SOU 1967:59

Förundersökning

N 4-0 (;(

oå (—

— CU u,

&( *. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl, biblioteket år 2013

Trafikmålsf

_, . ,,_, kommitthén , ? Wii _ /

FÖRUNDERSÖKNING BETÄNKANDE

AVGIVET AV TRAFIKMÅLSKOMMITTEN

STOCKHOLM 1967 K L BECKMANS TRYCKERIER AB

Förkortningar

Brottsbalken Justitiekanslern J ustitieombudsmannen Militieombudsmannen

Nytt juridiskt arkiv, avdelning I Rättegångsbalken Rikspolisstyrelsen Riksåklagaren Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justi- tiedepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att under— söka möjligheterna att förenkla handläggningen av trafiköverträdelser och därmed sammanhängande frågor.1

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 20 april 1961 följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen dåvarande borgmästaren Yngve Kristensson, ordförande, advokaten Sten Agvald, då— varande riksdagsmannen, häradshövdingen Nils G. Fröding, försäkringsdi— rektören Lennart Lindstrand samt numera avlidne överåklagaren Martin Lundqvist. Efter särskilt bemyndigande den 15 april 1966 tillkallade Herr Statsrådet den 24 maj 1966 ytterligare två sakkunniga, nämligen rättschefen Bertil Holmquist och överdirektören Kurt Lindroth. Vidare förordnades överåklagaren Berndt-Erik Berndtsson, som den 29 november 1966 utsetts till expert, den 25 augusti 1967 till ledamot i kommittén.

Att som experter biträda utredningen förordnades den 20 april 1961 numera preceptorn juris doktorn Carl M. Elwing och den 11 september 1961 poliskommissarien Erik Settergren.

Till sekreterare förordnades den 8 maj 1961 assessorn i Svea hovrätt Carl— Johan Cosmo och den 15 april 1966 kammaråklagaren Axel Morath.

Kommittén har vidare biträlts av kanslirådet dr jur. G. Simson med vissa undersökningar över utländsk rätt.

De sakkunniga har antagit namnet trafikmålskommittén. Kommittén har den 14 maj 1963 till Herr Statsrådet överlämnat ett första delbetänkande, kallat Trafikmål (SOU 1963: 27).2 Betänkandet behandlade

1 Angående direktiven se SOU 1963: 27 s. 9. 2 Se även prop. 1966: 100.

främst 1 & trafikbrottslagen, handläggningen av mindre brottmål samt en- samdomarkompetensen.

Kungl. Maj:t har den 4 oktober 1963 uppdragit åt kommittén att verk— ställa översyn av rättegångsbalkens bestämmelser om väckande och ut- förande av talan om enskilt anspråk i anledning av brott.

Kommittén har med anledning av remisser från kommunikations- och f inansdepartementet avgett ett flertal utlåtanden.

Kommittén får härmed överlämna ett andra delbetänkande. Detta be- tänkande behandlar främst frågor rörande förundersökningsförfarandet. Vissa andra problem beröres emellertid, exempelvis enskilt anspråk i anled— ning av brott, brottspreskription och jourdomstolar.

Kommitténs experter herrar Elwing och Settergren har förklarat att de an- sluter sig till kommitténs förslag.

Utredningsarbetet fortsätter med övriga frågor som ingår i kommitténs uppdrag.

Stockholm den 11 november 1967

Yngve Kristensson

Sten Agvald B.-E. Berndtsson Nils G. Fröding Bertil Holmquist Kurt Lindroth Lennart Lindstrand / Carl-Johan Cosmo

Axel Morath

KAPITEL 1

Inledning

För ett rättssamhälle är det av avgörande vikt att de rättsliga organen arbe— tar säkert, snabbt och effektivt. Det föreligger ett nära samband mellan dessa tre faktorer. Vad som krävs av en rättsordning är inte enbart att rättvisa skipas i det enskilda fallet utan också bl. a. att allvarligare brott verkligen beiwas och att de rättsliga avgörandena träffas utan dröjsmål. En lång— ; samt arbetande rättsordning tillgodoser inte berättigade krav på rättssä— 1 kerhet. I? Uppfylls i vårt land de nu redovisade kraven? Har rättsorganen resurser ( att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de uppgifter, som de har förelagts? , Det kan i detta avseende konstateras, att det föreligger stora brister i fråga % om snabbheten och effektiviteten. De rättssökande får ofta inte sin sak av- ! gjord inom rimlig tid. Arbetsbalanser samt bristande resurser att bekämpa exempelvis den svårare kriminaliteten är en allvarlig realitet. Förhållandena gör det berättigat att hävda att det nu behövs krafttag för att leda utvecklingen åt rätt håll. Trafikmålskommittén har redan i sitt | tidigare avgivna betänkande (SOU 1963: 27) redovisat den betydande ar— ' betsbalans som förekommer vid underrätterna. Någon förbättring har ej skett, enligt vad som framgår av här nedan redovisad statistik. Snarare har under senare år balanserna ytterligare förvärrats. Mellan år 1963 och 1966 har således balanserna ökat med mer än 30 procent. De i och för sig be- tydande förenklingsåtgärder, som vidtagits under senare år, har således inte ens kunnat förhindra att läget nu är ännu värre än när kommittén avgav sitt förra betänkande. Ett fortsatt effektivt reformarbete är således nöd- vändigt.

Till följande år balanserade tvistemål och brottmål

1959 28 819 1963 30 648 1960 31 101 1964 33 095 1961 30 716 1965 36 900 1962 32 170 1966 41342

Arbetsbalanserna vid underrätterna har självfallet ett starkt samband med brottslighetens utveckling. Denna framgår av följande sammanställ- ning.

Brott som kommit till polisens kännedom m.m.

Brotts- Uppklaringsprocent balks— för samtliga År (straff— brott som för

h ___) kommit till tillgreppsbrott

biljett polisens kännedom

1956 235153 36,9 22,1 1957 259176 34,0 20,7 1958 280 919 34,1 21,1 1959 278 005 33,9 20,6 1960 276 314 35,0 21,3 1961 281752 34,1 21,7 1962 293 763 35,4 22,0 1963 308 850 33,8 21,5 1964 336 435 32,1 20,2 1965 393 660 31,3 19,5 1966 410 904 32,6 21,4

Vidare kan tilläggas att den allvarligare brottsligheten beräknas öka med 10 % årligen. Denna ökning i brottsligheten har medfört att det inte endast är vid domstolarna som det förekommer betydande arbetsbalanser. Balansen är nästan ännu mera oroväckande vid polisen, vilket framgår av bl.a. rikspolisstyrelsens budgetåskanden för år 1967—1968.

Styrelsen framhåller här bl.a. att den ökade brottsligheten och dess förändrade karaktär —— Ökad mobilitet samt grövre och mera svårut- redda brott -—— har medfört en kraftig arbetsbelastning för polisen. Detta förhållande belyses bl.a. av den s.k. uppklaringsprocenten. Även om detta värde inte alltid är helt rättvisande får man dock enligt styrelsen härige- nom en bild av belastningen på polisens utredningsavdelningar. Uppkla— ringsprocenten är exempelvis anmärkningsvärt låg för sådana brott, där gärningsmannens identitet inte är känd redan på ett tidigt stadium av polisens undersökning. Detta gäller främst tillgreppsbrotten. Uppklarings- procenten i Stockholms polisdistrikt är sålunda endast 13 och i sådana städer som Uppsala, Borås, Västerås, Gävle och Sundsvall är motsvarande siffror respektive 17, 17, 19, 11 och 16. Vissa tillgreppsbrott visar ännu lägre uppklaringsprocent. Tillgrepp av bilar uppklaras i Stockholm endast till 9 %. Denna form av brottslighet, som vanligen begås av ungdom, är enligt styrelsen ofta en »inkörsport» till fortsatt brottslighet och den kombineras erfarenhetsmässigt med inbrott i kiosker och sommarstugor och andra former av brott. Biltillgreppen utgör även ett svårt problem för ordnings- polisen, främst med hänsyn till den fara från trafiksäkerhetssynpunkt som biltjuvarna representerar. Till följd av arbetsbelastningen på utrednings- avdelningarna hinner man enligt styrelsen i vissa fall inte inom rimlig tid utreda ens de tillgreppsbrott, som har utförts av kända brottslingar.

Som exempel på den oroväckande utredningsbalansen hos polisen vill

&

kommittén nämna att i Stockholm fanns den 1 januari 1966 i balans bl.a. 2179 mål om tillgrepp av bilar, 3739 mål om inbrottsstölder och 4720 övriga tillgreppsbrott. Balansen för brott mot trafikbrottslagen var 1290. Denna arbetsbalans är emellertid inte enbart ett storstadsproblem. På många andra håll inom polisen finns oförsvarligt stora balanser. Hos åkla- garna synes däremot i stort sett inte förekomma några mera anmärknings- värda balanser, även om betydande arbetsförseningar dock finns på vissa håll. (Se exempelvis statistiken från trafikkammaren på åklagarmyndighe- ten i Stockholm 5. 21). Den förhållandevis ringa eftersläpningen hos åklagar- na torde till en del förklaras av att dessa för att undvika balanser tvingats eftersätta sina arbetsuppgifter som förundersökningsledare och således en- dast i mindre grad själva deltagit i förundersökningsarbetet.

Många olägenheter är förknippade med en långsam handläggning. För polisen kan erinras om rikspolisstyrelsens nyss redovisade yttrande att på grund av tids— och personalbrist brott ej blir utredda trots att redan miss— tanke riktats mot viss person. Uppklaringsprocenten, som enligt vad som redan sagts, är skrämmande låg är i verkligheten säkerligen väsentligt lägre än vad de officiella siffrorna visar. Detta beror på det förhållandet att av olika orsaker endast en viss procent av alla brott kommer till polisens kän- nedom. Den omständigheten att uppklaringsprocenten sjunker gör självfal— let att många anser det meningslöst att anmäla brott. Genom att självrisk in- förts i allt större utsträckning i olika försäkringsavtal, utgör numera kravet på polisanmälan för att ersättning skall utgå ur försäkringen inte i samma utsträckning som tidigare en anledning att anmäla ett brott.

()m uppklaringsprocenten är låg innebär detta också att rättssäkerheten för den enskilde är svag. Rättsordningen kan ej erbjuda det skydd för målsäganden och andra, som det innebär, att brott blir utredda.

Självfallet har det arbete, som polisen lägger ned på att utreda brott stor betydelse för uppklaringsprocenten. Sveri1 erinrar således om att uppklaringsprocenten för biltillgreppen är knappt 10 % i Stockholm mot 38 % i de mellanstora städerna och närmare 50 % i landsortsdistrikten. Malmö kan här uppvisa en ovanligt hög uppklaringsprocent, nämligen hela 42 %, något som enligt vad Sveri har uttalat säkerligen har samband med att man i Malmö sedan lång tid tillbaka lägger ned betydligt mera arbete på dessa anmälningar än man gör i Stockholm.

Det nu berörda förhållandet gör det berättigat ställa frågan om vi inte har kommit in i ett läge, där den preventiva effekten av våra rättsorgans olika åtgärder är mycket låg. Kommittén vill här endast erinra om att inom kriminologien ej sällan hävdas att den preventiva effekten av ett straff främst beror på upptäcktsrisken. I andra hand kommer snabbheten i bestraffningen och först i tredje hand kommer straffets höjd in i bil—

1 Se Sveri m.fl. Kriminaliteten och samhället, Aldus, 1966, s. 16.

den? En mera nyanserad uppfattning men dock med starkt betonande av upptäcktsriskens betydelse gör sig bl. a. Sveri till tolk för.3 För W'ssa typer av brottslingar —— exempelvis ungdomsbrottslingar —— finns det anledning anta att upptäcktsrisken inte alltid spelar någon helt avgörande roll som brottsförebyggande faktor.

Dröjsmål och arbetsbalanser medför även i andra avseenden betydande olägenheter. Straffet förlorar som tidigare berörts inte minst vid trafik- överträdelser _— väsentligen sin effekt om det ej utkrävs förrän långt efter det brottet begåtts. Därtill kommer, som inledningsvis framhållits, att en alltför långsam handläggning vid domstolarna bl. a. medför stora nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. Vittnens och parters minnesbilder förflyktigas eller försvagas. Det material som domstolarna har att grunda sitt av- görande på blir härigenom sämre. Påföljdsfrågorna kommer ofta i ett nytt läge, om påföljden skall bestämmas flera år efter brottet.

Ett komplicerat utredningsmaskineri får emellertid även andra konse- kvenser. Kommittén har i sitt tidigare betänkande framhållit att det torde vara allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning utgör kanske en av de mest väsentliga faktorerna om man skall söka förebygga trafikolyckor. Erfarenheten visar t.o.m. att enbart närvaron av polis på vägarna har en lugnande effekt på trafikrytmen. Tillgången på polispersonal för dessa uppgifter är, och torde allt framgent förbli, begränsad. Det är av vikt att tillgänglig personal effektivt utnyttjas och i största möjliga utsträckning används för sina egentliga uppgifter att bl. a. övervaka trafiken på vägar och gator. Kommittén uttalade i det tidigare betänkandet, att den såg som en angelägen uppgift att söka begränsa polisens skrivhordsarbete och härige- nom ästadkomma ett mera effektivt utnyttjande av polispersonalen.

Olika erfarenheter visar att kommitténs uppfattning om trafikövervak- ningens betydelse är riktig. Det finns således en dokumenterad möjlighet att minska antalet svårare olyckor om trafikövervakningen skärps. Närvaron av polis på vägarna torde emellertid kunna antas ha en effekt utöver dess betydelse för trafiken. Den allmänt brottsförebyggande verkan som polis- övervakningen har, får inte helleri detta sammanhang förbises.

Genom den omorganisation av polisväsendet som skedde i samband med förstatligandet har en intensivare trafikövervakning skapats. Sedan syste- met med ordningsföreläggande helt har genomförts kommer polisen även i vårt land att ha till sitt förfogande en handläggningsform som uppfyller högt ställda krav på enkelhet och effektivitet. Genom omedelbarheten i handläggningen kan det förväntas att effekten av trafikövervakningen kom- mer att i hög grad höjas. Om ytterligare polispersonal avdelas för trafik-

? Sc Rubin, The Law of Criminal Correction, St. Paul 1963, s. 21 och 38, Clinard, So— ciology of Deviant Behavior, New York 1961, s. 512, East, Society and the Criminal, London 1949, s. 191, Andenaes, The General Part of the Criminal Law of Norway, South Hackensach och London 1965, s. 76.

3 Se Sveri m.fl. a. a., s. 24.

J

övervakning kommer detta därför att bli av väsentlig betydelse för trafik- säkerheten.

Kommittén anser att det samhällsproblem som sålunda redovisats är vä- sentligt för ställningstagandet till de senare här i betänkandet aktualiserade frågeställningarna. Kommittén har därför ansett det lämpligt att anknyta till några redan i det tidigare betänkandet gjorda reflektioner.

Det kan erinras om att vi i vårt land, i allt fall på trafikbrottens område, vid en internationell jämförelse har legat mycket illa till, i vad avser snabb- heten i handläggningen av rättsärendena. Säkerligen finns det många olika förklaringar till att denna jämförelse utfaller så negativt för vår del. Det finns inte någon utländsk patentlösning som direkt kan överföras till vårt land och som med ens skulle förändra förhållandena här. Jämförelsen visar emellertid att det är möjligt att uppnå en effektiv handläggning. Denna effektivitet kan enligt kommittén dock ej uppnås om vi inte är be- redda att i viss mån tänka om, särskilt i fråga om de värderingar som måste göras då kravet på rättssäkerhet diskuteras. Vid en internationell jämförelse står det alldeles klart att vi i vårt land förbiser snabbheten som en rättssäker- hetsfaktor. Den omständigheten att de brott som utreds och beivras här i landet sannolikt blir åtminstone formellt sett mera utredda än vad som ej sällan sker utomlands torde vi tillmäta alltför stor betydelse. Vi bortser från alla de brott som ej blir utredda eller upptäckta eller som blir för sent avgjorda på grund av vår omständliga procedur.

De redovisade bristerna i vår rättsvård måste på ett eller annat sätt ar- betas bort. Tidigare har i sådana sammanhang framhållits som ett självklart faktum, att en ökad arbetsbelastning bör mötas med personalförstärkning och att rättsväsendet måste dimensioneras efter den ökade arbetsbelastning- en. En sådan förstärkning av rättsväsendet är emellertid i hög grad en fråga om vilka personella resurser, som samhället kan ställa till förfogande. Verkställda utredningar visar, att man ej kan vänta sig att det totala ut- budet av arbetskraft kommer att öka (se bl. a. SOU 1966: 8). Vi kan således under alla förhållanden inte räkna med att samhället i fortsättningen kom— mer att ha tillgång till större personalresurser än för närvarande. Framtida arbetstidsförkortningar torde snarare medföra att tillgången blir mindre. Inom varje område av samhällslivet —- och detta gäller även rättsvården måste man se till, att den tillgängliga arbetskraften utnyttjas effektivt och ändamålsenligt.

Det är därför synnerligen angeläget att genom reformer inom rättsväsen- dets ram söka begränsa arbetsbelastningen och höja effektiviteten. I detta avseende finns ännu stora möjligheter. Kommittén vill här redovisa sin prin— cipiella inställning till dessa frågor. De förslag som läggs fram i detta betän- kande bör ses som ett led i ett arbete, som måste bedrivas över en mycket bred front för att det eftersträvade målet — en effektivt arbetande rätts- vård —— skall kunna uppnås.

Kommittén anser att reformarbetet bör bedrivas enligt tre huvudlinjer. En huvudlinje som ofta varit förbisedd gäller utformningen av de mate- riella reglerna. Dessa måste och detta gäller särskilt sådana regler som de rättsvårdande organen har att tillämpa ofta vara anpassade på ett sådant sätt, att de inte genom sin utformning skapar problem för de rätts- vårdande organen. Det kan inte vara riktigt att som även under senare tid förekommit, förslag läggs fram om nya rättsregler utan att de praktiska konsekvenserna av det nya regelsystemet samtidigt beaktas. Även om man tidigare ofta ansett sig kunna bortse från sådana synpunkter, när de ma— teriella rättsreglerna utformas. kommer detta helt säkert inte att vara möj- ligt i framtiden. En materiell rättsregel som i och för sig förefaller lämplig, måste bedömas även under beaktande av dess processuella konsekvenser. Också anpassningen av det materiellträttsliga regelsystemet till exempelvis automatisk databehandling kommer att i framtiden vara en väsentlig upp- gift för lagstiftaren.

Med hänsyn till inriktningen av det utredningsuppdrag, som kommittén har sig anförtrott, vill kommittén välja några exempel på vad nu sagts inom trafikrättens område. Tanken på en inriktning av kriminaliseringen inom trafikrätten på be'stämda felhandlingar är då något som träder i förgrun- den. En minskad kriminalisering enligt lå lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott skulle få stor betydelse. Polisens utredningsarbete skulle nämligen väsentligt kunna minskas. Ställningsta— gandet till ett eventuellt ansvarspåstäende grundat på överträdelse av en viss bestämmelse i vägtrafikförordningen är som regel väsentligt enklare än om påståendet avsett överträdelse av den allmänna ovarsamhetsbestämmel- sen i 1 & trafikbrottslagen. Ägaransvar för underlåtenhet att iaktta parke- ringsbestämmelserna är en annan aktuell frågeställning. En bättre sam— ordning bör ske av reglerna om bilskatt, registrering, besiktning och för— säkring så att den möjliggör en förenklad kontroll. Ägaransvaret vid förseel- ser av omyndiga är en materiell bestämmelse, som vållar problem för rätts— organen. Ytterligare begränsningar i registreringen av brott torde vara en fråga som med det snaraste bör tas upp till prövning.

Kommittén har redan i sitt föregående betänkande framhållit att ett fri- kostigt användande av straff medför att detta vapen förlorar i effektivitet i kampen mot brottsligheten. Straffet råkar ut för inflation. Om man i ständigt stegrad utsträckning försöker hindra olämpliga beteenden eller framtvinga ett visst handlande genom att använda straffhotet får detta emellertid även andra konsekvenser. Det förhållandet att ett visst handlande är kriminaliserat medför nämligen bl. a. att polisens utredningsmaskineri kan sättas i aktion för att utreda frågor, som från mera allmän synpunkt ej har någon högre angelägenhetsgrad. Som exempel på detta kan från tra- fikens område nämnas parkeringsförseelserna och inte minst parkering på enskilt område —— juridiskt bedömt som förmögenhetsbrottet egen-

mäktigt förfarande. Lagstiftaren inom straffrätten måste vidare vid utform- ningen av straffskalorna beakta de processuella konsekvenserna. Den inledda övergången från dagsböter till penningböter bör fortsätta. Vid olika brotts- typer bör om möjligt skapas särskilda brottsarter med enbart böter i straff- skalan. Ett exempel på ett brott, där den omständigheten att fängelse ingår i straffskalan medför vissa processuella konsekvenser av föga önskvärd art (strafföreläggande kan ej användas, ensamdomare är inte behörig etc.) är snatteri. Kommittén förordar en allmän översyn av straffskalorna i brotts- balken och inom specialstraffrätten. I samband härmed måste självfallet bl. a. förutsättningarna för olika tvångsåtgärder även omprövas. Om det inte anses möjligt att genomföra en allmän reform i fråga om straffskalorna anser kommittén att samtliga processuella regler som endast kan tillämpas vid brott med enbart böter i straffskalan bör ses över (se nästa huvud- linje).

En annan huvudlinje är att möjligheten till processuella förenklingar utnyttjas. I detta avseende kan fortfarande betydande reformer övervägas. Kommittén vill endast peka på några sådana förslag, som är av betydelse för arbetsbelastningen på rättsorganen. Begränsad fullföljdsrätt, förenklad domsskrivning även i bestridda mål, vidgat strafföreläggande och ordnings- föreläggandeä godkännande av strafföreläggande genom betalning, skrift— lig handläggning av brottmål vid domstol (t.ex. stämningsföreläggande) och förenklad huvudförhandling vid mindre brottmål är allt frågeställ- ningar som är av betydelse i detta sammanhang.

I detta betänkande kommer kommittén att ta upp vissa frågor som när- mast rör brottsutredningsarbetet. Om kommittén i de olika delfrågorna gör en avvägning mellan olika tänkbara handlingslinjer, sker detta, även om det inte direkt sägs ut, mot bakgrunden av de mera allmänna övervägan— den som redovisats i detta inledningskapitel.

Vidare behandlar kommittén frågan om jourdomstolar. Detta sker när- mast för att belysa de processuella konsekvenser ett sådant förslag skulle få. Remissinstanserna blir härigenom i tillfälle att yttra sig häröver. Kom- mittén framför även tanken på försöksverksamhet för att pröva värdet av ett sådant system (se bilaga 12, s. 341).

Den tredje huvudlinjen är att rättsorganen bör ges vidgad möjlighet att göra en avvägning mellan det allmänna och enskilda intresset av att en fråga blir utredd och de kostnader i vidsträckt mening som utredningen för— orsakar samhällsorganen. Kommittén är medveten om att denna avvägning är mycket svår att göra. Den ställer synnerligen stora krav på objektivitet och omdöme hos de befattningshavare, som skall göra bedömningen. En- bart frågans svårhetsgrad gör det emellertid inte berättigat att avvisa tan- ken på en reform. Vår straffrättsliga lagstiftning vilar på bl.a. legalitets-

4 I detta sammanhang måste beaktas att det utanför trafikrätten finns mycket stora områden, där ordningsföreläggande kan övervägas.

principens grundsatser. I andra länder har man sedan länge tillämpat den s.k. opportunitetsprincipen, som ger rättsorganen större frihet vid valet av handlingslinje. Erfarenheterna härav exempelvis från Danmark och Norge synes vara goda. Detta är alltså ett område, där ett reformarbete kan få stor praktisk betydelse. I detta betänkande kommer kommittén att i någon mån beröra dessa frågeställningar i samband med behandlingen av frågor som aktualiseras i anknytning till instituten rapporteftergift och ätalseftergift.

Särskilt vid obetydligare föreelser framstår det som stötande och för den enskilde svårförklarligt att straffet kommer kanske är efter förseelsen. Som redan tidigare framhållits torde straffet i ett sådant fall sakna betydelse från såväl allmänpreventiv som individualpreventiv synpunkt. Kommittén har erfarit att det utomlands förekommer att man helt enkelt avskriver mål som enligt ett rimligt betraktelsesätt blivit för gamla för att handläggas. Ett straff för en mindre förseelse kanske flera år efter det förseelsen be— gåtts anses meningslöst. Med hänsyn till den legalitetsprincip som vi till— lämpar i vårt land torde en motsvarande handläggningsordning ej vara möjlig för oss. Emellertid vill kommittén mot denna bakgrund ifrågasätta om inte den preskriptionstid på två år som vi i dessa fall tillämpar är för lång (se BrB 35: 1). En exempelvis ettårig preskriptionstid förefaller med hänsyn till arten av de förseelser, om vilka här är fråga, vara rimligare. I detta betänkande kommer kommittén i anslutning till vad nu sagts att fram- lägga förslag om att begränsa tiden för den absoluta preskriptionen enligt 35: 6 BrB (se kap. 5).

Slutligen skall här omnämnas en fråga som mera indirekt har samband med kommitténs utredningsuppdrag. Under kommittéarbetet har således i ett flertal sammanhang aktualiserats frågor som rör rättens aktivitet under brottmålsprocessen. Som exempel på detta kan nämnas skyldigheten att enligt 45:7 RB inge förundersökningsprotokollet till rätten och rättens möjlighet att enligt 45:11 RB på eget initiativ komplettera förundersök- ningen. Det har emellertid visat sig medföra stora svårigheter att i detta mera begränsade sammanhang ta ställning till dessa frågor. En särbehand- ling av de mindre brottmålen synes i detta fall ej lämplig. Kommittén vill därför föreslå att vid det fortsatta reformarbetet inom processrätten frågan om rättens aktivitet i brottmålsprocessen ägnas särskild uppmärksamhet.

Genom de förslag som framläggs i detta betänkande och i betänkandet Trafikmålsutredningarfi, som utkommer inom kort, torde kommitténs arbete med sådana processuella förenklingsfrågor i trafikmål som föranletts av direktiven vara avslutat. I fortsättningen kommer kommittén att närmast koncentrera sitt arbete på frågan om samhällsreaktionen mot den som bry-

5 I detta betänkande ges praktiska anvisningar och exempel för utredningsarbetet i trafikmål.

ter mot trafikreglerna, dvs. frågor om bl.a. straff och körkortsäterkallelses. I samband härmed kommer även frågorna om beslutsmyndighet i körkorts- återkallelsefrågor att behandlas.

Som kommittén redan i tidigare betänkande uttalat kommer senare även frågan om att ersätta straffet med förhöjd avgift vid exempelvis underlå- tenhet att hålla trafikförsäkring att tas upp till prövning. Frågor rörande skadeståndsanspråk i anledning av trafikolyckor är ej heller ännu slutbe- handlade av kommittén.

5 Arbetet inom kommittén i detta avseende har inletts genom det i samarbete med sta- tens trafiksäkerhetsråd utgivna bokverket Samhällsreaktioner vid trafikbrott, Wenner- Gren Center, Svenska symposier, Norstedts 1966.

KAPITEL 2

Allmänna synpunkter —— främst på förundersökningsförfarandet

Mot bakgrunden av de principiella överväganden som redovisats i före- gående kapitel har kommittén undersökt vilka möjligheter som finns att ge- nom ändringar i förundersökningsförfarandet förenkla och påskynda ut- redningsarbetet. Kommittén har inhämtat uppgifter om utredningstiderna i trafikmål samt om de anledningar som kan finnas till dröjsmål i för— undersökningsförfarandet. Därefter har kommittén närmare studerat de möjligheter som finns att motverka en för långsam och komplicerad hand- läggningsform. Det har därvid visat sig lämpligt att gå fram på två olika vägar dels en rättslig dels en praktisk. Kommittén har således närmare undersökt vilka ändringar, främst i 23 kap. rättegångsbalken och i förunder— sökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948) som kan vara påkalla- de. Vidare har kommittén från mera praktiska utgångspunkter utarbetat förslag till handläggningsrutiner.

I enlighet med de principer som kommittén har tillämpat i sitt tidigare betänkande, SOU 1963: 27, behandlar kommittén, i den mån en frågeställ- ning som aktualiseras i trafikmål kan vara aktuell även inom andra brotts- områden, problemet i dess helhet. De förslag som kommittén framlägger av- ser därför i stor utsträckning frågor av allmänt intresse för förundersök- ningsförfarandet. I vissa avseenden berörs emellertid i detta kapitel även frågor, som inte direkt avser förundersökningsförfarandet, utan som en- dast mera allmänt ingår som ett led i rationaliseringsarbetet inom rätts- väsendet.

Handläggningstider

Kommittén har för att bilda sig en uppfattning om polisens handlägg- ningstider avseende mål angående ansvar för trafikovarsamhet inhämtat vissa statistiska uppgifter, som avser tiden innan det egentliga kommitté— arbetet med förundersökningsförfarandet inleddes. Statistiken visar tra- fikovarsamhetsmåll, som under tiden 1 september—15 september 1962 kom— mit till polisens kännedom. Kommittén har i sin förfrågan framhållit, att i statistiken ej skall tas med fall i vilka polismannen omedelbart på platsen

1 Med mål avses i enlighet med rättegångsbalkens terminologi brottsutredningar i vilka förundersökning har inletts.

funnit ovarsamheten ringa och därför egentlig rapportering ej skett. Kom- mitténs förfrågan har i september 1963 gått ut till landets samtliga polis- distrikt och svar har i allmänhet lämnats under hösten 1963.

De inhämtade uppgifterna framgår av följande uppställningar. Det bör dock påpekas att uppgifterna ej gör anspråk på att ge en fullt rättvis bild av och jämförelse mellan de olika polisdistrikten. Detta beror bl.a. på att antalet fall i vilka polismannen underlåter att rapportera en olycka va- rierar mellan polisdistrikten. Vidare är det känt att olika redovisningsme- loder används särskilt för skada av okänt fordon, en målgrupp i vilken ut- redningen ofta snabbt avslutas och som inte minst i storstäderna är mycket talrik. Stockholm* t.o.m. 14 dagar 1—2 2—3 3—6 6 mån. Su ] 14 dagar —41 månad månader månader månader ell.mera n ma Avskrivna av polismyn- 94 61 38 12 10 2 217 dighet . __ (kommissarie eller (43,31 %) (28,11 %) (17,51 %) (5, %) (4,60 %) (0,92 %) (100 %) annan) Redovisade till åklagar- 33 62 79 38 27 4 243 myndigheteller åklagare (13,58 %) (2551 .a) (3251 %) (15,64 %) (11,11 %) (01,65 %) (100 %) Tillhopa 127 123 117 50 37 6 460 (27,6 %) (26,74 %) (25,44 %) (10,87 %) (8.04 %) (1,30 %) (100 %) * Ett mål ej slutredovisat. Göteborg t.o.m. 14 dagar 1—2 2—3 3—6 6 mån. Su 14 dagar —1 månad månader månader månader ell. mera mma AV.".kI'iVna av polismyn- 76 .20 7 3 5 111 dighet (kommissarie eller (6847 %) (13,01 %) (6,31 %) (2,70 %) (4,51 %) (100 %) annan) Redovisade till åklagar- 13 18 36 20 28 7 1.212 mynd'gheten" åklagare (10,66 %) (14,75 %) (29,51 %) (16,39 %) (22,95 %) (5,74 %) (100 %) Tillhopa 89 38 43 23 33 7 233 (38,20 %) (16,31 %) (18,46 %) (9,87 %) (14J6 %) (3,00 %) (100 %)

14 dagar 1—2 2—8 3—6 6 mån.

14 dagar -1 månad månader månader månader ell. mera Summa Avskrivna av polismyn- 12 19 12 1 1 —— 45 dighet m , , _ m. (kommissarie eller (26'67 (6) (42,22 9”) (26767 %) (232 %) (2,22 %) (100 ,u) annan) Redovisade till åklagar- 1 3 17 13 15 49 myndighet eller aklagare (2,04 %) (5,12 %) (34,70 %) (26453 %) (31760 %) _ (100 %) Tillhopa 13 22 29 14 16 94 (13,83 %) (23,41 %) (30,85 %) (14,89 %) (17,02 %) (100 %) övriga städer med polismästare eller stadsfiskal som polischef* t.o.m. 14 dagar 1—2 2—3 3—6 6 mån. Summa 14 dagar —1 månad månader månader månader ell.mera Avskrivna av polismyn- 122 21 9 12 13 4 181 dighet . ,,. ,,, (kommissarie eller (67,40 %) (11,60 %) (4,97 %) (6,63 %) (7,18 m) (2,22 .c) (100 %) annan) Redovisade till åklagar— 115 84 161 88 86 41 575 myndlgheten" åklagare (20 %) (14,6'1 %) (28 %) (15,30 %) (14,96 %) (7,13 %) (100 %) Tillhopa 237 105 170 100 99 45 756 (31,35 %) (13,89 %) (22,48 %) (13,23 %) (13,10 %) (5,95 %) (100 %) * 7 mål ej slutredovisade. Landsfiskalsdistriklen* t.o.m. 14 dagar 1—2 2—3 3—6 6 mån. Summ' 14 dagar —1 månad månader månader månader ell.mera * & Avskrivna av polismyn- 106 41 26 28 28 8 237 dighet ; (kommissarie eller (44,73 %) (17,30 %) (10,97 %) (11,81 %) (11,81 %) (3,38 %) (10 %) annan) Redovisade till åklagar- 304 219 297 216 216 79 1331 v ' 3 ml "dlghetene' åklagare (22,84 %) (16,45 %) (22,31 %) (16,23 %) (16,23 %) (5,94 %) (100 %) Tillhopa 410 260 323 1244 244 87 1 568 (26,15 %) (16,58 %) (20,60 %) (15,56 %) (15,56 %) (5,55 %) (100 %)

* 24 mål ej slutredovisade.

Som redan tidigare framhållits är det inte möjligt att av det redovisade materialet göra en rättvis jämförelse mellan de olika polisdistrikten. Det kan emellertid antecknas, att statistiken bl.a. visar att de mål som redo- visats till åklagare senare än två månader efter händelsen utgjorde i

Stockholm, Göteborg och Malmö .......................................... ca 44 % Övriga städer med polismästare eller stadsfiskal som polischef .............. ca 37 % Landsfiskalsdistrikten .................................................... ca 38 %

av hela antalet till åklagare redovisade mål. Dessutom kan anmärkas att i landsfiskalsdistrikten var vid den tidpunkt när uppgift lämnades till kom— mittén (dvs. ca 1 år efter den aktuella händelsen) 24 mål ej slutredovisade dvs. förundersökningen var ej slutförd.

Detta visar, att i en mycket stor del av målen kan man ej räkna med hu- vudförhandling i första instans förrän i bästa fall närmare 4 månader efter olyckan. Antalet fall i vilka huvudförhandlingeu kommer 1/2 år eller mera efter den aktuella händelsen är även stort. Dessa förhållanden måste anses synnerligen olyckliga såväl från trafiksäkerhets- som rättssäkerhetssyn— punkt. Resultatet av undersökningen gör det alltså motiverat att påstå att handläggningstiderna i trafikmål är oförsvarligt långa.

Vidare kan det vara av intresse att konstatera att utredningen visar att medan i Stockholm, Göteborg och Malmö polismyndigheten slutligt avgör ungefär lika många mål som de som sänds till åklagaren, så är förhållande— na helt annorlunda i övriga städer med polismästare eller stadsfiskal som polischef. Här görs den slutliga prövningen i ca 3 gånger fler mål av åkla- gare än av polismyndighet.

Denna utredning har av kommittén följts upp av en mindre undersökning, som avsåg 509 mål om enbart vårdslöshet i trafik som under tiden 20 februari—20 maj 1967 inkommit till åklagarmyndigheten i Stockholm.”"

Mindre än 15 dagar 1-— 2——— 3— 6 mån 15 dagar —1 mån 2 mån 3 mån 6 män eller mera

1) Tid mellan brot— tet och den tidpunkt när målet redovisats till åklagarmyndig— heten ............ 26 110 151 79 108 35

2) Tid mellan brot— tet och åtalsbeslut eller avskrivningsbe- slut av åklagarmyn— digheten .......... 7 38 133 121 150 60

* 6 mål ännu ej avgjorda av åklagarmyndigheten vid undersökningstillfället i au— gusti 1967.

Mindre än 15 da 3 mån och 7 dagar 7_14 dag 1 mån 1_3 mån mera 3) Tid mellan datum då målet redovisats till åklagarmyndig— heten och avskriv- nings- eller åtalsbe— slut .............. 141 111 111 131 15

Denna statistik visar att närmare hälften av målen redovisades från po— lismyndigheten till åklagarmyndigheten mer än två månader efter brottet. Tiden mellan datum då målet redovisades till åklagarmyndigheten och av- skrivnings- eller åtalsbeslutet var i närmare en tredjedel av fallen mer än en månad. Endast i undantagsfall (mindre än 10 % av fallen) var den sam- manlagda handläggningstiden hos polis och åklagare mindre än en månad.

Under 1950-talet verkställdes i justitiedepartementets regi en undersök- ning angående handläggningstiden avseende trafikmål. Denna redovisas av 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957: 18 s. 302). Utredningen är inte direkt jämförbar med den som kommittén verkställt. Det torde dock ha sitt intresse att i någon mån sammanställa resultaten. Justitiedeparte- mentets undersökning avsåg måltyperna vårdslöshet i trafik, hinder i tra- fik, olovlig körning, rattfylleri eller annan onykterhet vid förande av motor- fordon samt »smitning». Undersökningen gav bl.a. till resultat att i mer än 50 % av fallen tog det mer än 6 månader från det en trafikolycka inträffade till dess dom meddelades av underrätten. Liknande handläggningstider re- dovisades även för trafikmål utan samband med trafikolycka.

En jämförelse mellan den undersökning som genomfördes i början av 1950-talet och kommitténs undersökning från 1963 visar att någon egentlig förbättring ej har skett beträffande handläggningstiderna. Det förflöt 1963 fortfarande mycket lång tid från den aktuella händelsen till dess saken blev föremål för domstols prövning. De olägenheter, som 1953 års trafik— säkerhetsutredning redovisat, bestod således fortfarande.

Kommitténs utredningar angående handläggningstiderna har senare följts upp i två mindre undersökningar som har gjorts dels vid Kriminal- vetenskapliga institutet vid Stockholms Universitet och dels vid juridiska fakulteten i Uppsala.

Stockholmsundersökningen avsåg 400 slumpvis (av sammanlagt 1831) utvalda personer, som under år 1963 dömts till ansvar för trafikovarsam- het av Stockholms rådhusrätt. Handläggningstiden från brottet till domen utgjorde i omkring hälften av fallen mer än 6 månader. I 6 % av fallen var denna tid mer än ett år.

Uppsalaundersökningen2 avsåg 93 brottmålsakter avseende trafikmål som

2 Det bör dock observeras att polisen under den tid, som undersökningen avsåg, var hårt arbetsbelastad till följd av det omfattande planläggningsarbetet i samband med förstatligandet.

under tiden 10 januari——10 april 1965 hade kommit in till åklagarmyndig- heten i Uppsala. Totala antalet misstänkta personer uppgick i materialet till 150. Av undersökningen framgick bl.a. att 38 % av fallen inte hade slut- hehandlats inom sex månader och att i 5 % av fallen handläggningstiden var mer än ett år.

Dessa undersökningar bekräftar sålunda i stort sett vad som redan i prin- cip har framkommit vid trafikmålskommitténs undersökningar, nämligen att tiden mellan händelsen som föranlett åtal och domen fortfarande är alltför lång. Kommittén har tidigare3 uttalat att man bör sträva efter att i princip mål om ansvar för vårdslöshet i trafik skall slutligt avgöras vid domstol eller hos åklagare inom en å två månader från den aktuella händelsen. Detta sker fortfarande inte.

För att minska handläggningstiderna måste dröjsmål hos både polis och åklagare och inte minst hos domstolarna motarbetas. I detta sammanhang kommer kommittén emellertid i stort sett endast att beröra frågor, som har anknytning till polisens arbete med förundersökningsförfarandet. Vid un- dersökningar, som kommittén gjort i ett flertal främmande länder, Finland, Danmark, U.S.A., England etc. har framgått att trafikolyckorna utreds mycket snabbt. I stor utsträckning är här utredningen klar samma dag som olyckan inträffat eller dagen efter. Endast om särskilda förhållanden före- ligger, exempelvis att någon som skall höras är svårt skadad, tar utred- ningen mer än en vecka. Kommittén anser att vi även i Sverige bör efter- sträva att en utredning i anledning av en trafikolycka skall vara färdig helst samma dag och senast inom en vecka.

Orsaker till dröjsmål

För att i någon mån belysa orsakerna till de dröjsmål med utredningsarbe— tet i trafikmål som förekommer har kommittén till samtliga polismyndig- heter ställt frågan om de vanligaste skälen till dröjsmål. Av svaren framgår klart, att remissförfarandet (51 polischefer) är en mycket betydande orsak till dröjsmål med utredningsarbetet. I många svar anges att vittnen har va- rit svåra att anträffa (26 polischefer). Även personalbristen uppges som en anledning (30 polischefer). I ett mindre antal yttranden anges även andra anledningar till dröjsmål med utredningsarbetet. Det åberopas bl.a. att förhör ej kunnat ske på grund av personskada, att utlänningar varit in- blandade, att underrättelse om verkställd förundersökning skall lämnas den misstänkte enligt 23: 18 RB, att analysbevis ej kommit polisen tillhan- da, att uppgifter skall inhämtas från körkortsregister. straffregister eller bil- register, att bevissvårigheter förelegat samt att trafikolycksstatistiken tagit polisens tid i anspråk.

Det kan anmärkas, att den tidigare berörda Uppsalaundersökningen i stort

3 I remissyttrande över 1957 års trafiknykterhetskommittés betänkande Nykterhet i trafik (SOU 1963:72).

sett också bekräftar att anledningen till dröjsmålen i förundersökningsar- betet är att söka bland de orsaker, som uppgetts i svaren till kommittén.

De uppgivna orsakerna till dröjsmål med utredningsarbetet är i stor ut- sträckning sådana, att man genom lagändringar och praktiska anvisningar borde kunna undanröja dem helt eller delvis. Vid en genomgång av ämnes- området finner man, att det är en hel kedja av olika problem, som måste angripas för att man skall uppnå den eftersträvade effektiviteten i förunder- sökningsförfarandet i trafikmål. Här skall nu först beröras vilka rättsliga frågor som kommittén har funnit anledning att ta upp till prövning.

Rättsfrågor

För att förundersökningen skall kunna bedrivas rationellt och effektivt måste tillses att sådana fall ej utreds, där det redan från början står klart att något brottsligt förfarande ej har förekommit. I de fall misstanke om brott verkligen föreligger bör emellertid utredningsarbetet redan i sam— band med den aktuella händelsen göras så fullständigt som möjligt. Frå- gor som i detta sammanhang har sitt särskilda intresse är polismans be- hörighet att dels underlåta rapportera trafikolycka dels inleda förundersök— ning. Dessa frågor berör kommittén under rubriken »Inledande av förun- dersökning» (s. 66).

Under senare år har polismyndigheterna i ett ökat antal mål övertagit ansvaret för förunder'sökningen från åklagarna. Frågor som aktualiseras i anslutning härtill behandlas i avsnittet »Ledningen av förundersökningen» (s. 94).

För att en förundersökning snabbt skall kunna avslutas är det nödvän- digt att förhör med den misstänkte i stor utsträckning sker i omedelbart samband med den inträffade händelsen. Detta förhållande har föranlett kommittén att närmare undersöka frågan om den tidpunkt vid vilken un- derrättelse angående misstanke om brott skall lämnas (s. 119).

Remissförfarandet dvs. att handlingar sänds från ett polisdistrikt till ett annat för att exempelvis förhör skall hållas har i ett flertal sammanhang framhållits för kommittén som en av huvudanledningarna till dröjsmålen. Anledningen till att detta förfarande i så stor utsträckning används i tra- fikmål är att det inte sällan är fråga om vittnen och misstänkta med vitt skilda hemortsadresser. Kommittén har funnit anledning att intressera sig för frågan om hur dessa förhör skall kunna anordnas så att bl.a. ett om- ständligt remissförfarande undviks. I olika avsnitt behandlar kommittén »Väglängden för hämtning till förhör» (s. 124), »Skriftlig berättelse» (s. 131) och »Ersättning till personer som hörs under förundersökningen i brottmål» (s. 141). Även frågan om »Underrättelse om verkställd förunder- sökning» (s. 173) är i detta sammanhang av intresse.

Under förundersökningsarbetet inhämtas i olika sammanhang uppgifter

om den misstänktes person. Kommittén har funnit anledning närmare överväga, om inte detta arbete kan förenklas. Denna fråga behandlas i av- snittet »Personalia» (s. 153).

Även om åtgärder vidtas för att förundersökning ej skall inledas i andra fall än där sådan undersökning verkligen är motiverad, kommer det att i betydande utsträckning bli aktuellt att avbryta en redan inledd förunder- sökning. Frågan om i vilka fall detta skall ske och vem som skall vara be- hörig att fatta ett sådant beslut är av avgörande betydelse för förundersök- ningsförfarandet. Dessa problem behandlas under rubriken »Förundersök- nings upphörande» (s. 189).

Kommittén har även uppmärksammat att den omständigheten att åkla- gares åtalsbeslut är föremål för överprövning medför dröjsmål i handlägg- ningen. Ej sällan anförs således klagomål över lägre åklagares åtalsbeslut. Antingen gör den klagande gällande att åtal inte väckts fastän tillräckliga skäl föreligger, eller att åtal väckts utan sådana skäl. Klagomålen prövas i allmänhet i första hand av statsåklagarna, dvs. i Stockholm, Göteborg och Malmö av överåklagarna samt i landet i övrigt av länsåklagarna. Om den klagande inte är nöjd med överåklagarens—länsåklagarens beslut, kan han i sista hand vända sig till RÅ.

I de fall, där den lägre åklagaren väckt åtal, går klagandens framställ- ning närmast ut på att statsåklagaren, alternativt RÅ, skall förordna om att åtalet nedläggs. I allmänhet gör den åklagare, vars åtalsbeslut skall omprövas, en framställning till rätten med begäran att målet ej skall utsättas till huvudförhandling förrän klagomålet har avgjorts. Eftersom prövnings— förfarandet ej sällan drar ut på tiden, blir följden att dessa mål blir liggan- de hos domstolen utan att sättas ut till huvudförhandling. Från domstols- håll har anförts, att åtgärder borde vidtas för att eliminera eller åtminstone nedbringa dessa väntetider.

Det kan nämnas, att det totala antalet överprövningsärenden, omfattande såväl beslut om »åtal» som beslut om »ej åtal», som RÅ hade att ta ställ— ning till, under 1965 uppgick till 169 och 1966 till 233. Överåklagaren i Stockholm hade under samma tid respektive 81 och 113 sådana ärenden. Kommittén har ej funnit anledning att närmare utreda antalet ärenden av denna art hos övriga överåklagare eller hos länsåklagarna.

Omprövningen är ett led i RÅ:s och statsåklagarnas tillsynsverksamhet och utgör således inte något reglerat besvärsförfarande. Den klagande be- traktas därför inte som part i ett ärende. Genom klagomålen fästs RÅ:s och statsåklagarnas uppmärksamhet på ett mål i princip på samma sätt som genom en tidningsartikel eller iakttagelse vid inspektion. Klaganden torde i princip inte ha någon obetingad rätt att få en fullständig omprövning av den lägre åklagarens beslut. I praktiken sker dock som sagt regelmässigt en sådan prövning.

Eftersom överprövningen utgör ett led i tillsynsverksamheten inskrän-

ker sig inte prövningen till enbart åtalsfrågor, även om sådana frågor do- minerar. Även andra frågor, som rör handläggningen av ett mål, kan själv- fallet tas upp till granskning av RÅ eller statsåklagarna.

Tvekan kan råda om det någonsin avsetts att RÅ:s och statsåklagarnas tillsynsskyldighet och möjlighet att överta lägre åklagares mål skulle bli en plattform för ett klagoförfarande som i stora delar påminner om ett ordinärt besvärsförfarande. I de fall, där åtal väckts, kan i vart fall med fog ifrågasättas om rättssäkerhetsintresset verkligen kräver att åtalsfrågan först skall kunna prövas i tre åklagarinstanser och därefter i tre instanser på domstolssidan. Besvärssakkunniga har i sitt betänkande »Lag om för— valtningsförfarandet» (SOU 1964: 27) sagt att behov härav ej kan anses före- ligga med hänsyn till att prövning av åtalet skall ske inför domstol.

Möjligheterna att inskränka klagorätten på åklagarsidan utan djup- gående ingrepp i åklagarväsendets organisation är emellertid små. En änd— ring förutsätter att RÅ:s och statsåklagarnas tillsynsrätt tas upp till om- prövning. Det finns emellertid enligt kommitténs mening vissa möjligheter att minska antalet klagomål över åklagarbeslut utan att ingrepp görs i själva rätten att klaga. Kommittén begränsar sig därvid till de fall, där beslut om åtal fattats.

Domstolarna sätter som tidigare sagts i allmänhet inte ut mål till huvud— förhandling i fall där åtalsbeslutet är föremål för överprövning. Som skäl härför kan möjligen anföras, att denna ordning bör tillämpas av hänsyn bl. a. till den tilltalade. En begäran om omprövning av ett åtalsbeslut går i allmänhet ut på att åtalet bör nedläggas. Ett bifall till klagomålet innebär med andra ord att någon huvudförhandling ej kommer till stånd. Även en huvudförhandling, som kan antas resultera i en frikännande dom, ter sig nämligen i allmänhet för den tilltalade som något obehagligt. Närmast framträder de olägenheter som kan vara förenade med att saken får offent- lighet. Från vissa synpunkter kan det därför sägas vara en fördel att hu- vudförhandlingen skjuts upp i avvaktan på resultatet av överprövningen.

Emellertid talar enligt kommittén åtskilliga skäl för att domstolshand- läggningen i dessa mål normalt bör löpa oberoende av eventuellt prövoför- farande på åklagarsidan. Klagomål över åklagarens beslut skall som tidi- gare angetts ses som ett påstående om fel i handläggningen av målet. Där- emot skall inte den prövning, som sker hos RÅ eller statsåklagare, betrak- tas som en sakprövning, som skall föregå domstolens ställningstagande till åtalet. Från mera principiella synpunkter finns det därför anledning att hålla isär det prövningsförfarande, som sker på åklagarsidan, från den hand- läggning, som sker inför domstol.

Från praktiska synpunkter finns det inte heller skäl att stoppa upp domstolsförfarandet. Enligt upplysningar som kommittén erhållit från RÅ händer det mycket sällan att ändring sker i lägre åklagares beslut att åtala. Situationen torde vara densamma hos statsåklagarna. Möjligheterna att

ett åtal skall läggas ned i anledning av klagomål är således statistiskt sett små.

Förutom att domstolshandläggningen av dessa mål försenas medför nu- varande praxis även andra olägenheter. Man kan sålunda inte bortse ifrån att en hel del klagar utan välgrundade skäl och endast för att skjuta av- görandet framåt i tiden. För den tilltalade kan det nämligen från vissa synpunkter framstå som en fördel att så lång tid som möjligt förflyter mel- lan brott och lagföring. I mål, där utgången t.ex. beror på säkerheten av gjorda vittnesiakttagelser är det sålunda uppenbart att möjligheterna för frikännande ökar ju längre rättegången låter vänta på sig. Dröjsmål med handläggningen av ett mål kan även inverka på valet av påföljd. Någon tvekan torde således inte råda om att domstolarna vid val av olika påföljder är mera benägna att välja en lindrig sådan om lång tid förflutit mellan brott och lagföring än om denna tid är kort. Åtgärden att låta målet vila hos dom- stolen i avvaktan på resultatet av överprövning uppmuntrar därför till okyn- nesklagomål. En av överprövningsförfarandet oberoende domstolshandlägg— ning skulle motarbeta dessa tendenser och sannolikt i ej oväsentlig mån minska klagomålen.

Övervägande skäl talar därför enligt kommittén för att domstolshandlägg- ningen i normalfallet bör äga rum oberoende av den prövning som even- tuellt sker på åklagarsidan. Vissa undantagsfall kan dock tänkas förekom- ma, där den tilltalade har ett berättigat intresse av att få huvudförhand- lingen inställd i avvaktan på att överprövning sker. I dessa fall bör anmälan till rätten om hinder för huvudförhandling göras av åklagaren. En ändrad praxis skulle för huvuddelen av de mål, som det här är fråga om, innebära att de kom att handläggas snabbare än vad som nu sker.

En ändrad domstolspraxis skulle vidare medföra fördelar på åklagar- sidan. En minskning av antalet klagomål skulle med säkerhet bli följden. RÅ bör enligt kommittén meddela de närmare föreskrifter, som föranleds av här redovisade överväganden.

Principer för det praktiska förundersökningsförfarandet

Kommittén har i hög grad ägnat sig också åt den praktiska sidan av förun- dersökningsarbetet i trafikmål. Saken är av skilda anledningar av stor be- tydelse. Årligen utför exempelvis polisen ca 70000 mer eller mindre om- fattande trafikolycksutredningar. Dessutom görs i viss inte närmare do— kumenterad —— utsträckning s. k. minnesanteckningar.4

Vid sina överväganden har kommittén funnit, att en av dess uppgifter är att utforma bestämmelser om ett enhetligt utredningsförfarande i mål om ansvar för trafikovarsamhet. Angelägenheten av enhetlighet i förfarandet

4 Ang. omfattningen av arbetet med trafikutredningar se s. 68.

torde ligga i öppen dag. Därigenom kan och skall —— polisen tillämpa samma metoder, oavsett var i landet utredningen sker. Den enskilde polis- mannen behöver inte lära om, om han flyttar från ett distrikt till ett annat. Enhetligheten underlättar arbetet inte bara för polisen utan även för alla dem, som skall ta del av en trafikutredning åklagare, advokater, domare, körkortsmyndigheter, försäkringsbolag etc. Vidare tillgodoses krav, som framställts av trafiksäkerhetsforskningens målsmän. I internationellt sam- manhang strävar man efter att åstadkomma ett enhetligt europeiskt för— undersökningsprotokoll vid trafikolycksutredningar. Också dessa strävan- den blir beaktade genom enhetligheten. Över huvud anser kommittén att stor hänsyn bör tas till de internationella erfarenheterna och strävandena på trafikutredningarnas område.

Till grund för kommitténs överväganden ligger tre huvudprinciper. Den första huvudprincipen är att trafikolycksutredningen om möjligt skall göras klar på gatan. Detta innebär således att när polismannen lämnar olycksplatsen bör helst samtliga förhör vara klara, underrättelse om miss— tanke lämnad den misstänkte, skissen vara i färdigt skick etc. Denna princip är ny och kommittén har här närmast kunnat anknyta till erfarenheter från U.S.A. Principen bör emellertid också ses i ett nära samband med den ti- digare i flera sammanhang5 hävdade uppfattningen om vikten av att för- undersökningen ej skall drivas längre än vad som behövs i det enskilda fallet. Detta får självfallet ökad betydelse om den nyss berörda principen rörande »platsarbetet» vinner anslutning. Polisen skall således i varje skede av utredningsarbetet noga överväga om anledning finns att fullfölja förundersökningen. Frågan bör således ha aktualitet både för den enskilde polismannen på platsen för t.ex. trafikolyckan och för den polisman som le- der den fortsatta utredningen.

Den andra huvudprincipen är att primärmaterialet från en trafikolycks- plats om möjligt skall användas under hela handläggningen av målet dvs. hos polis, åklagare och domstol. Detta ger väsentligt ökade möjligheter till en snabb förundersökning. Onödigt omskrivningsarbete undviks. De risker, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt, som alltid föreligger om uppgifter, ibland efter jämkningar i formellt avseende, förs över från en handling till en annan, uppkommer ej. -— Även denna princip är helt ny och har inte ti- digare tillämpats i praktiken.

Den tredje huvudprincipen består däri att kommittén har velat under- stryka den särskilt utomlands i 'stor utsträckning tillämpade metoden, att förundersökningen vid en trafikovarsamhet i så stor utsträckning som möj— ligt närmare regleras redan genom utformningen av förundersökningsblan- ketten. Den s.k. fria skrivning, som när kommitténs arbete inleddes prak- tiskt taget genomgående tillämpades vid allt utredningsarbete inom polisen,

5 Se exempelvis p01isverksamhetsutredningen (SOU 1961: 15).

bör enligt kommittén så långt som det är möjligt motverkas. I principen ligger också att i utredningen endast skall redovisas sådant material, som verkligen har betydelse för bedömningen av målet.

Försöksverksamhet trafikovarsamhet

Kommittén har ansett det nödvändigt att genom särskild försöksverksam- het pröva och vidareutveckla dessa tankar. Under tiden den 1 september— den 30 november 1964 har kommittén därför bedrivit sådana försök av- seende främst utredningsarbetet i mål om ansvar för trafikovarsamhet. Denna försöksverksamhet har omfattat två vaktdistrikt i Stockholm och städerna Göteborg, Malmö och Örebro samt Enköpings, Höks, Kungsbacka, Mölndals och Svartlösa landsfiskalsdistrikt. Till grund för försöksverk- samheten har legat två inom kommittén upprättade promemorior kallade »Anvisningar och Exempel» och »Blankettsamling» 1964)s

Kommittén har berett ett stort antal myndigheter och enskilda tillfälle att yttra sig över försöksverksamheten. Yttranden har inkommit från RÅ, rådhusrätten i Stockholm, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, Trafikförsäkringsförcningen, Motororganisationernas samarbetsdelegation, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, chefsåklagaren vid trafik- kammaren i Stockholm, överåklagaren i Göteborg, åklagarmyndigheten i Malmö, läns-åklagaren i Uppsala, Stockholms, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, Iänspolischefen i Örebro län, häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga, Stockholms stads gatukontor samt vägförvaltningarna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Stockholms län. Dessutom har polis- mästarna och åklagarna bifogat yttranden från ett stort antal enskilda be- fattningshavare särskilt inom polisväsendet.

Kommitténs förslag har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. Sålunda framhåller Föreningen Sveriges häradshövdingar att förslagen är i stort sett välbetänkta och ändamålsenligt utformade. Häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga framhåller, att allt som i äldre protokoll var »dött gods» har utmönstrats. Häradshövdingen erinrar om, att det tidigare sagts, att man saklöst kunde gå förbi de fyra första sidorna i rapporten över en trafikolycka för att först därefter finna det läsvärda. Med kommitténs tillvägagångssätt synes man genast komma till sakens kärna. Sveriges advo- katsamfund ansluter sig i allt väsentligt till det framlagda förslaget. Ett en- hetligt blankettsystem och enhetliga anvisningar för utredningsarbetet bör enligt samfundet kunna bidra till en snabbare handläggning av trafikmålen och en väl fungerande skadereglering. Sannolikt kan, enligt samfundet, för- slaget också bidra till en mera enhetlig bedömning av åtalsfrågorna. Från Trafikförsäkringsföreningen har uttalats att förslaget har underlättat ge-

6 Aug. det huvudsakliga innehållet i dessa promemorior se betänkandet Trafikmäls- utredningar som utkommer inom kort.

30 nomläsningen av förundersökningshandlingarna och skapat en klarare bild av omständigheterna kring olyckorna.

Länsåklagaren i Uppsala län framhåller att man för framtiden bör ha ett system för utredning av trafikmål och andra enklare brottmål, som i huvudsak ansluter "sig till det som prövats under försöksverksamheten. Även länsdklagaren i Hallands län anser att det föreslagna utredningsför- farandet medför betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt i syn- nerhet vid trafikovarsamhetsutredningar. Länsåklagaren i Stockholms län har instämt i ett uttalande av landsfiskalen i Svartlösa distrikt, som uttalat att utredningsverksamheten i fråga om trafikmål väsentligt underlättats. Landsfiskalen i Höks distrikt uttalar, att försöksverksamheten röjt vägen för att komma till rätta med behandlingen av trafikolyckorna. Erfarenhe- terna är genomgående gynnsamma. En påfallande snabbhet i handlägg- ningen från början till slut noteras som en uppenbar vinst.

Polismästaren i Göteborg har överlämnat ett yttrande från samtliga ut— redningskommissarier vid ordningsavdelningarna i staden, som uttalat att kommitténs synpunkter och idéer är rationella och tidsbesparande. Många förenklingar och förkortningar har varit förhållandevis radikala. De har dock inte i något fall inneburit, att utredningarna blivit ofullständiga eller oklara. Även polismästaren i Malmö framhåller, att kommitténs blanketter förenklar, förtydligar och likformar. De är ändamålsenliga och bör användas även i fortsättningen. Liknande uttalanden görs i ett stort antal andra yttranden och inte minst av många enskilda befattningshavare inom polisen i olika tjänsteställningar.

Endast polismästaren och flera andra representanter för polisen i Stock- holm är kritiska mot förslaget. Polismästaren förklarar emellertid att de praktiska anvisningar som kommittén har lämnat för förundersökningen synes vara ändamålsenliga och att de därför mycket väl kan användas i po- lisens verksamhet och utbildning. Centrala anvisningar för handläggnings- förfarandet i såväl trafik— som brottmål torde enligt polismästaren utgöra en nödvändig förutsättning för att uppnå ett förenklat och enhetligt utrednings- system inom landet. Polismåstaren anser emellertid att det av kommittén prövade redovisningsförfarandet av vägtrafikolyckor med personskada eller trafikovarsamhet inte utgör någon förenkling för Stockholms del. De före— slagna rutinerna är enligt polismästaren svårbemä'strade och tungarbetade och för med sig bl. a. att alltför många blanketter av olika slag måste an- vändas vid utredningen av en medelsvår trafikolycka. Enligt polismästaren bör handläggningen av dessa utredningar ske på det sätt, att polismannen på platsen tar upp grundläggande anteckningar om olyckan på en för ända- målet lämplig blankett. Polismannen skall sedan rapportera händelsen på en särskild blankett (dossier). Denna handling kan sedan efter de komplet- teringar som behövs utan omskrivning underställas förundersökningsleda— ren för beslut om undersökningen skall nedläggas, vidareutredas eller even-

tuellt underställas åklagare för prövning. Liknande synpunkter framförs även av andra representanter för polisen i Stockholm.

Med ledning av erfarenheterna under försöksverksamheten bearbetade kommittén sina tidigare upprättade anvisningar. Kommittén fann ej anled- ning ändra på huvudprinciperna för sina under försöksverksamheten prö- vade förslag. Visserligen hade som tidigare redovisats polisen i Stockholm vissa erinringar mot desamma. Kommittén fann emellertid ej, att dessa invändningar hade sådan tyngd att de borde få påverka de principer efter vilka systemet hade utformats.

Från rikspolisstyrelsen framfördes under hand det önskemålet, att kom- ! mittén — trots att utredningsarbetet rörande förundersökningsförfarandet ! ej i sin helhet var avslutat — skulle avge ett preliminärt förslag rörande i| utredningsarbetet främst i mål om ansvar för trafikovarsamhet. Resultatet | l

! l i I av övervägandena inom kommittén framlades därför i en underhandspro- memoria, som sändes till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1965. Kommitténs förslag omfattade i huvudsak blanketter och handläggnings- , rutiner i mål om ansvar för trafikovarsamhet. Även s.k. parkeringsskadm * behandlades. Två av kommittén utarbetade promemorior »Trafikutred- ningar I, Anvisningar och Exempel» samt »Trafikutredningar II, Blanket- ter», Stockholm 1965, överlämnades.

Rikspolisstyrelsen har den 2 februari 1966 (arbetsanvisningar 411—1) utgett enhetliga anvisningar för hela landet i mål om ansvar för trafikovar— samhet.7 Dessa tillämpas fr.o.m. den 1 maj 1966. Anvisningarna överens- stämmer i stort sett med de förslag, som kommittén i sina tidigare berörda promemorior lämnade till rikspolisstyrelsen. I vissa avseenden föreligger emellertid avvikelser, som senare något skall beröras.

Försöksverksamhet — trafikolycksstatistik

n' anslutning till försöksverksamheten avseende trafikovarsamhet har kommittén närmare övervägt frågor rörande trafikolycksstatistiken. Under utredningsarbetet har således från skilda håll framhållits att arbetet med trafikolycksstatistiken tar i anspråk en oproportionerligt stor del av poli- sens tid. Enligt ett av polisväsendets organisationsnämnd gjort uttalande skulle tidigare en polisman av åtta, som ägnade sig åt trafikarbete, ha varit sysselsatt med statistikuppgifter. Det har för kommittén framhållits, att de statistikuppgifter som lämnades av polisen var av den art och omfattning att de ej kunde fullt utnyttjas för vetenskapligt eller annat trafiksäkerhets- främjande ändamål.

Kommittén har därför ägnat sitt intresse åt skyldigheten för polisen att

7 Rikspolisstyrelsen har den 4 juni 1965 utgett en PM med vissa allmänna synpunk- ter rörande rationalisering av utredningsarbetet i brottmål. I denna PM behandlas främst frågor om användning av bandspelare för diktering av förundersökningsproto- koll, brottsplatsundersökningsprotokoll etc., samarbete mellan utredningsman och förun- dersökningsledare samt den språkliga utformningen av förundersökningsprotokollet.

lämna uppgifter till den officiella statistiken för vägtrafikolyckor. Denna skyldighet har inneburit ett betydande och genom statistikens uppläggning delvis improduktivt arbete. Här har kommittén inlett samarbete med sta- tistiska centralbyrån och statens trafiksäkerhetsråd. En arbetsgrupp inom dessa båda organ har nämligen haft till uppgift att närmare bearbeta hela frågan om den officiella trafikolycksstatistiken.

De problem som kommittén särskilt ägnat intresse är omfattningen av statistiken samt den statistiska och sakliga tillförlitligheten av lämnade uppgifter. I detta sammanhang har även polisens arbetsrutiner sitt stora intresse. I utformningen av statistiska centralbyråns anvisningar för poli- sen har kommittén bl.a. därför tagit aktiv del.

Arbetsgruppen har under den tidigare berörda av kommittén anordnade försöksverksamheten prövat ett preliminärt förslag till ny utformning av den officiella statistiken. Med ledning av bl. a. erfarenheterna härifrån har arbetsgruppen år 1965 avlämnat ett förslag om utformningen av den offi- ciella olycksstatistiken. På grundval av detta förslag har Kungl. Maj:t (SFS 1965: 561) bl. a. beslutat, att den officiella statistiken fr.o.m. den 1 januari 1966 endast skall omfatta vägtrafikolyckor som medfört personskada. Detta innebär bl.a. att rapporteringsskyldigheten för polisen, som år 1965 avsåg ca 62 500 olyckor under år 1966 har begränsats till ca 15 600 olyckor. Kom- mittén anser härigénom att frågan om den officiella statistiken fått en till- fredsställande lösning. Samtidigt som uppgiftsplikten för polisen minskats har materialet erhållit en från statistisk synpunkt avsevärt bättre samman- sättning. Möjligheterna att vetenskapligt bearbeta materialet har även för- bättrats.

Emellertid vill kommittén här något beröra frågan om den särskilda rap- portering till vägmyndigheterna som polisen har rekommenderats att utföra enligt en under hand hösten 1965 träffad överenskommelse mellan rikspo— lisstyrelsen och vägmyndigheterna. Under år 1966 rapporterades på detta sätt 45 000 olyckor. Denna rapporteringsskyldighet omfattar alla trafik- olyckor med enbart egendomsskada, som föranlett åtgärd av polisen (upp- rättande av minnesanteckning eller rapport). Uppgift skall dock ej lämnas om parkeringsskada eller olyckor, som enbart orsakats av att renar kom- mit ut på körbanan. I uppgiften skall ingå bl.a. skiss. Denna skall enligt rikspolisstyrelsens anvisningar utföras på följande sätt.

Skissen skall vara enkel och schematisk. Skalenlighet erfordras ej. Den skall ge en tydlig bild av olycksplatsen och utvisa om olyckan inträffat på raksträcka, i kurva, i trevägskorsning etc. Dessutom utritas gång- och cykelbanor, refuger o. d., som kan vara till hjälp vid lokalisering av olycksplatsen.

Skissen bör utvisa

1. i olyckan direkt eller indirekt inblandade trafikelement; 2. trafikelementens sannolika läge i olycksögonblicket och omedelbart före olyc- kan samt deras tillämnade kurser;

3. sikthindrande föremål och andra störningar, som kan ha inverkat på olyckans förlopp eller uppkomst (parkerat fordon, vägavspärrning e. d.). Trafikelementets färd före olyckan anges med en heldragen linje och tillämnad kurs med en streckad pil.

Uppgift skall lämnas om vissa andra trafikförhållanden exempelvis om olyckan inträffat vid omkörning eller möte. Eventuella andra trafikstör— ningar av väsentlig betydelse skall även anges till vägmyndigheterna.

Som skäl för rapporteringen av egendomsskadorna har vägmyndigheter- na åberopat, att denna rapportering utgjorde en av de viktigaste förutsätt- ningarna för möjligheterna att lokalisera »trafikfällor» och att bygga tra- fiksäkra vägar.

Som framgår av vad tidigare sagts är det en förhållandevis omfattande uppgiftsskyldighet som föreligger från polisen till vägmyndigheten. Detta har medfört att enligt vad kommittén inhämtat från vissa försöksdistrikt det blivit nödvändigt för polisen att göra utredningen av vissa trafikolyc— kor mera omfattande enbart för att kunna lämna uppgifter till vägmyndig- heterna. Detta förhållande anser kommittén synnerligen otillfredsställande. Kommittén redogör i ett följande avsnitt (s. 85) för vilka uppgifter som bör ingå i en minnesanteckning om en trafikolycka. Härav framgår att dessa uppgifter är väsentligt mindre omfattande än den redogörelse som polisen skall lämna vägmyndigheterna. Polisens utredningsarbete på trafikolycks- platsen kommer således att kompliceras enbart för att polisen skall kunna tillfredsställa vägmyndigheternas anspråk.

I det följande kommer kommittén (s. 69) att redovisa bl.a. polisens rap- porteringspraxis i ett flertal främmande länder. Av denna framgår att polisen här kunnat i stor utsträckning koncentrera sina utredningar till personskadeolyckorna. Även i vårt land finns det starka skäl, som talar för att polisens arbete bl. a. i trafikfrågor måste inriktas på de väsentligaste arbetsuppgifterna. I andra länder har polisen ej behövt belastas med denna uppgiftsskyldighet till vägmyndigheterna. Otvivelaktigt kan man fråga sig om inte den omständigheten att bedömningen i vårt land av behovet av uppgifter om egendomsskadeolyckorna skiljer sig från den bedömning som gjorts i andra länder bör ge anledning till omprövning av ställningstagan— det i vårt land. Det torde således stå alldeles klart att vi inte har bättre tillgång på polispersonal än andra länder har.

Kommittén anser det inte lämpligt att här närmare granska och bedöma det behov vägmyndigheterna kan ha av uppgifter om egendomsskadeolyc- kor. En sådan bedömning kräver en ingående vetenskaplig prövning. Detta gäller inte minst värderingen av de rapporterade egendomsolyckorna från statistisk synpunkt. Vid den officiella statistiken har man efter ingående prövning ansett att värdet är begränsat av en rapportering som även om- fattar egendomsolyckorna. Särskilt statistiska synpunkter har varit utslags- givande vid detta stållningstagande. Det kan vidare framhållas, att man be-

räknat att de polisrapporterade egendomsolyckorna8 endast utgör en sjätte— del av samtliga egendomsolyckor.9 Samtidigt måste beaktas att särskilda förhållanden påverkar urvalet av de olyckor, som kommer till polisens kän- nedom. Dessutom bör man vara medveten om att polisen ej kan tänkas komma att rapportera alla olyckor som den får kännedom om. Dessa för— hållanden gör att man måste ställa sig ytterst tveksam till lämpligheten av att använda detta material för att exempelvis bedöma konsekvenserna av vidtagna trafiksäkerhetsåtgärder. Utan ett ingående studium av de för- ändringar, som samtidigt kan ha skett i polisens rapporteringspraxis är detta under alla förhållanden inte möjligt.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén att behovet av polisens rapporte— ring till vägmyndigheterna närmare utreds. Det bör således även i detta fall åligga konsumenten dvs. vägmyndigheten att visa att ett verkligt behov föreligger av alla de statistikuppgifter, som nu lämnas. Samtidigt måste man överväga om det är en uppgift för polisen eller för vägmyndigheten att skaffa de uppgifter som behövs. Om man ser frågan från »kostnadstäckningssyn- punkt» kan det i allt fall ifrågasättas om inte vägmyndigheten borde ersätta polisen för dess arbete i denna del. Behovet av uppgifterna bör självfallet vägas mot behovet av att polisen utför andra arbetsuppgifter exempelvis trafikövervakning. Visserligen är det i princip avsett, att lämnandet av sta— tistikuppgifter helt skall ombesörjas av kontorspersonal. Sådan personal kan emellertid inte utföra det utredningsarbete, som krävs för att polisen skall kunna lämna de uppgifter, som vägmyndigheterna begär. Vidare är tillgången på kontorspersonal begränsad. Den omständigheten att arbetet med statistiken i viss utsträckning kan ingå i kontorspersonalens uppgifter utgör därför inte något skäl för att inte noga pröva behovet av uppgifterna. Under alla förhållanden anser sig kommittén kunna uttala, att det förefal- ler anmärkningsvärt att särskilda utredningar av trafikolyckor skall behöva ske enbart för att tillgodose statistiska ändamål. Frågan om en samordning av personskade- och egendomsskadestatistiken synes även vara en fråga av vikt vid de fortsatta övervägandena.

Kommittén vill —— för den händelse de av vägmyndigheterna begärda uppgifterna anses nödvändiga —— föreslå att uppgiftsplikten i enlighet med ett av kommittén tidigare avgett förslag begränsas till uppgift om tiden och olycksplatsen. Frågor om att mångfaldiga primäranteckningarna från olycks- platsen genom att använda engångskarbon eller fotokopiering kan i detta sammanhang också ha sitt intresse. Samtidigt måste emellertid beaktas att behov av kopior kan föreligga även för exempelvis målsäganden. Dessutom

8 Se statens väginstituts skattning av vägtrafikolyckorna m.m. år 1964. Utredningen beräknar det totala antalet olyckor till ca 390000. Av dessa har ca 66 000 polisanmälts, ca 180000 anmälts till försäkringsbolag samt ca 200000 ej anmälts till vare sig polis eller försäkringsbolag. Av personskadeolyckorna hade av totalt ca 25500 olyckor (i 7 150) endast ca 12 450 (i 4800) anmälts till polisen. 9 Här bortses från parkeringsskadorna.

måste tillses att primäranteckningen inte görs mera omständlig bara för att en kopia skall sändas till vägmyndigheterna.

De överväganden som här har redovisats innebär självfallet inte, att kom— mittén anser att polisen aldrig skall medverka genom att lämna uppgifter om sakskadeolyckorna. Den undersökning som utförts i samband med hö- gertrafikomläggningen utgör ett exempel på ett fall där polisen-s ökade ar- betsbelastning inte kunnat anföras som tillräckligt vägande skäl mot en vidgad rapporteringsskyldighet.

Försöksverksamhet — trafikonykterhetsbrott

En målgrupp som kommittén ägnat särskilt intresse är trafikonykterhets- mdlen dvs. mål om ansvar för rattfylleri och rattonykterhet. Antalet så- dana mål är stort. Som exempel kan nämnas att polisen räknar med att un- der 1966 ha förbrukat 40 000 å 50 000 alcotest. Statens rättskemiska la— boratorium verkställde under samma tid ca 18 000 blodprovsanalyser i an- ledning av trafikonykterhetsutredningar.

Även vid denna målkategori har kommittén funnit, att det finns stora möjligheter att förbättra det nu tillämpade utredningssystemet. Det före— ligger ej sällan betydande dröjsmål med utredningarna. Något enhetligt utredningssystem finns ej. Dessutom behandlar förhören med en misstänkt och vittnen ej sällan förhållanden, som saknar betydelse för bedömning av ansvarsfrågan. Detta beror inte minst på det förhållandet, att det inte fullt har klarlagts för utredningsmännen vilka förhållanden som är av betydelse för bedömning av alkoholhalten i blodet.

Ett väsentligt led i utredningsarbetet i trafikonykterhetsmål är bestäm— ningen av alkoholhalten i blodet. Kommittén har därför ansett sig böra se över arbetsmetoderna vid denna bestämning dvs. främst frågor om alcotest, analys av alkoholkoncentrationen i blodet samt läkarundersökningen. Här har kommittén samarbetat med professor Roger Bonnichsen vid Statens rättskemiska laboratorium.

Vad först gäller alcotest har kommittén särskilt ägnat intresse åt frågan i vilka fall metoden skall användas, det sätt på vilket alcotest skall tas och när alcotesten skall följas av blodprov. Från skilda håll har för kommittén framhållits vikten av att alcotest tas på ett riktigt sätt och man har pekat på de stora felkällor, som finns. Här skall i detta avseende endast hänvisas till doktor Kjell Bjervers och direktören Rune Andréassons år 1966 publi— cerade undersökning angående tillförlitligheten av alcotest. Kommittén har därför utarbetat arbetsanvisningar angående alcotest, vilka av tillverkaren av alcotest typ Dräger —— numera återges på samtliga förpackningar, som säljs på den svenska marknaden. Resultatet av kommitténs arbete i denna del har varit gott. Som exempel kan nämnas att i ett försöksdistrikt, där 653 trafikonykterhetsutredningar inletts behövde endast 12 utredningar avbry—

tas på grund av att analysbeviset sedan visade att alkoholhalten i den miss— tänktes blod var så låg att misstanke om trafikonykterhetsbrott ej längre fanns.

Även läkarprotokollet och beviset om analysresultatet har omarbetats av kommittén för att bl.a. möjliggöra en samordning med förundersök- ningsprotokollet och för att rationalisera inte minst Statens rättskemiska laboratoriums kontorstekniska arbete i samband med utfärdandet av analys- beviset. Denna omarbetning har lett till att medicinalstyrelsen har fastställt nytt formulär och nya anvisningar för läkarundersökningen i trafikonyk- terhetsmål. Systemet är sedan sommaren 1966 genomfört i hela landet.

En av anledningarna till att kommittén intresserat sig för frågan om ut- formningen av analysbeviset och läkarprotokollet i trafikonykterhetsmål var också den att det uppmärksammats, att handläggningstiderna vid Sta- tens rättskemiska laboratorium tenderat att bli mycket långa. Ej sällan dröjde det således en månad eller mera innan analysbeviset kunde erhållas. Sedan de nya handläggningsmetoderna genomförts har analysbevisen kun- nat sändas till polismyndigheten väsentligt snabbare än tidigare. Enligt vad kommittén erfarit erhålls f. n. i normalfallet besked inom sex till tio dagar från provtagningstillfället. Därigenom anser kommittén att rimliga krav på snabbhet i förfarandet är tillgodosedda. Önskvärt är emellertid om analys- beviset alltid kunde erhållas inom en vecka. Statens rättskemiska labora— torium bör erhålla resurser för att kunna tillgodose detta önskemål. (Ge- nomförs ett system med snabbhandläggning vid jourdomstolar krävs en ytterligare minskad tid för analysen, se 5. 00.)

Kommittén har vidare utarbetat allmänna anvisningar och förundersök- ningsprotokoll för trafikonykterhetsmål och utgett två promemorior, kal- lade »Trafikonykterhetsutredningar I. Anvisningar och exempel» och »Tra- fikonykterhetsutredningar Il. Blanketter», Stockholm 1966. I mars månad 1966 har kommittén för en period av sex månader inlett försöksverksamhet i två vaktdistrikt i Stockholm samt Enköpings, Göteborgs, Halmstads, Huddinge, Malmö, Mölndals och Örebro polisdistrikt.

Kommittén har berett ett stort antal myndigheter och enskilda tillfälle att yttra sig över verksamheten. Yttrande har avgetts av RÅ, Sveriges advokatsamfund, överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, läns- åklagarna i Uppsala län, Hallands län, Stockholms län och Gotlands län, Göteborgs och Bohus län samt Örebro län, länspolischefen i Stockholms län, polismästarna i de åtta distrikt, som berörts av verksamheten, häradshöv— dingen i Uppsala läns södra domsaga, länsnykterhetsnämnden i Hallands län samt nykterhetsnämnderna i Stockholm och Göteborg. Dessutom har flera remissinstanser bifogat yttranden från ett stort antal enskilda be- fattningshavare, särskilt inom polisen.

Remissinstanserna har genomgående yttrat sig positivt om försöksverk- samheten. RÅ uttalar, att de föreslagna arbetsrutinerna och blanketterna sy—

nes vara väl ägnade att främja enkelhet och enhetlighet i förundersök- ningen. Från åklagarmyndigheten i Stockholm har man inte haft någon erinran mot handläggningsrutinerna samt uttalat att blanketterna väl till— godosett de krav, som kan ställas. Överdklagaren i Göteborg anför, att ra— tionaliseringen av verksamheten och förslagen till nya blanketter är i allt tillfredsställande. De synes ägnade att spara arbete och att garantera ett riktigt utredningsresultat. Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län säger sammanfattningsvis, att de uppdragna riktlinjerna för ifrågavarande utredningar synes vara väl avvägda; arbetsanvisningarna är sålunda ut- tömmande och de givna exemplen instruktiva. Förslaget torde därför kunna skapa goda förutsättningar för ett rationellt, snabbt och säkert utrednings- arbete. Länsåklagaren i Hallands län ansluter sig till vad chefsåklagaren i Halmstad anfört. Denne uttalar bl.a. att erfarenheterna av den pågående försöksverksamheten varit synnerligen gynnsamma för såväl polis-, åklagar- som domstolsväsendet.

Häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga yttrar att de exempel och blanketter som utarbetats, i stort sett tillfredsställer rimliga rättssäkerhets- krav. Han noterar vidare med tillfredsställelse de förenklingar, som genom- förts i förhörsprotokollen. Även Sveriges advokatsamfund tillstyrker för- slagen.

Samtliga polismästare i försöksdistrikten med undantag för polismästa- ren i Stockholm har sagt sig ha goda erfarenheter. Från Malmö polisdistrikt anförs sålunda, att det intima samarbete, som råder mellan representanter för trafikmålskommittén och polisen, har resulterat i en väsentlig förenk— ling och effektivisering av utredningsarbetet. Polismästaren i Örebro polis- distrikt framhåller att en tillämpning av föreslagna rutiner och ett använ- dande av anvisade blanketter innebär väsentliga fördelar. Arbetet med för- undersökningar i trafikonykterhetsmål har härigenom förenklats. Även ovan polispersonal har snabbt kunnat fullgöra utredningsarbetet. Polis- mästaren i Enköpings polisdistrikt säger i sitt yttrande att de erfarenheter som vunnits visat att anvisningar och blanketter i väsentlig grad varit ägnade att underlätta arbetet med utredningar av aktuellt slag och därtill i icke obetydlig omfattning medfört tidsvinst.

Som tidigare nämnts har polismästaren i Stockholms polisdistrikt en mera kritisk syn på försöksverksamheten. Han framhåller sålunda sammanfatt- ningsvis, att de nya rutinerna inte innebär enbart fördelar. Genom att pri- märhandlingarna i ett ärende skall utformas på sådant sätt, att de kan an- vändas som slutgiltigt förundersökningsprotokoll, måste jourhavande per- sonal ägna större omsorg än eljest åt utformning och stilisering. Oaktat detta torde systemet ändå inte utesluta konceptanteckningar, eftersom det inte alltid är möjligt att erhålla tillräckligt korrekta uppgifter redan vid avrapporteringen. Dessa förhållanden i förening med ett ökat antal blan- ketter torde medföra en förlängning av avrapporteringstiden. Det fort- satta utredningsarbetet synes däremot enligt polismästaren ha förenklats.

Kommittén framlägger i samband med detta betänkande sina slutliga förslag till arbetsanvisningar för olika typer av trafikmål. Anvisningarna avser främst mål om trafikovarsamhet och trafikonykterhet och kallas »Trafik- målsutredningar». De utges inom kort i ett särskilt betänkande.

Anvisningarna har utarbetats med ledning av erfarenheter som vunnits genom försöksverksamheten. Dessa förslag överensstämmer i princip med de preliminära anvisningar som tillämpats under försöken. De huvudprinci- per som kommittén (se ovan 5. 28) uppställt för utredningsarbetet har så— ledes visat sig ändamålsenliga. Vid detaljbearbetningen av betänkandet har emellertid de erfarenheter, som har vunnits under försöksverksamheten och de synpunkter som framförts från försöksdistrikten självfallet föranlett ett flertal ändringar. Särskilt har det visat sig möjligt att skära ned antalet blanketter.

Kommittén har för att i någon mån belysa de praktiska resultat, som i verkligheten kan uppnås, om kommitténs intentioner följs, närmare under- sökt resultatet av försöksverksamheten i trafikovarsamhetsmål i Malmö polisdistrikt. Undersökningen har begränsats till detta polisdistrikt för att inte det fr.o.m. den 1 januari 1965 genomförda förstatligandet av polis— väsendet skall kunna påverka jämförelsen. 1 Malmö polisdistrikt har näm- ligen i de avseeenden som i detta sammanhang är av intresse — denna omorganisation inte medfört förändringar, som kan anses göra jämförelsen missvisande. Undersökningen har begränsats till trafikovarsamhetsmål som under tiden 1 februari—15 februari 1967 kommit till polisens känne- dom. Särskild uppgift har lämnats om antalet fall i vilka polismannen ome- delbart på platsen funnit ovarsamheten ringa och därför egentlig rapporte- ring ej skett. Undersökningen gav följande resultat.

Ej fär- t o m 15 dagar 1—2 2—3 3 mån. diga ut- Sum- 14' då är —1må- mäna- måna- eller redningar ma g nad der der mera d. 15/5 1967 Avskrivna av polisman på platsen 141 Avskrivna av po— lismyndighet (kommissarie eller annan) 25 35 4 — —— 64 Redovisade till åklagarmyndig- het 9 2 7 2 —— 20 Tillhopa 34 37 11 2 —— _— 84

En jämförelse med tidigare förekommande handläggningstider (se ovan 3. 20) visar att det varit möjligt att utan arbetskraftsförstärkning avsevärt minska handläggningstiderna hos polisen. Särskilt har antalet fall som kunnat avgöras i direkt samband med olyckan ökat starkt. Medan tidigare före kommitténs försöksverksamhet polisen i det stora flertalet fall redo— visade målet till åklagare mer än två månader efter händelsen utgör en så lång handläggningstid numera närmast ett undantag. Detta resultat har kunnat uppnås samtidigt som det varit möjligt för polisen att begränsa behovet av personalinsatser för utredningsarbetet i trafikovarsamhetsmål. Fortfarande försvårar emellertid bristen på kontorspersonal en verkligt rationell handläggning.

Dessa goda erfarenheter från rationaliseringsarbetet i trafikovarsam— hetsmål som inte minst vitsordats av de distrikt som deltagit i försöksverk- samheten gör, att kommittén anser det nödvändigt att frågan om enhetliga och förenklade handläggningsrutiner med anvisningar och typexempel även inom andra brottsområden än trafikbrottens tas upp till närmare pröv- ning. Någon motsvarighet till den exempelsamling för trafikmål, som kom- mittén utarbetat, finns således inte på andra brottsområdenönskemål i den- na riktning har från flera håll framförts under försöksverksamheten. Det finns enligt kommittén anledning förmoda att en sådan utredning skulle kunna ge betydande rationaliseringsvinster till resultat. Inte minst skulle det kunna vara av intresse att pröva de av kommittén tidigare framlagda huvudprinciperna för förundersökningsförfarandet även vid andra brott- mål än trafikmålen. Detta förslag har kommittén framfört redan i skri- velse till justitieministern den 1 juli 1965. Det nu redovisade goda slutre- sultatet av kommitténs försöksverksamhet ger anledning att förnya försla- get. Med hänsyn till att detta utredningsarbete berör såväl polis- och åklagar- myndigheter som domstolar synes arbetet för att bli verkligt effektivt böra bedrivas av ett organ med representanter för samtliga dessa tre myndigheter.

Under försöksverksamheten har det visat sig mycket svårt att i praktiken föra ut nya tankar och idéer. Detta gäller självfallet i synnerhet sådana för- slag, som helt bryter mot tidigare inom polisen tillämpade arbetsrutiner. Som exempel på detta från kommitténs försöksverksamhet kan nämnas kravet på att platsanteckningarna i ett trafikovarsamhetsmål om möjligt skall göras sådana att de utan omskrivning kan användas under hela hand— läggningen av målet dvs. även vid rätten. Här krävs ett intensivt arbete från polisledningens sida för att intentionerna även i praktiken skall bli genom— förda i hela landet. Även i övrigt har kommittén uppmärksammat att det återstår mycket arbete i de lokala polisdistrikten, innan utredningsarbetet kan anses ske i enlighet med de rationella principer som kommittén för- ordar och som nu i stort sett används i försöksdistrikten.10

10 Se bl. a. Svensk Polis 1967: 8 s. 5.

Dessa nu berörda svårigheter ger kommittén anledning föreslå, att riks- polisstyrelsen erhåller personal, som gör det möjligt för styrelsen att ute på fältet på ett effektivt sätt följa upp utredningsarbetet i trafikmål. Under den inspektionsverksamhet som utövas av rikspolisstyrelsens personal kan varje distrikt inte inspekteras oftare än ungefär en gång årligen. Vid ett inspek- tionstillfälle är det inte möjligt att ägna utredningsarbetet i distriktet en så detaljerad granskning som kommittén anser vara nödvändig. Lämp- ligen bör därför uppföljningen på heltid skötas av minst två befattnings- havare i befälsställning. I uppgiften bör även ingå att medverka till att un- dervisningen i polisskolorna inriktas efter de nya principerna. Genom en sådan uppföljning bör det, om kommitténs intentioner helt följs, vara möj— ligt att utan arbetskraftsförstärkning i stort sett arbeta bort polisens arbets- balanser i trafikmål. De tidigare redovisade erfarenheterna från försöks- verksamheten (se särskilt statistiken, s. 38) gör att kommittén anser att detta antagande är realistiskt. Under försöksverksamheten har det således — tros att det självfallet ej varit möjligt att gå utom ramen för gällande rätt och att således de rättsliga ändringsförslag som läggs fram i detta betän- kande ej kunnat beaktas —— visat sig möjligt att väsentligt minska ba- lanserna. Principen bör som tidigare framhållits i fortsättningen vara att utredningen skall vara klar inom en vecka.

Rationaliseringsarbetet inom rättsväsendet”

Polisverksamheten omfattar arbetsuppgifter av synnerligen skiftande art. Även omfattningen av arbetsuppgifterna är betydande. Inom polisverksam- heten sysselsätts för närvarande ca 15000 personer. Självfallet finns det inom detta verksamhetsområde ett ständigt behov av reformer _— både större och mindre.

Emellertid är de resurser, som ställts till polisväsendets förfogande för rationaliseringsarbete begränsade. Det kan kanske vara av intresse att som en jämförelse nämna att man inom industrien anslår mellan 0,8 och 8,3 % (i genomsnitt 3,3 %) av personalkostnaderna till forsknings- och utveck- lingsarbete. Polisväsendet har praktiskt taget inga medel alls för sådant ändamål och detta gäller även för rättsväsendet i övrigt. De medel som nu direkt står till förfogande för rationaliseringsarbete inom rättsväsendet är svåra att exakt ange men de är som nyss sagts begränsade.

I rationaliseringsarbetet bör även ingå ett utvecklingsarbete. Det är så- ledes enligt kommittén inte möjligt att bedriva något i verklig mening effek- tivt rationaliseringsarbete inom rättsväsendet om inte detta arbete sam- tidigt omfattar rättsreglerna. Kommittén åsyftar här främst det straff-

11 Det bör framhållas att kommittén med hänsyn till arten av sina arbetsuppgifter inte haft anledning beröra den administrativa sidan av verksamheten exempelvis kame- rala uppgifter, personalregistrering etc. Kommittén har således sett som sin huvudupp- gift att behandla frågor som mera direkt berör förundersökningsförfarandet.

processuella regelsystemet. Även rent materiella bestämmelser måste emeller- tid på längre sikt komma in ibilden (se ovan i inledningskap., s. 14).

Rationaliseringsarbetet inom rättsväsendet erbjuder särskilda problem. Detta visar sig inte minst däri att användningsområdet för de tekniska hjälpmedel exempelvis automatisk databehandling, som ställts till rätts- väsendets förfogande i stort sett begränsats till registreringsfrågor, upp— gifter om personalia, fingeravtryck och liknande. Här finns också de största möjligheterna att direkt utnyttja erfarenheter från exempelvis andra för— valtningsgrenar och näringslivet. På längre sikt kan det emellertid finnas anledning anta att även inom rättsväsendet kommer så småningom frågor om att använda datamaskin eller andra tekniska hjälpmedel i beslutspro- cessen, t.ex. inom inskrivningsväsendet, att bli aktuella. På detta område torde det inte finnas samma möjligheter att direkt använda erfarenheter från andra områden. Här kan det således bli aktuellt med ett renodlat ut- vecklingsarbete, där även konstruktion av nya tekniska hjälpmedel kan bli en fråga av stor vikt.

Kommittén föreslår att statsmakterna ställer anslag till förfogande för arbete av nu berörd art. Lämpligen torde arbetet böra bedrivas inom ramen för det rationaliseringsarbete, som redan inletts inom justitiedepartemen— tet. Arbetet bör självfallet omfatta såväl polisen som åklagarna och domsto- larna.

Även om ett centralt bedrivet rationaliseringsarbete självfallet 'måste ingå i bilden, får man i detta sammanhang inte bortse från att det kanske viktigaste är att detta arbete sker i intim samverkan med de lokala or- ganen. Verksamhetens omfattning, inte minst inom polisen, medför emeller- tid, att en ändring i verksamhetsformerna är svår att genomföra. Det är även lätt att missta sig på värdet av det ena eller andra ändringsförslaget. Otvivelaktigt skulle det därför enligt kommittén vara av värde om exem— pelvis rikspolisstyrelsen i än mera vidgad omfattning än som redan f.n. sker hade möjlighet att inom ett eller eventuellt flera polisdistrikt pröva nya tankar och idéer. En verksamhet av likartad beskaffenhet vid motsvarande åklagarmyndigheter och domstolar kunde i detta sammanhang övervägas.

Försöksverksamheten bör erhålla en fast organisation. Det eller de di- strikt, som utses till försöksdistrikt, bör erhålla särskild personal, som ägnar sin uppmärksamhet åt försöksverksamheten. Även i övrigt bör man erhålla särskild personaltilldelning exempelvis tidsstudiemän och allmän rationaliseringsexpertis. En försöksverksamhet medför nämligen alltid _— främst i inlednings'skedet särskilda svårigheter för den som berörs där- av. I en sådan verksamhets natur ligger även att vissa försök kommer att misslyckas och arbetsbelastningen blir i dessa fall större än normalt. Ris- ken för misstag bör ej få hindra experiment, som i och för sig kan anses radikala och omvälvande. Utvecklingen på det kontorstekniska området torde inte minst inom polisväsendet komma att ge anledning till radikala omprövningar.

Som exempel på frågor som, eventuellt efter erforderliga dispenser från gällande författningsbestämmelser, kunde prövas i detta sammanhang kan inom trafikområdet nämnas domstolar som dömer direkt på olycksplatsen, jourhavande domare (se bilaga 12, s. 341), helt muntlig handläggning utan förundersökningsprotokoll. Även andra mindre radikala försök kan själv- fallet bli aktuella att genomföra.

Vissa under försöksverksamheten uppmärksammade frågor

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att inte minst för polisen films det ett starkt krav på att språkbehandlingen görs tidsenlig. I detta avseende finns stora möjligheter för ett fortsatt reformarbete exempelvis vad gäller utformningen av förundersökningsprotokoll och förhörsberättelser. Inom rättsväsendet och ej minst i förundersökningsprotokollen har sedan länge ej sällan använts uttryck, som inte längre förekommer i det allmänna språkbruket. Dessa uttryck har därför blivit närmast obegripliga för den enskilde.

Kommittén har försökt att genom sina anvisningar och exempel medverka till en reformering här. Vid utarbetandet av kommitténs exempel har docen- ten Bertil Molde i Nämnden för svensk språkvård medverkat. Detta arbete måste emellertid ses på lång sikt. Inte minst bör frågan beaktas vid under- visningen i statens polisskola. Sedan lång tid tillbaka har man i polisskolan i ämnena svenska och ordningspolistjänst försökt lära eleverna att skriva en— kelt och klart. Som hjälpmedel i undervisningen har man bl.a. använt olika förundersökningsprotokoll. Fr. o. m. den 1 juli 1967 reformerades polisskole- undervisningen. Enligt vad kommittén erfarit ger det nya utbildningspro- grammet ett ökat utrymme åt undervisning i språkets behandling.

Kommittén vill här understryka betydelsen av att så sker och att exem- pel, som används i undervisningen noga granskas från språklig synpunkt. Det är kommitténs förhoppning att de av kommittén för trafikmålen utar- betade exemplen skall vara till värdefull hjälp vid detta arbete.

Det finns i detta sammanhang anledning att beakta, att kravet på en vid- gad allmänutbildning av polismännen i trafikfrågor säkerligen kommer att skärpas. Som en jämförelse kan nämnas att Northwestern University i Evanston, U.S.A., har en nio månaders kurs för polismän i trafikfrågor. Kursen är öppen även för utlänningar. Enligt uppgifter, som kommittén för några år sedan erhållit vid besök hos kursledningen, har inte mindre än 17 olika nationer, därav bl. a. Island, redan varit representerade vid kursen. Kommittén föreslår, att rikspolisstyrelsen bereder någon svensk polisman tillfälle att delta i denna kurs. De erfarenheter, som erhålls härigenom bör kunna vara av stort värde, när den fortsatta utbildningen av polismän i tra- fikfrågor planläggs. Redan nu anordnas i olika sammanhang Specialkurser vid polisskolan i trafikfrågor. Kommittén anser att denna verksamhet bör

intensifieras och även avse sådana frågor som trafikolycksutredningar. Lik- som inom andra områden av samhällslivet är det vid trafikutredningsarbe— tet nödvändigt att använda kunniga fackmän (specialister). Detta inte minst därför att dessa specialister, som sakkunniga på sitt område, får större auktoritet än den polisman som endast erhållit en mera allmän tra- fikutbildning.

Komitténs förslag till arbetsrutiner kan medföra, att betydande arbets- uppgifter överförs från polisutbildad personal till kameral biträdespersonal. Denna utveckling ligger också helt i linje med tankar, som uttalats av bl. a. polisberedningen och rikspolisstyrelsen. Erfarenheter från försöksverksam- heten visar emellertid att det förelegat svårigheter att genomföra denna omfördelning av arbetsuppgifterna, enär tillräcklig biträdespersonal ej har funnits tillgänglig. Kommittén anser att denna fråga bör ägnas ökad upp— märksamhet. Detta har kommittén redan framhållit i den tidigare berörda skrivelsen den 1 juli 1965 till rikspolisstyrelsen. Då frågan om ökad perso- naltilldelning uppkommer bör således beaktas att ett betydande kameralt arbete, för vilket den egentliga polisutbildningen ej skapat särskilda förut- sättningar, fortfarande fullgörs av polispersonal.

I anslutning till vad nu sagts om delegation inom polisen vill kommittén understryka vikten av den utredning om delegationsfrågor som för när— varande sker inom åklagarorganisationen. Kommittén har således uppmärk— sammat att möjligheterna till delegation enligt 48 å åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739) ej utnyttjas helt. Enligt denna bestämmelse kan kanslipersonal förordnas att på eget ansvar

föra diarium, liggare, dagbok eller register, föra och expediera saköreslängd, upprätta och expediera statistiska redogörelser,

om annat ej följer av lag eller annan författning uppsätta, underteckna och expediera av åklagare beslutade kallelser och skrivelser samt upp- gifter, som åklagare skall lämna i samband med beslut i åtalsfråga, dom eller godkännande av strafföreläggande eller eljest.

.se-»m—

Som exempel på fall där delegationsmöjligheten ej alltid utnyttjas kan nämnas, att åklagarna själva ej sällan upprättar och undertecknar kallel- ser och skrivelser. Självfallet måste vid delegationen hänsyn tas till de kvali— fikationer, som kanslipersonalen har. I allmänhet torde dock en person, som innehar tjänst som kontorist eller högre, kunna utföra sådana göro— mål.

Enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan beslut att ej tala å brott meddelas av åklagare. Så— dant beslut skall delges den underåriga. Detta sker ofta på det sättet att den underårige och dennes föräldrar kallas till ett sammanträffande inför åkla- garen. Kallelser till sådana sammanträffanden och andra därmed jämför-

bara kallelser synes lämpligen kunna anförtros kanslipersonalen. Enklare skrivelser bör även dessa tjänstemän kunna upprätta och underteckna på egen hand. Meddelanden till misstänkta och målsägande vid beslut att ej åtala eller beslut om nedläggning av förundersökning (145 förundersök- ningskungörelsen), lämpar sig även väl för delegation.

För dessa göromål råder ingen tvekan om att 485 åklagarinstruktionen ger möjlighet till delegation. När det exempelvis gäller rekvisition av olika utdrag synes däremot ovisshet råda om delegationsreglernas räckvid. Vid vissa åklagarmyndigheter rekvirerar och undertecknar åklagarna själva samtliga registerutdrag, dvs. utdrag från kriminalstyrelsens och kontrollsty- relsens register, från pastorsämbeten och från länsstyrelsernas körkortsre- gister. Vid andra myndigheter rekvirerar tjänsteman med förordnande en- ligt 485 åklagarinstruktion på eget ansvar dess utdrag. I de senare fallen beslutar således åklagaren endast om vilka utdrag som skall införskaffas medan den kamerala personalen verkställer hans beslut.

Fjärde punkten i 48 & åklagarinstruktionen medger under förbehåll av att annat ej följer av lag eller författning att tjänsteman med förordnande får rekvirera de utdrag, som det här är fråga om. Någon bestämmelse i lag eller författning finns ej som lägger hinder i vägen för sådan tjänsteman att -— sedan åklagaren beslutat att vissa utdrag skall införskaffas på eget ansvar upprätta, underteckna och expediera de tidigare berörda rekvisi— tionerna. Här är således ett område, där ytterligare delegation är möjlig.

Särskilt under kommitténs försöksverksamhet avseende trafikonykter— hetsmål har frågan om användningen av tekniska hjälpmedel under poli- sens utredningsarbete stått i förgrunden.12 Denna fråga har nu fått ännu större aktualitet på grund av att kommitténs delvis redan genomförda ut- redningssystem förutsätter att originalhandlingar kan mångfaldigas. Emel- lertid finns det fortfarande ett stort antal utredningsenheter —— inte minst i Stockholm som inte har direkt tillgång till kopieringsapparater. Dessutom används dikteringsapparater endast i begränsad utsträckning. Upptagning av utredningsanteckning direkt på en trafikolycksplats genom portabla band- spelare har praktiskt taget aldrig förekommit.

Kommittén har funnit det angeläget att pröva i vilken utsträckning det i nu berört avseende är möjligt att förenkla polisens utredningsarbete genom ökad tillgång till teknisk utrustning. De distrikt i vilka kommitténs system för trafikonykterhetsutredningar prövats har därför även genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t tilldelats såväl portabla som stationära bandspelare.

Uppfattningarna i försöksdistrikten om diktafonupptagning har gått något isär. I Göteborg synes tveksamhet råda om lämpligheten av att vid trafikolycksutredningar använda metoden ute på fältet. Från Örebro rappor- teras däremot goda erfarenheter av diktafon ute i fältarbetet. Vikten av att

12 Jfr den tidigare berörda skrivelsen från rikspolisstyrelsen den 4 juni 1965 om användningen av bandspelare. '

apparaturen är lämplig för sitt ändamål betonas från skilda håll. Vissa un- der försöksverksamheten använda apparattyper har inte varit lämpliga för t. ex. utomhusbruk. Betydelsen av att personalen får utbildning i dikta- fonupptagning har vidare betonats.

Erfarenheterna från försöksverksamheten visar enligt kommitténs upp- fattning att det är nödvändigt att göra fortsatta försök med diktafonupptag- ning på trafikolycksplatser. I detta sammanhang är det också nödvändigt att pröva Vilken apparattyp som bör begagnas. Från flera håll har således framhållits, att de apparater, som ställts till försöksdistriktens förfogande haft vissa brister. Kommittén vill i anslutning härtill framhålla vikten av att polispersonalen erhåller fullgod och för polisarbetet lämpad teknisk ut— rustningl annat fall finns det risk för att de tekniska hjälpmedlen ej kommer till avsedd användning. Medel bör således ställas till rikspolisstyrelsens för- fogande i sådan utsträckning att styrelsen får möjlighet att fullt beakta dessa krav. För budgetåret 1967/68 har polisväsendet emellertid tilldelats anslag som möjliggör en betydande upprustning i detta hänseende (ca 1,5 milj. för bandspelare, ca 0,9 milj. för kontorsmaskiner och 1 milj. för kriminal- teknisk material).

Också i andra avseenden ger försöksverksamheten ävensom kommitténs studier utomlands anledning att ta upp vissa frågor rörande utrednings- arbetet vid polisen. I två av försöksdistrikten — Malmö och Örebro —— har trafikutredningarna i stor utsträckning skett genom personal som använt sig av särskilda trafikutredningsbilar. Erfarenheterna av detta system har varit mycket goda. Platsanteckningarna om förhör m. ni. har därför kunnat göras mera fullständiga än eljest. Omedelbara förhör har kunnat hållas i betydande utsträckning. Teknisk utrustning har funnits tillgänglig på olycksplatsen. I detta sammanhang kan även erinras om att trafikutred- ningarna i bl. a. U.S.A. i betydande utsträckning sker genom specialutbildad personal, som till huvuduppgift har trafikutredningar och trafikövervakning och som har tillgång till specialutru'stade fordon. Den snabbhet med vilken utredningsarbetet där genomförs är synnerligen påfallande. Detta förhållan- de måste anses än mera anmärkningsvärt, om hänsyn tas till den oerhörda olycksmängden i U.S.A.

I skrivelsen den 1 juli 1965 framhöll kommittén att rikspolisstyrelsen på försök borde införa den nu berörda arbetsformen i några polisdistrikt av varierande storlek och med olika trafiktäthet. Frågan om särskilda for— don för trafikutredningar borde i detta sammanhang även prövas.

Ett stort antal polisdistrikt har sedermera erhållit särskilda fordon för trafikutredningar. F.n. finns sammanlagt 49 bussar för trafikutredningar och brottsplatsundersökningar. Denna reform har medfört en värdefull förstärkning av dessa polisdistrikts utredningsresurser. Emellertid är dessa fordon genom sin utrustning och storlek närmast lämpade för större trafik- utredningar. Önskvärt är att detta system byggs ut —— gärna genom att van-

liga radiobilar används för uppgiften så att praktiskt taget samtliga trafikolyckor utreds av specialutbildad personal.

Brottsregistreringsfrågor

Som tidigare berörts har det för kommittén framhållits, att förundersök- ningen ej sällan försenas av att registerutdrag från kriminalregister, kör— kortsregister eller kontrollstyrelsens register måste införskaffas. Särskilt den balans som förekommer hos åklagarna är ofta orsakad av dröjsmål med registerutdrag. Kommittén har därför undersökt vilka möjligheter som finns att underlätta detta arbete. Emellertid har inom justitiedepartemen- tet inletts en allmän översyn av frågor rörande brottsregistering. Det har därför inte funnits någon anledning för kommittén att närmare utreda de brottsregistreringsfrågor som är av särskilt intresse för trafikmålen.la Kom— mittén vill här endast redovisa några överväganden som gjorts inom kom— mittén. Detta sker inte minst mot bakgrunden av att kommittén i sitt fort— satta arbete med bl.a. körkortsåterkallelsefrågor blir starkt beroende av utvecklingen i fråga om olika brottsregister.

Kommittén har således inte kunnat undgå att uppmärksamma frågan om en centralisering (samordning) av de register som förs angående för brott misstänkta dömda personer. En preliminär utredning i saken har gjorts inom kommittén.”

Hos kriminalvårdsstyrelsen förs ett allmänt kriminalregister. Detta inne- håller bl.a. uppgifter angående dem som dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Registret innehåller vidare anteckning om intagning och frigivning från anstalt av den som dömts till fängelse. Enligt uppgift finns 350—400 000 personer registrerade i kri— minalregistret. Registret får sina uppgifter från i första hand domstolar och fångvårdsanstalter. Av intresse i detta sammanhang är att en kopia dock ej personens namn av de uppgifter, som från olika håll tillställs kriminalregistret, sedan ett antal år även lämnas till statistiska centralby- rån. Centralbyrån har således i detta avseende registeruppgifter som till sakinnehållet är identiska med dem som finns i kriminalregistret.

Hos rikspolisstyrelsen förs flera register, som bl.a. skall tjäna till upp- lysning om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts. Där finns ett personregister, ett fingeravtrycksregister, ett särskilt spaningsregister med bl. a. uppgifter om tillvägagångssätt vid grövre brott etc. Personregistret innehåller till stora delar uppgifter, som är identiska med dem som finns i kriminalregistret. Sålunda antecknas där den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Vidare finns uppgift om intagning i eller frigivning från anstalt av den som dömts

13 Här kan emellertid nämnas att redan kommitténs förslag om ordningsföreläggande medfört en avsevärt minskad lokal brottsregistrering. 14 I fortsättningen redovisas det huvudsakliga innehållet i en skrivelse till justitie- ministern den 10 juni 1966.

47 till fängelse. Även andra överensstämmelser i fråga om antecknade data föreligger mellan personregistret och kriminalregistret. I registret finns omkring 360000 personer antecknade. Registret får uppgifter främst från polischefer, åklagare och fångvårdsanstalter. Från den 1 juni 1967 får per- sonregistret vidare en kopia av alla registerutdrag med anteckningar om straff, som expedieras från kriminalregistret.

Hos kontrollstyrelsen förs ett register över personer, som bl.a. dömts för fylleri, brott mot rusdryckslagstiftningen, rattfylleri och rattonykterhet. I registret antecknas också sådana övriga straffbelagda handlingar, som en- ligt vad utredningen visar begåtts under påverkan av alkoholhaltiga dryc- ker. Omkring 200 000 personer är för närvarande antecknade i detta register. Av dessa förekommer ca 65 000 också i kriminalregistret. Kontrollstyrelsen erhåller sina registeruppgifter från i första hand domstolarna.

Över utfärdade körkort förs hos varje länsstyrelse ett körkortsregister. I registret antecknas omständigheter av betydelse för kontrollen av kör- kortsinnehavarna. Sålunda antecknas om körkortsinnehavaren gjort sig skyldig till trafikbrott, olovligt tillgrepp av motordrivet fordon, fylleri, o. d. Stora svårigheter föreligger att uppskatta antalet personer i körkorts- registren. Den aktuella siffran torde ligga någonstans omkring 2,5 miljoner. Uppgifter till registret om brott lämnas i huvudsak av domstolar och åkla- gare.

Som kommittén redan tidigare sagt kommer under en brottsutredning olika myndigheter och organ i kontakt med de uppräknade registren. Så- väl åklagare som domstolar inhämtar uppgifter om den misstänkte från kriminalregistret, kontrollstyrelsens register och körkortsregistren. Från domstolarna sker denna förfrågan mest i den formen, att det utdrag från vederbörande register, som åklagaren tidigare ingett till rätten, sänds för eventuell komplettering. Polismyndigheten begär under förundersökningen uppgifter ur rikspolisstyrelsens register. När det sedan gäller att förse registren med uppgifter om utgången av mål etc. intar bl.a. polismyndig- heter, åklagare och domstolar en betydelsefull ställning. Självfallet skulle arbetet för dessa organ väsentligt underlättas om de endast hade att göra med ett enda register.

Från skilda synpunkter kan vidare ifrågasättas lämpligheten av att exakt samma uppgifter om en person registreras hos flera olika organ. Som tidi- gare sagts lämnas identiskt lika uppgifter både till kriminalregistret och till statistiska centralbyrån. Även rikspolisstyrelsens personregister inne- håller uppgifter som till väsentlig del är lika med dem som ingår i kri- minalvårdsstyrelsens och statistiska centralbyråns register. En stor mängd personer är således registrerade i tre register med samma anteckningar i vart och ett av registren. Vidare förekommer ej sällan att en person är registrerad i flera register, t. ex. i såväl kriminalregistret, kontrollstyrelsens register, körkortsregistret som polisens personregister, utan att uppgifterna

=, =: 5. 5 s . s ä 5 5 Busfal Blankettnamn 'E- g E % tå. % _; % ” uååELEåååaåssåsåo & Elaåäåöååiäåäääåäåå == aaåaäåaaååfgäåägå åååäaåaaåaaåååaaaåaä 1 Rapport/Anmälan” .................... X X X X X X X X X X X X 2 Rättsstatistik 50' ...................... x X x x x 3 Levnadsberättelse .................... X X X X X X X X X X X X X X 421 PERSONBLAD 1—5 med UPPGIFT om dom/slutlig åtgärd/beslut Blankett RPS406:Ia-f2 ..................... XXXXXXXXXXXXXXXXXXXX 4b PERSON- och BROTTSUPPGIFT samt UPPGIFT om dom/slutlig åtgärd/beslut _ Blankett RPS 406:2a-c3 .......... x x x x x x x x x x x x x x x 5 Uppgift jml——-—(från pastorsämbete) X X X X X X X X 0 0 X 6 Utdrag ur kontrollstyrelsens strafIregister X X X X X X 7 Uppgift från kontrollstyrelsens straiireg... X X X X X X 8 Uppgift till kontrollstyrelsen jmlål ...... X X X X X X X X X X 9 Uppgift———å2 .................. xx xxxxxxxx 10 Uppgift———å4 .................. xxxxxxxx 11 Uppgift————55 .................. XXXXXXXXX 12 Utdrag ur krim reg ................... X X X X X X X X X 13:1 Uppgifttillkrimreg .................. XX XXXXXXXXXXXXX 1322 Statistikuppgift (13: 1) ................. X X X X X X X X X X X X X X X 14:1 Uppgift till krim reg från överinstans ..... X X X X X X X X X X X X X X X 1412 Statistikuppgift (14: 1) ................. x X x x x x x x x x x X x x x 15: ! Tilläggsblad till uppgift A och B ........ X X X X 15: 2 Statistikuppgift 20—23 (Tillägg) ........ X X X X 16:1 Uppgift till krim reg om beviljad nåd ..... X X X X X X X 16: 2 Statistikuppgift(16: 1) ................. X X X X X X X 17:I Meddelande till krim reg. Fängelse ...... X X X X X X 17:2 Rättsstatistik (17: 1) .................. X X X X X X I 18 Meddelande till krim reg. Intagn å fångv. : anstalt ............................ X X X X )( 19 Personundersökning .................. X X X X X X X X X X X X X 20 Utdrag av polisreg" .................. X X X X X X X X 21 Utdrag av polisreg" .................. X X X X X X X Uppgifter till körkortsreg ............... Dom + förundersökningsprotokoll 22 Utdrag ur körkortsreg ................ X X X X X X X X X 0 O Förundersökningsprotokoll enl Fuk och RB' .............................. XXXXXXXXXXXXXXXXXX XI' * J ämväl uppgift om målsägande. — " Uppgifter till polisregister. : uppgiften erhålls. 1 Bilagorna här utelämnade. Dessutom uppgifter om 2 Svensk medborgare år, medbrottslingar, övervakare, anhöriga, umgänge, vanliga uppehällsplatser, farlighet t ex medfört eller använt skjutvapen etc, narkoman samt brottskod. —— 3 Brottskod.

Lagrum etc

Make — barn — syskon Iä Uti Förh. i barn Skola, militär

Besked om personunders. Dom — Påföljd Beslut Laga kraft

Inskriven Utskriven

Föl-svarare Signalement Anställningar Sjukdomar Dagsbot. Omyndig Sinnessjuk Innyttad Obeflntlig Utvandr.cert. Kön Alkoholism Brottaform Ådömda strad' Egen uppgift Tvångsintagning Övervakning Brottsplats

Lyte

)( X

& PI 14 % RPS arbetsanv 403—1—65 1 X X X KK 22 okt 1948 SCB arbetsanv ;» SFS 792l64, 509/65

% XXXXXXXXX X X Fuk2låoch48535t.

X X X X RPS Allmänna Meddelanden nr 8 och 16]1967

00 000000 KK30.6.1960Fukå4st1 O KK 26.5.1961

O KK 26.5.1961

X X X KK 17.6.1955

X X X KK 17.6.1955

X KK 17.6.1955

X X KK 17.6.1955

KK 22.5.1963, 29.6.1964,

lag 22.5.1963 KK 22.5.1963 Krimv anvisn 1964 KK 22.5.1963

KK 22.5.1963 KK 22.55.1963

KK 22.5.1963

KK 22.5.1963

KK 22.55.1963

KK 22.5.1963 KK 22.5.1963

KK 22.5.1963

O O

XXXX XXXX XXXX XXXX XXXX

XXXX XXXXXXXXXX

Lag 29.6.1964

Lag 9.4.1965, KK 9.4.1965, RPS anv 1.7.1965 Lag 9.4.1965, KK 9.4.1965. RPS anv 1.7.1965

VTK % 80 mom 2 Fuk &” 4 st 3

O O 0

X XXXXXXXXX XXX X Fuk,RB

i de olika registren till alla delar överensstämmer. Vissa grunduppgifter som namn, födelsetid, kyrko— och mantalsskrivningsort, bostadsadress, ar- betsplats, yrke eller titel, civilstånd, etc. är emellertid identiska. Personal på flera olika håll är således sysselsatt med att bl.a. tillse att sådana upp— gifter är korrekta. Polismyndigheter, åklagare, domstolar och andra myn- digheter biträder som tidigare sagts i detta arbete genom att insända grund— uppgifter till registerorganen. I det föregående har (5. 48 och 49) i schema- tisk form visats en del av detta informationsflöde.

Det ligger i öppen dag att åtminstone i vissa hänseenden betydande vinster skulle kunna göras, om man kunde sammanföra eller i övrigt samordna samt- liga eller några av ovan angivna register. Det antal personer, som behövde sys- selsättas med registerarbetet, skulle sannolikt kunna väsentligt minskas. De myndigheter, som nu har att göra förfrågningar hos och lämna uppgifter till flera olika register, skulle bara ha ett enda organ att vända sig till.

Mot ett sammanförande av flera register till ett enda kan möjligen in- vändas att ett sådant register skulle komma att bli alltför stort och svår- hanterligt. Det är emellertid kommitténs uppfattning att den i dag utveck- lade datatekniken gör det möjligt att klara hithörande problem på ett annat och bättre sätt än vad som för bara några är sedan var möjligt. Det kan i detta sammanhang nämnas att man inom rikspolisstyrelsen arbetar på att omlägga vissa av sina register, bl. a. personregistret, från nuvarande system med manuellt handhavande till databehandlingssystem. En motsvarande omläggning övervägs enligt vad som uppgetts även i fråga om kriminal— registret. En förberedande preliminär undersökning, som kommittén före- tagit, har visat att det med hjälp av avancerad datateknik bör vara möjligt att sammanföra åtminstone flertalet nu nämnda register.

Den genomgång av olika register, som här har gjorts, gör ej anspråk på fullständighet. Även på andra håll förs register som i detta sammanhang kan vara av intresse, t. ex. socialstyrelsens register, lokala polisregister, mi- litära straffregister.

Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att en ingående pröv- ning av hithörande frågor kommer till stånd snarast möjligt. Kommittén har redan i skrivelse den 10 juni 1966 underrättat justitieministern om de över- väganden, som i nu berörda frågor förekommit inom kommittén.

I anledning av kommitténs skrivelse har statskontoret den 26 september 1966 uttalat.

Som en sammanfattning vill statskontoret framhålla att ämbetsverket bedömer det som mycket angeläget att möjligheterna till samordning av olika register- funktioner inom rätts- och polisväsendet tillvaratas. Informationsflödet inom detta område kommer snarare att öka än att minska. Kraftiga rationaliseringsåtgärder är därför nödvändiga för att upprätthålla och om möjligt förbättra den nuvarande standarden. Genom utnyttjande av ADB kan de stora datamängder det här rör sig om bearbetas snabbare och effektivare än som nu sker. Som ett naturligt led i det rationaliseringsarbete som statskontoret bedriver inom rikspolisstyrelsen

tillvaratages fortlöpande alla möjligheter till integration med andra berörda myn- digheter.

Justitieministern har den 30 december 1966 tillsatt ett samarbetsorgan för att bereda fråga om omläggning av rutiner inom rättsväsendet för auto— matisk databehandling och därmed sammanhängande frågor.

Kungl. Maj:t har sedermera även tillsatt en särskild utredning om ett centralt körkortsregister. Kommittén vill därför än en gång understryka att en samlad central registrering i allt fall för de lokala organen skulle inne- bära stora fördelar. De uppgifter som nu inhämtas från pastorsämbetena kommer i detta sammanhang också in i bilden. Det synes således kommittén orealistiskt att tänka sig att exempelvis lokala domstolar skulle behöva ha (lirektförbindelse med ett flertal centrala datamaskiner för att på bildskärm eller eljest kunna inhämta de uppgifter, som behövs i ett visst brottmål. Detta behov av snabb information för domstolarna blir än större om tanken på jourdomstolar förverkligas (se 5. 341 nedan).

Syftet med kommitténs tidigare berörda skrivelse är emellertid inte till- godosett enbart genom att själva registreringsfrågan löses. Kommittén an- ser det också nödvändigt att snarast överväga behovet av all den information som nu lämnas och inhämtas från de lokala organen till olika register etc. Kommittén har självfallet ej kunnat i detalj överväga hur stora förändringar och förenklingar som här kan tänkas. Som ett kanske föga representativt men samtidigt ingalunda opraktiskt exempel på ett enligt kommitténs upp- fattning onödigt uppgiftslämnande kan nämnas att det lämnas uppgift från lokala organ beträffande en person som felparkerat på enskilt område (egenmäktigt förfarande) om bl.a. födelseförsamling, mantalsskrivnings- adress och födelsenummer. Detta kan enligt kommittén ej vara rimligt. Kommittén anser vidare att det nu givna exemplet aktualiserar frågan om inte införandet av födelsenummer som identifikationsmedel kan göra det möjligt att slopa andra identifikationsfakta. Sker detta ej, innebär använd- ningen av födelsenummer för de lokala organen enbart ett ökat faktasam- lande.

Vidare anser kommittén att den lokala registreringen av olika uppgifter måste överses. Ordningsföreläggandet har medfört att lokal registrering av förseelser, som beivras i denna ordning, har 'slopats. Kommittén uttalade emellertid redan i betänkandet SOU 1963: 27 följande.

En konsekvens av ett polisbötessystem kan bli att det arbete, som består i s.k. slagning i register, helt eller delvis försvinner. Ett polisbötessystem kan över huvud ge anledning att rent allmänt överväga nödvändigheten och lämpligheten av att i den utsträckning, som nu ofta sker, registrera även mindre förseelser.

Kommittén vill därför starkt understryka betydelsen av den utredning i frågan som enligt vad kommittén inhämtat nu görs av rikspolisstyrelsen. Med hänsyn till de utredningar som f. n. utförs av skilda organ har det

självfallet ej funnits någon anledning för kommittén att närmare fördjupa sig i de aktuella frågeställningarna trots att dessa har stor betydelse även för att möjliggöra en snabbare handläggning av brottmålen. Från de ut— gångspunkter kommittén har att företräda, dvs. närmast underrätters och andra lokala organs behov av arbetslättnad, vill kommittén emellertid ut- tala tre önskemål:

1. All information om misstänkt per'son och dennes tidigare brottslighet skall kunna inhämtas hos ett organ.

2. Alla uppgifter om den misstänkte och om handläggningen av ett brott- mål skall lämnas till ett organ.

3. De lokala organen skall ha möjlighet att snabbt inhämta alla erforder- liga uppgifter självfallet helst genom direktförbindelse med en central automatisk dataenhet.

4. Informationen från det centrala organet bör inte bara avse registerdata. För domstolar, körkortsåterkallelsemyndigheter etc. finns stort behov av att snabbt få tillgång till personundersökningar, sinnesundersökningar, do- mar m. m. Tanken på mikrofilmning av detta material bör därför också be- aktas.

Vissa detaljfrågor rörande förundersökningen i trafikmål

I fråga om trafikovarsamhetsutredningarna har kommittén funnit att det för närvarande i förundersökningsprotokollen förekommer förhållandevis vidlyftiga redogörelser för utredningsmännens uppfattning om händelse- förloppet. Detta anser kommittén olämpligt. Det kan visserligen åtminsto- ne i mera komplicerade fall vara av ett visst värde för åklagaren att snabbt kunna sätta sig in i förundersökningshandlingama genom att läsa en sam- manfattande redogörelse. Emellertid kan det samtidigt från rättssäkerhets- synpunkt vara mindre lämpligt att en sådan redogörelse finns i förunder- sökningshandlingarna eftersom redogörelsen närmast kan ge intryck av att vara inte enbart polismannens personliga uppfattning av händelseförlop- pet utan även ett återgivande av konstaterade fakta. Dessutom måste be- aktas att författandet av sammanfattningen av händelseförloppet kräver en viss —— ej obetydlig — arbetsinsats från utredningsmannen. Kommittén rekommenderar därför att, om en redogörelse för händelseförloppet skall lämnas, bör denna göras mycket kortfattad (se s. 85).

Frågan om i vilken omfattning utredning skall ske angående den miss- tänktes ekonomiska förhållanden har övervägts i kommittén. Detta gäller särskilt i vilken utsträckning den misstänktes egna uppgifter skall kontrol- leras exempelvis genom utdrag ur taxeringslängd. Vid försöksverksamheten i trafikovarsamhetsmål rekommenderade kommittén, att kontroll av den misstänktes uppgifter endast skulle ske i sådana fall där särskilda skäl gav anledning till en kontroll. Det har emellertid visat sig svårt att enbart ge—

Framsida Datum Klockan Plats Övriga anteckningar (spår efter bromsning etc) ; i : 3

l. Föraren: namn, adress o tel Reg nr ll. Förurens namn. adress o tel Reg nr

Försäkringsbolag Försäkringsbolag

Skador m m Skador m m

Har Ni skadeståndsanspråk mot förare av motorfordon bör Ni snarast vända Er till fordonets försäkringsbolag. Hur Ni siälv fört motorfordon vid skadetillfället bör Ni dessutom snarast inge skadeanmälan till Ert eget försäk- ringsbolag.

UPPGIFTER OM TRAFIKOLYCKA

Om Ni råkar ut för trafikolycka bör Ni som hjälp vid skaderegleringen göra anteckningar på denna blankett. Förvara den gärna i bilen.

Anteckningarna avser parterna och inblandade fordon samt händelsen.

Sedan blanketten ifyllts bör Ni lämna ett exemplar till motparten. Vid skada genom okänt, oförsäkrat eller utländskt motorfordon kan ni vända Er till Trafikförsäkringsförenlngen, som upplyser om ersättnings- möjligheterna.

Hur Ni skadeståndsunspräk mot annan trafikant än förare av motor- fordon bör Ni för uppgörelse vända Er till denne.

nom anvisningar åstadkomma en lämplig och enhetlig praxis. Med hänsyn härtill har kommittén prövat om inte frågan kan lösas genom bestämmelser i förundersökningskungörelsen. Problemet kommer därför att behandlas i avsnittet Personalia (s. 153).

I arbetet med att förenkla polisens utredningsarbete i trafikmål har kom- mittén sökt att i olika avseenden även medverka till att allmänheten så långt detta är möjligt får en rimlig hjälp av polisen exempelvis i samband med en trafikolycka. Kommittén vill därför något närmare beröra ovan åter- givna (s. 53—54) blankett TK 63 Uppgifter om vägtrafikolycka.

Avsikten med denna blankett är framför allt att underlätta och påskynda skadeståndsfrågans behandling. Detta sker genom att de inblandade i en trafikolycka i ett tidigt stadium dvs. i omedelbart samband med olyckan ges möjlighet att med hjälp av blanketten mera aktivt medverka i egen sak eller för målsäganden. Erfarenheterna från försöksverksamheten visar att allmänheten uppskattat att polisen på detta enkla sätt hjälper till vid en trafikolycka. Dessutom har polisens ofta mycket tidskrävande arbete med att besvara olika förfrågningar från allmänheten minskat. Kommittén anser således denna hjälp minst lika viktig som den tekniska hjälp som po- lisen på ett föredömligt sätt lämnar trafikanter, som varit inblandade i olyckor.

Vidare kan erinras om det förhållandet att en snabb uppgörelse i skade- ståndsfrågan ofta är en förutsättning för att strafföreläggande skall kunna användas i trafikovarsamhetsmål. Sådant föreläggande kan nämligen ej utfärdas om målsäganden önskar framställa skadeståndskrav mot den misstänkte vid rätten. Genom att påskynda skaderegleringen medverkar

således blanketten även till att möjliggöra en förenklad handläggning av en eventuell straffråga. Kommittén föreslår därför att bl. a. samtliga polisbilar utrustas med blanketten. Under alla förhållanden måste det anses lämp- ligt att blanketten finns i alla polisbilar, som har till huvuduppgift trafik- övervakning och trafikolycksutredning. Medel bör ställas till rikspolis- styrelsens förfogande för tryckning av blanketten. Det synes således kom- mittén ej rimligt att göra användningen av blanketten, som visserligen i stort sett har som huvudsyfte service för trafikanterna, beroende av bidrag från exempelvis försäkringsbolag eller motororganisationer. Som tidigare framhållits har blanketten även en klart arbetsminskande effekt även för rättsorganen. De redan vunna goda erfarenheterna av strafföreläggande i trafikovarsamhetsmål gör det för övrigt än mera nödvändigt än tidigare att polisen medverkar för att möjliggöra en snabb skadereglering.

Vad sedan gäller trafikonykterhetsmdlen har kommitténs under försöks- verksamheten prövade arbetsanvisningar för alcotest, Iäkarundersökning m. m. mött vissa erinringar under remissförfarandet. Kommittén har således grundat sina anvisningar på den uppfattningen att alcotest närmast är att hänföra till kroppsbesiktning. Från vissa vaktdistrikt i Stockholm och Göte— borg har uttalats tveksamhet och förvåning över detta uttalande. En kon- sekvens av kommitténs ställningstagande blir att »skälig misstanke» i så- dant fall krävs för provtagning, dvs. samma grad av misstanke som för ta- gande av blodprov. Vissa formföreskrifter i 28 kap. RB synes enligt dessa remissyttranden även tala för att dessa bestämmelser ej är avsedda att reglera provtagning med alcotest. Sålunda får t. ex. enligt 28: 13 RB kropps- visitation eller kroppsbesiktning å kvinna ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Vidare skall enligt samma lagrum protokoll föras vid kroppsbesiktning.

Kommittén finner emellertid ej anledning att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att alcotest närmast är att hänföra till kroppsbesiktning. Denna uppfattning har tidigare också uttalats av l:a lagutskottet vid 1957 års riksdag och av 3:e lagutskottet vid 1966 års riksdag och uppfattningen synes även ligga bakom de överväganden angående användningen av alcotest, som skett inom 1957 års trafiknykterhetskommitté (se SOU 1963: 72, bl. a. s. 133). Emellertid kan anmärkas att JO den 1 september 1967 (nr 1966: 907) uttalat, att det starkt kan ifrågasättas om reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning är tillämpliga på alcotestprov. Kom— mitténs ställningstagande innebär emellertid inte att kommittén i och för sig anser bestämmelserna i 28 kap. RB väl lämpade att tillämpas även vid alcotest. Med hänsyn till att en begäran om alcotest får anses innebära ett visst ingrepp i den personliga integriteten har kommittén emellertid ansett att rättssäkerhetssynpunkter starkt talar för att om denna metod skall användas så måste i allt fall en analog tillämpning av vissa av reg- lerna om kroppsbesiktning ge den enskilde vissa rättssäkerhetsgarantier.

Detta har även förutsatts då frågor om alcotest prövats i lagstiftningssam- manhang. Ett förhållande som kommittén självfallet ej ansett sig kunna underlåta att beakta. Från skilda synpunkter _ inte minst det förhållandet att en viss skillnad synes föreligga mellan riksdagens och JO: s uppfatt- ningar i frågan —— vill emellertid kommittén förorda att alcotestmetodens rättsliga ställning närmare preciseras. Kommittén anser sig emellertid inte med hänsyn till det arbete som bedrivs i trafiknykterhetsbrottskommittén böra ta upp dessa frågor till omprövning. Kommittén har också under hand erfarit att trafiknykterhetsbrottskommittén är beredd att närmare överväga alcotestens processrättsliga ställning och de olägenheter, som är förknippade med att frågor om t. ex. protokollering ej närmare över- vägts.

I 355 vågtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) finns be- stämmelser om omhändertagande av körkort i vissa fall. Kommittén har i sina utredningsanvisningar uttalat, att denna bestämmelse inte äger till— lämpning på här gällande utländskt eller internationellt körkort. Emellertid har såväl åklagarmyndigheten som polisen i Stockholm i yttrande över för— söksverksamheten hänvisat till anvisningar, som polischefen i Stockholm utfärdat och som ger uttryck för den meningen att bestämmelserna i 355 vägtrafikförordningen kan analogiskt tillämpas på utländska körkort. Kom- mittén, som i och för sig anser det motiverat att en rätt att omhänderta ut- ländskt körkort bör finnas, anser emellertid det ytterst tveksamt om 355 vägtrafikförordningen kan tillämpas i dessa fall. I praktiken synes också skilda uppfattningar i frågan råda hos de rättstillämpande organen. Kom— mittén föreslår därför att det genom lagstiftning närmare regleras på vad sätt och i vad mån utländskt körkort skall kunna omhändertas,

I utredningsanvisningarna avseende trafikonykterhetsbrott har kommit— tén även berört frågan om underrättelse till nykterhetsnämnd i anledning av sådant brott. I 105 lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård finns således regler om polis- och åklagarmyndighets skyldighet att under- rätta nykterhetsnämnd. Där stadgas i första stycket att polis— och åklagar- myndighet, som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Av intresse i detta sammanhang är också stadgandet i 12 5 om att då nykter— hetsnämnden genom anmälan eller eljest erhållit kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall nämnden skyndsamt låta verkställa undersökning och därvid inhämta den kännedom om hans levnadsförhållanden och andra omständigheter för fal— lets bedömande, vartill anledning föreligger. Vidare kan anmärkas att i 15 9” finns en bestämmelse om förutsättningarna för att nykterhetsnämnden skall få ställa alkoholmissbrukare under övervakning. Här berörs bl.a. fylleri och brott mot 4 & trafikbrottslagen, dvs. trafikonykterhetsbrott.

I sina utredningsanvisningar har kommittén sagt att underrättelse till

57 nykterhetsnämnd ej skall lämnas vid samtliga utredningar angående trafik- onykterhetsbrott. Endast i fall, där det för polis eller åklagare är känt, att misstänkt är föremål för åtgärd från nykterhetsnämnd eller annat nykter- hetsvårdande organ skall underrättelse lämnas. Detsamma skall gälla, om polisen under utredningen finner, att åtgärd bör vidtas av nykterhetsnämn- den. Flera polisdistrikt har gjort avsteg från kommitténs anvisningar. Dessa distrikt har ej gjort någon egen bedömning utan i samtliga fall underrättat nykterhetsnämnden. Nykterhetsnämnderna i Stockholm och Göteborg har båda hävdat, att enligt nykterhetsvårdslagen underrättelse till nykterhets— nämnden bör ske vid samtliga utredningar.

Kommittén har grundat sina anvisningar på en tolkning av 10 5 nykter- hetsvårdslagen. För en sådan tolkning kan särskilt anmärkas att 10 å i lik— het med 15 å i lagen särskilt anger brottet fylleri. Däremot anges trafik- onykterhetsbrott ej i 10 5, medan däremot detta brott särskilt anges i 15 5. Av detta kan motsättningsvis slutas, att 4 & trafikbrottslagen särskilt borde ha angetts i 10 & nykterhetsvårdslagen om avsikten hade varit att underrät- telse i samtliga fall av brott mot 4 & trafikbrottslagen skulle lämnas till nyk- terhetsnämnden. Vidare må antecknas att 125 nykterhetsvårdslagen förut- sätter att nykterhetsnämnden skall låta verkställa undersökning i samtliga fall, där underrättelse erhållits enligt 10 5. Detta tyder på att 125 förut- sätter förhållandevis allvarligt alkoholmissbruk hos den, som skall om— fattas av underrättelseskyldigheten i 10 å.

Kommittén anser sig inte höra ingå på en saklig prövning av frågan om i vilka fall underrättelse skall lämnas. Den osäkerhet om tolkningen av 10å nykterhetsvårdslagen, som råder hos de rättstillämpande organen är emellertid synnerligen otillfredsställande. En underrättelse till nykterhets- nämnd anses ej sällan av den enskilde som ett allvarligt ingripande. Rätts- säkerheten kräver bl. a. därför att samma praxis tillämpas över hela landet. Kommittén anser att den nu berörda frågan bör klarläggas i lagstiftnings- sammanhang.

KAPITEL 3

Förundersökningsförfarandet

Som tidigare nämnts har under utredningsarbetets gång skilda frågor, som rör förundersökningsförfarandet, aktualiserats. Dessa frågor tas upp i detta kapitel.

Till en början redovisas kommitténs överväganden och förslag i fråga om förundersöknings inledande. Under detta avsnitt behandlas bl.a. frågan om polisens skyldighet att rapportera trafikolycka samt polismans behörig- het att inleda förundersökning. Därefter tar kommittén upp frågan om vem som bör ha ledningen av förundersökningen. Vissa allmänna synpunkter på detta spörsmål redovisas. I nästföljande avsnitt behandlar kommittén frå— gan om i vilket skede underrättelse angående misstanke om brott skall läm- nas och av vem sådan underrättelse skall ges. Frågeställningen begränsas i huvudsak till trafikmålen. Förslag till ändrade bestämmelser om vågläng- den för hämtning till förhör läggs fram i ett särskilt avsnitt. Härefter tar kommittén upp vissa frågor rörande förhör under förundersökning i brott— mål. Kommittén framlägger sålunda förslag, som ger polisen rätt att i ökad omfattning låta exempelvis vittnen själva redogöra för sina iakttagelser i skriftliga berättelser. Vidare föreslås vissa ändringar i fråga om ersättning till den som hörs under förundersökning i brottmål. Kommittén behandlar även frågan om vilket innehåll polisutredningen rörande den tilltalades Iev- nadsomständigheter och personliga förhållanden skall ha. Frågan om hur den misstänkte och hans försvarare skall underrättas om verkställd för- undersökning (23: 18 RB) tas därefter upp. I denna del lägger kommittén fram förslag som syftar till att förenkla detta förfarande. Det sista avsnittet i kapitlet har rubriken Förundersöknings upphörande. Kommittén tar där upp till diskussion spörsmålet om innebörden av begreppen nedläggande av förundersökning och avslutande av förundersökning. Kommittén framläg— ger förslag, som bl.a. syftar till att skapa klarare gränslinjer mellan dessa två olika sätt att avbryta en förundersökning. Även frågan om polismyn— dighets behörighet att nedlägga förundersökning behandlas i detta avsnitt.

Gällande rätt

Bestämmelser om förundersökning meddelas i 23 kap. RB och i 1947 års förundersökningskungörelse (SFS 1947: 948).

En förundersökning skall inledas (23: 1 RB), så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats. Av intresse i detta sammanhang är även innehållet i 14 5 första stycket i polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686). Där sägs, att polisman, som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall avge rapport därom till vederbörande förman så snart det kan ske.

Det bör emellertid uppmärksammas att åtskilliga polisutredningar faller utanför begreppet förundersökning. Som exempel kan nämnas.

1. Sådan utredning angående brott som verkställs i de fall där förunder- sökning enligt 23: 22 RB ej behövs. I detta lagrum stadgas.

Förundersökning enligt detta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig beträffande brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 5 första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erforderlig i mål om ämbetsbrott, som avses i 3 kap. 35 och 7 kap. 45 andra stycket, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än böter eller suspension.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

2. I vissa situationer, som liknar den som beskrivits i 23:1 RB, före- ligger ett betydande intresse av utredning även om det i det särskilda fallet kanske ej föreligger anledning anta att brott förövats. Skyldighet att verk- ställa utredning kan vara föreskriven i lag eller instruktion. Exempel härpä är föreskriften i brottsbalkens promulgationslag (under 14 5), enligt vilken polisutredning skall företas »Enär, utan veterligen föregången sjukdom, någon finnes ligga död — — _». I detta sammanhang kan vidare nämnas de utredningar som utförs av polisen om eldsvåda inträffat. Direkt föreskrift om att sådan utredning skulle göras fanns i den normalinstruktion för polispersonal, som gällde fram till den 1 juli 1948. Den utredning, som nu företas från polisens sida vid eldsvädor, torde grunda sig på innehållet i 25 i nu gällande polisinstrukticn. Där sägs bl.a. att polisen skall >>———— vidtaga erfor- derliga åtgärder, när den allmänna ordningen och säkerheten kränkts på annat sätt än genom brott, _— —— ——>>.

Här angivna polisutredningar faller som tidigare sagts utanför begreppet förundersökning. En sådan utredning kan dock självfallet om miss- tanke om brott uppkommer övergå i en ordinär förundersökning.

3. Nära förundersökningen står också sådan utredning som enligt lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott skall verkställas före utlämning. Detsamma gäller om utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt. I 16 5 lagen om utlämning för brott sägs således att i ärenden angående utlämning skall verkställas utredning >>— _ — enligt vad om förundersök- ning i brottmål är stadgat». I 4 5 lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgär-

der vid samhällsfarlig asocialitet stadgas vidare att »Angående utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt skall, om ej annat är stadgat i denna lag, vad i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning».

Förundersökningens syfte är att utgöra den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut. Under förundersökningen skall således utredas om brott har begåtts, vem som skäligen kan misstänkas för brottet samt om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Med hänsyn till rättegångsbalkens krav på förhandlingens muntlighet, koncentration och omedelbarhet har förundersökningen också till uppgift att förbereda målet till den kommande huvudförhandlingen. Målet skall därför under förundersökningen utredas så, att bevisningen kan tas upp i ett samman- hang vid huvudförhandlingen.

Förundersökningen kan sägas omfatta två olika stadier, dels det till polisverksamheten hörande förberedande spanings- och efterforskningsar- bete, som avser att fastställa om brott förövats och att utröna, om skäl till misstanke mot någon föreligger, dels den utredning, som äger rum sedan misstanken riktats mot viss person. Någon bestämd gräns mellan dessa olika stadier finns emellertid ej alltid.

Förundersökningen leds av polismyndighet eller åklagare (23: 3 RB). I regel är det polismyndigheten, som inleder förundersökningen och sedan leder undersökningen under det första stadiet, dvs. så länge ett mera för- beredande spanings— och efterforskningsarbete pågår. Leds förundersök- ningen av polismyndigheten, åligger det enligt 25 förundersökningskungö- relsen myndigheten att i den mån brottets beskaffenhet eller omständig- heterna i övrigt så påkallar hålla åklagaren underrättad om förundersök— ningens gång. Är saken ej av enkel beskaffenhet skall enligt 23: 3 RB led— ningen av förundersökningen övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan åklagaren överta ledningen av förundersökningen om det av särskilda skäl finnes påkallat för att undersökningen skall kunna ske på ett ändamålsenligt sätt.

Även innan åklagaren övertagit ledningen av förundersökningen, äger han meddela polismyndigheten anvisningar rörande hur undersökningen skall bedrivas. Polismyndigheten är emellertid på detta stadium själv— ständig ledare av förundersökningen.

Om förundersökningen leds av åklagaren, äger han anlita biträde av polismyndighet och uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd, som hör till förundersökningen, om dess beskaffenhet tillåter det.

När det finns anledning anta att förundersökningsledare under utred- ningsarbetet skulle kunna göra iakttagelser av väsentlig betydelse för utredningen eller åtalsfrågans bedömande, bör förundersökningsledaren, om så lämpligen kan ske, själv vidta åtgärden, även om han eljest med

hänsyn till dess beskaffenhet ägt uppdra åt biträde att vidta den (3 5 förundersökningskungörelsen) .

Förklaring till vad som i detta sammanhang menas med polismyndighet ger lagen den 29 maj 1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet. Enligt denna lag utgörs polismyndigheten av polischefen i orten. Enär denne av naturliga skäl ej själv kan fullgöra alla de uppgifter, som ankommer på polismyndigheten inom ett distrikt, finns i lagen vissa möjligheter till delegation. I 2 5 i lagen sägs sålunda.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänste- man inom polisväsendet. Genom föreskrift, som nu sagts, må befogenhet att i polischefens ställe meddela beslut om frihetsberövande tilläggas endast högre polisbefäl.

Med stöd av 2 5 i denna lag har utfärdats KK 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter. Av denna framgår bl.a. att uppgiften att vara förundersökningsledare i brottmål kan —— om saken är av enklare beskaffenhet —— delegeras till lägst förste polis- eller krimi— nalassistent samt i fråga om övriga mål till lägst biträdande polis- eller kriminalkommissarie.

När förundersökningen har fortskridit så långt, att någon skäligen miss— tänks för brottet, skall denne vid förhör underrättas om misstanken (23: 18 RB).1 I 125 förundersökningskungörelsen sägs vidare att i sam— band med att den som skäligen misstänks för brott delges misstanken skall han underrättas om att han är berättigad att under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att offentlig försvarare kan förordnas under vissa förutsättningar.

Några direkta föreskrifter om vem som är behörig att underrätta den hörde om misstanken finns ej. Anteckning om underrättelsen skall enligt 20 å andra stycket förundersökningskungörelsen göras i förundersök- ningsprotokollet. Av visst intresse är i detta sammanhang även bestäm- melsen i 24: 9 första punkten RB om att då någon anhålles besked skall lämnas om det brott misstanken avser.

Bestämmelser om våglängden för hämtning till förhör finns i 23: 7 RB. Enligt detta lagrum får den som under förundersökning i brottmål kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, häm- tas till förhöret. Ett villkor är dock att våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller uppehöll sig, då han tog emot kallelsen, ej överstiger 30 kilometer. Utan föregående kal- lelse får hämtning ske av den, som uppehåller sig inom en våglängd av 30 kilometer från förhörsplatsen, om undersökningen avser brott, på vilket frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej skulle

1 Jfr JO:S ämbetsberättelse 1964 s, 106 ff.

hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Bestämmelserna ansluter sig till de allmänna regler om förundersök- ningens bedrivande, vilka upptagits i 23 kap. RB . Där (23: 4) föreskrivs bl.a. att undersökningen bör bedrivas så, att inte någon onödigt får kostnad eller olägenhet. Enligt 23: 6 får under förundersökningen förhör hållas med envar, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.

I rättegångsbalken (jfr 36:16 RB) och förundersökningskungörelsen förutsätts att förhör under förundersökningen i princip äger rum munt- ligen. Emellertid finns i 8 & förundersökningskungörelsen en särskild be- stämmelse om att i vissa fall ett skriftligt yttrande kan ersätta förhör. Där stadgas nämligen att om komplettering behövs av uppgifter som lämnats vid förhör, får den hörde anmanas att avge skriftligt yttrande, där så lämpligen kan ske. Om särskilda skäl föreligger, får skriftligt yttrande infordras i stället för att förhör hålls.

Den med vilken förhör äger rum under förundersökning har under förutsättningar, som närmare anges i kungörelsen den 26 september 1947 (nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning i brottmål, rätt till gottgörelse av allmänna medel för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan. För innehållet i denna kungörelse lämnas en mera ingående redogörelse senare.

Så snart det kan ske utan men för utredningen skall tillfälle lämnas den misstänkte och hans försvarare att ta kännedom om vad som har före- kommit vid förundersökningen samt att ange den utredning de anser önsk- värd och att eljest anföra vad de aktar nödigt (23: 18 RB). Åtal får inte beslutats, innan tillfälle därtill har beretts dem?-"»

En förundersökning kan komma att upphöra genom nedläggande eller avslutande. Om den förstnämnda formen heter det i 23:4 RB att för- undersökningen skall nedläggas, då anledning ej längre finns till dess fullföljande. Från nedläggande har man att skilja förundersökningens avslutande. I 23:20 RB sägs det härom att då förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas »huruvida åtal skall väckas». Beslutet i åtalsfrågan kan innehålla antingen beslut om åtal eller beslut om icke—åtal.

Något om förundersökningsförfarandet i Norge, Danmark och F inland2b

I Norge sker polisutredningen under ledning av påtalemyndigheten. Denna myndighet avgör också frågan om åtal skall väckas eller inte samt utför åklagartalan inför domstol. Konungen har formellt den högsta ledningen

2». Jfr JO:s ämbetsbcrättelse 1964 s. 215 och där anmärkt litteratur. % Jfr s. 308.

över påtalemyndigheten. Den egentliga ledningen utövas dock av riksadvo— kuten, som under sig har statsadvokatene och politiet i nu nämnd ord- ning.

Polisen (politiembetsmennene) är således i Norge en del av påtalemyn- digheten, dock endast i fråga om arbetsuppgifter som ligger inom påtale- myndighetens område. När det gäller andra arbetsuppgifter är polisen un- derställd justitiedepartementet.

En överordnad myndighet kan alltid ändra på ett beslut av en under- ordnad myndighet samt ge den underordnade myndigheten instruktioner.

Polisutredningens första skede benämns i Norge etterforskningen. Den syftar främst till att ge påtalemyndigheten material för att avgöra åtals— frågan. I detta stadium är polisen den huvudagerande. Den verksamhet, som polisen härvid bedriver helt på egen hand, kallas för utenreltslig etter- forskning. I vissa fall kan dock rätten inkopplas. Om ett vittne vägrar yttra sig inför polisen, kan polisen t.ex. vända sig till rätten för att få vittnet hört där. Man talar då om rettslig etterforskning. Den rätt påtale- myndigheten har att under etterforskningen besluta om t. ex. användande av frihetsberövande och beslag tillkommer även polisen.

I större mål kan etterforskningen fortsätta i en rettslig forundersakelse. Ofta underlåtes emellertid sådan undersökning. Denna undersökning går liksom etterforskningen ut på att skaffa underlag för att bedöma åtalsfrå— gan men skiljer sig från denna genom att den sker inför domstol och leds av en domare. Domstolens verksamhetsområde begränsas dock som regel till sådana åtgärder och beslut, som aktualiseras av påtalemyndigheten. Som regel är det statsadvokaten som avgör om begäran om rettslig for- undersokelse skall framställas.

På grundval av de rapporter, som upprättats under etterforskningen och eventuellt vid den rettslige forundersdkelse, avgör påtalemyndigheten om åtal skall väckas eller ej. Behörighet att väcka åtal tillkommer som regel statsadvokaten, när det gäller allvarligare brott (forbrytelser) och polis- mästaren vid mera bagatellartade brott (forseelser). Som forseelser räknas bl. a. trafikmål. Vissa typer av forseelser skall polisen underställa stats- advokaten innan beslut får meddelas i åtalsfrågan. Blir en person åtalad för en forseelse, är det som regel polismästaren eller någon av hans under- ordnade som utför talan i rätten.

Den norska straffeprosesslovens behörighetsregler för olika befattnings— havare inom påtalemyndigheten behandlar bara frågan om reisning av tiltale och påtaleunnlatelse (åtalseftergift). Några regler ges inte för hur en utredning skall avslutas, om brott inte föreligger eller om tillräcklig be— visning ej finns. Polisen har i dessa fall behörighet att besluta även i fråga om allvarligare brott (forbrytelser). I vissa fall, t. ex. om beslag eller fri- hetsberövanden vidtagits under etterforskningen, är dock polisen frånta— gen rätten att meddela »avskrivningsbeslut». Enär beslut om beslag, fri-

hetsberövanden m.m. i stor utsträckning meddelas i grövre brottmål, särskilt i mål där någon är misstänkt, är polisens möjligheter att själv avbryta förfarandet i större mål begränsade.

I Danmark sker utredningar i anledning av brott under ledning av anklagemyndigheden. Organisationen av denna myndighet företer stora likheter med den norska påtalemyndigheten. Förutom uppgiften att leda polisutredningarna har anklagemyndigheten bl.a. att besluta i åtalsfrågan och utföra talan i rätten. Formellt betecknas justitieministern som åklagar- väsendets högsta organ. Det egentliga åklagarväsendet består dock av rigsadvokaten, under honom statsadvokaterna och under statsadvokaterna politimestre (i Köpenhamn politidirektgären) och deras medhjäpare.

Liksom i Norge är således även i Danmark polisen en del av åklagar- väsendet när det gäller arbetsuppgifter som ligger inom dess verksamhets- område.

Polisutredningen benämns i Danmark undersagelse. Undersysgelsen delas ibland upp i två olika delar, nämligen i efterforskningen och forunder- sägelse ved retten. Någon klarskillnad finns inte mellan dessa två stadier. Efterforskningen karaktäriseras dock främst av självständiga åtgärder från polisens sida medan den retslige forunderspgelsen till väsentlig del sker genom åtgärder av och under kontroll av domstol.

I regel börjar polisutredningen med etterforskningen, vars huvuduppgift är att ge anklagemyndigheden underlag för att avgöra om målet skall full- följas, antingen genom begäran om retslig forunderspgelse eller genom åtal. Ansvaret för etterforskningen vilar i första hand på polisen under tillsyn av statsadvokaten. Det åligger polisen att påbörja polisutredning, när det föreligger »rimelig formodning» om att någon begått ett brott.

Polisen kan påkalla rättens medverkan under efterforskningen. Den kan t.ex. begära att rätten beslutar om vissa tvångsmedel eller att rätten skall hålla förhör med den misstänkte eller vittne. Även den misstänkte kan be- gära sådan medverkan från rätten men i praktiken sker detta aldrig. I po- litisager (mera bagatellartade brott) har polismyndighet i allmänhet be— hörighet att själv avsluta en polisutredning, om den inte finner att åtal bör anställas. Beslutet är dock inte bindande för överordnade myndigheter. I statsadvokatsager kan polismyndigheten endast undantagsvis besluta att utredningen i ett mål skall avbrytas. I flertalet fall skall här statsadvokaten fatta sådant beslut.

Som tidigare nämnts kan efter det skede, som benämns efterforskningen, verkställas forunderspgelse ved retten. Tanken bakom de ursprungliga reg- lerna om sådan forunderspgelse var att ledningen av polisutredningen un- der detta stadium skulle övergå från polisen till en särskild undersöknings- domare. Idag är dock förhållandet det, att polisen i praktiken leder även förundersökningen under detta stadium medan domstolen intar en mera passiv roll. Polisutredningen får emellertid en mera ackusatorisk karaktär under forundersdgelsen än vad som är fallet under efterforskningen.

Forunderspgelse kan som regel endast äga rum i statsadvokatsager. Den är inte i något fall obligatorisk men förekommer ändock ot'ta. Huvudregeln är att forunderspgelse bara kan äga rum efter begäran från polismyndig— heten eller statsadvokaten. Förfarandet måste rikta sig mot viss bestämd person som misstänkt. Syftet med forunderspgelsen är detsamma som med efterforskningen, nämligen att skaffa material för att åtalsfrågan skall kunna bedömas. De uppgifter som lämnas under forunderspgelsen, t. ex. ett erkännande av den misstänkte, tillmäts dock större betydelse än om mot- svarande uppgift lämnas under efterforskningen. Forunderspgelsen kan ibland avslutas med dom, t. ex. i vissa erkända förseelser. När syftet med forunderspgelsen i andra fall uppnåtts avslutas förfarandet och anklage- myndigheden avgör om åtal skall väckas eller ej.

, I politisager avgörs åtalsfrågan som regel av polismyndigheten och i 4» statsadvokatsager av statsadvokaten.

I Finland är polis- och åklagarväsendet organisatoriskt samordnat på landsbygden men åtskilt i städerna. På landsbygden är länsmannen såväl åklagare som polischef. I städerna är däremot dessa arbetsuppgifter fördela- de på åklagare respektive polischefer. I de olika länen finns vidare polis- inspektörer, som också är åklagare i vissa grövre mål (dock ej i Helsingfors, Tammerfors och Åbo).

Förundersökningsförfarandet regleras genom ett cirkulär, utfärdat av justitiekanslern den 28 mars 1928 (nr 600). Detta cirkulär har följande lydelse.

Stadsfiskal har icke rätt att medan brott av polismyndighet undersökes och innan undersökningen slutförts befatta sig därmed annorlunda än genom med- delande åt polisen av upplysningar, som tillävcntyrs kommit till hans känne- dom, och råd, som han anser vara egnade att befordra undersökningen. Stads- fiskal äger sålunda icke övertaga ledningen av undersökning, varmed polismyn- digheten befattar sig och icke heller jämsides med polisen verkställa förhör i saken. Icke heller kan stadsfiskal tillerkännas rätt att, då han behöver polismyn- dighets bistånd, därtill själv utvälja polisman. Han äger i detta avseende endast uttala önskemål.

Vidare finns följande föreskrifter intagna i reglementet den 10 maj 1927 (nr 130) för stadsfiskalerna.

9 &. Finner stadsfiskal skäl icke föreligga att själv verkställa förberedande un- dersökning om brott, som kommit till hans kännedom anmode polismyndighet att verkställa sådan.

Anser stadsfiskal efter det polismyndighet slutfört undersökning om brott samt översänt handlingarna till rädstuvurätten, att ytterligare utredning borde införskaffas, vare skyldig att för sådant ändamål vidtaga nödiga åtgärder.

Frånsett föreskrifterna i cirkuläret och reglementet är det egentliga för— undersökningsförfarandet oreglerat. Förundersökningsförfarandet på landsbygden leds således från början

till slut av länsmannen. Eftersom länsmannen är både åklagare och polis- chef uppstår inte några gränsdragningsproblem vid ledningen av förunder- sökningen.

I städerna har polisen ledningen av brottsutredningen. Åklagaren kom— mer som regel in i bilden först när polisen avslutat utredningen och sånt den över till åklagaren. Polisen beslutar själv om alla tvångsåtgärder. I Helsingfors är t. ex. poliskommissarierna berättigade att besluta om häkt- ning. Polisen avgör vidare på egen hand vilka mål som skall överlämnas till åklagaren och vilka som skall avslutas utan att redovisas till åklagaren. Som regel överlämnas endast sådana mål till åklagaren, beträffande vilka polisen anser att åtal skall ske. Övriga mål )skrivs av» hos polisen.

Åklagarens uppgift i städerna begränsas således till att besluta i åtals- frågan, sedan polisutredningen överlämnats. Om åtal väcks utför stadsfiska— len därefter talan inför domstol.

Åklagaren tar som regel inga initiativ under förundersökningsförfaran— det. Efter det polisutredningen överlämnats till honom, är han emellertid ansvarig för målets vidare handläggning. Åklagaren kan i detta skede be- gära kompletterande utredning hos polisen om detta bedöms erforderligt. Det är dock mera sällan som åklagaren utnyttjar denna rätt. Åklagaren kan vidare i detta skede besluta om t. ex. tvångsåtgärder.

Inledande av förundersökning Ur förarbetena

Processlagberedningen (SOU 1938: 44) uttalar följande om begreppet för- undersökning (5. 285).

Förundersökningen omfattar dels det till polisverksamheten hörande förbe- redande spanings- och efterforskningsarbete, som avser att fastställa, huruvida brott förövats, och att utröna, om skäl till misstanke mot någon föreligga, och dels den utredning, som äger rum sedan misstanken riktats mot viss person. I 165 1 mom. promulgationslagen till strafflagen omnämnes visst fall, då under- sökning genom polisen skall äga rum till utrönande av om brott förövats. Någon motsvarande bestämmelse har icke ansetts böra upptagas i förslaget. Förevarande paragraf utgör ej hinder mot att i administrativ ordning föreskrifter meddelas om polisundersökning i särskilda fall.

Första särskilda utskottet anför (under 23 kap. RB vid utskottets behand- ling av förslaget till ny rättegångsbalk).

Utskottet vill framhålla, att det understundom kan vara av stor vikt att då brott misstänktes ha förövats, t. ex. vid bilkollision, tillstädeskommande polisman omedelbart verkställer undersökning å brottsplatsen för tillvaratagande av nia- terial, som kan vara av betydelse för utredningen. Uppenbarligen måste han äga befogenhet härtill utan att dessförinnan ha inhämtat bemyndigande av överord- nad polismyndighet. Så förfares för närvarande allmänt i praxis och utskottet utgår från att förslaget icke åsyftar någon ändring härutinnan. De åtgärder, varom här är fråga, kunna sägas falla utanför den egentliga förundersökningen.

67 Kommitténs överväganden och förslag

Av redogörelsen för gällande rätt framgår att förundersökningen skall inledas så snart anledning förekommer att brott, som hör under allmänt åtal förövats (23:1 RB) och att förundersökningen inleds av polismyn- dighet eller åklagare (23: 3 RB). Dessa grundläggande bestämmelser an- gående förundersökningens inledande är väsentliga även för vissa fråge- ställningar, som har aktualiserats under kommitténs arbete med att för- enkla polisens utredningsarbete vid trafikolyckor. Bestämmelserna är näm- ligen av avgörande betydelse för ett ställningstagande till frågan om i vilka fall trafikolyckor skall rapporteras av polisman. Dessutom är frågan om behörigheten att inleda förundersökningen av intresse för möjlig- heterna att i omedelbart samband med en trafikolycka göra en fullständig brottsutredning.

Rapportering av trafikolycka

För rapportering av trafikolyckor är, förutom bestämmelserna i 23 kap. RB, även vissa bestämmelser ipolisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686) av intresse. Här stadgas således i 14 5 första stycket: Får polisman kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall han avge rapport därom till ve- derbörande förman så snart det kan ske.

I anvisningarna till motsvarande bestämmelse i tidigare gällande allmänna polisinstruktion uttalas om rapporteringsskyldigheten bl. a.

Att utfärdade lagar och författningar efterlevs är en nödvändig förutsättning för rättsordningens vidmakthållande. Övervakandet härav är en av polisens huvuduppgifter. Brott som hör under allmänt åtal dvs. det övervägande antalet lagöverträdelser kommer till åklagarmyndigheternas kännedom huvud— sakligen genom polisens rapporter. Polismännens rapporterande av konstaterade överträdelser blir således av allra största betydelse för åklagarnas verksamhet och därmed också för den allmänna laglydnaden.

Med hänsyn härtill har närmare regler om rapporteringsskyldigheten intagits i den allmänna polisinstruktionen. Såsom huvudregel gäller, att polisman skall rapportera alla brott, som hör under allmänt åtal. Med brott förstås, såsom tidigare nämnts, alla straffbelagda handlingar, även sådana av lindrigare art, som i vanligt språkbruk brukar benämnas förseelser eller överträdelser.

Vidare kan erinras om en bestämmelse i 12 & polisinstruktionen om att »polisman skall hålla sin närmaste förman underrättad om förhållanden rörande tjänsten av sådan vikt att de böra komma till dennes kännedom».

Även frågan om trafikolycksstatistiken är i detta sammanhang av intresse. Enligt den i föregående kapitel nämnda kungörelsen om statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor (SFS 1965: 561) skall således polismyndigheten rapportera samtliga vägtrafikolyckor med personskador till statistiska cen- tralbyrån och till vägmyndighet. Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrel-

sen är 1965 träffat en överenskommelse med rikspolisstyrelsen om en spe- ciell rapportering till vägmyndigheterna om vägtrafikolyckor med enbart egendomsskada. Styrelsen har rekommenderat de lokala polismyndigheter- na att rapport med vissa undantag skall lämnas för varje olycka, som för- anlett åtgärd av polisen (upprättande av minnesanteckning eller rapport). Se härom närmare 5. 32 ovan.

Rapporteringen av trafikolyckor utgör en betydande del av polisens trafikarbete. Under år 1965 rapporterade således polisen ca 65 000 trafik- olyckor. En närmare undersökning av tidsåtgången för denna rapportering skulle kräva en vidlyftig utredning. Med hänsyn bl.a. till att handlägg- ningspraxis starkt varierar mellan olika polisdistrikt kan ett tillförlitligt resultat ej erhållas genom stickprovsundersökning. Kommittén har därför ej funnit tillräckliga skäl att nu närmare utreda tidsåtgången.

Emellertid har kommittén funnit att den sammanlagda arbetstidsåtgång— en för utredningen av de ca 65 000 trafikolyckor som rapporterats kan be- räknas till minst en miljon arbetstimmar per år. Denna beräkning grundar kommittén på tidigare gjorda skattningar av arbetstidsåtgången för trafik- olycksutredningar.'—'c Beräkningen visar att enbart de rapporterade trafik- olyckorna tar i anspråk minst 500 årsarbetskrafter hos polisen, och att utredningsarbetet vid trafikolyckor har en mycket stor betydelse i det samlade polisarbetet.

Polisens arbetsbelastning är sådan att det är berättigat att ställa frågan om det är nödvändigt att utredning av trafikolyckor sker i den utsträckning som nu är fallet. Den avvägning mellan olika i och för sig väsentliga arbets- uppgifter som bör ske måste även omfatta trafikutredningsarbetet. Be- träffande kommitténs allmänna överväganden rörande betydelsen av att polisens begränsade resurser koncentreras på sådana uppgifter, som bedöms som särskilt väsentliga, får här hänvisas till vad som uttalats tidigare (se ovan 5. 12).

I vårt land har redan tidigare problemet med polisens arbetsbelastning i anledning av trafikutredningar uppmärksammats. Polisverksamhets- utredningen uttalade således (SOU 1961: 15 s. 207).

Med hänsyn till den betydande arbetsbelastning, som utredningar om trafik- olyckor innebära för polisen, har utredningen övervägt lämpligheten av bestäm- melser, innebärande att polisen helt befriades från att utreda olyckor av mindre allvarlig beskaffenhet.

Det har sålunda ifrågasatts, huruvida inte en sådan föreskrift borde gälla i fråga om olyckor, som haft till följd endast materiella skador av mindre omfatt- ning. En bestämmelse härom torde dock inte vara förenlig med den i vår trafik- lagstiftning gällande principen, nämligen att det endast skall vara graden av oaktsamhet, som skall läggas till grund för prövningen, huruvida straffbar vårds- löshet föreligger. En förares felhandling kan sålunda vara i hög grad straffvärd,

26 Kommittén har gjort en mindre undersökning av arbetstidsåtgången. Undersök- ningen avsåg trafikolycksutredningar i Uddevalla polisdistrikt under juli månad 1967. Medelvärdet för tidsåtgången var vid 13 olyckor, där minnesanteckningar använts, 124 minuter och vid 4 olyckor, där rapport upprättats, 630 minuter.

fastän de skador som uppstått vid olyckan endast varit helt obetydliga. Som exempel kan nämnas det fall, då en förare under omkörning på ett backkrön möter en bil, vars förare lyckas undvika en frontalsammanstötning genom att snabbt föra sitt fordon av vägen. Vid mötet komma fordonen i kontakt med varandra och obetydliga skrapmärken uppstå. — Huruvida skador över huvud taget uppstå eller vilken omfattning de inträffade skadorna ha, torde i den här beskrivna eller i andra liknande situationer sakna nämnvärd betydelse för den straffrättsliga bedömningen.

Även rikspolisstyrelsen har i preliminära arbetsanvisningar 411-1, som utgivits den 2 februari 1966, något behandlat frågan om rapporteringsskyl— (ligheten. Dessa anvisningar är i här aktuella delar av följande innehåll (s. 2).

Polismannen bör iakttaga försiktighet vid bedömningen av frågan huruvida trafikovarsamhet föreligger eller ej. Han bör noga överväga, vilka omständigheter i samband med en trafikolycka det är som talar för att ovarsamhet förekommit och vilka förhållanden, som kan tala emot detta. Föreligger anledning till tvekan från polismannens sida i samband med bedömningen hör han rapportera olyckan till sin förman, varefter prövningen ankommer på denne. Förutom att det ur rättssäkerhetssynpunkt är uppenbart, att endast helt klara fall skall avskrivas på platsen utan utredning, är det också med hänsyn till önskvärdheten av en- hetlig rättstillämpning erforderligt, att den större delen av olyckorna bedöms av befäl. Rapportering hör av samma anledning alltid ske då fråga är om per- sonskador eller omfattande egendomsskador, även om skadornas omfattning eljest ej i princip bör tillmätas betydelse vid avgörande av frågan, huruvida straffbar ovarsamhet föreligger. Det synes lämpligt att överläggningar hålles mellan polis och åklagare för att så långt möjligt fastställa normer för rap- porteringspliktens omfattning.

Som exempel på lokala anvisningar i frågan kan nämnas att polismästa— ren i Stockholm i april 1966 meddelat bl. a. följande föreskrifter.

Vid trafikolycka, som inte innefattar trafikovarsamhet och som inte medfört personskada eller omfattande egendomsskador, kan rapporteringsskyldigheten ofta begränsas till tagande av minnesanteckning. Smärre olyckor kan i vissa fall lämnas utan åtgärd.

Stor försiktighet skall iakttas vid bedömningen av frågan huruvida trafikovar— samhet föreligger eller ej. Det bör noga övervägas, vilka omständigheter i sam- band med en trafikolycka det är som talar för och emot trafikovarsamhet. Föreligger anledning till tvekan vid bedömningen skall olyckan rapporteras. Sådan anledning kan bl.a. vara oklarhet om konfliktsituationen (varför olyckan uppstått) eller annan bristande bevisning.

Liksom i andra sammanhang har kommittén funnit det vara av stort värde att något jämföra med förhållandena i vissa andra länder. En närmare redo- görelse för detta lämnas här.

I Köpenhamn har under senare år polisen i hög grad ägnat intresse åt frågan om möjligheterna att begränsa antalet trafikutredningar. En sådan begränsning har också kunnat genomföras och antalet polisundersökta trafikolyckor har från år 1956 till år 1965 minskat från 11 098 till 7 084. Denna utveckling har åstadkommits främst genom särskilda anvisningar

för polisen. I dessa sägs bl. a. att rapport skall upptas 1) om det enligt polismannens bedömning har förekommit ett sådant åsidosättande av trafikbestämmelserna m.m. att detta i sig självt ger anledning till åtal, 2) om det förekommit personskada, 3) om det förekommit materiell skada, som kan beräknas överstiga 3 000:— för något motordrivet fordon eller 100:— för annan materiell skada, 4) om utlänning är inblandad och det framställs ersättningskrav mot denne (detta gäller oavsett kravets storlek) ] och 5) om person som är anställd vid polisen är inblandad. Rapport efter

begäran av part eller försäkringsbolag tas endast upp om någon av de 4 här tidigare angivna förutsättningarna är uppfylld. |

Om någon begär undersökning mer än en månad efter det en olycka in- ' träffat, görs i Köpenhamn i allmänhet ej någon utredning. Undersökning | görs i detta fall endast om det föreligger grövre trafikbrott eller betydande personskador.

Uppgifter har vidare inhämtats från London (the Metropolitan Police District). Även här har utredningarna i princip begränsats till person- skadeolyckor. Detta innebär att denna typ av olyckor alltid utreds.

När det gäller sakskadeolyckor rapporteras dessa ej av polisen om förarna utbyter nanm och adress samt uppgift om ägare till fordonen och om registreringsnummer. Sakskadeolyckor rapporteras i övrigt endast:

1. om polismannen finner att ett brott begåtts eller någon annan påstår detta,

2. om skadan är allvarlig,

3. om polisegendom är skadad eller ett privatägt fordon är skadat när det använts i tj ånsteutövning,

4. om det finns anledning anta att skadan orsakats av bristfälligheter i ett fordon eller på vägen,

5. om ett djur blivit dödat eller allvarligt skadat,

6. om det föreligger andra särskilda omständigheter.

I Frankrike rapporterar polisen endast personskadeolyckor. Detta inne- bär bl.a. att enskild polisman ingriper vid trafikolycka för utredning på platsen samt med omedelbar inrapportering av det skedda till allmänna . åklagarämbetet endast i sådana fall, där straffrättslig påföljd är att räkna med, dvs. vid personskador enligt definition i art. 319, 320 och R 40-4" av »Code pénal». Har det endast uppstått materiella skador och det därför blott blir fråga om civilrättsligt ansvar, ingriper polisman endast i syfte att undan- röja eventuella hinder för den övriga trafiken. Han tar ingen befattning med omständigheterna kring olyckan, utan parterna får, om så önskas, själva an- lita juridisk expertis för utredning. Skaderegleringen sköts av försäkrings— bolagen eller genom direkta förhandlingar mellan berörda parter.

Det kan vidare anmärkas att begränsningen av rapporteringen till per- sonskadeolyckor är så konsekvent, att det över huvud taget i Frankrike inte finns någon statistik över sakskadeolyckorna.

sakskador. Utredning sker däremot när det gäller större egendomsskador och personskador.

Detaljanvisningarna om utredningsarbetet är inte enhetliga. Som exempel på sådana anvisningar kan nämnas, att i Hamburg anses grövre egen— domsolyckor vara sådana där något fordon som medverkat i olyckan fått en skada på mer än 1000 DM. I övriga fall består polisens medverkan i att man ser till dels att fordonen kommer bort dels att de inblandade ömse- sidigt lämnar varandra personuppgifter.

Denna princip tillämpas även om trafikanten gjort sig skyldig till en mindre trafikförseelse i samband med olyckan. Polismannen har nämligen i dessa fall möjlighet att använda förfarandet med Gebiihrenpflichtige Verwarnung (avgiftspliktig trafikvarning). Om den misstänkte godtar detta förfarande behöver således någon undersökning av trafikolyckan ej ske trots att ett mindre trafikbrott begåtts i samband med olyckan.

Som exempel på omfattningen av trafikutredningarna och dess koncen- tration på personskadeolyckor kan nämnas att under år 1965 undersöktes i Hamburg 28 384 trafikolyckor vid vilka 13 588 personer skadades eller

Jämförelse mellan antal rapporterade olyckor och antal skadade och dödade

; lll

:950 [956 |959' 'lsss |965 lm I955 |964 I965 lem 1955 Procent skadade och dödade

47,65 48,95 54.5 70.15 70.110 2l,ss |5,n7 35,99 35.60 21.55 |8,26

Köpenhamn Stockholm Göteborg Malmö

Dkntol rapporterade olyckor nm Antal skadade och dödade

dödades. Antalet skadade och dödade personer i förhållande till det totala antalet undersökta trafikolyckor utgjorde således 48 % (jfr motsvarande förhållande i Sverige i uppställningen på s. 71 ).

Av den nu lämnade redogörelsen får anses framgå att vi i vårt land utreder trafikolyckor i väsentligt större utsträckning än i andra länder med en trafikintensitet som motsvarar den som råder här. Den på föregående sida redovisade statistiska jämförelsen mellan städerna Köpenhamn, Stock- holm, Göteborg och Malmö visar även samma förhållande.

Av uppställningen framgår således bl.a. att procenten dödade och skada- de i förhållande till samtliga utredda trafikolyckor år 1965 var 70 % i Kö- penhamn och 15 % i Stockholm. Även om statistiska jämförelser inte minst mellan olika länder alltid kan vara missvisande är skillnaden dock här så stor att det måste föreligga en verklig skillnad i handläggningspraxis. Den omständigheten att man i Stockholm utreder nästan dubbelt så många tra- fikolyckor som i Köpenhamn är även av intresse vid jämförelsen.

Frågan om utredningsarbetets omfattning har ett nära samband med uppläggningen av det trafikstraffrättsliga regelsystemet. Utvecklingen har utomlands gått i den riktningen att överträdelse av en föreskrift medför straff oavsett om åsidosättandet i det enskilda fallet innefattar vårdslöshet eller ej. Denna uppläggning av straffsystemet medför att utredningsarbetet i anledning av en trafikolycka kan begränsas exempelvis till frågan om en viss förkörsregel överträtts. Förenklade handläggningsformer som ticket- systemet i U.S.A. och Gebiihrenpflichtige Verwarnung i Västtyskland kan användas om överträdelsen ej är av särskilt allvarlig art. Någon egentlig skriftlig utredning behöver ej verkställas. Det straffrättsliga ingripandet är således utomlands vanligen i väsentligt större utsträckning än här i landet inriktat på bestämda felhandlingar i trafiken. Detta gäller även i det fall fråga om straffrättsligt ingripande uppkommer i samband med trafikolyckor. Som exempel kan nämnas att år 1963 dömdes i New York 500 personer för vårdslöshet i trafik, medan ca 130000 fick straff för hastighetsöverträdelser och lika många för körning mot rött ljus. Även i övrigt anser kommittén att man kan spåra en klar tendens i samma rikt- ning. Redan genom kriminaliseringens uppläggning är det således möjligt ; att begränsa utredningsarbetet.

Det finns följaktligen ett starkt samband mellan polisens rapportering av trafikolyckor och principerna för kriminaliseringen inom trafikrätten. Kommittén har i sitt föregående betänkande ( SOU 1963:27 ) redovisat sitt ställningstagande till frågan om dessa principer och i stort sett förordat en fortsatt utveckling mot en inriktning av straffrättsliga och andra pre- ventiva åtgärder på en direkt repression av överträdelser av bestämda tra- fikföreskrifter, alltså en utveckling i samma riktning som synes ha ägt rum utomlands.

Slutlig ställning till denna del av kommitténs föregående betänkande har

ännu ej tagits. Sålunda uttalade departementschefen i prop. 1966:100 att han inte anser det lämpligt att vid detta tillfälle företa någon ändring i l 5 trafikbrottslagen. Frågan om ett ställningstagande till kommitténs förslag i denna del borde enligt departementschefen prövas när Nordisk Väg- trafikkommitté har framlagt sina förslag. Dessa förslag har numera fram— lagts (NU 1966: 2 och 3). Nordisk Vägtrafikkommitté har emellertid inte uppehållit sig vid frågan om principerna för påföljdssystemet. Ej heller eljest föreligger något ställningstagande till trafikmålskommitténs förslag i denna del.

Det förhållandet, att man inte vet hur statsmakterna kommer att be- döma kommitténs förslag till ändring i 1 € trafikbrottslagen, skulle må- hända kunna anföras som ett skäl till att hela frågan om utredningsarbetet i trafikmål fick vila i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till kri- minaliseringsfrågan. Man torde nämligen knappast kunna komma från att ett samband finns mellan kriminaliseringsfrågan och utredningsfrågan. Ett ställningstagande nu till frågan om i vilka fall utredning skall ske kan därför komma att behöva omprövas, i allt fall i vissa delfrågor, vid en framtida ändrad kriminaliseringsinriktning. Emellertid är läget enligt kommitténs bedömning sådant, att man inte längre bör vänta med att dra upp allmänna riktlinjer angående i vilka fall polisutredning skall ske av trafikolyckor. Ställningstagandet i denna fråga får göras på grundval av dagens regler och man får acceptera en eventuell omprövning i en framtid.

Verkställda undersökningar visar att redan med de principer som för närvarande tillämpas vid kriminaliseringen inom trafiken blir det beslut om åtal för trafikovarsamhet endast vid en begränsad del av alla rappor— terade trafikolyckor. I stort sett torde man nämligen våga räkna med att det i ca 75 % av alla rapporterade trafikolyckor ej meddelas beslut 0111 åtal mot någon av de inblandade trafikanterna.3 Antalet rapporterade trafikolyckor är nämligen årligen ca 65000 medan antalet dömda för trafikovarsamhet är ca 25 000. Härvid skall beaktas att i ett visst antal fall döms flera personer, som är inblandade i samma olyckor. Dessutom före- kommer det ansvarstalan för trafikovarsamhet även i fall där trafikolycka ej förekommit. Under alla förhållanden kan man därför räkna med att ca 45 000 sådana trafikolyckor årligen rapporteras i vilka det sedan ej kan visas att trafikovarsamhet förekommit i samband med olyckan. Om man värderar polisens rapportering enbart från straffrättslig synpunkt har den i dessa fall ej haft något påtagligt värde. Ett från denna synpunkt onödigt arbete har utförts.

Visserligen kan man självfallet ej räkna med att en polisman omedel— bart på platsen för en trafikolycka i samtliga fall kan avgöra om trafikovar— samhet eller annan straffbar handling förekommit. Om detta vore möjligt,

3 Se angående åklagares beslut att ej åtala s. 189—191 i det följande.

skulle ju 100 OOO-tals arbetstimmar4 kunna sparas för polis och åklagare. Den omständigheten att endast ca 25 % av alla rapporterade olyckor leder fram till dom för trafikovarsamhet visar emellertid klart att här finns ett område där det åtminstone från straffrättslig synpunkt finns stora teoretiska möjligheter till arbetskraftsbesparingar. Ett omedelbart ställningstagande till frågan om brott föreligger redan i samband med trafikolyckan skulle där— för innebära betydande lättnader i polisens och åklagarnas arbetsbörda sam- tidigt som iprincip någon ändring i åtalspraxis ej skulle behöva ske.

Det är emellertid dessutom en betydande olägenhet att, genom att mera ingående centrala direktiv saknas, praxis kommit att växla från polis- distrikt till polisdistrikt. Det har således lagts i den lokala polismyndig- hetens hand att bedöma i vilken utsträckning trafikolyckor skall utredas. Självfallet har härigenom olika direktiv kommit att utfärdas. Utformningen av dessa direktiv har ej sällan påverkats av arbetsbelastningen inom det särskilda polisdistriktet. Mängden av olyckor har således i vissa distrikt ej sällan kommit att föranleda en vidgad rätt för polismannen att under— låta rapportering. Kommittén anser att frågan om i vilken omfattning tra- fikolyckor skall rapporteras är av sådan vikt både för den enskilde och för det allmänna, att enhetliga regler är nödvändiga och bör träda i stället för lokal praxis; detta inte minst därför att lokal praxis ofta kommit att grunda sig på muntliga, för den enskilde föga kända order eller direktiv.

Kommittén har vidare funnit att bristen på mera detaljerade direktiv medfört att principer för den enskilde polismannens rapportering saknas. Härav har följt att det i viss utsträckning torde förekomma att inte ens personskadeolyckor rapporteras. Den tidigare redovisade undersök- ningen av andelen av polisen rapporterade personskadeolyckor i jäm- förelse med samtliga personskadeolyckor antyder detta (se 5. 34 ovan). En bidragande orsak härtill är enligt kommittén det förhållandet att vi i vårt land saknar enhetliga officiellt antagna principer för olycksrapporteringen.

Som tidigare redovisats angående förhållandena i vissa andra länder förekommer där i stor utsträckning ett officiellt och väl känt ställnings— tagande till frågan. Här kan exempelvis hänvisas till förhållandena i Köpen— hamn, London och Hamburg.

Kommittén anser att ett motsvarande ställningstagande bör ske i vårt land. Anledningen till detta är inte enbart det i och för sig önskvärda i att polisens arbetsbelastning minskas. Rättssäkerhetssynpunkter talar också för att sådana direktiv utfärdas. Trafikolyckorna bör behandlas lika oav- sett var i landet de inträffar. För den enskilde är det även av stort värde att få kännedom om i vilka fall polisutredning kan påkallas. Detta gäller inte enbart för de i olyckan direkt inblandade utan även för exempelvis försäkringsbolag, advokater och motororganisationer.

4 Se 5. 68 ovan.

Det måste således understrykas att ett snabbt ställningstagande från polisen är av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Från rätts- säkerhetssynpunkt är de dröjsmål som nu förekommer med ställnings- tagandet i åtalsfrågan synnerligen otillfredsställande. Ej sällan inne- bär enbart väntan på ett sådant beslut —— kanske i månader ett obehag, som är fullt jämförbart med en fällande brottmålsdom.

För ett ställningstagande till frågan om rapporteringen av trafikolyckor är det emellertid nödvändigt att mot varandra väga ett flertal olika in- tressen. Kommittén skall här beröra de väsentligaste av dessa nämligen den straffrättsliga synpunkten, trafiksäkerhetssynpunkten och skadereglerings- synpunkten.

Vad först gäller den straffrättsliga sidan av saken har kommittén alltså att ta ställning till i vilka fall polisutredning skall ske i anledning av ifrågasatt brottsligt förfarande i samband med trafikolyckor. Den rätts- liga bakgrunden till polisens ingripande i dessa fall är som tidigare berörts bestämmelsen i 23:] RB om att förundersökning skall inledas så snart anledning förekommer att brott förövats. Stadgandet ställer i och för sig inte något större krav på styrkan av den bevisning, som behöver föreligga, och synes i detta sammanhang ibland ha tolkats på det sättet, att enbart den omständigheten att en trafikolycka förekommit utgör skäl för att inleda förundersökning.5 Detta har motiverats med att vid varje trafik— olycka finns det alltid en viss ovarsamhet hos de inblandade. Även om handlingssättet inte i och för sig är straffbart, har dock bedömningen av om ovarsamheten skall anses ringa (se 1 5 trafikbrottslagen) ansetts böra anförtros åklagare eller polisbefäl. Ibland har vidare utredningsarbetet motiverats med att olyckan i och för sig utgör tillräcklig anledning att närmare undersöka om det finns skäl att inleda förundersökning.

Kommittén kan inte ansluta sig till de sålunda redovisade uppfatt- ningarna, vilka för närvarande synes bestämma det praktiska förfarandet. Förhållandena i samband med trafikolyckor är enligt kommittén ofta så- dana att det redan från början står klart för polisen att någon allvarligare oaktsamhet ej förekommit. De konstaterbara förhållandena i samband med olyckorna måste enligt kommittén, för att förundersökning skall inledas, vara sådana att omständigheterna verkligen ger grund anta att brott förekommit. I princip bör därför en polisman, när han själv ser eller erhåller underrättelse om en trafikolycka, bedöma om det som före- kommit utgör anledning att företa brottsutredning. Redan i detta sam- manhang bör polismannen göra en bedömning av vad som kan bevisas. Enbart antaganden om ett händelseförlopp saknar värde för den fortsatta brottmålsprocessen. Redan från början måste således frågan om vad som kan objektivt konstateras skjutas i förgrunden. Dessutom måste beaktas

5 Jfr vad som sägs om förundersöknings inledande i nästa avsnitt 5. 87.

att inte all ovarsamhet är straffbar. Detta förhållande bör således redan polismannen kunna ta hänsyn till vid sin prövning av om straffrättsliga synpunkter ger anledning till brottsutredning.

Vid ett ställningstagande till rapporteringsfrågan bör även följande synpunkter beaktas. 23: 1 RB gör visserligen inte någon principiell skillnad mellan brott av olika svårhetsgrad. (Till frågan om stadgandet i 23: 22 RB om att egentlig förundersökning kan underlåtas i vissa fall återkommer kommittén senare.) Det är emellertid enligt kommittén uppenbart att en sådan gradering måste göras. I annat fall skulle den mindre brottsligheten komma att helt dominera vid polisutredningarna. Frågan om förundersök— ning i visst fall skall inledas måste alltså bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Detta kan innebära att vid ett grövre brott en svagare misstanke om brott kan utgöra anledning att i allt fall göra en förberedan- de undersökning, för att avgöra om förundersökning skall inledas. Som närmare kommer att utvecklas i det följande (5. 89) får emellertid denna förberedande undersökning inte utföras på sådant sätt att den utgör en egentlig förundersökning. Anses det nödvändigt att hålla egentliga förhör etc. skall detta alltid ske enligt de regler som gäller för förundersökningsför- farandet. Förundersökningen skall därför i sådant läge alltid inledas.

Olikheter i bedömningen av grövre brottmål och mål där endast mindre bötesstraff är aktuella förekommer även i andra sammanhang. Detta be- höver således inte framgå av lagens formulering. Som exempel kan nämnas den skillnad som domstolarna gör vid bevisbedömning i dessa båda typer av mål. Den enskildes erkännande tilläggs helt olika värde beroende på målets art. De rättssäkerhetsvärderingar, som utgör grunden för berörda ställningstagande, kan även tillämpas vid de nu aktuella övervägandena. Det allmänna intresset av att frågan om brott blir utredd är självfallet väsentligt större i ett grövre brottmål än i ett enkelt bötesmål.

Kommittén anser ej heller att varje trafikolycka bör föranleda en när— mare undersökning av frågan om förundersökning bör inledas. Det kan vid den brottslighet som i allmänhet är aktuell i samband med trafikolyckor inte finnas någon anledning att utnyttja polisens utredningsresurser i fall där ej en-s sådan misstanke om brott som avses 123: 1 RB föreligger.

De nu anförda synpunkterna innebär självfallet inte att kommittén anser att trafikbrott inte skall beivras. Polisen bör emellertid inte verkställa utredningar som från rent straffrättslig synpunkt sedan visar sig menings- lösa. Resurserna kan sättas in på andra områden och självfallet även på sådana fall där en verklig misstanke om brott föreligger. Så länge polisen ej har resurser att bedriva effektivt utredningsarbete ens i alla de fall där skälig misstanke om allvarligt brott föreligger mot viss person kan det enligt kommittén ej vara rimligt att man vid mindre brottslighet exem- pelvis enkel trafikovarsamh—et -— gör ett mycket stort antal utredningar på en svag misstanke eller eventuellt bara för att undersöka om anledning

att inleda förundersökningen föreligger. Här föreligger alltså i vissa fall inte ens den svaga misstanke som enligt 23: ] RB krävs för att förunder- sökning skall inledas.

Den andra huvudsynpunkten på trafikolycksutredningen är att trafik- säkerhetssynpunkten självfallet måste beaktas. Trafikolyckorna förorsakar så mycket av mänskligt lidande och materiella förluster att alla tänkbara åtgärder måste sättas in för att reducera skadeverkningarna. I detta sam- manhang har trafikolycksutredningarna främst betydelse som ett underlag för bl.a. trafiksäkerhetspolitik och trafiksäkerhetsforskning. Kommittén ställer sig således tveksam till den någon gång framförda synpunkten att det i och för sig skulle ha någon nämnvärd betydelse från trafiksäkerhetssyn- punkt att polisutredning sker. Det är enligt kommittén andra faktorer, som bestämmer trafikantens beteende.

För trafiksäkerhetsforskningen har emellertid i skilda sammanhang den officiella trafikolycksstatistiken varit av värde. Denna statistik bygger helt på polisens olycksrapportering. Som tidigare redovisats är emellertid rapporteringen här begränsad till personskadeolyckorna. Dessutom skall dock i detta sammanhang beaktas väg— och gatumyndigheternas olycks- statistik, som även omfattar sakskadeolyckorna.

Frågan om olycksstatistiken har kommittén berört närmare i avsnittet om allmänna synpunkter på förundersökningsförfarandet. Till denna redo- görelse får här hänvisas (se 5. 31 ovan). Sammanfattningsvis kan emellertid sägas, att kommittén funnit att olycksstatistiken endast för trafikolyckor med personskada kan motivera att polisman rapporterar trafikolycka en— bart för att tillgodose statistiska önskemål.

Polisutredningarna vid trafikolyckor har för det tredje ett särskilt intresse för regleringen av de skador som uppkommer. Kommittén tänker här främst på den utomrättsliga skadereglering som sker genom trafikförsäk- ringsbolagen. Emellertid har utredningarna självfallet även betydelse för eventuella tvister i skadeståndsfrågan inför domstol.

Trafikförsäkringsbolagens skadereglering, vilken i huvudsak sker utom rätta, baseras i rätt stor utsträckning på polisrapporten, då det gäller att ta ställning till frågan om den principiella skadeståndsskyldigheten, eller sålunda i dagligt tal vållandefrågan. Samtidigt som man konstaterar detta, måste man emellertid slå fast att förhållandet inte innebär, att försäkringsbolagen har något i trängre mening eget intresse av att polis- - utredning sker. Bolagen har att enligt gällande lag så klokt som möjligt förvalta dem anförtrodda premiemedel och att så rättvist och riktigt som möjligt använda dem för skaderegleringen. Denna uppgift får skötas med de hjälpmedel, som står till förfogande. Det förhållandet, att polis- utredning ej föreligger, kan visserligen förorsaka ökat arbete och besvär för bolagen men det är att märka att den eventuella ökning av kostnaderna för verksamheten, som kan föranledas av detta merarbete, i sista hand måste bäras av premiebetalarna, dvs. av bilisterna själva.

Intresset av att polisutredning sker är således främst den enskilde skade- lidandes och samhällets. Otvivelaktigt är det i många fall värdefullt för de skadelidande att ha tillgång till en polisutredning, där bevisningen är sakkunnigt tillvaratagen. Man kan därför inte komma från att en minskning av antalet utredningar kan komma att i vissa fall innebära olägenheter för den enskilde. Vid ställningstagandet till frågan om och i så fall vilka regler, som skall införas, har man sålunda att göra avvägning mellan den enskildes intresse och det faktiska dagsläget, när det gäller samhällets resurser. Man får vid detta avgörande svårt att förbise de förhållanden, som i verkligheten råder och som innebär att polisen i dag i allt större utsträck- ning inte hinner med att utreda de anmälningar, som kommer in.

Vid övervägandet av hur den nödvändiga intresseavvägningen skall göras måste man beakta att en minskad rapportering i enlighet med centralt utfärdade direktiv, även om det å ena sidan kan befaras ibland innebära viss olägenhet för den enskilde skadelidande, å andra sidan kan förväntas med- föra fördelar för honom i andra hänseenden även i vad avser skaderegle- ringen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det således en fördel med fasta och enhetliga regler. Den enskilde vet i vilka fall han måste genom eget initiativ säkra spår, skador och eventuell vittnesbevisning. Vidare är det en stor fördel om utredningarna kan göras snabbare än vad som sker i dag. Det skulle uppväga mycket av olägenheterna med inskränkning av utred- ningsverksamheten, om försäkringsbolagen kunde räkna med att i de fall, där utredning även i fortsättningen skall göras, få förundersökningsproto- kollet väsentligt snabbare än nu. I dag förekommer avsevärda dröjsmål ibland till stort förfång för de skadelidande, som kanske blivit utsatta för betydande personskador. Det är också framför allt i personskadefallen, som de verkligt höga ersättningsanspråken blir aktuella. Det bör dessutom obser— veras, att bilansvarighetslagens bevisregler, frånsett fall av kollision motor— fordon/motorfordon, är sådana, att brist i utredningen i ersättningshån- seende är till nackdel för bilisten/försäkringsbolaget, som måste visa frihet från vållande, och ej för den enskilde skadelidande. Endast i fallen av kolli- sion motorfordon/motorfordon torde man kunna räkna med en mera ut— präglad tendens än i dag mot att båda parter tillerkännes en till hälften jäm- kad ersättning.

I olika sammanhang har framförts den synpunkten att det inte är en uppgift för samhället att utreda trafikolyckor för att dessa utredningar sedan skall kunna ligga till grund för försäkringsbolagens skadereglering. Mot denna synpunkt vill kommittén framhålla att en effektiv och rättvis skadereglering är ett allmänt intresse. Det är således, som nyss sagts, inte något i trängre mening eget intresse för försäkringsbolagen, som ju genom sin premiesättning under alla förhållanden måste tillse att de får sina utgifter täckta av sina försäkringstagare, dvs. i stort sett samtliga medborgare. Mot denna bakgrund kan det självfallet ej heller göras gällande att frågan

bör lösas genom att försäkringsbolagen skapar en egen organisation, som på fältet utför det utredningsarbete som i dag sköts av polisen. En sådan organisation skulle få en mycket betydande omfattning, om det skulle vara möjligt att i denna ordning redan i omedelbart samband med olyckan börja utredningsarbetet och härigenom exempelvis säkra bevisen. En sådan tanke synes orealistisk och skulle utan tvekan medföra höjda försäk- ringspremier.

Som redan tidigare påpekats har man beräknat att under år 1964 anmäldes ca 180 000 trafikolyckor till försäkringsbolagen.6 Antalet polisanmälda olyc— kor har för samma år beräknats till ca 66 000. Dessa siffror ger anledning anta att försäkringsbolagen endast i en tredjedel av samtliga försäkrings— anmälda olyckor har haft tillgång till polisutredning. Det finns därför anled- ning undersöka om detta förorsakat den enskilde eller försäkringsbolagen någon mera betydande olägenhet. Är det med andra ord nödvändigt för en effektiv och rättvis skadereglering att polisutredning verkställs i den om— fattning som nu förekommer? Sannolikt är det de mindre skadefallen, som i dag regleras utan tillgång till polisutredning.

Kommittén har vid sina undersökningar funnit att den minskade olycks- rapportering, som redan nu är ett faktum, har en viss betydelse för skade- regleringen. I de fall där egentlig utredning inte har verkställts torde det således finnas en tendens att i brist på närmare utredning om ett händelse— förlopp bedöma i olyckan inblandade bilister som lika vållande. Samtidigt har emellertid framhållits att några mera påtagliga olägenheter inte har uppkommit genom att olycksrapporteringen blivit mindre omfattande (se ang. vissa erfarenheter från kommitténs försöksverksamhet s. 83 nedan).

Det är för övrigt i andra sammanhang än vid trafikolyckor inte vanligt att polisundersökning förekommer i fall där fråga om skadeersättning upp- kommer. Vid privat ansvarighetsförsäkring sker exempelvis betydande ska- dereglering utan föregående polisundersökning. Det har ej från något håll ifrågasatts att polisundersökning skulle ske i samtliga dessa fall.

Erfarenheterna från svenskt försäkringshåll har kommittén jämfört med förhållandena i Danmark. Där har nämligen, som framgått av uppställ- ningen på s. 71, under senare år skett en betydande reducering av antalet av polisen rapporterade olyckor. Polisrapporter upprättas i det alldeles övervägande antalet fall endast där personskada förekommit. Detta förhål- lande har, enligt vad kommittén inhämtat, inte medfört några nämnvärda olägenheter för skaderegleringen. Denna har således visat sig i betydande utsträckning kunna ske utan att polisrapport används. Erfarenheterna från Danmark synes sålunda tala för att vi även i vårt land borde kunna på ett tillfredsställande sätt klara av skaderegleringen utan att använda polisrapporten annat än i de mera komplicerade fallen.

5 Se ovan not 8 s. 34.

Kommittén har emellertid även funnit anledning närmare uppehålla sig vid frågan om möjligheterna att göra den enskildes rapportering till för- säkringsbolagen av trafikolyckor bättre och kanske framför allt snabbare. Rapporterna från enskilda om trafikolyckor är ofta bristfälliga. Anmälan till försäkringsbolagen görs också ofta i ett alldeles för sent skede.

I samband med den försöksverksamhet som kommittén, enligt vad som tidigare redovisats, bedrivit har denna fråga uppmärksammats. Kommittén har således som tidigare redovisats vid försöksverksamheten prövat ett förfarande enligt vilket polisen i samband med trafikolyckor till de inblan— dade överlämnat en särskild blankett — Uppgift om vägtrafikolycka (se ovan s. 53). Blanketten innehåller uppgifter om de mera väsentliga förhål- landen som de inblandade i en trafikolycka alltid bör göra anteckningar om. De får härigenom en erinran om lämpligheten av att i omedelbart samband med olyckan mera aktivt medverka i egen sak eller för målsägande. De upp- manas även att snarast ta kontakt med resp. försäkringsbolag.

Erfarenheterna från försöksverksamheten har visat att det beräknade syftet med blanketten har uppnåtts. Allmänheten har uppskattat att polisen på detta enkla sätt hjälper till vid en trafikolycka. Redan genom det nu redovisade förslaget har kommittén således funnit en möjlighet att skapa bättre förutsättningar för skaderegleringen.

Även i en annan fråga har kommittén funnit anledning överväga ändrade regler. Enligt gällande bestämmelser äger den tilltalade eller målsägande i ett brottmål utan kostnad erhålla avskrift av förundersökningsprotokollet. Vidare anses försäkringsbolagen för egen eller för målsägandes räkning kunna erhålla sådana protokoll.7 Detta medför betydande arbete för poli- sen, inte minst genom de ständiga kontakter som förekommer i sådana frågor.

I samband med försöksverksamheten har kommittén därför prövat ett system enligt vilket samtliga polisrapporter om trafikolyckor utan sär- skild förhandsbeställning snarast möjligt sänds till försäkringsbolagens gemensamma organ trafikförsäkringsföreningen. Även i detta avseende har erfarenheterna från försöksverksamheten varit goda. Kommittén före- slår därför att expeditionskungörelsen (SFS 1964: 618) ändras på så sätt, att försäkringsbolag som representerar skadelidande i en trafikolycka erhåller polisrapport utan avgift och att rikspolisstyrelsen i samråd med trafikför- säkringsföreningen överväger de närmare förutsättningarna för att genom— föra en för hela landet allmän olycksrapportering till föreningen.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att skaderegleringen redan i avsevärd omfattning sker utan polisutredning och att några mera betydan- de nackdelar härav för den enskilde inte har kunnat påvisas. Kommittén har vid sina undersökningar fått den uppfattningen, att man kan räkna med att

7 Bestämmelsen i 10 5 första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar anses i dessa fall ej hindra ett utlämnande.

försåkringsbolagen på allt sätt skall söka motverka att en minskning av an- talet utredningar blir till men för den enskildes rätt genom att som redan sker _ hjälpa till med att skaffa fram den utredning, som står att få. Vidare torde de eventuella olägenheterna genom en minskning av utredning- arna sannolikt komma att i inte ringa mån motverkas av de förbättringar i rättssäkerhets- och snabbhetshänseende, som tidigare redovisats, ävensom genom nyssnämnda blankett och förenklingar i rapporteringsrutinen. Slutligen borde det rimligen vara till fördel för medborgarna i gemen om polisens resurser mera än vad som för närvarande är fallet kunde koncentre— ras på den brottsförebyggande verksamheten i detta sammanhang alltså närmast trafikövervakning — polisen skulle flytta från skrivbordet ut i trafiken.

En vidgad användning av den rätt, som polismannen redan i dag har att underlåta rapportera trafikolycka, om det ej finns anledning anta att brott föreligger, skulle otvivelaktigt innebära att ett större ansvar kommer att åvila den enskilde polismannen. De polismän, som kommer i direktkontakt med vägtrafikolyckor, är nämligen vanligen polismän utan befälsställning. Kontakten erhålls ej sällan i samband med patrulleringstjänstgöring till fots eller i bil. Denna tjänstgöring utförs vanligen av förhållandevis unga polismän. Dock används för närvarande i alltmera ökad omfattning sär- skilda utredningsfordon. På vissa platser exempelvis Malmö och Örebro —— utför därför personal med särskild erfarenhet av trafikolyckor utred- ningsarbetet vid en stor del av olyckorna. Det kan emellertid ej ens i dessa fall antas att polisman i befälsställning i normalfallet blir i tillfälle att ta ställning till frågan om trafikolyckan skall föranleda rapport.

Det nu redovisade sakläget gör det därför nödvändigt att ställa frågan om den enskilde polismannen har erforderliga kvalifikationer för att be- sluta i rapporteringsfrågan. Polismännen har numera en god yrkesutbild- ning. Denna utbildning kan förväntas att i framtiden bli ytterligare för- bättrad (se 1967 års statsverksproposition). Därtill kommer att polismän- nen i sin praktiska verksamhet i stor utsträckning har arbetsuppgifter med anknytning till trafikfrågor. Varje polisman får under sin första tjänst- göring både teoretisk och praktisk utbildning, bl. a. i trafikfrågor. Denna utbildning får han fördjupad i omväxlande yttre och inre tjänst, varefter han får placering vid trafiksektion, länstrafikgrupp och radiobilverksamhet för mera varaktig yttre tjänst. I denna verksamhet förvärvar sedan polis- mannen allsidiga kunskaper om trafikfrågor. Det är självklart, att särskilt ingående kunskaper om detta utredningsarbete förvärvas av de polismän, som tjänstgör på de speciella radiobilar eller bussar, som ständigt används som trafikutredningsfordon.

Dessutom måste uppmärksammas att polismännen redan i skilda sam- manhang och senast vid ordningsföreläggande anförtrotts uppgifter av kva- lificerad art. Polismännen har visat sig väl lämpade att utföra dessa ar-

betsuppgifter. Kommittén anser därför att polismännen har erforderliga kvalifikationer för att i ett stort antal fall avgöra om egentlig rapportering skall ske.

Detta ställningstagande från kommittén har starkt stöd i den praxis som tillämpas i vissa polisdistrikt. Som tidigare framhållits är praxis i fråga om polismännens rätt att underlåta rapportering av trafikolycka mycket växlande. På vissa håll anses att polismännen skall rapportera varje för dem känd vägtrafikolycka. I andra polisdistrikt sker en viss »avskrivning» på kontoret i direkt samband med olyckan. Dessutom förekommer det emel- lertid i stor utsträckning att polisdistrikt utnyttjar den möjlighet, som redan i dag finns att ge den enskilde polismannen direktiv att utnyttja sin befogenhet att omedelbart ta ställning till om rapportering behövs.

Kommittén har i detta sistnämnda avseende närmare undersökt förhål— landena i Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Enär Stockholm endast i begränsad utsträckning medverkat i kommitténs försöksverksamhet har utredning ej gjorts av förhållandena där. Göteborg och Malmö har däremot, som redan tidigare redovisats, i full utsträckning medverkat i kommitténs försöksverksamhet. Här har polisledningarna särskilt under senare år _— sökt begränsa polisens utredningsarbete genom att utnyttja den enskilde polismannens befogenhet att själv avgöra om trafikolycka skall rapporteras. I direktiv (muntliga) till den enskilde polismannen har samtidigt framhållits att rapportering alltid skall ske om det förekommit personskada.

Som redan tidigare redovisats har dessa åtgärder för Göteborgs del lett till att antalet rapporterade trafikolyckor i Göteborg från år 1964 till år 1965 minskade med 462, se 5. 71. (Samtidigt ökade distriktet i omfattning bl. a. genom att tre kommuner tillkom.)

För att belysa i vilken omfattning den enskilde polismannen i Göteborg beslutar att ej rapportera trafikolycka har kommittén närmare undersökt förhållandena i distriktet. Denna undersökning visar att under tiden 1 de- cember 1965—31 oktober 1966 meddelade den enskilde polismannen enligt upprättade minnesanteckningar 4061 sådana beslut. Denna siffra skall jämföras med att i distriktet under samma tid verkställdes i övrigt 8 99.3 utredningar i trafikmål (härmed avses mål om brott mot trafikbrotts- lagen). Det är alltså i ett betydande antal fall som beslut att ej rapportera en trafikolycka har fattats av den enskilde polismannen.

Har polismännen visat sig på ett tillfredsställande sätt kunna ta ställ- ning till de bedömningsfrågor, som alltid aktualiseras i samband med att fråga uppkommer om att en trafikolycka skall utredas? Kommittén har närmare undersökt denna fråga, varvid kommittén ej funnit annat än att erfarenheterna är goda. Polisledningen i Göteborg har noga följt ut- vecklingen och funnit polismännen vuxna det ökade förtroendet. Det har ej förekommit något missnöje från allmänhetens sida mot förfarandet. Snarare har den enskilde visat sin uppskattning av att han i omedelbart

samband med ett stort antal olyckor kunnat få besked om att olyckan ej kommer att föranleda vidare åtgärd från polisen. Sådan uppgift lämnar nämligen polismannen alltid i de fall där han finner att olyckan ej bör för- anleda egentlig rapport.

Överklagande av polismännens »avskrivningsbeslut» har ej förekommit. Det har ej heller eljest visat sig finnas något behov för polisledningen att ingripa mot felaktiga beslut från polismännens sida. Samtidigt har emellertid från Göteborg understrukits att man försöker så långt möjligt lämna allmänheten hjälp även i frågor som närmast rör skadeståndskrav.

Som tidigare har berörts har kommittén närmare undersökt förhållandena även i Malmö polisdistrikt. Erfarenheterna i distriktet från en under senare år i allt större utsträckning vidgad avskrivningspraxis omedelbart på platsen är enbart goda. I Malmö har under år 1966 vid ca 3 600 (ca 60 %) av sammanlagt ca 5 900 olyckor använts enbart minnesanteckning. I ca 2 800 (50 %) av fallen har polismannen omedelbart på platsen meddelat beslut om »ej vidare åtgärd». Avskrivningsprocenten på gatan har på några år ökat från en förhållandevis låg procent till mer än 50 procent av olyckorna.

Kommittén har i Malmö även tagit kontakt med representanter för för- säkringsbolag och motororganisationer för att undersöka deras inställning till det förfarande som numera tillämpas. Härvid har uttalats, att erfaren- heterna är goda. Den minskade rapporteringen har ej medfört nägra olägen- heter och dessutom har allmänheten uppskattat att polismannen omedel- bart kunnat lämna besked att vidare utredning ej sker.

Erfarenheterna från andra länder exempelvis Danmark visar att polismän- nen där allmänt sett är skickade att fullgöra här aktuella uppgifter. Det finns enligt kommittén ej någon som helst anledning anta att de svenska polismännen skulle ha sämre kvalifikationer än sina kolleger i främmande länder.

Vid ett ställningstagande till frågan om omfattningen av polismannens rapportering av trafikolycka kan även erinras om det av Nordisk Väg- trafikkommitté framlagda förslaget om att vägtrafikant vid trafikolycka alltid skall underrätta polis om skada har skett på person och skadan inte är obetydlig (NU 1966: 2 s. 91).

Kommittén har mot bakgrunden av de överväganden, som nu redovisats, funnit att följande principer bör gälla vid polismännens rapportering av trafikolyckor.

1. Polismannen finner att misstanke om brott föreligger. Polismannen skall i detta fall med stöd av bestämmelser i 14 5 första stycket polisinstruktionen och 23 kap. 1 och 3 55 RB omedelbart inleda förundersökning (se i det följande s. 87). Som tidigare sagts (s. 75 ovan) skall förundersökning endast inledas, om de konstaterbara förhållandena i samband med olyckan är sådana, att om-

ständigheterna verkligen ger grund anta att brott förekommit. I dessa fall skall polismannen, i enlighet med de principer som kommittén re- dan tidigare förordat, försöka att i omedelbart samband med olyckan åstadkomma en så fullständig brottsutredning som möjligt. Parter och vittnen skall höras. Dessa förhör skall om möjligt göras så fullständiga att nytt förhör inte behöver hållas. Underrättelse om misstanke skall lämnas. Skiss skall upprättas. Blanketter för skriftliga vittnesberättelser skall ut- delas etc.

2. Polismannen finncr att misstanke om brott inte föreligger

a) Olyckor med personskada eller betydande sakskada. Här bör polisman— nen även om han anser att brottsutredning ej skall ske alltid rapportera olyckan till sin förman. Denna rapport är inte en sådan rapport som avses i 145 första stycket polisinstruktionen eftersom polismannen inte »fått kännedom om brott som hör under allmänt åtal». Särskild föreskrift om denna rapportering föreslås därför nedan.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för kommitténs överväganden torde framgå att det finns ett flertal skäl för att särbehandla personskade- olyckorna. Som exempel kan nämnas att det alltid är svårt att bedöma svår- hetsgraden av en personskada, att skaderegleringen har ett starkt so- cialt färgat intresse för den enskilde samt att dessa olyckor har en sär— ställning i statistiskt avseende. Förslaget bör också ses mot bakgrunden av att kommittén anser de fall, som i detta avseende särbehandlas, så all- varliga att fråga om eventuell brottsutredning bör bli föremål för över- vägande från polisman i befälsställning. Den enskilde polismannen bör således ej ha att ta slutlig ställning i denna fråga.

Kommittén föreslår också att olyckor med betydande sakskada skall behandlas på samma sätt som personskadeolyckorna. Polismannen skall även här alltid underrätta sin förman om olyckan. Någon bestämd värde- gräns för denna rapportering har kommittén ej funnit anledning att ange. En sådan gräns används visserligen i vissa främmande länder, exempelvis Danmark och Tyskland (se 5. 69), och fungerar i och för sig bra. Det har emellertid visat sig att värdegränsen med hänsyn till variationerna i penningvärdet fortlöpande måste bli föremål för justeringar. Enligt kom- mitténs uppfattning bör dock uttrycket »betydande» avse sammanlagda sakskador på ca 10 000 kr. eller däröver.

Den omständigheten att polismannen alltid skall rapportera dessa trafik— olyckor innebär inte att brottsutredning verkställs. I sin rapport skall polis— mannen därför också ange att han ej funnit skäl till brottsutredning. Polis- mannen skall inte hålla formliga förhör med de inblandade (se om be- hörighet att inleda förundersökning m. m. i det följande 5. 87). Rappor- ten bör emellertid göras så omfattande att det blir möjligt att i efterhand ta ställning till om brottsutredning skall ske. Således bör utöver vad som

skall antecknas när det gäller olyckor med mindre sakskador (se nedan) uppgifter om vittnen, vägbeläggning m. m. lämnas. En mindre schematisk skiss över olycksplatsen bör också alltid göras upp. Vid personskade- olyckorna bör uppgifterna vidare under alla förhållanden avse de data som behövs för den officiella statistiken.

Kommittén vill understryka att det ej får förekomma att en omfattande utredning verkställs i fall där det är klart att brott ej föreligger. Skillna— den mellan de nu berörda fallen och de »enkla sakskadefallen» (se nedan) är således den att utredningen på olycksplatsen görs något mera om- fattande i fallen med personskada eller betydande sakskada.

När rapport lämnas trots att misstanke om brott ej föreligger skall polis— man i befälsställning snarast möjligt ta ställning till om förundersök- ning skall inledas eller eventuellt i undantagsfall om ytterligare undersök- ning skall ske för att ställning skall kunna tas till frågan om förundersök- ning skall inledas. Den polisman, som i dessa fall tar ställning till om brottsutredning skall ske eller ej bör vara behörig att vara förundersök- ningsledare.

b) Olyckor med mindre sakskador. I dessa fall bör det i princip över- låtas på den enskilde polismannen att omedelbart på platsen bestämma att brottsutredning inte skall ske. Finner polismannen att misstanke om brott inte föreligger antecknar han att händelsen »ej föranleder vidare åtgärd från polisen». Detta innebär i praktiken att frågan om straffansvar är slutligt avgjord. Teoretiskt skall emellertid framhållas att det inte finns något hinder för polis eller åklagare att senare ta upp frågan om brott förekom— mit i samband med olyckan.

Det synes lämpligt att polismannen gör anteckning om vad som in— träffat. Polismannen bör emellertid i princip begränsa sig till att ange tidpunkt, plats för olyckan, de inblandade fordonens registreringsnummer samt ev. körkortsnummer. Dessutom bör om möjligt olyckstypen anges exempelvis som »påkörning bakifrån», »dikeskörning» eller »sammanstöt- ning i gathörn». Kommittén är medveten om att även en rapportering av denna mindre omfattning i vissa fall kan medföra olägenheter och det torde således t. ex. vid trafikdirigering vara svårt för den enskilde polis- mannen att göra särskilda anteckningar om en inträffad trafikolycka. Kom- mittén har emellertid ansett att i princip en sådan skyldighet bör föreligga,

men att det är nödvändigt för att bestämmelsen skall vara realistisk och möjlig för polisen att efterleva att uppgifterna så långt möjligt be- gränsas.

Det bör understrykas att den minnesanteckning, som kommittén rekom— menderar, inte skall utveckla sig till en mindre rapport. Skisser, uppgifter från de inblandade m.m. bör således endast i undantagsfall tas upp. Dessa anteckningar skall inte föranleda någon kontorsmässig belastning exempel- vis genom diarieföring, statistisk bearbetning etc.

Vid kommitténs ställningstagande till frågan om omfattningen av de an- teckningar, som skall göras om en trafikolycka, har beaktats att polisman i befälsställning bör ges viss möjlighet att i efterhand granska den enskilde polismannens ställningstagande. I de fall som nu berörs, dvs. sådana som föranlett beslut av polisman i omedelbart samband med olyckan att händelsen ej skall föranleda vidare åtgärd från polisen, blir visserligen dessa möjligheter mycket begränsade. Tanken är ej heller att varje fall skall föranleda efterhandsgranskning. Sådan granskning skall endast ske genom stickprov och ingå som ett normalt led i polisledningens allmänna granskningsskyldighet. Vid denna granskning skall självfallet även tillses att polismännen ej onödigtvis rapporterar trafikolyckor, som bort förän-' leda beslut om ej vidare åtgärd omedelbart på platsen. Är olyckan helt obetydlig och är klart att brott ej föreligger kan polis— mannen i vissa fall underlåta att göra någon som helst anteckning. Kom- l | ) mittén rekommenderar att det genom centrala direktiv klargörs vissa typ- fall, där detta kan ske. Ett exempel är om en bilförare på grund av halka som hastigt kommit på glidit ner i ett dike. (En underrättelse till väghålla- ren kan emellertid i detta läge ibland vara motiverad.) Ett annat fall är om polismannen i samband med trafikdirigering uppmärksammar en mindre trafikolycka och det inte finns anledning inleda förundersökning.

En tillförlitlig undersökning av frågan i hur stor utsträckning utred— ningar av trafikolyckor kan undvikas om de av kommittén nu redovisade principerna följs skulle kräva ett omfattande arbete. Det är även förenat med stora svårigheter att genomföra en sådan utredning. Den av kom- . mittén på s. 71 tidigare redovisade jämförelsen mellan Stockholm, Göte- borg och Malmö samt Köpenhamn torde emellertid klart visa att det finns en betydande grupp trafikolyckor vid vilka rapportering bör kunna under- låtas. Det torde således inte vara för djärvt att anta att ca 25 000 rapporter om trafikolyckor årligen bör kunna ersättas med några kortfattade minnes- anteckningar. Kommittén vill i detta sammanhang endast erinra om att för den händelse det vore möjligt att i Stockholm, Göteborg och Malmö på samma sätt som i Köpenhamn koncentrera trafikolycksutredningarna till personskadefallen skulle antalet rapporter8 enbart i våra tre största städer kunna minskas med minst 15 000. !

Det framstår således som uppenbart att frågan om i vilka fall trafik- olycksutredningar kan underlåtas har en stor praktisk betydelse. Betydan- de rationaliseringsvinster kan här uppnås. Den arbetskraft som här kan spa- ras kan användas till från allmän synpunkt mera väsentliga arbetsupp— gifter. Den personal, som befrias från utredningsarbete, kan exv. användas för trafikövervakning. Den som gör gällande, att vi i vårt land skall på

& För Malmö omfattar statistiken ovan på s. 71 även minnesanteckningar.

l 4

det sätt som nu sker ägna mera tid åt utredningen av mindre trafikolyckor än vad man gör i andra jämförbara länder, måste samtidigt göra klart för sig att den personal som används för detta utredningsarbete härigenom dras ifrån trafikövervakning. Detta i sin tur medför enligt vad all erfarenhet visar ett ökat antal trafikolyckor.

De allmänna riktlinjerna för utredningsarbetet vid trafikolyckor bör ang-cs av Kungl. Maj:t. De överväganden, som bör ligga till grund för detta ställningstagande, är enligt kommittén inte av sådan art att de helt bör bli beroende av interna föreskrifter inom polisen. Förslag till kungörelse om en ny paragraf, 14a 5, i polisinstruktionen, utformad i överensstämmelse med de principer kommittén tidigare förordat, bifogas därför (se bilaga 5).

Emellertid meddelar rikspolisstyrelsen enligt 24 & polisinstruktionen när- mare föreskrifter om rapporteringen av trafikolyckor. Dessa föreskrifter bör självfallet fortlöpande anpassas till domstolarnas praxis och eventuell ändrad lagstiftning. Med hänsyn till att utvecklingen här har gått fort, inte minst under senare år, finner kommittén ej anledning att nu i detalj ge förslag till sådana anvisningar. De bör emellertid i sina huvudprinciper följa de allmänna uttalanden, som kommittén här tidigare gjort. Styrelsen bör också beakta att trafikolyckor i vilka utländska fordon är inblandade kräver särskilda överväganden.

Kommittén vill erinra om att det inte minst i stadstrafiken förekommer vissa typsituationer, där oftast omständigheterna är sådana att trafik- ovarsamhet ej kan anses föreligga. Här kan nämnas att en trafikant vid rondellkörning eller filkörning begår misstag, som kan förklaras av ur- säktlig felbedömning av en komplicerad trafiksituation. Halt väglag, blän- dande solsken och andra liknande förhållanden kan föranleda att en tra- fikants handlande bör bedömas som ej straffbart. Vilseledande av medtra— fikanterna _ exempelvis höger körriktningsvisare tänd vid färd till vänster — kan ge anledning till motsvarande bedömning av den som vilseletts.

I anvisningarna bör emellertid även nämnas några fall där rapportering i allmänhet bör ske. Som exempel kan nämnas en trafikolycka, som skett i anslutning till övergångsställe, vid omkörning eller vid ändring av färd- riktningen.

Slutligen bör i anvisningarna betonas att den omständigheten att part be- gärt att undersökning skall ske inte skall tillmätas någon betydelse. Från en sådan begäran bör emellertid skiljas en formell målsägandeanmälan om brott. Sker en sådan blir detta en fråga som polisman i befälsställning bör meddela beslut i.

Behörighet att inleda förundersökning

I avsnittet om allmänna synpunkter på förundersökningsförfarandet har kommittén bl.a. förordat att utredningsarbetet vid trafikbrott i samband

med trafikolycka redan i samband med olyckan skall göras så fullständigt som möjligt (s. 28). Detta innebär bl. a. att polismannen bör söka höra parter och vittnen. I en betydande del av alla utredningar är det i prak- tiken möjligt att redan i omedelbart samband med olyckan genomföra en väsentlig del av utredningsarbetet. Kommitténs ställningstagande aktualise— rar emellertid frågan om behörighet att inleda förundersökning.

Innan denna fråga närmare belyses är det nödvändigt att klarlägga dels om egentlig förundersökning skall företas i mål om ansvar för trafikovar- samhet dels, om sådan undersökning behövs, när den tidpunkt inträder då en förundersökning skall anses inledd.

Som redan tidigare redovisats i avsnittet om gällande rätt kan förunder— sökning i vissa fall underlåtas. Detta gäller bl.a. i det fall som avses i 23:22 RB, nämligen om tillräckliga skäl till åtal ändock föreligger beträf— fande brott, för vilket inte svårare påföljd än böter är stadgat. Annan påföljd än dagsböter kan fr.o.m. den 1 juli 1966 ej användas vid trafik- ovarsamhet enligt 1 & första stycket trafikbrottslagen. Med hänsyn till inne- hållet i 23:22 RB skulle därför kunna göras gällande att det ej skulle behövas förundersökning vid trafikovarsamhet, eftersom svårare påföljd än böter inte är stadgad för detta brott.

Redan av ordalydelsen i 23:22 RB får emellertid anses framgå att det ej har varit meningen att förundersökning skulle underlåtas i mål av sådan art som mål om trafikovarsamhet. För en sådan förenklad utredning som avses i 23: 22 RB fordras nämligen att »tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga». Förfarandet är således avsett att användas vid utredningar, där det utan vidare klart framgår vem som förövat brottet (t.ex. brott mot hastighetsbestämmelser och olovlig körning). I förarbetena (processlag— beredningen SOU 1938: 44 s. 295) erinras också om att det i fall som avses i 23: 22 RB ej behövs någon särskild utredning.

Mot ett förenklat förfarande i mål om trafikovarsamhet talar således det förhållandet att dessa mål är förhållandevis invecklade, den misstänkte erkänner ofta ej, vittnesförhör måste ske i stor utsträckning, målsägande finns ofta osv. Det kan vidare anmärkas att det enligt vad som framgår av förarbetena till straffskaleändringen i 1 g trafikbrottslagen, ej åsyftas någon ändring i själva utredningsförfarandet genom berörda lagändring. Kommittén utgår således ifrån att utredningsförfarandet i mål om trafik- ovarsamhet bör äga rum i form av förundersökning och att sålunda ett förenklat förfarande enligt 23:22 RB ej skall komma till användning (se om förfarandet vid jourdomstolar, Bilaga 12, s. 341).

Ett ytterligare stöd för detta ståndpunktstagande är enligt kommittén att övriga bestämmelser om förundersökningen i 23 kap. RB inte är direkt tillämpliga på utredningar, som verkställs enligt 23:22 RB. Inte heller bestämmelserna i förundersökningskungörelsen, utom ett stadgande i 25 5, är tillämpliga på en sådan utredning. Visserligen torde kunna sägas

att vissa av de regler, som gäller för den egentliga förundersökningen, t. ex. om att förhör skall ske på ett humant sätt (23: 12 RB), får anses analogt tillämpliga även på annan brottsutredning än förundersökning. Däremot torde det vara klart att de detaljerade reglerna i förundersökningskungö- relsen om förundersökningsprotokollets innehåll, om personalia etc. ej kan anses tillämpliga på en sådan brottsutredning.

Kommittén anser således att utredningsarbetet i mål om ansvar för trafikovarsamhet har sådan karaktär att starka skäl talar för att samtliga regler om förundersökning i princip skall tillämpas. Utredningsarbetet i dessa mål skiljer sig inte på något mera avgörande sätt från motsvarande undersökning i andra mindre brottmål.

I vissa avseenden medför emellertid nuvarande regler om förundersök- ning olägenhet inte minst för trafikmålen. En sådan särskild fråga, där kommittén finner det nödvändigt att aktualisera problemet om ändrade regler, är frågan om behörigheten att inleda förundersökning (23: 3 RB). Innan denna fråga behandlas skall emellertid något klarläggas när en förundersökning skall anses inledd. Med andra ord om vi begränsar oss till mål om trafikovarsamhet samt i viss mån mål om vållande till kropps— skada eller sjukdom och om vållande till annans död. Hur långt kan utred— ningsarbetet på olycksplatsen drivas innan man kan säga att en egentlig förundersökning har inletts? Det bör genast konstateras att i princip allt utredningsarbete som har till mål att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott och om tillräckliga skäl för åtal föreligger mot viss person är att betrakta som förundersökning (RB 23: 1). Från skilda syn- punkter inte minst från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att ut- redningsförfarandet sker enligt RB:s regler.

Vissa mindre undantag från denna huvudregel synes kunna medges. Som första särskilda utskottet påpekat (se s. 66 ovan) måste den enskilde polismannen utan att förundersökningen skall anses inledd äga vidta vissa åtgärder på en plats för trafikolycka t.ex markera bromsspår, utmärka plats för glassplitter o.d. Dessa åtgärder faller således utanför förunder- sökningsförfarandet. Utanför förundersökningen torde väl också ligga sådana åtgärder som att ta upp namn på de inblandade och vittnen. Mycket längre än så torde man emellertid ej kunna gå utan att inleda förunder- sökningen. Att hålla formliga förhör med personer på olycksplatsen torde således få ske först sedan beslut har fattats om att förundersökning skall inledas. Självklart är att samtliga åtgärder, som vidtas sedan viss person underrättats om misstanke, ingår i själva förundersökningsförfarandet. Kommittén vill dock understryka att det inte är tillåtet att kringgå bestäm- melserna om förundersökning genom att förklara att en undersökning av- ser att klarlägga om förundersökning skall inledas. Den misstänkte får inte på detta sätt betas de rättssäkerhetsgarantier, som RB erbjuder.

Kommittén anser det således klart att de formliga förhör som f.n. i allt

mera ökad utsträckning hålls på en trafikolycksplats ingår i förundersök- ningsförfarandet. Detsamma gäller exempelvis de anmaningar, som lämnas till vittnen att senare sända in skriftliga vittnesberättelser. Det förekommer även i viss utsträckning att underrättelse om misstanke lämnas på olycks- platsen. Denna utveckling, som kommittén på allt sätt vill stödja, och som även från rättssäkerhetssynpunkt innebär klara fördelar, hämmas emeller- tid av rättegångsbalkens regler om behörighet att inleda förundersökning.

De av kommittén nu lämnade exemplen har helt varit hämtade från trafik- brottens område. Emellertid finns det även från andra brottsområden exem- pel på fall i vilka erfarenheten visat att det är nödvändigt och lämpligt att redan den enskilde polismannen inleder förundersökningen. Som exempel på detta kan nämnas att en radiobilpatrull larmas för undersökning av ett bankrån. Självfallet måste polispersonalen här omedelbart kunna inleda egentliga vittnesförhör. Även andra exempel kan nämnas. Således är det inte minst i Norrland, där avstånden är stora, ofta i praktiken nödvändigt att den enskilde polismannen har möjlighet att inleda en förundersökning utan att avvakta beslut av förundersökningsledare. Det kan vidare erinras om att bestämmelserna om beslag, husrannsakan etc. torde förutsätta att en förundersökning har inletts.

Som redan berörts i avsnittet om gällande rätt skall förundersökning in- ledas av åklagare eller polismyndighet. Enligt den samtidigt redovisade lagen om vad som avses med polismyndighet (1 5) är det polischef som är polis- myndighet. Kungl. Maj :t äger emellertid bestämma att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet (2 & samma lag). I särskild kungörelse (KK 9 oktober 1964 om handläggning av vissa polischefsuppgifter) har Kungl. Maj:t bl.a. för- ordnat att polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande polis- eller kriminalkommissarie kan, såvitt här är av intresse, åläggas att fullgöra vad som ankommer på polischef utom såvitt avser beslut om frihetsberö- vande. Den som innehar eller uppehåller tjänst som förste polis- eller kri- minalassistent kan vidare enligt samma kungörelse bl.a. åläggas att i polischefens ställe leda förundersökningar i brottmål om saken är av enklare beskaffenhet, dock inte ingripa med tvångsmedel enligt rättegångs— balken. Beslut om handläggning i polischefens ställe av uppgifter, som avses i kungörelsen, meddelas av rikspolisstyrelsen.

Dessa lagbestämmelser innebär således att polisbefäl, dock lägst biträ- dande polis- eller kriminalkommissarie, äger inleda förundersökning. Be- stämmelser om att den som innehar eller uppehåller tjänst som förste polis- eller kriminalassistent äger leda förundersökning om saken är av enklare beskaffenhet torde, trots att detta inte framgår direkt av lagtexten, böra tolkas på det sättet att dessa befattningshavare även äger inleda för- undersökningen i dessa mål. Under alla förhållanden anser kommittén de lege ferenda att stadgandet bör ha detta innehåll. Vidare anser kommit-

tén att denna behörighet bör omfatta bl.a. brott mot trafikbrottslagen samt vållande till kroppsskada eller sjukdom och vållande till annans död.

Även om bestämmelserna ges det innehåll som kommittén sålunda för- ordar kommer deras efterlevnad att vålla stora praktiska svårigheter. Till platsen för en trafikolycka kommer nämligen för det mesta en polisman, som ej har befälsställning. Formellt äger denne således ej rätt att inleda för— undersökning. Poliskonstapeln har endast rätt att markera bromsspår, ut- märka plats för glassplitter o.d. Vidare kan polismannen ta upp namn på de inblandade och vittnen. Som tidigare har berörts får emellertid polis- mannen ej hålla egentliga förhör.

Vad nu sagts om trafikmålen gäller också vid de här tidigare nämnda exemplen från de allmänna brottmålens område. Det är således även här så att det ofta inte finns någon på brottsplatsen som är behörig att inleda en förundersökning. I praktiken är det i dessa fall för att förundersöknings- arbetet skall kunna bedrivas på ett lämpligt och effektivt sätt ej alltid möjligt att avvakta beslut om att förundersökning skall inledas innan det egentliga utredningsarbetet startar på brottsplatsen.

För trafikmålskommittén, som strävar efter att genomföra en ordning enligt vilken utredningsarbetet skall drivas så långt som möjligt redan ute på olycksplatsen, utgör —— med denna tolkning -— nuvarande föreskrifter ett hinder, som bör avlägsnas. Reglerna utgör för övrigt även ett hinder för en effektiv utredning i trafikonykterhetsmål. Även utanför trafikmålens område är principen om att platsarbetet skall göras så omfattande som möj- ligt av stor betydelse för en effektiv brottsutredning. Antingen måste polisen organiseras så, att exempelvis en förste polisassistent alltid kommer till platsen för en trafikolycka eller måste möjlighet öppnas även för polisman utan nyss berörd befälsställning att åtminstone inleda förundersökning. Med hänsyn till den stora mängd trafikolyckor, som polisen skall ingripa vid, torde det vara uteslutet att kräva att en förste polisassistent alltid skall närvara. En sådan lösning av problemet måste sålunda avföras som orealis- tisk.

Kommittén anser därför att gällande regler om behörighet att inleda förundersökning är olämpligt utformade. De utgör exempelvis i flertalet trafikmål ett svårt hinder för en rationell brottsutredning. I praktiken har bestämmelserna i själva verket visat sig omöjliga att följa. Det finns således ett starkt behov av ändrade rättsregler.

Som närmare kommer att utvecklas i det följande (se s. 94 nedan) har kommittén däremot ej funnit anledning föreslå regler som ger den enskilde polismannen behörighet att leda förundersökning. Den fråga, som skall lösas, är således endast att den enskilde polismannen skall ges behörighet att inleda en brottsutredning i samband med exempelvis en trafikolycka, ett rattfylleri, snatteri eller rån. Erfarenheten visar att polismännen har tillräcklig kompetens för denna uppgift.

Kommittén har övervägt att begränsa den enskilde polismannens behörig- het att inleda förundersökning till trafikmålen. Behovet av ändrade rätts- regler är säkerligen störst vid dessa mål. Emellertid synes förhållandena i trafikmålen inte vara så speciella att det är motiverat att på ett så centralt område som det här aktuella -— nämligen frågan om behörighet att inleda förundersökning _— ge en särreglering för dessa mål. Gällande bestämmelser synes som tidigare berörts onödigt restriktiva även i vissa andra mål.

En förutsättning för polismannens vidgade behörighet bör vara att det av utredningsskäl är lämpligt att omedelbart inleda förundersökningen. Detta torde praktiskt taget alltid vara fallet om brottet har samband med en trafik- olycka, där parter och vittnen är närvarande och lämpligen bör bli i tillfälle att lämna sina berättelser. Även eljest exempelvis vid andra olyckor, snatteri etc. kan starka rationaliseringssynpunkter tala för lämpligheten av en omedelbar utredning. Kommittén anser att dessa synpunkter bör komma till uttryck på det sätt att polisman skall få inleda förundersökning om ett dröjsmål skulle medföra olägenhet.

Om enskild polisman inlett förundersökning bör han självfallet vara skyldig att snarast underrätta behörig förundersökningsledare exempelvis vakthavande polisassistent om detta. I polismannens behörighet att inleda förundersökning bör emellertid anses ingå en behörighet att i omedelbart samband med en trafikolycka vidta samtliga de åtgärder som från utred- ningssynpunkt är lämpliga. Detta kan således avse förhör med den misstänk- te och vittnen, underrättelse om misstanke (se härom närmare s. 119), ut— delande av anmaningar att avge skriftliga vittnesberättelser etc.

Det kan här anmärkas, att en inledd förundersökning endast kan avbrytas genom att undersökningen nedläggs. Detta beslut skall alltid fattas av behörig förundersökningsledare. En polisman (polisassistent, poliskommis- sarie etc.) kan alltså aldrig avbryta en inledd förundersökning om han inte är förundersökningsledare i det mål beslutet avser. Se härom närmare i avsnittet om förundersökningens upphörande (s. 189).

Kommittén föreslår att bestämmelserna om behörighet att inleda förun- dersökning utformas i enlighet med de principer som nu förordats. Fråga uppkommer emellertid om hur detta lagtekniskt skall lösas. Enligt före den 1 januari 1965 gällande bestämmelser reglerades frågan om polismyndig- het enligt RB av en bestämmelse i RE 7: 9 första stycket. Enligt denna be- stämmelse krävdes befälsställning för den som skulle handlägga polismyn— dighetsfrågor enligt RB. I de fall RB ville anförtro viss uppgift till lägre be- fattningshavare (se t.ex. 23: 3, 26: 3, 27: 4, allt RB) angavs detta särskilt i lagen.

Det lagtekniska läget har emellertid förändrats genom lagstiftning vid 1964 års riksdag (prop. 1964:101). Som tidigare berörts i avsnittet om gällande rätt anges numera i 7: 9 första stycket RB, endast att med polis- myndighet avses i RB även länspolischef. Dessutom har i lag om vad som

avses med polismyndighet angetts att med polismyndighet avses polis- chefen i orten, om ej annat följer av lag eller författning (se s. 61 ovan). I samma lag stadgas (2 5) att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva att uppgift som åligger polischef skall i polis- chefens ställe handläggas av annan tjänsteman inom polisväsendet.

Som torde framgå av den lämnade redogörelsen finns det således inte något formellt hinder för att genom en bestämmelse i delegationskungörelsen ge polismannen behörighet att inleda förundersökning. Emellertid skulle en sådan lagteknik helt strida mot den systematik som RB i övrigt använder sig av. RB har nämligen i ett flertal olika fall särskilt angett polismans behö- righet. Vad gäller förundersökning kan här nämnas 23: 3 tredje stycket och 23: 8. Det är därför även om lagen om polismyndighet ger formell möj- lighet till detta inte lämpligt att ta in en bestämmelse om polismans be- hörighet i nu berört avseende i delegationskungörelsen. Kommittén föreslår därför att ett stadgande i ämnet förs in i 23: 3 första stycket RB.

Kommittén har i enlighet med vad som nu anförts utarbetat förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 3 5 rättegångsbalken. Detta förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga I.

Specialmotivering Rättegångsbalken

23: 3 första stycket

Kommittén föreslår att förutom polismyndighet och åklagare skall under vissa förutsättningar polisman vara behörig att inleda förundersökning. Be- hörigheten tillkommer varje polisman alltså även exempelvis en extra polisman.

Bestämmelsen är huvudsakligen grundad på rent praktiska övervägan- den. I stadgandet sägs därför att om ett dröjsmål skulle medföra olägen- het, äger polisman inleda förundersökningen. Med olägenhet åsyftas främst att utredningsarbetet skulle kompliceras av att polismannen inte ome- delbart kan inleda egentliga förhör med mistänkt, målsägande och vitt- nen. ] uttrycket olägenhet får emellertid även anses ligga att det många gånger är en olägenhet även för den enskilde att utredningsarbetet inte genast kan inledas.

Rätten för polisman att inleda förundersökning begränsas ej till mindre mål. Även i grövre brottmål kan det således ibland vara lämpligt att polis- mannen inleder förundersökningen.

Det åligger emellertid polismannen att så fort som möjligt underrätta sitt befäl om att han inlett förundersökningen. Detta framgår av bestäm- melsen i nästa punkt i första stycket om att ledningen av förundersökningen snarast möjligt skall övertas av polismyndigheten eller åklagaren. Polis-

mannen eller dennes befäl skall se till att behörig förundersökningsledare snarast blir underrättad. Uttrycklig föreskrift om detta behövs inte.

Emellertid kan det —— särskilt i mindre mål —— vara lämpligt och från praktisk synpunkt nödvändigt att polismannen redan i samband med brottet utför större delen av de arbetsuppgifter, som ingår i förundersök- ningen. I exv. mål om trafikovarsamhet synes således ej sällan hela utred— ningsarbetet kunna utföras i samband exv. med en trafikolycka. I polis- mannens behörighet att inleda förundersökning får även anses ingå en behörighet att i fall som här tidigare redovisats i praktiken utföra allt ut- redningsarbete som hör till förundersökningen. Så snart det är möjligt för behörig förundersökningsledare att träda i verksamhet upphör emellertid de befogenheter, som polismannen kan grunda på bestämmelsen i 23:.3 första stycket.

Ledningen av förundersökningen Ur förarbetena

I processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombild- ning (SOU 1926: 31, 32) behandlas bl.a. frågan om åklagarnas ställning. !

Enligt kommissionens förslag skulle en upprustning ske av åklagarväsen- I det. I spetsen för åklagarkåren ställdes justitiekanslern. Vid hovrätterna | skulle finnas särskilda åklagare, advokatfiskaler. De viktigare åtalen vid , underrätterna lämnades åt juridiskt utbildade åklagare, statsåklagare, under | det att åtalen rörande övriga brott anförtroddes åt icke rättsbildade tjänste- ' män, underåklagare.

När det gällde den förberedande undersökningen nuvarande förunder- ' sökningen diskuterar kommissionen till en början om den svenska rätten ! skall uppta den i utlandet vanliga ordningen med en förberedande be- : handling inför domstol eller om förberedelsen som hittills skall ankomma endast på åklagar- och polismyndigheterna. I denna fråga anför kommis— , sionen (sou 1926: 32, s. 61 ff). ?

i t

Såsom förut framhållits, måste alltid åklagare och polis i viss mån vara verksamma vid den förberedande undersökningen. Under förutsättning att dessa myndigheter få en tillfredsställande organisation, finnes ej anledning antaga annat, än att man skall erhålla en fullt effektiv ordning, om man låter de nämnda myndigheterna utföra undersökningen i dess helhet. Förfarandet kan då ordnas enhetligt, därvid naturligen åklagaren bör erhålla den ledande ställningen. Skall åter en undersökningsdomare på ett visst stadium ingripa i den förberedande undersökningen, uppkommer en tudelning av förfarandet, som måste medföra betydande olägenheter.

Då man utan hänsyn till dessa omständigheter låter en domare deltaga i för- beredelsen, föranledes detta väsentligen av hänsyn till den misstänktes säkerhet.

[

Man förutsätter, att åklagaren och polisen skola vara alltför benägna att i en misstänkt redan på förhand se en skyldig, att de följaktligen skola leda under- sökningen så, att huvudsakligen de besvärande momenten komma att framhållas, samt att de även skola vara benägna att använda obehörig påtryckning mot den misstänkte för att förmå honom till bekännelse.

Det är emellertid ingalunda sagt, att man genom att överflytta undersökningen på en undersökningsdomare vinner säkerhet mot ett förfarande av antydd art. Om man ordnar undersökningen efter den inkvisitoriska principen, såsom fallet är i Frankrike med flera länder, får undersökningsdomaren väsentligen samma ställning i målet, som den åklagaren och polisen ha, när undersökningen beror på dem. Och då det är just åklagarens och polisens ställning, som ger anledning till farhågan, att de skola göra sig skyldiga till de antydda missgreppen, måste man hysa samma farhåga i fråga om undersökningsdomaren. Användningen av en undersökningsdomare med den angivna ställningen innebär intet annat än ett bibehållande, vad den förberedande undersökningen beträffar, av den äldre regeln, att målet inför rätten behandlas enligt inkvisitionsprincipen, från vilken man med hänsyn till de därmed förenade olägenheterna skulle komma bort. Det är visserligen sant, att en undersökning uteslutande genom åklagare och polis ej tillåter användning därunder av ackusationsprincipen. Men det är ej av större betydelse, då här endast är fråga om en av ena parten huvudsakligen till egen upplysning företagen utredning, som i och för sig ej innefattar någon bevisning. Sakens utgång beror helt av vad som förekommer vid huvudförhandlingen. Däremot måste vad som förekommer inför undersökningsdomaren enligt sakens natur få en betydelsefull inverkan på målet. Vad som utredes inför undersök- ningsdomaren får i allmänhet ett större bevisvärde än det förtjänar. Om därför undersökningsdomaren på grund av sin ställning kommit att göra sig skyldig till sådana missgrepp, som förut antytts, kan detta få ett mera ödesdigert infly- tande för den misstänkte än motsvarande åtgärder av åklagare eller polis. Den ställning undersökningsdomaren intager medför särskilt en viss fara för att den prövning av fråga om företagande av tvångsåtgärd mot den misstänkte eller annan, som över allt tillkommer undersökningsdomaren, icke alltid skall utövas med tillbörlig opartiskhet.

De anmärkningar, som sålunda förekomma mot en rättslig förundersökning enligt den i Frankrike med flera länder använda metoden, träffa ej en rättslig förberedelse enligt det engelska systemet. Här förekommr ej någon inkvisition från domstolens sida. Domstolsbehandlingen utgör i själva verket allenast en kontroll å polisundersökningen, i vilken kontroll även inbegripes, att domstolen äger bestämma över användningen av tvångsmedlen.

Om man överlämnar utförandet av den förberedande undersökningen åt åkla- gar- och polismyndigheterna, är helt visst en kontroll från domstolens sida erforderlig, men det synes icke för detta ändamål nödigt att, såsom det sker i England, hela materialet redan under förberedelsen förelägges domstolen. Till- fredsställande skydd för den misstänkte synes kunna vinnas på annat sätt. Så- dant skydd bör främst sökas dels i organisationen av de myndigheter, som skola handhava undersökningen, dels i anordnandet av själva undersökningen, vartill bland annat hör, att undersökningsförrättaren skall åläggas iakttaga största möjliga opartiskhet samt att rätt till ett verksamt försvar redan på detta stadium skall tillförsäkras den misstänkte. Kontroll av rätten bör utövas på det sätt, att rätten på liänvändelse av den misstänkte får ingripa till rättelse, om det erfordras, varjämte användande av mera ingripande tvångsmedel bör vara beroende på prövning av rätten. Ett betydelsefullt skydd för den misstänkte ligger slutligen däri, att vad som förekommer vid den förberedande undersökningen i och för

sig icke skall innefatta material för domen; denna skall grundas endast på vad som förebringas vid den kontradiktoriska huvudförhandlingeu inför rätten. Huru processkommissionen närmare tänkt sig anordnande av tillbörligt skydd för den misstänkte, framgår av det följande.

Enligt processkommissionens mening bör följaktligen den förberedande under- sökningen fortfarande såsom hittills utföras av åklagar- och polismyndigheterna och rättens medverkan därvid väsentligen inskränkas till utövande av viss kon- troll.

Denna ståndpunkt intaga jämväl de finska reformförslagen. Av den lämnade redogörelsen för de hos oss gällande reglerna angående vilka åklagar- och polismyndigheter hava att taga befattning med förberedande under— sökning framgår, att någon enhetlig ordning i förevarande hänseende icke finnes. Än är det en åklagare, tillika vanligen polistjänsteman, som förrättar undersök- ningen, än sker den uteslutande genom polismyndighet, och åklagaren får ej be- fattning med saken, förrän undersökningen är avslutad. En stor brist förefinnes därutinnan att undersökningen, även vad angår ganska grova brott, i stor omfatt- ing utföres av befattningshavare (landsfiskaler och stadsfiskaler), vilka i regel icke hava juridisk utbildning och icke heller i övrigt kunna anses kvalificerade för större uppgifter i förevarande hänseende. Så mycket olämpligare är det, att någon kontroll från rättens sida icke utövas, icke ens i fråga om användandet av tvångsmedel.

Med den nya organisation av åklagarväsendet, som processkommissionen före- slår, blir det naturligt, att den förberedande undersökningen i främsta rummet kommer att vila på statsåklagarna. De kvalifikationer och den ställning dessa enligt förslaget skola hava äro sådana, att den förberedande undersökningen utan fara kan anförtros i främsta rummet åt dem. Att de härvid måste kunna påräkna bistånd av polisen är uppenbart; och jämväl en viss självständig verksamhet måste tillerkännas polismyndigheterna. Men förhållandet dem emellan måste vara det att statsåklagaren i avseende å undersökningens utförande är den över- ordnande.

En synnerligen viktig fråga är den om förhållandet emellan statsåklagaren och polismyndigheten under den förberedande undersökningen. Har polismyndighe- ten åtalsrätt, vilket vanligen endast är fallet beträffande de minsta brotten, är det helt naturligt, att också den förberedande undersökningen i sin helhet fär ankomma på sådan myndighet, dock med förbehåll för statsåklagaren att ingripa, när det anses påkallat. Mera tveksamt huru förhållandet bör ordnas är det i fråga om de grövre brotten, i avseende å vilka åtalsrätten tillkommer statsåklagaren. I allmänhet givas i de främmande lagarna icke uttryckliga regler härom, utan frågan är överlåten ät praxis eller administrativa föreskrifter. I de norska och danska lagarna är det sålunda föreskrivet, att paatalemyndigheten skall företaga efterforskningen, men till paatalemyndigheten räknas såväl statsåklagarna som polismyndigheterna. Enligt praxis och instruktion verkställes emellertid den på paatalemyndigheten beroende undersökningen i regel av polismyndighet, som jämväl gör framställning till rätten om rättslig förundersökning, när sådan ifrågakommer. Det är i allmänhet först när en sak anses så utredd, att det skall beslutas om åtal, som statsåklagaren får kännedom om densamma. Han får då handlingarna sig tillställda, och har att på grund av dem besluta i åtalsfrågan och utföra åtalet. Det förekommer därvid ej sällan, att statsåklagaren finner ytter- ligare utredning erforderlig. Han går då i författning om sådan utrednings an- skaffande, men han uppdrager vanligen åt polismyndigheten att verkställa den

nya utredningen. Det är endast sällan, som statsåklagaren själv omedelbart håller något förhör eller vidtager annan åtgärd. En annan metod användes i vissa delar av Tyskland. Enligt denna förekommer redan under förberedelsen en nära samverkan mellan statsåklagaren och polisen, varvid naturligen den förre intager den ledande ställningen. Redan på ett mycket tidigt stadium av en utav polisen upptagen undersökning anmäles saken för statsåklagaren, och denne utövar därefter tillsyn över eller ledning av undersökningen samt deltager även personligen däri, i den mån det anses erforderligt. Detta är ock i det väsentliga den ståndpunkt, som intages av 1920 års tyska förslag.

Enligt de senaste finska förslagen skall förberedande undersökning i allmänhet ankomma på polis— och åklagarmyndighet. Polismyndigheten skall hava att ome- delbart påbörja och, så långt ske kan, fullfölja undersökningen. Om åtalet skall utföras av statsåklagare, skall denne äga, efter erhållet meddelande om brottet, övervaka undersökningens fortgång, samt, då han finner anledning därtill, över- taga och slutföra densamma. Annan åklagare, som finner att utredning erfordras utöver den polismyndigheten sammanbragt, må föranstalta om nödig undersök- ning.

Processkommissionen har funnit den metod, som utmärkes av en nära sam- verkan mellan statsåklagare och polisen, innebära väsentliga fördelar. Stats- åklagarens deltagande redan på ett tidigt stadium av den förberedande under- sökningen giver en starkare garanti, för att den blir behörigen utförd, än om den överlåtes åt polismyndigheten. Särskilt måste det antagas, att det skydd, som den misstänkte bör åtnjuta mot obehöriga åtgärder från undersökningsmyndig- hetens sida, säkrare vinnes. Därigenom att statsåklagaren från början följt under- sökningen, sparas tid och arbete, då det gäller att fatta beslut i åtalsfrågan och utföra åtalet. Statsåklagaren är ock i följd av sin föregående kännedom om saken vida bättre rustad för bägge de nämnda uppgifterna, än Om han står alldeles främmande för saken, när beslut om åtal skall fattas. För att icke stats- äklagarna skola bliva över hövan belastade med arbete för den förberedande undersökningen, vilket skulle medföra behov av ett synnerligen stort antal stats- åklagare, är det dock nödvändigt att begränsa hans verksamhet härutinnan. Så- lunda bör i regel undersökning angående sådana brott, som må åtalas av polis- myndigheten, kunna självständigt utföras av denna myndighet. I fråga åter om de brott, som skola åtalas av statsåklagaren, måste denne deltaga i den förbere- dande undersökningen. Vid bestämmande av hans andel däri har det synts lämp— ligt att göra skillnad emellan de förut omförmälda två stadierna av undersök- ningen: det, under vilket allenast mera förberedande spaningar äga rum, och det, som inträder, sedan undersökningen riktats emot viss person såsom skäligen misstänkt för brottet. Under det förra stadiet synes såsom regel undersökningen kunna få självständigt ombesörjas av polismyndigheten. När det andra stadiet inträtt, bör statsåklagaren icke längre stå främmande för undersökningen, men hans uppgift har även såvitt angår denna del av undersökningen ansetts böra för vanliga fall så bestämmas, att den huvudsakligen kommer att bestå i utövande av tillsyn och kontroll över polismyndighetens åtgärder, under det att statsåklaga— rens omedelbara verksamhet sparas till de viktigare fallen. Det bör emellertid alltid lämnas statsåklagaren möjlighet att ingripa, när sådant på grund av sär- skilda omständigheter inå anses påkallat, och detta utan avseende å brottets beskaffenhet. På dessa grunder har processkommissionen ansett fördelningen av göromålen emellan statsåklagaren och polismyndigheten böra ordnas på huvud- sakligen följande sätt.

Det bör i allmänhet ankomma på polismyndigheten att i första hand upptaga förberedande undersökning. Men det bör ock stå statsåklagaren fritt att själv

påbörja undersökning eller att anbefalla polismyndigheten företaga sådan; han bör ock kunna själv övertaga det omedelbara utförandet av undersökning, som polismyndighet påbörjat. Vare sig undersökning, som polismyndighet håller, in- letts av denna myndighet själv eller tillkommit på initiativ av statsåklagaren, bör statsåklagaren äga från polismyndigheten infordra uplysningar om undersökningen och giva polismyndigheten närmare föreskrifter om dess utförande. Avser under- sökning, som polismyndighet håller, brott, som det tillkommer allenast stats- åklagare att åtala, bör det, sedan undersökningen fortskridit så långt, att den riktats mot viss person, åligga statsåklagaren såsom en tjänsteplikt att övervaka undersökningen och därvid, i den mån det må anses erforderligt, meddela polis- myndigheten anvisningar om undersökningens utförande samt själv hälla förhör eller vidtaga andra åtgärder eller, i viktigare fall, övertaga undersökningens ome- delbara utförande. I syfte att denna statsåklagarens uppsiktsplikt må kunna full- göras, bör det åligga polismyndighet att, så snart en av denna myndighet före- tagen undersökning lett till att viss person skäligen misstänktes för brottet, så att undersökningen riktats mot honom, giva statsåklagaren underrättelse om saken samt därvid och allt efter det undersökningen fortskrider tillhandahålla honom de upplysningar polismyndigheten vunnit. Är fråga allenast om sådant mindre brott, som polismyndigheten må åtala, bör det i regel kunna överlåtas åt denna myndighet att självständigt utföra undersökningen. Någon förpliktelse att an- mäla sådan undersökning hos statsåklagaren skall således polismyndigheten icke hava, vilket dock naturligen icke utesluter, att statsåklagaren kan och bör ingripa även i sådan undersökning, om han på särskild anledning finner skäl därtill. För det undantagsfall att den misstänkte skulle vara häktad för sådant brott, som nu avses, har det ock ansetts skäligt att samma regler skola gälla som i fråga om de brott, vilka statsåklagare har att åtala. Vid undersökning, som polis- myndighet har att företaga, skulle det ofta medföra alltför stor omgång, om alla till undersökningen hörande åtgärder skulle utföras av myndigheten själv. Det bör därför vara polismyndigheten medgivet att åt polisman uppdraga utförandet av särskilda sådana åtgärder. Av samma skäl bör statsåklagare, som själv handhaver undersökning, äga att låta sådana särskilda åtgärder utföras av polismyndighet eller polisman. Vid lagtextens utarbetande kan måhända finnas nödigt att upp- ställa viss begränsning i undersökningsmyndighetens nu omförmälda rätt.

I yttranden över betänkandet anslöt man sig allmänt (se SOU 1927: 15) till den mening, som processkommissionen intagit i fråga om ledningen av förundersökningen. En principiellt avvikande ståndpunkt utvecklades av justitiekanslersämbetet, som i första hand förordade förhörsdomareinstitu- tionen och i andra hand föredrog att polismyndigheten hade förundersök- ningen i sin hand under ingående domstolskontroll medan åklagaren en- dast subsidiärt deltog. Ämbetet anför i denna fråga (SOU 1927: 15 s. 135 ff).

Denna undersökning, som enligt kommissionens uttalande slutar i och med fattande av beslut om åtals anställande, vill kommissionen principiellt göra till en åklagarundersökning, dock under kontroll av domare, hos vilken må anföras klagomål över undersökningsförrättarens förfarande. Om den misstänkte anser, att det vid förundersökningen icke förfarits rätt, skall han äga därom göra an- mälan hos domare; och äger domaren då hålla förhör med åklagaren, den miss— tänkte eller annan, så ock att vidtaga annan åtgärd, som kan finnas påkallad. Ehuru förundersökningen i svårare brottmål skall påvila statsåklagaren-över-

åklagaren, anser kommissionen uppenbart, att denne bör hava bistånd av polisen och att jämväl en viss självständig verksamhet måste tillerkännas polisen; stats- åklagaren skall dock i avseende å undersökningens utförande vara den överord- nade samt utöva tillsyn och kontroll över polisens åtgärder.

Närmare utför kommissionen sitt förslag i huvudsak sålunda: Statsåklagare och polis skola vaka över att brott bliva upptäckta och åtalade. I allmänhet har polisen att i första hand upptaga undersökningen. Men det skall också stå stats- åklagare fritt att själv påbörja undersökning eller att anbefalla polisen företaga sådan. Han kan också själv övertaga det omedelbara utförandet av undersökning, som polisen börjat. Vare sig undersökning, som polisen håller, inletts av denna själv eller tillkommit på initiativ av statsåklagaren, bör statsåklagaren äga från polisen infordra upplysningar om undersökningen och ge polisen närmare före- skrifter om dess utförande. Sedan polisens undersökning i ett svårare brottmål fortskridit så långt, att den riktats mot en viss person, skall det åligga stats- åklagaren såsom en tjänsteplikt att övervaka undersökningen och därvid med- dela polisen erforderliga anvisningar om undersökningens utförande samt själv hålla förhör eller vidtaga andra åtgärder eller, i viktigare fall, övertaga under- sökningens omedelbara utförande. Så snart en av polisen företagen undersök- ning lett till att viss person skäligen misstänkes för ett svårare brott, så att under- sökningen riktats mot denne, skall polisen därför giva statsåklagaren underrät- telse om saken samt såväl då som i fortsättningen tillhandahålla honom de upp— lysningar polisen vunnit. Statsåklagare, som själv handhaver undersökning, kan emellertid låta vissa särskilda åtgärder utföras av polisen eller av enskild polisman. Vid förundersökning skall dess ledare föra protokoll över förekommande utsagor: protokollet skall omedelbart uppläsas för vitsordande av den hörde och under- sökningsledaren får sedermera icke göra någon ändring i sålunda vitsordad anteckning.

Mot detta kommissionens förslag att ordna handhavandet av förundersök- ningen, »dieser Crux des Strafprozesses», lärer först och främst kunna anmärkas, icke blott att det grundar ett icke önskvärt divisionsansvar mellan polis och åklagare och synes som skapat för att dem emellan vålla slitningar utan även att det erbjuder mycket stora svårigheter i organisatoriskt avseende. Dessa svårig- heter bliva naturligtvis icke obetydligare i de mycket talrika fall, där polisen hos oss är en mer eller mindre kommunal inrättning. Och något som helst förslag till kriminalpolisens omorganisation innefattar ju icke processkommissionens betänkande. Var skulle exempelvis i fråga om ett svårare brott i Stockholm gränsen gå mellan statsåklagarens befogenheter i förundersökningen och detektiv- chefens? Kommissionen gör på något ställe ett sedermera av kommissionen knappast realiserat _— programuttalande, att enligt dess mening skulle den egent- liga spaningen och undersökningen närmast ankomma på polisen, medan stats- åklagaren skulle hava övervakning härav och skulle omedelbart ingripa allenast, då det i särskilt fall funnes erforderligt. Detta är väl just detektivchefens ställning själva spaningsåtgärdernas utförande lär väl mera sällan påvila chefen.

Ännu större tyngd lärer det dock ligga i en annan anmärkning, nämligen att förundersökning och åtal icke böra förenas i samma hand. Denna princip, som ursprungligen lagts till grund för den frejdade Napoleonska lagstiftningen, har i vårt land redan alltför mycket läderats och en mångårig erfarenhet har lärt mig att icke underskatta verkningarna härav, även om det är svårt att giva belägg på desamma.

Jag tänker i detta ögonblick ej närmast på de stundom hörda påståendena, att undersökningsledaren med all makt söker pressa den misstänkte till ett erkän— nande, undertrycker bevis till hans förmån o.s.v. Dylikt kan måhända, om lag-

stadgandena göras effektiva, förekommas genom av kommissionen föreslagna be— stämmelser angående förbud mot löften, förespeglingar, hot, m. m. samt om skyl— dighet för undersökningsledare att tillvarataga även omständigheter, som tala till den misstänktes förmån.

Saken är mycket mera svåråtkomlig och ömtålig, ty den ligger så att säga på det omedvetna handlandets plan. Om en åklagare, som leder förundersökningen i ett mål, icke har ålderns eller temperamentets kyla, blir han lätt nog subjektivt inriktad mot den misstänkte. Han förmår helt enkelt icke se åtskilligt, som åtmins— tone med god vilja skulle kunna tolkas till den misstänktes förmån, och eftersom förundersökningens ledare sedermera skall utföra åtalet, kan han omedvetet komma att vid undersökningen »lägga till rätta» för samma åtal, som han kanske hoppas skola lämna honom ett länge efterlängtat tillfälle att göra sig gällande. Vittnen låta sig t. ex. stundom utan svårighet suggereras; erfarenheten visar, att en persons uppfattning angående ett av honom iakttaget sakförhållande ofta röner inflytande av andras utsagor angående samma förhållande. Då utsa— gorna icke kunna ordagrant intagas i protokollet, insmyger sig också lätt i protokollet en formulering, som bättre än utsagans egna ord är ägnad att utgöra grund för åtalet. Och eftersom formuleringen rent språkligt sett merendels är bättre än vad vittnet med egen förmåga kan åstadkomma, vidhålles formuleringen kanske inför rätta.

Jämväl vid åtalsfrågans avgörande och huvudförhandlingen kan en under förundersökningen vunnen subjektiv inriktning komma att verka i viss mån förryckande. Även med den bästa avsikt att intaga en objektiv ståndpunkt kan detta bliva omöjligt, när fråga blir om värdering av egna åtgärder och slut- ledningar. Är åklagaren undersökningsledare kan det icke undvikas, att ett moment av personlig ambition spelar in; och detta kan omedvetet inverka på uppfattningen, när åtalet skall formuleras och utföras. Dessa tankar återfinnas i huvudsak i ett med namnet Ivar Afzelius underskrivet betänkande, där det jämväl erkännes betydelsen av »att den som har att framlägga åtalet för domstolen, icke är samma person, som lagt hand vid den föregående etterforskningen».

Kommissionen har själv haft en känsla för nu antydda farhågor. Den säger på ett ställe, att »åklagarens allmänna ställning gör honom uppenbarligen benägen att fästa mera avseende vid de omständigheter, som stödja åtalet»; kommissionen vill icke låta statsåklagaren fullfölja talan i hovrätten, ty den vill, att frågan om fullföljd skall »bliva underkastad en opartisk prövning»; och kommissionen vill, att åtalet i hovrätten skall övertagas av en person, som förut ej befattat sig med saken och »som därför är mindre utsatt att hållas fången av en förutfattad mening».

Vad nu särskilt de blivande statsåklagarna angår, finnes det ett ytterligare skäl för ett isärhållande av åklagare och polis. Om det också, ehuru med svårighet, skulle kunna tänkas, att det enligt vad ovan sagts synnerligen krävande uppträ— dandet i några svårare brottmål varje vecka och förberedelsen till samma upp- trädande skulle kunna lämna statsåklagaren tid till en och annan polisundersök- ning, så uppstår frågan om statsåklagarens kompetens i detta avseende. Att leda en förundersökning kräver i viss mån en särskild begåvning, som långt ifrån varje jurist äger. Det förutsätter en specialisering i denna riktning, likasom upp— trädande och plädering i en blivande huvudförhandling måste, på sätt förut fram- hållits, särskilt för vårt lands vidkommande, kräva en specialisering i en annan riktning. Ett system med dylik dubbelspecialisering kan icke vara till fördel för det allmänna, ty specialisterna äro, även under förutsättning av mycket lockande löner, svåra att finna.

Danmarks riksadvokat har i Svensk juristtidning för år 1922 kritiserat en sådan

förundersökningstyp, som processkommissionen föreslår, och har därvid i över- sättning anfört bl. a.: Men hur skall det bliva möjligt att skaffa så många personer, de där hava de erforderliga kvalifikationerna rent bortsett från de kostnader en dylik ordning skulle medföra. Undersökningens ledare skulle vara både polis och advokat, föra saken fram med kraft och fasthet samtidigt med att han skall hava hjärtat på rätta stället samt visa mildhet och förståelse i fråga om de omständigheter, som må tala till förmån för vederbörande. Sådana personer växa sannerligen icke på träd ———. Jag instämmer till fullo i detta uttalande.

Lagrådet yttrar i sitt utlåtande över betänkandet (SOU 1928: 19 s. 18) bl. a.

I enlighet med opinionen på domarhåll finner lagrådet alltså kommissionens för- slag lyckligt. I vad mån en mindre minutiös domstolskontroll än den i betänkan- det förordade skall befinnas möjlig och tillrådlig, torde bland annat få bero på hur kvalificerad åklagarkåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå. Frågan samman- hänger ock med spörsmålet, vilken frihet för försvararen att följa förundersök- ningen och konferera med den misstänkte som den slutliga avfattningen av lag- bestämmelserna kommer att innebära.

I prop. 1931: 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform framhåller depurtementschefen i fråga om den förberedande undersökningen bl. a. (s. 109 f).

Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra, huru- vida åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan. För vin- nande av en koncentrerad huvudförhandling är det av stor vikt, att förundersök- ningen blir så fullständig som möjligt och att sålunda förhör hålles med alla. som ha sig något bekant i saken. Själva bevisupptagandet bör emellertid vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistemålens del anförts mot ett undanskju- tande av domstolsförhandlingen till förmån för förberedelsen, göra sig uppen- barligen gällande med ännu större styrka i fråga om brottmålen. Det undersök- ningsförfarande, som för närvarande tillämpas såväl å landsbygden som i flertalet städer, har kännetecknats som ett av åklagaren i egenskap av polis- myndighet lett förfarande. Till stöd för denna anordnings bibehållande har fram- hållits den intima samverkan mellan polispersonalen och den åtalsbeslutandc myndigheten, som ur utredningssynpunkt måste anses i hög grad önskvärd. Å andra sidan har mot densamma åberopats, att anordningen med åklagare eller polismyndighet som undersökningsledare kan innebära en viss fara för den miss— tänktes rättssäkerhet. Ur denna synpunkt har i stället förordats ett system, enligt vilket förundersökningen, sedan det egentliga spaningsarbetet vore avslutat och misstankarna riktats mot en bestämd person, skulle stå under ledning av en sär- skild förhörsdomare.

Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig kompe- tens, att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska grundsatser, att den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att någon utväg att omedel- bart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, icke står den misstänkte till buds. Det torde dock icke ligga utom räckhåll att jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen i dessa hänseenden

åvägabringa mera betryggande förhållanden. Sålunda torde det vara allmänt erkänt, att redan med hänsyn till åklagarens uppgift i fråga om anställande och utförande av åtal hans kompetens behöver stärkas. Särskilt i fråga om de grövre brottmålen torde å åklagaren böra uppställas krav å en juridisk utbildning, som ej i allt för hög grad skiljer sig från domarens. Vad angår den misstänktes ställning bör rätt tillerkännas honom att redan å detta skede anlita försvarare. Förbud bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget mot en behandling, som utsätter den misstänkte för en alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen bör det stå honom öppet att i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, påkalla omedelbar rättelse hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur synpunkten av den misstänktes rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodosedda. Härtill kommer med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklagaren sättes i tillfälle att redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg om erforder- liga kompletteringar —— uppgifter, som på det närmaste höra samman med åtalet och dess utförande. Anordningen med förhörsdomare kan ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den anmärkningen, att väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att uppdelas å två särskilda tjänstemannakate- gorier, Dessutom föreligger alltid den faran, att förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera formell beskaffenhet samt att den verkliga ledningen till skada för utredningens opartiskhet kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda handhavas av personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompe- tens än åklagaren. Jag har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i princip frångå den nu gällande ordningen även om såsom redan berörts vissa förändringar i densamma äro påkallade.

Riksdagens särskilda utskott anföri denna del bl.a. (ut]. 1931: 1 s. 21 I").

Redan en tillämpning av den ackusatoriska principen förutsätter, att i brottmål anordnas en förberedande undersökning i syfte att bereda åklagaren material för bedömande, om åtal skall anställas eller ej. Behovet av en dylik förundersökning gör sig än starkare gällande i den mån domstolsförhandlingen i högre grad bygges på muntlighet och koncentration. Under förundersökningen skall materialet sam- las och sovras samt parterna erhålla kännedom om varandras angrepps- och för- svarsmedel så att de kunna vid huvudförhandlingen i ett sammanhang slutföra sin talan.

Såsom redan antytts finnas i vårt land endast mycket knapphändiga bestäm- melser om förundersökning i brottmål. I praxis har emellertid utbildat sig ett av åklagar- och polismyndigheter lett undersökningsförfarande, som i regel kommer till användning beträffande de något grövre brotten. Det rådande systemet inne— bär dock vissa svagheter ur rättssäkerhetens synpunkt, och uppenbarligen måste på sätt departementschefen framhållit i samband med genomförandet av en ny rättegångsordning hithörande förhållanden göras till föremål för närmare reglering i lag. Beträffande spörsmålet vilken myndighet skall leda förunder- sökningen ansluter sig utskottet till departementschefens förslag, enligt vilket denna undersökning skall, såsom hittills i allmänhet varit fallet, stå under ledning av åklagaren. Att såsom ifrågasatts inskränka åklagarens verksamhet till själva utförandet av åtalet och överlämna ledningen av förundersökningen till en särskild förhörsdomare synes ur olika synpunkter mindre lämpligt. En samver- kan mellan åklagare och polis under förundersökningen torde, därest nämnda myndigheter erhålla en tillfredsställande organisation, erbjuda fullgoda garantier för undersökningens effektivitet och den misstänktes säkerhet.

Processlagberedningen uttalar i fråga om ledningen av förundersökningen bl. &. (SOU 1938: 44 s. 30).

Innan förundersökningen kommit så långt, att misstanke för brottet kan riktas mot någon viss person, ligger det i sakens natur, att den handhaves av polismyn- dighet. Angående ledningen av förundersökningen, sedan misstanke skäligen kan riktas mot viss person, ha, såsom framgår av propositionen, olika åsikter fram- förts. Såväl propositionen som utskottet i dess av riksdagen i denna del godkända utlåtande ha anslutit sig till den uppfattningen, att förundersökningen i detta skede bör stå under åklagarens ledning. Till stöd för denna anordning har särskilt framhållits fördelen av att åklagaren sättes i tillfälle att så tidigt som möjligt följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg om erforderliga komplet— teringar, uppgifter som på det närmaste höra samman med åtalet och dess ut- förande. Tillika har emellertid uttalats, att den misstänkte redan under förunder- sökningen borde äga att anlita försvarare samt påkalla ingripande av rätten, om undersökningsledaren överskrede sin befogenhet eller den misstänkte eljest ansåge, att vid förundersökningen icke rätteligen förfarits. Rörande själva till- vägagångssättet vid förundersökningen borde garantier skapas för att den miss— tänkte ej utsattes för inkvisitoriska eller eljest olämpliga förhörsmetoder eller för en behandling, som medförde alltför stark fysisk eller psykisk påfrestning. Bered— ningens förslag är byggt på de sålunda angivna grundsatserna.

Enligt förslaget skall åklagaren så snart han finner det påkallat och senast då någon skäligen kan misstänkas för brottet övertaga ledningen av undersök- ningen.

Beredningen föreslog att 23: 3 KB skulle erhålla följande lydelse.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förunder- sökningen inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest finnes påkallat, övertaga ledningen av under- sökningen.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvis- ningar rörande undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verk— ställande anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det.

I motiven till den föreslagna lagtexten yttrar beredningen (SOU 1938: 44 s. 285 f).

I regel bör förundersökningen inledas av polismyndighet och stå under dennas ledning så länge ett mera förberedande spanings- och efterforskningsarbete äger rum. Äro omständigheterna sådana, att något spaningsarbete ej erfordras, t.ex. då den misstänkte gripits å bar gärning, hör åklagaren, även om han ej är polismyndighet, äga att omedelbart inleda förundersökning. Vad som i förslaget avses med polismyndighet framgår av stadgandet i 7 kap. 9 5.

Såsom framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder bör, då förunder- sökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet, åklagaren övertaga ledningen av densamma. I de närmare föreskrifter om under- sökningsledares verksamhet, som enligt 24 % skola meddelas, bör stadgas skyldighet

för polismyndighet att hålla åklagaren underrättad om förundersökningens gång. Åklagaren bör även kunna på ett tidigare stadium övertaga ledningen av under- sökningen, om han finner det påkallat för undersökningens ändamålsenliga bedri- vande.

Då förundersökningen ledes av polismyndighet, som ej tillika är åklagare, bör åklagaren äga befogenhet att meddela polismyndigheten anvisningar rörande undersökningens bedrivande. Står förundersökningen under ledning av åklagare, som ej tillika är polismyndighet, skulle det medföra en alltför stark arbetsbelast- ning för honom och onödig omgång, om han skulle ha att själv ombesörja alla åtgärder, som kunna ifrågakomma under förundersökningen. Han bör därför äga att i den utsträckning han finner påkallad anlita biträde av polismyndighet vid undersökningens verkställande. Han bör även kunna uppdraga direkt åt polis- man att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd. Att i lagen närmare reglera, vilka åtgärder som sålunda kunna överlämnas åt polisman, torde ej vara möjligt; det har därför överlämnats åt åklagaren att i varje särskilt fall bedöma. huruvida åtgärd är av sådan beskaffenhet, att den lämpligen kan anförtros åt polisman. Av 16 % torde framgå, att åklagaren icke på grund av nu ifrågavarande stadgande kan överlåta åt polisman att besluta om användande av tvångsmedel. I vad mån polisman äger vidtaga sådan åtgärd, regleras i de särskilda bestämmel- serna rörande tvångsmedlen. Någon bestämmelse om rätt för polismyndighet att vid förundersökningens bedrivande anlita biträde av polisman synes icke erforderlig. Det ligger i sakens natur, att då polismyndighet är undersöknings- ledare, samma begränsningar i fråga om uppdrag åt polisman att verkställa un- dersökningsåtgärd böra gälla som då åklagare är undersökningsledare.

Lagrådet (SOU 1940:29) framhöll i sitt yttrande över beredningens förslag, att det låg i sakens natur, att ju mera kvalificerad den polismyn— dighet var, som hade hand om förundersökningen, desto mindre anledning förelåg det som regel för åklagaren att överta ledningen av denna innan ännu någon bestämd person framstod som med skäl misstänkt. Särskilt med hänsyn till att förundersökningsarbetet i allmänhet leddes av väl kvalifi- cerade polismän i de städer, där åklagar- och polismyndighet ej var förenade i en hand, torde det endast i undantagsfall visa sig påkallat att åklagaren ingrep redan på detta tidiga stadium. Det syntes därför enligt lagrådet böra utmärkas, att åklagarens skyldighet härtill inträdde blott om det av särskilda skäl fanns påkallat.

Departementschefen anslöt sig i propositionen (prop. 1942: 5) till lag- rådets uppfattning och riksdagen godkände propositionen i denna del.

Frågan om ledningen av förundersökningarna har även behandlats av 1.951 års rättegångskommitté (stencilerad pm 19 mars 1956). Kommittén uttalar här att man vid utformningen av bestämmelserna i ämnet icke synes ha tillräckligt beaktat att utredningen i åtskilliga brottmål är av så rutin- mässig karaktär, att förundersökningen kan bedrivas under ledning av polismyndigheten även sedan förundersökningen har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. En av kommittén företagen ut- redning rörande förhållandena i de sjutton städer, där åklagaren inte har befattning med polisväsendet, visar, att mot gällande bestämmelser

utredningen i åtskilliga sådana mål slutförs utan att åklagaren övertagit eller ens erhållit tillfälle överta ledningen av förundersökningen. Detta gäller särskilt de största städerna men förekommer mer eller mindre även i de övriga städerna. I de fall, där man sökt mera strikt tillämpa bestäm- melserna, uppges förfarandet onödigtvis ha betungat åklagarna. Den sär. skilda kommitté, som utrett frågan om ansvars- och arbetsfördelningen mel— lan polis— och åklagarmyndigheterna i Stockholm, har också föreslagit en reglering, som ansluter till denna praxis. Enligt rättegångskommitténs mening utgör detta förslag en i stort sett lämplig lösning. Kommittén fort- sätter.

Avsevärda olägenheter synas vara förenade med en ordning, som innebär att åklagaren även i mål av rutinmässig karaktär alltid skall inträda som förunder- sökningsledare, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. I likhet med överståthållarämbetet och riksåklagarämbetet anser emellertid kommittén, som framgår av det föregående, att förslaget ej är förenligt med gällande bestäm— melser i RB och förundersökningskungörelsen. Detsamma gäller också den i Göteborg genomförda regleringen liksom den praxis som tillämpas i de övriga städer varom här är fråga. Det synes därför nödvändigt att vidtaga vissa änd- ringar i RB och förundersökningskungörelsen.

Enligt kommitténs uppfattning bör huvudregeln alltjämt vara, att åklagaren skall övertaga ledningen av förundersökningen, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Från denna regel böra dock vissa undantag kunna göras. Sålunda bör det i åtskilliga enklare mål kunna få anstå med åklagarens inträde som undersökningsledare till dess enligt 23 kap. 20 5 i samband med förundersök— ningens avslutande beslut skall meddelas av undersökningsledaren huruvida åtal skall väckas. De mål vari utredningen verkställes av ordningspolisen äro av sådan beskaffenhet att i dessa mål dylikt anstånd i regel bör kunna få ske. Även i åtskilliga andra mål, i vilka utredningen väsentligen är av rutinmässig karaktär och vilka ej heller erbjuda svårigheter ur juridisk synpunkt, såsom exempelvis enklare stöldmål, bör förundersökningen kunna få ledas av polismyndigheten till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. I de största städerna, där polis- männen ofta bli specialister på utredningar inom något visst brottsområde, bör anstånd med åklagarens inträde som undersökningsledare kunna få ske i något större utsträckning än i övriga städer.

Även om själva brottet är av beskaffenhet att polismyndigheten enligt det ovan anförda skulle få vara undersökningsledare till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas, kunna dock omständigheterna i övrigt vara sådana att åklagaren bör övertaga ledningen av förundersökningen. Fråga kan t. ex. uppkomma om använ- dande av tvångsmedel rörande vilket åklagaren lämpligen bör besluta. Skall den misstänkte anhållas, bör sålunda åklagaren i regel inträda som undersöknings- ledare. Detsamma kan finnas lämpligt, därest fråga uppkommer om övervakning såsom ersättning för häktning eller om reseförbud, kvarstad, skingringsförbud, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 & RB, telefonavlyssning eller sådan husrannsakan, som omförmäles i 28 kap. 4 5 första stycket andra punkten RB. Även då fråga uppkommer om användande av andra tvångsmedel än de nu nämnda kunna omständigheterna ibland vara sådana att åklagaren lämpligen bör övertaga ledningen av förundersökningen. Såsom av stockholmskommittén före- slagits bör åklagaren vidare i regel övertaga ledningen av förundersökningen då fråga är om brott, beträffande vilket enligt stadgande i strafflagen statsåklagarens

medgivande erfordras för äta], eller om misstänkt, beträffande vilken finnes an- ledning antaga att han vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet avvikit från det normala. Också då det gäller ungdomsbrottslingar kan det ofta vara lämpligt att åklagaren övertager ledningen av förundersökningen, så snart miss- tanke uppkommit mot viss person, även om brottets beskaffenhet ej i och för sig påkallar dylikt övertagande.

Med hänsyn till att förhållandena variera i skilda städer, främst beroende på personalens olika rutin men även på andra omständigheter av lokal karaktär, torde det ej vara lämpligt att i RB eller förundersökningskungörelsen i detalj reglera i vilka fall ledningen av förundersökningen enligt det ovan anförda bör kunna få utövas av polismyndigheten även sedan undersökningen fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet. Dylika detaljbestämmelser torde i stället, där så erfordras, få utfärdas lokalt för varje stad. För att möjliggöra en kompetensfördelning i enlighet med de principer ovan anförts bör i stället ett allmänt undantag stadgas från regeln i 23 kap. 3 %, att åklagaren, då förunder- sökningen inletts av polismyndighet, skall övertaga ledningen av undersök- ningen, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. En dylik undantags- regel synes kunna ges den formuleringen, att om målet är av enkel beskaffenhet, undersökningen må ledas av polismyndigheten, till dess beslut i åtalsfrågan skal) meddelas.

Vad beträffar bestämmelsen om åklagarens övertagande av förundersökningen då det av särskilda skäl finnes påkallat vill kommittén anmärka, att även om det i en eller annan stad synes förekomma att åklagaren inträder som ledare av under- sökningen, innan någon skäligen kan misstänkas för brottet, utan att alltid särskilda skäl till ett sådant inträde föreligga, utgör vad som förekommit likväl ej anledning för kommittén att föreslå några åtgärder. Kommittén vill emellertid understryka, att lagstiftarens avsikt varit att åklagaren under det första skedet av förunder- sökningen skall inträda som undersökningsledare endast i undantagsfall.

I 2 & förundersökningskungörelsen stadgas i första punkten, att om förunder- sökning ledes av annan än åklagaren, det åligger undersökningsledaren att i den mån brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkalla hålla åkla- garen underrättad om förundersökningens gång. Härefter föreskrives i andra punkten, att så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall medde— lande därom givas åklagaren. Sistnämnda punkt utgör en precisering för visst fall av den i första punkten föreskrivna underrättelseskyldigheten. Denna preci— sering är motiverad av att åklagaren enligt gällande bestämmelser städse skall övertaga ledningen av förundersökningen, så snart någon skäligen kan miss- tänkas för brottet. Ändras 23 kap. 3 % RB på sätt kommittén föreslagit, torde sista punkten av 2 % nämnda kungörelse böra utgå. Härigenom lägges det visserligen i polismyndighetens hand att pröva om målet är av enkel beskaffenhet, men en sådan ordning synes åtminstone vad de största städerna beträffar vara ofrån- komlig. I varje särskild stad torde emellertid, antingen genom lokala instruk- tioner eller genom överenskommelse mellan åklagar- och polismyndigheterna, inom ramen för de principer ovan föreslagits i fråga om nämnda myndigheters befattning med förundersökningen få närmare bestämmas i vilken omfattning polis- myndigheten skall hålla åklagaren underrättad om förundersökningens gång.

Genomföras de ändringar kommittén ovan föreslagit, skulle de speciella regler som föreslagits för Stockholm bli förenliga med RB och förundersök- ningskungörelsen. Även den i Göteborg gjorda regleringen kommer, om kom- mitténs förslag genomföres, att stå i överensstämmelse med författningarna.

Departementschefen uttalar i propositionen (prop. 1957:9) bl.a. föl- jande.

Enligt vad i 23 kap. 3 & rättegångsbalken stadgas skall förundersökningen in- ledas antingen av polismyndighet eller av åklagaren. Ehuru åklagaren således har möjlighet att inleda förundersökningen är detta en uppgift som första hand brukar åvila polismyndigheten; så länge förundersökningen befinner sig på det mera förberedande spanings- och efterforskningsstadiet är polismyndigheten otvivelaktigt bäst skickad att leda den. I praktiken förhåller det sig också så att åklagaren endast undantagsvis ingriperi detta tidiga skede.

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten är åklagaren enligt gällande lag skyldig att övertaga ledningen av denna, så snart någon skäligen kan miss- tänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat. Denna skyldighet för åklagaren att inträda såsom förundersökningsledare har i till- lämpningen visat sig svår att upprätthålla. I åtskilliga av de sjutton städer, där åklagar- och polischefsskapet ej förenats på en hand, har alltsedan rättegångsbal- kens tillkomst polismyndigheten lett förundersökningen av de mera rutinbetonade målen också sedan viss person blivit skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren har i dessa fall endast formellt angivits såsom förundersökningsledare. Förklaringen härtill är tydligen att söka främst i det förhållandet att åklagarna ej räckt till för alla målen. Åklagarna har därför fått inskränka sig till att mera aktivt befatta sig blott med de grövre eller juridiskt mera invecklade målen.

Den ordning, som sålunda på sina håll redan praktiseras, synes fungera fullt tillfredsställande. Landets större städer torde numera överlag förfoga över en polispersonal, som är kompetent att leda förundersökningen av de enklare målen ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommitténs av remissinstan- serna biträdda förslag att i lagen uttryckligen skall inrymmas sådan befogenhet för polismyndighet torde följaktligen icke böra möta några betänkligheter. Det torde ej vara lämpligt att i lagen närmare fixera vilka mål, som får anses vara av enkel beskaffenhet. Mot de exempel kommittén angivit på sådana mål och på fall då trots målets beskaffenhet åklagaren bör inträda såsom förundersök- ningsledare har jag icke funnit något att erinra.

Propositionen bifölls av riksdagen och 23: 3 RB erhöll därmed sin nu- varande lydelse.

Kommitténs överväganden och förslag

Allmänna synpunkter på frågan om vem som skall vara förundersökningsledare

Från polishåll har framhållits att fördelar i skilda hänseenden skulle upp- nås, om ledningen av förundersökningen i brottmål helt överflyttades från åklagare till polismyndighet. För att få denna fråga belyst har kommittén haft kontakter med företrädare för både polis- och åklagarväsendet.

Från polisens sida har följande skäl framförts till stöd för uppfattningen att polisen i princip bör ha ledningen av förundersökningen.

Förundersökningens uppgift är främst att åstadkomma en objektiv utred- ning i frågan om brott förövats och om vem som år gärningsman. Om åklagaren, som vid rättegång blir part i målet, leder förundersökningen före—

ligger viss risk att han redan innan åtalsprövningen omedvetet tar ställ- ning i skuldfrågan. Ett sådant ställningstagande kan innebära att han anser den misstänkte vara antingen skyldig eller oskyldig. En sådan förhands- inställning i åtalsfrågan kan få ett inte önskvärt inflytande på förunder— sökningens bedrivande och inriktning. En objektiv prövning av åtalsfrå— gan främjas alltså om polisen får till uppgift att leda förundersökningen. En sådan ordning förordades för övrigt av justitiekanslern i samband med att rättegångsbalken kom till.

Genom att åklagaren som förundersökningsledare förfogar över såväl »utredningsapparaten» som rätten att fatta beslut om tvångsmedel gent- emot sin motpart rubbas vidare jämvikten i partsförhållandet.

Förutom dessa mera principiella skål talar enligt polisens uppfattning även effektivitetsskäl för att ledningen av förundersökningen, som i grun- den måste vara en polisens angelägenhet, hör ankomma på polismyndig- heten.

I samband med förstatligandet minskades antalet polisdistrikt från närmare 600 till 119 och sannolikt kommer antalet att ytterligare minskas." Det organisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarmyndigheter har vidare helt upphört. I de tidigare små polisdistrikten, där polischefs- och åklagaruppgifterna var förenade hos en person, hade åklagaren möjlighet att noga följa utredningsverksamheten i distriktet. Numera är hans möj— ligheter i detta hänseende starkt begränsade. Polisdistriktens ökade storlek har ytterligare förstärkt den redan tidigare rådande tendensen att polismyn- digheten i ökad grad reellt har kommit att bli förundersökningsle—dare även i mål, där åklagaren formellt står som sådan.

Den organisatoriska boskillnaden mellan polis och åklagare har även haft till följd att utbildningen för polischefer och åklagare nu har skilts åt. En rätt bedriven förundersökning kräver ingående insikter och erfarenheter om polisens arbete. Åklagarens kunskaper om och inblick i metoderna vid polisutredningar kommer emellertid i fortsättningen att bli allt mindre.

Tack vare att polisdistrikten blivit väsentligt större än tidigare har vidare en relativt långtgående specialisering kunnat genomföras. Vissa typer av mål har kunnat sammanföras till handläggning inom särskilda rotlar. Perso- nalen inom en sådan rotel förvärvar ingående kunskaper och erfarenheter om de brott som undersöks inom roteln. Möjligheterna till specialisering kommer att ytterligare öka i framtiden. Denna utveckling har givetvis i väsentlig mån minskat behovet av den sakkunskap, som åklagarens med- verkan i förundersökningen har ansetts utgöra.

I mål, där åklagaren är förundersökningsledare, råder vidare en ansvars- fördelning som ej är tillfredsställande. Polischefen äger självfallet befogen- het att disponera sin personal på det sätt som han anser vara lämpligast.

9 RPS föreslår ytterligare begränsning av antalet distrikt i sina anslagsäskanden för 1968/69.

Med nuvarande höga brottslighet innebär denna rätt bl. a. att han måste ge mera brådskande och viktiga arbetsuppgifter företräde framför andra uppgifter, eftersom polisen inte har möjlighet att ägna samma intresse och tid åt alla brott. Åklagaren som förundersökningsledare kan å sin sida t.ex. ge polisen direktiv om att utredningen i ett mål skall kompletteras med vissa förhör. Härigenom störs polischefens personalplanering och kompetenskonflikter uppstår mellan polischefen och åklagaren. Sådana konflikter skulle självfallet undvikas om polismyndigheten var förunder- sökningsledare. Ansvarsförhållandena skulle klarläggas på ett enklare och bättre sätt än för närvarande. Sett i ett större sammanhang skulle härigenom utredningsresultatet bli bättre.

En annan olägenhet med nuvarande ordning är de växlingar, som kan förekomma i ledningen av en förundersökning. Polismyndigheten inleder exempelvis spaningen. Så snart som förundersökningen fortskridit så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet, övergår emellertid ledningen till åklagaren. Om som ibland är fallet —— den fortsatta undersökningen friar den misstänkte, återgår dock som regel ledningen till polisen. Sådana växlingar förrycker arbetet och kan vara direkt skadliga för utrednings- resultatet.

Därtill kommer att det inte sällan uppstår tvekan om i vilken utsträck- ning åklagaren skall överta ledningen av förundersökningen i mål, som berör både kända och okända gärningsmän. Ofta kan det dessutom vara svårt att avgöra, om åklagaren som förundersökningsledare eller polischefen som personalchef på grund av bristande instruktioner är ansvarig för per- sonalens eventuella fel eller försummelser under förundersökningen. Dessa svårigheter beror i sin' tur på svårigheten att närmare bestämma innehållet i åklagarens uppgift som förundersökningsledare.

Av utredningstekniska skäl skulle det vidare vara en fördel om förun- dersökningsledarskapet låg hos polisen. Det skulle spara tid om utrednings- personalen i olika spörsmål kunde vända sig till sin egen chef och ej behövde gå till åklagaren. Ej sällan är polis och åklagare lokalt åtskilda. varför det kan vara förenat med vissa svårigheter att få till stånd ett per- sonligt sammanträffande. Men även om polis och åklagare finns i samma hus kvarstår vissa problem. Åklagaren är ej sällan upptagen av t.ex. domstolsförhandlingar och därigenom svår att träffa. Visserligen finns alltid en jourhavande åklagare, men denne är självfallet ej insatt i andra mål än sina egna och kan därför ej fylla den ordinarie förundersöknings- ledarens plats. För utredningspersonalen är åklagaren med andra ord ej »gripbar» på samma sätt som vad polischefen är. Utredningsförfarandet blir härigenom mera tungrott än vad det skulle vara om polischefen var förundersökningsledare.

Från äklagarhdll har man betonat att frågan om vem som skall leda för- undersökningen i brottmål år ett spörsmål av stor principiell och praktisk

betydelse. Frågan om en ändring av nuvarande ordning kan prövas t'örsl efter grundlig utredning och ingående överväganden.

Från åklagarsidan är erfarenheterna av nu rådande ordning goda. Någon principiell ändring i den riktning, som man från polishåll framfört önskemål om, är man därför inte beredd att förorda. I sammanhanget har också på— pekats att polismyndigheten sedan 1958 är förundersökningsledare även i vissa mål, där någon är skäligen misstänkt. Enligt 23: 3 RB skall således även om misstänkt finns polismyndigheten vara förundersökningsledare om »saken är av enkel beskaffenhet».

Förutom dessa mera allmänna synpunkter har man från åklagarsidan framhållit följ ande.

Rättssäkerhetssynpunkter kan ej anses tala för en lösning med polis- myndigheten som förundersökningsledare. Hittills gjorda erfarenheter visar, att åklagaren som förundersökningsledare på ett objektivt sätt har till- varatagit även den enskildes intresse under förundersökningen. Invänd- ningen att åklagaren genom sin befattning med förundersökningen medvetet eller omedvetet skulle påverkas så, att han var bunden av förutfattade meningar vid sitt beslut i åtalsfrågan, torde ej ha fog för sig. Den risk, som här skulle föreligga, måste rimligtvis bestå i att åklagaren fäster för stor vikt vid de skäl, som talar emot den misstänkte och därför kan antas vara benägen att väcka åtal utan att tillräckliga skäl föreligger. Den hitintills vunna erfarenheten styrker emellertid inte denna tanke. Antalet mål, som ogillas vid domstol på grund av att åklagaren ej har haft tillräckliga skäl för åtal, är tvärtom påfallande lågt.

Frågan om vem som skall fatta beslut om tvångsåtgärder är ett annat viktigt spörsmål. Åklagaren med sin juridiska utbilthing och sin erfaren- het av domstolspraxis måste generellt sett anses vara den mest lämpade att ta ställning till dessa för den enskilde medborgaren betydelsefulla avgö- randen. Från kontrollsynpunkt måste det vidare ligga ett betydande värde i att synpunkterna från två av varandra oberoende organ —— polismyndig— heten och åklagaren ställs mot varandra. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det inte vara tillfredsställande om polismyndigheten ensam skulle fatta beslut i dessa frågor.

Även effektivitetsskäl talar för att åklagaren bör ta aktiv del i utred- ningar, som ej är av rutinartad karaktär.

Förundersökningens syfte är dels att utgöra den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut dels att förbereda målet till den kommande huvudförhandlingen. Från åklagarens sida är det därför ett krav, att han kan påverka utredningen så att den i första hand utgör ett tillfredsställande underlag för att bedöma åtalsfrågan. Arbetsekonomiska skäl talar här för att åklagaren ingår i förundersökningsarbetet på ett förhållandevis tidigt stadium. Helt allmänt måste resultatet av förundersökningen bli bäst om denna sker under samverkan av åklagare och polis på det sätt som nu

sker. Att endast ge åklagaren möjlighet att komplettera en av polismyndig- heten redan utförd förundersökning synes ej kunna försvaras. Det måste anses betydelsefullt att en förundersökning får rätt inriktning från början, att den görs tillräckligt omfattande utan att därför bli för vittomfattande, att den klart belyser olika fakta, som har relevans i målet, m.m. För att nå dithän är en samverkan mellan åklagare och polis under förundersök— ningen både önskvärd och nödvändig.

En helt polisledd förundersökning kan inte ge samma goda utrednings- resultat som nuvarande ordning. Även om man anställde särskilda jurister inom polisen som förundersökningsledare fick dessa ej den breda över- blick över rättsområdet, som åklagaren får. Dessa jurister skulle sakna direkt kontakt med domstolspraxis och kunde således ej med samma säker- het som åklagaren bedöma spörsmål om bevisvärdering och andra liknande frågor, där just kontakten med domstolarna är av stor betydelse.

Som tidigare nämnts har utbildningen av polischefer och åklagare efter förstatligandet skilts åt. Delade meningar kan råda om det lämpliga häri. En sådan åtskillnad talar emellertid emot att polischefen är förunder— sökningsledare i utredningar, som fått viss bestämd inriktning, dvs. i praktiken utredningar, där det finns någon eller några skäligen misstänkta. Förundersökningens syfte att utgöra ett underlag för åtalsfrågans bedö- mande pråglar i detta senare skede i allmänhet utredningarna. Polischefen som saknar dels åklagarutbildning dels erfarenhet av domstolspraxis är där- för mindre lämpad ån åklagaren att leda förundersökningar, som passerat spanings— och efterforskningsstadiet.

Personliga intryck, som åklagaren får t. ex. av misstänkta och vittnen vid förhör under förundersökningen, spelar också en stor roll vid beslut om frihetsberövande, beslut om åtal o.s.v. Få åklagare torde sålunda i mål om grövre misshandel, våldtäkt, olaga hot o. (i., där bevisningen många gånger hänger på tilltron till en målsägande eller ett vittne, vara benägna att fatta beslut om frihetsberövande eller beslut om åtal utan att först ha skaffat sig ett personligt intryck av de inblandade. Denna möjlighet bereds åklagaren i dag i sin egenskap av förundersökningsledare. En ändring på detta förhållande skulle innebära att polis och domstolar hade möjlighet att genom ett muntligt förfarande bilda sig ett personligt intryck av de personer som hörs i målet medan åklagaren vid t. ex. sitt beslut i åtalsfrågan endast skulle ha skriftliga handlingar att tillgå. En sådan lösning är inte ägnad att skapa en säker grund för åklagarens beslut.

Om polismyndigheten övertog ledningen av förundersökningen även i svårare mål, skulle inom polisen behövas särskilda förundersökningsledare med juridisk kompetens. Från skilda synpunkter inte minst ekonomiska —— kan en sådan utbyggnad av polisorganisationen inte vara försvarbar. Des- sa förundersökningsledare skulle i stort utföra det arbete som åklagaren i dag utför under förundersökningen, ett arbete som åklagaren har'till godo,

när han senare skall fatta beslut i åtalsfrågan och därefter utföra talan irätten.

För egen del vill kommittén betona, att den fråga, som här kortfattat har belysts med synpunkter från såväl polis— som åklagarhåll, utgör ett centralt spörsmål inom förundersökningsförfarandet. Saken har stor principiell och praktisk räckvidd. En ändring av förundersökningsförfarandet i den riktning man förordat från polishåll skulle radikalt förändra såväl åkla— garens som polisens ställning. Frågan om en ändring av så grundläggande principer inom straffprocessen måste självfallet föregås av ingående ut- redning och noggranna överväganden.

Vid en sådan utredning aktualiseras också frågan om vilka uppgifter och vilket ansvar förundersökningsledaren har.

En förundersökning inleds som tidigare sagts vanligen av polismyndig- heten. Ledningen övergår därefter enligt huvudregeln till åklagaren så snart någon skäligen misstänks för brottet. Polismyndigheten är alltså i regel förundersökningsledare under den första delen av förundersökningen, dvs. spanings— och efterforskningsstadiet. Polischefen eller annat polisbefäl, som enligt gällande delegationsbestämmelser fullgör uppgiften som för— undersökningsledare, har självfallet ansvaret för undersökningens bedri- vande. Han skall ge utredningen dess inriktning. Tillgängliga resurser skall . användas på ett förnuftigt sätt. Viktigarefrågor skall han själv ta ställning * till. Han äger dock rätt och bör uppdra åt underordnad polisman att själv [ vidta mera rutinbetonade åtgärder. Ju mer kvalificerad polispersonal, som I står till förfogande, i desto högre grad kan möjligheterna till delegation ut- i

r I

nyttjas. På åklagaren som förundersökningsledare kan liknande synpunkter an—

läggas. I och med att han övertar ledningen övergår också ansvaret för den fortsatta förundersökningen på honom. När åklagaren ingår som förunder- sökningsledare har i allmänhet utredningen inriktats mot viss eller vissa , personer. Det åligger självfallet åklagaren som förundersökningsledare att i se till att utredningsarbetet koncentreras till vad som år betydelsefullt i målet. Förundersökningens ändamål är att vara den materiella grundvalen & för åklagarens åtalsbeslut samt att vara en förberedelse för huvudförhand- lingen i målet. Förundersökningen måste således svara mot de krav, som från dessa synpunkter ställs på den. Liksom polischefen bör åklagaren över- lämna utförandet av vissa enklare uppgifter till enskilda polismän. Det torde vara en fördel om förundersökningsledaren begränsar sina insatser i detaljarbetet. Endast om det av särskilda skäl är påkallat hör han ge direktiv i frågor av t.ex. polisteknisk natur. Genom att inte fördjupa sig i detaljer får han en bättre överblick över arbetet i stort och kan koncen- trera sig på de mera viktiga uppgifterna under förundersökningsarbetet.

Som tidigare sagts har man gjort den uppdelningen, att polismyndigheten skall vara förundersökningsledare under det inledande skedet. Så snart utredningen fått inriktning mot viss person, skall åklagaren överta led— ningen. Vad här sagts gäller ej de enklare brottmålen, där polismyndigheten leder förundersökningen från början till slut. Av skilda orsaker har man vid dessa mål en mindre omständlig procedur. En anledning till uppdel— ningen vid de grövre målen kan antas vara, att man anser polismyndigheten generellt sett mera lämpad än åklagaren att leda förundersökningen under det inledande spanings- och efterforskningsstadiet. Polischeferna är bättre utbildade för och har större erfarenhet av den arten av utredningsarbete än åklagaren. När utredningen däremot inriktats mot viss eller vissa per- soner ändras arbetets karaktår och åklagarens sakkunskap och erfarenhet kommer mera till sin rätt. Det gäller att driva utredningsarbetet så, att ut- redningsmaterialet kan tjäna bl.a. som underlag för att bedöma åtalsfrå— gan. Emellertid följer inte alla förundersökningar detta mönster, med ett inledande spanings— och efterforskningsskede och ett därefter följande skede med mera bestämd inriktning. Vid exempelvis en mordutredning är ej sällan viss person skäligen misstänkt under ett visst stadium utan att man därför kan säga att förundersökningen i dess helhet inriktats mot denne. Läget kan således vara det att utredningsarbetet —— trots att en person sitter anhållen fortfarande måste anses vara i huvudsak på spaningsstadiet. Åklagaren är förundersökningsledare. Om den misstänkte släpps på grund av bristande bevisning återgår i regel ledningen från åklagaren till polis- myndigheten. Det kan ifrågasättas om en sådan växling i ledningen vid en större förundersökning är lämplig.

Kommittén har ej ansett det böra ankomma på den att utreda eller ta slutlig ställning till här antydda frågor. Av avgörande betydelse för kom- mitténs inställning härvidlag har varit, att några skiljaktiga meningar ej råder i fråga om handläggningen av trafikmålen. I sådana mål är som ti- digare sagts polismyndigheten förundersökningsledare. Mellan åklagare och polis råder enighet om lämpligheten i denna ordning.

Kommittén har dock velat redovisa de synpunkter, som i denna fråga framförts till kommittén. Kommittén har härigenom också velat lämna myndigheter och andra organ, som har att yttra sig över kommitténs be- tänkande, tillfälle att anlägga synpunkter i saken. Härigenom bör det bli möjligt att ta ställning till spörsmålet om behov föreligger av en prin— cipiell utredning av frågan om förundersökningsledarskapet. Ett annat skäl är nödvändigheten av att redovisa önskemål om mera principiella änd- ringar som bakgrund till de ställningstaganden, som kommittén har att göra i detaljfrågor. Förslag som kommer att framläggas har därför, även om det inte sägs ut i varje särskilt fall, prövats mot bakgrunden av vad som redovisats i detta avsnitt. Förslagen har således utformats så att de inte utgör hinder för senare ändringar av mera principiell karaktär.

Som tidigare nämnts är enligt gällande rätt polismyndigheten förundersök- ningsledare i mål där någon är skäligen misstänkt, om saken är av enkel beskaffenhet. I övriga mål med sådana misstänkta är åklagaren förunder- sökningsledare. Vissa anvisningar i dessa frågor har utfärdats av riks— åklagaren och rikspolisstyrelsen. En redovisning sker här först av de an- visningar, som utfärdats för landet i dess helhet med undantag för Stock— holms och Göteborgs dklagardistrikt. Anvisningarna gäller från 1967.

Anvisningar angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål.

Enligt 23 kap. 3 5 första stycket rättegångsbalken inledes förundersökning i brottmål av polismyndighet eller åklagare. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken ej av enkel beskaffenhet skall i princip ledningen av undersökningen övertagas av åklagaren så snart någon person är skäligen misstänkt för brottet. Inträder åklagaren ej såsom undersökningsledare, slutföres utredningen av polismyndigheten.

Till ledning för avgörandet om saken är av enkel beskaffenhet samt beträffande vissa andra frågor i samband med förundersökningen meddelas följande av riks— åklagaren och rikspolisstyrelsen gemensamt utarbetade anvisningar.

15

Om annat ej framgår av 2 &, anses saken vara av enkel beskaffenhet när målet

angår

Ringa fall av misshandel (BrB 3: 5). Vållande till kroppsskada eller sjukdom (BrB 3: 8). Ofredande (BrB 4: 7). Stöld (BrB 8:1). Snatteri (BrB 8: 2). Tillgrepp av fortskaffningsmedel (BrB 8: 7 första st.). Häleri och liäleriförseelse (BrB 9: 6 första st. och 7) i anslutning till stöld, snatteri eller tillgrepp av fortskaffningsmedel om förundersökningen bedrives

gemensamt.

8. Bedrägligt beteende (BrB 9: 2). 9. Olovligt brukande (BrB 10: 7). 10. Skadegörelse (BrB 12: 1), dock icke skadegörelse genom brand. 11. Åverkan (BrB 12: 2). 12. Fylleri ( BrB 16:15 ). 13. Förargelseväckande beteende (BrB 16: 16). 14. Våldsamt motstånd (BrB 17: 4). 15. Missfirmelse mot tjänsteman (BrB 17: 5). 16. Brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen. 17. Brott mot trafikbrottslagen. 18. Brott mot vägtrafikförordningen. . Brott mot uppbördsförordningen.

F?”?FWNF

20. Brott mot övriga specialstraffsrättsliga bestämmelser med endast böter i straffskalan.

25

Beträffande brott som avses i 1 5 skall åklagaren inträda som undersöknings- ledare

1. När fråga uppstår om användande av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledaren att besluta därom jämlikt 24— 28 kap. rättegångsbalken ; dock ej i fråga om beslag när viss tidsfrist för åtals väckande icke är före- skriven, eller i fråga om kroppsbesiktning (blodprov m.m.) vid brott mot 4 & trafikbrottslagen;

2. när fråga uppkommer att offentlig försvarare bör förordnas under förunder- sökningen;

3. när annan åtgärd av domstol kan erfordras under förundersökningen, t. ex.

utseende av sakkunnig eller föreläggande eller prövning enligt 23:19 RB (jämför dock 7 % nedan); när särskild åtalsprövning är föreskriven i brottsbalken ; när den misstänktes sinnesbeskaffenhet kan antagas avvika från det normala (dock ej när å brottet ej kan följa svårare straff än böter) ;

6. när det visar sig, att målet är svårbedömt eller det eljest med hänsyn till utredningens art eller omfattning är påkallat.

Fl!"

35

Har anmälan om brott inkommit direkt till åklagaren och har åklagaren beslutat att förundersökning skall inledas, äger han överlämna till polismyndigheten att leda förundersökningen om saken är av enkel beskaffenhet.

45.

Uppstår mellan polismyndigheten och åklagaren delade meningar om huruvida saken är att bedöma som enkel, skall åklagaren vara undersökningsledare.

55

Förekommer, sedan åklagaren inlett förundersökning eller övertagit ledningen av förundersökningen angående visst brott, anledning antaga att den misstänkte gjort sig skyldig även till annat brott, skall polismyndigheten utan dröjsmål bereda åklagaren tillfälle att övertaga ledningen av förundersökningen beträffande detta brott. Motsvarande gäller om annan person misstänkes ha begått brott, som står i samband med förstnämnda brott.

65

När polismyndighet inleder förundersökning rörande brott av särskilt all- varlig beskaffenhet (mord, mordbrand etc.) skall polismyndigheten genast lämna meddelande om brottet till åklagaren.

75

Har i mål, vari förundersökningen ledes av polismyndighet, den misstänkte erkänt brottet och är brottet sådant, som avses i 3 5 andra stycket lagen den

29 juni 1964 om personundersökning i brottmål, åligger det polismyndigheten att utan dröjsmål göra anmälan till åklagaren om erkännandet. Sådan anmälan föranleder i och för sig icke att åklagaren övertar ledningen av förundersökningen. I fall då den misstänkte vid brottets begående var under aderton år, får särskilda skäl anses föreligga att icke underrätta domstolen om den misstänktes erkän- nande. I dessa fall behöver följaktligen anmälan om erkännandet ej heller göras till åklagaren.

85

Har polismyndighet beslutat att icke inleda eller att nedlägga förundersökning, skall vid begäran från anmälare eller annan person om förnyad prövning denna göras av åklagare.

De anvisningar, som gäller för Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, skiljer sig inte i någon betydande utsträckning från dem som gäller för landet i övrigt. Den huvudsakliga skillnaden ligger i att i dessa två distrikt ytterligare ett antal brott hänförts till mål av enkel beskaffenhet. Sålunda har i 1 & tillagts bl.a. vållande till annans död i samband med trafikolycka, hemfridsbrott och olaga intrång, brott mot 8 kap. brottsbalken utom rån och grovt rån, otuktigt beteende samt våld eller hot mot tjänsteman.

Som framgår av innehållet i 1 g i anvisningarna är det ett förhållandevis stort antal brott, som ansetts vara av »enkel beskaffenhet». Samtliga brott mot trafikbrottslagen och vägtrafikförordningen har sålunda hänförts under denna rubrik. Vidare har ett inte oväsentligt antal utredningar om brott enligt brottsbalken ansetts vara mål av enkel natur. Av de mera kvalifi- cerade bland dessa brott kan nämnas stöld, tillgrepp av fortskaffningsme- del, vissa former av häleri samt skadegörelse. För Stockholms och Göte— borgs del har man som nyss sagts gått ännu längre.

Det resultat, som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen i samråd här kommit fram till, utgör enligt kommittén en lämplig lösning. Liknande an- visningar har sedan flera år funnits i bl.a. Stockholm. Erfarenheterna där- ifrån har varit goda. Förfarandet vid utredningarna skulle onödigtvis be- tungas om åklagaren i de mål, som omfattas av överenskommelsen, alltid skulle inträda som förundersökningsledare, så snart någon skäligen kunde misstänkas för brottet. Genom den träffade överenskommelsen kommer polismyndigheten att vara förundersökningsledare i ett stort antal mål. Hitintills har inom skilda delar av landet rått olika praxis beträffande vilka brott som skulle betecknas som enkla och sålunda i princip vara förbe— hållna polismyndigheten. Den i anvisningarna gjorda uppräkningen kan knappast sägas medföra någon större förändring för storstädernas del. Däremot torde överenskommelsen för stora delar av landet i övrigt inne— bära, att polismyndigheten kommer att ingå som förundersökningsledare i ett betydligt större antal fall än hitintills. Ökade krav kommer härigenom på många håll att ställas på polisen. Man kommer härvid även att få erfarenheter, som kan ge vägledning i den tidigare berörda frågan, om vem

som i princip bör ha ansvaret för ledningen av förundersökningen.

Mot den utveckling, som har skett på detta område och som sålunda har inneburit att polismyndigheten blivit förundersökningsledare i ett allt större antal mål av mera rutinbetonad karaktär, synes någon erinran inte kunna göras. Tvärtom torde utvecklingen från arbetsekonomiska och andra synpunkter ha varit till fördel. Sedan man från riksåklagarens och rikspolisstyrelsens sida fått erfarenheter av hur de senast utfärdade an- visningarna verkat i praktiken, förutsätter kommittén att anvisningarna blir föremål för översyn. Det finns därvid anledning förmoda att erfaren- heterna från fältet visar att ledningen av förundersökningen i andra brott än de, som nu tas upp iöverenskommelsen, anses böra flyttas från åklagarna till polismyndigheten. Emellertid lägger enligt kommitténs uppfattning nu- varande lagregler hinder i vägen för en sådan ytterligare överflyttning. Denna får som tidigare sagts inte gå över den gränslinje, som markeras av begreppet »sak av enkel beskaffenhet». I detta sammanhang kan anmär- kas att 1951 års rättegångskommitté, som föreslog införandet av detta be- grepp, som exempel anförde mål av mera rutinmässig karaktär, vilka ej erbjöd svårigheter ur juridisk synpunkt, såsom enklare stöldmål. Uttrycket »sak av enkel beskaffenhet» kan mot bakgrunden härav under alla för- hållanden inte anses ge utrymme åt att till polismyndigheten överflytta flera mål än vad som hittills skett. Redan den praxis som nu utvecklas måste anses vara av den art, att den utgör en mycket vid tolkning av ut- trycket »enkel beskaffenhet».

Av det tidigare anförda har framgått att kommittén ej ansett sig böra ta ställning till den principiella frågan om vem som skall ha ansvaret för ledningen av förundersökningen. Kommittén utgår således ifrån att den nu gällande huvudregeln att åklagaren skall överta ledningen av förunder- sökningen, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet, tills vidare skall bestå. Från denna regel bör dock möjl" eter öppnas för mera vid- sträckta undantag än vad uttrycket »sak av en 1 beskaffenhet» ger utrym- me för. Liksom hittills bör det dock även i fortsättningen vara i mål av ej alltför komplicerad karaktär, som polismyndigheten är förundersöknings- ledare. Kommittén föreslår att undantagsregeln får det innehållet, att polis- myndigheten är förundersökningsledare, om saken ej är av svårare beskaf- fenhet.

Den föreslagna utformningen av 23: 3 RB ger praxis möjlighet att —— om och när behov därav kan anses föreligga utveckla sig på det sättet att ledningen av förundersökningen vid andra ej alltför svåra brott går över från åklagaren till polismyndigheten. Som exempel på sådana brott kan nämnas misshandel, oredligt förfarande, allmänfarlig vårdslöshet och osant intygande.

Kommittén vill dock i detta sammanhang erinra om att även om själva brottet är av sådan beskaffenhet att polismyndigheten skall vara förunder-

sökningsledare till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas, omständighe— terna i övrigt dock kan vara sådana att åklagaren bör överta ledningen av förundersökningen. Sådana fall har i den mellan riksåklagaren och riks- polisstyrelsen träffade överenskommelsen intagits i 5 2. Den avvägning som där har skett synes i stort sett lämplig.

Kommittén har också övervägt om ändring behöver göras i de föreskrif- ter, som närmare reglerar frågan om vilken befattningshavare inom polisen som skall vara förundersökningsledare (Lagen om vad som avses med po- lismyndighet och kungörelsen om handläggning av vissa polischefsuppgif— ter). Enligt den ordning som nu gäller kan uppgiften att vara förundersök- ningsledare i brottmål fullgöras av lägst förste polis- eller kriminalassistent om saken är av enklare beskaffenhet samt i övriga fall av lägst biträdande polis- eller kriminalkommissarie.

Enligt kommittén bör den föreslagna ändrade gränsdragningen mellan polismyndighet och åklagare i 23: 3 BB i fråga om ledningen av förunder- sökningen motsvaras av en utvidgning när det gäller befogenheten för lägst förste polis- eller kriminalassistent att vara förundersökningsledare. Hinder bör således inte föreligga mot att låta förste polisassistenter med goda kun- skaper om och erfarenhet av trafikutredningar, t.ex. polispersonal i trafik- utredningsbussar, vara förundersökningsledare även i något mera kompli- cerade trafikmål. Begränsningen till »sak av enklare beskaffenhet» torde i dag hindra en sådan delegation. Kommittén föreslår att begreppet »enklare» byts ut mot »ej mera svårbedöm—d». Härigenom vidgar man kretsen av mål, i vilka lägst förste polis- eller kriminalassistent kan vara förundersöknings- ledare så, att ett rationellt utredningsförfarande kan bedrivas. En sådan ut- vidgning kan inte anses åsidosätta skäliga rättssäkerhetskrav.

Kommittén vill i detta sammanhang betona vikten av att polischeferna utnyttjar sina möjligheter att på lägre befattningshavare delegera uppgif- ten att vara förundersökningsledare. Om så inte sker blir självfallet den föreslagna ändringen utan värde. Möjligheterna att till lägre befattnings- havare delegera uppgiften att vara förundersökningsledare har på många håll hittills inte utnyttjats. Då sådan delegation som redan tidigare sagts är nödvändig för att de lägre befattningshavarna skall kunna besluta om t.ex. nedläggande av förundersökning bör denna fråga ägnas ökad upp- märksamhet.

Kommittén har i enlighet med det anförda utarbetat förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 35 rättegångsbalken. Detta förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga 1. Kommittén har vi— dare utarbetat förslag till ändrad lydelse av 4 & kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter, bilaga 8.

Underrättelse angående misstanke om brott Ur förarbetena Processkommissionen (SOU 1926: 32) uttalar bl.a. (s. 47, 66, 67 och 69).

Vid den förberedande undersökningen, som ju måste anses såsom en del av rättegången i vidsträckt bemärkelse, är det däremot ingalunda alltid fallet, att det finnes någon, mot vilken undersökningen är riktad. När de första spaningar- na verkställas, är det ofta alldeles ovisst, vem rättsproceduren kan komma att gälla. Även om någon anledning förekommer till antagande att en viss person begått brottet, kan denna anledning vara så svag, att undersökningen ej kan särskilt riktas emot honom. Så länge detta är fallet, bör han behandlas på samma sätt som övriga personer, vilka kunna höras till upplysning i saken eller emot vilka annan åtgärd kan vidtagas. Därest spaningarna hava framgång, inträder emellertid en tidpunkt, då de besvärande omständigheterna mot viss person bliva så starka, att undersökningen kan riktas emot honom. Då detta sker, blir hans ställning i avseende å undersökningen väsentligen förändrad. Han får i viss mån samma ställning som en tilltalad; han blir sålunda underkastad vissa partsskyldigheter men får ock vissa partsrättigheter. Att närmare angiva, när en sådan situation skall anses föreligga, är tydligen icke möjligt. Den kan emellanåt föreligga redan vid förundersökningens början. På grund av den frihet från former, som råder i förfarandet under den förberedande undersökningen, blir en sådan vändning i undersökningen i regel ej bunden vid något särskilt beslut av undersökningsmyn— (ligheten. Det får bero på ett mera fritt bedömande, när undersökningen kan an- ses riktad mot viss person. Emellanåt givas emellertid beslut, som tydligen ådaga- lägga, att så är förhållandet. Sådana äro beslut om anhållande eller häktning. Detsamma kan vara fallet med beslut om hämtande till förhör, beslag eller hus- rannsakan. Så snart den undersökande myndigheten i ord eller gärning be— tecknat viss person såsom föremål för undersökningen, bör detta stadium anses ha inträtt.

Förut har utvecklats, hurusom den reformerade rättegången i brottmål bör inrättas med huvudsaklig tillämpning av ackusationsprincipen. Att denna princip dock icke kan vinna användning vid en av statsåklagare eller polismyndighet företagen förberedande undersökning är uppenbart. Denna undersökning måste enligt sakens natur till stor del bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas hava kännedom om något, som kan lända till upplysning i saken. Rätt att före- taga sådant förhör bör därför tillkomma undersökningsförrättaren, och det måste naturligen bero på denne att taga initiativ till förhöret liksom till övriga under— sökningsåtgärder.

Att vi här i landet icke kunna underlåta att anlita den källa till upplysning, som ligger i den misstänktes egen utsaga, är uppenbart. Och för att den förbe- redande undersökningen må bliva effektiv, måste vi tillåta förhör med den miss- tänkte även under denna undersökning. Under det stadium av undersökningen, då denna ej riktats mot viss person, blir det ej någon skillnad mellan förhör med den, emot vilken någon misstanke må förefinnas, och förhör med andra personer. Sedan utredningen hunnit så långt, att undersökningen riktats mot viss person,

blir ställningen något ändrad. Att den misstänkte även under detta stadium bör kunna höras är givet. Men det erfordras vissa regler om sådant förhör, särskilt i syfte att förekomma sådana missbruk, som inkvisitionsprincipen i dess stränga tillämpning medfört.

Ehuru det är nödvändigt att låta undersökningsförrättaren höra den, som miss- tänkes för brottet, bör dock enligt de allmänna grunderna för processens anord- ning tillses, att härvid lika litet som vid förhör inför domstol förekomma miss- bruk. Det är sålunda icke lämpligt, att den misstänkte vid förhörets början hålles i ovetenhet om den mot honom riktade misstanken och genom försåtligen framställda frågor lockas att uttala sig. Sedan undersökningen blivit riktad mot viss person såsom misstänkt för brottet, skall denne vid första förhöret underrättas om den mot honom föreliggande misstanken och uppmanas att i ett sammanhang sanningsenligt berätta vad han vet om saken.

Så snart en undersökning blivit riktad mot viss person såsom misstänkt för brottet, bör den misstänkte, enligt vad förut angivits, äga åtnjuta biträde av för- svarare.

Processlagberedningen (SOU 1938: 44) uttalar bl.a. (s. 293).

För att den misstänkte skall kunna begagna sin rätt att vid förundersökningen anlita försvarare och i övrigt tillvarataga sina intressen är av vikt, att han erhål- ler underrättelse om att misstanke är riktad mot honom. Å andra sidan måste beaktas, att en alltför tidig underrättelse kan medföra, att den misstänkte söker undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Även om under det första stadiet av förundersökningen, efterforskningen, anledning finnes till miss— ! tanke mot viss person, ehuru någon mera avgörande bevisning ej föreligger, kan ' i många fall vara olämpligt att underrätta honom därom. Han kan sålunda på detta stadium underkastas förhör utan att sådan underrättelse lämnas honom. Då däremot så mycket material samlats, att han kan sägas vara skäligen misstänkt för brottet, och förundersökningen sålunda är riktad mot honom, hör han under- rättas om misstanken. Sådan underrättelse behöver dock ej lämnas, förrän den misstänkte på detta stadium höres.

Kommitténs överväganden och förslag

När förundersökningen kommit så långt, att någon skäligen misstänks för brott, skall denne vid förhör underrättas om misstanken (23: 18 RB). Vid undersökningar som kommittén företagit angående anledningar till dröjsmål med förundersökningen i trafikmål har frågan om tidpunkten för underrättelse om misstanke uppmärksammats. Den omständigheten att misstanke enligt 23: 18 RB meddelats i ett senare skede av utrednings- arbetet, har nämligen i viss utsträckning ansetts fördröja detta.

Kommittén har undersökt den praxis som för närvarande tillämpas vid meddelande av misstanke för vårdslöshet i trafik och funnit att det råder en viss oenhetlighet. Det förekommer således på några håll att misstanke i allmänhet meddelas redan vid det första förhöret med vägtrafikanten,

i vissa fall t.o.m. redan ute på trafikolycksplatsen, medan på andra håll underrättelse om misstanke lämnas först i samband med ett s.k. slut- förhör. Det synes således som om skilda uppfattningar råder om tid- punkten när skälig misstanke för ett trafikvårdslöshetsbrott skall anses ha uppkommit och följaktligen enligt 23: 18 RB underrättelse om misstanke skall lämnas den som hörs. Kommittén har vidare erfarit att den miss- tänkte, exempelvis vid olovlig körning, ej sällan omedelbart på gatan får underrättelse om misstanken. Även utanför trafikrättens område före- kommer det att underrättelse om misstanke ges när den misstänkte hörs exempelvis på polisstation i omedelbart samband med ett ifrågasatt brott. Detta gäller särskilt i sådana fall, där utredningen kan slutföras i ett sammanhang, exempelvis vid bedrägligt beteende och våldsamt motstånd.

Från praktisk synpunkt talar starka skäl för att underrättelse om miss- tanke ges så snart som möjligt. Särskilt i sådana fall, där en misstänkt är svår att anträffa är det uppenbart av största värde att även underrät— telsen om misstanke enligt 23: 18 RB klaras av i omedelbart samband med det ifrågasatta brottet. Det förorsakar nämligen ej sällan polisen mycket arbete att iefterhand åter söka kontakt med en hörd enbart för att under- rätta denne om misstanke.

Den av kommittén här aktualiserade frågan får emellertid ej enbart lösas med utgångspunkt från praktiska överväganden. Från principiell synpunkt kan det också starkt ifrågasättas om det överensstämmer med de tankar som ligger bakom nuvarande lagstiftning att först i ett sent skede av utredningen lämna underrättelse om misstanke. Av förarbetena fram- går nämligen klart att en i realiteten misstänkt så snart som möjligt bör få besked om att han hörs som misstänkt. Han får inte förledas att tro, att förhöret närmast är ett vittnesförhör. I detta sammanhang kan även erinras om att det under förarbetena till BB (processkommissionen SOU 1926: 32 s. 66) inte utan visst fog ifrågasattes om förhör med den misstänkte skulle få användas som upplysningskälla. Mot denna bakgrund framstår det än mera klart att underrättelsen om misstanke bör ges så fort som möjligt.

Underrättelsen enligt 23: 18 RB har i skilda avseenden betydelse för den misstänkte. Underrättelsen ger den misstänkte besked om det brott för vil- ket han är misstänkt. Den ger honom tillfälle att anlita försvarare och att även i övrigt tillvarata sina intressen. Den misstänkte behandlas efter under- rättelsen som part och får som sådan vissa partsrättigheter. Vidare skall han så snart som möjligt få del av utredningen. Han kan få närvara vid förhör.

Kommittén vill även något beröra innebörden av begreppet skäligen misstänkt"), dvs. den förutsättning som skall föreligga, för att underrättelse

10 Se även nedan 5. 296.

om skälig misstanke skall lämnas. RB laborerar som bekant med flera olika grader av misstanke. Särskilt är härvid att uppmärksamma de fyra variationerna, att vederbörande kan misstänkas, är skäligen misstänkt (skäligen kan misstänkas), är på sannolika skäl misstänkt eller att till- räckliga skäl (för åtal) föreligger. Variationerna är här upptagna efter miss— tankens växande styrka, från den lägsta till den högsta graden av miss- tanke.

Uttrycket skäligen misstänkt markerar en viktig gräns under förundersök- ningsstadiet. Lagen anknyter vittgående konsekvenser till denna tidpunkt med hänsyn till den fortsatta utredningen (23: 18 RB). Denna misstanke utgör bl. a. primär förutsättning för att åtskilliga straffprocessuella tvångs— åtgärder skall få vidtas.

Uttrycket innebär — enligt vad som framhålls i lagmotiven _ större krav på misstankens styrka än som innefattas i »kan misstänkas» (se t. ex. 23: 9 RB); det behövs dock inte att omständigheterna ger sannolika skäl för misstanken. Enligt JO skall verkliga skäl finnas för misstanken mot ve- derbörande; det måste föreligga påtagliga objektiva grunder till stöd för misstanken (JO 1957 s. 49). Tydligen måste det för skälig misstanke för— utsättas, att undersökningsmaterialet vunnit ökad omfattning och att man kan bygga en någorlunda säker grund för misstanken mot viss bestämd person. Undersökningen har nått det stadium, att den kan sägas vara riktad just mot denne misstänkte.

Vad härefter angår termen »på sannolika skäl misstänkt» (se t. ex ; 24: 1 RB) med vilken en jämförelse lämpligen bör göras —— anses denna _ innebära, att misstanken ytterligare accentuerats. Omständigheterna skall [ vara sådana, att misstanken vid en objektiv bedömning av situationen ; kommer att framstå som berättigad (JO 1953 s. 327 och 1957 s. 48). Den tolkningen har uttalats, att skälen mot den misstänkte skall vara så starka, att en erfaren och omdömesgill person måste finna en misstanke om att » vederbörande begått brottet fullt berättigad. Detta innebär, att övertygande " bevisning om skuldens sannolikhet krävs (Hassler, Förfarandet i brottmål före domsförhandling s. 16 resp. Föreläsningar över den svenska krimi- nalprocessen I s. 208 f). _

Innebörden av de nämnda uttrycken är naturligtvis mycket besvärlig att ; fixera och kan knappast fångas i någon allmän formel. De ovan återgivna * uttalandena visar svårigheterna att konkret ange vad uttrycken innebär. Vad är egentligen den reella skillnaden mellan att misstanken framstår som objektivt berättigad och att den stöds av påtagliga objektiva grunder? Och även för att någon skall kunna misstänkas, denna svagaste form av misstanke, måste väl »verkliga skäl» förekomma? Den enda hållpunkten är att RB använder en skala för graden av misstanke, för bevisningens styrka (jfr skalan hos Ekelöf, Rättegång, fjärde häftet, s. 66), med ett visst antal punkter, markerande olika grader av misstanke. Att det avses varie-

rande mått av misstanke enligt en inbördes proportional utsäger lagstiftaren; frågan om när de olika måtten skall anses fyllda har däremot i stort sett lämnats obesvarad.

Den här aktualiserade frågan om den lämpligaste tidpunkten för under- rättelse av misstanke har visserligen stort intresse för samtliga brottmål. Emellertid har kommittén funnit att det här är möjligt att begränsa över- vägandena till trafikrätten. I fortsättningen vill därför kommittén endast beröra trafikmålen. Förhållandena är nämligen i dessa fall ej sällan sådana, att särskilda synpunkter kan läggas på frågan om den lämpligaste och rik- tigaste tidpunkten för underrättelse om misstanke.

För de fall där ansvar för trafikovarsamhet ifrågasätts och utredningen närmast är föranledd av en inträffad trafikolycka vill kommittén framhålla följande. Redan i ett mycket tidigt skede av förundersökningen torde ej sällan skälig misstanke om trafikovarsamhet kunna riktas mot en eller flera av de i trafikolyckan inblandade vägtrafikanterna. Denna misstanke kan ofta stödjas på objektiva konstateranden på olycksplatsen angående broms- spår, skador, färdriktning m. m.

Kommittén har vid sitt arbete med trafikovarsamhetsutredningarna fun- nit att det från såväl rättssäkerhets- som rationaliseringssynpunkt är mest fördelaktigt att hela utredningsarbetet utförs i så nära anslutning till den aktuella trafikhändelsen som möjligt. Helst skall således samtliga förhör hållas i omedelbar anslutning till olyckan. Detta har i praktiken i stor utsträckning visat sig möjligt enligt vad erfarenheterna från kommitténs försöksverksamhet gett vid handen. Kommittén utgår ifrån att i fort- sättningen kom'mer trafikolycksutredningarna i stor utsträckning att verk— ställas av specialutbildad personal, som har tillgång till särskilt utrustade personbilar eller bussar. I dessa fordon kommer att finnas tillgång till allt material för att på olycksplatsen kunna slutföra en undersökning. Med hänsyn till att således även förhöret med den eller de misstänkta hålls på olycksplatsen inträder ej sällan tidpunkten när underrättelse om skälig misstanke bör lämnas redan i samband med det förhör som hålls på olycksplatsen.

I detta tidiga skede är det ofta ej möjligt att närmare precisera de olika momenten i den vårdslöshet i trafik för vilken ansvar ifrågasätts. I regel krävs härför att utredningen är helt färdigställd. Detta vårdslöshetsbrott är även till sin natur sådant att många gånger tveksamhet råder i fråga om gärningsbeskrivningen. Bevistekniska problem påverkar ej sällan i hög grad ställningstagandet. Det kan därför ej krävas att i detta skede de olika momenten i gärningsbeskrivningen närmare preciseras (se JO 1964 s. 106 ff).

När det gäller trafikonykterhetsbrotten synes som regel underrättelsen om skälig misstanke böra lämnas senast samtidigt med att beslut om blod- prov fattas. Ofta torde underrättelsen kunna lämnas redan ute på platsen ' för polisingripandet.

Enligt 23:13 RB äger förundersökningsledaren vid undersökningens verk- ställande anlita biträde av polismyndighet så ock uppdra åt polisman att vidta särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Med stöd härav har enligt kommittén förundersökningsledaren befogenhet att till enskild polisman delegera rätten att underrätta om miss- tanke samt att även besluta när sådan underrättelse skall lämnas.

Även om praxis skiftar förekommer det enligt vad kommittén erfarit i stor utsträckning att denna möjlighet till delegation utnyttjas. Den polis- man, som hör den misstänkte, beslutar således själv om den hörde skall underrättas om misstanke om brott och även när sådan underrättelse skall lämnas. Kommittén har för sin del inte någon erinran mot den praxis, som har utvecklat sig på detta område. Tvärtom måste den från skilda synpunkter anses som önskvärd.

Helt allmänt måste utredningsmännen inom polisen i regel anses ha erforderliga kvalifikationer för att själva meddela underrättelse om skälig misstanke. De erfarenheter man har från distrikt där så har skett talar otvetydigt härför. När det gäller trafikmålen finns dessutom särskilda skäl, som talar för att denna delegationsrätt bör utnyttjas. Många polismän ägnar sig sålunda nästan uteslutande åt trafikutredningar och får på det sättet god kännedom om och erfarenhet av sådana mål. Som exempel på en grupp polismän, som bl.a. i detta avseende svarar mot högt ställda krav, kan nämnas personalen på de utredningsbussar, som numera finns på flera platser i landet. Är den enskilde polismannen emellertid tveksam i sitt ställningstagande, hör han självfallet rådfråga sitt befäl. När under— rättelse om misstanke ges på polisstation finns så gott som undantagslöst polisbefäl tillgängligt. Även i andra fall, t.ex. ute på olycksplatser, torde kontakt kunna nås med sådant befäl om tveksamhet i något hänseende föreligger från polismannens sida.

Enär några tjänsteföreskrifter i den fråga, som här belysts, ej finns och eftersom praxis skiftar mellan olika platser i landet, bör centrala anvis- ningar utfärdas. Det bör enligt kommitténs mening ankomma på rikspolis- styrelsen att efter hörande av riksåklagaren tillse att polisens förfarande i här angivna hänseenden sker efter enhetliga principer. 1 vad mån dessa an- visningar bör bli generella eller endast omfatta trafikmålen synes böra över- lämnas åt styrelsen att avgöra.

Väglängden för hämtning till förhör Ur förarbetena

Frågan om hämtning till förhör berördes redan i ett inom justitiedeparte- mentet år 1919 utarbetat utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m.m. I utkastet upptogs bl.a. en bestämmelse

(1 kap. 5 €) att undersökningsledare, som hade att leda polisundersökning angående brott ägde till förhör inför sig eller underlydande polisman in- kalla var och en som antogs kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen. Förhöret fick dock ej hållas på plats, som låg längre än femton kilometer från det ställe, där den kallade uppehöll sig när kallel- sen delgavs. Om den, som sålunda fick kallas till förhör, var misstänkt för brottet eller hans hörande eljest var av synnerlig vikt för undersökningen, ägde undersökningsledaren, om det kunde befaras, att vederbörande ej skulle hörsamma kallelsen, förordna, att han skulle inställas.

Vid remiss till lagrådet av förslag till lag i ämnet yttrade departements- chefen _— under hänvisning till att i några remissyttranden över utkastet anmärkts, att vid bestämmandet av inställelseskyldigheten det längst med- givna avståndet från platsen för kallelsens delgivning till platsen för för- höret satts för kort _ att han ej ansåg det lämpligt att pålägga en vid- sträcktare inställelseplikt. För de större distrikten, särskilt i Norrland, torde enligt hans mening förundersökningsledaren, när den som skulle höras vistades på längre avstånd inom distriktet och förundersökningsle- daren ej själv kunde företa resan, få för förhöret anlita biträde av kriminal- polis.

1 lagrådet ansåg två ledamöter, att det i förslaget angivna avståndet var för snävt och förordade en utsträckning till trettio kilometer. Det borde enligt deras mening inte möta några betänkligheter att stadga detta maxi- miavstånd för hela riket. I landets tätare befolkade delar torde detta avstånd i regel inte behöva utnyttjas, och även när så erfordrades, syntes tillgängliga goda kommunikationer oftast göra stadgandet föga betungande. Lagrådets övriga ledamöter fann begränsningen till femton kilometer i hög grad betänklig när det gällde inställande av den för brottet eller del— aktighet däri misstänkte. Garanti för att inställelse av misstänkt inte ägde rum på allt för långa avstånd kunde vinnas på ett lämpligare sätt genom att låta den misstänkte föras till den förundersökningsledare, som var närmast tillgänglig från den ort, där den misstänkte antogs uppehålla sig vid anträffandet.

Förslaget blev ej förelagt riksdagen. Processkommissionen föreslog i sitt betänkande angående rättegångsvä- sendets ombildning (SOU 1926: 32) bl.a. att statsåklagare skulle utrustas med rätt att hämta den som utan giltigt skäl underlät att hörsamma kal- lelse till förhör och som befann sig i den stad eller eljest på visst mindre avstånd från den ort, där förhöret hölls. Om det kunde befaras att den, emot vilken undersökning var riktad, i anledning av kallelsen skulle avvika eller undanröja bevisning, ägde statsåklagaren förordna, att han skulle hämtas utan föregående kallelse.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43, 44) upptogs i 23: 7 ett stadgande av samma lydelse som finns i gällande lag

med undantag för att våglängden var begränsad till 15 kilometer. I bered- ningens motiv till nämnda stadgande anförs bl. a. (s. 287 f).

Skall förhör med någon hållas å annan plats än den, där han uppehåller sig, bör han i regel kallas till förhöret. Någon skyldighet att infinna sig till sådant förhör bör dock ej föreligga, om våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, överstiger ett visst avstånd, i förslaget bestämt till femton kilometer. över- stiger våglängden icke den sålunda angivna, bör, om den som kallats utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, förhörsledaren äga att hämta honom till förhöret.

För säkerställande av utredningen kan stundom vara av vikt, att hämtnings— möjlighet föreligger även utan föregående kallelse. Särskilt då det gäller den för brottet misstänkte, kan ofta befaras, att han icke skulle komma att hörsamma kallelse att inställa sig. Genom kallelse blir han varskodd om att misstankar äro riktade mot honom och kan därigenom föranledas att söka undanröja be- visning eller på annat sätt försvåra utredningen. I nu antydda fall kan visser- ligen den misstänkte enligt bestämmelserna i 24 kap. anhållas, men om till- räckliga skäl härtill ej föreligga, hör han kunna hämtas till förhör. Även i fråga om annan än den misstänkte kan en kallelse vara olämplig, t.ex. om han kan tänkas komma att varna den misstänkte eller vara denne behjälplig med att undanröja bevisning. I 7 5 andra stycket har därför medgivits rätt att utan föregående kallelse hämta den som skall höras, om det kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjandc av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Stadgandet har ansetts böra avse allenast fall, då undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och gäller endast, om den som skall höras befinner sig inom en våglängd av * femton kilometer från den plats, där förhöret skall äga rum. Den prövning, ' som bör föregå ett beslut om hämtning i nu avsedda fall, är av den beskaffenhet, : att den bör verkställas av undersökningsledaren och icke anförtros åt polisman. .

Beredningens förslag godtogs och bestämmelserna om hämtning till förhör infördes i 23: 7 RB. Väglängden bestämdes således till 15 kilo— meter.

I motion vid 1958 års riksdag (nr II: 351) hemställdes om ändring av gränsen för hämtning till förhör från 15 till 20 kilometer. Som motivering anfördes bl.a. att nuvarande regler medförde praktiska olägenheter inom j skilda delar av landet, bl. a. i Stockholm. |

I skrivelse till Konungen (rskr 1958: 191) anhöll riksdagen om förslag till utsträckning av den i 23: 7 RB angivna våglängden för hämtning till för- hör.

I anledning av riksdagens skrivelse upprättades på hösten 1958 inorn justitiedepartementet en promemoria med förslag till ändring av stadgan- det. I promemorian framhålls bl.a. att om det gäller att utsträcka den i 23: 7 RB angivna våglängden det måste beaktas att reglerna om maximi- avstånd utgör uttryck för den allmänna principen att förundersökning skall så bedrivas att ej någon onödigt får vidkännas kostnad och olägenhet. Med hänsyn härtill har det i promemorian ansetts uteslutet att helt slopa

maximeringen. Det uttalas att försiktigheten snarast torde bjuda att man här går fram med stor varsamhet.

l promemorian anförs vidare.

En utvidgning kan tydligen tänkas utformad på olika sätt. Det har sålunda framförts att reglerna om avståndsmaximering skulle differentieras med hänsyn till de skiftande förhållandena inom skilda delar av riket. Eftersom det i prak- tiken torde vara ytterligt svårt _ för att icke säga omöjligt —- att på ett rätt- visande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan knappast får anses vara av sådan vikt, att den motiverar en alltför vidlyftig reglering, torde tanken härpä böra avvisas. Ej heller torde en bättre lösning kunna ävägabringas genom att avgränsningen sker annorledes än genom angivande av viss vägsträcka.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas i promemorian att frågan lämpligen löses på så sätt att det i lagen angivna maximiavståndet förlängs. Det erinras i promemorian om att det i tidigare sammanhang föreslagits att avståndet borde fixeras till trettio kilometer. En sådan ut- sträckning torde enligt promemorian knappast möta nägra betänkligheter. På grund av bl.a. kommunikationsväsendets och trafikmedlens utveckling kan en sådan ändring ej nämnvärt inkräkta på principen att ej någon onödigt bör få vidkännas kostnad eller olägenhet av förundersökningen. Det påpekas i promemorian att även vid ett maximiavstånd på trettio kilo- meter gränsfall kan uppkomma, där det kan te sig omotiverat att hämtning ej får ske. Klart är emellertid att genom den nya regeln åtskilliga av de nuvarande olägenheterna elimineras utan att detta torde innebära någon nämnvärd nackdel för dem som skall höras.

Promemorians förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran i det över- vägande antalet remissyttranden.

I proposition (nr 143) som förelades 1959 års riksdag uttalar departe- mentschefen bl. a.

Olika möjligheter är tänkbara, då det gäller att komma till rätta med före- varande problem. Vilken metod som än väljes måste dock beaktas att en regel i ämnet icke bör få inkräkta på den allmänna principen att förundersökningen skall så bedrivas, att ej någon onödigt vidkännes kostnad eller olägenhet. På grund härav torde det icke böra komma i fråga att helt slopa maximigränsen för hämtning till förhör. Med hänsyn till städernas numera stundom ganska vid— sträckta områden lär det ej heller vara möjligt att utan begränsning av avståndet generellt medgiva hämtning inom stads område. Ehuru vissa skäl talar för en differentiering av hämtningsrätten efter skiftande förhållanden synes en dylik lösning icke böra väljas. Det torde nämligen i praktiken vara ytterst svårt —— för att icke säga omöjligt —— att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan diffe- rentiering, och frågan kan ej heller sägas vara av sådan vikt, att den motiverar en mera vidlyftig reglering.

Den närmast till hands liggande lösningen synes därför vara att det i lagen angivna maximiavståndet förlänges. I promemorian har föreslagits att vågläng- den utsträckes från femton till trettio kilometer eller alltså att maximiavståndet fördubblas, ett förslag som vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen.

En sådan utvidgning torde medföra en avsevärd förbättring av möjligheterna att effektivt bedriva förundersökningen. Även om förslaget måhända icke utgör en ur denna synpunkt för alla förekommande fall tillfredsställande lösning, anser jag av hänsyn till den enskilde icke lämpligt att gå utöver denna gräns.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag förorda, att den i 23 kap. 7 % rättegångsbalken stadgade våglängden utsträckes från femton till trettio kilometer.

Lagrådet fann i sitt utlåtande ej anledning motsätta sig den föreslagna ändringen men uttalade att det borde tillses att de nya bestämmelserna till- låmpades varsamt, så att det ej betraktades som en ovillkorlig regel att förhörsledaren, oavsett de olägenheter som kunde föranledas för den en- skilde, ågde för förhör kalla till sig personer som befann sig inom den ifrågavarande utsträckta gränsen. Enligt lagrådets mening kunde här RÅ ge erforderliga anvisningar.

Första lagutskottet (utl. 1959: 27) fann det genom propositionen fram- lagda förslaget till utsträckning av våglängden för hämtning till förhör inte ge anledning till erinran.

Riksdagen antog därefter förslaget. De ändrade bestämmelserna trädde ikraft den 1 juli 1959.

Kommitténs överväganden och förslag

Den nuvarande begränsningen till 30 kilometer för hämtning till förhör medför ej sällan praktiska olägenheter i utredningsarbetet. Dessa olägen- heter har blivit alltmer uttalade under senare år.

Vid förstatligandet av polisväsendet 1965 skapades bl.a. större polis- distrikt. Antalet distrikt minskades från närmare 600 till 119. Huvuddelen av polisens utredande verksamhet drogs samman till en centralort i distrik- tet och endast smärre utredningar utförs numera vid de stationsorter, som finns utanför centralorten. Vid den nya distriktsindelningen reducerades också antalet stationsorter. För närvarande finns drygt 500 stationsorter mot det dubbla före förstatligandet. Genom den nya indelningen bor befolkningen på många håll, särskilt i Norrland, längre än tre mil från närmaste polisstation. Den nu gällande avståndsregeln hindrar i dessa fall polisen att hämta personer till förhör. Polisen får i stället söka upp dem som skall höras, vanligen i bostaden eller på arbetsplatsen. Ofta får för— hören ske på ett betydligt mera provisoriskt sätt än vad som skulle ha varit fallet på en polisstation. Sålunda kan det ej sällan vara svårt att hitta en lämplig lokal att hålla förhöret i. Polisen får självfallet hålla tillgodo med de utrymmen som erbjuds för tillfället.

Till nackdelarna hör också, att polisens besök på t. ex. arbetsplatser ofta väcker en uppmärksamhet som inte är önskvärd. Olägenheterna framträder ytterligare om t. ex. konfrontation mellan ett vittne och en misstänkt be—

döms som nödvändig. En sådan är självfallet betydligt enklare att utföra på en polisstation och kan där också ordnas på ett mera diskret sätt. Även där man av utredningsskäl önskar höra flera samtidigt för att kunna ställa den enes uppgifter mot den andres innebär det självfallet en olägenhet om en person, som kallats men ej inställt sig, ej kan hämtas till förhör.

Ej sällan är förhållandet det att den person, som polisen önskar höra men som på kallelse underlåtit inställa sig, bor inom ett avstånd av tre mil från närmaste stationsort. Avståndet till centralortens station, där ut- redningen i målet äger rum, överstiger dock tre mil. I dessa fall kan polisen hämta vederbörande till förhör samt transportera denne till den polisstation, som ligger inom »tremilsgränsen». Emellertid kommer härige— nom förhöret vanligen att ske på en i skilda avseenden sämre utrustad sta- tion än den som finns på centralorten. Vid längre förhör —— vissa förhör kan pågå upp till 12 timmar —— blir det t. ex. ofta svårt att ordna matfrågan på ett tillfredsställande sätt.

Emellertid skapar den nuvarande avståndsregeln inte bara problem ute på landsorten. Även i storstäderna uppkommer sådana. I Stockholm, där omkring 20 % av samtliga brott i landet förövas, utreds alla brott utom de enklare vid en utredningsavdelning, som ligger på Kungsholmen. Av- ståndet därifrån till stadens ytterområden överstiger inte tre mil. Långt ifrån alla brott, som begås i Stockholm, förövas dock av personer, som är bosatta i Stockholms stad. Många brottslingar är bosatta i förorter, som ej sällan ligger mer än tre mil ifrån Kungsholmen. Stor-Stockholms utbredning gör att detta förhållande blir alltmer vanligt. Personer, som är bosatta i dessa förorter, kan sålunda inte hämtas till förhör på Kungs- holmen. Om sådan tvångsåtgärd skall vidtas får den som skall höras i stället föras till den polisstation, som ligger närmast hans uppehållsort.

Enligt kommitténs mening föreligger skäl att överväga en ändring av nuvarande avståndsregel. Olika möjligheter är därvid tänkbara. Närmast till hands ligger att utsträcka maximiavständet. En annan lösning är att genomföra en gradering av brotten i grova och mindre grova samt att upphäva gränsen för de grova brotten och behålla den för de mindre grova. Andra lösningar kan också tänkas. En förlängning av maximiavständet synes dock kommittén mest ändamålsenligt. Frågans förhållandevis ringa storleksordning motiverar ej som redan tidigare i flera sammanhang fram- hållits en mera omständlig lösning.

De problem, som den nuvarande avståndsregeln skapar, skulle i de allra flesta fall elimineras, åtminstone för Syd- och Mellan-Sveriges del, om den nuvarande gränsen på 30 kilometer utsträcktes till 50 kilometer. I Norrland däremot torde man även efter en sådan höjning i åtskilliga fall vara för- hindrad att använda sig av hämtningsförfarandet. Vid en underhandsför- frågan som kommittén gjort hos åklagare i Norrland har förutom avstån— det 50 kilometer föreslagits 60 och 70 kilometer. Någon har menat att av— ståndsregeln borde helt tas bort.

Den olägenhet, som den enskilde skulle åsamkas genom att avståndet ändrades från 30 till 50 kilometer, är enligt kommitténs mening föga betungande. Normalt hämtas den person det gäller i polisbil. En färd på 50 kilometer i bil är omsatt i tid ungefär 45 minuter. En bilfärd av den längden är i dag för den enskilde mer eller mindre en vardaglig företeelse.

Det bör vidare beaktas att hämtning till förhör endast mera sällan kom— mer till användning. Det normala förfarandet är att personen i fråga kallas till förhör och att han kommer till förhöret enligt kallelsen. Först i de fall han inte gör detta, uppkommer frågan om hämtning skall ske. Under sär- skilda förutsättningar kan dock hämtning ske utan föregående kallelse (23: 7 andra st. RB).

Även om i ett mål hämtning lagligen kan ske innebär detta inte att tvångsmedlet alltid kommer till användning. Bestämmelserna tillämpas varsamt. Vid bedömningen av frågan om hämtning skall ske prövas själv- fallet alltid den olägenhet, som åtgärden kan medföra för den som skall höras. Ofta innebär det vidare ingen nämnvärd olägenhet för polisen att söka upp den det gäller och hålla förhöret i t. ex. dennes bostad. Ibland kan detta rentav vara att föredra, t.ex. om flera medlemmar i samma familj skall höras.

Vad här anförts talar enligt kommitténs mening för att det nuvarande maximiavständet på 30 kilometer förlängs. Kommittén förordar en utsträck- ning till 50 kilometer. I enlighet härmed har kommittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 7 & rättegångsbalken. Förslaget ingår i kom- mitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga 1.

Ett annat spörsmål av betydelse i sammanhanget är frågan om kostna- derna för den hördes återresa efter det hämtning skett. Ersättning för sådan resa kan ges enligt de regler, som finns i kungörelsen den 26 septem- ber 1947 (nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning i brottmål. (Se om denna kungörelse s. 141 nedan.)

I vissa fall utgår dock ej ersättning t. ex. om misstanke om brott delgetts. Är polisen i dessa fall skyldig att ordna med återtransport? Några regler finns inte för närvarande härom. Polisens egna bilar synes endast i undan- tagsfall böra användas för transporter av här avsett slag.

Kommittén anser att det bör finnas en viss skyldighet för polisen att tillse att exempelvis en misstänkt, som hämtats till förhör, har möjlighet att efter avslutat förhör återvända till den plats, varifrån han hämtats. Om den frigivne inte har pengar till återresa med billigaste färdmedel och er- sättning ej kan utgå till honom enligt kungörelsen om ersättning av all- männa medel till personer som hörs under förundersökning i brottmål, tor- de polisen ha skyldighet att tillse att den hörde kan återvända. I dessa fall, som självfallet utgör undantag, måste polisen därför kunna ge den frigivne pengar till återresan. Medel för detta ändamål saknas för närvarande. Kom- mittén föreslår att anslag beviljas för ändamålet. Föreskrifter härom kan

i t !

lämpligen tas in i den kungörelse, som reglerar frågan om ersättning till personer som hörs under förundersökning.

I enlighet härmed har kommittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 1 5 kungörelsen den 26 september 1947 (nr 788) om ersättning av all- männa medel till personer som höras under förundersökning i brottmål, bilaga 7.

Skriftlig berättelse Ur förarbetena

I (len promemoria med utkast till förundersökningslcungörelse m.m., , som upprättades inom justitiedepartementet i mars 1947, uttalas under ! rubriken »Skriftväxling i stället för förundersökning samt skriftväxling i under förundersökning» följande.

Den regelmässiga formen för införskaffande under förundersökning av upp— gifter från den misstänkte är muntligt förhör. Emellertid är förfarandet ej bundet vid någon viss form. Härvid bortses givetvis från vittnesförhör inför domstol; beträffande sådant förhör gäller stadgandet i 36: 16 om muntlighet.

Processlagberedningen har (motiven s. 296) erinrat att i fråga om brott, i för vilka åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt, den förberedande utred- ningen för närvarande ofta sker genom skriftväxling. Beredningen har funnit denna ordning kunna utan olägenhet bibehållas, då brottet är av lindrigare art. För sådant fall kan skriftväxling ersätta förundersökning (23:22). Emellertid torde ett skriftväxlingsförfarande stundom innebära en lämplig form för ut- redningen även då mål skall upptagas av underrätt. Därvid komma närmast mål angående vissa tjänsteförseelser i åtanke, eftersom de brottmål, vilka anhängig- göras i överrätt som första instans tillhöra denna kategori. Huruvida mål angå- ende tjänsteförseelse skall anhängiggöras i underrätt eller överrätt som första instans beror av vad därom stadgas i instruktionen för vederbörande verk. Emel- lertid ha de i verksinstruktionerna förekommande stadgandena om forum i mål om ansvar för förseelse i tjänsten ej tillkommit efter någon enhetlig plan, varför i vissa fall inkonsekvenser föreligga. Dessa komma att tills vidare kvarstå, efter- som det ej torde kunna ifrågasättas att i samband med processreformens genom- förande företa en allmän översyn av ifrågavarande stadganden. ' Med hänsyn till utformningen av stadgandena i 23:22 kan, när utredningen i i visst mål, som skall anhängiggöras i underrätt som första instans, verkställes

i form av skriftväxling, denna skriftväxling ej ersätta förundersökningen, såvida ej första punkten av nämnda lagrums första stycke är tillämplig. Endast i där angivna fall erfordras ej förundersökning, nämligen om det gäller brott, varä icke kan följa svårare straff än böter, eller förseelser i rättegång eller inför rätta samt tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga. Äro dessa förutsättningar ej för handen, måste förundersökning verkställas och protokoll eller anteck- ningar föras. Till protokollet eller anteckningarna kunna skriftväxlingshand- lingarna fogas som bilagor. Om förfarandet när förundersökning ej erfordras komma vissa anvisningar att lämnas nedan i samband med redogörelsen för protokoll och anteckningar.

Stundom kan det finnas lämpligt att komplettera muntligt förhör genom att den hörde lämnar uppgifter skriftligen.

Vad nu sagts om skriftväxling som ersättning för eller komplettering av förhör gäller tydligen vare sig den som har att lämna uppgifter är misstänkt eller vittne eller eljest skall höras.

För att undanröja eventuell tvekan om tillåtligheten av dylikt förfarande torde höra i förundersökningskungörelsen givas en anvisning om att muntligt förhör må kunna kompletteras genom skriftligt yttrande samt att förhör om särskilda skäl äro därtill även kan ersättas av skriftligt uttalande.

Polisverksamhetsutredningen

Polisverksamhetsutredningen anför i sitt betänkande (SOU 1961: 15 s. 210) följande om möjligheterna att använda skriftliga yttranden under förun- dersökningen.

Utredningen vill i detta sammanhang redovisa en metod för upptagande av vittnesförhör i trafikmål, som sedan flera år tillbaka tillämpats bl.a. i Väst- tyskland. Förfarandet innebär i huvudsak att vittnen, som inte kunnat höras på olycksplatsen, tillställas ett frågeformulär, på Vilket de själva får skriva ned svaren på frågor, som polisen vill ha besvarade. Formuläret som är tryckt innehåller vissa standardfrågor. Vill polisen ha ytterligare frågor besvarade kunna dessa framställas särskilt på formuläret. Vittnet underrättas om att syftet med förfarandet är att bespara honom det besvär och den tidsförlust, som följer med inställelse till förhör på polisstationen. Den här beskrivna metoden, som dock inte tillämpas i fråga om de mera komplicerade trafikolyckorna, upp- ges ha besparat den utredande personalen mycket arbete. —— Utredningen förordar, att man även här i landet bör pröva det förfarande, som här beskrivits.

Utredningens förslag i denna del tillstyrktes eller lämnades utan erinran | av flertalet remissinstanser. De som avvisade förslaget eller anmälde tvek- samhet menade, att det med hänsyn till de skiftande omständigheterna j knappast var möjligt att utarbeta ett frågeformulär. Vidare framhöll man ; att de svar, som lämnades vid ett muntligt förhör ofta gav polismannen | anledning att ställa frågor, som vid förhörets början inte var aktuella. ) Denna möjlighet saknades vid ett system med frågeformulär. !

Polisverksamhetsutredningens förslag blev aldrig omsatt i praktiken. **

Praxis i Sverige samt i andra länder

Metoden att under förundersökningen låta misstänkta, målsägande eller vittnen skriftligen redogöra för sina iakttagelser m.m. förekommer här i landet endast i ringa utsträckning. Det alldeles övervägande antalet förhör sker muntligen. I vissa fall är emellertid det skriftliga förhöret vanligt före- kommande. Detta gäller särskilt vid de brottsutredningar som företas av JK, JO och MO.

Vidare har metoden med skriftliga berättelser ibland använts vid större brottsutredningar, där ett mycket stort antal personer skulle höras. Sär— skilda frågeformulär har använts.

Trafikmålskommittén som närmare studerat bl.a. utredningsförfarandet i trafikmål vid besök i såväl USA som Tyskland, har uppmärksammat att man i båda dessa länder med stor framgång använder sig av skriftliga yttran— den. I Tyskland hade många innan metoden infördes uttalat sin tveksamhet om den enskildes förmåga att på ett begripligt sätt skildra händelseförloppet vid en trafikolycka. Erfarenheterna hade emellertid varit goda. Utan syste— met ansåg sig t. ex. polisen i Miinchen ej kunna klara trafikutredningarna.

Kommitténs överväganden och förslag

Det positiva mottagandet av polisverksamhetsutredningens förslag samt de goda erfarenheter man utomlands har haft av skriftliga berättelser gjorde att kommittén beslöt sig för att i samband med tidigare berörd för— söksverksamhet undersöka möjligheterna att i större utsträckning än hittills använda denna förhörsmetod under förundersökningen i trafik- mål.

Försöksdistrikten har från kommittén fått blanketter som varit avsedda att delas ut på trafikolycksplatsen eller sändas till målsägande och vittnen omedelbart efter olyckshändelsen. Dessa blanketter hade följande innehåll.

notisdistrikt BEGÄRAN om sxmr'ruc; BERÄTTELSE |_Dqtum |_Önr >

Tid och plats för händelsen

Enligt uppgift har Ni sett händelsen.

Polisen vill gärna medverka till att Ni skall förorsakas så litet besvär som möjligt. istället för att kolla Er till polis- stationen för qtt höras föreslår vi att Ni skriver en kort redogörelse för Era iakttagelser.

Redogörelsen kan skrivas på bifogad blankett. gärna med skiss. och sändes till oss i det portofria kuvert. som vi samtidigt sänder till Er.

Om Ni vill använda den föreslagna möjligheten. är det viktigt, att redogörelsen inkommer hit snarast möjligt och helst inom 3 dagar.

Underskrift | nomnförtydligunde och titel | telefon

TK 210

Dnr

Fullständigt namn (tilltalsnamnet stryks under) Föd-år | -mån | -dog

Yrke/titel

l Fullständig bostadsod ress telefon l l

Arbetsplats ! telefon Körkort för I utfärdat år Trofikkort utfärdat år __ " Innehar ej ' Innehar ej l bil l l mc körkort trofikkort

Körvonu trufi kvunu

Angiv ev bekant— eller släktskap med någon av de inblandade personerna

Tid och plats för händelsen

Kort redogörelse för Era iakttagelser av händelsen (bl o var Ni befann Er; de inblandades handlande före olyckan; hastighet. bromsning. tecken. signaler. hur olyckcn gick till. skador. väglag). Redogörelsen kan kompletteras med enkel skiss. Skriv tydligt.

""— Forts på i buksidan

Datum Uppgiftslämnarens underskrift

TK th

Utformningen av blanketterna har diskuterats ingående inom kommittén. Kommittén har bl.a. kommit till den slutsatsen att formuläret för den skriftliga berättelsen i regel ej bör innehålla vissa bestämda frågor, som den tillfrågade har att besvara. Erfarenheten har nämligen visat att den till- frågade ofta får en känsla av att han måste lämna svar på alla frågor, detta oavsett om han vet något om det som frågan avser eller inte. Uppgifter, som ej svarar mot den hördes verkliga iakttagelser, kan lätt smyga sig in. Som framgår av blanketten TK 21 b har därför trafikmålskommittén stannat för att i stället anmoda vittnet (målsäganden) att avge en kort redogörelse för sina iakttagelser. I blanketten har därefter lämnats exempel på sådana uppgifter, som man erfarenhetsmässigt vet är av betydelse vid en senare be- dömning av målet, t. ex. var den hörde befann sig, de inblandades körsätt. hastighet osv.

Emellertid kan förhållandena i andra fall vara sådana att formuläret för den skriftliga berättelsen lämpligen bör innehålla bestämda frågor. Utredningslåget kan således vara sådant att man till en större krets av personer vill ställa vissa preciserade frågor eller kombinera bestämda frågor med en begäran om en mera allmänt hållen berättelse.

Efter försöksperiodens slut har deltagande distrikt beretts tillfälle att yttra sig över hela försöksverksamheten och således också om värdet av de skriftliga berättelserna. Överlag har försöksdistrikten sagt sig ha goda erfarenheter av detta sätt att skaffa upplysningar.

Det har således visat sig, att den utredande polispersonalen i försöks- distrikten i stor utsträckning använt sig av systemet med skriftliga berät- telser. De personer, som tillställts blanketter, har med några undantag fyllt i dessa och inom några dagar återsänt dem till utredningsavdelningen. För det mesta har det på blanketten tecknats en mer eller mindre utförlig berättelse.

Kvaliteten på de avgivna berättelserna har i allmänhet varit mycket tillfredsställande. Berättelserna har i de allra flesta fall kunnat godtagas. I några fall har komplettering dock varit erforderlig. I ytterligare ett mindre antal fall har de skriftliga berättelserna varit så knapphändiga att ett helt nytt förhör fått anställas. Detta har i sådant fall skett i form av ett kompletterande polisförhör, vanligen per telefon.

I flera försöksdistrikt har man varit överraskad av resultatet. Från ett distrikt har således bl. a. anförts.

En spontanberättelse, lämnad i nära samband med händelsen, har visat sig vara ytterst värdefull. Man har särskilt fäst sig vid, med vilken möda och omsorg åtskilliga trafikanter och vittnen vinnlagt sig om klarhet och reda i framställningen. I några fall har olika fordons lägen i skilda moment exempelvis vid omkör- ningssituationer på ett förträffligt sätt illustrerats med schabloner eller på annat sätt. Man har tydligen tidigare underskattat den enskildes förmåga att med egna ord berätta och klargöra en situation utan polisen som mellanhand.

De remissinstanser, som yttrat sig över försöksverksamheten, har också

genomgående varit positiva till skriftliga berättelser. Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att inom de häradsrätter, där man har fått erfarenhet av skriftliga berättelser, har erfarenheterna varit goda. RÅ för— klarar, att systemet har visat sig fördelaktigt därigenom att utredningsar— betet har underlättats och utredningstiden kunnat förkortas. Sveriges advo— katsamfund påpekar, att de nuvarande referaten av berättelser under för— undersökningen ofta är färgade av förhörsledarens uppfattning eller miss- visande genom att partens eller vittnets redogörelse omskrivs i protokoll— form. Advokaternas tidigare erfarenheter av skriftliga redogörelser, som har tecknats ned av vittnen i trafikmål, har emellertid ej varit enbart positiva. Sådana redogörelser, som t. ex. införskaffas i fall, som ej föranlett polisut— redning men där en skadeståndsfråga kvarstår, är ofta torftiga och kräver kompletterande förfrågningar. Länsåklagaren i Hallands län uttalar, att arbetskraftsbesparingarna har varit betydande och att utredningstiden har minskats väsentligt. Detta gäller särskilt i sådana fall där remissförfaran- de till andra polismyndigheter eljest hade behövt användas.

Förfarandet med skriftliga berättelser har inom försöksdistrikten i be— tydande omfattning också använts vid utredningar i trafikonykterhetsmål. Polismän, som har rapporterat sådana brott, har gjort detta i form av en skriftlig berättelse som sedan direkt har tagits in i förundersökningsproto— kollet. Så gott som genomgående har man även i dessa fall haft goda erfarenheter. På sikt synes man emellertid här böra sträva efter att polis- männen berättar om sina iakttagelser i diktafon. Berättelsen skrivs därefter ut av kontorspersonal. Ett sådant förfarande spar tid för polismännen och dessa behöver endast uppehålla sig en kortare tid på polisstationen i sam- band med att den omhändertagne avlämnas. I detta sammanhang kan nämnas att man i Göteborg överväger att pröva ett system, som innebär att polismännens berättelser tas upp centralt. Detta skulle vara möjligt genom att förbindelse via polisens radionät upprättas mellan radiobilarna och en central diktafonanläggning. Polismännen skulle sålunda under färden till stationen i bilens radio kunna tala in sina berättelser. Berät— telsen skulle därvid tas upp på en diktafon, som är placerad vid en cen— tral utredningsavdelning.

Efter det försöksverksamheten avslutats och materialet bearbetats inom kommittén, har kommittén som tidigare berörts avgett ett preliminärt förslag till utredningsanvisningar för vissa typer av trafikmål. I förslaget har intagits de två tidigare angivna blanketterna (TK 21 a———b), som sålunda är avsedda att användas om skriftliga berättelser skall inhämtas. I sina arbetsanvisningar till dessa blanketter har kommittén uttalat.

Vid utredningar om ansvar för trafikovarsamhet kan en särskild _- skriftlig —— form för förhör med vittne eller målsägande användas. Metoden syftar till att den, som skall avge berättelsen, själv utan medverkan av polisen skriftligen redo— gör för händelsen. Han kan även själv göra en skiss över händelseförloppet.

Om ett fullständigt förhör ej kan hållas genast, bör polisman lämna blan— ketter för skriftlig berättelse och portofritt kuvert pä platsen. Den som erhållit sådana blanketter kan senare vid lämpligt tillfälle fylla i blanketten (TK 21 b) och sända den till polisen.

Blanketterna används på följande sätt:

1. Lämnas på platsen. Detta är särskilt viktigt, då vittnet ej är lätt att senare anträffa. 2. Sänds med post omedelbart efter beslut om fortsatt utredning. Rubrikerna om tid och plats för händelsen fylls i av polisen, innan blanketterna sänds (lämnas till vittne) målsägande. Diarienummer fylls också i då detta är möjligt. Då särskilda skäl föreligger ex. förhör med polisman _— kan förfarandet även användas vid rattfylleriutredningar. Detta förfarande minskar för såväl den enskilde som polismannen den tidsförlust och det besvär som ett muntligt förhör alltid orsakar. Blanketterna skall i princip lämnas eller sändas till samtliga vittnen (måls- iigande), med vilka tillräckliga förhör ej hållits i omedelbart samband med hän- (telsen. Om det i undantagsfall redan från början, på grund av polisens person- kännedom eller av annan anledning, förefaller uppenbart, att metoden ej kom- mer att ge tillfredsställande resultat, skall förfarandet ej tillämpas. En skriftlig berättelse kan ibland bli något knapphändig. Då en sådan berät- telse bedöms, skall emellertid bl.a. beaktas om det övriga material, som finns i målet är tillräckligt för att åklagaren skall kunna ta ställning i åtalsfrågan. Är så fallet, behöver den skriftliga berättelsen självfallet ej kompletteras. Skall emellertid berättelsen kompletteras, sker detta i regel lämpligen genom förhör i vanlig ordning.

Kommitténs preliminära förslag till utredningsanvisningar för vissa typer av trafikmål som redan tidigare berörts har den 1 juli 1965 tillställts riks- polisstyrelsen. I arbetsanvisningar (411-1), som rikspolisstyrelsen därefter den 2 februari 1966 har utfärdat, har styrelsen anmodat polispersonalen att vid utredningen av trafikmål använda systemet med skriftliga berättelser på det sätt kommittén har föreslagit. Vid utredningar i mål angående trafik- ovarsamhet ingår således redan förfarandet med skriftliga berättelser som en naturlig del i utredningsarbetet. Kommittén vill emellertid framhålla vikten av att alla polisdistrikt även i praktiken utnyttjar systemets fördelar.

Som framgår av det anförda har metoden med skriftliga berättelser i trafikmål slagit väl ut. Resultatet är över förväntan. Förfarandet minskar såväl för polisen som för den enskilde den tidsförlust och det besvär som ett muntligt förhör alltid orsakar. Ej obetydliga tidsvinster har redo- visats från polisens sida och utredningstiden har ej sällan kunnat väsent— ligt förkortas. En särskild lättnad i utredningsarbetet har metoden inne- burit, där remissförfarande till andra polismyndigheter eljest hade behövt användas. Tydligen innebär det vidare en fördel för många att de själva i lugn och ro får utarbeta sina berättelser. Framställningarna har i många fall varit omsorgsfullt utformade samt klara och rediga. De har med andra ord utgjort ett utmärkt underlag för den bedömning av målet, som polis- myndigheten och åklagaren senare haft att göra.

För allmänheten innebär ett vidgat bruk av metoden utan tvekan för— delar. Framför allt kan den enskilde själv bestämma den tidpunkt, när han vill teckna ner sin berättelse. Han behöver inte begära ledigt för polisförhör och orsakas således inte några kostnader för tidsspillan. ] detta sammanhang bör också påpekas att den hörde kan återsända sin skriftliga berättelse i ett portofritt svarskuvert.

Betydelsen av att metoden med skriftliga berättelser används mera skall självfallet inte överdrivas. I många fall är säkerligen ett på vanligt sätt hållet förhör överlägset. Vid förhör med misstänkta kan det således från skilda synpunkter vara önskvärt att ett vanligt polisförhör hålls. Väsent- liga frågeställningar blir annars lätt förbigångna. Kommittén har för sin del inskränkt sig till att rekommendera metoden med skriftliga berättelser till att gälla vittnen och målsägande. Även beträffande personer. som intar sådan ställning, kan dock ibland ett normalt polisförhör vara att före— dra framför en skriftlig berättelse (t. ex. om vittnet är släkt med den miss- tänkte). Där polisen på grund av sin personkännedom eller av andra skäl redan på förhand kan säga, att metoden med skriftligt förhör ej kan antas ge ett godtagbart resultat, skall förfarandet självfallet ej tillämpas. För den händelse man valt att skaffa in förhörsberättelsen genom ett skriftligt förhör men detta gett ett dåligt resultat, t.ex. genom att berättelsen blivit allt— för knapphändig, står dock alltid den möjligheten till buds att genom ett vanligt polisförhör göra de kompletteringar som behövs.

Även om sålunda förfarandet med skriftliga berättelser får anses bäst passa för målsägande och vittnen, utesluter inte detta att även misstänkta i vissa speciella fall kan höras på detta sätt. Vid överträdelser av regler av mera ordningsmässig karaktär, t.ex. registreringsförseelser, torde så- lunda den misstänktes uppfattning ofta kunna inhämtas genom skriftlig berättelse.

I detta sammanhang vill kommittén betona att förfarandet med skrift- liga berättelser bör användas med urskiljning. Andra sätt att inhämta upp— lysningar kan många gånger vara att föredra. Den tidigare av kommittén angivna huvudprincipen att utredningsarbetet på platsen för olyckan skall drivas så långt som möjligt får ej förfuskas. Förhållandena på en brottsplats kan sålunda vara sådana, att det från skilda synpunkter måste bedömas som lämpligast att förhöra vittnen direkt på platsen. Sär— skilt kan detta vara fallet om polismannen är utrustad med diktafon- apparat och förhöret kan beräknas bli kortvarigt. Vid en trafikolycka kan det kanske vara fråga om ett vittne, som sett ett väsentligt men begränsat avsnitt av händelseförloppet.

Om det föreslagna förfarandet med skriftliga berättelser brukas med förstånd innebär det enligt kommitténs mening betydande fördelar för så— väl polisen som den enskilde. Några direkta olägenheter med systemet är däremot svåra att finna. En praktisk omständighet, som dock möjligen bör

uppmärksammas i detta sammanhang, är att varje utredningsenhet inom polisen, som i någon högre grad använder sig av metoden med skriftliga förhör måste ha en kopieringsapparat till sitt förfogande. Den skriftliga berättelsen avges endast i ett exemplar och måste således ofta mångfaldigas. Behov av kopieringsapparater för polisen föreligger emellertid oavsett det förfarande med skriftliga berättelser, som här har föreslagits. På ett icke ringa antal orter har också polisen redan erforderlig kopieringsutrustning. ] de fall där utrustning saknas måste emellertid som sagt nyanskaffning ske.

Om förfarandet med skriftliga berättelser används är det meningen att den hörde skall teckna ner sin berättelse på en särskild blankett. Berättel- sen skall uppgiftslämnaren underteckna med sitt namn. Någon sådan un- derskrift krävs som bekant ej vid vanligt polisförhör. Kommittén har dock ansett det vara naturligt att den som skriftligen avger en berättelse under- tecknar den med sitt nanm. Försöksverksamheten har också givit stöd för att allmänheten inte finner något stötande i detta förfaringssätt. Något ovillkorligt krav på namnunderskrift ställs dock självfallet ej.

Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas att namnunderskriften under vissa förhållanden kan få betydelse från straffrättslig synpunkt.

Om den hörde undertecknar berättelsen med annan, verklig eller diktad, persons nanm, gör han sig skyldig till straffbar handling. I regel torde gärningen vara att bedöma som urkundsförfalskning. Tvekan torde ej råda om att den skriftliga berättelsen är att betrakta som urkund samt att fara i bevishänseende föreligger. Möjligen är gärningen att bedöma som osant intygande om den hördes förfarande att underteckna berättelsen med annat namn än sitt eget endast är att uppfatta så, att han skriftligen lämnar oriktig uppgift om sitt namn utan att nrkunden därigenom ges sken av att vara utfärdad av annan.

Om den hörde medvetet eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter i den skriftliga berättelsen, kan ansvar för falsk eller vårdslös tillvitelse komma i fråga. Den brottsliga gärningen består här i att uppgiftslämnaren sanningslöst uppsåtligen eller av oaktsamhet tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständigheter. Om de oriktiga uppgifterna lämnas vid ett vanligt polisförhör eller i en skriftlig berättelse saknar dock från ansvars— synpunkt betydelse.

De positiva erfarenheterna av skriftliga berättelser i trafikmål har gjort att kommittén velat ta upp frågan om inte systemet i större utsträckning än vad som nu är fallet skulle kunna användas även utanför trafikmålen.

Även om svårigheterna att överföra denna förhörsform från trafikmål till andra brottmål ej skall underskattas, kan således systemet säkerligen i viss omfattning även brukas utanför trafikområdet. I de fall där polismän är direkt inblandade, t. ex. i fråga om våldsamt motstånd och våld mot

tjänsteman, bör som regel polismannen vid avrapporteringar skriftligen berätta om händelsen på ett sådant sätt, att berättelsen sedan direkt kan mångfaldigas och biläggas förundersökningsprotokollet. Vid butikssnatterier hörs som regel en butikskontrollant som vittne. Kontrollanten själv skriver efter varje ingripande en skriftlig berättelse angående händelseförloppet. Be- rättelsen sänds därefter till polismyndigheten. Enligt vad kommittén in— hämtat är denna rapport i regel så utförlig, att den väl skulle kunna an- vändas vid förundersökningen. Det kan här nämnas att man vid utrednings- avdelningen i ett försöksdistrikt i regel ej håller särskilt förhör med bu— tikskontrollanterna utan fogar deras skriftliga rapporter utan omskrivning till förundersökningsprotokollet. Enligt vad som uppgetts från detta di- strikt har man haft goda erfarenheter av detta förfaringssätt. Även vid an— nan brottslighet finns det säkert anledning att pröva metoden med skrift- liga berättelser.

Liksom under försöksverksamheten bör dock den här ifrågavarande för- hörsformen i allmänhet endast komma i fråga beträffande målsägande och vittnen. Vid utredningar av ordningsförseelser, t.ex. vissa överträdelser av reglerna i allmänna ordningsstadgan, torde dock den misstänktes upp- fattning med fördel kunna inhämtas genom skriftlig berättelse. I grövre brottmål torde man i allmänhet ej annat än undantagsvis kunna tillämpa detta förfaringssätt. Som exempel på en sådan undantagssituation kan anges när svar önskas på en viss bestämd sak. Ofta äl annars frågeställningarna i dessa mål alltför invecklade.

Kommittén är som sagt positiv till en ökad användning av skriftliga berättelser i utredningsarbetet. Ej obetydliga tidsvinster torde kunna er- hållas. Kommittén anser inte att det i RB finns någon bestämmelse som hindrar en sådan utveckling. Ett hinder för att systemet med skriftliga be- rättelser skall kunna bli ett mera naturligt element i förundersökningen ut- gör dock de föreskrifter om förhörsformen, som nu finns intagna i 8 5 för— undersökningskungörelsen. Där stadgas.

»Erfordras komplettering av uppgifter som lämnats vid förhör, må, där så finnes lämpligen kunna ske, den hörde anmanas avgiva skriftligt yttrande. Om särskilda skäl äro därtill, må skriftligt yttrande infordras i stället för att förhör hålles.»

Om det sålunda ej är fråga om komplettering av uppgifter, som lämnats vid förhör, fordras särskilda skäl för att skriftligt yttrande skall få in- fordras. Institutet har således för närvarande karaktären av ett undantag från det vanliga förhörsförfarandet. Den utvidgning av systemet med skrift- liga berättelser som kommittén anser motiverad med hänsyn bl.a. till de positiva erfarenheterna under försöksverksamheten, bör föranleda en ändring i förundersökningskungörelsen. En utvidgning förutsätter således ändring i de föreskrifter, som nu reglerar frågan om när skriftlig berättelse får infordras i stället för att vanligt förhör hålls. Skriftlig berättelse bör enligt kommitténs mening få infordras i alla de fall, där så anses lämpligt.

Det är angeläget att polisen ges möjlighet att använda förfarandet i alla de fall, där den bedömer möjligheterna att få ett godtagbart resultat som gynn— samma. Detta innebär självfallet att liksom för närvarande även komplette- ring av förhör kan ske genom skriftlig berättelse.

Den nuvarande benämningen skriftligt yttrande bör också utbytas mot skriftlig berättelse. Sistnämnda uttryck svarar enligt kommitténs mening bättre mot det innehåll, som det skriftliga utlåtandet är avsett att ha. Det är i realiteten en av den hörde själv avgiven berättelse och ej något yttrande, som han avger i målet.

Kommittén har i enlighet med det anförda upprättat förslag till ändrad lydelse i 85 förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948), bilaga 4.

Ersättning till personer som hörs under förundersökningen i brottmål Gällande rätt

Enligt K. K. 26 september 1947 (nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning i brottmål äger den med vilken förhör hålls under förundersökning i brottmål erhålla ersättning för nödiga kostnader till resa. Dessutom kan han få ersättning för nödiga kostnader till uppehälle samt för tidsspillan, där han ej med hänsyn till be- loppet skäligen bör själv vidkännas kostnaden eller förlusten.

Resekostnadsersättning skall bestämmas enligt lägsta reseklassen i all- männa resereglementet samt med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Ersättning får ges för kostnad till uppehälle endast i den mån den hörde kan antas ha sådan kostnad och för tidsspillan bara om anledning förekommer att den hörde förlorar inkomst eller eljest lider ekonomisk förlust. Ersättning får ej utgå med högre belopp än den hörde skulle haft rätt till, om han hörts som vittne vid domstol och kunnat få ersättning av allmänna medel för inställelsen.

Ersättning utgår ej, om den hörde sökt avvika eller på annat sätt undan- dra sig förundersökningen. Samma gäller om den hörde eljest försökt för- svåra sakens utredning, eller om han genom att falskeligen anmäla sig själv eller eljest uppsåtligen orsakat, att han utan att skälig anledning därtill förelegat blivit underkastad förhör. Ej heller utgår ersättning, om skälig an- ledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brottet eller medverkat till detta, eller om eljest med hänsyn till den hördes förhållande till Saken ej är skäligt att ersättning ges.

Ur förarbetena

Ett utkast till lag angående ersättning av allmänna medel till den som

infunnit sig till förhör under polisundersökning i brottmål m.m. fram- lades 1919 av sakkunniga inom justitiedepartementet, som haft att utreda frågan om ny lagstiftning rörande förundersökning och häktning i brott— mål. Förslaget förelades ej riksdagen.

Processkommissionen föreslog i sitt betänkande angående rättegångs- väsendets ombildning, andra delen, (SOU 1926: 32), att den som på kallelse inställt sig vid förhör inför statsåklagare eller polismyndighet och som intog samma ställning som ett vittne till saken skulle erhålla ersättning för inställelsen av allmänna medel enligt närmare bestämmelser.

Frågan upptogs därefter av processlagberedningen i dess betänkande med förslag till rättegångsbalk. Beredningen yttrade (SOU 1938: 44 s. 288), att den inte faim det lämpligt att meddela någon allmän regel om rätt till ersättning för den som hördes under förundersökning. I vissa fall syntes den hörde skäligen böra erhålla sådan ersättning, särskilt om han hade haft direkta utgifter för inställelsen. För sådant fall borde det tillkomma undersökningsledaren att av medel, som ställts till förfogande för polisverksamheten, tillerkänna honom ersättning.

Efter en redogörelse för vad processlagberedningen uttalat i frågan anför första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag i sitt utlåtande i anledning av propositionen med förslag till rättegångsbalk.

Att i lag stadga någon allmän rätt till ersättning i nu ifrågavarande fall är ej heller enligt utskottets mening lämpligt. Å andra sidan synes det mindre välbetänkt att helt och hållet överlämna ersättningsfrågan till polis- och åklagar- myndigheternas bedömande utan några vägledande bestämmelser. Ersättning bör givetvis icke utgå till den som skäligen kan misstänkas för brottet eller delaktighet däri, ej heller om den hörde bor helt nära förhörsplatsen och hans inställelse icke medför större olägenheter för honom. I vilka fall ersättning bör utgå kan icke angivas utan närmare undersökning.

Utskottet sade sig förutsätta, att en sådan undersökning kom till stånd i samband med utarbetandet av de närmare föreskrifter om förundersök- ningsledares verksamhet, som enligt 23: 24 nya RB skulle meddelas.

Utskottets utlåtande godkändes i denna del av riksdagen. I juli 1946 utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria an— gående ersättning av allmänna medel till personer som hörs under för— undersökning i brottmål.

I fråga om ersättningsrättens förutsättningar och omfattning uttalas i promemorian att en stark begränsning av ersättningsrätten är nödvändig för att det allmännas utgifter för detta ändamål ej skall bli alltför be- tydande. Ersättning bör därför ges i huvudsak endast när det i förunder- sökningens intresse eller med hänsyn till organisatoriska förhållanden är nödvändigt att den hörde orsakas kostnader för förhöret, i fråga om vilka det skulle vara obilligt att vägra honom ersättning.

Ersättningen skall enligt promemorian avse de särskilda kostnader den

hörde i anledning av förhöret orsakas för resa eller uppehälle. Dessutom bör ersättning kunna ges för förlorad arbetsförtjänst.

Rätt till ersättning skall ej föreligga, om den hörde söker avvika, undan- dra sig förundersökningen eller försvåra utredningen eller om han genom att falskeligen anmäla sig själv eller eljest uppsåtligen föranleder att han utan att skälig anledning därtill förelegat blir underkastad förhör. Ej heller bör någon ersättningsrätt föreligga, om det finns anledning till miss— tanke att den hörde är skyldig till det brott som föranlett ingripandet eller till delaktighet däri. Ersättning bör likaledes vara utesluten, om eljest med hänsyn till omständigheterna ej är skäligt att ersättning ges.

Beslutanderätten huruvida ersättning skall utgå skall tillkomma under- sökningsledaren. Begäran om ersättning skall framställas senast inom en vecka från den dag då förhöret ägde rum. I händelse av missnöje med undersökningsledarens beslut skall klagan föras hos länsstyrelsen.

Anledning synes enligt promemorian ej föreligga att ifrågasätta skyldig- het för den som slutligen döms för det brott förundersökningen avsett att till statsverket återgälda vad i ersättning utgått till under förundersök- ningen hörda personer. Enligt vad erfarenheten beträffande vittnes— och bitriidesersättningar gett vid handen, överstiger kostnaderna för indriv— ningsförsöken vida vad som kunde inflyta från de förpliktade.

Statsverkets sammanlagda årliga utgifter för ifrågavarande ersättningar beräknades i promemorian vid en lämpligt restriktiv tillämpning av före- slagna föreskrifter ej komma att överstiga 100 000 kronor om året.

Promemorians förslag lämnades vid remissbehandlingen antingen helt utan erinran eller tillstyrktes i huvudsak.

Departementschefen (prop. 1947: 268 s. 165) uttalar bl. a.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har riksdagen i samband med antagandet av nya RB givit uttryck åt den uppfattningen att den som höres under förundersökning i brottmål bör kunna erhålla ersättning för kostnader som förhöret orsakat honom. I fråga om ersättningsrättens omfattning har veder- börande utskott i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande uttalat sig för att rätten borde begränsas bl.a. såtillvida att ersättning ej borde givas om den hörde bodde helt nära förhörsplatsen och hans inställelse icke medförde större olägenheter för honom. I den i ämnet upprättade promemorian har i an- slutning härtill föreslagits att ersättning borde givas endast om och i den mån det funnes obilligt att den hörde själv finge vidkännas för honom i anledning av förhöret uppkommen kostnad. I några remissyttranden över promemorian ha ytterligare begränsningar i ersättningsrätten föreslagits. Sålunda har justitie— kanslersämbetet ifrågasatt en uttrycklig bestämmelse om att ersättning, därest ej särskilda skäl till annat föranledde, icke finge utgå för smärre kostnader. Å andra sidan har _— särskilt i det av Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet framställts den principiella invändningen mot promemorians förslag att detta knappast tillerkände den hörde någon rätt till ersättning; snarare vore fråga om en rätt för undersökningsledaren att efter en billighetsprövning tillerkänna honom viss ersättning. Något principiellt skäl att lösa ersättningsfrågan på annat

sätt när det gällde inställelse till förhör under förundersökning än när det gällde inställelse för avgivande av vittnesmål inför domstol förelåge enligt styrel- sens mening ej. Det har erinrats att i sistnämnda fall en verklig rätt att erhålla ersättning tillerkänts den hörde.

Den anmärkning som sålunda framställts av advokatsamfundet synes mig vägande. Det är svårt att anföra nägra avgörande skäl varför ersättningsrätten, när fråga är om inställelse på förundersökningsstadiet, bör vara i princip annorlunda utformad än när det gäller inställelse inför domstolen. Som i prome- morian erinrats måste man visserligen bygga på förefintligheten av en allmän medborgerlig plikt att ställa sig till förfogande för samhällsorganens verksamhet för utredande av brott. Därav kan dock såsom samfundet framhållit -— icke anses följa att den enskilde skulle vara skyldig att vidkännas all ekonomisk för— lust som kan uppstå genom fullgörande av denna plikt.

Den olikheten föreligger väl att inställelsekostnaderna genomsnittligen kunna beräknas bli väsentligen lägre vid förhör under förundersökningen, eftersom vittne som skall höras i rättegång i regel har att inställa sig vid domstolen å dennas ordinarie sammanträdesort, medan polisförhör ofta kan verkställas på den plats där den som skall höras befinner sig. Sistnämnda förhållande synes emellertid ej böra inverka på lösningen av förevarande spörsmål i vidare mån än att det bör övervägas om man icke bör begränsa ersättningsrätten till att avse endast mera betydande kostnader. Härvid synes man höra göra skillnad mellan å ena sidan resekostnader, som äro omedelbart föranledda av förhöret, samt å andra sidan övriga kostnader. För nödiga kostnader för resa i anledning av förhör borde ersättning alltid böra utgå, oavsett beloppet. I den mån redan nu föreligga möjligheter att utbetala ersättning torde det också ha visat sig vara av praktiskt värde att kunna giva ersättning även för smärre resekostnader, såsom för buss- oeh spårvagnsavgifter. Vad angår övriga kostnader synes det däremot väl kunna försvaras att ersättning skall utgå endast när kostnaderna icke äro alltför obe- tydliga. En dylik begränsning medför dessutom vissa praktiska fördelar. Så— lunda kommer redovisningsförfarandet att väsentligen förenklas. Att bestämma den gräns under vilken ersättning ej skall givas till ett fixt belopp, såsom före- slagits i justitiekanslersämbetets yttrande, torde emellertid svårligen låta sig göra. Man lärer nämligen icke kunna underlåta att taga hänsyn såväl till beloppets storlek som till betydelsen i det särskilda fallet för den hörde av att erhålla ersättning. Regeln synes därför lämpligen böra givas det innehållet, att ersätt- ning skall utgå, där den hörde ej med hänsyn till att beloppet för honom är ringa skäligen bör själv vidkännas kostnaden eller förlusten.

I vissa fall torde den hördes förhållande till den sak, som är föremål för för- undersökningen, eller hans uppträdande under förundersökningen böra utesluta rätt till ersättning.

Vad det remitterade utkastet, efter förebild av stadganden i 1945 års lag om ersättning åt oskyldigt häktade m.fl., innehåller härom synes i huvudsak kunna godtagas. Med anledning av stadgandet i utkastet att ersättningsrätt ej skall före— ligga, om anledning till misstanke föreligger att den hörde är skyldig till brottet eller till delaktighet däri eller om eljest med hänsyn till omständigheterna ej är skäligt att ersättning gives, har i några yttranden anförts att ersättningsrätt borde uteslutas endast om misstanken varit så stark att den lett till åtal. För en sådan begränsning föreligga givetvis skäl. Emellertid skulle en sådan utvidg- ning av ersättningsrätten vara mindre väl förenlig med vad som enligt nya RB gäller om rätt till ersättning för tilltalad som frikänts, eller för misstänkt,

när mot honom inledd förundersökning nedlagts; i sådana fall må enligt nya RB 31 kap.2 och 8 %% ersättning utgå endast då synnerlig anledning därtill före- kommer. Fall kunna visserligen föreligga, då det blir nödvändigt att det allmänna bestrider kostnaderna exempelvis för resa till hemorten för medellös person, som under förundersökning hörts som misstänkt. I sådana fall bör ersättning emellertid ej utgå i nu förevarande ordning. Jag anser således det remitterade förslaget kunna i denna punkt godtagas. I anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden torde dock det förtydligandet böra göras att rätten till ersättning skall vara utesluten om skälig anledning föreligger till misstanke varom nu är fråga samt vidare om det med hänsyn till den hördes förhållande »till saken» ej är skäligt att ersättning gives.

Kostnaderna ha i promemorian beräknats till omkring 100 000 kronor för år. De nu föreslagna jämkningarna i ersättningsbestämmelserna leda till att ersätt- ning kommer att utgå i väsentligt flera fall samt vidare möjligen till en viss höjning av ersättningsbeloppen. Att närmare angiva kostnadsökningen synes icke vara görligt utan erfarenhet av hur de föreslagna bestämmelserna komme att verka. Sannolikt bör man räkna med en fördubbling av kostnaderna, d.v.s. att dessa för år komma att uppgå till omkring 200 000 kronor.

Propositionen bifölls av riksdagen.

Kommitténs överväganden och förslag

Svårigheten att få vittnen att inställa sig till förhör hos polisen utgör en av huvudanledningarna till att förundersökningarna fördröjs. Kommittén har anvisat olika vägar för att undanröja detta hinder mot en snabb förundersökning. Stor vikt har härvid lagts på att förhör i största möjliga utsträckning bör hållas så snart som möjligt, exempelvis i omedelbart samband med en trafikolycka. Förslaget om en utvidgning av metoden med »Skriftliga berättelser» ökar också snabbheten i utredningsförfarandet samtidigt som systemet spar tid åt såväl allmänhet som utredningsorgan. Förslaget till utsträckt våglängd för hämtning till förhör hör också hit. Vid arbetet med dessa frågor har till kommittén framförts önskemål om en översyn av de bestämmelser, som reglerar rätten till ersättning till per- soner som hörs under förundersökning i brottmål. Det har sagts, att vissa begränsningar i rätten till ersättning borde elimineras samt att allmän- heten i större utsträckning än nu borde underrättas om möjligheten till ersättning enligt kungörelsen. Detta skulle öka villigheten hos vittnen och målsägande att inställa sig till förhör och således främja utredningsför- farandet. En under senare är allt mera ökad tendens hos allmänheten att söka undandra sig vittnesförhör skulle härigenom kunna motverkas.

Ersättning för uppehälle och tidsspillan

Vid förhör inför domstol utgår i vissa fall ersättning av allmänna medel till den som hörs. De närmare föreskrifterna härom finns i kungörelsen den 13 maj 1966 (nr 176) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. Ersättning utgår för resekostnad, kostnad till uppehälle samt för tids- spillan. I fråga om uppehälle och tidsspillan är ersättningen begränsad, för uppehälle till högst 50 kronor för varje dag och för tidsspillan till högst 60 kronor om dagen.

När det gäller ersättning av allmänna medel till personer, som hörs av polisen under förundersökning i brottmål, är reglerna om ersättning för resekostnader samma som vid domstol. I fråga om rätten till ersättning för uppehälle och tidsspillan vid polisförhör gäller emellertid den inskränk- ningen, att ersättning för sådan kostnad ej skall utgå, om den hörde med hänsyn till beloppet skäligen bör själv vidkännas kostnaden eller förlusten. En person som hörs under exakt samma förutsättningar inför såväl dom- stol som polis kan således komma att få sina utlägg betalda i det ena fallet, nämligen vid domstolen, men ej i det andra. För den enskilde måste detta förhållande förefalla märkligt.

Tillämpningen av stadgandet, som egentligen i varje särskilt fall kräver en utredning om den hördes ekonomiska ställning, har även medfört prak— tiska svårigheter. På något håll anser man att ersättningsyrkanden för uppehälle eller tidsspillan, som understiger 10 kronor, är så ringa att den hörde själv bör stå för kostnaden. En bestämmelse med denna effekt fram- kallar självfallet lätt en viss irritation från allmänhetens sida. Den hörde är sedan han fått avslag på en begäran om ersättning för en mindre kost- nad för uppehälle eller tidsspillan ej särskilt villig att i fortsättningen dra på sig kostnader för förnyade förhör. En restriktiv praxis vid ersättningen till vittnen kan härigenom indirekt orsaka statsverket kostnader som avse— värt överstiger de belopp som statsverket skulle få ge ut om vittnet i ersätt- ningsfrågan behandlades på samma sätt hos polisen som vid domstolen. Det innebär nämligen ej sällan en stor olägenhet för förhörsledaren om vittnet ej inställer sig på utsatt tid till ett förhör. Vidare är att beakta att det skulle vara av värde för polisen att vid kallelse till förhör kunna underrätta en person, som visar sig mindre villig att ta på sig olägenheten av en in- ställelse, att vederbörande får ersättning för de kostnader, som han orsakas genom förhöret.

Begränsningen av ersättningen när det gäller polisförhören har motiverats med att det måste anses föreligga en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig till förhör hos polismyndighet och att ersättning därför endast bör utgå när kostnaderna inte är alltför obetydliga. Härigenom har man också ansett sig vinna vissa praktiska fördelar i redovisningsförfarandet. Det sagda kan emellertid inte anses utgöra något skäl att ersättningsreglerna

vid förhör inför polisen skall vara utformade på annat sätt än motsvarande regler vid förhör inför rätten. Den allmänna skyldigheten att inställa sig till förhör föreligger i båda fallen. Med hänsyn till de olägenheter, som är förenade med den nuvarande begränsningen i ersättningsrätten vid polisför- hör, bör en ändring ske. De regler, som gäller för förhör under förunder- sökning i brottmål, bör sålunda ändras och anpassas till de föreskrifter, som gäller för domstolsinställelser. Eftersom en sådan ändring endast skulle innebära att även mindre kostnader för uppehälle och tidsspillan blev er- sättningsgilla, kan förslaget ej antas komma att medföra några nämn- värda kostnadsökningar för det allmänna.

Som tidigare sagts skulle ändringen innebära fördelar för polisen i dess utredningsarbete. Det skulle således öka allmänhetens vilja att inställa sig till förhör. I sammanhanget bör man ej heller bortse från den betydelse som ändringen sett ur ett vidare perspektiv har när det gäller att förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten.

Rätt att i vissa fall vägra ersättning

Enligt gällande regler utgår ej ersättning vid polisförhör om den hörde sökt avvika eller annorledes undandra sig förundersökningen eller på an- nat sätt försvåra sakens utredning, eller om han genom att falskeligen anmäla sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han utan att skälig anledning därtill förelegat blivit underkastad förhör. Ej heller utgår ersätt- ning om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brottet eller medverkat därtill, eller om eljest med hänsyn till den hördes förhållande till saken ej är skäligt, att ersättning ges. Mot inne- hållet i dessa föreskrifter har kommittén endast erinran i ett avseende, nämligen i fråga om inskränkningen i ersättningsrätten om det »eljest med hänsyn till den hördes förhållande till saken ej är skäligt, att ersätt— ning gives».

Det är naturligt att ersättning ej skall utgå till den som är skäligen miss— tänkt för brottet eller för medverkan därtill. Den regeln motsvaras i dom- stolsförfarandet som bekant av att den tilltalade ej är berättigad till er- sättning för sin inställelse. Är däremot den hörde ej skäligen misstänkt eller med andra ord vid polisförhöret delgiven misstanke för brott finns enligt kommitténs mening ej skäl att vägra ersättning.

Av förarbetena till kungörelsen framgår, att vid bedömningen av denna fråga hänsyn skall tas till om misstanke om brott kvarstår mot den hörde utan att han kan sägas vara skäligen misstänkt. Vidare har den hördes uppträdande ansetts böra kunna inverka på ersättningsrätten.

Frågan om misstanke kvarstår är ofta vansklig att avgöra. Det kan enligt kommittén inte vara rimligt att förundersökningsledaren skall pröva den saken innan han meddelar beslut i ersättningsfrågan. Kommittén vill

även ifrågasätta lämpligheten av att polis- och åklagarmyndigheter på detta sätt tvingas att uttala sin uppfattning om, huruvida en person som ej åtalas fortfarande är att anse som misstänkt eller ej. För de få fall det här kan vara fråga om synes det från såväl principiella som praktiska synpunkter lämpligt att beslut i ersättningsfrågan träffas utan att någon prövning i skuldfrågan görs. Frågan om ersättning skall utgå eller ej synes vidare böra avgöras oberoende av hur den hörde personligen uppträder.

Kommittén föreslår därför att den gällande inskränkningen i rätten till ersättning om »med hänsyn till den hördes förhållande till saken ej är skäligt, att ersättning gives» tas bort.

Skall den hörde upplysas om rätten till ersättning

Enligt rådande praxis frågas i allmänhet ej den som hörs under förun- dersökning om han har något ersättningsyrkande. Frågan om ersättning kommer vanligen upp endast i de fall, där den hörde själv tar initiativ i saken. Det förekommer säkerligen i ej obetydlig omfattning att personer, som hörs under förundersökning i brottmål och som har haft ersätt— ningsgilla kostnader ej framställer anspråk om ersättning på grund av bristande kännedom om gällande regler. Riktigheten av den praxis som här har utvecklat sig kan ifrågasättas. Man kan av naturliga skäl ej av medborgare i allmänhet fordra, att de skall ha kännedom om innehållet i här aktuella regler.

I olika sammanhang har framhållits att allmänheten har ett berättigat anspråk på att i olika avseenden av myndigheterna erhålla sådana upp— lysningar, att den kan tillvarata sin rätt. Någon skyldighet för förhörs- ledaren att fråga den hörde om hans ev. ersättningsanspråk finns dock f.n. ej föreskriven. Frågan i vad mån myndighet, när sådan föreskrift saknas, skall anses vara skyldig att ex officio fråga hörda personer om deras ersättningsanspråk, är oviss. Tillfrågan bör dock enligt kommitténs mening ske i de fall, där den hörde ej kan antas känna till rätten till er- sättning och dessutom ersättningsanspråk kan tänkas föreligga. Dessa förutsättningar torde för det mesta vara uppfyllda i de fall där förhör sker på polisstation. Däremot självfallet ej vid sådana förhör, som sker t.ex. direkt på en brottsplats eller per telefon.

Enligt kommitténs mening får det anses vara ett berättigat krav, att polismyndigheten ger allmänheten den service, som det innebär att för- hörsledaren på eget initiativ aktualiserar kostnadsfrågan. Som jämförelse kan nämnas, att vittnen och målsägande vid domstol alltid frågas om sina ersättningsanspråk, trots att någon direkt föreskrift ej finns härom. Det har vidare uppgetts, att man i anslutning till vittnesförhör, som hålls enligt nykterhetsvårdslagen eller barnavårdslagen, så gott som alltid frågar den hörde om hans ersättningsanspråk i anledning av inställelsen.

Enligt nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen skall vad som finns stad— gat angående ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande till— lämpning. Den praxis som på olika områden har utvecklat sig talar sålunda även den för att polisen bör höra efter om den som inställt sig till förhör haft några kostnader för inställelsen.

Ibland framförs den invändningen att en direkt fråga från vederbörande polisman om ersättningsanspråk föreligger, skulle kunna frammana tvivel- aktiga yrkanden. Till en början måste det emellertid konstateras att det ej ankommer på den enskilde polismannen att avgöra om en viss lagstift- ning i praktiken skall tillämpas eller ej. Frånsett detta är emellertid riktig- heten i invändningen tveksam. Samma invändning kan resas mot att man t.ex. vid domstolarna frågar vittnen och målsägande om deras ersätt- ningsanspråk. Erfarenheterna från domstolshåll ger inte anledning att befara att oberättigade anspråk skulle komma att framställas i någon större omfattning. Man har enligt kommittén ej heller anledning utgå från att oberättigade anspråk skulle framställas i större omfattning inför polisen än inför domstolarna.

Enligt kommitténs mening bör det således åligga förhörsledaren att i allmänhet höra efter om några ersättningsanspråk föreligger. Det kan diskuteras om föreskrift härom bör införas i den kungörelse, som reglerar frågan om ersättning till personer som hörs under förundersökning i brottmål. Nuvarande praxis hos polismyndigheterna, där någon sådan för- frågan således ej i allmänhet görs, skulle därvid utgöra ett argument för att införa en sådan bestämmelse. Samtidigt bör beaktas att någon sådan föreskrift ej har intagits bland de bestämmelser som reglerar motsvarande förfarande inför domstol. Som tidigare angetts tillfrågas emellertid ändock alltid vittnen och målsägande vid domstolsförhandlingen om sina ersätt— ningsanspråk. Samma tillvägagångssätt används som sagt vid förhör en- ligt barnavårdslagen eller nykterhetsvårdslagen. Med hänsyn bl.a. till det senast anförda anser kommittén ej att någon föreskrift bör införas i kungörelsen. Saken bör i stället regleras på administrativ väg genom före- skrifter från rikspolisstyrelsen och riksåklagaren. Någon absolut skyldighet för förhörsledaren att vid varje förhör fråga den hörde, om han önskar er- sättning, synes därvid ej böra föreskrivas. Vid t.ex. telefonförhör, förhör med person, som finns på en brottsplats, förhör med en person i hans bostad eller på hans arbetsplats eller förhör med polismän på tjänstetid torde således tillfrågan som regel vara obehövlig.

Kostnader

Av intresse kan i detta sammanhang vara att i någon mån ingå på kost- nadsfrågan. När nuvarande ersättningsregler infördes 1947 beräknade man kostnaderna för det allmänna till 200 000 kronor årligen. Kostnaderna har

emellertid visat sig stanna vid betydligt lägre belopp. Således utbetalades 1959/60 12000 kronor, 1960/61 9000 kronor och 1961/62 16000 kronor (kostnaderna för senare budgetår har ej gått att direkt erhålla). Som jäm- förelse kan nämnas att budgetåret 1961/62 utgjorde statsverkets kostnader för vittnen m. fl., hörda vid domstol, 1 275 780 kronor. Utan tvekan kommer statsverkets kostnader för ersättning till personer, som hörs under för— undersökning i brottmål, att öka om polisen uttryckligen åläggs skyldighet att fråga personer som har hörts om deras ersättningsanspråk. Utgifterna torde dock vid ett rationellt bedrivet utredningsarbete komma att understiga motsvarande utgifter för domstolsväsendet. Detta beror kanske framför allt på att förhöret under förundersökningen ofta kan läggas vid en tidpunkt som är lämplig för den hörde. Den hörde behöver vidare sällan företa några längre resor för att komma till förhörsplatsen. Kostnader för den enskilde uppkommer vanligen ej heller i de fall, där polisen söker upp den som skall höras i bostaden eller på arbetsplatsen. Vidare kommer ej fråga om ersättning upp vid det stora antal förhör, som hålls per telefon. Det före— slagna förfarandet med skriftliga berättelser minskar även kostnaderna. Slutligen bör uppmärksammas att polismän, som hörs under förundersök- ningen, endast undantagsvis torde vara berättigade till ersättning.

För närvarande föreligger ej någon skyldighet för den som slutligen döms för det brott förundersökningen avser att till statsverket återgälda den ersättning, som utgått till personer, som hörts under förundersökningen. Kommittén anser bl.a. av praktiska skäl denna ordning lämplig och har därför ej funnit anledning att föreslå någon ändring i detta avseende.

Handläggningeu av ersättningsyrkande

Mot nuvarande förfarande kan anmärkas att det är alltför omständligt. Till belysning härav vill kommittén redogöra för hur en framställning om ersättning kan handläggas. _ Den hörde begär ersättning för sin inställelse av förhörsledaren. En blankett, i vilken yrkandena anges, fylls i. Den hörde lämnar polisstationen. Förhörsledaren underställer yrkandet förundersökningsledaren, som efter prövning beslutar att ersättningen skall utanordnas. Ärendet sänds till polisdistriktets kamerala sektion, som i sin tur sänder framställningen till vederbörande länsstyrelse, där man efter viss kontroll utbetalar beloppet. Det kan inte vara rimligt att samtliga ersättningsyrkanden, även mindre sådana, skall passera genom en bety- dande administrativ apparat innan pengarna kan betalas ut. En jämförelse kan göras med motsvarande förhållanden vid domstolarna. Den hörde har här möjlighet att omedelbart erhålla kontant ersättning för sina kostnader. Detta system fungerar såvitt kommittén känner till utan anmärkning. Ett lika smidigt förfarande bör eftersträvas när det gäller det ekonomiska mellanhavandet vid polisförhör.

Ett hinder som nu föreligger för ett mera förenklat förfarande är att förundersökningsledaren, dvs. ofta en åklagare, polisintendent eller kom- missarie alltid måste besluta om ersättningen. Enligt gällande delegations- regler kan i enklare mål lägst förste polis— eller kriminalassistent vara för- undersökningsledare. Endast i de fall, där förhörsledaren också är förunder- sökningsledare har han således befogenhet att själv besluta i ersättnings- frågan. Det är mera sällan som detta är förhållandet. I svårare mål, där förhörsledaren är förste polis— eller kriminalassistent, är som regel under förundersökningens första skede lägst en kommissarie förundersöknings- ledare. Så snart någon blir skäligen misstänkt övergår ledningen i dessa mål till åklagaren. I enklare mål, där förste polis— eller kriminalassistent är förundersökningsledare, tjänstgör som regel lägre befattningshavare som förhörsledare. Sammanfattningsvis kan således konstateras att förhörsle- daren i allmänhet ej har befogenhet att besluta i ersättningsfrågor, som uppkommer.

Av det tidigare sagda framgår att förste polis- och kriminalassistenter redan enligt gällande delegationsbestämmelser har befogenhet att besluta i ersättningsfrågor, nämligen i mål där de är förundersökningsledare. En vidgad delegation till förste polis- och kriminalassistenter av beslutanderät- ten i dessa ersättningsfrågor skulle dock på ett påtagligt sätt förenkla det nu invecklade förfarandet. I många fall skulle förhörsledaren själv direkt kunna meddela beslut i ersättningsfrågan. I de fall, där lägre befattnings- havare håller förhör och ersättningsyrkande framställs, skulle denne inte alltid som nu behöva söka upp förundersökningsledaren utan kunde vända sig till en förste polis- eller kriminalassistent även om denne inte var för- undersökningsledare. Sådan befattningshavares befogenhet att besluta i er- sättningsfrågor skulle inte vara begränsad till mål, som han själv var an- svarig för. En förste polisassistent, som tjänstgör på ett vaktdistrikt eller på en central utredningsavdelning, skulle ha befogenhet att besluta i dessa frågor i alla mål, som handlades på distriktet resp. avdelningen. Självfallet skulle han dock inte äga rätt att besluta i sådana frågor när det gäller ären- den som t. ex. handlades utanför det distrikt eller den avdelning han tjänst- gjorde i. Befattningshavarnas befogenhet i dess avseenden fick på sedvan- ligt sä'tt regleras i instruktioner och anvisningar.

Emellertid anser kommittén att om bedömningen av ersättningsfrågan är av mera enkel natur kan en längre gående delegation än vad här nu över- vägts vara både önskvärd och lämplig. Många gånger gäller yrkandena en- dast ersättning för buss- eller spårvagnsresor, t. ex. resor mellan bostaden eller arbetsplatsen och polisstationen. Kostnaderna är små och det är som regel helt klart att ersättning skall utgå. Enligt kommitténs mening kan några vägande erinringar inte göras mot en delegationsrätt, som ger varje förhörsledare behörighet att i enklare fall själv besluta i ersättningsfrågor. Det synes böra ankomma på rikspolisstyrelsen att i anvisningar närmare ange de fall, där varje förhörsledare har den här angivna beslutanderätten.

152 Det kan enligt kommitténs mening inte möta betänkligheter att delegera beslutanderätten på sätt här föreslagits. Från praktisk synpunkt betyder ett genomförande av förslaget att förfarandet vid avgörandet av ersättnings— frågorna förenklas högst avsevärt. Ändringen kan enligt kommittén ge- nomföras på det sättet, att den i ersättningskungörelsen nu gällande regeln (2 5) att »Beslut om ersättning meddelas av undersökningsledaren» ändras så, att denna beslutanderätt tilläggs åklagaren eller polismyndighet. I de fall åklagaren själv håller förhör skall han självfallet ha befogenhet att besluta i uppkommande ersättningsfrågor. I kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa polisehefsuppgifter införs sam- tidigt en regel med innehåll att den som innehar eller uppehåller tjänst som förste polis- eller kriminalassistent kan åläggas att i polischefens ställe besluta om ersättning enligt kungörelsen. Vidare införs en föreskrift om att även annan befattningshavare inom polisväsendet, som håller förhör under förundersökning i brottmål, får meddela beslut om ersättning i enklare fall. För samtliga befattningshavare gäller självfallet den i dele- gationskungörelsen redan nu intagna regeln, att frågor av principiell be- tydelse eller eljest av större räckvidd skall hänskjutas till polischefen. Om lägre tjänsteman anser att uppgift är av svårare beskaffenhet, skall han vidare enligt kungörelsen göra anmälan till närmast högre tjänsteman. Ge- nom dessa regler skapas garantier för att mera invecklade och svårbedöm- bara ärenden avgörs av högre befattningshavare. De nu förordade ändringarna i behörighetsreglerna bör genomföras oav- sett om kommitténs övriga förslag i ersättningsfrågorna godtas eller ej. Det kan således enligt kommittén inte vara rimligt att behörigheten att besluta om ersättning skall vara begränsad till förandersökningsledaren. Enligt kommitténs mening måste också förfarandet vid utbetalningen av beslutad ersättning förenklas. Detta är särskilt angeläget med hänsyn till att ett genomförande av kommitténs förslag kommer att medföra ett ökat antal ersättningsärenden. En strävan bör vara att ersättningen betalas ut genast. Förfarandet vid domstol bör här kunna tjäna som riktmärke. Härvid måste emellertid fördelarna för allmänheten av kontant utbetalning vägas mot de administrativa nackdelar som ett sådant system innebär. Vid kontakter som trafikmålskommittén har haft med rikspolisstyrelsen har sty— relsen förklarat sig vara ense med kommittén om att förfarandet vid utbetal- ningarna hör kunna förenklas väsentligt. Styrelsen har förklarat sig beredd att genomföra de förenklingar som behövs. Med hänsyn härtill har kommit- ten inte själv utarbetat något förslag till ändrat handläggningsförfarande. De förslag, som har lagts fram i detta avsnitt, förutsätter som tidigare nämnts vissa ändringar i kungörelsen om ersättning till personer som höras under förundersökning i brottmål samt i kungörelsen om handläggning av vissa polischefsuppgifter. I enlighet härmed har kommittén utarbetat för- slag till ändrad lydelse av 1, 2 och 3 55 kungörelsen den 26 september 1947

(nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning i brottmål, bilaga 7, samt av 4 och 6 55 kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter, bi- laga 8.

Personalia

Dagsbotsutredning

Gällande rätt

I 4 5 tredje stycket förundersökningskungörelsen stadgas att den misstänk- tes inkomst- och förmögenhetsförhållanden skall utredas om det finns an- ledning anta att dagsböter kan komma att ådömas. Uttrycket »utredas» har ofta ansetts kräva att den misstänktes uppgifter om inkomst och förmögen- het på något sätt skall kontrolleras. Två tillvägagångssätt har använts för kontroll, nämligen förfrågan hos taxeringsmyndighet och begäran hos den misstänkte om att han skall visa upp debetsedel.

Kommitténs överväganden och förslag

Uppgifter som misstänkta lämnar om inkomst- och förmögenhetsförhål- landen svarar i allmänhet väl mot det yrke, som den mistänkte har. Det kontrollförfarande som enligt vad tidigare redovisats har tillämpats är betungande och kontrollen medför inte någon säker kännedom om inkomst- och förmögenhetsförhållandena vid den tidpunkt, när dagsbots- utredningen verkställs. Taxeringsuppgifterna avser således i regel för- hållanden som ligger två år tillbaka i tiden.

Vid den försöksverksamhet, som kommittén bedrivit under tiden den [ september—den 30 november 196411 har dagsbotsutredning verkställts på det sättet att den misstänktes uppgifter om inkomst- och förmögenhets- förhållanden kontrollerats endast om särskild anledning till kontroll har funnits. Samma förfarande har använts av polisen i bl.a. Göteborg i många år. Några olägenheter av detta tillvägagångssätt har inte framkom- mit. Systemet har sparat tid åt polisen. Några uppgifter om att dagsbotsut- redningarna skulle ha blivit sämre har inte lämnats.

Rikspolisstyrelsen har i arbetsanvisningar den 2 februari 1966 (nr 411-1) om dagsbotsutredning förklarat, att noteringar om taxerad inkomst och verkställd taxeringskontroll i vissa fall ej torde vara nödvändiga och har överlämnat åt polischef att utfärda föreskrifter angående taxerings- kontroll efter att ha hört domstol och åklagare.

11 Se 5. 29 ovan.

När dagsbotsutredning görs i ett mål, som sedan sätts ut till huvudför- handling, har utredningen ett begränsat värde. Den misstänkte uppger vid huvudförhandlingen i brottmålet ibland annan och lägre inkomst än den, som förekommer i dagsbotsuppgiften i målet. Domstolen godtar van- ligen utan kontroll dessa nya uppgifter. Det är inte heller ovanligt att den inkomst, som lämnats vid dagsbotsutredningen, är lägre än den taxe- rade inkomsten. Den misstänktes egna uppgifter om inkomsten läggs ej sällan även i detta fall utan egentlig kontroll till grund för bestämmandet av dagsbotens belopp. Den uteblivna kontrollen torde i dessa fall vara motiverad främst av praktiska skäl. Vid huvudförhandlingen anser sig rätten inte kunna sätta igång något vidlyftigare kontrollförfarande. En sådan kontroll skulle nämligen göra det nödvändigt att ställa in eller avbryta huvudförhandlingen. Inte heller när strafföreläggande utfärdas torde eventuell kontroll ha något större värde.

Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas om kontroll genom att inhämta besked om taxerad inkomst över huvud taget är ägnad att medföra några större garantier för att dagsbotens belopp blir riktigt fastställd. Som redan tidigare framhållits avser taxeringsuppgifter förhållanden som ligger åtminstone något år tillbaka i tiden. Värdet av en sådan upp- gift är begränsad. Det torde emellertid samtidigt av praktiska skäl vara uteslutet att införa en dagsbotsutredning, som medför effektiv kontroll av den misstänktes uppgifter om de aktuella inkomst- och förmögenhets- förhållandena.

Kommittén anser därför att den misstänktes uppgifter om inkomst- och förmögenhetsförhållanden i regel bör kunna godtas. Riktigheten av den misstänktes uppgifter bör endast kontrolleras om det finns anledning att anta att de uppgifter, som har lämnats av den misstänkte, inte är korrekta. Att kontroll i sådana fall bör ske torde inte särskilt böra anges i författningstexten.

I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 45 tredje stycket förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948), bilaga 4.

Framställning från f örundersökningsledaren om rättspsykiatrisk undersökning

Gällande rätt

Förundersökningsledaren är enligt 10å andra stycket förundersöknings- kungörelsen skyldig att göra framställning till rätten om rättspsykiatrisk undersökning om anledning föreligger att anta att den misstänkte vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet avvikit från det normala. Framställning skall dock endast göras, om sådan undersökning finnes böra beslutas redan under förundersökningen för att undvika tidsutdräkt.

155 Kommitténs överväganden och förslag

105 andra stycket förundersökningskungörelsen har utformats med ut- gångspunkt från strafflagens tidigare gällande bestämmelser om straff- friförklaring av abnorma lagöverträdare och om straffminskningsgrunder. Dessa bestämmelser kunde endast tillämpas om brottet hade begåtts under inflytande av själslig abnormitet. Enligt 31:3 BrB kan emellertid den brottslige, om han konstateras vara i behov av vård på sinnessjukhus och om särskilda skäl föreligger, överlämnas till sluten psykiatrisk vård även om den brottsliga gärningen inte begåtts under inflytande av själslig abnormitet. Även i fall som det sist åsyftade kan det givetvis vara lämpligt att rättspsykiatrisk undersökning påbörjas utan tidsutdräkt. Rättspsy- kiatrisk undersökning kan också behövas för att överlämna till öppen psykiatrisk vård och över huvud taget för att bestämma påföljd för brottet eller för målets avgörande.

Skyldigheten för förundersökningsledare att göra framställning om rätts- psykiatrisk undersökning bör enligt kommitténs mening av denna orsak numera bestämmas av att det kan antas att rättspsykiatrisk undersökning kommer att behövas för att avgöra målet.

I enlighet härmed har kommittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 105 andra stycket förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948), bilaga 4.

Vissa anteckningar om alkoholmissbruk och offentlig försvarare

Gällande rätt

Enligt 20 & förundersökningskungörelsen skall i förundersökningsprotokol- let bl. a. antecknas om den misstänkte var påverkad av starka drycker vid brottets begående och om brottet kan antas stå i samband med alkoholmiss- bruk av denne.

Vidare skall antecknas om anmälan gjorts till rätten om förordnande av offentlig försvarare för den misstänkte.

Kommitténs överväganden och förslag

Föreskriften om att anteckning skall göras om den misstänkte var påverkad av starka drycker vid brottets begående har föranlett tvekan hos utred- ningspersonalen. Brottsutredningen ger ofta inte svar på frågan om den misstänkte varit spritpåverkad, när brottet begicks. Det har därför ibland ifrågasatts att denna fråga skulle utredas särskilt. Enligt kommitténs mening kan det inte vara rimligt att en sådan utredning görs. Det bör en— ligt kommittén vara tillräckligt att anteckning görs när det av utredningen i övrigt framgår att den misstänkte har varit påverkad av starka drycker, när brottet begicks.

Enligt kommitténs mening bör det emellertid också antecknas om det av utredningen framgår, att den misstänkte har varit påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker, t. ex. morfin, opium, heroin och lik— nande narkotiska preparat.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt skall det också antecknas om det hos rätten begärts att offentlig försvarare skall förordnas för den misstänkte. Kommittén föreslår att kravet på sådan anteckning slopas. Som skäl härför vill kommittén anföra.

Det åligger enligt 23:5 RB förundersökningsledaren att göra anmälan till rätten, om offentlig försvarare skall utses för den misstänkte enligt 21: 3 RB. I regel görs en framställning om att offentlig försvarare skall för- ordnas under det förhör som hålls med den misstänkte. Förhörsledaren meddelar under hand förundersökningsledaren—åklagaren detta önske- mål. Åklagaren anmäler sedan till rätten att den misstänkte framställt be- gäran om offentlig försvarare. Varken polisen, åklagaren eller rätten har därefter behov av en anteckning i förundersökningsprotokollet att åklagaren gjort denna anmälan. Den polisman, som färdigställer förundersöknings- protokollet, känner ofta inte till vid vilken tidpunkt åklagaren gör sin fram- ställning till rätten. Polismannen måste därför särskilt fråga åklagaren därom. Detta utredningsarbete är enligt kommittén helt onödigt. Det från rättssäkerhetssynpunkt väsentliga är att det framgår av förundersöknings— protokollet om den misstänkte begär offentlig försvarare. Detta intresse blir emellertid alltid tillgodosett i annan ordning. Anteckningen om fram— ställning till rätten är därför närmast meningslös.

I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 205 andra stycket förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948), bilaga 4.

Lilla och stora biografien

Gällande rätt

Enligt 4629 RIB skall vid huvudförhandling i mål om allmänt åtal, om brottet är sådant att annan påföljd än böter synes kunna komma i fråga eller det eljest förekommer särskild anledning därtill, utredning verkställas rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade. Dessutom skall utred- ning göras angående hans levnadsomständigheter och de personliga för- hållanden, som kan antas vara av betydelse. I 21 5 förundersökningskungö— relsen sägs att i förundersökningsprotokoll skall för misstänkt antecknas vissa i paragrafen närmare angivna uppgifter, vilka tillsammans kallas lilla biografien. Dessutom skall vissa andra specificerade uppgifter, som till- sammans kallas stora biografien, antecknas om förhöret äger rum i anled- ning av brott för vilket är stadgat fängelse i mer än sex månader eller anledning därtill eljest föreligger.

De uppgifter, som skall ingå i lilla biografien, är fullständigt namn, fö- delsetid och födelseort, yrke eller anställning, kyrko- och mantalsskriv— ningsort, bostadsort och postadress, arbetsplats i förekommande fall även sjömanshus där den misstänkte är inskriven eventuell telefonadress samt, för yngre personer, om så finnes lämpligt föräldrarnas namn och adress.

I stora biografien skall ingå, förutom de för lilla biografien föreskrivna uppgifterna, den misstänktes födelsenummer ävensom uppgifter angående föräldrar, utomäktenskaplig börd, förhållandena i föräldrahemmet, skol— gång, militärtjänstgöring, anställningar, civilstånd, familjeförhållanden, ekonomiska förhållanden, undergångna allvarligare sjukdomar, förekomsten av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller alkoholism hos den misstänkte eller bland närstående, ådömda eller undergångna påföljder för brott samt vad som i övrigt kan vara av betydelse för bedömande av hans utveckling, karak- tär och personliga förhållanden. Anteckningarna till stora biografien bör, enligt uttrycklig föreskrift därom, göras så fullständiga som omständig- heterna i varje särskilt fall påkallar.

I 4 & förundersökningskungörelsen åläggs förundersökningsledaren att inhämta uppgift från vederbörande pastorsämbete rörande den misstänk- tes levnadsomständigheter (prästbevis). Sådan skyldighet föreligger om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till annan brotts- påföljd än böter eller det eljest finnes erforderligt. I samma paragraf före— skrivs vidare att utdrag av körkortsregistret skall infordras när det anses erforderligt att ha tillgång till där antecknade uppgifter. Enligt särskilda författningar kungörelse den 29 juni 1964 (nr 570) om skyldighet att inhämta utdrag av allmänna kriminalregistret och kungörelse den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret — skall under vissa förutsättningar inhämtas utdrag av allmänna kriminalregistret och av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret.

Utdrag ur allmänna kriminalregistret skall in'hämtas om framställning om häktning eller anmälan till rätten för verkställande av personunder- sökning görs. Vidare skall utdrag i princip inhämtas innan någon döms till annan påföljd än böter. Undantag är dock stadgat för påföljderna över- lämnande till särskild vård enligt barnavårdslagen och —— om för brottet ej är stadgat fängelse —— överlämnande till vård enligt lagen om nykterhets- vård. Slutligen skall utdrag inhämtas innan någon döms för brott varå kan följa förhöjt straff vid återfall.

Utdrag av kontrollstyrelsens register skall inhämtas innan någon fälls till ansvar för vissa angivna brott, såsom brott mot bestämmelserna om tillverkning, försäljning och innehav av rusdrycker och tillhandagående med anskaffande av sådana. Utdrag skall även inhämtas i andra brottmål om anledning därtill förekommer. I utdrag skall bl.a. antecknas om någon

tas in eller frivilligt går in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller skrivs ut därifrån.

Rätt att erhålla utdrag av körkortsregistret och kontrollstyrelsens straff- register tillkommer bl.a. polismyndighet. Utdrag av allmänna kriminal- registret skall meddelas, såvitt nu är av betydelse, på framställning av —-— förutom domstol, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän —— allmän åklagare och rikspolisstyrelsen.

Enligt 1 å lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i brottmål skall om det prövas erforderligt personundersökning äga rum för att bl.a. utreda den misstänktes personliga förhållanden. I 25 samma lag stadgas att ingen får dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller över- lämnas till särskild vård utan att personundersökning ägt rum om inte likvärdig personutredning ändock är tillgänglig.

Rätten skall förordna om personundersökning så snart det lämpligen kan ske. Sådant förordnande får dock ej meddelas med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligger att han begått den (3 å). Om fråga är om brott, för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver, åligger det åklagaren att så fort den misstänkte under förundersökningen erkänt gärningen göra anmälan om förhål- landet till rätten. Härigenom kan rätten redan i detta tidiga skede besluta om personundersökning.

I 6 & kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 567) med vissa bestämmelser an- gående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål föreskrivs vidare att personundersökaren skall, i den mån det är möjligt, sammanträf fa med den misstänkte. Den misstänkte bör lämnas tillfälle att uttala sig om vilka personer, som lämpligen bör höras under personundersökni-ngen.

I 3 5 kungörelsen den 6 november 1964 (nr 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. stadgas viss expeditionsskyldighet till krimi- nalvårdsstyrelsen beträffande dom, varigenom någon som inte är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt blivit dömd till bl.a. fängelse, ungdomsfängelse eller internering. Vidare föreskrivs att vid domen skall fogas avskrift av personundersökning, läkarintyg enligt 7 5 lagen om personundersökning i brottmål och utlåtande angående verkställd sinnes- undersökning. Har inte personundersökning eller sinnesundersökning ägt rum skall, om det ej endast är fråga om förvandlingsstraff, i stället bifogas avskrift av akten i målet såvitt angår den dömdes personliga förhållanden.

Ur förarbetena

I justitiedepartementets promemoria med utkast till förundersökningskun— görelse m.m. (L.D. 1947164) uttalas om 215 förundersökningskungörel- sen följande.

Beträffande misstänkta skall efter omständigheterna antecknas de uppgifter som är erforderliga. Då ej mera fullständiga uppgifter äro av nöden antecknas den s.k. lilla biografien: —— _ Uppgifterna skola tjäna till att säkert iden- tifiera vederbörande. Därför kan det ofta, särskilt beträffande yngre personer, vara lämpligt att därjämte anteckna uppgift om föräldrarnas namn och adress m.m. Däremot torde uppgift om den misstänktes civilstånd och förmögenhets- förhållanden i regel vara utan betydelse. _— —— Stora biografien bör upptagas då frihetsstraff är normalstraff eller då anledning eljest föreligger att anteckna fullständigare uppgifter än dem som ingår i lilla biografien såsom att man kan vänta att den misstänkte blir dömd till frihetsstraff eller motsvarande påföljd. Stora biografiens uppgifter skola, förutom till identifiering av den misstänkte, tjäna till ledning för åklagarens och rättens vidare handläggning av målet. _ — — Det torde kunna fastslås att den särskilda förundersökning (numera person- undersökning) som erfordras före viktigare kriminalpolitiska domstolsavgöran- den i regel icke kan ersättas av uppgifterna i förundersökningsprotokollets stora biografi. Dessa kommer vidare i huvudsak att grunda sig på den misstänktes egna uppgifter, medan för särskild förundersökning kräves att uppgifterna blir belagda och belysta genom uttalanden av andra hörda personar. Alltför stor full- ständighet i stora biografien bör därför undvikas. Emellertid kan de vid polis— förhöret antecknade uppgifterna vara till god ledning för den fortsatta särskilda förundersökningen. Vissa inskränkningar i fullständigheten kunna påkallas av förhållanden i det särskilda fallet. Exempelvis är det beträffande äldre personer i de flesta fall ej av intresse att angiva samtliga arbetsanställningar; en summarisk redogörelse för förhållanden under tidigare år jämte mera noggranna uppgifter för den senare tiden kunna då vara tillfyllest. Uppgifter om ådömda och under- gångna bestraffningar som erhålles även genom straffregisterutdraget behöva ej alltid antecknas i protokollet. Om bekantgörandet av ett visst förhållande kan skada den misstänkte eller andra, bör förhållandet, om det icke är av vikt för utredningen, ej intagas i protokollet endast därför att upplysning om detsamma framkommit vid förhöret. En sådan diskretion är av särskild betydelse då det gäller upplysningar om personliga förhållanden.

Kommitténs överväganden och förslag

För att identifiera den misstänkte och för att ange var denne kan träffas skall vissa personuppgifter antecknas i förundersökningsprotokollet (lilla biografien). Uppgifterna behövs — möjligen med undantag av födelse— orten —— för så gott som varje led av rättsförfarandet.

Födelsenummer är också en identitetsuppgift, som numera behövs i ett flertal sammanhang. Det har till följd därav ifrågasatts om inte upp- gift om födelsenummer alltid bör antecknas.

Skyldighet att i stora biografien ta in uppgift om misstänkts födelsenum- mer infördes genom kungörelse den 25 november 1960 (nr 694) om ändrad lydelse av 21 å förundersökningskungörelsen och tillkom på framställ- ning av statistiska centralbyrån i syfte bl.a. att göra det möjligt att upprätta viss statistik angående återfall i brott. Direkt behov av uppgift om födelsenummer förelåg då inte beträffande andra personer än dem, som begått brott varom anteckning skulle göras i allmänna straffregistret

(numera kriminalregistret). För närvarande föreligger enligt uppgift inte hos statistiska centralbyrån planer på utbyggnad av rättsstatistiken. Det finns därför inte heller någon anledning från statistisk synpunkt att i ökad utsträckning ta in uppgift om födelsenummer. Möjligheterna att utföra kriminologisk statistik skulle dock öka om födelsenummer angavs även vid bötesbrott.

Däremot finns i andra avseenden behov av födelsenummer. I fråga om rikspolisstyrelsens polisregister, i vilket i viss utsträckning även bötes- påföljder antecknas”, har inhämtats att det ur registreringssynpunkt är angeläget att uppgift på fullständigt födelsenummer erhålls. Registret, som är under omläggning från manuellt handhavande till databehandling, är i princip uppbyggt på kännedom om födelsenummer. Härigenom minskas risken för misstag vid identifieringen. Man tvingas för närvarande i viss utsträckning registrera personer utan att ha kännedom om födelsenumret. För att undvika identifieringsmisstag använder man sig av andra identi— fieringsbegrepp. Födelsetiden kompletteras således med andra identifierings- data. Denna ordning anses tynga registreringssystemet och försvåra re- gistreringen.

Även hos kontrollstyrelsens straffregister anser man sig ha stort behov av uppgift om födelsenummer. Om födelsenummer används bedöms re— gistreringen bli säkrare och lättare. Nu förfar styrelsen så att en talong, som upptar identitetsuppgifter för den som skall registreras, sänds för granskning och komplettering till vederbörande länsbyrå för folkbokföring. På talongen finns utrymme för födelsenummer. Genom detta förfarings- sätt erhåller registret i de flesta fall uppgift om födelsenumret.13 Saknas uppgift om födelsenummer infordrar registret sådant om risk för för— växling kan antas föreligga. Om fylleri inte avkriminaliseras väntas regist— reringen i framtiden komma att ske medelst databehandlingssystem. Därvid uppkommer ett ännu större behov av uppgift om födelsenummer.

Hos allmänna kriminalregistret föreligger också behov av uppgift om födelsenummer. Behovet tillgodoses av gällande bestämmelser angående in- förskaffande av uppgift om födelsenummer. Att pastorsämbetena erhåller uppgift om födelsenummer om prästbevis infordras kan likaledes vara av betydelse från identifieringssynpunkt. I huvudsak tillgodoses även pastors— ämbetenas behov genom gällande bestämmelser.

Det måste förutsättas —— bl.a. på grund av den ökade användningen av (latamaskiner — att så gott som alla identifieringshandlingar i fram- tiden kommer att vara försedda med födelsenummer. Behovet av upp— gift om födelsenummer vid bl.a. registreringar av brott kommer till följd av sättet för registreringen att öka. Redan det föreliggande behovet

12 1 5 kungörelse den 9 april 1965 (nr 98) om polisregister m.m. 13 65 kungörelse den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen.

av sådant nummer som identifieringsuppgift skulle med visst fog kunna sägas motivera att uppgift om födelsenummer alltid skaffas in vid för- undersökning. Av erfarenhet vet man emellertid att den misstänkte inte regelmässigt känner till sitt födelsenummer eller här på sig handlingar, som utvisar detta. Polismyndigheten kan i dessa fall bli nödsakad att skaffa in uppgiften från annan än den misstänkte.

Kommittén har övervägt att föreslå att uppgiften om födelsenummer utan undantag skall införskaffas och antecknas i förundersökningspro- tokollet. Emellertid har kommittén funnit att det åtminstone för närvaran— de inte kan hävdas att det är absolut nödvändigt att födelsenummer skaf— fas in under förundersökningen vid bötesbrott och brott som förskyller endast böter. En jämförelse mellan intresset att regelmässigt ha tillgång till födelsenumret och intresset av att under förundersökningen undgå besväret med att från annan än den misstänkte införskaffa uppgift därom, har föranlett kommittén att föreslå att uppgift om födelsenummer i princip skall antecknas. Anteckning får dock underlåtas om det kan antas att endast böter kommer att ådömas och den misstänkte ej själv vid förhör kan uppge födelsenumret.

Uppgifter från den misstänkte om personalia har emellertid inte enbart till syfte att identifiera den misstänkte. När det gäller brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än sex månader, eller om anledning därtill eljest föreligger skall således ytterligare ett antal uppgifter om den misstänkte antecknas i förundersökningsprotokollet (stora biografien). Dessa upp- gifter avser främst att utgöra en summarisk personutredning om den miss- tänkte.

Från polis— och åklagarhåll har framförts, att åtskilliga av de upp- gifter, som nu antecknas i stora biografien, av olika skäl bör kunna utgå. Man har därvid bl.a. pekat på uppgifterna om undergångna brotts- påföljder och utomäktenskaplig börd. Det har vidare sagts att person- undersökning i regel utförs, när stora biografien upprättas, varför uppgif- terna i den sistnämnda är mer eller mindre utan värde.

Som framgår av de i justitiedepartementets promemoria gjorda utta- landena har såväl lilla som stora biografiens uppgifter antagits vara av betydelse i skilda led av rättsförfarandet. Sålunda har vissa uppgifter tillmätts betydelse för att bedriva förundersökningen och tillgripa tvångs- medel under denna. Samma eller andra uppgifter har förutsatts ha bety- delse för frågan om åtal, vid personundersökningen, för påföljdsfrågan och vid verkställighet av påföljd.

Uppgifternas betydelse under förundersökningen kan enligt kommittén starkt ifrågasättas. Om tvångsmedel används kan visserligen vissa upp— gifter i stora biografien vara av värde. Uppgifterna kan dock utan att antecknas i biografien meddelas förundersökningsledaren. Viktigare är emellertid en annan invändning, nämligen att prövningen av frågor om

tvångsmedel som regel inte grundar sig på uppgifter från den misstänkte utan på utredning angående den misstänktes person och personliga för- hållanden, vilken skaffats in på annat sätt än från den misstänkte själv. Den i 10 5 andra stycket förundersökningskungörelsen föreskrivna skyldigheten för förundersökningsledaren att föranstalta om rättspsykia— trisk undersökning om anledning föreligger att anta att den misstänkte vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet avvikit från det normala, tar sikte på att undvika onödig försening. Frågan om rättspsykiatrisk under— sökning skall företas eller inte kan möjligen påskyndas genom att den misstänkte tillfrågas om sitt mentala tillstånd under förutsättning att han lämnar uppgifter som är av värde. Frånvaron av sjukdomsinsikt eller ovilja att under polisutredning lämna uppgifter om tidigare eller rådande mental ohälsa torde emellertid ofta medföra att hans uppgifter till stora biografien inte är av något större värde. Med hänsyn härtill anser kommit- tén det inte erforderligt att misstänkta regelmässigt tillfrågas om sitt mentala tillstånd. Emellertid kan den misstänktes beteende eller andra omständigheter, som framkommer under förundersökningen, föranleda till antagande att den misstänkte lider eller lidit av mental sjukdom. Om så är fallet bör den misstänkte naturligtvis i regel tillfrågas därom och om i anledning därtill föreligger anteckning göras i biografien. Av anteckningen ; bör framgå de omständigheter, som den grundar sig på. Från bl. a. rätts— ; säkerhetssynpunkt måste det anses lämpligt att personal, som har att ta : befattning med brottsutredningen samt åtals- och påföljdsfrågorna, kan räkna med att anteckning om iakttagelserna görs i biografien. Anteck— | ningen kan vara av värde oavsett vad påföljden kan antas bli. Kom- | mittén föreslår därför att i 21 & förundersökningskungörelsen tas in en ' bestämmelse av det innehållet, att om det på grund av vad som kommit i fram under förundersökningen kan antas att den misstänkte begått & brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. : 2 & brottsbalken, eller att han lider av sådan själslig abnormitet, skall anteckning om detta göras i protokollet. ' Uppgift om alkoholism hos den misstänkte får liksom uppgift om själslig abnormitet antas i vissa fall vara av betydelse under rättsför- farandet. Sålunda skall enligt 57 & nykterhetsvårdslagen, när den som intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare före utskrivningen begått brott för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex måna- der, åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske och dessförinnan höra anstaltens styrelse om detta ej anses obehövligt. Även om åklagarens åt- gärder enligt lagrummet torde grunda sig på uppgifter, som skaffats in på annat sätt än genom förhör med den misstänkte närmast på utdrag av kontrollstyrelsens straffregister kan uppgift om att den misstänkte är alkoholmissbrukare vara av värde i skilda sammanhang. Den misstänkte kan vara alkoholmissbrukare utan att han har varit intagen på vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller utan att över huvud taget ha varit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder. Alkoholmissbrukare kan under vissa förut- sättningar med stöd av 31 kap. 2 & brottsbalken ådömas påföljden att bli överlämnad till vård enligt lagen om nykterhetsvård. Sådan påföljd förut- sätter visserligen att den misstänkte blir föremål för personundersökning enligt lagen om personundersökning i brottmål. Hans alkoholmissbruk måste därvid förutsättas komma i dagen. Om den misstänkte kan antas vara alkoholmissbrukare väljer domstolarna åtminstone i de större stä— derna personundersökare med särskild erfarenhet av nykterhetsfrågor. Syftet är givetvis att erhålla bästa möjliga underlag för bedömandet av påföljdsfrågan. Avsaknaden av uppgift om alkoholmissbruk skulle följ- aktligen kunna medföra att någon, som inte var lämplig, eller i vart fall inte den lämpligaste personundersökaren utsågs. Tänkbart är t.o.m. att bris- tande kännedom om alkoholmissbruk skulle kunna leda till att person— undersökning över huvud taget inte sattes igång. Enligt kommitténs mening bör anteckning också ske om det kan antas att den misstänkte missbrukar annat berusningsmedel än alkohol.

Beträffande domstolens möjligheter att erhålla kännedom om att den misstänkte är alkoholmissbrukare kan framhållas att 20 & förundersök— ningskungörelsen stadgar att i förundersökningsprotokollet skall anteck— nas uppgift huruvida den misstänkte var påverkad av starka drycker vid brottets begående och huruvida brottet kan antas stå i samband med alko- holmissbruk av denne.”1 Det är dock enligt kommitténs mening väsentligt att det, oavsett om alkoholmissbruket av utredningspersonalen satts i samband med brottet eller inte, kommer till domstolens kännedom att vederbörande missbrukar alkohol eller annat berusningsmedel. Överläm- nande till vård enligt lagen om nykterhetsvård förutsätter exempelvis inte att brottet haft samband med alkoholmissbruk.

På grund av vad som nu har anförts föreslår kommittén att i 21 5 för— undersökningskungörelsen tas in en bestämmelse av innebörd att, om det kan antas att den misstänkte missbrukar alkohol eller annat berus- ningsmedel anteckning därom skall göras i protokollet.

Av de övriga uppgifter som förekommer i stora biografien kan endast upp- gift om ådömda och undergångna påföljder för brott antas vara av bety— delse för åklagarens beslut i åtalsfrågan. Det står dock utan vidare klart att åklagaren inte grundar sin bedömning på den misstänktes uppgifter i detta hänseende. Beslutet fattas i stället på grundval av uppgifter i skilda registerutdrag.

Om registerutdrag infordras utdrag av allmänna kriminalregistret och kontrollstyrelsens register samt körkortsregistret har det ansetts nöd- vändigt att för identifieringen av den misstänkte hos registren ibland ange

” Se kommitténs förslag till ändring s. 155.

vissa i stora biografien förekommande uppgifter, såsom namnet på den misstänktes föräldrar, utomäktenskaplig börd och civilstånd.

Vid kriminalregistret har konstaterats att åklagarens uppgifter vid rekvisition av registerutdrag ofta, till följd av den misstänktes bristande kännedom om sina personliga data eller ovilja att lämna korrekta uppgif— ter, är ofullständiga eller direkt felaktiga. Kriminalregistret använder sig vid personidentifieringen av uppgift om namn, födelsetid, födelsenummer, födelseort, yrke och föräldrarnas nanm. Namn och födelsetid utgör härvid de viktigaste uppgifterna. Födelsenumret har begränsad betydelse beroende bl.a. på att detta nummer i regel inte finns antecknat för personer, som registrerats före 1962/63. Enligt de upplysningar, som kommittén erhållit från kriminalregistret kan uppgifterna om födelseort och föräldrarnas nanm inte betraktas som helt nödvändiga för identifieringen. För säker identifiering fordras dock bl.a. att åklagarna i sina rekvisitioner anger den efterfrågade personens fullständiga namn samt kontrollerar att namnet är rätt stavat. Födelsenumret bör också om möjligt anges.

Varken då utdrag begärs från eller när underrättelser lämnas till kon- trollstyrelsens straffregister eller körkortsregistret behöver polisen eller annan myndighet ha tillgång till föräldrarnas namn, enär uppgifter härom för närvarande inte är obligatoriska.

Som skäl för att behålla stora biografien har vidare anförts att denna är I av betydelse för personundersökaren. Bestämmelserna om personundersök— ' ning ger, såsom förut sagts, vid handen att ingen får dömas till fängelse i ; sex månader eller däröver, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse |

I

eller internering eller överlämnas till särskild vård utan att personunder- sökning äger rum såvida inte därmed avsedd utredning ändå är tillgänglig.

Redan av det förhållandet att enligt kungörelsen angående tillämpning av lagen om personundersökning i brottmål personundersökaren skall, i den mån det är möjligt, sammanträffa med den misstänkte och att den misstänkte bör lämnas tillfälle att uttala sig i fråga om vilka personer, som lämpligen bör höras under personundersökningen, torde framgå att personundersökaren inte kan ha något behov av stora biografien. De upp- [ gifter, som ingår i denna, kan och bör i den utsträckning de är erforderliga inhämtas av personundersökaren vid sammanträffande med den miss- | tänkte.

Det kan antas att i och med att brottsbalkens nya påföljdssystem till- lämpas personundersökning verkställs i betydligt större utsträckning än tidigare. Om påföljden blir annan än böter torde personundersökning nu- mera underlåtas i princip endast i rattfyllerimål. Härvid bortses från mål där tidigare verkställd personutredning är tillgänglig. Från Stockholms rådhusrätts trafikavdelningar har inhämtats att personundersökningar un- dantagsvis förekommer även i rattfyllerimäl. Det kan i vart fall antas att stora biografiens uppgifter, som skaffas in i huvudsak i alla mål där på-

följden väntas bli annan än böter, blir av betydelse för domstolen i ett förhållandevis litet antal mål.

När uppgifter, som förekommer i stora biografien, blir av betydelse vid lagt'öringen måste de genomgås vid huvudförhandlingen. I dessa fall torde domstolen utan större besvär kunna inhämta uppgifterna genom frågor till den tilltalade. Uppgifterna till stora biografien lämnas ju också av den misstänkte och de blir inte föremål för kontroll i vidare mån än att vissa av dem återfinns i prästbevis och i skilda registerutdrag. Om domstolen själv skaffar in uppgifterna från den tilltalade får domstolen möjlighet att välja ut de uppgifter, som den finner erforderliga för bedömningen av på- följdsfrågan.

Om domstolen i fall där någon personutredning inte föreligger vid huvudförhandlingen från den tilltalade skaffar in uppgifter, som i huvud- sak svarar mot dem som brukar förekomma i stora biografien, uppkommer fråga huruvida domstolen eller andra myndigheter har intresse av att upp- gifterna bevaras efter det domen meddelats och att de följaktligen anteck— nas i huvudförhandlingsprotokollet.

Såsom förut nämnts har domstolen enligt 3 5 i 1964 års kungörelse angående underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. skyldighet att vid dom på fängelse15 beträffande tilltalad, som ej är häktad, till kriminal— vårdsstyrelsen översända avskrift av akten i målet såvitt angår den dömdes personliga förhållanden om personundersökning eller rättspsykiatrisk un- dersökning ej ägt rum. Det stora flertalet mål, som det här är fråga om, gäller personer, som dömts för rattfylleri eller trafikonykterhet. Den del av akten som avses är förutom prästbevis _ stora biografien. Upp- gifterna i stora biografien har uppgetts vara av betydelse när vederbörande räjongchef fattar beslut om var den dömde skall undergå verkställighet. Då räjongchefen beslutar om placering på viss anstalt, är han hänvisad till de uppgifter, som han fått från domstolen samt de eventuella hand- lingar, som redan tidigare finns hos kriminalvårdsstyrelsen. Han har ingen personlig kontakt med den dömde före placeringsbeslutet. För rätt placering är det för räjongchefen bl.a. nödvändigt att veta om den dömde har några kroppsliga eller mentala defekter. En person med rörelsehinder, t. ex. brutet ben, skall självfallet inte placeras på en koloni, där skogsarbete bedrivs. Den nuvarande uppgiften i stora biografien om allvarligare sjukdomar, som den dömde genomgått, fyller där ett behov.

Självfallet är de här angivna uppgifterna av värde för räjongchefen. Frågan är emellertid om anteckning härom skall behöva göras i förun— dersökningsprotokollet. Mot att sådana anteckningar görs talar bl.a. följande. Polismannen, som utreder målet kan ofta inte avgöra om fängel- sestraff eller bötesstraff kommer att ådömas. Han vet inte heller om rätten

15 Från övriga frihetsberövande påföljder bortses med hänsyn till bestämmelserna om personundersökning,

kommer att besluta om personundersökning i målet. Följden härav blir, att anteckning i förundersökningsprotokollet kommer att göras i ett orimligt antal fall, t. ex. i sådana fall där straffet stannar vid böter eller om person— undersökning eller rättspsykiatrisk undersökning utförs. Såväl vid person- undersökningar som vid rättspsykiatriska undersökningar redovisas all— varligare sjukdomar m. m. Anteckning i förundersökningsprotokollct är därför i dessa fall utan värde. Enligt kommitténs mening synes en lämp— , ligare lösning vara att räjongchefen själv skaffar uppgift om dessa för- ! hållanden, om det inte av personundersökning eller på annat sätt framgår i att den dömde har nedsatt arbetsförmåga eller av annat skäl bör placeras | t. ex. på sluten anstalt. Lämpligen kan en sådan förfrågan riktas till den ' dömde i samband med att han delges föreläggande att inställa sig vid viss ! fångvårdsanstalt. Skulle den dömde ha någon sjukdom eller något lyte, som ! utgör hinder eller i Övrigt gör det olämpligt, att han inställer sig på an— given anstalt, kan omplacering ske. Frånsett att polisen befriades från vissa arbetsuppgifter skulle en ytterligare fördel med detta tillvägagångs- sätt vara, att de uppgifter som räjongchefen fick var av betydligt senare datum än om motsvarande förfrågan gjordes under förundersökningen. Farhågorna för att de dömda i tid och otid skulle ta kontakt med räjong— chefen för att framföra önskemål om placering på viss anstalt under åbero- » pande av påstådd sjuklighet, bör inte överdrivas. Den dömde måste själv- ; fallet hos räjongchefen styrka sin sjukdom eller sitt lyte, om han önskar i omplacering. Kommitténs mening är således den att uppgifter i här angivna i avseenden bör i den mån de inte framgår av handlingarna inhämtas av | räjongcheferna. , Som tidigare nämnts skall domstolen vidare lämna underrättelse om i dom till skilda register. I underrättelsen till allmänna kriminalregistret j skall bl.a. lämnas besked om den dömdes föräldrar. Behovet av denna ; uppgift har emellertid bortfallit sedan kriminalregistret förklarat att den i inte är nödvändig för identifieringen. ' I den statistikuppgift till statistiska centralbyrån (formulär 20), som : jämte uppgift till kriminalregistret skall insändas till registret för vidare- befordran till centralbyrån, skall vidare lämnas uppgift om bl.a. förhål- landena under uppväxttiden, allmän skolutbildning, yrkesställning och föräldrarnas yrke. (Uppgifterna svarar närmast mot stora biografiens uppgifter om förhållandena i föräldrahemmet, skolgång, anställningar resp. fullständigare uppgifter angående föräldrar.) Motsvarande uppgifter till rättsstatistiken lämnas av åklagarna över beslut att ej tala å brott (grövre brott) enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare, barnavårdslagen (69 5) eller i fråga om den som förut dömts till ungdomsfängelse 20 kap. 7 5 andra punkten RB. Avsikten är att uppgifterna skall bearbetas statistiskt för sociologisk forskning.

Vissa uppgifter i stora biografien är således av betydelse för att domsto- larna och åklagarna skall kunna lämna begärda uppgifter till rättsstatis- tiken. En del av dessa uppgifter kan hämtas från annat håll än från för- undersökningsprotokollet. Domstolarna har möjlighet att ta uppgifter direkt från den tilltalade i samband med huvudförhandlingen i målet. När det gäller åklagarna kan saken endast delvis lösas på motsvarande sätt. Vid beslut att ej tala å brott (grövre brott) enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare före- ligger som regel yttrande från barnavårdsnämnden. Detta yttrande inne- håller i allmänhet de upplysningar, som fordras för att åklagaren skall kunna fylla i uppgiften till rättsstatistiken. Vad här sagts om möjligheterna för åklagaren att på annat sätt än från förundersökningsprotokollet inhämta l uppgifter gäller emellertid enbart beslut att ej tala å brott enligt lagen ] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. När det gäller ] uppgifter till rättsstatistiken beträffande beslut enligt barnavårdslagen 1 (69 5) eller i fråga om den som förut dömts till ungdomsfängelse _ I enligt 20: 7 andra punkten RB är emellertid åklagaren direkt beroende av uppgifterna i stora biografien. Antalet sådana beslut i hela riket uppgick 1964 till omkring 2600. Vid sådana beslut behöver åklagaren dock inte lämna uppgift om förhållandena under uppväxttiden. Om övriga uppgifter i fortsättningen skall lämnas till rättsstatistiken måste mellertid åklagar- na få tillgång till dessa genom förundersökningsprotokollet.

De här angivna uppgifterna skall som sagt bearbetas statistiskt för so- ciologisk forskning. För att bedriva sådan forskning är självfallet ett grund- material nödvändigt. Det kan emellertid ifrågasättas om polisens hårt an- strängda resurser skall användas för att tillgodose detta behov. I samman- hanget bör också beaktas, att de av polisen insamlade uppgifterna är | osäkra. Uppgifterna inhämtas från den misstänkte och är som tidigare i

sagts ej sällan ofullständiga och ibland direkt felaktiga. Materialet har därför sin begränsning och torde för närvarande inte vara lämpat att användas som underlag för forskning. Helt allmänt vill kommittén också hävda den meningen att förundersökningsprotokollet i princip endast bör innehålla uppgifter av betydelse för de organ, som direkt deltar i rättsför- farandet. Forskningens behov torde kunna tillgodoses på annat och bättre sätt, t. ex. genom att vissa uppgifter samlas in för ett visst forskningsända- mål vid sidan av det ordinarie förundersökningsförfarandet. Med ett sådant förfarande, som forskarna själva kunde bestämma innehållet i och inriktningen av, skulle de med säkerhet också få ett säkrare material att arbeta med. Kommitténs inställning är därför att forskningens behov inte motiverar att här angivna uppgifter kontinuerligt insamlas av polisen.

Ytterligare vissa detaljfrågor har uppmärksammats av kommittén vid översynen av föreskrifterna i 21 & förundersökningskungörelsen. För såväl vittne som misstänkt skall antecknas yrke eller anställning. Sistnämnda

begrepp har ansetts mindre användbart, eftersom svårigheter föreligger att ge detta uttryck ett distinkt innehåll som är av värde i här aktuella sam— manhang. Ordet för närmast tanken till det företag eller den myndighet, som vederbörande är anställd i. Varken yrke eller anställning har ansetts ha något större värde från identifieringssypunkt. l förekommande formulär har anställning utbytts mot titel eller sysselsättning. Då titel kan vara an— vändbar åtminstone vid hänvändelse till den misstänkte föreslår kommit- tén att i biografien som alternativ till yrke upptas titel. Kommittén före— slår vidare i fråga om vittne att ålder byts ut mot det mera exakta be- greppet födelsetid. Den skillnad som i paragrafen tidigare rått mellan vittne och misstänkt, nämligen att beträffande vittne skulle antecknas ålder och för misstänkt födelsetid, försvinner genom denna ändring.

Som kommittén tidigare antytt torde anteckningen om födelseort inte vara nödvändig. Uppgiften kan möjligen vara av visst värde, om en miss- tänkt skall identifieras vid registerslagning. Enligt vad kommittén inhämtat från allmänna kriminalregistret, kontrollstyrelsens register och pastorsäm— beten föreligger dock inte något större behov av uppgiften. Kommittén föreslår därför att uppgiften inte längre skall antecknas. '

Enligt de föreskrifter som nu gäller skall om så anses lämpligt för— äldrarnas namn och adress antecknas för yngre personer. Begreppet yngre & personer är enligt kommittén för obestämt till sitt innehåll för att ge po- : lisen erforderlig vägledning i frågan om när anteckning skall göras eller inte ! göras. Kommittén föreslår därför att yngre personer byts ut mot uttrycket underårig, vilket direkt anger att det gäller den som är under tjugoett år. Sammanfattningsvis föreslår således kommittén en radikal begränsning av de uppgifter, som enligt 21 & förundersökningskungörelsen skall an- tecknas i förundersökningsprotokollet. Uppdelningen med ett mindre antal personuppgifter vid mera bagatellartade brott och ett större antal vid svårare brott försvinner. I paragrafen angivna uppgifter skall med vissa mindre undantag alltid antecknas. Undantagen är uppgift om föräldrarnas nanm och adress, födelsenummer, själslig abnormitet och missbruk av ; alkohol eller annat berusningsmedel. i I enlighet med det anförda har kommittén utarbetat förslag till ändrad 1 lydelse av 215 förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr ! 948), bilaga 4. , Vidare bör beaktas att kommitténs förslag får den konsekvensen att ' domstolarnas och åklagarnas uppgiftsskyldighet till rättsstatistiken och allmänna kriminalregistret begränsas. De formulär, på vilka uppgifterna för närvarande antecknas, måste därför ses över."3

16 Kungörelse den 22 oktober 1948 (nr 710) angående rättsstatistiken samt kungörelse den 22 maj 1963 (nr 198) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen s.d. om allmänt kriminalregister.

Skyldighet för åklagare att medverka vid personundersökningen I 35 andra stycket lagen den 29 juni 1964 (542) om personundersökning i brottmål föreskrivs följande. Om misstänkt vid förundersökningen erkänner brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver skall åklagaren, om särskilda skäl ej är däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning.

Enligt 25 kungörelsen den 29 juni 1964 (567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av nämnda lag skall åklagaren vid anmälan som nyss sagts foga utdrag av allmänna kriminalregistret för den misstänkte. Vidare skall åklagaren, om utdraget innehåller upplysning om tidigare personutredning vid annan domstol, se till att sådan utredning genast sänds till rätten. Det kan anmärkas att sedan 1954 innehåller allmänna kriminalregistret uppgift om verkställd personutredning. Härmed avses personundersökning, sinnesundersökning och läkarintyg enligt 7 5 lagen om personundersökning.

Strafflagberedningen, på vilkens förslag 3å andra stycket lagen om personundersökning tillkom, anförde om förslaget följande (SOU 1956: 55 s. 384).

För att beslut angående personundersökning skall kunna fattas utan tidsutdräkt bör i administrativ väg föreskrivas att åklagaren vid sin anmälan till domstolen skall foga utdrag ur straffregistret beträffande den misstänkte. I de fall, där utdraget innehåller upplysning om tidigare personutredning vid annan domstol, bör åklagaren föranstalta om att den tidigare utredningen ofördröjligen tillställs den rätt hos vilken anmälan göres.

Skyldighet för åklagarna att medverka vid personundersökningen före- kommer i många fall. Fängelse i två år är stadgat för så vanliga brott som misshandel, stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, bedrägeri, häleri, för- skingring, olovligt förfogande, urkundst'örfalskning och våld eller hot mot tjänsteman..

Det har till kommittén framförts att den anmälningsskyldighet, som åklagarna ålagts, omfattar många brott, som i det enskilda fallet ej behöver vara alltför allvarliga. Praktiskt behov av personundersökning på för- undersökningsstadiet föreligger inte i samtliga de fall, som 3 5 andra styc- ket lagen om personundersökning omfattar. Enligt bestämmelsen kan åkla— garen underlåta att göra anmälan endast om särskilda skäl finns.

För att nå en praktiskt godtagbar tillämpning av lagrummet tvingas åklagarna tunna ut begreppet »särskilda skäl». Från åklagarhåll har den synpunkten framförts att det skulle vara rimligare om bestämmelsen ut- formades på samma sätt som bestämmelsen i 10 å andra stycket förunder- sökningskungörelsen om skyldighet för förundersökningsledare att föran- stalta om rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelsen om skyldighet att föranstalta om personundersökning skulle i så fall kunna ges följande lydelse: Erkänner vid förundersökningen den misstänkte brottet och fin-

nes personundersökning böra ske utan tidsutdräkt, skall åklagaren göra anmälan därom till rätten för beslut om personundersökning.

Vid övervägande av de anförda synpunkterna torde till en början beak— tas att enligt lagen om personundersökning (3 5 första stycket) rätten skall förordna om sådan undersökning så snart det finnes lämpligen kunna ske. Strafflagberedningen framhåller i slutbetänkandet (s. 380) vikten av ! att personundersökning sker utan dröjsmål. Sålunda uttalar beredningen I följande. i

Det är önskvärt, att personundersökning sker så snart som möjligt under brottsutredningen. Om den misstänkte ej är häktad, dröjer det ofta, innan domen meddelas, en avsevärd tid under vilken han icke blir föremål för annat ingripande än det som föranledes av utredningen om brottet och förhandlingen inför domstol. Denna tid innebär i allmänhet stora påfrestningar för den miss- tänkte och han föranledes ej sällan därunder att begå nya brott. Till förhind- rande härav är det angeläget, att skyddskonsulenterna och deras assistenter eller i förekommande fall tjänstemännen vid skyddsföreningarna bringas i kontakt med brottslingarna snarast möjligt efter upptäckten av deras brott för att lämna dem stöd och hjälp, ägnad att främja deras anpassning i sam- hället. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i samband med personundersökningen, och möjligheterna att påverka brottslingen och förmå honom att ändra sin livs- ; föring torde då, innan domen har fallit, vara särskilt gynnsam. I 3 5 av före- varande kapitel föreslår beredningen en bestämmelse som syftar till att, om den som misstänkes för brott, varå kan följa fängelse i två år eller däröver, vid den av åklagaren ledda förundersökningen erkänner brottet, personunder- sökning i regel skall företagas utan dröjsmål och utan avbidan på att åtal väckes. Utmynnar personundersökningen i förslag om skyddstillsyn, bör i samband med undersökningen vården i frihet på lämpligt sätt förberedas.

Bestämmelser om stöd och hjälp åt den misstänkte kom att inflyta i 9 5 i den tidigare nämnda tillämpningskungörelsen. Däri föreskrivs följande.

I samband med personundersökning och därefter intill dess frågan om påföljd för brottet blivit avgjord bör skyddskonsulenten, om så erfordras, söka bistå den misstänkte med att anskaffa bostad eller anställning eller med andra åtgärder, som kunna främja hans anpassning i samhället.

Finner den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning att den misstänkte behöver stöd och hjälp, skall han utan dröjsmål underrätta skyddskonsulenten därom. Är skyddstillsyn ifrågasatt, skall han föreslå över. vakare och yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana föreskrifter. Han bör lämna den misstänkte tillfälle att yttra sig angående valet av övervakare.

Det kan antas att strafflagberedningen, vilken som tidigare sagts fun- nit det angeläget att personundersökning påbörjades utan dröjsmål, inte ansett det helt tillfredsställande att igångsättandet av personundersökningen blev beroende enbart av vederbörande åklagares prövning utan velat för- säkra sig om att få sina syften tillgodosedda genom en bestämmelse av innebörd att frågan om igångsättande av personundersökning på förunder- sökningsstadiet generellt skulle prövas av domstol. Stöd för denna upp-

fattning torde kunna utläsas av beredningens specialmotivering till 3 5 lagen om personundersökning (s. 385 i slutbetänkandet).

De skäl för att personundersökning regelmässigt bör påbörjas på ett tidigt stadium, som beredningen framfört, synes kommittén vägande. Skyldigheten för åklagare att göra anmälan för beslut om personunder- sökning bör därför stå kvar.

Från åklagarhåll har hävdats att åtminstone bestämmelsen i 2 5 till- lämpningskungörelsen om skyldighet att föranstalta om att tidigare per- sonutredning vid annan domstol ofördröjligen tillställs rätten synes kunna utgå. Som skäl härför har till en början anförts att den tidsvinst, som bestämmelsen kan antas medföra, är betydelselös i sammanhanget. Där- jämte har hävdats att bestämmelsen kan medföra visst dubbelarbete enär den domstol, som mottar anmälan, måste pröva vilken tidigare person— utredning domstolen är i behov av. I sistnämnda hänseende har gjorts gällande att all tidigare verkställd personutredning inte brukar infordras och att åklagaren inte kan veta vilken utredning vederbörande domstolsord- förande anser nödvändig samt att detta kan leda till antingen att onödig utredning översänds till domstolen eller att denna trots åklagarens åtgär- der ändå anser sig böra infordra utredning. Slutligen har sagts att det om ej alldeles speciella skäl föreligger —— måste anses naturligt att det organ, som har att besluta i en viss sak, även själv ser till att den får till- räckligt utredningsmaterial för att fatta sitt beslut. De personutredningar, som nu infordras av åklagaren, går inte via åklagaren till rätten utan direkt till den rätt vid vilken målet handläggs. Tidigare utförd personutredning är således i detta skede inte av intresse för åklagaren utan helt en rättens angelägenhet.

Kommittén, som har funnit från åklagarhåll gjorda erinringar vägande, anser, att skyldigheten att infordra ifrågavarande personutredningar na- turligen bör ligga på domstolarna. I enlighet med det anförda har kom- mittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 2 5 kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål, bilaga 9.

Utdrag från brottsregister

Gällande rätt

Bestämmelser om när skilda registerutdrag, varmed här jämställs präst- bevis, skall infordras finns upptagna i olika författningar. När prästbevis och körkortsregisterutdrag skall infordras anges i 4 & förundersöknings- kungörelsen. Bestämmelser om när utdrag av allmänna kriminalregistret och utdrag av kontrollstyrelsens straffregister skall inhämtas upptas i kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 570) om skyldighet att inhämta utdrag av

allmänna kriminalregistret resp. kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda re- gistret.

Prästbevis skall inhämtas när det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till annan påföljd än böter eller det eljest finnes erforderligt. Utdrag av körkortsregistret skall infordras när det finnes erforderligt. att ha tillgång till där antecknade uppgifter.

När kriminalregisterutdrag skall infordras anges detaljerat i den tidi- gare angivna kungörelsen om skyldighet att infordra sådant utdrag. Även i kungörelsen om skyldighet att infordra utdrag av kontrollstyrelsens straffregister anges vissa brott, som medför skyldighet att infordra utdrag. I sistnämnda kungörelse föreskrivs dock tillika följande. Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brott- mål än de angivna.

Kommitténs överväganden och förslag

Någon tveksamhet om när utdrag av allmänna kriminalregistret skall in- fordras kan ej uppstå. Bestämmelserna därom lämnar inte utrymme för någon prövning i det enskilda fallet. Även behovet av sådant utdrag —— det ! behov som legat till grund för bestämmelserna inses lätt. ; Beträffande prästbeviset och de två övriga utdragen är dock bestäm- | melserna —— möjligen på grund av att lagtexten måste ha en sådan lydelse —utformade så att skyldigheten att infordra utdrag närmast blir beroende av om den, som infordrar utdragen, anser att utdragen är nödvändiga. i fråga om prästbevis skall vederbörande sålunda till en början bedöma om på- följden skall bli böter eller inte. Om böter antas bli påföljden förutsätts att prästbevis ändock kan behövas. Även i detta hänseende fordras en bedömning. Infordrande av körkortsregisterutdrag måste otvivelaktigt före— gås av en prövning av behovet av sådant utdrag. Detsamma gäller utdrag | av kontrollstyrelsens straffregister när fråga är om andra brott än vissa | särskilt angivna. i Från olika håll har gjorts gällande att prästbevis samt utdrag av kör— t kortsregistret och kontrollstyrelsens straffregister ofta infordras i onödan. : Kommittén anser att berörda bestämmelser bör så långt som det är I möjligt tillämpas enhetligt.17 Den bristande enhetlighet som för närvarande förekommer bör motarbetas. Kommittén anser det emellertid inte lämp- ligt att i lagtext detaljreglera i vilka fall prästbevis och utdrag ur olika register bör inhämtas. En lämplig lösning på detta problem synes kom— mittén därför vara att RÅ efter samråd med rikspolisstyrelsen utfärdar föreskrifter om i vilken utsträckning prästbevis och utdrag av körkorts-

17 Se kommitténs betänkande SOU 1963: 27 s. 61 f.

registret och kontrollstyrelsens register skall infordras. Kommittén vill emellertid i detta sammanhang erinra om vikten av att så stor återhåll- samhet som möjligt iakttas vid rekvisitioner av skilda utdrag.

Underrättelse om verkställd förundersökning Ur förarbetena

Process-kommissionen (SOU 1926: 32) yttrar bl.a. (s. 72).

För undersökningens fullständighet och objektivitet är det av stor vikt, att den misstänkte beredes tillfälle att taga del av det mot honom förebragta materialet och yttra sig över detsamma samt framföra sådan utredning, som må tjäna till hans förmån. Detta påkallas även av hänsyn till att den misstänkte må kunna avvärja ett till äventyrs obefogat åtal.

För att nu angivna syften skola vinnas, är det tydligen av vikt, att den miss- tänkte snarast möjligt får kännedom om vad som förekommit vid undersök- ningen. Det bör således tillerkännas honom en rätt att få kännedom därom. Ofta inträffar emellertid att utredningen äventyras, om den misstänkte på ett tidigt stadium får kännedom därom och på grund därav blir i stånd att förstöra eller skada bevisningen. I den mån detta kan anses vara fallet, bör det lämnas undersökningsförrättaren rätt att innehålla med vad som förekommit. För att ej den misstänktes berättigade intresse skal] tillspillogivas, måste han emellertid hava ovillkorlig rätt att före undersökningens avslutande få underrättelse om vad därunder förekommit. Sådan underrättelse torde i regel lämpligast böra lämnas muntligen. Har den misstänkte redan på undersökningsstadiet försvarare, bör även han få del av undersökningens resultat; och torde det lämpligast ske genom att han erhåller ett exemplar av undersökningsprotokollet.

Processlagberedningen (SOU 1938: 44) anför bl. a. följande i denna fråga (s. 294).

Av stor vikt för att den misstänktes intressen skola behörigen tillgodoses är, att han och hans försvarare erhålla tillfälle att taga del av vad vid förunder— sökningen förekommit och yttra sig över det förebragta materialet samt angiva den utredning de anse böra verkställas. Detta är ock nödvändigt för att för- undersökningen skall bliva så fullständig som möjligt samt fylla sin uppgift att förbereda huvudförhandlingen och möjliggöra dennas slutförande vid ett och samma rättegångstillfälle. Tillfälle bör därför lämnas dem att, allteftersom för- undersökningen fortskrider, taga del av vad därvid förekommer. De böra emel- lertid ej ha någon ovillkorlig rätt att på detta sätt få del av materialet; detta skulle ofta kunna försvåra utredningen. Tillfälle därtill bör dock alltid lämnas dem, innan åtal beslutas.

J ustitieombudsmannen

Som nämnts i början av detta kapitel under avsnittet »Gällande rätt» har 23: 18 RB den lydelsen, att den misstänkte och hans försvarare skall läm- nas tillfälle »att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit

samt att angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt». Frågan om bl.a. den närmare innebörden i uttrycket »lämnas tillfälle» har varit föremål för JO:s bedömande. Detta har skett sedan rikspolisstyrelsen till JO överlämnat ett utkast till arbetsanvisningar för yttrande. JO:s uttalande finns i 1967 års ämbetsberättelse (s. 83 ff). Uttalandet återges här i sin helhet.

Tilluägagångssättet vid underrättelse enligt 23 kap. 18 5 RB.

Den 3 juni 1966 överlämnade rikspolisstyrelsen hit ett inom styrelsen ut- arbetat utkast till arbetsanvisningar rörande förfaringssättet vid tillämpningen av RB 23 kap. 18 5 första stycket andra och tredje punkterna, varvid styrelsen önskade höra mina synpunkter på utkastet innan styrelsen tog ställning till 1 detta. i

I utkastet anfördes inledningsvis bl. a. följande: Det ifrågavarande stadgandet ? tillämpades på många håll på ett sätt som innebar onödig arbetsbelastning för utredningspersonalen. Sålunda förekom att utredningar i stor utsträckning re- mitterades till andra polisdistrikt med begäran att tillfälle skulle beredas den . misstänkte att taga del av utredningen eller rentav att utredningsprotokollet ' skulle mot bevis formellt delgivas den misstänkte. Detta förfarande vållade ofta betydande arbete och besvär och var dessutom nästan undantagslöst icke er- forderligt. På vissa platser syntes man anse att formell delgivning med bevis därom krävdes för att åtal skulle kunna väckas. Ordet »delgivning» förekom ' icke i stadgandet. När uttrycket »delgivning jml RB 23:18» användes, var det 5 i realiteten endast fråga om att tillfälle skulle lämnas den misstänkte att taga 3 del av utredningen.

Härefter föreslogs i utkastet följande tre alternativa förfaringssätt vid till— lämpningen av stadgandet.

1. Underrättelse att förundersökningen slutförts och att tillfälle lämnas att taga ! kännedom om vad som förekommit vid undersökningen samt att angiva den utredning som anses önskvärd och att eljest anföra vad som finnes nödvändigt att beakta sändes — å särskild blankett till den misstänkte och hans för— svarare i vanlig postförsändelse (lösbrev). Antingen lämnas därvid handlingarna i målet kvar hos polismyndigheten, vilket markeras å blanketten, eller bifogas de underrättelsen. I underrättelsen angives när yttrande senast bör ha inkommit. ' Om yttrande icke inkommit inom förelagd tid, anses tillfälle ha beretts veder- [ hörande att taga del av förundersökningen, varom markering eller anteckning * göres. Kopia av underrättelsen medföljer protokollet till åklagaren. l 2. Vid förhör med den misstänkte det förutsättes här att förundersökningen | då icke är helt slutförd —— lämnar förhörsledaren den misstänkte och hans för- ' svarare tillfälle att vid viss senare tid taga del av utredningen. Anteckning härom bör göras. Om möjligheten att taga del av utredningen icke iakttages inom den förelagda tiden, anses tillfälle likväl ha beretts därtill. Förhörsledarens markering eller anteckning härom anses tillfyllest.

3. Förhörsledaren eller dennes biträde tager per telefon kontakt med den misstänkte som här förutsättes redan vara hörd — och hans försvarare och bereder dem tillfälle att taga del av förundersökningen inom viss angiven tid. Markering eller anteckning härom göres. Om denna möjlighet icke tillavaratages, anses ändock tillfälle ha beretts dem att taga del av förundersökningen. Mar- kering eller anteckning härom skall ske i förundersökningsprotokollet. Härefter anfördes i utkastet att det låg i sakens natur att i vissa brottmål,

särskilt sådana av mera allvarlig eller omfattande art, behov kunde föreligga av att den misstänkte och hans försvarare verkligen tagit del av utredningen.

I yttrande den 21 juni 1966 till rikspolisstyrelsen anförde jag följande. Bestämmelsen i RB 23 kap. 18 5 har tillkommit i den misstänktes intresse för att förhindra att åtal väckes då så rätteligen icke skolat ske. Till förekommande härav är det i hög grad angeläget att den misstänkte och _— i förekommande fall _ hans försvarare innan åtal beslutas erhåller tillfälle att taga del av det material, som skall ligga till grund för åtalsbeslutet, och begära kompletterande utredning och eljest yttra sig över den verkställda utredningen. Det ligger dess- utom i sakens natur att en så ingripande åtgärd som att besluta åtal mot en person icke bör vidtagas innan tillfälle lämnats honom att yttra sig över utrednings- materialet. För allmänhetens förtroende för rättskipningen är det av vikt att för brott misstänkt icke får den föreställningen att han hålles utanför utredningen i målet. Med hänsyn till den misstänktes intressen är det sålunda av största vikt att åtal icke beslutas utan att dessförinnan tillfälle beretts honom (och hans försvarare) att bemöta utredningen. Att stadgandet noggrant tillämpas är nödvändigt även för att förundersökningen skall bliva så fullständig som möjligt och fylla sin uppgift att förbereda huvudförhandlingen och möjliggöra dennas slutförande i ett sammanhang.

För tillämpningen av det ifrågavarande stadgandet är det icke erforderligt att den misstänkte och hans försvarare verkligen tagit del av den verkställda ut- redningen, utan det är, såsom framgår av stadgandets ordalydelse, tillräckligt att tillfälle lämnats dem därtill samt till att angiva kompletterande utredning och att eljest yttra sig i saken. Det är härvid tillfyllest att den misstänkte (och hans försvarare) erhåller meddelande om sin möjlighet härtill (se uttrycket »under- rättelse» i 20 å andra stycket förundersökningskungörelsen) samt om när och hur det kan ske ävensom att skäligt rådrum därtill lämnas. En annan sak är att det i vissa mål kan vara lämpligt att den misstänkte och hans försvarare före åtals beslutande verkligen tagit del av utredningen. För att det i stadgandet upp- ställda kravet att tillfälle skall ha lämnats den misstänkte och hans försvarare skall vara uppfyllt måste dessa givetvis före åtals beslutande verkligen ha erhållit underrättelse om sin möjlighet att taga del av utredningen etc. Då åtal be- slutas måste därför enligt min mening bevis finnas om att så skett. Vid muntlig underrättelse är det därvid tillräckligt med tjänsteanteckning i förundersök- ningsprotokollet, medan vid skriftlig underrättelse skriftligt bevis om delgivning därav bör finnas.

Mot det förfaringssättet att förhörsledaren eller dennes biträde per telefon underrättar den misstänkte — personligen —— om att han äger hos polismyndig- heten inom viss angiven tid taga del av utredningen samt angiva den utredning han anser önskvärd och eljest anföra vad han aktar nödigt finner jag icke an- ledning till någon erinran. Sker efter underrättelsen ytterligare utredning bör dock ny underrättelse givas. Förfaringssättet kan givetvis begagnas även be- träffande försvararen. Jag vill framhålla att noggrann anteckning om underrät- telsen och tidpunkten för densamma bör göras i förundersökningsprotokollet av vederbörande befattningshavare.

Ej heller mot förfarandet att i samband med förhör med den misstänkte underrätta honom om att han senare, under viss angiven tid, äger taga del av utredningen etc. kan riktas någon kritik. Om ytterligare utredning äger rum efter underrättelsen bör emellertid ny underrättelse ske. Förfarandet kan natur- ligtvis användas även rörande närvarande försvarare. Jag vill även i fråga om

detta förfaringssätt påpeka vikten av att noggrann anteckning om underrättelsen göres i protokollet. I detta sammanhang kan också erinras om möjligheten att i samband med förhör med den misstänkte, om utredningen då är slutförd, låta honom (och hans försvarare) taga del av utredningen etc. För tillämpningen av förevarande stadgande fordras ju icke att förundersökningsprotokollet är upp— satt. Sistnämnda förfarande bör dock icke komma till användning annat än vid enklare utredningar, ty den misstänkte och hans försvarare bör ju alltid erhålla det rådrum som betingas av sakens beskaffenhet.

Det i utkastet ifrågasatta förfaringssättet att till den misstänkte i lösbrev översända underrättelse med eller utan bifogad utredning —— är enligt min mening icke godtagbart. Den misstänkte kan vid tiden för underrättelsen t.ex. ha flyttat från sin tidigare uppgivna adress eller vara bortrest. Det finns därför ej någon garanti för att misstänkt erhåller en i lösbrev avsänd underrättelse före utgången av den honom förelagda tiden eller ens att sådan underrättelse över huvud kommer honom till handa. Från styrelsens sida har under hand fram- hållits att förfarandet torde medföra att i ett mindre antal fall den misstänkte icke erhåller tillfälle att före åtals beslutande taga del av utredningen etc. men att någon rättsförlust icke torde uppstå därigenom, eftersom den misstänkte har möjlighet att även efter det att åtal beslutats begära kompletterande utred- ning och eljest yttra sig i saken. Detta resonemang kan jag för min del icke godtaga. Det ifrågasatta förfarandet synes mig oförenligt med syftet med stad- gandet, nämligen att den misstänkte städse skall ha en möjlighet att bemöta utredningen och därigenom kunna förekomma ett otillräckligt grundat åtals- beslut. Underrättelse enligt 23:18 kan även utan användande av lösbrev ske på ett sätt som icke behöver betunga polispersonalen. Jag vill även framhålla att lagens förarbeten icke ger stöd för antagandet att undantag skulle få göras från den ifrågavarande bestämmelsen (vid preskriptionsfara har dock, på grund av uttalande under förarbetena till BB, undantag ansetts få ske; se J0:s ämbetsberättelse 1956 sid. 83 ff. och 1961 sid. 170 ff.). För att det vid beslutande om åtal skall kunna konstateras att den misstänkte verkligen erhållit underrättelsen och när det skett mäste, såsom tidigare framhållits, bevis finnas därom. Översändande av underrättelse i lösbrev till den misstänkte uppfyller därför enligt min mening icke det i RB 23 kap. 18 5 första stycket stadgade kravet att den misstänkte före åtals beslutande skall ha erhållit tillfälle att taga del av utredningen etc. Det förtjänar påpekas att, om bevis saknas om att under- rättelsen delgivits den misstänkte och han, t.ex. vid huvudförhandling i målet, gör gällande att han icke erhållit underrättelsen, hans påstående knappast kan motbevisas. Därest han då exempelvis begär kompletterande utredning kan hu- vudförhandlingen kanske behöva inställas. Ej heller anser jag det tillfyllest om underrättelsen översändes i rekommenderad försändelse utan mottagningsbevis, ty icke heller då, särskilt icke om åtal beslutas redan före utgången av försän_ delsens normala liggetid på adresspostanstalten, har man tillräcklig säkerhet för att underrättelsen i tid kommit den misstänkte till handa.

Om de här tidigare behandlade muntliga underrättelseförfarandena i ut- kastet upptagna som nr 2 och 3 icke begagnas, bör underrättelsen delgivas den misstänkte mot skriftligt bevis därom. Därvid torde delgivningen, i likhet med vad som gäller beträffande domstolsdelgivning (se 4 5 delgivningskungörel- sen), i allmänhet böra ske genom att underrättelsen jämte blankett för delgiv- ningserkännande översändes till den misstänkte i vanligt tjänstebrev med begäran om återsändande av blanketten kvitterad. Om sådan delgivning icke lyckas eller om särskild anledning föreligger till antagande att erkännande icke kom-

mer att lämnas, får delgivningen ske på annat sätt. Det skulle därvid vara en fördel om rätt att låta verkställa delgivningen genom postverket kunde erhållas. Möjlighet finnes också att försöka erhålla bevis om mottagandet av underrättel- sen genom att översända densamma i rekommenderad försändelse med begag- nande av mottagningsbevis.

Såvitt rör försvarare ——- varmed här avses advokat eller annan med fast kon- tor anser jag mig däremot kunna godtaga att underrättelse till denne över- sändes i lösbrev (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 sid. 217 noten).

Avslutningsvis vill jag framhålla dels att, om underrättelse föranlett begäran om kompletterande utredning och sådan utredning ägt rum, ny underrättelse givetvis bör givas innan åtal beslutas dels att, såsom föreskrives i 20 5 andra stycket förundersökningskungörelsen, i förundersökningsprotokollet skall, såvitt nu är i fråga, antecknas icke endast uppgift om underrättelsen utan även uppgift huruvida den misstänkte och —— i förekommande fall —— hans försvarare påfordrat ytterligare utredning eller eljest velat anföra något.

Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén har vid sina undersökningar funnit (se bl. a. ovan 5. 23) att frågan om underrättelse till den misstänkte angående verkställd förunder- sökning förorsakar dröjsmål och komplicerar förundersökningsförfaran- det. Detta är särskilt fallet om den misstänkte vistas på annan ort än den där utredningen sker. Svårigheter förekommer också om den misstänkte är en person som har rörligt arbete —— sjöman, resande eller är en person utan fast bostad. Det har vidare framhållits att skyldigheten att underrätta även om en mindre komplettering av förundersökningen inte sällan är onödigt formalistisk.

Kommittén har för att ge en bakgrund till sina vidare ställningstaganden något undersökt de förfaranden, som för närvarande i praktiken tillämpas för att bereda den misstänkte tillfälle att ta del av förundersökningen. Härvid har kommittén kunnat konstatera att de principer som tillämpas ej är enhetliga.

] det följande redovisas några av de förfaranden som förekommer. Från ett polisdistrikt har uppgetts att i det stora flertalet fall underrättas den misstänkte i vanligt brev eller per telefon om att han kan ta del av utredningsmaterialet på en polisstation. Inställer sig inte den misstänkte och kommer brevet ej heller tillbaka som obeställbart söks den misstänkte åter genom telefonförfrågan i bostaden. Om svar inte erhålls, skickas en polisman till bostaden. Om den misstänkte inte är hemma, när polismannen söker upp honom, kallas han ibland till polisstationen t. ex. genom hustrun. Den misstänkte kommer i dessa fall vanligen efter den förnyade kallelsen. Återkommer däremot kallelsen som obeställbar, undersöker man om den misstänkte flyttat. Är detta ej fallet förekommer det att åklagaren beslutar om hämtning och den misstänkte antecknas i polisens lokala spärregister.

I ett annat polisdistrikt sänds följande underrättelse i vanligt brev till den misstänkte.

Förundersökningen i ovanstående ärende är avslutad och Ni beredes härmed tillfälle att taga del av handlingarna.

Handlingarna hållas tillgängliga på vaktdistriktets station måndagar—fredagar kl. 9—16 eller annan tid enligt överenskommelse till och med nedan angiven dag. Handlingarna tillgängliga t. o. m.

Önskar Ni icke taga del av förundersökningen eller begagnar Ni icke Er rätt i detta hänseende medan handlingarna äro tillgängliga, kommer förundersök- ningsprotokoll ändå snarast därefter att upprättas och ingivas till åklagarmyndig- heten.

Utredningsman Denna handling medtages vid besök på stationen.

Det förhållandet, att denna underrättelse sänts med posten i vanligt brev anses i vissa fall vara tillräckligt för att den misstänkte i behörig ordning skall ha beretts tillfälle att ta del av förundersökningen.

Även andra metoder används emellertid. I vissa fall sker underrättelsen i omedelbart samband med att anmälan tas upp och utredningen slutförs på polisstationen. Detta kan gälla exempelvis vid grov olovlig körning, * våldsamt motstånd, missfirmelse mot tjänsteman och klara fall av ringare ', misshandel. Vidare kan underrättelsen ske i samband med förhör med den ' misstänkte. Om endast en är misstänkt försöker man ibland lägga förhören så att denne hörs sist. Vid detta förhör får den misstänkte alltså tillfälle att ta del av utredningen. Vidare förekommer det att den misstänkte i samband med förhör under— ! rättas om att förundersökningen under viss tid kommer att finnas till- ! gänglig på polisstationen. Polisen har också underlåtit att lämna särskild i underrättelse om verkställd förundersökning, om den misstänkte under . utredningens gång har förklarat, att han ej har något önskemål om att få ; ta del av den färdiga utredningen. Detta senare förfarande har bl.a. till- i lämpats vid trafikovarsamhetsutredningar.

Det kan slutligen anmärkas, att rikspolisstyrelsen ger ut en särskild blankett för underrättelser om verkställd förundersökning med följande lydelse (se s. 179).

Enligt kommitténs mening ger redan nuvarande lagregler vissa möjlig- heter till ett enkelt förfaringssätt när det gäller underrättelse enligt 23: 18 RB.

I vissa fall kan sålunda förhöret med den misstänkte utan olägenhet läggas i slutet av utredningsförfarandet. Vid detta förhör kan den miss- tänkte även beredas tillfälle att ta del av utredningen i övrigt. På motsva- rande sätt kan förfaras i trafikmål, om utredningen slutförs på platsen.

|_Myndighet och telefon UNDERRÄTTELSE Slutförd förundersökning Datum Målnr

Förundersökningen har verkställt: rörande nedan angiven gör- ning. Ni lämnas härmed tillfälle att taga kännedom om vad som förekommit vid undersökningen samt att ange den utredning Ni anser önskvärd och att eljest anföra vad Ni finner nödvändigt att

) : % beaktai målet. ” 3 > %; Ert eventuelta yttrande bör ha inkommit hit senast 0 .x 32 D den 355 E% |:] inom dagar efter mottagandet av denna underrättelse. .? g 35 G'drning x :) h *0 I!) (") "0 ( o: vi x' ; Handlingarna finnes tillgängliga hos [ Expeditionstid 8 3 v- Underskrift Namnförtydligande och titel % __| Handlingarna i målet bifogas

Samtliga personer kanske hörs vid ett och samma tillfälle. Det bör dock i detta sammanhang betonas, att förhöret med den misstänkte bör läggas i slutet av förundersökningsförfarandet endast i sådana fall, där detta är lämpligt från utredningssynpunkt. Det kan således inte accepteras, att po- lisen enbart för att på ett enkelt sätt kunna underrätta den misstänkte om att utredningen verkställts, lägger förhöret med denne sist och därigenom äventyrar resultatet av utredningen.

Om förhöret med den misstänkte sker vid en tidpunkt, när utredningen i övrigt ej är klar —— ytterligare ett vittne kanske skall höras —, kan den misstänkte underrättas om att han senare under viss angiven tid kan ta del av utredningen. Ofta torde det vara lämpligt att förhörsledaren lämnar den misstänkte en skriftlig uppgift om detta. På uppgiften anges bl.a. den aktuella tiden. En förutsättning för ett sådant förfaringssätt bör dock självfallet vara att den utredning som skall göras inte är alltför vidlyftig och tidskrävande. Den tid, inom vilken den misstänkte skall ta del av utredningen, bör med andra ord inte ligga alltför avlägset i fram- tiden.

Ett enkelt förfarande är vidare att den misstänkte underrättas person- ligen per telefon om att han äger ta del av utredningen hos polisen inom viss angiven tid. Detta förfaringssätt används också i betydande utsträck- ning av polisen.

Självfallet kan också underrättelsen lämnas den misstänkte mot skriftligt bevis. Underrättelsen kan därvid antingen sändas med blankett för delgiv— ningserkännande eller i rekommenderad försändelse med mottagnings— bevis. Detta förfarande kan bl.a. vara att föredra om polisen sänder hela förundersökningsmaterialet till den misstänkte med anmaning att skriftligen framställa ev. erinringar. Om den misstänkte har försvarare kan detta tillvägagångssätt t.ex. vara lämpligt. Härigenom kan det nämligen und- vikas att försvararen särskilt vänder sig till polisen för att få del av förundersökningen. En sådan förfrågan orsakar nämligen alltid polisen merarbete. Förfarandet kan vidare vara praktiskt om den misstänkte bor på annan ort eller av annan anledning har svårt att besöka polisstationen. Remissförfarande till annan polismyndighet bör om möjligt undvikas, ef— tersom detta vanligen är tidsödande.

Trots att det således finns olika sätt att underrätta den misstänkte och hans försvarare om att förundersökning verkställts, har det i praktiken visat sig att detta underrättelseförfarande förorsakar dröjsmål under för- undersökningen. Reglerna i 23:18 RB anses vidare vara svårtolkade och tveksamhet råder om vilka metoder, som får användas vid underrättelseför- farandet. Som exempel härpå kan nämnas, att det hittills på många håll varit förhållandevis vanligt att den misstänkte underrättats genom lösbrev. Det har uttalats att detta förfarande ej är tillåtet. Med hänsyn till de redo- visade olägenheterna har kommittén ansett sig böra undersöka om det är möjligt att förenkla reglerna på detta område.

Den misstänkte och hans försvarare skall enligt 23:18 RB lämnas tillfälle att ta del av utredningen. RB förklarar ej närmare på vilket sätt detta skall ske. En jämförelse kan här göras med exempelvis stämningen i brottmål (jfr 45: 9 och 33 kap. RB), där frågan om kommunikation noga reglerats. ] detta senare sammanhang används till skillnad från 23: 18 RB uttrycket »delge». Uttrycket >>lämnas tillfälle» i 23:18 RB kan knappast anses vara helt entydigt. Att uttrycket inte har en entydig mening synes även JO anse, eftersom han säger sig kunna godta att underrättelse till försvarare sänds i lösbrev, men inte accepterar detta förfarande när det gäller den misstänkte. Detta trots att uttrycket »lämnas tillfälle» i 23: 18 RB används för båda dessa kategorier.

Det nu anförda innebär inte att kommittén menar att lagstiftaren utgått från att det skulle vara mindre viktigt att den misstänkte erhåller sådan underrättelse som avses i 23:18 RB. Det är tvärtom av största betydelse att den misstänkte verkligen får del av förundersökningen så att möjlig— heterna att erhålla en så allsidig utredning som möjligt tillvaratas. Sär- skilt i den mån den misstänkte själv eller kanske främst genom sin för— svarare kan bidra till en bättre utredning är det ett starkt intresse att denna komplettering sker före åtalsbeslutet. Som JO har påpekat är det viktigt att den misstänkte genom att bemöta utredningen har möjlighet

att förhindra ett ogrundat åtal. Ett åtalsbeslut är även om det ej följs av fällande dom ett allvarligt ingripande mot en misstänkt. Förhållandena växlar emellertid från mål till mål. I bagatellartade mål har åtalsbeslutet mera sällan denna betydelse. Det kan i detta sammanhang framhållas, att det ofta ligger i åklagarens intresse att den misstänkte verkligen tar del av utredningen innan beslut i åtalsfrågan fattas. Särskilt i mål av svårare beskaffenhet är detta fallet.

Det kan vidare erinras om att förundersökningsmaterialet under vissa förutsättningar kan få betydelse som bevismedel under en huvudförhand- ling. Kommittén tänker här närmast på bestämmelsen i 36: 16 andra styc- ket RB om att vid vittnesförhör skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet får uppläsas un- der vissa förutsättningar. Upplåsning får således ske om vittnets berättelse vid förhöret avviker från den tidigare berättelsen eller om vittnet vid förhöret förklarar sig ej kunna eller vilja yttra sig. Motsvarande bestäm— melse gäller om förhöret med målsäganden eller den tilltalade 46: 6 fjärde stycket RB. I femte stycket av samma paragraf stadgas vidare, att om huvudförhandling äger rum, trots att målsäganden eller den till- talade ej är närvarande, skall genom rättens försorg, ur handlingarna framläggas vad han anfört i den mån det behövs. Av betydelse i detta sammanhang är också bestämmelsen i 35: 14 RB, som bl.a. medger att uppteckning av utsaga, som i anledning av inledd eller förestående rätte- gång avgetts inför åklagare eller polismyndighet eller eljest utom rätta, får åberopas som bevis om rätten på grund av särskilda omständigheter finner detta böra tillåtas. Sådana särskilda omständigheter kan t. ex. vara att ett vittne avlidit eller att vittnet vistas utomlands och endast med svå— righet kan inställa sig till huvudförhandling.

Om man bedömer betydelsen av att en misstänkt får del av förunder- sökningen måste emellertid bl.a. beaktas att anteckningar från förhöret med den misstänkte alltid skall granskas av denne. Han får i denna ord- ning tillfälle att rätta till eventuella felaktigheter i den egna berättelsen. En eventuell underrättelse om den verkställda förundersökningen ger så- ledes endast ett tillfälle till en förnyad granskning. Däremot får den miss— tänkte genom att ta del av vad vittnen och målsägande har uppgett möj- lighet att komplettera sin egen berättelse. Han kan även komma att upp- täcka felaktigheter i berättelser avgivna av andra än honom själv. Detta gäller självfallet i synnerhet sådana berättelser som tagits upp senare än förhöret med den misstänkte.

Den omständigheten att en misstänkt ej fått del av förundersökningen behöver inte medföra någon rättsförlust för den misstänkte. Kravet på åklagaren att åtal ej skall beslutas förrän utredningen är tillfredsställande kvarstår oförminskat. Tillräckliga skäl för åtal måste alltid föreligga. Dess— utom får den misstänkte före en eventuell huvudförhandling ytterligare ett

tillfälle att framföra sina synpunkter nämligen i samband med att han del- ges stämning. Senast i detta sammanhang bör således en tilltalad om han så önskar ges möjlighet att få del av det fullständiga förundersökningsmate- rialet. Kommittén är emellertid medveten om de nackdelar som skulle uppkomma om invändningar mot färdigställda förundersökningar och framställningar om komplettering av sådana undersökningar skulle före- komma mera vanligt än vad som för närvarande är fallet. Denna even- tuella olägenhet måste således beaktas om det skall anges på vilket sätt underrättelse till den misstänkte om den färdiga förundersökningen skall lämnas. Kommittén anser sig emellertid redan här kunna uttala att man ej skall överdriva riskerna för att en liberalisering av underrättelsereglerna skall medföra exempelvis ett ökat antal inställda huvudförhandlingar.

Nuvarande regelsystem medför emellertid även det nackdelar. Kom- mittén har uppmärksammat att i vissa fall tvångsåtgärder visat sig be- hövas för att en färdig utredning skall kunna lämnas till en misstänkt. Detta gäller framför allt om den misstänkte saknar stadigt hemvist. Även fall i vilka den misstänkte avvikit eller eljest sökt undandra sig lagföring är i detta sammanhang av intresse. I dessa fall är det enligt kommittén inte minst från den enskildes synpunkt ett intresse att en smidigare form för underrättelse skapas.

Även för myndigheterna måste det innebära en stor lättnad om förfa- randet kunde förenklas. Det är naturligtvis svårt att säga vilket merarbete, som polisen exempelvis skulle belastas med, om den tvingades överge det nu i betydande utsträckning använda förfarandet att underrätta genom lösbrev. Att merarbetet inte skulle vara ringa kan man vara säker på. Liksom hittills kan självfallet den misstänkte i vanligt lösbrev underrättas om att utredningen är klar. Om den misstänkte inte hör av sig, vilket före- kommer i ett stort antal fall, uppkommer frågan om vilka åtgärder polisen i fortsättningen skall vidta. Naturligtvis kan den metoden användas att underrättelsen med blankett för delgivningserkännande sänds med vanligt tjänstebrev eller att underrättelsen sänds i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Erfarenhetsmässigt vet man emellertid att adres— saterna i stor utsträckning underlåter att återsända blanketterna för delgivningserkännande resp. att lösa ut de rekommenderade försändelserna. I dessa fall måste således personlig delgivning verkställas. En polisman får söka upp den misstänkte och bevisligen underrätta honom om att han kan ta del av utredningen. Ett sådant förfarande är som regel mycket tidsödande och bör därför om möjligt undvikas.

Har då det använda förfarandet att underrätta genom lösbrev visat sig ha några olägenheter? Förfarandet används självfallet endast om den miss- tänkte uppgett fast adress. Till en början bör understrykas att det utgör undantag att brev inte kommer adressaten tillhanda. I de fall, där brev sänts ut men den misstänkte flyttat och hans nya adress är okänd, kom—

mer brevet i retur till polisen. Polisen får härigenom kännedom om att adressaten ej fått brevet och kan försöka komma i kontakt med den misstänkte på annat sätt.

Förfarandet med lösbrev synes JO oförenligt med syftet med stadgandet i 23: 18 RB, nämligen att den misstänkte alltid skall ha möjlighet att bemöta utredningen och därigenom kunna förekomma ett otillräckligt grundat åtalsbeslut. Även om dessa synpunkter naturligtvis måste tillmätas stor vikt, bör dock i sammanhanget följande beaktas.

Endast undantagsvis kommer det att hända att misstänkt ej erhåller underrättelse även om denna sänds med lösbrev. Utan att några exakta siffror kan anföras är det vidare väl känt att den misstänkte som regel ej har något ytterligare att anföra, sedan han enligt 23: 18 RB har under- rättats om den verkställda utredningen. I de fall något ytterligare anförs är det ytterst sällsynt att det som tilläggs är av betydelse för frågan om åtal skall väckas eller inte. För att ett ogrundat åtal skall väckas fordras såle- des, för det första att den misstänkte av någon anledning ej får den brev- försändelse, som anger att utredningen är avslutad och att han bereds tillfälle att ta del av utredningen och komma med erinringar. Ytterligare en förutsättning skall emellertid uppfyllas. Den person, som av någon orsak ej erhåller försändelsen, skall även tillhöra det lilla antal, som önskar göra ett tillägg i anledning av underrättelsen. Av dessa skall han vidare tillhöra det fåtal, som i samband med underrättelsen tillför utred- ningen sådant nytt material att det påverkar bedömningen av åtalsfrågan. Det torde vara ytterst sällsynt att samtliga dessa förutsättningar är för handen. Den omständigheten att hittillsvarande praxis inte visat sig med- föra några olägenheter pekar också i samma riktning.

En ytterligare olägenhet med förfarandet med lösbrev har JO menat vara det förhållandet, att den misstänkte vid huvudförhandlingen i målet kan göra gällande att han ej erhållit underrättelsen. Hans påstående måste godtas och en begäran om kompletterande utredning efterkommas. Huvud— förhandlingen får kanske inställas. En sådan situation kan naturligtvis uppstå men kommer enligt kommitténs mening att förekomma sällan. Trots att man tidigare i stor utsträckning tillämpat förfaringssättet med underrättelse genom lösbrev har några sådana problem ej uppstått enligt vad som är känt.

Enligt kommitténs mening måste en avvägning göras, där bl.a. intres- set av att ett ogrundat åtal ej anställs mot den misstänkte ställs mot in- tresset av att reglerna ej blir så stränga, att de blir allför svårhanterliga i det praktiska utredningsarbetet. Som tidigare sagts måste här beaktas att det mycket sällan förekommer att de tillägg eller erinringar som görs av den misstänkte är av sådan vikt, att de har betydelse för frågan om åtal skall väckas eller inte. Erfarenheten visar också att den misstänkte särskilt i mål av enklare beskaffenhet ej sällan saknar större intresse av

att ta del av utredningen. Det förhållandet, att det endast är i ett mindre antal fall, som den misstänkte gör tillägg eller erinringar, stöder denna iakttagelse. I samma riktning pekar det förhållandet att de misstänkta för närvarande i ej ringa utsträckning förklarar sig inte vilja ta del av den färdigställda utredningen.

Självfallet måste även i detta sammanhang en avvägning göras mellan olika typer av mål. Kommittén ansluter sig således till den princip, som tidigare godtagits av lagstiftaren, nämligen att de krav, som skall ställas på utredningens fullständighet, måste variera beroende på målets art. Kommittén erinrar härvid om 46: 15 andra stycket RB. Där stadgas att om det ej förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter får, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit. Den tilltalades bristande aktivitet ger således domstolen en rätt att i någon mån ge avkall på utredningens fullständighet. Samhällets insatser för att till- godose den misstänktes anspråk på rättssäkerhet måste variera beroende på brottets svårhetsgrad. Det är därför inte fråga om att införa någon ny princip om man godtar att åklagaren i mindre mål får rätt att väcka åtal utan att den misstänkte bevisligen underrättats enligt 23: 18 RB.

Vid övervägande av de skäl som talar för och emot en liberalisering av bestämmelserna angående underrättelse om färdigställd förundersök- ning har kommittén funnit, att en viss förenkling av regelsystemet bör vara möjlig utan att skäliga krav på rättssäkerhet eftersätts.

Kommittén har diskuterat en generell bestämmelse om att rekommen— derad försändelse skall vara tillräcklig för att den misstänkte skall anses ha fått del av en förundersökning. När det gäller grövre brott måste emellertid riskerna för att ett ogrundat åtal anställs så långt som möjligt elimineras. Den misstänktes rättmätiga krav på att få tillfälle att bemöta utredningen innan åtalsfrågan avgörs måste i dessa fall tillmätas särskild tyngd. Bl.a. denna synpunkt talar för att den misstänkte vid grövre brotts— lighet som regel bevisligen bör underrättas om att utredningen är slut- förd. Denna princip bör således behållas.

Kommittén anser emellertid att särskilda regler bör ges angående det sätt på vilket den misstänkte skall underrättas i mindre mål. Detta kan lämpligen ske genom att Kungl. Maj:t ges möjlighet att utfärda närmare bestämmelser härom. Kommittén anser det lämpligt att bestämma denna krets av mål till sådana, för vilka ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader. Det kan här krävas av den misstänkte, att han i högre grad själv är aktiv för att tillvarata sina intressen. Denna princip finns som ti— digare sagts redan i rättegångsbalken , där processuella lättnader i olika avseenden finns för mera bagatellartade mål (t.ex. strafföreläggande och inställelseplikt). l förundersökningskungörelsen (24 &) behandlas bl.a. för- undersökningen angående brott, som kan antas ej förskylla svårare straff än böter, på särskilt sätt.

Kommittén anser att det för denna typ av mål bör vara tillräckligt att lösbrev sänts för att det skall anses att den misstänkte beretts tillfälle att ta del av förundersökningen.18 En förutsättning för ett sådant förfa— ringssätt måste dock vara att den misstänkte har stadigvarande adress.

Som redan tidigare framhållits anser kommittén att det i vissa fall finns skäl att göra undantag från principen om att underrättelse om verk— ställd förundersökning skall lämnas före åtalsbeslutet. Kommittén föreslår således ett undantag från denna huvudregel i de fall, där den misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket eller det skäligen kan befaras att han har avvikit eller eljest söker undandra sig lagföring.

Den slutförda förundersökningen skall i dessa fall kunna lämnas till den misstänkte i samband med att han delges stämning i målet. Om förunder- sökningsprotokollet inte lämpligen kan överlämnas samtidigt med stäm— ningen, protokollet kan t. ex. vara mycket tjockt, skall den åtalade under- rättas om var han kan ta del av förundersökningen. Den omständigheten att de tidigare angivna förutsättningarna föreligger dvs. den misstänkte saknar stadigt hemvist etc. bör inte alltid föranleda att förundersökningen delges först i samband med stämningen. Självfallet kan även i dessa fall förhållandena vara sådana att den misstänkte på vanligt sätt kan delges utredningen före åtalsbeslutet. Den misstänkte är kanske anhållen eller häktad. I många fall, där ovan angivna förutsättningar föreligger, är det emellertid förenat med mycket stort besvär och ibland helt omöjligt att få tag på den misstänkte. Som tidigare sagts bör inte tvångsmedel tillgripas för att behovet av underrättelse enligt 23:18 RB skall tillgodoses. Vid vissa brott, t. ex. vårdslöshet i trafik och trafikonykterhetsbrott, förekom— mer i normalfallen ej heller frihetsberövanden. Det finns därför välgrun- dad anledning att anta att den föreslagna regeln kommer att få stor be- tydelse när det gäller att förenkla underrättelseförfarandet. Förslaget, som främst berör de icke bofasta, skapar möjlighet att använda ett smidigt förfarande, som dessutom i viss utsträckning kan göra det möjligt att minska användningen av frihetsberövande åtgärder.

Som JO i sitt uttalande påpekat äger åklagaren för närvarande i fall där preskription är nära förestående väcka åtal trots att den misstänkte ej underrättats om den verkställda utredningen i målet. Anledningen till att detta avsteg från reglerna i 23:18 RB har tillåtits, torde bl.a. ha sin orsak i att det många gånger skulle få stötande konsekvenser om den misstänkte kunde förhindra åtal genom att hålla sig undan. Kommittén ansluter sig här till den praxis, som har utvecklats, och föreslår att den lagfästes.

Ett annat fall i vilket underrättelse före åtalsbeslutet bör kunna under— låtas är om den misstänkte i mål av mindre allvarlig art förklarar att han

38 Jfr besvärssakkunnigas slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27 s. 232 ff).

avstår från att ta del av den verkställda förundersökningen. Kommittén kan ej finna att det skulle vara olämpligt att låta den enskilde själv förfoga över sin rätt i detta avseende. Som en jämförelse kan nämnas att den till- talade genom att utebli från en huvudförhandling i hög grad kan påverka handläggningen av målet vid rätten. Ett avstående från att ta del av förundersökningen måste anses väsentligt mindre ingripande. Förslaget har begränsats till mål, för vilka ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex

månader. ! I enlighet med det anförda har kommittén utarbetat förslag till ändrad ' lydelse av 23 kap. 10, 18, 19 och 24 55 rättegångsbalken. Kommittén ger | också förslag till en ny paragraf, 12a 5, i förundersökningskungörelsen ut- ; formad i överensstämmelse med de principer kommittén här förordat. Vi- : dare förelås ändrad lydelse av 205 förundersökningskungörelsen. Dessa ! förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga I, och till kungörelse om ändring i förundersökningskungörelsen den & 19 december 1947 (nr 948), bilaga 4. l l l

Specialmotivering Rättegångsbalken

23:10 och 19

Ändringarna i dessa paragrafer är endast följdändringar till kommitténs förslag om ändrad lydelse av 23: 18.

23:18

delas i två stycken. I det nya första stycket regleras frågan när den miss- tänkte skall underrättas om misstanken för brott och i andra stycket ges föreskrifter om skyldigheten att underrätta om verkställd förundersök- ning. Uppdelningen motiveras av att det är två från varandra helt skilda frågor, som här behandlas. Dessutom hänvisas ofta till dessa bestäm- melser, varför det från praktisk synpunkt är lämpligt med en uppdelning.

Det föreslagna tillägget till 23: 24 RB ger Kungl. Maj:t rätt att meddela närmare bestämmelser om underättelse till den misstänkte och hans för- svarare. Detta har ansetts nödvändigt med hänsyn till att lydelsen av .i 23: 18 andra stycket lett till en tolkning av innehållet i paragrafen, som de lege ferenda är mindre lämplig. Kungl. Maj:t bör därför enligt kom— mittén ges rätt att utfärda närmare bestämmelser om underrättelse enligt detta stycke. Förslag till sådana bestämmelser ger kommittén i en ny paragraf i förundersökningskungörelsen (12 a 3”). Kommittén vill i detta sammanhang betona, att förslaget inte innebär någon ändring i de regler i 23:18 RB, som ger den misstänkte och hans försvarare rätt till skäligt rådrum för att pröva frågan om ytterligare utredning.

( l l s i Kommitténs förslag innebär att den nuvarande paragrafens första stycke

I kommitténs förslag till lydelse av 12aå första stycket förundersök— ningskungörelsen understryks kravet på att underrättelse enligt 23:18 andra stycket RB skall delges den misstänkte. Detta är således huvudregeln.

Underrättelsen kan som tidigare sagts meddelas på olika sätt. Förhöret med den misstänkte kan läggas i slutet av utredningsförfarandet. Vid detta förhör kan den misstänkte beredas tillfälle att ta del av utredningen. Den misstänkte kan vidare vid förhöret underrättas om att han senare under viss angiven tid kan ta del av utredningen. Ett annat förfarande är att den misstänkte underrättas personligen per telefon om den verk— ställda utredningen. Underrättelsen kan också sändas jämte blankett för delgivningserkännande eller i rekommenderad försändelse med begagnande av mottagningsbevis.

Ett förenklat förfarande där principen om bevislig delgivning ej vidhålls får dock användas, om för brottet ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader. Den misstänkte får i dessa fall underrättas genom lösbrev. Eftersom domstolarna för brott med dessa straffmaxima endast undantags- vis dömer till fängelsestraff, innebär förslaget i stort sett att förfarandet kommer att tillämpas i mål, där den misstänkte döms till böter.

En förutsättning för att det skall anses vara berättigat att använda för- farandet med lösbrev bör som tidigare sagts vara att den misstänkte har stadigvarande adress. Metoden med lösbrev bör självfallet inte heller an- vändas, om anledning finns att anta att den misstänkte inte inom rimlig tid kommer att kunna ta del av brevet. Den misstänkte är t.ex. enligt vad polisen känner till bortrest för en längre tid.

Stadgandet om att försvararen alltid skall kunna underrättas genom lösbrev motsvarar endast vad som utan direkta föreskrifter ansetts gälla redan i dag. Beslut om i vilka fall underrättelse genom lösbrev skall an- vändas, synes förundersökningsledaren jämlikt 2313 fjärde stycket RB kunna delegera till förhörsledaren.

Genom ett nytt tredje stycke i 23: 18 RB öppnas möjlighet att i vissa fall lämna underrättelse efter åtalsbeslutet. Huvudregeln skall dock fortfa— rande vara att den misstänkte och hans försvarare före åtalsbeslutet skall lämnas tillfälle att få kännedom om vad som förekommit vid förunder- sökningen.

Om inte den misstänkte enligt andra stycket i 23: 18 RB kan nås med underrättelse om att förundersökning verkställts, öppnar kommitténs för— slag under vissa förutsättningar möjligheter att ändock väcka åtal. Det gäller i första hand misstänkta som saknar stadigt hemvist inom riket eller skäligen kan befaras ha avvikit eller eljest söker undandra sig lagföring. Underrättelse enligt andra stycket i paragrafen får i sådana fall lämnas först i samband med att stämning delges. Med hänsyn till stadgandets undantags- karaktär bör innan förfaringssättet används en närmare prövning av om- ständigheterna i målet ske.

Det förhållandet att fråga är om ett grovt brott skall särskilt beaktas. Vid grövre brott skall som redan tidigare berörts den misstänkte som regel vara bevisligen underrättad innan åtal beslutas. Omständigheterna kan emellertid även där vara sådana, att det måste anses berättigat att åtal väcks utan att den misstänkte kunnat nås med underrättelse. Misslyckade försök har kanske gjorts för att komma i kontakt med en misstänkt, som saknar stadigt hemvist, och full bevisning föreligger om att den misstänkte förövat gärningen, t. ex. rattfylleri. I ett sådant fall synes det vara berättigat att begagna det här angivna förfarandet. Helt allmänt kan sägas att det föreslagna förfarandet när det gäller grövre brott endast bör användas, om det kan anses vara helt klart att den misstänkte begått brottet. Om den misstänkte har försvarare, bör åklagaren som regel innan han beslutar sig för det förenklade förfaringssättet ta kontakt med denne för att höra hans inställning till frågan.

Förslaget om att åklagaren på samma sätt skall få väcka åtal, när pre- skription är nära förestående, innebär endast att gällande praxis blir lagfäst.

Underrättelse om verkställd förundersökning kan också underlåtas i mål av mindre allvarlig art, om den misstänkte förklarar sig inte vilja ta del av den fortsatta utredningen. Förfarandet är dock enligt förslaget begränsat till mål om brott, för vilka ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader. Enligt vad som har uppgetts för kommittén är det förhållan- devis vanligt att den misstänkte i vissa mål, t. ex. våldsamt motstånd, olov- lig rusdrycksförsäljning, inte önskar ta del av den färdiga utredningen. Att åtal i dessa fall ändå anställs innebär för den misstänkte att han får del av förundersökningen först i ett senare skede av rättsförfarandet, nämligen när stämningen delges honom.

I 205 förundersökningskungörelsen föreskrivs bl.a. att i förundersök- ningsprotokollet skall antecknas då någon hörs som skäligen misstänkt samt att misstänkt och hans förvarare lämnats tillfälle att ta del av utred- ningen tillika med uppgift om ytterligare utredning påfordrats. De före- slagna ändringarna i 23:18 RB medför att vissa redaktionella ändringar måste företas i här angivna delar av 205 förundersökningskungörelsen. Kommittén har inte funnit anledning att ge närmare föreskrifter om vilka anteckningar förhörsledaren bör göra i fall där någon underrättelse om verkställd förundersökning inte sker (23: 18 tredje stycket RB). Även utan direkta föreskrifter måste det anses åligga utredningspersonalen att i pro— tokollet ange orsaken till att sådan underrättelse ej skett. För åklagaren, som skall avgöra om åtal ändock skall väckas enligt reglerna i 23: 18 tredje stycket RB, är det självfallet nödvändigt att få upplysningar i detta hän- seende.

23: 24

I denna paragraf har införts ett medgivande för Kungl. Maj:t att ge de

ytterligare föreskrifter om underrättelse enligt 23 kap. 18 å andra och tredje styckena, som kan anses erforderliga. Jämför i övrigt vad som sagts under specialmotiveringen till 23: 18 RB.

F örundersöknings upphörande

Ur förarbetena

Processlagberedningen anför (SOU 1938:44 s. 286 och 294): Då anledning ej längre föreligger till förundersökningens fullföljande, t. ex. om spår efter brotts— lingen ej kunnat uppdagas eller om den misstänkte avvikit, bör den nedläggas. Detta kan ske helt formlöst och utgör ej hinder mot att den sedermera återupp- tages. Från nedläggande, då hinder möter mot undersökningens fullföljande, är att skilja förundersökningens avslutande med beslut, att åtal ej skall anställas. Detta sker i sådana fall, då förundersökningen riktats mot viss person såsom misstänkt för brottet, men åklagaren t. ex. finner tillräcklig bevisning mot honom ej föreligga. Bestämmelse härom har upptagits i 20 5. —— —— —

Såsom vid 4 & framhållits kan förundersökning nedläggas, om anledning ej förekommer till dess fullföljande. Något formligt beslut om att i dylikt fall åtal ej skall anställas erfordras icke. Då förundersökningen däremot riktats mot viss person såsom misstänkt för brottet, har undersökningsledaren, d. v. s. åklagaren, att vid förundersökningens avslutande meddela beslut, huruvida åtal skall väckas eller ej. Ett sådant beslut är av betydelse bland annat med hänsyn därtill, att målsägandens åtalsrätt är betingad av att åklagaren beslutat att ej åtala. Den misstänkte har också intresse av att få besked, huruvida åtal kommer att anställas mot honom. Beslut om att åtal ej skall väckas utgör ej hinder för att, om nya bevis sedermera komma i dagen, förundersökningen återupptages och åtal an- stiilles.

Kommitténs överväganden och förslag

Under arbetet med förundersökningsförfarandet i trafikovarsamhetsmål har uppmärksammats, att ett stort antal av de förundersökningar, som i preliminärt eller färdigt skick redovisas av polisen till åklagaren, föranle- der beslut om ej åtal (ev. beslut om nedläggande).

Redan en undersökning av 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957: 18 s. 237) visade ett stort antal fall i vilka åklagare av en eller annan anledning beslutade att ej åtala trots att trafikolyckan polisundersökts. Enligt utredningen hade 6 357 förare del i de olyckor, som inträffat och polisundersökts under maj 1955. Inte mindre än ca 54 % av dessa förare blev av olika anledningar inte åtalade inför domstol enligt beslut av åklagare. Åklagare bedömde således i ca 24 % av fallen ovarsamheten som ringa och fann i ca 29 % av fallen av annan anledning ej skäl till åtal.

Kommittén har inte ansett det behövligt att nu göra en systematisk ge.- nomgång av materialet för att exakt belysa i vilken utsträckning beslut om ej åtal meddelas. Anledningen till detta är att kommittén ej ansett att

värdet av en sådan undersökning skulle motsvara det merarbete under- sökningen skulle medföra för de lokala åklagarmyndigheterna. Vissa stick- provsundersökningar belyser således enligt kommittén på ett tillfredsstäl- lande sätt det läge som nu råder.

Således har jur lic. Hans Klette publicerat19 följande material.

Av den officiella statistiken såg vi att omkring 63000 trafikolyckor blir före- mål för polisundersökning årligen, men i jämförelse med dessa misstänkta fall såg vi, att endast omkring 25 000 personer dömes årligen. Av undersökningsma— terialet framgår att av ensamolyckorna avskrevs närmare 1/2 av polisen och omkring % av åklagaren, medan något över % ledde till åtal, bland parkerings- skadorna var motsvarande siffror 85 %, 15 % och 0 % och bland olyckor mellan minst två trafikanter i rörelse avskrev polisen över 40 % av samtliga fall och åklagarna över 35 %, medan något över 20 % ledde till åtal. Sammanlagt avskrevs ; alltså närmare 60 % av alla fall av polisen, närmare 30 % av åklagarna, medan | mindre än 15 % ledde till åtal. De dömdas andel är några procent mindre eller i något över 10 %.

Vad beträffar olovlig körning finns endast uppgifter om antalet årligen dömda personer, som är omkring 13 000. Eftersom detta brott är synnerligen enkelt att konstatera, har troligen bortfallet från misstanke till dom varit minimalt.

Misstanke om trafiknykterhetsbrott förekommer till ett antal av omkring 15 000 årligen under 1960—talet, medan omkring 8 000—9 000 personer döms enligt den officiella statistiken. Omkring % av fallen skulle alltså försvinna från polisstadiet till domstolsstadiet. Ungefär 1/2 av dessa fall avskrivs av polisen och % av åklagaren, medan endast någon enstaka procent av åtalen ogillas av dom- stolen. "

De misstänkta smitningsfallen utgjorde år 1965 enligt den offentliga statistiken 17 700, medan de dömda utgjorde mindre än 7 % av detta antal. I undersöknings- materialet avskrevs över 85 % av polisen, några procent av åklagaren, medan mindre än 10 % ledde till åtal.

Av samtliga misstänkta trafikbrott stannar alltså något över % på polisstadiet, omkring %. på åklagarstadiet, medan omkring 15 % går till domstolens avgörande; omkring 7 % av åtalen ogillas av domstolen.

Klette uttalar om sitt undersökningsmaterial.

Undersökningsmaterialet består utöver de tillgängliga officiella statistiska upp— gifterna främst av data om trafikbrottsligheten i Malmöhus län och Stockholm ur myndigheternas arkiverade akter. Dessa data är dels egna och dels sådana, som finns tillgängliga i stencilerade uppsatser i juridik från Lunds och Stock- ! holms universitet samt i sociologi från Lunds universitet. Beträffande vårds- I löshet i trafik har Holmqvist undersökt 600 misstänkta fall i Malmö 1964, Olofsson omkring 300 dömda personer i Lunds polisdistrikt 1962 och Grivenfeldt-Erviken 400 dömda personer i Stockholm 1963, beträffande olovlig körning har Olofsson undersökt ett 60-tal dömda personer i Lunds polisdistrikt 1962, beträffande trafik- nykterhetsbrott har Klette undersökt 4 500 misstänkta fall i Malmöhus län 1959—— 1965, Fredholm—Skagerberg 300 dömda personer i Stockholm 1964 och Olofsson ett 100-tal dömda personer i Lunds polisdistrikt 1962 samt beträffande smitning har Åberg undersökt 880 misstänkta fall i Malmö och Lunds polisdistrikt 1964.

19 Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskap, 1966 s. 148 ff.

Kommittén har för egen det gjort en mindre undersökning av förhållan- dena vid åklagarmyndigheten i Stockholm. Denna undersökning omfattade tiden 20 februari—20 maj 1967 och visar följande.

Mål om enbart vårdslöshet i trafik, som inkommit till trafiksektionen vid åklagarmyndigheten i Stockholm

Av åklagaren avskrivna mål

Antal %

Antal ej av- gjorda mål

Antal mål

509 245 48 6

( Det alldeles övervägande antalet av de 509 mål, som inkom till åklagar— i myndigheten, redovisades i form av färdiga förundersökningsprotokoll. i. Samtidigt har kommittén gjort en mindre undersökning av de fall rö- rande ansvar för vårdslöshet i trafik, som under tiden den 1 februari—15 februari 1967 kom till polisens kännedom i Göteborgs polisdistrikt. För 28 mål, som redovisades till åklagarmyndigheten i Göteborg, kan följande upp- gifter lämnas.

; Av åklagaren avskrivna E' , | Antal mål Åtalseftergift .3 3 | Antal | % avsiorda & . i % 28 3 I 10 1 1 [ .

I föregående betänkande har kommittén redovisat en uppgift om att antalet åtalade för brott mot 1 5 första stycket trafikbrottslagen utgör ca 30000 årligen (SOU 1963: 27 s. 103). Det tidigare redovisade materialet om antalet av åklagare meddelade nedlåggningsbeslut eller beslut om ej åtal ger enligt kommittén anledning anta att antalet sådana beslut enbart vid vårdslöshet i trafik utgör minst 15000 årligen. Självklart skulle det innebära en betydande arbetslättnad för åklagarna om i större delen av dessa fall beslut om nedläggande av undersökningen kunde meddelas redan av polismyndigheten. Om frågan ses enbart från arbetsekonomisk synpunkt är det självfallet mindre lämpligt att både polis och åklagare kopplas in för att avgöra dessa fall. Kommittén har mot denna bakgrund funnit att frågan om polismyndighets rätt att nedlägga förundersökning bör närmare utredas.

Även vissa i detta betänkande framlagda förslag har ytterligare aktuali- serat denna frågeställning. Som tidigare redovisats (se 5. 89 ovan) inleds förundersökningen i mål om trafikovarsamhet genom att polismannen

gör sin utredning på platsen för exempelvis en trafikolycka. Enligt de principer som kommittén anser böra tillämpas skall förundersökningen redan i samband med »platsarbetet» göras så fullständig som möjligt. Underrättelse om misstanke enligt 23:18 RB skall lämnas och den miss— tänkte, vittnen m.m. skall höras. Om dessa principer vinner anslutning medför detta att frågan om rätt för polismyndighet att besluta att förunder— sökning skall upphöra t'år betydelse i ett större antal fall än f. n. Vissa av de utredningar, som i dag anses kunna avbrytas genom beslut att förundersök— ning ej skall inledas, kommer nämligen i fortsättningen att redan vara in- ledda förundersökningar när polismyndigheten får kännedom om frågan. Det enda sättet på vilket utredningen kan avbrytas blir i dessa fall ett be— slut om nedläggande.

Vid sina undersökningar av nu tillämpad praxis har kommittén emellertid även uppmärksammat att det f.n. hos polis och åklagare råder viss tveksamhet dels om vilken karaktär det beslut har som får till följd att en förundersökning upphör, dels om i vilken omfattning polismyndighet äger nedlägga förundersökning. Polismyndigheterna betecknar åtgärder, som i realiteten torde innebära nedläggning, som beslut att »ej inleda för— undersökning», »avskrivning», »föranleder ej vidare åtgärd» etc. Endast i begränsad utsträckning används termen »förundersökningen nedläggs». Även hos åklagarna synes viss tveksamhet råda om i ett visst fall ett beslut om att förundersökningen skall upphöra skall betecknas som »nedlägg- ningsbeslut» eller beslut om »ej åtal».

RB:s regler kan otvivelaktigt ge anledning till viss tveksamhet om det sätt på vilket förundersökningen i ett visst fall skall upphöra. En förklaring härtill kan vara den att i det grundläggande principutkastet till RB pro- cesskommissionens 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsen- dets ombildning (SOU 1926: 32) den lokala åklagaren alltid också skulle vara polismyndighet. Det fanns på grund härav inte någon större an- ledning att närmare skilja olika sätt att låta en förundersökning upphöra. Varje »avbrytande» av förundersökningen innebar nämligen ett ställnings— tagande från en åklagare. Problemet var inte heller särskilt aktuellt före den ändring som år 1957 gjordes i 23: 3 RB. Genom denna ändring fick polis- myndigheten möjlighet att i vissa fall kvarstå som förundersökningsledare, även sedan skälig misstanke hade riktats mot viss person (och inte som tidigare, se ledningen övergå till åklagaren).

Kommittén redovisar här först några synpunkter på RB:s regelsystem i nu berört avseende (se även 5. 58 ovan). Därefter behandlades frågan om det eventuella behovet av lagändring.

I 23 kap. RB används i vad avser förundersökningens upphörande två olika termer, nämligen nedläggande och avslutande.20

20 Se även Elwing: Om förundersöknings upphörande enligt svensk rätt i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1964.

Om den förstnämnda åtgärden heter det i 23: 4 (jfr även 23: 1 andra st.) att förundersökningen skall nedläggas, då anledning ej längre finns till dess fullföljande. Som exempel på sådana situationer anges i lagmotiv och lagkommentar att spår efter brottslingen ej har kunnat anträffas eller att den mistänkte avvikit eller funnits vara oskyldig.gl Nedläggandet kan ske formlöst. Något formligt beslut om icke-åtal behövs inte.

Från nedläggande har man, enligt uttryckligt uttalande i lagmotiven, att skilja förundersökningens avslutande.22

] lagtexten anges emellertid inte under vilka förutsättningar en förunder— sökning skall upphöra genom avslutande. Lagen utgår endast från att formen avslutande kan komma till användning. I det andra lagrum i . 23 kap. RB, där formen för förundersökningens upphörande förs på tal, " 20 523, sägs således endast helt kortfattat, att i den situation där förunder- l sökningen avslutas, skall beslut meddelas »huruvida åtal skall väckas». I

doktrinen uttalas också att förundersökningen avslutas genom beslutet i åtalsfrågan. Här fattas alltså ett formligt beslut. Detta beslut är dessutom formbundet. Beslutet bör intas i förundersökningsprotokollet.24 Beslutet i åtalsfrågan kan innehålla antingen beslut om äta] eller beslut om icke-åtal. Enligt lagmotiven, som endast exemplifierar förundersökningens avslu- tande med beslut om icke—åtal (vid 4 €), iakttas sådant förfarande, om förundersökningen har riktats mot viss person som misstänkt för brottet men åklagaren exempelvis har funnit, att tillräcklig bevisning ej före- ligger.25 Av RB framgår alltså, för det första följande.

l l

I

1. När anledning saknas till förundersökningens fullföljande, skall under-

sökningen nedläggas.

* Det sägs dock inte, när sådan anledning inte skall anses föreligga längre. Av lagmotiven framgår emellertid att så är fallet, bland annat, om spår efter brottslingen ej har kunnat påträffas eller om den misstänkte har av- vikit. I doktrinen har också bl.a. det exemplet tillagts, att den misstänkte funnits vara oskyldig.26

Uppenbart är att man inte längre kan tala om någon anledning att full- följa undersökningen, när man erhållit fullständig utredning i de avseenden som avses i 23: 2 RB. Enligt detta lagrum skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl till åtal mot denna föreligger varjämte bevisningen skall förberedas inför huvudförhandlingen. När detta stadium har uppnåtts, är förundersökningen färdig. Fullständiga

SOU 1938: 44 s. 286 f; Gärde m. fl., Nya RB s. 294. SOU 1938: 44 s. 287; se även Gärde s. 294. Från 23: 1 RB bortses här (nedläggande av förundersökning vid bristande angi— e till åtal). -4 Gärde, s. 313. 25 SOU 1938: 44 s. 287. 26 SOU 1938: 44 s. 286 resp. Gärdc, s. 294.

ve

å—ero mun.-as-

upplysningar har införskaffats rörande alla de omständigheter som är av betydelse för att bedöma åtalsfrågan. Undersökningen skall följaktligen upphöra. Om detta skall ske genom nedläggande eller genom avslutande sägs dock ej direkt i RB. Lagen lämnar således för det andra denna an- visning:

2. När förundersökningen avslutas, skall formligt beslut meddelas i åtals— frågan. Ett fall i vilket det kan diskuteras vilken form av beslut, som skall an- vändas är följande. Det framkommer under förundersökningen, att det som brottsligt misstänkta handlingssättet inte är ett brott. Utredningen är full- ständig i det avseendet att man inte har behov av att veta något mera. Det synes utan mening att säga, att anledning saknas att fullfölja under- sökningen. Den är redan så fullständig som man kan begära och kan därför ej föras vidare. För ett sådant fall skulle kunna göras gällande att det är mera korrekt att tala om undersökningens avslutande än om dess nedläggande, även om någon misstanke mot viss person ej har hunnit uppkomma. I en som kommentar till förundersökningskungörelsen utar- betad promemoria sägs det emellertid i en likartad fråga, att förundersök- ningen hör nedläggas i stället för avslutas, när det visar sig, att vad man först har uppfattat som brott i själva verket är en olyckshändelse.27 Det har i litteraturen hävdats, att gränsdragningen mellan företeelserna nedläggande och avslutande i stort sett får ske med hänsyn till frågan, om misstankar riktats mot viss person eller ej!—'8 Härmed torde åsyftas att förundersökningen passerat det stadium som avses i 23: 18 RB dvs. bedrivits mot någon som skäligen misstänkt. I enlighet härmed skulle termen avslutande företrädesvis komma att avse fall, där någon blivit skä— ligen misstänkt för »brottet». I övriga situationer borde förundersökningen upphöra genom nedläggande.29 Mot denna uppfattning kan emellertid invändas, att RB:s text ej knyter an skillnaden mellan nedläggande och avslutande till den omständigheten, att viss skäligen misstänkt person har spårats under förundersökningen. Däremot är behovet av slutförd förundersökning i visst avseende av rele- vans.30 Det kan vidare invändas, att man i 14 & förundersökningskungörelsen utgår från att nedläggande kan komma i fråga, även där förundersökningen har bedrivits mot viss person som skäligen misstänkt. Till belysning av gränsdragningen mellan nedläggande och avslutande kan följande schema återges. Det upptar de olika typsituationer som sär— skilt omnämns i lagmotiven samt i Gärdes, Lassens och Olivecronas här citerade arbeten.

27 Samma uppfattning hos Lassen i Brottets beivrande s. 118 och Olivecrona, Rätte- gången i brottmål enligt RB, andra upplagan, s. 202. 28 Lassen s. 118. 29 Jfr Lassen s. 118. 30 Jfr dock motivuttalandet vid not 25 ovan.

) i i g 1

Förundersökningen skall enligt Motiven: Gärde : Lassen: Olivecrona:

. Misstanke har ej uppstått mot —— -— ned— -—— någon som gärningsman. läggas

2. Spår efter brottslingen har ej ned- ned- — ned- kunnat anträffas. läggas läggas läggas

. Den misstänkte har avlidit. _— _ _

. Den misstänkte har avvikit.

. Den misstänkte har funnits oskyldig. läggas

6. Det har utretts, att inget brott föreligger (men tydligen har misstanke funnits mot viss per- — — ned- ned- son). läggas läggas

ul Förundersökningen har varit riktad mot viss skäligen miss-

tänkt, men bevisningen har fun— av- —— av- —- nits otillräcklig. slutas slutas

Den tidigare lämnade redogörelsen för och diskussionen om gällande rätt torde visa, att BB i frågan om i ett visst fall beslut om nedläggande eller beslut om avslutande (ej åtal) skall meddelas är mycket svårtolkad. Läget har ytterligare komplicerats genom den år 1957 (se ovan 5. 104) vid- tagna ändringen i 23: 3 RB. Vid RB:s utformning har således självfallet ej beaktats, att polismyndighet skall vara förundersökningsledare även sedan misstanke har riktats mot viss person (23: 18 RB stadiet har passe- rats). Detta fall var ej aktuellt när RB kom till. De problem som frågan medför synes emellertid ej heller ha föranlett särskild uppmärksamhet i samband med 1957 års lagändring.

Emellertid är det inte främst den begreppsmässiga oklarhet som nu råder angående sättet att avbryta en förundersökning som gjort att kom- mittén velat närmare utreda frågan om förundersöknings upphörande. Det andra och viktigaste skälet är således det förhållandet att det för närvarande också råder stor oklarhet i frågan om i vilka fall polismyndighet äger rätt att avbryta en förundersökning.

Frågan om polismyndighets rätt att avbryta förundersökning är således ej berörd under förarbetena till BB. Detta är i och för sig naturligt eftersom frågan, när RB infördes, inte hade någon större aktualitet. Genom den ändring som år 1957 har vidtagits i 23: 3 RB har emellertid som redan tidi— gare berörts polismyndighet kommit att bli förundersökningsledare i ett

stort antal brottmål även sedan misstanke riktats mot viss person. Dessutom kan erinras om att kommittén här tidigare har föreslagit en ytterligare vidgad rätt för polismyndighet att vara förundersökningsledare (se ovan 3. 114). Detta förslag gör det således än mera aktuellt att nu söka ge rikt- linjer för lösningen av berörda problem.

Enligt RB är det förundersökningsledaren som beslutar om förunder- sökningens nedläggande. Förundersökningsledare kan vara antingen åklaga— re eller polismyndighet. Om förutsättningar för nedläggande av förunder- sökning föreligger är enligt RB behörigheten att nedlägga förundersökning oberoende av om i det särskilda fallet polismyndighet eller åklagare är förundersökningsledare.

RB ger således inte några närmare anvisningar i frågan om det i ett visst mål skall krävas att ställningstagandet är mera klart för att polis- myndighet som förundersökningsledare skall få nedlägga förundersökningen. I vissa tidigare gällande anvisningar för polisen (exempelvis av överståt— hållarämbetet den 1 april 1956 fastställda anvisningar för polisen i Stock- holm samt rikspolisstyrelsens och riksåklagarens preliminära anvisningar från år 1965, se RÅ cirk. A 10) uttalades emellertid att med visst undantag för fall av brist i angivelsen (23: 1 andra stycket RB), nedläggningsbeslut av polismyndighet endast skulle meddelas om det var uppenbart att förunder— sökningen skulle nedläggas. Emellertid har denna anvisning utgått i de se— nare av riksåklagaren och rikspolisstyrelsen meddelade anvisningarna för förundersökningsledning i brottmål (se RÅ cirk. A 23 den 8 december 1966 och RPS anv. 403: 5 den 15 december 1966). Riksåklagaren och rikspolissty- relsen har enligt vad som inhämtats ansett att denna fråga helt skall regleras av RB :s bestämmelser.

Som redan tidigare berörts hade frågan om polismyndighets rätt att nedlägga förundersökning ej någon större aktualitet när RB infördes. RB drar därför ej heller upp några riktlinjer för frågans lösning.

Detta har medfört olägenheter i skilda avseenden. Vad särskilt gäller det område, som kommittén haft anledning undersöka, nämligen trafik- målen, råder f. n. stor tveksamhet om i vilka fall polismyndighet är behörig fatta beslut Om nedläggande. Praxis växlar även mellan de olika polis— distrikten. På vissa håll tillämpas de tidigare utfärdade anvisningarna om att förundersökning skulle nedläggas, om det var uppenbart att sådant beslut skulle meddelas. Personalens allt mera ökade kompetens och erfa- renhet har emellertid under senare år medfört att polismyndigheterna i vidgad utsträckning använt sin rätt att nedlägga förundersökningen. Den alltmera ökade arbetsbelastningen torde även ha medfört beslut om ned- läggande (ev. kallat avskrivning, ej vidare åtgärd etc.) i väsentligt större utsträckning än tidigare.

Vad först angår frågan om användningen av begreppen nedläggande och avslutande av förundersökning anser kammittén att följande överväganden bör göras.

Den redan lämnade redogörelsen visar enligt kommittén att det före- ligger ett behov av mera fasta riktlinjer än de som för närvarande kan anses föreligga. Den tanken har bl.a. framförts att en metod skulle vara att låta den genom 23: 18 RB uppdragna gränsen (underrättelse om miss- tanke) utgöra skiljemärke mellan de båda handlingsalternativen. I fall, där någon skäligen misstänkts, låter man förundersökningen avslutas med form- ligt beslut i åtalsfrågan. I alla andra situationer bringas förundersökningen att upphöra genom nedläggande. Uppenbarligen fyller det uttryckliga beslu- tet om (åtal resp.) icke-åtal ett visst behov, om förundersökningen har av- sett person, som varit skäligen misstänkt för brott.

Emellertid måste denna metod ses i samband med reglerna om ledningen av förundersökningen. Som inledningsvis nämnts kan ledningen i där saken är av enkel beskaffenhet31 utövas av polismyndighet, även om person. som skäligen kan misstänkas för brottet, anträffats. Åtalsprövning kan däremot endast verkställas av åklagare. Beslut i åtalsfrågan skall enligt 23: 20 RB alltid meddelas när förundersökning avslutas. Polismyndighet kan därför aldrig i denna mening avsluta en förundersökning.

Antag att det vid förundersökning, som står under polismyndighets ledning, visar sig, att det aktuella handlingssättet inte är en kriminaliserad gärning! Förundersökningen skall alltså upphöra. Med den nyss diskuterade metodiken skulle undersökningen i denna situation upphöra genom avslu- tande i förening med beslut om icke-åtal. Men eftersom beslut att icke åtala ej kan meddelas av annan än åklagare, måste man, om man vill göra det möjligt för polismyndighet att avsluta en förundersökning, ge behörig- het åt denna att formligen uttala sig i åtalsfrågor.

I och för sig kan det kanske inte anföras så starka skäl mot en ordninv', som innebär att polisbefäl, som synes kvalificerat härför, får avsluta för- undersökning, vilken bedrivits mot viss person såsom skäligen misstänkt, med beslut om icke-åtal. Befogenheten att åtala kunde exklusivt ligga kvar i åklagarens hand. De rent principiella invändningarna mot ett sådant förslag synes dock vägande. Kommittén vill bl.a. därför ej ansluta sig till denna tanke.

Samtidigt anser emellertid kommittén att det står klart att den i doktrinen närmast uppdragna gränsen mellan fall av nedläggande och avslutande dvs. tidpunkten för underrättelse om skälig misstanke numera ej längre kan anses lämplig. Detta självfallet under förutsättning att RB:s nuvarande princip skall behållas om att det enda sätt på vilket polismyndighet skall kunna besluta att en förundersökning skall upphöra är genom beslut om nedläggande. Kommittén har emellertid ej funnit anledning ändra denna principiella uppläggning.

Det avgörande skälet till att tidpunkten »skälig misstanke» ej längre

31 Jfr kommitténs förslag angående vem som skall vara förundersökningsledare s. 114 ovan.

kan anses lämplig är som redan tidigare berörts att polismyndighet bör ha rätt att avbryta en förundersökning även sedan tidpunkten »skälig misstanke» passerats. Detta kommer att närmare beröras i det följande.

RB:s text gör det emellertid inte i och för sig nödvändigt att ansluta sig till den i doktrinen i viss mån förordade gränsdragningen (jfr ovan s. 194). Snarare synes RB ge viss frihet åt de rättstillämpande organen i nu berört avseende. Uttryckssättet i 23:20 RB att »dä förundersökningen av— slutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal skall väckas» ger enligt kom- mittén snarare stöd för en tolkning att, om förundersökningen är färdig- ställd, skall beslut meddelas i åtalsfrågan. Under alla förhållanden anser kommittén att lagtexten inte hindrar att i praktiken gränsen mellan beslut om nedläggande och formellt beslut i åtalcfrågan dras på detta sätt. Kom- mittén rekommenderar polismyndigheter och åklagare att i fortsättningen använda nedläggandeformen, om den misstänkte inte har slutligt under— rättats om den verkställda utredningen enligt 23:18 första stycket (andra stycket enligt kommitténs här tidigare redovisade ändringsförslag) RB. Detta förutsätter således att beslut i åtalsfrågan meddelas i övriga fall. Enär underrättelse om verkställd förundersökning förutsätter att erforder- lig utredning slutförts (se 23: 19 första stycket RB) kommer detta även att innebära att en förutsättning för beslut i åtalsfrågan blir att sådan utred— ning har skett. RÅ och RPS bör gemensamt utfärda anvisningar i enlighet med vad som nu sagts.

Beslut om nedläggning skall enligt detta förslag meddelas om exempelvis vid olovligt förfogande åtal ej är från allmän synpunkt påkallat och detta konstaterande kan göras innan den här nyss angivna gränsen har över- skridits.

Den av kommittén nu rekommenderade lösningen innebär även att den som är behörig förundersökningsledare också i princip ges rätt att under praktiskt taget hela förundersökningsförfarandet avbryta förundersökning- en. Detta anser kommittén vara ett värdefullt stöd för förslaget.

Om det i strid mot kommitténs uppfattning av formella skäl ej anses möjligt att i praxis övergå till den gränsdragning mellan instituten ned- läggande och avslutande som här förordats föreslår kommittén att RB ändras. I lagen bör i sådant fall anges att förundersökningen skall avslutas med beslut i åtalsfrågan om misstänkt slutligt underrättats om den verk- ställda utredningen enligt 23:18 andra (enligt kommitténs förslag) styc- ket RB.

Vad sedan gäller frågan om i vilka särskilda fall polismyndighet skall äga rätt att i egenskap av förundersökningsledare nedlägga förundersök- ning kan först framhållas, att RB inte lämnar någon vägledning för att besvara denna fråga. I princip har därför polismyndigheten som förunder- sökningsledare f.n. samma rätt som åklagare att nedlägga en förundersök— ning. I praktiken har emellertid polismyndigheten inte ansett sig böra ut- nyttja denna rätt fullt ut.

! ?

Otvivelaktigt talar även starka skäl för att en betydande del av alla frågor som i realiteten utgör åtalsfrågor också handläggs av åklagare. Ett nedläggningsbeslut blir vanligen i praktiken ett beslut i åtalsfrågan. Det kan således i princip inte vara lämpligt att polismyndigheten som förunder— sökningsledare endast sänder över till åklagare sådana fall där det för polismyndigheten framstår som alldeles klart att åtal kommer att ske. Åklagarna skulle härigenom i praktiken berövas möjligheten att styra åtals- praxis. Detta skulle självfallet vara en inte önskvärd utveckling. Genom bl. a. den ständiga kontakten med rätten är åklagaren den som bäst kan avgöra om i ett visst fall åtal bör ske eller ej.

Det medför emellertid alltid en handläggningsmässig komplikation när två myndigheter (polis och åklagare) skall kopplas in vid handläggningen av ett visst mål. Två av varandra oberoende befattningshavare skall sätta sig in i utredningsmaterialet. Den kontorsmässiga sidan av handläggningen kompliceras. Även i detta sammanhang är det således nödvändigt att göra en avvägning mellan de rättssäkerhetsgarantier som kan anses erforderliga och behovet av en så rationell handläggning som möjligt. Är det med andra ord exempelvis även i de mindre målen nödvändigt med den dubbla gransk— ning som nu i stor utsträckning utförs även vid mål där nedläggningsbeslut hör meddelas (se ovan 5. 189)? —— Samtidigt skall framhållas att den om- ständigheten att två av varandra oberoende organ prövar ett mål alltid utgör en värdefull rättssäkerhetskontroll.

Den nu berörda avvägningen mellan olika intressen är inte något spe— ciellt för den här aktuella situationen. Avvägningen görs ständigt _— inte minst i lagstiftningssammanhang. Som exempel på sådana fall där lagstiftaren för processrättens del inte ansett det erforderligt med de rätts— säkerhetsgarantier, som domstolshandläggning ger kan nämnas förfarande- na med parkeringsbot, ordningsföreläggande och strafföreläggande. Den en— skildes rätt till en rimlig snabbhet i handläggningen och kravet på en ra— tionell handläggning även inom rättsvården har tillmätts avgörande be- tydelse. Ett genomgående drag har härvid varit att handläggningen vid lindrigare brott görs enklare än handläggningen vid ett grövre brott. Denna princip tillämpas för övrigt även vid domstolen. Som exempel på detta kan nämnas lösningen av frågan rörande rättens sammansättning och möjligheten att döma i den tilltalades utevaro.

Om vi således återgår till frågan om polismyndighets möjligheter att nedlägga förundersökning ser vi emellertid ej på detta område att lag- stiftaren gjort en motsvarande avvägning. Detta medför att det i prak- tiken överlåtits på den enskilda polismyndigheten att bilda sin egen praxis. Som tidigare nämnts har detta medfört att praxis växlar. I vissa mera arbetstyngda polismyndigheter sker framför allt i de mindre målen en betydande gallring (förundersökningen nedläggs) av målen och endast i mål, där sannolikheten för åtal är förhållandevis stor, sänds förunder-

sökningen till åklagaren. Exempel på en mycket restriktiv praxis dvs. att polismyndighet meddelar nedläggningsbeslut mycket sparsamt —— i stort sett i enlighet med de centrala anvisningar, som tidigare har funnits finns emellertid även.

Den skiftande praxis som förekommer är från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande. Dessutom är det enligt kommittén mindre lämpligt att lagstiftaren inte gett någon som helst vägledning i frågan om praxis i princip skall vara densamma i de grövre brottmålen och i de enklare hötesmålen. Kommittén anser således att en sådan avvägning bör göras och att denna avvägning bör göras av lagstiftaren.

I detta sammanhang bör erinras om det samband, som föreligger mellan frågan om vem som skall vara förundersökningsledare (se 5. 114 ovan) i, och behörigheten att nedlägga förundersökning. En sådan vidgad rätt för polismyndigheten att vara förundersökningsledare, som här tidigare förordats, ger också om inte annat utsågs automatiskt polismyndig- heten en vidgad rätt att nedlägga en förundersökning. Denna konsekvens bör således beaktas och utgör enligt kommittén ett ytterligare skäl för att nu söka ge vissa allmänna riktlinjer på detta område. Dessutom medför den av kommittén här tidigare gjorda rekommendationen om i vilka fall ned— läggandeformen skall användas i praktiken ett ytterligare vidgat använd— ningsområde för detta institut.

Innan ställning tas till omfattningen av polismyndighets rätt att ned- lägga förundersökning bör självfallet närmare övervägas i vilken utsträck- ning polismyndigheten är kompetent att meddela sådana beslut. Det hör till en början noteras att de ledande befattningshavarna i de olika polis- distrikten har juridisk utbildning. I detta avseende kan således ej några erinringar riktas mot en vidgad nedläggningspraxis. Dessutom är det vad särskilt gäller trafikmålen inte frågor av strikt juridisk karaktär som blir avgörande för ställningstagandet. Bedömningen av om en trafikant i ett visst avseende förfarit vårdslöst är vanligen en fråga, som väl kan avgöras av en erfaren polisman i befälsställning även om han saknar exempelvis jur. kand. utbildning. Vidare bör anmärkas att polismyndigheten i skilda sammanhang exempelvis som förundersökningsledare och vid tillämpningen av ett flertal administrativa författningar anförtrotts avgöranden av många gånger komplicerad karaktär. I fråga om kompetensen finns det således enligt kommittén ej någon anledning ifrågasätta att polismyndigheten inte skulle kunna anförtros nedläggningsfrågorna i ökad utsträckning. Detta visar även erfarenheterna från polisdistrikt, där enligt vad som tidigare re- dovisats endast sådana mål om trafikovarsamhet där åtalsfrågan har verk- lig aktualitet, sänds över till åklagare.

Kommittén har i ett flertal sammanhang funnit det värdefullt att jäm- föra med förhållandena utomlands. Detta har även skett i nu aktuellt avseende. Som exempel kan nämnas att i Helsingfors polismyndigheten

praktiskt taget endast sänder över till åklagarmyndigheten sådana trafik- mål i vilka åtal skall ske. Detta förfarande har enligt vad kommittén kun- nat finna ej vållat några olägenheter. Av redogörelsen från Danmark och Norge för förhållandet mellan polisen och åklagarna under förundersök— ningen framgår även att polisen i de mindre målen i stort sett självständigt handhar förundersökningen och även meddelar nedläggningsbeslut i fall där sådant beslut skall meddelas (se s. 62 ovan).

Det kan således konstateras att vi exv. vid en jämförelse med Danmark, Norge och Finland intar en särställning. Åklagarna belastas således i hög grad med ställningstaganden till nedläggningsfrågor. Polisen utnyttjar inte i vårt land sin formella rätt att besluta om nedläggning i fall där sådant beslut skall meddelas. Detta medför som tidigare redovisats att exv. åkla- garmyndigheten i Stockholm meddelar beslut om ej åtal i ca 50 procent av alla mål om vårdslöshet i trafik som kommer in till åklagarmyndigheten. De undersökningar som gjorts (se ovan s. 189) ger inte anledning anta att förhållandena i andra distrikt i allmänhet skiljer sig från de som råder i Stockholm. Detta innebär att i hela landet sänds till åklagarna årligen minst 15 000 sådana mål om vårdslöshet i trafik i vilka åklagare sedan be- slutar att åtal ej skall väckas. Beslut om ej åtal meddelas även i andra mindre brottmål än vårdslöshet i trafik i betydande utsträckning av åkla- gare. Kommittén anser att man med skäl kan ifrågasätta om vi i vårt land i det avseende som nu berörts gjort en lämplig avvägning vad gäller an- vändningen av tillgängliga personalresurser.

Vilken betydelse har det faktum att åklagarna i princip får antas ha bättre kännedom än polismyndighet om domstolarnas praxis exempelvis i bevisvärderingsfrågor? Otvivelaktigt är detta en faktor som måste tillmätas stor betydelse. Emellertid fortgår ett fortlöpande samarbete mellan polis- och åklagarmyndigheterna i skilda sammanhang. Polismyndigheten under- rättas om olika domstolsavgöranden. Det finns därför all anledning anta att polismyndigheten åtminstone för de enklare målen har tillräckliga kun— skaper i dessa frågor. Den omständigheten att polismyndigheten i ett visst fall kan tänkas ha en annan uppfattning än åklagaren i nedläggningsfrågan är i och för sig inte särskilt anmärkningsvärt. Sådana skiljaktigheter i upp- fattningarna föreligger inte minst i trafikmål även inom åklagarkåren och bland domarna.

Visserligen kan det med visst fog göras gällande att om samtliga mål går till åklagaren är det möjligt att åstadkomma en jämnare åtalspraxis. Detta är självfallet något i och för sig önskvärt. Samtidigt måste detta vägas mot den ökade arbetsbelastning, som en dubbelprövning medför. Därtill kommer att om en vidgad nedläggningsrätt för polismyndigheten begränsas till de mindre brottmålen kan det inte anses innebära någon mera anmärkningsvärd rättsosäkerhet om polismyndigheten för någon enstaka misstänkt som rätteligen skulle ha blivit åtalad i stället beslutar om ned-

läggning. Ett felaktigt beslut att åtala måste från rättssäkerhetssynpunkt betraktas som väsentligt allvarligare. Beslut om åtal bör emellertid även i fortsättningen förbehållas åklagare.

Även den omständigheten att ett beslut av polismyndighet att nedlägga förundersökningen ej är slutligt bör här beaktas. Framkommer nya om— ständigheter kan frågan om åtal på nytt tas upp. Åtalet skall även tas upp på nytt om någon är missnöjd med polismyndighets nedläggningsbeslut och åklagare, vid den omprövning som i sådant fall bör ske, finner att åtal skall ske. Om exempelvis en målsägande anmält ett ifrågasatt brott till åtal och polismyndighet beslutat nedlägga förundersökningen, bör således må— let, om målsäganden uttalar missnöje över beslutet, underställas åklagares omprövning. En ny prövning med fastställelse av det tidigare beslutet bör i detta fall ej göras av polismyndigheten.

En närmare reglering av frågan om nedläggningsrätten för polismyndig- het skulle emellertid från rättssäkerhetssynpunkt innebära fördelar även i andra avseenden. Genom att rätten för polismyndighet att vara förunder- sökningsledare successivt vidgas att även sedan skälig misstanke upp- kommit omfatta förhållandevis kvalificerade mål har detta även formellt medfört en rätt för polismyndighet att i dessa fall nedlägga förundersökning om tillräckliga skäl för åtal ej föreligger eller kan erhållas. Kommittén anser det vid grövre brottmål mindre lämpligt att polismyndigheterna har en sådan rätt. Om skälen för åtal är så starka att skälig misstanke förelig- ger anser således kommittén att sådant mål alltid bör underställas åklagares prövning, om målet avser ett grövre brott. Det finns således ej anledning att låta en vidgad rätt för polismyndigheten att vara förundersökningsledare få till automatisk följd att polismyndigheten får helt disponera nedlägg— ningsinstitutet vid alla mål, där polismyndigheten är förundersökningsle- dare.

Kommittén anser på grund härav att frågan om avbrytande av förunder— sökning bör lösas efter följande riktlinjer. För de mindre brottmålen bör eftersträvas att polismyndigheten i avsevärt högre grad än för närvarande på eget ansvar beslutar i nedläggningsfrågorna. De principer som till- lämpas av de befattningshavare, som söker tillse att endast mål där åtals- frågan har verklig aktualitet kommer till åklagaren torde i stort sett kunna tas som förebild. Gallringen av mål om exempelvis trafikovarsamhet bör hos polisen vara sådan att åklagarnas avskrivningsprocent blir mellan 5 och 10 procent. För de något grövre brottmålen —— närmast fall där längre frihetsstraff ingår i straffskalan _— synes emellertid nedläggningsrätten böra göras mera restriktiv.

Lagtekniskt synes frågan böra lösas på det sättet att i 23: 4 RB införs en bestämmelse om att nedläggningsbeslut skall meddelas av åklagare om någon skäligen kan misstänkas för ett brott. Vid brott för vilka ej stadgas svårare straff än fängelse i sex månader bör dock finnas en undantagsföre-

skrift om en vidgad nedläggningsrätt för polismyndighet. Här bör åklagare och polismyndighet i princip ha samma behörighet.

Kommittén har närmare undersökt de praktiska konsekvenserna av detta förslag vid trafikovarsamhetsmål. Åklagarna kan enligt dessa beräkningar beräknas bli befriade från 10 000 till 15 000 sådana mål. För åklagarmyn- digheten i Stockholm kan man räkna med att antalet mål om vårdslöshet i trafik kommer att minska med närmare 1000 stycken årligen. Detta innebär självfallet en stor arbetslättnad. Samtidigt anser kommittén att det inte kommer att uppstå någon nämnvärd ökad arbetsbelastning för polisen. Det åligger redan nu polismyndigheten att som förundersökningsledare granska förundersökningsprotokollen innan de sänds till åklagaren. En ökad användning av nedläggningsrätten torde ej medföra något egentligt merarbete. Detta visar även erfarenheten från de polisdistrikt, där man effektivt sökt begränsa antalet förundersökningar som sänds till åklagarna. Samtidigt torde det också vara möjligt att i trafikovarsamhetsmål avsevärt begränsa antalet förundersökningar, som slutförs. Polismyndighetens beslut om nedläggning bör ofta kunna meddelas i ett i jämförelse med nuvarande förhållande tidigt skede av f örundersökningen.

Även om kommittén inte i detalj undersökt förhållanden vid andra mål- grupper än trafikmål anser kommittén att det även utanför trafikmålen är lämpligt att polisen i de mindre målen som förundersökningsledare ser till att endast de fall där åtalsfrågan har verklig aktualitet förs fram till åklagare.

Nedläggningsbeslut bör meddelas skriftligen men utan särskild motivering. Beslut tecknas på handlingarna. Beslut om ej åtal bör däremot liksom f. n. motiveras särskilt.

l detta sammanhang kan erinras om att det ibland kan uppstå olägen— heter för exv. den enskilde och försäkringsbolag om åklagare meddelar motiverade beslut om ej åtal. Detta gäller särskilt i sådana fall av ifrågasatt vårdslöshet i trafik, där beslutet meddelas med ledning av förundersök- ningsprotokollet. Beslutet kan formellt meddelas utan att den misstänkte har fått del av den verkställda utredningen. Åklagarens uttalande om att den misstänktes förfarande exv. innebär en vårdslöshet som är ringa kan medföra omotiverade svårigheter vid skadeståndsfrågans lösning. Kom- mitténs förslag att i sådant fall ett omotiverat beslut om nedläggning skall meddelas medför att dessa olägenheter undanröjs.

Kommittén förutsätter att i likhet med vad som redan nu sker inom åklagarorganisationen — frågan om tillämpningen av nedläggningsrätten ägnas särskild uppmärksamhet av länspolischeferna och rikspolisstyrelsen.

Kommittén har i enlighet med det nu anförda upprättat förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 4 & rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kom— mitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga 1.

Specialmotivering Rättegångsbalken

23: 4 tredje stycket

I andra stycket i 23: 4 RB behandlas nedläggning av förundersökning. Det förutsätts att sådant beslut alltid skall meddelas av förundersöknings- ledaren.

Kommittén föreslår i tredje stycket en närmare reglering av behörig- heten att nedlägga förundersökningen. Av första punkten i detta stycke framgår att endast åklagare är behörig meddela beslut om nedläggning, om någon kan skäligen misstänkas för brottet. Detta innebär att om polis— myndigheten är förundersökningsledare skall målet i dessa fall lämnas till åklagare för prövning.

Det är graden av misstanke vid den tidpunkt när beslutet om nedlägg- ning skall meddelas som är avgörande för om åklagare eller polismyndighet skall meddela beslutet. Den omständigheten att i ett tidigare skede av utredningen skälig misstanke funnits innebär således inte att polismyn- digheten för alltid är obehörig att meddela nedläggningsbeslut i detta mål. Som exempel på vad nu sagts kan nämnas ett trafikonykterhetsmål i vilket misstanken ej längre är »skälig» sedan resultatet av blodprovs- analysen har blivit känt. I sådant fall är polismyndighet behörig att med- dela ett nedläggningsbeslut.

Kommittén har emellertid föreslagit att i de mindre brottmålen skall polismyndighet som förundersökningsledare ha en större behörighet att nedlägga förundersökningen. Till de mindre brotten hänförs alla brott för vilka ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader.

Om det eljest finns förutsättningar att nedlägga förundersökningen har i dessa fall polismyndigheten som förundersökningsledare samma behörighet som åklagare. Detta innebär att den övre gränsen för bevisningens styrka för att polismyndighet skall få nedlägga en förundersökning är tillräck- liga skäl för åtal. Om sådana skäl finns får polismyndigheten ej nedlägga förundersökningen.

I detta sammanhang skall erinras om att kommittén tidigare framhållit att beslut i åtalsfrågan d.v.s. beslut av åklagare alltid skall meddelas om förundersökningen har bedrivits så långt att den misstänkte har un- derrättats om den verkställda utredningen (23:18 RB). Detta medför således att alla mål i vilka sådan underrättelse har lämnats skall sändas till åklagare för prövning.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att följande förutsättningar måste föreligga för att polismyndigheten skall kunna nedlägga en förundersök- ning.

1. Polismyndigheten skall vara förundersökningsledare (23: 3 RB).

2. Den misstänkte skall inte slutligt ha underrättats om den verkställda utredningen (23: 18 andra stycket).

3. a) Om för brottet är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, skall skälig misstanke ej föreligga (23: 4 tredje stycket).

b) Om för brottet ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex måna-

der, skall tillräckliga skäl för åtal ej föreligga (23: 4 tredje stycket).

Någon reglering av frågan om vem som skall vara behörig att som polismyndighet meddela beslut om nedläggning behövs inte. Denna be— hörighet följer helt behörigheten att vara förundersökningsledare. Sam- tidigt kan erinras om att det enda sätt på vilket polismyndighet kan få en redan inledd förundersökning att upphöra är genom beslut om ned— läggning.

I 20: 8 första stycket RB finns en bestämmelse om att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han an- givit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum (jfr 47z2 sista stycket RB).

Detta innebär att om polismyndigheten beslutat nedlägga förundersök- ningen måste målsäganden om han vill väcka åtal vända sig till åklagare för att denne skall pröva nedläggningsbeslutet. Kommittén har inte funnit anledning att göra någon ändring i denna bestämmelse. Samtidigt vill kommittén uttala, att den anser stadgandet i 20: 8 första stycket böra tolkas på det sättet att målsägande är berättigad väcka åtal oavsett om åklagarens beslut formulerats som ett nedläggningsbeslut eller som ett formellt beslut om ej åtal.

KAPITEL 4

Möjligheterna att undvika brottsutredning

Gällande rätt

I 145 första stycket polisinstruktionen stadgas att får polisman känne- dom om brott, som hör under allmänt åtal, skall han avge rapport därom till vederbörande förman så snart det kan ske.

Andra stycket i samma paragraf behandlar rapporteftergiftsinstitutet och lyder: Är brott obetydligt och klart ursäktligt, äger polisman under- låta att avge rapport eller att vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande.

I 20: 6 RB fastslås åklagares skyldighet att tala å brott, som hör under allmänt åtal. Åklagarna har i princip en absolut åtalsplikt.1 Enligt 20: 6 RB gäller åtalsplikten dock endast »om ej annat är stadgat». Åtal kan således ersättas med strafföreläggande, ordningsföreläggande eller anmaning att betala parkeringsbot.

Den absoluta åtalsplikten har emellertid många undantag. Av gammalt räknar man med en relativ åtalsplikt vid ämbetsbrott. JO och MO kan sålunda enligt sina instruktioner vid mindre, av ovarsamhet begångna fel, låta bero vid rättelse, förklaring eller vad eljest har förekommit i saken. Motsvarande befogenhet tillkommer RÅ och JK.

Dessutom kan erinras om att åklagaren före 1948 med stöd av praxis kunde efterge åtal för ordningsförseelser, om enskilds rätt ej hade för- närmats och överträdelsen med hänsyn till omständigheterna framstod som ursäktlig.2 Bestämmelser av liknande innehåll fanns också i instruk- tionen för polismästarna i vissa städer.3

Generella bestämmelser om lämplighetsprövning av åtalsfrågor s. k. åtals— eftergift4 finns i 20: 7 RB, vars första och andra stycke är av följande lydelse.

Åklagare må besluta att icke tala å brott 1. om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke

1 Se angående de mera principiella frågeställningarna bl.a. SOU It)—18:40 s. 25 ff. '-' Se uttalanden av domstolarna i N..l.A. 1948:706 och JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 9 ff. ” Se bl.a. Olivecrona: Rättegången i brottmål enl. RB s. 44 ff. 4 Kommittén använder uttrycket åtalseftergift för att ange beslut av åklagare att ej tala å brott enligt 20:7 RB och enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse; eller 3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet. som avses i 33 kap. 2 % brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl. Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren. _l»:

Av intresse i detta sammanhang är även bestämmelserna i lag den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I första paragrafen i denna lag sägs.

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, ut- över vad som följer av 20 kap. 7 & rättegångsbalken , åklagare besluta att ej tala å brottet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 % barnavårdslagen, om- händertages för samhällsvård enligt 29 & sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I fråga om behörigheten att meddela rapporteftergift finns inga särskilda bestämmelser. Detta innebär att varje polisman har behörighet att med- dela rapporteftergift i samtliga de fall där sådant beslut kan bli aktuellt.

Däremot finns i vad avser åtalseftergift detaljerade regler om olika åklagares behörighet. Av den tidigare lämnade redogörelsen har således redan framgått att endast RÅ kan meddela åtalseftergift enligt 20: 7 första stycket 3 RB.

Bestämmelser om åklagarbehörighet vid åtalseftergift finns även i åkla- garinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739). Sålunda stadgas bl.a. i 21 5 första stycket 2 att det ankommer på länsåklagare att pröva frågor om åtalseftergift dels enligt 2017 första stycket 1 RB, om svårare straff än böter är stadgat för brottet, dels enligt 4 i samma stycke. (Jfr även 33 5 och 40 å andra stycket i åklagarinstruktionen.)

Även i övrigt finns ett flertal bestämmelser som inskränker åtalsplikten. Här kan nämnas, att i vissa fall skall beslut om åtal föregås av en lämp- lighetsprövning (exv. 57 5 lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets- vård och 69 5 barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)). Av i viss mån likartad karaktär (jfr dock s. 227 nedan) är bestämmelser om att i fråga om visst brott en särskild prövning skall ske, om åtal skall äga rum. I

samband med brottsbeskrivningen har för dessa brott stadgats, att allmänt åtal för dem ej får anställas om inte sådant åtal (exv. olovligt förfogande BrB 10: 4 och 10) av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Militärmål Av intresse är även en jämförelse med vissa bestämmelser, som tar sikte på begränsningar i utredningskravet vid handläggningen av de militära J brottmålen.

I 225 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) behandlas bl.a. fall där bestraffningsberätiigad befattningshavare skall hänskjuta mål till åklagare och om utredning av brott vid militärförhör. I fjärde stycket av samma & stadgas att om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt, äger bestraffningsberättigad befattningshavare avskriva målet, under förutsättning att däri ej finns annan målsägande än kronan samt att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål.

Av visst intresse i detta sammanhang är även en bestämmelse i 14 5 lagen den 30 juni 1943 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän där det stadgas att för mindre förseelse som tillrättavisning får användas varning i stället för disciplinär bestraffning. Förutsättningen är att förseelsen är sådan att straff kan åläggas i disciplinmål.

I prop. 1952: 9 (s. 20 ff.) inhämtas följande ur förarbetena till 22 & mili- tära rättegångslagen.

I promemorian erinras om att militieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 17 december 1948 (se ämbetsberättelsen för år 1949 s. 223 ff) anfört, att 22 & första stycket militära rättegångslagen måste anses innebära, att den bestraffnings- berättigade vore undantagslöst skyldig att hänskjuta ett av honom upptaget disciplinmål till åklagaren, om det kunde förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skulle kunna åstadkommas genom hans försorg. Denna ovillkorliga skyldighet förelåge alltså enligt militieombudsmannens mening också i sådana fall då den anmälde bestrede förseelsen men saken, även om det till slut skulle befinnas att den anmälde faktiskt begått förseelsen, dock vore av så ringa vikt, att den borde helt förfalla. Militieombudsmannen förmenade med andra ord, att den bestraffningsberättigade chefen icke hade avskrivningsrätt i dylika fall. I skrivelsen anföres slutligen:

Med hänsyn till vad ovan anförts framstår det såsom önskvärt, att den i 22 5 första stycket militära rättegångslagen stadgade ovillkorliga skyldigheten för bestraffningsberättigad befälhavare att hänskjuta mål till åklagaren, om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg, såvitt gäller disciplinmålen begränsas på motsvarande sätt som för närvarande gäller enligt den i 204 % strafflagen för krigs- makten upptagna bestämmelsen om befogenhet för befälhavaren att i nyss an- givna fall låta målet förfalla, där saken prövas vara av synnerligen ringa vikt.

I promemorian anföres, att även om det måhända icke vore uteslutet att också utan lagändring tillämpa 22 % första stycket militära rättegångslagen så, att mili- tieombudsmannens önskemål bleve i sak tillgodosedda, det för tydlighetens skull syntes bäst att en lagändring genomfördes. Avskrivningsrätt för den bestraffnings-

berättigade borde dock icke föreligga i sådana fall då annan målsägande än kro- nan funnes.

I yttrandena tillstyrkes undantagslöst den föreslagna utvidgningen av militär chefs avskrivningsrätt. Några instanser vilja dock gå ännu längre. Sålunda har Svea hovrätt anmärkt på att såsom grundläggande förutsättning för till- lämpning av avskrivningsregeln i promemorians lagförslag upptagits, att saken prövades vara av synnerligen ringa vikt. Det vore fara värt, att stadgandet förlorade praktisk betydelse, om det skulle gälla endast med denna utomordentligt kraftiga begränsning. Enligt hovrättens mening skulle regeln få en riktig och tillräckligt restriktiv användning, därest såsom inledande förutsättning angäves, att saken prövades vara av ringa vikt. Vidare har anditörsföreningen ifrågasatt, om icke möjlighet borde beredas bestraffningsberättigad befattningshavare att i saker av synnerligen ringa vikt avskriva målet även om däri funnes annan målsägande än kronan. Sålunda syntes, om i sådana fall målsäganden inför den bestraffningsberättigade befattningshavaren förklarade sig icke ämna föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordra att målet handlades av domstol, den blotta omständigheten att sådan målsägande funnes icke böra föranleda att saken hänskötes till åklagaren. Samma yrkande har framställts av Stockholms råd- husrätts tjugufjärde avdelning, men däremot icke av rådhusrätten själv.

Departementschefen

Enligt vad på militieombudsmannens initiativ i promemorian föreslagits och i remissyttrandena lämnats utan erinran bör en uttrycklig regel givas om rätt för bestraffningsberättigad chef att avskriva vissa bagatellförseelser. Som en grund- läggande förutsättning för denna avskrivningsrätt bör enligt min mening stadgas, att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt. Detta överensstämmer ordagrant med motsvarande stadgande i den förut gällande 204 & strafflagen för krigsmak- ten. och erfarenheten har icke givit belägg för Svea hovrätts farhågor att regeln med denna innebörd skulle bli alltför restriktiv och därmed praktiskt betydelse- lös.

I MQ:s i nyssnämnda proposition berörda skrivelse anföres även (5. 223).

Den är 1901 tillsatta kommitté, vars förslag ligger till grund för strafflagen för krigsmakten, anförde i sitt den 3 april 1905 avgivna betänkande (s. 222) beträf- fande sist omförmälda bestämmelse i huvudsak följande: Sedan förhör hållits kunde utredningen befinnas ofullständig antingen med avseende å brottets be- skaffenhet eller i fråga om den angivnes straffbarhet. I båda dessa fall borde tydligen i regel målet överlämnas till krigsdomstol. En föreskrift därom syntes dock icke böra göras ovillkorlig. Det kunde nämligen visa sig, att saken för det allmänna vore av så ringa vikt, att sättande av krigsrätt för dess närmare ut- redning, vilket måhända ock redan på förhand kunde visa sig vara lönlöst, icke borde komma i fråga. Prövningen huruvida målet av sådan anledning borde förfalla syntes böra överlåtas åt befälhavaren.

Vad sålunda anförts till motivering av den ifrågavarande bestämmelsen om befogenhet för befälhavaren att under angivna förutsättningar låta ett i disciplinär ordning upptaget mål förfalla är uppenbarligen att tillskriva det förhållandet att möjligheten för befälhavaren att å förebragt utredningsmaterial grunda ett beslut, som innefattar åläggande av bestraffning eller annat avgörande i sak, är under- kastad den begränsning som följer därav att han för prövning av icke medgivna omständigheter ej har tillgång till sådana processuella befogenheter, som till- komma domstol, exempelvis avhörande av vittnen under edsansvar. Detta inne-

här att befälhavaren själv kan avdöma disciplinmål praktiskt sett endast under förutsättning att den lagförde vidgår den gärning som lägges honom till last. Om huvudregeln i nyss omförmälda lagrum gällde utan undantag skulle följakt- ligen befälhavaren bliva skyldig att i alla andra fall hänskjuta saken till domstol. Bland dessa sistnämnda fall torde kunna särskiljas dels sådana situationer där befälhavaren bedömer att för fällande domslut tillfyllestgörande utredning skall kunna åvägabringas inför domstolen, exempelvis genom vittnesförhör med per- soner vilka vid militärt förhör intygat förefintligheten av omständigheter som bestritts av den lagförde, dels ock sådana fall där befälhavaren på grund av att vittnen eller andra bevismedel ej stå till buds anser sig kunna utgå från att icke heller inför domstolen kan åstadkommas sådan utredning som nyss nämnts. Därest i dessa olika fall ett mål av befälhavaren hänskjutes till domstol blir, om åklagaren delar befälhavarens uppfattning i fråga om möjligheten att åstad- komma bevisning, situationen i de förstnämnda fallen att åklagaren väcker åtal i målet och vid domstolen förebringar den bevisning som står till buds samt i de sistnämnda fallen att åklagaren finner utredningen icke innefatta tillräckliga skäl för åtal och därför beslutar att icke fullfölja målet. Den befogenhet att i baga- tellfall låta saken förfalla som genom undantagsstadgandet tillagts befälhavaren har, på sätt framgår av det ovan anförda, avsetts att i nyss angivna situationer bereda krigsrätter och åklagare befrielse från att taga befattning med disciplinära angelägenheter som för det allmänna äro av så ringa vikt att dessa myndigheters anlitande icke bör komma i fråga. Däremot inrymmer lagen icke befogenhet för befälhavaren att av annan anledning än nu nämnts låta ett av honom upptaget disciplinmål förfalla. — — —

De av 1901 års kommitté anförda skälen för att den bestraffningsberättigade befälhavaren under de av kommittén angivna förutsättningarna bör äga befo- genhet att avskriva ett hos honom anhängigt disciplinmål torde alltjämt äga giltighet. I och med att de militära målen bliva överförda till de allmänna dom- stolarna måste det än mera än tidigare framstå såsom angeläget att domstolarna och åklagarna icke utan att en lagföring verkligen är ur allmän synpunkt på- kallad belastas med arbetsuppgifter som avse disciplinärenden, vilka redan på förhand kunna bedömas vara av synnerligen bagatellartad beskaffenhet. Det torde icke heller vara förenat med några betänkligheter att tillägga befälhavaren befogenhet att för undvikande av onödig belastning av domstolar och åklagare avskriva mål varom nu är fråga. Såsom skäl härför kan även åberopas att bestraff- ningsberättigad befälhavare, som förut nämnts, i militära rättegångslagen tillagts befogenhet att i disciplinmål, vari möjlighet finnes att genom hans försorg åstadkomma erforderlig utredning, förordna om målets avskrivande, därest saken prövas vara av så ringa vikt, att den bör förfalla.

Rapporteftergift Ur förarbetena Bestämmelserna om rapporteftergift i tidigare gällande polisinstruktion (SFS 1948:331, 8 5 andra stycket) var i stort sett likalydande med nu

gällande bestämmelse. Stadgandet har endast på det sätt ändrats att år 1961 (SFS 1961: 572) införts ett stadgande om s.k. fördröjd rapporteftergift.

För en tolkning av rapporteftergiftsinstitutets användningsområde är där- för de anvisningar till allmänna polisinstruktionen, som den 4 juni 1948 utgivits av chefen för inrikesdepartementet, av särskilt intresse. Dessa anvisningar år i här aktuella delar av följande lydelse.

Att utfärdade lagar och författningar efterlevs är en nödvändig förutsättning för rättsordningens vidmakthållande. övervakandet härav är en av polisens huvuduppgifter. Brott som hör under allmänt åtal —— d.v.s. det övervägande antalet lagöverträdelser —— kommer till åklagarmyndigheternas kännedom huvud- sakligen genom polisens rapporter. Polismännens rapporterande av konstaterade överträdelser blir således av allra största betydelse för åklagarnas verksamhet och därmed också för den allmänna laglydnaden.

Med hänsyn härtill har närmare regler om rapporteringsskyldigheten intagits i den allmänna polisinstruktionen. Såsom huvudregel gäller, att polisman skall rapportera alla brott, som hör under allmänt åtal. Med brott förstås, såsom tidi- gare nämnts, alla straffbelagda handlingar, även sådana av lindrigare art, som i vanligt språkbruk brukar benämnas förseelser eller överträdelser.

Av det sagda framgår, att rapport icke behöver avges beträffande överträdelser av sådana föreskrifter, som icke är belagda med straff, t.ex. vissa obetydliga utrustningsfel på motorfordon (26 5 2 mom. motorfordonsförordningen). Det- samma gäller sådana handlingar, som visserligen vid ett strängt formellt be— traktelsesätt kan rubriceras såsom förseelser, men likväl är av sådan beskaffen- het att det uppenbarligen inte kan ha varit lagstiftarens mening, att de skall be- straffas. Om exempelvis en trafikant i en gatukorsning vid stopptecken råkar föra sitt fordon helt obetydligt över stopplinjen men omedelbart rättar sig, kan väl en förseelse formellt sett anses vara begången, men det är icke rimligt, att denna handling föranleder någon rapporteringsåtgärd från polismans sida.

Rapporteffergift vid obetydliga och ursäktliga förseelser

Regeln att polisman är skyldig att rapportera alla brott, som faller under all- mänt åtal, är emellertid enligt polisinstruktionen ej ovillkorlig. Det har i viss utsträckning överlämnats åt polismannen att själv bedöma i vad mån dylika brott skall göras till föremål för utredning och rapport. Bestämmelserna härom har utformats så, att polisman när det gäller obetydliga och klart ursäktliga förseelser äger underlåta att avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande.

Med obetydliga förseelser förstås endast sådana överträdelser av gällande för- fattningar rörande allmän ordning och säkerhet, på vilka ej kan följa svårare straff än böter, d.v.s. ordnings- eller polisförseelser. Alla dylika förseelser är givetvis icke så bagatellartade att de böra bli föremål för rapporteftergift. Såsom obetydliga kan främst betraktas vissa enklare överträdelser av trafikbestäm- melser och ordningsstadgan för rikets städer eller med stöd av denna utfärdade lokala ordningsföreskrifter.

Som exempel på dylika trafikförseelser kan nämnas nedstänkta eller eljest otydliga registrerings- eller besiktningsskyltar, felande eller ofullständiga upp- gifter på namnskylt eller skylt angående tjänstevikt, maximilast m.m. och fel- aktigt anbragt sådan skylt. Till obetydliga trafikförseelser kan vidare hänföras smärre utrustningsfel, olaga parkering, underlåtenhet att ge stopptecken, ange kursändring, fälla ner körriktningsvisare, begagna rätt körfil eller annan liknande förseelse, såvida den icke medfört fara eller hinder för trafiken. Även smärre överskridanden av gällande hastighetsbestämmelser och ovarsamhet vid gående,

varigenom fara eller hinder för trafiken ej uppkommer, kan anses som obetydliga förseelser.

Som exempel på förseelser mot gällande ordningsföreskrifter, vilka kan vara obetydliga, kan anföras badning eller camping på förbjuden plats, kälkbacksåk— ning, bollsparkning eller annan sport eller lek på sådan plats, nedskräpande av allmän plats, olovligt beträdande av gräsmattor, olaga affischering, reklam o. dyl., försummad gaturenhållning eller snöskottning, felande eller ej reglementsenlig adressnummerskylt på eller vid byggnad eller felaktigt anbragt sådan skylt samt att man låter hund löpa lös eller utan halsband eller förorena på allmän plats.

För att rapport skall kunna underlåtas fordras emellertid icke endast att förseelsen är obetydlig; den måste dessutom vara klart ursäktlig. För att en för- seelse skall anses såsom ursäktlig fordras, att den icke skett uppsåtligen, med »vett och vilja», av trots eller likgiltighet eller av grov oaktsamhet utan beror på tillfällig glömska, missuppfattning, förbiseende eller dylikt, som även en fullt lojal person med sunt och vaket rättsmedvetande kan göra sig skyldig till. Som ur— säktliga kan således ej betraktas förseelser, som begås i bestämt syfte, t.ex. i vinningssyfte, eller som innefattar ett avsiktligt åsidosättande av gällande före— skrifter.

Om en förseelse beror på tillfällig glömska eller förbiseende en cyklist glömmer t.ex. att vid mörkrets inbrott tända cykellyktan men rättar på till- sägelse av polisman genast sin försummelse eller på andra liknande omstän- digheter, bör den däremot anses som ursäktlig. Såsom ursäktliga kan vidare be- traktas smärre förseelser, som beror på okunnighet om lokala ordnings- eller trafikföreskrifter. Om exempelvis en resande under tillfälligt besök i någon stad bryter mot de särskilda parkeringsföreskrifter, som gäller där, och detta beror på, att han inte känner till de överträdda föreskrifterna, kan en dylik förseelse anses som ursäktlig. Även färd i förbjuden körriktning, på förbjuden gata eller andra liknande trafik— eller ordningsförseelser, som beror på bristande kännedom om utfärdade bestämmelser eller missuppfattning av deras innehåll, kan vara ursäktliga.

Rapportering behöver ej heller ske i vissa fall, då någon handlat i en nöd- situation, t. ex. då en cyklist eller bilist för att rädda sig undan en skenande häst eller för att undvika att köra på ett barn, som plötsligt springer ut på vägbanan, gör sig skyldig till en obetydligare trafikförseelse, som ej vållar tra- fikolycka eller hindrar eller stör trafiken. Begår fordonsföraren i anförda exempel däremot ett grövre trafikbrott, bör detta i vanlig ordning utredas och rappor- teras. Då bör det nämligen ankomma på åklagarmyndigheten att avgöra huru- vida saken skall åtalas eller ej.

Vad nu sagts bör även gälla, om t. ex. en bilist gör sig skyldig till en trafik- förseelse för att bringa hjälp åt någon, som behöver omedelbar läkarvård, för att vid eldsvåda alarmera brandkåren, för att tillkalla reparatör för lagning av en farlig läcka på gasledning eller eljest, då ett hastigt ingripande kräves för att avvärja en överhängande fara.

Frågan vilka förseelser som ej bör rapporteras kan, som av det anförda fram- går, inte besvaras generellt. Som regel måste avgörandet överlämnas till de enskilda polismännen under beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall.

Möjligheten till rapporteflergift får icke utnyttjas på sådant sätt att vissa slag av förseelser överhuvudtaget icke rapporteras av polismännen. Detta skulle ju innebära att straffbestämmelsen för sådan förseelse i själva verket sattes ur kraft. Regeln om rapporteftergift avser allenast att befria den enskilde polisman- nen från skyldigheten att rapportera i sådana fall, då en rapport skulle framstå som en obillig eller överdriven tjänsteåtgärd.

Förseelse, som trätt enskild persons intresse för när, bör som regel rappor- teras. Om en förseelse orsakat skada till person eller egendom, skall den således rapporteras, även om detta enligt de allmänna reglerna eljest icke behövde ha skett. Undantag kan dock i vissa fall göras för obetydliga egendomsskador. I dylika fall bör rapporteftergift ifrågakomma endast om målsäganden förklarar sig ej göra anspråk på någon ersättning för skadan eller också parterna är överens om sättet för skadans gottgörande. Om t.ex. en kollision mellan en cyklist och en bilist orsakats av åtgärd, som får anses vara klart ursäktlig, och därvid en mindre buckla uppkommit på cykelns stänkskärm samt cyklisten i polismannens närvaro förklarar, att han ej gör anspråk på ersättning eller att han godtar den ersättning som bilisten erbjuder honom, bör således förseelsen ej rapporteras. Vid dylika bagatellartade kollisionsskador är det lämpligt, att polismannen tillfrågar målsäganden, huruvida han kräver ersättning, och rättar rapporteringsfrågan efter målsägandens inställning. Finner polismannen, att för- seelsen ej bör rapporteras, hör han dock göra sådana anteckningar angående händelsen, att den vid behov kan rekonstrueras. Sådana förhållanden kan näm- ligen sedermera inträffa, att saken bör göras till föremål för polisutredning. Det kan exempelvis visa sig att kollisionen orsakat skada, som uppmärksammats eller framträtt först senare.

Har förseelse orsakat kroppsskada bör den, även om skadan anses ringa, alltid rapporteras. Det är nämligen merendels omöjligt att från början bedöma följ- derna även av en till synes obetydlig kroppsskada.

Vad i övrigt angår de närmare förutsättningarna för rapporteftergift bör sådan givetvis endast förekomma, då den felande vidgår förseelsen. Bestrider han, att han gjort sig skyldig till lagöverträdelse, eller har han annan uppfattning rö- rande händelseförloppet än polismannen, skall förseelsen rapporteras i vanlig ord— ning. Detta gäller även därest den felande vägrar att på polismannens till- sägelse rätta en begången försummelse.

Gör en person sig på en gång skyldig till dels ett brott av sådan svårhetsgrad, att det bör göras till föremål för polisundersökning, dels en obetydlig och klart ursäktlig förseelse, skall båda handlingarna rapporteras. Detsamma gäller om någon samtidigt begår ett flertal förseelser, vilka visserligen var för sig skulle kunna bli föremål för rapporteftergift.

Den omständigheten att en felande tidigare gjort sig skyldig till en förseelse, som ej rapporterats, kan äga betydelse vid bedömandet i vad mån den nya förseelsen kan anses klart ursäktlig. Om t.ex. en person, som parkerat sin bil på förbjuden plats och av polisen gjorts uppmärksam därpå men ej rapporterats, någon dag senare upprepar samma förseelse, kan den nya förseelsen ej anses ursäktlig.

Polismannen skall genast på stället avgöra, huruvida en konstaterad förseelse skall rapporteras eller ej. Är han tveksam, huruvida rapporteftergift bör äga rum, skall förseelsen rapporteras. Den omständigheten att en förseelse rapporteras behöver icke medföra, att den föranleder någon påföljd. Beträffande samtliga förseelser, varom här är fråga, kan nämligen åklagaren efterge åtal.

Det formella förfarandet för rapporteftergift bör anpassas efter omständig- heterna i varje särskilt fall. I allmänhet bör polismannen inskränka sig till att upplysa den felande om att han överträtt visst straffbud, men att förseelsen med hänsyn till omständigheterna icke kommer att rapporteras. Någon form av »var- ning» från polismannens sida bör icke förekomma. Det kan dock ibland vara befogat att polismannen erinrar den felande om vikten av att noga iakttaga gäl-

lande föreskrifter. Även en sådan erinran skall i regel ske muntligt. I vissa un- dantagsfall, såsom då den felande ej är tillstädes vid polismannens konstaterande av en felparkering eller annan liknande förseelse, kan det dock vara lämpligt att den felande, t. ex. genom ett meddelande på det felparkerade fordonet, göres uppmärksam på överträdelsen.

Då en förseelse ej rapporteras, skall den icke heller göras till föremål för utredning. Den felande skall ej heller utfrågas om namn, adress eller andra identitetsuppgifter. Om såsom villkor för rapporteftergift uppställts att den fe- lande före viss dag skall avhjälpa ett konstaterat utrustningsfel, bör polismannen dock göra erforderliga anteckningar rörande saken. Detsamma bör, såsom förut nämnts, gälla vid vissa slag av obetydliga kollisionsfall.

Registrering av förseelser, som ej föranlett rapport eller anteckning av nanm på de felande, har icke ansetts böra föreskrivas.

Självfallet är det av största betydelse att bestämmelserna om rapporteftergift tillämpas så enhetligt som möjligt. Det åligger därför polischeferna att allt efter de föreliggande förhållandena lämna polispersonalen de råd och anvisningar, som kan behövas.

Kommitténs överväganden och förslag

Det moderna samhällets uppbyggnad har tvingat lagstiftaren att i en mängd olika avseenden reglera människornas handlande. Detta har med- fört ett otal för den enskilde mer eller mindre kända regler som det åligger honom vid straffansvar att följa. Följer han inte reglerna gör han sig skyldig till ett brott. Regelsystemet har ofta kommit att utformas mera allmänt. Lagstiftaren förbjuder med straffhot många handlingar som ioch för sig kanske inte är värda straff.

Av redogörelsen för gällande rätt (5. 206 ovan) framgår att vi i Sverige —— till skillnad från många andra länder —— har den absoluta åtalsplikten som en grund för vårt straffrättsliga tänkande. Detta förhållande har i sin tur nödvändiggjort ett flertal bestämmelser som mjukar upp den absoluta åtalsplikten. Det har med andra ord varit nödvändigt att göra inskränk— ningar i denna plikt för att inte åklagarna skall tvingas att åtala i fall där det för alla och envar är uppenbart att ett åtal ej har något berättigande vare sig från samhällets eller från annan synpunkt.

Samtidigt som det konstateras att undantag från den absoluta åtals- plikten är nödvändiga, vill kommittén understryka att detta kan medföra nackdelar. Lagstiftaren kan nämligen komma att införa straffstadganden utan att i detalj överväga om alla former av handlande som omfattas av bestämmelsen är straffvärda. Lagstiftaren kan göra detta i vetskap om att för den händelse brottsbestämmelsen i något avseende skulle visa sig för vitt utformad finns det ofta möjlighet till t. ex. åtalseftergift eller rap— porteftergift.

Rapporteftergiften innebär således för de obetydligaste förseelserna i rea- liteten ett undantag från den absoluta åtalsplikten. Polismannen har genom

detta institut getts möjlighet att i vissa fall avstå från rapportering. Han kan medge rapporteftergift. Detta får bl. a. till följd att rapport ej sänds till åklagaren. Något åtal följer därför ej på förseelsen.

Behörighet för polisen att för ordningsförseelsernas del underlåta rap- portering har funnits sedan länge. Denna behörighet har till en början utbildat sig i praxis och utan stöd av särskild författningsbestämmelse. Sedermera har emellertid lagstiftaren närmare reglerat polismannens bc- hörighet. I polisinstruktionens 14 å, andra stycket, finner vi således en för- fattningsreglering av frågan.-5

I olika avseenden har emellertid utvecklingen medfört att de nu gällande gränserna för institutet rapporteftergift har blivit för snäva. Kommittén avser med institutets gränser —— förutom författningstexten —— främst de anvisningar rörande institutets användning, som har utgetts av inrikesde- partementet (se 5. 211 ovan). Det har framhållits för kommittén att kravet på att en förseelse skall vara klart ursäktlig (se 14 å andra stycket polis- instruktionen i dess gällande lydelse) för att rapporteftergift skall få med- delas är för strängt. Även i andra avseenden har frågan om en vidgad an- vändning av rapporteftergift aktualiserats. Enligt anvisningarna till polis- instruktionen kan rapporteftergift ej meddelas om erkännande inte före- ligger (se s. 213 ovan). Denna föreskrift har visat sig svår, för att inte säga omöjlig, att efterleva i praktiken. Kommittén har erfarit att kravet på erkännande i praktiken inte heller strängt upprätthålls. Även frågan om möjligheterna att meddela rapporteftergift i fall där flera förseelser före— ligger samtidigt har ansetts böra tas upp till prövning.

Rapporteftergift används för närvarande i mycket stor utsträckning. Förfarandet har visat sig vara väl lämpat att tillämpas vid en mängd till- fällen. En erinran till den felande har således i många fall varit ett lämp- ligare medel än straff. Polisen har visat sig väl kunna handha institutet och några egentliga anmärkningar mot polisens sätt att handlägga dessa frågor har inte kommit fram.

Innan kommittén närmare diskuterar frågan om en vidgad användning av rapporteftergift vill kommittén något beröra syftet med detta institut.

Rapporteftergift används för att ge polisen en möjlighet att vid brott av mindre vikt d.v.s. som författningstexten anger, vid obetydliga för- seelser avstå från rapportering. Det förhållandet att förseelsen är obetydlig är alltså en grundförutsättning för institutets tillämpning. Det har således ansetts att polisen inom ordningsförseelsernas område måste ha en möj— lighet att göra avsteg från de principer som ligger till grund för den abso- luta åtalsplikten. På detta sätt har det blivit möjligt att undvika brottsut— redning och domstolshandlåggning av vissa frågor med mindre vikt.

Rapporteftergiftsinstitutet bör vidare ses som ett medel genom vilket

5 Bestämmelser om rapporteftergift fanns som redan nämnts även i tidigare polisin- struktion.

samhället försöker påverka individerna till ett laglydigt uppträdande. En fråga som måste beaktas när man skall ta ställning till i vilka fall rapport- eftergift skall meddelas är således om, i det särskilda fallet, bötesstraff skulle vara bättre än erinran för att förmå den felande att i fortsättningen iaktta gällande regler. Samtidigt bör frågan ställas om bötesstraff behövs av allmänpreventiva skäl. Om svaret på båda dessa frågor blir nekande, d.v.s. bötesstraff skulle inte ha någon större återhållande effekt, måste starka skäl anses tala för att en mindre ingripande åtgärd d.v.s. rap— porteftergift bör användas. Ett sådant tänkesätt stämmer väl överens med den allmänna uppfattningen inom kriminalpolitiken att en mera ingripande åtgärd inte skall vidtas, om inte denna åtgärd från individual— eller allmän- preventiv synpunkt bedöms som mera lämpad än den mindre ingripande åtgärden.

En vidgad användning av rapporteftergift torde främst kunna övervägas inom det område som nu omfattas av åtalseftergiftsinstitutet. Polisen skulle härigenom komma att överta vissa av de uppgifter som nu sköts av åkla- garna.

Det kan emellertid enligt kommittén inte möta några starkare betänk- ligheter att låta polisen för ordningsförseelsernas del överta en stor del av de funktioner som nu åvilar åklagarna. Ordningsförseelserna har ett natur— ligt samband med polisens hela ordningshållande verksamhet. Det finns därför vägande skäl för att, så långt detta är möjligt, låta polisen fullgöra uppgifter som nu åvilar åklagarna inom detta område. Det från och med 1965 genomförda förstatligandet av polisväsendet och åklagarväsendet har medfört att polisen och åklagarna organisatoriskt helt skilts åt. Detta medför komplikationer för ordningsförseelsernas del om man helt vill hålla fast vid den tidigare ofta hävdade principen att alla frågor som har karaktär av ställningstagande till en brottsfråga skall åvila åklagarna. Detta förhållande uppmärksammades redan i propositionen angående hu— vudmannaskapet för polisväsendet m.m. Där framhölls bl.a. att, som ett led i en rationalisering, en överflyttning till polischef av vissa enklare åklagaruppgifter kan komma i fråga (prop. 1962: 148 s. 61). Ett förslag om en ökad användning av rapporteftergift kan därför anses ingå som ett naturligt led i denna utveckling, liksom exempelvis det redan genom- förda ordningsföreläggandet.

Självfallet måste man ställa frågan om den enskilde polismannen är tillräckligt kvalificerad för att tillämpa ett utvidgat rapporteftergiftsinstitut. Kommittén anser att polismännen besitter dessa kvalifikationer. Det kan således främst erinras om att polismännen i andra sammanhang, inte minst i samband med att det nya ordningsbotssystemet infördes, har ålagts uppgifter av kvalificerad art. Polismännen har visat sig väl kunna fullgöra dessa funktioner.

För den enskildes rättssäkerhet innebär det inte något mera avgörande

ingrepp om polismannen i någon situation felaktigt skulle komma att meddela rapporteftergift i fall där sådan eftergift ej borde ha meddelats. Kravet på allas likhet inför lagen blir här närmast teoretiskt och får inte användas som ett hinder mot ett praktiskt förfarande. Det bör vidare framhållas att de maktbefogenheter, som polisen erhållit inte minst inom frihetsberövandets område (gripande etc.) är för den enskilde av en helt annan vikt än de befogenheter som kan bli aktuella vid rapporteftergift. Dessutom måste betonas att de önskemål om justeringar i rapportefter- giftsinstitut som framförts i enlighet med vad som här tidigare redovisats inte innebär att institutet från principiell synpunkt får någon ny karaktär. Kommittén anser således att de farhågor, som kan finnas för att polis— mannen inte skulle ha tillräcklig kompetens för uppgiften inte skall över- drivas.

En fråga av betydelse i sammanhanget är emellertid om inte polismän- nen kommer att på grund av sin nära kontakt med allmänheten ha svårt för att objektivt sett bedöma i vilka fall rapporteftergift skall meddelas. Detta skulle kunna leda till att obehöriga hänsyn skulle kunna komma att tas. Erfarenheterna från rapporteftergiftsinstitutet i dess nuvarande till- lämpning ger dock inte anledning till sådana farhågor.

Kommittén övergår härefter till att mera i detalj behandla de ändrings- förslag som har aktualiserats.

1. Förseelsen skall för närvarande vara »klart ursäktlig» för att rapport- eftergift skall få meddelas. Detta innebär enligt inrikesdepartementets ti- digare berörda anvisningar, att förseelsen inte skall ha »skett uppsåtligen», med »vett och vilja», »av trots eller likgiltighet eller av grov oaktsamhet utan beror på tillfällig glömska, missuppfattning, förbiseende eller dy- likt...». Kommittén anser att dessa förutsättningar för rapporteftergift är för snäva. Även vid uppsåtliga överträdelser kan ibland förhållandena vara sådana att rapporteftergift är den lämpligaste metoden. Det kan enligt kom- mittén även ifrågasättas om det är lämpligt att vid den typ av förseelser som här är aktuell tillmäta det subjektiva rekvisitet en avgörande betydelse. Det är många gånger helt omöjligt för polismannen att avgöra om uppsåt finns eller om så inte är fallet.

Kommittén anser följaktligen att det för en avgränsning av rapport- eftergiftsinstitutet är tillräckligt att ange att förseelsen i det särskilda fallet skall vara obetydlig. I detta ligger också att en värdering skall göras av den subjektiva sidan av den felandes handlande. Den som av trilska överträder gällande regler bör självfallet inte få rapporteftergift.

2. Som tidigare framhållits krävs för närvarande erkännande för att rapporteftergift skall få meddelas. Innan kommittén närmare berör denna fråga synes det lämpligt, att något hänvisa till motsvarande problemställ- ning vid institutet åtalseftergift. I det följande avsnittet om åtalseftergift kommer kommittén således att beröra vilka krav som skall ställas på

utredningen för att åtalseftergift skall få meddelas (se 5. 223 nedan). Sammanfattningsvis kan sägas att kravet på bevisningens styrka är så strängt vid åtalseftergift att det för ett sådant beslut ej anses tillräckligt att ha skäl för åtal.

Genom åtalseftergift sker i viss mån en fastställelse av brottsligheten. Beslut om åtalseftergift antecknas och införs i vissa fall i olika register m. 111. Det är därför naturligt att man här har förhållandevis stränga krav på utredningen om brottet. Dessa synpunkter har emellertid inte samma styrka vid rapporteftergift. Det kan således konstateras, att beslut om rapporteftergift inte antecknas i något register. Vanligen beslutas rapport- eftergift vid ett helt muntligt förfarande. Beslutet meddelas i allmänhet vid en direkt kontakt mellan den felande och en polisman. I vissa fall, när s.k. fördröjd rapporteftergift används, kan det emellertid förekomma att skriftligt beslut meddelas och underrättelse om beslutet skriftligen lämnas den felande.

Kommittén anser att de stora skillnader som finns mellan rapportefter- gift och åtalseftergift bör påverka ställningstagandet till frågan om kravet på erkännande och på bevisningens styrka för att resp. institut skall få an- vändas. Från den enskildes synpunkt måste det anses föga ingripande att mot sitt bestridande, få finna sig i att en polisman förklarar att handlandet inte överensstämmer med gällande regler och att polisman därför muntligen erinrar den felande om detta. Kommittén anser inte att det kan vara moti- verat att medge den felande rätt att vid de obetydliga förseelser om vilka det här är fråga framtvinga ett formligt beslut i åtalsfrågan och en even- tuell dom i skuldfrågan.

Det måste således beaktas, att små förseelser som i och för sig är obetydliga ofta kan förorsaka mycket utredningsarbete. Om i och för sig förutsättningar för rapporteftergift föreligger synes det utredningsarbete som i dag läggs ned i dessa fall många gånger helt onödigt. Endast genom ett omfattande utredningsarbete kan det eventuellt klarläggas om brott föreligger och om den misstänkte är ansvarig för brottet. Dessa fall föran- leder inte sällan uppmärksamhet enär det för alla och envar står klart att det arbete som samhällsmaskineriet lägger ned inte står i rimlig propor- tion till värdet av arbetsinsatsen. Kommittén anser att vid obetydliga för- seelser som det här är fråga om kan det inte vara motiverat att samhällets resurser utnyttjas på det sätt som nu ej sällan sker.

Kommittén anser därför att möjligheterna att meddela rapporteftergift bör vidgas på det sättet att om polismannen anser att en förseelse har begåtts så skall han ha möjlighet att meddela rapporteftergift, oavsett om erkännande föreligger eller ej. Prövningen om förseelsen begåtts får polis- mannen i allmänhet göra på sina egna iakttagelser och på den misstänktes uppgifter. Det måste också förutsättas fall där polismannen inte själv har bevittnat en förseelse men uppgift härom kommer fram genom anmäl-

ningar från enskilda eller myndigheter eller på annat sätt. På detta sätt kan det enligt polismannens bedömande bli klarlagt att en förseelse före- ligger. Är polismannen emellertid tveksam om händelseförloppet skall själv- fallet rapporteftergift ej meddelas.

3. En annan situation i vilken enligt gällande anvisningar rapport- eftergift ej får meddelas är den som uppkommit när flera förseelser har begåtts. Nuvarande bestämmelser anses således förutsätta att endast en förseelse har begåtts för att rapporteftergift skall kunna lämnas. Det händer emellertid ibland att ett par förseelser som begåtts samtidigt är så obetydliga att skäl för rapporteftergift egentligen föreligger men på grund av att det rör sig om flera förseelser anser sig polismannen av for- mella skäl inte kunna underlåta att rapportera. Kommittén anser att även i dessa fall bör det finnas möjlighet att medge rapporteftergift. Detsamma gäller i de fall att en serie förseelser föreligger och någon av dem är så obetydlig att det är lämpligt att medge rapporteftergift. Hinder bör här inte föreligga för polisman att göra detta om denna förseelse, till följd av sin obetydlighet, inte påverkar ställningstagandet till övriga förseelser (jfr 20: 7 första stycket 2. RB). Kommittén har i enlighet med det anförda upprättat förslag till ny lydelse av 145 andra stycket polisinstruktionen", vilket förslag ingår i kommitténs förslag till kungörelse om ändring i polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686), bilaga 5.

Specialmotivering Polisinstruktionen

14 å andra stycket

Närmare bestämmelser om polismans skyldighet att rapportera brott finns i 145 första stycket polisinstruktionen. Huvudregeln är alltså, att polisman skall rapportera alla brott, som hör under allmänt åtal. Det skall emellertid här poängteras att bestämmelsen endast syftar på fall där brott har begåtts.

Även i andra fall kan det emellertid föreligga skyldighet för polisman att rapportera en händelse till sin förman. Som exempel på detta kan nämnas skyldigheten för polisman enligt 125 polisinstruktionen att hålla sin när- maste förman underrättad om förhållanden rörande tjänsten, av sådan vikt

6 Kommittén har övervägt om inte rapporteftergiftsinstitutet även från formell lagtek- nisk synpunkt borde konstrueras som ett undantag från den absoluta åtalsplikten sådan denna princip kommer till uttryck i 20: 6 RB. Emellertid får rapporteftergiftsinstitutet anses som ett uttryck för en diskretionär prövningsrätt vid obetydliga ordningsförseelser, som av hävd har ansetts tillkomma polisen. Detta betraktelsesätt synes ha godtagits i samband med tillkomsten av s.k. fördröjd rapporteftergift (SFS 1961:572) och när be- stämmelsen om rapporteftergift togs med i 1965 års polisinstruktion. Kommittén har därför inte funnit anledning att nu föreslå ändring i en för endast några år sedan an- vänd lagteknik.

att det bör komma till dennes kännedom. Kommittén har vidare här tidi- gare föreslagit en ny paragraf, 14 a &, i polisinstruktionen, som ålägger polisman skyldighet att rapportera vägtrafikolycka med personskada eller betydande sakskada.

Även om ett brott begåtts, är emellertid polismannen inte i alla fall skyldig att avge rapport. Redan enligt 14å andra stycket polisinstruktio- nen i dess nuvarande lydelse kan polismannen i många fall underlåta att avge rapport. Polismannen får i sådant fall låta saken bero med ett påpe— kande eller erinran till den felande.

Kommitténs förslag till ny lydelse av berörda bestämmelse innebär att de fall i vilka rapporteftergift skall få användas närmare preciseras. Enligt stadgandet har således som förutsättning för att rapporteftergift skall vara tillåten angetts att för förseelsen ej skall vara stadgat annat straff än böter, dock ej normerade böter.

Förseelsen skall dessutom med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet vara obetydlig. Det nuvarande kravet på att förseelsen dessutom skall vara klart ursäktlig finns däremot ej med i den nya ut- formningen av stadgandet.

Som exempel på fall där rapporteftergift i allmänhet ej bör förekomma därför att förseelsen praktiskt taget aldrig i det konkreta fallet är ohe- tydlig kan nämnas misshandel (ringa fall) och trafikovarsamhet.

Däremot är ibland förseelser mot bestämmelser om uppgiftsskyldighet och varusmuggling, ordningsstadgan för rikets städer, lokala ordningsföre- skrifter och hotellstadgan, eller överträdelser av vissa mera ordningsbetoc nade trafikbestämmelser obetydliga. Som exempel på sådana trafikbestäm- melser kan nämnas vissa parkeringsförseelser, nerstänkta eller eljest otyd- liga regislreringsskyltar, felaktiga uppgifter i namnskylt eller annan skylt, vissa överträdelser av bestämmelser om ägaransvar. Mindre överskridanden av gällande bestämmelser om hastighet och övervikt kan också ibland anses som sådana förseelser, där rapporteftergift bör användas.

Rapporteftergift bör främst användas om förseelsen har begåtts genom tillfällig glömska, missuppfattning eller förbiseende. Även om förseelsen är avsiktlig kan det emellertid vara lämpligt att i vissa fall ge rapport- eftergift med hänsyn till omständigheterna. Vägrar den felande att på polis- mannens tillsägelse låta rätta till ett förhållande, exempelvis en felaktig namnskylt, skall emellertid inte rapporteftergift meddelas.

Rapporteftergift kan vara lämpligt att använda i samband med att ny lagstiftning eller nya föreskrifter genomförs. Under inledningsskedet utgör här en muntlig tillsägelse ej sällan en fullt tillräcklig reaktion på en överträdelse. Okunnighet om gällande bestämmelser kan också vara ett skäl att ge rapporteftergift. (Jfr Råzs cirk. 37.)

Det bör i detta sammanhang nämnas att det föreligger vissa situationer där okunnighet om gällande författningsbestämmelse kan medföra frihet

%, l i i

m" x_i_—_.__ _

från ansvar. Detta gäller emellertid endast om alldeles särskilda omstän- digheter föreligger. Som ytterligare exempel på fall där ursäktlig villfarelse kan föreligga i vissa fall kan nämnas trafikbrott av blinda eller andra svårt synskadade. I sådant fall kan alltså på grund av villfarelse straffrihet föreligga.

I dessa fall kan emellertid läget ibland vara sådant att det inte är möjligt för den enskilde polismannen att genast avgöra den mycket kom- plicerade frågan om villfarelse. Detta behöver emellertid inte alltid hindra ett omedelbart beslut från polismannen. Det kan nämligen i det enskilda fallet stå klart att handlingen inte bör föranleda någon påföljd. Om ett brott föreligger är förutsättningarna för rapporteftergift uppfyllda. Om- ständigheterna är sådana, att förutsättningarna för straffrihetsgrunden villfarelse kan vara uppfyllda. Det är emellertid med hänsyn till rapportef— tergiftsinstitutets natur inte alltid nödvändigt att avgöra om ett brott begåtts eller inte. Det informella förfarandet gör att det inte alltid hör krävas att polismannen i det enskilda fallet tar ställning till om brott föreligger. Detta undantag från huvudregeln kan emellertid endast medges i fall där sär- skild straffrihetsgrund kan ifrågasättas. Behovet av ett undantag är näm- ligen störst här. Det kan således inte vara rimligt att som nu förekommer en vidlyftig utredning görs enbart för att klarlägga straffrihetsgrunden. Om det från början är uppenbart att handlandet, om det skall anses som brott, ej skall föranleda påföljd bör inte heller utredningsmaskineriet sättas igång.

Likartat kan läget te sig i vissa nödsituationer. Föreligger en nödsituation enligt 24 kap. BrB skall gärningen inte medföra ansvar. På grund av att en sådan situation föreligger, som här avses, finns det således ingen an- ledning att meddela rapporteftergift eftersom gärningen inte skall medföra ansvar och det följaktligen inte heller finns någon anledning att rapportera gärningen. Även här kan emellertid gränsfall föreligga där rapporteftergift kan bli aktuell att tillämpa 0111 en gärning är av sådan art att stora likheter med en reell nödsituation föreligger. (Om likartade frågeställ— ningar vid åtalseftergiftsinstitutet se i det följande 5. 232.)

Det förhållandet att skada uppkommit i samband med förseelsen hör av polismannen tillmätas särskild vikt. Om en förseelse orsakar skada till person eller egendom skall den således i allmänhet rapporteras även om detta enligt de allmänna reglerna inte hade behövt ske. Vid obetydliga egendomsskador kan det emellertid ibland finnas anledning meddela rap- porteftergift. En förutsättning bör dock vara att den skadade inte gör anspråk på ersättning för skadan eller också att parterna är överens om att göra upp saken sj älva eller exempelvis genom försäkringsbolag.

Vad i övrigt angår förutsättningarna för rapporteftergift gäller det som redan tidigare framhållits för polismannen att konstatera om en för-

seelse har begåtts. Detta kan vara klarlagt genom polismannens egna iakttagelser och den misstänktes erkännande. Det är emellertid inte nöd- vändigt att erkännande föreligger. Finner polismannen genom egna iakt- tagelser, uppgifter från personer, som iakttagit händelsen, eller uppgifter från den misstänkte, omständigheterna klarlagda kan han även medge rapporteftergift, om förutsättningarna eljest föreligga.

Den omständigheten att flera förseelser begåtts samtidigt utgör i och för sig inget hinder för att meddela rapporteftergift för samtliga för- seelser. Det måste dock stå klart att alla förseelserna är obetydliga och att det inte med hänsyn till att det är fråga om flera förseelser är lämp- ligare att den felande ådöms en påföljd.

Rapporteftergift kan också meddelas om den misstänkte har begått en obetydlig förseelse och samtidigt gjort sig skyldig till ett brott som skall föranleda rapport. I ett sådant fall kan rapporteftergift meddelas för den obetydliga förseelsen.

Möjligheten för polisman att underlåta att vidaresända rapport måste även beaktas. Denna möjlighet bör inte främst ses som ett sätt att över- pröva beslut om rapportering, som i omedelbart samband med en för- seelse redan har träffats av polisman. Den 3. k. fördröjda rapporteftergiften synes emellertid ha sitt främsta användningsområde vid förseelser, som upptäcks genom utredning som sker på poliskontoret. Således kan exv. en registreringsförseelse i det enskilda fallet vara så obetydlig att rapport- eftergift bör meddelas.

En förseelse, som i och för sig inte är obetydlig vid den tidpunkt när den begicks, kan i vissa fall, sedan lång tid förflutit, bli av sådan natur att rapporteftergift kan meddelas. Det allmänna eller individualpreventiva behovet av att ingripa med straff minskar självfallet allteftersom tiden förflyter. Denna synpunkt är således inte något som speciellt gör sig gäl- lande vid rapporteftergift. Just vid hötesbrotten kan det emellertid oftare än eljest sägas att ett straff som kommer lång tid efter brottet saknar betydelse.

I samband med att rapporteftergift meddelas bör polismannen upplysa den felande om att han har överträtt en viss bestämmelse men att för- seelsen med hänsyn till omständigheterna inte kommer att rapporteras. Som framhållits i den allmänna motiveringen kan en sådan erinran i vissa fall ha lika stort värde som ett bötesstraff för att förhindra att den felande upprepar förseelsen. Ibland kan det vara anledning för polis- mannen att erinra den felande om vikten av att han iakttar gällande regler. En sådan erinran kan i regel lämnas muntligt. Som villkor för rapporteftergift kan uppställas att den felande före viss dag skall avhjälpa exempelvis ett konstaterat utrustningsfel. Polismannen gör i detta fall de anteckningar som behövs rörande saken.

Kommittén finner inte anledning att i vidare mån än som här har skett

ge närmare regler om vilka brott som bör rapporteras. Det synes lämpligt att rikspolisstyrelsen utfärdar anvisningar, som fortlöpande anpassas till de förändringar som sker. Det måste emellertid beaktas att avgörandet till stor del kommer att bero på den enskilde polismannens bedömning av omständigheterna i varje särskilt fall. Samtidigt måste understrykas att möjlighet till rapporteftergift inte får utnyttjas på sådant sätt att vissa slag av förseelser över huvud taget inte rapporteras av polisman. Detta skulle innebära att straffbestämmelsen för en sådan förseelse i själva ver- ket sattes ur kraft.

] rikspolisstyrelsens anvisningar bör även framhållas att det åligger polischefen som en tjänsteåtgärd att fortlöpande följa praxis i rapport— eftergiftsfrågan. Detta gäller inte minst rapporteftergift som meddelas på kontoret. Ett sådant beslut bör antecknas på handlingen. Särskild motive— ring torde endast behövas om det i det särskilda fallet finns något speciellt skäl för att motivera beslutet.

Dessutom vill kommittén förorda att rikspolisstyrelsen utfärdar anvis- ningar om att de mera komplicerade avgörandena endast får träffas av polisman i befälsställning. Detta gäller framför allt sådana fall där av- görandet inte kan träffas direkt på gatan utan en bedömning måste ske i efterhand. Denna prövning kan exempelvis avse frågan om ett brott har begåtts trots att den misstänkte bestrider detta. En förutsättning för den enskilde polismannens behörighet att meddela s.k. fördröjd rapportefter- gift bör således vara att ett erkännande föreligger. Ett annat fall, där möjligheten till rapporteftergift bör begränsas till polisman i befälsställning, är registreringsförseelser. Kommittén anser det emellertid inte nödvändigt att i författningstexten närmare reglera dessa frågor.

Åtalseftergift

Under detta avsnitt behandlar kommittén inledningsvis vilka krav som skall ställas på bevisningen för att åtalseftergift skall få meddelas. I an- slutning till dessa överväganden tar kommittén upp frågan om möjlig- heterna att undvika förundersökningen i fall där sådan utredning bedöms från allmän synpunkt förorsaka mera arbete än vad som motsvarar värdet av att den aktuella brottsligheten utreds.

Beviskravet vid åtalseftergift

Ur förarbetena

Processlagberedningen (SOU 1938: 44) anför i motiveringen till BB 20: 7 bl.a. (5.259).

Förutsättning för eftergift enligt denna paragraf är naturligen, att sådana omständigheter föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet. Det ligger i sakens natur, att eftergift i allmänhet icke bör förekomma i annat fall än då han erkänt brottet. Ej heller bör eftergift ske, om den misstänkte motsätter sig detta. Målsägandens samtycke utgör icke något villkor för att åtal skall kunna eftergivas. Tydligt är emellertid, att en viss betydelse måste tillmätas målsägandens ställning till frågan liksom ock den misstänktes beredvillighet att ersätta målsäganden den genom brottet uppkomna skadan. Att målsäganden motsätter sig eftergift kan i många fall innebära ett starkt skäl mot att åtalet eftergives. Av 8 & framgår, att åklagarens beslut om eftergift icke utgör hinder för målsäganden att åtala brottet.

1951 års rättegångskommitlé (SOU 1955: 10 s. 13) uttalar.

Med hänsyn till vikten av att, då misstanke uppkommit att ett brott blivit begånget, rättsligen fastslås om brottslig gärning föreligger samt att det utredes vem som begått brottet bör såsom processlagberedningen framhållit åtalsefter- gift i allmänhet icke förekomma annat än då den misstänkte erkänt brottet. Fall torde dock särskilt vid seriebrottslighet kunna förekomma då det, även om brotten ej äro erkända, redan vid förundersökningen framstår såsom uppen- bart, att den misstänkte begått brotten, och det bör då ej vara uteslutet att meddela åtalseftergift beträffande en del av brotten, ehuru erkännande ej före- ligger. Hänsyn till målsägandena kunna likväl påkalla att åtal sker för brott, för vilka åtalseftergift enligt det ovan anförda eljest kunnat meddelas.

Redan gällande rätt anvisar således vissa möjligheter att genom åtalseftergift nedbringa omfattningen av mål angående s.k. seriebrott. Det synes kommittén som om dessa möjligheter icke alltid tillräckligt utnyttjas och att åtskilliga mä] skulle kunnat bli mindre vidlyftiga om så skett. När det gäller klart erkända brott, där jämväl utredningen beträffande varje brott som regel blir enkel, är dock betydelsen av denna möjlighet ofta icke så stor. Att utvidga användningen av åtalseftergift även till sådana fall, då det ej vid förundersökningen på grund av den misstänktes erkännande eller eljest framstår såsom fullt klart, att den misstänkte begått brottslig gärning, kan enligt kommitténs mening ej i före— varande sammanhang komma i fråga. Möjligt är att i framtiden legalitetsprin- cipen av straffrättsliga skäl alltmer kommer att få ge vika för en opportunitets- princip vid åtalsfrågans behandling och att en sådan utveckling kan komma att föranleda ett annat bedömande av här berörda spörsmål.

Strafflagberedningen (SOU 1956: 55 s. 423 och s. 441 ff) anför.

Inom beredningen har önskemål uttalats att i RB 20: 7 »eftergiva åtal» matte utbytas mot »underlåta åtal». Ledamoten Strahl samt ledamoten Heuman och sakkunnige Lundqvist har på denna punkt avgivit särskilda yttranden, som fogats vid betänkandet. ——

Till motivering av det önskemål som enligt vad vid RB 20: 7 (s. 423) om- talas har yppats under beredningens överläggningar beträffande detta lag- rum, har ledamoten Strahl anfört:

Under förarbetena till de bestämmelser om åtalseftergift som nu finnes i RB 20: 7 och 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga framhölls med styrka, att åtalseftergift icke borde ifrågakomma med mindre den miss- tänktes brottslighet kan anses utredd och i allmänhet icke med mindre den miss- tänkte erkänt. Ett skäl för denna ståndpunkt är, att ett beslut om åtalsefter- gift språkligt synes innebära att den beslutande myndigheten funnit den miss-

l l l

_ __,_..__,__,.________

__Awaga__t___a___w_...__,. , ..

tänkte skyldig till brottet. Flerstädes i strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten ävensom i lagen om ungdomsfängelse 19 5, barnavårdslagen 44 ä 3 mom. och lagen om nykterhetsvård 57 % finnes emellertid bestämmelser som för vissa situationer ger åklagare befogenhet att, utan att meddela ett såsom åtalseftergift betecknat beslut, underlåta åtal efter en prövning av samma slag som den vilken skall föregå en åtalseftergift. I dessa fall anses för underlåtenhet att åtala icke behöva krävas, att den misstänktes brottslighet är lika fullständigt utredd som förutsatts enligt förarbetena till eftergiftsbestämmelserna. I praxis underlåtes också i viss utsträckning åtal mot notoriskt sinnessjuka och sinnesslöa utan att så stränga krav på utredning iakttages.

Beredningen upptager i RB 20: 7 en bestämmelse om möjlighet att underlåta åtal mot sinnessjuka och sinnesslöa och föreslår vidare, att ungdomsfängelselagen 195 upphäves, varigenom fall som avses i detta lagrum likaledes kommer att bedömas enligt RB 20: 7. Om sistnämnda lagrum i övrigt icke ändras kommer det därför att omfatta fall i vilka åklagare nu kan underlåta åtal utan att med- dela formlig åtalseftergift. Enligt min mening är det icke motiverat, att i dessa fall göra möjligheten att underlåta åtal beroende av att den misstänktes brotts- lighet är så fullständigt utredd som bör fordras för att åklagare skall kunna med- dela ett beslut om åtalseftergift.

Jag tillåter mig vidare framhålla, att det i vissa fall, som nu rymmes under RB 20: 7, kan saknas praktiska skäl att fordra en så fullständig utredning som förutsatts under förarbetena. Den erfarenhet som vunnits vid tillämpningen av detta lagrum torde visa, att kravet på fullständig utredning icke alltid kan upp- rätthållas utan att förorsaka att arbete och kostnad nedlägges på utredningen som ter sig meningslösa och att behov understundom föreligger av att kunna enligt lagrummet underlåta åtal ehuru den misstänkte nekar till brottet. Tiden synes mogen för att upphäva den begränsning av åklagares prövningsrätt enligt RB 20: 7 som enligt förarbetena skall följa av att åklagaren för att underlåta åtal måste meddela ett beslut om åtalseftergift. Såsom framgår av 10: 2 i för- slaget till skyddslag, föreslår beredningen en sådan ändring beträffande fall som nu lyder under 1944 års lag, varför RB 20:7 skulle kvarstå såsom det enda lagrum enligt vilket åklagarens beslut att icke åtala skall ha formen av en eftergift av åtal. Av sakens natur följer, att i alla vanliga fall beslutet ändock måste föregås av en utredning som klarlägger vad som förekommit.

På dessa skäl föreslår jag, att i RB 20: 7 uttryckssättet eftergift av åtal utbytes mot det mera neutrala att åtal underlåtes. Med denna ståndpunkt bör näst sista stycket såsom varande onödigt utgå.

Ledamoten Heuman och sakkunnigen Lundqvist har anfört: Vi, som anser att det icke finnes tillräckliga skäl att upprätthålla skillnaden mellan eftergift av åtal och underlåtenhet att åtala och som väsentligen ansluter oss till Strahls motivering, instämmer i det slut vartill han har kommit.

I prop. 1964: 10 s. 134 ff uttalar departementschefen.

Jag vill i förevarande sammanhang understryka vikten bl. a. ur processekono- misk synpunkt av att de möjligheter att underlåta åtal, som 20 kap. 7 5 2 erbjuder, i lämplig mån utnyttjas. Erfarenheterna av lagrummets hittillsvarande tillämp- ning kan synas ge vid handen att åklagarna ej sällan visat alltför stor åter- hållsamhet härvidlag.

I det föregående har beträffande de föreslagna utvidgningarna undvikits gäl— lande rätts termer eftergiva åtal och åtalseftergift. Förslag har inom straff- lagberedningen framförts om en ändrad terminologi i syfte att möjliggöra att

åklagare kan besluta att ej väcka åtal, trots att den misstänktes brottslighet ej är fullständigt utredd. Därvid pekades bl. a. på att så stränga krav på utredningens fullständighet, som förutsatts för tillämpningen av de nuvarande reglerna, icke bör upprätthållas när det gäller sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare. Ett utbyte av uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta åtal» torde i och för sig knappast innebära en förändring i fråga om kravet på brottmålsutredningens fullständig- het. Emellertid synes uttrycket eftergiva åtal —— som närmast inger den före- ställningen, att några åtgärder över huvud icke vidtages mot den misstänkte _— icke vara helt invändningsfritt, när bestämmelserna i 20 kap. 7 5 får den nu föreslagna vidare omfattningen. I lagtexten bör därför åklagarens ställningsta- gande till åtalsfrågan i de fall som avses i 20 kap. 7 % betecknas som beslut att icke tala å brottet.

] de fall, där brott begåtts men det är uppenbart att åtal ej kommer att anställas, torde av praktiska skäl utredningen icke alltid behöva göras så full- ständig som då fråga är om att anställa åtal. I viss utsträckning torde det sagda tillämpas redan för närvarande beträffande gärningar av notoriskt sinnessjuka och även i vissa andra fall. Med hänsyn till de verkningar frågan om den misstänktes brottslighet kan ha när det gäller andra myndigheters handläggning av ärenden beträffande den misstänkte som exempel kan nämnas utskrivning från mentalsjukhus eller överförande till vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse — är det emellertid av vikt att åklagarens beslut ej fattas på grund av otillräcklig utredning; det måste krävas att det blir klarlagt att brott begåtts av den misstänkte. Givetvis förutsättes också en noggrann utred- ning i de fall, där tillämpning ifrågakommer av den nu föreslagna regeln om rätt för riksåklagaren att undantagsvis besluta att ej väcka åtal.

Kommitténs överväganden om gällande rätt

Som framgått av redogörelsen för förarbetena till bestämmelserna i 20: 7 RB krävs för att åtalseftergift skall kunna meddelas att det genom utred- ning klarlagts att ett brott har begåtts. Åklagaren måste därför i sitt beslut konstatera att den misstänkte gjort sig skyldig till det brott, som åtalseftergiften avser. I förarbetena har förhållandevis stränga krav upp- ställts på utredningen om den misstänktes brottslighet för att åklagaren skall kunna meddela åtalseftergift. Det har inte ansetts nog att skäl för åtal föreligger.

De synpunkter, som här lagts på frågan om utredningskravet vid åtals- eftergift enligt 20: 7 RB, kan i stort sett även anses tillämpliga på sådan åtalseftergift, som meddelas med stöd av bestämmelserna i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Under alla förhållanden sätts i detta fall kravet på utredningens fullstän- dighet för att beslut om åtalseftergift skall kunna meddelas minst lika högt som vid åtalseftergift enligt 20: 7 RB.

Som redovisats i avsnittet om gällande rätt (se 3. 206 ovan) beslutar åklagare även i andra fall att ej tala å brott. Detta gäller exv. beslut enligt 57 5 lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. För dessa fall har det ansetts (se Strahls uttalande s. 224 ovan) att det inte krävs

=.-. _. :.=;__——_ mLm1.__ >. . -_

227 att den misstänktes brottslighet är lika fullständigt utredd som förutsatts enligt förarbetena till eftergiftsbestämmelserna.

Slutligen skall en jämförelse göras med den särskilda prövning om åtal bör ske som är föreskriven vid vissa brott. I dessa fall har i samband med själva brottsbeskrivningen stadgats, att åtal skall väckas endast om åtal är från allmän synpunkt påkallat (exempelvis BrB 8:13). Sådana stadganden kan betraktas som en del av själva brottsbeskrivningen. De är föranledda av svårigheterna att utforma brottsbeskrivningarna så att alla icke straffvärda fall kommer utanför.

Vad gäller den utredning som i de här sist nämnda fallen krävs för ett beslut om att åtal ej skall ske är den diskussion i frågan som före— kommit i vad avser olovligt förfogande av särskilt intresse.

Ur RÅzs cirkulär nr 96 om tillämpningen av 22 kap. 4 & strafflagen i sam— band med avbetalningsköp kan således bl.a. följande inhämtas. — —

Ovcderläggligt torde vara, att den stegrade omfattning avbetalningshandeln fått och den i många fall lättvindiga prövning som av vissa affärsföretag ägnas den presumtive köparens solvens medfört en ökning av antalet fall, där en köpare av gods, som sålts på avbetalning under äganderättsförbehåll, olovligen förfogar över godset genom avyttring eller på annat sätt innan slutlikvid skett. Utan tvivel förhåller det sig också så att _ även om flertalet anmälningar inne— fattande misstanke om sådant brott icke leda till åtal eller ens till en fullständig förundersökning anmälningarna medföra ett visst mått av utredningsarbete. Av flertalet härvid fogade yttranden synes emellertid framgå, att detta utrednings- arbete genom en stadgad praxis begränsats på sådant sätt, att det kan ifråga- sättas, om något står att vinna med en ändrad lagstiftning om samtidigt skall beaktas det syfte, som gällande lagstiftning torde vara avsedd att tillvarata- ga. — _ —

Om ämbetet alltså på här ovan anförda skäl _ icke är benäget att ansluta sig till tanken på att hänföra nu ifrågavarande hrottstyp under målsägandebrotten återstår att undersöka om de olägenheter motionärerna peka på kunna med bi- behållande av åklagarens principiella åtalsplikt undvikas eller i möjligaste mån reduceras genom lagstiftning på annat sätt. I sådant hänseende vill ämbetet beröra vad av ämbetet anförts i underdånigt yttrande den 31 december 1953 över det av straffrättskommittén framlagda förslaget till brottsbalk i vad avser åtalsreglerna i fråga om ärekränkningsbrotten. Efter att ha uttalat att ämbetet ansåge sig icke kunna undgå att i princip acceptera kommitténs förslag att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal anförde ämbetet följande.

»Beträffande de praktiska svårigheterna må anmärkas, att ett genomförande av förslaget otvivelaktigt kommer att medföra, att åklagarna bli överlupna med anmälningar om ärekränkningsbrott, vid vilka med mera eller mindre fog göres gällande, att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Kommittén har tydligen för- utsatt (sid. 116), att eftersom vid dessa brott merendels ingen allmän synpunkt påkallar ett allmänt åtal, åklagaren skall kunna utan vidare avvisa flertalet dylika anmälningar. Erfarenheterna från tillämpningen av den särskilda åtalsprövning, som redan nu finnes föreskriven beträffande vissa brott, visar emellertid, att det ofta icke är möjligt att utan förundersökning avgöra, huruvida åtal kan anses påkallat ur allmän synpunkt. I varje fall lär man icke kunna undgå att upptaga en jämförelsevis utförlig berättelse av målsäganden.» _ ——

Motiven till brottsbalken utgå från att vid den särskilda åtalsprövningen rigorösare principer skola tillämpas vid anmälningar om ärekränkningsbrott än vid andra brott, där sådan prövning föreslås. Självfallet förhåller det sig så, att frågan om när allmänna hänsyn skola anses påkalla åtal måste bedömas även med hänsyn tagen till brottstypens beskaffenhet. Under sådana förhållanden är det väl icke i och för sig erforderligt att i lagtexten angiva, att anmälningar om ärekränkning endast undantagsvis skola föranleda polisutredning och åtal. Med hänsyn till det stora antal mer eller mindre befogade anmälningar, som är att vänta även om förolämpningsbrotten undantagas från den allmänna åtals- rätten, måste emellertid ämbetet, såsom ansvarigt för åklagarväsendets behöriga funktion, hemställa att —— trots de invändningar som ur lagteknisk synpunkt kunna riktas häremot åklagarens befogenhet att på ett tidigt stadium avvisa obefogade anmälningar på något sätt kommer till uttryck i lagtexten, t. ex. genom att i 7 5 första punkten efter ordet »åtal» införas orden »av särskilda skäl». ———-—

Ämbetet vill slutligen tillägga följande. Det torde av vad ovan anförts och av vad som i allmänhet framgår av de bilagda yttrandena stå klart, att stark återhållsamhet präglar utredningsverksamheten i fråga om anmälningar rörande brott mot 22 kapitlet 4 & strafflagen. Möjligen kan utan ändrad lagstiftning och inom ramen för gällande föreskrifter om vad polis- och äklagarmyndigheterna ha att iakttaga i fråga om uppdagande och beivrande av brott denna återhåll- samhet ytterligare skärpas. Ämbetet syftar här på den tveksamhet, som på åtskilliga håll kommit till synes och åt vilken givits uttryck i det bilagda yttrandet från föreningen Sveriges stadsfiskaler, huruvida ett ärende av nu ifrågavarande beskaffenhet skall kunna avskrivas med motiveringen att åtal ej är ur allmän synpunkt påkallat, innan genom en utredning klarlagts att brott verkligen före- ligger. Detta spörsmål har också statsåklagaren i Stockholm berört i sitt bilagda yttrande. Ämbetet, som ansluter sig till vad statsåklagaren härutinnan anfört, vill för sin del hävda, att för ett avskrivningsbeslut under ifrågavarande motivering i princip icke kan uppställas kravet på att utredning skall föreligga om att brott verkligen föreligger _— det är ju här icke fråga om en åtalseftergift i egentlig mening och förmenar att om denna tolkning allmänt vedertages en ytterligare begränsning av polis- och åklagarmyndigheternas nu ifrågavarande arbetsbörda kunde ske.

Av vad ovan anförts framgår att ämbetet i nu ifrågavarande ärende icke finner anledning till lagändring i vidare mån än att ämbetet ifrågasätter om icke ett tillägg till 22 kapitlet 10 & strafflagen kan vara ändamålsenligt. —— — —

Första lagutskottet har i utlåtande den 7 april 1960, nr 28, hemställt att de förevarande motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde därvid efter att ha redogjort för motionernas syfte och redovisat remiss- svaren i huvudsak följande: —— — —

Emellertid har i vissa av de avgivna yttrandena yppats tveksamhet om hur långt utredningen måste framföras för att en anmälan skall kunna avskrivas med motivering att åtal ej är ur allmän synpunkt påkallat. Riksåklagarämbetet har hävdat att för ett avskrivningsbeslut med sådan motivering i princip icke kan uppställas krav på att utredning skall föreligga om att brott verkligen förekommit och förmenar att en ytterligare begränsning av polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda kunde ske om denna tolkning allmänt vedertages. Med hänsyn till berörda tveksamhet och då någon vägande invändning icke synes kunna riktas mot ämbetets förevarande ståndpunkt torde kunna ifrågasättas om icke ämbetet i syfte att åstadkomma en i möjlig mån enhetlig praxis på detta område borde giva vederbörande sina synpunkter till känna.

Kommittén kan således konstatera, att det har ansetts möjligt att utan något egentligt utredningsarbete fatta beslut om att åtal ej skall ske för olov- ligt förfogande i fall där åtal ej anses från allmän synpunkt påkallat. Samma princip torde vara allmänt godtagen i andra fall, där begränsningar av åtals- plikten med motivering att åtal ej är från allmän synpunkt påkallat framgår redan av sj älva gärningsbeskrivningen.

Den lämnade redogörelsen visar att det finns betydande skillnader i de beviskrav som uppställs vid olika typer av beslut att ej tala å brott. Kom— mittén vill här överväga om denna skillnad är sakligt grundad.

Vad först gäller åtalseftergift kan anmärkas, att ett beslut om åtals- eftergift enligt 20: 7 RB har ansetts innebära att det konstateras att en viss person har begått ett visst brott. Åtalseftergiften har fått en viss likhet med en dom. Åtalseftergiftsbeslutet kan också i vissa fall komma att åberopas vid domstol exv. vid en häktningsförhandling eller som en omständighet som bör beaktas när i ett senare sammanhang fråga om påföljd för andra brott blir aktuell.

Samtidigt bör emellertid konstateras att åtalseftergift inte jämställts med dom i återfallshänseende (se 4: 14 i gamla strafflagen). Högre straff torde alltså ej utdömas med åberopande av en tidigare meddelad åtals— eftergift. Anteckning om åtalseftergift görs ej heller i kriminalregistret [se lag 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister]. Endast i vissa fall _ nämligen åtalseftergift enligt 20:7 första stycket 4 och enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare antecknas åtalseftergift i det centrala polisregistret [se KK 9 april 1965 (nr 98) om polisregister m. m.]. Det kan vidare anmärkas att varken körkortsre- gister [se 80 5 vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743)] eller kontrollstyrelsens register (se KK den 17 juni 1955 (nr 512) ang. skyldig- het för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen) innehåller anteckningar om åtalseftergifter. Emellertid torde anteckning om åtalseftergift i stor utsträckning göras i lokala brottsregister. Bety- delsen av dessa anteckningar torde främst vara den att polis och åklagare inhämtar uppgifter ur detta register i fall där den som erhållit åtalsefter- gift återfaller i brott.

I vad avser frågan om vilken hänsyn som tas till beslut om åtalsefter- gift av andra organ har departementschefen (se 5. 226 ovan) berört de särskilda regler som gäller för utskrivning från mentalsjukhus av person som begått brott. Enligt dessa bestämmelser behandlas i vissa avseenden personer som har begått brott på annat sätt än personer som ej begått brott. Samtidigt skall emellertid konstateras att i fall där domstolen ej tagit ställning till skuldfrågan det är utskrivningsnämnden som avgör om patienten har begått ett visst brott eller ej. Om åtalseftergift meddelats för brottet är självfallet i detta sammanhang en faktor som tillmäts betydelse. Utskrivningsnämnden, som själv kan anordna muntliga förhör med måls-

ägande och vittnen, är emellertid formellt obunden av åtalseftergiftsbeslutet vid sin prövning av skuldfrågan. Den bedömning, som behövs i denna fråga, utförs därför alltid slutligt av utskrivningsnämnden.

I övriga fall av beslut att ej tala å brott görs ej några anteckningar i officiella brottsregister exempelvis kriminalregister och centrala polis- registret om åklagarens beslut. Dock antecknas beslut enligt 57 & nykter- hetsvårdslagen och 69 & barnavårdslagen i det centrala polisregistrct. Vi- dare kan framhållas att misstanke om brott antecknas i lokala brottsre- gister och i viss utsträckning även det centrala polisregistret. Åklagarens beslut om att exempelvis åtal ej är från allmän synpunkt påkallat an— tecknas därför åven. Denna anteckning torde emellertid ej betraktas som ett konstaterande av att den misstänktes handlande i och för sig omfattas av gärningsbeskrivningen för det påstådda brottet.

Vi kan således konstatera att åtalseftergiftsbeslutet bl.a. i registrerings- hänseende har större verkan än övriga beslut att ej tala å brott. De olika krav som uppställs på bevisningens styrka vid skilda typer av sådana beslut är således från saklig synpunkt motiverade.

Samtidigt måste emellertid anmärkas, att i det särskilda fallet kan det vara lagstiftarens lagtekniska bedömningar, som avgör om i ett visst fall ett beslut att ej tala å brott skall grundas på 20: 7 första stycket 1. RB eller på en begränsning i åtalsplikten, som framgår redan av gärningsbe- skrivningen. Det är således inte principiella skillnader utan praktiska överväganden som i vissa fall utgör skälet för den lagtekniska lösningen. Detta framgår klart av bl. a. departementschefens uttalanden i prop. 1964: 10 ( s. 131).

Visserligen bör med hänsyn till principen om allas likhet inför lagen avsteg från den åtalsplikt, som alltjämt i princip bör gälla, göras med återhållsamhet och såvitt möjligt efter enhetliga linjer. På grund av att brottsbeskrivningarna i åtskilliga fall måst utformas relativt allmänt, kan det emellertid inträffa, att gärningar, som i och för sig täckes av brottsbeskrivningarna, framstår som så föga straffvärda, att åtal bör kunna underlåtas. I viss utsträckning har rättslig grund för avsteg från den absoluta åtalsplikten skapats genom att särskild åtalsprövning föreskrivits vid en del av de i brottsbalken behandlade brotten. Såsom jag framhållit under förarbetena till nämnda balk är det emellertid nr lagteknisk synpunkt ej lämpligt att införa åtalsprövning vid alla de brott, där avsteg från den absoluta åtalsplikten bör kunna få komma i fråga. En bättre lös- ning av problemet synes mig kunna nås, om möjligheterna att eftergiva åtal för i första hand mindre allvarliga brott något vidgas. Från denna utgångs- punkt har vissa i gällande strafflag upptagna bestämmelser om åtalsprövning icke fått någon motsvarighet i brottsbalken. Exempel härpå är brottet olovligt brukande (22 kap. 7 och 10 %% strafflagen, 10 kap. 7 och 10 55 brottsbalken).

Kommittén vill i anledning av vad som nu redovisats framhålla att det från praktiska synpunkter dvs. närmast utredningssynpunkter hade varit önskvärt om bestämmelserna i 20: 7 RB inte hade använts för att i sak åstadkomma begränsningar i brottsbeskrivningarna. Som framgått av vad

[ )

som tidigare uttalats om de utredningskrav, som uppställs för olika typer av beslut att ej tala å brott, innebär nämligen den konstruktion, som nu valts, att det för närvarande i vissa fall krävs en mera vidlyftig utredning innan åklagare kan meddela beslut i åtalsfrågan än vad som krävdes innan brottsbalken genomfördes. Tidigare kunde exempelvis ett beslut att ej tala å olovligt brukande (22: 7 och 10 strafflagen) fattas utan egentlig utredning. Nu måste i samma situation de utredningskrav som ansetts böra krävas för en tillämpning av 20: 7 RB, vara uppfyllda. I vissa fall leder detta till att huvudförhandling nu måste äga rum i fall där det tidigare var möjligt för åklagaren att lägga ned förundersökningen.

Reformbehovct

Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén har under utredningsarbetet uppmärksammat att det inte säl- lan görs gällande att många av de brottsutredningar som i dag utförs är onödiga. I anledning härav har kommittén funnit det nödvändigt att utreda denna fråga.

Innan kommittén närmare diskuterar de regler som nu gäller om i vilka fall brott skall utredas vill kommittén emellertid lämna några exempel på fall där de utredningskrav som i dag uppställs kan ifrågasättas. Kom- mittén begränsar sig här till fall som i stort sett täcks av bestämmelserna i 20: 7 första stycket 1. och 2. RB. Kravet på erkännande eller i allt fall fullständigt utredd brottslighet som en förutsättning för åtalseftergift utgör i dessa fall det enda hindret för en tillämpning av åtalseftergiftsmöj- ligheten. Anledningen till att kommittén på detta sätt begränsar sitt ut- redningsarbete är framför allt det att de önskemål som finns om för- enklingar för de mindre brottmålen och främst trafikmålen härigenom blir i stort sett täckta. Övervägandena i denna del har också ett nära samband med de förslag som kommittén tidigare lagt fram i fråga om rapporteftergift (se s. 214 ovan).

Den omständigheten att kommittén på detta sätt inriktar sitt utrednings- arbete innebär inte ett ställningstagande till frågan om ytterligare be- gränsningar i utredningsplikten är möjliga. Kommittén har emellertid funnit det naturligt att även i detta avseende främst överväga förenk- lingar som tar sikte på de mindre brottmålen. Som kommer att framgå av det följande har emellertid kommittén funnit det nödvändigt att i sina överväganden ta in frågeställningar som även har betydelse för de grövre brottmålen.

Som grund för sina fortsatta överväganden vill kommittén redovisa följande exempel, som är hämtade från det praktiska rättslivet.

Det första exemplet är en läkare som vid ett sjukbesök överträder gäl-

lande parkeringsföreskrifter. Läkaren bestrider ansvar och gör gällande att en nödsituation förelegat. Åklagaren finner att han inte kan godta läka- rens invändningar men han anser att bestämmelsen i 20: 7 första stycket 1. RB borde kunna tillämpas. Med hänsyn till att lagstiftaren uppställt krav på erkännande eller att brottsligheten eljest är klarlagd för att åkla- garen skall få meddela beslut om åtalseftergift anser sig åklagaren tvungen att ansöka om stämning. Domstolen kan härigenom komma att belastas med en huvudförhandling, som kan komma att kräva en betydande arbets- insats från rättens sida.

Det andra exemplet avser ett fall där den misstänkte enligt polisens uppgifter hade färdats med 7 knop i stället för högsta tillåtna 5 knop. Den &] misstänkte bestrider att han färdats med mer än 5 knop. Som skäl för i sitt bestridande åberopar den misstänkte att polisens mätningsmetoder var ; otillförlitliga. Åklagaren anser tillräckliga skäl för åtal föreligga och kan därför inte lägga ned förundersökningen eller besluta om ej åtal. Med hänsyn till omständigheterna anser åklagaren att i och för sig förutsätt- ningar finns för åtalseftergift. Eftersom den misstänkte bestrider ansvar och omständigheterna ej heller eljest är klarlagda kan åtalseftergift inte medges. Den misstänktes försvarare råder sin klient att erkänna för- seelsen, för att det skall vara möjligt för åklagaren att besluta om åtals— eftergift. Den misstänkte anser sig emellertid ej böra erkänna en förseelse, som han inte kan finna att han har gjort sig skyldig till. Målet leder till en förhållandevis omfattande huvudförhandling vid underrätten.

Det tredje exemplet som kommittén vill redovisa är följande. En äldre man, som är intagen på vårdhem, misstänks för tillgrepp av föremål med obetydligt värde. Mannen bestrider brottet men av omständigheterna fram- går att misstankarna mot honom är starka. Någon annan person mot vilken misstankar kan riktas finns ej. Om brottet hade varit erkänt hade i och för sig förutsättningarna för tillämpning av 20: 7 första stycket 1. RB förelegat. Eftersom mannen ej erkänner och omständigheterna ej heller är klarlagda måste emellertid polisen göra en omfattande utredning.

Det fjärde exemplet belyser den s.k. seriebrottslighetssituationen. En person misstänks för ett stort antal brott. Han erkänner praktiskt taget samtliga men bestrider exv. två inbrott i en hel serie av inbrottsstölder. Dessa två bestridda fall påverkar ej påföljdsfrågan. Från denna synpunkt föreligger således förutsättningar för en tillämpning av 20: 7 första stycket 2. RB. Med hänsyn till att brotten är bestridda tvingas emellertid polis, åklagare och domstol till ett omfattande arbete.7 Huvudförhandlingen vid domstol kommer att nästan helt avse dessa två bestridda fall. För bevis- ningen i denna del krävs vittnesförhör med personer från skilda delar av landet. Kostnaden för dessa förhör blir betydande. Likartade med det

7 Det kan här anmärkas att det i praktiken lär förekomma att nedläggningsbeslut med- delas med åberopande av grunderna för 20: 7 första stycket 2. RB.

fall som nu relaterats är sådana fall, där den misstänkte gjort sig skyldig till exv. hundratals bedrägerier. Åklagarens formella möjligheter att begränsa utredningsarbetet till ett visst mindre antal av brotten är här i allt fall teoretiskt synnerligen begränsade.

Det femte exemplet avser ett fall av hundratals oegentligheter i reseräk- ningar av en statstjänsteman. Samtliga oegentligheter bestrids. Här har förundersökningsledaren om han skall följa gällande regler —— mycket små möjligheter att begränsa utredningen. Detta leder till att polisen tvingas att i all oändlighet utreda brott som från påföljdssynpunkt saknar varje betydelse. Någon målsägande — utöver staten — som kan ha ett intresse av att alla brott utreds finns ej heller.

Slutligen vill kommittén nämna något om utredningsarbetet i mål om otillåten parkering pä enskilt område, vilket har bedömts som egenmäktigt förfarande. Den ständigt tilltagande bristen på allmänna parkeringsplatser har gjort att denna typ av förseelser har blivit allt talrikare. Ett vanligt förfarande är här att en trafikant otillåtet ställer sitt fordon på en plats som mot avgift har upplåtits till annan person. Det kan exempelvis vara parkeringsplatser, som en husägare hyr ut till hyresgäster, eller tomtmark som utan anknytning till någon viss fastighet har iordningställts som par- keringsplatser avsedda för uthyrning.

Kommittén har ej velat belasta de lokala polismyndigheterna med en närmare undersökning om antalet anmälda förseelser av detta slag. Un- der hand har emellertid kommittén inhämtat att antalet sådana utredningar utgör exempelvis för Stockholms polisdistrikt minst 200 per år och för Göteborgs polisdistrikt ca 600 per år. En mycket stor del av dessa utred- ningar leder ej fram till åtal.

Kommittén har vidare inhämtat att utredningsarbetet i dessa mål ofta är omfattande. Som exempel kan nämnas en förundersökning som avsåg 30 stycken otillåtna parkeringar dvs. egenmäktiga förfaranden. Utredningen omfattade totalt 30 sidor, vartill kom ett flertal skisser och fotografier. I detta fall lades målet i vad avser samtliga misstänkta ned av åklagaren.

Med hänsyn till att parkeringskommittén enligt uppgift kommer att behandla även frågan om parkering på enskilt område vill trafikmålskom- mittc'n inte i de fortsatta övervägandena närmare beröra de problem som kommer upp vid denna förseelsetyp.

Kommittén, som således begränsar sina överväganden till de tidigare nämnda exemplen, anser, att dessa visar att det för närvarande läggs ned utredningsarbete i fall där det starkt kan ifrågasättas om utredningen inte utgör ett slöseri med rättsväsendets begränsade resurser. Det måste således understrykas att om arbetet med vissa mål kan minskas innebär detta att rättsorganen kan ägna sig åt andra mål som nu inte alls blir utredda eller som blir avgjorda med så stora dröjsmål att det starkt kan ifrågasättas om rättsförfarandet har någon mening vare sig från allmän— eller individual-

preventiv synpunkt. Endast genom att det klargörs att vi här står inför en valsituation är det möjligt att göra en riktig avvägning mellan olika handlingslinjer.

Kommittén anser det således ej realistiskt att lagstifta från den hypo- tetiska förutsättningen att polis, åklagare och domstol har sådana re— surser, att exempelvis alla anmälningar om brott kan föranleda verklig och effektiv brottsspaning samt att alla mål snabbt kan avgöras. En lag— stiftare som arbetar med dessa förutsättningar blundar för de realiteter utifrån vilka de rättstillämpande organen har att arbeta. Som framhållits i det inledande kapitlet (s. 9 ovan) är exempelvis arbetsbalansen samt bristande resurser att bekämpa den svårare kriminaliteten en allvarlig realitet. Polisen hinner i vissa fall inte med ens att utreda de tillgreppsbrott, som har utförts av kända brottslingar.

Det är mot denna bakgrund som kommitténs fortsatta överväganden skall bedömas. Vi måste således inse att vi inte lever i och inte heller i framtiden kommer att leva i ett samhälle, där exempelvis polisen har till sitt förfogande obegränsade utredningsresurser. Även åklagare och dom— stolar kommer säkerligen att under överskådlig framtid vara hårt arbets- belastade. Om inte lagstiftaren ger allmänna riktlinjer för den preferens som måste göras mellan olika i och för sig väsentliga arbetsuppgifter kommer avgörandet att fattas av de enskilda befattningshavarna. En sådan ordning måste från skilda synpunkter anses olämplig. Avgörandet är så väsentligt att det bör ankomma på lagstiftaren att ange de allmänna riktlinjerna.

De här tidigare lämnade exemplen får vidare anses visa att det finns ett utrymme för reformer inom detta område. Inte minst för allmänhetens förtroende för våra rättsorgan är det av vikt att rättsväsendet ej utnyttjas för uppgifter som från lekmannens synpunkt ter sig meningslösa sam- tidigt som ett betydande antal svåra brott ej blir utredda på grund av bristande resurser inom rättsvården. Ett sådant missbruk av rättsorga- nens resurser kan skada förtroendet för vårt rättsväsen.

Mot denna bakgrund har kommittén funnit att det bör övervägas om inte polis och åklagare bör erhålla vidgade möjligheter att underlåta ut- redning av vissa brott.

Samtidigt bör framhållas att det självfallet i och för sig har ett värde att brottsutredning sker i så stor utsträckning som möjligt. Principen om allas likhet inför lagen kan här åberopas som ett skäl för att alla brott bör utredas. Självfallet bör därför en vidgad rätt för polis och åklagare att avgöra vid vilka brott utredning skall ske utformas på sådant sätt att myndigheternas befogenheter hålls inom vissa skarpt utformade gränser. Ätalsinstrumentet får inte användas godtyckligt. De principer, som ligger till grund för den legalitetsprincip, som vi ansluter oss till, måste således självfallet ges avgörande betydelse. Dessa krav kommer kommittén särskilt att beakta vid de fortsatta övervägandena.

rf.... ___... ...a—....a—S—kfn. _amq, a_n__>. _ ,

_ _:. ; a_,__(

——4 aa_xL. __»... m.

.. ___—>

För målsäganden får det anses innebära en fördel om ett mot honom riktat brott blir utrett. Detta beror numera inte så mycket på att måls- äganden kan anses ha något mera uttalat anspråk på att samhället skall ingripa med straff trots att ett sådant ingripande i det särskilda fallet inte är påkallat från allmän synpunkt (jfr SOU 1963: 27 s. 108 ff). Det är mera den synpunkten, att samhället om möjligt bör medverka till att brottsling-en ersätter målsäganden för den skada denne lidit, som är värd beaktande. Självfallet är således målsägandeintresset en synpunkt som skall beaktas, om ställning skall tas till frågan om ett visst brott skall utredas. Detta intresse kan dock inte anses så starkt att det kan anses motiverat att väcka åtal med i huvudsak den motiveringen, att målsäganden här- igenom får en större möjlighet att få ut skadestånd. Dessutom visar er- farenheten att möjligheten för målsäganden att få ut skadestånd är begrän- sad i praktiken även om en dom föreligger.

Samtidigt som det poängteras att starka intressen talar för att alla brott blir utredda, måste det understrykas att intresset är väsentligt mycket starkare vid de grova brotten än vid exempelvis bötesbrotten. För bötes- brottens del måste det således vid en jämförelse med de grövre brotten anses vara av mindre intresse att varje fall blir klarlagt. Som kommittén redan tidigare vid flera tillfällen understrukit är det alltid nödvändigt att göra fullt klart de stora skillnader som finns mellan olika typer av brott.

De nu gjorda övervägandena visar enligt kommittén att de synpunkter som talar mot en begränsning av utredningsarbetet vid vissa brott inte kan anses väga lika tungt som de skäl som talar för en sådan begränsning.

Kommittén har därför övervägt om det inte skulle vara möjligt att i någon mån lätta på det utredningskrav, som enligt vad som tidigare redovisats har uppställts för att åklagaren skall kunna tillämpa 20: 7 RB. [ viss mån synes i praktiken utvecklingen redan ha gått i denna riktning. Sålunda har kommittén erfarit att åtalseftergift medges exempelvis för fylleri även om brottet är bestritt men brottet styrks av vittnen som hörts under förundersökningen. Liksom i andra sammanhang har således vid det ringare brottet kravet på att omständigheterna skall vara fullständigt klarlagda något eftersatts. Kommittén har ej någon erinran mot denna utveckling.

Emellertid synes det ej vara möjligt att utan omfattande lagändring i någon mera avgörande grad sänka kravet på utredningens fullständighet i åtalseftergiftsfallen. En åtalseftergift anses innebära ett konstaterande av att ett visst brott begåtts. Beslutet kan som redan tidigare berörts få vissa konsekvenser för den misstänkte.

De problem, som kommittén försökt belysa genom sina från det prak- tiska rättslivet hämtade exempel kan således ej lösas enbart genom en begränsning i utredningskravet vid åtalseftergift. Samtidigt måste konsta— teras, att det från arbetsbelastningssynpunkt väsentliga är om utrednings-

arbetet kan begränsas redan i samband med att anmälan görs om brottsligt förfarande. Detta innebär att enbart en viss begränsning av utrednings- kravet vid åtalseftergift inte ger någon möjlighet att åstadkomma några verkligt betydelsefulla arbetslättnader för polisen.

Samtidigt som kommittén gör den bedömningen att åtalseftergiftsinsti- tutet endast i begränsad utsträckning kan erbjuda en lösning av problemen vill emellertid kommittén än en gång understryka att rättsläget f.n. inte är tillfredsställande. Det är därför nödvändigt att söka andra lösningar av de problem som har uppkommit.

Kommittén anser att en lämplig begränsning av de fall där förunder- sökning bör kunna underlåtas kan dras upp genom en anknytning till bestämmelserna om åtalseftergift 1 20:7 första stycket 1 och 2 RB. Här stadgas att åklagare må besluta att ej tala å brott om (1.) det är up- penbart, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur 3 allmän synpunkt eller om (2.) brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Lagtekniskt bör möjligheten att underlåta utredning konstrueras som en rätt att underlåta att inleda förundersökning eller, om förundersökning redan har inletts, en rätt att nedlägga förundersökning.

Härigenom blir det möjligt att exempelvis i de fall som kommittén här tidigare redovisat (se exemplen s. 231 här ovan) undvika brottsutredning. Från utredning undantas således endast sådana fall, där, om erkännande förelegat eller utredningen eljest varit klar, åtalseftergift hade kunnat meddelas. Detta är visserligen en i och för sig betydande ändring i nu gällande regelsystem. Ändringen medför att det kan uppkomma fall, där vid samma brottslighet den misstänkte får åtalseftergift om han erkänner och beslut om att förundersökningen skall nedläggas, om han bestrider. Denna följd av en av främst utredningsskäl motiverad begränsning i för- undersökningsarbetet torde emellertid ej kunna undvikas.

Redan enligt gällande system har emellertid som tidigare framhållits en åtalseftergift enligt 20: 7 första stycket 1. och 2. RB mycket begränsade följder för den som avses med eftergiften. Besluten registreras endast i de lokala polisregistren och beaktas endast sällan i ett senare skede. Om kommitténs tankar i vad avser rätt att nedlägga förundersökningen för- verkligas bör detta samtidigt få till följd att en åtalseftergift enligt 20: 7 första stycket 1. och 2. ges en allt mindre betydelse sedan beslutet meddelats.

Följande konsekvens av den nu skisserade lösningen bör även beaktas. Om åklagarna även i bestridda mål, men där i och för sig tillräckliga skäl

___—';..._—__.-.__. . . _

237 för åtal kan erhållas, skall kunna nedlägga förundersökningen innebär detta att domstolsförhandling ej kommer till stånd. Detta får den konse- kvensen att till skillnad från nu blir det samma rättsliga följd oavsett om man bestrider eller erkänner ett brott. I dag är det så att om den som bestrider ett brott är skyldig döms han till straff i exakt samma fall där den som erkänner får ett beslut om åtalseftergift.

Förslaget gör det möjligt för polis, åklagare och domstolar att inrikta resurserna på den väsentligare brottsligheten. De fall i vilka förunder- sökning och huvudförhandling kan undvikas eller begränsas enligt förslaget förekommer visserligen inte dagligen. Men varje fall förorsakar ofta mycket arbete.

Frågan om vem som i dessa fall skall vara behörig att meddela beslut om att förundersökning ej skall inledas eller om att förundersökning skall nedläggas har även diskuterats inom kommittén. Som framgått av redo- görelsen för gällande rätt är i vissa fall endast högre åklagare nämligen länsåklagare eller motsvarande — berättigade att meddela åtalseftergift enligt 20: 7 första stycket ]. RB. De beslut om att ej inleda eller nedlägga förundersökningen, som skall meddelas enligt det förslag kommittén nu framlägger, är snarare mera komplicerade än motsvarande avgörande enligt 20: 7 RB. Framför allt förutsätter emellertid besluten en god kännedom om åtalseftergiftspraxis. Sådan kännedom har endast åklagare. Kommittén anser därför inte att polismyndighet som förundersökningsledare skall ges denna behörighet.

Vad sedan gäller vilken åklagare som skall vara behörig meddela be— sluten kan anmärkas att de regler om åklagarbehörighet vid beslut om åtalseftergift som har meddelats i åklagarinstruktionen är förhållandevis restriktiva.8 Detta förorsakar ej sällan komplikationer inte minst därför att kontakten mellan den utredande lokala polispersonalen och länsåklaga- ren måste ske genom förmedling av den lokale åklagaren och i de fall som i detta sammanhang är aktuella nästan alltid skriftligen. Otvivelaktigt har det varit motiverat att i inledningsskedet efter brottsbalkens genomförande försöka åstadkomma en enhetlig och lämplig praxis genom att åtalsefter- giftsbehörigheten förbehölls ett fåtal befattningshavare. Tiden synes emel- lertid nu mogen att ändra behörighetsreglerna och för de fall som avses i 20: 7 första stycket 1. RB ge varje åklagare behörighet att meddela beslut.

Med beaktande av de överväganden som kommittén har gjort angående åklagarbehörigheten vid åtalseftergiftsinstitutet finner kommittén ej an— ledning att föreslå särskilda behörighetsregler för beslut att ej inleda eller att nedlägga förundersökningen i de fall som här tidigare har behandlats. Dessa beslut skall således meddelas av den åklagare som är förundersök- ningsledare. Är polismyndigheten förundersökningsledare eller gäller frå-

8 Jfr prop. 1964: 10 8.133.

gan ett eventuellt beslut att ej inleda förundersökning skall polismyndig- heten underställa frågan åklagares prövning.

Kommittén anser det möjligt att erhålla enhetlighet i beslutspraxis genom att chefsåklagare, länsåklagare och RÅ i likhet med vad som redan sker i fråga om åtalseftergiftsinstitutet ägnar dessa beslut särskild uppmärksam— het. Någon särskild föreskrift i frågan synes ej behövas och ej heller någon underrättelse till RÅ om besluten.

Kommittén har i enlighet med det anförda upprättat förslag till ett nytt tredje stycke i 23 kap. 1 & rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kom- mitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga 1. En följd— ändring till detta förslag framläggs samtidigt i ett förslag till lag om ändrad lydelse av 84 5 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), bilaga 3. Vidare har kommittén upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 21 och 33 55 åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739), bilaga 6.

En lösning efter de principer som kommittén i detta kapitel och i av— snittet om upphörande av förundersökningen (s. 189 ovan) förordat kan sammanfattas på följande sätt. Kommittén indelar målen i tre olika typer med hänsyn till bevisläget.

1 . Tilll-äckliga skäl för åtal kan ej erhållas

Möjlighet till nedläggande av målet bör finnas i den utsträckning som tidigare föreslagits (se 5. 198 här ovan). I denna ordning kan de fall behandlas där sannolikheten för att tillräckliga skäl till åtal skall kunna åstadkommas är liten. Vid denna bedömning måste, som tidigare även har uttalats, för att utredningsarbetet skall fortsättas vid mindre mål ställas större krav på sannolikheten för att tillräckliga skäl till åtal skall kunna erhållas än vid grövre brottmål.

2. Tillräckliga skäl för åtal kan erhållas

Läget är här det, att det i och för sig bedöms som möjligt att åstadkomma tillräckliga skäl för åtal. Detta innebär alltså att förutsättningar för att enligt de allmänna reglerna nedlägga utredningen inte finns. Den särskilda rätten att i fall som avses i 20: 7 första stycket 1 och 2 RB nedlägga för- undersökningen kan här eventuellt användas. Även rapporteftergiftsinsti— tutet kan vara tillämpligt.

3. Tillräckliga skäl för åtal finns

Eftersom tillräckliga skäl för åtal finns skall i princip åtal ske. För-

seelsen kan emellertid vara så obetydlig att det i och för sig inte är motiverat att ingripa med straff. Kommittén förordar här att möjligheten till rapporteftergift skall användas. Detta skall kunna ske även i sådana fall där förseelsen inte erkänns (se 5. 222 ovan). Dessutom kan åtalsefter- gift eller den särskilda nedläggningsrätten som kommittén föreslår i fall som avses i 20: 7 första stycket 1 och 2 användas.

Specialmotivering

Rättegångsbalken 23: I tredje stycket

Bestämmelsen om rätt för åklagare att ej inleda eller att nedlägga för- undersökning har tagits in redan i 1 5 i 23 kapitlet. Stadgandet har således inte ansetts böra konstrueras som en utvidgning i den allmänna regeln om nedläggande av förundersökning i 4 5 andra stycket.

Genom hänvisningen till 20 kap. 75 första stycket 1 och 2 RB anges att åklagaren vid sitt beslut är bunden av de förutsättningar för åtals— eftergift som här upptas. Emellertid tillkommer även andra moment i åklagarens bedömning.

För att åklagaren skall kunna säga att »fall som avses i 20 kap. 7 & första stycket 1 och 2» föreligger måste han som regel ha att göra med en misstanke mot viss person. Det är således på denne person som åklagaren har att göra sin prövning av om åtalseftergiftsreglerna i och för sig är till- lämpliga. Finns misstanke mot annan person för vilken det inte finns för- utsättningar att tillämpa åtalseftergiftsreglerna eller finns eljest anledning utreda brottet kan det inte anses att fall som avses i 20: 7 första stycket 1 eller 2 föreligger. Här kan åklagaren inte underlåta att inleda förunder— sökning.

Den prövning som åklagaren skall göra blir i viss mån hypotetisk. Han skall således fråga sig följande: Om personen A, som är misstänkt för brottet B, har gjort sig skyldig till detta brott och detta exempelvis klarläggs genom en utredning, skulle i sådant fall förutsättningar för tillämpning av nyss berörda åtalseftergiftsregler föreligga. Utfaller denna prövning posi- tivt skall åklagaren pröva om särskilda skäl föreligger att ej inleda eller att nedlägga förundersökningen.

Med uttrycket särskilda skäl har kommittén velat ange att i normalfallet dvs. om erkännande föreligger eller brottet eljest är klarlagt skall förunder— sökningen fullföljas och liksom f.n. åtalseftergiftsbeslut meddelas sedan utredningen är slutförd. De nya bestämmelserna har tillkommit för att lösa den konfliktsituation som uppkommer främst om utredningen kan beräknas bli för omfattande i förhållande till värdet av att utredning sker.

Intresset av att om möjligt undvika en till synes meningslös huvudförhand- ling (se exemplen s. 231 ovan) skall i detta sammanhang även beaktas.

Självfallet skall åklagaren även beakta de synpunkter som talar emot att utredning underlåtes. Här kan först nämnas brottets svårhetsgrad. Detta framgår redan i och för sig av bestämmelsen i 20: 7 första stycket 1 RB om att det skall vara uppenbart att endast bötesstraff kan ifrågakomma. Därutöver gäller emellertid att brottets art alltid skall beaktas även vid åklagarprövningen enligt 23:1 tredje stycket RB. I detta sammanhang skall bl.a. beaktas om brottet skulle ha antecknats i körkortsregister eller annat register. I detta avseende skiljer sig emellertid prövningen inte från den prövning som sker vid åtalseftergift. Samtidigt skall understrykas att i fall som avses i 20: 7 första stycket 2 RB blir det aktuellt att ned- lägga förundersökningen även i vad avser grövre brottslighet.

Bedömningen av om det från allmän- eller individualpreventiv synpunkt är nödvändigt med förundersökning och åtal blir inte helt densamma i 23: I tredje stycket RB som i 20: 7 RB. Det får nämligen antas att ett beslut om åtalseftergift har större preventiv verkan än ett beslut att nedlägga förundersökningen. Kommittén grundar detta antagande på att den om- ständigheten att den misstänktes brottslighet konstateras av åklagaren i ett åtalseftergiftsbeslut i sig bör ha en viss preventiv effekt. Även om särskilda skäl föreligger för att förundersökning skall underlåtas, kan således i vissa fall allmän- eller individualpreventiva synpunkter göra det lämpligt att verkställa utredningen. Åklagaren skall således pröva även dessa synpunkter innan han meddelar sitt beslut.

Den misstänktes intresse av att genom utredning få klarlagt att han ej har begått de brott misstanken avser måste även tillmätas betydelse. Vis- serligen kan det ej anses att den misstänkte har någon rätt till en sådan utredning. Ett beslut att ej inleda en förundersökning enligt 23: I tredje stycket innebär inte något ställningstagande i skuldfrågan. Det skall enligt kommittén inte behandlas på annat sätt exempelvis vid ev. anteckning i lokala polisregister än om ett motsvarande beslut meddelats enligt första stycket i samma paragraf. Intresset från både allmän och enskild synpunkt av att brottsutredning sker är emellertid en faktor som alltid skall tillmätas betydelse vid åklagarens ställningstagande.

Beslut att ej inleda förundersökning eller att nedlägga förundersökning med stöd av 23:1 tredje stycket RB skall meddelas skriftligen. Beslutet skall motiveras på det sätt att hänvisning skall göras till 23:1 RB. I beslutet skall anges om fall som avses i 20: 7 första stycket 1 eller 2 förelegat.

Slutligen kan anmärkas att de regler som här föreslagits i fråga om för- undersökningsförfarandet självfallet är analogt tillämpliga på all brotts— utredning. Detta gäller alltså oavsett om 23 kap. RB är formellt tillämpligt på utredningen eller inte.

241. Militära rättegångslagen 84 5 första stycket

I 84 5 första stycket militära rättegångslagen finns en bestämmelse om att vad i 20 kap. 75 första stycket 1 RB är stadgat om beslut att inte tala å brott ej skall äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff för brottet kan åläggas i disciplinmål.

Denna bestämmelse har tillkommit med hänsyn till att åtalseftergift enligt 20: 7 första stycket 1 RB inte bör få förekomma i de fall där veder- börande militära chef äger möjlighet att själv avgöra saken. Syftet med bestämmelsen i RB kan tillgodoses genom att prövningen lämnas åt mili- tärmyndigheten som kan låta bero vid en tillrättavisning eller låta saken förfalla.9

Den av kommittén föreslagna nya bestämmelsen i 23: 1 tredje stycket RB berör även fall som åsyftas med stadgandet i 84 5 militära rättegångs— lagen. Avsikten är emellertid inte att förändra rättsläget vid dessa mål ge- nom kommitténs förslag. Det synes därför lämpligt att beslut att ej inleda eller att nedlägga förundersökningen i fall som avses i 20: 7 första stycket 1 inte får meddelas om straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Kommit- tén föreslår ett stadgande med detta innehåll i 84 & militära rättegångslagen.

9 Se härom närmare prop. 1948: 216 s. 190.

KAPITEL 5

Absolut preskriptionstid

Gällande rätt

Enligt 35: 6 BrB får i intet fall påföljd ådömas sedan trettio år eller om på brottet inte kan följa fängelse över två år, sedan femton år förflutit från brottet. Tiden räknas som regel från den dag brottet begicks.

Ur förarbetena

I olika länder anses numera allmänt att alla brott är preskriptibla. Så har dock inte alltid varit fallet. 1864 års svenska strafflag uppdrog ur— sprungligen gränsen mellan preskriptibla och icke preskriptibla brott så, att endast de brott kunde preskriberas, vilka ej i lagen var belagda med svårare straff än två års straffarbete. Genom lag den 20 juni 1890 ut- sträcktes emellertid preskriptionen så, att den även omfattade brott, där skalan endast under synnerligen försvårande omständigheter översteg två års straffarbete, oavsett om brottet i det särskilda fallet var förenat med dylika omständigheter.

Det första förslaget till ett fullständigt genomfört preskriptionsinstitut lades fram är 1916 av professor J. G. W. Thyrén i hans »Förberedande utkast till strafflag». Enligt Thyréns förslag kunde den löpande preskriptionstiden avbrytas av dels åtal dels nytt brott under preskriptionstiden. Oberoende av alla avbrott uppställdes dock en absolut preskription i två grader, nämligen 30 år för brott, belagda med tukthusstraff, och 15 år för alla övriga brott.

Samma år som Thyrén avgav sitt förslag fick strafflagslcommissionen i uppdrag att yttra sig över bl. a. Thyréns utkast. När det gällde de principer, som skulle gälla för att straff skulle bortfalla, anslöt sig kommissionen till det av Thyrén framlagda förslaget att alla brott skulle vara preskriptibla. I fråga om den absoluta preskriptionen upptog strafflagskommissionen ett stadgande med i princip samma innehåll som Thyréns. Den absoluta pre— skriptionstiden föreslogs vara 30 år, eller, där brottet icke enligt lag var belagt med straffarbete, 15 år.

Sedan chefen för justitiedepartementet därefter tillkallat särskilda sak- kunniga att avge yttrande och förslag i vissa närmare angivna strafflag— stiftningsfrågor, avlämnade de sakkunniga den 25 maj 1925 »Betänkande

|

och förslag rörande ändring i strafflagens bestämmelser om preskription av straff» (SOU 1925: 28).

De sakkunniga förordade för de svårare brotten belagda med straff- arbete över två år en absolut preskriptionstid av 30 år och för övriga brott 15 år.

Efter vissa omarbetningar, som dock ej berörde frågan om en absolut preskriptionstid, förelades 1926 års riksdag genom proposition (1926:5) förslag till lag om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen. För- slaget var identiskt med de sakkunnigas förslag, såvitt gäller den absoluta preskriptionstiden. Propositionen bifölls av riksdagen. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1926.

Reglerna om absolut preskriptionstid har därefter i princip ej ändrats. Vissa smärre ändringar gjordes dock vid brottsbalkens ikraftträdande _ ordet »straffarbete) byttes bl.a. ut mot »fängelse». I detta sammanhang bör dock följande uppmärksammas. I brottsbalken upptogs inte någon motsva- righet till vad 5: 17 strafflagen innehöll om ny preskriptionstid vid avbrott i inlett rättegångsförfarande. Departementschefen uttalade i denna fråga bl.a. (prop. 1962: 10 del C s. 416).

Jag delar beredningens uppfattning att någon motsvarighet till SL 5:17 i övrigt icke bör upptagas. I ifrågavarande situation kommer alltså endast de ab- soluta preskriptionstiderna i 6 5 att gälla. Stötande resultat av att ett brottmål företages till avgörande efter mycket lång tid torde kunna förebyggas genom till- lämpning av nedsättnings- och eftergiftsbestämmelserna i 35 kap. 7 och 8 55.

Kommitténs överväganden och förslag

Frågan om att förkorta den absoluta preskriptionstiden för mera baga- tellartade brott är av betydelse för att förhindra ett för långsamt straff— processuellt förfarande. Det ter sig från olika synpunkter föga önskvärt att domstolarna behandlar t. ex. mål, för vilka böter endast kan ådömas, 10— 15 år efter det den straffbelagda gärningen begåtts. Eftersom trafikmålen utgör en mycket stor del av dessa mål har frågan sitt särskilda intresse för trafikmålskommittén.

Preskriptionstider motiveras i allmänhet med att varken individual- eller allmänpreventiva skäl talar för att lagföring kommer till stånd först långt efter det att brott begåtts. Naturligtvis försvagas skälen för lagföring snabbare när det gäller mål av mindre allvarlig karaktär. I lagstiftningen har också detta beaktats. Den absoluta preskriptionsgränsen för brott där påföljden ej kan gå över två års fängelse har sålunda dragits vid 15 år. Alldeles särskilda förhållanden gäller för bötesmålens del. Från såväl indi- vidual- som allmänpreventiv synpunkt ter sig en lagföring, avseende t. ex. en trafikovarsamhet, som sker mer än fem år efter händelsen, som skäligen meningslös. Det synes därför motiverat med en särskild gräns vid brott för vilka ej är stadgat svårare straff än böter, dock ej normerade böter.

Som tidigare angetts har departementschefen i samband med att brotts- balken infördes uttalat att stötande resultat av att ett brottmål företas till avgörande efter mycket lång tid kan förebyggas genom tillämpning av nedsättnings- och eftergiftsbestämmelserna i 33: 4 BrB. Dessa bestämmelser kan emellertid ej anses utgöra en tillräckligt effektiv metod för att komma till rätta med de problem, som från skilda synpunkter uppstår då t. ex. ett trafikmål skall handläggas efter 10—15 är. För att nedsättning eller efter— gift av påföljd skall kunna komma i fråga måste målet utredas så, att dom- stolen övertygas om att ett brott begåtts. Emellertid torde det vara så gott som utsiktslöst att åstadkomma sådan uredning i ett trafikmål efter så lång tid, som det här blir fråga om. I regel måste domen bli frikännande på grund av bristande bevisning. Det måste anses som väsentligt att dom- stolar, åklagare, advokater och enskilda ej engageras i rättegångar, som för var och en framstår som meningslösa. Enligt kommitténs mening bör man därför främst sträva efter att åstadkomma sådana regler, att onödiga rätte- gångar kan förhindras. De mest stötande olägenheterna torde kunna und— vikas om den absoluta preskriptionstiden sänks för i vart fall bötesmålen, dvs. mål i vilka endast kan följa bötestraff, dock ej normerade böter.

Självfallet är antalet bötesmål, som efter delgivning blir liggande hos domstolarna i åratal, inte så många. Då och då inträffar det emellertid. Det förhållandet att den gamla avbrottsregeln i 5: 17 strafflagen tagits bort bidrar till att öka antalet sådana mål.

Starkt vägande skäl talar således för att den absoluta preskriptionstiden för mera bagatellartade brott förkortas. Ändringen av preskriptionstiden bör som tidigare sagts lämpligen begränsas till brott, för vilka inte kan följa svårare straff än böter. Brott med normerade böter som påföljd bör undantas. Deklarationsbrottens ställning i preskriptionshänseende skulle således inte förändras.

Bötesbrotten är av skiftande slag. Bland trafikbrotten kan nämnas vårds- löshet i trafik samt förseelser mot vägtrafikförordningenl, trafikförsäkrings- lagen och automobilskatteförordningen. Av de i BrB upptagna brotten är endast ett fåtal bötesbrott, exempelvis ringa misshandel (3z5 BrB), åverkan (12:2 BrB), tagande av olovlig väg (12: 4 BrB), fylleri (16:15 BrB) och förargelseväckande beteende (16:16 Br.B)'—'. Inom specialstraff- rätten däremot finns ett stort antal författningar, där straffet för överträ- delser inte är svårare än böter. Som exempel på sådana förseelser kan nämnas ringa varusmuggling (2 5 lagen den 30 juni 1960, nr 418, om straff för varusmuggling), anordnande av lotteri utan tillstånd eller utan att göra anmälan därom (10 å lotteriförordningen den 19 maj 1939, nr 207), otillåtet innehav av springstilett eller springkniv (35 förordningen den 5 juni 1959,

1 Ett undantag finns dock, se 65 5 7 mom. andra stycket VTF. 2 Se i övrigt SOU 1963: 27 s. 217.

nr 312, om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m.), vissa överträdelser av regler i vapenförordningen (36 5 3—5 mom. vapenförordningen den 10 juni 1949, nr 340), överträdelse av föreskrifter (5 g) i lagen den 30 juni 1943, nr 459, om tillsyn över hundar och överträdelse av föreskrifter i hundskatteförordningen (9 5 förordningen den 17 maj 1923, nr 116, an- gående skatt för hundar).

Antalet fall, där absolut preskription skulle inträda om en femårsgräns infördes för bötesmålen, måste antas bli förhållandevis få. Om gränsen för den absoluta preskriptionstiden överskrids, kan emellertid vissa rättsliga frågor bli aktuella.

I vissa fall utgör utdömande av straff förutsättning för att annan för- pliktelse skall kunna åläggas i brottmålet. Som exempel på detta kan näm- nas 14 5 förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. Där sägs att om ägare av bil döms till ansvar för att han tagit bilen i bruk innan den inregistrerats och fått igenkänningsmärke m.m. skall ägaren för- pliktas att utge den skatt för bilen, som har undandragits genom förfaran— det. Av liknande karaktär är skilda stadganden, där förutsättning för vites- föreläggande är att den det gäller först fälls till ansvar. Ett exempel härpå utgör 25 g i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motor- fordon där det sägs, att om någon fälls till ansvar för förseelse, som i 24 5 första stycket avses, äger domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra försäkringsplikten.

En annan fråga är om en kortare absolut preskriptionstid kan få några särskilda konsekvenser i mål, där skadeståndstalan förs. Så torde emellertid inte bli förhållandet. Om den absoluta preskriptionstiden överskrids utan att dom i målet meddelas bortfaller självfallet straffet. I dessa fall kommer åklagaren i regel att nedlägga sin talan. Enligt 22: 6 RB skall rätten i sådant fall om part yrkar det förordna att talan om det enskilda anspråket skall handläggas som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen. Om parten ej framställer sådant yrkande, skall talan i målet anses för- fallen. En kortare absolut preskriptionstid torde också få till följd att särskild talan om förverkande av egendom m. m. enligt 36: 9 BrB blir aktuell i något större utsträckning än vad som nu är fallet.

Kommittén vill emellertid betona att de frågeställningar, som här har berörts, finns redan i dag. 1 fall där åtal väcks men preskription inträder enligt 35: 1 BrB aktualiseras ibland här berörda frågor. En förkortning av den absoluta preskriptionstiden kan emellertid bidra till att öka antalet Sådana fall. De redovisade verkningarna bör emellertid inte hindra ett ge- nomförande av en förkortning av den absoluta preskriptionstiden men kan möjligen motivera att inte begränsa tiden alltför mycket.

Kommittén föreslår att preskriptionsgränsen för bötesmål sänks från nuvarande 15 till fem år. Starka skäl kan anföras för att en ännu kortare tid bör väljas, t. ex. tre år. Även om det från mera allmänna synpunkter

kan hävdas att ett bötesmål rimligen bör vara avgjort senast tre år efter det att brottet begåtts, har kommittén som sagt ändock föredragit att stanna vid en femårsgräns. En treårsgräns skulle innebära att rätten endast hade ett år till sitt förfogande för att avgöra ett bötesmål, om den föregående tvååriga åtalsfristen (se 35: 1 BrB) utnyttjades för polisutredning och av görande av åtalsfrågan. En så kort tidsfrist som tre år för den absoluta preskriptionen skulle kunna öppna möjligheter för misstänkta att bl.a. i mera invecklade bötesmål med lång utredningstid komma undan påföljd.

I enlighet med det anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 35 kap. 6 & brottsbalken, bilaga 2.

KAPITEL 6

Enskilt anspråk i anledning av brott

Utredningen avser främst att belysa i vilken omfattning talan om enskilda anspråk i brottmålsprocesser skall kunna dels föras av åklagare dels väckas utan stämning.

Gällande rätt

Som allmän princip gäller enligt RB att mål angående privaträttsliga an- språk, enskilda anspråk, i anledning av en brottslig gärning, betraktas som tvistemål och handläggs enligt bestämmelserna för sådant mål; det är alltså anspråkets innehåll och inte dess grund som är avgörande för frågan om ett mål är att hänföra till tvistemål eller brottmål. RB ger emellertid möjlighet att ta upp och pröva enskilt anspråk i anledning av brott i sam- band med ansvarstalan. Om ett sådant sammanförande av ansvarsanspråk och enskilt anspråk äger rum, handläggs båda anspråken enligt reglerna för brottmål. Bestämmelser i nu angivna hänseenden finns i 22 kap. RIB.1 Lagen skiljer mellan två olika grupper av enskilda anspråk som kan sam- manföras med ett ansvarsanspråk: dels anspråk »i anledning av brott» dels anspråk »som grundas d brott». Till anspråk »i anledning av brott» hänförs alla slags enskilda anspråk, som äger något samband med det på- stådda brottet, vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller mot någon annan. Med anspråk »på grund av brott» avses endast en mera begränsad del av de enskilda anspråk, som kan framställas i en brottmålsprocess. Till denna kategori hänförs således endast anspråk av målsäganden mot den tilltalade, som enbart grundas på den brottsliga gärning som läggs den till- talade till last. Dessutom får i dessa fall målsäganden självfallet åberopa sig på skadan samt sambandet mellan brottet och skadan.

Talan av målsäganden mot den misstänkte eller annan om enskilt an- språk i anledning av brott får enligt 22: 1 föras i samband med åtal för brottet. I fråga om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsägan- den för talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åta- let väcka talan 'skall enligt 22: 4 bestämmelserna i 14: 5 RB äga motsva- rande tillämpning. Med stöd av denna bestämmelse kan exempelvis föras

1 Aug. en närmare analys av vissa kumulationsfrågor se SvJT 1967 s. 81.

talan mot försäkringsbolag om ersättning för vad som har utgetts i skade- stånd till målsägande samt talan om återgångskrav eller skadestånd. Detta innebär, att man i en rättegång, i vilken ansvarstalan förs, kan förena alla slags anspråk som har det påstådda brottet till utgångspunkt, och detta gäl- ler vare sig åtalet förs av åklagaren eller endast av målsäganden. Rätten kan emellertid enligt 22: 5, när så anses lämpligt, förordna att talan om enskilt anspråk, som har upptagits till behandling i samband med åtal, skall av- skiljas från brottmålet och handläggas som tvistemål. Sådant förordnande kan meddelas vid både allmänt och enskilt åtal och på vilket stadium av rättegången som helst, således även i högre rätt. Ej heller förutsätts be- gäran från någon av parterna. Naturligtvis bör dock hänsyn tas till par— ternas önskemål. Nedläggs eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden ha förlorat sin rätt att tala å brottet, skall rätten enligt 22: 6 hänvisa det en- skilda anspråket till särskild rättegång om part yrkar det. Framställs ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

I 22: 2 ges bestämmelser om åklagarens befattning med enskilt anspråk. Där sägs att åklagaren i de fall där enskilt anspråk grundas på brott som hör under allmänt åtal, är skyldig att på målsägandens begäran i sam— band med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan. Detta gäller emellertid endast om åklagaren kan föra målsägandens talan utan olägenhet och anspråket ej kan anses obefogat. För att målsäganden skall få effektiv möjlighet att utnyttja åklagarens hjälp föreskrivs i samma paragraf, att förundersökningsledaren eller åklagaren, om det kan ske, i god tid före åtalet skall underrätta målsäganden. Sådan underrättelse skall lämnas i de fall där förundersökningsledaren eller åklagaren finner att en- skilt anspråk kan tänkas bli grundat på brottet. Önskar målsäganden få anspråket upptaget i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till förundersökningsledaren eller åklagaren. Samtidigt skall målsäganden läm- na uppgift på de omständigheter, på vilka anspråket grundas.

Åklagaren utför målsägandens talan på tjänstens vägnar, och någon fullmakt behövs ej. Han äger ej kräva eller ta emot ersättning för sin med- verkan. Skiljs de olika målen isär, upphör åklagarens behörighet att utföra målsägandens talan. Den omständigheten att ansvarstalan ogillas medför däremot ej att åklagarens behörighet förfaller. Enskilt anspråk på grund av brott kan nämligen prövas i sak även om ansvarstalan ogillas (22: 7 RB). Fullföljer åklagaren talan i ansvarsfrågan, äger han även fullfölja talan om det enskilda anspråket. Däremot är åklagaren ej behörig att full- följa talan endast beträffande det enskilda anspråket. Har den tilltalade fullföljt talan såväl i ansvarsfrågan som angående det enskilda anspråket, är åklagaren behörig att föra målsägandens svarandetalan. Sådan behörighet föreligger däremot ej, om den tilltalade fullföljt talan endast i fråga om det enskilda anspråket.

Vad slutligen gäller formen för väckande av talan om enskilt anspråk

skall sådan talan enligt 13: 4 KB väckas genom stämning. Detta gäller i princip även om enskild talan enligt 22 kap. RB handläggs gemensamt med ansvarstalan för brottet. Åtar sig åklagaren enligt 22: 2 att på tjänstens vägnar utföra målsägandens skadeståndstalan mot den tilltalade, skall han uppge målsägandes enskilda anspråk och de omständigheter på vilka detta grundas. Samtidigt skall han uppge de bevis, som han vill åberopa i brottmålsstämningen (jfr 42: 2, 45: 4 andra st., 45: 16 samt 47: 2 första st. p. 3, allt RB).

I vissa praktiskt betydelsefulla fall —— kan emellertid enskilt anspråk framställas utan stämning. Åklagare eller målsägande äger således enligt 45: 5 andra stycket RB (jfr 47: 24), sedan åtal väckts, även utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet. I sådant fall har emellertid rätten att pröva, om det med hänsyn till utredning- en och andra omständigheter är lämpligt att talan väcks på detta formlösa sätt. Utfaller prövningen negativt, återstår det för målsäganden att in- stämma sin talan i vanlig ordning. Talan mot annan än den tilltalade kan endast väckas genom stämning. Detsamma gäller talan mot den tilltalade, som förs av annan än målsäganden.

I 45: 6 RB stadgas vidare bl. a. att om åklagaren eller målsäganden enligt 45: 5 RB vill väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet kan detta ske muntligen inför rätten eller också skriftligen. Den tilltalade skall er- hålla del av det framställda anspråket.

Frågan om rätten att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk har i två särskilt refererade fall varit föremål för högsta domstolens prövning. I rättsfallet NJA 1962 s. 174 har således enskilt anspråk, avseende ersätt— ning för lön och ekiperingsbidrag som har utbetalats till polismän för tid när dessa till följd av misshandel varit sjuklediga, ej ansetts kunna framställas utan stämning. Vidare har i NJA 1963 s. 227 refererats ett fall där innehavare av checkkonto förmått banker, andra än trassatbanken, att honorera av honom utställda checkar, som saknade täckning. Sedan all- män åklagare mot kontoinnehavaren har väckt talan om ansvar för bedrä- geri, har trassatbanken, vilken till följd av en mellan vissa kreditinstitut gällande överenskommelse i sin tur infriat checkerna, utan stämning framställt enskilt anspråk, avseende ersättning för den skada trassatban- ken har lidit genom att slutligen infria checkerna. Denna talan har ej ansetts kunna tas upp till prövning. Justitierådet Erik Söderlund har i det sistnämnda rättsfallet till utveckling av sin mening om 45: