Prop. 1964:101

('med förslag till lagstift\xad ning med anledning av förstatligandet och omorganisa\xad tionen av polisväsendet m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

1

Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lagstift­

ning med anledning av förstatligandet och omorganisa­ tionen av polisväsendet m. m.; given Stockholms slott den 3 april 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om vad som avses med polismyndighet, 2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

4) lag om polisnämnder, 5) lag om kommunal trafikövervakning, 6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

7) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl., 8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken, 9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken, 10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken, 15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplig­ het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall, 17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, 1 — Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

2

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter in. in. samt 19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter.

Kungi. Maj:ts proposition nr iOl år 1964

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs förslag fram till författningsreglering i anslutning till förstatligandet av polisväsendet m. m. den 1 januari 1965.

Polismyndighetsbegreppet föreslås skola regleras i en ny lag om vad som avses med polismyndighet. Därmed skall avses polischefen i orten, om annat inte följer av lag eller författning. Uppgift som åligger polischef skall kunna fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet, om Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer föreskrivit det. Föreskrifter härom förutsätts skola meddelas i avsevärd omfattning.

Kontakten mellan kommunerna och polisväsendet skall enligt propositio­ nen upprätthållas av polisnämnder. Sådan nämnd, som väljs av kommuner­ nas fullmäktige eller av ombud utsedda av fullmäktige, skall finnas i varje polisdistrikt. Nämnden skall samråda med polischefen i frågor av mera all­ män betydelse för distriktets polisväsende samt bl. a. äga lägga fram de för­ slag och eljest anföra de synpunkter som nämnden finner påkallade för att främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Vidare föreslås, att kommun i vissa fall skall kunna åläggas att inom kommunen ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsöver- vakning. Förutsättning för sådant åläggande skall vara att kommunen tar

ut avgift för begagnande av allmän parkeringsplats.

I anslutning till 1962 års principbeslut beträffande kommunernas med­ verkan vid genomförandet av huvudmannaskapsreformerna inom polis­ väsendet m. m. framläggs förslag till lag med vissa bestämmelser i anled­ ning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. I lagförslaget regleras kommunernas skyldighet att upplåta lokaler, över­ låta inventarier samt lämna bidrag till statsverkets kostnader för de för­ statligade verksamhetsgrenarna under en övergångstid. Den nuvarande po­

lislagen föreslås skola upphöra att gälla vid utgången av 1964.

I övrigt föreslås en rad författningsändringar med anledning av de förslag angående organisationen av polisväsendet m. m., som lagts fram i prop. 1964: 100. Förslagen innebär bl. a., att den nuvarande föreskriften i rätte­ gångsbalken att fjärdingsman är stämningsman utan särskilt förordnande upphävs. I stället skall polismyndighet i administrativ väg kunna åläggas att låta ombesörja delgivning även på begäran av enskild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

3

Förslag

till

Lag

om vad som avses med polismyndighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av

lag eller författning.

2

§•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av

annan tjänsteman inom polisväsendet. Genom föreskrift, som nu sagts, må

befogenhet att i polischefens ställe meddela beslut om frihetsberövande

tilläggas endast högre polisbefäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 15 juni 1944

(nr 415) om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses skall upphöra

att gälla.

4

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

68

§.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där kriminalpolisinten­ dent finnes, denne samt i övriga stä­ der och på landet polischefen i or­ ten och landsfogden inom området för dennes polisverksamhet. Polis­ myndighet vare ock såväl i stad som på landet annan, vilken av läns­ styrelsen särskilt förordnats att full­ göra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska pass och mottaga anmäl­ ningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det läm­ nade uppdraget.

Med polismyndighet avses i den­ na lag jämväl länspolischefen. Vad i lagen sägs om polismyndighet gäl­ ler även den, som länsstyrelsen sär­ skilt förordnat att fullgöra vad en­ ligt lagen åligger polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

h

Förslag

till

Lag

om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att 5 § sinnessjuklagen den 19 september 19291

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:58.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om polisnämnder

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

I varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för samråd med polis­ chefen i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende.

Polisnämnds uppgifter

2

§.

Polisnämnd skall för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Polisnämnd skall avgiva av polischefen infordrade yttranden i frågor rörande distriktets polisväsende.

Polisnämnds sammansättning m. m.

3 §•

Polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter. Ledamöterna och suppleanterna väljas, om polisdistriktet utgöres av högst fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av ombud för de i distriktet ingående kommunerna.

4 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas av kommunens fullmäktige. Val av ombud förrättas sist den 15 november året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Vid valet skall bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

5 §•

Envar kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 30 000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela polisdistriktet skall uppgå till minst aderton. Kommun må dock ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

7

utse flera ombud än tio. I varje kommun utses suppleanter till lika antal

som ombud.

Länsstyrelsen fastställer i god tid före valet antalet ombud för varje

kommun.

6

§.

I avseende å valbarhet till ombud och suppleant för ombud, verkan av

valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och

med den 16 november det år valet skett. Avgår ombud före utgången av

denna tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna

bestämda ordningen bör inträda. Finnes ej suppleant, som kan inträda, sker

nytt val av ombud och suppleant för återstående del av den avgångnes

tjänstgöringstid.

Länsstyrelsen skall omedelbart underrättas om val av ombud och supp­

leanter för dem, med angivande av de valdas namn och postadress.

8

§•

Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd är den, som är bosatt

inom polisdistriktet och äger rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I av­

seende å övriga valbarhetsvillkor samt verkan av valbarhetens upphörande

och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen stadgas om fullmäktig äga

motsvarande tillämpning.

9 §■

Ledamöter och suppleanter i polisnämnd väljas för fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet för­

rättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige

ägt rum.

Skola ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd väljas av fullmäktige

i flera kommuner, skall varje kommun utse en ledamot och en suppleant

för varje påbörjat befolkningstal, som erfordras för att det i 3 § föreskrivna

antalet ledamöter och suppleanter skall erhållas. Länsstyrelsen fastställer i

god tid före valet det antal ledamöter och suppleanter som skall utses i varje

kommun.

Polisnämnden bestämmer den ordning, i vilken suppleanterna skola in­

kallas till tjänstgöring. Avgår ledamot under den för honom bestämda

tjänstgöringstiden och finnes ej suppleant, som kan inträda, sker nytt val

av ledamot och suppleant för återstående del av den avgångnes tjänst­

göringstid. I fall, som avses i andra stycket, förrättas valet av fullmäktige,

som utsett den avgångne.

10 §.

När val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall förrättas genom ombud, utsätter länsstyrelsen tid och plats för valet och kallar ombuden till valförrättningen. Länsstyrelsen utser bland ombuden en att leda förhand­ lingarna, till dess ordförande valts. Val må förrättas, om minst hälften av de för valet utsedda ombuden äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som väljes av ombuden.

11

§•

Beträffande ersättning till ombud och suppleant för ombud skall vad som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommuns styrelse och nämn­ der äga motsvarande tillämpning.

12

§.

Vid valet av ledamöter i polisnämnd skall en ledamot utses att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, till dess ordförande valts. Väljas ledamöterna av fullmäktige i flera kommuner, utses dock sam­ mankallande ledamot av länsstyrelsen.

Polisnämnd utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare för den tid, för vilken de utsetts till ledamöter.

13 §.

Ändras polisdistrikts omfattning, äger länsstyrelsen förordna om nytt val av polisnämnd.

14 §.

Underrättelse om val av polisnämnd och sammankallande ledamot, om sådan utsetts vid valet, samt av ordförande, vice ordförande och sekreterare i nämnden skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för att intagas i länskungörelserna.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polisnämnds sammanträden

15 §.

Beträffande polisnämnds sammanträden och verksamhet i övrigt skall, med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kom­ munens styrelse och övriga nämnder i kommunallagen och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för Stockholm äga motsvarande tillämpning.

Underrättelse om tid och plats för polisnämnds sammanträde skall lämnas polischefen.

16 §.

Vid polisnämnds sammanträden äga länspolischefen och polischefen närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

9

På begäran av polisnämnd eller dess ordförande skall polischefen eller

vid förhinder för honom det polisbefäl han utser inställa sig vid nämndens

sammanträde för att lämna upplysningar.

17 §.

Ledamot av polisnämnd äger för tjänstgöring vid nämndens samman­

träden av statsmedel åtnjuta dagarvode samt resekostnadsersättning och

traktamente efter samma grunder, som äro stadgade beträffande nämnde­

man för tjänstgöring vid sammanträde med allmän underrätt. Ordföranden

äger dessutom rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för

polisnämnden.

Ersättning utbetalas av länsstyrelsen.

Besvär

18 §.

Besvär över polisnämnds beslut samt över val, som förrättats av om­

bud, föres hos länsstyrelsen. Beträffande besvären skall vad som är stadgat

om besvär över beslut av kommuns styrelse eller annan kommunal nämnd

äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Denna lag skall med nedan angivna undantag träda i kraft den 1 januari

1965.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången år 1964

och avser tiden från och med den 16 november 1964 till och med den 15

november 1967.

Val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall första gången äga

rum 1964 samt avse tiden från och med den 1 januari 1965 till och med

utgången av år 1967.

1*

Bihang till riksdagens protokoll 196L 1 sand. Nr 101

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om kommunal trafikövervakning

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, må Konungen på framställning av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering och annan uppställning samt stannande av fordon.

2

§.

övervakning enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit här­ för lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om sådan utbildning meddelas av rikspolisstyrelsen.

Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning meddelas av polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens ledning.

Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för personal, som avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.

3 §.

Har förordnande meddelats enligt 1 §, skall länsstyrelsen bestämma det område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta antal övervakare som erfordras därför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Redan dessförinnan må dock beslut rörande skyldighet att ombesörja trafikövervakning samt förord­ nande för övervakningspersonal meddelas enligt lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

11

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmanna­

skapet för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

I anslutning till statens övertagande den 1 januari 1965 av ansvaret för

polisverksamheten samt av vissa städers skyldighet att ombesörja åklagar-

och exekutionsverksamhet och förvaring av häktade åligger det kommun

att upplåta lokaler, överlåta inventarier m. m. och bidraga till statsverkets

kostnader enligt vad nedan sägs.

Upplåtelse av lokaler m. m.

2

§•

Lokaler i kommun tillhörig byggnad, vilka kommunen intill den 1 ja­

nuari 1965 ställt till förfogande eller före sagda dag börjat iordningställa för

att därefter användas för verksamhet, som sägs i 1 §, skola för sådant ända­

mål med nyttjanderätt upplåtas till kronan, därest kronan gör framställning

därom sist den 30 september 1964.

3 §•

Beträffande villkoren för nyttjanderättsupplåtelse enligt 2 § skall, om

ej annat avtalas, gälla följande.

1. Tiden för upplåtelsen skall utgöra fem år från och med den 1 janu­

ari 1965. Har kronan väckt fråga om förvärv av byggnad, i vilken lokalerna

finnas, eller beslutat uppföra eller förvärva andra lokaler i stället för de

upplåtna, skall upplåtelsen på kronans begäran bestå, till dess erforderliga

lokaler stå till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen ägt rum.

Begäran, som nu sagts, skall göras sist den 30 juni 1969.

2. Hyrans storlek bestämmes av en för hela riket gemensam nämnd,

bestående av en opartisk ordförande samt två ledamöter. Ordföranden och

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ledamöterna förordnas av Konungen, en av ledamöterna på gemensamt förslag av styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska kommunför­ bundet. Beträffande omröstning i nämnden skola bestämmelserna i 16 kap.3 och 4 §§rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Mot nämndens beslut må talan ej föras.

3. I övrigt skola bestämmelserna om hyra i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

4 §•

Hyresrätt till lokaler, vilka kommun hyrt för verksamhet, som sägs i 1 §, skall överlåtas till kronan, om kronan begär det samt hyresvärden sam­ tycker till överlåtelsen.

Överlåtelse av inventarier m.m.

o §•

Inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom, som kommun anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller för förvaring av häktade, skola utan vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som kommun ställt till förfogande endast för nyss angiven verksamhet, skall utan vederlag överlåtas till kronan.

6

§•

Har egendom, som sägs i 5 §, anskaffats för att användas även för annan än i 1 § angiven verksamhet, äger kronan för sistnämnda ändamål nyttja egendomen i den omfattning, i vilken egendomen av kommunen använts för sådant ändamål. Av nyttjandet föranledda kostnader för drift och underhåll av egendomen gottgöras kommunen av statsmedel. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Bidragsskyldighet

7 §•

Kommun skall under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket utgiva årliga bidrag till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt för förvaringen av häktade. Bidragen fast­ ställas av myndighet, som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrif­ terna i 8 och 9 §§.

8 §•

För varje kommun utom Bodens stad bestämmes ett grundbelopp, mot­ svarande hälften av kommunens sammanlagda kostnader åren 1961 och

13

1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet samt förvaring av häk­

tade. Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.

1. Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom, som angives

i 5 och 6 §§, skola icke ingå i grundbeloppet.

2. I stället för verkliga omkostnader för kommun tillhörig fastighet,

såsom för värdeminskning, ränta å kapital som nedlagts i fastigheten,

reparation och underhåll samt andra driftkostnader, skall såsom om­

kostnad upptagas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten, vilka använts

för verksamheten.

3. Kostnaderna för löner samt för vikariats-, övertids- och beredskapser-

sättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstrakta-

menten, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra dylika löneförmå­

ner skola beräknas med hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder

för beräkningen fastställas av Konungen.

4. Pensionskostnaderna skola anses utgöra, för personal som kunnat

försäkras i statens personalpensionsverk, fjorton procent och för annan

personal tjugoåtta procent av kostnaderna för löner.

5. Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet, vilka avse de

angivna åren, samt för andra till samma år hänförliga inkomster, vilka

äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.

För Bodens stad skall grundbeloppet motsvara vad som under budgetåret

den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 enligt gällande avtal mellan kronan och

staden utgjort stadens kostnad för ett efter stadens storlek avpassat polis-

och exekutionsväsende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

9 §•

Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de

följande åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat

med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.

Skall kommun under år 1965 utbetala pension till personal på grund

av att personalen varit anställd inom polis-, åklagar- eller exekutions­

väsendet eller vid stadshäkte och beräknas denna kostnad jämte det för

kommunen fastställda grundbeloppet överstiga kommunens kostnader år

1964 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt för förvaring av

häktade, må myndighet, som fastställer bidragen, medgiva att första årets

bidrag nedsättes med sålunda överskjutande belopp, vilket i stället med li­

ka fördelning skall läggas till andra och tredje årens bidrag.

10

§.

Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.

Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år

avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket kommunen samma år

äger uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller,

14

vad avser Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957. Är kommunens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället, skall bidraget avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå efter fastställandet.

Nedsättes första årets bidrag enligt 9 § andra stycket sedan uppbörd ägt rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras kommunen vid närmast följande uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda till­ godofört belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Tillsyn å skyldigheternas fullgörande

11

§•

Åsidosätter kommun sina skyldigheter enligt 2, 4, 5 eller 6 §, skall länsstyrelsen förordna om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens förordnande erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och utdöma sådant vite.

Besvär

12 §.

över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 §, meddelat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

Tillämpningsföreskrifter

13 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa sär­ skilda uppgifter skola upphöra att gälla vid utgången av år 1964. Bestäm­ melserna om kommunalförbund i lagen om polisväsendet i riket skola dock även därefter äga tillämpning beträffande dylikt med stöd av 16 § andra stycket samma lag bildat förbund för polisverksamhetens upprätthållande, till dess förbundet blivit upplöst.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i polisnämnd, som tillsatts med stöd av 13 § lagen om polisväsendet i riket, skall upphöra vid utgången av år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

15

Förslag

till

Lag

om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Från och med den 1 januari 1965 skall vad som finnes stadgat

om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,

om poliskammare i stad gälla polismyndigheten i stad, i vilken polis-

kammare fanns före den 1 januari 1965,

om stadsfiskal gälla polismyndighet eller distriktsåklagare,

om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare eller utmätnings­

man samt

om stadsfogde gälla utmätningsman.

2

§•

Vid tillämpningen av 1 § iakttages, att åklagare ombesörjer angelägenhet,

som äger samband med åklagarverksamhet, och utmätningsman angelägen­

het, som äger samband med exekutionsverksamhet, samt att övriga ange­

lägenheter ombesörjas av polismyndighet.

Beträffande angelägenheter, som äga samband med mer än en verksam­

hetsgren, må Konungen förordna, hur de skola handläggas.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § föräldrabalken skall erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 kap.

4 §•

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i till­ kallat vittnes närvaro inför lands­ fiskal eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två per­ soner och godkänts av barnavårds- mannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkän­ nandet på enahanda sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall er­ kännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes på----------------------- vara oriktigt. Erkännande må--------------- — — barnets födelse.

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i till­ kallat vittnes närvaro inför notarius publicus eller i handling, som bevitt­ nats av två personer och godkänts av barnavårdsmannen eller, om så­ dan ej finnes, av barnavårdsnämn­ den, erkänt sig vara fader till bar­ net, och har erkännandet på enahan­ da sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern död, el­ ler är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ord­ ning godkännas av barnets förmyn­ dare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1964

17

Förelag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4

Härigenom förordnas, att 4 kap. 5

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 k

5

Förklaring varom i 4 § sägs skall

avgivas inför den präst, som för kyr­

koböckerna i församling där barnet

är kyrkobokfört, eller i tillkallat vitt­

nes närvaro inför landsfiskal eller

notarius publicus eller ock i skrift­

lig, av två personer bevittnad hand­

ling, som företetts inför barnavårds-

mannen eller barnavårdsnämnden.

Förklaringen må givas jämväl före

barnets födelse. Har barnet fyllt

aderton år, är förklaringen ej gällan­

de, med mindre den godkänts av bar­

net i den ordning varom nyss är sagt.

kap. 5 § ärvda baJken

§ ärvdabalken skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse>)

ap.

§•

Förklaring varom i 4 § sägs skall

avgivas inför den präst, som för kyr­

koböckerna i församling där barnet

är kyrkobokfört, eller i tillkallat vitt­

nes närvaro inför notarius publicus

eller ock i skriftlig, av två personer

bevittnad handling, som företetts in­

för barnavårdsmannen eller barna­

vårdsnämnden. Förklaringen må gi­

vas jämväl före barnets födelse. Har

barnet fyllt aderton år, är förkla­

ringen ej gällande, med mindre den

godkänts av barnet i den ordning

varom nyss är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å

landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om

tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tio­

årig preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

§

Då kallelse är så sökt, som i 9 §

sägs; utfärde rätten offentlig stäm­

ning å okända borgenärer att sist å

viss dag, sedan sex månader förflu­

tit, giva sina fordringar skriftligen

eller muntligen an. Stämningen var­

de i rättens kansli anslagen sex må­

nader före inställelsedagen och i all­

männa tidningarna kungjord tre

gånger, första gången fem och tredje

gången sist två månader innan den

dag inträffar. Kronans ombudsman

i orten och alla inländska borgenä­

rer, som å den i 9 § omförmälda för­

teckning upptagna äro, skola om

stämningen särskilt underrättas; och

foge rätten anstalt, att sådan under­

rättelse varder, minst en månad före

inställelsedagen, dem meddelad.

(Föreslagen lydelse)

11 .

Då kallelse är så sökt, som i 9 §

sägs; utfärde rätten offentlig stäm­

ning å okända borgenärer att sist å

viss dag, sedan sex månader förflu­

tit, giva sina fordringar skriftligen

eller muntligen an. Stämningen var­

de i rättens kansli anslagen sex må­

nader före inställelsedagen och i all­

männa tidningarna kungjord tre

gånger, första gången fem och tredje

gången sist två månader innan den

dag inträffar. Utmätningsmannen

i orten och alla inländska borgenä­

rer, som å den i 9 § omförmälda för­

teckning upptagna äro, skola om

stämningen särskilt underrättas; och

foge rätten anstalt, att sådan under­

rättelse varder, minst en månad före

inställelsedagen, dem meddelad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

* Senaste lydelse, se SFS 1946:842.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964.

Förslag

tm

Lag

om andrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter ra m

Härigenom förordnas, att 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 angå­ ende stenkolsfyndigheter m. m.‘ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Försummas utan----------------------- ägt rom.

' .

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må även kronans ombudsman fråga, må även allmän åklagare tala tala å försummelse, varom i denna å försummelse, varom i denna para- paragraf sägs. graf sägs.

62 §.

Den som — ------------------- 44 § stadgas. Åsidosätter någon---------- är avsevärd. Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må kronans ombudsman föra fråga, må allmän åklagare föra talan talan om koncessionens förverkande, om koncessionens förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Angående lydelsen av 62 §, se SFS 1942:511.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

21

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10

§.

Kan till —-------—------------------ - laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vi­

lande till följd av hinder, varom i 7 §

förmäles, skall kungörelse därom av

rätten utfärdas, om sökanden det

äskar. Varder ej, efter det genom sö­

kandens försorg nämnda kungörelse

blivit såväl en gång införd i allmän­

na tidningarna samt tidning inom or­

ten, som av rätten bestämts, som ock,

när fråga är om egendom å landet,

tre gånger, minst en månad mellan

varje gång, uppläst i kyrkan för den

församling, där egendomen är belä­

gen, klander å fånget instämt samt

i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom tre år efter sista kungörandet;

och förekommer ej heller eljest an­

ledning att annan äger bättre rätt

till egendomen; då må den omstän­

dighet att förre ägarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder

för lagfartens beviljande, där det vi­

sas, att sökanden eller han och lians

Är lagfartsansökning förklarad vi­

lande till följd av hinder, varom i 7 §

förmäles, skall kungörelse därom av

rätten utfärdas, om sökanden det

äskar. Varder ej, efter det genom sö­

kandens försorg nämnda kungörelse

blivit såväl en gång införd i allmän­

na tidningarna samt tidning inom or­

ten, som av rätten bestämts, som ock,

när fråga är om egendom å landet,

tre gånger, minst en månad mellan

varje gång, uppläst i kyrkan för den

församling, där egendomen är belä­

gen, klander å fånget instämt samt

i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom tre år efter sista kungörandet;

och förekommer ej heller eljest an­

ledning att annan äger bättre rätt

till egendomen; då må den omstän­

dighet att förre ägarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder

för lagfartens beviljande, där det vi­

sas, att sökanden eller han och hans

1 Senaste lydelse, se SFS 1925:97.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

(Nuvarande lydelse)

rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastighe­ ten. Innan i ty fall ansökningen bi­ fallas må, skall kronans ombudsman däröver höras.

(Föreslagen lydelse)

rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastighe­ ten. Innan i ty fall ansökningen bi­ fallas må, skall advokatfiskalen i kammarkollegiet däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr tOl år 1964

23

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 och 9 §§ samt 33 kap. 24 och 25 §§

rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 kap.

7 §.

Statsåklagare äro landsfogdarna Statsåklagare äro länsåklagarna

och förste stadsfiskalerna.

och överåklagarna.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna Med polismyndighet avses i denna

balk, förutom åklagare, som har be- balk jämväl länspolischefen,

fattning med polisväsendet, i stad,

där polismästare finnes, polismästa­

ren och befattningshavare i befäls-

ställning vid polisväsendet, vilken

enligt den för honom gällande in­

struktionen äger handla i polismäs­

tarens ställe, samt i annan stad, där

åklagaren icke har befattning med

polisväsendet, den som närmast un­

der polischefen har inseende över

polisväsendet.

Vad i----------------------- beträffande polismyndighet.

3 3 kap.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt Underrätt förordne erforderligt

antal stämningsmän att, då de därför antal stämningsmän att, då de därför

anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För-

1 Senaste lydelse av 7 kap. 7 §, se SFS 1948:401, samt av 33 kap. 24 §, se SFS 1963:149.

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ordnande meddelas för viss tid eller tills vidare och må, om skäl äro där­ till, av rätten återkallas. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. Stämningsman skall, då han första gången förordnas, inför rätten av­ lägga ed, att han redligt och utan försumlighet skall uträtta de delgiv- ningsärenden, som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt för­ ordnande stämningsman.

Förteckning å —-------------------rätt

ordnande meddelas för viss tid eller tills vidare och må, om skäl äro där­ till, av rätten återkallas. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. Stämningsman skall, då han första gången förordnas, inför rätten av­ lägga ed, att han redligt och utan försumlighet skall uträtta de delgiv- ningsärenden, som anförtros honom.

is kansli.

25

Intyg av stämningsman gälle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius publicus el­ ler av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konung­ en meddelade bestämmelser utfär­ dats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av delgivning med honom gälle ock som fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att----------------- -----intyget in

§•

Intyg av stämningsman gälle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman eller no­ tarius publicus eller av svensk kon­ sul eller vid svenskt konsulat an­ ställd tjänsteman eller av åklagare eller polisman eller av utmätnings­ man eller honom underställd exeku­ tiv tjänsteman, så ock intyg, som en­ ligt av Konungen meddelade be­ stämmelser utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av delgivning med ho­ nom gälle ock som fullt bevis om del­ givningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

25

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän1 skall upphöra att gälla

vid utgången av år 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954:173.

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av vad för vissa fall är i lag föreskrivet därom, att statsåkla­ gare skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, må Konungen eller, efter Konungens bestämmande, riksåklagaren förordna, att prövningen i stället skall ankomma på distriktsåklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 30 juni 1948 (nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1)

om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän med flera

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänstemän med flera1, skola erhalla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5

Vad förut i denna lag är stadgat

skall äga tillämpning jämväl där äm­

bets- eller tjänsteman, varom i 1 §

sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt la­

gen om införsel i avlöning, pension

eller livränta,

gods, penningar eller annat, som

vid handräckning enligt lagen om av­

betalningsköp av honom tagits om

händer,

vad han fått om händer enligt sär­

skilda stadganden om indrivning av

kommunalutskylder, allmänna av­

gifter med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej till­

komma kronan, eller

vad för fullföljd av talan blivit

nedsatt och å tjänstens vägnar av ho­

nom tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och

förskingrar andra medel, som av ho­

nom å tjänstens vägnar till redovis­

ning emottagits.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad förut i denna lag är stadgat

skall äga tillämpning jämväl där äm­

bets- eller tjänsteman, varom i 1 §

sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt la­

gen om införsel i avlöning, pension

eller livränta,

gods, penningar eller annat, som

vid handräckning enligt lagen om av­

betalningsköp av honom tagits om

händer,

vad han fått om händer enligt sär­

skilda stadganden om indrivning av

kommunalutskylder, allmänna av­

gifter med mera eller

influtna bötesandelar, vilka ej till­

komma kronan;

så ock där utmätningsman eller

honom underställd exekutiv tjänste­

man tillgriper och förskingrar andra

medel, som av honom å tjänstens

vägnar till redovisning emottagits.

1 Senaste lydelse av 5 och 6 §§, se SFS 1925:178.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(Nuvarande lydelse)

I fall, som i denna paragraf sag­ da äro, skall dock ersättning av all­ männa medel ej utgå för vad leda­ mot i magistrat eller stadsfogde till­ griper och förskingrar av stadens medel.

6

Vad ovan finnes stadgat om äm- bets- eller tjänsteman skall i tillämp­ liga delar gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsöknings- lagen eller 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande med mera äger att med utsökningsmål taga befattning, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om indrivning av kom- munalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätnings­ man erhållit i uppdrag att verkstäl­ la indrivning eller utmätning; dock skall ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad ovan finnes stadgat om äm- bets- eller tjänsteman skall i till­ lämpliga delar gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsök- ningslagen äger att med utsöknings­ mål taga befattning, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmät­ ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Dessförinnan gällande be­ stämmelser skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande ersättning av allmänna medel för tillgrepp och förskingring, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 196t

29

Förslag

till

Lag

om åklagare tillkommande andel i böter m.m.

Härigenom förordnas, att andel i böter eller vite eller i förbruten egen­

dom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning tillkommer åkla­

gare, i stället skall tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 24 april 1936

(nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m., lagen

den 19 juli 1941 (nr 660) om upphörande av landsfiskals rätt till andel i

böter in. m. samt lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av vissa

åklagares rätt till andel i böter m. m. skola upphöra att gälla.

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Förordning

om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter

Härigenom förordnas, att andel i restavgifter, som enligt lag eller författ­ ning tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari 1965 i stället skall tillfalla statsverket, om ej Konungen föreskriver annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

31

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagstiftningsfrågor

med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet

m. m. samt anför.

Inledning

Ansvaret för polisverksamheten åvilar principiellt kommunerna. Polis­

organisationen är uppbyggd på en särskild kommunal enhet, polisdistriktet,

till vilket knyts kommunernas skyldigheter och rättigheter på detta område

jämlikt stadgandena i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

Städerna har av ålder helt svarat för åklagar- och exekutionsverksamhe-

ten inom sina gränser. Numera kvarstår städernas ansvar för dessa verk­

samhetsgrenar i regel i magistratsstäderna samt i ett begränsat antal stä­

der utan magistrat. På landet ombesörjs exekutionsbiträdesverksamheten

av kommunerna.

Genom riksdagens bifall till prop. 1962: 148 (SU 183, rskr 387) angående

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. har beslutats att staten från

och med den 1 januari 1965 övertar huvudmannaskapet för polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet i den mån huvudmannaskapet för dessa verksam­

hetsgrenar alltjämt är kommunalt. Det skall emellertid åligga kommunerna

att i vissa hänseenden medverka vid genomförandet av liuvudmannaskaps-

reformen. I samband med reformen skall enligt beslutet en genomgripande

omorganisation ske av de tre verksamhetsgrenarna.

Statsmakternas nu nämnda beslut innefattar endast principiella ställ­

ningstaganden i fråga om förstatligandet och omorganisationen. Med stöd

av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1962 tillkallade jag därför den

20 juni samma år särskilda sakkunniga — polisberedningen — jämte en

32

rådgivande nämnd1 för att biträda med det ytterligare utrednings-, plan­ läggnings- och författningsarbete som erfordras för reformerna. Bered­ ningen, som vid sin sida haft ett antal experter, har under 1963 och början av 1964 i 20 betänkanden (stencilerade) lagt fram detaljerade förslag till nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt beträffande övriga frågor som hänger samman med reformernas genomförande och verksam­ heten därefter.

Av beredningens betänkanden avser sex (nr 1—4, 12 och 14) polisorgani­ sationen, fem (nr 8, 13, 15 delvis, 16 och 20) åklagarorganisationen och fyra (nr 9, 15 delvis, 18 och 19) exekutionsorganisationen. Ett betänkande (nr 11) rör ansvaret för förvaring av häktade. I detta hänseende föreslår beredningen att staten den 1 januari 1965 skall överta även den vissa städer av ålder åvilande skyldigheten att svara för förvaring av häktade och att för över­ tagandet skall gälla samma principer som statsmakterna godtagit i fråga om förstatligandet av polisväsendet m. m.

På grundval av beredningens nu angivna betänkanden har förut denna dag på min hemställan beslutats proposition till riksdagen (1964: 100) med förslag till organisationen av polisväsendet m. m. Förslaget innebär bl. a. att staten övertar ansvaret för förvaring av häktade i enlighet med vad bered­ ningen förordat.

I polisberedningens övriga betänkanden behandlas frågor angående kom­ munernas medverkan i polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten efter förstatligandet samt den författningsreglering som krävs med anledning av förstatligandet och omorganisationen. Sålunda lägger beredningen i be­ tänkande nr 6 fram förslag till ny lagstiftning om polismyndighet. Bl. a. skall enligt förslaget handläggning av uppgifter, som ankommer på polischef i egenskap av polismyndighet, kunna decentraliseras inom de nya stora polisdistrikten. I samma betänkande föreslås också vissa bestämmelser i anslutning till upplösningen av det personalorganisatoriska sambandet mel­ lan polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen tas upp i betänkande nr 5, där förslag läggs fram till lag om polisnämnder, vilka skall utgöra organ för samråd mellan polisen och de kommunala myndigheterna. I betänkande nr 7 före­ slås att kommun även efter förstatligandet skall under vissa förutsättningar kunna åläggas att ombesörja enklare trafikövervakning, främst parke- ringsövervakningen. Beredningen lägger vidare i betänkande nr 10 fram för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1966

1 De sakkunniga har utgjorts av statssekreteraren Carl G. Persson, ordförande, landsfogden H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm, generaldirektören K. J. Lindell (t. o. m. den 31 maj 1963), polismästaren K.V. B. Finnberg (fr. o. m. den 1 juni 1963), byråchefen K. J.H. Lindroth, förbundsordföranden J. Rundberg, statspolisintendenten, numera underståthållaren G. Å. L. Thulin samt landsfiskalen L. B. Waesterberg. I den rådgivande nämnden har ingått ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren C. E. Hedin, lantbrukaren G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl.

33

slag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. Lagförslaget innefattar regle­

ring av kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka vid

huvudmannaskapsreformens genomförande. Slutligen innehåller betänkan­

de nr 17 förslag till författningsändringar med anledning av föreslagna

organisationsförändringar in. m.

Utlåtanden över betänkande nr 6 har efter remiss avgivits av justitie-

kanslersämbetet, riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, hov­

rätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överståt-

hållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, lagberedningen,

domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet,

föreningarna Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stads-

fiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Sveriges jurist­

förbund samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riks­

åklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göte­

borg och Malmö, av överståthållarämbetet yttrande från polismästaren i

Stockholm samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Göte­

borgs och Bohus län samt Västerbottens län, polismästarna i Linköping,

Norrköping och Göteborg, Östergötlands och Västmanlands länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundets läns-

kommitté i Östergötlands län. Landsfogdarna i Östergötlands, Malmöhus,

Västmanlands och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av veder­

börande länsstyrelses utlåtande.

Efter remiss har utlåtanden över betänkande nr 5 avgivits av statskon­

toret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, kom-

munalrättskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet

samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges

stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Yttrande har dessutom inkommit

från Sveriges juristförbund. Vid utlåtandena har fogats av överståthållar­

ämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad

samt av länsstyrelserna yttranden från två landsfogdar, tre polismästare,

en poliskammare, tio kommuner, två polisförbund, en länsavdelning av för­

eningen Sveriges landsfiskaler och svenska polisförbundets länskommitté

i ett län.

Över betänkande nr 7 bär utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetct,

riksåklagarämbetet, statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämt­

lands län, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar och

Sveriges polismästare samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har

fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stock­

holm, Göteborg och Malmö och bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stock-

2—- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

34

holm samt av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren i Stock­ holm och Stockholms stad. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats ytt­ randen från landsfogden i Stockholms län, poliskamrarna i Malmö, Häl­ singborg och Västerås, åtta kommuner, vägförvaltningen i Stockholms län samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Remissutlåtanden över betänkande nr 10 har avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, statens hyresråd, fångvårdsstyrel­ sen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Mal­ möhus och Västernorrlands län, domstolskommittén, svenska stadsförbundet samt svenska kommunförbundet. Vid utlåtandena har fogats av överståt­ hållarämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i länen, sex kommuner och två polisförbund.

Över betänkande nr 17 har efter remiss utlåtanden inkommit från justi- tiekanslersämbetet, hovrätten för övre Norrland, riksåklagarämbetet, stats­ kontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Ös­ tergötlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Väster­ bottens län, lagberedningen, domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm och Göteborg, av överståthållar­ ämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm, stadens rätts- och polis­ direktion och föreståndaren för stadens delgivningscentral samt av läns­ styrelserna yttranden från två landsfogdar, en åklagarmyndighet och tre länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få uppta de lagstiftningsfrågor som aktualiseras av reformerna inom polisväsendet m. m. Innan jag går in på polisberedningens förslag i dessa hänseenden skall jag lämna en kort­ fattad redogörelse för de i den förut nämnda propositionen 1964: 100 före­ slagna nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Beträffande den närmare utformningen av organisationerna hänvisas till nämnda proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

De nya polis-, åklagar- och exekutions­

organisationerna

Det i prop. 1964: 100 framlagda förslaget till organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förutsätter att det nuvarande organisato­ riska sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar helt upplöses. I övrigt innebär förslaget i stora drag följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

35

Polisväsendet

För polisverksamheten skall riket liksom nu vara indelat i polisdistrikt.

Indelningen fastställs av Kungl. Maj:t. I princip skall varje distrikt byggas

upp kring en välbelägen större huvudort och omfatta det område som all­

mänt graviterar mot huvudorten. Som grund för indelningen skall läggas

den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl. Maj :t fastställer.

Distrikten skall i regel göras så stora att polisarbetet inom varje distrikt

bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50

man. I enlighet med dessa principer förutsätts att antalet polisdistrikt redu­

ceras från f. n. omkring 560 till 119. Polisdistriktet skall utgöra polischefens

verksamhetsområde. Antalet polischefsdistrikt, som i dag utgör omkring

380, kommer alltså att motsvara antalet polisdistrikt.

Den förutsatta indelningen i polisdistrikt leder till att omkring 25 distrikt

kommer att bestå av högst fem kommuner och de övriga av mer än fem

kommuner. Ett 45-tal distrikt kommer att omfatta 10—20 kommuner och

fem mer än 20 kommuner.

Från arbetsorganisatorisk synpunkt skall polisdistriktet utgöra en enhet

under polischefens ledning. Personalen inom distriktet disponeras sålunda,

att en huvudstyrka förläggs till distriktets centralort och övrig personal

uppdelas i arbetsgrupper, som stationeras i andra större tätorter i distriktet,

i första hand i huvudort inom ett eller flera kommunblock. I anslutning till

dessa stationeringar indelas polisdistriktet i vaktområden, av vilka ett —

centralvaktområdet — innefattar centralorten och de övriga — lokalvakt-

områdena — en eller flera stationeringsorter för arbetsgrupper. En arbets­

grupp inom lokalvaktområde skall stå under ledning av kvalificerat befäl.

Vaktområdet utgör primärt ansvarsområde för de inom området statione­

rade arbetsgrupperna. Endast i ett avseende skall vaktområdet vara exklu­

sivt verksamhetsområde, nämligen för decentraliserad handläggning inom

polisdistriktet av ärenden, som enligt särskilda stadganden ankommer på

polismyndighet. Sådan handläggning skall äga rum, förutom vid huvud­

styrkan i centralvaktområdet, vid endast en arbetsgrupp i varje lokalvakt-

områdc. Antalet vaktområden i varje distrikt skall i regel vara tre—fyra. I

undantagsfall godtas en uppdelning i upp till sju vaktområden. Totalt för

hela landet förutsätts antalet lokalvaktområden komma att uppgå till i

runt tal 220.

Högsta polismyndighet inom länet blir även framdeles länsstyrelsen. Led­

ningen av polisverksamheten i länet utövas av länspolischefen, som får

ställning som landshövdingen direkt underställd tjänsteman inom länssty­

relsen. Såvitt gäller den operativa ledningen av polisverksamheten skall

länspolischefen ha befogenhet att ensam fatta beslut. Endast i undantagsfall

skall han vara skyldig att hänskjuta ärenden av denna art till landshöv­

dingens avgörande. Till sitt förfogande främst för trafikövervakningsupp-

36

gifter får länspolischefen en polisstyrka — länstrafikgrupp — som admi­ nistrativt ansluts till poliskåren i residensstaden och i en del fall även till annan större poliskår i länet. Förutom att handha polisledningsuppgifter skall länspolischefen som föredragande inom länsstyrelsen handlägga vissa ärenden av polisiär natur. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt skall undantas från länspolischefs verksamhetsområde vad gäller operativa ledningsuppgifter.

Som centralt organ för polisväsendet inrättas den 1 juli 1964 en riks­ polisstyrelse, som huvudsakligen skall ha uppgifter av rådgivande och sam­ ordnande karaktär samt ombesörja omfattande administrativa göromål. I begränsad utsträckning skall styrelsen kunna ge direktiv för polisverksam­ hetens bedrivande samt utöva viss ledning av polisarbetet, väsentligen vad angår trafikövervakning och trafiksäkerhet. Styrelsen får vidare viktiga informativa uppgifter. Utbildningsfrågorna skall handläggas inom styrelsen, i vilken statens polisskola inlemmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Åklagarväsendet

Indelningen av riket i åklagardistrikt, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall ske på grundval av polisdistriktsindelningen. Varje åklagardistrikt skall omfatta ett eller flera polisdistrikt. Antalet åklagardistrikt förutsätts bli omkring 90.

Inom ett åklagardistrikt skall åklagarverksamheten ombesörjas av två eller flera distriktsåklagare, av vilka en skall vara chefsåklagare och i denna egenskap företräda distriktets åklagarmyndighet samt ansvara för myndig­ hetens administrativa och kamerala uppgifter. Åklagarmyndighetens kansli skall förläggas till polisiär centralort. Finns inom distriktet mer än en sådan centralort, skall en av myndighetens åklagare stationeras på varje polisiär centralort som inte utgör kansliort för myndigheten. Fördelningen av upp­ gifterna mellan åklagarna i en åklagarmyndighet skall i princip ske med hänsyn till uppgifternas svårighetsgrad samt åklagarnas skicklighet och erfarenhet.

I varje län eller i undantagsfall gemensamt för två län skall finnas en eller flera länsåklagare. I länsåklagares uppgifter ingår att bistå under­ ställda åklagare med råd och upplysningar, att genom inspektioner och på annat sätt öva tillsyn över åklagarmyndigheterna inom verksamhetsom­ rådet, att överpröva underställda åklagares beslut, då anledning förekommer till det, samt att fullgöra vissa administrativa och kamerala uppgifter. Där­ jämte skall länsåklagare verkställa vissa prövningar, huruvida åtal bör äga rum, samt själv handlägga mål, i vilka förundersökningen och åtalet av olika skäl bedöms vara särskilt krävande.

Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt undantas från länsåkla­ gares verksamhetsområde. Åklagarmyndigheten i ettvart av dessa distrikt

Kungl. Maj:ts proposition nr iOl år 196b

37

består av ett antal åklagarkammare. I varje åklagarkainmare tjänstgör en

chefsåklagare samt ett antal kammaråklagare. Chef för åklagarmyndigheten

är en överåklagare, vilken fullgör på länsåklagare ankommande uppgifter.

Dock förutsätts huvuddelen av de till länsåklagares handläggning hörande

målen skola handläggas inom åklagarkamrarna.

Riksåklagarämbetets nuvarande uppgifter förändras inte i vidare mån än

att ämbetet skall svara för hela åklagarorganisationens administration och

ekonomiska förvaltning. I anslutning härtill genomförs viss omorganisation

av ämbetet.

Exekutionsväsendet

För den exekutiva verksamheten skall riket vara indelat i kronofogde­

distrikt. Indelningen, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall grundas på polis-

distriktsindelningen. Varje kronofogdedistrikt skall bestå av ett eller flera

polisdistrikt. Antalet kronofogdedistrikt förutsätts bli omkring 80.

I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid

behov en eller flera biträdande kronofogdar. Kronofogde är utmätningsman

i distriktet. I distrikt med flera kronofogdar är en av dem administrativ

chef, men i avseende på utmätningsmansgöromålen är kronofogdarna jäm­

ställda. I ett kronofogdedistrikt skall förutom nu angiven personal finnas

bl. a. en eller flera kronokommissarier för kamerala och exekutiva upp­

gifter, en eller flera förste kronoassistenter för arbetsledning, domsverkstäl-

lighet och indrivning av allmänna medel samt kronoassistenter för indriv­

ning av allmänna medel och domsverkställighet i enklare ärenden.

Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till största delen stationeras på

kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort

inom distriktet. I viss utsträckning skall dock kronofogde underställd per­

sonal stationeras på polisiära stationeringsorter utanför denna centralort.

Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kronofogdedistriktens

kansliorter beräknas i hela landet bli omkring 170.

Överexekutor skall vara överinstans över kronofogdarna. Exekutionsvä­

sendet skall regionalt administreras av länsstyrelserna. Det förutsätts få an­

komma på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga åtgärder för central samord­

ning och rationalisering i samband med organisationsförändringen.

Förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt de änd­

ringar i förhållande till nuläget, som nu angivna organisationsförslag inne­

bär, föranleder ändringar av formell art i vissa författningar, som redovisas

i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

38

Polismyndighet och dess uppgifter

Gällande bestämmelser m. m.

Polisens uppgifter

De grundläggande bestämmelserna om polisverksamheten och ansvaret för denna finns i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket (polislagen). Jämlikt 1 § 2 mom. denna lag förstås med polisverksamhet upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående brott samt den verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polisper­ sonal i denna dess egenskap. På landsbygden omfattar polisverksamheten jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning.

I anslutning till polislagens definition av polisverksamhet anges i 1 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) polisens uppgifter vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävd­ vunnet bruk ankommer på polisen. Bland polisens åligganden nämns särskilt, att polisen skall söka förebygga brott samt hindra att ord­ ningen och säkerheten eljest störs, uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erforderliga åtgärder, då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt. I övrigt sägs, att polisen skall lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp samt meddela statliga och kommunala myn­ digheter handräckning enligt vad som är särskilt stadgat därom. Speciellt understryks polisens skyldighet att uppehålla nära samarbete med social­ vårdens organ. Polisens uppgifter utvecklas närmare i de av chefen för inrikesdepartementet den 4 juni 1948 meddelade anvisningarna till all­ männa polisinstruktionen. Till uppgifter som tillkommer polisen på grund av hävd hänförs i anvisningarna den allmänna hjälpverksamhet, som poli­ sen utövar vid olyckshändelser eller beträffande personer, som på grund av sjukdom eller av annan orsak inte kan ta vara på sig själva, samt spanings- och efterlysningsverksamhet rörande försvunna personer. Till denna grupp av uppgifter brukar också hänföras den biträdesverksamhet åt kommunala och andra organ som på sina håll ankommer på polispersonal, t. ex. brand- alarmbevakning och annan alarmbevakning.

I fråga om polisens uppgifter under krig sägs i lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig att envar polisman är skyl­ dig att under krig delta i rikets försvar i den omfattning Kungl. Maj :t föreskriver (1 §). Polisman som i enlighet med därom meddelade bestäm­ melser skall delta i rikets försvar tillhör under krig krigsmakten (2 §). Tjänsteplikten enligt lagen omfattar jämlikt kungörelsen den 25 april 1958

39

(nr 262) angående tillämpningen av lagen deltagande i stridsliandlingar

och fullgörande av andra uppgifter som eljest tillkommer krigsmakten.

Under krig har polisen vidare att på framställning av militär myndighet

i olika hänseenden understödja krigsmakten. Föreskrifter härom finns i

nyssnämnda lag och tillämpningskungörelse samt i allmänna anvisningar

rörande polisverksamhet vid krig eller krigsfara, fastställda av Kungl.

Maj :t den 25 april 1958.

I här återgivna bestämmelser om polisens uppgifter avses med polisen

i allmänhet polisorganisationen. I regel tillkommer beslutanderätten polis­

chefen eller annat polisbefäl. I polisreglementet den 24 november 1961 (nr

571) stadgas, att polischefen har ansvaret för och ledningen av polisverk­

samheten inom distriktet (1 §). Polischef är i stad med polismästare denne

och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. I vissa fall må polischefens

uppgifter delegeras till annan högre befattningshavare inom polisväsendet

(2 §). Bestämmelser om polischefs och annan förmans allmänna åliggan­

den ges i 5 och följande §§. Även i övrigt regleras i polisreglementet polis­

chefs uppgifter, såsom att tillkalla polisförstärkning i vissa fall (13 §),

upprätta förslag till arbetsordning (16 §), fastställa tjänstgöringsplan

(18 §) etc. Regler för beslutanderätten rörande ledningen av polisverksam­

heten finns även i instruktionerna för polischeferna, nämligen lands-

fiskalsinstruktionen den 14 december 1951 (nr 771), instruktionen den 30

december 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna samt olika av Kungl. Maj :t

fastställda instruktioner för polischefer i städer med poliskammare. I vad

mån den enskilde polismannen äger handla på eget initiativ framgår av

bestämmelser i allmänna polisinstruktionen och stadganden i särskilda för­

fattningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polismyndighets uppgifter m. m.

Uppgifter, som ankommer på polisen på grund av särskilda stadganden,

är i allmänhet ålagda polismyndigheten eller polischefen. Föreskrifter av

sådan innebörd finns i ett stort antal lagar och författningar.

Närmare bestämmelser om polisens uppgift att utreda begångna brott

ges i 23 kap. rättegångsbalken. Förundersökning angående brott skall i

regel inledas så snart anledning förekommer, att brott som hör under all­

mänt åtal förövats (1 §). Under förundersökningen skall utredas, vem som

skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger

för åtal mot honom, samt målet så beredas att bevisningen kan vid huvud­

förhandlingen förebringas i ett sammanhang (2 §). Förundersökningen

inleds av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts

av polismyndighet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet. Är saken av enkel beskaffenhet må

dock förundersökningen slutföras av polismyndigheten. Åklagaren skall

40

emellertid alltid överta ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl. Leds förundersökningen av polismyndighet, äger åklagaren meddela an­ visningar rörande undersökningens bedrivande. Åklagaren äger, då han är förundersökningsledare, anlita biträde av polismyndighet (3 §).

Under förundersökningen skall förhör hållas med den misstänkte, måls- äganden och andra som kan antas veta något i saken. Anmälan skall i vissa fall göras till rätten om förordnande av offentlig försvarare för den miss­ tänkte. Hämtning till förhör kan bli erforderligt, liksom förordnande om sakkunnigutredning, editionsföreläggande, vittnesförhör vid domstol samt olika slag av säkerhetsåtgärder, såsom anhållande, häktning, reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, beslag, husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning m. m. Åtgärderna beslutas av den som leder förundersök­ ningen eller av åklagaren eller rätten. Vissa åtgärder, t. ex. häktning, får beslutas endast av rätten. Innan åtal väckts meddelas beslut om häktning på framställning av undersökningsledaren eller åklagaren. Närmare före­ skrifter för förundersökningens bedrivande ges i förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948).

Det möter svårigheter att uttömmande redovisa den mångfald övriga lagar och författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, polischef eller poliskammare. Till belysning av uppgifternas art må dock följande anmärkas.

Anmälningar och ingripanden från polismyndighets sida skall göras enligt flertalet centrala författningar på socialvårdens område. Enligt lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om ngkterhetsvård skall polismyn­ dighet, som får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden (10 §). Då för­ utsättningar för tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss­ brukare föreligger, skall polismyndigheten i orten göra ansökan till läns­ styrelsen om sådan intagning i vissa fall, när nykterhetsnämndens fram­ ställning inte utan olägenhet finnes kunna avvaktas (19 § 1 mom.). Polis­ myndighet skall ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhänderta den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, i vissa fall då länsstyrelsens beslut om tvångsintagning inte kan avvaktas; sådant omhändertagande må också ske av alkoholmissbrukare som på grund av oförmåga att ta vård om sig är i trängande behov av omedelbar vård (21 § 1 mom.).

I sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) åläggs polismyndig­ het skyldighet att verka för att vårdbehövande får erforderlig vård. Vidtas inte åtgärd av förmyndare, god man, make eller annan för att bereda er­ forderlig vård åt sinnessjuk, skall bl. a. polismyndigheten i den ort där den sjuke vistas föranstalta därom (6 §). Polismyndigheten äger göra an­ sökan om intagning av den sjuke för vård på sinnessjukhus (8 §). Fram­ går av någons uppträdande uppenbarligen att han är farlig för sig eller

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

41

annan och kan det antas att han är sinnessjuk, må polismyndigheten för­

anstalta om att han tas in för observation på sinnessjukhus (28 § 1 mom.).

Finner polismyndighet sådana skäl föreligga beträffande den som på egen

ansökan är intagen för observation, äger polismyndigheten anmäla detta

hos sjukvårdsläkaren (28 § 2 inom.).

Som förut nämnts bär polisen skyldighet att fortlöpande uppehålla sam­

arbete med socialvårdens organ. Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97) har polisen möjlighet att själv ingripa i vissa fall. Innebär under-

årigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet

och föreligger sannolika skäl för ingripande av barnavårdsnämnd enligt

lagen, äger polismyndighet på lämpligt sätt ta den underårige i förvar i

avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Det ankommer därefter på barna­

vårdsnämnden att besluta om den underårige skall omhändertas eller fri­

ges. Föreligger beträffande den som är under 18 år sannolika skäl för in­

gripande enligt lagen och kan hans namn, ålder eller bostad inte utrönas,

må han tills utredning vunnits därom tas i förvar av polismyndighet, även

om hans uppträdande eller levnadssätt inte utgör fara för allmän ordning

och säkerhet (33 §). I vissa fall åligger det därjämte polismyndighet att

på lämpligt sätt förvara underårig, som omhändertagits för samhällsvård

och som är farlig för allmän ordning eller säkerhet (37 §).

Till denna grupp av uppgifter synes även böra hänföras polisens skyl­

dighet enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 662) att lämna

hälsovårdsnämnd biträde (80 §) och enligt livsmedelsstadgan den 21 de­

cember 1951 (nr 82b) att biträda hälsovårdsnämnd vid livsmedelskontrol­

len och att, då anledning förekommer till anmärkning, skyndsamt göra

anmälan därom till vederbörande hälsovårdsnämnd (89 §).

I de talrika fall då det åligger polismyndighet att verkställa f örpass-

n i n g följer denna skyldighet antingen av polisens primära uppgifter —

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller bekämpande av brott

-— eller också av särskilt stadgande i lag eller författning.

Som exempel på fall där förpassning anses ankomma på polismyndig­

het utan att härför kan åberopas uttryckligt författningsstöd må nämnas

förpassning av en för brott misstänkt person från polismyndigheten i ort,

där han gripits, till polismyndighet i annan ort där förhör med honom

skall äga rum. Ett annat närliggande exempel är den i stadig praxis an­

tagna skyldigheten för polismyndighet att meddela handräckning för hämt­

ning av person som skall inställas inför domstol.

Särskilda stadganden av innebörd att polismyndighet på begäran skall

utföra förpassning finns i olika författningar hl. a. på fångvårdens, social­

vårdens och hälsovårdens områden.

Beträffande förpassning av den som dömts till straffarbete eller fängelse,

till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering finns bestäm­

melser i lagen den 21 december 19b5 (nr 872) om verkställighet av frihets-

2*-— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

42

straff m. m. Enligt 13 § skall den dömde, om han vistas på fri fot, för verk­ ställighet av straff av polismyndigheten i den ort där han vistas förpassas till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas. Enligt prop. 1964: 76 med förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt, vilken lag avses skola den 1 januari 1965 ersätta den nuvarande straffverkställighetslagen, skall motsvarande föreskrifter om förpassning gälla beträffande den, som skall undergå fängelse, ungdoms­ fängelse eller internering och som vistas på fri fot.

Enligt 94 § barnavårdslagen får vederbörande myndighet begära hand­ räckning av polismyndighet för att efterforska underårig, som är föremål för utredning i vissa fall, för att verkställa beslut om omhändertagande, för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen. Polismyndighet skall även på begäran av styrelse eller rektor för ungdoms­ vårdsskola lämna handräckning för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av elev.

Enligt 56 § lagen om ngkterhetsvård åligger det polismyndighet att på begäran lämna handräckning dels för återhämtande till allmän vårdan­ stalt av den som avvikit därifrån och av permitterad, som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten, dels även för verkställighet av beslut om intagens överflyttning från en allmän anstalt till en annan.

Sinnessjuklagen innehåller ett särskilt kapitel, 7 kap., om handräckning.

Om sinnessjuk, för vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig intagning, är bl. a. vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning som finnes vara av nöden (51 §). Sådan handräckning skall även lämnas, då någon är skyldig att låta sig intagas på sinnessjukhus för undersökning. Polismyndighet skall vidare på begäran lämna handräckning då sinnes­ sjuk avviker från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvår­ den eller, om vederbörande är försöksutskriven, underlåter att hörsamma anmaning att åter inställa sig vid ifrågavarande sjukhus eller avdelning (52 §).

De hittills givna exemplen har tagit sikte endast på förpassningar till anstalt eller sjukhus. Såväl i den här berörda lagstiftningen som i annan lagstiftning finns emellertid bestämmelser även om andra slag av förpass­ ningar som ankommer på polismyndighet. Härvid märks till en början för­ passningar av personer som skall inställas inför myndighet eller befatt­ ningshavare för förhör eller undersökning. Som exempel kan nämnas för­ passningar med stöd av 21 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkor­ lig dom (38 kap. 12 § brottsbalken), 4 § lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning i brottmål, 17 § barnavårdslagen, 13 och 27 §§ nykterhetsvårdslagen, 51 § jämförd med 43 § sinnessjuklagen, 21 och 22 §§ jämförda med 14 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

43

mot utbredning av könssjukdomar samt 5 § tuberkulosförordningen den 31

mars 1939 (nr 113). I prop. 1964: 90 föreslås, att den nuvarande lagen om

personundersökning i brottmål skall den 1 januari 1965 ersättas med en ny

lag i ämnet, vilken skall innehålla motsvarande bestämmelse om förpass­

ning som den nuvarande.

Stundom förekommer det att polisen får förpassa en person från en ort

till en annan endast för att släppa honom fri på bestämmelseorten. Sålunda

kan t. ex. enligt 62 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193) utlänning,

som enligt meddelad föreskrift äger uppehålla sig endast på viss ort eller

inom visst område men som anträffas på annan plats, genom polismyn­

dighetens försorg föras till plats där han äger vistas.

Förpassning kan ibland användas för att inställa någon på ort där han

skall fullgöra arbetsskyldighet eller undergå utbildning. I detta samman­

hang kan erinras om bestämmelserna i 40 § 2. värnpliktslagen den 30 decem­

ber 19bl (nr 967). Värnpliktig, som utan att ha anmält laga förfall uteblir

från tjänstgöring, vartill han blivit i laga ordning kallad, kan i regel på egen

bekostnad hämtas för att fullgöra tjänstgöringen. Efterspaning och hämt­

ning av den värnpliktige åligger i dylikt fall polismyndighet enligt bestäm­

melserna i kungörelsen den 9 oktober 19b2 (nr 8b0) angående hämtning av

värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring

m. m.

Bestämmelser om skyldighet för polismyndighet att ombesörja d e 1 giv-

ir i n g a r finns i en rad författningar. Bland de viktigare må nämnas föl­

jande. Enligt lagen den b januari 1956 (nr 2) om socialhjälp skall polismyn­

dighet på begäran av socialnämnd biträda med delgivning av länsstyrelses

beslut eller utslag enligt lagen (57 §). I ngkterhetsvårdslagen sägs att, om

postdelgivning inte används för delgivning av kallelser och andra medde­

landen enligt lagen, biträde med delgivningen må påkallas hos polismyn­

digheten (66 §). Motsvarande gäller jämlikt 95 § barnavårdslagen kallelser,

beslut eller andra meddelanden enligt denna lag.

Polismyndighets skyldighet att lämna annan handräckning

omfattar uppgifter av skilda slag, antingen uttryckligen ålagda genom sär­

skilda bestämmelser eller härrörande från polisens allmänna skyldighet att

lämna andra myndigheter biträde. Som exempel må anföras handräckning

enligt barnavårdslagen för att vinna tillträde till sådan underårigs hem

mot vilken ingripande enligt lagen är i fråga (18 §) samt för att bereda

vederbörande tillsynsmyndighet tillträde till barnavårdsanstalt (63 §).

Enligt bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagcn skall utredning

ske innan socialhjälp in. m. beviljas eller ingripande mot underåriga göres.

Vid utredning som här avses skall uppgifter inhämtas från myndigheter

och andra som kan lämna upplysning i ärendet (bl. a. 16 § socialhjälps­

lagen). Polismyndighetens medverkan blir här i de flesta fall erforderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

44

Polismyndighetens yttrande skall inhämtas bl. a. jämlikt rusdrgcksförsäljningsförordningen den 26 maj 195b (nr 521) i ärende om tillstånd till utskänkning av rusdrycker (28 och 29 §§) samt jämlikt ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961 (nr 159) över ansökan om tillstånd till ut­ skänkning av maltdrycker året runt eller årligen under viss tidsperiod (15 §).

Polismyndighet skall enligt allmänna ordningsstadgan den Ib december 1956 (nr 617) meddela tillstånd för att allmän plats inom stads- planelagt område skall få begagnas för upplag eller avstjälpning eller i vissa fall tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar och dylikt eller nyttjas på sätt som ej överensstämmer med det ändamål, för vilket platsen upplåtits eller anvisats eller som eljest är allmänt vedertaget (2 §). På all­ män plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av polis­ myndigheten. Sådant tillstånd fordras även eljest för vissa offentliga till­ ställningar (12 §). Beträffande annan offentlig tillställning än sådan för vilken krävs tillstånd skall anmälan göras till polismyndigheten, som dock äger befria sammanslutning eller annan anordnare från anmälningsskyl­ dighet beträffande tillställningar av visst slag (13 §). Polismyndigheten må ålägga anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning vid tillställningen (17 §). Vid vissa offentliga tillställningar må rusdrycker ej utan polismyndighets medgivande förtäras annat än i samband med till­ låten utskänkning av rusdrycker (16 §). I vissa fall får polismyndig­ heten förbjuda förnyande av offentlig tillställning (20 §).

Inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, må sprängning, fyrverkeri eller skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av polis- kammaren, där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten. Motsvarande gäller skjutning utomhus med luftvapen, om skytten ej fyllt 16 år (6 §). Samma myndighet skall godkänna civil skjutbana innan den tages i bruk. Poliskammare respektive polischef äger för särskilda fall meddela de ord­ ningsföreskrifter som finnes erforderliga med avseende å handel och där­ med jämförlig hantering utomhus på allmän plats eller angränsande om­ råde samt annan verksamhet eller annat förehavande, som äger rum på allmän plats och ej är att hänföra till offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Dylika föreskrifter må avse jämväl användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten har tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller liknande (8 §).

För allmän sammankomst bl. a. på gata eller torg eller i park krävs en­ ligt lagen den lb december 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster tillstånd av polismyndighet (3 §). Anmälan om allmän sammankomst skall göras till polismyndighet, då sammankomsten skall hållas utomhus på an­ nan plats än sådan som anges i 3 § (4 §).

För förvärv eller annat än tillfälligt lån av skjutvapen krävs enligt vapen­ förordningen den 10 juni 19b9 (nr 340) tillstånd av polismyndighet (5 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

45

Tillstånd av polismyndigheten fordras även för ändring av skjutvapen

(It §) och förvärv av ammunition (21 §). Lokal för förvaring av samman­

slutning tillhöriga vapen skall godkännas av polismyndighet (12 §). Till­

stånd till innehav av vapen och ammunition kan återkallas av polismyn­

dighet (14 och 27 §§).

Rusdrycker får utskänkas endast under vissa i rusdrycksförsäljningsför-

ordningen angivna tider. Föreligger stadigvarande behov av utskänkning

efter den bestämda tiden lämnas medgivande därtill av länsstyrelsen. Yppas

för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest bestämda tiden

må polismyndigheten medge det (47 § 3 och 4 mom.). Vid danstillställning,

till vilken allmänheten har tillträde, får rusdrycker ej utskänkas. Även från

detta förbud äger polismyndigheten medge undantag för särskilda fall

(51 §).

Jämlikt ölförsäljningsförordningen ankommer det på polismyndigheten

att lämna tillstånd till utminutering (8 §) och till tillfällig utskänkning

(12 §) av Öl.

Tillstånd att på annan affärstid än den vanliga försälja varm korv och

vissa andra varor utomhus meddelas på landet av polismyndigheten jäm­

likt 11 § butikstångningslcigen den 21 juli 1948 (nr 608).

Ansökan om tillstånd för bolag, ekonomisk förening och enskild person,

som är svensk medborgare, att driva handel med skrot, lump och begagnat

gods görs jämlikt 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angå­

ende handel med skrot, lump och begagnat gods hos polismyndigheten i

den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas.

Enligt lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) må lotteri under

vissa förutsättningar anordnas efter anmälan hos eller tillstånd av polis­

myndighet (2 och 3 §§).

Tillstånd av polismyndighet krävs vidare enligt förordningen den 3 juni

1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevis­

ning för att bl. a. sköta annan projektionsapparat än skolapparat samt

enligt 39 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor för

att inneha större förbrukningsförråd av sprängämnen. Oregistrerat motor­

fordon får under vissa förutsättningar tas i bruk, om interimslicens utfär­

dats och fordonet är försett med interimsskylt. Interimslicens utfärdas och

interimsskylt tillhandahålls av polismyndighet. Föreskrifter härom ges i

12 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Vid ansökan om körkort skall fogas bl. a. av polismyndigheten i sökandens

mantalsskrivningsort utfärdat intyg, huruvida sökanden med hänsyn

till sina personliga förhållanden får anses lämplig såsom förare av kör-

kortspliktigt fordon (32 § vägtrafikförordningen). Vid ansökan om trafik­

kort skall enligt 27 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angå­

ende yrkesmässig automobiltrafik fogas motsvarande intyg beträffande sö­

kandens lämplighet som förare av automobil i yrkesmässig trafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

46

Utan stöd av författning anses polismyndigheten vara skyldig att utfärda intyg rörande någons vandel, ordentlighet och pålitlighet, redbarhet, lämp­ lighet, trovärdighet m. m. (strafflöshetsintyg och lämplighetsintyg).

Som exempel på polismyndighets skyldighet att verkställa avsyning- ar och besiktningar kan anföras 2 § hotell- och pensionatstadgan den S juni 1917, där det sägs att då ansökan görs om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse, undersökning skall ske på platsen genom po­ lismyndigheten med biträde, om det erfordras, av sakkunnig person eller myndighet för att utröna lägenhetens beskaffenhet. Enligt 58 § förord­ ningen om explosiva varor skall avsyning av annan anläggning än fabrik verkställas av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen, såvida inte länsstyrelsen på grund av särskilda skäl förordnar att avsyning skall verkställas i annan ordning.

Uppgifter av samma art, som enligt vad nu redovisats vanligen åligger polismyndighet, skall som förut nämnts enligt ett flertal författningar full­ göras av poliskammare eller polischef eller av särskilt angiven befattnings­ havare inom polis- och åklagarväsendet. Som framgår av det föregående har poliskammare eller polischef vissa uppgifter enligt allmänna ordningsstadgan (6, 8, 19 och 31 §§) och lagen om allmänna sammankomster (10 §). Poliskammare eller polischef skall jämlikt 9 § förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biograf föreställningar in. m. lämna godkännande för förevisning viss tid av vissa filmer. Polischef ålig­ ger jämlikt 6 § förordningen den 23 april 1948 (nr 195) om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten att göra upp förslag rörande belöning samt insända förslaget till länsstyrelsen. Jämlikt 29 § polisreglementet har polischef att meddela ordningsvaktsförordnanden, och jämlikt 10 § straffverkslällighetslagen att mottaga nöjdförklaring av den som inte är häktad samt att därefter, jämlikt 11 och 13 §§, underrätta domstol om förklaringen och låta förpassa den dömde till fångvårdsanstalt. Uppgifter till rättsstatistiken skall enligt 1 § kungörelsen den 22 oktober 1948 (nr 710) angående rättsstatistiken lämnas av bl. a. polischef, som vi­ dare enligt 9 § brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91) skall underrättas om brand eller överhängande fara därför. Förordnande om rättsmedicinsk undersökning meddelas i Stockholm av poliskammaren jämlikt stadgan den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk under­ sökning av död människas kropp.

Jämlikt kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offent­ lig föreställning in. m. eller att därvid medverka skall av sådan person ställd borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun mot­ tas av poliskammare eller polismästare i stad där sådan finns, av magistrat i annan magistratsstad samt av länsstyrelsen i landet i övrigt (1 §). Sam­ ma myndigheter meddelar tillstånd för utlänning att här i riket ge offent­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

47

lig tillställning m. m. eller medverka i dylik tillställning. Myndigheten äger

också återkalla givet tillstånd (3 §). Vidare skall poliskammare eller po­

lismästare i stad där sådan finns, magistrat eller kommunalborgmästare

i annan stad samt polischefen på landet mottaga anmälan från den, som

fått tillstånd enligt kungörelsen, rörande varje tillställning som han ger

eller medverkar i (4 §).

Polismyndighetsbegreppet

Begreppet polismyndighet används för att beteckna dels organ med led­

ningsfunktioner inom polisorganisationen, vilka har ansvaret främst för

upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, dels organ med upp­

gifter inom andra grenar av allmän förvaltning.

I fråga om polisorganisationen utövas högsta ledningen av Kungl. Maj :t.

Polisärendena hör till inrikesdepartementets handläggning, och vissa led­

ningsfunktioner ankommer på chefen för detta departement. Högsta po­

lismyndighet inom länet är länsstyrelsen respektive överståthållarämbe-

tet, som jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)

respektive 6 § instruktionen den 5 december 1947 (nr 926) för överståt-

hållarämbetet har ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt

övervakar att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålls. Enligt

polisreglementet har landsfogden såsom länspolischef under länsstyrelsen

ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet, dock ej beträf­

fande vissa städer som är undantagna från området för landsfogdes po­

lisverksamhet. Inom polisdistrikt har polischefen motsvarande funktioner

(1 §)•

Begreppet polismyndighet såsom beteckning på organ med uppgifter

inom en rad olika förvaltningsgrenar var länge oklart. År 1942 avgavs av

en särskilt tillkallad utredningsman betänkande rörande innebörden av

begreppet polismyndighet i olika författningar m. in. (SOU 1942:40). Be­

tänkandet ligger till grund för lagen den 15 juni 1944 (nr 415) om vad i

allmänhet skall med polismyndighet avses. Om i lag eller författning upp­

gift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild fö­

reskrift meddelats om vad som avses med polismyndighet, skall uppgif­

ten tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket

polischefen i orten (1 §).

I flertalet författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, sägs

inte vad som avses med polismyndighet. Alltjämt finns dock författningar

som innehåller särskild föreskrift om vad som i författningen åsyftas med

polismyndighet.

Jämlikt 7 kap. 9 § rättegångsbalken förstås med polismyndighet i denna

balk — förutom åklagare som har befattning med polisväsendet — i stad

där polismästare finnes denne och befattningshavare i befälsställning vid

polisväsendet, vilken enligt den för honom gällande instruktionen äger

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

48

handla i polismästarens ställe, samt i annan stad, där åklagaren inte har befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har in­ seende över polisväsendet.

I allmänna ordningsstadgan avses med polismyndighet i stad med po­ liskammare denna, i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar av riket polischefen i orten. I stad där magistrat eller kommunalborgmästare enligt huvudregeln skall vara polismyndighet äger stadsfullmäktige besluta, att polischefen i orten i stället skall vara polis­ myndighet (32 §). Motsvarande föreskrifter ges i 14 § lagen om allmänna sammankomster.

Samma bestämmelser om vad som avses med polismyndighet som i all­ männa ordningsstadgan — dock utan möjlighet för stadsfullmäktige att besluta avvikelse från huvudregeln — förekommer i förordningen angå­ ende yrkesmässig automobiltrafik m. m. och lotteriförordningen.

I utlänningslagen samt utlänningskungörelsen den 4 juni 195b (nr 4-57) förstås med polismyndighet i stad, där kriminalpolisintendent finns, denne, i annan stad och på landet polischefen samt landsfogden inom området för hans polisverksamhet. Såväl i stad som på landet avses med polismyndig­ het därjämte den som länsstyrelsen förordnat att fullgöra vad som en­ ligt lagen åligger polismyndighet samt den polismyndigheten förordnat att granska pass och mottaga anmälningar, såvitt avser fullgörandet av det lämnade uppdraget.

I 5 § sinnessjuklagen sägs att med polismyndighet avses i lagen i stad med polismästare denne och annan befattningshavare vid polisväsendet i befälsställning, som enligt sin instruktion eller på grund av polismästa­ rens uppdrag äger handla i dennes ställe, i annan stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet samt på landet polis­ chefen i orten.

I ett förut denna dag på hemställan av chefen för justitiedepartementet till lagrådet remitterade förslag till lagstiftning i anledning av avvecklingen av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen föreslås, att sär­ regleringen av polismyndighetsbegreppet skall upphävas i allmänna ord­ ningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster. Vidare kommer, en­ ligt vad jag inhämtat, att i senare sammanhang föreslås ändringar i de be­ stämmelser som nu gäller beträffande polismyndighets befattning med ären­ den enligt bl. a. hotell- och pensionatstadgan, vägtrafikförordningen, för­ ordningen om yrkesmässig automobiltrafik och lotteriförordningen.

Delegationsmöjligheter

Polis myndighet slag en öppnar vissa möjligheter till delegation från polis­ chef till lägre befattningshavare inom polisväsendet. Sålunda sägs i 2 § att

Kungl. Maj :t äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt annan polis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

49

man än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som eljest enligt 1 §

ankommer på polischef. Stadgandet har närmast tillkommit för att möj­

liggöra delegation av vissa ofta återkommande ärenden i köpingar och

andra orter på landsbygden, där polischef inte är stationerad men där det

finns kvalificerat polisbefäl. Ingenting nämns i lagen rörande arten av de

ärenden vilkas handläggning får delegeras. Enligt förarbetena (prop.

1944: 17 s. 51) är närmare bestämning av delegationsrätten ej erforderlig

med hänsyn till att delegationsprövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand.

Delegation jämlikt 2 § polismyndighetslagen är möjlig endast då polis­

chef är polismyndighet enligt lagen, däremot inte då poliskammare skall

anses som polismyndighet. Dock må nämnas att annan tjänsteman vid po­

liskammare än polismästaren kan åläggas att självständigt handlägga vässa

polismyndighetsärenden enligt föreskrifter därom i vässa instruktioner,

t. ex. instruktionen för polischefen och poliskammaren i Stockholm.

Beslut om delegation enligt polismyndighetslagen synes inte ha med­

delats.

Delegationsmöjligheten enligt polismyndighetslagen omfattar inte upp­

gifter som på grund av särskilda bestämmelser ankommer på polischef. Så­

lunda kan delegation med stöd av lagen inte medges vare sig beträffande

uppgifter som i författningen direkt åläggs polischef eller beträffande upp­

gifter som enligt författningen visserligen ankommer på polismyndighet

men där i författningen särskilt anges att med polismyndighet i författ­

ningen avses bl. a. polischef. Nyss nämnda uppgifter kan emellertid i

vässa fall delegeras jämlikt 2 § sista stycket polisreglementet. Där heter

det att uppgift, som enligt reglementet eller andra av Kungl. Maj :t med­

delade bestämmelser ankommer på polischef, i stället må fullgöras av an­

nan högre befattningshavare inom polisväsendet, i den mån föreskrift där­

om givits av Kungl. Maj :t i instruktion för polischefen. Denna delegations-

möjlighet är begränsad till uppgifter ålagda polischefen i författningar

som meddelats av Kungl. Maj :t, varemot delegation är utesluten då fråga

är om författningar tillkomna med riksdagens medverkan.

I några fall är delegation dessutom möjlig jämlikt bestämmelse i veder-

iörande författning. Ett exempel härpå utgör 82 § vägtrafikkungörelsen,

där det sägs alt vässa på polismyndighet ankommande uppgifter enligt väg­

trafikförordningen må i stad med poliskammare uppdragas åt polisman

i befälsställning, om det finnes erforderligt med hänsyn till arbetsförhål­

landena. Beslut om sådan delegation meddelas av polismyndigheten, dvs.

poliskammaren. Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmel­

sen i utlänningslagen, som ger polismyndigheten befogenhet att förordna

annan att granska pass och mottaga anmälningar. Enligt 5 § sinnessjuk-

lagen kan i stad med polismästare polismyndighet i lagen ålagda uppgif­

ter fullgöras av den, soin enligt den för honom gällande instruktionen el­

ler på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe. Polis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

50

chefs befogenhet jämlikt 19 § allmänna ordningsstadgan att i vissa fall in­ ställa eller upplösa offentlig tillställning får av polischefen anförtros po­ lisman i befälsställning som beordrats närvara vid tillställningen. Motsva­ rande gäller enligt 10 § lagen om allmänna sammankomster polischefs be­ fogenhet att i vissa fall inställa eller upplösa allmän sammankomst.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning uppgifter som åligger polis­ chef enligt särskilda författningar kan handläggas av underordnad polis­ man utan uttryckligt stadgande därom, anfördes i det betänkande som låg till grund för polismyndighetslagen (SOU 1942:40 s. 125).

Det är uppenbarligen ej meningen, att polischefen själv skall utföra alla de åtgärder, som enligt förevarande bestämmelser skola ankomma på ho­ nom, utan äger han självfallet härför allt efter sakens beskaffenhet anlita underordnad polispersonal. Ansvaret för ärendets behöriga handläggning skall emellertid principiellt åligga polischefen. Sålunda förutsättes, att den underlydande polispersonalen, liksom hittills, ombesörjer rena verkstäl- lighetsbestyr, såsom exempelvis utförande av handräckningar åt olika myn­ digheter, varom stadgas i åtskilliga författningar, verkställande av under­ sökning rörande affärsrörelse, som sägs i en del författningar------- — etc.

I anslutning till föreskrift i vissa författningar om skyldighet för myn­ dighet eller enskild att till polismyndighet göra anmälan om vissa faktiska förhållanden eller inlämna vissa påträffade föremål anfördes.

Med anledning härav må här anmärkas, att huvudregeln — -— — givet­ vis inte får tolkas så snävt, att vederbörande i dylika fall ovillkorligen måste vända sig till poliskammaren eller polischefen, utan får föreskriften ifråga anses ha fullgjorts, om anmälan göres respektive föremålet inläm­ nas till närmaste polisman, som i sin tur har att vidarebefordra ärendet till vederbörande polisbefäl.

Föredragande departementschefen (prop. 1944: 17) anslöt sig till dessa uttalanden samt tilläde, att det inte syntes kunna komma i fråga vare sig att meddela någon allmängiltig regel i ämnet eller att beträffande varje särskild författning ta ställning till frågan. Det syntes i varje enskilt fall bli en omdömesfråga, i vad mån viss uppgift eller befogenhet tillkommer den underordnade personalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

1962 års principbeslut

Vid remissbehandlingen av 1957 års polisutrednings förslag till ny po- lisdistriktsindelning uttalades farhågor för att förslaget kunde leda till att befolkningen på landsbygden förlorade sina möjligheter till personlig kon­ takt med polismännen för råd och upplysningar i skilda angelägenheter samt med polischefen i ärenden av administrativ natur. Med anledning härav påpekade jag vid behandlingen av frågan om polisväsendets förstat­ ligande m. m., att polisutredningen i syfte hl. a. att undanröja olägenhe­ ter av detta slag föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffades och po­

51

lismyndighetslagen ändrades så att befogenhet att handlägga polismyn-

dighetsärenden kunde delegeras på polischefen underställd polispersonal.

Jag erinrade om att sådana möjligheter redan nu finns i viss utsträckning

och menade, att det inte torde möta betänkligheter att vidga möjligheterna.

Genom en sådan åtgärd, som underlättade skapandet av rationella arbets­

former inom de lokala poliskårerna, minskades allmänhetens behov av per­

sonlig kontakt med polischefen. Tillika anförde jag, att avstånden numera

inte har så stor betydelse för allmänhetens möjligheter att få sina anspråk

på service tillgodosedda tack vare vårt väl utbyggda automatiserade tele­

fonnät samt motorismens kraftiga tillväxt. Statsutskottet, som vid frågans

behandling i riksdagen lämnade nyss återgivna uttalanden utan erinran,

underströk bl. a. att en lämplig stationering av arbetsgrupper ute i polis­

distrikten borde bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet

mellan allmänheten och polisen. Riksdagen godtog utskottets utlåtande.

I direktiven för polisberedningen erinras bl. a. om att polismyndighets­

lagen bör ändras så, att delegation av polismyndighetsuppgifter kan ske

i större omfattning än nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Polis bere dningen

Polisens uppgifter

Inledningsvis framhåller polisberedningen att anledning saknas att i

samband med att staten från kommunerna övertar ansvaret för den all­

männa ordningen och säkerheten i riket i något hänseende ålägga polisen

andra huvuduppgifter än de nuvarande. Innebörden i huvuduppgiften att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet finner beredningen visserligen

obestämd. Såsom uttalades vid tillkomsten av polislagen synes vad som

innefattas under begreppet polisverksamhet emellex-tid inte kunna anges

i korthet. Beredningen anser inte heller erforderligt eller ens önskvärt att

binda polisens verksamhet vid noggrant avgränsade uppgifter. Svårigheter

sägs hittills inte i större utsträckning ha uppstått att konkret ange vad

som innefattas i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

I olika sammanhang har även gjorts en del vägledande uttalanden i äm­

net. Polisens huvuduppgift synes därför även framdeles böra anges i all­

männa ordalag. Härvid anses allmänna polisinstruktionens stadgande i

huvudsak böra följas.

Polisens huvuduppgift föreslås alltså skola vara att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet. Vid fullgörandet av denna uppgift skall det åligga

polisen huvudsakligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen

och säkerheten eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt

vidta erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt,

att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta så­

dant organ om förhållanden som kan föranleda ingripande av organet samt

att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.

52

Kungl. Ma j.ts proposition nr 101 år 196i

Vidkommande polisens uppgift att fullgöra den verksamhet som på grund av särskilda stadganden ankommer på polisen anför beredningen, att full­ görandet av denna verksamhet tar i anspråk en betydande del av polisens tid. Detta gäller såväl för de befattningshavare, som har att fatta erforder­ liga beslut, som för den personal som skall verkställa besluten. Verksam­ heten kan därför inverka menligt på polisens möjligheter att fullgöra hu­ vuduppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Beredningen finner det inte kunna komma i fråga att befria polisen från alla uppgifter av förevarande art, men anser det angeläget att uppgifterna i möjligaste mån begränsas. I detta hänseende upplyser beredningen att polisväsendets organisationsnämnd i promemoria den 12 september 1960 lagt fram förslag till åtgärder i syfte att avlasta polisen vissa uppgifter, som inte äger samband med egentlig polisverksamhet, och att vissa åtgär­ der redan vidtagits för att avlasta polisen dylika uppgifter. Sålunda har bl. a. genom ändring i folkbokföringsförordningen polismans skyldighet att närvara vid mantalsskrivningsförrättning slopats.

Andra uppgifter som på grund av särskilda stadganden ankommer på polisen äger enligt beredningen visserligen samband med polisens huvud­ uppgift men bedöms det oaktat kunna i viss utsträckning avlastas poli­ sen. Främst åsyftas här förpassningsuppgifterna, som f. n. på sina håll medfört personalproblem för polisen. Som allmän princip för ianspråkta- gande av polispersonal för förpassningar anser beredningen böra gälla, att polishandräckning begärs endast då sannolika skäl föreligger att polisens maktbefogenheter behöver utnyttjas för att genomföra erforderlig åtgärd.

Beredningen förordar, att den önskvärda inskränkningen av polisens uppgifter på grund av särskilda stadganden inte genomförs i ett samman­ hang. På längre sikt synes tillfredsställande förhållanden kunna ernås ge­ nom att nuvarande uppgifter avlastas polisen eller begränsas efter hand som förutsättningar därför finnes föreligga samt genom att nya sådana uppgifter inte läggs på polisen i andra fall än då polisens maktbefogen­ heter behöver utnyttjas eller annat organ för uppgiften inte står till för­ fogande eller inte lämpligen kan inrättas. Det torde enligt beredningen böra ankomma på rikspolisstyrelsen att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor.

De uppgifter, som på grund av hävd åligger polisen, anser beredningen kunna hänföras till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, vari som förut sagts innefattas skyldighet att lämna allmänheten skydd, upp­ lysning och annan hjälp. Hjälp- och efterlysningsverksamhet torde numera också allmänt betraktas som tillhörande polisens primäruppgift. Det synes beredningen därför inte påkallat att hänföra ifrågavarande uppgifter till en från huvuduppgiften fristående grupp av uppgifter, övriga uppgifter som av hävd åligger polisen utgörs väsentligen av biträdesverksamhet åt kommu­ nala myndigheter. Genomgående torde uppgifterna varken kräva polisiär

53

handräckning eller eljest vara tillräckligt kvalificerade för att böra handhas

av polismän. Vid förstatligandet av polisväsendet skall enligt beiedningens

mening dylika uppgifter inte längre åligga polisen vare sig i förhållande till

statliga eller kommunala myndigheter.

Regleringen av polisens allmänna uppgifter sägs liksom hittills böra ske

i administrativ ordning.

Polismyndighetsbegreppet

Polisberedningen finner det angeläget att begreppet polismyndighet ges

en såvitt möjligt enhetlig innebörd i de lagar och författningar, i vilka upp­

gifter läggs på polismyndigheten.

Till en början erinrar beredningen om att institutionen poliskammare

inte längre skall bestå efter polisväsendets förstatligande. Eftersom polis­

chefen f. n. är ensam ledamot av poliskammaren i samtliga städer med

poliskammare och i princip ensam beslutande i kammaren, innebär om-

bildningen av poliskammaren till en polisledningsorganisation ingen sak­

lig ändring i förhållande till nuläget. Vidare erinrar beredningen om att

magistraterna föreslagits skola upphöra och deras uppgifter utskiftas på

olika statliga och kommunala myndigheter och organ samt att som en

följd härav även kommunalborgmästarinstitutionen avvecklas. De organ

som i allmänhet kommer i fråga för att överta magistrats och kommunal­

borgmästares polismyndighetsuppgifter är länsstyrelsen och polischefen

i orten.

Då uttrycket polismyndighet används i lag eller författning avses f. n. i

allmänhet endast lokal myndighet, vare sig fråga är om polisledningsupp­

gifter eller andra åligganden, framhåller beredningen. Med polismyndighet

bör enligt beredningen även framdeles förstås lokal myndighet, om annat

inte framgår av omständigheterna. I regel torde behov inte föreligga att i

begreppet innefatta regional myndighet. I den mån annan än polisiär myn­

dighet alltjämt skall vara polismyndighet, bedöms endast lokal myndighet

kunna komma ifråga.

Begreppet polismyndighet i lag eller författning föreslås alltså skola för­

behållas lokal polischef eller lokal myndighet som enligt särskilt stadgande

skall vara polismyndighet. Skall uppgift åligga regional myndighet, t. ex.

länsstyrelse, skall detta anges uttryckligen i vederbörande författning, om

det inte klart framgår av förhållandena att sådan myndighet avses. Det

förhållandet att uppgifter enligt särskilda stadganden i vissa fall ålagts

polismyndighet och i andra fall polischef eller poliskammare toide eftex

vad beredningen funnit i regel inte grunda sig på överväganden rörande

ärendenas handläggning hos myndigheten respektive polischefen. I den mån

magistrats och kommunalborgmästares polismyndighetsuppgifter upphör,

synes polismyndighetsbegreppet i ett flertal författningar, där begieppet

är specialreglerat, kunna bestämmas enligt polismyndighetslagen. Skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

54

saknas därefter att behålla särbestämmelser i dylika författningar, t. ex. allmänna ordningsstadgan, om polisiära organs uppgifter. Sedan polis- kammarinstitutionen upphört vid förstatligandereformen, undanröjs grun­ den för åtskillnad mellan polischefs och poliskammares uppgifter. Eftersom flertalet lagar och författningar, som reglerar polisens uppgifter på skilda förvaltningsområden, innehåller bestämningen polismyndighet för det poli­ siära organ som skall handha uppgifterna, föreslår beredningen att denna bestämning kommer till användning beträffande alla uppgifter, som enligt särskilda stadganden åläggs lokalt polisiärt organ. Med hänsyn härtill för­ ordas att särskild författning alltjämt skall finnas om vad som förstås med polismyndighet, när begreppet inte definieras i vederbörande författning. Nuvarande bestämmelser, som står i strid mot den förordade principen, anses böra ändras efter hand i samband med andra ändringar i vederbörande författning. I vissa fall, såsom i fråga om allmänna ordningsstadgan, kan sådan ändring inte ske utan att begreppet polismyndighet i författningen bestäms enligt polismyndighetslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Behovet att fördela polischefs uppgifter

Beredningen anför, att polischefen — förutom att han är chef för den lokala polisorganisationen och utövar ledningen av verksamheten för upp­ rätthållandet av allmän ordning och säkerhet — har sig ålagda ett stort antal uppgifter på skilda förvaltningsområden och av varierande art. Svå­ righeter torde enligt beredningens bedömning komma att uppstå för polis­ chefen att på ett tillfredsställande sätt hinna ombesörja polischefsuppgif- terna i de nya, betydligt större polisdistrikten, där dessa uppgifter på alla områden blir mer omfattande än nu. Mot denna bakgrund framstår det för beredningen som uppenbart att handhavandet av polischefs åligganden inte längre är en enmansuppgift.

Från organisatoriska synpunkter anser beredningen att fördelning av po­ lischefs uppgifter på flera befattningshavare i allmänhet erbjuder fördelar. Inhämtande av yttranden från arbetsgruppernas personal, vilket ofta skulle bli erforderligt inom de nya merendels vidsträckta polisdistrikten, bort­ faller om ärendet kan avgöras inom arbetsgruppen. Dubbel diarieföring inom distriktet undgås då också. För den som eljest skulle ha yttrat sig i ärendet torde det i allmänhet innebära tidsvinst att själv fatta beslut på grundval av den genom hans försorg verkställda utredningen i stället för att redovisa utredningar och egna synpunkter i skriftligt yttrande till po­ lischefen. Härigenom blir den totala arbetsinsatsen vid ärendets handlägg­ ning mindre och handläggningstiderna kortare. Även när decentraliserad beslutanderätt inte blir aktuell torde enligt beredningen fördelning av polis- chefsuppgifter på flera befattningshavare vara nödvändig för att ernå en ändamålsenlig arbetsorganisation och rationella handläggningsformer.

De rationaliseringsvinster som kan göras vid fördelning av polischefs-

55

uppgifterna på flera befattningshavare reduceras i viss mån vid decentra­

liserad handläggning inom distriktet, anmärker beredningen. Förvaltning

och redovisning av penningmedel synes sålunda få ske även inom arbets­

grupp. Behov av central registrering inom distriktet i skilda hänseenden

för med sig motsvarande uppgiftsskyldighet för arbetsgrupp beträffande

ärenden som handläggs inom arbetsgruppen. Omvänt måste arbetsgrupp i

ärenden, vilkas avgörande kräver kännedom om innehållet i de centralt

inom distriktet förda registren, inhämta uppgift därom från huvudstyrkan.

Vidare kan viss registrering visa sig nödvändig både inom arbetsgrupp och

hos polischefen. För varje ärendegrupp för sig måste avvägning ske mellan

nu nämnda olägenheter och förut angivna fördelar med decentraliserad

handläggning av polischefsåligganden.

Enligt vad beredningen funnit gör sig i allmänhet nu anförda synpunkter

gällande också i fråga om handläggningen av vissa personal- och ekonomi­

frågor rörande polisorganisationen. Sådana uppgifter anses dock mesta­

dels mindre lämpade för decentraliserad handläggning inom distriktet.

För allmänhetens bekvämlighet saknar det enligt beredningen betydelse

om ärenden, i vilka allmänheten är sökande eller eljest har direkt intresse,

handläggs av polischefen själv eller av annan polisiär befattningshavare i

polisdistriktets centralort. I de flesta fall synes det från allmänhetens syn­

punkt också vara tämligen betydelselöst, på vilken ort inom distriktet den

som har att fatta beslut i dylika ärenden är stationerad. Post, telefon och

andra förbindelsemedel ger ofta tillräckliga möjligheter för allmänheten att

komma i kontakt med den beslutande. Beredningen delar vidare den vid

polislagens tillkomst uttalade uppfattningen att närmaste polisman i all­

mänhet bör vara behörig att motta anmälningar, underrättelser eller föremål

för vidare befordran till vederbörande befattningshavare. Motsvarande an­

ser beredningen böra gälla ansökningshandlingar och andra handlingar till

polismyndigheten eller polischefen.

Emellertid är, anför beredningen, åtskilliga ärenden, som ankommer på

polischef enligt särskilda författningar, av den art att tämligen utförliga

uppgifter från den enskilde krävs för att alla på ärendet inverkande om­

ständigheter skall bli beaktade. Beredningen anser det inte vara obefogat

att anta att allmänheten i regel inte har förmåga vare sig att bedöma vad

som är av betydelse eller att i skrift framlägga sina synpunkter. Ur denna

synvinkel torde personlig uppvaktning hos polismyndigheten vara befogad

i större utsträckning än författningarnas ordalydelse ger vid handen.

I och för sig kan det enligt beredningen synas tillräckligt att den enskilde

får tillfälle till personlig kontakt med ortens polis, som äger person- och

lokalkännedom. Härigenom skulle den enskilde få lägga fram sina synpunk­

ter inför den som ofta hade ärendets reella avgörande i sin hand. Varken

preliminärt eller definitivt besked skulle emellertid kunna lämnas av den­

ne, och den enskilde skulle merendels nödgas bevaka sina intressen även vid

Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 196b

56

handläggningen hos polischefen. Beredningen räknar nämligen inte med att skriftliga utredningar och yttranden fullständigt redovisar den enskildes upplysningar. I varje fall kan den enskilde inte känna sig övertygad därom. För allmänheten är det därför utan tvivel ett beaktansvärt intresse att be­ slutanderätten inom de nya polisdistrikten fördelas territoriellt. Den härige­ nom minskade administrativa omgången och de sannolikt betydligt kortare liandläggningstiderna kan, yttrar beredningen, säkerligen också bidra till att öka polisens goodwill hos allmänheten.

Uppgiftsfördelningen m. m.

Enligt polisberedningens mening bör det framdeles inte komma i fråga att annat än i undantagsfall reglera uppgiftsfördelningen mellan polis­ chef och honom underordnade tjänstemän omedelbart i de författningar i vilka uppgifterna åläggs polischefen eller polismyndigheten. Uppgiftsför­ delningen bör formellt ske i samma ordning som f. n. är möjlig enligt polis­ myndighetslagen och polisreglementet, där det stadgas att åt annan polisman än polischef må uppdras att i polischefens ställe fullgöra på denne eljest ankommande uppgift. Den som sätts i polischefens ställe handlar inom ramen för sin befogenhet som polischef eller polismyndighet och hans beslut får överklagas i samma utsträckning och i samma ordning som om det med­ delats av polischefen själv. Delegationen innebär inte, att polischefen betas möjlighet att påverka handhavan det av uppgiften. Beträffande polisled­ ningsuppgifter finner beredningen av polischefens ställning som ansvarig för polisverksamheten inom distriktet följa att han äger ingripa och vid behov rätta oriktiga eller olämpliga beslut samt utfärda direktiv och före­ skrifter för den underordnade personalens handlande. Lika långtgående befogenheter sägs polischefen inte äga vad gäller underordnads handlägg­ ning av ärenden på grund av särskilda stadganden. I detta hänseende fun­ gerar polismyndigheten i regel som första instans i förvaltningsprocess. Har beslutanderätten i dylikt ärende delegerats till polischefen underlydande tjänsteman, äger polischefen inte i det konkreta fallet förmå tjänstemannen att fatta beslut av visst innehåll. Däremot torde det böra tillkomma polis­ chefen att i vissa fall utan hinder av delegationen själv överta ärendets handläggning och avgörande. Vidare anser beredningen att det bör åligga polischefen att öva tillsyn över sina underordnades handhavande av dem ålagda uppgifter och därvid genom generella rådgivande och upplysande an­ visningar verka för enhetlighet samt tillse att länsstyrelsens eller annan myn­ dighets anvisningar och avgöranden i besvärsmål kommer till de underord­ nades kännedom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år ISO i

Grunder för delegation av polischefs uppgifter

I och för sig finner polisberedningen det inte befogat att helt undanta någon grupp polisiära ärenden från möjligheten till decentraliserad hand­

57

läggning. Inom stora polisdistrikt finns f. n. —- och lär efter omorganisa­

tionen av polisväsendet komma att finnas i större utsträckning — polisbefäl

med lika goda kvalifikationer som polischeferna i mindre polisdistrikt eller

bättre. Det kan enligt beredningen inte vara ändamålsenligt att av for­

mella skäl omöjliggöra för sådant befäl att handha även mera betydelsefulla

ärenden, som anses kunna ombesörjas av polischefer i allmänhet. Ärenden

av större vikt bör därför kunna handläggas inte bara av polischefen utan

även av annan högt kvalificerad tjänsteman inom vederbörande poliskår.

Ansvaret för den operativa ledningen av polisverksamheten skall enligt

beredningen ytterst åligga polischefen själv. Den självständighet som i detta

hänseende kan tillerkännas polischefen underordnad polisman anser bered­

ningen vara av mindre intresse i detta sammanhang, eftersom polischefen

alltid äger direkt ingripa i verksamheten.

Beredningen framhåller, att det möter svårigheter att generellt ange de

övriga ärenden, vilkas handläggning och avgörande bör kunna överlämnas

endast till särskilt kvalificerad tjänsteman. I första hand hänför bered­

ningen hit tvångsingripanden på eget initiativ mot person samt mera omfat­

tande sådana ingripanden mot egendom. Även ärenden som eljest har stor

betydelse för den enskilde eller som kan antas väcka större uppmärk­

samhet eller vara av känslig natur bör förbehållas särskilt kvalificerad

tjänstemans avgörande. Slutligen för beredningen till denna grupp ärenden

som är av särskilt svårbedömd art, bl. a. sådana i vilka fråga är om någons

medborgerliga pålitlighet. Bland nu angivna ärenden, vilka utmärks av

att kravet på rättssäkerhet är särskilt framträdande, nämner beredningen

ingripanden med tvångsmedel jämlikt rättegångsbalken, ansökan om tvångs-

intagning på mentalsjukhus samt beslut om frihetsberövande!! jämlikt

nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen. Ärenden angående tillstånd

att driva handel eller näring samt återkallelse av sådant tillstånd samt ären­

den rörande tillstånd till allmän sammankomst anses också i regel böra

handläggas på polischefsplanet.

I detta sammanhang pekar beredningen emellertid på att enligt rätte­

gångsbalken ingripanden, som får beslutas endast av förundersöknings-

ledaren eller åklagaren, dock må vidtas av polisman om fara är i dröjsmål.

De synpunkter som ligger till grund för dessa regler gör sig enligt bered­

ningen ofta gällande även på andra områden. Så bör det t. ex. vara möjligt

för enskild polisman att i avbidan på beslut av behörig tjänsteman om om­

händertagande enligt 21 § nykterhetsvårdslagen gripa den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk och som är farlig för eget liv eller utan alt söka ärligen

försörja sig för ett kringflackande liv, såvida underlåtenhet att genast in­

skrida med åtgärd kan befaras leda till att alkoholmissbrukaren berövar

sig livet eller avviker från orten. I vissa här avsedda fall lär polisman f. n.

kunna företa interimistiskt ingripande med stöd av 1 § allmänna polis­

instruktionen. Beredningen förordar att regleringen av polismans kompetens

Kungi. Maj ds proposition nr 101 år 1964

58

i dessa hänseenden blir fullt entydig och att den genomförs i samband med regleringen av delegationsrätten.

I fråga om den beslutandes kvalifikationer uttalar beredningen, att den till vilken delegation av ärendes slutliga avgörande sker bör besitta sådana kunskaper och ha förvärvat sådan erfarenhet att han kan anses kvalificerad att handlägga även svårare ärenden av det slag delegationen avser. Dess­ utom bör dock möjlighet finnas för den beslutande att hänskjuta avgörandet av komplicerade eller principiellt betydelsefulla ärenden till högre tjänste­ man inom poliskåren och ytterst till polischefen själv.

Med utgångspunkt i nuvarande kompetensregler för polisiära befattnings­ havare (se SOU 1961:34 sid. 38—39 samt 25 och 26 §§ polisreglementet) anser beredningen att polisintendent i fråga om kvalifikationer bör jäm­ ställas med polischef. Även polis- och kriminalkommissarie bedöms i viss utsträckning vara kvalificerade att fullgöra uppgifter på polischefs- planet. I övrigt synes med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet lägre tjänsteman än förste polis- och kriminalassistent f. n. inte böra komma i fråga för att på eget ansvar fullgöra på polischef eller polismyndighet an­ kommande uppgifter. Behovet att genom ökad utbildning göra polisbefälet skickat för uppgifter av här ifrågavarande slag torde få beaktas i samband med övriga utbildningsfrågor inom polisväsendet.

Beredningen vill inte bestrida att omfattande delegation av polischefs uPPgifter möjligen kan befaras leda till bristande enhetlighet i avgöran­ dena, en konsekvens av decentralisering som man måste räkna med inom alla verksamhetsområden. I fråga om delegation inom polisdistrikten måste emellertid beaktas att dessa och därmed antalet polischefer genom omorga­ nisationen av polisväsendet blir väsentligt färre än nu. Vidgad delegation inom distrikten kan därför inte beräknas leda till någon mera avsevärd ökning av antalet beslutande personer i förhållande till nuläget. Polischefen skall dessutom vaka över att ärendena avgörs så enhetligt som möjligt. Besvärsmöjligheten bidrar till att eliminera riskerna för mera betydande ojämnheter. För övrigt sägs det ligga i sakens natur att den beslutsberätti- gade i praktiken bemödar sig att göra sig underrättad om och besluta i en­ lighet med utbildad praxis. I samband härmed förordar beredningen inrät­ tande av verksamhetskartotek eller hänvisningsregister, dvs. sammanställ­ ning av de lagar, författningar och andra föreskrifter som är av betydelse för polisens arbete. Hänvisningsregister kan utan större svårighet kom­ pletteras med hänvisningar till tidigare avgöranden i ärenden av större räckvidd. Genomförs en ordning av det slag som nu skisserats, är riskerna för att decentraliserad handläggning inom polisdistrikten skall leda till mera uttalad oenhetlighet enligt beredningens uppfattning inte särskilt betydande.

Beredningen anser, att de skäl som talar för delegation av ärenden som ankommer på polischefen gör sig gällande med mindre styrka beträffande

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

59

sällan förekommande ärenden, i varje fall då delegationen samtidigt inne­

bär decentraliserad handläggning inom distriktet. Om det i vissa fall finnes

lämpligt, bör dock dylika ärenden för hela distriktet kunna delegeras till

annan centralt stationerad tjänsteman i distriktet än polischefen.

Med de begränsningar som följer av det förut sagda finner beredningen,

med hänsyn till önskvärdheten av kännedom om lokala förhållanden samt

personkännedom hos den handläggande och nära kontakt mellan denne och

de kommunala myndigheterna, att delegation allmänt sett bör komma i

fråga i åtskilliga fall. Sålunda bör anmälningar och underrättelser om för­

hållanden som inverkar på den allmänna ordningshållningen handläggas

av den som i första hand ansvarar för ordningen på orten. Motsvarande gäl­

ler tillstånd till åtgärder som kräver uppmärksamhet endast från ordnings-

och trafiksynpunkt. Enligt föreskrifter i ett flertal författningar skall polis­

myndigheten biträda kommunala organ i deras verksamhet. I den mån

denna biträdesverksamhet kräver särskilda beslut av polischefen, såsom kan

vara fallet beträffande handräckningsåtgärder, bör beslutanderätten ofta

kunna delegeras till chefen för den arbetsgrupp, vars vaktområde omfattar

vederbörande kommun.

Befogenhet att utfärda intyg anser beredningen i princip böra tillkomma

den som bäst äger kännedom om de förhållanden intyget skall avse eller

har lättast att göra sig underrättad om dem. I allmänhet torde dessa syn­

punkter föranleda, att befogenheten bör kunna delegeras tenitoiiellt. Beslut

som väsentligen grundar sig på besiktning eller eljest på personlig känne­

dom om visst förhållande bör i regel meddelas av den som låtit företa besikt­

ningen eller äger kännedomen. Da detta vanligen torde komma att gälla

chefen för vederbörande arbetsgrupp, bör beslutsbefogenheten delegeras till

denne. Härigenom erhålls bättre garantier för att alla de förhållanden beak­

tas, som har betydelse för ärendets avgörande, än om beslutet fattas cen­

tralt och därvid grundas på skriftligt yttrande av chefen för arbetsgruppen

rörande dessa förhållanden.

Beredningen av ärenden som ankommer på polischef föreslås generellt

skola åligga personal som satts att biträda den beslutande. rl ill beredning

hör bl. a. att infordra kompletterande upplysningar och handlingar samt

att i övrigt tillse att ärendet är i fullständigt skick. Liksom f. n. sker bör

beredning kunna anförtros inte bara polispersonal utan även kontorsper­

sonalen.

Ytterligare anför beredningen, att det uppenbarligen inte är meningen att

polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra

alla åtgärder som enligt gällande bestämmelser ankommer på honom. Sålunda

förutsätts att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställig-

hetsåtgärder, t. ex. utförande av handräckningar, verkställande av under­

sökning av affärsrörelse, granskning av handlingar in. in. Dessa spörsmål

hänför sig inte direkt till frågan om delegation av polischefs uppgifter, på­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

60

pekar beredningen. Annan reglering av spörsmålen anses inte erforderlig än den som krävs av arbetsorganisatoriska skäl och för klarläggande av berörd personals skyldigheter. Sådan reglering torde få ske i instruktioner och arbetsordningar.

I detta sammanhang erinrar beredningen också om att den biträdcsverk- samhet, som krävs för att polispersonalen i största möjliga utsträckning skall kunna utnyttjas för kvalificerade polisuppgifter, f. n. utan författ- ningsstöd utförs av kvinnlig och manlig biträdespersonal utan polisiära förordnanden. Gränsdragningen mellan de uppgifter som skall fullgöras av polismän och de uppgifter som kan anförtros biträdespersonal har inte i praktiken erbjudit problem. Tveksamhet i detta hänseende finner bered­ ningen inte heller behöva uppkomma efter förstatligandet av polisväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Prövningen av frågor om delegation in. m.

Polisberedningen erinrar till en början om att prövning av frågor om delegation enligt gällande polismyndighetslag tillkommer Kungl. Maj :t. Mo­ tivet härför angavs vid lagens tillkomst vara vikten av att dylika frågor bedömdes enhetligt. För egen del anför beredningen, att tillämpning av de förut angivna allmänna grunderna för delegation av polischefs beslutande­ rätt inom det omorganiserade polisväsendet leder till att delegation bör ske i betydande omfattning och även av mera betydelsefulla ärenden. Redan på grund därav är det påkallat att lägga prövningen i Kungl. Maj :ts hand. Härför talar också kravet på att delegation sker efter enhetliga normer och att garantier därvid skapas för att allmänhetens bekvämlighet blir tillgodo­ sedd i samma utsträckning inom hela landet. Av dessa skäl föreslår bered­ ningen, att frågor om delegation skall i princip avgöras av Kungl. Maj :t.

Emellertid kommer, framhåller beredningen, förhållandena inom olika polisdistrikt att även efter omorganisationen förete betydande olikheter. Kungl. Maj:ts prövning kan inte ske med hänsyn till organisationen inom varje typ av polisdistrikt för sig. Lämpligen bör därför Kungl. Maj :t fast­ ställa endast ramen för delegationsrätten samt bemyndiga underordnad myndighet att bestämma, hur de av Kungl. Maj:t meddelade delegations- reglerna skall tillämpas inom varje polisdistrikt.

Rätten att besluta i polischefens ställe föreslås skola förenas med viss tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt innehar tjänsten. Detta förhållande måste beaktas vid tillsättning av ifrågavarande tjänster. Bered­ ningen räknar med att kompletterande utbildning för handhavande av polis- myndighetsuppgifter skall anordnas för nuvarande polismän, som kommer i fråga till dessa tjänster. Till dess sådan utbildning kommit till stånd bör bemyndigandet för Kungl. Maj:t att medge delegation utnyttjas mer re­ striktivt än vad som förut föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

61

Tillämpningen av de föreslagna principerna för delegation

För att ge en bild av hur de principer för delegation som beredningen

förordat ter sig i den praktiska tillämpningen har beredningen, efter att ha

inhämtat uppgifter om vissa polismyndighets- och liknande ärenden, angivit

en rad ärenden i vilka polischefens beslutanderätt enligt beredningens me­

ning synes kunna överlåtas till lägre polisbefäl. Härvid erinras inledningsvis

om att polisintendent enligt vad beredningen förut framhållit bör äga sam­

ma befogenhet som polischef att handlägga polismyndighetsärenden inom

ramen för sitt verksamhetsområde.

Det praktiskt viktigaste området för delegation till annat högre polis­

befäl än polisintendent anser beredningen utgöra befogenheten att vara

förundersökningsledare enligt rättegångsbalken. Gällande lydelse av 7 kap.

9 § rättegångsbalken öppnar möjlighet till delegation av denna befogenhet

till sådan befattningshavare i bcfälsstäilning vid polisväsendet, vilken en­

ligt sin instruktion äger handla i polischefens ställe. Möjligheten är dock

begränsad till polismästarstäderna och har utnyttjats endast i Stockholm.

Beredningen håller före att det efter polisväsendets omorganisation inte

möter betänkligheter att göra denna delegationsmöjlighet generell för samt­

liga polismyndigheter. Som förundersökningsledare i polischefs ställe bör

i första hand kommissarie komma i fråga. Hinder bör dock enligt bered­

ningen inte föreligga att i särskilda fall medge delegation av befogenheten

även till förste polis- eller kriminalassistent eller motsvarande polisbefäl.

Beredningen förordar att med befogenhet att vara förundersöknings­

ledare skall följa rätt att vidta alla åtgärder, som har samband med för­

undersökning i brottmål eller som är av motsvarande slag. Som exempel

nämns ingripanden som är att jämställa med frihetsberövande enligt rätte­

gångsbalken, såsom anhållande eller meddelande av reseförbud jämlikt

lagstiftning om utlämning för brott samt omhändertaganden enligt barna­

vårdslagen och lagen om nykterhetsvård i avbidan på annan myndighets

beslut.

I övrigt anser beredningen att delegation bör ske till befattningshavare,

vars kompetens lägst motsvarar nuvarande förste polis- eller kriminalassi­

stents.

Beredningen erinrar om att anmälningar och underrättel­

ser från allmänheten i regel skall kunna utan särskilt författningsstöd

mottas av enskild polisman för vidare befordran till den, som äger vidta

åtgärd med anledning av anmälningen eller underrättelsen. Likaså skall

annan myndighet ålagd anmälnings- eller underrättelseskyldighet anses

fullgjord då anmälningen eller underrättelsen gjorts eller avsänts till polis­

myndigheten, oberoende av vilken befattningshavare som mottagit anmäl­

ningen eller underrättelsen. Skyldighet för polismyndigheten att göra anmä­

62

lan eller lämna underrättelse anses enligt sakens natur åligga den tjänste­ man hos myndigheten som vidtagit den åtgärd eller fått kännedom om det förhållande, varom anmälan eller underrättelse skall ske. Det är enligt beredningen varken möjligt eller lämpligt att författningsmässigt reglera dessa allmänna principer.

Beträffande ärenden angående tillstånd, förordnanden och liknande ärenden bedömer beredningen territoriell delegation böra ske i följande fall.

1) Ärenden enligt allmänna ordningsstadgan, med undantag dock för vitesförelägganden, samt enligt lokala ordningsstadgor. Beredningen be­ tonar, att dessa ärenden hör nära samman med arbetsgruppernas första- handsansvar för ordningshållningen inom respektive vaktområden. En kategori ärenden enligt stadgan, godkännande av skjutbana, är inte sär­ deles frekventa. Med hänsyn härtill och till att särskild expertis erfordras för prövningen av dessa ärenden finner beredningen att de inte lämpar sig för decentraliserad handläggning. I den mån vitesföreläggande blir aktuellt vid delegerad prövning av ärende enligt stadgan, skall ärendets fortsatta hand­ läggning överlämnas till polischefen eller den som centralt ombesörjer polischefs åligganden.

2) Förordnanden enligt polisreglementet av ordningsvakter för särskilda tillfällen.

3) På polismyndighet ankommande tillståndsärenden jämlikt förord­ ningen om explosiva varor.

4) Ärenden enligt 47, 51 och 56 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen. 5) Ärenden enligt 12 §, 24 § såvitt paragrafen avser medgivande till ut- skänkning för särskilt tillfälle samt 28 § ölförsäljningsförordningen.

6) Ärenden enligt 3 och 8 §§ förordningen om försäljning av alkoholfria drycker.

De under 5) och 6) upptagna ärendena är, framhåller beredningen, inte så talrika att territoriell delegation i och för sig synes befogad. De är emellertid av samma art som ärendena enligt rusdrycksförsäljningsförord- ningen och bör därför handläggas i samma ordning som sistnämnda ärenden.

7) Ärenden enligt 12, 27, 37 och 69 §§ vägtrafikförordningen. 8) Ärenden angående uttagande av förnödenheter m. m. enligt allmänna förfogandelagen, rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen, civilför­ svarslagen och allmänna ransoneringslagen. Under de förhållanden, som får antas råda då tillämpning av dessa lagar blir aktuell, bör ingripanden av polisen på orten kunna ske utan omgång.

Delegation av ärenden av nu ifrågavarande slag för central handlägg­ ning inom polisdistriktet bör enligt beredningens mening kunna komma i fråga i stor omfattning. Beredningen nämner, förutom en rad åtgärder som på grund av särskilda föreskrifter eller eljest är påkallade med anled­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

63

ning av anmälan eller underrättelse till polismyndigheten, bl. a. uppgiften

att pröva fråga om tillstånd, föreskrifter och godkännande enligt 27, 31,

32 och 36 §§ förordningen med vissa bestämmelser angående biografer och

filmförevisning, att handlägga på polismyndighet ankommande ärenden

jämlikt förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

att meddela eller vägra tillstånd enligt 11 § butikstängningslagen, att med­

dela och vägra tillstånd enligt 1 § förordningen om handel med preventiv­

medel samt att meddela tillstånd enligt lotteriförordningen.

Intyg eller bevis om mottagande av handling eller föremål, om

vidtagande av åtgärd eller resultatet av viss åtgärd föreslås skola utfärdas

av den tjänsteman som ombesörjt mottagandet eller åtgärden. I övrigt sägs

territoriell delegation böra ske av rätten att utfärda vandelsintyg och lik­

nande intyg, som utfärdas utan särskilt författningsstöd, samt att då an­

ledning inte förekommer till anmärkning utfärda lämplighetsintyg enligt

32 och 36 §§ vägtrafikförordningen, 27 § förordningen angående yrkesmäs­

sig trafik och 33 § luftfartskungörelsen. Centralt delegerad handläggning

av intygsärenden synes enligt beredningen inte behöva begränsas till vissa

slags ärenden.

Den polismyndighet i ett flertal författningar ålagda uppgiften att b i-

träda andra organ i dessas verksamhet och att göra anmälan till

sådant organ, då förhållande inträffat eller föreligger som bör komma till

organets kännedom, finner beredningen kunna fullgöras av polischefen

underordnad personal utan annat författningsstöd än föreskrift i arbetsord­

ning för polisdistriktet.

Beträffande polismyndighet eller polischef i lag ålagd skyldighet att

direkt ingripa mot person eller egendom erinrar bered­

ningen om sin förut uttalade uppfattning att ingripanden mot person och

mer omfattande ingripanden mot egendom bör förbehållas polischefen eller

annat polisbefäl med väsentligen motsvarande kompetens. Territoriell dele­

gation förordas dock i fråga om rätten att omhänderta körkort jämlikt 35 §

vägtrafikförordningen samt att taga vård om egendom i vissa fall, t.ex.

jämlikt 18: 2 ärvdabalken.

I förevarande sammanhang erinrar beredningen även om sitt tidigare

påpekande om nödvändigheten av att enskild polisman på eget initiativ kan

företa ingripanden mot person eller egendom, då fara är i dröjsmål. Bered­

ningen anför, att polisman sålunda bör kunna utan föregående beslut av

behörig tjänsteman gripa och till polisstationen medföra t. ex. alkoholist

som utgör en akut fara för sig eller sin omgivning, även om gripandet sker

på enskild plats, samt utlänning, om det skäligen kan befaras att han av­

viker.

I fråga om förpassningar framhålls att arbetsorganisatoriska skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

64

kan nödvändiggöra att dessa göromåi handhas centralt i polisdistriktet, i allt

fall när fråga är om längre förpassningar.

Annan handräckning samt vissa förpassningar torde enligt

beredningens åsikt med fördel kunna ombesörjas genom försorg av chef

för arbetsgrupp, när åtgärden lokalt väsentligen endast berör arbetsgrup­

pens område. Med denna utgångspunkt förordar beredningen att handräck­

ning enligt ett stort antal angivna författningsrum skall ombesörjas av

arbetsgrupp. Bl.a. nämner beredningen handräckning jämlikt 4 § lagen

om personundersökning i brottmål, 80 och 82 §§ hälsovårdsstadgan, 89

och 92 §§ livsmedelsstadgan, 27 § epidemilagen, 22 § lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar, 5 § tuberkulosförordningen, 9 § epizooti-

lagen, 8 kap. 6 § föräldrabalken, 8 § lagen om förbud för vissa underhålls-

skyldiga att avflytta från riket, 13, 27 samt eventuellt 38 och 56 §§ lagen om

nykterhetsvård, 2 § tullstadgan samt 52 § sjömanslagen.

I anslutning till de uppräknade författningarna framhåller beredningen,

att handräckningen i flertalet fall skall lämnas kommunala myndigheter.

Service- och rationalitetsskäl talar i dessa fall för att handräckningen skall

kunna lämnas omedelbart av den polisiära styrka som är stationerad inom

eller närmast kommunen. Även i övrigt synes det i allmänhet obefogat att

beslut om handräckning meddelas centralt inom distriktet i fall då hand­

räckningen lämnas av decentraliserad styrka.

Skyldigheten att lämna biträde med delgivningar bör i allmänhet

delegeras till arbetsgrupp, hävdar beredningen. Härför talar främst samma

skäl som anförts beträffande territoriell delegation av handräckningsären-

den. Central handläggning av delgivningarna synes dock av arbetsorganisa-

toriska skäl motiverad i polisdistrikt med begränsad geografisk utbredning,

då delgivningar genom centralt särskilt avdelad personal torde vara att

föredra. Handläggning av delgivningsärenden bör enligt beredningens upp­

fattning kunna delegeras även till tjänstemän med lägre kompetens än förste

polisassistent och motsvarande. Själva delgivningsförrättningen skall själv­

fallet liksom nu kunna utföras av alla polismän oberoende av grad.

Utredningar som polismyndighet skall verkställa med anledning

av misstanke om brott utgör led i förundersökning i brottmål och skall

alltså ombesörjas av den som är behörig att vara förundersökningsledare.

Den som utan begränsning äger vara förundersökningsledare bör även vara

behörig att ombesörja sådana utredningar och vidta sådana åtgärder som

äger samband med frågor om misstanke om brottsligt eller liknande för­

farande. Hit räknar beredningen t. ex. åtgärder enligt 5 § kungörelsen om

fingeravtryck, 14 § stadgan angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk

undersökning av död människas kropp, kungörelsen om begravningsplat­

ser samt gravsättning och eldbegängelse in. in., 20 § lagen om pantlåne­

rörelse samt 56 § förordningen om explosiva varor. Vidare bör polischef

eller polismyndighet åliggande uppgifter att företa besiktningar, biträda

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år l'J6v

65

med utredningar, avge yttranden och dylikt i regel handläggas av arbets­

grupp, då uppgiften väsentligen har anknytning till arbetsgruppens verk­

samhetsområde. Särskilt nämns biträde — vare sig författningsreglerat el­

ler ej — åt statliga eller kommunala myndigheter med utredningar i skilda

ärenden, såsom i socialvårds-, nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden.

I övrigt finner beredningen att ärenden rörande besiktningar, utred­

ningar och yttranden i stor omfattning torde kunna handläggas för hela

polisdistriktet av annan befattningshavare än polischefen. Avgränsningen

av denna delegation anses lämpligen böra ske så, att delegation må ske i

fall då delegerad handläggning äger rum av ärenden som har betydelse för

eller eljest anknytning till besiktningen, utredningen eller yttrandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Remissyttrandena

Allmänt

Polisberedningens förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande

vid remissbehandlingen. Sålunda godtas vad beredningen föreslagit beträf­

fande polisens uppgifter i det förstatligade polisväsendet och förslaget att

i möjligaste mån skapa ett enhetligt polisinyndighetsbegrepp. Behovet att

inom den nya polisorganisationen i betydande utsträckning avlasta polis­

chefen de förvaltningsuppgifter av allmän karaktär som åvilar polismyn­

dighet på grund av särskilda stadganden vitsordas i allmänhet i remissva­

ren, i vilka också betonas den betydelse decentraliserad handläggning av

polismyndighetsärenden får för allmänheten. Det stora flertalet remiss­

organ ansluter sig vidare till beredningens allmänna synpunkter rörande

de grunder efter vilka delegationsfrågor bör avgöras. Vad polisberedningen

anför om tillämpningen av de allmänna grunderna för delegation av polis­

myndighets- och polischefsuppgifter har i regel mött invändningar endast

på särskilda punkter, framför allt när det gäller delegation av uppgiften

att vara förundersökningsledare i brottmål och av avgöranden rörande ad­

ministrativa frihetsberövanden.

Polisens uppgifter

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget beträffande polisens upp­

gifter eller lämnar det utan erinran. I de flesta yttrandena accepteras för­

slaget utan närmare kommentarer. Av dem som yttrat sig särskilt i detta

hänseende anför länsstyrelsen i Jämtlands län, att länsstyrelsen delar upp­

fattningen att sådana uppgifter, som på grund av särskilda stadganden,

ankommer på polisen, så långt möjligt bör avlastas den. Samtidigt under­

stryker länsstyrelsen vikten av att denna avlastning inte sker i ett sam­

manhang utan efter hand som förutsättningar finnes föreligga därför.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser det från skilda synpunkter vara

betydelsefullt att polisens uppgifter så långt möjligt fixeras, så att en gräns

3 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

66

dras mellan polisen och andra organ åvilande skyldigheter. Vad bered­

ningen anfört i fråga om polisens huvuduppgift föranleder ingen erinran

från föreningen, som också instämmer i uttalandet om det önskvärda i att

inskränka uppgifter, som åvilar polisen på grund av särskilda stad.ganden

eller hävdvunnet bruk. Enligt polismästaren i Göteborg bör eftersträvas att

avlasta polisen sådana uppgifter i större utsträckning än vad beredningen

föreslagit. Särskilt nämns åtskilligt utredningsarbete i sociala och liknande

ärenden.

Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip att uppgifter, som hittills

åvilat polisen på grund av hävd, upphör att vara polisuppgifter. Förbun­

det förutsätter emellertid att detta inte får hindra samarbete mellan po­

lisväsendet och de kommunala myndigheterna t. ex. i fråga om alarmbe-

vakning för olika ändamål. Vidare bör handhavandet av de till vissa po­

lisstationer inkopplade »tjuvlarmen» inte utan vidare klassificeras som för

polisväsendet främmande uppgifter. Om dessa anläggningar nyttjas med

måtta och tillåts endast i trängande fall, när stora värden står på spel,

torde anläggningarna böra betraktas som viktiga redskap för polisen i dess

verksamhet att förebygga och uppdaga brott.

Även i statskontorets remissvar berörs polisens samarbete med andra or­

gan. Hur viktig från allmänna synpunkter den av beredningen särskilt

betonade kontakten mellan polisen och socialvårdens organ än ter sig, kan

enligt statskontorets mening samarbete i det enskilda fallet med annan

myndighet eller enskild sammanslutning vara lika betydelsefull eller kan­

ske till och med mera angelägen. Statskontoret föreslår därför, att åläg­

gandet för polisen att samarbeta ges ett vidgat innehåll. Statskontoret an­

sluter sig till vad beredningen uttalat om polisens befattning med förpass­

ningar. För att uttalandet inte skall stanna på papperet krävs emellertid,

understryker statskontoret, att man tar upp till särskild behandling i vil­

ken utsträckning organ som har mer eller mindre fortlöpande behov av

handräckningsåtgärder kan ombesörja åtgärderna själva och hur man på

bästa sätt skall kunna disponera dessa organs egna personalresurser för

sådana uppgifter.

Beträffande förpassningar enligt barnavårdslagen hänvisar socialsty­

relsen till att en stor del av dessa förpassningar enligt styrelsens råd och

anvisningar skall i första hand ombesörjas av barnavårdspersonal. Sam­

tidigt erinrar styrelsen om att rymningsrisken hos ungdomsvårdsskolor­

nas klientel är betydande. Det torde emellertid förekomma fall, när poli­

sen utnyttjas för förpassning även då direkt behov av polisens malctresur-

ser inte föreligger. Vad angår förpassningar inom nykterhetsvården vits­

ordar styrelsen att det förekommer att polisen måste belastas med förpass-

ningsuppgifter även i fall då utnyttjande av dess maktbefogenheter inte

erfordras. Enligt styrelsens mening bör nykterhetsnämnderna i största

möjliga utsträckning själva få utse lämplig person som följeslagare vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

67

resa till anstalt eller vid beslut om återhämtande. Det synes önskvärt att

i första hand den i vårdarbetet engagerade personalen bereds möjlighet att

handha förpassningsresorna. I sina råd och anvisningar liksom vid per­

sonliga kontakter med nykterhetsnämnderna har styrelsen understrukit

önskvärdheten att nämnderna använder egen personal vid förpassnings-

resor.

Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förslag om utskiftning

på andra organ av magistrats och kommunalborgmästares nuvarande upp­

gifter innebär att polisen tillförs ytterligare vissa ärenden. Å andra sidan

leder förslaget till att en del ärenden som åligger polisen i dag överförs

till andra organ.

Lagberedningen påpekar att den omständigheten att polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet skiljs ut till särskilda organisationer givetvis inte får

betyda, att de skall kunna undandra sig att i erforderlig utsträckning sam­

verka med varandra eller med andra statliga verksamhetsgrenar. För exe­

kutionsväsendets del är det av särskild vikt att liksom hittills kunna lita

till hjälp från polisens sida i fall, då exekutiva förrättningar måste genom­

föras med våld. Våra nordiska grannländer har i sin utsökningslagstift-

ning upptagit bestämmelser om polisens skyldighet i detta hänseende, och

lagberedningen kommer under sitt fortsatta arbete att ställas inför frå­

gan, om inte liknande regler bör införas i den svenska lagen. Utan att nu

ta ställning till denna fråga understryker lagberedningen att enligt gäl­

lande svensk rätt skyldighet för polisen att ingripa i situationer av nyss

angivet slag måste anses föreligga oaktat stöd i uttrycklig lagregel saknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polismyndighetsbegreppet

Samtliga remissmyndigheter tillstyrker förslaget att begreppet polismyn­

dighet skall ges en i möjligaste mån enhetlig innebörd. Betydelsen härav

betonas särskilt av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrel­

sen anser emellertid att man på ett tydligare sätt än polisberedningen gjort

bör stryka under att detta begrepp med hänsyn till psykologiska, traditio­

nella och organisatoriska faktorer är en positiv terminologisk tillgång, av

särskild betydelse som sammanfattande beteckning på de lokala polisor­

ganen i deras maktutövande verksamhet på det icke-polisiära området.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner i likhet med beredningen, att det är

angeläget att polismyndighetsbegreppet får enhetlig innebörd i olika la­

gar och författningar, och länsstyrelsen biträder beredningens uttalanden

och förslag i detta hänseende.

För bibehållande av begreppet poliskammare ullalar sig två remissor­

gan, nämligen polismästaren i Linköping och föreningen Sveriges polismäs­

tare.

68

Kungl. Maj:ts proposition, nr 101 år 196i

Behovet att fördela polischefs uppgifter

Vad polisberedningen anfört rörande behovet av delegation inom polis­

väsendet har vunnit anslutning av så gott som alla remissinstanser, bland

dem justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, överståthållaråmbctet, alla hörda läns styrelser, kom­

munförbunden samt föreningen Sveriges polismästare och svenska polis­

förbundet. Sålunda delar justitiekanslersämbetet polisberedningens uppfatt­

ning, att med den föreslagna organisationen av polisdistrikten följer be­

hov att decentralisera beslutanderätten i polismyndighetsärenden. Läns­

styrelsen i Östergötlands län framhäver att polischefstjänsterna måste or­

ganiseras som driftledartjänster och att polischeferna redan av detta skäl

bör avlastas polismyndighetsärenden i största möjliga omfattning. Med

hänsyn till allmänhetens service är det vidare önskvärt, att allmänheten i

samband med indragningen av landsfiskalsdistrikten bereds tillfälle att

utan onödig omgång och besvär få sina polisärenden behandlade på när­

maste poliskontor. Liknande synpunkter förs fram av föreningen Sveri­

ges polismästare samt av länsstyrelsen i Jämlands län, som finner den fö­

reslagna ordningen uppenbart erforderlig. Även länsstyrelsen i Västerbot­

tens län uttalar sig i denna riktning. Med hänsyn till de stora avstånden

inom länet får territoriell delegation särskilt stor praktisk betydelse där,

framhåller länsstyrelsen. Även central delegation av beslutanderätt är en­

ligt länsstyrelsen värdefull i synnerhet i större polisdistrikt.

En god lösning av delegationsfrågan är en grundläggande förutsättning

för hela polisreformen, i vart fall enligt de huvudlinjer om vilka princip­

beslut redan fattats, yttrar svenska stadsförbundet. Förbundet hävdar att

det är delegationstanken som bär upp hela systemet med förhållandevis

stora polisdistrikt och på lämpliga platser stationerade arbetsgrupper. För

att arbetsgrupperna skall framstå som företrädare för lokal service är det

nödvändigt att de alltefter sina kvalifikationer utrustas med befogenhet att

fatta beslut i åtskilliga ärenden. Därtill kommer att delegation är nödvän­

dig av rent arbetsmässiga skäl. Svenska kommunförbundet hemställer i

detta sammanhang, att fler arbetsgrupper med polismyndighetsfunktion än

de beredningen föreslagit inrättas i de nordligare län, som trots ökningen

av orter med sådan funktion inom hela landet fått vidkännas betydande

minskning.

En hel del remissorgan, som i övrigt vitsordar behovet av delegation,

bestrider som utvecklas närmare i det följande att något mera påtagligt

behov därav föreligger i fråga om befogenheten att vara förundersöknings-

ledare i brottmål.

En mera allmänt negativ attityd beträffande behovet av delegation i po­

lismyndighetsärenden intar föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveri­

ges juristförbund. Båda dessa remissorgan bestrider att den föreslagna po­

69

lisorganisationen kräver omfattande delegation och att polisbefälet är kom­

petent att handha annat än enkla rutinärenden. Nyssnämnda förening anför.

Beredningen åberopar organisatoriska skäl och servicesynpunkter till

grund för sitt förslag. De organisatoriska skälen minskar väsentligt i styrka

av anledningar, som beredningen själv påpekar, exempelvis behovet av upp­

lysningar ur centralortens register etc. Servicesynpunkten överdrives en­

ligt föreningens mening, enär behovet av personlig kontakt från allmän­

hetens sida med den beslutande erfarenhetsmässigt måste bedömas som

ringa.

En strävan vid uppbyggnaden av en ny polisorganisation har, som nyss

berörts, varit att så långt möjligt renodla polisuppgifterna. När det gäller

polismyndighetsärendena leder beredningens förslag till att polisen på fäl­

tet ålägges nya uppgifter, som den ej är skolad för och som måste med­

föra inskränkningar i möjligheterna att ägna sig åt egentlig polisverksam­

het. Beslutanderätten i polismyndighetsärenden bör enligt föreningens me­

ning i långt större utsträckning än beredningen föreslår förbehållas polis­

cheferna och befattningshavare i polischefskarriären, som besitter erfor­

derlig administrativ skolning.

Också Sveriges juristförbund hänvisar till att polischeferna är administ­

rativt utbildade och att deras kompetens bör utnyttjas i största möjliga ut­

sträckning. Förbundet finner det inte ändamålsenligt eller lämpligt att an­

ordna kompletterande utbildning för polismän, som skall handha polis­

myndighetsuppgifter. Polismännens arbete bör koncentreras på utredande

och brottsförebyggande verksamhet. I de största polisdistrikten bör enligt

förbundets mening befattningar som polisintendent inrättas för att möj­

liggöra att polischeferna avlastas arbetsuppgifter. Delegation av polismyn­

dighetsärenden till lägre befattningshavare än poliskommissarie bör ske

endast i undantagsfall. Vad den territoriella delegationen angår anser för­

bundet, att sådan bör ske mycket restriktivt. Dylik delegation bör komma

ifråga endast i enklare rutinärenden, där allmänhetens krav på snabbt be­

sked är särskilt framträdande. Allmänhetens behov av personlig kontakt

med polischefen i övriga administrativa ärenden finner förbundet som re­

gel vara ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Uppgiftsfördelningen och grunderna för delegation

Vad polisberedningen anfört rörande uppgiftsfördelningen och grunderna

för delegation av polischefs uppgifter anser justitickanslersämbetet vara

välavvägt och ägnat alt ligga till grund för en framtida ordning på detta

område. Liknande synpunkter förs fram från flera håll vid remissbehand­

lingen, som i förevarande hänseende varit övervägande välvillig. En ratio­

nell och effektiv polisverksamhet bör kunna åstadkommas, om de tanke­

gångar angående delegering och decentralisation, som kommit till uttryck

i betänkandet, blir normgivande för de föreskrifter vilka förutsättes skola

utfärdas av Kungl. Maj :t eller därtill utsedd myndighet, anför stats kon­

toret. Med understrykande av att dess prövning inte omfattar konsekven­

70

serna av förslagen från rättssäkerhetssynpunkt, tillstyrker kontoret där­

för att så sker. Dock ifrågasätts lämpligheten att som särskild grund för

delegation ange att ärendet kan antas väcka större uppmärksamhet.

Överståthållarämbetet finner sig i stort sett kunna ansluta sig till de av

beredningen framförda principiella synpunkterna. Samma huvudsakliga

inställning har bl. a. de hörda länsstyrelserna. Härutöver yttrar länssty­

relsen i Östergötlands län generellt, att ärenden i vilka rättssäkerhetssyn­

punkter träder särskilt i förgrunden bör handläggas av polischef eller po­

lisintendent. Interimistisk åtgärd bör dock i dylika fall kunna vidtas av

polisman oavsett tjänstegrad. I denna riktning uttalar sig också socialsty­

relsen. I fråga om central delegation delas beredningens uppfattning av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Territoriell delegation bör enligt

länsstyrelsen omfatta massärenden av enklare beskaffenhet, ärenden i vilka

skyndsamt besked är angeläget samt ärenden rörande service i konkreta

fall åt de kommunala organen. Däremot bör ärenden av mera kvalificerad

art samt ärenden som förekommer endast i ringa omfattning inte dele­

geras.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län uppstår rätt besvärliga avväg-

ningsproblem i fråga om delegering av beslutanderätt till befattningsha­

vare vid arbetsgrupp. Beredningen har här kanske gått väl långt, menar

länsstyrelsen, som anför.

Å ena sidan ter det sig angeläget att tillhandagå allmänheten med god

polisiär service även på andra orter än vederbörande distrikts centralort.

Å andra sidan bör tillses, att dubbelarbete i förhållandet mellan central­

expeditionen och arbetsgruppens poliskontor — t. ex. dubbelregistrering —

i möjligaste mån undvikes. Vikt måste även tillmätas en någorlunda en­

hetlighet i de avgöranden, som träffas vid arbetsgrupperna. Beredningens

riktlinjer för delegering av polischefsuppgifter till befattningshavare vid

arbetsgrupp ger länsstyrelsen intryck av en ganska långt driven delega­

tion. Måhända borde denna begränsas mera än som i betänkandet skett.

Polisens primära uppgift ute på fältet måste dock vara upprätthållandet

av ordning och säkerhet, brottsförebyggande och brottsbekämpande verk­

samhet, trafikövervakning och liknande. Man får akta sig för att tillskapa

flera »skrivbordspoliser» än vad som är oundgängligen erforderligt.

Svenska stadsförbundet framför som sin uppfattning att beredningen

vid behandlingen av delegationsfrågan både vid sina överväganden och för­

slag av mera principiell art och vid sina mera konkreta ställningstaganden

rörande vilka ärenden som bör bli föremål för delegation stannat för så­

dana lösningar, som synes väl ägnade att ge reellt innehåll åt servicesyn­

punkten utan att rättssäkerheten eftersätts. Förbundet tillstyrker därför

vad beredningen föreslagit i dessa avseenden. Svenska kommunförbundet

konstaterar med tillfredsställelse, att beredningen för att åstadkomma

bästa möjliga service åt allmänhet och myndigheter strävat efter en långt­

gående delegation av polismyndighetsbefogenheter till arbetsgrupperna.

Emot de i betänkandet föreslagna principerna för delegation har förbun­

Kungl. Maj.ts proposition nr lOi år 1964

71

det i huvudsak inte något att erinra. Också svenska polisförbundet note­

rar med tillfredsställelse att beredningsförslaget torde möjliggöra en mer

rationell arbetsordning i fråga om delegation än den som tillämpas f. n.

Några remissinstanser, som anslutit sig till beredningens allmänna grun­

der för bedömningen av delegationsspörsmålen, rekommenderar en för­

siktig tillämpning av principerna, i varje fall under inledningsskedet. Hit

hör bl. a. polismästaren i Stockholm, landsfogden i Västerbottens län och

föreningen Sveriges landsfiskaler.

Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förut nämnda förslag

medför att polismyndigheten kommer att i vidgad omfattning få ta befatt­

ning med ärenden angående tillstånd att driva handel eller annan näring

och återkallelse av sådana tillstånd. Det är av vikt att handläggningen av

dessa ärenden förbehålls polischefen. Hovrätten för övre Norrland föror­

dar att de föreslagna grunderna för delegation får gälla även ärenden som

åläggs polismyndighet om domstolskommitténs förslag genomförs.

Som sagts i det föregående anser föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Sveriges juristförbund att delegation bör ske i betydligt mindre omfatt­

ning än vad de av beredningen framlagda allmänna grundsatserna för

delegation leder till.

En stor majoritet av remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran

förslaget att delegation principiellt skall kunna ske till lägst förste polis-

eller kriminalassistent eller motsvarande befattningshavare i den nya po­

lisorganisationen. Polismästaren i Stockholm föreslår att delegation inom

Stockholms polisdistrikt inte skall få förekomma till lägre befattningsha­

vare än kommissarie. Behovet av mer vittgående delegation finns inte där.

Sveriges juristförbund anser att delegation till lägre befattningshavare än

kommissarie bör ske bara i undantagsfall.

I åtskilliga yttranden understryks det nödvändiga i att polispersonal

som skall handlägga polismyndighetsärenden dessförinnan får erforderlig

utbildning. Under denna förutsättning godtar de flesta remissinstanser för­

slaget att delegation principiellt skall ske till viss tjänst och inte till viss

tjänsteman. På några håll förordas dock delegation enligt sistnämnda prin­

cip.

Statskontoret betonar starkt betydelsen av alt utbildningsfrågorna be­

handlas utan dröjsmål. En förutsättning för att förslagen skall kunna ge­

nomföras är nämligen att befattningshavarna inom polisen på olika nivåer

fått erforderlig utbildning för de mera ansvarsfulla uppgifter som skall an­

förtros dem. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i huvudsak ingen erinran

men påpekar såväl behovet av vidareutbildning av ifrågavarande personal

som vikten av att delegation i det särskilda fallet meddelas endast personal

som klart ådagalagt lämplighet för dessa arbetsuppgifter. Under denna

förutsättning anser länsstyrelsen det lämpligt att delegation sker i största

möjliga omfattning. I yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Holms

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

län biträds beredningens uppfattning att lägre funktionärer än förste polis- eller kriminalassistent inte bör kunna erhålla uppdrag att besluta i polis­ chef särenden. För att möjliggöra önskvärd territoriell delegation kan det därför bli nödvändigt att ge en arbetsgrupp mer kvalificerad ledning än som eljest skulle varit påkallad. Denna konsekvens bör man vara beredd att ta. En annan lösning i dylika situationer tänker sig länsstyrelsen i Jämtlands län, som ifrågasätter om inte undantag från de uppställda kva­ lifikationskraven bör kunna göras i de fall, då i en arbetsgrupp med liten personalstyrka plats inte kan beredas för en tjänsteman med angivna kva­ lifikationer. Länsstyrelsen finner det vidare självklart, att polischefen ge­ nom delegationen inte betages möjlighet att i vissa fall själv överta hand­ läggningen och avgörandet av ett ärende liksom att den beslutande skall ha möjlighet att hänskjuta avgörandet i mera svårbedömda ärenden till högre tjänsteman. I sistnämnda hänseende framhåller föreningen Sveriges polismästare betydelsen av att den beslutande har klart för sig möjligheten och ofta lämpligheten att hänskjuta ärenden till eller att i varje fall kon­ takta överordnad. Särskild uppmärksamhet bör enligt polismästaren i Stockholjji ägnas frågan, i vilken omfattning beslut skall fattas efter före­ dragning samt vilka befattningshavare som får tagas i anspråk som före­ dragande. Det anses angeläget att föredragning i regel sker i förvaltnings­ ärenden.

Svenska kommunförbundet utgår från att de förste polis- och kriminal­ assistenter som blir högsta befäl inom de olika vaktområdena så snart som möjligt får erforderlig kompletterande utbildning, och svenska polisför­ bundet poängterar att den utbildning, som anses erforderlig för att delega­ tion skall kunna ske i önskad omfattning, bör planläggas i god tid och genomföras före förstatligandet. Sistnämnda förbund förutsätter att det redan under hösten 1964 bör vara känt vilka polismän som kan komma i fråga för att erhålla nu avsedda tjänster.

Den förordade principen att rätten att besluta i polischefens ställe skall förenas med viss tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt inne­ har tjänsten är enligt Sveriges juristförbunds mening oriktig. Stor hänsyn måste tas till polismannens kompetens och personliga kvalifikationer. Om en polisman inte har den administrativa kunskap och erfarenhet som krävs för handläggning av polismyndiglietsärenden, skall sådana ärenden inte heller delegeras till honom. Som förut sagts anser förbundet det inte vara ändamålsenligt eller lämpligt att anordna kompletterande utbildning för polismän som skall handha polismyndighetsuppgifter.

Också föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om det inte vore lämpligare att beslutanderätten knöts till viss befattningshavare på viss tjänst. Härigenom skulle frågor om lämplighet och utbildning i varje sär­ skilt fall kunna prövas och möjlighet öppnas för polischefen att lämna dele­ gation inom ramen för Kungl. Maj :ts och rikspolisstyrelsens ställningsta­ ganden. Föreningen betonar vidare att det är betydelsefullt att tillräcklig

73

och lämplig arbetskraft avdelas för att åstadkomma och kontinuerligt upp­

rätthålla verksamhetskartotek och andra anordningar för upplysning om

vägledande avgöranden i olika slags ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Prövningen av frågor om delegation m. m.

Förslaget att Kungl. Maj :t skall ange ramen för i vilken omfattning dele­

gation får ske och vilka befattningshavare som får komma i fråga för att

besluta i polismyndighetsärenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av

samtliga remissinstanser. I anslutning härtill anför emellertid statskontoret

att det bör övervägas om man inte direkt i författning kan slå fast på vilka

områden och i vilka frågor delegation får beslutas. I yttrandet heter det.

Beträffande delegationsprövningen föreslås, att denna skall anförtros åt

regeringen men att underordnad myndighet skall kunna få bemyndigande

att bestämma hur de av regeringen meddelade delegationsreglerna skall till-

lämpas inom varje polisdistrikt. Det förefaller statskontoret som om genom

en sådan reglering regeringen kommer att belastas med delegationsfrågor i

större utsträckning än som de enskilda fallen motiverar. Det förtjänar enligt

statskontorets mening att ytterligare övervägas, huruvida man inte direkt i

författning kan ange på vilka områden och i vilka frågor delegation må

beslutas åtminstone av rikspolisstyrelsen.

Tillämpningen av de uppställda grundsatserna

I sina allmänna uttalanden om tillämpningen av de

föreslagna principerna för delegation ställer sig remiss­

instanserna i allmänhet positiva till vad polisberedningen anfört i detta

hänseende. På flera håll antyds emellertid att någon mer djupgående gransk­

ning inte kunnat göras av betänkandet i denna del. Till dem som i stort

sett funnit beredningens synpunkter godtagbara hör bl. a. justitiekanslers-

ämbetet, statskontoret, de hörda hovrätterna, länsstyrelserna utom länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län samt kommunförbunden. Svenska kom­

munförbundet framhäver särskilt, att rikspolisstyrelsen måste se till att

delegation sker i minst den omfattning som skisserats i betänkandet.

I några av de nyss nämnda remissvaren, bl. a. yttrandet från länsstyrelsen

i Östergötlands län, påpekas att delegationens omfattning hänger samman

med vilken utbildning personalen skall få. Innan utbildningsfrågorna lösts

är det därför svårt att ta ställning i saken. Samma anmärkning gör för­

eningen Sveriges landsfiskaler, som helt allmänt rekommenderar att delega­

tion sker med försiktighet.

I en del yttranden förordas en mer restriktiv tillämpning av delegations-

möjligheterna än vad beredningen skisserat. Sålunda hyser föreningen

Sveriges stads fiskaler en avvikande mening beträffande lämpligheten av en

så vidsträckt delegation av polismyndighetsärenden som beredningen före­

slår. Föreningens inställning hänger samman med föreningens förut redo­

visade åsikter om behovet och lämpligheten helt allmänt av att kunna dele-

3*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

74

gera polischefs uppgifter till underordnad polispersonal. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anser, liksom landsfogden i länet, att överarbet-

ning måste ske av beredningens förslag rörande vilka konkreta ärende­

grupper som skall kunna delegeras. För ett definitivt ställningstagande till

detta spörsmål krävs en mer djupgående analys än den beredningen preste­

rat i sina på denna punkt ganska summariska ställningstaganden. Enligt

Sveriges juristförbund bör vissa grupper av ärenden helt undantas från

delegation.

På särskilda punkter har i åtskilliga remissvar gjorts bedömningar vilka

mer eller mindre avviker från beredningens. Vad som här främst tilldragit

sig intresse vid remissbehandlingen är frågan om delegation av åliggandet

att vara förundersökningsledare i brottmål.

Polisberedningens uppfattning, att polismyndighets befogenheter enligt

rättegångsbalken att vara förundersökningsledare bör kunna delegeras till

lägst kommissarie eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent,

föranleder ingen erinran från statskontoret, länsstyrelserna i Västmanlands,

Jämtlands och Västerbottens län, kommunförbunden, föreningarna Sveri­

ges polismästare, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, svenska

polisförbundet, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, de polismästare,

som yttrat sig, utom polismästaren i Linköping, samt de länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler från vilka yttranden föreligger.

En del remissmyndigheter har inte i och för sig erinran mot beredningens

förslag men anser försiktighet motiverad. Särskilt framhålls i dessa utlå­

tanden att förbehåll bör göras beträffande befogenheten att använda tvångs­

medel. Dessa synpunkter kommer till uttryck i det utlåtande som avgivits

av justitiekanslersåmbetet. Ämbetet erinrar till en början om att ändring ej

avses skola ske av bestämmelsen i 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Att i enkla

mål poliskommissarie såsom förundersökningsledare inleder och fullföljer

förundersökning synes enligt ämbetet knappast böra möta någon prin­

cipiell invändning. Det torde också kunna godtas, att dylik befogenhet ges

åt polisbefäl i förste polisassistents eller förste kriminalassistents ställning

— särskilt i sådana fall då vederbörande befattningshavare har den högre

personliga kompetens som följer av genomgången kommissariekurs vid

polisskola. I själva verket torde polisbefäl i berörda grader redan nu i stor

utsträckning, utan att formellt inneha ställning som förundersöknings­

ledare, rent faktiskt fungera som sådan i enkla mål. Vad gäller mål som

inte är av enkel beskaffenhet synes det ämbetet mer tveksamt, hur långt ner

delegation bör få ske. Hänsynen särskilt till den enskildes rättssäkerhet stäl­

ler i sådana mål ofta stora krav på kunskaper, erfarenhet och beprövat om­

döme hos förundersökningsledaren och gör enligt ämbetets mening, att i

nu avsedda fall stor återhållsamhet är påkallad. Sålunda synes delegation

i dessa fall i regel inte böra ske utan att väsentliga förbehåll görs i fråga

om befogenheten att använda tvångsmedel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

75

I huvudsak motsvarande inställning har hovrätten för övre Norrland.

Befogenhet att som förundersökningsledare ingripa med tvångsmedel enligt

rättegångsbalken bör enligt hovrättens mening under inga förhållanden

tillkomma lägre polisbefäl än kommissarie. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län bör rätt att använda tvångsmedel inte heller tillkomma

kommissarie.

Delegation av polismyndighets befogenheter som förundersökningsledare

till lägre polisbefäl än kommissarie avstyrks av överståtliållarämbetet, läns­

styrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt landsfogden i Väster­

bottens län. Domstolskommittén ifrågasätter lämpligheten att delegera

dessa befogenheter till lägre polisbefäl än kommissarie.

Än mer avvisande ställer sig riksåklagarämbetet, som i princip motsätter

sig delegation av ifrågavarande uppgifter till personal under polisintendents

grad. I Stockholm anses dock delegation kunna ske till kommissarie, efter­

som där gäller den regeln att ledningen av förundersökningen skall övertas

av åklagaren om det blir aktuellt att använda tvångsmedel. Motsvarande an­

ses kunna gälla i andra stora städer. I övrigt sägs behov av delegation inte

föreligga på detta område. Förundersökning är i allmänhet inte erforderlig

beträffande brott på vilka inte kan följa svårare straff än böter. Detta med­

för att polisutredning i mycket stor omfattning kan ske utan att någon be­

fattningshavare vid polisen formellt står som undersökningsledare. I huvud­

sak motsvarande ståndpunkt intar förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göte­

borg och Malmö.

Helt negativt till att polischef avlastas sina uppgifter som förundersök­

ningsledare ställer sig Sveriges juristförbund. Förbundet hävdar bestämt

att ansvaret för förundersökningen bör åvila juridiskt skolad befattnings­

havare.

I flera remissvar kopplas frågan om delegation från polischef till under­

lydande polisbefäl av förundersökningsledningen samman med den i be­

redningens betänkande inte berörda frågan om gränsdragningen mellan

polismyndighets och åklagares befattning med förundersökningsuppgif­

terna. I allmänhet förordas i dessa yttranden att åklagaren alltid skall in­

träda som förundersökningsledare i stället för polismyndigheten så snart

fråga uppkommer att använda tvångsmedel. Riksåklagarämbetet anför

härom.

Skulle delegation i av beredningen föreslagen omfattning anses böra

komma till stånd bör i vart fall den regeln gälla, att ledningen av förunder­

sökningen skall övergå till åklagaren så snart fråga blir om anhållande,

reseförbud eller därmed jämförliga straffprocessuella tvångsmedel. Infö­

rande av en sådan regel bär först under senare tid aktualiserats. I RB 23: 3

i dess tidigare lydelse stadgades nämligen att åklagaren skulle övertaga led­

ningen av förundersökningen så snart någon skäligen kunde misstänkas för

brottet eller det eljest av särskilda skäl funnes påkallat. Genom lagstiftning

som trätt i kraft den 1 januari 1958 har lagrummet fått sin nuvarande ly­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

76

delse, som innebär, att —- även sedan skälig misstanke riktats mot viss per­ son — polismyndigheten kan bibehålla ledningen av förundersökningen om saken är av enkel beskaffenhet. Ändringen föranleddes av de särskilda stor- stadsförhållandena. Såsom framgår av yttrandet från statsåklagaren i Stock­ holm gäller därstädes den föreskriften beträffande alla brottsfall, sålunda även de av enkel beskaffenhet, att förundersökningen utan dröjsmål skall överlämnas till åklagaren bl. a. i de fall, då fråga är om »anhållande, över­ vakning såsom ersättning för häktning, reseförbud, kvarstad, skingrings- förbud, kvarhållande av försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, telefonavlyssning eller sådan husrannsakan, som omförmäles i 28 kap. 4 § första st. andra punkten rättegångsbalken».

Den nu angivna begränsningen bör enligt ämbetet lämpligen gälla gene­ rellt. Ämbetet anser det emellertid inte tillfyllest att föreskrifter om dylik begränsning utfärdas i administrativ ordning. Ämbetet ifrågasätter om inte bestämmelser därom borde införas i rättegångsbalken.

Till förmån för begränsning av polismyndighets befattning med förunder­ sökning i brottmål enligt det nyss sagda uttalar sig också bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, förste stadsfiskalerna i

Stockholm och Göteborg samt föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening betonar att behov föreligger av en klar gränsdragning mellan enkla mål, i vilka förundersökningen kan ledas av polismyndighet, och mål i vilka åklagaren skall vara förundersökningsledare. Till enkla mål bör enligt för­ eningens åsikt uppenbarligen inte hänföras sådana i vilka förekommer fråga om användning av tvångsmedel mot person och regelmässigt inte heller så­ dana, i vilka anledning till tvångsåtgärder av annat slag föreligger. I sådant mål skall åklagaren alltså kopplas in. Eftersom någon ändring i rättegångs­ balkens bestämmelser i fråga om åklagarens ställning som förundersök­ ningsledare enligt direktiven inte är åsyftad och inte heller föreslagen av beredningen, saknas varje anledning att delegera polismyndighets funk­ tioner som förundersökningsledare i den utsträckning beredningen före­ slagit.

Beredningens förslag rörande delegation av polischefens beslutanderätt i ärenden angående administrativa frihetsberövanden och liknande ärenden har i remissvaren i stort sett bedömts efter samma nor­ mer som uppställts beträffande ingripande med tvångsmedel under för­ undersökning i brottmål.

Överståthållarämbetet och svenska polisförbundet påpekar i detta sam­ manhang att viss delegation av ingripanden mot sinnessjuka kan ske enligt gällande stadgande i 5 § sinnessjuklagen. Behov av sådan delegationsrätt torde vara ofrånkomlig. Enligt överståthållarämbetet bör delegation ske till kommissarie i de större städerna, medan svenska polisförbundet allmänt ifrågasätter om inte delegation bör ske till kommissarie eller i dennes ställe till jourhavande befäl eller annan polisman, som efter delegation tillagts beslutanderätt inom arbetsgrupp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

77

I fråga om övriga ärenden som beredningen berört i sitt betän­

kande har det övervägande antalet remissmyndigheter ingen erinran. Ut­

över de allmänna invändningar, som några remissorgan enligt vad som redo­

visats i det föregående gjort mot beredningens förslag i denna del, föranle­

der förslaget erinringar endast beträffande vissa slag av ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Departementschefen

Polisens huvuduppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och

säkerheten i samhället. Därutöver har polisen på grund av särskilda stad-

ganden i lagar och författningar en mångfald uppgifter av skilda slag inom

olika områden för allmän förvaltning. Främst rör det sig om att göra och

motta anmälningar och underrättelser, att göra ingripanden mot person

eller egendom, att verkställa förpassningar och delgivningar samt lämna

annan handräckning, att meddela tillstånd och godkännanden, att utfärda

intyg av allehanda slag samt att verkställa avsyningar och besiktningar. Slut­

ligen anses vissa uppgifter åligga polisen på grund av hävd. Ledningen av

den polisiära verksamheten inom polisdistrikten utövas av polischefen.

Flertalet uppgifter av förvaltningsnatur åvilar polismyndigheten, varmed

i regel förstås polischefen. Vissa möjligheter föreligger att överlåta polis­

chefens lednings- och polismyndighetsuppgifter på underställd polisperso­

nal, men dessa möjligheter är begränsade.

Polisväsendets förstatligande leder inte i och för sig till att polisens upp­

gifter behöver ändras på mera väsentliga punkter. Däremot gör den genom­

gripande omorganisation av polisväsendet, vilken enligt statsmakternas

1962 fattade principbeslut skall ske i samband med förstatligandet, att

ändrad handläggning av polisiära ärenden bör övervägas. Sålunda uttalades

i anslutning till principbeslutet bl. a., att befogenhet att handlägga polis-

myndighetsärenden borde med hänsyn till den förutsatta minskningen av

antalet polisdistrikt kunna delegeras på polischefen underställd polisperso­

nal. Uppdraget att närmare utreda dessa och andra frågor angående polis­

väsendets omorganisation har lämnats åt polisberedningen, som nu lagt

fram förslag i dessa hänseenden. På grundval av förslagen har förut denna

dag på min föredragning beslutats proposition till riksdagen angående orga­

nisationen av polisväsendet m. m. Förslaget innebär hl. a. att antalet polis-

chefsdistrikt och därmed även antalet polischefer reduceras från omkring

380 till 119. Med utgångspunkt i 1962 års principbeslut har beredningen vi­

dare lagt fram förslag rörande polisens uppgifter och handläggning av po­

lischefs åligganden. Förslaget syftar hl. a. till att bereda möjlighet till

ganska omfattande fördelning och decentralisering av denna handläggning.

Vid remissbehandling har förslaget på det hela taget vunnit anslutning.

Vad först angår polisens uppgifter finner jag i likhet med polis-

beredningen självfallet alt huvuduppgiften alltjämt skall vara alt upprätt­

78

hålla allmän ordning och säkerhet. Att i korthet ange det konkreta inne­

hållet i denna bestämning är knappast möjligt. Inte heller finner jag det

lämpligt att genom noggrann avgränsning av uppgiften försvåra en fort­

löpande anpassning av polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens

upprätthållande till den ständiga förändring som samhällsbilden undergår.

Huvuduppgiften bör omfatta vad som anges i gällande polisinstruktion,

nämligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säker­

heten eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erfor­

derliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest kränkts samt att i

övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. I sin verk­

samhet bör polisen samarbeta med andra myndigheter och med enskilda.

Detta samarbete har sin kanske största betydelse i det brottsförebyggande

arbetet, varvid det särskilt bör åligga polisen att hålla nära kontakt med de

socialvårdande organen, främst barnavårds- och nykterhetsnämnderna, och

underrätta sådana organ om förhållanden som kan föranleda åtgärder från

deras sida. Till den brottsförebyggande polisverksamheten hör enligt min

mening också bl. a. den befattning som polisen f. n. tar med alarmanord-

ningar, vare sig kommunala eller enskilda. Vidare måste huvuduppgiften

anses omfatta hjälpverksamhet mot enskilda vid olyckshändelser, sjukdom

och i liknande situationer samt spaning och efterlysning beträffande för­

svunna personer, vilka uppgifter hittills ansetts åligga polisen på grund av

hävd. Övriga uppgifter som nu åligger polisen på grund av hävd utgörs vä­

sentligen av olika biträdessysslor åt kommunala organ. Dessa sysslor bör

inte längre åligga polisen annat än då polisiär handräckning erfordras.

De flesta uppgifter som polisen har på grund av särskilda stadganden är

av den natur att de kräver polisens medverkan eller eljest lämpligen hand­

läggs av polisiär myndighet. Häri ligger ett värde även såtillvida, att poli­

sen till gagn för verksamheten i övrigt upprätthåller nära kontakt med all­

mänheten. Uppgifternas mångfald medför emellertid samtidigt svårigheter

för polisen att tillfredsställande ombesörja huvuduppgiften. Med hänsyn

härtill har strävan på senare tid varit att inte belasta polisen med andra

uppgifter än sådana som har direkt anknytning till polisens primära verk­

samhet eller kräver användning av polisiära maktmedel. Åtgärder har vid­

tagits för att befria polisen från åligganden som inte är av sådan art. Av

stor betydelse är här det förslag att avlasta polisen en stor del av de f. n.

betungande förpassningsuppgifterna, vilket lagts fram i den förut nämnda,

denna dag beslutade propositionen till riksdagen. Jag delar beredningens

och remissinstansernas mening att strävandena att renodla polisens upp­

gifter på grund av särskilda stadganden bör fullföljas. Givetvis kan sådan

renodling inte genomföras på en gång utan först efter hand som förut­

sättningarna därför är för handen.

På landsbygden ingår i polisens uppgifter att biträda vid åtgärd i ut-

sökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan hand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

79

räckning. Dessa exekutiva uppgifter skall inte åligga polisen, sedan en

från polisen fristående exekutiv organisation vid förstatligandet skapats i

enlighet med 1962 års principbeslut. I detta sammanhang vill jag emellertid

med anledning av påpekande i lagberedningens remissyttrande framhålla,

att polisen givetvis liksom hittills skall vara skyldig att lämna handräck­

ning åt de exekutiva organen, när exekutiva förrättningar måste genom­

föras med våld.

Jag förordar att polisens uppgifter efter polisväsendets förstatligande be­

stäms enligt de grunder jag nu angivit. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t

att utfärda närmare bestämmelser i ämnet i den mån bestämmelser inte

redan finns.

Begreppet polismyndighet har f. n. skiftande innebörd i

olika författningar. Främst avses därmed de rent polisiära organen, läns­

styrelse och polischef, i deras utövning av ledningen av verksamheten för

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I åtskilliga särskilda stad-

ganden åsyftas med polismyndighet magistrat, kommunalborgmästare, po­

liskammare och lokal polischef. De flesta författningar, i vilka begreppet

förekommer, innehåller dock inte någon definition. För dessa fall sägs i

lagen om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, att polismyndig­

hets uppgifter skall fullgöras i stad med poliskammare av denna och i övriga

delar av riket av polischefen i orten.

Polisberedningen har med instämmande av samtliga remissinstanser

förordat att polismyndighetsbegreppet om möjligt ges enhetlig innebörd.

Jag ansluter mig till denna målsättning. Sålunda föreslår jag att med polis­

myndighet alltid skall avses polischefen i orten, om annat inte framgår av

den författning där begreppet förekommer. Poliskammarinstitutionen skall

alltså inte finnas kvar. I sak innebär detta knappast någon förändring, efter­

som polischefen principiellt är ensam ledamot och beslutande i poliskam­

maren. Vidare vill jag erinra om att i den förut nämnda, denna dag beslu­

tade remissen till lagrådet föreslagits, att åtskilliga ärenden som magistrat

eller kommunalborgmästarc f. n. har att handlägga såsom polismyndighet

skall från och med den 1 januari 1965 ankomma på polismyndigheten med

den innebörd detta begrepp har enligt polismyndighetslagen. Genomförs

förslaget samt de författningsändringar i övrigt som avses komma att före­

slås i anslutning därtill, synes återstå endast ett fåtal författningar, i vilka

begreppet polismyndighet avser annan än polischefen. I det följande kom­

mer jag att föreslå att specialregleringen av polismyndighetsbegreppet i en

del sådana författningar upphävs. I andra författningar kan ändring ske i

administrativ väg. Förutsättningar föreligger alltså att nu ge polismyndig­

hetsbegreppet en i huvudsak enhetlig innebörd. Med hänsyn till den om­

fattning i vilken begreppet använts kan det dock inte uteslutas, alt special­

reglering förekommer i ytterligare någon författning.

Vad angår behovet av vidgade möjligheter till d e 1 e-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

80

gation av polischefs uppgifter vill jag erinra om att Kungl. Maj :t jäm­ likt polismyndighetslagen äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som ankom­ mer på polischefen såsom polismyndighet. Av lagens förarbeten framgår att stadgandet tillkommit närmast för att möjliggöra delegation av enkla, ofta återkommande ärenden i köpingar och andra orter på landsbygden, i vilka inte polischef men väl annan kvalificerad polisman är stationerad. Delegationsmöjligheten synes inte ha utnyttjats.

Såväl från polisberedningens som från de flesta remissinstansernas sida har framhävts, att den nya polisorganisationen nödvändiggör omfattande delegation av polismyndighctsärendenas handläggning till lägre polisbefäl än polischefen. Härför har åberopats såväl att arbetsorganisatoriska skäl nödvändiggör en fördelning av polischefs åligganden på flera befattnings­ havare som att decentralisering av handläggningen behövs för att till­ godose berättigade krav från allmänheten att inte få sämre möjligheter än nu att komma i kontakt med den som avgör dessa ärenden. Också för egen del anser jag, att frågan om delegation av dessa ärenden kommer i ett nytt läge till följd av polisväsendets omorganisation. Erfarenheterna från redan nu stora polischefsdistrikt visar, att det inte är en uppgift för en enda man att dels planlägga och leda den operativa polisverksamheten, dels ensam pröva och avgöra alla förekommande polismyndighetsärenden. Fördelning av uppgifterna blir nödvändig av arbetsorganisatoriska skäl. Härigenom torde handläggningen i regel även kunna ske snabbare, vilket är av stor vikt i dessa ärenden, som ofta angår enskildas personliga eller ekonomiska angelägenheter. Av sistnämnda skäl är det vidare önskvärt att ärendenas handläggning decentraliseras inom polisdistrikten, något som har starkt betonats från kommunernas sida. Den personliga kontakten mel­ lan den sökande allmänheten och den beslutande har om inte formellt så dock reellt ofta betydelse för ärendenas prövning och avgörande. I vart fall torde den enskilde i många fall känna behov av att personligen lägga fram sina skäl för den som avgör ärendet. Möjlighet till personlig kontakt skapar härvid förtroende för att avgörandet sker med hänsyn tagen till alla före­ liggande omständigheter. Vad nu sagts om handläggning av ärenden som ankommer på polischef såsom polismyndighet äger i allt väsentligt tillämp­ ning även beträffande polischefs övriga åligganden. I detta hänseende före­ ligger enligt polisreglementet möjlighet för polischefen att på lägre polis­ befäl överlåta uppgifter som åligger honom på grund av bestämmelser i administrativa författningar, dock endast i den mån medgivande därtill lämnats i hans instruktion.

Jag förordar alltså att möjlighet att fördela och decentralisera prövning och avgörande av ärenden, som ankommer på polischef, skall föreligga i den utsträckning som är erforderlig för att skapa rationell arbetsorganisa­ tion och tillgodose allmänhetens intressen och som är lämplig med hänsyn till de förekommande ärendenas art.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

81

När det gäller att ange de allmänna grunder efter vilka

delegation bör ske framhåller beredningen att ärenden, i vilka kra­

vet på rättssäkerhet är särskilt framträdande, bör förbehållas handlägg­

ning av polischefen eller polisbefäl med motsvarande kvalifikationer. 1 ill

sådana ärenden hänför beredningen tvångsingripanden mot person och mera

omfattande tvångsingripanden i fråga om egendom samt ärenden som rör

rätt att driva handel eller näring eller anordna allmän sammankomst eller

som angår någons medborgerliga förtroende eller eljest är av särskild be­

tydelse för den enskilde. Handläggningen av andra ärenden bör enligt bered­

ningen decentraliseras, när fråga är om vanligt förekommande ärenden med

anknytning till lokala förhållanden, samt i övrigt kunna anförtros polis­

chefen underställd befattningshavare på distriktets centralort, om det är

motiverat av arbetsorganisatoriska skäl. Bland ärenden som i regel lämpar

sig för decentraliserad handläggning nämner beredningen bl. a. ärenden som

kräver uppmärksamhet endast från lokal ordnings- och trafiksynpunkt,

ärenden rörande biträde åt kommunala organ, t. ex. hälsovårdsnämnd, intyg

om personer eller förhållanden inom lokalvaktomrade samt ärenden som

grundar sig på besiktning eller eljest på personlig kännedom om förhållan­

den där. Vid remissbehandlingen har beredningens synpunkter på de flesta

håll bedömts vara välawägda och ägnade att läggas till grund för en fram­

tida ordning. Jag förordar också för min del att de av beredningen angivna

grunderna skall tjäna till ledning vid prövningen av i vilken omfattning

delegation skall ske.

En olägenhet vid all decentralisering är att risk föreligger att enhetlig­

heten i avgörandena går förlorad. Av intresse i detta sammanhang är i vil­

ken utsträckning polischefen äger ingripa i den underordnades handlägg­

ning av polischefs uppgifter. I fråga om polisledningsuppgifter finner jag

i likhet med beredningen uppenbart, att polischefen har obegränsad rätt

att ge bindande direktiv och att han kan rätta eller ändra beslut, som han

anser oriktiga eller olämpliga. Polismyndigheten är emellertid ofta första

instans i förvaltningsprocess. I dylika fall kan polischefen varken meddela

generella direktiv för underordnads handläggning av polismyndighetsären-

den eller förmå den underordnade att i konkreta fall besluta på visst sätt.

Polischefen torde dock vära oförhindrad att själv överta handläggningen av

delegerade ärenden, vilket dock torde böra ske endast i särskilda fall. Jag

delar vidare beredningens åsikt, som inte mött invändningar vid remissbe­

handlingen, att polischefen kan och bör genom råd, upplysningar och på an­

nat sätt verka för att polisbefäl, som har att handlägga polismyndighets-

ärenden, blir förtrogna med gällande bestämmelser och deras tillämpning.

Mera framträdande risker för oenhetlighet i avgörandena torde på detta sätt

bli undanröjda.

Det sist sagda aktualiserar frågan om kvalifikationerna hos

polisbefäl som skall fullgöra polischefs uppgifter.

För polischefstjänst skall enligt förslag i prop. 1964: 100 framdeles krävas

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

82

antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig juridisk examen, kompletterad med straffrätt, eller begränsad studentexamenskompetens jämte en på den polisiära verksamheten inriktad juridisk utbildning. Dess­ utom skall krävas särskild teoretisk och praktisk utbildning under en polis­ chefskurs samt viss praktisk tjänstgöring.

Jag har nyss förordat att ärenden i vilka rättssäkerhetskravet särskilt trä­ der i förgrunden skall handläggas av polischefen själv eller polisbefäl med motsvarande kvalifikationer, varmed jag främst åsyftar polisintendenter, som i den nya polisorganisationen skall ha polischefskompetens. Beträf­ fande kvalifikationerna hos befattningshavare som anförtros prövning och avgörande i andra på polischef ankommande ärenden har polisberedningen med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet föreslagit att delegation till lägre tjänsteman än förste polis- eller kriminalassistent inte bör komma i fråga. För tjänst som förste polis- eller kriminalassistent krävs f. n., förutom vanlig konstapelsutbildning, att ha genomgått assistentklassen i statens po­ lisskola samt i regel att ha tjänstgjort någon tid som polisbefäl. Från remissinstansernas sida har väsentliga erinringar i allmänhet inte riktats mot förslaget, men på många håll har framhållits att utbildningsfrågan måste lösas både på längre sikt och för de tjänstemän som omedelbart efter den 1 januari 1965 skall handlägga polismyndighetsärenden. Be­ redningens förslag är även enligt min mening välgrundat. Spörsmålen om den framtida polisutbildningen utreds f. n. av 1962 års polisutbild- ningskommitté. I utredningsuppdraget ingår bl. a. att beakta behovet av utbildning för polismän som i polischefs ställe skall fatta beslut i polis­ myndighetsärenden samt att lägga fram förslag angående anordnande av kompletterande utbildning redan före förstatligandereformens ikraftträ­ dande. I sistnämnda hänseende har kommittén i promemoria den 29 janu­ ari 1964 föreslagit, att ett kompendium, innefattande bl. a. författnings­ bestämmelser rörande uppgifter som skall kunna delegeras och kommentar till bestämmelserna samt lämpliga blanketter, utarbetas och utdelas till polisbefäl som i den nya polisorganisationen skall fullgöra sådana uppgif­ ter. På grundval av kompendiet skall enligt förslaget kompletterande munt­ lig undervisning anordnas länsvis under slutet av hösten 1964. Promemorian remissbehandlas f. n. Tillfredsställande möjligheter att tillgodose behov av kompletterande utbildning redan före förstatligandet synes alltså före- ligga.

Med utgångspunkt i sina allmänna överväganden har polisberedningen lämnat en utförlig redovisning av ärenden som beredningen funnit lämpligen böra delegeras. Beredningens ställningstaganden har på det hela taget gillats av remissinstanserna. På särskilda punkter har dock rests invändningar. Ett fåtal remissorgan tar mera generellt avstånd från beredningens synpunkter och hävdar, att delegation bör ske i långt mindre utsträckning än beredningen räknat med.

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 196b

83

Beredningens redovisning omfattar ett stort antal polismyndighets-

ärenden av olika slag, bl. a. åtskilliga tillståndsärenden, som rör allmän

ordning och säkerhet, flertalet intygs-, handräcknings- och delgivnings-

ärenden samt besiktningar, utredningar och yttranden. Enligt beredningen

bör handläggningen av en stor del av de redovisade ärendena decentraliseras

till de utstationerade arbetsgrupperna inom polisdistriktet. Särskilt avses

här ärenden med anknytning till förhållandena inom arbetsgrupps vakt-

område. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter beredningen

sålunda anfört.

Beträffande ärenden av ingripande betydelse för den enskilde kan emel­

lertid övervägas att införa begränsning av delegationsrätten. Med denna ut­

gångspunkt skall jag på ett par punkter i detta sammanhang närmare gå in

på delegationsfrågans bedömning vad gäller särskilda ärenden.

En fråga som väckt särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen är

fullgörande av polismyndighets uppgifter som förundersökningsledare i

brottmål. Förundersökning i brottmål syftar till att klarlägga, vem som

skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl föreligger för

åtal mot honom, samt att bereda målet för huvudförhandling. Under för­

undersökningen kan olika tvångsåtgärder vidtas mot den misstänkte. Be­

slut härom fattas i åtskilliga fall av förundersökningsledaren. Förunder­

sökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Om saken inte är av

enkel beskaffenhet skall ledningen av förundersökning som inletts av

polismyndighet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan miss­

tänkas för brottet. Polisberedningen har ansett, att polismyndighets be­

fogenhet att leda förundersökning bör kunna delegeras till lägst kommis­

sarie eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent, samt hän­

visat till att vissa möjligheter till sådan delegation föreligger redan f. n.

enligt rättegångsbalken. Från remissinstansernas sida har man i allmän­

het godtagit beredningens ställningstagande endast under förutsättning, att

förundersökningsledningen överlämnas till åklagaren så snart fråga upp­

kommer att vidta tvångsåtgärder. I själva verket torde beredningens ställ­

ningstagande leda till i huvudsak samma resultat som remissinstansernas,

eftersom ett mål, i vilket fråga uppkommer att ingripa med tvångsmedel, i

regel inte längre kan anses vara av enkel beskaffenhet, varför förunder­

sökningsledningen enligt det förut sagda skall överläs av åklagaren. När­

mare bestämmelser i detta hänseende torde liksom hittills böra meddelas

i anslutning till rättegångsbalken. Under dessa förhållanden anser jag be­

hov inte föreligga att särskilt begränsa möjligheterna till delegation av upp­

giften som förundersökningsledare. Självfallet bör delegation till lägre po­

lisbefäl än kommissarie förekomma endast i mål av genomgående enkel

beskaffenhet.

Bland övriga för den enskilde mera betydelsefulla polismyndighetsupp­

gifter är polismyndighets befogenhet enligt särskilda stadganden att besluta

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

om administrativa frihetsberövanden av särskild vikt från rättssäkerhets­ synpunkt. Detta gäller bl. a. beslut om frihetsberövanden jämlikt lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen samt sådana beslut om frihets­ berövanden, som är att jämställa med ingripande med tvångsmedel enligt rättegångsbalken, t. ex. anhållande eller reseförbud enligt lagstiftningen om utlämning för brott. Hit hör även ansökan enligt sinnessjuklagen om tvångs- intagning på mentalsjukhus. Beträffande dylika beslut föreslår jag, att delegationsmöjligheten uttryckligen begränsas såtillvida, att besluten får fattas i polischefens ställe endast av högre polisbefäl, varmed jag främst åsyftar polisintendent. Delegation av beslutanderätten i nämnda ärenden enligt sinnessjuklagen får emellertid f. n. i viss utsträckning ske till annat polisbefäl. Några remissinstanser, bl. a. överståthållarämbetet, har fram­ hållit att behov också framdeles föreligger av sådan delegation i dessa ären­ den i varje fall i större städer och att delegationen bör ske till kommis­ sarie. Jag delar denna uppfattning.

I anslutning till det nu anförda vill jag erinra om att vissa tvångsin- gripanden enligt rättegångsbalken, bl. a. gripande av misstänkt person, be­ slag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka får be­ slutas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten, dock må utan sådant beslut vidtas av polisman om fara är i dröjsmål. Som polisbered­ ningen anfört gör sig de synpunkter som ligger till grund för dessa regler ofta gällande också beträffande åtgärder som får beslutas av polismyndig­ het, t. ex. omhändertagande av mentalsjuka eller alkoholskadade personer som utgör akut fara för eget eller andras liv. Beredningens uttalanden har inte mött invändningar från remissinstanserna. Osäkerhet torde f. n. råda om och i vilken utsträckning polisman är berättigad att vidta dylika in­ terimistiska åtgärder. Begränsningen av delegationsmöjligheten som jag nyss förordat när det gäller frihetsberövanden avser enbart beslutanderät­ ten. Den förordade regleringen hindrar sålunda inte att polisman obero­ ende av grad tilläggs befogenhet att när fara är i dröjsmål interimistiskt ingripa i angivna fall. Ett uttryckligt konstaterande härav torde böra ske i administrativ väg. Därvid bör föreskrivas, att den som vidtagit interimistiskt ingripande ofördröj ligen skall anmäla det hos den som har beslutande­ rätten beträffande ingripanden av det slag varom är fråga.

Vidare vill jag i detta sammanhang framhålla, att olika slag av förberedelse- och verkställighetsåtgärder självfallet kan vidtas även av andra än dem som tillagts beslutanderätten. Uppgiften att bereda ärendena skall sålunda fullgöras av polischefen underställd personal, på vilken dylika uppgifter ankommer enligt arbetsordning eller särskilt uppdrag. I fråga om verk­ ställighet av polischefs eller polismyndighets beslut uttalades vid polis­ myndighetslagens tillkomst, att det uppenbarligen inte är meningen att polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra alla åtgärder som ankommer på polismyndigheten. Enligt uttalandet förut-

85

sattes, att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställig-

hetsåtgärder. Jag instämmer häri och vill endast tillägga, att verkställig­

hetsuppgifter liksom beredningsuppgifter bör kunna åläggas även kontors­

personal, i den mån polisiära befogenheter inte behöver utnyttjas för upp­

gifterna.

Som framgår av det föregående är avsikten att delegation inom den nya

polisorganisationen skall förekomma i avsevärd utsträckning och omfatta

även mera komplicerade ärenden. Av särskild vikt är att delegation sker

efter enhetliga normer, inte minst i fråga om den för allmänheten betydelse­

fulla decentraliseringen av beslutanderätten. Med hänsyn till dessa för­

hållanden föreslår polisberedningen att delegationsprövningen

skall tillkomma Kungl. Maj :t och ske så, att Kungl. Maj :t fastställer ramen

för delegeringen samt bemyndigar underordnade myndigheter att bestämma

hur de fastställda grunderna skall tillämpas i de konkreta fallen. Jag till­

styrker i likhet med samtliga remissmyndigheter detta förslag. I samband

med denna prövning torde få beaktas de synpunkter som vid remissbehand­

lingen anlagts på delegationsfrågans bedömning beträffande olika ärende­

grupper.

Den här föreslagna regleringen bygger, såvitt angår decentralisering av

polismyndighetsärendenas handläggning, på polisberedningens förslag

att rätten att besluta i polischefens ställe skall förenas med viss tjänst. En

sådan ordning finner jag naturlig på längre sikt och den har godtagits av

remissinstanserna på ett par undantag när. Den som anförtros rätt att beslu­

ta i polischefens ställe handlar såsom polismyndighet respektive polischef.

Hans avgöranden får alltså överklagas enligt vad som gäller beträffande

polismyndighets respektive polischefs beslut i förekommande ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Kommunerna och polisväsendet m.m.

Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen

Principbeslut m.m.

1957 års polisutredning framhöll i sitt betänkande att man har skäl att

anta att kommunernas intresse för polisorganisationens utformning och

polisverksamhetens bedrivande kommer att även efter polisväsendets för­

statligande hållas levande med hänsyn till den väsentliga betydelse i skilda

hänseenden som en effektivt bedriven polisverksamhet har för samhället.

Också för polischeferna ansåg utredningen det vara av vikt att en klyfta

inte bildas mellan kommunerna och polisväsendet. Utredningen förordade

därför, att garantier skapas för fortlöpande kontakt mellan den lokala po­

lisorganisationen och kommunerna. Att härför inrätta särskilda kontakt­

organ bedömde utredningen innebära en osmidig form för den onskvarda

86

förbindelsen mellan polisen och kommunerna. Kontaktverksamheten borde i stället få mera spontan karaktär. Utredningen föreslog att skyldighet i administrativ ordning skulle föreskrivas för lokal polischef att kalla re­ presentanter för varje kommun till informations- och samrådskonferenser. Dessutom skulle polischefen varje gång en fråga om mera väsentlig för­ ändring av polisorganisationen eller polisverksamhetens bedrivande aktua­ liseras orientera berörda kommunrepresentanter samt bereda de kommu­ nala organen tillfälle att yttra sig om spörsmålen.

Vid den omfattande remissbehandlingen av utredningens förslag tillstyrkte det övervägande antalet remissorgan förslaget. I åtskilliga yttranden före­ slogs emellertid en klarare och fastare anordning för lekmannainflytande.

I 1962 års principproposition om polisväsendets förstatligande m. m. ut­ talades, att polisväsendets kommunala förankring uppenbarligen varit till gagn för att grunda ett förtroendefullt förhållande mellan polis och allmän­ het, vilket inte får gå förlorat i ett förstatligat polisväsende. Oavsett vem som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett in­ tresse att polisen kan ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det är där­ för viktigt att lokala intressen även i fortsättningen vinner beaktande i po­ lisverksamheten. Härför erforderlig samverkan och samråd borde enligt propositionen ske i så fria och obundna former som möjligt.

Vid propositionens behandling i riksdagen framhölls motionsvis att ett bibehållande i någon form av polisväsendets kommunala anknytning skulle vara av värde för polisens direkta kontakt med befolkningen på orten. En nämnd borde därför tillskapas på det lokala planet med rådgivande befo­ genheter. Nämnden skulle dessutom vara ett naturligt forum för utbyte av information och råd. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över proposi­ tionen anförde statsutskottet, efter att ha understrukit betydelsen av att samhörigheten mellan allmänheten, kommunerna och polisen behålls och fördjupas, alt det torde vara värdefullt, att kontakten mellan polisorgani­ sationen och kommunerna kan upprätthållas genom någon form av råd­ givande organ antingen på det lokala planet eller på länsplanet. Med hän­ syn till detta organs karaktär av rådgivande instans och då däri bör ingå personer med god kännedom om de lokala förhållandena synes det mest naturligt, att ifrågavarande organ knyts till polisdistrikten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polisberedningen

Inledningsvis erinrar polisberedningen om att det under den hittillsva­ rande behandlingen av frågan om polisväsendets förstatligande från alla håll har betonats, att det är av stor vikt att åtgärder vidtas för att efter huvud- mannaskapsreformen behålla och fördjupa samhörigheten mellan kom­ munerna och polisen, varigenom även framdeles kan ernås de fördelar som den kommunala polisorganisationen haft att erbjuda. Härvid har särskilt

87

nämnts förtroendet mellan allmänheten och polisen samt hänsynen till spe­

ciella ortsförhållanden vid utformningen av polisorganisationen och polis­

verksamheten på lokalplanet. Beredningen, som delar den uppfattning som

anförts i dessa hänseenden, finner inte anledning att ytterligare utveckla

skälen för en fortsatt nära kontakt mellan kommunerna och polisen.

Beredningen utgår från att kontaktverksamheten mellan kommunerna och

polisen skall från kommunal sida ombesörjas genom någon form av råd­

givande organ på lokalplanet. Beträffande samrådsorganets uppgifter an­

för beredningen, att det inte skall ha några beslutande uppgifter i fråga

om polisorganisationen och polisverksamheten utan såsom statsutskottet

understrukit fungera som en rådgivande instans. Huvuduppgiften bör vara

att verka för ett förtroendefullt förhållande mellan allmänheten och poli­

sen. Verksamheten skall inte endast bestå i att organet yttrar sig i frå­

gor som hänskjuts till det. Organet bör ha befogenhet att på eget initiativ

göra framställningar och avge förslag i frågor rörande polisens organisa­

tion och verksamhet. Befogenheterna bör å andra sidan i princip vara be­

gränsade till spörsmål som är av mera direkt betydelse för polisverksam­

heten inom organets verksamhetsområde. Frågor av riksomfattande bety­

delse bör det i första hand ankomma på de till rikspolisstyrelsen knutna

lekmannarepresentanterna att bevaka.

Bland de organisationsfrågor som har stor betydelse för den lokala po­

lisverksamheten nämner beredningen polisdistriktsindelningen. Utvecklingen

på skilda områden — befolkningsomflyttningen, trafikutvecklingen etc. —

lär påkalla förändringar tid efter annan i denna indelning. Här kan kom­

munerna göra betydelsefulla insatser genom att förmedla lokala erfaren­

heter, synpunkter och önskemål till de polisiära organen. Ett annat område

av omedelbar betydelse för den polisiära servicen är polisstyrkornas statio-

nering, framhåller beredningen. Den avvägning, som här måste ske mellan

olika synpunkter och intressen, är grannlaga. Det är därför angeläget, att

utformningen av grupperingsprincipen får lekmannaförankring ute i di­

strikten. Samrådsorganen utgör ett lämpligt instrument härför. De bör upp­

märksamt följa upp utfallet av den gruppering som äger rum i ingångs-

skedet samt föreslå de förändringar som erfarenheterna anses göra påkal­

lade. över ändringar som de polisiära myndigheterna anser befogade bör

samrådsorganen yttra sig. Polisstyrkornas gruppering inverkar även på all­

mänhetens möjlighet att få kontakt med polisen i olika ärenden av admi­

nistrativ natur. Handläggning av sådana ärenden har beredningen föresla­

git skola i förhållandevis stor utsträckning kunna decentraliseras inom po­

lisdistrikten. Beredningen anser att kommunala samrådsorgan i detta hän­

seende bör ägna intresse inte bara åt stationeringsfrågor utan även åt spörs­

målet, vilka ärenden som från allmänhetens synpunkter lämpar sig för de­

centraliserad handläggning.

Polisstyrkornas taktiska utnyttjande är enligt beredningen i betydande

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

88

omfattning en tekniskt polisiär fråga, som bäst lämpar sig för fackmanna- mässig bedömning. Å andra sidan inverkar formerna för polisverksamhe­ ten i inte ringa grad på allmänhetens inställning till polisen och dess verk­ samhet. När det gäller själva bedrivandet av polisverksamheten i dess olika former bör därför organen främst ta fasta på förhållande av betydelse för allmänhetens inställning till polisen.

Bland frågor som samrådsorganen inte bör ta befattning med anger be­ redningen tjänstetillsättningsfrågor, vilka efter polisväsendets förstatligande inte längre kommer att ha någon kommunal anknytning, samt frågor om tjänstefel.

Med det anförda har beredningen velat peka på några mera framträdande uppgifter för kommunala samrådsorgan. Även i övrigt bör organen enligt beredningens mening ges befogenhet att genom framställningar, yttranden och förslag verka för att polisorganisationen och polisverksamheten inom polisdistrikten utformas på ett med hänsyn till de lokala förhållandena än­ damålsenligt sätt. Bl. a. bör organen yttra sig med anledning av förslag till polisdistriktens anslagsäskanden.

Sammanfattningsvis föreslår beredningen att kommunalt samrådsorgans uppgift skall vara att verka för att polisorganisationen och polisverksam­ heten inom organets område får den med hänsyn till områdets förhållan­ den lämpligaste utformningen. Vid fullgörandet av sin uppgift skall dylikt organ hos polischefen eller länsstyrelsen lägga fram förslag och i övrigt göra de framställningar organet anser påkallade, avge yttranden i frågor som polischefen eller annan polisiär myndighet hänskjuter till organet samt fullgöra de andra uppgifter som kan komma att åläggas organet i lag eller författning.

Vidare förordar beredningen att polischefen skall vara skyldig att under­ ställa lokala samrådsorgan vissa frågor av större vikt, såsom förslag till årlig utgiftsstat samt frågor om förändringar av polisdistriktets eller vakt- områdets gränser och om ändrad stationering av distriktets polispersonal. I övrigt skall polischefen vara skyldig att inhämta och äga rätt att begära organets mening i alla ärenden av mera allmän betydelse inom polisdistrik­ tet. Bedömningen av vilka sådana frågor som är av större vikt skall polis­ chefen i första hand själv göra. Anser sig samrådsorganet ha blivit förbigånget i någon fråga som lämpligen bort underställas organet, torde rättelse kunna vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen.

Vad gäller samrådsorganens verksamhetsområden och sammansättning anmärker beredningen att de flesta av de nya polisdistrikten kommer att bestå av åtskilliga kommuner, vanligen 10—20. Även om kommunindelningen efter hand anpassas till de nya kommunblocken torde antalet i varje polis­ distrikt ingående kommuner bli i vart fall 4—5. Beredningen hävdar att det inte bör komma i fråga att ålägga varje polischef att fortlöpande uppehålla samrådsverksamhet med ett flertal kommunala samrådsorgan. Dessa or­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

89

gan bör därför få hela polisdistriktet som verksamhetsområde. Härför talar

enligt beredningen också den omständigheten, att de lokala aspekterna pa

polisorganisationen och polisverksamheten kan vara olika i skilda delar av

polisdistriktet och att även i övrigt motsättningar i uppfattningarna ofta

torde uppkomma i skilda frågor, särskilt sådana som rör stationeringen av

tillgänglig personal inom distriktets skilda delar. Den avvägning mellan

motstridande uppfattningar, som här blir nödvändig, bör få allmän med­

borgerlig förankring och därför ske i ett för hela polisdistriktet gemensamt

lekmannaorgan.

Samrådsorganet, som beredningen föreslår skola benämnas polisnämnd,

bör bestå av ett begränsat antal ledamöter, lämpligen sju, jämte lika många

suppleanter. Ledamöterna bör utses av kommunens fullmäktige. I polisdistrikt

som består av mer än en kommun måste ledamöterna utses genom ombud på

i huvudsak motsvarande sätt som f. n. gäller val av ledamöter och sup­

pleanter i vägnämnd enligt lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och läns-

vägnämnder. Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd bör enligt

beredningen vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och som fyller

övriga krav för valbarhet till ledamot i kommunal nämnd. Valet bör avse

en mandatperiod om fyra år från närmast efter valet infallande årsskifte.

Polisnämndernas verksamhet bör i största möjliga utsträckning bedrivas

i samma former som gäller för kommunala nämnder.

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanser tillstyrker förslaget att kommunala po­

lisnämnder inrättas för samråd mellan kommunerna och de polisiära or­

ganen. Sålunda biträds förslaget av bl. a. överståthållarämbetet, alla hörda

länsstyrelser utom en samt av kommunförbunden, av vilka svenska kom­

munförbundet dock alltjämt hyser sympatier för en informell kontaktverk­

samhet mellan kommuner och polischefer. Avstyrkande yttranden förelig­

ger endast från länsstyrelsen i Västmanlands län och föreningen Sveriges

landsfogdar.

I huvuddelen av remissvaren lämnas vad beredningen anfört om polis­

nämndernas uppgifter utan erinran.

Vad som i detta hänseende tilldragit sig det största intresset vid remiss­

behandlingen är i vilken utsträckning polisnämnd skall ha befogenhet att

avhandla frågor som rör polisverksamheten. I allmänhet har beredningens

synpunkter godtagits. Svenska kommunförbundet understryker att frågan

om förhållandet mellan allmänheten och polisen nästan undantagslöst måste

gälla praktiska spörsmål om polisiär service åt allmänheten, dvs. hur polis­

distriktets personella och reella tillgångar av olika slag lämpligen bör dis­

poneras, och i vad mån förstärkningar är erforderliga. Detta kan gälla frågor

om polispersonalens stationering, poliskontorens öppethållande, polisbevak­

ningen på särskilda platser eller lider etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

90

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län måste den av beredningen gjorda begränsningen i vad avser samrådsorganens befattning med polisstyrkor­ nas faktiska utnyttjande starkt understrykas. Dispositionen av tillgänglig polispersonal är i övervägande grad en operativ uppgift, som i första hand uteslutande bör ankomma på polischefen. Det får inte bli så att polisnämn­ derna med överskridande av den av beredningen angivna begränsningen blandar sig i polischefernas exklusiva befogenheter på detta område.

På några håll menar man emellertid att polisnämnd i förslaget givits allt­ för vittgående rätt att befatta sig med frågor som faller under polischefens befälsmyndighet. I ett gemensamt yttrande från polisnämnden och polis­ kammaren i Västerås sägs att det torde vara diskutabelt om till frågor som skall underställas samrådsorganet bör föras spörsmål om polistjänstens all­ männa planläggning och viktigare utrustningsfrågor. Dessa spörsmål an­ ses vara av väl polisiär och teknisk art för att lekmannaombuden skall kunna förvärva kunskap om dem. Detta hindrar inte att polischefen infor­ merar i sådana och andra frågor som rör den rena polisverksamheten. En­ ligt polismästaren i Linköping bör det klart sägas ut att samrådsorganet lika litet som de nuvarande polisnämnderna skall ta någon som helst befattning med fråga som faller under polischefs befälsmyndighet. Liknande inställ­ ning har bl. a. polismästaren i Göteborg.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar, att beredningen inte berört ett par av de viktigaste områdena för samverkan mellan polisen och de kom­ munala myndigheterna, nämligen samverkan för lösande av sociala pro­ blem och för den brottsförebyggande verksamheten. På dessa områden krävs en intim samverkan mellan polis och socialvårdens organ.

Förslaget beträffande polisnämnds verksamhetsområde och sammansättning tillstyrks eller lämnas utan erinran i det stora flertalet yttranden, bl. a. av överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna och svenska stadsförbundet. I några av dessa yttranden anses förslaget vis­ serligen leda till ett komplicerat valsystem, men denna konsekvens bedöms som ofrånkomlig.

I ett par yttranden förordas ytterligare överväganden beträffande polis­ nämndernas sammansättning. Med hänsyn till de olägenheter, som är för­ knippade med indirekt valsystem, finns det enligt kommunalrätt skommittén anledning att överväga att knyta nämndorganisationen till de kom­ munblock som nu kommer till stånd. Blocken eller samarbctsområdena synes särskilt väl ägnade att uppbära de arbetsuppgifter som det här är fråga om. Det skulle troligen inte innebära några kännbara olägenheter för polische­ ferna att behöva samråda med mer än en polisnämnd. För flertalet distrikt skulle med eu anknytning till kommunblocken finnas endast ett fåtal po­ lisnämnder. Om nämndernas antal blir större, torde distrikten merendels vara så omfattande och de lokala intressena så varierande, att ett samman­ förande av de skilda intressenterna till en enda nämnd inte kan väntas ge

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

91

något mera arbetsdugligt och representativt organ. Men inte heller med en

anknytning till distrikten nödvändiggörs enligt kommitténs mening ord­

ningen med en särskild valkorporation så snart distriktet består av mer än

en kommun. Det torde exempelvis vara möjligt att till den föreslagna lagen

foga ett undantagsstadgande, som medger kommunerna att, då distriktet

inte består av mer än sju kommuner, utse nämndledamöterna genom di­

rekta val. Varje kommun bör då äga utse en representant. Kommer nämn­

den inte härigenom att bestå av sju ledamöter, kan återstående platser för­

delas mellan kommunerna efter deras åsämjande. Med nuvarande kommun­

indelning skulle ordningen med direktval kunna tillämpas i inemot hälften

av distrikten. En kommunindelning efter blockbildningen skulle medge att

denna ordning så gott som undantagslöst skulle komma till användning.

Även enligt svenska kommunförbundet bör eftersträvas en lösning, som

gör det indirekta valsystemet onödigt men ändå i väsentlig mån tillgodoser

behovet av samrådsorgan som är gemensamma för flera kommuner. En för­

utsättning för denna lösning är dock att mer än ett samrådsorgan kan fin­

nas i ett och samma polisdistrikt. En dylik indelning bör ske enligt vissa i

författning angivna allmänt hållna riktlinjer och bör kunna fastställas av

länsstyrelserna efter samråd med kommuner och polischefer. Målsättningen

bör vara att begränsa antalet nämnder så mycket som möjligt under veder­

börligt hänsynstagande till att antalet ledamöter i varje nämnd inte blir

för stort. Det förefaller rimligt att kommunernas representation i nämn­

derna åtminstone i någon mån avspeglar storleksförhållandet mellan be­

rörda kommuner. Förbundet är redo att tillstyrka ett något högre antal le­

damöter än sju. Sker uppdelning av polisdistrikt i flera nämndområden

bör gränserna för dessa helst sammanfalla med kommunblockens gränser.

Statskontoret framhåller att det är av betydelse att den information som

lämnas i nämnden får så vid spridning som möjligt. Ett sätt att nå detta

syfte är att öka antalet representanter i nämnden. Statskontoret föreslår,

att nämnd skall ha minst tio ledamöter. Anses det befogat att öka antalet

bör så kunna ske.

Det kan enligt ett uttalande från Stockholms stads sida ifrågasättas om

samrådsorganet inte bör benämnas polisråd i stället för polisnämnd. Detta

motiveras av att kontaktorganet i främsta rummet skall vara ett rådgivande

organ utan självständiga förvaltningsuppgifter och av att benämningen

nämnd i kommunalt sammanhang brukar förknippas med ekonomisk för­

valtning. Även polismästaren i Göteborg förordar benämningen polisråd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

De partementscliefen

Ett nödvändigt villkor för att polisverksamheten skall kunna ombesör­

jas på ett tillfredsställande sätt är att det råder ett förtroendefullt förhål­

lande mellan polisen och allmänheten. Polisväsendets hittillsvarande kom­

92

munala förankring har uppenbarligen varit till gagn i detta hänseende. Den kommunala anknytningen har också medgivit, att polisorganisationen på lokalplanet tämligen lätt kunnat utformas med hänsyn tagen till spe­ ciella ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor torde ha kunnat lö­ sas snabbt och smidigt på grund av det kommunala huvudmannaskapet för polisväsendet. Det är av stor betydelse att vad som sålunda stått att vinna inom den kommunala polisorganisationen inte går förlorat genom polis­ väsendets förstatligande. Angelägenheten härav har understrukits såväl i 1957 års polisutrednings betänkande och 1962 års principproposition an­ gående huvudmannaskapsreformen som vid behandlingen i riksdagen av principfrågan om förstatligandet. Vad angår formerna för kontakt mellan kommunerna och den statliga polisorganisationen har yppats skilda me­ ningar. Medan man i utredningsförslaget och i nyssnämnda proposition re­ kommenderat, att samverkan och samråd skall ske i så fria och obundna former som möjligt, har statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlå­ tande över propositionen förordat, att kontakten mellan polisorganisatio­ nen och kommunerna skall upprätthållas genom någon form av rådgivande organ på lokalplanet. I enlighet härmed har polisberedningen föreslagit att kommunala polisnämnder skall inrättas för samrådsverksamheten. Försla­ get har vunnit anslutning från så gott som alla remissorganens sida och är även enligt min mening ägnat att skapa fasta och enhetliga former för sam­ rådet mellan polisen och kommunerna.

Jag vill stryka under att de föreslagna polisnämnderna uteslutande skall ha rådgivande funktion. För att polisverksamheten skall få den medbor­ gerliga förankring som förslaget ytterst syftar till är det angeläget, att nämnderna inte utrustas med befogenheter att vid sidan av de polisiära myndigheterna meddela direktiv rörande polisens organisation och verk­ samhetsformer i övrigt. En sådan dualism i bestämmanderätten skulle vara ägnad att skapa motsättningar mellan nämnderna och polismyndigheterna och därmed motverka i stället för främja allmänhetens förtroende för po­ lisen och dess verksamhet.

Polisnämndernas uppgift skall alltså vara att verka för ett förtroende­ fullt förhållande mellan allmänheten och polisen. Som polisberedningen framhållit skall nämndernas befogenheter vara begränsade till frågor som från denna synpunkt har mera direkt betydelse för polisverksamheten inom vederbörande nämnds verksamhetsområde. Nämnderna skall yttra sig i dy­ lika frågor och ha befogenhet att på eget initiativ göra framställningar och avge förslag rörande spörsmål av denna art. Denna bestämning av polis­ nämndernas uppgifter har i allmänhet inte mött invändningar vid remiss­ behandlingen. Eftersom nämnderna som nyss sagts skall vara lokala sam- rådsorgan, skall samrådet ske med polischefen i orten. Det är alltså denne som skall inhämta eller bereda polisnämnd tillfälle att avge yttrande. Fram­ ställningar och förslag från nämndens sida skall ställas till polischefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

93

Bland de konkreta frågor som nämnderna skall äga befatta sig med anger

polisberedningen polisdistriktsindelningen och polisstyrkornas stationering

inom distriktet samt behovet från allmänhetens synpunkter av decentrali­

serad handläggning av polismyndighetsärenden. I likhet med de flesta re­

missmyndigheter anser jag dessa frågor tillhöra dem som främst bör bli

föremål för polisnämndernas uppmärksamhet. Jag delar vidare beredningens

uppfattning att spörsmål om tjänstetillsättningar och disciplinära frågor

helt skall ligga utanför nämndernas befogenhetsområde.

De polisnämnder, som f. n. inrättats med stöd av gällande polislag, äger

inte ta befattning med frågor som faller under polischefens befälsmyndig-

het. Polisberedningen har i detta hänseende anfört, att polisstyrkornas tak­

tiska utnyttjande i betydande omfattning är en fråga som bäst lämpar sig

för fackmannamässig bedömning men att formerna för polisverksamhe­

ten inverkar på allmänhetens inställning till polisen och dess verksamhet.

Enligt beredningens mening bör verksamhetsformerna därför inte undan-

tas från polisnämndernas befogenhetsområde, men nämnderna bör härvid

ta fasta på förhållanden av betydelse för allmänhetens inställning till po­

lisen. I åtskilliga remissyttranden yppas farhågor för att beredningens för­

slag kan leda till inblandning från nämndernas sida i uppgifter som an­

kommer på polischefen och för vilka han ensam bär ansvaret. Dessa far­

hågor anser jag vara överdrivna. Rent praktiska spörsmål om dispositio­

nen av polisdistriktets personella och materiella resurser inverkar som be­

redningen och flera remissorgan betonat i hög grad på förhållandet mellan

polisen och allmänheten. Eftersom just detta förhållande är det huvud­

sakliga föremålet för polisnämndernas verksamhet bör sådana angelägen­

heter inte falla utanför deras befogenhetsområde. Att nämnderna i detta

hänseende inte skall ägna intresse åt detaljer följer av deras funktion som

samrådsorgan i frågor av väsentlig betydelse från allmänhetens synpunk­

ter. Härav följer också att polisnämnderna inte får bli ett organ för inspek­

tion och granskning av polischefens tjänsteåtgärder.

Med anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen vill jag be­

tona att det inte skall ingå i polisnämndernas rådgivande verksamhet att

själva vidta åtgärder inom den förebyggande polisverksamheten eller att

eljest i egen regi vidta anordningar för att popularisera polisarbetet.

Såsom polisberedningen anfört bör polischefen vara skyldig att bereda

polisnämnd tillfälle att yttra sig i vissa frågor av större vikt. Hit hör enligt

polisberedningens mening bl. a. förslag till utgiftsstat samt frågor om för­

ändring av polisdistriktets eller vaktområdes gränser och om ändrad sta­

tionering av distriktets polispersonal. Jag delar beredningens uppfattning i

dessa hänseenden. Eftersom polisnämnd skall vara rådgivande organ åt

polischefen torde polischefens skyldighet att inhämta nämndens synpunkter

få liksom hans övriga åligganden som chef för distriktets polisväsende reg­

leras i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

94

I likhet med polisberedningen och det stora flertalet remissinstanser an­ ser jag det vara en grundläggande förutsättning för att polisnämnd skall kunna fylla sin uppgift att nämnden får hela polisdistriktet till verksam­ hetsområde. Endast på detta sätt kan polisnämnd tjäna syftet att överbrygga motsättningar mellan distriktets skilda delar och att skapa förtroende för de avvägningar som måste göras mellan olika intressen inom distriktet. Därtill kommer att de flesta polisdistrikt kommer att bestå av ett flertal kommuner. I ett nittiotal fall kommer sålunda polisdistrikt att bestå av mer än fem kommuner. I 41 av dessa fall skall distriktet omfatta mer än 10 kommuner. Det är med hänsyn härtill uppenbart att det inte blir prak­ tiskt möjligt för en polischef att samråda med varje kommun för sig. Inte heller synes enligt min mening något vara att vinna på att indela distrik­ ten i samrådsområden. Jag föreslår att endast en polisnämnd skall finnas i varje polisdistrikt.

Vad jag nu sagt ger vidare vid handen att varje kommun knappast kan tillförsäkras representation i polisnämnd. För att polisnämnden skall bli ett funktionsdugligt organ har polisberedningen föreslagit, att antalet leda­ möter skall begränsas till sju och att ledamöter och suppleanter i nämnden skall väljas genom ombud, som utses av kommunernas fullmäktige. Består polisdistriktet av endast en kommun skall dock ledamöterna och supplean­ terna enligt förslaget väljas direkt av fullmäktige. I princip ansluter jag mig till detta förslag. Jag delar emellertid den i ett par remissyttranden framförda uppfattningen att direkt val bör kunna äga rum i större utsträck­ ning än beredningen förutsatt. Jag föreslår att val genom ombud skall fö­ rekomma endast i polisdistrikt som består av mer än fem kommuner. Här­ vid beaktar jag, att om den pågående kommunblocksindelningen leder till sammanslagning av de kommuner som ingår i blocken, val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd genom ombud synes bli aktuellt endast i ett fåtal kommuner. För att öka möjligheterna att differentiera kommuner­ nas representation i nämnden förordar jag, att antalet ledamöter bestäms till nio.

Polisberedningens förslag att de allmänna bestämmelserna om kommu­ nala nämnder principiellt skall äga motsvarande tillämpning beträffande polisnämnderna har lämnats utan erinran av huvuddelen av remissinstan­ serna. Inte heller jag har någon erinran mot förslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

Kommunal trafikövervakning

Nuvarande förhållanden m. m.

I det föregående har föreslagits, att polisens huvuduppgift i det statliga polisväsendet liksom hittills skall vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Häri ingår även övervakningen över efterlevnaden av föreskrifter

95

angående trafiken. F. n. används emellertid för denna uppgift i viss utsträck­

ning annan personal än polispersonal, nämligen trafikövervakare, som äger

ombesörja särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter

av enklare beskaffenhet. Polisberedningen har upptagit till bedömande i

vad mån polisverksamhet även i det statliga polisväsendet skall kunna full­

göras med annan personal än polispersonal samt huruvida annan än staten

i så fall bör vara huvudman för dylik personal.

Genom lag den 31 maj 1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 §

lagen om polisväsendet i riket infördes i nämnda paragraf ett andra stycke,

enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigades att för visst polisdistrikt medge,

att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enk­

lare beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. Ge­

nom samtidig ändring i polisreglementet föreskrevs, att polischef skall med­

dela ordningsvaktsförordnande för den som skall ombesörja dylik trafik­

övervakning. Vidare gjordes i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen — rörande

skyldighet för vägtrafikant att efterkomma polismans anvisningar till tra­

fikens ordnande och att stanna när polisman ger tecken därtill — det

tillägg att vad i momentet sägs om polisman även skall gälla vederbörligen

förordnad trafikövervakare.

Lagändringen föranleddes av en genom Stockholms stads försorg verk­

ställd utredning om anställande av kvinnlig personal för trafikövervakning

i staden. I utredningen konstaterades, att de mest personalkrävande av po­

lisens trafikuppgifter är trafikdirigering samt parkerings- och stoppför-

budsövervakning. Med hänsyn till den då rådande polisbristen i Stockholm

föreslogs att dylika uppgifter skulle få läggas på en kvinnlig trafikövervak-

ningskår. De särskilda trafikövervakarna ansågs i princip böra ha samma

utbildning som poliskonstaplar. I begynnelseskedet sades dock utbildningen

böra inskränkas till en snabbutbildningskurs. Anställning föreslogs skola

ske hos gatunämnden. Trafikövervakarna skulle emellertid underställas

polismästaren, och polisledningen skulle utöva den reella anställningspröv-

ningen.

Med anledning av stadens utredning upprättades inom inrikesdeparte­

mentet eu departementspromemoria, vari trafikövervakarnas ställning upp­

togs till behandling. Inledningsvis fastslogs att den verksamhet, varmed

trafikövervakarna enligt förslaget skulle sysselsättas, utgjorde polisverk­

samhet som enligt polislagen skulle ombesörjas med polismän. Förutsätt­

ningen för att överlåta enklare polisuppgifter, som ålåg polisdistriktet att

ombesörja, på trafikövervakare var enligt promemorian att de särskilda

uppgifterna kunde klart avgränsas från övrig polisverksamhet, övervak­

ning av efterlevnaden av parkerings- och stoppförbudsbestämmelser samt

rapportering av förseelser mot dessa motsvarade detta krav. Med dessa upp­

gifter borde förenas den mera positiva uppgiften att meddela upplysningar

om gällande parkeringsbestämmelser och förefintliga parkeringsulrymmen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

96

Vid remissbehandlingen av promemorian vann där framförda synpunkter

anslutning på de flesta håll. Flertalet remissinstanser framhöll dock som

sin principiella inställning, att förstärkningen av trafikövervakningen bor­

de ske genom att rekryteringen av polispersonal stimulerades. I fråga om

övervakarnas uppgifter anslöt sig de flesta remissorganen till ställningsta­

gandet i promemorian. Några remissinstanser förordade, att uppgifterna in­

skränktes till parkeringsplatserna eller blott fick avse den tidsbegränsade

fordonsuppställningen.

Departementschefen (prop. 1957: 164) ansåg för sin del, att man borde

i första hand och så långt det var möjligt söka lösa problemet med den

bristande parkeringskontrollen genom att stimulera rekryteringen till po­

listjänsterna. Som extraordinär åtgärd borde emellertid förslaget med sär­

skilda trafikövervakare prövas. De principiella betänkligheterna mot en

sådan ordning syntes kunna vika, om övervakningspersonalen anförtroddes

endast uppgifter av enklare beskaffenhet och dessa gavs en klar avgräns-

ning från övriga polisuppgifter. Departementschefen anslöt sig till de i pro­

memorian framlagda synpunkterna på vilka uppgifter trafikövervakarna

borde ha. Trafikövervakarna skulle få en på de angivna övervakningsupp-

gifterna direkt inriktad utbildning, som alltså avsågs bli mer begränsad

än den vanliga polisutbildningen. Slutligen framhölls, att utvägen att an­

förtro polisuppgifter åt annan personal än polispersonal inte borde få till­

gripas i andra fall än då verksamheten inte kunde tillgodoses på annat sätt.

Prövningen härav borde göras av Kungl. Maj :t. Andra polisuppgifter än

sådana som var av enklare beskaffenhet borde överhuvudtaget inte få full­

göras på detta sätt.

Första lagutskottet (uti. 1957:30) anslöt sig vid sin granskning av för­

slaget i allt väsentligt till departementschefens uttalanden. Utskottets ut­

låtande godkändes av riksdagen (rskr. 312).

Med stöd av ifrågavarande bestämmelse i 18 § andra stycket polislagen

har Kungl. Maj :t lämnat medgivande som där avses åt Stockholms, Göte­

borgs, Malmö, Hälsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linkö­

pings, Sundsvalls, Karlstads, Umeå och Östersunds polisdistrikt. Medgivan­

dena avser i regel tillsynen över parkeringsbestämmelsernas och stoppför-

budsbestämmelsernas efterlevnad, rapportering av förseelser mot dessa be­

stämmelser och upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och före­

fintliga parkeringsutrymmen. Medgivandena gäller tills vidare. Trafiköver­

vakarna är i administrativt hänseende i regel knutna till vederbörande

stads gatukontor men är i sin verksamhet underställda polismyndigheten.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, som trätt i kraft

den 1 januari 1961, avser att möjliggöra förenklad handläggning av parke-

ringsförseelser, vilka inte är belagda med svårare straff än böter omedel­

bart i penningar. Till sådana förseelser räknas enligt lagen inte bara åsido­

sättande av lokala trafikföreskrifter rörande parkering och annan upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

97

ställning eller stannande av motorfordon (61 §

1

inom. vägtrafikförordning­

en) utan även förseelser mot bestämmelserna i 49 § 3 mom. förordningen,

enligt vilka parkering på väg ej får ske, där parkering hindrar andra for­

don att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett

för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av

10

meter

på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för drosk-

station med annat fordon än sådant som stationen är avsedd för, på bro

eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel samt framför ingång eller

infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obe­

hörigen hindras eller störs. Straffet för dylika förseelser är böter högst

300 kronor.

Området för tillämpning av parkeringsbot är mer begränsat än området

för trafikövervakarnas verksamhet. Sistnämnda verksamhet synes kunna

omfatta även överträdelser av bestämmelserna i 42 § 4 mom. och 49 § 2

mom. vägtrafikförordningen. Enligt förstnämnda lagrum får fordon inte

i andra fall än då trafikförhållandena kräver det stannas eller uppställas

inom 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. I 49 § 2 mom. sägs

att fordon inte utan att trafikförhållandena kräver det får uppställas på

motorväg annorstädes än på parkeringsplats; i eller i närheten av skarp

kurva; på eller i närheten av backkrön eller på annan plats där sikten

är skymd; vid vägkorsning inom ett avstånd av

10

meter från korsande

körbanas närmaste ytterkant; framför vägmärke så att detta skymmes; på

tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av

10

meter före övergångsstället; samt inom särskild filmarkering eller så nära

sådan att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.

Lagen om parkeringsbot är tillämplig i polisdistrikt eller del därav där

lagen enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall tillämpas. Vid överträdelse

av föreskrifter som omfattas av lagen äger polisman eller trafikövervakare

till fordonets förare överlämna eller på fordonet fästa skriftlig anmaning

att inom viss tid betala parkeringsbot. Botens belopp, 5—100 kronor, skall för

skilda slags förseelser ha generellt fastställts av statsåklagare efter hörande

av polismyndigheten. Betalas den i anmaningen angivna boten, är ärendet

slutligt avgjort. Eljest kan strafföreläggande meddelas eller åtal väckas.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnanden är lagen f. n. tillämplig i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Västerås, Borås, Linköping, Öre­

bro, Sundsvall, Halmstad, Eskilstuna och Norrköping.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polis bere dningen

Beredningen tar till en början upp frågan om särskilda tra­

fikövervakare skall finnas i den nya polisorgani­

sationen och vilka uppgifter de i så fall bör ha.

Syftet med 1957 års ändring av polislagen var, anför beredningen, att

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 101

98

komina till rätta med en framförallt i Stockholm rådande akut brist på

polispersonal. Lagändringen ansågs nödvändig endast för att göra det

möjligt att bemästra dylika situationer. Med denna utgångspunkt ansåg

man behov av särskilda trafikövervakare med väsentligt lägre kompetens

än polismän föreligga endast för begränsade tidsperioder.

En självklar utgångspunkt för personalplaneringen på alla verksamhets­

områden finner polisberedningen vara att olika arbetsuppgifter bör läggas

på personal, som har en efter uppgifternas art avpassad utbildning. Kom­

petensdifferentieringen kan emellertid inte ske med hänsyn till varje slags

ärende för sig utan efter generella normer, som uppställs med beaktande

av vad som bör krävas för handläggningen av större grupper av ärenden.

Kompetensen bör därvid avpassas efter de mera krävande uppgifterna inom

en befattningshavares befogenhetsområde. Redan härav följer att varje be­

fattningshavare måste ta befattning med uppgifter som han är överkvali­

ficerad för. Denna effekt förstärks dels därav, att skilda uppgifter som bör

fullgöras i ett sammanhang ofta är av olika kvalitet, dels därav, att en

långt driven kompetensdifferentiering från andra synpunkter kan vara

olämplig.

Trafikövervakningen — liksom polisverksamheten i övrigt — är enligt

beredningen av den art att det merendels inte är rationellt att fördela olika

övervakningsuppgifter på skilda befattningshavare. I verkligheten är en

sådan arbetsfördelning i allmänhet inte genomförbar. Lämpligheten av sär­

skilda trafikövervakarkårer har med hänsyn härtill också ifrågasatts på åt­

skilliga håll. 1957 godtogs anordningen endast som en nödlösning. Trafik­

utvecklingen under senare år samt de i stort sett goda erfarenheter man

fått av trafikövervakarnas verksamhet anser beredningen emellertid mo­

tivera en annan bedömning. De omfattande och ständigt ökande uppgifter­

na på detta område kräver stora personalresurser. Det synes inte rationellt,

att för dylika övervakningsuppgifter öka kadern av välutbildad polisperso­

nal i den utsträckning som erfordras för att övervakningen skall bli effek­

tiv. Möjligheten att för uppgifterna utnyttja personal med lägre kom­

petens bör därför nu ses som en permanent lösning av övervakningsproble-

men. Stor försiktighet bör dock iakttas vid tillskapandet av särskilda per­

sonalkårer för övervakningen. Under inga förhållanden bör det enligt be­

redningens uppfattning komma i fråga att för trafikövervakningen anlita,

förutom polismän, mer än en personalgrupp. Denna bör ha enhetliga kva­

lifikationer.

Polisberedningen framhåller att skillnaden mellan polismän och trafik­

övervakare är betydande i fråga om såväl fackutbildning som förkunskaper.

Av polisaspirant krävs goda förkunskaper, och efter antagningen skall as-

piranten genomgå omkring ett års polisutbildning för att bli kompetent

att erhålla polismanstjänst. Beträffande särskild trafikövervakare krävs

inga förkunskaper utöver obligatorisk skolutbildning och fackutbildningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

99

varar fyra—fem veckor. Denna väsentliga skillnad i kvalifikationerna förut­

sattes vid 1957 års ändring av polislagen. Avsikten var då endast att lösa

problemet med parkeringsövervakningen, vilken ansågs kunna åläggas per­

sonal med begränsad utbildning. Mot denna bakgrund bestämdes också

trafikövervakarnas kompetens som enligt hittills meddelade förordnanden

omfattar övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas ef­

terlevnad. Till dylika bestämmelser finner beredningen böra hänföras lo­

kala trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt för­

buden i 42 § 4 mom. samt 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stan­

na eller uppställa fordon på viss plats. Det gemensamma för nu nämnda

föreskrifter och bestämmelser är att förseelsen sker redan genom att for­

donet i strid mot förbudet stannas eller uppställs på viss plats eller är upp­

ställt där viss tid. Bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller

uppställandet behöver inte ske i det konkreta fallet. Annorlunda anser be­

redningen att det förhåller sig med förseelse mot 49 § 1 mom. vägtrafik­

förordningen, enligt vilket stadgande stannandet eller uppställandet är fel­

aktigt först då till följd därav fara uppstår för person eller egendom eller

trafiken onödigtvis hindras eller störs. Övervakning av bestämmelsens ef­

terlevnad torde därför f. n. inte kunna överflyttas på trafikövervakare.

Sammanfattningsvis hävdar beredningen, att trafikövervakarna med den

utbildning de har f. n. i huvudsak visat sig kunna fylla de uppgifter som

enligt gällande bestämmelser kan åläggas dem. Anledning bedöms därför

saknas att på grund av den begränsade utbildningen inskränka trafiköver­

vakarnas befogenhet. Anses sådan inskränkning av andra skäl lämplig

finns å andra sidan knappast utrymme för avkortning av utbildningstiden.

Den nuvarande utbildningstiden synes erforderlig för handhavande av de

typer av uppgifter, som f. n. får överlåtas på trafikövervakare.

Polisberedningen hyser den uppfattningen, att trafikövervakarnas befo­

genheter inte bör utvidgas utan att personalens utbildning utökas. Vill man

ålägga denna personalkategori andra uppgifter än sådana som genomgå­

ende är av enkel beskaffenhet måste utbildningen utbyggas högst väsent­

ligt, eftersom man då kommer över till uppgifter för vilka måste krävas en

allmän överblick över hela trafikområdet och under utbildningen förvärvad

erfarenhet av trafikarbetet. Krav måste också ställas på speciella personliga

förutsättningar för tjänsten. Samtidigt som trafikövervakarna härigenom

kan sägas bli överkvalificerade för den enklare parkeringsövervakningen

åsidosätts i allt väsentligt ändamålet med särskild personal för vissa trafik-

övervakningsuppgifter. Mera står då uppenbarligen att vinna på att utbilda

fler polismän, som ju blir kvalificerade att fullgöra alla förekommande po­

lisuppgifter. En väsentligt utbyggd utbildning av trafikövervakarna för

att göra dem kompetenta att ombesörja fler polisuppgifter än dem som de

redan nu får anses kompetenta att fullgöra måste därför enligt beredning­

ens mening avvisas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Vidare behandlar beredningen i detta sammanhang i prop. 1960: 175 berörd fråga att vidga trafikövervakarnas behörighet till att omfatta rätt att meddela rapporteftergift för förseelse som är obetydlig och klart ursäkt­ lig. Beredningen ställer sig tveksam till om trafikövervakarna äger nödvän­ diga kvalifikationer för att få rätt att meddela rapporteftergift. Visserligen kan en felaktigt meddelad rapporteftergift inte leda till rättsförlust för den enskilde. Men det utgör en fara för rättssäkerheten i vidare bemärkelse och för parkeringsövervakningens effektivitet om rapporteftergift blir beroende på godtyckliga bedömningar och på trafikanternas övertalnings- och dupe- ringsförmåga. Risker i dessa hänseenden föreligger otvivelaktigt om per­ sonal med begränsade kvalifikationer anförtros ifrågavarande befogenhet.

Olaga parkering anser beredningen i regel böra hänföras till obetydliga förseelser. De kan ibland anses vara klai’t ursäktliga, t. ex. då tillfälliga be­ sökare i orten åsidosätter parkeringsförbud, som inte är utmärkta på plat­ sen eller eljest av den art att de bort vara kända. För sådana fall är det enligt beredningen en olägenhet att trafikövervakarna, trots att de har be­ fogenhet att ombesörja övervakning av flertalet parkerings- och stoppför- budsbestämmelsers efterlevnad, saknar rätt att inom ramen för denna verksamhet meddela rapporteftergift. För trafikanterna måste detta vara både obegripligt och oförmånligt.

Vid avvägning mellan här anförda synpunkter finner beredningen över­ vägande skäl tala för att trafikövervakare får befogenhet att meddela rap­ porteftergift.

Beredningen övergår härefter till frågan vem som bör vara huvudman för trafikövervakarna.

Från administrativa synpunkter anser beredningen delat huvudmanna­ skap för trafikövervakningspersonalen inte medföra väsentliga olägenheter. Redan nu är den särskilda trafikövervakningspersonalen anställd hos och även eljest administrativt underställd andra kommunala organ än polis­ verken. Anordningen har såvitt är känt för beredningen i praktiken visat sig fungera fullt tillfredsställande. Avskiljningen av ifrågavarande personal från polispersonalen i ekonomiskt och administrativt hänseende i övrigt är sålunda redan genomförd. I så måtto föreligger förutsättningar för att låta personalen behålla sin kommunala anställning, då polisväsendet för­ statligas, och svårigheter i den fortsatta samordningen mellan polismän­ nens och trafikövervakarens verksamhet synes inte behöva befaras endast därför att polisen blir ett rent statligt organ.

Beredningen finner det inte vare sig rationellt eller eljest lämpligt att trafikövervakning ombesörjs — förutom av polismän — av både kommu­ nalanställda och statsanställda trafikövervakare. I den mån kommunen åläggs att ombesörja trafikövervakning är det därför önskvärt att åläg­ gandet avser hela det verksamhetsområde som trafikövervakarens kompe­ tens omfattar. Vill man inte utsträcka kommuns skyldigheter så långt, bör

101

de trafikövervakningsuppgifter, som i och för sig faller inom kompetens­

området men utanför området för kommunens skyldighet, fullgöras av

polismän. Att polismän härvid kommer att handha uppgifter, som lägre

kvalificerad personal i och för sig skulle kunna utföra, tillmäter beredning­

en inte större vikt. Denna situation föreligger f. n. och kan inte undvikas

utan att uppgifterna helt undantas från polisverksamheten, något som inte

är realistiskt vare sig övervakningen skall ombesörjas av kommunen eller

av staten. Kostnaderna för övervakningen bedömer beredningen i stort sett

bli desamma vare sig övervakningen sker i statlig eller kommunal regi.

Den omständigheten, att kommun är skyldig att inom stadsplanelagt om­

råde svara för att utrymmen för parkeringsbehovet finns tillgängliga, ut­

gör enligt beredningens mening inte tillräckligt skäl att ålägga kommu­

nen att jämväl ombesörja övervakningen av parkeringen på allmänna plat­

ser. Motsvarande situation föreligger på andra områden, påpekar bered­

ningen, utan att det kan anses befogat att kommunen har ansvaret för ord­

ningens upprätthållande. I fråga om parkeringsövervakningen anser bered­

ningen emellertid att bedömningen påverkas av det sätt på vilket kommu­

nen kan lösa parkeringsfrågan. Enligt 2 § lagen den 31 maj 1957 om rätt

för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. in.

får sålunda kommun, om det finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga

avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen för allmän

parkering upplåten plats. Avgiften får bestämmas till det belopp, som er­

fordras för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på parke­

ringsplatserna. Grunder för beräkningen av avgifterna bestäms av kom­

munens fullmäktige, vilkas beslut skall underställas länsstyrelsens pröv­

ning. Då förslaget till den nyssnämnda lagen lades fram yttrade föredra­

gande departementschefen (prop. 1956: 143) att avsikten med bestämmel­

serna om rätt för kommun att uttaga parkeringsavgifter inte var att göra

någon inskränkning i skyldigheten för kommun att tillhandahålla parke­

ringsplatser till allmänt begagnande. Tvärtom underströks angelägenheten

av att alla möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt anordna parkerings­

platser väl tillvaratogs. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser innebär, ut­

talar beredningen, en svårare belastning på polisen än andra lösningar av

parkeringsfrågan. Övervakningen på avgiftsbelagda parkeringsplatser måste

nämligen, om den skall vara effektiv, fullgöras i stort sett kontinuerligt

och är därför personalkrävande. Även parkeringsövervakningen i övrigt

blir mer betungande, om omsättningen på ett begränsat antal parkerings­

platser ökas, än om fler parkeringsutrymmen ställs till förfogande.

I fråga om inkomsterna av avgiftsbeläggning av parkeringsplatser an­

för beredningen, att uppgifter från de städer, i vilka parkeringsövervakning­

en ombesörjs av särskilda trafikövervakare, visar alt inkomsterna i allmän­

het förslår att täcka såväl kostnader för anskaffning av parkeringsmätare

samt omkostnader för skötsel och underhåll av mätarna som kostnaderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

102

för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna jämte lokaler för deras verksamhet. Dessutom erhålls överskott, som i Stockholm uppgick till 600 000 kronor 1961 och i Göteborg beräknats bli 448 000 kronor 1962.

Mot bakgrund av det sagda framstår det för beredningen inte som obe­ fogat, att kommunerna åläggs att bära det primära ansvaret för parkerings- övervakningen. Beredningen finner det även från andra synpunkter ända­ målsenligt, att frågan om sättet för parkeringsproblemens lösning sätts i direkt samband med frågan om anordnande av effektiv övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Sålunda kan det från övervaknings- synpunkt måhända te sig mest ändamålsenligt att tillgodose behovet av par­ keringsplatser efter andra linjer än dem som hittills följts, t. ex. genom att anordna parkeringsplatser, för vilkas begagnande avgift erläggs till en ständig vakt vid ingången till parkeringsplatserna. Detta system kan även användas så, att parkeringen i och för sig inte är tidsbegränsad men avgiften sätts till relativt högt belopp per tidsenhet. Dylika villkor gäller för de privata parkeringsgaragen, vilka rymmer hundratals bilar men be­ tjänas av endast ett par man. Måste kommunerna i sin planering av par- keringsfrågorna beakta övervakningsproblemen, torde därför bättre ga­ rantier finnas för ändamålsenliga anordningar än om kommunernas be­ handling av frågorna sker i huvudsak utan hänsyn till hur övervakningen skall ordnas.

Som framhållits i andra sammanhang, bl. a. då möjlighet öppnades att ombesörja trafikövervakning med annan personal än polismän, anser be­ redningen att det kan vara lämpligt att övervakningen av avgiftsbelagda parkeringsplatser kombineras med tillsyn, skötsel och tömning av parke- ringsautomaterna, vilka åtgärder kommunerna självfallet svarar för. Även för andra kommun åvilande uppgifter torde trafikövervakarna ibland kun­ na användas.

De skäl som kan åberopas för kommunal skyldighet att sörja för trafik­ övervakning hänför sig enligt beredningen främst till övervakningen av fö­ reskrifter rörande avgiftsbelagd parkering. Avgiftsbeläggning av parke­ ringsplatser nödvändiggör emellertid ofta sträng parkeringsövervakning för hela det område, inom vilket trafikrörelsen avses skola regleras genom den avgiftsbelagda parkeringen. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser återverkar alltså på frågan om parkeringsövervakningen även utanför dessa parkeringsutrymmen. Med hänsyn härtill finner beredningen, att kommu­ nen bör kunna åläggas att svara för parkeringsövervakning inte bara på av­ giftsbelagda parkeringsplatser utan även i övriga nyss angivna hänseenden. Från praktiska synpunkter är en sådan ordning uppenbarligen mest ända­ målsenlig, framhåller beredningen. Vad gäller lokala trafikföreskrifter be­ träffande s. k. nattparkering anmärker beredningen att föreskrifterna ute­ slutande syftar till att underlätta renhållning och snöröjning på gatan. Skyl­ dighet att fullgöra dessa åtgärder åvilar stad inom område för vilket stads*

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

103

plan fastställts. Dylika lokala parkeringsföreskrifter liar inte i och för sig

samband med den allmänna trafiksituationen, men antalet förseelser och

därmed övervakningens omfattning torde ha direkt samband med fordonstät-

heten och bristen på tomt- och garageutrymme för uppställning. Vidare är

övervakningen av betydelse endast för kommunens möjlighet att fullgöra

sin renhållningsskyldighet. Dessa omständigheter motiverar enligt bered­

ningen att även denna övervakningsuppgift kan åläggas kommun. Härför

talar också praktiska skäl.

Det här förordade verksamhetsområdet för särskilda trafikövervakare an­

ser beredningen sammanfalla med de nuvarande trafikövervakarnas be-

fogenhetsområde enligt 18 § andra stycket polislagen som detta lagrum

praktiskt tillämpats. Detta innebär att trafikövervakarnas verksamhetsom­

råde liksom nu blir vidsträcktare än tillämpningsområdet för lagen om par-

keringsbot. Då lagen inte torde komma att utsträckas utöver området för

parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen, anses inte behöva be­

faras att framtida ändringar i lagen skall medföra obehörighet för trafik­

övervakare att utfärda betalningsanmaning inom gränserna för lagens till­

lämplighet.

Enligt polisberedningens bedömning synes det inte lämpligt att kommu­

nerna generellt blir skyldiga att tillhandahålla personal för parkeringsöver-

vakningen inom kommunen. Särskild parkeringsövervakning kan väsent­

ligen anses vara ett stadsproblem. Det kan därför synas ändamålsenligt att

föreskriva skyldighet endast för städer att själva ombesörja övervakningen.

Med hänsyn till den utveckling mot enhetlig kommuntyp, som nu kan skön­

jas, finner beredningen det emellertid på längre sikt olämpligt att till grnnd

för skyldigheten lägga skillnaden mellan stad och landsbygd. Denna skillnad

sägs också numera ofta vara endast formell.

Önskvärt vore, yttrar beredningen, att man kunde finna någon generell

norm för kommuns skyldighet att anordna särskild parkeringsövervakning.

En sådan norm bör avspegla de förhållanden som enligt det föregående mo­

tiverar kommunal medverkan i parkeringsövervakningen, nämligen beho­

vet av parkeringsutrymmen och kommunernas möjligheter att tillgodose

detta behov. Föreskrifter om avgiftsbelagd tidsbegränsad parkering får här­

vid ses som en speciellt långtgående »ransonering» av tillgängliga, för före­

liggande behov otillräckliga parkeringsutrymmen.

Enbart det förhållandet att föreskrifter om tidsbegränsad parkering in­

förts för vissa delar av en tätort utgör enligt beredningen inte bevis för att

parkeringsutrymmena i orten avsevärt understiger behovet. Dylika före­

skrifter är ofta nödvändiga för att hindra långtidsparkering på parkerings­

platser i affärscentra, där parkeringsplatserna i första hand bör förbehål­

las dem som uträttar mera kortvariga ärenden i affärer, banker in. in. I

regel torde övervakningen över efterlevnaden av sådana bestämmelser inte

erbjuda större problem för polispersonalen. Eu säkrare hållpunkt för bo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

104

dömningen finner beredningen utan tvivel vara inrättandet av avgiftsbe-

lagd parkering. Denna åtgärd tillgrips då efterfrågan på parkeringsplatser

är så stor i förhållande till tillgången på platser att man inte kan undvara

avgiftsplikt som ett hjälpmedel för att öka omsättningen på parkerings­

platserna. Avgift skall alltså uttas, då tidsbegränsning av parkeringen inte

är tillräckligt påtryckningsmedel. Inrättande av avgiftsbelagda parkerings­

platser torde sålunda tämligen generellt utgöra bevis för en påtaglig brist

på parkeringsplatser, något som enligt vad tidigare sagts kräver en om­

fattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Att sätta övervakningsskyldigheten i samband med tillämpligheten av la­

gen om parkeringsbot anser beredningen vara felaktigt. Visserligen skall

förordnande om lagens tillämplighet komma i fråga endast då verkligt be­

hov föreligger av förenklad handläggning av ärenden rörande felparkering,

dvs. där förseelsernas antal är mycket stort. Antalet rapporterade parke-

ringsförseelser är emellertid direkt beroende av tillgängliga resurser för

parkeringsövervakningen: ju effektivare övervakning desto flera rappor­

terade förseelser.

Förutsättningen för att kommun skall kunna åläggas ombesörja trafik­

övervakning skall således enligt beredningens förslag vara, att kommunen

uttar avgift för allmänna parkeringsplatser. I anslutning härtill anför be­

redningen alt särskild trafikövervakning i många fall torde vara erforder­

lig endast inom delar av staden eller orten. Främst kommer här i fråga de

stadsplanelagda områdena, men ofta synes än snävare begränsning vara

motiverad, t. ex. till stadens eller ortens centrala delar. Åläggande skall

därför kunna avse kommun eller del av kommun. I sistnämnda fall bör be­

gränsningen i regel inte avse mindre områden än viss stadsdel eller liknande.

Att fastställa närmare gränser för övervakningsskyldigheten finner bered­

ningen varken erforderligt eller ändamålsenligt. Befogenheterna för över-

vakningspersonalen bör överhuvudtaget inte begränsas till viss del av kom­

munen. Förordnanden för personalen bör alltså avse övervakning inom

kommunen, dock främst området för kommunens skyldighet att ombesörja

övervakningen. Frågor huruvida övervakningspersonalen överskridit sina

befogenheter blir på detta sätt aktuell först om ingripande görs utanför

kommunens gränser.

Beträffande regleringen av kommuns skyldighet att ombesörja trafiköver­

vakning anför beredningen följande.

För att kommun skall vara skyldig att ombesörja trafikövervakning

måste, sedan polislagen upphört att gälla, särskilda bestämmelser härom

ha upptagits i lag. Beredningen har övervägt att införa bestämmelser i äm­

net i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å

allmän plats, m. m. men funnit olika skäl tala mot en sådan lösning. Denna

lag reglerar sålunda inte endast avgiftsbeläggning av parkeringsplatser utan

även av upplåtelser av andra allmänna platser. Det skulle te sig främmande

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

105

att i lagen uppta bestämmelser om skyldighet lör kommun att ombesörja

viss statlig verksamhet. Inte heller synes det beredningen lämpligt att reg­

lera kommuns skyldigheter i förevarande avseende i den av beredningen

i annat sammanhang föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anled­

ning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet in. in.

Den lagen reglerar uteslutande övergångsfrågor och skall alltså upphöra

att gälla när övergångstiden är slut. övervägandena i denna del leder fram

till att regleringen bör ske i en särskild lag om kommunal trafikövervak­

ning.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av polisberedningens förslag har allmän enighet

rätt om att annan personal än polismän bör användas för trafikövervak-

ningsuppgifter vilka kan fullgöras av personal som inte fått ordinär polis­

utbildning.

Alla remissinstanserna delar beredningens uppfattning att systemet med

särskilda trafikövervakare nu måste ses som en permanent

lösning av främst parkeringsövervakningen. övervägande skäl talar enligt

justitiekansler sämbetet för en sådan ordning, som också förordas av riks­

åklagarämbetet och statskontoret, överståthållarämbetet åberopar prak­

tiska och ekonomiska skäl för denna lösning. Länsstyrelsen i Stockholms

län anför, att det skulle utgöra en hård belastning för polismännen, om

möjlighet inte fanns att när det är nödvändigt på grund av hög trafikin­

tensitet överflytta de enklaste göromålen på särskilda trafikövervakare.

I övrigt har remissmyndigheterna hänvisat till vad beredningen anfört

i denna fråga. Poliskammaren i Malmö anser dock att vissa principiella

synpunkter alltjämt torde kunna anföras mot särskilda trafikvaktkarer,

men poliskammaren instämmer trots detta i beredningens förslag.

I så gott som alla remissvaren tillstyrks beredningens förslag vad gäller

frågan, vilka övervakningsuppgifter som skall kunna anförtros särskilda

trafikövervakare, överståthållarämbetet konstaterar att förslaget står i god

överensstämmelse med vad ämbetet tidigare i flera sammanhang uttalat i

ämnet. Lämpligheten av den föreslagna avgränsningen av de särskilda tra­

fikövervakarnas uppgifter betonas uttryckligen även av bl. a. länsstyrel­

serna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Västmanlands län, förening­

arna Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskammaren i Väs­

terås samt bötesbyrån i Stockholm. Länsstyrelserna i Stockholms och Väst­

manlands län samt föreningen Sveriges landsfogdar tillägger, att det torde

vara av vikt att slå fast, att polisen har både rätt och plikt att utöva all

slags trafikövervakning även inom områden där viss trafiköveivakning om­

besörjs av särskilda trafikövervakare. Särskilt understryks vikten härav

därest den enklare övervakningen i första hand skall fullgöras av kommu­

nala trafikövervakare.

4

:!: — Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b

106

Enligt statskontorets uppfattning är det angeläget att särskilda trafik­ övervakares befogenheter inte blir alltför begränsade. Ämbetsverket anser att denna personal skall hjälpa barn, åldringar och andra, som har behov av hjälp, till rätta i trafiken, och att personalen bör åläggas att ingripa vid trafikolyckor med trafikdirigering och dylikt tills polisen hunnit till plat­ sen samt att biträda polisen vid sådana tillfällen enligt polisens anvis­ ningar.

Vidgade uppgifter för ifrågavarande personal förordas i det gemensamma yttrandet från gatu- och drätselnämnderna i Stockholm. Enligt dessa nämn­ der vore det både ekonomiskt och praktiskt en klar fördel att låta övervak­ ningen vid övergångsställen ombesörjas av trafikövervakare i stället för av polismän. Svenska stadsförbundet finner praktiska skäl tala för för­ slag som i tidigare sammanhang lagts fram om utvidgningar av särskilda trafikövervakares verksamhet, men med hänsyn till att kostnaderna för polisen övertas av staten anser sig förbundet sakna tillräckliga skäl att på­ yrka utvidgningar.

Justitiekanslersämbetet ansluter sig till beredningens förslag utom på en punkt, nämligen vad angår förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b) vägtrafikförordningen. Ämbetet anser att övervakning av efterlevnaden av denna föreskrift inte bör anförtros särskild trafikövervakare. Med den be­ gränsade utbildning denna personal har bör den inte handlägga mer svår­ bedömda fall, särskilt inte sådana där ansvar för trafikovarsamhet kan in­ träda.

Förslaget att tilldela särskilda trafikövervakare befogenheten att meddela rapporteftergift lämnas utan erinran av de flesta remissorganen.

I några yttranden anses det angeläget att särskilda trafikövervakare nu tillerkänns denna befogenhet. Sålunda uttalar polismästaren i Stockholm, att avsaknaden av rätt att meddela rapporteftergift särskilt under första tiden som denna personal utnyttjades medförde så bristande smidighet i personalens arbete att verksamheten blev icke oväsentligt misskrediterad. Denna personalkår torde numera ha blivit så erfaren, att det inte länsre synes behöva möta större betänkligheter att ge den rätt till rapporteftergift, en åtgärd som för övrigt synes ha kommit att mer och mer tillämpas i praktiken. Poliskammaren i Västerås anser det vara praktiskt värdefullt, inte minst för allmänheten, att särskilda trafikövervakare kan meddela rapporteftergift.

Många av de tillstyrkande remissorganen uttalar dock liksom beredning­ en viss tveksamhet om de särskilda trafikövervakarnas kvalifikationer för uppgiften att göra de bedömningar, som erfordras för att ge rapportefter­ gift, men ansluter sig till beredningens ståndpunkt att övervägande skäl talar för att de får denna befogenhet. Bland dessa remissorgan må nämnas justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Västmanlands och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar samt ga-

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196 A

107

tu- och drätselnämnderna i Stockholm. Förslaget lämnas utan erinran av landsfogden i Stockholms län, poliskammaren i Hälsingborg, bötesbyrån i Stockholm, drätselkamrarna i Solna och Sundbyberg samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Avstyrkande yttranden i denna fråga föreligger från sex remissorgan, nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, förste stadsfiskalen i Gö­ teborg, gatunämnden i Göteborg, poliskammaren i Malmö, föreningen Sve­ riges polismästare och svenska polisförbundet. I dessa yttranden framhålls särskilt, att rapporteftergift innebär känsliga bedömningar som förutsätter mera fördjupad utbildning och allmän poliserfarenhet än den särskilda tra­ fikövervakaren får. Ytterligare anförs, att de särskilda trafikövervakarna behöver det skydd mot påträngande och talföra trafikanter som ligger i att de saknar befogenhet att meddela rapporteftergift. Föreningen Sveriges polismästare anser att det, om särskilda trafikövervakare får meddela rap­ porteftergift, föreligger allvarlig fara för att parkeringsregleringarna blir utan verkan. Motivet för att de särskilda trafikövervakartjänsterna inrät­ tades var enligt föreningen att polispersonalen dessförinnan använt rap­ porteftergift vid parkeringsförseelser i så stor utsträckning, att parkerings- föreskrifterna mer eller mindre satts ur kraft. Restriktivitet i fråga om rap­ porteftergift var därför från de kommunala myndigheternas sida en grund­ förutsättning för att särskilda trafikövervakarkårer skulle sättas upp.

När det gäller huvudmannaskapet för särskilda tra­ fikövervakare har meningarna varit delade bland remissinstanserna. De flesta har emellertid anslutit sig till polisberedningens förslag.

Bland dem som tillstyrkt beredningens förslag eller lämnat det utan er­ inran märks till en början justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, statskontoret och överståthållarämbetet.

Av de hörda fem länsstyrelserna har fyra accepterat förslaget, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län, medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställt sig avvisande.

Av de kommuner som yttrat sig över förslaget har Solna stad och Dandcryds köping godtagit förslaget. Avstyrkande yttranden har avgivits av stä­ derna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uddevalla, Sundbyberg och Södertälje. Även svenska stadsförbundet har avstyrkt förslaget.

De övriga remissinstanserna — föreningarna Sveriges landsfogdar och

Sveriges polismästare, svenska polisförbundet, polismästaren, förste stads­ fiskalen och bötesbyrån i Stockholm, landsfogden i Stockholms län, förste stadsfiskalen i Malmö, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Västerås samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler — har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan er­ inran. Förste stadsfiskalen i Göteborg har inte yttrat sig i denna fråga.

De tillstyrkande remissorganen stöder i allmänhet sitt ställningstagande på de skäl polisberedningen anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

108

Justitiekansler sämbetet har med sina utgångspunkter inte något att in­ vända mot beredningens förslag till lag om kommunal trafikövervakning. Statskontoret anser i likhet med beredningen att parkeringsövervakningen bör vara en kommunal angelägenhet.

Enligt överståthållarämbetet talar vägande skäl för att kommun, som ut­ tar avgift för allmänna parkeringsplatser, bör kunna åläggas att ombesörja parkeringsövervakning. I och för sig anser ämbetet, att eftersom parkerings- avgifterna torde vara att jämföra mera med böter än med markupplåtelse­ avgifter, skäl kan andras för att parkeringsavgifterna, efter avdrag för kommuns kostnader, skall redovisas till statsverket. Kommunerna får emel­ lertid enligt gällande lag behålla parkeringsavgifterna. Det förefaller därför inte obilligt att kommunernas kostnader i samband med parkeringsautoma- terna innefattar jämväl kostnaden för den personal, som övervakar par- keringsbestämmelsernas efterlevnad. Motsvarande synpunkter har polis­ mästaren i Stockholm, som särskilt betonar, att parkeringsmätarna de facto visat sig ge kommunerna betydande inkomster, oaktat avgifternas storlek får bestämmas uteslutande av kravet på fordonsuppställningens rörlighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar beredningens uppfattning, att in­ rättande av avgiftsbelagda parkeringsplatser tämligen generellt utgör be­ vis för en påtaglig brist på parkeringsplatser. Erfarenhetsmässigt krävs i sådana fall omfattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efter­ levnad.

Den omständigheten att trafikövervakningen är en polisiär uppgift utgör enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inget avgörande skäl för att det kom­ munala ansvaret för trafikövervakningen slopas i samband med polisvä­ sendets förstatligande. En omfattande, målmedveten och effektiv trafik­ övervakning utgör det bästa medlet att nedbringa antalet olyckor i tra­ fiken. Vid de samhälleliga föranstaltningarna för att lösa trafikproblemen måste staten och kommunerna samverka.

Poliskammaren i Malmö finner de i förslaget uppställda materiella för­ utsättningarna för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldig- het vara väl avvägda. Samma uttalande gör bötesbyrån i Stockholm.

Ett par i princip tillstyrkande remissorgan anser det diskutabelt om av­ giftsbeläggning utgör en godtagbar grund för åläggande av övervaknings- skyldighet. Sålunda framhåller poliskammaren i Västerås, att man inte kan komma ifrån att andra lösningar av parkeringsproblemen kan bli aktuella i framtiden och att kravet på övervakning därvid inte torde bli mindre. Samma invändning har föreningen Sveriges polismästare, som anför.

Sammankopplingen mellan avgiftsbelagd parkering och skyldigheten för kommunen att avlöna särskilda trafikövervakare torde icke ur principiell synpunkt vara hållbar. Avgiftsbeläggningen är blott ett av flera möjliga led i den gradvisa skärpningen av tidsinskränkningarna för den tillåtna parkeringen. Samma resultat kan åstadkommas utan avgiftsupptagning men

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

109

Kräver då avsevärt större övervakningspersonal. Så är t. ex. fallet i länder

som gått in för systemet med parkeringsskiva. En viss fara kan sålunda

föreligga för att kommunerna genom att icke tillgripa avgiftsbeläggning

övervältra ansvaret för parkeringsövervakningen på staten.

I och med att städernas renhållning och snöröjning av gatorna av kost­

nadsskäl mekaniserats följer behovet av en effektiv parkeringsövervakning.

Eftersom renhållningen i stor utsträckning sker nattetid och övervakningen

måste ske samtidigt äro kostnaderna för densamma förhållandevis stora

med hänsyn till den obekväma arbetstiden. Det kan därför ifrågasättas om

icke skyldigheten för kommun att bekosta parkeringsövervakningen borde

konstrueras utan samband med inrättande av avgiftsbelagd parkering.

Föreningen tillägger, att utvecklingen efter tiden för polisens förstatli­

gande torde få bli avgörande för om andra regler än de av beredningen

föreslagna bör reglera kommuns skyldighet att bekosta parkeringsövervak­

ning.

Liknande kritik mot sammankopplingen av parkeringsavgifter och an­

svaret för parkeringsövervakningen framförs i flera avstyrkande yttranden,

bl. a. av svenska stadsförbundet.

I de avstyrkande yttrandena kritiseras genomgående beredningens upp­

fattning att kommunerna skall tillse att erforderligt antal parkeringsplatser

finns tillgängliga. Denna uppfattning är felaktig, hävdar bl. a. svenska

stadsförbundet. Motsvarande ståndpunkt intas i yttrandet från stadskansliet

i Stockholm, där det påpekas att föreskrift av det innehåll beredningen an­

ger inte finns i byggnadsstadgan.

Inte heller godtas i dessa yttranden vad beredningen anfört rörande

övervakningen av den s. k. nattparkeringen. I svenska stadsförbundets ytt­

rande vitsordas, att behovet av sådan övervakning beror på att gatorna för

renhållningens och snöröjningens skull i viss utsträckning måste hållas

fria från bilar och således, som beredningen framhåller, har ett direkt sam­

band med fordonstätheten och bristen på tomt- och garageutrymme. Men

till dessa förhållanden kan kommunen knappast ha skulden, i vart fall

knappast mera än till andra förhållanden som föranleder att det behöver

förekomma polisverksamhet i ett samhälle. Kriteriet på att kommunen är

ansvarig kan enligt förbundet inte heller vara att det inom andra delar av

staden visat sig föreligga behov av avgiftsbelagda parkeringsplatser på

dagtid.

Ytterligare understryks i de avstyrkande yttrandena, att kommuner, som

inför parkeringsavgifter, inte har någon alternativ möjlighet att anordna

ett större antal parkeringsplatser. Någon önskan från kommunernas sida

att på detta sätt få inkomster föreligger givetvis inte, och avgifternas stor­

lek får bestämmas endast av deras trafikreglerande syfte. I själva verket

ger inte heller parkeringsavgifterna kommunerna ekonomiskt överskott, om

hänsyn tas till kostnaden för den mark på vilken parkeringsplatserna an­

ordnas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

no

Bland huvudargumenten för att dessa kommuner skola kunna åläggas

att bära det primära ansvaret för den avsedda trafikövervakningen har po­

lisberedningen åberopat, att inkomsterna för den avgiftsbelagda parkering­

en i allmänhet förslår att täcka, utom övriga kostnader i samband med

parkeringen, kostnaderna för avlöning och andra förmåner åt trafiköver­

vakarna. Detta argument synes dock knappast ovedersägligt. Såsom polis­

nämnden och gatunämnden i Göteborg påpekat måste nämligen bland kost­

naderna för de avgiftsbelagda parkeringsplatserna redovisas kostnaderna

för den mark i stadens centrala delar, som tages i anspråk för sådana par­

keringsplatser. Härtill kommer kostnaderna för anläggning av parkerings­

platserna. Då det framför allt är aktuellt med avgiftsbelagda parkerings­

platser i de större städerna och markvärdet i de centrala delarna av dessa

städer är högt är markförvärv för ändamålet dyrbart. Om räntan på ifråga­

varande kostnader inräknas i de årliga utgifterna för avgiftsbelagd par­

kering, torde parkeringen, trots inflytande avgifter, knappast lämna något

överskott av betydelse.

Liknande uttalanden gör ett flertal av de hörda städerna. I yttrandena

påpekas dessutom, att beredningen inte beaktar statens inkomster i form

av böter. Dessa inkomster sägs vara så stora att de kan åberopas som skäl

för att staten åtar sig huvudmannaskapet för trafikövervakningspersonalen.

I yttrandet från stadskansliet i Stockholm erinras om att jämväl kost­

naderna för utbildning av särskilda trafikövervakare synes skola ankomma

på kommunen, som dock inte skall kunna öva inflytande på kostnaden,

enär närmare föreskrifter om utbildningen skall ankomma på rikspolis­

styrelsen. Kommunen kommer också att i skadeståndshänseende svara för

de fel, som övervakningspersonalen kan begå.

De flesta av de avstyrkande kommunala organen förordar att möjlighet

bereds kommunerna att frivilligt åta sig parkeringsövervakning, varvid

kommuns kostnader för övervakningen dock väsentligen bör ersättas av

statsmedel. Svenska stadsförbundet utvecklar denna mening på följande

sätt.

Som inledningsvis sagts bör man emellertid ej betrakta det som uteslutet

att en kommun kan vara intresserad av att frivilligt påtaga sig eller liksom

hittills ombesörja parkeringsövervakningen med egen personal. Skälet skul­

le i så fall vara att kommunen anser sig därigenom kunna ernå en effek­

tivare övervakning. Men självfallet kan en övervakning genom särskilda

trafikövervakare med begränsad polisutbildning också ordnas inom den

statliga polisverksamhetens ram. Utredningen anför därom att det från

administrativa synpunkter och effektivitetssynpunkter i huvudsak saknar

betydelse om detta slags övervakning utföres av staten eller kommunerna

och att kostnaderna för övervakningen också torde bli i stort sett desamma

antingen den sker i kommunal eller statlig regi.

Innebörden i en lagstiftning om kommunal trafikövervakning bör så­

ledes vara den, att kommun äger möjlighet att frivilligt åtaga sig att om­

besörja viss trafikövervakning inom kommunen eller del därav och att

kommunen då äger uppbära statsbidrag till sina kostnader för övervak­

ningen. Det kan vara rimligt att kommunen i sådant fall själv bär någon

mindre del av kostnaden, men statsbidragsprocenten skall självfallet vara

hög, förslagsvis 90 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 190i

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

in

Departementschefen

Enligt polislagen skall polisverksamheten i princip ombesörjas med po­ lismän. För viss polisverksamhet får dock anställas även annan personal. Så är fallet hl. a. i fråga om trafikövervakningen. Kungl. Maj:t äger så­ lunda för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. På grund av sådant förordnande har ett tiotal städer anställt särskilda trafikövervakare för tillsyn över parkerings- bestämmelsernas och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad, rapporte­ ring av förseelser mot dessa bestämmelser samt upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och förefintliga parkeringsutrymmen. Hittills har man ansett att trafikövervakning genom särskild personal bör förekom­ ma endast vid mera uttalad brist på polismän. Polisberedningen har nu fö­ reslagit att systemet med särskilda trafikövervakare skall ses som en per­ manent lösning av problemen med den omfattande och personalkrävande enklare trafikövervakningen, framför allt övervakningen av parkeringsbe- stämmelser och liknande föreskrifter. Mot bakgrund av de senare årens trafikutveckling finner jag i likhet med samtliga remissinstanser att syste­ met med särskilda trafikövervakare bör behållas. Detta innebär inte att po­ lispersonalen framdeles befrias från enklare trafikövervakning. Den sär­ skilda övervakningspersonalen skall i stället genom sin övervakning kom­ plettera polisens verksamhet.

Såsom polisberedningen anfört bör utgångspunkten för avgränsningen av den särskilda trafikövervakningspersonalens befogenheter vara, att per­ sonalen skall fullgöra endast sådana uppgifter som ställer väsentligt lägre krav på personliga förutsättningar och utbildning än de som erfordras för övrig polisverksamhet. Av polismän krävs god skolunderbyggnad samt teoretisk och praktisk utbildning under omkring ett års tid. För sär­ skilda trafikövervakare har inte uppställts enhetliga kompetenskrav. I regel fordras inga speciella förkunskaper och utbildningen ges i allmänhet vid en kurs som varar fyra—fem veckor. Dessa kompetenskrav för sär­ skilda trafikövervakare bör i huvudsak gälla även efter förstatligandet. .lag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att det inte bör komma i fråga att vid sidan av polismän använda flera personalgrupper med olika kompetens för trafikövervakningen.

Särskilda trafikövervakares befogenheter omfattar f. n. övervakning av- lokala trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt för­ huden i 42 § 4 inom. och 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stan­ na eller ställa upp fordon på viss plats. För att avgöra om förseelse mot bestämmelser av detta slag föreligger behöver bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller uppställningen regelmässigt inte ske. Så

112

torde dock vara fallet i fråga om förbudet i 49 § 2 inom. b) vägtrafikför­ ordningen att stanna eller ställa upp fordon på plats där sikten är skymd, bl. a. i skarp kurva eller på backkrön. Det bör övervägas att undanta över­ vakning av dylika stadgandens efterlevnad från särskilda trafikövervakares uppgifter. Bedömning av en åtgärds trafikfarlighet behöver i allmänhet inte heller ske vid fullgörandet av uppgiften att enligt lagen om parkeringsbot meddela anmaning att betala sådan bot, något som särskild trafiköverva­ kare har befogenhet till. Med nuvarande utbildningsstandard synes den sär­ skilda övervakningspersonalen inte böra få vidgade övervakningsuppgifter. Däremot anser jag det naturligt att trafikövervakarna lämnar allmänheten upplysning och bistånd i samband med övervakningsverksamheten. Jag ansluter mig vidare till beredningens uppfattning, som delas av de flesta remissmyndigheterna, att denna personal nu bör få samma befogenhet som polisman att meddela rapporteftergift. Det synes lämpligare att personalen har en reglerad sådan befogenhet än att den, såsom nu synes vara fallet i viss utsträckning, trots sin skyldighet att rapportera alla förseelser anser sig böra underlåta rapport i ursäktliga fall.

Vad som aktualiserat frågan om särskild personal för trafikövervakning är som nyss sagts främst parkeringsövervakningen, som är mycket per­ sonalkrävande och samtidigt genomgående av enkel beskaffenhet. Den snab­ ba ökningen av fordonsbeståndet har medfört en ganska allmän brist på parkeringsutrymmen i tätorterna, vilket i och för sig lett till ökat behov av övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Som beredning­ en utförligt motiverat ställer avgiftsbeläggning av parkeringsplatser sär­ skilt stora krav på övervakningens intensitet inte bara på själva parke­ ringsplatserna utan inom hela det område, inom vilket trafikrörelsen regle­ ras genom avgiftsbeläggningen. Frågan om parkeringsplatser skall avgifts­ beläggas eller inte avgörs helt av kommun jämlikt bestämmelserna i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats in. m. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med beredningen och flertalet remissinstanser, att kommunen i dylika fall även bör bära en del av ansvaret för parkeringsövervakningen. Skäl för en sådan ordning utgör också det förhållandet att kommunens inkomster av avgifterna, som visserligen fast­ ställs enbart med hänsyn till vad som erfordras för att åstadkomma nöd­ vändig omsättning av fordon på parkeringsplatserna, dock i allmänhet sy­ nes förslå för att täcka inte bara merkostnaderna för erforderliga avgifts- anordningar och deras skötsel utan även kostnaderna för övervakningen.

Att sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i direkt samband med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna parkeringsplatser är inte invändningsfritt. Även i andra situationer kan parkeringsövervakningen kräva stora personalinsatser. Å andra sidan an­ ser jag att det inte är ändamålsenligt att införa generell skyldighet för kom­ muner att svara för övervakningen. Avgiftsbeläggning bör komma i fråga

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

113

när parkeringsproblemen blivit så besvärliga att dylik reglering av parke­

ringsplatsernas utnyttjande är oundgänglig. Anknytning av övervaknings-

skyldighet till avgiftsbeläggning synes mot denna bakgrund ägnad att leda

till en godtagbar avgränsning av skyldigheten. Jag hyser för min del inte

farhågor för att kommun, som antytts i ett remissyttrande, för att undgå

övervakningsskyldighet avstår från eljest befogad avgiftsbeläggning.

Övervakningsskyldighet bör inte åligga alla kommuner som beslutat av­

giftsbelägga parkeringsplatser utan förekomma endast i de fall, då avgifts­

beläggning skett i större omfattning och alltså ger en anvisning om före­

liggande parkeringsproblem. Som jag förut framhållit bör emellertid skyl­

digheten att ombesörja parkeringsövervakning, när sådan skyldighet åläggs,

omfatta övervakning av föreskrifter om stannande och uppställning av

fordon inom det område, där avgiftsbeläggningen kan anses påverka tra­

fikrörelsen. Även efterlevnaden av parkeringsföreskrifter som syftar till

att underlätta kommunens renhållning och snöröjning bör omfattas av

övervakningen. Härför talar bl. a. praktiska skäl. Skyldigheten bör kunna

begränsas till del av kommun, varvid såsom beredningen uttalat mindre

område än stadsdel eller liknande i allmänhet inte bör komma i fråga. Be­

fogenheterna för den personal som används för övervakningen bör dock

gälla hela kommunen.

Jag föreslår alltså att skyldighet att enligt det anförda ombesörja enklare

trafikövervakning skall efter polisväsendets förstatligande kunna åläggas

kommun, som tar ut avgifter för begagnande av allmän parkeringsplats.

Denna trafikövervakning utgör polisverksamhet. Kommunernas allmänna

skyldighet att ombesörja polisverksamhet upphör genom polisväsendets

förstatligande. Jag ansluter mig till polisberedningens förslag att föreskrif­

ter om kommunal trafikövervakning upptas i en särskild lag. Det torde böra

ankomma på Kungl. Maj it att med beaktande av det förut sagda meddela

erforderliga närmare bestämmelser om särskilda trafikövervakares befogen­

heter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna

Nuvarande förhållanden m. m.

Bestämmelser om kommunernas ansvar för polisverksamheten finns i

lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket. Skyldigheterna är

anknutna till en särskild kommunal enhet, polisdistriktet, som skall bestå

av en eller flera kommuner eller del av kommun (1 och 9 §§). Polisdistriktet

skall anställa polispersonal i den omfattning som erfordras för polisverk­

samhetens ombesörjande inom distriktet

(2

§) samt till personalen utge

avlöning och andra förmåner enligt ett av statsmakterna fastställt regle­

mente ävensom skälig pension

(8

§ första stycket). Vidare skall polis­

distriktet sörja för beväpning av polispersonalen enligt ett av Kungl. Maj:t

114

fastställt polisutrustningsreglemente samt tillhandahålla materiel, byggna­ der, arrestlokaler, telefon och övriga anordningar, som krävs för distriktets polisväsende

(8

§ andra stycket). Vissa distrikt skall härutöver tillhanda­

hålla reservpolismän, polismän för tjänstgöring som statspolis samt polis­ män för hela rikets behov (4 och 5 §§). För polisdistrikts kostnader för po­ lisverksamheten utgår i viss utsträckning statsbidrag (15 §). I Bodens stad har staten övertagit ansvaret för polisverksamheten.

Det vissa städer åvilande ansvaret för åklagarverksamheten, exekutions- verksamheten och förvaring av häktade grundar sig inte på uttryckliga för- fattningsföreskrifter utan består av ålder. Skyldigheterna på dessa områden omfattar allt som erfordras för verksamhetens bedrivande.

Enligt 1962 års principbeslut skall kommun för framtiden inte ha några ekonomiska förpliktelser beträffande polis-, åklagar- och exekutionsorga- nisationerna. Kommunerna skall emellertid medverka vid genomförandet av huvudmannaskapsreformerna genom att dels i viss utsträckning ställa loka­ ler till förfogande, dels under en övergångstid bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna. Vidare skall kommunerna till staten utan vederlag överlämna inventarier och annan utrustning, som anskaffats för verksam­ hetsgrenarnas behov. Slutligen förutsätts inlösen skola komma till stånd i vissa fall av kommunägda byggnader, som f. n. står till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten.

I den förut nämnda, denna dag beslutade propositionen 1964:100 föreslås att även vissa städers skyldighet att svara för förvaring av häktade skall övertas av staten den 1 januari 1965 och att för förstatligandet skall gälla samma principer som godtagits i fråga om förstatligandet av polisväsendet in. m. Vad som sägs i det följande om kommuns skyldigheter i samband med förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet avser därför i tillämpliga delar även kommuns skyldigheter i samband med statens övertagande av ansvaret för förvaring av häktade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Tillhandahållande av lokaler m. m.

Principbeslut in. m.

Lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet är f. n. inrymda i kom­ munala, statliga eller privatägda fastigheter. 1962 fanns i hela landet 128 kommunägda fastigheter, som uteslutande användes för en eller flera av verksamhetsgrenarna, samt 54 dylika fastigheter, som huvudsakligen nytt­ jades för dessa ändamål. I statsägda fastigheter tillhandahölls lokaler främst för den redan nu statliga landsfiskalsorganisationen. Inom alla verksamhets­ grenarna disponerades lokaler i viss utsträckning i privatägda fastigheter. Vad gäller polisorganisationen är det vanligt, att polismän tillhandahåller kontorslokaler i sina privatbostäder mot särskild ersättning.

1957 års polisutredning föreslog, att staten på de platser, där personal

115

tillhörande någon av verksamhetsgrenarna skulle vara stationerad vid

reformens genomförande, skulle äga mot hyra disponera där befintliga, för

verksamheten upplåtna lokaler i kommunägda byggnader. Hyresvillkoren

skulle fastställas i avtal mellan kommunerna och staten. Hyran skulle be­

stämmas enligt stadgandena i lagen om hyresreglering, såvida lagen gällde

på orten, och eljest med beaktande av de på orten gällande gängse grunderna

för hyressättning. Lokaler som kommunerna hyrt i privatägda hus för

verksamhetsgrenarnas behov och som bedömdes lämpliga för sitt ändamål

skulle kommunerna vara skyldiga överlåta på staten med den rätt kom­

munerna hade till lokalerna. Anordningen med kontorslokaler för polis­

väsendet i enskilda polismäns bostäder skulle behållas i erforderlig utsträck­

ning. Lokaler som vid den i samband med förstatligandet genomförda om­

organisationen av verksamheten på ifrågavarande områden blev överflödiga

skulle avvecklas genom försorg av den statliga eller kommunala myndighet,

som omedelbart före organisationsförändringen hade ansvaret för lokal­

hållningen.

I princippropositionen sägs staten böra äga mot hyra disponera de kom­

munägda lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutions­

väsendet i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar

skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Hyran bör fastställas

enligt gängse grunder för hyressättning. Har kommun hyrt lokaler för nu

angivna ändamål, bör kommunen vara skyldig medverka till att staten kan

inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Staten bör dock inte vara

skyldig att överta lokaler som inte är lämpliga för sitt ändamål. Det bör

ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken eller vilka statliga myndig­

heter som skall handha förhyrningarna. Behov torde i viss utsträckning

finnas att behålla systemet att polisman tillhandahåller kontorslokaler i

sin bostad. I den mån minskat lokalbehov leder till att av kommun dispo­

nerade lokaler för här ifrågavarande ändamål vid förstatligandet helt eller

delvis inte behöver tas i anspråk, bör kommunen svara för avvecklingen av

ej erforderliga lokaler.

Vidare uttalas i princippropositionen, att förberedelser bör vidtas för

successiv inlösen, där sådan anses böra komma i fråga, av i första hand

kommunägd fastighet, som uteslutande används för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet. Från statens sida bör man därvid ta all möjlig hänsyn

till lokala intressen. Frågorna bör kunna lösas genom förhandlingar mel­

lan berörda parter. Om överenskommelse om villkoren för statens över­

tagande av här avsedda fastigheter inte kan nås genom förhandlingar, får

man i sista hand anlita expropriationsvägen.

I sitt utlåtande över propositionen biträdde statsutskottet förslaget i före­

varande hänseende. Utlåtandet har godkänts av riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

Polisberedningen

Inledningsvis uttalar polisberedningen, att man torde kunna räkna med att lokalfrågorna i allmänhet skall kunna lösas förhandlingsvägen. Härvid bör rättsförhållandet mellan staten och kommunen i vanlig ordning regleras i hyresavtal, underkastat vanliga civilrättsliga regler.

Nödvändigheten att lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenars behov står till förfogande redan vid tiden för statens övertagande av huvudman­ naskapet gör enligt beredningen emellertid, att staten knappast kan stå utan varje möjlighet att tvångsvis disponera befintliga, för ändamålet hit­ tills använda lokaler, till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lös­ ning. Upplåtelseskyldigheten bör i princip omfatta alla dylika lokaler men aktualiseras endast i fråga om lokaler, beträffande vilka hyresavtal inte kommer till stånd på frivillig väg. Som underlag för hur lokalfrågorna i dylika fall skall lösas har beredningen undersökt vad som generellt sett bör gälla i olika hänseenden. Vid uppgörelserna med kommunerna bör emeller­ tid skilda på förhandlingarna inverkande faktorer kunna föranleda av­ vikelser åt det ena eller andra hållet.

Hgresobjekten. Skyldighet för kommun att upplåta lokaler skall enligt beredningens förslag komma ifråga endast beträffande lokaler vilka kom­ munen upplåtit för någon av här aktuella verksamhetsgrenar i sin egenskap av lokalhållare för verksamheten. Det avgörande bör vara att lokalerna genom upplåtelsen till staten kommer att även efter reformen användas för samma ändamål som tidigare. Kan man vid förhandlingarna i lokalfrågorna förutse, att kommunen före reformen kommer alt upplåta andra lokaler än de som vid förhandlingstillfället står till förfogande, skall endast de nya lokalerna omfattas av upplåtelseskyldigheten. I de fall då nya lokaler håller på att uppföras för eu eller flera av verksamhetsgrenarna skall upplåtelse­ skyldigheten omfatta de gamla lokalerna, tills de nya blir färdiga, och där­ efter de nya lokalerna.

I fråga om ändamålet med användningen av lokalerna synes det enligt beredningen naturligt, att de tre verksamhetsgrenarna betraktas som en enhet. Lokaler som använts för någon av dem bör ställas till förfogande oberoende av för vilken av dem behov föreligger efter förstatligandet.

Till följd av omorganisationen av verksamhetsgrenarna kommer, fram­ håller beredningen, lokalbehoven på många håll att bli andra än f. n. De kommunägda lokaler, som av dessa anledningar blir friställda, skall staten inte ha vare sig rätt eller skyldighet att hyra. Bedömningen av de framtida lokalbehoven skall tillkomma staten. Ur kommunernas synvinkel är det emellertid angeläget att staten utan dröjsmål lämnar besked om det fram­ tida lokalbehovet. I detta sammanhang måste vidare beaktas, att lokalbe­ hoven under en övergångstid kan vara större än vad som blir fallet sedan omorganisationen helt genomförts. Dylika tillfälliga lokalbehov skall enligt beredningens åsikt kunna täckas genom disposition av nuvarande, för verk­

117

samhetsgrenarna upplåtna lokaler. Bedömningen av för vilken tid disposi­

tion av lokalerna blir erforderlig skall ankomma på staten. Omvänt kan

inträffa att lokalbehovet är mindre omedelbart efter förstatligandet an

sedermera. I sådana situationer bör de kommunägda lokaler som nu är

upplåtna för verksamhetsgrenarna kunna tas i anspråk omedelbart vid

förstatligandet.

I anslutning till 1957 års polisutrednings uttalande, att garantier bör

finnas att staten inte ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan

särskilda skäl vägra överta lokaler, som är anordnade för polis-, åklagar-

och exekutionsorganisationernas behov, anmärker beredningen att det

möter svårigheter att generellt binda staten vid nagra konkreta utfästelser

i detta avseende. Som en allmän rekommendation finner beredningen den

uttalade principen självklar. Att på denna princip bygga rätt för kommun

att fordra att staten skall överta befintliga lokaler är vanskligare. Vad som

förutom behovsprövningen här träder i blickpunkten är bedömningen av

lokalernas lämplighet för sitt ändamål. Staten kan rimligen inte ikläda sig

skyldighet att hyra lokaler som mindre väl lämpar sig för del ändamål,

vartill de skall användas efter förstatligandet, vare sig olämpligheten beror

på lokalernas planering eller på deras skick. Beredningen anser det emeller­

tid ligga lika mycket i statens som i kommunernas intresse att hänsyn vid

behandlingen av lokalproblemen i största möjliga utsträckning tas till kom­

munala önskemål. Men staten bör inte vara bunden av principer som formellt

ger företräde åt den ena eller andra av olika tänkbara lösningar.

Hyrans storlek. Polisberedningen erinrar om att det i princip råder avtals­

frihet på hyresrättens område men att avtalsfriheten i hög grad begränsats

genom bestämmelserna i hyresregleringslagen den 19 juni 1942, som är tids­

begränsad och f. n. gäller till och med 1965. Lägenheter i hus som förvaltas

av kommun är generellt undantagna från lagens reglering av hyran. Beträf­

fande innebörden av hyresregleringslagens bestämmelser om fastställande

av hyra anför beredningen.

De hyror som fastställts enligt lagen utgör grundhyror, på vilka kan utgå

generella hyrestillägg enligt Kungl. Maj :ts bestämmande. Tilläggens storlek

beror av när lägenheten färdigställdes och i vad mån byggnaden är stats-

subventionerad. För lägenhet som var uthyrd den 1 januari 1942 utgör den

då utgående hyran grundhyra. För andra då befintliga lägenheter bestäms

grundhyran efter liyresläget på orten vid samma tidpunkt. Var den utgående

hyran avsevärt lägre eller högre än hyran för jämförliga lägenheter eller

har lägenhetens värde därefter ökats avsevärt eller dess skick avsevärt

försämrats, skall hyran på yrkande av hyresvärd eller hyresgäst höjas resp.

nedsättas. Höjning av förstnämnda skäl skall ske till belopp som jämförliga

lägenheter betingade den 1 januari 1942. I övrigt gäller särskilda av statens

hyresråd fastställda normer för att beräkna storleken av hyreshöjning i

nyss angivna fall. Sänkning av grundhyran skall ske till skäligt belopp, var­

vid hyresnivån för jämförliga lägenheter blir avgörande. För lägenheter som

färdigställts efter den 1 januari 1942 skall hyran fastställas till det belopp,

som finnes skäligt med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga om-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196å

ständigheter. Med stöd av 31 § hyresregleringslagen har statens hyresråd givit ingående anvisningar för beräkning av hyra i sistnämnda fall (statens hyresråds cirkulär nr 36).

Polisberedningen erinrar vidare om att vissa bestämmelser om prövning av hyras skälighet vid normala förhållanden på bostadsmarknaden finns i den tidsbegränsade lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyres­ gäst till nytt hyresavtal, vilken f. n. gäller t. o. m. 1965. Lagen äger tillämp­ ning beträffande hyresförhållanden som inte omfattas av hyresreglerings­ lagens uppsägningsskydd. Beträffande villkoren i nytt hyresavtal stadgas, att om överenskommelse angående villkoren inte kan träffas, det nya avtalet skall uppta de hyresvillkor hyresvärden fordrar. Begär hyresvärden hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i orten eller upp­ ställer han villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden, eller är hans krav eljest otillbörliga skall avtalet i dessa delar uppta samma be­ stämmelser som det tidigare avtalet. Vid oenighet om det nya avtalet skall frågan hänskjutas till domstols prövning.

Frågan om skälig hyra har, anför beredningen, bedömts även av hyres- lagskommittén, som lagt fram förslag till permanent lagstiftning om rätt för hyresgäst till nytt hyresavtal (SOU 1961: 47). Enligt kommitténs åsikt bör i allmänhet gälla att hyra skall utgå med det belopp hyresvärden fordrar. Hyresvärdens krav skall frångås endast om han begär oskälig hyra. Vid bedömningen härav skall man i regel inte pröva om den begärda hyran kan antas motsvara skälig avkastning på det kapital som lagts ned i fastigheten. Liksom skäligheten av fordrad köpeskilling bedöms utifrån det pris varan i allmänhet betingar, bör hyresnivån för jämförliga lägenheter vara ut­ gångspunkten vid prövning av fordrad hyras skälighet. Härvid får man i allt fall ett ungefärligt mått på lägenhetens marknadsvärde. Kommitténs förslag har inte föranlett lagstiftning.

Skälighetsprövning av hyresersättning förekommer enligt beredningen då polisdistrikt skall gottgöras för vissa lägenhetsupplåtelser. Jämlikt

8

§

polislagen är polisdistrikt skyldigt att tillhandahålla bl. a. vissa lokaler för statspolisens behov. Härför skall distriktet — som i förevarande fall alltid utgörs av en stad jämlikt 15 § 1 mom. polislagen få ersättning med skäligt belopp. Närmare bestämmelser om ersättningen ges i statsbidragskungö- relsen. Där sägs, att stad är berättigad till hyresersättning för expeditions­ lokal samt för rum, som anskaffas för statspolisens hästar och fordon, med belopp som efter ortens förhållanden kan anses skäligt. Skäligheten prövas av länsstyrelsen, över vars beslut besvär får föras i vanlig ordning.

Det anförda visar enligt polisberedningens mening att några klara och allmänt godtagna normer för hyressättning vid fri hyresmarknad saknas. Den enda regel man har att hålla sig till är att hyran i huvudsak bör mot­ svara den hyra, som i allmänhet utgår för jämförliga lägenheter i orten. Beredningen anför vidare att vi i vårt land inte haft fri hyresmarknad på

119

mer än två decennier. Inte heller innebär den omständigheten att hyres­

regleringen efter hand upphävs att hyresmarknaden blir fri. Hyresnivåerna

regleras nämligen av statsmakterna genom de hyresbegränsande villkor,

som regelmässigt förbinds med statlig långivning till byggandet. Dylik

långivning förekommer numera för större delen av nyproduktionen på

fastighetsmarknaden. Mot denna bakgrund finner beredningen det sanno­

likt att hyrorna för överskådlig tid framåt kommer att bestämmas i enlighet

med de i hyresregleringslagen angivna principerna. När det gäller kommun-

ägda lägenheter anser beredningen ytterligare skäl tala härför. Visserligen

är kommunägda fastigheter formellt undantagna från lagens tillämpnings­

område såvitt angår hyrans storlek. Anledningen härtill är dock självfallet

inte, att kommun ansetts skola äga ta ut högre hyror än enskilda fastig­

hetsägare. Tvärtom förutsätts kommun — vare sig hyresregleringslagen

gäller på orten eller ej — alltid med hänsyn till syftet med sin verksamhet

låta hyressättningen ske efter skäligt självkostnadspris eller eljest efter

andra grunder än förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på lägen­

heter. Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra an­

ser beredningen därför kunna bli allmänt riktmärke för att bedöma skälig

hyresnivå för nu ifrågavarande lokaler. Som tidigare sagts förutsätts dock,

att avsteg från dessa principer skall kunna ske åt ena eller andra hållet med

hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I praktiken torde dessa allmänna riktlinjer enligt beredningens uppfatt­

ning leda till godtagbart resultat. Ur statens synvinkel torde det vara rimligt

att betala en hyra, som i stort sett motsvarar den kostnad staten skulle åsam­

kas, om staten själv tillhandahöll lokalerna, och som i regel inte är högre

än den hyra andra fastighetsägare skulle betinga sig för liknande lokaler.

För kommunerna, som nu befrias från sina kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet, bör det vara tillfredsställande att kunna erhålla hyror

för ifrågavarande lokaler enligt nu redovisade principer. Man bör här hålla

i minnet, framhåller beredningen, att de kommunägda fastigheter det är

fråga om inte lär ha uppförts i syfte att utgöra en inkomstkälla för kom­

munen.

Hyrestiden. Beredningen anför att hyresavtal enligt allmänna regler skall

uppta de villkor hyresvärden bestämmer, såvida villkoren inte av någon an­

ledning framstår som oskäliga. I samband med förstatligandereformen är

situationen dock annan än vid vanliga frivilliga hyresavtal. Genom förstat­

ligandet övertar staten ansvaret för verksamhet, som det dittills ålegat

kommunen att ombesörja. Med hänsyn till den mycket begränsade tid, som

staten disponerar för lokalanskaffningen, synes det både nödvändigt och

rimligt att staten tillförsäkras rätt att nyttja lokalerna under viss minsta

tid. Det bör ligga i statens hand att avgöra, om denna tid skall tas i anspråk

helt eller endast delvis. I övrigt anser beredningen frihet böra föreligga att

avtala om den hyrestid varom parterna kan enas.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 101 år 196i

120

Beredningen yttrar vidare, att bestämmandet av hyrestiden bör från

statens sida i första hand ske med sikte på att staten garanteras hyresrätt

under den tid som oundgängligen behövs för att lokalfrågan skall hinna

lösas mera långsiktigt. Den tid under vilken upplåtelseskyldighet generellt

skall föreligga synes enligt beredningen lämpligen böra sammanfalla med

den tid kommunerna skall bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna,

dvs. fem år. Upplåtelseskyldigheten bör dock i vissa fall bestå efter den

generella upplåtelsetidens utgång, om det erfordras för att staten skall få

skäligt rådrum att anskaffa och iordningställa andra lokaler för verksam­

hetsgrenarnas behov.

Frågor om kronans förvärv av kommunägda lokaler torde, anför bered­

ningen, av tidsskäl inte kunna behandlas förrän mer aktuella övergångs-

problem hunnit lösas. Man kan därför anta att åtskilliga dylika frågor ännu

inte avgjorts före den femåriga hyrestidens slut. Med utgångspunkt i det

förhållandet, att förvärv synes komma i fråga endast beträffande lokaler

som kronan under övergångsskedet hyr av kommun, föreslås att tiden för

upplåtelseskyldigheten förlängs, därest kronan före femårstidens utgång

väckt fråga om förvärv av lokalerna. Förlängning aktualiseras även i de

fall då kronan avser att uppföra nya lokaler för polis-, åklagar- eller exeku-

tionsverksamheten eller att förvärva andra lokaler än de upplåtna för någon

av verksamhetsgrenarna. Dylika frågor kan inte behandlas i omedelbart

samband med förstatligandets genomförande. Statsfinansiella skäl talar

vidare för att kostnaderna för nybyggnader och nyförvärv fördelas på ett

flertal år. Statlig nybyggnad blir erfarenhetsmässigt färdig först omkring

fem år efter det beslutet att bygga föreligger, och förhandlingar om ny­

förvärv kan dra ut på tiden, särskilt om expropriationsförfarande måste

tillgripas. Med hänsyn till det sagda föreslår beredningen, att tiden för upp­

låtelseskyldigheten förlängs även då kronan beslutat uppföra eller förvärva

andra lokaler i stället för de upplåtna.

Tiden för förlängningen låter sig svårligen avgränsas exakt. Med hän­

syn till de skiftande förhållanden som kan föreligga anser beredningen det

mindre lämpligt att fastställa förlängningen att gälla högst viss tid. Bered­

ningen föreslår att upplåtelsen i de förut angivna fallen skall bestå tills er­

forderliga lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen

ägt rum.

Ordningen för bestämmandet av hyresbeloppet. Polisberedningen erinrar

om att man kan räkna med att frivilliga överenskommelser rörande lokal­

upplåtelser kommer till stånd i de allra flesta fall, då upplåtelse över huvud

taget blir aktuell. Som säkerhetsventil skall staten dock ha befogenhet att

mot kommunens vilja ta i anspråk de lokaler som redan nu står till polis-,

åklagar- och exekutionsorganisationernas förfogande. Statsmakterna har

i principbeslutet emellertid inte tagit ställning till vem som skall bestämma

hyrans storlek, när överenskommelse inte kan träffas därom. Att hyres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

121

nämnderna inte är behöriga att fastställa hyran framgår av det föregående.

Däremot äger nämnden såsom kommunal inedlingsnämnd uttala sig om

vad som kan anses vara skälig hyra. Sådana uttalanden är dock inte bin­

dande för någon av hyresparterna. Att i förevarande sammanhang ge hyres­

nämnderna behörighet att fastställa hyror för ifrågavarande kommunägda

lokaler finner beredningen inte ändamålsenligt, eftersom hyresnämnd inte

finns på alla orter, där upplåtelser blir aktuella.

Inte heller i övrigt anser beredningen att det f. n. finns lämpligt organ

som kan åläggas bestämma hyrans storlek. Allmän domstol har visserligen

en i viss mån liknande befogenhet enligt 1956 års lag om rätt till nytt hyres­

avtal. Tvisten gäller emellertid där främst rätten att kvarbo, och domstolen

kan inte själv fastställa hyra. Det synes inte lämpligt att nu ålägga allmän

domstol sådan uppgift. Stadgandena i expropriationslagen torde inte lämpa

sig för analog tillämpning. Avgörandet av ersättningens storlek bör också

kunna ske väsentligt snabbare än vad som skulle bli fallet vid domstols­

behandling.

Beredningen framhåller att upplåtelseskyldigheten är aktuell för en kort

tid efter ikraftträdandet av huvudmannaskapsreformerna. Bestämmande av

hyra blir i regel en engångsföreteelse och de fall då tvist föreligger om hy­

rans storlek torde dessutom inte bli talrika. Det kan därför synas obefogat

att inrätta ett särskilt organ för att bestämma hyror .för ifrågavarande loka­

ler. I stället skulle staten — såsom beträffande ersättning till stad för upp­

låtelse av lokaler för statspolisens behov — bestämma skälig hyresersätt-

ning. Med hänsyn till principbeslutet att lokalerna skall ställas till statens

förfogande mot hyra, dvs. i princip avtalad ersättning för nyttjandet, anser

beredningen emellertid att det är nödvändigt att överlåta bestämmandet av

hyra åt ett »opartiskt» organ.

Av det organ som vid bristande överenskommelse mellan parterna skall

fastställa hyran måste enligt beredningens mening krävas att det snabbt

skall kunna komma till beslut och att beslutet är definitivt. Dessa krav sägs

kunna fyllas genom inrättande av en nämnd, vars beslut inte kan överkla­

gas. Sådan nämnd bör vara gemensam för hela riket. Liksom vanligen är

fallet med skiljenämnder, med vilka den här föreslagna nämnden närmast

är jämförbar, bör nämnden bestå av en opartisk ordförande samt två andra

ledamöter. Såväl ordföranden som ledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t.

En av ledamöterna bör emellertid utses på förslag av kommunförbunden.

Ingående reglering av nämndens verksamhet synes inte påkallad. Kostna­

derna för nämndens verksamhet, vilka kan antas bli ganska blygsamma,

anses böra bäras av staten.

Beträffande övriga hyresvillkor vid ianspråktagande av upplåtelseskyl­

digheten anser beredningen allmänna hyreslagens bestämmelser böra äga

motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a., att därest så avtalas mellan

staten och vederbörande kommun, avvikelse kan göras från de bestäm­

melser i hyreslagen, vilka inte är tvingande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

122

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 101 år 100't

I ett vid beredningens förslag fogat särskilt yttrande anför två ledamöter i den rådgivande nämnden, riksdagsmännen Hedin och Ståhl, att utform­ ningen av förslaget synes innebära risk för att kommunernas befogade syn­ punkter och värderingar inte alltid kan komma att vinna tillbörligt beak­ tande. Kronan har på förhand fått stark dominans i alla de intressebryt­ ningar med kommunerna som kan uppkomma. Eftersom det rör sig om uppgörelse mellan två parter och för tvister i sådana sammanhang finns skiljenämndsförfarande, föreslås i yttrandet att lagen om skiljemän skall tillämpas, lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd.

Överlåtelse av hyresrätt. I och för sig föreligger varken skyldighet eller rätt för kommun att överlåta hyrda lokaler till staten, påpekar polisbered­ ningen. Enligt hyreslagen skall hyresvärdens samtycke inhämtas, innan hyresgäst får överlåta lägenheten till annan. Vägras samtycke utan skälig anledning eller lämnar hyresvärden inte besked inom en vecka, äger hyres­ gästen säga upp avtalet, även om annat förbehåll gjorts. Överlåter hyres­ gästen lägenheten utan värdens medgivande är hyresrätten förverkad och hyresvärden därför berättigad att genast säga upp hyresavtalet. För att få garantier för dispositionsrätt till nu ifrågavarande lokaler krävs alltså både skyldighet för hyresvärden att hyra ut lokalerna till kronan och skyldighet för kommunen att överlåta sin hyresrätt till lokalerna på kronan. Att ålägga den enskilde skyldigheter i detta hänseende finner beredningen inte böra komma i fråga. Däremot skall kommun vara skyldig att medverka till att staten får inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Innebörden i denna skyldighet är främst att kommunen för sin del måste vara beredd att transportera hyreskontrakt beträffande lokalerna på kronan. Skyldig­ heten bör i princip inträda först på begäran av kronan. I regel torde kom­ munen innan gällande avtal sägs upp komma att vända sig till staten med begäran om besked beträffande statens behov av lokalerna. I de sannolikt få fall, då frågan därvid ännu inte kan bedömas och staten därför inte är beredd att ge bestämt besked, bör kommunen äga säga upp avtalet. Bered­ ningen anser det nämligen ligga närmast till hands att staten bär ansvaret för bristande möjligheter att göra förhandsbedömningen.

Är kommun för längre eller kortare tid efter förstatligandereformen bun­ den av hyresavtal beträffande lokaler, som staten inte vill överta, kan hyra komma att utgå för lokalerna även efter det att de inte längre nyttjas för något kommunalt behov, anför beredningen vidare. Den omständigheten att staten för framtiden övertar kostnaderna och ansvaret i övrigt för po­ lisväsendet in. m. bör enligt beredningen inte kunna åberopas till stöd för att staten skall vara skyldig att i nu angivna fall överta hyresrätten. Tvärt­ om har redan genom 1962 års principbeslut slagits fast, att kommunen själv skall svara för avvecklingen av hyresrätten till lokaler som staten inte be­ höver. Även för den händelse staten begärt att få överta kommuns hyres­ rätt men hyresvärden först då uppsägning till följd av gällande överens-

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196'r

12«i

kommelse därom inte längre får ske vägrar samtycka till överlåtelsen, bör

kommunen själv svara för avvecklingen, eftersom kommunen har möjlig­

het att förebygga dylika situationer genom att säga upp avtalet till upphö­

rande under förutsättning att överlåtelsen till staten omintetgöres av hy­

resvärdens bristande samtycke.

Inlösen. Beredningen anmärker till eu början, att den använda termen

inlösen inte skall tolkas så, att fråga är om ett inlösenförfarande i den be­

märkelse termen inlösen har i andra sammanhang. Med inlösen avses här

förvärv, och förhandlingar om inlösen skiljer sig inte från andra förhand­

lingar om förvärv av fastighet. Nås enighet vid förhandlingarna skall resul­

tatet av dem bli ett köpeavtal mellan kommunen och staten, på vilket van­

liga regler beträffande köp av fast egendom äger tillämpning.

Endast om överenskommelse inte kan träffas rörande statens förvärv

av fastighet, som är nödvändig för verksamhetsgrenarna eller någon av

dem, uppkommer fråga om tvångsinlösen, understryker beredningen. En­

ligt principbeslutet skall härvid inlösen ske i enlighet med gällande be­

stämmelser om expropriation. Expropriation kan ske av fastighet, om Kungl.

Maj :t prövar det nödigt bl. a. för allmän byggnad. Som sådan byggnad tor­

de utan tvivel få betecknas byggnad som skall användas för polis-, åkla­

gar- eller exekutionsverksamhet. Expropriation torde eventuellt kunna

komma ifråga även med stöd av 1 §

6

. lagen den 12 maj 1917 om expropria­

tion, nämligen för ändamål som är jämförligt med bl. a. det i punkt 4 an­

givna och äger väsentlig betydelse för det allmänna. I 1 § 4. talas om ända­

mål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller dylik

samfällighet att tillgodose. Dit hör för närvarande bl. a. byggnader för po­

lisväsendets samt i vissa fall för åklagarväsendets och exekutionsväsendets

behov. Att tillgodoseendet av dessa ändamål efter förstatligandereformen

blir en statlig angelägenhet kan inte gärna medföra minskade möjligheter

till expropriation. Någon ändring av stadgandena i 1 § expropriationslagen

finner beredningen alltså inte erforderlig för att genom expropriation till­

godose behovet av byggnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna.

Polisberedningen framhåller ytterligare att det genom principbeslutet

är fastslaget, att staten inte skall vara skyldig att förvärva kommunägda

fastigheter som före förstatligandet helt eller delvis nyttjats för någon av

verksamhetsgrenarna men därefter inte längre behövs för sådant ändamål.

I övrigt anlägger beredningen följande allmänna synpunkter på inlösen­

frågorna.

Enligt ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen 1962:148 (s.

173) skall inlösen komma i fråga av i första hand kominunägd fastighet

som uteslutande används för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet

eller någon av verksamhetsgrenarna. Av uttalandet följer, att förvärv kan

bli aktuellt också beträffande fastighet som tillika används för annat ända­

mål. I och för sig låter det sig göra att i sistnämnda fall kräva att fastigheten

huvudsakligen skall ha använts för nyss nämnda verksamhetsgrenar före

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

förstatligandet. Denna avgränsning torde emellertid vara alltför formell. Nyttjas en fastighet huvudsakligen för t. ex. polis- och åklagarväsendet och i övrigt för den kommunala förvaltningens behov synes inlösen i regel inte böra ske, i vart fall inte då fråga är om centrala kommunala förvaltnings- funktioner, såsom kommunalkansli, drätselkontor o. dyl. Däremot bör in­ lösen kunna aktualiseras beträffande fastighet som används för polis-, åkla­ gar- eller exekutionsverksamhet samt dessutom för rådhusrätt, i vart fall om rådhusrätterna vid tiden för inlösenfrågans behandling kan bedömas bli förstatligade i en nära framtid. Vidare synes skäl inte alltid föreligga att underlåta inlösen endast därför att fastigheten inte huvudsakligen an­ vänds för polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet. Det bör sålunda kunna komma i fråga att staten förvärvar kommunägd fastighet som till mindre än hälften används för de aktuella verksamhetsgrenarna eller någon av dem samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål. Särskilt om fas­ tigheten förvärvats av kommun i syfte att tillgodose verksamhetsgrenarnas behov synes det motiverat att staten får överta fastigheten. Gäller det ett stort fastighetskomplex, som endast till ringa del disponeras för verksam­ hetsgrenarna, kommer frågan om statligt förvärv av fastigheten givetvis i annat läge. I sådana fall lär det i regel ej heller vara förenligt med sta­ tens intresse att överta fastigheten.

Möjligheterna torde enligt beredningens åsikt vara stora alt nå överens­ kommelser rörande statens fastighetsförvärv. Har kommunen mycket star­ ka skäl för sin önskan att disponera fastigheten för kommunal verksamhet, synes kommunen i allmänhet ha möjlighet att erbjuda staten andra god­ tagbara lösningar av lokalfrågorna.

Remissyttrandena

På det hela taget har beredningens förslag fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Invändningar mot förslaget har rests huvudsak­ ligen i fråga om enskildheter.

Själva skyldigheten för kommunerna att upplåta loka-

e r för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten har slagits fast genom

principbeslutet och har därför i allmänhet inte föranlett uttalanden i re­ missvaren. Endast i ett remissyttrande, avgivet av kommunalfullmäktige i

Järfälla kommun, tas frågan upp. I yttrandet hävdas att den ovillkorliga rätten för staten att hyra de lokaler kommunen f. n. upplåter för de verk­ samhetsgrenar som förstatligas innebär ett högst diskutabelt tvångsinstru­ ment. Liknande tankegång skymtar i yttrandet från Stockholms stadskansli, som hävdar att upplåtelseskyldighet skall komma i fråga endast om fri­ villigt hyresavtal inte kommer till stånd.

I några yttranden påpekas att den föreslagna upplåtelseskyldigheten om­ fattar endast lokaler som ställts till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller för förvaring av häktade men inte lokaler som endast indirekt har betydelse för denna verksamhet. I anslutning härtill an­ för polismästaren i Stockholm att man även bör beakta intresset att få disponera lokaler som är av betydelse från trivselsynpunkt. Särskilt nämns

125

personalrestaurangen i polishuskvarteret i Stockholm. Enligt Stockholms

stads rätts- och polisdirektion bör denna fråga liksom frågan om upplåtelse

av direktionens egna lokaler lösas genom specialöverenskommelser. Stock­

holms stadskansli anser för sin del att det är tveksamt om nu nämnda lo­

kaler omfattas av upplåtelseskyldigheten och efterlyser klarläggande ut­

talanden därom.

Samtliga remissorgan godtar att staten ensam avgör vilka lokaler som

behövs och är ändamålsenliga för fortsatt användning inom den förstatli­

gade verksamheten. Av dem som uttalat sig särskilt på denna punkt anför

länsstyrelsen i Kronobergs län, att länsstyrelsen delar beredningens upp­

fattning att staten inte kan vara skyldig att överta olämpliga lokaler och att

bestämmanderätten måste ligga hos staten. Staten måste även ha rätt att

ensam bedöma om lokalerna är lämpliga eller inte. Samma inställning har

fastighetsnämnden i Stockholm. Inte heller de båda kommunförbunden har

någon erinran på denna punkt.

I ett avseende anser dock styrelsen för svenska stadsförbundet att kom­

munerna bör få vissa garantier av staten, nämligen beträffande lokaler som

kommunerna håller på att uppföra. Förbundet anför.

Beredningen anför, att om dylika lokaler blir färdigställda först efter

förstatligandet, bör upplåtelseskyldigheten omfatta de gamla lokalerna,

tills de nya blir färdiga, och därefter de nya lokalerna. Även om man bör

kunna utgå från att staten önskar disponera de nya lokalerna, vilka uppen­

barligen är lämpliga för sitt ändamål, är det enligt styrelsen för kommu­

nen i fråga av största vikt — bl. a. med hänsyn till att lokalerna är special­

utrustade och icke utan stora kostnader kan omdisponeras för annat ända­

mål — att staten redan nu efter framställning från kommunen utfäster

sig att i samband med förstatligandet överta dessa lokaler genom förvärv

eller förhyrning av dem.

Statens exklusiva rätt att avgöra om befintliga lokaler skall hyras eller

inte bör modifieras i vissa situationer, framhåller Höganäs polisförbund.

Sålunda bör garantier skapas mot alltför strikt tillämpning i sådana fall

då resultatet skulle te sig obilligt och stötande. Staten skall rimligen vara

skyldig att hyra alla polislokaler på en ort, även om något minskat lokal­

utrymme erfordras efter förstatligandet, såvida friställda lokaler av bygg-

nadstekniska eller liknande skäl inte kan eller bör utnyttjas för annat ända­

mål. Av dessa skäl hävdar Vellinge polisförbund att alla där befintliga lo­

kaler för polisen skall förvärvas eller hyras av staten.

Den föreslagna principen att lokalerna skall kunna tas i anspråk för

vilken som helst av verksamhetsgrenarna möter invändningar endast i två

yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl polisberedningen

åberopat för sin ståndpunkt vara i och för sig godtagbara. Men länsstyrel­

sen befarar, att i den praktiska tillämpningen kommunernas villighet att

medverka till frivilliga uppgörelser inte sällan blir beroende av det avsedda

ändamålet med lokalernas användning. Dessa farhågor grundas på ett av

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

126

länsstyrelsen inhämtat yttrande av kommunalfullmäktige i Järfälla kom­

mun, som inte kan godta den uppställda principen. I fullmäktiges yttrande

hävdas vidare att staten inte skall ha ovillkorlig rätt att behålla vid över­

tagandet disponibla utrymmen, om andra godtagbara lokaler i stället an­

visas. Som skäl för vägran får absolut inte åberopas att erbjudna lokaler

betingar högre hyra.

Den föreslagna upplåtelsetiden i fall, då särskild överenskom­

melse inte träffas därom, lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Hit hör bl. a. byggnadsstyrelsen, alla hörda länsstyrelser samt alla börda

kommuner utom en.

Även övriga remissorgan godtar att upplåtelseskyldighet skall föreligga

för en femårsperiod efter förstatligandereformen. Beträffande förlängning­

en av upplåtelsetiden framförs dock en del erinringar. Statskontoret har

inga invändningar mot de uppställda förutsättningarna för att förlängning

skall få ske men anser, att det skulle främja rationell planering av lokal­

frågorna om en slutlig tidsgräns fixerades efter vilken kommunen skulle äga

rätt att återta lokalerna. Samma synpunkter har svenska kommunförbun­

det, som vidare håller före att begäran från statens sida om upplåtelse efter

1969 bör prövas i objektiv ordning. Förbundet anför.

Polisberedningens förslag innebär — — —att kommun i realiteten över

huvud taget aldrig mot statens önskan kan med laga verkan säga upp ett

hyreskontrakt med staten. Utformningen av bestämmelserna om tvångs-

upplåtelse efter den första femårsperiodens utgång ger icke några garan­

tier i motsatt riktning. Om staten kräver tvångsupplåtelse av kommunägda

lokaler efter år 1969, anser styrelsen att frågan bör prövas i objektiv ord­

ning, eventuellt av den nämnd, som skall fungera såsom skiljenämnd be­

träffande hyresbestämningen.

Frågan om avvecklingen av lokaler, som staten ej längre behöver, är

andra sidan av samma problem. Det kan icke gärna vara rimligt, att kom­

munernas ansvar i dylikt sammanhang består hur länge som helst. Om

exempelvis staten sedan

10

år förflutit efter förstatligandet av polisväsen­

det finner, att staten endast behöver hälften av det för ett kontor använda

utrymmet, bör staten ej äga ovillkorlig rätt att hyra endast halva kontors-

ytan medan kommunen skall svara för »avvecklingen» av den andra hal­

van. Denna sida av problemet är också ett skäl för att den längsta tiden

för tvångsupplåtelse av lokaler på ett eller annat sätt måste kunna fixeras.

Även överståthållarämbctet och fastighetsnämnden i Stockholm förordar

att en fix tidpunkt fastställs när kommunernas upplåtelseskyldighet upp­

hör. Ämbetet ifrågasätter om inte möjlighet bör öppnas för kommun att

få tiden för fortsatt tvångsupplåtelse efter 1969 prövad av domstol eller

skiljenämnd. Även om det kan förutsättas att kronan frivilligt avstår från

lokalerna om kommunen har betydande intresse av att själv få disponera

dem, skulle det från kommunernas synpunkt innebära viss trygghet, att

formell möjlighet skapas att få frågan bedömd av opartiskt organ.

Svenska stadsförbundet har en förstående inställning till statens behov

att kunna få upplåtelsetiden förlängd och motsätter sig inte förslaget i

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

127

denna del. En slutlig tidsgräns finner förbundet dock motiverad av hän­

syn till kommunernas planering av sin lokalförsörjning. Enligt förbundets

mening bör staten vid femårstidens utgång ha hunnit få sådant grepp om

lokalfrågorna att staten samtidigt med begäran om upplåtelsetidens för­

längning bör ha möjlighet och skyldighet att ange den tid som förläng­

ningen högst skall gälla.

Det skydd för kommunernas intressen som den generella bestämmelsen

om upplåtelsetid kan bereda blir enligt domstolskonnnittén tämligen osä­

kert genom möjligheterna till ensidig förlängning på obestämd tid. Å andra

sidan anser kommittén behov för staten av längre förfogandetid än fem år

kunna tänkas föreligga även i andra situationer än dem beredningen an­

givit. En lämpligare lösning än den beredningen föreslagit anser kommit­

tén vara, att tiden för upplåtelseskyldigheten görs så lång, förslagsvis tio

eller femton år, som behövs för att alla med övergången till den nya orga­

nisationen förenade lokalanskaffningsproblem skall kunna avklaras. För

egen del vill kommittén emellertid ifrågasätta om någon begränsning av

upplåtelsetiden över huvud taget behöver uppställas. I vissa fall kan den

lämpligaste lösningen för att mera permanent tillgodose lokalbehoven vara

att staten hyr de kommunägda lokaler som vid förstatligandet används för

verksamhetsgrenarna. Det kan knappast betraktas som orimligt att kom­

mun i dylika fall åläggs skyldighet att till staten mot ersättning upplåta

nyttjanderätt till lokalerna för i princip obegränsad tid. Oavsett vilken lös­

ning som väljs i detta sammanhang får lösningen inte betraktas som pre-

judicerande för avgörandet av motsvarande frågor för domstolsväsendets

del, hävdar kommittén avslutningsvis.

Enligt Stockholms stadskansli bör upplåtelseskyldighet föreligga endast

under fem år efter reformen. För tiden därefter skall staten vara helt hän­

visad till frivilliga avtal med kommunerna.

De allmänna riktlinjer beredningen dragit upp beträffande hyrans

storlek vid tvångsupplåtelse lämnar de flesta remissorganen utan er­

inran. I allmänhet föranleder beredningens ställningstaganden inte särskil­

da uttalanden. Detta är fallet beträffande yttrandena från bl. a. statskon­

toret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, samtli­

ga länsstyrelser samt de båda kommunförbunden och alla hörda kommuner

utom Stockholms stad. Uttryckligt tillstyrkande föreligger från domstols-

kommittén. Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att det endast

undantagsvis torde förekomma att byggnadskostnaderna i en kommunägd

fastighet inte skulle vara kända eller inte kunna beräknas. I regel synes

därför hyran komma att beräknas med hänsyn till byggnadskostnaderna.

Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra, vilka en­

ligt förslaget skall tillämpas, innebär emellertid att hyran beträffande lo­

kaler som färdigställts senare än den 1 januari 1942 skall bestämmas med

hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter samt att i frå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

128

ga om övriga lokaler hyresläget den 1 januari 1942 är avgörande. Dessa

principer bör komina till uttryck i författningsregleringen.

Beredningens riktlinjer för hyressättningen avstyrks av statens hyresråd

och Stockholms stad. Hyresrådet erinrar om att omfattande avveckling av

hyresregleringen ägt rum under senare år, särskilt vad avser lokaler. Från

och med den 1 mars 1964 kommer regleringen för lokaler att gälla endast i

landets större städer. De hyror som kommer att utgå efter regleringens slo­

pande torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer. Detta

kan i varje fall i fråga om lokaler väntas bli förhållandet även i kommun-

ägda fastigheter. Hyresrådet anser därför att hyrorna såväl i orter där hy­

resreglering för lokaler alltjämt gäller som i andra orter får anpassas efter

det i orten rådande hyresläget för jämförliga lokaler. I yttrandet ifrågasätts

om inte hyran bör på kommuns begäran kunna omprövas med lämpliga

tidsintervaller.

Stockholms stad yttrar genom sitt stadskansli, att de direktiv som bered­

ningen lämnar har en funktion att fylla endast för det fall att frivillig över­

enskommelse om hyra inte träffas. Vidare hänvisas till att statsmakterna

i samband med att lokaler i kommunförvaltade hus undantogs från hyres­

regleringslagens tillämpningsområde uttalat, att behov av hyreskontroll

inte kan antas föreligga beträffande dessa fastigheter, enär fastighetsäga­

ren inte har något ekonomiskt intresse av att ta ut högre hyror än som er­

fordras för att täcka fastighetskostnaderna. Skäl sägs i yttrandet inte före­

ligga att nu frångå den av kommunerna hittills utan anmärkning tilläm­

pade kostnadstäckningsprincipen. Denna inställning har även stadens fastig-

hetsnämnd.

Förslaget att inrätta eu riksnämnd för fastställande av hyra när

enighet därom inte kan nås tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora

flertalet remissinstanser. Hit hör statskontoret, riksrevisionsverket, bygg­

nadsstyrelsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet, de hörda länssty­

relserna, domstolskommittén, de båda kommunförbunden samt sex kom­

muner och polisförbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda be­

träffande detta liksom övriga förslag att de i allt väsentligt är väl ägnade

att lösa eventuella tvistigheter i förhållandet mellan kommunerna och sta­

ten under övergångstiden. Statskontoret vill inte motsätta sig förslaget men

anser att det hade varit naturligt om nämnden skolat tillsättas i samma

ordning som vanlig skiljenämnd.

Stockholms stad avstyrker inrättande av en riksnämnd av föreslagen

typ. Enligt det av staden åberopade yttrandet från stadskansliet bör all­

varliga skäl anföras för att underkänna de kommunala myndigheternas

kompetens att enligt gängse materiella grunder fastställa hyrorna för

tvångsupplåtna lokaler. Sådana skäl har inte förebragts. Skall det inte för­

bli vid det nu för hyressättningen i kommunägda hus gängse förfarandet,

bör hyra för tvångsupplåtna lokaler bestämmas av expropriationsdomstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år l!16i

129

Enligt yttrandet från stadens fastighetsnämnd, vilket jämväl åberopats av

staden, innebär det onödig omgång att hänskjuta hyrestvist till eu riks-

nänind, när man bär tillgång till hyresnämnderna. Finns inte hyresnämnd

i orten, bör frågan kunna lösas med hjälp av annat organ. Liknande syn­

punkter anför kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Järfälla kom­

mun, stadskollegiet i Hälsingborg samt drätselkammaren i Eslöv, vilka för­

ordar att fråga om hyrans storlek vid oenighet hänskjuts till skiljemän

enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.

Polismästaren i Stockholm anser att även andra hyresvillkor än hyresbe­

loppet bör kunna fastställas vid bristande överenskommelse. Sålunda på­

pekas i remissvaret, att beredningen inte föreslagit närmare bestämmelser

beträffande möjligheterna att få till stånd önskvärda och erforderliga om­

byggnads- och omändringsarbeten. Polismästaren anser det vara ange­

läget att möjligheter skapas att tillgodose sådana önskemål även i fall då

kommunen inte ställer sig positiv till att medverka därtill.

Vad polisberedningen anfört rörande kommuns medverkan till över­

låtelse på staten av kommunens hyresrätt till lokaler för den

förstatligade verksamheten godtas av samtliga remissorgan. Enligt polis­

mästaren i Stockholm bör staten få rätt att i stället för staden inträda som

hyresgäst även till de bostadslägenheter som staden f. n. hyr och ställer

till förfogande som familjebostäder åt polismän. Stockholms stads rätts-

och polisdirektion anser att specialöverenskommelser får träffas i fråga om

dessa lägenheter.

I anslutning till beredningens förslag i förevarande hänseende påpekar

Stockholms stadskansli, att beredningen inte föreslagit skyldighet för kom-

munägt bolag att samtycka till att kronan inträder som hyresgäst i sta­

dens ställe. Enligt stadskansliets uppfattning synes det inte möta hinder

att ålägga hyresvärd skyldighet att inom viss tid efter kommuns därom

gjorda förfrågan yttra sig bindande om sitt samtycke till statens överta­

gande av hyresrätten till lokalerna.

Beredningens uttalanden i anslutning till principbeslutet om hur frågor

om inlösen av kommunägda fastigheter skall behandlas föranleder

i det stora flertalet yttranden inga kommentarer. Fastighetsnämnden i Stock­

holm anför emellertid alt speciella förhållanden föreligger för Stockholms

vidkommande. Sedan ett antal år finns en särskild förhandlingskommis-

sion för handläggning av aktuella markuppgörelser mellan kronan och

staden. Kommissionen består av delegerade från vardera sidan och skall sö­

ka åstadkomma lösningar i ett sammanhang av dit liänskjutna markfrågor.

Fastighetsnämnden förutsätter att fastighetsprobleinen i samband med

förstatligandet kommer att lösas efter ungefär samma linjer. Den nuvarande

kommissionen har erforderlig kompetens härför.

Som förut redovisats anser svenska stadsförbundet att staten redan nu

bör på kommuns begäran utfästa sig att hyra eller överta lokaler, som

5—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b

130

kommun f. n. håller på att uppföra och som blir färdiga i samband med

eller efter förstatligandet. Samma uppfattning har drätselkammaren i

Malmö, som dock hävdar att det skall åligga staten att vid förstatligandet

eller omedelbart efter byggnadernas färdigställande inlösa dem. I dessa

och andra yttranden uttrycks emellertid förståelse för att staten inte i ett

sammanhang kan behandla alla uppkommande inlösenfrågor.

Svenska stadsförbundet delar beredningens mening att inlösen av fas­

tighet som huvudsakligen nyttjas för de förstatligade verksamhetsgrenarna

och i övrigt för den kommunala förvaltningens behov i regel inte bör ske,

varje fall inte när det gäller centrala kommunala förvaltningsfunktioner.

1 motsats till beredningen anser förbundet, alt inlösen av kommunägd fas­

tighet som till mindre än hälften nyttjas för de aktuella verksamhetsgre­

narna samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål i princip inte

bör komma i fråga. Stockholms stad säger sig med hänsyn till de kompli­

cerade förhållandena i Stockholm inte kunna ta för gott, att ett femtio-

procentigt statligt intresse för ett fastighetsförvärv också bör resultera i

ett statligt förvärv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Överlåtelse av inventarier m. in.

Principbeslut m. m.

Enligt 1957 års polisutredning skulle kommunerna vid genomförandet

av förstatligandereformen utan gottgörelse överlämna inventarier och annan

utrustning, som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exeku­

tionsväsendets behov. I anslutning härtill uppkommande spörsmål borde

enligt utredningen i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan

staten och kommunerna. Staten skulle i samband med förstatligandet över­

ta alla kostnader för drift och underhåll beträffande egendom som kom­

mun utan vederlag överlämnat till staten. Vid remissbehandlingen av för­

slaget vann detta allmän anslutning. På ett par håll ansåg man dock, att

staten borde lämna ersättning för nyare och mera kostnadskrävande inven­

tarier.

Enligt 1962 års principproposition skulle det medföra praktiska och ad­

ministrativa olägenheter att välja den lösningen, att staten erlägger ersätt­

ning för dyrare utrustning som anskaffats åren närmast före förstatligandet.

Ersättning föreslås i propositionen därför inte skola utgå för inventarier

och annan utrustning. Däremot skall staten efter övertagandet svara för

drift- och underhållskostnader med avseende på inventarier och annan ut­

rustning. Vidare förutsätts, att staten får inträda i den rätt till begagnande

av egendom, anskaffad för flera förvaltningsgrenars behov, som tidigare

tillkommit ifrågavarande verksamhetsgrenar. Någon ersättning för att så

sker bör inte utgå.

Statsutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande lämnat uttalan­

131

dena i propositionen utan erinran samt tillagt, att om det gäller fasta inven­

tarier och liknande frågan om ersättning torde få prövas enligt gängse grun­

der för hyressättning.

Polisberedningen

Överlåtelseobjekten. Polisberedningen gör först en kartläggning av de

inventarier och den utrustning som kommer i fråga i förevarande samman­

hang.

Till inventarier hänför beredningen kontorsmöblemang, såsom bord, sto­

lar, soffor, skåp, kassaskåp som inte är fast infogade i vägg, bokhyllor och

andra hyllor, diskar, armatur samt mattor och andra textilier. Någon tve­

kan synes enligt beredningen i allmänhet inte behöva uppkomma om vad

som skall hänföras hit. Förutsättning för att överlåtelseskyldighet skall fö­

religga är att det rör sig om lös egendom. Finns anordningar, som enligt la­

gen om vad till fast egendom är att hänföra utgör fast egendom, omfattas

de inte av ifrågavarande skyldighet utan av den i det föregående upptagna

skyldigheten att upplåta lokal med nyttjanderätt.

Bland annan lös kontorsutrustning som skall överlåtas nämner bered­

ningen alla slags kontorsutensilier som nyttjas för kontorsarbetet, såsom

förefintliga lager av papper, pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, dupli-

katorer, stencileringsapparater, bandinspelningsapparater och liknande.

Till kontorsutrustning räknar beredningen också telefoner och telefon­

växlar. Beredningen finner det vidare naturligt att kommun skall vara skyl­

dig att till staten överlåta abonnemangen för de telefonförbindelser, som

visat sig erforderliga för verksamhetsgrenarna. Telefonförbindelserna utgör

en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på

ett ändamålsenligt sätt. För kommunerna innebär överlåtelse på staten av

abonnemanget i allmänhet ingen nackdel. De erlagda inträdesavgifterna

återbetalas inte då abonnemang upphör, och driftkostnaderna skall staten

överta. Beredningen framhåller i detta sammanhang att från televerkets

sida har upplysts, att hinder inte föreligger mot överlåtelse av abonnemang

i en situation som den, vilken föreligger då staten övertar ansvaret för verk­

samhetsgrenarna.

Om telefonväxlar betjänar också andra områden av kommunal verksam­

het än de ifrågavarande skall staten enligt principbeslutet ha rätt att be­

gagna växeln i samma utsträckning som den före förstatligandet tagits i

anspråk för kommunal polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet.

Till övriga inventarier och övrig utrustning som skall överlåtas till staten

enligt principbeslutet hänför polisberedningen den facklitteratur som ställts

till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionspersonalen, motorfordon

av olika slag jämte till fordonen hörande utrustning, liksom radioanord­

ningar av skilda slag, vare sig de är installerade i polisens lokaler eller for­

don eller är bärbara. Alarmanordningar omfattas av ifrågavarande skyldig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

132

het i den mån de utgör lös egendom och i den utsträckning de nyttjas för verksamhet som nu förstatligas. Även all annan teknisk och liknande ut­ rustning, som erfordras för sådan verksamhet, skall överlämnas, t. ex. olika slags mätinstrument och fotograferingsutrustning. Hästar och hundar an­ skaffade för polistjänsten skall också överlämnas till staten. Överlåtelse­ skyldigheten skall slutligen omfatta utrustning som enligt polisutrustnings- reglementet skall ha anskaffats av polisdistrikt. Utrustningen skall vare sig den är utlämnad till personalen eller ej tillfalla staten vid huvudmanna- skapsreformen.

Den nu gjorda uppräkningen är, framhåller beredningen, endast exem- plifikativ. Överlåtelseskyldigheten omfattar all utrustning, som anskaffats för verksamhetsgrenarnas behov oberoende av om särskild föreskrift givits att utrustningen skall finnas eller ej. Frågan huruvida utrustningen an­ skaffats för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten eller för annan verksamhet. skall enligt beredningen bedömas med hänsyn till den fak­ tiska användningen av utrustningen.

Överlåtelse och upplåtelse med nyttjanderätt. Skyldighet att till staten överlämna de här åsyftade inventarierna och annan för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten anskaffad utrustning innebär, uttalar be­ redningen, att äganderätten till egendomen skall övergå till staten, överlå­ telserna synes inte medföra praktiska eller rättsliga problem.

Uttalandet i princippropositionen beträffande anordningar, vilka anskaf­ fats även för andra förvaltningsgrenar än dem som omfattas av förstatli­ gandet, finner beredningen innebära, att staten skall få nyttjanderätt till egendomen i den utsträckning som egendomen före förstatligandet faktiskt använts för sistnämnda verksamhetsgrenar, alltså inte äganderätt till en kvotdel av egendomen. De olägenheter som kan vara förbundna med att statens rätt begränsats till nyttjanderätt — t. ex. bristande möjlighet att hindra försäljning av egendomen — anser beredningen i realiteten inte be­ höva beaktas. Inte heller lär det vara nödvändigt att reglera de ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunen för de undantagsfall, då av­ yttring kan komma att ske av egendom varom här är fråga. Nyttjanderätten bör omfatta endast den egendom som finns vid tiden för förstatligandet. När egendomen förslitits och måste bytas, bör staten delta i kostnaden för nyanskaffningen.

Kommuns rätt till vederlag m. m. överlåtelse av inventarier och annan utrustning samt upplåtelse med nyttjanderätt skall enligt principbeslutet ske utan vederlag i den mån överlåtelsen eller upplåtelsen omfattas av den nu behandlade skyldigheten för kommunerna. Beredningen anför, att till- lämpningen av denna princip leder i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt till att staten inte skall erlägga ersättning med anledning av upplåtelse av nyttjanderätt, som motsvarar egendomens användning för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet före förstatligandet. Skall egendom, som anskaffats

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

133

även. för andra förvaltningsgrenars behov, efter förstatligandereformen an­

vändas för t. ex. polis- och åklagarväsendets behov i större utsträckning än

tidigare måste däremot ersättningsfrågan regleras i fråga om den ökade

användningen. Regleringen får enligt beredningen ske genom överenskom­

melse mellan staten och vederbörande kommun.

Beredningen stryker under att vad nu sagts om överlåtelse och upplå­

telse utan vederlag avser statens inträde i själva rätten till egendomen.

Däremot skall staten svara för alla drift- och underhållskostnader som upp­

kommer vid egendomens användning. Till sådana kostnader hänförs bl. a.

kostnader för drivmedel, såsom olja, bensin och elektricitet. Avgifter för

överlåtna telefonabonnemang, såväl fasta som rörliga avgifter, skall erläg­

gas av staten i vad avgifterna belöper på tiden efter förstatligandet. Mot­

svarande gäller t. ex. bilskatt och andra avgifter.

Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar genomgående polisberedningens förslag till

närmare utformning av principbeslutet att inventarier och annan utrust­

ning, som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsverk-

samheten, skall utan vederlag överlåtas till staten.

I flera yttranden yppas farhågor för stagnation i fråga om den långsik­

tiga planeringen av inventarie- och utrustningsanskaffningen. Statskonto­

ret anför i anslutning till den beslutade huvudregeln.

Denna enkla regel synes---------- - behäftad med nackdelen att den tid som

återstår till förstatligandet kommer att präglas av passivitet från kommu­

nernas sida i fråga om anskaffning av inventarier och annan utrustning för

polisväsendet. Sådana inköp kommer givetvis att i största möjliga utsträck­

ning uppskjutas till efter huvudmannareformen. Detsamma gäller utläg­

gande av beställningar på utrustning och materiel för större anläggningar

med lång leveranstid, t. ex. telefonväxlar, särskilt då viss del av köpe­

skillingen måste erläggas samtidigt med beställningen. Med hänsyn till

polisens effektivitet är ett sådant avbrott otillfredsställande.

För att i någon mån förhindra sådana omotiverade uppehåll i planering­

en synes det statskontoret önskvärt att kommunerna åläggs att snarast till

vederbörlig statlig myndighet anmäla de akuta anskaffningsbehov som före­

ligger på detta område.

Även polismästaren i Stockholm understryker del önskvärda i att erfor­

derliga beslut av ekonomisk betydelse som måste fattas för att fullfölja

pågående inventarieanskaffning inte hindras eller försvåras under själva

övergångsskedet. Stockholms stad yttrar genom stadens rätts- och polis­

direktion, att det från statens synpunkt borde vara angeläget att sådana

garantier utfärdades att kommunala projekteringen i detta hänseende full­

följs. Det synes vara eif minimikrav att statsverket svarar för de kostnader

som uppkommer vid leverans efter förstatligandet av dessförinnan beställ­

da inventarier. Enligt Stockholms stads kammarkontor kan principbeslutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

134

inte tolkas på annat sätt än att fråga skall vara om inventarier och utrust­

ning som faktiskt inköpts ocli tagits i bruk före förstatligandet. Detta leder

till att vederbörande statliga myndighet bör tillfrågas om beställning av

planenligt erforderlig ny utrustning skall övertas. Svenska stadsförbundet

anser att frågan om vem som skall betala inventarier och utrustning, som

beställts av kommun men levereras efter förstatligandet, får lösas från fall

till fall. När det gäller beställning av mer omfattande och kostnadskrävande

utrustning synes emellertid överläggning i ärendet böra komma till stånd

mellan parterna före en beställning.

Det är oklart om överlåtelseskyldigheten omfattar inventarier och utrust­

ning som står till förfogande för de kommunala organ vilka utövar den

ekonomiska förvaltningen, t. ex. polisnämnd, framhåller Stockholms stads­

kansli. Stadens rätts- och polisdirektion hävdar att undantag under alla

omständigheter erfordras beträffande de telefonanknytningar, som tillhör

direktionens centrala förvaltning. Enligt kommunalfullmäktige i Järfälla

kommun har kommunen för polisens jourtjänst tecknat telefonabonnemang

för polisiära befattningshavares bostadstelefoner. I den mån jourtjänsten

ordnas på annat sätt än hittills bör abonnemangen inte överlåtas till staten.

Svenska stadsförbundet förutsätter att statens nyttjanderätt till egendom

som anskaffas för flera förvaltningsgrenars behov, t. ex. telefonväxlar, skall

gälla endast så länge staten disponerar de lokaler, där egendomen används,

och de lokalmässiga förutsättningarna för gemensamt nyttjande sålunda

är för handen. Stockholms stadskansli betonar att staten bör delta i kost­

naden för nyanskaffning av försliten egendom, som staten fått nyttjanderätt

till. Staten skall emellertid inte ha nyttjanderätt jämväl till den nyanskaf-

fade egendomen, enär den eljest uppkommande varaktigheten av statens

nyttjanderätt skulle strida mot principen att bestående ekonomiska för­

pliktelser inte skall införas. Vad som nyanskaffats med statens bidrag blir

enligt stadskansliets uppfattning kommunens egendom och nyttjas av kom­

munen ensam.

I fråga om ersättning för drift- och underhållskostnader för gemensamt

nyttjad egendom har domstolskommittén annan mening än beredningen.

I praktiken lär sådan nyttjanderätt för staten bli aktuell endast beträffande

anordningar som telefonväxlar och vissa slags kontorsmaskiner. Att staten

betalar sin andel i telefonräkningar finner kommittén naturligt men be­

talningen anses kunna ordnas utan särskilt stadgande. Övriga kostnader

för drift och underhåll torde sällan uppgå till större belopp. Vad kommu­

nerna kan få i ersättning av staten kan knappast bli av den storlek att det

motiverar de kostnader och det arbete som regleringen av ersättningsfrå­

gorna måste komma att medföra både för staten och kommunerna. Före­

skrifter om ersättningsskyldighet i detta fall bör enligt kommittén inte

lämnas.

Kitngl. Mcij:ts proposition nr 101 år 196i

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

135

Den kommunala bidragsskyldigheten

Principbeslut

Enligt principbeslutet skall kommunerna under eu övergångstid av tern

år efter förstatligandet bidra till statens kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet. Bidrag skall första året motsvara hältten av kommu­

nens kostnad för verksamhetsgrenarna under två basår, som skall vara 19(>1

och 1962. Under de följande fyra åren skall bidragen varje år nedsättas

med 20 procent av det första årets bidrag, dock med minst 10 000 kronor.

Beträffande beräkningen av det första årets bidrag — grundbeloppet —

innebar 1957 års polisutrednings förslag följande. Bidragsplikten skall för

varje kommun i princip innefatta samtliga årskostnader som kommunen

före förstatligandet haft för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Dessa

kostnader beräknas och fastställs för varje kommun. Eftersom många kom­

muner på olika sätt ekonomiskt samarbetar med annan eller andra kommu­

ner på det polisiära området, måste kostnaderna beträftande vissa polisdi­

strikt, innan grundbeloppet för varje kommun fastställs, fördelas på de

kommuner som ingår i distriktet. Fördelningen bör ske efter de grunder

som angivits i den förbundsordning eller det avtal, som reglerar det po­

lisiära samarbetet mellan kommunerna. Grundbeloppet skall principiellt

utgöras av samtliga kommunens kostnader för verksamhetsgrenarna, med

undantag dock för fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och

underhåll av de inventarier och den andra utrustning, som utan vederlag

skall överlåtas till staten. I stället för fastighetskostnader skall i grundbe­

loppet ingå beräknade hyror för kommunägda lokaler, som är upplåtna

för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. För förhyrda lokaler skall

verkliga hyreskostnader upptas. Direkta och indirekta lönekostnader skall

omräknas med hänsyn till det allmänna lönetilläggets utveckling från bas­

åren fram till tidpunkten för förstatligandet. I övrigt skall justering med

hänsyn till kostnadsutvecklingen efter basåren ej ske. Beträffande kom­

munernas pensionskostnader innebär förslaget eu schablonmässig beräk­

ning. Vid bestämmandet av grundbeloppet skall kommunens sammanlagda

kostnader, sedan lönekostnaderna justerats på föreslaget sätt, minskas

med verkligt eller beräknat belopp, varmed staten bidragit till verksamhe­

ten under basåren (s. k. allmänt statsbidrag till vissa polisdistrikt, statsbi­

drag för stats- och reservpolis, gränskontroll in. in.). Däremot skall avdrag

inte ske för inkomster, som hänför sig till verksamhetsgrenarna.

Principbeslutet innebär att de linjer polisutredningen sålunda dragit

upp i stort sett godtas. Avsteg förutsätts emellertid kunna göras beträf­

fande pensionskostnaderna för kommuner, som efterhandsfinansierar dessa

kostnader, om särskilda utredningar ger fog för avsteg. Efterliandsfinan-

siering förekommer huvudsakligen i de stora städerna. Vidare innebär prin­

cipbeslutet, att vid fastställandet av grundbelopp avdrag från totalkostna­

136

derna skall göras inte bara för statsbidrag utan även för andra inkomster, som hänför sig till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statlig myndig­ het skall fastställa bidragsbeloppen. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, vilken myndighet som skall handha denna angelägenhet.

Polisberedningen

I grundbeloppen ingående kostnader. Inledningsvis erinrar polisbered­ ningen om att grundbeloppen i princip skall omfatta alla kommunala kost­ nader för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten. Till exekutions- verksamhet räknas också överexekutorsgöromålen. Vissa städers kostna­ der för överexekutor skall alltså inräknas i grundbeloppen.

Beredningen framhåller vidare att den största kostnadsposten utgörs av den kommunalanställda personalens avlöningsförmåner och av kostnad för personalens pensionering. Löneförmåner tör polispersonalen t. o. m. polis­ kommissaries tjänstegrad utgår enligt det statliga polislönereglementet. Or­ dinarie och extra ordinarie polismän med anställning hos polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än stad eller köping, torde med få undantag vara pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och därmed underkastade statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Ordinarie och extra ordinarie polismän i polisdistrikt bestående av stad eller köping ly­ der under kommunala pensionsbestämmelser. För övrig personal inom po­ lis-, åklagar- och exekutionsväsendet gäller likaledes kommunala löne- och pensionsreglementen.

Av särskilt intresse är enligt beredningen i detta sammanhang kostnader tör utbildning av polisaspiranter. T. o. in. 1961 skedde denna i de särskilda polisdistriktens regi. Sålunda fanns i de större distrikten tjänster inrättade för polisaspiranter, vilkas utbildning vid statens polisskola bekostades av distriktet. Dessutom fanns polisrekryter, som inte hade fasta tjänster utan fullgjorde vikariats- och förstärkningstjänstgöring i olika polisdistrikt. Po­ lisrekryt erhöll under genomgång av konstapelsklassen i statens polissko­ la arvode av statsmedel. Till kostnaden härför bidrog polisdistrikt, som inte ägde rätt till s. k. allmänt statsbidrag, efter vissa regler. För 1961 bör kostnader för polisaspiranter ingå i övriga kostnader för polispersonal som tjänstgjort i polisdistriktet. Nyssnämnda bidrag, som utgör lönekostnader, bör likaså ingå i bidragsunderlaget.

Fr. o. m. 1962 har, fortsätter beredningen, utbildningen av polisaspiran­ ter centraliserats och äger rum i huvudsak vid en poliskår i varje län. 1 den mån aspirant fullgör vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst distrikt betalar detta lön och andra förmåner till honom. Övriga kostnader för polisaspiranternas löneförmåner och pensionering samt kostnader för handledning vid deras utbildning och för administration av deras anställ­ ning, utbildning och tjänstgöring fördelas mellan de polisdistrikt, för vilka aspiranterna är anställda. I den mån polisaspirant under 1962 fullgjort

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196h

137

vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst polisdistrikt, finner bered­

ningen kostnaden härför liksom kostnad för annan tillfällig arbetskraft

bli en distriktets kostnad för erforderlig polispersonal i distriktet. De bidrag

som distriktet erlagt för centraliserad utbildning utgör också kostnad som

skall läggas till grund för bidragen till staten. Kostnaden är till större de­

len hänförlig till lönekostnader.

Polisberedningen framhåller vidare, att Kungl. Maj :t jämlikt 18 § andra

stycket polislagen må för visst polisdistrikt medge, att sådana särskilda

med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som är av enklare be­

skaffenhet, ombesörjs i annan ordning än i polislagen sägs. Med stöd av

dylika medgivanden har ett mindre antal polisdistrikt inrättat särskilda

trafikövervakarkårer. Samtliga t. o. m. 1962 inrättade sådana kårer är

knutna till annan kommunal förvaltningsgren än polisväsendet. Kostnader­

na för dessa kårer och deras verksamhet skall inte läggas till grund för

kommunernas bidrag.

Enligt beredningen måste en gränsdragning göras mellan lönekostnader

och andra personalkostnader eftersom den andel i grundbeloppen, som mot­

svarar direkta och indirekta lönekostnader, enligt principbeslutet skall om­

räknas med hänsyn till löneutvecklingen från basåren fram till tidpunkten

för förstatligandet. Med »direkta lönekostnader» avses kostnader för s. k.

tabellöner jämte särskilda tillägg. Till »indirekta lönekostnader» hänför

beredningen kostnader för sådana löneförmåner, som inte har karaktär av

ersättning för befattningshavares utgifter, såsom vikariats-, övertids- och

beredskapsersättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg,

kallortstraktamenten, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra er­

sättningar, oberoende av benämning, vilka är jämförliga med de nu angivna.

Ersättningar, som utgivits under benämningen »utgifter i tjänsten» har

ibland karaktär av löneförmån. Kostnader för dylika ersättningar anser

beredningen det oaktat böra generellt anses inte vara hänförliga till löne­

kostnader.

Beredningen framhåller, att löneutvecklingen — varmed i detta samman­

hang skall förstås det allmänna lönetilläggets utveckling — inte är enhet­

ligt beträffande de olika av reformen berörda personalgrupperna eller de

skilda löneförmånerna, något som i princip borde leda till att utvecklingen

beaktades för varje grupp och varje förmån för sig. Ett sådant förfarande

finner beredningen emellertid invecklat. Omräkningen med hänsyn till

löneutvecklingen föreslås därför skola ske schablonmässigt på så sätt, att

till summan av samtliga lönekostnader läggs ett procentuellt tillägg, mot­

svarande den genomsnittliga förändringen fram till 1965. Det torde enligt

beredningen få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera fastställa den

procentsats, som skall tillämpas.

I fråga om pensionskostnaderna yttrar beredningen, att ansvaret för lö­

pande utgifter för den förstatligade verksamheten efter den 1 januari 1965

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

138

läggs på staten utom så vitt angår pensioner, helt grundade på anställnings­ tid före 1965. Utbetalningen av sistnämnda förmåner skall ske i oförändrad ordning.

Till de av staten övertagna pensionsutgifterna har kommunerna att läm­ na bidrag av två slag, anför beredningen. Det ena är ett speciellt pensions- bidrag för varje särskilt, nytt pensionsfall efter 1964 beträffande personal som vid förstatligandet övertagits av staten. Bidragets storlek skall avvä­ gas i förhållande till den (brutto-)pensionsnivå och det antal tjänsteår, som är uppnådda närmast före förstatligandet. Bidraget skall utgå fortlöpande så länge pensionen utgår.

Det andra är, fortsätter beredningen, av typen »driftbidrag» till verksam­ heten under tiden 1965—1969 och ingår i det allmänna bidrag kommun skall utge under denna övergångstid. Beräkningen av de till grund för detta bi­ drag liggande pensionskostnaderna skall ske schablonmässigt med utgångs­ punkt i den del av lönekostnaden som är pensionsgrundande. Pensions- grundande är endast grundlön jämte särskilt tillägg därå. Vidare skall vad gäller polispersonal hänsyn inte tas till lönekostnader för statspolisen, ef­ tersom staten redan nu helt svarar för statspolispersonalens pensionskost­ nader. Avgifter för ATP och kompensation för folkpensionsavgift skall inte beaktas.

Såsom pensionskostnad under vart och ett av basåren 1961 och 1962 skall alltså i stället för verkliga utgifter räknas med en kalkylerad pensionskost­ nad. Beträffande polispersonalen, eller något mer än fyra femtedelar av hela den av förstatligandet berörda personalnumerären, har kostnaden be­ stämts till 28 procent av lönen för de kommuner, som inte äger ansluta po­ lispersonal till den statsunderstödda pensioneringen i statens pensionsan- stalt, och till hälften därav, eller 14 procent, för kommuner med sådan an­ slutningsmöjlighet. Kostnadsprocenttalet 28 har uträknats med ledning av

2 § kungörelsen den 24 november 1932 angående statsbidrag till polisväsen­ det. Med utgångspunkt i en uppskattad årslönesuinma för polispersonal om 200 milj. kronor erhålls en beräknad årspensionskostnad av storleksord­ ningen 50 milj. kronor och såsom kommunalt bidrag till statsverket under åren 1965—1969 i runt tal 150 milj. kronor. I fråga om annan personal än polispersonal är någon kostnadsprocent inte fixerad. Enär kategorin »annan personal» numerärt uppgår till något mindre än en fjärdedel av polisper­ sonalen, kan tillämpning av procentsatsen 28 beträffande sagda kategori förmodas leda till en beräknelig årspensionskostnad på 10—12 milj. kro­ nor och ett sammanlagt kommunalt bidrag till statsverket under åren 1965— 1969 på 30—36 milj. kronor.

Polisberedningen framhåller att bidragsgivningen enligt 1932 års stats- bidragskungörelse är anordnad för kostnadstäckning under aktiv tid av den typ pensionsförmånssysiem, som gällde inom offentlig personalpensione­ ring långt före den allmänna pensionsreformen. Förutsättningarna för kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

139

nadstäckning av offentlig personalpensionering anser beredningen i själva

verket vara så radikalt förändrade, att tillämpning av statsbidragskungö-

relsen förutsätter mycket hög feltolerans. I vart fall skulle det strida mot

principen om schablonmässig beräkning, om man införde en specialbe­

stämmelse för beräkning av pensionskostnad för annan personal än polis­

personal. Härav föranledd jämkning av kostnadsprocenttalet 28 skulle än­

dock falla inom den felmarginal, som accepterats beträffande pensionskost­

naden för den avsevärt större personalkategorin, polispersonalen. Med hän­

syn till det anförda föreslår beredningen att den procentsats och de övriga

regler, som är avsedda att komma till användning för beräkning av polis­

pensionskostnad skall användas generellt för den pensionskostnadsberäk-

ning varom nu är fråga.

Som förut sagts skall fastighetskostnader inte läggas till grund för bidra­

gen. I stället skall i grundbeloppen ingå beräknad hyra för lokaler i kom-

munägda hus. Lokalkostnaderna skall hänföra sig till basåren och faststäl­

las utan hänsyn till förändringar i hyresläget och penningvärdeförsämring­

en fram till tiden för förstatligandet. Kostnaderna för lokaler som kommu­

nerna själva hyrt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall ingå i

grundbeloppen med de belopp kommunerna faktiskt erlagt i hyra under

basåren.

Polisberedningen anför i fråga om beräkningen av hyra i kommunägda

hus att det torde bli vanligt att dylika lokaler vid förstatligandet hyrs av

staten. Den hyra som därvid skall gälla avser visserligen tiden från års­

skiftet 1964—65 och framåt, medan kommunernas bidrag skall grunda sig

på hyreskostnaden åren 1961 och 1962. Någon mera avsevärd förändring

av hyresläget lär dock inte komma att ske från 1962 till 1965, och ledning

för att bedöma förändringen ger Kungl. Maj :ts beslut jämlikt hyresregle­

ringslagen om generella hyreshöjningar under denna tid. Under alla för­

hållanden torde enligt beredningen de mellan staten och kommunerna över­

enskomna eller fastställda hyrorna utgöra ett så exakt mått på hyresläget

att man med ledning därav utan svårighet kan bedöma skäligheten av den

hyra lokalerna bort betinga under basåren. Vidare påpekar beredningen

att statliga förhyrningar torde komma till stånd i vart fall inom flertalet

kommuner. Genom de därvid bestämda hyrorna torde en god bild erhållas

av hyresläget för lokaler av ifrågavarande slag inom så gott som alla kom­

muner i landet. Man lär därför med fog kunna anta att svårigheter av bety­

delse inte heller kommer att föreligga att fastställa vad som skall anses

utgöra kommunernas hyreskostnader under basåren för sådana kommun­

ägda lokaler, som före reformen stått till de tre verksamhetsgrenarnas dis­

position men som ej behöver hyras av staten efter huvudmannaskapsre-

formen. Åtskilliga lokaler torde ligga inom områden där hyresreglerings­

lagen gäller, bl. a. de flesta kommunala lokaler för åklagar- och exekutions­

väsendet. I dessa fall bör vid tveksamhet om hyresvärdet möjligheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

140

erhålla hyresnämndens uttalande därom tillvaratas. Slutligen erinrar be­ redningen om att hänsyn vid beräkningen av hyresvärdet skall tas till så­ dan specialutrustning i lokalerna som är att hänföra till fast egendom.

Beredningen påpekar att kommunernas kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning inte skall tas med vid be­ räkning av kommunernas bidrag, eftersom denna egendom utan vederlag skall överlämnas till staten vid förstatligandet. Däremot skall driftkost­ nader för egendomen ingå i grundbeloppen. Hit hör bl. a. kostnader för drivmedel, såsom bensin, olja, elektricitet o. dyl. samt abonnemangsavgif­ ter för telefon, fordonsförsäkringar, automobilskatt in. m. Vad nu sagts gäller enligt beredningen också inventarier och annan utrustning som utan vederlag upplåts till staten med nyttjanderätt, t. ex. del i telefonväxel som används för flera förvaltningsgrenars behov.

Förutom de hittills redovisade löne-, pensions- och lokalkostnaderna skall enligt vad beredningen anför i grundbeloppen ingå alla kommunala kost­ nader i övrigt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med hänsyn till att de i kommunbidragen ingående pensionskostnaderna beräknas efter en schablon skall kostnad för verkliga pensionsavgifter eller, om kommun ef- terhandsfinansierar pensionerna, för utgivna pensioner inte beaktas. Inte heller skall hänsyn tas till arbetsgivaravgifter för ATP eller kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter.

Till grund för bidragens storlek skall enligt beredningen däremot läggas andra kostnader för avlöningsförmåner än direkta och indirekta lönekost­ nader, t. ex. för reseersättningar och traktamenten, ersättningar för utgifter i tjänsten m. m. Vidare skall andra kostnader för personalutbildning än lönekostnader medräknas, vare sig fråga är om aspirantutbildning eller fortbildning av utbildad personal. Bland dylika kostnader ingår bl. a. ad­ ministrationskostnader, kostnader för förbrukningsmateriel, såsom ammu­ nition för övningsskjutning, m. m. Även personalvårdskostnader skall be­ aktas.

Som en annan betydande kostnadspost nämner beredningen kostnader för expenser samt övriga expeditionskostnader, såsom ersättningar för bo­ stads telefon, övriga telefonkostnader, dock inte inträdesavgifter för nya abonnemang, eftersom abonnemangen skall överlåtas på staten, utgifter för tidskrifter, blanketter och bindning av handlingar, kontorsmateriel, som ej är hänförlig till inventarier eller utrustning, renhållningsmateriel, lyse och dylikt. Till omkostnader i övrigt hänför beredningen också kostnader för kost och sjukvård för personer som anhållits för brott eller eljest om­ händertagits, liksom kommunala kostnader för blodprovsundersökningar och obduktioner samt för sakkunniga i vissa brottmål, t. ex. revisorer, skrift- experter m. fl. Blodprovs- och obduktionskostnader bör redovisas efter av­ drag för vad som influtit på grund av åläggande för enskilda att återbetala dylika kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

141

Eftersom även den ekonomiska förvaltningen av polis-, åklagar- och exe­

kutionsväsendet genom förstatligandet övergår på staten anser beredning­

en att kommunernas nuvarande kostnader för denna förvaltning skall läg­

gas till grund för bidragens storlek. I den mån den ekonomiska förvalt­

ningen inte omhänderhas av speciellt organ får kostnaden beräknas till

skälig andel av kostnaden för det förvaltningsorgan, som handhaft denna

förvaltning.

Avdrag från totalkostnaderna. Beträffande avdragsgilla kostnader hänvi­

sar polisberedningen till principbeslutet att utgående statsbidrag för bas­

åren skall i sin helhet avdras från kommunernas totalkostnader för polis­

väsendet vid fastställande av de kommunala bidragen. Därutöver anmär­

ker beredningen, att statsbidrag till pensionskostnader för statspolisper-

sonal skall avdras endast om den schablonmässiga beräkningen av kom­

munernas pensionskostnader sker på grundval av lönekostnaden även för

sådan personal.

Avdrag från totalkostnaden skall enligt principbeslutet ske med även

andra inkomster än statsbidrag, under villkor att inkomsterna hänför sig

till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Främst avses här, framhåller

beredningen, indrivningsavgifter (restavgifter), expeditionslösen och bo tes-

andelar. Alla dessa inkomster är av den art, att de ursprungligen uppburits

av den enskilde tjänstemannen som ersättning för tjänsteuppgifter men

sedermera indragits till kommunens kassa i samband med löneregleringar

för vederbörande tjänstemannagrupp. Restavgifter utgår enligt uppbörds-

förordningen den 5 juni 1953 till utmätningsman och honom underställt

exekutionsbiträde. För indrivning av skatt som ankommit på landsfiskal

skall restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen an­

litat exekutionsbiträde, äger dock denne i princip uppbära hälften av rest-

avgiften. Finns i stad, med eller utan magistrat, i övrigt meddelade sär­

skilda föreskrifter rörande disposition av restavgift, skall dessa föreskrif­

ter tillämpas tills vidare. Restavgiften skall till den del den överstiger 100

kronor alltid tillfalla statsverket. Vad nu sagts om avgifternas indragning

till kommunens kassa torde i viss utsträckning gälla också ersättningar

jämlikt förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättnings-

män för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. i den mån

ersättningarna hänför sig till utmätningsmannaverksamhetcn. Beredningen

framhåller vidare att lösen i princip tillfaller vederbörande tjänsteman. In­

dragning av expeditionslösen till kommuns kassa torde dock ha skett i sam­

band med kommunala löneregleringar. I den mån lösen för handlingar, ut­

färdade på polis-, åklagar- och exekutionsväsendets område, sålunda till­

faller kommunens kassa skall avdrag för inkomsterna ske från utgifterna

för verksamhetsgrenarna. Beträffande bötesandelar anmärker beredningen

att andel i böter skall enligt vissa äldre författningar tillfalla åklagare. I

lag den 19 mars 1937 om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

142

böter in. ni. har emellertid förordnats bl. a., att vad om andel i böter m. in. finns stadgat i lag eller författning inte skall utgöra hinder för Kungl. Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning, bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åklagare utan medlen i stället tillfalla stadens kassa. Med stöd av sistnämnda lag har Kungl. Maj :t i kungörelse den 14 december 1962 förordnat att sådan rätt inte vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället tillfalla stadens kassa.

Bidragens fastställande. Enligt principbeslutet skall kommunbidragen fastställas av statlig myndighet. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som bör handha denna angelägenhet. I an­ slutning härtill yttrar beredningen, att beräkningen av kommunbidragen av praktiska skäl måste ske på grundval av uppgifter som kommunerna själva lämnar. En blankett för inhämtande av dylika uppgifter har utarbetats av beredningen och utsänts till kommunerna. Den myndighet, som skall fast­ ställa kommunbidragen, skall enligt beredningen givetvis göra viss kon­ troll av de lämnade uppgifterna. Granskningen bör i första hand avse att utröna, om större bidragsgrundande poster utelämnats eller om mera be­ tydande ej bidragsgrundande poster tagits med. Denna grovkontroll erhål- les genom den statistiska redovisningen av samtliga utgifts- och inkomst­ poster i publikationen »Kommunernas finanser» samt genom översiktlig granskning av kommunernas inkomst- och utgiftsstater för basåren. Nog­ grannare granskning anser beredningen vara behövlig endast om särskilda skäl ger anledning därtill. Kontroll av lönekostnader sägs kunna ske på grundval av centralt tillgängliga uppgifter rörande personalstater i polis­ distrikten samt hos poliskammare, åklagarmyndigheter och kommunala exekutionsmyndigheter. Lokalkostnaderna anser beredningen i stor ut­ sträckning kunna kontrolleras mot de av byggnadsstyrelsen upprättade hy­ reskontrakten mellan staten och kommunerna. I fråga om övriga kostnads­ uppgifter anses särskild granskning i allmänhet kunna begränsas till en bedömning av vad som med hänsyn till kommunens (polisdistriktets) stor­ lek, struktur, personalstat och övriga omständigheter framstår som rimligt.

I sitt förut nämnda särskilda yttrande föreslår ledamöterna i den rådgi­ vande nämnden Hedin och Ståhl med hänvisning till samma skäl som de anfört beträffande fastställande av hyra, att jämväl kommunernas bidrag skall fastställas av skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Betalningstiden. Enligt beredningens mening kan kommunernas bidrags- skyldighet fastställas omedelbart för hela bidragstiden med tillämpning av de redan beslutade grunderna för bidragens beräkning för de olika åren.

Enligt princippropositionen skall dock avsteg från dessa grunder kunna ske beträffande kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Eftersom dessa kommuner i efterhand skall betala pensioner till personal inom po­ lis-, åklagar- och exekutionsväsendet, för vilken pension hörjat utgå före

Kungl. Maj.ts proposition nr 101

dr

196b

143

förstatligandet, samtidigt som de bidrar till statens pensionskostnader efter

förstatligandet för personal inom dessa verksamhetsgrenar enligt förhands-

pensioneringsprincipen, kan det inträffa att kommunernas sammanlagda

kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet blir högre första året

efter förstatligandet, då det kommunala bidraget motsvarar hela grundbe­

loppet, än året före förstatligandet. I viss mån finner beredningen dock för­

höjningen motverkas av dels att samtliga i grundbeloppen ingående kost­

nader utom lönekostnaden och pensionskostnaden hänför sig till kostnads­

läget 1961—1962, dels att kostnader för anskaffning och underhåll av in­

ventarier och annan utrustning inte ingår i grundbeloppen.

Beredningen finner det inte motiverat att för ifrågavarande kommuner

generellt skjuta fram betalningen av en del av första årets bidrag till se­

nare bidragsår. Avvikelse från huvudregeln för bidragsskyldighetens full­

görande bör ske endast om en förhandsbedömning i varje särskilt fall visar

att bidraget, ökat med kommunernas beräknade pensionskostnader för bi­

dragsåret, sannolikt kommer att överstiga de beräknade kostnaderna för

de tre verksamhetsgrenarna för år 1964. År detta fallet föreslås, att första

årets bidrag må nedsättas till belopp motsvarande den beräknade netto­

kostnaden 1964. Den del av bidraget, som motsvarar nedsättningen, skall

enligt förslaget erläggas andra bidragsåret utöver vad som enligt huvudre­

geln skall erläggas detta år. Möjlighet till justering föreslås skola föreligga

endast för kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Det skall

ankomma på vederbörande kommun att visa, att de förhållanden föreligger

som enligt det anförda motiverar avvikelse från de generella reglerna för

bidragens betalning.

Uppbörden. I principbeslutet rörande den kommunala bidragsskyldig-

heten sägs ingenting om hur uppbörden av bidragen skall anordnas, påpe­

kar polisberedningen. 1957 års polisutredning hade för sin del föreslagit,

att uppbörden skulle handhas av länsstyrelserna. Beredningen finner åt­

skilliga skäl tala för att polisutredningens förslag godtas. Sålunda har läns­

styrelserna redan nu omfattande befattning med den ekonomiska reglering­

en mellan staten och kommunerna. Bl. a. ankommer det på länsstyrelserna

att pröva och utbetala statsbidragen till det kommunala polisväsendet. Vi­

dare understryker beredningen att uppbörden av kommunalskatt ombe­

sörjs av staten i samband med uppbörd av statsskatt m. in. Staten redovisar

den uppburna kommunalskatten till kommunerna efter utgången av taxe­

ringsåret. Redan under beskattningsåret äger kommunen enligt vissa regler

i 72 § kommunallagen den 18 december 1953 (beträffande Stockholm 76 g

kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957) uppbära förskott å den

för året beslutade kommunalskatten. Förskotten, som sedermera avräknas

mot den slutliga skatten, utbetalas av länsstyrelserna till kommunerna vid

sex tillfällen under året, nämligen med en sjättedel å åttonde dagen i var

och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196'r

144

synes beredningen lämpligt att uppbörden av kommunbidragen sker i an­ slutning till utbetalningen av förskotten på kommunalskatten. Härigenom ernås en såvitt möjligt rättvis fördelning av räntekostnader och ränteför­ luster mellan stat och kommun samtidigt som uppbörden kan administra­ tivt förenklas till ett avräkningsförfarande, varvid en sjättedel av bidraget för året avräknas å skatteförskottet vid varje utbetalningstillfälle. Med hänsyn till det anförda föreslår beredningen, att länsstyrelserna åläggs att handha uppbörden av kommunbidragen och att uppbörden skall tillgå så att en sjättedel av bidraget avräknas från förskott å kommunalskatt vid ett­ vart av de sex utbetalningstillfällena under det år bidraget avser. Bidrags- skyldigheten föreslås skola inträda redan i och med att den fastställande myndigheten fattat sitt beslut. Uppbörd skall alltså ske på grundval av detta beslut. Ändras beslutet efter besvär får det belopp som erlagts för mycket återbetalas, vilket torde böra ske genom avräkning å bidraget för det år då beslutet meddelas.

Bodens stad. Beträffande Bodens stad erinrar beredningen om 1957 års polisutrednings förslag, att såsom grundbelopp skall gälla summan av dels det kontanta belopp som staden under budgetåret närmast före förstatli­ gandet — dvs. budgetåret 1/7 1963—30/6 1964 -—- skall erlägga till staten enligt ett 1955 mellan staden och staten träffat avtal, dels det belopp som staden för samma budgetår enligt ett 1960 träffat avtal skolat utgiva i hyra m. m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett efter sta­ dens storlek avpassat polis- och exekutionsväsende. Av praktiska skäl skall enligt utredningsförslaget det statliga budgetåret tillämpas som reglerings- period i fråga om Bodens stads bidrag. Utredningsförslaget har godtagits i principbeslutet. 1955 års avtal, som är intaget som bil. C till prop. 1956: 114, innebär enligt beredningen bl. a. följande.

Bodens stad erlägger till kronan i efterskott för budgetår ett kontant be­ lopp, motsvarande vad staden skolat utge för ett efter stadens storlek av­ passat eget polisväsende. För bestämmande av beloppet gäller vissa regler, som anknyter till statens verkliga kostnader för löner till den i personal­ staten för poliskåren upptagna polispersonalen samt lönekostnaden för det beräknade antalet polismän i ett efter stadens storlek avpassat kommu­ nalt polisväsende. På detta sätt erhålles en grundersättning, till vilken läggs vissa ytterligare avlöningsförmåner samt pensionskostnader och omkost­ nader, vilken gottgörelse med hänsyn till stadgad rätt till statsbidrag för hållande av reservpolis är bestämd till 32 procent av grundersättningen. Ersättningen till kronan skall anpassas efter sådana förändringar beträf­ fande skyldigheten att svara för kostnaderna för polisväsendet, som kan bli beslutade för städer av Bodens storlek.

Beträffande 1960 års avtal, som angår Bodens stads beräknade kostnader för lokalhyror, anför beredningen.

Enligt 1 § i avtalet — — — skall staden tillhandahålla de tjänstelokaler, arrestlokaler, garage, arkiv- och förrådslokaler samt andra utrymmen, som erfordras för huvudstyrkan av Norrbottens statliga poliskår samt för övriga

Kungi. Maj:ts proposition nr 101

dr

1964

145

i Bodens stad stationerade befattningshavare, som tillhör polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet inom Bodens landsfiskalsdistrikt. Kronan skall till

staden erlägga hyra jämte sedvanligt särskilt bränsletillägg och tillägg för

de generella hyreshöjningar, som kan komma att medges. Till grund för

beräkningen av hyran skall läggas ett beträffande samtliga lokaler och

utrymmen i polishuset efter ortens pris i vederbörlig ordning fastställt be­

lopp för hyra och angivna tillägg. Kronan utger till staden gottgörelse med

68 procent av hyresbeloppet. Återstående 32 procent skall anses utgöra det

belopp som Bodens stad skolat utgiva i hyra för arrestlokaler, polisarrester

och övriga utrymmen för ett efter stadens storlek avpassat polis- och exeku­

tionsväsende. Med iakttagande av vad sålunda överenskommits skall sär­

skilt avtal om hyresvillkoren träffas mellan staden och länsstyrelsen i

Norrbottens län såsom representant för kronan.

Remissyttrandena

Beredningens förslag till reglering av kommunernas bidragsskyldighet

har i allmänhet fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna. Sålunda

har de hörda länsstyrelserna inte framfört några väsenliga erinringar. Inte

heller kommunförbunden föreslår ändringar annat än på särskilda punkter.

1 flera yttranden ifrågasätts om inte förenklingar kan göras beträffande olika

kostnadsposter.

Statskontoret vänder sig mot principbeslutet att de faktiska kostnaderna

skall tas fram i detalj för basåren 1961 och 1962 och att vissa kalkylposter,

t. ex. avseende lokalhyror, lönetillägg och pensionskostnader, skall räknas

fram Mot bakgrund av kommunernas totalkostnader för de förstatligade

verksamhetsgrenarna skulle enligt statskontoret fördelning av bidragen efter

kommunernas ekonomiska bärkraft, invånarantal, polistäthet eller annan

lämplig fördelningsnorm inte behövt innebära mindre grad av rättvisa än

som uppnås genom den valda konstruktionen. Det synes statskontoret

otillfredsställande att ett stort arbete läggs ned på att försöka åstadkomma

en rekonstruktion av kostnadsförhållandena 1961—1962. I yttrandet ifråga­

sätts om det inte är möjligt att gå längre än förslaget i fråga om schabloni-

sering.

Även riksrevisionsverket framhåller att förslaget innebär en långt gående

detalj uppdelning vad beträffar kommunernas utgifter för avlöningar och

omkostnader samt beträffande de intäkter som kostnadsbeloppen skall

minskas med. De föreslagna beräkningsgrunderna kommer att medföra

omfattande granskningsarbete och det hade varit önskvärt att bidragen kun­

nat fastställas enligt beräkningsgrunder som inneburit högre grad av scha-

blonisering. Från Stockholms stads sida ifrågasätts om inte s. k. bokförings-

mässiga grunder bör kunna tillämpas i större utsträckning än beredningen

föreslagit.

Vad beredningen anfört angående beräkning av löne- och pensionskostna­

der föranleder utöver nyss redovisade allmänna synpunkter inga erinringar

från remissinstansernas sida. Svenska stadsförbundet förutsätter att med

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

146

»det allmänna lönetillägget» avses de generella lönetillägg som under eu följd av år utgått med ett för de skilda personalgrupperna enhetligt pro­ centtal. I detta sammanhang påpekar förbundet att eftersom lönerna, som torde representera omkring 80 procent av kostnaderna för verksamhetsgrenar­ na, skall omräknas till löneläget vid 1964 års utgång, det synes naturligt att även avgående statsbidrag avseende löner bör uppräknas till motsvarande nivå. Härigenom uppnås samma resultat som om lönesumman före omräk­ ning till 1964 års lönenivå reduceras med statsbidrag till löner. Påpekande om uppräkning av statsbidrag till löner görs även i yttrandena från övcrståthållarämbetet, svenska kommunförbundet och Stockholms stad.

Stockholms stad anför vidare genom stadens kansli att fråga uppkommer huruvida även löner till personal som inte övergår till staten skall inräknas i bidragsunderlaget. Är detta fallet synes kommunen under bidragstiden komma att både avlöna kvarstående personal och erlägga bidrag till staten till avlöningskostnader som staten inte övertagit. Liknande förhållanden kan föreligga i fråga om den personal som är anställd för kommunal trafik­ övervakning, understryks i yttrandet. Motsvarande tankegångar återfinns i det yttrande som avgivits av Stockholms stads kammarkontor. Skulle personalen inte i full utsträckning övergå till statstjänst bör enligt kammar­ kontoret vägen hållas öppen för överläggningar med staten om hur då skall förfaras från ekonomiska synpunkter. Kommunalfullmäktige i Järfälla kom­ mun uppställer som allmänt villkor för att kostnad skall ingå i bidragsunder­ laget att kostnaden också framdeles kommer att belasta polisdistriktet.

Den föreslagna beräkningen av pensionskostnader godtas av alla re­ missorgan, bl. a. de båda kommunförbunden.

Även beräkningen av fastighetskostnaderna har vunnit allmän anslut­ ning vid remissbehandlingen. Endast i ett yttrande, avgivet av Stockholms stadskansli, görs vissa erinringar. Under hänvisning till beredningens ut­ talanden, att stöd för beräkning av hyra för kommunägda lokaler kan er­ hållas genom jämförelse med den hyra som om staten hyr lokalerna avtalas mellan staten och kommunen, efterlyses i yttrandet besked huruvida denna hyra eller den hyra, som upptagits i kommunens stat för basåren, skall läg­ gas till grund för bidragsberäkningen.

Inte i något remissyttrande avvisas förslaget att även kostnader för den ekonomiska förvaltningen av den förstatligade verksamheten skall vara bi- dragsgrundande. Enligt svenska stadsförbundet bör dock den förenklingen genomföras, att dylika kostnader inräknas i grundbeloppet endast när för­ valtningen handhas av berörda verksamhetsgrenar själva eller av ett för dem speciellt organ. Statskontoret anser att förvaltningskostnader bör tas ut i form av ett generellt procentuellt pålägg på de totala kostnaderna. Ock­ så svenska kommunförbundet förordar förenklad beräkning i dessa fall.

Enligt principbeslutet skall anskaffningskostnader för inventarier och annan utrustning inte grunda bidragsskyldighet. I anslutning härtill anför

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

147

svenska stadsförbundet att av kommun bokförda avskrivningar och intern

ränta avseende egendomen uppenbarligen inte skall inräknas i grundbe­

loppet. Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att det inte kan anses vara

en helt tillfredsställande lösning att »av nu berörda kostnader endast så­

dana för åren 1961 och 1962 skall avräknas».

Frågor rörande bidragens fastställande berörs endast i ett par yttranden.

Riksrevisionsverket anser beredningens uttalanden om kontroll av kom­

munernas uppgifter innebära, att kommunernas uppgifter får godtas i fler­

talet fall, sedan den översiktliga grovkontrollen skett. Endast då speciella

skäl föreligger torde alltså mera ingående kontroll behöva ske. Vidare förut­

sätter ämbetsverket att en på ort och ställe verkställd kontroll av de läm­

nade uppgifterna behöver komma till stånd endast i undantagsfall. För

övrigt sägs en sådan kontroll vara praktiskt ogenomförbar, om den skulle

omfatta flertalet kommuner. Statskontoret finner det för sin del inte motive­

rat att här tillämpa granskningsregler som avviker från vad som eljest

skall iakttas för att tillvarata statens ekonomiska intresse.

Svenska stadsförbundet tillstyrker förslaget om möjlighet att skjuta

fram erläggandet av en del av första årets bidrag till senare år. Förbundet

förutsätter att dylik möjlighet skall föreligga även för kommun som endast

delvis efterhandsfinansierar utgående pensioner. Vidare föreslår förbundet

att framskjutning skall få ske även till tredje bidragsåret. Förbundet anför.

Nedsättningsbeloppet skall enligt förslaget kunna framskjutas endast

till andra bidragsåret. Eftersom det torde kunna inträffa att även under

andra bidragsåret bidraget inklusive från det första året överskjutet nedsätt-

ningsbelopp jämte för bidragsåret utgående pensioner kommer att i mer

avsevärd mån överstiga totalkostnaden för år 1964, måste enligt styrelsen

möjlighet till framskjutning även till det tredje bidragsåret finnas.

I detta sammanhang framhåller förbundet ytterligare, att det för att ernå

en från berörda kommuners synpunkt önskvärd utjämning av kostnadsbe-

lastningen vore skäligt, att betalningen av ett nedsättningsbelopp fördelades

på samtliga återstående bidragsår.

Det föreslagna systemet för uppbörd av kommunbidragen tillstyrks av

samtliga remissinstanser. Riksrevisionsverket förordar att de avräknade

kommunbidragen redovisas på särskild inkomsttitel på driftbudgeten under

»uppbörd i statens verksamhet». Vidare förutsätter ämbetsverket, att frågor

rörande anslag bl. a. till hyror, inlösen av byggnader samt gottgörelse till

kommuner för inventarier vid ökad användningsfrekvens, vilka frågor inte

berörts av beredningen, kommer att behandlas i annan ordning. För att eli­

minera risken för sammanblandning i den kommunala bokföringen av

skattebelopp och avdragsbelopp avseende kommunbidrag, krävs enligt

svenska stadsförbundet att avräkningsförfarandet klart framgår såväl av

länsstyrelsens redovisningsräkning över kommunalskatt som av postgiro-

remissorna på de med bidragen reducerade skattebeloppen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Departementschefen

Den nu aktuella huvudmannaskapsreformen syftar till att för framtiden befria kommunerna från deras nuvarande ansvar för polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna samt för häktesorganisationen. Givetvis kan staten inte utan kommunernas bistånd överta detta ansvar i ett samman­ hang. Enligt 1962 års principbeslut skall kommunerna medverka vid an­ skaffningen av erforderliga lokaler och till staten överlåta de inventarier och den övriga utrustning som står till förfogande för verksamhetsgrenar­ nas behov samt under en femårig övergångstid lämna ekonomiska bidrag till staten. I enlighet med sina direktiv har polisberedningen med utgångs­ punkt i principbeslutet lagt fram förslag till närmare reglering av kom­ munernas åligganden i samband med huvudmannaskapsreformen. Vid utarbetandet av förslagen har beaktats, att statens inträde som ensam hu­ vudman för verksamhetsgrenarna innebär både ekonomiskt och administra­ tivt kännbara påfrestningar på statsförvaltningen och motsvarande lättnader för den kommunala förvaltningen. Vid remissbehandlingen av förslagen har man från kommunalt håll, bl. a. från kommunförbundens sida, visat för­ ståelse för denna grundsyn.

Från statens synpunkt är den mest aktuella frågan inför förstatligandet utan tvivel lokalanskaffningen. Planeringen på detta område påbörjades inom polisberedningen omedelbart efter principbeslutet och är nu långt framskriden. Kommunerna har under arbetets gång visat stor beredvillighet att lämna allt möjligt bistånd för att nå tillfredsställande lösningar i lokalfrågorna. De hittillsvarande erfarenheterna talar för att svårigheter att komma fram till överenskommelser om förhyrning av kom- munägda lokaler kan väntas föreligga endast i utpräglade undantagsfall. Mot denna bakgrund får beslutet om skyldighet för kommuner att upplåta lokaler givetvis begränsad betydelse. Å andra sidan måste garantier även i undantagsfallen finnas för att lokaler är disponibla för verksamheten vid reformens ikraftträdande och under tiden till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lösning. I likhet med polisberedningen och nästan alla remiss­ instanser förordar jag att principiell skyldighet införs för kommunerna att upplåta nyttjanderätt till de kommunägda lokaler som står till de förstat­ ligade verksamhetsgrenarnas förfogande vid reformen. Vilka lokaler det här blir fråga om torde i allmänhet inte föranleda tveksamhet. Som bered­ ningen framhållit skall det avgörande vara den faktiska användningen av lokalerna vid reformens ikraftträdande.

Vid remissbehandlingen har uppmärksamhet fästs på lokaler, upplåtna för de organ som har hand om den ekonomiska förvaltningen av den för­ statligade verksamheten, samt trivsellokaler för personalen inom sådan verksamhet, exempelvis personalrestaurangen i polishuset i Stockholm. Be­

149

redningen har inte uttalat sig beträffande dylika lokaler. Vad gäller först­

nämnda lokaler har frågan ringa räckvidd. Särskilda lokaler för polis­

nämnder eller motsvarande kommunala förvaltningsorgan finns endast

i de största städerna. Jag förordar att upplåtelseskyldighet inte skall före­

ligga beträffande dessa lokaler. Erfordras i ifrågavarande städer speciella

lokaler för statlig förvaltningspersonal inom de förstatligade organisatio­

nerna, torde städernas myndigheter utan direkt åläggande lämna sin med­

verkan vid anskaffningen. S. k. trivsellokaler — lunchrum, samlingsrum,

motionshall, bastu m. m. — som på sina håll inrättats för personalen i an­

slutning till tjänstelokalerna skall självfallet omfattas av upplåtelseplikten,

däremot inte andra lokaler av detta slag. Jag utgår från att personalens

intresse att ha tillgång till sist åsyftade lokaler löses genom överenskom­

melser mellan staten och vederbörande kommun.

I det föregående har jag föreslagit att ansvaret för enklare trafiköver­

vakning skall kunna åläggas kommun under vissa förutsättningar. Blir

sådant åläggande aktuellt för kommun, som före förstatligandet anställt

särskild trafikövervakningspersonal, skall enligt förut angivna principer

kommunen inte vara skyldig att till staten hyra ut de lokaler som utnyttjats

i samband med övervakningen.

På många håll är de nuvarande lokalerna för polis-, åklagar- och exeku­

tionsväsendet bristfälliga eller otillräckliga. Åtskilliga kommuner har i

enlighet med sina skyldigheter jämlikt gällande polislag börjat bygga nya

lokaler och i andra planeras sådana nybyggen. Polisberedningen har före­

slagit att kommunernas upplåtelseskyldighet skall omfatta de nya lokaler­

na, även om de blir färdigställda först i samband med eller efter reformens

ikraftträdande. Jag ansluter mig till förslaget, som också lämnats utan

erinran av remissinstanserna. I detta sammanhang vill jag tillägga, att

många kommuner under arbetet med statens lokalplanering anmält sin

beredvillighet att frivilligt medverka för att täcka det ganska omfattande

nybyggnadsbehovet. Sådan kommunal medverkan är i hög grad önskvärd

med hänsyn till svårigheterna bl. a. från statsfinansiell synpunkt att i ett

sammanhang ombesörja nybyggnadsverksamheten i statlig regi. Då det här

ofta rör sig om behov, som uppkommit efter hand under tiden för det kom­

munala huvudmannaskapet, finner jag det också naturligt att kommunerna

tillhandahåller sina tjänster. Svenska stadsförbundet har i anslutning till

dessa frågor framhållit, att det är av största vikt att kommunerna får

garantier för att staten efter byggnadernas färdigställande övertar dem ge­

nom att hyra eller förvärva dem. Dessa problem synes kunna få tillfreds­

ställande lösningar vid den nära samverkan mellan staten och vederbörande

kommun som framdeles liksom hittills torde komma till stånd beträffande

varje särskilt byggnadsprojekt.

Statens ansvar för de av reformen berörda verksamhetsgrenarna efter

reformens genomförande gör det ofrånkomligt att staten ensam äger av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

150

göra såväl behovet av lokaler som de befintliga lokalernas ändamålsenlighet. Denna ståndpunkt, som intagits av polisberedningen, har inte mött någon ■väsentlig invändning vid remissbehandlingen. På grund av den genomgri­ pande omorganisation som skall ske i samband med huvudmannaskapsre- formen är det vidare nödvändigt att de olika förstatligade verksamhets­ grenarna i detta sammanhang ses som en enhet och att lokaler som hittills använts för en verksamhetsgrens behov kan tas i anspråk för personalen inom en annan gren. Självfallet bör härvid hänsyn tas till de lokala förhållan­ den som kan göra det önskvärt att t. ex. det nuvarande exekutionsväsendets lokaler inte används inom polisväsendet. Även i andra avseenden måste en skälig avvägning ske mellan de statliga och kommunala intressena. Att gene­ rellt reglera alla uppkommande situationer låter sig inte göra. Som jag förut sagt skall lokalfrågorna i första hand lösas genom förhandlingar i vanlig ordning. Erfarenheterna från hittills förda underhandsförhandlingar gör det berättigat att anta att det inte skall erbjuda beaktansvärda svårigheter att nå för båda parter godtagbara uppgörelser.

Som framgår av vad jag anfört räknar jag med att lokalfrågorna i det stora flertalet fall löses genom hyresavtal. Det blir i dessa fall alltså frå­ ga om rent privaträttsliga förhållanden mellan staten och vederbörande kommun. I avtalen skall på vanligt sätt regleras hyrestiden, hyrans storlek och övriga villkor för hyresrätten. För de fall när upplåtelseskyldigheten görs gällande men överenskommelse om villkoren därför i ett eller flera hänse­ enden inte kommer till stånd krävs emellertid särskilda föreskrifter. De frågor som här träder i blickpunkten är främst upplåtelsens varaktighet och hyrans storlek.

Polisberedningen har föreslagit att upplåtelsetiden, om annat inte avtalas, skall utgöra fem år från förstatligandet men att denna tid skall kunna för­ längas i vissa situationer. Enligt förslaget skall förlängning ske när staten före femårstidens utgång antingen väckt fråga om köp av den fastighet där lokalerna är inrymda eller beslutat att hyra eller förvärva andra lokaler i stället för de upplåtna. Förlängningen skall avse tiden fram till dess andra lokaler disponeras för verksamheten. Vid remissbehandlingen har bered­ ningens förslag i allmänhet vunnit anslutning.

Åtskilliga faktorer, delvis av övergångsnatur, påverkar avgörandet av för vilken tid staten behöver disponera lokalerna. På många håll blir det aktuellt att på lång sikt hyra lokaler medan lokaler i andra fall behövs endast under en kortare tid innan personalens slutgiltiga stationering enligt de nya organisationsplanerna har genomförts. Vanskligheten att på förhand be­ döma nybyggnads- och förvärvsfrågor får också tas med i bilden. Trots föreliggande osäkerhetsmoment av denna art delar jag i likhet med så gott som alla remissinstanserna beredningens mening att upplåtelsetiden bör be­ gränsas. Mitt ställningstagande grundar sig särskilt på att kommunen i här avsedda undantagsfall torde vara ovillig att över huvud taget hyra ut loka-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

lerna. Den av beredningen föreslagna upplåtelsetiden har i allmänhet god­

tagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget vara lämp­

ligt avvägt. Beträffande förlängning av tiden utöver den generella fem­

årsperioden anser jag i likhet med beredningen, att det möter svårigheter

att generellt fastställa en längsta tid för förlängningen. Särskilt vill jag be­

tona beredningens uttalande, att statlig nybyggnad erfarenhetsmässigt kan

beräknas bli färdig först omkring fem år efter det beslutet att bygga före­

ligger. Förhållandena på byggarbetsmarknaden kan vidare inverka på möj­

ligheterna att få nya lokaler färdiga inom viss tid. Behovet av förlängning

måste därför få bedömas av staten från fall till fall. Endast i undantagsfall

torde förlängning med mer än ytterligare fem år behöva bli aktuell. Jag för­

ordar alltså att upplåtelsetiden om annat inte avtalas skall vara fem år med

rätt för staten att med åberopande av förut angivna skäl förlänga tiden till

dess erforderliga lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket

upplåtelsen skett. I samband med sådan förlängning bör staten såvitt möj­

ligt ange den tid lokalerna behöver tas i anspråk.

I principbeslutet sägs att hyra för de lokaler kommunerna upplåter skall

fastställas enligt gängse grunder för hyressättning. Detta uttalande har,

som jag antytt i det föregående, betydelse endast om frivilligt avtal inte

träffas om hyrans storlek. Uttalandets innebörd i övrigt har utförligt be­

handlats av polisberedningen, som kommit fram till att hyresreglerings­

lagens principer för bestämmande av grundhyra bör kunna bli allmänt

riktmärke för att bedöma skälig hyresnivå för ifrågavarande kommunägda

lokaler, trots att lokalerna är undantagna från lagens tillämpningsområde.

Häremot har bl. a. statens hyresråd invänt att hyresregleringen beträffande

lokaler avvecklats i större delen av landet och att de hyror som därefter ut­

går för lokaler torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer.

Hyresrådet anser därför att hyrorna för de lokaler kommunerna upplåter

bör generellt anpassas efter det i orten rådande hyresläget för jämförliga

lokaler. I andra yttranden sägs den av kommunerna f. n. tillämpade kost-

nadstäckningsprincipen böra gälla även vid dessa upplåtelser. Jag finner

vad hyresrådet anfört böra beaktas. En hyressättning efter denna princip

överensstämmer också med vad som f. n. gäller i fråga om hyressättning för

lokaler som kommun på grund av föreskrift i 8 § polislagen är skyldig att

tillhandahålla för statspolisens behov.

För lokaler, som staten i samband med reformen tar i anspråk utan att

avtal träffas om hyresersättningen, måste ersättningens storlek självfallet

fastställas i annan ordning. I likhet med det stora flertalet remissinstanser

biträder jag polisberedningens förslag att för detta ändamål inrätta en sär­

skild nämnd på tre personer, av vilka eu skall vara ordförande samt de

två andra företräda kronans och kommunernas intressen. Enligt förslaget

skall förordnanden för såväl ordföranden som de båda ledamöterna med­

delas av Kungl. Maj:t, varvid en av ledamöterna skall utses på förslag av

152

kommunförbunden. I ett par yttranden har ifrågasatts om inte nämnden bör tillsättas enligt vad som gäller jämlikt lagen om skiljemän. Detta skulle innebära att staten och kommunförbunden skulle utse var sin leda­ mot samt de sålunda utsedda välja ordförande. Vid oenighet mellan de två partsrepresentanterna måste emellertid ordföranden utses av annat organ, varvid endast Kungl. Maj :t synes kunna komma i fråga. Mot denna bak­ grund anser jag beredningens förslag vara att föredra. Förslaget har även accepterats av kommunförbunden.

Nämnden skall i första hand fastställa hyra i samband med att loka­ lerna upplåts till staten vid förstatligandet den 1 januari 1965. Hinder före­ ligger givetvis inte att hyran härvid bestäms till olika belopp för olika delar av upplåtelsetiden om det finns skäl därför eller att grunder anges för förändring av hyrans storlek under upplåtelsetiden. Däremot kan jag inte förorda det i ett remissyttrande framförda förslaget, att nämnden på parts begäran skall äga ompröva hyrans storlek under den generella femårs­ perioden. Sjedan nämnden en gång bestämt hyra för denna period bör läget vara detsamma som om hyran bestämts genom avtal för en femårig hyrestid. De skäl som talar för att hyran bestäms av en nämnd vid upp­ låtelsen äger emellertid huvudsakligen samma styrka när det gäller even­ tuell omreglering av hyran vid förlängning av upplåtelsetiden. Jag föreslår därför att alla frågor om hyrans storlek, vilka uppkommer i samband med upplåtelser av kommunägda lokaler på grund av förstatligandet och som inte löses genom avtal, skall prövas av en nämnd i enlighet med vad bered­ ningen föreslagit.

Beträffande andra med upplåtelserna sammanhängande frågor än upp­ låtelsetiden och hyrans storlek synes vad som i allmänhet stadgas för hyres­ förhållanden böra gälla i tillämpliga delar. Såsom beredningen anfört inne­ bär detta att bestämmelserna om hyra i lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall lända till efterrättelse, såvida annat inte avtalats i de hänse­ enden, i vilka lagen inte ger tvingande föreskrifter.

Kommun skall enligt 1962 års principbeslut vara pliktig att medverka till att staten får överta hyresrätten till lokaler som kommunen hyrt för de förstatligade organisationernas behov. I sin egenskap av hyresgäst skall kommunen alltså vara beredd att genom överlåtelse eller eljest avstå hyres­ rätten till förmån för staten. För överlåtelse krävs emellertid medgivande av hyresvärden, som följaktligen genom att vägra medgivande kan hindra sta­ ten att fa hyra lokalerna. Den olägenhet detta kan innebära får staten bära. Det bör nämligen enligt min mening inte komma i fråga att, som förordats i ett remissyttrande, i detta sammanhang ålägga enskilda fastighetsägare några förpliktelser.

I det föregående har jag betonat att staten inte skall vara skyldig att överta lokaler, som blir obehövliga efter omorganisationen i samband med förstatligandet eller bedöms vara olämpliga för fortsatt användning inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

153

verksamhetsgrenarna. Staten skall inte heller i övrigt ha några ekonomiska förpliktelser vad angår överblivna lokaler. Denna ståndpunkt, som kommit till uttryck i principbeslutet, intas av polisberedningen och har allmänt god­ tagits vid remissbehandlingen. I speciella situationer bör dock hänsyn till kommunernas intressen föranleda avsteg från principen. Om något eller några enstaka rum i ett sammanhängande komplex av lokaler är obehövliga bör staten hyra även dessa rum, om de på grund av förhållandena inte lämp­ ligen kan hyras ut separat eller eljest användas för annat ändamål. I övrigt är det naturligt att kommunerna, som genom reformen avlastas betydande kostnader, svarar för överblivna lokaler. Vad särskilt gäller lokaler som kommunerna hyr för polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisatio- nerna vill jag upplysa, att kommunerna redan nu fått eller kan få besked om statens lokalbehov enligt de av polisberedningen framlagda organisa- tionsförslagen.

Frågor om statens förvärv av de kommunägda lokaler som används för nyss nämnda organisationers behov skall enligt principbeslutet lösas genom förhandlingar eller i sista hand genom anlitande av expropriationsvägen. Som polisberedningen framhållit innebär detta ställningstagande att frågor­ na skall lösas i den ordning som i allmänhet tillämpas för att tillgodose behovet av allmänna byggnader. Jag finner därför inte anledning att nu ut­ tala mig om de överväganden beredningen gjort i detta sammanhang. Be­ träffande skyldighet för staten att förvärva lokalerna hänvisar jag till vad jag anfört därom i det föregående.

I anslutning till principbeslutet, att inventarier och annan utrustning som kommunerna anskaffat för den verksamhet staten nu övertar ansvaret för skall överlåtas till staten utan vederlag, har polis­ beredningen ingående redovisat vilken egendom som skall omfattas av överlåtelseskyldigheten. Jag har ingen erinran mot denna redovisning, som inte heller från remissinstansernas sida mött några invändningar, överlå­ telse skall alltså ske av inventarier och annan lös kontorsutrustning, tele­ foner och telefonväxlar, telefonabonnemang, facklitteratur, fordon, teknisk och annan liknande utrustning, hästar, hundar samt beklädnadsutrustning och dylikt som kommunen f. n. är skyldig att tillhandahålla personalen, allt i den mån egendomen faktiskt nyttjats för nyss angiven verksamhet och utgör lös egendom. Med anledning av påpekanden i ett par remissvar vill jag tillägga, att även om vissa skäl talar för att inventarier och annan utrustning som anskaffats för de kommunala organ vilka har hand om för­ valtningen av verksamheten bör omfattas av överlåtelseskyldigheten, egen­ domen dock synes böra undantas. Egendom som använts såväl för den egentliga verksamheten som för förvaltningen bör emellertid i allmänhet även i sistnämnda hänseende anses anskaffad för den förstatligade verk­ samhetens behov.

Inventarier och annan utrustning som anskaffats för alt användas även

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 i

för andra verksamhetsgrenar än de förstatligade skall staten äga nyttja i samina utsträckning som egendomen tidigare använts för den verksamhet staten övertar. I likhet med polisberedningen förordar jag att staten, i den mån drift- och underhållskostnader av någon betydelse uppkommer vid begagnandet, deltar i dessa kostnader i förhållande till statens andel i den totala användningen. Kostnaderna utbetalas lämpligen av länsstyrelserna årsvis i efterskott. Statens nyttjanderätt till ifrågavarande egendom upphör när egendomen förslitits och måste bytas ut. Att staten härvid, som an­ tytts i ett remissyttrande, skulle vara skyldig att delta i nyanskaffning utan att få någon som helst rätt till den nyanskaffade egendomen är självfallet orimligt. Nyttjanderätten bör i regel inte heller göras gällande om de lokal­ mässiga förutsättningarna för gemensamt nyttjande inte längre föreligger.

Överlåtelseskyldigheten skall som jag nyss sagt omfatta inventarier och annan utrustning som faktiskt används vid förstatligandet. En särskild fråga som i detta sammanhang tagits upp vid remissbehandlingen av bered­ ningens förslag är ansvaret för dylik egendom som beställts av kommuner­ na men ännu inte levererats vid huvudmannaskapsbytet. Från kommunalt håll har hävdats att staten skall överta ansvaret för dessa beställningar. Jag delar svenska stadsförbundets uppfattning att dylika frågor måste lö­ sas från fall till fall. Åtskilliga kommuner torde ha samrått med statliga myndigheter innan större och kostnadskrävande beställningar lagts ut. I vissa fall torde det vara rimligt att staten här kostnaden för leveran­ ser som sker efter 1964 års utgång. I andra fall kan utrustningsläget vid förstatligandet vara sådant att hela ansvaret för beställningen bör åvila kommunen. Det synes vidare knappast kunna komma i fråga att staten står kostnaden för beställd egendom som på grund av omorganisationen av verksamhetsgrenarna eller av annan orsak bedöms vara mindre ändamåls­ enlig. Jag räknar med att uppgörelser med kommunerna i dessa frågor skall kunna träffas på grundval av den inventering av inventarie- och ut- rustningsbeståndet som pågår f. n. Denna inventering skall också ligga till grund för bedömningen av den nyanskaffning som staten måste ombesörja inför förstatligandet.

Grunderna för kommunernas skyldighet att under en fem- årig övergångstid bidra till kostnaderna för den förstatligade verksamheten är angivna i principbeslutet. Enligt min mening saknas anledning att, som statskontoret synes förorda, radikalt frångå dessa grun­ der för att söka förenkla bidragsberäkningen. Underlaget för beräkningen har för övrigt redan införskaffats genom polisberedningens försorg.

Polisberedningen har med utgångspunkt i principbeslutet utarbetat för­ slag till bestämmelser rörande beräkningen av bidragen och i samband därmed utförligt redogjort för de kostnader som skall beaktas. Mot bered­ ningens förslag har på olika punkter invänts att mera schablonmässiga beräkningar är att föredra. Jag vill i anslutning härtill redan nu förut­

155

skicka, att principbeslutet i väsentliga hänseenden inte lämnar rum för

schabloner och att jag inte är beredd att i sådana hänseenden förorda om­

prövning av beslutet. Att räkna fram schabloner ger för övrigt endast

små vinster i förevarande sammanhang, eftersom schablonerna måste be­

räknas ur ett fylligt uppgiftsmaterial, som alltså under alla förhållanden

måste infordras från kommunerna. Framräknade schabloner blir dessutom

användbara endast vid ifrågavarande, i ett sammanhang verkställda bi-

dragsberäkning. Därtill kommer som jag nyss sagt att underlaget för bi-

dragsberäkningen redan föreligger.

Vad kommunerna skall utge till staten under övergångstiden utgör bidrag

till statens kostnader för den verksamhet staten övertar från kommunerna.

Varje kommuns bidrag skall inte stå i någon som helst relation till de

statliga kostnaderna för verksamheten i just den kommunen efter för­

statligandet utan helt bero av kommunens egna kostnader för verksam­

heten före reformen. Härav följer också att bidragsberäkningen inte påver­

kas av huruvida staten bedriver verksamheten med personal som övergått

från kommunens till statens tjänst eller inte.

Bidragen skall i princip grunda sig på kommunens årskostnader för

polis-, åklagar-, exekutions- och häktesorganisationerna under åren 19G1

och 1962. Den största kostnadsposten utgör utan tvekan kostnaderna för

personalens avlöningsförmåner. Till sådana kostnader skall enligt polis­

beredningens förslag hänföras vad kommunen faktiskt utgivit till personal

som oberoende av anställningsform varit verksam inom de av förstatligandet

berörda organisationerna, alltså även vad kommunen i en eller annan form

utgivit i avlöningsförmåner till rekryteringspersonal. Förslaget bär i denna

del godtagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget

ändamålsenligt och ägnat att leda till så enkel beräkning som med de

givna utgångspunkterna är möjlig.

En ytterligare specificering av avlöningskostnaderna blir emellertid

ofrånkomlig på grund av att direkta och indirekta lönekostnader enligt

principbeslutet skall omräknas med hänsyn till löneutvecklingen fram till

tidpunkten för förstatligandet. I likhet med polisberedningen anser jag att

till sådana lönekostnader skall hänföras, förutom utgifter för s. k. tabell­

löner jämte särskilda tillägg, jämväl kostnader för andra ersättningar som

har sedvanlig lönekaraktär, såsom vikariats-, övertids- och beredskaps-

ersättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstrak-

tamenten samt ekiperingshjälp, ekiperingsbidrag och liknande. Dessa kost­

nader skall omräknas. Övriga personalkostnader, såsom resekostnadser-

sättningar, traktamenten o. dyl., skall däremot ingå i bidragsberäkningen med

de belopp som faktiskt utgått. Jag ansluter mig vidare till polisberedningens

förslag, vilket lämnats utan erinran av remissinstanserna, att omräkningen

av lönekostnaderna skall ske med en för alla sådana kostnader enhetlig pro­

centsats, bestämd med hänsyn till de generella lönetillägg som tillkommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196'r

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

efter basåren. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma denna procentsats.

Principbeslutet innebär att staten övertar ansvaret för pensionering av den personal som vid reformen övergår till statlig tjänst inom berörda verksamhetsgrenar. Till kostnaderna för pensionering av denna personal skall kommunerna enligt beslutet vid varje särskilt pensionsfall lämna bidrag vilka avvägs i förhållande till den pensionsnivå och det antal tjänst­ år som uppnåtts närmast före förstatligandet. Fråga om avlösning under en kortare tid av dessa bidrag, som eljest kommer att utgå så länge pen­ sionen utgår, övervägs f. n. av polisberedningen. Dessutom skall kommu­ nerna bidra till statens pensionskostnader, hänförliga till tjänstetid efter förstatligandet, för personalen inom den förstatligade verksamheten. Sistnämnda bidrag ingår i de allmänna kommunala bidragen och skall enligt principbeslutet beräknas schablonmässigt. Beträffande polisperso­ nalen skall bidragen utgöra för personal som kunnat försäkras i statens pensionsanstalt, numera statens personalpensionsverk, 14 procent och be­ träffande övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner, dvs. tabell­ löner jämte särskilt tillägg. Polisberedningen har inte funnit skäl att tillämpa andra procentsatser för beräkningen av pensionskostnader i fråga om övriga personalkategorier. Enligt beredningens förslag skall de pensionskostnader som läggs till grund för de allmänna kommunbidragen alltså generellt beräknas till nyss angivna procentsatser av lönekostnaderna, sedan dessa omräknats. Förslaget har genomgående tillstyrkts av remissorganen. Även för egen del förordar jag beredningens förslag. Härav följer att hän­ syn över huvud taget inte skall tas till verkliga pensionskostnader i någon form.

I stället för verkliga fastighetskostnader skall till grund för bidragen läg­ gas beräknad hyra för de kommunägda lokaler som kommunen upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt för förvaring av­ häktade. Jag delar beredningens uppfattning att beräkningen av hyra skall så nära som möjligt ansluta till hyresläget i orten. Denna ståndpunkt ligger också till grund för principbeslutet. Att beräkna hyran i enlighet med vad som framgår av kommunens räkenskaper, vilket förordats i något remiss­ yttrande, ger osäkra hållpunkter med hänsyn till de varierande principer som från bokföringssynpunkt tillämpas för uppskattning av lokalernas hyresvärde. Avsevärda svårigheter torde inte föreligga för hyresberäk- ningen. I samband med de omfattande statliga förhyrningar av lokaler som kommer att äga rum i samband med förstatligandet erhålls som beredningen framhållit en god bild av hyresläget på olika håll. Beträffande lokaler som kommunerna själva hyr för verksamhetsgrenarnas behov skall den verkliga hyran ingå i bidragsberäkningen. Även härigenom får man visst stöd för beräkning av hyra i de kommunägda lokalerna.

Principbeslutet innebär att bidragen skall grunda sig på kommunernas

157

samtliga kostnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna. Bland förut

inte nämnda kostnader anger polisberedningen bl. a. förvaltningskostnader,

utbildningskostnader, i den mån de inte hänförs till lönekostnader, pei-

sonalvårdskostnader, kostnader för expenser och övriga expeditionskost­

nader, telefonkostnader utom inträdesavgifter för nya abonnemang, kost­

nader för kontors- och renhållningsmateriel, för kost och sjukvård till an­

hållna eller eljest omhändertagna personer, för blodprovsundersökningar

och obduktioner samt för sakkunniga som anlitats under förundersökning i

brottmål. Från remissinstansernas sida har i anslutning till beredningens

uttalanden endast anmärkts, att kostnaderna för den ekonomiska förvalt­

ningen svårligen låter sig beräknas. Svenska stadsförbundet föreslår att

förvaltningskostnaden beaktas endast när förvaltningen handhas av de

berörda verksamhetsgrenarna själva eller av ett för dem speciellt organ,

medan statskontoret förordar att förvaltningskostnaden generellt bestäms

till viss procent av övriga totala kostnader. Jag anser även för min del att

kostnadsberäkningen i detta hänseende bör förenklas. Med hänsyn till att

kommunernas förvaltningskostnader varierar starkt torde det vara \anskligt

att i enlighet med statskontorets förslag fastställa ett generellt procenttillägg

till övriga kostnader. Då de kostnader det här är fråga om i regel torde

vara förhållandevis obetydliga förordar jag i likhet med svenska stads­

förbundet, att kostnaderna medräknas endast när förvaltningen ombe­

sörjts av polisnämnd eller av annat organ med huvudsaklig uppgift att

ombesörja de förstatligade verksamhetsgrenarnas förvaltning eller av sär­

skild enhet inom vederbörande verksamhetsgren. I övrigt tillstyrker jag

beredningens förslag.

Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom som kommunerna

utan vederlag skall överlåta eller med nyttjanderätt upplåta till staten

skall självfallet inte grunda bidragsskyldighet. Såsom svenska stadsför­

bundet påpekat skall bokförda avskrivningar och intern ränta som avser

sådan egendom inte heller ingå i bidragsunderlaget. Driftkostnader skall

däremot medräknas.

1957 års polisutredning föreslog i sitt betänkande rörande huvudmanna­

skapet för polisväsendet in. in. att de sammanräknade totalkostnaderna,

sedan lönekostnaderna omräknats, skulle minskas med det belopp med

vilket staten under basåren bidragit till polisväsendet, dvs. framför allt

s. k. allmänt statsbidrag samt statsbidrag för stats- och reservpolis, gräns­

kontrollen in. in. Detta förslag tillstyrktes bl. a. av kommunförbunden och

har godtagits av statsmakterna. Den omständigheten att lönekostnaderna

omräknats men statsbidrag till samma kostnader avräknas med hänsyn

till basårens löneläge har härvid beaktats vid den samlade bedömningen

av den ekonomiska regleringen mellan staten och kommunerna med anled­

ning av huvudmannaskapsreformen. Motsvarande gäller statsbidragen till

statspolispersonalens pensionering. Den merkostnad som till följd härav

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

158

kan uppkomma för kommunerna motverkas av att hänsyn inte las till andra löneförändringar från basåren fram till reformen än de generella lönetilläggen samt att omräkning inte sker av andra kostnader än löne- och pensionskostnader. Sålunda skall t. ex. hyror i kommunägda fastig­ heter beräknas efter 1961—1962 års hyresnivå. Jag vill därför bestämt av­ visa det yrkande som vid remissbehandlingen framförts bl. a. av kommun­ förbunden att jämväl statsbidrag till löner skall omräknas till löneläget vid förstatligandet.

Förutom för statsbidrag skall enligt principbeslutet avräkning från to­ talkostnaderna göras för andra inkomster som omedelbart hänför sig till d,e förstatligade verksamhetsgrenarna. Såsom polisberedningen påvisat utgörs dessa inkomster väsentligen av restavgifter, expeditionslösen och bötesandelar som indragits till kommunens kassa. Jag delar beredningens uppfattning att intäkter av dessa slag lämpligen avdras med belopp som bokförts på basåren.

I fråga om Bodens stad, där polisväsendet redan nu är statligt, skall bidragsskyldigheten bestämmas på grundval av vad staden för det statliga budgetåret 1963—1964 har att erlägga enligt två 1955 och 1960 träffade avtal mellan staten och staden. Ytterligare föreskrifter för beräkning av stadens bidrag erfordras inte.

I enlighet med bemyndigande i samband med principbeslutet har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksrevisionsverket att fastställa kommunernas bidrag. Det ankommer på detta verk att besluta om omfattningen och formerna för kontrollen av de uppgifter kommunerna lämnar i de hänseenden som är av betydelse för bidragsberäkningen.

Bidragstiden är genom principbeslutet bestämd till fem år. Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet, dvs. hälften av de enligt det före­ gående framräknade totalkostnaderna med avdrag för statsbidrag och andra intäkter avseende basåren 1961 och 1962. För ettvart av de följande fyra åren skall bidragsbeloppet nedsättas med en femtedel av grundbelop­ pet, dock minst 10 000 kronor. I anslutning till dessa regler erinrar polis­ beredningen att i principbeslutet förutskickats att avsteg från den gene­ rella betalningstiden kunde komma i fråga beträffande kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner, varmed avses att kommunen när pen- sionsfallet inträffar betalar pensionen helt eller delvis med de löpande inkomsterna. Beredningen föreslår att första årets bidrag för sådan kom­ mun skall kunna nedsättas, om förhandsbedömning visar att bidraget ökat med kommunens beräknade pensionskostnader under bidragsåret sannolikt kommer att överstiga totalkostnaderna 1964 för de förstatligade verksam­ hetsgrenarna. I sådant fall föreslås att bidraget nedsätts med överskjutande belopp, som i stället läggs till andra årets bidrag. Förslaget har i princip tillstyrkts vid remissbehandlingen. Även enligt min mening erbjuder förslaget en lämplig lösning av föreliggande fråga. Som framhållits i ett remissvar

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

159

kan förslaget dock i undantagsfall leda till att även andra bidragsårets

pensions- och bidragsbelopp, ökat med vad som nedsatts första bidragsåret,

överskjuter 1964 års totalkostnader. För att undvika ett sådant resultat

förordar jag att vad som nedsätts av första årets bidrag skall med jämn

fördelning läggas till andra och tredje årens bidrag.

Uppbörden av kommunbidragen skall enligt beredningens förslag ske

genom länsstyrelsernas försorg på så sätt, att en sjättedel av varje års

bidrag avräknas från de förskott på kommunalskatt som länsstyrelserna

betalar ut till kommunerna vid sex tillfällen årligen. Förslaget, som till­

styrkts av alla remissinstanserna, finner jag erbjuda en från alla synpunk­

ter bekväm och administrativt enkel lösning av uppbördsfrågan. Jag för­

ordar att förslaget genomföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196t

Särskilda frågor

Fullgörandet av landsfogdes åligganden in. in.

Gällande bestämmelser m.m.

Stadganden om åligganden för landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och

stadsfogde meddelas, förutom i instruktioner och andra särskilda tjänste­

föreskrifter för dessa befattningshavare, i ett stort antal lagar och för­

fattningar.

Som jag erinrat i det föregående har förut denna dag beslutats remiss till

lagrådet av förslag, som innebär att magistrats- och kommunalborgmästar-

institutionerna upphör. I anslutning härtill har jämväl föreslagits, att vissa

på stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde ankommande uppgifter i stället

skall åligga befattningshavare i de nya polis-, åklagar- och exekutionsorga-

nisationerna eller tillkomma annat organ. Förslaget avser bl. a. uppgifter

som f. n. åligger de inledningsvis angivna befattningshavarna jämlikt gif-

termålsbalken, förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad

näringsfrihet, butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), lagen den 9

april 1926 (nr 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss

försäljning, förordningen den 13 april 1883 (nr 16) angående förlagsinteck-

ning samt växel- och checklagarna den 13 maj 1932 (nr 130 och 131).

I prop. 1964: 75 med förslag till stämpelskatteförordning har föreslagits,

att de uppgifter som hittills ålegat stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde

enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgif­

ten skall upphöra.

Uppgifter är emellertid ålagda landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och

stadsfogde i eu rad andra författningar än de nu nämnda. Följande författ­

ningar må nämnas.

160

Jämlikt 3 kap. 4 § föräldrabalken må faderskapserkännande och erkän­ nande att barn är trolovningsbarn göras inför bl. a. landsfiskal. Även förkla­ ring att barn utom äktenskap skall äga samma rätt till arv som barn av äktenskaplig börd må avges inför landsfiskal enligt 4 kap. 5 § ärvdabalken.

Jämlikt 11 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap skall landsfiskaler, stadsfiskaler, krono-, stads- och polis- betjänte öva uppsikt å fylleriförseelser och föranstalta om åtal. I 8 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom åligger det landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att, då anledning finns att anta att bulvanförhållande föreligger, göra anmälan därom hos läns­ styrelsen. Motsvarande uppgift har dessa befattningshavare enligt 6 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.

En rad uppgifter avser intygsgivning. Sålunda ankommer det på landsfis­ kal att utfärda intyg om egendoms beskaffenhet jämlikt kungörelserna den 20 januari 1956 (nr 13) med föreskrifter rörande den utredning, som er­ fordras för prövning i vissa fall av bolags, föreningars eller stiftelsers an­ sökan i fråga om förvärv av fast egendom m. m. samt den 30 maj 1916 (nr 157) med föreskrifter om viss utredning i ärende angående förvärv av fast egendom enligt 4 § 1. lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Intyg för erhållande av belöning för dödande av vissa djurarter utfärdas enligt 10 § jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) av bl. a. landfiskal. Enligt 23 § samma stadga är lands­ fiskal och stadsfiskal förrättningsmän för märkning av skinn. Sjöfynd skall anmälas hos landsfiskal eller annan polisman jämlikt 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I 7 § sägs att intyg om sjöfynds värde utfärdas bl. a. av landsfiskal. Till denna grupp uppgifter hör vidare behörigheten för stadsfogde, lands­ fiskal och stadsfiskal att bestyrka ekonomisk uppgift som skall av­ lämnas i ärende om fri rättegång. Bestämmelsen ges i kungörelsen den 26 september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri rättegång. Jämlikt 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 935) med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift, kostnadsersättning och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan till högsta domstolen är stads­ fiskal, landsfiskal och stadsfogde behöriga att utfärda fattigdomsintyg.

I 1 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva föreskrivs, att av­ handling om lösöreköp skall i vissa fall uppvisas för och i bestyrkt avskrift tillställas landsfiskalen i orten eller, där stadsfogde finns, denne. Enligt 14 kap. 7 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) får landsfiskal, om för­ ordnande meddelats att handlingar i vattenmål skall hållas tillgängliga hos honom, inte utan giltigt skäl undandra sig uppdraget, såvida företaget i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

161

berör hans distrikt. Landsfiskal skall enligt 46 § förordningen den 6 juni

19bl (nr bl6) om arvsskatt och gåvoskatt på begäran motta och till läns­

styrelsen översända vissa deklarationer enligt förordningen.

I åtskilliga fall skall befattningshavare som här är i fråga ta befattning

med avgifter och liknande ekonofniska frågor av olika slag. Sålunda stad­

gas i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 170) angående belöningar för dödande

av sälhundar att belöning utbetalas av bl. a. stadsfogde och landsfiskal. An­

sökan om ersättning ur älgskadefonden inges till landsfiskal eller stads-

fiskal, som med eget yttrande överlämnar handlingarna till länsstyrelsen.

Stadgande härom ges i 7 § kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om

älgavgifter m. m. I 3 § kungörelsen den 10 juli 19b7 (nr 6b2) med bestäm­

melser angående vissa kostnader vid domstol sägs, att framställning om för­

skott på vittnesersättning, som skall utgå av allmänna medel, görs bl. a.

hos landsfiskal. Har landsfiskal meddelats förskott skall anmälan därom

ske hos domstolen. Vad nu sagts om landsfiskal skall jämlikt 16 § i regel

äga tillämpning även på stadsfogde. Enligt 4 § förordningen den 23 oktober

1908 (nr 128 s. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter skall bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar eller

tillställningar inbetalas på landet till landsfiskalen och i stad utan magi­

strat till landsfiskalen eller till stadsfogde, om sådan finns. Landsfiskal, till

vars uppbördsdistrikt hör stad, får på vissa villkor uppdra åt stadsfiskal

eller utmätningsman att uppbära avgifterna för föreställningar i staden. I

stad skall bl. a. stadsfiskal efter varje månads utgång meddela länsstyrelsen

vissa uppgifter om tillställningar i staden under den gångna månaden.

I lagen den lb juni 1917 (nr 30b) om överflyttande å landsfiskal av kro­

nofogde åliggande bestyr föreskrivs, att vad i lag eller författning är stad­

gat med avseende på kronofogde eller kronans uppbördsman eller om­

budsman på landet skall, sedan kronofogdetjänsterna med utgången av

år 1917 indragits, äga tillämpning med avseende på landsfiskal, såvitt ej

annorlunda blivit stadgat.

Beträffande poliskammares åliggande hänvisas till vad som anförts i

samband med frågan om polismyndighet och dess uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Polis beredningen

Polisberedningen anför inledningsvis, att omorganisationen av polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet bl. a. innebär upplösning av det nuva­

rande organisatoriska samband mellan verksamhetsgrenarna som råder i

större delen av landet. Sålunda renodlas polis- och åklagarväsendet på läns-

planet. Landsfogdetjänsten i länet utbyts mot två tjänster, en för länsåkla-

gare såvitt rör åklagarverksamheten och en för länspolischef beträffande

polisverksamheten. På lokalplanet ersätts stadsfiskaler och landsfiska-

6—- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

162

ler med polismästare för polischefsgöromålen, distriktsåklagare för åkla- garverksamheten samt kronofogde för utinätningsmannauppgifterna. Tjäns- tebenämningarna blir i huvudsak enhetliga för hela landet. Även i de fall, då verksamhetsgrenarna redan nu är helt eller delvis renodlade, t. ex. där polismästare, stadsfiskal och stadsfogde finns, skall de nya tjänstebenäm- ningarna användas. Slutligen försvinner poliskammarinstitutionen, som er­ sätts av polisledningsorganisationen för alla polischefens uppgifter.

Vidare anför beredningen att stadgandena om åliggande för befattnings­ havare i den nuvarande polis-, åklagar- och exekutionsorganisationen inte blir omedelbart tillämpliga på befattningshavare inom de nya organisa­ tionerna.

Beredningen anser det uteslutet att bringa gällande bestämmelser i före­ varande hänseende i överensstämmelse med de nya organisationerna ge­ nom ändring av samtliga ifrågakommande lagar och författningar. I stäl­ let förordas att generella bestämmelser utfärdas i ämnet. Eftersom dessa bestämmelser medför ändring bl. a. av gällande stadganden i lag, föreslår beredningen att bestämmelserna utfärdas i lags form.

Enligt beredningens förslag skall vad enligt lag eller författning ankom­ mer på landsfogde allt efter sakens beskaffenhet ankomma antingen på länspolischefen eller länsåklagaren. Svårigheter torde i regel inte före­ ligga att avgöra, vilka åligganden som är hänförliga till polis- resp. åklagar- verksamhet. Framgår inte detta av åliggandets art skall uppgiften åvila länspolischefen, vilken intar ställningen av allmän tillsynsmyndighet i större utsträckning än länsåklagaren.

Åtskilliga lagar och författningar innehåller särbestämmelser för stad, där polismästare finns, framhåller beredningen. Polismästartjänsten är en renodlad polischefstjänst. Efter omorganisationen av polisväsendet skall alla polischefer på lokalplanet få tjänstebenämningen polismästare. Detta torde emellertid inte föranleda osäkerhet om att vad som sägs om »polis­ mästare i stad där sådan finnes» efter omorganisationen äger tillämpning på vederbörande polischef.

Avvecklingen av poliskammarinstitutionen nödvändiggör enligt bered­ ningens mening i regel inte särskild författningsreglering. Poliskannnares uppgifter skall ankomma på polischefen. Så blir flertalet gällande bestäm­ melser också att förstå. I vissa fall är emellertid poliskammare i första hand sidoordnad annat organ än polismyndighet. Som exempel anförs 1 § pass­ kungörelsen den 31 maj 1940, där det heter att behörighet att åt svensk medborgare utfärda pass för utrikes resa tillkommer i sådan stad med polis­ kammare, som ej utgör länsstyrelses residensort, poliskammaren samt i övriga delar av riket länsstyrelsen. Polisberedningen föreslår därför att vad som finnes stadgat om poliskammare i stad, där sådan finns, skall gälla polischefen i stad där poliskammare fanns före omorganisationen den

1

januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

163

I fråga om stadsfiskals och landsfiskals uppgifter enligt olika författningar

anser beredningen att det i åtskilliga fall ganska klart framgår av författ­

ningarna om uppgiften är hänförlig till polis-, åklagar- eller exekutionsverk-

samhet. I dessa fall bör uppgiften allt efter sin art ankomma på polis­

chefen, distriktsåklagaren eller utmätningsmannen. Vissa åligganden enligt

särskilda författningar är emellertid sådana att de knappast kan anses hänga

samman med någon av dessa verksamhetsgrenar. Hit hör främst uppgifter

som ålagts landsfiskal, inte i hans egenskap av polischef, åklagare eller ut­

mätningsman utan på grund av hans allmänna ställning i orten. Dylika upp­

gifter bör enligt beredningens mening åläggas polischefen, vilken liksom

länspolischefen kommer att inta ställningen av allmän förvaltningsmyndig­

het i orten. Beredningen föreslår, att vad som i lag eller författning stad­

gas om stadsfiskal eller landsfiskal skall gälla distriktsåklagare och utmät­

ningsman beträffande angelägenhet, som har samband med åklagar- resp.

exekutionsverksamhet, och eljest polischefen. Till belysning av denna re­

gels tillämpning anför beredningen bl. a. följande.

De åligganden som det här är fråga om anser beredningen endast i undan­

tagsfall röra åklagarverksainheten. Hit hör dock bl. a. sådana anmälningar

som avses i lagarna om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och i

fråga om aktier i vissa bolag. Anmälningsskyldighet i dessa och liknande

fall torde böra åvila både distriktsåklagare och polischef.

Vissa skyldigheter finner beredningen böra åligga både utmätningsman

och polischef. Så bör vara fallet beträffande åligganden jämlikt 2 och 9 §§

kungörelsen med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri

rättegång, 3 och 16 §§ kungörelsen med bestämmelser angående vissa kost­

nader vid domstol och

6

§ kungörelsen med närmare bestämmelser om full­

följ dsavgift m. in.

Vad som stadgas om landsfiskal och stadsfiskal i utsökningslagen och

därtill anslutande författningar skall i stället äga tillämpning på utmät­

ningsmannen. Även andra särskilda stadganden om landsfiskal och stads­

fiskal blir i stor utsträckning tillämpliga på kronofogde. Ibland framgår

detta av författningens övriga stadganden. Så bör landsfiskals uppgifter

fullgöras av kronofogde i de fall, då med landsfiskal jämställs stadsfogde.

Som exempel härpå nämns lösöreköpsförordningen och 4 § förordningen

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Till kronofogdes handläggning hänför beredningen vidare andra lands­

fiskal eller stadsfiskal åvilande uppgifter, som har samband med exekutions-

verksamhet. Sålunda bör det bl. a. åligga kronofogde att fullgöra landsfiskals

och stadsfiskals skyldigheter enligt 46 § förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Uppgift som enligt det anförda inte kan hänföras till åklagar- eller utsök-

ningsverksamhet bör enligt beredningen ankomma på polischefen även om

uppgiften inte har anknytning till polisverksamhet. Polischefen skall bl. a.

Kungl. Maj:is proposition nr 101 år 196A

164

fullgöra skyldigheten att uppta faderskapserkännande, erkännande att

barn är trolovningsbarn och arvsförklaring samt att utfärda intyg att fast

egendom är av viss beskaffenhet. Bland övriga polischefs åligganden anger

beredningen att göra anmälningar om bulvanförhållanden i fråga om fast

egendom, ombesörja märkning av skinn, avge yttrande över ansökan om

ersättning ur älgskadefonden, hålla handlingar i vattenmål tillgängliga för

granskning samt motta anmälan om sjöfynd in. m.

I anslutning till lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde ålig­

gande bestyr yttrar beredningen att de 1917 indragna kronofogdetjänsterna

i stort sett motsvarade de samma år inrättade landsfogdetjänsterna. Lands­

fogdarna fick emellertid mera ställning av lednings- och tillsynsorgan, var­

för kronofogdarnas uppgifter av allmän förvaltningsnatur och liknande an­

sågs böra i de flesta fall läggas på landsfiskalerna.

Vid tillkomsten av 1917 års lag lämnades, anför beredningen vidare, ingen

fullständig redovisning för de i lagen avsedda bestyren utan endast eu

exemplifierande uppräkning av olika författningsbestämmelser (prop. 1917:

239). Flertalet av de uppräknade författningsrununen gäller inte längre.

Vissa bestämmelser om kronofogde finns dock kvar, t. ex. i

6

kap. 14 § lagen

den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, 27 kap. 1 §

byggningabalken, 1 § kungörelsen den 22 september 1899 angående kost­

nadsersättning till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor

inom tjänstgöringsdistrikten och kungörelsen den

22

november 1912 an­

gående befogenheten att såsom kronans ombudsman avgiva yttrande över

lagfartsansökning som förklarats vilande. Det låter sig enligt beredningen

knappast göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter som

må finnas rörande kronofogde. Med hänsyn härtill torde det vara nödvän­

digt att jämväl framdeles behålla särskilda bestämmelser om vem som

skall avses med föreskrifterna om kronofogde i författningar tillkomna

före 1918.

Stadgande i lag eller författning om kronans uppbördsman eller ombuds­

man utan bestämning av vem som avses därmed torde enligt beredningen

knappast längre förekomma. Helt uteslutet är dock inte att sådana bestäm­

ningar alltjämt kan återfinnas i någon författning. Efter polis- och exeku­

tionsväsendets omorganisation torde uttrycket kronans uppbördsman, i

den mån det numera över huvud taget kan anses åsyfta befattningshavare

inom här ifrågavarande verksamhetsgrenar, böra äga tillämpning på krono­

fogde. Särskild föreskrift därom synes onödig. Begreppet kronans om­

budsman lär däremot, när det f. n. åsyftar landsfiskal, kunna hänföra sig

till såväl distriktsåklagare och utmätningsman som polischef. Beredningen

anser att bestämmelse om vem som skall avses med uttrycket, när annat

inte förordnats, för säkerhets skull bör kvarstå.

Vad som enligt äldre lagar eller författningar åligger kronofogde finner

beredningen i allmänhet böra tillhöra polischefs verksamhetsområde. Så

Kungl. Maj.ts proposition nr 101

dr

1964

165

torde få anses vara fallet beträffande nyss angivna åligganden enligt lagen

om äktenskaps ingående och upplösning att efter förordnande uppteckna

tillgångar och skulder i hemskilda makars bo, enligt 27 kap. 1 § byggninga-

balken att vart tredje år eller oftare om så erfordras »skåda, huru bonde,

å kronojord, byggt och hävdat haver» samt att avge yttrande över vilande

lagfartsansökan. I den förut nämnda kungörelsen angående kostnads­

ersättning till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor inom

tjänstgöringsdistrikten avses dock med kronofogde befattningshavare inom

alla tre verksamhetsgrenarna. Enär så även kan vara fallet i andra lagar

och författningar föreslår beredningen att vad som finns stadgat om krono­

fogde skall äga tillämpning på distriktsåklagare, utmätningsman och po­

lischef på motsvarande sätt som föreslagits beträffande stadgande om

stadsfiskal och landsfiskal.

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1964

Remissyttrandena

Förslaget till bestämmelser om fördelning av uppgifter, som f. n. an­

kommer på landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde, samt be­

stämning rörande vem som skall handlägga poliskammares åligganden god­

tas av alla remissmyndigheterna. Sålunda finner justitiekanslerscimbetet

det praktiskt och tillräckligt att generella bestämmelser utfärdas om för­

delningen av de hittillsvarande funktionerna inom dessa verksamhetsgre­

nar på myndigheterna inom de nya polis-, åklagar- och exekutionsorga-

nisationerna. Hänvisning till vad i lag eller författning är stadgat synes

dock för snäv. Ämbetet föreslår att hänvisning skall ske till vad i lag eller

särskild författning eller i reglemente, instruktion eller annan särskild före­

skrift är stadgat.

Också lagberedningen anser att det av praktiska skäl torde vara ofrån­

komligt, att man i viss utsträckning litar till den av polisberedningen för­

ordade metoden med generella föreskrifter om vad som i fortsättningen

skall förstås med de äldre tjänstebenämningarna. Antalet lagar och för­

fattningar i vilka de förekommer är stort, och det skulle bli betungande att

i detta sammanhang ändra dem alla. Det kan också möta svårighet att

uppspåra alla hithörande författningar. Metoden med generella regler har

enligt lagberedningen emellertid den olägenheten, att tvekan om innebörden

ibland kan uppstå. Polisberedningen har i betänkandet sökt med exempel

visa hur de föreslagna bestämmelserna bör tolkas. Lagberedningen anser,

att tolkningen stundom är osäker. Till belysning härav anför lagberedningen

bl. a., att det knappast torde följa av den föreslagna lagen, att landsfiskals

uppgift enligt 46 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt har något

samband med exekutionsverksamheten.

Enligt lagberedningens mening är det angeläget, att man inte enbart litar

till generella regler utan genomför nödiga ändringar i lagar och förfall-

166

ningar som ofta tillämpas eller har betydelse för allmänheten vid dess kon­

takt med myndigheterna. Åtminstone torde ändring böra ske i bl. a. för-

äldrabalken, ärvdabalken och andra lagar av central betydelse som berörs

av frågan.

I den mån man inte nu ändrar de lagar och författningar, i vilka de äldre

tjänstebenämningarna landsfogde, stadsfiskal osv. används måste man,

framhåller lagberedningen, kunna falla tillbaka på generella regler om vem

som i fortsättningen skall fullgöra uppgifterna i fråga. Reglerna kan lämp-

ligen upptas i en särskild lag av huvudsakligen det innehåll som föresla­

gits. Dock framhåller lagberedningen, att det stundom kan vara mindre

lämpligt att såsom polisberedningen förutsätter två eller flera befattnings-

ha\are blir kompetenta i samma sak. För att möta befarade olägenheter kan

man stadga, att Kungl. Maj :t äger, när ärenden har samband med mer

an en verksamhetsgren, förordna hur ärendena skall handläggas. Det synes

vidare inte lämpligt föreskriva att vad som är stadgat om stadsfiskal i vissa

fall skall gälla utmätningsman. Såvitt lagberedningen kunnat finna används

ordet stadsfiskal ingenstädes i sådant sammanhang, att det skulle te sig

naturligt att låta det i fortsättningen betyda utmätningsman.

Väsentligen samma synpunkter som lagberedningen anlägger domstols-

kommittén.

\ ad polisberedningen anfört beträffande äldre bestämmelser om krono­

fogde och kronans ombudsman har föranlett utförliga uttalanden av justi-

tiekanslersämbetet och lagberedningen. Dessa båda remissorgan påpekar,

att uttrycket kronans ombudsman förekommer åtminstone i följande för-

fattningsstadganden, nämligen dels

11

§ förordningen den

4

mars 1862

om tioårig preskription och om kallelse av okända borgenärer, 31 § andra

stycket och 62 § tredje stycket lagen den 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndig-

heter m. m., 15 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser ang.

vissa kostnader vid domstol och 9 § kungörelsen den 20 juli 1925 om bestri­

dande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för ensittarförrättning,

dels ock

10

§ andra stycket förordningen den 16 juni 1875 ang. lagfart å

fång till fast egendom och 13 § första stycket lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång.

Jsär uttrycket kronans ombudsman används i lag eller författning, åsyftas

emellertid därmed, såvitt lagberedningen kunnat finna, inte blott kronans

företrädare på landet utan i förekommande fall, t. ex. i preskriptions- och

lagfartsförordningarna samt lagen ang. stenkolsfyndigheter in. m., även

dess representant i stad. Den omorganisation av polis-, åklagar- och exe­

kutionsväsendet som nu företas berör såväl stad som land, och det kan där­

för finnas anledning att generellt klargöra vem som åsyftas med uttrycket

kronans ombudsman. Lagberedningen påpekar dessutom, att uttrycket före­

kommer även i vissa lagar och författningar som tillkommit efter ingången

av år 1918.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

167

Enligt justitiekansler sämbete t synes riktigast att ändring görs i samtliga

författningar där beteckningarna kronans ombudsman och kronofogde före­

kommer samt att det föreslagna stadgandet om kronofogde och kronans om­

budsman utgår. Ämbetet motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Såvitt gäller preskriptionsförordningen och angivna kungörelse av år

1925 förefaller tämligen klart att med kronans ombudsman bör avses ut­

mätningsman. I fråga om stadgandena i lagen om stenkolsfyndigheter

torde vara mindre tydligt vem som bör avses. Det synes vara anledning att

i de tre författningarna »kronans ombudsman» genom författningsändring

utbyts mot lämplig myndighet.

Vad angår lagen om fri rättegång torde av 10 § andra stycket kungörelsen

den 26 september 1947 med bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om

fri rättegång framgå, att med kronans ombudsman i 13 § första stycket i

lagen avses utmätningsman.

I fråga om

10

§ andra stycket lagfartsförordningen gäller enligt kungö­

relsen den

22

november 1912 att yttrande över vilande lagfartsansökan så­

vitt gäller egendom på landet avgives av kronofogde (efter att ha inhämtat

yttrande av advokatfiskalen i kammarkollegiet) samt såvitt angår egendom

i stad av berörda advokatfiskal. Fragan om vem som i fortsättningen skall

avgiva yttrande för kronans räkning över vilande lagfartsansökningar så­

vitt angår egendom på landet blir således beroende av hur spörsmålen,

som hänför sig till den tidigare kronofogdebefattningen, löses.

I betänkandet angives en del författningar, enligt vilka kronofogde har

vissa åligganden. Knappast något av dessa åligganden synes emellertid vara

av den beskaffenheten att det bör ankomma på en mer renodlad polismyn­

dighet.

Det är väl möjligt, yttrar ämbetet slutligen, att det knappast låter sig

göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter rörande krono­

fogde. Även om därför någon äldre författning vid en sådan detaljreglering

skulle bli överhoppad torde knappast därmed någon större skada ha skett.

Däremot har man vunnit, att man ur lagstiftningen så långt möjligt ut­

mönstrat det gamla kronofogdebegreppet och att ökad klarhet nåtts i fråga

om vissa nu tämligen oklara stadganden.

Departementschefen

Som framgår av det föregående skall i de föreslagna nya polis-, åklagar-

och exekutionsorganisationerna inte finnas tjänster, vilkas innehavare skall

fullgöra uppgifter inom mer än en av organisationerna. Nuvarande tjänster,

som är gemensamma för två eller alla dessa verksamhetsområden, skall

alltså ersättas med tjänster som hänförs till endast ett verksamhetsområde.

Detta gör det nödvändigt att bestämma, vilka befattningshavare som skall

fullgöra uppgifter som åligger landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Dessa

befattningshavare fyller i dag oftast funktioner inom både polis- och åkla­

garväsendet, landsfiskal dessutom inom exekutionsväsendet. Förutom upp­

gifter, som befattningshavarna har enligt sina instruktioner, reglementen

och andra tjänsteföreskrifter, har de enligt en rad lagar och författningar

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

168

skyldigheter av mångskiftande art. Polisberedningen bär funnit det inte

kunna komma i fråga att i ett sammanhang ändra alla dessa stadganden och

i stället föreslagit att fördelningen av uppgifterna på befattningshavarna i

de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna skall ske enligt gene­

rella regler. Reglerna skall enligt förslaget innebära, att uppgifterna skall

ankomma på befattningshavare inom åklagarväsendet resp. exekutionsvä­

sendet, om de äger samband med åklagarverksamheten resp. exekutions-

verksamheten, samt i övriga fall på befattningshavare inom polisväsendet.

Den principiella lösning som förslaget innebär har vunnit allmän anslutning

\id remissbehandlingen. Också för egen del anser jag det vara ofrånkom­

ligt med generell reglering av dessa frågor. Jag tillstyrker därför förslaget.

Vid remissbehandlingen har emellertid anmärkts, att det inte synes till­

fredsställande att enbart lita till allmänna stadganden. Ändring har ansetts

böra ske i varje fall i viktigare författningar. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att åtskilliga sådana ändringar som här är i fråga avses skola

ske i samband med de författningsändringar, som erfordras i anledning

av att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna upphör. Som

förut sagts har förslag med sådan innebörd tidigare denna dag remitte­

rats till lagrådet. Även i samband med andra författningsändringar torde

bestämmelser av ifrågavarande slag komma att i rätt stor omfattning an­

passas till de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna redan

före omorganisationens ikraftträdande. Mera uttalat behov att på en gång

ändra en rad författningar endast i här aktuella avseenden finner jag

därför inte föreligga. Jag föreslår emellertid att ändring redan nu genom­

förs i föräldrabalken och ärvdabalken.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna generella stadgandet vill jag

till en början betona, att polischefen alltid är skyldig fullgöra uppgift, när

tvekan kan råda om till vilket verksamhetsområde uppgiften hör. I den

mån denna tillämpning leder till otillfredsställande resultat torde änd­

ring av vederbörande författning få övervägas från fall till fall. I övrigt

kan jag i stort sett dela de synpunkter polisberedningen anlagt på tillämp­

ningen. Att de generella reglerna ibland leder till att viss uppgift skall

ål*gga både polischef och åklagare eller både polischef och utmätningsman

anser jag inte, som antytts i ett remissyttrande, alltid vara någon olägenhet.

Enligt min mening är det naturligt att både åklagare och polischef skall ha

t. ex. uppgiften att anmäla misstanke om lagöverträdelse. I allmänhetens

intresse är det även till fördel att både polischef och utmätningsman är skyl­

dig att exempelvis bestyrka ekonomisk uppgift för erhållande av fri rätte-

gang samt att betala ut förskott pa vittnesersättning. Vad gäller stadganden

om stadsfiskal delar jag dock lagberedningens åsikt, alt med stadsfiskal inte

i något fall skall avses utmätningsman.

I likhet med polisberedningen anser jag att poliskammares uppgifter i

regel utan särskild föreskrift skall handläggas av polismyndigheten. För det

fall att poliskammare fullgör åligganden, som eljest ankommer på högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

169

myndighet, är det emellertid inte givet att dessa skall överflyttas på polis­

myndigheten. Jag biträder polisberedningens förslag att för sådana fall

införa den regeln att kammarens uppgift i stället åligger polismyndigheten..

Före 1918 fanns inom länen kronofogdetjänster, som närmast motsva­

rade de från och med nämnda år inrättade landsfogdetjänsterna. Med an­

ledning av indragningen av kronofogdetjänsterna föreskrevs, att vad i lag

eller författning är stadgat med avseende å kronofogde eller kronans upp-

bördsman eller ombudsman på landet skall äga tillämpning med avseende å

landsfiskal, såvitt inte annat blivit stadgat. Dessa bestämmelser, som allt­

jämt gäller, är upptagna i lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å lands­

fiskal av kronofogde åliggande bestyr.

Jag delar polisberedningens mening att det utan särskilt stadgande torde

stå klart att vad som kan finnas föreskrivet om kronans uppbördsman

framdeles skall avse utmätningsman, i den mån det hittills varit tillämp­

ligt på landsfiskal.

Bestämmelser om kronofogde och kronans ombudsman synes numera

förekomma endast i ett fåtal författningar. I den förut nämnda lagråds­

remiss, som rör avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarin-

stitutionerna, har föreslagits att bestämmelserna i

6

kap. 14 § lagen den 12

november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning skall erhålla sådan

ändrad lydelse att vad där sägs om bl. a. kronofogdes skyldighet att motta

förordnande att förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i makars

bo i stället skall avse lämplig person. I samma lagrådsremiss föreslås

också sådana ändringar i 4 och 41 §§ sjölagen den 12 juni 1891 att krono­

fogde enligt dessa lagrum åvilande skyldigheter överflyttas till annan be­

fattningshavare. Behov att lägga den kronofogde i 27 kap. 1 § byggninga-

balken ålagda skyldigheten att med vissa tidsmellanrum syna åbyggnader

och jordens hävd på kronojord på befattningshavare inom polis-, åklagar-

eller exekutionsväsendet synes inte föreligga. Sådan skyldighet kan för

övrigt i administrativ ordning åläggas befattningshavare i polis-, åklagar-

eller exekutionsorganisationerna. Övriga författningar där beteckningen

kronofogde eller kronans ombudsman förekommer bör såsom förordats vid

remissbehandlingen ändras, om det inte av författningen tydligt framgår

vilken befattningshavare som åsyftas. Av detta skäl föreslår jag ändringar

i förordningen den

4

mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å

okända borgenärer, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

in. in. samt förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till

fast egendom. Erforderliga författningsändringar i övrigt kan ske i admi­

nistrativ ordning.

Sedan nu angivna författningsändringar genomförts fyller den förut

nämnda lagen av år 1917 ingen praktisk funktion. Jag föreslår att lagen

upphävs. Skulle det sedermera visa sig att beteckningen kronofogde eller

kronans ombudsman förekommer i ytterligare någon författning torde

fråga om ändring i författningen då få övervägas.

6*—■ Bihnng till riksdagens protokoll 1904. 1 sand. \r 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Stämningsmäll och bevis om delgivning

Gällande bestämmelser m.m.

Bestämmelser om delgivning i rättegång finns i 33 kap. rättegångsbalken. Huvudregeln är att delgivning skall ske genom rättens försorg (4 §). Här­ ifrån ges dock undantag, då delgivningen ankommer på part. Delgivning genom rättens försorg inom riket skall ske genom posten, om inte rätten fin­ ner att delgivningen bör verkställas på annat sätt (5 §). Delgivning verkställs genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som söks för delgivning

(6

§). I vissa fall kan dock delgivning verkställas på

annat sätt.

Även i andra författningar förekommer bestämmelser om delgivning. I åtskilliga fall hänvisas i dessa bestämmelser till rättegångsbalkens regler om delgivning. Sådana hänvisningar finns t. ex. i 12 och 117 §§ konkurs­ lagen, 12 § utsökningslagen, 5 § lagen om utmätningsed samt i 2 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, till vilket lagrum hänvisning i sin tur görs i 3 kap. 36 § och 4 kap. 15 § samma lag. Hänvisning till vissa av rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser förekommer bl. a. i

66

§ nyk-

terhetsvårdslagen, 57 § socialhjälpslagen och 95 § barnavårdslagen

Underrätt skall jämlikt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erfor­ derligt antal stämningsmän för att verkställa delgivning, då de anlitas därför. Förordnande för stämningsmän meddelas för viss tid eller tills vidare och får av rätten återkallas, om skäl föreligger därtill. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. När stämningsmän första gången förordnas skall han inför rätten avlägga ed av visst innehåll. Fjärdingsman är utan särskilt förordnande stämningsmän. Jämlikt lagen den 6 juni 1925 (nr 17b) om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman skall, om annat inte förordnats, vad i lag eller författning finns stadgat om Ijärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende på polis­ man, som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finns anställd i polisdistrikt, vari ingår köping eller landskommun eller del därav.

I 33 kap. 25 § rättegångsbalken föreskrivs, att intyg av stämningsmän gäller som fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget inne­ håller. Samma vitsord skall tillkomma bl. a. intyg som meddelats av nämn­ deman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Nu redovisade bestämmelser innebär, att den som rätten förordnat att a ara stämningsmän är skyldig att verkställa delgivning på begäran av myn- dighet eller enskild (se prop. 1935: 5 s. 16). Sadan skyldighet åvilar också, dock utan särskilt förordnande, fjärdingsman, dvs. polisman anställd i polisdistrikt som inte omfattar enbart stad. Behörighet att utfärda intyg- om delgivning tillkommer, förutom stämningsmän, jämväl de i

33

kap. 25 §

171

rättegångsbalken angivna befattningshavarna, polisman i stad dock endast

om han haft förmans uppdrag att verkställa delgivningen. Såvitt gäller

delgivning på begäran av domstol stadgas i 9 § andra stycket kungörel­

sen den 10 juli 7.947 (nr 611) om delgivning i mål och ärenden vid domstol

(delgivningskungörelsen), att landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stads-

fiskal, fjärdingsman och annan polisman är pliktig att på tjänstens vägnar

verkställa domstolsdelgivning utan annan ersättning än som må tillkom­

ma honom enligt kungörelsen den 26 maj 1954 angående vissa ersättningar

åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m.m. Särskilt för­

ordnad stämningsman eller nämndeman som verkställer domstolsdelgiv­

ning är jämlikt 9 § tredje stycket delgivningskungörelsen berättigad till

ersättning enligt de grunder som anges i förordningen den 12 juli 1878

(nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskil­

da mål samt till stämningsman m. m. Enligt förordningen skall för delgiv­

ning av stämning domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kal­

lelse eller annan handling jämte bevis om delgivningen erläggas sex — i

storstäderna åtta — kronor för varje person som får del av handlingen

(4 §). Därjämte utgår resekostnadsersättning samt utom vid förrättning i

Stockholm och Göteborg traktamente enligt allmänna resereglementet

(5 §). Verkställes delgivningen av befattningshavare, på vilken statens all­

männa avlöningsreglemente är tillämpligt, skall den i 4 § angivna ersätt­

ningen för delgivningen redovisas på sätt är stadgat i fråga om expeditions­

lösen, som skall redovisas till statsverket.

Beträffande polismyndighets skyldighet att biträda andra myndigheter

med delgivning hänvisas till det föregående.

I fråga om polismans skyldighet att vara stämningsman må följande an­

märkas.

1

den förut nämnda lagen om tillämplighet å vissa polismän av före­

skrifter angående fjärdingsman stadgades före den 1 juli 1954 att föreskrif­

ter om fjärdingsman skulle i tillämpliga' delar gälla polisman som jämlikt

polislagen fanns anställd i polisdistrikt på landsbygden, om inte annat

förordnats. Genom lagändring 1954 gjordes med verkan från den 1 juli sam­

ma år lagens bestämmelser tillämpliga också på polisman anställd i polis­

distrikt bestående av såväl landsbygd som stad. I samband med denna lag­

ändring anfördes bl. a. (prop. 1954: 115), att den främsta anledningen till

att fjärdingsman fått behörighet som stämningsman utan särskilt förord­

nande torde ha varit önskemålet att bereda landsbygdsbefolkningen till­

gång till erforderligt antal lättillgängliga stämningsmän. Att stad förenades

med landsbygd till ett polisdistrikt, s. k. blandat distrikt, syntes inte böra

föranleda att landsbygdsdelens ställning i detta hänseende försämrades.

Detta talade för att polismän i blandade distrikt borde jämställas med

fjärdingsmän. Med denna lösning skulle i blandade distrikt komma att fin­

nas flera polismän som automatiskt också var stämningsmän. Eftersom

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

172

endast mindre städer förenades med landsbygd till ett polisdistrikt, blev antalet polismän med stämningsmannafunktion dock så begränsat att ök­ ningen inte kunde väntas medföra några olägenheter. En annan följd av att likställa polisman i blandat distrikt med polisman i landsbygdsdistrikt sades vara, att polismännen i städerna fick olika behörighet i fråga om verkställan­ de av delgivning beroende på om staden ensam utgjorde polisdistrikt eller ej. Även om detta inte var fullt tillfredsställande ansågs risk knappast före­ ligga att rättsförluster uppstod av denna orsak.

Frågan om skyldighet för polisman att verkställa delgivning togs seder­ mera upp av 1951 års rättegångskommitté i en den 25 juli 1956 dagtecknad promemoria (stencilerad). Kommittén, som bl. a. avvisade möjligheten att tillägga alla polismän stäinningsmansbefogenhet utan särskilt förordnan­ de, ansåg att ändring av bestämmelserna i 33 kap. 24 § rättegångsbalken inte för det dåvarande borde komma till stånd. Vid remissbehandling av promemorian anslöt sig de flesta remissorganen till kommitténs stånd­ punkt.

Beträffande den omfattning, i vilken delgivning på begäran av enskild förekommer, upplyses i den av 1951 års rättegångskommitté avgivna pro­ memorian att de vid rådhusrätten och magistraten i Stockholm anställda stadstjänarna år 1955 utförde cirka 2 700 samt personalen vid delgiv- ningscentralen i Stockholm i runt tal 1 500 sådana delgivningar. Med led­ ning av vissa för 1963 redovisade uppgifter om antalet dylika delgivningar i Stockholm kan antas, att antalet 1963 utgjorde ungefär 4 900. Vad som inhämtats beträffande vissa andra städer visar uppskattningsvis, att anta­ let delgivningar på begäran av enskild per år utgör i runda tal i Nyköping 200, i Norrköping 600, i Linköping inemot 500 och i Motala drygt 250.

Beträffande landsbygden torde antalet delgivningar på enskild begäran vara ringa. I 1951 års rättegångskommittés promemoria redovisas för 1955 tre sådana delgivningar i Alvesta landsfiskalsdistrikt (15 158 inv.) och 15 delgivningar i Håbo landsfiskalsdistrikt (9 382 inv.).

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

Polis bere d ningen

Polisberedningen framhåller, att bestämmelsen i 33 kap. 24 § rätte­ gångsbalken främst har betydelse för allmänhetens möjligheter att få bi­ träde med delgivning i sådana fall, då delgivningen inte på begäran eller eljest verkställs av myndighet. För dessa delgivningar kan f. n. anlitas antingen särskilt förordnad stämningsman eller sådan polisman som avses med uttrycket fjärdingsman. I de rena stadsdistrikten står endast särskilt förordnade stämningsmän till buds. Härvid bortses från att nämndemän kan åtaga sig delgivningsuppdrag.

Med hänsyn till det anförda finner beredningen det tydligt att särskilt

173

förordnade stämningsmän även framdeles bör finnas. Att bedöma hur stort

antal stämningsmän som erfordras är vanskligt. Tillgängliga uppgifter om

i vilken utsträckning allmänheten faktiskt utnyttjar delgivningshjälp av

stämningsmän är ofullständiga. Under alla förhållanden synes man f. n.

böra utgå från att det för allmänheten alltjämt är av betydelse att ha till­

gång till stämningsmän och att tillgången på stämningsmän inte bör bli

sämre än den varit hittills.

Hinder föreligger f. n. inte, anför beredningen, att polisman förordnas till

stämningsmän såvitt han inte är stämningsmän utan särskilt förordnande

(fjärdingsman). Frågan i förevarande sammanhang är emellertid i

första hand, huruvida polisman skall vara stämnings-

man utan särskilt förordnande eller ej. Genom organisations-

reformen i samband med förstatligandet försvinner den nuvarande skill­

naden mellan olika slag av polisdistrikt. Flertalet polisdistrikt kommer att

omfatta en eller flera städer jämte landsbygd. Endast undantagsvis kommer

polisdistrikt att bestå enbart av stad eller enbart av landsbygd. Man kan

alltså inte som nu göra skillnad mellan polisman i stad och annan polisman.

Skall polismän över huvud taget vara stämningsmän utan särskilt för­

ordnande måste detta gälla alla polismän. Behov torde enligt beredningen

inte finnas för allmänheten av en så omfattande stämningsmanskader. Från

polisiära synpunkter är det olämpligt, att polismännen mera allmänt kan

ryckas från sina uppgifter i den planlagda polisverksamheten för att full­

göra brådskande delgivningsuppdrag.

Å andra sidan framhåller beredningen att polismän under alla förhållanden

kommer att få ta befattning med delgivningar. Enligt åtskilliga författningax

har polismyndighet skyldighet att lämna andra myndigheter biträde med

delgivningar. Sådana delgivningar skall verkställas av polispersonalen på

förmans uppdrag. Åläggs polismyndighet skyldighet att lämna även allmän­

heten biträde med delgivningar skulle polisen emellertid sannolikt komma

att anlitas för alla enskilda delgivningar särskilt i städerna, vilket kan med­

föra avsevärd arbetsbelastning och dessutom strider mot den allmänna mål­

sättning beredningen satt upp för polisens framtida uppgifter. Personalen i

dessa städers dclgivningscentraler utgörs sålunda inte av aktiva polismän

utan av andra personer som meddelats stämningsmansförordnanden. Ge­

nom delgivningscentralerna fullgörs såväl delgivningar på uppdrag av en­

skilda som s. k. tjänstedelgivningar, dvs. delgivningar på uppdrag av domstol

eller åklagare samt polismyndighet åliggande delgivningar. I den mån del-

givningscentraler inrättas bör dock bland centralens uppgifter ingå att

biträda enskilda med delgivning. Det nuvarande systemet att de anställda

vid delgivningscentralerna åtar sig delgivningar åt enskilda som privata

uppdrag anser beredningen böra upphöra. Allmänheten skulle alltså ha att

vända sig till centralen som sådan med sina delgivningsuppdrag.

Med hänsyn till det anförda föreslår polisberedningen, att varken enskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

174

polisman i denna egenskap eller polismyndighet skall vara skyldig att lämna allmänheten biträde med delgivningar.

Beredningen erinrar om att exekutionsbiträdesgöromål f. n. ingår i po­ lisens uppgifter på landet. Genom att den exekutiva verksamheten på lan­ det helt skiljs från polisverksamheten upphör den hittillsvarande skyldig­ heten för exekutionsbiträdespersonalen på landet, dvs. de polismän (fjär­ dingsman), som helt eller delvis ägnat sig åt exekutionsbiträdesverksam- het, att ombesörja delgivning. Delgivning på begäran av enskild är i fler­ talet fall närmare förbunden med exekutionsverksamheten än med polis­ verksamheten. Sålunda är delgivning av tredskodomar och lagsöknings- utslag i själva verket inledning till exekutivt förfarande, och syftet med delgivningar i hyresangelägenheter är ofta att kunna vinna handräckning för avhysning. Beredningen anser därför att det ligger närmare till hands att exekutionsbiträdespersonal är stämningsmän utan särskilt förordnande än att detta är fallet med polismän. Motsvarande synpunkter som beträf­ fande polismännen finner beredningen dock tala mot generell delgivnings- skyldighet för exekutionsbiträdespersonal.

Upphävs den gällande bestämmelsen att fjärdingsman är stämningsmän utan särskilt förordnande försämras i viss män allmänhetens service i detta hänseende på landet, framhåller beredningen. Enligt beredningens mening synes denna olägenhet i allt väsentligt bli undanröjd om exekutiv biträdes- personal och polismän med lämplig stationering utanför vederbörande di­ strikts centralort vid behov förordnas till stämningsmän. Möjlighet härtill tinns f. n. För att trygga tillgången på lämpliga stämningsmän på lands­ bygden bör skyldighet i viss utsträckning föreligga för exekutiv biträdes- personal och polismän med stationeringsort utanför centralorten att motta förordnande som stämningsmän. Denna skyldighet bör regleras i admi­ nistrativ ordning. Anmälan om erhållet förordnande bör göras i första hand hos chefen för den på orten stationerade styrkan, och det bör ankomma på denne att samordna den delgivningsverksamhet, som förordnandet för med sig, med exekutions- respektive polistjänsten.

I och för sig föreligger inte hinder att även andra befattningshavare inom polis- och exekutionsväsendet förordnas som stämningsmän. Möjligheterna att utverka stämningsmansförordnanden för dylik personal bör enligt be­ redningens mening tas tillvara i största möjliga utsträckning.

I anslutning till dessa överväganden föreslår polisberedningen att

33

kap.

24 § rättegångsbalken får ändrad lydelse såtillvida, att gällande bestäm­ melse om att fjärdingsman är stämningsmän utan särskilt förordnande ut­ går. Viss exekutiv biträdespersonal och polispersonal föreslås i administra- ti\ ordning skola åläggas skyldighet att motta förordnande som stämnings- man.

Den särskilda lagen den

6

juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av

föreskrifter angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

175

om nyss nämnda stadgande i rättegångsbalken. Om stadgandet utgår fyl­

ler 1925 års lag inte längre någon funktion. Beredningen föreslår att lagen

upphävs.

I detta sammanhang anför beredningen slutligen, att alla delgivningar

som utförs av den polis- och exekutionspersonal, som åläggs skyldighet att

motta förordnande som stämningsman, skall utföras som tjänsteuppdrag.

Som en följd härav skall av enskild författningsenligt utgiven gottgörelse

för delgivningsförrättningen alltid tillfalla statsverket, som gentemot för-

rättningsmannen svarar för denne tillkommande sådan gottgörelse i lik­

het med vad som i allmänhet gäller för dylika kostnader i tjänsten.

Vidkommande behörigheten att utfärda bevis om del­

givning anmärker beredningen inledningsvis, att de i 33 kap. 25 § rätte­

gångsbalken angivna befattningshavare, vilka inte betecknas som stämnings-

män, i förevarande hänseende skiljer sig från stämningsmännen endast i så

måtto att behörigheten att utfärda delgivningsbevis är knuten till deras

tjänst, beträffande polisman i stad dessutom till att han fått tjänsteuppdrag

att verkställa delgivningen.

Vidare anför beredningen att polismyndighet enligt ett flertal författ­

ningar ålagts att biträda olika myndigheter med delgivning av skilda slag.

Vidare har skyldighet i administrativ ordning ålagts polisiära befattnings­

havare att verkställa domstolsdelgivning. Polisen bör därför, i vart fall för

överskådlig tid framåt, behållas vid dessa skyldigheter. Intyg av polisiära

befattningshavare om delgivning bör framdeles liksom hittills utgöra fullt

bevis om att delgivningen blivit så verkställd som intyget utvisar. Även inom

åklagarverksamheten föreligger behov av omedelbar delgivning, t. ex. av

strafföreläggande i samband med förhör rörande förseelsen.

Det exekutiva förfarandet förutsätter enligt beredningen också i stor ut­

sträckning bevisligen verkställd delgivning med gäldenären. Den exeku­

tiva biträdespersonalen i stad äger emellertid enligt gällande lydelse av 33

kap. 25 § rättegångsbalken inte behörighet att utfärda delgivningsintyg.

Efter exekutionsväsendets omorganisation, som bl. a. innebär en fullstän­

dig åtskillnad mellan polisen och exekutionsväsendet, skulle ingen exeku­

tiv biträdespersonal, vare sig på landet eller i stad, kunna utan stämnings-

mansförordnande verkställa delgivning och utfärda bevisvärdigt intyg om

delgivningen. Med hänsyn till behovet av delgivningar inom den exekutiva

verksamheten finner beredningen befogat att exekutiv biträdespersonal nu

får sådan behörighet. Till exekutiv biträdespersonal hänför beredningen all

personal som är satt att såsom förrättningsmän lämna utmätningsman bi­

träde vid exekutiva förrättningar.

Beredningen erinrar om att behörigheten för polisman i stad att utfärda

delgivningsintyg f. n. är beroende av att polismannen verkställt delgivningen

på förmans uppdrag, dvs. i tjänsten. Behov av vidsträcktare behörighet

för exekutiva förrättningsmän och polismän synes inte föreligga. Även be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

176

hörigheten för polischef, åklagare och utmätningsman att utfärda sådant intyg bör enligt beredningen begränsas till delgivningar som verkställts i tjänsten. Anledningen till att dessa befattningshavare över huvud taget fått behörigheten torde enbart vara deras tjänsteåligganden.

Polisberedningen föreslår alt vitsord, som sägs i

33

kap. 25 § rättegångs­

balken skall efter omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsvä­ sendet tillkomma intyg, som i tjänsten utfärdats av polischef eller annan polisman eller åklagare eller utmätningsman eller honom underställd exe­ kutiv förrättningsman. Med polischef och åklagare avses jämväl länspolis­ chef och länsåklagare. Att intyget skall vara avgivet i tjänsten innebär, att delgivningen skall ha verkställts på tjänstens vägnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Remissyttrandena

Beredningens förslag, att polisman inte på grund av sin tjänst skall vara stämnings man men att vissa polismän och viss exekutiv biträdespersonal i administrativ ordning skall åläggas skyl­ dighet att motta förordnande som stämningsman, tillstyrks av de flesta remissinstanserna. De remissorgan som närmare motiverar sina ställnings­ taganden, bl. a. statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jämt­ lands län och polismästaren i Stockholm, ansluter sig huvudsakligen till de synpunkter beredningen framfört. Bl. a. understryks det önskvärda i att systemet med delgivningscentraler utbyggs.

Några av de positivt inställda remissinstanserna gör en del anmärkningar i anslutning till förslaget att skyldighet i administrativ ordning skall åläg­ gas viss personal inom exekutions- och polisväsendet att motta förordnande som stämningsman. Sålunda framhåller hovrätten för övre Xorrland, att den ofullständiga utredningen om i vilken omfattning allmänheten utnytt­ jar delgivningshjälp av stämningsman kan medföra att beredningens slut­ satser i denna del visar sig delvis felaktiga. Det kan vidare i många fall vara svårt att på landsbygden finna lämpliga privatpersoner, som är villiga att motta förordnande som stämningsman. För att möta olägenheter för lands­ bygdens del, bör den föreslagna, i administrativ ordning reglerade skyldig­ heten för polismän och exekutiv biträdespersonal att motta förordnande som stämningsman utnyttjas i så vid omfattning som möjligt vad gäller personal med stationeringsort utanför centralorten. Svenska kommunför­ bundet förutsätter, att allmänhetens service inte försämras genom den fö­ reslagna ordningen.

Enligt överståthållarämbetet kan det befaras att de avsedda förordnan­ dena av vissa polismän till stämningsmän kan bli adminstrativt betungande. Enklast vore otvivelaktigt med bestämmelsen, att polisman, som är statio­ nerad utanför centralort, utan särskilt förordnande är stämningsman.

177

Innan polisman eller exekutionsbiträde förordnas till stämningsman bör

vederbörande polischef eller utmätningsman få tillfälle att yttra sig, anser

bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län.

Helt eller delvis negativ inställning till förslaget har justiiiekanslersäm-

betet, lagberedningen, Västerbottens länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler och svenska polisförbundet.

Justitiekanslersämbetet vitsordar att inskränkande bestämmelser om po­

lismans skyldighet att vara stämningsman synes motiverade men menar att

genomförande av beredningens förslag skulle medföra väsentlig försäm­

ring av allmänhetens möjligheter att få delgivningar utförda. Dessa och

andra olägenheter med förslaget torde inte vara förenade med det av bered­

ningen diskuterade alternativet att ålägga polismyndighet skyldighet att

lämna allmänheten biträde med delgivningar. Vid bedömningen av detta

alternativ bör enligt ämbetet beaktas att polismyndigheten även framdeles

skall vara skyldig att i stor omfattning biträda med tjänstedelgivningar av

skilda slag. Av de skäl som anförts mot ifrågavarande alternativ synes med

hänsyn härtill egentlig betydelse böra tillmätas endast invändningen att det

kan medföra avsevärd arbetsbelastning. De privata delgivningarna är emel­

lertid få i förhållande till antalet tjänstedelgivningar och skulle från ar-

betssynpunkt knappast innebära någon stor belastning för polismyndig­

heten. Mot de av beredningen för ett år beräknade 4 900 privata delgivning­

arna i Stockholm svarar sålunda tjänstedelgivningar i storleksordningen

70 000—100 000. Med hänsyn till de obestridliga fördelarna för allmänhe­

ten av att kunna anlita polismyndigheten för delgivningar skulle det enligt

ämbetets mening vara av värde att få bättre grundval för att kunna bedö­

ma vilken arbetsbelastning en sådan ordning skulle medföra för polismyn­

digheten.

Lagberedningen ifrågasätter lämpligheten av att de stämningsmän som

skall få anlitas av allmänheten alltid skall vara utsedda av domstol. Beho­

vet är svårt att överblicka och möjligheten för domstolen att själv välja per­

soner inom polis- eller exekutionsväsendet begränsad. Administrativt före­

faller förslaget medföra extra arbete för domstolarna utan att ge mera på­

tagliga fördelar. För att vinna erforderlig ordning bör rekvisition av del­

givning genom polisman eller exekutiv befattningshavare göras hos veder­

börande expedition. Lagberedningen anser att skyldighet att verkställa del­

givning bör inom polisväsendet åläggas vissa befattningshavare eller i det

särskilda fallet meddelas disponibel polisman av dennes förman. I fråga om

exekutionsorganisationen bör exekutiva tjänstemän kunna anlitas av all­

mänheten för delgivning åtminstone i rent exekutiva mål och möjligen där­

utöver i närstående grupper av mål, efter vad som finnes lämpligt och när­

mare bestäms. Med en sådan ordning kan allmänheten vid behov alltid vända

sig till polisorganisationen för delgivning, medan exekutionsorganisationen

står till buds endast i mål som har något samband med dess verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

178

Beträffande såväl polismän som exekutiva tjänstemän bör skyldighet att tillhandagå allmänheten närmare regleras i administrativ författning. Lag­ beredningen föreslår, att i 33 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken in­ förs stadgande, att polisman eller exekutiv tjänsteman skall utan särskilt förordnande vara stämningsman, då han enligt tillämpliga bestämmelser skall verkställa delgivning.

Svenska polisförbundet delar beredningens uppfattning att delgivningar inte är någon egentlig polisuppgift. På grund härav anser förbundet att i första hand den exekutiva personalen skall anlitas för delgivningar. Om polismän anlitas, bör i vart fall inom distrikt med stor geografisk utbred­ ning delgivning kunna ske av varje polisman inom området i samband med andra tjänsteuppdrag. Samma uppfattning har Västerbottens länsav­ delning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Beträffande den föreslagna ändringen av 33 kap. 25 § rätte­ gångsbalken förekommer principiella erinringar endast i yttrandet från lagberedningen, som anser att frågan om verkan av delgivningar, som har med utsökningsväsendet att göra — eller som eljest faller utanför rät- tegångsförfarandet — strängt taget inte hör till rättegångsbalken och inte borde regleras i 33 kap. 25 § denna lag. Denna invändning är visserligen rent formell och kan lämnas därhän om man så vill, men den formella bris­ ten blir mindre framträdande med lagberedningens förslag beträffande

33

kap. 24 § rättegångsbalken. Om detta förslag biträds, bör allt om polis- och exekutiva ämbets- och tjänstemän utgå ur 33 kap. 25 §. I stället för lands­ fogde, landsfiskal och stadsfiskal bör i lagrummet nämnas åklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Departementschefen

I 33 kap. rättegångsbalken meddelas bestämmelser om hur delgivning av handling skall verkställas, vem som är skyldig att verkställa delgivning samt vem som äger utfärda intyg vilket gäller som fullt bevis att delgivning bli­ vit så verkställd som intyget utvisar. Formellt avser bestämmelserna en­ dast delgivning i rättegång. På grund av hänvisning i andra författningar länder rättegångsbalkens stadganden emellertid till efterrättelse i fråga om delgivning i flertalet delgivningsfall. Underrätt skall förordna erforderligt antal stämningsmän, vilka är skyldiga att på begäran verkställa delgivning. Sådan skyldighet åvilar utan förordnande fjärdingsman, varmed förstås polisman som är anställd i polisdistrikt, vilket inte består enbart av stad. Intyg av stämningsman samt av bl. a. landsfogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom av polisman i stad, om han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, gäller som fullt bevis om delgivningen och sättet därför. Skyldighet för sist angivna befattningshavare att verkställa delgiv­ ning föreligger inte enligt rättegångsbalken men åligger dem i stor utsträck­ ning på grund av administrativa föreskrifter.

179

De nya polisdistrikten kominer endast undantagsvis att bestå av enbart

stad. Som polisberedningen framhållit är det därför framdeles ändamåls-

löst att skilja mellan polisman, anställd i polisdistrikt som består endast

av stad, och annan polisman. Härav följer att frågan, huruvida polisman

skall vara stämningsman utan särskilt förordnande eller inte, måste reg­

leras oberoende av anställning i visst slags distrikt. Enligt beredningens

mening bör delgivningsbestyren så långt möjligt avlastas polisen, eftersom

de är betungande och dessutom inte i och för sig kräver polisiära insatser.

I likhet med de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till denna mål­

sättning. Att helt befria polisen från delgivningsuppgifter låter sig dock

knappast ens på längre sikt göra, något som jag närmare utvecklat i av­

snittet rörande polismyndighets uppgifter.

Vad som särskilt träder i förgrunden i detta sammanhang är behovet för

allmänheten att ha tillgång till delgivningsmän för delgivningar, som an­

kommer på part i skilda ärenden eller som eljest är av intresse för den en­

skilde. Särskilt på landsbygden kan svårigheter visa sig föreligga att finna

lämpliga personer som vill åtaga sig uppgiften att vara stämningsman. För

att tillgodose behovet av lämpliga stämningsmän på landsbygden har polis-

beredningen föreslagit, att polisman visserligen inte skall vara stämnings­

man utan särskilt förordnande men att polismän, stationerade utanför po­

lisdistriktets centralort, skall i administrativ ordning åläggas att på begä­

ran motta domstols förordnande att vara stämningsman. Förslaget har läm­

nats utan erinran av flertalet remissorgan. För egen del är jag såtillvida

ense med beredningen som jag förordar, att polisen liksom hittills skall stå

allmänheten till tjänst med delgivningar främst på landsbygden. Den be­

gränsning av polisens sysslande med delgivningsbestyr som emellertid fram­

står som motiverad torde som påpekats i några remissyttranden böra lösas

på ett administrativt enklare sätt än beredningen föreslagit. Detta synes en­

ligt min mening kunna ernås genom att polismyndigheten åläggs att på or­

ter där så erfordras ombesörja delgivningar på begäran av enskilda. Ifrå­

gavarande delgivningar bör liksom andra på polismyndighet ankommande

delgivningar kunna verkställas av polismän såsom tjänsteuppdrag. Härför

erfordras inte att polisman skall vara att anse som stämningsman, därest

intyg om delgivning vilket polisman utfärdat gäller som fullt bevis att del-

givningen blivit verkställd på det sätt som intyget utvisar. Av nu anförda

skäl föreslås jag, att polisman framdeles inte skall vara stämningsman utan

särskilt förordnande men att delgivningsbevis som utfärdats av polisman

skall ha den bevisverkan som jag nyss nämnt.

Det sagda äger enligt min mening i allt väsentligt giltighet också i fråga

om den exekutiva personalen. Jag föreslår därför att av sådan personal ut­

färdade delgivningsbevis, vilka i dag inte äger vitsord, skall gälla som fullt

bevis om delgivningen och delgivningssättet.

Skyldighet för polismyndighet att låta ombesörja delgivningar på upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

180

drag av allmänheten kan föreskrivas i administrativ ordning. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter härom och att i sam­ band därmed bestämma den ordning i vilken stadgade avgifter och andra kostnader för delgivningarna skall erläggas. Jag vill tillägga att den nu fö­ reslagna regleringen givetvis inte utgör hinder för polisman eller exekutiv tjänsteman eller annan befattningshavare vid polis- eller exekutionsväsen­ det att efter vederbörligt tillstånd motta förordnande att vara stämnings- man.

Av skäl som jag anfört i föregående avsnitt bör behörigheten för lands­ fogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att utfärda intyg om delgiv­ ning i stället avse polisman, åklagare och utmätningsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom inrikesdepar­ tementet utarbetats förslag till

1

) lagompolismyndighetm.nl., 2) lag om ändrad lydelse av

68

§ utlänningslagen den 30 april 1954 (nr

193), 3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321), 4) lag om polisnämnder, 5) lag om kommunal trafikövervakning,

6

) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av hu­

vudmannaskapet för polisväsendet m. in., 7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,

8

) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken, 9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken, 10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om

överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11

) lag angående ändrad lydelse av §

11

förordningen den

4

mars 1862

(nr

10

) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken, 15) lag om upphävande av lagen den

6

juni 1925 (nr 174) om tillämplig-

181

het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och

6

§§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58

s.

1

) om ersättning av allmänna medel i vissä fall för skada, som för­

orsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till an­

del i restavgifter.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda förslagen, vilka torde få

fogas som bilaga

1

vid protokollet i detta ärende. I fråga om de under 2), 3),

8)—14) samt 16)—18) upptagna förslagen har jag samrått med chefen för

j ustitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslaget till lag om polismyndighet m. m.

Lagens rubrik

Polisberedningen. Beredningen föreslår att lagen den 15 juni 1944 om

vad i allmänhet skall med polismyndighet avses ersätts med en lag om

polismyndighet m. m. Den nya lagen bör reglera dels den allmänna inne­

börden av begreppet polismyndighet, dels frågan om delegation av uppgif­

ter som ankommer på polismyndighet. I samband härmed bör i lagen regle­

ras även delegation av polischefs åligganden enligt särskilda författningar.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att särskild

lagstiftning om innebörden i begreppet polismyndighet blir onödig, om

domstolskommitténs förslag att avskaffa magistraterna och kommunal-

borgmästarinstitutionen genomförs. I yttrandet anförs.

Den nuvarande lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med

polismyndighet avses tillkom för att undanröja den tvekan som uppstått

i städerna, om vissa uppgifter som ankom på polismyndighet skulle hand­

läggas av magistrat, kommunalborgmästare, poliskammare eller polischef.

Polisberedningens förslag till lag om polismyndighet m. m. är avsedd att

träda i kraft den 1 januari 1965 i samband med att den nya polisorganisa­

tionen genomföres. Därvid skall såväl magistrater som kommunalborg-

mästare upphöra. Det är avsett att även begreppet poliskammare icke vidare

skall användas efter samma tidpunkt.

Enligt hovrättens mening saknas skäl att efter den 1 januari 1965 bibe­

hålla en särskild definition i lag av begreppet polismyndighet. Någon som

helst tvekan synes icke kunna föreligga om att därmed efter denna tid­

punkt avses det beslutande organet inom den lokala polisorganisationen

eller i särskilda fall, såsom då besvär anföres, överordnat polisorgan.

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från de änd­

ringar som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, lika-

lydande med de vid propositionen fogade förslagen. Dock må här nämnas att 7 kap. 9 § första

stycket rättegångsbalken hade följande lydelse i det remitterade förslaget: Om polismyndighet

är särskilt stadgat.

182

Inte heller delegationsfrågan anser hovrätten kräva lagreglering, därest uttrycket polismyndigheten i visst distrikt används som det grundläggan­ de begreppet. Kungl. Maj :t är då utan särskilt lagstadgande bibehållen vid sin allmänna befogenhet att reglera den statliga administrationen och be­ stämma befattningshavarnas behörighet och åligganden. Om en lag i äm­ net anses påkallad, förordar hovrätten att den nuvarande lagen bibehålies med allenast den ändringen att vad i

1

§ sägs om poliskammare utgår.

Praktiska behov av en utvidgning av 2 § anses inte föreligga. I den mån det bedöms behövligt att uppdra t. ex. åt polisbefälet i en tätort inom polis­ distriktet att i vissa bestämda hänseenden handlägga på polischefen an­ kommande göromål torde detta enligt hovrättens mening redan nu vara möjligt.

Departementschefen. Som framgår av det föregående förekommer begrep­ pet polismyndighet utan närmare bestämning i åtskilliga lagar och andra författningar. De uppgifter som enligt föreskrifter i dessa lagar och författ­ ningar åligger polismyndighet innebär ofta kännbara ingrepp mot person eller egendom och är i de flesta fall även i övrigt av betydelse för den en­ skilde. Redan av dessa skäl anser jag att polismyndighetsbegreppets inne­ börd bör bestämmas i lag. Att helt avvara lagstiftning om vad som avses med polismyndighet samtidigt som begreppet i samband med avvecklingen av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen på många områ­ den får en annan innebörd synes inte heller lämpligt. Härtill kommer att det inte är uteslutet att speciell reglering av vad som avses med polismyn­ dighet alltjämt förekommer i en del författningar. Dessutom åläggs polis­ chefen i vissa lagar och författningar uppgifter, som bör kunna delegeras till annat polisbefäl. Föreskrift härom måste ges i lag. Jag föreslår därför att innebörden i begreppet polismyndighet även framdeles bestäms i lag.

De nuvarande bestämmelserna om vad som avses med polismyndighet och om möjlighet till delegation måste ändras i flera avseenden på grund av de förslag jag lagt fram i det föregående. Även ändringar av formell art synes påkallade. Med hänsyn härtill förordar jag att den nuvarande polis­ myndighetslagen, som består av två paragrafer, ersätts med en ny lag om polismyndighet in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 är 196i

1

§•

I denna paragraf definieras polismyndighetsbegreppet.

Polisberedningen. I 1 § gällande polismyndighetslag stadgas, att där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen i orten. Enligt beredningens mening över­ ensstämmer denna ordalydelse mindre väl med lagens rubrik, som förut­ skickar att i lagen skall klargöras vad som i allmänhet förstås med polis- myndighet. Den nya lagen bör inledas med en föreskrift om vad som avses

183

med polismyndighet. Beredningen föreslår att med polismyndighet skall avses polischefen i orten. Åtskilligt skulle vinnas i klarhet om polismyndig- hetsbegreppet kunde få en helt enhetlig reglering. Med hänsyn till det stora antal författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet och som i en del fall innehåller särskilda föreskrifter om vad som i författningen avses med polismyndighet, föreslår beredningen dock att undantag från den ge­ nerella definitionen av polismyndighetsbegreppet liksom nu görs för de fall då annat särskilt föreskrivits i lag eller författning.

Den nya polismyndighetslagen anser beredningen böra liksom 1944 års polismyndighetslag reglera vilken av flera sidoordnade lokala myndighe­ ter en viss uppgift tillkommer. Om en uppgift skall tillkomma högre polis­ myndighet, såsom länsstyrelse, länspolischef eller Kungl. Maj :t, anges detta i regel i vederbörande författning. I vart fall lär det framgå av författ­ ningen, om med polismyndighet avses högre polismyndighet antingen en­ bart eller jämte lokal polismyndighet. Detta föreslås skola komma till ut­ tryck genom föreskrift att med polismyndighet avses polischefen i orten, om annat inte framgår av förhållandena.

Enligt beredningens förslag skall alltså i 1 § stadgas, att med polis­ myndighet avses polischefen i orten, om ej annat särskilt föreskrivits i lag eller författning eller framgår av förhållandena.

Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan er­ inran av så gott som alla remissinstanserna. Några remissorgan gör dock vissa erinringar på en del punkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län uttalar beträffande den före­ slagna definitionen av polismyndighetsbegreppet, att ehuru motsvarande stadgande i den nu gällande lagen principiellt sett har samma innebörd får, med hänsyn till lagstiftningens rubrik och syfte, den nya skrivningen anses utgöra ett från legislativ och logisk synpunkt korrektare och mera pregnant stadgande. De svårigheter, som sammanhänger med nödvändig­ heten att i lagstiftningen skilja mellan lokala och regionala polismyndig­ heter, skulle möjligen bortfalla om den särskilda polismyndighetslagen i rubrik och textinnehåll angåves handla enbart om lokal polismyndighet.

Jiistitichonslersämbetet anser vissa erinringar kunna göras mot formu­ leringen av det generella polismyndighetsbegreppets avgränsning. Ämbetet andrager.

Vad angår utformningen av förslaget till lag om polismyndighet in. in. har beredningen från den allmänna regeln att med polismyndighet avses polis­ chefen i orten gjort undantag för de fall dels då enligt gällande författ­ ningar annan lokal myndighet än polischef är polismyndighet och dels då på lokal polischef ankommande befogenhet kan tillkomma jämväl över­ ordnat polisorgan. Det förstnämnda undantaget markeras i den föreslagna lagtexten genom uttrycket: »—- — — om ej annat särskilt föreskrivits i lag eller författning------------». Det andra undantaget innefattas i en efter­ följande sats: »— t-------eller framgår av förhållandena». Emellertid synes jämväl det andra undantaget innefattas i den först angivna satsen — i varje fall om uttrycket »föreskrivits i» utbytes mot »följer av». Uttrycket »eller framgår av förhållandena» kan därmed utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

184

Ämbetet föreslår för sin del att lagtexten i denna del ges den lydelsen, att med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. Med uttrycket i bisatsen avses inte bara fall, då särskild författning uttryckligen stadgar undantag från huvudregeln, utan också fall, då av en författning indirekt framgår, att annan än den lokala polischefen är polismyndighet.

Även hovrätten för övre Norrland är kritisk i förevarande hänseende och föreslår, för att tvekan inte skall råda om stadgandets innebörd, att be­ gränsningen av den föreslagna lagens definition av polismyndighetsbegrep- pet uttryckes med orden »om ej annat framgår av lag eller författning».

Departementschefen. Med begreppet polismyndighet skall som jag tidi­ gare framhållit avses polischefen i orten. Har annat särskilt föreskrivits skall dock sådan föreskrift gälla. Med polismyndighet kan vidare i vissa fall åsyftas länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Även om detta inte uttryck­ ligen sägs torde det som polisberedningen anfört framgå av samman­ hanget. Vad nu sagts har kommit till uttryck i 1 § genom att undantag från den generella regeln, att med polismyndighet avses polischefen i orten, görs för det fall att annat följer av lag eller författning.

Med den utformning definitionen av polismyndighetsbegreppet fått i lagförslaget täcker definitionen alla fall då begreppet används, vare sig för att beteckna polisledningsfunktionen eller förvaltningsfunktionen.

2

§•

Denna paragraf innehåller bemyndigandet att ge föreskrifter om dele­ gation.

Polisberedningen. Beredningen föreslår att i 2 § skall stadgas, att Kungl.

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger föreskriva, att uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.

I anslutning härtill anför beredningen, att skäl inte föreligger att fram­ deles göra skillnad på uppgifter, som i lag eller författning åläggs polis­ myndighet utan närmare bestämning, och uppgifter som enligt stadgande i lag eller författning skall åligga polischefen. I enlighet härmed bör dele- gationsbemyndigandet i förevarande paragraf omfatta alla uppgifter som en­ ligt lag eller författning åligger polischef. Även uppgift som enligt särskilt stadgande ankommer på polismästare omfattas av bemyndigandet, liksom uppgift som f. n. åligger landsfiskal eller stadsfiskal, i den mån uppgiften efter organisationsförändringen skall fullgöras av polischefen.

Med hänsyn till att prövningen av vilka befattningshavare som skall komma i fråga för fullgörande av polischefs åligganden förutsätts skola ske hos Kungl. Maj :t anser beredningen att särskilt stadgande om begräns­ ning av de beslutsberättigades krets är överflödigt.

Remissgttrandena. Huvuddelen av remissorganen tillstyrker beredning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

185

ens förslag eller lämnar det utan erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län.

Den nya lagens andra huvuduppgift är att reglera den interna delege-

ringen av polischefsuppgifterna. Rent lagtekniskt sett har denna reglering

fått annan utformning än i motsvarande stadgande i nu gällande lag. Man

har nämligen frigjort delegeringsinstitutet från det direkta sambandet med

de i lagstiftningens första paragraf åsyftade polismyndighetsuppgifterna.

Härigenom torde regleringen kunna komma att ersätta icke endast motsva­

rande stadgande i nu gällande polismyndighetslag utan också delegations-

bemyndigandet i 2 § i 1961 års polisreglemente samt de i vissa författningar,

t. ex. vägtrafikkungörelsen, förekommande delegeringsföreskrifterna. Den

författningsmässigt sett mera generella lösning av delegationsproblemet,

som härigenom uppnås, synes rationell och länsstyrelsen har i och för sig

intet att erinra mot densamma.

Hovrätten för övre Norrland framhåller, att beredningen i motiven till

2

§ uttalar, att det torde böra tillkomma polischefen att i vissa fall utan

hinder av delegationen själv överta ärendets handläggning och avgörande,

samt att detta bör vara fallet inte endast beträffande polisledningsuppgif­

ter utan även vad gäller underordnads handläggning av ärenden på grund

av särskilda stadganden. Detta anser hovrätten välbetänkt. Principen synes

emellertid inte ha kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten, där det

sägs att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer äger

föreskriva, att uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef

skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.

Hovrätten föreslår att lagtexten skall ändras så, att däri klart uttrycks

vad som åsyftas med motiven.

Av samma skäl som angivits beträffande 1 § förordar justitiekanslers-

ämbetet att orden »enligt lag eller författning» i förslaget till

2

§ utgår.

I konsekvens med överståthållaråmbetets åsikt att huvudreglerna för

delegationsrättens omfattning skall meddelas av Kungl. Maj :t föreslår äm­

betet, att det i

2

§ förslaget till lag om polismyndighet intagna alternativet

»eller myndighet som Konungen bestämmer» ersätts av en föreskrift, att

Kungl. Maj :t skall äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter. I dessa

kan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna lämnas bemyndigande att ut­

färda detalj föreskrifter för polisdistrikten.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag föreslagit, att

Kungl. Maj :t skall fastställa ramen för delegationens omfattning samt be­

myndiga underordnade myndigheter att bestämma hur de fastställda grun­

derna skall tillämpas i de konkreta fallen. Med hänsyn härtill föreslår jag

att bemyndigande att besluta om delegation lämnas Kungl. Maj :t eller myn­

dighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Förvaltningsuppgifter, som enligt lag eller författning skall handläggas

av polisiär myndighet, har ålagts än polismyndigheten, än polischefen i

orten. Då någon skillnad regelmässigt inte föreligger i fråga om ärendenas

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

186

art och handläggningen i båda fallen ankommer på polischefen, föreslår jag att föreskrift om delegation skall kunna avse alla polischef åliggande uppgifter. Formellt blir denna bestämning vidare än nödvändigt, eftersom Kungl. Maj :t utan särskilt bemyndigande äger medge delegation av upp­ gifter som har ålagts polischefen i administrativ väg. Detta anser jag emel­ lertid sakna betydelse.

Med anledning av vad hovrätten för övre Norrland anfört i sitt remiss­ yttrande vill jag anmärka, att erinran om polischefs rätt att utan hinder av delegation själv överta ett ärendes prövning och avgörande torde få göras i samband med Kungl. Maj :ts föreskrifter om delegation.

Föreskrifter om rätt för polisman till interimistiska ingripanden och andra interimistiska åtgärder torde såsom beredningen förordat få med­ delas i administrativ ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

Ikraftträdande

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965, då den nuvarande polismyndighetslagen skall upphöra att gälla.

Eftersom någon reell skillnad inte föreligger mellan poliskammare och polischef erfordras inte övergångsbestämmelser med anledning av att po­ liskammare, som avvecklas vid polisväsendets förstatligande, inte längre skall vara polismyndighet.

Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen

I det föregående har jag förordat att såväl bestämningen av polismyn- dighetsbegreppet som fördelningen av polismyndighetsuppgifter mellan po­ lischef och annat polisbefäl skall såvitt möjligt regleras i polismyndighets­ lagen i fråga om alla ärenden som ankommer på polismyndighet. Enligt denna målsättning bör vissa ändringar övervägas i rättegångsbalken, utlän­ ningslagen och sinnessjuklagen. Erforderlig ändring i rättegångsbalken be­ handlas i det följande i samband med förslag till andra ändringar i balken.

Utlänningslagen. Polismyndighet åläggs i utlänningslagen ett flertal upp­ gifter av olika art. Sålunda äger polismyndigheten bl. a. granska pass samt begära upplysningar av utlänning vid hans inresa till eller utresa ur landet och kalla utlänning som vistas i riket att personligen inställa sig inför myndigheten för att lämna upplysningar om sin vistelse här (5 §). I vissa fall kan polismyndigheten bifalla ansökan om uppehållstillstånd

(11

§)

och arbetstillstånd (16 §). Polismyndigheten äger vidare besluta om avvis­ ning (20 §) och skall verkställa sådant beslut (58 §). I ärende om avvis­ ning, vilket handläggs av polismyndigheten, samt i ärende om verkställig­ het av awisningsbeslut äger myndigheten förordna att utlänning som ären­ det avser skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd äger

187

polismyndigheten även eljest vidta i ärende om avvisning samt om förpass­

ning eller utvisning, om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker

(35 §).

Enligt

68

§ utlänningslagen avses i lagen med polismyndighet i stad, där

kriminalpolisintendent finns, denne samt i övriga delar av landet polische­

fen i orten och landsfogden inom området för hans polisverksamhet. Vi­

dare innefattar polismyndighetsbegreppet enligt lagen den som länsstyrel­

sen särskilt förordnat att fullgöra polismyndighets åligganden enligt lagen

samt den som polismyndigheten förordnat att granska pass och motta an­

mälningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det

lämnade uppdraget.

Med de föreslagna delegationsreglerna i lagen om polismyndighet m. m.

finns inte längre behov att behålla särskild bestämmelse i utlänningslagen

om att kriminalpolisintendent är att anse som polismyndighet samt att med

polismyndighet avses även den som polismyndigheten förordnat att granska

pass och motta anmälningar. Behovet av delegation torde få tillgodoses ge­

nom föreskrifter som med stöd av polismyndighetslagen utfärdas av Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Anledningen till att landsfogden särskilt nämns som polismyndighet en­

ligt utlänningslagen angavs vid lagens tillkomst vara, att landsfogden inte

borde ställas vid sidan av denna viktiga del av de honom underordnade

polismyndigheternas arbete utan kunna öva tillsyn över detta och själv

handlägga vissa ärenden. För att möjliggöra tillsyn från landsfogdens sida

över att polismyndigheterna fullgör sina åligganden enligt utlänningslagen

på ett riktigt och effektivt sätt synes stadgandet inte erforderligt. Sådan

tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet över att polismyndigheterna fullgör alla

sina uppgifter på grund av särskilda föreskrifter i lagar och författningar bär

landsfogden på grund av stadgande i landsfogdeinstruktionen utan att

detta ansetts behöva komma till uttryck i varje särskild författning. Mot­

svarande bör gälla länspolischefens tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet. Där­

emot delar jag den vid utlänningslagens tillkomst uttalade uppfattningen att

regional polischef måste innefattas i polismyndighetsbegreppet för att möj­

liggöra för honom att själv handlägga vissa uppgifter, som enligt lagen an­

kommer på polismyndigheten.

Regleringen av polismyndighetsbegreppet i utlänningslagen bör ske med

utgångspunkt i den allmänna bestämningen därav i polismyndighetslagen.

68

§ utlänningslagen bör därför innehålla endast erforderliga kompletteringar

av vad som i allmänhet förstås med polismyndighet. Jag föreslår att med

polismyndighet i utlänningslagen skall avses jämväl länspolischefen.

Liksom f. n. bör länsstyrelserna ha möjlighet att särskilt förordna per­

son att fullgöra polismyndighets åligganden enligt utlänningslagen. Sådan

person bör dock inte som nu föras in under polismyndighetsbegreppet. Vad

som i lagen sägs om polismyndighet bör emellertid gälla den som fått dy­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

188

likt förordnande. Någon saklig skillnad innebär detta inte i förhållande till vad som nu gäller. Möjligen kan tvekan råda om den förordnades rätt att själv förordna annan att granska pass och motta anmälningar. Behov av dylik förordnanderätt synes dock inte föreligga. Erfordras särskild per­ son för ifrågavarande uppgifter kan förordnande meddelas av länspolische­ fen eller den som enligt polismyndighetslagen och därtill anslutande före­ skrifter är behörig därtill. I enlighet härmed föreslår jag att vad i utlän­ ningslagen sägs om polismyndighet skall gälla även den, som länsstyrelsen särskilt förordnat att fullgöra vad enligt lagen åligger polismyndighet.

Erforderliga bestämmelser för att reglera det inbördes förhållandet mel­ lan flera kompetenta myndigheter torde liksom hittills få meddelas i ad­ ministrativ ordning.

Sinnessjuklagen. Redogörelse för polismyndighets åligganden enligt sin­ nessjuklagen har lämnats i det föregående. Jämlikt 5 § i lagen avses här­ vid med polismyndighet i stad med polismästare denne och sådan befatt­ ningshavare vid polisväsendet i befälsställning, som enligt sin instruktion eller på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe, i an­ nan stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med po­ lisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polis­ väsendet, samt på landet polischefen i orten.

Den fördelning av polismyndighetsfunktionen enligt lagen, som gällande bestämmelser medger i städerna, motsvaras av möjligheterna till delegation enligt 2 § i den föreslagna lagen om polismyndighet. Utvidgningen av de- legationsmöjligheterna även till landsbygden anser jag inte möta betänk­ ligheter. I den nya polisorganisationen försvinner i princip den nuva­ rande skillnaden mellan de olika polisdistrikten i fråga om personalorga­ nisationen.

Beträffande delegation av polismyndighets uppgifter enligt sinnessjuk­ lagen har jag förut förordat, att rätten att besluta om ingripande enligt la­ gen — ansökan om intagning på sinnessjukhus för vård och föranstaltande om intagning på sinnessjukhus för observation — skall kunna delegeras från polischefen till polisbefäl i kommissaries tjänstegrad. Då det här ofta är fråga om svåra avgöranden synes det emellertid ofta vara lämpligt att av­ göranden, som inte måste fattas omgående, trots delegationen hänskjuts till polischefem

Av det anförda torde framgå att särreglering av polismyndighetsbegrep- pet i sinnessjuklagen inte erfordras efter polisväsendets omorganisation. Jag föreslår därför, att 5 § sinnessjuklagen skall upphöra att gälla med utgången av år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

189

Förslaget till lag om polisnämnder

1

och

2

§§

I

1

§ anges polisnämnds funktion, medan

2

§ innehåller föreskrifter rö­

rande polisnämnds uppgifter.

Polisberedningen. Enligt beredningens förslag skall lagen inledas med stadgandet, att i varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för att i frågor rörande polisväsendet företräda lokala intressen. Nämndens uppgift skall enligt förslaget vara att ägna uppmärksamhet åt polisorganisationen och polisverksamheten inom polisdistriktet samt verka för ett förtroende­ fullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Hos polischefen skall nämnden äga framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämn­ den finner påkallade för att främja polisverksamheten inom distriktet. Vi­ dare skall det åligga nämnden att avge av Kungl. Maj :t, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen eller polischefen infordrade yttranden i frågor rörande po­ lisväsendet samt i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden. Föreskrifter om skyldighet för polisiära myndigheter att in­ hämta polisnämnds synpunkter anser beredningen böra utfärdas i admi­ nistrativ ordning.

Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan er­ inran i flertalet yttranden.

Kommunalrättskommittén anser, att nämndens uppgifter uppenbarligen måste bestämmas genom ett allmänt hållet stadgande, men ifrågasätter om inte förslaget ger alltför ringa vägledning om uppgifterna, särskilt om för­ slaget läses utan samtidig tillgång till motiven. Sålunda anges inte den be­ tydelsefulla begränsning i nämndens uppgifter och befogenheter som avses skola gälla polisverksamhetens taktiska bedrivande. Kommittén föreslår det stadgandet att polisnämnd skall söka främja ett förtroendefullt förhål­ lande mellan polisen och allmänheten samt verka för att kommunala syn­ punkter och intressen beträffande polisorganisationen och polisverksamhe­ ten inom distriktet vinner beaktande.

Åtskilliga remissinstanser anser att förslaget inte ger uttryck för polis­ nämnds funktion, överståthållarämbetet framhåller att polisnämnds egen­ skap av samrådsorgan bör komma till klart uttryck. Samma uppfattning har polismästaren i Stockholm, som anför att förslaget för tankarna mera till ett inspekterande än till ett rådgivande organ. Begränsningen av sam- rådsförhållandet till väsentliga frågor har inte kommit till synes i försla­ get. Man torde enligt yttrandet ha anledning befara, att samrådsorganet utan en begränsande målsättning för sin verksamhet kan komma att växa ut till en särskild instans i det nya polisväsendet, ägnad att i onödan belasta den löpande verksamheten i polisdistriktet. I ett avseende är det av särskilt stor vikt med klart besked, nämligen därutinnan att samrådsorganet inte skall äga befatta sig med själva utövandet av polisverksamheten. Även om

190

en sådan befogenhet väl knappast kan intolkas i vad beredningen yttrat sjmes det angeläget att förebygga missförstånd i denna viktiga fråga.

Polismästaren i Göteborg och föreningen Sveriges polismästare hävdar att i fråga om nämndens uppgifter skall stadgas, att endast polisorganisatio­ nen i polisdistrikten skall ägnas uppmärksamhet. Nämnda förening anför till motivering av denna ståndpunkt, att om det i enlighet med förslaget tillika stadgas att polisnämnd skall ägna uppmärksamhet åt polisverksam­ heten nämnden har tillagts en befogenhet som går utöver såväl vad stats­ utskottet torde ha avsett som vad beredningens allmänna motivering inne­ bär. Föreningen ifrågasätter också om inte i stället för uttrycket »ägna upp­ märksamhet åt» bör användas någon formulering som bättre syftar på nämndens väsentliga funktion som ett samverkans- och samrådsorgan. Sam­ ma uppfattning beträffande polisnämnds uppgifter har Sveriges juristför­ bund, som föreslår att uppgifterna anges så, att polisnämnd skall verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten samt ägna uppmärksamhet åt polisorganisationen inom polisdistriktet. Även läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län håller före att det inte skall ingå i po­ lisnämnds uppgifter att ägna uppmärksamhet åt polisverksamheten.

I lagtexten bör inskrivas att polisnämnd skall äga förslagsrätt jämväl i förhållande till länsstyrelse, hävdas från överståthållarämbetets och Stock­ holms stads sida.

Enligt polismästaren i Stockholm bör till skyldigheten att avge yttran­ den knytas det förbehållet att remiss till polischef av ärenden, i vilka polis­ nämnd bör få uttala sin mening, regelmässigt bör formuleras så, att ytt­ rande skall avges efter polisnämndens hörande. Polismästarna i Linköping och Göteborg samt föreningen Sveriges polismästare menar, att stadgande om skyldighet för polisnämnd att avge remissvar inte bör finnas i lagen.

Den föreslagna skyldigheten att »i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden» synes till sin innebörd oklar, anför föreningen Sveriges polismästare, som ifrågasätter om åliggandet kan vara av sådan betydenhet att särskilt stadgande är erforderligt.

Departementschefen. I likhet med flera remissinstanser anser jag att lagen bör inledas med en bestämmelse, som tydligt anger polisnämnds funktion att såsom ett lokalt samrådsorgan ta befattning med mera väsent­ liga frågor rörande distriktets polisväsende. Detta har kommit till uttryck genom föreskriften i

1

§, att i varje polisdistrikt skall finnas en polis­

nämnd för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende. Bestämmelsen anknyter till stadgandet i 13 §

1

mom. gällande polislag om de nuvarande polisnämndernas allmänna be­

fogenhet att avge yttranden och göra framställningar.

Frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende skall nämn­ den kunna behandla inom ramen för huvuduppgiften att främja ett för­ troendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten inom distriktet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

191

Nämndens verksamhet skall uteslutande bestå i att framställa förslag och

göra andra framställningar till polischefen samt på begäran avge yttran­

den till honom. I enlighet härmed stadgas beträffande polisnämnds upp­

gifter i förslagets

2

§, att polisnämnd skall för polischefen framlägga de

förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att

inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen

och allmänheten. Någon ytterligare bestämning av vad nämnden äger av­

handla synes inte erforderlig. Vidare sägs i paragrafen, att nämnden skall

avge av polischefen infordrade yttranden i frågor rörande distriktets polis­

väsende. Föreskrifter om i vilka frågor polischefen skall vara skyldig in­

hämta nämndens yttrande torde som jag förut sagt få utfärdas i administra­

tiv ordning. Jag anser det inte lämpligt att högre polismyndighet med för­

bigående av polischefen infordrar yttrande direkt från polisnämnd.

Det synes f. n. inte finnas anledning att ålägga polisnämnd andra upp­

gifter än de nu nämnda. Under sådana förhållanden kan jag inte biträda

beredningens förslag, att nämnden skall utöver de angivna uppgifterna

fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden.

3 §.

I enlighet med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i denna para­

graf, att polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal supplean­

ter samt att ledamöterna och suppleanterna väljs, om polisdistriktet ut­

görs av högst fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av

ombud för de i distriktet ingående kommunerna. Den omständigheten att

antalet kommuner i polisdistriktet under löpande mandatperiod för nämn­

dens ledamöter och suppleanter ökas till mer än fem eller minskar till

högst fem skall inte föranleda att nyval av polisnämnd skall ske.

4

§•

I denna paragraf meddelas bestämmelser om val av ombud. Ombud

och suppleanter för dem skall utses av kommunens fullmäktige sist den

15 november året näst efter de allmänna kommunalvalen. Vid valet skall

bestämmas ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring. När­

mare föreskrifter för valet meddelas i 5—7 §§.

5 §•

Paragrafen innehåller regler om det antal ombud varje kommun skall

utse.

Polisberedningen. Med hänsyn till att varje polisdistrikt ofta består av

ett avsevärt antal kommuner är det enligt beredningens mening inte möj­

ligt att i någon större utsträckning ernå representation i ombudsförsam-

lingen i förhållande till varje kommuns befolkningstal. Beredningen före­

slår alt endast de största kommunerna medges representation genom mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

192

än ett ombud. Enligt förslaget skall varje påbörjat befolkningstal av 30 000 berättiga till val av ett ombud. Detta leder till att ett tjugofemtal kommu­ ner får utse mer än ett ombud. Mer än tre ombud kommer att väljas en­ dast av tre kommuner, Göteborg, Malmö och Norrköping. En jämförelse med förslagen till indelning av länen i kommunblock leder inte till nämn­ värd ändring i dessa hänseenden.

För att undvika den dominans i ombudsförsamlingarna, som Göteborg och Malmö med tillämpning av de föreslagna reglerna skulle få inom re­ spektive polisdistrikt, föreslår beredningen att ingen kommun skall få utse mer än åtta ombud.

För att valet av ledamöter i polisnämnd genom ombud skall bli ett reellt val anser beredningen att det bör förrättas av minst dubbelt så många väl­ jande som det antal ledamöter som skall väljas. Skulle med nu föreslagna regler antalet ombud i ett polisdistrikt inte uppgå till femton skall läns­ styrelsen, som alltid bör fastställa antalet ombud varje kommun skall välja, fördela ombuden på kommunerna enligt dessas befolkningstal och med iakttagande av regeln att ingen kommun får utse mer än åtta ombud.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län erfordras närmare bestämmelser rörande fördelningen proportionsvis på kommu­ nerna av ombuden i sådana fall, då minimiantalet endast kan uppnås med frångående av huvudregeln.

Från Stockholms stads sida framhålls att reglerna om val av polisnämnd genom ombud för till orimligt resultat, om en mycket stor kommun sam­ manförs med eu kommun, som har låg befolkningssiffra, till ett polis­ distrikt. Om med Stockholms polisdistrikt, som nu är identiskt med Stock­ holms stads område, införlivas en enda av grannkommunerna med t. ex. 20 000 invånare, skulle denna kommun få utse sju ombud mot Stockholms åtta vid val av ledamöter i polisnämnd. Samma synpunkter anför översiåthållarämbetet. Stockholms stads drätselnämnd förutsätter att frågan om proportionerna får underkastas särskild prövning av Kungl. Maj:t i sam­ band med eventuell utökning av Stockholms polisdistrikt. Förbehåll för sådan prövning bör intas i lagen.

Departementschefen. Såsom polisberedningen utvecklat är det från prak­ tiska synpunkter olämpligt att ombudsförsamlingarna får den storlek som i många fall skulle erfordras för att i någon större utsträckning ernå representation för kommunerna i förhållande till varje kommuns befolk­ ningstal. Beredningens förslag, att varje kommun skall utse ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 30 000, har godtagits av remissinstanserna och är även enligt min uppfattning lämpligt avvägt. Ä andra sidan bör valet av polisnämnd företas av minst dubbelt så många ombud som det antal ledamöter som skall utses. Mot bakgrund av mitt förslag, att antalet leda­ möter i nämnden skall vara nio, föreslår jag att om huvudregeln inte leder till att minst 18 ombud utses, varje kommun utser ett ombud för det lägre

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

befolkningstal som erfordras för att minst 18 ombud skall utses för di­

striktet.

För att undvika att en kommun får alltför stor dominans i ombudsför-

samlingen har beredningen föreslagit begränsning av det antal ombud som

varje kommun får utse. Från Stockholms stads sida har en sådan regel

ansetts leda till otillfredsställande resultat, t. ex. om Stockholm läggs

samman med någon mindre förortskommun till ett polisdistrikt. Jag vill

emellertid erinra om att frågan kommit i ett delvis annat läge genom för­

slaget att polisnämnd skall väljas direkt av fullmäktige, om polisdistrik­

tet består av högst fem kommuner. Som jag närmare skall beröra i det föl­

jande föreslås härvid ingen liknande begränsning som vid ombudsval. Be­

redningens förslag till begränsningsregel vid ombudsvalet har lämnats utan

erinran av bl. a. de kommunala organen i Göteborg och Malmö. För egen

del anser jag en begränsningsregel lämplig. Jag förordar att ingen kom­

mun skall få utse mer än tio ombud. Av de ombud, som till följd av be­

gränsningen kan behöva utses av övriga i distriktet ingående kommuner

för att sammanlagda antalet ombud skall utgöra minst 18, skall varje kom­

mun alltså utse ett ombud för varje påbörjat befolkningstal som erfordras

för att det resterande antalet ombud skall bli utsedda.

Beredningen har föreslagit att varje kommun skall utse lika många

suppleanter som ledamöter och att länsstyrelsen i god tid före valet skall

fastställa det antal ombud som varje kommun skall utse. Jag tillstyrker

förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

193

6 och 7 §§.

6 § innehåller bestämmelser om valbarhet till ombud, verkan av valbar­

hetens upphörande och rätt till avsägelse. I dessa hänseenden föreslås kom­

munallagens bestämmelser om fullmäktig skola äga motsvarande tillämp­

ning.

I 7 § föreskrivs i enlighet med beredningens av remissinstanserna till­

styrkta förslag, att mandattiden för ombud och suppleant för ombud skall

vara fyra år, räknade från och med den 16 november det år valet skett. Vid

ledamots avgång skall suppleant inkallas i den ordning som bestämts vid

valet. Såsom torde vara vanligt i kommunala nämnder bör ordningen för

suppleanternas inträde bestämmas för varje ledamot för sig. Finns ingen

suppleant som kan inträda efter avgången ledamot, skall nyval ske för åter­

stoden av den avgångnes tjänstgöringstid. Om val av ombud och supplean­

ter för dem skall underrättelse omedelbart lämnas länsstyrelsen, som en­

ligt 10 § skall kalla ombuden till förrättningen för val av polisnämnd.

8

§•

Ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd skall representera hela

distriktet och inte endast eu eller flera däri ingående kommuner. Med hän-

7 — Iiihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

syn härtill bör valbarheten inte begränsas till den egna kommunens med­ lemmar i de fall när kommunen själv utser en eller flera ledamöter eller suppleanter. Vid val genom ombud är dylik begränsning naturligtvis ute­ sluten och när polisdistriktet består av endast en kommun saknar spörs­ målet betydelse. I 8 § föreslås därför att valbar till ledamot eller supp­ leant i polisnämnd skall vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och är röstberättigad vid kommunala fullmäktigval. Rösträttskravet avser inte rösträtt inom viss kommun. Beträffande övriga valbarhetsvillkor — ålder, myndighet, rådighet över egendom — samt verkan av valbarhetens upp­ hörande och rätt till avsägelse föreslås, liksom i fråga om ombud, att kom­ munallagens stadgande i dessa hänseenden skall äga motsvarande tillämp­ ning.

9 §■

Denna och följande paragrafer innehåller regler för själva ledamotsvalet. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder skall valet förrättas i december året näst efter det allmänna kommunalval har hållits och avse en fyra­ årig mandattid från nästföljande årsskifte.

Består polisdistriktet av en enda kommun förrättas valet enligt vanliga regler för val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder. Mot­ svarande gäller, när polisdistriktet består av högst fem kommuner och va­ let enligt 3 § skall förrättas av fullmäktige i de i distriktet ingående kom­ munerna. För detta fall erfordras emellertid regler om hur många av nämn­ dens ledamöter och suppleanter som skall utses av varje kommun. Fördel­ ningen föreslås skola bestämmas av länsstyrelsen på det sätt, att varje kommun utser en ledamot och en suppleant för varje påbörjat befolknings­ tal som erfordras för att det föreskrivna antalet ledamöter och supplean­ ter i nämnden skall erhållas. Eftersom varje kommun härigenom tillför­ säkras att få utse minst en ledamot i nämnden, finner jag inte erforderligt att begränsa det antal ledamöter och suppleanter som varje kommun skall välja.

Vanligen bestäms ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgö­ ring i kommunala nämnder i samband med valet. Så kan givetvis inte ske beträffande polisnämnd, när valet av ledamöter och suppleanter förrättas av flera kommuners fullmäktige. Inte heller när polisnämnd väljs av en kommun eller av ombud synes det möta betänkligheter att bestämma ord­ ningen för suppleanternas inkallande på annat sätt än det vanliga. Jag föreslår att polisnämnden själv skall bestämma denna ordning. Avgår le­ damot under löpande mandatperiod utan att det finns någon suppleant som kan inträda, skall nyval ske för återstoden av den avgångnes man­ dattid. Nyvalet skall ske i samma ordning som det ordinarie valet. Härav följer att den kommun, vars fullmäktige må ha valt den avgångne, även

195

skall välja ny ledamot. Bestämmelser i enlighet med det anförda har in

tagits i paragrafens tredje stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

10

§.

I 10 § meddelas formföreskrifter för val av polisnämnd genom ombud.

Länsstyrelsen skall utsätta tid och plats för valet och kalla ombuden till

förrättningen. Ordförande vid förrättningen väljs av ombuden. Till dess

ordförande valts fungerar det ombud som ordförande vilket länsstyrelsen

utser därtill. Minst hälften av ombuden skall vara närvarande för att va­

let skall få förrättas. Varje ombud har en röst.

11

§•

Enligt 11 § skall vad som är stadgat om ersättning till ledamöter i kom­

munens styrelse och övriga nämnder äga motsvarande tillämpning i fråga

om ersättning till ombud och suppleant för ombud. Härmed åsyftas stad-

gandena i 46 § kommunallagen och motsvarande bestämmelse i kommu­

nallagen för Stockholm.

12

§.

I denna paragraf avhandlas val av funktionärer i polisnämnd.

I första stycket stadgas att en ledamot skall vid valet av polisnämnd ut­

ses att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar tills ord­

förande valts. Denna ordning kan inte tillämpas när flera fullmäktigför-

samlingar deltar i valet. I detta fall bör den sammankallande ledamoten

utses av länsstyrelsen. Åtgärden bör vidtas så snart länsstyrelsen enligt

14 § fått underrättelse om valet.

Polisnämnd synes lämpligen själv inom sig böra utse ordförande och

vice ordförande i nämnden. Enligt polisberedningens förslag skall nämn­

den dessutom bland sina ledamöter utse sekreterare. Häremot har läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Stockholms stad rest invänd­

ningar. Länsstyrelsen menar att lämplig utomstående person bör kunna

utses till sekreterare. Enligt stadens mening bör polisnämnden i Stockholm

kunna efter stadens bestämmande och på dess bekostnad ges personell och

annan utrustning, dvs. ett kansli, på samma sätt som andra kommunala

nämnder. I anslutning till dessa yttranden vill jag betona, att polisnämn­

den skall vara ett rådgivande organ, som uteslutande skall verka genom

samråd i olika former med polischefen. Nämnden skall inte t. ex. förvalta

kommunala anslag för ändamål som angår polisväsendet eller eljest ägna

sig åt förvaltningsverksamhet. Av dessa skäl anser jag att det inte är på­

kallat att tillföra nämnden sekreterare utifrån och än mindre att förse

nämnden med en kansliorganisation. Det är självfallet att nämnden skaii

äga utnyttja hjälp för utskrifter och enklare expeditionella göromål. Här­

för torde nämnden dock inte behöva egen personal. Ersättning för dylik

196

biträdeshjälp skall som närmare berörs vid 17 § kunna utgå till nämn­

dens ordförande. Jag föreslår alltså att nämnden skall inom sig utse även

sekreterare.

Föreskrifter i enlighet med det anförda har upptagits i andra stycket av

förevarande paragraf. Funktionärerna skall utses för den tid för vilken

de utsetts till ledamöter i nämnden.

13 §.

Ändras polisdistriktets gränser under löpande mandatperiod aktualise­

ras fråga om nytt val av polisnämnd. I vilka fall nyval härvid skall äga rum

torde inte böra regleras generellt utan avgöras från fall till fall. Endast

mera väsentliga ändringar bör enligt min mening föranleda val av ny po­

lisnämnd. Enligt mitt förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att göra

bedömningen och förordna om nyval, när länsstyrelsen finner fog därför.

Vid förordnande om nytt val skall länsstyrelsen självfallet vidta alla de åt­

gärder som erfordras för val av ombud och ledamöter.

14 §.

I denna paragraf stadgas, att underrättelse om val av polisnämnd och

sammankallande ledamot, om sådan utsetts vid valet, samt av funktionä­

rer i nämnden ofördröjligen skall insändas till länsstyrelsen för att intas i

länskungörelserna. Detta överensstämmer med vad som i regel gäller för

kommunala nämnder.

15 §.

Huvudbestämmelserna om polisnämnds sammanträden har intagits i

denna paragraf.

Polisberedningen. Enligt beredningens mening bör bestämmelserna i kom­

munallagarna om kommunens styrelses och annan nämnds sammanträ­

den kunna äga motsvarande tillämpning i fråga om polisnämnds samman­

träden. Kommunallagarnas föreskrifter återfinns i 35—42 §§ kommunal­

lagen och 37—43 §§ kommunallagen för Stockholm. Sålunda skall, anför

beredningen, polisnämnden sammanträda på plats och tider som nämn­

den bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödvändigt

samt då minst halva antalet ledamöter i nämnden för angivet ändamål gör

framställning därom. Suppleant äger närvara vid polisnämndens samman­

träden, dock givetvis utan att delta i besluten. Suppleant skall alltid un­

derrättas om tid för sammanträde. Nämnden är beslutför med minst fyra

ledamöter. Vidare skall vad som gäller för fullmäktig äga tillämpning i

fråga om jäv och beslutsförfarandet skall överensstämma med beslutsför­

farandet inom fullmäktige (22 § kommunallagen). Utseende av kassaför­

valtare, vilket enligt 41 § kommunallagen förutsätts kunna äga rum inom

kommunens styrelse, synes inte bli aktuellt inom polisnämnd.

Remissyttrandena. I den mån bestämmelserna i 35—42 §§ kommunal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

197

lagen respektive 3743 §§kommunallagen för Stockholm inte är tillämp­ liga synes enligt överståthållarämbetet polisnämndens ställning vara oklar, oaktat enligt förslaget polisnämnds verksamhet i största möjliga utsträck­ ning skall bedrivas i samma former som gäller för kommunala nämnder.

Från Stockholms stads sida anförs, att den föreslagna hänvisningen till 3743 §§kommunallagen för Stockholm inte synes vara godtagbar och att i stället hänvisning bör ske till 51 § samma lag, vilket stadgande syf­ tar till att göra kommunallagen supplementärt tillämplig i alla de fall då den särskilda lagstiftningen inte innehåller särskild föreskrift. Med bered­ ningens förslag lämnas t. ex. öppet huruvida arkivstadgan skall äga till- lämpning på polisnämnden.

Statskontoret anser att bestämda regler för minimiantalet sammanträ­ den bör gälla och föreslår att nämnderna skall sammanträda minst två gånger om året.

Departementschefen. Jag delar polisberedningens uppfattning att kom­ munallagens regler i huvudsak bör kunna äga motsvarande tillämpning beträffande polisnämnd. I flera avseenden föranleder emellertid de förut föreslagna bestämmelserna om polisnämnd att kommunallagens regler inte kan tillämpas efter sin ordalydelse. Som jag strax skall utveckla avviker även ersättningsreglerna från reglerna i kommunallagen. Med hänsyn här­ till föreslår jag den föreskriften, att beträffande polisnämnds sammanträ­ den och verksamhet i övrigt skall, med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kommunens styrelse och övriga nämnder i kom­ munallagen och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för

Stockholm äga motsvarande tillämpning. Vidare föreslår jag att polisnämn­ den skall underrätta polischefen om tid och plats för nämndens samman­ träden.

16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om polisiära myndigheters närvaro vid polisnämnds sammanträden.

Polisberedningen. Polisnämnden skall vara ett samrådsorgan, med vil­ ket de polisiära myndigheterna skall kunna ha överläggningar så otvunget och formellt obundet som möjligt, anför beredningen. Länspolischefen och polischefen bör därför alltid kunna närvara vid polisnämnds överläggningar och delta i diskussionerna inom nämnden. Att nämnden bör medge läns­ polischefen och polischefen att åtföljas av sakkunnigt biträde synes själv­ klart. I den mån överläggningarna utmynnar i ett beslut, skall detta fat­ tas endast av nämndens ledamöter. Vidare anser beredningen att polische­ fen eller annat polisbefäl som polischefen utser skall vara skyldig att in­ ställa sig inför polisnämnd för att lämna önskade upplysningar. Denna skyldighet utgör enligt beredningen en förutsättning för att nämnden skall vid sina ställningstaganden äga kännedom om faktiskt föreliggande för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

198

hållanden och om de fackmannamässiga synpunkter som kan anläggas i de frågor nämnden behandlar.

Remissyttrandena. Enligt föreningen Sveriges polismästare överensstäm­ mer inte beredningens förslag till samrådsformer med uttalandet, att po­ lisnämnden skall vara ett samrådsorgan, med vilket de polisiära myndig­ heterna skall ha överläggningar så otvunget och informellt som möjligt.

Föreningen framhåller, att de former som tillskapas för kontaktverksam­ heten inte får verka så, att de kommer att utgöra hinder för den sponta- neitet som bör prägla samrådet mellan polis- och kommunalmyndighe­ terna i ett polisdistrikt.

Statskontoret föreslår, att skyldighet föreskrivs för polischefen att delta i nämndens sammanträden. Polischef bör å andra sidan även ha möjlighet att få nämnden sammankallad, anser statskontoret.

Den föreslagna skyldigheten för polischefen eller annat polisbefäl att på begäran inställa sig vid polisnämndens sammanträden avstyrks av läns­ styrelsen i Västmanlands län, polismästarna i Stockholm, Linköping och

Göteborg, föreningen Sveriges polismästare och föreningen Sveriges lands­ fogdar. Motivet till denna inställning är att en föreskrift av denna inne­ börd ger intrycket att polischefen blir subordinerad polisnämnden och dess ordförande. Enligt polismästaren i Norrköping, som är betänksam mot den föreslagna inställelseskyldigheten, bör i vart fall inte föreskrivas att en­ dast vid förhinder för polischef annat polisbefäl kan få inställa sig i polis­ chefens ställe.

Polischefs rätt att åtföljas av annan befattningshavare vid polisen vid sammanträdena bör lagfästas anser polismästaren i Göteborg. Stockholms stad anför att på samma sätt som polischefen skall få åtföljas av expertis polisnämnden även bör få möjlighet att tillkalla expertis.

Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör representanter för de social­ vårdande organen inom distriktet beredas tillfälle att närvara vid samman­ träde med polischef och polisnämnd för att där framlägga sina synpunkter och förslag. Vikten av att samverkan sker mellan polisen och de kommu­ nala myndigheterna för lösande av sociala problem och för den brottsföre­ byggande verksamheten bör på nämnda sätt komma till tydligt uttryck i författning, menar länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser vidare att länsstyrelse bör äga närvara vid polisnämnds sammanträde även genom annan befatt­ ningshavare än länspolischefen.

Departementschefen. Samrådet mellan polisnämnden och polischefen bör som beredningen understrukit äga rum i de former som bedöms lämpliga med hänsyn till föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Formella regler för samrådet bör därför inte ställas upp. Vissa garantier bör dock finnas för att personliga överläggningar verkligen kan komma till stånd.

Jag delar beredningens uppfattning, som godtagits av flertalet remissinstan­ ser, att länspolischefen och polischefen skall äga närvara och yttra sig vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

199

nämndens sammanträden men givetvis inte delta i besluten. Stadgande

härom har upptagits i 16 § första stycket. Att länspolischefen och polis­

chefen skall äga åtföljas av sakkunnigt biträde anser jag i likhet med bered­

ningen vara självklart och inte fordra särskild föreskrift i lagen. Länssty­

relsen torde endast i undantagsfall böra företrädas av annan befattnings­

havare än länspolischefen. För sådana undantagsfall behövs enligt min

uppfattning inte lagbestämmelser.

Med anledning av antydan i ett remissyttrande om att även polisnämn­

den kan behöva anlita sakkunniga biträden vill jag anmärka, att polisnämn­

den såsom ett rådgivande organ vid polischefens sida inte torde behöva ut­

nyttja annan expertis än den polischefen representerar eller kan tillhanda­

hålla. Av detta skäl delar jag däremot polisberedningens åsikt att polis­

chefen personligen eller vid förhinder för honom den han utser i sitt ställe

skall vara skyldig att på begäran av polisnämnd eller dess ordförande in­

ställa sig inför nämnden för att lämna upplysningar. En bestämmelse av

detta innehåll återfinns i 16 § andra stycket.

Polisnämndens samråd med de kommunala nämnderna bör äga rum i

helt obundna former. Dessa nämnder, särskilt de socialvårdande, har för

övrigt i sitt dagliga arbete nära kontakt med polisen, överläggningar om

deras samarbete med polisen torde lämpligast äga rum vid direkt kontakt

mellan polisen och vederbörande nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

17 §.

I denna paragraf ges bestämmelser om ersättning till ledamöter i polis­

nämnd.

Polisberedningen. Beredningen anför, att polisnämnden i likhet med

andra kommunala nämnder skall företräda de intressen som är gemensam­

ma för kommunens invånare. Samtidigt fungerar nämnden emellertid som

en förankring av det statliga polisväsendet bland medborgarna i gemen

och företräder härutinnan även ett omedelbart statligt intresse. Allmänhe­

tens förtroende för polisväsendet utgör en nödvändig förutsättning för att

polisorganisationen skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter till allmänhe­

tens fromma. Polisnämnderna kan därför också betecknas som statliga

organ för att främja polisverksamheten. Med hänsyn härtill anser bered­

ningen att ersättning till nämndens ledamöter bör utgå av statsmedel. Här­

för talar även praktiska skäl, eftersom nämndernas ledamöter i regel skall

väljas av ombud för ett flertal kommuner.

Beredningen föreslår att ersättningen till ledamöterna i polisnämnd skall

bestämmas enligt grunder som motsvarar vad som gäller ersättningar till

nämndemän. Bestämmelser därom finns i kungörelsen den 30 april 1953

(nr 236) angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente

till nämndemän. Enligt 1 § kungörelsen äger nämndeman för tjänstgöring

200

vid ting och vid särskilt sammanträde med häradsrätt åtnjuta dagarvode med 60 kronor för varje förrättningsdag, inberäknat resdag, samt resekost- nadsersättning och traktamente enligt rese- och traktamentsklass B i all­ männa resereglementet. Dagarvode utgår inte för särskild resdag, då för resan tagits i anspråk mindre än åtta timmar av dagtid. Ersättningar till ledamöter i polisnämnd bör enligt beredningen utbetalas av länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Stockholms stad hävdar att beträffande kontaktorga­ net för Stockholms stad skall tillämpas samma normer för ersättning åt ledamöter som gäller för Stockholms kommunalförvaltning i allmänhet.

Staden föreslår, att för Stockholms stads vidkommande den föreslagna be­ stämmelsen om att arvodena skall gäldas av statsmedel skall utgå och att ledamöterna i polisnämnden i Stockholm skall jämlikt 53 § kommunalla­ gen för Stockholm äga få samma arvoden som ledamöter i stadens övriga kommunala nämnder.

Departementschefen. Med hänsyn bl. a. till polisnämnds funktion som kontaktorgan främst mellan den statliga polisen och allmänheten synes det som polisberedningen utvecklat ligga närmast till hands att ersätt­ ning till nämndens ledamöter utgår av statsmedel. Enligt min uppfatt­ ning är det inte lämpligt att i detta hänseende göra skillnad mellan polis­ distrikt, som består av flera kommuner, och distrikt som består av endast en kommun. Jag ansluter mig vidare till förslaget, att ersättningen skall utgå efter samma grunder som stadgas beträffande dagarvode samt rese- kostnadsersättning och traktamente till nämndemän. Ordföranden bör dess­ utom som jag anfört i det föregående ha rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för polisnämnden. Till sådana omkostnader hör i första hand utgifter för papper, porton, skrivhjälp och dylikt. I 17 § ges bestämmelser i enlighet med det anförda. Tillika stadgas, att ersätt­ ningarna skall utbetalas av länsstyrelsen.

18 §.

I denna paragraf meddelas besvärsregler.

Polisberedningen. Beredningen erinrar om att polisnämnds verksamhet skall utmynna i råd och synpunkter beträffande polisorganisationen och polisverksamheten inom polisdistriktet, däremot inte i verkställbara beslut.

Behov föreligger därför enligt beredningens mening inte att medge klago- rätt över polisnämnds beslut. I ett hänseende bör dock undantag göras, nämligen i fråga om val av ordförande, vice ordförande och sekreterare. Givetvis bör även ombudsval av ledamöter i polisnämnd kunna överklagas. Besvären bör föras enligt vad som gäller kommunalbesvär. Bland besvärs- grunderna torde i realiteten kunna åberopas endast att beslutet inte till­ kommit i laga ordning eller att det strider mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

201

För val av ledamöter i polisnämnd vilket förrättas omedelbart av full­

mäktige bör gälla vad i allmänhet är föreskrivet om val inom fullmäktige.

Remissyttrandena. Stockholms stad finner de föreslagna besvärsreglerna

otillfredsställande. Besvärsrätt sägs böra föreligga över beslut angående po­

lisnämndens egen ekonomiska förvaltning. Även andra skäl talar härför.

Högst aktuellt kan för denna nämnd bli att fatta beslut i vad mån hand­

ling enligt sekretesslagen skall utlämnas. Beslut häröver bör kunna över­

klagas enligt kommunallagens besvärsregler. Om besvärsrätt över polis­

nämnds beslut allmänt medges, följer inte därav att polisnämndens beslut

med yttrande över polisverksamheten blir besvärsgilla. Ett yttrande av en

nämnd är inte överklagbart i den mån yttrandet inte är bindande för den

myndighet till vilken yttrandet avges. Någon sådan bindande verkan har

uppenbarligen inte polisnämnds beslut, framhåller staden.

I anslutning till stadens yttrande om besvärsrätt över beslut angående of­

fentliga handlingars utlämnande anför överståthållarämbetet, att besvärs­

rätt i dessa fall torde följa reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter det lämpliga i att

på föreslaget sätt begränsa klagorätten till vissa typer av beslut. Visserli­

gen torde de flesta av det rådgivande organets beslut redan enligt allmänna

rättsgrundsatser inte vara överklagbara. Gränsen kan dock, t. ex. när fråga

är om principbeslut, vara flytande.

Departementschefen. Som jag förut betonat skall polisnämndernas verk­

samhet bedrivas i de former som bedöms vara mest ändamålsenliga med

hänsyn till omständigheterna. En sådan ordning synes bäst förenlig med

syftet att söka få till stånd ett förtroendefullt förhållande mellan polis­

nämnden och polischefen till allmänhetens bästa. Som beredningen utta­

lat skall nämndernas överläggningar dessutom leda fram till beslut, som

inte är verkställbara eller eljest bindande i något hänseende. Dylika be­

slut torde inte vara överklagbara. Ett överklagande skulle därför regelmäs­

sigt vara utan verkan. Över nämndens beslut i ärende om utlämnande av

offentlig handling synes som överståthållarämbetet anfört besvärsrätt följa

av stadgandena i tryckfrihetsförordningen.

Gränsen mellan överklagbara och inte överklagbara avgöranden är emel­

lertid flytande. Så torde t. ex. beslut, varigenom polisnämnd i något avse­

ende överskrider sin kompetens, kunna vara överklagbart enligt kommu­

nallagens bestämmelser. Med hänsyn härtill och då polisnämnds val av

funktionärer i nämnden i vart fall skall kunna överklagas föreslår jag, att

besvär över polisnämnds beslut må föras hos länsstyrelsen enligt vad som

är stadgat i fråga om s. k. kommunalbesvär. Motsvarande föreslår jag i

likhet med beredningen skola gälla val, som ombud förrättat. Besvär över

val som kommunens fullmäktige förrättat av ombud och suppleanter för

dem eller av ledamöter och suppleanter i polisnämnd föres enligt vanliga

regler för besvär över fullmäktiges beslut.

7*— Bihang till riksdagens protokoll 196U. 1 samt. AV 101

Kungl. Alaj.ts proposition nr 101 år 19G'i

202

Ikraftträdande m. in.

Lagen om polisnämnder föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Dessförinnan bör val ske av ledamöter i polisnämnd, så att nämnderna

kan träda i funktion omedelbart vid statens övertagande av huvudmanna­

skapet för polisväsendet. Förslaget innehåller bestämmelser, som medger

att ombud för val av polisnämnd och ledamöter i polisnämnd samt supp­

leanter för ombud och ledamöter utses under hösten 1964. Tjänstgörings­

tiden för de första gången valda ombuden och ledamöterna föreslås skola

begränsas till tre år med hänsyn till de i 7 och 9 §§ föreslagna mandat­

tiderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning

1 §•

I denna paragraf anges de materiella och formella förutsättningarna för

att ålägga kommun att ombesörja trafikövervakning.

Polisberedningen. Materiell förutsättning för åläggandet skall enligt po­

lisberedningen vara, att övervakningen blivit så omfattande att särskild

personal måste avdelas för att uteslutande ägna sig däråt. Vid bedömning­

en av övervakningsbehovet skall hänsyn tas till varje tättbebyggt område

för sig. Åläggande bör inte ske, om övervakningen bereder full sysselsätt­

ning endast åt någon enstaka övervakare inom varje område. För att ernå

enhetlighet vid bedömningen av om kommun bör åläggas att ombesörja

trafikövervakning, bör prövningen ske centralt. Med hänsyn till att pröv­

ningen avser om viss kommun i motsats till andra skall vara skyldig att

fullgöra statlig uppgift, synes prövningen böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen skall på eget initiativ eller på initiativ av polischefen i orten

göra framställning om åläggande. Länsstyrelsen har överblick över behoven

av förstärkning av de personella resurserna i länet och har i samband med

fastställandet av grunderna för parkeringsavgifterna fått ingående kun­

skap om trafikförhållandena i orten i fråga. Beredningen finner det själv­

fallet att kommunen skall höras över länsstyrelsens framställning.

I det särskilda fallet skall övervakningen enligt beredningens förslag

kunna begränsas till efterlevnaden av vissa stadganden om stannande och

uppställning av fordon.

Remissinstanserna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör i lagtexten

göras en antydan om de förutsättningar som enligt beredningens förslag

skall föreligga för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldig-

het, exempelvis genom att åläggande skall komma ifråga när särskilda skäl

föreligger. En sådan avgränsning skulle måhända ha lugnande inverkan på

kommunalmän som nu hyser viss oro för att lagen skall drabba även kom­

muner, vilka för något aldrig så litet område infört avgiftsbelagd parkering.

Motsvarande synpunkter har kommunalnämnden i Danderyd, som anser

203

att man bör ange det minsta antal avgiftsbelagda platser som skall finnas

för att övervakningsskyldighet skall kunna införas.

Departementschefen. För att bedömningen av i vilka fall kommun bör

vara skyldig att ombesörja trafikövervakning skall bli enhetlig föreslår

jag att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj :t. Frågan om övervak­

ningsskyldighet skall upptas av Kungl. Maj :t på framställning av länssty­

relsen, som innan framställning görs bör ta kontakt med kommunen och

polischefen i orten samt med dem diskutera trafikförhållandena i kommu­

nen. Det bör således redan när framställningen inges vara klarlagt, att

annan från trafiksynpunkt tillfredsställande lösning av parkeringsfrågan

inte kan komma till stånd eller att kommunen, om flera möjligheter står

till buds, föredrar sådan avgiftsbelagd parkering som kräver omfattande

övervakning.

I likhet med beredningen förordar jag att kommun skall åläggas över­

vakningsskyldighet endast när övervakningen av den avgiftsbelagda par­

keringen inom något område av kommunen ställer krav på särskild för

ändamålet avdelad personal, som har full sysselsättning med dessa upp­

gifter. Behov av mer än någon enstaka övervakare bör föreligga. Att här

ange ett visst antal avgiftsbelagda parkeringsplatser eller behov av visst

antal övervakare anser jag inte möjligt och, med hänsyn till att prövningen

verkställs av Kungl. Maj :t, inte heller erforderligt.

Vilka föreskrifter som skall kunna omfattas av övervakningsskyldighe-

ten har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I det särskilda fallet

skall såsom beredningen föreslagit förordnande om övervakningsskyldig­

het kunna begränsas till vissa av dessa föreskrifter, t. ex. föreskrifter om

avgift för användning av allmän parkeringsplats.

Föreligger inte längre de angivna förutsättningarna för åläggande av

övervakningsskyldighet bör åläggandet upphävas på begäran av kommu­

nen. Föreskrift härom synes inte erforderlig.

2

§•

Paragrafen innehåller bestämmelser om den särskilda övervakningsper-

sonalens utbildning, förordnande för personalen och ledningen av övervak­

ningsverksamheten. För verksamheten får användas endast personal som

fått därför lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om utbildningen skall

meddelas centralt av rikspolisstyrelsen. Polischefen i orten meddelar för­

ordnanden för personalen, som i sin tjänstgöring skall stå under polische­

fens ledning.

Remissyttrandena. Stadskansliet i Stockholm ställer sig kritiskt till att

kommunen skall svara för trafikövervakarnas utbildning utan att kunna

öva inflytande på utbildningskostnaden, eftersom statligt organ utfärdar

föreskrifterna om utbildningen.

överståthållarämbetet betonar att trafikövervakarna i sin tjänstgöring

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

204

bör stå under polischefens ledning. I enlighet härmed bör enligt ämbetet

den anordningen i Stockholm att trafikövervakarna är underställda för­

män som inte står under polisbefäls ledning bringas att upphöra i sam­

band med polisväsendets förstatligande. Även polismästaren i Stockholm

och svenska polisförbundet stryker under att kommunalt anställda trafik-

iövervakare under alla förhållanden bör stå under odelat polisbefäl och

polisiär arbetsledning. Stad skollegiet i Hälsingborg anför, att kommunen

bör svara för anställningen av trafikövervakare och polischefens prövning

begränsas till den rent personliga lämpligheten.

Departementschefen. Åläggande för kommun att ombesörja trafiköver­

vakning innebär i huvudsak, att kommunen skall anställa och avlöna er­

forderlig övervakningspersonal, utrusta personalen och i övrigt svara för

administrationen av verksamheten. Självfallet måste personalen utbildas

innan den anförtros övervakningsuppgifter. För att ernå enhetlighet i ut­

bildningen skall rikspolisstyrelsen utfärda föreskrifter rörande innehållet

i utbildningen, varvid de synpunkter som anförts i den allmänna motive­

ringen bör beaktas. Det ankommer på kommunen att se till att personalen

får den föreskrivna utbildningen. På vilket sätt och i vilka former detta

sker äger kommunen själv avgöra med hänsyn till ekonomiska och andra

förhållanden.

Den övervakning de särskilda trafikövervakarna skall fullgöra är polis­

uppgifter. Personalen skall därför liksom f. n. förordnas för sin uppgift

av polischefen. Innan förordnande meddelas skall polischefen pröva, om

den som förordnandet avser är lämplig för uppgiften, samt kontrollera att

han fått föreskriven utbildning.

Som jag betonat i den allmänna motiveringen skall trafikövervakningen

genom särskilda trafikövervakare utgöra ett komplement till polisens tra­

fikövervakning. Det är därför nödvändigt, vilket också framhållits av polis­

beredningen och i flera remissyttranden, att den särskilda trafikövervak -

ningspersonalen står under polischefens befäl. Det skall alltså ankomma

på polischefen att bestämma i sådana frågor som fördelningen av perso­

nalen på olika delar av övervakningsområdet, behovet av övervakning un­

der skilda delar av dygnet, samordningen med polisens övervakningsverk­

samhet, formerna för övervakningen och för rapportering o. dyl. Däremot

beslutar kommunen såsom arbetsgivare beträffande frågor som hänger

samman med befattningshavarnas arbetstid och andra anställningsvill­

kor.

Särskild trafikövervakningspersonals befogenheter blir som framgår av

det föregående väsentligt mer begränsade än polismäns. Det är därför av

vikt att personalen inte förses med uniform som kan föranleda förväxling

med polisuniformen. Å andra sidan bör personalens funktion utmärkas

genom uniform, armbindel eller på annat tydligt sätt. Föreskrifter i detta

hänseende torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196k

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

3 §•

I paragrafen behandlas frågan om bestämmande av det område, inom

vilket kommunen skall ombesörja trafikövervakning, och det antal trafik­

övervakare kommunen skall anställa.

Polisberedningen. Med hänsyn till att ändringar utan större administra­

tiv omgång bör kunna beslutas i fråga om övervakningsområdet och an­

talet trafikövervakare föreslår beredningen att avgörandet i dessa frågor

inte skall ske hos Kungl. Maj :t utan överlämnas åt länsstyrelsen. Över

länsstyrelsens beslut skall besvär kunna föras i vanlig ordning.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten i beredningens rådgivande nämnd

Ståhl, att de kommunala instanserna i det relativt ringa antal större stä­

der, där kommunal trafikövervakning behöver införas, genom både för­

troendemännens och den i regel högt kvalificerade kommunala tjänste­

mannakaderns erfarenhet torde vara bättre skickade att bedöma ifrågava­

rande rent trafiktekniska kommunala frågor än länsstyrelsernas personal.

I yttrandet uttalas vidare betänkligheter av principiell art mot beredning­

ens förslag. I stället förordas, att här berörda fåtaliga större kommuner

skall äga avgöra dessa trafikfrågor utan underställningsplikt, och att be­

svär mot kommunbeslut i dessa avseenden må inges till länsstyrelsen.

Remissyttrandena. De remissinstanser, som med utgångspunkt i att över-

vakningsskyldighet införs yttrat sig över beredningens förslag i föreva­

rande hänseende, har lämnat förslaget utan erinran.

Departementschefen. I likhet med beredningen anser jag att frågor om

övervakningsområdet och minsta antal övervakare bör bedömas med hän­

syn till förhållandena vid olika tidpunkter och att ändring i övervaknings-

behovet bör föranleda ändrade föreskrifter om övervakningen. Detta löses

smidigast om avgörandet i dessa frågor inte läggs hos Kungl. Maj :t utan

hos länsstyrelsen, som på grund av sin verksamhet i övrigt har förutsätt­

ningar att följa trafikutvecklingen i kommunerna. I enlighet härmed före­

slås att det, om förordnande meddelats av Kungl. Maj :t om övervaknings-

skyldighet, skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma det område,

inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta

antal övervakare som erfordras därför, över länsstyrelsens beslut kan be­

svär föras i vanlig ordning hos Kungl. Maj :t. Prövningen av besvären bör

ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet.

Ikraftträdande

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Åläggande av övervakningsskyldighet blir givetvis i första hand aktuellt

beträffande kommuner som f. n. ombesörjer viss trafikövervakning med

särskilda trafikövervakare. För att undvika avbrott i verksamheten bör

beslut rörande övervakningsskyldighet och förordnande för övervaknings-

personal, som inte redan har dylikt förordnande, kunna meddelas före la-

206

gens ikraftträdande. Stadgande i enlighet härmed föreslås skola upptas i en övergångsbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

På grund av 1962 års beslut om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet upphör kommunernas ansvar för dessa verksamhets­ grenar den 1 januari 1965. Detsamma kommer att gälla beträffande stads- häktesorganisationen, om förslaget att förstatliga även denna organisation godtas av riksdagen. Den föreslagna lagen reglerar de skyldigheter som där­ efter skall åligga kommunerna att i förut angivna hänseenden lämna sin medverkan vid huvudmannaskapsreformens genomförande. Lagförslaget innehåller endast de grundläggande stadgandena om dessa skyldigheter. De närmare administrativa föreskrifterna rörande skyldigheternas full­ görande torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen må beträffande de särskilda bestämmelserna i lagförslaget anmärkas följande.

1

§•

I denna paragraf anges helt allmänt kommunernas åligganden jämlikt 1962 års principbeslut. Skyldigheterna enligt lagen inträder först den 1 januari 1965. Redan dessförinnan måste emellertid som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen åtskilliga förberedande åtgärder vidtas för att staten skall bli i stånd att ombesörja verksamheten på de skilda områdena omedelbart And reformens ikraftträdande.

2

§•

Denna paragraf reglerar omfattningen av kommuns skyldighet att hyra ut lokaler till kronan.

Polisberedningen. Kommuns upplåtelseskyldighet skall enligt beredning­ ens mening omfatta endast lokaler som kommunen såsom huvudman för en eller flera av verksamhetsgrenarna disponerat för de förstatligade verk­ samhetsgrenarnas behov. Ägs lokalerna av kommunalförbund, som bildats för polisverksamheten, och består förbundet även efter förstatligandet, kommer upplåtelseskyldigheten att åvila jämväl förbundet. Upplöses för­ bundet blir den kommun som tillskiftas fastigheten skyldig upplåta den.

Beredningen framhåller att skifte ibland torde bli möjligt endast efter försäljning av den fastighet där lokalerna är inrymda. Eftersom försäljning inte kan ske utan att upplåtelseskyldigheten åsidosätts, kan statens anspråk på hyresrätt hindra en eljest motiverad upplösning alv kommunalförbundet. Bl. a. av denna anledning bör kommunalförbund för polisverksamheten kunna bestå under erforderlig tid efter förstatligandet.

207

Polisberedningen anför vidare att framställning om upplåtelse bör göras i så god tid som möjligt före reformen, så att kommunen bereds skäligt rådrum att vidta erforderliga dispositioner beträffande lokaler, vilka kro­ nan inte gör anspråk på att få hyra. Ägs fastigheten av kommunalförbund, bör framställningen göras hos förbundet och inte hos envar av de i för­ bundet ingående kommunerna.

Remissyttrandena. Ett flertal remissorgan påpekar att bestämd dag bör anges när kronan senast skall göra framställning om upplåtelse. Svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet förordar att framställning om upplåtelse skall göras senast sex månader före förstatligandet. Stock­ holms stadskansli anser att sista dagen för begäran om upplåtelse bör sättas till den 1 oktober 1964. I stadskansliets yttrande framhålls vidare att det bör föreskrivas att sådan begäran får framställas endast om frivilligt avtal om hyresupplåtelse inte har träffats mellan kronan och kommunen före den 1 september 1964. Även Stockholms stads fastighetsnämnd yrkar på föreskrift om fix tidpunkt då framställning om upplåtelse senast skall skall göras hos kommunen. Sista dagen för begäran om upplåtelse blir med tillämpning av hyreslagens regler den 30 september 1964, anmärker fastig- hetsnämnden.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är det med hänsyn till den