Prop. 1964:101
('med förslag till lagstift\xad ning med anledning av förstatligandet och omorganisa\xad tionen av polisväsendet m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k
1
Nr 101
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lagstift
ning med anledning av förstatligandet och omorganisa tionen av polisväsendet m. m.; given Stockholms slott den 3 april 1964.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om vad som avses med polismyndighet, 2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),
4) lag om polisnämnder, 5) lag om kommunal trafikövervakning, 6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
7) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl., 8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken, 9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken, 10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,
11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom,
14) lag om ändring i rättegångsbalken, 15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplig het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,
16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall, 17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, 1 — Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101
2
18) lag om åklagare tillkommande andel i böter in. in. samt 19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter.
Kungi. Maj:ts proposition nr iOl år 1964
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs förslag fram till författningsreglering i anslutning till förstatligandet av polisväsendet m. m. den 1 januari 1965.
Polismyndighetsbegreppet föreslås skola regleras i en ny lag om vad som avses med polismyndighet. Därmed skall avses polischefen i orten, om annat inte följer av lag eller författning. Uppgift som åligger polischef skall kunna fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet, om Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer föreskrivit det. Föreskrifter härom förutsätts skola meddelas i avsevärd omfattning.
Kontakten mellan kommunerna och polisväsendet skall enligt propositio nen upprätthållas av polisnämnder. Sådan nämnd, som väljs av kommuner nas fullmäktige eller av ombud utsedda av fullmäktige, skall finnas i varje polisdistrikt. Nämnden skall samråda med polischefen i frågor av mera all män betydelse för distriktets polisväsende samt bl. a. äga lägga fram de för slag och eljest anföra de synpunkter som nämnden finner påkallade för att främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.
Vidare föreslås, att kommun i vissa fall skall kunna åläggas att inom kommunen ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsöver- vakning. Förutsättning för sådant åläggande skall vara att kommunen tar
ut avgift för begagnande av allmän parkeringsplats.
I anslutning till 1962 års principbeslut beträffande kommunernas med verkan vid genomförandet av huvudmannaskapsreformerna inom polis väsendet m. m. framläggs förslag till lag med vissa bestämmelser i anled ning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. I lagförslaget regleras kommunernas skyldighet att upplåta lokaler, över låta inventarier samt lämna bidrag till statsverkets kostnader för de för statligade verksamhetsgrenarna under en övergångstid. Den nuvarande po
lislagen föreslås skola upphöra att gälla vid utgången av 1964.
I övrigt föreslås en rad författningsändringar med anledning av de förslag angående organisationen av polisväsendet m. m., som lagts fram i prop. 1964: 100. Förslagen innebär bl. a., att den nuvarande föreskriften i rätte gångsbalken att fjärdingsman är stämningsman utan särskilt förordnande upphävs. I stället skall polismyndighet i administrativ väg kunna åläggas att låta ombesörja delgivning även på begäran av enskild.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
3
Förslag
till
Lag
om vad som avses med polismyndighet
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av
lag eller författning.
2
§•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av
annan tjänsteman inom polisväsendet. Genom föreskrift, som nu sagts, må
befogenhet att i polischefens ställe meddela beslut om frihetsberövande
tilläggas endast högre polisbefäl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 15 juni 1944
(nr 415) om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses skall upphöra
att gälla.
4
Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
68
§.
Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där kriminalpolisinten dent finnes, denne samt i övriga stä der och på landet polischefen i or ten och landsfogden inom området för dennes polisverksamhet. Polis myndighet vare ock såväl i stad som på landet annan, vilken av läns styrelsen särskilt förordnats att full göra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska pass och mottaga anmäl ningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det läm nade uppdraget.
Med polismyndighet avses i den na lag jämväl länspolischefen. Vad i lagen sägs om polismyndighet gäl ler även den, som länsstyrelsen sär skilt förordnat att fullgöra vad en ligt lagen åligger polismyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
h
Förslag
till
Lag
om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)
Härigenom förordnas, att 5 § sinnessjuklagen den 19 september 19291
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.
1 Senaste lydelse, se SFS 1937:58.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Förslag
till
Lag
om polisnämnder
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse
1 §•
I varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för samråd med polis chefen i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende.
Polisnämnds uppgifter
2
§.
Polisnämnd skall för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.
Polisnämnd skall avgiva av polischefen infordrade yttranden i frågor rörande distriktets polisväsende.
Polisnämnds sammansättning m. m.
3 §•
Polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter. Ledamöterna och suppleanterna väljas, om polisdistriktet utgöres av högst fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av ombud för de i distriktet ingående kommunerna.
4 §•
Ombud och suppleanter för dem väljas av kommunens fullmäktige. Val av ombud förrättas sist den 15 november året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Vid valet skall bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
5 §•
Envar kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 30 000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela polisdistriktet skall uppgå till minst aderton. Kommun må dock ej
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b
7
utse flera ombud än tio. I varje kommun utses suppleanter till lika antal
som ombud.
Länsstyrelsen fastställer i god tid före valet antalet ombud för varje
kommun.
6
§.
I avseende å valbarhet till ombud och suppleant för ombud, verkan av
valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning.
7 §•
Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och
med den 16 november det år valet skett. Avgår ombud före utgången av
denna tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna
bestämda ordningen bör inträda. Finnes ej suppleant, som kan inträda, sker
nytt val av ombud och suppleant för återstående del av den avgångnes
tjänstgöringstid.
Länsstyrelsen skall omedelbart underrättas om val av ombud och supp
leanter för dem, med angivande av de valdas namn och postadress.
8
§•
Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd är den, som är bosatt
inom polisdistriktet och äger rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I av
seende å övriga valbarhetsvillkor samt verkan av valbarhetens upphörande
och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen stadgas om fullmäktig äga
motsvarande tillämpning.
9 §■
Ledamöter och suppleanter i polisnämnd väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet för
rättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige
ägt rum.
Skola ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd väljas av fullmäktige
i flera kommuner, skall varje kommun utse en ledamot och en suppleant
för varje påbörjat befolkningstal, som erfordras för att det i 3 § föreskrivna
antalet ledamöter och suppleanter skall erhållas. Länsstyrelsen fastställer i
god tid före valet det antal ledamöter och suppleanter som skall utses i varje
kommun.
Polisnämnden bestämmer den ordning, i vilken suppleanterna skola in
kallas till tjänstgöring. Avgår ledamot under den för honom bestämda
tjänstgöringstiden och finnes ej suppleant, som kan inträda, sker nytt val
av ledamot och suppleant för återstående del av den avgångnes tjänst
göringstid. I fall, som avses i andra stycket, förrättas valet av fullmäktige,
som utsett den avgångne.
10 §.
När val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall förrättas genom ombud, utsätter länsstyrelsen tid och plats för valet och kallar ombuden till valförrättningen. Länsstyrelsen utser bland ombuden en att leda förhand lingarna, till dess ordförande valts. Val må förrättas, om minst hälften av de för valet utsedda ombuden äro tillstädes.
Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som väljes av ombuden.
11
§•
Beträffande ersättning till ombud och suppleant för ombud skall vad som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommuns styrelse och nämn der äga motsvarande tillämpning.
12
§.
Vid valet av ledamöter i polisnämnd skall en ledamot utses att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, till dess ordförande valts. Väljas ledamöterna av fullmäktige i flera kommuner, utses dock sam mankallande ledamot av länsstyrelsen.
Polisnämnd utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare för den tid, för vilken de utsetts till ledamöter.
13 §.
Ändras polisdistrikts omfattning, äger länsstyrelsen förordna om nytt val av polisnämnd.
14 §.
Underrättelse om val av polisnämnd och sammankallande ledamot, om sådan utsetts vid valet, samt av ordförande, vice ordförande och sekreterare i nämnden skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för att intagas i länskungörelserna.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Polisnämnds sammanträden
15 §.
Beträffande polisnämnds sammanträden och verksamhet i övrigt skall, med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kom munens styrelse och övriga nämnder i kommunallagen och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för Stockholm äga motsvarande tillämpning.
Underrättelse om tid och plats för polisnämnds sammanträde skall lämnas polischefen.
16 §.
Vid polisnämnds sammanträden äga länspolischefen och polischefen närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
9
På begäran av polisnämnd eller dess ordförande skall polischefen eller
vid förhinder för honom det polisbefäl han utser inställa sig vid nämndens
sammanträde för att lämna upplysningar.
17 §.
Ledamot av polisnämnd äger för tjänstgöring vid nämndens samman
träden av statsmedel åtnjuta dagarvode samt resekostnadsersättning och
traktamente efter samma grunder, som äro stadgade beträffande nämnde
man för tjänstgöring vid sammanträde med allmän underrätt. Ordföranden
äger dessutom rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för
polisnämnden.
Ersättning utbetalas av länsstyrelsen.
Besvär
18 §.
Besvär över polisnämnds beslut samt över val, som förrättats av om
bud, föres hos länsstyrelsen. Beträffande besvären skall vad som är stadgat
om besvär över beslut av kommuns styrelse eller annan kommunal nämnd
äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
Denna lag skall med nedan angivna undantag träda i kraft den 1 januari
1965.
Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången år 1964
och avser tiden från och med den 16 november 1964 till och med den 15
november 1967.
Val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall första gången äga
rum 1964 samt avse tiden från och med den 1 januari 1965 till och med
utgången av år 1967.
1*
Bihang till riksdagens protokoll 196L 1 sand. Nr 101
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Förslag
till
Lag
om kommunal trafikövervakning
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, må Konungen på framställning av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering och annan uppställning samt stannande av fordon.
2
§.
övervakning enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit här för lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om sådan utbildning meddelas av rikspolisstyrelsen.
Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning meddelas av polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens ledning.
Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för personal, som avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.
3 §.
Har förordnande meddelats enligt 1 §, skall länsstyrelsen bestämma det område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta antal övervakare som erfordras därför.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Redan dessförinnan må dock beslut rörande skyldighet att ombesörja trafikövervakning samt förord nande för övervakningspersonal meddelas enligt lagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
11
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmanna
skapet för polisväsendet m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse
1 §•
I anslutning till statens övertagande den 1 januari 1965 av ansvaret för
polisverksamheten samt av vissa städers skyldighet att ombesörja åklagar-
och exekutionsverksamhet och förvaring av häktade åligger det kommun
att upplåta lokaler, överlåta inventarier m. m. och bidraga till statsverkets
kostnader enligt vad nedan sägs.
Upplåtelse av lokaler m. m.
2
§•
Lokaler i kommun tillhörig byggnad, vilka kommunen intill den 1 ja
nuari 1965 ställt till förfogande eller före sagda dag börjat iordningställa för
att därefter användas för verksamhet, som sägs i 1 §, skola för sådant ända
mål med nyttjanderätt upplåtas till kronan, därest kronan gör framställning
därom sist den 30 september 1964.
3 §•
Beträffande villkoren för nyttjanderättsupplåtelse enligt 2 § skall, om
ej annat avtalas, gälla följande.
1. Tiden för upplåtelsen skall utgöra fem år från och med den 1 janu
ari 1965. Har kronan väckt fråga om förvärv av byggnad, i vilken lokalerna
finnas, eller beslutat uppföra eller förvärva andra lokaler i stället för de
upplåtna, skall upplåtelsen på kronans begäran bestå, till dess erforderliga
lokaler stå till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen ägt rum.
Begäran, som nu sagts, skall göras sist den 30 juni 1969.
2. Hyrans storlek bestämmes av en för hela riket gemensam nämnd,
bestående av en opartisk ordförande samt två ledamöter. Ordföranden och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
ledamöterna förordnas av Konungen, en av ledamöterna på gemensamt förslag av styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska kommunför bundet. Beträffande omröstning i nämnden skola bestämmelserna i 16 kap.3 och 4 §§rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Mot nämndens beslut må talan ej föras.
3. I övrigt skola bestämmelserna om hyra i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse i tillämpliga delar.
4 §•
Hyresrätt till lokaler, vilka kommun hyrt för verksamhet, som sägs i 1 §, skall överlåtas till kronan, om kronan begär det samt hyresvärden sam tycker till överlåtelsen.
Överlåtelse av inventarier m.m.
o §•
Inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom, som kommun anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller för förvaring av häktade, skola utan vederlag överlämnas till kronan.
Abonnemang å telefonanläggning, som kommun ställt till förfogande endast för nyss angiven verksamhet, skall utan vederlag överlåtas till kronan.
6
§•
Har egendom, som sägs i 5 §, anskaffats för att användas även för annan än i 1 § angiven verksamhet, äger kronan för sistnämnda ändamål nyttja egendomen i den omfattning, i vilken egendomen av kommunen använts för sådant ändamål. Av nyttjandet föranledda kostnader för drift och underhåll av egendomen gottgöras kommunen av statsmedel. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.
Bidragsskyldighet
7 §•
Kommun skall under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket utgiva årliga bidrag till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt för förvaringen av häktade. Bidragen fast ställas av myndighet, som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrif terna i 8 och 9 §§.
8 §•
För varje kommun utom Bodens stad bestämmes ett grundbelopp, mot svarande hälften av kommunens sammanlagda kostnader åren 1961 och
13
1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet samt förvaring av häk
tade. Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.
1. Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom, som angives
i 5 och 6 §§, skola icke ingå i grundbeloppet.
2. I stället för verkliga omkostnader för kommun tillhörig fastighet,
såsom för värdeminskning, ränta å kapital som nedlagts i fastigheten,
reparation och underhåll samt andra driftkostnader, skall såsom om
kostnad upptagas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten, vilka använts
för verksamheten.
3. Kostnaderna för löner samt för vikariats-, övertids- och beredskapser-
sättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstrakta-
menten, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra dylika löneförmå
ner skola beräknas med hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder
för beräkningen fastställas av Konungen.
4. Pensionskostnaderna skola anses utgöra, för personal som kunnat
försäkras i statens personalpensionsverk, fjorton procent och för annan
personal tjugoåtta procent av kostnaderna för löner.
5. Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet, vilka avse de
angivna åren, samt för andra till samma år hänförliga inkomster, vilka
äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.
För Bodens stad skall grundbeloppet motsvara vad som under budgetåret
den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 enligt gällande avtal mellan kronan och
staden utgjort stadens kostnad för ett efter stadens storlek avpassat polis-
och exekutionsväsende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
9 §•
Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de
följande åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat
med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.
Skall kommun under år 1965 utbetala pension till personal på grund
av att personalen varit anställd inom polis-, åklagar- eller exekutions
väsendet eller vid stadshäkte och beräknas denna kostnad jämte det för
kommunen fastställda grundbeloppet överstiga kommunens kostnader år
1964 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt för förvaring av
häktade, må myndighet, som fastställer bidragen, medgiva att första årets
bidrag nedsättes med sålunda överskjutande belopp, vilket i stället med li
ka fördelning skall läggas till andra och tredje årens bidrag.
10
§.
Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.
Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år
avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket kommunen samma år
äger uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller,
14
vad avser Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957. Är kommunens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället, skall bidraget avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå efter fastställandet.
Nedsättes första årets bidrag enligt 9 § andra stycket sedan uppbörd ägt rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras kommunen vid närmast följande uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda till godofört belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Tillsyn å skyldigheternas fullgörande
11
§•
Åsidosätter kommun sina skyldigheter enligt 2, 4, 5 eller 6 §, skall länsstyrelsen förordna om rättelse.
Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens förordnande erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och utdöma sådant vite.
Besvär
12 §.
över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 §, meddelat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Tillämpningsföreskrifter
13 §.
De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen.
Lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa sär skilda uppgifter skola upphöra att gälla vid utgången av år 1964. Bestäm melserna om kommunalförbund i lagen om polisväsendet i riket skola dock även därefter äga tillämpning beträffande dylikt med stöd av 16 § andra stycket samma lag bildat förbund för polisverksamhetens upprätthållande, till dess förbundet blivit upplöst.
Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i polisnämnd, som tillsatts med stöd av 13 § lagen om polisväsendet i riket, skall upphöra vid utgången av år 1964.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961
15
Förslag
till
Lag
om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Från och med den 1 januari 1965 skall vad som finnes stadgat
om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,
om poliskammare i stad gälla polismyndigheten i stad, i vilken polis-
kammare fanns före den 1 januari 1965,
om stadsfiskal gälla polismyndighet eller distriktsåklagare,
om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare eller utmätnings
man samt
om stadsfogde gälla utmätningsman.
2
§•
Vid tillämpningen av 1 § iakttages, att åklagare ombesörjer angelägenhet,
som äger samband med åklagarverksamhet, och utmätningsman angelägen
het, som äger samband med exekutionsverksamhet, samt att övriga ange
lägenheter ombesörjas av polismyndighet.
Beträffande angelägenheter, som äga samband med mer än en verksam
hetsgren, må Konungen förordna, hur de skola handläggas.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken
Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § föräldrabalken skall erhålla änd rad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 kap.
4 §•
Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i till kallat vittnes närvaro inför lands fiskal eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två per soner och godkänts av barnavårds- mannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkän nandet på enahanda sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall er kännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.
Erkännes på----------------------- vara oriktigt. Erkännande må--------------- — — barnets födelse.
Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i till kallat vittnes närvaro inför notarius publicus eller i handling, som bevitt nats av två personer och godkänts av barnavårdsmannen eller, om så dan ej finnes, av barnavårdsnämn den, erkänt sig vara fader till bar net, och har erkännandet på enahan da sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern död, el ler är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ord ning godkännas av barnets förmyn dare eller av barnet själv, om det är myndigt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1964
17
Förelag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4
Härigenom förordnas, att 4 kap. 5
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4 k
5
Förklaring varom i 4 § sägs skall
avgivas inför den präst, som för kyr
koböckerna i församling där barnet
är kyrkobokfört, eller i tillkallat vitt
nes närvaro inför landsfiskal eller
notarius publicus eller ock i skrift
lig, av två personer bevittnad hand
ling, som företetts inför barnavårds-
mannen eller barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas jämväl före
barnets födelse. Har barnet fyllt
aderton år, är förklaringen ej gällan
de, med mindre den godkänts av bar
net i den ordning varom nyss är sagt.
kap. 5 § ärvda baJken
§ ärvdabalken skall erhålla ändrad
(Föreslagen lydelse>)
ap.
§•
Förklaring varom i 4 § sägs skall
avgivas inför den präst, som för kyr
koböckerna i församling där barnet
är kyrkobokfört, eller i tillkallat vitt
nes närvaro inför notarius publicus
eller ock i skriftlig, av två personer
bevittnad handling, som företetts in
för barnavårdsmannen eller barna
vårdsnämnden. Förklaringen må gi
vas jämväl före barnets födelse. Har
barnet fyllt aderton år, är förkla
ringen ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning
varom nyss är sagt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Förslag
till
Lag
angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å
landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr
Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
19
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
Härigenom förordnas, att § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tio
årig preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
§
Då kallelse är så sökt, som i 9 §
sägs; utfärde rätten offentlig stäm
ning å okända borgenärer att sist å
viss dag, sedan sex månader förflu
tit, giva sina fordringar skriftligen
eller muntligen an. Stämningen var
de i rättens kansli anslagen sex må
nader före inställelsedagen och i all
männa tidningarna kungjord tre
gånger, första gången fem och tredje
gången sist två månader innan den
dag inträffar. Kronans ombudsman
i orten och alla inländska borgenä
rer, som å den i 9 § omförmälda för
teckning upptagna äro, skola om
stämningen särskilt underrättas; och
foge rätten anstalt, att sådan under
rättelse varder, minst en månad före
inställelsedagen, dem meddelad.
(Föreslagen lydelse)
11 .
Då kallelse är så sökt, som i 9 §
sägs; utfärde rätten offentlig stäm
ning å okända borgenärer att sist å
viss dag, sedan sex månader förflu
tit, giva sina fordringar skriftligen
eller muntligen an. Stämningen var
de i rättens kansli anslagen sex må
nader före inställelsedagen och i all
männa tidningarna kungjord tre
gånger, första gången fem och tredje
gången sist två månader innan den
dag inträffar. Utmätningsmannen
i orten och alla inländska borgenä
rer, som å den i 9 § omförmälda för
teckning upptagna äro, skola om
stämningen särskilt underrättas; och
foge rätten anstalt, att sådan under
rättelse varder, minst en månad före
inställelsedagen, dem meddelad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
* Senaste lydelse, se SFS 1946:842.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964.
Förslag
tm
Lag
om andrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter ra m
Härigenom förordnas, att 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 angå ende stenkolsfyndigheter m. m.‘ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
31 §.
Försummas utan----------------------- ägt rom.
' .
Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må även kronans ombudsman fråga, må även allmän åklagare tala tala å försummelse, varom i denna å försummelse, varom i denna para- paragraf sägs. graf sägs.
62 §.
Den som — ------------------- 44 § stadgas. Åsidosätter någon---------- är avsevärd. Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må kronans ombudsman föra fråga, må allmän åklagare föra talan talan om koncessionens förverkande, om koncessionens förverkande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Angående lydelsen av 62 §, se SFS 1942:511.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961
21
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom
Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
10
§.
Kan till —-------—------------------ - laga ordning.
Är lagfartsansökning förklarad vi
lande till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sö
kandens försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmän
na tidningarna samt tidning inom or
ten, som av rätten bestämts, som ock,
när fråga är om egendom å landet,
tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, uppläst i kyrkan för den
församling, där egendomen är belä
gen, klander å fånget instämt samt
i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest an
ledning att annan äger bättre rätt
till egendomen; då må den omstän
dighet att förre ägarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder
för lagfartens beviljande, där det vi
sas, att sökanden eller han och lians
Är lagfartsansökning förklarad vi
lande till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sö
kandens försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmän
na tidningarna samt tidning inom or
ten, som av rätten bestämts, som ock,
när fråga är om egendom å landet,
tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, uppläst i kyrkan för den
församling, där egendomen är belä
gen, klander å fånget instämt samt
i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest an
ledning att annan äger bättre rätt
till egendomen; då må den omstän
dighet att förre ägarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder
för lagfartens beviljande, där det vi
sas, att sökanden eller han och hans
1 Senaste lydelse, se SFS 1925:97.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A
(Nuvarande lydelse)
rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastighe ten. Innan i ty fall ansökningen bi fallas må, skall kronans ombudsman däröver höras.
(Föreslagen lydelse)
rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastighe ten. Innan i ty fall ansökningen bi fallas må, skall advokatfiskalen i kammarkollegiet däröver höras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr tOl år 1964
23
Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 och 9 §§ samt 33 kap. 24 och 25 §§
rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
7 kap.
7 §.
Statsåklagare äro landsfogdarna Statsåklagare äro länsåklagarna
och förste stadsfiskalerna.
och överåklagarna.
9 §•
Med polismyndighet avses i denna Med polismyndighet avses i denna
balk, förutom åklagare, som har be- balk jämväl länspolischefen,
fattning med polisväsendet, i stad,
där polismästare finnes, polismästa
ren och befattningshavare i befäls-
ställning vid polisväsendet, vilken
enligt den för honom gällande in
struktionen äger handla i polismäs
tarens ställe, samt i annan stad, där
åklagaren icke har befattning med
polisväsendet, den som närmast un
der polischefen har inseende över
polisväsendet.
Vad i----------------------- beträffande polismyndighet.
3 3 kap.
24 §.
Underrätt förordne erforderligt Underrätt förordne erforderligt
antal stämningsmän att, då de därför antal stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För-
1 Senaste lydelse av 7 kap. 7 §, se SFS 1948:401, samt av 33 kap. 24 §, se SFS 1963:149.
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ordnande meddelas för viss tid eller tills vidare och må, om skäl äro där till, av rätten återkallas. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. Stämningsman skall, då han första gången förordnas, inför rätten av lägga ed, att han redligt och utan försumlighet skall uträtta de delgiv- ningsärenden, som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt för ordnande stämningsman.
Förteckning å —-------------------rätt
ordnande meddelas för viss tid eller tills vidare och må, om skäl äro där till, av rätten återkallas. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. Stämningsman skall, då han första gången förordnas, inför rätten av lägga ed, att han redligt och utan försumlighet skall uträtta de delgiv- ningsärenden, som anförtros honom.
is kansli.
25
Intyg av stämningsman gälle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius publicus el ler av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konung en meddelade bestämmelser utfär dats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av delgivning med honom gälle ock som fullt bevis om delgivningen.
Intyg, att----------------- -----intyget in
§•
Intyg av stämningsman gälle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman eller no tarius publicus eller av svensk kon sul eller vid svenskt konsulat an ställd tjänsteman eller av åklagare eller polisman eller av utmätnings man eller honom underställd exeku tiv tjänsteman, så ock intyg, som en ligt av Konungen meddelade be stämmelser utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av delgivning med ho nom gälle ock som fullt bevis om del givningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
25
Förslag
till
Lag
om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän
Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän1 skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1964.
1 Senaste lydelse, se SFS 1954:173.
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Förslag
till
Lag
om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall
Härigenom förordnas som följer.
Utan hinder av vad för vissa fall är i lag föreskrivet därom, att statsåkla gare skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, må Konungen eller, efter Konungens bestämmande, riksåklagaren förordna, att prövningen i stället skall ankomma på distriktsåklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 30 juni 1948 (nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare skall upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
27
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1)
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera
Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänstemän med flera1, skola erhalla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
5
Vad förut i denna lag är stadgat
skall äga tillämpning jämväl där äm
bets- eller tjänsteman, varom i 1 §
sägs, tillgriper och förskingrar
vad han fått om händer enligt la
gen om införsel i avlöning, pension
eller livränta,
gods, penningar eller annat, som
vid handräckning enligt lagen om av
betalningsköp av honom tagits om
händer,
vad han fått om händer enligt sär
skilda stadganden om indrivning av
kommunalutskylder, allmänna av
gifter med mera,
influtna bötesandelar, vilka ej till
komma kronan, eller
vad för fullföljd av talan blivit
nedsatt och å tjänstens vägnar av ho
nom tagits om händer;
så ock där landsfiskal tillgriper och
förskingrar andra medel, som av ho
nom å tjänstens vägnar till redovis
ning emottagits.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad förut i denna lag är stadgat
skall äga tillämpning jämväl där äm
bets- eller tjänsteman, varom i 1 §
sägs, tillgriper och förskingrar
vad han fått om händer enligt la
gen om införsel i avlöning, pension
eller livränta,
gods, penningar eller annat, som
vid handräckning enligt lagen om av
betalningsköp av honom tagits om
händer,
vad han fått om händer enligt sär
skilda stadganden om indrivning av
kommunalutskylder, allmänna av
gifter med mera eller
influtna bötesandelar, vilka ej till
komma kronan;
så ock där utmätningsman eller
honom underställd exekutiv tjänste
man tillgriper och förskingrar andra
medel, som av honom å tjänstens
vägnar till redovisning emottagits.
1 Senaste lydelse av 5 och 6 §§, se SFS 1925:178.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
(Nuvarande lydelse)
I fall, som i denna paragraf sag da äro, skall dock ersättning av all männa medel ej utgå för vad leda mot i magistrat eller stadsfogde till griper och förskingrar av stadens medel.
6
Vad ovan finnes stadgat om äm- bets- eller tjänsteman skall i tillämp liga delar gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsöknings- lagen eller 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande med mera äger att med utsökningsmål taga befattning, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om indrivning av kom- munalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätnings man erhållit i uppdrag att verkstäl la indrivning eller utmätning; dock skall ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad ovan finnes stadgat om äm- bets- eller tjänsteman skall i till lämpliga delar gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsök- ningslagen äger att med utsöknings mål taga befattning, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmät ning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Dessförinnan gällande be stämmelser skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande ersättning av allmänna medel för tillgrepp och förskingring, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande.
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 196t
29
Förslag
till
Lag
om åklagare tillkommande andel i böter m.m.
Härigenom förordnas, att andel i böter eller vite eller i förbruten egen
dom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning tillkommer åkla
gare, i stället skall tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 24 april 1936
(nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m., lagen
den 19 juli 1941 (nr 660) om upphörande av landsfiskals rätt till andel i
böter in. m. samt lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av vissa
åklagares rätt till andel i böter m. m. skola upphöra att gälla.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964
Förslag
till
Förordning
om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter
Härigenom förordnas, att andel i restavgifter, som enligt lag eller författ ning tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari 1965 i stället skall tillfalla statsverket, om ej Konungen föreskriver annat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
31
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars
1964.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
S
träng
, A
ndersson
,
L
indström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
,
H
ermansson
, H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagstiftningsfrågor
med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet
m. m. samt anför.
Inledning
Ansvaret för polisverksamheten åvilar principiellt kommunerna. Polis
organisationen är uppbyggd på en särskild kommunal enhet, polisdistriktet,
till vilket knyts kommunernas skyldigheter och rättigheter på detta område
jämlikt stadgandena i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.
Städerna har av ålder helt svarat för åklagar- och exekutionsverksamhe-
ten inom sina gränser. Numera kvarstår städernas ansvar för dessa verk
samhetsgrenar i regel i magistratsstäderna samt i ett begränsat antal stä
der utan magistrat. På landet ombesörjs exekutionsbiträdesverksamheten
av kommunerna.
Genom riksdagens bifall till prop. 1962: 148 (SU 183, rskr 387) angående
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. har beslutats att staten från
och med den 1 januari 1965 övertar huvudmannaskapet för polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet i den mån huvudmannaskapet för dessa verksam
hetsgrenar alltjämt är kommunalt. Det skall emellertid åligga kommunerna
att i vissa hänseenden medverka vid genomförandet av liuvudmannaskaps-
reformen. I samband med reformen skall enligt beslutet en genomgripande
omorganisation ske av de tre verksamhetsgrenarna.
Statsmakternas nu nämnda beslut innefattar endast principiella ställ
ningstaganden i fråga om förstatligandet och omorganisationen. Med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1962 tillkallade jag därför den
20 juni samma år särskilda sakkunniga — polisberedningen — jämte en
32
rådgivande nämnd1 för att biträda med det ytterligare utrednings-, plan läggnings- och författningsarbete som erfordras för reformerna. Bered ningen, som vid sin sida haft ett antal experter, har under 1963 och början av 1964 i 20 betänkanden (stencilerade) lagt fram detaljerade förslag till nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt beträffande övriga frågor som hänger samman med reformernas genomförande och verksam heten därefter.
Av beredningens betänkanden avser sex (nr 1—4, 12 och 14) polisorgani sationen, fem (nr 8, 13, 15 delvis, 16 och 20) åklagarorganisationen och fyra (nr 9, 15 delvis, 18 och 19) exekutionsorganisationen. Ett betänkande (nr 11) rör ansvaret för förvaring av häktade. I detta hänseende föreslår beredningen att staten den 1 januari 1965 skall överta även den vissa städer av ålder åvilande skyldigheten att svara för förvaring av häktade och att för över tagandet skall gälla samma principer som statsmakterna godtagit i fråga om förstatligandet av polisväsendet m. m.
På grundval av beredningens nu angivna betänkanden har förut denna dag på min hemställan beslutats proposition till riksdagen (1964: 100) med förslag till organisationen av polisväsendet m. m. Förslaget innebär bl. a. att staten övertar ansvaret för förvaring av häktade i enlighet med vad bered ningen förordat.
I polisberedningens övriga betänkanden behandlas frågor angående kom munernas medverkan i polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten efter förstatligandet samt den författningsreglering som krävs med anledning av förstatligandet och omorganisationen. Sålunda lägger beredningen i be tänkande nr 6 fram förslag till ny lagstiftning om polismyndighet. Bl. a. skall enligt förslaget handläggning av uppgifter, som ankommer på polischef i egenskap av polismyndighet, kunna decentraliseras inom de nya stora polisdistrikten. I samma betänkande föreslås också vissa bestämmelser i anslutning till upplösningen av det personalorganisatoriska sambandet mel lan polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen tas upp i betänkande nr 5, där förslag läggs fram till lag om polisnämnder, vilka skall utgöra organ för samråd mellan polisen och de kommunala myndigheterna. I betänkande nr 7 före slås att kommun även efter förstatligandet skall under vissa förutsättningar kunna åläggas att ombesörja enklare trafikövervakning, främst parke- ringsövervakningen. Beredningen lägger vidare i betänkande nr 10 fram för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1966
1 De sakkunniga har utgjorts av statssekreteraren Carl G. Persson, ordförande, landsfogden H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm, generaldirektören K. J. Lindell (t. o. m. den 31 maj 1963), polismästaren K.V. B. Finnberg (fr. o. m. den 1 juni 1963), byråchefen K. J.H. Lindroth, förbundsordföranden J. Rundberg, statspolisintendenten, numera underståthållaren G. Å. L. Thulin samt landsfiskalen L. B. Waesterberg. I den rådgivande nämnden har ingått ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren C. E. Hedin, lantbrukaren G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl.
33
slag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. Lagförslaget innefattar regle
ring av kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka vid
huvudmannaskapsreformens genomförande. Slutligen innehåller betänkan
de nr 17 förslag till författningsändringar med anledning av föreslagna
organisationsförändringar in. m.
Utlåtanden över betänkande nr 6 har efter remiss avgivits av justitie-
kanslersämbetet, riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, hov
rätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överståt-
hållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, lagberedningen,
domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet,
föreningarna Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stads-
fiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Sveriges jurist
förbund samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riks
åklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göte
borg och Malmö, av överståthållarämbetet yttrande från polismästaren i
Stockholm samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Göte
borgs och Bohus län samt Västerbottens län, polismästarna i Linköping,
Norrköping och Göteborg, Östergötlands och Västmanlands länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundets läns-
kommitté i Östergötlands län. Landsfogdarna i Östergötlands, Malmöhus,
Västmanlands och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av veder
börande länsstyrelses utlåtande.
Efter remiss har utlåtanden över betänkande nr 5 avgivits av statskon
toret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, kom-
munalrättskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet
samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Yttrande har dessutom inkommit
från Sveriges juristförbund. Vid utlåtandena har fogats av överståthållar
ämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad
samt av länsstyrelserna yttranden från två landsfogdar, tre polismästare,
en poliskammare, tio kommuner, två polisförbund, en länsavdelning av för
eningen Sveriges landsfiskaler och svenska polisförbundets länskommitté
i ett län.
Över betänkande nr 7 bär utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetct,
riksåklagarämbetet, statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämt
lands län, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges polismästare samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har
fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stock
holm, Göteborg och Malmö och bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stock-
2—- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
34
holm samt av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren i Stock holm och Stockholms stad. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats ytt randen från landsfogden i Stockholms län, poliskamrarna i Malmö, Häl singborg och Västerås, åtta kommuner, vägförvaltningen i Stockholms län samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Remissutlåtanden över betänkande nr 10 har avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, statens hyresråd, fångvårdsstyrel sen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Mal möhus och Västernorrlands län, domstolskommittén, svenska stadsförbundet samt svenska kommunförbundet. Vid utlåtandena har fogats av överståt hållarämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i länen, sex kommuner och två polisförbund.
Över betänkande nr 17 har efter remiss utlåtanden inkommit från justi- tiekanslersämbetet, hovrätten för övre Norrland, riksåklagarämbetet, stats kontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Ös tergötlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Väster bottens län, lagberedningen, domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm och Göteborg, av överståthållar ämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm, stadens rätts- och polis direktion och föreståndaren för stadens delgivningscentral samt av läns styrelserna yttranden från två landsfogdar, en åklagarmyndighet och tre länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Jag anhåller nu att till närmare behandling få uppta de lagstiftningsfrågor som aktualiseras av reformerna inom polisväsendet m. m. Innan jag går in på polisberedningens förslag i dessa hänseenden skall jag lämna en kort fattad redogörelse för de i den förut nämnda propositionen 1964: 100 före slagna nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Beträffande den närmare utformningen av organisationerna hänvisas till nämnda proposition.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
De nya polis-, åklagar- och exekutions
organisationerna
Det i prop. 1964: 100 framlagda förslaget till organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förutsätter att det nuvarande organisato riska sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar helt upplöses. I övrigt innebär förslaget i stora drag följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A
35
Polisväsendet
För polisverksamheten skall riket liksom nu vara indelat i polisdistrikt.
Indelningen fastställs av Kungl. Maj:t. I princip skall varje distrikt byggas
upp kring en välbelägen större huvudort och omfatta det område som all
mänt graviterar mot huvudorten. Som grund för indelningen skall läggas
den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl. Maj :t fastställer.
Distrikten skall i regel göras så stora att polisarbetet inom varje distrikt
bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50
man. I enlighet med dessa principer förutsätts att antalet polisdistrikt redu
ceras från f. n. omkring 560 till 119. Polisdistriktet skall utgöra polischefens
verksamhetsområde. Antalet polischefsdistrikt, som i dag utgör omkring
380, kommer alltså att motsvara antalet polisdistrikt.
Den förutsatta indelningen i polisdistrikt leder till att omkring 25 distrikt
kommer att bestå av högst fem kommuner och de övriga av mer än fem
kommuner. Ett 45-tal distrikt kommer att omfatta 10—20 kommuner och
fem mer än 20 kommuner.
Från arbetsorganisatorisk synpunkt skall polisdistriktet utgöra en enhet
under polischefens ledning. Personalen inom distriktet disponeras sålunda,
att en huvudstyrka förläggs till distriktets centralort och övrig personal
uppdelas i arbetsgrupper, som stationeras i andra större tätorter i distriktet,
i första hand i huvudort inom ett eller flera kommunblock. I anslutning till
dessa stationeringar indelas polisdistriktet i vaktområden, av vilka ett —
centralvaktområdet — innefattar centralorten och de övriga — lokalvakt-
områdena — en eller flera stationeringsorter för arbetsgrupper. En arbets
grupp inom lokalvaktområde skall stå under ledning av kvalificerat befäl.
Vaktområdet utgör primärt ansvarsområde för de inom området statione
rade arbetsgrupperna. Endast i ett avseende skall vaktområdet vara exklu
sivt verksamhetsområde, nämligen för decentraliserad handläggning inom
polisdistriktet av ärenden, som enligt särskilda stadganden ankommer på
polismyndighet. Sådan handläggning skall äga rum, förutom vid huvud
styrkan i centralvaktområdet, vid endast en arbetsgrupp i varje lokalvakt-
områdc. Antalet vaktområden i varje distrikt skall i regel vara tre—fyra. I
undantagsfall godtas en uppdelning i upp till sju vaktområden. Totalt för
hela landet förutsätts antalet lokalvaktområden komma att uppgå till i
runt tal 220.
Högsta polismyndighet inom länet blir även framdeles länsstyrelsen. Led
ningen av polisverksamheten i länet utövas av länspolischefen, som får
ställning som landshövdingen direkt underställd tjänsteman inom länssty
relsen. Såvitt gäller den operativa ledningen av polisverksamheten skall
länspolischefen ha befogenhet att ensam fatta beslut. Endast i undantagsfall
skall han vara skyldig att hänskjuta ärenden av denna art till landshöv
dingens avgörande. Till sitt förfogande främst för trafikövervakningsupp-
36
gifter får länspolischefen en polisstyrka — länstrafikgrupp — som admi nistrativt ansluts till poliskåren i residensstaden och i en del fall även till annan större poliskår i länet. Förutom att handha polisledningsuppgifter skall länspolischefen som föredragande inom länsstyrelsen handlägga vissa ärenden av polisiär natur. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt skall undantas från länspolischefs verksamhetsområde vad gäller operativa ledningsuppgifter.
Som centralt organ för polisväsendet inrättas den 1 juli 1964 en riks polisstyrelse, som huvudsakligen skall ha uppgifter av rådgivande och sam ordnande karaktär samt ombesörja omfattande administrativa göromål. I begränsad utsträckning skall styrelsen kunna ge direktiv för polisverksam hetens bedrivande samt utöva viss ledning av polisarbetet, väsentligen vad angår trafikövervakning och trafiksäkerhet. Styrelsen får vidare viktiga informativa uppgifter. Utbildningsfrågorna skall handläggas inom styrelsen, i vilken statens polisskola inlemmas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Åklagarväsendet
Indelningen av riket i åklagardistrikt, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall ske på grundval av polisdistriktsindelningen. Varje åklagardistrikt skall omfatta ett eller flera polisdistrikt. Antalet åklagardistrikt förutsätts bli omkring 90.
Inom ett åklagardistrikt skall åklagarverksamheten ombesörjas av två eller flera distriktsåklagare, av vilka en skall vara chefsåklagare och i denna egenskap företräda distriktets åklagarmyndighet samt ansvara för myndig hetens administrativa och kamerala uppgifter. Åklagarmyndighetens kansli skall förläggas till polisiär centralort. Finns inom distriktet mer än en sådan centralort, skall en av myndighetens åklagare stationeras på varje polisiär centralort som inte utgör kansliort för myndigheten. Fördelningen av upp gifterna mellan åklagarna i en åklagarmyndighet skall i princip ske med hänsyn till uppgifternas svårighetsgrad samt åklagarnas skicklighet och erfarenhet.
I varje län eller i undantagsfall gemensamt för två län skall finnas en eller flera länsåklagare. I länsåklagares uppgifter ingår att bistå under ställda åklagare med råd och upplysningar, att genom inspektioner och på annat sätt öva tillsyn över åklagarmyndigheterna inom verksamhetsom rådet, att överpröva underställda åklagares beslut, då anledning förekommer till det, samt att fullgöra vissa administrativa och kamerala uppgifter. Där jämte skall länsåklagare verkställa vissa prövningar, huruvida åtal bör äga rum, samt själv handlägga mål, i vilka förundersökningen och åtalet av olika skäl bedöms vara särskilt krävande.
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt undantas från länsåkla gares verksamhetsområde. Åklagarmyndigheten i ettvart av dessa distrikt
Kungl. Maj:ts proposition nr iOl år 196b
37
består av ett antal åklagarkammare. I varje åklagarkainmare tjänstgör en
chefsåklagare samt ett antal kammaråklagare. Chef för åklagarmyndigheten
är en överåklagare, vilken fullgör på länsåklagare ankommande uppgifter.
Dock förutsätts huvuddelen av de till länsåklagares handläggning hörande
målen skola handläggas inom åklagarkamrarna.
Riksåklagarämbetets nuvarande uppgifter förändras inte i vidare mån än
att ämbetet skall svara för hela åklagarorganisationens administration och
ekonomiska förvaltning. I anslutning härtill genomförs viss omorganisation
av ämbetet.
Exekutionsväsendet
För den exekutiva verksamheten skall riket vara indelat i kronofogde
distrikt. Indelningen, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall grundas på polis-
distriktsindelningen. Varje kronofogdedistrikt skall bestå av ett eller flera
polisdistrikt. Antalet kronofogdedistrikt förutsätts bli omkring 80.
I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid
behov en eller flera biträdande kronofogdar. Kronofogde är utmätningsman
i distriktet. I distrikt med flera kronofogdar är en av dem administrativ
chef, men i avseende på utmätningsmansgöromålen är kronofogdarna jäm
ställda. I ett kronofogdedistrikt skall förutom nu angiven personal finnas
bl. a. en eller flera kronokommissarier för kamerala och exekutiva upp
gifter, en eller flera förste kronoassistenter för arbetsledning, domsverkstäl-
lighet och indrivning av allmänna medel samt kronoassistenter för indriv
ning av allmänna medel och domsverkställighet i enklare ärenden.
Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till största delen stationeras på
kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort
inom distriktet. I viss utsträckning skall dock kronofogde underställd per
sonal stationeras på polisiära stationeringsorter utanför denna centralort.
Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kronofogdedistriktens
kansliorter beräknas i hela landet bli omkring 170.
Överexekutor skall vara överinstans över kronofogdarna. Exekutionsvä
sendet skall regionalt administreras av länsstyrelserna. Det förutsätts få an
komma på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga åtgärder för central samord
ning och rationalisering i samband med organisationsförändringen.
Förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt de änd
ringar i förhållande till nuläget, som nu angivna organisationsförslag inne
bär, föranleder ändringar av formell art i vissa författningar, som redovisas
i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
38
Polismyndighet och dess uppgifter
Gällande bestämmelser m. m.
Polisens uppgifter
De grundläggande bestämmelserna om polisverksamheten och ansvaret för denna finns i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket (polislagen). Jämlikt 1 § 2 mom. denna lag förstås med polisverksamhet upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående brott samt den verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polisper sonal i denna dess egenskap. På landsbygden omfattar polisverksamheten jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning.
I anslutning till polislagens definition av polisverksamhet anges i 1 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) polisens uppgifter vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävd vunnet bruk ankommer på polisen. Bland polisens åligganden nämns särskilt, att polisen skall söka förebygga brott samt hindra att ord ningen och säkerheten eljest störs, uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erforderliga åtgärder, då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt. I övrigt sägs, att polisen skall lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp samt meddela statliga och kommunala myn digheter handräckning enligt vad som är särskilt stadgat därom. Speciellt understryks polisens skyldighet att uppehålla nära samarbete med social vårdens organ. Polisens uppgifter utvecklas närmare i de av chefen för inrikesdepartementet den 4 juni 1948 meddelade anvisningarna till all männa polisinstruktionen. Till uppgifter som tillkommer polisen på grund av hävd hänförs i anvisningarna den allmänna hjälpverksamhet, som poli sen utövar vid olyckshändelser eller beträffande personer, som på grund av sjukdom eller av annan orsak inte kan ta vara på sig själva, samt spanings- och efterlysningsverksamhet rörande försvunna personer. Till denna grupp av uppgifter brukar också hänföras den biträdesverksamhet åt kommunala och andra organ som på sina håll ankommer på polispersonal, t. ex. brand- alarmbevakning och annan alarmbevakning.
I fråga om polisens uppgifter under krig sägs i lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig att envar polisman är skyl dig att under krig delta i rikets försvar i den omfattning Kungl. Maj :t föreskriver (1 §). Polisman som i enlighet med därom meddelade bestäm melser skall delta i rikets försvar tillhör under krig krigsmakten (2 §). Tjänsteplikten enligt lagen omfattar jämlikt kungörelsen den 25 april 1958
39
(nr 262) angående tillämpningen av lagen deltagande i stridsliandlingar
och fullgörande av andra uppgifter som eljest tillkommer krigsmakten.
Under krig har polisen vidare att på framställning av militär myndighet
i olika hänseenden understödja krigsmakten. Föreskrifter härom finns i
nyssnämnda lag och tillämpningskungörelse samt i allmänna anvisningar
rörande polisverksamhet vid krig eller krigsfara, fastställda av Kungl.
Maj :t den 25 april 1958.
I här återgivna bestämmelser om polisens uppgifter avses med polisen
i allmänhet polisorganisationen. I regel tillkommer beslutanderätten polis
chefen eller annat polisbefäl. I polisreglementet den 24 november 1961 (nr
571) stadgas, att polischefen har ansvaret för och ledningen av polisverk
samheten inom distriktet (1 §). Polischef är i stad med polismästare denne
och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. I vissa fall må polischefens
uppgifter delegeras till annan högre befattningshavare inom polisväsendet
(2 §). Bestämmelser om polischefs och annan förmans allmänna åliggan
den ges i 5 och följande §§. Även i övrigt regleras i polisreglementet polis
chefs uppgifter, såsom att tillkalla polisförstärkning i vissa fall (13 §),
upprätta förslag till arbetsordning (16 §), fastställa tjänstgöringsplan
(18 §) etc. Regler för beslutanderätten rörande ledningen av polisverksam
heten finns även i instruktionerna för polischeferna, nämligen lands-
fiskalsinstruktionen den 14 december 1951 (nr 771), instruktionen den 30
december 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna samt olika av Kungl. Maj :t
fastställda instruktioner för polischefer i städer med poliskammare. I vad
mån den enskilde polismannen äger handla på eget initiativ framgår av
bestämmelser i allmänna polisinstruktionen och stadganden i särskilda för
fattningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Polismyndighets uppgifter m. m.
Uppgifter, som ankommer på polisen på grund av särskilda stadganden,
är i allmänhet ålagda polismyndigheten eller polischefen. Föreskrifter av
sådan innebörd finns i ett stort antal lagar och författningar.
Närmare bestämmelser om polisens uppgift att utreda begångna brott
ges i 23 kap. rättegångsbalken. Förundersökning angående brott skall i
regel inledas så snart anledning förekommer, att brott som hör under all
mänt åtal förövats (1 §). Under förundersökningen skall utredas, vem som
skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger
för åtal mot honom, samt målet så beredas att bevisningen kan vid huvud
förhandlingen förebringas i ett sammanhang (2 §). Förundersökningen
inleds av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts
av polismyndighet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet. Är saken av enkel beskaffenhet må
dock förundersökningen slutföras av polismyndigheten. Åklagaren skall
40
emellertid alltid överta ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl. Leds förundersökningen av polismyndighet, äger åklagaren meddela an visningar rörande undersökningens bedrivande. Åklagaren äger, då han är förundersökningsledare, anlita biträde av polismyndighet (3 §).
Under förundersökningen skall förhör hållas med den misstänkte, måls- äganden och andra som kan antas veta något i saken. Anmälan skall i vissa fall göras till rätten om förordnande av offentlig försvarare för den miss tänkte. Hämtning till förhör kan bli erforderligt, liksom förordnande om sakkunnigutredning, editionsföreläggande, vittnesförhör vid domstol samt olika slag av säkerhetsåtgärder, såsom anhållande, häktning, reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, beslag, husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning m. m. Åtgärderna beslutas av den som leder förundersök ningen eller av åklagaren eller rätten. Vissa åtgärder, t. ex. häktning, får beslutas endast av rätten. Innan åtal väckts meddelas beslut om häktning på framställning av undersökningsledaren eller åklagaren. Närmare före skrifter för förundersökningens bedrivande ges i förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948).
Det möter svårigheter att uttömmande redovisa den mångfald övriga lagar och författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, polischef eller poliskammare. Till belysning av uppgifternas art må dock följande anmärkas.
Anmälningar och ingripanden från polismyndighets sida skall göras enligt flertalet centrala författningar på socialvårdens område. Enligt lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om ngkterhetsvård skall polismyn dighet, som får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden (10 §). Då för utsättningar för tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss brukare föreligger, skall polismyndigheten i orten göra ansökan till läns styrelsen om sådan intagning i vissa fall, när nykterhetsnämndens fram ställning inte utan olägenhet finnes kunna avvaktas (19 § 1 mom.). Polis myndighet skall ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhänderta den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, i vissa fall då länsstyrelsens beslut om tvångsintagning inte kan avvaktas; sådant omhändertagande må också ske av alkoholmissbrukare som på grund av oförmåga att ta vård om sig är i trängande behov av omedelbar vård (21 § 1 mom.).
I sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) åläggs polismyndig het skyldighet att verka för att vårdbehövande får erforderlig vård. Vidtas inte åtgärd av förmyndare, god man, make eller annan för att bereda er forderlig vård åt sinnessjuk, skall bl. a. polismyndigheten i den ort där den sjuke vistas föranstalta därom (6 §). Polismyndigheten äger göra an sökan om intagning av den sjuke för vård på sinnessjukhus (8 §). Fram går av någons uppträdande uppenbarligen att han är farlig för sig eller
Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
41
annan och kan det antas att han är sinnessjuk, må polismyndigheten för
anstalta om att han tas in för observation på sinnessjukhus (28 § 1 mom.).
Finner polismyndighet sådana skäl föreligga beträffande den som på egen
ansökan är intagen för observation, äger polismyndigheten anmäla detta
hos sjukvårdsläkaren (28 § 2 inom.).
Som förut nämnts bär polisen skyldighet att fortlöpande uppehålla sam
arbete med socialvårdens organ. Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97) har polisen möjlighet att själv ingripa i vissa fall. Innebär under-
årigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet
och föreligger sannolika skäl för ingripande av barnavårdsnämnd enligt
lagen, äger polismyndighet på lämpligt sätt ta den underårige i förvar i
avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Det ankommer därefter på barna
vårdsnämnden att besluta om den underårige skall omhändertas eller fri
ges. Föreligger beträffande den som är under 18 år sannolika skäl för in
gripande enligt lagen och kan hans namn, ålder eller bostad inte utrönas,
må han tills utredning vunnits därom tas i förvar av polismyndighet, även
om hans uppträdande eller levnadssätt inte utgör fara för allmän ordning
och säkerhet (33 §). I vissa fall åligger det därjämte polismyndighet att
på lämpligt sätt förvara underårig, som omhändertagits för samhällsvård
och som är farlig för allmän ordning eller säkerhet (37 §).
Till denna grupp av uppgifter synes även böra hänföras polisens skyl
dighet enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 662) att lämna
hälsovårdsnämnd biträde (80 §) och enligt livsmedelsstadgan den 21 de
cember 1951 (nr 82b) att biträda hälsovårdsnämnd vid livsmedelskontrol
len och att, då anledning förekommer till anmärkning, skyndsamt göra
anmälan därom till vederbörande hälsovårdsnämnd (89 §).
I de talrika fall då det åligger polismyndighet att verkställa f örpass-
n i n g följer denna skyldighet antingen av polisens primära uppgifter —
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller bekämpande av brott
-— eller också av särskilt stadgande i lag eller författning.
Som exempel på fall där förpassning anses ankomma på polismyndig
het utan att härför kan åberopas uttryckligt författningsstöd må nämnas
förpassning av en för brott misstänkt person från polismyndigheten i ort,
där han gripits, till polismyndighet i annan ort där förhör med honom
skall äga rum. Ett annat närliggande exempel är den i stadig praxis an
tagna skyldigheten för polismyndighet att meddela handräckning för hämt
ning av person som skall inställas inför domstol.
Särskilda stadganden av innebörd att polismyndighet på begäran skall
utföra förpassning finns i olika författningar hl. a. på fångvårdens, social
vårdens och hälsovårdens områden.
Beträffande förpassning av den som dömts till straffarbete eller fängelse,
till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering finns bestäm
melser i lagen den 21 december 19b5 (nr 872) om verkställighet av frihets-
2*-— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
42
straff m. m. Enligt 13 § skall den dömde, om han vistas på fri fot, för verk ställighet av straff av polismyndigheten i den ort där han vistas förpassas till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas. Enligt prop. 1964: 76 med förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt, vilken lag avses skola den 1 januari 1965 ersätta den nuvarande straffverkställighetslagen, skall motsvarande föreskrifter om förpassning gälla beträffande den, som skall undergå fängelse, ungdoms fängelse eller internering och som vistas på fri fot.
Enligt 94 § barnavårdslagen får vederbörande myndighet begära hand räckning av polismyndighet för att efterforska underårig, som är föremål för utredning i vissa fall, för att verkställa beslut om omhändertagande, för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen. Polismyndighet skall även på begäran av styrelse eller rektor för ungdoms vårdsskola lämna handräckning för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av elev.
Enligt 56 § lagen om ngkterhetsvård åligger det polismyndighet att på begäran lämna handräckning dels för återhämtande till allmän vårdan stalt av den som avvikit därifrån och av permitterad, som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten, dels även för verkställighet av beslut om intagens överflyttning från en allmän anstalt till en annan.
Sinnessjuklagen innehåller ett särskilt kapitel, 7 kap., om handräckning.
Om sinnessjuk, för vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig intagning, är bl. a. vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning som finnes vara av nöden (51 §). Sådan handräckning skall även lämnas, då någon är skyldig att låta sig intagas på sinnessjukhus för undersökning. Polismyndighet skall vidare på begäran lämna handräckning då sinnes sjuk avviker från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvår den eller, om vederbörande är försöksutskriven, underlåter att hörsamma anmaning att åter inställa sig vid ifrågavarande sjukhus eller avdelning (52 §).
De hittills givna exemplen har tagit sikte endast på förpassningar till anstalt eller sjukhus. Såväl i den här berörda lagstiftningen som i annan lagstiftning finns emellertid bestämmelser även om andra slag av förpass ningar som ankommer på polismyndighet. Härvid märks till en början för passningar av personer som skall inställas inför myndighet eller befatt ningshavare för förhör eller undersökning. Som exempel kan nämnas för passningar med stöd av 21 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkor lig dom (38 kap. 12 § brottsbalken), 4 § lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning i brottmål, 17 § barnavårdslagen, 13 och 27 §§ nykterhetsvårdslagen, 51 § jämförd med 43 § sinnessjuklagen, 21 och 22 §§ jämförda med 14 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
43
mot utbredning av könssjukdomar samt 5 § tuberkulosförordningen den 31
mars 1939 (nr 113). I prop. 1964: 90 föreslås, att den nuvarande lagen om
personundersökning i brottmål skall den 1 januari 1965 ersättas med en ny
lag i ämnet, vilken skall innehålla motsvarande bestämmelse om förpass
ning som den nuvarande.
Stundom förekommer det att polisen får förpassa en person från en ort
till en annan endast för att släppa honom fri på bestämmelseorten. Sålunda
kan t. ex. enligt 62 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193) utlänning,
som enligt meddelad föreskrift äger uppehålla sig endast på viss ort eller
inom visst område men som anträffas på annan plats, genom polismyn
dighetens försorg föras till plats där han äger vistas.
Förpassning kan ibland användas för att inställa någon på ort där han
skall fullgöra arbetsskyldighet eller undergå utbildning. I detta samman
hang kan erinras om bestämmelserna i 40 § 2. värnpliktslagen den 30 decem
ber 19bl (nr 967). Värnpliktig, som utan att ha anmält laga förfall uteblir
från tjänstgöring, vartill han blivit i laga ordning kallad, kan i regel på egen
bekostnad hämtas för att fullgöra tjänstgöringen. Efterspaning och hämt
ning av den värnpliktige åligger i dylikt fall polismyndighet enligt bestäm
melserna i kungörelsen den 9 oktober 19b2 (nr 8b0) angående hämtning av
värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring
m. m.
Bestämmelser om skyldighet för polismyndighet att ombesörja d e 1 giv-
ir i n g a r finns i en rad författningar. Bland de viktigare må nämnas föl
jande. Enligt lagen den b januari 1956 (nr 2) om socialhjälp skall polismyn
dighet på begäran av socialnämnd biträda med delgivning av länsstyrelses
beslut eller utslag enligt lagen (57 §). I ngkterhetsvårdslagen sägs att, om
postdelgivning inte används för delgivning av kallelser och andra medde
landen enligt lagen, biträde med delgivningen må påkallas hos polismyn
digheten (66 §). Motsvarande gäller jämlikt 95 § barnavårdslagen kallelser,
beslut eller andra meddelanden enligt denna lag.
Polismyndighets skyldighet att lämna annan handräckning
omfattar uppgifter av skilda slag, antingen uttryckligen ålagda genom sär
skilda bestämmelser eller härrörande från polisens allmänna skyldighet att
lämna andra myndigheter biträde. Som exempel må anföras handräckning
enligt barnavårdslagen för att vinna tillträde till sådan underårigs hem
mot vilken ingripande enligt lagen är i fråga (18 §) samt för att bereda
vederbörande tillsynsmyndighet tillträde till barnavårdsanstalt (63 §).
Enligt bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagcn skall utredning
ske innan socialhjälp in. m. beviljas eller ingripande mot underåriga göres.
Vid utredning som här avses skall uppgifter inhämtas från myndigheter
och andra som kan lämna upplysning i ärendet (bl. a. 16 § socialhjälps
lagen). Polismyndighetens medverkan blir här i de flesta fall erforderlig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
44
Polismyndighetens yttrande skall inhämtas bl. a. jämlikt rusdrgcksförsäljningsförordningen den 26 maj 195b (nr 521) i ärende om tillstånd till utskänkning av rusdrycker (28 och 29 §§) samt jämlikt ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961 (nr 159) över ansökan om tillstånd till ut skänkning av maltdrycker året runt eller årligen under viss tidsperiod (15 §).
Polismyndighet skall enligt allmänna ordningsstadgan den Ib december 1956 (nr 617) meddela tillstånd för att allmän plats inom stads- planelagt område skall få begagnas för upplag eller avstjälpning eller i vissa fall tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar och dylikt eller nyttjas på sätt som ej överensstämmer med det ändamål, för vilket platsen upplåtits eller anvisats eller som eljest är allmänt vedertaget (2 §). På all män plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av polis myndigheten. Sådant tillstånd fordras även eljest för vissa offentliga till ställningar (12 §). Beträffande annan offentlig tillställning än sådan för vilken krävs tillstånd skall anmälan göras till polismyndigheten, som dock äger befria sammanslutning eller annan anordnare från anmälningsskyl dighet beträffande tillställningar av visst slag (13 §). Polismyndigheten må ålägga anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning vid tillställningen (17 §). Vid vissa offentliga tillställningar må rusdrycker ej utan polismyndighets medgivande förtäras annat än i samband med till låten utskänkning av rusdrycker (16 §). I vissa fall får polismyndig heten förbjuda förnyande av offentlig tillställning (20 §).
Inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, må sprängning, fyrverkeri eller skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av polis- kammaren, där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten. Motsvarande gäller skjutning utomhus med luftvapen, om skytten ej fyllt 16 år (6 §). Samma myndighet skall godkänna civil skjutbana innan den tages i bruk. Poliskammare respektive polischef äger för särskilda fall meddela de ord ningsföreskrifter som finnes erforderliga med avseende å handel och där med jämförlig hantering utomhus på allmän plats eller angränsande om råde samt annan verksamhet eller annat förehavande, som äger rum på allmän plats och ej är att hänföra till offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Dylika föreskrifter må avse jämväl användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten har tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller liknande (8 §).
För allmän sammankomst bl. a. på gata eller torg eller i park krävs en ligt lagen den lb december 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster tillstånd av polismyndighet (3 §). Anmälan om allmän sammankomst skall göras till polismyndighet, då sammankomsten skall hållas utomhus på an nan plats än sådan som anges i 3 § (4 §).
För förvärv eller annat än tillfälligt lån av skjutvapen krävs enligt vapen förordningen den 10 juni 19b9 (nr 340) tillstånd av polismyndighet (5 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
45
Tillstånd av polismyndigheten fordras även för ändring av skjutvapen
(It §) och förvärv av ammunition (21 §). Lokal för förvaring av samman
slutning tillhöriga vapen skall godkännas av polismyndighet (12 §). Till
stånd till innehav av vapen och ammunition kan återkallas av polismyn
dighet (14 och 27 §§).
Rusdrycker får utskänkas endast under vissa i rusdrycksförsäljningsför-
ordningen angivna tider. Föreligger stadigvarande behov av utskänkning
efter den bestämda tiden lämnas medgivande därtill av länsstyrelsen. Yppas
för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest bestämda tiden
må polismyndigheten medge det (47 § 3 och 4 mom.). Vid danstillställning,
till vilken allmänheten har tillträde, får rusdrycker ej utskänkas. Även från
detta förbud äger polismyndigheten medge undantag för särskilda fall
(51 §).
Jämlikt ölförsäljningsförordningen ankommer det på polismyndigheten
att lämna tillstånd till utminutering (8 §) och till tillfällig utskänkning
(12 §) av Öl.
Tillstånd att på annan affärstid än den vanliga försälja varm korv och
vissa andra varor utomhus meddelas på landet av polismyndigheten jäm
likt 11 § butikstångningslcigen den 21 juli 1948 (nr 608).
Ansökan om tillstånd för bolag, ekonomisk förening och enskild person,
som är svensk medborgare, att driva handel med skrot, lump och begagnat
gods görs jämlikt 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angå
ende handel med skrot, lump och begagnat gods hos polismyndigheten i
den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas.
Enligt lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) må lotteri under
vissa förutsättningar anordnas efter anmälan hos eller tillstånd av polis
myndighet (2 och 3 §§).
Tillstånd av polismyndighet krävs vidare enligt förordningen den 3 juni
1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevis
ning för att bl. a. sköta annan projektionsapparat än skolapparat samt
enligt 39 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor för
att inneha större förbrukningsförråd av sprängämnen. Oregistrerat motor
fordon får under vissa förutsättningar tas i bruk, om interimslicens utfär
dats och fordonet är försett med interimsskylt. Interimslicens utfärdas och
interimsskylt tillhandahålls av polismyndighet. Föreskrifter härom ges i
12 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).
Vid ansökan om körkort skall fogas bl. a. av polismyndigheten i sökandens
mantalsskrivningsort utfärdat intyg, huruvida sökanden med hänsyn
till sina personliga förhållanden får anses lämplig såsom förare av kör-
kortspliktigt fordon (32 § vägtrafikförordningen). Vid ansökan om trafik
kort skall enligt 27 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angå
ende yrkesmässig automobiltrafik fogas motsvarande intyg beträffande sö
kandens lämplighet som förare av automobil i yrkesmässig trafik.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
46
Utan stöd av författning anses polismyndigheten vara skyldig att utfärda intyg rörande någons vandel, ordentlighet och pålitlighet, redbarhet, lämp lighet, trovärdighet m. m. (strafflöshetsintyg och lämplighetsintyg).
Som exempel på polismyndighets skyldighet att verkställa avsyning- ar och besiktningar kan anföras 2 § hotell- och pensionatstadgan den S juni 1917, där det sägs att då ansökan görs om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse, undersökning skall ske på platsen genom po lismyndigheten med biträde, om det erfordras, av sakkunnig person eller myndighet för att utröna lägenhetens beskaffenhet. Enligt 58 § förord ningen om explosiva varor skall avsyning av annan anläggning än fabrik verkställas av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen, såvida inte länsstyrelsen på grund av särskilda skäl förordnar att avsyning skall verkställas i annan ordning.
Uppgifter av samma art, som enligt vad nu redovisats vanligen åligger polismyndighet, skall som förut nämnts enligt ett flertal författningar full göras av poliskammare eller polischef eller av särskilt angiven befattnings havare inom polis- och åklagarväsendet. Som framgår av det föregående har poliskammare eller polischef vissa uppgifter enligt allmänna ordningsstadgan (6, 8, 19 och 31 §§) och lagen om allmänna sammankomster (10 §). Poliskammare eller polischef skall jämlikt 9 § förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biograf föreställningar in. m. lämna godkännande för förevisning viss tid av vissa filmer. Polischef ålig ger jämlikt 6 § förordningen den 23 april 1948 (nr 195) om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten att göra upp förslag rörande belöning samt insända förslaget till länsstyrelsen. Jämlikt 29 § polisreglementet har polischef att meddela ordningsvaktsförordnanden, och jämlikt 10 § straffverkslällighetslagen att mottaga nöjdförklaring av den som inte är häktad samt att därefter, jämlikt 11 och 13 §§, underrätta domstol om förklaringen och låta förpassa den dömde till fångvårdsanstalt. Uppgifter till rättsstatistiken skall enligt 1 § kungörelsen den 22 oktober 1948 (nr 710) angående rättsstatistiken lämnas av bl. a. polischef, som vi dare enligt 9 § brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91) skall underrättas om brand eller överhängande fara därför. Förordnande om rättsmedicinsk undersökning meddelas i Stockholm av poliskammaren jämlikt stadgan den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk under sökning av död människas kropp.
Jämlikt kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offent lig föreställning in. m. eller att därvid medverka skall av sådan person ställd borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun mot tas av poliskammare eller polismästare i stad där sådan finns, av magistrat i annan magistratsstad samt av länsstyrelsen i landet i övrigt (1 §). Sam ma myndigheter meddelar tillstånd för utlänning att här i riket ge offent
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
47
lig tillställning m. m. eller medverka i dylik tillställning. Myndigheten äger
också återkalla givet tillstånd (3 §). Vidare skall poliskammare eller po
lismästare i stad där sådan finns, magistrat eller kommunalborgmästare
i annan stad samt polischefen på landet mottaga anmälan från den, som
fått tillstånd enligt kungörelsen, rörande varje tillställning som han ger
eller medverkar i (4 §).
Polismyndighetsbegreppet
Begreppet polismyndighet används för att beteckna dels organ med led
ningsfunktioner inom polisorganisationen, vilka har ansvaret främst för
upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, dels organ med upp
gifter inom andra grenar av allmän förvaltning.
I fråga om polisorganisationen utövas högsta ledningen av Kungl. Maj :t.
Polisärendena hör till inrikesdepartementets handläggning, och vissa led
ningsfunktioner ankommer på chefen för detta departement. Högsta po
lismyndighet inom länet är länsstyrelsen respektive överståthållarämbe-
tet, som jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)
respektive 6 § instruktionen den 5 december 1947 (nr 926) för överståt-
hållarämbetet har ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt
övervakar att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålls. Enligt
polisreglementet har landsfogden såsom länspolischef under länsstyrelsen
ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet, dock ej beträf
fande vissa städer som är undantagna från området för landsfogdes po
lisverksamhet. Inom polisdistrikt har polischefen motsvarande funktioner
(1 §)•
Begreppet polismyndighet såsom beteckning på organ med uppgifter
inom en rad olika förvaltningsgrenar var länge oklart. År 1942 avgavs av
en särskilt tillkallad utredningsman betänkande rörande innebörden av
begreppet polismyndighet i olika författningar m. in. (SOU 1942:40). Be
tänkandet ligger till grund för lagen den 15 juni 1944 (nr 415) om vad i
allmänhet skall med polismyndighet avses. Om i lag eller författning upp
gift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild fö
reskrift meddelats om vad som avses med polismyndighet, skall uppgif
ten tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket
polischefen i orten (1 §).
I flertalet författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, sägs
inte vad som avses med polismyndighet. Alltjämt finns dock författningar
som innehåller särskild föreskrift om vad som i författningen åsyftas med
polismyndighet.
Jämlikt 7 kap. 9 § rättegångsbalken förstås med polismyndighet i denna
balk — förutom åklagare som har befattning med polisväsendet — i stad
där polismästare finnes denne och befattningshavare i befälsställning vid
polisväsendet, vilken enligt den för honom gällande instruktionen äger
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
48
handla i polismästarens ställe, samt i annan stad, där åklagaren inte har befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har in seende över polisväsendet.
I allmänna ordningsstadgan avses med polismyndighet i stad med po liskammare denna, i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar av riket polischefen i orten. I stad där magistrat eller kommunalborgmästare enligt huvudregeln skall vara polismyndighet äger stadsfullmäktige besluta, att polischefen i orten i stället skall vara polis myndighet (32 §). Motsvarande föreskrifter ges i 14 § lagen om allmänna sammankomster.
Samma bestämmelser om vad som avses med polismyndighet som i all männa ordningsstadgan — dock utan möjlighet för stadsfullmäktige att besluta avvikelse från huvudregeln — förekommer i förordningen angå ende yrkesmässig automobiltrafik m. m. och lotteriförordningen.
I utlänningslagen samt utlänningskungörelsen den 4 juni 195b (nr 4-57) förstås med polismyndighet i stad, där kriminalpolisintendent finns, denne, i annan stad och på landet polischefen samt landsfogden inom området för hans polisverksamhet. Såväl i stad som på landet avses med polismyndig het därjämte den som länsstyrelsen förordnat att fullgöra vad som en ligt lagen åligger polismyndighet samt den polismyndigheten förordnat att granska pass och mottaga anmälningar, såvitt avser fullgörandet av det lämnade uppdraget.
I 5 § sinnessjuklagen sägs att med polismyndighet avses i lagen i stad med polismästare denne och annan befattningshavare vid polisväsendet i befälsställning, som enligt sin instruktion eller på grund av polismästa rens uppdrag äger handla i dennes ställe, i annan stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet samt på landet polis chefen i orten.
I ett förut denna dag på hemställan av chefen för justitiedepartementet till lagrådet remitterade förslag till lagstiftning i anledning av avvecklingen av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen föreslås, att sär regleringen av polismyndighetsbegreppet skall upphävas i allmänna ord ningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster. Vidare kommer, en ligt vad jag inhämtat, att i senare sammanhang föreslås ändringar i de be stämmelser som nu gäller beträffande polismyndighets befattning med ären den enligt bl. a. hotell- och pensionatstadgan, vägtrafikförordningen, för ordningen om yrkesmässig automobiltrafik och lotteriförordningen.
Delegationsmöjligheter
Polis myndighet slag en öppnar vissa möjligheter till delegation från polis chef till lägre befattningshavare inom polisväsendet. Sålunda sägs i 2 § att
Kungl. Maj :t äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt annan polis
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
49
man än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som eljest enligt 1 §
ankommer på polischef. Stadgandet har närmast tillkommit för att möj
liggöra delegation av vissa ofta återkommande ärenden i köpingar och
andra orter på landsbygden, där polischef inte är stationerad men där det
finns kvalificerat polisbefäl. Ingenting nämns i lagen rörande arten av de
ärenden vilkas handläggning får delegeras. Enligt förarbetena (prop.
1944: 17 s. 51) är närmare bestämning av delegationsrätten ej erforderlig
med hänsyn till att delegationsprövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand.
Delegation jämlikt 2 § polismyndighetslagen är möjlig endast då polis
chef är polismyndighet enligt lagen, däremot inte då poliskammare skall
anses som polismyndighet. Dock må nämnas att annan tjänsteman vid po
liskammare än polismästaren kan åläggas att självständigt handlägga vässa
polismyndighetsärenden enligt föreskrifter därom i vässa instruktioner,
t. ex. instruktionen för polischefen och poliskammaren i Stockholm.
Beslut om delegation enligt polismyndighetslagen synes inte ha med
delats.
Delegationsmöjligheten enligt polismyndighetslagen omfattar inte upp
gifter som på grund av särskilda bestämmelser ankommer på polischef. Så
lunda kan delegation med stöd av lagen inte medges vare sig beträffande
uppgifter som i författningen direkt åläggs polischef eller beträffande upp
gifter som enligt författningen visserligen ankommer på polismyndighet
men där i författningen särskilt anges att med polismyndighet i författ
ningen avses bl. a. polischef. Nyss nämnda uppgifter kan emellertid i
vässa fall delegeras jämlikt 2 § sista stycket polisreglementet. Där heter
det att uppgift, som enligt reglementet eller andra av Kungl. Maj :t med
delade bestämmelser ankommer på polischef, i stället må fullgöras av an
nan högre befattningshavare inom polisväsendet, i den mån föreskrift där
om givits av Kungl. Maj :t i instruktion för polischefen. Denna delegations-
möjlighet är begränsad till uppgifter ålagda polischefen i författningar
som meddelats av Kungl. Maj :t, varemot delegation är utesluten då fråga
är om författningar tillkomna med riksdagens medverkan.
I några fall är delegation dessutom möjlig jämlikt bestämmelse i veder-
iörande författning. Ett exempel härpå utgör 82 § vägtrafikkungörelsen,
där det sägs alt vässa på polismyndighet ankommande uppgifter enligt väg
trafikförordningen må i stad med poliskammare uppdragas åt polisman
i befälsställning, om det finnes erforderligt med hänsyn till arbetsförhål
landena. Beslut om sådan delegation meddelas av polismyndigheten, dvs.
poliskammaren. Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmel
sen i utlänningslagen, som ger polismyndigheten befogenhet att förordna
annan att granska pass och mottaga anmälningar. Enligt 5 § sinnessjuk-
lagen kan i stad med polismästare polismyndighet i lagen ålagda uppgif
ter fullgöras av den, soin enligt den för honom gällande instruktionen el
ler på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe. Polis
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
50
chefs befogenhet jämlikt 19 § allmänna ordningsstadgan att i vissa fall in ställa eller upplösa offentlig tillställning får av polischefen anförtros po lisman i befälsställning som beordrats närvara vid tillställningen. Motsva rande gäller enligt 10 § lagen om allmänna sammankomster polischefs be fogenhet att i vissa fall inställa eller upplösa allmän sammankomst.
Beträffande frågan, i vilken utsträckning uppgifter som åligger polis chef enligt särskilda författningar kan handläggas av underordnad polis man utan uttryckligt stadgande därom, anfördes i det betänkande som låg till grund för polismyndighetslagen (SOU 1942:40 s. 125).
Det är uppenbarligen ej meningen, att polischefen själv skall utföra alla de åtgärder, som enligt förevarande bestämmelser skola ankomma på ho nom, utan äger han självfallet härför allt efter sakens beskaffenhet anlita underordnad polispersonal. Ansvaret för ärendets behöriga handläggning skall emellertid principiellt åligga polischefen. Sålunda förutsättes, att den underlydande polispersonalen, liksom hittills, ombesörjer rena verkstäl- lighetsbestyr, såsom exempelvis utförande av handräckningar åt olika myn digheter, varom stadgas i åtskilliga författningar, verkställande av under sökning rörande affärsrörelse, som sägs i en del författningar------- — etc.
I anslutning till föreskrift i vissa författningar om skyldighet för myn dighet eller enskild att till polismyndighet göra anmälan om vissa faktiska förhållanden eller inlämna vissa påträffade föremål anfördes.
Med anledning härav må här anmärkas, att huvudregeln — -— — givet vis inte får tolkas så snävt, att vederbörande i dylika fall ovillkorligen måste vända sig till poliskammaren eller polischefen, utan får föreskriften ifråga anses ha fullgjorts, om anmälan göres respektive föremålet inläm nas till närmaste polisman, som i sin tur har att vidarebefordra ärendet till vederbörande polisbefäl.
Föredragande departementschefen (prop. 1944: 17) anslöt sig till dessa uttalanden samt tilläde, att det inte syntes kunna komma i fråga vare sig att meddela någon allmängiltig regel i ämnet eller att beträffande varje särskild författning ta ställning till frågan. Det syntes i varje enskilt fall bli en omdömesfråga, i vad mån viss uppgift eller befogenhet tillkommer den underordnade personalen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
1962 års principbeslut
Vid remissbehandlingen av 1957 års polisutrednings förslag till ny po- lisdistriktsindelning uttalades farhågor för att förslaget kunde leda till att befolkningen på landsbygden förlorade sina möjligheter till personlig kon takt med polismännen för råd och upplysningar i skilda angelägenheter samt med polischefen i ärenden av administrativ natur. Med anledning härav påpekade jag vid behandlingen av frågan om polisväsendets förstat ligande m. m., att polisutredningen i syfte hl. a. att undanröja olägenhe ter av detta slag föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffades och po
51
lismyndighetslagen ändrades så att befogenhet att handlägga polismyn-
dighetsärenden kunde delegeras på polischefen underställd polispersonal.
Jag erinrade om att sådana möjligheter redan nu finns i viss utsträckning
och menade, att det inte torde möta betänkligheter att vidga möjligheterna.
Genom en sådan åtgärd, som underlättade skapandet av rationella arbets
former inom de lokala poliskårerna, minskades allmänhetens behov av per
sonlig kontakt med polischefen. Tillika anförde jag, att avstånden numera
inte har så stor betydelse för allmänhetens möjligheter att få sina anspråk
på service tillgodosedda tack vare vårt väl utbyggda automatiserade tele
fonnät samt motorismens kraftiga tillväxt. Statsutskottet, som vid frågans
behandling i riksdagen lämnade nyss återgivna uttalanden utan erinran,
underströk bl. a. att en lämplig stationering av arbetsgrupper ute i polis
distrikten borde bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet
mellan allmänheten och polisen. Riksdagen godtog utskottets utlåtande.
I direktiven för polisberedningen erinras bl. a. om att polismyndighets
lagen bör ändras så, att delegation av polismyndighetsuppgifter kan ske
i större omfattning än nu.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
Polis bere dningen
Polisens uppgifter
Inledningsvis framhåller polisberedningen att anledning saknas att i
samband med att staten från kommunerna övertar ansvaret för den all
männa ordningen och säkerheten i riket i något hänseende ålägga polisen
andra huvuduppgifter än de nuvarande. Innebörden i huvuduppgiften att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet finner beredningen visserligen
obestämd. Såsom uttalades vid tillkomsten av polislagen synes vad som
innefattas under begreppet polisverksamhet emellex-tid inte kunna anges
i korthet. Beredningen anser inte heller erforderligt eller ens önskvärt att
binda polisens verksamhet vid noggrant avgränsade uppgifter. Svårigheter
sägs hittills inte i större utsträckning ha uppstått att konkret ange vad
som innefattas i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
I olika sammanhang har även gjorts en del vägledande uttalanden i äm
net. Polisens huvuduppgift synes därför även framdeles böra anges i all
männa ordalag. Härvid anses allmänna polisinstruktionens stadgande i
huvudsak böra följas.
Polisens huvuduppgift föreslås alltså skola vara att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Vid fullgörandet av denna uppgift skall det åligga
polisen huvudsakligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen
och säkerheten eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt
vidta erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt,
att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta så
dant organ om förhållanden som kan föranleda ingripande av organet samt
att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.
52
Kungl. Ma j.ts proposition nr 101 år 196i
Vidkommande polisens uppgift att fullgöra den verksamhet som på grund av särskilda stadganden ankommer på polisen anför beredningen, att full görandet av denna verksamhet tar i anspråk en betydande del av polisens tid. Detta gäller såväl för de befattningshavare, som har att fatta erforder liga beslut, som för den personal som skall verkställa besluten. Verksam heten kan därför inverka menligt på polisens möjligheter att fullgöra hu vuduppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Beredningen finner det inte kunna komma i fråga att befria polisen från alla uppgifter av förevarande art, men anser det angeläget att uppgifterna i möjligaste mån begränsas. I detta hänseende upplyser beredningen att polisväsendets organisationsnämnd i promemoria den 12 september 1960 lagt fram förslag till åtgärder i syfte att avlasta polisen vissa uppgifter, som inte äger samband med egentlig polisverksamhet, och att vissa åtgär der redan vidtagits för att avlasta polisen dylika uppgifter. Sålunda har bl. a. genom ändring i folkbokföringsförordningen polismans skyldighet att närvara vid mantalsskrivningsförrättning slopats.
Andra uppgifter som på grund av särskilda stadganden ankommer på polisen äger enligt beredningen visserligen samband med polisens huvud uppgift men bedöms det oaktat kunna i viss utsträckning avlastas poli sen. Främst åsyftas här förpassningsuppgifterna, som f. n. på sina håll medfört personalproblem för polisen. Som allmän princip för ianspråkta- gande av polispersonal för förpassningar anser beredningen böra gälla, att polishandräckning begärs endast då sannolika skäl föreligger att polisens maktbefogenheter behöver utnyttjas för att genomföra erforderlig åtgärd.
Beredningen förordar, att den önskvärda inskränkningen av polisens uppgifter på grund av särskilda stadganden inte genomförs i ett samman hang. På längre sikt synes tillfredsställande förhållanden kunna ernås ge nom att nuvarande uppgifter avlastas polisen eller begränsas efter hand som förutsättningar därför finnes föreligga samt genom att nya sådana uppgifter inte läggs på polisen i andra fall än då polisens maktbefogen heter behöver utnyttjas eller annat organ för uppgiften inte står till för fogande eller inte lämpligen kan inrättas. Det torde enligt beredningen böra ankomma på rikspolisstyrelsen att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor.
De uppgifter, som på grund av hävd åligger polisen, anser beredningen kunna hänföras till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, vari som förut sagts innefattas skyldighet att lämna allmänheten skydd, upp lysning och annan hjälp. Hjälp- och efterlysningsverksamhet torde numera också allmänt betraktas som tillhörande polisens primäruppgift. Det synes beredningen därför inte påkallat att hänföra ifrågavarande uppgifter till en från huvuduppgiften fristående grupp av uppgifter, övriga uppgifter som av hävd åligger polisen utgörs väsentligen av biträdesverksamhet åt kommu nala myndigheter. Genomgående torde uppgifterna varken kräva polisiär
53
handräckning eller eljest vara tillräckligt kvalificerade för att böra handhas
av polismän. Vid förstatligandet av polisväsendet skall enligt beiedningens
mening dylika uppgifter inte längre åligga polisen vare sig i förhållande till
statliga eller kommunala myndigheter.
Regleringen av polisens allmänna uppgifter sägs liksom hittills böra ske
i administrativ ordning.
Polismyndighetsbegreppet
Polisberedningen finner det angeläget att begreppet polismyndighet ges
en såvitt möjligt enhetlig innebörd i de lagar och författningar, i vilka upp
gifter läggs på polismyndigheten.
Till en början erinrar beredningen om att institutionen poliskammare
inte längre skall bestå efter polisväsendets förstatligande. Eftersom polis
chefen f. n. är ensam ledamot av poliskammaren i samtliga städer med
poliskammare och i princip ensam beslutande i kammaren, innebär om-
bildningen av poliskammaren till en polisledningsorganisation ingen sak
lig ändring i förhållande till nuläget. Vidare erinrar beredningen om att
magistraterna föreslagits skola upphöra och deras uppgifter utskiftas på
olika statliga och kommunala myndigheter och organ samt att som en
följd härav även kommunalborgmästarinstitutionen avvecklas. De organ
som i allmänhet kommer i fråga för att överta magistrats och kommunal
borgmästares polismyndighetsuppgifter är länsstyrelsen och polischefen
i orten.
Då uttrycket polismyndighet används i lag eller författning avses f. n. i
allmänhet endast lokal myndighet, vare sig fråga är om polisledningsupp
gifter eller andra åligganden, framhåller beredningen. Med polismyndighet
bör enligt beredningen även framdeles förstås lokal myndighet, om annat
inte framgår av omständigheterna. I regel torde behov inte föreligga att i
begreppet innefatta regional myndighet. I den mån annan än polisiär myn
dighet alltjämt skall vara polismyndighet, bedöms endast lokal myndighet
kunna komma ifråga.
Begreppet polismyndighet i lag eller författning föreslås alltså skola för
behållas lokal polischef eller lokal myndighet som enligt särskilt stadgande
skall vara polismyndighet. Skall uppgift åligga regional myndighet, t. ex.
länsstyrelse, skall detta anges uttryckligen i vederbörande författning, om
det inte klart framgår av förhållandena att sådan myndighet avses. Det
förhållandet att uppgifter enligt särskilda stadganden i vissa fall ålagts
polismyndighet och i andra fall polischef eller poliskammare toide eftex
vad beredningen funnit i regel inte grunda sig på överväganden rörande
ärendenas handläggning hos myndigheten respektive polischefen. I den mån
magistrats och kommunalborgmästares polismyndighetsuppgifter upphör,
synes polismyndighetsbegreppet i ett flertal författningar, där begieppet
är specialreglerat, kunna bestämmas enligt polismyndighetslagen. Skäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k
54
saknas därefter att behålla särbestämmelser i dylika författningar, t. ex. allmänna ordningsstadgan, om polisiära organs uppgifter. Sedan polis- kammarinstitutionen upphört vid förstatligandereformen, undanröjs grun den för åtskillnad mellan polischefs och poliskammares uppgifter. Eftersom flertalet lagar och författningar, som reglerar polisens uppgifter på skilda förvaltningsområden, innehåller bestämningen polismyndighet för det poli siära organ som skall handha uppgifterna, föreslår beredningen att denna bestämning kommer till användning beträffande alla uppgifter, som enligt särskilda stadganden åläggs lokalt polisiärt organ. Med hänsyn härtill för ordas att särskild författning alltjämt skall finnas om vad som förstås med polismyndighet, när begreppet inte definieras i vederbörande författning. Nuvarande bestämmelser, som står i strid mot den förordade principen, anses böra ändras efter hand i samband med andra ändringar i vederbörande författning. I vissa fall, såsom i fråga om allmänna ordningsstadgan, kan sådan ändring inte ske utan att begreppet polismyndighet i författningen bestäms enligt polismyndighetslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
Behovet att fördela polischefs uppgifter
Beredningen anför, att polischefen — förutom att han är chef för den lokala polisorganisationen och utövar ledningen av verksamheten för upp rätthållandet av allmän ordning och säkerhet — har sig ålagda ett stort antal uppgifter på skilda förvaltningsområden och av varierande art. Svå righeter torde enligt beredningens bedömning komma att uppstå för polis chefen att på ett tillfredsställande sätt hinna ombesörja polischefsuppgif- terna i de nya, betydligt större polisdistrikten, där dessa uppgifter på alla områden blir mer omfattande än nu. Mot denna bakgrund framstår det för beredningen som uppenbart att handhavandet av polischefs åligganden inte längre är en enmansuppgift.
Från organisatoriska synpunkter anser beredningen att fördelning av po lischefs uppgifter på flera befattningshavare i allmänhet erbjuder fördelar. Inhämtande av yttranden från arbetsgruppernas personal, vilket ofta skulle bli erforderligt inom de nya merendels vidsträckta polisdistrikten, bort faller om ärendet kan avgöras inom arbetsgruppen. Dubbel diarieföring inom distriktet undgås då också. För den som eljest skulle ha yttrat sig i ärendet torde det i allmänhet innebära tidsvinst att själv fatta beslut på grundval av den genom hans försorg verkställda utredningen i stället för att redovisa utredningar och egna synpunkter i skriftligt yttrande till po lischefen. Härigenom blir den totala arbetsinsatsen vid ärendets handlägg ning mindre och handläggningstiderna kortare. Även när decentraliserad beslutanderätt inte blir aktuell torde enligt beredningen fördelning av polis- chefsuppgifter på flera befattningshavare vara nödvändig för att ernå en ändamålsenlig arbetsorganisation och rationella handläggningsformer.
De rationaliseringsvinster som kan göras vid fördelning av polischefs-
55
uppgifterna på flera befattningshavare reduceras i viss mån vid decentra
liserad handläggning inom distriktet, anmärker beredningen. Förvaltning
och redovisning av penningmedel synes sålunda få ske även inom arbets
grupp. Behov av central registrering inom distriktet i skilda hänseenden
för med sig motsvarande uppgiftsskyldighet för arbetsgrupp beträffande
ärenden som handläggs inom arbetsgruppen. Omvänt måste arbetsgrupp i
ärenden, vilkas avgörande kräver kännedom om innehållet i de centralt
inom distriktet förda registren, inhämta uppgift därom från huvudstyrkan.
Vidare kan viss registrering visa sig nödvändig både inom arbetsgrupp och
hos polischefen. För varje ärendegrupp för sig måste avvägning ske mellan
nu nämnda olägenheter och förut angivna fördelar med decentraliserad
handläggning av polischefsåligganden.
Enligt vad beredningen funnit gör sig i allmänhet nu anförda synpunkter
gällande också i fråga om handläggningen av vissa personal- och ekonomi
frågor rörande polisorganisationen. Sådana uppgifter anses dock mesta
dels mindre lämpade för decentraliserad handläggning inom distriktet.
För allmänhetens bekvämlighet saknar det enligt beredningen betydelse
om ärenden, i vilka allmänheten är sökande eller eljest har direkt intresse,
handläggs av polischefen själv eller av annan polisiär befattningshavare i
polisdistriktets centralort. I de flesta fall synes det från allmänhetens syn
punkt också vara tämligen betydelselöst, på vilken ort inom distriktet den
som har att fatta beslut i dylika ärenden är stationerad. Post, telefon och
andra förbindelsemedel ger ofta tillräckliga möjligheter för allmänheten att
komma i kontakt med den beslutande. Beredningen delar vidare den vid
polislagens tillkomst uttalade uppfattningen att närmaste polisman i all
mänhet bör vara behörig att motta anmälningar, underrättelser eller föremål
för vidare befordran till vederbörande befattningshavare. Motsvarande an
ser beredningen böra gälla ansökningshandlingar och andra handlingar till
polismyndigheten eller polischefen.
Emellertid är, anför beredningen, åtskilliga ärenden, som ankommer på
polischef enligt särskilda författningar, av den art att tämligen utförliga
uppgifter från den enskilde krävs för att alla på ärendet inverkande om
ständigheter skall bli beaktade. Beredningen anser det inte vara obefogat
att anta att allmänheten i regel inte har förmåga vare sig att bedöma vad
som är av betydelse eller att i skrift framlägga sina synpunkter. Ur denna
synvinkel torde personlig uppvaktning hos polismyndigheten vara befogad
i större utsträckning än författningarnas ordalydelse ger vid handen.
I och för sig kan det enligt beredningen synas tillräckligt att den enskilde
får tillfälle till personlig kontakt med ortens polis, som äger person- och
lokalkännedom. Härigenom skulle den enskilde få lägga fram sina synpunk
ter inför den som ofta hade ärendets reella avgörande i sin hand. Varken
preliminärt eller definitivt besked skulle emellertid kunna lämnas av den
ne, och den enskilde skulle merendels nödgas bevaka sina intressen även vid
Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 196b
56
handläggningen hos polischefen. Beredningen räknar nämligen inte med att skriftliga utredningar och yttranden fullständigt redovisar den enskildes upplysningar. I varje fall kan den enskilde inte känna sig övertygad därom. För allmänheten är det därför utan tvivel ett beaktansvärt intresse att be slutanderätten inom de nya polisdistrikten fördelas territoriellt. Den härige nom minskade administrativa omgången och de sannolikt betydligt kortare liandläggningstiderna kan, yttrar beredningen, säkerligen också bidra till att öka polisens goodwill hos allmänheten.
Uppgiftsfördelningen m. m.
Enligt polisberedningens mening bör det framdeles inte komma i fråga att annat än i undantagsfall reglera uppgiftsfördelningen mellan polis chef och honom underordnade tjänstemän omedelbart i de författningar i vilka uppgifterna åläggs polischefen eller polismyndigheten. Uppgiftsför delningen bör formellt ske i samma ordning som f. n. är möjlig enligt polis myndighetslagen och polisreglementet, där det stadgas att åt annan polisman än polischef må uppdras att i polischefens ställe fullgöra på denne eljest ankommande uppgift. Den som sätts i polischefens ställe handlar inom ramen för sin befogenhet som polischef eller polismyndighet och hans beslut får överklagas i samma utsträckning och i samma ordning som om det med delats av polischefen själv. Delegationen innebär inte, att polischefen betas möjlighet att påverka handhavan det av uppgiften. Beträffande polisled ningsuppgifter finner beredningen av polischefens ställning som ansvarig för polisverksamheten inom distriktet följa att han äger ingripa och vid behov rätta oriktiga eller olämpliga beslut samt utfärda direktiv och före skrifter för den underordnade personalens handlande. Lika långtgående befogenheter sägs polischefen inte äga vad gäller underordnads handlägg ning av ärenden på grund av särskilda stadganden. I detta hänseende fun gerar polismyndigheten i regel som första instans i förvaltningsprocess. Har beslutanderätten i dylikt ärende delegerats till polischefen underlydande tjänsteman, äger polischefen inte i det konkreta fallet förmå tjänstemannen att fatta beslut av visst innehåll. Däremot torde det böra tillkomma polis chefen att i vissa fall utan hinder av delegationen själv överta ärendets handläggning och avgörande. Vidare anser beredningen att det bör åligga polischefen att öva tillsyn över sina underordnades handhavande av dem ålagda uppgifter och därvid genom generella rådgivande och upplysande an visningar verka för enhetlighet samt tillse att länsstyrelsens eller annan myn dighets anvisningar och avgöranden i besvärsmål kommer till de underord nades kännedom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år ISO i
Grunder för delegation av polischefs uppgifter
I och för sig finner polisberedningen det inte befogat att helt undanta någon grupp polisiära ärenden från möjligheten till decentraliserad hand
57
läggning. Inom stora polisdistrikt finns f. n. —- och lär efter omorganisa
tionen av polisväsendet komma att finnas i större utsträckning — polisbefäl
med lika goda kvalifikationer som polischeferna i mindre polisdistrikt eller
bättre. Det kan enligt beredningen inte vara ändamålsenligt att av for
mella skäl omöjliggöra för sådant befäl att handha även mera betydelsefulla
ärenden, som anses kunna ombesörjas av polischefer i allmänhet. Ärenden
av större vikt bör därför kunna handläggas inte bara av polischefen utan
även av annan högt kvalificerad tjänsteman inom vederbörande poliskår.
Ansvaret för den operativa ledningen av polisverksamheten skall enligt
beredningen ytterst åligga polischefen själv. Den självständighet som i detta
hänseende kan tillerkännas polischefen underordnad polisman anser bered
ningen vara av mindre intresse i detta sammanhang, eftersom polischefen
alltid äger direkt ingripa i verksamheten.
Beredningen framhåller, att det möter svårigheter att generellt ange de
övriga ärenden, vilkas handläggning och avgörande bör kunna överlämnas
endast till särskilt kvalificerad tjänsteman. I första hand hänför bered
ningen hit tvångsingripanden på eget initiativ mot person samt mera omfat
tande sådana ingripanden mot egendom. Även ärenden som eljest har stor
betydelse för den enskilde eller som kan antas väcka större uppmärk
samhet eller vara av känslig natur bör förbehållas särskilt kvalificerad
tjänstemans avgörande. Slutligen för beredningen till denna grupp ärenden
som är av särskilt svårbedömd art, bl. a. sådana i vilka fråga är om någons
medborgerliga pålitlighet. Bland nu angivna ärenden, vilka utmärks av
att kravet på rättssäkerhet är särskilt framträdande, nämner beredningen
ingripanden med tvångsmedel jämlikt rättegångsbalken, ansökan om tvångs-
intagning på mentalsjukhus samt beslut om frihetsberövande!! jämlikt
nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen. Ärenden angående tillstånd
att driva handel eller näring samt återkallelse av sådant tillstånd samt ären
den rörande tillstånd till allmän sammankomst anses också i regel böra
handläggas på polischefsplanet.
I detta sammanhang pekar beredningen emellertid på att enligt rätte
gångsbalken ingripanden, som får beslutas endast av förundersöknings-
ledaren eller åklagaren, dock må vidtas av polisman om fara är i dröjsmål.
De synpunkter som ligger till grund för dessa regler gör sig enligt bered
ningen ofta gällande även på andra områden. Så bör det t. ex. vara möjligt
för enskild polisman att i avbidan på beslut av behörig tjänsteman om om
händertagande enligt 21 § nykterhetsvårdslagen gripa den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och som är farlig för eget liv eller utan alt söka ärligen
försörja sig för ett kringflackande liv, såvida underlåtenhet att genast in
skrida med åtgärd kan befaras leda till att alkoholmissbrukaren berövar
sig livet eller avviker från orten. I vissa här avsedda fall lär polisman f. n.
kunna företa interimistiskt ingripande med stöd av 1 § allmänna polis
instruktionen. Beredningen förordar att regleringen av polismans kompetens
Kungi. Maj ds proposition nr 101 år 1964
58
i dessa hänseenden blir fullt entydig och att den genomförs i samband med regleringen av delegationsrätten.
I fråga om den beslutandes kvalifikationer uttalar beredningen, att den till vilken delegation av ärendes slutliga avgörande sker bör besitta sådana kunskaper och ha förvärvat sådan erfarenhet att han kan anses kvalificerad att handlägga även svårare ärenden av det slag delegationen avser. Dess utom bör dock möjlighet finnas för den beslutande att hänskjuta avgörandet av komplicerade eller principiellt betydelsefulla ärenden till högre tjänste man inom poliskåren och ytterst till polischefen själv.
Med utgångspunkt i nuvarande kompetensregler för polisiära befattnings havare (se SOU 1961:34 sid. 38—39 samt 25 och 26 §§ polisreglementet) anser beredningen att polisintendent i fråga om kvalifikationer bör jäm ställas med polischef. Även polis- och kriminalkommissarie bedöms i viss utsträckning vara kvalificerade att fullgöra uppgifter på polischefs- planet. I övrigt synes med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet lägre tjänsteman än förste polis- och kriminalassistent f. n. inte böra komma i fråga för att på eget ansvar fullgöra på polischef eller polismyndighet an kommande uppgifter. Behovet att genom ökad utbildning göra polisbefälet skickat för uppgifter av här ifrågavarande slag torde få beaktas i samband med övriga utbildningsfrågor inom polisväsendet.
Beredningen vill inte bestrida att omfattande delegation av polischefs uPPgifter möjligen kan befaras leda till bristande enhetlighet i avgöran dena, en konsekvens av decentralisering som man måste räkna med inom alla verksamhetsområden. I fråga om delegation inom polisdistrikten måste emellertid beaktas att dessa och därmed antalet polischefer genom omorga nisationen av polisväsendet blir väsentligt färre än nu. Vidgad delegation inom distrikten kan därför inte beräknas leda till någon mera avsevärd ökning av antalet beslutande personer i förhållande till nuläget. Polischefen skall dessutom vaka över att ärendena avgörs så enhetligt som möjligt. Besvärsmöjligheten bidrar till att eliminera riskerna för mera betydande ojämnheter. För övrigt sägs det ligga i sakens natur att den beslutsberätti- gade i praktiken bemödar sig att göra sig underrättad om och besluta i en lighet med utbildad praxis. I samband härmed förordar beredningen inrät tande av verksamhetskartotek eller hänvisningsregister, dvs. sammanställ ning av de lagar, författningar och andra föreskrifter som är av betydelse för polisens arbete. Hänvisningsregister kan utan större svårighet kom pletteras med hänvisningar till tidigare avgöranden i ärenden av större räckvidd. Genomförs en ordning av det slag som nu skisserats, är riskerna för att decentraliserad handläggning inom polisdistrikten skall leda till mera uttalad oenhetlighet enligt beredningens uppfattning inte särskilt betydande.
Beredningen anser, att de skäl som talar för delegation av ärenden som ankommer på polischefen gör sig gällande med mindre styrka beträffande
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b
59
sällan förekommande ärenden, i varje fall då delegationen samtidigt inne
bär decentraliserad handläggning inom distriktet. Om det i vissa fall finnes
lämpligt, bör dock dylika ärenden för hela distriktet kunna delegeras till
annan centralt stationerad tjänsteman i distriktet än polischefen.
Med de begränsningar som följer av det förut sagda finner beredningen,
med hänsyn till önskvärdheten av kännedom om lokala förhållanden samt
personkännedom hos den handläggande och nära kontakt mellan denne och
de kommunala myndigheterna, att delegation allmänt sett bör komma i
fråga i åtskilliga fall. Sålunda bör anmälningar och underrättelser om för
hållanden som inverkar på den allmänna ordningshållningen handläggas
av den som i första hand ansvarar för ordningen på orten. Motsvarande gäl
ler tillstånd till åtgärder som kräver uppmärksamhet endast från ordnings-
och trafiksynpunkt. Enligt föreskrifter i ett flertal författningar skall polis
myndigheten biträda kommunala organ i deras verksamhet. I den mån
denna biträdesverksamhet kräver särskilda beslut av polischefen, såsom kan
vara fallet beträffande handräckningsåtgärder, bör beslutanderätten ofta
kunna delegeras till chefen för den arbetsgrupp, vars vaktområde omfattar
vederbörande kommun.
Befogenhet att utfärda intyg anser beredningen i princip böra tillkomma
den som bäst äger kännedom om de förhållanden intyget skall avse eller
har lättast att göra sig underrättad om dem. I allmänhet torde dessa syn
punkter föranleda, att befogenheten bör kunna delegeras tenitoiiellt. Beslut
som väsentligen grundar sig på besiktning eller eljest på personlig känne
dom om visst förhållande bör i regel meddelas av den som låtit företa besikt
ningen eller äger kännedomen. Da detta vanligen torde komma att gälla
chefen för vederbörande arbetsgrupp, bör beslutsbefogenheten delegeras till
denne. Härigenom erhålls bättre garantier för att alla de förhållanden beak
tas, som har betydelse för ärendets avgörande, än om beslutet fattas cen
tralt och därvid grundas på skriftligt yttrande av chefen för arbetsgruppen
rörande dessa förhållanden.
Beredningen av ärenden som ankommer på polischef föreslås generellt
skola åligga personal som satts att biträda den beslutande. rl ill beredning
hör bl. a. att infordra kompletterande upplysningar och handlingar samt
att i övrigt tillse att ärendet är i fullständigt skick. Liksom f. n. sker bör
beredning kunna anförtros inte bara polispersonal utan även kontorsper
sonalen.
Ytterligare anför beredningen, att det uppenbarligen inte är meningen att
polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra
alla åtgärder som enligt gällande bestämmelser ankommer på honom. Sålunda
förutsätts att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställig-
hetsåtgärder, t. ex. utförande av handräckningar, verkställande av under
sökning av affärsrörelse, granskning av handlingar in. in. Dessa spörsmål
hänför sig inte direkt till frågan om delegation av polischefs uppgifter, på
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
60
pekar beredningen. Annan reglering av spörsmålen anses inte erforderlig än den som krävs av arbetsorganisatoriska skäl och för klarläggande av berörd personals skyldigheter. Sådan reglering torde få ske i instruktioner och arbetsordningar.
I detta sammanhang erinrar beredningen också om att den biträdcsverk- samhet, som krävs för att polispersonalen i största möjliga utsträckning skall kunna utnyttjas för kvalificerade polisuppgifter, f. n. utan författ- ningsstöd utförs av kvinnlig och manlig biträdespersonal utan polisiära förordnanden. Gränsdragningen mellan de uppgifter som skall fullgöras av polismän och de uppgifter som kan anförtros biträdespersonal har inte i praktiken erbjudit problem. Tveksamhet i detta hänseende finner bered ningen inte heller behöva uppkomma efter förstatligandet av polisväsendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Prövningen av frågor om delegation in. m.
Polisberedningen erinrar till en början om att prövning av frågor om delegation enligt gällande polismyndighetslag tillkommer Kungl. Maj :t. Mo tivet härför angavs vid lagens tillkomst vara vikten av att dylika frågor bedömdes enhetligt. För egen del anför beredningen, att tillämpning av de förut angivna allmänna grunderna för delegation av polischefs beslutande rätt inom det omorganiserade polisväsendet leder till att delegation bör ske i betydande omfattning och även av mera betydelsefulla ärenden. Redan på grund därav är det påkallat att lägga prövningen i Kungl. Maj :ts hand. Härför talar också kravet på att delegation sker efter enhetliga normer och att garantier därvid skapas för att allmänhetens bekvämlighet blir tillgodo sedd i samma utsträckning inom hela landet. Av dessa skäl föreslår bered ningen, att frågor om delegation skall i princip avgöras av Kungl. Maj :t.
Emellertid kommer, framhåller beredningen, förhållandena inom olika polisdistrikt att även efter omorganisationen förete betydande olikheter. Kungl. Maj:ts prövning kan inte ske med hänsyn till organisationen inom varje typ av polisdistrikt för sig. Lämpligen bör därför Kungl. Maj :t fast ställa endast ramen för delegationsrätten samt bemyndiga underordnad myndighet att bestämma, hur de av Kungl. Maj:t meddelade delegations- reglerna skall tillämpas inom varje polisdistrikt.
Rätten att besluta i polischefens ställe föreslås skola förenas med viss tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt innehar tjänsten. Detta förhållande måste beaktas vid tillsättning av ifrågavarande tjänster. Bered ningen räknar med att kompletterande utbildning för handhavande av polis- myndighetsuppgifter skall anordnas för nuvarande polismän, som kommer i fråga till dessa tjänster. Till dess sådan utbildning kommit till stånd bör bemyndigandet för Kungl. Maj:t att medge delegation utnyttjas mer re striktivt än vad som förut föreslagits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
61
Tillämpningen av de föreslagna principerna för delegation
För att ge en bild av hur de principer för delegation som beredningen
förordat ter sig i den praktiska tillämpningen har beredningen, efter att ha
inhämtat uppgifter om vissa polismyndighets- och liknande ärenden, angivit
en rad ärenden i vilka polischefens beslutanderätt enligt beredningens me
ning synes kunna överlåtas till lägre polisbefäl. Härvid erinras inledningsvis
om att polisintendent enligt vad beredningen förut framhållit bör äga sam
ma befogenhet som polischef att handlägga polismyndighetsärenden inom
ramen för sitt verksamhetsområde.
Det praktiskt viktigaste området för delegation till annat högre polis
befäl än polisintendent anser beredningen utgöra befogenheten att vara
förundersökningsledare enligt rättegångsbalken. Gällande lydelse av 7 kap.
9 § rättegångsbalken öppnar möjlighet till delegation av denna befogenhet
till sådan befattningshavare i bcfälsstäilning vid polisväsendet, vilken en
ligt sin instruktion äger handla i polischefens ställe. Möjligheten är dock
begränsad till polismästarstäderna och har utnyttjats endast i Stockholm.
Beredningen håller före att det efter polisväsendets omorganisation inte
möter betänkligheter att göra denna delegationsmöjlighet generell för samt
liga polismyndigheter. Som förundersökningsledare i polischefs ställe bör
i första hand kommissarie komma i fråga. Hinder bör dock enligt bered
ningen inte föreligga att i särskilda fall medge delegation av befogenheten
även till förste polis- eller kriminalassistent eller motsvarande polisbefäl.
Beredningen förordar att med befogenhet att vara förundersöknings
ledare skall följa rätt att vidta alla åtgärder, som har samband med för
undersökning i brottmål eller som är av motsvarande slag. Som exempel
nämns ingripanden som är att jämställa med frihetsberövande enligt rätte
gångsbalken, såsom anhållande eller meddelande av reseförbud jämlikt
lagstiftning om utlämning för brott samt omhändertaganden enligt barna
vårdslagen och lagen om nykterhetsvård i avbidan på annan myndighets
beslut.
I övrigt anser beredningen att delegation bör ske till befattningshavare,
vars kompetens lägst motsvarar nuvarande förste polis- eller kriminalassi
stents.
Beredningen erinrar om att anmälningar och underrättel
ser från allmänheten i regel skall kunna utan särskilt författningsstöd
mottas av enskild polisman för vidare befordran till den, som äger vidta
åtgärd med anledning av anmälningen eller underrättelsen. Likaså skall
annan myndighet ålagd anmälnings- eller underrättelseskyldighet anses
fullgjord då anmälningen eller underrättelsen gjorts eller avsänts till polis
myndigheten, oberoende av vilken befattningshavare som mottagit anmäl
ningen eller underrättelsen. Skyldighet för polismyndigheten att göra anmä
62
lan eller lämna underrättelse anses enligt sakens natur åligga den tjänste man hos myndigheten som vidtagit den åtgärd eller fått kännedom om det förhållande, varom anmälan eller underrättelse skall ske. Det är enligt beredningen varken möjligt eller lämpligt att författningsmässigt reglera dessa allmänna principer.
Beträffande ärenden angående tillstånd, förordnanden och liknande ärenden bedömer beredningen territoriell delegation böra ske i följande fall.
1) Ärenden enligt allmänna ordningsstadgan, med undantag dock för vitesförelägganden, samt enligt lokala ordningsstadgor. Beredningen be tonar, att dessa ärenden hör nära samman med arbetsgruppernas första- handsansvar för ordningshållningen inom respektive vaktområden. En kategori ärenden enligt stadgan, godkännande av skjutbana, är inte sär deles frekventa. Med hänsyn härtill och till att särskild expertis erfordras för prövningen av dessa ärenden finner beredningen att de inte lämpar sig för decentraliserad handläggning. I den mån vitesföreläggande blir aktuellt vid delegerad prövning av ärende enligt stadgan, skall ärendets fortsatta hand läggning överlämnas till polischefen eller den som centralt ombesörjer polischefs åligganden.
2) Förordnanden enligt polisreglementet av ordningsvakter för särskilda tillfällen.
3) På polismyndighet ankommande tillståndsärenden jämlikt förord ningen om explosiva varor.
4) Ärenden enligt 47, 51 och 56 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen. 5) Ärenden enligt 12 §, 24 § såvitt paragrafen avser medgivande till ut- skänkning för särskilt tillfälle samt 28 § ölförsäljningsförordningen.
6) Ärenden enligt 3 och 8 §§ förordningen om försäljning av alkoholfria drycker.
De under 5) och 6) upptagna ärendena är, framhåller beredningen, inte så talrika att territoriell delegation i och för sig synes befogad. De är emellertid av samma art som ärendena enligt rusdrycksförsäljningsförord- ningen och bör därför handläggas i samma ordning som sistnämnda ärenden.
7) Ärenden enligt 12, 27, 37 och 69 §§ vägtrafikförordningen. 8) Ärenden angående uttagande av förnödenheter m. m. enligt allmänna förfogandelagen, rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen, civilför svarslagen och allmänna ransoneringslagen. Under de förhållanden, som får antas råda då tillämpning av dessa lagar blir aktuell, bör ingripanden av polisen på orten kunna ske utan omgång.
Delegation av ärenden av nu ifrågavarande slag för central handlägg ning inom polisdistriktet bör enligt beredningens mening kunna komma i fråga i stor omfattning. Beredningen nämner, förutom en rad åtgärder som på grund av särskilda föreskrifter eller eljest är påkallade med anled
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
63
ning av anmälan eller underrättelse till polismyndigheten, bl. a. uppgiften
att pröva fråga om tillstånd, föreskrifter och godkännande enligt 27, 31,
32 och 36 §§ förordningen med vissa bestämmelser angående biografer och
filmförevisning, att handlägga på polismyndighet ankommande ärenden
jämlikt förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods,
att meddela eller vägra tillstånd enligt 11 § butikstängningslagen, att med
dela och vägra tillstånd enligt 1 § förordningen om handel med preventiv
medel samt att meddela tillstånd enligt lotteriförordningen.
Intyg eller bevis om mottagande av handling eller föremål, om
vidtagande av åtgärd eller resultatet av viss åtgärd föreslås skola utfärdas
av den tjänsteman som ombesörjt mottagandet eller åtgärden. I övrigt sägs
territoriell delegation böra ske av rätten att utfärda vandelsintyg och lik
nande intyg, som utfärdas utan särskilt författningsstöd, samt att då an
ledning inte förekommer till anmärkning utfärda lämplighetsintyg enligt
32 och 36 §§ vägtrafikförordningen, 27 § förordningen angående yrkesmäs
sig trafik och 33 § luftfartskungörelsen. Centralt delegerad handläggning
av intygsärenden synes enligt beredningen inte behöva begränsas till vissa
slags ärenden.
Den polismyndighet i ett flertal författningar ålagda uppgiften att b i-
träda andra organ i dessas verksamhet och att göra anmälan till
sådant organ, då förhållande inträffat eller föreligger som bör komma till
organets kännedom, finner beredningen kunna fullgöras av polischefen
underordnad personal utan annat författningsstöd än föreskrift i arbetsord
ning för polisdistriktet.
Beträffande polismyndighet eller polischef i lag ålagd skyldighet att
direkt ingripa mot person eller egendom erinrar bered
ningen om sin förut uttalade uppfattning att ingripanden mot person och
mer omfattande ingripanden mot egendom bör förbehållas polischefen eller
annat polisbefäl med väsentligen motsvarande kompetens. Territoriell dele
gation förordas dock i fråga om rätten att omhänderta körkort jämlikt 35 §
vägtrafikförordningen samt att taga vård om egendom i vissa fall, t.ex.
jämlikt 18: 2 ärvdabalken.
I förevarande sammanhang erinrar beredningen även om sitt tidigare
påpekande om nödvändigheten av att enskild polisman på eget initiativ kan
företa ingripanden mot person eller egendom, då fara är i dröjsmål. Bered
ningen anför, att polisman sålunda bör kunna utan föregående beslut av
behörig tjänsteman gripa och till polisstationen medföra t. ex. alkoholist
som utgör en akut fara för sig eller sin omgivning, även om gripandet sker
på enskild plats, samt utlänning, om det skäligen kan befaras att han av
viker.
I fråga om förpassningar framhålls att arbetsorganisatoriska skäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
64
kan nödvändiggöra att dessa göromåi handhas centralt i polisdistriktet, i allt
fall när fråga är om längre förpassningar.
Annan handräckning samt vissa förpassningar torde enligt
beredningens åsikt med fördel kunna ombesörjas genom försorg av chef
för arbetsgrupp, när åtgärden lokalt väsentligen endast berör arbetsgrup
pens område. Med denna utgångspunkt förordar beredningen att handräck
ning enligt ett stort antal angivna författningsrum skall ombesörjas av
arbetsgrupp. Bl.a. nämner beredningen handräckning jämlikt 4 § lagen
om personundersökning i brottmål, 80 och 82 §§ hälsovårdsstadgan, 89
och 92 §§ livsmedelsstadgan, 27 § epidemilagen, 22 § lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, 5 § tuberkulosförordningen, 9 § epizooti-
lagen, 8 kap. 6 § föräldrabalken, 8 § lagen om förbud för vissa underhålls-
skyldiga att avflytta från riket, 13, 27 samt eventuellt 38 och 56 §§ lagen om
nykterhetsvård, 2 § tullstadgan samt 52 § sjömanslagen.
I anslutning till de uppräknade författningarna framhåller beredningen,
att handräckningen i flertalet fall skall lämnas kommunala myndigheter.
Service- och rationalitetsskäl talar i dessa fall för att handräckningen skall
kunna lämnas omedelbart av den polisiära styrka som är stationerad inom
eller närmast kommunen. Även i övrigt synes det i allmänhet obefogat att
beslut om handräckning meddelas centralt inom distriktet i fall då hand
räckningen lämnas av decentraliserad styrka.
Skyldigheten att lämna biträde med delgivningar bör i allmänhet
delegeras till arbetsgrupp, hävdar beredningen. Härför talar främst samma
skäl som anförts beträffande territoriell delegation av handräckningsären-
den. Central handläggning av delgivningarna synes dock av arbetsorganisa-
toriska skäl motiverad i polisdistrikt med begränsad geografisk utbredning,
då delgivningar genom centralt särskilt avdelad personal torde vara att
föredra. Handläggning av delgivningsärenden bör enligt beredningens upp
fattning kunna delegeras även till tjänstemän med lägre kompetens än förste
polisassistent och motsvarande. Själva delgivningsförrättningen skall själv
fallet liksom nu kunna utföras av alla polismän oberoende av grad.
Utredningar som polismyndighet skall verkställa med anledning
av misstanke om brott utgör led i förundersökning i brottmål och skall
alltså ombesörjas av den som är behörig att vara förundersökningsledare.
Den som utan begränsning äger vara förundersökningsledare bör även vara
behörig att ombesörja sådana utredningar och vidta sådana åtgärder som
äger samband med frågor om misstanke om brottsligt eller liknande för
farande. Hit räknar beredningen t. ex. åtgärder enligt 5 § kungörelsen om
fingeravtryck, 14 § stadgan angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk
undersökning av död människas kropp, kungörelsen om begravningsplat
ser samt gravsättning och eldbegängelse in. in., 20 § lagen om pantlåne
rörelse samt 56 § förordningen om explosiva varor. Vidare bör polischef
eller polismyndighet åliggande uppgifter att företa besiktningar, biträda
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år l'J6v
65
med utredningar, avge yttranden och dylikt i regel handläggas av arbets
grupp, då uppgiften väsentligen har anknytning till arbetsgruppens verk
samhetsområde. Särskilt nämns biträde — vare sig författningsreglerat el
ler ej — åt statliga eller kommunala myndigheter med utredningar i skilda
ärenden, såsom i socialvårds-, nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden.
I övrigt finner beredningen att ärenden rörande besiktningar, utred
ningar och yttranden i stor omfattning torde kunna handläggas för hela
polisdistriktet av annan befattningshavare än polischefen. Avgränsningen
av denna delegation anses lämpligen böra ske så, att delegation må ske i
fall då delegerad handläggning äger rum av ärenden som har betydelse för
eller eljest anknytning till besiktningen, utredningen eller yttrandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
Remissyttrandena
Allmänt
Polisberedningens förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande
vid remissbehandlingen. Sålunda godtas vad beredningen föreslagit beträf
fande polisens uppgifter i det förstatligade polisväsendet och förslaget att
i möjligaste mån skapa ett enhetligt polisinyndighetsbegrepp. Behovet att
inom den nya polisorganisationen i betydande utsträckning avlasta polis
chefen de förvaltningsuppgifter av allmän karaktär som åvilar polismyn
dighet på grund av särskilda stadganden vitsordas i allmänhet i remissva
ren, i vilka också betonas den betydelse decentraliserad handläggning av
polismyndighetsärenden får för allmänheten. Det stora flertalet remiss
organ ansluter sig vidare till beredningens allmänna synpunkter rörande
de grunder efter vilka delegationsfrågor bör avgöras. Vad polisberedningen
anför om tillämpningen av de allmänna grunderna för delegation av polis
myndighets- och polischefsuppgifter har i regel mött invändningar endast
på särskilda punkter, framför allt när det gäller delegation av uppgiften
att vara förundersökningsledare i brottmål och av avgöranden rörande ad
ministrativa frihetsberövanden.
Polisens uppgifter
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget beträffande polisens upp
gifter eller lämnar det utan erinran. I de flesta yttrandena accepteras för
slaget utan närmare kommentarer. Av dem som yttrat sig särskilt i detta
hänseende anför länsstyrelsen i Jämtlands län, att länsstyrelsen delar upp
fattningen att sådana uppgifter, som på grund av särskilda stadganden,
ankommer på polisen, så långt möjligt bör avlastas den. Samtidigt under
stryker länsstyrelsen vikten av att denna avlastning inte sker i ett sam
manhang utan efter hand som förutsättningar finnes föreligga därför.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser det från skilda synpunkter vara
betydelsefullt att polisens uppgifter så långt möjligt fixeras, så att en gräns
3 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101
66
dras mellan polisen och andra organ åvilande skyldigheter. Vad bered
ningen anfört i fråga om polisens huvuduppgift föranleder ingen erinran
från föreningen, som också instämmer i uttalandet om det önskvärda i att
inskränka uppgifter, som åvilar polisen på grund av särskilda stad.ganden
eller hävdvunnet bruk. Enligt polismästaren i Göteborg bör eftersträvas att
avlasta polisen sådana uppgifter i större utsträckning än vad beredningen
föreslagit. Särskilt nämns åtskilligt utredningsarbete i sociala och liknande
ärenden.
Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip att uppgifter, som hittills
åvilat polisen på grund av hävd, upphör att vara polisuppgifter. Förbun
det förutsätter emellertid att detta inte får hindra samarbete mellan po
lisväsendet och de kommunala myndigheterna t. ex. i fråga om alarmbe-
vakning för olika ändamål. Vidare bör handhavandet av de till vissa po
lisstationer inkopplade »tjuvlarmen» inte utan vidare klassificeras som för
polisväsendet främmande uppgifter. Om dessa anläggningar nyttjas med
måtta och tillåts endast i trängande fall, när stora värden står på spel,
torde anläggningarna böra betraktas som viktiga redskap för polisen i dess
verksamhet att förebygga och uppdaga brott.
Även i statskontorets remissvar berörs polisens samarbete med andra or
gan. Hur viktig från allmänna synpunkter den av beredningen särskilt
betonade kontakten mellan polisen och socialvårdens organ än ter sig, kan
enligt statskontorets mening samarbete i det enskilda fallet med annan
myndighet eller enskild sammanslutning vara lika betydelsefull eller kan
ske till och med mera angelägen. Statskontoret föreslår därför, att åläg
gandet för polisen att samarbeta ges ett vidgat innehåll. Statskontoret an
sluter sig till vad beredningen uttalat om polisens befattning med förpass
ningar. För att uttalandet inte skall stanna på papperet krävs emellertid,
understryker statskontoret, att man tar upp till särskild behandling i vil
ken utsträckning organ som har mer eller mindre fortlöpande behov av
handräckningsåtgärder kan ombesörja åtgärderna själva och hur man på
bästa sätt skall kunna disponera dessa organs egna personalresurser för
sådana uppgifter.
Beträffande förpassningar enligt barnavårdslagen hänvisar socialsty
relsen till att en stor del av dessa förpassningar enligt styrelsens råd och
anvisningar skall i första hand ombesörjas av barnavårdspersonal. Sam
tidigt erinrar styrelsen om att rymningsrisken hos ungdomsvårdsskolor
nas klientel är betydande. Det torde emellertid förekomma fall, när poli
sen utnyttjas för förpassning även då direkt behov av polisens malctresur-
ser inte föreligger. Vad angår förpassningar inom nykterhetsvården vits
ordar styrelsen att det förekommer att polisen måste belastas med förpass-
ningsuppgifter även i fall då utnyttjande av dess maktbefogenheter inte
erfordras. Enligt styrelsens mening bör nykterhetsnämnderna i största
möjliga utsträckning själva få utse lämplig person som följeslagare vid
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
67
resa till anstalt eller vid beslut om återhämtande. Det synes önskvärt att
i första hand den i vårdarbetet engagerade personalen bereds möjlighet att
handha förpassningsresorna. I sina råd och anvisningar liksom vid per
sonliga kontakter med nykterhetsnämnderna har styrelsen understrukit
önskvärdheten att nämnderna använder egen personal vid förpassnings-
resor.
Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förslag om utskiftning
på andra organ av magistrats och kommunalborgmästares nuvarande upp
gifter innebär att polisen tillförs ytterligare vissa ärenden. Å andra sidan
leder förslaget till att en del ärenden som åligger polisen i dag överförs
till andra organ.
Lagberedningen påpekar att den omständigheten att polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet skiljs ut till särskilda organisationer givetvis inte får
betyda, att de skall kunna undandra sig att i erforderlig utsträckning sam
verka med varandra eller med andra statliga verksamhetsgrenar. För exe
kutionsväsendets del är det av särskild vikt att liksom hittills kunna lita
till hjälp från polisens sida i fall, då exekutiva förrättningar måste genom
föras med våld. Våra nordiska grannländer har i sin utsökningslagstift-
ning upptagit bestämmelser om polisens skyldighet i detta hänseende, och
lagberedningen kommer under sitt fortsatta arbete att ställas inför frå
gan, om inte liknande regler bör införas i den svenska lagen. Utan att nu
ta ställning till denna fråga understryker lagberedningen att enligt gäl
lande svensk rätt skyldighet för polisen att ingripa i situationer av nyss
angivet slag måste anses föreligga oaktat stöd i uttrycklig lagregel saknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Polismyndighetsbegreppet
Samtliga remissmyndigheter tillstyrker förslaget att begreppet polismyn
dighet skall ges en i möjligaste mån enhetlig innebörd. Betydelsen härav
betonas särskilt av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrel
sen anser emellertid att man på ett tydligare sätt än polisberedningen gjort
bör stryka under att detta begrepp med hänsyn till psykologiska, traditio
nella och organisatoriska faktorer är en positiv terminologisk tillgång, av
särskild betydelse som sammanfattande beteckning på de lokala polisor
ganen i deras maktutövande verksamhet på det icke-polisiära området.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner i likhet med beredningen, att det är
angeläget att polismyndighetsbegreppet får enhetlig innebörd i olika la
gar och författningar, och länsstyrelsen biträder beredningens uttalanden
och förslag i detta hänseende.
För bibehållande av begreppet poliskammare ullalar sig två remissor
gan, nämligen polismästaren i Linköping och föreningen Sveriges polismäs
tare.
68
Kungl. Maj:ts proposition, nr 101 år 196i
Behovet att fördela polischefs uppgifter
Vad polisberedningen anfört rörande behovet av delegation inom polis
väsendet har vunnit anslutning av så gott som alla remissinstanser, bland
dem justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, överståthållaråmbctet, alla hörda läns styrelser, kom
munförbunden samt föreningen Sveriges polismästare och svenska polis
förbundet. Sålunda delar justitiekanslersämbetet polisberedningens uppfatt
ning, att med den föreslagna organisationen av polisdistrikten följer be
hov att decentralisera beslutanderätten i polismyndighetsärenden. Läns
styrelsen i Östergötlands län framhäver att polischefstjänsterna måste or
ganiseras som driftledartjänster och att polischeferna redan av detta skäl
bör avlastas polismyndighetsärenden i största möjliga omfattning. Med
hänsyn till allmänhetens service är det vidare önskvärt, att allmänheten i
samband med indragningen av landsfiskalsdistrikten bereds tillfälle att
utan onödig omgång och besvär få sina polisärenden behandlade på när
maste poliskontor. Liknande synpunkter förs fram av föreningen Sveri
ges polismästare samt av länsstyrelsen i Jämlands län, som finner den fö
reslagna ordningen uppenbart erforderlig. Även länsstyrelsen i Västerbot
tens län uttalar sig i denna riktning. Med hänsyn till de stora avstånden
inom länet får territoriell delegation särskilt stor praktisk betydelse där,
framhåller länsstyrelsen. Även central delegation av beslutanderätt är en
ligt länsstyrelsen värdefull i synnerhet i större polisdistrikt.
En god lösning av delegationsfrågan är en grundläggande förutsättning
för hela polisreformen, i vart fall enligt de huvudlinjer om vilka princip
beslut redan fattats, yttrar svenska stadsförbundet. Förbundet hävdar att
det är delegationstanken som bär upp hela systemet med förhållandevis
stora polisdistrikt och på lämpliga platser stationerade arbetsgrupper. För
att arbetsgrupperna skall framstå som företrädare för lokal service är det
nödvändigt att de alltefter sina kvalifikationer utrustas med befogenhet att
fatta beslut i åtskilliga ärenden. Därtill kommer att delegation är nödvän
dig av rent arbetsmässiga skäl. Svenska kommunförbundet hemställer i
detta sammanhang, att fler arbetsgrupper med polismyndighetsfunktion än
de beredningen föreslagit inrättas i de nordligare län, som trots ökningen
av orter med sådan funktion inom hela landet fått vidkännas betydande
minskning.
En hel del remissorgan, som i övrigt vitsordar behovet av delegation,
bestrider som utvecklas närmare i det följande att något mera påtagligt
behov därav föreligger i fråga om befogenheten att vara förundersöknings-
ledare i brottmål.
En mera allmänt negativ attityd beträffande behovet av delegation i po
lismyndighetsärenden intar föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveri
ges juristförbund. Båda dessa remissorgan bestrider att den föreslagna po
69
lisorganisationen kräver omfattande delegation och att polisbefälet är kom
petent att handha annat än enkla rutinärenden. Nyssnämnda förening anför.
Beredningen åberopar organisatoriska skäl och servicesynpunkter till
grund för sitt förslag. De organisatoriska skälen minskar väsentligt i styrka
av anledningar, som beredningen själv påpekar, exempelvis behovet av upp
lysningar ur centralortens register etc. Servicesynpunkten överdrives en
ligt föreningens mening, enär behovet av personlig kontakt från allmän
hetens sida med den beslutande erfarenhetsmässigt måste bedömas som
ringa.
En strävan vid uppbyggnaden av en ny polisorganisation har, som nyss
berörts, varit att så långt möjligt renodla polisuppgifterna. När det gäller
polismyndighetsärendena leder beredningens förslag till att polisen på fäl
tet ålägges nya uppgifter, som den ej är skolad för och som måste med
föra inskränkningar i möjligheterna att ägna sig åt egentlig polisverksam
het. Beslutanderätten i polismyndighetsärenden bör enligt föreningens me
ning i långt större utsträckning än beredningen föreslår förbehållas polis
cheferna och befattningshavare i polischefskarriären, som besitter erfor
derlig administrativ skolning.
Också Sveriges juristförbund hänvisar till att polischeferna är administ
rativt utbildade och att deras kompetens bör utnyttjas i största möjliga ut
sträckning. Förbundet finner det inte ändamålsenligt eller lämpligt att an
ordna kompletterande utbildning för polismän, som skall handha polis
myndighetsuppgifter. Polismännens arbete bör koncentreras på utredande
och brottsförebyggande verksamhet. I de största polisdistrikten bör enligt
förbundets mening befattningar som polisintendent inrättas för att möj
liggöra att polischeferna avlastas arbetsuppgifter. Delegation av polismyn
dighetsärenden till lägre befattningshavare än poliskommissarie bör ske
endast i undantagsfall. Vad den territoriella delegationen angår anser för
bundet, att sådan bör ske mycket restriktivt. Dylik delegation bör komma
ifråga endast i enklare rutinärenden, där allmänhetens krav på snabbt be
sked är särskilt framträdande. Allmänhetens behov av personlig kontakt
med polischefen i övriga administrativa ärenden finner förbundet som re
gel vara ringa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Uppgiftsfördelningen och grunderna för delegation
Vad polisberedningen anfört rörande uppgiftsfördelningen och grunderna
för delegation av polischefs uppgifter anser justitickanslersämbetet vara
välavvägt och ägnat alt ligga till grund för en framtida ordning på detta
område. Liknande synpunkter förs fram från flera håll vid remissbehand
lingen, som i förevarande hänseende varit övervägande välvillig. En ratio
nell och effektiv polisverksamhet bör kunna åstadkommas, om de tanke
gångar angående delegering och decentralisation, som kommit till uttryck
i betänkandet, blir normgivande för de föreskrifter vilka förutsättes skola
utfärdas av Kungl. Maj :t eller därtill utsedd myndighet, anför stats kon
toret. Med understrykande av att dess prövning inte omfattar konsekven
70
serna av förslagen från rättssäkerhetssynpunkt, tillstyrker kontoret där
för att så sker. Dock ifrågasätts lämpligheten att som särskild grund för
delegation ange att ärendet kan antas väcka större uppmärksamhet.
Överståthållarämbetet finner sig i stort sett kunna ansluta sig till de av
beredningen framförda principiella synpunkterna. Samma huvudsakliga
inställning har bl. a. de hörda länsstyrelserna. Härutöver yttrar länssty
relsen i Östergötlands län generellt, att ärenden i vilka rättssäkerhetssyn
punkter träder särskilt i förgrunden bör handläggas av polischef eller po
lisintendent. Interimistisk åtgärd bör dock i dylika fall kunna vidtas av
polisman oavsett tjänstegrad. I denna riktning uttalar sig också socialsty
relsen. I fråga om central delegation delas beredningens uppfattning av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Territoriell delegation bör enligt
länsstyrelsen omfatta massärenden av enklare beskaffenhet, ärenden i vilka
skyndsamt besked är angeläget samt ärenden rörande service i konkreta
fall åt de kommunala organen. Däremot bör ärenden av mera kvalificerad
art samt ärenden som förekommer endast i ringa omfattning inte dele
geras.
Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län uppstår rätt besvärliga avväg-
ningsproblem i fråga om delegering av beslutanderätt till befattningsha
vare vid arbetsgrupp. Beredningen har här kanske gått väl långt, menar
länsstyrelsen, som anför.
Å ena sidan ter det sig angeläget att tillhandagå allmänheten med god
polisiär service även på andra orter än vederbörande distrikts centralort.
Å andra sidan bör tillses, att dubbelarbete i förhållandet mellan central
expeditionen och arbetsgruppens poliskontor — t. ex. dubbelregistrering —
i möjligaste mån undvikes. Vikt måste även tillmätas en någorlunda en
hetlighet i de avgöranden, som träffas vid arbetsgrupperna. Beredningens
riktlinjer för delegering av polischefsuppgifter till befattningshavare vid
arbetsgrupp ger länsstyrelsen intryck av en ganska långt driven delega
tion. Måhända borde denna begränsas mera än som i betänkandet skett.
Polisens primära uppgift ute på fältet måste dock vara upprätthållandet
av ordning och säkerhet, brottsförebyggande och brottsbekämpande verk
samhet, trafikövervakning och liknande. Man får akta sig för att tillskapa
flera »skrivbordspoliser» än vad som är oundgängligen erforderligt.
Svenska stadsförbundet framför som sin uppfattning att beredningen
vid behandlingen av delegationsfrågan både vid sina överväganden och för
slag av mera principiell art och vid sina mera konkreta ställningstaganden
rörande vilka ärenden som bör bli föremål för delegation stannat för så
dana lösningar, som synes väl ägnade att ge reellt innehåll åt servicesyn
punkten utan att rättssäkerheten eftersätts. Förbundet tillstyrker därför
vad beredningen föreslagit i dessa avseenden. Svenska kommunförbundet
konstaterar med tillfredsställelse, att beredningen för att åstadkomma
bästa möjliga service åt allmänhet och myndigheter strävat efter en långt
gående delegation av polismyndighetsbefogenheter till arbetsgrupperna.
Emot de i betänkandet föreslagna principerna för delegation har förbun
Kungl. Maj.ts proposition nr lOi år 1964
71
det i huvudsak inte något att erinra. Också svenska polisförbundet note
rar med tillfredsställelse att beredningsförslaget torde möjliggöra en mer
rationell arbetsordning i fråga om delegation än den som tillämpas f. n.
Några remissinstanser, som anslutit sig till beredningens allmänna grun
der för bedömningen av delegationsspörsmålen, rekommenderar en för
siktig tillämpning av principerna, i varje fall under inledningsskedet. Hit
hör bl. a. polismästaren i Stockholm, landsfogden i Västerbottens län och
föreningen Sveriges landsfiskaler.
Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förut nämnda förslag
medför att polismyndigheten kommer att i vidgad omfattning få ta befatt
ning med ärenden angående tillstånd att driva handel eller annan näring
och återkallelse av sådana tillstånd. Det är av vikt att handläggningen av
dessa ärenden förbehålls polischefen. Hovrätten för övre Norrland föror
dar att de föreslagna grunderna för delegation får gälla även ärenden som
åläggs polismyndighet om domstolskommitténs förslag genomförs.
Som sagts i det föregående anser föreningen Sveriges stadsfiskaler och
Sveriges juristförbund att delegation bör ske i betydligt mindre omfatt
ning än vad de av beredningen framlagda allmänna grundsatserna för
delegation leder till.
En stor majoritet av remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran
förslaget att delegation principiellt skall kunna ske till lägst förste polis-
eller kriminalassistent eller motsvarande befattningshavare i den nya po
lisorganisationen. Polismästaren i Stockholm föreslår att delegation inom
Stockholms polisdistrikt inte skall få förekomma till lägre befattningsha
vare än kommissarie. Behovet av mer vittgående delegation finns inte där.
Sveriges juristförbund anser att delegation till lägre befattningshavare än
kommissarie bör ske bara i undantagsfall.
I åtskilliga yttranden understryks det nödvändiga i att polispersonal
som skall handlägga polismyndighetsärenden dessförinnan får erforderlig
utbildning. Under denna förutsättning godtar de flesta remissinstanser för
slaget att delegation principiellt skall ske till viss tjänst och inte till viss
tjänsteman. På några håll förordas dock delegation enligt sistnämnda prin
cip.
Statskontoret betonar starkt betydelsen av alt utbildningsfrågorna be
handlas utan dröjsmål. En förutsättning för att förslagen skall kunna ge
nomföras är nämligen att befattningshavarna inom polisen på olika nivåer
fått erforderlig utbildning för de mera ansvarsfulla uppgifter som skall an
förtros dem. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i huvudsak ingen erinran
men påpekar såväl behovet av vidareutbildning av ifrågavarande personal
som vikten av att delegation i det särskilda fallet meddelas endast personal
som klart ådagalagt lämplighet för dessa arbetsuppgifter. Under denna
förutsättning anser länsstyrelsen det lämpligt att delegation sker i största
möjliga omfattning. I yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Holms
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
län biträds beredningens uppfattning att lägre funktionärer än förste polis- eller kriminalassistent inte bör kunna erhålla uppdrag att besluta i polis chef särenden. För att möjliggöra önskvärd territoriell delegation kan det därför bli nödvändigt att ge en arbetsgrupp mer kvalificerad ledning än som eljest skulle varit påkallad. Denna konsekvens bör man vara beredd att ta. En annan lösning i dylika situationer tänker sig länsstyrelsen i Jämtlands län, som ifrågasätter om inte undantag från de uppställda kva lifikationskraven bör kunna göras i de fall, då i en arbetsgrupp med liten personalstyrka plats inte kan beredas för en tjänsteman med angivna kva lifikationer. Länsstyrelsen finner det vidare självklart, att polischefen ge nom delegationen inte betages möjlighet att i vissa fall själv överta hand läggningen och avgörandet av ett ärende liksom att den beslutande skall ha möjlighet att hänskjuta avgörandet i mera svårbedömda ärenden till högre tjänsteman. I sistnämnda hänseende framhåller föreningen Sveriges polismästare betydelsen av att den beslutande har klart för sig möjligheten och ofta lämpligheten att hänskjuta ärenden till eller att i varje fall kon takta överordnad. Särskild uppmärksamhet bör enligt polismästaren i Stockholjji ägnas frågan, i vilken omfattning beslut skall fattas efter före dragning samt vilka befattningshavare som får tagas i anspråk som före dragande. Det anses angeläget att föredragning i regel sker i förvaltnings ärenden.
Svenska kommunförbundet utgår från att de förste polis- och kriminal assistenter som blir högsta befäl inom de olika vaktområdena så snart som möjligt får erforderlig kompletterande utbildning, och svenska polisför bundet poängterar att den utbildning, som anses erforderlig för att delega tion skall kunna ske i önskad omfattning, bör planläggas i god tid och genomföras före förstatligandet. Sistnämnda förbund förutsätter att det redan under hösten 1964 bör vara känt vilka polismän som kan komma i fråga för att erhålla nu avsedda tjänster.
Den förordade principen att rätten att besluta i polischefens ställe skall förenas med viss tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt inne har tjänsten är enligt Sveriges juristförbunds mening oriktig. Stor hänsyn måste tas till polismannens kompetens och personliga kvalifikationer. Om en polisman inte har den administrativa kunskap och erfarenhet som krävs för handläggning av polismyndiglietsärenden, skall sådana ärenden inte heller delegeras till honom. Som förut sagts anser förbundet det inte vara ändamålsenligt eller lämpligt att anordna kompletterande utbildning för polismän som skall handha polismyndighetsuppgifter.
Också föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om det inte vore lämpligare att beslutanderätten knöts till viss befattningshavare på viss tjänst. Härigenom skulle frågor om lämplighet och utbildning i varje sär skilt fall kunna prövas och möjlighet öppnas för polischefen att lämna dele gation inom ramen för Kungl. Maj :ts och rikspolisstyrelsens ställningsta ganden. Föreningen betonar vidare att det är betydelsefullt att tillräcklig
73
och lämplig arbetskraft avdelas för att åstadkomma och kontinuerligt upp
rätthålla verksamhetskartotek och andra anordningar för upplysning om
vägledande avgöranden i olika slags ärenden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
Prövningen av frågor om delegation m. m.
Förslaget att Kungl. Maj :t skall ange ramen för i vilken omfattning dele
gation får ske och vilka befattningshavare som får komma i fråga för att
besluta i polismyndighetsärenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser. I anslutning härtill anför emellertid statskontoret
att det bör övervägas om man inte direkt i författning kan slå fast på vilka
områden och i vilka frågor delegation får beslutas. I yttrandet heter det.
Beträffande delegationsprövningen föreslås, att denna skall anförtros åt
regeringen men att underordnad myndighet skall kunna få bemyndigande
att bestämma hur de av regeringen meddelade delegationsreglerna skall till-
lämpas inom varje polisdistrikt. Det förefaller statskontoret som om genom
en sådan reglering regeringen kommer att belastas med delegationsfrågor i
större utsträckning än som de enskilda fallen motiverar. Det förtjänar enligt
statskontorets mening att ytterligare övervägas, huruvida man inte direkt i
författning kan ange på vilka områden och i vilka frågor delegation må
beslutas åtminstone av rikspolisstyrelsen.
Tillämpningen av de uppställda grundsatserna
I sina allmänna uttalanden om tillämpningen av de
föreslagna principerna för delegation ställer sig remiss
instanserna i allmänhet positiva till vad polisberedningen anfört i detta
hänseende. På flera håll antyds emellertid att någon mer djupgående gransk
ning inte kunnat göras av betänkandet i denna del. Till dem som i stort
sett funnit beredningens synpunkter godtagbara hör bl. a. justitiekanslers-
ämbetet, statskontoret, de hörda hovrätterna, länsstyrelserna utom länssty
relsen i Göteborgs och Bohus län samt kommunförbunden. Svenska kom
munförbundet framhäver särskilt, att rikspolisstyrelsen måste se till att
delegation sker i minst den omfattning som skisserats i betänkandet.
I några av de nyss nämnda remissvaren, bl. a. yttrandet från länsstyrelsen
i Östergötlands län, påpekas att delegationens omfattning hänger samman
med vilken utbildning personalen skall få. Innan utbildningsfrågorna lösts
är det därför svårt att ta ställning i saken. Samma anmärkning gör för
eningen Sveriges landsfiskaler, som helt allmänt rekommenderar att delega
tion sker med försiktighet.
I en del yttranden förordas en mer restriktiv tillämpning av delegations-
möjligheterna än vad beredningen skisserat. Sålunda hyser föreningen
Sveriges stads fiskaler en avvikande mening beträffande lämpligheten av en
så vidsträckt delegation av polismyndighetsärenden som beredningen före
slår. Föreningens inställning hänger samman med föreningens förut redo
visade åsikter om behovet och lämpligheten helt allmänt av att kunna dele-
3*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101
74
gera polischefs uppgifter till underordnad polispersonal. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser, liksom landsfogden i länet, att överarbet-
ning måste ske av beredningens förslag rörande vilka konkreta ärende
grupper som skall kunna delegeras. För ett definitivt ställningstagande till
detta spörsmål krävs en mer djupgående analys än den beredningen preste
rat i sina på denna punkt ganska summariska ställningstaganden. Enligt
Sveriges juristförbund bör vissa grupper av ärenden helt undantas från
delegation.
På särskilda punkter har i åtskilliga remissvar gjorts bedömningar vilka
mer eller mindre avviker från beredningens. Vad som här främst tilldragit
sig intresse vid remissbehandlingen är frågan om delegation av åliggandet
att vara förundersökningsledare i brottmål.
Polisberedningens uppfattning, att polismyndighets befogenheter enligt
rättegångsbalken att vara förundersökningsledare bör kunna delegeras till
lägst kommissarie eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent,
föranleder ingen erinran från statskontoret, länsstyrelserna i Västmanlands,
Jämtlands och Västerbottens län, kommunförbunden, föreningarna Sveri
ges polismästare, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, svenska
polisförbundet, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, de polismästare,
som yttrat sig, utom polismästaren i Linköping, samt de länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler från vilka yttranden föreligger.
En del remissmyndigheter har inte i och för sig erinran mot beredningens
förslag men anser försiktighet motiverad. Särskilt framhålls i dessa utlå
tanden att förbehåll bör göras beträffande befogenheten att använda tvångs
medel. Dessa synpunkter kommer till uttryck i det utlåtande som avgivits
av justitiekanslersåmbetet. Ämbetet erinrar till en början om att ändring ej
avses skola ske av bestämmelsen i 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Att i enkla
mål poliskommissarie såsom förundersökningsledare inleder och fullföljer
förundersökning synes enligt ämbetet knappast böra möta någon prin
cipiell invändning. Det torde också kunna godtas, att dylik befogenhet ges
åt polisbefäl i förste polisassistents eller förste kriminalassistents ställning
— särskilt i sådana fall då vederbörande befattningshavare har den högre
personliga kompetens som följer av genomgången kommissariekurs vid
polisskola. I själva verket torde polisbefäl i berörda grader redan nu i stor
utsträckning, utan att formellt inneha ställning som förundersöknings
ledare, rent faktiskt fungera som sådan i enkla mål. Vad gäller mål som
inte är av enkel beskaffenhet synes det ämbetet mer tveksamt, hur långt ner
delegation bör få ske. Hänsynen särskilt till den enskildes rättssäkerhet stäl
ler i sådana mål ofta stora krav på kunskaper, erfarenhet och beprövat om
döme hos förundersökningsledaren och gör enligt ämbetets mening, att i
nu avsedda fall stor återhållsamhet är påkallad. Sålunda synes delegation
i dessa fall i regel inte böra ske utan att väsentliga förbehåll görs i fråga
om befogenheten att använda tvångsmedel.
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964
75
I huvudsak motsvarande inställning har hovrätten för övre Norrland.
Befogenhet att som förundersökningsledare ingripa med tvångsmedel enligt
rättegångsbalken bör enligt hovrättens mening under inga förhållanden
tillkomma lägre polisbefäl än kommissarie. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län bör rätt att använda tvångsmedel inte heller tillkomma
kommissarie.
Delegation av polismyndighets befogenheter som förundersökningsledare
till lägre polisbefäl än kommissarie avstyrks av överståtliållarämbetet, läns
styrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt landsfogden i Väster
bottens län. Domstolskommittén ifrågasätter lämpligheten att delegera
dessa befogenheter till lägre polisbefäl än kommissarie.
Än mer avvisande ställer sig riksåklagarämbetet, som i princip motsätter
sig delegation av ifrågavarande uppgifter till personal under polisintendents
grad. I Stockholm anses dock delegation kunna ske till kommissarie, efter
som där gäller den regeln att ledningen av förundersökningen skall övertas
av åklagaren om det blir aktuellt att använda tvångsmedel. Motsvarande an
ses kunna gälla i andra stora städer. I övrigt sägs behov av delegation inte
föreligga på detta område. Förundersökning är i allmänhet inte erforderlig
beträffande brott på vilka inte kan följa svårare straff än böter. Detta med
för att polisutredning i mycket stor omfattning kan ske utan att någon be
fattningshavare vid polisen formellt står som undersökningsledare. I huvud
sak motsvarande ståndpunkt intar förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göte
borg och Malmö.
Helt negativt till att polischef avlastas sina uppgifter som förundersök
ningsledare ställer sig Sveriges juristförbund. Förbundet hävdar bestämt
att ansvaret för förundersökningen bör åvila juridiskt skolad befattnings
havare.
I flera remissvar kopplas frågan om delegation från polischef till under
lydande polisbefäl av förundersökningsledningen samman med den i be
redningens betänkande inte berörda frågan om gränsdragningen mellan
polismyndighets och åklagares befattning med förundersökningsuppgif
terna. I allmänhet förordas i dessa yttranden att åklagaren alltid skall in
träda som förundersökningsledare i stället för polismyndigheten så snart
fråga uppkommer att använda tvångsmedel. Riksåklagarämbetet anför
härom.
Skulle delegation i av beredningen föreslagen omfattning anses böra
komma till stånd bör i vart fall den regeln gälla, att ledningen av förunder
sökningen skall övergå till åklagaren så snart fråga blir om anhållande,
reseförbud eller därmed jämförliga straffprocessuella tvångsmedel. Infö
rande av en sådan regel bär först under senare tid aktualiserats. I RB 23: 3
i dess tidigare lydelse stadgades nämligen att åklagaren skulle övertaga led
ningen av förundersökningen så snart någon skäligen kunde misstänkas för
brottet eller det eljest av särskilda skäl funnes påkallat. Genom lagstiftning
som trätt i kraft den 1 januari 1958 har lagrummet fått sin nuvarande ly
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
76
delse, som innebär, att —- även sedan skälig misstanke riktats mot viss per son — polismyndigheten kan bibehålla ledningen av förundersökningen om saken är av enkel beskaffenhet. Ändringen föranleddes av de särskilda stor- stadsförhållandena. Såsom framgår av yttrandet från statsåklagaren i Stock holm gäller därstädes den föreskriften beträffande alla brottsfall, sålunda även de av enkel beskaffenhet, att förundersökningen utan dröjsmål skall överlämnas till åklagaren bl. a. i de fall, då fråga är om »anhållande, över vakning såsom ersättning för häktning, reseförbud, kvarstad, skingrings- förbud, kvarhållande av försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, telefonavlyssning eller sådan husrannsakan, som omförmäles i 28 kap. 4 § första st. andra punkten rättegångsbalken».
Den nu angivna begränsningen bör enligt ämbetet lämpligen gälla gene rellt. Ämbetet anser det emellertid inte tillfyllest att föreskrifter om dylik begränsning utfärdas i administrativ ordning. Ämbetet ifrågasätter om inte bestämmelser därom borde införas i rättegångsbalken.
Till förmån för begränsning av polismyndighets befattning med förunder sökning i brottmål enligt det nyss sagda uttalar sig också bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, förste stadsfiskalerna i
Stockholm och Göteborg samt föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening betonar att behov föreligger av en klar gränsdragning mellan enkla mål, i vilka förundersökningen kan ledas av polismyndighet, och mål i vilka åklagaren skall vara förundersökningsledare. Till enkla mål bör enligt för eningens åsikt uppenbarligen inte hänföras sådana i vilka förekommer fråga om användning av tvångsmedel mot person och regelmässigt inte heller så dana, i vilka anledning till tvångsåtgärder av annat slag föreligger. I sådant mål skall åklagaren alltså kopplas in. Eftersom någon ändring i rättegångs balkens bestämmelser i fråga om åklagarens ställning som förundersök ningsledare enligt direktiven inte är åsyftad och inte heller föreslagen av beredningen, saknas varje anledning att delegera polismyndighets funk tioner som förundersökningsledare i den utsträckning beredningen före slagit.
Beredningens förslag rörande delegation av polischefens beslutanderätt i ärenden angående administrativa frihetsberövanden och liknande ärenden har i remissvaren i stort sett bedömts efter samma nor mer som uppställts beträffande ingripande med tvångsmedel under för undersökning i brottmål.
Överståthållarämbetet och svenska polisförbundet påpekar i detta sam manhang att viss delegation av ingripanden mot sinnessjuka kan ske enligt gällande stadgande i 5 § sinnessjuklagen. Behov av sådan delegationsrätt torde vara ofrånkomlig. Enligt överståthållarämbetet bör delegation ske till kommissarie i de större städerna, medan svenska polisförbundet allmänt ifrågasätter om inte delegation bör ske till kommissarie eller i dennes ställe till jourhavande befäl eller annan polisman, som efter delegation tillagts beslutanderätt inom arbetsgrupp.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
77
I fråga om övriga ärenden som beredningen berört i sitt betän
kande har det övervägande antalet remissmyndigheter ingen erinran. Ut
över de allmänna invändningar, som några remissorgan enligt vad som redo
visats i det föregående gjort mot beredningens förslag i denna del, föranle
der förslaget erinringar endast beträffande vissa slag av ärenden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
Departementschefen
Polisens huvuduppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och
säkerheten i samhället. Därutöver har polisen på grund av särskilda stad-
ganden i lagar och författningar en mångfald uppgifter av skilda slag inom
olika områden för allmän förvaltning. Främst rör det sig om att göra och
motta anmälningar och underrättelser, att göra ingripanden mot person
eller egendom, att verkställa förpassningar och delgivningar samt lämna
annan handräckning, att meddela tillstånd och godkännanden, att utfärda
intyg av allehanda slag samt att verkställa avsyningar och besiktningar. Slut
ligen anses vissa uppgifter åligga polisen på grund av hävd. Ledningen av
den polisiära verksamheten inom polisdistrikten utövas av polischefen.
Flertalet uppgifter av förvaltningsnatur åvilar polismyndigheten, varmed
i regel förstås polischefen. Vissa möjligheter föreligger att överlåta polis
chefens lednings- och polismyndighetsuppgifter på underställd polisperso
nal, men dessa möjligheter är begränsade.
Polisväsendets förstatligande leder inte i och för sig till att polisens upp
gifter behöver ändras på mera väsentliga punkter. Däremot gör den genom
gripande omorganisation av polisväsendet, vilken enligt statsmakternas
1962 fattade principbeslut skall ske i samband med förstatligandet, att
ändrad handläggning av polisiära ärenden bör övervägas. Sålunda uttalades
i anslutning till principbeslutet bl. a., att befogenhet att handlägga polis-
myndighetsärenden borde med hänsyn till den förutsatta minskningen av
antalet polisdistrikt kunna delegeras på polischefen underställd polisperso
nal. Uppdraget att närmare utreda dessa och andra frågor angående polis
väsendets omorganisation har lämnats åt polisberedningen, som nu lagt
fram förslag i dessa hänseenden. På grundval av förslagen har förut denna
dag på min föredragning beslutats proposition till riksdagen angående orga
nisationen av polisväsendet m. m. Förslaget innebär hl. a. att antalet polis-
chefsdistrikt och därmed även antalet polischefer reduceras från omkring
380 till 119. Med utgångspunkt i 1962 års principbeslut har beredningen vi
dare lagt fram förslag rörande polisens uppgifter och handläggning av po
lischefs åligganden. Förslaget syftar hl. a. till att bereda möjlighet till
ganska omfattande fördelning och decentralisering av denna handläggning.
Vid remissbehandling har förslaget på det hela taget vunnit anslutning.
Vad först angår polisens uppgifter finner jag i likhet med polis-
beredningen självfallet alt huvuduppgiften alltjämt skall vara alt upprätt
78
hålla allmän ordning och säkerhet. Att i korthet ange det konkreta inne
hållet i denna bestämning är knappast möjligt. Inte heller finner jag det
lämpligt att genom noggrann avgränsning av uppgiften försvåra en fort
löpande anpassning av polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens
upprätthållande till den ständiga förändring som samhällsbilden undergår.
Huvuduppgiften bör omfatta vad som anges i gällande polisinstruktion,
nämligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säker
heten eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erfor
derliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest kränkts samt att i
övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. I sin verk
samhet bör polisen samarbeta med andra myndigheter och med enskilda.
Detta samarbete har sin kanske största betydelse i det brottsförebyggande
arbetet, varvid det särskilt bör åligga polisen att hålla nära kontakt med de
socialvårdande organen, främst barnavårds- och nykterhetsnämnderna, och
underrätta sådana organ om förhållanden som kan föranleda åtgärder från
deras sida. Till den brottsförebyggande polisverksamheten hör enligt min
mening också bl. a. den befattning som polisen f. n. tar med alarmanord-
ningar, vare sig kommunala eller enskilda. Vidare måste huvuduppgiften
anses omfatta hjälpverksamhet mot enskilda vid olyckshändelser, sjukdom
och i liknande situationer samt spaning och efterlysning beträffande för
svunna personer, vilka uppgifter hittills ansetts åligga polisen på grund av
hävd. Övriga uppgifter som nu åligger polisen på grund av hävd utgörs vä
sentligen av olika biträdessysslor åt kommunala organ. Dessa sysslor bör
inte längre åligga polisen annat än då polisiär handräckning erfordras.
De flesta uppgifter som polisen har på grund av särskilda stadganden är
av den natur att de kräver polisens medverkan eller eljest lämpligen hand
läggs av polisiär myndighet. Häri ligger ett värde även såtillvida, att poli
sen till gagn för verksamheten i övrigt upprätthåller nära kontakt med all
mänheten. Uppgifternas mångfald medför emellertid samtidigt svårigheter
för polisen att tillfredsställande ombesörja huvuduppgiften. Med hänsyn
härtill har strävan på senare tid varit att inte belasta polisen med andra
uppgifter än sådana som har direkt anknytning till polisens primära verk
samhet eller kräver användning av polisiära maktmedel. Åtgärder har vid
tagits för att befria polisen från åligganden som inte är av sådan art. Av
stor betydelse är här det förslag att avlasta polisen en stor del av de f. n.
betungande förpassningsuppgifterna, vilket lagts fram i den förut nämnda,
denna dag beslutade propositionen till riksdagen. Jag delar beredningens
och remissinstansernas mening att strävandena att renodla polisens upp
gifter på grund av särskilda stadganden bör fullföljas. Givetvis kan sådan
renodling inte genomföras på en gång utan först efter hand som förut
sättningarna därför är för handen.
På landsbygden ingår i polisens uppgifter att biträda vid åtgärd i ut-
sökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan hand
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
79
räckning. Dessa exekutiva uppgifter skall inte åligga polisen, sedan en
från polisen fristående exekutiv organisation vid förstatligandet skapats i
enlighet med 1962 års principbeslut. I detta sammanhang vill jag emellertid
med anledning av påpekande i lagberedningens remissyttrande framhålla,
att polisen givetvis liksom hittills skall vara skyldig att lämna handräck
ning åt de exekutiva organen, när exekutiva förrättningar måste genom
föras med våld.
Jag förordar att polisens uppgifter efter polisväsendets förstatligande be
stäms enligt de grunder jag nu angivit. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t
att utfärda närmare bestämmelser i ämnet i den mån bestämmelser inte
redan finns.
Begreppet polismyndighet har f. n. skiftande innebörd i
olika författningar. Främst avses därmed de rent polisiära organen, läns
styrelse och polischef, i deras utövning av ledningen av verksamheten för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I åtskilliga särskilda stad-
ganden åsyftas med polismyndighet magistrat, kommunalborgmästare, po
liskammare och lokal polischef. De flesta författningar, i vilka begreppet
förekommer, innehåller dock inte någon definition. För dessa fall sägs i
lagen om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, att polismyndig
hets uppgifter skall fullgöras i stad med poliskammare av denna och i övriga
delar av riket av polischefen i orten.
Polisberedningen har med instämmande av samtliga remissinstanser
förordat att polismyndighetsbegreppet om möjligt ges enhetlig innebörd.
Jag ansluter mig till denna målsättning. Sålunda föreslår jag att med polis
myndighet alltid skall avses polischefen i orten, om annat inte framgår av
den författning där begreppet förekommer. Poliskammarinstitutionen skall
alltså inte finnas kvar. I sak innebär detta knappast någon förändring, efter
som polischefen principiellt är ensam ledamot och beslutande i poliskam
maren. Vidare vill jag erinra om att i den förut nämnda, denna dag beslu
tade remissen till lagrådet föreslagits, att åtskilliga ärenden som magistrat
eller kommunalborgmästarc f. n. har att handlägga såsom polismyndighet
skall från och med den 1 januari 1965 ankomma på polismyndigheten med
den innebörd detta begrepp har enligt polismyndighetslagen. Genomförs
förslaget samt de författningsändringar i övrigt som avses komma att före
slås i anslutning därtill, synes återstå endast ett fåtal författningar, i vilka
begreppet polismyndighet avser annan än polischefen. I det följande kom
mer jag att föreslå att specialregleringen av polismyndighetsbegreppet i en
del sådana författningar upphävs. I andra författningar kan ändring ske i
administrativ väg. Förutsättningar föreligger alltså att nu ge polismyndig
hetsbegreppet en i huvudsak enhetlig innebörd. Med hänsyn till den om
fattning i vilken begreppet använts kan det dock inte uteslutas, alt special
reglering förekommer i ytterligare någon författning.
Vad angår behovet av vidgade möjligheter till d e 1 e-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
80
gation av polischefs uppgifter vill jag erinra om att Kungl. Maj :t jäm likt polismyndighetslagen äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som ankom mer på polischefen såsom polismyndighet. Av lagens förarbeten framgår att stadgandet tillkommit närmast för att möjliggöra delegation av enkla, ofta återkommande ärenden i köpingar och andra orter på landsbygden, i vilka inte polischef men väl annan kvalificerad polisman är stationerad. Delegationsmöjligheten synes inte ha utnyttjats.
Såväl från polisberedningens som från de flesta remissinstansernas sida har framhävts, att den nya polisorganisationen nödvändiggör omfattande delegation av polismyndighctsärendenas handläggning till lägre polisbefäl än polischefen. Härför har åberopats såväl att arbetsorganisatoriska skäl nödvändiggör en fördelning av polischefs åligganden på flera befattnings havare som att decentralisering av handläggningen behövs för att till godose berättigade krav från allmänheten att inte få sämre möjligheter än nu att komma i kontakt med den som avgör dessa ärenden. Också för egen del anser jag, att frågan om delegation av dessa ärenden kommer i ett nytt läge till följd av polisväsendets omorganisation. Erfarenheterna från redan nu stora polischefsdistrikt visar, att det inte är en uppgift för en enda man att dels planlägga och leda den operativa polisverksamheten, dels ensam pröva och avgöra alla förekommande polismyndighetsärenden. Fördelning av uppgifterna blir nödvändig av arbetsorganisatoriska skäl. Härigenom torde handläggningen i regel även kunna ske snabbare, vilket är av stor vikt i dessa ärenden, som ofta angår enskildas personliga eller ekonomiska angelägenheter. Av sistnämnda skäl är det vidare önskvärt att ärendenas handläggning decentraliseras inom polisdistrikten, något som har starkt betonats från kommunernas sida. Den personliga kontakten mel lan den sökande allmänheten och den beslutande har om inte formellt så dock reellt ofta betydelse för ärendenas prövning och avgörande. I vart fall torde den enskilde i många fall känna behov av att personligen lägga fram sina skäl för den som avgör ärendet. Möjlighet till personlig kontakt skapar härvid förtroende för att avgörandet sker med hänsyn tagen till alla före liggande omständigheter. Vad nu sagts om handläggning av ärenden som ankommer på polischef såsom polismyndighet äger i allt väsentligt tillämp ning även beträffande polischefs övriga åligganden. I detta hänseende före ligger enligt polisreglementet möjlighet för polischefen att på lägre polis befäl överlåta uppgifter som åligger honom på grund av bestämmelser i administrativa författningar, dock endast i den mån medgivande därtill lämnats i hans instruktion.
Jag förordar alltså att möjlighet att fördela och decentralisera prövning och avgörande av ärenden, som ankommer på polischef, skall föreligga i den utsträckning som är erforderlig för att skapa rationell arbetsorganisa tion och tillgodose allmänhetens intressen och som är lämplig med hänsyn till de förekommande ärendenas art.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
81
När det gäller att ange de allmänna grunder efter vilka
delegation bör ske framhåller beredningen att ärenden, i vilka kra
vet på rättssäkerhet är särskilt framträdande, bör förbehållas handlägg
ning av polischefen eller polisbefäl med motsvarande kvalifikationer. 1 ill
sådana ärenden hänför beredningen tvångsingripanden mot person och mera
omfattande tvångsingripanden i fråga om egendom samt ärenden som rör
rätt att driva handel eller näring eller anordna allmän sammankomst eller
som angår någons medborgerliga förtroende eller eljest är av särskild be
tydelse för den enskilde. Handläggningen av andra ärenden bör enligt bered
ningen decentraliseras, när fråga är om vanligt förekommande ärenden med
anknytning till lokala förhållanden, samt i övrigt kunna anförtros polis
chefen underställd befattningshavare på distriktets centralort, om det är
motiverat av arbetsorganisatoriska skäl. Bland ärenden som i regel lämpar
sig för decentraliserad handläggning nämner beredningen bl. a. ärenden som
kräver uppmärksamhet endast från lokal ordnings- och trafiksynpunkt,
ärenden rörande biträde åt kommunala organ, t. ex. hälsovårdsnämnd, intyg
om personer eller förhållanden inom lokalvaktomrade samt ärenden som
grundar sig på besiktning eller eljest på personlig kännedom om förhållan
den där. Vid remissbehandlingen har beredningens synpunkter på de flesta
håll bedömts vara välawägda och ägnade att läggas till grund för en fram
tida ordning. Jag förordar också för min del att de av beredningen angivna
grunderna skall tjäna till ledning vid prövningen av i vilken omfattning
delegation skall ske.
En olägenhet vid all decentralisering är att risk föreligger att enhetlig
heten i avgörandena går förlorad. Av intresse i detta sammanhang är i vil
ken utsträckning polischefen äger ingripa i den underordnades handlägg
ning av polischefs uppgifter. I fråga om polisledningsuppgifter finner jag
i likhet med beredningen uppenbart, att polischefen har obegränsad rätt
att ge bindande direktiv och att han kan rätta eller ändra beslut, som han
anser oriktiga eller olämpliga. Polismyndigheten är emellertid ofta första
instans i förvaltningsprocess. I dylika fall kan polischefen varken meddela
generella direktiv för underordnads handläggning av polismyndighetsären-
den eller förmå den underordnade att i konkreta fall besluta på visst sätt.
Polischefen torde dock vära oförhindrad att själv överta handläggningen av
delegerade ärenden, vilket dock torde böra ske endast i särskilda fall. Jag
delar vidare beredningens åsikt, som inte mött invändningar vid remissbe
handlingen, att polischefen kan och bör genom råd, upplysningar och på an
nat sätt verka för att polisbefäl, som har att handlägga polismyndighets-
ärenden, blir förtrogna med gällande bestämmelser och deras tillämpning.
Mera framträdande risker för oenhetlighet i avgörandena torde på detta sätt
bli undanröjda.
Det sist sagda aktualiserar frågan om kvalifikationerna hos
polisbefäl som skall fullgöra polischefs uppgifter.
För polischefstjänst skall enligt förslag i prop. 1964: 100 framdeles krävas
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
82
antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig juridisk examen, kompletterad med straffrätt, eller begränsad studentexamenskompetens jämte en på den polisiära verksamheten inriktad juridisk utbildning. Dess utom skall krävas särskild teoretisk och praktisk utbildning under en polis chefskurs samt viss praktisk tjänstgöring.
Jag har nyss förordat att ärenden i vilka rättssäkerhetskravet särskilt trä der i förgrunden skall handläggas av polischefen själv eller polisbefäl med motsvarande kvalifikationer, varmed jag främst åsyftar polisintendenter, som i den nya polisorganisationen skall ha polischefskompetens. Beträf fande kvalifikationerna hos befattningshavare som anförtros prövning och avgörande i andra på polischef ankommande ärenden har polisberedningen med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet föreslagit att delegation till lägre tjänsteman än förste polis- eller kriminalassistent inte bör komma i fråga. För tjänst som förste polis- eller kriminalassistent krävs f. n., förutom vanlig konstapelsutbildning, att ha genomgått assistentklassen i statens po lisskola samt i regel att ha tjänstgjort någon tid som polisbefäl. Från remissinstansernas sida har väsentliga erinringar i allmänhet inte riktats mot förslaget, men på många håll har framhållits att utbildningsfrågan måste lösas både på längre sikt och för de tjänstemän som omedelbart efter den 1 januari 1965 skall handlägga polismyndighetsärenden. Be redningens förslag är även enligt min mening välgrundat. Spörsmålen om den framtida polisutbildningen utreds f. n. av 1962 års polisutbild- ningskommitté. I utredningsuppdraget ingår bl. a. att beakta behovet av utbildning för polismän som i polischefs ställe skall fatta beslut i polis myndighetsärenden samt att lägga fram förslag angående anordnande av kompletterande utbildning redan före förstatligandereformens ikraftträ dande. I sistnämnda hänseende har kommittén i promemoria den 29 janu ari 1964 föreslagit, att ett kompendium, innefattande bl. a. författnings bestämmelser rörande uppgifter som skall kunna delegeras och kommentar till bestämmelserna samt lämpliga blanketter, utarbetas och utdelas till polisbefäl som i den nya polisorganisationen skall fullgöra sådana uppgif ter. På grundval av kompendiet skall enligt förslaget kompletterande munt lig undervisning anordnas länsvis under slutet av hösten 1964. Promemorian remissbehandlas f. n. Tillfredsställande möjligheter att tillgodose behov av kompletterande utbildning redan före förstatligandet synes alltså före- ligga.
Med utgångspunkt i sina allmänna överväganden har polisberedningen lämnat en utförlig redovisning av ärenden som beredningen funnit lämpligen böra delegeras. Beredningens ställningstaganden har på det hela taget gillats av remissinstanserna. På särskilda punkter har dock rests invändningar. Ett fåtal remissorgan tar mera generellt avstånd från beredningens synpunkter och hävdar, att delegation bör ske i långt mindre utsträckning än beredningen räknat med.
Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 196b
83
Beredningens redovisning omfattar ett stort antal polismyndighets-
ärenden av olika slag, bl. a. åtskilliga tillståndsärenden, som rör allmän
ordning och säkerhet, flertalet intygs-, handräcknings- och delgivnings-
ärenden samt besiktningar, utredningar och yttranden. Enligt beredningen
bör handläggningen av en stor del av de redovisade ärendena decentraliseras
till de utstationerade arbetsgrupperna inom polisdistriktet. Särskilt avses
här ärenden med anknytning till förhållandena inom arbetsgrupps vakt-
område. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter beredningen
sålunda anfört.
Beträffande ärenden av ingripande betydelse för den enskilde kan emel
lertid övervägas att införa begränsning av delegationsrätten. Med denna ut
gångspunkt skall jag på ett par punkter i detta sammanhang närmare gå in
på delegationsfrågans bedömning vad gäller särskilda ärenden.
En fråga som väckt särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen är
fullgörande av polismyndighets uppgifter som förundersökningsledare i
brottmål. Förundersökning i brottmål syftar till att klarlägga, vem som
skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl föreligger för
åtal mot honom, samt att bereda målet för huvudförhandling. Under för
undersökningen kan olika tvångsåtgärder vidtas mot den misstänkte. Be
slut härom fattas i åtskilliga fall av förundersökningsledaren. Förunder
sökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Om saken inte är av
enkel beskaffenhet skall ledningen av förundersökning som inletts av
polismyndighet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan miss
tänkas för brottet. Polisberedningen har ansett, att polismyndighets be
fogenhet att leda förundersökning bör kunna delegeras till lägst kommis
sarie eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent, samt hän
visat till att vissa möjligheter till sådan delegation föreligger redan f. n.
enligt rättegångsbalken. Från remissinstansernas sida har man i allmän
het godtagit beredningens ställningstagande endast under förutsättning, att
förundersökningsledningen överlämnas till åklagaren så snart fråga upp
kommer att vidta tvångsåtgärder. I själva verket torde beredningens ställ
ningstagande leda till i huvudsak samma resultat som remissinstansernas,
eftersom ett mål, i vilket fråga uppkommer att ingripa med tvångsmedel, i
regel inte längre kan anses vara av enkel beskaffenhet, varför förunder
sökningsledningen enligt det förut sagda skall överläs av åklagaren. När
mare bestämmelser i detta hänseende torde liksom hittills böra meddelas
i anslutning till rättegångsbalken. Under dessa förhållanden anser jag be
hov inte föreligga att särskilt begränsa möjligheterna till delegation av upp
giften som förundersökningsledare. Självfallet bör delegation till lägre po
lisbefäl än kommissarie förekomma endast i mål av genomgående enkel
beskaffenhet.
Bland övriga för den enskilde mera betydelsefulla polismyndighetsupp
gifter är polismyndighets befogenhet enligt särskilda stadganden att besluta
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
om administrativa frihetsberövanden av särskild vikt från rättssäkerhets synpunkt. Detta gäller bl. a. beslut om frihetsberövanden jämlikt lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen samt sådana beslut om frihets berövanden, som är att jämställa med ingripande med tvångsmedel enligt rättegångsbalken, t. ex. anhållande eller reseförbud enligt lagstiftningen om utlämning för brott. Hit hör även ansökan enligt sinnessjuklagen om tvångs- intagning på mentalsjukhus. Beträffande dylika beslut föreslår jag, att delegationsmöjligheten uttryckligen begränsas såtillvida, att besluten får fattas i polischefens ställe endast av högre polisbefäl, varmed jag främst åsyftar polisintendent. Delegation av beslutanderätten i nämnda ärenden enligt sinnessjuklagen får emellertid f. n. i viss utsträckning ske till annat polisbefäl. Några remissinstanser, bl. a. överståthållarämbetet, har fram hållit att behov också framdeles föreligger av sådan delegation i dessa ären den i varje fall i större städer och att delegationen bör ske till kommis sarie. Jag delar denna uppfattning.
I anslutning till det nu anförda vill jag erinra om att vissa tvångsin- gripanden enligt rättegångsbalken, bl. a. gripande av misstänkt person, be slag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka får be slutas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten, dock må utan sådant beslut vidtas av polisman om fara är i dröjsmål. Som polisbered ningen anfört gör sig de synpunkter som ligger till grund för dessa regler ofta gällande också beträffande åtgärder som får beslutas av polismyndig het, t. ex. omhändertagande av mentalsjuka eller alkoholskadade personer som utgör akut fara för eget eller andras liv. Beredningens uttalanden har inte mött invändningar från remissinstanserna. Osäkerhet torde f. n. råda om och i vilken utsträckning polisman är berättigad att vidta dylika in terimistiska åtgärder. Begränsningen av delegationsmöjligheten som jag nyss förordat när det gäller frihetsberövanden avser enbart beslutanderät ten. Den förordade regleringen hindrar sålunda inte att polisman obero ende av grad tilläggs befogenhet att när fara är i dröjsmål interimistiskt ingripa i angivna fall. Ett uttryckligt konstaterande härav torde böra ske i administrativ väg. Därvid bör föreskrivas, att den som vidtagit interimistiskt ingripande ofördröj ligen skall anmäla det hos den som har beslutande rätten beträffande ingripanden av det slag varom är fråga.
Vidare vill jag i detta sammanhang framhålla, att olika slag av förberedelse- och verkställighetsåtgärder självfallet kan vidtas även av andra än dem som tillagts beslutanderätten. Uppgiften att bereda ärendena skall sålunda fullgöras av polischefen underställd personal, på vilken dylika uppgifter ankommer enligt arbetsordning eller särskilt uppdrag. I fråga om verk ställighet av polischefs eller polismyndighets beslut uttalades vid polis myndighetslagens tillkomst, att det uppenbarligen inte är meningen att polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra alla åtgärder som ankommer på polismyndigheten. Enligt uttalandet förut-
85
sattes, att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställig-
hetsåtgärder. Jag instämmer häri och vill endast tillägga, att verkställig
hetsuppgifter liksom beredningsuppgifter bör kunna åläggas även kontors
personal, i den mån polisiära befogenheter inte behöver utnyttjas för upp
gifterna.
Som framgår av det föregående är avsikten att delegation inom den nya
polisorganisationen skall förekomma i avsevärd utsträckning och omfatta
även mera komplicerade ärenden. Av särskild vikt är att delegation sker
efter enhetliga normer, inte minst i fråga om den för allmänheten betydelse
fulla decentraliseringen av beslutanderätten. Med hänsyn till dessa för
hållanden föreslår polisberedningen att delegationsprövningen
skall tillkomma Kungl. Maj :t och ske så, att Kungl. Maj :t fastställer ramen
för delegeringen samt bemyndigar underordnade myndigheter att bestämma
hur de fastställda grunderna skall tillämpas i de konkreta fallen. Jag till
styrker i likhet med samtliga remissmyndigheter detta förslag. I samband
med denna prövning torde få beaktas de synpunkter som vid remissbehand
lingen anlagts på delegationsfrågans bedömning beträffande olika ärende
grupper.
Den här föreslagna regleringen bygger, såvitt angår decentralisering av
polismyndighetsärendenas handläggning, på polisberedningens förslag
att rätten att besluta i polischefens ställe skall förenas med viss tjänst. En
sådan ordning finner jag naturlig på längre sikt och den har godtagits av
remissinstanserna på ett par undantag när. Den som anförtros rätt att beslu
ta i polischefens ställe handlar såsom polismyndighet respektive polischef.
Hans avgöranden får alltså överklagas enligt vad som gäller beträffande
polismyndighets respektive polischefs beslut i förekommande ärenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Kommunerna och polisväsendet m.m.
Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen
Principbeslut m.m.
1957 års polisutredning framhöll i sitt betänkande att man har skäl att
anta att kommunernas intresse för polisorganisationens utformning och
polisverksamhetens bedrivande kommer att även efter polisväsendets för
statligande hållas levande med hänsyn till den väsentliga betydelse i skilda
hänseenden som en effektivt bedriven polisverksamhet har för samhället.
Också för polischeferna ansåg utredningen det vara av vikt att en klyfta
inte bildas mellan kommunerna och polisväsendet. Utredningen förordade
därför, att garantier skapas för fortlöpande kontakt mellan den lokala po
lisorganisationen och kommunerna. Att härför inrätta särskilda kontakt
organ bedömde utredningen innebära en osmidig form för den onskvarda
86
förbindelsen mellan polisen och kommunerna. Kontaktverksamheten borde i stället få mera spontan karaktär. Utredningen föreslog att skyldighet i administrativ ordning skulle föreskrivas för lokal polischef att kalla re presentanter för varje kommun till informations- och samrådskonferenser. Dessutom skulle polischefen varje gång en fråga om mera väsentlig för ändring av polisorganisationen eller polisverksamhetens bedrivande aktua liseras orientera berörda kommunrepresentanter samt bereda de kommu nala organen tillfälle att yttra sig om spörsmålen.
Vid den omfattande remissbehandlingen av utredningens förslag tillstyrkte det övervägande antalet remissorgan förslaget. I åtskilliga yttranden före slogs emellertid en klarare och fastare anordning för lekmannainflytande.
I 1962 års principproposition om polisväsendets förstatligande m. m. ut talades, att polisväsendets kommunala förankring uppenbarligen varit till gagn för att grunda ett förtroendefullt förhållande mellan polis och allmän het, vilket inte får gå förlorat i ett förstatligat polisväsende. Oavsett vem som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett in tresse att polisen kan ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det är där för viktigt att lokala intressen även i fortsättningen vinner beaktande i po lisverksamheten. Härför erforderlig samverkan och samråd borde enligt propositionen ske i så fria och obundna former som möjligt.
Vid propositionens behandling i riksdagen framhölls motionsvis att ett bibehållande i någon form av polisväsendets kommunala anknytning skulle vara av värde för polisens direkta kontakt med befolkningen på orten. En nämnd borde därför tillskapas på det lokala planet med rådgivande befo genheter. Nämnden skulle dessutom vara ett naturligt forum för utbyte av information och råd. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över proposi tionen anförde statsutskottet, efter att ha understrukit betydelsen av att samhörigheten mellan allmänheten, kommunerna och polisen behålls och fördjupas, alt det torde vara värdefullt, att kontakten mellan polisorgani sationen och kommunerna kan upprätthållas genom någon form av råd givande organ antingen på det lokala planet eller på länsplanet. Med hän syn till detta organs karaktär av rådgivande instans och då däri bör ingå personer med god kännedom om de lokala förhållandena synes det mest naturligt, att ifrågavarande organ knyts till polisdistrikten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Polisberedningen
Inledningsvis erinrar polisberedningen om att det under den hittillsva rande behandlingen av frågan om polisväsendets förstatligande från alla håll har betonats, att det är av stor vikt att åtgärder vidtas för att efter huvud- mannaskapsreformen behålla och fördjupa samhörigheten mellan kom munerna och polisen, varigenom även framdeles kan ernås de fördelar som den kommunala polisorganisationen haft att erbjuda. Härvid har särskilt
87
nämnts förtroendet mellan allmänheten och polisen samt hänsynen till spe
ciella ortsförhållanden vid utformningen av polisorganisationen och polis
verksamheten på lokalplanet. Beredningen, som delar den uppfattning som
anförts i dessa hänseenden, finner inte anledning att ytterligare utveckla
skälen för en fortsatt nära kontakt mellan kommunerna och polisen.
Beredningen utgår från att kontaktverksamheten mellan kommunerna och
polisen skall från kommunal sida ombesörjas genom någon form av råd
givande organ på lokalplanet. Beträffande samrådsorganets uppgifter an
för beredningen, att det inte skall ha några beslutande uppgifter i fråga
om polisorganisationen och polisverksamheten utan såsom statsutskottet
understrukit fungera som en rådgivande instans. Huvuduppgiften bör vara
att verka för ett förtroendefullt förhållande mellan allmänheten och poli
sen. Verksamheten skall inte endast bestå i att organet yttrar sig i frå
gor som hänskjuts till det. Organet bör ha befogenhet att på eget initiativ
göra framställningar och avge förslag i frågor rörande polisens organisa
tion och verksamhet. Befogenheterna bör å andra sidan i princip vara be
gränsade till spörsmål som är av mera direkt betydelse för polisverksam
heten inom organets verksamhetsområde. Frågor av riksomfattande bety
delse bör det i första hand ankomma på de till rikspolisstyrelsen knutna
lekmannarepresentanterna att bevaka.
Bland de organisationsfrågor som har stor betydelse för den lokala po
lisverksamheten nämner beredningen polisdistriktsindelningen. Utvecklingen
på skilda områden — befolkningsomflyttningen, trafikutvecklingen etc. —
lär påkalla förändringar tid efter annan i denna indelning. Här kan kom
munerna göra betydelsefulla insatser genom att förmedla lokala erfaren
heter, synpunkter och önskemål till de polisiära organen. Ett annat område
av omedelbar betydelse för den polisiära servicen är polisstyrkornas statio-
nering, framhåller beredningen. Den avvägning, som här måste ske mellan
olika synpunkter och intressen, är grannlaga. Det är därför angeläget, att
utformningen av grupperingsprincipen får lekmannaförankring ute i di
strikten. Samrådsorganen utgör ett lämpligt instrument härför. De bör upp
märksamt följa upp utfallet av den gruppering som äger rum i ingångs-
skedet samt föreslå de förändringar som erfarenheterna anses göra påkal
lade. över ändringar som de polisiära myndigheterna anser befogade bör
samrådsorganen yttra sig. Polisstyrkornas gruppering inverkar även på all
mänhetens möjlighet att få kontakt med polisen i olika ärenden av admi
nistrativ natur. Handläggning av sådana ärenden har beredningen föresla
git skola i förhållandevis stor utsträckning kunna decentraliseras inom po
lisdistrikten. Beredningen anser att kommunala samrådsorgan i detta hän
seende bör ägna intresse inte bara åt stationeringsfrågor utan även åt spörs
målet, vilka ärenden som från allmänhetens synpunkter lämpar sig för de
centraliserad handläggning.
Polisstyrkornas taktiska utnyttjande är enligt beredningen i betydande
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
88
omfattning en tekniskt polisiär fråga, som bäst lämpar sig för fackmanna- mässig bedömning. Å andra sidan inverkar formerna för polisverksamhe ten i inte ringa grad på allmänhetens inställning till polisen och dess verk samhet. När det gäller själva bedrivandet av polisverksamheten i dess olika former bör därför organen främst ta fasta på förhållande av betydelse för allmänhetens inställning till polisen.
Bland frågor som samrådsorganen inte bör ta befattning med anger be redningen tjänstetillsättningsfrågor, vilka efter polisväsendets förstatligande inte längre kommer att ha någon kommunal anknytning, samt frågor om tjänstefel.
Med det anförda har beredningen velat peka på några mera framträdande uppgifter för kommunala samrådsorgan. Även i övrigt bör organen enligt beredningens mening ges befogenhet att genom framställningar, yttranden och förslag verka för att polisorganisationen och polisverksamheten inom polisdistrikten utformas på ett med hänsyn till de lokala förhållandena än damålsenligt sätt. Bl. a. bör organen yttra sig med anledning av förslag till polisdistriktens anslagsäskanden.
Sammanfattningsvis föreslår beredningen att kommunalt samrådsorgans uppgift skall vara att verka för att polisorganisationen och polisverksam heten inom organets område får den med hänsyn till områdets förhållan den lämpligaste utformningen. Vid fullgörandet av sin uppgift skall dylikt organ hos polischefen eller länsstyrelsen lägga fram förslag och i övrigt göra de framställningar organet anser påkallade, avge yttranden i frågor som polischefen eller annan polisiär myndighet hänskjuter till organet samt fullgöra de andra uppgifter som kan komma att åläggas organet i lag eller författning.
Vidare förordar beredningen att polischefen skall vara skyldig att under ställa lokala samrådsorgan vissa frågor av större vikt, såsom förslag till årlig utgiftsstat samt frågor om förändringar av polisdistriktets eller vakt- områdets gränser och om ändrad stationering av distriktets polispersonal. I övrigt skall polischefen vara skyldig att inhämta och äga rätt att begära organets mening i alla ärenden av mera allmän betydelse inom polisdistrik tet. Bedömningen av vilka sådana frågor som är av större vikt skall polis chefen i första hand själv göra. Anser sig samrådsorganet ha blivit förbigånget i någon fråga som lämpligen bort underställas organet, torde rättelse kunna vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen.
Vad gäller samrådsorganens verksamhetsområden och sammansättning anmärker beredningen att de flesta av de nya polisdistrikten kommer att bestå av åtskilliga kommuner, vanligen 10—20. Även om kommunindelningen efter hand anpassas till de nya kommunblocken torde antalet i varje polis distrikt ingående kommuner bli i vart fall 4—5. Beredningen hävdar att det inte bör komma i fråga att ålägga varje polischef att fortlöpande uppehålla samrådsverksamhet med ett flertal kommunala samrådsorgan. Dessa or
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
89
gan bör därför få hela polisdistriktet som verksamhetsområde. Härför talar
enligt beredningen också den omständigheten, att de lokala aspekterna pa
polisorganisationen och polisverksamheten kan vara olika i skilda delar av
polisdistriktet och att även i övrigt motsättningar i uppfattningarna ofta
torde uppkomma i skilda frågor, särskilt sådana som rör stationeringen av
tillgänglig personal inom distriktets skilda delar. Den avvägning mellan
motstridande uppfattningar, som här blir nödvändig, bör få allmän med
borgerlig förankring och därför ske i ett för hela polisdistriktet gemensamt
lekmannaorgan.
Samrådsorganet, som beredningen föreslår skola benämnas polisnämnd,
bör bestå av ett begränsat antal ledamöter, lämpligen sju, jämte lika många
suppleanter. Ledamöterna bör utses av kommunens fullmäktige. I polisdistrikt
som består av mer än en kommun måste ledamöterna utses genom ombud på
i huvudsak motsvarande sätt som f. n. gäller val av ledamöter och sup
pleanter i vägnämnd enligt lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och läns-
vägnämnder. Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd bör enligt
beredningen vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och som fyller
övriga krav för valbarhet till ledamot i kommunal nämnd. Valet bör avse
en mandatperiod om fyra år från närmast efter valet infallande årsskifte.
Polisnämndernas verksamhet bör i största möjliga utsträckning bedrivas
i samma former som gäller för kommunala nämnder.
Remissyttrandena
Så gott som alla remissinstanser tillstyrker förslaget att kommunala po
lisnämnder inrättas för samråd mellan kommunerna och de polisiära or
ganen. Sålunda biträds förslaget av bl. a. överståthållarämbetet, alla hörda
länsstyrelser utom en samt av kommunförbunden, av vilka svenska kom
munförbundet dock alltjämt hyser sympatier för en informell kontaktverk
samhet mellan kommuner och polischefer. Avstyrkande yttranden förelig
ger endast från länsstyrelsen i Västmanlands län och föreningen Sveriges
landsfogdar.
I huvuddelen av remissvaren lämnas vad beredningen anfört om polis
nämndernas uppgifter utan erinran.
Vad som i detta hänseende tilldragit sig det största intresset vid remiss
behandlingen är i vilken utsträckning polisnämnd skall ha befogenhet att
avhandla frågor som rör polisverksamheten. I allmänhet har beredningens
synpunkter godtagits. Svenska kommunförbundet understryker att frågan
om förhållandet mellan allmänheten och polisen nästan undantagslöst måste
gälla praktiska spörsmål om polisiär service åt allmänheten, dvs. hur polis
distriktets personella och reella tillgångar av olika slag lämpligen bör dis
poneras, och i vad mån förstärkningar är erforderliga. Detta kan gälla frågor
om polispersonalens stationering, poliskontorens öppethållande, polisbevak
ningen på särskilda platser eller lider etc.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
90
Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län måste den av beredningen gjorda begränsningen i vad avser samrådsorganens befattning med polisstyrkor nas faktiska utnyttjande starkt understrykas. Dispositionen av tillgänglig polispersonal är i övervägande grad en operativ uppgift, som i första hand uteslutande bör ankomma på polischefen. Det får inte bli så att polisnämn derna med överskridande av den av beredningen angivna begränsningen blandar sig i polischefernas exklusiva befogenheter på detta område.
På några håll menar man emellertid att polisnämnd i förslaget givits allt för vittgående rätt att befatta sig med frågor som faller under polischefens befälsmyndighet. I ett gemensamt yttrande från polisnämnden och polis kammaren i Västerås sägs att det torde vara diskutabelt om till frågor som skall underställas samrådsorganet bör föras spörsmål om polistjänstens all männa planläggning och viktigare utrustningsfrågor. Dessa spörsmål an ses vara av väl polisiär och teknisk art för att lekmannaombuden skall kunna förvärva kunskap om dem. Detta hindrar inte att polischefen infor merar i sådana och andra frågor som rör den rena polisverksamheten. En ligt polismästaren i Linköping bör det klart sägas ut att samrådsorganet lika litet som de nuvarande polisnämnderna skall ta någon som helst befattning med fråga som faller under polischefs befälsmyndighet. Liknande inställ ning har bl. a. polismästaren i Göteborg.
Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar, att beredningen inte berört ett par av de viktigaste områdena för samverkan mellan polisen och de kom munala myndigheterna, nämligen samverkan för lösande av sociala pro blem och för den brottsförebyggande verksamheten. På dessa områden krävs en intim samverkan mellan polis och socialvårdens organ.
Förslaget beträffande polisnämnds verksamhetsområde och sammansättning tillstyrks eller lämnas utan erinran i det stora flertalet yttranden, bl. a. av överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna och svenska stadsförbundet. I några av dessa yttranden anses förslaget vis serligen leda till ett komplicerat valsystem, men denna konsekvens bedöms som ofrånkomlig.
I ett par yttranden förordas ytterligare överväganden beträffande polis nämndernas sammansättning. Med hänsyn till de olägenheter, som är för knippade med indirekt valsystem, finns det enligt kommunalrätt skommittén anledning att överväga att knyta nämndorganisationen till de kom munblock som nu kommer till stånd. Blocken eller samarbctsområdena synes särskilt väl ägnade att uppbära de arbetsuppgifter som det här är fråga om. Det skulle troligen inte innebära några kännbara olägenheter för polische ferna att behöva samråda med mer än en polisnämnd. För flertalet distrikt skulle med eu anknytning till kommunblocken finnas endast ett fåtal po lisnämnder. Om nämndernas antal blir större, torde distrikten merendels vara så omfattande och de lokala intressena så varierande, att ett samman förande av de skilda intressenterna till en enda nämnd inte kan väntas ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
91
något mera arbetsdugligt och representativt organ. Men inte heller med en
anknytning till distrikten nödvändiggörs enligt kommitténs mening ord
ningen med en särskild valkorporation så snart distriktet består av mer än
en kommun. Det torde exempelvis vara möjligt att till den föreslagna lagen
foga ett undantagsstadgande, som medger kommunerna att, då distriktet
inte består av mer än sju kommuner, utse nämndledamöterna genom di
rekta val. Varje kommun bör då äga utse en representant. Kommer nämn
den inte härigenom att bestå av sju ledamöter, kan återstående platser för
delas mellan kommunerna efter deras åsämjande. Med nuvarande kommun
indelning skulle ordningen med direktval kunna tillämpas i inemot hälften
av distrikten. En kommunindelning efter blockbildningen skulle medge att
denna ordning så gott som undantagslöst skulle komma till användning.
Även enligt svenska kommunförbundet bör eftersträvas en lösning, som
gör det indirekta valsystemet onödigt men ändå i väsentlig mån tillgodoser
behovet av samrådsorgan som är gemensamma för flera kommuner. En för
utsättning för denna lösning är dock att mer än ett samrådsorgan kan fin
nas i ett och samma polisdistrikt. En dylik indelning bör ske enligt vissa i
författning angivna allmänt hållna riktlinjer och bör kunna fastställas av
länsstyrelserna efter samråd med kommuner och polischefer. Målsättningen
bör vara att begränsa antalet nämnder så mycket som möjligt under veder
börligt hänsynstagande till att antalet ledamöter i varje nämnd inte blir
för stort. Det förefaller rimligt att kommunernas representation i nämn
derna åtminstone i någon mån avspeglar storleksförhållandet mellan be
rörda kommuner. Förbundet är redo att tillstyrka ett något högre antal le
damöter än sju. Sker uppdelning av polisdistrikt i flera nämndområden
bör gränserna för dessa helst sammanfalla med kommunblockens gränser.
Statskontoret framhåller att det är av betydelse att den information som
lämnas i nämnden får så vid spridning som möjligt. Ett sätt att nå detta
syfte är att öka antalet representanter i nämnden. Statskontoret föreslår,
att nämnd skall ha minst tio ledamöter. Anses det befogat att öka antalet
bör så kunna ske.
Det kan enligt ett uttalande från Stockholms stads sida ifrågasättas om
samrådsorganet inte bör benämnas polisråd i stället för polisnämnd. Detta
motiveras av att kontaktorganet i främsta rummet skall vara ett rådgivande
organ utan självständiga förvaltningsuppgifter och av att benämningen
nämnd i kommunalt sammanhang brukar förknippas med ekonomisk för
valtning. Även polismästaren i Göteborg förordar benämningen polisråd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
De partementscliefen
Ett nödvändigt villkor för att polisverksamheten skall kunna ombesör
jas på ett tillfredsställande sätt är att det råder ett förtroendefullt förhål
lande mellan polisen och allmänheten. Polisväsendets hittillsvarande kom
92
munala förankring har uppenbarligen varit till gagn i detta hänseende. Den kommunala anknytningen har också medgivit, att polisorganisationen på lokalplanet tämligen lätt kunnat utformas med hänsyn tagen till spe ciella ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor torde ha kunnat lö sas snabbt och smidigt på grund av det kommunala huvudmannaskapet för polisväsendet. Det är av stor betydelse att vad som sålunda stått att vinna inom den kommunala polisorganisationen inte går förlorat genom polis väsendets förstatligande. Angelägenheten härav har understrukits såväl i 1957 års polisutrednings betänkande och 1962 års principproposition an gående huvudmannaskapsreformen som vid behandlingen i riksdagen av principfrågan om förstatligandet. Vad angår formerna för kontakt mellan kommunerna och den statliga polisorganisationen har yppats skilda me ningar. Medan man i utredningsförslaget och i nyssnämnda proposition re kommenderat, att samverkan och samråd skall ske i så fria och obundna former som möjligt, har statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlå tande över propositionen förordat, att kontakten mellan polisorganisatio nen och kommunerna skall upprätthållas genom någon form av rådgivande organ på lokalplanet. I enlighet härmed har polisberedningen föreslagit att kommunala polisnämnder skall inrättas för samrådsverksamheten. Försla get har vunnit anslutning från så gott som alla remissorganens sida och är även enligt min mening ägnat att skapa fasta och enhetliga former för sam rådet mellan polisen och kommunerna.
Jag vill stryka under att de föreslagna polisnämnderna uteslutande skall ha rådgivande funktion. För att polisverksamheten skall få den medbor gerliga förankring som förslaget ytterst syftar till är det angeläget, att nämnderna inte utrustas med befogenheter att vid sidan av de polisiära myndigheterna meddela direktiv rörande polisens organisation och verk samhetsformer i övrigt. En sådan dualism i bestämmanderätten skulle vara ägnad att skapa motsättningar mellan nämnderna och polismyndigheterna och därmed motverka i stället för främja allmänhetens förtroende för po lisen och dess verksamhet.
Polisnämndernas uppgift skall alltså vara att verka för ett förtroende fullt förhållande mellan allmänheten och polisen. Som polisberedningen framhållit skall nämndernas befogenheter vara begränsade till frågor som från denna synpunkt har mera direkt betydelse för polisverksamheten inom vederbörande nämnds verksamhetsområde. Nämnderna skall yttra sig i dy lika frågor och ha befogenhet att på eget initiativ göra framställningar och avge förslag rörande spörsmål av denna art. Denna bestämning av polis nämndernas uppgifter har i allmänhet inte mött invändningar vid remiss behandlingen. Eftersom nämnderna som nyss sagts skall vara lokala sam- rådsorgan, skall samrådet ske med polischefen i orten. Det är alltså denne som skall inhämta eller bereda polisnämnd tillfälle att avge yttrande. Fram ställningar och förslag från nämndens sida skall ställas till polischefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
93
Bland de konkreta frågor som nämnderna skall äga befatta sig med anger
polisberedningen polisdistriktsindelningen och polisstyrkornas stationering
inom distriktet samt behovet från allmänhetens synpunkter av decentrali
serad handläggning av polismyndighetsärenden. I likhet med de flesta re
missmyndigheter anser jag dessa frågor tillhöra dem som främst bör bli
föremål för polisnämndernas uppmärksamhet. Jag delar vidare beredningens
uppfattning att spörsmål om tjänstetillsättningar och disciplinära frågor
helt skall ligga utanför nämndernas befogenhetsområde.
De polisnämnder, som f. n. inrättats med stöd av gällande polislag, äger
inte ta befattning med frågor som faller under polischefens befälsmyndig-
het. Polisberedningen har i detta hänseende anfört, att polisstyrkornas tak
tiska utnyttjande i betydande omfattning är en fråga som bäst lämpar sig
för fackmannamässig bedömning men att formerna för polisverksamhe
ten inverkar på allmänhetens inställning till polisen och dess verksamhet.
Enligt beredningens mening bör verksamhetsformerna därför inte undan-
tas från polisnämndernas befogenhetsområde, men nämnderna bör härvid
ta fasta på förhållanden av betydelse för allmänhetens inställning till po
lisen. I åtskilliga remissyttranden yppas farhågor för att beredningens för
slag kan leda till inblandning från nämndernas sida i uppgifter som an
kommer på polischefen och för vilka han ensam bär ansvaret. Dessa far
hågor anser jag vara överdrivna. Rent praktiska spörsmål om dispositio
nen av polisdistriktets personella och materiella resurser inverkar som be
redningen och flera remissorgan betonat i hög grad på förhållandet mellan
polisen och allmänheten. Eftersom just detta förhållande är det huvud
sakliga föremålet för polisnämndernas verksamhet bör sådana angelägen
heter inte falla utanför deras befogenhetsområde. Att nämnderna i detta
hänseende inte skall ägna intresse åt detaljer följer av deras funktion som
samrådsorgan i frågor av väsentlig betydelse från allmänhetens synpunk
ter. Härav följer också att polisnämnderna inte får bli ett organ för inspek
tion och granskning av polischefens tjänsteåtgärder.
Med anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen vill jag be
tona att det inte skall ingå i polisnämndernas rådgivande verksamhet att
själva vidta åtgärder inom den förebyggande polisverksamheten eller att
eljest i egen regi vidta anordningar för att popularisera polisarbetet.
Såsom polisberedningen anfört bör polischefen vara skyldig att bereda
polisnämnd tillfälle att yttra sig i vissa frågor av större vikt. Hit hör enligt
polisberedningens mening bl. a. förslag till utgiftsstat samt frågor om för
ändring av polisdistriktets eller vaktområdes gränser och om ändrad sta
tionering av distriktets polispersonal. Jag delar beredningens uppfattning i
dessa hänseenden. Eftersom polisnämnd skall vara rådgivande organ åt
polischefen torde polischefens skyldighet att inhämta nämndens synpunkter
få liksom hans övriga åligganden som chef för distriktets polisväsende reg
leras i administrativ ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
94
I likhet med polisberedningen och det stora flertalet remissinstanser an ser jag det vara en grundläggande förutsättning för att polisnämnd skall kunna fylla sin uppgift att nämnden får hela polisdistriktet till verksam hetsområde. Endast på detta sätt kan polisnämnd tjäna syftet att överbrygga motsättningar mellan distriktets skilda delar och att skapa förtroende för de avvägningar som måste göras mellan olika intressen inom distriktet. Därtill kommer att de flesta polisdistrikt kommer att bestå av ett flertal kommuner. I ett nittiotal fall kommer sålunda polisdistrikt att bestå av mer än fem kommuner. I 41 av dessa fall skall distriktet omfatta mer än 10 kommuner. Det är med hänsyn härtill uppenbart att det inte blir prak tiskt möjligt för en polischef att samråda med varje kommun för sig. Inte heller synes enligt min mening något vara att vinna på att indela distrik ten i samrådsområden. Jag föreslår att endast en polisnämnd skall finnas i varje polisdistrikt.
Vad jag nu sagt ger vidare vid handen att varje kommun knappast kan tillförsäkras representation i polisnämnd. För att polisnämnden skall bli ett funktionsdugligt organ har polisberedningen föreslagit, att antalet leda möter skall begränsas till sju och att ledamöter och suppleanter i nämnden skall väljas genom ombud, som utses av kommunernas fullmäktige. Består polisdistriktet av endast en kommun skall dock ledamöterna och supplean terna enligt förslaget väljas direkt av fullmäktige. I princip ansluter jag mig till detta förslag. Jag delar emellertid den i ett par remissyttranden framförda uppfattningen att direkt val bör kunna äga rum i större utsträck ning än beredningen förutsatt. Jag föreslår att val genom ombud skall fö rekomma endast i polisdistrikt som består av mer än fem kommuner. Här vid beaktar jag, att om den pågående kommunblocksindelningen leder till sammanslagning av de kommuner som ingår i blocken, val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd genom ombud synes bli aktuellt endast i ett fåtal kommuner. För att öka möjligheterna att differentiera kommuner nas representation i nämnden förordar jag, att antalet ledamöter bestäms till nio.
Polisberedningens förslag att de allmänna bestämmelserna om kommu nala nämnder principiellt skall äga motsvarande tillämpning beträffande polisnämnderna har lämnats utan erinran av huvuddelen av remissinstan serna. Inte heller jag har någon erinran mot förslaget.
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964
Kommunal trafikövervakning
Nuvarande förhållanden m. m.
I det föregående har föreslagits, att polisens huvuduppgift i det statliga polisväsendet liksom hittills skall vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Häri ingår även övervakningen över efterlevnaden av föreskrifter
95
angående trafiken. F. n. används emellertid för denna uppgift i viss utsträck
ning annan personal än polispersonal, nämligen trafikövervakare, som äger
ombesörja särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter
av enklare beskaffenhet. Polisberedningen har upptagit till bedömande i
vad mån polisverksamhet även i det statliga polisväsendet skall kunna full
göras med annan personal än polispersonal samt huruvida annan än staten
i så fall bör vara huvudman för dylik personal.
Genom lag den 31 maj 1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 §
lagen om polisväsendet i riket infördes i nämnda paragraf ett andra stycke,
enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigades att för visst polisdistrikt medge,
att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enk
lare beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. Ge
nom samtidig ändring i polisreglementet föreskrevs, att polischef skall med
dela ordningsvaktsförordnande för den som skall ombesörja dylik trafik
övervakning. Vidare gjordes i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen — rörande
skyldighet för vägtrafikant att efterkomma polismans anvisningar till tra
fikens ordnande och att stanna när polisman ger tecken därtill — det
tillägg att vad i momentet sägs om polisman även skall gälla vederbörligen
förordnad trafikövervakare.
Lagändringen föranleddes av en genom Stockholms stads försorg verk
ställd utredning om anställande av kvinnlig personal för trafikövervakning
i staden. I utredningen konstaterades, att de mest personalkrävande av po
lisens trafikuppgifter är trafikdirigering samt parkerings- och stoppför-
budsövervakning. Med hänsyn till den då rådande polisbristen i Stockholm
föreslogs att dylika uppgifter skulle få läggas på en kvinnlig trafikövervak-
ningskår. De särskilda trafikövervakarna ansågs i princip böra ha samma
utbildning som poliskonstaplar. I begynnelseskedet sades dock utbildningen
böra inskränkas till en snabbutbildningskurs. Anställning föreslogs skola
ske hos gatunämnden. Trafikövervakarna skulle emellertid underställas
polismästaren, och polisledningen skulle utöva den reella anställningspröv-
ningen.
Med anledning av stadens utredning upprättades inom inrikesdeparte
mentet eu departementspromemoria, vari trafikövervakarnas ställning upp
togs till behandling. Inledningsvis fastslogs att den verksamhet, varmed
trafikövervakarna enligt förslaget skulle sysselsättas, utgjorde polisverk
samhet som enligt polislagen skulle ombesörjas med polismän. Förutsätt
ningen för att överlåta enklare polisuppgifter, som ålåg polisdistriktet att
ombesörja, på trafikövervakare var enligt promemorian att de särskilda
uppgifterna kunde klart avgränsas från övrig polisverksamhet, övervak
ning av efterlevnaden av parkerings- och stoppförbudsbestämmelser samt
rapportering av förseelser mot dessa motsvarade detta krav. Med dessa upp
gifter borde förenas den mera positiva uppgiften att meddela upplysningar
om gällande parkeringsbestämmelser och förefintliga parkeringsulrymmen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
96
Vid remissbehandlingen av promemorian vann där framförda synpunkter
anslutning på de flesta håll. Flertalet remissinstanser framhöll dock som
sin principiella inställning, att förstärkningen av trafikövervakningen bor
de ske genom att rekryteringen av polispersonal stimulerades. I fråga om
övervakarnas uppgifter anslöt sig de flesta remissorganen till ställningsta
gandet i promemorian. Några remissinstanser förordade, att uppgifterna in
skränktes till parkeringsplatserna eller blott fick avse den tidsbegränsade
fordonsuppställningen.
Departementschefen (prop. 1957: 164) ansåg för sin del, att man borde
i första hand och så långt det var möjligt söka lösa problemet med den
bristande parkeringskontrollen genom att stimulera rekryteringen till po
listjänsterna. Som extraordinär åtgärd borde emellertid förslaget med sär
skilda trafikövervakare prövas. De principiella betänkligheterna mot en
sådan ordning syntes kunna vika, om övervakningspersonalen anförtroddes
endast uppgifter av enklare beskaffenhet och dessa gavs en klar avgräns-
ning från övriga polisuppgifter. Departementschefen anslöt sig till de i pro
memorian framlagda synpunkterna på vilka uppgifter trafikövervakarna
borde ha. Trafikövervakarna skulle få en på de angivna övervakningsupp-
gifterna direkt inriktad utbildning, som alltså avsågs bli mer begränsad
än den vanliga polisutbildningen. Slutligen framhölls, att utvägen att an
förtro polisuppgifter åt annan personal än polispersonal inte borde få till
gripas i andra fall än då verksamheten inte kunde tillgodoses på annat sätt.
Prövningen härav borde göras av Kungl. Maj :t. Andra polisuppgifter än
sådana som var av enklare beskaffenhet borde överhuvudtaget inte få full
göras på detta sätt.
Första lagutskottet (uti. 1957:30) anslöt sig vid sin granskning av för
slaget i allt väsentligt till departementschefens uttalanden. Utskottets ut
låtande godkändes av riksdagen (rskr. 312).
Med stöd av ifrågavarande bestämmelse i 18 § andra stycket polislagen
har Kungl. Maj :t lämnat medgivande som där avses åt Stockholms, Göte
borgs, Malmö, Hälsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linkö
pings, Sundsvalls, Karlstads, Umeå och Östersunds polisdistrikt. Medgivan
dena avser i regel tillsynen över parkeringsbestämmelsernas och stoppför-
budsbestämmelsernas efterlevnad, rapportering av förseelser mot dessa be
stämmelser och upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och före
fintliga parkeringsutrymmen. Medgivandena gäller tills vidare. Trafiköver
vakarna är i administrativt hänseende i regel knutna till vederbörande
stads gatukontor men är i sin verksamhet underställda polismyndigheten.
Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, som trätt i kraft
den 1 januari 1961, avser att möjliggöra förenklad handläggning av parke-
ringsförseelser, vilka inte är belagda med svårare straff än böter omedel
bart i penningar. Till sådana förseelser räknas enligt lagen inte bara åsido
sättande av lokala trafikföreskrifter rörande parkering och annan upp-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
97
ställning eller stannande av motorfordon (61 §
1
inom. vägtrafikförordning
en) utan även förseelser mot bestämmelserna i 49 § 3 mom. förordningen,
enligt vilka parkering på väg ej får ske, där parkering hindrar andra for
don att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett
för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av
10
meter
på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för drosk-
station med annat fordon än sådant som stationen är avsedd för, på bro
eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel samt framför ingång eller
infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obe
hörigen hindras eller störs. Straffet för dylika förseelser är böter högst
300 kronor.
Området för tillämpning av parkeringsbot är mer begränsat än området
för trafikövervakarnas verksamhet. Sistnämnda verksamhet synes kunna
omfatta även överträdelser av bestämmelserna i 42 § 4 mom. och 49 § 2
mom. vägtrafikförordningen. Enligt förstnämnda lagrum får fordon inte
i andra fall än då trafikförhållandena kräver det stannas eller uppställas
inom 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. I 49 § 2 mom. sägs
att fordon inte utan att trafikförhållandena kräver det får uppställas på
motorväg annorstädes än på parkeringsplats; i eller i närheten av skarp
kurva; på eller i närheten av backkrön eller på annan plats där sikten
är skymd; vid vägkorsning inom ett avstånd av
10
meter från korsande
körbanas närmaste ytterkant; framför vägmärke så att detta skymmes; på
tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av
10
meter före övergångsstället; samt inom särskild filmarkering eller så nära
sådan att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.
Lagen om parkeringsbot är tillämplig i polisdistrikt eller del därav där
lagen enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall tillämpas. Vid överträdelse
av föreskrifter som omfattas av lagen äger polisman eller trafikövervakare
till fordonets förare överlämna eller på fordonet fästa skriftlig anmaning
att inom viss tid betala parkeringsbot. Botens belopp, 5—100 kronor, skall för
skilda slags förseelser ha generellt fastställts av statsåklagare efter hörande
av polismyndigheten. Betalas den i anmaningen angivna boten, är ärendet
slutligt avgjort. Eljest kan strafföreläggande meddelas eller åtal väckas.
Enligt Kungl. Maj :ts förordnanden är lagen f. n. tillämplig i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Västerås, Borås, Linköping, Öre
bro, Sundsvall, Halmstad, Eskilstuna och Norrköping.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Polis bere dningen
Beredningen tar till en början upp frågan om särskilda tra
fikövervakare skall finnas i den nya polisorgani
sationen och vilka uppgifter de i så fall bör ha.
Syftet med 1957 års ändring av polislagen var, anför beredningen, att
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 101
98
komina till rätta med en framförallt i Stockholm rådande akut brist på
polispersonal. Lagändringen ansågs nödvändig endast för att göra det
möjligt att bemästra dylika situationer. Med denna utgångspunkt ansåg
man behov av särskilda trafikövervakare med väsentligt lägre kompetens
än polismän föreligga endast för begränsade tidsperioder.
En självklar utgångspunkt för personalplaneringen på alla verksamhets
områden finner polisberedningen vara att olika arbetsuppgifter bör läggas
på personal, som har en efter uppgifternas art avpassad utbildning. Kom
petensdifferentieringen kan emellertid inte ske med hänsyn till varje slags
ärende för sig utan efter generella normer, som uppställs med beaktande
av vad som bör krävas för handläggningen av större grupper av ärenden.
Kompetensen bör därvid avpassas efter de mera krävande uppgifterna inom
en befattningshavares befogenhetsområde. Redan härav följer att varje be
fattningshavare måste ta befattning med uppgifter som han är överkvali
ficerad för. Denna effekt förstärks dels därav, att skilda uppgifter som bör
fullgöras i ett sammanhang ofta är av olika kvalitet, dels därav, att en
långt driven kompetensdifferentiering från andra synpunkter kan vara
olämplig.
Trafikövervakningen — liksom polisverksamheten i övrigt — är enligt
beredningen av den art att det merendels inte är rationellt att fördela olika
övervakningsuppgifter på skilda befattningshavare. I verkligheten är en
sådan arbetsfördelning i allmänhet inte genomförbar. Lämpligheten av sär
skilda trafikövervakarkårer har med hänsyn härtill också ifrågasatts på åt
skilliga håll. 1957 godtogs anordningen endast som en nödlösning. Trafik
utvecklingen under senare år samt de i stort sett goda erfarenheter man
fått av trafikövervakarnas verksamhet anser beredningen emellertid mo
tivera en annan bedömning. De omfattande och ständigt ökande uppgifter
na på detta område kräver stora personalresurser. Det synes inte rationellt,
att för dylika övervakningsuppgifter öka kadern av välutbildad polisperso
nal i den utsträckning som erfordras för att övervakningen skall bli effek
tiv. Möjligheten att för uppgifterna utnyttja personal med lägre kom
petens bör därför nu ses som en permanent lösning av övervakningsproble-
men. Stor försiktighet bör dock iakttas vid tillskapandet av särskilda per
sonalkårer för övervakningen. Under inga förhållanden bör det enligt be
redningens uppfattning komma i fråga att för trafikövervakningen anlita,
förutom polismän, mer än en personalgrupp. Denna bör ha enhetliga kva
lifikationer.
Polisberedningen framhåller att skillnaden mellan polismän och trafik
övervakare är betydande i fråga om såväl fackutbildning som förkunskaper.
Av polisaspirant krävs goda förkunskaper, och efter antagningen skall as-
piranten genomgå omkring ett års polisutbildning för att bli kompetent
att erhålla polismanstjänst. Beträffande särskild trafikövervakare krävs
inga förkunskaper utöver obligatorisk skolutbildning och fackutbildningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
99
varar fyra—fem veckor. Denna väsentliga skillnad i kvalifikationerna förut
sattes vid 1957 års ändring av polislagen. Avsikten var då endast att lösa
problemet med parkeringsövervakningen, vilken ansågs kunna åläggas per
sonal med begränsad utbildning. Mot denna bakgrund bestämdes också
trafikövervakarnas kompetens som enligt hittills meddelade förordnanden
omfattar övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas ef
terlevnad. Till dylika bestämmelser finner beredningen böra hänföras lo
kala trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt för
buden i 42 § 4 mom. samt 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stan
na eller uppställa fordon på viss plats. Det gemensamma för nu nämnda
föreskrifter och bestämmelser är att förseelsen sker redan genom att for
donet i strid mot förbudet stannas eller uppställs på viss plats eller är upp
ställt där viss tid. Bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller
uppställandet behöver inte ske i det konkreta fallet. Annorlunda anser be
redningen att det förhåller sig med förseelse mot 49 § 1 mom. vägtrafik
förordningen, enligt vilket stadgande stannandet eller uppställandet är fel
aktigt först då till följd därav fara uppstår för person eller egendom eller
trafiken onödigtvis hindras eller störs. Övervakning av bestämmelsens ef
terlevnad torde därför f. n. inte kunna överflyttas på trafikövervakare.
Sammanfattningsvis hävdar beredningen, att trafikövervakarna med den
utbildning de har f. n. i huvudsak visat sig kunna fylla de uppgifter som
enligt gällande bestämmelser kan åläggas dem. Anledning bedöms därför
saknas att på grund av den begränsade utbildningen inskränka trafiköver
vakarnas befogenhet. Anses sådan inskränkning av andra skäl lämplig
finns å andra sidan knappast utrymme för avkortning av utbildningstiden.
Den nuvarande utbildningstiden synes erforderlig för handhavande av de
typer av uppgifter, som f. n. får överlåtas på trafikövervakare.
Polisberedningen hyser den uppfattningen, att trafikövervakarnas befo
genheter inte bör utvidgas utan att personalens utbildning utökas. Vill man
ålägga denna personalkategori andra uppgifter än sådana som genomgå
ende är av enkel beskaffenhet måste utbildningen utbyggas högst väsent
ligt, eftersom man då kommer över till uppgifter för vilka måste krävas en
allmän överblick över hela trafikområdet och under utbildningen förvärvad
erfarenhet av trafikarbetet. Krav måste också ställas på speciella personliga
förutsättningar för tjänsten. Samtidigt som trafikövervakarna härigenom
kan sägas bli överkvalificerade för den enklare parkeringsövervakningen
åsidosätts i allt väsentligt ändamålet med särskild personal för vissa trafik-
övervakningsuppgifter. Mera står då uppenbarligen att vinna på att utbilda
fler polismän, som ju blir kvalificerade att fullgöra alla förekommande po
lisuppgifter. En väsentligt utbyggd utbildning av trafikövervakarna för
att göra dem kompetenta att ombesörja fler polisuppgifter än dem som de
redan nu får anses kompetenta att fullgöra måste därför enligt beredning
ens mening avvisas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
Vidare behandlar beredningen i detta sammanhang i prop. 1960: 175 berörd fråga att vidga trafikövervakarnas behörighet till att omfatta rätt att meddela rapporteftergift för förseelse som är obetydlig och klart ursäkt lig. Beredningen ställer sig tveksam till om trafikövervakarna äger nödvän diga kvalifikationer för att få rätt att meddela rapporteftergift. Visserligen kan en felaktigt meddelad rapporteftergift inte leda till rättsförlust för den enskilde. Men det utgör en fara för rättssäkerheten i vidare bemärkelse och för parkeringsövervakningens effektivitet om rapporteftergift blir beroende på godtyckliga bedömningar och på trafikanternas övertalnings- och dupe- ringsförmåga. Risker i dessa hänseenden föreligger otvivelaktigt om per sonal med begränsade kvalifikationer anförtros ifrågavarande befogenhet.
Olaga parkering anser beredningen i regel böra hänföras till obetydliga förseelser. De kan ibland anses vara klai’t ursäktliga, t. ex. då tillfälliga be sökare i orten åsidosätter parkeringsförbud, som inte är utmärkta på plat sen eller eljest av den art att de bort vara kända. För sådana fall är det enligt beredningen en olägenhet att trafikövervakarna, trots att de har be fogenhet att ombesörja övervakning av flertalet parkerings- och stoppför- budsbestämmelsers efterlevnad, saknar rätt att inom ramen för denna verksamhet meddela rapporteftergift. För trafikanterna måste detta vara både obegripligt och oförmånligt.
Vid avvägning mellan här anförda synpunkter finner beredningen över vägande skäl tala för att trafikövervakare får befogenhet att meddela rap porteftergift.
Beredningen övergår härefter till frågan vem som bör vara huvudman för trafikövervakarna.
Från administrativa synpunkter anser beredningen delat huvudmanna skap för trafikövervakningspersonalen inte medföra väsentliga olägenheter. Redan nu är den särskilda trafikövervakningspersonalen anställd hos och även eljest administrativt underställd andra kommunala organ än polis verken. Anordningen har såvitt är känt för beredningen i praktiken visat sig fungera fullt tillfredsställande. Avskiljningen av ifrågavarande personal från polispersonalen i ekonomiskt och administrativt hänseende i övrigt är sålunda redan genomförd. I så måtto föreligger förutsättningar för att låta personalen behålla sin kommunala anställning, då polisväsendet för statligas, och svårigheter i den fortsatta samordningen mellan polismän nens och trafikövervakarens verksamhet synes inte behöva befaras endast därför att polisen blir ett rent statligt organ.
Beredningen finner det inte vare sig rationellt eller eljest lämpligt att trafikövervakning ombesörjs — förutom av polismän — av både kommu nalanställda och statsanställda trafikövervakare. I den mån kommunen åläggs att ombesörja trafikövervakning är det därför önskvärt att åläg gandet avser hela det verksamhetsområde som trafikövervakarens kompe tens omfattar. Vill man inte utsträcka kommuns skyldigheter så långt, bör
101
de trafikövervakningsuppgifter, som i och för sig faller inom kompetens
området men utanför området för kommunens skyldighet, fullgöras av
polismän. Att polismän härvid kommer att handha uppgifter, som lägre
kvalificerad personal i och för sig skulle kunna utföra, tillmäter beredning
en inte större vikt. Denna situation föreligger f. n. och kan inte undvikas
utan att uppgifterna helt undantas från polisverksamheten, något som inte
är realistiskt vare sig övervakningen skall ombesörjas av kommunen eller
av staten. Kostnaderna för övervakningen bedömer beredningen i stort sett
bli desamma vare sig övervakningen sker i statlig eller kommunal regi.
Den omständigheten, att kommun är skyldig att inom stadsplanelagt om
råde svara för att utrymmen för parkeringsbehovet finns tillgängliga, ut
gör enligt beredningens mening inte tillräckligt skäl att ålägga kommu
nen att jämväl ombesörja övervakningen av parkeringen på allmänna plat
ser. Motsvarande situation föreligger på andra områden, påpekar bered
ningen, utan att det kan anses befogat att kommunen har ansvaret för ord
ningens upprätthållande. I fråga om parkeringsövervakningen anser bered
ningen emellertid att bedömningen påverkas av det sätt på vilket kommu
nen kan lösa parkeringsfrågan. Enligt 2 § lagen den 31 maj 1957 om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. in.
får sålunda kommun, om det finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga
avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen för allmän
parkering upplåten plats. Avgiften får bestämmas till det belopp, som er
fordras för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på parke
ringsplatserna. Grunder för beräkningen av avgifterna bestäms av kom
munens fullmäktige, vilkas beslut skall underställas länsstyrelsens pröv
ning. Då förslaget till den nyssnämnda lagen lades fram yttrade föredra
gande departementschefen (prop. 1956: 143) att avsikten med bestämmel
serna om rätt för kommun att uttaga parkeringsavgifter inte var att göra
någon inskränkning i skyldigheten för kommun att tillhandahålla parke
ringsplatser till allmänt begagnande. Tvärtom underströks angelägenheten
av att alla möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt anordna parkerings
platser väl tillvaratogs. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser innebär, ut
talar beredningen, en svårare belastning på polisen än andra lösningar av
parkeringsfrågan. Övervakningen på avgiftsbelagda parkeringsplatser måste
nämligen, om den skall vara effektiv, fullgöras i stort sett kontinuerligt
och är därför personalkrävande. Även parkeringsövervakningen i övrigt
blir mer betungande, om omsättningen på ett begränsat antal parkerings
platser ökas, än om fler parkeringsutrymmen ställs till förfogande.
I fråga om inkomsterna av avgiftsbeläggning av parkeringsplatser an
för beredningen, att uppgifter från de städer, i vilka parkeringsövervakning
en ombesörjs av särskilda trafikövervakare, visar alt inkomsterna i allmän
het förslår att täcka såväl kostnader för anskaffning av parkeringsmätare
samt omkostnader för skötsel och underhåll av mätarna som kostnaderna
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
102
för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna jämte lokaler för deras verksamhet. Dessutom erhålls överskott, som i Stockholm uppgick till 600 000 kronor 1961 och i Göteborg beräknats bli 448 000 kronor 1962.
Mot bakgrund av det sagda framstår det för beredningen inte som obe fogat, att kommunerna åläggs att bära det primära ansvaret för parkerings- övervakningen. Beredningen finner det även från andra synpunkter ända målsenligt, att frågan om sättet för parkeringsproblemens lösning sätts i direkt samband med frågan om anordnande av effektiv övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Sålunda kan det från övervaknings- synpunkt måhända te sig mest ändamålsenligt att tillgodose behovet av par keringsplatser efter andra linjer än dem som hittills följts, t. ex. genom att anordna parkeringsplatser, för vilkas begagnande avgift erläggs till en ständig vakt vid ingången till parkeringsplatserna. Detta system kan även användas så, att parkeringen i och för sig inte är tidsbegränsad men avgiften sätts till relativt högt belopp per tidsenhet. Dylika villkor gäller för de privata parkeringsgaragen, vilka rymmer hundratals bilar men be tjänas av endast ett par man. Måste kommunerna i sin planering av par- keringsfrågorna beakta övervakningsproblemen, torde därför bättre ga rantier finnas för ändamålsenliga anordningar än om kommunernas be handling av frågorna sker i huvudsak utan hänsyn till hur övervakningen skall ordnas.
Som framhållits i andra sammanhang, bl. a. då möjlighet öppnades att ombesörja trafikövervakning med annan personal än polismän, anser be redningen att det kan vara lämpligt att övervakningen av avgiftsbelagda parkeringsplatser kombineras med tillsyn, skötsel och tömning av parke- ringsautomaterna, vilka åtgärder kommunerna självfallet svarar för. Även för andra kommun åvilande uppgifter torde trafikövervakarna ibland kun na användas.
De skäl som kan åberopas för kommunal skyldighet att sörja för trafik övervakning hänför sig enligt beredningen främst till övervakningen av fö reskrifter rörande avgiftsbelagd parkering. Avgiftsbeläggning av parke ringsplatser nödvändiggör emellertid ofta sträng parkeringsövervakning för hela det område, inom vilket trafikrörelsen avses skola regleras genom den avgiftsbelagda parkeringen. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser återverkar alltså på frågan om parkeringsövervakningen även utanför dessa parkeringsutrymmen. Med hänsyn härtill finner beredningen, att kommu nen bör kunna åläggas att svara för parkeringsövervakning inte bara på av giftsbelagda parkeringsplatser utan även i övriga nyss angivna hänseenden. Från praktiska synpunkter är en sådan ordning uppenbarligen mest ända målsenlig, framhåller beredningen. Vad gäller lokala trafikföreskrifter be träffande s. k. nattparkering anmärker beredningen att föreskrifterna ute slutande syftar till att underlätta renhållning och snöröjning på gatan. Skyl dighet att fullgöra dessa åtgärder åvilar stad inom område för vilket stads*
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961
103
plan fastställts. Dylika lokala parkeringsföreskrifter liar inte i och för sig
samband med den allmänna trafiksituationen, men antalet förseelser och
därmed övervakningens omfattning torde ha direkt samband med fordonstät-
heten och bristen på tomt- och garageutrymme för uppställning. Vidare är
övervakningen av betydelse endast för kommunens möjlighet att fullgöra
sin renhållningsskyldighet. Dessa omständigheter motiverar enligt bered
ningen att även denna övervakningsuppgift kan åläggas kommun. Härför
talar också praktiska skäl.
Det här förordade verksamhetsområdet för särskilda trafikövervakare an
ser beredningen sammanfalla med de nuvarande trafikövervakarnas be-
fogenhetsområde enligt 18 § andra stycket polislagen som detta lagrum
praktiskt tillämpats. Detta innebär att trafikövervakarnas verksamhetsom
råde liksom nu blir vidsträcktare än tillämpningsområdet för lagen om par-
keringsbot. Då lagen inte torde komma att utsträckas utöver området för
parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen, anses inte behöva be
faras att framtida ändringar i lagen skall medföra obehörighet för trafik
övervakare att utfärda betalningsanmaning inom gränserna för lagens till
lämplighet.
Enligt polisberedningens bedömning synes det inte lämpligt att kommu
nerna generellt blir skyldiga att tillhandahålla personal för parkeringsöver-
vakningen inom kommunen. Särskild parkeringsövervakning kan väsent
ligen anses vara ett stadsproblem. Det kan därför synas ändamålsenligt att
föreskriva skyldighet endast för städer att själva ombesörja övervakningen.
Med hänsyn till den utveckling mot enhetlig kommuntyp, som nu kan skön
jas, finner beredningen det emellertid på längre sikt olämpligt att till grnnd
för skyldigheten lägga skillnaden mellan stad och landsbygd. Denna skillnad
sägs också numera ofta vara endast formell.
Önskvärt vore, yttrar beredningen, att man kunde finna någon generell
norm för kommuns skyldighet att anordna särskild parkeringsövervakning.
En sådan norm bör avspegla de förhållanden som enligt det föregående mo
tiverar kommunal medverkan i parkeringsövervakningen, nämligen beho
vet av parkeringsutrymmen och kommunernas möjligheter att tillgodose
detta behov. Föreskrifter om avgiftsbelagd tidsbegränsad parkering får här
vid ses som en speciellt långtgående »ransonering» av tillgängliga, för före
liggande behov otillräckliga parkeringsutrymmen.
Enbart det förhållandet att föreskrifter om tidsbegränsad parkering in
förts för vissa delar av en tätort utgör enligt beredningen inte bevis för att
parkeringsutrymmena i orten avsevärt understiger behovet. Dylika före
skrifter är ofta nödvändiga för att hindra långtidsparkering på parkerings
platser i affärscentra, där parkeringsplatserna i första hand bör förbehål
las dem som uträttar mera kortvariga ärenden i affärer, banker in. in. I
regel torde övervakningen över efterlevnaden av sådana bestämmelser inte
erbjuda större problem för polispersonalen. Eu säkrare hållpunkt för bo-
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
104
dömningen finner beredningen utan tvivel vara inrättandet av avgiftsbe-
lagd parkering. Denna åtgärd tillgrips då efterfrågan på parkeringsplatser
är så stor i förhållande till tillgången på platser att man inte kan undvara
avgiftsplikt som ett hjälpmedel för att öka omsättningen på parkerings
platserna. Avgift skall alltså uttas, då tidsbegränsning av parkeringen inte
är tillräckligt påtryckningsmedel. Inrättande av avgiftsbelagda parkerings
platser torde sålunda tämligen generellt utgöra bevis för en påtaglig brist
på parkeringsplatser, något som enligt vad tidigare sagts kräver en om
fattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.
Att sätta övervakningsskyldigheten i samband med tillämpligheten av la
gen om parkeringsbot anser beredningen vara felaktigt. Visserligen skall
förordnande om lagens tillämplighet komma i fråga endast då verkligt be
hov föreligger av förenklad handläggning av ärenden rörande felparkering,
dvs. där förseelsernas antal är mycket stort. Antalet rapporterade parke-
ringsförseelser är emellertid direkt beroende av tillgängliga resurser för
parkeringsövervakningen: ju effektivare övervakning desto flera rappor
terade förseelser.
Förutsättningen för att kommun skall kunna åläggas ombesörja trafik
övervakning skall således enligt beredningens förslag vara, att kommunen
uttar avgift för allmänna parkeringsplatser. I anslutning härtill anför be
redningen alt särskild trafikövervakning i många fall torde vara erforder
lig endast inom delar av staden eller orten. Främst kommer här i fråga de
stadsplanelagda områdena, men ofta synes än snävare begränsning vara
motiverad, t. ex. till stadens eller ortens centrala delar. Åläggande skall
därför kunna avse kommun eller del av kommun. I sistnämnda fall bör be
gränsningen i regel inte avse mindre områden än viss stadsdel eller liknande.
Att fastställa närmare gränser för övervakningsskyldigheten finner bered
ningen varken erforderligt eller ändamålsenligt. Befogenheterna för över-
vakningspersonalen bör överhuvudtaget inte begränsas till viss del av kom
munen. Förordnanden för personalen bör alltså avse övervakning inom
kommunen, dock främst området för kommunens skyldighet att ombesörja
övervakningen. Frågor huruvida övervakningspersonalen överskridit sina
befogenheter blir på detta sätt aktuell först om ingripande görs utanför
kommunens gränser.
Beträffande regleringen av kommuns skyldighet att ombesörja trafiköver
vakning anför beredningen följande.
För att kommun skall vara skyldig att ombesörja trafikövervakning
måste, sedan polislagen upphört att gälla, särskilda bestämmelser härom
ha upptagits i lag. Beredningen har övervägt att införa bestämmelser i äm
net i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m. m. men funnit olika skäl tala mot en sådan lösning. Denna
lag reglerar sålunda inte endast avgiftsbeläggning av parkeringsplatser utan
även av upplåtelser av andra allmänna platser. Det skulle te sig främmande
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
105
att i lagen uppta bestämmelser om skyldighet lör kommun att ombesörja
viss statlig verksamhet. Inte heller synes det beredningen lämpligt att reg
lera kommuns skyldigheter i förevarande avseende i den av beredningen
i annat sammanhang föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anled
ning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet in. in.
Den lagen reglerar uteslutande övergångsfrågor och skall alltså upphöra
att gälla när övergångstiden är slut. övervägandena i denna del leder fram
till att regleringen bör ske i en särskild lag om kommunal trafikövervak
ning.
Remissyttrandena
Vid remissbehandlingen av polisberedningens förslag har allmän enighet
rätt om att annan personal än polismän bör användas för trafikövervak-
ningsuppgifter vilka kan fullgöras av personal som inte fått ordinär polis
utbildning.
Alla remissinstanserna delar beredningens uppfattning att systemet med
särskilda trafikövervakare nu måste ses som en permanent
lösning av främst parkeringsövervakningen. övervägande skäl talar enligt
justitiekansler sämbetet för en sådan ordning, som också förordas av riks
åklagarämbetet och statskontoret, överståthållarämbetet åberopar prak
tiska och ekonomiska skäl för denna lösning. Länsstyrelsen i Stockholms
län anför, att det skulle utgöra en hård belastning för polismännen, om
möjlighet inte fanns att när det är nödvändigt på grund av hög trafikin
tensitet överflytta de enklaste göromålen på särskilda trafikövervakare.
I övrigt har remissmyndigheterna hänvisat till vad beredningen anfört
i denna fråga. Poliskammaren i Malmö anser dock att vissa principiella
synpunkter alltjämt torde kunna anföras mot särskilda trafikvaktkarer,
men poliskammaren instämmer trots detta i beredningens förslag.
I så gott som alla remissvaren tillstyrks beredningens förslag vad gäller
frågan, vilka övervakningsuppgifter som skall kunna anförtros särskilda
trafikövervakare, överståthållarämbetet konstaterar att förslaget står i god
överensstämmelse med vad ämbetet tidigare i flera sammanhang uttalat i
ämnet. Lämpligheten av den föreslagna avgränsningen av de särskilda tra
fikövervakarnas uppgifter betonas uttryckligen även av bl. a. länsstyrel
serna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Västmanlands län, förening
arna Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskammaren i Väs
terås samt bötesbyrån i Stockholm. Länsstyrelserna i Stockholms och Väst
manlands län samt föreningen Sveriges landsfogdar tillägger, att det torde
vara av vikt att slå fast, att polisen har både rätt och plikt att utöva all
slags trafikövervakning även inom områden där viss trafiköveivakning om
besörjs av särskilda trafikövervakare. Särskilt understryks vikten härav
därest den enklare övervakningen i första hand skall fullgöras av kommu
nala trafikövervakare.
4
:!: — Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b
106
Enligt statskontorets uppfattning är det angeläget att särskilda trafik övervakares befogenheter inte blir alltför begränsade. Ämbetsverket anser att denna personal skall hjälpa barn, åldringar och andra, som har behov av hjälp, till rätta i trafiken, och att personalen bör åläggas att ingripa vid trafikolyckor med trafikdirigering och dylikt tills polisen hunnit till plat sen samt att biträda polisen vid sådana tillfällen enligt polisens anvis ningar.
Vidgade uppgifter för ifrågavarande personal förordas i det gemensamma yttrandet från gatu- och drätselnämnderna i Stockholm. Enligt dessa nämn der vore det både ekonomiskt och praktiskt en klar fördel att låta övervak ningen vid övergångsställen ombesörjas av trafikövervakare i stället för av polismän. Svenska stadsförbundet finner praktiska skäl tala för för slag som i tidigare sammanhang lagts fram om utvidgningar av särskilda trafikövervakares verksamhet, men med hänsyn till att kostnaderna för polisen övertas av staten anser sig förbundet sakna tillräckliga skäl att på yrka utvidgningar.
Justitiekanslersämbetet ansluter sig till beredningens förslag utom på en punkt, nämligen vad angår förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b) vägtrafikförordningen. Ämbetet anser att övervakning av efterlevnaden av denna föreskrift inte bör anförtros särskild trafikövervakare. Med den be gränsade utbildning denna personal har bör den inte handlägga mer svår bedömda fall, särskilt inte sådana där ansvar för trafikovarsamhet kan in träda.
Förslaget att tilldela särskilda trafikövervakare befogenheten att meddela rapporteftergift lämnas utan erinran av de flesta remissorganen.
I några yttranden anses det angeläget att särskilda trafikövervakare nu tillerkänns denna befogenhet. Sålunda uttalar polismästaren i Stockholm, att avsaknaden av rätt att meddela rapporteftergift särskilt under första tiden som denna personal utnyttjades medförde så bristande smidighet i personalens arbete att verksamheten blev icke oväsentligt misskrediterad. Denna personalkår torde numera ha blivit så erfaren, att det inte länsre synes behöva möta större betänkligheter att ge den rätt till rapporteftergift, en åtgärd som för övrigt synes ha kommit att mer och mer tillämpas i praktiken. Poliskammaren i Västerås anser det vara praktiskt värdefullt, inte minst för allmänheten, att särskilda trafikövervakare kan meddela rapporteftergift.
Många av de tillstyrkande remissorganen uttalar dock liksom beredning en viss tveksamhet om de särskilda trafikövervakarnas kvalifikationer för uppgiften att göra de bedömningar, som erfordras för att ge rapportefter gift, men ansluter sig till beredningens ståndpunkt att övervägande skäl talar för att de får denna befogenhet. Bland dessa remissorgan må nämnas justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Västmanlands och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar samt ga-
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196 A
107
tu- och drätselnämnderna i Stockholm. Förslaget lämnas utan erinran av landsfogden i Stockholms län, poliskammaren i Hälsingborg, bötesbyrån i Stockholm, drätselkamrarna i Solna och Sundbyberg samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Avstyrkande yttranden i denna fråga föreligger från sex remissorgan, nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, förste stadsfiskalen i Gö teborg, gatunämnden i Göteborg, poliskammaren i Malmö, föreningen Sve riges polismästare och svenska polisförbundet. I dessa yttranden framhålls särskilt, att rapporteftergift innebär känsliga bedömningar som förutsätter mera fördjupad utbildning och allmän poliserfarenhet än den särskilda tra fikövervakaren får. Ytterligare anförs, att de särskilda trafikövervakarna behöver det skydd mot påträngande och talföra trafikanter som ligger i att de saknar befogenhet att meddela rapporteftergift. Föreningen Sveriges polismästare anser att det, om särskilda trafikövervakare får meddela rap porteftergift, föreligger allvarlig fara för att parkeringsregleringarna blir utan verkan. Motivet för att de särskilda trafikövervakartjänsterna inrät tades var enligt föreningen att polispersonalen dessförinnan använt rap porteftergift vid parkeringsförseelser i så stor utsträckning, att parkerings- föreskrifterna mer eller mindre satts ur kraft. Restriktivitet i fråga om rap porteftergift var därför från de kommunala myndigheternas sida en grund förutsättning för att särskilda trafikövervakarkårer skulle sättas upp.
När det gäller huvudmannaskapet för särskilda tra fikövervakare har meningarna varit delade bland remissinstanserna. De flesta har emellertid anslutit sig till polisberedningens förslag.
Bland dem som tillstyrkt beredningens förslag eller lämnat det utan er inran märks till en början justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, statskontoret och överståthållarämbetet.
Av de hörda fem länsstyrelserna har fyra accepterat förslaget, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län, medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställt sig avvisande.
Av de kommuner som yttrat sig över förslaget har Solna stad och Dandcryds köping godtagit förslaget. Avstyrkande yttranden har avgivits av stä derna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uddevalla, Sundbyberg och Södertälje. Även svenska stadsförbundet har avstyrkt förslaget.
De övriga remissinstanserna — föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges polismästare, svenska polisförbundet, polismästaren, förste stads fiskalen och bötesbyrån i Stockholm, landsfogden i Stockholms län, förste stadsfiskalen i Malmö, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Västerås samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler — har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan er inran. Förste stadsfiskalen i Göteborg har inte yttrat sig i denna fråga.
De tillstyrkande remissorganen stöder i allmänhet sitt ställningstagande på de skäl polisberedningen anfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
108
Justitiekansler sämbetet har med sina utgångspunkter inte något att in vända mot beredningens förslag till lag om kommunal trafikövervakning. Statskontoret anser i likhet med beredningen att parkeringsövervakningen bör vara en kommunal angelägenhet.
Enligt överståthållarämbetet talar vägande skäl för att kommun, som ut tar avgift för allmänna parkeringsplatser, bör kunna åläggas att ombesörja parkeringsövervakning. I och för sig anser ämbetet, att eftersom parkerings- avgifterna torde vara att jämföra mera med böter än med markupplåtelse avgifter, skäl kan andras för att parkeringsavgifterna, efter avdrag för kommuns kostnader, skall redovisas till statsverket. Kommunerna får emel lertid enligt gällande lag behålla parkeringsavgifterna. Det förefaller därför inte obilligt att kommunernas kostnader i samband med parkeringsautoma- terna innefattar jämväl kostnaden för den personal, som övervakar par- keringsbestämmelsernas efterlevnad. Motsvarande synpunkter har polis mästaren i Stockholm, som särskilt betonar, att parkeringsmätarna de facto visat sig ge kommunerna betydande inkomster, oaktat avgifternas storlek får bestämmas uteslutande av kravet på fordonsuppställningens rörlighet.
Länsstyrelsen i Stockholms län delar beredningens uppfattning, att in rättande av avgiftsbelagda parkeringsplatser tämligen generellt utgör be vis för en påtaglig brist på parkeringsplatser. Erfarenhetsmässigt krävs i sådana fall omfattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efter levnad.
Den omständigheten att trafikövervakningen är en polisiär uppgift utgör enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inget avgörande skäl för att det kom munala ansvaret för trafikövervakningen slopas i samband med polisvä sendets förstatligande. En omfattande, målmedveten och effektiv trafik övervakning utgör det bästa medlet att nedbringa antalet olyckor i tra fiken. Vid de samhälleliga föranstaltningarna för att lösa trafikproblemen måste staten och kommunerna samverka.
Poliskammaren i Malmö finner de i förslaget uppställda materiella för utsättningarna för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldig- het vara väl avvägda. Samma uttalande gör bötesbyrån i Stockholm.
Ett par i princip tillstyrkande remissorgan anser det diskutabelt om av giftsbeläggning utgör en godtagbar grund för åläggande av övervaknings- skyldighet. Sålunda framhåller poliskammaren i Västerås, att man inte kan komma ifrån att andra lösningar av parkeringsproblemen kan bli aktuella i framtiden och att kravet på övervakning därvid inte torde bli mindre. Samma invändning har föreningen Sveriges polismästare, som anför.
Sammankopplingen mellan avgiftsbelagd parkering och skyldigheten för kommunen att avlöna särskilda trafikövervakare torde icke ur principiell synpunkt vara hållbar. Avgiftsbeläggningen är blott ett av flera möjliga led i den gradvisa skärpningen av tidsinskränkningarna för den tillåtna parkeringen. Samma resultat kan åstadkommas utan avgiftsupptagning men
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
109
Kräver då avsevärt större övervakningspersonal. Så är t. ex. fallet i länder
som gått in för systemet med parkeringsskiva. En viss fara kan sålunda
föreligga för att kommunerna genom att icke tillgripa avgiftsbeläggning
övervältra ansvaret för parkeringsövervakningen på staten.
I och med att städernas renhållning och snöröjning av gatorna av kost
nadsskäl mekaniserats följer behovet av en effektiv parkeringsövervakning.
Eftersom renhållningen i stor utsträckning sker nattetid och övervakningen
måste ske samtidigt äro kostnaderna för densamma förhållandevis stora
med hänsyn till den obekväma arbetstiden. Det kan därför ifrågasättas om
icke skyldigheten för kommun att bekosta parkeringsövervakningen borde
konstrueras utan samband med inrättande av avgiftsbelagd parkering.
Föreningen tillägger, att utvecklingen efter tiden för polisens förstatli
gande torde få bli avgörande för om andra regler än de av beredningen
föreslagna bör reglera kommuns skyldighet att bekosta parkeringsövervak
ning.
Liknande kritik mot sammankopplingen av parkeringsavgifter och an
svaret för parkeringsövervakningen framförs i flera avstyrkande yttranden,
bl. a. av svenska stadsförbundet.
I de avstyrkande yttrandena kritiseras genomgående beredningens upp
fattning att kommunerna skall tillse att erforderligt antal parkeringsplatser
finns tillgängliga. Denna uppfattning är felaktig, hävdar bl. a. svenska
stadsförbundet. Motsvarande ståndpunkt intas i yttrandet från stadskansliet
i Stockholm, där det påpekas att föreskrift av det innehåll beredningen an
ger inte finns i byggnadsstadgan.
Inte heller godtas i dessa yttranden vad beredningen anfört rörande
övervakningen av den s. k. nattparkeringen. I svenska stadsförbundets ytt
rande vitsordas, att behovet av sådan övervakning beror på att gatorna för
renhållningens och snöröjningens skull i viss utsträckning måste hållas
fria från bilar och således, som beredningen framhåller, har ett direkt sam
band med fordonstätheten och bristen på tomt- och garageutrymme. Men
till dessa förhållanden kan kommunen knappast ha skulden, i vart fall
knappast mera än till andra förhållanden som föranleder att det behöver
förekomma polisverksamhet i ett samhälle. Kriteriet på att kommunen är
ansvarig kan enligt förbundet inte heller vara att det inom andra delar av
staden visat sig föreligga behov av avgiftsbelagda parkeringsplatser på
dagtid.
Ytterligare understryks i de avstyrkande yttrandena, att kommuner, som
inför parkeringsavgifter, inte har någon alternativ möjlighet att anordna
ett större antal parkeringsplatser. Någon önskan från kommunernas sida
att på detta sätt få inkomster föreligger givetvis inte, och avgifternas stor
lek får bestämmas endast av deras trafikreglerande syfte. I själva verket
ger inte heller parkeringsavgifterna kommunerna ekonomiskt överskott, om
hänsyn tas till kostnaden för den mark på vilken parkeringsplatserna an
ordnas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
no
Bland huvudargumenten för att dessa kommuner skola kunna åläggas
att bära det primära ansvaret för den avsedda trafikövervakningen har po
lisberedningen åberopat, att inkomsterna för den avgiftsbelagda parkering
en i allmänhet förslår att täcka, utom övriga kostnader i samband med
parkeringen, kostnaderna för avlöning och andra förmåner åt trafiköver
vakarna. Detta argument synes dock knappast ovedersägligt. Såsom polis
nämnden och gatunämnden i Göteborg påpekat måste nämligen bland kost
naderna för de avgiftsbelagda parkeringsplatserna redovisas kostnaderna
för den mark i stadens centrala delar, som tages i anspråk för sådana par
keringsplatser. Härtill kommer kostnaderna för anläggning av parkerings
platserna. Då det framför allt är aktuellt med avgiftsbelagda parkerings
platser i de större städerna och markvärdet i de centrala delarna av dessa
städer är högt är markförvärv för ändamålet dyrbart. Om räntan på ifråga
varande kostnader inräknas i de årliga utgifterna för avgiftsbelagd par
kering, torde parkeringen, trots inflytande avgifter, knappast lämna något
överskott av betydelse.
Liknande uttalanden gör ett flertal av de hörda städerna. I yttrandena
påpekas dessutom, att beredningen inte beaktar statens inkomster i form
av böter. Dessa inkomster sägs vara så stora att de kan åberopas som skäl
för att staten åtar sig huvudmannaskapet för trafikövervakningspersonalen.
I yttrandet från stadskansliet i Stockholm erinras om att jämväl kost
naderna för utbildning av särskilda trafikövervakare synes skola ankomma
på kommunen, som dock inte skall kunna öva inflytande på kostnaden,
enär närmare föreskrifter om utbildningen skall ankomma på rikspolis
styrelsen. Kommunen kommer också att i skadeståndshänseende svara för
de fel, som övervakningspersonalen kan begå.
De flesta av de avstyrkande kommunala organen förordar att möjlighet
bereds kommunerna att frivilligt åta sig parkeringsövervakning, varvid
kommuns kostnader för övervakningen dock väsentligen bör ersättas av
statsmedel. Svenska stadsförbundet utvecklar denna mening på följande
sätt.
Som inledningsvis sagts bör man emellertid ej betrakta det som uteslutet
att en kommun kan vara intresserad av att frivilligt påtaga sig eller liksom
hittills ombesörja parkeringsövervakningen med egen personal. Skälet skul
le i så fall vara att kommunen anser sig därigenom kunna ernå en effek
tivare övervakning. Men självfallet kan en övervakning genom särskilda
trafikövervakare med begränsad polisutbildning också ordnas inom den
statliga polisverksamhetens ram. Utredningen anför därom att det från
administrativa synpunkter och effektivitetssynpunkter i huvudsak saknar
betydelse om detta slags övervakning utföres av staten eller kommunerna
och att kostnaderna för övervakningen också torde bli i stort sett desamma
antingen den sker i kommunal eller statlig regi.
Innebörden i en lagstiftning om kommunal trafikövervakning bör så
ledes vara den, att kommun äger möjlighet att frivilligt åtaga sig att om
besörja viss trafikövervakning inom kommunen eller del därav och att
kommunen då äger uppbära statsbidrag till sina kostnader för övervak
ningen. Det kan vara rimligt att kommunen i sådant fall själv bär någon
mindre del av kostnaden, men statsbidragsprocenten skall självfallet vara
hög, förslagsvis 90 procent.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 190i
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
in
Departementschefen
Enligt polislagen skall polisverksamheten i princip ombesörjas med po lismän. För viss polisverksamhet får dock anställas även annan personal. Så är fallet hl. a. i fråga om trafikövervakningen. Kungl. Maj:t äger så lunda för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. På grund av sådant förordnande har ett tiotal städer anställt särskilda trafikövervakare för tillsyn över parkerings- bestämmelsernas och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad, rapporte ring av förseelser mot dessa bestämmelser samt upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och förefintliga parkeringsutrymmen. Hittills har man ansett att trafikövervakning genom särskild personal bör förekom ma endast vid mera uttalad brist på polismän. Polisberedningen har nu fö reslagit att systemet med särskilda trafikövervakare skall ses som en per manent lösning av problemen med den omfattande och personalkrävande enklare trafikövervakningen, framför allt övervakningen av parkeringsbe- stämmelser och liknande föreskrifter. Mot bakgrund av de senare årens trafikutveckling finner jag i likhet med samtliga remissinstanser att syste met med särskilda trafikövervakare bör behållas. Detta innebär inte att po lispersonalen framdeles befrias från enklare trafikövervakning. Den sär skilda övervakningspersonalen skall i stället genom sin övervakning kom plettera polisens verksamhet.
Såsom polisberedningen anfört bör utgångspunkten för avgränsningen av den särskilda trafikövervakningspersonalens befogenheter vara, att per sonalen skall fullgöra endast sådana uppgifter som ställer väsentligt lägre krav på personliga förutsättningar och utbildning än de som erfordras för övrig polisverksamhet. Av polismän krävs god skolunderbyggnad samt teoretisk och praktisk utbildning under omkring ett års tid. För sär skilda trafikövervakare har inte uppställts enhetliga kompetenskrav. I regel fordras inga speciella förkunskaper och utbildningen ges i allmänhet vid en kurs som varar fyra—fem veckor. Dessa kompetenskrav för sär skilda trafikövervakare bör i huvudsak gälla även efter förstatligandet. .lag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att det inte bör komma i fråga att vid sidan av polismän använda flera personalgrupper med olika kompetens för trafikövervakningen.
Särskilda trafikövervakares befogenheter omfattar f. n. övervakning av- lokala trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt för huden i 42 § 4 inom. och 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stan na eller ställa upp fordon på viss plats. För att avgöra om förseelse mot bestämmelser av detta slag föreligger behöver bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller uppställningen regelmässigt inte ske. Så
112
torde dock vara fallet i fråga om förbudet i 49 § 2 inom. b) vägtrafikför ordningen att stanna eller ställa upp fordon på plats där sikten är skymd, bl. a. i skarp kurva eller på backkrön. Det bör övervägas att undanta över vakning av dylika stadgandens efterlevnad från särskilda trafikövervakares uppgifter. Bedömning av en åtgärds trafikfarlighet behöver i allmänhet inte heller ske vid fullgörandet av uppgiften att enligt lagen om parkeringsbot meddela anmaning att betala sådan bot, något som särskild trafiköverva kare har befogenhet till. Med nuvarande utbildningsstandard synes den sär skilda övervakningspersonalen inte böra få vidgade övervakningsuppgifter. Däremot anser jag det naturligt att trafikövervakarna lämnar allmänheten upplysning och bistånd i samband med övervakningsverksamheten. Jag ansluter mig vidare till beredningens uppfattning, som delas av de flesta remissmyndigheterna, att denna personal nu bör få samma befogenhet som polisman att meddela rapporteftergift. Det synes lämpligare att personalen har en reglerad sådan befogenhet än att den, såsom nu synes vara fallet i viss utsträckning, trots sin skyldighet att rapportera alla förseelser anser sig böra underlåta rapport i ursäktliga fall.
Vad som aktualiserat frågan om särskild personal för trafikövervakning är som nyss sagts främst parkeringsövervakningen, som är mycket per sonalkrävande och samtidigt genomgående av enkel beskaffenhet. Den snab ba ökningen av fordonsbeståndet har medfört en ganska allmän brist på parkeringsutrymmen i tätorterna, vilket i och för sig lett till ökat behov av övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Som beredning en utförligt motiverat ställer avgiftsbeläggning av parkeringsplatser sär skilt stora krav på övervakningens intensitet inte bara på själva parke ringsplatserna utan inom hela det område, inom vilket trafikrörelsen regle ras genom avgiftsbeläggningen. Frågan om parkeringsplatser skall avgifts beläggas eller inte avgörs helt av kommun jämlikt bestämmelserna i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats in. m. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med beredningen och flertalet remissinstanser, att kommunen i dylika fall även bör bära en del av ansvaret för parkeringsövervakningen. Skäl för en sådan ordning utgör också det förhållandet att kommunens inkomster av avgifterna, som visserligen fast ställs enbart med hänsyn till vad som erfordras för att åstadkomma nöd vändig omsättning av fordon på parkeringsplatserna, dock i allmänhet sy nes förslå för att täcka inte bara merkostnaderna för erforderliga avgifts- anordningar och deras skötsel utan även kostnaderna för övervakningen.
Att sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i direkt samband med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna parkeringsplatser är inte invändningsfritt. Även i andra situationer kan parkeringsövervakningen kräva stora personalinsatser. Å andra sidan an ser jag att det inte är ändamålsenligt att införa generell skyldighet för kom muner att svara för övervakningen. Avgiftsbeläggning bör komma i fråga
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b
113
när parkeringsproblemen blivit så besvärliga att dylik reglering av parke
ringsplatsernas utnyttjande är oundgänglig. Anknytning av övervaknings-
skyldighet till avgiftsbeläggning synes mot denna bakgrund ägnad att leda
till en godtagbar avgränsning av skyldigheten. Jag hyser för min del inte
farhågor för att kommun, som antytts i ett remissyttrande, för att undgå
övervakningsskyldighet avstår från eljest befogad avgiftsbeläggning.
Övervakningsskyldighet bör inte åligga alla kommuner som beslutat av
giftsbelägga parkeringsplatser utan förekomma endast i de fall, då avgifts
beläggning skett i större omfattning och alltså ger en anvisning om före
liggande parkeringsproblem. Som jag förut framhållit bör emellertid skyl
digheten att ombesörja parkeringsövervakning, när sådan skyldighet åläggs,
omfatta övervakning av föreskrifter om stannande och uppställning av
fordon inom det område, där avgiftsbeläggningen kan anses påverka tra
fikrörelsen. Även efterlevnaden av parkeringsföreskrifter som syftar till
att underlätta kommunens renhållning och snöröjning bör omfattas av
övervakningen. Härför talar bl. a. praktiska skäl. Skyldigheten bör kunna
begränsas till del av kommun, varvid såsom beredningen uttalat mindre
område än stadsdel eller liknande i allmänhet inte bör komma i fråga. Be
fogenheterna för den personal som används för övervakningen bör dock
gälla hela kommunen.
Jag föreslår alltså att skyldighet att enligt det anförda ombesörja enklare
trafikövervakning skall efter polisväsendets förstatligande kunna åläggas
kommun, som tar ut avgifter för begagnande av allmän parkeringsplats.
Denna trafikövervakning utgör polisverksamhet. Kommunernas allmänna
skyldighet att ombesörja polisverksamhet upphör genom polisväsendets
förstatligande. Jag ansluter mig till polisberedningens förslag att föreskrif
ter om kommunal trafikövervakning upptas i en särskild lag. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj it att med beaktande av det förut sagda meddela
erforderliga närmare bestämmelser om särskilda trafikövervakares befogen
heter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna
Nuvarande förhållanden m. m.
Bestämmelser om kommunernas ansvar för polisverksamheten finns i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket. Skyldigheterna är
anknutna till en särskild kommunal enhet, polisdistriktet, som skall bestå
av en eller flera kommuner eller del av kommun (1 och 9 §§). Polisdistriktet
skall anställa polispersonal i den omfattning som erfordras för polisverk
samhetens ombesörjande inom distriktet
(2
§) samt till personalen utge
avlöning och andra förmåner enligt ett av statsmakterna fastställt regle
mente ävensom skälig pension
(8
§ första stycket). Vidare skall polis
distriktet sörja för beväpning av polispersonalen enligt ett av Kungl. Maj:t
114
fastställt polisutrustningsreglemente samt tillhandahålla materiel, byggna der, arrestlokaler, telefon och övriga anordningar, som krävs för distriktets polisväsende
(8
§ andra stycket). Vissa distrikt skall härutöver tillhanda
hålla reservpolismän, polismän för tjänstgöring som statspolis samt polis män för hela rikets behov (4 och 5 §§). För polisdistrikts kostnader för po lisverksamheten utgår i viss utsträckning statsbidrag (15 §). I Bodens stad har staten övertagit ansvaret för polisverksamheten.
Det vissa städer åvilande ansvaret för åklagarverksamheten, exekutions- verksamheten och förvaring av häktade grundar sig inte på uttryckliga för- fattningsföreskrifter utan består av ålder. Skyldigheterna på dessa områden omfattar allt som erfordras för verksamhetens bedrivande.
Enligt 1962 års principbeslut skall kommun för framtiden inte ha några ekonomiska förpliktelser beträffande polis-, åklagar- och exekutionsorga- nisationerna. Kommunerna skall emellertid medverka vid genomförandet av huvudmannaskapsreformerna genom att dels i viss utsträckning ställa loka ler till förfogande, dels under en övergångstid bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna. Vidare skall kommunerna till staten utan vederlag överlämna inventarier och annan utrustning, som anskaffats för verksam hetsgrenarnas behov. Slutligen förutsätts inlösen skola komma till stånd i vissa fall av kommunägda byggnader, som f. n. står till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten.
I den förut nämnda, denna dag beslutade propositionen 1964:100 föreslås att även vissa städers skyldighet att svara för förvaring av häktade skall övertas av staten den 1 januari 1965 och att för förstatligandet skall gälla samma principer som godtagits i fråga om förstatligandet av polisväsendet in. m. Vad som sägs i det följande om kommuns skyldigheter i samband med förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet avser därför i tillämpliga delar även kommuns skyldigheter i samband med statens övertagande av ansvaret för förvaring av häktade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Tillhandahållande av lokaler m. m.
Principbeslut in. m.
Lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet är f. n. inrymda i kom munala, statliga eller privatägda fastigheter. 1962 fanns i hela landet 128 kommunägda fastigheter, som uteslutande användes för en eller flera av verksamhetsgrenarna, samt 54 dylika fastigheter, som huvudsakligen nytt jades för dessa ändamål. I statsägda fastigheter tillhandahölls lokaler främst för den redan nu statliga landsfiskalsorganisationen. Inom alla verksamhets grenarna disponerades lokaler i viss utsträckning i privatägda fastigheter. Vad gäller polisorganisationen är det vanligt, att polismän tillhandahåller kontorslokaler i sina privatbostäder mot särskild ersättning.
1957 års polisutredning föreslog, att staten på de platser, där personal
115
tillhörande någon av verksamhetsgrenarna skulle vara stationerad vid
reformens genomförande, skulle äga mot hyra disponera där befintliga, för
verksamheten upplåtna lokaler i kommunägda byggnader. Hyresvillkoren
skulle fastställas i avtal mellan kommunerna och staten. Hyran skulle be
stämmas enligt stadgandena i lagen om hyresreglering, såvida lagen gällde
på orten, och eljest med beaktande av de på orten gällande gängse grunderna
för hyressättning. Lokaler som kommunerna hyrt i privatägda hus för
verksamhetsgrenarnas behov och som bedömdes lämpliga för sitt ändamål
skulle kommunerna vara skyldiga överlåta på staten med den rätt kom
munerna hade till lokalerna. Anordningen med kontorslokaler för polis
väsendet i enskilda polismäns bostäder skulle behållas i erforderlig utsträck
ning. Lokaler som vid den i samband med förstatligandet genomförda om
organisationen av verksamheten på ifrågavarande områden blev överflödiga
skulle avvecklas genom försorg av den statliga eller kommunala myndighet,
som omedelbart före organisationsförändringen hade ansvaret för lokal
hållningen.
I princippropositionen sägs staten böra äga mot hyra disponera de kom
munägda lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutions
väsendet i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar
skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Hyran bör fastställas
enligt gängse grunder för hyressättning. Har kommun hyrt lokaler för nu
angivna ändamål, bör kommunen vara skyldig medverka till att staten kan
inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Staten bör dock inte vara
skyldig att överta lokaler som inte är lämpliga för sitt ändamål. Det bör
ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken eller vilka statliga myndig
heter som skall handha förhyrningarna. Behov torde i viss utsträckning
finnas att behålla systemet att polisman tillhandahåller kontorslokaler i
sin bostad. I den mån minskat lokalbehov leder till att av kommun dispo
nerade lokaler för här ifrågavarande ändamål vid förstatligandet helt eller
delvis inte behöver tas i anspråk, bör kommunen svara för avvecklingen av
ej erforderliga lokaler.
Vidare uttalas i princippropositionen, att förberedelser bör vidtas för
successiv inlösen, där sådan anses böra komma i fråga, av i första hand
kommunägd fastighet, som uteslutande används för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet. Från statens sida bör man därvid ta all möjlig hänsyn
till lokala intressen. Frågorna bör kunna lösas genom förhandlingar mel
lan berörda parter. Om överenskommelse om villkoren för statens över
tagande av här avsedda fastigheter inte kan nås genom förhandlingar, får
man i sista hand anlita expropriationsvägen.
I sitt utlåtande över propositionen biträdde statsutskottet förslaget i före
varande hänseende. Utlåtandet har godkänts av riksdagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A
Polisberedningen
Inledningsvis uttalar polisberedningen, att man torde kunna räkna med att lokalfrågorna i allmänhet skall kunna lösas förhandlingsvägen. Härvid bör rättsförhållandet mellan staten och kommunen i vanlig ordning regleras i hyresavtal, underkastat vanliga civilrättsliga regler.
Nödvändigheten att lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenars behov står till förfogande redan vid tiden för statens övertagande av huvudman naskapet gör enligt beredningen emellertid, att staten knappast kan stå utan varje möjlighet att tvångsvis disponera befintliga, för ändamålet hit tills använda lokaler, till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lös ning. Upplåtelseskyldigheten bör i princip omfatta alla dylika lokaler men aktualiseras endast i fråga om lokaler, beträffande vilka hyresavtal inte kommer till stånd på frivillig väg. Som underlag för hur lokalfrågorna i dylika fall skall lösas har beredningen undersökt vad som generellt sett bör gälla i olika hänseenden. Vid uppgörelserna med kommunerna bör emeller tid skilda på förhandlingarna inverkande faktorer kunna föranleda av vikelser åt det ena eller andra hållet.
Hgresobjekten. Skyldighet för kommun att upplåta lokaler skall enligt beredningens förslag komma ifråga endast beträffande lokaler vilka kom munen upplåtit för någon av här aktuella verksamhetsgrenar i sin egenskap av lokalhållare för verksamheten. Det avgörande bör vara att lokalerna genom upplåtelsen till staten kommer att även efter reformen användas för samma ändamål som tidigare. Kan man vid förhandlingarna i lokalfrågorna förutse, att kommunen före reformen kommer alt upplåta andra lokaler än de som vid förhandlingstillfället står till förfogande, skall endast de nya lokalerna omfattas av upplåtelseskyldigheten. I de fall då nya lokaler håller på att uppföras för eu eller flera av verksamhetsgrenarna skall upplåtelse skyldigheten omfatta de gamla lokalerna, tills de nya blir färdiga, och där efter de nya lokalerna.
I fråga om ändamålet med användningen av lokalerna synes det enligt beredningen naturligt, att de tre verksamhetsgrenarna betraktas som en enhet. Lokaler som använts för någon av dem bör ställas till förfogande oberoende av för vilken av dem behov föreligger efter förstatligandet.
Till följd av omorganisationen av verksamhetsgrenarna kommer, fram håller beredningen, lokalbehoven på många håll att bli andra än f. n. De kommunägda lokaler, som av dessa anledningar blir friställda, skall staten inte ha vare sig rätt eller skyldighet att hyra. Bedömningen av de framtida lokalbehoven skall tillkomma staten. Ur kommunernas synvinkel är det emellertid angeläget att staten utan dröjsmål lämnar besked om det fram tida lokalbehovet. I detta sammanhang måste vidare beaktas, att lokalbe hoven under en övergångstid kan vara större än vad som blir fallet sedan omorganisationen helt genomförts. Dylika tillfälliga lokalbehov skall enligt beredningens åsikt kunna täckas genom disposition av nuvarande, för verk
117
samhetsgrenarna upplåtna lokaler. Bedömningen av för vilken tid disposi
tion av lokalerna blir erforderlig skall ankomma på staten. Omvänt kan
inträffa att lokalbehovet är mindre omedelbart efter förstatligandet an
sedermera. I sådana situationer bör de kommunägda lokaler som nu är
upplåtna för verksamhetsgrenarna kunna tas i anspråk omedelbart vid
förstatligandet.
I anslutning till 1957 års polisutrednings uttalande, att garantier bör
finnas att staten inte ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan
särskilda skäl vägra överta lokaler, som är anordnade för polis-, åklagar-
och exekutionsorganisationernas behov, anmärker beredningen att det
möter svårigheter att generellt binda staten vid nagra konkreta utfästelser
i detta avseende. Som en allmän rekommendation finner beredningen den
uttalade principen självklar. Att på denna princip bygga rätt för kommun
att fordra att staten skall överta befintliga lokaler är vanskligare. Vad som
förutom behovsprövningen här träder i blickpunkten är bedömningen av
lokalernas lämplighet för sitt ändamål. Staten kan rimligen inte ikläda sig
skyldighet att hyra lokaler som mindre väl lämpar sig för del ändamål,
vartill de skall användas efter förstatligandet, vare sig olämpligheten beror
på lokalernas planering eller på deras skick. Beredningen anser det emeller
tid ligga lika mycket i statens som i kommunernas intresse att hänsyn vid
behandlingen av lokalproblemen i största möjliga utsträckning tas till kom
munala önskemål. Men staten bör inte vara bunden av principer som formellt
ger företräde åt den ena eller andra av olika tänkbara lösningar.
Hyrans storlek. Polisberedningen erinrar om att det i princip råder avtals
frihet på hyresrättens område men att avtalsfriheten i hög grad begränsats
genom bestämmelserna i hyresregleringslagen den 19 juni 1942, som är tids
begränsad och f. n. gäller till och med 1965. Lägenheter i hus som förvaltas
av kommun är generellt undantagna från lagens reglering av hyran. Beträf
fande innebörden av hyresregleringslagens bestämmelser om fastställande
av hyra anför beredningen.
De hyror som fastställts enligt lagen utgör grundhyror, på vilka kan utgå
generella hyrestillägg enligt Kungl. Maj :ts bestämmande. Tilläggens storlek
beror av när lägenheten färdigställdes och i vad mån byggnaden är stats-
subventionerad. För lägenhet som var uthyrd den 1 januari 1942 utgör den
då utgående hyran grundhyra. För andra då befintliga lägenheter bestäms
grundhyran efter liyresläget på orten vid samma tidpunkt. Var den utgående
hyran avsevärt lägre eller högre än hyran för jämförliga lägenheter eller
har lägenhetens värde därefter ökats avsevärt eller dess skick avsevärt
försämrats, skall hyran på yrkande av hyresvärd eller hyresgäst höjas resp.
nedsättas. Höjning av förstnämnda skäl skall ske till belopp som jämförliga
lägenheter betingade den 1 januari 1942. I övrigt gäller särskilda av statens
hyresråd fastställda normer för att beräkna storleken av hyreshöjning i
nyss angivna fall. Sänkning av grundhyran skall ske till skäligt belopp, var
vid hyresnivån för jämförliga lägenheter blir avgörande. För lägenheter som
färdigställts efter den 1 januari 1942 skall hyran fastställas till det belopp,
som finnes skäligt med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga om-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196å
ständigheter. Med stöd av 31 § hyresregleringslagen har statens hyresråd givit ingående anvisningar för beräkning av hyra i sistnämnda fall (statens hyresråds cirkulär nr 36).
Polisberedningen erinrar vidare om att vissa bestämmelser om prövning av hyras skälighet vid normala förhållanden på bostadsmarknaden finns i den tidsbegränsade lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyres gäst till nytt hyresavtal, vilken f. n. gäller t. o. m. 1965. Lagen äger tillämp ning beträffande hyresförhållanden som inte omfattas av hyresreglerings lagens uppsägningsskydd. Beträffande villkoren i nytt hyresavtal stadgas, att om överenskommelse angående villkoren inte kan träffas, det nya avtalet skall uppta de hyresvillkor hyresvärden fordrar. Begär hyresvärden hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i orten eller upp ställer han villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden, eller är hans krav eljest otillbörliga skall avtalet i dessa delar uppta samma be stämmelser som det tidigare avtalet. Vid oenighet om det nya avtalet skall frågan hänskjutas till domstols prövning.
Frågan om skälig hyra har, anför beredningen, bedömts även av hyres- lagskommittén, som lagt fram förslag till permanent lagstiftning om rätt för hyresgäst till nytt hyresavtal (SOU 1961: 47). Enligt kommitténs åsikt bör i allmänhet gälla att hyra skall utgå med det belopp hyresvärden fordrar. Hyresvärdens krav skall frångås endast om han begär oskälig hyra. Vid bedömningen härav skall man i regel inte pröva om den begärda hyran kan antas motsvara skälig avkastning på det kapital som lagts ned i fastigheten. Liksom skäligheten av fordrad köpeskilling bedöms utifrån det pris varan i allmänhet betingar, bör hyresnivån för jämförliga lägenheter vara ut gångspunkten vid prövning av fordrad hyras skälighet. Härvid får man i allt fall ett ungefärligt mått på lägenhetens marknadsvärde. Kommitténs förslag har inte föranlett lagstiftning.
Skälighetsprövning av hyresersättning förekommer enligt beredningen då polisdistrikt skall gottgöras för vissa lägenhetsupplåtelser. Jämlikt
8
§
polislagen är polisdistrikt skyldigt att tillhandahålla bl. a. vissa lokaler för statspolisens behov. Härför skall distriktet — som i förevarande fall alltid utgörs av en stad jämlikt 15 § 1 mom. polislagen få ersättning med skäligt belopp. Närmare bestämmelser om ersättningen ges i statsbidragskungö- relsen. Där sägs, att stad är berättigad till hyresersättning för expeditions lokal samt för rum, som anskaffas för statspolisens hästar och fordon, med belopp som efter ortens förhållanden kan anses skäligt. Skäligheten prövas av länsstyrelsen, över vars beslut besvär får föras i vanlig ordning.
Det anförda visar enligt polisberedningens mening att några klara och allmänt godtagna normer för hyressättning vid fri hyresmarknad saknas. Den enda regel man har att hålla sig till är att hyran i huvudsak bör mot svara den hyra, som i allmänhet utgår för jämförliga lägenheter i orten. Beredningen anför vidare att vi i vårt land inte haft fri hyresmarknad på
119
mer än två decennier. Inte heller innebär den omständigheten att hyres
regleringen efter hand upphävs att hyresmarknaden blir fri. Hyresnivåerna
regleras nämligen av statsmakterna genom de hyresbegränsande villkor,
som regelmässigt förbinds med statlig långivning till byggandet. Dylik
långivning förekommer numera för större delen av nyproduktionen på
fastighetsmarknaden. Mot denna bakgrund finner beredningen det sanno
likt att hyrorna för överskådlig tid framåt kommer att bestämmas i enlighet
med de i hyresregleringslagen angivna principerna. När det gäller kommun-
ägda lägenheter anser beredningen ytterligare skäl tala härför. Visserligen
är kommunägda fastigheter formellt undantagna från lagens tillämpnings
område såvitt angår hyrans storlek. Anledningen härtill är dock självfallet
inte, att kommun ansetts skola äga ta ut högre hyror än enskilda fastig
hetsägare. Tvärtom förutsätts kommun — vare sig hyresregleringslagen
gäller på orten eller ej — alltid med hänsyn till syftet med sin verksamhet
låta hyressättningen ske efter skäligt självkostnadspris eller eljest efter
andra grunder än förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på lägen
heter. Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra an
ser beredningen därför kunna bli allmänt riktmärke för att bedöma skälig
hyresnivå för nu ifrågavarande lokaler. Som tidigare sagts förutsätts dock,
att avsteg från dessa principer skall kunna ske åt ena eller andra hållet med
hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.
I praktiken torde dessa allmänna riktlinjer enligt beredningens uppfatt
ning leda till godtagbart resultat. Ur statens synvinkel torde det vara rimligt
att betala en hyra, som i stort sett motsvarar den kostnad staten skulle åsam
kas, om staten själv tillhandahöll lokalerna, och som i regel inte är högre
än den hyra andra fastighetsägare skulle betinga sig för liknande lokaler.
För kommunerna, som nu befrias från sina kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet, bör det vara tillfredsställande att kunna erhålla hyror
för ifrågavarande lokaler enligt nu redovisade principer. Man bör här hålla
i minnet, framhåller beredningen, att de kommunägda fastigheter det är
fråga om inte lär ha uppförts i syfte att utgöra en inkomstkälla för kom
munen.
Hyrestiden. Beredningen anför att hyresavtal enligt allmänna regler skall
uppta de villkor hyresvärden bestämmer, såvida villkoren inte av någon an
ledning framstår som oskäliga. I samband med förstatligandereformen är
situationen dock annan än vid vanliga frivilliga hyresavtal. Genom förstat
ligandet övertar staten ansvaret för verksamhet, som det dittills ålegat
kommunen att ombesörja. Med hänsyn till den mycket begränsade tid, som
staten disponerar för lokalanskaffningen, synes det både nödvändigt och
rimligt att staten tillförsäkras rätt att nyttja lokalerna under viss minsta
tid. Det bör ligga i statens hand att avgöra, om denna tid skall tas i anspråk
helt eller endast delvis. I övrigt anser beredningen frihet böra föreligga att
avtala om den hyrestid varom parterna kan enas.
Kungl. Maj.ts proposition, nr 101 år 196i
120
Beredningen yttrar vidare, att bestämmandet av hyrestiden bör från
statens sida i första hand ske med sikte på att staten garanteras hyresrätt
under den tid som oundgängligen behövs för att lokalfrågan skall hinna
lösas mera långsiktigt. Den tid under vilken upplåtelseskyldighet generellt
skall föreligga synes enligt beredningen lämpligen böra sammanfalla med
den tid kommunerna skall bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna,
dvs. fem år. Upplåtelseskyldigheten bör dock i vissa fall bestå efter den
generella upplåtelsetidens utgång, om det erfordras för att staten skall få
skäligt rådrum att anskaffa och iordningställa andra lokaler för verksam
hetsgrenarnas behov.
Frågor om kronans förvärv av kommunägda lokaler torde, anför bered
ningen, av tidsskäl inte kunna behandlas förrän mer aktuella övergångs-
problem hunnit lösas. Man kan därför anta att åtskilliga dylika frågor ännu
inte avgjorts före den femåriga hyrestidens slut. Med utgångspunkt i det
förhållandet, att förvärv synes komma i fråga endast beträffande lokaler
som kronan under övergångsskedet hyr av kommun, föreslås att tiden för
upplåtelseskyldigheten förlängs, därest kronan före femårstidens utgång
väckt fråga om förvärv av lokalerna. Förlängning aktualiseras även i de
fall då kronan avser att uppföra nya lokaler för polis-, åklagar- eller exeku-
tionsverksamheten eller att förvärva andra lokaler än de upplåtna för någon
av verksamhetsgrenarna. Dylika frågor kan inte behandlas i omedelbart
samband med förstatligandets genomförande. Statsfinansiella skäl talar
vidare för att kostnaderna för nybyggnader och nyförvärv fördelas på ett
flertal år. Statlig nybyggnad blir erfarenhetsmässigt färdig först omkring
fem år efter det beslutet att bygga föreligger, och förhandlingar om ny
förvärv kan dra ut på tiden, särskilt om expropriationsförfarande måste
tillgripas. Med hänsyn till det sagda föreslår beredningen, att tiden för upp
låtelseskyldigheten förlängs även då kronan beslutat uppföra eller förvärva
andra lokaler i stället för de upplåtna.
Tiden för förlängningen låter sig svårligen avgränsas exakt. Med hän
syn till de skiftande förhållanden som kan föreligga anser beredningen det
mindre lämpligt att fastställa förlängningen att gälla högst viss tid. Bered
ningen föreslår att upplåtelsen i de förut angivna fallen skall bestå tills er
forderliga lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen
ägt rum.
Ordningen för bestämmandet av hyresbeloppet. Polisberedningen erinrar
om att man kan räkna med att frivilliga överenskommelser rörande lokal
upplåtelser kommer till stånd i de allra flesta fall, då upplåtelse över huvud
taget blir aktuell. Som säkerhetsventil skall staten dock ha befogenhet att
mot kommunens vilja ta i anspråk de lokaler som redan nu står till polis-,
åklagar- och exekutionsorganisationernas förfogande. Statsmakterna har
i principbeslutet emellertid inte tagit ställning till vem som skall bestämma
hyrans storlek, när överenskommelse inte kan träffas därom. Att hyres
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
121
nämnderna inte är behöriga att fastställa hyran framgår av det föregående.
Däremot äger nämnden såsom kommunal inedlingsnämnd uttala sig om
vad som kan anses vara skälig hyra. Sådana uttalanden är dock inte bin
dande för någon av hyresparterna. Att i förevarande sammanhang ge hyres
nämnderna behörighet att fastställa hyror för ifrågavarande kommunägda
lokaler finner beredningen inte ändamålsenligt, eftersom hyresnämnd inte
finns på alla orter, där upplåtelser blir aktuella.
Inte heller i övrigt anser beredningen att det f. n. finns lämpligt organ
som kan åläggas bestämma hyrans storlek. Allmän domstol har visserligen
en i viss mån liknande befogenhet enligt 1956 års lag om rätt till nytt hyres
avtal. Tvisten gäller emellertid där främst rätten att kvarbo, och domstolen
kan inte själv fastställa hyra. Det synes inte lämpligt att nu ålägga allmän
domstol sådan uppgift. Stadgandena i expropriationslagen torde inte lämpa
sig för analog tillämpning. Avgörandet av ersättningens storlek bör också
kunna ske väsentligt snabbare än vad som skulle bli fallet vid domstols
behandling.
Beredningen framhåller att upplåtelseskyldigheten är aktuell för en kort
tid efter ikraftträdandet av huvudmannaskapsreformerna. Bestämmande av
hyra blir i regel en engångsföreteelse och de fall då tvist föreligger om hy
rans storlek torde dessutom inte bli talrika. Det kan därför synas obefogat
att inrätta ett särskilt organ för att bestämma hyror .för ifrågavarande loka
ler. I stället skulle staten — såsom beträffande ersättning till stad för upp
låtelse av lokaler för statspolisens behov — bestämma skälig hyresersätt-
ning. Med hänsyn till principbeslutet att lokalerna skall ställas till statens
förfogande mot hyra, dvs. i princip avtalad ersättning för nyttjandet, anser
beredningen emellertid att det är nödvändigt att överlåta bestämmandet av
hyra åt ett »opartiskt» organ.
Av det organ som vid bristande överenskommelse mellan parterna skall
fastställa hyran måste enligt beredningens mening krävas att det snabbt
skall kunna komma till beslut och att beslutet är definitivt. Dessa krav sägs
kunna fyllas genom inrättande av en nämnd, vars beslut inte kan överkla
gas. Sådan nämnd bör vara gemensam för hela riket. Liksom vanligen är
fallet med skiljenämnder, med vilka den här föreslagna nämnden närmast
är jämförbar, bör nämnden bestå av en opartisk ordförande samt två andra
ledamöter. Såväl ordföranden som ledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t.
En av ledamöterna bör emellertid utses på förslag av kommunförbunden.
Ingående reglering av nämndens verksamhet synes inte påkallad. Kostna
derna för nämndens verksamhet, vilka kan antas bli ganska blygsamma,
anses böra bäras av staten.
Beträffande övriga hyresvillkor vid ianspråktagande av upplåtelseskyl
digheten anser beredningen allmänna hyreslagens bestämmelser böra äga
motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a., att därest så avtalas mellan
staten och vederbörande kommun, avvikelse kan göras från de bestäm
melser i hyreslagen, vilka inte är tvingande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
122
Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 101 år 100't
I ett vid beredningens förslag fogat särskilt yttrande anför två ledamöter i den rådgivande nämnden, riksdagsmännen Hedin och Ståhl, att utform ningen av förslaget synes innebära risk för att kommunernas befogade syn punkter och värderingar inte alltid kan komma att vinna tillbörligt beak tande. Kronan har på förhand fått stark dominans i alla de intressebryt ningar med kommunerna som kan uppkomma. Eftersom det rör sig om uppgörelse mellan två parter och för tvister i sådana sammanhang finns skiljenämndsförfarande, föreslås i yttrandet att lagen om skiljemän skall tillämpas, lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd.
Överlåtelse av hyresrätt. I och för sig föreligger varken skyldighet eller rätt för kommun att överlåta hyrda lokaler till staten, påpekar polisbered ningen. Enligt hyreslagen skall hyresvärdens samtycke inhämtas, innan hyresgäst får överlåta lägenheten till annan. Vägras samtycke utan skälig anledning eller lämnar hyresvärden inte besked inom en vecka, äger hyres gästen säga upp avtalet, även om annat förbehåll gjorts. Överlåter hyres gästen lägenheten utan värdens medgivande är hyresrätten förverkad och hyresvärden därför berättigad att genast säga upp hyresavtalet. För att få garantier för dispositionsrätt till nu ifrågavarande lokaler krävs alltså både skyldighet för hyresvärden att hyra ut lokalerna till kronan och skyldighet för kommunen att överlåta sin hyresrätt till lokalerna på kronan. Att ålägga den enskilde skyldigheter i detta hänseende finner beredningen inte böra komma i fråga. Däremot skall kommun vara skyldig att medverka till att staten får inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Innebörden i denna skyldighet är främst att kommunen för sin del måste vara beredd att transportera hyreskontrakt beträffande lokalerna på kronan. Skyldig heten bör i princip inträda först på begäran av kronan. I regel torde kom munen innan gällande avtal sägs upp komma att vända sig till staten med begäran om besked beträffande statens behov av lokalerna. I de sannolikt få fall, då frågan därvid ännu inte kan bedömas och staten därför inte är beredd att ge bestämt besked, bör kommunen äga säga upp avtalet. Bered ningen anser det nämligen ligga närmast till hands att staten bär ansvaret för bristande möjligheter att göra förhandsbedömningen.
Är kommun för längre eller kortare tid efter förstatligandereformen bun den av hyresavtal beträffande lokaler, som staten inte vill överta, kan hyra komma att utgå för lokalerna även efter det att de inte längre nyttjas för något kommunalt behov, anför beredningen vidare. Den omständigheten att staten för framtiden övertar kostnaderna och ansvaret i övrigt för po lisväsendet in. m. bör enligt beredningen inte kunna åberopas till stöd för att staten skall vara skyldig att i nu angivna fall överta hyresrätten. Tvärt om har redan genom 1962 års principbeslut slagits fast, att kommunen själv skall svara för avvecklingen av hyresrätten till lokaler som staten inte be höver. Även för den händelse staten begärt att få överta kommuns hyres rätt men hyresvärden först då uppsägning till följd av gällande överens-
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196'r
12«i
kommelse därom inte längre får ske vägrar samtycka till överlåtelsen, bör
kommunen själv svara för avvecklingen, eftersom kommunen har möjlig
het att förebygga dylika situationer genom att säga upp avtalet till upphö
rande under förutsättning att överlåtelsen till staten omintetgöres av hy
resvärdens bristande samtycke.
Inlösen. Beredningen anmärker till eu början, att den använda termen
inlösen inte skall tolkas så, att fråga är om ett inlösenförfarande i den be
märkelse termen inlösen har i andra sammanhang. Med inlösen avses här
förvärv, och förhandlingar om inlösen skiljer sig inte från andra förhand
lingar om förvärv av fastighet. Nås enighet vid förhandlingarna skall resul
tatet av dem bli ett köpeavtal mellan kommunen och staten, på vilket van
liga regler beträffande köp av fast egendom äger tillämpning.
Endast om överenskommelse inte kan träffas rörande statens förvärv
av fastighet, som är nödvändig för verksamhetsgrenarna eller någon av
dem, uppkommer fråga om tvångsinlösen, understryker beredningen. En
ligt principbeslutet skall härvid inlösen ske i enlighet med gällande be
stämmelser om expropriation. Expropriation kan ske av fastighet, om Kungl.
Maj :t prövar det nödigt bl. a. för allmän byggnad. Som sådan byggnad tor
de utan tvivel få betecknas byggnad som skall användas för polis-, åkla
gar- eller exekutionsverksamhet. Expropriation torde eventuellt kunna
komma ifråga även med stöd av 1 §
6
. lagen den 12 maj 1917 om expropria
tion, nämligen för ändamål som är jämförligt med bl. a. det i punkt 4 an
givna och äger väsentlig betydelse för det allmänna. I 1 § 4. talas om ända
mål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller dylik
samfällighet att tillgodose. Dit hör för närvarande bl. a. byggnader för po
lisväsendets samt i vissa fall för åklagarväsendets och exekutionsväsendets
behov. Att tillgodoseendet av dessa ändamål efter förstatligandereformen
blir en statlig angelägenhet kan inte gärna medföra minskade möjligheter
till expropriation. Någon ändring av stadgandena i 1 § expropriationslagen
finner beredningen alltså inte erforderlig för att genom expropriation till
godose behovet av byggnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna.
Polisberedningen framhåller ytterligare att det genom principbeslutet
är fastslaget, att staten inte skall vara skyldig att förvärva kommunägda
fastigheter som före förstatligandet helt eller delvis nyttjats för någon av
verksamhetsgrenarna men därefter inte längre behövs för sådant ändamål.
I övrigt anlägger beredningen följande allmänna synpunkter på inlösen
frågorna.
Enligt ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen 1962:148 (s.
173) skall inlösen komma i fråga av i första hand kominunägd fastighet
som uteslutande används för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet
eller någon av verksamhetsgrenarna. Av uttalandet följer, att förvärv kan
bli aktuellt också beträffande fastighet som tillika används för annat ända
mål. I och för sig låter det sig göra att i sistnämnda fall kräva att fastigheten
huvudsakligen skall ha använts för nyss nämnda verksamhetsgrenar före
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
förstatligandet. Denna avgränsning torde emellertid vara alltför formell. Nyttjas en fastighet huvudsakligen för t. ex. polis- och åklagarväsendet och i övrigt för den kommunala förvaltningens behov synes inlösen i regel inte böra ske, i vart fall inte då fråga är om centrala kommunala förvaltnings- funktioner, såsom kommunalkansli, drätselkontor o. dyl. Däremot bör in lösen kunna aktualiseras beträffande fastighet som används för polis-, åkla gar- eller exekutionsverksamhet samt dessutom för rådhusrätt, i vart fall om rådhusrätterna vid tiden för inlösenfrågans behandling kan bedömas bli förstatligade i en nära framtid. Vidare synes skäl inte alltid föreligga att underlåta inlösen endast därför att fastigheten inte huvudsakligen an vänds för polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet. Det bör sålunda kunna komma i fråga att staten förvärvar kommunägd fastighet som till mindre än hälften används för de aktuella verksamhetsgrenarna eller någon av dem samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål. Särskilt om fas tigheten förvärvats av kommun i syfte att tillgodose verksamhetsgrenarnas behov synes det motiverat att staten får överta fastigheten. Gäller det ett stort fastighetskomplex, som endast till ringa del disponeras för verksam hetsgrenarna, kommer frågan om statligt förvärv av fastigheten givetvis i annat läge. I sådana fall lär det i regel ej heller vara förenligt med sta tens intresse att överta fastigheten.
Möjligheterna torde enligt beredningens åsikt vara stora alt nå överens kommelser rörande statens fastighetsförvärv. Har kommunen mycket star ka skäl för sin önskan att disponera fastigheten för kommunal verksamhet, synes kommunen i allmänhet ha möjlighet att erbjuda staten andra god tagbara lösningar av lokalfrågorna.
Remissyttrandena
På det hela taget har beredningens förslag fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Invändningar mot förslaget har rests huvudsak ligen i fråga om enskildheter.
Själva skyldigheten för kommunerna att upplåta loka-
e r för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten har slagits fast genom
principbeslutet och har därför i allmänhet inte föranlett uttalanden i re missvaren. Endast i ett remissyttrande, avgivet av kommunalfullmäktige i
Järfälla kommun, tas frågan upp. I yttrandet hävdas att den ovillkorliga rätten för staten att hyra de lokaler kommunen f. n. upplåter för de verk samhetsgrenar som förstatligas innebär ett högst diskutabelt tvångsinstru ment. Liknande tankegång skymtar i yttrandet från Stockholms stadskansli, som hävdar att upplåtelseskyldighet skall komma i fråga endast om fri villigt hyresavtal inte kommer till stånd.
I några yttranden påpekas att den föreslagna upplåtelseskyldigheten om fattar endast lokaler som ställts till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller för förvaring av häktade men inte lokaler som endast indirekt har betydelse för denna verksamhet. I anslutning härtill an för polismästaren i Stockholm att man även bör beakta intresset att få disponera lokaler som är av betydelse från trivselsynpunkt. Särskilt nämns
125
personalrestaurangen i polishuskvarteret i Stockholm. Enligt Stockholms
stads rätts- och polisdirektion bör denna fråga liksom frågan om upplåtelse
av direktionens egna lokaler lösas genom specialöverenskommelser. Stock
holms stadskansli anser för sin del att det är tveksamt om nu nämnda lo
kaler omfattas av upplåtelseskyldigheten och efterlyser klarläggande ut
talanden därom.
Samtliga remissorgan godtar att staten ensam avgör vilka lokaler som
behövs och är ändamålsenliga för fortsatt användning inom den förstatli
gade verksamheten. Av dem som uttalat sig särskilt på denna punkt anför
länsstyrelsen i Kronobergs län, att länsstyrelsen delar beredningens upp
fattning att staten inte kan vara skyldig att överta olämpliga lokaler och att
bestämmanderätten måste ligga hos staten. Staten måste även ha rätt att
ensam bedöma om lokalerna är lämpliga eller inte. Samma inställning har
fastighetsnämnden i Stockholm. Inte heller de båda kommunförbunden har
någon erinran på denna punkt.
I ett avseende anser dock styrelsen för svenska stadsförbundet att kom
munerna bör få vissa garantier av staten, nämligen beträffande lokaler som
kommunerna håller på att uppföra. Förbundet anför.
Beredningen anför, att om dylika lokaler blir färdigställda först efter
förstatligandet, bör upplåtelseskyldigheten omfatta de gamla lokalerna,
tills de nya blir färdiga, och därefter de nya lokalerna. Även om man bör
kunna utgå från att staten önskar disponera de nya lokalerna, vilka uppen
barligen är lämpliga för sitt ändamål, är det enligt styrelsen för kommu
nen i fråga av största vikt — bl. a. med hänsyn till att lokalerna är special
utrustade och icke utan stora kostnader kan omdisponeras för annat ända
mål — att staten redan nu efter framställning från kommunen utfäster
sig att i samband med förstatligandet överta dessa lokaler genom förvärv
eller förhyrning av dem.
Statens exklusiva rätt att avgöra om befintliga lokaler skall hyras eller
inte bör modifieras i vissa situationer, framhåller Höganäs polisförbund.
Sålunda bör garantier skapas mot alltför strikt tillämpning i sådana fall
då resultatet skulle te sig obilligt och stötande. Staten skall rimligen vara
skyldig att hyra alla polislokaler på en ort, även om något minskat lokal
utrymme erfordras efter förstatligandet, såvida friställda lokaler av bygg-
nadstekniska eller liknande skäl inte kan eller bör utnyttjas för annat ända
mål. Av dessa skäl hävdar Vellinge polisförbund att alla där befintliga lo
kaler för polisen skall förvärvas eller hyras av staten.
Den föreslagna principen att lokalerna skall kunna tas i anspråk för
vilken som helst av verksamhetsgrenarna möter invändningar endast i två
yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl polisberedningen
åberopat för sin ståndpunkt vara i och för sig godtagbara. Men länsstyrel
sen befarar, att i den praktiska tillämpningen kommunernas villighet att
medverka till frivilliga uppgörelser inte sällan blir beroende av det avsedda
ändamålet med lokalernas användning. Dessa farhågor grundas på ett av
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
126
länsstyrelsen inhämtat yttrande av kommunalfullmäktige i Järfälla kom
mun, som inte kan godta den uppställda principen. I fullmäktiges yttrande
hävdas vidare att staten inte skall ha ovillkorlig rätt att behålla vid över
tagandet disponibla utrymmen, om andra godtagbara lokaler i stället an
visas. Som skäl för vägran får absolut inte åberopas att erbjudna lokaler
betingar högre hyra.
Den föreslagna upplåtelsetiden i fall, då särskild överenskom
melse inte träffas därom, lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Hit hör bl. a. byggnadsstyrelsen, alla hörda länsstyrelser samt alla börda
kommuner utom en.
Även övriga remissorgan godtar att upplåtelseskyldighet skall föreligga
för en femårsperiod efter förstatligandereformen. Beträffande förlängning
en av upplåtelsetiden framförs dock en del erinringar. Statskontoret har
inga invändningar mot de uppställda förutsättningarna för att förlängning
skall få ske men anser, att det skulle främja rationell planering av lokal
frågorna om en slutlig tidsgräns fixerades efter vilken kommunen skulle äga
rätt att återta lokalerna. Samma synpunkter har svenska kommunförbun
det, som vidare håller före att begäran från statens sida om upplåtelse efter
1969 bör prövas i objektiv ordning. Förbundet anför.
Polisberedningens förslag innebär — — —att kommun i realiteten över
huvud taget aldrig mot statens önskan kan med laga verkan säga upp ett
hyreskontrakt med staten. Utformningen av bestämmelserna om tvångs-
upplåtelse efter den första femårsperiodens utgång ger icke några garan
tier i motsatt riktning. Om staten kräver tvångsupplåtelse av kommunägda
lokaler efter år 1969, anser styrelsen att frågan bör prövas i objektiv ord
ning, eventuellt av den nämnd, som skall fungera såsom skiljenämnd be
träffande hyresbestämningen.
Frågan om avvecklingen av lokaler, som staten ej längre behöver, är
andra sidan av samma problem. Det kan icke gärna vara rimligt, att kom
munernas ansvar i dylikt sammanhang består hur länge som helst. Om
exempelvis staten sedan
10
år förflutit efter förstatligandet av polisväsen
det finner, att staten endast behöver hälften av det för ett kontor använda
utrymmet, bör staten ej äga ovillkorlig rätt att hyra endast halva kontors-
ytan medan kommunen skall svara för »avvecklingen» av den andra hal
van. Denna sida av problemet är också ett skäl för att den längsta tiden
för tvångsupplåtelse av lokaler på ett eller annat sätt måste kunna fixeras.
Även överståthållarämbctet och fastighetsnämnden i Stockholm förordar
att en fix tidpunkt fastställs när kommunernas upplåtelseskyldighet upp
hör. Ämbetet ifrågasätter om inte möjlighet bör öppnas för kommun att
få tiden för fortsatt tvångsupplåtelse efter 1969 prövad av domstol eller
skiljenämnd. Även om det kan förutsättas att kronan frivilligt avstår från
lokalerna om kommunen har betydande intresse av att själv få disponera
dem, skulle det från kommunernas synpunkt innebära viss trygghet, att
formell möjlighet skapas att få frågan bedömd av opartiskt organ.
Svenska stadsförbundet har en förstående inställning till statens behov
att kunna få upplåtelsetiden förlängd och motsätter sig inte förslaget i
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961
127
denna del. En slutlig tidsgräns finner förbundet dock motiverad av hän
syn till kommunernas planering av sin lokalförsörjning. Enligt förbundets
mening bör staten vid femårstidens utgång ha hunnit få sådant grepp om
lokalfrågorna att staten samtidigt med begäran om upplåtelsetidens för
längning bör ha möjlighet och skyldighet att ange den tid som förläng
ningen högst skall gälla.
Det skydd för kommunernas intressen som den generella bestämmelsen
om upplåtelsetid kan bereda blir enligt domstolskonnnittén tämligen osä
kert genom möjligheterna till ensidig förlängning på obestämd tid. Å andra
sidan anser kommittén behov för staten av längre förfogandetid än fem år
kunna tänkas föreligga även i andra situationer än dem beredningen an
givit. En lämpligare lösning än den beredningen föreslagit anser kommit
tén vara, att tiden för upplåtelseskyldigheten görs så lång, förslagsvis tio
eller femton år, som behövs för att alla med övergången till den nya orga
nisationen förenade lokalanskaffningsproblem skall kunna avklaras. För
egen del vill kommittén emellertid ifrågasätta om någon begränsning av
upplåtelsetiden över huvud taget behöver uppställas. I vissa fall kan den
lämpligaste lösningen för att mera permanent tillgodose lokalbehoven vara
att staten hyr de kommunägda lokaler som vid förstatligandet används för
verksamhetsgrenarna. Det kan knappast betraktas som orimligt att kom
mun i dylika fall åläggs skyldighet att till staten mot ersättning upplåta
nyttjanderätt till lokalerna för i princip obegränsad tid. Oavsett vilken lös
ning som väljs i detta sammanhang får lösningen inte betraktas som pre-
judicerande för avgörandet av motsvarande frågor för domstolsväsendets
del, hävdar kommittén avslutningsvis.
Enligt Stockholms stadskansli bör upplåtelseskyldighet föreligga endast
under fem år efter reformen. För tiden därefter skall staten vara helt hän
visad till frivilliga avtal med kommunerna.
De allmänna riktlinjer beredningen dragit upp beträffande hyrans
storlek vid tvångsupplåtelse lämnar de flesta remissorganen utan er
inran. I allmänhet föranleder beredningens ställningstaganden inte särskil
da uttalanden. Detta är fallet beträffande yttrandena från bl. a. statskon
toret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, samtli
ga länsstyrelser samt de båda kommunförbunden och alla hörda kommuner
utom Stockholms stad. Uttryckligt tillstyrkande föreligger från domstols-
kommittén. Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att det endast
undantagsvis torde förekomma att byggnadskostnaderna i en kommunägd
fastighet inte skulle vara kända eller inte kunna beräknas. I regel synes
därför hyran komma att beräknas med hänsyn till byggnadskostnaderna.
Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra, vilka en
ligt förslaget skall tillämpas, innebär emellertid att hyran beträffande lo
kaler som färdigställts senare än den 1 januari 1942 skall bestämmas med
hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter samt att i frå
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
128
ga om övriga lokaler hyresläget den 1 januari 1942 är avgörande. Dessa
principer bör komina till uttryck i författningsregleringen.
Beredningens riktlinjer för hyressättningen avstyrks av statens hyresråd
och Stockholms stad. Hyresrådet erinrar om att omfattande avveckling av
hyresregleringen ägt rum under senare år, särskilt vad avser lokaler. Från
och med den 1 mars 1964 kommer regleringen för lokaler att gälla endast i
landets större städer. De hyror som kommer att utgå efter regleringens slo
pande torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer. Detta
kan i varje fall i fråga om lokaler väntas bli förhållandet även i kommun-
ägda fastigheter. Hyresrådet anser därför att hyrorna såväl i orter där hy
resreglering för lokaler alltjämt gäller som i andra orter får anpassas efter
det i orten rådande hyresläget för jämförliga lokaler. I yttrandet ifrågasätts
om inte hyran bör på kommuns begäran kunna omprövas med lämpliga
tidsintervaller.
Stockholms stad yttrar genom sitt stadskansli, att de direktiv som bered
ningen lämnar har en funktion att fylla endast för det fall att frivillig över
enskommelse om hyra inte träffas. Vidare hänvisas till att statsmakterna
i samband med att lokaler i kommunförvaltade hus undantogs från hyres
regleringslagens tillämpningsområde uttalat, att behov av hyreskontroll
inte kan antas föreligga beträffande dessa fastigheter, enär fastighetsäga
ren inte har något ekonomiskt intresse av att ta ut högre hyror än som er
fordras för att täcka fastighetskostnaderna. Skäl sägs i yttrandet inte före
ligga att nu frångå den av kommunerna hittills utan anmärkning tilläm
pade kostnadstäckningsprincipen. Denna inställning har även stadens fastig-
hetsnämnd.
Förslaget att inrätta eu riksnämnd för fastställande av hyra när
enighet därom inte kan nås tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Hit hör statskontoret, riksrevisionsverket, bygg
nadsstyrelsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet, de hörda länssty
relserna, domstolskommittén, de båda kommunförbunden samt sex kom
muner och polisförbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda be
träffande detta liksom övriga förslag att de i allt väsentligt är väl ägnade
att lösa eventuella tvistigheter i förhållandet mellan kommunerna och sta
ten under övergångstiden. Statskontoret vill inte motsätta sig förslaget men
anser att det hade varit naturligt om nämnden skolat tillsättas i samma
ordning som vanlig skiljenämnd.
Stockholms stad avstyrker inrättande av en riksnämnd av föreslagen
typ. Enligt det av staden åberopade yttrandet från stadskansliet bör all
varliga skäl anföras för att underkänna de kommunala myndigheternas
kompetens att enligt gängse materiella grunder fastställa hyrorna för
tvångsupplåtna lokaler. Sådana skäl har inte förebragts. Skall det inte för
bli vid det nu för hyressättningen i kommunägda hus gängse förfarandet,
bör hyra för tvångsupplåtna lokaler bestämmas av expropriationsdomstol.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år l!16i
129
Enligt yttrandet från stadens fastighetsnämnd, vilket jämväl åberopats av
staden, innebär det onödig omgång att hänskjuta hyrestvist till eu riks-
nänind, när man bär tillgång till hyresnämnderna. Finns inte hyresnämnd
i orten, bör frågan kunna lösas med hjälp av annat organ. Liknande syn
punkter anför kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Järfälla kom
mun, stadskollegiet i Hälsingborg samt drätselkammaren i Eslöv, vilka för
ordar att fråga om hyrans storlek vid oenighet hänskjuts till skiljemän
enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.
Polismästaren i Stockholm anser att även andra hyresvillkor än hyresbe
loppet bör kunna fastställas vid bristande överenskommelse. Sålunda på
pekas i remissvaret, att beredningen inte föreslagit närmare bestämmelser
beträffande möjligheterna att få till stånd önskvärda och erforderliga om
byggnads- och omändringsarbeten. Polismästaren anser det vara ange
läget att möjligheter skapas att tillgodose sådana önskemål även i fall då
kommunen inte ställer sig positiv till att medverka därtill.
Vad polisberedningen anfört rörande kommuns medverkan till över
låtelse på staten av kommunens hyresrätt till lokaler för den
förstatligade verksamheten godtas av samtliga remissorgan. Enligt polis
mästaren i Stockholm bör staten få rätt att i stället för staden inträda som
hyresgäst även till de bostadslägenheter som staden f. n. hyr och ställer
till förfogande som familjebostäder åt polismän. Stockholms stads rätts-
och polisdirektion anser att specialöverenskommelser får träffas i fråga om
dessa lägenheter.
I anslutning till beredningens förslag i förevarande hänseende påpekar
Stockholms stadskansli, att beredningen inte föreslagit skyldighet för kom-
munägt bolag att samtycka till att kronan inträder som hyresgäst i sta
dens ställe. Enligt stadskansliets uppfattning synes det inte möta hinder
att ålägga hyresvärd skyldighet att inom viss tid efter kommuns därom
gjorda förfrågan yttra sig bindande om sitt samtycke till statens överta
gande av hyresrätten till lokalerna.
Beredningens uttalanden i anslutning till principbeslutet om hur frågor
om inlösen av kommunägda fastigheter skall behandlas föranleder
i det stora flertalet yttranden inga kommentarer. Fastighetsnämnden i Stock
holm anför emellertid alt speciella förhållanden föreligger för Stockholms
vidkommande. Sedan ett antal år finns en särskild förhandlingskommis-
sion för handläggning av aktuella markuppgörelser mellan kronan och
staden. Kommissionen består av delegerade från vardera sidan och skall sö
ka åstadkomma lösningar i ett sammanhang av dit liänskjutna markfrågor.
Fastighetsnämnden förutsätter att fastighetsprobleinen i samband med
förstatligandet kommer att lösas efter ungefär samma linjer. Den nuvarande
kommissionen har erforderlig kompetens härför.
Som förut redovisats anser svenska stadsförbundet att staten redan nu
bör på kommuns begäran utfästa sig att hyra eller överta lokaler, som
5—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b
130
kommun f. n. håller på att uppföra och som blir färdiga i samband med
eller efter förstatligandet. Samma uppfattning har drätselkammaren i
Malmö, som dock hävdar att det skall åligga staten att vid förstatligandet
eller omedelbart efter byggnadernas färdigställande inlösa dem. I dessa
och andra yttranden uttrycks emellertid förståelse för att staten inte i ett
sammanhang kan behandla alla uppkommande inlösenfrågor.
Svenska stadsförbundet delar beredningens mening att inlösen av fas
tighet som huvudsakligen nyttjas för de förstatligade verksamhetsgrenarna
och i övrigt för den kommunala förvaltningens behov i regel inte bör ske,
varje fall inte när det gäller centrala kommunala förvaltningsfunktioner.
1 motsats till beredningen anser förbundet, alt inlösen av kommunägd fas
tighet som till mindre än hälften nyttjas för de aktuella verksamhetsgre
narna samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål i princip inte
bör komma i fråga. Stockholms stad säger sig med hänsyn till de kompli
cerade förhållandena i Stockholm inte kunna ta för gott, att ett femtio-
procentigt statligt intresse för ett fastighetsförvärv också bör resultera i
ett statligt förvärv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Överlåtelse av inventarier m. in.
Principbeslut m. m.
Enligt 1957 års polisutredning skulle kommunerna vid genomförandet
av förstatligandereformen utan gottgörelse överlämna inventarier och annan
utrustning, som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exeku
tionsväsendets behov. I anslutning härtill uppkommande spörsmål borde
enligt utredningen i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan
staten och kommunerna. Staten skulle i samband med förstatligandet över
ta alla kostnader för drift och underhåll beträffande egendom som kom
mun utan vederlag överlämnat till staten. Vid remissbehandlingen av för
slaget vann detta allmän anslutning. På ett par håll ansåg man dock, att
staten borde lämna ersättning för nyare och mera kostnadskrävande inven
tarier.
Enligt 1962 års principproposition skulle det medföra praktiska och ad
ministrativa olägenheter att välja den lösningen, att staten erlägger ersätt
ning för dyrare utrustning som anskaffats åren närmast före förstatligandet.
Ersättning föreslås i propositionen därför inte skola utgå för inventarier
och annan utrustning. Däremot skall staten efter övertagandet svara för
drift- och underhållskostnader med avseende på inventarier och annan ut
rustning. Vidare förutsätts, att staten får inträda i den rätt till begagnande
av egendom, anskaffad för flera förvaltningsgrenars behov, som tidigare
tillkommit ifrågavarande verksamhetsgrenar. Någon ersättning för att så
sker bör inte utgå.
Statsutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande lämnat uttalan
131
dena i propositionen utan erinran samt tillagt, att om det gäller fasta inven
tarier och liknande frågan om ersättning torde få prövas enligt gängse grun
der för hyressättning.
Polisberedningen
Överlåtelseobjekten. Polisberedningen gör först en kartläggning av de
inventarier och den utrustning som kommer i fråga i förevarande samman
hang.
Till inventarier hänför beredningen kontorsmöblemang, såsom bord, sto
lar, soffor, skåp, kassaskåp som inte är fast infogade i vägg, bokhyllor och
andra hyllor, diskar, armatur samt mattor och andra textilier. Någon tve
kan synes enligt beredningen i allmänhet inte behöva uppkomma om vad
som skall hänföras hit. Förutsättning för att överlåtelseskyldighet skall fö
religga är att det rör sig om lös egendom. Finns anordningar, som enligt la
gen om vad till fast egendom är att hänföra utgör fast egendom, omfattas
de inte av ifrågavarande skyldighet utan av den i det föregående upptagna
skyldigheten att upplåta lokal med nyttjanderätt.
Bland annan lös kontorsutrustning som skall överlåtas nämner bered
ningen alla slags kontorsutensilier som nyttjas för kontorsarbetet, såsom
förefintliga lager av papper, pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, dupli-
katorer, stencileringsapparater, bandinspelningsapparater och liknande.
Till kontorsutrustning räknar beredningen också telefoner och telefon
växlar. Beredningen finner det vidare naturligt att kommun skall vara skyl
dig att till staten överlåta abonnemangen för de telefonförbindelser, som
visat sig erforderliga för verksamhetsgrenarna. Telefonförbindelserna utgör
en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på
ett ändamålsenligt sätt. För kommunerna innebär överlåtelse på staten av
abonnemanget i allmänhet ingen nackdel. De erlagda inträdesavgifterna
återbetalas inte då abonnemang upphör, och driftkostnaderna skall staten
överta. Beredningen framhåller i detta sammanhang att från televerkets
sida har upplysts, att hinder inte föreligger mot överlåtelse av abonnemang
i en situation som den, vilken föreligger då staten övertar ansvaret för verk
samhetsgrenarna.
Om telefonväxlar betjänar också andra områden av kommunal verksam
het än de ifrågavarande skall staten enligt principbeslutet ha rätt att be
gagna växeln i samma utsträckning som den före förstatligandet tagits i
anspråk för kommunal polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet.
Till övriga inventarier och övrig utrustning som skall överlåtas till staten
enligt principbeslutet hänför polisberedningen den facklitteratur som ställts
till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionspersonalen, motorfordon
av olika slag jämte till fordonen hörande utrustning, liksom radioanord
ningar av skilda slag, vare sig de är installerade i polisens lokaler eller for
don eller är bärbara. Alarmanordningar omfattas av ifrågavarande skyldig
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
132
het i den mån de utgör lös egendom och i den utsträckning de nyttjas för verksamhet som nu förstatligas. Även all annan teknisk och liknande ut rustning, som erfordras för sådan verksamhet, skall överlämnas, t. ex. olika slags mätinstrument och fotograferingsutrustning. Hästar och hundar an skaffade för polistjänsten skall också överlämnas till staten. Överlåtelse skyldigheten skall slutligen omfatta utrustning som enligt polisutrustnings- reglementet skall ha anskaffats av polisdistrikt. Utrustningen skall vare sig den är utlämnad till personalen eller ej tillfalla staten vid huvudmanna- skapsreformen.
Den nu gjorda uppräkningen är, framhåller beredningen, endast exem- plifikativ. Överlåtelseskyldigheten omfattar all utrustning, som anskaffats för verksamhetsgrenarnas behov oberoende av om särskild föreskrift givits att utrustningen skall finnas eller ej. Frågan huruvida utrustningen an skaffats för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten eller för annan verksamhet. skall enligt beredningen bedömas med hänsyn till den fak tiska användningen av utrustningen.
Överlåtelse och upplåtelse med nyttjanderätt. Skyldighet att till staten överlämna de här åsyftade inventarierna och annan för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten anskaffad utrustning innebär, uttalar be redningen, att äganderätten till egendomen skall övergå till staten, överlå telserna synes inte medföra praktiska eller rättsliga problem.
Uttalandet i princippropositionen beträffande anordningar, vilka anskaf fats även för andra förvaltningsgrenar än dem som omfattas av förstatli gandet, finner beredningen innebära, att staten skall få nyttjanderätt till egendomen i den utsträckning som egendomen före förstatligandet faktiskt använts för sistnämnda verksamhetsgrenar, alltså inte äganderätt till en kvotdel av egendomen. De olägenheter som kan vara förbundna med att statens rätt begränsats till nyttjanderätt — t. ex. bristande möjlighet att hindra försäljning av egendomen — anser beredningen i realiteten inte be höva beaktas. Inte heller lär det vara nödvändigt att reglera de ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunen för de undantagsfall, då av yttring kan komma att ske av egendom varom här är fråga. Nyttjanderätten bör omfatta endast den egendom som finns vid tiden för förstatligandet. När egendomen förslitits och måste bytas, bör staten delta i kostnaden för nyanskaffningen.
Kommuns rätt till vederlag m. m. överlåtelse av inventarier och annan utrustning samt upplåtelse med nyttjanderätt skall enligt principbeslutet ske utan vederlag i den mån överlåtelsen eller upplåtelsen omfattas av den nu behandlade skyldigheten för kommunerna. Beredningen anför, att till- lämpningen av denna princip leder i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt till att staten inte skall erlägga ersättning med anledning av upplåtelse av nyttjanderätt, som motsvarar egendomens användning för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet före förstatligandet. Skall egendom, som anskaffats
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
133
även. för andra förvaltningsgrenars behov, efter förstatligandereformen an
vändas för t. ex. polis- och åklagarväsendets behov i större utsträckning än
tidigare måste däremot ersättningsfrågan regleras i fråga om den ökade
användningen. Regleringen får enligt beredningen ske genom överenskom
melse mellan staten och vederbörande kommun.
Beredningen stryker under att vad nu sagts om överlåtelse och upplå
telse utan vederlag avser statens inträde i själva rätten till egendomen.
Däremot skall staten svara för alla drift- och underhållskostnader som upp
kommer vid egendomens användning. Till sådana kostnader hänförs bl. a.
kostnader för drivmedel, såsom olja, bensin och elektricitet. Avgifter för
överlåtna telefonabonnemang, såväl fasta som rörliga avgifter, skall erläg
gas av staten i vad avgifterna belöper på tiden efter förstatligandet. Mot
svarande gäller t. ex. bilskatt och andra avgifter.
Remissyttrandena
Remissinstanserna godtar genomgående polisberedningens förslag till
närmare utformning av principbeslutet att inventarier och annan utrust
ning, som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsverk-
samheten, skall utan vederlag överlåtas till staten.
I flera yttranden yppas farhågor för stagnation i fråga om den långsik
tiga planeringen av inventarie- och utrustningsanskaffningen. Statskonto
ret anför i anslutning till den beslutade huvudregeln.
Denna enkla regel synes---------- - behäftad med nackdelen att den tid som
återstår till förstatligandet kommer att präglas av passivitet från kommu
nernas sida i fråga om anskaffning av inventarier och annan utrustning för
polisväsendet. Sådana inköp kommer givetvis att i största möjliga utsträck
ning uppskjutas till efter huvudmannareformen. Detsamma gäller utläg
gande av beställningar på utrustning och materiel för större anläggningar
med lång leveranstid, t. ex. telefonväxlar, särskilt då viss del av köpe
skillingen måste erläggas samtidigt med beställningen. Med hänsyn till
polisens effektivitet är ett sådant avbrott otillfredsställande.
För att i någon mån förhindra sådana omotiverade uppehåll i planering
en synes det statskontoret önskvärt att kommunerna åläggs att snarast till
vederbörlig statlig myndighet anmäla de akuta anskaffningsbehov som före
ligger på detta område.
Även polismästaren i Stockholm understryker del önskvärda i att erfor
derliga beslut av ekonomisk betydelse som måste fattas för att fullfölja
pågående inventarieanskaffning inte hindras eller försvåras under själva
övergångsskedet. Stockholms stad yttrar genom stadens rätts- och polis
direktion, att det från statens synpunkt borde vara angeläget att sådana
garantier utfärdades att kommunala projekteringen i detta hänseende full
följs. Det synes vara eif minimikrav att statsverket svarar för de kostnader
som uppkommer vid leverans efter förstatligandet av dessförinnan beställ
da inventarier. Enligt Stockholms stads kammarkontor kan principbeslutet
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
134
inte tolkas på annat sätt än att fråga skall vara om inventarier och utrust
ning som faktiskt inköpts ocli tagits i bruk före förstatligandet. Detta leder
till att vederbörande statliga myndighet bör tillfrågas om beställning av
planenligt erforderlig ny utrustning skall övertas. Svenska stadsförbundet
anser att frågan om vem som skall betala inventarier och utrustning, som
beställts av kommun men levereras efter förstatligandet, får lösas från fall
till fall. När det gäller beställning av mer omfattande och kostnadskrävande
utrustning synes emellertid överläggning i ärendet böra komma till stånd
mellan parterna före en beställning.
Det är oklart om överlåtelseskyldigheten omfattar inventarier och utrust
ning som står till förfogande för de kommunala organ vilka utövar den
ekonomiska förvaltningen, t. ex. polisnämnd, framhåller Stockholms stads
kansli. Stadens rätts- och polisdirektion hävdar att undantag under alla
omständigheter erfordras beträffande de telefonanknytningar, som tillhör
direktionens centrala förvaltning. Enligt kommunalfullmäktige i Järfälla
kommun har kommunen för polisens jourtjänst tecknat telefonabonnemang
för polisiära befattningshavares bostadstelefoner. I den mån jourtjänsten
ordnas på annat sätt än hittills bör abonnemangen inte överlåtas till staten.
Svenska stadsförbundet förutsätter att statens nyttjanderätt till egendom
som anskaffas för flera förvaltningsgrenars behov, t. ex. telefonväxlar, skall
gälla endast så länge staten disponerar de lokaler, där egendomen används,
och de lokalmässiga förutsättningarna för gemensamt nyttjande sålunda
är för handen. Stockholms stadskansli betonar att staten bör delta i kost
naden för nyanskaffning av försliten egendom, som staten fått nyttjanderätt
till. Staten skall emellertid inte ha nyttjanderätt jämväl till den nyanskaf-
fade egendomen, enär den eljest uppkommande varaktigheten av statens
nyttjanderätt skulle strida mot principen att bestående ekonomiska för
pliktelser inte skall införas. Vad som nyanskaffats med statens bidrag blir
enligt stadskansliets uppfattning kommunens egendom och nyttjas av kom
munen ensam.
I fråga om ersättning för drift- och underhållskostnader för gemensamt
nyttjad egendom har domstolskommittén annan mening än beredningen.
I praktiken lär sådan nyttjanderätt för staten bli aktuell endast beträffande
anordningar som telefonväxlar och vissa slags kontorsmaskiner. Att staten
betalar sin andel i telefonräkningar finner kommittén naturligt men be
talningen anses kunna ordnas utan särskilt stadgande. Övriga kostnader
för drift och underhåll torde sällan uppgå till större belopp. Vad kommu
nerna kan få i ersättning av staten kan knappast bli av den storlek att det
motiverar de kostnader och det arbete som regleringen av ersättningsfrå
gorna måste komma att medföra både för staten och kommunerna. Före
skrifter om ersättningsskyldighet i detta fall bör enligt kommittén inte
lämnas.
Kitngl. Mcij:ts proposition nr 101 år 196i
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
135
Den kommunala bidragsskyldigheten
Principbeslut
Enligt principbeslutet skall kommunerna under eu övergångstid av tern
år efter förstatligandet bidra till statens kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet. Bidrag skall första året motsvara hältten av kommu
nens kostnad för verksamhetsgrenarna under två basår, som skall vara 19(>1
och 1962. Under de följande fyra åren skall bidragen varje år nedsättas
med 20 procent av det första årets bidrag, dock med minst 10 000 kronor.
Beträffande beräkningen av det första årets bidrag — grundbeloppet —
innebar 1957 års polisutrednings förslag följande. Bidragsplikten skall för
varje kommun i princip innefatta samtliga årskostnader som kommunen
före förstatligandet haft för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Dessa
kostnader beräknas och fastställs för varje kommun. Eftersom många kom
muner på olika sätt ekonomiskt samarbetar med annan eller andra kommu
ner på det polisiära området, måste kostnaderna beträftande vissa polisdi
strikt, innan grundbeloppet för varje kommun fastställs, fördelas på de
kommuner som ingår i distriktet. Fördelningen bör ske efter de grunder
som angivits i den förbundsordning eller det avtal, som reglerar det po
lisiära samarbetet mellan kommunerna. Grundbeloppet skall principiellt
utgöras av samtliga kommunens kostnader för verksamhetsgrenarna, med
undantag dock för fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och
underhåll av de inventarier och den andra utrustning, som utan vederlag
skall överlåtas till staten. I stället för fastighetskostnader skall i grundbe
loppet ingå beräknade hyror för kommunägda lokaler, som är upplåtna
för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. För förhyrda lokaler skall
verkliga hyreskostnader upptas. Direkta och indirekta lönekostnader skall
omräknas med hänsyn till det allmänna lönetilläggets utveckling från bas
åren fram till tidpunkten för förstatligandet. I övrigt skall justering med
hänsyn till kostnadsutvecklingen efter basåren ej ske. Beträffande kom
munernas pensionskostnader innebär förslaget eu schablonmässig beräk
ning. Vid bestämmandet av grundbeloppet skall kommunens sammanlagda
kostnader, sedan lönekostnaderna justerats på föreslaget sätt, minskas
med verkligt eller beräknat belopp, varmed staten bidragit till verksamhe
ten under basåren (s. k. allmänt statsbidrag till vissa polisdistrikt, statsbi
drag för stats- och reservpolis, gränskontroll in. in.). Däremot skall avdrag
inte ske för inkomster, som hänför sig till verksamhetsgrenarna.
Principbeslutet innebär att de linjer polisutredningen sålunda dragit
upp i stort sett godtas. Avsteg förutsätts emellertid kunna göras beträf
fande pensionskostnaderna för kommuner, som efterhandsfinansierar dessa
kostnader, om särskilda utredningar ger fog för avsteg. Efterliandsfinan-
siering förekommer huvudsakligen i de stora städerna. Vidare innebär prin
cipbeslutet, att vid fastställandet av grundbelopp avdrag från totalkostna
136
derna skall göras inte bara för statsbidrag utan även för andra inkomster, som hänför sig till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statlig myndig het skall fastställa bidragsbeloppen. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, vilken myndighet som skall handha denna angelägenhet.
Polisberedningen
I grundbeloppen ingående kostnader. Inledningsvis erinrar polisbered ningen om att grundbeloppen i princip skall omfatta alla kommunala kost nader för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten. Till exekutions- verksamhet räknas också överexekutorsgöromålen. Vissa städers kostna der för överexekutor skall alltså inräknas i grundbeloppen.
Beredningen framhåller vidare att den största kostnadsposten utgörs av den kommunalanställda personalens avlöningsförmåner och av kostnad för personalens pensionering. Löneförmåner tör polispersonalen t. o. m. polis kommissaries tjänstegrad utgår enligt det statliga polislönereglementet. Or dinarie och extra ordinarie polismän med anställning hos polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än stad eller köping, torde med få undantag vara pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och därmed underkastade statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Ordinarie och extra ordinarie polismän i polisdistrikt bestående av stad eller köping ly der under kommunala pensionsbestämmelser. För övrig personal inom po lis-, åklagar- och exekutionsväsendet gäller likaledes kommunala löne- och pensionsreglementen.
Av särskilt intresse är enligt beredningen i detta sammanhang kostnader tör utbildning av polisaspiranter. T. o. in. 1961 skedde denna i de särskilda polisdistriktens regi. Sålunda fanns i de större distrikten tjänster inrättade för polisaspiranter, vilkas utbildning vid statens polisskola bekostades av distriktet. Dessutom fanns polisrekryter, som inte hade fasta tjänster utan fullgjorde vikariats- och förstärkningstjänstgöring i olika polisdistrikt. Po lisrekryt erhöll under genomgång av konstapelsklassen i statens polissko la arvode av statsmedel. Till kostnaden härför bidrog polisdistrikt, som inte ägde rätt till s. k. allmänt statsbidrag, efter vissa regler. För 1961 bör kostnader för polisaspiranter ingå i övriga kostnader för polispersonal som tjänstgjort i polisdistriktet. Nyssnämnda bidrag, som utgör lönekostnader, bör likaså ingå i bidragsunderlaget.
Fr. o. m. 1962 har, fortsätter beredningen, utbildningen av polisaspiran ter centraliserats och äger rum i huvudsak vid en poliskår i varje län. 1 den mån aspirant fullgör vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst distrikt betalar detta lön och andra förmåner till honom. Övriga kostnader för polisaspiranternas löneförmåner och pensionering samt kostnader för handledning vid deras utbildning och för administration av deras anställ ning, utbildning och tjänstgöring fördelas mellan de polisdistrikt, för vilka aspiranterna är anställda. I den mån polisaspirant under 1962 fullgjort
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196h
137
vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst polisdistrikt, finner bered
ningen kostnaden härför liksom kostnad för annan tillfällig arbetskraft
bli en distriktets kostnad för erforderlig polispersonal i distriktet. De bidrag
som distriktet erlagt för centraliserad utbildning utgör också kostnad som
skall läggas till grund för bidragen till staten. Kostnaden är till större de
len hänförlig till lönekostnader.
Polisberedningen framhåller vidare, att Kungl. Maj :t jämlikt 18 § andra
stycket polislagen må för visst polisdistrikt medge, att sådana särskilda
med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som är av enklare be
skaffenhet, ombesörjs i annan ordning än i polislagen sägs. Med stöd av
dylika medgivanden har ett mindre antal polisdistrikt inrättat särskilda
trafikövervakarkårer. Samtliga t. o. m. 1962 inrättade sådana kårer är
knutna till annan kommunal förvaltningsgren än polisväsendet. Kostnader
na för dessa kårer och deras verksamhet skall inte läggas till grund för
kommunernas bidrag.
Enligt beredningen måste en gränsdragning göras mellan lönekostnader
och andra personalkostnader eftersom den andel i grundbeloppen, som mot
svarar direkta och indirekta lönekostnader, enligt principbeslutet skall om
räknas med hänsyn till löneutvecklingen från basåren fram till tidpunkten
för förstatligandet. Med »direkta lönekostnader» avses kostnader för s. k.
tabellöner jämte särskilda tillägg. Till »indirekta lönekostnader» hänför
beredningen kostnader för sådana löneförmåner, som inte har karaktär av
ersättning för befattningshavares utgifter, såsom vikariats-, övertids- och
beredskapsersättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg,
kallortstraktamenten, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra er
sättningar, oberoende av benämning, vilka är jämförliga med de nu angivna.
Ersättningar, som utgivits under benämningen »utgifter i tjänsten» har
ibland karaktär av löneförmån. Kostnader för dylika ersättningar anser
beredningen det oaktat böra generellt anses inte vara hänförliga till löne
kostnader.
Beredningen framhåller, att löneutvecklingen — varmed i detta samman
hang skall förstås det allmänna lönetilläggets utveckling — inte är enhet
ligt beträffande de olika av reformen berörda personalgrupperna eller de
skilda löneförmånerna, något som i princip borde leda till att utvecklingen
beaktades för varje grupp och varje förmån för sig. Ett sådant förfarande
finner beredningen emellertid invecklat. Omräkningen med hänsyn till
löneutvecklingen föreslås därför skola ske schablonmässigt på så sätt, att
till summan av samtliga lönekostnader läggs ett procentuellt tillägg, mot
svarande den genomsnittliga förändringen fram till 1965. Det torde enligt
beredningen få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera fastställa den
procentsats, som skall tillämpas.
I fråga om pensionskostnaderna yttrar beredningen, att ansvaret för lö
pande utgifter för den förstatligade verksamheten efter den 1 januari 1965
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
138
läggs på staten utom så vitt angår pensioner, helt grundade på anställnings tid före 1965. Utbetalningen av sistnämnda förmåner skall ske i oförändrad ordning.
Till de av staten övertagna pensionsutgifterna har kommunerna att läm na bidrag av två slag, anför beredningen. Det ena är ett speciellt pensions- bidrag för varje särskilt, nytt pensionsfall efter 1964 beträffande personal som vid förstatligandet övertagits av staten. Bidragets storlek skall avvä gas i förhållande till den (brutto-)pensionsnivå och det antal tjänsteår, som är uppnådda närmast före förstatligandet. Bidraget skall utgå fortlöpande så länge pensionen utgår.
Det andra är, fortsätter beredningen, av typen »driftbidrag» till verksam heten under tiden 1965—1969 och ingår i det allmänna bidrag kommun skall utge under denna övergångstid. Beräkningen av de till grund för detta bi drag liggande pensionskostnaderna skall ske schablonmässigt med utgångs punkt i den del av lönekostnaden som är pensionsgrundande. Pensions- grundande är endast grundlön jämte särskilt tillägg därå. Vidare skall vad gäller polispersonal hänsyn inte tas till lönekostnader för statspolisen, ef tersom staten redan nu helt svarar för statspolispersonalens pensionskost nader. Avgifter för ATP och kompensation för folkpensionsavgift skall inte beaktas.
Såsom pensionskostnad under vart och ett av basåren 1961 och 1962 skall alltså i stället för verkliga utgifter räknas med en kalkylerad pensionskost nad. Beträffande polispersonalen, eller något mer än fyra femtedelar av hela den av förstatligandet berörda personalnumerären, har kostnaden be stämts till 28 procent av lönen för de kommuner, som inte äger ansluta po lispersonal till den statsunderstödda pensioneringen i statens pensionsan- stalt, och till hälften därav, eller 14 procent, för kommuner med sådan an slutningsmöjlighet. Kostnadsprocenttalet 28 har uträknats med ledning av
2 § kungörelsen den 24 november 1932 angående statsbidrag till polisväsen det. Med utgångspunkt i en uppskattad årslönesuinma för polispersonal om 200 milj. kronor erhålls en beräknad årspensionskostnad av storleksord ningen 50 milj. kronor och såsom kommunalt bidrag till statsverket under åren 1965—1969 i runt tal 150 milj. kronor. I fråga om annan personal än polispersonal är någon kostnadsprocent inte fixerad. Enär kategorin »annan personal» numerärt uppgår till något mindre än en fjärdedel av polisper sonalen, kan tillämpning av procentsatsen 28 beträffande sagda kategori förmodas leda till en beräknelig årspensionskostnad på 10—12 milj. kro nor och ett sammanlagt kommunalt bidrag till statsverket under åren 1965— 1969 på 30—36 milj. kronor.
Polisberedningen framhåller att bidragsgivningen enligt 1932 års stats- bidragskungörelse är anordnad för kostnadstäckning under aktiv tid av den typ pensionsförmånssysiem, som gällde inom offentlig personalpensione ring långt före den allmänna pensionsreformen. Förutsättningarna för kost
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
139
nadstäckning av offentlig personalpensionering anser beredningen i själva
verket vara så radikalt förändrade, att tillämpning av statsbidragskungö-
relsen förutsätter mycket hög feltolerans. I vart fall skulle det strida mot
principen om schablonmässig beräkning, om man införde en specialbe
stämmelse för beräkning av pensionskostnad för annan personal än polis
personal. Härav föranledd jämkning av kostnadsprocenttalet 28 skulle än
dock falla inom den felmarginal, som accepterats beträffande pensionskost
naden för den avsevärt större personalkategorin, polispersonalen. Med hän
syn till det anförda föreslår beredningen att den procentsats och de övriga
regler, som är avsedda att komma till användning för beräkning av polis
pensionskostnad skall användas generellt för den pensionskostnadsberäk-
ning varom nu är fråga.
Som förut sagts skall fastighetskostnader inte läggas till grund för bidra
gen. I stället skall i grundbeloppen ingå beräknad hyra för lokaler i kom-
munägda hus. Lokalkostnaderna skall hänföra sig till basåren och faststäl
las utan hänsyn till förändringar i hyresläget och penningvärdeförsämring
en fram till tiden för förstatligandet. Kostnaderna för lokaler som kommu
nerna själva hyrt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall ingå i
grundbeloppen med de belopp kommunerna faktiskt erlagt i hyra under
basåren.
Polisberedningen anför i fråga om beräkningen av hyra i kommunägda
hus att det torde bli vanligt att dylika lokaler vid förstatligandet hyrs av
staten. Den hyra som därvid skall gälla avser visserligen tiden från års
skiftet 1964—65 och framåt, medan kommunernas bidrag skall grunda sig
på hyreskostnaden åren 1961 och 1962. Någon mera avsevärd förändring
av hyresläget lär dock inte komma att ske från 1962 till 1965, och ledning
för att bedöma förändringen ger Kungl. Maj :ts beslut jämlikt hyresregle
ringslagen om generella hyreshöjningar under denna tid. Under alla för
hållanden torde enligt beredningen de mellan staten och kommunerna över
enskomna eller fastställda hyrorna utgöra ett så exakt mått på hyresläget
att man med ledning därav utan svårighet kan bedöma skäligheten av den
hyra lokalerna bort betinga under basåren. Vidare påpekar beredningen
att statliga förhyrningar torde komma till stånd i vart fall inom flertalet
kommuner. Genom de därvid bestämda hyrorna torde en god bild erhållas
av hyresläget för lokaler av ifrågavarande slag inom så gott som alla kom
muner i landet. Man lär därför med fog kunna anta att svårigheter av bety
delse inte heller kommer att föreligga att fastställa vad som skall anses
utgöra kommunernas hyreskostnader under basåren för sådana kommun
ägda lokaler, som före reformen stått till de tre verksamhetsgrenarnas dis
position men som ej behöver hyras av staten efter huvudmannaskapsre-
formen. Åtskilliga lokaler torde ligga inom områden där hyresreglerings
lagen gäller, bl. a. de flesta kommunala lokaler för åklagar- och exekutions
väsendet. I dessa fall bör vid tveksamhet om hyresvärdet möjligheten att
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
140
erhålla hyresnämndens uttalande därom tillvaratas. Slutligen erinrar be redningen om att hänsyn vid beräkningen av hyresvärdet skall tas till så dan specialutrustning i lokalerna som är att hänföra till fast egendom.
Beredningen påpekar att kommunernas kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning inte skall tas med vid be räkning av kommunernas bidrag, eftersom denna egendom utan vederlag skall överlämnas till staten vid förstatligandet. Däremot skall driftkost nader för egendomen ingå i grundbeloppen. Hit hör bl. a. kostnader för drivmedel, såsom bensin, olja, elektricitet o. dyl. samt abonnemangsavgif ter för telefon, fordonsförsäkringar, automobilskatt in. m. Vad nu sagts gäller enligt beredningen också inventarier och annan utrustning som utan vederlag upplåts till staten med nyttjanderätt, t. ex. del i telefonväxel som används för flera förvaltningsgrenars behov.
Förutom de hittills redovisade löne-, pensions- och lokalkostnaderna skall enligt vad beredningen anför i grundbeloppen ingå alla kommunala kost nader i övrigt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med hänsyn till att de i kommunbidragen ingående pensionskostnaderna beräknas efter en schablon skall kostnad för verkliga pensionsavgifter eller, om kommun ef- terhandsfinansierar pensionerna, för utgivna pensioner inte beaktas. Inte heller skall hänsyn tas till arbetsgivaravgifter för ATP eller kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter.
Till grund för bidragens storlek skall enligt beredningen däremot läggas andra kostnader för avlöningsförmåner än direkta och indirekta lönekost nader, t. ex. för reseersättningar och traktamenten, ersättningar för utgifter i tjänsten m. m. Vidare skall andra kostnader för personalutbildning än lönekostnader medräknas, vare sig fråga är om aspirantutbildning eller fortbildning av utbildad personal. Bland dylika kostnader ingår bl. a. ad ministrationskostnader, kostnader för förbrukningsmateriel, såsom ammu nition för övningsskjutning, m. m. Även personalvårdskostnader skall be aktas.
Som en annan betydande kostnadspost nämner beredningen kostnader för expenser samt övriga expeditionskostnader, såsom ersättningar för bo stads telefon, övriga telefonkostnader, dock inte inträdesavgifter för nya abonnemang, eftersom abonnemangen skall överlåtas på staten, utgifter för tidskrifter, blanketter och bindning av handlingar, kontorsmateriel, som ej är hänförlig till inventarier eller utrustning, renhållningsmateriel, lyse och dylikt. Till omkostnader i övrigt hänför beredningen också kostnader för kost och sjukvård för personer som anhållits för brott eller eljest om händertagits, liksom kommunala kostnader för blodprovsundersökningar och obduktioner samt för sakkunniga i vissa brottmål, t. ex. revisorer, skrift- experter m. fl. Blodprovs- och obduktionskostnader bör redovisas efter av drag för vad som influtit på grund av åläggande för enskilda att återbetala dylika kostnader.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
141
Eftersom även den ekonomiska förvaltningen av polis-, åklagar- och exe
kutionsväsendet genom förstatligandet övergår på staten anser beredning
en att kommunernas nuvarande kostnader för denna förvaltning skall läg
gas till grund för bidragens storlek. I den mån den ekonomiska förvalt
ningen inte omhänderhas av speciellt organ får kostnaden beräknas till
skälig andel av kostnaden för det förvaltningsorgan, som handhaft denna
förvaltning.
Avdrag från totalkostnaderna. Beträffande avdragsgilla kostnader hänvi
sar polisberedningen till principbeslutet att utgående statsbidrag för bas
åren skall i sin helhet avdras från kommunernas totalkostnader för polis
väsendet vid fastställande av de kommunala bidragen. Därutöver anmär
ker beredningen, att statsbidrag till pensionskostnader för statspolisper-
sonal skall avdras endast om den schablonmässiga beräkningen av kom
munernas pensionskostnader sker på grundval av lönekostnaden även för
sådan personal.
Avdrag från totalkostnaden skall enligt principbeslutet ske med även
andra inkomster än statsbidrag, under villkor att inkomsterna hänför sig
till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Främst avses här, framhåller
beredningen, indrivningsavgifter (restavgifter), expeditionslösen och bo tes-
andelar. Alla dessa inkomster är av den art, att de ursprungligen uppburits
av den enskilde tjänstemannen som ersättning för tjänsteuppgifter men
sedermera indragits till kommunens kassa i samband med löneregleringar
för vederbörande tjänstemannagrupp. Restavgifter utgår enligt uppbörds-
förordningen den 5 juni 1953 till utmätningsman och honom underställt
exekutionsbiträde. För indrivning av skatt som ankommit på landsfiskal
skall restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen an
litat exekutionsbiträde, äger dock denne i princip uppbära hälften av rest-
avgiften. Finns i stad, med eller utan magistrat, i övrigt meddelade sär
skilda föreskrifter rörande disposition av restavgift, skall dessa föreskrif
ter tillämpas tills vidare. Restavgiften skall till den del den överstiger 100
kronor alltid tillfalla statsverket. Vad nu sagts om avgifternas indragning
till kommunens kassa torde i viss utsträckning gälla också ersättningar
jämlikt förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättnings-
män för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. i den mån
ersättningarna hänför sig till utmätningsmannaverksamhetcn. Beredningen
framhåller vidare att lösen i princip tillfaller vederbörande tjänsteman. In
dragning av expeditionslösen till kommuns kassa torde dock ha skett i sam
band med kommunala löneregleringar. I den mån lösen för handlingar, ut
färdade på polis-, åklagar- och exekutionsväsendets område, sålunda till
faller kommunens kassa skall avdrag för inkomsterna ske från utgifterna
för verksamhetsgrenarna. Beträffande bötesandelar anmärker beredningen
att andel i böter skall enligt vissa äldre författningar tillfalla åklagare. I
lag den 19 mars 1937 om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
142
böter in. ni. har emellertid förordnats bl. a., att vad om andel i böter m. in. finns stadgat i lag eller författning inte skall utgöra hinder för Kungl. Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning, bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åklagare utan medlen i stället tillfalla stadens kassa. Med stöd av sistnämnda lag har Kungl. Maj :t i kungörelse den 14 december 1962 förordnat att sådan rätt inte vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället tillfalla stadens kassa.
Bidragens fastställande. Enligt principbeslutet skall kommunbidragen fastställas av statlig myndighet. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som bör handha denna angelägenhet. I an slutning härtill yttrar beredningen, att beräkningen av kommunbidragen av praktiska skäl måste ske på grundval av uppgifter som kommunerna själva lämnar. En blankett för inhämtande av dylika uppgifter har utarbetats av beredningen och utsänts till kommunerna. Den myndighet, som skall fast ställa kommunbidragen, skall enligt beredningen givetvis göra viss kon troll av de lämnade uppgifterna. Granskningen bör i första hand avse att utröna, om större bidragsgrundande poster utelämnats eller om mera be tydande ej bidragsgrundande poster tagits med. Denna grovkontroll erhål- les genom den statistiska redovisningen av samtliga utgifts- och inkomst poster i publikationen »Kommunernas finanser» samt genom översiktlig granskning av kommunernas inkomst- och utgiftsstater för basåren. Nog grannare granskning anser beredningen vara behövlig endast om särskilda skäl ger anledning därtill. Kontroll av lönekostnader sägs kunna ske på grundval av centralt tillgängliga uppgifter rörande personalstater i polis distrikten samt hos poliskammare, åklagarmyndigheter och kommunala exekutionsmyndigheter. Lokalkostnaderna anser beredningen i stor ut sträckning kunna kontrolleras mot de av byggnadsstyrelsen upprättade hy reskontrakten mellan staten och kommunerna. I fråga om övriga kostnads uppgifter anses särskild granskning i allmänhet kunna begränsas till en bedömning av vad som med hänsyn till kommunens (polisdistriktets) stor lek, struktur, personalstat och övriga omständigheter framstår som rimligt.
I sitt förut nämnda särskilda yttrande föreslår ledamöterna i den rådgi vande nämnden Hedin och Ståhl med hänvisning till samma skäl som de anfört beträffande fastställande av hyra, att jämväl kommunernas bidrag skall fastställas av skiljemän enligt lagen om skiljemän.
Betalningstiden. Enligt beredningens mening kan kommunernas bidrags- skyldighet fastställas omedelbart för hela bidragstiden med tillämpning av de redan beslutade grunderna för bidragens beräkning för de olika åren.
Enligt princippropositionen skall dock avsteg från dessa grunder kunna ske beträffande kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Eftersom dessa kommuner i efterhand skall betala pensioner till personal inom po lis-, åklagar- och exekutionsväsendet, för vilken pension hörjat utgå före
Kungl. Maj.ts proposition nr 101
dr
196b
143
förstatligandet, samtidigt som de bidrar till statens pensionskostnader efter
förstatligandet för personal inom dessa verksamhetsgrenar enligt förhands-
pensioneringsprincipen, kan det inträffa att kommunernas sammanlagda
kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet blir högre första året
efter förstatligandet, då det kommunala bidraget motsvarar hela grundbe
loppet, än året före förstatligandet. I viss mån finner beredningen dock för
höjningen motverkas av dels att samtliga i grundbeloppen ingående kost
nader utom lönekostnaden och pensionskostnaden hänför sig till kostnads
läget 1961—1962, dels att kostnader för anskaffning och underhåll av in
ventarier och annan utrustning inte ingår i grundbeloppen.
Beredningen finner det inte motiverat att för ifrågavarande kommuner
generellt skjuta fram betalningen av en del av första årets bidrag till se
nare bidragsår. Avvikelse från huvudregeln för bidragsskyldighetens full
görande bör ske endast om en förhandsbedömning i varje särskilt fall visar
att bidraget, ökat med kommunernas beräknade pensionskostnader för bi
dragsåret, sannolikt kommer att överstiga de beräknade kostnaderna för
de tre verksamhetsgrenarna för år 1964. År detta fallet föreslås, att första
årets bidrag må nedsättas till belopp motsvarande den beräknade netto
kostnaden 1964. Den del av bidraget, som motsvarar nedsättningen, skall
enligt förslaget erläggas andra bidragsåret utöver vad som enligt huvudre
geln skall erläggas detta år. Möjlighet till justering föreslås skola föreligga
endast för kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Det skall
ankomma på vederbörande kommun att visa, att de förhållanden föreligger
som enligt det anförda motiverar avvikelse från de generella reglerna för
bidragens betalning.
Uppbörden. I principbeslutet rörande den kommunala bidragsskyldig-
heten sägs ingenting om hur uppbörden av bidragen skall anordnas, påpe
kar polisberedningen. 1957 års polisutredning hade för sin del föreslagit,
att uppbörden skulle handhas av länsstyrelserna. Beredningen finner åt
skilliga skäl tala för att polisutredningens förslag godtas. Sålunda har läns
styrelserna redan nu omfattande befattning med den ekonomiska reglering
en mellan staten och kommunerna. Bl. a. ankommer det på länsstyrelserna
att pröva och utbetala statsbidragen till det kommunala polisväsendet. Vi
dare understryker beredningen att uppbörden av kommunalskatt ombe
sörjs av staten i samband med uppbörd av statsskatt m. in. Staten redovisar
den uppburna kommunalskatten till kommunerna efter utgången av taxe
ringsåret. Redan under beskattningsåret äger kommunen enligt vissa regler
i 72 § kommunallagen den 18 december 1953 (beträffande Stockholm 76 g
kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957) uppbära förskott å den
för året beslutade kommunalskatten. Förskotten, som sedermera avräknas
mot den slutliga skatten, utbetalas av länsstyrelserna till kommunerna vid
sex tillfällen under året, nämligen med en sjättedel å åttonde dagen i var
och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196'r
144
synes beredningen lämpligt att uppbörden av kommunbidragen sker i an slutning till utbetalningen av förskotten på kommunalskatten. Härigenom ernås en såvitt möjligt rättvis fördelning av räntekostnader och ränteför luster mellan stat och kommun samtidigt som uppbörden kan administra tivt förenklas till ett avräkningsförfarande, varvid en sjättedel av bidraget för året avräknas å skatteförskottet vid varje utbetalningstillfälle. Med hänsyn till det anförda föreslår beredningen, att länsstyrelserna åläggs att handha uppbörden av kommunbidragen och att uppbörden skall tillgå så att en sjättedel av bidraget avräknas från förskott å kommunalskatt vid ett vart av de sex utbetalningstillfällena under det år bidraget avser. Bidrags- skyldigheten föreslås skola inträda redan i och med att den fastställande myndigheten fattat sitt beslut. Uppbörd skall alltså ske på grundval av detta beslut. Ändras beslutet efter besvär får det belopp som erlagts för mycket återbetalas, vilket torde böra ske genom avräkning å bidraget för det år då beslutet meddelas.
Bodens stad. Beträffande Bodens stad erinrar beredningen om 1957 års polisutrednings förslag, att såsom grundbelopp skall gälla summan av dels det kontanta belopp som staden under budgetåret närmast före förstatli gandet — dvs. budgetåret 1/7 1963—30/6 1964 -—- skall erlägga till staten enligt ett 1955 mellan staden och staten träffat avtal, dels det belopp som staden för samma budgetår enligt ett 1960 träffat avtal skolat utgiva i hyra m. m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett efter sta dens storlek avpassat polis- och exekutionsväsende. Av praktiska skäl skall enligt utredningsförslaget det statliga budgetåret tillämpas som reglerings- period i fråga om Bodens stads bidrag. Utredningsförslaget har godtagits i principbeslutet. 1955 års avtal, som är intaget som bil. C till prop. 1956: 114, innebär enligt beredningen bl. a. följande.
Bodens stad erlägger till kronan i efterskott för budgetår ett kontant be lopp, motsvarande vad staden skolat utge för ett efter stadens storlek av passat eget polisväsende. För bestämmande av beloppet gäller vissa regler, som anknyter till statens verkliga kostnader för löner till den i personal staten för poliskåren upptagna polispersonalen samt lönekostnaden för det beräknade antalet polismän i ett efter stadens storlek avpassat kommu nalt polisväsende. På detta sätt erhålles en grundersättning, till vilken läggs vissa ytterligare avlöningsförmåner samt pensionskostnader och omkost nader, vilken gottgörelse med hänsyn till stadgad rätt till statsbidrag för hållande av reservpolis är bestämd till 32 procent av grundersättningen. Ersättningen till kronan skall anpassas efter sådana förändringar beträf fande skyldigheten att svara för kostnaderna för polisväsendet, som kan bli beslutade för städer av Bodens storlek.
Beträffande 1960 års avtal, som angår Bodens stads beräknade kostnader för lokalhyror, anför beredningen.
Enligt 1 § i avtalet — — — skall staden tillhandahålla de tjänstelokaler, arrestlokaler, garage, arkiv- och förrådslokaler samt andra utrymmen, som erfordras för huvudstyrkan av Norrbottens statliga poliskår samt för övriga
Kungi. Maj:ts proposition nr 101
dr
1964
145
i Bodens stad stationerade befattningshavare, som tillhör polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet inom Bodens landsfiskalsdistrikt. Kronan skall till
staden erlägga hyra jämte sedvanligt särskilt bränsletillägg och tillägg för
de generella hyreshöjningar, som kan komma att medges. Till grund för
beräkningen av hyran skall läggas ett beträffande samtliga lokaler och
utrymmen i polishuset efter ortens pris i vederbörlig ordning fastställt be
lopp för hyra och angivna tillägg. Kronan utger till staden gottgörelse med
68 procent av hyresbeloppet. Återstående 32 procent skall anses utgöra det
belopp som Bodens stad skolat utgiva i hyra för arrestlokaler, polisarrester
och övriga utrymmen för ett efter stadens storlek avpassat polis- och exeku
tionsväsende. Med iakttagande av vad sålunda överenskommits skall sär
skilt avtal om hyresvillkoren träffas mellan staden och länsstyrelsen i
Norrbottens län såsom representant för kronan.
Remissyttrandena
Beredningens förslag till reglering av kommunernas bidragsskyldighet
har i allmänhet fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna. Sålunda
har de hörda länsstyrelserna inte framfört några väsenliga erinringar. Inte
heller kommunförbunden föreslår ändringar annat än på särskilda punkter.
1 flera yttranden ifrågasätts om inte förenklingar kan göras beträffande olika
kostnadsposter.
Statskontoret vänder sig mot principbeslutet att de faktiska kostnaderna
skall tas fram i detalj för basåren 1961 och 1962 och att vissa kalkylposter,
t. ex. avseende lokalhyror, lönetillägg och pensionskostnader, skall räknas
fram Mot bakgrund av kommunernas totalkostnader för de förstatligade
verksamhetsgrenarna skulle enligt statskontoret fördelning av bidragen efter
kommunernas ekonomiska bärkraft, invånarantal, polistäthet eller annan
lämplig fördelningsnorm inte behövt innebära mindre grad av rättvisa än
som uppnås genom den valda konstruktionen. Det synes statskontoret
otillfredsställande att ett stort arbete läggs ned på att försöka åstadkomma
en rekonstruktion av kostnadsförhållandena 1961—1962. I yttrandet ifråga
sätts om det inte är möjligt att gå längre än förslaget i fråga om schabloni-
sering.
Även riksrevisionsverket framhåller att förslaget innebär en långt gående
detalj uppdelning vad beträffar kommunernas utgifter för avlöningar och
omkostnader samt beträffande de intäkter som kostnadsbeloppen skall
minskas med. De föreslagna beräkningsgrunderna kommer att medföra
omfattande granskningsarbete och det hade varit önskvärt att bidragen kun
nat fastställas enligt beräkningsgrunder som inneburit högre grad av scha-
blonisering. Från Stockholms stads sida ifrågasätts om inte s. k. bokförings-
mässiga grunder bör kunna tillämpas i större utsträckning än beredningen
föreslagit.
Vad beredningen anfört angående beräkning av löne- och pensionskostna
der föranleder utöver nyss redovisade allmänna synpunkter inga erinringar
från remissinstansernas sida. Svenska stadsförbundet förutsätter att med
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k
146
»det allmänna lönetillägget» avses de generella lönetillägg som under eu följd av år utgått med ett för de skilda personalgrupperna enhetligt pro centtal. I detta sammanhang påpekar förbundet att eftersom lönerna, som torde representera omkring 80 procent av kostnaderna för verksamhetsgrenar na, skall omräknas till löneläget vid 1964 års utgång, det synes naturligt att även avgående statsbidrag avseende löner bör uppräknas till motsvarande nivå. Härigenom uppnås samma resultat som om lönesumman före omräk ning till 1964 års lönenivå reduceras med statsbidrag till löner. Påpekande om uppräkning av statsbidrag till löner görs även i yttrandena från övcrståthållarämbetet, svenska kommunförbundet och Stockholms stad.
Stockholms stad anför vidare genom stadens kansli att fråga uppkommer huruvida även löner till personal som inte övergår till staten skall inräknas i bidragsunderlaget. Är detta fallet synes kommunen under bidragstiden komma att både avlöna kvarstående personal och erlägga bidrag till staten till avlöningskostnader som staten inte övertagit. Liknande förhållanden kan föreligga i fråga om den personal som är anställd för kommunal trafik övervakning, understryks i yttrandet. Motsvarande tankegångar återfinns i det yttrande som avgivits av Stockholms stads kammarkontor. Skulle personalen inte i full utsträckning övergå till statstjänst bör enligt kammar kontoret vägen hållas öppen för överläggningar med staten om hur då skall förfaras från ekonomiska synpunkter. Kommunalfullmäktige i Järfälla kom mun uppställer som allmänt villkor för att kostnad skall ingå i bidragsunder laget att kostnaden också framdeles kommer att belasta polisdistriktet.
Den föreslagna beräkningen av pensionskostnader godtas av alla re missorgan, bl. a. de båda kommunförbunden.
Även beräkningen av fastighetskostnaderna har vunnit allmän anslut ning vid remissbehandlingen. Endast i ett yttrande, avgivet av Stockholms stadskansli, görs vissa erinringar. Under hänvisning till beredningens ut talanden, att stöd för beräkning av hyra för kommunägda lokaler kan er hållas genom jämförelse med den hyra som om staten hyr lokalerna avtalas mellan staten och kommunen, efterlyses i yttrandet besked huruvida denna hyra eller den hyra, som upptagits i kommunens stat för basåren, skall läg gas till grund för bidragsberäkningen.
Inte i något remissyttrande avvisas förslaget att även kostnader för den ekonomiska förvaltningen av den förstatligade verksamheten skall vara bi- dragsgrundande. Enligt svenska stadsförbundet bör dock den förenklingen genomföras, att dylika kostnader inräknas i grundbeloppet endast när för valtningen handhas av berörda verksamhetsgrenar själva eller av ett för dem speciellt organ. Statskontoret anser att förvaltningskostnader bör tas ut i form av ett generellt procentuellt pålägg på de totala kostnaderna. Ock så svenska kommunförbundet förordar förenklad beräkning i dessa fall.
Enligt principbeslutet skall anskaffningskostnader för inventarier och annan utrustning inte grunda bidragsskyldighet. I anslutning härtill anför
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
147
svenska stadsförbundet att av kommun bokförda avskrivningar och intern
ränta avseende egendomen uppenbarligen inte skall inräknas i grundbe
loppet. Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att det inte kan anses vara
en helt tillfredsställande lösning att »av nu berörda kostnader endast så
dana för åren 1961 och 1962 skall avräknas».
Frågor rörande bidragens fastställande berörs endast i ett par yttranden.
Riksrevisionsverket anser beredningens uttalanden om kontroll av kom
munernas uppgifter innebära, att kommunernas uppgifter får godtas i fler
talet fall, sedan den översiktliga grovkontrollen skett. Endast då speciella
skäl föreligger torde alltså mera ingående kontroll behöva ske. Vidare förut
sätter ämbetsverket att en på ort och ställe verkställd kontroll av de läm
nade uppgifterna behöver komma till stånd endast i undantagsfall. För
övrigt sägs en sådan kontroll vara praktiskt ogenomförbar, om den skulle
omfatta flertalet kommuner. Statskontoret finner det för sin del inte motive
rat att här tillämpa granskningsregler som avviker från vad som eljest
skall iakttas för att tillvarata statens ekonomiska intresse.
Svenska stadsförbundet tillstyrker förslaget om möjlighet att skjuta
fram erläggandet av en del av första årets bidrag till senare år. Förbundet
förutsätter att dylik möjlighet skall föreligga även för kommun som endast
delvis efterhandsfinansierar utgående pensioner. Vidare föreslår förbundet
att framskjutning skall få ske även till tredje bidragsåret. Förbundet anför.
Nedsättningsbeloppet skall enligt förslaget kunna framskjutas endast
till andra bidragsåret. Eftersom det torde kunna inträffa att även under
andra bidragsåret bidraget inklusive från det första året överskjutet nedsätt-
ningsbelopp jämte för bidragsåret utgående pensioner kommer att i mer
avsevärd mån överstiga totalkostnaden för år 1964, måste enligt styrelsen
möjlighet till framskjutning även till det tredje bidragsåret finnas.
I detta sammanhang framhåller förbundet ytterligare, att det för att ernå
en från berörda kommuners synpunkt önskvärd utjämning av kostnadsbe-
lastningen vore skäligt, att betalningen av ett nedsättningsbelopp fördelades
på samtliga återstående bidragsår.
Det föreslagna systemet för uppbörd av kommunbidragen tillstyrks av
samtliga remissinstanser. Riksrevisionsverket förordar att de avräknade
kommunbidragen redovisas på särskild inkomsttitel på driftbudgeten under
»uppbörd i statens verksamhet». Vidare förutsätter ämbetsverket, att frågor
rörande anslag bl. a. till hyror, inlösen av byggnader samt gottgörelse till
kommuner för inventarier vid ökad användningsfrekvens, vilka frågor inte
berörts av beredningen, kommer att behandlas i annan ordning. För att eli
minera risken för sammanblandning i den kommunala bokföringen av
skattebelopp och avdragsbelopp avseende kommunbidrag, krävs enligt
svenska stadsförbundet att avräkningsförfarandet klart framgår såväl av
länsstyrelsens redovisningsräkning över kommunalskatt som av postgiro-
remissorna på de med bidragen reducerade skattebeloppen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
148
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Departementschefen
Den nu aktuella huvudmannaskapsreformen syftar till att för framtiden befria kommunerna från deras nuvarande ansvar för polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna samt för häktesorganisationen. Givetvis kan staten inte utan kommunernas bistånd överta detta ansvar i ett samman hang. Enligt 1962 års principbeslut skall kommunerna medverka vid an skaffningen av erforderliga lokaler och till staten överlåta de inventarier och den övriga utrustning som står till förfogande för verksamhetsgrenar nas behov samt under en femårig övergångstid lämna ekonomiska bidrag till staten. I enlighet med sina direktiv har polisberedningen med utgångs punkt i principbeslutet lagt fram förslag till närmare reglering av kom munernas åligganden i samband med huvudmannaskapsreformen. Vid utarbetandet av förslagen har beaktats, att statens inträde som ensam hu vudman för verksamhetsgrenarna innebär både ekonomiskt och administra tivt kännbara påfrestningar på statsförvaltningen och motsvarande lättnader för den kommunala förvaltningen. Vid remissbehandlingen av förslagen har man från kommunalt håll, bl. a. från kommunförbundens sida, visat för ståelse för denna grundsyn.
Från statens synpunkt är den mest aktuella frågan inför förstatligandet utan tvivel lokalanskaffningen. Planeringen på detta område påbörjades inom polisberedningen omedelbart efter principbeslutet och är nu långt framskriden. Kommunerna har under arbetets gång visat stor beredvillighet att lämna allt möjligt bistånd för att nå tillfredsställande lösningar i lokalfrågorna. De hittillsvarande erfarenheterna talar för att svårigheter att komma fram till överenskommelser om förhyrning av kom- munägda lokaler kan väntas föreligga endast i utpräglade undantagsfall. Mot denna bakgrund får beslutet om skyldighet för kommuner att upplåta lokaler givetvis begränsad betydelse. Å andra sidan måste garantier även i undantagsfallen finnas för att lokaler är disponibla för verksamheten vid reformens ikraftträdande och under tiden till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lösning. I likhet med polisberedningen och nästan alla remiss instanser förordar jag att principiell skyldighet införs för kommunerna att upplåta nyttjanderätt till de kommunägda lokaler som står till de förstat ligade verksamhetsgrenarnas förfogande vid reformen. Vilka lokaler det här blir fråga om torde i allmänhet inte föranleda tveksamhet. Som bered ningen framhållit skall det avgörande vara den faktiska användningen av lokalerna vid reformens ikraftträdande.
Vid remissbehandlingen har uppmärksamhet fästs på lokaler, upplåtna för de organ som har hand om den ekonomiska förvaltningen av den för statligade verksamheten, samt trivsellokaler för personalen inom sådan verksamhet, exempelvis personalrestaurangen i polishuset i Stockholm. Be
149
redningen har inte uttalat sig beträffande dylika lokaler. Vad gäller först
nämnda lokaler har frågan ringa räckvidd. Särskilda lokaler för polis
nämnder eller motsvarande kommunala förvaltningsorgan finns endast
i de största städerna. Jag förordar att upplåtelseskyldighet inte skall före
ligga beträffande dessa lokaler. Erfordras i ifrågavarande städer speciella
lokaler för statlig förvaltningspersonal inom de förstatligade organisatio
nerna, torde städernas myndigheter utan direkt åläggande lämna sin med
verkan vid anskaffningen. S. k. trivsellokaler — lunchrum, samlingsrum,
motionshall, bastu m. m. — som på sina håll inrättats för personalen i an
slutning till tjänstelokalerna skall självfallet omfattas av upplåtelseplikten,
däremot inte andra lokaler av detta slag. Jag utgår från att personalens
intresse att ha tillgång till sist åsyftade lokaler löses genom överenskom
melser mellan staten och vederbörande kommun.
I det föregående har jag föreslagit att ansvaret för enklare trafiköver
vakning skall kunna åläggas kommun under vissa förutsättningar. Blir
sådant åläggande aktuellt för kommun, som före förstatligandet anställt
särskild trafikövervakningspersonal, skall enligt förut angivna principer
kommunen inte vara skyldig att till staten hyra ut de lokaler som utnyttjats
i samband med övervakningen.
På många håll är de nuvarande lokalerna för polis-, åklagar- och exeku
tionsväsendet bristfälliga eller otillräckliga. Åtskilliga kommuner har i
enlighet med sina skyldigheter jämlikt gällande polislag börjat bygga nya
lokaler och i andra planeras sådana nybyggen. Polisberedningen har före
slagit att kommunernas upplåtelseskyldighet skall omfatta de nya lokaler
na, även om de blir färdigställda först i samband med eller efter reformens
ikraftträdande. Jag ansluter mig till förslaget, som också lämnats utan
erinran av remissinstanserna. I detta sammanhang vill jag tillägga, att
många kommuner under arbetet med statens lokalplanering anmält sin
beredvillighet att frivilligt medverka för att täcka det ganska omfattande
nybyggnadsbehovet. Sådan kommunal medverkan är i hög grad önskvärd
med hänsyn till svårigheterna bl. a. från statsfinansiell synpunkt att i ett
sammanhang ombesörja nybyggnadsverksamheten i statlig regi. Då det här
ofta rör sig om behov, som uppkommit efter hand under tiden för det kom
munala huvudmannaskapet, finner jag det också naturligt att kommunerna
tillhandahåller sina tjänster. Svenska stadsförbundet har i anslutning till
dessa frågor framhållit, att det är av största vikt att kommunerna får
garantier för att staten efter byggnadernas färdigställande övertar dem ge
nom att hyra eller förvärva dem. Dessa problem synes kunna få tillfreds
ställande lösningar vid den nära samverkan mellan staten och vederbörande
kommun som framdeles liksom hittills torde komma till stånd beträffande
varje särskilt byggnadsprojekt.
Statens ansvar för de av reformen berörda verksamhetsgrenarna efter
reformens genomförande gör det ofrånkomligt att staten ensam äger av
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
150
göra såväl behovet av lokaler som de befintliga lokalernas ändamålsenlighet. Denna ståndpunkt, som intagits av polisberedningen, har inte mött någon ■väsentlig invändning vid remissbehandlingen. På grund av den genomgri pande omorganisation som skall ske i samband med huvudmannaskapsre- formen är det vidare nödvändigt att de olika förstatligade verksamhets grenarna i detta sammanhang ses som en enhet och att lokaler som hittills använts för en verksamhetsgrens behov kan tas i anspråk för personalen inom en annan gren. Självfallet bör härvid hänsyn tas till de lokala förhållan den som kan göra det önskvärt att t. ex. det nuvarande exekutionsväsendets lokaler inte används inom polisväsendet. Även i andra avseenden måste en skälig avvägning ske mellan de statliga och kommunala intressena. Att gene rellt reglera alla uppkommande situationer låter sig inte göra. Som jag förut sagt skall lokalfrågorna i första hand lösas genom förhandlingar i vanlig ordning. Erfarenheterna från hittills förda underhandsförhandlingar gör det berättigat att anta att det inte skall erbjuda beaktansvärda svårigheter att nå för båda parter godtagbara uppgörelser.
Som framgår av vad jag anfört räknar jag med att lokalfrågorna i det stora flertalet fall löses genom hyresavtal. Det blir i dessa fall alltså frå ga om rent privaträttsliga förhållanden mellan staten och vederbörande kommun. I avtalen skall på vanligt sätt regleras hyrestiden, hyrans storlek och övriga villkor för hyresrätten. För de fall när upplåtelseskyldigheten görs gällande men överenskommelse om villkoren därför i ett eller flera hänse enden inte kommer till stånd krävs emellertid särskilda föreskrifter. De frågor som här träder i blickpunkten är främst upplåtelsens varaktighet och hyrans storlek.
Polisberedningen har föreslagit att upplåtelsetiden, om annat inte avtalas, skall utgöra fem år från förstatligandet men att denna tid skall kunna för längas i vissa situationer. Enligt förslaget skall förlängning ske när staten före femårstidens utgång antingen väckt fråga om köp av den fastighet där lokalerna är inrymda eller beslutat att hyra eller förvärva andra lokaler i stället för de upplåtna. Förlängningen skall avse tiden fram till dess andra lokaler disponeras för verksamheten. Vid remissbehandlingen har bered ningens förslag i allmänhet vunnit anslutning.
Åtskilliga faktorer, delvis av övergångsnatur, påverkar avgörandet av för vilken tid staten behöver disponera lokalerna. På många håll blir det aktuellt att på lång sikt hyra lokaler medan lokaler i andra fall behövs endast under en kortare tid innan personalens slutgiltiga stationering enligt de nya organisationsplanerna har genomförts. Vanskligheten att på förhand be döma nybyggnads- och förvärvsfrågor får också tas med i bilden. Trots föreliggande osäkerhetsmoment av denna art delar jag i likhet med så gott som alla remissinstanserna beredningens mening att upplåtelsetiden bör be gränsas. Mitt ställningstagande grundar sig särskilt på att kommunen i här avsedda undantagsfall torde vara ovillig att över huvud taget hyra ut loka-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
lerna. Den av beredningen föreslagna upplåtelsetiden har i allmänhet god
tagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget vara lämp
ligt avvägt. Beträffande förlängning av tiden utöver den generella fem
årsperioden anser jag i likhet med beredningen, att det möter svårigheter
att generellt fastställa en längsta tid för förlängningen. Särskilt vill jag be
tona beredningens uttalande, att statlig nybyggnad erfarenhetsmässigt kan
beräknas bli färdig först omkring fem år efter det beslutet att bygga före
ligger. Förhållandena på byggarbetsmarknaden kan vidare inverka på möj
ligheterna att få nya lokaler färdiga inom viss tid. Behovet av förlängning
måste därför få bedömas av staten från fall till fall. Endast i undantagsfall
torde förlängning med mer än ytterligare fem år behöva bli aktuell. Jag för
ordar alltså att upplåtelsetiden om annat inte avtalas skall vara fem år med
rätt för staten att med åberopande av förut angivna skäl förlänga tiden till
dess erforderliga lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket
upplåtelsen skett. I samband med sådan förlängning bör staten såvitt möj
ligt ange den tid lokalerna behöver tas i anspråk.
I principbeslutet sägs att hyra för de lokaler kommunerna upplåter skall
fastställas enligt gängse grunder för hyressättning. Detta uttalande har,
som jag antytt i det föregående, betydelse endast om frivilligt avtal inte
träffas om hyrans storlek. Uttalandets innebörd i övrigt har utförligt be
handlats av polisberedningen, som kommit fram till att hyresreglerings
lagens principer för bestämmande av grundhyra bör kunna bli allmänt
riktmärke för att bedöma skälig hyresnivå för ifrågavarande kommunägda
lokaler, trots att lokalerna är undantagna från lagens tillämpningsområde.
Häremot har bl. a. statens hyresråd invänt att hyresregleringen beträffande
lokaler avvecklats i större delen av landet och att de hyror som därefter ut
går för lokaler torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer.
Hyresrådet anser därför att hyrorna för de lokaler kommunerna upplåter
bör generellt anpassas efter det i orten rådande hyresläget för jämförliga
lokaler. I andra yttranden sägs den av kommunerna f. n. tillämpade kost-
nadstäckningsprincipen böra gälla även vid dessa upplåtelser. Jag finner
vad hyresrådet anfört böra beaktas. En hyressättning efter denna princip
överensstämmer också med vad som f. n. gäller i fråga om hyressättning för
lokaler som kommun på grund av föreskrift i 8 § polislagen är skyldig att
tillhandahålla för statspolisens behov.
För lokaler, som staten i samband med reformen tar i anspråk utan att
avtal träffas om hyresersättningen, måste ersättningens storlek självfallet
fastställas i annan ordning. I likhet med det stora flertalet remissinstanser
biträder jag polisberedningens förslag att för detta ändamål inrätta en sär
skild nämnd på tre personer, av vilka eu skall vara ordförande samt de
två andra företräda kronans och kommunernas intressen. Enligt förslaget
skall förordnanden för såväl ordföranden som de båda ledamöterna med
delas av Kungl. Maj:t, varvid en av ledamöterna skall utses på förslag av
152
kommunförbunden. I ett par yttranden har ifrågasatts om inte nämnden bör tillsättas enligt vad som gäller jämlikt lagen om skiljemän. Detta skulle innebära att staten och kommunförbunden skulle utse var sin leda mot samt de sålunda utsedda välja ordförande. Vid oenighet mellan de två partsrepresentanterna måste emellertid ordföranden utses av annat organ, varvid endast Kungl. Maj :t synes kunna komma i fråga. Mot denna bak grund anser jag beredningens förslag vara att föredra. Förslaget har även accepterats av kommunförbunden.
Nämnden skall i första hand fastställa hyra i samband med att loka lerna upplåts till staten vid förstatligandet den 1 januari 1965. Hinder före ligger givetvis inte att hyran härvid bestäms till olika belopp för olika delar av upplåtelsetiden om det finns skäl därför eller att grunder anges för förändring av hyrans storlek under upplåtelsetiden. Däremot kan jag inte förorda det i ett remissyttrande framförda förslaget, att nämnden på parts begäran skall äga ompröva hyrans storlek under den generella femårs perioden. Sjedan nämnden en gång bestämt hyra för denna period bör läget vara detsamma som om hyran bestämts genom avtal för en femårig hyrestid. De skäl som talar för att hyran bestäms av en nämnd vid upp låtelsen äger emellertid huvudsakligen samma styrka när det gäller even tuell omreglering av hyran vid förlängning av upplåtelsetiden. Jag föreslår därför att alla frågor om hyrans storlek, vilka uppkommer i samband med upplåtelser av kommunägda lokaler på grund av förstatligandet och som inte löses genom avtal, skall prövas av en nämnd i enlighet med vad bered ningen föreslagit.
Beträffande andra med upplåtelserna sammanhängande frågor än upp låtelsetiden och hyrans storlek synes vad som i allmänhet stadgas för hyres förhållanden böra gälla i tillämpliga delar. Såsom beredningen anfört inne bär detta att bestämmelserna om hyra i lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall lända till efterrättelse, såvida annat inte avtalats i de hänse enden, i vilka lagen inte ger tvingande föreskrifter.
Kommun skall enligt 1962 års principbeslut vara pliktig att medverka till att staten får överta hyresrätten till lokaler som kommunen hyrt för de förstatligade organisationernas behov. I sin egenskap av hyresgäst skall kommunen alltså vara beredd att genom överlåtelse eller eljest avstå hyres rätten till förmån för staten. För överlåtelse krävs emellertid medgivande av hyresvärden, som följaktligen genom att vägra medgivande kan hindra sta ten att fa hyra lokalerna. Den olägenhet detta kan innebära får staten bära. Det bör nämligen enligt min mening inte komma i fråga att, som förordats i ett remissyttrande, i detta sammanhang ålägga enskilda fastighetsägare några förpliktelser.
I det föregående har jag betonat att staten inte skall vara skyldig att överta lokaler, som blir obehövliga efter omorganisationen i samband med förstatligandet eller bedöms vara olämpliga för fortsatt användning inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
153
verksamhetsgrenarna. Staten skall inte heller i övrigt ha några ekonomiska förpliktelser vad angår överblivna lokaler. Denna ståndpunkt, som kommit till uttryck i principbeslutet, intas av polisberedningen och har allmänt god tagits vid remissbehandlingen. I speciella situationer bör dock hänsyn till kommunernas intressen föranleda avsteg från principen. Om något eller några enstaka rum i ett sammanhängande komplex av lokaler är obehövliga bör staten hyra även dessa rum, om de på grund av förhållandena inte lämp ligen kan hyras ut separat eller eljest användas för annat ändamål. I övrigt är det naturligt att kommunerna, som genom reformen avlastas betydande kostnader, svarar för överblivna lokaler. Vad särskilt gäller lokaler som kommunerna hyr för polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisatio- nerna vill jag upplysa, att kommunerna redan nu fått eller kan få besked om statens lokalbehov enligt de av polisberedningen framlagda organisa- tionsförslagen.
Frågor om statens förvärv av de kommunägda lokaler som används för nyss nämnda organisationers behov skall enligt principbeslutet lösas genom förhandlingar eller i sista hand genom anlitande av expropriationsvägen. Som polisberedningen framhållit innebär detta ställningstagande att frågor na skall lösas i den ordning som i allmänhet tillämpas för att tillgodose behovet av allmänna byggnader. Jag finner därför inte anledning att nu ut tala mig om de överväganden beredningen gjort i detta sammanhang. Be träffande skyldighet för staten att förvärva lokalerna hänvisar jag till vad jag anfört därom i det föregående.
I anslutning till principbeslutet, att inventarier och annan utrustning som kommunerna anskaffat för den verksamhet staten nu övertar ansvaret för skall överlåtas till staten utan vederlag, har polis beredningen ingående redovisat vilken egendom som skall omfattas av överlåtelseskyldigheten. Jag har ingen erinran mot denna redovisning, som inte heller från remissinstansernas sida mött några invändningar, överlå telse skall alltså ske av inventarier och annan lös kontorsutrustning, tele foner och telefonväxlar, telefonabonnemang, facklitteratur, fordon, teknisk och annan liknande utrustning, hästar, hundar samt beklädnadsutrustning och dylikt som kommunen f. n. är skyldig att tillhandahålla personalen, allt i den mån egendomen faktiskt nyttjats för nyss angiven verksamhet och utgör lös egendom. Med anledning av påpekanden i ett par remissvar vill jag tillägga, att även om vissa skäl talar för att inventarier och annan utrustning som anskaffats för de kommunala organ vilka har hand om för valtningen av verksamheten bör omfattas av överlåtelseskyldigheten, egen domen dock synes böra undantas. Egendom som använts såväl för den egentliga verksamheten som för förvaltningen bör emellertid i allmänhet även i sistnämnda hänseende anses anskaffad för den förstatligade verk samhetens behov.
Inventarier och annan utrustning som anskaffats för alt användas även
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 i
för andra verksamhetsgrenar än de förstatligade skall staten äga nyttja i samina utsträckning som egendomen tidigare använts för den verksamhet staten övertar. I likhet med polisberedningen förordar jag att staten, i den mån drift- och underhållskostnader av någon betydelse uppkommer vid begagnandet, deltar i dessa kostnader i förhållande till statens andel i den totala användningen. Kostnaderna utbetalas lämpligen av länsstyrelserna årsvis i efterskott. Statens nyttjanderätt till ifrågavarande egendom upphör när egendomen förslitits och måste bytas ut. Att staten härvid, som an tytts i ett remissyttrande, skulle vara skyldig att delta i nyanskaffning utan att få någon som helst rätt till den nyanskaffade egendomen är självfallet orimligt. Nyttjanderätten bör i regel inte heller göras gällande om de lokal mässiga förutsättningarna för gemensamt nyttjande inte längre föreligger.
Överlåtelseskyldigheten skall som jag nyss sagt omfatta inventarier och annan utrustning som faktiskt används vid förstatligandet. En särskild fråga som i detta sammanhang tagits upp vid remissbehandlingen av bered ningens förslag är ansvaret för dylik egendom som beställts av kommuner na men ännu inte levererats vid huvudmannaskapsbytet. Från kommunalt håll har hävdats att staten skall överta ansvaret för dessa beställningar. Jag delar svenska stadsförbundets uppfattning att dylika frågor måste lö sas från fall till fall. Åtskilliga kommuner torde ha samrått med statliga myndigheter innan större och kostnadskrävande beställningar lagts ut. I vissa fall torde det vara rimligt att staten här kostnaden för leveran ser som sker efter 1964 års utgång. I andra fall kan utrustningsläget vid förstatligandet vara sådant att hela ansvaret för beställningen bör åvila kommunen. Det synes vidare knappast kunna komma i fråga att staten står kostnaden för beställd egendom som på grund av omorganisationen av verksamhetsgrenarna eller av annan orsak bedöms vara mindre ändamåls enlig. Jag räknar med att uppgörelser med kommunerna i dessa frågor skall kunna träffas på grundval av den inventering av inventarie- och ut- rustningsbeståndet som pågår f. n. Denna inventering skall också ligga till grund för bedömningen av den nyanskaffning som staten måste ombesörja inför förstatligandet.
Grunderna för kommunernas skyldighet att under en fem- årig övergångstid bidra till kostnaderna för den förstatligade verksamheten är angivna i principbeslutet. Enligt min mening saknas anledning att, som statskontoret synes förorda, radikalt frångå dessa grun der för att söka förenkla bidragsberäkningen. Underlaget för beräkningen har för övrigt redan införskaffats genom polisberedningens försorg.
Polisberedningen har med utgångspunkt i principbeslutet utarbetat för slag till bestämmelser rörande beräkningen av bidragen och i samband därmed utförligt redogjort för de kostnader som skall beaktas. Mot bered ningens förslag har på olika punkter invänts att mera schablonmässiga beräkningar är att föredra. Jag vill i anslutning härtill redan nu förut
155
skicka, att principbeslutet i väsentliga hänseenden inte lämnar rum för
schabloner och att jag inte är beredd att i sådana hänseenden förorda om
prövning av beslutet. Att räkna fram schabloner ger för övrigt endast
små vinster i förevarande sammanhang, eftersom schablonerna måste be
räknas ur ett fylligt uppgiftsmaterial, som alltså under alla förhållanden
måste infordras från kommunerna. Framräknade schabloner blir dessutom
användbara endast vid ifrågavarande, i ett sammanhang verkställda bi-
dragsberäkning. Därtill kommer som jag nyss sagt att underlaget för bi-
dragsberäkningen redan föreligger.
Vad kommunerna skall utge till staten under övergångstiden utgör bidrag
till statens kostnader för den verksamhet staten övertar från kommunerna.
Varje kommuns bidrag skall inte stå i någon som helst relation till de
statliga kostnaderna för verksamheten i just den kommunen efter för
statligandet utan helt bero av kommunens egna kostnader för verksam
heten före reformen. Härav följer också att bidragsberäkningen inte påver
kas av huruvida staten bedriver verksamheten med personal som övergått
från kommunens till statens tjänst eller inte.
Bidragen skall i princip grunda sig på kommunens årskostnader för
polis-, åklagar-, exekutions- och häktesorganisationerna under åren 19G1
och 1962. Den största kostnadsposten utgör utan tvekan kostnaderna för
personalens avlöningsförmåner. Till sådana kostnader skall enligt polis
beredningens förslag hänföras vad kommunen faktiskt utgivit till personal
som oberoende av anställningsform varit verksam inom de av förstatligandet
berörda organisationerna, alltså även vad kommunen i en eller annan form
utgivit i avlöningsförmåner till rekryteringspersonal. Förslaget bär i denna
del godtagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget
ändamålsenligt och ägnat att leda till så enkel beräkning som med de
givna utgångspunkterna är möjlig.
En ytterligare specificering av avlöningskostnaderna blir emellertid
ofrånkomlig på grund av att direkta och indirekta lönekostnader enligt
principbeslutet skall omräknas med hänsyn till löneutvecklingen fram till
tidpunkten för förstatligandet. I likhet med polisberedningen anser jag att
till sådana lönekostnader skall hänföras, förutom utgifter för s. k. tabell
löner jämte särskilda tillägg, jämväl kostnader för andra ersättningar som
har sedvanlig lönekaraktär, såsom vikariats-, övertids- och beredskaps-
ersättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstrak-
tamenten samt ekiperingshjälp, ekiperingsbidrag och liknande. Dessa kost
nader skall omräknas. Övriga personalkostnader, såsom resekostnadser-
sättningar, traktamenten o. dyl., skall däremot ingå i bidragsberäkningen med
de belopp som faktiskt utgått. Jag ansluter mig vidare till polisberedningens
förslag, vilket lämnats utan erinran av remissinstanserna, att omräkningen
av lönekostnaderna skall ske med en för alla sådana kostnader enhetlig pro
centsats, bestämd med hänsyn till de generella lönetillägg som tillkommit
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196'r
156
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964
efter basåren. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma denna procentsats.
Principbeslutet innebär att staten övertar ansvaret för pensionering av den personal som vid reformen övergår till statlig tjänst inom berörda verksamhetsgrenar. Till kostnaderna för pensionering av denna personal skall kommunerna enligt beslutet vid varje särskilt pensionsfall lämna bidrag vilka avvägs i förhållande till den pensionsnivå och det antal tjänst år som uppnåtts närmast före förstatligandet. Fråga om avlösning under en kortare tid av dessa bidrag, som eljest kommer att utgå så länge pen sionen utgår, övervägs f. n. av polisberedningen. Dessutom skall kommu nerna bidra till statens pensionskostnader, hänförliga till tjänstetid efter förstatligandet, för personalen inom den förstatligade verksamheten. Sistnämnda bidrag ingår i de allmänna kommunala bidragen och skall enligt principbeslutet beräknas schablonmässigt. Beträffande polisperso nalen skall bidragen utgöra för personal som kunnat försäkras i statens pensionsanstalt, numera statens personalpensionsverk, 14 procent och be träffande övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner, dvs. tabell löner jämte särskilt tillägg. Polisberedningen har inte funnit skäl att tillämpa andra procentsatser för beräkningen av pensionskostnader i fråga om övriga personalkategorier. Enligt beredningens förslag skall de pensionskostnader som läggs till grund för de allmänna kommunbidragen alltså generellt beräknas till nyss angivna procentsatser av lönekostnaderna, sedan dessa omräknats. Förslaget har genomgående tillstyrkts av remissorganen. Även för egen del förordar jag beredningens förslag. Härav följer att hän syn över huvud taget inte skall tas till verkliga pensionskostnader i någon form.
I stället för verkliga fastighetskostnader skall till grund för bidragen läg gas beräknad hyra för de kommunägda lokaler som kommunen upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt för förvaring av häktade. Jag delar beredningens uppfattning att beräkningen av hyra skall så nära som möjligt ansluta till hyresläget i orten. Denna ståndpunkt ligger också till grund för principbeslutet. Att beräkna hyran i enlighet med vad som framgår av kommunens räkenskaper, vilket förordats i något remiss yttrande, ger osäkra hållpunkter med hänsyn till de varierande principer som från bokföringssynpunkt tillämpas för uppskattning av lokalernas hyresvärde. Avsevärda svårigheter torde inte föreligga för hyresberäk- ningen. I samband med de omfattande statliga förhyrningar av lokaler som kommer att äga rum i samband med förstatligandet erhålls som beredningen framhållit en god bild av hyresläget på olika håll. Beträffande lokaler som kommunerna själva hyr för verksamhetsgrenarnas behov skall den verkliga hyran ingå i bidragsberäkningen. Även härigenom får man visst stöd för beräkning av hyra i de kommunägda lokalerna.
Principbeslutet innebär att bidragen skall grunda sig på kommunernas
157
samtliga kostnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna. Bland förut
inte nämnda kostnader anger polisberedningen bl. a. förvaltningskostnader,
utbildningskostnader, i den mån de inte hänförs till lönekostnader, pei-
sonalvårdskostnader, kostnader för expenser och övriga expeditionskost
nader, telefonkostnader utom inträdesavgifter för nya abonnemang, kost
nader för kontors- och renhållningsmateriel, för kost och sjukvård till an
hållna eller eljest omhändertagna personer, för blodprovsundersökningar
och obduktioner samt för sakkunniga som anlitats under förundersökning i
brottmål. Från remissinstansernas sida har i anslutning till beredningens
uttalanden endast anmärkts, att kostnaderna för den ekonomiska förvalt
ningen svårligen låter sig beräknas. Svenska stadsförbundet föreslår att
förvaltningskostnaden beaktas endast när förvaltningen handhas av de
berörda verksamhetsgrenarna själva eller av ett för dem speciellt organ,
medan statskontoret förordar att förvaltningskostnaden generellt bestäms
till viss procent av övriga totala kostnader. Jag anser även för min del att
kostnadsberäkningen i detta hänseende bör förenklas. Med hänsyn till att
kommunernas förvaltningskostnader varierar starkt torde det vara \anskligt
att i enlighet med statskontorets förslag fastställa ett generellt procenttillägg
till övriga kostnader. Då de kostnader det här är fråga om i regel torde
vara förhållandevis obetydliga förordar jag i likhet med svenska stads
förbundet, att kostnaderna medräknas endast när förvaltningen ombe
sörjts av polisnämnd eller av annat organ med huvudsaklig uppgift att
ombesörja de förstatligade verksamhetsgrenarnas förvaltning eller av sär
skild enhet inom vederbörande verksamhetsgren. I övrigt tillstyrker jag
beredningens förslag.
Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom som kommunerna
utan vederlag skall överlåta eller med nyttjanderätt upplåta till staten
skall självfallet inte grunda bidragsskyldighet. Såsom svenska stadsför
bundet påpekat skall bokförda avskrivningar och intern ränta som avser
sådan egendom inte heller ingå i bidragsunderlaget. Driftkostnader skall
däremot medräknas.
1957 års polisutredning föreslog i sitt betänkande rörande huvudmanna
skapet för polisväsendet in. in. att de sammanräknade totalkostnaderna,
sedan lönekostnaderna omräknats, skulle minskas med det belopp med
vilket staten under basåren bidragit till polisväsendet, dvs. framför allt
s. k. allmänt statsbidrag samt statsbidrag för stats- och reservpolis, gräns
kontrollen in. in. Detta förslag tillstyrktes bl. a. av kommunförbunden och
har godtagits av statsmakterna. Den omständigheten att lönekostnaderna
omräknats men statsbidrag till samma kostnader avräknas med hänsyn
till basårens löneläge har härvid beaktats vid den samlade bedömningen
av den ekonomiska regleringen mellan staten och kommunerna med anled
ning av huvudmannaskapsreformen. Motsvarande gäller statsbidragen till
statspolispersonalens pensionering. Den merkostnad som till följd härav
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
158
kan uppkomma för kommunerna motverkas av att hänsyn inte las till andra löneförändringar från basåren fram till reformen än de generella lönetilläggen samt att omräkning inte sker av andra kostnader än löne- och pensionskostnader. Sålunda skall t. ex. hyror i kommunägda fastig heter beräknas efter 1961—1962 års hyresnivå. Jag vill därför bestämt av visa det yrkande som vid remissbehandlingen framförts bl. a. av kommun förbunden att jämväl statsbidrag till löner skall omräknas till löneläget vid förstatligandet.
Förutom för statsbidrag skall enligt principbeslutet avräkning från to talkostnaderna göras för andra inkomster som omedelbart hänför sig till d,e förstatligade verksamhetsgrenarna. Såsom polisberedningen påvisat utgörs dessa inkomster väsentligen av restavgifter, expeditionslösen och bötesandelar som indragits till kommunens kassa. Jag delar beredningens uppfattning att intäkter av dessa slag lämpligen avdras med belopp som bokförts på basåren.
I fråga om Bodens stad, där polisväsendet redan nu är statligt, skall bidragsskyldigheten bestämmas på grundval av vad staden för det statliga budgetåret 1963—1964 har att erlägga enligt två 1955 och 1960 träffade avtal mellan staten och staden. Ytterligare föreskrifter för beräkning av stadens bidrag erfordras inte.
I enlighet med bemyndigande i samband med principbeslutet har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksrevisionsverket att fastställa kommunernas bidrag. Det ankommer på detta verk att besluta om omfattningen och formerna för kontrollen av de uppgifter kommunerna lämnar i de hänseenden som är av betydelse för bidragsberäkningen.
Bidragstiden är genom principbeslutet bestämd till fem år. Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet, dvs. hälften av de enligt det före gående framräknade totalkostnaderna med avdrag för statsbidrag och andra intäkter avseende basåren 1961 och 1962. För ettvart av de följande fyra åren skall bidragsbeloppet nedsättas med en femtedel av grundbelop pet, dock minst 10 000 kronor. I anslutning till dessa regler erinrar polis beredningen att i principbeslutet förutskickats att avsteg från den gene rella betalningstiden kunde komma i fråga beträffande kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner, varmed avses att kommunen när pen- sionsfallet inträffar betalar pensionen helt eller delvis med de löpande inkomsterna. Beredningen föreslår att första årets bidrag för sådan kom mun skall kunna nedsättas, om förhandsbedömning visar att bidraget ökat med kommunens beräknade pensionskostnader under bidragsåret sannolikt kommer att överstiga totalkostnaderna 1964 för de förstatligade verksam hetsgrenarna. I sådant fall föreslås att bidraget nedsätts med överskjutande belopp, som i stället läggs till andra årets bidrag. Förslaget har i princip tillstyrkts vid remissbehandlingen. Även enligt min mening erbjuder förslaget en lämplig lösning av föreliggande fråga. Som framhållits i ett remissvar
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
159
kan förslaget dock i undantagsfall leda till att även andra bidragsårets
pensions- och bidragsbelopp, ökat med vad som nedsatts första bidragsåret,
överskjuter 1964 års totalkostnader. För att undvika ett sådant resultat
förordar jag att vad som nedsätts av första årets bidrag skall med jämn
fördelning läggas till andra och tredje årens bidrag.
Uppbörden av kommunbidragen skall enligt beredningens förslag ske
genom länsstyrelsernas försorg på så sätt, att en sjättedel av varje års
bidrag avräknas från de förskott på kommunalskatt som länsstyrelserna
betalar ut till kommunerna vid sex tillfällen årligen. Förslaget, som till
styrkts av alla remissinstanserna, finner jag erbjuda en från alla synpunk
ter bekväm och administrativt enkel lösning av uppbördsfrågan. Jag för
ordar att förslaget genomföres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196t
Särskilda frågor
Fullgörandet av landsfogdes åligganden in. in.
Gällande bestämmelser m.m.
Stadganden om åligganden för landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och
stadsfogde meddelas, förutom i instruktioner och andra särskilda tjänste
föreskrifter för dessa befattningshavare, i ett stort antal lagar och för
fattningar.
Som jag erinrat i det föregående har förut denna dag beslutats remiss till
lagrådet av förslag, som innebär att magistrats- och kommunalborgmästar-
institutionerna upphör. I anslutning härtill har jämväl föreslagits, att vissa
på stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde ankommande uppgifter i stället
skall åligga befattningshavare i de nya polis-, åklagar- och exekutionsorga-
nisationerna eller tillkomma annat organ. Förslaget avser bl. a. uppgifter
som f. n. åligger de inledningsvis angivna befattningshavarna jämlikt gif-
termålsbalken, förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad
näringsfrihet, butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), lagen den 9
april 1926 (nr 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss
försäljning, förordningen den 13 april 1883 (nr 16) angående förlagsinteck-
ning samt växel- och checklagarna den 13 maj 1932 (nr 130 och 131).
I prop. 1964: 75 med förslag till stämpelskatteförordning har föreslagits,
att de uppgifter som hittills ålegat stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgif
ten skall upphöra.
Uppgifter är emellertid ålagda landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och
stadsfogde i eu rad andra författningar än de nu nämnda. Följande författ
ningar må nämnas.
160
Jämlikt 3 kap. 4 § föräldrabalken må faderskapserkännande och erkän nande att barn är trolovningsbarn göras inför bl. a. landsfiskal. Även förkla ring att barn utom äktenskap skall äga samma rätt till arv som barn av äktenskaplig börd må avges inför landsfiskal enligt 4 kap. 5 § ärvdabalken.
Jämlikt 11 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap skall landsfiskaler, stadsfiskaler, krono-, stads- och polis- betjänte öva uppsikt å fylleriförseelser och föranstalta om åtal. I 8 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom åligger det landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att, då anledning finns att anta att bulvanförhållande föreligger, göra anmälan därom hos läns styrelsen. Motsvarande uppgift har dessa befattningshavare enligt 6 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.
En rad uppgifter avser intygsgivning. Sålunda ankommer det på landsfis kal att utfärda intyg om egendoms beskaffenhet jämlikt kungörelserna den 20 januari 1956 (nr 13) med föreskrifter rörande den utredning, som er fordras för prövning i vissa fall av bolags, föreningars eller stiftelsers an sökan i fråga om förvärv av fast egendom m. m. samt den 30 maj 1916 (nr 157) med föreskrifter om viss utredning i ärende angående förvärv av fast egendom enligt 4 § 1. lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Intyg för erhållande av belöning för dödande av vissa djurarter utfärdas enligt 10 § jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) av bl. a. landfiskal. Enligt 23 § samma stadga är lands fiskal och stadsfiskal förrättningsmän för märkning av skinn. Sjöfynd skall anmälas hos landsfiskal eller annan polisman jämlikt 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I 7 § sägs att intyg om sjöfynds värde utfärdas bl. a. av landsfiskal. Till denna grupp uppgifter hör vidare behörigheten för stadsfogde, lands fiskal och stadsfiskal att bestyrka ekonomisk uppgift som skall av lämnas i ärende om fri rättegång. Bestämmelsen ges i kungörelsen den 26 september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri rättegång. Jämlikt 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 935) med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift, kostnadsersättning och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan till högsta domstolen är stads fiskal, landsfiskal och stadsfogde behöriga att utfärda fattigdomsintyg.
I 1 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva föreskrivs, att av handling om lösöreköp skall i vissa fall uppvisas för och i bestyrkt avskrift tillställas landsfiskalen i orten eller, där stadsfogde finns, denne. Enligt 14 kap. 7 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) får landsfiskal, om för ordnande meddelats att handlingar i vattenmål skall hållas tillgängliga hos honom, inte utan giltigt skäl undandra sig uppdraget, såvida företaget i fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
161
berör hans distrikt. Landsfiskal skall enligt 46 § förordningen den 6 juni
19bl (nr bl6) om arvsskatt och gåvoskatt på begäran motta och till läns
styrelsen översända vissa deklarationer enligt förordningen.
I åtskilliga fall skall befattningshavare som här är i fråga ta befattning
med avgifter och liknande ekonofniska frågor av olika slag. Sålunda stad
gas i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 170) angående belöningar för dödande
av sälhundar att belöning utbetalas av bl. a. stadsfogde och landsfiskal. An
sökan om ersättning ur älgskadefonden inges till landsfiskal eller stads-
fiskal, som med eget yttrande överlämnar handlingarna till länsstyrelsen.
Stadgande härom ges i 7 § kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om
älgavgifter m. m. I 3 § kungörelsen den 10 juli 19b7 (nr 6b2) med bestäm
melser angående vissa kostnader vid domstol sägs, att framställning om för
skott på vittnesersättning, som skall utgå av allmänna medel, görs bl. a.
hos landsfiskal. Har landsfiskal meddelats förskott skall anmälan därom
ske hos domstolen. Vad nu sagts om landsfiskal skall jämlikt 16 § i regel
äga tillämpning även på stadsfogde. Enligt 4 § förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128 s. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter skall bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar eller
tillställningar inbetalas på landet till landsfiskalen och i stad utan magi
strat till landsfiskalen eller till stadsfogde, om sådan finns. Landsfiskal, till
vars uppbördsdistrikt hör stad, får på vissa villkor uppdra åt stadsfiskal
eller utmätningsman att uppbära avgifterna för föreställningar i staden. I
stad skall bl. a. stadsfiskal efter varje månads utgång meddela länsstyrelsen
vissa uppgifter om tillställningar i staden under den gångna månaden.
I lagen den lb juni 1917 (nr 30b) om överflyttande å landsfiskal av kro
nofogde åliggande bestyr föreskrivs, att vad i lag eller författning är stad
gat med avseende på kronofogde eller kronans uppbördsman eller om
budsman på landet skall, sedan kronofogdetjänsterna med utgången av
år 1917 indragits, äga tillämpning med avseende på landsfiskal, såvitt ej
annorlunda blivit stadgat.
Beträffande poliskammares åliggande hänvisas till vad som anförts i
samband med frågan om polismyndighet och dess uppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Polis beredningen
Polisberedningen anför inledningsvis, att omorganisationen av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet bl. a. innebär upplösning av det nuva
rande organisatoriska samband mellan verksamhetsgrenarna som råder i
större delen av landet. Sålunda renodlas polis- och åklagarväsendet på läns-
planet. Landsfogdetjänsten i länet utbyts mot två tjänster, en för länsåkla-
gare såvitt rör åklagarverksamheten och en för länspolischef beträffande
polisverksamheten. På lokalplanet ersätts stadsfiskaler och landsfiska-
6—- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101
162
ler med polismästare för polischefsgöromålen, distriktsåklagare för åkla- garverksamheten samt kronofogde för utinätningsmannauppgifterna. Tjäns- tebenämningarna blir i huvudsak enhetliga för hela landet. Även i de fall, då verksamhetsgrenarna redan nu är helt eller delvis renodlade, t. ex. där polismästare, stadsfiskal och stadsfogde finns, skall de nya tjänstebenäm- ningarna användas. Slutligen försvinner poliskammarinstitutionen, som er sätts av polisledningsorganisationen för alla polischefens uppgifter.
Vidare anför beredningen att stadgandena om åliggande för befattnings havare i den nuvarande polis-, åklagar- och exekutionsorganisationen inte blir omedelbart tillämpliga på befattningshavare inom de nya organisa tionerna.
Beredningen anser det uteslutet att bringa gällande bestämmelser i före varande hänseende i överensstämmelse med de nya organisationerna ge nom ändring av samtliga ifrågakommande lagar och författningar. I stäl let förordas att generella bestämmelser utfärdas i ämnet. Eftersom dessa bestämmelser medför ändring bl. a. av gällande stadganden i lag, föreslår beredningen att bestämmelserna utfärdas i lags form.
Enligt beredningens förslag skall vad enligt lag eller författning ankom mer på landsfogde allt efter sakens beskaffenhet ankomma antingen på länspolischefen eller länsåklagaren. Svårigheter torde i regel inte före ligga att avgöra, vilka åligganden som är hänförliga till polis- resp. åklagar- verksamhet. Framgår inte detta av åliggandets art skall uppgiften åvila länspolischefen, vilken intar ställningen av allmän tillsynsmyndighet i större utsträckning än länsåklagaren.
Åtskilliga lagar och författningar innehåller särbestämmelser för stad, där polismästare finns, framhåller beredningen. Polismästartjänsten är en renodlad polischefstjänst. Efter omorganisationen av polisväsendet skall alla polischefer på lokalplanet få tjänstebenämningen polismästare. Detta torde emellertid inte föranleda osäkerhet om att vad som sägs om »polis mästare i stad där sådan finnes» efter omorganisationen äger tillämpning på vederbörande polischef.
Avvecklingen av poliskammarinstitutionen nödvändiggör enligt bered ningens mening i regel inte särskild författningsreglering. Poliskannnares uppgifter skall ankomma på polischefen. Så blir flertalet gällande bestäm melser också att förstå. I vissa fall är emellertid poliskammare i första hand sidoordnad annat organ än polismyndighet. Som exempel anförs 1 § pass kungörelsen den 31 maj 1940, där det heter att behörighet att åt svensk medborgare utfärda pass för utrikes resa tillkommer i sådan stad med polis kammare, som ej utgör länsstyrelses residensort, poliskammaren samt i övriga delar av riket länsstyrelsen. Polisberedningen föreslår därför att vad som finnes stadgat om poliskammare i stad, där sådan finns, skall gälla polischefen i stad där poliskammare fanns före omorganisationen den
1
januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
163
I fråga om stadsfiskals och landsfiskals uppgifter enligt olika författningar
anser beredningen att det i åtskilliga fall ganska klart framgår av författ
ningarna om uppgiften är hänförlig till polis-, åklagar- eller exekutionsverk-
samhet. I dessa fall bör uppgiften allt efter sin art ankomma på polis
chefen, distriktsåklagaren eller utmätningsmannen. Vissa åligganden enligt
särskilda författningar är emellertid sådana att de knappast kan anses hänga
samman med någon av dessa verksamhetsgrenar. Hit hör främst uppgifter
som ålagts landsfiskal, inte i hans egenskap av polischef, åklagare eller ut
mätningsman utan på grund av hans allmänna ställning i orten. Dylika upp
gifter bör enligt beredningens mening åläggas polischefen, vilken liksom
länspolischefen kommer att inta ställningen av allmän förvaltningsmyndig
het i orten. Beredningen föreslår, att vad som i lag eller författning stad
gas om stadsfiskal eller landsfiskal skall gälla distriktsåklagare och utmät
ningsman beträffande angelägenhet, som har samband med åklagar- resp.
exekutionsverksamhet, och eljest polischefen. Till belysning av denna re
gels tillämpning anför beredningen bl. a. följande.
De åligganden som det här är fråga om anser beredningen endast i undan
tagsfall röra åklagarverksainheten. Hit hör dock bl. a. sådana anmälningar
som avses i lagarna om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och i
fråga om aktier i vissa bolag. Anmälningsskyldighet i dessa och liknande
fall torde böra åvila både distriktsåklagare och polischef.
Vissa skyldigheter finner beredningen böra åligga både utmätningsman
och polischef. Så bör vara fallet beträffande åligganden jämlikt 2 och 9 §§
kungörelsen med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri
rättegång, 3 och 16 §§ kungörelsen med bestämmelser angående vissa kost
nader vid domstol och
6
§ kungörelsen med närmare bestämmelser om full
följ dsavgift m. in.
Vad som stadgas om landsfiskal och stadsfiskal i utsökningslagen och
därtill anslutande författningar skall i stället äga tillämpning på utmät
ningsmannen. Även andra särskilda stadganden om landsfiskal och stads
fiskal blir i stor utsträckning tillämpliga på kronofogde. Ibland framgår
detta av författningens övriga stadganden. Så bör landsfiskals uppgifter
fullgöras av kronofogde i de fall, då med landsfiskal jämställs stadsfogde.
Som exempel härpå nämns lösöreköpsförordningen och 4 § förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Till kronofogdes handläggning hänför beredningen vidare andra lands
fiskal eller stadsfiskal åvilande uppgifter, som har samband med exekutions-
verksamhet. Sålunda bör det bl. a. åligga kronofogde att fullgöra landsfiskals
och stadsfiskals skyldigheter enligt 46 § förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt.
Uppgift som enligt det anförda inte kan hänföras till åklagar- eller utsök-
ningsverksamhet bör enligt beredningen ankomma på polischefen även om
uppgiften inte har anknytning till polisverksamhet. Polischefen skall bl. a.
Kungl. Maj:is proposition nr 101 år 196A
164
fullgöra skyldigheten att uppta faderskapserkännande, erkännande att
barn är trolovningsbarn och arvsförklaring samt att utfärda intyg att fast
egendom är av viss beskaffenhet. Bland övriga polischefs åligganden anger
beredningen att göra anmälningar om bulvanförhållanden i fråga om fast
egendom, ombesörja märkning av skinn, avge yttrande över ansökan om
ersättning ur älgskadefonden, hålla handlingar i vattenmål tillgängliga för
granskning samt motta anmälan om sjöfynd in. m.
I anslutning till lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde ålig
gande bestyr yttrar beredningen att de 1917 indragna kronofogdetjänsterna
i stort sett motsvarade de samma år inrättade landsfogdetjänsterna. Lands
fogdarna fick emellertid mera ställning av lednings- och tillsynsorgan, var
för kronofogdarnas uppgifter av allmän förvaltningsnatur och liknande an
sågs böra i de flesta fall läggas på landsfiskalerna.
Vid tillkomsten av 1917 års lag lämnades, anför beredningen vidare, ingen
fullständig redovisning för de i lagen avsedda bestyren utan endast eu
exemplifierande uppräkning av olika författningsbestämmelser (prop. 1917:
239). Flertalet av de uppräknade författningsrununen gäller inte längre.
Vissa bestämmelser om kronofogde finns dock kvar, t. ex. i
6
kap. 14 § lagen
den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, 27 kap. 1 §
byggningabalken, 1 § kungörelsen den 22 september 1899 angående kost
nadsersättning till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor
inom tjänstgöringsdistrikten och kungörelsen den
22
november 1912 an
gående befogenheten att såsom kronans ombudsman avgiva yttrande över
lagfartsansökning som förklarats vilande. Det låter sig enligt beredningen
knappast göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter som
må finnas rörande kronofogde. Med hänsyn härtill torde det vara nödvän
digt att jämväl framdeles behålla särskilda bestämmelser om vem som
skall avses med föreskrifterna om kronofogde i författningar tillkomna
före 1918.
Stadgande i lag eller författning om kronans uppbördsman eller ombuds
man utan bestämning av vem som avses därmed torde enligt beredningen
knappast längre förekomma. Helt uteslutet är dock inte att sådana bestäm
ningar alltjämt kan återfinnas i någon författning. Efter polis- och exeku
tionsväsendets omorganisation torde uttrycket kronans uppbördsman, i
den mån det numera över huvud taget kan anses åsyfta befattningshavare
inom här ifrågavarande verksamhetsgrenar, böra äga tillämpning på krono
fogde. Särskild föreskrift därom synes onödig. Begreppet kronans om
budsman lär däremot, när det f. n. åsyftar landsfiskal, kunna hänföra sig
till såväl distriktsåklagare och utmätningsman som polischef. Beredningen
anser att bestämmelse om vem som skall avses med uttrycket, när annat
inte förordnats, för säkerhets skull bör kvarstå.
Vad som enligt äldre lagar eller författningar åligger kronofogde finner
beredningen i allmänhet böra tillhöra polischefs verksamhetsområde. Så
Kungl. Maj.ts proposition nr 101
dr
1964
165
torde få anses vara fallet beträffande nyss angivna åligganden enligt lagen
om äktenskaps ingående och upplösning att efter förordnande uppteckna
tillgångar och skulder i hemskilda makars bo, enligt 27 kap. 1 § byggninga-
balken att vart tredje år eller oftare om så erfordras »skåda, huru bonde,
å kronojord, byggt och hävdat haver» samt att avge yttrande över vilande
lagfartsansökan. I den förut nämnda kungörelsen angående kostnads
ersättning till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor inom
tjänstgöringsdistrikten avses dock med kronofogde befattningshavare inom
alla tre verksamhetsgrenarna. Enär så även kan vara fallet i andra lagar
och författningar föreslår beredningen att vad som finns stadgat om krono
fogde skall äga tillämpning på distriktsåklagare, utmätningsman och po
lischef på motsvarande sätt som föreslagits beträffande stadgande om
stadsfiskal och landsfiskal.
Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1964
Remissyttrandena
Förslaget till bestämmelser om fördelning av uppgifter, som f. n. an
kommer på landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde, samt be
stämning rörande vem som skall handlägga poliskammares åligganden god
tas av alla remissmyndigheterna. Sålunda finner justitiekanslerscimbetet
det praktiskt och tillräckligt att generella bestämmelser utfärdas om för
delningen av de hittillsvarande funktionerna inom dessa verksamhetsgre
nar på myndigheterna inom de nya polis-, åklagar- och exekutionsorga-
nisationerna. Hänvisning till vad i lag eller författning är stadgat synes
dock för snäv. Ämbetet föreslår att hänvisning skall ske till vad i lag eller
särskild författning eller i reglemente, instruktion eller annan särskild före
skrift är stadgat.
Också lagberedningen anser att det av praktiska skäl torde vara ofrån
komligt, att man i viss utsträckning litar till den av polisberedningen för
ordade metoden med generella föreskrifter om vad som i fortsättningen
skall förstås med de äldre tjänstebenämningarna. Antalet lagar och för
fattningar i vilka de förekommer är stort, och det skulle bli betungande att
i detta sammanhang ändra dem alla. Det kan också möta svårighet att
uppspåra alla hithörande författningar. Metoden med generella regler har
enligt lagberedningen emellertid den olägenheten, att tvekan om innebörden
ibland kan uppstå. Polisberedningen har i betänkandet sökt med exempel
visa hur de föreslagna bestämmelserna bör tolkas. Lagberedningen anser,
att tolkningen stundom är osäker. Till belysning härav anför lagberedningen
bl. a., att det knappast torde följa av den föreslagna lagen, att landsfiskals
uppgift enligt 46 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt har något
samband med exekutionsverksamheten.
Enligt lagberedningens mening är det angeläget, att man inte enbart litar
till generella regler utan genomför nödiga ändringar i lagar och förfall-
166
ningar som ofta tillämpas eller har betydelse för allmänheten vid dess kon
takt med myndigheterna. Åtminstone torde ändring böra ske i bl. a. för-
äldrabalken, ärvdabalken och andra lagar av central betydelse som berörs
av frågan.
I den mån man inte nu ändrar de lagar och författningar, i vilka de äldre
tjänstebenämningarna landsfogde, stadsfiskal osv. används måste man,
framhåller lagberedningen, kunna falla tillbaka på generella regler om vem
som i fortsättningen skall fullgöra uppgifterna i fråga. Reglerna kan lämp-
ligen upptas i en särskild lag av huvudsakligen det innehåll som föresla
gits. Dock framhåller lagberedningen, att det stundom kan vara mindre
lämpligt att såsom polisberedningen förutsätter två eller flera befattnings-
ha\are blir kompetenta i samma sak. För att möta befarade olägenheter kan
man stadga, att Kungl. Maj :t äger, när ärenden har samband med mer
an en verksamhetsgren, förordna hur ärendena skall handläggas. Det synes
vidare inte lämpligt föreskriva att vad som är stadgat om stadsfiskal i vissa
fall skall gälla utmätningsman. Såvitt lagberedningen kunnat finna används
ordet stadsfiskal ingenstädes i sådant sammanhang, att det skulle te sig
naturligt att låta det i fortsättningen betyda utmätningsman.
Väsentligen samma synpunkter som lagberedningen anlägger domstols-
kommittén.
\ ad polisberedningen anfört beträffande äldre bestämmelser om krono
fogde och kronans ombudsman har föranlett utförliga uttalanden av justi-
tiekanslersämbetet och lagberedningen. Dessa båda remissorgan påpekar,
att uttrycket kronans ombudsman förekommer åtminstone i följande för-
fattningsstadganden, nämligen dels
11
§ förordningen den
4
mars 1862
om tioårig preskription och om kallelse av okända borgenärer, 31 § andra
stycket och 62 § tredje stycket lagen den 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndig-
heter m. m., 15 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser ang.
vissa kostnader vid domstol och 9 § kungörelsen den 20 juli 1925 om bestri
dande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för ensittarförrättning,
dels ock
10
§ andra stycket förordningen den 16 juni 1875 ang. lagfart å
fång till fast egendom och 13 § första stycket lagen den 19 juni 1919 om
fri rättegång.
Jsär uttrycket kronans ombudsman används i lag eller författning, åsyftas
emellertid därmed, såvitt lagberedningen kunnat finna, inte blott kronans
företrädare på landet utan i förekommande fall, t. ex. i preskriptions- och
lagfartsförordningarna samt lagen ang. stenkolsfyndigheter in. m., även
dess representant i stad. Den omorganisation av polis-, åklagar- och exe
kutionsväsendet som nu företas berör såväl stad som land, och det kan där
för finnas anledning att generellt klargöra vem som åsyftas med uttrycket
kronans ombudsman. Lagberedningen påpekar dessutom, att uttrycket före
kommer även i vissa lagar och författningar som tillkommit efter ingången
av år 1918.
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
167
Enligt justitiekansler sämbete t synes riktigast att ändring görs i samtliga
författningar där beteckningarna kronans ombudsman och kronofogde före
kommer samt att det föreslagna stadgandet om kronofogde och kronans om
budsman utgår. Ämbetet motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.
Såvitt gäller preskriptionsförordningen och angivna kungörelse av år
1925 förefaller tämligen klart att med kronans ombudsman bör avses ut
mätningsman. I fråga om stadgandena i lagen om stenkolsfyndigheter
torde vara mindre tydligt vem som bör avses. Det synes vara anledning att
i de tre författningarna »kronans ombudsman» genom författningsändring
utbyts mot lämplig myndighet.
Vad angår lagen om fri rättegång torde av 10 § andra stycket kungörelsen
den 26 september 1947 med bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om
fri rättegång framgå, att med kronans ombudsman i 13 § första stycket i
lagen avses utmätningsman.
I fråga om
10
§ andra stycket lagfartsförordningen gäller enligt kungö
relsen den
22
november 1912 att yttrande över vilande lagfartsansökan så
vitt gäller egendom på landet avgives av kronofogde (efter att ha inhämtat
yttrande av advokatfiskalen i kammarkollegiet) samt såvitt angår egendom
i stad av berörda advokatfiskal. Fragan om vem som i fortsättningen skall
avgiva yttrande för kronans räkning över vilande lagfartsansökningar så
vitt angår egendom på landet blir således beroende av hur spörsmålen,
som hänför sig till den tidigare kronofogdebefattningen, löses.
I betänkandet angives en del författningar, enligt vilka kronofogde har
vissa åligganden. Knappast något av dessa åligganden synes emellertid vara
av den beskaffenheten att det bör ankomma på en mer renodlad polismyn
dighet.
Det är väl möjligt, yttrar ämbetet slutligen, att det knappast låter sig
göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter rörande krono
fogde. Även om därför någon äldre författning vid en sådan detaljreglering
skulle bli överhoppad torde knappast därmed någon större skada ha skett.
Däremot har man vunnit, att man ur lagstiftningen så långt möjligt ut
mönstrat det gamla kronofogdebegreppet och att ökad klarhet nåtts i fråga
om vissa nu tämligen oklara stadganden.
Departementschefen
Som framgår av det föregående skall i de föreslagna nya polis-, åklagar-
och exekutionsorganisationerna inte finnas tjänster, vilkas innehavare skall
fullgöra uppgifter inom mer än en av organisationerna. Nuvarande tjänster,
som är gemensamma för två eller alla dessa verksamhetsområden, skall
alltså ersättas med tjänster som hänförs till endast ett verksamhetsområde.
Detta gör det nödvändigt att bestämma, vilka befattningshavare som skall
fullgöra uppgifter som åligger landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Dessa
befattningshavare fyller i dag oftast funktioner inom både polis- och åkla
garväsendet, landsfiskal dessutom inom exekutionsväsendet. Förutom upp
gifter, som befattningshavarna har enligt sina instruktioner, reglementen
och andra tjänsteföreskrifter, har de enligt en rad lagar och författningar
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b
168
skyldigheter av mångskiftande art. Polisberedningen bär funnit det inte
kunna komma i fråga att i ett sammanhang ändra alla dessa stadganden och
i stället föreslagit att fördelningen av uppgifterna på befattningshavarna i
de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna skall ske enligt gene
rella regler. Reglerna skall enligt förslaget innebära, att uppgifterna skall
ankomma på befattningshavare inom åklagarväsendet resp. exekutionsvä
sendet, om de äger samband med åklagarverksamheten resp. exekutions-
verksamheten, samt i övriga fall på befattningshavare inom polisväsendet.
Den principiella lösning som förslaget innebär har vunnit allmän anslutning
\id remissbehandlingen. Också för egen del anser jag det vara ofrånkom
ligt med generell reglering av dessa frågor. Jag tillstyrker därför förslaget.
Vid remissbehandlingen har emellertid anmärkts, att det inte synes till
fredsställande att enbart lita till allmänna stadganden. Ändring har ansetts
böra ske i varje fall i viktigare författningar. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att åtskilliga sådana ändringar som här är i fråga avses skola
ske i samband med de författningsändringar, som erfordras i anledning
av att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna upphör. Som
förut sagts har förslag med sådan innebörd tidigare denna dag remitte
rats till lagrådet. Även i samband med andra författningsändringar torde
bestämmelser av ifrågavarande slag komma att i rätt stor omfattning an
passas till de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna redan
före omorganisationens ikraftträdande. Mera uttalat behov att på en gång
ändra en rad författningar endast i här aktuella avseenden finner jag
därför inte föreligga. Jag föreslår emellertid att ändring redan nu genom
förs i föräldrabalken och ärvdabalken.
Beträffande tillämpningen av det föreslagna generella stadgandet vill jag
till en början betona, att polischefen alltid är skyldig fullgöra uppgift, när
tvekan kan råda om till vilket verksamhetsområde uppgiften hör. I den
mån denna tillämpning leder till otillfredsställande resultat torde änd
ring av vederbörande författning få övervägas från fall till fall. I övrigt
kan jag i stort sett dela de synpunkter polisberedningen anlagt på tillämp
ningen. Att de generella reglerna ibland leder till att viss uppgift skall
ål*gga både polischef och åklagare eller både polischef och utmätningsman
anser jag inte, som antytts i ett remissyttrande, alltid vara någon olägenhet.
Enligt min mening är det naturligt att både åklagare och polischef skall ha
t. ex. uppgiften att anmäla misstanke om lagöverträdelse. I allmänhetens
intresse är det även till fördel att både polischef och utmätningsman är skyl
dig att exempelvis bestyrka ekonomisk uppgift för erhållande av fri rätte-
gang samt att betala ut förskott pa vittnesersättning. Vad gäller stadganden
om stadsfiskal delar jag dock lagberedningens åsikt, alt med stadsfiskal inte
i något fall skall avses utmätningsman.
I likhet med polisberedningen anser jag att poliskammares uppgifter i
regel utan särskild föreskrift skall handläggas av polismyndigheten. För det
fall att poliskammare fullgör åligganden, som eljest ankommer på högre
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
169
myndighet, är det emellertid inte givet att dessa skall överflyttas på polis
myndigheten. Jag biträder polisberedningens förslag att för sådana fall
införa den regeln att kammarens uppgift i stället åligger polismyndigheten..
Före 1918 fanns inom länen kronofogdetjänster, som närmast motsva
rade de från och med nämnda år inrättade landsfogdetjänsterna. Med an
ledning av indragningen av kronofogdetjänsterna föreskrevs, att vad i lag
eller författning är stadgat med avseende å kronofogde eller kronans upp-
bördsman eller ombudsman på landet skall äga tillämpning med avseende å
landsfiskal, såvitt inte annat blivit stadgat. Dessa bestämmelser, som allt
jämt gäller, är upptagna i lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å lands
fiskal av kronofogde åliggande bestyr.
Jag delar polisberedningens mening att det utan särskilt stadgande torde
stå klart att vad som kan finnas föreskrivet om kronans uppbördsman
framdeles skall avse utmätningsman, i den mån det hittills varit tillämp
ligt på landsfiskal.
Bestämmelser om kronofogde och kronans ombudsman synes numera
förekomma endast i ett fåtal författningar. I den förut nämnda lagråds
remiss, som rör avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarin-
stitutionerna, har föreslagits att bestämmelserna i
6
kap. 14 § lagen den 12
november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning skall erhålla sådan
ändrad lydelse att vad där sägs om bl. a. kronofogdes skyldighet att motta
förordnande att förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i makars
bo i stället skall avse lämplig person. I samma lagrådsremiss föreslås
också sådana ändringar i 4 och 41 §§ sjölagen den 12 juni 1891 att krono
fogde enligt dessa lagrum åvilande skyldigheter överflyttas till annan be
fattningshavare. Behov att lägga den kronofogde i 27 kap. 1 § byggninga-
balken ålagda skyldigheten att med vissa tidsmellanrum syna åbyggnader
och jordens hävd på kronojord på befattningshavare inom polis-, åklagar-
eller exekutionsväsendet synes inte föreligga. Sådan skyldighet kan för
övrigt i administrativ ordning åläggas befattningshavare i polis-, åklagar-
eller exekutionsorganisationerna. Övriga författningar där beteckningen
kronofogde eller kronans ombudsman förekommer bör såsom förordats vid
remissbehandlingen ändras, om det inte av författningen tydligt framgår
vilken befattningshavare som åsyftas. Av detta skäl föreslår jag ändringar
i förordningen den
4
mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å
okända borgenärer, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
in. in. samt förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom. Erforderliga författningsändringar i övrigt kan ske i admi
nistrativ ordning.
Sedan nu angivna författningsändringar genomförts fyller den förut
nämnda lagen av år 1917 ingen praktisk funktion. Jag föreslår att lagen
upphävs. Skulle det sedermera visa sig att beteckningen kronofogde eller
kronans ombudsman förekommer i ytterligare någon författning torde
fråga om ändring i författningen då få övervägas.
6*—■ Bihnng till riksdagens protokoll 1904. 1 sand. \r 101
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Stämningsmäll och bevis om delgivning
Gällande bestämmelser m.m.
Bestämmelser om delgivning i rättegång finns i 33 kap. rättegångsbalken. Huvudregeln är att delgivning skall ske genom rättens försorg (4 §). Här ifrån ges dock undantag, då delgivningen ankommer på part. Delgivning genom rättens försorg inom riket skall ske genom posten, om inte rätten fin ner att delgivningen bör verkställas på annat sätt (5 §). Delgivning verkställs genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som söks för delgivning
(6
§). I vissa fall kan dock delgivning verkställas på
annat sätt.
Även i andra författningar förekommer bestämmelser om delgivning. I åtskilliga fall hänvisas i dessa bestämmelser till rättegångsbalkens regler om delgivning. Sådana hänvisningar finns t. ex. i 12 och 117 §§ konkurs lagen, 12 § utsökningslagen, 5 § lagen om utmätningsed samt i 2 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, till vilket lagrum hänvisning i sin tur görs i 3 kap. 36 § och 4 kap. 15 § samma lag. Hänvisning till vissa av rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser förekommer bl. a. i
66
§ nyk-
terhetsvårdslagen, 57 § socialhjälpslagen och 95 § barnavårdslagen
Underrätt skall jämlikt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erfor derligt antal stämningsmän för att verkställa delgivning, då de anlitas därför. Förordnande för stämningsmän meddelas för viss tid eller tills vidare och får av rätten återkallas, om skäl föreligger därtill. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. När stämningsmän första gången förordnas skall han inför rätten avlägga ed av visst innehåll. Fjärdingsman är utan särskilt förordnande stämningsmän. Jämlikt lagen den 6 juni 1925 (nr 17b) om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman skall, om annat inte förordnats, vad i lag eller författning finns stadgat om Ijärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende på polis man, som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finns anställd i polisdistrikt, vari ingår köping eller landskommun eller del därav.
I 33 kap. 25 § rättegångsbalken föreskrivs, att intyg av stämningsmän gäller som fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget inne håller. Samma vitsord skall tillkomma bl. a. intyg som meddelats av nämn deman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.
Nu redovisade bestämmelser innebär, att den som rätten förordnat att a ara stämningsmän är skyldig att verkställa delgivning på begäran av myn- dighet eller enskild (se prop. 1935: 5 s. 16). Sadan skyldighet åvilar också, dock utan särskilt förordnande, fjärdingsman, dvs. polisman anställd i polisdistrikt som inte omfattar enbart stad. Behörighet att utfärda intyg- om delgivning tillkommer, förutom stämningsmän, jämväl de i
33
kap. 25 §
171
rättegångsbalken angivna befattningshavarna, polisman i stad dock endast
om han haft förmans uppdrag att verkställa delgivningen. Såvitt gäller
delgivning på begäran av domstol stadgas i 9 § andra stycket kungörel
sen den 10 juli 7.947 (nr 611) om delgivning i mål och ärenden vid domstol
(delgivningskungörelsen), att landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stads-
fiskal, fjärdingsman och annan polisman är pliktig att på tjänstens vägnar
verkställa domstolsdelgivning utan annan ersättning än som må tillkom
ma honom enligt kungörelsen den 26 maj 1954 angående vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m.m. Särskilt för
ordnad stämningsman eller nämndeman som verkställer domstolsdelgiv
ning är jämlikt 9 § tredje stycket delgivningskungörelsen berättigad till
ersättning enligt de grunder som anges i förordningen den 12 juli 1878
(nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskil
da mål samt till stämningsman m. m. Enligt förordningen skall för delgiv
ning av stämning domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kal
lelse eller annan handling jämte bevis om delgivningen erläggas sex — i
storstäderna åtta — kronor för varje person som får del av handlingen
(4 §). Därjämte utgår resekostnadsersättning samt utom vid förrättning i
Stockholm och Göteborg traktamente enligt allmänna resereglementet
(5 §). Verkställes delgivningen av befattningshavare, på vilken statens all
männa avlöningsreglemente är tillämpligt, skall den i 4 § angivna ersätt
ningen för delgivningen redovisas på sätt är stadgat i fråga om expeditions
lösen, som skall redovisas till statsverket.
Beträffande polismyndighets skyldighet att biträda andra myndigheter
med delgivning hänvisas till det föregående.
I fråga om polismans skyldighet att vara stämningsman må följande an
märkas.
1
den förut nämnda lagen om tillämplighet å vissa polismän av före
skrifter angående fjärdingsman stadgades före den 1 juli 1954 att föreskrif
ter om fjärdingsman skulle i tillämpliga' delar gälla polisman som jämlikt
polislagen fanns anställd i polisdistrikt på landsbygden, om inte annat
förordnats. Genom lagändring 1954 gjordes med verkan från den 1 juli sam
ma år lagens bestämmelser tillämpliga också på polisman anställd i polis
distrikt bestående av såväl landsbygd som stad. I samband med denna lag
ändring anfördes bl. a. (prop. 1954: 115), att den främsta anledningen till
att fjärdingsman fått behörighet som stämningsman utan särskilt förord
nande torde ha varit önskemålet att bereda landsbygdsbefolkningen till
gång till erforderligt antal lättillgängliga stämningsmän. Att stad förenades
med landsbygd till ett polisdistrikt, s. k. blandat distrikt, syntes inte böra
föranleda att landsbygdsdelens ställning i detta hänseende försämrades.
Detta talade för att polismän i blandade distrikt borde jämställas med
fjärdingsmän. Med denna lösning skulle i blandade distrikt komma att fin
nas flera polismän som automatiskt också var stämningsmän. Eftersom
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A
172
endast mindre städer förenades med landsbygd till ett polisdistrikt, blev antalet polismän med stämningsmannafunktion dock så begränsat att ök ningen inte kunde väntas medföra några olägenheter. En annan följd av att likställa polisman i blandat distrikt med polisman i landsbygdsdistrikt sades vara, att polismännen i städerna fick olika behörighet i fråga om verkställan de av delgivning beroende på om staden ensam utgjorde polisdistrikt eller ej. Även om detta inte var fullt tillfredsställande ansågs risk knappast före ligga att rättsförluster uppstod av denna orsak.
Frågan om skyldighet för polisman att verkställa delgivning togs seder mera upp av 1951 års rättegångskommitté i en den 25 juli 1956 dagtecknad promemoria (stencilerad). Kommittén, som bl. a. avvisade möjligheten att tillägga alla polismän stäinningsmansbefogenhet utan särskilt förordnan de, ansåg att ändring av bestämmelserna i 33 kap. 24 § rättegångsbalken inte för det dåvarande borde komma till stånd. Vid remissbehandling av promemorian anslöt sig de flesta remissorganen till kommitténs stånd punkt.
Beträffande den omfattning, i vilken delgivning på begäran av enskild förekommer, upplyses i den av 1951 års rättegångskommitté avgivna pro memorian att de vid rådhusrätten och magistraten i Stockholm anställda stadstjänarna år 1955 utförde cirka 2 700 samt personalen vid delgiv- ningscentralen i Stockholm i runt tal 1 500 sådana delgivningar. Med led ning av vissa för 1963 redovisade uppgifter om antalet dylika delgivningar i Stockholm kan antas, att antalet 1963 utgjorde ungefär 4 900. Vad som inhämtats beträffande vissa andra städer visar uppskattningsvis, att anta let delgivningar på begäran av enskild per år utgör i runda tal i Nyköping 200, i Norrköping 600, i Linköping inemot 500 och i Motala drygt 250.
Beträffande landsbygden torde antalet delgivningar på enskild begäran vara ringa. I 1951 års rättegångskommittés promemoria redovisas för 1955 tre sådana delgivningar i Alvesta landsfiskalsdistrikt (15 158 inv.) och 15 delgivningar i Håbo landsfiskalsdistrikt (9 382 inv.).
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b
Polis bere d ningen
Polisberedningen framhåller, att bestämmelsen i 33 kap. 24 § rätte gångsbalken främst har betydelse för allmänhetens möjligheter att få bi träde med delgivning i sådana fall, då delgivningen inte på begäran eller eljest verkställs av myndighet. För dessa delgivningar kan f. n. anlitas antingen särskilt förordnad stämningsman eller sådan polisman som avses med uttrycket fjärdingsman. I de rena stadsdistrikten står endast särskilt förordnade stämningsmän till buds. Härvid bortses från att nämndemän kan åtaga sig delgivningsuppdrag.
Med hänsyn till det anförda finner beredningen det tydligt att särskilt
173
förordnade stämningsmän även framdeles bör finnas. Att bedöma hur stort
antal stämningsmän som erfordras är vanskligt. Tillgängliga uppgifter om
i vilken utsträckning allmänheten faktiskt utnyttjar delgivningshjälp av
stämningsmän är ofullständiga. Under alla förhållanden synes man f. n.
böra utgå från att det för allmänheten alltjämt är av betydelse att ha till
gång till stämningsmän och att tillgången på stämningsmän inte bör bli
sämre än den varit hittills.
Hinder föreligger f. n. inte, anför beredningen, att polisman förordnas till
stämningsmän såvitt han inte är stämningsmän utan särskilt förordnande
(fjärdingsman). Frågan i förevarande sammanhang är emellertid i
första hand, huruvida polisman skall vara stämnings-
man utan särskilt förordnande eller ej. Genom organisations-
reformen i samband med förstatligandet försvinner den nuvarande skill
naden mellan olika slag av polisdistrikt. Flertalet polisdistrikt kommer att
omfatta en eller flera städer jämte landsbygd. Endast undantagsvis kommer
polisdistrikt att bestå enbart av stad eller enbart av landsbygd. Man kan
alltså inte som nu göra skillnad mellan polisman i stad och annan polisman.
Skall polismän över huvud taget vara stämningsmän utan särskilt för
ordnande måste detta gälla alla polismän. Behov torde enligt beredningen
inte finnas för allmänheten av en så omfattande stämningsmanskader. Från
polisiära synpunkter är det olämpligt, att polismännen mera allmänt kan
ryckas från sina uppgifter i den planlagda polisverksamheten för att full
göra brådskande delgivningsuppdrag.
Å andra sidan framhåller beredningen att polismän under alla förhållanden
kommer att få ta befattning med delgivningar. Enligt åtskilliga författningax
har polismyndighet skyldighet att lämna andra myndigheter biträde med
delgivningar. Sådana delgivningar skall verkställas av polispersonalen på
förmans uppdrag. Åläggs polismyndighet skyldighet att lämna även allmän
heten biträde med delgivningar skulle polisen emellertid sannolikt komma
att anlitas för alla enskilda delgivningar särskilt i städerna, vilket kan med
föra avsevärd arbetsbelastning och dessutom strider mot den allmänna mål
sättning beredningen satt upp för polisens framtida uppgifter. Personalen i
dessa städers dclgivningscentraler utgörs sålunda inte av aktiva polismän
utan av andra personer som meddelats stämningsmansförordnanden. Ge
nom delgivningscentralerna fullgörs såväl delgivningar på uppdrag av en
skilda som s. k. tjänstedelgivningar, dvs. delgivningar på uppdrag av domstol
eller åklagare samt polismyndighet åliggande delgivningar. I den mån del-
givningscentraler inrättas bör dock bland centralens uppgifter ingå att
biträda enskilda med delgivning. Det nuvarande systemet att de anställda
vid delgivningscentralerna åtar sig delgivningar åt enskilda som privata
uppdrag anser beredningen böra upphöra. Allmänheten skulle alltså ha att
vända sig till centralen som sådan med sina delgivningsuppdrag.
Med hänsyn till det anförda föreslår polisberedningen, att varken enskild
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
174
polisman i denna egenskap eller polismyndighet skall vara skyldig att lämna allmänheten biträde med delgivningar.
Beredningen erinrar om att exekutionsbiträdesgöromål f. n. ingår i po lisens uppgifter på landet. Genom att den exekutiva verksamheten på lan det helt skiljs från polisverksamheten upphör den hittillsvarande skyldig heten för exekutionsbiträdespersonalen på landet, dvs. de polismän (fjär dingsman), som helt eller delvis ägnat sig åt exekutionsbiträdesverksam- het, att ombesörja delgivning. Delgivning på begäran av enskild är i fler talet fall närmare förbunden med exekutionsverksamheten än med polis verksamheten. Sålunda är delgivning av tredskodomar och lagsöknings- utslag i själva verket inledning till exekutivt förfarande, och syftet med delgivningar i hyresangelägenheter är ofta att kunna vinna handräckning för avhysning. Beredningen anser därför att det ligger närmare till hands att exekutionsbiträdespersonal är stämningsmän utan särskilt förordnande än att detta är fallet med polismän. Motsvarande synpunkter som beträf fande polismännen finner beredningen dock tala mot generell delgivnings- skyldighet för exekutionsbiträdespersonal.
Upphävs den gällande bestämmelsen att fjärdingsman är stämningsmän utan särskilt förordnande försämras i viss män allmänhetens service i detta hänseende på landet, framhåller beredningen. Enligt beredningens mening synes denna olägenhet i allt väsentligt bli undanröjd om exekutiv biträdes- personal och polismän med lämplig stationering utanför vederbörande di strikts centralort vid behov förordnas till stämningsmän. Möjlighet härtill tinns f. n. För att trygga tillgången på lämpliga stämningsmän på lands bygden bör skyldighet i viss utsträckning föreligga för exekutiv biträdes- personal och polismän med stationeringsort utanför centralorten att motta förordnande som stämningsmän. Denna skyldighet bör regleras i admi nistrativ ordning. Anmälan om erhållet förordnande bör göras i första hand hos chefen för den på orten stationerade styrkan, och det bör ankomma på denne att samordna den delgivningsverksamhet, som förordnandet för med sig, med exekutions- respektive polistjänsten.
I och för sig föreligger inte hinder att även andra befattningshavare inom polis- och exekutionsväsendet förordnas som stämningsmän. Möjligheterna att utverka stämningsmansförordnanden för dylik personal bör enligt be redningens mening tas tillvara i största möjliga utsträckning.
I anslutning till dessa överväganden föreslår polisberedningen att
33
kap.
24 § rättegångsbalken får ändrad lydelse såtillvida, att gällande bestäm melse om att fjärdingsman är stämningsmän utan särskilt förordnande ut går. Viss exekutiv biträdespersonal och polispersonal föreslås i administra- ti\ ordning skola åläggas skyldighet att motta förordnande som stämnings- man.
Den särskilda lagen den
6
juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av
föreskrifter angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
175
om nyss nämnda stadgande i rättegångsbalken. Om stadgandet utgår fyl
ler 1925 års lag inte längre någon funktion. Beredningen föreslår att lagen
upphävs.
I detta sammanhang anför beredningen slutligen, att alla delgivningar
som utförs av den polis- och exekutionspersonal, som åläggs skyldighet att
motta förordnande som stämningsman, skall utföras som tjänsteuppdrag.
Som en följd härav skall av enskild författningsenligt utgiven gottgörelse
för delgivningsförrättningen alltid tillfalla statsverket, som gentemot för-
rättningsmannen svarar för denne tillkommande sådan gottgörelse i lik
het med vad som i allmänhet gäller för dylika kostnader i tjänsten.
Vidkommande behörigheten att utfärda bevis om del
givning anmärker beredningen inledningsvis, att de i 33 kap. 25 § rätte
gångsbalken angivna befattningshavare, vilka inte betecknas som stämnings-
män, i förevarande hänseende skiljer sig från stämningsmännen endast i så
måtto att behörigheten att utfärda delgivningsbevis är knuten till deras
tjänst, beträffande polisman i stad dessutom till att han fått tjänsteuppdrag
att verkställa delgivningen.
Vidare anför beredningen att polismyndighet enligt ett flertal författ
ningar ålagts att biträda olika myndigheter med delgivning av skilda slag.
Vidare har skyldighet i administrativ ordning ålagts polisiära befattnings
havare att verkställa domstolsdelgivning. Polisen bör därför, i vart fall för
överskådlig tid framåt, behållas vid dessa skyldigheter. Intyg av polisiära
befattningshavare om delgivning bör framdeles liksom hittills utgöra fullt
bevis om att delgivningen blivit så verkställd som intyget utvisar. Även inom
åklagarverksamheten föreligger behov av omedelbar delgivning, t. ex. av
strafföreläggande i samband med förhör rörande förseelsen.
Det exekutiva förfarandet förutsätter enligt beredningen också i stor ut
sträckning bevisligen verkställd delgivning med gäldenären. Den exeku
tiva biträdespersonalen i stad äger emellertid enligt gällande lydelse av 33
kap. 25 § rättegångsbalken inte behörighet att utfärda delgivningsintyg.
Efter exekutionsväsendets omorganisation, som bl. a. innebär en fullstän
dig åtskillnad mellan polisen och exekutionsväsendet, skulle ingen exeku
tiv biträdespersonal, vare sig på landet eller i stad, kunna utan stämnings-
mansförordnande verkställa delgivning och utfärda bevisvärdigt intyg om
delgivningen. Med hänsyn till behovet av delgivningar inom den exekutiva
verksamheten finner beredningen befogat att exekutiv biträdespersonal nu
får sådan behörighet. Till exekutiv biträdespersonal hänför beredningen all
personal som är satt att såsom förrättningsmän lämna utmätningsman bi
träde vid exekutiva förrättningar.
Beredningen erinrar om att behörigheten för polisman i stad att utfärda
delgivningsintyg f. n. är beroende av att polismannen verkställt delgivningen
på förmans uppdrag, dvs. i tjänsten. Behov av vidsträcktare behörighet
för exekutiva förrättningsmän och polismän synes inte föreligga. Även be
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
176
hörigheten för polischef, åklagare och utmätningsman att utfärda sådant intyg bör enligt beredningen begränsas till delgivningar som verkställts i tjänsten. Anledningen till att dessa befattningshavare över huvud taget fått behörigheten torde enbart vara deras tjänsteåligganden.
Polisberedningen föreslår alt vitsord, som sägs i
33
kap. 25 § rättegångs
balken skall efter omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsvä sendet tillkomma intyg, som i tjänsten utfärdats av polischef eller annan polisman eller åklagare eller utmätningsman eller honom underställd exe kutiv förrättningsman. Med polischef och åklagare avses jämväl länspolis chef och länsåklagare. Att intyget skall vara avgivet i tjänsten innebär, att delgivningen skall ha verkställts på tjänstens vägnar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
Remissyttrandena
Beredningens förslag, att polisman inte på grund av sin tjänst skall vara stämnings man men att vissa polismän och viss exekutiv biträdespersonal i administrativ ordning skall åläggas skyl dighet att motta förordnande som stämningsman, tillstyrks av de flesta remissinstanserna. De remissorgan som närmare motiverar sina ställnings taganden, bl. a. statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jämt lands län och polismästaren i Stockholm, ansluter sig huvudsakligen till de synpunkter beredningen framfört. Bl. a. understryks det önskvärda i att systemet med delgivningscentraler utbyggs.
Några av de positivt inställda remissinstanserna gör en del anmärkningar i anslutning till förslaget att skyldighet i administrativ ordning skall åläg gas viss personal inom exekutions- och polisväsendet att motta förordnande som stämningsman. Sålunda framhåller hovrätten för övre Xorrland, att den ofullständiga utredningen om i vilken omfattning allmänheten utnytt jar delgivningshjälp av stämningsman kan medföra att beredningens slut satser i denna del visar sig delvis felaktiga. Det kan vidare i många fall vara svårt att på landsbygden finna lämpliga privatpersoner, som är villiga att motta förordnande som stämningsman. För att möta olägenheter för lands bygdens del, bör den föreslagna, i administrativ ordning reglerade skyldig heten för polismän och exekutiv biträdespersonal att motta förordnande som stämningsman utnyttjas i så vid omfattning som möjligt vad gäller personal med stationeringsort utanför centralorten. Svenska kommunför bundet förutsätter, att allmänhetens service inte försämras genom den fö reslagna ordningen.
Enligt överståthållarämbetet kan det befaras att de avsedda förordnan dena av vissa polismän till stämningsmän kan bli adminstrativt betungande. Enklast vore otvivelaktigt med bestämmelsen, att polisman, som är statio nerad utanför centralort, utan särskilt förordnande är stämningsman.
177
Innan polisman eller exekutionsbiträde förordnas till stämningsman bör
vederbörande polischef eller utmätningsman få tillfälle att yttra sig, anser
bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län.
Helt eller delvis negativ inställning till förslaget har justiiiekanslersäm-
betet, lagberedningen, Västerbottens länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler och svenska polisförbundet.
Justitiekanslersämbetet vitsordar att inskränkande bestämmelser om po
lismans skyldighet att vara stämningsman synes motiverade men menar att
genomförande av beredningens förslag skulle medföra väsentlig försäm
ring av allmänhetens möjligheter att få delgivningar utförda. Dessa och
andra olägenheter med förslaget torde inte vara förenade med det av bered
ningen diskuterade alternativet att ålägga polismyndighet skyldighet att
lämna allmänheten biträde med delgivningar. Vid bedömningen av detta
alternativ bör enligt ämbetet beaktas att polismyndigheten även framdeles
skall vara skyldig att i stor omfattning biträda med tjänstedelgivningar av
skilda slag. Av de skäl som anförts mot ifrågavarande alternativ synes med
hänsyn härtill egentlig betydelse böra tillmätas endast invändningen att det
kan medföra avsevärd arbetsbelastning. De privata delgivningarna är emel
lertid få i förhållande till antalet tjänstedelgivningar och skulle från ar-
betssynpunkt knappast innebära någon stor belastning för polismyndig
heten. Mot de av beredningen för ett år beräknade 4 900 privata delgivning
arna i Stockholm svarar sålunda tjänstedelgivningar i storleksordningen
70 000—100 000. Med hänsyn till de obestridliga fördelarna för allmänhe
ten av att kunna anlita polismyndigheten för delgivningar skulle det enligt
ämbetets mening vara av värde att få bättre grundval för att kunna bedö
ma vilken arbetsbelastning en sådan ordning skulle medföra för polismyn
digheten.
Lagberedningen ifrågasätter lämpligheten av att de stämningsmän som
skall få anlitas av allmänheten alltid skall vara utsedda av domstol. Beho
vet är svårt att överblicka och möjligheten för domstolen att själv välja per
soner inom polis- eller exekutionsväsendet begränsad. Administrativt före
faller förslaget medföra extra arbete för domstolarna utan att ge mera på
tagliga fördelar. För att vinna erforderlig ordning bör rekvisition av del
givning genom polisman eller exekutiv befattningshavare göras hos veder
börande expedition. Lagberedningen anser att skyldighet att verkställa del
givning bör inom polisväsendet åläggas vissa befattningshavare eller i det
särskilda fallet meddelas disponibel polisman av dennes förman. I fråga om
exekutionsorganisationen bör exekutiva tjänstemän kunna anlitas av all
mänheten för delgivning åtminstone i rent exekutiva mål och möjligen där
utöver i närstående grupper av mål, efter vad som finnes lämpligt och när
mare bestäms. Med en sådan ordning kan allmänheten vid behov alltid vända
sig till polisorganisationen för delgivning, medan exekutionsorganisationen
står till buds endast i mål som har något samband med dess verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
178
Beträffande såväl polismän som exekutiva tjänstemän bör skyldighet att tillhandagå allmänheten närmare regleras i administrativ författning. Lag beredningen föreslår, att i 33 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken in förs stadgande, att polisman eller exekutiv tjänsteman skall utan särskilt förordnande vara stämningsman, då han enligt tillämpliga bestämmelser skall verkställa delgivning.
Svenska polisförbundet delar beredningens uppfattning att delgivningar inte är någon egentlig polisuppgift. På grund härav anser förbundet att i första hand den exekutiva personalen skall anlitas för delgivningar. Om polismän anlitas, bör i vart fall inom distrikt med stor geografisk utbred ning delgivning kunna ske av varje polisman inom området i samband med andra tjänsteuppdrag. Samma uppfattning har Västerbottens länsav delning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Beträffande den föreslagna ändringen av 33 kap. 25 § rätte gångsbalken förekommer principiella erinringar endast i yttrandet från lagberedningen, som anser att frågan om verkan av delgivningar, som har med utsökningsväsendet att göra — eller som eljest faller utanför rät- tegångsförfarandet — strängt taget inte hör till rättegångsbalken och inte borde regleras i 33 kap. 25 § denna lag. Denna invändning är visserligen rent formell och kan lämnas därhän om man så vill, men den formella bris ten blir mindre framträdande med lagberedningens förslag beträffande
33
kap. 24 § rättegångsbalken. Om detta förslag biträds, bör allt om polis- och exekutiva ämbets- och tjänstemän utgå ur 33 kap. 25 §. I stället för lands fogde, landsfiskal och stadsfiskal bör i lagrummet nämnas åklagare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
Departementschefen
I 33 kap. rättegångsbalken meddelas bestämmelser om hur delgivning av handling skall verkställas, vem som är skyldig att verkställa delgivning samt vem som äger utfärda intyg vilket gäller som fullt bevis att delgivning bli vit så verkställd som intyget utvisar. Formellt avser bestämmelserna en dast delgivning i rättegång. På grund av hänvisning i andra författningar länder rättegångsbalkens stadganden emellertid till efterrättelse i fråga om delgivning i flertalet delgivningsfall. Underrätt skall förordna erforderligt antal stämningsmän, vilka är skyldiga att på begäran verkställa delgivning. Sådan skyldighet åvilar utan förordnande fjärdingsman, varmed förstås polisman som är anställd i polisdistrikt, vilket inte består enbart av stad. Intyg av stämningsman samt av bl. a. landsfogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom av polisman i stad, om han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, gäller som fullt bevis om delgivningen och sättet därför. Skyldighet för sist angivna befattningshavare att verkställa delgiv ning föreligger inte enligt rättegångsbalken men åligger dem i stor utsträck ning på grund av administrativa föreskrifter.
179
De nya polisdistrikten kominer endast undantagsvis att bestå av enbart
stad. Som polisberedningen framhållit är det därför framdeles ändamåls-
löst att skilja mellan polisman, anställd i polisdistrikt som består endast
av stad, och annan polisman. Härav följer att frågan, huruvida polisman
skall vara stämningsman utan särskilt förordnande eller inte, måste reg
leras oberoende av anställning i visst slags distrikt. Enligt beredningens
mening bör delgivningsbestyren så långt möjligt avlastas polisen, eftersom
de är betungande och dessutom inte i och för sig kräver polisiära insatser.
I likhet med de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till denna mål
sättning. Att helt befria polisen från delgivningsuppgifter låter sig dock
knappast ens på längre sikt göra, något som jag närmare utvecklat i av
snittet rörande polismyndighets uppgifter.
Vad som särskilt träder i förgrunden i detta sammanhang är behovet för
allmänheten att ha tillgång till delgivningsmän för delgivningar, som an
kommer på part i skilda ärenden eller som eljest är av intresse för den en
skilde. Särskilt på landsbygden kan svårigheter visa sig föreligga att finna
lämpliga personer som vill åtaga sig uppgiften att vara stämningsman. För
att tillgodose behovet av lämpliga stämningsmän på landsbygden har polis-
beredningen föreslagit, att polisman visserligen inte skall vara stämnings
man utan särskilt förordnande men att polismän, stationerade utanför po
lisdistriktets centralort, skall i administrativ ordning åläggas att på begä
ran motta domstols förordnande att vara stämningsman. Förslaget har läm
nats utan erinran av flertalet remissorgan. För egen del är jag såtillvida
ense med beredningen som jag förordar, att polisen liksom hittills skall stå
allmänheten till tjänst med delgivningar främst på landsbygden. Den be
gränsning av polisens sysslande med delgivningsbestyr som emellertid fram
står som motiverad torde som påpekats i några remissyttranden böra lösas
på ett administrativt enklare sätt än beredningen föreslagit. Detta synes en
ligt min mening kunna ernås genom att polismyndigheten åläggs att på or
ter där så erfordras ombesörja delgivningar på begäran av enskilda. Ifrå
gavarande delgivningar bör liksom andra på polismyndighet ankommande
delgivningar kunna verkställas av polismän såsom tjänsteuppdrag. Härför
erfordras inte att polisman skall vara att anse som stämningsman, därest
intyg om delgivning vilket polisman utfärdat gäller som fullt bevis att del-
givningen blivit verkställd på det sätt som intyget utvisar. Av nu anförda
skäl föreslås jag, att polisman framdeles inte skall vara stämningsman utan
särskilt förordnande men att delgivningsbevis som utfärdats av polisman
skall ha den bevisverkan som jag nyss nämnt.
Det sagda äger enligt min mening i allt väsentligt giltighet också i fråga
om den exekutiva personalen. Jag föreslår därför att av sådan personal ut
färdade delgivningsbevis, vilka i dag inte äger vitsord, skall gälla som fullt
bevis om delgivningen och delgivningssättet.
Skyldighet för polismyndighet att låta ombesörja delgivningar på upp
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
180
drag av allmänheten kan föreskrivas i administrativ ordning. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter härom och att i sam band därmed bestämma den ordning i vilken stadgade avgifter och andra kostnader för delgivningarna skall erläggas. Jag vill tillägga att den nu fö reslagna regleringen givetvis inte utgör hinder för polisman eller exekutiv tjänsteman eller annan befattningshavare vid polis- eller exekutionsväsen det att efter vederbörligt tillstånd motta förordnande att vara stämnings- man.
Av skäl som jag anfört i föregående avsnitt bör behörigheten för lands fogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att utfärda intyg om delgiv ning i stället avse polisman, åklagare och utmätningsman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Specialmotivering till författningsförslagen
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom inrikesdepar tementet utarbetats förslag till
1
) lagompolismyndighetm.nl., 2) lag om ändrad lydelse av
68
§ utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193), 3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321), 4) lag om polisnämnder, 5) lag om kommunal trafikövervakning,
6
) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av hu
vudmannaskapet för polisväsendet m. in., 7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,
8
) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken, 9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken, 10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,
11
) lag angående ändrad lydelse av §
11
förordningen den
4
mars 1862
(nr
10
) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,
13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,
14) lag om ändring i rättegångsbalken, 15) lag om upphävande av lagen den
6
juni 1925 (nr 174) om tillämplig-
181
het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,
16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,
17) lag angående ändrad lydelse av 5 och
6
§§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58
s.
1
) om ersättning av allmänna medel i vissä fall för skada, som för
orsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,
18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. samt
19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till an
del i restavgifter.
Jag övergår nu till att behandla de särskilda förslagen, vilka torde få
fogas som bilaga
1
vid protokollet i detta ärende. I fråga om de under 2), 3),
8)—14) samt 16)—18) upptagna förslagen har jag samrått med chefen för
j ustitiedepartementet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Förslaget till lag om polismyndighet m. m.
Lagens rubrik
Polisberedningen. Beredningen föreslår att lagen den 15 juni 1944 om
vad i allmänhet skall med polismyndighet avses ersätts med en lag om
polismyndighet m. m. Den nya lagen bör reglera dels den allmänna inne
börden av begreppet polismyndighet, dels frågan om delegation av uppgif
ter som ankommer på polismyndighet. I samband härmed bör i lagen regle
ras även delegation av polischefs åligganden enligt särskilda författningar.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att särskild
lagstiftning om innebörden i begreppet polismyndighet blir onödig, om
domstolskommitténs förslag att avskaffa magistraterna och kommunal-
borgmästarinstitutionen genomförs. I yttrandet anförs.
Den nuvarande lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med
polismyndighet avses tillkom för att undanröja den tvekan som uppstått
i städerna, om vissa uppgifter som ankom på polismyndighet skulle hand
läggas av magistrat, kommunalborgmästare, poliskammare eller polischef.
Polisberedningens förslag till lag om polismyndighet m. m. är avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1965 i samband med att den nya polisorganisa
tionen genomföres. Därvid skall såväl magistrater som kommunalborg-
mästare upphöra. Det är avsett att även begreppet poliskammare icke vidare
skall användas efter samma tidpunkt.
Enligt hovrättens mening saknas skäl att efter den 1 januari 1965 bibe
hålla en särskild definition i lag av begreppet polismyndighet. Någon som
helst tvekan synes icke kunna föreligga om att därmed efter denna tid
punkt avses det beslutande organet inom den lokala polisorganisationen
eller i särskilda fall, såsom då besvär anföres, överordnat polisorgan.
1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från de änd
ringar som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, lika-
lydande med de vid propositionen fogade förslagen. Dock må här nämnas att 7 kap. 9 § första
stycket rättegångsbalken hade följande lydelse i det remitterade förslaget: Om polismyndighet
är särskilt stadgat.
182
Inte heller delegationsfrågan anser hovrätten kräva lagreglering, därest uttrycket polismyndigheten i visst distrikt används som det grundläggan de begreppet. Kungl. Maj :t är då utan särskilt lagstadgande bibehållen vid sin allmänna befogenhet att reglera den statliga administrationen och be stämma befattningshavarnas behörighet och åligganden. Om en lag i äm net anses påkallad, förordar hovrätten att den nuvarande lagen bibehålies med allenast den ändringen att vad i
1
§ sägs om poliskammare utgår.
Praktiska behov av en utvidgning av 2 § anses inte föreligga. I den mån det bedöms behövligt att uppdra t. ex. åt polisbefälet i en tätort inom polis distriktet att i vissa bestämda hänseenden handlägga på polischefen an kommande göromål torde detta enligt hovrättens mening redan nu vara möjligt.
Departementschefen. Som framgår av det föregående förekommer begrep pet polismyndighet utan närmare bestämning i åtskilliga lagar och andra författningar. De uppgifter som enligt föreskrifter i dessa lagar och författ ningar åligger polismyndighet innebär ofta kännbara ingrepp mot person eller egendom och är i de flesta fall även i övrigt av betydelse för den en skilde. Redan av dessa skäl anser jag att polismyndighetsbegreppets inne börd bör bestämmas i lag. Att helt avvara lagstiftning om vad som avses med polismyndighet samtidigt som begreppet i samband med avvecklingen av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen på många områ den får en annan innebörd synes inte heller lämpligt. Härtill kommer att det inte är uteslutet att speciell reglering av vad som avses med polismyn dighet alltjämt förekommer i en del författningar. Dessutom åläggs polis chefen i vissa lagar och författningar uppgifter, som bör kunna delegeras till annat polisbefäl. Föreskrift härom måste ges i lag. Jag föreslår därför att innebörden i begreppet polismyndighet även framdeles bestäms i lag.
De nuvarande bestämmelserna om vad som avses med polismyndighet och om möjlighet till delegation måste ändras i flera avseenden på grund av de förslag jag lagt fram i det föregående. Även ändringar av formell art synes påkallade. Med hänsyn härtill förordar jag att den nuvarande polis myndighetslagen, som består av två paragrafer, ersätts med en ny lag om polismyndighet in. in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 är 196i
1
§•
I denna paragraf definieras polismyndighetsbegreppet.
Polisberedningen. I 1 § gällande polismyndighetslag stadgas, att där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen i orten. Enligt beredningens mening över ensstämmer denna ordalydelse mindre väl med lagens rubrik, som förut skickar att i lagen skall klargöras vad som i allmänhet förstås med polis- myndighet. Den nya lagen bör inledas med en föreskrift om vad som avses
183
med polismyndighet. Beredningen föreslår att med polismyndighet skall avses polischefen i orten. Åtskilligt skulle vinnas i klarhet om polismyndig- hetsbegreppet kunde få en helt enhetlig reglering. Med hänsyn till det stora antal författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet och som i en del fall innehåller särskilda föreskrifter om vad som i författningen avses med polismyndighet, föreslår beredningen dock att undantag från den ge nerella definitionen av polismyndighetsbegreppet liksom nu görs för de fall då annat särskilt föreskrivits i lag eller författning.
Den nya polismyndighetslagen anser beredningen böra liksom 1944 års polismyndighetslag reglera vilken av flera sidoordnade lokala myndighe ter en viss uppgift tillkommer. Om en uppgift skall tillkomma högre polis myndighet, såsom länsstyrelse, länspolischef eller Kungl. Maj :t, anges detta i regel i vederbörande författning. I vart fall lär det framgå av författ ningen, om med polismyndighet avses högre polismyndighet antingen en bart eller jämte lokal polismyndighet. Detta föreslås skola komma till ut tryck genom föreskrift att med polismyndighet avses polischefen i orten, om annat inte framgår av förhållandena.
Enligt beredningens förslag skall alltså i 1 § stadgas, att med polis myndighet avses polischefen i orten, om ej annat särskilt föreskrivits i lag eller författning eller framgår av förhållandena.
Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan er inran av så gott som alla remissinstanserna. Några remissorgan gör dock vissa erinringar på en del punkter.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län uttalar beträffande den före slagna definitionen av polismyndighetsbegreppet, att ehuru motsvarande stadgande i den nu gällande lagen principiellt sett har samma innebörd får, med hänsyn till lagstiftningens rubrik och syfte, den nya skrivningen anses utgöra ett från legislativ och logisk synpunkt korrektare och mera pregnant stadgande. De svårigheter, som sammanhänger med nödvändig heten att i lagstiftningen skilja mellan lokala och regionala polismyndig heter, skulle möjligen bortfalla om den särskilda polismyndighetslagen i rubrik och textinnehåll angåves handla enbart om lokal polismyndighet.
Jiistitichonslersämbetet anser vissa erinringar kunna göras mot formu leringen av det generella polismyndighetsbegreppets avgränsning. Ämbetet andrager.
Vad angår utformningen av förslaget till lag om polismyndighet in. in. har beredningen från den allmänna regeln att med polismyndighet avses polis chefen i orten gjort undantag för de fall dels då enligt gällande författ ningar annan lokal myndighet än polischef är polismyndighet och dels då på lokal polischef ankommande befogenhet kan tillkomma jämväl över ordnat polisorgan. Det förstnämnda undantaget markeras i den föreslagna lagtexten genom uttrycket: »—- — — om ej annat särskilt föreskrivits i lag eller författning------------». Det andra undantaget innefattas i en efter följande sats: »— t-------eller framgår av förhållandena». Emellertid synes jämväl det andra undantaget innefattas i den först angivna satsen — i varje fall om uttrycket »föreskrivits i» utbytes mot »följer av». Uttrycket »eller framgår av förhållandena» kan därmed utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
184
Ämbetet föreslår för sin del att lagtexten i denna del ges den lydelsen, att med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. Med uttrycket i bisatsen avses inte bara fall, då särskild författning uttryckligen stadgar undantag från huvudregeln, utan också fall, då av en författning indirekt framgår, att annan än den lokala polischefen är polismyndighet.
Även hovrätten för övre Norrland är kritisk i förevarande hänseende och föreslår, för att tvekan inte skall råda om stadgandets innebörd, att be gränsningen av den föreslagna lagens definition av polismyndighetsbegrep- pet uttryckes med orden »om ej annat framgår av lag eller författning».
Departementschefen. Med begreppet polismyndighet skall som jag tidi gare framhållit avses polischefen i orten. Har annat särskilt föreskrivits skall dock sådan föreskrift gälla. Med polismyndighet kan vidare i vissa fall åsyftas länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Även om detta inte uttryck ligen sägs torde det som polisberedningen anfört framgå av samman hanget. Vad nu sagts har kommit till uttryck i 1 § genom att undantag från den generella regeln, att med polismyndighet avses polischefen i orten, görs för det fall att annat följer av lag eller författning.
Med den utformning definitionen av polismyndighetsbegreppet fått i lagförslaget täcker definitionen alla fall då begreppet används, vare sig för att beteckna polisledningsfunktionen eller förvaltningsfunktionen.
2
§•
Denna paragraf innehåller bemyndigandet att ge föreskrifter om dele gation.
Polisberedningen. Beredningen föreslår att i 2 § skall stadgas, att Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger föreskriva, att uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.
I anslutning härtill anför beredningen, att skäl inte föreligger att fram deles göra skillnad på uppgifter, som i lag eller författning åläggs polis myndighet utan närmare bestämning, och uppgifter som enligt stadgande i lag eller författning skall åligga polischefen. I enlighet härmed bör dele- gationsbemyndigandet i förevarande paragraf omfatta alla uppgifter som en ligt lag eller författning åligger polischef. Även uppgift som enligt särskilt stadgande ankommer på polismästare omfattas av bemyndigandet, liksom uppgift som f. n. åligger landsfiskal eller stadsfiskal, i den mån uppgiften efter organisationsförändringen skall fullgöras av polischefen.
Med hänsyn till att prövningen av vilka befattningshavare som skall komma i fråga för fullgörande av polischefs åligganden förutsätts skola ske hos Kungl. Maj :t anser beredningen att särskilt stadgande om begräns ning av de beslutsberättigades krets är överflödigt.
Remissgttrandena. Huvuddelen av remissorganen tillstyrker beredning
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
185
ens förslag eller lämnar det utan erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.
Den nya lagens andra huvuduppgift är att reglera den interna delege-
ringen av polischefsuppgifterna. Rent lagtekniskt sett har denna reglering
fått annan utformning än i motsvarande stadgande i nu gällande lag. Man
har nämligen frigjort delegeringsinstitutet från det direkta sambandet med
de i lagstiftningens första paragraf åsyftade polismyndighetsuppgifterna.
Härigenom torde regleringen kunna komma att ersätta icke endast motsva
rande stadgande i nu gällande polismyndighetslag utan också delegations-
bemyndigandet i 2 § i 1961 års polisreglemente samt de i vissa författningar,
t. ex. vägtrafikkungörelsen, förekommande delegeringsföreskrifterna. Den
författningsmässigt sett mera generella lösning av delegationsproblemet,
som härigenom uppnås, synes rationell och länsstyrelsen har i och för sig
intet att erinra mot densamma.
Hovrätten för övre Norrland framhåller, att beredningen i motiven till
2
§ uttalar, att det torde böra tillkomma polischefen att i vissa fall utan
hinder av delegationen själv överta ärendets handläggning och avgörande,
samt att detta bör vara fallet inte endast beträffande polisledningsuppgif
ter utan även vad gäller underordnads handläggning av ärenden på grund
av särskilda stadganden. Detta anser hovrätten välbetänkt. Principen synes
emellertid inte ha kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten, där det
sägs att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer äger
föreskriva, att uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef
skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.
Hovrätten föreslår att lagtexten skall ändras så, att däri klart uttrycks
vad som åsyftas med motiven.
Av samma skäl som angivits beträffande 1 § förordar justitiekanslers-
ämbetet att orden »enligt lag eller författning» i förslaget till
2
§ utgår.
I konsekvens med överståthållaråmbetets åsikt att huvudreglerna för
delegationsrättens omfattning skall meddelas av Kungl. Maj :t föreslår äm
betet, att det i
2
§ förslaget till lag om polismyndighet intagna alternativet
»eller myndighet som Konungen bestämmer» ersätts av en föreskrift, att
Kungl. Maj :t skall äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter. I dessa
kan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna lämnas bemyndigande att ut
färda detalj föreskrifter för polisdistrikten.
Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag föreslagit, att
Kungl. Maj :t skall fastställa ramen för delegationens omfattning samt be
myndiga underordnade myndigheter att bestämma hur de fastställda grun
derna skall tillämpas i de konkreta fallen. Med hänsyn härtill föreslår jag
att bemyndigande att besluta om delegation lämnas Kungl. Maj :t eller myn
dighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.
Förvaltningsuppgifter, som enligt lag eller författning skall handläggas
av polisiär myndighet, har ålagts än polismyndigheten, än polischefen i
orten. Då någon skillnad regelmässigt inte föreligger i fråga om ärendenas
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
186
art och handläggningen i båda fallen ankommer på polischefen, föreslår jag att föreskrift om delegation skall kunna avse alla polischef åliggande uppgifter. Formellt blir denna bestämning vidare än nödvändigt, eftersom Kungl. Maj :t utan särskilt bemyndigande äger medge delegation av upp gifter som har ålagts polischefen i administrativ väg. Detta anser jag emel lertid sakna betydelse.
Med anledning av vad hovrätten för övre Norrland anfört i sitt remiss yttrande vill jag anmärka, att erinran om polischefs rätt att utan hinder av delegation själv överta ett ärendes prövning och avgörande torde få göras i samband med Kungl. Maj :ts föreskrifter om delegation.
Föreskrifter om rätt för polisman till interimistiska ingripanden och andra interimistiska åtgärder torde såsom beredningen förordat få med delas i administrativ ordning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
Ikraftträdande
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965, då den nuvarande polismyndighetslagen skall upphöra att gälla.
Eftersom någon reell skillnad inte föreligger mellan poliskammare och polischef erfordras inte övergångsbestämmelser med anledning av att po liskammare, som avvecklas vid polisväsendets förstatligande, inte längre skall vara polismyndighet.
Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen
I det föregående har jag förordat att såväl bestämningen av polismyn- dighetsbegreppet som fördelningen av polismyndighetsuppgifter mellan po lischef och annat polisbefäl skall såvitt möjligt regleras i polismyndighets lagen i fråga om alla ärenden som ankommer på polismyndighet. Enligt denna målsättning bör vissa ändringar övervägas i rättegångsbalken, utlän ningslagen och sinnessjuklagen. Erforderlig ändring i rättegångsbalken be handlas i det följande i samband med förslag till andra ändringar i balken.
Utlänningslagen. Polismyndighet åläggs i utlänningslagen ett flertal upp gifter av olika art. Sålunda äger polismyndigheten bl. a. granska pass samt begära upplysningar av utlänning vid hans inresa till eller utresa ur landet och kalla utlänning som vistas i riket att personligen inställa sig inför myndigheten för att lämna upplysningar om sin vistelse här (5 §). I vissa fall kan polismyndigheten bifalla ansökan om uppehållstillstånd
(11
§)
och arbetstillstånd (16 §). Polismyndigheten äger vidare besluta om avvis ning (20 §) och skall verkställa sådant beslut (58 §). I ärende om avvis ning, vilket handläggs av polismyndigheten, samt i ärende om verkställig het av awisningsbeslut äger myndigheten förordna att utlänning som ären det avser skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd äger
187
polismyndigheten även eljest vidta i ärende om avvisning samt om förpass
ning eller utvisning, om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker
(35 §).
Enligt
68
§ utlänningslagen avses i lagen med polismyndighet i stad, där
kriminalpolisintendent finns, denne samt i övriga delar av landet polische
fen i orten och landsfogden inom området för hans polisverksamhet. Vi
dare innefattar polismyndighetsbegreppet enligt lagen den som länsstyrel
sen särskilt förordnat att fullgöra polismyndighets åligganden enligt lagen
samt den som polismyndigheten förordnat att granska pass och motta an
mälningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det
lämnade uppdraget.
Med de föreslagna delegationsreglerna i lagen om polismyndighet m. m.
finns inte längre behov att behålla särskild bestämmelse i utlänningslagen
om att kriminalpolisintendent är att anse som polismyndighet samt att med
polismyndighet avses även den som polismyndigheten förordnat att granska
pass och motta anmälningar. Behovet av delegation torde få tillgodoses ge
nom föreskrifter som med stöd av polismyndighetslagen utfärdas av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Anledningen till att landsfogden särskilt nämns som polismyndighet en
ligt utlänningslagen angavs vid lagens tillkomst vara, att landsfogden inte
borde ställas vid sidan av denna viktiga del av de honom underordnade
polismyndigheternas arbete utan kunna öva tillsyn över detta och själv
handlägga vissa ärenden. För att möjliggöra tillsyn från landsfogdens sida
över att polismyndigheterna fullgör sina åligganden enligt utlänningslagen
på ett riktigt och effektivt sätt synes stadgandet inte erforderligt. Sådan
tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet över att polismyndigheterna fullgör alla
sina uppgifter på grund av särskilda föreskrifter i lagar och författningar bär
landsfogden på grund av stadgande i landsfogdeinstruktionen utan att
detta ansetts behöva komma till uttryck i varje särskild författning. Mot
svarande bör gälla länspolischefens tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet. Där
emot delar jag den vid utlänningslagens tillkomst uttalade uppfattningen att
regional polischef måste innefattas i polismyndighetsbegreppet för att möj
liggöra för honom att själv handlägga vissa uppgifter, som enligt lagen an
kommer på polismyndigheten.
Regleringen av polismyndighetsbegreppet i utlänningslagen bör ske med
utgångspunkt i den allmänna bestämningen därav i polismyndighetslagen.
68
§ utlänningslagen bör därför innehålla endast erforderliga kompletteringar
av vad som i allmänhet förstås med polismyndighet. Jag föreslår att med
polismyndighet i utlänningslagen skall avses jämväl länspolischefen.
Liksom f. n. bör länsstyrelserna ha möjlighet att särskilt förordna per
son att fullgöra polismyndighets åligganden enligt utlänningslagen. Sådan
person bör dock inte som nu föras in under polismyndighetsbegreppet. Vad
som i lagen sägs om polismyndighet bör emellertid gälla den som fått dy
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
188
likt förordnande. Någon saklig skillnad innebär detta inte i förhållande till vad som nu gäller. Möjligen kan tvekan råda om den förordnades rätt att själv förordna annan att granska pass och motta anmälningar. Behov av dylik förordnanderätt synes dock inte föreligga. Erfordras särskild per son för ifrågavarande uppgifter kan förordnande meddelas av länspolische fen eller den som enligt polismyndighetslagen och därtill anslutande före skrifter är behörig därtill. I enlighet härmed föreslår jag att vad i utlän ningslagen sägs om polismyndighet skall gälla även den, som länsstyrelsen särskilt förordnat att fullgöra vad enligt lagen åligger polismyndighet.
Erforderliga bestämmelser för att reglera det inbördes förhållandet mel lan flera kompetenta myndigheter torde liksom hittills få meddelas i ad ministrativ ordning.
Sinnessjuklagen. Redogörelse för polismyndighets åligganden enligt sin nessjuklagen har lämnats i det föregående. Jämlikt 5 § i lagen avses här vid med polismyndighet i stad med polismästare denne och sådan befatt ningshavare vid polisväsendet i befälsställning, som enligt sin instruktion eller på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe, i an nan stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med po lisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polis väsendet, samt på landet polischefen i orten.
Den fördelning av polismyndighetsfunktionen enligt lagen, som gällande bestämmelser medger i städerna, motsvaras av möjligheterna till delegation enligt 2 § i den föreslagna lagen om polismyndighet. Utvidgningen av de- legationsmöjligheterna även till landsbygden anser jag inte möta betänk ligheter. I den nya polisorganisationen försvinner i princip den nuva rande skillnaden mellan de olika polisdistrikten i fråga om personalorga nisationen.
Beträffande delegation av polismyndighets uppgifter enligt sinnessjuk lagen har jag förut förordat, att rätten att besluta om ingripande enligt la gen — ansökan om intagning på sinnessjukhus för vård och föranstaltande om intagning på sinnessjukhus för observation — skall kunna delegeras från polischefen till polisbefäl i kommissaries tjänstegrad. Då det här ofta är fråga om svåra avgöranden synes det emellertid ofta vara lämpligt att av göranden, som inte måste fattas omgående, trots delegationen hänskjuts till polischefem
Av det anförda torde framgå att särreglering av polismyndighetsbegrep- pet i sinnessjuklagen inte erfordras efter polisväsendets omorganisation. Jag föreslår därför, att 5 § sinnessjuklagen skall upphöra att gälla med utgången av år 1964.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
189
Förslaget till lag om polisnämnder
1
och
2
§§
I
1
§ anges polisnämnds funktion, medan
2
§ innehåller föreskrifter rö
rande polisnämnds uppgifter.
Polisberedningen. Enligt beredningens förslag skall lagen inledas med stadgandet, att i varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för att i frågor rörande polisväsendet företräda lokala intressen. Nämndens uppgift skall enligt förslaget vara att ägna uppmärksamhet åt polisorganisationen och polisverksamheten inom polisdistriktet samt verka för ett förtroende fullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Hos polischefen skall nämnden äga framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämn den finner påkallade för att främja polisverksamheten inom distriktet. Vi dare skall det åligga nämnden att avge av Kungl. Maj :t, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen eller polischefen infordrade yttranden i frågor rörande po lisväsendet samt i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden. Föreskrifter om skyldighet för polisiära myndigheter att in hämta polisnämnds synpunkter anser beredningen böra utfärdas i admi nistrativ ordning.
Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan er inran i flertalet yttranden.
Kommunalrättskommittén anser, att nämndens uppgifter uppenbarligen måste bestämmas genom ett allmänt hållet stadgande, men ifrågasätter om inte förslaget ger alltför ringa vägledning om uppgifterna, särskilt om för slaget läses utan samtidig tillgång till motiven. Sålunda anges inte den be tydelsefulla begränsning i nämndens uppgifter och befogenheter som avses skola gälla polisverksamhetens taktiska bedrivande. Kommittén föreslår det stadgandet att polisnämnd skall söka främja ett förtroendefullt förhål lande mellan polisen och allmänheten samt verka för att kommunala syn punkter och intressen beträffande polisorganisationen och polisverksamhe ten inom distriktet vinner beaktande.
Åtskilliga remissinstanser anser att förslaget inte ger uttryck för polis nämnds funktion, överståthållarämbetet framhåller att polisnämnds egen skap av samrådsorgan bör komma till klart uttryck. Samma uppfattning har polismästaren i Stockholm, som anför att förslaget för tankarna mera till ett inspekterande än till ett rådgivande organ. Begränsningen av sam- rådsförhållandet till väsentliga frågor har inte kommit till synes i försla get. Man torde enligt yttrandet ha anledning befara, att samrådsorganet utan en begränsande målsättning för sin verksamhet kan komma att växa ut till en särskild instans i det nya polisväsendet, ägnad att i onödan belasta den löpande verksamheten i polisdistriktet. I ett avseende är det av särskilt stor vikt med klart besked, nämligen därutinnan att samrådsorganet inte skall äga befatta sig med själva utövandet av polisverksamheten. Även om
190
en sådan befogenhet väl knappast kan intolkas i vad beredningen yttrat sjmes det angeläget att förebygga missförstånd i denna viktiga fråga.
Polismästaren i Göteborg och föreningen Sveriges polismästare hävdar att i fråga om nämndens uppgifter skall stadgas, att endast polisorganisatio nen i polisdistrikten skall ägnas uppmärksamhet. Nämnda förening anför till motivering av denna ståndpunkt, att om det i enlighet med förslaget tillika stadgas att polisnämnd skall ägna uppmärksamhet åt polisverksam heten nämnden har tillagts en befogenhet som går utöver såväl vad stats utskottet torde ha avsett som vad beredningens allmänna motivering inne bär. Föreningen ifrågasätter också om inte i stället för uttrycket »ägna upp märksamhet åt» bör användas någon formulering som bättre syftar på nämndens väsentliga funktion som ett samverkans- och samrådsorgan. Sam ma uppfattning beträffande polisnämnds uppgifter har Sveriges juristför bund, som föreslår att uppgifterna anges så, att polisnämnd skall verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten samt ägna uppmärksamhet åt polisorganisationen inom polisdistriktet. Även läns styrelsen i Göteborgs och Bohus län håller före att det inte skall ingå i po lisnämnds uppgifter att ägna uppmärksamhet åt polisverksamheten.
I lagtexten bör inskrivas att polisnämnd skall äga förslagsrätt jämväl i förhållande till länsstyrelse, hävdas från överståthållarämbetets och Stock holms stads sida.
Enligt polismästaren i Stockholm bör till skyldigheten att avge yttran den knytas det förbehållet att remiss till polischef av ärenden, i vilka polis nämnd bör få uttala sin mening, regelmässigt bör formuleras så, att ytt rande skall avges efter polisnämndens hörande. Polismästarna i Linköping och Göteborg samt föreningen Sveriges polismästare menar, att stadgande om skyldighet för polisnämnd att avge remissvar inte bör finnas i lagen.
Den föreslagna skyldigheten att »i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden» synes till sin innebörd oklar, anför föreningen Sveriges polismästare, som ifrågasätter om åliggandet kan vara av sådan betydenhet att särskilt stadgande är erforderligt.
Departementschefen. I likhet med flera remissinstanser anser jag att lagen bör inledas med en bestämmelse, som tydligt anger polisnämnds funktion att såsom ett lokalt samrådsorgan ta befattning med mera väsent liga frågor rörande distriktets polisväsende. Detta har kommit till uttryck genom föreskriften i
1
§, att i varje polisdistrikt skall finnas en polis
nämnd för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende. Bestämmelsen anknyter till stadgandet i 13 §
1
mom. gällande polislag om de nuvarande polisnämndernas allmänna be
fogenhet att avge yttranden och göra framställningar.
Frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende skall nämn den kunna behandla inom ramen för huvuduppgiften att främja ett för troendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten inom distriktet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
191
Nämndens verksamhet skall uteslutande bestå i att framställa förslag och
göra andra framställningar till polischefen samt på begäran avge yttran
den till honom. I enlighet härmed stadgas beträffande polisnämnds upp
gifter i förslagets
2
§, att polisnämnd skall för polischefen framlägga de
förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att
inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen
och allmänheten. Någon ytterligare bestämning av vad nämnden äger av
handla synes inte erforderlig. Vidare sägs i paragrafen, att nämnden skall
avge av polischefen infordrade yttranden i frågor rörande distriktets polis
väsende. Föreskrifter om i vilka frågor polischefen skall vara skyldig in
hämta nämndens yttrande torde som jag förut sagt få utfärdas i administra
tiv ordning. Jag anser det inte lämpligt att högre polismyndighet med för
bigående av polischefen infordrar yttrande direkt från polisnämnd.
Det synes f. n. inte finnas anledning att ålägga polisnämnd andra upp
gifter än de nu nämnda. Under sådana förhållanden kan jag inte biträda
beredningens förslag, att nämnden skall utöver de angivna uppgifterna
fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden.
3 §.
I enlighet med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i denna para
graf, att polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal supplean
ter samt att ledamöterna och suppleanterna väljs, om polisdistriktet ut
görs av högst fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av
ombud för de i distriktet ingående kommunerna. Den omständigheten att
antalet kommuner i polisdistriktet under löpande mandatperiod för nämn
dens ledamöter och suppleanter ökas till mer än fem eller minskar till
högst fem skall inte föranleda att nyval av polisnämnd skall ske.
4
§•
I denna paragraf meddelas bestämmelser om val av ombud. Ombud
och suppleanter för dem skall utses av kommunens fullmäktige sist den
15 november året näst efter de allmänna kommunalvalen. Vid valet skall
bestämmas ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring. När
mare föreskrifter för valet meddelas i 5—7 §§.
5 §•
Paragrafen innehåller regler om det antal ombud varje kommun skall
utse.
Polisberedningen. Med hänsyn till att varje polisdistrikt ofta består av
ett avsevärt antal kommuner är det enligt beredningens mening inte möj
ligt att i någon större utsträckning ernå representation i ombudsförsam-
lingen i förhållande till varje kommuns befolkningstal. Beredningen före
slår alt endast de största kommunerna medges representation genom mer
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
192
än ett ombud. Enligt förslaget skall varje påbörjat befolkningstal av 30 000 berättiga till val av ett ombud. Detta leder till att ett tjugofemtal kommu ner får utse mer än ett ombud. Mer än tre ombud kommer att väljas en dast av tre kommuner, Göteborg, Malmö och Norrköping. En jämförelse med förslagen till indelning av länen i kommunblock leder inte till nämn värd ändring i dessa hänseenden.
För att undvika den dominans i ombudsförsamlingarna, som Göteborg och Malmö med tillämpning av de föreslagna reglerna skulle få inom re spektive polisdistrikt, föreslår beredningen att ingen kommun skall få utse mer än åtta ombud.
För att valet av ledamöter i polisnämnd genom ombud skall bli ett reellt val anser beredningen att det bör förrättas av minst dubbelt så många väl jande som det antal ledamöter som skall väljas. Skulle med nu föreslagna regler antalet ombud i ett polisdistrikt inte uppgå till femton skall läns styrelsen, som alltid bör fastställa antalet ombud varje kommun skall välja, fördela ombuden på kommunerna enligt dessas befolkningstal och med iakttagande av regeln att ingen kommun får utse mer än åtta ombud.
Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län erfordras närmare bestämmelser rörande fördelningen proportionsvis på kommu nerna av ombuden i sådana fall, då minimiantalet endast kan uppnås med frångående av huvudregeln.
Från Stockholms stads sida framhålls att reglerna om val av polisnämnd genom ombud för till orimligt resultat, om en mycket stor kommun sam manförs med eu kommun, som har låg befolkningssiffra, till ett polis distrikt. Om med Stockholms polisdistrikt, som nu är identiskt med Stock holms stads område, införlivas en enda av grannkommunerna med t. ex. 20 000 invånare, skulle denna kommun få utse sju ombud mot Stockholms åtta vid val av ledamöter i polisnämnd. Samma synpunkter anför översiåthållarämbetet. Stockholms stads drätselnämnd förutsätter att frågan om proportionerna får underkastas särskild prövning av Kungl. Maj:t i sam band med eventuell utökning av Stockholms polisdistrikt. Förbehåll för sådan prövning bör intas i lagen.
Departementschefen. Såsom polisberedningen utvecklat är det från prak tiska synpunkter olämpligt att ombudsförsamlingarna får den storlek som i många fall skulle erfordras för att i någon större utsträckning ernå representation för kommunerna i förhållande till varje kommuns befolk ningstal. Beredningens förslag, att varje kommun skall utse ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 30 000, har godtagits av remissinstanserna och är även enligt min uppfattning lämpligt avvägt. Ä andra sidan bör valet av polisnämnd företas av minst dubbelt så många ombud som det antal ledamöter som skall utses. Mot bakgrund av mitt förslag, att antalet leda möter i nämnden skall vara nio, föreslår jag att om huvudregeln inte leder till att minst 18 ombud utses, varje kommun utser ett ombud för det lägre
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
befolkningstal som erfordras för att minst 18 ombud skall utses för di
striktet.
För att undvika att en kommun får alltför stor dominans i ombudsför-
samlingen har beredningen föreslagit begränsning av det antal ombud som
varje kommun får utse. Från Stockholms stads sida har en sådan regel
ansetts leda till otillfredsställande resultat, t. ex. om Stockholm läggs
samman med någon mindre förortskommun till ett polisdistrikt. Jag vill
emellertid erinra om att frågan kommit i ett delvis annat läge genom för
slaget att polisnämnd skall väljas direkt av fullmäktige, om polisdistrik
tet består av högst fem kommuner. Som jag närmare skall beröra i det föl
jande föreslås härvid ingen liknande begränsning som vid ombudsval. Be
redningens förslag till begränsningsregel vid ombudsvalet har lämnats utan
erinran av bl. a. de kommunala organen i Göteborg och Malmö. För egen
del anser jag en begränsningsregel lämplig. Jag förordar att ingen kom
mun skall få utse mer än tio ombud. Av de ombud, som till följd av be
gränsningen kan behöva utses av övriga i distriktet ingående kommuner
för att sammanlagda antalet ombud skall utgöra minst 18, skall varje kom
mun alltså utse ett ombud för varje påbörjat befolkningstal som erfordras
för att det resterande antalet ombud skall bli utsedda.
Beredningen har föreslagit att varje kommun skall utse lika många
suppleanter som ledamöter och att länsstyrelsen i god tid före valet skall
fastställa det antal ombud som varje kommun skall utse. Jag tillstyrker
förslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
193
6 och 7 §§.
6 § innehåller bestämmelser om valbarhet till ombud, verkan av valbar
hetens upphörande och rätt till avsägelse. I dessa hänseenden föreslås kom
munallagens bestämmelser om fullmäktig skola äga motsvarande tillämp
ning.
I 7 § föreskrivs i enlighet med beredningens av remissinstanserna till
styrkta förslag, att mandattiden för ombud och suppleant för ombud skall
vara fyra år, räknade från och med den 16 november det år valet skett. Vid
ledamots avgång skall suppleant inkallas i den ordning som bestämts vid
valet. Såsom torde vara vanligt i kommunala nämnder bör ordningen för
suppleanternas inträde bestämmas för varje ledamot för sig. Finns ingen
suppleant som kan inträda efter avgången ledamot, skall nyval ske för åter
stoden av den avgångnes tjänstgöringstid. Om val av ombud och supplean
ter för dem skall underrättelse omedelbart lämnas länsstyrelsen, som en
ligt 10 § skall kalla ombuden till förrättningen för val av polisnämnd.
8
§•
Ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd skall representera hela
distriktet och inte endast eu eller flera däri ingående kommuner. Med hän-
7 — Iiihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
syn härtill bör valbarheten inte begränsas till den egna kommunens med lemmar i de fall när kommunen själv utser en eller flera ledamöter eller suppleanter. Vid val genom ombud är dylik begränsning naturligtvis ute sluten och när polisdistriktet består av endast en kommun saknar spörs målet betydelse. I 8 § föreslås därför att valbar till ledamot eller supp leant i polisnämnd skall vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och är röstberättigad vid kommunala fullmäktigval. Rösträttskravet avser inte rösträtt inom viss kommun. Beträffande övriga valbarhetsvillkor — ålder, myndighet, rådighet över egendom — samt verkan av valbarhetens upp hörande och rätt till avsägelse föreslås, liksom i fråga om ombud, att kom munallagens stadgande i dessa hänseenden skall äga motsvarande tillämp ning.
9 §■
Denna och följande paragrafer innehåller regler för själva ledamotsvalet. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder skall valet förrättas i december året näst efter det allmänna kommunalval har hållits och avse en fyra årig mandattid från nästföljande årsskifte.
Består polisdistriktet av en enda kommun förrättas valet enligt vanliga regler för val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder. Mot svarande gäller, när polisdistriktet består av högst fem kommuner och va let enligt 3 § skall förrättas av fullmäktige i de i distriktet ingående kom munerna. För detta fall erfordras emellertid regler om hur många av nämn dens ledamöter och suppleanter som skall utses av varje kommun. Fördel ningen föreslås skola bestämmas av länsstyrelsen på det sätt, att varje kommun utser en ledamot och en suppleant för varje påbörjat befolknings tal som erfordras för att det föreskrivna antalet ledamöter och supplean ter i nämnden skall erhållas. Eftersom varje kommun härigenom tillför säkras att få utse minst en ledamot i nämnden, finner jag inte erforderligt att begränsa det antal ledamöter och suppleanter som varje kommun skall välja.
Vanligen bestäms ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgö ring i kommunala nämnder i samband med valet. Så kan givetvis inte ske beträffande polisnämnd, när valet av ledamöter och suppleanter förrättas av flera kommuners fullmäktige. Inte heller när polisnämnd väljs av en kommun eller av ombud synes det möta betänkligheter att bestämma ord ningen för suppleanternas inkallande på annat sätt än det vanliga. Jag föreslår att polisnämnden själv skall bestämma denna ordning. Avgår le damot under löpande mandatperiod utan att det finns någon suppleant som kan inträda, skall nyval ske för återstoden av den avgångnes man dattid. Nyvalet skall ske i samma ordning som det ordinarie valet. Härav följer att den kommun, vars fullmäktige må ha valt den avgångne, även
195
skall välja ny ledamot. Bestämmelser i enlighet med det anförda har in
tagits i paragrafens tredje stycke.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
10
§.
I 10 § meddelas formföreskrifter för val av polisnämnd genom ombud.
Länsstyrelsen skall utsätta tid och plats för valet och kalla ombuden till
förrättningen. Ordförande vid förrättningen väljs av ombuden. Till dess
ordförande valts fungerar det ombud som ordförande vilket länsstyrelsen
utser därtill. Minst hälften av ombuden skall vara närvarande för att va
let skall få förrättas. Varje ombud har en röst.
11
§•
Enligt 11 § skall vad som är stadgat om ersättning till ledamöter i kom
munens styrelse och övriga nämnder äga motsvarande tillämpning i fråga
om ersättning till ombud och suppleant för ombud. Härmed åsyftas stad-
gandena i 46 § kommunallagen och motsvarande bestämmelse i kommu
nallagen för Stockholm.
12
§.
I denna paragraf avhandlas val av funktionärer i polisnämnd.
I första stycket stadgas att en ledamot skall vid valet av polisnämnd ut
ses att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar tills ord
förande valts. Denna ordning kan inte tillämpas när flera fullmäktigför-
samlingar deltar i valet. I detta fall bör den sammankallande ledamoten
utses av länsstyrelsen. Åtgärden bör vidtas så snart länsstyrelsen enligt
14 § fått underrättelse om valet.
Polisnämnd synes lämpligen själv inom sig böra utse ordförande och
vice ordförande i nämnden. Enligt polisberedningens förslag skall nämn
den dessutom bland sina ledamöter utse sekreterare. Häremot har läns
styrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Stockholms stad rest invänd
ningar. Länsstyrelsen menar att lämplig utomstående person bör kunna
utses till sekreterare. Enligt stadens mening bör polisnämnden i Stockholm
kunna efter stadens bestämmande och på dess bekostnad ges personell och
annan utrustning, dvs. ett kansli, på samma sätt som andra kommunala
nämnder. I anslutning till dessa yttranden vill jag betona, att polisnämn
den skall vara ett rådgivande organ, som uteslutande skall verka genom
samråd i olika former med polischefen. Nämnden skall inte t. ex. förvalta
kommunala anslag för ändamål som angår polisväsendet eller eljest ägna
sig åt förvaltningsverksamhet. Av dessa skäl anser jag att det inte är på
kallat att tillföra nämnden sekreterare utifrån och än mindre att förse
nämnden med en kansliorganisation. Det är självfallet att nämnden skaii
äga utnyttja hjälp för utskrifter och enklare expeditionella göromål. Här
för torde nämnden dock inte behöva egen personal. Ersättning för dylik
196
biträdeshjälp skall som närmare berörs vid 17 § kunna utgå till nämn
dens ordförande. Jag föreslår alltså att nämnden skall inom sig utse även
sekreterare.
Föreskrifter i enlighet med det anförda har upptagits i andra stycket av
förevarande paragraf. Funktionärerna skall utses för den tid för vilken
de utsetts till ledamöter i nämnden.
13 §.
Ändras polisdistriktets gränser under löpande mandatperiod aktualise
ras fråga om nytt val av polisnämnd. I vilka fall nyval härvid skall äga rum
torde inte böra regleras generellt utan avgöras från fall till fall. Endast
mera väsentliga ändringar bör enligt min mening föranleda val av ny po
lisnämnd. Enligt mitt förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att göra
bedömningen och förordna om nyval, när länsstyrelsen finner fog därför.
Vid förordnande om nytt val skall länsstyrelsen självfallet vidta alla de åt
gärder som erfordras för val av ombud och ledamöter.
14 §.
I denna paragraf stadgas, att underrättelse om val av polisnämnd och
sammankallande ledamot, om sådan utsetts vid valet, samt av funktionä
rer i nämnden ofördröjligen skall insändas till länsstyrelsen för att intas i
länskungörelserna. Detta överensstämmer med vad som i regel gäller för
kommunala nämnder.
15 §.
Huvudbestämmelserna om polisnämnds sammanträden har intagits i
denna paragraf.
Polisberedningen. Enligt beredningens mening bör bestämmelserna i kom
munallagarna om kommunens styrelses och annan nämnds sammanträ
den kunna äga motsvarande tillämpning i fråga om polisnämnds samman
träden. Kommunallagarnas föreskrifter återfinns i 35—42 §§ kommunal
lagen och 37—43 §§ kommunallagen för Stockholm. Sålunda skall, anför
beredningen, polisnämnden sammanträda på plats och tider som nämn
den bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödvändigt
samt då minst halva antalet ledamöter i nämnden för angivet ändamål gör
framställning därom. Suppleant äger närvara vid polisnämndens samman
träden, dock givetvis utan att delta i besluten. Suppleant skall alltid un
derrättas om tid för sammanträde. Nämnden är beslutför med minst fyra
ledamöter. Vidare skall vad som gäller för fullmäktig äga tillämpning i
fråga om jäv och beslutsförfarandet skall överensstämma med beslutsför
farandet inom fullmäktige (22 § kommunallagen). Utseende av kassaför
valtare, vilket enligt 41 § kommunallagen förutsätts kunna äga rum inom
kommunens styrelse, synes inte bli aktuellt inom polisnämnd.
Remissyttrandena. I den mån bestämmelserna i 35—42 §§ kommunal
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
197
lagen respektive 37—43 §§kommunallagen för Stockholm inte är tillämp liga synes enligt överståthållarämbetet polisnämndens ställning vara oklar, oaktat enligt förslaget polisnämnds verksamhet i största möjliga utsträck ning skall bedrivas i samma former som gäller för kommunala nämnder.
Från Stockholms stads sida anförs, att den föreslagna hänvisningen till 37—43 §§kommunallagen för Stockholm inte synes vara godtagbar och att i stället hänvisning bör ske till 51 § samma lag, vilket stadgande syf tar till att göra kommunallagen supplementärt tillämplig i alla de fall då den särskilda lagstiftningen inte innehåller särskild föreskrift. Med bered ningens förslag lämnas t. ex. öppet huruvida arkivstadgan skall äga till- lämpning på polisnämnden.
Statskontoret anser att bestämda regler för minimiantalet sammanträ den bör gälla och föreslår att nämnderna skall sammanträda minst två gånger om året.
Departementschefen. Jag delar polisberedningens uppfattning att kom munallagens regler i huvudsak bör kunna äga motsvarande tillämpning beträffande polisnämnd. I flera avseenden föranleder emellertid de förut föreslagna bestämmelserna om polisnämnd att kommunallagens regler inte kan tillämpas efter sin ordalydelse. Som jag strax skall utveckla avviker även ersättningsreglerna från reglerna i kommunallagen. Med hänsyn här till föreslår jag den föreskriften, att beträffande polisnämnds sammanträ den och verksamhet i övrigt skall, med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kommunens styrelse och övriga nämnder i kom munallagen och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för
Stockholm äga motsvarande tillämpning. Vidare föreslår jag att polisnämn den skall underrätta polischefen om tid och plats för nämndens samman träden.
16 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om polisiära myndigheters närvaro vid polisnämnds sammanträden.
Polisberedningen. Polisnämnden skall vara ett samrådsorgan, med vil ket de polisiära myndigheterna skall kunna ha överläggningar så otvunget och formellt obundet som möjligt, anför beredningen. Länspolischefen och polischefen bör därför alltid kunna närvara vid polisnämnds överläggningar och delta i diskussionerna inom nämnden. Att nämnden bör medge läns polischefen och polischefen att åtföljas av sakkunnigt biträde synes själv klart. I den mån överläggningarna utmynnar i ett beslut, skall detta fat tas endast av nämndens ledamöter. Vidare anser beredningen att polische fen eller annat polisbefäl som polischefen utser skall vara skyldig att in ställa sig inför polisnämnd för att lämna önskade upplysningar. Denna skyldighet utgör enligt beredningen en förutsättning för att nämnden skall vid sina ställningstaganden äga kännedom om faktiskt föreliggande för
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
198
hållanden och om de fackmannamässiga synpunkter som kan anläggas i de frågor nämnden behandlar.
Remissyttrandena. Enligt föreningen Sveriges polismästare överensstäm mer inte beredningens förslag till samrådsformer med uttalandet, att po lisnämnden skall vara ett samrådsorgan, med vilket de polisiära myndig heterna skall ha överläggningar så otvunget och informellt som möjligt.
Föreningen framhåller, att de former som tillskapas för kontaktverksam heten inte får verka så, att de kommer att utgöra hinder för den sponta- neitet som bör prägla samrådet mellan polis- och kommunalmyndighe terna i ett polisdistrikt.
Statskontoret föreslår, att skyldighet föreskrivs för polischefen att delta i nämndens sammanträden. Polischef bör å andra sidan även ha möjlighet att få nämnden sammankallad, anser statskontoret.
Den föreslagna skyldigheten för polischefen eller annat polisbefäl att på begäran inställa sig vid polisnämndens sammanträden avstyrks av läns styrelsen i Västmanlands län, polismästarna i Stockholm, Linköping och
Göteborg, föreningen Sveriges polismästare och föreningen Sveriges lands fogdar. Motivet till denna inställning är att en föreskrift av denna inne börd ger intrycket att polischefen blir subordinerad polisnämnden och dess ordförande. Enligt polismästaren i Norrköping, som är betänksam mot den föreslagna inställelseskyldigheten, bör i vart fall inte föreskrivas att en dast vid förhinder för polischef annat polisbefäl kan få inställa sig i polis chefens ställe.
Polischefs rätt att åtföljas av annan befattningshavare vid polisen vid sammanträdena bör lagfästas anser polismästaren i Göteborg. Stockholms stad anför att på samma sätt som polischefen skall få åtföljas av expertis polisnämnden även bör få möjlighet att tillkalla expertis.
Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör representanter för de social vårdande organen inom distriktet beredas tillfälle att närvara vid samman träde med polischef och polisnämnd för att där framlägga sina synpunkter och förslag. Vikten av att samverkan sker mellan polisen och de kommu nala myndigheterna för lösande av sociala problem och för den brottsföre byggande verksamheten bör på nämnda sätt komma till tydligt uttryck i författning, menar länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser vidare att länsstyrelse bör äga närvara vid polisnämnds sammanträde även genom annan befatt ningshavare än länspolischefen.
Departementschefen. Samrådet mellan polisnämnden och polischefen bör som beredningen understrukit äga rum i de former som bedöms lämpliga med hänsyn till föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Formella regler för samrådet bör därför inte ställas upp. Vissa garantier bör dock finnas för att personliga överläggningar verkligen kan komma till stånd.
Jag delar beredningens uppfattning, som godtagits av flertalet remissinstan ser, att länspolischefen och polischefen skall äga närvara och yttra sig vid
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
199
nämndens sammanträden men givetvis inte delta i besluten. Stadgande
härom har upptagits i 16 § första stycket. Att länspolischefen och polis
chefen skall äga åtföljas av sakkunnigt biträde anser jag i likhet med bered
ningen vara självklart och inte fordra särskild föreskrift i lagen. Länssty
relsen torde endast i undantagsfall böra företrädas av annan befattnings
havare än länspolischefen. För sådana undantagsfall behövs enligt min
uppfattning inte lagbestämmelser.
Med anledning av antydan i ett remissyttrande om att även polisnämn
den kan behöva anlita sakkunniga biträden vill jag anmärka, att polisnämn
den såsom ett rådgivande organ vid polischefens sida inte torde behöva ut
nyttja annan expertis än den polischefen representerar eller kan tillhanda
hålla. Av detta skäl delar jag däremot polisberedningens åsikt att polis
chefen personligen eller vid förhinder för honom den han utser i sitt ställe
skall vara skyldig att på begäran av polisnämnd eller dess ordförande in
ställa sig inför nämnden för att lämna upplysningar. En bestämmelse av
detta innehåll återfinns i 16 § andra stycket.
Polisnämndens samråd med de kommunala nämnderna bör äga rum i
helt obundna former. Dessa nämnder, särskilt de socialvårdande, har för
övrigt i sitt dagliga arbete nära kontakt med polisen, överläggningar om
deras samarbete med polisen torde lämpligast äga rum vid direkt kontakt
mellan polisen och vederbörande nämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
17 §.
I denna paragraf ges bestämmelser om ersättning till ledamöter i polis
nämnd.
Polisberedningen. Beredningen anför, att polisnämnden i likhet med
andra kommunala nämnder skall företräda de intressen som är gemensam
ma för kommunens invånare. Samtidigt fungerar nämnden emellertid som
en förankring av det statliga polisväsendet bland medborgarna i gemen
och företräder härutinnan även ett omedelbart statligt intresse. Allmänhe
tens förtroende för polisväsendet utgör en nödvändig förutsättning för att
polisorganisationen skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter till allmänhe
tens fromma. Polisnämnderna kan därför också betecknas som statliga
organ för att främja polisverksamheten. Med hänsyn härtill anser bered
ningen att ersättning till nämndens ledamöter bör utgå av statsmedel. Här
för talar även praktiska skäl, eftersom nämndernas ledamöter i regel skall
väljas av ombud för ett flertal kommuner.
Beredningen föreslår att ersättningen till ledamöterna i polisnämnd skall
bestämmas enligt grunder som motsvarar vad som gäller ersättningar till
nämndemän. Bestämmelser därom finns i kungörelsen den 30 april 1953
(nr 236) angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente
till nämndemän. Enligt 1 § kungörelsen äger nämndeman för tjänstgöring
200
vid ting och vid särskilt sammanträde med häradsrätt åtnjuta dagarvode med 60 kronor för varje förrättningsdag, inberäknat resdag, samt resekost- nadsersättning och traktamente enligt rese- och traktamentsklass B i all männa resereglementet. Dagarvode utgår inte för särskild resdag, då för resan tagits i anspråk mindre än åtta timmar av dagtid. Ersättningar till ledamöter i polisnämnd bör enligt beredningen utbetalas av länsstyrelsen.
Remissyttrandena. Stockholms stad hävdar att beträffande kontaktorga net för Stockholms stad skall tillämpas samma normer för ersättning åt ledamöter som gäller för Stockholms kommunalförvaltning i allmänhet.
Staden föreslår, att för Stockholms stads vidkommande den föreslagna be stämmelsen om att arvodena skall gäldas av statsmedel skall utgå och att ledamöterna i polisnämnden i Stockholm skall jämlikt 53 § kommunalla gen för Stockholm äga få samma arvoden som ledamöter i stadens övriga kommunala nämnder.
Departementschefen. Med hänsyn bl. a. till polisnämnds funktion som kontaktorgan främst mellan den statliga polisen och allmänheten synes det som polisberedningen utvecklat ligga närmast till hands att ersätt ning till nämndens ledamöter utgår av statsmedel. Enligt min uppfatt ning är det inte lämpligt att i detta hänseende göra skillnad mellan polis distrikt, som består av flera kommuner, och distrikt som består av endast en kommun. Jag ansluter mig vidare till förslaget, att ersättningen skall utgå efter samma grunder som stadgas beträffande dagarvode samt rese- kostnadsersättning och traktamente till nämndemän. Ordföranden bör dess utom som jag anfört i det föregående ha rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för polisnämnden. Till sådana omkostnader hör i första hand utgifter för papper, porton, skrivhjälp och dylikt. I 17 § ges bestämmelser i enlighet med det anförda. Tillika stadgas, att ersätt ningarna skall utbetalas av länsstyrelsen.
18 §.
I denna paragraf meddelas besvärsregler.
Polisberedningen. Beredningen erinrar om att polisnämnds verksamhet skall utmynna i råd och synpunkter beträffande polisorganisationen och polisverksamheten inom polisdistriktet, däremot inte i verkställbara beslut.
Behov föreligger därför enligt beredningens mening inte att medge klago- rätt över polisnämnds beslut. I ett hänseende bör dock undantag göras, nämligen i fråga om val av ordförande, vice ordförande och sekreterare. Givetvis bör även ombudsval av ledamöter i polisnämnd kunna överklagas. Besvären bör föras enligt vad som gäller kommunalbesvär. Bland besvärs- grunderna torde i realiteten kunna åberopas endast att beslutet inte till kommit i laga ordning eller att det strider mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
201
För val av ledamöter i polisnämnd vilket förrättas omedelbart av full
mäktige bör gälla vad i allmänhet är föreskrivet om val inom fullmäktige.
Remissyttrandena. Stockholms stad finner de föreslagna besvärsreglerna
otillfredsställande. Besvärsrätt sägs böra föreligga över beslut angående po
lisnämndens egen ekonomiska förvaltning. Även andra skäl talar härför.
Högst aktuellt kan för denna nämnd bli att fatta beslut i vad mån hand
ling enligt sekretesslagen skall utlämnas. Beslut häröver bör kunna över
klagas enligt kommunallagens besvärsregler. Om besvärsrätt över polis
nämnds beslut allmänt medges, följer inte därav att polisnämndens beslut
med yttrande över polisverksamheten blir besvärsgilla. Ett yttrande av en
nämnd är inte överklagbart i den mån yttrandet inte är bindande för den
myndighet till vilken yttrandet avges. Någon sådan bindande verkan har
uppenbarligen inte polisnämnds beslut, framhåller staden.
I anslutning till stadens yttrande om besvärsrätt över beslut angående of
fentliga handlingars utlämnande anför överståthållarämbetet, att besvärs
rätt i dessa fall torde följa reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter det lämpliga i att
på föreslaget sätt begränsa klagorätten till vissa typer av beslut. Visserli
gen torde de flesta av det rådgivande organets beslut redan enligt allmänna
rättsgrundsatser inte vara överklagbara. Gränsen kan dock, t. ex. när fråga
är om principbeslut, vara flytande.
Departementschefen. Som jag förut betonat skall polisnämndernas verk
samhet bedrivas i de former som bedöms vara mest ändamålsenliga med
hänsyn till omständigheterna. En sådan ordning synes bäst förenlig med
syftet att söka få till stånd ett förtroendefullt förhållande mellan polis
nämnden och polischefen till allmänhetens bästa. Som beredningen utta
lat skall nämndernas överläggningar dessutom leda fram till beslut, som
inte är verkställbara eller eljest bindande i något hänseende. Dylika be
slut torde inte vara överklagbara. Ett överklagande skulle därför regelmäs
sigt vara utan verkan. Över nämndens beslut i ärende om utlämnande av
offentlig handling synes som överståthållarämbetet anfört besvärsrätt följa
av stadgandena i tryckfrihetsförordningen.
Gränsen mellan överklagbara och inte överklagbara avgöranden är emel
lertid flytande. Så torde t. ex. beslut, varigenom polisnämnd i något avse
ende överskrider sin kompetens, kunna vara överklagbart enligt kommu
nallagens bestämmelser. Med hänsyn härtill och då polisnämnds val av
funktionärer i nämnden i vart fall skall kunna överklagas föreslår jag, att
besvär över polisnämnds beslut må föras hos länsstyrelsen enligt vad som
är stadgat i fråga om s. k. kommunalbesvär. Motsvarande föreslår jag i
likhet med beredningen skola gälla val, som ombud förrättat. Besvär över
val som kommunens fullmäktige förrättat av ombud och suppleanter för
dem eller av ledamöter och suppleanter i polisnämnd föres enligt vanliga
regler för besvär över fullmäktiges beslut.
7*— Bihang till riksdagens protokoll 196U. 1 samt. AV 101
Kungl. Alaj.ts proposition nr 101 år 19G'i
202
Ikraftträdande m. in.
Lagen om polisnämnder föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.
Dessförinnan bör val ske av ledamöter i polisnämnd, så att nämnderna
kan träda i funktion omedelbart vid statens övertagande av huvudmanna
skapet för polisväsendet. Förslaget innehåller bestämmelser, som medger
att ombud för val av polisnämnd och ledamöter i polisnämnd samt supp
leanter för ombud och ledamöter utses under hösten 1964. Tjänstgörings
tiden för de första gången valda ombuden och ledamöterna föreslås skola
begränsas till tre år med hänsyn till de i 7 och 9 §§ föreslagna mandat
tiderna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning
1 §•
I denna paragraf anges de materiella och formella förutsättningarna för
att ålägga kommun att ombesörja trafikövervakning.
Polisberedningen. Materiell förutsättning för åläggandet skall enligt po
lisberedningen vara, att övervakningen blivit så omfattande att särskild
personal måste avdelas för att uteslutande ägna sig däråt. Vid bedömning
en av övervakningsbehovet skall hänsyn tas till varje tättbebyggt område
för sig. Åläggande bör inte ske, om övervakningen bereder full sysselsätt
ning endast åt någon enstaka övervakare inom varje område. För att ernå
enhetlighet vid bedömningen av om kommun bör åläggas att ombesörja
trafikövervakning, bör prövningen ske centralt. Med hänsyn till att pröv
ningen avser om viss kommun i motsats till andra skall vara skyldig att
fullgöra statlig uppgift, synes prövningen böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Länsstyrelsen skall på eget initiativ eller på initiativ av polischefen i orten
göra framställning om åläggande. Länsstyrelsen har överblick över behoven
av förstärkning av de personella resurserna i länet och har i samband med
fastställandet av grunderna för parkeringsavgifterna fått ingående kun
skap om trafikförhållandena i orten i fråga. Beredningen finner det själv
fallet att kommunen skall höras över länsstyrelsens framställning.
I det särskilda fallet skall övervakningen enligt beredningens förslag
kunna begränsas till efterlevnaden av vissa stadganden om stannande och
uppställning av fordon.
Remissinstanserna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör i lagtexten
göras en antydan om de förutsättningar som enligt beredningens förslag
skall föreligga för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldig-
het, exempelvis genom att åläggande skall komma ifråga när särskilda skäl
föreligger. En sådan avgränsning skulle måhända ha lugnande inverkan på
kommunalmän som nu hyser viss oro för att lagen skall drabba även kom
muner, vilka för något aldrig så litet område infört avgiftsbelagd parkering.
Motsvarande synpunkter har kommunalnämnden i Danderyd, som anser
203
att man bör ange det minsta antal avgiftsbelagda platser som skall finnas
för att övervakningsskyldighet skall kunna införas.
Departementschefen. För att bedömningen av i vilka fall kommun bör
vara skyldig att ombesörja trafikövervakning skall bli enhetlig föreslår
jag att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj :t. Frågan om övervak
ningsskyldighet skall upptas av Kungl. Maj :t på framställning av länssty
relsen, som innan framställning görs bör ta kontakt med kommunen och
polischefen i orten samt med dem diskutera trafikförhållandena i kommu
nen. Det bör således redan när framställningen inges vara klarlagt, att
annan från trafiksynpunkt tillfredsställande lösning av parkeringsfrågan
inte kan komma till stånd eller att kommunen, om flera möjligheter står
till buds, föredrar sådan avgiftsbelagd parkering som kräver omfattande
övervakning.
I likhet med beredningen förordar jag att kommun skall åläggas över
vakningsskyldighet endast när övervakningen av den avgiftsbelagda par
keringen inom något område av kommunen ställer krav på särskild för
ändamålet avdelad personal, som har full sysselsättning med dessa upp
gifter. Behov av mer än någon enstaka övervakare bör föreligga. Att här
ange ett visst antal avgiftsbelagda parkeringsplatser eller behov av visst
antal övervakare anser jag inte möjligt och, med hänsyn till att prövningen
verkställs av Kungl. Maj :t, inte heller erforderligt.
Vilka föreskrifter som skall kunna omfattas av övervakningsskyldighe-
ten har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I det särskilda fallet
skall såsom beredningen föreslagit förordnande om övervakningsskyldig
het kunna begränsas till vissa av dessa föreskrifter, t. ex. föreskrifter om
avgift för användning av allmän parkeringsplats.
Föreligger inte längre de angivna förutsättningarna för åläggande av
övervakningsskyldighet bör åläggandet upphävas på begäran av kommu
nen. Föreskrift härom synes inte erforderlig.
2
§•
Paragrafen innehåller bestämmelser om den särskilda övervakningsper-
sonalens utbildning, förordnande för personalen och ledningen av övervak
ningsverksamheten. För verksamheten får användas endast personal som
fått därför lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om utbildningen skall
meddelas centralt av rikspolisstyrelsen. Polischefen i orten meddelar för
ordnanden för personalen, som i sin tjänstgöring skall stå under polische
fens ledning.
Remissyttrandena. Stadskansliet i Stockholm ställer sig kritiskt till att
kommunen skall svara för trafikövervakarnas utbildning utan att kunna
öva inflytande på utbildningskostnaden, eftersom statligt organ utfärdar
föreskrifterna om utbildningen.
överståthållarämbetet betonar att trafikövervakarna i sin tjänstgöring
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
204
bör stå under polischefens ledning. I enlighet härmed bör enligt ämbetet
den anordningen i Stockholm att trafikövervakarna är underställda för
män som inte står under polisbefäls ledning bringas att upphöra i sam
band med polisväsendets förstatligande. Även polismästaren i Stockholm
och svenska polisförbundet stryker under att kommunalt anställda trafik-
iövervakare under alla förhållanden bör stå under odelat polisbefäl och
polisiär arbetsledning. Stad skollegiet i Hälsingborg anför, att kommunen
bör svara för anställningen av trafikövervakare och polischefens prövning
begränsas till den rent personliga lämpligheten.
Departementschefen. Åläggande för kommun att ombesörja trafiköver
vakning innebär i huvudsak, att kommunen skall anställa och avlöna er
forderlig övervakningspersonal, utrusta personalen och i övrigt svara för
administrationen av verksamheten. Självfallet måste personalen utbildas
innan den anförtros övervakningsuppgifter. För att ernå enhetlighet i ut
bildningen skall rikspolisstyrelsen utfärda föreskrifter rörande innehållet
i utbildningen, varvid de synpunkter som anförts i den allmänna motive
ringen bör beaktas. Det ankommer på kommunen att se till att personalen
får den föreskrivna utbildningen. På vilket sätt och i vilka former detta
sker äger kommunen själv avgöra med hänsyn till ekonomiska och andra
förhållanden.
Den övervakning de särskilda trafikövervakarna skall fullgöra är polis
uppgifter. Personalen skall därför liksom f. n. förordnas för sin uppgift
av polischefen. Innan förordnande meddelas skall polischefen pröva, om
den som förordnandet avser är lämplig för uppgiften, samt kontrollera att
han fått föreskriven utbildning.
Som jag betonat i den allmänna motiveringen skall trafikövervakningen
genom särskilda trafikövervakare utgöra ett komplement till polisens tra
fikövervakning. Det är därför nödvändigt, vilket också framhållits av polis
beredningen och i flera remissyttranden, att den särskilda trafikövervak -
ningspersonalen står under polischefens befäl. Det skall alltså ankomma
på polischefen att bestämma i sådana frågor som fördelningen av perso
nalen på olika delar av övervakningsområdet, behovet av övervakning un
der skilda delar av dygnet, samordningen med polisens övervakningsverk
samhet, formerna för övervakningen och för rapportering o. dyl. Däremot
beslutar kommunen såsom arbetsgivare beträffande frågor som hänger
samman med befattningshavarnas arbetstid och andra anställningsvill
kor.
Särskild trafikövervakningspersonals befogenheter blir som framgår av
det föregående väsentligt mer begränsade än polismäns. Det är därför av
vikt att personalen inte förses med uniform som kan föranleda förväxling
med polisuniformen. Å andra sidan bör personalens funktion utmärkas
genom uniform, armbindel eller på annat tydligt sätt. Föreskrifter i detta
hänseende torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196k
205
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
3 §•
I paragrafen behandlas frågan om bestämmande av det område, inom
vilket kommunen skall ombesörja trafikövervakning, och det antal trafik
övervakare kommunen skall anställa.
Polisberedningen. Med hänsyn till att ändringar utan större administra
tiv omgång bör kunna beslutas i fråga om övervakningsområdet och an
talet trafikövervakare föreslår beredningen att avgörandet i dessa frågor
inte skall ske hos Kungl. Maj :t utan överlämnas åt länsstyrelsen. Över
länsstyrelsens beslut skall besvär kunna föras i vanlig ordning.
I ett särskilt yttrande anför ledamoten i beredningens rådgivande nämnd
Ståhl, att de kommunala instanserna i det relativt ringa antal större stä
der, där kommunal trafikövervakning behöver införas, genom både för
troendemännens och den i regel högt kvalificerade kommunala tjänste
mannakaderns erfarenhet torde vara bättre skickade att bedöma ifrågava
rande rent trafiktekniska kommunala frågor än länsstyrelsernas personal.
I yttrandet uttalas vidare betänkligheter av principiell art mot beredning
ens förslag. I stället förordas, att här berörda fåtaliga större kommuner
skall äga avgöra dessa trafikfrågor utan underställningsplikt, och att be
svär mot kommunbeslut i dessa avseenden må inges till länsstyrelsen.
Remissyttrandena. De remissinstanser, som med utgångspunkt i att över-
vakningsskyldighet införs yttrat sig över beredningens förslag i föreva
rande hänseende, har lämnat förslaget utan erinran.
Departementschefen. I likhet med beredningen anser jag att frågor om
övervakningsområdet och minsta antal övervakare bör bedömas med hän
syn till förhållandena vid olika tidpunkter och att ändring i övervaknings-
behovet bör föranleda ändrade föreskrifter om övervakningen. Detta löses
smidigast om avgörandet i dessa frågor inte läggs hos Kungl. Maj :t utan
hos länsstyrelsen, som på grund av sin verksamhet i övrigt har förutsätt
ningar att följa trafikutvecklingen i kommunerna. I enlighet härmed före
slås att det, om förordnande meddelats av Kungl. Maj :t om övervaknings-
skyldighet, skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma det område,
inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta
antal övervakare som erfordras därför, över länsstyrelsens beslut kan be
svär föras i vanlig ordning hos Kungl. Maj :t. Prövningen av besvären bör
ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet.
Ikraftträdande
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.
Åläggande av övervakningsskyldighet blir givetvis i första hand aktuellt
beträffande kommuner som f. n. ombesörjer viss trafikövervakning med
särskilda trafikövervakare. För att undvika avbrott i verksamheten bör
beslut rörande övervakningsskyldighet och förordnande för övervaknings-
personal, som inte redan har dylikt förordnande, kunna meddelas före la-
206
gens ikraftträdande. Stadgande i enlighet härmed föreslås skola upptas i en övergångsbestämmelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
På grund av 1962 års beslut om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet upphör kommunernas ansvar för dessa verksamhets grenar den 1 januari 1965. Detsamma kommer att gälla beträffande stads- häktesorganisationen, om förslaget att förstatliga även denna organisation godtas av riksdagen. Den föreslagna lagen reglerar de skyldigheter som där efter skall åligga kommunerna att i förut angivna hänseenden lämna sin medverkan vid huvudmannaskapsreformens genomförande. Lagförslaget innehåller endast de grundläggande stadgandena om dessa skyldigheter. De närmare administrativa föreskrifterna rörande skyldigheternas full görande torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.
Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen må beträffande de särskilda bestämmelserna i lagförslaget anmärkas följande.
1
§•
I denna paragraf anges helt allmänt kommunernas åligganden jämlikt 1962 års principbeslut. Skyldigheterna enligt lagen inträder först den 1 januari 1965. Redan dessförinnan måste emellertid som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen åtskilliga förberedande åtgärder vidtas för att staten skall bli i stånd att ombesörja verksamheten på de skilda områdena omedelbart And reformens ikraftträdande.
2
§•
Denna paragraf reglerar omfattningen av kommuns skyldighet att hyra ut lokaler till kronan.
Polisberedningen. Kommuns upplåtelseskyldighet skall enligt beredning ens mening omfatta endast lokaler som kommunen såsom huvudman för en eller flera av verksamhetsgrenarna disponerat för de förstatligade verk samhetsgrenarnas behov. Ägs lokalerna av kommunalförbund, som bildats för polisverksamheten, och består förbundet även efter förstatligandet, kommer upplåtelseskyldigheten att åvila jämväl förbundet. Upplöses för bundet blir den kommun som tillskiftas fastigheten skyldig upplåta den.
Beredningen framhåller att skifte ibland torde bli möjligt endast efter försäljning av den fastighet där lokalerna är inrymda. Eftersom försäljning inte kan ske utan att upplåtelseskyldigheten åsidosätts, kan statens anspråk på hyresrätt hindra en eljest motiverad upplösning alv kommunalförbundet. Bl. a. av denna anledning bör kommunalförbund för polisverksamheten kunna bestå under erforderlig tid efter förstatligandet.
207
Polisberedningen anför vidare att framställning om upplåtelse bör göras i så god tid som möjligt före reformen, så att kommunen bereds skäligt rådrum att vidta erforderliga dispositioner beträffande lokaler, vilka kro nan inte gör anspråk på att få hyra. Ägs fastigheten av kommunalförbund, bör framställningen göras hos förbundet och inte hos envar av de i för bundet ingående kommunerna.
Remissyttrandena. Ett flertal remissorgan påpekar att bestämd dag bör anges när kronan senast skall göra framställning om upplåtelse. Svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet förordar att framställning om upplåtelse skall göras senast sex månader före förstatligandet. Stock holms stadskansli anser att sista dagen för begäran om upplåtelse bör sättas till den 1 oktober 1964. I stadskansliets yttrande framhålls vidare att det bör föreskrivas att sådan begäran får framställas endast om frivilligt avtal om hyresupplåtelse inte har träffats mellan kronan och kommunen före den 1 september 1964. Även Stockholms stads fastighetsnämnd yrkar på föreskrift om fix tidpunkt då framställning om upplåtelse senast skall skall göras hos kommunen. Sista dagen för begäran om upplåtelse blir med tillämpning av hyreslagens regler den 30 september 1964, anmärker fastig- hetsnämnden.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är det med hänsyn till den korta tid som står till förfogande måhända inte möjligt att fixera viss tid punkt när begäran om upplåtelse sist skall framställas. Det synes emeller tid rimligt att staten, om besked ej lämnas i skälig tid, ersätter kommunen hyreskostnaden för lokaler som på grund härav kommer att stå oanvända.
Departementschefen. Skyldigheten att ombesörja polisverksamheten åvilar enligt polislagen polisdistriktet, som är en teknisk beteckning för en eller flera kommuner såvitt avser denna skyldighet. Består distriktet av flera kommuner är det alltså de i distriktet ingående kommunerna som har att tillhandahålla bl. a. erforderliga lokaler. Sker detta genom att en av kom munerna upplåter kommunen tillhöriga lokaler för verksamheten skall dessa lokaler följaktligen omfattas av den i förevarande paragraf föreskrivna upplåtelseskyldigheten, som åvilar den kommun som äger lokalerna. Det är emellertid inte ovanligt att kommuner som tillsammans utgör ett polis distrikt bildat kommunalförbund för polisverksamheten. Under vissa förut sättningar kan sådant förbund jämlikt polislagen komma till stånd tvångs vis genom förordnande av länsstyrelsen. Kommunalförbundet, som utgör en specialkommun, kan äga eller hyra lokaler för polisväsendets behov.
Eftersom förbundet fullgör de däri ingående kommunernas åligganden, omfattar upplåtelseskyldigheten även förbundsägda lokaler och skyldig heten åvilar förbundet. Hyr förbundet lokaler, vilka ägs av kommun som är medlem i förbundet, skall denna kommun som polisberedningen anfört
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
208
vara skyldig att upplåta lokalerna. Motsvarande skall givetvis gälla, om medlemskommun vid upplösning av förbundet tillskiftas förbundsägda lo kaler som använts för polisverksamheten.
Jag delar beredningens mening att tvångsvis bildade kommunalförbund för polisverksamhet bör kunna bestå efter förstatligandet. Förslag om övergångsbestämmelser i detta hänseende läggs fram i det följande.
Polisberedningen förordar, att staten skall göra framställning om upp låtelse i så god tid före förstatligandet att kommunerna får rådrum att avgöra hur lokaler som staten inte tar i anspråk skall disponeras. I likhet med flera remissinstanser anser jag att en dag bör anges då staten sist skall lämna definitivt besked huruvida staten gör anspråk på upplåtelse eller inte. Jag föreslår att tidpunkten sätts till den 30 september 1964. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen lär flertalet kommuner kunna påräkna slutligt besked vid väsentligt tidigare tidpunkt.
3 §.
För den händelse avtal om villkoren för upplåtelse enligt 2 § inte kom mer till stånd måste villkoren bestämmas på annat sätt. Härom stadgas i förevarande paragraf, som främst innehåller de föreskrifter om upplå telsetid och om ordningen för fastställande av hyrans storlek vilka för ordats i den allmänna motiveringen.
Polisberedningen. Fråga om förvärv av den fastighet i vilken ifråga varande lokaler är inrymda torde enligt polisberedningen utan uttryck ligt stadgande anses väckt, när kronan begärt förhandlingar om förvärvet eller på annat sätt till kommunen anmält sin önskan att förvärva fastig heten. Förhållandet skall vara sådant att kommunen kan påkalla att för- värvsfrågan tas upp till omedelbar diskussion.
Vidare anför beredningen, att rättsförhållandet mellan staten och kom munen upphör, när den i förevarande paragraf angivna hyrestiden gått till ända utan att kommunen genom frivilligt hyresavtal med staten bundit sig för längre hyrestid. Gällande regler om förlängning av hyresavtal och om rätt till nytt hyresavtal blir alltså inte tillämpliga. Detta anser bered ningen följa av att upplåtelse, som sker på grund av bestämmelserna i den na lag, är en offentligrättslig förpliktelse för kommun, medan stadgan- dena i hyresregleringslagen och i lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal förutsätter ett tidigare i civilrättsliga former ingånget fri villigt hyresavtal. Bestämmelserna om hyresavtal och dess verkningar äger även i övrigt tillämpning på här ifrågavarande upplåtelse endast i den utsträckning detta uttryckligen anges, betonar beredningen. Har emel lertid kommunen i det på grund av upplåtelseskyldigheten upprättade av talet med kronan medgivit kronan rätt till förlängning av avtalet utöver den tid upplåtelseskyldigheten omfattar, torde nyssnämnda lagar kunna
Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
209
åberopas av kronan för att vinna rätt till förlängning av avtalet enligt hyresregleringslagen, om denna gäller, eller rätt till nytt hyresavtal enligt lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.
Som ordförande i riksnämnden för fastställande av hyror anser bered ningen ledamot av hyresrådet lämpligen böra komma ifråga. Uppdraget att vara ordförande eller ledamot förutsätts skola kunna fullgöras vid sidan av annan tjänst. Som nämndens beslut skall gälla den mening som flertalet i nämnden förenar sig om, varvid ordföranden har utslagsröst, om alla i nämnden är av olika mening. Nämndens beslut skall inte kunna överklagas.
Ytterligare reglering av nämndens verksamhet finner beredningen, med hänsyn till att nämndens enda uppgift blir att bestämma hyra för ifråga varande lokaler, inte vara erforderlig. Sålunda anses anhängiggörandet av ärende hos nämnden böra ske formlöst genom att endera parten eller båda begär nämndens avgörande av tvist rörande hyra för lokal, som kom munen är skyldig att upplåta jämlikt 2 §. Förfarandet inför nämnden bör i allmänhet vara skriftligt, men hinder bör inte föreligga att parterna munt ligen framför sina ståndpunkter och sin argumentering inför nämnden. Som offentligt organ bör nämnden få rätt att från andra myndigheter — bl. a. från hyresnämnderna — erhålla erforderliga uppgifter. Det bör stå nämnden fritt att företa syn i de lokaler för vilka hyra skall bestämmas, om den part som disponerar lokalerna samtycker därtill. Kostnaderna för nämndens verksamhet — däri inräknat kostnad för syneförrättningar bör åvila statsverket. Ersättning för partskostnader bör inte kunna åläggas motpart, utan vardera parten svarar för sina kostnader. Föreskrifter i nu angivna hänseenden torde, om det erfordras, få utfärdas av Kungl. Maj:t.
Beträffande vissa stadganden i hyreslagen anför beredningen. Enligt 21 § hyreslagen skall, om avtal ej träffats om tiden för erläggande av hyra som skall utgå i penningar, hyran betalas i förskott för kvartal, såvida hyran beräknas för helt, halvt eller fjärdedels år, samt eljest i förskott för den tid, för vilken hyran beräknas. Polisutredningen föreslog i sitt betänkande avvikelse härifrån såtillvida, att hyran skulle erläggas årsvis i avräkning mot kommunens bidrag till statens kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statsmakterna har i principbeslutet i förstatligandefrågan inte tagit ställning till detta spörsmål. Med hänsyn till den ordning, i vilken kommunerna föreslås skola erlägga nyssnämnda bidrag, synes skäl numera knappast finnas att inte tillmötesgå det vid remissbe handlingen av utredningens förslag framförda kravet på hyresbetalning enligt hyreslagens bestämmelser. Det bör enligt beredningen ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som skall ombesörja hyres- utbetalningen. Lämpligen bör denna angelägenhet anförtros byggnads styrelsen.
I anslutning till bestämmelserna i 23 § hyreslagen, att lägenheten ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
210
får av hyresgästen nyttjas till annat ändamål än som förutsatts vid upp låtelsen, erinrar beredningen om att upplåtelse enligt 2 § avser nyttjande för vilken som helst av polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisa- tionen.
Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör staten senast den 1 juli 1969 lämna kommunen besked om förlängning av den generella upplåtelsetiden påkallas.
Stockholms stadskansli anför, att de föreslagna bestämmelserna om hy rans beräkning har en funktion att fylla endast när frivillig överenskom melse om hyrans storlek inte träffas. Detta bör framgå av lagtexten. Vidare understryks i yttrandet att allmänna hyreslagen blir direkt tillämplig på hyresförhållandet. Det är inget ovanligt att offentligrättsliga åtgärder ger upphov till privata rättsförhållanden. Så sker exempelvis vid expropria tion av nyttjanderätt. Från domstolskommitténs sida anmärks, att såväl frågan om hyrans storlek som frågan om hyrestidens längd undantas från tillämpningen av nvttjanderättslagens bestämmelser.
I lagen bör uttryckligen anges att ordföranden i den föreslagna riks- nämnden skall vara opartisk och att en ledamot i nämnden skall utses på förslag av kommunförbunden, framhåller öuerståthållarämbetet och svenska stadsförbundet. Beträffande omröstning i nämnden ifrågasätter länssty relsen i Västernorrlands län om ordförandens mening alltid bör gälla som nämndens beslut, när alla är av olika mening. Om de båda ledamöterna skulle anse hyran böra sättas högre eller lägre än ordföranden men de inte är ense om beloppet, bör de i 16 kap. 4 § rättegångsbalken givna reglerna tillämpas.
Departementschefen. Samma skäl som anförts för att framställning om upplåtelse av nyttjanderätt enligt 2 § skall göras senast viss dag kan enligt min mening åberopas för att kommunen före bestämd tidpunkt får besked huruvida staten begär förlängning av upplåtelsetiden. Sista dagen för sådan begäran föreslås bli den 30 juni 1969. I samband med denna begäran bör om möjligt anges för vilken tid behov av fortsatt disposition föreligger.
Förutsättningen för förlängning av upplåtelsetiden är att staten hos kommunen väckt fråga om förvärv av den fastighet där de upplåtna loka lerna är inrymda eller att vederbörligt beslut fattats från statens sida att bygga eller förvärva andra lokaler. I detta sammanhang har polisbered ningen tagit upp frågan, i vad mån bestämmelserna i hyresregleringslagen om förlängning av hyresavtal eller i lagen om rätt i vissa fall för hyres gäst till nytt hyresavtal är tillämpliga beträffande upplåtelse enligt 2 §. Har avtal om hyresvillkoren inte kommit till stånd, dvs. om hyresvillkoren regleras genom stadgandena i förevarande paragraf, torde nyssnämnda båda lagar inte vara tillämpliga. Så torde inte heller vara fallet om det av
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
211
ett träffat avtal framgår att det kommit till stånd endast för den tid, då
upplåtelse på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf inte kan
vägras. I övriga fall torde frågan få avgöras från fall till fall.
I enlighet med vad som ansetts önskvärt från kommunalt håll har
föreskrivits, att ordföranden i nämnden för fastställande av hyra för
upplåtna lokaler skall vara opartisk och att en av de övriga ledamöterna
skall utses på gemensamt förslag av de båda kommunförbunden. Beträf
fande omröstning i nämnden föreslås att bestämmelserna i 16 kap. 4 §
rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning. Detta innebär prak
tiskt sett, om alla tre ledamöterna har olika mening, att hyrans storlek
bestäms av den som röstar för en hyra som ligger mellan vad de två andra
förordar. Nämndens beslut skall inte kunna överklagas. Vad polisbered
ningen anfört om nämndens verksamhet instämmer jag i. Visar det sig
att föreskrifter beträffande verksamhetsformerna blir nödvändiga torde
dylika föreskrifter få utfärdas av Kungl. Maj:t i enlighet med de grundsat
ser beredningen angivit.
I princippropositionen sägs att hyran skall bestämmas enligt gängse
grunder. I det föregående har jag anslutit mig till bl. a. hyresrådets me
ning att härmed bör avses hyresläget i orten för jämförliga lokaler. Efter
som motsvarande grunder torde gälla för hyresupplåtelser i allmänhet har
jag inte funnit det erforderligt att i lagförslaget inta anvisning därom.
Utbetalning av hyra för de lokaler kommunerna upplåtit skall på grund av
bestämmelsen i 3 § 3. erläggas i förskott i vanlig ordning, om annat inte
avtalas. Utbetalningen skall, enligt vad Kungl. Maj :t beslutat, ombesörjas
av byggnadsstyrelsen, som även skall svara för förhyrningarna med an
ledning av förstatligandereformen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i
4 §•
I denna paragraf åläggs kommun att medverka till att kronan får inträda
i kommunens hyresrätt till lokaler som hittills använts för verksamhet
som omfattas av förstatligandet.
Polisberedningen. Polisberedningen framhåller att överlåtelseskyldig
heten enligt denna paragraf aktualiseras genom begäran från kronans
sida om övertagande av hyresrätten. För att bereda kommunen tillfälle
att före förstatligandet vidta erforderliga åtgärder beträffande förhyrda lo
kaler, som kronan inte gör anspråk på att hyra, finner beredningen det
angeläget att besked om kronans anspråk på dispositionsrätt lämnas så
snart lokalbehovet kan överblickas.
Remissyttrandena. Enligt statskontorets mening skulle det vara ägnat
att främja rationell planering av lokalfrågorna att viss tidsfrist anges inom
vilken staten har att göra gällande anspråk på att få överta hyresrätten till
212
lokal som hyrts av kommunen. Samma uppfattning har Stockholms stads kansli, som föreslår att bindande besked skall lämnas av staten senast den 1 september 1964. Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun finner det självklart att kommunen bör hållas skadeslös om statens besked lämnas så sent att kontraktet inte hinner sägas upp i vederbörlig ordning.
Departementschefen. Med hänsyn till de varierande uppsägningstider som kan antas gälla för de lokaler kommunerna hyrt för här ifrågavarande verksamhetsgrenar är det inte ändamålsenligt att ange viss tidpunkt då staten senast skall begära att få överta hyresrätten till lokalerna. Förslaget innehåller ingen föreskrift därom. Som jag förut sagt kan kommunerna i allmänhet redan nu få besked om vilka lokaler staten behöver disponera.
Sådant besked skall vara bindande för staten såvitt angår kommunernas skyldigheter enligt denna paragraf. Får kommunen trots begäran inte besked före uppsägningstidens utgång äger kommunen alltså säga upp avtalet utan att därigenom åsidosätta dessa skyldigheter.
5 §•
Enligt denna paragraf skall kommunen till kronan utan vederlag över lämna inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom som kommunen anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutions- verksamhet samt för förvaring av häktade. Med uttrycket »annan lös egendom» åsyftas hästar, hundar och dylikt som inte kan betecknas som utrustning. Ordet uteslutande får inte tolkas så snävt att överlämnande skulle kunna vägras därför att egendomen vid enstaka tillfällen utnyttjats också inom annan verksamhetsgren än de förstatligade. Endast om egen domen regelbundet använts inom annan verksamhet i mera betydande omfattning kan den anses vara anskaffad även för denna verksamhets behov. Beträffande prövningen av dessa frågor hänvisas till 11 §.
I paragrafen åläggs kommunerna vidare att till kronan utan vederlag överlåta abonnemang å telefonanläggning, som kommunen ställt till för fogande endast för verksamhet som förstatligas. Att överlåtelsen skall ske utan vederlag innebär att kommunen inte äger få gottgörelse för s. k. inträdesavgifter som erlagts när abonnemanget tecknats.
6
§•
Paragrafen innehåller bestämmelserna om nyttjanderätt för staten till inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom som kommun anskaffat även för annan verksamhet än sådan som staten övertar vid huvudmannaskapsreformen. För drift- och underhållskostnader, som upp kommer på grund av statens nyttjande och som belastar kommunen, utgår ersättning av statsmedel. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen efter ut gången av varje kalenderår. Vid begäran om ersättning skall kommunen
Kungl. Maj:ts proposition nr iOt år 1964
213
givetvis förete sedvanliga verifikationer. Länsstyrelsen skall i samband
med prövning av ersättningsbeloppets skälighet i och för sig även avgöra
omfattningen av statens nyttjanderätt. Det får förutsättas att ersättning
kommer att krävas endast i de fall då drift- och underhållskostnaderna
uppgår till mera märkbara belopp. Vill staten nyttja egendomen i större
omfattning än egendomen före förstatligandet använts för den förstatligade
verksamheten får överenskommelse om det ökade nyttjandet träffas i van
lig ordning.
7 §•
I paragrafen återges 1962 års principbeslut rörande kommuns skyldighet
att under eu femårig övergångstid bidra till statsverkets kostnader för
de av huvudmannaskapsreformen omfattade verksamhetsgrenarna.
8
§•
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen ges i denna
paragraf närmare bestämmelser om beräkningen av det grundbelopp som
skall fastställas för varje kommun utom Bodens stad. I princip skall grund
beloppet motsvara hälften av kommunens sammanlagda kostnader under
basåren 1961 och 1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt
för förvaring av häktade. I sex punkter lämnas föreskrifter för beräkningen
av grundbeloppet i vissa hänseenden.
Kommunens kostnader för inventarier och övrig utrustning samt annan
lös egendom, som skall överlåtas eller med nyttjanderätt upplåtas till
staten, skall inte räknas in i grundbeloppet. Härom stadgas i första punkten.
Inte endast anskaffningskostnaden utan även underhållskostnad skall
lämnas åsido. Däremot skall driftkostnader ingå i grundbeloppet.
Inte heller de verkliga omkostnaderna för kommun tillhörig fastighet
som använts i verksamheten skall tas med. I stället skall enligt andia
punkten som fastighetskostnad upptas beräknad hyra för de lokaler i fas
tigheten vilka disponerats för verksamheten. Beräkningen skall göras med
hänsyn till hyresläget i orten för jämförliga lokaler. Den beräknade hyres
kostnad för lokalerna, vilken angivits i kommunens räkenskaper, saknar
alltså i och för sig betydelse i detta sammanhang.
Enligt tredje punkten skall lönekostnader beräknas med hänsyn till
löneläget vid 1964 års utgång. Till lönekostnader skall som förut sagts
hänföras vad kommunen utgivit, vare sig till ordinarie, extra ordinarie eller
till extra tjänstemän, i vad som vanligen betecknas som lön, dvs. s. k. tabell
lön, samt i olika slags lönetillägg. Kostnader för avlöningsförmåner, som har
karaktär av ersättningar för utgifter i tjänsten, t. ex. resekostnadsersättning,
traktamente, ersättning för bostadstelefon och sjukvårdsersättning, skall
ingå i beräkningen av grundbeloppet med de belopp som faktiskt utgivits.
Omräkning till löneläget vid 1964 års utgång skall ske schablonmässigt
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
214
genom att till de verkliga sammanlagda kostnaderna läggs ett procentuellt tillägg. Procentsatsen, som skall vara enhetlig för hela landet, bestäms av Kungl. Maj :t.
I fjärde punkten stadgas att pensionskostnaderna skall beräknas utgöra för personal som kunnat försäkras i statens personalpensionsverk 14 pro cent och för övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner. Inga verk liga pensionskostnader av något slag skall alltså ingå i grundbeloppet. Med kostnad för löner avses i detta sammanhang endast utgifter för tabell löner jämte generella tillägg, däremot inte övriga kostnader som enligt tredje punkten hänförs till lönekostnader. Pensionskostnadsberäkningen skall grunda sig på de till löneläget vid 1964 års utgång omräknade kost naderna för löner.
Föreskrifter om avdrag från totalkostnaderna upptas i femte punkten. Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet och för andra inkoms ter som har omedelbart samband med den av staten övertagna verksam heten. Alla avdrag skall göras först sedan de sammanlagda kostnaderna beräknats enligt föregående punkter. I fråga om statsbidrag skall avdrag ske för de bidrag som hänför sig till basåren, oberoende av när bidragen faktiskt uppburits. Övriga inkomster — huvudsakligen restavgifter, lösen avgifter och bötesandelar — må beräknas med hänsyn antingen till vad som verkligen influtit under basåren eller till vilka intäkter som hänför sig till verksamheten nämnda år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
9 §•
I paragrafens första stycke stadgas att första årets bidrag skall mot svara grundbeloppet samt att bidraget för ettvart av de följande åren skall utgöra närmast föregående års bidrag minskat med en femtedel av grund beloppet, dock med minst 10 000 kronor.
I andra stycket öppnas möjlighet för den myndighet, som skall fast ställa bidragen, att medge nedsättning av första årets bidrag för kommun som helt eller delvis efterhandsfinansierar sina pensioner, dvs. erlägger pensionskostnaderna först vid pensionsfallet. För dessa kommuner får första årets bidrag nedsättas med så stort belopp att bidraget jämte kom munens antagna pensionsutgifter samma år inte överstiger kommunens beräknade totalkostnader 1964 för de förstatligade verksamhetsgrenarna. Eftersom bidragen i regel torde komma att fastställas under hösten 1964 kan hänsyn inte tas till de verkliga kostnaderna. Till grund för prövningen far därför läggas beräknade totalkostnader 1964 och beräknade pensions utgifter 1965. Endast om bidraget jämte pensionsutgifterna 1965 beräk nas komma att överstiga 1964 års totalkostnader i mera avsevärd mån bör nedsättning medges. Hänsyn bör vid denna bedömning tas till den kostnadsökning som sannolikt skulle ha inträtt för kommunen vid bibe
215
hållet kommunalt huvudmannaskap. Det ankommer på kommunen att visa att förutsättningar för nedsättning föreligger.
Av det belopp varmed första årets bidrag nedsatts skall hälften läggas till andra årets och hälften till tredje årets bidrag.
10
§.
I denna paragraf ges bestämmelser om uppbörd av de kommunala bi dragen. Beträffande grunderna för uppbördsförfarandet hänvisas till den allmänna motiveringen.
Polisberedningen. Med hänsyn till den begränsade tid som står till för fogande för bidragens fastställande anser polisberedningen att svårigheter i vissa fall kan föreligga att fastställa grundbeloppen i så god tid att upp börd av första årets bidrag kan påbörjas redan i januari 1965, då första förskottet på kommunalskatt utbetalas för detta år. För sådant fall före slår beredningen att uppbörd skall påbörjas först vid det tillfälle, då ut betalning av förskott på kommunalskatt första gången sker efter bidra gets fastställande. Härvid skall bidraget för året fördelas jämnt på åter stående uppbördstillfällen under året. Återstår fyra utbetalningar av för skott, skall alltså en fjärdedel av bidraget avräknas vid varje utbetalning.
Av nyss anförda skäl kan det enligt beredningen vidare inträffa att fra- gan om nedsättning av första årets bidrag inte hinner avgöras innan upp börd skall ske. Enligt förslaget skall härvid uppbörd, till dess annat beslu tas, ske enligt huvudregeln, dvs. med utgångspunkt i att bidraget motsvarar grundbeloppet. Medges därefter nedsättning, skall för mycket uppburet belopp tillgodoföras kommunen vid det uppbördstillfälle under året som inträffar närmast efter det medgivandet beslutats. Ränta på vad kommun, som medgivits nedsättning, må ha erlagt för mycket innan nedsättnings- beslutet verkställs bör inte tillgodoräknas kommunen.
Remissyttrandena. Vad polisberedningen anfört har lämnats utan erin ran vid remissbehandlingen.
Polisberedningens uppfattning, att ränta inte skall beräknas på vad kommun före beslut om nedsättning av bidraget erlagt för mycket, delas av riksrevisionsverket, som förordar att uttrycklig bestämmelse därom intas i de tillämpningsföreskrifter till lagen vilka Kungl. Maj :t avses skola ut färda.
Departementschefen. I likhet med polisberedningen anser jag att man bör räkna med att alla bidrag inte hinner fastställas, innan uppbörden skall börja, och att första årets bidrag därvid skall fördelas lika på de uppbörds tillfällen under året vilka återstår efter fastställandet. Föreskrift härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Jag delar vidare bered
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
216
ningens mening att första årets bidrag skall anses motsvara grundbeloppet till dess annat bestäms. Meddelas inte nedsättningsbeslut före uppbördens början skall alltså uppbörden ske enligt huvudregeln. Verkställighet av därefter meddelat beslut om nedsättning skall ske genom att vad som redan har erlagts för mycket dras av från det bidragsbelopp som skall uppbäras vid det närmast efter beslutet infallande uppbördstillfället. Ränta skall inte utgå på belopp som sålunda tillgodoförs kommunen. Bestämmelser i enlighet med det sagda ges i paragrafens tredje stycke.
11
§•
Genom bestämmelserna i denna paragraf regleras tillsynen över att kom munerna fullgör sina skyldigheter i samband med huvudmannaskaps- reformen. Tillsynen skall åvila länsstyrelsen, som om kommun försummar sina åligganden äger förordna om rättelse samt, om rättelse inte sker, före lägga lämpligt vite och fälla till sådant vite.
Polisberedningen. Polisberedningen erinrar om att tillsyn över polis distrikts åligganden enligt polislagen utövas av länsstyrelsen. I 14 § 2 mom. polislagen heter det att länsstyrelsen skall hos polisdistrikt göra framställning om rättelse, därest länsstyrelsen finner att polisdistriktet uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt lagen. Vidtas ej erforderlig åtgärd i anledning av länsstyrelsens framställning, äger länsstyrelsen för ordna därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämp ligt vite och fälla till sådant vite.
Innebörden i de nu framlagda förslagen är, framhåller beredningen, att kommunerna under en övergångstid bibehålls vid vissa skyldigheter som hittills åvilat dem. Beredningen anser därför att det inte finns anledning att för övergångstiden göra ändring i vad som nu gäller beträffande till synen över att kommunerna inte eftersätter skyldigheterna jämlikt polis lagen. Även på exekutionsväsendets område ligger det nära till hands att lägga tillsynen på länsstyrelserna. Det kan inte komma i fråga att för åklagarväsendets del lägga tillsynen på särskilt organ. Länsstyrelserna före slås därför skola bli tillsynsorgan beträffande kommuns skyldigheter i avseende å alla verksamhetsgrenarna. Länsstyrelsen skall ingripa, så snart länsstyrelsen på grund av anmälan eller eljest får kännedom om att kom mun försummat sina åligganden.
Beträffande skyldigheten att upplåta lokaler anför beredningen, att skyldigheten uteslutande avser lokaler som redan vid förstatligandere formen disponeras för en eller flera av verksamhetsgrenarna, varför något eftersättande av upplåtelseskyldigheten knappast synes kunna bli aktuellt. Ingripande från länsstyrelsens sida sägs i praktiken kunna bli behövligt främst vad angår skyldigheten att medverka till att kommuns hyresrätt överlåts till staten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
217
Tvister beträffande skyldigheten att överlåta inventarier och annan ut
rustning torde enligt beredningen i allmänhet komma att hänföra sig till
frågan, huruvida egendomen helt eller delvis anskaffats för annan verk
samhet än sådan som staten nu övertar. Finner länsstyrelsen överlåtelse
skyldighet föreligga, har länsstyrelsen att förordna om att egendomen skall
överlämnas till staten. Föreläggs vite, bör viss tid föreskrivas inom vilken
Överlämnandet skall ske. Åtnöjes kommunen inte med länsstyrelsens ställ
ningstagande, äger kommunen anföra besvär i vanlig ordning. Vad nu
sagts äger, fortsätter beredningen, motsvarande tillämpning vid tvist om
skyldighet att överlåta telefonabonnemang eller att upplåta egendom, som
anskaffats för flera förvaltningsgrenars gemensamma behov. Olika upp
fattningar i sistnämnda fråga torde i allmänhet komma till synes först i
samband med begäran om ersättning för nyttjandet. Har överenskommelse
träffats mellan staten och kommun om ersättningen, skall länsstyrelsen
självfallet vara bunden därav.
Ledamöterna i den rådgivande nämnden Hedin och Ståhl föreslår i sitt
särskilda yttrande att tvister rörande överlåtelse av inventarier och utrust
ning skall hänskjutas till skiljemän enligt lagen om skiljemän.
Remissyttrandena. Vad polisberedningen föreslagit beträffande tillsyn
över att kommunerna fullgör sina skyldigheter enligt lagen tillstyrks eller
lämnas utan erinran av bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket, byggnads
styrelsen, överståthållaråmbetet, alla hörda länsstyrelser samt kommun
förbunden.
Erinringar mot förslaget förs fram i yttranden från en del kommuner.
Det ledande motivet för dessa remissorgans avståndstagande från för
slaget är att kronan tillerkänts alltför dominerande ställning. Stockholms
stads rätts- och polisdirektion anser, att eventuella tvister rörande över
låtelser av inventarier bör lösas genom vanligt skiljenämndsförfarande,
medan Stockholms stadskansli hävdar att kommuns skyldigheter enligt
den föreslagna lagstiftningen är av privaträttslig natur och därför bör av
göras av domstol eller skiljenämnd på talan av kronan eller kommunen.
Alla tvister beträffande ekonomiska mellanhavanden mellan kronan och
kommun i samband med förstatligandet av polisväsendet in. m. bör enligt
kommunalfullmäktige i Sollentuna köping lösas enligt lagen om skiljemän,
lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd. Samma inställning har
drätselkammaren i Eslöv. Höganäs polisförbund förordar att även tvist
om andra frågor än hyrans storlek skall avgöras av den riksnämnd som
beredningen föreslagit.
Enligt överståthållarämbetet bör av föreskrifterna om tillsyn framgå, att
länsstyrelsen jämväl skall vid tvist om användningen av inventarier eller
annan utrustning avgöra om skyldighet föreligger för kommun att utan
vederlag överlämna egendomen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
218
Departementschefen. Polisberedningens förslag, att tillsynen över att kommuns skyldigheter enligt den nu föreslagna lagen fullgörs skall åligga länsstyrelsen, har tillstyrkts av de flesta hörda myndigheter och organisa tioner, bl. a. länsstyrelserna och kommunförbunden. För egen del finner jag de av beredningen framförda skälen för en sådan ordning bärande och ansluter mig därför till förslaget. De skyldigheter som är aktuella är upp låtelse av lokaler enligt 2 §, transport av hyreskontrakt enligt 4 § samt överlåtelse och nyttjanderättsupplåtelse av inventarier m. m. enligt 5 och 6 §§. Stadgandet om tillsyn har uttryckligen begränsats till nu angivna åligganden.
Enligt 14 § 2 mom. polislagen, som närmast utgör förebild för den före slagna tillsynsbestämmelsen, skall länsstyrelsen göra framställning hos po lisdistrikt om rättelse, därest distriktet uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen. Leder framställningen inte till resultat skall länsstyrelsen förordna om rättelse samt, om det finnes vara av nöden, före lägga lämpligt vite och fälla till sådant vite. Med hänsyn till att kommuns skyldigheter enligt den föreslagna lagen, till skillnad mot vad som i all mänhet är fallet enligt polislagen, är klart avgränsade har jag inte ansett det påkallat att som förutsättning för länsstyrelsens ingripande uppställa kravet att åsidosättandet av åliggandenä skall vara uppenbart. Innan för ordnande om rättelse meddelas, kommer länsstyrelsen ofta att få pröva tvistiga frågor rörande skyldigheternas förhandenvaro eller omfattning. Att denna prövning skall äga rum i samband med tillsynsverksamheten överensstämmer med vad som gäller f. n. på polisväsendets område och synes lämpligt även för övergångstiden. Så utgör t. ex. prövning av huru vida inventarier eller annan utrustning anskaffats enbart för den förstat ligade verksamhetens behov eller jämväl för annan verksamhet en förut sättning för förordnande att egendomen skall överlämnas till kronan. Pröv ningen bör därför i förevarande liksom i andra liknande sammanhang ske i samband med förordnandet. Särskild föreskrift därom synes inte er forderlig.
Kungl. Maj;ts proposition nr 101 år 196k
12
§.
Om besvär stadgas i denna paragraf, att talan mot beslut som länsstyrelse eller myndighet som fastställer de kommunala bidragen meddelat enligt lagen skall föras hos Kungl. Maj :t. Beslutet skall dock, om det inte angår utdömande av vite, utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, om ej annat förordnas. Sistnämnda bestämmelse torde i praktiken få sin största betydelse i fråga om beslut rörande bidragsskyldigheten. Beträffande be- svärstiden äger lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förval tande myndighets beslut tillämpning. Besvärsrätt tillkommer kommun och kronan. Prövningen av besvären bör ankomma på regeringsrätten.
219
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
13 §.
Utöver de i det föregående föreslagna stadgandena erfordras närmare
föreskrifter rörande fullgörandet av kommuns åligganden enligt lagen, bl. a.
rörande överlämnande av inventarier m. m. Vidare kan det som framhållits
i det föregående bli erforderligt att utfärda närmare föreskrifter om den
föreslagna riksnämndens verksamhet samt rörande olika administrativa
spörsmål sammanhängande med fastställande och uppbörd av de kommu
nala bidragen. Enligt förevarande paragraf skall det ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda de föreskrifter som sålunda kan erfordras för lagens
tillämpning.
övergångsbestämmelser m. m.
Genom polisväsendets förstatligande befrias kommunerna från sina skyl
digheter enligt polislagen. Polislagen föreslås därför skola upphöra att gälla
med utgången av 1964.
Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger
länsstyrelsen jämlikt 16 § andra stycket polislagen, om det finnes erforder
ligt, förordna att de kommuner som helt eller delvis ingår i distriktet skall
bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. Sådana
kommunalförbund får inte upplösas utan länsstyrelsens medgivande.
I och för sig möter inte hinder att kommunerna samverkar för polis
verksamheten efter polisväsendets förstatligande, nämligen för att fullgöra
vissa åligganden under övergångstiden enligt den nu föreslagna lagen. Med
hänsyn härtill synes det inte finnas skäl att omedelbart upplösa de på
polisdistriktens utformning grundade tvångsvisa kommunalförbund, som
bildats jämlikt 16 § andra stycket polislagen. Dessa kommunalförbund
bör alltså kunna bestå tills vidare, om länsstyrelsen finner det erforderligt.
Föreskrift härom har upptagits i en övergångsbestämmelse till lagför
slaget.
Jämlikt 13 § polislagen må, som förut antytts, kommun i vissa fall till
sätta polisnämnd för handhavande av kommunens förvaltningsuppgifter be
träffande polisväsendet. Det tillkommer polisnämnd att upprätta förslag till
löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet
i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i distriktets polisorganisa
tion, att förvalta till polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet an
vända fastigheter och annan egendom samt att till vederbörande myndig
heter avge yttranden och göra framställning i frågor av mera allmän bety
delse för polisväsendet. Nämndens uppgifter får begränsas till viss eller vissa
av de nu angivna. Genom förstatligandet läggs flertalet av dessa uppgifter
på staten. För samrådsverksainheten mellan kommunerna och polisen har
220
i det föregående föreslagits inrättande av särskilda kommunala organ. De nuvarande polisnämnderna synes därför kunna upplösas. I enlighet här med föreslås en övergångsbestämmelse, att tjänstgöringstiden för leda möter och suppleanter i polisnämnd som tillsatts med stöd av 13 § polis lagen skall upphöra med utgången av 1964.
Beträffande vissa städer må Kungl. Maj:t jämlikt 6 § polislagen förordna, att ett bestämt antal av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring som statspolis vid kriminal polisverksamhet utom staden. I anslutning härtill stadgas i lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter, att statspolispersonal utan hinder av vad som sägs i polislagen må enligt de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar användas jämväl för tjänstgöring huvudsakligen inom den stad, till vars polisstyrka personalen hör, vid spanings- eller annan polisverksamhet för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen och andra brott, vilka kan skada rikets försvar eller folkförsörjning. Lagen, som från början var tidsbegränsad, har nu mera obegränsad giltighetstid. Sedan det kommunala huvudmannaskapet för polisen upphört saknar lagen betydelse. Den föreslås därför skola upp höra att gälla med utgången av 1964.
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964
Förslagen till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.
samt till följdändringar till denna lag
Lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.
Förslaget till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m. inne håller två paragrafer. I 1 § anges vilka befattningshavare i de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna som motsvarar de nuvarande lands fogdarna, stadsfiskalerna, landsfiskalerna och stadsfogdarna. Landsfogden, som är både länspolischef och statsåklagare i länet, ersätts sålunda av en länspolischef och en länsåklagare. På motsvarande sätt ersätts stadsfiskal, som utom i större städer är lokal polischef och distriktsåklagare, av en sär skild befattningshavare för vardera av dessa funktioner. I enlighet med förut uttalade principer bör i stället för polischef användas begreppet polis- myndighet, som jämlikt förslaget till lag om polismyndighet i första hand är polischefen i orten. Landsfiskal, som i de flesta fall är lokal chef inom alla tre verksamhetsgrenarna, ersätts med särskilda befattningshavare inom varje gren.
Som jag förut anfört bör vad som f. n. gäller beträffande poliskammare efter förstatligandet i stället tillämpas för polismyndigheten i stad, i vilken poliskammare fanns före den 1 januari 1965. Regeln är erforderlig endast i
221
de fall då poliskammare inte är jämställd med polischef i annat polisdistrikt.
Eftersom regeln leder till avsett resultat även i andra fall synes onödigt att
utmärka denna begränsning. Det bör anmärkas, att poliskammarens upp
gifter övertas av polismyndigheten enbart inom stadens område. Sålunda
blir polismyndigheten i stad, som utan att vara residensstad hade polis
kammare intill den 1 januari 1965, passmyndighet enligt passkungörelsen
blott i den del av det nya polisdistriktet som utgörs av staden.
Den nuvarande tjänstebenämningen stadsfogde utbyts vid omorganisa
tionen av exekutionsväsendet mot tjänstebenämningen kronofogde. Det sy
nes emellertid mindre lämpligt att använda tjänstebenämningar i andra för
fattningar än instruktioner och andra tjänsteföreskrifter. Vad som stadgas
om stadsfogde bör därför förklaras skola avse utmätningsman.
På grund av det anförda föreslås, att från och med den 1 januari 1965
skall vad som finnes stadgat om landsfogde gälla länspolischef eller läns-
åklagare, om poliskammare i stad gälla polismyndighet i stad, i vilken polis-
kammare fanns före den 1 januari 1965, om stadsfiskal gälla polismyndig
het eller distriktsåklagare, om landsfiskal gälla polismyndighet, distrikts
åklagare eller utmätningsman samt om stadsfogde gälla utmätningsman.
I 2 $ regleras tillämpningen beträffande olika åligganden av vad som sägs
i 1 §. I detta avseende innehåller förslaget, att angelägenhet som äger sam
band med åklagar- och exekutionsverksamhet skall ombesörjas av åklagare
respektive utmätningsman samt att övriga angelägenheter skall ombesörjas
av polismyndighet. Med åklagare avses i förslaget såväl länsåklagare som
distriktsåklagare. För att i speciella fall, som inte kan lösas tillfredsstäl
lande med tillämpning av denna generella bestämmelse, bringa klarhet i vil
ken som skall ombesörja viss angelägenhet, föreslås Kungl. Maj :t skola be
myndigas att förordna därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Föräldrabalken och ärvdabalken
I 3 kap. 4 § föräldrabalken regleras formerna för erkännande av faderskap
till barn utom äktenskap och erkännande att barnet är trolovningsbarn.
Sådant erkännande är giltigt, om mannen inför präst, som för kyrkoböc
kerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus erkänt sig vara fader till
barnet och erkännandet på samma sätt vitsordats av modern eller i vissa
fall av barnets förmyndare eller barnet själv. Erkännande kan också lämnas
skriftligt i vissa former. För giltighet krävs i samtliga fall härutöver, att
det inte visas att mannen inte är barnets fader.
I 4 kap. 5 § ärvdabalken avhandlas formerna för avgivande av förklaring
av fader till barn utom äktenskap att barnet skall ha samma rätt till arv
222
efter honom som barn av äktenskaplig börd. Sådan förklaring skall avges inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där barnet är kyrko- bokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller också i skriftlig form. Har barnet fyllt aderton år, fordras för förklaringens giltighet att den godkänts av barnet i nu angiven ordning.
Som framgår av denna redogörelse står flera andra möjligheter till buds att avge erkännanden och förklaringar, som här är i fråga, än att vända sig till landsfiskal. Erfarenheterna torde också ge vid handen att det framför allt är den skriftliga formen som i praktiken kommer till användning. Be hov synes därför inte föreligga att överflytta landsfiskals funktioner i dessa hänseenden på befattningshavare i de nya polis-, åklagar- eller exekutions- organisationema. Jag föreslår därför att de nämnda bestämmelserna i för- äldrabalken och ärvdabalken ändras så att möjligheten att avge erkän nande eller förklaring inför landsfiskal upphör från och med den 1 ja nuari 1965.
Förslagen till lag om upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal av
kronofogde åliggande bestyr samt till lagändringar i anslutning därtill
Lag om upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr
Redogörelse för bestämmelserna i lagen den 14 juni 1917 om överflyt tande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr har lämnats i det före gående. I enlighet med vad där sagts föreslås, att lagen upphävs med ut gången av år 1964 och att ändring med anledning härav görs i en del för fattningar. Förslag till vissa sådana ändringar läggs fram i det följande. Övriga erforderliga ändringar kan ske i administrativ ordning.
Förordning om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
I § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kal lelse å okända borgenärer ges föreskrifter om kallelse å okända borgenärer. Sedan offentlig stämning med sådan kallelse utfärdats skall kronans om budsman i orten samt alla kända inländska borgenärer inom viss tid sär skilt underrättas om stämningen.
Syftet med underrättelsen till kronans ombudsman i orten är att bereda honom tillfälle att bevaka kronans fordringar bl. a. på skatt. Med kronans ombudsman torde avses utmätningsmannen i orten. Så tillämpas stadgan det också i praktiken. Jag föreslår att § 11 i förordningen ändras så att ut trycket kronans ombudsman ersätts med utmätningsmannen.
Lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.
Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. beroende på särskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år W64
223
tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t (1 §). I koncession
skall utsättas bl. a. den årliga arbetsskyldighet som koncessionens inne
havare minst skall fullgöra (8 §). Befrielse från stadgad arbetsskyldighet
må beviljas av bergmästaren i orten för viss tid (27 §). Försummas utan
behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda arbetsskyldigheten för något
arbetsår, är vid det årets utgång koncessionen och den därpå grundade rät
ten förverkad, såframt talan därom sker inom två år från utgången av det
arbetsår, under vilket försummelsen ägt rum. Talan å sådan försummelse
må föras av bl. a. kronans ombudsman (31 §). Lagen innehåller vidare ord-
ningsstadganden för den som eftersöker och bearbetar stenkolsfyndighet
(
33—42
§§). Vissa av dessa stadganden är förenade med straffpåföljd.
Överträdelser av sådana stadganden må av allmän åklagare åtalas, om över
trädelsen anges till åtal av bergstjänsteman eller målsägande (44 §).
Vad nu sagts gäller även rättighet att för tekniskt utvinnande av salt
eftersöka och bearbeta saltfyndighet (50 §) samt rättighet att för utvinnande
av olja eller gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyn
dighet (52 §).
Jämväl för rätt att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alun-
skifferfyndighet fordras koncession, som meddelas av Kungl. Maj :t. Kungl.
Maj :t äger härvid bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall ut
nyttjas för att den rätt som grundas på koncessionen skall bestå (56 §). Ut
nyttjas inte fyndigheten i sålunda föreskriven omfattning må koncessionen
förklaras förverkad, om avvikelsen är avsevärd. Talan om förverkande må
föras av bl. a. kronans ombudsman. Härutöver meddelas straffbestämmel
ser för brott mot vissa föreskrifter i lagen. Om åtalsrätt gäller i dessa fall
vad som sägs i 44 § (62 §).
Talan enligt 31 och 62 §§ om förverkande av koncession enligt lagen förs
vid allmän domstol. Talan om straffpåföljd enligt lagen förs av allmän
åklagare. Det synes ligga närmast till hands att även talan om förverkande
förs av allmän åklagare. Jag föreslår att de nyssnämnda paragraferna änd
ras i enlighet härmed. Ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
Lagfartsförordningen
Enligt 10 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lag
fart å fång till fast egendom skall lagfartsansökan förklaras vilande bl. a.
om förre ägarens åtkomst till fastigheten inte blivit styrkt. I andra stycket
stadgas att för sådant fall skall utfärdas kungörelse, som skall offentlig
göras på visst sätt. Instäms inte klander å fånget inom tre år efter sista
kungörandet och förekommer inte heller eljest anledning att annan äger
bättre rätt till egendomen skall, om det visas att sökanden eller han och
hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd
224
upptagna som ägare till fastigheten, den sökta lagfarten beviljas. Dessför
innan skall emellertid kronans ombudsman höras över ansökningen.
I kungörelse den 22 november 1912 angående befogenheten att såsom kro
nans ombudsman avgiva yttrande över lagfartsansökning, som förklarats
vilande, föreskrivs att yttrande över sådan ansökning skall, såvitt gäller
egendom på landet, avges av kronofogden i orten. Innan han avger eget
yttrande skall han hos advokatfiskalen i kammarkollegiet begära yttran
de, huruvida anledning föreligger att kronan äger bättre rätt till den egen
dom som avses med lagfartsansökningen. Advokatfiskalens yttrande skall
i vissa fall avges i samråd med annan tjänsteman. Såvitt angår egendom i
stad skall yttrande som avses i 10 § lagfartsförordningen begäras omedel
bart från advokatfiskalen i kammarkollegium.
På grund av föreskrifterna i lagen om överflyttande å landsfiskal av
kronofogde åliggande bestyr fullgörs kronofogdes uppgifter enligt kungö
relsen av landsfiskal.
Bestämmelsen i 10 § lagfartsförordningen, att yttrande skall inhämtas
från kronans ombudsman, syftar främst till att utröna, om kronan äger
bättre rätt till den fastighet lagfartsansökningen avser. Utredning i detta
hänseende verkställs genom försorg av advokatfiskalen i kammarkollegiet.
Vid behov äger denne i samband med sin utredning inhämta yttrande från
de statliga myndigheter, som han anser kunna lämna upplysningar av
värde. Den samlade bedömningen av frågan om kronans rätt till fastighe
ten bör göras av advokatfiskalen. Yttrande enligt 10 § lagfartsförordningen
synes därför lämpligen böra inhämtas direkt från advokatfiskalen. Så sker
redan f. n. såvitt angår egendom i stad. Jag föreslår den ändringen av para
grafen, att advokatfiskalen i kammarkollegiet skall höras, innan vilande
ansökan om lagfart i fall som avses i paragrafen må bifallas. Ändringen
föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.
Erforderliga ändringar i den förut nämnda kungörelsen torde få anmälas
i annat sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
7 kap.
Detta kapitel innehåller stadganden om åklagare och polismyndighet.
Polisberedningen. Beredningen framhåller att beteckningen statsåklagare
förekommer i flertalet paragrafer i 7 kap. rättegångsbalken som samlings
beteckning för de regionala åklagarna, landsfogdarna samt förste stadsfis-
kalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Redan i dagens läge kan enligt
beredningens åsikt invändningar riktas mot denna beteckning, och sedan
vi efter förstatligandet av åklagarväsendet fått en åklagarkår som helt ut
görs av statliga tjänstemän kan benämningen statsåklagare inte gärna an-
vändas för att utmärka vissa åklagare. Inte heller kuu man häv4g rP'
gional åklagare fullgör en statlig funktion i högre grad än lokal åklagare.
Benämningen länsåklagare skall enligt statsipakternas beslut anyänjias för
regional åklagare. Den kan emellertid inte användas för motsvgran4e
fattningshavare i Stockholm, Göteborg och Malmö,
som
ihtp ^kall ingå i
länsåklagares verksamhetsområde. Beredningen föreslår att länsåklagare
och nyssnämnda motsvarande befattningshavare sammanfattningsvis be
tecknas överåklagare.
Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser, bl. a. hovjätteq för Qvfe
Norrland, överståthållarämbetet, samtliga hörda länsstyrelser, statsåklagar-
na i Stockholm och Göteborg samt domstolskommittén tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Avstyrkande yttranden föreligger från justitiekansler sämbetet, riksakla-
gqrämbetet, statsåklagqren i Malmö, landsfogden i Östergötlands lan och
föreningen Sveriges stads fiskaler.
Från
jqstitiekanslersämbetets sida anförs, att de skäl som vid tillkomsten
av benämningen statsåklagare anfördes härför alltjämt synes vara i huvud
sakbärande och att benämningen, liksom hittills, tprdp kunna användas utan
hänsyftning på huvudmannaskap. Denna uppfattning delas av riksåklagar
ämbetet, som framhåller att benämningen statsåklagare har direkt motsva
righet i Danmark och Norge. Liknande synpunkter framlägger föreningen
Sveriges stadsfiskaler, som bestämt hävdar att anledning saknas att slopa
beteckningen statsåklagare.
Departementschefen.
Benämningen statsåklagare yar nar den infördes
1948 inte avsedd ptt beteckna och har inte heller hittills betecknat statliga
åklagare till skillnad från kommunala. I likhet med flera remissinstanser
finner jag därför vad beredningen anfört beträffande benämningen inte ut
göra tillräckliga skäl att i samband mptj åklagarväsendets förstatligande in
föra en ny beteckning för regionala åklagare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
¥“S
7 §•
I enlighet med de i den förut denna dag beslutade propositionen 1964: 100
föreslagna tjänstebenämningarna för regionala åklagare föreslår jag att det
nuvarande stadgandet i 7 §, att statsåklagare är landsfogdarna och förste
stadsfjskalerna, ersätts napd bestäpimelseu, ajt statsåklagare är lansåklur
garna och överåklagarna.
9 §.
I denna paragraf upptas i första stycket särskild föreskrift om vad som i
rättegångsbalken skall förstås med polismyndighet. Föreskriften anknyter
till den nuvarande samorganisationen av polis- och åklagarväsendet samt
den nuvarande skillnaden i detta hänseende mellan små och stora polis
distrikt. Inom den nya polisorganisationen saknas anledning att beträffan-
g__Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 101
226
de uppgiftsfördelningen mellan befattningshavarna göra principiell skillnad mellan polisdistrikt av olika storlek. De förut föreslagna allmänna bestäm melserna om delegation möjliggör fördelning av polismyndighets uppgifter som förundersökningsledare i erforderlig omfattning. I fråga om tillämp ningen av delegationsmöjligheterna beträffande förundersökningsledningen hänvisar jag till vad jag anfört i det föregående. Särskild reglering av polis- myndighetsbegreppet i rättegångsbalken synes alltså onödig. Jag föreslår att särregleringen i 7 kap. 9 § första stycket utgår och ersätts med hänvis ning till vad som är särskilt stadgat om polismyndighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196
4
3 3 kap.
24 och 25 §§.
Stadgandet i 24 § första stycket, att fjärdingsman vare utan särskilt för ordnande stämningsman, föreslås skola utgå. Vidare föreslås att den änd ringen görs i 25 § första stycket, att intyg om delgivning, vilket meddelats av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal samt av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, ersätts med stadgandet, att samma vitsord tillkommer intyg, som meddelats av åklagare eller polisman eller utmätningsman eller honom underställd exekutiv tjäns teman. Beträffande skälen för dessa förslag hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnittet om stämningsmän och bevis om delgivning. Med polisman avses i 25 § även polischef och annat polisbefäl. Till exekutiv tjänsteman hänförs, förutom utmätningsman, den som är satt att i utmät ningsmans ställe vidta exekutiva förrättningar eller att som förrättningsman lämna biträde vid sådana förrättningar.
Ikraftträdande
Ändringarna i rättegångsbalken föreslås skola träda i kraft den 1 ja nuari 1965.
Förslaget till lag om upphävande av lagen om tillämplighet å vissa polismän av
föreskrifter angående fjärdingsmän
Lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga om stadgandet i 33 kap. 24 § rättegångsbalken att fjärdingsman är utan särskilt förord nande stämningsman. Enligt vad jag nyss förordat skall detta stadgande utgå. 1925 års lag fyller därefter inte någon funktion. Jag föreslår att lagen skall upphöra att gälla med utgången av år 1964.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
227
Förslaget till lag om behörighet att verkställa åtals prövning i vissa fall
Gällande bestämmelser m. m. F. n. finns åtskilliga stadganden att stats åklagare skall pröva, huruvida allmänt åtal bör ske. Sålunda finns bestäm melser härom i strafflagen och i viss specialstraffrättslig lagstiftning. Stats- åklagarprövning skall vidare ske jämlikt lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt jämlikt vissa paragrafer i lagen om ung domsfängelse, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. I de fall då åtals- prövning enligt lag skall göras av statsåklagare, äger Kungl. Maj :t eller efter
Kungl. Maj :ts bestämmande riksåklagaren i den omfattning som föranleds av särskilda skäl förordna, att prövningen i stället skall ankomma på distriktsåklagare. Bemyndigandet ges i lagen den 30 juni 19b8 (nr b03) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare.
I övrigt regleras fördelningen av åklagaruppgifter mellan statsåklagare och distriktsåklagare i instruktioner, som utfärdats i administrativ ordning.
De nuvarande bestämmelserna om statsåklagarprövning kommer att änd ras väsentligt i samband med ikraftträdandet den 1 januari 1965 av brotts balken jämte föreslagna författningsändringar med anledning av brotts balkens införande (prop. 1964: 10). Den grundläggande principen blir att frågan om vilken åklagare som skall verkställa åtalsprövningar inte längre skall regleras i lag utan upptas i vederbörande åklagarinstruktioner. Här vid förutsätts att särskild åtalsprövning i allmänhet skall ankomma på den åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet. Alla lagstad- ganden om statsåklagarprövning föreslås emellertid inte skola upphävas i samband med brottsbalkens ikraftträdande. Sålunda bibehålls dylika före skrifter som f. n. finns i specialstraffrättslig lagstiftning. Även bestäm melserna om statsåklagarprövning i barnavårdslagen avses bli orubbade tills vidare.
Polisberedningen. Genomförs principen, att frågan vilken åklagare som skall verkställa särskild åtalsprövning inte regleras i lag utan bestäms i vederbörande åklagarinstruktion, anser beredningen att lagen om behörig het i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare blir överflödig. Tills vidare kommer emellertid föreskrifter om statsåklagarprövning att stå kvar i barnavårdslagen, nyk terhetsvårdslagen och i vissa specialstraffrättsliga stadganden. Bestämmel ser motsvarande dem som finns i 1948 års lag torde därför t. v. inte kunna undvaras. Eftersom härvid framdeles kommer att regleras åtalsprövningar, som i allmänhet bör fullgöras av den åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet, finns enligt beredningen inte längre anledning att begränsa delegationens omfattning till vad som föranleds av särskilda skäl. detta så mycket mindre som Kungl. Maj :t i övrigt kommer att bestämma åtalsprövningarnas fördelning mellan olika åklagare. Med hänsyn till de 8*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 101
228
väsentliga ändringar som sålunda bör ske av gällande bestämmelser före slår beredningen, att föreskrifterna i ämnet intas i en ny lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall, vilken lag skall ersätta 1948 års lag.
Remissyttrandena. Ingen erinran har vid remissbehandlingen riktats mot beredningens förslag.
Departementschefen. På de skäl polisberedningen anfört föreslår jag, att lagen om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtals prövning, som eljest ankommer på statsåklagare, från och med den 1 ja nuari 1965 ersätts med en lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall. Enligt den nya lagen skall Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bestämmande riksåklagaren, utan hinder av föreskrift i lag att statsåklagare skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, äga förordna att prövningen i stället skall ankomma på distriktsåklagare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning av allmänna medel i
vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera
Gällande bestämmelser m. m. I lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl. meddelas bestämmelser om det allmännas ersättnings ansvar för skada som orsakats av utmätningsmän m. fl.
Tillgriper och förskingrar ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. ut- sökningslagen äger ta befattning med utsökningsmål, penningar, värde handlingar eller annat, som han fått om händer enligt lagen, skall ersätt ning av allmänna medel utgå för det tillgripna och förskingrade (1 §). Till här avsedda ämbets- och tjänstemän torde hänföras överexekutor och ut mätningsman. överexekutor är på landet länsstyrelsen, i Stockholm över- ståthållarämbetet samt i annan magistratsstad magistraten eller, om Kungl. Maj :t förordnar det, viss ledamot av magistraten. I stad utan magistrat är länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t förordnar därtill överexekutor. Sådan stad räknas till landet, dels om länsstyrelsen är överexekutor, dels ock eljest, om Kungl. Maj :t förordnat att staden vad angår utmätningsman och den nes verksamhet skall räknas till landet. Utmätningsman är på landet lands fiskal och i stad en eller flera stadsfogdar. Finns stadsfogde i stad, som skall räknas till landet, skall stadsfogden vara utmätningsman för staden.
Ersättning enligt 1899 års lag utgår även när ämbets- eller tjänsteman som avses i 1 § tillgriper och förskingrar vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, gods, penningar eller annat som vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp tagits om händer av honom, vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera, influtna bötesandelar som inte tillkommer kronan eller vad som nedsatts för full följd av talan och tagits om händer av honom på tjänstens vägnar. Ersätt
229
ning av allmänna medel utgår också när landsfiskal tillgriper och för skingrar andra medel, som han på tjänstens vägnar tagit emot till redovis ning. I de nu uppräknade fallen utgår dock inte ersättning av allmänna medel för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper eller försking rar av stadens medel (5 §).
Vad som i lagen stadgas om ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende på en var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen eller 23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens in förande m. m. äger ta befattning med utsökningsmål, så ock på den som enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, all männa avgifter m. m. eller om indrivning och redovisning av böter fått ut mätningsmans uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Ersätt ning av allmänna medel skall emellertid inte utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som inte tyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel (6 §).
Lagen innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid ansökan om ersättning och prövning av ersättningsanspråk (2 och 3 §§). Har ersätt ning enligt lagen utgått, äger kronan söka sitt åter av den eller dem som är ansvariga för det tillgripna och förskingrade (4 §).
Polisberedningen. Från huvudregeln om statens ansvar enligt 1899 års lag gäller det undantaget, att ansvaret inte omfattar vad magistratsleda- mot, stadsfogde eller exekutionsbiträde i magistratsstad tillgriper och för skingrar av stadens medel. Begränsningen motiveras enligt beredningen av att kontrollen över dessa kommunalt anställda befattningshavare ut övas av stadens egna myndigheter. När nu exekutionsväsendet helt förstat-
igas bör begränsningen upphöra och staten ikläda sig ansvar även be-
iräffande dessa städer för exekutiva befattningshavares förskingringar av kommunala medel. Beredningen föreslår i enlighet härmed att 5 § andra stycket och 6 § sista punkten i lagen utgår. Begränsningen av statens an svar bör dock alltjämt gälla beträffande förskingringar som ägt rum före förstatligandet den 1 januari 1965, dvs. medan personalen fortfarande var kommunalanställd.
Statens ersättningsansvar omfattar enligt 5 § första stycket femte punkten vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och omhändertagits på tjänstens vägnar av exekutiv befattningshavare. Beredningen framhåller, att full- följdsavgifter, i den mån sådana avgifter förekommer, numera nedsätts hos domstolarna, varför ifrågavarande stadgande bör utgå.
I 5 § första stycket sista punkten stadgas, att statens ersättningsansvar gäller även när landsfiskal tillgriper och förskingrar andra än förut i pa ragrafen särskilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit med redovisningsskyldighet. Med bestämmelsen avsågs enligt beredningen vid lagens tillkomst dels vissa enskilda medel, som uppbars av de dåvaran de kronofogdarna och redovisades i fögderiets specialräkning — lands-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
230
livsmedel, riddarhusmedel, prästerskapets löneregleringsfonds medel, bis- kopslöneregleringsfondens medel, bidrag till skjutsentreprenaderna, bidrag till dövstummeundervisningen, vägskatt samt avgifter till vissa försäkrings- inrättningar — dels andra enskilda medel som uppbars av kronofogdarna, nämligen debetsedelslösen, tingshusbyggnads- och andra häradsmedel samt brandstodsmedel från sockenbolag (se NJA II 1899 nr 7: 1 s. 32). Av dessa enskilda medel torde numera endast vissa häradsmedel indrivas av lands fiskal, som 1918 trädde i kronofogdes ställe i förevarande hänseende, anför beredningen. Landsfiskal uppbär därjämte i vissa fall betalning för växel eller check i samband med växel- eller checkprotest. Dessutom mottar landsfiskal såsom polischef en del enskilda medel med redovisningsskyl dighet, bl. a. hittegodsmedel.
När nu landsfiskals befogenheter såsom polischef och utmätningsman delas på skilda befattningshavare uppkommer, fortsätter beredningen, frå ga huruvida ifrågavarande stadgande i 1899 års lag avser alla enskilda medel som landsfiskal uppbär med redovisningsskyldighet. Stadgandets införande motiverades med att statens ansvarighet borde utsträckas även till viss egendom, som enligt andra författningar än utsökningslagen om händertagits av exekutiva ämbets- och tjänstemän. Härav finner bered ningen framgå att fråga var endast om exekutiv verksamhet. Detta bekräf tas av uttalanden i samband med att större delen av kronofogdes uppgifter överflyttades på landsfiskal (prop. 1917: 211 s. 40; 1917: 239 s. 25). Också när frågan om införandet av bestämmelserna i 6 § 1899 års lag behandlades torde man ha utgått från att lagen endast avsåg ansvar för exekutiva äm bets- och tjänstemäns förskingringar. Detta torde tillika framgå av orda lydelsen i inledningen av 6 §, där det heter att vad i lagen är stadgat om ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende på en var annan, som äger ta befattning med utsökningsmål eller indrivning. Av det sagda lär man enligt beredningens mening kunna sluta sig till att med landsfiskal i 5 § avses landsfiskal i egenskap av utmätningsman. Statens ersättningsansvar i ifrågavarande avseende bör därför utformas så, att staten blir ersättningsskvldig när utmätningsman tillgriper och försking rar andra än i 5 § särskilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit till redovisning.
23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därpå iakttagas skall saknar numera tillämpning. Bered ningen erinrar att förslag i annat sammanhang lagts fram att bestämmel serna i paragrafen upphävs (SOU 1963:28 s. 97). Med anledning härav föreslår beredningen att hänvisningen till nu nämnda paragraf i 6 § i 1899 års lag utgår.
Remissyttrandena. Enligt lagberedningen bör sista ledet i 5 § av lagen omfatta även sådana fall då utmätningsman underställd personal tillgriper och förskingrar medel. Parallellism måste här upprätthållas med första
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
231
ledet, anför lagberedningen. Det skulle bli rent godtyckligt, om någon skill
nad görs på den punkten. Lagberedningen framhåller att med utmät
ningsman förstås även den som har uppdrag att vara utmätningsman i vissa
ärenden, nämligen såvitt angår dessa ärenden. Att statens ansvar för viss
exekutiv tjänsteman skulle bli beroende av att han för ärendet i fråga fått
uppdrag att vara utmätningsman anser lagberedningen uppenbarligen inte
vara lämpligt. Visserligen är 1899 års lag ändå bristfällig, yttrar lagbered
ningen, men en förbättring på nämnda punkt bör likväl ske i förevarande
sammanhang.
Departementschefen. Statens ersättningsskyldighet enligt 1899 års lag om
fattar inte vad magistratsledamot, stadsfogde eller exekutionsbetjänt i
stad, som inte lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens
medel. Som jag förut erinrat om kommer till följd av det tidigare denna
dag till lagrådet remitterade förslaget rörande rådhusrätternas förstatligande
magistraterna att upphöra med 1964 års utgång. De kommunalanställda
stadsfogdarna samt övrig kommunalanställd exekutiv personal ersätts den
1 januari 1965 med statligt anställda kronofogdar och andra exekutiva
tjänstemän. Jag biträder därför polisberedningens förslag att stadgandena
i 5 och 6 §§ i 1899 års lag om de nyss nämnda begränsningarna i ersätt
ningsskyldigheten skall upphävas.
Enligt 5 § samma lag omfattar statens ersättningsskyldighet bl. a. vad
landsfiskal tillgriper och förskingrar av andra än förut i paragrafen sär
skilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit till redovisning.
Som polisberedningen utvecklat avses här med landsfiskal utmätnings
man. I enlighet med vad som i övrigt gäller enligt lagen föreslår jag, att
statens ersättningsskyldighet även i förevarande avseende skall såsom
lagberedningen förordat omfatta vad utmätningsmannen underställd exe
kutiv personal tillgripit och förskingrat. Som polisberedningen anfört bör
vad som sägs om fullfölj dsavgifter i förevarande paragraf utgå.
I en förut denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartemen
tet beslutad remiss till lagrådet med förslag till lag om ändring i utsök-
ningslagen m. m. föreslås upphävande av det numera inaktuella stadgandet
i 23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall. I anslutning härtill bör hänvis
ningen i 6 § 1899 års lag till 23 § nämnda förordning utgå.
Ändringarna i 1899 års lag föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1965. Tillika föreslås, att dessförinnan gällande bestämmelser även där
efter skall äga tillämpning beträffande ersättning av allmänna medel för
tillgrepp och förskingring, som ägt rum före ändringarnas ikraftträdande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i
232
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b
Förslaget till lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.
I vissa äldre författningar stadgas att andel i böter m. m. skall tillfalla åklagare. Genom lagar den 2b april 1936 (nr 16b) och den 19 juli 19bl (nr 660) om upphörande av landsfogdes respektive landsfiskals rätt till andel i böter m. m. har föreskrivits, att vad i lag eller författning finns stadgat om rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjäns ten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt inte skall äga tillämpning på landsfogde respektive landsfiskal. Hans andel skall i stället tillfalla kronan.
Vidare föreskrivs i lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i böter m. m. dels att vad som finns stadgat i lag eller författning om andel i böter m. m. inte skall utgöra hinder för Kungl. Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast av löning, bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åkla gare, vars andel i stället skall tillfalla stadens kassa, dels att vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning på stadsfiskal, som avlönas av statsverket. Om Kungl. Maj :t beträffande sådan stadsfiskal meddelat nyss angivet beslut skall hans andel dock tillfalla kronan. I kungörelse den 14 december 1962 (nr 665) har förordnats, att rätt till andel i böter m. m. inte vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället till falla stadens kassa.
Med skadestånd åsyftas i de angivna lagarna sådant skadestånd, som av ses i 53 § 1 mom. förordningen den 19 november 1914 angående stämpel- avgiften. Enligt förslag i prop. 1964: 75 skall nämnda förordning från och med den 1 januari 1965 ersättas med en stämpelskatteförordning, som inte skall innehålla stadgande motsvarande det i 53 § 1 mom. förordningen an gående stämpelavgiften.
När åklagarväsendet förstatligats blir alla åklagare statligt anställda och avlönade. Åklagare enligt lag eller författning tillkommande andel i böter eller vite eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt skall därefter tillfalla statsverket. Jag föreslår på grund härav att de nyss nämnda lagarna den 24 april 1936, den 19 juli 1941 och den 19 mars 1937 från och med den 1 januari 1965 ersätts med en lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. I lagen skall föreskrivas, att andel i böter eller vite eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt, som författningsenligt tillkommer åklagare, i stället skall tillfalla statsverket.
Förslaget till förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till
andel i restavgifter
I åtskilliga författningar på skatterättens område stadgas att andel i rest avgifter, som skall utgå vid indrivning av restförd skatt eller allmän av
233
gift, tillfaller exekutiv förrättningsman som verkställt indrivningen. I all
mänhet innehåller dylika bestämmelser, att stadgad restavgift för indriv
ning som ankommit på landsfiskal tillfaller statsverket samt att restavgift
för indrivning, som ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal,
skall tillfalla utmätningsmannen, i den mån restavgiften inte överstiger 100
kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för in
drivningen äger denne uppbära hälften av utmätningsmannens andel i rest
avgift för medel, med vilkas indrivning exekutionsbiträdet tagit befattning.
Efter exekutionsväsendets förstatligande skall andel i restavgifter i prin
cip inte tillfalla de exekutiva förrättningsmännen. övergångsvis skall emel
lertid enligt förslag i den förut nämnda prop. 1964: 100 andel i restavgifter
tillkomma innehavare av vissa personliga tjänster för exekutiva tjänstemän.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden föreslår jag att i en särskild för
ordning föreskrivs att andel i restavgifter, som enligt lag eller författning
tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari 1965 i
stället skall tillfalla statsverket, om Kungl. Maj :t inte föreskriver annat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Departementschefens hemställan
I enlighet med det anförda föreligger i ärendet inom inrikesdepartemen
tet upprättade förslag till
1) lag om polismyndighet m. m.,
2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193),
3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321),
4) lag om polisnämnder,
5) lag om kommunal trafikövervakning,
6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,
8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,
9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,
10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,
11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,
13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,
14) lag om ändring i rättegångsbalken,
234
15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämp lighet å vissa polismän av föreskrifter angående f järdingsmän,
16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall, 17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s.l) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som för orsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,
18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m., samt 19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till an del i restavgifter.
Av dessa förslag är de under 1)—3) och 7)—18) av den natur att lag rådets utlåtande över dem bör inhämtas.
Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över sistnämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända målet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Ur potokollet:
Ingemar Källberg
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
235
Utdrag av protokoll, håltet i Kungl. Maj.ls lagråd den 20 mars
1964.
Närvarande:
justitieråden R
omanus
,
D
igman
,
N
ordström
,
regeringsrådet H
olmgren
.
Enligt lagrådet den 17 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om polismyndighet m. m., 2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),
3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),
4) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. rn., 5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken, 6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken, 7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om över flyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,
8) lag angående ändrad lydelse av § It förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §.§ lagen den 2S maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom,
11) lag om ändring i rättegångsbalken, 12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämp lighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,
13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall, 14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juni 1899 (nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som för orsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt
15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. in.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före dragits av t. f. lagbyråchefen Rune Berggren.
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.
Förslaget till lag om polismyndighet m. m.
I tydlighetens intresse hemställer lagrådet att lagen erhåller rubriken »Lag om vad som avses med polismyndighet».
Förslaget till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.
Lagrådet hemställer att lagen erhåller rubriken »Lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.»
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
Enligt den föreslagna nya lydelsen av 7 kap. 9 § första stycket skall be träffande begreppet polismyndighet hänvisas till vad som är särskilt stadgat. Hänvisningen avser den föreslagna lagen om polismyndighet m. m.; enligt dennas 1 § skall emellertid vid bestämmandet av begreppet polismyndighet hänsyn tagas jämväl till vad som följer av rättegångsbalken. Här torde en ligt den nya organisationen — utöver polischefen i orten — endast vara frå ga om länspolischefen. För att undvika dubbel hänvisning föreslår lagrådet att i 9 § första stycket upptages föreskrift att med polismyndighet avses i denna balk jämväl länspolischefen.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Thomas Krook
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
237
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
april 1964.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, E
denman
, J
ohansson
,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 20
mars 1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 mars 1964 remitte
rade förslagen till
1) lag om polismyndighet in. in.,
2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193),
3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321),
4) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. in.,
5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,
6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,
7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,
8) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter m.m.,
10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,
11) lag om ändring i rättegångsbalken,
12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplig
het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,
13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,
14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899
(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, och
15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.
Föredraganden anför.
238
Lagrådet har förordat, att rubriken till det under 1) upptagna förslaget ändras till lag om vad som avses med polismyndighet samt att rubriken till det under 4) upptagna förslaget ändras till lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde in. fl. Vidare har lagrådet föreslagit att 7 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken, som i det remitterade förslaget innehåller hänvisning till vad som är särskilt stadgat om polismyndighet, i stället skall uppta stadgandet att med polismyndighet avses i balken jämväl länspolis chefen. Vad lagrådet sålunda förordat bör iakttas. Utöver de ändringar som föranleds härav har vissa redaktionella jämkningar vidtagits i de remitterade förslagen.
Föredraganden hemställer härefter, alt Kungl. Maj:t måtte genom propo sition föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga de i enlighet med det föregå ende jämkade förslagen till
1) lag om vad som avses med polismyndighet, 2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),
4) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl., 5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken, 6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken, 7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,
8) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom,
11) lag om ändring i rättegångsbalken, 12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämp lighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,
13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall, 14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, och
15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.,
dels antaga inom inrikesdepartementet upprättade förslag till 1) lag om polisnämnder, 2) lag om kommunal trafikövervakning, 3) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. och
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964
239
4) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till
andel i restavgifter.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro
position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Norborg
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196i
.
-•
h
'
fi/t;
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionen.................................................................................................................................
1
Propositionens huvudsakliga innehåll................................................................................... 2
Författningsförslag
Förslag till lag om vad som avses med polismyndighet.................................................................
3
lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) ___ 4 lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) ... 5 lag om polisnämnder .......................................................................................................... 6 lag om kommunal trafikövervakning .......................................................................... 10 lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvud
mannaskapet för polisväsendet m. m.........................................................................
11
lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.' ........................................
15
lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken ............................................... 16 lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken ......................................................
17
lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande
å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr ........................................................
18
lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer ................................. 19 lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m................................................................................................. 20 lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
lagfart å fång till fast egendom ................................................................................... 21 lag om ändring i rättegångsbalken................................................................................... 23 lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fj ärdingsmän..................................................... 25 lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall....................................... 26 lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 10 juli 1899 (nr 58
s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som föror sakats av ämbets- eller tjänstemän med flera........................................................ 27 lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. .......................................... 29 förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i
restavgifter............................................................................................................................
30
Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1964..............................................................
31
Inledning............................................................................................................... De nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna
...............................................
34
Polismyndighet och dess uppgifter
..................................................................................... 38
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
241
Sid.
Gällande bestämmelser m. .............................................................................. 38
1962 års principbeslut...................................................................................... 50
Polisberedningen............................................................................ 51
Remissyttrandena............................................................................................ 65
Departementschefen......................................................................................... 77
Kommunerna och polisväsendet m.m.............................................................. 85
Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen................................. 85
Principbeslut m. m. ...........................................................*....................... 85
Polisberedningen................................................................................. 86
Remissyttrandena.............................................................. 89
Departementschefen......................................................................................... 91
Kommunal trafikövervakning............................................................................ 94
Nuvarande förhållanden m. m........................................................................ 94
Polisberedningen............................................................................................... 97
Remissyttrandena........................................................................................... 105
Departementschefen........................................................................................ 111
Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna................................ 113
Nuvarande förhållanden m. m........................................................... 113
Tillhandahållande av lokaler m. m........... .................................................... 114
Principbeslut m. m....................................................... 114
Polisberedningen.......................................................................................... 116
Remissyttrandena........................................................................................ 124
överlåtelse av inventarier m. ........................................................................ 130
Principbeslut m. ......................................................................................... 130
Polisberedningen.......................................................................................... 131
Remissyttrandena........................................................................................ 133
Den kommunala bidragsskyldigheten........................................................... 135
Principbeslut................................................................................................ 135
Polisberedningen ................................................................................ 136
Remissyttrandena....................................................................................... 145
Departementschefen........................................................................................ 148
Särskilda frågor...................................................................................................... 159
Fullgörandet av landsfogdes åligganden m. m................................................. 159
Gällande bestämmelser m. m......................................................................... 159
Polisberedningen............................................................................................. 161
Remissyttrandena........................................................................................... 165
Departementschefen....................................................................................... 167
Stämningsmän och bevis om delgivning........................................................... 170
Gällande bestämmelser m. m.......................................................................... 170
Polisberedningen........................................................................................... 172
Remissyttrandena.......................................................................................... 176
Departementschefen........................................................................................ 178
Specialmotivering..................................................................................................... 180
Förslaget till lag om polismyndighet m. m....................................................... 181
Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen...................... 186
Förslaget till lag om polisnämnder................................................................... 189
Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning......................................... 202
Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens överta
gande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m................................... 206
242
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196k
Sid.
Förslagen till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m. samt till
följdändringar till denna lag................................ 220
Förslagen till lag angående upphävande av lagen om överflyttande å lands
fiskal av kronofogde åliggande bestyr samt till lagändringar i anslutning
därtill............................................................................................................. 222
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.......................................... 224
Förslaget till lag om upphävande av lagen om tillämplighet å vissa polis
män av föreskrifter angående f j ärdingsmän................................................. 226
Förslaget till lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall....... 227
Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med
flera................................................................................................................ 228
Förslaget till lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m..................... 232
Förslaget till förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans
rätt till andel i resta vgifter....................... 232
Departementschefens hemställan................................................................... 233
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj :ts lagråd
.................................................... 235
Utdrag
av
statsrådsprotokollet den
3
april
1964.......................... ............ ..... ...
237
ESSELTE AS. STHLM 84
412270