt att räkna med att man skulle kunna erhålla. I bostadsköundersökningen i Stockholm gavs intervjupersonerna möjlighet att bortse från sådana synpunkter och även ange vilken lägenhetsstorlek de skulle önska, om tillgången på lägenheter var relativt god och hyresnivån densamma som vid undersökningstillfället. Ett rea- liserande av de önskemål som fram- ställdes under dessa förutsättningar
Tabell 21.9 b. Önskad boendetäthet för hushåll av olika storlek utan egen lägenhet enligt undersökningarna av bostadsköerna i Stockholm och Linköping
Enligt önskemål Antal personer . Antal Antal 1 hushållet personer per rumsenheter rumsenhet pei hushåll Bostadskön i Stockholm: 1 ........... 0,45 2,24 2 ........... 0,66 3,05 3 ........... 0,94 3,19 4 ........... 1,09 3,67 Samtliga 0,62 2,65 Bostadskön i Linköping: 1 ........... 0,62 1,61 2 ........... 0,70 2,87 3 ........... 1,00 2,99 4 ........... 1,30 3,07 Samtliga 2,54
skulle komma att medföra en ytterli- gare höjning av utrymmesstandarden. Den önskade lägenhetens genomsnitt—
liga storlek ökade från 3,05 till 3,30 rumsenheter. Efterfrågan på lägenheter om högst 1 rum och kök minskade från 32 till 21 %, medan efterfrågan på 2 rum och kök ökade från 37 till 44 % och på 3 rum och kök från 22 till 27 %. Den största skillnaden mellan an- mäld och önskad lägenhetsstorlek åter—
fanns hos de små hushållen, bestående av 1—3 medlemmar.
I Göteborgsundersökningen kombine- rades hushållets boendetäthet med in- tervjupersonens uppfattning om huru— vida lägenheten var för stor, lagom el- ler för liten. Den procentuella fördel- ningen av hushållen blev följande:
Nuvarande lägenhet Boendetäthet Norra Biskopsgården Kortedala För stor Lagom För liten För stor Lagom För liten Upp till 1 person per rum . . 7 72 21 — 80 21 1—1,5 person per rum ..... — 52 48 — 29 71 1,5—2 personer per rum . . . 5 33 62 —— 14 86 Mer än 2 personer per rum. . —— . . . . _ _ 100
21 .4. Hur används lägenheterna?
Även om rumsantalet betyder mycket för hur en lägenhet faktiskt fungerar som bostad och arbetsplats för ett hus- håll betyder sådana faktorer som lä- genhetens och de olika utrymmenas golvyta och lägenhetens planlösning också en hel del. I FBint 1960 angavs lägenhetens dåliga planlösning som mo- tiv för en önskan att flytta av 2 % av de flyttningsvilliga. Det rörde sig i samtliga fall om moderna lägenheter, dvs. om lägenheter i kvalitetsgrupperna 1 och 2, och i två tredjedelar av fallen om lägenheter, omfattande minst 3 rum och kök. Till en tredjedel gällde det lä- genheter i enfamiljshus, vanligen rad— hus, och till två tredjedelar lägenheter i flerfamiljshus. I Baronbackarna an— gavs lägenhetens dåliga planlösning som motiv för önskan att flytta av un- gefär en tredjedel av de år 1956 inter- vjuade hushållen och av drygt en fem- tedel av dem som intervjuades år 1962. Orsaken till dessa höga siffror var plan- lösningen av E-lägenlheterna, vilken inte ansågs tillfredsställande, av allt
att döma till stor del därför att där saknades matplats i köket. I Vällingby angavs lägenhetens dåliga planlösning som motiv för flyttning av 2 % av hus- hållen i höghus och av 8 % av hushål- len i låghus, i småstädern-a av respek- tive 10 och 6 % och i Augustenborg 1957 av 7 % av all-a flyttningsintresse— rade hushåll.
Brister i lägenhetens planlösning och ytstorlek har således inte ofta angetts som motiv för önskan att flytta, men gen-om de studier som gjorts av hur bo- städerna rfaktiskt utnyttjas och av vilka funktioner som förläggs till de olika ut- rymmena i en lägenhet har skillnader i »effektivitet» mellan olika lägenheter kunnat konstateras och återföras bl. a. på sådana faktorer som de nyss nämnda.
Docent Lennart Holm har i trestads- undersökningen, redovisad i »Familj och bostad», låtit sina intervjupersoner avge ett betyg över sin tillfredsställelse med de egenskaper hos bostaden som var avsedda att tillgodose olika funk— tioner; den använda betygsskalan var femgradig. Intervjupersonerna fick oc-k-
STÄDNING
xöxsuanz
+H LTIDER
kLÄovÄRu
BARNVÄRD
PERSNÄRD
FRITID HEMMA
UTE
STÄDNING
köxsnnn: + MALTIDER
kLiuvÄao
BARNVÅRD
PERS. VÄRD FRITID HEMMA
så avge ett helhetsomdöme, likaledes ef- ter en femgradig skala, om sin bostad; värdet kallades H—värde. De olika funk- tionernas samband med H-värdet stu- derades. Författaren fann därvid att funktioner som berörde lägenheternas utrymme och planlösning visade det starkaste sambandet. Sådana funktioner var lägenhetens möblerbarhet, möjlig- heten att anordna sovplatser och plats
Diagram 21.1. Husmo— derns sysslor fördelade på bostadens olika utrym- men
Diagram 21.2. Rummens användning för husmo— derns olika sysslor
för vardagsmåltider och för måltider med gäster.
I samband med de tidsstudier som gjordes i Kärrtorps— och Svedmyraun- dersökningarna anteckn-ade tidsstudie- mannen till vilka utrymmen & lägenhe- ten olika sysslor förlades. Resultaten av denna del av studien har författaren sammanfattat i två diagram, vilka här återges (diagram 21.1 och 21.2).
I b-åda diagrammen är delytorna pro- portionella mot den för syssla och rum använda tiden; totalytan motsvarar 720 min. Diagram 21.1 illustrerar hur stor del av de olika sysslorna som husmo- dern förlade till de olika utrymmena, diagram 21.2 de olika utrymmenas an- vändning för husmoderns olika sysslor. Författaren kommenterar dessa dia- gram på följande sätt:
»Alla husmoderns sysslor (utom den per— sonliga vården) försiggår under dessa 12 dagtimmar till större delen i köket. Drygt 4 timmar går åt till köksarbete och målti— der men mer än 6 timmar är husmodern i köket _— städ-ning", klädvård, barnvård och fritid fyller de resterande 2 timmarna. Städ— ning sker i- alla rum och upptar särskilt stor del av sovrummets husmorstid. Klädvärd engagerar hela lägenheten och utgör en av de två stora tidsposterna i badrummet —— den andra är barnvård. Personlig vård sker i badrum och »övriga utrymmen» (inklu— derar tambur, balkong och ej angivna rum). Fritiden hemma —— under dagens ljusa del —— är överhuvudtaget inte lång och fördelas mellan kök och vardagsrum. Rummen skil- jer sig ur användningssynpunkt rätt tydligt från varandra: vardagsrummet med stor andel fritid, klädvård (sömnad) och mål- tider (kaffemål); sovrummet (—en) med lång städ—, kläd— och barnvårdstid; bad- rummet som till mer än 2/3 upptas av kläd- och barnvård; övriga utrymmen som till sin tidsdisposition mest påminner om sov- rummen.
Några skillnader i tidsdispositionen mel— lan hushåll i 2 rok—lägenheter och i 3 rok- lägenheter kan i detta material inte iakt- tagas: i den senare typen fördelas tiden i vardagsrum och sovrum på tre utrymmen istället för på två — övriga rumstider blir praktiskt taget oförändrade. Mellan de in— gående lägenhetstyperna, som är olika vad t. ex. kommunikationssystemcn beträffar, kan inte heller märkas några skillnader i tidsdisposition på rum eller sysslor» (a. a. s. 101—102).
Även den tid de övriga medlemmarna av hushållet använde lägenhetens olika utrymmen studerades. Beträffande hus- fadern konstaterades att den tid han
tillbringade i köket till % upptogs av måltider och till Vs av fritid. Den öv- riga delen av sin fritid fördela—de han mellan vardagsrum och sovrum.
Den tid barnen vistades inomhus minskade med ökad ålder. Med ökad ålder följde ökad vakentid. Större de- len av den vakna tid, som barnen var i bostaden, tillbringa—de de i köket. Sov- rummen användes av de små barnen för sömn men för övriga sysslor mycket litet. De större barnen tillbringade en förhållandevis större del av sin vakna inomhustid i sovrummen.
Möbelinritningar på skisser över lä- genheterna har gett ytterligare informa- tioner om hur bostäderna faktiskt an- vänds, dels på natten (sovplatsfördel- ningen), dels på dagen.
Om sovplatsfördelningen säger för- fattaren:
»Sammanfattningsvis kan vi om sovplats- fördelniug och bäddtyper säga, att det finns en genomgående strävan att ordna sovplats för föräldrarna i samma rum — helst sov- rummet. I yngre hushåll och i hushåll ur socialgrupp I och II är strävan starkast att ordna detta genom sängkammarmöhlering. Ju fler barn och ju färre rum hushållet har, desto svårare är detta att åstadkomma. I 3- och 4—rummare möter det inga svårigheter —— där blir det tredje rummet barnkammare och vardagsrum eller kök behöver ej tas i bruk annat än när hushållet har många barn eller tonåringar. I 2-rummare bibehål- ler man så länge det går alla barnens sov— platser i sängkammaren —— när det inte längre går försöker man lösa sovplatsför— delningen dels genom att ta kök och var- dagsrum i bruk, dels genom att ordna för— äldrarnas sovplatser i kombinationsbädd. Lägenhetstypen 2 rok + matrum lämpar sig väl för dessa åtgärder # där är det snarare regel än undantag att föräldrarna har sina sovplatser i kombinationsbädd i matrum- met och barnen disponerar sovrummet.
Barnens sovplatsförhållanden belyses väl av våra studier. I 3- och 4-rummare har de som regel egen harnkammare, i 2—rum- mare disponerar de sällan ett eget rum —— deras sovplatser blir i föräldrarnas säng- kammare, köket eller vardagsrummet _ de—
ras dagplats skall vi senare återfinna i kö— ket, där de också har sina lek- och skolsa— ker. Vi kan alltså konstatera, att en höjning av familjens utrymmesstandard framförallt träffar barnen — redan steget från 2-rok till 2-rok —|—matrum betyder mycket: i den för- ra delar hälften av alla barn rum med för- äldrarna, i den senare blott en tredjedel.»
Vardagsrummet används främst på kvällen och då av föräldrarna sedan barnen gått till sängs. Det används ock- så för måltider med gäster och stundom för familjens söndagsmiddagar. En del husmödrar brukade sitta med sömnads— arbete i vardagsrummet även på dagen. För barnens lek användes det praktiskt taget inte alls men däremot ibland av barnen för läxläsning. Möbleringen i vardagsrummet bestod vanligen av både soffgrupp och bordsgrupp (ca två tredjedelar av de undersökta fallen) och i så gott som alla övriga fall av en- bart soffgrupp. Någon skillnad i detta avseende mellan olika lägenhetsstorle- kar syntes inte finnas.
Det var vanligt att man ansåg rum— men för små, vilket bl. a. minskade de- ras möblerbarhet. I trestadsundersök- ningen, där frågor ställdes om rum- mens önskvärda storlek, ansåg ungefär två tredjedelar av de intervjuade att minst ett rum i lägenheten var för litet. Omdömet gavs ibland åt vardagsrum- met, ibland åt sovrummet, olika i olika lägenhetstyper. Vardagsrummets form önskades av många rektangulär. I Ba- ronbacksundersökningarna gavs åtskil- liga kritiska synpunkter på rummens storlek och på placeringen av dörrarna, framför allt i de mindre lägenhetstyper- n—a. Kritiken riktades oftast mot var- dagsrummen och allrummen men även de små sovrummen på ca 7 m2, s.k. halvrum, var orsak till missnöje på grund av svårigheterna att möblera dem.
Hemsysslornas fördelning på olika utrymmen i lägenheten har studerats i Rostaundersökningen på ungefär sam—
ma sätt som i Kärrtorps- och Svedmyra- undersökningarna. För studien uttogs lägenheter om 2 och 3 rum och kök. Erhållna resultat stämde väl med vad tidigare undersökningar visat. De sam- manfattas av författarna på följande sätt:
»Strykning sker nästan alltid i köket. Maskinsömnad förläggs oftast till köket i mindre lägenheter, men ofta till något av sovrummen i de större.
Handarbete sitter man på dagen med of- tast i köket, medan man på kvällen flyttar in i vardagsrummet _ det markerar hand— arbetets karaktär av fritidssyssla.
När de vuxna har skrivarbete att göra, sitter man lika ofta i köket som i vardags- rummet.
När barnen kommit i sång på kvällen sit- ter de vuxna i vardagsrummet —— men en del, var fjärde eller femte familj, sitter hell— re kvar i köket.
Får man nattgäster placeras de nästan all— tid i vardagsrummet, där soffan i sittgrup- pen i allmänhet går att bädda.
Familjens vardagsmål intages i köket, medan söndagsmiddagen ibland i de större lägenheterna får flytta in i vardagsrum— met.
Måltider med gäster äter man i vardags- rummet — är det inte alltför många gäster händer det att man dukar i köket.
Barnen leker mest i sovrummen, men i de mindre lägenheterna också ofta i köket (kökets användning som barnens lekplats är här mindre än i de tvårummare som un- dersökts tidigare!). När barnen har kam- rater hernma får de vara i sovrummen. Läm- läsning sker också i sovrummen, men många barn sitter i köket och en del får vara i vardagsrummet _ men det är den enda barnsyssla som tillåtes där» (a. a. s. 64—66).
I likhet med hushållen i de undersök- ningar som redovisats i >>Familj och bostad» möblerade man även i Rosta oftast sitt vardagsrum med både soff— grupp och bordsgrupp. Ca en tredjedel av hushållen hade endast soffgrupp och några enstaka endast bordsgrupp. Så långt det var möjligt syntes man ef- tersträva att hålla vardagsrum och kök fria från sovplatser. Om sovplatser måste anordnas utanför sovrummen,
valde man hellre vardagsrummet än kö- ket för detta. Sovplatsfördelningen i Rosta var följande:
Det procentuella
antalet hushåll
med sovplatser i
olika rum
2 rk och 3 rk och
mindre större
Enbart sovrum ....... 40 68 Sovrum och vardags-
rum ............... 34 20 Sovrum och kök ...... 17 3 Samtliga rum ........ 6 2 Obesvarat ............ 3 7 Summa 100 100
Resultaten av prövningen av den i Baronbacksundersökningen ställda, fti- digare (s. 400) nämnda, hypotesen att E-lägenheterna skulle användas på ett annat sätt än N-lägenheterna skall i detta sammanhang i korthet refereras. Undersökningen vis-ade bl. a., att en del hushåll förlade strykning och hand- arbete till allrummet i E-lägenheterna, medan dessa sysslor i N-lägenheterna alltid utfördes i köket. Maskinsömnad förlades i likhet med i större lägenhe- ter av normaltyp till ett sovrum. Hand- sömnad skedde betydligt oftare i all- rummet i E-lägenhetern-a än i vardags- rummet i N-lägenhetern-a (bland två tredjedelar av hushållen i E—lägenheter- na och bland knappt en tiondel i N- lägenheterna). För "barnens lek och läx- läsning användes -allrummet liksom var- dagsrummet mycket litet. Söndagsmid- dagar och måltider med gäster förlades oftare till allrummet i E—lägenheterna än till vardagsrummet i N—lägenheterna. Möbleringen i allrummet var i stort sett densamma som i vardagsrummet. Sov- pl-atserna fanns i E-lägenheterna i stör- re utsträckning än i N-lägenheterna en- bart i sovrummen. Detta var också pla- neringens avsikt; i E-lägenheterna hade
ju lagts in ett sovrum mer än i N—lägen- heter med samma golvyta.
En liten ökning av den andel hus- hållssysslor som utfördes i köket syn— tes ha skett i E-lägenheterna mellan de båda tillfällen då intervjuer gjordes i Baronbackarna. Vardagsrummet i N- lägenheterna användes 1962 oftare för mer fritidsbetonade sysslor, t. ex. hand- sömnad, än 1956. TV-appara-terna torde vara orsaken härtill; de var i N—lägen- heterna praktiskt taget alltid placerade i vardagsrummet. Allrummet i E—lägen- heterna var redan innan TV—apparater började anskaffas maximalt utnyttjade.
Även i »Hyreslägenheter i Stockholm» studerades bostadsutrymmenas använd- ning. Undersökningsresultaten samman- fattas så:
»Huvudmåltiden —— vardag äts praktiskt taget alltid i köket. Endast 2—3 procent äter i vardagsrummet. Däremot flyttar man i ungefär 2/3 av hushållen in kaffe- drickandet i vardagsrummet —— söndagar äter man i något större utsträckning än på vardagar .i vardagsrummet, 7—9 procent.
När man har 1—3 gäster tas vardags- rum och kök i användning i ungefär lika hög grad _— medan mer än hälften av fa- miljerna använder vardagsrummet då de har fler än 3 gäster.
I fråga om allmän familjesamvaro — »sitta på kvällen» dominerar vardagsrum- met helt — tydligen i samband med TV- tittande.
Barnens Iek, samvaro med kamrater och läxläsning förekommer praktiskt taget inte alls i vardagsrummet. Köket utnyttjas i hög grad -— 2/3 av familjerna —— i den del- undersökning som gäller service där det endast finns småbarn. I de andra delunder— sökningarna används köket som lekutrym- [me av ca 1/3 av familjerna.
I fråga om sovplatserna används vardags- rummet i 10—20 procent av familjerna för föräldrarna men praktiskt taget aldrig för barnen. l köket förekommer permanenta sovplatser endast i enstaka fall. Nattgäs- ter — som tycks vara aktuellt för 75—90 procent av familjerna -— läggs ofta i var- dagsrummet — till ca 40 procent, därnäst i sovrummen och i enstaka fall i köket. Av de hushållssysslor som berörts — stryka,
sy för hand på dagen resp. på kvällen och sy på maskin — förläggs strykning och ma- sklnsömnad övervägande till köket, medan sömnad för hand på kvällen, som väl i regel är mera trevnads- än nyttobetonad, sker i vardagsrummet.
Även skrivarbete förläggs i stor utsträck- ning (40—50 procent) till köket, därnäst till vardagsrummet (20—30 procent) och i lägre grad till sovrummen.»
De intervjuade var inte speciellt nöj- da med varclagsrummens utformning (inställningen till sovrummen under- söktes ej). Djupa rektangulära rum fick bättre omdömen än kvadratiska. Väsent- ligast syntes vara att möjligheterna att möblera rummen inte försvårades av dörrar och fönster.
21.5. Lägenhetens utrustning och andra kvalitativa egenskaper
21.5.]. Vilka egenskaper betingar en lägenhets »eifektivitet»?
Det har redan tidigare (i tab. 21.2) kon- staterats att andelen hushåll som öns- kar byta lägenhet på grund av miss- nöje med utrustningsstandarden och den allmänna kvaliteten hos den de bor i är liten bland dem som bor i fullt moderna lägenheter. När kvaliteten sjunker, blir den andel av hushållen som önskar flytta på grund av lägen- hetens bristande modernitet större. Sär- skilt kraftig synes ökningen va—ra mel- lan kvalitetsgrupperna 2 och 3 (lägen— heter i grupp 2 har badrum men ej lä- genheter i grupp 3) samt mellan kva- litetsgrupperna 3 och 4 samt 5 och 6 (lägenheter i grupperna 3 och 5 har centralvärme men inte lägenheterna i grupperna 4 och 6); mellan grupperna 4 och 5 minska-de enligt FBint 1960 an- delen missnöjda kraftigt, från 65 till 44 %. Däremot var, som framgått av tab. 21.1, flyttningsbenägenheten, rela- tivt sett, icke nämnvärt större i lägen—
heter med låg än i lägenheter med hög utrustningsstandard.
Av treregionsundersökningen, som synes vara den enda undersökning, i vilken uppgifter inhämtats om önske- mål angående bostadens allmänna kva- litet, framgår det, som tab. 21.10 visar, att intresset vid en flyttning riktar sig mot lägenheter med en sådan utrust- ningsstandard som representeras av kvalitetsgrupperna 1 och 2, alltså mot lägenheter med modern köksutrustning, bad- eller duschrum, wc och central— värme. Skillnaderna härvidlag mellan olika typer av hushåll, t. ex. mellan äld- re och yngre eller mellan hushåll med och utan barn, är små. I Ljungby, vars lägenhetsbestånd hade genomsnittligt sett lägre utrustningsstandard än Väs- terås” och Skellefteås, önskade en nå— got större andel av de flyttningsintres- serade hushållen lägenheter utan bad- rum. För makar under 65 år var skill- naden mellan de tre regionerna obetyd- lig, men när det gällde övriga hushåll under 65 år och hushåll i åldern 65 år och däröver skilde sig Ljungby markant från de två andra regionerna. Skulle önskemålen angående lägenheternas modernitet kunna realiseras, skulle an- delen fullt moderna lägenheter behöva ölca, i Västerås från 74 till 84 %, i Skellefteå från 60 till 71 % och i Ljung- by från 51 till 58 %.
De preferenser som hushållen givit uttryck för är givetvis i hög grad på- verkade av bostadsbeståndets utseende, dvs. av tillgången på lägenheter av oli- ka storlek och med olika utrustning, och också i viss mån av vetskapen om den trögrörlighet som råder på bo- stadsmarknaden. Den som önskar höja sin utrymmesstandard anser sig sanno- likt ha större möjligheter att göra det, om han är beredd att flytta till en fullt modern lägenhet. över tre fjärdedelar av 3-rums— och större lägenheter till-
Tabell 21.10. Det procentuella antalet flyttningsvilliga hushåll i lägenheter med och utan badrum uid intervjutillfället och enligt önskemål
Treregionsundersökningen
Det procentuella antalet flyttningsvilliga hushåll med och utan badrum Vid intervjutillfället Enligt önskemål Med eget Utan eget Med eget Utan eget Ej angiven badrum badrum badrum badrum utrustning Makar — 64 år Västerås 0 minderåriga ............. 77 23 97 3 —— 1 » ............. 81 19 100 —— — 2 » ............. 84 16 100 — —— 3 el. fl. » ............. 87 13 100 —— — Samtliga 81 19 99 1 _ Skellefteå 0 minderåriga ............. 55 45 94 6 — 1 » ............. 52 48 96 4 —— 2 » ............. 69 31 96 —— 4 3 el. fl. » ............. 74 26 100 — _— Samtliga 59 41 96 3 1 Ljungby O minderåriga ............. 49 51 89 7 4 1 » ............. 67 33 98 2 —— 2 » ............. 81 19 98 2 — 3 el. fl. » ............. 62 38 88 9 3 Samtliga 65 35 94 4 Övriga hushåll —— 64 år Västerås .................... 50 50 93 7 —— Skellefteå ................... 23 77 96 4 -— Ljungby .................... 45 55 80 20 — Hushåll 65— år Västerås .................... 24 76 92 8 —— Skellefteå ................... 31 69 95 5 — Ljungby .................... 17 83 83 17 _
hörde år 1960 kvalitetsgrupperna 1 och 2 och de lägenheter, som i dag byggs, hör praktiskt taget alla till dessa grup-
per.
Vilka egenskaper anser bostadskon- sumenterna vara de viktigaste hos en lägenhet, som skall fungera tillfreds- ställande som arbetsplats för olika hus- hållssysslor och som skall ge trevnad för hushållets olika medlemmar? I
Fob-undcr-s—ökningarna och i »1 000 hus- mödrar» fick intervjupersonerna ur en lista över ett antal egenskaper hos en lägenhet välja ut dem som de ansåg mest väsentliga. I trestadsundersök— ningen upptog listan 16 egenskaper, varav fem skulle väljas, och i Kärr- torps-, Svedmyra-, Gustavsbergs- och Gubbängsundersökningarna innehöll listan 21 olika egenskaper och de tre
Tabell 21.11. Den procentuella andelen negativa omdömen om olika lägenhetsfunktioner i hus av olika ålder och i lägenheter av olika kvalitet Treregionsundersökningen
Den procentuella andelen personer som angett negativa omdömen i hus byggda åren lägen- heter med övriga 1946— 1956— bad/dumb" lägenheter —1945 1955 1961 rum, wc och ev Västerås Funktioner för köksarbete. . . . 43 25 9 23 53 Funktioner för personlig hygien 41 16 8 14 63 Funktioner för tvätt och tork- ning ...................... 46 28 21 28 58 Funktioner för klädförvaring . . 43 42 33 . . Skellefteå Funktioner för köksarbete ..... 48 26 13 22 57 Funktioner för personlig hygien 55 22 9 13 74 Funktioner för tvätt och tork- ning ...................... 74 32 19 37 76 Funktioner för klädförvaring . . 49 40 36 . . . Ljungby Funktioner för köksarbete. . .. 50 13 8 13 60 Funktioner för personlig hygien 57 16 6 8 75 Funktioner för tvätt och tork- ning ...................... 68 21 12 27 74 Funktioner för klädförvaring. . 45 23 32 . . . .
viktigaste skulle väljas. I »1 000 hus- mödrar» gavs end-as—t sex egenskaper att välja mellan och de två viktigaste skulle anges.
De 1 000 husmödrarna placerade köks— inredningen högst upp på ranglistan; 67 % hade tagit med den bland de två viktigaste faktorerna. Intervjupersoner- nas val bland de sex berörda egenska- perna gav följande resultat:
Medtagen bland de två viktigaste egenskaperna av .. % av samtliga
Köksinredningen ............. 67 Bostadsutrymmet ............ 41 Lättskött bostad ............. 34 Bra hushållsutrustning ........ 28 Lämpliga förvaringsutrymmen. . 19 Goda inköpsmöjligheter ....... 8
Husmoderns ålder och uppväxtmiljö förändrade inte den inbördes ordning-
en mellan de olika faktorerna och inte heller husmoderns gra-d av yrkesverk- samhet.
I alla de fem undersökningar som behandlas i »Fa-milj och bostad» place— rades följande sex egenskaper bland de sju främsta:
att det var väl ordnat för köksarbete; att det var väl ordnat för förvaring av kläder o. dyl.;
att det var väl ordnat för tvätt; att familjens sovplatser kunde förde— las på lämpligt sätt;
att det var väl ordnat för den person— liga vården och hygienen;
att det var ostört från granna-r.
Undersökningen av »Hyreslägenheter i Stockholm» talar för att kökets och badrummets utformning samt vardags-
rummets möblerbarhet spelar en väsent- lig roll för de boendes värdering av lä— genheten.
I treregionsundersökningen fick in- tervjupersonerna avge omdömen om sina lägenheters tekniska och hygienis- ka standard. Omdömena gavs efter en fyrgradig skala, där 1 betydde »ut- märkt, mycket bra», 2 »bra», 3 »någor- lunda bra, acceptabelt, hyggligt, varken bra eller dåligt» och 4 »dåligt». Vid be- arbetningen betecknades omdömena 1 och 2 som positiva och 3 och 4 som negativa. De funktioner som skulle be- dömas hade valvts med ledning av erfa- renheter från tidigare undersökningar och var sådana som i dessa framstått som särskilt viktiga för trivseln i en bostad och för att hushållsarbetet skul- le underlättas. I tab. 21.11 anges den procentuella andel personer, som gav negativa omdömen om de olika lägen- hetsfunktio—nerna; en uppdelning har gjorts efter bostadshusets ålder.
Andelen negativa omdömen var som synes avsevärt lägre i de senast byggda husen än i de äldre och då givetvis också lägre i fullt moderna lägenheter än i andra. Klädförvaringsmöjligheter- na erhöll även i de lägenheter som byggts under den senaste femårsperio- den negativa omdömen av ungefär en tredjedel av de intervjuade; dock är även denna andel lägre än i hus bygg- da före 1946, där den uppgår till 43— 49 %. Funktionerna för köksarbete be— dömdes negativt .av 9 % av hushållen i de nyaste lägenheterna i Västerås, av 13 % i Skellefteå och av 8 % i Ljungby. Ännu något lägre andel negativa om- dömen fick funktionerna för personlig hygien.
Till liknande resultat har docent Holm kommit i sina undersökningar. I de fem som redovisas i »Familj och bo- stad» har anordningarna för personlig hygien fått ett högt betyg. Lika högt
betyg fick anordningarna för matlag- ning och något lägre anordningarna för matförvaring, diskning, sömnad och städning. Låga betyg fick bl. :a. utrym- mena för klädförvaring och tvätt.
I Rosta och Baronbackarna erhöll funktionerna för köksarbete och per- sonlig hygien de bästa betygen; anord- ningarna för tvätt fick de sämsta. Ut- rymmena för klädförvaring bedömdes av hushållen i Baronbackarnas E-lägen— heter mer positivt än av hushållen i N-lägenheterna. Möblerbarheten fick sämre betyg i de mindre lägenheterna än .i de större och speciellt dåligt betyg i de små E-lägenheterna.
Med en modern lägenhet följer i all- mänhet en rad utrustningsdetaljer, som är tämligen hårt standardisera—de, t. ex. köksskåp, spis, kylskåp, skafferi, städ- skåp, garderober, linneskåp, balkong osv. Motsvarar deras dimensionering och utformning bostadskonsumenternas önskemål?
I flera undersökningar har olika ut- rustningsdetaljer i lägenheterna tagits upp till bedömning och vi skall i det följande sammanställa de synpunkter och önskemål som i dessa undersök- ningar kommit fr-am angående utform- ningen och dimensioneringen av olika utrustningsdetaljer i lägenheten. Kan- ske är det befogat att »än en gång nu- derstryka att undersökningarna inte är representativa för lägenhets- och hus- hållsbeståndet i hela landet. De flesta avser moderna lägenheter och hushåll med minderårig-a.
21.5.2. Köket
21.521. Kökets storlek och planlösning Enligt »1000 husmödrar» hade 31 % av köken en golvyta av 9—11 m2 och 26 % en golvyta av 12—14 mz. Större kök än 14 m2 fanns i 28 % och mindre kök än 9 m2 i 16 % av lägenheterna. På
glesbygden var köken genomsnittligt sett betydligt större än i tätortsområ- dena och i Stockholm och i enfamiljs- husen betydligt större än i flerfamiljs— husen.
87 % av glesbygdshushållens kök hade plats för ett matbord, för vilket enligt konsumentinstitutets beräkning krävdes en friyta på 200 )( 200 cm. I tätortsområdena hade 69 % av köken utrymme för matbord och i Stockholm 43 %.
I Augustenborgsundersökningen till- frågades hushållen om sin inställning till kökets golvyta; i kokvrålägenheter- na uppgick ytan till knappt 3 m2 och i lägenheterna med kök i allmänhet till ca 10 1112. Endast vart tredje hushåll i kokvrålägenheterna ansåg att ytan var tillräcklig men bland hushållen i övriga lägenhetstyper mellan 83 och 100 %. Andelen nöjda var lägre i de större .ägenheterna än i de mindre.
Av undersökningen om pensionärs- hushåll har framgått att de som har en lägenhet med kokvrå ofta önskar ett kök i stället för kokvrå.
Ett försök att systematiskt beskriva de olika planlösningar av köken som förekom i de undersökta lägenheterna gjordes i »1 000 husmödrar». Det ledde till att kökens principiella plantyper kunde sammanföras till fem grupper:
typ A = vinkeluppställning; typ B = U-uppställning; typ C = parallelluppställning;
typ D = splittrad uppställning;
[lungn
typ E = enväggsuppställning.
En fördelning av köken i de under- sökta lägenheterna på dessa grupper visade att på glesbygden och i områden
med högst 90 % av befolkningen i tät— ort (s. k. blandområden) den splittra- de uppställningen dominerade (i 69 respektive 63 % av lägenheterna), me- dan i övriga tätortsområden (exklusive Stockholm) parallelluppställning och splittrad uppställning var ungefär lika vanliga (i 36 respektive 35 % av lägen- heterna); i Stockholm var parallellupp- ställningen vanligast (i 47 % av lägen- heterna) och den splittrade uppställ- ningen kom därnäst med 28 %.
Uppskattningen av olika planlösning- ar undersöktes i »Hyreslägenheter i Stockholm». Det mest positiva omdömet gavs i denna undersökning åt kök med vinkeluppställningar. Parallelluppställ- ning med djupt kök, matplats vid fönst- ret och arbetsinredning tämligen långt från dagsljus fick lägre betyg än upp— ställningar, där en del av arbetsinred- ningen gick fram till fönster invid mat- plats. Renodlade arbetskök och mat- plats i särskilt matrum bedömdes inte särskilt gynnsamt. Helt allmänt kan så- gas att materialet talar för att ett stort, redigt uppställt kök med sammanhållna arbetsenheter och rymlig matplats rö- ner uppskattning och att köket bör vara så utformat att det är lämpat för den allsidiga användning som det i prak- tiken har.
21.5.2.2. Utrustningsdetaljer i köket
Docent Holm konstaterar i »Familj och bostad» och i »Hem, arbete och gran- nar» att den utformning som köksin- redningen, såväl förvaringsutrymmen som arbetsytor, fått i svens-k köksstan- dard i stort sett synes tillfredsställa bo- stadskonsumenternas önskemål. De fles- ta klagomål som framfördes i hans un- dersökningar gällde belys-ningens pla- cering, t. ex. att ljuset kom bakifrån, så att man skymde sig själv under arbetet. Förarbetet för matlagningen skedde
oftast på den arbetsyta som fanns mel- lan diskhoarna och spisen; när sådan yta saknades och en bänkyta fanns un- der ett fönster skedde förarbetet på den. Den utdragsskiva som fanns i de flesta kök och som var avsedd att använd-as för sysslor som kunde utföras sittande användes på avsett sätt av ungefär en fjärde-del av de intervju-ade. Arbetsmo- ment som utfördes sitt-ande var framför allt rensning och strykning. I de flesta hushåll användes utdragsskivan som skärbräda.
Bakning utfördes sällan på den s. k. bakenheten i köksutrustningen. Vart fem-te hushåll baka—de på köksbordet och de övriga vid den fasta köksinredning- en, vanligen på den plats där maten förbereddes. Ba'kenheten användes i stället som avställningsplats och som förvaringsplats för t. ex. hushållsvåg eller brödburk; ca en fjärdedel av hus- hållen uppgav att de strök på den.
Spis. I 56 % av alla hushåll i »1 000 husmödrar» fanns elspis, i 18 % ved- spis och i 16 % gasspis och ungefär samma relativa fördelning mellan olika spistyper visade FBint 1960. Andra spis- typer var elplattor, elugn, gaskök och koksspis. Gasspis förekom så gott som uteslutande i tätorterna. Vedspis fanns i 37 % av glesbygdshushållen men säl- lan i tätorterna. Elspis hade hälften av hushållen på glesbygden, 64 % i bland- områdena och tätortsområdena och 32 % i Stockholm.
Enligt konsumentinstitutets uppfatt- ning bör det finnas avställningsytor på båda sidor om spisen för att arbetet vid denna skall förlöpa smidigt. Endast 18 % av köken hade en sådan place- ring. 58 % hade avställningsyta endast pvå den ena sidan, och 24 % saknade avställningsyta helt. Stockholmslägenhe- terna var i detta avseende sämre ställda än lägenheterna i övriga delar av lan- det.
Diskbänk. Förekommande diskbän— kar indelades enligt »1 000 husmödrar» i sju typer:
enbart bänk (utan ned- sänkt disklåda eller slasktratt) ;
2. bänk med slasktratt (ej nedsänkt disklåda) ;
_l.
3. bänk med nedsänkt disk- E] låda (ej slasktratt) ;
4. bänk med disklåda med slasktratt;
5. bänk med nedsänkt disk— låda och slasktratt pla- cerade vid sidan av var- andra;
6. Bänk med nedsänkt disk- låda och slasktratt pla— cerad innanför disklå- dan;
7. bänk med nedsänkt disk— låda, sköljlåda och slasktratt.
nedsänkt separat
El-
IEI
Frekvensen av de olika typerna var följande:
Det procentuella antalet
Typ hushåll med olika diskbänkstyper 1 ......................... 6 2 ......................... 15 3 ......................... 3 4 ......................... 1 5 ......................... 67 6 ......................... 6 7 ......................... 1
Summa 100
Beträffande de olika diskbänkstyper— na sägs i »1 000 husmödrar» följande:
»För att ge rationell arbetsgång bör en diskbänk vara utformad så att man kan stapla smutsigt diskgods, förskölja det över slasktratt, diska, skölja i separat disklåda och slutligen ställa upp diskgodset för tork— ning i torkställ. Så kan man arbeta vid disk- bänktyp nr 7 och nr 2. Nr 7 har nedsänkta disk- och sköljlådor, vilket gör att den blir förhållandevis utrymmeskrävande —— disk- bänksheslaget blir ca 240 cm. Denna typ fö- rekommer bara i 1 % av hushållen. Bänk- typ nr 2, som är försedd med slasktratt men
utan nedsänkta lådor, där man alltså dis- kar och sköljer i lösa baljor, kan, om den är tillräckligt lång, ge möjligheter för ra- tionellt arbete. Den utgör 15 procent av bänktyperna och tycks vara lika vanlig i de olika tätortsgruppcrna. Bänktyp nr 5 med slasktratt och nedsänkt låda vid sidan om varandra innebär en kompromisslös- ning, som man dock godtagit som svensk standard för att inte få alltför utrymmes- krävande diskbänk. Denna typ dominerar helt och utgör 67 % av samtliga bänkar. Den förekommer allmännast i Stockholm — 81 %. Typ nr 6, där slasktratten placerats innanför disklådan, är mycket obekväm ur arbetssynpunkt och borde inte förekomma i kök, som är avsedda för familjehushåll. Denna typ utgör 6 % av samtliga bänkar och finns troligen i ombyggnadskök, där ut- rymmet inte tillåtit en bättre bänktyp.»
Materialet i diskbänken var i 84 % rostfri plåt, i 4 % marmor och i öv- riga 12 % linoleummatta, plastlaminat eller annat material.
Diskbänkens höjd bör enligt konsu- mentinstitutets mening vara 90 cm, om disklådorna är nedsänkta, och 80 cm, om man diskar i lösa baljor ovanpå, för att en person av 164 cmzs längd be- kvämt skall kunna arbeta vid den. I »1 000 hus—mödrar» hade 52 % av disk- bänkarna utan dis-klåda en höjd som understeg 78 cm, 32 % hade en höjd av 78-—82 om och 15 % var högre. Av diskbänkar med disklåda var 85 % läg- re än 88 cm och 15 % 88—92 cm. I Augustenborg ansåg emellertid de flesta att den höjd, 85 cm, som diskbänkarna där hade var tillfredsställande. Ytterst få ansåg att den var för hög men en de] däremot att den var för låg.
Förvaringsutrymmen i köket. Förva- ringsutrymmena i köket ansågs otill— räcklig-a av 44 % av hushållen i kök- vrålägenheterna i Augustenborg. I lä- genheterna om 1 rum och kök var alla nöjda men i 4-rumslägennheterna ansåg en fjärdedel att utrymmena var otill- räckliga. Docent Holm fann i Fob- materialet att vid en väggskåpslängd av
10—12 dm var 14 % av hushållen miss- nöjda. Vid väggskåpslängder om 18—30 dm var mellan 6 och 7 % missnöjda, och när längden hade ökat till 32—34 dm var alla nöjd-a.
I trestadsundersökningen ansåg 17 % av husmödrar-na att de skulle vilja ha ytterligare plats i köket för förvaring av kökssaker. Det konstaterades att kö- kets —förvaringsutrymmen även använ- des för förvaring av saker som inte hörde till den egentliga köksutrustning- en, t. ex. för leksaker (i ca en fjärde- del av lägenheterna), för verktyg (i ca 10 % av fallen) och för sysaker (i 6— 13 % av fallen). I Svedmyra användes skåp och lådor i köket för förvaring av leksaker och skol- och skrivsaker av ca hälften och för barnkläder, strumpor, sysaker och verktyg av två tredjedelar av hushållen. I Kärrtorp uppgav 31 av 44 hushåll att de använde utrymmen i köksinredningen för förvaring av lek- och skolsaker. De utrymmen som mest användes för sådan »extra» förvaring var skåpen över och under kylskåpet, skåpet över skafferiet och gryt— och diskhoskåpen.
Bedömningen av köksskåpens dimen- sionering var både i Rosta och i Ba— ronbackarna mycket positiv. Mellan 1956 och 1962 hade dock andelen miss- nöjda ökat från 4 till ca 10 % och var något större i den största lägenhetsty- pen än i de andra. I alla lägenhetstyper som förekom i Baronbacksundersök- ningen utom en hade köken en skåp- längd av 220 cm.
I undersökningen av »Hyreslägenhe- ter i Stockholm» ägnades speciell upp- märksamhet åt livsmedelsförvaringen. Tre typer av arrangemang för den fanns representerade:
1. inbyggt 120 1 kylskåp + vertikalt skafferi enligt SIS; 2. endast skafferikylskåp;
3. skafferikylskåp + oventilerat mat- skåp (ett 60 cm golv-till-tak—skåp). Denna del av undersökningen berörde endast 3—4—personshushåll boende i 3-rumslägenheter. 25 lägenheter tillhö— rande var och en av de 'tre typerna ut- togs för undersökningen.
Undersökningsresultaten gav inget belägg för att hushållens förrådsvanor tedde sig olika i de tre kategorierna vare sig beträffande förvarat sortiment eller förvarad mängd. Inget hushåll hade förråd av köpta varor utanför lä- genheten men några hade förråd av egen produktion i husets matkällare.
I vilka utrymmen de olika varorna förvarades antecknades av intervjuaren och likaså :i vilk-a mängder. Samman- ställningar av dessa uppgifter finns i den stenciler-ade rapport som utgetts av statens institut för byggnadsforskning; de är för utrymmeskrävande för att kunna återges i detta sammanhang.
Alla de tre förvaringstyperna fick övervägande positiva omdömen av de intervjuade. Mot den tredje typen rik— tades dock fler anmärkningar än mot de två första. De vanligaste anledning- arna till missnöje syntes vara att för- varingsutrymmena hade för små dimen— sioner. De som saknade ventilerat skaf- feri klagade ganska ofta över detta.
Kylskåp. I 56 % av de 1 000 husmöd- rarnas lägenheter fanns det kylskåp. Frekvensen var lägst på glesbygden (40 %) och högst i Stockholm (75 %) och betydligt högre i flerfamiljshus (72 %) än i enfamiljshus (43 %). En- ligt 1960 års bostadsräkning var 63 % av alla lägenheter i landet utrustade med kylskåp, 70% i tätorterna och 45 % på glesbygden. Även under 1960- talet torde åtskilliga hushåll ha skaffat kylskåp, varför procent-talen sannolikt ligger högre i dag.
88 % av kylskåpen saknade köldfack. Kylskåp med köldfack förekom oftare
på glesbygden (18 %) än i tätortsom- rådena (10 %) och i Stockholm (11 %). Den vanligaste storleken på kylskåp var 60—120 liter. 22 % av kylskåpen var mindre och 7 % större.
I Rosta ansåg 46 % av de intervjuade att kylskåpen var för små. I Baronbac— karna var år 1956 83 % nöjda med kylskåpets volym, 78 liter, men vid återundersökningen 1962 endast 63 %.
Intervjupersonerna i Göteborgsunder- sökningen önskade i stor utsträckning bättre kylutrymmen och var också he- redda att betala de merkostnader som den önskade förbättringen kunde dra med sig. I N. Biskopsgården ville 23 % ha större kylskåp med frysfack (15 % av hushållen i 2-rumslägenheter och 26 % i 3-rumslägenheter) och i Korte- dala 66 % (67 % respektive 61 %).
Skafferi. I Kärrtorp var 13 % av de intervjua-de missnöjda med skaffer-tets utrymme, vilket i samtliga lägenheter hade planmåttet 60 X 60 om. Tempera- turförhållandena i skafferiet syntes vara avgörande för i vilken utsträckning det användes. De indragna skafferierna vållade större missnöje än skafferier, belägna vid en yttervägg, och skafferi vid en vägg mot söder bedömdes som sämre än ett mot vägg i annat väder- streck. Ska-fferiets temperaturförhållan- den var också avgörande för i vilken utsträckning kylskåpet användes. I lä- genheter med indragna s-kafferier an- vändes kylskåpet även under vintermå- naderna av drygt hälften av alla hus- håll, i lägenheter med skafferi vid yt- tervägg endast av knappt en tredjedel.
Även i Ros-ta och Baronbackarna un- dersöktes skafferiets användning. I E- lägenheterna i Baronbackarna hade skafferierna en bredd av endast 40 cm. Missnöjet med dimensioneringen var stort. Redan 1956 ansåg två tredjedelar av hushållen i E-lägenheterna att skaf— ferierna var för små och 1962 var an—
l l ]
delen 80 %. I N-lägenheterna, som hade skafferier med gängse bredd, 60 cm, ansä-g vid båda undersökningstillfällena ca 20 % av hushållen att de var för små. I Rosta var andelen missnöjda nå- got lägre, 16 %. Samtliga skafferier låg i Rosta och Baronbackarna mot ytter- vägg, men liksom i Kärrtorp visade sig de skafferier som låg mot norrvägg i större utsträckning användbara året om än skafferier mot vägg i annat väder- streck.
Frysbox. Frysboxar förekom i 4 % av de 1 000 husmödrarnas lägenheter, i 7 % av gles'bygdslägenheterna, i 4 % av blandområdenas lägenheter och prak- tiskt taget inte alls i Stockholmslägen- heterna. Något vanligare syntes det vara att utnyttja en frysanläggning som inte hörde till hushållet. Så gjorde 9 % av alla hushåll, 13 % på glesbygden, 15 % i blandområdena, 5 % i tätorts- områdena och 1 % i Stockholm. En viss ökning i dessa avseenden syntes ha skett mellan 1958, då konsumentinsti- tutets undersökning gjordes, och 1960. Enligt FBint 1960 hade 15 % av alla hushåll egen frysbox. eget frysfack el- ler tillgång till frysfack i kollektiv frys- anläggnin-g. Antalet hushåll med frys— box torde ha ökat ytterligare under 1960-talet.
I N. Biskopsgården och Kortedala (Göteborgsundersökningen) uttalade 25 respektive 15 % av de intervjuade öns- kemål om att få tillgång till frysbox; i båda områdena var det relativt sett flera i 3-rums— än i 2-rumslägenheterna som uttalade sig i denna riktning.
Golvbeläggning. Den procentuell-a an- delen lägenheter med olika golvbelägg- ning i köket var följande (»1 000 hus- mödrar») :
% Parkett, fernissad, lackerad, plastbehandlad 1 Brädgolv, målat, fernissat, lackerat ..... 3 Linoleum, tryckt ...................... 44
0 Å. Linoleum, genomgjuten, obehandlad ..... 12
Linoleum, genomgjuten, målad, fernissad,
lackerad, plastbehandlad ............. 14 Linoleum, genomgjuten, bonad ......... 18 Sten— och keramikplattor ............... 1 Andra plattor och mattor .............. 6 Summa 100
På glesbygden hade mer än hälften (59 %) av alla kök tryckt linoleum- matta och 15 % hade .genomgjuten lino- leummatta, som antingen var målad, fernissad, lackerad eller pl—astbeband— lad. I blandområdena var dessa procent- tal 46 och 15, i tätortsområdena 37 och 13 och i Stockholm 22 och 15. I bland- områdena hade 19 % av köken genom- gjuten, bonad linoleummatta, i tätorts- områdena 23 % och i Stockholm 34 %.
Köken i Göteborgsundersökningens lägenheter var genomgående utrustade med linoleummattor. Så gott som samt- liga intervjupersoner förklarade sig nöj- da härmed; några ville ha annan färg på mattan och några önskade plastgolv.
21.5.3. Badrum och wc
I Kärrtorp och Svedmyra användes bad- rummet av husmodern i stor utsträck- ning för kläd- och barnavård. Av kläd- vården var det tvättmomentet som oftast förlades dit. Flertalet hushåll utförde småtvätt en gång i veck-an men visst tvättarbete utfördes oftare. I flerfamiljs- husens lägenheter tvättade nästan alla hushåll sin småtvätt i badrummet, un- der det att enfam-iljshusen i regel hade särskild tvättstuga. Ca en fjärdedel av hushållen i flerfamiljshus var missnöj— da med de möjligheter som fanns i lägen- heten att sköta småtvätten. Klagomålen gällde oftast att badkaret var för lågt och därför arbetsamt att skölja i. Klä- derna torkades i regel i badrummet, när de tvättades där, och bl. a. av den- na anledning ansågs badrum som sak- nade fönster sämre än badrum med föns-
ter; när vädret tillät torkades tvätten dock ofta på balkongen.
I Rösta och Baronbackarna var bad— rum—men utrustade med såväl tvättho som torkskåp. 1962 hade drygt en fem- tedel av de intervjuade hushållen tvätt- maskin; två tredjedelar av dess-a hade maskinen placerad i badrummet och nästan alla andra i köket. Hushållen tvättade i badrummet minst en gång i veckan, husmödrar med minderåriga barn oftare än andra husmödrar och hemanbetande husmödrar oftare än yr- kesarbetande. Man kritiserade tvätthon för att den var för liten och badrum- mets yta, som också ansågs för liten; kritiken var dock inte särskilt frekvent. Tvätten torkades, när så var möjligt, på balkongen (i Baronbackarna fanns särskilda anordningar på balkongen för detta ändamål), eljest i badrummet och i torkskåpet. En del husmödrar ansåg att torkskåpet var för trångt och an- vände det i stället till att torka våta yt- terkläder 'i eller som vanlig garderob.
I Feb-lägenheterna förekom tre olika typer av badrum som innehöll badkar, handfat och wc-stol; i Kärrtorp före- kom även två typer som gav plats för en tvätth—o. De fem typerna var föl- jande:
A B
hade svårigheter att använda badkaret; svårigheterna bestod framför allt i att komma ioch ur karet. Badrummets läge hade stor bety-delse för hur ofta bad- karet användes; bland dem som hade badrummet i bostadshu'sets källar- eller bottenvåning var det många som aldrig
I lägenheter med badrum av typ D uttalades inget missnöje med badrum- mets storlek, under det att missnöjes- procenten uppgick till 50, när det gäll- de typ B och till 45, när det gällde typ C. Med typ A var endast 5 % miss- nöjda.
Majoriteten av hushållen i Svedmyra, Gustavsberg och Gubbängen ville ha wc skilt från badrummet och i Augusten— borgsområdet drygt en fjärdedel. Öns- kan om skilda utrymmen för wc och badrum syntes öka med ökad lägen- hets- och hushållsstorlek.
I lägenheter i två plan föredrog hus- hållen att ha badrummet i övervåning- en, .där sovrummen fanns, och wc i bottenvåningen. Den i flerfamiljshusens lägenheter vanliga placeringen av bad- rummet vid entrén accepterades -av de flesta intervjuade.
»Hyreslägenheter i Stockholm» visa- de att rymlighet och dagsljusbelysning var egenskaper som föranledde goda omdömen om badrummen. Separat wc uppskattades också. Anordningar för småtvätt i badrummen syntes uppskat— tas endast om också ordentliga anord- ningar fanns för torkning av tvätten.
I »Pen—sionärshushåll» uppgav om- kring var tredje intervj-uperson att han
C D
använde badkaret och endast omkring hälften som använde det minst en gång i månaden, under det att bland dem som hade badrummet i lägenheten över 90 % begagnade badkaret så ofta. Rörelsesvå— righeter syntes betyda mindre för hur ofta badkaret användes än badkarets
belägenhet. Däremot behövde de perso- ner som hade rörelsesvårigheter oftare än andra hjälp av annan person vid badningen. Bland dem som hade badkar var det endast ett fåtal som föredrog dusch framför badkar. I valet mellan badrum med badkar och duschrum stannade en stor majoritet för badrum.
21.5.4. Garderober och andra klädförvaringsut- rymmen
Beträffande förvaringen av linne och kläder har docent Holm i Feb—undersök- ningarna funnit:
»Förvaringen av vardags- och finkläder liksom ytterkläder sker uteslutande i de fasta förvaringsutrymmena (klädkammare och garderober) samt ibland i källaren — några lösa klädskåp förekommer ej.
Förvaringen av linne, underkläder, strumpor, smutskläder, stryk- och lagnings- kläder är däremot spridd i lägenheten, be- roende på den fasta inredningens omfatt— ning.
Linne förvaras i linneskåpet där sådant finns ——- i övriga fall i lösa möbler som of- tare återfinnes i vardagsrum än i sovrum.
Skjortor, underkläder, strumpor förvaras också ofta i det fasta linneskåpet — lösa möbler för dessa ändamål finner man oftare i sovrum än i vardagsrum.
Smutskläder har man i smutsskåpen, där sådana finns. Där smutsskåp saknas tas följande utrymmen i bruk (efter fallande frekvens): källare-vind, garderob, städskåp, köksskåp, badrum. Av dem som saknar smutsskåp uttrycker 55% missnöje med smutsklädförvaringen mot 13% av dem som har smutsskåp.
Strykkläder förvaras av ungefär hälften av hushållen i klädkammare, garderob el- ler linneskåp. Av andra förvaringsplatser är något av köksskåpen vanligast. Många hushåll stryker in sin tvätt direkt. Stryk- tillbehör förvaras lika ofta i något köks- skåp som i städskåp, klädkammare eller garderob tillsammans. Många önskar att städskåpet gav bättre utrymme för dessa tillbehör.
Saker som skall sys förvaras liksom strykkläder av de flesta i klädkammare. garderob eller linneskåp, därnäst i skåp och lådor i köksinredningen samt i diverse lösa förvaringsmöbler.»
Såväl i Fob- som i Rosta- och Baron- backsundersökningarna har lägenhetens totala klädstångslängd satts i relation till de intervjuades uppfattning om för— varingsutrymmenas tillräcklighet (gar- derobernas djup var 60 cm). För Rosta och Baronbackarna gav sammanställ- ningen följande resultat:
Det procentuella antalet hus- håll som ansåg att klädför- Stånglängd varingsutrymmet var för litet per person,
cm Baronbackarna Rosta
1956 1962
40— 49 77 50 67 50— 69 74 42 65 70— 89 58 14 46 90—109 38 18 28 110— 36 5 35
Missnöjet med klädförvaringsmöjlig- heterna ökade i Baronbackarna mellan 1956 och 1962. Det var emellertid vid båda tillfällena lägre än i Rosta. Det sjönk, när skåplängden ökade, men var ännu vid en stånglängd på minst 11 dm 35—40 %; en stånglängd på 11 dm per person överstiger i 2- och 3-rummare den av bostadsstyrelsen rekommende- rade med 80 cm.
I Augustenborg föredrog de intervju- ade i regel flera små garderober fram- för en eller två stora; i de minsta lä— genheterna, om högst 1 rum och kök, ville dock ungefär lika många ha en stor som flera små. I 4-rumslägenheter— na ville en fjärdedel av hushållen ha både en stor garderob och flera små och hälften endast flera små; även i 3-rumslägenheterna ville ungefär hälf- ten ha flera små garderober, 22 % ville ha två stora och 19 % en stor och flera små.
Klädkammare i en lägenhet ökade tillfredsställelsen med dess möjligheter till klädförvaring på ett påtagligt sätt (Fob-undersökningarna). De flesta hus-
hållen ansåg att det var en fördel om klädkammaren var försedd med föns- ter.
Placeringen av klädförvaringsutrym— mena gav »icke någon anledning till kri- tik, men det föreföll som om hushållen föredrog att ha alla sådana utrymmen koncentrerade till tamburen framför att ha dem spridd-a i lägenheten.
I undersökningen av »Hyreslägenhe- ter i Stockholm», vilken nästan uteslu- tande berörde 3- och 4-personshushåll, fick de intervjuade betygsätta (enligt skalan A, a, AB, Ba, B, Bo och C) kläd- förvaringsmöjligheterna. Den relativa andel av de intervjuade som vid olika klädstångslängd gav betygen A, a eller AB var följande:
Det procentuella an- talet intervjuade som gett klädförva- ringen betygen A, a
Löpmeter klädskåp per lägenhet, om
eller AB
—1 ,9 ................ 44 2,0—2,9 ................ 35 3,0—3,9 ................ 30 4,0—4,9 ................ 51 5,0—5,9 ................ 74 6,0—6,9 ................ 69 7,0— ................ 81
Undersökningsresultaten talar för att såväl 'utrymmenas omfattning som dif- ferentieringen i delutrymmen hade be- tydelse för det betyg som gavs. Utrym- mena syntes däremot med fördel kun- na vara koncentrerade till en plats i lägenheten.
I Fob-un-dersökningarna fick de in- tervjuade bedöma linneskåpens rymlig- het. I 'lägenheter.na fanns två typer re- presenterade. Den ena hade en bredd av 40 cm, den andra av 60 om; båda gick från golv till tak och hade ett djup av 60 cm. Missnöjesprocenten var bland hushållen i lägenheter om 2 och 3 rum och kök följande:
Det procentuella antalet . hushåll som var missnöjda Linneskå ets . bredd, elin med linneskåpets storlek 2 rk | 3 rk 40 18 51 60 3 20
De flesta föredrog att ha linneskåpet i något av lägenhetens rum framför att ha det placerat i klädkammare eller tambur.
I Rosta ansåg i det närmaste hälften av alla hushåll att linneskåpets utrym- me var otillräckligt och i Baronbackar— na 1956 ca en tredjedel och 1962 nä— got fler. Linneskåpen i Baronbackarna hade en bredd som varierade mellan 40 och 90 cm; dessutom fanns i en del garderober backar, som gjorde att även de kom att användas som linneskåp.
Smutsklädsskåp förekom i en del av Fob-lägenheterna och var där ett 40 cm golv-till-tak-skåp. Bland dem som hade sådant ansåg 8 % att det var för litet. Missnöjda med dess placering var 16 % av dem som hade det inrymt i klädkammaren och 5% av dem som hade det i tamburen. Avsaknaden av ventilation i skåpet kritiserades av drygt hälften av de intervju-ade.
I Rosta ansåg 15 % av de intervjua-de husmödrarna att smutsklädsskåpet var för litet, i Baronbackarna 1956 13 % och 1962 20 %; i de sen-are lägenheter- na hade skåpet en bredd av 90 cm.
21.5.5. Balkong
Balkongen används som tidigare nämnts till torkning av småtvätt, som tvät- tas i lägenheten. Den används ock- så till att vädra och skaka säng— och gångkläder på, till att ställa ut spädbarn på och av de större barnen till att leka på. Dessutom används den för rekrea- tion och måltider. I Rosta och Baron- backarna var den relativa frekvensen
hushåll som använde balkongen för olika ändamål följande:
Det procentuella antalet hushåll som använde balkongen för olika ändamål
Baron- backarna
1956 1962
Vädra och borsta klä—
der .............. Vädra och skaka säng—
kläder ........... Torka tvätt ........ Borsta skor ........ Dricka kaffe ....... Äta måltid ......... Förvaring ..........
Såväl i höghus-en som i låghusen i Vällingby uppgav drygt en femtedel av de intervjuade att deras barn brukade vistas på balkongen. Några mödrar framhöll att de inte vågade släppa ut barnen på balkongen utan tillsyn. 44 % av husmödrarna i höghusen besväradcs av blåst på balkongen och 22 % i låg- husen.
I småstäderna uppgav de intervjuade i höghusen och låghusen att de använ- de balkongen för olika ändamål i föl- jande utsträckning:
Det procentuella antalet
husmödrar i höghus |
husmödrar i låghus
som använder balkongen för olika ändamål
sällan | aldrig I ofta
sällan aldrig
76 62 47 47
19 23 25 26
Vädring ................... Torkning .................. Måltider .................. Vila, rekreation ............ Lek, uppehållsplats för späd-
barn ....................
27 16
5 88 7 5 15 67 23 10 28 53 28 19 27 54 29 17
57 38 21 41
På helt indragna balkonger tycktes man känna sig mer ostörd än på utan- påhängande (Fob-undersökningarna) och mer ostörd ju högre upp i huset balkongen var belägen; det sistnämnda förhållandet gällde i Rosta och Baron- backarna, där husen i regel inte var mer än tre våningar höga. För målti- der användes de balkonger som låg i söder- och västerläge oftare än de som låg i norr och öster.
Missnöjda med utrymmet på hal- kongen var över 80 % av de hushåll som hade en balkong med 2,15 m2 golv- yta (Fob-un-dersökningarna). Missnöjes— procenten minskade till 38 när balkong-
ytan uppgick till 2,40 m2 och till 11 vid en yta om 3 rm2. Bland dem som hade balkonger med en yta på 5 In2 var alla nöjda vad utrymmet beträffade.
I Fob-lägenheterna låg balkongerna i anslutning till vardagsrummen. Två tredjedelar av alla intervjuade ansåg att denna placering var bra. Större de- len av de övriga ville ha den i anslut- ning till ett sovrum med motiveringen att en sådan placering skulle under- lätta vädring och skakning av sängklä- der och göra att man slapp gå genom vardagsrummet med tvätt som skulle hängas på tork på balkongen. Några ville med tanke på måltidsanvändning-
en ha balkongen utanför köket. I Ba- ronbackarna förekom olika placering av balkongen, men oberoende av till vilket rum ri lägenheten den hade an- slutning var majoriteten av de inter- vjuade nöjda med placeringen. En tred— jedel av dem som ville ha den 1 an- slutning till något annat rum motive- rade sin önskan med att det skulle bli mer sol, mindre insyn, bättre utsikt e. dyl. Av dem som ville ha balkongen flyttad från vardagsrum till sovrum motiverade nästan två tredjedelar det- ta med att sängklädesvården skulle un- derlättas.
21.5.6. Golvbeläggning i boningsrum I riket som helhet var enligt »1000 husmödrar» tryckt linoleummatta den vanligaste golvbeläggningen både i var- dagsrum och sovrum. Därnäst kom i vardagsrum fernissad, lackerad eller plastbehandlad parkett och målat, fer- nissat eller lackerat brädgolv och i sov- rum målat, fernissat eller lackerat bräd- golv och genomgjuten bonad linoleum- matta. Frekvensen golvbeläggning i oli- ka rum var följande: Skillnaderna härvidlag mellan gles- bygd och tätorter var stora. På glesbyg- den och i blandområdena dominerade
Det procentuella antalet rum med olika golv- beläggning
rum 2 och 3 (sovrum)
rum 1 (vardagsrum)
Parkett, bonad ........................................... 5 » , fernissad, lackerad eller plastbehandlad ............. 10 Brädgolv, obehandlat ..................................... 3 » , målat, fernissat eller lackerat ..................... 20 Linoleum, tryckt ......................................... 35 _ » , genomgjuten, obehandlad ........................ 7 '_ Linoleum, genomgjuten, målad, fernissad, lackerad eller plast- behandlad .............................................. 5 Linoleum, genomgjuten, bonad ............................. 15 Sten— och keramikplattor .................................. 1 Andra plattor och mattor ................................. * Massagolv ................................................
de tryckta linoleummattorna både i vardagsrum och i sovrum. I tätortsom- rådena och i ännu högre grad i Stock- holm övervägde fernissad, lackerad el- ler plastbehandlad parkett som golv- beläggning i vardagsrum och genom- gjuten linoleum i sovrum.
I Augustenborgsundersökningen till- frågades de intervjuade om vilken golvbeläggning de skulle vilja ha i lä- genhetens olika rum. Önskemålen om parkett (i vardagsrum) och linoleum (i sovrum) var i alla lägenhetstyper utom i de minsta, med högst 1 rum och kök, de vanligaste, men deras relativa
andel ökade med lägenhetens storlek och var 61 % i 2-rumslägenheterna och 75 % i 4-rumslägenheterna. I de minst-a lägenheterna ville hälften av de inter- vjuade ha parkett och drygt en tredje- del linoleum. Götehorgsundersökningens lägenheter hade likaledes parkettgolv i vardags- rummet och linoleummattor i sovrum- men; praktiskt taget alla de intervjuade förklarade sig vara nöjda med dessa golvmaterial. Lägenheterna i Kortedala hade lin-oleummatta i hallen; endast några få önskade parkettgolv i stället. I N. Biskopsgårdens lägenheter var hall-
golveu av parkett, men drygt en fjärde- del av de intervjuade i dessa lägenheter ville hellre ha linoleummatta.
21.5.7. Ventilation
I Augustenborgslägen-heterna ökade missnöjet med lägenhetens ventilation med (less storlek; i kokvrålägenheterna var dock ungefär lika många miss- nöjda (22 %) som i 3-rumslägenheterna. Bland hushållen i 1 rum och kök var alla nöjda men i 4-rumslägenheterna en— dast hälften. De klagomål som fram— fördes gällde att det inte fanns ventila- tion i alla rum, att ventilationen var dålig i badrum och garderob, att ven- tilerna förde os från den ena lägenheten till den andra och också buller utifrån in i lägenheterna.
I trestadsundersökningen visade det sig att rumsventilationen bedömdes som sämre i de smalare husen än i de tjoc- kare. En fjärdedel av alla intervjuade ansåg att ventilationen i köket icke var tillräcklig. I badrum utan fönster an- sågs ventilationen mycket sämre än i badrum med fönster. Mellan enkelsidi- ga och genomgående lägenheter kunde ingen skillnad i bedömningen märkas. I över hälften av lägenheterna stod rumsventilerna alltid öppna och i 16 % alltid stängda; endast en fjärdedel av hushållen öppnade och stängde dem allt efter behov. Springventilerna stod alltid öppna i 39 % och öppnades och stängdes vid behov likaledes i 39 % av lägenheterna; tre fjärdedelar av de in- tervjuade tyckte att springventilerna fungerade bra.
Dåliga omdömen om lägenheternas vädrings- och ventilationsmöjligheter gav 22 % av hushållen i Västerås, 38 % i Skellefteå och 21 % -i Ljungby; pro- centtalen avser endast hushåll i fler- familjshus. Både i Västerås och i
Ljungby var andelen missnöjda lägst i hus byggda under tioårsperioden 1946 —55 och högst i de senast byggda hu— sen. I Skellefteå däremot var andelen missnöjda störst i hus byggda före 1946 (42 %) och lägst (35 %) i de senast byggda husen.
21.5.8. Solighet
I Rosta och Baronbackarna fanns inte något starkt missnöje med soligheten i lägenheterna och de som var missnöjda var det lika ofta för att det var för myc- ket som för litet sol. I de lägenheter i Baronbackarna som hade köksfönster mot norr ansåg drygt hälften av de in- tervjuade att solen kom i rätt tid, drygt en fjärdedel att den kom för sent och 14 % att det aldrig var någon sol i köket. Hushåll i lägenheter med köksfönster åt öster, väster eller söder tyckte i 85— 90 % av fallen att solen kom i rätt tid. Liknande omdömen fälldes beträffande vardagsrum (allrum) med fönster i oli- ka väderstreck; mest nöjda syntes de vara som hade fönster åt väster. De in- tervjuade ville ha sol i alla rum och också i köket, och det fanns ingenting i deras uppgifter som tydde på att de skulle vara mer benägna att ha köket än något annat rum mot norr.
I Vällingby var tre fjärdedelar av hushållen nöjda med soligheten i lä- genheten; andelen var densamma i höghus och låghus. 87 % av hushållen i höghus i småstäderna och 90% av hushållen i låghus bedömde lägenhe— tens solighet som »bra» eller »mycket bra».
Med dagsljusbelysningen var 12 % i Västerås och Skellefteå och 11 % i Ljungby missnöjda; andelen var något högre i de äldre husen än i de senast byggda (uppgifterna gäller lägenheter i flerfamiljshus).
I Göteborgsundersökningen tillfråga-
des de intervjuade om sina preferenser beträffande solighet i köket. Flertalet var nöjda med den väderstrecksoriente— ring som den aktuella lägenheten hade och med den solighet som följde med den; i undersökningsmaterialet fanns exempel på orienteringar i alla väder- streck. De som inte var nöjda önskade i stor utsträckning östlig orientering av köket för att få morgonsol där.
21.5.9. Ljudisolering
Alla de undersökningar som behandlat ljudisoleringen och störning-ar från bul— lerkällor inom och utom lägenhet och fastighet pekar på att dessa förhållan- den utgör problem för en stor del av de boende.
I »Familj och bostad» sägs beträf— fande ljudisoleringen följande:
»I trestadsundersökningen ställdes frågor om ljudisoleringen i syfte att utröna var man ansåg att de största stömingskällorna låg. Den av samtliga mest kritiserade ljud- isoleringen är trappuppgångens: Stock— holmstypen har där dubbla entrédörrar till lägenheterna, vilket bringat ned dess miss- nöjesprocent till hälften av de övrigas. Bör- ledningarna kommer som nummer två av störningskällor, grannarna som nummer tre —— den enkelsidiga lägenhetens lägre missnöjesprocent här kan möjligen för- klaras av sovrummets läge mitt i lägenhe- ten.
Som jämförelse kan nämnas att frågan om ljudisoleringen mot grannarna även ingick i Gustavsbergsundersökningen, där missnöjesprocenten (i 60 flerfamiljshuslä- genhetcr) blev:
ljudisolering mot grannar vid sidan om 33 » >> » under ...... 29 >> >> » ovanpå . . . . 25
Talens storleksordning stämmer väl med trestadsundersökningens: det gör även missnöjesprocenten 85 för trapphusisole- ringen i Svedmyra (20 lägenheter med enkla entrédörrar) .»
I Augustenborg uppgav över 40 % av de intervjuade att de stördes av buller. De flesta menade att det var lyhört i
största allmänhet; en ganska stor grupp påpekade emellertid att buller från lekplats och trappa var störande. Nå- gon större skillnad i detta avseende mellan höga och låga hus framkom in- te. Av hiss, som endast fanns i 6—7- våningshusen, stördes knappt en tred- jedel.
I Vällingby var drygt 40 % av de in— tervjuade husmödrarna besvärade av störande ljud i huset. Mellan höga och låga hus kunde ingen skillnad märkas. I låghusen var skillnaderna stora mel- lan lägenheter i bottenplanet och öv- riga lägenheter; bland de förra var i det närmaste två tredjedelar störda men bland de senare endast något mer än en tredjedel. I höghusen kunde ingen nämnvärd skillnad mellan våningspla- nen konstateras. Mest störande synes ljud från grannens bostad ha varit. I höghusen nämndes ljud från trappor och hissar som störande betydligt of— tare än i låghusen; i låghusen stördes man i stället oftare av ljud från källar- och gatuplan.
Undersökningen om höghus och låg- hus i småstadsmiljö visade att något flera personer i låghusen än i höghu- sen v-ar störda av ljud från grannar och även av andra slags ljud. Det var emel- lertid mycket stora differenser i dessa avseenden mellan husen i de fyra städer som ingick i undersökningen. I Flens och Enköpings medtagna låghus var mer än dubbelt så många störda av buller från grannen (38 respektive 28 %) som i höghusen (17 respektive 11 %),iFagersta var 14 % störda i låg- husen och 21 % i höghusen och i Hag- fors 11 respektive 13 % av de intervju- ade. De vanligaste störningarna från grannarna var i höghusen barnens skrik och lek och vattenspolning i kök, wc och badrum och i låghusen vatten- spolning och radio. Även av andra slags ljud var något fler störda i låghusen
Tabell 21.12. Den procentuella andelen hushåll som lägger märke till och slärsrespekliue icke störs av utomhusbuller
Treregionsundersökningen
Västerås Skellefteås tätorter Ljungbys tätorter
Därav Därav Därav Samtliga i hus Samtliga i hus Samtliga i hus hushåll byggda hushåll byggda hushåll byggda 1956—61 1956—61 1956—61
Andel(%) hushåll som låg— ger märke till och störs av industribuller ........... flygbuller .............. trafikbuller ............. annat buller utifrån ..... Andel (%) hushåll som läg- ger märke till men ej störs av industribuller ........... 2 O 6 4 5 flygbuller .............. 39 45 7 15 14 trafikbuller ............. 32 33 41 46 27 24 annat buller utifrån ..... 2 2 2 1 3 6
(Frågans formulering: »Lägger Ni märke till följande bullerstörningar (oljud): Radio eller TV, barnskrik, piano eller annan musik, brus i rör och ledningar, buller från trapphus eller hiss, annat buller (oljud) i huset, industribuller, flygbuller, trafikbuller, annat buller eller oljud utifrån?» Till dem som svarade ja för någon bullerstörning, ställdes frågan: »Störs Ni av detta?»)
Tabell 21.13. Den procentuella andelen hushåll som lägger märke till och störs respektive icke störs av vissa ljud från grannlägenheter, ledningar och trapphus
Treregionsundersökningen, flerfamiljshus
Västerås Skellefteå Ljungby
Därav Därav Därav
Samtliga i hus Samtliga i hus Samtliga i hus hus byggda hus byggda hus byggda
1956—61 1956—61 1956—61
Andel (%) hushåll som låg— ger märke till och störs av radio eller TV .......... barnskrik .............. piano- eller annan musik brus i ledningar ........ buller från trappa eller
hiss .................
Andel (%) hushåll som låg- ger märke till men ej störs av radio eller TV .......... 40 barnskrik .............. 48 piano- eller annan musik. 35 brus i ledningar ........ 53 bull-er från trappa eller
hiss ................. 31
(Angående frågans formulering, se tab. 21.12.)
än i höghusen. I detta hänseende skilde sig husen i Flen och Hagfors från dem i Enköping och Fagersta. I de förra stä— dernas låghus var 41 respektive 31 % störda mot 11 respektive 18 % i hög- husen och i de senare 26 respektive 27 % i låghusen mot 35 respektive 33 % i höghusen. I båda hustyperna var trappuppgången den vanligaste stör- ningskällan, i höghusen kom hissen därnäst och i låghusen porten.
I Rosta och Baronbackarna besvära- des nära hälften av hushållen av ljud av olika slag. Mest störande ansågs ljud från trapphusen vara och därnäst ljud från grannarna. Trappljud störde mer i bottenvåningarna än i mellan- och övervåningarna och ljud från gran- narna mest i övervåningarna och minst längst ner i husen.
Även treregionsundersökningen in- nehöll en del frågor om buller, såväl utomhusbuller som buller alstrat inom bostadsfastigheterna. Svaren på dessa finns sammanställda i tabellerna 21.12 och 21.13.
Av trafikbuller var i Västerås 14 % störda, i Skellefteå 22 % och i Ljung- by 15 %. I alla tre regionerna var något färre störda i de hus som byggts under den senaste femårsperioden än i samt- liga hus; skillnaderna var dock inte stora. Flygbuller synes vara ett speci- ellt Västerås-problem. Industribuller och annat utomhusbuller vållade inga nämnvärda störningar.
Bland inomhusbullren var det brus i ledningar som orsakade den största irritationen. 22 % var i Västerås störda av sådant, 18 % i Skellefteå och 17 % i Ljungby. Även buller från trappa och hiss gav anledning till klagomål i gans- ka många fall. I de hus som byggts un— der den senaste femårsperioden var frekvensen störda något högre än i samtliga hus. Differenserna var visser- ligen inte stora men de gick nästan en- tydigt i samma riktning.
I alla de fem bostadsområden som ingick i undersökningen av hyreslägen- heter i Stockholm var ljudisoleringen den bostadsegenskap som erhöll det sämsta omdömet av de intervjuade. Det fanns en tendens till att hushåll som bodde i de mellersta våningsplanen var mer missnöjda än andra hushåll. Det föreföll också som om lägenhetens planlösning hade viss betydelse för det omdöme som gavs ljudisoleringen. l lägenheter med en öppen planlösning med placering av sovrum intill kök el- ler badrum bedömdes ljudisoleringen något sämre än i lägenheter med se- kundära kommunikationsutrymmen och avskilda sovrum som inte låg intill kök eller badrum.
De ljud som de intervjuade framför- allt sade sig ha lagt märke till härrör— de från grannlägenheter (barnskrik, badkars- och wc-spolning samt dörr- slagning). Bland trafikljuden framhölls ljud från mopeder. Mest störande an- sågs ljud från dörrslagning vara; där- näst kom mopedljud samt barnskrik och springande. De flesta störande lju— den förekom på kvällarna.
Av ljud från den egna lägenheten var ungefär en fjärdedel av hushållen stör- da. TV-apparaten var den främsta stör- ningskällan men även wc-spolning nämndes ofta. 21.6. Hustyper Tillgängliga sociologiska undersök— ningar ger oss vissa möjligheter att studera de boendes preferenser i valet mellan å ena sidan lägenhet i den ena V eller andra typen av flerfamiljshus (framför allt i höghus eller låghus), å andra sidan lägenhet ll. småhus eller i flerfamiljshus. Information om den förstnämnda valsituationen ger dels Dahlströms undersökning av barnfa- , miljer i höghus och låghus i Välling- ' by, dels Landströms motsvarande un- .
Tabell 21.14. Den procentuella andelen intervjuade i höghus respektive låghus som vid inflyttningstillfället och vid intervjutillfället föredrog den ena hustypen framför den andra
Vällingby- och småstadsundersökningarna
Husmödrar i höghus Husmödrar i låghus
Vällingby Småstäderna Vällingby Småstäderna
Innan nuvarande bostad erhölls Andel (%) som önskade höghus ................ önskade låghus ................ var likgiltig ...................
Summa
Vid intervjutillfället Andel (%) som önskade höghus ............... önskade låghus ................ var likgiltig ...................
55 31 14
60 11 6 26 81 85 14 8 9
Summa 100 100 100 100
(Frågornas formulering: oHade Ni några särskilda önskemål om att bo i höghus eller låghus innan Ni fick nuvarande bostad?» och »Föredrar Ni nu att bo i. höghus eller i trevånings låghus?»)
dersökning i småstadsmwiljö, dels Pfan- nenstills undersökning i Augusten- borgsområdet i Malmö. I Dahlströms undersökning i Hägerstensåsen och Hökmossen har de boendes inställning i valet mellan småhus och flerfamiljs- hus berörts och likaså i bostadsbygg- nadsutredningens treregionsundersök- ning, i FBint 1960 samt i Göteborgs- undersökningen. Även i småst'adsunder- sökningen har valet mellan enfamiljs- hus och flerfamiljshus av olik-a typ nå- got belysts.
21.6.1. Valet mellan olika typer av flerfamiljs- hus
Vid valet av en lägenhet i ett flerfa- miljshus synes preferenser för en viss hustyp ha spelat en mycket liten roll. Av de intervjuade mödrarna i Välling- by var det mer än hälften som vid in- flyttningen inte hade uttryckt några önskemål om i vilken hustyp de ville bo (se tab. 21.14). I småstäderna sak— nade tre fjärdedelar en deciderad upp- fattning vid inflyttningen.
När man någon tid prövat på att bo i en viss hustyp, hade klarare preferen- ser uppstått. De riktade sig vanligen mot den egna hustypen. Dock var det både i Vällingby och i småstäderna en större andel bland dem som bodde i höghus som ville byta hustyp än bland dem som bodde i låghus. Småstads- undersökningen visade också att det var betydligt flera bland husmödrarna med förskolebarn (36 %) än bland and- ra husmödrar (16 %) i höghusen som ville bo i låghus, och bland husmöd- rarna med förskolebarn i låghus var det end-ast 1 % som ville bo i höghus men bland andra husmödrar 11 %. Hälften av dem som ville bo i höghus önskade bo minst sex trappor upp, 20 % högst två trappor upp och 30 % tre— fem trappor upp. Även till dem som föredrog låghus ställdes en fråga om vilket våningsplan li ett höghus de skulle föredra att bo på (frågans for— mulering: »När det gäller höghuset har man ofta diskuterat fördelarna och nackdelarna med att bo högt eller lågt.
Om Ni själva finge välja mellan olika våningsplan i ett höghus, hur skulle Ni då helst vilja bo?»). Det visade sig att över hälften av dem som föredrog låghus ville bo högst två trappor upp i ett höghus. Drygt en fjärdedel före- drog att bo sex eller flera trappor upp.
Undersökningen i Hägerstensåsen och Hökmossen visade liksom de nyss- nämnda undersökningarna att det finns en tendens till att föredra den hustyp
undersökning relativt sett flera bland dem som bodde i låghus som ville byta hustyp än bland dem som bodde i hög- hus; förhållandet gällde hushåll be- stående av gifta par. Antal intervjuade gifta hushåll i låghus var litet, endast 36, och det är därför vanskligt att dra några slutsatser om skillnader mellan denna grupp och andra.
De vanligaste motiven för att föredra den ena eller andra hustypen var i
man bor i. Emellertid var det i denna småstadsundersökningen följande:
Husmödrar som angett olika motiv
Höghus Låghus
Antal Antal %
Motiv för att föredra höghus: Högt och fritt, ljust och luftigt ................ 25 Tillgång till hiss ............................. 10 Oberoende av grannar ........................ 33 Utsikten .................................... 28 Mindre ljudstörningar ........................ 7 Mindre trappspring .......................... 6
101
Antal husmödrar
(Frågans formulering: »Skulle Ni nu helst vilja bo i höghus eller i trevånings låghus?» Om svaret blev vhöghus» ställdes följdfrågan: »Varför?»)
Hushåll som angett olika motiv
Höghus Låghus
Antal Antal
lilaliv för att föredra låghus: Bättre för barnen ............................ Mindre folk i uppgången ...................... Inte så mycket barn .......................... Mindre opersonligt, hemtrevligare .............. Vill ha nära marken .......................... Bekvämare för städning, ärenden o. d ........... Besvärligt med hissen ........................ Bättre förvaringsutrymmen ...................
Antal husmödrar 45 | |
(Frågans formulering: »Skulle Ni nu helst vilja bo i höghus eller i trevånings låghus?» Om svaret blev »låghus» ställdes följdfrågan: »Varför?»)
I Vällingbyundersökningen ställdes frågorna om motiven för preferenser- na något annorlunda. Samtliga inter- vjuade fick besvara följande två frå— gor: »Vilka anser Ni vara fördelarna
med att bo i höghus jämfört med att bo i låghus?» och »Vilka anser Ni vara nackdelarna med att bo i höghus jäm- fört med att bo i låghus?». Svaren på de båda frågorna blev följande:
Husmödrar som angett olika för- och nackdelar
Höghus Låghus
Antal % Antal
Fördelar med all bo i höghus:
Höghusets utsikt ............................ 33 Tillgång till hiss ............................. 30 Mindre kontakt med grannar ................. 22 Mera avskilt och friare från insyn ............. 13 Ljus och frisk luft ...........................
Antal husmödrar
Nackdelar med att bo i höghus:
Allmänt besvär med hissen ................... För mycket barn i samma hus ............... Svårigheter att se till barnen ................. För mycket folk omkring ..................... Besvär med barnen och hissen ................ Besvär för barnen att ta sig upp och ned ........ Allmänt besvär med barn och höghus ......... Besvär med porttelefon ....................... Blåst ....................................... Risken för olyckor med barn .................
Antal husmödrar
Husmödrar i höghus och låghus i Vällingby angav olika för- och nack- delar med höghusen i ungefär samma utsträckning. En stor skillnad kan emellertid konstateras i den andel som sagt att det innebär besvär med har- nen och hissen att bo i höghus. Endast 7 % av de intervjuade i höghusen nämnde denna nackdel men inte mind— re än 23 % av de intervjuade i låghu- sen. Husmödrar som föredrog höghus angav oftare än de som föredrog låg- hus sådana fördelar som tydde på en uppskattning av att vara oberoende av grannar, av att få vara ifred och att slippa insyn.
I Hägerstensåsen och Hökmossen var de vanligaste motiven för dem som bodde i låghus men som ville till hög- hus att de skulle få det ljusare, att de skulle komma högt och att de skulle få bättre utsikt och för dem som inte ville till höghus att det blev för myc-
ket folk, att det var svårare för barnen och att det var besvärligt att bo högt med hissar och trappor.
I Augustenborgsområdet fanns flera olika hustyper: 3-våningshus utan vind, 3-våningshus med inredd vind, 4-vå- ningshus, 6-våningshus utan inredd vind samt 6-våningshus med inredd vind (kallade 7-våningshus). 3—vånings— husen med inredd vind kallades av en del av de intervjuade för 4-våningshus, vilket gör differenserna i svar mellan dessa båda hustyper osäkra. G-vånings- husen hade hiss, de övniga hustyperna inte. På en fråga om vilken av dessa hustyper man föredrog, blev svaret ofta att man föredrog den hustyp man själv bodde i; liknande preferenser fanns, som nyss nämnts, i Vällingby, småstä- derna och Hägerstensåsen. Fördelning- en av de intervjuades svar framgår av tab. 21.15.
Tabell 21.15. Det procentuella antalet intervjuade i olika hustyper som föredrog olika hustyper Augustenborgsundersökningen 1953
Det procentuella antalet intervjuade som
Hustyp vid intervjutillfället
föredrog saknade
tre- våningshus
preferenser ang. hustyp
fyra— våningshus
s j u- våningshus
Trevåningshus ................. Trevåningshus med inredd vind. . 62 Fyravåningshus ................ 19 Sexvåningshus ................. 7 Sjuvåningshus ................. 12
Samtliga hustyper 34
58
9 22 15 20 38 32
7 71 5 75 16 42
100 100 100 100 100 100
(Frågans formulering: »Här på området finns sjuvåningshus med hiss, fyravåningshus utan hiss, trevåningshus utan hiss. Vilken hustyp skulle Ni föredra att bo i?»)
Siffrorna i tab. 21.15 ger uppfatt- ningen att 7-våningshusen (höghusen) skulle vara något mer populära än de andra hustyperna; minst eftersökta sy- nes 4-våningshusen ha varit. Bland dem som bodde i 6- och 7-våningshusen var det närmare tre fjärdedelar som före- drog att bo i höghusen, bland dem som bodde i 4-våningshusen knappt en tred- jedel och bland dem som bodde i 3- våningshusen ungefär en femtedel. En viss preferens för den egna hustypen syntes finnas bland alla kategorier, men den föreföll att vara starkare bland dem som bodde i höghusen än bland de andra.
Hälften av de hushåll som saknade minderåriga föredrog höghusen fram- för de andra hustyperna, men bland barnfamiljerna något färre, 39 %. Barn— familjerna ville till 61 % bo på andra eller tredje våningsplanet; endast 10 % önskade en lägenhet på sjunde vånings- planet. Av hushållen utan minderåriga önskade 21 % bo på sjunde Vånings- planet och 38 % på andra eller tredje.
21.6.2. Valet mellan småhus och flerfamiljshus
I Hägerstensåsen fanns en utbredd öns- kan att bo i småstuga eller i villa. Mo-
tiven härför var oftast att man ville få sitt eget, att man blev mer obero- ende av andra, att man fick en träd- gård att syssla med, att utrymmena blev bättre och att det var nyttigt för barnen. De som bodde i småhus i Hök- mossen angav ofta liknande skäl till att de valt denna bostadsform.
Bland de gifta i flerfamiljshusen i Hägerstensåsen var fördelningen efter preferenser i valet mellan småhus och flerfamiljshus följande:
Det procentuella antalet som angett olika preferenser
Småstuga
Villa
Nuvarande hustyp ............ Likgiltigt vilket
Summa 1 00
(Frågans formulering: »Skulle Ni hellre vilja bo i en småstuga, som finns t. ex. nere i Hök- mossen—Västberga? Eller skulle Ni vilja bo i villa?»)
De som önskade enfamiljshus tillfrå- gades om vilka kostnader och vilken arbetsinsats de räknade med att det skulle krävas av dem för att deras öns- kan skulle kunna realiseras. Ungefär
Tabell 21.16. Det procentuella antalet husmödrar i olika hustyper som föredrog olika hustyper
Småstadsundersökningen
Det procentuella antalet husmödrar som föredrog olika hustyper
Höghus
Låghus
Önskad hustyp Husmödrar med för- skolebarn
Övriga husmödrar
Husmödrar med för- skolebarn
Övriga
Samtliga husmödrar Samtliga
Höghus ............ 33 Låghus ............ 1 Radhus ............ 7 Villa, egethem ...... 55 Annan hustyp ...... — Vet inte ........... 4
Summa 100
(Frågans formulering: »Om Ni fick välja inte bara mellan höghus och låghus utan också mellan andra alternativ, t. ex. radhus, villa, egnahem eller dylikt, vilken hustyp skulle Ni då helst vilja bo i?»)
två tredjedelar lämnade uppgifter som visade att de hade en någorlunda rea- listisk uppfattning om dessa frågor.
Inställningen till radhus prövades med följande fråga: »Har Ni sett ett radhus? Det finns sådana härute i H. vid Fogsvansvägen. Skulle Ni hellre vilja bo i ett sådant hus än i ett hyres- hus?» Svaren på frågan fördelade sig på följande sätt:
Likgiltigt vilket ............ Vet inte vad radhus är ...... Ingen uppgift .............. 1
Summa 1 00
Svaren tyder på en negativ inställning till radhusen. Som skäl för att man inte gillade denna typ av hus uppgav många att de låg för tätt, att de var för lyhörda och att de såg tråkiga ut.
I småstadsundersökningen tillfråga— des de intervjuade inte bara om sina preferenser i valet mellan höghus och låghus utan också i valet mellan andra
hustyper. Närmare två tredjedelar stannade 'i denna valsituation för ett egethem; 23 % i höghusen och 21 % i låghusen föredrog den bostadsform de hade vid intervjutillfället. I båda hus— typerna var det flera bland familjerna med förskolebarn än bland de andra som ville bo i egethem (se tab. 21.16).
Till de flyttningsvilliga hushållen i Rosta och Baronbackarna ställdes frå- gan: »Skulle Ni söka bostad i flerfa- miljs-, enfamiljs- eller radhus?» Prefe— renserna för de olika hustyperna blev följande:
Det procentuella antalet flyttnings- villiga hushåll som föredrog olika hus- typer
Baron- backarna 1956
Rosta
Flerfamiljshus ....... 79 Enfamiljshus ........ 9 Radhus ............. 1 1
Summa 100
Tabell 21.17. Flyttningsvilliga hushåll i olika hustyper procentuellt fördelade efter önskad hustyp
Treregionsundersökningen
Det procentuella antalet hushåll
som önskar flytta till
Hustyp vid intervjutillfället enfamilj s- hus
tvåfamilj s-
flerfamiljs— hus
ej angiven
hus hustyp
Västerås ...................... Enfamiljshus ................ Tvåfamiljshus ............... Flerfamiljshus ............... Skellefteå ..................... Enfamiljshus ................ Tvåfamiljshus ............... Flerfamiljshus ............... Ljungby ...................... Enfamilj shus ................ Tvåfamiljshus ............... Flerfamiljshus ...............
3 100 . 100 100 100 100 100 100 100 100 100 13 100 3 100
(Frågans formulering: »Skulle Ni helst vilja flytta till enfamiljshus, radhus, tvåfamiljshus eller flerfamiljshus /hyreshus/?»)
I Augustenborgsundersökningen 1957 ställdes samma fråga och fördelningen av preferenserna blev där följande:
Det procentuella antalet flyttningsvilliga hushåll som föredrog olika hus—
Flerfamiljshus Enfamiljshus
Summa 100
Omkring en tredjedel av de intervjua- de i småstäderna som föredrog egethem som bostadsform hade för avsikt att skaffa sig ett sådant; hälften av dem trodde att deras önskan skulle kunna realiseras inom fem år. De som före- drog ett egethem men inte trodde att de skulle komma att skaffa sig ett sådant angav oftast som skäl att ekonomin inte medgav det. Några motiverade det ock- så med att de inte hade någon fast bo— stadsort, att de var för gamla och att det var för arbetsamt.
I de tre regionerna Västerås, Skellef- teå och Ljungby var det respektive
41 %, 33 % och 49 % av de flyttnings— intresserade hushållen som önskade flytta till ett enfamiljshus och respek— tive 3 %, 15 % och 12 % som önskade ett tvåfamiljshus. Både i Skellefteå och i Ljungby fanns det även en hel del hushåll som önskade flytta från småhus till flerfamiljshus. Flyttningsriktningar- na framgår av tab. 21.17.
I alla tre regionerna var intresset för enfamiljshus större bland hushåll med två eller flera barn än bland andra. Önskemålen om att bo i enfamiljshus visade ett visst samband med inkoms- ten:
Det procentuella antalet flyttningsintresserade ma- kar som önskat lägenhet i ÅrSinkomSt' enfamiljshus i kronor
Skel- lefteå
Västerås Ljungby
34 43 39 44 46
———11 999 12 OOO—15 999 16 OOO—19 999 20 000—23 999 24 000—
Däremot kunde inget samband kon- stateras mellan inkomst och den andel hushåll som vid intervjutillfället bodde i enfamiljshus.
Fil. lic. Per Holm fann i sin Växjö- undersökning inte heller något sam- band mellan småhusboende och in— komst (hans resonemang finns redovi- sat i avsnitt B i bostadsbyggnadsutred- ningens betänkande »Konsumtions- mönster på bostadsmarknaden»). Ef- tersom småhusen vanligen består av större lägenheter, minst 3 rum och kök, och det finns ett samband mellan in- komst och lägenhetsstorlek, framträder en samvariation också mellan inkomst och småhusboende. Lic. Holm samman- fattar sina slutsatser med följande ord:
>>De informationer som föreligger skulle alltså närmast leda fram till slutsatsen att hushållen tenderar att kraftigt öka bostads- utrymmet när inkomsten och hushållsstor— lekcn ökar, men när hushållen väl bestämt sig för en ”stor, bostad, är det andra faktorer än inkomsten som avgör om bostaden blir i ett småhus eller ett flerfamiljshus; det är de'rena preferensernaä
Att bo i ett sniåhus fordrar i regel att hushållet satsar ett eget kapital och ett större kapital än vad som fordras om hus- hållet väljer bostad i ett flerfamiljshus. Om förutsättningarna att satsa eget kapital ökar med stigande inkomst (liksom med stigande ålder), vilket förefaller sannolikt, skulle det vara ett skäl till att 'småhus- procenten” ökade med stigande inkomst, övriga faktorer oförändrade. Inte ens den- na faktor tycks i Växjö ha haft någon stör- re bctydelse» (a. a. s. 136).
Enligt FBint 1960 önskade mer än en tredjedel av de flyttningsvilliga hus- hållen lägenhet i småhus, vanligen i enfamiljshus. I de tre största städerna var andelen 22 %, i övriga städer 38 % och på landsbygden 64 %. Intresset för småhuset som bostadsform ökade med ökat barnantal. Bland hushållen med 3 eller flera minderåriga önskade inte mindre än 78 % av dem som ville flyt- ta en lägenhet i enfamiljshus, radhus
eller tvåfamiljshus. Bland hushållen med ett barn var andelen 45% och bland dem som saknade minderåriga endast 29 %. Liksom i treregionsunder- sökningen fanns det även bland hushål— len i FBint 1960 åtskilliga som önska- de fly.tta från småhus till flerfamiljs— hus (en dryg fjärdedel av de flyttnings- villiga).
Till deltagarna i Göteborgsundersök- ningen ställdes följande fråga: »Om ni fick välja, skulle ni helst vilja bo i en lägenhet i flerfamiljshus, i radhus eller i egen villa?» Preferenserna för frilig- gande villa var ytterligt starka. Drygt 60 % av de intervjuade önskade denna bostadsform, omkring 15% föredrog radhus och endast omkring 20 % fler- familjshus. När kostnaderna fördes in i bilden, reducerades den andel som sa- de sig efterfråga villa eller radhus till omkring en tredjedel av det ursprung— liga antalet. Bland dem som ville bo i villa eller radhus och som ansåg sig ha ekonomiska möjligheter att klara de kostnader som denna bostadsform för— de med sig var det endast omkring 40 % som hade gjort försök att få tag i ett sådant hus.
21.7. Den yttre miljön
Att bostadsområdets utformning, dess läge i förhållande till stadscentrum, ar- betsplats och skolor och dess utrust— ning med kollektiva anordningar av olika slag har betydelse för de boendes trivsel, därom vittnar resultaten från flera av de nämnda sociologiska un- dersökningarna. Enligt FBint 1960 an- gav 18 % av de flyttningsintresserade sådana motiv för sin flyttningsvilja som kunde hänföras till den yttre mil- jön. En klar skillnad i motiveringarna fanns mellan pensionärshushåll och andra; bland de förra (med bostadsfö—
reståndare i åldern 65 år och däröver) var det endast 9 % som motiverade sitt flyttningsintresse med brister i den ytt- re miljön, men bland de senare 20 %; förklaringen till Skillnaden ligger till stor del i att avståndet mellan bostad och arbetsplats och kommunikationer- na däremellan saknar aktualitet för flertalet av de äldre hushållen.
I Söderort (Hägerstensåsen och Hök- mossen) ville 45 % av de intervjuade familjeförsörjarna flytta från området och bland de ensamstående en väsent- ligt större andel. Drygt hälften av de flyttningsintresserade familjeförsörjar- na och närmare två tredjedelar av de ensamstående önskade en lägenhet i innerstaden.
Augustenborgsborna föreföll att tri- vas bättre i sitt bostadsområde än Hä— gerstensborna & sitt. 89 % av alla inter- vjuade sade 1952 att de trivdes bra i Augustenborg och 1957 var antalet un- gefär lika stort. Motiven för flyttnings— vilja var i hälften av fallen att hänföra till missnöje med bostadsområdets ut- formning och läge.
Bland de bostadssökande vid bo- stadsförmedlingen i Stockholm med egen lägenhet var det 15 %, som på frå- gan om vilka de huvudsakliga skälen var till att de sökte en annan bostad svarade, att de var missnöjda med den nuvarande bostadens läge eller med bo- stadsområdet. 46 % av dem hade vid förmedlingen angett att de önskade en bostad i innerstaden; preferenserna för- delade sig ganska lika mellan de olika stadsdelarna där. Av dem som ville bo i ytterstaden önskade sig 19 % till de västra, 15 % till de södra men endast 3 % till de sydvästra delarna. När de intervjuade ställdes inför möjligheten att bortse från bostadssituationen i Stockholm och att få önska ett bostads- område utan hänsyn till var det even— tuellt kunde finnas 'en chans att få en lägenhet, ökade preferenserna för in-
nerstaden till 65 %. Till Norrmalm eller Gamla stan ville inalles 10 % flytta och till var och en av de övriga innerstads- delarna 16—18 %. Bland ytterområde- na föredrog 15 % de västra, 14 % de södra och 3 % de sydvästra.
I Rosta och Baronbackarna (1956) var det 35—40 % som önskade flytta och av dem var det mellan en tredjedel och en femtedel som förklarade att de- ras motiv för detta var att de inte triv- des med bostadsområdet eller med dess läge. Bland de flyttningsvilliga hushål— len i Rosta var det 31 % och bland dem i Baronbackarna 41 % som önskade en lägenhet i innerstaden. Praktiskt taget alla de övriga ville bo i något av sta- dens ytterområden; en och annan öns- kade flytta bort från Örebro.
Bland de intervjuade mödrarna iVäl— lingby önskade 29 % flytta till annat bostadsområde. De oftast nämnda skä- len härtill var att man ville komma när- mare innerstaden eller arbetsplatsen. En del önskade komma till en trivsam- mare stadsdel eller till vackrare natur.
Treregionsundersökningen redovisa- de 10 % li Västerås, 18 % i Skellefteå och 17 % i Ljungby, som önskade flyt- ta av orsaker som kunde hänföras till bostadsområdet och dess läge; närhe- ten xtill arbetsplats och stadscentrum var avgörande för 8 % av de intervjua- de i Västerås, 17 % i Skellefteå och 16 % i Ljungby.
Även Göteborgsundersökningen visa- de att önskan om att komma till annat bostadsområde vanligen sammanhäng- de med avstånden till stadscentrum och arbetsplats.
21.7.1. Vilka egenskaper betingar en god bostadsmiljö?
De här refererade undersökningsresul- taten pekar på att preferenserna är oli- ka för olika bostadsområden, att det finns faktorer som gör att ett bostads- område framstår som trivsamt, välpla-
nerat och välfungerande, medan ett an- nat inte alls uppskattas i samma ut- sträckning. Vilka är då de egenskaper som gör att ett bostadsområde fungerar tillfredsställande? Finns det vissa egen- skaper som har större betydelse för trivseln än andra och vilka är i så fall dessa?
Ingen undersökning innehåller upp- gifter som ger uttömmande svar på dessa frågor. I Fob-undcrsökningarna gjordes för faktorer i den yttre miljön liksom för faktorer hänförliga till lägenheten en angelägenhetsgradering med hänsyn till deras betydelse för trivseln i bo- staden (a. a. s. 127 f.). Sammanlagt medtogs åtta sådana faktorer, vilka av de intervjuade männen och kvinnorna erhöll följande inbördes rangordning:
Män Kommunikationerna Butiksförsörjningen Anordningarna för barnens utelek Barnens skolmöjligheter
een»?—
5. Möjligheterna att komma ut i friska luften
6. Utsikten
7. Folket i området
8. Möjligheterna för barnen att själva ta sig ut och leka
Kvinnor
1. Butiksförsörjningen 2 Anordningarna för barnens utelek
3. Barnens skolmöjligheter
4. Folket i området 5 Kommunikationerna
6. Möjligheterna för barnen att själva ta sig ut och leka
7. Möjligheterna att komma ut i friska luften
8. Utsikten
I undersökningarna i Söderort och Vällingby gjordes vissa försök att låta de boende ange vad de uppskattade och inte uppskattade i sitt bostadsområde. Söderortsborna angav följande positiva och negativa egenskaper hos sitt om- råde:
Positiva egenskaper:
Negativa egenskaper: Bra och frisk luft, högt, öppet och fritt, tillgång till natur, skog och mark och vacker utsikt, lugnt, »slipper jäkt», »ingen trafik», »som på landet», »slipper stan», »avkoppling» etc ...... 57 65
Bra för barnen på olika sätt .............. Nära arbetet ............................. Bra och billig lägenhet ....................
Bebyggelsen bra, bra kommunikationer, nära skola, bra affärer och andra gemensamhetsanordningar, »vänner och bekanta här», »invand här» och andra skäl ........ Inga positiva egenskaper angivna .........
............... 29 ' _ ............... 16 17 ............... 4 8 ............... 13 15 ................ 7 27 Samtliga 100 100
Långa, besvärliga och dyra resor, långa avstånd, dåliga kom- munikationer, långa avstånd och besvärliga trappor och backar till hållplats, långt från centrum, långa resor till arbetet 69 80 Brist eller dålig standard på bostadskollektiva anordningar framförallt lekplatser för barn, nöjesanordningar (biograf främst) och affärer, kulturliv, restaurang, parker, bad, system— bolag, garage o. d ....................... Otrevligt bostadsområde, dålig planering, dålig renhållning, dålig belysning av gångvägarna, dålig tillgång till naturen, för mycket barn (barnrikehus), luften dimmig och rå, dyra hyror, dyrt att bo överlag (högre hyror och priser) ......... 13 12 Inga negativa egenskaper angivna ..........
Det procentuella antalet intervjuade som angett olika positiva och negativa egenskaper
Familj e—
.. .. . Ensamma fOI'SOI'] are
De intervjuade ombads också ange vilka förbättringar de ansåg vara spe- ciellt angelägna att få till stånd inom bostadsområdet. De oftast nämnda för- slagen var:
Det procentuella antalet familje- försörjare som föreslagit förbätt- ringar av olika förhållanden in—
om bostads- området
Kommunikationer till öv-
riga delar av staden . . . Lekplats, lekledare, park-
tant, barnvaktskår . . . . Bio, teater, förströelse . . . Parker, trädgårdsskötsel,
soffor ................ Badhus, bastu, simhall etc. Väg till hållplats, gator,
barnvagnsränna etc. . . . Renhållning ............ Belysning .............. Polis .................. Klubblokal för ungdom,
fritidslokaler etc ....... Bebyggelsen ............ Restaurang ............. Idrottsplats ............
Samtliga
x'lx'lDOOO 'FUTUINI
100
10 % av familjeförsörjarna ansåg att inga förbättringar behövdes. De ensam— stående var särskilt angelägna att få bättre kommunikationer till och från området och en biograf inom området.
De intervjuade mödrarna i Välling- by underströk beträffande sitt bostads- område följande:
Det procentuella antalet inter— vjuade som an- gett olika positiva och negativa egenskaper
Positiva egenskaper: Tillgång på butiker ...... Tillgång till natur och fri-
luftsliv .............. Anordningar och lekmöj- ligheter för barnen . . . . Goda kommunikationer . .
Det procentuella antalet intervju- ade som angett olika positiva och negativa egenskaper
Lugn och ro, bort från stad och trafik ........ Bebyggelsens utseende och planering: ljust, mo- dernt, fint och välordnat
Negativa egenskaper: Resorna till stadens cent— rum ................. Resorna till arbetsplatsen Bebyggelsens utseende och planering, brist på par— keringsplatser och par— ker, sovstad .......... Långt till vänner och be- kanta ............... Tråkiga förhållanden för barnen ............... För mycket barn ........
Delvis med ledning av vad resulta- ten från dessa undersökningar antydde om olika faktorers betydelse uttogs i Rostaundersökningen tio faktorer, vil- ka intervjupersonerna ombads betyg— sätta med tanke på sitt eget bostadsom- råde. De tio var följande: butiksför— sörjning, försörjning med fritidslokaler, kommunikationer till området, möjlig— heter för barnens utelek, planteringar, arrangemang för parkering av bilar, skötsel av området, husens färgsättning, gatubelysning och folket i området. Den betygsskala som användes var femgra— dig med det bästa betyget som 1 och det sämsta som 5. Genomsnittet av de avgivna betygen låg för samtliga fak— torer mellan 1 och 2, vilket betydde att flertalet boende var nöjda. Ett sam- band mellan flyttningsviljan och ge— nomsn'ittsbetyget på de tio faktorerna syntes föreligga, vilket får tolkas så att dessa faktorer (alla eller endast en del av dem) hade betydelse för de boen— des trivsel. Någon möjlighet att ange- lägenhetsgradera dem ger undersök-
ningen inte. Inte heller ges några möj- ligheter att bedöma vilka andra fakto- rer än dessa tio som påverkar känslan av trivsel i ett bostadsområde och att an- gelägenhetsgradera dessa i förhållande till de tio nyss nämnda.
I »Hyreslägenheter i Stockholm» syntes lekplatsernas utformning ha stör- re betydelse än andra faktorer för åsik- ten om bostadsområdet som helhet.
I det följande görs en sammanställ- ning av synpunkter som i olika under- sökningar kommit fram rörande. ett antal faktorer i ett bostadsområde och rörande vad som varit avgörande för den värdering de boende gjort av des- sas utformning i olika områden.
21.7.2. Kommunikationer med arbetsplats och stadscentrum
Söderorts-, Rosta- och treregionsunder- sökningarna pekar på att en viktig fak- tor i ett bostadsområde är kommunika- tionerna med arbetsplatser och stads- centrum. Kommunikationsförhållandena har berörts även i Augustenborgs- och Vällingbyundersökningarna.
Söderort, dvs. Hägerstensåsen—Hök- mossen, är ett av Stockholms ytterom- råden, beläget sydväst om innerstaden. Det betjänades vid undersökningstill- fället av två spårvägslinjer (nr 16 och 17); den ena av dem (nr 17) komplet- terades med en busslinje (nr 17 B). Bå- da spårvägslinjerna hade i innerstaden ändhållplats vid Södermalmstorg; den ena (nr 17) hade sex hållplatser inom området och den andra (nr 16) två. Dessutom fanns tre busslinjer (nr 64, 65 och 66) med två hållplatser inom erådet och med ändhållplats vid när- mast belägna hörn av innerstaden. Be- träffande gångtider till hållplatser och restider sägs i »Fritid i Söderort» föl- jande (s. 44):
»Gångtiden från kvarteren i H. H. till när— maste hållplats har grovt uppskattats. Räk-
nar vi med den kompletterande linjen 17 B, ligger samtliga egna hem i Hökmossen och samtliga hyreshus i Södra Hägerstensåsen och 78 % (53) av hyreshusen i Hökmossen inom 5 minuters gångväg från hållplats. Bortser vi från 178 ligger 70% (48) av hyreshusen och 70 % (205) av egnahemmen i Hökmossen och 58 % (42) av hyreshusen i Södra Hägerstensåsen inom fem minuters gångväg. I Norra Hägerstensåsen ligger 74 % (72) av hyreshusen längre än 5 minuters gångväg från hållplats. Härtill kommer att gångtiden i Norra Hägerstensåsen är längre än beräkningen på grundval av fågel- vägen anger, därför att bebyggelsen ligger högt och vägarna till och från hållplatser— na går över besvärliga branta backar, trap— por och dåligt upplysta stigar etc. För möd— rar med barn, barnvagn, varor etc. är det besvärligt att ta sig upp och ned för dessa trappor. Restiden med buss mellan Hökmos- scns hållplats och Hornsplan är kortare (13 min.) än med spårvagn mellan Personnevä- gens hållplats och Hornsplan (16,5 min.). Å andra sidan för linje 17 ända in till Slus— sen, medan busslinjerna stannar strax bort— om Hornsplan (Varvsgatan). Totala resti- den till Hornsplan är omkring 20—25 min., till Slussen omkring 30—35 min., till Nedre Norrmalm omkring 40——45 min. Restiden till angränsande centrum vid Telefonplan är 5—15 min., till centrum vid Södra folk- parkerna (Karusellplan) omkring 10—20 min. och till Liljeholmen (församlingshem- met) 15—25 min.
Cykeltiden är omkring 10—15 min. till Hornsplan, 20—30 min. till Slussen och 25— 35 min. till Tegelbacken. Cykeltiderna är således kortare än motsvarande restider med buss och spårvagn.»
Undersökningen visade att drygt hälf- ten av de manliga familjeförsörjarna hade sin arbetsplats i innerstaden och 28 % i områden i närheten av bostaden. Bland de förvärvsarbetande hustrurna hade 50 % sin arbetsplats i innerstaden och 43 % i närheten av bostaden; bland de ensamstående var motsvarande pro- centtal 52 och 23. Sommartid hade 53 % av familjeförsörjarna en restid på 30 min. eller mer och vintertid 60 %. Bland de ensamstående hade vintertid 52 %- minst 30 min. resa till sin arbetsplats. Endast 15 % såväl bland familjeförsör—
jarna som bland de ensamstående upp- gav att de hade anpassat sin arbetsplats efter bostadens läge.
Av tidigare (s. 451) återgivna siffror framgår att det rådde ett ganska utbrett missnöje med kommunikationsförhål- landena. De oftast nämnda nackdelar- na med att bo i detta bostadsområde och de oftast nämnda förslagen till för— bättringar av området hade att göra med kommunikationerna. Det framför- des önskemål om en busslinje in till stadens centrum. Man tyckte att resti- den var för lång, att reskostnaderna var för höga, att turerna med allmänna färdmedel inte var tillräckligt täta, att de började för sent på morgonen och slutade för tidigt på kvällen, att av- ståndet mellan bostadshus och håll- plats var för långt. För en bedömning av vad som var »för lång restid», »för höga reskostnader», »tillräckligt täta turer» osv. ger undersökningen ingen vägledning.
Augustenborgsområdet hade goda för- bindelser, både med buss och spårvagn, med stadens centrum. Spårvägslinjen gick till olika delar av Malmö centrum och restiden var mellan 12 och 20 min. Intervallet mellan turerna varierade un— der dagen mellan 6 och 8 min. Bussen hade 3—5 turer per timme.
Omkring tre fjärdedelar av de inter- vjuade ansåg inte heller att det var svårt att komma in till staden. De som tyckte att det var svårt motiverade i drygt en fjärdedel av fallen detta med .att bostadsområdet låg för långt utan- för den centrala staden och i en tred— jedel av fallen med att förbindelserna med centrum var dåliga. Man önskade tätare bussturer och att bussen skulle gå igenom själva området. De som bru- kade åka spårvagn till staden var i större utsträckning nöjda med förbin- delserna än de som anlitade bussen.
Vällingby, ett" bostadsområde i Stock- holms västra förorter, står i förbindel-
se med innerstaden genom en tunnel- bana. Restiden till den centrala delen av staden uppgår till ungefär 25 mi— nuter. Turtätheten varierar under da- gen beroende på trafikintensiteten. Av de intervjuade i Vällingby, som alla var husmödrar och i regel icke för- värvsarbetande, framhöll drygt 40% att en nackdel med att bo i stadsdelen var resorna till centrum och arbets- plats. 12 % framhöll å andra sidan de goda kommunikationerna som en av fördelarna med att bo i området. Un- dersökningen ger inga upplysningar om i vilka avseenden kommunikationsför- hållandena icke ansågs tillfredsställan- de.
Rostaområdet hade vid undersök- ningstillfället bussförbindelse med den centrala delen av Örebro. Området ha— de endast en hållplats, belägen i dess södra utfart. Restiden till centrum var ungefär sju minuter. De flesta invånar- na var nöjda med dessa kommunika— tionsförhållanden; en sjundedel ansåg dock att bussen borde gå runt bostads- området. Flertalet förvärvsarbetande män cyklade till sin arbetsplats hela året runt och åtskilliga åkte med egen bil, varför bussförbindelsen inte hade någon större betydelse för dem. Kvin— norna använde bussen i rätt stor ut- sträckning vintertid men ytterst sällan under övriga årstider.
I treregionsundersökningen framstår kommunikationsförhållandena inte som något stort problem.
21.7.3. Möjligheter för barnens utelek
I Söderort fanns, när undersökningen där gjordes, ca 5 400 barn under 15 är, nämligen antal barn 356 1 143 2 122 1 314 418 i åldern 0 år » 1— 2 3— 6 7—11 12—14
Området hade tre lekplatser med gungor och tre bollplaner. På en lek- plats pågick parklek under maj—juni och augusti—september under övervak— ning av en lekledarinna. På förmidda— garna besöktes parkleken av ca 40 barn och på eftermiddagarna av drygt 100. Någon barnhage för småbarn fanns där inte. Drygt tre fjärdedelar av fastighe- terna inom området hade anordnat en sandlåda för de minsta barnen.
Missnöjet med anordningarna inom bostadsområdet för barnens utelek var utbrett. Spontana önskemål framställ- des ofta om lekplatser och lekledarin- nor. En mycket positiv inställning till en utökning av parkleksverksamheten inom området framkom. 82% av de intervjuade mödrarna ville ha sådan för sina barn.
Barnens utomhusverksamhet studera- des i en lekvaneundersökning, som ut- fördes i Hägerstensåsen—Hökmossen av Stockholms stadsplanekontor under medverkan av elever från socialpeda- gogiska institutet. Man fann i denna undersökning bl. a. att 4—6-åringarna vanligen vistades ute både för- och ef— termiddag, under det att bland 2—3- åringarna ungefär en tredjedel mest vistades inne och resten mest ute. De flesta förskolebarnen höll till omkring bostadshuset och på gatan utanför. Skol- barnen var på eftermiddagen ute på obestämd plats och vistades sällan i sin bostad.
De vanligaste sysselsättn—ingarna bland förskolebarnen bestod i att leka i sand- låda och i att cykla på två- eller tre- hjuling; cyklandet skedde vanligen på gatan. Skolpojkarna uppgav själva att de i stor utsträckning brukade ägna sig åt fotbollsspel, cykling och kulspel. Nära hälften brukade hålla till på fot- bollsplan eller idrottsplan; 20 % upp— gav att de vanligen höll till i skogen, 10 % på gatan och en del på gård, i park, på lekplan e.dyl. Bland skolflic-
korna var det ungefär lika vanligt att man hoppade hage (17 %), cyklade (13 %) och lekte bollekar (18 %). Flic— korna höll till på gatan (23 %), i sko- gen (20 %) eller på tomten (19 %); en del brukade också hålla till i gungpark, på lek- eller idrottsplan, i park e. dyl.
Skolbarnen var vanligen ute utan till- syn av modern. De äldre förskolebar- nen, 4—7—åringarna, övervakades ofta av modern från lägenheten, men en del var ute utan tillsyn. 2—3-åringarna övervakades, när de var ute på egen . hand, alltid av modern från lägenhe-
ten.
I Augustenborg fanns redan år 1952 många lekplatser för områdets barn. De var rymliga och ljusa och utrustade med karuseller, rutschbanor, gymnastik- räcken, sandlådor m. m. Intervjuperso- nerna uttryckte också sin tillfredsstäl- lelse med de arrangemang som fanns för barnens utelek. Endast 10 % ansåg att det behövdes flera lekplatser och 12 % att utrustningen på dem var otill- räcklig; det var vanligen flera gungor man ville ha. På en direkt fråga om man skulle vilja att det anlades en plask- damm eller dylikt inom området svara- de 60 % ja och 33 % nej; 7 % saknade uppfattning. Bland barnfamiljerna fanns det 38% som ansåg att någon del av utrustningen vid lekplatserna Var olämplig; kritiken riktades oftast mot rutschbanorna.
I Vällingby lekte flertalet barn i när- heten av sitt bostadshus, på gård eller lekplats. Därnäst mest frekventerade var lekparken och Stockholms stads parkleksanordningar. Fram till fem års ålder höll barnen mestadels till intill bostaden men började därefter söka sig till andra platser. Barnen från låghu- sen var mer benägna att stanna vid den egna fastighetens lekplats än barnen från höghusen. Flertalet mödrar i Väl- lingby var nöjda med anordningarna för barnens utomhuslek. Det oftast redovi-
sade motivet för missnöje var att lekan- ordningarna var otillräckliga eller en- sidiga. Man önskade mer lekmateriel, gungor, karuseller rn. m.
Bland mödrarna i småstäderna var missnöjet med lekanordningarna mera utbrett; knappt 40 % var nöjda. Skill- naderna var stora mellan de fyra stä- der som ingick i undersökningen och mellan höghus- och låghusområden in- om dessa. Den oftast framförda kriti- ken gällde lekplatsernas dimensioner; de var för små i förhållande till det an- tal barn som var hänvisade till dem. Man ansåg också att utrustningen var torftig; ofta bestod den endast av en sandlåda. Mer än en femtedel av möd- rarna i låghusen var besvärade av tra- fikförhållandena vid lekplatsen.
I Rosta och i Baronbackarna fanns stora områden avdelade för barnens utelek. Intill bostadshusen fanns i Ros- ta lekplatser för de mindre barnen och litet längre bort ett lekfält för de större med fotbollsplaner, plaskdammar, bad- mintonplaner, stora sandlådor m.m. För att komma från bostadshusen till lekfältet måste man passera områdets genomfartsgata.
Baronbackarnas hus grupperade sig kring gårdar, där lekplatser fanns ord- nade. Gårdarna mynnade ut i en stor, för hela området gemensam friyta. Så- väl i Rosta som i Baronbackarna var de intervjuade husmödrarna nöjda med det sätt på vilket barnens lekplatser hade utformats. En och annan önskade någon form av lekutrustning (staket etc.) och i Rosta framstod gatan mellan bostadshus och lekfält som en källa till oro.
I treregionsundersökningen som är den enda som berör även äldre bostads- områden ställdes en fråga till intervju- personerna om hur de bedömde till- gången till lekplatser i det område där deras bostad låg. I Västerås gav ca
75 % positiva omdömen och drygt 80 % av dem som bodde i hus byggda 1956— 61. I Skellefteå och Ljungby var ande- larna mindre, 56 och 52 % respektive 75 och 65 %.
I ett av de bostadsområden som in- gick i undersökningen av »Hyreslägen- heter i Stockholm» var intervjuperso- nerna mycket missnöjda med arrange- mangen för barnens utelek; lekplatser- na var där små och trist utformade och trafiken på områdets genomfartsgata utgjorde en risk för lekande barn. En- ligt den poängskala (A = 7, . . . . C = 1) som användes i denna undersökning blev medelbetygspoängen endast 3,1 för lekplatserna i detta område, medan den i övriga områden låg mellan 4,2 och 6,0.
I de båda bostadsområden som ingick i Göteborgsundersökningens intervjudel hade behovet av lekplatser tillgodosetts på helt olika sätt. I N. Biskopsgården lekte barnen mestadels på stora bilfria gårdar i omedelbar kontakt med lägen- heten, i Kortedala hade de att välja mel- lan små avskilda lekplatser intill punkt- husen och en stor fri lekyta som inra- mades av trevåningshusen. De senares portar vette bort från lekytan, till vil- ken barnen kunde komma genom öpp- ningar mellan huslängorna. Barnen i N. Biskopsgården släpptes ut utan tillsyn av vuxen vid lägre ålder än barnen i Kortedala, vilket torde betyda att ar- rangemangen för barnen bedömdes som mer riskfria där än i Kortedala. I N. Biskopsgården ville nära två tredjede- lar ha bättre utrustning på lekplatser- na, i Kortedala drygt en fjärdedel. De oftast nämnda önskemålen gällde gung- or och rutschbanor. Man önskade också skilda lekplatser för mindre och större barn. Kritiska synpunkter framfördes på vissa lekredskap (t. ex. klätterpyra- mider) och mot hård beläggning på vis- sa lekplatser.
21.7.4. Butiksförsörjningen I Söderortsundersökningen gjordes en inventering av de butiker och hantver- kerier som fanns inom området. Det faktiska antalet invånare per butik respektive hantverkeri jämfördes med normer härför som hade utarbetats av Sveriges köpmannaförbund, Stockholms köpmannaförbund och Stockholms stadsplanekontor. Jämförelsen visade att för flertalet butiker kundunderlaget var större än det som enligt normerna erfordrades; av flertalet hantverkerier var det däremot ett visst överskott i förhållande till de uppställda normer- na. Vissa slags affärer saknades helt inom området, t. ex. apotek samt bok- och pappershandel.
Beträffande närhetsbutiker och an- nan service som hushållen ofta anli- tade var området någorlunda självför- sörjande. Husmödrarna uträttade i de flesta fall sina ärenden inom bostads- området; även yrkesarbetande förlade i stor utsträckning sina inköp till om- rådets butiker. De dagliga uppköpen tog vanligen en—tre kvart, men större delen gick åt till väntande i affärer och till expediering, varför gångtiden blev mycket liten. Flertalet husmödrar var också nöjda med tillgången på buti- ker och med deras standard. Många saknade dock apotek samt konfektions- och manufakturaffär, en del också järn- affär, Skoaffär, bokhandel, barnklädes— affär och tobaksaffär. Några framhöll att varusortimenten i butikerna var för begränsade och att priserna var högre än i innerstaden.
Augustenborgsborna tillfrågades både 1952 och 1957 om var de brukade köpa olika varor och tjänster. Förändringar- na mellan de två undersökningstillfälle- nua innebar för de flesta varor och tjäns- ter en minskad frekvens inköp inom området, vilket kan antas samman- hänga med att antalet förvärvsarbetan-
de husmödrar hade ökat mellan 1952 och 1957. Sådana varor som sybehör, husgeråd, tobak och kläder köpte fler husmödrar utanför än i bostadsområ- det; damfrisering och kemisk tvätt an- litades också oftare på annat håll än i Augustenborg. Livsmedel av olika slag inhandlades däremot mestadels i områ- dets butiker. En stor del av de inter- vjuade saknade ett apotek i Augusten— borg och en del också en järnhandel. Avstånden mellan bostadshus och affä- rer tycktes inte vara besvärande långa.
Rostaområdet hade en hel del butiker samlade i sin södra del men dessutom fanns i bostadshusens markvåningar in- rymda åtskilliga små butiker. Det fanns möjlighet att inom området handla de dagliga förnödenheterna och de för- värvsarbetande husmödrarna gjorde si- na inköp i Rosta i ungefär samma om— fattning som de hemarbetande. På en fråga om huruvida man tyckte att det saknades någon affär eller något hant- verkeri i området svarade många att man ville ha två affärer i samma bransch, så att det blev konkurrens. Många ville ha ett apotek i området och även önskemål om blomster-, grönsaks-, sko- och järnaffär framfördes.
Resultaten från bostadsbyggnadsut- redningens treregionsundersökning tyd- de inte på att butiksförsörjningen med- förde några större problem för de boende. I alla tre regionernas tätorter uttalade ungefär 90 % positiva omdömen om tillgången till affärer för dagliga in- köp; de som bodde i nya hus avvek inte i sin uppfattning från andra. När det gällde kommunikationerna och avstån- den till andra slags affärer var inställ- ningen något mera kritisk. I Västerås och i Ljungbys tätorter var mellan 15 och 20 % missnöjda och i Skellefteås tätorter drygt en fjärdedel; i hus bygg- da 1956—61 var missnöjet mera utbrett än i de äldre husen.
Såväl i N. Biskopsgården som 1 Kor- tedala fanns lokalbutiker i eller i direkt anslutning till området. Ett för flera bo- stadsområden gemensamt större cent- rum fanns inom 10—15 min. gångväg
från vartdera området. I vilken ut- sträckning de intervjuade anlitade bu- tiker på olika håll framgår av tablån nedan.
Det procentuella antalet intervjuade som anlitade
oftast centrum- butiker
enbart centrum- butiker
oftast lokal- butiker
lika ofta lokal- som centrum- butik
enbart lokal- butiker
N. Biskopsgården. . . . Kortedala ..........
14,7 5,6
35,7
26,3
Några skillnader mellan förvärvsar- betande och icke förvärvsarbetande husmödrar kunde inte påvisas.
På en direkt fråga om huruvida man saknade någon affärstyp i bostadsom- rådet nämnde man i N. Biskopsgården oftast apotek, järnaffär, konfektions- och Skoaffär och i Kortedala oftast en icke-snabbköpsbutik samt en konfek— tionsaffär.
21.7.5. Trafiksäker-heten och parkeringsplatser
Trafiksäkerheten var den faktor i bo- stadsområdet som rönte den största kritiken i bostadsbyggnadsutredningens treregionsundersökning. I Västerås framfördes negativa omdömen av ca 55 %, i Skellefteås tätorter av 60 % och i Ljungbys tätorter av knappt 50 %. I Västerås var andelen 10 % lägre i de yngsta husen än i de övriga, men både i Skellefteås och i Ljungbys tätorter över- steg andelen i de yngsta husen något den för samtliga. Beträffande parke- ringsplatser och garage var i Västerås ca 45% av samtliga missnöjda, i de yngsta husen dock endast 20 %. I Skel- lefteås tätorter var motsvara-nde pro- centandelar 40 och 25 och i Ljungbys tätorter 22 och 26.
Bland Augustenborgs barnfamiljer var år 1952 41 % nöjda med trafikför-
hållandena och bland familjer utan minderåriga barn 49 %. 34 % av barn- familjerna och 29 % bland övriga fa- miljer var klart missnöjda. De ansåg att den gata som löpte genom området var för smal, att det var för stor trafik på den och att det borde vara fartbegräns- ning på den; man anmärkte också på att cykling förekom på gångbanan och att barnen lekte på gatan. Parkerings- förhållandena bedömdes som tillfreds- ställande -av 50 %; av dem som var missnöjda ansåg de flesta att parkering inte borde få ske på gatan. Vid 1957 års undersökning hade drygt var nion- de person inom området egen bil. 60 % av dem saknade garage, 7 % ville ha garage, 35 % parkeringsplats med el- plint och 10 % ingendera; 8 % var tveksamma.
I Vällingby framhöll 7 % av de inter— vjuade på en fråga om vad de tyckte om anordningarna för barnens utelek att trafiken utgjorde en risk. Man påtalade att bilparkering förekom intill lekplat- serna, några ansåg att det borde vara fartbegränsning för bilar som körde in till lekplatserna och några ansåg att all trafik borde förbjudas där. Å andra si- dan framhöll 3 % av mödrarna att an- ordningarna var goda därför att det inte var någon risk för trafik vid lekplatser- na. Huruvida olikheterna i synpunkter
berodde på olikheter i lekplatsernas ut- formning eller ej kan inte bedömas med ledning av undersökningsresultaten.
I Rosta hade år 1958 var 14:de person egen bil, vilket motsvarade 26 bilar per 100 hushåll. Baronbackarnas biltäthet var något högre, 31 bilar per 100 hus- håll. 41 % av bilägarna i Rosta hade garage, 19 % önskade ett och resten an- såg sig inte behöva något. Det rådde brist såväl på garage som på parke- ringsplatser inom området och trottoar- kantsparkeringen var en källa till irri— tation hos många av de intervjuade. Var tredje husmor ansåg att fordons— trafiken inom området var besvärande och många motiverade sin uppfattning med att gatan blev trång och sikten skymd genom de parkerade bilarna. Man anmärkte också på att bilförarna höll för höga hastigheter.
I N. Biskopsgården och Kortedala var drygt hälften av de intervjuade hus- hållen bilägare och 16 % i N. Biskops— gården och 10 % i Kortedala fundera- de på att skaffa bil. Biluppställnings- platserna var i N. Biskopsgården ordna- de nied tanke på att barnen skulle få en bilfri lekplats i omedelbar kontakt med bostaden, vilket medförde att av- stånden från P-platserna till lägenhe- terna blev förhållandevis långa. Varje bilägare hade sin egen P-plats, för vil- ken han betalade 10 kr per mån. I Kortedala skedde parkeringen fritt vid gatan och endast några få garageägare hade sina egna P-platser.
Praktiskt taget alla de intervjuade i N. Biskopsgården ansåg att P-platsen var värd det pris man fick betala och i Kortedala var 90 % positiva till att erhålla fasta P-platser mot en avgift av 10 kr per mån. Skulle fasta parke- ringsplatser anordnas i Kortedala skul- le det förmodligen medföra att den smala gräsremsa som fanns mellan hus och gata skulle behöva tas i anspråk;
flertalet intervjuade var beredda att ac— ceptera ett sådant arrangemang.
Inställningen till kallgarage mot en avgift av 40 kr per mån. prövades ock- så i intervjun. En femtedel i Kortedala och drygt en fjärdedel i N. Biskops- gården uttalade intresse för ett sådant arrangemang, men ofta framhölls vik- ten av att garagen försågs med möj- ligheter att tvätta och sköta bilar; ock- så frågan om motorvärmare berördes ofta.
21.7.6. Anordningar för fritidsverksamhet
I Augustenborg fanns i bostadshusens källare flera lokaler, där olika fritids— aktiviteter kunde utövas. Lokalerna var utrustade med inventarier vilka bekos— tades av hyresvärden. Verksamheten i lokalerna sköttes av en av hyresgäster- na utsedd styrelse. Det fanns möjlighe- ter att snickra, spela bordtennis, schack eller bridge och för ungdomarna också tillfälle till scouting och idrott. Inom området verkade flera föreningar och studiecirklar, men endast ca 15 % av de år 1952 intervjuade (vuxna) deltog i deras verksamhet. Bland ungdomarna, med vilka intervjuer gjordes i 1957 års undersökning, deltog ungefär en fjärde- del i någon av de aktiviteter som be- drevs inom området. De flesta av dem var yngre pojkar och de mest attrakti- va verksamheterna syntes vara scouting, bordtennis och brottning. I aktiviteter utanför området, oftast kurser och föreningsverksamhet av olika slag, del- tog likaledes ungefär en fjärdedel av ungdomarna; dessa var vanligen litet äldre och även bland dem var pojkar- na i majoritet.
Flertalet intervjuade ansåg 1952 att det fanns tillräckligt med fritidslokaler i Augustenborg; ungdomarna tillfråga- des dock ej. De flesta ansåg också att området var lämpligt utformat för ung— dom. Barnfamiljerna var i detta av-
seende mera positiva än familjer utan barn.
I Söderort drev församlingen och oli- ka föreningar och klubbar, aktiviteter bl.a. för ungdom, i de lokaler som fanns tillgängliga: några hemgårdar, skolor och fritidslokaler i bostadsfastig- heter. Söderortsborna förlade större delen av sin förenings—, studiecirkel- och hobbyverksamhet till den egna stadsdelen, under det att besök på bio- graf, teater och konsert mestadels sked- de i innerstaden. Något kommersiali- serat nöjesliv förekom knappast i om- rådet.
Lokaltillgången inom stadsdelen var inte tillräcklig och missnöjet med bris- ten på lokaler var stort bland de boen— de. När undersökningen genomfördes planerades inom området ett medbor- garhus, vilket rönte stort intresse från de boendes sida; 92 % av de intervjua- de ansåg att det skulle komma att öka trivseln i området. På en fråga om den intervjuade själv skulle komma att be- söka det svarade 74% ja, 13% nej och 11 % att de var osäkra; åldern spe- lade inte någon roll därvidlag.
I stadsdelen Årsta fanns vid under- sökningstillfället redan ett fritidscent- rum med lokaler för större och mind- re föreningssammankomster, teater, bio- graf, bibliotek, studiecirkelrum och ungdomskafé. Med undantag för img— domskaférörelsen var praktiskt taget all verksamhet inriktad på vuxna in- vånare. Större delen av verksamheten bland föreningslös ungdom var i stället förlagd till en särskild ungdomsgård, vars verksamhet sköttes av barnavårds- nämnden. De lokaler som fanns dispo- nibla inom fritidsanläggningen var inte tillräckliga för de olika föreningarnas behov och för den fritidsverksamhet som i annan form bedrevs inom stads- delen. Även andra lokaler, framför allt i område-ts folkskolor, fick anlitas.
I planerna för utformandet av fritids- anläggningen ingick att den skulle kom- ma att fungera som mötesplats för stadsdelens invånare. Så tycktes emel- lertid inte ha blivit fallet. Endast om- kring hälften av de intervjuade hade någon gång besökt anläggningen. Det var vanligare att man vid fritidssyssel- sättningar besökte andra lokaler i Årsta; för den skull stod lokalerna i fritidsan- läggningen inte oanvända, men de fre- kventerades huvudsakligen av ett fast klientel, såsom vissa grupper av studie- deltagare, boklånare, deltagare i vissa föreningars interna möten, ungdoms- kaféets stamgäster. Det förekom inte att man gick dit utan något annat ären- de än att träffa andra människor från grannskapet. Ledarna för undersök- ningen ifrågasatte om inte en stadsdel av Årstas format var ett för stort områ- de för att av de boende kunna uppfattas som en grannskapsenhet. Inte heller syntes anläggningen ha haft större be- tydelse för fritidslivet i stadsdelen. Det föreföll som om invånarna även sedan anläggningen tagits i bruk förlade stör- re delen av sina fritidssysselsättningar till innerstaden.
Undersökningsledarna sammanfattade sina synpunkter på planläggningen och organisationen av en fritidsanläggning med följande ord:
»1. Vid planeringen av en fritidsanlägg- ning, som bl. a. avser att främja det lokala föreningslivet är det önskvärt att i förväg undersöka föreningarnas arbetsförhållanden och önskemål. Vår erfarenhet från Årsta är att de lokala föreningarna ofta arbetar un— der besvärliga ekonomiska och organisa- toriska förhållanden och många gånger har en ganska begränsad medlemsverksamhet. Kontakten mellan styrelser och medlemmar kan inte alltid förutsättas fungera tillfreds- ställande. Man kan därför i regel inte för— utsätta att de lokala organisationerna i samverkan kan äta sig så krävande uppgif— ter som att ensamma driva en lokal fritids- anläggning av den storlek som finns i Årsta. Å andra sidan synes det vara av betydelse
att de lokala organisationerna så långt möj- ligt får medverka såväl vid planeringen som vid verksamhetens utformning.
2. Vår undersökning visar att de lokaler, som är mest utnyttjade respektive efterfrå— gade i Årsta är bibliotek, studielokaler, lo- kaler för inomhusidrott, olika typer av mö— teslokaler — framför allt smårum — samt lokaler för amatörteater. Den mest påta- lade bristen i lokalhänseende gäller små lokaler för möten, hobbysysselsättningar och föreningsexpeditioner.
3. Erfarenheterna av ABF:s verksamhet i Årsta tyder på att en värd för anläggningen som helhet skulle ha goda förutsättningar att organisera *utåtriktad' verksamhet i an- läggningens regi och svara för informationen till stadsdelsborna. Genom ett sådant arran— gemang skulle anläggningen kunna hållas öppen för stadsdelsborna även lördagar och söndagar, vilket sannolikt är av stor bety- delse för fritidslivet i stadsdelen. Förutsätt- ningarna för att de lokala organisationerna skall kunna medverka är att samarbetet dem emellan sker inom en fast organisato— risk ram i någon form av fritidsstyrelse» (a. a. s. 127—128).
Fritidsverksamheten i Rosta bedrevs dels i en ungdomsgård, som bl. a. inrym- de två samlingssa-lar, studie- och klubb— rum, sömnadssal, ungdomskafé, trä- slöjdssal, bordtennislokal och modell- byggerum, dels i två vävsalar, en trä— slöjdtssal och i småskuolians lokaler. Stads- biblioteket hade en filial inom området och församlingen drev olika verksam— hetsgrenar i en för ändamålet hyrd lsyrksal.
Över hälften av områdets ungdomar i åldern 10—18 år deltog i någon form av u-ngdomsverksamhet inom området. Träslöjden, den kyrkliga verksamheten och scoutverksamheten samlade de fles— ta deltagarna. De vuxna deltog där- emot i liten utsträckning i fritidsaktivi- teter. Tillfredsställelsen med fritidsar- rangemangen för ungdomen var stor bland de intervjuade husmödrarna.
21.7.7. Kollektiva anordningar för tvätt Fob—undersökningarna visade att an— ordningarna för stortvätten ofta fick då- ligt omdöme av de boende. I Kärrtorp
och Svedmyra fanns moderna stor- tvättanläggningar, där man antingen kunde tvätta själv eller lämna in tvät— ten och få den tvättad. Hushållen i Gustavsberg hade en större maskin- tvättstuga. Missnöjet med dessa arrange- mang var stort; i de båda förstnämnda områdena var ungefär hälften av de intervjuade missnöjda, i det sistnämnda en tredjedel. Man klagade dels över långt avstånd från bostad till tvättan- läggning, dels över .att maskinerna slet tvätten och över att tvätten inte blev ren. Hushållen i Gubbängen och i tre- stadshusen hade tillgång till maskin— tvättstugor gemensamma för fastighe— terna och missnöjesprocenten var bland dem lägre än i de andra tre områdena; i Gubbängen var endast 6 % av hus- hållen missnöjda och i trestadshusen mellan 14 och 22 %.
Bland de intervjuade husmödrarna i Söderort uppgav 88 % att de tvättade sin stortvätt i fastighetens tvättstuga, 9 % skickade bort sin tvätt och 2 % tvättade på annat sätt. Nästan hälften (45 %) tvättade stortvätt var fjärde eller femte vecka, 24 % var sjätte eller sjunde, 9 % oftare än var fjärde vecka och 18 % mera sällan än var sjunde; 5 % utnyttjade inte tvättstugan alls. Av dem som tvättade oftare än var sjätte vecka ansåg nästan alla att de fick ut- nyttja tvättstugan tillräckligt ofta, av dem som tvättade var sjätte eller sjun- de vecka 72 % och av dem som tvättade mera sällan endast 62 %.
Drygt två tredjedelar av husmödrar— na var nöjda med anordningarna för tvätt i fastigheten. Anledningar till missnöje var dålig standard hos de lokaler och den utrustning som fanns, t. ex. dålig ventilation, trångt torkrum, dålig belysning. Missnöjet var vanligare i den äldre delen av bostadsområdet än i den yngre.
På en fråga om man ansåg att en kollektiv tvättstuga borde inrättas inom
bostadsområdet svarade 28% ja och 41 % nej; 22 % kände inte till vad en kollektiv tvättstuga var. Intresset för kollektivtvätt var större bland små— stugeområdets familjer än bland fler- familjshusfamiljerna, helt naturligt, eftersom i småstugorna endast fanns handtvättstugor. Augustenborgsområdet var utrustat med en centraltvättanläggning, där hus— mödrarna efter egen önskan antingen kunde tvätta själva eller låta personal vid anläggningen ta hand om tvätten. [ en del hns inom området fanns dess- utom en handtvättstuga. Drygt hälften av dem som anlitade centraltvättanlägg- ningen uppgav 1952 att de brukade tvätta själva. När återbesöken år 1957 gjordes i Augustenborgsområdet ställ- des intervjupersonerna inför fyra alter- nativa arrangemang för tvättarbetet, nämligen a. ordnat som nu, alltså med band- tvättstugor i fastigheten och till- gång till tvätteri, där man kan läm- na in tvätt eller tvätta själv; ingen tvättcentral men i stället van— liga maskintvättstugor i källaren för stortvätt; ingen tvättcentral utan i stället maskintvättstugor i källaren, men handtvättmöjligheter, så att man kunde sköta aII tvätt där och alltså komma dit ofta, t. ex. varje vecka; egna tvättmaskiner för allt tvätt- gods i varje lägenhet. Intervjupersonerna fick ange vilket alternativ de tyckte var bäst och näst bäst. Fördelningen av deras svar blev följande:
Angivet som bäst näst bäst
av . . . % av de intervjuade
Alternativ a. . . 39 » b.. . 23 » c. . . 27 » d... 11
Summa 100
Männen föredrog alternativ a i större utsträckning än kvinnorna och de yng- re i större utsträckning än de äldre. Bland kvinnorna var det endast drygt en tredjedel som gav alternativ a den bästa placeringen; 38 % ansåg alterna- tiv c bäst och 26 % alternativ b. Alter- nativ (1 med egen tvättmaskin i varje lägenhet erhöll endast några få procent av rösterna.
I Rosta hade husmödrarna möjlig- heter att tvätta sin stortvätt själva an- tingen i Stiftelsen Hyresbostäders i Örebro tvättcentral eller i en central- tvättanläggning som drevs i konsum- tionsföreningens regi; i den senare an- läggningen kunde man även lämna in tvätten och få den tvättad och dessutom fanns möjlighet för husmödrarna att sända bort tvätten till ett kommersiellt tvätteri. I Baronbackarna fanns endast en centraltvättanläggning, driven av konsumtionsföreningen; vid denna fanns möjligheter både att tvätta själv och att få hjälp. Även i Baronbackarna fanns givetvis möjlighet att anlita kom- mersiellt tvätteri. Frekvenserna för oli- ka arrangemang för stortvätten var i Rosta och Baronbackarna dessa:
Det procentuella antalet husmödrar som valt olika
arrangemang för stortvätten
Rosta Baronbackarna 1956
Förvärvs- arbetande
Hem- arbetande
Förvärvs— arbetande
Hem- arbetande
I Rosta kritiserade en tredjedel av husmödrarna stiftelsens tvättstuga för att den var för trång och för att man inte fick tillgång till den tillräckligt ofta och tillräckligt lång tid varje gång. Be- träffande konsumtvätten var en sjunde- del .av husmödrarna kritiska, huvud- sakligen därför att maskiner och varm- mangel slet kläderna. Med centraltvät- ten i Baronbackarna var en sjättedel av husmödrarna missnöjda. Liksom i Rosta ansåg en del att kläderna slets onödigt mycket, och kritik framfördes också mot att tvätten inte blev ren och mot att det var för trångt i anläggningen.
Varken i Rosta eller i Baronbackarna var man nöjd med det sätt på vilket tvättfrågan hade lösts. Inför möjlig- heten att välja mellan de fyra nys-s- nämnda alternativa arrangemangen för tvättarbetet var det endast en liten del av de intervjuade husmödrarna som stannade inför alternativet med central- tvätt (alternativ 3). I Rosta föredrog över hälften alternativ c, modern fas- tighetstvättstuga med handtvättmöjlig- heter, och 28 % en maskintvättstuga i den egna fastigheten enbart för stor- tvätt. I Baronbackarna var fördelningen mellan alternativen b och e en annan än i Rosta; 44 % föredrog alternativ b och 35 % .alternativ c.
Liksom i Augustenborg var intresset för ett alternativ med tvättmaskin i varje lägenhet litet.
I undersökningen av de 1000 hus- mödrarna med barn under 16 år konsta— terades att tvättarbetet gav i genom— snitt fem timmars arbete i veckan, för de förvärvsarbetande husmödrarna en- dast tre timmar men för övriga fem och en halv. Drygt 20 % lämnade bort viss del av sin tvätt, framför allt lakan och handdukar, till ett kommersiellt tvätte- ri. Så gjordes oftare i Stockholm än i övriga områden och oftare i de hushåll, där husmodern hade heltids förvärvs— arbete än i övriga. Lakan och hand- dukar tvättades oftast en gång i måna— den eller en gång varannan månad, un— derkläder däremot av mer än hälften av de intervjuade en gång i veckan.
38 % av husmödrarna var missnöjda med sina tvättmöjligheter. önskemål om förbättringar hade 63 %; vanligast var önskemål om en tvättmaskin. I un— dersökningen lämnades inga synpunk- ter på olika former av kollektiv tvätt.
Vid statens institut för byggnadsforsk- ning arbetar sedan några år tillbaka en arbetsgrupp med uppgift att ge rikt- linjer för lokalisering, dimensionering och utrustning av tvättutrymmen. Den har bl. a. kartlagt tvättutrustningen i
Rosta Baronbackarna 1956
Angivet som
bästa näst bästa bästa näst bästa
alternativ av . . . % av de intervjuade
8 28 57
7
Alternativ a .....................
14 52 26
8
12 44 35
9
10 39 38 13
100
100
100 100
den moderna bostadsbebyggelsen och därvid funnit att drygt 80 % av hus- hållen i den moderna flerfamiljshus-
bebyggelsen hade tillgång till fastig- hetstvättstugor med en tvättmaskin som kunde ta minst 12 kg tvätt. 36 % av
hushållen hade tillgång till ett större centralsjälvtvätteri och 19 % hade möj- lighet att välja mellan dessa båda alter- nativ. Hushållen i enfamiljshus hade sällan möjlighet att anlita någon form av kollektiv tvätt; i 43 undersökta om- råden med modern gruppbebyggelse an- litade 25 % av hushållen en gemensam tvättstuga, i andra typer av enfamiljs- hus var den relativa andelen endast 9 %.
I ett urval av småhus, där hushållen ombads gradera hur huset var anpassat till olika bostadsfunktioner (den funk— tion för vilket huset var bäst anpassat fick nr 1), kom tvätten på 22:a och tvättorkningen på 24:e plats. Bland ett antal intervjuade hushåll i flerfamiljs- hus utrustade med tvättstuga med auto- matmaskiner var 50 % nöjda med tvätt- utrustningen, 30 % missnöjda och 20 % gav omdömet »varken bra eller dålig». Hushållen i småhus hade till 50 % och hushållen i flerfamiljshus till 10 % skaf— fat egen tvättmaskin; i hushåll med tillgång till centraltvättanläggning var andelen med egen tvättmaskin 30 %.
I de båda undersökta bostadsområ- dena i Göteborg hade Göteborgs stads bostadsaktiebolag organiserat tvättmöj- ligheterna för hyresgästerna i samar- bete med Göteborgs Tvättjänst Aktiebo- lag, som i varje område hade en tvätt— central, där hyresgästerna antingen kunde lämna in sin tvätt och få den
tvättad eller också tvätta själva. Dess- utom fanns i varje bostadsfastighet en tvättstuga avsedd för veckotvättsarbe- tet. De var utrustade med små tvätt- maskiner, torktumlare och tvätthoar och kunde disponeras av varje hushåll två timmar varje vecka.
Ungefär en fjärdedel av de intervjua- de uppgav att de tvättade även stor- tvätten i fastighetens tvättstuga, 17 % tvättade själva hos Tvättjänst, 43 % lämnade in tvätten för tvättning där och 11 % tvättade sin stortvätt på an- nat håll; några sade sig inte ha regel- bundna vanor. De hemarbetande och de förvärvsarbetande husmödrarna tvättade själva hos Tvättjänst i ungefär lika stor utsträckning, men de förra tvättade oftare stortvätten i fastighets- tvättstugorna, vilket de förvärvsarbe- tande inte kunde göra, eftersom de inte hade möjligheter att passa de tider, då tvättstugorna stod till deras disposi- tion. De icke gifta hyresgästerna tvätta- de i betydligt mindre utsträckning än de gifta sin stortvätt själva.
Mer än hälften av de intervjuade var missnöjda med anordningarna för stor- tvätt; de ville ha möjligheter att tvätta även stortvätten i fastighetstvättstu- gorna, vilket dessa inte var dimensione— rade och planerade för. Som en konse- kvens härav var det många som ville ha utrustningen i fastighetstvättstugorna kompletterad med kallmangel.
KAPITEL 22
En jämförelse av bostadssituationen och bostadsproduktionens inriktning i Sverige och i några andra europeiska länder
I detta kapitel jämförs bostadsbestån- dets utseende och de faktiska boende- förhållandena i vårt land samt de nor- mer vi har uppställt för den framtida utvecklingen med motsvarande förhål- landen i några andra länder med en levnadsstandardutveckling liknande vår egen. De länder som medtagits i jäm- förelsen är, förutom Sverige, Danmark, Finland, Norge, England, Holland och Västtyskland. Uppgifter om bostadsbe- stånd och faktiska boendeförhållanden har delvis hämtats ur internationella publikationer (Annual Bulletin of Hous- ing and Building Statistics for Europe, 1962, och ett supplement till denna, The Housing Situation in European Coun— tries Around 1960, utgivna av Economic Commission for Europe), delvis ur ma— terial som bostadrsbyggnadsutredningen med bostadsstyrelsens hjälp samlat in från de olika länderna. Med utgångs- punkt från lagar, förordningar och nor- mer, som reglerar bostadsbyggandet i de olika länderna, har vi också sökt ge en bild av de mål som uppställts angående bostadsförhållandenas ut- veckling; bestämmelserna avser visser— ligen olika stora andelar av bostads— byggandet i de olika länderna, men de får antas vara normerande för allt bo— stadsbyggande i respektive land.
22.1. Bostadsbestånd och boendeför- hållanden
22.1.1. Använda källor
De statistiska uppgifterna rörande bo— stadsbeståndets sammansättning och
boendeförhållanden härrör i de flesta fall från folk- och bostadsräkningar. Så är fallet för Sverige, Danmark, Finland och Norge, där totala räkningar gjordes år 1960. I Holland gjordes en total folk- räkning år 1960 och en total bostads- räkning år 1956; från båda dessa har uppgifter hämtats. I Västtyskland gjor- des en total folk- och bostadsräkning år 1961 och en urvalsundersökning år 1960 angående lägenhetsbeståndets ut— seende och boendeförhållandena; de flesta uppgifterna rörande Västtyskland har hämtats från den sistnämnda under- sökningen.
De data som i det följande återges rörande bostadsbestånd och boende- förhållanden i Engla-nd och Wales är hämtade från en redogörelse för en urvalsundersökning som år 1960 gjor- des av the Social Survey på uppdrag .av the Ministry of Housing and Local Government (P. G. Gray och R. Rus- sell: The Housing Situation in 1960 SS 319, May, 1962).
Uppgifterna om bostadsproduktio- nens fördelning på lägenhetstyper och hustyper skall i princip avse den totala produktionen i varje land. Det har be- räknats att statistiken i praktiken täcker mellan 77 och 87 % av produktionen i Danmark, 98 a 99% i Holland och 99—100 % i Sverige. För Englands del täcker statistiken fr. o.m. år 1961 hela produktionen men dessförinnan endast ca 34 %. I Västtysklands uppgifter in- går Saarområdet från och med år 1960.
Tabell 22.]. Det procentuella antalet bebodda lägenheter av olika storlek samt del procentu antalet boende och antalet boende per lägenhet i lägenheter av olika storlek i Sverige, Danm
Finland, Norge, England, Holland och Västtyskland
Därav bestående av Är som k uppgif— Samtliga 1 2 3 4 5 6 7 el. fl. ” terna avser an rumsenheter1 Sverige Lägenheter ............. 1960 2 582 000 (100 %) 7 18 32 23 12 5 3 Boende ................ 1960 7 341 000 (100 %) 3 13 31 27 15 7 4 Boende per lägenhet . . . . 1960 2,8 1,3 2,0 2,8 3,3 3,7 4,0 4,1 Danmark Lägenheter ............. 1960 1 482 900 (100 %) 1 3 25 30 21 9 9 Boende ................ 1960 4 482 600 (100 %) 1 1 20 30 23 11 12 Boende per lägenhet . . . . 1960 3,0 1,1 1,3 2,4 3,0 3,4 3,6 4,3 Finland Lägenheter ............. 1960 1 211 000 (100 %) 15 34 29 13 6 2 1 Boende ................ 1960 4 350 000 (100 %) 8 30 33 16 8 3 2 Boende per lägenhet . . . . 1960 3,6 2,0 3,2 4,0 4,4 4,9 5,2 5,5 Norge Lägenheter ............. 1960 1 075 000 (100 %) 4 9 23 27 18 10 10 - Boende ................ 1960 3 521 000 (100 %) 2 6 19 27 21 13 13 - Boende per lägenhet . . . . 1960 3,3 1,5 2,2 2,8 3,3 3,8 4,0 4,5 - England och Wales Lägenheter ............. 1960 13 785 000 (100 %) 0 3 10 27 35 17 9 1 Boende ................ 1960 . . . . . . . . . . . - Boende per lägenhet . . .. 1960 * Holland Lägenheter ............. 1956 2 519 000 (100 %) 1 4 10 18 29 21 17 Boende ................ 1956 10 367 000 (100 %) 1 3 8 15 28 24 21 Boende per lägenhet. . . . 1956 4,1 2,7 3,2 3,1 3,5 4,1 4,5 5,2 Västtyskland Lägenheter ............. 1960 13 379 000 (100 %) 1 9 30 31 15 8 6 Boende ................ 1960 47 478 000 (100 %) 0 6 23 31 19 11 11 Boende per lägenhet. . . . 1960 3,5 1,5 2,2 2,8 3,5 4,3 5,0 6,1 1 Rum eller kök. Antal rumsenheter 22.1.2. Utrymmesstandard per lägenhet 22.121. Utrymmesstandarden i bostads- beståndet Sverige .................... 3,4 _ Danmark .................. 4,2 Den genomsnittliga lägenhetsstorleken, Finland ................... 2,7 mätt i antalet rumsenheter (rum eller Norge --------------------- 4:2 kuk) 1" t .. . S . I" England och Wales ......... .. 0 per agenhe , ar 1 venge agre Holland ................... 5,1 (3,4) än i de övriga i jämförelsen med- Västtyskland ............... 4,1
tagna länderna med undantag för Fin- land (2,7); för England saknas uppgif- ter. Hollands genomsnitt är det högsta (5,1).
Vi har i vårt land en stor andel små- lägenheter; ca en fjärdedel av vårt be- ,; stånd av lägenheter omfattar högst 1 '
Tabell 22.2. Det procentuella antalet bostadshushåll med olika antal boende per rums- enhet och andelen boende i sådana hushåll i Sverige, Danmark, Finland, Norge, England, Holland och Västtyskland
År som uppgifter-
Det procentuella antalet bostadshushåll resp. boende i lägenheter med . . . boende per rumsenhet
na avser _— 0,5
0,6—0,9 1,0
1,1—1,4| 1,5—1,9 | 2,0—2,9] 3,0—
Sverige Bostadshushåll . . . Boende ..........
1960 1960
26 26
Danmark
Bostadshushåll. . . . Boende ..........
Finland Bostadshushåll. . . . Boende ..........
1960 1960
33 36
1960 18
1960 . .
Norge Bostadshushåll. . . . Boende ..........
England och Wales Bostadshushåll. . . . Boende ..........
Holland Bostadshushåll. . . . Boende ..........
Västtyskland Bostadshushåll . . . Boende ..........
1960 1960
1960
1956 1956
27 14
37 35
1960 17 1960 8
37 33
15 17
26 27
12 6 19 9
1 Gränserna för antalet boende per person är 1,1—1,5, 1,6—2,0 och över 2,0.
rum och kök (tab. 22.1). Med undan- tag för Finland, vars lägenhetsbestånd till nästan hälften består av sådana lä- genheter, har samtliga länder väsentligt lägre andelar; de varierar mellan 4 % (Danmark) och 13 % (Norge). Andelen lägenheter större än 3 rum och kök (: 4 rumsenheter) var i Sverige 19 %, i Finland 9 %, i Västtyskland 29 %, i Danmark och i Norge 38 %, i England 61 % och i Holland 67 %.
Trots lägenheternas genomsnittligt sett låga rumsantal är boendetätheten i Sverige inte anmärkningsvärt hög. Både Finland och Västtyskland har ett högre antal boende per rumsenhet än Sverige och ett lägre tal uppvisar en— dast Danmark; säväl Norge som Hol- land har alltså samma boendetäthet som Sverige, 0,8 personer per rumsenhet.
Antal boende per rumsenhet
Sverige .................... Danmark .................. Finland ................... Norge ..................... England och Wales ......... Holland ................... Västtyskland ...............
0,8 0,7 1,3 0,8 0,8 0,9
Lägenhetsbeståndets fördelning på lägenhetstyper och den fördelning vi har av de boende på hushålls- och lä- genhetsstorlekar samverkar till denna effekt. Vi har i Sverige visserligen en stor andel små lägenheter, men det ge— nomsnittliga antalet boende per lägen- het är samtidigt lågt; vi har en för-
Tabell 22.3. Det procentuella antalet nyproducerade lägenheter av olika storlek åren 1953—1962 i Sverige, Danmark, Finland, Norge, England, Holland och Västtyskland
Sverige: Antalet färdigställda lä— genheter, 1 OOO-tal .......... Därav, i%, med
1 rumsenhet1 ............. 2 rumsenheter1 ...........
3 » ............ 4 » ............ 5 | ............ 6 el. flera rumsenheterl .. .
Danmark: Antalet färdigställda
lägenheter, 1 OOO-tal ......... Därav, i %, med
1 rumsenhet1 ............. 2 rumsenheter1 ........... 3 | 4 » 5 » 6 01. flera rumsenheter1 . . . .
Finland: Antalet färdigställda lä-
genheter, 1 OOO—tal. . . . . . . . .. Därav, i%, med
1 rumsenhet1 ............. 2 rumsenheter1 ...........
3 » ............ 4 » ............ 5 » ............
6 el. flera rumsenheterk. ..
Norge:Antaletfärdigställdalägen-
heter, 1000—tal ............. Därav, i%, med
1 rumsenhetl ............. 2 rumsenheterl ...........
3 » ............ 4 » ............ 5 » ............
6 el. flera rumsenheterk... England och Wales: Antalet fär- digställda lägenheter, 1 OOO—tal Därav, i%, med 1—2 rumsenheter1 ......... 3—4 » 5—6 » 7 el. flera rumsenheterl. Holland: Antalet färdigställda lä- genheter, 1 OOO—tal .......... Därav, i%, med 1—2 rumsenheter1 .........
3 » ......... 4 » ......... 5 » .........
6 el. flera rumsenheter1 .....
Västtyskland: Antalet färdigställ-
da lägenheter, 1 OOO—tal ...... Därav, i%, med
1—2 rumsenheter1 ......... 3 » 4 » 5 el. flera rumsenheter1
År 1953 1954 |1955| 1956 |1957 1958 1959 1960 |1961 |19 51,9 58,2 57,0 56,9 64,5 62,2 69,3 68,3 73,8 7 17 12 11 9 11 9 10 12 11 8 9 9 9 9 8 8 9 9 38 36 32 31 25 20 23 22 23 24 26 25 28 31 34 32 29 30 9 11 14 15 16 20 20 20 20 4 6 8 8 8 9 9 9 8 18,2 19,5 19,9 16,4 23,0 17,2 21,5 22,4 24,3 2 3 3 3 5 j 4 j 4 j 6 j 8 j 13 7 6 8 8 13 11 13 16 14 13 14 13 16 42 41 39 38 37 39 36 32 29 30 31 30 29 30 32 33 36 33 11 13 13 10 7 7 8 9 8 29,6 32,2 33,2 30,5 32,7 30,0 30,0 31,5 37,3 3 ' 10 11 14 14 18 23 21 20 20 20 30 30 31 29 28 18 20 19 20 21 14 13 11 11 10 5 5 4 5 4 35,1 35,4 32,1 27,3 26,5 26,5 26,6 26,8 28,3 0 1 1 1 1 2 1 3 7 3 4 5 3 4 3 4 3 21 18 14 14 11 11 10 10 9 46 42 40 39 39 37 34 32 27 19 22 23 25 26 28 31 33 38 11 14 17 19 20 20 19 19 19 2029 19a6 1625 1406 1816 1133. 995 1032 30a2 3 8 8 10 11 13 18 22 26 11 37 36 36 35 36 36 35 34 36 53 54 53 53 49 44 42 38 51 2 2 2 2 2 2 2 2 3 61,6 69,9 61,1 68,5 88,5 89,2 83,6 83,8 82,7 7 0 0 0 1 1 1 1 1 7 6 4 3 4 3 4 4 20 18 13 13 14 14 13 13 46 48 51 50 51 49 50 50 26 28 31 34 31 33 32 32 m465ws &815m5 &%84%A 5495m8 ma45 14 11 10 10 9 9 9 9 8 j 44 40 36 34 30 27 24 22 21 * 32 37 40 41 42 42 43 42 41 10 12 14 16 19 22 25 28 31
hållandevis stor andel enpersonshus- håll (20 % av samtliga bostadshushåll) och ett lägre antal boende per hushåll om två eller flera personer än övriga länder med undantag för Västtyskland, som liksom Sverige har 3,3 boende per sådant hushåll.
Den procen- tuella andelen enpersons- hushåll bland samtliga bo- stadshushåll
Det genom- snittliga antalet bo- ende per 2— och flerper- sonshushåll
Sverige ....... 20 Danmark ..... 17 Finland ....... 22 Norge ........ 18 England och Wales ...... . . Holland ....... 12 Västtyskland . . 20
I tab. 22.2 återges lägenheternas Och de boendes spridning efter boendetäthet. Även i detta avseende visar Västtysk- land stor likhet med Sverige. I de båda lägsta klasserna (med högst 0,5 och 0,6—0,9 personer per rumsenhet) skil- jer sig de båda länderna emellertid åt; slår man däremot samman de båda klas- serna, blir den procentuella frekvensen lägenheter i båda länderna densamma, 52, och den procentuella frekvensen boende i Sverige 40 och i Västtyskland 41. Den lägsta andelen lägenheter be- bodda av mindre än en person per rumsenhet (21 %) har Finland, vilket också är det enda land som har en läg- re andel sådana lägenheter än Sverige. England har den högsta andelen (75 %).
22.1 .2.2. Utrymmesstandarden i bostads- produktionen Tab. 22.3 visar bostadsproduktionens fördelning på lägenheter av olika stor- lek under 10-årsperioden 1953—1962. Utvecklingen kan för Sveriges del sam- manfattas på följande sätt. Vid perio-
dens början var 2-rumslägenheten (3 rumsenheter) den vanligaste lägenhets- typen i nyproduktionen och omfattade mer än en tredjedel av denna. Dess an— del sjönk successivt till ett bottenläge år 1958, då den uppgick till knappt 20 %, varefter den åter ökat några pro- centenheter. 4-rums- och större lägen— heter ökade rätt kraftigt fram till 1958, men därefter har deras andel varit täm- ligen konstant; det sista året (1962) skedde dock en viss ökning. 3-rumslä- genheterna ökade likaledes sin relativa andel fram till år 1958 men har där— efter gått något tillbaka. De minsta lä- genhetstyperna, kokvrålägenheterna och lägenheterna om 1 rum och kök, upp- gick år 1953 till 25 % av nyproduktio- nen, men under alla år därefter har deras andel stannat mellan 17 och 21 %.
I Danmark har andelen smålägen- heter om högst 1 rum och kök ökat från ca 4% år 1953 till ca 11 % år 1962; år 1961 var andelen t. o. m. ännu något högre, drygt 13 %. 2-rumslägen- heterna har under hela 10—årsperioden haft ungefär samma andel, varierande mellan 11 och 16 %. 3-rumslägenheter- nas andel har minskat från 42 % till 29 % och 4-rumslägenheterna har ökat sin andel från 30 % till 38 %. 5-rums- och större lägenheter upptog år 1953 11 % och åren 1954 och 1955 13 % av den totala produktionen; därefter mins— kade deras andel några år men ökade åter och uppgick år 1962 till 11 %.
För Finland finns det uppgifter en- dast över de sex sista årens produk- tion. Under dessa år har över 60 % av nyproduktionen upptagits av 2-ru1ns- och mindre lägenheter. 3-rumslägenhe- terna har ökat sin andel med 4 pro- centenheter men 4-rums- och större lä- genheter har minskat från 19 % år 1957 till 16 % år 1962. Anmärkningsvärd är kanske särskilt den ökning som skett av lägenheter om endast en rumsenhet,
vilka uppgick till 10 % av produktionen år 1957 och till 17 % år 1962.
I Nörge har en kraftig minskning skett av 2- och 3-ru1nslägenheternas re- lativa andel, den förra från 21 till 8 % och den senare från 46 till 26 %, och en motsvarande ökning av 4-rums- och större lägenheter; även de minsta lägen- hetstyperna har något ökat sin relativa andel.
I England synes en viss, dock mycket liten, minskning ha skett av den ge- nomsnittliga lägenhetsstorleken. Lägen— heter om högst 1 rum och kök synes något ha ökat sin procentuella andel. 2- och 3-rumslägenheterna har hela ti- den utgjort drygt en tredjedel av total- produktionen, och de större lägenheter- na har minskat sin relativa andel något.
Hollands produktion har hela tiden varit inriktad på stora lägenheter, men även där har en ökning skett av 4— rums; och större lägenheter, från 72 till 85 % mellan 1954 (för år 1953 saknas uppgifter) och 1962. Minskningen fal— ler på 2— och 3-rumslägenheterna.
I Västtyskland har en kraftig ökning av lägenheternas rumsantal skett under den aktuella tioårsperioden. En tredje- del av 1962 års produktion låg på 4-rums- och större lägenheter; år 1953 var andelen 10 %. 3-rumslägenheterna ökade från 32 till 40 %, under det att 2-rumslägenheternas andel minskade från 44 till 19 % och de minsta lägen- heternas från 14 till 8 %.
22.1.3. Utrustningsstandard och kvalitet
Att jämföra lägenhetsbeståndets utrust— ningsstandard i dess helhet de olika län— derna emellan är en omöjlig uppgift. För detta saknas jämförbara statistiska data från de olika länderna. En kvali- tetsgruppering motsvarande den som gjordes av det svenska lägenhetsbestån- det vid 1960 års bostadsräkning finns icke att tillgå för andra länder. För så-
dana för bostadskvaliteten viktiga fak- torer som köksutrustningen, förvarings- utrymmenas omfattning, lägenhetens planering och badrumsstandarden sak— nas uppgifter helt. Däremot finns möj— ligheter att jämföra lägenhetsbeståndets ålder och förekomsten av sådana ut- rustningsdetaljer som rinnande vatten, wc, bad- eller duschrum, elektricitet samt centralvärme. Tillsammantagna ger dessa uppgifter den uppfattningen att vårt lägenhetsbestånd kvalitetsmäs— sigt ligger på en hög nivå. En tredjedel av vårt lägenhetsbestånd är tillkommet efter andra världskrigets slut, i Holland en femtedel och i England mellan 25 och 30 %. I Västtyskland är visserligen relativt sett fler lägenheter byggda efter kriget än i Sverige men å andra sidan finns där en större andel lägenheter, tillkomna före år 1919. Andelen lägen- heter tillkomna under mellankrigsåren är alltså mindre i Västtyskland än i Sverige. För de nordiska länderna sak— nas uppgifter om bostadsbeståndets åldersfördelning.
Förekomsten av bekvämligheter av olika slag var i de sju länderna den som redovisas i tab. 22.4. Mest iögonenfallan- de i denna tabell är väl Sveriges i för- hållande till övriga länder höga andel lägenheter med centralvärme, 74 %. Bad— eller duschrum är också vanligare i Sverige än i andra länder, möjligen med undantag för England. Wc före- kommer oftare i England, Holland och Danmark och rinnande vatten oftare i England, Västtyskland, Danmark och Norge än hos oss. I Holland förekommer rinnande vatten ungefär lika ofta som i Sverige. Skillnaden i utrustningsstan- dard mellan tätorter och glesbygd spelar för de svenska siffrorna en viss roll i jämförelse med sådana tättbefol- kade länder som Holland, Västtyskland och England. Kunde vi begränsa jäm- förelsen till att avse lägenhetsbeståndet
! &
Tabell 22.4. Det procentuella antalet lägenheter med olika slags bekvämligheter i Sverige, Danmark, Finland, Norge, England, Holland och Västtyskland
Det procentuella antalet lägenheter utrustade med
År som upp- rinnande eget eller gifterna avser vatten i wc delat bad- elektri- central- lägenheten eller citet värme eller i huset duschrum
Sverige ........... 1960 91 70 61 . . 74 Danmark ......... 1960 93 83 48 99 47 Finland ........... 1960 47 33 16 89 31 Norge. . . . . . ...... 1960 93 58 45 100 10 England och Wales. 1960 ca 99 79 minst 70 97 6 Holland ........... 1956 90 86 27 98 . . Västtyskland ...... 1960 97 64 49 . . 12
i tätorterna skulle den'med säkerhet te sig gynnsammare för Sveriges del.
22.1.4. Hustypsfördelning
Vi har i Sverige en betydligt högre an- del av våra bostäder inrymda i fler- familjshus än vad som är fallet i övriga länder och vår produktion har också i avsevärt större utsträckning varit in- riktad på flerfamiljshus (se tab. 22.5 och 22.6).
I Västtyskland, vars bostadsförhållan- den enligt vad som tidigare framkommit i mycket liknar våra, var år 1961 hälften av alla bostadslägenheter inrymda i en- familjshus, i Sverige däremot endast 35 %. Västtysklands bostadsproduktion har under den sista tioårsperioden till mellan 40 och 50 % gått till småhus;
andelen har successivt ökat. Även i Sverige har denna andel ökat men upp- gick år 1962 ändå inte till mer än 29 %. Särskilt framträdande är den stora an- del lägenheter som i Västtyskland byggs i tvåfamiljshus; i vårt land produceras numera knappast några sådana lägen- heter.
I Norge har produktionens fördelning mellan småhus och flerfamiljshus hållit sig tämligen konstant sedan 1953. Där- emot har en kraftig förskjutning inom småhusproduktionen skett från två- familjshus till enfamiljshus. Lägenhe- terna i tvåfamiljshus har minskat sin procentuella andel från 49 år 1953 till 7 år 1962 och lägenheterna i enfamiljs— hus uppvisar en motsvarande ökning, från 22 till 64 %. Även i Holland har
Tabell 22.5. Det procentuella antalet lägenheter i olika hustyper i Sverige, Danmark, Norge, England, Holland och Västtyskland
Det procentuella antalet lägenheter i År som upp- gifterna avser enfamiljs- tvåfamiljs- flerfamiljs- hus hus hus annan hustyp
Sverige ............. 1960 35 13 50 3 Danmark ............ 1960 44 11 45 -— Norge .............. 1960 49 8 39 4 England och Wales. . . 1960 52 35 13 — Holland ............. 1956 68 33 —— Västtyskland ........ 1961 50 48 2
Tabell 22.6. Antalet färdigställda lägenheter 1953—1962 procentuellt fördelat på hustyperi Sverige, Danmark, Finland, Norge, Storbritannien och Nordirland, Holland och Västtyskland
År 1953 1954 1955 | 1956 | 1957 | 1958 | 1959 1960 | 1961 | 1962 Sverige: Antalet färdigställda lä- genheter, 1 OOO-tal. . . . . . . . . . 52,7 59,0 57,6 57,6 65,1 63,0 69,3 68,3 73,8 75,1 Därav, i %, i enfamiljshus. . . . 15 18 25 25 25 26 25 24 27 28 två » 3 3 3 3 2 2 1 1 1 1 fler » . . . 81 78 71 71 73 71 73 74 67 67 andra hustyper . 1 1 1 1 1 1 1 1 5 5 Danmark: Antalet färdigställda lägenheter, 1 OOO-tal ......... 18,2 19,5 19,9 16,4 23,0 17,2 21,5 22,4 24,3 25,9 .. . o . . . Dam” * Å*'iggamll_15hus"' ' ] 49 55 52 51 45 49 53 58 58 59 fler » . . . . 50 44 45 45 52 44 42 36 36 36 andra hustyper . 1 1 3 4 3 7 5 6 6 5 Finland: Antalet färdigställda lä- genheter, 1 OOO-tal .......... 29,6 32,2 33,2 30,5 32,7 30,0 30,0 31,5 37,3 37,4 Därav, i %, i enfamiljshus. . . . . . . . . . . . 53 33 32 30 26 24 två » 17 13 14 10 9 fler » . . . . 42 45 51 52 60 63 andra hustyper . 5 5 4 4 4 4 Norge: Antalet färdigställda lä- genheter, 1 OOO-tal .......... 35,1 35,4 32,1 27,3 26,5 26,5 26,6 26,8 28,3 27,9 Därav, i %, i enfamiljshus . . . 22 26 31 32 36 44 48 50 61 64 två » 49 40 34 32 28 22 19 18 9 7 fler » . . . 27 31 31 32 33 32 31 30 > 31 29 andra hustyper. 2 3 4 4 3 2 2 2 I Storbritannien och Nordirland: Antalet färdigställda lägenhe- ter, 1 OOO-tal ............... 202,9 199,6 162,5 140,0 137,6 113,1 99,5 103,2 303,2 313,6' Därav, i %, i enfamiljshus. . . . 78 77 75 . . 69 65 59 58 78 76 * två » fler » F 22 23 25 31 35 41 42 22 24 Hollandl: Antalet färdigställda lägenheter, 1 OOO-tal ......... . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Därav, i %, i enfamiljshus. . . . 59 61 61 60 57 54 56 53 I två » fler . 41 39 39 40 43 46 44 47 ] Västtyskland: Antalet färdigställ- : da lägenheter, 1 OOO—tal ...... 475,3 503,1 498,9 521,9 488,7 450,2 512,7 506,2 500,1 507,3L Därav, i %, i enfamiljshus. . . . 11 12 13 14 16 18 19 20 22 23 i två » 28 30 31 30 31 30 27 27 27 26 | fler » 61 58 56 56 53 52 54 53 51 51 4 1 Fördelningen avser endast sådana lägenheter, vilka byggts enligt bostadslagen eller annan lagstiftning
relationen mellan småhus och flerfa- miljshus under hela tioårsperioden va- rit praktiskt taget densamma. I Dan- mark minskade småhusproduktionens
relativa andel under några år men se- dan 1957 har den åter ökat.
I Finland har flerfamiljshusens andel ökat kraftigt på bekostnad av både en-
och tvåfamiljshusen. För Englands del pekar siffrorna i tab. 22.6 på att pro- duktionens fördelning var ungefär den- samma vid början och slutet av perio- den men att under åren dessemellan enfamiljshusens andel kraftigt reduce- rades; emellertid skedde, som inled- ningsvis påpekades, en omläggning av den statistiska redovisningen mellan åren 1960 och 1961, vilket minskar möj- ligheterna till jämförelser.
22.1.5. Sammanfattning
Jämförelsen beträffande bostadsstan- dard kan sägas ha gett följande resultat: Sveriges lägenheter är genomsnittligt sett mindre än flertalet andra i jäm- förelsen medtagna länders. Å andra si- dan är de svenska hushållen också mindre, vilket leder till att vår genom- snittliga boendetäthet inte är anmärk- ningsvärt hög. Skillnaden mellan län- derna är i detta avseende liten; endast Finland har en boendetäthet, som är avsevärt högre än övriga länders.
Utrustningsstandarden i våra lägen- heter ligger på en hög nivå, vilket är förhållandet även i de andra länderna; också i detta avseende skiljer sig Fin- land från övriga länder.
När det gäller lägenhetsbeståndets och lägenhetsproduktionens fördelning på hustyper avviker Sverige tillsam- mans med Finland kraftigt från de and- ra länderna. Produktionen av småhus är förhållandevis liten och vi har också en mindre andel av vårt bostadsbestånd än andra länder inrymd i småhus.
22.2. Riktlinjer för bostadsförhållan- denas framtida utveckling 22.2.]. Allmänt
Utformningen av det svenska bostads- byggandet är reglerad genom byggnads- lag samt genom av Kungl. Maj:t utfär-
dad byggnadsstadga, vars bestämmelser om byggande gäller i områden med fast- ställd generalplan, stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser och genom bostadslånekungörelsen, vilken avser sådant bostadsbyggande, till vilket statliga tertiärlån skall kunna utgå, samt de anvisningar till denna som utarbetas av bostadsstyrelsen. I bostadslånekun- görelsen stadgas att som förutsättning för beviljande av bostadslån skall gälla »dels att bostadslägenheterna i fråga om storlek, utformning och utrustning uppfylla skäliga krav på god bostads- standard, dels ock att husets storlek och form samt erforderliga, för de bo- ende avsedda anordningar i husets när- maste omgivning äro sådana, att en till— fredsställande bostadsmiljö erhålles». I sina anvisningar för tillämpningen av denna paragraf samt i skriften »God bostad»l har bostadsstyrelsen närmare utvecklat innebörden i dessa krav.
Den lag, som i Danmark gäller sådana bostadslägenheter för vilka statligt stöd i någon form (statslån, statliga låne- garantier och driftsbidrag) skall kunna utgå (LOB), föreskriver att en lägenhet med hänsyn till storlek, utformning, orientering och inredning skall upp- fylla sådana krav som kan ställas på en god och tidsenlig bostad och fungera på ett ändamålsenligt sätt. Andra lagar och förordningar som reglerar bostads- byggandet i Danmark är Bygningsregle- mentet for knbstaederne og landet (LBR) och Kebenhavns Byggelov og Bygnings— vedtaegt (KB); LBR gäller all byggnads— verksamhet utanför Köpenhamn och Frederiksberg och KB byggnadsverk- samheten i Köpenhamn.
Den påverkan som från statsmakter- nas sida kan göras på bostadsbyggan-
1 Den senaste upplagan utkom våren 1964 och här titeln »God bostad i dag och i morgon». Till den refereras i det följande under beteck- ningen »God bostad».
det i Finland sker dels i kraft av bygg- nadslag och byggnadsförordning, vil- ka gäller allt bostadsbyggande i landet, dels i kraft av lagar och förordningar rörande sådant bostadsbyggande för vil- ket statliga lån eller lånegarantier skall utgå. Om en fastighet uppfyller vissa i lag stipulerade villkor kan Skattelättnad beviljas dess ägare på hans inkomst av fastigheten. Som motiv för beviljande av bostadslån och lånegarantier anges i lagen om bostadsproduktion av år 1959 en önskan att få till stånd bostäder, vilka med hänsyn till läge, planlösning, teknisk konstruktion och inredning är socialt ändamålsenliga. För att långiv- ningen skall kunna inriktas ändamåls- enligt och byggnadskostnaderna hållas nere har det ålagts Arava (statens bo- stadsproduktionsnämnd) att vid bevil- jandet av lån tillämpa maximigränser bl. a. beträffande lägenheternas utrust- ning och kvalitet.
Den norska byggnadslagen, som äger giltighet i alla landets städer och i en hel del andra tätorter, innehåller en bestämmelse om att byggnader som är bestämda att bli varaktig uppehållsplats förbunden med nattuppehåll skall vara inredda efter en plan som är godkänd av byggnadsnämnden. I april 1960 fram- lades ett förslag till ny byggnadslag, ur vilket vissa uppgifter i det följande har hämtats. Kommunerna har dessutom möjlighet att utfärda egna bestämmel- ser, som kompletterar de för hela riket gällande. Boligdirektoratet' ställer för sådana lägenheter, vilkas byggnadskost- nader skall finansieras med lån i sta— tens bostadsbanker, ytterligare en del villkor. Hyresbidrag kan utgå till vissa kategorier av barnfamiljer, om deras lägenheter uppfyller vissa krav beträf- fande utrymme och utrustning.
Efter det andra världskrigets slut råd- de i Storbritannien och Wales en stor bostadsbrist. För att så snart som möj-
ligt avskaffa den byggdes tillfälliga bo- städer av prefabricerade delar; allt byggnadsarbete ställdes under statlig kontroll. År 1949 hade programmet för det tillfälliga bostadsbyggandet realise- rats och framt'idsprogrammet kunde helt inriktas på permanent bostadsbyggande. År 1953 hade bostadssituationen förbätt- rats så, att en sanering av slumbebyg- gelsen ansågs möjlig att påbörja. I Stor- britannien uppställdes som mål att 50 000—60 000 slumbostäder skulle er— sättas per år. I England och Wales anser sig många lokala myndigheter nu ha realiserat sitt ursprungliga slumsane- ringsprogram, under det att man i Skottland synes komma att behöva yt- terligare ett antal år för att komma så långt. År 1959 tillsattes på uppdrag av the Central Housing Advisory Commit- tee en subkommitté med uppgift att gö- ra en översyn av de lägenhetsplaner och den utrustning som användes i bo— stadsbyggandet och även av andra de- taljer i bostadsmiljön samt att komma med rekommendationer i olika avseen- den. Uppdraget avsåg bostäder i Eng- land och Wales, tillkomna såväl i pri- vat som i offentlig regi. Kommittén av- lämnade sin rapport i augusti 1961 i en skrift med titeln »Homes for today and tomorrow».
Bostadssituationen i Holland var efter det andra världskrigets slut prekär. Ny- byggnadsverksamheten hade under kri- get legat nere nästan helt och nära en fjärdedel av lägenhetsbeståndet hade helt eller delvis förstörts genom krigs- handlingar. Dessa förhållanden jämte en kraftig befolkningsökning samver— kade till att åstadkomma en bostads- brist, som varit svår att häva. För att få största möjliga lägenhetsproduktion utan att behöva ge avkall på kvalitet och utrustningsstandard byggdes s. k. duplexlägenheter, rymliga enfamiljshus, utformade så att de under en övergångs-
period kunde bebos av två familjer. Det fastställdes i lag att dessa bostäder inom tio år skulle övergå till att vara bo- städer för endast en familj. En ökad sanering inom det befintliga bostads— beståndet anses angelägen; det har be— räknats att ca 300 000 lägenheter i dag är i behov av sanering. En stor del av bostadsbyggandet har sedan 1945 åtnju- tit statligt stöd, för vilket funnits två former, en för sådant bostadsbyggande, som kommer till stånd enligt lagen om bostadsbyggande och som huvudsakli- gen omfattar produktionen av bostäder för låga inkomsttagare, utförd i regi av bostadsföreningar och kommuner, och en för privat bostadsbyggande. För det förstnämnda garanterar staten regel- bundna bidrag, vilkas storlek är bero- ende bl. a. av den totala golvytan i hu- set. Till det privata bostadsbyggandet lämnas ett understöd i form av ett en- gångsbelopp, en s. k. byggnadspremie.
Av lägenhetsbeståndet i Västtyskland förstördes under det andra världskriget i det närmaste en fjärdedel, i storstä- derna omkring hälften. Efter kriget har till Västtyskland inflyttat ca 12 miljoner personer, vilket betyder att ungefär var fjärde invånare är inflyttad efter kriget. Ansträngningarna på bostadsproduktio— nen har därför varit stora. De lägen- heter som byggdes i Västtyskland under de första åren efter kriget var förhål- landevis små och saknade i stor ut- sträckning sådan utrustning som bad- rum och centralvärme; det gällde fram— för allt att fortast möjligt avhjälpa den enorma bostadsbristen. Först när den värsta bristen var hävd och landets eko- nomi hade stabiliserats och hushållens ekonomiska resurser dessutom hade för- bättrats kunde bostadsbyggandets ut- rymmes- och utrustningsstandard höjas.
Statligt stöd till bostadsbyggandet har sedan krigets slut utgått i två former, dels som ett direkt understöd till s. k.
socialt bostadsbyggande, dels i form av skattelättnader. Syftet med det sociala bostadsbyggandet har varit att skaffa goda bostäder för befolkningsgrupper med låga inkomster.
22.2.2. Utrymmesstandard 22.221. Sverige
För att en bostad skall vara av god stan- dard i fråga om storlek krävs enligt »God bostad» inte endast att lägenheten och de enskilda rummen har en viss yta utan också att lägenhetsytan är till— räckligt differentierad, framför allt att rumsantalet är tillräckligt. Det antal rum som behövs bestäms i första hand av antalet behövliga sovplatser. Det är önskvärt att alla kan få var sitt sovrum. Under alla förhållanden bör rummen vara så många att högst två personer behöver dela rum, att barn över tolv år av skilda kön kan få skilda sovrum och att ingen behöver ligga i köket eller i vardagsrummet.
Bostadsstyrelsen säger i sina anvis- ningar till bostadslånekungörelsen att enfamiljshus, för att kunna erhålla stat- ligt bostadslån, skall omfatta minst 3 rum och kök och ha en bostadsyta om minst 70 m2; är huset utformat med in- redningsbar vind kan dock antalet rum reduceras till två och golvytan till 50 ni?. I tvåfamiljshus skall åtminstone den ena lägenheten omfatta minst 2 rum och kök och ha en bostadsyta om 50 m2.
Såsom villkor för att familjebostads- bidrag skall kunna beviljas gäller att lägenheten skall innehålla minst 2 rum och kök och ha en yta om minst 50 m2; om antalet boende endast är två kan dock bidrag utgå även för lägenhet om 1 rum och kokvrå med en golvyta om minst 30 m2. Dessutom måste lägenhe— ten vara så stor att där icke bor mer än två personer per boningsrum, köket oräknat. Bostadsstyrelsen framhåller i
sina anvisningar att lägenheter om 2 rum och kök utan matplats icke kan godtas för en fullständig familj men väl för ensamstående med ett barn.
För möjligheterna att erhålla familje- bostadsbidrag finns numera inga villkor om viss största lägenhetsyta. I bostads- lånekungörelsen finns däremot utsagt att lån till småhus som skall bebos av ägaren icke får ha en golvyta som över- stiger 125 m2; undantag från denna be- stämmelse kan göras om särskilda skäl föranleder därtill. Något motsvarande maximimått för lägenheter i flerfamiljs- hus finns inte.
Beträffande de olika rummens stor- lek och planering sägs ingenting vare sig i bostadslåne- eller i familjebostads- bidragskungörelsen. I byggnadsstadgan sägs att rumshöjden i en bostadslägen- het skall vara minst 2,50 m; lägre rums- höjd än 2,10 ni får icke i något fall med- ges. I »God bostad» anges lämpliga mått för lägenheternas olika rum. Det fram- hålls också att de olika bostadsutrym- mena bör vara dimensionerade så, att de medger en ändamålsenlig möblering och ger tillräckligt utrymme för de funktioner, vartill de är avsedda.
Det framhålls att köket bör vara rym- ligt och utformas med matplats, om så- dan inte finns i särskilt utrymme i di- rekt anslutning till köket. Kökets dimen- sioner och yta bestäms av inrednings- enheternas och matplatsens mått. Om matplatsen på bägge sidor begränsas av väggar är erforderligt breddmått 230 cm, om den på ena sidan begränsas av skåp 260 cm. Kokvrån, som kan vara mat- lagningsplats för enkelrum och dubblet- ter avsedda som bostad för småhushåll, bör ha en bredd av 170 om eller mer, i nödfall 150 cm. I dubbletter för pen- sionärer bör kokvrån göras så stor att den kan rymma en matplats för två per- soner. — Vardagsrummet, som utgör familjens samlingsplats, bör ha en yta
om minst 20 m2 och minst 360 cm:s bredd; helst bör rummet göras större så att man får bättre utrymme mellan de olika möbelgrupperna. I dubbletter, 1—rumslägenheter och enkelrum bör var- dagsrummet respektive rummet vara minst så stort som i större lägenhets- typer. — Sovrumsavdelningen i en fa- miljelägenhet kan bestå av ett föräldra- sovrum om 15 m2 (minsta yta 12 m2) och en serie sovrum för en person med ner till 7 m2 yta; för övriga tvåpersons- rum är minimiytan 10 m2. Sovalkover avsedda för en säng bör vara minst 210x 145 cm och sovalkover för två sängar 210 x 260 cm. _ Tambur eller kapprum bör ha en bredd av minst 170 cm och ha direkt förbindelse med kök, vardagsrum och toalett- eller bad— rum. Kapphyllan bör placeras i nisch och bör i familjelägenheter vara minst 100 cm lång. Om sovrumskorridor finns bör den vara minst 100 cm bred.
22.222. Danmark
För att statliga lån eller lånegarantier skall kunna utgå får en lägenhetsyta inte överstiga 110 m2. Driftsbidrag kan inte utgå för den del av lägenhetsytan som överstiger 85 1112 och det reduceras till 60 % av det maximala beloppet för sådana lägenheter, vilkas yta understi- ger 50 m2. Lägenheten skall vara så rymlig och planerad på ett sådant sätt att den med hänsyn till varje rums tänkta användning utgör en i alla av- seenden ändamålsenlig bostad. Statens Byggeforskningsinstitut anger i sina an- visningar för dimensioneringen av bo- stadens olika rum de möbler som bör kunna beredas plats och de mått som dessa normalt brukar ha.
Golvytan i rum och kök skall, obe- roende av om lägenheten byggts med statligt stöd eller inte, vara minst 6 m2 och ha ett kubikinnehåll om minst 15 m3. Rumshöjden skall vara minst 2,5 m.
i
LOB och LBR föreskriver att minst ett rum skall ha en yta av minst 18 m2; om det kan ges säkerhet för att lägen- heten skall bebos av endast en person kan denna bestämmelse frångås. Enligt KB skall varje lägenhet ha minst ett rum med 15 m2zs golvyta. Statens bygge- forskningsinstitut anser att ett vardags- rum som skall ha utrymme för ett mat- bord bör vara minst 375 cm brett och ett vardagsrum utan sådant utrymme minst 360 cm brett.
Sov- och arbetsrum skall ha en yta om minst 6 m2. Ett av sovrummen bör kunna möbleras med dubbelsäng men Också ge möjlighet till en möblering be- stående av två enkelsängar. I sovrum- men skall, om inte fasta skåp finns, plats beredas för ett klädskåp. Det bör också både i enbädds— och tvåbäddsrum finnas plats för ett arbetsbord.
Varje bostadslägenhet skall innehålla ett kök. Detta skall vanligen ha en yta om minst 6 m2, men ytan kan minskas till 4 m2, om lägenheten är avsedd för högst 2 personer. Enligt LOB skall kök med matplats ha minst 9 mzzs golvyta.
22.223. Finland
I den år 1959 antagna byggnadsförord- ningen är stadgat att en bostadslägen- hets golvyta inte får understiga 20 m2. Ett bostadsrums yta måste uppgå till minst 7 1112; ett utrymme för matlag- ning, vars yta ej uppgår till 7 m2, skall kallas kokvrå. Höjden i bostadsrum och i kokvrå skall vara minst 250 cm; för enskilda rum och för kokvrå må, om särskilda skäl därtill föranleder, höjden minskas till 220 cm.
I den nu gällande lagen om bostads— produktion av år 1953 med vissa änd- ringar år 1959 är stipulerat att lägen- hetsarealen för bostad i hus som skall uppföras med statliga län eller låne- garantier icke får uppgå till mer än 100 1112. Egethem, som skall uppföras
med stöd av bostadslån eller -garantier, får omfatta högst två lägenheter, varav den ena bör bestå av åtminstone 2 rum och kök och ha en yta om minst 50 m2. En förutsättning för att Skattelättnad skall kunna beviljas är att högst en tredjedel av lägenheterna i en fastighet understiger 50 m2 (bostäder för åld— ringar och invalider undantagna) och att ingen lägenhet har en yta som över- stiger 120 m2.
Bostadsbidrag till familjer med barn kan utgå till hushåll som bebor minst 2 rum och kokvrå, när boendetätheten understiger 2 personer per rum (inklu— sive kök) och golvytan i lägenheten är mellan 45 och 120 m2. I en 2-rumslägen- het om minst 50 m2 och i en 3-rums- lägenhet om minst 55 ni2 får boendetät- heten dock utgöra 2 personer per rum (inklusive kök) och i lägenheter om minst 6 rum får den även överstiga detta tal.
Enligt de detaljföreskrifter som av Arava utfärdats för de bostadslägenhe- ter som skall kunna komma i åtnju— tande av statliga lån eller lånegaran- tier, skall ett vardagsrum ha en mini- mibredd av 330 cm. I bostadsrum över 10 m2 skall det finnas möjlighet att ord- na två axiala bäddplatser bredvid väg- gen och i mindre bostadsrum en axial bäddplats. En tambur skall ha en mini- mibredd av 130 cm, om klädhängaren i fördjupningen är 150 cm lång. Köket skall ha ett ledigt utrymme om 1 m; dessutom bör i eller i omedelbar när- het av köket finnas en matvrå om 2 x 2 m.
22.224. Norge Enligt den norska byggnadslagen skall boningsrum och kök ha en höjd av minst 2,5 m; i småhus kan dock höj— den inskränkas till 2,35 m. Rummens och kökens golvyta skall vara minst 6 m2. Kökets bredd måste uppgå till minst
1,8 m. Boligdirektoratet kräver dess- utom för de byggnadsföretag som skall finansieras med statliga lån att de olika rummens och kökets golvytor är så sto— ra och disponerade på ett sådant sätt att de möjliggör en ändamålsenlig möb- lering och användning av rummen. Bo- stadens entrérum skall enligt boligdi- rektoratets krav ha en bredd av minst 120 cm och sovrumskorridorer en bredd av minst 100 cm. I familjelägenheternas entrérum bör plats finnas bl. a. för en garderob av minst 100 cm:s längd. Boligdirektoratet har fastställt maxi- miytor för sådana lägenheter för vilka statliga län kan utgå. För friliggande småhus (inklusive kedjehus) i 11/2 eller 2 våningar får lägenhetsytan icke över— stiga 100 m2, för vertikalt delade hus (inklusive radhus) i 11/2 eller 2 vå- ningar 90 m2, för enfamiljshus och ver- tikalt delade hus i en våning 80 m2 och för lägenheter i ett plan i flerfamiljs- hus 70 m2. Maximiytorna 90 och 80 m2 förutsätter att bostaden innehåller tre sovrum. Om bostaden endast har två sovrum räknas med motsvarande mind- re yta. Maximiytan 70 m2 gäller lägen- heter om 3 rum och kök; gränsen får överskridas, om det anses lämpligt att bygga lägenheter med större antal rum.
22.225. Storbritannien och Wales
I »Homes for today and tomorrow» ges en Ökning av lägenhetsytan högsta prio- ritet bland de faktorer som skall beaktas i det framtida bostadsbyggandet. Det framhålls att en ökning av bostadsut- rymmet är en god investering på längre sikt, eftersom lägenheter vilkas yta är tillräcklig även enligt framtida normer kan antas lämpa sig för modernise- ringar av skilda slag.
Kommittén ansåg det inte lämpligt att uttrycka den eftersträvade lägen- hetsstorleken i ett visst antal rum för olika ändamål; ett sådant förfarande
skulle, menade man, kunna hindra en flexibilitet vid den konkreta utform— ningen av de skilda lägenheterna och även i brukandet av dem. Lämpligare var att med hänsyn till de förväntade behoven hos de olika personer som kun— de tänkas komma att bo i en viss lägen- het bestämma en minimistorlek för hela denna. Sedan var det arkitekternas upp- gift att ge lägenheten en sådan planlös— ning och utrustning som kunde till- fredsställa behovet hos de boende.
I lägenheterna måste finnas en plats, där hela familjen kunde samlas, och också utrymmen, där de olika familje- medlemmarna kunde ägna sig åt sys- selsättningar som krävde avskildhet och lugn. Vidare borde tillses att lägenhets- utrymmet tillät en bättre planlösning och utrustning av köket än som hittills förekommit; i köket borde finnas plats att inta åtminstone vissa måltider. De ytor som var avsedda för passage inom lägenheten borde utvidgas i jämförelse med dagens standard och likaså utrym— mena för förvaring.
De synpunkter som framfördes beträf- fande lägenhetsstorlek ansågs gälla i lika hög grad lägenheter i flerfamiljs— hus och i enfamiljshus; ytan i de förra borde bringas i paritet med den i en— familjshusen vanligen förekommande.
Familjelägenheterna borde avpassas så att de kunde användas av familjer i olika stadier av livscykeln. I en lägen— het avsedd för fyra personer borde åt- minstone ett rum kunna ge avskildhet och frihet från störningar från den öv- riga delen av lägenheten. Minimiantalet sovrum i en sådan lägenhet var två; lämpligast var dock om varje ungdom och vuxet barn hade ett eget rum. Sov- rummen borde utformas så att de kun— de användas även för andra ändamål än sömn. De möbler som borde kunna bere- das plats i de olika sovrummen och i vardagsrummet angavs. Beträffande kö—
ket framhölls att det utrymme som skulle reserveras för matplats lämpligen borde utformas som ett särskilt matrum i anslutning till köket. Även i vardags- rummet borde dock utrymme finnas för en matplats. Golvytan i en lägenhet, av- sedd för fyra personer, borde uppgå till minst 67—74 m2 (variationen beroende på i vilken hustyp lägenheten var in- rymd). Dessutom skulle till lägenheten höra förvaringsutrymmen på 3—5 m2, en del inom lägenheten och en del i källare, på vind etc.
För makar utan barn ansågs en lägen- het bestående av vardagsrum, sovrum och kök vara lämplig. Större antal rum kunde dock stundom komma att efter- frågas av denna hushållskategori, t. ex. av makar som ville ha möjlighet att till— fälligt ta emot vuxna barn. Vardagsrum- met borde vara så utformat att det möjliggjorde olika slags sysselsättning- ar. Sovrummet skulle ha utrymme för två sängar. De övriga möbler som borde kunna beredas plats i sovrummet angavs och likaså de möbler som skulle rym- mas i vardagsrummet. Plats för måltider ansågs lämpligt att arrangera på samma
sätt som i lägenheter, avsedda för famil— jer med barn. Den minsta totala ytan i en tvåpersonslägenhet borde vara 45 m2, vartill kom förvaringsutrymmen på mel- lan 3 och 4 m2, delvis inom, delvis utom lägenheten.
För enpersonshushåll föreslogs en lägenhetstyp, bestående av ett kombi- nerat vardags- och sovrum. Minimiytan för en sådan lägenhet borde vara 30 m2; utöver detta utrymme borde finnas för- varingsutrymmen på minst 0,7 m2 inom och minst 2 m2 utom lägenheten.
22.226. Holland I lägenheter i flerfamiljshus och i en- familjshus med golv av stenmaterial, byggda enligt lagen om bostadsbyggan- de, skall bruttovåningshöjden, om vå- ningen innehåller vardagsrum, vara 2,80 m och för andra våningar, om de inne- håller kök eller sovrum, 2,60 in. För andra hus, byggda enligt denna lag eller andra allmänna statliga förordningar, gäller 2,80 ni som minimimått. För familjelägenheter avsedda för oli— ka antal boende är följande minimimått (i m2) obligatoriska:
Förvarings— utrymmen Summa Vari—Sågs Kök Sovrum bostads— per yta enfamilj s- bostad i hus fler- familj shus
2 personer (äldre) ......... 12 3 9 26,5 3 3 2 » (normal familj). 14 4 9,5 32 3 3 3 » (äldre) ......... 14 3 14 34 4 4 3 » (normal familj). 15 4 14 36 5 4 4 » (två sovrum) . . . 16 4 16,5 39 5 4 4 » (tre sovrum) . . . 16 4 18,5 40,5 5 4 5 » ............... 1 6 4 21 46 6 5 6 » ............... 1 6 4 24,5 49 6 5 7 » ............... 16 4 27 54 7 6 8 » ............... 1 8 5 31 ,5 60 7 6 9 » ............... 1 8 5 35 65 8 — 10 » ............... 18 6 37,5 70 8 —— 1 1 » ............... 1 8 6 42 75 9 -— 12 » ............... 1 8 6 45,5 80 9 —— 1 3 » ............... 1 8 6 48 84 9 —
För ett eventuellt andra vardagsrum anges 7 ni2 som minimimått. Sovrum för makar skall vara minst 9,5 m2, andra sovrum för två personer 7 1112, för en person 4,5 m2 och för tre personer 10,5 m2.
För andra än familjelägenheter anses den lämpliga lägenhetsytan vara (i m?) :
för 1 person (i kombinerat vardags- och sovrum) ...... 16,5 för 1 person (i vardagsrum och sovrum) .............. 18 för 2 personer ............. 24,5
För lägenheter i pensionärs- hem gäller följande minimi- ytor (i m”): för kombinerat vardags— och
sovrum .................. 1 person 10,5 2 personer 14,5 för vardagsrum ........... 1 person 10 2 personer 12 för sovrum ............... 1 person 4,5 2 personer 9
22.227. Västtyskland
För den statsunderstödda bostadsbygg- nadsverksamheten i Västtyskland har funnits bestämmelser om maximal golv- yta. För det sociala bostadsbyggandet är ytan i egethem med en lägenhet för närvarande maximerad till 120 m2, i så- dana med två lägenheter till 160 m2 (för båda lägenheterna tillsammans) , i ägare- lägenheter i flerfamiljshus till 120 m2 och i hyreslägenheter till 85 m2. För sådana lägenheter, för vilka stöd i form av Skattelättnad utgår, får lägenhets- ytan överstiga den för det sociala bo- stadsbyggandet maximala med 20 %. Årliga bostadsbidrag i form av hyres— bidrag eller årskostnadsbidrag kan un- der vissa omständigheter utgå till de boende. Bidraget anknyts till »behövlig» lägenhetsyta, vilken är differentierad med hänsyn till antalet boende och nå- got olika i gamla och nya lägenheter. Den utgör för gamla lägenheter ensamstående ................ högst 35 m2
hushåll om 2 personer ......... » 50 m” för varje ytterligare person ..... » 15 in2
ensamstående ................ högst 30 m2 hushåll om 2 personer ......... » 45 m2 hJshåll om 3 personer ......... » 60 m2 för varje ytterligare person ..... » 10 m2
22.2.3. Utrustningsstandard och kvalitet
22.231. Sverige
Beträffande de krav i fråga om utrust— ning som skall ställas på en bostads- lägenhet av god standard säger bostads- styrelsen i sina anvisningar till bostads— lånekungörelsen att i lägenheten skall finnas vatten- och avloppsledningar, wc, anordningar för centraluppvärm- ning och bad, tillfredsställande köksut- rustning och tillräckliga biutrymmen. Ungefär på samma sätt har kraven for- mulerats på de lägenheter, för vilka familjebostadsbidrag kan utgå.
I »God bostad» understryks vikten av att sanitärutrustningen i bostaden är så riklig att den kan tillfredsställa även de ökade krav på utrymme och utrust- ning för den personliga hygienen som nu alltmer gör sig gällande. Normal- standard som inte kan underskridas är i dag i lägenheter med sovrum för 5 eller flera personer badrum med tvätt- ställ och wc jämte separat toalettrum med tvättställ och wc. I mindre lägen- heter är normalstandarden ett badrum med tvättställ och wc. Lägenheter i två plan bör ha toalettmöjligheter i båda planen. Pensionärsbostäder kan möjli- gen utrustas med duschrum i stället för badrum men det bör ha sådana mått att ett badkar senare kan installeras. I kate- gorihus med enkelrum för studerande ungdom kan duschrum eller eventuellt endast ett tvättställ vara tillfyllest, om gemensamma toalett- och badrum an- ordnas i fastigheten.
Lämplig köksinredning anges i »God bostad» dels för bostäder med sovrum för 2 eller flera personer (2 eller flera rum och kök), dels för smålägenheter
(l-rumslägenheter samt dubbletter och enkelrum). Inredningen bör planeras med utgångspunkt från den av Sveriges standardiseringskommission (SIS) fast- ställda Svensk standard för köksinred- ning.
Kök i bostäder med sovrum för 2 eller flera personer bör ha spis, diskbänk och därmed kombinerad arbetsbänk, arbets- bänk för bakning, bänkskåp för grytor, väggskåp för förvaring av porslin, be- redningskärl, specerier m. m., två hög- skåp för matförvaring, det ena frisk- luftsventilerat, det andra innehållande kylskåp med minst 100 ] volym, frys- skåp eller plats och eluttag för sådant, reservplats för en framtida komplette- ring av köksutrustningen.
Kök eller kokvrå i mindre lägenheter bör ha spis med avställningsyta, disk- och arbetsbänk samt bänkskåp, vägg- skåp, skåp för kylskåp, friskluftsventile- rat skafferiskåp.
För förvaring bör inom lägenheten finnas garderobsskåp, skåp för linne och andra klädartiklar samt städskåp och medicinskåp; i SIS finns typer för så- dana enheter. Dessutom bör i lägen- heten finnas fast inredning för förva- ring av smutstvätt. Lämpliga dimensio- ner för dessa olika enheter anges i »God bostad».
Tvättarbetet kan till en del skötas i gemensamhetsanläggningar eller lämnas bort, men även inom en lägenhet måste möjligheter finnas att utföra en hel del tvättarbete. I ett badrum kan endast viss lättare tvätt utföras; för att även tyngre tvätt skall kunna utföras inom bostaden krävs ett därför avsett särskilt utrymme, antingen ett separat rum eller en spe- ciell, från de ordinarie inredningsen- heterna väl skild, tvättdel av kök eller badrum. Tvättutrustningen bör åtmins- tone bestå av tvättbänk med tvättho för handtvätt och avläggning samt fläktven— tilerat torkskåp eller annan torkplats
med droppuppsamling. Lämpligt är att det även finns tillgång till en för några hushåll gemensam tvättmaskin och cen- trifug samt mange] på icke alltför långt avstånd. I småhus bör i tvättutrustning- en även ingå en automatisk cylinder- tvättmaskin med en kapacitet av 3—5 kg och helst också en mange]. Tvättbänk och torkskåp bör ingå i alla lägenheter, under det att tvättmaskin och mange] bör anskaffas av hushållen själva.
Lägenheter i flerfamiljshus bör ha en balkong, väl skyddad för vind och in— syn. Om balkongen skall rymma en liten matplats bör den ha ett djup av minst 140 cm och en längd av omkring 200 cm.
Bostadsstyrelsen har ansett det befo- gat att ägna ett särskilt kapitel i sin skrift åt frågan om ljudisoleringen och ett åt bostadens klimat, faktorer som båda hänförs till bostadens hygien. Det sägs beträffande utifrån kommande bul- ler att möjligheterna att genom ljudiso- lering skydda bostaden från sådant är begränsade. Därför är det viktigt att uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringen av bostadsområdena, så att man und— viker att lägga dessa i närheten av kom- munikationsleder och bullrande indu- strier. Man bör också tänka på att orien- tera bostaden så, att sovrummen vänds från buller—källorna. Bullerstörningar in- om lägenheten kan man reducera genom lämplig planlösning. Uppmärksamhet bör ägnas åt ventilationsanläggningarna, som i moderna lägenheter kan ge upp- hov till bullerstörningar, och till de sa- nitära installationerna. Uppvärmnings- systemet kan i småhus vara störande och pannrummet måste därför isoleras väl från bostadens övriga rum. Beträf— fande stegljudsisolering hänvisar man till byggnadsstyrelsens meddelande 1962: 1. Ett grundvillkor för god ljud- isolering är att byggnadsarbetet görs omsorgsfullt.
Beträffande inomhusklimatet sägs att en bostad skall ha en väl avvägd tem- peratur, vara dragfri och ha en luft— omsättning som förhindrar fuktighet och dålig lukt. Värmekroppar och varm- luftintag skall utformas och placeras så att de som vistas i bostaden får en känsla av jämn lufttemperatur. I varje rum skall det finnas möjlighet att sänka temperaturen för den som så önskar.
Solighet i en lägenhet är en värdefull egenskap, för vilken förutsättningar måste skapas redan i stadsplanearbetet. Orienteringen av huskropparna och lä- genheternas planlösningar är andra för- utsättningar. Två lägenheter per trapp- plan gör lägenheterna mera soliga än om fler lägenheter inryms per trapp— plan.
Detaljerade instruktioner om de elek- triska installationernas lämpliga utform- ning finns i ett avsnitt av »God bostad». Allmänt framhålls att de skall vara så planerade och utförda att de redan från början tillåter anslutning av alla de hus- hållsapparater, som kan behövas i dag och också ger en marginal för framtida nyanskaffningar.
22.2.3.2. Danmark
KB fastslår att boningsrum med hänsyn till såväl läge som inredning, tillgång till ljus och luft, trappa, utgång till det fria, fuktfrihet och uppvärmning skall uppfylla sådana krav som hänsyn till hälsa och brandskydd kräver. En lägen- het skall vara genomgående och ha fönster på två motstående fasader, om den inte har möjligheter till effektiv genomluftning på annat sätt. Bonings- rum, utom sovrum, skall om möjligt vara vända mot söder eller väster (LOB). Minst ett rum, företrädesvis det största, skall kunna få solbelysning i rimlig omfattning.
Varje lägenhet skall enligt LBR vara
utrustad med wc och ha plats för bad- kar eller dusch; KB föreskriver endast wc. Statens byggeforskningsinstitut an- ser att ett badrum för att underlätta småtvätt och badande av barn bör ut- rustas med badkar. I lägenheter med 3 eller flera sovrum bör det enligt bygg- forskningsinstitutets riktlinjer förutom badrum finnas separat wc-rum med handfat. Wc-rummet skall ha en yta om minst 80x 125 cm. Om badkar eller dusch och wc inrymmes i samma rum skall detta ha en golvyta om minst 2,5 m2. Lägenheter, för vilka statligt stöd skall utgå, får icke ha lyxkaraktär men skall vara utrustade med vanliga mo- derna bekvämligheter.
Köket skall innehålla köksbord med arbetsplats och diskho, förvaringsut- rymme för köksredskap, porslin och specerier samt skafferi. Där skall också finnas matlagningsplats (eller plats för spis) samt utrymme för installation av kylskåp (LOB och LBB). Normer för dimensioneringen av dessa utrustnings— delar har utarbetats av byggforsknings- institutet. Spis ingår i regel i den fasta köksutrustningen, under det att kylskåp är en detalj, som lägenhetsinnehavaren Själv vanligen får svara för; statslån ut- går icke för installation av kylskåp.
En lägenhet skall innehålla förva- ringsplats för rengöringsredskap m. In., fasta garderobsskåp, klädkammare eller plats för lösa skåp med en kapacitet på 60 cm:s klädstång per boningsrum, in- klusive kök; i förstugan eller i anslut— ning till denna skall finnas plats för ytterkläder (LBB och LOB). Byggforsk- ningsinstitutet har utarbetat normer även för skåputrymmenas dimensione- ring.
Balkonger bör placeras mot söder eller väster och ha skydd mot insyn och ljud från grannbalkonger. De skall vara så stora att de åtminstone kan möbleras med ett bord och 3—4 stolar.
22.2.3.3. Finland I den finska byggnadsförordningen är stadgat att planeringen av bostadslägen- heterna och deras fasta inredning bör vara ändamålsenlig. En bostadsbygg- nads ytterväggar och botten- och vinds- bjälklag skall ha tillfredsställande ljud- isolering och skydd mot andra olägen- heter. Huvudfönster i boningsrum skall vetta direkt mot gata eller allmänt om— råde eller mot gårdsplan; fönstren i ett rum skall vara så anbragta, att de inte endast vetter mot norr. Vidare är stad- gat att varje bostadslägenhet skall ha avträde. I lagen om bostadsbidrag till famil- jer med barn är stadgat att lägenhetens läge, planering, utrustning och skick bör motsvara de fordringar som skäli- gen kan ställas på en familjebost'ad. En lägenhet i ett mer än 20 år gammalt hus kan anses motsvara fordringarna på en familjebostad endast om den är försedd med centralvärme, vattenledning och avlopp. Enligt de av Arava utarbetade nor- merna för bostadsbyggandet skall varje lågenhet i flerfamiljshus vara försedd med centralvärme, rinnande varmt och kallt vatten samt badrum; i 1-rumslä- genheter får dock endast finnas sitt— badkar och i övriga lägenheter badkar om högst 150 cm:s längd. För enfamiljs- hus har man tvingats anpassa normerna för utrustningsstandarden efter de 10- kala förhållandena.
I kök och kokvrå skall finnas en disk- bänk av rostfritt stål; under diskbänken skall finnas skåp. Vidare skall finnas antingen en elspis med högst fyra plat- tor eller en gasspis med högst tre lågor och i båda fallen en ugn. Dessutom skall i köket finnas en arbetsbänk med skåp nedanför, överskåp över såväl disk- som arbetsbänk, ventilerat matskåp samt plats för kylskåp, vilket dock inte ingår i den fasta lägenhetsutrustningen.
Förvaringsutrymmen skall finnas, som uppgår till minst 3 % av lägenhets- ytan. Minimibredden för en tvåradig klädkammare skall vara 130 cm och för en enradig 110 cm. Garderober skall ha ett djup av minst 55 cm. I alla lägen- heter med undantag av 1-rumslägenhe- ter skall finnas ett städskåp om minst 55 cm:s djup.
Balkonger är inte tillåtna i 1-rums- lägenheter.
22.2.3.4. Norge Enligt förslaget till ny byggnadslag skall för bostadslägenheter särskilt tillses att ljusförhållanden, isolering, uppvärm- ning och ventilation är ordnade på ett tillfredsställande sätt. Om betingelser finns för installerande av vattenklosett kan kommunstyrelse efter att ha hört hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd påbjuda att så sker. Byggnadsnämnden i Oslo har fastställt att torrklosetter måste inrymmas i sär- skilda byggnader på minst 3 m:s av- stånd från fönster i boningsrum. För att ett byggnadsföretag skall kunna er- hålla lån i de statliga bostadsbankerna krävs att varje lägenhet är utrustad med bad- eller duschrum och wc; bad och wc skall vara åtskilda, om lägenheten är planerad för ett' hushåll om mer än 4 personer. Plats skall finnas för tvätt, torkning och efterbehandling av kläder, om det inte finns gemensamhetsanordningar för detta, och för förvaring av kläder,. matvaror, bränsle och Sportutrustning. I eller i närheten av varje sovrum bör det finnas ett skåputrymme om 60 x 100 cm per person. I köket skall finnas skafferi, städskåp, diskbänk med slasktratt, arbetsbänk och skåp för förvaring av porslin och gry- tor samt plats för kylskåp och spis. Som regel ingår inte spis och kylskåp i kö—
kets fasta utrustning utan får bekostas av hushållen.
Byggnadslagen föreskriver att om av- ståndet mellan byggnadslinjerna är minst 12 m byggnadsnämnden må tillåta att det anbringas balkonger eller lik- nande. Dessa får i allmänhet inte skjuta ut från huskroppen mer än 0,8 m och inte ha en sammanlagd längd som över- stiger en tredjedel av fasadens längd.
22.2.3.5. Storbritannien och Wales
Närmast i betydelse efter en ökning av lägenhetsytan satte den engelska bo- stadskommittén utrustningen med bätt- re uppvärmningsanordningar i lägen- heterna. Minimistandard för en godtag- bar uppvärmningsanordning borde vara att anordningen var i stånd att värma upp kök och utrymmen som användes för passage till ca 136 C och bostads- utrymmen till ca 18” C, då utomhustem- peraturen uppgick till ca — 10 C. Upp- värmningsanordningen borde vara så- dan att lägenhetsinnehavaren själv kun- de kontrollera kostnaderna.
Badrum och wc borde finnas i varje lägenhet. I lägenheter avsedda för högst 3 personer kunde badrummet kombine- ras med wc, under det att i enplans- lägenheter avsedda för 4 eller flera per- soner wc borde vara skilt från badrum; i övriga lägenheter borde det finnas två wc, varav det ena kunde vara kombine— rat med badrum.
Köken borde vara utformade med tanke på i vilken ordning olika arbets- moment vanligen utfördes i dem. Förva- ringsutrymmena borde placeras där de olika i dem placerade föremålen skulle användas. Åtminstone 2,3 1113 sådana ut- rymmen borde finnas i eller i anslut- ning till köket i en 4- och 5-persons- lägenhet och nästan lika mycket i mind- re lägenheter. Ett' kallt skåp för mat- varor borde finnas, så placerat att det
inte hindrade en god planlösning av den övriga delen av köket.
Utvecklingen syntes gå mot inbyggda garderober. Det föreföll dock fortfaran- de vara vanligt att även yngre familjer hade ett löst klädskåp med sig, när de flyttade in i en lägenhet; det framstod därför som viktigare att få fasta garde- rober inmonterade i andra rum än i det för makar avsedda sovrummet". Ett lin- neskåp i närheten av varmvattencister- nen borde också finnas och plats för ytterkläder i närheten av huvudingång- en till lägenheten. Kommittén ansåg det svårt att planera förvaringsutrymmenas storlek för olika typer av hushåll, efter- som man föga visste om den mängd ting som brukade förvaras; man rekommen- derade därför att en undersökning gjor- des därom.
En undersökning hade visat att det i en lägenhet avsedd för 5 personer be- hövdes ca 15 elektriska uttag; deras pla- cering i rummen var av stor vikt. Med hänsyn till en i framtiden eventuellt ökad användning av elektriska appara- ter rekommenderade kommittén att en sådan lägenhet utrustades med minst 20 uttag, varav några kunde vara dubbla. Fördelningen av vägguttagen borde va- ra följande: i arbetsdelen av köket 4, i matrummet 2 (minst 1), i vardagsrum- met 5 (minst 3), i det första (eller enda) sovrummet för två personer 3 (minst 1), i övriga tvåpersonsrum 2, i enpersons— rum 2, i hall 1 och i garage 1.
Värmeisoleringen var ofta dålig; tät- ningslister vid ytterdörr och andra ar- rangemang som utestänger drag var säll- synta. Efterfrågan på sådana ting från bostadskonsumenternas sida hade emel- lertid varit stor och 700 lokala myndig— heter hade antagit en förordning som ställde krav på högre isoleringsstan- dard.
Ventilationen i bostäderna måste äg— nas uppmärksamhet, när man införde
I! _u-G—tszUN u.; .:.
uppvärmningsmetoder som onödiggjor- de skorstensrör.
Ångbildning i kök var ett utbrett och allvarligt problem, som delvis kunde väntas få sin lösning, när uppvärm- ningsförhållandena förbättrades i lägen- heterna. Men även andra åtgärder kun- de visa sig erforderliga, t. ex. insättande av dubbla glas i fönstren, speciell be- handling av väggytor och utsug av luft, lämpligen genom kåpa över den plats där vattenångan producerades.
En balkong ansågs vara en värdefull utrustningsdetalj, men då kostnaderna för sådana var förhållandevis höga bor- de de vägas mot kostnaderna för ökat utrymme och för olika utrustningsdetal- jer och valet ske omsorgsfullt. Om bal- konger byggdes borde de erhålla sådana dimensioner att de kunde möbleras med solstolar och rymma en barnvagn.
Ljudisoleringen måste ägnas ökad uppmärksamhet i det framtida bostads- byggandet.
22.2.3.6. Holland
Varje familjelägenhet måste, såvida inte anslutning till vattenledning är omöjlig att ordna, vara försedd med ett ut- rymme med vatten- och avloppsrör, i vilket ett badrum kan inredas. Om inte badrummet ligger i direkt anslutning till ett sovrum skall det vara försett med ett utrymme för av- och påklädning. Toaletter bör om möjligt vara utrus- tade med vattenspolningsanordning; om sådan inte går att ordna måste de ha öppningsbart fönster. I flerfamiljshus är toaletter utan vattenspolningsanord- ning ej tillåtna. Det är inte tillåtet att kombinera badrum och wc i lägenheter avsedda för 4 eller flera personer, om inte lägenheten har ytterligare ett wc. Även andra lägenheter än familje- lägenheter skall vara utrustade med wc och badmöjlighet och med ett väggfast handfat med anslutning till vatten- och
avloppsledningar. Dessa utrymmen får vara kombinerade.
Skåp måste placeras så att de är ef- fektivt spridda över lägenheten, lämp- ligen ett i eller i närheten av varje var- dags- och sovrum; i flerfamiljshus är detta ett krav. Om inte skåp kan ord- nas på detta sätt, måste rummets yta ökas med 0,5 m”. Dessutom måste det finnas förvaringsutrymmen inom lägen- heten för specerier, porslin, köksred- skap, bränsle m. m.
Pensionärslägenheter skall innehålla minst ett skåp per person, varav ett måste vara utformat som garderob med hyllor.
Familjelägenheter i flerfamiljshus måste vara försedda med balkong, mini- miyta 2 mi, om inte köket har förbin- delse med en trädgård som tillhör lä- genheten.
22.2.3.7. Västtyskland
För det sociala bostadsbyggandet i Väst- tyskland gäller följande minimiford- ringar beträffande lägenhetsutrustning: lägenheterna skall vara utrustade med
hall och ytterdörr; matlagningsutrymme med tillräckliga vädringsmöjligheter, vattentappnings- ställe och sköljho, anslutningsmöjlighet för kolspis och gas- eller elektrisk spis samt vädringsbart skafferi eller mat- skåp;
nutida sanitära anläggningar; bad eller dusch samt tvättfat; tillräckliga förvaringsutrymmen; anslutningsmöjlighet för kamin eller likvärdig uppvärmningsanordning till ett antal av minst en för varje rum utom köket;
elektriska vägguttag. I tvåfamiljshus, där den ena lägen— heten är av underordnad betydelse i förhållande till huvudlägenheten, kan vissa avvikelser från dessa normer till- låtas. Det är t.ex. inte nödvändigt att
den mindre lägenheten har bad eller dusch om den har ett större tvättfat. Toalett måste dock finnas i båda lägen- heterna.
22.2.4. Hustyper 22.2.4.1. Sverige
I »God bostad» understryks vikten av en riktig fördelning av nybebyggelsen på flerfamiljshus och olika slag av små- hus.
Småhusens positiva egenskaper fram- hålls och i en särskild skrift (»Bo i småhus») har bostadsstyrelsen samlat allehanda synpunkter på småhusbebyg- gelse, på valet av hustyp och på plan- lösningen av bostaden samt på utform- ningen av'trädgården och småhusom- rådet som helhet; ett kapitel ägnas åt synpunkter på ombyggnad av äldre småhus.
I mindre städer och tätorter sägs fler- familjshus i en, två eller tre våningar vara lämpliga; de är lätta att anpassa till naturen och till äldre stadsmiljöers lågbebyggelse. Tvåvåningshusen har stundom ansetts vara ekonomiskt oför- månliga, men bostadsstyrelsen framhål- ler att det funnits exempel på ur tek- niska och ekonomiska synpunkter goda lösningar av problem som sammanhäng- er med tvåvånings flerfamiljshus. Bo- stadsstyrelsen har inte tagit ställning till om höghuset är en lämplig bostadsform eller ej eller till om det lämpar sig bättre för vissa kategorier av hushåll än för andra. I »God bostad» sägs emel- lertid att erfarenheterna har jävat på- ståendet att det skulle ställa sig ekono- miskt fördelaktigare att bygga lägen- heter i höghus än i låga lamellhus.
22.2./1.2. Danmark
I Danmark byggs en hel del småhus för uthyrning; uppförandet sker i de ko- operativa bo'stadsföreningarnas regi.
Statslån och statsgaranterade lån kan normalt endast utgå till småhus, vilkas byggnadskostnader icke överstiger ett visst belopp, olika i tätorter och på landsbygd.
Den privata sektorn bygger utan stat- liga subventioner småhus, vilka är av- sedda att bebos av ägaren. Innehav av egna småhus gynnas skattetekniskt ge- nom fördelaktiga avdragsvillkor.
22.2.43. Finland
I Finland har staten genom att bevilja tilläggslån till Aravalån gynnat byggan- de av enfamiljshus, framför allt för barn— familjer. Bostadsbidrag till barnfamiljer kan däremot endast utgå till dem som bor i hyreslägenheter. En statlig kom- mitté har emellertid frågan om bostads- bidrag till barnfamiljer under utredning och en utvidgning av bidragsrätten till andra kategorier av boende kan förmo- das bli resultatet av dess arbete.
22.244. Norge
Genom lån i Husbanken finansieras pro- duktionen av friliggande enfamiljshus. Andra förhållandevis vanliga former av småhusbebyggelse är radhus och verti- kalt delade tvåfamiljshus.
Enligt byggnadslagen skall bostadshu- sens våningsantal bestämmas med hän- syn till vad som är vanligt på orten i fråga. I trakter med öppen bebyggelse bör som regel icke tillåtas mer än två våningar; ett större våningsantal bör endast tillåtas när utvecklingen gör det nödvändigt, särskilt i de större städer- nas centrumbebyggelse. Bostads- och ar- betsrum får icke inredas i mer än fyra våningars höjd, källare och vind med— räknade, om icke särskilt kommunalt beslut härom föreligger; i de största stä- derna har sådant beslut fattats. Utan kommunalt beslut får icke heller den totala hushöjden överstiga 15 m.
22.2./;.5. Storbritannien och Wales
De statliga myndigheterna har sedan lång tid tillbaka uppmuntrat egnahems- ägandct. Under den senaste 10-årsperio- den har emellertid trots detta en viss tillbakagång skett i produktionen av en- familjshus. De kommunala myndighe- terna i England och Wales ökar för närvarande proportionen av lägenheter i flerfamiljshus, särskilt i de fall det gäller att återuppbygga förstörda om- råden i tättbefolkade centra. Husen byggs också högre än tidigare. I Skott- land har det trängande behovet av bo- städer mötts genom att man under pe- rioden 1945—50 ägnat två tredjedelar av sina byggnadsprogram åt upprättan- det av 4-våningshus med 3-sovrumslä- genheter, och under 1950-talet ägnades mer än hälften av byggandet åt 3-vå- ningshus med 2-sovrumslägenheter för efter kriget bildade mindre hushåll. Den av the Central Housing Advisory Committee tillsatta subkommittén utgick ifrån att flerfamiljshusbyggandet skulle komma att öka i relativ betydelse i framtiden. Kommittén framhöll att den utrustningsstandard som de på senare
tid byggda flerfamiljshusen fått hade varit hög. Det var emellertid också pro- blem förknippade med det ökade fler- familjshusbyggandet, vilka måste beak- tas: utrymmesstandarden tenderade att bli mindre än i småhusen, omgivning- arna kring bostadshusen måste utformas på ett tillfredsställande sätt, kraven på utrymningsvägar som skulle användas i händelse av brand måste rationaliseras osv.
22.2.4.6. Holland
I Holland har småhusbyggandets andel av det totala bostadsbyggandet minskat något under senare år. Uppförandet av s. k. duplexhus har nu upphört och de tidigare byggda övergår successivt till att bli enfamiljshus.
22.247. Västtyskland
I den andra bostadsbyggnadslagen (av år 1956) fastställdes att det borde byg- gas egnahemslägenheter i sådan ut- sträckning att alla som önskade bo i så- dana också kunde få göra det. Man har därför sökt åstadkomma familjeegna- hem, som är lämpade för familjer i alla inkomstklasser.
— diskussion
I avdelning I i detta betänkande har vi visat att efterfrågetrycket från bostads- konsumenterna som en följd av realin- komsternas ökning kan väntas öka kraf- tigt under den 15-årsperiod vi har upp- märksamheten riktad på. Förutom den med inkomsterna successivt ökande ef- terfrågan skall den uppdämda efterfrå- gan som i dag finns tillfredsställas, om balans skall kunna nås på bostadsmark- naden. Räkneexemplet i kap. 7 anty- der att, om bostadskostnaderna stiger i samma takt som den allmänna prisni- vån, i runda tal 3200 000 lägenheter med tillsammans 12 500000 rumsenhe- ter skulle efterfrågas år 1975, vilket in- nebär att antalet lägenheter skulle be- höva öka med drygt 600 000 och antalet rumsenheter med kanske 3 400 000. En stor del av de lägenheter som fanns 1960 kommer emellertid inte att ha en ut- rymmes- och utrustningsstandard som tillfredsställer 1970-talets bostadskonsu- menter, varför nyproduktionen och om— byggnadsverksamheten fram till 1975 måste resultera i väsentligt flera lägen- heter och rumsenheter. Enligt det högs- ta saneringsantagandet i tab. 7.9, vilket inte torde överdimensionera efterfråge— ökningen och den uppdämda efterfrå- gan med avseende på utrustningsstan- dard, skulle det under 15-årsperioden 1960—1975 behöva nyproduceras inal- les mer än 1 500 000 lägenheter, omfat- tande omkring 6500 000 rumsenheter. Dessutom kan en viss nyproduktion komma att visa sig erforderlig som en
KAPITEL 23
För produktionen angelägna områden för standardhöjning
om avvägningar
följd av statliga stödåtgärder till i bo- stadsavseende eftersatta grupper av be- folkningen.
Ansträngningarna på landets resur- ser, framför allt på arbetskraft och pla- neringskapacitet, kommer att bli stora; det är därför nödvändigt att på något sätt gradera angelägenheten av de olika områdena för standardhöjning inom bostadssektorn. I det följande ger vi vå- ra rekommendationer beträffande såda- na avvägningar; som utgångspunkt för de synpunkter vi framför har vi i hu- vudsak haft bostadskonsumenternas er- farenheter och önskemål så som de kom- mit till uttryck i olika, tidigare refere- rade undersökningar.
23.1. Utrymme —— kvalitet
Analysen i kap. 7 och referaten i kap. 21 av olika statistisk-sociologiska un- dersökningar rörande bostadspreferen- ser har visat att bostadsefterfrågan i hög grad inriktas mot ökat utrymme. Utrymmesstandarden kan väntas öka på två sätt, dels genom en ökad hus- hållssprängning, vilken ökar de rela- tiva andelarna av småhushåll i yngre och äldre åldersklasser, dels genom att hushåll av viss given typ kommer att efterfråga större lägenheter, flera rums- enheter, än de för närvarande har. Även efterfrågan på utrustning och kvalitet är stor och kan väntas öka kraftigt, när inkomsterna ökar; sambandet mellan inkomst och andelen hushåll som bor i
kvalitetsgrupp 1 var enligt 1960 års bo- stadsräkning starkt. I grova drag kan flyttningsriktningen sägas gå från låg kvalitet till hög och därefter från låg utrymmesstandard till högre.
I tab. 7.9 har ett försök gjorts att stor- leksfördela det nytillskott av lägenhe- ter och rumsenheter, som vid olika an- taganden om ersättningsproduktionens storlek enligt våra kalkyler skulle behö- va åstadkommas under 15-årsperioden 1960—1975 för att vid periodens slut bostadsmarknaden skall ha bringats i balans med avseende såväl på lägenhets- antal som på utrymmesstandard; anta- gandet om en ersättningsproduktion som svarar mot samtliga lägenheter i kvalitetsgrupperna 4—7 enligt 1960 års bostadsräkning (det högsta alternativet i tab. 7.9) är det som torde komma när- mast vad våra kalkyler över utrustnings- standardefterfrågans utveckling synes stanna vid. Vid en ersättningsproduk- tion enligt det sistnämnda alternativet skulle fördelningen efter storlek av lä- genhetstillskottet böra vara ungefärligen denna:
Det procentuella antalet lägenheter av olika storlek
1 r, 1 rkv .............. —- 1 rk, 2 o. fl. rkv ......... 10 2 rk ................... 19 3 rk ................... 28 4 rk ................... 26 5 rk ................... 11 6 el. fl. rk ............. 5
Summa 100
Produktionen under de första åren av denna period har haft en fördelning som rätt avsevärt avvikit härifrån; det är därför nödvändigt att den under återstoden av perioden i än högre grad inriktas på stora lägenheter.
Blir ersättningsproduktionen mindre än den angivna blir följden att den ge- nomsnittliga lägenhetsstorleken måste ökas ännu mer. Ju lägre produktion
som kan åstadkommas desto större an— del av den måste läggas på stora lägen- heter. För att täcka enbart det behov som kan beräknas uppkomma till följd av demografiska faktorer samt ökade hushållskvoter bland icke gifta grupper inom befolkningen och ökad efterfrågan på utrymme skulle inga lägenheter mindre än 3 rum och kök behöva pro- duceras. Skall utöver denna direkta ny- produktion åstadkommas en produktion som skall ersätta lägenheter i kvalitets- grupp 7 bör även en viss mängd 2-rums- lägenheter ny- eller ombyggas. Blir det möjligt att klara ersättningen även av lägenheterna i kvalitetsgrupp 6 bör någ- ra procent av produktionen ske i form av 1 rum och kök och 2 rum och kok— vrå. Inte ens vid en produktion av så- dan omfattning att samtliga lägenheter i kvalitetsgrupperna 4—7 ersätts med moderna skulle någon del av produktio- nen behöva ske i form av enkelrum el- ler 1 rum och kokvrå. Specialrum, t. ex. studentrum och rum i personalhus, är emellertid, som tidigare nämnts, inte medtagna i våra kalkyler.
En successiv ökning av ytan i lägen- heter av givet rumsantal har skett under en följd av år. Vi finner det angelägnare att tillgängliga resurser inriktas mot en ökning av antalet rum i lägenheterna. Det är vidare av betydelse att den totala lägenhetsytan fördelas på olika utrym- men på ett effektivt sätt.
Eftersom önskan att bo i fullt mo— derna lägenheter är stark bland dagens bostadskonsumenter och kan väntas öka kraftigt under åren framöver är det an- geläget att ersättningsproduktionen kan hållas på en hög nivå. Den kan ske an— tingen i form av sanering och nybygg- nad eller i form av modernisering och ombyggnad. Nybyggandet kan till viss del ske på den mark på vilken den sa- nerade bebyggelsen har legat; till viss del måste ersättningsbyggandet dock
Tabell 23.1. Antalet lägenheter i kvalitetsgrupperna 4—7 enligt 1960 års bostadsräkning procentuellt fördelat efter husets byggnadsår, hustyp och lägenhetsstorlek, hela riket,
samtliga tätorter och glesbygd
Byggnadsår Samt- Hela före 1901— 1921— 1931—- 1941— 1951— k"nt liga t let 1901 1920 1930 1940 1950 1960 0 a 31? & agen- små- övr. små— övr. små— övr. små- övr. små— övr. små- övr. små- övr. små- övr. heter hus hus hus hus Hela riket Samtliga lägenhets- typer. . . . 28 14 14 12 9 3 9 2 4 1 2 0 2 1 67 33 927 576 1+r, 1 k, 1 +rkv. . . O 2 0 1 0 0 O 1 O 1 O 0 0 0 2 5 1 rk ..... 5 6 2 6 2 1 2 1 1 O 0 0 0 0 12 14 2 rk ..... 11 4 5 4 4 1 4 O 2 0 1 0 1 0 26 . 9 3 rk ..... 7 1 4 1 2 O 2 0 1 0 0 O 0 0 17 3 4+rk. . . . 4 0 2 0 1 0 1 0 1 0 0 O 0 0 11 1 Samtliga tätorter Samtliga lägenhets- typer. . .. 12 24 11 21 9 4 7 3 2 2 1 1 1 2 43 57 484 050 1+r, 1 k, 1+rkv. . . O 4 0 2 0 1 0 1 0 1 0 0 0 O 2 10 1 rk ..... 3 11 2 10 2 2 1 1 0 0 0 0 0 1 9 25 2 rk ..... 5 7 4 6 4 1 3 1 1 0 O 0 0 0 17 16 3 rk ..... 3 2 3 2 2 0 2 O 1 0 O O 0 0 10 4 4+rk. . . . 2 1 2 0 1 0 1 0 O 0 0 O 0 0 6 1 Glesbygd Samtliga lägenhets- .. typer. . .. 44 3 16 2 9 1 12 0 7 O 3 0 2 0 94 6 443 526 1+r, 1 k, 1+rkv. . . 1 O 1 0 0 O O 0 0 0 0 0 0 0 1 1 1 rk ..... 8 1 2 1 2 0 2 0 1 0 1 O 0 0 16 2 2 rk ..... 17 1 6 1 4 0 5 0 3 O 1 0 1 0 36 2 3 rk ..... 11 0 5 0 3 O 3 0 2 0 1 0 O 0 24 1 4+rk. . . . 7 0 3 0 2 0 2 0 1 0 0 0 0 0 16 0
komma att läggas på annat håll, bl. a. på tidigare ej exploaterad mark.
Det är angeläget att noga pröva under vilken form upprustningen i det aktuella fallet bör ske; olika grader av resurs- ansträngningar bör vägas mot de resul- tat de ger. Vi delar Näringslivets bo- stadsutrednings synpunkter (framförda i skriften »Bygga om», Stockholm 1961) att en ombyggnladsverksamhet i vissa fall kan vara ett bärkraftigt alternativ till sanering genom rivning och nybygg-
nad; en genomtänkt ombyggnad kan kräva relativt sett mindre insats i form av arbetskraft och kapital i förhållan- de till resultatet än vad fallet skulle va- ra vid motsvarande rivning och ny- byggnad. Till detta kommer att den äldre bostadsbebyggelsen enligt vår upp- fattning har estetiska värden som det kan finnas skäl att »ta tillvara. Vid upp— rustningen av bostadsbeståndet på gles— bygden och i de mindre tätorterna mås- te riskerna för kapitalförluster beaktas
och verksamheten därför bedrivas i kontakt med lokaliseringspolitikens fö— re:trädare. Nybyggnad bör endast kom- ma i fråga i sådana fall då starka skäl talar för att lägenheten kommer att efter- frågas under avsevärd tid framöver. Vid ombyggnad bör en avvägning ske mel- lan bostadens sannolika återstående ut- nyttjandetid och faktiskt möjliga livs- längd vid olika typer av förbättringsåt- gärder.
Den bostadsbebyggelse som nu är i behov av sanering eller ombyggnad be- står till ca två tredjedelar av småhus, i tätorterna till 43% och på glesbyg- den nästan helt (se tab. 23.1). Större de- len av de kvalitativt bristfälliga flerfa- miljshuslägenheterna är tillkomna före 1921, men bland småhuslägenheterna finns det åtskilliga både från 20- och 30- talen, som saknar sådana bekvämlig- heter som vatten, avlopp och central- värme. Flerfamiljshusen består huvud- sakligen av smålägenheter, men bland småhusen är alla lägenhetstyper någor- lunda frekventa, även om 2- och 3-rums- lägenheter dominerar.
Eftersom utrustningsstandarden i de lägenheter som i dag betraktas som mo— derna i stort sett synes tillfredsställa flertalet bostadskonsumenter anser vi att man tills vidare bör vara restriktiv i sina strävanden att höja utrustnings- standarden i nyproduktionen utöver den nivå den har i dag. En höjning av ut- rymmesstandarden bör enligt vår me- ning priorite-ras framför en höjning av utrustningsstandarden vid fördelningen av de tillgängliga resurserna. De nya lägenheterna bör emellertid planeras på ett sådant sätt att där finns utrymme och anslutningsmöjligheter till vatten— och avloppsnät och elektriska ledning- ar för nya utrustningsdetaljer när resur- ser ges att installera dem; framför allt torde det gälla utrustningsdetaljer i kök och badrum.
Bostadsbyggnadsutredningen vill i stort sett solidarisera sig med de nor- mer som bostadsstyrelsen har uppställt för bostadsbyggandets utformning i sis- ta upplagan av God bostad (»God bo- stad i dag och i morgon», Stockholm 1964). Vissa förhållanden, ljudisolering- en, klädförvarings- och tvättmöjlighe- terna, tycks dock kritiseras ganska all- mänt och bör därför ägnas intensifie- rad uppmärksamhet.
Visar det sig inte möjligt att effek- tuera hela det bostadsbyggnadsprogram som vi bedömt som erforderligt om bo- stadsutbud och bostadsefterfrågan skall balansera varandra i mitten av 1970- talet är det vår uppfattning att efter- frågan på utrustning bör stå tillbaka för den antalsmässiga efterfrågan och efterfrågan på utrymme. Det betyder att det blir ersättningsproduktionens, dvs. sanerings- och ombyggnadsverk- samhetens, omfattning som får anpassas till vad som är möjligt att åstadkomma. Att tillfredsställa den antalsmässiga ef- terfrågan utan att samtidigt sikta mot att tillfredsställa efterfrågan på utrym— me medför felinvesteringar på längre sikt; dessa två faktorer kan inte skiljas från varandra utan måste behandlas i ett sammanhang. En begränsning av ersättningsproduktionen i förhållande till efterfrågeinriktningen bör leda till att en större andel av produktionen sker i form av stora lägenheter.
23.2. Småhus ——jlerfamiljshus
I detta avsnitt kommer vi endast att dis- kutera avvägningen mellan småhus och flerfamiljshus. Den mera ingående dis- kussionen om avvägningen mellan olika typer av hus kommer vi att föra i ett särskilt betänkande. Motiveringen för vårt tillvägagångssätt är den att vi an— sett det nödvändigt att betydligt grund-
ligare än vi från början tänkt oss pene- trera frågan om valet av hustyper, se- dan Kungl. Maj:t i slutet av år 1962 till- ställt oss en inom kommunikationsde- partementet upprättad promemoria an- gående behov av vidgat underlag för av- vägning mellan höghusbebyggelse och annan form av bostadsbebyggelse att ta- gas i övervägande vid fullgörandet av vårt utredningsuppdrag.
Det har ofta sagts att det finns en ut- bredd önskan hos dagens bostadskon- sumenter att bo i småhus, framför allt i enfamiljshus, och att den produktion av småhus som vi för närvarande har inte alls räcker till för att tillfredsställa denna. Vi har studerat det material som finns om boendepreferenser i valet av hustyp och funnit att påståendet har ett visst fog, särskilt då det gäller hushåll i städer. Intervjuundersökningen i 1960 års bostadsräkning pekar på att det i Stockholm, Göteborg och Malmö tillsam- mantagna skulle kunna röra sig om en 10-procentig ökning av den andel av lägenheterna som borde vara inrymd i småhus, om de intervjuades flyttnings- önskemål skulle realiseras och om unge— fär lika mycket i övriga städer tillsam- mantagna. För rikssiffrorna betyder ef- terfrågeökningen från hushållen i stä- derna dock endast en ca 5-procentig ökning. Huvudsakligen synes det vara lägenheter om 3 eller 4 rum och kök som i större utsträckning borde finnas i småhus.
Vi har inte kunnat finna något enty— digt samband mellan inkomst och små- husboende. Eftersom det råder ett sam- band mellan inkomst och bostadsutrym— me och mellan bostadsutrymme och små- husboende blir också småhusboendet indirekt inkomstkänsligt. Såvitt vi kan bedöma synes det emellertid närmast förhålla sig så, i varje fall i de nume— riskt betydelsefulla inkomstskikten, att efterfrågan på utrymme ökar när in-
komsten ökar, men att det sedan är and- ra faktorer som avgör om man vill ha detta utrymme i ett småhus eller i ett flerfamiljshus. Vilka dessa andra fak— torer är och hur de kommer att utveckla sig fram till 1975 kan vi inte med någon större säkerhet uttala oss om. Vi har tyckt oss finna att antalet boende i hushållet är en sådan faktor. Även med åldern synes småhusboendet samvariera, men det är förmodligen en effekt av det samband som råder mellan ålder och hushållsstorlek. Vidare torde de lokala förhållandena och bostadstraditionerna spela in.
Önskan om en ökad, mer differentie— rad och lättare tillgänglig kollektiv ser— vice kan likaledes påverka valet av hus- typ. Av kanske större betydelse än nå— gon av de övriga här nämnda faktorer- na tror vi kostnaderna vara, eller kan— ske snarare relationerna i kostnader för en lägenhet i småhus i jämförelse med en av motsvarande storlek i ett fler- familjshus; härmed sammanhänger for- merna för upplåtelse av lägenheter i småhus respektive i flerfamiljshus.
För en ökning av andelen småhuslä- genheter i bostadsbeståndet fram till 1975 synes tala
a. den latenta och den med inkoms- terna ökande efterfrågan på utrymme;
b. den icke tillfredsställda efterfrå- gan på lägenheter i småhus;
c. bilismens utbredning. Mot en sådan ökning synes å andra sidan tala
d. den fortgående inrikes omflytt- ningen från glesbygd till tätorter, dvs. från mer till mindre småhusinriktade orter;
e. den minskande genomsnittliga hus- hållsstorleken ;
f. önskan om ökad och lätt tillgäng- lig kollektiv service i olika former, vil- ken är svårare att tillgodose i småhus- områden, där de genomsnittliga avstån-
den med nödvändighet blir längre än i en mer koncentrerad bebyggelse.
Det är inte möjligt att exakt samman- fatta nettoeffekten av de faktorer som talar för och de som talar mot en ök- ning av andelen lägenheter i småhus. Vi har resonerat ungefär på följande sätt och gjort en del kalkyler i enlighet därmed:
1. 1960 hade vi en viss fördelning av lägenheterna efter storlek och hustyp (enligt 1960 års bostadsräkning);
2. 1960 fanns det en viss andel hus— håll som önskade byta lägenhet och hus- typ (enligt intervjuundersökningen i 1960 års bostadsräkning);
3. 1960 hade vi dessutom en icke till- fredsställd antalsmässig efterfrågan, som i hög grad var riktad mot de mindre lägenhetstyperna;
4. 1960 borde vi alltså ha haft en i förhållande till den faktiska något an- norlunda fördelning av lägenheterna ef- ter storlek och hustyp;
5. Det finns knappast någon anled- ning räkna med att efterfrågan på små— hus i en given lägenhetsstorlek skall öka mellan 1960 och 1975 till följd av att inkomsterna ökar. Vi tror att faktorer- na d, e och f betyder mer än faktor c och att det därför finns skäl för att räk- na med en lägre andel lägenheter av given storlek i småhus 1975 än 1960. Som ett enligt vår uppfattning rimligt alternativ har vi räknat med att ande- len 1975 i hela riket borde vara densam- ma som den var 1960 i tätorterna.
6. Den relativa fördelning av lägen- heter av olika storlek på småhus och flerfamiljshus som vi på detta sätt får har vi applicerat på lägenhetsfördel- ningen 1975 enligt tab. 7.8. _ 7. Vi har jämfört det efterfrågade antalet lägenheter 1975 i olika katego- rier med det antal vi faktiskt hade 1960 och fått en uppfattning om hur stort
nytillskottet i varje kategori behöver vara under 15-årsperioden 1960—1975.
8. På samma sätt som i tab. 7.9 har vi arbetat med olika antaganden om ersättningsproduktionens storlek och sett efter vilken effekt de får på bostads- produktionens inriktning. I tab. 23.2 finns resultaten av våra kalkyler återgivna. Tämligen oberoende av de antagan- den vi gör om efterfrågeutvecklingen kommer en större andel av lägenheterna i småhus än i flerfamiljshus att behöva ersättas eller byggas om. I vårt räknef exempel rör det sig om en tredjedel res- pektive en sjättedel av de lägenheter som fanns 1960, under förutsättning att samtliga lägenheter i kvalitetsgrupperna 4—7 skall saneras. Ju större ersättnings produktion vi lyckas åstadkomma, desto större andel av den totala produktionen bör ske i form av småhus. Ersättnings- behovet inom småhusbeståndet faller till stor del på 3-rumslägenheterna, av vilka drygt 40 % torde behöva saneras; bland övriga lägenhetskategorier kan ersättningsbehovet beräknas uppgå till ca en fjärdedel. Bland flerfamiljshuslä- genheterna är det framför allt 1-rums— lägenheterna som måste saneras; drygt en tredjedel av dem kan tänkas kom- ma i fråga. Bland 2-rumslägenheterna kan det röra sig om en sjättedel och bland 3-rumslägenheterna om ca 10 %. Av de största lägenheterna uppfyller de allra flesta den uppställda kvalitetsnor- men.
Det här förda resonemanget och räk— neexemplet ger till resultat att mellan en tredjedel och hälften av bostadspro— duktionen borde falla på småhus, i form av antingen nybyggnad eller ombygg- nad.
I de senaste årens nyproduktion har frekvensen småhus varit praktiskt taget oförändrad år från år, 28 å 29 % (se tab. 23.3). En viss förskjutning mellan olika
Tabell 23.2. Nybyggnadsbehov 1960—1975 av lägenheter av olika storlek och i olika hustyper, om samma relationer antas råda mellan småhus och flerfamiljshus i varje lägenhetsstorlek i hela riket 1975 som i tätorter 1960. Olika antaganden om ersättningsproduktionens storlek
1 +r,1 k, 1 +rkv
1rk 2rk 3rk 4rk 5rk
6+rk
Samtliga
i andra hustyper
i små- hus
i andra
1 småhus hus typer
i andra
1 småhus hustyper
i andra hus— typer
1 små- hus
i andra hus- typer
i små- hus
i andra hus-
typer
i småhus
i andra hus- typer
i småhus
i andra
I småhus hustyper
Antal lägenheter 1975........... Det procentuella antalet lägenhe- ter i småhus resp. andra hustyper i varje lägenhets- typ. . . . . . Antal lägenheter 1960. . Det procentuella antalet lägenhe- ter i småhus resp. andra hustyper i varje lägenhets- typ............ Erforderlig ny- produktion för hushållsökning och utrymmes- ökning exkl. om- flyttning gles- bygd-tätorter ant. lägenheter det procentu- ella antalet lä- genheter i små— hus resp. andra hustyper i var- jc lägenhetstyp Antal lägenheter i kvalitetsgrupp 7 1960 . Erforderlig ny- produktion + er- sättning av kvali- tetsgrupp 7, ant. lägenheter
5 700 89 300
6 94
22 200 205 100
10 90
8 300 12 400
_ det..arqcenk__ i...
57 300 325 000
15 85
133 500 337 100
28 72
60 600 13 900
1 800
191 200 605 300
24 76
347 300 499 200
41 59
106 100 100
92 700 6 900
113 000
369 900 490 300
43 57
364 400 254 200
59 41
5 500 236 100
51 100 1 800
56 600 237 900
407 800 229 400
64 36
228 200 78 400
74 26
179 600 151 000
54 46
186 900 83 900
69 31
97 300 27 500
78 22
89 600 56 400
61 39
24 800 700
337 300 233 400
105 100 38 900
73 27
61 800 13 600
82 18
43 300 25 300
63 37
1 323 900 1 862 100
42 58
1 254 700 1 415 100
47 53
318 000 574 900
36 64
237 500 35 700
393 900 586 100
hustyp eri varj e lägenhetstyp. . Antal lägenheter i kvalitetsgrupp 61960......... Erforderlig ny- produktion + er— sättning av kvali- tetsgrupperna 7 + 6 ant. lägenheter det procentu- ella antalet lä— genheter i små- hus resp. andra hustyperivarje lägenhetstyp. . Antal lägenheter i kvalitetsgrupp 51960... Erforderlig ny- produktion + er- sättning av kvali— tetsgrupperna 7+6+5 ant. lägenheter det procentu- ella antalet lä- genheter i små- hus resp. andra hustyp eri varje lägenhetstyp. . Antal lägenheter i kvalitetsgrupp 41960......... Erforderlig ny- produktion + er- sättning av kvali- tetsgrupperna 7+6+5+4 ant. lägenheter det procentu- ella antalet lä— genheteri små— hus resp. andra hustyperivarje
lägenhetstyp. .
2 200
2 800
600
22 600
4 300
30 800
15 200
18
16 900
32 100
26 6 600
38 700
70 800
82
21 600
92 400
74
28 600
121 000
10 000 150 200
52 800 15 000
62 800
165 200
28 72
19 300 27 500
192 700
82 100
30 70
48 700
105 300
30
41 500
146 800
37
16 100
162 900
8 100
246 000
70 4 400
250 400
63
10 900
261 300
366 800
61
30 600
397 400
63
13 100
410 500
235 200
39 1 400
236 600
37 4 800
241 400
40
184 600 497 300
41
144 600 639 100
46 55 700
694 200
60
126 400 702 200
59
65 000
744 600
54
76 100
816 400
storlek i 1961—1963
Tabell 23.3. Den procentuella andelen lägenheter ismdhus bland lägenheter av_ olika
års bostadsproduktion
Den procentuella andelen lägenheter i småhus
i nyproduktionen
1961 1962 1963 1961—1963
Högst 1 rk ...................... 3 4 5 4 2 rk ...................... 2 2 3 2 3 rk ...................... 21 18 15 18 4 rk ...................... 69 70 69 69 5 rk ...................... 81 80 80 80 6 el. fl. rk ................. 86 92 89 89 Samtliga lägenhetstyper 28 29 28 28
lägenhetstyper har dock skett; av 3- rumslägenheterna byggdes år 1961 21 % i småhus, år 1962 18% och år 1963 15 % och av 6-rums— och större lägen- heter respektive 86 %, 92 % och 89 %. I storstadsområdena har andelen lägen- heter i småhus minskat några procent— enheter och i rikets övriga städer samt i landskommuner något ökat, vilket ta- blån här nedan visar:
Nybyggda lägenheter i småhus procentuellt fördelade efter område 1961 1962 1963 Hela riket .......... 100 100 100 Därav i storstadsområdena .. 22 22 19 Stor-Stockholm . . . 12 11 10 därav Stockholm 3 3 2 Göteborgsregionen . 6 8 5 därav Göteborg. 2 2 1 Malmö-Lund-regio- nen .............. 4 4 3 därav Malmö. .. 2 2 2 riket i övrigt ........ 78 78 81 städer ............ 28 28 30 köpingar ......... 9 9 9 landskommuner. . . 41 41 42
Skall produktionsresultaten »stämmas av» mot den enligt våra kalkyler lämp- liga produktionsinriktningen skall till nyproduktionen läggas resultaten av den ombyggnadsverksamhet, som bedrivits under 1960-talets början. Det har beräk-
nats att 6 000 a 7 000 lägenheter i små- hus per år moderniserats med hjälp av statliga s. k. förbättringslån och ca 2 500 per år med hjälp av andra statliga län. Om den ombyggnads— och modernise- ringsverksamhet som sker utan statligt stöd saknar vi information.
Våra kalkyler leder oss fram till den uppfattningen att dagens produktions— inriktning inte ger ett resultat som överensstämmer med efterfrågans in- riktning och med vår bostadssociala målsättning; småhusandelen bör öka i nyproduktionen och ombyggnadsverk- samheten bland småhuslägenheterna in- tensifieras. Realiserandet av socialpoli- tiska kommitténs förslag om förbätt- ringar av åldringarnas bostadssituation kommer att bli ett led i en sådan om- byggnadsverksamhet. Efterfrågeinrikt— ningen synes också tala för att nypro— duktionen av småhus bör ökas förhål- landevis mer i Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-Lund-områdena och i vissa andra större städer än i övriga tätorter.
23.3. Miljögestaltning, kollektiv service och stadsplanestandard
De nya- stadsplaneprinciper, som slog igenom i Sverige i mitten av 1940-talet, hade i huvudsak två målsättningar: att bygga ur hygienisk och funktionell syn- punkt ändamålsenliga bostadsområden
och att skapa etiskt och socialpsykolo- giskt fullvärdiga miljöer, där medbor— garnas intressen och aktiviteter fritt kunde utvecklas, och där deras möjlig- heter till kontakt, samarbete och del- tagande i samhällsarbetet skulle under- lättas.
De sistnämnda motiveringarna har på senare år råkat mer i skymundan på bekostnad av de funktion-ella; uppkom— mer inte den eftersträvade »vikänslan», känslan av solidaritet och gemenskap mellan de boende i de nya grannskaps— cnheterna, återstår dock alla de funk- tionella fördelarna i dessa nya områ- den och stadsdelar, menar man. Att tyngdpunkten alltmer förskjutits mot dessa motiveringar för den nya grann- skapsplaneringen sammanhänger väl närmast med den ovisshet man känner angående giltigheten av de nämnda socialpsykologiska värderingarna, eller rättare sagt deras grad av överensstäm- melse med det gängse svenska sättet att leva. Vår kunskap om vad det svenska hushållet i genomsnitt kräver av sin miljö, tagen i vidare bemärkelse än den egna bostadslägenheten, har varit och är fortfarande mycket liten. De värde— ringar som ligger bakom de nya plane- ringsprinciperna, både de funktionella och de mer socialpsykologiska, har for- mulerats av samhället, planerare och myndigheter, och är delvis ofrånkomliga konsekvenser av de praktiska, hygienis- ka och socialpolitiska krav vi numera ställer på en människovärdig existens i vårt samhälle. Men fortfarande kvarstår frågetecknen kring den enskilda män- niskans uppfattning av vad som konsti— tuerar en trivsam och tilltalande miljö.
Bostadsbyggnadsutredningen menar att en vidgad forskning rörande grann- skapsplanering och den yttre miljöns utformning är synnerligen angelägen. Vi förutsätter att såväl statens institut för byggnadsforskning som det plane-
rade socialforskningsinstitutet kommer att betrakta sådan forskning som en central arbetsuppgift. Det är också vä- sentligt att forskningsresultaten når ut till dem som skall använda dem, kom- muner, byggherrar m.fl., och att råd och anvisningar ges för vad som skall anses vara god stadsplanestandard och god bostadsmiljö överhuvudtaget likaväl som för god bostadsstandard.
Utifrån de kunskaper vi har i dag tycker vi oss förstå att välordnade kom- munikationer med arbetsplats och stads- centrum, god tillgång på affärer av alla slag och på kollektiva anordningar för barns och vuxnas fritidsverksamhet i olika former samt en klar trafikdiffe— rentiering framstår som väsentliga egen- skaper i bostadsmiljön. Om vad som krävs för att dessa egenskaper skall an— ses föreligga och om hur bostadsområ- dena i andra avseenden skall vara be— skaffade är våra kunskaper bristfälliga. Här torde stadsplanerare och byggare mestadels röra sig med mer eller mindre modebetonat tyckande, ofta visserligen underbyggt av ett rikt mått av praktisk erfarenhet.
Vår uppfattning är att ju mer diffe— rentierad miljön kan göras, ju flera for- mer av kollektiv service och andra kol- lektiva anordningar som finns att till- gå, ju kortare avståndet och ju bekvä— mare vägen till dessa är, desto bättre fungerar ett samhälle för sina invånare. En differentierad miljö och en rikhal- tig variation av kollektiva anordningar kräver emellertid ett stort befolknings- underlag och står därför i motsatsställ- ning till önskemålet om korta avstånd. Såvitt vi kan förstå måste lösningen av detta motsatsförhållande stå att finna i en genomtänkt disposition av de för bebyggelse disponibla markområdena, där varje del har sin givna uppgift i helheten. Bebyggelsen bör inte spridas mer än vad hänsynen till krav på 501-
tillgång och önskan om frihet från in- syn, förskolebarnens lekutrymme och andra för trivseln i bostadsområdet vik- tiga behov kräver. För att minska av- stånden till de kollektiva anordning- arna kan det vara bättre att ha ett större friområde i bostadsområdets utkanter än att splittra upp det på mindre ytor mellan husen, vilka ofta inte får någon klar funktion. Lika viktigt som det är att reducera avståndet från bostäderna till de olika serviceanläggningarna och de andra kollektiva anordningarna inom bostadsområdet, lika viktigt är det att de boende kan nå dem till fots utan att stö- ras av motorfordonstrafik. En klar dif- ferentiering av motorfordonstrafiken och cykel- och gångtrafiken måste åstad— kommas.
Speciella svårigheter synes sanering- en av äldre bostadsområden bereda. Vid det studium av saneringsföretag som ho- stadsbyggnadsutredningen gjorde i någ— ra städer visade det sig att graden av markens utnyttjande (exploateringsta— let) i många fall var avsevärt högre än som kunde anses förenligt med god stadsplanestandard. Orsakerna härtill syntes ofta ha varit att de höga kostna- derna för förvärvande av saneringsfas- tigheter har måst täckas genom ett in- tensivare utnyttjande av marken, om inte hyrorna skulle bli avsevärt högre i saneringsområden än i nyexploaterade områden med samma bostadsstandard. Stundom har i saneringsdebatten sagts att innerstadsmiljöer skulle vara mindre väl lämpade för barnfamiljer men där- emot passa utmärkt för t. ex. ensamstå- ende och makar utan barn. Vi finner en sådan argumentering riskabel, eftersom den lätt kan leda till att brister i den yttre miljön permanentas och till en icke önskvärd specialisering av hushållen. Enligt vår mening finns stora möjlig- heter att åstadkomma en god bostads— miljö för alla kategorier av hushåll även
i de större tätorternas centrala delar; i vår studie fann vi exempel även på goda lösningar av t. ex. trafikdifferen- tiering och lek- och rekreationsntrym- men i saneringsområden.
23.4. Bostäder för speciella kategorier
Bostadskonsumenternas behov och öns- kemål har varit riktmärket för våra re- kommendationer rörande bostadspro— duktionens framtida omfattning och in- riktning, även om, helt naturligt, pro- duktionsresurserna måste bestämma den takt i vilken behoven och önskemålen kan bli tillgodosedda. Bland bostadskon- sumenterna finns en del som av olika anledningar behöver bostäder av en del- vis annan utformning än den på bostads- marknaden gängse. Anledningarna här— till kan vara många och olika för olika kategorier. Många ungdomar måste för sin utbildning eller sitt yrkesarbete läm- na föräldrahemmet men vill ännu inte eller har ännu inte ekonomiska möjlig- heter att hålla sig med en lägenhet av vanlig typ och behöver ofta också ser- vice i olika former och möjligheter till kamratliv och fritidssysselsättningar av olika slag; för denna grupp är special— bostaden en genomgångsbostad. Äldre personer och personer med rörelsesvå- righeter eller andra fysiska handikapp kan behöva bostäder som har en eller flera utrustningsdetaljer utformade på ett speciellt sätt och ibland också all— deles speciella anordningar av större eller mindre format; de kan också be- höva service i olika former och i en del fall även viss regelbunden tillsyn och vård. Det finns också psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingshämmade per- soner, som arbetar i öppna marknaden eller på skyddade arbetsplatser och som utan att vara i behov av vård på anstalt behöver hjälp och stöd för sin samhälls- anpassning och möjligheter till fritids-
i i i l i i
sysselsättningar; de behöver liksom de fysiskt handikappade service och till- syn men av delvis annan art än dessa. Vi anser det självklart att även dessa ka- tegoriers behov och önskemål skall till— godoses och att de bör ges en hög prio- ritet i konkurrensen om produktions- resurserna. Vi vill i detta sammanhang påpeka att till följd av den metodik för beräkning av bostadsefterfrågans fram- tida omfattning och inriktning som vi använt i kap. 7 endast en del av den efterfrågan som härrör från dessa spe— ciella boendekategorier kommit att räk- nas in.
Vi har inte ansett det ligga inom vårt sekretariats resurser att med erforder- lig grundlighet ta upp frågor som berör utformningen av lägenheter, lämpade för dessa kategorier. I stället har vi i skrivelse till chefen för socialdeparte- mentet föreslagit att Kungl. Maj:t skulle uppdra åt statens institut för byggnads- forskning att verkställa erforderliga ut- redningar rörande ändamålsenliga bo- städer för olika kategorier av små hus- håll, varav de här nämnda kategorierna skulle komma att utgöra en betydelse— full del. Socialpolitiska kommittén me- nade att en sådan utredning skulle kuu- na vara av värde även för den i dess överväganden, när det gällde frågor rö- rande åldringsvården och de handikap- pade. Vi motiverade vårt förslag på föl- jande sätt:
»För de mindre lägenhetstyperna (med lägenhetsytor under 50 m?) saknas i stort sett planeringsrekommendationer av den art, som föreligger för de större typerna, familjebostäderna. Dessa rekommendatio- ner, redovisade bl. a. i bostadsstyrelsens skrift »God bostad 1960», har successivt kunnat byggas på resultat av omfattande vane- och attitydundcrsökningar i famil- jehushåll samt på de experimentella stu- dier som utförts inom Hemmens forsknings- institut (nu Konsumentinstitutet) för stan- dardisering av bl. &. köksinredningar. Tvek— samheten att på motsvarande sätt studera
de minsta typerna har sannolikt bl. a. be- tingats av osäkerheten om vilka typer av hushåll som skulle komma att nyttja dem.
Inför den utveckling av bostadsmarkna— den, som bostadsbyggnadsutredningen skis- serat, bör det emellertid bli,både möjligt och angeläget att i högre grad söka an— paSSa de mindre lägenhetstypema till de mindre hushållens speciella behov. Sanno- likt behövs ett antal varianter, dels för de yngre, förvärvsarbetande 1- och 2-persons- hushållen, dels för de äldre 1- och 2—per— sons pensionärshushållen. För samtliga gäl- ler att lägenhetsytans lämpliga disposition på rum av olika storlek och inredningens och utrustningens lämpliga omfattning och utformning bör studeras, såväl. fält— som laboratoriemässigt. För de äldre hushållen bör därvid särskilt uppmärksammas de krav på utformningen av bostadens delar som nedsatt rörlighet kan aktualisera _ studier av liknande problem har tidigare utförts speciellt inom vanförevården. Inte mindre viktigt är det emellertid att söka en anpassning även till de bostadsvanor och möbleringsönskemål som dessa grup- per uppvisar.
Dessa mindre bostäder förekommer i nu— varande bostadsproduktion i huvudsak som enkelsidiga lägenheter, insprängda bland större lägenheter i flerfamiljshus. Det kom— mer således att råda ett inbördes beroende av utformningen av de mindre respektive större lägenheterna inom huskroppen som ofta blir menligt för båda typerna — detta gäller t. ex. rumsmått och de sanitära in- stallationernas lokalisering i planlösning— en samt väderstrecksorienteringen av rums— enheterna. Det är angeläget att ingående studera de funktionella och ekonomiska konsekvenserna av detta byggnadssätt och pröva huruvida andra metoder även kan användas för infogandet av smålägenheter i bebyggelsen. Därvid bör också prövas möj- ligheterna att- placera smålägenheter i låg— bebyggelse av radhustyp.
Vad ovan anförts gäller nyproduktionen av bostäder. Enligt bostadsbyggnadsutred- ningen bör man emellertid främst söka till- fredsställa behovet av smålägenheter inom det redan existerande beståndet av smålägen- heter. Detta återfinnes till stor del i den äldre bebyggelsen. Det torde bli aktuellt att denna, där den icke ersättes av helt ny bebyggelse, blir föremål” för genomgripan— de modernisering och ombyggnad. Även härvid bör då de mindre lägenheterna i
huvudsak iordningställas för de här aktu- ella mindre hushållstyperna. Särskilda re- kommendationer i denna riktning bör där- för utformas för moderniserings- och om— byggnadsföretag.
För såväl yngre som äldre hushåll är det angeläget att öppna bostadsmöjligheter som kan erbjuda en mer eller mindre fullstän- dig kollektiv service, särskilt vad mathåll- ning och bostadsvård beträffar. För stu— derande vid centrala skolor och för per- sonal vid sjukhus och centrala anstalter är behovet av sådana bostäder stort. För äldre, som inte är i behov av mer omfattande vård men ändå inte helt rår med att sköta ett fullständigt hushåll och som har tillfälligt behov av personlig hjälp är pcnsionärshem med service av olika omfattning erforder- liga. För samtliga sådana bostadstyper fö- religger behov av på grundliga studier bygg- da anvisningar om dimensionering och ut- formning både av den enskilda bostaden och av de gemensamma lokalerna: kök, mat- rum, samlingsrum, hygienutrymmen och kommunikationer. Studentbostadsutredning- en har i sitt betänkande »Ändamålsenliga studentbostäder» (SOU 1961:35) tagit upp studiet av de minsta bostadskollektiven och bl. a. studerat erforderliga typer av köks— inredning och —utrustning för »kollektivt självhushåll». Dessa studier bör utvecklas och även avse sådana typer, där mathåll- ning, bostadsvård etc. skötes av särskild personal och där ekonomidelarna alltså måste ges en för storhushåll rationell ut— formning.
Inga delade meningar synes längre råda om att dessa stora grupper av »icke-barn- familjer» skall få sin hostadsförsörjning tillgodosedd inom samhällets vanliga bo- stadsbestånd. Äldre tiders lokalisering av kategoribostäder för »ungkarlar» respek- tive »åldringar» till samhällenas utkanter är icke längre aktuell. Däremot synes dessa gruppers eventuella specifika behov vad beträffar markutrymmen, kollektiva anord- ningar och andra stadsplaneegenskaper va- ra mindre uppmärksammade än barnfamil- jernas. Även i dessa avseenden torde vissa rekommendationer för planeringen vara önskvärda.»
Sedermera'har institutet för bygg- nadsforskning även fått Kungl. Maj:ts _ uppdrag att företa en utredning om sam— =hällsplanering för handikappade, vari
bostadsförhållandena ingår som en vik— tig del.
Vår allmänna uppfattning är att man bör sträva efter att så långt det är prak— tiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart inpassa specialbostäderna i den vanliga bebyggelsen. Detta synes oss desto mer motiverat som vi räknar med att kollek- tiva anordningar, såväl av servicekarak— tär som för fritidssysselsättningar, kom— mer att öka i frekvens och tillgänglighet i de bostadsområden som i framtiden planeras och byggs. För vissa kategori- er, framför allt sådana som är i behov av regelbunden och ofta återkommande tillsyn och vård, kan en bostad i ett kategorihus emellertid vara den mest ändamålsenliga bostadsformen, eftersom man i sådana fall också måste ta hänsyn till den begränsade tillgången på vård- personal; denna boendeform kan många gånger komma att stå ett direkt sam- hälleligt omhändertagande nära.
Byggforskningsinstitutets utredning kommer att ge ett underlag för ställ- ningstaganden beträffande lämpliga ho- stadsformer för flertalet av de katego- rier vi här har riktat uppmärksamheten på. När resultaten från denna föreligger, må det ankomma på bostadsstyrelsen samt på medicinsk sakkunskap och på specialkunskap inom de olika vårdom- rådena att i samråd utfärda rekommen- dationer rörande utformningen av så— dana bostäder.
23.5. Kollektiv- och servicehus
Kollektivhus finns i vårt land av två typer, familjekollektivhus och kategori- kollektivhus; till den senare typen hör bl. a. kollektivhus för ensamboende ung- domar, för ensamboende yrkesverksam- ma vuxna och för pensionärer. Bostads- kollektiva kommittén redovisade i sitt betänkande »Kollektivhus» (SOU 1954: 3) en undersökning av kollektivhusen i
vårt land, utförd av fil. lic. Gunnar Åsvärn. Bostadsbyggnadsutredningen har uppdragit åt samma person att ak- tualisera denna undersökning och kom— plettera den på vissa punkter. Detta ar- bete redovisas i bilaga 2 i detta betän— kande. Författaren har för varje i un- dersökningen medtaget hus redogjort för förekommande lägenhetstyper och bo- stadskostnader och för serviceanord- ningar beträffande mathållning, barna— vård, städning, tvätt m.m.; dessutom har han gett en karakteristik av de bo— ende med avseende på hushållstyper, åldersfördelning, socialgrupp-ering, in- komstförhållanden m. m. Avslutningsvis redogör författaren för de erfarenheter som finns om kollektivhusens verksam- het och ger en del synpunkter på kol- lektivhuset som bostadsform.
I Åsvärns undersökning har inga upp- gifter inhämtats från hyresgästerna rö— rande deras inställning till att bo i kol— lektivhus och rörande deras erfaren— heter av de olika serviceanordningarna. Vissa sådan uppgifter —— avseende fa- miljekollektivhusen — har däremot in— samlats av två teknologer, Ingrid Jussil och Dick Urban Vestbro. De har som examensarbete gjort intervjuer med hushåll i två familjekollektivhus i Stock- holm; undersökningen har begränsats till fyra hushållstyper:
vuxna mellan 18 och 50 år utan barn; familjer med minst ett barn i försko— leåldern;
familjer med minst ett barn i åldern 12—18 år och utan förskolebarn;
pensionärer, över 67 år (båda makar- na).
Bland de tre första typerna var i re- gel såväl man som hustru yrkesverksam- ma på heltid, bland pensionärerna var de flesta icke förvärvsarbetande. I det ena kollektivhuset hade drygt hälften av hushållen flyttat till denna bostads- form av speciellt intresse för den, i det
andra nära två tredjedelar. Ett viktigt motiv för att välja sin bostad i ett kol- lektivhus var för de flesta att det skulle förenkla hushållsarbetet; barnfamiljer- na ansåg dock tillgången till hjälp med barnpassning än viktigare. Som en kon- sekvens härav värderade de intervjuade måltidsservicen och barndaghemmen högst bland en rad uppräknade befint- liga och tänkta service— och gemenskaps- anordningar. överhuvudtaget värdera- des rena serviceanordningar högre än gemensamhetsanordningar av annat slag, t. ex. fritidslokaler.
I det ena huset ville 18 %, i det andra 34 % av de intervjuade flytta till ett bostadshus av traditionellt slag. De fles- ta av dessa ansåg att kollektivhusboen- det blev för dyrt och rätt många att de inte längre hade behov av den kollek- tiva servicen. Det föreföll som om fler bland dem som av en tillfällighet kom- mit till ett kollektivhus ville flytta där— ifrån än bland dem som från början visat ett speciellt intresse för denna bostadsform; skillnaden mellan de två kategorierna av intervjupersoner var dock inte stor. '
Man skulle med utgångspunkt från dessa uppgifter våga påstå att flyttnings- benägenheten i de undersökta hushålls- typerna inte är anmärkningsvärt hög, om man jämför med vad andra under- sökningar har visat (jfr. s. 405), vilket skulle kunna tolkas så att bostadsfor— men utfallit till belåtenhet bland dem som nyttjar den. Denna uppfattning delas inte helt av dem som har ansvaret för fastigheternas förvaltning och sköt- sel. De har ansett att det varit förenat med en hel del problem att sköta en kollektivhusverksamhet; de hänför emel- lertid problemen till det förhållandet att bostadsmarknadens fastlåsta läge medfört att i familjekollektivhusen kom— mit att bo hyresgäster som inte har in— tresse för eller behov av denna bostads—
form. Mera entydigt i positiv anda har de för kategorikollektivhusen ansvariga uttalat sig. Beträffande hyresgästerna i dessa fastigheter har sagts att tillgången till olika islags' service för dem är så väsentlig att den gör eventuella nack- delar med boendeformen mindre fram- trädande. Kostnaderna synes dock ut- göra ett problem i dessa fastigheter, som man har svårt att komma-tillrätta med, om man samtidigt vill tillhandahålla väl utrustade lägenheter.
.Vår uppfattning, som kommit till ut- tryck redan i föregående avsnitt av detta kapitel, är- att en omfattande och rikt differentierad kollektiv service är en förmån som bör komma alla kategorier av boende till del; den utgör enligt vår mening en förutsättning för en god bostadsmiljö. Vi menar därför att man i hög grad bör satsa på att bygga ut den kollektiva servicen i bostadsområdena och utforma den så att den blir lätt till- gänglig för samtliga boende inom om- rådet. Lyckas man i denna strävan minskasi och med detta behovet av särskilda fastigheter med inbyggd kol- lektiv service. Även av kostnadsskäl tor- de en kollektiv service med ett helt bo- stadsområde som kundunderlag vara att föredra framför den smådrift som måste följa med en efterfrågan emanerande endast från en enda fastighets hyres- gäster.
För de olika typerna av kategorikol- lektivhus kan inte lika klart hävdas att behovet av dem reduceras, om bostads- områdenas kollektiva service byggs ut. Vissa av dem betjänar hyresgäster, som är i behov av sådana former av service, som inte med fördel kan åstadkommas i samverkan med andra kategorier av hushåll; behoven av hjälp och tillsyn kan t. ex.vara så omfattande att de gör det nödvändigt att resurser för den finns inom fastigheten.
23.6. F ritidsbebyggelse
1962 års fritidsutredning har i sitt första betänkande »Friluftslivet i Sverige», del I (SO'U 1964: 47) redogjort för fre— kvensen av fritidshus och önskemålen om tillgång till sådant bland olika kate- gorier av hushåll; redogörelsen är base- rad på en intervjuundersökning som ut- redningen låtit utföra med ett urval av personer i åldern 20—65 år, bosatta i städer och köpingar med mer än 10 000 invånare. De faktorer som enligt denna undersökning synes ha den största be- tydelsen för efterfrågan på fritidshus är desamma som tidigare utförda un- dersökningar, t.ex. 1957 års konsum- tionsundersökning och intervjuunder- sökningen i 1960 års bostadsräkning, har visat på, nämligen inkomsten och förekomsten av barn.
Varken fritidsutredningens undersök- ning eller någon annan av de undersök- ningar vi tagit del av tyder på att bo— stadskonsumenterna i större utsträck- ning skulle vara böjda att ge avkall på den permanenta bostadens utrymmes- eller utrustningsstandard för att därige- nom få ekonomisk möjlighet att även skaffa sig en fritidsbostad eller att hus- hållen i nuvarande situation av bostads- brist skulle söka kompensera sig för en permanent bostad av lägre standard än som vore önskvärd genom att skaffa sig en fritidsbostad. Tvärtom visar siffror- na att frekvensen av dubbel bosättning stiger såväl med den permanenta bosta— dens utrymmesstandard som med dess utrustningsstandard, vilket torde vara ett utslag av båda boendeformernas samband med inkomstförhållandena. I ett avseende synes dock den permanen- ta bostadens beskaffenhet inverka på efterfrågan på fritidsbostad och det gäl- ler den hustyp i vilken den är inrymd; önskan om ett fritidshus var enligt fri- tidsutredningens undersökning starkare
bland dem som bodde i flerfamiljshus än bland dem som bodde i småhus.
Då vi sålunda tyckt oss kunna konsta- tera att den dubbla bosättningen inte nämnvärt inverkar på omfattningen och inriktningen av efterfrågan på perma- nenta bostäder anser vi inte det vara vår uppgift att ägna denna fråga ytterligare uppmärksamhet. Fritidsutredningen har att i sitt andra betänkande »Frilufts- livet i Sverige», del II (SOU 1965: 19) behandlat frågor rörande lokalisering
och översiktlig planering av fritidsbo- byggelse och också frågor rörande dess detaljutformning och utrustning. Det måste emellertid kraftigt understrykas, att den ökning av fritidsbebyggelsen, vä- sentligt mer än 300 000 hus på fem år,
'som fritidsutredningen kalkylerat med
kommer, att göra ansträngningarna på produktionsresurserna än större än som kommit till synes i kap. 10—15. Vi måste framhålla allvaret i detta konkur- rensförhållande.
l det första avsnittet av detta betänkan- de har vi redovisat de konsumtions- ekonomiska förutsättningarna och de so- cialpolitiska målen för en höjning av bostadsstandarden. De kalkyler vi där gjort bygger bl. a. på ett antagande om oförändrad relation mellan bostadskost- nader och allmän prisnivå och en real- inkomstökning om 3 % per år. Vi har funnit att ansträngningarna på landets resurser kommer att bli stora, om vi fram till år 1975 skall ha åstadkom- mit en produktion av sådan omfattning att en såväl antalsmässig som standard- mässig balans då råder på bostadsmark- naden. Det har synts oss nödvändigt att på något sätt gradera angelägenhe- ten av olika områden för standardhöj- ning. Efter att i kap. 21 ha redogjort för vad vi genom olika statistisk-socio— logiska undersökningar vet om bostads- vanor och bostadspreferenser bland olika grupper inom befolkningen och i kap. 22 ha gjort vissa jämförelser mel— lan Sverige och ett antal andra euro- peiska länder med avseende på lägen- hetsbestånd, bostadsförhållanden, bo- stadsproduktionsinriktning och målsätt- ning för boendeförhållandenas framti- da utveckling har vi i kap. 23 gett våra rekommendationer rörande avvägning- ar mellan olika i den totala bostadsefter- frågan och bostadskonsumtionen in- gående faktorer. Våra synpunkter kan sammanfattas på följande sätt:
Den antalsmässiga efterfrågan hör till- godoses, vilket betyder att det fram till
KAPITEL 2 4
Utredningens sammanfattning av avdelning IV
i mitten av 1970-talet bör ha åstad- kommits så många lägenheter att alla som vid rådande prisnivå önskar en egen lägenhet också skall kunna få en.
Efterfrågan på utrymme vid rådande prisnivå bör tillfredsställas, vilket be- tyder att lägenheterna år 1975 bör vara fördelade på olika lägenhetstyper på ett sådant sätt att varje hushåll kan disponera en lägenhet med det antal rum det önskar. Vi anser också att inget hushåll av ekonomiska skäl skall behö- va vara trvångbott i den meningen att där bor mer än två personer per rum, kök och vardagsrum oräkn'ade. Vi anser det tills vidare vara mera angeläget att öka antalet rum i lägenheterna än att öka golvytan i lägenheter med givet rums- antal. Viktigt är att en given lägenhets- yta utnyttjas på ett effektivt sätt.
Den inriktning som bostadsproduk— tionen haft under 1960-talets första år ger av allt att döma inte, om den blir bestående under den återstående delen av 15-årsperioden, ett slutresultat som i vad gäller beståndets fördelning på lägenhetstyper tillfredsställer bostads- konsumenterna vid periodens slut. I alltför hög grad har det producerats små lägenheter, om 1 och 2 rum och kök, och alltför få lägenheter om 4 eller flera rum och kök. Vi har den uppfatt- ningen att den ur den totala bostads- efterfrågans synpunkt felaktiga inrikt- ningen av bostadsproduktionen till stor del beror på att man bygger direkt för dem som helt saknar egen lägenhet, hu-
vudsakligen små hushåll, och inte till— räckligt beaktar den latenta efterfrågan på ökat utrymme som finns bland re- dan etablerade hushåll och inte heller tar med i beräkningen den ökning av utrymmesefterfrågan som successivt sker som en följd av inkomstökningar. I stället för att bygga små lägenheter för de bostadslösa bör man enligt vår mening inrikta produktionen mot stora lägenheter för de redan etablerade hus- håll som önskar öka sitt bostadsutrym- lne; de mindre lägenheter som dessa hushåll lämnar blir då lediga för de bostadslösa, mindre hushållen. En för- ändring av produktionsinriktningen måste åstadkommas snabbt, eljest ris- keras en allvarlig snedvridning av lä- genhetsbeståndets sammansättning, vars verkningar det kan ta lång tid att neutra- lisera.
Efterfrågan på moderna bekvämlighe— ter och på god kvalitet i största allmän- het bör likaledes tillgodoses. Eftersom utrustningsstandarden i de lägenheter som i dag betraktas som moderna i stort sett synes tillfredsställa flertalet bo- stadskonsumenter menar vi emellertid, att man bör vara restriktiv i sina strä- vanden att höja utrustningsstandarden i nyproduktionen utöver den nivå den har i dag. En höjning av utrymmesstan- darden bör enligt vår mening priorite- ras framför en höjning av utrustnings- standarden vid fördelningen av de till- gängliga produktionsresurserna. Vi fin- ner det dock väsentligt att de lägenhe- ter som produceras får en sådan plan- lösning och utformning att där finns utrymmen och anslutningsmöjligheter till vatten- och avloppsnät och elektris- ka ledningar för nya utrustningsdetal— jer som längre fram kan komma att in— stalleras. Några egenskaper, ljudisole- ringen samt klädförvarings- och tvätt- möjligheterna, synes icke ha fått en till- fredsställande lösning i de moderna
lägenheterna och bör därför ägnas in- tensifierad uppmärksamhet i det fram- tida bostadsbyggandet.
Om alla lägenheter är 1975 enligt kon— sumenternas önskemål och vår egen bostadssociala målsättning skall vara utrustade med vatten, avlopp, central- värme och wc och i regel också med badrum, måste en omfattande sanering och ombyggnad ske av det befintliga lägenhetsbeståndet. Det är angeläget att noga pröva under vilka former en upp- rustning av bostadsbeståndet bör ske; olika grader av resursansträngningar bör vägas mot de resultat de ger. Vi de- lar Näringslivets bostadsutrednings syn- punkter att en ombyggnadsverksamhet i vissa fall kan vara ett härkraftigt al— ternativ till sanering genom rivning och nybyggnad. Vid upprustningen av bostadsbeståndet på glesbygden och i de mindre tätorterna måste riskerna för kapitalförluster beaktas och verk— samheten därför bedrivas i kontakt med lokaliseringspolitikens företrädare.
Visar det sig inte möjligt att effektu- era hela det bostadsbyggnadsprograni som vi bedömt som erforderligt om bo- stadsutbud och bostadsefterfrågan skall balansera varandra i mitten av 1970- talet är det vår uppfattning att efterfrå— gan på utrustning bör stå tillbaka för den antalsmässiga efterfrågan och efter- frågan på utrymme. Det blir alltså er- sättningsproduktionen som får anpassas till vad som är möjligt att åstadkomma. Att tillfredsställa den antalsmässiga ef- terfrågan utan att samtidigt sikta mot att tillfredsställa efterfrågan på utrym- me medför felinvesteringar på längre sikt. En begränsning av ersättningspro- duktionen i förhållande till efterfråge- inriktningen kommer att leda till att en större andel av produktionen bör ske i form av stora lägenheter än om hela produktionsprogrammet kunde realise- ras.
Hustypsönskemålen bör tillfredsstäl- las. Vi har i detta betänkande endast sysslat med avvägningen mellan små- hus och flerfamiljshus och sparat den mera ingående diskussionen om avväg- ningen mellan olika hustyper till ett sär- skilt betänkande. Vår uppfattning är att också hustypsönskemålen bör till- fredsställas så långt det är möjligt. Det betyder att småhusandelen i nyproduk- tionen bör öka och ombyggnadsverk- samheten bland småhuslägenheterna in- tensifieras.
Det ärinte tillräckligt att lägenheterna får en utrymmes- och utrustningsstan- dard som tillfredsställer konsumenter- nas önskemål. Väsentligt är även att den yttre miljön blir god och utformad i överensstämmelse med dagens (och mor- gondagens) krav. De olika bostadsom- rådena bör förses med en differentierad och lätt åtkomlig kollektiv service och en rikhaltig variation även av andra kollektiva anordningar. Det är vidare angeläget att få till stånd en klar diffe— rentiering av motorfordons- och gång- trafiken inom bostadsområdena. Likaså finner vi det viktigt att den för bostads- bebyggelse disponibla marken utnyttjas på ett genomtänkt sätt så att varje del får sin givna uppgift i helheten. Där- igenom kan avståndet från bostadshu- sen till de olika kollektiva anordningar— na reduceras, vilket vi anser vara ytter- ligt väsentligt. Stundom har i sane- ringsdebatten sagts att innerstadsmiljö- er skulle vara mindre lämpliga för barn- familjer men däremot passa utmärkt för t. ex. ensamstående och makar utan barn. Vi finner en sådan argumentering riskabel, eftersom den lätt kan leda till att brister i den yttre miljön permanen- tas och till en icke önskvärd speciali- sering av hushållen. Enligt vår mening finns stora möjligheter att åstadkomma en god bostadsmiljö för alla kategorier av hushåll även i de större tätorternas centrala delar.
Bostadsbehov och bostadsönskemål bland speciella boendekategorier, t. ex. ungdomar, äldre personer och perso- ner med rörelsesvårigheter eller med olika slag av psykiska handikapp, bör tillgodoses och ges en hög prioritet i konkurrensen om produktionsresurser- na. Vår allmänna uppfattning är att man bör sträva efter att inpassa specialbe- städerna i den vanliga bebyggelsen. För vissa kategorier, framför allt sådana som är i behov av regelbunden och ofta åter- kommande tillsyn och vård, kan en bostad i ett kategorihus emellertid vara den mest ändamålsenliga bostadsfor- men, eftersom man i sådana fall också måste ta hänsyn till den begränsade till— gången på vårdpersonal. Vi har ansett att det bör ankomma på bostadsstyrel— sen samt på medicinsk sakkunskap och specialkunskap inom de olika vårdom- rådena att i samråd utfärda rekommen— dationer rörande utformningen av såda- na bostäder.
' Behovet av särskilda kollektiv- och servicehus kommer enligt vår uppfatt- ning att minska i de bostadsområden som i framtiden byggs, om dessa ut- formas efter de riktlinjer vi dragit upp. Ett visst behov av kollektivhus för spe- ciella kategorier förefaller dock rim— ligt att räkna med även för framtiden, eftersom den service som dessa ger sina hyresgäster är av sådan art, att den inte med fördel kan åstadkommas i sam- verkan med andra kategorier av hus- håll.
Efterfrågan på och konsumtionen av fritidshus synes inte nämnvärt påverka omfattningen och inriktningen av ef- terfrågan på permanenta bostäder. Vi har därför inte funnit anledning att när- mare syssla med frågan om fritidsbebyg- gelsen men vi har velat framhålla all- varet i den konkurrens om de begrän- sade produktionsresurserna som ett fri- tidshusbyggande av prognosticerad om- fattning kan komma att leda till.
Om den antalsmässiga och standard- mässiga omfattning av bostadsefterfrå— gan, som vi räknat med dels finns latent inom befolkningen i dag, dels kommer att växa fram successivt med ökade real- inkomster, skall kunna realiseras fram till 1970-talets mitt måste det komma att ske en mycket kraftig cirkulation inom lägenhetsbeståndet. En förutsätt- ning för att en sådan cirkulation skall komma igång är, som vi tidigare fram- hållit, att det produceras stora lägenhe— ter för de redan etablerade hushåll som önskar öka sitt utrymme. Vi vet att en sådan produktionsinriktning inte är po- pulär i kommunerna, där man säger sig ha svårigheter att få avsättning för de stora lägenheterna, under det att efter- frågan på små lägenheter från de bo— stadslösa, mindre hushållen blir allt starkare. För att få till stånd den ur den totala bostadsefterfrågans synpunkt rik- tiga inriktningen av nyproduktionen och en effektiv cirkulation inom bo- stadsbeståndet är det enligt vår upp- fattning nödvändigt att man ägnar upp- märksamhet åt marknadsföringen av lägenheterna.
Vi är av den uppfattningen att en 10- kal bostadsmarknad i allmänhet är allt- för stor för att kunna överblickas av en enskild bostadssökande. Denne be- höver kunna grunda sitt bostadsval på
informationer dels om pris, dels om egenskaper hos lägenheterna såsom stor— lek, utrustningsstandard, miljö, läge m. m. För detta behöver han service från något organ med en samlad över- blick över tillgång och efterfrågan på den lokala bostadsmarknaden och med möjligheter att tillhandahålla informa- tioner även om andra bostadsmarkna- ders utseende. Den bästa utgångspunk- ten för en sådan service är enligt vår uppfattning centrala bostadsregister för de olika lokala bostadsmarknaderna, innehållande uppgifter om färdigställ- ning och ledigställning av lägenheter samt om önskemål om förstagångslägen— het och om lägenhetsbyte. Dessa regis- ter torde som regel böra läggas upp med hjälp av maskinell uppgiftslagrings- och sökningsteknik; metoderna härför synes redan finnas.
Servicefunktionen bör läggas på de nuvarande bostadsförmedlingarna, men dessa måste, om de skall lyckas i denna funktion, ges större ekonomiska och per- sonella resurser och större befogenheter än de för närvarande har. Arbetsför— medlingssystemets uppbyggnad borde kunna tjäna som förebild. Vi förutsät— ter att dessa frågor kommer att be- handlas av 1962 års bostadsförmed- lingsutredning.
AVDELNING V
Sammanfattning av bostadsbyggnadsutrednjngens huvudbetänkande
Vi har sökt beskriva de förutsättningar som på konsumtionssidan finns eller bör skapas för en höjning av bostads- standarden. Uppmärksamhet har fram- för allt ägnats åt den roll som real- inkomstökningar spelar för bostadsefter- frågans utveckling. Med utgångspunkt från vissa mått på sambanden mellan inkomst och olika komponenter i bo- stadsefterfrågan (antal, utrymme, ut- rustning) som vi erhållit genom studier av resultat dels från en i egen regi ge- nomförd undersökning, dels från 1960 års bostadsräkning har vi i grova drag tecknat mönstren för bostadsefterfrå— gans utveckling. De kalkyler vi gjort får inte uppfattas som en hostadsbehovs- prognos i egentlig mening; därtill är det demografiska underlaget alltför bräck- ligt och kalkylmetodiken alltför grov. Vi anser att det bör ankomma på bo— stadsstyrelsen att när erforderligt under— lag föreligger utarbeta en totalprognos över bOSlådscftcrfrågans framtida ut- veckling; den modell vi arbetat med i våra kalkyler torde därvid kunna an— vändas.
Våra kalkyler, som gjorts under anta- gande om en årlig realinkomstökning under 15—årsperioden 1960—1975 av 3 % och en oförändrad relation mellan bo- stadskostnader och allmän prisnivå, mynnar ut i en antalsmässig efterfrå- gan år 1975 på 3,2 milj. lägenheter och en efterfrågan som omfattar 12,5 milj. rumsenheter, inrymda i lägenheter för- sedda med centralvärme och wc och
som regel också med bad- eller dusch- rum och modernt kök. Bostadsefterfrågans totala ökning kan naturligtvis minskas, stoppas upp och t. o. m. vändas i en minskning med olika grader av prishöjningar, men dessa torde inte påverka de mönster efter vil- ka efterfrågeökningen sker. På den an- talsmässiga efterfrågan har prishöj- ningar förmodligen en ganska liten ef- fekt. Större verkan torde de ha på den standardmässiga; vi tycker oss emel- lertid ha funnit att efterfrågan på såväl utrymme som utrustning är stark och betalningsvilligheten stor, varför det förmodligen skulle krävas avsevärda prishöjningar för att nämnvärt hejda denna del av efterfrågeökningen.
Våra kalkyler pekar på att vi kan vänta oss en kraftig ökning av andelen 1-personshushåll och en viss ökning även av 2-personshushållens andel men en minskning av övriga hushållstypers. Absolut sett skulle dock endast hushåll bestående av 5 eller flera personer kom- ma att minska.
Den lägenhetsfördelning som skulle svara mot efterfrågans inriktning år 1975 skulle innebära en minskning i såväl absoluta som relativa tal av lä- genheter om 1 r, 1 rkv, 1 rk och 2 rk och ökningar av övriga lägenhetstyper i jämförelse med år 1960.
Bostadsproduktionen under 15-årspe— rioden 1960—1975 skulle enligt våra kalkyler behöva uppgå till drygt 1,5 milj. lägenheter, innehållande i runt
tal 6,7 milj. rumsenheter; en viss del av produktionen torde kunna ske i form av ombyggnad och modernisering av äldre omoderna och halvmoderna lä— genheter.
Den miniminorm för utrymmesstan- dard som sedan mitten av 1940-talet varit riktmärke för bostadspolitiken är i dag enligt vår mening för snäv. Vi föreslår att den höjs och att som god- tagbar standard tills vidare i stället räknas ett rumsantal som innebär att det bor högst två personer per bonings- rum, kök och vardagsrum oräknade; för 1-personshushåll bör dock tills vida- re lägenheter om 1 rk eller 1 rkv kunna godtas.
En utrustningsstandard i lägenheter avsedda för barnfamiljer bör vara fullt modern, dvs. bestå av centralvärme, wc, badrum och modernt kök. Åtskilliga smålägenheter kommer i framtiden att bebos av pensionärer och andra, vilka kan förmodas ha behov av speciella anordningar för hygien och köksarbe- te. För andra småhushåll kan det med hänsyn till det bostadsbestånd vi har i dag vara nödvändigt att tills vidare acceptera även lägenheter som saknar bad— eller duschrum och modernt kök; en utrustning med centralvärme och wc anser vi dock vara minimikrav även för dessa lägenheter.
Ålderspensionärerna och barnfamil- och bland dessa framför allt flerbarnsfamiljerna och de ofullstän- diga familjerna, synes löpa risk att komma efter i den allmänna standard- höjningen på bostadsområdet. Vi anser därför att samhället under den period vi har uppmärksamheten riktad på bör ge dessa kategorier särskilt stöd för sin bostadskonsumtion och också med uppmärksamhet följa utvecklingen av deras bostadsförhållanden. Hur stödet lämpligen bör vara utformat har inte varit vår uppgift att ta ställning till.
jerna,
Vi har inom totalkalkylens ram sökt fördela den erforderliga bostadsproduk- tionen på tre bebyggelsetyper: glesbyg- den, storstadsområdena samt övriga, i storstadsområdena ej ingående, tätorter. Vi har funnit att storstadsområdena visserligen har en såväl antalsmässigt som utrymmesstandardmässigt besvä- rande bostadsbrist, som måste avveck- las men att de i gengäld har ett kvalita- tivt gott bostadsbestånd, varför ersätt- ningsproduktionen kan hållas på en lägre nivå där än i landet i övrigt och framför allt lägre än i glesbygden. För att minimera riskerna för kapitalför— luster vid ny- och ersättningsproduk— tion inom avflyttningsområden är det nödvändigt att produktionen bedrivs i nära kontakt med lokaliseringspoliti- ken.
En nödvändig förutsättning för att få till stånd en produktion av erforderlig omfattning synes vara att det sker en genomgripande rationalisering av pro- duktionsapparaten. Möjligheterna här- till har bedömts som förhållandevis goda. Två stora etapper har redan ge- nomförts, inflyttningen i fabrik av till- verkningen av snickerier, inredningar, utrustningsdetaljer och stomkomplet— teringar samt mekaniseringen av bygg— nadsplatserna. En tredje etapp är in- ledd, vilken tar sikte på att till stationä- ra fabriker överföra tillverkningen av element för stombyggnaden; en sär- skild statlig utredning är sysselsatt med att studera problem i samband här— med.
En industrialisering av bostadsbyg- gandet kräver en långsiktig planering av hela byggprocessen; vi har funnit att det brister åtskilligt härvidlag. Nya system för upphandlingen bör prövas och större kontinuitet och stabilitet i produktionen åstadkommas. Det torde bl.a. ankomma på byggherrarna att etablera sådan samverkan att långa pro—
duktionsserier kan delsindustrin.
Den industrialiseringsprocess som inletts har främst varit inriktad på pro- duktionen av flerfamiljshus i nyexploa- tering. Eftersom den erforderliga pro- duktionen i högre grad än tidigare bör inriktas på ny- och ombyggnad av lä- genheter i småhus och i flerfamiljshus i innerstadsdelars äldre bostadsbebyg- gelse är det angeläget att rationalise- ringsansträngningarna även inriktas på dessa byggnadsuppgifter.
En första förutsättning för att kon- tinuitet och stabilitet i bostadsbyggan— det skall kunna åstadkommas är att mark- och planberedskapen i kommu- nerna är god. Situationen synes för när- varande icke vara tillfredsställande. Det har synts oss angeläget att det kommu- nala markägandet ökas och att resurser ställs till kommunernas förfogande för att möjliggöra en sådan ökning. Vidare är det angeläget att utbildningen av pla- nerare ökas och att planläggningsförfa— randet rationaliseras.
De ekonomiska förutsättningarna för det framtida bostadsbyggandet synes icke bli bättre än de som förelegat 'i gången tid. Kapitalmarknadsutbudet kan visserligen väntas öka något snab- bare än bostadsinvesteringarna, men in- vesteringarna i »annan samhällsbygg- nad» torde komma att öka än snabbare. Det ankommer på bostadspolitiska kom- mittén att studera de framtida finan- sieringsproblemen.
Under förutsättning av en genomgri- pande rationalisering inom byggnads- industrin och en reducering av kvar- dröjande former av arbetslöshet inom byggnadsarbetarkåren torde någon ar- betskraftsbrist inte behöva uppstå. Även för ett effektivt arbetskraftsut- nyttjande är emellertid en långsiktig planering av byggnadsverksamheten nödvändig. En rationalisering av byg-
gandet utlöser en ökning av behovet av byggnadstekniker på olika utbild- ningsnivåer.
Det är inte möjligt att åstadkomma kontinuitet och stabilitet i bostadsbyg- gandet om detta används som ett in- strument i konjunkturpolitiken. Vi av- råder bestämt från förnyade försök att med bostadsbyggandet som regulator söka påverka sysselsättningssituationen i landet. Detta byggande är ett ineffek— tivt instrument för konjunkturreglering och tillfogas stor skada genom att an- vändas i sådan-t syfte.
Bostadsbyggandets planering och dess samband med bebyggelseplanering- en har vi bedömt vara avgörande för genomförandet av det förestående pro- duktionsprogrammet.
Vi föreslår att ett statsråd och ett departement får ansvar för samord- ningen av planeringsfrågor. I detta de— partement bör inrättas en planerings- avdelning.
Genom ställningstagandena i lokali- seringspolitiken har länsstyrelserna gi- vits en central roll i fråga om samord- ning av samhällsplaneringen på läns- nivå. För en samordning i det löpande arbetet med att realisera olika bostads- projekt föreslår vi s. k. planeringsgrup- per enligt den försöksverksamhet som har bedrivits i tre län. Det bör ankom- ma på länsstyrelserna att organisera dessa.
I fråga om kommunal planering tror vi oss ha förmärkt att en tidigare olust mot generalplanering håller på att bry- tas och att intresset för översiktsplane- ring i delvis nya former ökar. I anslut- ning härtill har vi ansett oss böra fram- hålla följande synpunkter.
Kommunstyrelsens centrala ställning i planeringen bör betonas. Förtroende- männens och ansvariga chefers ledning av planeringen måste hävdas. Arbetet bör bedrivas med klar och medveten
målinriktning. Mångomfattande planer blir lätt otillräckligt genomarbetade. En uppdelning på olika ämnesplaner är of- ta att föredra. Schablonuppläggningar och onödiga utredningar bör undvikas. Faran av att av myndighet givna råd och anvisningar resulterar i schabloner måste uppmärksammas. Planeringen bör räkna med föränderligheten i förutsätt- ningarna. Viktiga planer bör även då detta ej är föreskrivet ges auktoritet genom att antas av fullmäktige. I fråga om den fysiska översiktsplaneringen fö- reslås ett ökat användande av s. k. dis- positionsplaner. I fråga om bostads- byggnadsprogrammen varnas för att till dem knyta alltför långtgående och obe- stämda förhoppningar och för att upp- muntra omfattande kommunala beräk- ningar. En överflyttning av beräkning- arna av bostadsbehovet till länsorgan föreslås. Anvisningarna bör ses över och kompletteras. I fråga om detalj- planeringen enligt byggnadslagen fram- hålles betydelsen av att denna förbereds genom en riktigt bedriven översiktspla- nering i olika former och att man ska- par en bättre överblick över och sam- ordning av den mångfald aktiviteter som krävs för utarbetandet av detalj— planerna och för deras förverkligande. Olika möjligheter att förbättra samspe— let med statliga granskningsmyndighe- ter berörs. Byggnadsstyrelsen bör re- dovisa de krav på detaljplanerna, som hävdas vid fastställelsegranskningen. Kontakter mellan kommunerna och granskande myndigheter på ett tidigt stadium i planeringsprocessen bör un- derlättas. Byggnadsstyrelsen kan vän- tas framlägga förslag härom. En sär- skild utredning bör se över byggnads- lagstiftningens bestämmelser om plan- instituten. Sambanden med kommunal planering i övrigt bör beaktas liksom samordningen mellan detaljplanering och efterföljande projektering av hus
och anläggningar. Principerna för gränsdragning mellan statliga och kom- munala organs ansvar och befogenhe- ter, möjligheterna att tidigarelägga och eventuellt begränsa den statliga gransk- ningen bör övervägas. En särskild pla- neringsgång vid samlat eller samord- nat markägande bör diskuteras.
Planeringsforskning och därtill an- sluten informationsverksamhet bör för- stärkas genom utbyggnad av statens in- stitut för byggnadsforskning. Medels- behovet för det första budgetåret upp- skattas till 900 000 kr.
Vi har funnit att påfrestningarna på landets produktionsresurser kommer att bli stora. Det har därför synts oss nöd- vändigt att göra vissa avvägningar rö- rande graden av angelägenhet mellan olika i den totala bostadsefterfrågan in- gående faktorer. Vägledande för oss har därvid varit de informationer om bo- stadsvanor och bostadsönskemål som vi kunnat hämta ur olika statistisk- sociologiska undersökningar. Resulta- ten av våra avvägningar har blivit föl- jande:
Den antalsmässiga efterfrågan bör tillgodoses, dvs. det bör byggas så många lägenheter att alla som i mitten av 1970—talet vid då rådande prisnivå önskar en egen lägenhet också kan dis- ponera en.
Efterfrågan på utrymme vid rådan- de prisnivå bör tillfredsställas, dvs. det bör byggas lägenheter av så— dana typer att varje hushåll dispone— rar det antal rum det önskar och att inget hushåll av ekonomiska skäl behö- ver vara trångbott enligt den norm vi uttalat oss för. Den inriktning som bo- stadsproduktionen haft under 1960-ta- lets första år är ur den totala efterfrå- gans synpunkt felaktig. Det har byggts för många lägenheter om 1 och 2 rum och kök och alltför få lägenheter om 4 och flera rum och kök. Enligt vår upp—
fattning har man alltför litet beaktat den latenta efterfrågan på ökat utrym- me och i alltför hög grad byggt direkt för de helt bostadslösa utan att se till möjligheterna till omflyttning inom det befintliga lägenhetsbeståndet. En för- ändring av produktionsinriktningen måste åstadkommas snabbt, eljest ris- keras en allvarlig snedvridning av lä- genhetsbeståndets sammansättning.
Efterfrågan på moderna bekvämlig- heter och på god kvalitet i största all- mänhet bör likaledes tillgodoses. Det kräver en omfattande upprustning av det befintliga lägenhetsbeståndet. For- merna härför bör noga prövas; enligt vår uppfattning kan en ombyggnad många gånger vara ett bärkraftigt alter- nativ till sanering genom rivning och ny- byggnad. Eftersom den utrustning som de moderna lägenheterna har tycks till- fredsställa flertalet bostadskonsumen- ter, bör man tills vidare vara återhåll- sam i sina strävanden att höja utrust- ningsstandarden i nyproduktionen ut- över den nivå den har i dag. Ljudiso- leringen samt klädförvarings- och tvätt- möjligheterna synes icke vara tillfreds- ställande i moderna lägenheter och bör därför ägnas intensifierad uppmärk- samhet i det framtida bostadsbyggan- det.
Visar det sig inte möjligt att effektue- ra hela det hostadsbyggnadsprogram som vi bedömt som erforderligt om bo— stadsutbud och bostadsefterfrågan skall balansera varandra i mitten av 1970- talet är det vår uppfattning att efter- frågan på utrustning bör stå tillbaka för den antalsmässiga efterfrågan och ef- terfrågan på utrymme. Det betyder att det blir ersättningsproduktionens, dvs. sanerings- och ombyggnadsverksamhe- tens, omfattning som får anpassas till vad som är möjligt att åstadkomma. Att tillfredsställa den antalsmässiga ef- terfrågan utan att samtidigt sikta mot
att tillfredsställa efterfrågan på ut- rymme medför felinvesteringar på läng— re sikt; dessa två faktorer kan inte skil- jas från varandra utan måste behand- las i ett sammanhang. En begränsning av ersättningsproduktionen i förhål- lande till efterfrågeinriktningen hör le- da till att en större andel av produktio- nen, relativt sett, sker i form av stora lägenheter och förläggs till storstäder- na, än som skulle ske om hela produk— tionsprogrammet kunde realiseras.
Vi har inte i detalj tagit ställning till hur den erforderliga produktionen lämpligen bör fördelas inom de återstå- ende 10—11 åren av den aktuella 15- årsperioden. Det synes oss självklart att man bör sträva efter att snarast möjligt avveckla den uppdämda antalsmässiga och utrymmesmässiga bostadsefterfrå- gan, vilket betyder att produktionen un— der de närmaste åren bör omfatta rela- tivt sett flera stora lägenheter och för- läggas till storstadsområden och andra bristområden i proportionsvis större ut- sträckning än under periodens senare år, då i stället ersättningsproduktionen skulle få en ökad "relativ betydelse.
Hustypsönskemålen bör tillfredsstäl- las. Det betyder att småhusandelen i nyproduktionen bör öka och ombygg- nadsverksamheten bland småhuslägen- heterna intensifieras.
Den yttre miljön i bostadsområdena måste utformas i överensstämmelse med moderna krav. Områdena bör förses med en differentierad och lätt åtkomlig kollektiv service och med en rikhaltig variation även av andra kollektiva an- ordningar. En klar differentiering av motorfordons- och gångtrafiken måste åstadkommas. Avstånden från bostads— husen till de olika kollektiva anord- ningarna bör vara korta, vilket kräver att den för bostadsbebyggelse dispo- nibla marken utnyttjas på ett genom- tänkt sätt. Enligt vår uppfattning finns
det stora möjligheter att skapa goda bostadsmiljöer för alla-kategorier av hushåll såväl i tätorters centrala delar som i deras periferi.
Bostadsbehov och bostadsönskemål bland . speciella boendekategorier, ung- domar,_äldre personer och personer med rörelsesvårigheter eller med olika slag av psykiska störningar, bör ges en hög prioritet i konkurrensen om pro- duktionsresurserna. Man bör sträva ef- ter att inpassa specialbestäderna i den vanliga bebyggelsen, men när hänsy- nen till de begränsade vårdresurserna så kräver bör en kategorihusbebyggelse kunna komma -i fråga. Rekommendatio- ner rörande specialbostädernas utform- ning bör utfärdas av bostadsstyrelsen och medicinsk sakkunskap samt spe- cialkunskap inom de olika vårdområde— na i samråd.
Behovet av särskilda servicehus kan väntas minska, om man satsar på att bygga ut den kollektiva servicen i bo- stadsområdena. För speciella katego- rier av boende, vilka behöver service av sådan art som inte med fördel kan åstadkommas i samverkan med andra kategorier, kan dock ett servicehus vara en lämpligbostadsform.
Efterfrågan på och konsumtionen av
fritidshus har ökat avsevärt under se- nare år och kan väntas öka även i fram— tiden. Omfattningen och inriktningen av efterfrågan på permanenta bostäder synes inte nämnvärt påverkas härav. Däremot innebär de en konkurrens om de begränsad—e produktionsresurserna, vars allvar vi vill framhålla.
En förutsättning för att bostadspro- duktionen skall kunna ges den inrikt- ning som ur den totala efterfrågans synpunkt är den riktiga är att det sker en omfattande cirkulation inom bo- stadsbeståndet. Vi menar att man måste ägna marknadsföringen av lägenheterna betydligt större uppmärksamhet än hit- intills. Allmänheten behöver tillgång till service från något organ med en samlad överblick över tillgång och ef- terfrågan på den lokala bostadsmarkna— den och med möjligheter att tillhanda- hålla informationer även om andra bo- stadsmarknaders utseende. För detta än- damål bör centrala bostadsregister upp- rättas, lämpligen med hjälp av maski- nell uppgiftslagrings- och sökningstek- nik. Servicefunktionen bör läggas på de nuvarande bostadsförmedlingarna och dessa utrustas med större personel- la och ekonomiska resurser och större befogenheter än de för närvarande har.
Bilagor
1 . Problemställningar1
1.1. Krav på prognosen
I en långsiktig prognos för en stor bransch är intresset sällan begränsat till utvecklingen för den totala arbets- kraften. Prognosen skall användas av olika konsumenter som vill känna ut- vecklingen för specificerade arbetstagar- grupper, målare, arbetsledare, ingenjö- rer av olika slag, kontorspersonal etc. Skall prognosen kunna användas för olika ändamål måste sådana olika ar- betstagargrupper kunna särskiljas ur totalen. Detta är konsumentkravet på prognosen.
Prognosen måste emellertid också kunna ge en tillfredsställande förkla- ring till de kvantifierade arbetskrafts- behov som anges. Av prognosen måste framgå vilka grundläggande förutsätt- ningar som utgör dess underlag och hur behovet av arbetskraft kommer att förändras om förutsättningarna föränd- ras. Dessa förutsättningar är dels exoge- na, t.ex. om nationalinkomstens till- växttakt, dels endogena, t.ex. om det ömsesidiga beroendet av olika slag av arbetskraft. Förutsätltningarna kommer att yttra sig som antaganden om kända funktionssamband, och det inses lätt att dessa funktionssamband måste vara stabila både under förfluten period vars utveckling studeras som underlag för prognosen, och under den period pro- gnosen avser. Ett krav på de angivna
BILAGAl
Metodproblem i en prognos för byggnadsindustrins långsiktiga arbetskraftsbehov
Av fil. lic. Lars Johan Waldén
funktionssambandens invarians måste alltså ställas i prognosen.
Vidare måste variabler som används i prognosen ha samma innebörd under perioden. Detta krav kan anges som kra- vet på variablernas konsistens.
De båda senare kraven kompletterar varandra, men de kommer lätt i konflikt med konsumentkravet. Arbetskraftsbe- hovet får sålunda bestämmas genom sambandet mellan produktion och pro- duktivitet. Storleken av arbetstagargrup- per, som är av särskilt intresse ur kon- sumentsynpunkt, t.ex. tjänstemän, ar- betsledare, murare och målare, ger emellertid ofta dålig information om produktivitetsutvecklingen. Liknande problem möter på produktionssidan. Det är av intresse att bestämma arbets- kraftsbehovet för att bygga ett visst an- tal lägenheter, sjukhus, skolor etc. Kän- nedom om produktionen i skilda, svår- jämförbara fysiska storheter är emel- lertid inte tillräckligt för att ange ar- betskraftsbehovet.
Bostadskonsumtionen per invånare kan sålunda beräknas fördubblas mellan 1946 och 1965, medan antalet lägenhe- ter per invånare kan beräknas öka med endast tjugofem procent. Tre fjärdede- lar av konsumtionsökningen blir alltså
1 Den följande framställningen är rent de- skriptiv. För en framställning där diskussionen kompletterats med en formell analys hänvisas till IPF 1964: 9, »Principer i en långsiktig prognos för byggnadsindustrins arbetskrafts— behov» (Arbetsmarknadsstyrelsen, stencil).
»kvalitetsökning» och en undersökning, som enbart beaktar produktionen i an- tal lägenheter men bortser från kvali- tetshöjningen skulle underskatta den produktivitetshöjning som ägt, rum.
De storheter som är av intresse för konsumenterna får härledas genom transformationer av systemets variabler. Antalet lägenheter kan bestämmas t. ex. genom att antaga samma avvägning mel- lan kvantitets- och kvalitetsökning un- der prognosperioden som under ana- lysperioden.
Ett fjärde krav som åtminstone bör ställas är kravet på någon form av trovärdighetskontroll. Den metod som kan utnyttjas för kortsiktsprognoseri, efterhandskontrollen, har begränsad till- lämpbarhet i prognoser för så långa pe- rioder det här är fråga om. Kontrollen får i stället ske genom att variablerna bestäms enligt två av varandra oberoen- de metoder.
Det torde emellertid stå klart att två metoder inte alltid står till buds. På produktionssidan har det dock varit möjligt att jämföra den inkomstberäkna— de utvecklingen för bostadsefterfrågan med utvecklingen i andra klimatologiskt och i övrigt jämförbara länder (s. k. naiv prognos). På arbetskraftssidan kan de utvecklingstendenser som ett stu- dium av branschen ger vid handen jäm- föras med utvecklingen på den totala arbetsmarknaden. Den senare utveck— lingen kan bedömas med betydligt större säkerhet och vi kan för denna räkna med att full sysselsättning kommer att realiseras för olika slag av arbetskraft. Denna kontrollmetod ger också möjlig- heter till jämförelser längre fram med utvecklingen inom andra branscher. En förutsättning för att den skall kunna genomföras är dock att arbetskraftens sammansättning kan beskrivas på ett sätt som har generell tillämpbarhet.
1.2. Plan för byggnadsprognosen
Prognosen bygger på identiteten Produktion Produktivitet
Det framgår av denna att prognosen kommer att innehålla två element, ett som avser produktionsutveckling och ett som avser produktivitetsutveckling. Pro- duktiviteten är beroende av arbetskraf- tens sammansättning och förändringar i produktiviteten av förändringar i den- na sammansättning. Två' faktorer be- stämmer i sin tur dessa senare, dels den allmänna utvecklingen på arbetsmark- naden, dels den pågående utvecklingen inom branschen. Prognosarbetet kan alltså delas upp i tre led.
Arbetskraft ;
(I) Bedömning av efterfrågcutveckling- en för branschens produkter Principerna för en sådan bedömning diskuteras i bilagans kap. 2. Särskilt tre problem tas upp där. (a) De allmänna drag i efterfrågeutvecklingcn för bran- schens produkter, som måste vara kän- da som underlag för en arbetskrafts- prognos. (b) Byggnadsprodukternas långa livslängd. (c) Bristen på vissa byggnadsprodukter.
(2) Utvecklingen inom branschen
Av särskild betydelse torde vara skillna- der i sammansättningen av arbetskraf— ten i olika produktionsled och i före— tag av olika storlek i byggnadsindustrin och de förskjutningar i arbetskraftsef— terfrågan, som kan bli följden av för- skjutningar i produktions- och företags- struktur-en.
(3) Jämförelse mellan utvecklingen på den totala arbetsmarknaden och på byggnadsarbetsmarknaden Det är den totala arbetskraftsutveck- lingen som anger de allmänna förutsätt-
1 Jfr t. ex. »Nationalbudgetprognoserna och deras tillförlitlighet» (Appendix i Konjunktur- läget maj 1961, aug. 1961).
ningarna för byggnadsbranschens ar- betskraftsutveckling och i det fortsatta arbetet skall analyseras vilka data om den totala arbetskraftsutvecklingen som bör utnyttjas i byggnadsarbetskraftspro— gnosen.
1.3. Definitionsområden och indelningsgrunder
Den tidsrymd prognosen avser att täc- ka är i första hand 1964—1975. Den analysperiod som ligger till grund för prognosen är 1946—1963.
Som sysselsatt i byggnadsindustrin betraktas den som så angetts i folkräk- ningarna 1945, 1950 och 1960. Som pri- mär indelningsgrund för arbetskraften används utbildningslängd med fördel— ning på tre nivåer:1
I+ II Kortare utbildning än student- examen (mindre än 12-årig ut- bildning). III Studentexamensnivå (12—14— årig utbildning). IV + V Akademisk examen (lä-årig ut-
bildning och längre).
Indelning av arbetskraften efter ut— bildning ger variabler som bäst till- fredsställer de krav på invari-ans, kon- sistens och möjlighet till trovärdighets- kontroll som ställdes i föregående av- mitt.
För bestämningen av flera slag av ar- betskraft är denna primära indelnings- grund tillräcklig. Dock är det motiverat att som sekundär indelningsgrund även ha företagare _— tjänstemän — arbetare, varvid information om antalet utbil- dade utnyttjas vid fördelningen på des- sa tre kategorier.
Som byggnadsproduktion anges pro- duktionen enligt konjunkturinstitutets statistik. Beräkningarna avser produk- tionen i fasta priser och prisbasåret är 1954. Indelningen av produktionen är densamma som konjunkturinstitutets.
2. Produktionsuwecklingenz
2.1. Produktionsntvecklingen i en arbetskrafts- prognos
Vissa drag i produktionsutvecklingen är nödvändiga att känna till för att en arbetskraftsprognos för en bransch skall kunna göras. Väsentligt för pro- gnosens hela uppläggning är sålunda hu- ruvida branschens tillväxttakt på lång sikt är högre eller lägre än nationalpro- duktens. I det förra fallet, för expande— rande branscher, är det sammansätt- ningen av den nytillströmmande arbets- kraften som tilldrar sig största intresset i undersökningen. I det senare fallet, för kontrakterande branscher, kommer ålderssammansättningen och avgången hos arbetskraften att inta en framträ- dande plats i analysen.
Vidare är det nödvändigt för att kun— na göra en bedömning av den framtida utvecklingen att känna till eventuella under- och/eller överskott i efterfrågan under analysperioden och vid den tid- punkt prognosen görs.
Prognosen bör sålunda innehålla va- riabler som kan användas som brist- eller överskottsindikatorer. Däremot är det inte nödvändigt att göra en kvanti- ta'tiv bedömning av hur stor bristen (överskottet) är. Den aktuella tillgången kan nämligen påverka uppfattningen
1 Denna indelning av i första hand befolk— ningen i arbetsföra åldrar (15—64 år) har tillämpats i andra beräkningar rörande utbild- ningspyramiden och dess förändringar. Jfr så- lunda IPF 1964: 3, »Arbetskraftens struktur- omvandling 1920—1960 med tendenskalkyl för 1960—2000» samt IPF 1964:8 »Arbetskrafts- tillväxt på olika utbildningsnivåer 1950—1960 ———1975 och överflyttningsvinsten av utbild— ning. En metoddiskussion» (Arbetsmarknads- styrelsen, stencil). * Detta avsnitt grundas på kap. 2 i pro- memorian »Byggnadsproduktionen 1946—— 1960 — 1975» (Arbetsmarknadsstyrelsen 1963, stencil) med särskilt beaktande av de syn— punkter som framfördes vid diskussionen av promemorian i prognosinstitutets metodforsk- ningsgrupp 5 november 1963.
om vad som representerar jämvikt, bå- de på produktions— och arbetskraftssi- dan, och en förändrad tillgång kan för- skjuta detta jämviktsläge.
Det torde inte heller vara nödvändigt att i en långsiktig arbetskraftsprognos närmare gå in på regleringar av olika slag på en brist— eller överskottsmark- nad. Själva existensen av regleringar kan ofta tas som symptom på att en icke-jäm- viktssituation föreligger. Sett på längre sikt blir då regleringarnas uppgift på icke-jämviktsmarknaden att genom di- rigering av produktionen och konsum- tionen reducera olägenheterna av jäm- viktsrubbningen. Vilka fysiska uttryck dessa regleringar tar sig behöver inte analyseras i en arbetskraftsprognos.
Ett undantag härifrån utgör regle- ringar som bestämmer priset eller sna- rare prisnivån för de varor och tjänster ifrågavarande arbetskraft producerar. Priset påverkar ju direkt värdet på ef— "terfrågefunktionen.
För att kunna erhålla ovannämnda nödvändiga information måste faktorer som bestämmer efterfrågan på de varor den aktuella arbetskraften producerar vara kända. Denna efterfrågefunktion är för byggnadsproduktionens de] kom— plicerad. För det första är det nödvän- digt att skilja på ersättningsproduktio- nen, vars storlek närmast bestäms av byggnadskapitalets storlek, och nypro— duktionen, vars storlek på lång sikt be- stäms av ökning i inkomst och produk- tion. För det andra efterfrågas dessa byggnadsprodukter från helt olika sek- torer i samhällsekonomin och det är nödvändigt att åtminstone göra åtskill- nad på tre, privata konsumenter, nä— ringslivet och den offentliga sektorn. Dessa olika delmarknader skiljer sig som bekant i jämviktshänseende och det är inte minst detta faktum som nödvändiggör en uppdelning.
De tre modeller som presenteras i det följande är fristående från varand-
ra bortsett från konsistensen i antagan- dena om nationalekonomins tillväxt- takt. Det kan diskuteras i vad mån detta är en djärv förenkling av problemet. I en ekgnomi, där full sysselsättning kan förutsättas realiserad, bör multipli- katoreffekten av t. ex. en minskad akti- vitet i byggnadsindustrin vara av mind- re betydelse. Den friställda arbetskraf- ten sätts ju då in i andra sektorer. Frå- gan är i vad mån just byggnadsproduk- tion kan antagas generera efterfrågan på byggnadsprodu-ktion, och detta pro- blem kan inte analyseras i en partial— prognos.
2.2. Bostadsproduktionsmodellen
Vid bestämning av bostadsproduktionen har förutsatts följande samband:
(1) Bostadskonsumtionen per invåna- re på lång sikt är bestämd av den privata konsumtionen per invånare.
(2) Bostaden är en varaktig konsum- tion—svara, som kräver underhåll.
(3) Ökningen i bostadskonsumtionen bestäms av nyproduktionen.
Ovanstående tre punkter anger dis- positionen av detta avsnitt.
(1) I prognosarbetet har förutsatts att priset på bostäder och konsumentpris- index förändras i samma takt.
En väsentlig fråga blir om bostads- konsumtionen kan väntas öka i snab- bare eller långsammare takt än total— konsumtionen.
Inkomstelasticiteten för en vara bru- kar definieras som den procentuella ök- ningen i konsumtionen (per invånare) vid en procents ökning i den totala kon- sumtionen (per invånare). Den inkomst- elasticitet vi statistiskt kan bestämma är den realiserade, dvs. den faktiska till- växttakten för bostadskonsumtionen per invånare genom tillväxttakten för den totala konsumtionen per invånare. Den inkomstelasticitet som skulle ha reali- serats vid fri tillgång på bostäder kan emellertid väl tänkas ligga över men
knappast under den på en bristmarknad realiserade. Själva tolkningen av den »sanna» inkomstelasticiteten möter dock svårigheter, då knappheten på varan i sig kan påverka efterfrågan.
För denna på längre sikt realiserade inkomstelasticitet erhålles högre värden än för inkomstelasticiteten bestämd av bostadskonsumtionen i hushåll med olika inkomst vid en given tidpunkt. För den senare gäller att vid en given tid- punkt sjunker bostadspostens andel med stigande inkomst.! Ser vi däremot ut- vecklingen under en längre tidsperiod stiger bostadspostcns andel med stigan- de inkomst. Den realiserade inkomst- elasticiteten under perioden 1946—1960 var nära 1,8. Under 1960-talet har där- emot den relativa tillväxttakten i bo- stadskonsumtionen endast varit hälften så stor, 0,9. Medan tillväxttakten för privat konsumtion per invånare 1960—— 1965 kan beräknas uppgå till nära 3,5 % om året, har tillväxttakten för bostads- konsumtionen per invånare stannat vid drygt 3 % om året. Det skall här en- dast konstateras att den relativa tillväxt- takten på 1,8 under perioden 1946—— 1960 inte räckte till för att föra mark- naden till jämvikt.
Vid den långsiktsbedömning av bo— stadskonsumtionen som erfordras för en prognos över byggnadsindustrins ar- betskraftsbehov synes det vara den un- der en given tidsperiod realiserade in- komstelasticiteten som bör beaktas.
Vi har diskuterat bostadskonsumtio- nen i fasta priser och denna information är tillräcklig för en arbetskraftsprognos. Vanligare är att bostadskonsumtionen uttrycks fysiskt i antal lägenheter, rums- enheter eller dylikt. Att bostadskonsum- tionen uttrycks i pengar i prognosen beror dels på de teoretiska samband som då kan utnyttjas, dels på, vilket framgick i inledningen, att bostadskon- sumtionen ökat i snabbare takt än an- talet lägenheter och antalet rumsenhe—
ter. Ett val av någon av dessa som måtts- enhet skulle medfört ett underskattande av den konsumtionsökning som ägt rum. Det är dock enkelt att transformera kon- sumtionen i pengar till konsumtion av någon fysisk storhet. Vi kan sålunda sätta t. ex.:
Konsumtion i kronor : Rumsenheter )( kvalitet per rumsenhet.
En konsumtionsprognos uttryckt i fy- siska storheter (t. ex. rumsenheter) kan på detta sätt jämföras med en konsum- tionsprognos uttryckt i pengar förutsatt att den kompletteras med ett antagande om kvalitetsutvecklingen.2
(2) En del av bostadsproduktionen är nödvändig för att upprätthålla den lö- pande konsumtionen och i det följande kallas denna produktion ersättningspro— duktion. övrig bostadsproduktion avser att höja bostadskonsumtionen, i det föl- jande kallas denna produktion nypro- duktion.
Nationalinkomststatistiken skiljer på bostadsproduktion inklusive och exklu- sive reparationer. Reparationerna, dvs. skillnaden mellan dessa båda, utgör up— penbarligen ersättningsproduktion. Där- emot utgör produktionen exklusive re— parationer endast delvis nyproduktion. Varje år rivs ett antal lägenheter och den produktion som utgör ersättning för rivna lägenheter är nödvändig för att upprätthålla den löpande konsum- tionen.
Det möter svårigheter att bestämma detta senare slag av ersättningsproduk-
1 Jfr t. ex. Bentzel m. fl., »Den privata kon- sumtionen i Sverige 1931—1965», kap. 5. I detta arbete erhölls värden på inkomstelasti- citeten avstorleksordningen 0,5.1 SOU 1964: 3, »Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden», avsnitt 13, kap 4 liksom i kap. 7 i detta betän— kande har elasticiteten differentierats med av- seende på olika variabler och härigenom erhålls högre värden. ” Det generella fallet behandlas i IPF 1964: 9, avsnitt 2.2. Se även von Hofsten, »Price Indexes and Quality Changes», pp 126, och »Sto- ne Quality and Price Indexes in National Ac— counts», Ch IV.2.
tion. Uppgifter finns tillgängliga både för nyproduktion och rivning av lägen- heter men en jämförelse mellan 1945 och 1960 års bostadsräkningar tyder på att rivningen är mer omfattande än vad som framgår av statistiken. Samtidigt är frågan hur konsumtionsvärdet av riv— ningslägenheterna bör beräknas; det bör vara lägre än konsumtionsvärdet av nya lägenheter. Om nu konsumtionsvärdet av rivna lägenheter är lägre än av nya men samtidigt den årliga statistiken un- derskattar rivningens omfattning, torde inte något större fel begås om vi antar att produktionen för ersättning av riv- na hus ungefär står i proportion till riv- ningen enligt den årliga statistiken. Ef- tersom detta slag av ersättningsproduk— tion ändå utgör en mindre del av den totala ersättningsproduktionen torde fe- let vara försumbart.
En undersökning av perioden 1946— 1960 visar en mycket stabil relation mel- lan konsumtion och ersättningsproduk- tion bestämd på detta sätt. Visserligen kan på kort sikt reparationer och under- håll skäras ned utan motsvarande ned- gång i konsumtionen. Om man emeller- tid bontser från några år under början av 1950-talet, då så uppenbarligen var fallet, har ersättningsproduktionen var- je år tämligen jämnt svarat mot 40 % av bostadskonsumtionen. Denna stabila relation utnyttjas i prognosen.
(3) På motsvarande sätt är ökningen av bostadskonsumtionen bestämd av ny- produktion, och det är att vänta med tanke på bostädernas långa varaktighet att den omedelbara konsumtionsökning— en är mycket mindre än nyinvestering- en.1
Analysen av perioden 1946—1960 vi- sar att nyinvesteringarna varje år är ca 20 gånger större än konsumtionsökning- en under året. Denna relation utnyttjas i prognosen vid bestämning av den ny- produktion som erfordras för realise—
rande av en viss tillväxttakt i bostads- konsumtionen.
2.3. Bostadsbrist och bristindikatorer
Det framgår av modellen i föregående avsnitt, att sambandet mellan bostads- konsumtion och bostadsproduktion kan bestämmas och en analys av utveck- lingen sedan krigsslutet tyder på att genomgående ca 70 % av bostadspro- duktionen varit nyproduktion, dvs. ka— pitalbildning, och endast ca 30 % varit ersättningsproduktion, dvs. nödvändig för konsumtionens upprätthållande.
Bostadskonsumtionen har stigit; snab- bare än den privata konsumtionen. Un- der 20—årsperioden 1946—1965 kan den privata konsumtionen per invånare be- räknas stiga med 60 %, medan bostads- konsumtionen per invånare kommer att fördubblas. Ändå kännetecknas 1965 av bostadsbrist liksom 1946. Skulle man t. ex. tänka sig antal bostadssökande eller väntetid som indikatorer på avvikelse från ett jämviktsläge så skulle denna avvikelse 1965 sannolikt betecknas. som större än 194-6.2
Det är uppenbart att uppfattningen
1 Den princip som här utnyttjas är den s. k. acceleratorprincipen. Någon utförlig redo- görelse på svenska för denna finns inte till- gänglig. Jämför dock SOU 1956: 10, »Investe- ringsverksamhet och sparande», kap. VI: 2. ” Enligt den ekonomiska teorin för fri konkurrens skall inte bestående jämviktsrubb- ningar kunna uppstå på en marknad, och det kan då diskuteras hur det kan vara möjligt att tillämpa ekonomisk-teoretisk analys för bo- stadsmarknaden. Nämnda teori förutsätter emellertid full rörlighet hos produktionstak- torerna inklusive arbetskraften, och själva förutsättningen för att en byggnadsarbets- kraftsprognos behöver göras, är, att denna rör- lighet är begränsad. Det är dock viktigt att hålla förutsättningen om produktionstakto— rernas stelhet i minnet -— det är också den som nödvändiggör ett specifikt prisantagande. Modeller som visar jämviktsrubbningar över flera perioder (bl. a. för byggnadsproduktion) finns utvecklade i E. Lundberg: »Studies in the Theory of Expansion», Ch IX; jfr även SOU 1956:10, kap. 11 och VB.
om jämviktsläget har förskjutits väsent- ligt under perioden. Konsumenternas värderingar av varan bostad har ofta ansetts vara stabila men den ovan pre- senterade utvecklingen tyder på mot— satsen. Samtidigt med inkomststegring- en har kraven på standard vuxit. Det är inte osannolikt att skillnaden mellan vad konsumenterna skulle vara villiga att lägga ut på varan bostad och det faktiska utlägget vid rådande tillgång och priser är större i dag än 1946.
När värderingen av varan så påtag- ligt förändras med tiden, som varit fal- let med bostäder, ställer det sig uppen- barligen svårt att göra en prognos för den framtida konsumtionen. Någonstans går en gräns som anger en mättad bo- stadskonsumtion, och när den gränsen nås kommer behovet av nyproduktion att reduceras väsentligt, men hittills tycks gränsen ständigt förskjutas. I en prognos från början på 1950-talet, då bostadskonsumtionens andel av den pri- vata konsumtionen var 8 %, skulle san- nolikt en övre gräns på 10 % gott kunnat ha accepterats som uttryck för en mät- tad marknad. Denna andel kommer med nuvarande utveckling att uppnås om- kring 1970, och mycket tyder på att mättnadsgränsen ligger betydligt där- över.
För att erhålla något underlag för en bedömning av var mättnadspunkten kan ligga här jämförelse gjorts mellan bo- stadskonsumtionens utveckling i Sve- rige och några andra länder. I Bentzel— Eklöfs konsumtionsprognos var man rätt pessimistisk beträffande möjligheten att kunna dra några slutsatser om utveck- lingen i Sverige på grundval av utveck- lingen i andra länder (s.k. naiv pro- gnosmetod). När man använder en så sammansatt prognosmetod som använ- des i IUI:s konsumtionsprognos är san- nolikt också skillnaden i t. ex. bostads- och åldersstruktur, giftermålsfrekvens
etc. så betydelsefull och utveckling- en i varje land så specifik att den inte låter sig appliceras på andra län- der. Begränsar man sig däremot till att studera bostadspostens andel av den privata konsumtionens torde dock vissa slutsatser kunna dras.
Jämförelsen avser utvecklingen av bo— stadskonsumtionen under 1950-talet i Belgien, Danmark, Förenta Staterna, Holland, Kanada, Norge, Storbritannien och Sverige. Resultatet av jämförelsen redovisas i diagrammet s. 526, där ock- så ett utvecklingsalternativ för Sverige fram till 1975 angetts.1
Tre av länderna har större bostads- konsumtion och större privatkonsum- tion per invånare än Sverige och fyra har lägre. Även bostadskonsumtionens andel av den privata konsumtionen är större i de tre förra länderna. Genom- gående finner man, att bostadspostens andel av den privata konsumtionen sti- ger med den privata konsumtionen. Hol- land och Norge som har den lägsta pri- vata konsumtionen per invånare (2 000 ——2 500 respektive 2 800—3 400 kr/invå- nare) har också den lägsta bostadsande- len (6—7 %), medan Kanada och Fören- ta Staterna som har den största privata konsumtionen (5 000—9 000 kr/invåna- re) också har den största bostadsande- len (12—15 %).
Sverige befinner sig i början av perio- den i det lägre skiktet med en bostads- andel på 8%, men rör sig mot det övre skiktet. Rörelsen uppåt är stark under 1950-talet men icke så påfallande 1960—1965. År 1960 utgjorde bostads— postens andel 9,2 % av den privata kon- sumtionen (1954 års priser), medan andelen 1965 nedgått till under 9 %. Det land som 1960 hade den konsumtion som kom närmast den svenska i stor-
1 Beträffande sifferunderlaget för diagram- met se »Byggnadsproduktionen 1946—1960— 1975», tab. 3.2.11.
BOSTADSKONSUMTION
KR. PER INVÅNARE
* 0.1 / / -|ooo 50 se / 11% // KANADA so / ' 800 // so /I75 /' two /_;,7,: BELGIEN bg'” , & / ,I I ///55 . ' 400 . . & PRlVAT KONSUMTION 2000 3000 ;ooofa eaoo sooo lamm ' KR. PER INVÅNARE
/ avenue: $O
/ soo STORBRITANNIEN 50 50 60 / /DANMARK sar / // 5” eo zoo // NORGE 5 / / so / so / / HOLLAND / so
Privat konsumtion och bostadskonsumtion i 1954 års priser
Källor: OECD KI: Nationalbokföring för Sverige 1946—1961 Preliminär nationalbudget 1965.
leksordning hade då en bostadsandel på 12 %.
I diagrammet anges också ett utveck- lingsalternativ vid en årlig konsum— tionstillväxt på 4 % som skulle innebära en realiserad inkomstelasticitet på 1,3, högre än vad som gällt under 1960-ta— let (0,9) men lägre än den som gällde på 1950-talet (1,6—1,7). Med ett sådant expansionsalternativ skulle man kom- ma fram till en bostadsandel på 10 % år 1975. Det kan noteras att den privata konsumtionen per invånare totalt då
Hypotes för Sverige 1965—1975: Privata konsumtionens årliga tillväxt- takt = 4 % Realiserade inkomstelasticiteten för bostäder = 1,3.
skulle motsvara den amerikanska 19504 men bostadskonsumtionen per invånare skulle ligga ungefär 15 % lägre.
Med en sådan bostadskonsumtion skul— le det vara att vänta att den realiserade inkomstelasticiteten varit mycket hög i länder med liten bostadsandel och låg i länder med hög bostadsandel, där mark— naden kan antas vara mättad. Märkligt nog tycks emellertid motsatsen ha varit fallet även om utvecklingen här är mind- re enhetlig. Bostadsandelen har stigit kraftigt under 1950-talet i tre länder
med hög bostadsandel, Sverige, Kanada och Förenta Staterna, medan den har sjunkit i länder som Holland, Norge och Storbritannien där bostadsandelen är rätt låg. Endast Belgien uppvisar en ut— veckling som tyder på en mättad bo- stadsmarknad: hög privat konsumtion och sjunkande bostadsandel.
De slutsatser som kan dras av denna jämförelse blir givetvis rätt begränsade då så många faktorer i utvecklingen får förbises. Dock torde man kunna fastslå
a) att bostadskonsumtionens andel av den privata konsumtionen genomgående stiger när den privata konsumtionen sti- ger
b) att en bostadsandel på 10 % av den privata konsumtionen inte är att be- trakta som naturlig mättnadsgräns, utan att det även vid denna bostadsandel finns utrymme för konsumtionsökning.
2.4. En modell för industrins byggnads- investeringar
Bostaden betraktades i den ovan be- skrivna modellen som en varaktig kon- sumtionsvara, och på motsvarande sätt är byggnadskapitalet att betrakta som en varaktig produktionsfaktor. Men medan en ökning i bostadskonsumtionen cn- bart kan åstadkommas genom bostads— produktion, kan en ökning i produk- tionen åstadkommas genom ökning av andra produktionsfaktorer än byggnads- kapitalet.
På lång sikt kräver ökad produktion ökat byggnadskapital. Däremot kan pro— duktionen öka kraftigt från ett år till ett annat utan att byggnadsinvestering- arna är särskilt stora, eller omvänt, myc- ket stora byggnadsinvesteringar behöver inte omedelbart medföra en stor produk- tionsökning. En modell som tillfreds- ställande skulle förklara byggnadsin- vesteringarnas storlek varje år under efterkrigstiden skulle därför sannolikt
bli mycket komplicerad.1 Hänsyn skul- le få tas till förändrad tillgång på övriga produktionsfaktorer. Förändringar i konjunkturen har en dubbel effekt på industrins byggnadsinvesteringar: dels den direkta, som förändrar byggnads- investeringarna åt samma håll som kon- junkturen, dels den konjunkturpolitiska, som förändrar investeringarna åt mot— satt håll. Slutligen har i varje fall un- der 1950-talet byggnadsaktiviteten i den offentliga sektorn i hög grad påverkat storleken av näringslivets byggnadsin- vesteringar.
Att konstruera en modell som, med hänsynstagande till dessa olika faktorer, är för år skulle kunna förklara bygg- nadsinvesteringarnas utveckling skulle kräva en utomordentlig arbetsinsats. Ändock skulle den sannolikt vara av begränsat värde för prognosändamål, då vi inte vet hur det framtida förloppet kommer att avvika från det under 1950- talet realiserade ur statsfinansiella, kon- junkturella och andra synpunkter.
Vi skall i stället nöja oss med den mer begränsade målsättningen att studera långsiktiga samband mellan industri- produktion och byggnadsproduktion och får acceptera avvikelser från trend- utvecklingen som (ur modellsynpunkt) restlösa avvikelser. En allmän förutsätt- ning för modellens användbarhet för prognosändamål blir då, att vad vi skulle kunna kalla det ekonomiska kli- matet skall ha samma karakteristika under prognosperioden, 1964—1975, som under analysperioden, 1946—1963. Till dessa karakteristika hör främst full sysselsättning, relativt stabilt penning- värde och dämpade konjunkturcyklar, att produktionens tillväxttakt kommer att vara av samma storleksordning samt att industrins strukturomvandling mot mera mekaniserade och tekniska indu-
1 Jfr t. ex. diskussionen i Duesenberry, »Business Cycles and Economic Growth», Ch 7.
strier äger rum i ungefär samma. takt som under analysperioden. Det kan dis- kuteras i vilken utsträckning dessa för- utsättningar gällde för de första efter- krigsåren, men de får anses ha gällt ef— ter 1952—53.
Det kan då konstateras att i en ekono- mi där arbetet utgör den knappa fak- torn, och där produktionsökning fram- för allt realiseras genom övergång till mer och mer kapitalkrävande produk- tionsmetoder, kommer byggnadskapita— let inte endast att öka med stigande pro— duktion utan även på lång sikt öka i snabbare takt än produktionen. Om så- lunda nationalinkomsten växer i en viss takt, o, så bör vi alltså räkna med att byggnadskapitalet på lång sikt växer med takten 0 + Kp.
Nu är det uppenbart att skillnaden mellan de två tillväxttaktern-a (Kp) in- te kan bestämmas för alla värden på na- tionalinkomstens tillväxttakt. Vi kan in- te bestämma industrins byggnadskapital för en ekonomi med konstant eller fal- lande nationalinkomst (0 mindre än el- ler lika med 0). Inte heller kan vi be- döma behovet av byggnadskapital i in- dustrin för mycket höga tillväxttakter för nationalinkomsten, säg 10 % om året (0=0,1). I dessa fall uppträder över- skotts- och flaskhalsmekanismer på marknader för andra produktionsfak- torer, som omöjliggör en isolerad be— stämning av efterfrågan på byggnads- kapitalet.
Modellen får begränsas till att avse o-värden inom begränsat intervall. I de preliminära beräkningarna har sålunda utgåtts från att Kp förändras mycket litet när nationalinkomstens årliga till— växttakt ligger mellan 3 % och 5 %.
I nationalinkomststatistiken redovisas investeringarna exklusive och inklusive reparationer. Liksom när det gäller bo- städer finns det anledning att förmoda, att en del av exklusive-investeringarna
avser ersättningsinvesteringar. Genom att jämföra det »adderade byggnadska— pitalet», dvs. byggnadskapitalet enligt brandförsäkringsvärdet för ett tidigt år plus »exklusive-investeringarna» fram till ett visst är, med byggnadskapitalet enligt brandförsäkringsvärdet det sena- re året bör »ersättningskvoten» av ex- klusive-investeringarna kunna beräknas.
Det material som utnyttjats för de preliminära beräkningarna är dels grundmaterial för 1959 års långtidsut- redning, dels »Nationalbokföring för Sverige 1946—1961» (Konjunkturinsti- tutet). De tyder på att byggnadskapitalet i industrin mätt i 1954 års priser under perioden 1950—1962 hade en tillväxt- takt som med 2 % om året översteg na- tionalinkomstens under samma tid, drygt 5 % om året för den förra mot drygt 3 % om året för den senare. Det värde på Kp som erhålles och som lig- ger till grund för prognosen blir sålun— da 2 %.
2.5. Problemställningar vid bestämning av den offentliga byggnationen
Svårigheterna att teoretiskt ange ett op- timalt handlande för den offentliga sek- torn är väl kända.1 I denna bilaga finns inte utrymme för någon systematisk ge- nomgång av de problem som möter här- vidlag utan vi får nöja oss med att kort- fattat behandla dem som direkt berör den delsektor vi här är intresserade av.
Vi har tidigare skilt på konsumtions— skapande (bostäder) och produktions- skapande (t. ex. industriinvesteringar)
1 De välfärdsproblem som här tangeras diskuteras utförligt bl. a. i Musgrave, »Theory of Public Finance», Arrow, »Social Choice and Individual Values», och Höök, 'Den offentliga sektorns expansion». Jfr även diskussionen i SOU 1956: 10, kap. V.B.2. Diskussionen av de intertemporala valhandlingsproblemen följer i stort SOU 1955: 25, kap. 7 varvid dock pro- blemet här väsentligt förenklas för åskådlig- hetens skull.
byggnation och skilt på byggnation nöd- vändig för upprätthållande av löpande konsumtion och produktion respektive kapacitetsskapande byggnation. Vad den förra indelningen beträffar är den svår att tillämpa på den offentliga sektorn. Vissa slag av offentlig byggnation, t. ex. ålderdomshem och kraftverk låter sig hänföras till den ena eller andra grup- pen, men de flesta, t. ex. byggnation av skolor, sjukhus, vägarbeten, bestäms bå- de av konsumtions- och produktions- aspekter.
Den dubbla produktions- och kon- sumtionsaspekten gör det i sig inte omöjligt att ange de teoretiska princi- perna för en optimalavvägning.1 Värre är de långa tidsaspekterna som kommer in vid värderingen av den offentliga byggnationen. Anläggandet av ett nytt kraftverk eller ett nytt ålderdomshem möjliggör produktions- respektive kon- sumtionsökning inom en snar framtid. Anläggandet av såg en ny teknisk hög- skola resulterar i en produktionsök- ning kanske först om 10 år. Problem- ställningen kan illustreras med nedan- stående figur:
t., t, t, t, X X X X Xl,J A Cm ......... A Cm ......... XM A Pm, ......... A P2.) ......... & v
A Czo ......... A Cao .........
Xao A P,.) ......... xl/ A Cao .........
Den totala offentliga byggnationen i perioden t0 blir X10 +X20 + X30. Hur denna summa bestäms är ett särskilt problem, men vi kan här förutsätta att den är känd och behöver då endast sys- selsätta oss med fördelningsproblemet. Vi tänker oss att valet står mellan tre objekt, varav det första (säg ett ålder- domshem) möjliggör en konsumtions- ökning, A Cm, fr. o. m. tidpunkten tl, det
andra (säg ett kraftverk) möjliggör en produktionsökning, A Pm), fr.o.m. tid— punkten tl, och det tredje (säg en tek— nisk högskola) möjliggör en produk- tionsökning A P30 fr.o.m. en senare tidpunkt, säg t._..2
Den modell som på detta sätt kan ange principerna för en optimal fördel— ning av byggnadsinvesteringarna »nu», dvs. vid tidpunkten to ger oss emeller- tid ingen vägledning för fördelning av framtida offentlig byggnation. Problem- ställningen framgår av nedanstående figur:
V AC,, .........
Teorin ger ingen vägledning om hur man vid ”to skall kunna avgöra hur myc- ket som vid t2 kommer att investeras i XB, X22 och X32 för att vid tidpunk— terna t3 och t,1 möjliggöra respektive konsumtionsökningarna A Cm, A C22 och A C32.
En väg ur detta dilemma, och den som har valts här, är att avstå från att pro- gnosticera utvecklingen för varje slag av offentlig byggnation var för sig och i stället låta prognosen avse enbart hela den offentliga byggnationen varje år. Närmast till hands ligger då att anta, att den del av en ökning i nationalproduk- ten som tas i anspråk för offentlig bygg— nation är konstant under längre perio- der. Grund för ett sådant antagande fin-
1 Fallet med optimalavvägning, när både produktions— och konsumtionsaspekter måste beaktas, har diskuterats bl.a. av Scitovsky i »Welfare and Competition», Note to Ch VII, London 1952. 2 I exemplet bortses från reparationer och underhåll. Resonemanget förändras i princip inte om ersättningsproduktion för de nya objekten införes i exemplet.
ner man väl närmast i en rad exogena faktorer, stabilt skattesystem", stabil uppfattning om den offentliga sektorns uppgifter etc. samt i en marginell spar- och investeringskvot som förändras långsamt under längre perioder.
Modellen ger då ingen förklaring till den offentliga byggnationen utan regi— strerar endast vad som passerat ex post facto. En sådan beskrivande men ej förklarande modell kommer att bygga på en rad implicita förutsättningar av ovan skisserat slag och en förutsättning för att den skall kunna tillämpas är att sådana implicita förutsättningar gällt under en förfluten period. Studerar vi utvecklingen sedan 1946 finner vi att förutsättningarna knappast är uppfyllda för 1940-talets sista år men däremot gäl- ler rätt väl från 1950-talets början. Ome- delbart efter kriget trängde en ny upp- fattning igenom om den offentliga sek— torns uppgifter (i fred) med en ny skat- testruktur (jämfört med förkrigsperio— dens) som följd. De preliminära beräk- ningarna visar, att en modell för to: 1952 ger rätt goda resultat för de efter- följande åren men sämre resultat för de första efterkrigsåren.
Den fråga som här intresserar oss är om samma förutsättningar kan antas gäl- la för prognosperioden, dvs. fram till 1975. Vad beträffar uppfattningen om den offentliga sek-torns uppgifter finns det inte någon grund för ett antagande om att denna uppfattning kommer att förändras under prognosperioden. Kän- netecknande för den förflutna perioden har emellertid också varit att den efter- frågan som skall tillfredsställas bl. a. genom offentlig byggnation inom flera områden, t. ex. skolor, vägar, ålderdoms— hem, sjukhus, varit större än tillgången, och att ett successivt mättande av ef— terfrågan fått realiseras genom en ex- panderande offentlig sektor. För några områden, t. ex. skolor och vägar, har ef—
terfrågan dessutom vuxit mycket snabbt under analysperioden.
År 1952 utgjorde de offentliga bygg- nadsinvesteringarna 6,7 % av national- produktenl, medan under perioden 1952—1962 nära 9 % av ökningen i na- tionalinkomsten gått till ökad offentlig byggnation.
Den marginella offentliga byggna- tionskvoten har alltså varit större än den genomsnittliga, vilket vi också kan uttrycka som att den offentliga byggna- tionen har haft en »inkomstelasticitet» större än ett.
De behov som för närvarande förelig- ger ger inte anledning till att förmoda en dämpad expansionstakt för de när- maste åren. Men här liksom när det gällde bostäder finns det anledning att ställa frågan vilken byggnation får räkna med när föreliggande (nu och under prognosperioden genererade) be- hov tillfredsställts. Syftet med nuvaran- de starka byggnation är att skapa ett ult— bud som växer snabbare än efterfrågan, och det är i sig önskvärt att överskotts- efterfrågan elimineras inom en snar framtid, t.ex. innan detta årtionde är slut. Däremot ställer det sig svårt ur prognossynpunkt att förutse den offent- liga byggnation man därefter får räkna med.
III 81]
2.6. Den totala byggnadsproduktionen
De ovan skisserade modellerna täcker ca 90 % av byggnadsproduktionen. De återstående tio procenten avser bygg- nadsinvesteringar i handel och jord- bruk, och för dessa får särskilda beräk- ningar göras. Inom handeln har en stark kapitalbildning ägt rum 1951—— 1963, under vilken period byggnadsin— vesteringarna (i 1954 års priser) nästan
1 För utvecklingen 1946—1962 se »Bygg— nadsproduktionen 1946 _ 1960 — 1975», tab. 3.4.2.
! 1 !
tiofaldigats. Prognosen blir här ett ut- tryck för ett antagande om hur länge denna kapitalbildning kan antas fortgå.
Inom jordbruket har byggnadsinveste- ringarna under en längre tid visat en svagt negativ trend med hög stabilitet.
Den totala byggnadsproduktionen kan erhållas genom aggregering av de fem sektorerna. Vi kan då bestämma bygg- nadsproduktionen som en funktion av nationalprodukten samt den relativa tillväxttakten för byggnadsproduktio- nen: 03 GB = — 0 B 03 = dO /dt oB _ dO/dt _ 0
där beteckningarna har följande inne— börd: OB : byggnadsproduktion
O : nationalprodukt oB : relativ tillväxt för byggnadsindu- strin
UB : tillväxttakt för byggnadsindustrin :) : tillväxttakt för nationalprodukten.
3. Arbetskraftsutvecklingen
3.1. Branschanpassniug och totalutveckling
Det statistiska materialet för byggnads- branschen utgör det viktigaste underla- get för prognosen. Samtidigt kan det emellertid ifrågasättas om de uppgifter om en stor branscharbetskraftsutveck- ling, som framgår av det statistiska ma- terialet, ger vägledning om den fram- tida utvecklingen.
Denna paradox blir mindre överras- kande, om man gör klart för sig vad branschens arbetskraftsutveckling in- nebär ur makroekonomisk synpunkt. Rekrytering av arbetskraft är ett medel
för företagen i branschen att anpassa sig till en given utveckling. En aspekt av denna utveckling, produktionsutveck— lingen, behandlades i föregående kapi— tel. Andra viktiga drag i utvecklingen är tillväxten i den totala arbetskrafts- tillgången, sammansättningen av den nya arbetskraft som kommer ut på ar- betsmarknaden, och den förändring vil- ken som följd härav äger rum i den to— tala arbetskraftens sammansättning.
Medan vi räknar med en tillväxt i na- tionalprodukten på ca 4 % om året för framtiden kommer, som beräkningarna i 1959 års långtidsutredning visar, till- växttakten i den totala arbetskraftstill— gången praktiskt taget att upphöra efter 1965, dvs. totalt sett kommer nytillskott och avgång av arbetskraft därefter att bli ungefär lika stora. Men den nya ar- betskraften kommer att skilja sig vä- sentligt från den som lämnar arbets— marknaden och antalet långt utbildade — med studentexamen och högre exa- mina —— kommer att utgöra en 4—5 gånger större andel av den förra än den senare.
Om man nu ser till byggnadsindustrin, finner man, att under perioden 1945—— 1950 produktionsökningen huvudsak- ligen realiserades genom ökning av ar— betskraften. Tillväxttakten för arbets- kraftstillgången var 2,6 % mot 0,8 % för den totala arbetskraften. Motsvaran- de siffror för produktivitetstillväxten var 0,2 % för byggnadsindustrin och 3,8 % för hela ekonomin. Under 1950- talet däremot var arbetskraftstillväxten i byggnadsindustrin endast 1,8 % om året mot 0,4 % för hela ekonomin. Den årliga produktivitetstillväxten var 2,5 % för byggnadsindustrin mot 2,3 % för hela ekonomin.1
Medan under 1940—talet produktions- ökningen i byggnadsindustrin huvud-
1 »Byggnadsproduktionen 1946 _— 1960 —— 1975», tab. 4.2.1.
sakligen realiserades genom rekryte- ring av arbetskraften, så spelade under 1950-talet förändrad arbetskraftssam- mansättning och andra faktorer som höjer arbetskraftens produktivitet den dominerande rollen. För hela samhälls- ekonomin vet vi att denna förändring kommer att vara ännu mera påtaglig un— der 1960- och 1970-talen. Som framgick redan i 1959 års långtidsutrednings be— tänkande1 och som sedermera bekräf- tats i arbetsmarknadsutredningens be— tänkande2 är endast en obetydlig ök- ning av den totala arbetskraftstillgång- en att vänta under perioden 1965—1975. Däremot kommer som kan utläsas 't. ex. ur gymnasieutredningens betänkandea och »Tendenserna på akademikernas ar- betsmarknad fram till mitten på 1970- talet»4 andelen långt utbildade av den nya arbetskraften att öka starkt under denna period.
Det är uppenbart att denna informa- tion måste utnyttjas för arbetskrafts— prognosen för byggnadsindustrin. Det kan diskuteras vilket som metodologiskt egentligen utgör fundamentet till arbets- kraftsprognosen, totalutvecklingen på arbetsmarknaden eller den interna ut- vecklingen inom byggnadsbranschen. Kan arbetskraftsefterfrågan för bygg- nadsindustrin behandlas som en auto- nom faktor, given av produktionsutveck- ling och utvecklingstendenser inom branschen, eller är det i stället efterfrå- gan och de interna utvecklingstenden— serna som anpassar sig till en känd to- talutveckling på arbetsmarknaden?
Branschanalysens uppgift blir ur me- todologisk synpunkt i stor utsträckning att närmare kartlägga hur denna utveck- ling kan komma att realiseras.
I ekonomisk totalanalys behandlas byggnadsproduktionen som en homogen storhet och vid bedömning av den läng- sikutiga utvecklingen bör den totala byggnadsprocessen uppfattas som en en-
het från arkitektkontoret till den sista avsyningen.
En analys av branschen ger emellertid inte denna enhetliga bild. De olika pro— duktionsleden, från planläggning till parkettering, framstår som helt skilda från varandra, och arbetskraftssamman- sättningen förändras från ett produk- tionsled till nästa. I varje produktions- led finner man företag av olika storlek, som i sin tur har olika arbetskraftssam- mansättning. Olika produktionsmetoder som kräver olika sammansättning av ar— betskraften är samtidigt i bruk.5
Direkta framskrivningar av utveck- lingen var för sig av dessa delar, som tillsammans bildar byggnadsproduk— tionen, skulle inte bli uttryck för annat än gissningar. I en framtidsbedömning som tillfredsställer åtminstone elemen- tära krav på metodik och på löpande kontroll av prognosresultaten måste det totala produktionsmönstret framträda ur modellen. Analogt får prognosen ex ante visa realiserbara, och efterhands- kontrollen ex post visa realiserade för- ändringar i detta produktionsmönster.
Denna del av prognosarbetet skall här åskådliggöras med ett räkneexem- pel (1).(; Av de sysselsatta i byggnadsin- dustrin hade 3,7 % utbildning motsva- rande studentexamen eller längre och vi antar i räkneexemplet att 4 % har »lång utbildning». Vi tänker oss vidare byggnationen uppdelad i ett tidigare produktionsled, P1, och i ett senare, P2, samt i större företag, F1, och mindre,
1 SOU 1962: 10, »Svensk ekonomi 1960— 1965, appendix A. 2 SOU 1965: 9, kap. 2. 3 SOU 1963: 42, »Ett nytt gymnasium», kap. 4. 4 SOU 1962: 55, tab. 5.7: 2. 5 Som en bakgrund till det följande räkne- exemplet se t. ex. A. Wärnfeldt, »Ett arbets- marknadsalternativ», Byggförbundet, Stock- holm 1961. 0 För en formalisering av det följande reso- nemanget se lPF 1964: 9, avsnitt 3.2.
»Arbetsmarknadspolitik»,
Arbetskraft i olika produktionsled och företag av olika storlek vid tidpunkten t.
P1 P2 P1 + P2 LHI—V 27 13 40 LI+II 473 487 960 L 500 500 1000
Fl F2 Fl + F2 LIII—V 27 13 40 LI+II 473 487 960 L 500 500 1000 P 1
P1F1 P1F2 P1
Låg—V 18 9 27 Län 232 241 473 LPI 250 250 500 P2
P2F1 P2F2 P2 Låg—V 9 4 13
I+II LP2 241 246 487 LPz 250 250 500 F2. Vi drar klassgränserna så att i ini- tialläget en fjärdedel av arbetskraften kommer i var och en av grupperna. Slutligen antar vi, att andelen av arbets-
kraften med nämnda Utbildning är dub- belt så hög i P1 som i P2 och dubbelt så hög i F1 som i F2. Räkneexempel I visar vilken fördelning i promille av arbetskraften som vi erhåller.
Mellan 1955 och 1960 ökade antalet akademiker och det totala antalet syssel- satta i byggnadsindustrin med ca 60 %1 respektive 8 %.2 Ökningen av andelen med utbildning motsvarande student- examen eller högre var mindre, av stor- leksordningen 50 %.
Vi skall nu illustrera på vilka olika sätt en expansion i denna takt kan rea— liseras. Antag sålunda att andelen långt utbildade fördubblas samtidigt som den totala arbetskraften i branschen ökar med 10 %. Denna utveckling antas äga rum på tio år, under vilken 20 % av ar— betskraften behöver ersättas. Vi får då följande balansräkning för hela bran— schen.
Räkneexempel II
Nyrekrytering och avgång under perio- den t———t + 10:
Lt bLl—l+10 "Lz—Hm "Lt—l+10 Lt+10 Lm—V ............ 40 56 — 8 48 88 LI+II ............ 960 244 _ 192 52 1 012 L ................. 1 000 300 _ 200 100 1 100
Andelen långt utbildade bland de ny— tillkomna är totalt 19 %. De nytillkom— na 56 med lång utbildning utgör sum- man av nytillkomna i de fyra grupperna och denna summa kan erhållas på oänd- ligt många olika sätt. Vi kan t. ex. tänka oss likformig expansion för var och en av dem. I detta fall kommer all struk- turomvandling att äga rum inom före- tagen, medan ingen omvandling äger rum i den vertikala produ-ktionsstruk- turen eller i branschens företagsstruk- tur. Vi inför följande beteckningar:
1 En jämförelse mellan SOU 1957: 51, »Aka— demikerräkningen», SOU 1962:55, »Tenden— serna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten på 1970—talet» och »1960 års folk- räkning» tyder på att antalet förvärvsarbetan- de civilingenjörer i den första utredningen underskattats med ca 15 %. En uppräkning av det där redovisade antalet sysselsatta aka- demiker i byggnadsindustrin är därför moti- verad. Medan en direkt jämförelse mellan SOU 1957: 51 och 1960 års folkräkning ger en ökning på 75 % under de fem åren, finns an- ledning att anta att den verkliga ökningen endast är ca 60 %. 2 SOU 1962:10, »Svensk ekonomi 1960—— 1965», s. 174.
#: omvandling = vertikal produk- tionsstruktur = ingen omvandling F = branschens före- tagsstruktur
Vi erhåller då följande sammansätt- ning av den nya arbetskraften i de fyra grupperna:
Alt. 1. Sammansättning av nyrekryterad arbetskraft. = P = F
P1F1 P1F2 P1 P2F1 P2F2 P2 P1 + P2 "LHI'V .............. 25 12 37 12 7 19 55 "E+" ................ 50 63 113 63 68 131 244 , nL .................... 75 75 150 75 75 150 300
I detta fall kommer i varje företag den nya arbetskraften att skilja sig av- sevärt frän den äldre. Arbetskraftens omvandling förutsätter en stark intern strukturomvandling inom varje företag.
Antag nu att det i stället sker om- vandling i den vertikala produktions- strukturen så att en större del av pro- duktionen kommer till stånd i det tidi- gare prodwktionsledet (planläggning, prefabrikation etc.) med motsvarande relativa tillbak-avgång av »det senare le- det (själwa byggandet). Säg att denna omvandling är så stark, att 63 % av produktionen kommer i P1 och 37 % i P2. I detta fall kommer all nyrekryte- ring att äga rum i P1 och ingen i P2. Företagsstrukturen antar vi vara oför- ändrad. Vi får då följande utveckling:
Alt. 2. Sammansättning av nyrekryterad ar— betskraft. ge P = P P1F1 |P1F2 | P1 "Un—V ........... 37 19 56 "L”II ............. 113 131 244 "L ................ 150 150 300
Slutligen kan vi anta att det enbart är de stora företagen i första pro-duk- tionsledet som expanderar.
Alt. 3. Sammansättning av nyrekryterad ar- betskraft. 99 P #: F P1F1 "Lm—V ............ 56 "LHII ............. 244
"L ................. 300
Vi kan nu jämföra sammansättning av ny och äldre arbetskraft enligt de tre alternativen.
Procentuell andel med lång utbildning enligt de tre alternativen
Ny arbetskraft Äldre arbets- Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 kraft = P 75 P ge P = F = F 345 F P1F1 ........ 7,2 33 25 18,7 P1F2 ........ 3,6 16 13 —- P2F1 ........ 3,6 16 -— _ P2F2 ........ 1,6 9 —— — P1 + P2 ..... 4,0 18,7 18,7 18,7
Vid den likformiga expansionen är andelen med lång utbildning 4—5 gång- er högre hos de nyanställda än hos den äldre arbetskraften. Om det däremot endast är de stora företagen i det tidi- gare produktionsledet som expanderar, är andelen långt utbildade 2,6 gånger s—törre hos de förra än hos de senare.
I all sin långt drivna förenkling an- tyder dock tablåerna de problemställ- ninrgar som möter i branschanalysen i 'arbetlskraftspnognqsen. Byggnadsbran- schen ,är varken homogen eller statio— när. Den strukturomvandling som på- går kan betyda lika mycket eller mer för förskjutningen i arbetskraftsefter-
frågan som efterfrågeförskjutningar i enskilda företag. Branschanalysens upp- gift är i lika hög grad att söka kartläg- ga strömningar i strukturomvandlingen och dessas betydelse för arbetskrafts- efterfrågan som att söka en uppfattning om efterfrågeförskjutningarna i företa- gen. Än en gång bör det betonas att branschens utveckling inte kan isole- ras från utvecklingen på den totala ar- betsmarknaden. Strömn-ingar som ten- derar till en anpassning till den fram- . tida arbetsmarknaden har större förut-
sättningar att förstärkas än de som rör sig åt motsatt håll. Under sådana om- ständigheter får branschanalysen där- för också karaktären av underlag för en trovärdi—ghetskontroll av, huruvida den rörelse inom branschen mot en ny arbetskraftssammansättning, som också äger rum på den totala arbetsmarkna- den, kan väntas fortgå.
3.2. Branschutveckling och totalutveckling
Sambandet mellan arbetskraftsutveck- lingen i den stora branschen och den totala arbetskraftsutvecklingen har fle- ra gånger understrukits. Det [är den ny- tillkomna arbetskraften som skall er- hålla sysselsättning i ekonomins olika branscher och kännedom om dess sam— mansättning är nödvändig för bransch- prognosen.
Av den senaste folkräkningen fram- går att 7 % av arbetskraften år 1960 hade motsvarande studentexamen eller längre utbildning. År 1950 torde siffran ha legat omkring 5,7 %.1 För den ar- betskraft som kommer ut på markna- den under 1960-talets första hälft utgör motsvarande andel 20 % och för dess senare del 30 %.
Motsvarande förskjutningar i arbets- kraftssammansättningen under 1950-ta-
let kan tydligt avläsas för byggnadsin- dustrins del. Sålunda hade år 1960 45 % av tjänstemännen i åldern 25—34 är sådan utbildning mot 20 % och där— under bland dem som var 50 år och däröver. Samtidigt ökade andelen tjäns- temän bland de nyanställda under 1950- talet. År 1950 utlorde 9 % av de an— ställda i byggnadsindustrin tjänstemän, medan de utuorde 22 % av de nyan- ställda under 1950-talet.2
Arbetskra'ftens strukturomvandling påverkar inte enbart branschens arbets- kravftssammansättning utan även dess produktivitetsutveckl-ing. Vi kan göra en jämförelse med överflyttningsvins- ten, som spel-ade en stor roll i 1950- talets diskussion kring den ekonomiska tillväxten.: Det problem som då ak- tualiserades var vilka produktionsvins— ter som kunde göras genom att flytta arbetskraften i rummet från lågproduk- tiv-a till högprodu-kt-iva branscher. Här är det dock fråga om en över-flyttnings- vinst genom -att i tiden förändra ar- betskraftssammansättningen mot ett större inslag av anbetskraft med högre produktivitet.
Hur stor denna prod-ukti-vitetsvinst kan bli beror dels på arbetskraftssam- mansättningen i initialläget, dels på ef- terfrågeutvecklingen under prognospe- rioden. I branscher som redan så gott som uteslutande använder långt utbil- dad arbetskraft, t. ex. tandvården, kan naturligtvis inga produktivitetsvinster göras genom förändring av arbetskrafts- sammansättningen.
Även i branscher där andelen långt utbildad arbetskraft är låg, såsom i byggnadsindustrin, är det realistiskt att
1 IPF 1964: 8, »Arbetskraftstillväxt på olika utbildningsnivåer 1950 — 1960 — 1975», tab. 4 (Arbetsmarknadsstyrelsen, stencil).
* »Byggnadsproduktionen 1946 — 1960 —— 1975», tab. 4.3.3, 11960 års folkräkning».
3 Se t. ex. SOU 1957: 10 »Balanserad expan- sion», s. 29, 103 f.
för varje period räkna med en övre gräns för de produktivitetsvinster som kan göras på detta sätt. Den nya arbets- kraften kan inte alltför radikalt skilja sig från den äldre. Anpassningen till nya produktionsmetoder, som gör den långt utbildade anbetskraften produktiv, sker successivt, och vid för snabb-a för- ändringar i arbetskraftssammansätt- ningen kan den långt utbildade arbets- kraften inte utnyttjas.
Varje bedömning av produktivitets- vinsten genom övergång till längre ut- bildad arbetskraft måste givetvis bli osäker, och även om modeller för detta ändamål utarbetats under senare år kan teorin ännu knappast anses fullt utveck- lad.1 Varje skattning måste bygga på kompletterande, förenklade antaganden.
Som lämplig utgångspunkt tas de re- lativa gränsproduktiviteterna för olika långt utbildad arbetskraft under initial- året, och som en indikator på dessa produktiviteter har i ifrågavarande prognos tagits den relativa lönen, dvs. medellönen inom respektive utbild- ningsnivå dividerad med medellönen inom branschen.
Ett väsentligt antagande kommer där- efter att avse huruvida den ökade till- gången på längre utbildad arbetskraft kan göra den relativt sett mindre pro- duktiv, dvs. huruvida dess produktivi- tet kan antas komma att öka -i långsam- mare takt än för arbetskraften som helhet. Med tanke på rådande stora brister på långt utbildad arbetskraft har i ifrågavarande prognos inte setts någon grund för ett sådant antagande. I prognosen har sålunda räknats med neutral teknisk utveckling för olika slag av arbetskraft, dvs. att dessas pro- duktivitet stiger i samma takt.
Slutligen måste ett antagande göras beträffande utvecklingen av kapitalets relativa bidrag till produktionen. För
ekonomin som helhet visar fördelning- en av kapitalets och arbetets bidrag till produktionen en hög grad av konstans under längre perioder, men detta ute- sluter givetvis inte att i en viss bransch kapitalets relativ-a bidrag till produk- tionen kan öka mellan två tidpunkter med motsvarande minskning i arbets- krafts-behovet.
För byggnadsbranschens del är ka- pitalstatistiken mindre tillfredsställan- de och det är svårt att göra en bedöm- ning av kapitalets bidrag till produk- tionen. Beräkningar tyder dock på att dess relativa bidrag är mindre än i övrig industri.2 I de preliminära beräk- ningarna har räknats med oförändrade relativa bidrag från arbete och kapital i byggnadsproduktionen-”3, ett antagande som dock kan revideras, om undersök- ningen t.ex. skulle visa att det finns anledning att räkna med ett ökat rela- tivt bidrag från kapitalet på längre sikt.
Sammanställ-s ifrågavarande antagan- den kan följande formel härledasiz
1 Se t. ex. Denison, »Sources of Economic Growth», Ch 7 (CED, suppl Paper no 13, New York 1962), Tinbergen & Correa, »Quan- titative Adaptation of Education to Economic Growth», KYKLOS 1962: 11 och Correa, »The Economics of Human Resources», Ch XIV, Amsterdam 1963. Vissa slutsatser kan också dras genom analog tillämpning av tillväxt— teorier, som utgår från att kapitalets gräns- produktivitet växer år från är. Se t. ex. Solow, »Technical Progress, Capital Formation and Economic Growth», American Economic Re- view, suppl Paper May 1962. 2 Jfr sålunda Broms, »Produktionsutveckling och strukturförändring», Byggnadsindustrin 1961:4 och SOU 1962:11, bilaga 2, tab. 4. 3 Beträffande svenska undersökningar ba- serade på denna hypotes se Lundberg, »Pro- duktivitet och räntabilitet», kap. 6 och Jung- enfelt, »Produktivitet och kapitalmängd inom den svenska industrin under efterkrigstiden» (SOU 1962: 11, bilaga 2). För en diskussion av nämnda hypotes se t. ex. J. Robinson, »Essays in the Theory of Economic Grovsth», pp 115— 117. * För härledning av denna formel se IPF 1964: 9, avsnitt 3.2.
B = ba,: ' 1
'" . m . . B . O(OB—1)+beb—l— Zg1(a,,,a1—aa, aBl)
1=1
m >: gi be
i=1
b.., =rekryteringstakt för arbetskraft (=nytill—
komna per år/total arbetskraft) a.,, = avgångstakt
o =nationalinkomstens tillväxttakt där beteckning-arna har följande innebörd:
utan index : totalt och index B = i byggnadsindustrin
O'B =byggnadsproduktionens relativa tillväxt-
takt
g =re1ativ gränsproduktivitet för arbetskraft a = andel av avgående arbetskraft b = andel av nytillkommen arbetskraft m = antal utbildningsnivåer
Av dessa är sammansättningen av den avgående arbetskraften känd både från hela arbetsmarknaden och från bygg— nadsindustrin. Detsamma gäller beträf- fande sammansättningen med avseende på utbildning av den arbetskraft totalt sett som kommer in på marknaden.
Beträffande nationalinkomstens till- växttakt och de relativa gränsp—roduk- tiviteterna får antaganden göras, t. ex. 4 % om året för den förra och oför- ändrade relativa gr-änsprodu-ktiviteter för den sen-are. Vad slutligen byggnads- produktionens relativa tillväxttakt be- träffar så bestäms den .av produktions- modellen enligt de principer som redo- visades i föregående kapitel.
Detta innebär att samtliga termer i täljaren kan behandlas som kända stor- heter och v-i kan behandla rekryterings- takten som bestämd av den nya arbets- kraftens sammansättning. Sätt täljaren : C och vi får
utan index : totalt och index B = i byggnadsindustrin, j ; med utbildning på nivå j (j = 1, . . . . m)
Prognosproblemet har då reducerats till att finna realistiska värden för den nya arbetskraftens sammansättning. Som information kan då utnyttjas
(1) utvecklingsmöjligheterna inom branschen som de framgår av bransch- modellen enligt de principer som redo- visades i föregående avsnitt;
(2) arbetskraftens sammansättning i byggnadsindustrin vid en föregående tidpunkt, t. ex. 1950;
(3) sammansättningen av den nya ar- betskraften totalt under en förfluten tidsperiod, t.ex. 1950—1960;
(4) sammansättningen av den nya ar- betskraften i byggnadsindustrin under samma tidsperiod;
(5) sammansättningen av den nya ar- betskraften totalt under prognosperio- den.
Preliminära beräkningar tyder på att rekryteringstakten kommer att begrän- sas av ett tämligen snävt intervall. Där— emot blir intervallet vidare för den längst utbildade arbetskraften. Det är sannolikt att detta är uttryck för en viss realism. I rådande bristsituation torde det vara mycket svårt att avgöra
var den övre gränsen går för hur många civilingenjörer — vilka f. n. utgör när- mare 90 % av akademikerna i bygg— nadsindustrin — som kan sysselsättas 1975.
3.3. Sammanfattande synpunkter
Som framhölls i första kapitlet är det tre allmänna faktorer som måste vara kända för bestämning av arbetskrafts- behovet i byggnadsindustrin — liksom i varje annan bransch: Utvecklingen för efterfrågan på produkterna, pågående utvecklingstendenser inom branschen och deras betydelse för arbetskrafts- efter'frågan samt förändringarna kvan- titativt och kvalitativt på hela arbets- marknaden. Bestämningen av var och en av dessa faktorer kräver sin särskil- da modell.
En redogörelse för dessa tre modeller har här lämnats och det framgår hur de tre fakto-rerna är ömsesidigt bero- ende av varandra. Byggnadsbranschens arbetskraftsbehov kan inte behandlas isolerat från produktions— och arbets- kraftsutveckling i hela ekonomin, men inte heller schematiskt i en makro- modell utan hänsynstagande till bran- schens utvecklingsmöjligheter. Framför allt är det av vikt att ha klart för sig den mängd olika alternativ som en för- skjutning i arbetskraftsefterfrågan kan innebära, och att rekryteringsbehovet inte är entydigt givet av produktionens
storlek, utan att sammansättningen av den nya arbetskraften spelar en stor roll.
Det brukar ofta sägas att bristen på vissa byggnadsprodukter, framför allt bostäder, ytterst är ett uttryck för väl- ståndsökning. Utan en så tillspetsad formulering framgår det av produk- tionsmodellen tydligt sambandet mel- lan ökning i inkomster och ökad efter— frågan på byggnadsprodukter. Det är att räkna med att detta samband kom- mer att bestå i en ekonomi där kapi— talackumulationen spelar en central roll för nationalprodukten : nationalin- komstens ökning.
Men det är också av vikt att fram- hålla hur arbetskraften, ju längre i framtiden vi rör oss, kommer att allt- mer ha en annan sammansättning och använda andra produktionsmetoder än dem vi har i dag. I modellerna har den- na ständigt pågående förändring starkt betonats. Även om vi i dag inte kan få en fullständig uppfattning om utseen- det av framtidens produktionsmetoder, så kan vi utgå från, att de framtida ut- släppen av arbetskraft med en helt an- nan sammansättning än den som gällt till i dag kommer att driva fram nya produktionsmetoder och att de stora andelarna långt utbildad arbetskraft kommer att absorberas i byggnadsindu- strins likaväl som av hela samhällets arbetsmarknad.
Studiernas omfattning
[ början av 1950-talet utfördes en under- sökning av kollektivhusen i vårt land. Undersökningen redovisades i bostads- kollektiva kommitténs betänkande »Kol— lektivhus» (SOU 1954:3). Av bostads- byggnadsutredningen har jag fått i upp— drag att i korthet redovisa hur dessa kollektivhus fungerar i dag samt vilka nya kollektivhus som tillkommit under det senaste årtiondet.
Enligt uppdraget omfattar undersök— ningen bostadsfastigheter med kollektiv service, som kan förutsättas 'in aktuel- la i olika slag av tätorter. Med vissa undantag följer redovisningen upplägg- ningen i ovannämnda betänkande. Ut— ländska kollektivhus redovisas dock inte, inte heller de svenska pensionärs- hemmen, då inslaget av kollektiv ser- vice i dessa visat sig bli allt mindre framträdande. Däremot har medtagits en grupp kollektivhus, som inte behand- lades av bostadskollektiva kommittén, nämligen ungdomshem av viss typ. Med hänsyn till att undersökningen inrik- tats på fastigheter, som kan förutsättas bli mera allmänt förekommande, har inte ingått i uppdraget att beskriva stu- dentbostäderna på universitetsorterna. Studierna omfattar således följande hu- vudgrupper av kollektivhus:
1. Familjekollektivhus.
2. Kollektivhus för ensamboende ung- domar.
3. Kollektivhus för ensamboende yr- kesverksamma vuxna.
BILAGA 2
Kollektivhus i Sverige Av fil. lic. Gunnar Äsvärn
4. Kollektivhus för pensionärer och konvalescenter. Vad gäller punkterna 1 samt 3 och 4 omfattar beskrivningen alla kända fas- tigheter av respektive typer. Med hän— syn till den uppmärksamhet, som i sammanhanget ägnats familjekollektiv- husen, beskrives dessa något fylligare än övriga fastigheter. Av kollektivhus under punkt 2 torde finnas ett tämligen stort antal. Då variationerna emellertid inte synes vara betydande illustreras denna kategori av några exempel. Vad gäller erfarenheter av kollektiv— husen lämnade bostadskollektiva kom- mittén i ovannämnda betänkande en mycket utförlig redovisning, som i allt väsentligt fortfarande är aktuell. De erfarenheter som redovisas här begrän- sas därför till en mycket kort samman- fattning med vissa kompletterande syn— punkter. Med några få undantag avser redogö- relsen förhållandena under hösten 1963.
1 . F amiljekollektivhus 1.1. Familjekollektivhusens ålder och storlek Det första familjekollektivhuset i vårt land uppfördes vid John Ericssonsgatan i Stockholm 1935. Sedan dess har till— kommit ytterligare tio sådana fastighe- ter, varav åtta i Stockholms stad, en i Göteborgs stad och en i Täby köping. Vid tre av kollektivhusfastigheterna — Lundagården på Södermalm och Alviks- gården i Bromma, Stockholm, samt Guldhedens kollektivhus i Göteborg _
har senare de gemensamma servicean- ordningarna successivt avvecklats, var- för dessa numera fungerar som vanliga flerfamiljshus.
Redovisningen omfattar således åtta kollektivhus med följande byggnadsår och antal lägenheter:
.. Antal Uppfort år läg. 1. Kollektivhuset vid John Ericssons- gatan, Stockholm. 1935 56 2. YK—huset, Stock— holm ............ 1939 62 3. Gärdesgården, Stockholm ....... 1941 145 4. Kollektivhuset Marieberg, Stock- holm ............ 1944 198 5. Familjehotellet Nockebyhov, Stockholm ....... 1951 160 6. Kollektivhuset Blackeberg, Stock- holm ............ 1952 84 7. Hässelby familje- hotell, Stockholm. 1955—1956 328 8. Familjehotellet Näsby Parks cent- rum, Täby ...... 1960—1961 191
1.2. Gemensam service Som synes är anläggningarna av myc- ket varierande storlek. Trots detta har
den gemensamma servicen i kollektiv— husen ursprungligen organiserats på ett i stort sett tämligen likartat sätt. Det är i huvudsak följande fyra funktioner hos hushållen man sökt avlasta eller under- lätta, nämligen:
mathållning, barnavård, städning samt
tvätt.
Därjämte tillkommer vid några av kollektivhusen en mer eller mindre om- fattande vaktmästarservice — och i ett fall även viss sjukvårdsservice —— som framgår av den följande beskrivningen.
1.2.1. Kollektivhuset vid John Ericssons- gatan
1.2.1.1. Lägenhefstyper och hyror. Kol- lektivhuset vid John Ericssonsgatan till- kom på initiativ av bl. a. förutvarande stadsplanedirektören i Stockholm, ar- kitekt Sven Markelius, som även svarat för projekteringen. Fastigheten, som är byggd i sju vån-ingar, har organiserats som en bostadsrättsförening. Lägenhets- fördelningen och årsavgifterna är föl- jande:
Antal Lägenhetstyp åååh, Iniits, Ååäälgéfäfl' 9 Enkelrum, dusch . . . . 17 612 550 1 1 rum, kokvrå, dusch. 31 Hyra 1 080 8 1 rum, kokvrå, badrum 20 764 660 1 2 rum, kokvrå, badrum 35 Hyra 1 200 2 2 rum (utan avskiljan— de dörr), badrum. . 33 1 146 1 034 9 2 rum, kokvrå, badrum 36 1 375 1 197 2 2 rum, kokvrå, badrum 43 1 680 1 372 19 2 rum, kokvrå, badrum 42—45 1 680 1 416—1 448 1 3 rum, kokvrå, badrum 67 2 330 2 010 4 4 rum, kokvrå, badrum 107 3 056—3 437 2 268—2 942 56
Två lägenheter används som kontor, en för restaurangen och en för fastig- heten.
Till ovanstående avgifter, som inklu- derar värmetillägg, tillkommer 1 % av respektive lägenheters andelsvärde för yttre och inre reparationer.
1.212. Mathållning. I fastighetens bot- tenvåning ligger köket, till vilket är an- knutna dels restaurang för 35 personer, dels ett system av mathissar till de oli- ka lägenheterna-s kokvrår. Varje mat- hiss betjänar 12 lägenheter, vilka ge- nom lokaltelefoner står i förbindelse med köket. Vid beställning av mat till lägenheterna tillhandahåller restaurang- en porslin men däremot inte matbestick. På grund av betydande underskott på restaurangrörelsen har föreningen sedan några år tillbaka hyrt ut restau- rangen, som numera är öppen för all- mänheten, huvudsakligen för lunchser- vering. Källarmästaren som wförhyr lo— kalerna har förbundit sig att till husets lägenhetsägare och hyresgäster tillhan- dahålla mat till ett något lägre pris än till övriga gäster. Något måltidstvång för kollektivhusets hyresgäster förekom- mer inte. Ett fåtal, särskilt äldre, en- samstående personer begagnar sig av denna förmån, främst genom att bestäl- la upp mat via hissarna. Flertalet fa- miljer däremot ombesörjer själva sin matlagning i lägenheterna.
1.2.1.3. Barnavård. I kollektivhuset fanns ursprungligen ett daghem för hel- eller »halvdagsvård av husets barn och i mån av utrymme även för barn från utomstående familjer. Barn från huset kunde även få stanna över natten. Daghemmet drevs några år som helt privat institution. Även sedan barnav- delningen erhöll subventioner av kom- munala medel lämnade den betydande underskott. Då en del av daghemsloka-
lerna senare ansetts olämpliga drivs numera endast spädbarnsavdelningen, som mottar fyra—fem barn. I övrigt an- vänds lokalerna till barnträdgårdsverk- samhet för kollektivhusets och angrän- sande fastigheters barn. Som nytt dag- hem har kollektivhuset i stället upplå- tit en 2-rumslägenhet. Daghemmet åt— njuter sedvanligt kommunalt bidrag, varför avgifterna utgår efter samma normer som för andra kommunalt un- derstödda daghem. Verksamheten med— för för närvarande ca 2 000 kronors år- lig förlust för kollektivhuset.
12.1./+. Städning. Ursprungligen an- ställde föreningen två städerskor som mot fast lön utförde städning åt hyres— gästerna. Avgiften inbetalades till en särskild städkassa. Numera ombesörjes städningen av portvakten enligt gällan- de kollektivavtalspriser.
1.2.1 .5. Tvätt. Tidigare drev kollektiv- huset en mindre tvättinrättning i egen regi. Denna är numera upplåten till portvakten, som ombesörjer tvätt till husets hyresgäster. De erhåller därvid 19 % rabatt på gängse priser i allmän- na marknaden. Om hyresgästerna så önskar, kan de själva använd-a tvätt- stugan.
1.2.2. YK-huset
1.2.2.1. Lägenhetstyper och hyror. YK- huset (YK : Yrkeskvinnors Klubb, som tagit initiativet till kollektivhuset) har uppförts som punkthus i åtta våningar. Fastigheten har organiserats som aktie- bolag. Aktieägare i bolaget är dels Stif- telsen Yrkeskvinnors Hus, dels hyres- gästerna i fastigheten, v—ilka som insat- ser köper ett visst antal aktier, beroen- de på lägenhetens storlek. Lägenhets- fördelning och kostnader framgår av följande uppställning:
Lägenhets- WP
Årshyra, kr
rum, kokskåp rum, kokvrå. rum, kök . . . rum, kök rum, kök . . . rum, kök Enkelrum .....
62
800 1 000 1 250 1 900 2 600 3 080 720—780
Till de angivna hyrorna, vilka varie- rar något med lägenheternas belägenhet i fastigheten, kommer 20 % generellt tillägg, bränsletillägg samt 4,5 % i va- avgifter.
Bolaget svarar för yttre reparationer medan hyresgästerna-aktieägarna själva får bekosta lägenhetsreparationer.
1.2.2.2. Mathållning. I bottenvåningen finns kök och restaurang. De olika vå- ningsplanen står i förbindelse med kö- ket genom en mathiss, som är placerad invid personhissen i trappuppgången. Mathissen kan således inte nås direkt från lägenheterna. Ursprungligen drevs restaurangrörel- sen av fastighetsaktiebolaget. Då detta visade sig mindre fördelaktigt utarren- derades restaurangen till den förutva- rande köksföreståndarinnan under ett antal år, varvid bolaget förbehöll sig något förmånligare priser för sina hy- resgäster. Då hyresgästerna endast i yt- terst ringa omfattning utnyttjade re- staurangen har rörelsen fr. 0. m. 1959 uthyrts till enskild företagare. I den mån hyresgästerna numera anlitar re- staurangen får de betala samma priser som övriga matgäster.
1.223. Barnavård. Fastigheten har utrustats med daghem, som tidigare drevs av bolaget och senare av YK- husets Föräldraförening 11. p. a. för att avlasta bolaget den förlust, som var för-
enad med verksamheten. Sedan dag- hemmet 1951 moderniserats och god- känts för kommunala bidrag, drevs det som halvkommunalt företag, varvid för— äldraföreningen betalade halva hyres- kostnaden med förbehåll att minst fyra daghemsplatser skulle reserveras för fastighetens barn. Fr. o. m. 1959 har denna prioritetsrätt slopats och staden svarar numera för hela hyreskostnaden. I och med att kommunalt stöd utgår tillämpas samma avgifter som vid Stock- holms stads daghem.
1.224. Städning. Från början anskaf- fade bolaget städerskor åt familjerna. Som bostäder åt städerskorna anordna- des några enkelrum med gemensamt badrum och toalett. Städerskorna fick själva enligt överenskommelse åta sig arbete i fastighetens lägenheter. Denna service fungerade mindre tillfredsstäl— lande, främst beroende på att arbetskraf— ten i huvudsak togs i anspråk av vissa familjer, medan andra blev utan städ- hjälp. Bolaget anställde då städerskor mot fast lön och ombesörjde städför- medlingen till hyresgästerna. Ej heller detta experiment utföll väl. Sedan 1950 får familjerna själva anskaffa städhjälp och städerskebostäderna är uthyrda på vanligt sätt.
1.225. Tvätt. I kollektivhuset finns en tvättinrättning, som ursprungligen liksom de övriga serviceanordningarna
! l » ! l 1 » » !
dreVS i kollektivhusets egen regi. Denna är numera uthyrd och drivs som kom- mersiell tvättinrättning utan rabatter åt hyresgästerna.
1.2.3. Gärdesgården 1.2.3.1. Lägenhetstyper och hyror. Gär- desgården, som är privatägd, består av två större huskroppar om fyra respek- tive sex våningar. Lägenhetsfördelning- en och hyresbeloppen är följande:
.. Lägyta, Årshyra, Antal Lagenhetstyp m= kr Enkelrum, kokskåp, duschrum 23 980 54 Enkelrum, kokvrå, duschrum. 23 1 020 6 Enkelrum, kökskåp, badrum. . 29 1 020 8 Enkelrum, mörk kokvrå, bad- rum ..................... 25 1 040 8 1 rum, ljus kokvrå, badrum . . 33 1 180 4 1 rum, alkov, mörk kokvrå, badrum .................. 28 1 130 8 Dubblett,mörkkokvrå, badrum 39 1 440 6 Dubblett, kokvrå, badrum. . . 49 1 600 12 2 rum, kök, badrum ........ 57 1 870 2 2 rum, kök, badrum ........ 45 1 870 6 3 rum, kök, badrum ........ 53 2 040 1 4 rum, kök, badrum ........ 115 3 880 145
På de ovan angivna hyrorna, som av- ser första våningen, tillkommer för när- varande generellt hyrestillägg och va- avgift om tillsammans 39,6 % och bränsletillägg med 15 %.
För lägenhetstyperna enkelrum med duschrum finns gemensamma badrum och kylutrymmen för tre—fyra lägen- heter.
1.2.3.2. Mathällning. Fastigheten har gemensam matsal för hyresgästerna, men däremot inte centralkök utan ma- ten hämtas från en fristående restau— rang i bottenvåningen. Enligt bestäm- melse i hyreskontrakten förbinder sig hyresgästerna att köpa 20 middagsku- ponger i månaden under tio månader per år mot för närvarande 75 kronor (:S: 75 per måltid). För köp av yt- terligare fem kuponger är priset endast 3: 55 per måltid. Bestämmer sig hyres- gästerna för 25 middagar redan vid må- nadens början, tillämpas det lägre pri- set för samtliga måltider.
Hyresgästerna kan inte hämta med sig maten till lägenheterna. Vid sjuk- dom och övertidsarbete kan däremot hyresgäst få maten sänd till lägenhe- ten mot en extra avgift av 50 öre per gång. För detta ändamål står varje lä- genhet genom lokaltelefon i förbindelse med matsalen. Matsalen är stängd för semester under juli månad.
På sjunde våningen i anslutning till en solaltan finns en klubblokal med kaffekök. Lokalen upplåts åt hyresgäs— terna mot 20 kronor per gång. I lokal- hyran ingår duktyg, porslin, glas och bestick. Middag eller supé kan rekvire- ras från restaurangen och för uppass- ningen svarar kollektivhuset mot sär— skild avgift.
1.2.3.3. Barnavård. Då lägenheterna endast upplåts åt ensamboende perso- ner och barnlösa familjer finns inget daghem i fastigheten.
1.234. Städning. Sju städerskor finns anställda, varav sex bor i huset. Vid
sidan om sina uppgifter i kollektivhu— set utför personalen, med undantag av matsalshusan, städning -i lägenheterna efter överenskommelse med hyresgäs- terna. Städningen kostar 4: 50 per timme.
1.2.3.5. Tvätt. En mindre tvättinrätt- ning finns i huset. Den driv-s fristående från fastigheten och tillämpar inga ra- batter gentemot hyresgästerna i huset. Enligt uppgift utnyttjar hyresgästerna tvättinrättningen endast mycket spora— diskt. I fastigheten finns dessutom tvätt- och strykrum av sedvanlig typ.
1.2.41. Lägenhetstyper och hyror. Marie- bergshuset består av två friliggande byggnader i sex—åtta våningar med en överbyggd förbindelsegång dem emel- lan. Kollektivhuset har uppförts av byggmästare Olle Engkvist, som äger och förvaltar fastigheten. (De närmast följande tre fastigheterna, familjehotel- let Nockebyhov, Kollektivhuset Blacke- berg och Hässelby familjehotcll har uppförts av samma byggmästare samt ägs och förvaltas av samma företag.)
.. Lä .- ta, Årsh a Antal Lagenhetstyp gm; kl?” ' 55 1 rum, ljus kokvrå el. kokskåp 28—30 960—1 680 122 2 rum, ljus kokvrå .......... 44—50 1 500—2 160 15 3 rum, kök el. ljus kokvrå. . . . 65 2 340—2 760 6 4 rum, kök ................. 100 3 450—3 720 198
Ovanstående belopp är grundhyror. Därtill kommer generellt tillägg jämte va—tillägg med för närvarande samman- lagt 34,7 % samt bränsletillägg.
1.2.4.2. Mathållning. Huset är försett med centralkök och i anslutning där- till en restaurang för ca 100 personer. Denna används endast för husets gäs- ter och hålls öppen för servering av middagar kl. 16.30—19.00. Restaurangen är öppen två söndagar samt alla vardagar utom en lördag i varje månad. Den är stängd en månad under sommaren för personalens se— mester. Enligt bestämmelserna i hyres- kontrakten måste varje person över 10 år köpa 24 middagskuponger per må- nad i 10 månader per år —— en månad beräknas bortfalla för hyresgästernas semester och en månad för restaurang— ens stängning under sommaren. Priset
för de obligatoriska målti-dskuponger- na är 90 kronor per månad. Härav ut— gör 5 kronor grundavgift, som utgår även under hyresgästern-as semester och sjukdom eller under den tid restaurang- en hålls stängd.
Hyresgästerna kan även hämta ma- ten i matutlämningen vid centralköket och inta måltiderna i lägenheterna. För detta ändamål tillhandahålls särskilda mathämtare mot en engångshyra av 10 kronor. Den som hämtar mi-ddagsmaten får emellertid avstå från bröd, smör och kaffe. Gäster får medtagas till re- staurangen, men för dessa kostar mid- dagen 1 krona mer än för övriga. I an- slutning till den större matsalen finns en mindre festsal. Hyresgästerna kan om de så önskar vid sina privata fes- ter få maten serverad här mot ett till— lägg av 2 kronor per kuvert.
1.243. Barnavård. Barn i åldern 6 månader—7 år mottas i husets daghem för hel- och .halvdagsvård. Daghemmet, som kan vårda 48 barn, är för närva- rande fullbelagt. Ungefär hälften av barnen kommer från kollektivhuset och övriga från angränsande fastigheter. Vid sidan om daghemmet finns ett fri- tidshem. Till daghemmet utgår numera kommunalt bidrag. Avgiften är därige- nom fastställd av staden till samma be- lopp som vid stadens daghem. Fastig- hetsaktiebolaget svarar för daghemmets lokalhyra. I viss utsträckning förmedlar kollek- tivhusets daghem barnvakt under da- garna till familjer med sjuka småbarn. I övrigt anlitas vid sådana tillfällen den offentliga arbetsförmedlingen, om inte någon av föräldrarna stannar hemma och själv ser till barnen.
1.2.4.4. Städning. Fastigheten har an- ställt 11 städerskor, vilka samtliga bor i huset. Dessa svarar för städning och serveringshjälp i matsalen mot en fast månadslön. I mån av tid utför de där- jämte som privata uppdrag städning åt hyresgästerna till ett pris av för när— varande 4: 16 per timme. Nästan samt- liga familjer anlitar städhjälp mer eller mindre regelbundet.
1.245. Tvätt. I fastigheten ingår en kommersiell tvättanläggning, som hyrts
ut till utomstående företagare. Hyres- gästerna disponerar därjämte en ma- skintvättstuga. I flera fall förekommer att familjerna vidtalar någon av husets städerskor att utföra tvätten där.
1.2.4.6. Övrig service. Anläggningens vaktmästare betjänar hyresgästerna bland annat genom att förmedla varu- försändelser, värdep—ost, upplysningar, beställning av lägenhetsstädning m.m.
1.2.5. Familjehotellet Nockebyhov
1.2.51. Lägenhetstyper och hyror. Fa- miljehotellet Nockebyhov består av tre större smalhusbyggnader i tre—fyra vå- ningar om tillsammans 160 lägenheter grupperade kring 18 trappuppgångar. Huskropparna är förenade med smala förbindelsehus. Till ett av dessa har fastighetens huvudentré förlagts. Längs bottenvåningens ena sida går en kor- ridor genom alla tre byggnaderna, var- igenom samtliga trappuppgångar för— binds med serviceanordningarna i mit- tenhuset. Hyresgästerna kan således nå de gemensamma serv-iceanordningarna utan att lämna byggnaderna. Till anläggningen hör även viss rad- husbebyggelse. Lägenhetsbestånd och hyreskostnader visas i uppställningen nedan.
Antal Lägenhetstyp Lagit-Iyta, Årsläiryra, 25 1 rum och kökskåp .......... 23— 28 980—1 171 17 1 rum och kokskåp .......... 34— 42 1 418—1 717
1 1 rum och kokvrå ........... 48 1 956 1 2 rum och kokvrå ........... 58 2 400 21 1 rum och kök .............. 43— 48 1 693—1 853 31 2 rum och kök .............. 56—— 70 2 313—2 790 43 3 rum och kök .............. 69— 78 2 746—3 063 6 4 rum och kök .............. 95— 97 3 817—3 973 9 5 rum och kök .............. 114—120 4 561—4 857 6 rum och kök (i radhus) ..... 158 5 956
Till ovanstående hyresbelop'p kom- mer generellt tillägg och va—tillägg om sammanlagt 37,8 % samt bränsletill- lägg.
1.2.5.2. Mathållning. Anläggningen har försetts med centralkök och restaurang för ca 150 personer. Matsalen används uteslutande för servering av hyresgäs- ternas middagsmål vardagar kl. 16.30— 19.00 samt lördagar kl. 16.00—18.00. Beträffande mattvång, matkostnader, matsalens öppethållande samt valfrihet att inta måltiderna — i matsalen eller i lägenheterna — gäller samma bestäm— melser som vid Mariebergshuset. Hyresgäster äger rätt att ta med gäs- ter till restaurangen mot 1 kronas till- lägg per måltid på vardagar och 1: 50 på söndagar. I viss utsträckning är restaurangen öppen även för utomstå- ende, varvid priset per middag för när- varande är 4: 75 på vardagar och 5: 25 på söndagar. I anslutning till restaurangen finns två festsalar, en mindre för 12 perso- ner och en större — »det 5. k. turkiska tältet — för 34 personer. Dess-a festsa— lar kan hyras av hyresgästerna för sär- skilda tillställningar. Den större fest- salen uthyrs även till utomstående 'fa- miljer och sammanslutningar.
I kollektivhusets huvudentré finns en mindre mjölk- och speceributik _ Noc- kebyhovs servicebutik. Den är öppen vardagar mellan kl. 8.30—13.00 och 16.00—18.30.
1.2.5.3. Barnavård. Anläggningen in- nehåller inget daghem. Hyresgästerna
får vid behov anlita småbarnsinstitu- tioner utanför familjehotellet.
1.2.5./;. Städning. För renhållning in- om fastigheten finns åtta deltidsanställ- da städerskor, som hyr mindre tjänste- bostäder i fastigheten. Under en del av dagen utför dessa städning av vissa ge- mensamma utrymmen samt biträder med servering i matsalen. Övrig tid dis- ponerar de för städning i lägenheterna till ett pris av 4: 16 per timme efter överenskommelse med familjerna. Stä- derskorna har hittills haft full syssel- sättning inom kollektivhuset.
1.2.5.5. Tvätt. Kollektivhuset har ut— rustats med tre maskintvättstugor, en större och två mindre. Den större — Nockeby Handtvätt —— drevs ursprung- ligen kommersiellt av bolaget och sköt- tes av en heltidsanställd person. De öv- riga uppläts åt hyresgästerna. Sedan bo- laget numera avvecklat tvätterirörelsen upplåts även den större tvättstugan åt husets familjer. Det är rätt vanligt att familjerna anställer någon av husets städerskor för att tvätta åt sig där.
1.2.6. Kollektivhuset Blackeberg
1.2.61. Lägenhetstgper och hyror. Kol- lektivhuset Blackeberg best-år av ett sju- vånings punkthus om tillsammans 84 lägenheter. Fastighetens gemensamma serviceanordningar — centralkök med restaurang, butik och tvättstuga — är belägna i botten- och källarvåningarna. Lägenheterna är av två storlekstyper enligt nedanstående:
Antal Lägenhetstyp Lägrgyta, Årsläyra, 56 1 rum och kokvrå med balkong och badrum .............. 26 1 245 28 1 rum och kokvrå (dubblett) med balkong och badrum . 39 1 760 84
Till de angivna hyrorna kommer ge- nerellt tillägg och v-a-tillägg om tillsam— mans 46 % jämte bränsletillägg med ca 4: 50 per in?/år.
1.262. Mathällning. Kollektivhuset är utrustat med centralkök och restaurang. Mathållningen är i alla avseenden orga- niserad på samma sätt som i Mariebergs- huset och ger också hyresgästerna sam- ma valfrihet beträffande mathämtning. Gäster får medtagas i restaurangen, men för dessa utgår ett tillägg om 1 krona utöver matkupongen.
1.2.6.3. Barnavård. Då lägenheterna genomgående är tämligen små, är de inte avsedda för barnfamiljer. Kollek- tivhuset saknar därför daghem. För närvarande bebos fastigheten huvudsak- ligen av ensamstående personer och
1.2.6.4. Städning. En heltidsanställd städerska svarar för renhållning i trap- por och andra gemensamma utrymmen och hjälper dessutom till i serveringen. I mån av tid utför hon därjämte städ- ning i lägen-hetern-a. Sådan städhjälp efterfrågas dock endast i undantagsfall.
1.2.6.5. Tvätt. Utöver en traditionell maskintvättstuga tillhandahåller inte fastigheten någon tvättservice åt hyres- gästerna.
1.2.7. Hässelby familjehotell
1.2.7.1. Lägenhetstyper och hyror. Häs— selby familjehotell består av 17 sam- manbyggda hus, därav fyra höghus om nio—tio våningar. Övrig-a är låghus i två—tre våningar. En korridor leder genom hela byggnadskomplexet. Fa- unga familjer utan barn. Ett daghem miljehotellet innehåller följande bo- t'inns i kollektivhusets grannskap. stadslägenheter: .. Låg-yta, Årshyra, Antal Lagenhetstyp m? kr 46 1 rum, kokskåp ............. 29 1 590 22 1 rum, kokvrå .............. 36 1 813 34 1 rum, kök ................. 42 2 136 8 2 rum, kokskåp ............. 44 2 189 11 2 rum, kokvrå .............. 61 2 892 91 2 rum, kök ................. 60 2 875 72 3 rum, kök ................. 68 3 272 41 4 rum, kök ................. 88 4 120 3 5 rum, kök ................. 143 6 578 328
Till ovanstående grundhyror tillkom- mer för närvarande generellt tillägg och va-tillägg med 24 % samt hränsletill- lägg.
1.2.7.2. Mathållning. Familjehotellet är försett med centralkök och restau— rang för ca 200 personer. Denna an— vänds endast för husets hyresgäster och
hålls öppen för serve-ring av middagar kl. 16.30—19.00. Centralköket svarar även för mat till familjehotellets dag— hem. Mathållningen är organiserad på samma sätt som vid Mariebergshuset och kostnaderna är också desamma. Gäster får medtagas till restaurangen, men för dessa kost—ar middagen 1 krona mer än för övriga.
I anslutning till matsalen finns en festvåning, där hyresgästerna kan ar- rangera privata middagar.
1.2.7.3. Barnavård. Barn i åldern 6 månader—7 år mottas i husets daghem för hel- eller halvdagsvård. Daghemmet, som kan vårda 54 barn, är för närva- rande fullbelagt med barn från familje— hotellet. Av dessa är 12 spädbarn. Vid sidan om daghemmet finns ett fritids- hem. Till daghemmet utgår kommunalt bidrag, varigenom avgiften är fastställd av staden och utgår med samma be— lopp som vid stadens daghem.
1.2.7.4. Tvätt. Utöver fyra tvättstugor med sedvanlig utrustning tillhandahål- ler inte familjehotellet någon tvättser- vice åt hyresgästerna.
1.2.7.5. Städning. Den personal som svarar för städning av fastighetens all— männa utrymmen städ-ar även i mån av tid åt hyresgästerna mot avtalsenlig timlön. I mån av behov anskaffar fa— miljehonellets vaktmästare ytterligare städhjälp åt de boende.
1.2.7.6. övrig service. Centralt belä- get i huset finns en vaktmästarexpedi- tion, som är öppen vardagar utom lör- dagar kl. 7.30—9.00 och 16.00—19.00 samt lördagar och dag före helgdag kl. 730—9.00 och 16.00—18.00. Vaktmäs-
Ldgenhetsfördelning i skivhuset
taren förmedlar försändelser och paket till hyresgästerna och står till tjänst med upplysningar samt tar emot hyres- gästernas beställningar av lägenhets- städning och tvättstugor.
Inom familjehotellet finns snabbköps- butik, kemisk tvätt, tandläkare, bloms- teraffär, herrskrädderi, Skönhetssalong samt centralgarage med servicestation. Till hyresgästernas disposition finns även samlingssalar och hobbyrum samt en gymnastiksal. Hässelby gårds kapell, tillhörigt Spånga församling, är beläget inom familjehotellet.
1.2.8. Familjehotellet Näsby Parks centrum
1.2.81. Lägenhetstyper och hyror. Fa— miljehotellet i Näsby Parks centrum inom Täby köping består av ett punkt— hus i 14 och ett skivhus i 9 våningar. Huskroppxarna är sammanbundna med en lägre byggnad, dit kök och matsal förlagts. Anläggningen har uppförts av byggnadsfirman Samuelsson & Bonnier som också äger och förvaltar fastighe- ten. Familjehotellet innehåller samman- lagt 191 lägenheter från 1 rum och kok- skåp till 7 rum och kök. Lägenhetsför- delningen och hyreskostnaderna inklu- sive värmetillägg är följande:
Antal Lägenhetstyp Lag—yta, Årshyra, m kr
16 1 rum, kokskåp ............. 17 1 200 16 1 » kök ................. 35 2 100 32 2 » » och matrum ....... 65 3 360 42 3 » » ................. 81 4 320 16 5 n » ................. 111 6 660
4 6 » » ................. 161 8 760 2 7 » » ................. 186 10 020
128
Lägenhetsfördelning i punkthuset
Antal Lägenhetstyp
Arshyra,
Låg-yta, m2 kr
24 3 » » 24 4 » » 6 » » 1 rum, kök och matrum . .
2580 77 4200 102 5460 179 10200
Familjehotellet har utrustats med en rad serviceanordningar. Dessa är dock inte begränsade enbart till hyresgäster i familjehotellet utan betjänar också boende inom angränsande fastigheter.
1.2.8.2. Mathållning. Inom familjeho- tellet finnes restaurang, där lunch och middag serveras. Hyresgästerna måste binda sig för abonnemang om 24 mål- tider i månaden under 10 månader per år, men har frihet att välja mellan att äta i husets restaurang eller att hämta maten med sig till lägenheterna. I det senare fallet får hyresgästen avstå från smör, bröd och kaffe. Månadsabon- nemang kostar 102 kronor. För pri- vata middagar m. 111. står en mindre festvåning för ca 30 personer till hy- resgästernas förfogande. Restaurangen svarar även för viss servering i klubb- och hobbylokaler, som ingår i familje- hotellet. Restaurangen hålles stängd en månad per år. I anslutning till familjehotellet finns livsmedels- och andra butiker. Dessa är dock inte vare sig organisatoriskt eller ekonomiskt samordnade med familje- hotellet.
1.2.8.3. Barnavård. Familjehotellet saknar eget daghem. Hyresgästerna är hänvisade till ett kommunalt daghem några minuters gångväg från centrum.
1.2.8.4. Städning. För att ombesörja städning åt hyresgästerna har familje- hotellet anställt fem städerskor, som ar-
betar mot en avgift om 4 kronor per timme.
1.2.8.5. Tvätt. Inom familjehotellet finns fem tvättstugor av traditionell typ. Någon kollektiv tvättservice tillhanda- hålles däremot inte, frånsett att husets städerskor vid behov utför tvätt åt hy- resgästerna.
1.2.8.6. övrig service. I anslutning till familjehotellet har byggherren uppfört en sjukvårdscentral (läkargrupp om fem privatpraktiserande läkare jämte folktandvårdspoliklinik och barnavårds- central) samt ett sjukhotell om 15 rum för 20 patienter. Vården omfattar dels konvalescentvård och även i viss om- fattning kortvarig åldringsvård, dels vissa utredningsfall. Både sjukvårds- centralen och sjukhotellet, där vård- kostnaden per dag är 50 kronor för en- skilt och 35 kronor för delat rum, är öppna även för andra än familjehotel— lets hyresgäster. Vissa av platserna för— hyres för närvarande av Stockholms stad.
Familjehotellets reception, som hålles öppen vardagar kl. 9—12 samt dessutom kl. 17—19 tisdagar och torsdagar, sva- rar för viss varuförmedling etc. åt hy- resgästerna.
1.3. Kollektivhusens hyresgäster För att kunna bedöma kollektivhusens förutsättningar som bostadsform har ut- förts vissa undersökningar rörande hy-
resgästernas sociala och ekonomiska förhållanden. I det följande redovisas hushållstyper, åldersfördelning, social- gruppering, inkomstförhållanden samt omfattningen av hustrurnas förvärvs- arbete.
Uppgifterna har hämtats ur mantals- längderna och avser förhållandena i no- vember 1960, som vid tiden för denna del av undersökningen var den senaste tidpunkt för vilka samtliga dessa för- hållanden finns redovisade för alla kol- lektivhusen. Vid Kollektivhuset Näsby Parks centrum hade då inte [ännu all-a hyresgäster hunnit att flytta in. En del av de boende i detta kollektivhus ingår således inte i undersökningen.
I tabellerna i den fortsatta redovis- ningen används följande förkortningar för de olika kollektivhusen.
Kollektivhuset vid John Ericssons—
gatan Je YK—huset Yk Gärdesgården Gä Kollektivhuset Marieberg Mb Fa'mjljebotellet Nockebyhov Nk Kollektivhuset Blackeberg Bl
Familjehotellet Hässelby går—d Hg Fam-iljehotellet Näsby Parks centrum Nä
1.3.1. Hushållstyper
Undersökningen omfattar totalt 1094 hushåll av olika typer. En dryg tredje- del av hushållen i familjekollektivhusen utgörs av ensamstående kvinnor. En- samma män är däremot mindre vanliga. F-amiljetypen en vuxen med barn är ännu ovanligare och förekommer i nå- gon större omfattning huvudsakligen i Mariebergshuset och i Familjehotelle-t Hässelby gård. Totalt bebos 61 % av kol- lektivhuslägenheterna av ensamstående personer (exklusive 3 % två samboen- de ogifta vuxna).. En mindre del av dessa sammanbor med ett eller flera barn. Familjetypen man och hustru ut- gör 17 %, medan man och hustru jämte ett eller flera barn utgör 19 %. Hus- hållstyperna överensstämmer tämligen väl med förhållandena i kollektivhusen ett årtionde tidigare frånsett att ande— len barnfamiljer minskat något.
Fördelningen inom olika fastigheter visas i tab. 1.
Tabell ]. Hushållstyper
Hushållstyp Je Yk Gä Mb Nk Bl Hg Nä Totalt 1320 "3,22 1 vuxen man.. ................... 6 5 25 22 10 26 35 20 149 14 16 1 vuxen kvinna .................. 24 28 76 68 62 42 88 33 421 38 35 1 vuxen+1barn ................. 1 2 2 26 8 2 25 5 71 6 5 1 vuxen + 2 eller flera barn ....... — — — 19 — — 11 4 34 3 2 2 vuxna (2 kvinnor, 2 män eller 1 av vartdera könet, ej gifta) ......... 2 4 4 11 4 — 8 — 33 3 1 Man+hustru .................... 7 6 10 26 39 7 52 35 182 17 16 Man + hustru + 1 barn ........... 2 1 3 15 9 6 54 11 101 9 10 Man + hustru + 2barn ........... 2 6 — 12 11 —— 48 7 86 8 12 Man + hustru + 3 el. flera barn.. . . — — _ 5 2 — 10 —— 17 2 3 Summa hushåll 44 52|120|204|145| 83|331|115 1 094 100 | 100
1.3.2. Ålders- och könsfördelning
Ålderssammansättningen bland de bo- ende i kollektivhusen har ändrats be- tydligt mellan 1952 och 1960. Barn un—
der 7 år har reducerats mycket kraf- tigt, medan 15—20-åringar har ökat något. Personer i de yngre produktiva åldrarna, 20—45 år, har minskat med
0——7
Kollektivhus år
7—15 år
45—65 över65
år
30—45 år
1 5—20 år
20—30
år Totalt
Absoluta tal
Je .......................... 5 Yk ......................... 3 Gå ......................... 4 Mb ......................... 26 Nk ......................... 13 B1 .......................... 5 Hg ......................... 1 23
13
NQM
17 78
—— 9 13 20 16 65 6 7 13 25 24 85 1 29 26 59 24 145 37 41 106 99 28 394 17 26 54 67 76 270 1 23 42 22 10 106 29 98 271 92 49 740
38 49 38 44 211
Summa män ................... 106 91 38 106 247 138 77 803 % 1960 ................ 55 50 36 39 43 33 28 40 % 1952 ................ 55 46 29 43 44 30 34 43 Summa kvinnor ................ 86 90 67 165 327 284 194 1 213 % 1960 ................ 45 50 64 61 57 67 72 60 % 1952 ................ 45 54 71 57 56 70 66 58 Totalt ................ 192 181 105 271 574 422 271 2 016 % 1960 ................ 10 9 5 13 28 21 13 100 % 1952 ................ 17 9 2 23 29 12 7 100
11 % medan andelen i högre åldrar fördubblats, se tab. 2. Allmänt sett in- nebär förändringarna en höjning av ge— nomsnittsåldern varigenom åldersför- delningen i kollektivhusen numera i mindre grad än tidigare avviker från
vad som är vanligt i andra fastigheter med familjelägenheter. I uppställningen nedan visas åldersför-delningen i kol- lektivhusen 1952 och 1960 samt som jämförelse motsvarande fördelning för Stockholm i dess helhet.
. Stockholm
Ålder år Kollektivhusen % i dess helhet %
1952 1960 1952 1960 0— 7 ............. 1 7 10 1 1 8 7—1 5 ............. 9 9 1 0 12 1 5—20 ............. 2 5 4 7 20—45 ............. 52 41 40 33 45—65 ............. 1 2 21 25 27 över 65 ............. 7 13 10 12
Könsfördelningen är rätt ojämn. Från- sett åldrar under 15 år finns en bety- dande övervikt för kvinnorna (se tab. 2).
1.3.3. Socialgruppering1 Liksom ett årtionde tidigare bebos kol- lektivhusen huvudsakligen av personer med yrken som enligt gängse indelning hänförs till socialgrupperna I och II.
Bland männen tillhör huvudparten so- cialgrupp I, medan socialgrupp II är vanligast bland kvinnorna. Endast 9 % tillhör socialgrupp III. En betydande del av dessa tillhör fastigheternas ser- vicepersonal. Det tidigare konstaterade förhållandet att arbetarbefolkning i tra- ditionell mening endast i undantagsfall
1 Vid den sociala gruppindelningen har an- vänts valstatistikens indelningsgrunder.
Tabell 3. Socialgruppering
Yrkesutövare och f. d. yrkesutövare
Socialgrupp Kollektivhus Totalt I II II I mån ................ 8 9 3 20 Je kvinnor ............. 1 5 1 5 5 35 totalt ............... 23 24 8 55 män ................ 15 4 —— 1 9 Yk kvinnor ............. 24 10 5 39 totalt ............... 39 14 5 58 män ................ 25 16 1 42 Gå kvinnor ............. 15 65 8 88 totalt ............... 40 81 9 130 män ................ 44 39 9 92 Mb kvinnor ............. 43 113 21 177 totalt ............... 87 1 52 30 269 män ................ 49 1 7 5 71 Nk kvinnor ............. 40 59 12 111 totalt ............... 89 76 1 7 182 män ................ 1 6 18 5 39 Bl kvinnor ............. 1 1 37 5 53 totalt ............... 27 55 10 92 män ................ 1 13 81 18 212 Hg kvinnor ............. 88 137 24 249 totalt ............... 201 21 8 42 461 män ................ 34 34 5 73 Nä kvinnor ............. 9 35 7 51 totalt ............... 43 69 1 2 124 I allt män ................ 304 218 46 568 absoluta tal kvinnor ............. 245 471 87 803 totalt ............... 549 689 133 1 371 män ................ 54 38 8 100 % kvinnor ............. 30 59 1 1 1 00 totalt ............... 40 50 10 1 00 Stockholm i dess helhet, båda könen 12 44 44 1 00
bosatt sig (eller kunnat få bostad) i kollektivhusen gäller alltså fortfarande (se tab. 3).
1.3.4. Inkomstft'jrhållanden1
Även om således de boende i kollektiv- husen i huvudsak räknas till de högre socialgrupperna, innebär inte detta att de -i allmänhet kan betecknas som sär- skilt välsituerade. En femtedel av hus- hållen har visserligen årsinkomster över 30 000 kronor men en något större an-
del har iårsinkomster, som understiger 10000 kronor. Betydligt mer än en tredjedel av hushållen har inkomster om 10 000—20 000 kronor (se tab. 4). In- komstnivån bland kollektivhusets hy- resgäster kan således inte anses ligga särskilt högt. I synnerhet bland de en— samboende kvinnorna ligger inkomster- na i stor utsträckning på en rätt låg nivå. Huvuddelen av de boende kom—
! Inkomstuppgifterna avser taxerad inkomst för statlig inkomstskatt.
Tabell
4. Årsinkomster i olika hushållstyper
Årsinkomst, kr
Hushållstyp högst
10 001— 20 000
20 001—— 30 000
över Totalt
1 vuxen man ............. 8 18 1 vuxen kvinna .......... 78 100 1 vuxen + 1 barn ......... 9 13 1 vuxen + 2 el. flera barn. . 1 3 2 vuxna ................. 1 1 Man + hustru ............ 7 3 Man + hustru + 1 barn . . . 3 1 Man + hustru + 2 barn . . . 1 — Man + hustru + 3 el. fl. barn ................... — 1 Summa 108 140 % 10 13
74 27 22 149 201 35 7 421 36 10 3 71 25 2 3 34 11 13 7 33 38 57 77 182 30 33 34 101 11 27 47 86 1 3 12 17 427 207 212 1 094 39 19 19 100
mer inte över en inkomstnivå, som är rätt vanlig för betydande grupper av kroppsarbetare. Den ensidiga sociala sammansättningen kan således inte be- ro på att kollektivhusformen skulle ställa sig för dyr för dessa senare.
1.3.5. H uslrurnas förvärvsarbete
Ett av motiven för familjekollektivhu- sen har varit och är att underlätta hus- hållsarbetet i familjer där båda makar- na förvärvsarbetar. Undersökningen vi- sar också att det övervägande antalet hustrur har inkomst av eget förvärvs- arbete. —— .ndast & ett fall svarar hust- run för hela wfa—miljeinkomsten. _— Men trots service-anordningarna är en så pass stor andel som en femtedel av hustrurna hemma-fruar, medan mannen ensam svarar för familjens försörjning. Familjehotellet Nockebyhov och kollek— tivhuset Blackeberg har den högsta wan- delen förvärvsarbetande hustrur. I båda dessa fastigheter, som saknar daghem, är andelen barnlösa familjer relativt hög.
Över hälften av hustrurna har årsin- komster som understiger 10 000 kr., en
tredjedel har årsinkomster om 10 000— 20000 kronor och endast 10 % årsin- komster över 30 000 kronor. Hustrurnas inkomst ligger i allmänhet lägre än re- spektive mäns. Totalt har omkring två tredjedelar av hustrurna en årsinkomst som understiger mannens, en fjärdedel har ungefär samma, medan omkring en tolftedel har högre årsinkomster än mannen (se tab. 5).
2. Kategorikollektivhus
2.1. Kollektivhus för ensamboende ungdom En annan kategori med särskilt påtag- liga behov av viss gemensam service är förvärvsarbetande och studerande ung- dom, som inte bor i sina hem. För des- sa har i många fall ordnats särskilda ungdomsbostäder i syfte att underlätta anpassningen till ny milj-ö bland nyin- flyttad ungdom och överhuvudtaget att utgöra ett alternativ till inneboende- systemet. Den följande redogörelsen har begränsats till ungdomshotell, som drivs av Stiftelsen Hem för ungdom i Stock-
Tabell 5. Familjeinkomsternas fördelning på hustrur och män
Mannens årsinkomst, kr Hustruns årsinkomst, 823132 kr högst 10 001— 20 001— över Totalt förvär fs _ 10 000 20 000 30 000 30 000 arbetande hustrur Högst 10 000 ............. 26 78 48 27 179 57 10 001—20 000 ........... 10 47 37 10 104 33 20 001—30 000 ............ 4 6 5 8 23 7 över 30 000 .............. — 4 3 2 9 3 Totalt 40 135 93 47 315 100 % 13 43 29 15 100
holm. I Stockholm driver dess-utom bl. a. KFUM, KFUK oc-h Stadsmissionen lik- nande ungdomshotell. Bl. a. KFUM har också uppfört sådana ungdomshotell på andra platser, bl. a. i Sandviken, Gävle, Västerås, Norrköping, Borås och Malmö.
2.1.1. Stiftelsens Hem för ungdom ung— damshatell
Delvis som en följd av den starka in- flyttningen av ungdom till Stockholm under 40—talet bildades 1945 Stiftelsen Hem för ungdom. Stiftelsen har enligt stadgarna till uppgift »att arbeta för tillkomsten av goda hem i Stockholms olika stadsdelar för ensamstående mind- re välsituerade ungdomar i syfte att be- främja skötsamma ungdomars utveck- ling och utbildning till goda yrkesmän och medborgare genom skapande av en uppfostrande miljö med låga bostads- kostnader». Detta syfte söker stiftelsen förverkliga dels genom att uppföra sär- skilda kollektivhem, dels genom att för- hyra lämpliga lokaler och iordningstäl- la dessa till hem för sådana ungdomar, företrädesvis i åldern 15—21 år. För närvarande driver stiftelsen fem sådana hem, benämnda ungdomshotell — om sammanlagt ca 575 bostadsrum. Fyra av dessa kan rubriceras som kollektivhus och är belägna i stadsdelarna Hägersten,
Björkhagen, Hässelby Gård och Nybo- h-ov. Ett sjätte ungd-omshotell invigdes i februari 1964 i stadsdelen Gubbängen.
Anläggningarna har visat sig mot-sva- ra de krav, som ställs på ändamålsen— liga och trivsamma ungdomsbostäder, och efterfrågan på rum är mycket stor. Samtliga hyresgäster vid ungdomshotel- len förmedlas genom stadens ungdom-s- upplysning -— ett organ som sorterar under barnavårdsnämnden med huvud- saklig uppgift att bedriva råwdgivnfings- verksamhet och rumsförmedling för ungdom.
2.1.2. Hägerstens ungdomshotell
Stiftelsen började sin verksamhet 1947 i tre fastigheter i Midsommarkransen. Hotellet tar för närvarande emot 115 ungdomar i enkelrum. I fastigheterna finns vidare restaurang, personalbostä— der samt lokaler för fritidssysselsätt- ningar och hobby. I varje bostadsrum finns tvättställ och i varje våningsplan dagrum, pentry samt bad- och toalett- avdelning. Hyran för ett möblerat en— kelrum med en yta av 13,5 m2 är 135 kronor per månad inklusive ersättning för veckostädning, elektrisk ström, sänglinne och handdukar samt tvätt härav. Ungdomarna är skyldiga att ut- nyttja hotellets restaurang, som även
betjänar allmänheten, och måste binda sig för inköp av 25 måltidskuponger per månad till en kostnad av 81:25. För ungdomar som önskar ett större antal måltider lämnas särskild rabatt på por— tionspriset. Helinackorderingspriset blir således 216 kronor per månad.
2.1.3. Björkhagens ungdomshotell Hösten 1956 öppnade stiftelsen ett and- ra hem, beläget i stadsdelen Björkha- gens centrum. Ungdomshotellet omfat- tar fem våningsplan (2—6) i ett 16 vå- ningars höghus. Antalet enkelrum är 105 och dubbelrum 10. Rummen uthy- res möblerade. Enkelrum-men har en yta av 17 mg. Till varje rum hör ett kapprum och i anslutning därtill toa- lett och tvättställ samt rymliga garde- rober och skåp för underkläder, linne, smutstvätt m. m. I varje våning finns för hyresgästerna gemensamma utrym- men såsom bad— och duschrum, hand- tvättstuga, tork- och strykrum, kokvrå med särskilda förvaringsutrymmen för varje hyresgäst, sällskapsrum med bal— kong .samt telefonhytter. Vidare ingår i den kollektiva servicen en restaurang som utnyttjas såväl av ungdomshotellets hyresgäster som av allmän-heten. Mat- leveranser sker även till ett i fastighe- ten inrymt barndaghem. Hyreskostnaden för enkelrum är 130 —170 kronor per månad, beroende på rummets storlek, och för dubbelrum 180 kronor per månad. Hyresgäst är skyldig lösa måltidskuponger på samma sätt som ovan angivits vid Hägerstens ung- domshotell.
2.1.4. Hässelby ungdomshotell Den 1 maj 1957 öppnades Hässelby ung— domshotell, som disponerar sex vå- ningsplan vi ett höghus. Hotellet motta- ger 157 ungdomar varav 149 i enkelrum och 8 i dubbletter och dubbelrum. Stor- leken på enkelrummen, av vilka hälften
har balkong, varierar från 12 till 25 m2 inklusive kapprum, toalettrum och gar- derobsutrymmen. Möblerings- och in- redningsstandarden överensstämmer med vad som angivits för Björkhagens ungdomshotell.
I fastigheten finns en restaurang, som i första hand betjänar ungdomshotellets hyresgäster. Då denna restaurang inte drivs i stiftelsens regi, har överenskom- melse träffat-s med restauranginnehava— ren om rabatterade måltidspriser för ungdomarna.
Rummen uthyres liksom i stiftelsens övriga anläggningar möblerade och hy- reskostnaden för enkelrum varierar från 130 till 180 kronor per månad be- roende på storlek ooh stan-dard. För dubbelrum är hyran 180 kronor samt för dubbletter 250 kronor per månad.
2.1.5. Nybohovs ungdomshotell Under 1962 öppnades ett ung-domshotell i Nybohov. Det upptar fyra plan i ett sjuvåningshus. Förutom ungdomshotel- let, som har separat ingång, inrymmer fastigheten affärs-, kontors- och insti- tutionsl-o-kaler samt i bottenvåningen restaurang. Den sistnämnda, som har plats för drygt hundratalet gäster, drivs av stiftelsen i anslutning till hotellet och betjänar i första hand hyresgäster- na men också allmänheten. Ungdomar- na måste binda sig för 25 middagar i månaden till ett pris av 81: 25. Ungdomshotellet har uteslutande en- kelrum och kan ta emot 180 ungdomar, hälften pojkar och hälften flickor. Rumsytorna varierar från ca 16,4 till 26,1 m2 inklusive kapprum, toalettrum med badkar samt garderobs- och för- varingsutrymmen för underkläder, lin- ne m. m. Hyran varierar med rumsstor— leken mellan 225 och 250 kronor per månad. I varje våningsplan finns gemen- samma utrymmen för hyresgästerna, så— som sällskapsrum med TV, två pentryn,
varav det ena med specialbyggt kylskåp med separata låsbara fack för varje hy- resgäst, tvättstuga med helautomatisk tvättmaskin och snabbcentrifug och två torkskåp, strykrum med torkskåp samt fyra telefonhytter.
2.1.6. Ungdomarnas ålder och kön Av sammanlagt 567 hyresgäster vid de fyra ungdomshotellen var vid årsskiftet 1962/63 hälften eller 280 under 21 år och medelåldern låg något under 21 år. Fördelningen på åldrar bland flickor och pojkar visas i uppställningen ne- dan:
Ålder, år Flickor Pojkar Totalt 15 — 1 1 16 1 2 3 17 9 18 27 18 35 32 67 19 68 28 96 20 54 32 86 21 48 62 110 22 36 59 95 23 20 31 51 24 11 15 26 25 1 2 3 26 — 2 2 Summa 283 284 567
Uppställningen vis-ar att hyresgäster i de lägsta och de högsta åldrarna är få. De utan jämförelse vanligaste åld- rarna är 18—23 år; för flickorna lig— ger tyngdpunkten på 19—20 år och för pojkarna på 21—22 är.
2.2. Kollektivhus för ensamboende yrkesverk-
samma vuxna
Yrkesverksamma, ensamboende vuxna personer utan vårdnad om minderåriga barn har ofta stort behov av hjälp med hushållsarbetet 'liksom av bostadsser— vice överhuvudtaget. I Stockholm finns ett antal kollektivhus för denna kate- gori, samtliga av dem endast för kvin- nor. Någon registrering av dylika fas- tigheter för landet i övrigt förekommer
inte. Vid den inventering som utfördes av bostadskollektiva kommittén om— kring 1950 fanns dock inga sådana fas- tigheter utanför Stockholm.
2.2.1. Kollektivhuset Smaragden
Kollektivhuset Smaragden uppfördes 1938 av byggmästare Olle Engkvist. Fas- tigheten, som organiserats som ett aktie- bolag, är beläget på Kungsklippan på nedre Kungsholmen och är avsett för självförsörjande kvinnor. Smaragden är uppfört som en vinkelbyggnad i sex våningar. Kollektivhuset innehåller sammanlagt 213 lägenheter, flertalet om ett rum och kokvrå och badrum samt några lägenheter om två rum med kok— vrå. Lägenhetsytorna varierar mellan 23 och 45 mg. 1955 tillkom en lägenhet om tre rum med kök och badrum om 118 m2 genom ombyggnad av den ti- digare gymnastiksalen. Grundhyrorna är för lägenheter om 23 m2 61 kronor, för lägenheter om 30 m2 71 kronor och för lägenheter om 45 m2 108 kronor per månad. Grundhyran för 3-rumslägen- heten utgör ca 400 kronor per månad. På dessa grundhyror utgår hyrestillägg och va-tillägg med tillsammans 53,3 %. Härtill kommer bränsletil'lägg.
Centralkök och matsal, som rymmer 130 personer, jämte ett klubbrum är förlagda till sjätte våningen. Kollektiv— huset serverar endast middagar och kostnaden är 90 kronor för 24 midda- gar, vilket utgör det månatliga minimum varje hyresgäst måste köpa under 10 månader per år. Om hyresgäst är sjuk eller inte hinner hem i tid till middags— målet i matsalen, är det möjligt att mot 25 öre per gång få maten till lägenheten. Cirka 15—20 lägenheter i varje etage saknar egna badrum. För dessa finns i vartdera våningsplanet två'badrum och ett duschrum för gemensamt bruk.
För serviceanordningarnas skötsel finns förutom en heltidsanställd före-
ståndarinna fem städerskor, två kokers- kor, ett köksbiträde, två diskerskor samt fyra servitriser, varav en på heltid och tre för del av dagen. Städerskorna är anställda av företaget dels för städning av gemensamma utrymmen, dels för bi- träde i köket. övrig tid disponerar de för att mot ersättning utföra städning åt hyresgästerna. Vanlig lägenhetsstädning kostar 4: 16 per timme och storrengö— ring 5: 81 per timme.
Till kollektivanordningarna hör även en handtvättstuga med torkrum och mangel samt en kommersiellt driven maskintvättstuga.
2.2.2. Alma Detthows stiftelse
Detthows stiftelse bildades 1927 med uppgift »att på förmånliga villkor till- handahålla bostäder jämte måltids— inackordering för bildade, självförsör- jande, låg't avlönade kvinnor (viss per- sonal i statens och kommunens tjänst, kontorsanställda och andra därmed jämställda)». För ändamålet har upp- förts tre bostadshus på skilda ställen i staden, innehållande tillsammans 202 enkelrum och fyra dubbletter, alla för— sedda med kokvrå och tvättrum med wc.
Grundhyrorna utgör 450—800 kronor per lägenhet och år. Därutöver utgår vissa tillägg beroende på hyresgästernas inkomster, maximalt 90 kronor per år.
Mathållningen har ordnats kollektivt genom centralkök och restaurang. En- dast middagsmål serveras, och måltider- na får endast i undantagsfall hämtas upp på rummen såsom vid övertidsarbe- te, sjukdom eller annat giltigt förhinder. Hyresgäst får därvid själv hålla porslin och bestick. Matsalen är i regel stängd två vardagar och två söndagar per må— nad samt under juli månad. Kostnaden för middagarna är för närvarande 90 kronor för 26 måltider (26 måltider är obligatoriskt per månad). För icke in-
hyresgäst på grund av ledighet från ar- betet ej bor i fastigheten görs visst av- drag för tid omfattande minst 5 dagar i följd. Semesteravdrag får ske för 30 da- gar per år. Fem gånger per månad kan hyresgäst bjuda gäster — dock ej till söndagsmiddag — genom att utnyttja egna kuponger mot ett extra tillägg av 1 krona per gång. Enstaka gäster får medtagas även i vanliga fall, men detta bör anmälas i förväg. Middagspris för gäst är för närvarande 4 kronor för var- dagsmiddag och för söndagsmiddag 5 kronor.
Lägenheterna har inte försetts med individuella badrum, utan gemensamma bad betjänar flera lägenheter. Fastig— heten svarar inte för någon städservice.
För hyresgästernas gemensamma bruk finns vidare tvättstugor, torkrum, strykrum och sällskapsrum.
2.2.3. Elfvinggärden
Elfvinggården i Stockholm, som upp- fördes åren 1939—1940, ägs och förval- tas av Systrarna Elfvings Stiftelse. I fas- tigheten beredes bostad om 1 eller 2 rum åt »mindre bemedlade, bildade da— mer, som en väsentlig del av sitt liv bott i Stockholm». Staden har under ett antal år subventionerat stiftelsen ge- nom att bevilja befrielse från tomträtts— avgäld.
Anläggningen består av 9 byggnader, förlagda kring en stor gård av parkna— tur. De olika byggnaderna är inbördes förbundna genom täckta arkader.
Totalt innehåller kollektivhuset 277 lägenheter enligt uppställningen på s. 558.
Grundhyran utgör för de mindre lä- genhetstyperna 1 000—1 052 kronor per år samt för de större 1 169—1 674 kro- nor per år. Därtill kommer hyres- och bränsletillägg samt avgift för vatten och värme.
Låg-yta,
Lägenhetstyp m?
1 rum, alkov, kokvrå och badrum ............... 1 rum, alkov, kokvrå och badrum ............... 2 rum, kokvrå och badrum (varav en för köksföre- ståndarinnan) .......... 2 rum, kokvrå och bad- rum .................. 2 rum, mottagningsrum och badrum (vicevärdin— na) ................... . 3 rum, kök och badrum (portvakt) ............. enkelrum (huvudsakligen personalrum) med gemen- samt pentry och badrum
277
Fastigheten innehåller centralkök och matsal samt i anslutning därtill säll- skapsrum och terrass. I matsalen serve- ras middagar 26 dagar per månad från- sett juli, då restaurangen är stängd. Hy- resgästerna kan välja mellan att inta måltiderna i matsalen eller att hämta maten till lägenheterna. I båda fallen kostar måltidskort om 20 middagar per månad, vilket är obligatoriskt minimum, 75 kronor. Speciella villkor gäller vid bortovaro, liksom även beträffande gäs- ter. Vid sjukdom kan maten erhållas i lägenheten mot 25 öres tillägg.
Städningen har organiserats så, att all korridor- och trappstädning uppdra- gits åt en utomstående firma — AB Städcentralen. För att bereda hyresgäs- terna tillgång till städhjälp i lägenheter- na tillhandahåller stiftelsen bostad och kost åt fyra städerskor till samma pri- ser som gäller för Elfvinggårdens an- ställda personal. Lägenhetsstäderskornra uppbär själva ersättning av hyresgäs- terna med för närvarande 4: 50 per timme.
I källarvåningen finns två maskin- tvättstugor av sedvanlig typ, vilka jämte tork-, mangel- och strykrum utan kost-
nad kan användas av hyresgästerna. Därjämte upplåtes ett rum i källaren till hyresgästerna som hobbyrum.
I huvudbyggnaden finns matvarubu- tik och damfrisering med ingång såväl utifrån som från fastighetens entréhall.
Personalen består av vicevärdinna, köksföreståndarinna, kokerska, tre köks- biträden, ett barbiträde, en matsals- kassörska samt portvakt.
Av Elfvinggårdens hyresgäster har 60 % uppnått folkpens-ionsåldern; en— dast 18 % är under 60 år. Då Elfving- gården saknar möjligheter för åldrings- vård och inte kan lämna den service, som kan vara önskvärd för gamla, har styrelsen därför sett sig nödsakad sätta åldersgränsen för inflyttning till 60 år (i vissa fall 62 år). Med hänsyn till den relativt höga genomsnittsål-dern har emellertid en Viss tillsyn och vård vid sjukdomsfall alltmera visat sig nödvän- dig. Bland hyresgästerna har därför b-il- dats en särskild sjukvårdsförening, som för hjälp vid akuta sjukdomsfall (ej för kroniker- eller åldringsvård) fr. o. 111. år 1947 anställt en sjuksköterska. Stif- telsens bidrag till verksamheten utgöres av billig bostad samt kost till sjukskö- terskan. Av sjukvårdsföreningen uppbär hon därjämte viss mindre lön. Genom att vårdbehoven successivt ökat har det visat sig otillräckligt med enbart en sjuksköterska. Från år 1955 har även en hemhjälp anställts. Fr. o. in. samma år lämnar stiftelsen därför —— utöver vad ovan nämnts _— ett årligt kontant bidrag till föreningen. Sjukvårdsför— eningen finansierar i övrigt sin verk— samhet dels genom årsavgifter — för närvarande 15 kronor _ dels genom viss patientavgift för besök av sjukskö- terskan eller hemhjälpen, dels slutligen genom försäljning av arbeten från för- eningens syföreningsverksamhet. Inom anläggningen finns ett sjuksignalsystem, genom vilket hyresgäst vid sjukdoms—
fall kan tillkalla sjuksköterskan eller hemhjälpen.
Från stiftelsens ledning har framförts följande synpunkter på sjukvårdsser— vicen:
»— — _— Den stora anhopningen av gamla, som under åren uppstått, medför ovedersägligen stora svårigheter på grund av åderförkalkning och andra ålderssjukdomar. Då ingen sjukvårds- avdelning finnes, är det många som trots befintliga kollektiva anordningar måste intagas på anstalt av något slag under senare delen .av sitt liv. Å andra sidan är det beklagligt att nödgas av- visa sökande, som uppnått 60 år, då det ofta är just de äldre, som önskar åt- njuta fördelarna av de kollektiva an- ordningarna och tillfällen till kontak- ter och de äldre ensamståendes bostads- fråga för närvarande är så ytterligt prekär. _ — _»
Stiftelsen framhåller vidare att sjuk- vårdsföreningens verksamhet visat sig fylla ett stort behov, men att för- eningens frivilliga karaktär och svaga ekonomi medfört vissa svårigheter vad gäller kontinuiteten.
2.3. Kollektivhus för pensionärer och konvales- center
En fjärde kategori i stort behov av hjälp med hushållsarbetet är åldringar
och konvalescenter. Bland de försök som gjorts för att bistå dessa typer av hushåll bör särskilt nämnas vissa stif- telsehus med i vissa fall tämligen om— fattande service. Även på denna punkt har undersökningarna begränsats till Stockholmsområdet. Liknande anlägg- ningar på andra håll i landet torde vara ovanliga.
2.3.1. Blomsterfondens fastigheter, Stockholm
I syfte att bereda hem och vård åt »mindre bemedlade äldre personer» har föreningen Blomsterfonden i Stockholm uppfört sammanlagt 18 fastigheter, var- igenom beretts bostäder åt närmare 1 500 åldringar. Fastigheterna, som upp- fördes dels under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, dels under åren 1956—1963, bildar tre skilda komplex om flera byggnader vartdera. Anlägg— ningar är belägna en på Norrmalm, en på Södermalm och en i stadsdelen Lise— berg. Stockholms stad har bidragit med tomtupplåtelse mot låg avgäld.
Inom fastigheterna finns olika lägen- hetstyper, från rymliga tvårumslägen- heter med kök till enkelrum med kok- vrå till följande hyror:
Lägenhetstyp Årshyra, kr
Vid de äldre Blomstergårdama
NHHHHHH
Vid Blomstergården Liseberg
rum och mörk kokvrå .................. rum och ljus kokvrå .................... rum, alkov och ljus kokvrå .............. rum, hall och kokvrå ................... rum och kök ........................... rum, hall, stor alkov och mindre kök rum, hall och kök ......................
....... » 565 » 700
1 rum och kokvrå ........................ 2 rum och kokvrå ........................
....... » 625 » 880 ....... » 840 » 925 ....... » 830 o 1 000 ....... » 960 » 990 ....... » 990 » 1 430 ....... 1 500
2 600
från 515 till 550
Till ovanstående grundhyror kommer, utöver bränsle- och va-tillägg, allmän- na hyreshöjningar med för närvarande ca 40 % på grundhyrorna för de äldre bostäderna samt 4 % för Liseberg.
Av donationsmedel utbetalas årligen ca 20000 kronor till hyresgäster som hyresbidrag.
Lägenheterna på Södermalm saknar badrum och varmt vatten. Varje bo— stadsenhet har där en särskild bad- avdelning om fyra badrum. Priset för bad inklusive baderska är 1 krona. Blomstergården vid Liseberg är fullt modern.
För varje fastighetsgrupp har ordnats gemensam mathållning med centralkök och matsal för middagsmålet frånsett anläggningen på Norrmalm, där matsa- len numera endast används som sam— lingssal, varför hyresgästerna får hämta maten i centralköket. Även vid de övriga anläggningarna har hyresgästerna möj— lighet att hämta maten till sina lägen— heter om de så önskar. Något måltids- tvång föreligger inte vid någondera an- läggningen. Priset är för närvarande vid köp av kuponger för hämtning av maten 2:20—3z30 för måltid om två rätter.
Lägenhetsstädning och annan rengö- ring utföres dels av särskilt anställd per- sonal, dels i mån av tid och behov av sjukvårdsbiträden. Städhjälpen kan tas i anspråk för mycket korta intervaller ned till 15 minuter och priset är för närvarande 2: 70 i timmen.
Ursprungligen drev blomstergårdar- na —— som fastigheterna benämnes _— såväl egna bagerier som tvättinrätt- ningar. Dessa har numera överlåtits på utomstående företagare. Anläggningar— na har försetts med maskintvättstugor, där hyresgästerna själva kan utföra sin tvätt.
Blomstergårdarna förestås av värdin— nor, som bistår hyresgästerna i olika
avseenden. Fri öppen läkarvård samt ständig tillgång till utbildade sjuk— sköterskor med biträden hör vidare till den service, som står till hyresgäster- nas förfogande. I fastigheterna anord- nas läkarmottagning minst en gång i veckan. Konsultationen är för hyresgäs- terna kostnadsfri. Slutligen finns vid blomstergårdarna på Södermalm och i Liseberg särskilda avdelningar för sjuka och ålderssvaga hyresgäster från samtliga fastigheter. Sjukavdelningen på Södermalm har 20 enkelrum där sjuk— liga hyresgäster kan bli vårdade i van- liga bostäder. Dessutom finns en mindre sjuksal med tre sängplatser vid akuta sjukdomsfall för vård av sängliggande sjuka. Sjukhemmet vid anläggningen i Liseberg har 54 vårdplatser varav 44 är avsedda för långtidssjuka, som får flytta med sig egna möbler och andra tillhörigheter till sjukrummet. De övri— ga 10 platserna är avsedda för kort— varigt akut sjuka hyresgäster.
Sysselsättningsproblemet har man sökt lösa genom att ordna olika slag av verksamhet bland pensionärerna. Sålun- da finns väv- och slöjdsalar. Vidare or- ganiseras studiecirklar i frågor som in- tresserar åldringar.
2.3.2. Lärargården, förening 11. p. a., Lidingö
På Lidingö uppfördes under åren 1950 -—1952 ett hem för pensionerade folk- skollärare. Anläggningen utgörs av 9 mindre, sammanfogade byggnader, grupperade kring en större villa, vari inrymts kök, matsal, sällskapsrum, vissa personalbostäder samt värmecentral för anläggningen. Samtliga byggnader är förbundna med varandra genom en gångförbindelse i källarplanet. Lägen- heternas storlek och hyreskostnader är följande:
Antal Lägenhetstyp Låg-yta, m2 Årshyra, kr 12 1 rum, kokskåp och toalettrum 25—26 1 003—1 083 1 1 » kokvrå och badrum . . 29 1 120 1 1 » » ............... 28 1 100 7 1 » » toalettrum ..... 28—34 1 145—1 351 4 1 » » toalettrum och balkong ........ 37 1 526 2 1 » » badrum ........ 32 1 295 3 2 » » toalettrum ..... 43—46 1 720—1 900 20 2 » » toalettrum och balkong ........ 43—51 1 887—2 211 8 3 » » toalettrum och balkong ........ 65—71 2 846—2 850 1 3 » » badrum ........ 75 2 540 1 2 » kök » ........ 68 2 380 1 4 » » » ........ 80 2 688 61
Utöver lägenhetshyror enligt ovan er— lägger varje hyresgäst 400 kronor per år i hyra för kök, matsal och sällskaps- rum. Mot särskild ersättning dispone— rar källarmästaren vid behov dessa ut- rymmen för egna arrangemang.
Lägenheter utan eget badrum har till- gång till gemensamt bad i källaren.
Matserveringen tillhandahåller endast middagsmål. 25 måltider per månad är obligatoriska och kostar 115 kronor eller 4: 58 per måltid. Vid frånvaro en- staka dagar avräknas 2 kronor och vid sammanhängande bortovaro 2: 50 per måltid.
Hyresgästerna kan få utfört städning i lägenheterna av städerska, anställd av hemmet.
Anläggningen har gemensam tvätt— stuga av sedvanlig typ.
Sjuksköterska bor inom anläggningen utan att vara anställd av hemmet. Mot ersättning besöker hon de sjuka. Hem— met ersätter henne dessutom med 400 kronor per år för hennes insatser.
Hemmet ordnar viss underhållning för hyresgästerna.
Anläggningen och serviceanord- ningarna sköts av vice värd, 1 fastighets— skötare, 1 källarmästare samt 1 köks- biträde.
2.3.3. Lärarinnehemmen Ro i Stockholm och Lidingö
Stiftelsen Svenska lärarinnors ålder- doms- och vilohem har till syfte att be— reda bekväma bostäder åt pensionerade lärarinnor, som under en följd av år verkat företrädesvis vid någon av Sve- riges flick- eller samskolor. Stiftelsen driver två hem — anläggningarna be- nämns »Ro» — ett i Stockholm och ett på Lidingö.
Ro i Stockholm. Hemmet innehåller 27 lägenheter, varav 15 om 1 rum och kokvrå och 12 om 2 rum och kokvrå. Lägenheterna saknar badrum. Grund— hyran för den minsta lägenhetstypen utgör 585 kronor och för den större 1375 kronor per år. Därtill kommer vissa generella tillägg och bränsletill- lägg samt 100 kronor i inträdesavgift.
De gemensamma anordningarna ut— görs av centralkök, matsal, samlingssal, takterrass och badrum.
Middagsinackordering är obligatorisk 10 månader av året (restaurangen är stängd under juli och en månad avräk- nas för hyresgästs bortovaro från hem- met) till en kostnad av 180 kronor per månad. Då så motiveras av hälsoskäl eller efter särskild överenskommelse
med husmor serveras middagen i lägen- heterna. Besökande kan mot viss extra avgift delta i middagsmålet om anmälan till husmor sker i god tid.
Vid sjukdomsfall kan pensionär mot timersättning — för närvarande 3: 50 i timmen — få viss hjälp av vid hem— met anställd sjukvårdskunnig person. Hemmet åtar sig dock inte att behålla långvarigt fysiskt eller psykiskt sjuka.
Hyresgästerna får själva bekosta städ- ningen av lägenheterna.
Ro på Lidingö. Hemmet innehåller lägenheter om 1 rum med sovalkov och tvättrum kombinerat med kokvrå. Lä- genheterna saknar badrum. Hyresgäst betalar 4 200 kronor per år för helinac— kordering, vari ingår bostad med elljus i begränsad omfattning, middagsmål i matsalen, tillgång till sällskapsrum och trädgård, tillfälle till bad i gemensamma badrum samt fri läkarvård av hemmets läkare. Vid sjukdom serveras middags- målet i lägenheten. Frukost serveras till en kostnad av 2: 50. Besökande får mot extra avgift delta i de gemensamma måltiderna om anmälan görs i god tid.
Hemmet svarar för städning av lägen- heterna en gång i veckan samt storren- göring på våren.
Hyresgäst får mottaga nattgäst under sammanlagt högst 14 dagar per år. Vid lindrigare sjukdomsfall kan pensionä- rerna få hjälp mot viss timlön av vid hemmet anställd sjukvårdskunnig per- son. För ;att finansiera en del av denna sjukvårdsservice erlägger varje hyres- gäst 4 kronor per månad. Hemmet åtar sig dock inte att behålla långvarigt fy- siskt eller psykiskt sjuka.
2.3.4. Björnbo, SPP:s pensionärsbostä- der, Lidingö
Svenska Personal-Pensionskassan fär- digställde under åren 1952—1956 ett bo- stadsområde på Lidingö med omfattan- de gemensam service för hela området. Huvuddelen av bostäderna är avsedda för pensionärer, gifta par och ensam— stående.
Anläggningen består av en central byggnad i åtta våningar, innehållan- de centralkök, matsal, livsmedelsbu- tik, tvättinrättning, postombudskontor, bankexpedition och sällskapsrum samt en del bostadslägenheter. Centralbygg— naden har invändig förbindelse med en länga tvåvåningshus samt med en sjuk- avdelning i samma plan. Med central- byggnaden har vidare genom ett korri— dorsystem förbundits fyra trevånings huslängor omkring en öppen plats på ett högre plan. Samtliga hyresgäster kan därigenom besöka matsalen och övriga serviceanordningar genom inomhusför- bindelser.
Huvudvikten vid planeringen av om- rådet har helt naturligt lagts på de äld- res behov. För att undvika en alltför ensidig social miljö ingår emellertid även en radhusgrupp för barnfamiljer, vilka även har möjlighet att utnyttja den gemensamma servicen.
Om man bortser från radhusbebyg- gelsen och vissa personalbostäder — tillsammans 45 st. — innehåller bo— stadsprojektet 208 lägenheter med ne— danstående fördelning på storlekar och hyreskostnader.
Till ovanstående hyror kommer ett generellt hyrestillägg om för närvaran-
Antal Lägenhetstyp Lägsta Årffa' 80 1 rum och kök (eller motsv.) 25— 33 1 308—1 776 90 2 » » » ............. 40—— 62 2 064—3 288 22 3 » » » ............. 71— 86 3 444—3 960 16 4 » » » ............. 90—129 4 092—5 448
de 12 % samt bränsletillägg om för när— varande ca 5 kr/m2.
I den gemensamma matsalen serveras middag kl. 16.30—18.30 vanliga varda- gar och 16.00—18.00 övriga dagar. Mat- salen är stängd ca 10 helgdagar om året. Övrig mathållning får hyresgästerna själva svara för. I anslutning till mat- salen finns sällskapsrum och gästmat— sal, vilken senare kan användas av hy- resgästerna för privata tillställningar. Hyresgästerna i pensionärslägenheterna måste förbinda sig att erlägga en fast avgift för måltidsabonnemang om för närvarande 60 kronor per person och månad och betalar därjämte 1: 50 per middagsmål.
Inom anläggningen finns städerskor som efter förhandsbeställning kan anli— tas av hyresgästerna till en kostnad av 5 kronor per timme.
Eftersom flertalet av de minsta lägen— heterna saknar dusch- och badrum finns i höghuset en bad— och bastuav- delning, som utan särskild kostnad får användas av hyresgästerna.
Ett av sällskapsrummen, innehållan- de lånebibliotek och biljard, används som arbetslokal för sömnads- och hand- arbeten, som i terapeutiskt syfte anord- nas för hyresgästerna.
Sjukavdelningen har 36 vårdplatser och drivs i samarbete med Stockholms läns landsting. Vid akuta sjukdomar får hyresgästerna kostnadsfri vård på av- delningen. För öppen vård genom hem- samarit, vilket också organiseras av an- läggningen, erlägger hyresgästerna en avgift om 5 kronor per timme.
2.3.5. Stora Sköndals pensionärsbebyg- gelse, Stockholm
Svenska Diakonsällskapet färdigställde 1952 ett gästhem för pensionärer på Stora Sköndal. Syftet med anläggningen har varit att skapa ett hem med avsevärt
större rörlighet och frihet än gängse ålderdomshem. Gästhemmet upplåtes därför både för fasta och tillfälliga gäs- ter. De tillfälliga gästerna har förut- satts skapa omväxling och ge nya im— pulser åt de mera permanent bosatta. Denna tanke har enligt hemmets led- ning visat sig riktig och efterfrågan på platser har varit och är alltjämt stor.
Från denna utgångspunkt byggde säll- skapet de följande åren upp en rad pensionärshem och friliggande enfa- miljsbostäder, där pensionerade ensam— stående och familjer beretts bostad med tämligen omfattande gemensam service. Anläggningen som 1960 kompletterades med ett sjukhem omfattar för närvaran- de följande:
gästhem: 25 platser, varav 6 i dubblet- ter och 19 i enkelrum;
pensionärshem: 8 lägenheter om 3 rum och kök;
pensionärshus i villor och kedjehus: 31 st. om 2—4 rum och kök;
sjukhem: 35 platser. Årsllyran vid pensionärshemmen, in- klusive värme, utgör 3 600 kronor per lägenhet. Hyreskostnaderna för villor och kedjehus varierar med storlek och byggnadsår. Villor om 3 rum och kök från senare år betingar en hyra inklusi- ve värme om ca 4 500 kronor samt för 4 rum och kök ca 5 800 kronor.
Pensionärsbebyggelsen har till viss del spritts inom området för att skapa en så gynnsam social miljö som möjligt. Flertalet villor har tillkommit efter personliga önskemål. Tomtområdena liksom tillfartsvägarna svarar diakon— sällskapet för. Skötsel av blomsteran- läggningar kring den egna tomten be- kostas dock av hyresgästen-pensionä- ren, men han kan mot ersättning anlita diakonanstaltens trädgårdspersonal.
I gästhemmet och sjukhemmet är gäs- terna inackorderade varvid i pensions— priset ingår tre måltider per dag. Hel- inackordering kostar 34: 50 per dag på
gästhemmet och 70 kronor per dag på sjukhemmet. Pensionärer i villor och radhus kan välja mellan att laga maten själva eller att äta en eller flera målti- der i gästhemmets matsalar. Någon form av mattvång finns inte. De som så öns- kar kan vid behov få maten hemburen till bostaden. Frukost kostar 3 kronor, lunch 8: 75 och middag 7: 75.
Vid sjukhemmet mottages dels kro— niskt sjuka pensionärer, dels tillfälligt sjuka från gäst- och pensionärshemmen. Stockholms stad äger rätt att belägga minst 13 platser.
För öppen sjukvård finns särskild sjuksköterska anställd. Avgift uttages en- ligt sjuksköterskeföreningens taxa. Dess- utom anordnas vid behov hjälp av hem- samariter. Läkarmottagning finns i sjukhemmet, vilken är öppen två dagar i veckan. Sjukgymnast finns inom insti- tutionen.
I gäst- och sjukhem ingår all städ- ning och renhållning i inackorderings- priset. För övriga pensionärer finns städerskor, vilka kan beställas genom värdinnan. Avgiften är för närvarande 5:50 per timme.
Inom området finns en tvättinrätt- ning som hyresgästerna kan använda. Tvättinrättningen utför även tvätt åt pensionärerna mot ett pris av 1: 50 per kg. För pensionärer på gäst- och sjuk- hem ingår tvätten i avgiften.
Badrum finns i samtliga lägenheter. I gäst- och sjukhem finns badrum i varje avdelning, där gästerna om de så önskar kan få hjälp vid badning. Två bastuanläggningar finns också inom om- rådet.
Åtskilligt har gjorts för pensionärer- nas sysselsättning och trevnad genom omfattande bibliotek, studiecirklar, gudstjänster i egen kyrka, föredrag, mu- sikunderhållning m. m.
Inom institutionen finns en postom— budsexpedition samt en kiosk för di—
verse varor. Pensionärerna erhåller ku- ratorshjälp genom kontoret, då de så önskar (deklarationer, bank, sjukför- säkring m. m.). En damfrisörska be— söker vid behov hyresgästerna i lägen- heterna.
Planerad utbyggnad. Med de erfaren- heter, som vunnits under de gångna elva åren, och med hänsyn till det stora behov som föreligger, planerar diakon- sällskapet att bygga ut denna sin verk- samhet ytterligare. Därvid kommer i stort sett samma principer att följas, som legat till grund för den redan be— fintliga verksamheten.
Den planerade utbyggnaden beräknas i en första etapp omfatta följande:
gästhem (hem för ensamma gamla): 52 platser, varav 48 i enkelrum och 4 i dubbelrum,
sjukhem: 60 platser, villor och radhus:
med 2 rum och kök 55 lägenheter » 3 » » » 17 » » 4 » » » 13 » Därutöver har diakonsällskapet för avsikt att, därest behov alltjämt före— ligger, ytterligare utbygga denna verk- samhet.
3. Erfarenheter av kollektivhusen
I bostadskollektiva kommitténs tidigare nämnda betänkande lämnades en in— gående redogörelse för de erfarenheter man dittills fått av kollektivhusen. Den nu utförda undersökningen bestyrker i allt väsentligt tidigare erfarenheter. Med hänvisning till den utförliga redovis- ningen av bostadskollektiva kommittén lämnas därför här endast en mycket kort sammanfattning av dessa erfaren- heter jämte vissa kommentarer rörande förhållanden som synes vara av särskilt intresse för bedömningen av kollektiv— husen som bostadsform.
3.1. Lägenheterna och bostadsformen Lägenheterna i kollektivhusen avviker i själva verket rått obetydligt från bo— städerna i mera traditionella hus från- sett att utrymmena i allmänhet är något mindre än motsvarande lägenhetstyper i andra fastigheter. Beträffande hyres- gästernas uppfattning av lägenheterna har inte utförts andra undersökningar än enstaka intervjuer med personer som bor eller har bott i kollektivhus. Därvid har särskilt framhållits att lägenheterna i flera av kollektivhusen är alltför små, i synnerhet för barnfamiljer. Dessutom är köksutrymmena ofta väl knappt till- tagna med hänsyn till att hushållen, trots centralkök och restaurang, måste utföra åtskillig matlagning i lägenhe- terna. Beträffande bostadsformen gäller så- vitt jag kunnat finna fortfarande de omdömen som redovisats av bostads- kollektiva kommittén. Bostadsfonmen ställer sig inte dyr och bör därför ur ekonomisk synpunkt vara möjlig för mycket stora grupper. Främst vissa psykologiska faktorer synes emellertid medverka till att bostadsformen —— så som den kommit till uttryck i de svenska kollektivhusen — endast pas— sar för begränsade grupper. Från fas- tighetsägarnas sida — detta gäller sär- skilt familjekollektivhusen — har i fle- ra fall framhållits att verksamheten va- rit förenad med icke obetydliga pro— blem. Dessa uppges till stor del bero på att man, särskilt under rådande bo- stadsbrist, ofta fått »fel» hyresgäster, vilka i själva verket inte tilltalas av kollektivhusformen. Att familjekollektivhusen praktiskt taget saknar arbetarfamiljer är ett för- hållande som i detta sammanhang för- tjänar uppmärksammas. Objektivt sett förhåller det sig rimligen så att arbetar- familjer har lika stora behov av hjälp i hushållsarbetet som tjänstemannafamil-
jer, och en mycket stor grupp arbetar- l'amiljer skulle uppenbarligen gå i land med kostnaderna att bo i kollektivhu- sen. En del av förklaringen till att så inte är fallet synes vara att man från kollektivhusens sida av främst psyko- logiska skäl eftersträvat en viss homo- genitet i hyresgästbeståndet och därvid satsat på manschettyrkena. Men förkla- ringen kan också ligga däri att arbetar- hushållen har relativt sett mindre in- tresse för denna bostadsform, kanske delvis beroende på att kollektivhusen hittills praktiskt taget helt bebotts av andra samhällsgrupper.
Vad gäller kategorikollektivhus synes fördelarna för de boende att få bekväm tillgång till service vara så betydande att eventuella avigsidor med boende- formen blir mindre framträdande. Helt allmänt synes det dock vara förenat med vissa svårigheter att förena kravet på billig service med erforderlig grad av avskildhet. Detta synes särskilt gälla de fall där man för att hålla kostnader- na låga även gjort bad- och duschrum, kylutrymmen m. m. gemensamma. Från- sett ungdomshotell och liknande, där så- dana arrangemang kan anses acceptabla, torde dylika lösningar numera tämligen allmänt anses representera en allt för låg standard.
3.2. Mathållningen Som framgår av de tidigare uppgifter- na är maten billig i kollektivhusen. Hy— resgästerna kan i de flesta anläggningar- na efter eget val äta middag i matsalen eller hämta maten med sig till lägen- heten. De boende får i regel medföra gäster, men ingen av restaurangerna har ursprungligen varit avsedd för all- mänheten i egentlig mening. Främst av ekonomiska skäl har numera restau— rangerna vid några av kollektivhusen gjorts oberoende av respektive fastig— heter och hålls öppna för allmänheten.
Vid de kollektivhus som fortfarande driver restauranger enbart baserade på hyresgästerna i respektive fastigheter, har man från kollektivhusens sida an- sett det nödvändigt att uppehålla »mål— tidstvång». Det är dock uppenbart att detta tvång är rätt impopulärt bland flertalet hyresgäster och fastighetsägar- na är väl medvetna härom. I de två familjekollektivhus som inte har mål- tidstvång _ kollektivhuset vid John Ericssonsgatan och YK-huset — lagar en stor del av familjerna maten i lägen- heterna i stället för att utnyttja restau— rangen. Andra hyresgäster har lättare att acceptera den fasta matordning som abonnemangstvånget innebär. Frånsett »mattvånget» finner många hyresgäster det mindre tilltalande att behöva inta måltiderna tillsammans med övriga hy— resgäster. Detta gäller främst familje- kollektivhusen. Ett betydande antal av de boende där föredrar således att häm- ta med sig maten till lägenheterna, trots att detta innebär mera besvär och för- dyrar mathållningen genom att man därvid går miste om smör, bröd och kaffe.
3.3. Bamavården
Vid sidan om mathållningen var barna- vården ursprungligen en av de vik- tigaste servicegrenarna i familjekollek— tivhusen. —— Det gällde ju att göra det möjligt för gifta kvinnor att ha ett för- värvsarbete, och då måste barnavårds— frågan i första hand lösas. _ När de första kollektivhusen uppfördes var dag- hem i vår tids mening någonting rela— tivt ovanligt. Det visade sig dock snart att småbarnsinstitutionerna i dessa ofta små enheter blev mycket kostnadskrä— vande — bl. a. beroende på att barn- antalet kunde fluktuera betydligt från år till år. Efter hand har man begärt och erhållit kommunala bidrag. Där- igenom har taxorna kommit att bli de-
samma som vid stadens och andra av staden subventionerade daghem. Samti- digt har daghemmen blivit tillgängliga även för andra än kollektivhusens fa- miljer. De daghem som för närvarande finns vid kollektivhusen avviker således inte från andra daghem.
Några av familjekollektivhusen och samtliga kategorikollektivhus saknar daghem. Detta har i ett par fall (kollek- tivhuset Blackeberg respektive Gärdes— gården) motiverats med att fastigheter— na med hänsyn till lägenheternas stor- lek eller av andra skäl inte är avsedda för respektive inte upplåts åt barnfa- miljer. Vid två andra familjekollektiv- hus (familjehotellet Nockebyhov och familjehotellet Näsby Parks centrum) hänvisas familjerna till närliggande dag- hem.
3.4. Städningen Även städservicen har vållat betydande problem, som i vissa fall varit så stora att man vid vissa familjekollektivhus tvingats lägga ner verksamheten och övergå till att rekrytera städerskor ge- nom den offentliga arbetsförmedlingen eller på annat liknande sätt. Särskilt vid de mindre familjekollektivhusen har det varit svårt att beräkna städbehovet, som visat sig variera starkt såväl mellan olika perioder som mellan olika kollek- tivhus. Vissa hushåll har också Visat benägenhet att mer eller mindre helt lägga beslag på tillgänglig städhjälp. Familjekollektivhusen har i flera fall fått ta förluster genom att avlöna fast anställda städerskor. Sedan man numera _ vid de familjekollektivhus som fort- farande uppehåller egen städservice — genomgående har gått in för att låta städerskorna utföra arbetet mot timlön enligt gällande kollektivavtal utan sub- ventioner från kollektivhusen synes denna servicegren fungera tillfredsstäl— lande. I allmänhet synes städservicen ha
berett mindre problem och fungera bätt- re vid större än vid mindre enheter. Vid de kollektivhus där städservicen ingår i hyreskostnaden synes problemen vara obetydliga.
3.5. Tvätten Liksom beträffande övriga servicegre- nar förutsattes från början att de olika kollektivhusen skulle vara självförsör- jande beträffande familjernas tvätt. I kollektivhuset vid John Ericssonsgatan inrättades t. ex. inte endast en central- tvättstuga med anställd personal utan också särskilda tvättnedkast från de oli— ka lägenheterna, där familjerna vid he- hov kunde stoppa ner sina märkta klä- der för rengöring för att snabbt få dem åter, rena och manglade eller strukna. Denna servicegren har i stort sett inte fungerat som man tänkt, främst be- roende på den mycket snabba omställ- ning mot stordrift på tvättområdet som ägt rum. Att driva mindre tvättstugor med anställd personal har blivit för dyrt. —— I flera fall uppges emellertid hyresgästerna i kollektivhusen anlita städerskorna för att utföra tvätten i hu— sens tvättstugor. Skälet uppges främst vara att man därigenom får arbetet snabbare utfört. Hur detta ställer sig ur ekonomisk synpunkt för hyresgäster- na är d0ck svårt att avgöra, då tvätt— stugeavgifterna i regel inte torde beräk- nas på de verkliga kostnaderna utan till en del tas ut i hyrorna.
3.6. Övrig service I övrigt bör särskilt uppmärksammas den budservice och sjukvårdsservice som vissa av kollektivhusen organise- rat. Budservicen har rönt stark upp- skattning, kanske särskilt i de fall den— na förenats med viss kioskförsäljning. Sjukvårdsservicen blir självfallet mest aktuell i fastigheter, där inslaget av äldre hyresgäster är stort och behovet
har i sådana fall i regel varit större än som från början förutsetts, vilket bl. a. framgår av synpunkter som framhållits av styrelsen för Elfvinggården (se 5. 559). Några av de beskrivna anlägg- ningarna fyller mycket höga krav i detta avseende och denna servicegren har uppenbarligen rönt mycket stark och växande efterfrågan.
3.7. Sammanfattande synpunkter Behovet av hjälp i hemmen har alltid varit stort för många grupper av hus- håll. Förr i tiden skaffade sig mer burgna familjer sådan hjälp genom att anställa hembiträden, barnjung'frur, gårdskarlar etc., medan de ekonomiskt sämre ställda i huvudsak fick klara motsvarande uppgifter själva. Jämsides med att efterfrågan på hjälp åt hushål- len ökat har det blivit allt svårare att erhålla hemhjälp, vilket starkt ökar kraven på viss allmän service. Lev- nadsstandardhöjningen och inkomstut- jämningen har medfört att detta krav kommer från allt flera grupper av hus- håll. Allmän service som inriktats på att underlätta hemarbetet har dock ut- vecklats mycket långsamt. Det är i den- na situation kollektivhusen växt fram och de kan därför i viss mån ses som pionjärer för bättre boendeservice. Även om kollektivhusen inte vänt sig till de ekonomiskt mest eftersatta grupperna har de sökt lösa servicebehov som är aktuella i praktiskt taget alla hushåll: mathållning, barnavård, städning och tvätt samt i viss utsträckning även sjuk- vårdsservice. Vid tidpunkten för de första kollek- tivhusen var dessa servicegrenar inte endast ovanliga utan också förbisedda i planeringen. Även om förhållandena i dessa och liknande avseenden långsamt förbättrats, måste man konstatera att den service, som inriktats på att under- lätta boendet för familjer och hushåll
med behov av hjälp, fortfarande släpar efter avsevärt. Successivt ändrade för- hållanden har också medfört att nya servicebehov växt fram. Följande be— tydelsefulla grupper i vårt samhälle är i dag i starkt behov av bostadskollektiv service i olika former:
a) familjer med eller utan barn där båda makarna förvärvsarbetar lik- som ensamboende förvärvsarbetande med eller utan barn; ungdomar _— skolungdomar eller yrkesarbetande —— som inte bor i sina hem. Skolväsendets utbyggnad i förening med fortsatt urbanisering medför att denna kategori under överskådlig tid kommer att bli re- lativt stor och köpkraften hos denna kategori är och kan väntas bli rela- tivt stark; åldringar, i huvudsak friska, men med växande servicebehov. Andelen åldringar kommer att växa under lång tid framöver. Dessa kommer i allmänhet att vara friskare än i dag och kommer därför med lämplig service i anslutning till bostäderna att kunna klara sig relativt länge utan att belägga dyra platser på vårdhem, i synnerhet som åldringar— na genom ATP genomsnittligt kom— mer att ha avsevärt bättre råd än i dag att efterfråga både lämpliga bostäder och ändamålsenlig service; rörelsehämmade personer eller per- soner med fysiska handikapp i öv- rigt. Denna grupp är inte obetydlig, men dess bostads- och servicepro— blem är i dag nästan helt förbisedda vid planering och bostadsbyggande i mera »normala» områden. Med den mycket snabba levnads- standardhöjning vi nu kan se fram emot, kombinerad med en omfördel- ning av köpkraften till de äldre icke yrkesverksammas samt de fysiskt handi- kappades förmån, kan vi således vänta
en starkt ökad efterfrågan på service bl. a. av det slag som i dag erbjuds i kollektivhus av olika typ. Efter hand som den individuella köpkraften stiger måste man också räkna med nya ser- vicebehov, bl. a. en förbättrad hälso- och sjukvårdsservice i anslutning till bostäderna. Kollektivhusexperimenten kan dock inte sägas ha övertygande vi— sat hur denna service lämpligast bör organiseras. Det är t. ex. uppenbart att flera av de kollektivhus som upp- förts i vårt land haft att brottas med betydande problem. Dessa har i några fall varit så stora att vissa av anlägg- ningarna i själva verket mer eller mind- re »avkollektiviserats». Detta synes åt- minstone till viss del bero på att kollek- tivhusen utgjort för små enheter för att till rimliga kostnader och med tillräck- lig valfrihet för hyresgästerna kunna uppehålla olika servicegrenar. Från kollektivhusens sida har man i viss mån dragit konsekvenserna av denna utveck- ling genom att kollektivhusen vartefter blivit allt större. Trots detta kvarstår tydligen åtskilliga problem, varav »mål- tidstvånget» av många uppfattas som det besvärligaste. Att uppge detta tvång och göra restaurangerna tillgängliga för utomstående har, åtminstone vad gäller familjekollektivhusen, i regel inte an- setts möjligt.
Skulle kollektivhus bli betydligt van— ligare än i dag —— vilket i och för sig med hänsyn till den stora efterfrågan synes vara motiverat att anta _- ter det sig emellertid inte rationellt att olika serviceanordningar på samma sätt som hittills begränsas till bestämda fastig- heter. Problemet synes inte heller med fördel kunna lösas så att kollektivhusen för att få ett större underlag i princip göres avsevärt större. Mot detta talar bl. a. de psykologiska skäl, som nioti- verar strävandena under senare år att komma bort från kategorihusbyggande.
Inför de stora planmässiga och orga- nisatoriska problem, som är förenade med att mera allmänt söka tillgodose hushållens växande servicebehov, ter sig därför de hittills praktiserade lös- ningarna med fristående kollektivhus av olika slag otillräckliga. Den starka efterfrågan på kollektivhusbostäder av olika slag som kommit till uttryck kan sannolikt i högre grad tolkas som ett starkt behov av att få tillgång till be- kväm service än att få möjlighet att bo tillsammans med en viss kategori män- niskor. Om motsvarande service kunde erhållas på annat sätt skulle detta ur de boendes synpunkt sannolikt inte an- ses som en nackdel utan snarare tvärt- om.
Att i ett sådant läge eftersträva att till- godose servicebehoven fastighet för fas- tighet förefaller därför orationellt. Allt synes i stället tala för att söka basera serviceanordningarna på ett större fas- tighetsbestånd och därigenom öka förut- sättningarna för en mera differentierad service alltefter behoven hos olika ty- per av hushåll inom begränsade om- råden. — I samband med att den all- männa servicestandarden höjts har ju en sådan utveckling redan skett i de hittillsvarande kollektivhusen vad gäl- ler barnavården och tvätten. Även be- träffande städningen har man i flera fall övergått till att anlita allmän service genom arbetsförmedling eller på annat liknande sätt. — Att serviceanordning- arna därvid i princip bör lokaliseras till bostadshus, där familjer eller indivi— der med de största servicebehov-en bor, förefaller naturligt, men dessa anord- ningar bör också alltefter behov kunna betjäna kringliggande fastigheter.
Med hänsyn till att servicebehoven för viktiga grupper redan i dagens läge är dåligt tillgodosedda och kan väntas växa starkt framöver bör samhället ha anledning att engagera sig i denna frå-
ga inte bara som nu beträffande barna- vård och viss hemhjälp utan också vad gäller viss annan service, inte minst på den öppna sjukvårdens område. Oavsett i vilken omfattning det allmänna därvid kan finna anledning att medverka till finansieringen och organiseringen av en sådan förbättrad service, särskilt med hänsyn till de mest eftersatta grup- perna, har samhället under alla för— hållanden ansvar för att planeringen utformas på ett sådant sätt, att förut- sedda servicebehov kan ordnas och ges praktiska förutsättningar att fungera. Bristerna eller förbiseendena i detta av— seende synes för närvarande vara bety— dande. Detta torde bl. a. bottna i att anvisningarna för detaljplaneringen ofta är ofullständiga. I sin tur beror detta i stor utsträckning på brist på målsätt- ningar och normer för de servicebehov som vartefter väntas bli nödvändiga att tillgodose i samband med bostads- byggandet. I många fall saknas aktuella generalplaner och även där sådana finns är dessa i regel alltför allmänna för att kunna ge erforderlig ledning för detaljplaneringen vad gäller service- anordningarnas omfattning, lokalisering och utformning. Detaljplaneringen i stads— och byggnadsplaner omfattar dessutom ofta mycket små enheter utan närmare redovisning av sambandet med kringliggande bebyggelse och service- anordningar. Vid sidan av moderna nor- mer och riktlinjer rörande erforderliga serviceanordningar i anslutning till bo- städerna, synes därför aktuella dispo- sitionsplaner till närmare ledning för detaljplaneringen vara nödvändiga för att man skall komma tillrätta med des- sa problem. Dispositionsplanerna bör i princip omfatta »serviceområden» av .viss typ och klart visa serviceanord- ningarnas anknytning till de bostads- fastigheter de skall betjäna.
Wahman % __?— ___
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965
1, Transportekono'misk forskning i Norden. 3. änkelte meuomriksveger meuom Norge og Sve- ge.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Sammanställning av remisyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. 1 för- slaget till regeringsform. [2] Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till [regeringsform. [3] Rättegångshjalp. Godtrosförvtirv av lösöre. [14] Fasåmlåaåde av faderskapet till ham utom äkten- 5 D Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmelserm. m. [18] Dagstidningarnas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittarlagen m. m. [26]
Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]
Socialdepartementet
Tandvårdsförsäkring. [] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24]
Kommunikationsdepartementet
Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hällsplaneringen. [19] 1960 års radioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige I. Bakgrund och förutsättningar, programfrågor. Organisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige 11. Bildnings- och undervisningsverksam- het. Forskningsfrågor. [21]
Finansdepartementet
Måttenheter. [5] Uppbördsfrågor. [23] Nytt skattesytsem. Remissyttranden. [28]
Ecklesiastikdepartementet
Antikvitetskollegiet. [10]
1968 års universitets- och högskolekommitt 1. Ut- byggnaden av universitet och högskolor. Lokalise- ring och kostnader 1. [11] 2. Utbyggnaden av uni-
versitet och högskolor. Lokalisering och kostna— der II. Specialutredningar. [12] De svenska utlandsförsamlialårnas ekonomi. [15]
1960 års lärarutbildningss unniga III. 1. Studie— planer för lärarutbildning. [25] 2. Lärarutbildning- en IV:1. [29] 3. Lärarutbildningen IV: 2. 30] 4. Specialundersökningar om lärarutbildning V. [[31]
Jordbruksdepartementet Ny jordförvärvslag. [16] 1960 års jordbruksutredning. 1. De svenska jord- bruksprodukternas distributions- och marginalför- hållanden. [27]
Inrikesdepartementet
Omi dei[161kommunala självstyrelsens lokala förank- r ng
Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arhetsmarknadspoiitik. [9] Höjd bostadsstandard. [32]
Esselte AB STOCKHOLM 1985