SOU 1975:61

Energiberedskap för kristid

1. Inledning

Under oljekrisen hösten och vintern 1973/74 ägde en intensiv rapporte- ring rum från de svenska utlandsmyndigheterna. Denna bilaga bygger uteslutande på sådana inrapporterade uppgifter avseende i första hand regleringsätgärder.

För varje land redogörs månadsvis för olika åtgärder. Under varje månad är redovisningen kronologisk utgående från rapporteringsdag. Redovisningen görs i kortfattad telegramstil. För att få ett grepp om de olika åtgärderna i sitt krissammanhang ges följande hållpunkter:

6 oktober krigsutbrott 18 oktober OAPEC beslutar om 5 % produktionsnedskärning per må-

nad

5 november OAPEC beslutar om en 25 % nedskärning 9 december OAPEC beslutar om 5 % produktionsnedskärning från januari 1974 25 december OAPEC beslutar om 10 % produktionshöjning.

2. Norge

November

Sparkampan/ som bl. a. inriktar sig på en sänkning av rumstemperaturen, användande av tätningslister och dubbelfönster samt begränsning av luftningar. Avtal med Oljebolagen om nedskärningar i deras leveranser med 10 %.

Bensinstationerna stänger alla dagar kl. 19—05 och alla veckoslut från fredag kl. 19 till måndag kl. 05. Sedel— och myntautomaterna stängda. Försäljning i lösa dunkar förbjudes med undantag för försäljning till maskiner och verktyg ijord- och skogsbruk som normalt köper drivmedel i kannor eller fat. Motortävlingar av varje slag förbjudes. Leveranserna av eldningsolja till uppvärmning skall skäras ned med 25 %. Vissa anlägg- ningar far leveranserna nedskurna med endast 10 %. Leverantörerna av eldningsolja skall kunna aläggas att lämna uppgifter om sina leveranser till myndigheterna.

December

Vägledning lämnas till föreskrifter om begränsning av leveranser och förbrukning av olja och bensin. Föreskrifter om förbud mot körning med registrerade motorfordon under två veckoslut. Drivmedel till transport- sektorn reduceras med 20 %. Kupongsystem förbereds. Körförbud för privat bilkörning två veckoslut. Undantag för vissa grupper. Industrins oljeförbrukning skall skäras ned med 25 %. Beredskapsavdelningen inom handelsdepartementet förstärks.

Träförädlingsindustrin kan köpa el till oljeekvivalent pris. Genom att övergå till elektrokokare kan träförädlingsindustrin spara olja.

Helgkörförbudet återupptas veckoslutet 5—7 januari 1974. Bensinsta- tionerna få hållas öppna under jul- och nyårshelgerna. Statliga och kommunala kontor och institutioner samt andra delar av arbetslivet ombeds hålla stängt under jul— och nyårshelgerna. Allmänheten ombeds begränsa bilåkningen. Handelsdepartementet begär att få inrätta en avdelning speciellt för att arbeta med försörjningsläget.

Oljebolagen görs informationsskyla'iga beträffande införsel och behåll— ning av olja. Norska hensinransoneringen blir i väsentliga delar identisk med det svenska systemet. Ransom'ringskorten får 12 rubriker. På kortet anges inte hur stor kvantitet bilisten erhåller på varje nummerrubrik eller för hur lång tid korten gäller. Fordonen indelas i två grupper. Den första erhåller utan anmälan de drivmedel den behöver. Den andra kan efter ansökan erhålla extratilldelning utöver standardransonen.

Januari

Helgkörförbudet utsträcks till att gälla ytterligare en helg.

Bensinransoneringen börjar den 25 januari och gäller sex veckor framåt. Körförbud under veckosluten fram till den 25 januari. Olika standardkvoter för olika trafikantgrupper. De lokala försörjningsnämn- derna har förstärkts för att klara ansökningar om dispenser.

Bestämmelser lämnas om drivmedelstilldelning för svenska motorfor- don.

Anvisningar lämnas rörande distributionen av ransoneringskort. Före— skrifter om bensin- och dieseloljeransonering. Ett tillfälligt ()l/ejörsörj- ningsdirektorat upprättas. Huvuduppgifter:

sätta ransonerings- och fördelningsförordningar för drivmedel och oljeprodukter i verket

förhandla om ev. köp av oljeprodukter i utlandet — samarbeta med de internationella Oljebolagen och de större förbrukar— na inom landet

samarbeta med och lämna instruktioner till lokala myndigheter.

Bensinransoneringen uppskjuts. Körförbud under två veckoslut. Bensinstationer inom en zon av 75 km från svenska gränsen förbjuds leverera bensin och dieselolja till svenskregistrerade motorfordon. Di- spens kan erhållas hos de kommunala försörjningsnämnderna.

SOU 1975:61 Krisåtgärder under oljekrisen 3 Dannunk

November

Hastighetsbegränsning. Överenskommelse med danska raffinaderiet och importörer av bensin att endast tillhandahålla högst 99-oktanig bensin. Uppmaning till allmänheten att spara energi.

Krav på exportlicens för utförsel av råolja, toppad råolja, bensin, mineralterpentin, fotogen samt brännoljor till länder utanför EG.

Förbud mot privat bilkörning på söndagar (03—24) fr.o.m. den 25 november. Nedskärning av oljebolagens leveranser av eldningsolja till 75 % av normalkvantiteterna.

Kungörelse om hastighetsbegränsning. Kungörelse om söndagskörför- bud. Vissa kategorier undantagna. Kungörelse om leveranser av eldnings- olja m. m. avsedd för uppvärmning (högst 75 % av normalförbrukningen). Kungörelse om förbud mot användning av el för ljus- och reklamskyltar saint fasadbelysning, belysning av kontorslokaler utom arbetstid samt offentlig och privat belysning av byggnader, statyer, trädgårdsanlägg- ningar och juldekorationer.

Cirkulär till samtliga danska kommunstyrelser rörande förbudet mot bilkörning på söndagar.

Tan/(ning får endast ske direkt i motorfordons resp. fartygs fasta tankar.

December

Kungörelse om minskning av oljeleveranserna till industri- och transport- företag. Leveranserna till industrin begränsas till 75 % av normalkonsum- tionen, till transportföretagen till 80 % av normalförbrukningen.

Januari

Söndagskörförbudet omfattar utländska fordon även på inresedagen.

4 Finland 5

November

Exportkontroll av oljeprodukter. Anmodan att spara energi genom att bl. a. sänka rumstemperaturen till 200—210C samt sänka motorfordonens hastighet.

December

Förbud mot uppvärmning av hus till högre temp. än 200C för bostads- och kontorsrum, 18OC för butiker och industriutrymmen och 160C för lagerlokaler. Förbud mot uppvärmning av bilgarage. Förbud mot använd- ning av värmeapparater utöver fastighetens normala eldningssystem.

Minskning av effekten av maskinell luftkonditionering till hälften utom vid kortvarigt toppbehov. Stopp för luftkanditionering i kontors- och fabriksutrymmen, när verksamheten avbrytes för mer än sex timmar i sträck. Förbud mot luftfuktning i anslutning till fastighetens ventilations- system, om sådan ej är nödvändig för verksamheten. Förbud mot användning av uppvärmt vatten i enskilda simbassänger. Förbud mot smältning av snö och is med uppvärmt vatten. Förbud mot uppvärmning av bilar med elvärmare om temperaturen är över —100 C. Förbud mot skyltfönsterbelysning under andra tider än öppethållningstider. Förbud mot reklam-, fasadbelysning och liknande. Förbud mot belysning av motorvägar. Förbud mot bil-, motorcykel- och mopedla'vlingar samt sportflygning.

Februari

Beslutet att införa begränsningar av bensinförsäljning i gränstrakterna upphävt.

Kampanj för enskilt energisparande på områdena uppvärmning, elkraft och trafik.

5. Västtyskland

November

Söndagskörningsförbud. Hastighetsbegra'nsning. Licens för utförsel av råolja och mineraloljeprodukter utom smörjoljor.

Uppmaning till distributörerna att endast leverera eldningsolja till 30 % av fastigheternas tankkapacitet.

December

Hushållens oljeleverantörer uppmanas begränsa leveranserna till 75 % av normalförbrukningen.

Nytt system för körförbud under helgerna baserat på fordonens registreringsnummer. Varannan helg förbjuds fordon medjämn slutsiffra i registreringsnumret att köra och varannan helg fordon med udda slutsiffra.

Januari

Inget helgkörförbud under januari eller februari.

6. Belgien

November

Tilldelning av oljeprodukter till olika kategorier av distributörer: regel-

bundna kunder 75 %, oregelbundna 50 %, distributörer som tidigare direktimporterade 45 %.

Hastighetsbegränsning. Uppvärmning: 80% tilldelning av 1972 års konsumtion samt maximal temperatur på 200C i offentliga byggnader.

Förordningar angående rekvisition av oljeprodukter, förbud att un— dandra oljeprodukter från distribution, bestämmelser vid uthyrning av tankar för lagring av oljeprodukter samt hastighetsbegränsningar.

Förbud mot biltrafik från söndagar 03.00 till måndagar 03.00. Förord— ning ang. Söndagskörförbud.

Exportlicensgivningssystem.

Leveranserna av ”fuel oil” till industrin begränsas till 90 % av konsum- tionen förra året vid samma tid.

Bestämmelser om rekvisition av oljeprodukter. Enskilda konsumenter erhåller 80 % av normal förbrukning (jämförelse görs med konsumtionen vid samma tid förra året) av ”distillats” och 90 % av "fuel residual”. Undantag för vissa prioriterade konsumentgrupper. Kategori 1 får 100 % av normal förbrukning av ”distillats”, kategori 2 får 95 %.

Tillämpningsföreskrifter för kontroll och begränsning av distribution av oljeprodukter till enskilda konsumenter och distributörer. Tillämp- ningsföreskrifter till förordningen om Söndagskörförbud. Bilar med ut- ländska nummerplåtar, som körs av personer ej bosatta i Belgien, får framföras utan något hinder.

Belysning i skyltfönster, ljusreklam och annan kommersiell belysning förbjuds mellan kl. 22 och kl. 08. Vidare förbjuds fasadbelysning av byggnader och all belysning av monument o. dyl. liksom ej nödvändig upplysning av kontor.

December

Försäljning av bensin i reservtankar eller andra behållare förbjuds. Inskränkningar i elkonsumtionen. Söndagskörförbud.

Januari

Hastighetsbegränsning. Försäljning i reservtankar tillåts ivissa fall. Företag som använder propangas skall registreras. Bensinstationer m. fl. försälj- ningsställen skall hållas stängda alla helger 0-24 och alla veckoslut från kl. 20 lördag till kl. 06 måndag,

Februari

Den prioriterade fördelningen av oljan bibehålls, liksom förbudet att tanka i lösa behållare. Beslutet att stänga bensinstationerna vissa tider samt söndagskörförbudet, förbudet mot kommersiell belysning och sänkningen av spänningen på elnätet hävs.

16. Krisätgärder under oljekrisen ] 973/ 74 SOU 1975:61 7 Luxemburg

November

Bensinstationerna stängs varje helg från lördag kl. 15 till söndag kl. 22. Uppmaning att spara energi.

Förordningar utfärdas angående stängning av bensinstationerna under helgerna, förbud mot tankning i reservdunkar.

Ändringar i förordning om bensinstationernas öppettider (stängda på nätterna 20—05 och på helgerna från fredag kl. 20 till måndag kl. 05). Söndagskörförbud.

December

Söndagskörförbud

Januari

Exportkontroll av oljeprodukter, bensinstationernas öppettider begränsa— de, förbud mot tankning i separata behållare, hastighetsbegränsningar, kontroll av fordon registrerade i gränsområdena vid in- och utresa för att hindra att mer drivmedel förs ut än som förts in.

8. Nederländerna

Oktober

Särskilt tillstånd för export från Nederländerna av viktigare oljeproduk- ter.

Körförbud söndagen den 4 november (00—24). Överenskommelse med Oljebolagen om frivillig begränsning av leveranserna av eldningsolja med i medeltal 10 %.

November

Söndagskörförbud även följande söndagar. Vissa kategorier är undantag- na från körförbudet. Vägbelysningen kommer att släckas helt under körförbudet och dämpas på övriga tider.

Riksbyrån för oljeprodukter återupprättas för att förbereda en ev. ransonering.

Exporttillståndstvång även för export av råolja och råoljor av bitumi- nöst mineral.

För att förbereda bensinransonering kommer blanketter att utsändas till bil- och motorcykelägare. Söndagskörförbudet utökas med tre tim— mar.

Tillståndstvänget för export av olja och vissa oljeprodukter skall även omfatta Belgien och Luxemburg.

December

Bensinransonering för bilar och motorcyklar fr. o. m. januari 1974. Oljebolagen har uppmanats att minska leveranserna till bensinstationerna med 20 %. Oljebolagen uppmanas ge bensinmacksföreståndarna följande riktlinjer:

endast påfyllning i fordonets ordinarie tank och ingen försäljning av reservdunkar o. dyl. försäljningen maximeras till 20 liter per fordon och gång - bensinstationerna stängs kl. 20 utom vid motorvägar.

Bilägare som betalat vägskatt erhåller ett fullmaktsbevis med vilket de mot uppvisande av legitimation på posten kan hämta ett stamkort. De egentliga bensinkupongerna kan sedan mot uppvisande av stamkort hämtas på posten ijanuari. Fullmaktsbevisen är försedda med kodbokstä- ver för att möjliggöra differentierad tilldelning baserad på fordonens olika vikt.

Bilister kommer att tilldelas 15 liter bensin per vecka. Tilldelningen är lika för alla bilar oavsett storlek. Extratilldelning kan ges till dem som är beroende av bilen i arbetet, men ingen extratilldelning för resor till och från arbetet. Dieseldrivna bilar är ej berörda. Bensinkupongerna är giltiga i sex månader. Tillåtet sälja kupongerna. Söndagskörförbudet upphör i samband med införandet av ransoneringen.

Motorcyklar får åtta liter bensin per vecka, fraktbilar 15 eller 25 liter beroende på vikt. Personbilar får 18 liter. Ansökan om extratilldelning skall innehålla uppgift om årlig körsträcka med intyg från företagsledare el. dyl. Sedan genomsnittliga privatbiliststräckan 13 000 km/år avdragits, erhålles extra tilldelning avsedd att täcka 75 % av återstående uppgiven körsträcka. Brandkår, ambulans, taxi och offentlig trafik får obegränsad tilldelning. Vissa grupper kan få extratilldelning.

Januari

Ransoneringssystem för båtar i inlandstrafik. Bensintilldelning till ut- ländska bilar i Nederländerna.

Varje bilist tilldelas 20 liter/vecka. Ransoneringssystemet förenklas så att utlänningar med utlandsregistre- rade bilar får tanka 30 liter bensin eller 36 liter LPG per gång vid 40 bensinstationer belägna vid huvudvägarna. Föraren skall, för att svarta- börshandel skall förhindras, lämna vissa uppgifter på en blankett.

Drivmedelsransonering ytterligare en period. För tiden 4—24 februari blir standardtilldelningen 60 liter för personbilar, 40 liter för motorcyk- lar, 100 liter för lastbilar och 24 liter för mopeder. Hastighetsbegräns- ning. Förbudet för Oljebolagen att leverera bensin till bensinstationerna

utan samtidig inleverering av bensinkuponger utsträcks till den 11 februari 1974.

Drivmedelsransoneringen upphör fr. o. m. den 4 februari.

9. Schweiz

November

Uppmaning till befolkningen att reducera rumstemperaturen till 200 C, kontrollera och ställa in oljebrännarna, minska varmvattenförbrukningen. åka kollektivt. Hastighetsbegränsning. Begränsning vid försäljning av flytande motor- bränsle. Motorbränsle tappas endast i tankar, som är inbyggda i fordonet. Kvotering av olje- och bensinleveranserna, tills vidare 75 % beträffande olja och 80 % beträffande bensin. Söndagskörförbud tre söndagar. Före- skrifter om inomhustemperazuren för förbundsförvaltningen och dess egna företag.

December

Utländska motorfordon får endast föras in i Schweiz om fordonets inbyggda tank är fylld med flytande bränsle till minst 2/3.

10. Frankrike

November

Exportlicensiering fortfarande automatisk när det gäller EG-länderna medan export till tredje land är föremål för skärpt övervakning. Rekommendation om frivillig hastighetsbegrri'nsning pa motorvägar, begränsning av körning i städer. Förbud mot bensinköp i lösa dunkar.

December

Hastighetsbegränsning. Alla biltävlingar inställs. TV—programmen skall sluta kl. 23 utom lördagar och söndagar. Inskränkning iflygtrafikfrekven- sen. Förbud mot skyltning i butiker, belysning av offentliga monument och av byggnader och kontor kl. 22—07, utom lördagar och helgdagar. Instruktioner till administrationen om minskning av värme- och elför- brukningen i offentliga lokaler samt inskränkningar i användandet av den statliga bilparken.

Delegation för energifrågor bildas.

Mars

Eldning i bostadsfastigheter får med vissa geografiska undantag inte ske mellan 15 april och 15 oktober.

SOU 1975:61 Krisa'tgärder under oljekrisen 1973/ 74 19 11 Italien

Oktober

Exporztillsta'nd erfordras för viktigare oljeprodukter (eldningsolja, kero- sen),

November

Exportkontroll rörande utförsel av bensin och brännolja såväl till EG-län- der som andra länder.

Förbud mot bilkörning 00—24 på söndagar och helgdagar (omfattar även motorcyklar, mopeder och privata motorbåtar). Undantag för vissa grupper. Bensinstationerna stängda från kl. 12 lördagar och dagar före helgdagar till kl. 00 följande helgfria dag. Hastighetsbegränsning. TV—pro- grammet slut kl. 22.45. Stängning av biografer och teatrar kl. 23. Stängning av affärer en timme tidigare än vanligt och senast kl. 19. Stängning av restauranter och barer kl. 24. Uppmaning till kommunerna att spara pa ljusskyltning. Direktiv till kommunerna att spara på den offentliga belysningen. Det statliga elkraftbolaget sänker spänningen mellan kl. 21 och 07. Arbetstiden inom den offentliga administrationen inskränks till 8—14, övertidsarbete till senast 17.30, Värmen sänks i kontorslokalerna. Bensinkonsumtionen för statens bilar reduceras.

Helgkörförbudet omfattar även segelbåtar med hjälpmotor och flyg- ning med privat- och turistplan. Ljusskyltning och skyltfönster skall släckas senast kl. 21. Biografer och teatrar tillåts ha öppet lika länge som barer och restauranter. Undantag från helgkörförbudet.

Januari

Systemet med rabatterade bensinkuponger för utländska bilturister upp- hör. Samtidigt höjs avgiften på motorvägarna.

Ma rs

Bilar och motorcyklar med jämn resp. ojämn slutsiffra i registrerings- numret får köra varannan söndag. Utländska bilar och motorcyklar är inte underkastade systemet med körning varannan söndag. För italienska turistflygplan gäller totalförbud varannan söndag. Utländska turistflyg- plan är inte underkastade några restriktioner.

12. Österrike

November

Hastighetsbegränsning. Rumstemperaturen i alla statsförvaltningen till- hörande byggnader sänks till 200 C. Delstatliga och kommunala förvalt- ningar uppmanas följa detta exempel.

Oktanhalten för superbensin sänks från 98 till 97, utan att blyhalten höjs. Alla bensinstationer kommer att hållas stängda på söndagarna.

December

Lagstiftning rörande kontroll av försäljningen av oljeprodukter m.m. Lagändring som berör handelsministeriets möjligheter att via förord- ningar kontrollera handeln med olja o. dyl.

Körförbud under en dag per vecka. Varje bilägare skall själv välja vilken dag. Samtliga skolor får extra lov l 1— 16 februari.

13. Storbritannien

November

Särskild lagstiftning för att kontrollera distributionen. Tillförseln av alla väsentliga oljeprodukter skärs ner med 10 % ijämförelse med motsvaran- de period det föregående året. Allmänheten uppmanas att iaktta hastig- hetsbegränsning med högst 50 miles/timme och skära ned antalet bilresor under veckoslut. En särskild lag förhindrande inköp av bensin i dunkar avses införas.

Bensinkuponger kommer att utlämnas fr. o. m. den 29 november till 12 december på postkontoren. Vissa kategorier kan efter ansökan få extra tilldelning utöver grundransonen. Vid tilldelningen kommer hänsyn att tas till fordonets storlek.

Exportkontroll infördes 25 oktober. Förordning avseende utnyttjande av elektricitet för uppvärmnings— och reklamändamäl.

December

Hastighetsbegränsning på 50 miles/timme införs på alla vägar. Affärs- och kontorslokaler får endast uppvärmas till ca 170 C. Gatubelysningen skärs ned med 50 %. Belysningen i kontors- och affärslokaler skärs ned.

Flygbolagens tilldelning av flygbränsle skärs ned med 17%. Vissa undantag medges.

Arbetstiden i industri och näringsliv begränsas till femdagarsvecka fram till årsskiftet, efter nyår till tredagarsvecka. Industrier med behov av elkraft för kontinuerlig drift av anläggningar undantas från bestämmelser— na men får förbrukningen nedskuren till 65 % av normalkonsumtionen. Undantag medges livsviktiga industrier och serviceorgan, livsmedelsbuti- ker, restauranter samt sport- och nöjeslokaler. TV—sändningen skall avslutas 22.30. Allmänheten uppmanas till sparsamhet.

Den hittills fria försäljningen av oljeprodukter från brittiska raffina- derier till medlemsländerna inom EG stoppas. Särskild licens krävs för varje last som lämnar Storbritannien. Exportlicens kommer att krävas även för flytande petroleumgas.

Januari

Fuel and Electricity (Control) Act 1973. Ett särskilt energidepartement bildas. Det tar över alla frågor rörande kol, el, gas, olja och atomenergi som legat pa handels- och industridepartementet.

Februari

Nya bestämmelser avseende exportlicens för olja och oljeprodukter i kvantiteter understigande 100 ton. Öppen generell licens.

14. Förenta staterna

September Övergang frän koleldning till oljeeldning förbjuds. Övergång till använ- dande av eldningsoljor med lägre svavelhalt uppskjuts.

Ok to ber

Tvängsallokering av eldningsoljor m.m. Exportkontroll. Industrin upp- manas antaga ett ”energy management program ”.

November President Nixon talar till amerikanska folket. Han tillkännager att

* industrier som använder kol inte får gå över till olja mindre mängd bränsle allokeras till flygindustrin

-- tillgången på eldningsoljor för hem, kontor och andra lokaler kommer att minska med 15 '7( lägre inomhustemperatur måste hållas _ alla regeringsbilar får köra högst 50 miles/tim — lokala myndigheter uppmanas vidtaga lämpliga åtgärder.

Senaten antager en energikrislagstiftning, där presidenten får befogen- het att skära ner reklam- och utomhusbelysning, begränsa affärers och skolors öppethållande, föreskriva maximitemperaturer i affärer och kon— tor samt genomföra transportkontrollplaner.

Nixon föreslår följande åtgärder:

4 ändring av inriktningen av produktionen mot produktion av mera eldningsolja — uppmaning till bensinstationerna att hålla stängt från kl. 09.00 lördagar till kl. 24.00 söndagar — hastighetsbegränsning till 50 miles/timme när ”emergency energy act” antagits — ytterligare 15 % nedskärning av flygbränsle till passagerarflyget —— inskränkningar i reklambelysning och utomhusprydnadsbelysning för hemmen när energilagen antagits

— reducering av tilldelningen av eldningsolja med 10 % för industrier, 15 % för hem och 25 % för kommersiell användning.

Bestämmelser meddelas rörande tvångsallokering av bränslen. Uppma- ning till sjöfartsnäringen att rationalisera sina seglingar.

Besparingsplan redovisas för flygbränsle. Rederierna har minskat far- tygens fart till 20 knop och lägre.

Förbud mot användande av allokerad råolja och petroleumprodukter utanför USA. Emergency Petroleum Allocation Act antagen. Vissa delstater genomför hastighetsbegränsning. Sparkampanjer. Oljebolagen har i en annonseringskampanj föreslagit besparingsåtgärder. Hemleveran- serna av eldningsolja har satts till beräknad konsumtion av olja för en inomhustemperatur av 680 Fahrenheit. Allokeringen av bränslen avser även internationella transporter t. ex. till flygbolag.

December

”Federal energy office” bildas. Nya bränsleallokeringsbestämmelscr för luftfarten och sjöfarten.

Frivillig nedskärning av belysningen i affärer, fabriker, kontor. Förslag redovisas att eliminera belysning på motorvägar utom i korsningar och avfarter. Nedskärningar i användandet av tjänstebilar för administratio— nen.

Temperaturen i federala byggnader skall under arbetsdagar inte översti- ga 68O Fahrenheit och under icke-arbetsdagar 550 Fahrenheit. Pa somma— ren får luftkonditioneringen ej sättas lägre än 780 Fahrenheit.

All petroleumexport läggs under ett licenssystem. Allmänheten upp- manas begränsa användandet av elkaminer. Vissa luftföroreningsstandarc/s höjs. Uppmaning till husägare att släcka alla lampor under icke-arbetstid med undantag för belysning av säkerhetsskäl.

Allmänheten uppmanas att

— sätta ner termostaterna till 680, ytterligare till 600 eller 550 på nätterna och vid bortovaro — stänga av all prydnadsutomhusbelysning — använda enbart 10 gallons bensin per vecka — ansluta sig till en "carpool"

—— sänka farten

— ta ut 2 körfria dagar — minska belysningen på arbetet — minska värmen.

Bensinstationerna ombeds begränsa försäljningen till 10 gallons per kund.

Alla flygbolag skall få 95 77. av de bränslemängder de använde 1972. Inrikes flygbolag och taxiflyg erhåller 100 ”(i av 1972 ars förbrukning. Kuponger för ransonering skall tryckas. Man planerar en tilldelning på 32—35 gallons per månad för varje bilförare över 18 ar.

Januari

Handelsflottan får 100 % av dess nuvarande bränslebehov. Passagerarfar- tyg får 100 % av basperioden. Bestämmelser meddelas rörande export av petroleum och petroleum- produkter. Förslag redovisas till minskad belysning av motorvägar. Tvingande allokeringsbestämmelser även för motorbensin. Partiköpare tilldelas 100 U/z av nuvarande behov för

1. nödfallstrafik(ambulanser 0. dyl.) 2. jordbruksproduktion

3. transporttjänster

4. energiproduktion.

Övriga köpare får 100 % av 1972 års konsumtion. Allokeringen avser råolja. propangas, butangas, motorbensin, mellandestillat, flygbränsle, eldningsoljor, petrokemiska råvaror, smörjolja, nafta och andra raffinera- de produkter.

Förslag till bensinransonering. Enligt ransoneringsplanen har varje förare som fyllt 18 är rätt att erhålla ransoneringskuponger. Den mängd bensin som erhålls beror på befolkningstätheten i bostadsorten, tillgången på kollektiva trafikmedel och den mängd bensin som totalt finns tillgänglig.

Under ransonering erhåller prioriterade förbrukare bensin enligt ovan angivna bestämmelser. Körkortsinnehavare får ansöka om tillstånd att erhålla ransoneringskuponger. vilka utdelas vid särskilda distributionsplat- ser. Varje kupong berättigar till inköp av viss mängd bensin. Kupongerna, som beräknas kosta tre dollar att lösa ut, erhålls fyra gånger om året och täcker behovet för tre månader. Varje mänadskupong är giltig 60 dagar. Kupongerna får överlåtas.

Februari

Ändringar meddelas i det tvingande bränsleallokeringsprogrammet. Fakta presenteras om "daylight saving time”.

Bestämmelser meddelas rörande exportlicensiering av petroleumpro- dukter under första kvartalet 1974. Förbud meddelas mot diskriminering vid försäljning av bensin. Tillkommet på grund av den ökande tendensen att enbart sälja till tidigare kunder.

Allt fler delstater tillämpar systemet att sälja bensin på jämna dagar till fordon vars registreringsnummer slutar med jämn siffra och tvärtom. Många bensinstationer tillämpar också maximigräns för hur mycket de fyller.

Mars

Petroleumallokeringen. Oljebolag, som genom egen produktion eller import haft större lager än den allokeringskvot som fastställts för dem, har mäst sälja till bolag. vars lager ej uppnått de fastställda kvoterna och

då till ett lägre pris än vad de själva fått betala för den importerade oljan. Bolagen har därför försökt komma så nära sin allokeringskvot som möjligt och alltså skurit ner importen.

Förslag redovisas till allokering av flygbränsle. Internationella flygbo- lag skall få tillgång till inhemskt amerikanskt flygbränsle, om de inte kan få sina behov täckta från frihamnslager.

April

Förslag redovisas att internationella flygbolag får tillgång till inhemskt bränsle om ”bonded fuel” (frihamnslager) inte är tillgängligt till priser jämförbara med inhemskt bränsle.

Maj

Federal Energy Administration (FEA). Uppgifter: bl. a. bränslealloke— rings- och priskontrollprogram, insamling av energidata, planering för Project Independence samt energibesparingsåtgärder. Lagen om FEA giltig t. o. m. den 30 juni 1976.

Bilaga 2 Energiberedskap i andra länder

1 Inledning

EBU skall enligt utredningsdirektiven göra de internationellajämförelser som kan anses motiverade samt studera erfarenheterna utomlands av försörjningskrisen 1973/74. 1 bilaga 1 har kronologiskt redovisats vilka åtgärder som vidtogs i en rad länder under oljekrisen. Kapitel 6 i betänkandets huvuddel innehåller en redogörelse för den energiberedskap som fanns i olika länder inför oljekrisen.

EBU har, för att erhålla erforderligt internationellt material, dels ställt frågor som besvarats via vissa svenska beskickningar utomlands, dels besökt en del länder. EBU :s huvudsekreterare har tillsammans med en representant för vartdera områdena drivmedel (TN), allmän bränsleregle- ring (ÖEF) och elkraft (Vattenfall/Älvkarleby kraftverk) besökt berörda myndigheter och ministerier i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors, Bern, London och Washington. 1 det följande skall redovisas utdrag ur reserap- porter samt skrivelser från utlandsmyndigheter.

2 Danmark

2.1. Lagstiftning

Under Suezkrisen 1956/57 vidtog man vissa ransoneringsåtgärder i Dan- mark med stöd av en särskild varuförsörjningslag. Denna fullmaktslag- stiftning utgick från försörjningsproblem till följd av krig, Under sexda- garskriget 1967 fann man behov av särskild lagstiftning för situationer då varubrist uppstått till följd av internationella förhållanden. Därför skapa- des en ny lag, Lov om forsyningsmaessige foranstaltninger (given den 6 juni 1968).

Lagen är en ramlag med stor fullmakt för regeringen att vidtaga åtgärder för fördelning och användning då det till följd av internationella förhållanden uppstått eller är risk för brist på nödvändiga varor. Handels- ministern skall ha godkännande från ett folketingsutskott. Om detta ej medhinnes kan tillstånd inhämtas i efterhand, så snart möjligt. Lagen medger upprättande av erforderlig administration och infordrande av nödvändiga uppgifter. Delegering kan ske till kommunerna. Överträdelse

av utfärdade bestämmelser kan straffas med böter eller fängelse upp till två är.

Mot bakgrund av erfarenheterna från vintern 1973/74 har man för avsikt att göra sådant tillägg till lagen att prisutjämning (clearing) kan ske. Under krisen upprätthölls inget prisstopp i Danmark varför olika leverantörer med skilda importpriser debiterade sina kunder olika priser. Vissa förhandlingar fördes under krisen med oljebranschen om frivillig elearing.

Lagen ger ej fullmakt för ransonering under försörjningsstörningar till följd av inhemska händelser.

2.2. Å [gärder under krisen 19 73/ 74 2.2.1 Exportkontroll

På ett tidigt skede infördes exportlicensiering. På sa sätt kunde handels- ministeriets licenskontor följa exportutvecklingen dag för dag. Denna exportkontroll består fortfarande (våren 1975).

2.2.2. Sparkampanj

Man startade en energisparkampanj på ett tidigt stadium. Ett särskilt ”energisparutvalg” inrättades under handelsministeriet. Kampanjen finan- sierades på följande sätt:

Staten l,7 milj. kr. elverken 1,0 milj. kr. oljebranschen 1,0 milj. kr.

Kampanjen bedrevs genom annonsering i tidningar. spots i TV och trailers i radio. Denna sparkampanj återupptogs under vintern 1974/75.

2.2.3. Hastighetsbegränsning

Den 7 november 1973 fattades beslut om hastighetsbegränsning från den 11 samma månad. Restriktionerna infördes med stöd av 1968 års fullmaktslag på så sätt att man föreskrev att ”motorbränsle inte får användas i motorfordon för körning i hastigheter som överskrider följande gränser”:

1. utanför tätbebyggt område 80 km/tim 2. inom tätbebyggt område 60 km/tim 3. på motorvägar med tillfartsvägar 80 km/tim.

Gränserna var maxvärden. I vissa områden gällde redan tidigare lägre hastighetsgränser. Överträdelser kunde bestraffas med böter eller fängelse i två år.

På förfrågan vilka spareffekter man kalkylerat med uppgavs att nagra sådana direkta beräkningar aldrig gjorts. Men i stort hade man förväntat sig en spareffekt på minst 10 %. De som överträdde hastighetsgränserna

fick relativt kraftiga påföljder. Man informerade också från början om att överträdelser skulle beivras kraftigt.

2.2.4. Helgkörförbud

Handelsministeriet utfärdade den 19 november 1973 bestämmelser om Söndagskörförbud för tiden 03.00 till 24.00. Motorbränsle fick inte användas för viss körning under denna tid. Man undantog generellt följande grupper: a. motorfordon för yrkestrafik. vägande minst 2.000 kg

b. räddningsfordon, ambulanser c. fordon hos brandväsendet, polisen, bilinspektionen. vägsällskapen, tullen, offentliga myndigheter, det statliga väg- och trafikväsendet d. reparationsverksamheten vid el—, gas-. vatten— och värmeverken e. post-. telegraf— och telefonväsendet f. hyrbilar och minibussar.

Man förutsatte för undantagna grupper att ev. körning var yrkesmässig eller ägde rum i tjänsten. Utlandsregistrerudc fordon fick köra på inresedagen.

Körtillstånd gavs, efter ansökan. av de kommunala myndigheterna genom stämpling av motorfordonets registreringsbevis. Följande dispens- grunder angavs i kungörelsen: a. Generellt dispenserat fordon som inte i övrigt kan identifieras som undantaget b. Läkare, veterinär. barnmorska. hemsjuksköterska c. Körning mer än 5 km mellan bostad och arbetsplats då kollektiva trafikmedel saknas d. Körning mellan bostad och arbetsplats da kollektiva transportmedel finns men där deras utnyttjande orimligt förlänger restiden. dock minst 60 min. e. Transport av skrymmande gods i förvärvssyfte.

Kommunen gav tillstand genom märke som fästes synligt på insidan av rutan. Motorcykel medförde märket vid färd. Pa märket antecknades:

a. Registreringsnummer b. Grund (å) för dispens c. Kommunens stämpel och underskrift.

Ansökningarna skickades av kommunen in till handelsministeriet som förvarade dem för erforderlig kontroll. Polisen antecknade vid sina kontroller tillständsmärkets data för att i efterhand kunna kontrollera mot handelsministeriets dokument att färden varit tillåten. Kontrollen var begränsad.

Enligt kungörelsen gällde körförbudet också för följande transporter:

a. privatflyg b. icke yrkesmässig sjöfart c. motortävlingar på särskilda banor.

Handelsministeriets verkställande organ blev nu således Danmarks 75 kommuner. Dessa skötte helt tillståndsgivningen. Sökanden hade ingen bcsvärsrätt till högre myndighet. För att få en någorlunda likformig handläggning upprättade ministeriet ett samordningsorgan med kommun— förbundet och Köpenhamns stad. Där klarlades vissa gemensamma problem. Genom utsändning av protokoll från dessa möten (3—4 st.) informerades alla kommuner. Dessutom gav handelsministeriet, på begä— ran av kommunerna, ut ett särskilt cirkulär med närmare anvisningar för kommunernas handläggning av dispensärenden.

Under Suezkrisen 1956/57 hade polismyndigheterna hand om till— ståndsgivningen. Redan vid krisen 1967 meddelade dock polisen att den inte längre hade resurser att klara ett sådant arbete. Från kommunalt håll har man då klart angett att ransoneringsverksamheten bör vara en kommunal angelägenhet. Därför är kommunerna numera ransonerings- organ under handelsministeriet.

Överträdelser bestraffades med böter eller fängelse i högst två år. De som bestraffades Linder krisen fick mycket höga böter. Den hårda bestraffningen hade myndigheterna i prohibitivt syfte meddelat allmän- heten i förväg.

Antalet dispenser uppgick till 40 000—50 000 under tiden den 19 november 1973—13 februari 1974. Söndagen den 23 december var trafik tillåten.

På förfrågan om någon tidsmässig utökning av körförbudet övervägts, sade man att frågan diskuterats. Om krisen fortsatt hade denna fråga blivit allt mer aktuell. Man var också medveten om att en utökning till lördagen skulle innebära större problem. Andra tillvägagångssätt ansågs möjliga t. ex. fri körning varannat veckoslut.

Inte heller för Söndagskörförbudet hade man i förväg kalkylerat spareffekten. Man ansåg nu i efterhand att olika åtgärder under krisen, inklusive prishöjningarna, medfört en total reduktion på ca 15 %. Hälften av denna, dvs. ca 7—8 %, kunde möjligen hänföras till Söndagskörför- budet. 1 Danmark finns f. n. ca 1,2 milj. personbilar.

Inledningsvis fick utlandsregistrcrade fordon färdas fritt på inresedagen om denna dag var en söndag. En del bensinstationer hade då också öppet. Efter införandet av kortransonering i Sverige den 8 januari 1974 utsträcktes Söndagskörförbudet också till utländska fordon, fr. o. m. den 19 januari. Detta för att bl. a. hindra svenska bilister från att under söndagarna fara över till Danmark för att tanka fullt. Under veckans övriga dagar kunde dock sådan gränstrafik äga rum.

Från dansk sida sammanfattade man sina erfarenheter på följande sätt.

1. Snabb åtgärd

2. Kräver ej alltför omfattande administration

3. Svår att använda under längre tid

4. God psykologisk effekt, som stöd åt en sparkampanj 5. Hygglig spareffekt (7—8 % under vintern 1973/74).

2.2.5 Andra åtgärder på drivmedelsområdet

Handelsministeriet utfärdade den 19 november 1974 förbud mot försälj— ning av motorbränsle annat än direkt i fordons eller fartygs fasta tank. Från dansk sida framhöll man att vissa problem uppstått avseende t. ex. motorredskap, cementblandare. Förbudet var avsett att förhindra hamst— ring. Man ansåg från dansk sida att hamstringen inte varit omfattande.

Man hade inga planer på att utarbeta ett kortsystem. Av totala antalet fordon i landet används en stor del endast sporadiskt. För att i ett kortransoneringssystem få någon spareffekt måste man i så fall ge en ytterst liten grundranson. De administrativa kostnaderna bedömes inte uppväga vinsten av en drivmedelsbesparing.

2.2.6 Elkraft

Handelsministeriet utfärdade den 19 november 1973 kungörelse om begränsning av elförbrukningen. Följande användningsområden förbjöds.

a. Ljusskyltar, fasadbelysning och reklambelysning b. Belysning under icke arbetstid av kontor, butiker och utställningsloka- ler, inkl. skyltfönster, annat än om säkerhetsskäl påkallar det t. ex. apotek. banker, guldsmedsaffärer c. Offentlig och privat utomhusbelysning av typ fasadbelysning, julbelys- ning.

Belysning av offentliga platser, gator och vägar skulle kommunerna m. fl. efter samråd med polisen begränsa så långt möjligt med hänsyn till trafik- och andra säkerhetsmässiga skäl.

Det kriminalpreventiva rådet sände den 23 november ut ett meddelan- de, efter samråd med handelsministeriet, till samtliga polismästare där vissa branscher uppgavs kräva viss säkerhetsbelysning bl. a. uraffärer, juvelerare, tobaksaffärer, fotoaffärer, pälsaffärer, apotek, mattaffärer.

Handelsministeriet gav i januari 1974 ut närmare anvisningar till kungörelsen ang. begränsad elförbrukning.

Från dansk sida menade man att de generella användningsrestriktioner- ha haft betydande psykologisk effekt som stöd åt den då pågående sparkampanjen. Energisparkampanjen fortsatte under hela den tid som restriktionerna varade.

Restriktionerna hade varit svåra att kontrollera. Polisen hade haft vissa problem bl. a. avseende ökat antal inbrott. Handelsministeriet försökte så långt möjligt harmonisera tillämpningen av bestämmelserna i landet.

Nätspänningen hade också sänkts med en spareffekt på ca 2 "o. Bortkoppling hade diskuterats med elleverantörerna men befunnits omöjlig att tillämpa på grund av de svåra konsekvenserna. Man hade inga planer på kvotering med överuttagningsavgift.

2.2.7 Eldningsolja för bostadsuppvärmning

Handelsministeriet införde den 19 november 1973 bestämmelser om kvotering av tunn och tjock eldningsolja, fotogen och gasol till rumsupp-

värmning. Leverantören fick bara leverera dessa varor om han antingen kände till kundens tidigare årsförbrukning. som för t. ex. graddagskunder eller fasta kunder. eller fick dokumenterat tidigare förbrukning. Leverans fick då ske till 75 % av beräknad nurmalförbruknz'ng. Mellanled kvotera- des efter samma princip. Leverantören bestämde sedan tid för och storlek på leveransen, dock max olja för två månaders förbrukning. Leverans fick inte ske till den som redan hade lager för mer än en månads förbrukning.

Den leverantör som saknade olja (för mer än en månad) till sina kunder skulle vända sig till Oljebranrclzens fördelningscentral. Det skulle enligt kungörelsen åvila Oljebransc/zens Faellesrepresentalian att upprätta denna central. Handelsministern bildade också en särskild nämnd på tre personer att utöva tillsyn över centralen. Nämnden skulle handlägga besvär i kvoteringsärenden, dvs. besvär över fördelningscentralens beslut. Nämndens ställningstaganden kunde inte överklagas. Nämnden fick ett sekretariat till sitt förfogande.

Eftersom oljebranschen själv hela tiden pakallat restriktioner av olika slag, varit pådrivare, gick samarbetet bra. Branschen skötte kvotering och fördelning utan större problem. Endast ett fåtal ärenden gick vidare till nämnden. Hos nämnden prövades besvären med ytterlig restriktivitet.

Fördelningscentralen hade som mest 22 personer anställda. Dessa ställdes till förfogande av olika oljebolag. Centralen fick totalt under perioden 26/11—9/2 ta emot lö 497 ansökningar avseende 161 788 m3 oljeprodukter. Som centralens chef utnämndes en just pensionerad oljebolagsdirektör.

Oljepriserna var i stort fria i Danmark. Därför fick konsumenterna betala olika pris på sin olja. Fördelningscentralen godkände dock inte omföring av sådana kunder som sökte billigare leverantör.

Handelsministeriet överlät åt branschen att själv avgöra begreppet "normal förbrukning”. Leverantörerna utgick ifrån de graddagsuppgifter man hade. Nytillkomna konsumenter slussades via fördelningscentralen.

I mitten av januari undantogs direktimporterande förbrukare från kvoteringen i fall vissa villkor var uppfyllda. [ slutet av februari höjdes kvoten till 90 %. Restriktionerna hävdes helt den 11 mars 1974.

2.2.8 Eldningsolja för produktion och transporter

Handelsministeriet utfärdade den 27 november 1973 bestämmelser om kvotering av oljeprodukter till produktions— och transportändamål. Kvo— ten sattes till följande: 75 % av normalförbrukningen för produktionsändamål samt 80 % av normalförbrukningen för transportändamål.

Nödlidande kunder hänvisades till fördelningscentralen. Oljenämnden fick i uppdrag att handlägga dispenser från kvotbestämmelserna. Nämn- den utökades därför med sju personer. Nämndens beslut kunde inte överklagas.

Vid samtal mellan ministeriet och företrädare för industrin hade man varit ense om att tillgripa generella restriktioner, dvs. inte priori-tera mellan olika branscher.

Man uppgav från dansk sida att man varit medveten om att en fortsatt försämring av försörjningsläget hade krävt mer individuell prövning.

Handelsministeriet hade utövat dispensrätten med synnerlig restriktivi- tet. Den kollektiva tra/ikapparaten fick intet utöver kvoten. Eftersom bristen var störst beträffande mellandestillat (dieselolja/eldningsolja 1) drabbades således kollektivtrafiken hårdare än den personbilspark som drevs med bensin.

På dieselområdet hade man vissa problem med att dieseloljan tog slut på vissa bensinstationer.

Oljenämnden bestod av tio personer. Nämnden hade ett sekretariat med maximalt 16 personer. Drygt 100 dispensärenden prövades. Dispens meddelades för viss tid eller tills vidare.

Genom en kungörelse den 26 februari 1974 upphävdes kvoteringen till industrin och transportväsendet.

2.2.9 Vissa andra frågor

Fjärrvärme. Man hade haft problem med kvoteringen till fjärrvärmever— ken eftersom reducering i utgående hetvatten i första hand drabbat avlägsna abonnenter. Man hade inte kunnat lösa denna fråga. Något ransoneringssystem för värme från fjärrvärmeverk hade ej övervägts.

Stadsgas. Gasverket i Köpenhamn använder lättbensin som råvara. Övriga mindre stadsgasverk utgår från gasol. Gasoltillförseln hade ett tag varit besvärlig. Man hade dock ej funderat på något ransoneringssystem för gas,

Värmetaxering. Något direkt behovsanpassat tilldelningssystem för eldningsolja hade ej övervägts. Man förlitade sig på branschens egna möjligheter att kvotera efter historisk förbrukning och graddagsuppgifter.

Varmvatten. Nägra myndighetsrestriktioner hade ej meddelats. Fastig- hetsägarna hade i vissa fall inom 75 (Yo-ramen "frivilligt” reglerat varmvatt— net. Tillfälliga varmvattenstopp var vanliga under vintern 1973/74. Ministeriet hade ej sysslat med denna fråga.

Bankers. Sjöfarten fick sina bunkerönskemål tillgodosedda. Däremot hade man infört vissa restriktioner för flygbränsle.

2.3. Beredskapsorganisation

För krigsfallet finns viss beredskapsorganisation planlagd. Denna organi— sation bedömes som oanvändbar för fredskriser. För fredskriser finns i stort bara

— handelsministeriet — kommunerna.

Erfarenheterna från krisen 1973/74 bedöms inte föranleda några organisatoriska insatser.

32. Energiberedskap i andra länder SOU 1975:61 3 Norge

3.1. Krisenl973/74 3.1.1 Eldningsolja

Inledningsvis kom man överens med Oljebolagen om frivillig kvotering. Bolagen pressade på om myndighetsbeslutade restriktioner. Allmänt menade man att man inte varit förberedd för den här typen av fredskriser. Beredskapsplaneringen på energiområdet hade varit inriktad mot krigssituationer.

Man hade under krisen verkat för att industrin i möjligaste män skulle gå över till elkraft eftersom man hade överskott på elkraft. Avsikten hade varit att i första hand värna om produktion och sysselsättning. Man försökte behandla större företag mer individuellt genom industriförbun- det.

Under krisen utnyttjades flitigt den oljeindustrikommitté som fanns sedan tidigare. Dessutom inrättades en speciell koordineringsgrupp mel- lan departementen. För tilldelningen till industrin upprätthöll industride— partementet kontakt med industriförbundet. Tilldelningen blev i genom— snitt 90 %.

För kvotransoneringen var man hänvisad till oljeföretagens försälj- ningsstatistik. På grund av den milda vintern var behovet av extratilldel— ning begränsat. För Nordnorge gällde generellt 100 % tilldelning. 1 övrigt gavs inga anvisningar om extratilldelning. Man antog att fylkesforsynings- nämnderna klarade detta.

Eldningsoljeransoneringen byggde på allmänna anvisningar. Man trod- de sig inte ha administrativ kapacitet att klara ett renodlat ransonerings- system (t. ex. licenssystem).

De största, industriella förbrukarna behandlades i ett ”udvalg” (indu- stridepartementet och industriförbundet).

Man ansåg att oljehandeln klarat sina krisuppgifter bra. Då man saknar mindre, oberoende oljeföretag (independents) som köper olja på spot— marknaden, uppstod inget behov av fördelningscentral för nödlidande kunden

När det gällde uppvärmning betonades betydelsen av en samstämmig- het i regleringsåtgärderna för eldningsolja och elkraft.

Kontroll. Man hade inte kontrollerat oljeföretagens verkställighet av kvotföreskrifterna. Kontrollfrågorna utreds.

Värmetaxering. Man var på norsk sida medveten om problemen att använda historiska förbrukningsuppgifter då konsumtionen ofta påverkas av regleringar, sparkampanjer etc. Utvecklingsarbete planeras i denna fråga.

Varmvatten. Reglering av varmvattnet övervägdes aldrig. Man hade ej funderat på tekniska, hygieniska o. dyl. problem.

Fjärrvärme. Förekommer i ringa omfattning. Har ej upplevts som problem. Speciella planer saknas.

Stadsgas. Förekommer i ringa omfattning. Speciella beredskapsplaner saknas.

Bunkring. Förbrukningen inom den norska handelsflottan är nästan dubbelt så stor som Norges hela inlandsförbrukning. Flertalet fartyg går mellan utrikes hamnar och är starkt beroende av icke-diskriminerande behandling avseende bunkers. Eftersom man hade långa kontrakt klarade man sig bra under krisen 1973/74. Oljeförbrukningen minskades genom reducerad fartygshastighet.

3.1.2. Drivmedel och transporter

Det ransoneringssystem som fanns hösten 1973 var avsett för krigssitua- tioner och kunde därför inte användas. Nya kort fick tryckas. ADB-kör- ningar gjordes i motorfordonsregistret. Sista kortet var ute den 10 januari 1974. Oljeförsörjningsdirektoratet skulle ge riktlinjer för extratilldel- ningen. Genom snabbt förbättrad försörjningssituation kunde ransone- ringsbeslutet hävas den 30 januari 1974.

Ett problem var att fordonsregistret innehöll en mängd inaktuella uppgifter. Utlandsregistrerade fordon skulle få inköpskuponger för färd till bestämmelseorten. Tankningsrestriktioner infördes för svenska bilar vid gränsen.

Organisation. Organisationen för krig och beredskap kräver mycket arbetskraft. Detta förutsätter en beredskapsmässig arbetskraftdirigering.

Kallektivtrafiken. Kollektivtrafikens drivmedelsbehov hade priorite- rats. Man kanske vid drivmedelsbrist behöver utvidga deras verksamhet efter av myndigheterna godkända tidtabeller. Under krisen 1973/74 diskuterades vissa omläggningar i linjetrafiksystemet för att uppnå opti— malt utnyttjande per körning. För att skapa ökat utrymme senarelades skrotningar och reparationer.

Kristyp. I Norge hade man livligt diskuterat om regeringen verkligen haft fullmakt att utnyttja ransoneringslagen. Fullmakten gäller bara vid krig och krigsfara. Man hade från regeringen hänvisat till att Störningarna uppstått genom krigshandlingar i Mellanöstern. Stortinget har under våren 1975 godkänt en lagändring som medger lagens tillämpning också i fredskriser.

Furdonsantal. I Norge finns ca 1,4 milj. fordon. Krigsplaneringen omfattar endast ca 140 000 fordon. Därför var man tvungen att snabbt skapa ett fredsransoneringssystem.

Helgkörförbudet. Den totala besparingen genom helgkörförbud, kvote- ring, bensinstationsstängning etc. uppskattas till 15 %. Antalet dispenser var stort. Man hade från början ansett det möjligt att handlägga alla dispenser centralt men man tvangs till decentralisering. Man ansåg det vara svårt att upprätthålla helgkörförbud under en längre period. Man kan efter en tid tvingas övergå till varannanhelgförbud.

Hastighetsbegränsning. Övervägdes aldrig eftersom tillåten hastighet normalt är låg.

Bensinstationssrängningar. Spareffekten hade varit liten. Man hade hoppats på ca 5 %. Bensinhandeln hade däremot upplevt det som ett stöd i sin strävan att hålla tillbaka försäljningen. Stationernas bilserviceavdel- ningar hade fått hålla öppet. Man var på norsk sida tveksam till åtgärdens

användbarhet i framtiden. Man såg den mer som ett stöd inom ramen för ett allmänt drivmedelssparande.

Hamstring. Man hade inte upplevt någon påtaglig hamstring. Hamst- ringen motverkades också genom förbud mot tankning i lös dunk (vissa undantag).

Kontroll. En översyn av kontrollorganisationen pågår. Som kontroll— organ tänker man sig utnyttja Statens Pristilsyn (fältorgan till Prisdirek- toratet).

Egenkvoter. Företag hade under krisen möjlighet att själva utfärda körtillstånd för skiftesarbetare. Man hade också övervägt att låta före- tagen själva ställa ut inköpskort (egenkvoter) till anställda. Frågan hann dock aldrig drivas till slutligt avgörande.

Kortransonering. Erfarenheterna från krisen l973/74 gör att man i framtiden i det längsta kommer att försöka undvika en kortransonering. Man hade dock inte några goda alternativ att presentera som medger motsvarande kontroll av försörjningsläget. Utvecklingsarbetet bedrivs med syfte att få ett ransoneringssystem och en organisation som är användbar i såväl fredskriser som krig.

3.1.3. Elkraft

Det finns en speciell lag som medger ransonering vid elbrist till följd av inrikes händelser (t. ex. torrår). Elverken har då fullmakt att begränsa sina leveranser. Lokal begränsning genom periodisk bortkoppling har förekommit. Numera är de lokala näten ihopkopplade till ett riksnät som medger utjämning vid lokal brist.

Konsumtionsbegränsningar på elområdet är f. n. föremål för studium i särskild utredning. I dag finns inga allmänna beredskapsplaner klara. Man har inte övervägt systemet med överuttagningsavgift. Systemet försvåras av att man övergått från kvartalsavläsningar till årsavläsningar.

Man har i Norge av miljöskäl hållit tillbaka utbyggnaden av vattenkraf- ten. Vidare har man ännu inte kunnat enas om en framtida satsning på kärnkraften. Detta kan betyda akut elbrist 1977/78, en brist som bedöms kunna innebära behov av permanent ransonering. F. n. kontrolleras storförbrukarna genom att stortinget måste godkänna utbyggnad av energikrävande industri.

3 . 2 Planeringsläge

Inom handelsdepartementets beredskapsavdelning har ett åtgärdsschema utarbetats som bl. a. visar förväntad spareffekt av olika åtgärder.

Departementet samarbetar med Direktoratet för civil beredskap som står för informations- och sparkampanjberedskapen. Som rådgivande organ har man ett koordineringsudvalg där man t. ex. diskuterar hur en drivmedelsransonering skall organiseras i krig och kris.

Man är medveten om att handelsdepartementets beredskapsavdelning inte har kapacitet att klara krisuppgifter. Den typ av oljeförsörjnings- direktorat som skapades under krisen anser man inte vara lämpligt att ha

i framtiden. [ stället synes man vilja bygga på Direktoratet för civil beredskap som har regionala och lokala kontaktmän i sin organisation. Huvudprincipen, att varje fackdepartement i krisen bevarar sitt fackan- svar, skall fortsätta att gälla.

Direktoratet för civil beredskap förbereder krisinformationen isamar- bete med Statens informationstjänst. Där har under februari 1975 färdigställts en beredskapsplan på informationsområdet.

I varje fylke finns i krigsorganisationen en särskilt utsedd informations- ansvarig.

3.3. Övriga frågor

Överlåtelse. Ransoneringsbevisen var ej överlåtbara. De var knutna till bilens registreringsnummer.

Ansökningsavgifter. Man överväger att införa avgift för att om möjligt nedbringa antalet ansökningar om extratilldelning.

Turister. Under krisen l973/74 hade man tänkt sig en turistranson som medgav färd till och från bestämmelseorten, dock högst en kvantitet motsvarande standardransonen.

4. Finland

4.1. Lagstiftning

De åtgärder som den finska regeringen vidtog under krisen 1973/74 hade sitt stöd i lagen från år 1970 om tryggande av befolkningens utkomst och landets näringsliv under undantagsförhållanden. Av denna lags & 1 fram- går följande:

”Har krigsfara som hotar riket eller pågående eller avslutat krig, krigsfara eller krig mellan främmande makter eller ock till verkningarna med dem jämförlig annan särskild händelse utom riket (vår kurs.) föranlett uppenbar fara för befolkningens utkomst, det oundgängliga näringslivets fortbestånd eller landets ekonomiska försvarsberedskap, må för viss tid, dock högst ett år i sänder, genom förordning stadgas, att stadgandena i denna lag kan tillämpas. Sedan riksdagen beslutat, att förordningen icke skall upphävas, äger statsrådet till avvärjande av ovan nämnd fara befogenhet att förordna om vidtagande av i denna lag avsedda åtgärder”.

Lagen ger regeringen vida befogenheter att övervaka t.ex. export, import, kreditgivning, produktion och distribution av varor.

Genom en förordning den 18 december 1973 sattes lagens 8 %, 1 mom. 4 punkt i tillämpning avseende flytande och fasta bränslen, med undan— tag av ved, samt elektricitet och fjärrvärme. 8 %$ 1 mom. 4 pkt. lyder:

”Statsrådet må övervaka och reglementera produktion och distribution av varor genom att föreskriva,

4) att vissa varor får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas,

anskaffas, mottagas, transporteras eller användas endast på det sätt och på de villkor statsrådet bestämmer”.

4.2. K risorganisation

Det huvudsakliga ansvaret för energiförsörjningen under kristid vilar på den högsta ledningen i landet, i första hand handels- och industriministe— riet. Kristidsförsörjningen förbereds av försvarsekonomiska planerings- nämnden som sorterar under ministeriet. Nämnden har till uppgift att bl. a. utröna de riksomfattande totalbehoven samt göra planer över den erforderliga produktionen och upplagringen liksom också genomföra regleringar i en krissituation.

Energiförsörjningen skall i en krissituation ledas av handels- och industriministeriet, där bränsleförsörjningen underordnas en riksbränsle- chef och elproduktionen och eldistributionen en rikskraftchef.

Den under bränslechefen lydande organisationen skall ha till uppgift att beträffande alla bränslen ansvara för

— anskaffning, — upplagring, transport och leverans samt —— koordinering av regleringar.

De dirigerande leden i organisationen skall bestå av en i kristid inrättad förvaltning på ministerial—, regional- och lokalnivå. Exekutivle— den skall utgöras av bränslebolagen och deras personal, materiel. upplag och distributionsstationer, av industrins träanskaffningsenheter osv. Orga- nisationer som existerar redan i fredstid skall således användas i kristid.

Stommen till den kraftförsärjningsorganisation som skall bära ansvaret för elförsörjningen- och distributionen i kristid skall utgöras av de kraftbolag som har samma funktion redan i fredstid och vilkas ledare då enligt behov skall få befogenheter att verka som myndigheter.

4.3. Drivmedel och transporter

Hastighetsbegränsning. Trafikministeriet beslöt den 18 december 1973 att införa generell hastighetsbegränsning till 80 km/tim. De finska erfarenheterna från hastighetsbegränsningen är goda. Efterlevnaden be- dömdes som god och bonuseffekten genom nedgång i antalet olyckor ansågs betydande. Viss spareffekt anser man möjlig att uppnå.

Kortransonering. Man har ett förberett system som i stort liknar det svenska. Man hade dock vid krisen l973/74 ännu inte kommit så långt att systemet var omedelbart tillgängligt. Man avser utnyttja det centrala bilregistret för automatisk utsändning av standardkort.

Standardkorten utgörs av stora kupongark med 14 perforerade ku- ponger per ark, där varje kupong har bilens registreringsnummer noterat. Överlåtelse av ransoneringsbevis tillåts ej. Man särbehandlar den yrkes- mässiga biltrafiken. Taxi avses t.ex. få sex gånger mer än normal standardranson.

Polisen är den myndighet som prövar ansökan om extra tilldelning. Flertalet polismyndigheter saknar terminaler knutna till bilregistret, varför beliovskorten måste utfärdas manuellt. Endast 13 av 263 polis- distrikt anges ha terminalanknytning. Utfärdande myndighet förtecknar dem som erhåller extra tilldelning. Bilregistret innehåller inga uppgifter om tidigare körsträcka varför det är omöjligt med den typ av tilldelningsbe- räkning som CBR i Sverige kan genomföra med hjälp av lagrade kilometerskatteuppgifter.

Helgtrafikförbud. Denna typ av krisåtgärd anses under fredskris alltför påfrestande för de finska bilisterna. Om krisen blivit så allvarlig att härdare ingrepp krävts, synes kortransonering ha legat närmare till hands.

Ansökningsavgifter. Man har ännu inte övervägt några ansökningsavgif— tet inom kortransoneringssystemets ram. Man var dock medveten om problemet med anstormning av ansökningar om extratilldelning.

Samåkning. I Finland är det förbjudet att ta med betalande passagera- re, med undantag för skogsarbetargäng. Man hade ej övervägt ändringari dessa regler som tillkommit för att värna om den kollektiva trafiken.

Priset som regulator. Tanken att dämpa bensinförbrukningen genom justeringar av priset hade väckts under krisen. Metoden hade dock ansetts som politiskt svår att använda.

Gränsproblem. Under kortransoneringen i Sverige ökade antalet svens- ka bilar vid gränsen som tankade fullt. För att bemästra detta problem startade man tryckning av speciella inköpskuponger på 20 liter för svenska bilister. Kupongerna hann dock aldrig användas innan Sverige slopade sin kortransonering.

4.4. Försörjningsplanering

Oljemarknaden i Finland skiljer sig åt från den i andra nordiska länder genom att endast två bolag svarar för all import, ett bolag som sköter råoljeimporten från Sovjet. ett annat som står för annan import. Importen av råolja fördelar sig med 70 % på Sovjet och 30 % på Persiska viken. Dessutom tar man en del specialprodukter från Norge, England och Holland.

Vid krisens inledning (hösten 1973) var beredskapslagren väl fyllda som de alltid är inför den stundande bränslesäsongen med fartygshindran- de isar. [ slutet av december räknade Neste Oy med en total nedgång i oljeimporten på 650 000 ton. Den faktiska nedgången blev 250 000 ton råolja och 100 000 ton tjock eldningsolja. I det värsta alternativet, dvs. i princip totalt importstopp, hade alla lager varit tomma under april 1974.

4.5. Eldningsolja

Krissystem som planerats. En egentlig reglering kan föregås av frivillig bränslebesparing samt ett ökat utnyttjande av inhemska bränsle- och energitillgångar.

En reglering inleds vanligen genom att man beslagtar de bränslen och smörjmedel som finns i landet, med undantag av försvarets och statens

egna lager samt mindre privatlager som är avsedda för eget bruk. Till beslut om beslagtagande skall ansluta sig en anmälningsskyldighet röran— de bränslen och smörjmedel samt bestämmelser om deras användning och överlåtelse.

Bränslereglering sker genom kvotering till olika konsumentgrupper varvid man tar hänsyn till möjligheten att använda alternativa bränslen. Kvoterna tilldelas för vissa tidsperioder t. ex. månadsvis.

Kvottagaren, dvs. den riksomfattande kristidsorganisation eller annan motsvarande enhet, fördelar rätten till användning av kvoten vidare bland dem som hör till dess organisation. Den riksomfattande bränsle- organisationen tar hand om kvotfördelningen till de olika konsument- grupper och privata konsumenter som ligger utanför riksorganisationerna. Viktigast bland de sektorer som bränsleorganisationen själv skall ta hand om är uppvärmningen av fastigheter.

Reglering av bränsleförbrukningen kan, beroende på krisens art, hänföra sig

direkt till bränslen och smörjmedel , till användningen av fordon och apparater samt till den industriella verksamhetsnivån, eller

till båda ovannämnda.

Såväl bränslehandeln som de olika konsumentgruppernas bränsleför- brukning övervakas av den riksomfattande bränsleorganisationen genom de förbruknings- och lagringsanmälningar som den tar emot från andra myndigheter, bränslebolagen och konsumenterna, genom de returnerade köptillstånden- och kupongerna samt genom egen besiktningsverksamhet.

På grund av erfarenheterna från krisen l973/74 har det uppdragits åt den försvarsekonomiska planeringsnämnden att revidera regleringssyste- men på energiområdet särskilt avseende åtgärdernas praktiska genomfö- rande.

Oljebranschen. Oljeföretagen började frivilligt kvotera redan i novem- ber 1973. Man flyttade ipraktiken över problemen till återförsäljarledet. Man skar ned leveranserna med 10 % jämfört med 1973 års inköpssiffror. Om krisen förvärrats hade man under januari och februari 1974 varit tvungen att börja skära ned än hårdare. Då hade stora svårigheter skapats för oljeföretagen. Man anser sig endast klara en ”egen" kvotering på 15—20 %. Företagen vill i framtiden inte ta på sig ett direkt ransonerings- ansvar, dvs. man anser att en myndighetsdirigerad reglering behövs.

Myndigheterna planerade aldrig för någon förbrukningsreglering bräns- lesäsongen l973/74. Man anser det dock vara nödvändigt att i framtida kriser stödja oljeföretagen med myndighetsdirektiv.

Användningsrestriktioner. Man hade svårt att kontrollera utfärdade restriktioner under krisen 1973/74. De enda som hörde sig för om dispens var sportflyget och anordnare av motortävlingar. Man framhöll från finsk sida att restriktionerna, som på pappret kunde uppfattas såsom hårda, mycket var att betrakta som stöd åt den frivilliga kvoteringen.

Industrin. Man har ej närmare funderat över de problem som uppstår

vid fördelning av begränsade energiresurser till industrin i ett läge då produktionen och exporten skall hållas uppe så långt som möjligt. Hittills har man koncentrerat sig på kortvariga kriser och ser dessa fördelningsfrå- gor mer som problem på längre sikt.

Bankers. Under krisen 1973/74 hade man haft vissa problem med spekulationsbunkring i Finland. Man införde den restriktionen att främ- mande fartyg endast fick bunkers till nästa anlöpningshamn.

4.6. Elkraft

För elsidans del konstaterades att energikrisen 1973/74 i första hand var en oljekris och inte en elförsörjningskris eftersom elkraftbalansen var helt betryggande med tillgängliga resurser. Beträffande fossila bränslen hade värmekraftstationerna erforderliga kvantiteter för hela produktionssä- songen. Kollager fanns t. ex. för 15 månaders elproduktion. Då emeller- tid stor del av den marginella elkonsumtionen produceras med olja Finlands totala elproduktion baseras f. n. till endast 35 a 40 % på vatten, resten kommer från olja och kol —- ansågs det angeläget att genom restriktioner minska elförbrukningen för att därmed kunna begränsa oljebehovet. Restriktionerna fick som följd att läget för elsidans del utvecklade sig till en effektbristsituation och icke en energibristsituation.

De tvångsåtgärder som infördes genom Statsrådets beslut i december 1973 innebar för elsidans del inskränkningar och i vissa fall förbud mot användning av elkraft för specificerade ändamål. Åtgärderna berörde ungefär samma användningsområden som restriktionerna i Sverige under samma period, dvs. inskränkningar beträffande reklambelysning och vägbelysning samt förbud mot eluppvärmning av garage, mot användning av motor- och kupévärmare samt extra elradiatorer. Omfattningen totalt sett av dessa restriktioner var dock något mindre än för de svenska åtgärderna. Däremot gällde allmänt tvingande föreskrifter beträffande maximala inomhustemperaturer samt användning av luftkonditionerings- och luftbefuktningsanläggningar.

Statsrådets beslut innebar att handels- och industriministeriet utgjorde den enda myndigheten och det enda ransoneringsorganet gentemot de slutliga förbrukarna. Någon regional organisation existerade inte. Ej heller var elleverantörerna eller deras intresseorganisationer inkopplade i regleringsåtgärderna på annat sätt än att de vidarebefordrade myndighe- tens föreskrifter tillsammans med viss egen rådgivning till sina abonnen- ter. Ministeriet kunde medge undantag från restriktionerna men någon besvärsinstans föreföll inte påtänkt. Påföljd vid överträdelse föreskrevs genom hänvisning till lag om bestraffning av brott mot vissa fullmaktsla- gar men någon anmälan om överträdelse synes inte ha förekommit.

Någon mer påtaglig planering för kvotransonering av elkraft var man inte inställd på att behöva göra förrän man i början av januari 1974 fick förvarning om att den fasta kraftleveransen från Sverige till Finland skulle komma att påverkas av den planerade kvotransoneringen i Sverige. Man började därför diskutera olika utformningar av ett kvotransonerings-

system men hade inte hunnit så långt när Sverige gav besked att kvotransonering icke längre vore aktuell.

De diskussioner som fördes pekade dock på ett system med kvotering grundad i första hand på tidigare förbrukningsvärden och sannolikt med någon form av överförbrukningsavgift. Man var allmänt inställd på ett system med differentierade ransoneringsgrader för skilda grupper av industriförbrukare med olika betydelse för landets handelsbalans. Som alternativ diskuterades också ett system med självreglering genom styrd prisrelation mellan elkraft och olja varvid en fastställd produktionsvolym hos varje företag eller grupp av företag skulle vara utgångspunkt.

Något färdigt kvotransoneringssystem kom aldrig att utformas och ytterligare planering efter energikrisen synes heller inte ha skett. Anled- ningen verkar närmast vara uppfattningen att behovet att begränsa elkonsumtionen är en fråga om kostnader för oljebaserad elproduktion. Det bör i sammanhanget noteras att om någon form av kvotransonering av el skulle införas måste organisationen härför också innehålla regionala organ som då torde komma att byggas upp med elleverantörerna som basorgan. Man har sådana planer för ett krigsläge men för fredstida kriser har denna organisation för närvarande inte tagits i anspråk.

De ovan angivna restriktionerna gällde till utgången av maj 1974 och har därefter i två omgångar ersatts av rekommendationer om energibe- sparingsåtgärder av vilka de senast utfärdade har ”permanent giltighet”; detta under hänvisning till det ökade underskottet i handelsbalansen.

Effekten av de tvångsmässiga och frivilliga konsumtionsbegränsande åtgärderna har på elsidan blivit att förbrukningen under 1974 var ungefär lika stor som under 1973 medan konsumtionen åren 1970—1973 ökade med i genomsnitt 10 %/år. Förbrukningsutvecklingen från 1973 till 1974 är dock olika mellan skilda konsumtionsgrupper. Sålunda har industrin ökat med 2 % medan hushåll och servicenäringar minskat ungefär lika mycket. Något försök till uppskattning hur de tvångsmässiga resp. frivilliga åtgärderna var för sig inverkat på resultatet har inte gjorts.

5 Schweiz

5 . ] Lagstiftning

Den schweiziska regeringens åtgärder under krisen 1973/74 grundades på en fullmaktslag från 1955 (Bundesgesetzes von 30 september 1955 iiber die wirtschaftliche Kriegsvorsorge). Lagen är dock ämnad för händelser som avser krig eller krigsfara. Detta medförde att den rättsliga basen för regeringens handlande var bräcklig. Vetskapen om detta gjorde den schweiziska regeringen obenägen att vidtaga mer vittgående åtgärder. Mot bakgrund av dessa erfarenheter förbereder man nu en ny lag. Det kan dock ta ett par, tre år innan en sådan lag är färdig och har godkänts.

Vid behov kan speciella krislagar antagas. Denna procedur beräknas ta upp till 6——7 veckor. Utkast till speciallagar finns klara.

5.2 iliofw'branslen

Kvotering. Kvotering i handelsledet ansågs vara den snabbaste åtgärd man kan vidtaga i händelse av försörjningskris. Den 2] november 1973 utfärdades bestämmelse om kvotering under perioden den 1 januari—den 28 februari 1974. Leveranser till återförsäljare etc. (bensinstationer) fick endast ske upp till 80 % av vad som levererats under motsvarande period föregående år (referensperioden). [ bestämmelserna medgavs dock olje- företagen rätt att ge extra tilldelning vid behov för följande angelägna ändamål:

_, offentliga ändamål

nyttctrafik för att säkra landets försörjning med livsviktiga förnödenheter * för att upprätthålla produktionen inom industrin.

Oljeföretagen skulle föra särskild bok över sina extratilldelningar. De var också förpliktade att inom ramen för gällande kvoter likformigt fördela drivmedel till återförsäljarna. Kriegs-Industrie- und -Arbeits-Amt hade bemyndigande att stödja och ordna med avtal om utjämning mellan importörer för att på så sätt säkerställa försörjning och en rättvis fördelning.

Bensrnstationerna fick på egen hand fördela sin kvot till kunderna under ransoneringsperioden. De hade rätt att neka tankning om bensin- mätaren visade på minst en tredjedel av tankkapaciteten. Om oljeföreta- gen importerade utöver sina kvoter fick ”överskottet" fördelas på visst angivet sätt såsom förskott på senare tilldelningar.

MynJigheterna hade möjlighet att begära in uppgifter om import, lager, försäljning och förbrukning. Vidare kunde t. ex. bensinstationerna åläggas att genomföra en inventering av sina drivmedelsförråd liksom att också löpande rapportera sina ingående och utgående leveranser. De måste även upplåta alla sina böcker etc. för kontroll av vederbörande myndighet.

Det älåg Folkförsörjningsdepartementet (Eidg. Volkswirtschaftsdepar- tement) att handha kvoteringen. Departementet kunde dock överlåta sina befogenheter på i första hand Kriegs-lndustrie- und -Arbeits-Amt (sektionen för Treib- und Brennstoffe). Det senare organet fick rätt att utfärda eventuella anvisningar. Dessutom kunde, om det befanns nöd- vändigt, kantoner och försörjningsorganisationer anlitas vid genomföran- det.

Ansvaret för att en reducering genomfördes ålåg ytterst bensinstations- föreståndarna. De ansågs ha försökt uppnå detta mål genom bl. a.

» stängning nattetid stängning under helgerna endast försäljning till kända kunder.

Man ansåg att fordonsägarna i stort fått den mängd drivmedel de hade behövt. Vissa stationer, t. ex. inledningsvis de vid gränsen, hade haft problem att klara all försörjning. Myndigheterna hade ej utövat kontroll

över kvoteringsbestämmelsernas efterlevnad. Man kunde därför inte ange effektiv sparvinst genom kvoteringsåtgärden.

Man menade att denna typ av ransonering endast kan tillämpas under en kortare period. Trycket på bensinstationspersonalen blir för stort. Under krisen 1973/74 var åtgärden mer ägnad att stärka sparmoralen än att direkt dra ned konsumtionen.

Hastighetsbegränsning. Bestämmelser om hastighetsbegränsning utfär- dades den 14 november 1973 med stöd av 1955 års fullmaktslag. Maxhastigheten sattes till 100 km per timme på såväl motorvägar som på andra vägar. Angivna lägre hastighetsgränser skulle naturligtvis gälla. De nya hastighetsgränserna angavs ej med skyltar. De kantonala myndighe- terna skulle ta bort eller täcka över skyltar visande maxhastigheter över 100 km. Erforderliga hastighetskontroller genomfördes på kantonal nivå. Justitie- och polisdepartementet fick ge ut erforderliga anvisningar. Beslutet trädde i kraft redan den 17 november.

Man behöll hastighetsbegränsningen fram till mars månad 1974 i avvaktan på att ett lagförslag om permanent hastighetsbegränsning skulle kunna arbetas fram.

Under perioden av hastighetsbegränsning rapporterades endast något hundratal överträdelser. De böter som utdömdes var höga. Detta förhål- lande upplyste man om redan från början.

På förfrågan framhölls från schweizisk sida att man inte hade gjort några förkalkyler av förväntad spareffekt. Enligt vissa källor skulle besparingen maximalt per fordon (sannolikt Autobahn) varit 10—15 %. Någon total spareffekt kunde man inte uppge. .

Helg/törförbud. Regeringen utfärdade bestämmelser om helgkörförbud den 21 november 1973. Förbudet gällde all trafik till lands, sjöss och i luften med fordon etc. som drevs med flytande bränsle. Körförbudet sträckte sig

fr. o. m. kl. 03.00 söndag t. o. m. kl. 03.00 måndag.

Helgkörförbudet gällde även för utlandsregistrerade fordon. Generellt undantagna var följande instanser och transportändamål:

a. postverket, telegraf— och telefonverket, för vissa väsentliga ändamål b. yrkesmässig trafik (enligt tidtabell) med bil, båt eller flyg

0. taxibilar inom begränsat område och körning av hotellgäster d. hjälp vid katastrofer, transport av sjuka o. dyl. e. transport av invalider f. resor till och från arbetet.

Vidare gällde förbudet inte för körning i tjänsten avseende vissa allmännyttiga ändamål. Förbudet gällde vidare inte för följande flygningar: a. yrkesmässig flygtrafik b. som hjälp vid katastrofer, olycksfall, transport av sjuka etc. e. för polisiära ändamål d. icke yrkesmässig luftfart med i utlandet registrerade flygplan.

Vidare undantogs nödvändiga tjänsteresor med fordon tillhöriga den diplomatiska kåren, mellanstatliga organisationer, delegationer i anslut- ning till dessa organisationer samt konsulat. Folkhushållningsdepartemen- tet hade fullmakt att meddela ytterligare undantag. I vissa trängande fall kunde kantonerna ge dispens beträffande biltrafik och luftfartsverket beträffande luftfart. För armén förutsattes militärdepartementet meddela erforderliga anvisningar.

Verkställigheten beträffande bil- och sjötrafiken ålades kantonerna. De skulle göra erforderliga kontroller av trafiken. [ övrigt ansvarade folkhus- hållningsdepartementet. Regleringen av luftfarten handhades av trafik- och energiförsörjningsdepartementet, med hjälp av luftfartsverket.

Bestämmelserna trädde i kraft den 25 november. På fråga angående spareffekt svarade man att inga förkalkyler gjorts om förväntad reduktion i drivmedelsförbrukningen. Man antog att den totala reduktionen var mindre än 10 %.

Man hade diskuterat en utvidgning av förbudet till att också gälla lördagarna. Det hade dock ansetts svårt att genomföra eftersom många schweizare arbetar eller går i skola på lördagarna. Dessutom hade man att väga in effekter på olika delar av samhället, i första hand den känsliga turistindustrin. Ett Söndagskörförbud under högsäsong på vintersport- orter bedömdes som ytterst komplicerat.

Kantonerna hade att ta hand om eventuella ansökningar om dispenser. Antalet sådana ansökningar var få och kunde lätt behandlas. Överträdel- serna var få och beivrades med höga böter.

Bilar med körtillstånd utmärktes inte med speciella märken. Vid eventuell poliskontroll fick de visa att de antingen var generellt undantag- na eller fått särskild dispens. Man räknade även med en viss automatisk kontroll genom allmänhetens eget överinseende.

Medborgarnas lojalitet ansågs ha varit uppseendeväckande stor. Det kunde ha berott på den korta regleringsperioden. Under söndagarna utnyttjades nu andra fordonstyper t. ex. häst och vagn.

Försäljningsrestriktioner. Man beslöt den 16 november 1973 att med verkan från den 17 november förbjuda försäljning av drivmedel i annat än fordons fasta tank. Undantagna var drivmedel till rörliga maskiner, t. ex. byggnadsmaskiner, och till bilar i avlägsna områden.

Utlandsregz'strerade fordon. Inledningsvis fanns inga speciella restrik- tioner beträffande utlandsregistrerade fordon. I slutet av november 1973 märktes dock en livlig trafik över gränsen till Schweiz för inköp av drivmedel. För att råda bot på denna gränshandel utfärdade regeringen den 7 december en bestämmelse om att alla utlandsregistrerade fordon vid gränspassage måste ha bensintanken fylld till minst 2/3. Tullförvalt- ningen kunde i nödfall medge undantag.

Denna restriktion drabbade särskilt de bensinstationer som hade gränstrafikanter i sin kundkrets. Det hade dock visat sig möjligt att manipulera med bensinmätaren för att få den att visa för hög tankfyll- nad. De bilar som passerat gränsen hade sedan lika stora möjligheter att köpa drivmedel som inhemska fordon. Kvoteringen i handelsledet kunde dock verka diskriminerande för tillfälligt passerande turister.

Helgkörförbudet gällde såväl för inom landet som utom landet regist- rerade fordon. Detta angavs speciellt i regeringsbeslutet.

Man var medveten om svårigheten att unilateralt vidtaga trafikregle- ringar och andra åtgärder mot bakgrund av ett alltmer integrerat trafiksystem. Man hade därför haft kontakter med EG i Bryssel. Efter- som man inte ens inom EG kunnat enas, hade denna koordinering mellan Schweiz och grannländerna uteblivit. Man var införstådd med betydelsen av internationellt samarbete på detta område.

Kortransonering. Före krisen fanns vissa förberedelser gjorda inför en kortransonering av drivmedel. Förberedelserna gällde dock ett läge med krig eller krigsfara. Man har inte heller några direkta erfarenheter av denna typ av kortransonering från andra världskriget.

Man har nu startat utvecklingen av ett kortsystem. Det är uppbyggt på en ADB—bearbetning kantonvis. De kantoner som inte har sina fordon inlagda i ett dataregister får hantera kort och ansökningar manuellt.

Via de kantonala myndigheterna tillställs alla fordonsägare ett stan- dardkort. På detta anges fordonsägarens namn, registreringsnummer etc. samt tilldelad kvantitet för ransoneringsperioden. Perioden förutsätts vara 23 månader. De inköp som görs antecknas sedan på kortet och vidimeras med bensinstationens stämpel. Kilometerräknarens siffror an- ges. Vidare förs en förteckning hos varje bensinstation där köpen bekräftas av fordonsägaren. Dessa förteckningar utgör sedan den verifika- tion stationen behöver för förnyade leveranser från sin leverantör. Förteckningen är så konstruerad att den kan behandlas med ADB.

Den fordonsägare som inte anser tilldelad ranson tillräcklig kan fyllai en ansökan om mer drivmedel. Ena hälften av standardkortet utgörs av detta formulär. De uppgifter som begärs är begränsade.

Man räknar med att få in 100 OOO-tals ansökningar om extra drivme- del. Dessa ansökningar har man för avsikt att behandla utan individuell prövning. Sådan prövning anses kräva alltför omfattande personalresur- ser. Administrationen skulle inte klara ett sådant arbete. Därför avser man att ge extratilldelning efter en ADB-beräknad schablon till olika förbrukarkategorier.

Någon form av kuponger förekommer således inte utan i stället anteckningar på ett inköpskontrollkort ('Bezugskontrollkarte). Det inne- bär ett visst arbete på bensinstationerna. Man är medveten om de svårigheter som detta kan innebära för den stora mängd utländsk arbetskraft som finns på stationerna.

Särskilda inspektörer skall resa runt och kontrollera bensinstationerna. Vissa viktigare områden skulle behandlas centralt såsom t. ex. viss yrkestrafik, jord bruket. Kantonerna skulle inte ges några särskilda kvoter. Kantonerna skulle redovisa sina ransoneringsåtgärder till central instans för kontroll.

Jordbrukets fordon avsågs behandlas mer individuellt. Formulär fanns utarbetade för inhämtning av uppgifter om åkerareal, gröda etc. Man hade också för avsikt att vid tilldelning beakta olika åkermarkers lutning (dalsluttningar, alpängar etc.).

5 .3 Eldningsolja

Regeringen hade den 21 november 1973 utfärdat bestämmelser om kvotering under perioden den 26 november l973— den 31 mars 1974. Tilldelningen fick uppgå till högst följande procent i förhållande till leveranserna under motsvarande period föregående år:

—- återleverantörer 80 % tunn eldningsolja för bostadsuppvärmning och andra ändamål 75 % medeltjock ,. tjock eldningsolja för industrin och elkraftsproduktio- nen 75 %

flytande gas för värmeproduktion 90 %.

Extratilldelning fick ges på det sätt som tidigare angivits beträffande motorbränslen. Även i övrigt gällde motsvarande regler.

Från schweizisk sida menade man att åtgärden i viss mån varit utan verkan eftersom dels flertalet förbrukare har stora egna tankutrymmen, dels en stor upplagring ägt rum under sommaren 1973. Vissa villaägare har tankar som räcker två eldningssäsonger. Ett mindre antal förbrukare med små egna tankar hade vissa problem att klara sin försörjning. Ingen förbrukare var generellt undantagen. Det innebär t.ex. att också de utländska ambassaderna i Bern tvangs rätta sig efter kvotsystemets tilldelningar.

Kvoteringen ombesörjdes av oljehandeln själv. Någon kontroll av att handeln verkligen följde utfärdade kvoteringsföreskrifter verkställdes aldrig. Man vet därför inte heller vilken reduktion som verkligen uppnåd- des. Några speciella regler för dispens och jämkning synes inte ha utarbetats.

Industriprioritering. Något särskilt system med prövning av ansök- ningar av olja till industrin har inte övervägts. Under krisen 1973/74 gällde kvoteringen (75 %) generellt över hela industriområdet. Man var dock införstådd med att en längre och allvarligare kris kunde kräva en mer differentierad tilldelning. Man ansåg att beredskapslagren skulle ge tillräckligt med tid för sådana förberedelser.

5.4. Försön'ningsinf'ormation och priser

Oljeföretagen hade rutinmässigt givit månadsrapporter. Myndigheterna försökte få fram veckorapporter för att bättre kunna följa försörjnings- lägets utveckling. Varken dotterföretag till internationella bolag eller nationella oljehandlare kunde prestera några försörjningsprognoser. Svå- righeten var att få uppgift om vilka kvantiteter som var på väg vart ”on the high seas”.

Efter krisen visade det sig att Schweiz inte åsamkats någon nedgång i importen. Detta berodde på det stora antalet oberoende oljehandlare på marknaden. Dessa köpte dyra laster på Rotterdammarknaden och höll på så sätt importen uppe. De mindre företagen krävde följaktligen att få ta ut de högre priserna vid sin försäljning. Regeringen gick med på denna höjning av den inhemska prisnivån för att trygga försörjningen. Något

system med prisclearing hade inte övervägts. Man uteslöt dock inte en sådan utväg vid en framtida kris.

5.5. Elkraft

Elförsörjningen i Schweiz baseras f. n. till ca 70 % på vattenkraft (normalt vattenår). Resten produceras i oljekraftverk eller kärnkraftverk (f. n. 3 st i drift på tillsammans ca 1 000 MW, ca 8 TWh/år).

All utbyggnadsvärd vattenkraft anses vara utbyggd. Man har velat undvika oljekraftverk och har därför satsat på kärnkraft för den vidare utbyggnaden. Kärnkraftprogrammet har emellertid mött starkt motstånd från olika miljögrupper och har därför blivit starkt försenat (3 a 4 år).

Schweiz har även ett ganska stort utbyte av elkraft med grannländerna. Detta utbyte varierar med de hydrologiska förhållandena i Schweiz och grannländerna. Exporten har Linder de senaste vinterhalvåren det är vinterhalvåret. som är dimensionerande -- varierat mellan 2 och 4 % av totalförbrukningen. Importen har varierat mellan 1 och 13 %.

På grund av de stora förseningarna i utbyggnadsprogrammet för kärnkraft förutser man nu risk för elbrist ända fram t. o. m. 1980/81, då den sista av de tre nu under byggnad varande kärnkraftstationerna beräknas komma i drift. Bristen beräknas Linder ogynnsamma omständig- heter kunna uppgå till ca 20 %.

Åtgärder med anledning av risken för elbrist

Under vintern 1973/74 förutsåg man att det kunde bli elbrist p. g. a. brist på olja och otillräcklig kärnkraftkapacitet. Genom att vintern blev mild och oljerestriktionerna inte så hårda som befarats, kunde man emellertid klara sig med endast restriktioner angående reklam— och skyltfönster- belysning.

Någon' kvotransonering behövde aldrig tillgripas. Ransonering, restrik- tioner samt som yttersta nödfallsåtgärd — bortkoppling hade emeller- tid förberetts av de schweiziska elverkens förening, ”Verband schweizeri- schen Elektrizitätswerke”.

Inför vintern 1974/75 ansågs risken för elbrist vara så stor, att det ansågs nödvändigt att förbereda tvångsmässiga åtgärder för konsumtions- begränsning. Risk för elbrist ansågs föreligga t.o.m. 1980/81. Bristen beräknades kunna bli ända upp till 20 %.

Förbundsrådet framlade ett förslag till elransoneringslag, som antogs av Bundesversammlung den 13 december 1974.

Elransoneringskommirtén och dess nuvarande synpunkter

Med anledning av elransoneringslagen har förbundsrådet tillsatt en kom- mitté, som skall utforma de åtgärder, som erfordras för att praktiskt kunna tillämpa elransoneringslagen. Kommittén ledes av ”Amt fiir Ener- giewirtschaft” och har dessutom företrädare för elkonsumenter, företag och elverk.

Kommittén kommer troligtvis att istort sett använda sig av det förslag, som tidigare utarbetats av ”Verband schweizerischer Elektrizitätswerke”. Förslaget innebär i korthet att man räknar med restriktioner, kvotranso- nering och -, som yttersta nödfallsåtgärd - bortkoppling.

När det gäller kvotransonering lämnades följande synpunkter på trolig utformning (våren l975).

Omfattning. Troligtvis alla konsumenter. Man vill gärna att även de minsta skall få känna av inskränkningarna.

Basvärden. Beräknas på föregående års värden. Det anses omöjligt att göra schabloner.

Avläsningar. Troligtvis genom resp. elverk. Man anser detta vara möjligt. även 1 gång/mån. (Man har normalt endast en avläsning per år.) Några närmare studier över detta har man dock ej gjort. Man har även varit inne på självavläsning av abonnenterna i kombination med stick- provskontroll genom elverken.

Överuttagning. Kontrolleras genom avläsningar och stickprovskontroll. Överuttagningsavgift har hittills ej varit på förslag. Överuttagning förutsättes bli bestraffad genom avstängning och plombering av vissa elapparater. Möjligen föregången av tillsägelse. Överuttagning, som fortsät- ter trots påpekande och ev. avkoppling av apparater, kan bestraffas med böter (upp till 40 000 SFr).

Administration av konsumtionsbegränsande åtgärder förutsättes ske genom ”Amt fiir Energiewirtschaft” på central nivå samt i övrigt genom resp. eldistributör. Dessa har genom elransoneringslagen fått myndighets status. Några få stora industriabonnenter förutsättes bli ransonerade genom ”Energiewirtschaftsamt”.

Frivilligt sparande

Vissa åtgärder för sparpropaganda förutses samt intensiv information om ev. restriktioner och ransoneringar.

Kommittén skall vara färdig med sitt förslag så att dessa skall kunna tillämpas fr.o.m. vinterhalvåret 1975/76. Det betyder att kommitténs rapport skall vara klar senast i oktober 1975.

6 Storbritannien

6.1. Organisation

Före energikrisen 1973/74 handlades energifrågorna inom Department of Trade and Industry. Under krisperioden avskildes energifrågorna till ett särskilt departement, Department of Energy (DOE), under ledning av en ansvarig energiminister.

Cabinet Contingencies Unit (CCU) möts ca två gånger per månad under ordförandeskap av Home Secretary. CCU är kabinettets samord- ningsgrupp för krisplanering. Där går man igenom t. ex. alla de erfaren— heter man gjorde under energikrisen 1973/74.

DOE är organiserad efter energislag. Valje energislagsenhet ansvarar också för krisplanering. Dessa enheter upprätthåller en nära och fortlö— pande kontakt med berörda Councils och Boards t. ex. National Coal Board. För samordning och ledning av krisplanering och krisverkställighet finns en särskild Emergency Planning Unit (EPU). EPU sorterar direkt under ministern och dep. secretary.

Vid kris leds verksamheten från EPU via en operationsgrupp. Denna grupp har ett förberett Operation Room till sitt förfogande inom DOE. Där finns alla tänkbara kommunikationsmedel färdiga och uppkopplade. Denna operationsgrupp håller löpande kontakt med övriga berörda departement för koordinering av regeringens krisåtgärder. Gruppen håller också kontakt med de regionala kontoren. Inom DOE finns också förberett och i beredskap ett frågerum för information till allmänheten.

DOE har inga egna regionala kontor varför man i en kris måste utnyttja industridepartementets regionskontor. Så gjorde man 1973/74. I framtiden anser man sig endast kunna få disponera 50% av dessa regionskontors personalresurser. Därför måste man planera för förstärk- ning i händelse av kris. De regionala kontoren skall handlägga förfråg- ningar och ansökningar från enskilda personer och företag efter de anvisningar DOE meddelar.

Dep. secretary i DOE sammanträder regelbundet för diskussion om krisfrågor med chefen för EPU, enhetscheferna och representanter för energiproducenterna. Elenheten har nästan dagliga sammanträden med representanter för EPU, andra departement osv.

6.2. Lagstiftning och planering

Man framhöll att en energikris på ett eller annat sätt drabbar varje medborgare. Åtgärder vidtas som kan trygga vitala, nationella intressen. Den övergripande prioriteringen görs inom regeringen. Regeringen utfär- dar kungörelser, ger bemyndiganden och anger force-majeur.

Allmänt finns Emergency Laws Act 1964. En Declaration of Emer- gency utfärdas och fastställes av parlamentet. Under krisen 1973/74 utfärdades en särskild lag Fuel and Electricity Control Act 1973. Denna lag ger stor möjlighet till kontroll av produktion, lagring och användning av energi. Lagen ger också möjlighet till krisförberedelser och den efterkrisreglering som kan behövas. Regeringen kan t. ex. kontrollera priser och ge anvisningar om lagring.

DOE eftersträvar största möjliga flexibilitet i sin planering. Man gör i förväg upp olika slag av prioriteringslistor, dvs. hur en fördelning och reglering skall verkställas. Dessa planer diskuteras fortlöpande med energiproducenter, handels- och industriorganisationer etc. Inom DOE finns en ständig krisberedskap.

6.3. Förbrukningsreglering under krisen 19 73/ 74

Enligt en kungörelse den 11 december 1973 fick vissa lokaler inte uppvärmas över 17,250C (= 63013).

Vid överträdelse läg bevisbördan på den som överträtt kungörelsens bestämmelser. Han skulle visa att alla ansträngningar gjorts för att följa reglerna.

En kungörelse trädde i kraft den 13 december 1973 som förbjöd användandet av elkraft för reklam, skyltning, belysning utomhus för rekreationsändamål, underhållning, sport etc. Generellt undantaget var t. ex. reklam i radio, TV och på film, belysning av trafikskyltar, telefonkiosker, skyltar hos sjukhus, polis, brandstationer etc. Vidare var järnvägen helt undantagen.

En annan kungörelse trädde i kraft den 31 december 1973 som förbjöd användandet av elkraft ilokaler för industriellt eller kommersiellt ändamål (utom affärer) eller för byggnation etc. annat än under tre dagar iveckan (måndag onsdag resp. torsdag—lördag). Vilka dagar som medgav elanvåndning och verksamhet berodde på i vilket område lokalen var belägen. Landet är indelat i 18 elområden. Hälften av dessa medgav elanvändning inom industrin måndag—onsdag, hälften under torsdag—— lördag. Varje berörd industri etc. måste alltså förvissa sig om inom vilket elområde lokalerna var belägna och därefter anpassa verksamheten efter denna tidsindelning.

För industrier räknades kungörelsens dagar från kl. 06.00 till kl. 06.00. För andra ändamål räknades dagarna från midnatt.

Affärer följde ett annat schema. Dessa fick endast använda elkraft antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen beroende på i vilket elområde lokalerna var belägna. Öppethållandetiderna växlade var sjunde dag. Under tidsreglerade dagar gällde följande öppethållandetider; 09.30e12.30 eller l4.30—17.00. Samtliga affärer som tidigare medgivits öppethållande på lördagar och söndagar fick även nu hålla öppet dessa dagar.

En lång undantagslista fogades till kungörelsen.

6.4. Krisinformation

Varje departement har en egen informationsenhet. Dessutom finns en särskild Central Office of Information som har den tekniska informa— tionsapparaten och förmedlar presskontakter etc.

1 ett krisläge är det dels "explanation” dels ”information” som behöver förmedlas från departementet. Det förra avser förklarande upplysningar, det senare sådan upplysning som skapar lojalitet och medverkan från allmänhetens sida.

Man angav tre målgrupper som primära för DOE:s informationsenhet:

a. Parlamentet b. Allmänheten (direkt) c. Press, radio och TV.

Inom regeringen svarade en särskild ”junior minister” för kontakterna med parlamentsledamöterna. DOE annonserade om olika regleringsåtgär- der och genomförde en TV—kampanj om energisparande. Inom DOE finns ett speciellt "inquiry-room" som betjänar allmänheten med råd och

upplysningar. Rummet är i ständig beredskap med ett stort antal telefoner installerade.

Man hade upplevt det som ett problem att få allmänheten att första och acceptera regeringens krisåtgärder. Författningarna ändrades ofta vilket förde med sig informationssvårigheter; omedelbart verkande åtgär- dcr måste inom informationsenheten tolkas och översättas till begripligt språk för allmänheten.

Varje dag hade krisplanerarna koordineringsmöten inom DOE då även representanter för andra departement deltog. Man erhöll också starkt stöd från t. ex. Electricity Council. Det är meningen att de regionala kontoren i framtida kriser skall ha egna informationsenheter.

6.5 [:*/kraft Under krisen 1973/74 vidtogs i stort följande åtgärder:

a. Man medgav Electricity Boards rätt att inte behöva fullgöra kontrak— terade elleveranser b. Förbud mot användning av el för reklam, viss utomhusbelysning och viss lokaluppvärmning c. Ett fåtal storförbrukare reglerades individuellt ned till 65 %. Resten fick bara använda elkraft tre dagar i veckan. Generella undantag meddelades.

Ransoneringsplaner finns förberedda för en rad olika krissituationer. De faktorer som bestämmer vilka åtgärder som skall vidtas är bl. a.

krisens art tid på året lager hos kraftproducenterna.

Brister upp till 10% avser man möta med spiinningssa'nkning och frekvensjusteringar tillsammans med lämpliga kraftnedskärningar. En allvarligare kris bedöms dock kräva mer omfattande åtgärder.

Inledningsvis tänker man sig utfärda vissa användningsrestriktioner avseende el för reklam, viss utomhusbelysning, lokaluppvärmning. Dessa åtgärder anses dock inte medföra någon påtaglig konsumtionsnedgång utan är mer att se som stöd i ett allmänt elsparande. Om krisen bedöms bli långvarig måste andra åtgärder vidtas. Vilka metoder som då väljs beror på om det gäller

a. kapacitetsbrist, t. ex. på grund av fysisk skada ikraftproduktionsledct eller en strejk i detta led eller b. bränslebrist, t. ex. minskad tillgång på olja och kol.

Kapacitetsbrist. Kapacitetsbristen innebär större försörjningsosäkerhet än bränslebristen och är också svårare att kontrollera. För att säkerställa att inte efterfrågan överstiger utbudet måste den nödvändiga konsum- tionsminskningen uppnås genom begränsning i det antal dagar som industrin får utnyttja elkraft, förstärkt med roterande bortkoppling.

Bränslebrist. Det finns starka legala invändningar mot författningsen—

liga förbud avseende användningen av el i hushållen på grund av svårigheten att verkställa sådana förbud och oviljan att kontrollera i enskilda bostäder. DOE sade sig ännu ej funnit någon annan reglerings- metod avseende hushållen än roterande bortkoppling.

Under krisen 1972 utförde elindustrin ett system med selektiv, roterande bortkoppling (Rota Plan C). Denna plan möjliggjorde fortsatta leveranser till vissa känsliga abonnenter. Planen är dock helt beroende på medverkan från elindustrins tekniska personal och kan inte användas mer än en begränsad tid på grund av det stora arbete med kopplingar som drabbar teknikerkåren. Vid en något längre kris tänker man sig en ”Solderplan" som inte medger hänsynstagande till enskilda, känsliga abonnenter. På grund av de vittgående konsekvenserna ansåg DOE bortkopplingen vara den sista åtgärden före systemets sammanbrott.

Detta betyder, enligt DOE, att bördan att begränsa konsumtionen i framtiden kommer att falla på industri och handel, bortsett från frivilligt sparande inom hushållssektorn.

Reduktionsplanen för industrin och handeln utgår, som tidigare, från begränsningar i användningstiden genom t. ex. tredagarsvecka. På Nord- irland tillämpade man dock ett kvoteringssystem under krisen 1973/74. Då ett sådant system medger större flexibilitet finns ett tryck på DOE att också för England planera ett kvotsystem. Inom DOE utgår man därför från att i en framtida kris i första hand kvotera elkraften för att, om så bedöms nödvändigt, i ett senare skede koppla bort och föreskriva tidsbegränsning. Kvotsystem skall i så fall endast användas för industrier och större kommersiella abonnenter. Vid kvotberäkningen utgår man från historiska förbrukningsuppgifter, senaste månaden eller senaste kvartalet. Abonnenter med säsongmässig elförbrukning planerar man kvotera efter förbrukningen under motsvarande period föregående år.

Man säger sig avse generellt undanta från kvoteringen de abonnenter som undantogs från tredagarsveckan 1973/74. Man strävar dock efter att i kvotsystemet undanta ett mindre antal.

De storkonsumenter som har en månadsförbrukning överstigande 300000 kWh (ca 3 000 eller 28% av totala elförbrukningen) skall anmodas att veckovis rapportera sitt verkliga eluttag. Area Electricity Boards skall meddela varje abonnent hans tilldelning och efter varje månad meddela jämförelsen mellan tilldelning och uttag.

Alla andra kvoterade abonnenter skall anmodas att i lokalerna klart annonsera tilldelad resp. förbrukad kvantitet. Speciella kontrollanter skall bevaka att detta görs.

Man har inom elindustrin gjort upp beredskapsplaner som t.ex. kartlägger särskilt känsliga abonnenter i händelse av kapacitetsbrist.

På fråga sade man att roterande bortkoppling var en mycket svårad- ministrerad åtgärd. Det krävs ett stort antal tekniker. Man ansåg ca 3 veckor vara maximal regleringstid. Sedan får man en anpassning av förbrukningen till det roterande schemat. Hushållsarbetet omorganiseras och förbrukningen förs över till nya tider.

I framtiden ansåg man sig alltså inte kunna koppla bort på den låga nivå man gjorde 1972. Det betyder att många känsliga abonnenter inte

kan klaras. Mot denna bakgrund har en del abonnenter skaffat sig reservkraftagg'regat. F.n. pågår en landsomfattande inventering av alla dessa aggregat.

Inom hushållssektorn hade man således svårt att finna andra effektiva sparmetoder. Erfarenheterna från krisen 1973/74 ansåg man visa på en låg spareffekt inom hushållssektorn. Trots att man 1973/74 införde tredagarsvecka inom industri och handel så blev totala nettospareffekten bara 2 %. De engelska siffrorna tyder på närmast en konsumtionsökning inom hushållssektorn. Den kan naturligtvis till viss del bero på att man genom begränsad arbetsvecka förde över konsumtion från produktions— sidan till hushållssidan (mer hemmavaro = större elförbrukning i hushål— let).

Under krisen 1972 knöt man arbetstidsbegra'nsningar till den roterande bortkopplingen. Under krisen 1973/74 avstod man från bortkoppling och hoppades uppnå effekt genom tredagarsveckan.

Inom DOE ansåg man att också begränsad arbetsvecka är en väl drastisk åtgärd för att uppnå elbesparing. Man inriktar sig i stället på kvotering.

Den totala kvotkrets man f.n. planerar för omfattar ca lå milj. abonnenter. Ett problem som iakttagits är de störningar av basvärden som följer med täta regleringar och sparkampanjer. Som alternativ överväger man ”day-restrictions", då abonnenterna själva får välja vilka dagar som besparing skall ske.

Kvoteringssystemet ansåg man medföra en rad administrativa problem. Man tänker sig ca 250 kontrollanter eller ] kontrollant på 10000 abonnenter. Det ansågs svårt att få fram sådana bevis för överträdelser så att det kunde leda till åtal.

Man har inte funderat på system med tilldelning plus avgift för överuttag. Enda möjlighet man f. n. har är att väcka åtal och utdöma böter, standardböter om 400 pund eller 3 månaders fängelse. På Nordir- land hade man haft 900 bötesfall och ca 300 ärenden rörande besvär över tilldelad kvot.

DOE ansåg att man inte i längden kan avstå från att reglera elförbruk- ningen i hushållssektorn eftersom denna sektor svarar för ca hälften av totala konsumtionen. Man hade däremot inte ännu funnit ett administra— tivt acceptabelt system för kvotering av hushållen. Det föreföll vara nästan oöverstigliga problem med snabbavläsning etc. Frågan är dock föremål för studier inom DOE.

6.6. Oljeprodukter

Under krisen 1973/74 infördes ett kvoteringssystem. Leverantörerna fick endast leverera vissa varor till konsumenter och återförsäljare upp till 90 % av leveranserna under motsvarande period föregående år.

Naphtaförsäljningen kontrollerades genom administrativa åtgärder ge- nom oljeföretagen, större förbrukare (gasverk och petrokemisk industri), industridepartementet, OIEC och DOE. Ett besvärssystem sattes upp med hjälp av industridepartementets regionkontor.

Leveranserna till elkraftpruducenterna behandlades i särskild ordning genom direkta förhandlingar mellan departementet, Generating Authori- ties och OIEC. Tilldelningen blev beroende av bl. a. befintliga kollager.

Med större offentliga konsumenter såsom sjukhus, postverket, avtalade man om egna kontrollprocedurer. Oljeföretagen befriades då, dock ej formellt, från kravet att skära ned leveranserna till dessa konsumenter.

Bensinstationerna fick, som andra återförsäljare, nedskuren tilldelning. Däremot rådde inga restriktioner vid försäljning från besinstationen förutom ett förbud mot försäljning i lös dunk.

Oljeföretagen ansågs ha haft en tendens att vara överpessimistiska i sina försörjningsprognoser. På grund av den osäkerhet som råder om framtiden finns en benägenhet att fastställa tilldelningar för bara korta perioder t.ex. en månad. Detta ansågs medföra problem både för oljeföretag och konsument. Inom DOE ansåg man därför att det vore bättre att ge tilldelning för längre perioder, t. ex. ett kvartal, och sedan ta risken att kanske behöva korrigera under perioden.

Man ansåg att återförsäljarna var mycket känsliga för nedskärningar varför man borde ägna särskild uppmärksamhet åt att säkerställa en rättvis fördelning mellan olika återförsäljare.

När tillgången allmänt blir knapp drabbas den mindre distributören, som förlitat sig på spotmarknaden, särskilt hårt, liksom hans kunder. Under vintern 1973/74 införde man därför ett system för ömsesidig hjälp, dvs. de större oljeföretagen hjälpte de mindre, oberoende företa- gen. l krisens inledning blev denna brandkårsutryckning för att bistå nödlidande kunder en av de mest angelägna och krävande arbetsuppgif- terna för den ”Emergency Operating Group” som bildades inom OIEC. Senare skapades oljepooler från vilka oberoende oljeföretag kunde få olja.

DOE framhöll att man under krisen 1973/74 gjort upp planer för en längre tids ransonering med kartlagd prioritering av olika sektorer.

6.7. Drivmedelsrailsonering

Nu gällande planer för bensinransonering är i stort desamma som gällde 1973. De består av tre steg:

1. utfärdande av basranson

2. utfärdande av enhetliga affärsransoner (I och 2 via postkontoren)

3. de regionala petroleumkontoren prövar ansökningar om extratilldel- ning som utdelas med kuponger via postkontoren.

Utsändningen av bas- och affärskuponger gick friktionsfritt 1973. Det enda problemet var att de som hade ett flertal bilar var tvungna att ansöka om affärsranson för varje bil för sig. I framtiden avser man klara detta med en ny blankett för flerbilsansökningar.

Inom DOE sade man sig vara övertygad om att indelningen i ett bas- och ett affärssteg var lämplig. Extratilldelningssteget bedömdes som mest kritiskt. Detta sista steg i planeringen fick man aldrig testa under krisen.

Man fruktar att det blir svårt för de regionala kontoren att snabbt och effektivt handlägga den mängd ansökningar som kan förväntas. Man anser att en stor del av dessa ansökningar kommer att gälla resor till och från arbetet. Därför tar man f. n. in uppgifter om denna typ av bilresor för att man skall kunna ge blocktilldelningar (egenkvotcr) till vissa större företag baserade på en enkel formel som beaktar geografiskt läge och arbetsstyr- kans storlek. Fördelningen av drivmedel mellan de anställda blir sedan en fråga för företagsledning och fackföreningar. Inom DOE hoppades man att denna planering som avsevärt skulle avlasta regionskontoren, skulle vara klar inom den närmaste tiden.

De kuponger som sändes ut 1973 har aldrig återkallats. Man har anmodat bilägarna att spara dem för eventuella framtida behov. Men med tiden blir det allt svårare att utgå från dessa kuponger pa grund av förlust etc. Man har därför startat nytryckning av nya (ändrade) kuponger. Snart kan därför 1973 års kuponger förklaras ogiltiga. De nya kupongerna blir i form av ark (kort) i stället för som hittills kupongböcker. Detta ger större flexibilitet. Det skall ge möjlighet att ge alla bilar antingen lika stor kvantitet eller en differentierad ranson som istort medger samma körsträc— ka. Grupperingen av bilarna efter motorstyrka har reducerats från fyra till tre grupper.

Då krisen startade hösten 1973 höll man på att revidera systemet. Basransonsböcker sändes ut till totalt 15,6 miljoner fordonsägare och ytterligare 4,1 miljoner affärskuponger utfärdades. Kupongerna var fran 1950—talet och var utan värdeangivelser.

.För affärsranson krävdes ansökan. Vissa undantag fanns. Sä t. ex. fick läkarna två baskupongböcker. De tyngre bilarna följde ett särskilt schema.

De regionala petroleumkontoren började byggas upp. Ca 1 400 perso- ner hann man engagera. Den 1 april 1974 lade man ned dessa kontor.

DOE har ingen möjlighet att dela ut alla kort via ADB eftersom det inte finns något centralt bilregister. Alla nya bilar registreras dock centralt varför man t. v. får ha bade manuell och datorbaserad behand- ling. Hittills har man beräknat basranson efter en given körsträcka. Det föreföll som man numer inom DOE riktar in sig på lika stor kvantitet för alla personbilar.

De kollektiva transportsystemen i England klarar ej en massiv övergång från arbetsresor med bil. Privatbilar till och fran arbetet maste användas också i en krissituation.

6.8 Kol

Elkraftproduktionen bygger till 60 % pa kol. Därför är man känslig för störningar i kolförsörjningen. Tidigare försörjningskriser har huvudsak- ligen berott pä strejker i kolgruvorna.

DOE riktar in sina åtgärder på att dels stimulera lageruppbyggnad inom industrin, dels förbereda fördelningssystcm.

Starförbrukarna får kol direkt från gruvorna. De drabbas omgående

vid gruvstopp och är hänvisade till egna lager och de mindre reservlager NCB har samt möjligen viss egen direktimport. Kolhandlarnas kommer- siella lager kan disponeras. Mindre förbrukare, t. ex. mejerier och sjuk- hus. köper vanligen från kolhandlare. Handelslagren kan disponeras för prioriterade förbrukare.

Under gruvarbetarstrejkerna verkade regeringen genom NCB som kontrollerade alla lager utanför förbrukare och handlare. Man lät kol- handlarnas handelskammare på egen hand frivilligt och flexibelt kontrol- lera tillgängarna.

NCB fördelade kol inom industrin efter en av regeringen fastställd prioriteringslista. NCB begränsade också försäljningen av hushållskol till av regeringen angivna kvantiteter och prioriterade sedan efter lista fastställd av socialdepartementet.

Ca tva ganger i veckan träffades en kriskommitte inom DOE med representanter fran NCB, kolhandelskamrarna och CBI (för industriför- brukarna). Separata möten hölls med olika departement och andra berörda organ. Förfragningar pä det lokala planet handlades av industri— departementets regionskontor som fick hjälp av NCB”s Marketing Depart- ment. Inom DOE fanns ett speciellt Duty Room för service till allmän- heten. NCB lämnade DOE dagliga rapporter.

6.9. Gas

Gasledningssystemet har utvecklats starkt, under senare är, i takt med upptäckten av naturgas i Nordsjön. F.n. kommer tre ledningar fran Nordsjön (kanalen) och en är under byggnad (Frigg).

Gasproduktionen har gått från kol, över lättbensin till naturgas. Den lokala gasverksproduktionen har starkt minskat. Det betyder minskad känslighet för störningar i kol- och oljetillförseln.

Gassystemet är ett högtryckssystem med kompressorer. Eftersom konsumtionen är stor om vintern låter man under sommarhalvåret lagra upp naturgas i stora tankar vid ledningarnas slut (nedkylt, under tryck). På så sätt har man gasreserv för att möta belastningar under kalla vinterdagar.

Man beredskapsplanerar för tre olika slag av kriser:

l. Fysisk skada på ledningssystemet 2. Arbetskraftstörningar, t. ex. strejker 3. Fel i datakontrollsystemen.

Dubbla ledningar. För ökad säkerhet finns på vissa ställen dubbla ledningssystem.

Utjämning. Om störningarna är lokala kan man utjämna et'fektfallet genom att ledningarna är knutna till ett sammanhängande system.

Överefterfrdgan. Det gäller att se till att potentiell efterfragan inte överstiger potentiellt utbud. Belastningen en kall vinterdag maste kunna klaras. Ett tryckfall genom överuttag kan föra in luft isystemet med risk för explosioner. Vid risk för överbelastning planerar man följande.

a. Storförbrukare (industrier) rings upp och anmodas att frivilligt stoppa sin förbrukning. b. Stöd i författning för restriktioner. c. I TV, radio m.m. anmodas om omedelbar förbrukningsreduktion. Polisen engageras att via bilhögtalare anmoda allmänheten att stänga av sin gasutrustning. d. Vid ett längre avbrott finns särskilda kungörelser i beredskap som differentierar användningen. Så långt har man dock ännu aldrig kommit. Vid prioriteringen på fältet måste man förlita sig på gasin— dustrin.

6.1 0 Transportreglering

Samåkning. Under krisen 1973/74 tilläts bilförare ta betalt vid samåk— ning. Detta tillstånd har nu löpt ut. Dep. of Environment överväger denna fråga i ett längre perspektiv. Tillståndet togs bort i december 1974 eftersom det var en krisåtgärd. Man fick aldrig annonsera om samåkning eller regelbundet ta betalt. Under krisen kände få bilägare till att de fick ta betalt.

Trafikrestriktioner. Hittills har trafikrestriktioner övervägts av miljö— skäl. Nu kommer också energisparandet in som ett led. Man har bl. a. studerat:

l. Fiskala åtgärder t. ex. vägskatter. Ansågs verka på lång sikt. 2. Körlicenser, t. ex. tillstånd för körningar i städer. 3. Parkeringsrestriktioner i städerna.

Förskjutna arbetstider. Under krisen 1973/74 (liksom också tidigare) diskuterades möjligheten att sprida arbetstiderna för att lätta trycket på kollektivtrafiken. Bussar och tåg i London har ingen reservkapacitet beträffande vagnar. Personalen kan ökas med maximalt 10 "0.

Någon organiserad tidsförskjutning trodde man ej på. Arbets- och trafikmönstret är alltför komplicerat i London för att medge detta. Däremot kunde man tänka sig frivillig ”peak-spreading".

Hastighetsbegränsning. En gräns på 70 miles/h (] 14 km/tim) gäller generellt sedan lång tid tillbaka. Under hösten 1973 sänktes hastigheten för att spara bensin till 50 miles/h. Till en början god följsamhet, men kontrollproblemen var svåra. Åtgärden fick mest en psykologisk verkan.

Efter ca sex veckor av nedsatt hastighet började medelhastigheten öka. Man tog därför bort gränsen först på motorvägar, sedan i maj 1974 på hela vägnätet.

Under 1973/74 övervägdes vid några tillfällen att häva hastighetsre— striktionerna till följd av dålig följsamhet. Man svarade på förfrågan att medelhastigheten beräknats ha minskat med 5 miles/h (8 km/tim) vilket skulle motsvara 50 milj. gallons per år i sparat drivmedel. Ingen sparkalkyl gjordes inför beslutet om hastighetsbegränsning hösten 1973. Beslutet var politiskt.

Helgkörförbud. Övervägdes i inledningsskedet men visade sig vara

politiskt omöjligt. Man ville inte störa kyrkobesöken genom Söndagskör- förbud.

7. Förenta staterna

7.l Lagstiftning och målsättning

Under en kris sker fördelningen av råolja, tjocka eldningsoljor och vissa färdiga petroleumprodukter (inhemskt producerade eller importerade) med stöd av lagen om fördelning under kris, the Emergency Allocation Act of 1973, som trädde i kraft den 27 november 1973.

Lagstiftningen på området avser en rättvis fördelning av tillgängligt bränsle för samtliga regioner och ekonomiska sektorer och är tillämplig främst ioljehandelsledet.

Den övergripande målsättningen har varit att i första hand skydda befolkningens hälsa, säkerhet och välfärd samt att upprätthålla samhälls- service. jordbruk och försvar. Vidare att bevara en ekonomiskt sund och konkurrenskraftig petroleumindustri, minska verkningar av ekonomiska störningar samt att fördela råoljan på så sätt att de inhemska raffinade- rierna kan producera med full kapacitet.

7.2. A[lokeri/zgsprogranmzet i stort

All allokering av råolja sker genom direkta, offentliggjorda anvisningar. Kvotering sker till varje oljehandlare, delstat och region beräknat på 1972 års leveranser. En regional omfördelning av allokerade bränslen kan ske via raffinaderiet och importörer uppgående till högst 5 % av tilldelningen för att justera obalanser uppkomna p. g. a. exempelvis extrema väderleks- förhållanden, ovanliga säsongsvariationer o. dyl.

Grundläggande för allokeringsprogrammet istort är att

. återförsäljare—köpare-förhållandet är "fryst" till rådande förhållanden den 1 december 1973 0 olika kategorier av köpare har fastställts som får sin tilldelning baserad antingen på aktuellt behov eller på en procentsats av sina inköp under basperioden (kvotransonering med basperiod kalenderåret 1972) 0 ett prioriteringssystem har fastställts för att iförsta hand säkerställa försvarets och jordbrukssektorns tilldelningar och därefter ge propor- tionella tilldelningar till ”övriga” sektorer . man använder begreppet fördelningskvot för att kvantifiera i hur stor utsträckning återförsäljarnas tilldelning kan täcka deras leveransätagan— den gentemot "övriga” sektorer, samt att styra leveranser till samtliga kategorier av köpare . man har tillskapat delstatliga s. k. lagringsprogram för att möta behoven vid akuta eller krisartade situationer. Sådan beredskapslagring har inrättats på delstatsnivå för lagring av propan. mellandestillat, motorbensin och tjocka oljor (exkl. bunker och oljor för allmänna nyttigheter) under ledning av delstatliga energibyråer.

7.3. Ansvarsfördelning

Även om ransoneringslagen för petroleumprodukter stadgar att raolja, tjockoljor och färdigprodukter skall fördelas så att vissa övergripande mal uppnås, finns det väsentliga skillnader mellan de olika delprogrammen. Skillnaderna inbegriper både programmens tillämplighet inom industri— sektorn och övrigsektorn och hur de administreras.

Det finns tre organisationsnivåer vad beträffar administration av programmen:

. FEAzs nationella huvudkvarter . FEAZS regionkontor

. FEAZS delstatsbyråer, uppdelade på a) Federala-delstatliga förbindelsebyråer b) Delstatliga energi byråer.

FEA :s nationella ansvarso mräde

På det nationella planet är FEA policyskapande organ för regionalkonto- ren i frågor rörande ansökningsförfarande, efterlevnad, prövningar och utredningar, samt administratör och tillständgivare för följande delpro- gram:

Råolja samt kontroll av förädling Butan och naturbensin Flygbränslen (endast för civil- och privatflyg) Tjockoljor (endast för allmänna nyttigheter) Lättbensin, gasbensin.

Vidare fastställer FEAzs huvudkvarter procenttalet för lagren inom respektive delstat samt tilldelningsnivåer inom de olika prioriteringsgrup— perna. Det ingår också i FEAzs ansvarsområde på det nationella planet att styra omfördelningen mellan delstaterna samt bevaka industrisektorns omfördelning av bränslen mellan delstaterna vid justeringar av regionala obalanser uppkomna p. g. a. extrema väderleksförhällanden, säsongsvaria- tioner o. dyl.

Dessutom medverkar FEAZS huvudkvarter vid samordningen mellan delstatsbyräer, regionkontor och industrisektorn när det gäller beräk- ningar av den nationella, regionala och delstatliga lagernivan för samtliga bränslen. Vidare sprider man information om bränsleinventeringar och försörjningsplaner, beviljar interimstillstånd i avvaktan pa slutgiltig be- handling av nationella program, samt granskar besvär i ärenden som beslutats inom ramen för de delprogram som administreras av FEA pa det nationella planet.

["E/1.19 regionala ansvarsomrade

På det regionala planet handlägger FEA ansökningar och besvärsärenden samt administrerar följande delprogram:

Mellandestillat Motorbensin Tjockoljor (utom för offentlig konsumtion) Flygbränslen (utom för civilflyg) Propan (utom för viss multi-regional användning).

Vidare beviljar regionkontoren interimstillständ i väntan på slutgiltig behandling av ansökningar samt ger direktiv i efterlevnadsfragor. Man verkställer ocksa granskning, tillämpning. kontroll och utredningar samt fungerar som samordningsorgan mellan FEA:s huvudkvarter och delstats— byråerna.

FEA :s delstatliga ansvarsomrade

lnom de federala—delstatliga förbindelsebyråerna har FEA till uppgift att underlätta samordningen mellan FEAzs huvudkvarter, regionkontor och delstatliga myndighetsrepresentanter, samt att övervaka aktiviteterna inom delstaten på allokeringsprogrammets område och lämna råd och anvisningar angående de federala programmen.

De delstatliga energibyråerna är ansvariga för kvotering av delstatslagren i kris- och nödsituationer. Vidare fungerar man som radgivare åt FEA:s regionkontor och huvudkvarter vad avser problem inom delstaten, inbe— gripet problem som sammanhänger med delstatens kvotering av lagren under en kris.

7.4. Drivnzedelsransonering

Den amerikanska administrationen är framförallt inriktad på att vid en ny kris söka nedbringa bensinkonsumtionen genom generellt verkande åtgärder. Detta innebär att man i det längsta kommer att undvika att tillgripa en regelrätt ransonering. Eftersom bensinkonsumtionen i dag representerar uppemot 45 % av den totala amerikanska oljekonsumtionen har det bedömts som en angelägenhet av största vikt att redan i dagsläget söka nedbringa bensinförbrukningen. Långsiktiga generellt verkande åt- gärder säsom samåkning, hastighetsbegränsningar och uppmuntran och stöd ät den kollektiva trafiken sammanfaller därför med motsvarande krislösningar. Att utrymmet därmed i viss mån minskar för spontana krisåtgärder är man medveten om. Man är därför i färd med att nu lägga sista handen vid ett kortransoneringssystem. Administrationens slutliga förslag väntas under senvaren 1975 (en rapport om 3 000 sidor förelag klar ijuni 1975). lluvudprinciperna i systemet är följande.

Endast bensin är föremal för ransoneringsåtgärder. Dieselolja ransone- ras ej. Därmed kommer man ifran problemet med drivmedelstilldelning till huvudparten av nyttotrafiken (lastbilar, bussar, tag).

En standardranson utdelas för varje ransoneringsperiod att varje kör- kortsinnehavare. Detta kan man göra eftersom så gott som varje vuxen medborgare har körkort samtidigt som man undviker att de manga

amerikanska hem som disponerar två eller fler bilar får en orimligt stor grundtilldelning.

Standardransonens kuponger är fritt överlåtbara. Avsikten därmed är att den som icke har bruk för sina kuponger kan sälja dem till den som behöver dem bättre. Man räknar med att ett marknadspris som balanserar behov och tillgång relativt snart skall skapas. (Systemet premierar från ekonomisk synpunkt icke-bilägare).

Eftersom det finns många människor som har bil men också behov av större ranson än vad standardtilldelningen medger samtidigt som deras ekonomi dock icke medger dem att köpa kuponger på fria marknaden måste ett system för ansökningar av extratilldelning skapas. Man arbetar därför med dels att åt vissa kategorier, t. ex. handikappade, tilldela generella extraransoner och dels att för arbetspendlare få fram normer för prövning av extraansökningar. Dessa normer skulle kunna konkretise— ras i en formel i vilka vissa basvärden såsom den sökandes inkomst, antal personer i hushållet, avstånd till arbetsplatsen och genomsnittlig körsträc- ka per vecka totalt för hushållet skulle kunna multipliceras med en viss av regeringen fastställd minskningsprocent. Fördelen med en sådan formel skulle vara att man skulle på ett relativt enkelt sätt kunna uppnå en relativt likartad handläggning av extraansökningar.

Stor vikt läggs slutligen vid utformningen av kontrollsystemet. Som tidigare sagts är det emellertid de generellt verkande åtgärderna man lägger huvudvikten vid. I första hand söker man uppnå ett bättre utnyttjande av personbilsparken. Man har därvid funnit att det inte hjälper att enbart vädja till bilisternas lojalitet " man måste också skapa vissa incitament för att uppmuntra till samåkning. Bland atgärder som nu prövas är att ge sådana bilar i vilka det finns tre eller fler personer rätt att använda den på amerikanska motorvägar ofta förekommande express— (buss)filen. | Washington har taxiförarna systematiserat samåkning på sådant sätt att man alltid stannar då någon önskar taxi och om vederbörande skall åt ungefär samma håll som den passagerare man redan transporterar, får den nytillkommande följa med. Vissa större företag har också organiserat samåkning med hjälp av datorer för sina anställda. Detta har i sin tur resulterat i tillkomsten av nya busslinjer. Samåknings- tanken anses därför inte utgöra något hot mot kollektivtrafiken. Av den i juni 1975 publicerade rapporten framgår bl. a. att ett ransoneringssystem kan byggas upp på ca 90 dagar till en kostnad av ca 400 miljoner dollar. Att därefter vidmakthålla ransoneringen skulle årligen kosta ca 2 miljar- der dollar och kräva ca 93 000 anställda.

Övriga åtgärder, som praktiserades i USA under oljeembargot, ställer man sig numera tveksam till. De kallas gemensamt för ”rationing by inconvenience” och anses både orättvisa och i allmänhet föga effektiva. Till denna grupp hör t. ex. bensinstationsstängningar, förbud mot tank— ning av annat än viss bestämd kvantitet och körförbud under vissa veckodagar.

8 Nederländerna

8.1 Bensin

Man har förberett åtgärder som medger en differentierad försörjning av ett stort antal konsumenter med erforderliga kvantiteter på ett lämpligt och snabbt sätt. Man eftersträvar största möjliga automatik. Man lägger stor vikt vid en tidig tillgång till uppgifter om normalkonsumtionen. Dessa uppgifter måste vara aktuella och tillförlitliga. Vid tilldelning skiljer man mellan

* basranson per fordon, differentierad beroende på typ, samt .. tilläggsranson beroende på redovisat behov.

För att räkna ut basransonen krävs aktuella data om fordonens normala förbrukning. När det gäller tilläggsransonen behöver man uppgif— ter om konsumtion, angelägenhetsgrad, möjligheten till besparing och möjligheten till substitution. För tilläggsransonen till vissa speciella grupper (yrkestrafikanter) överväger man f. n. två alternativ:

a. att uppgifterna lämnas på ansökningsblankett vid ransoneringens inled- ning b. att uppgifterna lämnas fortlöpande t. ex. fyra gånger om året.

Det senare alternativet bedöms vara att föredra men anses innebära stora kostnader. Man skulle tvingas lägga upp omfattande register som man inte vet om man kommer att få användning av. Man undersöker dock om ransoneringssyftet kan kombineras med andra syften. Det första alternativet bedöms medföra en enorm datamängd i inledningen av en kris med små kontrollmöjligheter.

Vid en försörjningskris uppger man följande handlingsmöjligheter:

A Frivilliga atgärder hastighetsbegränsning 5 % — självreglerad körning " mer selektiv körning restriktivare körning lO % ' poolning flexibla arbetstider

B Tvingande åtgärder 1 reglering 7-—20% * hastighetsbegränsning trafikförbud ' bensinstationsstängning kvotering i handelsledet 2 ransonering (föreskriven besparing) ,. allmän nedskärning -— prioriterad tilldelning 3 licenssystem (maximal besparing)

Målsättningen uppges vara att värna om samhällsnyttiga transporter. Olika kontrollorgan kopplas in t.ex. polisen, byrån för ekonomisk undersökning, den statliga trafikinspektionen.

Ransonering planeras genomföras genom att man erhåller licenser eller kuponger i små valörer vid ett stort antal postkontor över hela landet.

Under oljekrisen 1973/74 infördes hastighetsbegränsning till 100 km/tim under krisens slutskede. Denna begränsning kvarstår. Man över- väger inga ytterligare begränsningar i en ny kris.

Trafikförbud anses vara ett användbart alternativ i en kris. Inlednings— vis inskränkes förbudet till söndag kl. 03403 för att vid behov utvidgas till lördagar kl. lS-—-03. Allmänt trafikförbud kan föregas av förbud som utgår från jämn/udda veckodag och jämn/udda slutsiffra i registrerings- numret. Däremot övervägs inga räjongbegränsningar.

Stängning av bensinstationer, kortare öppethållande etc., bedöms vara användbara metoder. Vidare avser man uppmuntra samåkning och re- kommendera förskjutna arbetstider.

För utländska bz'lar övervägs två tillvägagångssätt:

samma tilldelning (eller restriktioner) som för holländare särbehandling.

Under oljekrisen 1973/74 upphörde i praktiken all försäljning i gränsområdena till följd av fri försäljning igrannländerna. För framtiden anses därför en koordinering vara nödvändig.

Genom information måste man få krisätgärderna accepterade hos allmänheten. All publicering måste komma från en central punkt. Informationsutbudet maste koordineras och balanseras.

Under oljekrisen 1973/74 erfor man att åtgärderna inte var helt koordinerade. Denna fråga studeras därför särskilt. Man undersöker möjligheterna till förbättrade kontakter inom hela ransoneringsmaskine- riet. Kommunikationskanalerna måste vara atskilda vad beträffar:

allmän information

_ politisk konsultation

information inom ransoneringsmaskineriet ut till de verkställande organen.

Den allmänna informationen måste vara fullständig och klar. Om man vidtagit alla förberedelser anges igångsättningstiden till minst sju veckor.

För att undvika en anhopning av tilläggsansökningar i inledningsskedet skulle standardransonen kunna vara ganska rundligt tilltagen. Sedan skulle man under den första ransoneringsperioden kunna handlägga ansökningar för den andra perioden. Man skulle också kunna låta den första perioden vara under en längre tid. Ansökningarna om tilläggsran- son delas in i dels fortlöpande behov, dels tillfälliga behov. De fortlöpan- de behoven avser man behandla med ADB.

Ansökningsformulären måste finnas tillgängliga i stort antal på många platser. Under oljekrisen erfor man att formulären och kontrollrutinerna var ofullständiga. Förbättringar övervägs f. n. En rätt avvägd standardran- son anses kräva noggranna undersökningar.

Tilldelningen för affärsresor planeras ske via företagen. Tidigare skedde detta i företag med fler än 500 anställda. För arbetsresor krävs tilldelning när den kollektiva trafikapparaten inte kan nyttjas. Härvid tar man hänsyn till restid, avstånd, byten etc.

Vid prövning av tilläggsansökningar bedöms ekonomiska och sociala motiv samt välfärdsmotiv.

Fordon titan registreringsnummer måste ikrisens inledning registreras. t. ex. vissa typer av motorcyklar. Speciella regler måste utarbetas för leasingbilar, försalda begagnade och nya bilar. Godstrafiken erhåller automatiskt en standardranson samt standardtillägg och extraranson efter ansökan.

8.2 [:'ldningxrrlja

Den holländska regeringen hann inte få så stora erfarenheter av konsum— tionsbegränsningar avseende eldningsolja under oljekrisen 1973/74. Det berodde pa att oljebristen blev ganska kortvarig och att kraftverken och vissa industrier slutade använda eldningsolja och i stället ställde om till andra energislag t. ex. naturgas. Omkring 95 % av all elkraft kan produce- ras med annan energi än olja. Särskilda regleringsåtgärder såsom kvotering eller licensiering infördes aldrig. Inte heller behövde man reglera varmvat- tenförln'ukningen. ] Nederländerna uppvärms i huvudsak tappvattnet antingen direkt eller indirekt med naturgas.

Förbrukningen av elkraft och naturgas reducerades genom frivilliga atgärder. Regeringen genomförde bl. a. en energisparkampanj. Man upp— manade t. ex. hushållen att hålla en inomhustemperatur inte överstigande ZOOC.

Om man inte kan få ned förbrukningen tillräckligt mycket i kraftverk och industrier kommer man att tvingas till tvångsvisa nedskärningar.

8.3 Elkraft m. ut.

Man överväger att uppnå konsumtionsbegränsning för elkraft och natur- gas pa frivillig väg. Bland tvångsvisa åtgärder nämns

förbud mot viss reklam- och skyltfönsterbelysning samt minskad gatubelysning.

8.4 Primrekanismen

Regeringen övervägde aldrig under krisen 1973/74 konsumtionsdämpning genom ökade priser på grund av de sociala problem som kan uppstå. Under kristid bedöms priset automatiskt höjas av marknadskrafterna. Därför tillämpades i stället en prisreglering som utgick från faktiska kostnadsökningar för oljeföretagen.

64 Energiberedskap i andra länder SOU 1975:61 9 Österrike

9.1. Inledning

Någon samlad genomgång av erfarenheterna av energikrisen synes ej ha gjorts och på förfrågan kunde inte handelsministeriet ange någon offent- lig utredning i frägan. Ej heller synes branschorganisationer eller andra organisationer ha utfört nagra studier rörande energiförsörjningsberedska- pen. Vissa studier bedrivs inom handelsministeriet inom ramen för den s. k. Energieplan 1975.

Under energikrisen reglerades energikonsumtionen i Österrike i första hand genom frivilliga åtgärder i samverkan mellan myndigheter, närings- livsorganisationer och företagen.

För oljeförsörjningen bildades en informell samrådsgrupp ”Zentralstel— le der Mineralölversorgung” med deltagare från i första hand handelsmi- nisteriet, oljeindustrien och oljehandeln. Detta frivilliga samarbete uppges ha fungerat bra och handelsministeriet uppger sig föredra denna form av reglering framför en formell reglering som aldrig skulle kunna bli lika flexibel. Efterlevnaden av myndigheternas rekommendationer uppges ha varit mycket god utom i konsumentledet där hamstring förekom i relativt stor utsträckning. Det bör dock noteras att ett informellt samarbete av detta slag mellan myndigheter och näringsliv är relativt lätt att genomföra i Österrike dels på grund av det faktum att oljeindustrin helt domineras av det helstatliga oljebolaget ÖMV, dels av det förhållandet att i Österrike näringslivets organisationer traditionellt haft ett nära samarbete med regeringen.

Under energikrisen vidtagna sparätgärder genomfördes inom ramen för den s. k. Rohstofflenkungsgesetz från 1951 vilken för detta ändamål omarbetades i november 1973.

Starkare än några besparingsåtgärder har dock de starka prisstegringar- na påverkat konsumtionen. Österrike ansågs länge ha haft relativt låga inhemska oljepriser och ända till dess mervärdeskatten 1973 infördes var bensinpriset snarast sjunkande. F. n. är priserna för bensin, dieselolja och lätt eldningsolja reglerade. Denna reglering uppges ha haft gynnsamma effekter och förhindrat snabba prisfluktuationer.

9.2 Drivmedel

Bensinransonering förbereddes i Österrike under energikrisen och sedan dess finns ett utkast till förordning färdigt och ransoneringskuponger är tryckta. En ransonering skulle enligt uppgift från handelsministeriet kunna sättas ikraft inom en mycket kort tid.

I november 1973 genomfördes en allmän hastighetsbegränsning till 80 km/tim för vanlig väg och 100 km/tim för motorväg i hela Österrike. Detta beräknades medföra en besparing av drivmedel om ca 10 %. (F. n. gäller 100 km på vanlig väg och 130 på motorväg). Under tiden 14 januari—] juli 1974 infördes körförbud för privatbilar under en valfri veckodag. Genom denna åtgärd beräknades drivmedelsförbrukningen

kunna minskas med ca 4,5 %. Redan efter några veckor suspenderades dock förordningen och sedan dess giltighetstid löpt ut har den ej förlängts. Förslag rörande räjongbegränsning, begränsningar i stadstrafi- ken och organiserad samåkning uppges ej ha övervägts i Österrike. Kvoteringar i handelsledet uppges kunna genomföras inom ett ransone- ringssystem men har ännu ej förberetts.

Utländska motorfordon skulle i händelse av en ny energikris behandlas på samma sätt som österrikiska och erhålla ransoneringskuponger vid gränspassagerna.

Under energikrisen förbjöds allt sportflyg då all flygbensin importeras. Da krisen inträffade under vintern var någon inskränkning i bruket av fritidsbatar ej aktuell.

9 .3 Eldningsolja

Enligt uppgift från handelsministeriet är en ransonering av eldningsolja förberedd. En ny lag är under utarbetande i finansministeriet, den s. k. Lagerförderungsgesetz som bl.a. skall reglera importörernas skyldighet att hålla beredskapslager, enligt uppgift i enlighet med det system som tillämpas i Schweiz. Utfärdande av importlicens för olja skulle endast ges åt importörer som kunde bevisa sin förmåga att hålla föreskrivna oljelager. En särskild statlig kredit i storleksordningen 2 miljarder schilling skulle underlätta för importörerna att uppfylla dessa skyldighe- ter. På detta sätt skulle Österrike åtminstone till en del uppfylla den av IEA uppsatta normen om en beredskapslagring motsvarande 90 dagars oljeförbrukning.

Under energikrisen sänktes temperaturen i offentliga byggnader till 200. Några inskränkningar i förbrukningen av varmvatten övervägdes aldrig. Som en följd av energikrisen väntas de österrikiska byggnadsnor- merna beträffande bl. a. värmeisolering komma att ändras och byggnads- ministeriet uppges vara i färd med att utarbeta nya normer.

9 .4 Elkraft

Under energikrisen upplevde Österrike ej något omedelbart behov av sparåtgärder för att trygga elektricitetsförsörjningen. Österrikes elproduk- tion 1974 på totalt 28,8 Mrd kWh framställdes till 72 % i vattenkraft- verk, 10 % i brunkoleldade kraftverk och endast 1 1 respektive 6,4 % i gas respektive oljeeldade kraftverk. Oljekraftverkens andel sjönk från 12 % 1973 till 6,4% 1974. Den totala elkraftförbrukningen steg 1974 med 3,9 % jämfört med 7,9 % 1973. Elkraftframställningen härrörande från oljeeldade kraftverk nära nog halverades medan den från andra termiska källor och vattenkraft ökade totalt 10 %.

Den låga ökningstakten kan endast till mindre del förklaras med de frivilliga sparåtgärder som genomfördes som en följd av energikrisen. Mer än hälften av tillväxtbortfallet, dvs. över 2 % av årsförbrukningen anses vara en följd av den milda vintern. Varje grad som temperaturen

överstiger medeltemperaturen anses medföra en elektricitetbesparing av ca 1 miljon kWh per dag.

Under energikrisen genomfördes inga obligatoriska besparingsåtgärder för elförbrukningen. En rekommendation om minskning av ljusreklam utställdes dock och åtföljdes. Regeringen har möjlighet i att ett läge av energiknapphet i kraft av den s.k. Lastverteilungsgesetz stänga elför- sörjningen till särskilt energikrävande industrier. Denna lag behövdes dock aldrig tillämpas.

10 Japan

I fråga om drivmedel förekom förutom allmänna uppmaningar till återhållsamhet främst bensinstationsstängning under sön- och helgdagar. Därtill infördes taxistationer och förbud för taxibilar att kryssa omkring utan passagerare. Som riktmärke för företag och myndigheter gällde en begränsning av utnyttjandet av tjänstebilar med 30 %. Beträffande eld— ningsolja rekommenderades i vissa fall sänkta inomhustemperaturer (under 200 t. ex. i myndigheternas lokaler). Det bör dock noteras att användningen av eldningsolja inte på samma sätt som i Sverige är utbredd. Den vanligaste formen för uppvärmning av bostäder är alltjämt fotogenkaminer. För hushållsfotogen rådde prisstopp. Av Japans elpro— duktion produceras nära 80 % i termiska huvudsakligen oljeeldade kraft- verk. Åtgärder avseende elkraft får därför också en oljebesparingseffekt. Som följd av oljekrisen infördes riktlinjer för såväl olje— som elbesparing (dels generella sådana för Storförbrukare, dels sådana av mer specifik art såsom inskränkningar i varuhusens öppethållande, släckta neonskyltar, avkortad sändningstid för TV, minskad användning av hissar, minskad inomhusbelysning).

lnom styrelsen för energi och råvaror upplyser man på förfrågan att bestämmelsernas efterlevnad var god. Endast i några fa fall behövde storförbrukare erinras om vikten av att följa direktiven. Däremot säger man att det visat sig svårt, ja i stor utsträckning omöjligt. att göra en värdering av resultatet. Endast för den besparing som skedde inom den offentliga sektorn har det varit möjligt att få fram underlag. Här sägs besparingseffekten ha uppgått till 13 %. Att motsvarande uppgifter inte erhålls från den privata sektorn (dit även de 9 stora regionala elprodu— centerna hör) sägs bl. a. bero på att oljekrisen så relativt snabbt ansågs vara övervunnen, i vart fall ifråga om möjligheter att erhålla nödvändiga kvantiteter. Därför infördes inte de mest tvingande reglerna och företa- gens rapporteringsskyldighet liksom kontrollen från myndigheternas sida förblev endast av stickprovskaraktär.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att det vid oljekrisens utbrott utfärdades allmänna rekommendationer om energi- och oljebe- sparing. Sedan lagstiftningsåtgärder vidtagits fick dessa rekommendatio- ner tvingande karaktär, varvid den främsta påföljden angavs vara att den som inte iakttog föreskrifterna riskerade att offentligt utpekas av myn-

digheterna. Detta kan synas vara en måttlig aktion, som i Japan i själva verket är att anse som en mycket allvarlig påföljd. Lagen om oljeförsörjning och efterfrägenormalisering innehåller dock också hot om fängelsestraff och böter vid brott mot dess regler. Sedan krissituationen upphört har myndigheterna inriktat sig på ett program för långsiktig energibesparing.

a'" . ";ij ' nu".-"...

,..r .. .

H,? kr?—..är" mu.

'WJr-H. .;vj'rf +.- ;,-.,', .j' ...-., m

. "'Ö ”in; . få”? .. ,. ..., .

.

. W . ” 'i'-r ' , män.-lå”- ""*. .._'|"

Av statens vag- (n'/1 trafikinstitut

1 Sammanfattning

1 .1 Hastighetsbegränsning

Statens väg— och trafikinstitut (VTI) har på uppdrag av energiberedskaps- utredningen (EBU) studerat sambandet mellan alternativa (lägre) hastig- hetsgränser på landsbygdsvägnätet och landets totala bensinförbrukning.

Målet för undersökningen är att prognostisera den totala minskningen av bensinförbrukningen som följer av sänkta hastighetsgränser på lands- bygdsvägar, dels för ett helt år, dels för delperioder av året. Beräkningen har utförts för följande sänkningar av nuvarande hastighetsgränser:

1. från 110 till 90 lim/tim 2. från 110 till 90 och 90 till 70 km/tim 3, från 110 och 90 till 70 km/tim

Beräkningen har erfordrat följande information. ., Fördelningen av trafikarbetet på hastighetsgränser * Fördelningen av trafikarbetet på hastigheter före sänkningen av hastig— hetsgränsen _. Fördelningen av trafikarbetet på hastigheter efter sänkningen av hastighetsgränsen Samband mellan hastigheter och genomsnittlig bensinförbrukning

-— Trafikarbetets variation över året.

Effekten av restriktivare hastighetsgränser framgår av tabell 1.1 och 1.2. Den procentuella bensinbesparingen vid sänkta hastighetsgränser är beräknad på landets totala bensinförbrukning under 1973 som uppgick till 4,2 miljoner m3. Om förändringen i stället räknas på det aktuella vägnätets bensint'örbrukning blir den procentuella bränslebesparingen 3,5 gånger större.

Tabell 1.1 BensinbeSparing vid olika sänkningar av nuvarande hastighetsgränser.

Atgärd Bränslebesparing

1000— tal m3/år % av totala ben- sinförbrukningen

Normal Maximal Normal Maximal

110"90 km/tim 24 46 0,5 1,1

110 * 90 km/tim 90 " 70 km/tim 78 164 1,8 3,9

110 * 70 km/tim 90*70 km/tim 103 189 2,4 4,5

Tabell 1.2 Bensinbesparing per månad (i m3) vid sänkta hastighetsgränser.

Åtgärd latterlcvnud Månad

Jan l'eb Mars April Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec

110 90 km/tim normal 1392 1512 1728 1944 2184 2616 3144 2496 2088 1896 1608 1392 maximal 2668 2898 3312 3726 4186 5014 6026 4784 4002 3634 3082 2668 110e90 och normal 4524 4914 5616 6318 7098 8502 10218 8112 6786 6162 5226 4524 90*70 km/tim maximal 9512 10332 11808 13284 14924 17876 21484 17056 14268 12956 10988 9512

110*7O och normal 5974 6489 7416 8343 9373 11227 13493 10712 8961 8137 6901 5974 90" 70 km/tim maximal 10962 11907 13608 15309 17199 20601 24759 19656 16443 14931 12663 10962

Storleken på de bensinbesparingar som uppnås genom införande av restriktivare hastighetsgränser bestäms dels av den efterlevnad man lyckas uppnå. dels av den tidsperiod under vilken åtgärden sätts in. Man vet emellertid att efterlevnaden kan påverkas genom olika åtgärder såsom effektivare hastighetskontroll, propaganda m. m. ”Maximal" efterlevnad antas bli uppnådd genom att med ett flertal åtgärder motivera förarna att hålla givna hastighetsgränser.

1 .2 Transportstatistik för beredskapsplaneringen Uppdraget

EBU skall enligt givna direktiv utreda beredskapsfrågor för hela energi- omradet. En viktig del av EBU:s arbete gäller möjligheten att minska biltrafikens bränsleförbrukning. På ett tidigt stadium kunde utredningen konstatera. att nuvarande transportstatistik inte har den omfattning och det innehåll, som krävs för en mer ambitiös beredskapsplanering inom området väg— och gatutrafik. Från utredningens sida bedömdes det som angeläget att närmare analysera behovet av en utökad transportstatistik samt föreslå ett handlingsprogram i syfte att erhålla en bättre statistikbas till gagn för den framtida beredskapsplaneringen. VTI fick i uppdrag att föreslå ett program för det fortsatta arbetet. Programmet skulle redovisa dels behovet av en utökad transportstatistik i samband med planering och uppföljning av beredskapsåtgärder rörande väg— och gatutrafik, dels en plan för det fortsatta handlandet. Uppdraget skulle slutföras inom mycket snäva tidsramar.

Beredskapsplaneringens behov av transportstatistik

EBU har upprättat en förteckning över olika regleringsåtgärder (hastig- hetsbegränsning, ransonering, helgkörförbud etc), vilka är tänkbara för att snabbt minska fordonens bränsleförbrukning. Med utgångspunkt i denna förteckning har VTI systematiskt inventerat behovet av statistik i samband med att man dels skall beräkna spareffekten av en viss åtgärd (åtgärdweffekt—analys). dels skall kunna kontrollera huruvida en genom- förd åtgärd verkligen leder till förväntad spareffekt (uppföljningsstudier).

Behovsinventeringen gav vid handen. att samtliga studerade reglerings- åtgärder kräver uppgift om transportarbete! för beräkning av åtgärdens förväntade Spareffekt. 1 första hand erfordras data om personresor mätt som personkm * uppdelade på färdmedel, ärendetyp, tätort/lands- bygd. vardag/veckoslut samt möjlighet till alternativt transportsätt. Den— na typ av statistik benämns vanligen resvanestatistik. Dessutom är det nödvändigt med uppgifter om biltransportarbetet (fordonskm) med en likartad uppdelning som ovan. Som exempel på hur denna statistik skulle ha kunnat utnyttjas av beredskapsplanerande myndigheter därest den funnits. kan nämnas följande. Man kunde ha beräknat hur stor trafik som kan överföras från personbil till andra färdmedel _; i första hand kollektiva transportmedel — och därigenom fått underlag för att skatta

minskningen i drivmedelsförbrukningen, dels för hela landet, dels för skilda regioner. Vidare har man haft ett mycket värdefullt underlag vid bedömning av hur mycket trafikarbete man skulle kunna eliminera (”onödiga" resor) i skilda situationer utan att äventyra viktiga samhälls- funktioner. Ett annat väsentligt statistikbehov avser fordons/zastigheter på gator och vägar. Denna information skulle i första hand användas för att följa upp ändringari bilförarnas hastighetsbeteende till följd av sänkta hastighetsgränser. Även andra åtgärder —' t. ex. ransonering och ökat bensinpris torde medföra ändrat hastighetsbeteende med åtföljande inverkan på drivmedelsförbrukningen.

Exempel på behov av transportstatistik för andra ändamål

En fullständig kartläggning av det totala behovet av transportstatistik i andra sammanhang än beredskapsplanering är en tidskrävande arbetsupp- gift och ingår inte i VTI :s uppdrag. Förjämförelsens skull redovisas dock i avsnitt 3.4.2 några exempel på planerings— och beslutssituationer hos olika myndigheter, där en mer fyllig transportstatistik skulle vara av värde. Såvitt vi kunnat finna, så skulle data rörande persontransportarbe- tet med samma uppdelning som i föregående avsnitt ge ett väsentligt förbättrat beslutsunderlag. Det föreligger således ett gemensamt önske- mål från flera håll om att utöka den befintliga samfärdselstatistiken med mer detaljerade data rörande persontransportarbetet.

Samordning med andra aktiviteter

Behovet av en förbättrad transportstatistik har på senare tid påtalats från flera håll. För att samordna och i möjligaste mån tillgodose framförda önskemål har kommunikationsdepartementet initierat olika utredningar. Sålunda pågår via transportforskningsdelegationen en inventering av behovet av transportstatistik i forskningssammanhang. Avsikten är sedan att utvidga behovsinventeringen till att omfatta samtliga avnämare av statistik. Departementet har tagit upp denna senare fråga till diskussion med statistiska centralbyrån (SCB). Vidare bör det nämnas. att SCB genomför undersökningar rörande varutransporter på vägar med lastbilar samt långväga personbilsresor, De erfarenheter som finns från dessa undersökningar urvalsstorlek, intervjuteknik etc. — utgör en viktig grund för kommande resvaneundersökningar. Arbetsprogrammet har utformats med hänsyn till ovanstående och förslaget skall således upp- fattas som en del i ett större sammanhang förenlig med intentioner hos andra intressenter.

Kostnadsuppskattningar

För att få en uppfattning om möjliga undersökningsmetoder och erfor- derliga kostnader kontaktade VTI SCB på ett tidigt stadium. I underbila- ga 5 redovisar SCB några synpunkter på en riksomfattande undersökning rörande ”trafikstruktur och energi”. För att få en grov uppfattning om

kostnadskraven för resvaneundersökningar anges kostnader för några större undersökningar, vilka kan betraktas som jämförbara med den aktuella frågeställningen. Övriga kostnader har uppskattats av VTl. Det bör påpekas. att angivna kostnader är ungefärliga.

Förslag till arbetspmgram

Enligt institutets bedömning föreligger det starka skäl att snarast insamla uppgifter om persontransportarbetet (resvaneundersökningar) i enlighet med det föregaende för att täcka berudskapsplaneringens behov av statistikunderlag Denna statistik skulle även vara av värde för andra ändamål. I princip borde man först ha inventerat det totala behovet av transportstatistik hos skilda myndigheter och andra organ innan man föreslar en utvidgning av nuvarande statistikproduktion. Erfarenheten tyder dock på att en sådan fullständig behovsinventering skulle kräva en längre utredningstid. [ detta läge som bl. a. präglas av kravet på att snabbt få ett bättre underlag för beredskapsplanering -- torde det vara lämpligt att tillgodose ett uppenbart statistikbehov. Härtill kommer att en sådan utvidgning av transportstatistiken inte kan försvåra eller hindra kommande förslag till ändringar rörande den totala transportstatistiken. Mot bakgrund av ovanstående föreslår VTI nedanstående plan (tidsåtgång plus kostnader).

Genomföra res- vaneundersök— ningar 1,5 år 3—5 mkr

Planera resvane- undersökningar 6 mån 0,1 —O,2 mkr

Genomföra hastig- hetsundersök- ningar 1,5 år 0,4—0,6 mkr

Planera hastighets- undersökningar 6 mån 0,1 mkr

Samordning med pågående utvecklingsarbete i syfte att fördjupa och utvidga inventeringen av behovet av transportstatistik, nytt arbetsprogram. 1—2 år 0,4—0,6 mkr

Framtida statistik- produktion

A kriviteter

I Under år 1 planeras och under är 2 genomföres en undersökning rörande persontransportarbetet. Statistik insamlas beträffande det totala persontransportarbetet i Sverige uppdelat i första hand på färdmedel, ärendetyp, region samt tätort/landsbygd. Vidare måste en uppdelning ske med avseende på tiden (årstid samt vardag och veckoslut). Planeringsarbetet under år 1 omfattar bl. a. preciseringar rörande aktuella undersökningsvariabler, detaljplanering av arbetet Linder är 2 jämte kostnadskalkyler. II Under år I planeras och under är 2 påbörjas hastighetsmätningar i olika punkter på gatu- och vägnätet. Om möjligt sker en uppdelning pa fordonsslag och i tiden (under året, under veckan). [ tillämpliga delar gäller kommentarerna under I. III Under år I och 2 utreds det totala behovet av transportstatistik. Dessutom utarbetas alternativa förslag till statistikinhämtning med tillhörande kostnader.

Därest resurser avsättes för att täcka det påtalade statistikbehovet, så bör dessa tillföras de organ, som redan har ett ansvar på detta område. nämligen kommunikationsdepartementet och SCB. Lämpligen bildas en särskild arbetsgrupp, som utför det egentliga arbetet under ledning av en referensgrupp. I denna senare grupp bör ingå företrädare frän kommuni- kationsdepartementet, SCB samt avnämarsidan.

2 Inverkan av sänkta hastighetsgränser på landets totala bensinförbrukning

2.1 Inledning

För att bättre kunna bedöma effekterna av olika åtgärder vid en eventuell kommande krissituation, har EBU givit VTI i uppdrag att studera sambandet mellan alternativa (lägre) hastighetsgränser på landsbygdsväg- nätet och landets totala bensinförbrukning.

2 .2 Bakgrund

Under oljekrisen vintern 1973/74 vidtogs i flera länder åtgärder för att minska den totala bensin- och oljeförbrukningen. Exempel på sådana åtgärder inom transportområdet var drivmedelsransonering, hastighets- begränsning och förbud mot biltrafik under helgperioder.

I december 1973 genomförde VTI, på uppdrag av transportnämnden. en approximativ beräkning av hur sänkta hastighetsgränser på landsbygds— vägar skulle påverka den totala bensinförbrukningen (PM 1973-12—06). Beräkningen utfördes för ett helt år och för följande sänkningar av nuvarande hastighetsgränser:

1.fran 110 till 90 km/tim 2. från 110 till 90 och 90 till 70 km/tim 3. från 110 och 90 till 70 km/tim.

2.3 Malsatmlng

Målet för undersökningen är att prognostisera den totala minskningen av bensinförbrukningen som följer av sänkta hastighetsgränser på lands— bygdsvägar. dels för ett helt är, dels för delperioder av året.

2.4 Material och metoder

Beräkningen av minskningen i bränsleförbrukning vid sänkta hastighets- gränser erfordrar följande information.

1. Fördelningen av trafikarbetet på hastighetsgränser.

2. Fördelningen av trafikarbetet pa hastigheter/öre sänkningen av hastig—- lietsgränsen.

3. Fördelningen av trafikarbetet på hastigheter efter sänkningen av hastighetsgränsen.

4. Samband mellan hastigheter och genomsnittlig bensinförbrukning.

5. Trafikarbetets variation över aret.

Osäkerheten vid tidigare beräkning (PM 1973—12—06) var relativt stor och har i nuvarande studie minskats då det gäller punkterna ] och 4 ovan. Fördelningen av trafikarbetet på hastigheter före och efter sänk— ning av hastighetsgränser (punkt 2 och 3) har dock inte kunnat förbättras i någon nämnvärd grad.

Följande avgränsningar har införts

l. Dieseldrivna fordon har uteslutits ur analysen då de endast i mycket liten grad är påverkade av sänkta hastighetsgränser. Lastbilar har redan tidigare hastighetsrestriktionen 70 km/tim. Dieselpersonbilar. vanligen förekommande som taxibilar. förekommer mest i tätortstrafiken. Dessutom utgör dieselpersonbilarna en mycket liten andel av person- bilsbeständet (3.1 % at 1973).

2. En sänkning av radande hastighetsgränser till lägre än 70 km/tim har inte studerats då många personbilar har en högre bränsleförbrukning under denna gräns.

2.4.1 Personbilstrafikarbetets fördelning på hastighetsgränser

Skattningar av trafikarbetet på olika vägkategorier. för år 1973, har erhällits frän vägverkets vägdatabank. Detta trafikarbete, mätt i axelpar- kilometer. är det sammanlagda person- och lastbilstrafikarbetet. Lastbils- trafikarbetet. mätt i fordonskilometer utgör enligt flera källor (se exempelvis 2 och 3) ca 12 % av det sammanlagda trafikarbetet. Dä lastbilar enligt (4) i genomsnitt har 3.83 axlar per fordon utgör person- bilstrafikarbetet. uttryckt i axelparkilometer, 81,5 % av det totala trafik— arbetet. Tabell 2.1 visar hur personbilstrafikarbetet fördelar sig på vägar med olika hastighetsgränser för motorväg resp. ej motorväg. Tabellen gäller de vägar där vägverket är väghållare. Endast vägar med hastighets- gränser över 70 km/tim har medtagits eftersom en sänkning under denna gräns skulle ge en mycket liten bränslebesparing.

Tabell 2.1 Personbilstrafikarbetet mätt i fordonskilometer, för olika vägtyper är 1973, på de vägar där vägverket är väghållare.

Trafikarbete (milj tkm)

Vägtyp Karakteristik l Motorvägar 110 km/tim 1909 90 kni/tim 166 2 Belagd bredd 212 m 110 kni/tim 818 3 Belagd bredd ( 12 m 110 kni/tim 623 4 Samtliga vägar med hastighets- gräns 90 kni/tim (ej motorväg) 10456

2.4.2 Trafikarbetets fördelning pä hastigheter före och efter sänkning av hastighetsgränser

Någon undersökning med den direkta målsättningen att uppskatta hur trafikarbetet fördelar sig på hastigheter vid olika hastighetsgränser har inte utförts i Sverige. Under ären 1968wl969 genomförde dock VTl samtidiga hastighetsmätningar på slumpmässigt utvalda platser med has- tighetsgränserna 90 och 110 km/tim. På vissa av 110-platserna sänktes sedermera gränsen till 90 km/tim varefter nya hastighetsmätningar utfördes. Vidare utförde VTI under åren 1971 _- 1972 en undersökning av 70-gränsens effekt på hastigheter. Resultaten från dessa och många andra studier har sammanfattats i modeller som beskriver hur personbilars hastigheter pa tvafältiga vägar beror av vägens standard, trafiken och hastighetsgränsen. Modellerna har i denna PM använts för att ansätta ”sannolika" hastighetsfördelningar för vägtyperna 2, 3 och 4 (tvåfältiga vägar) vid hastighetsgränserna 110, 90 och 70 km/tim. För vägtyp l (motorvägar) har ett mycket begränsat empiriskt underlag från 3 platser 1970 utnyttjats då det gäller 110 km/tim. Storleken av den hastighets— sänkning som 90 resp. 70 km/tim åstadkommer har uppskattats med hjälp av de nämnda modellerna för tvåfältiga vägar.

De antagna hastighetsfördelningarna för de fyra vägtyperna är redovi- sade i underbilaga 1. Som framgår av denna så leder en sänkning av hastighetsgränsen från 110 till 90 km/tim till en säkning—av medianhastig— heten med 5...8 km/tim enligt tidigare erfarenheter. Vidare leder en sänkning från 90 till 70 km/tim till en sänkning av medianhastigheten med 8 11 km/tim. Det är dock fullt möjligt att en sänkning av hastighetsgränsen vid en eventuell krissituation. där malet är att spara bensin, upplevs som mer meningsfull för trafikanterna än tidigare hastighetsgränser, vilket skulle leda till en bättre efterlevnad. Därför har även en hastighetst'ördelning som anses representera ”maximalt möjlig efterlevnad" tagits med. I denna fördelning har för 70 kni/tim i stort sett antagits samma goda efterlevnad som efter högertrafikomläggningen. För hastighetsgränsen 90 km/tim har den ”maximalt möjliga efterlevnaden” uppskattats genom att studera samband mellan efterlevnad och hastig- hetsgräns.

Tabell 2.2 Lastbilars transportarbete 1973.

Kvartal Transportarbcte (milj fkm) 1 4,94 2 5.43 3 4,64 4 5,66

Källa: (1).

2.4.3 Trafikarbetets säsongvariationer

Trafikarbetet på våra vägar varierar betydligt under året. Tabell 22 visar hur transportarbetet för lastbilar fördelar sig på kvartal. Med undantag av 3:e kvartalet som har något lägre transportarbete p. g. a. semesterperio- den är det relativt konstant under året. En svensk utredning har visat att lastbilstrafikarbetet minskar ca 50 % under semestermånaden juli (2).

Tabell 2.3 beskriver variationen i trafikarbete under året på det vägnät för vilket vägverket är väghållare. Den första kolumnen anger det totala trafikarbetets (lastbils— och personbilstrafikarbetets) fördelning på måna- der år 1973. Kolumn 2 och 3 redovisar det totala och procentuella personbilstrafikarbetet månad för månad samma år. Materialet är hämtat från vägverkets trafikräkningar.

Personbilstrafikarbetet är ca 2 gånger större under sommarmånaderna än under vintermånaderna. Detta innebär att effekten av en restriktivare hastighetsbegränsning blir olika stor vid olika tidpunkter under året. Den största effekten uppnås således under sommarmånaderna. Effekten är direkt proportionell mot det utförda personbilstrafikarbetet.

Tabell 2.3 Trafikarbetets fördelning på månader för år 1973. Värdena avser det vägnät, där vägverket är väghållare.

Månad Lastbils- + Personbils- Personbilstrafikarbetet

trafikarbete i milj fkm Milj fkm % Jan 1900 1419 5,8 Feb 2025 1544 6,3 Mars 2250 1769 7,2 Apr 2475 1994 8,1 Maj 2700 2219 9.1 Juni 3150 2669 10,9 Juli 3450 3210 13.1 Aug 3025 2544 10,4 Sept 2600 2119 8,7 Okt 2400 1919 7,9 Nov 2125 1644 6,7 Dec 1900 1419 5.8

30000 24469 100,0

Källa: Vägverkets trafikräkningar.

Tabell 2.4 Leveranser av motorbensin i 1 000 m3 månadsvis 1972 och 1973 för hela landet.

Manad 1972 197 3

Volym % Volym % Januari 273 6,78 297 6,99 l-ebruari 282 7,04 281 6,61 Mars 337 8,37 339 7.97 April 303 7,53 345 8,12 Maj 363 9,02 364 8.56 Juni 393 9,76 397 9,34 Juli 393 9,76 419 9.86 Augusti 384 9,54 406 9,55 September 324 8,08 324 7,62 Oktober 334 8.30 370 8,70 November 318 7,90 350 8,23 December 322 8.00 35') 8,45

4026 100.00 4251 100,00

Kalla: Svenska petroleum institutet.

2.4.4 Bensinförbrukningens säsongvariation

Tabell 2.4 beskriver hur bensinleveranserna till försäljningsställen fördelar sig på månader för åren 1972 och 1973. Då energikrisen vintern 1973—74 har påverkat 1973 års försäljningssiffror ger statistiken för 1972 ett säkrare mått på säsongvariationer i bensinförbrukning.

Det är troligt att tätortstrafikarbetet, med undantag av semestermåna- den juli, då det snarare minskar, förhåller sig relativt konstant under året. Den ökade bensinkonsumtionen under sommarhalvåret förbrukas således tteslutande på landsbygdsvägnätet. Enligt (5) uträttas ca 50 % av totala trafikarbetet i tätort. Med hjälp av dessa antaganden och andra uppgifter har variationen i bensinförbrukningen på landsbygdsvägnätet beräknats för ar1972 och 1973. Resultaten framgår av tabell 2.5.

Tabell 2.5 Bensinförbrukningen på landsbygdsvägnätet i 1000 m3 månadsvis 1972 och 1973. Månad 1972 1973 Volym % Volym % Utjämnad %

Januari 98 4,99 112 5,28 5,26 Ifebruari 107 5,45 96 4,52 5,66 Mars 162 8,25 154 7.25 6,42 April 128 6,52 160 7,54 7,70 Maj 188 9.57 179 8,40 8,61 Juni 218 11,10 212 9,99 11,21 Juli 256 13.03 326 15.36 11,87 Augusti 209 10,64 221 10,41 10,73 September 149 7,59 139 6,55 8,53 Oktober 159 8,10 185 8,71 7,65 November 143 7,28 165 7,77 8,20 December 147 7,48 174 8,20 8.16

1964 100,00 2123 100,00 100,00

Tabellerna 2.3 och 2.5 redogör för två av varandra oberoende skatt- ningar av trafikarbetets årsvariation. Den första är gjord med hjälp av vägverkets trafikräkningar och bygger på information som varit mycket kostnadskrävande att samla in. Den andra skattningen är gjord med hjälp av bensinförsäljningsstatistik som sammanställts av Svenska petroleum institutet. Den sista av skattningarna har lägre precision än den första vilket förmodligen beror på att bensinförsäljarna har en viss hamstrings- benägenhet när bensinpriserna väntas öka och inköpsförsiktighet när priserna väntas sjunka. P. g. a. bensinmackarnas begränsade lagringskapa- citet blir denna effekt relativt kortsiktig. Precisionen har därför kunnat förbättras betydligt genom utjämning med glidande medelvärden. I figur 2.1 har de två skattningarna jämförts genom att plotta deras fördelning mot varandra,

Punkterna ligger i stort sett väl samlade runt 450—linjen vilket visar att skattningsmetoderna har god överensstämmelse. Avvikande punkter är november och december vilka ligger högt p. g. a. hamstringsvågen i slutet av 1973 samt juli som ligger för lågt p. g. a. den använda utjämningsme— toden.

Bensinförbrukning månadsandel i %

6 8 10 12 14

Trafikarbete månadsandel i %

I-Zgur 2.1 Jämförelse av trafikarbete och bensin- ]örbrukning på lands— by gds vägnätet I 9 73.

Inverkan av sänkta hastighetsgränser. . . SOU 1975:61 Bränsleförbrukning 110 km/tim I/mil 1,4 90 km/tim 70 km/tim 1,2

kg Tjänstevikt

800 1 000 1 200 1 400 1 600 1800

I ll ill IV V Vl Viktklass

Figur 2.2 Samband mellan hensinförbrukning och tjänstevikt vid olika hastigheter.

2.4.5 Samband mellan bränsleförbrukning och hastighet

l:)n personbils bränsleförbrukning beror huvudsakligen på dess färdhas- tighet och tjänstevikt. Figur 2.2 visar samband mellan bränsleförbrukning och tjänstevikt vid olika hastigheter för 26 av våra vanligaste bilar. Diagrammet är konstruerat med hjälp av resultat från olika biltester (6 och 7). Vid de studerade hastigheterna 70, 90 och 110 erhölls starka samband (samtliga med korrelationer större än 0.70) mellan bilars bränsleförbrukning och tjänstevikt. De tre hastighetslinjernas lutning avviker inte signifikant från varandra varför dessa har parallellanpassats. Parallelliteten mellan hastighetslinjerna innebär att lätta bilar får en procentuellt större minskning av bränsleförbrukningen vid en sänkning av hastigheten än tunga bilar. Det är därför nödvändigt att ta hänsyn till tjänsteviktsfördelningen i det svenska personbilsbeståndet vid en analys av bränsleförbrukningens beroende av hastighetsgränser. Vidare måste hänsyn tas till hur trafikarbetet fördelar sig på olika tjänsteviktsklasser.

Figur 2.3 visar sambandet mellan bränsleförbrukning och hastighet för en genomsnittlig svensk personbil år 1973.

1.3 Medelbränsletörbr. (l/mil) för personbilar

60 70 80 90 100 110 120

Hastighet (km/tim)

Underbilaga 2 redovisar beräkning av bensinförbrukning per mil för personbilar vid olika hastighetsgränser och efterlevnadsgrader för vägty— perna 1, 4. Vid beräkningarna har hastigheten, vid varje hastighetsgräns och efterlevnadsgrad, indelats i 5 klasser var och en innehållande 20 % av trafikarbetet. Medelhastigheten inom klasserna 145 har avlästs i underbi- laga 1 genom att gå in vid 10. 30, 50, 70 resp. 90 percentilen och avläsa motsvarande hastighet. Den mot dessa hastigheter svarande bränsleför- brukningen fås sedan från figur 2.3. Resultaten av olika hastighetsrestrik- tioner för ”normal” och ”maximal” efterlevnad är sammanställda i underbilaga 3.

2.5 Resultat

Tabell 2.6 Bensinbesparing vid olika sänkningar av nuvarande hastighetsgränser.

Åtgärd Bränslebesparing ifran—Till "" ' 1000—tal m3/år % av totala ben— sinförbrukningen Normal Maximal Normal Maximal 110 —> 90 km/tim 24 46 0,5 1,1 110 » 90 km/tim 90 —> 70 km/tim 78 164 1,8 3,9 110 » 70 km/tim 90 _» 70 km/tim 103 189 2,4 4,5

Figur 2.3 Samband mel- lan bensinförbrukning och hastighet för en geno nzsnittlig svensk personbil är I 9 73.

Effekten av restriktivare hastighetsgränser framgår av tabell 2.6. Den procentuella bensinbesparingen vid sänkta hastighetsgränser är beräknad på landets totala bensinförbrukning under 1973 som uppgick till 4,2 miljoner m3. Om förändringen i stället räknas på det aktuella vägnätets bensinförbrukning blir den procentuella bränslebesparingen 3,5 gånger större.

De i tabell 2.6 redovisade siffrorna är beräknade med utgångspunkt i 1973 års trafikarbetsskattningar och avser ett helt år. ljnligt tabell 2.3 varierar trafikarbetet starkt under året. Storleken på den bensinbesparing som uppnås med sänkta hastighetsgränser beror därför av den tidsperiod under vilken åtgärden sätts in. Tabell 2.7 anger den bensinbesparing som uppnås med sänkta hastighetsgränser vid normal och maximal efterlevnad fördelad på årets månader. Fördelningen har skett med hjälp av 1973 års trafikarbetsskattningar.

2.6 Diskussion och känslighetsanalys av resultat

Den efterlevnadsgrad som uppnås vid en sänkning av hastighetsgränserna i samband med en eventuell energikris är inte möjlig att prognostisera med någon större noggrannhet. Man vet emellertid att den kan påverkas med en rad olika åtgärder såsom effektiv hastighetskontroll. bötesbeloppets storlek vid överskridande av hastighetsgräns, omfattande information och uppmaning i massmedia, restriktiv bensintilldelning m. m. Övrig i beräk— ningarna använd information trafikarbetets fördelning på hastighets— gränser under nuvarande förhållanden. genomsnittlig bensinförbrukning vid olika hastighetsgränser samt trafikarbetets säsongvariation ' har kunnat bestämmas med god precision jämfört med bedömningen av hastighetsefterlevnaden. Storleken av de bensinbesparingar som kan göras genom införande av restriktivare hastighetsgränser bestäms till stor del av den efterlevnad man lyckas uppnå.

Vid en kombination av olika åtgärder föreligger det svårigheter dels att beräkna den förväntade totala besparingseffekten till följd av flera gemensamt insatta åtgärder, dels att i efterhand hänföra en konstaterad minskning i bränsleförbrukningen till enskilda åtgärder. Som framgår av avsnitt 2.4.2 så förutsätter antagandet om ”maximal” efterlevnad att åtgärden "sänkta hastighetsgränser” kompletteras med andra åtgärder. t. ex. intensiv propaganda och övervakning.

”Maximal” efterlevnad antas bli uppnådd genom att med ett flertal åtgärder motivera förarna att hålla givna hastighetsgränser, Den bensin— besparing som fås vid maximal efterlevnad skall således inte tolkas som en effekt enbart av restriktivare hastighetsgränser, utan som en kombina- tionseffekt av i framtiden sänkta hastighetsgränser och andra åtgärder. För att stå bättre rustad då det gäller att bedöma olika åtgårders effekt på bensinförbrukningen vore det önskvärt att mätningar av bl. a. hastigheter kunde utföras vid en eventuell kommande krissituation. En förutsättning för att sådana mätningar skall bli meningsfulla är dock att referensdata insamlas innan en ny kris kommer. Ett förslag till ett system för insamling av referensdata, bl. a. hastigheter, redovisas i avsnitt 3. I

Tabell 2.7 Bensinbesparing per månad (i m3) vid sänkta hastighetsgränser.

_____________________________——————————-——

Åtgärd lifterlcvnad Manad

_____________.__——————-————-———

Jun l-"eb Mars April Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec

_________________________________________________

110 "90 kni/tim normal 1392 1512 1728 1944 2184 2616 3144 2496 2088 1896 1608 1392 maximal 2668 2898 3312 3726 4186 5014 6026 4784 4002 3634 3082 2668 110 *90 och normal 4524 4914 5616 6318 7098 8502 10218 8112 6786 6162 5226 4524 90 " 70 kni/tim maximal 9512 10332 11808 13284 14924 17876 21484 17056 14268 12956 10988 9512

110—'70 och normal 5974 6489 7416 8343 9373 11227 13493 10712 8961 8137 6901 5974 90 * 70 km/tim maximal 10962 11907 13608 15309 17199 20601 24759 19656 16443 14931 12663 10962

_______________________—————-————————

Vid en eventuell kommande krissituation införes sannolikt någon form av bensinransonering. En bensinransonering leder till att många bilister försöker dryga ut sin tilldelning genom att köra sakta samtidigt som bilister med tillräcklig bensintilldelning fortsätter att köra som tidigare. Hur en sådan ökad variation i hastigheter mellan fordon påverkar trafiksäkerheten är det svårt att uttala sig om. Genom att kombinera bensinransonering med sänkta hastighetsgränser uppnår man samtidigt en jämnare hastighetsfördelning.

Tidigare undersökningar vid institutet har visat att sänkta hastighets— gränser leder till en avsevärd minskning i olyckskvoten (dvs. antal olyckor per fordonskilometer och år). Vid en sänkning av hastighetsgränsen fran 90 till 70 km/tim erhölls en minskning i olyckskvoten av storleksord- ningen 25 %.

En nackdel med sänkta hastighetsgränser är att restiderna blir förläng- da. Storleken av den sannolika restidsförlängningen förde olika alternati- ven av sänkta hastighetsgränser kan direkt beräknas med hjälp av de antagna hastighetsfördelningarna i underbilaga 1.

3 Utveckling av transportstatistik för beredskapsåtgärder inom området väg- och gatutrafik

3. ] Utredningsuppdrager

På ett tidigt stadium kunde EBU konstatera, att nuvarande transportsta- tistik inte har den omfattning och det innehåll, som krävs för en mer ambitiös beredskapsplanering inom området väg— och gatutrafik. Med tanke på att EBU:s arbete skulle vara slutfört och redovisat till sommaren 1975 stod det helt klart, att det inte var möjligt att insamla önskad transportstatistik inom tillgängliga tidsramar. Fran utredningens sida bedömdes det som angeläget att ta initiativ för att avhjälpa bristen på relevant transportstatistik till gagn för den framtida beredskapsplane— ringen inom vägtransportområidet. I slutet av år 1974 uppdrogs al VTI att utreda behovet av en utökad transportstatistik i samband med bered- skapsplanering inom området väg- och gatd'trafik. ] arbetet skulle institu- tet så långt som möjligt uppmärksamma följande frågor.

0 Vilken information (data) saknas i befintlig statistik? Motivering för att insamla dessa nya transportdata. . Finns det andra intressenter än beredskapsplanerande myndigheter. i första hand transportnämnden (TN), beträffande en utvidgad trans— portstatistik? . Diskutera möjliga metoder för att erhålla aktuell statistik samt kostna- derna härför.

0 Förslag till fortsatt utredningsarbete samt formerna för detta.

Som redan framhållits har tidsmarginalerna varit snäva. och av den anledningen bestämdes det, att institutets insatser skulle ha karaktär av ett programarbete dvs. redovisa argumenten för en utökad transport- statistik samt föreslå ett program för ett fortsatt utredningsarbete.

3.2 A [Iman bakgrund till utredningsuppdraget

liBU skall enligt givna direktiv utreda beredskapsfrågor för hela energi— omradet. Som framgatt av det föregående kontaktade utredningen institutet för att efterhöra, huruvida VTI med utgångspunkt i det ansvars- och kompetensområde institutet företräder —- kunde medverka till en förbättrad beredskapsplanering. [ samråd med EBU formulerades malet för uppdraget såsom framgått av avsnitt 3.1. Av naturliga skäl har institutet begränsat sig till att diskutera sambandet transporter-energi i de delar, som rör väg- och gatutrafik.

linergiförbrukningen inom sektorn ”samfärdsel och transporter” ut- gjorde i början av 1970-talet cirka 17 % av landets totala energikonsum- tion. [ absoluta tal svarar detta mot ca 6 milj. ton olja för är 1972 (8). På mänga hall framhålls att transportsektorn inte är intressant därför att den förbrukar en relativt liten del av landets energi. Dessa förhållanden kan eventuellt tolkas pä det sättet, att det är ointressant och ovidkommande att ägna större uppmärksamhet åt denna del av beredskapsplaneringen. Detta är ett felaktigt synsätt. För det första utmärks samfärdselsektorn jämfört med övriga sektorer av att energiåtgången så gott som uteslutan- de baseras pa petroleumprodukter. Händelserna under vintern 1973/74 visade faran av att vara bunden till en enda energiform. Med tanke på transporternas betydelse i samhällslivet är det angeläget att skapa ett gott underlag ' bl. a. relevant transportstatistik -- för beredskapsplaneringen. För det andra är det missvisande att diskutera energiförbrukningen enbart i procenttal. En förändring av bränsleförbrukningen med en procent eller delar av procent innebär i absoluta tal besparingsvinster med stora värden.

Lan förutseende beredskapsplanering skall i princip bl. a. leda till att man i förväg prövat vilka åtgärder. som är lämpliga att tillgripa i olika krissituationer. ldealt sett bör man ha tillgång till ett ”batteri” av atgärder samt kännedom om respektive åtgärds konsekvenser -— såväl primära som sekundära effekter.l Ur detta batteri skulle man beroende pa den yttre situationen ' välja den åtgärd. som bedöms ge önskad effekt med ett minimum av negativa följdverkningar. Verkligheten ligger dock langt fran detta idealtillständ. Man har nog en ganska klar uppfattning om vilka atgärder och kombinationer av åtgärder, som är möjliga att vidtaga för att minska energiförbrukningen inom transportSektorn. Där- emot vet man förhallandevis litet om respektive ätgärds reella spareffekt. Ofta är det dessutom svart att överblicka huruvida en åtgärd kan medföra icke önskade sekundära effekter.

' Med pri/när effekt menas i fortsättningen effekten pa energiförbrukningen inom transportsektorn av en viss åtgärd. Med sekundär effekt menas andra — ofta icke önskvärda - följdverkningar av en viss åtgärd. l-.xempel: åtgärden "sänkta hastig- hethränser pa landsbygdsvägar" kan tillgripas för att minska bilars bränsleförbruk- ning - primär effekt. Som exempel pa sekundära effekter för denna atgärd kan bl.a. nämnas ökad restid samt minskat antal trafikolyckor. [ detta fall är de sekundära effekterna saväl negativa som positiva.

För EBU:s del har det alltså varit angeläget att initiera utredningar. vilka skulle analysera och kvantifiera såväl den primära effekten som sekundära effekter av viss åtgärd inom området samfärdsel och transpor— ter. Tyvärr har det ofta visat sig svårt, för att inte säga omöjligt, att kvantifiera konsekvenserna av olika åtgärder. Orsaken härtill är till stor del bristen på relevant transportstatistik. Diskussionerna mellan VTI och EBU är 1974 visade sålunda, att nuvarande kunskaper och information om och från väg- och gatutrafiken har allvarliga brister. För det första bör det framhållas, att avsaknaden av referensdata försvårar (omöjliggör) de delar av beredskapsplaneringen där man genom "åtgärds—effekt-analy- ser” i förväg försöker fastställa lämpligheten av olika tänkbara åtgärder. För det andra finns det för närvarande inte något system, som snabbt och effektivt följer upp och kontrollerar huruvida insatta åtgärder verkligen får avsedda effekter. Som exempel på detta kan nämnas, att beträffande åtgärden ”sänkning av hastighetsgränser för motorfordon” så finns det inte någon plan (system) för hastighetsmätningar, med vars hjälp man kan fastslå om en skärpning av hastighetsgränserna leder till motsvarande sänkning av fordonens faktiska hastigheter. Liknande situation har vi då det gäller uppföljning av effekten av åtgärder, som syftar till minskad individuell trafik, ökad samåkning, minskad fritidstrafik etc. Man kan vidare konstatera, att det i stor utsträckning saknas referensdata för uppföljningsstudier, dvs. uppgifter om förhållandena under ”normala” tillstånd. Utan tillgång till dylika referensdata är det omöjligt att ange utvecklingen före och efter en insatt åtgärd och sålunda avgöra. om man uppnår önskade effekter -. t. ex. sänkt hastighetsnivå.

3.3 Fömtsättrzingar för arbetet med föreliggande rapport

Som framgått av avsnitt 3.1 har institutet sett det som sin uppgift att i denna rapport redovisa skälen för en utökning och fördjupning av den befintliga transportstatistiken samt föreslå ett handlingsprogram för att detta skall kunna förverkligas. Under arbetets gång har det framförts mänga synpunkter och tankegångar, som på olika sätt styrt program— arbetet. Vidare finns det flera faktorer och förhållanden som inverkat på det slutliga programförslaget, Avsikten med detta kapitel är att närmare redovisa de faktorer, synpunkter och överväganden vilka påverkat utred— ningsarbetet.

Behov av transportstatistik. Självfallet måste det föreligga vägande skäl för att man skall utöka och fördjupa nuvarande transportstatistik. I avsnitt 3.4 redovisas behovet av dylik statistik i olika planeringssituatio— ner. I första hand sker en genomgång av data för beredskapsplanering under det att övriga konsumenter behandlas mer översiktligt.

Att inventera behovet av transportstatistik är ett intrikat och besvärligt problem. Främsta skälet härtill torde ligga i att konsumenterna har svart att precisera sina krav. Alla är i princip eniga om att man t. ex. skall beräkna besparingseffekten av en viss åtgärd. Tyvärr är det mycket få som sysslat med åtgärds— effekt-analyser i dessa sammanhang. Man är således osäker på hur beräkningarna skall genomföras. Beräkningsmodel—

len maste vara känd för att man skall kunna ange behovet av statistiska data. Det räcker dock inte med att enbart ange vilken eller vilka storheter man önskar data om. Det erfordras dessutom uppgift om önskad precision, täckningsgrad och periodicitet.

Mot bakgrund av ovanstående samt med hänsyn till den knappa utredningstiden har VTI kontaktat endast ett fåtal presumtiva statistik— konsumenter för att i denna omgång fa ett grepp om var de allvarligaste bristerna finns. En omfattande och mer penetrerande genomgång av behovssidan far anstå till en kommande etapp.

Befintlig transportstatistik. En naturlig fas i detta arbete har varit att undersöka omfattningen av och innehållet i nuvarande statistikproduk- tion. Avsnitt 3.5 innehåller en redogörelse för detta. En jämförelse mellan önskad och tillgänglig statistik ger besked om erforderliga insatser.

Andra intressenter än EBU möjligheter till framtida samfinansiering. Av erfarenhet vet man att insamlandet av statistik ofta drar stora kostnader. Särskild uppmärksamhet maste således ägnas ät möjligheterna till en framtida samfinansiering genom en kontakt med presumtiva intressenter.

Generella och/eller speciella undersökningar. [förslaget till arbetspro- gram maste bl. a. bygga på överväganden om möjliga ekonomiska ramar. Förmodligen skulle en fullständig inventering av behovet av transportsta- tistik därest man accepterade framförda önskemål -— leda till orealis- tiska krav. lför att hålla kostnaderna på en rimlig nivå kan det vara lämpligt att angelägenhetsgradera kraven och söka urskilja de variabler som efterfragas av flera konsumenter och som bedöms ha hög prioritet. Uppläggningen bör vidare vara sådan, att man i möjligaste mån skall underlätta insamlandet av mer speeialinriktad statistik. exempelvis genom en påbyggnad pa en generell undersökning.

3,4 Behov av transportstatistik

Avsnittet 3.4.1 nedan innehåller en genomgång av behovet av transport- statistik i samband rned planering, genomförande och uppföljning av olika beredskapsåtgärder rörande väg- och gatutrafik. För jämförelsens skull och för att undersöka om det eventuellt finns ett liknande statistikbehov inom andra områden har vi kontaktat några myndigheter och diskuterat hithörande frågor. Resultatet av detta senare arbete redovisas i avsnitt 3.4.2. Vi vill understryka att vårt uppdrag gällt beredskapsplaneringens behov och att redovisningen i avsnitt 3.4.2 endast har ambitionen att askådliggöra några planerings- och beslutssituationer, där det egentligen krävs en fylligare statistik än vad som f. n. finns.

3.4.1 BeredskaPSplaneringens behov av transportstatistik

I vart aktuella fall innebär - enkelt uttryckt ., beredskapsplanering, att man förbereder olika atgärder. som kan insättas snabbt för att minska bränsleförbrukningen vid väg- och gatutransporter. EBU har angivit nedanstaende regleringsatgärder av intresse för svenska förhållanden.

1 Region 1. Malmö, Gö- teborg. Stockholm. Region 2. Övriga kommu- ner större än 30 000 inv. Region 3. Kommuner med mindre än 30 000 inv.

Tänkbara regleringsatgärder: Kortransonering Hastighetsbegränsningar Helgtrafikförbud Annan typ av dagtrafikförbud, t. ex. valfri dag Räjongbegränsningar Begränsningar i stadstrafiken Annan typ av trafikreglering Bensinstationsstängningar Organiserad samåkning (car-pooling) Kvoteringar i handelsledet.

[frågan om vilken besparingseffekt man kan erhålla med hjälp av varje enskild regleringsatgärd eller kombination av åtgärder är av stor betydelse i detta sammanhang. liör att besvara denna fraga erfordras s. k. åtgärds- effektanalyser. dvs. beräkning av den förväntade besparingseffekten till följd av olika insatta atgärder. Det är även betydelsefullt att överväga möjligheten till andra - ofta icke önskvärda konsekvenser. (Jämför fotnot under avsnitt 3.2.) En annan viktig fraga gäller uppföljning av huruvida vidtagna atgärder verkligen ger förväntad spareffekt. Nedan lämnas ett par exempel pa frågeställningar. som vi behandlat tillsammans med tranSportnämnden (TN) och EBU.

Avsikten med mänga regleringsätgärder är antingen att minska (elimi— nera) "onödiga" resor eller att överföra dessa och andra restyper fran bil till kollektiva transportmedel och därigenom uppna minskad energiatgang totalt sett. En av svårigheterna är att definiera innebörden av uttrycket ”onödiga resor” samt utforma åtgärden så att den riktar sig enbart mot dessa resor. Säkerligen bör man -- allt efter krislägets art .. ha en flytande definition på begreppet "onödiga resor”. Förmodligen anser de flesta att exempelvis vissa typer av fritidsresor är ”onödiga” under ett mera skärpt krisläge än under mer normala förhållanden. Ett annat exempel pa ”onödiga resor” kan gälla bilresor bostad-arbete där vederbörande har tillgang till kollektivt färdmedelsalternativ. [ alla dessa sammanhang skulle uppgifter om persontransportarbetet - uppdelat på färdmedel. ändamål, möjlighet till annat färdmedel - vara en god grund för olika beslut. Diskussionerna under vintern 1973/74 utmärktes i hög grad av ett ”tyckande” i avsaknad av relevant basstatistik.

Med hjälp av tabellerna 3.1 och 3.2 skall vi konkretisera hur dessa diskussioner skall ha haft större stadga om transportstatistiken varit fylligare. Tabellerna 3.1 och 3.2 är hämtade från en undersökning, som SCB utfört på uppdrag av VTI (10). Enligt tabell 3.1 skulle 88 % av arbetsresorna kunna ske med kollektivt färdmedel i region 1.1 Enligt tabell 3.2 svarade kollektiva färdmedel för 44 % av arbetsresorna i region 1. Dessa två siffervärden ger en uppfattning om hur stort persontrans— portarbete man skulle kunna överföra från bil till buss eller tunnelbana utan att äventyra sysselsättningen. Självfallet tillkommer andra problem. Kan den kollektiva trafikapparaten ta emot så många nya resenärer? Kan

man verkligen utforma en regleringsatgärd så att den "slår" enbart mot

ifragavarande resor?

Som ytterligare exempel pa behovet av transportstatistik kan anföras följande. Åtgärden ”kortransonering” utgår från att varje bilägare skall tilldelas en standardranson. varefter en behovsprövning sker rörande extra tilldelning av bränsle. Ett av de stora problemen är att bestämma standardransonens storlek. Ur administrativ synvinkel vore det bäst om varje bil kunde tilldelas samma standardranson. Ur rättvisesynpunkt är detta ei bra, eftersom behovet av bränsle torde vara mindre för de flesta bilägare i ett storstadsområde med korta resavstand och ett utvecklat kollektivt transportsystem jämfört med bilägare i glesbygdsomraden. Tillgang till resvanestatistik med en lämplig underindelning bör vara av stort värde vid överväganden om standardransonens storlek samt om standardransonen bör differentieras med avseende pa region. Tabell 3.3 är ocksa hämtad fran nyssnämnda speeialundersökning (10). Tabellen är inte tillrättalagd för att direkt ge ett underlag till ovanstaende diskussion om standardransonens storlek. Tabellen skall i stället uppfattas som en konkretion av den statistik vi efterfragar.

Tabell 3.1 Antal resor till arbetet efter möjlighet att resa kollektivt i region 1—3: Procentuell fördelning. Tabellen mycket osäker på grund av för litet urval. Källa: ( 10). rar-assa " chion Alla 1 2 3 regloner Rut—[avi färdsäfttWir—iöjlig—tuid_n—' ” &; mås Å 55 _ 517 _. ,. Kollektivt färdsätt ej möjligt 12 32 75 49 Summa 100 100 100 100

Antal i urvalet 95 111 212 408

Tabell 3.2 Antal resor till arbetet efter färdsätt och region. Procentuell fördelning. Tabellen mycket osäker på grund av för litet urval. Källa: (10).

[färdsätt Region Alla

T_——2_—_—_34 regioner Kollektivt 44 24 5 19 Bil 42 42 60 51 Annat 13 33 34 29 Summa 100 100 100 100

Antal i urvalet 97 112 207

Tabell 3.3 'I'rafikarbctc i miljoner personkm efter rcstyp och färdsätt per vardag i region 143. (Jämför tidigare fotnot.) Tabellvärdena mycket osäkra grund av för litet urval. Källa: (10). % |-'iirdsiitt Restyp .. Arbctc Tjänste Skola 1nköp Service Rckrcu- " Ovrigt Alla tion res—

typer % Kullektivt 13,26 6,43 3,70 0,92 0,47 7,18 4,77 38,47 Bil, förarc 26,92 24,00 1,35 4,68 1,84 11.45 8,06 93,64 Bil. passagerare 6,19 4,90 1,98 1,84 2,04 10,21 0,81 27,98 Motorcykel 0 0 0 0 0,01 0,02 0 0,03 Moped 0.47 0 0,07 0,02 0,05 0,01 0,04 0,67 ('ykcl 1,75 0,10 0,24 0,42 0,13 0,73 0,14 3,51 Till fots 1,39 0,05 0,16 1,06 0,20 2,54 1,45 6,85 Övrigt 0,02 058 0 0 0 4,35 0,07 5,10 Summa . 50,00 36,06 7,50 8,94 4,74 36,49 17,19 15,34 176,25

Det föregaende är exempel på diskussioner och överväganden som skett för att klargöra behovet av transportstatistik. Med utgångspunkt i förteckningen över olika regleringsåtgärder har VTI sökt att systema- tiskt analysera behovet. För detta ändamål har vi utarbetat en "analys- mall". som applicerats pa varje åtgärd. Atgärds—effekt-analysen redovisas i underbilaga 4. Sammanfattningsvis kan man konstatera. att den efterfrå- gade statistiken kan grupperas enligt följande

Resvanestatistik Tral'ikarbete (eg. en del i en fullständig resvaneundersökning) lfoi'donshastighet

Behovet av resvanestatistik är gemensamt för flera åtgärder. Huvudva— riabeln är personkilometer, dvs. transportarbetet. 1 de flesta fall krävs en uppdelning pa färdmedel och ärendetyp. Vid kommande undersökningar är det bl.a. mycket viktigt att gruppera persontransportarbetct efter ”tillgang till" eller ”inte tillgång till” alternativa transportsätt. Kännedom om detta är nödvändigt för att man skall kunna göra realistiska bedöm- ningar av t. ex. hur stor andel av resorna som kan överföras från bil till kollektivt färdmedel. Man kan tänka sig en mer detaljerad och noggrann indelning av persontransportarbetet, men det är tvivelaktigt om nyttan av dylik tilläggsinformation motsvarar kostnaderna. Många gånger är osäker- heten i övriga beräkningsförutsättningar så stor, att slutresultatet inte påverkas av en ökad precision och detaljeringsgrad i transportstatistiken.

Trajikarbctct — uttryckt som fordonskilometer — bör uppdelas på fordonsslag region och hastighetsklass. En uppdelning i tiden förslags- vis manad för manad ,. är också önskvärd. Under förutsättning att man registrerar bilresorna efter ”bilresa som förare" respektive "bilresa som passagerare" vid resvaneundersökningar. så är det enkelt att beräkna trafikarbetet ur dessa uppgifter. Trafikarbetsdata är således en del i en fullständig resvaneundersökning.

Furilmzs/zastiglzct. Hastighetsfördclningar för person- och lastbilar un- der olika arstider samt pä olika väg— och gatutypcr. Denna information krävs för bestämning av trafikarbetets fördelning på hastighetsklasser. Vidare skall dessa data användas för att följa upp ändringar i bilförarnas hastighetsbeteende till följd av sänkta hastighetsgränser. Även andra atgärder — t. ex. ransonering och ökat bensinpris torde medföra ändrat hastighetsheteende med atföljande inverkan på drivmedelsförbrukningen.

3.4.2 Behov av transportstatistik i andra sammanhang än beredskaps- planering

Med hjälp av nagra exempel illustreras behovet av transportdata vid olika myndigheter. Valet av exempel skedde med tanke på att spegla bredden i int'ormationsbehovet. Det maste understrykas kraftigt. att nedanstående redogörelse endast är en exemplifiering av olika behavrsituationer samt därigenom ofullständig vad beträffar myndighetens totala statistikbehov.

Vägverket. Pa basis av dagens statistikproduktion har vägverket utveck- lat planerings- och beslutsrutiner. Givetvis finns det brister i dessa rutiner.

vilket delvis kan hänföras till ofullkomlighcter i den underliggande statistiken. Överläggningarna med vägverkets representanter gällde huvud— sakligen den nytta man skulle ha av utökad transportstatistik, därest den existerade. Som exempel på olika önskemal kan nämnas följande: bättre kunskaper om lastbilsandelar pa landsbygdens vägnät, lastbilars tranSport— arbete regionvis och på olika vägkategorier, utvecklingstendenser för samtliga färdmedel. För upprättande av trafikprognoser krävs en mer fördjupad strukturering av dagens persontransporter än vad befintlig statistik kan erbjuda.

Statens väg- och trafikinstitut. [ samband med uppdragsforskningen har institutet vid flera tillfällen efterlyst en utökad tranSportstatistik. Trafiksäkerhetsforskningen skulle saledes vara betjänt av uppgifter om det totala persontransportarbctets uppdelning på färdmedel. Till dags dato har det endast varit möjligt att relatera biltrafikolyckorna till motsvarande trafikarbete. En liknande analys för oskyddade trafikanter skulle vara av stort värde. För att följa trafiksäkerhetslägets variation i rummet och tiden vore det av stort värde med motsvarande uppgifter om trafikarbetets variationer. Den trafiktekniska forskningen skulle ha stor nytta av aterkommande mätningar rörande exempelvis hastighetsflödes— samband.

Offentliga utredningar. Vi bedömer att det vore värdefullt även för offentliga utredningar med en mer strukturerad och detaljerad statistiki fraga om personresor än vad nuvarande transportstatistik kan erbjuda.

3.4.3 Sammanfattning

Med utgångspunkt i de av EBU angivna regleringsatgärderna krävs följande statistik för att den framtida beredskapsplaneringen skall ha ett fullgott underlag.

llmlersökningsvariabel Anmärkning och exemplifiering

1. Personrcsa, med uppgift om . längd Kilometcr . färdmedel Bil (som förare eller passagerare). buss. järnväg. flyg. cykel ctc. . ärendetyp Bostad-arbetsresa. inköpsresa, l'ritidsresa etc. . region Resor inom och mellan regioner. * Tätort/landsbygd. . tidpunkt Arstid. vardag/veckoslut. . tillgang till Uppgift om den restidsförlängning som alternativt blir en följd av att använda det alter- fardmedel nativa färdmedlet (ex.vis upphöra aka

bil och i stället aka buss). 2. l'ordonshastighet Uppdelat pa arstid, fordonsslag.

vägkategori.

3.5 Befintlig och planerad statistik 3.5.1 Befintlig statistik

För att få ett bättre grepp om innehållet i den nuvarande statistikproduk- tionen rörande trafik och transporter har institutet genomfört en inven- tering. Det bör betonas, att inventeringen är relativt ytlig p. g. a. den knappa utredningstiden, men den torde dock ge en god bild av transport- statistiken. Inventeringen gäller i första hand riksomfattande och period- vis aterkommande statistik rörande energi och transporter. Kontakt har tagits med SCB och kommunikationsverken för att utröna omfattningen och innehållet i dagens transportstatistik. Vi har också tagit del av Sahlberg/Engströms arbete (9).

Statistik över person- och godstransporter anges i form av antal bilar, tågvagnar, tidtabeller för tåg, antal bussar och liknande storheter. Denna form av transportstatistik, som ger upplysning om transportapparatens kapacitet, är relativt väl tillgodosedd.

Transportstatistik kan också avges i form av transporterad mängd, t. ex. antal personresor, antal tonvaror och antal kilometer som tillryggalägges. Denna senare statistiktyp är ett uttryck för transportbehovet. Här må särskilt nämnas SCB:s undersökningar av varutransporter på vägar med lastbilar (UVAV-undersökningen). lnsamlade uppgifter används för tra- fik- och transportplanering på riks- och länsnivå. Vidare genomför SCB en enkät rörande långväga personbilresor (reslängd > 50 km) i syfte att belysa fördelningen av dessa resors start- och målpunkter samt olika ärendetyper. Denna senare studie är ett led i den regionala trafikplane-

Tahell 3.4 översikt över transportstatistik (riksomfattande och periodiskt återkom- mande) för olika transportgrenar - faktiska transporter

Vag Järnväg Sjöfart lflyg SCB:s statistik över 5] :s statistik över SCB:s statistik Luftfartsverkets över varutralik ilygplatsstatistik på fartyg och chartersta- tistik a) godstransporter a) belastning på med lastbil vissa sträckor (gods— och per- sontralik) b) långväga per- b) antal resande Flygbolagens sonbilsresor och mängd gods statistik (längre än 50 km)” mellan olika orter”

Vst statistik över a) personbilars år- liga körlängd b) tratikräkningar (flöden och transportarbete på olika väg- avsnitt)

a U nder utveckling.

ringen. Erfarenheterna från dessa två undersökningar bör enligt vår uppfattning vara en värdefull plattform vid planeringen av den i avsnitt 3.8 föreslagna resvaneundersökningen. I tabell 3.4 lämnas en översikt över riksomfattande och periodiskt återkommande transportstatistik.

Det bör också nämnas, att många konsultfirmor och transportbolag tar fram statistiska uppgifter, som i och för sig är av stort intresse för att belysa sambandet transporter-energi, men dessa data är ofta starkt begränsade i rummet och tiden. Vidare är det svårt att sammanföra och jämföra dessa data, eftersom undersökningsmetodiken växlar från under- sökning till undersökning. Som kommer att framgå av avsnitt 3.8 föreslås en mer omfattande inventering av statistikbehovet. Vid detta tillfälle bör man i en delutredning studera nyttan av denna typ av statistik.

Jämföres innehållet i befintlig transportstatistik med de krav som beredskapsplaneringen uppställer, så kan vi konstatera att nuvarande statistik inte är tillräckligt strukturerad. Främst saknas uppgift om persontransportarbetet uppdelat på färdmedel, ärendetyp, tillgång till alternativt färdmedel, dvs. en statistik som brukar benämnas resvanesta- tistik.

3.5.2 Samordning med pågående utvecklingsarbete

Behovet av en förbättrad transportstatistik har på senare tid påtalats från flera håll (8 och 9). I syfte att förbättra transportstatistiken bedrivs inom kommunikationsdepartementet i samordning med olika intressenter -— ett utvecklingsarbete, som hittills bl. a. lett till utveckling av statistik över varutransporter på väg (UVAV). Vidare har initierats ett utvecklings- arbete avseende statistik över långväga personbilsresor. Dessutom har inom ramen för transportforskningsdelegationens verksamhet en invente- ring av behovet av transportstatistik i forskningssammanhang pabörjats. Arbetsprogrammet i avsnitt 3.8 har utformats med hänsyn till ovanståen— de och förslaget till handlingsplan skall således uppfattas som en del i ett större sammanhang förenligt med intentioner hos andra intressenter.

3.5.3 Sammanfattning

Den befintliga transportstatistiken beskriver i första hand transportappa- ratens kapacitet och utnyttjningsgrad. På viktiga punkter saknas en riksomfattande statistik beträffande transportbehovet uttryckt i termer, som redovisas i avsnitt 3.4 och som är nödvändiga för planering och uppföljning av beredskapsåtgärder. Förmodligen skulle man kunna dra nytta av de specialutredningar, som utföres av konsultföretag och transportbolag under förutsättning att man kan samordna deras statistik- produktion.

3.6 Möjliga undersökningsmetoder

Redan i ett inledande skede av programarbetet kändes det nödvändigt att penetrera olika metoder för att insamla den statistik. som efterfrågades

vid behovsinventeringen. Det krävdes ingen längre utredningstid för att konstatera, att vissa variabler framstod som särskilt angelägna » nämligen persontransportarbete och fordonshastigheter. VTI kontaktade SCB och fil.lic. Olle Sjöström, Stockholms universitet, för en snabbutredning angående möjliga undersökningsmetoder och om möjligt kostnadsskatt- ningar.

Persontransportarbete. I bifogade PM (underbilaga 5) har SCB lämnat några synpunkter på en riksomfattande undersökning rörande ”trafik- struktur och energi”. I promemorian har man inriktat sig på tre frågor

0 att exemplifiera vad olika urvalsstorlekar kan innebära . för— och nackdelar med olika insamlingsmetoder . exempel på kostnader vid olika insamlingsmetoder.

Av promemorian framgår bl. a. att en ökad uppdelning av materialet vid redovisningen mycket snabbt leder till stora urval och därmed stora kostnader. Följande tre undersökningsmetoder är aktuella: besöksin- tervjuer, telefonintervjuer, postenkät. Av naturliga skäl har det inte varit möjligt att genomföra någon kostnadskalkyl. Däremot anges kostnaderna för några större undersökningar, vilka kan betraktas som jämförbara med denna frågeställning. Beroende på urvalsstorlek och statistikens innehåll, så kan man räkna med kostnader på 3... 5 miljoner kronor.

Systemuppbyggnad. En relativt stor insats är nödvändig för att skapa det efterfrågade statistiska underlaget. När man väl fått uppgifter om persontransportarbetet i absoluta tal, så torde den informationen äga aktualitet under flera år. Det mest optimala synes vara att bygga upp ett system med periodiskt återkommande undersökningar (gissningsvis vart femte år) för att skatta variablernas absoluta värden. Under mellanliggan- de år genomförs mindre och billigare undersökningar för att skatta förändringar i aktuella storheter. Sålunda kan eventuellt enkla frekvens- studier på strategiskt valda ställen vara tillräckligt för att skatta föränd- ringar i exempelvis fritidsresornas transportarbete.

Fordonshastigheter. Underbilaga 6 redovisar en möjlig uppläggning av hastighetsmätningar på landsbygdens vägnät.

3.7 Är belwvsinventeringen i avsnitt 3.4 tillräcklig för att motivera en omgående studie av persontransportarbetet?

Innehållet i avsnitt 3.4 och 3.5 visar, att nuvarande statistik är otillräcklig som underlag för en adekvat beredskapsplanering. Behovsanalysen i avsnitt 3.4 påvisade vilken ytterligare transportstatistik som erfordras för detta relativt speciella ändamål. Nu infinner sig följande fråga. Är det rationellt att påbörja en statistikproduktion för att tillgodose beredskaps- planeringens behov utan att ha klarlagt det totala behovet av transport- statistik? Enligt vår uppfattning bör man beakta följande synpunkter innan denna fråga besvaras.

Tidsfaktorn, Med hjälp av ett konkret fall skall vi åskådliggöra vad en behovsinventering bör innefatta. Vägverkets nuvarande system för trafik- räkningar föregicks av ett omfattande utredningsarbete mer än 3 är —,

där behovsanalysen var ett viktigt moment. Största svårigheten lag i att få de presumtiva statistikkonsumenterna att frångå allmänna uttalanden och istället definiera sitt behov i operativa termer beträffande undersöknings- variabler, precisionskrav, periodicitet och täckningsgrad. Ofta förelåg konkurrerande uppfattningar.

En inventering av behovet av transportstatistik, vilken gör anspråk på att vara fullständig och adekvat, måste ta lång tid. Dels är antalet intressenter mycket stort (statliga och kommunala myndigheter pa olika nivåer, forskningsorgan etc.), dels måste det föreligga en stor variation i fråga om statistikens innehåll och inriktning. Exemplet i föregaende stycke gällde en relativt väl avgränsad delfråga hos en myndighet, men trots detta blev behovsinventeringen tidsödande. Det främsta skälet till att avnämarsidan har svårt att precisera sitt statistikbehov torde vara, att man börjar ifrågasätta gällande planerings- och beslutsrutiner. och detta innebär i sin tur att man är osäker om vilka statistiska basdata man

egentligen behöver. * Nytta kontra kostnad. I princip måste man alltid göra en avvägning mellan nytta och kostnader '— i detta fall kostnaden för statistikinsamlan— det mot värdet av att ha tillgång till denna statistik. Redogörelsen i avsnitt 3.4 klarlade beredskapsplaneringens statistikbehov. Huruvida den— na brist motiverar en insats eller ej är ett ställningstagande som får göras av ansvariga instanser. Vi vill endast framhålla att den efterfrågade statistiken (persontransportarbete + trafikarbete) har många användnings- områden utanför den egentliga beredskapsplaneringen. Vår uppgift har varit att analysera beredskapsplaneringens statistikbehov, men det är var bedömning att det finns ett stort behov inom andra omraden av just denna statistik. (Jämför avsnitt 3.4.2.)

Slutsats. Enligt vår uppfattning är det mer rationellt att omgående påbörja en statistikproduktion beträffande personresor och trafikarbete för att täcka ett uppenbart statistikbehov än att inta en avvaktande attityd och kräva en fullständig inventering av transportsektorns totala statistikbehov.

3.8 Förslag till fortsatt arbete

I detta avsnitt presenteras ett programförslag för det fortsatta arbetet. Förslaget syftar till att tillgodose beredskapsplaneringens statistikbehov. Enligt vår bedömning föreligger ett liknande behov för andra ändamål —' trafik— och vägplanering, forskning etc. Det synes vara mest angeläget att erhålla fylligare statistik rörande persontransportarbetet. Detta är ett gemensamt önskemål från alla tillfrågade. Uppgifter om trafikens hastig— het på gator och vägar är också en betydelsefull information. Inventeringen i avsnitt 3.4 är mycket knapphändig vad gäller statistik- behovet hos konsumenter utöver TN. I princip skulle man behöva kartlägga samtliga presumtiva statistikkonsumenters behov av transport- data för att kunna finna en optimal avvägning mellan skilda önskemål. En sådan utredning skulle ta lång tid. Såvitt vi kunnat finna är det mer rationellt att påbörja insamlandet av sådan statistik, där efterfrågan är

helt uppenbar och där man inte läser möjligheterna till en framtida påbyggnad. Parallellt med detta sker en fullständig och fördjupad utredning av den totala efterfrågan. Med hjälp av denna senare utredning samt med ledning av erfarenheterna från resvane- och hastighetsundersök- ningen upprättas ett nytt arbetsprogram för den framtida statistikpro- duktionen. Vi tror på en successiv utvidgning av transportstatistiken i stället för en ”totallösning". I det följande anges de aktiviteter som skall genomföras.

Aktiviteter

[ Under är 1 planeras och under år 2 genomföres en undersökning rörande persontranspo1tarbetet. Statistik insamlas beträffande det totala persontransportarbetet i Sverige uppdelat i första hand på färdmedel ärendetyp. region samt tätort/landsbygd. Vidare måste en uppdelning ske med avseende på tiden (årstid samt vardag och veckosl lut). Planeringsarbetet under år 1 omfattar bl. a. preciseringar rörande aktuella undersökningsvariabler, detaljplanering av arbetet under at 2 jämte kostnadskalkyler. Il Under år 1 planeras och under år 2 påbörjas hastighetsmätningari olika punkter på gatu- och vägnätet. Om möjligt sker en uppdelning på fordonsslag och i tiden (under året, under veckan). I tillämpliga delar gäller kommentarerna under I. Ill Under år 1 och 2 utreds det totala behovet av transportstatistik. Dessutom utarbetas alternativa förslag till statistikinhämtning med tillhörande kostnader.

Planera resvane- Genomföra resvane- 1 _ undersökningar undersökningar ' 6 mån 1,5 år 0,1—0,2 mkr 3—5 mkr

Planera hastig- Genomföra hastig- hetsundersökningar hetsundersökningar 6 mån 1,5 år 0,1 mkr 0,4—0,6 mkr

Samordning med pågående utvecklingsarbete i syfte att fördjupa och utvidga inventeringen av behovet |||; av transportstatistik. Nytt arbetsprogram.

1—2 år

0,4—0,6 mkr _]

Framtida statistik- produktion

Kostnader. Angivna kostnader är en mycket grov bedömning.

Aktivitet År ] År 2 I 0,1-»0,2 Mkr 3—5 Mkr II 0,1 Mkr O,4—0,6 Mkr 111 0,2—--0,3 Mkr O,2—0,3 Mkr

Organisation. Under förutsättning att resurser avsätts för att få till stånd en utvidgad transportstatistik enligt det föregående, så bör dessa resurser tillföras de organ, som redan har ett ansvar på detta område. nämligen kommunikationsdepartementet och SCB. Lämpligen bildas en särskild arbetsgrupp, som utför det egentliga arbetet under ledning av en referensgrupp. I denna senare grupp bör ingå företrädare från kommuni- kationsdepartementet, SCB och några statistikkonsumenter.

Referenser ]. Bilismen i Sverige, Sveriges Bilindustri- och Bilgrossistförening, 1973, Stockholm. 2. Carlsson, G., Öberg, G. Hastighetsuppföljning av 70-gränser under sommarhalvåret 1971, 1972, Stockholm. 3. Statens Vägverk. Angelägenhetsbedömning av Vägprojekt, Preliminär version, DA 121, 1974, Stockholm. 4. Ziegler, J. Nattrafikens sammansättning på vissa huvudvägar, Statens Vägverk, 1974, Stockholm. 5. Bergstrand, B. Personbilars årliga körlängd. Regionsvis under 1972/ 73, Statens Vägverk, TÖ 122, 1974, Stockholm. 6. Teknik för alla, Årg 34, 1974, Stockholm. 7. Teknikens värld, Årg 52, 1974, Stockholm. 8. Energiprognosutredningen. ”Energi 1985—2000” SOU l974:64---65. 9. Mats Engström, Bengt Sahlberg. ”Energi och transporter. Behovsin- ventering av samhällsvetenskaplig forskning”, 1974.] 1.15. 10. Per-Olof Roosmark, Anders Brodin, Statens Väg- och Trafikinstitut.

”Statistik över resor — delredovisning”. Publiceras hösten 1975.

Underbilaga l:1 Trafikarbetets fördelning på hastigheter vid olika hastighetsgränser för vägtyp I

Kumulativ % av trafikarbete

70N 70M SOM 90N 1 1 ON

95 " 90— 804

704 60— 50 * 40—1

30" 20" 10-

5—1

N betecknar de sannolika fördelningarna vid olika hastighetsgränser och M de fördelningar som ansetts representera maximalt möjlig efterlevnad.

#h-_——r——wif—rff f*w' '— "r'a——å—————r———'—

50 60 70 80. 90 100 110 120 130 Hastighet i km/tim

Underbilaga l:2 Trafikarbetets fördelning på hastigheter vid olika hastighetsgränser för väg/_i'p 2

Kumulativ % av trafikarbetet

70M 70N 90M 90N llON

954 90 80—| 701 60— 501 40 sol 201 10— 5—

N betecknar de sannolika fördelningarna vid olika hastighetsgränser och M de fördelningar somvansetts representera maximalt möjlig efterlevnad.

_!

w | 1 | ** - * T"

50 60 70 80 90 100 1 10 120 130 Hastighet i km/tim

Underbilzigzi l:3 Trafikarbetets fördelning, på hastigheter vid olika hastighetsgränser för ivigtrp .?

Kumulativ % av trafikarbete

70lV| 7ON 90M 90 N HON

95n 90 _ 80 704 60 * 50 * 40 d 30 ' 207 10 5 T

N betecknar de sannolika fördelningarna vid olika hastighetsgränser och M de fördelningar som ansetts representera maximalt möjlig efterlevnad.

i

*! ! F I' 50 60 70 80 90 100 110 120 130 Hastighet i km/tim

Underhilzigu l:4 Trafikarbetets fördelning på hastigheter vid olika luistighetsgränser för rag/_i'p 4

Kumulativ % av trafikarbete

70M 70N 90N

90—

80—

70 ' 60— 50r 40— 30,

20'

10—

N betecknar de sannolika fördelningarna vid olika hastighetsgränser och M den fördelning som ansetts representera maximalt möjlig efterlevnad.

50 60 70 80 90 100 110 122) 130 Hastighet ikm/tim

Underbilaga 2

Beräkning av genomsnittlig bensinförbrukning/mil vid olika hastighetsgränser och grader av efterlevnad (N = normal och M = maximal efterlevnad) för det svenska personbilsbeståndet

Viig— Hastig- Trafik

- Hast. Hastighetsgräns o. efterlevnad Bränsleförbrukning typ liets- arbete klass ' gram milj. fkm V 110N V 90N V 90M V 70N V 70M B 110N B 90N B 90M B 70N B 70M km/tim

1 110 1 909 1 78,5 74,5 67,5 60,0 0,77 0,74 0,70 0,67 2 93.0 87,0 77,5 67.0 0.86 0,82 0,76 0,70 3 103,5 95,0 84,0 72,0 0,95 0,88 0,80 0,73 4 1130 103,5 91,0 77,0 1,06 0,96 0,85 0,76 5 127,5 116,0 100,5 84,0 1,31 1,10 0,93 0,80 Medelförbrukning 0,99 0,90 0,81 0,73 1 90 166 1 74,5 67,5 60,0 0,74 0,70 0,67 2 87,0 77,5 67,0 0,82 0,76 0,70 3 95,0 84,0 72,0 0,88 0,80 0,73 4 103,5 91,0 77,0 0,96 0,85 0,76 5 116,0 100,5 84,0 1,10 0,93 0,80 Medelförbrukning 0,90 0,81 0,73 2 110 818 1 73.5 70,0 66,5 65,0 59,0 0,74 0,72 0,70 0,69 0,66 2 85,5 81,0 76,0 74,0 66,0 0,81 0,78 0,75 0,74 0,70 3 94,0 88,0 82,5 80,0 71,0 0,87 0,83 0,79 0,77 0,72 4 103,5 95,5 89,0 86,0 76,0 0,96 0,88 0,83 0,81 0,75 5 114,5 106,0 98,5 95,0 83,0 1,07 0,97 0,91 0,88 0,79 Medelförbrukning 0,89 0,84 0,80 0,78 0,73

3 110 623 1 72.0 68,0 65,0 63,0 59,0 0,73 0,71 0,69 0,68 0,66 2 83,0 78,0 74,0 71,5 65,5 0,79 0,76 0,74 0,72 0,70 3 90,0 85,0 80,5 77,0 70,0 0,84 0,81 0,78 0,76 0,72 4 97,5 92,0 86,5 83,0 74,5 0,90 0,85 0,82 0,80 0,74 5 1085 101,5 95,5 91,0 81,0 1,00 0,93 0,88 0,85 0,78 Medelförbrukning 0,85 0,81 0,78 0,76 0,72 4 90 10 456 1 69,0 64,5 59,0 0,71 0,69 0,66 2 79,0 73,0 66,0 0,77 0,73 0,70 3 87,0 79,0 71,0 0,82 0,78 0,72 4 94,0 85,0 75,0 0,87 0,81 0,74 5 105 ,0 94,0 82,0 0,97 0,87 0,79 Medelförbrukning 0,83 0,78 0,72

Underbilaga 3

Procentuell och total minskning av bränsleförbrukningen vid en sänkning av hastighetsgränsen på samtliga I 10 km/tim vägar till 90 km/tim

Väg- Tral'ik- l-öre sänkning Efter sänkning Minskning i bränsleförbrukningen ty arbete p milj. ( km Hastig- Bränsle- Hastig- Bränsleförbrukning [% av Sveriges [ miljoner liter hets- förbrukn. hets- milj, liter totala bränsle- gräns milj. liter gräns förbr. Normal Maximal Normal Maximal Normal Maximal 1 1909 110 188,991 90 171.810 154,629 0,40 0,81 17,181 34,362 1 166 90 14940 90 —. —- _ — — 2 818 110 72,802 90 68,712 65,440 0,09 0,17 4.090 7,362 3 623 110 52955 90 50,463 48.594 0,05 0,10 2,429 4.361 4 10 456 90 867848 90 _ _ — 0,54 1,08 23.700 46,085

Total mimkning i bränsleförbrukning

Procentuell och total minskning av bränsleförbruknin 110 och 90-vägar till 90 resp. 70 km/tim

gen vid en sänkning av hastighetsgränsen på samtliga

Väg- Trafik— typ arbete

l'iöre sänkning Efter sänkning Minskning i bränsleförbrukningen

mlll- |" kni Hastig- Bränsle— Hastig- Bränsleförbrukning 'i? av Sveriges (miljoner liter hets- förbrukn. hets- milj. liter totala bränsle- gräns milj. liter gräns förbr.

Normal Maximal Normal Maximal Normal Maximal 1 1909 110 188.991 90 171.810 154.629 0.40 0.81 17.181 34.362 1 166 90 14.940 70 13.446 12.118 0,03 0.06 1,494 2.822 2 818 110 72,802 90 68.712 65.440 0,09 0,17 4.090 7.362 3 623 110 52,955 90 50,463 48,594 005 0.10 2.492 4.361 4 10 456 90 867,848 70 815,568 752.832 1,24 2,73 52.280 115.016

Total minskning i bränsleförbrukning 1,81 3,87 77.537 163.923

Procentuell och total minskning av bränsleförbruknin 110 och 90-vägar till 70 km/tim

gen vid en sänkning av hastighetsgränsen på samtliga

Väg- Trafik- typ arbete

l-"öre sänkning lifter sänkning Minskning i bränsleförbrukningen

milj. f km Hastig— Bränsle— Hastig- Bränsleförbrukning [% av Sveriges [miljoner liter hels- förbrukn. hets- milj. liter totala bränsle- gräns milj. liter gräns förbrukning

Normal Maximal Normal Maximal Normal Maximal 1 1909 110 188,991 70 154.629 139,357 0,81 1.18 34,362 49,634 1 166 90 14,940 70 13,446 12.118 0,03 0.06 1.494 2.822 2 818 110 72,802 70 63.804 59.714 0.21 0.31 8.998 13.088 3 623 110 52,955 70 47,348 44,856 0,13 0,19 5.607 8.099 4 10456 90 867.848 70 815,568 752.832 1,24 2,73 52,280 115.016

Total minskning i bränsleförbrukning 2.44 4.49 102.741 188,659

Underbilaga 4 Behov av transportstatistik för planering och uppföljning av beredskapsatgärder inom omradet väg- och gatu trafik Bakgrund

På uppdrag av EBU har VTI studerat ett antal atgärder tänkta att sättas in i olika krissituationer för att minska bränsleförbrukningen. För att beräkna spareffekten av dessa regleringsåtgärder krävs viss information. Det stod tidigt klart att inom väg- och gatutrafikområdet var bristen stor på denna information. I denna underbilaga redovisas en analys av vilka variabler som behövs för att avhjälpa denna brist. Detta behov jämförs sedan med redan befintlig statistik för att få fram det verkliga behovet av ny statistik.

Syfte och metod

Syftet är att ge ett första förslag på vilka variabler som skall ingå i statistiken med utgångspunkt i de åtgärder, som är aktuella för att minska energiförbrukningen. Variablerna skall uppfylla tre syften: ge möjlighet att beräkna spareffekt, belysa andra effekter av intresse och ge möjlighet att följa upp om och hur länge åtgärden har avsedd effekt.

För att systematisera behovsanalysen utarbetades en ”analysmall” som applicerades på varje åtgärd. Analysmallens uppbyggnad framgår av tablåerna i denna underbilaga. Beträffande rubriken "Beräkningsmodell” i analysmallen krävs några kommentarer. I princip krävs kännedom om själva beräkningsförfarandet för att man skall kunna ange behovet av transportstatistik. [ de flesta fall kan man nog diskutera hur själva beräkningarna skall genomföras. Med ledning av egen erfarenhet och kunskap samt samtalen med transportnämnden samt andra presumtiva intressenter har vi bedömt det troliga beräkningsförfarandet och därmed statistikbehovet. Det är dock på sin plats att göra en kraftig reservation för att man inte funnit den optimala beräkningsmodellen. Detta förhållande torde dock inte utgöra någon risk för att vi missat någon väsentlig statistikvariabel. Till sist vill vi påpeka att ”uppföljningsvariab— lerna" inte behöver vara desamma som de variabler, som används för att prediktera regleringsätgärdens förväntade spareffekt. Det är mycket tänk- bart att det finns andra ”indirekta” variabler. som snabbt och till låg kostnad avspeglar åtgärdens spareffekt.

Resultat

Nedan lämnas en sammanfattning av analysen i tablåerna. Det bör påpekas, att transportstatistiken ständigt måste hållas aktuell, eftersom transportsektorn inte är statisk. Tvärtom inträffar många händelser, som påverkar resvanor och förarnas hastighetsanspräk. Dessa förhållanden innebär i sin tur att beräkningsförutsättningarna kan komma att ändras vad gäller skattningarna av förväntad spareffekt.

Samtliga regleringsatgärder har en gemensam nämnare i det att man vill påverka persontransportarbetet på olika sätt. Vissa atgärder inriktar sig på en omfördelning av trafikarbetet till energisnålare färdmedel Linder det att andra åtgärder avses minska trafikarbetet genom att eliminera ”onö- diga” resor. För de flesta åtgärder gäller en kombination av dessa avsikter. Åtgärden ”hastighetsbegränsning” skiljer sig från de övriga. Dess avsikt är främst att omfördela trafikarbetet till hastigheter som kräver mindre energi per mil. Uppdelning på fler typer av färdmedel är nödvändig för att belysa andra —- sekundära » konsekvenser av åtgärden.

Den primära undersökningsvariabeln avser personresor. Varje person— resa studeras med avseende på

Nödvändiga resor

Alternativt färdmedel till bil finns

Alternativt Alternativt färdmedel färd medel finns inte I finns inte |

Kortransoneringen skall säkerställa dessa resor

Parameter l:.xcmpcl

. Längd Kilomctcr . [färdmedel Bil (som förare cllcr passagerare) buss, järnväg. llyg. cykel ctc. . Ärendetyp Bostad " arbetsresa. inköpsresa, fritid srcsa etc. . Region Resor inom och mellan regioner tätort/landsbygd . Tidpunkt Arstid, vardag/vcckoslut . Tillgang till al- Alt. lärdmcdcl (t. cs. buss) innebär tcrnativt färdmedel en rcstidslörlängning mcd x minuter

Utöver ovanstående erfordras uppgifter om trafikens (olika fordons- slag) hastighet under olika arstider på olika väg- och gatukategorier för beräkning av effekten av åtgärden "sänkta hastighetsgränser”.

Kortransoncri ng

A vsikt

Avsikten är att dels så långt som möjligt överföra viss del av bilars transportarbete till annat färdmedel, dels reducera det transportarbete som kan betecknas ”onödigt". Vilka resor som är "onödiga" bestämmes efter hur stor spareffekt man önskar uppnå.

Kortransonering innebär att varje fordon tilldelas en standardranson. Ytterligare drivmedel erhalles efter behovsprövning.

Starkt förenklat kan man åskådliggöra avsikten med atgärden i nedan- stående figurer. Den ena figuren visar vad man skulle vilja uppnå principiellt. Den andra figuren visar verkan av den kombinerade effekten av standard- och behovsransoner. Varje kvadrat representerar det totalt efterfrågade transportarbetet. Tomma fält markerar resor, som inte kommer till utförande genom insättandet av kortransonering.

"Onödiga" . Nödvändiga "Onödiga" resor resor resor Alternativt färdmedel till bil finns

? Resor som möjliggörs A genom standardransonen

& Resor som möjliggörs genom behovsransonen

Beräkningsmudell

Standardransonens storlek är en funktion av transportarbete per vecka i olika regioner uppdelat efter ärendetyp och möjlighet till annat färd- medel och arstid. Den region som har största behovet är normgivare. Man kan överväga en differentierad standardranson m. a. p. tätort/landsbygd, region. Eftersom transportbehovet är olika under året krävs säsongsupp— delning. Ärendetypen anger hur nödvändig resan är.

Extratilldelning av bränsle sker efter behovsprövning. Som underlag för detta krävs uppgifter om transportarbetet uppdelat efter ärendetyp och möjlighet till annat färdmedel.

Transportstatistik

Antal fordon fördelade efter transportarbete per vecka (månad) i olika regioner. Vidare erfordras en uppdelning på ärendetyp. samt möjlighet (tillgång) till alternativt färdmedel.

Uppföljningsvariabler

Samma som ovan. Antal beviljade ansökningar om extra ranson av drivmedel jämte uppgift om extratilldelningens storlek.

Hastighetsbegränsning Avsikt

Lägre hastighetsgräns (måttlig sänkning) leder till lägre fordonshastighet och därmed mindre bränsleåtgång. Drastisk sänkning av hastighetsgränsen leder också till längre restid vilket gör de långa resorna och vissa ärendetyper mindre attraktiva med bil. Därmed minskar transportarbetet.

Butik/1 ingsm udell

Beräkning av totala bränsleförbrukningen före och efter åtgärdens insät— tande kräver följande uppgifter.

a) Transportarbetets fördelning på skilda hastighetsklasser. Vidare är det önskvärt med en uppdelning på personbilar och övriga bilar, trans- portarbetets variation månad för månad samt en uppdelning på lands- bygd—tätort. Vidare krävs uppgift om efterlevnadsgrad, dvs. en fördel- ning över bilförarnas anpassning till gällande hastighetsgränser.

Övervägs drastiskt sänkta hastighetsgränser krävs dessutom kännedom om transportarbetets fördelning på ärendetyp, tid i veckan, möjlighet till alternativt färdmedel och längd.

b) Samband mellan fordonshastighet och bränsleförbrukning.

T ransporrsta ristik

Antal fordonskm per män-ad, uppdelat på fordonsslag. hastighetsklass och landsbygd tätort. Transportarbetet fördelat efter ärendetyp, tid i veckan, andra möjliga färdmedel samt längd.

Uppföljningsvariabler

Samma som ovan. Punkthastighet för skilda fordonsslag.

Räjongbegränsning A vrikt

Avsikten är att minska biltransportarbetet genom att styra över de långa resorna (interregionala resor) till kollektiva färdmedel. Detta kan göras pa olika sätt:

a) bilen får enbart köra inom sin kommun

b) bilen får enbart köra inom sitt län

c) bilen far enbart tankas pa en egen vald mack.

Beräkningsm Odell

a) och b) Spareffekten beräknas med hjälp av bilars transportarbete uppdelat efter inom län/kommun resp. utom län/kommun och ärende- typ.

c)För att beräkna spareffekten i detta fall krävs transportarbete uppdelat efter resans längd och ärendetyp.

Transportstatirtik

Transportarbete inom och utom aktuell region (län/kommun) uppdelat på ärendetyp. Transportarbete fördelat efter resans längd och ärendetyp.

Uppföljningsvariabler

Transportarbete uppdelat efter färdmedel (kollektivt bil).

Organiserad samåkning A vsikt

Minska trafikarbetet genom att stimulera samåkning för i första hand regelbundna resor. Närmast avses bostads arbetsresor.

Beräkningsmodell

Spareffekten beräknas med hjälp av uppgifter om transportarbetet fördelat på ärendetyp, färdmedel saint möjlighet att samåka. För bilresor är det viktigt att veta om personen färdas i egenskap av förare eller passagerare. Eventuellt krävs även indelning efter möjlighet att åka kollektivt. beroende på hur åtgärden utformas.

Transportsraristik

Transportarbete fördelat efter färdmedel, ärendetyp. möjlighet att sam- åka och ev. möjlighet att åka kollektivt.

Uppföljrzingsrariabe/

Transportarbete för arbetsresor efter färdmedel.

Begränsning av personbilsresor i tiden Avsikt

Minska transportarbetet. Detta kan åstadkommas genom att ta bort en del ”onödiga" resor och överflytta en del till annat färdmedel. Atgärden kan utformas på olika sätt. Som exempel kan nämnas:

a) Jämnt registreringsnummer kör på jämnt datum och udda på udda datum. b) Helgtrafikförbud. Dispens för vissa typer av transporter.

Beräkningsmodell

Spareffekten bestämmes av transportarbete för bil, förare fördelat efter ärendetyp. möjligt alternativt färdmedel och tid i veckan.

Transportstaristik

Trafikarbete fördelat efter ärendetyp och möjligt alternativt färdmedel och tid i veckan.

Uppföljningsvariabel

Transportarbete efter färdmedel och ärendetyp.

Bensinstationsstängning Avsikr

Minska trafikarbetet. Detta gör man genom att stänga bensinstationerna på helger och/eller nätter. Därigenom tas dels vissa ”spontana” resor bort (tanken nästan tom), dels tas en del långa resor under helger och/eller nätter bort.

Beräkningsm Odell

Spareffekten beräknas med hjälp av transportarbete fördelat efter tid på dygnet, tid i veckan, ärendetyp samt andel av ärendetypen som är spontan med lite bensin i tanken. Därjämte krävs fördelning efter resornas längd under helgen.

Transportstatistik

Transportarbete fördelat efter tid på dygnet och tid i veckan och ärendetyp.

Transportarbete fördelat efter resans längd under helger.

Uppföljningsvariabler

a) Kontroll av att bensinförsäljning ej sker på förbjudna tider. b) Transportarbete uppdelat efter glesbygd — tätort.

Max kvantitet vid tankning (automatmackar spärras) Avsikt

Minska och omfördela transportarbetet för bil genom att minska bilens servicegrad. Åtgärden bör kombineras med förbud att tanka i lösa dunkar.

Beräkningsmadell

Spareffekten beräknas med hjälp av transportarbete uppdelat på ärende- typ (anger hur nödvändig resan är), möjligt alternativt färdmedel och region.

Transportstatistik

Transportarbete uppdelat på ärendetyp, möjligt alternativt färdmedel och region.

Uppföljningsvariabler

a) Efterlevnadsgrad. b) Transportarbete efter färdmedel och tätort glesbygd.

Underbilaga 5 PM av 1975—03-11 från SCB om en undersökning av energi och trafikstruktur

Statens väg- och trafikinstitut har vid ett sammanträffande med represen- tanter för utredningsinstitutet bett om underlag för sin planering av en stor löpande undersökning om energi och trafikstruktur. Någon fullstän- dig förplanering av vad SCB :s medverkan i ett sådant projekt skulle innebära redovisas ej här. Detta PM inriktar sig på tre saker

1. att exemplifiera vad olika urvalsstorlekar kan innebära 2. för- och nackdelar med olika insamlingsmetoder och 3. exempel på kostnader vid olika insamlingsmetoder.

l Krav på urvalsstorlek

Sambandet mellan kraven på precision och urvalsstorlek kan illustreras med några exempel med utgångspunkt i tabell l.l.b i Statistik över resor. Denna tabell bifogas här med siffrorna omräknade i absoluta tal.

Krav !

Krav på att restyp och region skall utgöra redovisningsgrupp. Denna indelning innebär att man är intresserad av att kunna studera t. ex. (redovisnings)gruppen inköpsresor inom region x. Inom denna grupp vill man då kunna uttala sig om olika egenskaper, t. ex. inköpsresornas längd, med en viss grad av säkerhet (obs. ej fördelat på olika färdsätt, då gäller redovisningsgrupper enligt krav II nedan), om det är fler kvinnor än män som gör inköpsresor etc.

Om man tittar på tabell l.l .b (i absoluta frekvenser) ser man att alla 8 redovisningsgrupperna (restyperna) där utom ”yrkesmässig trafik” upp- när omkring 100 observationer. Med 100 observationer erhålles en skattning med en (maximal) osäkerhet om ilO %, vilket innebär, att, om man får ett skattat värde av 50 % för en egenskap inom redovisningsgrup- pen, det verkliga värdet bör med 95 % sannolikhet ligga mellan 40 och 60 %. Detta är i många sammanhang en acceptabel nivå.

Bruttourvalet i den exemplifierade undersökningen — Statistik över resor —- var ca 1 200 personer. Om man ställer krav om 100 observationer per redovisningsgrupp och det accepteras att gruppen ”yrkesmässig trafik” blir för liten att redovisas erfordras:

5 x 1 200 = 6 000 personer vid 5 geografiska regioner 25 x 1 200 = 30 000 personer vid 25 geografiska regioner (t. ex. län, men det kommer ändå att bli för få observationer i de mindre länen utan särskild stratifiering).

Om man anser att förhållandet mellan årstiderna varierar så mycket att man måste hålla dem isär, fordras lika många observationer per årstid. Om man ej har det kravet kan data från olika delar av året slås samman och betraktas som årsgenomsnitt.

Krav ll

Krav på att restyp-färdsätt-region skall utgöra redovisningsgrupp. Denna indelning innebär att man är intresserad av att kunna studera t. ex. (redovisnings)gruppen inköpsresor för personer som gjort detta med kollektivt färdmedel inom region x. Inom denna grupp vill man då kunna uttala sig om olika egenskaper, de kollektiva inköpsresornas längd med en viss grad av säkerhet, om det är fler män än kvinnor som gör inköpsresor med kollektiva färdmedel etc.

Alla 64 celler (utom marginalerna) i tabell l.l.b utgör med denna definition en redovisningsgrupp. I omkring en tredjedel av cellerna är observationerna omkring 20 eller fler. Det innebär att man för en skattning av en egenskap i en grupp med 20 observationer har en (maximal) osäkerhet om 122 %. Detta kanske är otillräckligt ur preci— sionssynpunkt och antalet observationer är för litet även ur statistisk- metodologisk synpunkt. Det verkar rimligare att man ställer krav om 100 observationer (osäkerhet *; 10 %) även här.

a. Man kan först nöja sig med att detta uppfylls för den tredjedel av cellerna som hade flest observationeri tabell l.l .b (minst 20 Obs.). Det innebär att övriga celler antingen lämnas åt sidan i analysen eller får slås samman till större enheter. Med dessa förutsättningar erfordras: 5 x 5 x ] 200 = 30 000 personer vid 5 geografiska regioner. Om man önskar särredovisa per årstid fordras lika många observationer per årstid. b. Man kan öka ambitionen och kräva att man får säker skattning för upp till åtminstone 30 celler i tabell l.l.b. (Om man helt bortser fran de totalt mycket lågfrekventa färdsätten "mc” och "övrigt” utgör de 30 av totalt 48 celler i tabellen.) I tabellen finns det 30 celler som har mer än 12 observationer. Kravet på 100 observationer ivarje redovisnings- grupp (cell) kvarstår. Då erfordras: 5 x 8 x 1 200 = 48 000 personer vid 5 geografiska regioner. Samma resonemang om årstid gäller förstås.

Det finns givetvis en oerhörd mängd tänkbara kombinationer för uppdelning av materialet, men varje ytterligare uppdelning av materialet fördubblar, tredubblar, fyrdubblar etc. mycket snabbt det önskvärda urvalet. Observera att detta endast gäller vid sam tidig uppdelning av olika variabler. En sakbedömning måste göras i vilken mån sådan samtidig uppdelning är nödvändig (om en eller flera variabler verkligen behöver konstanthållas för att studera en annan variabel).

2 Val av insamlingsmetod

Det finns huvudsakligen tre sätt att samla in information som kan bli aktuella, besöksintervjuer, telefonintervjuer samt postenkät. Besöksz'ntervjuer. Omfattning 30—60 minuters längd. Fördelar: ger möjlighet till att samla in mycket information, det går troligen att klara av fler fält av energiområdet än enbart transportsektorn. Man kan ställa

ganska komplicerade frågor (många svarsalternativ med hjälp av svars- kort), frågor som kräver visuella medel (t. ex. titta på karta eller skiss etc.). Besöksintervju måste alltid tillgripas av rent fysiska skäl när informationsmängden är större än att den kan insamlas på 20=25 minuter. Möjlighet att ställa attitydfrågor.

Nackdelar: det mest kostsamma insamlingssättet, datainsamlingen kan dra ut på tiden (en nackdel om man har något som måste mätas i förhållande till ett fixt datum), troligen högre bortfall (osäkert om detta är en effekt av besöksformen eller intervjutidens längd).

Telefonintervju. Omfattning 5=20 minuters längd. Fördelar: snabb datainsamling, möjlighet ställa attitydfrågor. Nackdelar: måste hållas relativt kort, ej gärna över 20 minuter som genomsnitt. Frågorna måste vara enkla och kunna klaras av utan alla visuella hjälpmedel eller stöd som svarskort etc.

Enkät. Varierande längd, bortfallet troligen stigande med stigande längd och svårighetsgrad.

Fördelar: den mest ekonomiska formen per person räknat, bra för vissa typer av frågor där ip behöver tillfälle att fundera över svaren.

Nackdelar: frågorna blir mer ofullständigt besvarade, man har mindre kontroll över om ip uppfattat frågornas innebörd. När det gäller attityd- frågor finns ingen kontroll över vem som påverkat ips svar. Olika påverkan genom att en del av materialet fylls i av ip själv, en annan del följs upp genom intervjuer av loko. Om enkäten är lång och svår minskar den ekonomiska fördelen då kanske 50—70 % av materialet måste följas upp med telefon eller t. o. m. besöksintervjuer. En ganska utsträckt insamlingsperiod behövs med tid för påminnelser och intervjuuppfölj- ning.

Problemet med mätfel och andra systematiska fel hänger något samman med valet av insamlingsmetod, men i stort är det sådana problem som måste lösas på andra sätt, ex. särskilda metodstudier.

3. Exempel på kostnader vid olika insamlingsmetoder

Någon särskild kalkyl efter preciserade förutsättningar har ej gjorts upp för en undersökning om energi och trafikstruktur. I stället redovisas de faktiska kostnaderna för dels den stora trafikundersökningen (TU-71) i Stockholm, dels två stora löpande undersökningar, den ena baserad på besöksintervjuer, Undersökningen om levnadsförhållandena i samhället (ULF) och den andra baserad på telefonintervjuer, Partisympatiundersök— ningen (PSU). Dessutom redovisas kalkylkostnader för en stor enkät- undersökning av engångskaraktär.

TU-7I: SCB:s totala kostnader för den stora trafikundersökningen 1971 blev drygt 2 miljoner kr. — i 1971/72 års penningvärde. I detta ingick provundersökning, allmän planering och ledning, datainsamling, kontroller och tabellkörningar. I huvudundersökningen ingick ca 5 300 hushåll i nettourvalet i Storstockholmsområdet. Alla personer i åldern 13—74 år i hushållet skulle intervjuas. Genom koncentrationen till Stockholmsområdet torde kostnaderna för resor ha blivit avsevärt lägre än

vid en undersökning i hela landet. Å andra sidan måste p. g. a. den korta tiden för fältarbetet en stor del av arbetet utföras av inresta lokalombud, varför kostnaderna för traktamente blev avsevärda. Den kalkylerade intervjutiden för varje hushåll var 75 minuter.

ULF: Besöksintervju, ca 60 minuters intervjutid, kalkylerad för 12 000 personer i urvalet (efter justering i uppläggningen blir troligen verkliga urvalet i år 13 500 personer). Datainsamlingen sprids över fyra perioder under året. Undersökningen avses göras av denna omfattning varje år i framtiden. Här angiven kostnad avser det ännu ej avslutade första undersökningsåret 1974/75 (prognos). ULF har föregåtts av flera års planering och provundersökningar. Den övergripande planeringen etc. utföres av huvudmannen för projektet I/HU inom SCB och avser åtminstone delvis arbetsmoment som statens trafikinstitut kan tänkas ansvara för vid en stor trafikundersökning. Den insamlade informations- mängden är 7—10 gånger större än i PSU. Bifogade intervjuformulär ger också en uppfattning om informationsmängden.

PSU." Telefonintervju, drygt 5 minuters intervjutid, normalt 2 under— sökningar om året med 9 000 i varje urval panelansats (varje person intervjuas tre gånger i följd). Den är i funktion sedan 1972, och har på insamlingssidan kommit in i arbetsbesparande rutiner. Flera års metod- arbete med olika prov föregick undersökningen, men utvecklingsarbetet tar alltjämt, som ses i tablån nedan, en avsevärd kapacitet i anspråk. Bifogade formulär och regelbunden rapport ger en uppfattning om informationsmängden.

Enkätundersökning: En justering av en helt teoretisk kalkyl för en engångsundersökning som gjorde i vintras för ett annat projekt. Den angivna kostnaden förutsätter en smärre provundersökning och utveck- lingsarbeten. Mera omfattande sådana förutsätter tillskott av ytterligare medel eller att uppdragsgivaren svarar för detta. Den insamlade informa- tionsmängden kan uppskattas till 24 gånger större än i PSU per person.

Kostnader TU-71 ULl-' PSU Enkät. itusen kr besök, besök. telefon. urval urval urval urval ' 13 000 5 300 13 000 18 000 hushåll hushåll hushåll hushall

l-"ör ledning, in—

samling, bearbet- ning. granskning, kodning, tabell- framställning 2 050 2 565 422 764” För övergripande

planering. analys,

särskilda metod— studier ? 7 33 35 0 ?

a lnnefattande telefonuppföljning för 30 % av urvalet. För ULF och PSU avser kostnaden ett särskilt år.

Tabell l.l.b Antal resor efter restyp och färdsätt per vardag i region 1—3. Absoluta tal

Färdsätt Restyp Arbete Tjänste Skola Inköp Service Rekrea- Yrkes- Övrigt Alla tion mässig res- trafik typer Kollektivt 150 8 47 24 8 29 1 40 Bil, förare 275 91 21 83 29 112 20 74 Bil, passa— gerare 71 13 13 33 17 74 1 19 Motorcykel 0 0 0 O 1 0 0 0 Moped 16 0 7 0 1 0 0 2 Cykel 95 3 17 24 8 29 0 6 Till fots 174 9 28 131 37 157 4 47 Övrigt 0 9 0 0 0 8 2 2 Summa

Antal resor iurvalet 792 134 134 297 96 413 28 189 2045

Underbilaga 6 Skiss av plan i ett infosystem för bl.a. hastighetsmätningar uppgjord av fil.lic. Olle Sjöström

Ett infosystem för att följa dels trafikarbetets förändringar, dels föränd- ringar av hastigheter och deras fördelning i tiden kan erhållas genom ett fast punkt— och avsnittsurval. Omfattande hela landet eller en region. Detta innebär ett antal urvalsenheter (beroende på noggrannhetskraven) där en urvalsenhet har följande uppbyggnad:

p1 92 '” P3 Pa Ps __|__1___l___+_l__l_|__l___l_—|— väg (t exE75l a b c

urvalsenhet = vägsträckning a, b, c vägavsnitt bestämda av korsningar p fast punkt för antalsräkning

p1—p5 exempel på rörliga punkter för hastighetsmätningar

I den första punkten P räknas kontinuerligt antalet fordon med timregistrerande trafikräknare, helst med fordonsdifferentiering. Räkna- ren ligger alltså fast stationerad i punkten P.

I ett urval i tiden (t. ex. en eller flera veckor per år) sker hastighetsmät- ningar med tillgänglig apparatur inom urvalsenheten på så vis att hastighetsmätaren flyttas mellan punkterna pi (under veckan) enligt ett slumpmässigt schema.

Orsakerna till en sådan geografiskt rörlig mätning är att hastighetsför- delningen kan variera starkt mellan punkter inom ett avsnitt och att informationsvinsterna torde klart kompensera flyttningskostnaderna. (Detta gäller inte antalsräkningarna för att skatta det totala trafikarbe- tet.)

En översiktlig karakteristik över ett sådant fast urval blir:

Region (t ex hela landet eller ett antal län)

Urvalsenhet = väg—

l-'_l sträckning

1. I regionen sker tried utnyttjande av statens vägverks vägdatabank en indelning av hela regionens vägnät i urvalsenheter. Ett urval av sådana vägsträckningar sker (se figur 2) med utnyttjande av tillgänglig hjälpinformation (bl. a. trafikflöden). Därvid utnyttjas stratifiering och urval med olika sannolikheter. 3.1 Inom varje urvalsenhet sker urval av den fasta punkten P för utplacering av den fasta antalsräknaren. 3.2 För hastighetsmätningar sker ett urval av en eller flera grupper av rörliga punkter pi. Därvid kan VTI :s simuleringsmodell utnyttjas på ett effektivt sätt.

4. Ett urval av en eller flera observationsveckor för hastighetsmätningar sker för varje urvalsenhet = vägsträckning, så att observationsveckor- na för hela regionsurvalet blir jämt fördelade över året.

5. Inom varje observationsvecka och urvalsenhet sker ett urval i tiden inom veckan för hastighetsmätningar i de rörliga punkterna pi. b.)

Det administrativa resultatet innebär att ett antal ”mätpatruller” (bil. räkneapparatur och personal) arbetar kontinuerligt under hela året genom resor mellan urvalsenheter och arbetar inom varje urvalsenhet under varje vecka. Denna typ av fördelning av urvalet i tid och rum bedöms vara den effektivaste plantypen.

Hur denna plantyp får sin exakta utformning är avhängigt av fortsatt arbete med bl. a. följande frågor:

A. Målprogram

Vilka storheter är av betydelse att skatta? T. ex. trafikarbete och dess fördelning på hastighetsklasser.

Förändringar mellan tidsperioder (månad, kvartal, år) för dessa storheter.

Vilka noggrannhetskrav ställs på olika skattningar? Vilken beredskap för andra tänkbara målsättningar bör byggas in?

B. Resurser Tillgång på olika slag av mätinstrument (fordonsräknare, hastighets- mätare etc.) Personaltillgang och administrativa resurser.

C. Metodstudier

Räkneapparaturens kvalitativa egenskaper. Förutsättningar för den statistiska planen (hjälpinformation, ramfrågor, kostnadst'unktioner m. ni.).

Utvecklingen av ett infosystem av ovan skisserade slag bör ske successivt med exempelvis början i en mindre region och ett mindre omfattande urval, vilket skulle ge värdefulla erfarenheter för planering i större skala. Samordning med andra utvecklingsarbeten (t. ex. projektet ”Simulering av landsvägstrafik”, tester och utvecklingsarbete avseende

räkneapparatur) är väsentligt.

._.' nL' *En” 4 [ .nu-__lu' m.”. .. ??

Jdl lenf-l' gm vi

!) 'ä'lull.

:tltaiu— tabun.- J,,

i ';J. '1 5' M.

E...! IL'l'M'I'trl-I

l:a—tll "altar-

.-1 1. mn !. 'J-iTr: BLI-').I ' | wlum '# '

' queen

rl

»- , . ' - » - '| ' tiil-'if "*I '." I * := . %'- .. r ' ' lli

r_|

IIII ”Fr:-' III:-H;

I|||rl 'IVIW- '|'ch _

,"1|||'|||. -l [ul .H'F' utr_|

'lnl'l " in 'I'tf -.i

Av docenten Mats-G. Engström, docenten Bengt Sahlberg samt filosofie kandidaten Bu Strand

1 Uppdraget

Föreliggande rapport har utarbetats på uppdrag av Energiberedskapsut- redningen, EBU. Uppdraget avser "att studera effekter/konsekvenser av helgtrafikförbud”. Arbetet har bedrivits i nära kontakt med EBU:s sekretariat. Kontakt under arbetets gång har också hållits med transport- nämnden (TN) och statens väg- och trafikinstitut (VTI) samt andra berörda institutione'r.

l uppdraget ingår att belysa spareffekter av ett helgtrafikförbud enligt å ena sidan ett maximialternativ = fran fredag kväll till måndag morgon -— och å andra sidan alternativa perioder t.ex. endast söndagar eller varannan helg. Effektanalyserna görs med beaktande av säsongmässiga och geografiska variationer. KonsekvenSer för olika trafikantgrupper belyses. Vidare uppmärksammas konsekvenser för sektorer utanför trafiksektorn.

2 Sammanfattning

Energiförbrukningen inom transportsektorn baseras i stort sett helt på olja. Personbilen svarar för ca hälften av förbrukningen, lastbil och buss för omkring 1/5.

Under helger dominerar fritidsresandet trafikbilden. Det svarar för drygt 3/4 av den totala helgtrafiken med personbilar. Det är också främst fritidsresorna som ett helgtrafikförbud (lördag- söndag) kommer att drabba då övriga typer av resor antingen får dispens eller flyttas över till vardagar alternativt kollektiva transportmedel.

Erfarenheter under senare är av helgtrafikförbud (söndagsförbud) i utlandet visar att förbudet ger en besparing pa 7-10 % av veckoförbruk- ningen.l De beräkningar som gjorts i föreliggande arbete pekar mot att ett helgtrafikförbud (fredag kväll- måndag morgon) i Sverige vid normal- helg skulle ge en besparing av storleksordningen 16- 17 %. Enbart ett söndagsförbud uppskattas ge en besparing på 910 %. Spareffekten torde dock sjunka ju fler helger förbudet varar.

De besparingar som uppnas via andra åtgärder sasom frivillig sparkam— panj. hastighetsbegränsning. bensinstationsstängningar etc. reduce-rar effekten av ett helgtrafikförbud.

' Norge hade under kri— scn 1973/74 helgtrafik- förbud under ett antal helger. [förbudet sträckte sig fran lördag kl. 15.00 till mandag 02.00. | in— ledningsskcdct av serien med hulgförhud erhölls en besparing med ca 15 '.4. Bcsparingscfl'ektcn avtog sedan.

Vissa ringverkningar på övriga samhällssektorer blir sannolikt följden av ett körförbud. Sä t. ex. kan vissa delar av handeln samt hotell- och restaurangnäringarna på kortare sikt få vidkännas sjunkande efterfragan. På längre sikt sker sannolikt en viss anpassning till den nya situationen. Ökad efterfrågan på kollektiva transporter samt ett minskande antal trafikolyckor är andra mer påtagliga konsekvenser av ett helgtrafikför- bud.

Avslutningsvis skall behovet av utökade och fördjupade kunskaper om skilda trafikantgruppers resebeteende starkt betonas.

3 Rapportens uppläggning

Inledningsvis tecknas (avsnitt 4) en allmän bakgrund av olje- och drivmedelsförbrukningen i landet. Fördelningen på olika kategorier förbrukare och olika typer av resor återges översiktligt.

I korthet redogörs därefter (avsnitt 5 och 6) för tidigare erfarenheter av helgtrafikförbud i Sverige, 1947—1948 och 1956. Några erfarenheter av helgtrafikförbud i andra länder frän energikrisen 1973/74 återges vidare. Avsnitten 7 och 8 behandlar hur arbetet med föreliggande rapport genomförts och på vilka undersökningar och material som beräkningarna grundar sig.

1 avsnitt 9 diskuteras generellt vilka grupper som bör erhålla dispens. Den detaljerade och tekniska behandlingen av dispensproblemen diskute- ras i huvudbetänkandet.

Avsnitten 10 och 11 redovisar hur beräkningar av den potentiella besparingseffekten av ett helgtrafikförbud kan genomföras och har genomförts i detta fall.

Spareffekten redovisas i avsnitt 12. Översiktligt tas här vidare upp vilka effekter som åtgärder av annat slag får på resultatet av ett helgtrafikför— bud.

Avslutningsvis (avsnitt 13) diskuteras några konsekvenser för hushåll och näringsliv av ett helgtrafikförbud.

4 Allmän bakgrund

Transportsektorns förbrukningsandel av den totala energiatgangen i landet beräknas i början av 1970—talet uppgå till drygt 16 %. ] siffran 16 % ingar endast den energidel som åtgår för driften av transportmedlen. Inräknas även den energi som krävs för att producera transportmedlen (bilar, bussar, tåg etc.) uppgår samfärdselns andel av totala energiförbruk- ningen till uppskattningsvis 25 % I den fortsatta framställningen hänförs alla sifferuppgifter för sektorn eller delar av den till energiåtgången för driften.

Tillväxten i den totala energiförbrukningen i landet under 60—talet uppgick till 55 %. Transportsektorn hade därvid den lägsta ökningen av de tre huvudsektorer som förbrukarkategorierna översiktligt brukar

redovisas i. De två andra. industri samt övrigsektorn (i den senare utgör fastigltetsuppvärmning den helt dominerande förbrukarkategorin) svarar vardera för dryga 40 % av den totala energibalansen.

Energiförbrukningen inom transportsektorn är till helt övervägande del grundad pa olja som energikälla. Endast ungefär 37 % av sektorns energialgang är baserad på elkraft.1 För den förbrukningen svarar i huvudsak järnvägen samt till en mindre del tunnelbana och sparväg.

Fördelningen av sektorns oljeförbrukning (för drift) på skilda trans— portmedel är i runda tal följande:

Personbilar m. m. ca 50 % Lastbilar. bussar m. m. ca 20 'D? Sjöfart ca 20 % Flyg ca 10 %

Huvuddelen av personbilarnas och lastbilarnas/bussarnas transporter sker över kortväga avstand. Det kan som exempel nämnas att ca 95 % av alla bilresor sker inom avständsintervallet upp till 50 km. Medeltransport— längden för lastbilsgods har beräknats till knappt 40 km. Som en jämförelse visas personresornas fördelning på olika färdmedel och för olika avstandszoner i figur 1.

Av personbilsresorna beräknas 50 % utgöra arbetsresor medan ca 25 ',71. är hänförliga till s. k. serviceresor. Resterande 35 % uppskattas vara fritidsresor.

Godstransportarbetet inom nättrafik (under 100 km) onibesörjes f. n. till 95 'i? av biltransporter. Transporter av jord, sand och grus svarar för 57 % av totalvolymen med ett medelavstand pä endast 15 km. Pa de längre sträckorna (över 200 km) svarar järnvägen för 87 % av transportar— betet. (Jfr även figur 2.)

Uppskattningsvis tre fjärdedelar av alla vuxna svenskar tillhör hushåll

Flyg

l Produktionen av elkraft är i sin tur till en del ba- serad pa olja.

Figur 1 . Pf()('(')llll€ll för- delning av antalet person- resor pa olika avstånds- interi'all. Bam/bredden anger resp. transportme— dcls procentuella andel.

0 10 20 40 100 200 1.00 KM (Källa: SOU 1974:75.)

Murknadsundel 100 G'/.

v 'I .,

ou ». . - ._ P..... 'o'... &... 'o'o'o' &... ”0.0.6 ooo wo- ?! &... »... ooo' _ &... 'o'o'o' : 9.0.Q p.».— _ _ P...! ......4 _ _ 'o'..- v'o" = = 9.0; ,...:- _ _ _ _...Q ...... _ _ _ _ 9.0; ...g = _ = = p...—. .....— ox; av.—= = = = JG ' "vag 50 _ ( bvovöc ' _.ö..l.'-i$,-.E = = _ ou ww &%%' . '—'o'o'—=n'a _ _ = 500 _OOQ 004 »OO'_DQO_001_ _ _ _ >.»... o'o'o 'o'o'q 90'0'—o'o"-"o' _ _ _ __ . . - o o . _..00 00 006 OO.—O%€_>OO— _ _ . o _00 , 601 »00- ». __QOO _ v— _ ,.... .c... 5.0.0. 9.0.0— ou no . . - o 4 . ..,, ,,. , -—on—ooq=wov—b _ _ ':':å '...' fo'o' 'p':*:=':':':i:':':' "ååå?” ; = >.. ooo” om om no ooo" » — ”' 00. O.. no 900— 01 > ' "' ooo ooo ou ». A—DOÖO—O ' 9” ”'.— _ ooo 0.4 no oo oo— » '- '” ”' '"— wo ooo » 4 . .=|.. ... po. ooq= oo: ooo oo. >. __5 . .., ... "...! >o. ooo— :;:;:; ::::z; ::::3.=;:. =»; .:.ggåtg.:.;_;:$$ågxo15 '...'.- 0.0... ,...,1—30 '_'I Vo'Ö—å'o'd—Po'oqufoyv'»— La tbil .... ... ,.._,,©.,_,061_>004—ooo—o o—o .— 5 &..., ,....— 50..._o,o,g—_o:o:4—Po'o*—v'o*o'= 'o'o'd='o*:'4= ';';. ....,__ ...—. .—....—,..—»..5—|06 06 =. 1 >.. 1 :o'.*.=»t..:=:.z:2.=ute.=>tozof=wc=rtet915btw—:.:råge.: '1 20 50 100 200 300 400 500 700 900 '

Figur 2. Godsvolymens fördelning på järnväg och lastbil [ olika avstånds- r'rrtervall (] 970).

(Källa." SOU 1974:75.)

som äger eller disponerar bil. Detta innebär att en betydligt mindre andel svenskar i praktiken har tillgang till bil vid alla tidpunkter, dä bilen kan vara upptagen av övriga hushallsrnedlernrnar. Antalet bilhushall varierar regionalt. ! storstadsregionerna är antalet bilar per hushall lägre än för exempelvis glesbygden i Syd- och Mellansverige.

[ Stockholmsregionen och i Norrlands glesbygder utnyttjas bilen mer för arbetsresor än i riket för övrigt. lnvänare i mindre orter använder bilen relativt sett i mindre utsträckning för arbetsresor.

Vid serviceresor utnyttjas bilen mer i glesbygden och särskilt Norrlands glesbygd än i Stockholm och övriga storstäder.

Andelen fritidsresor med bil slutligen är nagot högre istorstäderna än i glesbygden.

5 Tidigare erfarenheter av helgtrafikförbud i Sverige

Efter andra världskriget har helgtrafikförbud i oljebesparande syfte tillgripits i Sverige vid två tillfällen. Första gången utfärdades 31/10 1947 ett förbud mot körning av lastbilar. personbilar och motorcyklar pa sön- och helgdagar. Förbudet varade till april 1948. Det andra tillfället inträffade i samband med Suezkrisen lQSty 1957. Fr. o. m. 17 november 1956 infördes ett söndagstrafikförbud som gällde i princip till mitten av april är 1957. men som i praktiken upphörde den 9 februari. Körtr'llständ lämnades underjul- och nyarshelgerna.

Nägon närmare utvärdering av effekterna av dessa körförbud för olika kategorier förbrukare och för olika regioner i landet har inte genomförts. Däremot konstaterades att besparingen i relation till den totala bensinför— brukningen vid första tillfället l947 48 i inledningsskedet uppgick till närmare 30 %. Detta bedömdes icke som tillräckligt da malet för

besparingsatgärden var avsevärt högre. Senare skärptes restriktionerna på bensinförbrukningen genom andra atgärder för att uppnå större bespa- ringseffekt.

Vid söndagstrafikförbudet under Suezkrisen uppställdes som mål att uppnå en 3.5-procentig minskning av drivmedelsförbrukningen. Den verkliga besparingen uppskattas ha varit av storleksordningen 15 %.

Under energikrisen 1973/74 giordes bedömningar i november/decem- ber 1973 av de besparingseffekter sorti skilda atgärder förväntades ge. Bl. a. bedömde TN ”att spareffekten av helgtrafikförbud under vintertid skulle ha blivit lag. Vidare ansag man att ett sadant förbud skulle slå orättvist och leda till en mängd dispensansökningar i synnerhet i glesbygdslänen”.

Förhållandena främst 1947, 48 men även 1956 var så påtagligt annorlunda än vad situationen är i dag ifräga om biltäthet. bosättnings- mönster och olika typer av trafikalstring att jämförelser saknar egentligt värde utöver konstaterandet att samhället och dess trafikmönster radikalt förändrats.

De relativt stora besparingar som uppnaddes vid de tidigare tidpunk- terna hänger i första hand samman med att bilen pa den tiden utnyttjades mer för fritidsändamal och väsentligt mindre för resor till och från arbetet, inköpsresor m. m.

6 Erfarenheter av helgtrafikförbud i andra länder

Mer eller mindre omfattande helgtrafikförbud tillgreps i flera länder under den senaste krisen 1973/74. bl. a. i Danmark. Norge. Västtyskland, Nederländerna. Belgien. Schweiz och Italien.

1 Danmark radde endast söndagstrafikförbud under tiden 03.00 till 24.00. En rad olika fordonskategorier hade generell dispens. Det gällde[

a. motorfordon för yrkestrafik, vägande minst 2.000 kg b. räddningsfordon. ambulanser c. fordon hos brandväsendel. polisen. tullen m. fl. offentliga myndigheter d. fordon för reparationsverksamhet vid el—. gas- vatten- och värmeverk e. fordon hos posl—. telegraf— och telet'onväsendet f. hyrbilar och minibussar.

Antalet ytterligare dispenser uppgick till mellan 40.000 och 50000. Danmarks bilbestand var vid tillfället ca 1.2 milj. personbilar.

Någon närmare utvärdering av besparingseffekterna har inte vidtagits. Man uppskattar att möjligen 7 h” %. av en total besparingseffekt på ca 15 '72, kan hänföras till söndagstrafikförhudet.

Under december 1973 och _ianuari 1974 utfärdades i Norge helgtrafik- förbud (mellan lördag kl. 15.00 till mandag kl. 02.00) som berörde fem helger, Körförbudet uppskattades pa förhand ge en besparing på 8—1 5 %. Dispens fran körförbudet fick nödvändiga kollektiva transportmedel. taxi och en rad andra transporter. För annan nödvändig individuell körning (t. ex. vid skiftarbete) gavs ocksa dispens. Befolkningen i glesbygden. som

' Dessa kategorier är i stort desamma även i andra länder som tilläm- pade helgtrafikförbud.

* För en närmare redo- görelse hänvisas till: Virk- ningen av energikrisen 1973-774 pa persontrans— portsektoren. Transport— ökonomisk institutt. (Vcninga. P.. Ral'n. R.) Nov. 1974.

2 l-"örbudet gällde fran lördag kl. 15.00. 3 lzxkl. Oslo. Bergen och Trondheim.

är särskilt utsatta i sådana lägen, fick dispens i större omfattning.

Den sammanlagda besparingseffekten av frivilligt sparande, begräns— ningar av bensinstationsöppethällande och helgtrafikförbud under den aktuella krisperioden beräknades till ca 13 %.

1 Norge uppgar förbrukningen av drivmedel för transporter till ca 20 % av totala energibalansen. (Motsvarande värde för Sverige är drygt 16 '/r..) Vid Transportökonomisk institutt i Norge har förhallandevis omfattan— de försök till utvärdering av de olika åtgärder som vidtogs i besparings- syfte genomförts. Det skall emellertid sägas att beräkningarna av exempelvis helgtrafikförbudets effekter baseras på trafikräkningar pa riksvägar samt stickprovsundersökningar, ofta begränsade till särskilda omraden. Kollektivtrafiken palades inga restriktioner. Buss— och järnvägskapaci— teten ökades i en del fall under helgtrafikförbuden för att möta den ökade efterfrågan. Med dessa uppgifter som bakgrund kan följande resultat atergesl Trafiken på lördagarna under helgtrafikförbudet.2 gick ned med ca 50 %. Omräknat till nedgång per vecka innebär detta en minskning med ca 4,5 % i förhållande till förväntad normal veckotrafik. På söndagar. dä förbudet gällde hela dagen. var motsvarande trafik— minskning ca 85 %. Pii veckobasis räknat blev nedgangen 11%. Den sammanlagda effekten av körförbud lördag och söndag blev saledes drygt 15 %. Hänsyn har vid beräkning av denna spareffekt inte tagits till överföring av trafik till andra dagar. I syfte att klarlägga om körförbudet medförde extra körningar strax före och efter helgtrafikförbudet undersöktes trafiken fran fredag 14.00 till lördag 15.00 och måndag 02.00— 10.00. Vid fyra av de fem helgtrafikförbuden var trafiken före körförbudets början något mindre än normalt. Tiden efter förbudet var trafiken 25—35 % större än normalt.

Den frivilliga sparkampanjen. stängning av bensinstationer under helger och helgtrafikförbud vid fem tillfällen gav en besparing under nianaderna november med 1 1 %, december 16 % och _ianuari l l %.

Dä besparingen inom transportsektorn var av samma storleksordning i november, där inget körförbud förelåg. som ijanuari da helgtrafikförbud varit i kraft vid tre helger (förutom tvä helger i december) framstar inte åtgärden helgtrafikförbud vid var och varannan helg efter en tid som särskilt effektiv. Överföring av transporter till "tillåtna" helger eller till vardagar i kombination med ett frivilligt sparande synes i detta fall ha gjort helgtrafikförbudet istort sett verkningslöst utom möjligen under de två första helgerna i december.

Som en effekt av körförbuden de fem helgerna under dec. 1973 och jan. 1974 erhölls en uppgång av trafikutvecklingen på linje- och tidtabellsbundna bussar3 med ungefär 6 respektive knappt 9 %.

Förjärnväg och flyg går det inte att skilja ut vad enbart helgtrafikför- budet innebar för trafikutvecklingen. Generellt kan sägas att för järnvägen registrerades ökningar av trafikarbetet under november med ca 8 %. under december med 9 % och ijanuari 1974 med 16 %. Trafikut- vecklingen pa täg hade tidigare fluktuerat nagot kring ett status quo-läge.

Flygets passagerarantal steg i november 1973 med 8'7n. minskade knappt 2215 i december samt ökade med 6 % ijanuari 1974 ijämförelse med motsvarande manader året före. Ökningen under hela 1973 jämfört med 1972 var ungefär 6 %. Under 1974 noterades ingen ökning alls.

När det gäller erfarenheterna från övriga länder skall helt kort återges nagra uppgifter rörande Nederländerna, Schweiz och Västtyskland.

Söndagstrafikförbudet i Nederländerna bedömdes medföra en reduk- tion av drivmedelsförbrukningen med ungefär 10%. Någon närmare utvärdering av besparingseffekterna synes inte ha företagits. Samma besparingseffekt har uppskattats för söndagstrafikförbudct i Schweiz. För Västtysklands vidkommande beräknas att söndagsförbudet medförde en inbeSparing med ca 7 %. Det kan i sammanhanget också nämnas att hastighetsbegränsningarna i landet. till 100/80 km/tim. gav ungefär 5 % samt att uppmaningarna till frivilligt sparande beräknas ha minskat konsumtionen med ca 3 %.

Vid en ny försörjningskris av liknande storleksordning som 1973/74 övervägs i Västtyskland att istället för ett söndagsförbud som gäller för "samtliga” bilar lata halva fordonsparken få körtillstand varannan söndag. Sista siffran i registreringsnumret # jämnt eller ojämnt nummer * avgör vilken halva av bilbeständet som har körtillstånd.

Besparingseffekten beräknas med ett sådant system bli av storleksord- ningen 4— 4.5 %. Genom att förlänga förbudstiden till att omfatta även del av lördag kan större besparing uppnås.

Österrike tillämpade en annan variant av trafikförbud. Under en viss period infördes körförbud för privatbilar under valfri veckodag. Åtgärden beräknades minska drivmedelsförbrukningen med cirka 4,5 %.

7 Utredningsuppdragets uppläggning och genomförande

Arbetet genomföres efter två huvudlinjer (se figur 3) varav den ena består i att utifrån en beräkning av det totala trafikarbetet i landet per tidsperiod (vecka eller månad) belysa hur stor del av trafikarbetet som "normalt" sker under helger. När detta helgtrafikarbete har bestämts är också den maximala (teoretiska) besparingspotentialen angiven. Från detta maximivärde räknas det trafikarbete som måste ske och det som bör tillåtas (dispensfordon) samt det trafikarbete som överflyttas till andra dagar. Vidare skall en reduktion ske för den ökade drivmedelsförbruk- ningen inom den kollektiva trafikapparaten. På så vis erhålles ett netto- besparingsvärde.

Det andra beräkningssättet har en mer analytisk inriktning. Betraktel— sen göres utifrån ärendet med bilresan samt målen för helgtrafiken. De områden som berörs är följande:

a) arbetsresor

b) fordon i arbete

c) resor till fritidshus

d) hushållens inköpsresor

Alt. !

Befolkn. Sysselsättn. Service etc

Alt. ll

Faktiskt antal resor

Figur 3. Principskiss visande de två olika alter— nativ som här använts för att beräkna ”normalt Iielglmhkarbete samt besparingsmöjligheter.

Total förbrukn.

Medelkörsträcka

/ ” * x ,'Omfördf - ' av trafik * ltill andra ,]

Summa ärende- förbrukn.

Bil

Helg

Besparing

XXI/ / 'Nx / X —————— H Dispens/l X / X /

e) besöksresor till sjukhus f) övriga rekreationsresor m. m.

Genom att beräkna trafikarbetet för dessa delgrupper erhålles en uppfattning om det normala trafikarbetet under helger. Med antaganden om det trafikarbete som kan överflyttas till andra dagar eller till kollektiva transportmedel, mängden fordon med dispens etc. erhålles på samma sätt som ovan en bedömning av inbesparingSpotentialen vid ett helgtrafikförbud.

I diskussionen om besparingspotentialen kommer hänsyn att tas, så långt det är möjligt, till variationen mellan olika kategorier av bilresor, regionala variationer, skillnader tätorter och glesbygc samt säsongvariationer.

mellan

8 Underlagsmaterial för beräkningarna

Det skall först konstateras att det statistiska underlaget för beräkningarna av helgtrafikarbetet måste bygga på en sammanställning från en hel rad olika material. Dessa är normalt baserade på stickprov och urval. vilket gör resultaten något osäkra. Vidare saknas i det närmaste helt uppgifter gällande reslängder, färdmedelsval och resfrekvenser för stora grupper, varför skattningar måste tillgripas.

De i huvudsak främsta källorna varur statistiska data, tendenser och indikationer har hämtats är följande.

A rbetsresor

Oregelbundna och obekväma arbetstider (Arbetarskyddsfonden l9"4.) Statistik från SCB.

Resor till fritidshus

Bostadsdepartementets undersökningar i anslutning till den fysiska riksplanen. Hallén: "Avståndet primärbostad -— fritidshus”.

Besöksresor till sjukhus

Material och uppgifter från landsting och socialstyrelsen.

Hushdllens inköpsresor

Uppgifter fran Handelns Utredningsinstitut. Statens pris- och kartellnämnd. (Affärstidsnämnden).

Mi li tårresor

Uppgifter fran försvarets civilförvaltning.

Övriga rekreationsresor

Fritid Friluftsliv, SNV 197420.

Statistik från Svenska Turistföreningen. Statens kulturråd. Kyrkornas lnformationscentral. Sveriges Hotell- och Restaurangförbund. Specialförbund inom Riksidrottsförbundet.

När det gäller frekvenser, resemönster m. m. för de olika kategorierna bilresenärer utnyttjas följande material och undersökningar:

Regional trafikplanering (från länsstyrelserna).

Statens vägverks undersökningar (bl. a. DA 106, Tö 122). TU 1971 Trafikundersökningar i Stockholmsregionen; Resultatrapport nr ]: Vardagsresandet; Resultatrapport nr 2: Hushållens tid, sysslor och förflyttningar. Stockholms läns landsting, Trafiknämnden.

Bilismen i samhället. Bilismen i Sverige 1974,

Undersökningar genomförda av Näringslivets Trafikdelegation. Utredningar från kornmunikationsdepartementet. Transportnämnden, Drivmedelsransoneringen januari 1974. Effekter på kollektivtrafiken.

SCB — pendlingsstatistik.

Vidare utnyttjas skilda specialundersökningar, som oftast berör mindre områden eller har genomförts för särskilda ändamål. Kompletterande uppgifter har muntligen erhållits från en rad myndigheter, intresseorgani— sationer och företag.

128 Effekter av helgtranförbud SOU 1975:61 9 Dispens från helgtrafikförbud

Ett helgtrafikförbud medför skilda konsekvenser för olika grupper resande. ] de fall alternativa transportmöjligheter föreligger innebär körförbud av naturliga skäl ett mindre problem än då sådana alternativ saknas. Den diskussion kring dispens från körförbud som föres nedan tar främst fasta på skilda resandegruppers möjligheter att ersätta bilen med annat transportmedel. Specialfordon av typen ambulans. invalidbil. brand- och polisfordon etc. kan inte ersättas av andra transportmedel och förutsättes därför få generell dispens.

Större delen av alla godstransporter (ca 95 %) sker med lastbil på avstånd under 100 km och kan inte föras över till annat transportmedel annat än i enstaka fall. Dessa transporter utgör en integrerad del i produktionssystemet varför ett körförbud för lastbilar skulle kunna få långtgående konsekvenser för produktion och sysselsättning. Lastbils- andelen av helgtrafiken är dock mycket liten. Sannolikt kommer. vid ett helgtrafikförbud, stora delar av dessa godstransporter att, i den mån det är praktiskt möjligt, föras över till andra dagar och nätter varför besparingseffekten torde bli starkt begränsad, Generell dispens synes således rimlig för denna kategori fordon, bl. a, mot bakgrund av den bristande kunskapen om ringverkningar inom andra sektorer och den begränsade effekten ifråga om besparing. Här utgås ifrån att generell dispens även ges till kollektiva färdmedel.

Den stora gruppen helgresenärer utgörs av privatbilisterna. Dispens för denna kategori får i huvudsak bedömas efter resärende, tidpunkt för resa samt ressträcka. Är resan nödvändig och saknas alternativ till privatbilen måste dispens övervägas. Antalet specialfall kan bli stort.

Här skall endast ett par grova skattningar göras rörande grupper av resor och resenärer som kan bli föremål för diskussion när det gäller dispens.

De flesta lokala resor kan genomföras om tillgång till kollektiva färdmedel finns. I de fall personbilen utnyttjas för varutransporter kan den vara svår att ersätta med annat färdmedel. Normalt torde emellertid dessa transporter kunna överflyttas till vardagar, till andra transportörer, eller helt utebli under en kortare period.

På regional och mellanregianal nivå torde likaledes kollektiva färd- medel, då de finns tillgängliga, i de flesta fall kunna ersätta personbilen. Även här kan dock varutransporter med personbilen i vissa fall vara svårare att byta ut till kollektiva färdmedel t. ex. för servicepersonal med instrument, verktyg etc., försäljare med kollektioner av olika slag m. fl. Dessa resor är dock av begränsad omfattning under helger.

De grupper som kommer att påverkas mest torde vara de som saknar alternativ till personbilen beroende på personernas eller besökspunkter— nas lokalisering (glesbygd—perifert) och på den tidpunkt vid vilken resan skall genomföras. Helt allmänt kan sägas att de grupper som behöver resa vid tidpunkter då kollektiva färdmedel inte kan utnyttjas är av begränsad omfattning. Denna kategori resenärer får behandlas från fall till fall.

En större grupp som sannolikt måste betraktas från en mer generell utgångspunkt är ”glesbygdskategorin”, för vilken kollektiva färdmedel

ofta saknas. En grov skattning visar att det kan röra sig om 5 till 7 % av befolkningen som faller inom denna grupp. Här torde ett beredskaps- system med beställningstrafik av typ ”Vilhelminaprojektet” dvs. en kombination av buss, taxi och ”inhyrda privatbilar” kunna utgöra en i många fall tillräcklig ersättning för den egna bilen. Detta förutsätter då att organisationen av systemet är väl förberedd i de områden där det kan bli aktuellt. Det skall således betjäna främst perifert boende personer.

När det gäller att ta sig till perifert belägna anläggningar typ fjällhotell, fritidshus, rekreationsområden samt vissa stormarknader bör det likaledes vara möjligt att arrangera tillfälliga kollektiva transporter. Vid speciella helger, lov och liknande med en stor andel mellanregionala resor är det troligt att den kollektiva transportapparaten inte kan absorbera den efterfrågan på kollektiva transporter som uppstår vid ett helgtrafikför- bud. Dessa helger är dock få och normalbeläggningen per personbil hög, vilket skulle tala för att man undviker helgtrafikförbud vid dessa bestämda tillfällen.

En resandegrupp som sannolikt blir aktuell när det gäller dispens är arbetsresor under helger. Gruppen svarar totalt för mellan 4 och 5 % av den "normala” helgtrafiken med personbil. En del av dessa resor torde emellertid av skilda skäl falla bort under förbudshelger. (Jfr vidare nedan.)

Grovt räknat skulle vid normalhelg dispens behöva ges till grupper av resenärer/fordon som i dagsläget svarar för mellan 5 och 10 % av drivmedelsförbrukningen. Vid ett helgtrafikförbud, med de konsekvenser ett sådant troligen får på olika verksamheters öppethållandetider etc. och därigenom på det totala serviceutbudet, kommer dispenserna sannolikt inte att utnyttjas i full utsträckning.

10 Det totala trafikarbetet i landet samt besparingseffekter av helgtrafikförbud enligt alternativ I — överslagsmässigt

Med utgångspunkt i beräkningar av det totala trafikarbetet med personbilar i landet inventeras den energibesparingspotential som ett helgtrafikförbud av olika omfattning rymmer.

Det totala persontransportarbetet i landet 1973 med personbil uttryckt i personkm har beräknats till ca 62 miljarder. 1 antal fordonskm motsvarar detta drygt 35 miljarder.1 Den beräknade årliga drivmedelsför- brukningen för personbilar uppgår till ca 3,2 miljoner m3.

Den länsvisa fördelningen av trafikarbetet framgår av tabell 1. Genom- snittligt utnyttjas personbilarna minst per år i Blekinge län — ca 1 250 mil. Den genomsnittligt längsta körsträckan ca 1 540 mil redovisas för bilparken i Jämtland. Övriga Norrlandslän samt storstadslänen Stockholm och Göteborg och Bohus uppvisar därefter det mest omfattande trafikarbetet per bil räknat.

Bilresornas omfattning och inriktning varierar något under året. Från tidigare undersökningar kan konstateras att trafikarbetets omfattning och

1 Antalet personbilari landet uppgick i slutet av 1973 till drygt 2,5 miljo- ner. Den genomsnittliga körsträckan för landets bilister uppgår till unge- fär 1 425 mil per år.

1 Statens vägverk: Res- mönstrets säsongmässiga variationer. DA 106.

ärendeinriktning för vår- och höstsäsongerna ofta är förhållandevis jämför— bara och kan betraktas som ”normalsäsonger”. Däremot är exempelvis maj- och särskilt julisäsongens bilresor förskjutna mot en större andel fritidsresor.1

Tabell ]. Den länsvisa fördelningen av trafikarbetet uttryckt i fordonskm för personbilar samt den genomsnittliga körlängden 1972/73.

Län Miljarder Körsträcka” fordonskm 1 km Stockholm 6,24 14 990 Uppsala 0,98 14 390 Södermanland 1,03 13 580 Östergötland 1,63 13 640 Jönköping 1,24 12 940 Kronoberg 0,72 13 060 Kalmar 1,00 13 190 Gotland 0,24 14 130 Blekinge 0,59 12 490 Kristianstad 1,23 13 520 Malmö 2,98 13 080 Halland 0,93 13 150 Göteborg/Bohus 3,01 14 490 Älvsborg 1,79 13 560 Skaraborg 1,12 13 110 Värmland 1,23 13 600 Örebro 1,15 13 180 Västmanland 1,06 13 190 Kopparberg 1,31 14 260 Gävleborg 1,29 14 320 Västernorrland 1,21 14 750 Jämtland 0,61 15 370 Västerbotten 1,09 15 130 Norrbotten 1,20 15 180 Ospec. 0,03 17 140 Hela riket 34,91 14 220

Källa: Statens vägverk TÖ 122.

Resorna är i allmänhet längre under sommarsäsongen. Då är också fritidsbetonade bilresor och semesterresor längre.

Tätortsbundna, kortväga, resor däremot uppvisar liten spridning mellan olika säsonger. Det kan i det sammanhanget vara värt att åter nämna att ungefär 95 % av samtliga bilresor understiger 50 km.

Skillnaden mellan vardagsresor och söndagsresor är bl.a. den att söndagsresandet, som inbegriper flera fritidsresor, uppvisar större andel längre resor än vardagsresandet. 70—80% av bilresorna som sker på söndagar utgörs av fritidsresor. Vardagsresandet domineras av resor till och från arbetet. Beläggningsgraden i personbilarna är något högre vid resor med anknytning till fritid, således under helger och semestrar.

Mot bakgrund av ovanstående information skall en kalkyl över drivmedelsförbrukningen på veckobasrs genomföras och en bedömning av sparmöjligheter vid ett helgtrafikförbud göras.

Den genomsnittliga körsträckan uppgår till 27 mil/vecka eller 3,8 mil

per dag. För två dagar, lördag och söndag, skulle det innebära 7,6 mil.

Körsträckans längd är enligt undersökningar av statens vägverk 5—1 5 % längre på helgdagar. Här antas i ett alternativ att körsträckan är 10 % längre under helger,l vilket innebär ungefär 8,4 mil per helg. I ett andra alternativ, som skulle motsvara exempelvis förhållanden under sommarmånaderna, antas körsträckan vara 20 % längre eller ungefär 9 mil per helg.

Det trafikarbete som maximalt skulle kunna inbesparas vid körförbud fredag kväll — måndag morgon för respektive alternativ uppgår till 210 miljoner fordonskm eller 31 % resp. 225 miljoner fordonskm eller 33 % av totala trafikarbetet under en vecka. Från denna teoretiska besparings- effekt skall frånräknas ett antal poster.

Behovet av dispens

Här har uppskattats att generell dispens behöver lämnas till 60 000 bilar. Till den kategorin hör bl. a.

a) räddningsfordon, ambulanser m. fl.

b) polis— och brandväsendet (offentliga myndigheter) c) reparationsvagnar vid el-, gas- och vattenverk

d) post och tele

e) taxi.

Det finns skäl att anta att vissa grupper tillhörande kategorin ovan under helger antingen är stillastående eller kör kortare sträckor än genomsnittet samt att andra kör längre sträckor. I brist på exakta uppgifter om verkliga förhållanden, antas tills vidare att de längre körsträckorna överväger något, varför ett högre genomsnittsvärde (50 % högre) för denna kategori används i de fortsatta beräkningarna.

Enligt alternativ 1 reduceras den ”maximala” besparingseffekten med 8 miljoner och enligt alternativ 2 med 9 miljoner fordonskm.

Särskild dispens kan tänkas bli nödvändig för 350 000 fordon. Denna kategori består huvudsakligen av två grupper. Den ena är de mera perifert bosatta glesbygdsborna, vilka praktiskt sett inte har några möjligheter att utnyttja kollektiva transportmedel. De svarar för närmare 150 000 av den nämnda summan. Den andra gruppen består av en förhållandevis stor mängd helgdagsarbetande människor. Dessa beräknas svara för närmare 200 000 av de resterande inom gruppen.2 I totalsiffran 350 000 ingår dessutom vissa speciella grupper som erhåller dispens.

Att perifert bosatta glesbygdsbor bör få möjligheter att använda bilen torde vara ett rimligt krav. Likaså kan hävdas att helgdagsarbetande inte skall drabbas värre än vardagsarbetande och att de från rättvisesynpunkt bör få utnyttja bilen till arbetsresor. Villkoren för dispenserna till dessa stora grupper kan däremot självfallet ges en restriktiv utformning så att inget ”onödigt” bilresande tillåtes. _

Med utgångspunkt i ett antagande om att den genomsnittliga körsträckan för dessa grupper i en förbudssituation blir något kortare än normalt, samt att antalet söndagsarbetande är färre än lördagsarbetande,

1 I och för sig ingår en liten del av den längre körsträckan i genom- snittsvärdet, men den är så obetydlig att man kan bortse från detta.

2 Dispens för dem som arbetar såväl lördag som söndag anges här som en dispens.

erhålles ett trafikarbete på ungefär 18 miljoner fordonskm som skall dras från den ”maximala” besparingspotentialen.

Om inte helgdagsarbetande får dispens i den utsträckning som här har antagits blir besparingseffekten självfallet större. Beviljas endast 100 000 av denna kategori dispens, bör en ytterligare förbrukningsminskning motsvarande ca 5 miljoner fordonskm bli resultatet.

Överflyttning av trafikarbete

Ytterligare en faktor som starkt påverkar besparingseffekten är möjlig- heterna att överflytta en del ärenden (bilresor) från helgdagar till vardagar.

På grund av bl. a. tidsrestriktioner torde det inte vara möjligt att flytta över allt biltrafikarbete som sker under ”normalhelger” (lördag—söndag) till vardagar eller helgdagar innan körförbudet träder i kraft. Vid bedömning av överflyttningseffekten torde tidsaspekten vara väsentlig, dvs. hänsyn måste tas till hur lång tid (antal helger) helgtrafikförbudet pågår. Överföringen torde bli större ju längre förbudet varar och därmed blir spareffekten allt mindre.

Överföringen till andra dagar eller tider kan ske främst ifråga om serviceresor, besöksresor och vissa kortare rekreationsresor. Arbetsresor och längre rekreationsresor är svårare att förlägga till annan tidpunkt.

Genom att göra 5. k. kedjeresor, arbete-service-besök etc. på vardagar kan besparingseffekten öka något. När det gäller överflyttningseffekter utgås ifrån två alternativ för att belysa konsekvenserna av olika antaganden. I det ena fallet förutsättes att 25% av det ”normala” helgtrafikarbetet (exkl. dispenser) kan föras över till vardagar och i det andra fallet 50 %. Det senare kan vara relevant under sommarsäsongen. Här betyder sannolikt längden på körförbudet vid varje helg relativt mycket. Inträder förbudet exempelvis först kl. 20.00 på fredag kväll hinner en hel del fritidsresor avvecklas före den kritiska tidpunkten.

Det faktum att så stor del av de sysselsatta i landet arbetar lördag och/eller söndag (600 000 personer), innebär dessutom att dessa. vid ett helgtrafikförbud, har större möjligheter att förlägga fritidsresor till arbetsfria vardagar.

Till ovan diskuterade grupper av faktorer som minskar besparingsmöj- ligheterna kommer en rad smärre effekter som verkar åt båda hållen. Det gäller exempelvis ökad drivmedelsförbrukning för kollektivtrafiken, minskad sysselsättningsgrad inom olika servicegrenar och därmed minskat resbehov etc. Men om man bortser från dessa torde den sammanlagda spareffekten spänna mellan 13 och 22 %, med antagna minimialternativ och maximialternativ. En rimlig riktpunkt torde vara att en genomsnittlig besparing på 16—17 % kan uppnås de första helgerna vid ett körförbud från fredag kväll till måndag morgon.

Då personbilarnas andel av totala drivmedelsförbrukningen ilandet uppgår till ca 50 %, utgör ovan framräknade besparingsvärden således ca 8,5 % av totala drivmedelsförbrukningen. Av den totala oljeförbruk- ningen i landet motsvarar detta ca 1,5 %.

Av det hittills förda resonemanget framgår att av avgörande betydelse för besparingseffekten är hur mycket trafikarbete som flyttas över till vardagar samt helger innan ett helgtrafikförbud inträder och hur mycket trafikarbete som uppskjutes.

Än en gång bör dock betonas att spareffekten avtar ju längre tid (antal helger) helgtrafikförbud tillämpas.

Helgtrafikförbud för halva fordonsparken varannan helg

Det tidigare nämnda i Västtyskland övervägda systemet med söndagstra- fikförbud för halva fordonsparken varannan helg, beräknades ge drygt hälften av ett totalförbud. Mot bakgrund av tidigare diskussion rörande möjligheterna att planera in sina bilresor till körtillåtna helger samt möjligheterna att tillfälligt låna bilar mellan släktingar och vänner beräknas besparingseffekten i Sverige reduceras till 4—5 %. Därtill kommer att vissa hushåll med tillgång till två bilar med olika slutsiffror inte drabbas i samma utsträckning, varför besparingsmöjligheterna ytterligare kan minska.

Söndagstrafikförbud

Om ett helgtrafikförbud inskränkes till att gälla endast söndagar påverkas främst fritidsresorna. Å andra sidan kan en del av fritidsresandet då

genomföras på lördagar, varför besparingseffekten reduceras.1 [ detta fall påverkar rådande säsong i hög grad sparresultatet.

Sommartid torde spareffekten relativt sett bli högre än under t. ex. hösttid och tidig vår.

Mot bakgrund av ovanstående torde besparingseffekten ”normalt” vid ett söndagsförbud kunna uppskattas till ungefär 9—10 %. Räknat på den totala drivmedelsförbrukningen motsvarar detta ungefär 4,5—5 % eller ca 3/4 procent av totala oljeförbrukningen.

Helgtrafikförbud varannan helg

Ett helgtrafikförbud varannan helg kan inte förväntas ge hälften så stor besparing som ett körförbud varje helg under en viss tidsperiod. Möjligheterna att överföra bilresorna till körtillåtna helger gör att besparingseffekten torde reduceras till knappt en tredjedel av den effekt 1 Av helgtrafiken (nu som erhålles vid körförbud varje helg. En sådan utformning av körför- arbet-"CSN 0611 l*Ordoni budet innebär den första tiden således en minskning av personbilarnas flkhåbtlgåhååilåri Efi" drivmedelskonsumtion i storleksordningen 5—6 %. Detta motsvarar om- lördagar och ca 65% pa kring 2,5—3 % av den totala drivmedelsförbrukningen. (Jfr avsnitt 6.) söndagar.

1 Enligt en av statistiska centralbyrån, SCB, ge- nomförd undersökning på uppdrag av Arbetar— skyddsfonden.

] l Besparingseffekter av helgtrafikförbud enligt alternativ [1 _ differentierad beräkningsgång

Som komplement till de mera översiktliga beräkningarna i föregående avsnitt har med utgångspunkt i en uppdelning av det ”normala” helgtrafikarbetet efter typ av ärenden (jfr figur 3) som föranleder bilresan beräkningar genomförts av den besparing som kan erhållas vid ett helgtrafikförbud med hänsyn tagen till dispenser och överflyttning av trafikarbete dels till kollektiva transportmedel och dels till andra dagar.

Arbetsgången innebär i princip att objekten—målen för helgtrafiken kartlägges till omfattning och fördelning. Därefter bestämmes, med stöd av genomförda studier och undersökningar, antal resor, resfrekvenser och ressträckor för de olika kategorier resenärer som berörs. I de fall uppgifter saknas har skattningar och antaganden (alternativa) tillgripits.

I nästa steg göres en bedömning av vilka och hur stora grupper som inte antas bli berörda av ett helgtrafikförbud.

För den återstående delen beräknas det helgtrafikarbete och därmed den mängd drivmedel som kan inbesparas vid ett förbud.

Arbetsresor under helger

Cirka 600 000 personer arbetar lördag och/eller söndag.l Någon regional fördelning av de sysselsatta finns ej utan dessa har här fördelats länsvis ungefär efter befolkningsunderlaget i respektive län dock med övervikt för storstadslänen. Vidare har antagits för olika län att förhållandet mellan dem som utnyttjar kollektiva färdmedel och dem som brukarprivata bilar för helgarbetsresor varierar mellan 30 och 70 %. Lägre andelar bilresor gäller för storstadsregioner samt högre för glesbygdsregioner.

Avståndet bostad — arbetsplats har antagits variera mellan 2 och 4 mil t. o. r. för dem som utnyttjar bilen med de något längre sträckorna relaterade till storstadslänen.

En total summering för riket som helhet visar att helgarbetsresorna svarar för ca 408 miljoner fordonskm. Antalet fordonskm för lördags- arbetare beräknas till 246 miljoner. Motsvarande trafikarbete för sön- dagar blir drygt 162 miljoner fordonskm. Det kan antas att den säsongmässiga variationen är tämligen liten, med undantag av industri- semestertiden. För en normalhelg under året skulle trafikarbetet således uppgå till drygt 6 miljoner (lördag) respektive drygt 4 miljoner (söndag) eller sammanlagt 10,2 miljoner fordonskm. Då denna grupp antas få dispens räknas inte med någon inbesparing här.

Fordon i arbete

Till gruppen fordon i arbete hör olika kategorier räddningsfordon, polisbilar, taxibilar m.fl. som har bedömts få generell dispens. Den gruppen antas i den tidigare gjorda grova bedömningen utföra ett trafikarbete uppgående till 8—9 miljoner fordonskm under en helg. Utifrån en mera differentierad beräkningsgång erhålles ett trafikarbete

som motsvarar knappt 8 miljoner fordonskm per helg. Därvid har hänsyn tagits till att exempelvis taxibilar kör 5 å 6 gånger längre per år än genomsnittsbilisten, att polisens bilar kör 3 a 4 gånger längre etc. Dock saknas närmare uppgifter om körsträckor m.m. för vissa grupper som därför har fått skattats. Några inskränkningar för fordon i arbete ärinte aktuella.

Inköpsresar över helger

lnköpsresorna kombineras i många fall med andra aktiviteter. Helg- inköpen kan ibland äga rum i samband med bilresor som kan hänföras till det rörliga friluftslivet och besöksresor. 1 vilken omfattning detta sker är svårt att uppskatta. Vid ett eventuellt helgtrafikförbud kommer med all sannolikhet en omfördelning av inköpen till vardagar i stor utsträckning att ske, varför det inbesparade trafikarbetet inte torde bli av någon nämnvärd omfattning.

Material från distributionskommittén, handelsdepartementet, pekar mot att inköpsresorna har en andel av ungefär 4% av det totala bilåkandet. Räknat per år skulle det innebära ca 1,44 miljarder fordonskm och per vecka närmare 28 miljoner fordonskm. Med utgångspunkt i att lördagsresorna och i viss mån söndagsresorna vid inköp är betydligt längre än under vardagar samt att lördagsinköpen är fler till antalet erhålles ett trafikarbete för en ”normalhelg" på drygt 14 miljoner fordonskm.

För den typen av resor antas för de slutliga besparingskalkylerna att 25 % av trafikarbetet faller bort. Resterande inköpsresor ”måste” genomföras och flyttas därmed över till andra veckodagar.

Resor mellan primärbostad och fritidshus

Enligt fastighetstaxeringen l.l.l970 fanns i riket ca 425 000 fritidshus. Civildepartementet garde i samband med den fysiska riksplaneringen en studie av avståndsrelationer primärbostad — fritidshus, uppdelat på fem avståndsklasser. Utifrån detta material har följande antaganden gjorts (jfr tabell 2).

Den grupp som har sitt fritidshus inom 50 km från primärbostaden 1 G , ;» ruppen som sadan ar besöker fritidshuset 30 gånger per år över helger; gruppen som har liten till antalet, varför

fritidshuset på 50—100 km avstånd åker 20 gånger till fritidshuset per är andra antaganden om över helger; gruppen 100—200 km åker 15 gånger och gruppen 200—300 gäiggråkåzäkgfgägr km åker 10 gånger. Slutligen besöker gruppen med mer än 300 km till för den här kategorin fritidshuset detta endast i samband med två helger per år.1 obetydligt.

Tabell 2. Den relativa fördelningen av avstånd bostad fritidshus för fritidshus- ägare i olika län.

Län Avståndsklasser i km Absoluta antalet fritidshus—

450 50—100 100—200 200—300 300— ägare

Stockholms 39 19 18 6 19 116 308 Uppsala 52 13 17 4 14 10 122 Södermanlands 72 14 4 2 8 11 200 Östergötlands 70 17 7 2 5 17 850 Jönköpings 61 14 12 9 4 11 185 Kronobergs 52 15 27 3 3 5 521 Kalmar 64 27 5 l 3 9 069

Gotlands 96 — » — 4 2 419

Blekinge 76 18 3 l 2 5 530 Kristianstads 51 30 15 1 3 7 506 Malmöhus 29 40 22 4 5 25 010 Hallands 77 13 5 2 3 6 553 Götcb./Bohus 45 38 12 2 3 47 501 Älvsborgs 43 27 26 2 2 18 098 Skaraborgs 55 26 9 7 3 8 139 Värmlands 66 15 10 7 2 13 026 Örebro 57 27 5 3 8 12 183 Västmanlands 61 17 8 5 9 11 515 Kopparbergs 69 15 9 3 4 15 122 Gävleborgs 70 12 9 4 5 16 606 Västernorrlands 77 7 7 4 5 15 547 Jämtlands 48 24 21 3 4 7 078 Västerbottens 78 6 8 4 4 14 069 Norrbottens 77 8 8 3 4 13 260

Hela riket 53 21 13 4 9 424 515

Klassmitterna i varje klass har använts för det genomsnittliga avståndet och multiplicerats med två för fram- och återresa. [ den sista öppna klassen har avståndet 1 000 km fram och åter generellt antagits. De länsvisa variationerna beträffande den relativa andelen inom varje avståndsklass är stor. En summering för riket på helår ger totalt 1,01 miljarder fordonskm för helgbesök till fritidshus. Ett genomsnittsvärde per helg torde då röra sig om ca 20,2 miljoner fordonskm.

De årstidsvisa variationerna är självfallet mycket stora. Ett rimligt antagande bör vara att 75 % av totala antalet fordonskm är förlagt till sommarhalvåret. En genomsnittlig vår-, sommar- eller tidig hösthelg ger då ett värde på ca 30,3 miljoner fordonskm medan en helg under andra delar av året ger 10,1 miljoner fordonskm.

Av det trafikarbete som hänförs till denna kategori torde pga. tidsrestriktioner så mycket som 60—90 % falla bort vid ett helgtrafikför- bud. Den relativa inbesparingen under vinterhalvåret torde sannolikt vara hög och under sommarhalvåret något lägre. Som ett genomsnitt räknas med 75 % inbesparing.

Besöksresor till sjukhus

Antalet vårdplatser i landet uppgår till drygt 136000. I genomsnitt vårdas 12 patienter per Vårdplats och år. Detta motsvarar 1,6 miljoner patienter per år.

] avsaknad av uppgifter om besöksfrekvens (bilresor) och reslängder bygger beräkningarna på alternativa antaganden. Ett alternativ innebär att i genomsnitt 5 bilresor per patient äger rum och som ett andra alternativ används 10 bilresor.

När det gäller bilresornus längd antages två alternativ, 20 respektive 40 km t. o. r. Uppgifter om fördelningen av besöken mellan vardagar och helgdagar saknas. Här antas att hälften av bilresorna sker på helgerna (lördag—söndag).

Mot bakgrund av ovanstående uppgifter och antaganden kommer det nedlagda trafikarbetet på besöksresor under helger att motsvara 1,5—3 miljoner fordonskm per vecka.

I de fall endast 25 % av bilresebesöken kan överföras till vardagar vid oförändrade besökstider, innebär detta en besparing i trafikarbetet på 1,1—-2,3 miljoner fordonskm. Här överföres sannolikt en stor del av helgresandet till kollektiva färdmedel.

Det torde vara rimligt att anta att besöken och därmed bilresorna är något färre sommartid än under övriga tider på året beroende på färre patienter.

Hotell— och restaurangbesök

En av de sektorer som skulle drabbas förhållandevis kraftigt vid ett helgtrafikförbud är hotell- och restaurangbranschen. [ andra länder ägnas den sektorn betydande uppmärksamhet vid överväganden om eventuellt helgtrafikförbud. Det är sysselsättningsaspekten som är den helt avgöran- de frågan i sammanhanget.

Sammantaget finns i riket ca 12 000 rumsenheter på hotell, och man har en genomsnittlig beläggning på 60 % räknat per år. Det torde vara realistiskt att anta ett lägre beläggningsvärde för lördag—söndag. Här har räknats med 40 %. Antas dessutom att 75 % kommer i egen bil erhålles 3 600 belagda rumsenheter eller 3 600 fordon. Dessa fordon uppskattas i genomsnitt färdas 200 kilometer per helg, vilket ger 720 000 fordonskilo- meter räknat per helg.]

Restaurangerna omsätter cirka 3,5 miljarder kronor per år. Restau- ranger med någon form av utskänkningstillstånd omsätter 2,5 miljarder kronor. Antas för det första att den senare gruppen är mest attraktiv över helger och för det andra att omsättningen totalt sett inom gruppen ej varierar namnvartumed veckodag (farre iestauranger haruhelgoppet men 1 Uppgifter om kör- omsatter då mer an under vardagarna) fas en medelomsattning per helg sträckor saknas också för på närmare 15 miljoner kronor. Antas vidare att 1/3 av omsättningen denna grupp. men då

gruppen är liten påverkas , , _ _ __ resultatet i rin :i omfatt- mat och dryck och slutligen att varje fordon 1 genomsnitt fardas 25 ning av alternagtiva anta- kilometer t. o. r. för ett restaurangbesök erhålles ett totalt trafikarbete på ganden. ligger på bilburna gäster, att man per fordon spenderar ca 100 kronor på

1,25 miljoner fordonskm per helg. Dessa båda grupper skulle alltså per helg svara för ett totalt trafikarbete på närmare 2,0 miljoner fordonskm.

För dessa kategorier torde det vara rimligt att räkna med att så mycket som 80 % eller mer faller bort i inledningsskedet vid ett helgtrafikför— bud. 1 kalkylen räknas med att cirka 20 % förs över till andra dagar. Det är återigen tidsrestriktionerna som begränsar omfördelningsmöjlig- heterna.

Kulturevenemang Konsert- och teaterbesök m. m.

Antalet konsert- och teaterbesök m. m. uppgår enligt uppgift till närmare 4 miljoner per år i början av 70-ta1et. Då en rad evenemang inte ingår i det statistiska material som utnyttjats torde den verkliga besöksfrekven- sen vara betydligt högre.

Ofta är den kulturella aktiviteten mer omfattande över helger. 1 det fall hälften av besöken sker vid helg ger detta cirka 40.000 besök per helg. Vid hälften av dessa antas man utnyttja bil med en medelbeläggning av två personer per bil. Vid en medelkörsträcka t. o. r. på 20 km ger detta ett trafikarbete av storleksordningen 200 000 fordonskm per helg.

Kyrkobesök

Antalet kyrkobesök per söndag uppgår till ca 200 000. Uppgifter om förflyttningssätt och förflyttningssträcka saknas i det närmaste helt. En skattning är att 10 % av kyrkobesöken sker genom bilresa. När det gäller körlängden antas två värden, 6 km t. o. r. respektive 10 km t. o. r. Ovanstående beräkningar ger som resultat ett trafikarbete av 120 000 fordonskm respektive 200 000 fordonskm per helg.

Besök vid idrottsevenemang

Publiksiffrorna har med utgångspunkt i statistik gällande de större lagsporterna i landet skattats till ungefär 5 miljoner per år.

Med antaganden om att ca 20 % av förflyttningar sker med bil och den genomsnittliga sträckan för dessa uppgår till 40 km t. o. r. erhålles ett trafikarbete per helg, framför allt söndag, som uppgår till närmare 600 000 fordonskm. Hänsyn har därvid också tagits till att en förhållan- devis stor del av idrottsevenemangen sker på vardagar.

Militärresor

Det antal personer i militärtjänst som berörs beräknas uppgå till ca 50 000. Sannolikt kan i detta fall en stor del av trafikarbetet avvecklas före exempelvis kl. 18.00 fredagar och efter kl. 06.00 på måndag morgon, Enligt uppgift från militära myndigheter beräknas mindre än 10 % av

de inkallade företa hernresor med egen bil.

I de fall de flesta av dessa hinner avveckla bilresan innan förbudet inträder blir uppskattningsvis endast 1 000 personer (bilar) i verkligheten berörda. Körsträckan för dessa kan antas vara relativt lång och i genomsnitt uppgå till 120 km t. o. r. Härvid skulle trafikarbetet för dessa uppgå till 120 000 fordonskm.

När det gäller bilresor till kulturevenemang, militärresor m.m. torde det inte vara möjligt att föra över mer än högst 25 % till andra dagar. Omfördelningen är ju också avhängig av hur utbudet av aktiviteter tidsmässigt omorganiseras.

Övriga rekreationsresor m. rn.

Den helt dominerade delen av trafikarbetet under en helg kan hänföras till olika former av rekreationsresor och besöksresor. Det är därför otillfredsställande att så litet faktaunderlag föreligger om dessa kategorier resor. De generaliseringar som måst göras kan vara tvivelaktiga. Rena skattningar har också i stor utsträckning fått tillgripas. Beräkningarna bör därför betraktas som approximativa. De undersökningar som föreligger om våra vanor i samband med det rörliga friluftslivet är dels populationsmässigt mycket små och dels företrädesvis lokalt områdesbundna. Intervjuundersökningar har gjorts avseende besök i Delsjöreservatet och Härskogsområdet i Göteborg. Liknande undersökningar finns också från Malingsbo—Kloten sydväst om Fagersta och Hemlingby i Gävle. Vidare kan nämnas en intervjuundersök— ning om fritidsvanor i Uppsala samt trafikundersökningarna i Stock- holmsregionen som redovisats i TU-rapporterna.

När det gäller besöksresor till släkt och vänner vet man mycket litet om omfattningen i absoluta tal och om ressträckor. Det torde dock vara klart att de längre besöksresorna företas, och ofta endast kan ske, under helger, medan de kortare resorna också kan klaras av på vardagskvällar.

Aktivitetsfältet och målen för resorna är olika under sommar- och vinterhalvår, men det synes svårt med nuvarande kunskaper om resbe- teenden att exakt uppskatta skillnaderna i trafikarbetet mellan sommar- och vinterhalvår.

De antaganden som gjorts utgår från ett genomsnittligt trafikarbete av 50 km per helgdag och fordon, trots att varierande ärendeinriktning och varierande ärendesammansättning föreligger. Beräkningarna bygger vidare på att ungefär 1,5 miljoner bilar är i rörelse per helg för rekreationsända- mål.

Med dessa antaganden som grund erhålls ett totalt trafikarbete inom gruppen övrig rekreation m.m. på 150 miljoner fordonskm räknat per helg.

Den typ av resor som det här gäller rymmer många umbärliga bilresor, åtminstone sett på kortare sikt. Det är också dessa bilresor som ett förbud främst inriktas mot. Tidsrestriktioner gör att endast en begränsad del av resorna kan flyttas över till andra dagar.

Den inbesparing i trafikarbetet som är möjlig torde inte oväsentligt

variera mellan sommar- och vinterhalvår. En utgångspunkt för beräk- ningarna är att inbesparingen uppgår till 50% under sommarhalvåret och 70 % under vinterhalvåret. I stort ger detta en genomsnittlig besparing på 60 %.

De antaganden som här gjorts för skilda resekategorier om hur mycket trafikarbete som flyttas över till andra dagar innebär att det trafikarbete som ”normalt” sker under veckodagarna kommer att öka med drygt

10,2

20.2

I-"igur 4. Fördelningen av trafikarbetet på huvud- kategorier under en "nor- malhelg ” (fredag kväll måndag morgon) i mil/'o- ner jbrdorzskilometer och procent.

Abs. %

Arbetsresor 10,2 4,9 Fordon i arbete 8,0 3,8 Inköpsresor 14,4 6,9 Resor till fritidshus 20,2 9,7 Besöksresor till sjukhus 2,2 1,1 Resor till hotell och restau-

rang 2,0 1,0 Resor till kulturevenemang,

militärresor m. m. 1,2 0,6 Övriga rekreationsresor m. m. 150,0 72,0

Summa 208,2 100,0

15 %. Vidare skall de värden som räknats med inte betraktas vara gällande för en enskild vecka, utan ses som medeltal för en något längre period.

] figur 4 visas fördelningen av totala trafikarbetet under en ”normal- helg” på huvudkategorier av bilresornas ärendeindelning.

Utländska bilisterl

Antalet utländska bilar som besöker Sverige beräknas uppgå till drygt 2,3 miljoner per år. Omräknat per vecka erhålles ett genomsnitt på ca 45 000 bilar. Dock råder stora säsongsmässiga variationer. Den största delen av besöken per år räknat, närmare 50 %, äger rum under sommarmånaderna och gäller i hög grad semesterresor.

En stor del, eller i genomsnitt 30 %, av inresandet från utlandet avser lokal gränstrafik. Lika stor andel utgör de direkta semesterresorna. Resterande bilresor karakteriseras som tjänsteresor.

Generellt sett bör helgtrafikförbudet gälla även för utländska besökare. Man torde dock kunna räkna med att den helt övervägande delen av denna kategori kan avveckla resandet på vardagar. För den restgrupp, som avser tjänsteresenärer och i någon mån lokal gränstrafik under i första hand "normalsäsonger”, bör en relativt välvillig inställning till dispensansökningar kunna intas. Det torde, frånsett säsongmässiga variationer, inte röra sig om mer än något tusental bilar. Den genomsnitt- liga körsträckan för dessa kan antas uppgå till 15 mil per helg vilket medför ett trafikarbete motsvarande 150 000—300 000 fordonskm. Detta betyder en drivmedelsåtgång på 15—30 m3 per helg.

Utgår man från att ungefär hälften av denna mängd faller på Sverige erhålles en förbrukning för denna kategori på 8—1 5 m3 per helg.

Med den möjlighet att avveckla trafikarbetet på andra dagar som bör föreligga och som antagits för dessa bilister gäller problemet mindre förbrukningens storlek och mer bestämmelsernas utformning och tillämp- ning.

Motorcyklar och mopeder

Antalet motorcyklar i landet uppgår till närmare 70 000. Den genom- snittliga körsträckan för dessa har beräknats till 750 mil per år. Förbrukningen per mil kan bedömas vara av storleksordningen 0,4 1 som ett genomsnitt. De säsongsmässiga variationerna i trafikarbetet för denna kategori är stora. Under vinterhalvåret står t. ex. drygt hälften av samtliga motorcyklar undanställda.

Trafikarbetet per år uppgår till knappt 520 miljoner fordonskm. Det motsvarar 1,5 % av personbilismens trafikarbete. Motorcyklarnas bensin- förbrukning utgör drygt 20 000 m3 per år. Jämfört med personbilarna motsvarar det 0,6 % av deras förbrukning.

Omräknas motorcyklarnas trafikarbete till ett medeltal per vecka erhålles 10 miljoner fordonskm. Motorcyklisternas körsträckor bör också vara något längre under helger (lördag—söndag), uppskattningsvis 25 %,

1 För en utförligare diskussion om denna kategori hänvisas till be- tänkandets huvuddel.

1 Minimivärdena ger en förbrukning på 34 000 m3 per år eller ca 1 % av personbilarnas konsumtion.

varvid ett trafikarbete på ungefär 3,5 miljoner fordonskm erhålles för en helg. Det skulle motsvaras av en förbrukning på 140 m3. Observeras bör att dessa värden varierar kraftigt mellan sommar- och vinterhalvår. Ett rimligt antagande torde vara att förbrukningen är minst 50 % högre under somrarna och motsvarande lägre under vinterhalvåret.

Mopederna i landet uppgår till drygt 425 000. Närmare uppgifter om körsträckor saknas men har av branschfolk bedömts ligga mellan 400 och 500 mil per år. Förbrukningen kan beräknas vara 0,2—O,251/mili genomsnitt. Trafikarbetet skulle med dessa uppgifter som grund belöpa sig på drygt 2 miljarder fordonskm per år om maximivärdet på körsträckan accepteras. Förbrukningen blir därmed ca 53 000 m3 per år. Det utgör drygt 1,5 % av personbilarnas drivmedelsförbrukning.l

Även för denna kategori råder stora variationer i fordonsutnyttjandet mellan sommar- och vinterhalvår.

Drivmedelsförbrukningen för ovan behandlade kategorier fordon är, sett i relation till totala drivmedelsförbrukningen i landet, helt marginell. Det rör sig sammantaget för motorcyklar och mopeder om ungefär 1 %. I förhållande till personbilismen är värdet 2 %. De stora variationerna mellan sommar- och vinterhalvår bör dock observeras.

12 Spareffekter sammanfattning

Det normala helgtrafikarbetet enligt det mer differentierade beriknings— Sättet, alternativ II, blir vid summering av trafikarbetet för de skilda kategorier bilresor som här. urskilts, 208 miljoner fordonskm. (Jfr. figur 4.) 1 de överslagsmässiga beräkningarna, alternativ I, erhölls värden på helgtrafikarbetet som låg mellan 210 och 225 miljoner. Det bör än en gång sägas att i beräkningarna enligt alternativ [1 i övervägande antal fall rena antaganden och bedömningar fått göras där faktaunderlag f.n. saknas.

Den kategori bilresor som under helger svarar för det avgjort största trafikarbetet är olika former av fritidsresor. För den kategorin är osäkerheten störst i beräkningarna, samtidigt som den är avgörande för resultatet i sin helhet.

Besparingseffekten vid ett helgtrafikförbud är i mycket hög grad beroende av i vilken utsträckning man avstår från att flytta över bilresorna till vardagar. Fritidsresorna som utgör den största gruppen är ofta svåra att flytta över på grund av tidsrestriktioner.

Med samma antaganden som tidigare om vilka grupper som kar tänkas få dispens och hur stor del av övrigt trafikarbete som kan flyttas över till vardagar eller kollektiva färdmedel erhålles i stort de värlen på potentiella besparingseffekter som redovisats tidigare. Det innebär för en helg (fredag kväll—måndag morgon) 16—17 % av personbilarnas ”normala” veckoförbrukning eller ca 8—9 % av totala drivmedelsförbruk- ningen i landet. Räknat på den totala oljeförbrukningen motsvarzr detta ungefär 1,5 %. Besparingen för olika resärenden redovisas i figur 5.

3.6

Abs. % Arbetsresor 0,0 0,0 Fordon i arbete 0,0 0,0 lnköpsresor 3,6 3,2 Resor till fritidshus 15,1 13,4 Besöksresor till sjukhus 1,7 1,5 Resor till hotell och restau- rang 1,6 1,4 Resor till kulturevenemang, militärresor m. m. 0,9 0,8 Övriga rekreationsresor m. m. 90,0 79,8 Summa 113,0 100,0

Enbart ett söndagsförbud torde ”normalt” kunna ge en besparings- effekt på ungefär 9—10 %. Det motsvarar ca 5 % av den totala drivmedelsförbrukningen.

Rekreationsresornas antal har sin topp under sommaren. Man torde kunna räkna med att besparingseffekten av ett helgtrafikförbud är något större under sommarhalvåret, särskilt under försommaren och eftersom- maren. Möjligheterna att under de stora semesterperioderna, juni—juli, förlägga resorna till andra veckodagar är däremot stora, varför drivme- delsminskningen då av ett helgtrafikförbud, trots stor _total trafikvolym, ändock inte avviker särskilt mycket från det normala. För sommarhalv- året kan det uppskattningsvis röra sig om 3—4 % procentenheter högre besparingseffekt lördag och söndag eller ungefär 19—20% räknat per vecka.

Erfarenheterna från genomförda helgtrafikförbud av olika omfattning i Sverige (tidigare) och utlandet (1973/74) samt resultaten av beräkningar-

Figur 5. Fördelningen av det inbesparade trafikar- betet under en ”normal- helg” (fredag kväll —mån- dag morgon) i miljoner fordonskilometer och procent.

% Söndagstrafikförbud

1 5

Danmark Norge Holland Schweiz Västtysk- Sverige 1973/74 1973/74 1973/74 1973/74 land beräkn. i upp— beräk- beräk- upp- 1973/74 förelig. skattat nat nat skattat upp— utredn.

skattat

Varierande utformning

% 15 10

Norge Sverige Sverige Sverige Sverige 1973/74 fred. kv.- sönd. fred. kv. varannan lörd. kl. månd. morg. (1 :a hel- månd. morg. helg 15—24.00 (12 hel- gerna) (efter fred. kv.- sönd. gerna) beräkn. i 4:e helg) månd. morg. beräkn.1 beräkn. i förelig. upp- beräknat

förelig. utredn. skattat utredn.

Tidigare erfarenheter i Sverige

%

30

20

1 0 Figur 6. Exempel på besparingseffekter av

helgtrafikförbud vid

skilda tillfällen och av Sverige Sverige olika omfattning i Sverige 1047—48 1956 och utlandet. (% bespa- sondag sondag rin er vecka. gp ) 1Hänsyn ej tagen till överföring av trafik till andra dagar.

na i denna rapport redovisas sammanfattningsvis i figur 6.

Avslutningsvis bör betonas att beräkningarna avser nuläget dvs. mitten av 70-talet. Samhällsförändringar i framtiden kan bli av den arten att effekter av ett eventuellt framtida helgtrafikförbud markant kan avvika från dagens situation. Kortare arbetsvecka eller kortare arbetsdagar, ökat bilinnehav, ökad dubbelbosättning, förbättrad kollektiv transportapparat, ökade energipriser etc. kan leda till väsentligt förändrade grundförutsätt- ningar när det gäller efterfrågan på transporter och resor samt resbeteen- de. Konsekvenserna i samband med begränsningsåtgärder, såsom helgtra- fikförbud, blir då också väsentligt annorlunda jämfört med dagens förhållanden.

Åtgärder av annat slag som påverkar besparingseffektema vid helgtrafikförbud

I krissituationer har den vanligaste gången för att minska omfattningen av oljeförbrukningen varit en stegvis skärpning av besparingsåtgärderna. Det naturliga första steget har varit en frivillig sparkampanj där transportsek- torn ingår tillsammans med alla andra sektorer i aktionen. Besparings- effekten av en sådan åtgärd är beroende av en rad skilda faktorer men bedöms vanligtvis kunna ge en inbesparing av drivmedelskonsumtionen på uppåt 5 %. (Jfr dock de norska erfarenheterna under senaste olje- krisen 1973/74.)

Ett andra steg som brukar tillgripas är införande av generellt verkande hastighetsbegränsningar för exempelvis motorvägar och övriga landsvägar. En sådan åtgärd beräknas kunna ge en minskning av konsumtionen upp till ca 5 %. I Sverige där redan ett omfattande hastighetsbegränsnings- systern införts torde effekten av en ”rimlig” hastighetsbegränsning bli endast ett par procent.1

I det andra steget brukar också en mängd andra åtgärder tillgripas som t. ex. stängning av bensinstationer vissa tider, begränsningar vid tankning, förbud mot att tanka ilösa dunkar etc.

En reglering av något skarpare grad utgör ett helgtrafikförbud. Spareffekten varierar självfallet med längden av körförbudet. Därtill är spareffekten på sikt beroende av antalet helger som körförbudet tillämpas.

När man i den successiva upptrappningen av regleringsåtgärder kommer till helgtrafikförbud får man räkna med att en del av besparingsutrymmet redan är intecknat genom tidigare påbjuden bespa- ringskampanj och exempelvis hastighetsbegränsning, varför nettoeffekten blir något lägre än förväntat. Den kan uppskattas till storleksordningen ll-—l3 %.

13 Konsekvenser för näringsliv och hushåll

. . ., .. .. 1 Jfr. VTI :s bila & om Effekten på skilda sektorer av samhällslivet av ol1ka atgärder for att effekter av hastigghetsbe— minska trafikarbetet och därmed drivmedelsförbrukningen har knappast gränsningar.

alls varit föremål för närmare studier. Detta gäller också effekter av ett eventuellt helgtrafikförbud. Det torde emellertid stå klart att direkta och indirekta sysselsättningseffekter skulle erhållas inom flera sektorer som en konsekvens av ett helgtrafikförbud.

När skilda åtgärder övervägs för att i en krissituation nedbringa oljeförbrukningen och i detta fall särskilt drivmedelsförbrukningen är ambitionen att i största möjliga mån begränsa skadeverkningarna på det ”normala” samhällslivet. I det sammanhanget utgör strävan att hålla sysselsättningen och därmed produktionen uppe ett primärt mål. Av sysselsättningsskäl har därför i de tidigare beräkningarna antagits att lastbilstransporterna (gods— och varutransporter) får generell dispens från helgtrafikförbud. Därtill kommer att besparingsmöjligheterna för den kategorin är relativt små. Enligt undersökningar av statens vägverk uppgick andelen lastbilsfordon i söndagstrafiken till endast ca l %.

Med utgångspunkten att gods- och varutransporter inte skall beröras av ett helgtrafikförbud torde inte industrin och vissa andra delar av näringslivet drabbas direkt. Däremot är det troligt att efter en tid en del indirekta effekter ger sig till känna.

Som exempel på områden som mera direkt drabbas kan nämnas handeln, såsom varuhus och stormarknader med extern lokalisering, hotell- och restaurangbranschen (särskilt i perifera lägen) samt olika kulturella evenemang (i vid mening) som är förlagda företrädesvis till helger. Generellt torde man kunna säga att verksamheter som ihög grad är beroende av att kunder och besökare färdas dit med bil är mer utsatta än verksamheter som kan nås med kollektiva färdmedel.

På mycket kort sikt torde följdverkningarna på produktionen av en nedgång i aktiviteten inom ovan nämnda verksamheter i stort vara begränsade. På något längre sikt blir situationen allvarligare, men sannolikt erhålls också effekter som verkar i mildrande riktning. Man anpassar sig till förbudet och flyttar över en del av helgdagsresorna (lördagsresorna) till vardagar, t. ex. inköpsresor. Därmed drabbas inte produktionen så starkt som annars skulle bli fallet.

Samtidigt bör dock en viss nedgång inom exempelvis restaurangbran- schen leda till minskad efterfrågan av vissa produkter som kan få återverkningar på produktionens omfattning. Vidare är det inte otänk— bart att bilbranschen i form av verkstads- och serviceanläggningar drabbas samt eventuellt också bilförsäljningen och därmed bilproduktionen.

Frånsett att en del myndigheter får ökade och andra minskade arbetsuppgifter i förhållande till det normala i och med att helgtrafikför- bud införes, torde, så långt man kan se, inga negativa konsekvenser för den offentliga sektorn uppkomma.

Vid enbart söndagsförbud kommer de direkta och indirekta effekterna på övriga sektorer i samhället att bli avsevärt mindre. I första hand torde hotell- och restaurangbranschen samt olika kulturella evenemang drabbas mest.

Vid ett helgtrafikförbud är det naturligt att räkna med en Ökad kollektiv trafik. Därmed behövs förstärkta insatser på kollektivsidan i form av transportmedel och personal. De ökade insatser som behövs kan

dock förväntas vara av mindre omfattning än vad som i förstone synes sannolikt. Det finns normalt en buffert, en viss överkapacitet, som gör att ett tillskott i trafiken på 20—30 % kan ”klaras av” utan behov av större resursinsatser. Detta visar nyligen genomförda undersökningar.l Självfallet kommer ett eventuellt helgtrafikförbud i ett krisläge att förorsaka en del problem för hushållen. lnköpsvanor måste läggas om och inriktningen på fritidsaktiviteter förändras. Möjligheterna att umgås med släkt och vänner minskar liksom möjligheterna att besöka anhöriga på sjukhus. 1 Nelldal: Drivmedels- En påtagligt positiv följd av ett helgtrafikförbud som förväntas är en ransonåijgen—jafluafi o . . . 1974. Effekter pa kollek- nedgang 1 antalet trafikolyckor. En betydande del (ca 1/3) av trafikolyc- tivtrafiken. Transport- korna inträffar normalt under helger. nämnden dec. 1974.

Av tekn. lic. UlfRengholt

l Kalkylmetod för byggnaders effekt- och energibehov

För att en värmetaxering skall kunna genomföras måste det finnas en beräkningsmetod för beräkning av byggnaders vårmeeffektbehov (dvs. max effekt behov för uppvärmning, ventilation o.d., t. ex. i kW) samt värmeenergibehov (dvs. årlig förbrukning av energi, t. ex. i kWh/år, rn3 olja/år). Det har tidigare förutsatts att den kalkylmetod som utarbetats gemensamt av byggnadsstyrelsen (KBS) överstyrelsen för ekono- miskt försvar (ÖEF) kan användas för det ändamålet. En samman- fattning av metoden anges i underbilaga I. I samma bilaga anges även KBS-ÖEFzs förslag till bränsleförbrukningsuppgifter (blanketter) avsedda att sändas ut till fastighetsägarna som underlag för deras uppgiftslämnan— de. För att utröna om kalkylmetoden besitter erforderlig tillförlitlighet har i denna utredning företagits en statistisk analys som baserats på resultatet från en av KBS-ÖEF utförd stickprovsundersökning. Analysens resultat anges i underbilaga 2. Med de förutsättningar och antaganden som anges i underbilaga 2 kan antalet klagomål vid olika klagogränser bli vad som anges i tabell 1.1. Med klagogräns avses det förhållande mellan enligt metoden beräknat energibehov och verkligt (deklarerat) energibehov under vilket klagomål uppstår. Det förutsätts att fastighets- ägaren inte klagar om hans fastighet beräknas till högre värde än det verkliga.

Tabell 1.1 Antalet klagomål vid olika klagogränser. Procent

Klagogräns i % av Antal klagomål i % verkligt energibehov . _ . . Smahus Flerfamiljshus m. m. 80 14 18 85 17 23 90 21 29 95 27 34 100 50 50

Det är svårt att avgöra vilket klagokriterium som bör tillämpas. Med rätt stor säkerhet kan man anta att den fastighetsägare som får sin byggnad värmetaxerad till mindre än 80 % av det av honom deklarerade

energibehovet kommer att överklaga. Om detta gäller också vid 90 "Yo-gränsen är inte helt säkert. 90 %—gränsen kommer här att accepteras som ett relevant klagokriterium. Det medför att ca 20 % av antalet småhusobjekt och ca 30% av antalet flerfamiljshusobjekt beräknas överklaga. Med hänsyn till andra felkällor än de i underbilaga 2 angivna bör dessa värden ökas något. I fortsättningen antas därför att 30 % av totala antalet fastighetsobjekt kommer att överklaga en värmetaxering utförd enligt KBS-ÖEFzs metod. Det innebär att 450 000 överklaganden beräknas uppstå efter den första beräkningsomgången.

KBS-ÖEF25 kalkylmetod är en förenklad metod. Den ärinte avsedd att tillämpas för mer komplicerade byggnader. Värmetaxering bör i sådana fall genomföras med hjälp av värmeteknisk expertis och mer noggranna men också mer komplicerade beräkningsmetoder, t. ex. Brown Isfält (Institutionen för uppvärmnings-, ventilationsteknik, KTH). Utförda tester och signifikansberäkningarna enligt underbilaga 2 visar att KBS-ÖEF-metoden med knapp marginal kan ge den tillförlitlighet somi detta sammanhang bör krävas. Eftersom metoden av ekonomiska skäl måste kunna tillämpas av personal som inte har värmetcknisk special- utbildning får noggrannheten inte drivas så långt att resultatet blir en komplicerad och svårhanterlig beräkningsmetod. Kravet på noggrant beräkningsunderlag kan inte heller drivas alltför långt. Metoden bör kunna godtas som ett underlag för en värmetaxering trots att den beräknas ge upphov till många överklaganden. Metoden måste dock kompletteras och bearbetas ytterligare innan den kan tillämpas. Bl. a. bör bättre anpassning till databehandling ske. Uppgifterna beträffande för- brukning av tappvarmvatten bör relateras till antalet i fastigheten skrivna personer och inte till byggnadsyta annat än i vissa fall. Den i kalkyl— metoden angivna modellen för beräkning av energiförbrukning för tapp- varmvatten kan inte anses helt acceptabel. Den bör därför omarbetas (se underbilaga 3).

En ytterligare översyn bör även göras av blanketterna för värmeför- brukningsuppgifter. Det är av utomordentlig vikt att blanketter som återsänds ifyllda av fastighetsägarna är korrekta och tydliga så att uppgifterna kan överföras till hålkort med minsta möjliga fel. Erfaren- heter visar att det i enkäter av den storleksordning det här rör sig om lönar sig att vidta ytterst noggranna förberedelser och försök innan utformningen av blanketter fastställs. De aktuella blanketterna bör kunna förenklas ytterligare och göras mer stansvänliga. Som exempel kan nämnas

. löpnummer, fastighetsbeteckning, m. m. bör förtryckas pi varje blankett . inledande nollor i kolumner och andra ”fyllnadssymboler" kan för— orsaka stansfel och de behöver från datateknisk synpunkt inte vara med. En nolla kan t. ex. lätt tolkas som en sexa när det är bråttom. Skrivfälten för manuell ifyllnad bör vara mer spatiösa . Stansinstruktion bör utarbetas samtidigt med blanketten så at". stans— ordning och hierarkiförhållanden beaktas vid blankettkonstruktionen.

Blankettförslagen enligt underbilaga ! bör därför godtas endast som riktlinje. Blankettutformningen bör överarbetas innan den fastställs och provas på försök i ett avgränsat område. Erforderlig bearbetning bör kunna göras inom den projektgrupp som leder en cv. värmetaxering.

2 Beskrivning och kostnadsberäkning av administrativt system för värmetaxering

2.1 Bakgrund

För att kunna beräkna kostnaderna för en värmetaxering av landets fastigheter och byggnader måste först den administrativa gången analyse- ras och ett administrativt system specificeras åtminstone i huvuddrag. För det ändamålet har den nuvarande registreringen av data för byggnader och fastigheter undersökts, se underbilaga 3. Olika utvägar har analyse- rats. Även ransoneringsprinciper har därvid behandlats, se underbilaga 5. Resultatet av denna analys har lett fram till det administrativa system som skisseras i det följande.

2.2 Allman karakteristik av det administrativa systemet

Det administrativa system som har valts och konstruerats för insamling och bearbetning av uppgifter för värmetaxering bygger på att fastigheten är bas och fastighetsägaren juridiskt ansvarig person. Systemet förutsätter att bearbetning kan ske på tre nivåer, nämligen central nivå (stat), kommunnivå och individnivå (fastighetsägare). På central nivå utförs system- och programarbete och all datorbearbetning, listning osv. av insamlade uppgifter. På kommunnivå sker huvudsakligen rådgivning till fastighetsägare samt behandling av överklagade preliminärbeslut. På individnivå besvaras de enkäter som utsänds för att erhålla grunddata för resp. fastighet (byggnad). Även bedömning av preliminärbeslut samt ev. överklaganden utförs av fastighetsägaren (individen).

Det antas vidare att projektet kan genomföras under ledning av en central projektgrupp med storleksordningen 6—8 man som ges erforder- liga befogenheter. Det saknar på detta stadium betydelse om projekt- gruppen ges självständig ställning eller om den inordnas under statlig nämnd eller myndighet.

I projektgruppen ingår en sakansvarig person och en dataansvarig. Projektgruppen ombesörjer huvuddelen av det centrala arbetet med systemutformning och programmering i den mån detta inte redan finns utfört, databehandling och databeräkning, utsändande av preliminär- beslut, listor etc.

På kommunnivå erfordras ett antal tjänstemän som handlägger gransk- ning och övrigt arbete ifråga om överklagade preliminärbeslut.

Personalstyrkans storlek beror helt på antalet överklagade beslut. Med de antaganden som redovisas i annat avsnitt, dvs. ca 450 000 överklagan- den, beräknas approximativt en arbetsmängd på 60 manår. Detta arbete

kan utföras med fast anställd eller med extra personal. Oavsett vilket måste man räkna med att viss utbildning av några för varje kommun ansvariga personer måste ske. Det kan på goda grunder antas att vissa objekt blir så besvärliga att bedöma att det erfordras speciell värme- teknisk expertis för ändamålet. Med hänsyn till byggnadsnämndernas arbetsbelastning bör man inte räkna med att någon större insats kan ske från det hållet. Det torde vara mer realistiskt att utnyttja Skorstensfejar- mästarförbundet och det kommunala sotningsväsendet. Med vissa för— stärkningar och efter viss utbildning bör skorstensfejarmästarna vara väl skickade att biträda vid handläggningen av värmetaxeringsfrågor. Alterna- tivt kan givetvis särskilda tekniker och konsulter deltidsanställas vid kommunerna.

På individnivå förutsätts det att utsända enkäter har sådan utformning att resp. fastighetsägare själv kan ta fram erforderliga uppgifter och fylla i blanketter. Kommunen skall behöva biträda endast med viss rådgivning. Vissa fastigheter kan vara mycket stora och kan ha ett komplicerat byggnadsbestånd. Det förutsätts då att fastighetsägaren via egen organisa— tion (bostadsbolag o. d.) eller via anlitad expertis utan debitering härför kan åstadkomma och sända in önskade uppgifter.

2.3 Uppläggning och indelning av det administrativa systemet Mom. 1

Det administrativa systemet startar med att ett bränsleregister (värme- taxeringsregister) upprättas. Grunden härför erhålls från riksskatteverkets länsvis uppdelade fastighetsband (se underbilaga 4). Ur riksskatteverkets fastighetsband väljs de fastigheter som skall värmetaxeras, vilket är huvudparten. Urvalsbandet som körs med koordinatregister från central- nämnden för fastighetsdata (CFD). Därigenom får man fastigheterna benämnda och registrerade enl. CFDzs moderna koordinatmetod (se underbilaga 4) vilket är av betydelse för kommande å jour-hållning av bränsleregister. Att endast ca hälften av landets fastigheter hittills (1975) registrerats enligt koordinatmetoden har i detta sammanhang ingen större betydelse eftersom fortlöpande arbete sker. Bränsleregistret uppdateras efter varje behandlingsomgång. Bränsleregistret utgör värmetaxeringens referensbas och resultatbas. Det innehåller följande uppgifter.

. Fastighetsbeteckning (koordinatreg.) . Samtliga uppgifter om byggnadens tekniska utformning och kvalitet enligt enkätens fordringar (se underbilaga 1) 0 Tidigare bränsleförbrukning (3-års period) . Fastställd eller föreslagen bränsletilldelning

. Ärendets status i fråga om överklagande etc. 0 Datum för enkät.

Mom. [1

På basis av bränsleregistret framställs maskinellt förtryckta enkätblanket- ter med information och frågor till fastighetsägarna. Enkäten utsänds

med datorpost. [ kostnadsberäkningen upptas två kostnadsalternativ beroende på om tjänstebrev utan synlig kostnad får utnyttjas.

Mom. 111

Fastighetsägaren besvarar enkäten och återsänder uppgifterna till centrala projektgruppen. Har svar inte kommit in i tid utsänds datorutskrivna påminnelser. I vissa fall utsänds även begäran om komplettering, även det med datorpost. Enligt den analys som utförts i annat avsnitt antas här att ca 10 % av antalet fastighetsägare måste påminnas om svar och att ungefär lika många svarar ofullständigt och måste komplettera sina svar.

Mom. 1 V

1 systemets fjärde moment sker den egentliga behandlingen av besvarade enkäter. Svarsuppgifterna stansas på hålkort. Bränsleförbrukningsuppgift beräknas med hjälp av fastställd kalkylmetod, se underbilaga 1. För de byggnader som är så komplicerade att standardmetoden inte kan använ- das görs i stället genom centrala projektledningens försorg en special- behandling, t. ex. med Brown—Isfälts metod. Specialberäkningen kräver extra insatser av värmeteknisk expertis. Här räknas med att ca 4 % av antalet fastigheter fordrar sådan specialbehandling. Beräkningsresultaten stansas tillsammans med fastighetsbeteckningen på hålkort med vars hjälp datorutskrivna preliminärbeslut utsänds till fastighetsägarna. Samtidigt utarbetas kvittenslistor avsedda för anteckningar om varje ärendes (fastig- hets) aktuella status i behandlingsgången.

Mom. V

1 nästa moment granskar fastighetsägare det preliminärbeslut som ut- sänts. Om han inte är nöjd överklagas beslutet.

Preliminärbeslut som inte överklagats fastställs och registreras ibräns- leregistret. Meddelande utsänds med datorpost till fastighetsägaren. Över- klagade preliminärbeslut registreras, uppdelas länsvis och översänds till- sammans med länsuppdelade kvittenslistor till resp. länsstyrelse (kom- mun) för handläggning. Behandlingsgången övergår därigenom från den centrala nivån till kommunnivå. Enligt vad som anges i annat avsnitt räknas här med att ca 30% av antalet fastighetsägare kommer att överklaga preliminärbeslutet.

Mom. VI

Överklagade preliminärbeslut granskas och behandlas på kommunnivå med ledning av fastighetsägarnas uppgifter och med stöd av erforderlig värmeteknisk expertis (skorstensfejarmästare, byggnadsnämnder, kon- sulter etc.). Om så bedöms nödvändigt tas direkt kontakt med fastighets- ägaren. Nytt förslag om tilldelning upprättas och meddelas centrala projektgruppen, varefter systemets fjärde moment med enkätbehandling

åter tillämpas. Fastighetsägaren som i en andra och tredje omgång inte förklarar sig nöjd med beslutet överförs till restlista. Denna restlista bör behandlas av en särskild bränsleransoneringsnämnd för att ej överklagbar tilldelning skall kunna fastställas. Det torde vara en fråga som inte hör hemma i detta sammanhang att avgöra hur en sådan nämnd skall sammansättas och placeras (centralt eller kommunvis). För att frågan inte skall glömmas bort tas i kostnadsberäkningen endast upp en klump- summa utan närmare motivering.

Mom. VII

Bränsleregistret uppdateras efter överklaganden och restlistcbeslut införs. Värmetaxeringens första omgång är därmed genomförd. Centrala projekt- gruppen kan inställa sitt arbete eller överföras i erforderliga delar till å jour-hållningsskedet. Bränsleregistret bör infogas i löpande rutin så att uppgifterna blir åtkomliga via dataterminaler.

2.4 Tidätgäng

Tidåtgången för att genomföra en värmetaxering enligt det skisserade systemet beror självfallet på hur stora resurser som sätts in. Men det är inte den enda bestämmande faktorn. Slutresultatets reliabilitet, dvs. den noggrannhet som beräknade förbrukningsvärden har i förhållande till verkliga värden, betyder också mycket. En tredje tidsbestämmande faktor utgör överklagandeintensiteten, dvs. hur omfattande överklag- ningsskede som accepteras.

Uppskattningen av tidåtgång har här gjorts för två olika fall. Normal- fallet representerar en någorlunda optimal fördelning mellan resurs- insatser och kostnader. Normalfallet ger den tidåtgång som beräknas bli erforderlig om man med normala förberedelser och utan speciell force- ring skall genomföra värmetaxering till de kostnader som räknats fram i underbilaga 6. Forceringsfallet representerar en ej optimal fördelning med ökade resursinsatser och kostnader för att pressa tidåtgången till det minimum som kan förväntas vara realistiskt om krisläge under fredstid påräknas.

Beräkningar över normalfallet och forceringsfallet återges i diagram i fig. 2.1 med hänvisning till den momentindelning som använts i föregåen- de avsnitt. Normalfallet erfordrar en tid av ca 2 är för att resultera i ett fullständigt bränsleregister från det att den centrala projektgruppen börjar sitt arbete.

lforceringsfallet bör denna tid kunna minskas till ca 10 män. Om det får förutsättas att vissa delar av förberedelsearbetet, närmast visst systemarbete och blankettframställning, kan göras separat och läggas vilande till beslut om igångsättning kan tidsåtgången möjligen pressas ytterligare till ca 8 mån. Kortare tid än 8 månader är knappast realistiskt att räkna med. Ytterligare forcering går ut över taxeringens noggrannhet i sådan omfattning att taxeringen mister sitt värde. Forceringsfallet be- räknas öka kostnaderna med ca 2,5 milj. kr. dvs. med 15 till 20% av

totalkostnaden. Härav faller ca 0,3 milj. kr på systemarbete, 1,5 milj. kr på central och kommunal granskning och 0,6—0,8 milj. kr på dyrare datortid.

Förberedelser, program-systemarbete, mom l—II

Utbildning av handläggare på kommunnivå

Enkäter utsänds, mom ll Enkäter besvaras, mom lll

Enkäter behandlas, mom IV

Prel beslut utsänds, granskas, mom V

| Överklaganden, mom VI

Restlistor, nämnd, mom Vll

0 6 12 18 24 Tid i månader ["till ]. Nortnalfall. Resurser och kostnader enligt underbilaga 6.

....................... Förberedelser, programarbete, mom I—ll

Utbildning av handläggare

_l— Enkäter utsänds, mom II

T Enkäter besvaras, mom lll Enkäter behandlas, mom IV Prel beslut utsänds, granskas, mom V Överklaganden, mom Vl Restlistor, nämnd, mom VII

3 6 9 I 0 2 Tid i månader Figur 2.'1 Diagram över Fall 2. Forceringsfall. Ökade resurser och kostnader. beräknad ridåtgång.

1 Oförutsedda kostnader ändrade i förhållande till underbilaga 6.

2.5 Kostnader (se även underbilaga 6 )

2.5.1 Sannolika kostnader

Kostnadsberäkningen baserar sig på den systemuppläggning som anges i föregående avsnitt. Det förutsätts att normalfallet ifråga om tidsåtgång gäller (ca 2 år), att befintliga metoder för värmeförbrukningsberäkning, dvs. KBS-ÖEF—metoden enligt underbilaga 1 och i viss mån Brown—Isfälts metod, får utnyttjas utan särskilda hyreskostnader, att pålägg för centrala administrationskostnader inom anknutna myndigheter inte behöver gö- ras, att datortid får köpas till billigaste kostnad, dvs. att överskottstid till marginalkostnader får utnyttjas där sådan tid finns tillgänglig och att inkoppling på byggnadsnämndens eller andra institutioners rutiner inte behöver ske i beräkningsskedet. Med tidigare angiven momentuppdelning av systemaktiviteterna blir kostnadsbilden följande.

A. Kostnader före centrala projektgruppens arbetsstart Milj. kr Del su m ma

B. Centrala projektgruppen: systemarbete på central nivå

Mom. 1 Grunddata från riksskatteverket 0,05 Mom. 11 Utskrift, utsändande l:a enkät alt 1 brevporto 2,30 alt 2 tjänstebrev 1,0 Mom. III Fastighetsägare besvarar enkät —— Mom. IV Granskning och behandling

alt 1 brevporto 8,50 alt 2 tjänstebrev 6,60 Mom. V Fastighetsägare granskar prel. beslut -— Mom. VII Uppdatering, restlistor, beslutsnämnder 1,0 Central projektgrupp, löner 1,6 Oförutsedda kostnader (10 %) 1,0 Delsumma alt 1 (brevp.) 14,45 Delsumma alt 2 (tjänsteb.) 11,25 C. Systemarbete på kommunnivå Mom. VI Granskning, bearbetning av överklagade prel. beslut 3,6 Utbildning, information ca 400 personer 3 dagar per person samt allmänna kostnalder 0,9 Oförutsedda kostnader (10 %) 0,5 Delsumma 5,0 Total kostnad alt. 1 (brevporto) 19,45 alt. 2 (tjänstebrev) 16,25

För en mer detaljerad uppdelning och analys av kostnader se under- bilaga 6.

Om dessa kostnader slås ut per fastighet blir resultatet att varje fastighet i genomsnitt belastas med ca 13 kr i alt. 1 (brevportokostnader) eller ca 11 kr i alt. 2 (tjänstebrev). Dessa kostnader fördelar sig så att på central nivå (stat) faller 9,5 kr per fastighet (7,5 i alt. 2) och på kommunnivå ca 3,5 kr per fastighet.

Om forceringsfallet skulle behöva tillämpas för att minska systemets

genomloppstid från normalfallets ca 2 år till 8 a 10 månader beräknas kostnaderna öka med totalt ca 2,5 milj. (systemarbete 0,3, central och kommunal granskning 1,5 och datortid 0,7 milj.). De ökade kostnaderna betingas sålunda av ökade resursinsatser framför allt på personalsidan.

2.5.2 Känslighetsanalys

Det ligger i sakens natur att en kostnadsberäkning av denna preliminära natur är osäker. Flera uppgifter av betydelse för slutresultatet är och måste vara grundade på rena antaganden. Det är därför viktigt att göra en enkel känslighetsanalys för att få ett grepp om vad resultatet skulle bli om de viktigare faktorerna antar andra värden än de antagna.

En sådan känslighetsanalys görs här för de fem faktorer som bedömts mest känsliga. För den mer detaljerade analysen se underbilaga 6.

K 1. Om antalet överklaganden ökar från 30 % till 50 % av antalet fastigheter Kostnadsökning: 3,0 milj. kr K 2. Om antalet ofullständiga svar uppgår till 30 % i stället för antagna 10 % av antalet fastigheter Kostnadsökning: 3,3 milj. kr K 3. Om antalet ärenden som kräver speciell behandling ökar från antagna 4 % till 10 % av antalet fastigheter Kostnadsökning: Min. 2,8 milj. kr (ännu högre belopp är tänkbart) K4. Om granskningen av ärenden på central och kommunal nivå tar 50 % längre tid än beräknat Kostnadsökning: 3,4 milj. kr K 5. Om centrala projektgruppens kapacitet måste ökas med 50 % Kostnadsökning: 0,8 milj. kr

Om något av ovan definierade fall K 1 t. o. m. K 5 inträffar ökar även systemets genomloppstid. Normalfallet (2 år) är dock konstruerat med sådana marginaler att något av fallen K l—K 5 inte påtagligt behöver öka tiden. Forceringsfallets 8 mån. torde dock inte utan ytterligare resurs- och kostnadsökningar kunna innehållas i en sådan situation.

Att flera av fallen K l—K 5 samtidigt inträffar är inte sannolikt. Det mest ogynnsamma (men också mest osannolika) skulle vara att fallen K 1 t. 0. m. K 4 samtidigt inträffar. Det medför en kostnadsökning för projektet på ca 12 milj. kr dvs. en totalkostnad på ca 30 milj. kr (20 kr/fastighet).

2.6 A jour-hållning av bränsleregister 2.6.1 Förutsättningar

Ett bränsleregister av den typ som skisserats i föregående avsnitt får inte göras till ett statiskt register om det skall kunna fylla sitt ändamål. Av det totala antalet objekt (dvs. taxerade fastigheter), här approximativt antaget till 1,5 milj., beräknas i storleksordningen 100000 per år bli

utsatta för sådana registrerade eller anmälda förändringar som påverkar bränsleförbrukningen. Därutöver torde minst lika många objekt genomgå förändringar som inte anmäls men som förändrar bränsleförbrukningen, i regel till mindre värde. Antalet nytillkommande byggnader uppgår till ca 80 000 per år. Även om en del av dessa placeras inom befintliga fastigheter måste de inrangeras i bränsleregistret. Antalet objekt som förändras eller tillkommer beräknas därför uppgå till i storleksordningen 200 000 per år. Under en femårsperiod beräknas därför minst en tredjedel av bränsleregistret bli inaktuellt.

Bränsleregistret måste därför å jour-hållas. För å jour-hållningen är två principer tänkbara, nämligen periodisk uppdelning eller så jour-hållning i löpande rutin.

Periodisk uppdatering innebär att en ny systemgenomgång görs med jämna intervall på i princip samma sätt som vid förstagångstaxering men med en något förenklad systemuppbyggnad. Intervallängden bör vara mellan tre och fem år. Mellan uppdateringstillfällena vilar registret. Den periodiska uppdateringen medför många nackdelar. Bränsleregistret är aldrig helt aktuellt och kräver därför extra insatser om det tas i bruk vid kristillfällen. Kostnaderna för uppdatering är relativt stora.

Å jour-hållning i löpande rutin är en mer attraktiv lösning, som skulle göra det möjligt att hålla registret ständigt aktuellt. Om kostnaderna för en sådan å jour-hållning skall kunna hållas inom rimliga gränser måste man dock förutsätta att löpande rutiner inte görs separat för bränslere— gistret. Rutinerna bör inordnas i större system där bränsleregistret och de uppgifter de baseras på utgör en organisk del. Flera sådana möjligheter är i princip tänkbara.

Bränsleregistret kan t. ex. anknytas till länsstyrelsernas dataregister för fastighetstaxering och folkbokföring (se underbilaga 4). I det fallet utökas fastighetsbandets uppgifter med uppgift om fastställd normal- bränsleförbrukning. Förändringar i byggnadsutnyttjande, tillkommande fastigheter eller byggnader etc. kan inrapporteras från byggnadsnämnder- na med stöd av uppgifter i beviljade byggnadslov. För sådan inrapporte- ring föreligger f.n. ingen användbar rutin men en sådan bör kunna åstadkommas t. ex. i samband med den förändring av länsstyrelsernas datatekniska utrustning och system som aviserats till i slutet av 1970-ta- let.

En mer praktisk lösning förefaller emellertid centralnämndens för fastighetsdata (CFD) påtänkta rutiner kunna erbjuda. CFD har hittills arbetat med att bygga upp ett informationssystem för fastighetsredovis- ning och inskrivningsverksamhet (fastighetsdatasystemet). Data över byggnader har hittills inte redovisats men i CFD:s utvecklingsplaner ingår att utvidga fastighetsdatasystemet till att omfatta byggnadsdata. Närmare uppgifter härom anges i underbilaga 4.

Byggnadsdata avses därvid bli upplagda i ett särskilt basregister (databas) i databanken. Databasen dubbelförs med fastighetsregistret i avseende på gemensamt betydelsefulla uppgifter, t. ex. fastighetsbeteck- ning, läns-, kommun- och församlingstillhörighet etc. Fastighetsdataban— ken med fastighetsdatabas och byggnadsdatabas förutsätts vara baserad

på ett terminalsystcm med bildskärmar. A jour-föringen beräknas ske huvudsakligen över byggnadshandlingar med byggnadsnämnderna som ansvariga uppgiftsorgan. Eftersom vissa objekt (t. ex. lantbrukets ekono- mibyggnader) och vissa byggherrar (stat och landsting) är befriade från skyldighet att söka byggnadslov kräver detta system att man åtminstone inför skyldighet att anmäla icke byggnadslovspliktig byggnad till bygg- nadsnämnden för att byggnadsdatabasen skall bli fullständig. Bränsle- registret bör utan svårighet kunna inordnas och å jour-föras i den planerade byggnadsdatabasen. [ stort sett bör därvid redan nu planerade rutiner kunna användas med endast smärre förändringar beträffande omfattning och utformning av skyldigheten att förse byggnadsnämnderna med uppgifter i samband med byggnadslovsansökan.

Den planerade byggnadsdatabasen förefaller därför vara den naturliga platsen för ett bränsleregister av den typ som skisseras i denna utredning. Det är emellertid oklart i vilken omfattning och med vilken takt byggnadsdatabasen kommer att genomföras. Det kan inte uteslutas att en byggnadsdatabas med erforderlig omfattning kommer till stånd först efter så lång tid att bränsleregistret blivit inaktuellt. Om man av tids- eller andra skäl inte anser det realistiskt att å jour-hålla ett bränsleregister genom att inordna det i en planerad byggnadsdatabas torde den bästa lösningen vara att utnyttja länsstyrelsernas fastighetstaxeringsdata och utöka fastighetsbandens uppgifter med normalförbrukningsuppgiften. Å jour-hållningen kan även då ske genom att byggnadsnämnderna rappor- terar beviljade byggnadslov och anmälda byggnadsföretag. Ä jour-håll— ningen måste dock i detta fall bli mer sporadisk och osäker. Rutinise- ringen av uppgiftsrapporteringen torde medföra vissa problem, dock ingalunda olösbara. Den hårda belastningen på länsstyrelsernas data- avdelningar, både personellt och maskinellt, bidrar också till att länssty- relsernas fastighetsband inte är någon invändningsfri plats för ett bränsleregister. '

2.6.2 Kostnader för äjour-hållning

Om ä jour-hållningen av ett bränsleregister baseras på att registret inord— nas i ett större registersystem med rutiner för insamling och avgivande av uppgifter blir kostnaden för a jour-hållningen av bränsleregistret en del av det större systemets kostnad dvs. en marginell kostnad. Det är i sådant fall inte möjligt att beräkna a jour-hållningskostnaden för bränsleregistret utan att känna till kostnadsbilden för hela det informationssystem varav bränsleregistret utgör en del. I detta fall innebär det att kostnadsbilden för länsdatasystemet eller CFDzs planerade byggnadsdatabas måste vara åtminstone approximativt definierad. Det är en fråga som går utanför ramen för denna utredning. Kostnaden för å jour-hållning av bränsleregist- ret kan därför inte anges annat än med ett närmevärde inringat mellan ett övre och ett undre gränsvärde. Det övre gränsvärdet anges av kostnaden för äjour-föring med periodisk uppdatering. Antas ett intervall av tre år mellan varje uppdateringstillfälle och en systemkostnad på ca 75 % av kostnaden för förstagångstaxeringen

beräknas å jour-hållningskostnaden till ca 3 kr per fastighet och år. Den undre gränsen anges av marginalkostnaden för ett bränsleregister i ett stort informationssystem. Den kostnaden torde belöpa sig till något mellan en tiondel och en hundradel av ovan nämnda kostnad.

3 Jämförelse kvotransonering — värmetaxering

Alternativet med kvotransonering, dvs. tilldelning av viss procent av tidigare förbrukning, har tillämpats ifråga om bränsletilldelning för byggnadsuppvärmning. Metoden förefaller administrativt enkel och den administreras av de bränsleförsäljande företagen huvudsakligen. Metoden medför emellertid orättvisor därigenom att de förbrukare som tidigare varit sparsamma har avsevärt mycket svårare att minska sin förbrukning än vad "slösarna" har. Det hari underbilaga 2 visats att spridningen kring förbrukningsmedelvärden är förhållandevis stor och att antalet ”sparare” och även antalet ”slösare” därför är stort. Detta skärper kvotranso- neringens orättvisor. Ytterligare skärpning torde åstadkommas av de numer höga bränslepriserna som ökar antalet förbrukare som sänker sin förbrukning redan under normalförhållanden ned till mycket låga värden. Skall en renodlad kvotransonering överhuvudtaget kunna motiveras måste det uppenbarligen ske med argumentet att kvotransoneringen har stora administrativa fördelar, att den är enkel och billig och att den snabbt kan genomföras. Eftersom en kvotransonering administreras inom privata företag är det svårt att få ett grepp om de verkliga kostnaderna. De informationer som står till buds tyder på att kostnaden för en kvotransonering inte avsevärt understiger vad som har räknats fram för värmetaxeringsalternativet. Om det antas att fastighetsägaren debiteras den verkliga kostnaden både vid kvotransonering och vid värmetaxering kan det antas att skillnaden mellan de båda alternativen från kostnads— synpunkt är praktiskt betydelselös för fastighetsägaren. Rättvisesyn— punkterna kan därför få fälla utslaget och de talar till värmetaxeringens förmån. Reservation måste dock göras för det fall att en ransonering måste insättas så snabbt att godtagbart noggrann värmetaxering inte hinner genomföras.

4 Sammanfattning

Den årliga förbrukningen av energi för att värma, ventilera och bereda varmvatten i byggnader varierar starkt även vad beträffar lika byggnader. Det har genom mätningar konstaterats att energiförbrukningen inom grupper av storleks— och konstruktionsmässigt identiska byggnader (små- hus) kan variera mellan 1 och 3 a 4. Det innebär att den som förbrukat mest utnyttjat 3 till 4 ggr. så mycket energi per år som den som förbrukat minst. Skillnaderna kan delvis förklaras av faktorer som olika familjestorlek, familjesammansättning o. (1. men torde väsentligen förkla- ras av olikheter i sättet att bruka byggnaden, att välja temperaturnivå,

luftväxling o. d. Möjligheterna att i ett krisläge reducera energiförbruk- ningen är därför mycket olika. I vissa byggnader kan energiförbrukningen reduceras utan svårighet. I andra byggnader kan det möta stort hinder att åstadkomma även mindre reduktion. En bränsleransonering utförd som s. k. kvotransonering, dvs. tilldelning av viss andel (kvot) av tidigare för- brukning, kommer därför att upplevas som mycket orättvis. En mer rättvis ransonering åstadkomms genom att skära ned förbrukningen till viss andel av byggnadens beräknade behov (ev. medelvärde för grupper av byggna- der). Detta kräver värmetaxering. Därvid åsätts varje byggnad ett normal- förbrukningsvärde som beräknas på lika förutsättningar och med hänsyn till resp. byggnads storlek, utförande och personantal. En ransonering ba- seras på att tilldelning till viss del av normalförbrukningsvärdet medges.

Värmetaxering måste på ett eller annat sätt genomföras under samhäl- lets översyn. För det ändamålet måste någon form av administrativt system tillskapas, som anvisar rutiner för förstagångstaxering och för å jour-hållningen av beräknade och fastställda normalförbrukningsvärden. Efter undersökning av flera olika alternativ för utformningen av ett sådant system föreslås här följande metod.

För ändamålet bildas en central projektgrupp med sex personer. Projektgruppen svarar för att ett basregister (bränsleregister) med samt- liga aktuella fastigheter bildas, för att enkäter till varje fastighetsägare utsänds och återtas, för att inhämtade uppgifter granskas och behandlas och preliminärbeslut beträffande normalförbrukning framställs och till- sänds fastighetsägarna. Överklaganden av preliminärbeslut behandlas på kommunnivå med hjälp av för ändamålet temporärt tillsatta tjänstemän. Granskning och behandling av överklaganden beräknas erfordra en sammanlagd personalstyrka av ca 120 personer i deltidstjänst under sex månader. För att fastställa normalförbrukningsvärde i de fall fastighets- ägare inte accepterar de beslut som framtagits efter överklagande tillsätts en central nämnd eller ev. flera lokala nämnder för värmetaxering, vilkas beslut skall gälla.

Bränsleregistret förutsätts kunna utvecklas på basis av länsdatakonto- rens fastighetstaxeringsregister (fastighetsband). För beräkningen av varje enskilds byggnads energibehov förutsätts det att en standardiserad beräk- ningsmetod kan utarbetas på grundval av KBS-ÖEF:s kalkylmetod.

Å jour-hållning av bränsleregistret föreslås ske i första hand genom att bränsleregistret inordnas i den av CFD förutsedda byggnadsdatabasen, i andra hand genom att det inordnas ilänsdatakontorens fastighetsband. I båda fallen erfordras smärre förändringar i byggnadsnämndernas rappor- teringsskyldighet och i kraven på utförande av de byggnadslovshandlingar som insänds till byggnadsnämnd för granskning och beviljande.

Förstagångstaxering enligt det skisserade systemet har kostnadsberäk- nats till ca 20 milj. kr (ca 17 milj. om tjänstebrev får utnyttjas) dvs. ca 13 (1 1) kr per fastighet.

För att genomföra en värmetaxering över hela landet erfodras en tid av ca två år. Om förberedelser görs i förväg och reservinsatsen ökas är det möjligt att pressa tidsåtgången till ca 8 månader.

Underbilaga ] Kalkylmetod för beräkning av byggnaders vär- meenergibehov enligt byggnadsstyrelsen——över- styrelsen för ekonomiskt försvar samt förslag till blanketter för värmeförbrukningsuppgifter enligt samma källa

Anvisningar till blankett för villafastighet rn. fl. A Allmänt

Denna blankett används om fastigheten är försedd med byggnad(er) inrättad(e) till bostad åt en eller två familjer. Blanketten används ocksåi fråga om byggnad(er) av angivet slag uppförd(a) på mark, innehavd med tomträtt eller annan nyttjanderätt (byggnad på ofri grund).

En ifylld blankett lämnas för varje enhet som behöver bränslelicens. [ regel är detta en för varje fastighet. Uppgiften skall inges till kristids- nämnden i den kommun där fastigheten är belägen.

Blanketten är samordnad med motsvarande blankett för allmän fastig- hetstaxering. Finns kopia till hands från den senast ifyllda taxerings- blanketten underlättas därför ifyllandet av denna blankett.

B Förklaring till notangivelserna

1 Personnummer anges av fysisk person och registreringsnummer av juridisk person. Numret återfinns på skattekortet till den debetsedel på preliminär skatt, som utfärdats i hemortskommunen. Person- eller registreringsnumret är där angivet som debetsedelnummer. Uppge alla siffror i debetsedelnumret utom de två första (länskoden). Juridisk person har i regel fått särskild underrättelse från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet om sitt registreringsnummer. 2 Med fritidshus avses dels byggnad uppförd för fritidsändamål, dels byggnad som tidigare utnyttjats som permanentbostad men som numera varaktigt används för fritidsändamål; dock ej byggnad som endast delvis utnyttjas för fritidsändamål och där någon bor stadigvarande. 3 Speciella förhållanden som påverkar värmeförbrukningen. Här anges om byggnaden är utförd på ett ur värmeförbrukningssynpunkt ovanligt sätt och som ej beaktas i övriga lämnade uppgifter på denna blankett. Det kan t. ex. vara onormal rumshöjd, ovanliga vägg- och fönsterkonstruk- tioner, speciella installationer för rörelse eller liknande. Varje sådant förhållande beskrivs så att en bedömning av värmeför- brukningen kan göras. För tvättinrättning anges t. ex. att varmvatten åtgår för visst antal kg tvätt per år, för cafeteria e. d. normalt gästantal

(inkl ytterli— gare ifyllda

blanketter av denna typ och

Villafastighet m fl d(e) till bostad för en eller två familjer: se anvisningar) typ H) (fastighet med byggnad(er) inrätta 'JordrEgisteF- eller fastighetsreg'igt'eurbef.e'cknin'g (hemmanhtådsägagoui FaEtighetsnummer

i . Fastighetens

beteckning

Gatuadress eller i orten gängse benämning

Kommun Församling A

Län Stadsdel o d

lrrke7iite1

,]Ett'fe'rnamn och—Äll'akförn'å'mnj'tilltalsnamnet understrykes

2. Ägare

- _ Ebsted'shär'eåå ' ' ' Lä'nsboke'ta'v ' ' Personnummer (eller där ' Föd.år -mån -dag -nr medllk- ..... . tälld ,n ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' [Telefon,bostaden (även rlktrlm. rl s 1 ne- havare) _ , Postnummer och ortnamn fTelefon, arbetet (även nkwtm—) Registreringsnummer 1

l

'l' Användning Fastigheten är bebyggd med

__ . 2 '—| enfamillsvjllg/og____ , _ L ltvåfamiljsvillgéor Badhus D kedjehus m fritidshus 3.1 Är utrymme i någon av byggnaderna avpassat för speciell rörelse? Bla EJ Nej

Om Ja. Ange vilka utrymmen och verksamhetens art

4. Speciella förhållanden som påverkar värmeförbruk- ningen. Se anvisningar pkt 3.

Ifylls ej

Antal Yttermått boende? nöds-_ meter V) å % =. ;: a 5 :> -i nu nu '” 0 : £. .. . 4 '” anvandnlng L”— 4

..,—..

' Om det exakta årtalet ej är känt anges under vilken av nedanstående tidsperioder byggnaden ursprungligen uppfördes: 1:1965—1969 3:1955—1959 5:1945—1949 7:1930—1939 9=löre 1920 2:1960—1964 4:1950—1954 6:1940—1944 B=1920—1929

* * . .. . . I denna kolumn anges Slffl'a for den busform som bast svarar mot fig 1 - 8 nedan

! | 2 | 3 l 4 | 5 | 6 | 7 | 5 En våning utan En våning med En våning man En vAnung med TvA våningar utan Två våningar med Två väl-ningar Två vilmngnr med källare och utan källare men utan kallare men med kallare och all. källan) och utan källare men utan man kallare kallare och till. inredd vind inredd vind inredd vind inredd vmd eller inredd vind lnredd vind men med inredd vind eller

sulorr'angväning Inredd vind sulerrängvdning

Vinkelbyggnad och byggnad. som består av byggnadskroppar vilka ligger förskjutna i förhållande till varandra. skall om möjligt hänföras till någon av de angivna hustyperna. Beskrivning av byggnad. som ej kan hänföras till någon av ovanstående hustyper. lämnas här nedan. (Gärna genom skiss)

6. Installation för varme. ventilation och varmvatten

Uppvärmning Fast uppvärmning saknas

Öppen spis, kakelugn. kamin e tl

Centralvärme med egen panna

Centralvärme för fasta bränslen (kol. koks. ved)

Centralvärme automatisk eldning, olja

Centralvätme automatisk eldning. stadsgas

(Zentralvärme automatisk eldning, gasol

Fjärrvärme

Elvärme

(Zentralv'arme från panna i annan byggnad *

_ nadnr 231-6

M arkera med x

4

Ventilation

Byggnaden har ej fläkt för ventilation

Endast köksflakt

Fläktutsugning från alla rum

Komplett ventilationsanläggning med till- och frånluft

Komplett ventilationsanläggning med anordning för värmeåtervinning

Varmvattenberedning

Bad och kök

Dusch och kök

Endast tappst'allen (bad eller dusch finns ej)

Varmvattenberedare ansluten till centralvärme

Gasvarmvatrenberedare

Elvarmvattenberedare

7. Använt bränsle eller energislag de tre senaste åren I Värme från annan fastighet Eldningsår Olja 1 stenkol Koks Antracit Ved Gasol Fjärrvärm Stadsgas Elvärme Annaat 9 juli—juni 3 8 ' 8 8 3 3 8 brännsle m hl/ton hl/ton -h1/Lon m Goal/Meal 1000 m kWh/MWh

M'Nlt/ki'lh B

1970/71

...1.9.7_.1/.7.2..

1972/73

Annan tids— period

8. Bränsle- eller energileverantör senaste eldningsåret amn

inte; ' ” V,;l'lrlllrfflf'r V

___—___—

9. Användbart reservbränsle (Ange t ex ved, träflis etc)

10. Installerad oljecisternvol m

8 m

11. Underskrift Fastlghetsagarens namnteckning

[:| För denna fastighet har även blankett H inlämnats;

per vecka och år, för fabrik speciellt ventilations- eller varmvattensbehov och antalet drifttimmar per vecka etc.

Här anges även om värme fås från industri 6. d. eller om värme levereras till eller från annan fastighet. I sådana fall anges den andra fastighetens adress och fastighetsnummer samt ägarens namn, adress och telefonnummer.

4 Här anges bostad, garage, bastu, verkstad, lager etc. För verkstads-, lagerbyggnader och liknande anges även slaget, t. ex. bilverkstad, reserv- delslager etc. Komplettering kan göras längst ned på sid. 2. 5 Uppgiften avser permanent boende. 6 ] byggnadens yta på marken inräknas ej sockelutsprång och andra mindre avvikelser från fasadlivet. Vidbyggda garage o.d. inräknas ej heller. 7 Som lägenhetsyta anges våningsplanets(ens) yta minskad med ytan för ytterväggar, bärande innerväggar, skorstensstock o.d. Beträffande källarlöst hus minskas våningsytan dessutom med ytan för garage, pannrum och tvättstuga. Källarvåning ingår således ej. Lägenhetsytan kommer sålunda normalt att motsvara ytan av alla för bostadsändamål avsedda rum (inkl. garderober) jämte kök, kokvrå, badrum och hallar ovan mark. 8 Stryk ej tillämplig måttenhet. 9 Här anges om annat bränsleslag används än som är upptaget i tabellen. Ange även måttenhet (sort). 10 Om annan tidsperiod normalt används för Er bokföring kan den anges här jämte förbrukningen under denna period.

Anvisningar till blankett för hyres-, kontors-, industrifastigheter m. fl. A Allmänt

Denna blankett används om fastigheten är bebyggd med uppvärmd(a) byggnad(er) som inte är hänförlig(a) till småhus och som huvudsakligen används till bostad åt mer än två familjer eller till kontor, affär och/eller lager i samband därmed. Blanketten används också för hotell, restau- ranger, teatrar, biografer, skolor, sjukhem vissa industrifastigheter o.d. Den används även för byggnader av angivna slag uppförda på mark innehavd med tomträtt eller annan nyttjanderätt (byggnader på ofri grund).

Blanketten är samordnad med motsvarande blankett för allmän fastig- hetstaxering. Finns kopia till hands från den senast ifyllda taxerings- blanketten underlättas därför ifyllandet av denna blankett.

B Förklaring till notangivelserna

I Personnummer anges av fysisk person och registreringsnummer av juridisk person. Numret återfinns på skattekortet till den debetsedel på preliminär skatt som utfärdats i hemortskommunen. Person— och registre- ringsnumret är där angivet som debetscdelnummer. Uppge alla siffrori

(inkl ytterli- gare ifyllda

blanketter av denna typ och

kontors-, industrifasti heter m fl ”9 V) Jordregister— eller fastighetsregisterbeteckning hemman

H res—,

1. Fastighetens

beteckning m rn

Gatunamn em.; 'i'a'rte'u'gangse' b'eriährii'n'g' " * ' ' ' ' ' '

K onmun rsanffng

Län stadsdel o d

_. Efternamn och alla förnamn; tilltalsnamnet under-stryk" erke/l'itel 2.Agare (eller dnr- Héi'tidi'kdi'ub'l ' ' ' ' ' ' ' " ' ' " "' "trumman nunnan-w:- T—h— med lik- Föd,Ar _mdn -dag -nr ställd inne- [Telefon ,bbstaden (även rikt

nr) havare)

Postuunner 'o'ch ortnamn ' ' ' '|' Telef'O'n' 'arb'e't'et '(äV'e'n får???) Registreringsnummer

3. Användning Fastigheten används för

annat ändamål.

_] bostäder |__] kontor mnämligen-

4. Värmecen' 4-1lnnehållgr_f_astigheten värmecentral? Ja m Nej

tral. egen Om Ja på fråga 4 1 _ '_'» "_ '

eller gemen- 4.2 Är även byggnader på andra fastigheter anslutna till värmecentralen? D Ja DNej sam

Om Ja på fråga4.2 Ange fastighetsnummer eller adress

samt

fastighetsägarens namn, adress och telefonnummer

' "cb.". Särskild Värme'förbrukningsup'pgift ' ' lämnas för sådan fastighet. 4. 2.1 * Här anges dock sammanlagd, ansluten lägenhetsyta (u utöver den e na fastighetens) _. ,. &

Li:? Är bxggnadenterrå) ansluten(na) till värmecentral belägen på annan fast_1'ghet? nja Nej

4.4 Om Ja på fråga 4.3, ange fastighetsnummer eller adress för hus i vilket värmecentralen är belägen

_ samt

fastighetsägarens namn, adress och telefonnummer

'.Uppgifter om byggnadsbeständet m rn (Gäller endast uppvärmda byggnader)

i* *J Yttermått, meter Antal Bygg— Byggnads—

Bygenadens Total Hus längd bredd höjd inred— na- water al lägen- typ da vån dens sten trä eller hetsyta ovan yta lätt-—

mark

användning

*Om det exakta årtalet ej är känt anges (genom antecknande av någon av siffrorna 1-9) under vilken av nedanstående tidsperioder byggnaden ursprungligen uppfördes

1 = 1965-1969 8 = 1955»1959 5 -— 1945-1949 7 = 1980-1939 9 = före 1920 2 = 1960-1964 4 = 1950-1954 6 = 1940-1944 8 = 1920-1929

* * 1 tabellens kol. 6 anges siffra för hustyp enligt figur 1-4 nedan. ! kol 7 anges måtten L, B och H för hustyp 1.

Typ 1 Fristående hus Typ 2 Gavelhus Typ 3 Mellanhus '(??ÅTYQS?»xx. ' % _,Åm *Å—Åif;»_—l_ Typ 6 " annan hustyp som beskrivs här nedan, gärna med måttsatt _ "r- - ' '] N skiss i plan och fasader. (Är utrymmet här nedan otillräckligt kan ' ' " i tillägg göras på särskild bilaga.)

/

,. -——_'/.4/

Typ 4 Hörnhus

% få *är ' & ååå %? .»: . age; of? ? 153, åsar

Centralvärme med (ange siffra i _ tabellen) : olja * l 2 kol. koks. vede d ? 4 5

, : fjärrvärme : elvärme * gasvärme

** Olika typer av ventilationssystem

T /'*W.

Armlutr .—

A

Frånmli

vo s "» F Typ Fr _ ] ryp FT-A

ip 5 Typ r Typ FT-1 Typ FT—Ä jälvdragssystem och radia- Fläktstyrd frånluft och System med värmd tilluft Avancerad kontorsventila- )rvärme radiatorvärme och fläkstyrda flöden för tion med åter-luft eller

till- och frånluft av typ anordning för värmeäter— som är vanlig för bostadshus vinning (värmeväxlare mellan från— och tilluft) Typ FT-2

Avancerad kontorsventilaiion utan möjlighet till återluft— föring eller värmeåtervinning

åtskilda upplysningar om byggnaderna (Är utrymmet här nedan otillräckligt kan tillägg göras på särskild bilaga)

Speciella förhållanden som påverkar värmeförbrukningen Är utrymmet här nedan otillräckligt kan tillägg göras på särskild bilaga

Värme från annan fastighet

7. Använt bränsle eller energislag de tre senaste åren Elm.-år Olja 1 Ftenkol Koks Gasol 1 juli-juni 3 hl/ton10 hl/ton'10 ton10

1970/71

1971/72

1972 73 ___/4__ .__J

Annan tids- . _, ,—

periodwr—

8. Bränsle— eller energileverantör senaste eldningsåret

Namn

Adress

9. Användbart reservbränsle (Ange t ex ved. träflis etc) kg"—___ ...... _,_ __

10 . lnsta lierad nljecisternvolym

ll. Underskrift _ _ _ , Fastighetsägaren namnteckning

D För denna fastighet har även blankett V inlämnats

debetsedelnumret utom de två första (länskoden).

Juridisk person har i regel fått särskild underrättelse från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet om sitt registreringsnummer.

2 Uppgiften avser permanent boende. För större hus kan ungefärligt antal uppges. 3 Med lägenhetsyta ytbegreppet får ej förväxlas med fördelningsyta (fdy) eller '*bränsledebiteringsyta” förstås den centralt uppvärmda golvyta inom en lägenhet, som innesluts av ytterväggarnas och de lägenhetsskiljande väggarnas innersidor. I lägenhetsytan inräknas sålunda även den yta, som upptas av mellanväggar, garderober, skåp, bänkar o. d. De olika lägenheternas sammanlagda yta utgör fastighetens lägenhets- yta. Däri inräknas alltså inte gemensamma utrymmen såsom förstugor, trappuppgångar samt obebodda vinds- och källarutrymmen. Begreppet lägenhetsyta används för såväl bostadslägenhet som affär och andra lokaler, som är fullt uppvärmda. Däremot ingår ej garage eller liknande utrymmen som ej behöver full rumstemperatur. 4 I byggnadens yta på marken inräknas ej sockelutsprång och andra mindre avvikelser från fasadlivet. I fråga om bostadsbyggnader inräknas ej heller vidbyggda garage o. d. 5 Är byggnaderna utrustade med olika värmesystem, skilda panncen- traler, panncentraler för olika bränslen e. (1. anges detta under ”Särskilda upplysningar om byggnaderna”. 6 Med värmecentral avses pannanläggning (pannrum) för egen eldning eller mottagningscentral med mätare för fjärrvärme. 7 Med gemensamt badrum menas ett eller flera badrum som är avsedda för lägenheter som saknar eget badrum. 8 Om lägenheterna har särskild utrustning som kan påverka värmeför- brukningen, exempelvis diskmaskin, tvättmaskin, Spisfläkt e. d. anges typ och omfattning under ”Särskilda upplysningar om byggnader”. 9 Här anges om byggnaden är utförd på ett ur värmeförbrukningssyn- punkt ovanligt sätt och som ej beaktas i övriga lämnade uppgifter på blanketten. Det kan t. ex. vara onormal rumshöjd, ovanliga vägg- och fönsterkonstruktioner, speciella installationer för exempelvis tvättinrätt- ning, restaurangkök, fabrik etc. Varje sådant förhållande beskrivs så att en bedömning av värmeförbrukningen kan göras. För tvättinrättning anges t. ex. att varmvatten åtgår för visst antal kg per år, för restaurang normalt gästantal per vecka och år och typ av restaurang, för fabrik speciellt ventilations- och varmvattenbehov och antal drifttimmar per vecka etc.

10 Stryk ej tillämplig måttenhet.

11 Här anges om annat bränsleslag används än som är upptaget i tabellen. Ange även måttenhet (sort). 12 Om annan tidsperiod normalt används för Er bokföring kan den anges härjämte förbrukningen under denna period.

Bränslenämndens PM 1974-06-20 med instruktioner för värmebehovs- beräkning

Allmänt

Denna instruktion avser bearbetning av uppgifter enligt blankett V och H. En byggnads värmeenergibehov fördelar sig på tre huvudposter nämli- gen

l. Värme som vandrar ut genom väggar, fönster och tak (transmission).

2. Värme som lämnar byggnaden med ventilationsluft.

3. Värme för varmvatten till bad, disk, tvätt, städning m. m. (tappvarm- vatten).

Behoven 1 och 2 är direkt beroende av utomhustemperaturen till skillnad mot behov 3 som är tämligen lika under hela året.

Det förekommer även andra värmebehov. Dessa kommer att special- behandlas i den mån de ej kan försummas.

Behoven 1, 2 och 3 har framtagits ur förbrukningsstatistik från olika hus över hela landet och man har på den vägen fastställt ett normalbehov per kvadratmeter lägenhetsyta i ett ”normalhus” för varje slag av behov.

Det är många faktorer som påverkar dessa behov och det är omöjligt att ta hänsyn till dem alla i ett ransoneringssystem som skall vara hanterbart. För att få bort de största orättvisorna har vi tagit hänsyn till de viktigaste faktorerna nämligen

Geografiskt läge Väggmaterial Husets form och storlek

Ventilationsstandard Varmvattenstandard Värmekällans egenskaper

Den som närmare vill ta del av hur denna kalkylmetod är uppbyggd hänvisas till vår uppsats ”Energiförbrukning i byggnader”.

I tabell 1 anges de normala årliga värmebehoven per m2 lägenhetsyta för landets olika A-regioner eller kommunblock. Som framgår av tabellen anges normalbehoven för olika väggmaterial (transmission) och för ventilation. Normalbehoven för varmvatten, som är lika över hela landet, framgår av tabell 2.

De olika normalbehoven skall multipliceras med husets lägenhetsyta samt med vissa koefficienter för husform, tabell 3, (formfaktor) och ventilationsstandard, tabell 4. Man får då 5. k. nettobehov. Dessa netto- behov kan sedan omräknas till bränsle med hjälp av koefficienter för värmekällans egenskaper, tabell 5, och det avsedda bränslets värmevärde, tabell 6.

Man får som resultat det årliga bränslebehovet fördelat på de olika poster som nämndes i början.

Värmebehov enligt post 1 och 2 är som nämnts beroende av utomhus- temperaturen. Söker man dessa behov för kortare tid än ett är exempelvis

för viss kalendermånad blir detta som lätt inses ej alltid en tolftedel av årsbehovet. I tabell 7 anges den procentuella fördelningen av årsvärme- behovet på årets olika månader för det 5. k. normalåret. Normalårs- temperaturerna är framtagna ur meteorologisk statistik över utetempera- turens ändringar för varje dag under en 30-årsperiod.

Ur värmeförbrukningssynpunkt har villabyggnader jämfört med andra hus ganska skild karaktär. Därför har två blanketter framtagits, en särskild villablankett och en för hus som är större.

I regel kan samma blankett användas för samtliga hus på en fastighet (med fastighet menas tomt, hemman eller äga som är bebyggd med ett eller flera hus). Förekommer både villa och större hus på samma fastighet måste dock minst en blankett av vartdera slaget lämnas in.

För småhus har en uppdelning gjorts i fyra storleksklasser, nämligen hus mindre än 90 m:, hus mellan 90 och 150 m2 och hus mellan 150 och 250 m2 och hus större än 250 m2.

Sådana hus åsätts ett grundvärmebehov som är beroende av husets byggnadssätt, förekomst av källare m. m. enligt tabell 2, 8, 9 och 10.

Vissa värden i dessa tabeller skall multipliceras med lägenhetsyta och normalbehov enligt tabell 1.

Blanketterna V och H har två skilda numreringssystem, nämligen ett för punkter som de olika uppgifterna redovisas under (ex. punkt lFastighetsbeteckning m. m.) och ett för kolumner och beräknings- positioner. Kolumnerna återfinns i tabellen under punkt 5 (ex. kolumn 2, Byggnadens användning). Beräkningspositionerna återfinns i de skraffera- de rutorna och utgör en fortsättning på kolumnnumreringen.

Beräkni ngsgå' ng Blankett H

Punkt på blanketten

3. Används ett hus för både kontor och bostäder görs beräk— ningen för det dominerande ändamålet. I gränsfall väljs det som ger största förbrukningen.

3. Finns uppgift om användning för annat ändamål än bostad och kontor och detta avsevärt kan påverka beräkningsresul- tatet lämnas blanketten till myndighetens värmetekniker för bearbetning.

4. Finns uppgifter ifyllda här bör blanketten för den andra fastighetsägaren behandlas samtidigt.

5. Värmebehov typ I

I kol. 14 införs ortens normalförbrukning för transmission enligt tabell 1 med ledning av uppgifter om byggnadsmaterial från kol. 10 eller 11.

I kol. 13 införs koefficient från tabell 3 B för hustyp 2—4

med ledning av uppgift om lägenhetsytan i kol. 5.

I kol. 12 införs formfaktorn för hus av typ 1. Formfaktorn är förhållandet % där 0 = den kalla omslut- ningsytan ovan mark och V = volymen ovan mark uttryckt i in2 resp. m3. Omslutningsytan är summan av ytterväggsytan, fönsteryta och takyta. Finns ouppvärmd vind, räknas vinds- bjälklaget som takyta. Brandmurar som ligger an mot värmda hus ingår ej.

Ett hus av typ 1 med måtten B, L och H meter enligt figuren har alltså omslutningsytan 0 = 2(B+L) x H+B x L och volymen V = B x L x H. Formfaktorn blir således

_o_ : 2(B+L) x H+B x L v BxLxH

Med ledning av uppgiften på 9— tas koefficienten från tabell 3 A och förs in i kol. 13.

För varje byggnad multipliceras lägenhetsytan i kol. 5 med normalvärdet kol. 14 och koefficienten i kol. 13. Resultatet förs ut i kol. 15. Den erhållan produkten divideras med 1 000 (3 sista nollorna stryks, sorten blir gigakalorier per år Gcal/ år).

Värmebeho v typ 2

[ kol. 25 införs ortens normalförbrukning för ventilation från tabell 1. Multiplikation utförs med lägenhetsytan i kol. 5. Resultat från varje hus divideras med 1 000 och införs i kol. 26. Med ledning av uppgiften i kol. 24 införs koefficient för ventilationsstandard från tabell 4 i kol. 27. Värdet i kol. 26 multipliceras med denna koefficient och förs ut i kol. 28. Kol. 26 och kol. 28 summeras var för sig och värmebehov typ 2 förs ut i (förekommande fall) i två poster, pos. nr 43 och 46.

Värmebehov typ 3

Med ledning av uppgifterna från punkt 3 på blanketten och från kol. 21, 29, 30 eller 31 införs förbrukningstalet i kol. 35 från tabell 2. Detta förbrukningstal multipliceras med lägen- hetsytan i kol. 5. Resultatet divideras med 1 000 och förs uti kol. 36 som nedadderas till pos. 48.

Sammanställning av beräknade värmebehov och omräkning till bränsle

Redovisningen av de framräknade resultaten görs i den energienhet som förbrukaren använder och som är uppgiven under punkt 7 på blanketten.

Energimängden fördelas på normal årlig förbrukning för väggtransmission (typ 1) och grundventilation (del av typ 2),

Blankett V

Punkt på blanketten

3.

tilläggsventilation (del av typ 2), varmvatten (typ 3) samt speciella behov.

Fårdigräkningen görs enligt följande.

Finns andra fastigheter anslutna till värmecentralen införes deras sammanlagda lägenhetsyta från 4.2.1 under kol. 5 och till centralen ansluten yta summeras till pos. 37. Koefficien- ten för värmekällans egenskaper tages ur tabell 5 med ledning av det bränsleslag som angivits i punkt 7 och förs in i pos. 38. Antal måttenheter per Gcal för det använda bränslet tas från sista kol. i tab. 6 och förs in i pos. 39. 38 och 39 multipliceras och produkten antecknas i 40 som gäller för använt bränsle och måttenhet vilket antecknas i pos. 41. Pos. 42 förs över till kol. 26 och adderas med summan i pos. 43 och förs ned i pos. 44.

Var och en av pos. 44, 46, 48 och 50 multipliceras med värdet i pos. 40 varvid erhålles

pos. 45 normal årlig bränslemängd för grundventilation och våggtransmission

pos. 47 normal årlig bränslemängd för tilläggsventilation pos. 49 normal årlig bränslemängd för varmvatten pos. 51 normal årlig bränslemängd för speciella behov

I pos. 52 införs summan av pos. 45, 47, 49 och 51. Under denna punkt skall om så erfordras krismyndighetens värmetekniker ange en post i Gcal nettoförbrukning per år med ledning av lämnade och ev. kompletterade uppgifter (pos. 50). (lnförs även under 5.) I pos. 53 inskrivs i vederbörande ruta medelvärdet av de uppgivna årsförbrukningarna (= summan av de tre årens förbrukning dividerad med 3).

Finns uppgifter om verksamhet som nämnvärt kan påverka värmeförbrukningen lämnas blanketten till myndighetens vär- metekniker för bearbetning. Under denna punkt skall om så erfordras krismyndighetens värmetekniker ange en post i Gcal nettoförbrukning per år. Här ingår även ev. merförbrukning som kan framgå av punkt 3.

Värmebehov typ ]

l kol. 18 ifylls ortens normalförbrukning för transmission enligt tabell 1 med ledning av uppgift om byggnadsmateriali kol. 10 och 11. l kol. 19 införes koefficient för hustyp med ledning av uppgifter i kol. 12—16 och tabell 8.

För varje byggnad multipliceras lägenhetsytan i kol. 9 med normalvärdet i kol. 18 och koefficienten i kol. 19. Den erhållna produkten divideras med 1 000 och resultatet förs ut i kol. 20. För hus med källare görs ett tillägg med 0,5=2 Gcal enligt tabell 10. Anteckning härom kan lämpligen göras bland figurerna.

Värmebehov typ 2

I kol. 21 införes halva värdet av ortens normalförbrukning för ventilation (= 0,5 x värdet i tabell 1). Detta multipliceras med lägenhetsytan i kol. 9, divideras med 1 000 och resul- tatet förs ut i kol. 22.

Värmebehov typ 3

Med ledning av uppgift om antal familjer i kol. 3 införs i kol. 23 värdet 5,5 Gcal för en familj och 11,0 för två familjer.

Sammanställning av beräknade värmebehov och omräkning till bränsle

Värmebehov typ 1 och 2 i kol. 20 och 22 slås ihop till en post och förs ut i pos 24. I denna ruta sammanförs kol. 20 och 22 för alla byggnader som skall utnyttja samma licens. (orsaken kan vara gemensam pannanläggning, gemensamt värmeförsörjningsansvar etc.). Koefficient för värmekällans egenskaper tas ur tabell 5 och förs in i pos. 25. (Jämför motsvarande operation för blankett H.) Antal måttenheter per Gcal för det använda bränslet tas från sista kol. i tab. 6 och förs in i pos. 26. 25 och 26 multipliceras och produkten antecknas i pos. 27 som gäller för använt bränsle och dess måttenhet vilket antecknas i pos. 28.

l pos. 29 antecknas sammanlagt varmvattenbehov enligt kol. 23 för byggnader som skall ha gemensam licens. (Jämför motsvarande för behov typ 1 och 2.)

l pos. 30 antecknas slutligen ev. tillkommande behov från punkt 4.

Var och en av pos. 24, 29 och 30 multipliceras med värdet i pos. 27 varvid erhålles

pos. 31 (= 27 x 24) = normal årlig bränslemängd för väggtransmission och ventilation (del av typ 1 och del av typ 2)

pos. 32 (= 27 x 29) = d:o för varmvatten (typ 3) pos. 33 (= 27 x 30) = d:o för speciella behov pos. 31—33 adderas och förs ut vid pos. 34.

I pos. 35 införs medelvärdet av de uppgivna årsförbruk— ningarna från punkt 7 (= summan av de tre årens förbruk- ning divideras med 3).

Tabellförteckning l. Normalbehov per rn2 ly regionalt 2. Normalbehov per m2 ly för varmvatten 3. Koefficient för formfaktor och hustyp 4. Koefficient för ventilationsstandard 5. Pannverkningsgrad 6. Värmevärden 7. Värmebehovets fördelning på årets månader 8. En- och tvåfamiljshus transmissionskoefficient 9. En- och tvåfamiljshus koefficient för ventilation 10. Småhustillägg för källare 11. Kommentarer Tabell I Normal värmeförbrukning. Mcal per m2 lägenhetsyta och år A-region Typ 1 Typ 2 Kommun Transmission Ventilation Trähus Stenhus 01 Stockholm/Södertälje 55 75 57 02 Norrtälje 57 77 58 03 Enköping 56 77 58 04 Uppsala 58 78 58 05 Nyköping 54 74 56 06 Katrineholm 56 76 57 07 Eskilstuna 56 76 57 08 Mjölby/Motala 55 75 57 09 Linköping 55 75 56 10 Norrköping 54 74 55 11 Jönköping 56 80 60 12 Tranås 56 79 59 13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda 56 77 59 14 Värnamo 56 79 59 15 Ljungby 54 73 56 16 Växjö 54 73 56 17 Västervik 55 75 55 18 Hultsfred/Vimmerby 56 76 57 19 Oskarshamn 52 71 55 20 Kalmar/Nybro 52 71 55 21 Visby 50 69 55 22 Karlskrona 52 70 54 23 Karlshamn 51 70 54 24 Kristianstad 50 69 53 25 Hässleholm 51 70 54 26 Ängelholm 50 68 52 27 Helsingborg 50 67 52 28 Malmö/Lund/Trelleborg 49 66 51 29 Ystad/Simrishamn 49 66 51 30 Eslöv 50 68 52 31 Halmstad 52 72 54 32 Falkenberg/Varberg 52 72 54 33 Göteborg 52 72 54 34 Uddevalla 53 72 56 35 Trollhättan/Vänersborg 53 72 55 36 Borås 55 72 57

A—region Typ 1 Typ 2 Kommun Transmission Ventilation Trähus Stenhus

37 Lidköping/Skara 53 72 57 38 Falköping 54 74 57 39 Skövde 54 74 57 40 Mariestad 54 74 57 41 Kristinehamn 57 80 60 42 Karlstad

- Torsby 64 88 67 - Hagfors, Sunne, Munkfors 60 82 62 - Övriga 57 77 59 43 Säffle/Åmål 54 74 59 44 Arvika 57 81 61 45 Örebro 57 78 58 46 Karlskoga 56 80 60 47 Lindesberg 58 80 60 48 Västerås 57 77 58 49 Köping 57 77 58 50 Fagersta 60 81 61 51 Sala 58 78 59 52 Borlänge/Falun 62 84 63 53 Avesta/Hedemora 60 82 62 54 Ludvika 61 84 63 55 Mora

- Älvdalen 71 97 69 - Mora, Orsa 68 92 66 56 Gävle/Sandviken 58 81 61 57 Bollnäs/Söderhamn

- Söderhamn 60 85 62 - Bollnäs, Ovanåker 63 90 65 58 Hudiksvall/Ljusdal

' Hudiksvall. Nordanstig 65 87 64 - Ljusdal 70 94 67 59 Sundsvall

' Sundsvall, Timrå 65 87 66 » Ånge 70 95 67 60 Härnösand/Kramfors 65 90 66 61 Sollefteå 70 95 68 62 Örnsköldsvik 68 92 67 63 Östersund 71 98 69 64 Umeå 68 92 67 65 Skellefteå 70 95 68 66 Lycksele

- Lycksele, Åsele, Norsjö 74 102 70 . Övriga 77 105 72 67 Piteå

. Piteå 72 98 69 . Älvsbyn 73 100 70 - Arvidsjaur 77 105 72 . Arjeplog 85 115 73 68 Luleå/Boden . Luelå 72 98 70 - Boden 74 102 72 - Jokkmokk 85 112 73 69 Haparanda/Kalix 77 105 72

70 Kiruna/Gällivare 85 115 73

Tabell 2 Värmebehov typ 3

Normalbehov för varmvatten i flerfamiljshus och kontorshus Mcal per m2 lägenhetsyta och år

Bostad med bad och kök 70 Bostad med dusch och kök 50 Bostad med varmvatten i tvättställ och kök

eller enbart i kök 40 Mindre flerfamiljshus med gemensamt badrum

samt varmvatten i kök och ev. tvättställ 60 Kontorshus 20

Normalbehov för varmvatten i småhus (1- och 2—familishus) Hus med varmvattenanläggning och utrustade med anordningar för bad och/eller tvätt Per familj och år 5500 Mcal

Tabell 3 Koefficienter för transmissionsvärmebehovet (Värmebehov typ 1) vid hus av olika typ och form

Tabell 3 A Hus med uträknad formfaktor

& 0,20 0,25 0,30 0,35 0,40 0,45 0,50 0.55 0,60 V Koeff. 0,67 0,83 1,00 1,17 1,33 1,50 1,67 1,83 2,00

Tabell 3 8 Hus utan tillgänglig formfaktor

Hustyp Lägenhetsyta m2 >300 > 600 >1000 >2000 >3000 >5000 (300 (600 (1000 (2000 (3000 (5000 Fristående 1,75 1,51 1,30 1,06 0,90 0,79 0,68 Gavelhus 1,52 1,33 1,14 0,92 0,82 0,72 0,64 M.?nmhus 1,28 1,18 1,02 0,86 0,76 0,68 0,63 Hornhus

Tabell 4 Ventilationsstandard. Koefficienten anger värmebehov för ventilation utöver vad som är normalt för självdragssystem

Typbe— Benämning Koeffi- teckning cient S Självdragssystem och radiatorvärme 0,0 F Fläktstyrd' frånluft och radiatorvärme 0,3 FT—l System med värmd tilluft och fläkt-

styrda flöden för till- och fränluft av typ som är vanlig för bostadshus 0,5 FT-2 Avancerad kontorsventilation utan

möjlighet till återluftföring eller vårmeåtervinning 1,5 FT—Å Avancerad kontorsventilation med åter-

luft eller anordningar för värmeåter— vinning (värmeväxlare mellan från- och tilluft) 0,2

Tabell 5 Koefficienter för olika värmekällor. Sammanlagd lägenhets- eller rumsyta (ly) som är ansluten till varje panncentral

För oljeeld ning gäller: m2 ly Koefficient 200 och mindre 1,7 500 1,6 1 000 1,5 2 000 1,4 5 000 och mer 1,3

Oavsett storleken gäller: lför koks, antracit och stokerkol 1 5 liör gas 1,2 För elvärme 1 0

Tabell 6 Värmeinnehåll för olika bränslen. (] Gcal = 1 000 Mca1= 1 000 000 kcal)

Bränsle Måttenhet Gcal per Antal måttenhe— måttenhet ter för 1 Gcal Eldningsolja 1 m3 8,50 0,1176 Eldningsolja 3—5 m3 9,30 0,1075 Koks ton 6,70 0,1493 Koks hl 0,31 3,2258 Stenkol ton 6,50 0,1538 Stenkol hl 0,50 2,0000 Antracit ton 7,80 0,1282 Antracit hl 0,60 1,6667 Stadsgas 1000 m3 4,20 0,2381 Gasol ton 11,0 0,0909

Tabell 7 Graddagstalets fördelning på årets månader för olika orter

% Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Normalår— 1931—1960 Jokkmokk 16,0 15,1 11,6 9,0 6,2 0,7 0,0 0,6 5,3 9,1 12,0 14,4 5 930 Luleå 15,9 14,6 13,9 10,1 6,5 0,7 0,0 0,0 4,6 8,6 11,2 13,9 5 260 Östersund 16,3 14,0 13,6 9,9 6,6 1,0 0,0 0,0 5,1 8,5 11,1 13,9 4 810 Härnösand 16,7 14,8 14,2 10,3 6,3 0,0 0,0 0,0 3,6 8,6 11,3 14,2 4 330 Falun 17,5 15,4 14,3 9,6 3,2 0,0 0,0 0,0 4,2 9,0 11,8 15,0 4 270 Karlstad 17,4 15,8 15,0 10,2 3,7 0,0 0,0 0,0 2,8 8,6 11,9 14,6 3 780 Stockholm 17,3 15,8 15,4 10,6 3,5 0,0 0,0 0,0 2,3 8,6 11,9 14,6 3 570 Jönköping 16,8 15,3 15,0 10,3 4,6 0,0 0,0 0,0 3,1 8,8 11,8 14,3 3 640 Göteborg 18,0 16,3 15,9 11,0 1,8 0,0 0,0 0,0 1,3 8,1 12,3 15,3 3 120 Malmö 18,0 16,4 16,0 10,9 2,0 0,0 0,0 0,0 0,7 8,5 12,1 15,4 3 020

Tabell 8 En- och tvafamiljshus. Transmissionsvärmebehovets variation med hustyp och lägenhetsyta. Koefficient för normalbehov typ ]

Hustyp enl. Lägenlietsyta m2

figur på * blankett V Mindre än 90— 150 150—250 Större än 90 250

1—2 1,80 1,65 1,40 1,30 1—2 M 1,40 1,35 1,25 1,15 1—2 G 1,60 1,50 1,32 1,25 3—4 1,90 1,70 1,45 1,35 3—4 M 1,50 1,40 1,25 1,15 3—4 G 1,70 1,55 1,35 1,25 5—6 1,80 1,65 1,40 1,25 5—6 M 1,40 1,35 1,15 1,05 5—6 G 1,60 1,50 1,25 1,20 7—8 1,70 1,45 1,30 7—8 M 1,40 1,20 1,20 7—8 G 1,55 1,30 1,20

M = Radhus mellandel -G = Radhus gaveldel Ingen bokstav = Fristående hus eller kedjehus

Tabell 9 En- och tvåfamiljshus. Ventilationsvärmebehov (typ 2)

Koefficient för normalbehov typ 2 enl. tab. 1 är genomgående 0,5 för en— och tvåfamiljshus och 0,7 för flerfamiljshus med lägenhetsytan mindre än 600 m2.

Tabell 10 Småhus. Tillägg till värmebehov typ 1 och 2 för källare i Gcal per år

Hustyp enligt Husstorlek i m2 lägenhetsyta

figur på

blanketten Mindre än 90—150 150—250 Större än 90 250

2, 4b, 6, % 1,0 1,5 2,0 2,5 411, 813 0,5 0,75 1,0 1,25

1 1 Kommentarer

Jämförs tabell 3 B och tabell 8 för hus i storleksordning 300 m2 finner man att 3 B ger högre värde. Detta förklaras av att normalt är fönsterytan större för flerfamiljshus (ca 30 % av fasadarean) jämfört med motsvaran- de en- och tvåfamiljshus (ca 15 %).

Samma förhållande gäller för ventilation (tabell 4 och 9). Ett fler- familjshus har större luftväxling än ett en- eller tvåfamiljshus med samma : lägenhetsyta, därför att det förra normalt innehåller fler kök, toaletter och badrum etc.

För tappvarmvatten blir förhållandet detsamma (tabell 2). Flerfamiljs- huset har normalt större boendetäthet (= mindre antal m2 ly per person).

Underbilaga 2 Statistisk analys av KBS-ÖEFzs kalkylmetod. Beräkning av spridning och förväntade klagomål

2.1 Beräkning av referensvärden ( litteraturvärden) för medelavvikelsen ifråga om energibehovet för småhus och flerfamiljshus

För att beräkna medelavvikelsen för beräknade energibehovsvärden enligt KBS-ÖEF:s kalkylmetod måste vissa referensvärden vara kända. Det gäller främst medelavvikelsen för det enskilda hushållet (oh) och medel- avvikelsen för panncentrals årsverkningsgrad (op). Medelavvikelsen för det totala energibehovet (atot) sammansätts av dessa Genom att jämföra mätningar av atot med resultatet av KBS:s undersökning av förhållandet mellan beräknad och deklarerad energiförbrukning kan medelavvikelsen för kalkylmetoden (Uber) beräknas med hjälp av reglerna för samman- sättning av stokastiska variabler.

Medelavvikelsen för det enskilda hushållet delas upp på en medelav— w'kelse för varmvattnets energibehov (Ovarmv), en medelavvikelse för uppvärmningens energibehov (ouppv). Medelavvikelsen för panncentrals verkningsgrad är givetvis 0 för eluppvärmda byggnader. Även för fjärr- värmda byggnader antas op lika med 0, trots att detta i realiteten inte är helt sant.

Sammanfattningsvis gäller att följande medelavvikelser förekommer:

1. för det enskilda hushållet: oh

2. för panncentrals verkningsgrad: ap 3. för kalkylmetoden: Uber

4. för energibehovet totalt: Otot

%varmvatten () varmv uppvärmning a uppv

l tabell 2.1 anges de uppgifter över energibehovens medelavvikelser som har kunnat återfinnas i svensk litteratur. I fråga om småhus har man erhållit väl samstämmiga värden. Förutsättningarna för de försök på vilka uppgifterna baseras och försökens omfattning ger grundad anledning anta att resultaten är relevanta. I fråga om flerfamiljshus är situationen sämre. Där föreligger ingen samstämmighet mellan olika försök och mellan olika undersökares resultat. Det måste vid bedömning av medelavvikelsen för flerfamiljshusens energibehov observeras, att energibehoven för jämför- bara flerfamiljshus under antagna förutsättningar skall uppvisa avsevärt lägre variationer än i fråga om jämförbara småhus. När antalet till en och samma värmecentral anslutna lägenheter ökar utjämnas nämligen varia- tionerna mellan de enskilda lägenheterna (hushållen). Redan vid ett antal

om 50—75 anslutna lägenheter kan man statistiskt sett förvänta sig att erhålla samma energibehov för varje uppmätt värmecentral. Så är emeller- tid inte fallet enligt tabell 2.l. Winsnes (VVS nr 3 1974) undersökte 10 st fjärrvärmda kollektiv bestående av konstruktions- och storleksmässigt identiska flerfamiljshus med 80 lägenheter i varje hus. Hans undersök- ningar gav en medelavvikelse på ca 0,07 för kollektiven (10 st). Teore- tiskt skulle detta innebära att medelavvikelsen för resp. lägenhets (hus- liålls) energibehov ligger över 0,5. Detta är alltför högt för att vara realistiskt i jämförelse med det väl belagda resultatet för småhusens del (0,13—0,15). Det är därför troligt att de 10 kollektiven inte var statistiskt jämförbara, dvs. att det förelegat systematiska skillnader i hushållens sammansättning, levnadsvanor etc.

0. Larsons undersökningar (Byggforskningsinstitutet) beträffande fler— familjshus med 40—120 lägenheter per byggnad har gett en medelav- vikelse på 0,18. I denna ingår även hänsyn till panncentralens verknings— grad. Om medelavvikelsen för den senare skulle sättas så högt som till Up = 0,15 blir energibehovets medelavvikelse oh = 0,1 och det enskilda hushållets medelavvikelse som i föregående fall större än 0,5. Även beträffande O. Larsons undersökningar måste därför antas att systema- tiska olikheter mellan kollektiven förelegat. Undersökningarna beträffan- de flerfamiljshus ger därför otillfredsställande vägledning för att bestäm- ma ett realistiskt värde på medelavvikelsen för energibehovet.

2.2 Beräkning av medelavvikelser för vården från KBS-ÖEF:s stickprovs— undersökning

] tabell 2.2 anges de medelavvikelser som kunnat beräknas ur uppgifter som hämtats från KBS-ÖEFZS stickprovsundersökning av förhållandet mellan beräknad och deklarerad energiförbrukning i olika byggnader. Beräkningarna har grundats på diagrammen i bränslenämndens rapport av den 1974—06-24 (Dnr 482).

Det resultat som beträffande medelavvikelsens storlek kan utläsas ur tabell 2.2 är motsägelsefullt. Det ger heller ingen god överensstämmelse med de resultat som anges i tabell 2.1. Vid en närmare analys visar det sig att förutsättningarna för KBS-ÖEF25 undersökning inte är tillräckligt väl definierade för att undersökningsresultaten skall medge en korrekt utvärdering av medelavvikelser. Värden enligt tabell 2.2 måste därför användas med stor försiktighet. De borde läggas till grund för kvalifi— cerade gissningar snarare än regelrätta beräkningar. Sä t. ex. föreligger inga storlekssamband för värdena el.2—el.4, vilket borde varit fallet vid korrekt resultat.

Ett annat frågetecken utgör de fjärrvärmda objekten, som har så stor medelavvikelse att man inte kan utesluta mätfel. Fler exempel på motsägelser finns men det sagda får räcka som exempel på att tabell 2.2 bör användas endast som ledning.

2.3 Beräkning av medelavvikelsen för KBS-ÖEF:s kalkylmetod

Efter sammanställning av medelavvikelserna enligt tabell 2.1 och 2.2 kan medelavvikelsen för kalkylmetoden räknas fram. Med hänsyn till osäker- het och motsägelser i tabellernas värden grundas denna beräkning på att endast vissa, någorlunda samstämmiga värden utnyttjas. De värden som efter en grundlig analys och bedömning vaskats fram ur tabell 2.1 och 2.2 anges i tabell 2.3. Där anges även kalkylmetodens beräknade medel- avvikelse. Tabell 2.3 fordrar några kommentarer.

Medelavvikelsen för det enskilda hushållet i småhus har antagits till 0,13. vilket enligt avsnitt 2.1 får anses rätt väl belagt. Medelavvikelsen för en oljeeldad panncentral i småhus har antagits till 0,12. Detta värde är mindre säkert. Det baseras delvis på rena antaganden och delvis på resultatet från tidigare, delvis opublicerade, undersökningar av småhus- pannors verkningsgrad. Värdet 0,12 är troligen ganska riktigt. Det innebär att om medelvärdet för årsverkningsgraden antas till 65 % ligger 38 % av totala antalet oljeeldade småhus inom intervallet 57 %—73 %. Ca 30 % av antalet småhus skulle ha en verkningsgrad högre än 73 % och 30% en verkningsgrad lägre än 57 %. Med antagandet ah=0,13 och op = 0,12 blir den totala medelavvikelsen för oljeeldade småhus Otot = 0,18. KBS:s undersökningar ger i detta fall en medelavvikelse på 0,26 vilket skulle innebära att kalkylmetodens medelavvikelse är 0,19. Eftersom KBS:s undersökningar gett medelavvikelsen 0,26 även för elvärmda småhus skulle kalkylmetoden ifråga om elvärmda småhus ge en medelavvikelse på 0,22. Det finns inga skäl att anta att det föreligger större svårigheter att beräkna energibehov för elvärmda småhus än för oljeeldade. Denna skillnad betraktas därför inte som signifikant. Den hänförs till mätfel. För att inte överskatta svårigheterna att rätt beräkna energibehovet för småhus bör även värdet 0,19 anses något högt. De fortsatta beräkningarna kommer att baseras på antagandet att kalkylme— toden för småhus ger en medelavvikelse på 0,16 (Uber = 0,16).

1 fråga om flerfamiljshus är det svårare att åstadkomma en riktig beräkning av medelavvikelser. Som tidigare nämnts ger tabell 2.2 en medelavvikelse för det enskilda hushållet (ah) på över 0,5. Det är alltför högt för att vinna tilltro. Det finns skäl att anta att det enskilda hushållet i flerfamiljshus på grund av sämre sparbenägenhet, på grund av svårig- heter att erhålla en riktig värmefördelning mellan olika lägenheter osv. har större medelavvikelser än hushåll i småhus. Därför antas för fler— familjshus oh =0,25, dvs. en dubbelt så stor medelavvikelse som för hushåll i småhus. För en byggnad med 10 lägenheter blir medelavvikelsen för byggnadens energibehov ca 0,1 och för byggnader med flera hundra lägenheter är medelavvikelsen för energibehovet så liten att man borde kunna försumma den. Detta förutsätter dock slumpmässig lägenhetsför- delning. Som tidigare påpekats är det uppenbart att man ien stor del av flerfamiljshusen har ett mer eller mindre systematiskt urval av personer med avseende på levnadsvanor, familjestorlek etc. Detta gör det än svårare att erhålla generella, någorlunda sanna värden för flerfamiljshus. oh = 0,25 får i brist på erforderligt underlag godtas som en kvalificerad

gissning. För panncentraler antas samma värde (0p=0,12) som för småhus. (Medelvärdet för panncentralernas årsverkningsgrad är dock något större än för småhusen.) För fjärrvärmda hus antas op = 0. Den enligt KBS-ÖFF uppmätta medelavvikelsen ligger mellan 0,15 och 0,30. De angivna värdena resulterar i en medelavvikelse för kalkylmetoden mellan 0,1 och 0,24. Värdet 0,1 är uppenbart för lågt och 0,24 torde vara för högt. De fortsatta beräkningarna baseras på antagandet att kalkyl— metoden för flerfamiljshus ger en medelavvikelse på Uber = 0,22. Beräk— ningsmetoden är därmed analyserad.

2.4 Förväntat antal klagomål

Antalet förväntade klagomål vid tillämpning av KBS-ÖEFs kalkylmetod låter sig därmed beräknas. Nu vet man inte säkert vilket klagokriterium som bör tillämpas. Det torde kunna antas att den fastighetsägare som får sin byggnad värmetaxerad till mindre än 80 % av det av honom deklarerade behovet med säkerhet kommer att begära rättelse. Att sak samma gäller även vid 90% är inte givet. Det antas dock i denna utredning att 90 %—gränsen är relevant dvs. att fastighetsägarna ej klagar om de taxeras till mer än 90 % av deklarerat behov. Att man inte klagar om taxeringen ger högre värde än det deklarerade får tas för givet. Det måste påpekas att man inte under några omständigheter kommer att kunna undvika att vissa fastighetsägare övertaxeras och några undertaxe— ras. Om emellertid 90 %-gränsen accepteras blir resultatet att ca 20 % av antalet småhusägare kommer att begära ändring och ca 30 % av ägarna till flerfamiljshus, se tabell 2.4.

Tabell 2.1 Sammanställning av medelvärden och medelavvikelser enligt litteratur-

uppgifter

Objekt Medelvärde Medelav— Anmärkning

kWh/m2 el% vikelse

a Småhus: elvärmda al Lika konstruktion och yta a1.1 107 st, (Munter 1973) — 0,15 a1.2 300 st (Lundström) 180 0,13 31,200 kWh/iir KA— a1.3 55 hus (Winsnes) 0,17 värde mer repr. än yta a2 Varierande konstruktion

och yta a2.1 (Munter) 1 pl. med källare 290—300 a2.2 (Munter) 1 pl. utan källare 200—220 b Småhus oljevärmda bl Winsnes 20 st 0,24 (: Flerfamiljshus cl Fjärrvärmda cl.1 10 hus å 80 lgh. — 0,07

(Winsnes)

c2 Oljeeldade centraler c2.1 O. Larson 40—120 lgh. 34,51/m2 år 0,18

Tabell 2.2 Sammanställning av medelvärde och medelavvikelse för KBS-undersök- ningen 197 3. Variabel är kvoten mellan beräknad och deklarerad energiförbrukning

Objekt Medel— Medelav- värde vikelse

d Småhus dl Oljeeld ning, hela landet

201 objekt 1,03 0,26 d2 oljeeldning zongruppvis

zon 10—20 21 objekt 1,21 0,26 zon 30—40 51 objekt 1,10 0,24 zon 50—60 129 objekt 0,99 0,26 d3 tilvärmda 24 objekt dekl. förbrukning — 0,26 e Flerfamiljshus oljeeldade centraler el Kapacitet . e1.1 Oljeeldn. hela landet alla storlekar

174 objekt 0,99 0,20 140 objekt 1,12 0,29 e1.2 600—2 000 m2 lgh.yta per central

108 objekt hela landet 1,06 0,16 01.3 (599 m2 lgh.yta per central

27 objekt, hela landet 1,13 0,30 61.4 >2 000 m2 lgh.yta per central, osäkert [1,0] [0,1] e2 Zongruppvis e2.1 zon 10—20 17 objekt 1,01 0,20 e2.2 zon 30—40 23 objekt 1,03 0,20 e2.3 zon 50—60 134 objekt 0,99 0,20 g Flerfamiljshus fjärrvärmda gl hela landet 50 objekt 0,92 0,24

Tabell 2.3 Antagna värden över medelavvikelser samt därur beräknad medelavvikel- se för KBS-ÖEFzs kalkylmetod

Antagen medelavvikelse för Uppmätt Medelav- ___ medelav- vikelse Enskilt Panncen— Totalt f. vikelse för kalkyl- hushåll tral byggnad enl. KBS— metod verkn. ÖEF g'ad 1 2 3 4 5 Småhus elvärmda 0,13 0 0,13 0,26 0,22 oljevärmda 0,13 0,12 0,18 0,26 0.19 Flerfamiljshus oljeuppvärmning enskilt hushåll 0,25 byggnad med 10 lgh. 0,10 0,12 0,16 0,30 0,24 20 lgh. 0,06 0,12 0,14 0,16 0,10 50 lgh. 0,05 0,12 0,13 100 lgh. 0,03 0,12 0,12 > 500 lgh. 0,01 0,12 0,12 tjärruppvärmning enskilt hushåll 0,25 0 byggnad med 10 lgh. 0,10 0 0,10 0,24 0,22 20 lgh. 0,06 0 0,06 50 lgh. 0,05 0 0,05 100 lgh. 0,03 0 0,03 > 500 lgh. 0,01 0 0,01 Tabell 2.4 Antal klagomål vid olika klagogräns Gräns för klagan i Antal klagomål i procent procent av verkligt ., energibehov Smahus l—"lerfamJius Tber = 0,16 Tber = 0,22 80 14 18 85 17 23 90 21 29 95 27 34 100 50 50

Anm. Klagogräns: Det förhållande mellan beräknat och verkligt (deklarerat) energibehov under vilket klagomål uppstår.

Underbilaga 3 Exempel på energiförbrukning för varmvatten- beredning i bostäder och tänkbara besparings- alternativ

3.1 Allmänt

Som underlag för bedömning av kalkylmetodens värden i fråga om energiförbrukning för varmvattenberedning lämnas här en redogöresle med exempel på förbrukningssiffror och besparingsmöjligheter.

3.2 Förbrukarkarakteristik

Hushållens förbrukning av vatten utgör med sina ca 55 % av den kommunala vattenförbrukningen en betydande post i vattenbalansen. Hushållsförbrukningen är trots detta inte särskilt väl studerad. Tillgäng- liga uppgifter från undersökningar och prognoser inom Sverige har insamlats och återges i huvudsak och i starkt koncentrerad form i tabell 3.1. Dessa värden bör inte utan vidare läggas till grund för en uppskatt— ning av förbrukningsvärden i här föreliggande fall. Litteraturuppgifterna är inte helt samstämmiga och de synes framför allt inte vara grundade på helt jämförbara förutsättningar. För att få underlag för en nödvändig justering av litteraturvärdena skall här i korthet de viktigaste förbruk- ningspåverkande faktorerna behandlas. Ser man till årsförbrukningen och bortser från variationer mellan veckor och månader inom ett år är dessa faktorer huvudsakligen följande:

a) hushållets storlek, dvs. antal personer i hushållet

b) hushållets placering, dvs. småhus eller flerfamiljshus

c) hushållets utrustning (bad, diskmaskin o. d.) (1) den tekniska utrustningens utformning främst beträffande beredning och tappning av varmvatten.

Hushållets storlek, dvs. antal personer per lägenhet (och deras vanor) påverkar vattenförbrukningen i hög grad. Grovt räknat brukar det antagas att förbrukningen av både kall- och varmvatten är proportionell mot antalet personer och följaktligen brukar förbrukningen mätas i liter per person och dygn eller m3 per person och år. Detta är dock inte korrekt för mycket små eller stora hushåll eftersom brist resp. förekomst av stora sammanlagringseffekter där förekommer. Man måste därför acceptera att varmvatten- och kallvattenförbrukningen per person räknat är större i enpersonshushåll än i flerpersonershushåll. I brist på säkert underlag

antas i fortsättningen att enpersonshushållet har ca 50% större för— brukning per person än flerpersonershushåll. För två till fem personers hushåll antas att förbrukningen är proportionell mot antalet personer. De förbrukningsvärden per person som används i denna utredning är inga egentliga konstanter. De varierar avsevärt från individ till individ beroen- de på levnadsvanor, ålder m. m. Förbrukningsvärdena ska därför ses som medelvärden gällande ett större antal personer inom resp. lägenhetstyp (småhus resp. flerfamiljshus). De individuella variationerna från dessa medelvärden behandlas i underbilaga 2 med hjälp av statistisk analys. Småhus eller flerfamiljshus är en annan faktor som i rätt hög grad påverkar vattenförbrukningen. I småhus är förbrukningen per person avsevärt lägre än i flerfamiljshus, något som bekräftas av i stort alla undersökningar som företagits i denna sak. Detta förhållande tillskrivs det faktum att småhus är utrustade med anordningar för mätning av både vatten- och energiförbrukningen i varje hus. De debiteras efter faktisk förbrukning och har därför ett sparincitament som i regel saknas i flerfamiljshus med kollektiv debitering. Detta bestyrks av de mätningar L. Dirke gjort i flerfamiljshuslägenheter med och utan mätning, tabell 3.2. Det visar sig enligt dessa undersökningar att efter det att mätning införts och förbrukningen av vatten sålunda gjorts till en påverkbar kostnad för hyresgästerna sjönk vattenförbrukningen med ca 50 % för varmvatten och med ca 25 % för kallvatten. Av Dirkes undersökning vågar man dra den allmänna slutsatsen att det är förekomsten av mätning som är avgörande för vattenförbrukningens storlek per person räknat och ej frågan om småhus resp. flerfamiljshus. Förbrukningen i flerfamiljshus med mätning ligger på approximativt samma nivå som förbrukningen i småhus. Det bör dock observeras att man vissa år kan få högre kallvattenförbrukning i småhus p. g. a. trädgårdsbevattning och att denna förbrukning för detta ändamål kan förrycka jämförelserna mellan småhus och flerfamiljshus.

Hushållets utrustning och den tekniska utrustningens utformning är också faktorer som påverkar vattenförbrukningen. Det torde emellertid vara ogörligt att vid beräkning av medelvärden i detta sammanhang ta hänsyn till de variationer som kan hänföras t.ex. till förekomst av diskmaskin, flera bad- eller duschutrymmen osv. Detta måste hänföras till slumpmässiga individuella variationer.

Resonemanget om förbrukningspåverkande faktorer leder till följande. Förbrukningen av kall- och varmvatten bör uttryckas som en sto- kastisk variabel (approximativt kan man anta att förbrukningen är normalfördelad). Medelvärdet beräknas som specifik förbrukning per person och differentieras endast med hänsyn till om förbrukningen är utsatt för mätning eller ej (småhus resp. flerfamiljshus).

Övriga faktorer som påverkar förbrukningen betraktas som slump- mässiga och de representeras därför i den valda sannolikhetsfördelningens (normalfördelningens) avvikelsemått.

Undantag utgör enpersonshushåll, varvid förbrukningen per person regelmässigt måste antas vara högre än i flerpersonershushåll.

Medelvärdet (normalvärdet) behandlas i nästa avsnitt.

3.3 Medelvärden för förbrukningen av kall- och varmvatten i hushåll

] tabell 3.1 har (som tidigare nämnts) sammanställts förbrukningsvärden hämtade från svenska undersökningar och prognoser. Systematiserar man dessa uppgifter något finner man att förbrukningen i början av 1970-talet bör ligga mellan 200 och 230 m3/person/år för flerfamiljshus och mellan 120 och 160 mB/person/år i småhus Ökningstakten under 1960-talet anges till ca 15 % per 10 år.

] tabell 3.3 anges hushållsförbrukningens karaktär, dvs. fördelningen på disk, wc osv. enligt uppgifter från Tekn. Tidskr. 1964 och Byggforsk- ningsinstitutet 24:1965. Av dessa värden kan man med grova antaganden räkna fram att ca 30 % av den totala förbrukningen utgörs av varmvatten. Denna siffra stämmer väl med vad som angetts i andra sammanhang.

] tabell 3.4 har med ledning av uppgifterna i föregående tabell sammanställts den beräknade medelförbrukningen i småhus och fler- familjshus med upp till fem personer per hushåll enligt tre alternativ. I alla tre fallen anges för fullständighetens skull både kall- och varm— vattenförbrukning, men det är varmvattenförbrukningen och därav föl- jande energiförbrukning som är det väsentliga.

Alt. 1. Normfallet

Detta alternativ svarar mot nuvarande medelförbrukning utan speciella åtgärder för besparing vare sig beträffande den tekniska utrustningens utformning eller beträffande brukandet. Detta alternativ är normal- alternativet. Det bör dock observeras att betydande avvikelser från medelvärdet förekommer.

Alt. 1]. Sparf'allet

Detta alternativ svarar mot medelförbrukningen när brukarna frivilligt sparar så mycket som kan anses möjligt utan att komfort och hygien påverkas i någon påtaglig grad. Detta alternativ bör vara tillämpbart i ett krisläge där man med hjälp av allmän information över samtliga mass- media uppmanar allmänheten att på frivillighetens väg spara energi under en krisperiod. Det är däremot knappast troligt att en medelförbrukning enligt detta sparalternativ kan uppnås kontinuerligt inuvarande bostads- bestånd utan tekniska förändringar.

Alt. [1]. Fri rans.fallet

Detta alternativ svarar mot den medelförbrukning som kan tänkas uppstå i ett allvarligt krisläge där allmänheten uppmanas vidta alla åtgärder för att spara energi. Alternativ III förutsätter liksom alt. Il besparing på frivillig grund.

En förbrukning som ligger under de värden som svarar mot alt. 111 måste anses innebära stora hygieniska och praktiska olägenheter och i vissa fall risker, t. ex. beträffande hushåll med barn, sjuka, åldringar o. d.

Möjligheterna att på frivillig väg komma till lägre världen än alt. 111 bedöms därför som mycket små. Tvångsmässiga åtgärder måste till.

Tabell 3.5 (specifik förbrukning av varm- och kallvatten) må få tala för sig själv. Dessa uppgifter är baserade på en grundlig analys och utvärde- ring av litteraturuppgifter (tabell 2.1—2.4), praktiska erfarenheter och förfrågningar. Osäkerheten är självfallet ändå stor och många divergeran— de synpunkter kan läggas på dem.

Generellt sett bör man observera att flerfamiljshusen i dagens läge har större besparingspotential än småhusen av skäl som tidigare anförts (omätt kontra mätt förbrukning). Skillnaden i förbrukning antas utbalan- serad redan i alt. II och sålunda även i alt. III. Den specifika förbruk— ningen antas alltså vara lika i småhus och flerfamiljshus beträffande alt. II och alt. III. Någon grundläggande skillnad i det personliga behovet av varmvatten föreligger ju inte mellan hushåll i småhus resp. flerfamiljshus. Det kan visserligen ifrågasättas om besparingspropaganda o. d. kan göras så effektiv redan i alt. II så att denna tillsammans med den allmänna lojaliteten uppväger frånvaron av mätning och förbrukningsberoende debitering. Man kan spekulera över detta. Möjligen är alt. ll beträffande flerfamiljshus något optimistiskt.

Eftersom varmvattenförbrukningen relateras till person och ej till lägenhet är det som tidigare påpekats inte rätt att räkna denna förbruk- ning per lägenhet. I förenklande syfte gör man ändå på det sättet i de flesta utredningar. Det har därför sitt intresse att studera vilka fel man därigenom kan begå. I befintlig bebyggelse (1972 års värden) uppgår för riket i sin helhet det genomsnittliga antalet personer per lägenhet till ca 2,6 i fråga om småhus och till ca 2,4 ifråga om flerfamiljshus (se tabell 3.6). För den ”statistiska medellägenheten” uppgår därför enligt före- gående uppgifter i normalfallet energiförbrukningen för varmvatten till 2,7 MWh/år ifråga om småhus och till 3,5 MWh/år ifråga om lägenhet i flerfamiljshus, se tabell 3.7. Förbrukningen enligt besparingsalternativen (alt. II och alt. III) uppgår till 1,9 MWh/år för småhus och till ca 1,6 MWh/år för lägenhet i flerfamiljshus. Dessa värden är lägre än vad som brukar antagas, vilket torde förklaras av att man i regel räknar med större antal personer per lägenhet. Det vanligaste torde vara att man räknar med fyra personer per lägenhet, vilket kan vara sant för nytillkommande bebyggelse i genomsnitt men ej för befintlig bebyggelse. Räknar man med fyra personer per lägenhet får man till resultat att energiförbrukningeni normalfallet skulle uppgå till 4,1 MWh/år för småhus och 5,8 MWh/år för lägenhet i flerfamiljshus. I besparingsalternativ blir värdet ca 2,9 MWh/år , och i alt. III ca 2,4 MWh/är. *

3.4 Återutnyttjning av energi i varmvatten l

Viss del av energin i varmvatten för förbrukning kan återvinnas och det är ' därför inte rätt att betrakta varmvattenenergin i sin helhet som förlorad. Det varmvatten som utnyttjas för bad—dusch, för disk o.d. kan i ett krisläge magasineras i diskho, badkar, kokas bort osv. under så lång tid (upp till en å två timmar) att en del av energin avlämnas som värme till

rumsluften. Enligt föregående uppgifter kan det antas att ca 50% av varmvattenmängden förbrukas för sådant ändamål att en värmeåtervin- ning på detta sätt är möjlig. Det möjliga temperaturfallet antas till 140 (370—230). Om man vidare antar att återvunnen energi kan utnyttjas under åtta av årets tolv månader (67 %) får man till resultat att grovt räknat 8 % av energin i varmvatten kan återvinnas på detta enkla sätt, dvs. 80, 60 resp. 55 kWh/person/år i alt. I, alt. 11 resp. alt. III.

Ytterligare viss del av varmvattenenergin torde återvinnas vid spill— vattnets transport genom byggnaden. Denna återvinning värderas inte här utan den får ingå som säkerhetsmarginal i ovannämnda siffror. Det kan ytterligare påpekas att den värme som återvinns från avkylning och avdunstning av vatten samtidigt medför en för värmekomfort gynnsam ökning av rumsluftens fuktighet. Skall ett sådant värmetillskott rätt kunna utnyttjas förutsätter det dock effektiva regleranordningar i värme— systemet, något som inte är alltför vanligt i befintlig äldre bebyggelse. Möjligheten bör emellertid uppmärksammas. *

3.5 Jämförelse mellan energiförbrukningen för varmvatten resp. _ hushållsel Energiförbrukningen för varmvattenberedning resp. hushållsel har jäm- förts i tabell 3.8. Därvid har beträffande varmvattenförbrukning använts de värden som räknats fram i föregående avsnitt. Beträffande elförbruk- ningen har använts något justerade värden från EPU-utredningen. Möjlig besparing i hushållet på frivillig grund har enligt CDL:s och SEFzs rapport ”Ransaren Il” uppskattats till 10 %.

Tabellen visar att man i det läge som svarar mot tidigare angivna alt. II, dvs. då ett aktivt frivilligt energisparande påkallas i en krissituation, kan påräkna att energiförbrukningen för hushållsel är större än energiför- brukningen för varmvattenberedning. Siffrorna är givetvis osäkra. Vill man inte låta sig invaggas i någon falsk noggrannhetskänsla torde man ändå våga anta att energiförbrukningen för dessa båda ändamål är approximativt lika. Vid bedömning av detta förhållande måste man dock ta hänsyn till att en betydande del av hushållselförbrukningen övergår till värme, som under förutsättning att byggnaden är utrustad med effektiva temperaturregleringsanordningar kan nyttiggöras. I bästa fall bör upp- emot 75 % av hushållselenergin kunna nyttiggöras på detta sätt. Mot- svarande siffra för varmvatten torde under normala förhållanden vara mycket liten. Enligt vad som tidigare anförts bör man dock i ett besparingsläge kunna utnyttja uppemot 10 % av varmvattenenergin för rumsuppvärmning.

Slutsatserna ovan gäller oavsett om man räknar med 2,5 eller 4 personer per lägenhet. '

Tabell 3.1 Sammanställning av litteraturuppgifter ang. kall— och varmvattenför— brukning i bostäder

Vattenför— Energi för A nm. brukning varmvatten Totalt Varmv. MWh/år kWh/m2 år 1. SOU 1965:8

Flerfamiljshus 1960 190 Flerfamiljshus prognos 1980 250 Småhus 1960 115 Småhus prognos 1980 175 2. Dirke, Göteborg 1960

Flerfam.hus utan mät. 204 54 Flerfam.hus med mät. 136 26 3. Byggforskn. 24:1965

Flerfam.hus 163 4. Tekn. Tidskr. 1964

Flerfam.hus 1960 165 5. Munther VVS 111974

Småhus 1972 5,5 50 6. SOU 1974:47

Flerfam.hus 5,4 70 7. SOU 1974:76

Flerfam.hus 1972 230 70 4 300+ p=antal 700 boende

(rJ—3)

Anm." Värden utan parentes är värden från resp. källa. Värden inom parentes har beräknats från källvärden med följande omvandlingstal: varmvattenförbrukning = 0,3 x tot.förbrukn. varmvattenenergi = 55 kWh/m3.

Tabell 3.2 Kall- och varmvattenförbrukningens förändring i flerfamiljshus när mätning införs enl. Dirke (WS 1964)

Vatten— Före. Efter Förändring förbrukning mätning mätning i %

Kall- + varmvatten 204 l/pd 136 l/pd — 33 Kallvatten 150 l/pd 110 1/pd — 27 Varmvatten 54 l/pd 26 l/pd — 52 Varmvatten andel 27 % 19 % — 30

Slutsatser [ anslutning till tabell 3.2 . Minskningen i varmvattenförbrukning ca 2 ggr så stor som minskningen i kallvattenförbrukning. . Varmvattenandelen minskar från 27 % till 19 % dvs. till ca 70 % av värdet före mätningens införande. . Förbrukningen efter det att mätning införts för lägenheter iflerfamiljshus ligger approximativt på samma nivå som förbmkningen i småhus.

Tabell 3.3 Sammanställning av litteraturuppgifter ang. hushållsvattenförbrukningens karaktäri procent

Typ av förbrukning

Tekn. Tidskrift 1964

Byggforskn. 24:1965

Disk Matlagning od. Hushållstvätt WC Bad

Övrig personlig hygien Diverse

12 9 12 30 20 9 8

l..

6 25

t..

Anm: Om förbrukningen för WC och för matlagning antas bestå enbart av kallvatten och övrig förbrukning av en blandning av kall— och varmvatten (50 % av var) ger ovannämnda värden till resultat att varmvattnets andel av totalförbruk- ningen är 305135 %.

Tabell 3.4 Vatten- och energiförbrukning för varmvattenberedning i bostäder med upp till fem personer per lägenhet (Enligt spec. förbrukning i tabell 2.l)

Småhus Flerfamiljshus lgh = lägenhet antal pers. per lgh. antal pers. per lgh. 1 = liter d = dygn 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Alt IJNormfall Varmvatten 70 "100 150 200 250 90 140 210 280 350 l/lgh. d. Kallvatten 150 240 360 480 600 200 300 450 600 750 l/lgh. d. Kall- + varmvatten 220 340 510 680 850 290 440 660 880 1 100 l/lgh. d. Energi 1,4 2,1 3,2 4,2 5,3 1,8 2,9 4,4 5,9 7,4 MWh/lgh. år Alt 1]: Sparfall Varmvatten 50 70 105 140 175 45 70 105 140 175 l/1gh. d. Kallvatten 130 200 300 400 500 175 260 390 520 650 l/lgh. d. Kall— + varmvatten 180 270 405 540 675 220 330 495 660 825 l/lgh. d. Energi 1,0 1,4 2,2 3,0 3,8 1,0 1,5 2,2 3,0 3,8 MWh/lgh. år Alt III: Fri rans. fall Varmvatten 40 60 90 120 150 40 60 90 120 150 l/lgh. d. Kallvatten 130 200 300 400 500 260 240 360 480 600 l/lgh. d. Kall— + varmvatten 170 260 390 520 650 200 300 450 600 750 l/lgh. d. Energi 0,85 1,3 1,9 2,5 3,2 0,85 1,3 1,9 2,5 3,2 MWh/lgh. år

Alt 1: Normfall: Svarar mot genomsnittsförbrukningen inom ett större antal lägenheter utan speciella besparingskrav eller -åtgärd er. Alt ll: Sparfall: Svarar mot genomsnittsförbrukningen vid en frivillig besparing ned till den gräns där komforten allvarligt börjar påverkas. Alt III: Fri rans.: Svarar mot genomsnittsförbrukningen vid största tänkbara frivilliga besparing.

Tabell 3.5 Specifik förbrukning av varm— och kallvatten samt besparing enl. två alternativ. Dessa värden är grundade på Iitteraturvärden enligt tabell 2.1 och utgör förutsättningar för de fortsatta beräkningarna

Småhus Flerfam.hus ] = liter d = dygn pers. = person ]. Specifik förbrukn. la: 1 pers./lgh. Varmvatten 70 90 l/pers. d. Kallvatten 150 200 l/pers. d. Varm- + kallvatten 220 290 l/pers. d. 2a: flera pers./lgh. Varmvatten 50 70 l/pers. d. Kallvatten 120 150 l/pers. d. Kall- + varmvatten 170 220 l/pers. d. 2. Besparing Alt. II: Sparfall Varmvatten 30 % —- 60 % Siffrorna anger reduk- Kallvatten — 10 % — 15 % tion i förhållande till Varm- + kallvatten 20 % 25 % spec. förbrukn. enl. Alt. n: Fri rans.fall m" . . .. Varmvatten 40 % 60 % Ap prox1matiska var» Kallvatten _ 10 % — 20 % de" Varm- + kallvatten 20 % — 25 %

Tabell 3.6 Antal lägenheter 1972—1985

1972 1985 Sort ___—_— Folkmängd 8,15 8,60 M 1. Småhus

Antal lgh. före -72 1,37 1,24 M Tillskott netto - 0,46 M Tot. antal lgh. 1,37 1,70 M Antal pers. 3,55 Antal pers./lgh 2,6 2. Flerfam.hus Antal lgh. före -72 1,90 1,77 M Tillskott netto — 0,46 M Tot. antal lgh. 1,90 2,22 M Antal pers. 4,6 Antal pers./lgh. 2,4 3. Summa Antal lgh. före -72 3,27 3,01 M Tillskott netto -— 0,92 M Total antal lgh. 3,27 3,93 M Antal rum/person 1,5 1,72 Antal pers./ lgh. 2,5 2,2 Anm: Produktion: Småhus 35 000 per år Flerfamiljshus 35 000 per år Rivning: Småhus 10 000 per år Flerfamiljshus 10 000 per år Nettoproduktion: Småhus 25 000 per år Flerfamiljshus 25 000 per år Detta alternativ innebär något lägre ökningstakt än EPU antagit.

Tabell 3.7 Vatten- och energiförbrukning för varmvatten i ”Statistiska medel- lägenheten ] 972" resp. ”Normallägenheten 1972”

l. Statistiska medellägenheten (1972)

Småhus (2,6 pers.) Alt. 1 2,8 MWh/år Alt. ll 1,8 MWh/år Alt. 111 1,7 MWh/år Flerfamiljshuslägenhet Alt. 1 3,5 MWh/år (2,4 pers./lgh.) Alt. 11 1,9 MWh/år Alt. Ill 1,7 MWh/år

2. Normallägenheten (1972) Småhus (4 pers.) Alt. I 4,2 MWh/år Alt. 11 3,0 MWh/år Alt. 111 2,5 MWh/år

Flerfamiljshuslägenhet Alt. 1 5,9 MWh/år (4 pers./lgh.) Alt. 11 3,0 MWh/år Alt. lll 2,5 MWh/år

Tabell 3.8 Jämförelse mellan energiförbrukningen för varmvatten resp. hushållsel

(MWh/år) Varmvatten El Normal Spar Normal Spar alt. I alt. ll Småhus 2,6 pers. 2,8 1,8 3,2 2,9 4 pers. 4,2 3,0 3,6 3,2 Flerfamiljshus 2,4 pers./lgh. 3,5 1,9 2,7 2,4 4 pers./lgh. 5,9 3,0 3,0 2,7

__________________—_————

Underbilaga 4 Registrering av data för fastigheter och byggnader — nuläge och utveckling

4.1 Fastighetsregister

För närvarande registreras fastigheter i de 5. k. fastighetsregistren. De är av två typer. Enligt 1908 års jordregisterförordning förs på landsbygden jordregister och i staden stadsregister enligt 1917 års lag om fastighets- bildning i stad. Jordregistret, för vilket överlantmätaren är registerförare förs manuellt. Det innehåller ett s.k. upplägg för varje hemman eller jordeboksenhet. På detta redovisas först den fastighet för vilken upp- lägget är inrättat och därefter de fastigheter som kan ha bildats genom delning eller andra åtgärder. Fastigheterna betecknas med namn och nummer.

Stadsregistret består av tomtbok för stadens tomter samt stadsägobok innehållande övriga fastigheter. Dessutom förs tre olika bihang, bihang A (tomtbildningslängd), bihang B (samfälld mark) samt bihang C (vägar, gator m. m.).

Vid domsaga resp. rådhusrätt förs av inskrivningsdomaren s. k. fastig- hetsbok. I den redovisas beslut angående lagfart och annan s. k. inskriv- ning (inteckningar, servitut m. m.).

1968 beslutade riksdagen att en central databank med all fastighets- information som berör registrering av fastigheter skulle genomföras. För att genomföra reformen, vari även ingår att införa ett enhetligt beteck- ningssystem för fastigheterna (uppdelningen i jord— och stadsregister försvinner alltså i princip), inrättades en särskild myndighet, Central- nämnden för fastighetsdata, CFD, med ansvar för uppläggningen av det nya fastighetsregistret.

Samtidigt föreslogs i SOU 1969:9 (ADB inom inskrivningsväsendet), att förandet av fastighetsböckerna samordnas med det föreslagna centrala fastighetsregistret.

Vid CFD pågår nu ett försök omfattande större delen av Uppsala län. Försöket avser att pröva ett terminalbaserat system för fastighetsregistre- ring. Hela fastighetsregistret finns vid en central dataanläggning och vid lantmäterikontor och stadsingenjörskontor finns bildskärmsterminaler. Alla registerändringar sker i försöket genom att man via terminalen a jour-för det centrala registret. Vill man ha upplysningar från registret man inom några få sekunder få upp den önskade informationen på bildskärmen. Vill man ha en avskrift av registerinnehållet kan man genom att trycka på en knapp få en printerutskrift omgående. Längre utdrag kan

beställas via terminalen till centralanläggningen där de effektueras under natten och sänds per post.

Kungl. Mlajzt har beslutat att även inskrivningsreformen bör prövas under försö ket i Uppsala län. Vid domsagan och rådshusrätten i Uppsala finns motsvarande terminalanläggningar. För att inte obehörig påverkan av registerinnehållet skall kunna ske finns omfattande säkerhetssystem inbyggda i rutinerna.

[ Uppsala-försöket ingår följande data:

Fastighetens beteckning Ägarens namn och adress

Ägarens personnummer/registreringsnummer Fastighetens ursprung Samfällighet

Servitut Anteckning om lagfarter

lnteckningar

Ev. förbud (byggnads-, utfartsförbud etc.) Fastighetens centralpunktskoordinater Ev. byggnadskoordinater.

Det är meningen att man i försöksdriften skall kunna söka en fastighet på dess nuvarande och tidigare beteckningar, på ägarens namn och adress, på ägarens person- eller registreringsnummer samt på fastighetens adress.

4.2 Länsdatakontoren

En annan form av fastighetsregister förs vid länsstyrelsernas datakontor. Dessa tjänar främst fastighetstaxering och folkbokföring.

Länsdatakontorens fastighetsregister är av två slag. Dels finns ett huvudregister som kallas fastighetsband (FB). Detta innehåller alla länets fastigheter enligt jord- och stadsregister (s.k. huvudfastigheter). Dess- utom tas upp som särskilda redovisningsenheter sådana objekt (delfastig- heter) som byggnader på ofri grund, ideell andel av samägd fastighet samt fastighetsandcl som åsatts separat taxeringsvärde eller av annan anledning bör redovisas särskilt. Dessutom innehåller fastighetsbandet s. k. fiktiva fastigheter som utgörs av fastighetsnummer som används inom folkbok- föringen i de fall då verkliga fastighetsbeteckningar saknas (t. ex. vid redovisning av personer utan känd hemvist).

Det andra registret upptar enbart huvudfastigheter och är en reducerad version av FB. Det kallas reducerat fastighetsband (FRB).

Man bör observera att begreppet fastighet inte är identiskt i de officiella fastighetsregistren (jord- och stadsregister) och i fastighets- banden vid länsstyrelsernas datakontor. l fastighetsregistreringen existe— rar i princip enbart huvudfastigheter. Dessa kan där emellertid vara uppdelade i olika fastighetsområden, dvs. ha en fysisk belägenhet skild från varandra. Här beaktas även samfälligheter och andra specialformer av fastigheter. l fastighetstaxeringsbanden utgår man från fastigheten som registreringsobjekt för folkbokföringen, dvs. huvudfastighet utan hän-

synstagande till fastighetsområde. Man redovisar även de 5. k. delfastig— heterna dvs. bl. a. byggnader på ofri grund. Dessa finns ej redovisade i fastighetsregistreringen men kommer i det nya systemet med som byggnadspunkt för vilken det finns koordinater.

Som tidigare nämnts är fastighetsnumret som finns upptaget i banden ett femsiffrigt löpnummer inom församling som kan ändras vid fyra tillfällen om året. Serien innehåller luckor för att ändringar ej ska behöva vidtas alltför ofta.

1 avsnitt 4.5 återfinns en sammanställning av innehållet i fastighets- bandet.

4.3 Exempel på nuvarande rapporterings- och registreringsrutiner

Fastighetsbanden vid länsstyrelserna utgör underlag för fastighetstaxering och folkbokföring m. m. och innehåller bl. a. data om taxeringsenheter- nas huvudbyggnader, t. ex.. uppgifter om storlek, ålder, standard och användning. Avisering görs av lokal skattemyndighet och uppgifterna inhämtas i samband med allmän särskild fastighetstaxering. Även upp- gifter från t. ex. byggnadsnämnd, lantbruksnämnd och fastighetsregister- förare ingår i fastighetsbanden.

Byggnadsnämnden har enligt 139 5 1 mom tredje stycket taxerings- förordningen (1956:633 senaste lydelse 1971 :399) skyldighet att kvar- talsvis rapportera art och omfattning av beviljade byggnadslov till lokal skattemyndighet. Rapportering sker även till statistiska centralbyrån (SCB) och länsarbetsnämnd.

Byggnadslov krävs för nybyggnadsföretag och därmed jämställda åt- gärder i hela riket. Kravet gäller ej för de areella näringarnas ekonomi- byggnader inom områden med endast utomplansbestämmelser. Kronans och landstingens byggnader är generellt undantagna från byggnadslovs— prövning. Vid byggnadslovsprövning inhämtas relativt detaljerade upp- gifter om byggnadsföretaget framförallt i tekniskt avseende. Uppgifterna insamlas via ansökningshandlingar och vid besiktningar. Byggnadsnämnd har huvudansvar för byggnadslovsprövning men även andra organ t. ex. hälsovårdsnämnd berörs. [ flera kommuner används filmhålkort vid arkivering av byggnadslovshandlingar.

Kommunala förmedlingsorgan och länsbostadsnämnder inhämtar bygg- nadsdata i samband med statlig bostadslånegivning.

På grundval av de uppgifter som erhålls från byggnadsnämnder, förmedlingsorgan och länsbostadsnämnder producerar SCB bostadsbygg— nadsstatistik (års- och månadsvis) samt en mer detaljerad årlig låne- objektsstatistik.

Vidare redovisar SCB kvartalsvis statistik över byggnadsinventeringar och påbörjade byggnadsobjekt. Uppgifterna lämnas av länsarbetsnämn- derna och av byggherrar genom länsarbetsnämndernas försorg.

Vid folk- och bostadsräkning (FoB), som i likhet med allmän fastig- hetstaxering sker vart femte år, inhämtas data om byggnader och lägenheter.

l lantbrukets företagsregister registreras vissa data omjordbruksfastig-

heternas byggnader. Uppgifterna inhämtas bl. a. från lantbruksnämnder- na.

lnom riksantikvarieämbetet och den regionala kulturminnesvården sker inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Lantmäteristyrelsen har senast 1970 genomfört räkning av landets fritidshus.

Byggnadsstyrelsen registrerar data om statens byggnader medan civil- försvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt försvar inventerat byggnader av betydelse för försvarsändamål.

Försäkringsbolag och banker insamlar ett omfattande informations- material om byggnader liksom bostadsförvaltande organ och byggnads- industrin.

4.4 Utvecklingen inom centralna'mnden för fastighetsdata

CFDZS primära uppgift är att utveckla ett informationssystem med i första hand data om fastigheter som f. n. finns ijord- och stadsregister samt i fastighets— och tomträttsböcker. Därutöver skall CFD bl. a. undersöka möjligheterna att komplettera informationssystemet med and- ra fastighets- och markanknutna data av betydelse för statliga och andra myndigheters förvaltande och planerande verksamhet. Bland de objekt som härvid är av intresse märks byggnader.

lnom CFD bedrevs fram till 1969 ett omfattande utredningsarbete beträffande informationssystemets komplettering med byggnadsdata. Arbetet resulterade i en promemoria ”Byggnadsredovisning Del 1 Insam- ling av nybyggnadsdata m. m." (Ju 1969232), vilken remissbehandlades. Redan i samband med 1968 års fastighetstaxeringskommittéers arbete diskuterades möjligheterna att i fastighetsregistreringen uppta data även över byggnader.

I och med riksdagens beslut om koordinatregistrering av rikets fastig- heter med lägesredovisning av bl. a. byggnader togs det första steget i en generell byggnadsredovisning och med CFDzs tillkomst intensifierades det utredningsarbete som utmynnade i promemorian Ju 1969132.

Utredningen föreslog bl. a. att en byggnadsdatabas skulle inrättas i anslutning till det nya fastighetsregistret och att nybyggnadsdata om- gående skulle börja insamlas med hjälp av särskild blankett i anslutning till behandling av byggnadslov. Utredningsarbetet var avsett att fortsätta med bl.a. frågor om insamling av data om befintlig bebyggelse och byggnadsdatabasens närmare utformning. Målsättningen var att få till stånd en fungerande byggnadsredovisning att kunna användas vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

På grund av bristande resurser inskränktes det fortsatta arbetet till en sammanställning av remissvaren (1970-09-1 I), viss verksamhet i samarbe- te med Stockholms kommun och Svenska kommunförbundet för att närmare klargöra lämplig dataomfattning i redovisningen samt vissa arbeten i samband med slutförande av försöksverksamheten avseende källor och metoder för datainsamling. Den i promemorian föreslagna blanketten testades i Lund genom Lunds tekniska högskolas försorg.

(Institutionen för byggnadsfunktionslära. Arbetsrapport 1 1971.) För- slaget till s.k. byggnadsaktsammandrag återges i annex 1 till denna underbilaga.

I övrigt har efter 1970 frågan om byggnadsredovisning endast spora- diskt behandlats inom CFD, då främst i samband med uppläggningen av arbetet med koordinatregistrering.

I de första fem länen som koordinatregistrerades bedrevs särskild byggnadsinventering för att komplettera det kartmaterial, som ligger till grund för koordinatregistreringen, med sådan bebyggelse som tillkommit efter kartans tryckning. Denna relativt kostsamma inventering skedde bl.a. mot bakgrund av målsättningen att ett byggnadsregister skulle inordnas i det riksomfattande informationssystemet redan från början.

Efter det att inventeringen avbrutits upprättades förslag till metoder för fortsatt inventering och komplettering av på kartor ej redovisade byggnader samt är jour-hållning av byggnadskoordinater (PM 1972-08-14). ! förslaget ingick att kommunerna skulle överta det direkta inventerings— arbetet vilket Kommunförbundet motsatte sig med hänvisning till dels det merarbete som skulle uppstå för den kommunala rapporteringen så länge ej denna samordnas för olika statliga avnämare, dels till ej avslutade utredningar om innehållet i registerkartverk m. m.

Koordinatregistreringen har fortsatt utan uppdatering av befintligt kartunderlag och är nu avslutad i AB—, C-, R—, T-, X- och BD—län. F. n. pågår registrering i D-, M- och U-län.

CFD har i olika sammanhang under senare tid, i remissyttranden, verksamhetsplaner m. m., aviserat sin avsikt att fortsätta utrednings- arbetet beträffande byggnadsredovisning.

4.5 Förteckning över innehållet i länsdatakontorens fastighetsband

Normalpost (posttyp 2)

Redovisad uppgift Beteck— Max antal Anmärkning ning tecken ldentitetsnummer [DNR 11 Områdeskod OKOD 4 Kod för administrativt område Kommun KOM 2 Församling P(DRS 2 fastighetsnummer FANR 7 Huvudnummer HNR 5 Delnummer DLNR 2 Posttyp PTYP 1 Sammanföringskod/ SAMF/ 4 Gemensam sifferkod på högst 4 siffror har Hänvisningsnummer HANV åsatts samtaxerade redovisningsenheter. 0000 anger att redovisningsenheter har mer än en ägare. Fastighetskod FKOD 2 Kod A vser Artkod ART l 2 Jordbruksfastighet

1 Annan fastighet 4 Fiktiv fastighet

Redovisad uppgift Beteck- Max antal Anmärkning ning tecken Skattepliktskod SKP l 1 Skattcpliktig fastighet (även bygg- nad på ofri grund) med taxeringsvär— de åsatt vid 1970 års allm fastig- hetstaxering. 2—5 Som ovan, men taxeringen har åsatts vid särskild fastighetstaxering 1971—1974 6 Skattefri fastighet 7 Skattefri försvars- eller kommunika- tionsfastighet 8 Byggnad på ofri grund med värde under 5 000 kr 9 Fastighet med taxeringsvärde under 100 kr (fr. o. m. 1973 1 000 kr) Uppbördsdistrikt DIST 2 Valdistrikt VALD 2 Bebyggelsekod BKOD 1 0 Okänt om fastigheten är bebyggd 1 Obebyggd fastighet eller fastighet varå finns byggnad tillhörig annan än markens ägare 2 Bebyggd fastighet med samme ägare till mark och byggnad 3 Bebyggd fastighet, marken inne- has med tomträtt 4 Byggnad på ofri grund Byggår BYGAR 2 Typkod TKOD 2 00 Fastighetstyp okänd

Villa— och övriga smålrusfastigheter 10 11 12 13 14 15 16 17

18

Ej känd Tomt för permanentbostad Tomt för fritidsändamål Enfamiljsvilla

Tvåfamiljsvilla

Rad- och kedjehus Fritidshus Småhusfastighet inrättad till bostad för fler än två familjer Annan småhusfastighet

Hyres- och affärsfastigheter 20 21

22

23

24

25

26

27

Ej känd Tomt för hyrcs- och/eller affärsfastighet Fastighet, bebyggd med annat bostadshus än småhus med reglerad hyressättning Fastighet, bebyggd med annat bo- stadshus än småhus utan reglerad hyresättning Fastighet, bebyggd med kombi- nerat hus med reglerad hyres- sättning Fastighet, bebyggd med kombi- nerat hus utan reglerad hyres- sättning Fastighet, bebyggd med kontors- och/ eller affarsfastighet med regle— rad hyressättning Fastighet, bebyggd med kontors- och/eller affärshus utan regle- rad hyressättning

Redovisad uppgift Beteck- Max antal Anmärkning ning tecken [ndustrifastigheter m. fl. 30 Alla typer Exploateringsfastigheter 40 Alla typer Kod Hustyp (gäller Villafastighet) Hustyp HTYP 1 0 Hustyp ej känd eller husets lägen- hetsyta överstiger 200 kvm 1 En våning utan källare och utan inredd vind 2 En våning med källare men utan inredd vind 3 En våning utan källare men med inredd vind 4 En våning med källare och alt. inredd vind eller suterrängvåning 5 Två våningar utan källare och utan inredd vind 6 Två våningar med källare men utan inredd vind 7 Två våningar utan källare men med inredd vind 8 Två våningar med källare och alt. inredd vind eller suterräng— våning 9 Hustypen ej hänförlig till typerna 1—8 Storleksklass STO ] Anger storleksklass för huvudbygg- nad (gäller Villafastighet) Kod Lägen/zetsyta kvm 0 Mindre än 40, större än 200 eller ej känd 1 40— 55 2 56— 70 3 71— 85 4 86— 100 5 101—120 6 121—140 7 141— 160 8 161— 180 9 181—200 Åldersklass ALK 1 Anger byggnadsår eller byggnads- ALKK ] period för huvudbyggnad (ev om-

eller tillbyggnadsår) .

Villafastighet Kod Byggnadsperiod 1965 och senare 1960—64 1955—59 1950—54 1945—49 1940—44 1930—39 1920—29

före 1920 ej känd

ONDOOQGNMBWND—

Redovisad uppgift

Standardklass Villa

Lägenhet

Ägarekod

Beteck- ning

STAVl

STA LA

AGKOD

Max antal Anmärkning tecken H yres- och affärsfastigheter Kod Byggnads- Ber. återst. period livslängd 1 1965 och senare 2 1960—64 3 1955 -—59 4 1950—54 5 1945 —49 6 1940—44 71 1930—39 mer än 15 år 72 1930—39 5—15 år 73 1930—39 mindre än 5 år 81 1920—29 mer än 15 år 82 1920—29 5—15 år 83 1920—29 mindre än 5 år 91 före 1920 mer än 15 år 92 före 1920 5—15 år 93 före 1920 mindre än 5 år 0 ej känd Industrifastigheter Kod Byggnadsperiod ] 1950 och senare 2 1930—49 3 före 1930 0 ej känd l Anger huvudbyggnadens standard Kod Standard 0 Ej känd 1—2 Omodern (cv finns vid 2) 3 Normal för 30-talshus 4 Normal för 40-talshus 5 Normal för 50-talshus 6 Normal för 60—talshus 7 Hög standard 8 Mycket hög standard 9 Extremt hög standard 1 Kod Följande bekvämligheter skall finnas (genomsnittligt) 0 Underlag för klassificering saknas ] Va och/eller av saknas 2 Va + av 3 Va + av + cv 4 Va + av + wc 5 Va + av + cv + wc 6 Va+av+cv+wc+bad (Va = vatten, av = avlopp, cv = central— värme) 1 K od Ägarekategori

Ägare okänd Staten Borgerlig kommun Kyrkan Fysisk person Dödsbo Svenskt aktiebolag

Chu-AMNv—O

206 Administration, metoder och kostnader . . . Redovisad uppgift Beteck- Max antal Anmärkning ning tecken 7 Bostadsrättsförening 8 Annan juridisk person än som av- ses under koderna 1—3, 5—7 Person-/registre— FBNE/ 11 ringsnummer RGNR Postnummer PANR 5 Fastighetens totala areal AREA 10 i kvm Taxeringsvärde; jordbruks- TAXJ VA 7 Samtliga belopp angivna i hundra- fastighet tal kronor Jordbruksvärde JOVA 7 Äkervärde AKVA 6 Skogsbruksvärde SKBVA 7 Skogsmarksvärde SKOVA 7 Värde av övrig mark (DMVA 4 Värde av särskild tillgång SATVA 6 Vattenfallsvärde VATJ VA 5 Exploateringsvärde EXVA 6 Taxeringsvärde; annan fastighet TAXAVA 7 Gemensamt fält TAXJ VA Markvärde ' MARVA 7 Gemensamt fa'lt J OVA Vattenfallsvärde VATAVA 6 Gemensamt fält AKVA Byggnad svärde BYGVA 7 Gemensamt fält SKBVA Maskinvärde MASKVA 7 Gemensamt fält SKOVA Anteckning ANT 1 Kod Avser l Hänvisning till notering i fastighetslängdens anteck— ningskolumn Beslutande instans PNKR 1 1 Taxering fastställd av läns- skatterätt, kammarrätt eller regeringsrätt Taxeringsavi TAVI 1 1 Beställning av taxeringsavi Anmaning ERI 1 1 Beställning av anmaning Ägoslagsfördelning i ha Avser jordbruksfastighet Åker AHAA 4 Tomt och trädgård AHAT 2 Ängs— och betesmark AHAB 3 Skogsmark AHAS 6 Övrig mark AHAOM 6 Uppgifter om skog Avserjordbruksfastighet Omkostnad sklass OMKL 3 Kronor (DMK 2 Andel ANDK l Godhetsklass GOKL 2 Kbm skog/ha och grovskogs— procent Barrskog TO—metod KHABL 3 Tl—TZ-metod KHAB 3 Grovskogsprocent PROB 2 Ordinär lövskog KHAL 3 Grovskogsprocent PROL 2 Ädel lövskog KHAAL 3 Grovskogsprocent PROAL 2 Antal byggnader ANTBY 4 Avser annan fastighet Huvudbyggnader HUBY 2 Sekundärbyggnader SEBY 2 Hyra, kr/kvm l genomsnitt HYRA 4 Kod HYRAC 1

SOU 1975:61 Administration, metoder och kostnader . . . Redovisad uppgift Beteck- Max antal Anmärkning ning tecken För bostäder HYBQ) 3 Kod A vser Kod HYBOC 1 0 Uppskattad hyra har redovisats 1 Faktisk hyra har redovisats Bostadsyta, kvm BYT 6 antal lägenheter AN LA 12 Avser hyres- och affarsfastigheter 1 rum och kök LAETT 2 2 rum och kök LATVA 2 3 rum och kök LATRE 2 4 rum och kök LAFYR 2 5 rum och kök LAFEM 2 mer än 5 rum och kök LASEX 2 Lokalyta, kvm Avser hyrcs- och affärsfastighctcr Totalt LYT 6 Kontor LYTKO 5 Butiker LYTBU 5 Byggnadsrätt, kvm Bottenvåningsyta BRBVY 6 Total våningsyta BRTVY 6 Kod Avser Kod BRAC 1 0 Byggnadsrätten har ej varit ut- gångspunkt för värdering av marken 1 Byggnadsrätten har varit utgångs- punkt för värderingen Ansökan om lagfart LFANS 1 1 Beviljad 2 Vilande 3 Fullföljd och beviljad 4 Avslagen Förvärvsdag FVTID 6 Köpesumma KSUM 9 Kod KSUMC 1 l Köpesumman avser hel taxe- ringsenhet 2 Köpesumman avser i posten redovisad redovisningsenhet 3 Köpesumman avser annat än taxe- rings— eller redovisningsenheten Fångeskod FANG 2 Kod A vser 01—12 Frivilliga köp 13—14 Annat köp 15—25 Övriga fång Tätortskod TOC 2 Fastighetsägarens man- AGBO 6 Införs tidigast fr. o. m. 1974 talsskrivningsort Län LANA 2 Kommun KOMA 2 Församling FORA 2 Koordinater KORD 16 Användes ej f. n. X-koordinat XKORD 7 Y-koordinat YKORD 7 D—koordinat DKORD 2 Jämförelsekod JKOD 1 Användes ej f. n. Felkod FEL 2 Användes ej f. n. Fastighetens beteckning BET 32 Specifikationstext SPEC 32 Fastighetens ägare Namn NAMN 40 Utdelningsadress BADR 27 Postanstalt PANST 13

Annex 1 till underbilaga 4. Exempel på utformning av s. k. byggnadsaktsammandrag

BYGGNADSAKTSSAMMANDRAG SID 1

IDENTI- Fastighetsbeteckning Byggnadsnr Aktnummer FIKATION J | Adress Nybyggnad Län Kommun Tillbyggnad |_ Ombyggnad Församling Ändrad användning Kontorisering Byggherre Rivning

An na n åtgärd

Anmälan till BN vid Datum Besiktning

FÖR BN Byggnadslov behandlat Datum

Byggnadsnämnd Start Grundbottenbesiktning A Utförd schakt/sprängning Lägesbesiktning B Utförd grundläggning Stombesiktning

Utförd stomme Slut

Slutbesiktning 75 % av ytan klar

C Hälsovårdsnärnnd

ÅTGÄRD, Byggnads— Aktnu mmer Byggnads- Tidsbegr. AKT och åtgärd År Nr bylov FUNKTIONSDATA BYGGNADS- Hustyp ÅR | | | | | | Enfamiljshus |] 1 Radhus/Kedjehus |:| 2 | | | | | | Tvåfamiljshus [] 3 Flerfamiljshus |] 4 | | | L | | _|Annat hus [:| Gemensamhetsanläggning J |_| | | Hela objektet utgör gemensamhetsanl [:| 1 | LL _|_| Del av objektet utgör [| gemensamhetsanl [:| 2 |_BYGGNADS- Användningskod DELAR Byggnadsdel nr 01 02 03 |_enligt SNI | | | | |— Objektets Typ | _| | | totalyta | | | _| | Totalytans procentuella X-koordinat rn | |__| | | J |_ | | | | | fördelning Y-koordinatm | _| | |_| | | | i | l_l | | | | | Bostad Plushöjd för ök entréplan dm | | | | | |__| | | | | | | | | Butik Antal våningsplan under mark |__| | | _| | | Kontor Antal suterräng- | våningsplan | | | | | | | | | | Skola Antal våningsplan ovan mark r J | |__| | | | J | | Sjukvårdslokal Antal inredda | Offentlig halvplan | |_ | |__| | | | | lokal övrigt Antal inredningsbara halvplan | | | | | | | | Industri Antal vindsplan | | | |_ F | | | | J Lager/Förråd Våningshöjd dm T | | |_ [ | |__ |_ | | | | |_ Garage Byggnadsyta kvm |; | | _| | |__| | _|__| | | | | | | _| Skyddsrum _ Antal garage— ' Våningsyta kvm | _| |_| |_| | | _|_ |__| | | | | | _| platser Motsvarande yta Antal skydds— under mark kvm rumsplatser Total Antal Lägenheter fördelade efter storlek Antal lägenhetsyta lägenheter 1+r 1+rks 1+rkv 1rk 2rk rumsenheter

BYGGNADSAKTSSAMMANDRAG — SID 2

ALLMÄNT Byggnadssätt Produktionssystem Bärande element Friliggande D 1 Förtillverkat C] D 1 Ytterväggar [:| C] 1 Vidbyggd tillbyggnad Platsbyggt [:| B 2 Innerväggar C] D 2 påsamma fastighet [:| 2 Byggnadstyp Pelare D |:] 3 Vidbyggd till byggnad Objektet demonterbart D 1 Lokalindelning på annan fastighet [] 3 Flexibel planlösning | 1 GRUND Grundförhållanden Undergrund Grundläggning Lösa jordarter |:] C] |] 1 Lera, mjäla, mo D DE 1 Plattor,sulor U—El D 1 Fyllning E] |:] C] 2 Fyllning [] E] [:| 2 Hel bottenplatta [:| B D 2 Mo,sand,grus [] E] |:] 3 Sand, grus D |] B 3 KompensationsgrundlEl D |] 3 Morän |] B |:] 4 Morän [] [:| [| 4 Grundpelare,plintar |:] B |:] 4| Berg D [] C] 5 839 D [| D_S Pålning |:] Ej] 5 MATERIAL Ytterväggar under mark Ytterväggar ovan mark Grundunder- År Nr Betong lj 1 Trä |] 1 sökning Lättbetong |] 2 Betong |] 2 Bjälklag Lättklinker [] 3 Lättbetong [] 3 Trä 1 Tegel [:| 4 Tegel [] 4 Stål 2 Annat material [] Annat material _D Lättbetong 3 Utvändig väggbeklädnad Takbeklädnad Betong 4 Trä D 1 Papp D 1 Värmeisolering Asbetscement [| 2 Asbetscement [| 2 K-värden under mark ovan mark Plast [] 3 Plast [:| 3 för ytor Plåt |] 4 Plåt [] 4 Hissar Tegel D 5 Tegel [| 5 Antal Kapacitet Lättbetong [] 6 Skiffer [] 6 hissar Antal pers Betong, natursten [:| 7 Betong D 7 Annat material [:| Annat material |__—__| Elektricitet WS och Vatten Avlopp Huvudsäkring amp | | ENERGI Ledning saknas [] 1 Ledningsaknas [] 1 Sommarledning [] 2 Avloppsdike, infiltration [] 2 Spänning Hydroforledning |:] 3 Septisk tank,trekammarbr [___] 3 Gas Privat nätanslutning D 4 Privat nätanslutning [| 4 Diameter stamledning om Kommunal nätanslutning [:| 5 Kommunal nätanslutning [| 5 Fast avfall Multrum [] 1 Diameter servis crn | | | Diameter stamledn om | | | Förbränning [:| 2 Täkt på fastigheten Avloppssystem Borttransport [:| 3 Grävd brunn [| 1 Kombinerat system _5 1 Borrad brunn D 2 Separatsystem C] 2 Sopmängd kbm/dygn Duplikatsystem E] 3 Ventilation Borrdjup m | | | AvlopPStYP Styrd till— och frånluft |:] Hushållsavlopp C] 1 Styrdfrånluft [] 2 Kapacitet lit/h | | lndustriavlopp E 2 Självdragssystem [:| Uppvärmning Bränsleförråd Bränsleförråd, material Uppvärmning saknas D 1 lnomhustank, fristående _D Betong [:] Cv, ved, kol, koks 2 lnomhustank, kringbyggd D Plåt [| Cv, olja 3 Utomhustank, fristående |:] Plast |:] Cv. gas 4 Utomhustank, nergrävd CJ Elvärme 5 Annat förråd B E] automatisk eldning Fjärrvärme 6 Halvautomatisk eldning Värmemedium Rymd kbm |__| | | Helautomatisk eldning

Vatten 1 Luft 2 Installationsår | _| | Rökkanalsarea kvcm | | | ÖVRIGT Byggherre Sta_tl_igt_stöd '

Staten 1 Inget statligt stöd [] 1 1 Kommun, landsting 2 Län, småhus, bebos av sök [| 2 Kommun, landsting 2 Allmännyttigt bostadsföretag 3 Län, småhus, bebos ej av sök |:] 3 3 Bostadsrättsförening, HSB, RB 4 Län, flerfamiljshus |:] 4 Bostadsrättsförening, HSB, RB 4 Annan bostadsrättsförening 5 Förbättringslån till nybyggn |:] 5 Annan bostadsrättsförening 5 Annan byggherre 6 Annat statligt stöd D Annan ägare 6 Planinstitut Stadsplan, förslag till stpl Byggnadspla n, förslag t bpl Utomplansbestämmelser Avstyckningsplan Ej planlagt område

Rivningsändamål Nybyggnad av bostadshus

Produktionst Nybyggnad av annat hus |:] El El El

Styckebygge Gruppbygge: En byggherre Flera byggherrar

Anläggning av gata, väg Annan anläggning Okänd orsak

[] Cl Cl L [| C] Allmännyttigt bostadsföretag [] El El El El D El

lElElDD DDDDDD DD SEDEL—_l

wacom—-

Underbilaga 5 Metoder för energiransonering samt referens— mått för byggnaders energiförbrukning

5.1 Metoder för energiransonering

Det visas i underbilaga att medelavvikelsen för energiförbrukning för hushåll i småhus med rätt stor säkerhet kan anges till ca 0,14. Det innebär att energiförbrukningen med 95 % sannolikhet ligger mellan 0,86 M och 1,14 M, där M =energiförbrukningens medelvärde. Om det för översikts skull antages att M = 25 MWh/år, som svarar mot ett enplans- källarlöst hus med ca 120 m2 lägenhetsyta, borde energiförbrukningeni det fallet med 95 % säkerhet ligga mellan 21,5 MWh/år och 28,5 MWh/år. (Se även figur 5.1).

Högsta förekommande förbrukning (ca 1,5 M) är ca tre gånger så stor som lägsta förekommande (ca 0,5 M). Med medelvärdet 25 MWh/år innebär detta att det skiljer 25 MWh/år mellan slösaren och spararen. Vid bedömning av dessa värden måste man hålla i minnet att i medelavvikel- sen medtas förutom levnadsvanornas inverkan även inverkan av familje— sammansättning och familjestorlek. En hög resp. låg energiförbrukning får därför inte helt hänföras till dålig resp. god energihushållning. Det är sannolikt att ”slösarna” med en förbrukning av 1,5 M ofta representeras av stora familjer med småbarn. Inte ens med extrem sparvilja kan dessa familjer komma ned till det lägsta värdet 0,5 M.

Exemplen ger emellertid en antydan om en lämplig besparingsprincip, nämligen principen om nedskärning till viss max andel av ett gruppmedel- värde eller till viss andel av objektivt beräknat behov. Om t. ex. högre förbrukning än medelvärdet inte accepterades och samtliga hushåll i en given population med förbrukning över medelvärdet skar ned sin förbruk- ning till medelvärdet skulle en besparing av ca 7 % erhållas räknat på populationens totala förbrukning. Om en förbrukning på högst 0,9 M tilläts skulle den totala besparingen uppgå till ca 18 % osv.

Ovannämnda värden gäller eluppvärmda hus och där ingår således ej de variationer som åstadkoms av panncentralens varierande verkningsgrad. Gäller det oljeuppvärmda småhus måste även den mot panncentralens årsverkningsgrad svarande medelavvikelsen räknas in. Medelavvikelsen blir då ca 0,17 i stället för 0,14. Variationsbredden mellan ”slösare” och ”sparare” växer med ca 30 %.

Det hittills sagda gäller småhus av det skälet att man ifråga om dessa har mer omfattande och tillförlitligt underlag än i fråga om flerfamiljs- hus. Att söka analysera f1erfami1jshus på samma sätt blir avsevärt mer komplicerat. Medelavvikelsen för det enskilda hushållet är större i fler- familjshus än i småhus. Enligt underbilaga gäller oh = 0,25. De enskilda hushållens avvikelser från medelvärdet skulle alltså bli större för flerfa- miljshus än för småhus. Variationer i energibehovet för enskilda lägenhe- ter i flerfamiljshus kan ofta bero på faktorer som inte direkt påverkas av hushållsmedlemmarna, t. ex. värmefördelningsproblem mellan olika lä- genheter osv. Man vågar därför inte anta att den högre medelavvikelsen innebär att flerfamiljshus har större sparpotential än småhus.

Som slutsats av detta avsnitt gäller att en värmetaxering med faststäl- lande av objektivt beräknade energibehov och med gruppmedelvärden som stöd och justeringsunderlag bör erbjuda en principiellt sett fram- komlig väg.

5.2 Referens/nått för byggnaders energiförbrukning

Det referensmått som väljs för energibehovet i byggnader är avgörande för möjligheten att rätt uppskatta energibehovets storlek.

Medelvärde för större antal byggnader MWh/år 1 plan med källare

40 2 plan med

källare

1 plan utan

35 kallare

2 plan med

30 källare

25

20 _| | | —r_— | I —1— I r— ! r——r—' 100 1 50 200

Lägenhetsyta i m2

Figur 5.1 Exempel på medelvärden för energi— förbrukningen i olika typer av småhus (enligt Munther).

För byggnadens totala energibehov är det tre olika mått som brukar komma till användning, nämligen lägenhetsyta, volym och k.A-värde.

Lägenhetsytan är det mått som oftast förekommer. Det är lätt att få fram. Det utgör debiteringsgrund för hyra, taxering osv. Många utrym- men är ej inräknade, speciellt i fråga om småhus. Lägenhetsytan säger inte mycket om energibehovet (se underbilaga). Det är olämpligt som referensmått.

Uppvärmd volym, ibland möjligt att ersätta med brutto invändig golvyta, är ett något bättre referensmått, men också något svårare att ange. Även uppvärmd volym är dock ett ganska osäkert mått. Det influeras starkt av bl. a. byggnadens form, fönsterandel, våningsantal. Det är dock som referensmått säkrare än lägenhetsyta.

k.A-värde, dvs. summan av produkten värmegenomstal och värme— genomgångsyta. Signifikansen hos denna variabel har undersökts av Lindström—Lundström, VVS 1974. De har funnit att denna i statiska termer är dubbelt så bra som lägenhetsyta när det gäller småhus. k.A-värdet kunde i deras material (3 200 hus) förklara 49 % av totala avvikelsernas kvadratsumma mot endast 20 % för variabeln lägenhetsyta. Av de tekniska variabler som i detta sammanhang kan betraktas som åtkomliga synes därför k.A-värdet vara den mest signifikanta. Detta värde är dock inte explicit angivet i offentliga handlingar angående respektive byggnad. Det måste beräknas för varje byggnad (eller grupp av byggnader i de fall identiskt lika byggnader föreligger).

Med hänsyn till praktiska realiteter kan man därför på kort sikt inte använda andra referensmått än uppvärmd volym (uppvärmd bruttoyta) i första hand och lägenhetsyta i andra hand trots de stora felkällor som därmed införs.

Underbilagaö Kostnadsberäkning

6.1 Grovflöde (sammandrag)

Siffror inom flödessymboler avser process, som finns i processbeskriv- ningen. Bokstäver inom flödessymboler avser in- eller utdata, som finnsi in— och utdatabeskrivning. Romersk siffra är momentangivelse. In- och utgångar till vänster är interna, och till höger externa.

lnhämtande av grunddata från RSV A: Fastighetsregister lör hela riket 1: Urval av fastigheter samt bandkonvertering B: Bränsleregister för hela riket (grund- register | detta skede)

Utskrift och utsändande av första enkäter B: Bränsleregisrer för hela riket II

2: Utskrifter av första sidan | enkäterna

C: Enkäter, som kompletteras med ytter- ligare bilagor, kuverteras och utsändes till

fastighetsägare

IIIC,M,N, Fråan

Fastighetsägare besvarar enkäter C: Enkäter M: Påminnelser om obesvarade enkäter N: Begäran om komplettering av enkäter

3: Fastighetsägare kompletterar och svarar

D: Besvarade enkäter

lV D från lll

Behandling av besvarade enkater, överklaganden mm. Utskrift en- käter, påminnelser, beslut m m. Uppdatering bransleregister

Pfrån Vl

E från V

O: Besvarade enkater P: Besvarade beslutsunderlag från kommuner E: Överklaganden F: Nya och andr.fastigh.; från byggnadsnamnd

4: Stansnlng svarskort (enkäter m m) 5: Sta nsnrng underlagskort (överklaganden) 6: Stansning ändringskort (nya fast. rn ml

G: Svarskort H: Underlagskort [: Åndringskort

B: Bränsleregister

7: Bearbetning av uppgifter Beräkning av tilldelning Ulsknflef och uppdatering

K: Beslut om tilldelning L: Beslutsunderlag C: Enkäter M: Påminnelse om enkater N : Begäran om komplettering av enkater O: Kvittenslrstor;arkiveras

C,M,Ntilllll 0 L till Vl V K: Beslut om tilldelning till tastighetsagare 9: Fastighetsagare granskar be— Vl slut om tilldelning och antingen nojd (K) eller överklagar E: Ev overklagande E till IV L från IV L L: Beslutsunderlag till kommun 10: Kommunen lsotarmastaren) yttrar sig P: Besvarat beslutsunderlag P till IV

6.2 System—/processflöde

l. Inhämtande av grunddata från RSV

Fastighetsregister hela riket

Urval av fastigheter Bandkonvertering

Bränsleregister hela riket

Till II

Kostnad: ca 50 000:-— kr.

Utskrifter och utsändande av första enkäter.

Bränsleregister 2

Utskrift av enkäter till fastighetsägare _ Enkäter

. Till |||

Kostnad: alt. 1 ca 2 275 000:—

alt. 2ca ] 000 000:—

lll. Fastighetsägre besvarar enkäter

Från ll Från IV

Från IV Från IV

(; N Påminn -- ,. ' Begaran om Enkater om _! komplettering enkater

Fastighetsägare kontmIIErar och svarar

! Svar på enkäter, påminnelser, begäran om komplettering

Till IV

Kostnad: Ingen

lV. Behandling av besvarade enkater, överklaganden och tillkommande eller 'andrade fastigheter. Utskrift av nya enkäter, beslut, påminnelser, kompletteringar, begäran, beslutsunderlag och kvittenslistor. Uppdatering av bränsleregister.

Från lll Från V Från BN Från ll Från vr & Från |v Besvara- de enkä- .. ter eller Överkla- Nya/andr. besluts» ganden fastighe- underlag ter Stansn. ' Stansn. ' Stansn. B SV:”? Under " d kort _ An r.- |395kon ko" Branslereg 7 Bearbetning av uppgifter. Beräkning av tilldelning. Utskrifter 0 upp- datering, Felkontroll K [» L C 8 Beslut Besluts- om under- Enkäter Branslereg tilldeln lag & %) Till V 3111 VI Till ||| Till IV M N 0 Påminn. Begaran Kvittens— om om l'st enkät komplet- ' O' tering 8 Till lll Till lll

Kostnad: alt. 1 ca 8 470 000:— alt. 2 ca 6 557 500:—

Arkivering av kvittenslistor

V. Fastighetsägare granskar tilldelningsbeslut

Från IV

Beslut om tilldelning

Fastighetsagare granskar och ev. överklagar

Noid Ej nöjd, överklagar

SP . Sparar beslut Överklagande ingen mer åtgärd

Till IV

Kostnad: ingen

VI.Granskning och svar på beslutsunderlag Vid overklagande. Sker på kommunnivå

L Beslutsunderlag

10 Granskning av sotarmästare etc. Utlåtande på beslutsunderlag

p

Besvarat beslutsunderlag

Till IV

Kost nad: 3,588.000:—

6.3 Hocessbeskrivningar

Romerska siffror är momentangivelse. Arabiska siffror är processangivelse.

[. Inhämtande av grunddata från RS V. ]. RSV framställer program, för urval av de fastigheter BT anger i sin kravspecifikation. Outputbandet ges även av BT specificerat utseende.

11. Utskrift och utsändande av första enkäter.

2. Ur bandet från RSV hämtas fastighetsägarens namn och adress jämte åtminstone fastighetsbeteckning. Om kravanalysen visar att det är nödvändigt med ytterligare uppgifter måste försändelsen gå som brev vilket fördyrar utsändandet (om inte tjänstebrev kan användas), men troligen gör antalet fel i moment IV mindre. Första sidan i försändelsen är alltså datautskriven, och maskin— kuverteras tillsammans med ytterligare inlagor, varefter det ut- sändes till fastighetsägaren.

lII. Fastighetsägare besvarar enkäter. 3. Fastighetsägaren har att med hjälp av oljekvitton m. m. söka fram begärda uppgifter och svara. Fastighetsägaren får själv bekosta svarskuvert och porto.

IV. Behandling av besvarade enkäter, överklaganden m. m.

Utskrift enkäter, påminnelser, beslut om tilldelning m. m. Uppdate- ring bränsleregister.

4. Stansning svarskort. Underlag här är besvarade enkäter och beslutsunderlag. P.g.a. uppgifternas omfattning kan man räkna med två 80 pos. hålkort per enkätsvar.

5. Stansning underlagskort. Detta stansas från ingivna överklagan- den. Dessa underlagskort avses resultera i ett beslutsunderlag, som är stansvänligt, och som sändes för komplettering till resp. kommun. Ett kort per ärende.

6. Stansning ändringskort. Här stansas uppgifter från byggnads- nämnder om nya fastigheter resp. ändringar på befintliga fastig- heter. Ett kort per ärende (möjligen kan kravanalysen visa behov av två).

7. Huvudbearbetning i dator. Vid inläsning av svarskort skrivs beslut om tilldelning ut; vid inläsning av underlagskort skrivs beslutsunderlag ut och vid inläsning av ändringskort skrivs enkät ut. Om fastighetsägaren inte besvarat enkäten skrivs påminnelse ut, och har han besvarat den så ofullständigt att beräkning av tilldelning inte kan ske så skrivs begäran om komplettering av enkätsvaret. I samtliga fall utarbetas kvittenslista, som visar status för resp. ärende, så att fastighetsägaren kan få besked om ärendet vid förfrågan.

Kvittenslistorna arkiveras. Fastighetsägaren jämför given tilldelning med sin tidigare förbruk- ning. Om fastighetsägaren är nöjd med tilldelningen gör han inget annat än sparar och vid behov uppvisar beslutet. Om tilldelningen däremot förefaller för liten kan fastighetsägaren överklaga.

VI. Granskning och svar på beslutsunderlag vid överklagande. Sker på kommunnivå. 10. Då kommunerna får beslutsunderlag för yttrande går detta till

sakkunniga (normalt skorstensfejarmästare och/eller byggnads- inspektör) för yttrande. Om kommunen är av den storleksordning att särskild person finns för handläggning av dessa ärenden administreras det genom denne, annars får dessa ärenden genom kommunens försorg delegeras till annan lämplig person. Denna person har, sedan yttrande inkommit, att komplettera besluts- underlaget med ev. ytterligare upplysningar. Ärendet går sedan för formellt beslut till den myndighet som har sakansvaret. Efter beslut och datorbearbetning får sedan fastighetsägaren ett nytt tilldelningsbeslut, som kan överklagas endast i högre instans.

6.4 In- och utdatabeskrivning

Romerska siffror är momentangivelse. Bokstäver är in- eller utdata.

I. Inhämtande av grunddata från RS V.

A. Länsvis uppdelat fastighetsregister som finns för hela riket hos RSV:s serviceavdelning. Innehåller bl. a. Fastighetsägares namn

— Fastighetsägares adress

— Fastighetsbeteckning

_ Bebyggelsekod

— Byggnadsår

Hystyp

Storleksklass

Standardklass

Kommun, m. m.

Urval av de fastigheter, som finns i A.

Detta s. k. bränsleregister är själva basen för det systemförslag som här skissats och innehåller alla de uppgifter om resp. fastighet som inhämtas av eller lämnas till fastighetsägaren. Bränsleregistret uppdateras efter varje bearbetning enl. mom. IV. med nya omändrade fastigheter, samt med markering för över- klagande, påminnelse m. m. för att hålla aktuell status på ärenden under behandling. Utöver de uppgifter som finns i A innehåller det bl. a. följande uppgifter:

— Byggnadsmaterial

— Ytor

Form på byggnaden — Tappställen för centralvärmt vatten # Typ av ventilation

—— Bränsleslag

— Tidigare bränsleförbrukning Föreslagen bränsletilldelning

— Fastställd bränsletilldelning

— K-värde (isolering)

— Ärendestatus

Datum för utsändande av enkät, rn. m.

[I. Utskrift och utsändande av första enkäter.

B. C.

Bränsleregister. Se I:B. Enkäter. Dessa utgöres av en datorutskriven blankett följd av ytterligare fem blanketter med frågor och information till fastig— hetsägaren. Samtliga dessa blanketter samt tillhörande kuvert måste framställas i en kvalitet som tillåter maskinkuvertering. Den datorutskrivna förstasidan innehåller namn och adress till fastighetsägaren, samt fastighetsbeteckn. på den fastighet som avses. Vidare finns uppgift om hustyp och byggnadsår samt kommun i vilken fastigheten är belägen (om senare kravanalys visar behov av andra uppgifter på enkäten, tillkommer eller avgår motsvarande information).

III. Fastighetsägare besvarar enkäter.

C. D.

M.

Enkät. Se Ilzc. Besvarad enkät (motsv.). Fastighetsägaren besvarar enkäten och sänder genom egen försorg in den till myndigheten. Påminnelse om enkäter. I de fall fastighetsägaren inte besvarat enkäten skickas datorutskriven påminnelse ut, varefter fastighets— ägaren har att snarast insända ifylld enkät. Datapostförsändelse. Begäran om komplettering, Om insänt enkätsvar (D) är så ofullständigt att det inte går att beräkna bränsletilldelningen, sändes datorutskriven kompletteringsbegäran ut, där endast de saknade uppgifterna skall fyllas i. Datapostförsändelse.

IV. Behandling av besvarade enkäter, överklaganden, tillkommande eller ändrade fastigheter. Utskrift av nya enkäter, beslut, påminnelser, begäran om komplettering, beslutsunderlag och kvittenslistor. Upp- datering av bränsleregister. B.

D.

E.

Bränsleregister. Se liB. Besvarad enkät. Se III:D. Överklaganden. Då fastighetsägare inte godtar beslut om bränsle- tilldelning, kan han överklaga. För att underlätta handläggningen

9.23

av överklagandet stansas ett underlagskort som resulterari ut- skrift av beslutsunderlag (L).

Nya eller ändrade fastigheter. För fortsatt uppdatering av bränsle- registret och enkäter för nya fastigheter måste uppgifter om nya eller ändrade fastigheter inhämtas. Dessa kan utan större svårig- heter inhämtas från byggnadsnämnderna, och omfattningen av uppgifterna blir huvudsakligen i enlighet med IZA, dock med tillägg av en del uppgifter som vid utsändande av första enkäter (II) där inhämtades från fastighetsägaren. Svarskort. Det stansade resultatet av besvarade enkäter m. m. Måste innehålla styrkod, som talar om att det är ett svarskort samt om det är hel enkät eller komplettering av enkät. Vidare innehåller den fastighetsbeteckning och svarsuppgifter. Jämför blankettförslag ”värmeförbrukningsuppgift” samt innehåller enl. IzB, som i fas lll—IV inhämtas till bränsleregistret. Två kort per fastighet. Underlagskort. Stansas efter ingivande av överklagande. Resulte- rar i utskrift av beslutsunderlag (L). Innehåller styrkod, som anger att det är ett underlagskort samt fastighetsbeteckning. Ändringskort. Stansas efter inkomna blanketter enl. F. Innehåller styrkod, som anger att det är ändring eller nybyggnad samt uppgifter enl. vad som angivits under F. Beslut om tilldelning. Utsändes till fastighetsägare, sedan denne besvarat enkät. Innehåller uppgift om hur mycket bränsle fastig- hetsägaren får köpa. Hur mycket av den tilldelade kvantiteten som utnyttjas kan regleras genom att rutor el. dyl. på tilldelnings- kortet rives av och lämnas till leverantören i samband med köp av bränsle. Datapost. Beslutsunderlag. Kommer ut efter inläsning av underlagskort. Sorterat kommunvis, för att kunna sändas till resp. kommun för yttrande. Innehåller alla fakta som registrerats om fastigheten samt har plats för anteckning om beslut m. m. i stansvänlig form. . Påminnelse om enkät. Se IIIZM.

Begäran om komplettering. Se IIlzN. Kvittenslista. Utskrift i klartext av aktuell status för olika ärenden. Sorteras i kommunordning. Användes som referens när fastighetsägare ringer eller skriver och frågar om sitt bränsleären- de. Utskrives på vanligt liggande A 4-papper med ca 20 ärenden per sida. Besvarade beslutsunderlag. Innehåller anteckning om beslut. Svarskort stansas efter detta. Se även L, ovan.

V. Fastighetsägare granskar tilldelningsbeslut.

E.

Överklagande från fastighetsägare.

Fri form. Måste dock innehålla korrekt fastighetsbeteckning för att ärendet skall kunna behandlas. Beslut om tilldelning. Se IV:K.

VI. Granskning och svar på beslutsunderlag vid överklagande. Sker på kommunnivå. L. Beslutsunderlag. Se IV L. P. Besvarat beslutsunderlag. Se IV P.

6.5 Kostnadsberäkningar

Följande beräkningar bygger på uppgifter från både statliga och privata firmor. I förekommande fall har hänsyn tagits till kvantitetsrabatter och andra rabatter. Priserna för datortid baserar sig på användning av ledig tid i statens militära Burroughs-datorer, vilka har bedömts vara mest ekono- miska. Priser för offline-utskrifter kommer från en större servicebyrå, som har Burroughs-kompatibel utrustning. Angivna portokostnader avser nivån efter höjning våren 1975 med avdrag för kvantitets— och prestations- rabatt. Mervärdeskatt är ej inräknad i priserna. Alla beräkningar avser endast befintliga fastigheter (ca 1,5 miljoner), och kommande löpande uppdateringar är ej kostnadsberäknade. Romerska siffror är momentangivelse.

I. Inhämtande av grunddata från RS V. Angiven kostnad är ett ”paketpris” från RSV med marginal och innefattar programframställning, tester och produktionsbearbetning. Total kostnad: ca 50 000 kr.

II. Utskrift och utsändande av första enkäter. Pappers- och tryckkostnader för 1,5 milj. ex. (kr)

En blankett i löpande bana 011 O/st. 150.000 Fem blanketter (normal) 0:08/st. 600.000 Fönsterkuvert 0:055/st. 82.500 Deltotal: 832.500 Kuvertering 0:065/st. 98.000 System/programvara 100 tim 51 100200 10.000 Datorbearb. utom utskrift 10 tim å 550:00 5.500 Datorbearb. enb. utskrift 300 tim å l80:00 54.000 Porto: alt. 1, brevporto 0:85/st. l.275.000 alt. 2, tjänstebrev _ __

Total kostnad: alt. 1, ca 1:52/fast. 2.275.000

alt. 2, ca 0:67 fast. 1.000.000

Anm. Om man dessutom vill ha flera ex. i beredskap'av enkäterna, stiger givetvis kostnaderna i motsvarande mån.

III. Fastighetsägare besvarar enkäter. Under förutsättning att fastighetsägare själv svarar för kuvert och porto vid svar på enkät antas detta moment utan kostnad som syns. Total kostnad: ingen.

IV. Behandling av besvarade enkäter och överklaganden. Utskrift av beslut om tilldelning, påminnelser o.d. Uppdatering av bränslere- gister.

Beräkningarna bygger på följande förutsättningar

a) 30 % av 1,5 milj. fastigheter överklagas, 10 % svarar ofullständigt och 10% måste påminnas, och 4% av fastigheterna är så komplicerade att de kräver specialbehandling,

b) kontroll utförs som datakontroll med felutskrift och manuell granskning

c) billig överkapacitet för datorkörning kan utnyttjas.

Stansning (utan kontrollstansning):

Enkätsvar 2 x 1,5 milj. hålkort 0:30 kr/st. 900.000 Överklaganden 1 x 0,45 milj. hålkort 0:30 kr/st. 135.000 Beslutsunderlag 2 x 0,45 milj. hålkort 0:30 kr/st. 270.000 Deltotal: 1.305.000

Granskning och kontroll

System—programvara (ingår i projektgruppkostn.) Felprogram med utskrift av fel, datorbearbetn. 300.000 Manuell granskning 10 % av 1,5 milj. svar 21 manår 1.650.000 Specialbehandling av kompl. fast. (4 %), manuell 20 manår l.600.000 Deltotal 3.550.000

Beräkning av värmebehov

Program—systemvara 70.000 Datorbearbetning (billig maskin) 500.000 Specialberäkning av komplicerade fastigheter t. ex. enl. Brown—Isfält. Datorbearbetn. 200.000 Deltotal 770.000

Pappers— och tryckkostnader

Beslut om tilldelning 1,95 milj. ex. 0:25 kr/st. 487.500 Beslutsunderlag 0,45 milj. ex. 0:20 kr/st. 90.000 Påminnelse 0,15 milj. ex. 0:20 kr/st. 30.000 Begäran om komplettering 0,15 milj. ex. 0:20 kr/st. 30.000 Kvittenslistor 0,15 milj. ex. 0:02 kr/st. 3.000 Extrablanketter 1,5 milj. ex. 0:10 kr/st. 150.000

Deltotal 790.500

System-programvara ingår i kostn. för projektgrupp —

Datorbearbetn. utom utskrift 60 tim a 550 kr 33.000

Datorbearbetn. enbart utskrift 600 tim a 180 kr 108.000

Deltotal 141.000

Porto: alt. 1, brevporto 0:85 kr/st. 1.917.500 alt. 2, tjänstebrev —

Total kostnad alt. 1, ca 5:65 kr/fastighet 8.470.000

alt. 2, ca 4:37 kr/fastighet 6.557.500

V. Fastighetsägare granskar tilldelningsbeslut Om fastighetsägaren ej godtar beslutet och överklagar svarar denne själv för kuvert- och portokostnader jämte andra ev. kostnader för intyg etc. Total kostnad: ingen

VI. Granskning och svar sker på beslutsunderlag vid överklagande. Sker på kommunnivå.

På grund av ökad arbetsbelastning vid en så stor mängd ärenden (ca 450.000), som här kan förutses kan hjälppersonal behövas för ca hälften av Sveriges kommuner; för den andra hälften blir antalet ärenden så litet, att dessa nog kan behandlas av ordinarie personal. För ca 70 kommuner behövs en halvtidstjänst under sex månader:

70 x 6 x 2.600 kr 1.092.000 För ca 60 kommuner behövs en heltidstjänst under sex månader:

60 x 6 x 5.200 kr 1.872.000 För ca 10 kommuner behövs två heltidstjänster under sex månader:

10 x 6 x 10.400 kr 624.000 Total kostnad: ca 3.588.000

Utöver momentkostnaderna tillkommer följande personalkostnader under minst 1,5 år (2.700 tim.)

En projektledare, sakansvarig 120 kr/tim. 324.000 Två assistenter 70 kr/tim. 378.000 En projektledare, dataansvarig 120 kr/tim. 324.000 Två assistenter 90 kr/tim. 486.000 Total kostnad ca 1.512.000

Dessutom tillkommer testkostnader, informationskostnader, ev. lo- kalkostnader, kostnader för förbrukningsmateriel och ev. oförutsedda kostnader

Oförutsedda kostnader antages till l.000.000

Summering

Total kostnad inkl. projektpersonal Alt. 1 (brevporton) ca 11:30 kr/fast. 17,0 mäj. kr Alt. 2 (tjänstebrev) ca 9:10 kr/fast. 13,7 milj. kr Felräkningsmarginal i ca 1:00 kr/fast. i1,5 milj. kr

Innan en mer detaljerad kravanalys är gjord är osäkerhetsfaktorerna så pass stora särskilt beträffande personalkostnaderna att man måste räkna med en så stor felräkningsmarginal som i 1:00 kr per fastighet. De kostnader, som redovisas under resp. moment får ses som minimikostnader. Även de personalkostnader som redovisa:s efter mom. VI för projektledare och assistenter, är att se som minimikost- nader och bygger på att arbetet bedrivs i en särskild projektgrupp med en klart definierad saksida och dito datasida; med hjälp av konsulter.

Slu tord

Beräkningen av kostnaderna baserar sig på den lösning som här skissats. Efter genomförd kravanalys kan kraven och därmed kostna- derna komma att förändras åt ettdera hållet.

I moment IV har hålkort angivits som medium för registrering av inkommande svar. Givetvis kan magnetbandsinkodning användas i stället, varvid kostnaderna troligen kan pressas något, men vissa andra fördelar förloras i stället.

Observandum

Vid jämförelse mellan uppgifterna i denna underbilaga och samman- fattningen i avsnitt 2.5 observeras att i sammanfattningen har införts vissa tillkommande kostnadsposter (beslutsnämnden o.dyl.) varför slutsumman blir högre än enligt denna underbilaga.

6.6 Känslighetsanalys ]. Ökning av antalet överklaganden från 30 % till 50 %

Stansning + 0,27 milj. kr Central granskning + 0,20 milj. kr Kommunal granskning + 2,40 milj. kr Dator bearbetning + 0,11 milj. kr

Summa + 2,97 milj. kr

2. Ökning av antalet ofullständiga svar från 10 % till 30 %

Granskning + 3,3 milj. kr

3. Ökning av specialbehandlade ärenden från 4 % till 10 %

4. Ökning av granskningstiden med 50 %

5. Ökning av central projektgrupp med 50 %

Granskning Dator bearbetning

Summa

Central granskning Kommunal granskning

Summa

Ökad kapacitet

+ 2,4 milj. kr + 0,4 milj. kr

+ 2,8 milj. kr

+l,6 +1,8

+ 3,2

+ 0,8

milj. kr milj. kr

milj. kr

milj. kr

. _li'i"l'Ö_ ".

. ,,, - "'i'i. .._.. .'"FC |

» ';.ti'.e"T".'..it-. .j'» .fr, .. ...,

'.. '.'.i l' hf”,

.J '"

ji", lhijtli'b '# gu .rl. JB

_: ,l-.-'Jdl

, , . _, ' ,. , , '.... - '- . ',» . - . i _" '? ,. . ' — " . _ " ' Ar . . ' ' " upp _ | *, , , . . . , | ' ' l » I I. . l ' 1 , . ,ll._ . , . » I . . . LA 1 , .'l '”. || _ |||. * . . _, ' '|': | ""| . , . u, .. w" a_i , n' _ || 'IJ': If "..”'_I , .. .- ' ” ' ";."»»-* - __ .. ,. _, .. -..J' .. ,. -. -.u . ,, ._ , . .'T-W ; .-. ., . ". ' -'-'|' ' "'|' ' '|' _ ,, _ .. -.',| | | .. .. I| ,, | . , , . . '. . ...i... . , ' ....... ' ' ' , -- i». .'."-. E' |' | | | | " - ... ' ' ' i' .i J._' Tik—.”" ' 'n' ' I I . ' - ' » | ._ | " ||| ll' .'. , .. _ . ' ' ;ll '. . '., , ,, ' " _ ._ .r ' H _ .. . ' " -|" " , 'ln . | |'| Jl L'- , ' ,” . . . . __ | ' - ' vl-I -,". . I," , - '. '. . ' ' ,-'., 1, - ' . . | ', _ , |. |, | |, , .. -' ||I . ", '.' '. || , | -", l . ; ,, .. ' ' ' - - "' ., ,,- I,.l1""' .. . | . L,. , "'.'-,. [' ||' '_'-___ ,, .. . ..,,.,, , -' Ji .'» .. . ' " ,, ,. " ',-_ .— . ,. . . J . .. ,. ... . "" . . 7 _ Il _Il' , " ' ' | .1 A'J ' ' ' . _ | ' " 'I. ..I'. I.. | | ' ||| '. 'Hl . | . | . . . , , , . . _ . .. I., . ,, ”_. _. . .. .. '|.'i, ,. '...i'f ' ,|, '.. '|'.j-1Vli ' r ' - 'AL"v—"rv':u._—1.-'h.'.' ——'. l'II-l'k ini-*.."

Bilaga 6 Ransonering av tappvarmvatten förutsättningar och möjligheter

Av civilingenjören Nils-Einar Wahlgren och civilingenjören Stefan Sandesten

1 Sammanfattning och slutsatser

1.1. Inledning

Föreliggande rapport ”Ransonering av tappvarmvatten — förutsättningar och möjligheter” har utarbetats av civilingenjör Stefan Sandesten och civilingenjör Nils-Einar Wahlgren på uppdrag av Energiberedskapsutred- ningen (EBU) enligt direktiv av 1974-10-29 med bilaga. Utrednings— männen har som stöd för arbetet haft en referensgrupp bestående av:

Walter Sköldefors, EBU (ordförande) Sören Nordström, Byggnadsstyrelsen Nils Lundmark, ÖEF Rolf Stålebrant, Kommunförbundet P-A. Waern, ÖEF

Utredningsarbetet har pågått under hösten 1974 och våren 1975.

1.2. Översikt

Uppgifter om tappvarmvattnets andel och betydelse för Sveriges energi- försörjning liksom dess fördelning på olika förbrukarkategorier är högst varierande. I de första kapitlen av rapporten, 2. ”Sveriges energiför- sörjning — övrig-sektorn”, 3. ”Vattenförbrukning” och 4. ”Tappvarm- vatten”, har därför sammanställts tillgängliga uppgifter som möjliggör en bedömning av energibehovet för tappvarmvattenberedning. Sammanställ- ningen, som baseras på litteraturuppgifter, utgör en bakgrundsbeskrivning för de följande kapitlen.

I kapitel 5. ”Begränsning av tappvarmvattenförbrukningen, förutsätt- ningar och möjligheter” behandlas i huvudsak tekniska frågor för tapp— varmvattensystem t. ex. sätt och anordningar för tappvarmvattenbered- ning, mätning av förbrukning, tidsstyrning samt vattenbesparande teknik.

Som bakgrund till utredningens förslag för varmvattenransonering redovisas inledningsvis i kapitel 6. ”Ransonering av varmvatten — er- farenheter och förslag” tidigare varmvattenransoneringar sarnt förbere- delser för ransonering 1973/74. Förslag angående varmvattenransonering behandlar tekniska, ekonomiska och administrativa frågor men också

samordning med övrig ransonering. Slutligen diskuteras undantag från en eventuell varmvattenransonering motiverade av hygieniska eller medicins- ka skäl.

1.3. Sammanfattning Kap. 2. "Sveriges energiförsörjning — övrig-sektorn ”

Energiförbrukning för uppvärmning, tappvarmvattenberedning samt drift av byggnader svarar för ca 40% av den totala energiförbrukningen i landet. Ca 85 % av denna del avser bränslen medan resterande 15 % omfattar elenergiförbrukning. Ungefär %av bruttoenergiförbrukningen inom sektorn faller på bostäder och % på övriga lokaler. Uppvärmning och varmvattenberedning sker till övervägande del i oljeeldade pann- anläggningar. Ca % av antalet lägenheter försörjdes år 1972 vad avser energi för uppvärmning från små eller medelstora oljeeldade pannor eller panncentraler.

Genom åtgärder som vidtas för nyproduktionen kan fram till år 1985 storleksordningen 10—20% av energiförbrukningen detta år påverkas. Energibesparande åtgärder och förberedelser för ransonering bör således inriktas mot existerande byggnader om åtgärderna skall få effekt totalt sett på kort eller meddellång sikt.

Kap. 3. ”Vattenförbrukning”

Praktiskt taget utan undantag mäts regelbundet kallvattenförbrukningen i fastigheter som underlag för debitering av kommunala vatten- och avloppsavgifter. Varmvattenförbrukningen däremot mäts ytterst sällan. Ett sätt att bestämma varmvattenförbrukningen kan därför vara att analysera kallvattenförbrukningens storlek, fördelning och utveckling. Med utgångspunkt huvudsakligen i Svenska vatten- och avloppsverksför- eningens statistik och pågående prognosarbete kan den specifika vattenför— brukningen för hushållsändamål anges till storleksordningen 210—220 liter per person och dygn (l/p.d.) som genomsnitt för landet. Ökningen de närmaste decennierna förväntas bli av storleksordningen 10 l/p.d.

Den specifika förbrukningen för bostäder i flerfamiljshus har befunnits vara ca 20% högre än i småhus. Den högre specifika förbrukningen i flerfamiljshus jämfört med småhus motiveras i huvudsak av skillnader i debiteringssätt (debitering baserad på kollektiv resp. individuell mätning av vattenförbrukning).

Ungefär 40 % av vattenförbrukningen går till funktioner där enbart kallvatten används. Utgående från att kall- och varmvatten för övriga funktioner i stort blandas i lika proportioner kan följande överslags- mässiga tabell för specifik tappvarmvattenförbrukning redovisas.

För bad och dusch 30 1/p.d., disk 20 l/p.d., tvätt 10 1/p.d. och övrigt 10 l/p.d. dvs. totalt storleksordningen 70 l/p.d. eller 30 % av kallvatten- förbrukningen.

Kap. 4. ”Tappvarmvatten”

Den genomsnittliga energiförbrukningen för tappvarmvattenberedning i bostäder kan belysas med utgångspunkt i mätningar och vissa scha- blonberäkningar. En sammanställning över utförda mätningar i Sverige visar en betydande spridning vad avser energiförbrukning för tappvatten- värmning. Flertalet mätningar är dessutom utförda för mer än tio år sedan. På grundval av mätresultat samt jämförelser med schablonberäk- ningar antas följande värden för (netto)energiförbrukning för tappvarm- vattenberedning:

lägenheter i småhus 4 000 kWh per lägenhet och år — lägenheter i flerfamiljshus 3 800 kWh per lägenhet och år övriga lokaler — samlad redovisning över genomsnittlig årlig varm- vattenförbrukning saknas.

Det bör betonas att förbrukningsvärden för bostäder är genomsnitts- värden och att mycket stora individuella skillnader föreligger.

Tappvarmvattenförbrukningen varierar under dygnet, veckan samt under året. Exempel på tappvarmvattenförbrukningens variation redo- visas.

Energiförbrukning för uppvärmning liksom energiförbrukning för varmvatten varierar under året. Mätningar i Tensta och Bollnäs ger vid handen att varmvattenförbrukningens andel av totala energiförbrukning- en för uppvärmning var ca 20 % under den kallaste perioden under året— (jan—mars) och ca 50% under sommaren. Medelvärde under året ca 30 %.

I absoluta tal är såväl värmebehov för uppvärmning som för tappvarm- vattenberedning högst under vintermånaderna. Maximal förbrukning per månad vintertid är ca 120 % av medelförbrukning; minimal förbrukning sommartid är ca 50 % av medelförbrukningen, enligt en av byggnadssty— relsen gjord utvärdering av energiförbrukning för tappvarmvattenbered- ning.

Med utgångspunkt i ovan angivna värden för energiförbrukning för tappvarmvattenberedning kan överslagsmässigt tappvarmvattnets roll i Sveriges energiförsörjning belysas. För sektorn ”övriga” lokaler har inga relevanta genomsnittliga uppgifter stått att finna. Här ansätts tappvarm-

Tabell 1.1 Tappvarmvattnets andel av landets energiförsörjning

Tappvarmvatten år 19 72

Nettoenergi— Bruttoenergi- Andel av Andel av förbrukning förbrukning sektorn total för- TWh TWh övrig brukning % % Bostäder i småhus 5,5 8 5,5 2 Bostäder i flerfam.hus 7 10 6,5 2,5 Övriga lokaler 4 5 3 1 Summa 16,5 23 15 N 6

vattenandelen till 10 % av totala energiförbrukningen, vilket värde inte torde innebära en underskattning av varmvattenförbrukningens storlek.

Tillämpas dessa värden på energiprognosutredningens (SOU l974z64) underlag vad gäller antal bostäder, lokalvolymer och verkningsgrader erhålls tabell 1.1.

10 % reducering av varmvattenförbrukningen innebär således storleks- ordningen l,5 % besparing inom övrig-sektorn och ca 0,6 % för den totala energiförbrukningen.

Det måste med skärpa framhållas att beräkningen som baseras på en genomsnittlig varmvattenförbrukning multiplicerad med ett totalt lägen- hetsbestånd ger en total nettoenergiförbrukning som är mycket osäker. Därtill kommer osäkerhet ifråga om antagna genomsnittliga verknings- grader vid omvandling från netto- till bruttoenergi.

Kap. 5. Begränsning av varmvattenförbrukningen, förutsättningarach möjligheter

Uppvärmning eller beredning av tappvarmvatten kan ske centralt eller lokalt och på ett flertal olika sätt. Varje sätt karaktäriserar i sin tur tappningsbetingelserna dvs. möjligheterna till upprepade störttappningar under perioder av högbelastning utan att tappvarmvattnets temperatur sjunker under en viss önskad och förutbestämd temperatur.

Vanliga sätt att bereda varmvatten är genom direkt gaslåga, elvärme- patron, cirkulerande varmvatten eller hetvatten samt tillförsel av ånga.

Varmvattenberedare kan indelas i två grundtyper: varmvattenberedare med ackumuleringsförmåga, och varmvattenberedare utan eller med ringa ackumuleringsförmåga.

Beroende på om ackumuleringsförmågan hänförs till primärsidan, dvs. det cirkulerande het- eller varmvattnet eller till ett i beredaren ackumule- rat magasin av varmt tappvarmvatten kan varmvattenberedare indelas i: genomströmningsberedare och förrådsberedare. Uppbyggnad av och egenskaper hos olika typer av varmvattenberedare behandlas.

Det har inte varit möjligt att fastställa den fördelning på olika sätt att bereda tappvarmvatten som idag råder i Sverige. Det har dock kunnat konstateras att det fortfarande finns ett inte försumbart inslag av typer förrådsberedare samt att det finns ett inte oansenligt antal beredare för lokal tappvarmvattenberedning.

Cirkulation av varmvatten, ledningssystemens uppbyggnad, placering av avstängningsanordningar samt principkopplingar för inblandning av kallvatten behandlas.

Frågan om kollektiv eller individuell mätning av energi har diskuterats under och efter energikrisen 1973/74.

På basis av tillgängliga litteraturuppgifter kan följande slutsatser förefalla rimliga. Jämfört med förbrukning vid kollektiv mätning erhålls vid individuell mätning följande besparingar:

hushållselförbrukning: storleksordningen 20 %

värmeförbrukning:

(uppvärmning + varmvatten) storleksordningen 25 % enbart uppvärmning: storleksordningen 10—20 % enbart varmvatten: storleksordningen 30»50 % total vattenförbrukning: storleksordningen 30 %

Det bör observeras att ovanstående värden är skattade medelvärden och att mycket betydande spridning föreligger i materialet.

En reduktion till storleksordningen hälften av besparingsmöjlighetema vid individuell varmvattenmätning kan anses vara rimlig för att bedöma kvarstående besparing efter flera års drift. Individuell mätning av varm- vatten skulle då medföra en besparing av storleksordningen 20 %.

En brist i materialet angående skillnader mellan individuell och kollektiv mätning är att underlaget i flertalet fall är tio år gammalt eller äldre.

Olika typer av mätare för tappvarmvattensystem samt kostnader för mätning behandlas.

Sammanfattningsvis anförs att det inte är möjligt att rekommendera individuell tappvarmvattenmätning som instrument för en varmvatten- ransonering annat än på lång sikt. En grundförutsättning för en sådan rekommendation är dock att man först bedömer värdet av varmvatten- mätning som ett energiekonomiskt instrument och då också tar hänsyn till komplexiteten i form av tekniska, ekonomiska, administrativa och sociala hinder och konsekvenser.

Den enda form av mätning som synes möjlig att genomföra snabbt ligger snarast i att mäta den varmvattenvolym eller den varmvatten- värmemängd som tas ut från en varmvattenberedare. En sådan mätning innebär inte individuell mätning annat än i undantagsfall men ger en möjlighet att fördela och följa upp förbrukningen av tappvarmvatten per varmvattenberedare.

Tidsstyrning av tappvarmvattentilldelning behandlas. Enheter för cen- tral varmvattenberedning med tillhörande ledningsanslutningar kan förses med sådana ventiler och ledningsarrangemang att det går att stänga av varmvattentillförseln under vissa tidsperioder, principkopplingar för den- na ”kriskoppling” redovisas. Under perioder av avstängning skall varm- vattensystemet tillföras kallt vatten dvs. trycksättas med kallt vatten.

Anordningarna bör installeras så att omställning sker automatiskt och så att enbart ett tidur behöver ställas om. Tiduret installeras i låst utrymme.

Olika former av vattenbesparande teknik behandlas. Införande av en teknik i stor skala, som syftar till allmän energi- och vattenbesparing tar betydande tid i anspråk och måste föregås av en noggrann system- och apparatanalys och kräver ivissa fall ett omtänkan- de. Installation av tryckreduceringsdon i de fall trycket i det allmänna vattenledningssystemet är alltför högt —- och strålsamlare —— för luftin- blandlning i tvättställs—, disklåds- och övriga blandare — kan dock genomföras på kort sikt.

Erfarenheter av medicinska och hygieniska konsekvenser av en varm-

vattenransonering är relativt få och går tillbaka till andra världskriget. Sedan dess har kraven på bekvämlighet ökat och få personer har vana att leva utan centralt levererat varmvatten. De för medborgarna dominerande problemen blir därför det obekväma i att värma vatten respektive använda kallvatten för persontvätt, textiltvätt och matlagning.

Vissa angivna patientkategorier torde av medicinska skäl ha behov av större mängd varmvatten än vad som inte utan svårighet kan värmas lokalt på t. ex. spis.

Följande befolkningsgrupper erfordrar varmvatten men detta kan tillgodoses genom egen (lokal)uppvärmning även om vissa problem uppstår: spädbarn, äldre med rörelsehinder, personer med hudskador rn. fl. där kosmetiska skäl talar mot besök i offentliga bad.

Speciellt behov av varmvatten — motiverade av hygieniska skäl —— föreligger för följande verksamheter inrymda i bostads— och affärsfastig- heter: sjukvårdsinrättningar, livsmedelslokaler och restauranger, mindre bad, rak- och frisersalonger m. fl.

De hyresavtal som slutes mellan hyresgäst och hyresvärd följer oftast ett mellan parterna på hyresmarknaden avtalat typkontrakt, som inrym- mer en passus om att hyrevärden skall tillhandahålla värme och varm— vatten. Det måste förutsättas att bindningen till dessa klausuler respek- tive övrig rättsverkan av hyresavtalet vad avser varmvatten vid en varmvattenransonering kan hävas genom särskild lagstiftning.

Kap. 6. ”Ransonering av varmvatten — erfarenheter och förslag” Erfarenheter från och metoder för begränsning av varmvattenförbruk— ningen under 1940-talet redovisas i ”Kristidspolitik och kristidshushåll- ning i Sverige under och efter andra världskriget”, SOU l952:50, utarbetad av Karl Åmark. Ransonering av varmvatten skedde genom avstängning. Varmvatten var normalt tillgängligt två dagar per vecka, förutom för vissa typer av verksamheter som sjukhus, restauranger m. fl. som undandrogs ransonering.

Oliekrisen 1973/74 föranledde att planer för ransonering av värme utarbetades. Tilldelningsprincipen var 75 % av normal förbrukning.

Av bränslenämndens rapport framgår att nämnden liksom hyresgäst— och fastighetsägarorganisationerna vid årsskiftet 1973/74 konstaterade, att en nedskärning av oljeförbrukningen med 25 % under årets kallaste period inte var möjlig att uppnå utan en betydande inskränkning av varmvattenförbrukningen.

Som alternativ till allmänt förbud för varmvattenberedning diskutera- des om en tillräcklig besparinglkunde uppnås frivilligt genom överens- kommelser mellan fastighetsägare och hyresgäster. Partsorganisationema ansåg med hänsyn till konstruktionen av gällande hyresavtal juridiska hinder föreligga för sådana ingripanden utan statsmakternas stöd i form av konkreta beslut. Nämnden beslöt därför 2/1 1974 att eldningsolja och övrig energi under februari endast skulle få användas för varmvattenberedning under sammanlagt 14 dagar.

Genom att utvecklingen blev betydligt gynnsammare än beräknat kunde förbudet för varmvattenberedning hävas den 16 jan. 1974 dvs. innan

förbudet hunnit börja tillämpas.

Någon utvärdering av tappvarmvattnets andel av energibesparingen under 1973/74 har inte kunnat göras på basis av tillgängliga utredningar (BN's och SERst rapporter).

Det finns inte skäl att anta att den frivilliga besparingen av varmvatten vintern 1973/74 skulle underskrida beräknade besparingar för elenergi- och fjärrvärmeleveranser. En besparing för varmvatten på minst 10 % för hela perioden förefaller vara ett rimligt antagande. Under den mest kritiska perioden - januari—februari 1974 — torde dock besparingen ha varit avsevärt större.

Ett visst underlag för bedömning av varmvattenbesparing i flerfamiljs- hus kan erhållas genom de studier avseende energiförbrukning i byggna- der som pågick under energikrisen med stöd från statens råd för byggnadsforskning. Beträffande varmvatten redovisas för två mätobjekt (Bollnäs-Tensta) kortvariga besparingar för varmvatten på ca 40 %. Besparingarna förefaller vara beroende av att lokal sparpropaganda initierades. Väsentligt lägre besparingar erhölls under mindre kritiska lägen under energikrisen 1973/74. 1 mars 1974 torde förbrukningen av varmvatten i stort sett ha gått tillbaka till dvs. uppnått samma nivå som före krisen.

Sparkampanjer bör utnyttjas i första hand i ett krisläge för Sveriges energiförsörjning. Metoden kan tillämpas för all energiförbrukning, är lätt att administrera och förhållandevis billig. Oavsett omfattning och för- väntad varaktighet för en begränsning av energikonsumtion är spar- kampanjer lämpliga och bör bedrivas även parallth med andra ”hårdare” restriktioner.

Sparkampanjer bör inte begränsas till varmvattenhushållning utan bör omfatta all värmeförsörjning i byggnaderna.

Besparingspotentialen uppskattas till 10 % vid en ”mjukare” kampanj och 20% vid hårdare propaganda. Ytterligare 10 % besparing bedöms inte vara orimlig vid överhängande risk för mer drastiska åtgärder som avstängning av varmvattnet.

Som förberedelse för ett allvarligare krisläge då Sparkampanjer inte bedöms vara tillräckliga bör installeras anordningar för tidsstyrning av varmvattentilldelningen. Kriskoppling i anslutning till varmvattenbereda- re är den metod som rekommenderas. Metoden innebär avstängning av varmvattnet och samtidigt trycksättning av rörsystemet genom tillförsel av kallvatten. Kriskoppling kan installeras i flertalet anläggningar med central varmvattenberedning. Installationen är normalt enkel att utföra och innebär inte att några krav på säkerhet behöver eftersättas. Kriskopp- ling medger inte att selektiv tilldelning av varmvatten till vissa lokaler eller förbrukare anslutna till en central varmvattenberedare eller under- central möjliggöres. Extra tilldelning av varmvatten får göras på annat sätt — i första hand genom att tillåta lokal varmvattenberedning t. ex. på spis.

Om fritidsfastigheter och industrifastigheter inte medräknas kan an- talet beredare aktuella för kriskoppling uppskattas till 50 000 enheter. Kostnad per kriskoppling bedöms vara av storleksordningen 1 200—1 500

kr. Totalt för landet beräknas kostnaderna uppgå till storleksordningen 60—75 Mkr. Föreskrifter och anvisningar för installation av kriskoppling kan utfärdas av statens planverk för nyproduktion och ombyggnad och av annan myndighet för existerande byggnader.

Erforderlig tid för att installera kriskoppling i existerande fastigheter kan uppskattas till minst två år från det föreskrift meddelats och anvisningar utfärdats. Detta innebär att tidsstyrning av varmvattnet vid en kris som inträffar före eldningssäsongen 1977/78 i många anläggningar måste ske genom avstängning av varmvattnet utan att rörsystemet trycksätts med kallvatten. För dessa anläggningar föreslås centralt utfär— dade anvisningar.

Installation av varm vattenmätare för totalförbrukning rekommenderas för central varmvattenberedning för att skapa ett instrument att separera energiförbrukning för varmvattenberedning från energiförbrukning för uppvärmning. Härigenom fås möjlighet att följa upp effekter av vidtagna åtgärder. Mätning av total varmvattenförbrukning i kombination med kriskoppling ger möjlighet till en flexibel och kontrollerad varmvattenför- sörjning i ett krisläge.

Kostnader och genomförandetid för totalvarmvattenmätning bedöms vara av samma storleksordning som för installation av kriskoppling.

Finansiering av kriskoppling och eventuella totalvarmvattenmätare föreslås ske genom fastighetsförvaltningarna.

Beträffande samordning mellan ransonering av varmvatten och övrig ransonering inom uppvärmningssektorn framhålls att en utgångspunkt för ransonering bör vara att tilldelning av energi görs gemensamt för uppvärmning och varmvatten — förutsatt att man önskar kunna kontrol- lera att bestämmelserna efterlevs. Ransonering av energi för byggnads- uppvärmning förutsätter en samordnad styrning av detaljdistribution för el, olja, gas, fjärrvärme och övriga bränslen.

Tilldelning av energi för uppvärmning och varmvatten bör ske till enheter där förbrukningen kan mätas och bör därför samordnas till pannanläggning, värmecentral, undercentral eller motsvarande produk- tions- eller omvandlingsenhet för värmeenergi.

En följd av ovan angivna principer för tilldelning är att brukarna av anläggningar med lokal varmvattenberedning (flertalet enfamiljshus, fri- tidshus och andra mindre byggnader) i realiteten fritt kan välja hur tilldelningen skall fördelas mellan varmvattenberedning och uppvärm- ning.

Erfarenheterna från varmvattenransonering under 1940-talet anger att sänkt värmestandard bör prioriteras före en avstängning av varmvattnet. Det finns inte skäl att idag revidera denna bedömning.

En energibesparing för uppvärmning av storleksordningen 25 % be- döms vara möjlig, för varmvattnet har en besparing enligt ovan på 25 % bedömts vara möjlig på frivillig väg i ett krisläge. Tillsammans ger detta ett gränsvärde för tilldelning av energi på ca 75 % av (beräknad) normalförbrukning utan att drastiska åtgärder tillgrips.

Vid en reduktion av energiförbrukningen med mer än 25 % måste i normalfallet mer drastiska åtgärder och tvångsåtgärder vidtas genom

avstängning av värme till biutrymmen, avstängning av värme i vissa rum samt periodvis avstängning av varmvattnet. Generella siffror för besparing genom avstängning av varmvattnet kan inte redovisas på basis av tillgäng- lig litteratur.

Undantag från varmvattenransonering föreslås för de fall där medi- cinska eller hygieniska skäl så motiverar. Frågeställningen belyses i kapitel 5. Undantagen kan hänföras dels till personer, dels till verksamhe- ter, och det föreslås att socialstyrelsen svarar för detaljutformning av regler.

2 Sveriges energiförsörjning — övrig-sektorn

Energibehovet för tappvarmvattenberedning behandlas knapphändigt i det omfattande utredningsmaterial som redovisats under och efter energi- krisen 1973/74.

Syftet med följande avsnitt är främst att redovisa fördelning, storlek och utvecklingstendenser för den del av Sveriges energiförbrukning som ej omfattas av industri och samfärdsel, den s.k. övrig-sektorn. Om energibehovet för varmvattenberedning beräknas som en procentuell andel av energiförbrukningen för olika sektorer inom övrig-sektorn kan en grov bild erhållas för tappvarmvattenförbrukningens storlek och fördelning. Redovisningen baseras till stor del på Energiprognosutred- ningens betänkande, SOU l974:64. Underlaget för EPU:s prognoser är för övrig-sektorn i vissa avseenden bristfälligt varför den följande redovisning- en endast ger en uppfattning om storleksordningar.

Energiprognosutredningen, EPU, fördelar den totala energikonsumtionen på tre huvudområden: industri, samfärdsel och övrigt. Till övrig-sektorn hänförs all energiförbrukning som inte redovisas under industri och samfärdsel. Detta innebär att övrig-sektom omfattar energiförbrukning för bostads- och lokaluppvärmning (inkl. varmvattenförbrukning), hus— hållsdrift, handel, gatu- och vägbelysning, bank- och försäkringsverksam- het, offentliga myndigheter, skolor, fritidshus m. m. EPU redovisar bruttoförbrukning i konsumtionsledet.1 De i dagens situation intressanta utvecklingsaltemativ, som redovisas av EPU, benämns alt. 3 och alt. 4. Båda alternativen baseras på en långsammare konsumtionsutveckling medan alt. 3 utgår från fortsatt kärnkraftutbyggnad och alt. 4 utgår från ingen ytterligare kärnkraft. I EPU, SOU l974:64, kap. 9 ”energibalanser” redovisas följande tabell 2.1 och 2.2. 1 E] räknas dock med Av föreliggande tabeller framgår att år 1970 svarade övrig-sektorn för verkningslå'ade" 190 % . .. . .. . . .. . dvs. utan produktions- ca 40 % av energiförbrukningen totalt. Förbrukningen inom ovrrg-sektorn och distributionsför- fördelas till 15 % på elenergi och ca 85 % på bränslen. Elvärmens andel är luster.

Tabell 2.1 EPU, alt. 3: Långsammare konsumtionsutveckling, fortsatt kärnkraftutbyggnad

1970 1985 Ändring i % per år 1970—1985 El Bränsle El Bränsle El Bränsle TWh Mtoe TWh Mtoe Industri 33,2 10,4 67 16,5 4,8 3,1 Summa, TWh 154 259 3,5 Samfardsel 1,9 6,1 3 8,5 3,1 2,2 _Summa, TWh 73 102 2,3 Övrigt 22,2 10,6 82 7,1 9,1 2,6 varav elvärme 2,5 — 37 19,7 ' Summa, TWh 146 164 0,8 Totalt 57,3 27,1 152 32,1 6,7 1,1 Total slutlig förbrukning, TWh 373 525 2,3

ca 10 % av elförbrukningen inom övrig-sektorn.

Prognoserna fram till 1985 anger en ökningstakt i total energiförbruk- ning av 2,3—2,4 % per år och för övrig-sektorn 0,8 % per år (alt. 3) eller 1,1 % per år (alt. 4). Den lägre ökningstakten inorn övrig-sektorn innebär att dess andel av den totala energikonsumtionen 1985 förväntas minska och uppgå till storleksordningen %.

Regeringen har i samband med remissbehandlingen av SOU 1974 :64 begärt att ett antal statliga myndigheter och verk skall behandla ytter- ligare ett alternativ. Detta alternativ innebär att ökningstakten för den totala energiförbrukningen begränsas till 2 % per år fram till år 198 5, dvs. en reduktion med ca 0,4 % per år jämfört med EPU:s lägsta alternativ. Remissinstanserna har vid behandlingen av regeringens begäran och de därav föranledda skrivelserna från olika statsdepartement 1974-09-30 — utgått från en reduktion av 0,4 % per år.

I stort har remissinstanserna sagt att ett genomförande av regeringens alternativ inte är orealistiskt. En ökning av (brutto)energiförbrukningen

Tabell 2.2 EPU, alt. 4: Långsammare konsumtionsutveckling, ingen ytterligare kärnkraft

1970 1985 Ändring i % per år 1970—1985 El Bränsle El Bränsle El Bränsle TWh Mtoe TWh Mtoe Industri 33,2 10,4 63 16,8 4,4 3,2 Summa, TWh 154 258 3,5 Samfardsel 1,9 6,1 3 8,5 3,1 2,2 Summa, TWh 73 102 2,3 Övrigt 22,2 10,6 57 9,9 6,5 — 0,5 varav elvärme 2,2 — 19 14,5 — Summa, TWh 146 172 1,1 Totalt 57,3 27,1 123 35,2 5,2 1,8 Total slutlig förbrukning, TWh 373 532 2,4

Tabell 2.3 Övrig-sektorns energiförbrukning år 1972

Delsektor Bruttoenergiförbrukning, % TWh

Bostäder 101,1 63,5 Övriga lokaler 53,8 34 Gatubelysning 0,8 0,5 Fritidshus 2,4 1,5 Jordbruksdrift 0,6 0,4 Summa 158,7 100 Härav bränsle 132,2 83 El 26,5 17

för övrig-sektorn på ca 0,4—O,5% fram till 1985 kan således för närvarande betraktas som ett minimialternativ.

Enligt EPU fördelas övrig-sektorns energiförbrukning 1972 enligt tabell 2.3 (SOU 1974:64 kap. 6 ,'konsumtionsprognoser”).

Bostäder och övriga lokaler svarar, enligt EPU, tillsammans för ca 98 % av sektorns energiförbrukning, fritidshus ca 1,5 %.

Med utgångspunkt i det underlag EPU redovisar kan bruttoenergiför- brukningen år 1972 för bostäder och övriga lokaler i stort fördelas enligt tabell 2.4.

Därtill kommer enligt Energiprogramkommitténs expertbilaga D, SOU 1974:76, ca 30 TWh för lokalkomfort inom industrins lokaler. I brist på underlag som styrker eller vederlägger denna uppgift behandlas inte i detta sammanhang industrins lokaler.

Redovisningen i tabell 2.4 ger en uppfattning om inom vilka kategorier

Tabell 2.4 Bruttoenergiförbrukning år 1972 fördelad på byggnadskategorier

Byggnadskategori Bruttoenergi— Procentuell fördelning förbrukning 'IWh Bostäder 101 100 varav småhus 53 52 65 34 varav flerfam.hus 48 48 31 Övriga lokaler 54 100 varav handel, bank, försäkr. 21 39 14 varav samfärdsel, post, tele 5 9 3 varav offentlig förvaltning 5 9 35 3 varav skolor 8 15 5 varav sjukvård, socialvård 12 22 8 varav militära lokaler 3 6 2 2 100 2 100

Tabell 2.5 Bruttoenergiförbrukningens storlek och fördelning på byggnadskatego- rier för övrig-sektorn år 1985

Byggnadskategori Brutto- Procentuell Procentuell andel energiför- fördelning energiförbrukning brukning i nybebyggelse TWh (1972—85) i för- (medel av hållande till total alt. 1 och 2) energiförbrukning

år 1985 inom resp. byggnadskategori Bostäder (skattade värden)” 112 100 varav småhus —l972 39 35 36 1973-1985 22 20 varav llerfamhus —1972 36 32 29 1973—1985 15 13

Övriga lokalerb 72 100 varav handel, bank, försäkr. —72 25 35 12 1973—1985 4 5 varav samfärdsel, post, tele —72 6 8 16 1973—1985 1 1,5 varav offentlig förvaltning —72 6 8 16 1973—1985 1 1,5 varav skolor —72 10 14 10 1973—1985 1 1,5 varav sjukvård, socialvård —72 14 20 7 1973—1985 1 1,5 varav militära lokaler —72 3 4 0 1973—1985 0 0

a Fördelat efter antal lägenheter. 17 Ingen rivningsverksamhet förutsätts.

av det befintliga byggnadsbeståndet som energibesparande åtgärder pri— märt bör vidtas om största besparingseffekt totalt sett skall erhållas.

] tabell 2.5 redovisas bruttoenergiförbrukningens fördelning år 1985 enligt EPU alternativ 1 och 2 (ingen begränsning av energikonsumtionen). På basis av EPUs underlag har procentuell fördelning samt nyproduktio- nens andel (1972—85) av energiförbrukningen inom resp. sektor beräk- nats.

Tabell 2.5 anger att storleksordningen %av energiförbrukningen för bostäder år 1985 hänförs till lägenheter producerade 1972—85. Mot— svarande värden för övriga lokaler är av storleksordningen 10 %. Detta innebär att den år 1972 existerande bebyggelsens standard och drift i hög grad bestämmer energikonsumtionen även är 1985.

Det bör — förutom tidigare angivna reservation angående EPU- materialets tillförlitlighet — noteras att flera remissinstanser starkt ifråga- satt EPU's rivningsfaktorer m. m. för bostäder. En andel på ca 20 % torde för bostäder vara mer trolig än EPU:s ca 30 % räknat på nyproduktionens andel av energiförbrukningen för bostäder år 1985.

2.4. Energiförbrukning inom övrig-sektorn fördelad på uppvärmnings- form år1972 och 1985

På basis av EPU:s värden har energiprogramkommittén, EPK, i expert- bilaga D, SOU 1974:76, redovisat fördelningen år 1972 och en antagen fördelning år 1985 av olika uppvärmningsformer för bostäder.

Av tabell 2.6 framgår att år 1972 var ca 85 % av antalet lägenheter i småhus försedda med egen oljepanna och för flerfamiljshus var ca %av antalet lägenheter försedda med egen oljepanna. Enligt EPU förväntas till år 1985 en betydande övergång till nyproduktion och anslutning av befintliga byggnader till antingen fjärrvärme (alt. 4) eller övergång till elvärme (alt. 3). Oljans andel förväntas år 1985 för alt. 4 vara ca 35 % av antalet lägenheter i småhus och ca 30% av antalet lägenheter i fler- familjshus. Motsvarande värden för alt. 3 är 27 resp. 30 %. Rimligheten i dessa värden har ifrågasatts av remissinstanserna.

Med utgångspunkt i EPU:s antaganden om verkningsgraderna enligt tabell 2.7 kan bruttoenergiförbrukningen för bostäder enligt EPU's alt. 3 och 4 beräknas enligt tabell 2.8

Tabell 2.6 Antagen fördelning av lägenheter på uppvärmningsform. Totalsiffror enligt EPU

År Alter- Lägenhet Totalt Med Med Med

nativ fjärr- olje— el-

värme panna värme

Milj. Milj. Milj. Milj. 1972 Nuv. Ismåhus 1,37 0,01 1,16 0,20 [ flerfam.hus 1,90 0,60 1,27 0,03 1985 Fjärrv.” [ småhus 1972 1,06 0,01 0,48 0,57 altern. [ småhus 1973—1985 0,59 0,32 0,10 0,17 Totalt 1,65 0,33 0,58 0,74 I flerfam.hus 1972 1,46 0,93 0,50 0,03 [ flerfam.hus 1973—1985 0,59 0,44 0,10 0,05 Totalt 2,05 1,37 0,60 0,08 1985 Elvärmeb l småhus 1972 1,06 0,01 0,42 0,63 altern. [ småhus 1973—1985 0,59 0,19 0,03 0,37 Totalt 1,65 0,20 0,45 1,00 [ flerfam.hus 1972 1,46 0,93 0,50 0,03 1 flerfam.hus 1973—1985 0,59 0,29 0,10 0,20 Totalt 1,65 1,22 0,60 0,23

a Motsvarande EPU, alt. 4. b Motsvarande EPU, alt. 3.

Tabell 2.7 Verkningsgradera för olika uppvännningsformer (i procent)

1972 1985 Fjärrvärme 85 85 Oljepanna, småhus 58 65 Oljepanna, :lerfam. hus 65 70 Elvärme 100 100

Verkningsgraderna är härvid angivna för leveranspunkten för olja resp. el.

Tabell 2.8 Beräknad bruttoenergiförbrukning för bostäder år 1972 och år 1985 för dels fjärrvärmealternativ, dels elalternativ. Lägenhetsfördelning och verkningsgrader

enligt EPU År Alter- Lägenhet i Antal Netto Brutto nativ lägen— total- total- heter förbruk- förbruk- ning ning

Milj. TWh TWh

1972 Nuv. Småhus, fjärrvärme 0,01 0,3 0,4 Småhus, oljepanna 1,16 31,2 53,8 Småhus, el 0,20 5,4 5,4 Flerfam.hus, fjärrvärme 0,60 10,5 12,4 Flerfam.hus, oljepanna 1,27 22,2 34,2 Flerfam.hus, el 0,03 0,5 0,5

Totalt 70,1 106,7

1985 Fjärrv. Småhus, fjärrvärme 0,33 6,2 7,3 EPU alt. 4 Småhus, oljepanna 0,58 13,9 21,3 Småhus, el 0,74 17,4 17,4 Flerfam.hus, fjärrvärme 1,37 20,1 23,6 Flerfam.hus, oljepanna 0,60 9,1 13,0 Flerfam.hus, el 0,08 1,1 1,1

Totalt 67,8 83,7

1985 El, Småhus, fjärrvärme 0,20 3,8 4,5 EPU alt. 3 Småhus, oljepanna 0,45 11,1 17,1 Småhus, el 1,00 22,7 22,7 Flerfam.hus, fjärrvärme 1,22 18,2 21,4 Flerfam.hus, oljepanna 0,60 9,0 12,9 Flerfam.hus, el 0,23 3,0 3,0

Totalt 67,8 81,6

För övriga lokaler anger EPU följande (tabell 2.9) värden för år 1972 och 1985. Även i detta fall antar EPU omställningar och anslutning av oljeanlägg- ningar till el eller fjärrvärme vars realism har ifrågasatts av remissinstan- serna.

2.5. Varmvatten förbrukning enligt energiutrea'ningarna EPU och EPK

Varmvattenförbrukningens storlek behandlas ej i detalj i vare sig energi- programkommitténs eller energiprognosutredningens betänkande.

I bilaga till EPU, SOU 1974:65, kan varmvattenförbrukningen fram- räknas till ca %av bruttoenergiförbrukningen dvs. ca 33 TWh år 1972.

Tabell 2.9 Energiförbrukning övriga lokaler år 1972 och 1985 (enligt EPU)

1985 1972 Alt. 3 Alt. 4

Elvärmens andel, % 25,0 40 30 Nettoenergiförbrukning, TWh 35,8 46 46 Bruttoenergiförbrukning, TWh 53,8 66 66 Elförbrukning, TWh 13,5 26 20 Bränsleförbrukning, TWh 40,3 40 46

EPUs beräkningar avseende möjlig energibesparing genom reducerad varmvattenförbrukning torde baseras på detta värde.

[ EPK expertbilaga D, SOU l974:76, antas varmvattenförbrukningen år 1972 vara ca 4 000 kWh per lägenhet och år i flerfamiljshus och ca 5 000 kWh per lägenhet och år i småhus.

Vad gäller övriga lokaler redovisas inga data för varmvattenförbruk- ningen.

3 Vattenförbrukning

I följande avsnitt redovisas uppgifter om total (kall)vattenförbrukning samt fördelning av förbrukningen på olika sektorer och användningsom- råden. Avsikten är främst att ge underlag för en bedömning av varm— vattenförbrukningens storlek. Kallvattenförbrukningen iolika fastigheter mäts regelbundet och utgör underlag för debitering av kommunala vatten- och avloppsavgifter. Varmvattenförbrukningen däremot mäts ytterst sällan. Ett sätt att bestämma varmvattenförbrukningen kan därför vara att analysera kallvattenförbrukningens storlek, fördelning och ut— veckling.

Vattenförbrukning miljarder m3/år

10

__ .

1930 40 50 60 70 80 90 2000 År

Figur 3.1 Vatten förbruk— ningen i Sverige 1930—— 2000.

Källor: Rahm (197 3), anonym (1974), VVS nr 12, 1974.

1 ”Hushållsförbrukning” omfattar förutom ren hushållsförbrukning i bo- städer även vattenför- brukning för butiker, affärslokaler, kontor, skolor, offentliga byggna- der m. m. En fördelning av vattenförbrukningen på dessa byggnadskatego- rier är inte möjlig att göra på basis av tillgängliga uppgifter.

Figur 3. 2 Procentuell vat— tenförbrukningi Sverige för olika ändamål. A = allmänna behov, V = verkets anläggningar, F = förluster.

Källa: VVS nr 12, 1974.

3.2 Kal/vattenförbrukning är 1 970 och prognos för de närmaste decennierna.

Den totala vattenförbrukning i Sverige åren 193042000 redovisasi figur 3.1

Vattenförbrukningen domineras av industrins vattenbehov som i huvudsak tillgodoses genom egna vattentäkter. En mindre del av den totala vattenförsörjningen sker genom kommunala VA-verk. De statistis- ka uppgifterna från kommunernas VA-verk ger underlag för en fördelning på följande användningsområden:

— hushållsförbrukning (förbrukning i fastigheter för i huvudsak s.k. hushållsvatten) — industrier (förbrukning av vatten för i huvudsak industriella ändamål) allmän vattenförbrukning (gatuspolning, parkanläggningar, VA-verkens egen förbrukning samt vattenförluster till följd av läckage).

Den procentuella fördelningen av vattenförbrukning för dessa använd- ningsområden redovisas i figur 3.2.

Enligt figur 3.2 har den procentuella fördelningen i stort varit oförändrad mellan åren 1960—72. Fördelningen är:

Hushållsförbrukning 55 %1 Industri 18 % Allmän förbrukning 27 % varav vattenverkets egen förbrukning samt förluster (15 %) Summa 100 % Procentuell vattenförbrukning 75

Hushåll

___N_—__,

50

Industri

1960 1965 1970 År

SOU 1975:61 3.3 Utredningar angående storlek och utveckling för specifik kallvatten- förbrukning (liter per person och dygn )

Den specifika vattenförbrukningens utveckling 1960—72 redovisas i tabell 3.1.

Tabell 3.1 Kommunal vattenförbrukning för olika ändamål 1960—72 (Larsson & Svensson, 1974).

År Statistikens Total för- Total spe- Hushålls— Industri— A + V

omfattning brukning cifik för- förbrukning förbrukning + Fa Antal pers. brukning 1 OOO-tal Mm3 l/pd I/pd l/pd l/pd 1960 3 035b 356,3 322 180 _ — 1961 370417 439,1 325 182 59 84 1962 — — — — — — 1963 391417 536,2 375 203 71 101 1964 5 27217 688 358 204 72 82 1965 5475b 725,8 365 208 73 84 1966 5 73017 771,4 369 208 74 87 1967 6 060 814,9 368 209 71 88 1968 6 209 863,4 381 209C 730 99 1969 5 684 831,3 401 219 79 103 1970 6124 895,5 401 221 75 105 1971 6499 921 388 213 70 105 1972 6 682 937 384 215 69 100

Allmänna behov m. m. verkets anläggning, förluster. b Avser antal kyrkoskrivna inom verksamhetsområdet. c Antagen fördelning 55 % hushållsförbrukning, 19 % industriförbrukning. Källa: VVS nr 12, 1974.

Den totala specifika vattenförbrukningen har varit ca 400 l/p.d. under senare år varav hushållsförbrukningen svarat för storleksordningen 210 1/p.d.l 1/p.d. = liter per person och dygn.

Angivna värden baseras på Vatten- och Avloppsverksföreningens (VAV) statistik som omfattar merparten av landets hushåll. Mätningar av vattenförbrukning för hushållsändamål har även utförts i samband med byggforskningsprojekt. Installationsbranschutredningen, SOU 1974:47, har på basis av bl. a. byggforskningens mätningar angivit specifika vattenförbrukningen år 1970 för hushållsändamål till 190 1/p.d. för flerfamiljshus och 115 l/p.d. för enfamiljshus.

Storlek och utveckling av den specifika vattenförbrukningen behand- lades i utredningen om Skånes och Hallands vattenförsörjning, SOU 1965:8 — sammanfattande prognos enligt figur 3.3 och 3.4.

Enligt SOU 1965:8 skulle den specifika hushållsvattenförbrukningen år 1970 vara

ca 220 l/p.d. för bostäder i flerfamiljshus ca 150 l/p.d. för bostäder i småhus.

Utvecklingstrenden svarar mot en ökning av ca 2 1/p.d. och år. På basis av vattenförbrukningens storlek 1967—72 anger Hultman _

1 Överslagsvärden för genomsnittlig specifik vattenförb rukning för olika ändamål samt varia- tioner av förbrukning under dygnet redovisas i VVS-Handboken 1974. Vidare anges överslags- värden för vattenförbruk- ning inom bebyggelseom- råden med olika folktät- het samt överslagsvärden för industriell vattenför— brukning, se under- bilaga 1.

Figur 3. 3 Prognos över framtida vattenbehov för hushållsändamål.

Kalla: SOU 1965:8.

Figur 3.4 Prognos över framtida vattenbehov för hushålls- och samhälls- ändamål.

Ka'lla: SOU 1965:8.

mm 500

400

300

200

100

1960 1970 1980 1990 2000 År

figur 3.5 en prognos för den specifika vattenförbrukningen. Om värdena för åren 1969—70 utelämnas erhålls en trendkurva som innebär en ökning av total specifik vattenförbrukning på ca 2 l/p.d. och år och en ökning av specifik förbrukning för hushåll på ca ] l/p.d. och år. Om denna trend fortsätter kommer den specifika förbrukningen att bli ca 220—240 l/p.d. år 2000.

VW 500

400

1960 1970 1980 1990 2000 År

Vattenförbrukning

I/p d _ 400 (0) (o) LN 2 it;-_; pr ar -._J_-_- Totalt

300

200

_- . (.) "Ljug-"_

___—_ A+V+F ' (0) m

Industri

100

Figur 3.5 Ökning av spe- cifik vattenförbrukning.

1965 1970 1975 Källa: VVS nr 12, 1974.

Hushållsförbrukning l/person 0 dygn

Figur 3. 6 Prognos för kall— och varmvatten för-

1940 50 60 70 80 90 2000 brukningen i hushåll, År 1 /person Och dygn.

Vattenförbrukning per person |/dygn

Figur 3. 7 Hushållsför— brukningen ! svenska bo- städer 1930—2000. A medelvärde för övre kvartil, B medelvärde av samtliga städer, C medelvärde för undre kvartil.

Källa: Teknisk tidskrift 1964. 1930 19401950 1960197019801990 2000 År

Utveckling av specifik hushållsvattenförbrukning anges även av Holm- berg, figur 3.6, som bedömer förbrukningen till ca 250 1/p.d. redan år 1985. Förbrukningen bedöms dock istort kunna bli oförändrad fram till år 2000 förutsatt att kraftfulla vattenbesparande åtgärder sätts in. Utvecklingen svarar mot en ökningstakt på ca 4—5 l/p.d. och år.

En prognos för specifika vattenförbrukningen för hushållsändamål redovisas även av Quraishi enligt figur 3.7.

Tabell 3.2 Delkomponenter för vattenförbrukning inom hushåll

Quraishi (1963) Sharp (1967) Anonym (1972) Sverige Sverige SÖ SÖ Tysk- Tysk- England England land land (1960) (2000) (1967) (2000) (1969) (2000) Delkomponent, enhet: l/p.d. Mat och dryck 10,2 15,1 4,6 4,6 4,0 2,5 Bad/dusch, hygien 55,3 99,9 45,5 59,2 38,3 98,0 Tvätt och rengöring 20,1 30,3 13,7 22,8 20,4 18,0 Disk + avfallskvarn 20,1 35,2 10,4 18,2 6,4 11,6 Toalettspolning 50,0 59,8 50,1 63,7 36,8 59,0 Biltvätt — — 2,3 1,6 2,6 Bevattning — 15,1 4,6 27, 5,0 5,0 Övrigt 9,1 15,1 — 7,0 7,0 Summa 164,8 270,5 128,9 198,1 119,5 203,7 Delkomponent, enhet: % av tot, vattenförbrukn. Mat och dryck 6,2 5,6 3,5 2,3 3,4 1,2 Bad/dusch, hygien 32,6 36,9 34,4 29,5 30,9 48,1 Tvätt och rengöring 12,2 11,2 10,4 11,4 17,4 8,9 Disk + avfallskvarn 12,2 13,0 10,4 9,1 5,4 5,7 Toalettspolning 30, 22,1 37,9 31,8 31,3 29,0 Biltvätt — — — 2,3 1,4 1,3 Bevattning 5,6 3,5 13,6 4,3 2,5 Övrigt 5,5 5,6 — 4 6,0 3,4 Summa (avrundat) 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Källa: VVS nr 12, 1974.

3.4. Specifik vatten förbrukning för hushållsändamål fördelad på använd- ningsomräde

Hultman redovisar delkomponenter för vattenförbrukning inom hushåll

enligt tabell 3 . 2.

Vattenförbrukning för toalettspolning resp. bad/dusch, hygien svarar för storleksordningen % vardera av vattenförbrukningen. Prognoserna anger betydande ökningar av vattenförbrukningen för bad/dusch, hygien för disk och för tvätt och rengörning vilket även innebär en ökning av varmvattenförbrukningen.

Storleksordningen halva vattenförbrukningen avser funktioner där enbart kallvatten används.

3.5. VA V—föreningens analys av vattenförbrukningens storlek och fördel- ning samt prognos fram till år 1985

Som framgår av avsnitt 3.3 och 3.4 är det vanskligt att bedöma vattenförbrukningens storlek, fördelning och framtida utveckling. VAV- föreningen studerar f.n. dessa frågor med stöd från statens råd för byggnadsforskning. Följande redogörelse baseras på ett diskussionsunder- lag som VAV-föreningen redovisade vid ett symposium 1975-02-03.

Fördelning av specifik vattenförbrukning [ hushåll med hög standard

Vattenförbrukningens fördelning inom ett hushåll med hög sanitär standard har av VAV-föreningen antagits enligt följande tabell 3.3.

Kollektiv eller individuell mätning

Kollektiv mätning av vattenförbrukning är vanlig inom flerfamiljshus medan individuell mätning oftast förekommer i småhus.

Tabell 3.3 Fördelning av spec. hushållsvattenförbrukning

Funktion Spec. för- Beräkningsgrund brukning l/p.d. Bad och 50 lbad/vecka 51 175 1 dusch 3 dusch/vecka a 601 WC 40 Ca 4,5 spelningar/dag med en spolmängd på ca 9 l Disk 50 Ett normalhushåll antas diska 20 min/dag med

en vattenåtgång på ca 120 1 vid ett medelantal boende på 2,47

Textiltvätt 30 Antag 3 kg maskintvätt/vecka med en vattenåt- gång på 40 l/kg tvätt samt 100 l/v till små- tvätt

Övrigt 50 därav Mat och dryck, personlig hygien, städning, be-

10 pga droppande vattning, biltvätt m m kranar

i:

"6 o 6 >

m E 2 0 >

I | _| 50 100 500 1000 1500 2000 .. 3 [lennaccurate _Continuous ”UEDiscontinuous vattenflode m ”' Starting range service range service range

[figur 3. 8 Mätområden för olika typer av vatten- mätare. Den högre förbrukningen i flerfamiljshus kan förklaras av: Källa: International water 1. Lägre medelantal boende per hushåll i flerfamiljshus än i småhus supply assoctation, General reports-volym 1_ 2.1 flerfamiljshus med kollektiv mätning gör sammanlagringen av alla Berlin 1961 (Sid- 260)- småflöden till de olika lägenheterna att vattenmätaren visar korrekt utslag medan i småhusen med individuell mätning ett flöde på 5—201/h kan passera omätt, se figur 3.8. En skillnad på ca 10 l/p.d. kan motiveras av detta förhållande enligt VAV. 3. Kollektiv debitering i vissa hushåll kan medföra en ökad användning av vatten.

En skillnad på ca 40 l/p.d. mellan områden med en- respektive flerfamiljshus har påvisats i Helsingborg. Om denna skillnad är relevant även på riksnivå erhålles en förbrukning på ca 185 l/p.d. i småhus och ca 2251/p.d. i flerfamiljshus (med en medelförbrukning på 2101/p.d. och en lägenhetsfördelning av ca 40 % i småhus och 60 % i flerfamiljshus).

Specifik vattenförbrukning — utrustningsstandard

VAV-föreningen har på basis av uppgifter från folk- och bostadsräkningar- na studerat sambandet mellan utrustningsstandard för bostäder i tätorter och specifik (hushålls)vattenförbrukning. Tätorterna omfattade år 1970 ca 80 % av landets befolkning.

Utvecklingen beträffande bostadsstandard belyses i tabell 3.4. För de olika åren har täckningsgraden beräknats enligt tabell 3.5. Täckningsgrad definieras som andel av lägenheterna med vattenledning som även har wc resp. bad eller dusch.

Tabell 3.4 Bostadsstandard 1945—70 för lägenheter i tätorter, procent av lägen— hetsbeståndet

1945 1960 1965 1970 Vattenledning 83 97,0 98,6 99,2 WC 52 88,0 93,7 94,5 Bad eller dusch 31 62,0 73,3 82,6

Källa: Statistisk årsbok.

Tabell 3.5 Täckningsgrad för wc resp. bad eller dusch för lägenheter i tätorter med vattenledning 1945—70, procent av lägenhetsbeständet

1945 1960 1965 1970 WC 62,7 90,7 95,0 95,3 Bad eller dusch 37,3 63,9 74,3 83,3

Tabell 3.6 Ökning i spec. vattenförbrukning l/p.d. på grund av ökad täckningsgrad

Period WC Bad/d usch Summa 1945—60 14 13 27 1960—65 2 5 7 1965—70 — 5 5 1970— (100 % täckningsgrad) 2 8 10

Eftersom VA-statistiken hänföres till antal anslutna abonnenter kan ökningar i spec. förbrukning motiveras av den högre täckningsgraden (se tabell 3.6).

När alla tätortslägenheter har wc och bad/dusch fås enligt tabellen en ytterligare ökning på 2 l/p.d. för wc och 8 l/p.d. för bad/dusch, totalt ca 101/p.d. En viss del av denna ökning torde redan ha tagits i anspråk.

Utveckling för spec. (hushållsjvattenförbrukning

Spec. vattenförbrukning hänförs ofta i statistiska sammanställningar till antal invånare inom förbrukningsområdet. För att få jämförbarhet mellan uppgifterna måste korrigering göras till förbrukning per ansluten person.

År 1945 var i landets tätorter andelen lägenheter med VA—installation ca 82 % och år 1960 ca 97 %. Med rätlinjig interpolation och med antagande om samma medelantal boende per lägenhet med resp. utan vattenledning erhålles korrigerade uppgifter enligt tabell 3.7.

Underlag för tabellvärdena omfattar de 150 största orterna år 1969 med ca 4,7 milj. anslutna dvs. ca 75 % av ansluten folkmängd.

Den specifika vattenförbrukningen har inte ökat märkbart mellan åren

Tabell 3.7 Korrigerade uppgifter avseende spec. hushållsvattenförbrukningen för lägenheter i tätorter med VA-anslutning

Period Ökningstakt Spec. förbrukning l/år l/p.d.

1944—49 1,2 151—157 1950—57 1,25 158—167 1958—60 5,3 168—183 1961—63 7,3 184—205 1964—66 5,0 206—220 1967— 0 221—

1944 och 1960 utöver den ökning som kan förklaras av höjd bostads— standard och kortare arbetstid. Mellan åren 1960 och 1965 kan en ökad förbrukning märkas, men efter år 1965 blir förbrukningen åter konstant.

Efter år 1960 har de större orterna, enligt statistiken, ökat sin hushållsförbrukning mer än vad som kan förklaras av höjd bostads- standard och eventuellt arbetstidsförkortning. I synnerhet gäller detta Stockholm som under senare år har haft en vattenförbrukning som är avsevärt högre än den som uppgivits för t. ex. Göteborg och Malmö. Om hushållsförbrukningen i Stockholm justeras till en rimligare nivå, såg 225 l/p.d., sjunker riksmedelvärdet till ca 217 l/p.d. år 1969, mot tidigare 221 1/p.d.

Med medelvärdet 210 1/p.d. för samtliga tätorter och 217 1/p.d. i de större orterna (med mer än 10000 p) fås ca 1901/p.d. i de mindre orterna. Uppgifter ger vid handen att totala förbrukningen under år 1974 har minskat med 5 a 10 % (energikrisen), men det är för tidigt att ange andel av minskningen.

Under de närmaste decennierna antas en ytterligare ökning på ca 101/p.d., varav ca 5 l/p.d. härrör från höjd bostadsstandard.

Sammanfattningsvis anger VAV-föreningens förstudie att vattenför- brukningen för hushållsändamål i framtiden inte torde bli så hög som tidigare prognoser visat. Sannolikt bör man inte räkna med mer än 220 1/p.d. som medelvärde för rikets tätorter.

3.6. Sammanfattning

Specifika vattenförbrukningen för hushållsändamål antas vara av storleks- ordningen 210—2201/p.d. som genomsnitt för riket. Ökning de närmaste decennierna förväntas bli av storleksordningen 10 l/p.d.

Den specifika förbrukningen för bostäder i flerfamiljshus antas vara ca 20 % högre än i småhus. Den högre specifika förbrukningen i flerfamiljs- hus jämfört med småhus motiveras i huvudsak av skillnader på debite- ringssätt (debitering baserad på kollektiv resp. individuell mätning av

vattenförbrukning). Följande fördelning av specifika vattenförbrukningen kan antas för överslagsberäkningar Bad och dusch 501/p.d. WC 40 l/p.d. Disk 50 1/p.d. Tvätt 301/pd. Övrigt 50 1/p.d. Totalt 2201/p.d.

Storleksordningen 40 % av denna förbrukning avser funktioner där enbart kallvatten används. Antas att kall-varm-vatten för övriga funktio- ner blandas i relationer mellan 40 och 60 % kan följande överslagsmässiga tabell för spec. varmvattenförbrukning redovisas

Bad och dusch 301/pd Disk 20 1/p.d. Tvätt 101/p.d. Övrigt 101/pd.

Dvs. totalt storleksordningen 701/p.d. eller 30 % av kallvattenförbruk- ningen.

4 Tappvarmvatten

Som framgår av kapitel 3 är det möjligt att med tillgänglig statistik erhålla ett acceptabelt underlag för bedömning av utveckling av specifik (total) vattenförbrukning för hushållsändamål. Uppgifter erhålls i huvud- sak från Vatten- och avloppsverksföreningens statistik, som årligen insamlas och redovisas. Då det gäller att bedöma den andel av den specifika vattenförbrukningen som används för tappvarmvatten ihushåll är dock underlaget bristfälligt. Under 1940- och 1950-talen gjordes driftkostnadsanalyser för bostäder genom bl. a. bostadsstyrelsens försorg. Dessa analyser inkluderade också varmvattenförbrukning. Regelbunden mätning av varmvattenförbrukning i bostäder förekommer sedan 1950- talet ytterst sporadiskt inom bostadsförvaltningarna. Detta gäller för såväl kollektiv som individuell varmvattenmätning. Avsikten med följande avsnitt är att söka bedöma varmvattenförbruk- ningens storlek och betydelse dels som specifik varmvattenförbrukningi l/p.d., dels som energiförbrukning för tappvarmvattenberedning, dels som andel av Sveriges energiförbrukning. Slutligen behandlas tappvarmvatten- förbrukningens variation över tiden. Framställningen omfattar bostäder — främst lägenheter i flerfamiljshus som bedömts vara av primärt intresse.

Översikt

Redovisning baseras på uppgifter lämnade av Olov Larsson, statens institut för byggnadsforskning, som underlag för energiprogramkommit- téns arbete.

Kommentar till tabell 4.1 (enligt Olov Larsson, 513)

Socialstyrelsens klausul från 1940 bygger på inhämtad statistik från 74 lgh. Enligt klausulen förbrukas 6, 4 och 3 hl koks per år och eldstad (rumsenhet), beroende på om lägenheten är utrustad med bad, dusch eller enbart andra tappställen. Varje rum och varje kök räknas som en rumsenhet. I tabellen har förbrukningen omräknats till Meal/dygn.

Tabell 4.1 Sammanställning av ur olika källor framräknade energimedelvärden för tappvarmvatten i

flerfamiljshus Källa Antal Boende Energimedelvärde Anm. under- täthet Meal/dygn sökta medeltal lgh st/ lgh Per Per Per Per rn2 st lgh person rums- lgh- enhet yta 1 940 Socialstyrelsens klausul — 10,6 — 3,1 — 3,4 rumsenh per lgh 1942 Hyresråd. Klausul] lgh.yta över 40 m2 — 9,6 — 3,1 lgh.yta 26—40 m2 — — 6,4 — —— lgh.yta under 26 m2 — 4,3 — — — 1944 Bränslekommissionen ur bränsleförbr. 2,5 12,8 5,1 3,8 — ur tappvattenförbr. 1 943 2,5 9,8 3,9 — ur bränsleförbr. 6,2 16,1 2,6 5,2 — Barnrikehus 195 7 SNB särtryck 1 med vv—mätare 276 7,0 2,2 — 0,12” —— utan vv—mätare 1 066 3 2 14,1 4,4 - 0.241: Med magkmtvm med vv-mätare 107 ' 7,4 2,3 — 0,13!1 Med centraltvätt utan vv—mätare 151 12,8 4,0 0,22” (ur volymmätning) WS febr 1957 195 7 SNB Rapport 36 med vv—mätare 50 8,4 — — s. k. Blackebergs- utan vv—mätare 50 15,6 — — — undersökningen 1959 Hyresråd. Klausul lll — — — 3,7 — Ant 20 m2/rumsenh 1961 513 Särtryck 3:1961 VVS Inkl. tvättstugor med vv—mätare 507 3,5 6,0 1,7 1,9 — Familjebostäder med vv—mätare 147 2,9 6,1 2,1 1,9 HSB Runeberg utan vv-mätare 248 3,3 11,6 3,5 3,9 Samhällsbyggen utan vv-mätare 75 3,4 10,2 3,0 3,1 — HSB Annehill utan vv-mätare 18 1,8 3,9 3.9 3,9 — 1 rum + kokvrå 1963 818 VVS 13/1963 lnf.blad 611963 5 36 3,1 11,5 3,7 3,4 — (ur volymmätning) AB Skand. Elverk 5 st 4 9,8 2,5 _ 0,08 4 rum + kök = 98 Byggforskningen kedje- uppv. ekon.utr. _ZÄ SlB lnf.blad 11/67 hus Summa 121 Sv. lilv.för. Bollnäs Handlingar 1967 nr 6 (eluppvärmning) 813 48 3,2 13,9 4,3 — Råslätt Internrapport 17111213 (eluppvärmning)

1971 BSC 10.1

SOU 1975:61 Ransonering av tappvarmvatten 257 Källa Antal Boende linergimedelvärdc Anm. undcr- täthet Meal/dygn sökta medeltal _ ' ” lgh st/lgh Per Per Per Per m2 st lgh person rums— lgh- enhet yta Utvecklingsproj. Normaltappställe nr 0082-1970 medelvärde 5,0 st/lgh utan vv-mätare 12,6 3,9 3,4 0,18b Normaliserade medelv. (kallv.- 1 671 3,1 temp. + 50 hela året) utan vv-mätare 11,6 3,7 3,0 0,17b Vägda medelv. Teknisk tidskrift Bollnäs 197417 28 2,43 8,8 3,6 0,11 eluppvärmning SlB R1011974 84 mZ/lgh 35 2,45 9,8 4,0 — 0,14 Tensta (fjärr-

värme) 69 m2 /lgh

a Medellägenhetsyta = 58 m2 (totalt). b Årsmedelvärden 64 resp. 59, 74 Mcal. C BS = Byggnadsstyrelsen.

Vidare har valts 3,4 rumsenheter per lgh enligt 1960 års bostadsräkning.

Från 1942 anger hyresrådets klausul l värden, som i huvudsak framkom ur socialstyrelsens klausul om antal rumsenheter sättes till 3 i lgh över 40 m2, 2 ilgh mellan 26 och 40 m2 och 1,3 ilgh under 26 m2. I tabellen har omräkning skett till Meal/dygn.

En utredning är utförd av bränslekommissionen 1943—44 och bygger på statistik över bränsleförbrukningen för 198 fastigheter med 33 500 lgh och 37 700 personer. Volymmätning av tappvarmvattnet utfördes i 17 fastigheter med 4 858 personer. Förbrukningen var i medeltal 601 tappvarmvatten per person och dygn med variationer mellan 39 och 130 liter. Förbrukningen av tappvarmvatten bedömdes vara ovanligt hög på grund av att varmvattenförbud rått under de föregående åren.

SNst utredning 1957 (särtryck I 1957 och VVS febr. 1957) omfattar lgh med och utan separat mätning av tappvarmvattnet samt med och utan central tvätt.

I den s. k. Blackebergsundersökningen, som utfördes av SNB och som redovisats i rapport 36:1957, baseras värdena på provningar utförda med värmemängdsmätare.

Hyresrådets klausul III avser fjärrvärmda bostadshus. Enligt klausulen åtgår normalt 66 Mcal per år och rn2 lghyta i lägenheter med bad.

En utredning som redovisats i 81st särtryck nr 311961 utfördes av Byggforskningen under tiden maj 1959—april 1960. Uppmätta värme- mängder anges i tabellen för lägenheter med och utan varmvattenmätare.

I samband med omprövning av tidigare tillämpade formler för beräk- ning av maximal vattenförbrukning utförde Byggforskningen en under- sökning av ett stort antal bostadslägenheter som redovisats i Informa- tionsblad nr 6/1963.

Under tiden nov. 1965—dec. 1966 genomförde AB Skandinaviska Elverk i samarbete med Byggforskningen mätningar i ett elvärmt kedje- husområde i Bollnäs. Vissa resultat från undersökningen har redovisats i Byggforskningens informationsblad 11:1967 samt i Svenska Elvärme- föreningens handlingar 1967 nr 6.

l fem kedjehus där energiförbrukningen för varmvatten uppmättes separat erhölls ett medelvärde av 4 100 kWh/år (3 526 Meal/år). Minimi- värdet var 2 450 kWh/år och max. värdet 5 500 kWh/år. Antalet boendei de aktuella kedjehusen varierade från 2 vuxna och 1 barn till 2 vuxna och 3 barn.

Byggforskningen har i samarbete med Vattenfall, Fera, Bergman & Co, Hugo Theorells Ing. byrå samt Sven Tyrén AB under tiden 1968—69 utfört en undersökning av effekt- och energiförbrukningen i elvärmda flerfamiljshus inom stadsdelen Råslätt söder om Jönköping. Mätning av tappvarmvatten har utförts i de tre först uppförda husen. (48, 70 resp. 105 lgh). Energiförbrukningen per år uppmättes till 5 400, 4 400 resp. 5 600 kWh/lgh. Medelvärdet är 5 000 kWh/lgh och år (4 300 Mcal/lgh och år).

Inom byggnadsstyrelsen har en utredning gjorts av energibehovet för tappvarmvatten i bostadshus (utvecklingsprojekt 0082—1970). Projektet utgör en bearbetning av uppgifter från en undersökning av effektbehoven som utförts av Energiverken i Göteborg. Energimängderna har fram- räknats med hjälp av dator. Årsprov har utförts i flerfamiljshus utan varmvattenmätning. I övrigt omfattar undersökningarna kortare tids- perioder.

Det anges i utredningen att betydande besparing erhålles genom varmvattenmätning i varje lägenhet.

Mätningar i småhus har varit få men synes ge belägg för att energiför- brukningen för tappvarmvatten i dessa överskrider motsvarande förbruk- ning i flerfamiljshus.

Samarbetsgruppen för byggnaders energiförsörjning startade 1972 energimätningar i flerfamiljshus. Ett mäthus ligger i Bollnäs och är elvärmt, det andra ligger i Tensta utanför Stockholm och försörjs med fjärrvärme från Hässelby kraftvärmeverk. I Bollnäs var energiförbruk- ningen för varmvattenuppvärmning under det första mätåret 3 680 kWh per lgh (3 164 Meal/lgh). Motsvarande energibehov för mäthuset i Tensta var 4 132 kWh per lgh (3 554 Meal/lgh och år).

Övriga uppgifter angående tappvarmvattenförbrukning

För denna utredning har uppgifter angående tappvarmvattenförbrukning för bostäder i flerfamiljshus erhållits genom HSB och Riksbyggen enligt tabell 4.2. Som framgår av redovisningen enligt tabell 4.1 och 4.2 är det vanskligt att ange genomsnittliga värden på energiförbrukning för tappvarmvatten i bostäder. Utvärdering av mätningarna och jämförelser dem emellan underlättas inte av att en rad olika förbrukningstal förekommer i underlaget t.ex. energiförbrukning per boende, per rumsenhet, per

Tabell 4.2

Objekt Byggnadsår Antal lgh Lgh.yta Varmvatten- Anm. totalt rrl2 förbrukning

m3/lgh, år 1 1946 92 4 591 43 2 1948 180 11 729 80 3 1944 184 11 191 108 4 1952 163 41 5 1954 260 81 33 % av kall-

vattenförbr.

lägenhet, per m2 lägenhetsyta eller varmvattenförbrukning i m3 per lägenhet, i liter per person och dygn m. fl. enheter.

Det är rimligt att anta att den specifika tappvarmvattenförbrukningen (l/p.d.) är på visst sätt direkt relaterad till den specifika totala vattenför- brukningen i bostäder. Underlag för bedömning av denna andel erhålls i litteraturen bl. a. från undersökningar där skillnader i förbrukning mellan kollektiv och individuell mätning studerats, tabell 4.3.

Ett antagande om en specifik varmvattenförbrukning som genomsnitt- ligt uppgår till ca 30% av den totala specifika vattenförbrukningen förefaller inte orimligt. Detta antagande motsvarar också de schablon- värden som brukar användas. Räknat på det värde för specifik vattenför- brukning som angivits i kap. 3 skulle detta innebära i genomsnitt ca 701 varmvatten per person och dygn.

Prognoser för specifik total vattenförbrukning anger en måttlig ökning eller eventuellt nolltillväxt. Uppgifter om tappvarmvattnets andel av denna förbrukning saknas. Holmberg (VVS nr 12, 1974) anger att tappvarmvattenandelen kan förväntas öka från nuvarande 30 till 50 % år 2000. Detta skulle innebära en tappvarmvattenförbrukning av storleks-

Tabell 4.3 Referens Total vatten- Varmvatten- Andel % Anm. förbrukning förbrukning varmvatten SNB 64 m3/p.år 25 m3/p.år 39 med tvättn. 111957 54 m3/p.år 15 m3/p.år 28 51 m3/p.år 22 m3/p.år 42 med tvättn. 46 m3/p.år 14 m3/p.år 31 SNB 49,1 mS/P-ål' 9.4 m3/p.åx 20 311961 73,5 m3/p.år 19,4 m3/p.år 26 SIB 2001/p.d. 56 l/p.d. 28 196316 187 l/p.d. 64 l/p.d. 34

Riksbyggen 667 l/lgh.d. ”" 222 l/lgh.d 33

Figur 4.1 Årligt energi- behov för tappvarm- vatten (i kWh per lägen- het och år) som funktion av antalet boende per lägenhet enligt mätresul- tat från Bollnäs, Tensta och Råslätt utanför Jön— köping.

Kalla: Teknisk Tidskrift nr 7, 1974.

kWh/lgh år 6000:

Råslätts— mätningar 1969—70 __|

Råslätts- mätningar 1968—69

Tensta- mätningar 1971—72 0

Bollnäs- mätningar 1971—72

ordning 1001/p.d. vid seklets slut. Underlag som styrker denna uppgift saknas dock varför det i detta sammanhang antas en fortsatt oförändrad tappvarmvattenandel.

En rad undersökningar har utförts angående maximal tappvarmvattenför- brukning och maximal energiförbrukning för tappvarmvattenvärmning vid olika varaktighet för och sammanlagring av belastningar. Underlag i form av resultat från mätningar av årlig energiförbrukning och vattenför- brukning för tappvarmvatten är dock bristfälligt. I det följande redovisas några olika sätt att överslagsmässigt bestämma årligt energibehov för tappvattenvärmning.

I Dirkes undersökningar från 1960 — se tabell 4.1 — anges för 248 lgh 3,06 Mcal/p.d. vid 3,26 p/lgh dvs. ca 4 300 kWh/lgh, år och för 75 lgh 2,83 Meal/pd. vid 3,43 p/lgh dvs. ca 4 100 kWh/lgh, år. Värdena omfattar bostäder i flerfamiljshus.

I rapport från Byggforskningen 29:1970 anges att energibehovet för tappvarmvatten kan beräknas ur formeln 4 300 + 700 (p—3) kW/lgh, år där p = antal boende per lägenhet vilket överslagsmässigt motsvarar '” 55 kWh/m2 ly, år.

Formeln gäller för flerfamiljshus och uppges vara representativ för byggnader projekterade i slutet av 60-talet. Enligt folk- och bostadsräk- ningen 1970 bodde i genomsnitt 3,0 personer per hushåll i småhus och 2,3 personer per hushåll i övriga bostäder. Tillämpas värdet 2,3 pers. per lgh i flerfamiljshus erhålls enligt formeln ovan N 3 800 kWh/lgh och år

vilket motsvarar ca 1 650 kWh/pers, år.

Energiprogramkommitténs expertbilaga D (SOU 1974:76) anger för lägenheter i flerfamiljshus ca 4 000 kWh/år, lgh.

Enligt av byggnadsstyrelsen gjorda utvärderingar av varmvattenmät- ningar för över 1 600 lägenheter i Göteborgsområdet i slutet av 60-talet var energiförbrukningen för tappvatten ca 1 650 kWh/pers, år eller ca 5 100 kWh/lgh, år vid en boendetäthet på ca 3,1 pers/lgh.

Mätningar utförda i flerfamiljshus i Bollnäs och Tensta 1971-73, Rapport från byggforskningen R1011974, gav följande resultat: Tensta 4 130 kWh/lgh, är motsvarande ca 60 kWh/mz, ly, år.

Bollnäs-Tensta-mätningarna redovisas tillsammans med mätningar från Råslätt (Jönköping) utförda under 60-talet i figur 4.1.

Linjen i figur 4.1 svarar ungefär mot varmvattenförbrukningen 1 600 p kWh/lgh, år där p är antal pers/lgh.

På basis av den sammanfattning av varmvattenmätningar som redo- visats av SIB tabell 4.1 — kan det vara rimligt att ansätta ett värde på 3,5—4,0 Mcal/dygn, pers, vilket motsvarar 1 500—1 700 kWh/pers, år. Spridningen i mätvärdena är dock betydande.

Vid en genomsnittlig boendetäthet för lägenheter i flerfamiljshus på 2,3 pers/lgh synes det rimligt att ansätta ett värde för energibehov för tappvarmvattenberedning mellan 3 600 och 4000 kWh/lgh, år säg 3 800 kWh/lgh, år eller ca 1 700 kWh/pers, år.

Beträffande energibehov för tappvarmvatten i småhus är underlaget mer bristfälligt än för lägenheter i flerfamiljshus. Detta beroende på att merparten av småhusen försörjs med värme från egen oljepanna, där energibehov för varmvattenförbrukningen ytterst sällan redovisas. Som angivits 1 kap. 3 är totala specifika vattenförbrukningen för småhus lägre än för bostäder i flerfamiljshus. En förklaring till detta kan vara att debitering baserad på individuell mätning normalt tillämpas för småhus medan bostäder i flerfamiljshus debiteras efter schabloner baserade på kollektiv mätning av förbrukningen. Räknat med specifik energiförbruk- ning för tappvarmvatten i småhus förefaller det rimligt att anta lägre eller högst lika förbrukning som i flerfamiljshus. Genomsnittligt bor 3,0 pers per lägenhet i småhus. Tillämpas formeln: 4300—700 (p—3) erhålls 4 300 kWh/lgh, år, medan formeln 1 600 ' p ger ca 4 800 kWh/lgh, år. Antas att individuell mätning av energiförbrukning som är normalfallet för småhus — innebär en reduktion med storleksordningen 10—20 % så erhålls 3 50044 400 kWh/lgh, år. En ansats på ca 4 000 kWh/lgh, åri genomsnitt för lägenheter i småhus förefaller vara försvarbar. Detta innebär något högre (N 5 %) energiförbrukning för tappvarmvattenbered- ning i småhus jämfört med lägenheter i flerfamiljshus vilket styrks av bl. a. BS:s utvärdering av utförda mätningar.

Ibland tillämpas schabloner för beräkning av tappvarmvattenförbruk- ningens andel av totala energiförbrukningen för lägenheter. För fler- familjshus anges ofta denna andel till ca 30 % och för småhus ca 20 %. Andelen för bostäder i flerfamiljshus stämmer relativt väl med de siffror som uppgivits av större bostadsförvaltningar som HSB och Riksbyggen. Värdet 20 % för småhus är mer osäkert.

0 —1 "r— 1— 'å' _r—j—å |v| Tu W Th F Sa Su Weekday

Kitchens

Temperature 0C 30

M Tu W Th F Sa Su Weekday

Bathrooms

Temperature oC

Ol>

M Tu W Th F Sa Su Weekday

Kitchens + bathrooms combined

Figur 4.2 The variation in temperature in relation to the different periods of the day 06. 00— 09.00, 09. (20—13.00, 13.00— 1 7.00, 1 7. 00— 22. 00.

Källa: Rapport 24:1968 från Byggforskningen.

Symbols . 6.00— 9.00 0 9.00—13.00 A 13.00—17.00 El 17.00—22.00

Average value per day

Average value per week

Tillämpas dessa schabloner för EPU:s och EPK:s ”medellägenheter” för småhus och flerfamiljshus 1972 erhålls följande för lägenheter:

småhus ca 4 500 kWh/år för tappvarmvattenberedning flerfam.hus ca 4 300 kWh/år för tappvarmvattenberedning.

Dessa värden ligger ca 10 % högre än motsvarande värden redovisade ovan. En tänkbar förklaring härtill kan vara att EPKzs värden även omfattar energiförbrukning för gemensamma lokaler.

En annan schablon som används vid överslagsberäkningar är att varmvattenförbrukningen utgör ca 30 % av totala vattenförbrukningen i hushåll. Tillämpat på värden angivna i kap. 3 för specifik total vattenför- brukning skulle detta innebära att i genomsnitt blandas kall- och varmvatten i lika delar vid tappställena. Enligt VAV-statistiken är ingående kallvattentemperatur 5—100C. Temperaturstegring för tapp- varmvatten torde normalt vara 40—500C. Det blandade vattnets tempera- tur (i avloppsledningen) kan då antas vara i genomsnitt 25—300C. Veterligen har systematiska mätningar av avloppsvattnets temperatur studerats endast av Byggforskningen under senare tid (Rapport från Byggforskningen 2411 968), se figur 4.2.

Mätningarna är av alltför begränsad omfattning för att slutsatser skall kunna dras i stort — det kan dock noteras att resultaten inte motsäger schablonberäkningen enligt ovan.

Ansätts en temperaturstegring för varmvattnet på ca 450C och 30 % varmvattenandel av totala vattenförbrukningen erhålls för

— lägenheter i flerfamiljshus ca 1 400 kWh/p, år eller 3 200 kWh/lgh, år — lägenheter i småhus ] 200 kWh/p, år eller 3 000 kWh/lgh, år.

Schablonberäkningen ger storleksordningen 10 % lägre värdenjämfört med motsvarande värden redovisade ovan.

På grundval av redovisning ovan antas följande värden för energiförbruk- ning för tappvattenvärmning.

lägenheter i småhus 4 000 kWh/lgh, år lägenheter i flerfamiljshus 3 800 kWh/lgh, år övriga lokaler — samlad redovisning över genomsnittlig årlig varm- vattenförbrukning saknas.

Det bör betonas att förbrukningsvärdena för bostäder är genomsnitts- värden och att mycket stora individuella skillnader föreligger.

4.6 Tappvarmvattenförbrukningens variation som funktion av tid

Ur ransoneringssynpunkt kan det vara av intresse att känna till hur tappvarmvattenförbrukningen varierar under dygnet, under en vecka samt under året.

Baserat på mätningar (enligt Rapport från Byggforskningen, R57zl973) redovisas följande exempel på tappvarmvattenförbrukningens fördelning under dygnet i bostäder i flerfamiljshus, figur 4.3.

Figur 4.3 Värmebehov för tappvarmvatten under dygn med stor förbruk- ning. Ma'tresultat från 16 lägenheter.

Figur 4.4 Värmebehov för tappvarmvatten under dygn med stor förbruk- ning. Mätresultat från 16 lägenheter.

Figur 4.5 Tappvarmvat- ten effekt under bad- period.

Medeleffekt under halvtimma

50 kW F redagsdygn

40—

Grundeffekr

|T|Frr—1||—TIr—1|rv———||rvvrv

O 1 2 3 4 5 6 7 8 9101112131415161718192021222324 Tid under dygnet timmar

Medeleffekt under

Söndagsdygn halvtimma

50 kW

40 30 20

10 . Grundeffekt

_erll1—1114FIVIII1ITITTIF

0 12 3 4 5 7 8 9101112131415161718192021222324

Tid under dygnet timmar

Tappningseffekt 400 - kW

48 lägenheter

r r r F I | __v '—

T 16.30 17.00 18.00 19.00 20.00

Tappningseffekt' 400 kW 147 lägenheter

...i. _. _ 0 | | I " 17.00 18.00 19.00 20.00 21.00

Tid under dygnet, timmar

HNhth Undre gränskurva anger medel— värde . Övre gränskurva anger medel- värde plus standardavvikelse.

2,0 timmar

0 50 100 150

Antal lägenheter

Figur 4. 6 Tappvarm vat- ten — effekt under bad— period.

Figur 4. 7 Värmebehov för tappvarmvatten under 0.5,1.0,1.5 och 2.0 tim— mar vid max. belastning som funktion av antal lägenheter.

U|

kWh/dygn o lgh

2=16—25lägenheter 9= 86— 95 3=26—35 " 10= 96—105 4=36—45 " 11=106——115 5=46—55 " 12=116—125 6=56—65 " 13=126-135 7=66—75 " 14=136—-145 8=76—85 " 15=146—155

Jan Feb Mars April Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec

Figur 4.8 Största dygns- behovet av värme för tappvarmvatten under veckan som funktion av årsdag.

T appvarmvattenförbrukningens fördelning under året, exempel

Enligt en av byggnadsstyrelsen gjord utvärdering av energiförbrukning för tappvattenvärmning kan följande exempel på årsfördelning redovisas, figur 4.9

Maximal förbrukning per månad vintertid är ca 120% av medelför- brukningen; minimal förbrukning sommartid är ca 50 % av medelförbruk- ningen.

Varmvattenförbrukningens andel av totala energiförbrukningen under året för uppvärmning m. m.

Såväl energiförbrukning för uppvärmning som energiförbrukning för tappvarmvattenberedning varierar under året.

Mätningar i Tensta och Bollnäs ger vid handen att varmvattenförbruk- ningens andel av totala energiförbrukningen för uppvärmning var ca 20 % under den kallaste perioden under året (iam—mars) och ca 50 % under sommaren. Medelvärde under året ca 30 %.

[ absoluta tal är såväl värmebehov för uppvärmning som för tappvarm- vattenberedning högst under vintermånaderna

Meal/boende och månad

150—

medel ca 120

50 Figur 4. 9 Tappvarmvat- 1 1 1 1 1 1 1 1— 1 —r -1- tenförbrukningens fördel- ] f rn a m ju juli aug 5 okt nov dec ning under året.

4.7. Tappvarmvattnets andel av Sveriges totala energiförbrukning

För bostäder baseras kalkylen på en genomsnittlig energiförbrukning av ca 3 800 kWh/lgh, år i flerfamiljshus och ca 4 000 kWh/lgh, år ismåhus enligt avsnitt 4.5. För sektorn ”övriga" lokaler har inga relevanta genomsnittliga uppgifter stått att finna. Här ansätts tappvarmvattenan- delen till 10% av totala energiförbrukningen. Detta värde torde inte innebära en underskattning av varmvattenförbrukningens storlek. Tillämpas dessa värden på energiprognosutredningens (SOU l974:64)

Tabell 4.4 Tappvarmvattnets andel av landets energiförbrukning

Tappvarmvatten år 1972

Nett'o- Brutto- Andel av Andel av energiför- energiför— sektorn total för- brukning brukning övrig brukning TWh TWh % % Bostäder i småhus 5,5 8 5,5 2 Bostäder i flerfamiljshus 7 10 6,5 2,5 Övriga lokaler 4 5 3 1 Summa 16,5 23 15 ”V 6

underlag vad gäller antal bostäder, lokalvolym och verkningsgrader erhålls tabell 4.4.

Varje 10 %-ig reducering av varmvattenförbrukningen innebär således storleksordningen 1,5 % besparing inom övrig-sektorn och ca 0,6 % för den totala energiförbrukningen.

Det måste med skärpa framhållas att beräkningen som baseras på en genomsnittlig varmvattenförbrukning multiplicerad med ett totalt lägen- hetsbestånd i småhus respektive flerfamiljshus samt en genomsnittlig 3 byggnadsvolym för övriga lokaler ger en total nettoenergiförbrukning som är mycket osäker. Därtill kommer osäkerhet i antagna genomsnittliga verkningsgrader vid omvandling från netto- till bruttoenergi.

Värden enligt tabell 4.4 innebär en bruttoenergiförbrukning för tapp— varmvatten som ligger ca 30 % under de värden som kan härledas ur energiförbruk ning i kWh/m energiprognosutredningens betänkande. Motsvarande jämförelse med uppgifter redovisade i energiprogramkommitténs expertbilaga del D visar att värden enligt tabell 4.4 ligger ca 15 % lägre.

5 Begränsning av tappvarmvattenförbrukningen, förutsättningar och möjligheter

Intresset för individuell tappvarmvattenförbrukning var särskilt stort strax efter krigsslutet. Detta återspeglades bl. a. i då gällande lånekun- görelse för statliga bostadslån, som i form av tilläggslån medgav en höjning av låneunderlaget för individuella värme- och varmvattenmätare. Under perioden 1959—1965 premierade således lånekungörelsen installa- tion av sådana mätare. Som mest omfattade mätning drygt 200 000 lägenheter utrustade för såväl individuell värme- som tappvarmvattenmät- ning.

Regeln om belåning för installation av värme- och varmvattenmätare slopades i lånekungörelsen fr. o. m. den 1 januari 1964, bl.a. som en följd av ifrågasatt tillförlitlighet hos vissa typer av mätare men man ansåg också allmänt från förvaltningshåll, att individuell mätning inte kunde försvaras av ekonomiska skäl. Man hade funnit, att kostnaderna för installation av mätare, underhåll av mätare samt avläsning var större än de vinster som uppstod till följd av minskad varmvattenförbrukning vid individuell mätning och debitering.

Frågan om kollektiv eller individuell mätning av energi har diskuterats under och efter energikrisen 1973/74. Detta har även gällt mätning av tappvarmvatten. Kollektiv eller individuell mätning har sammanfattande behandlats

dels i SOU 1974:47 Installationssektorn kap. 6, dels i SOU 1974164 Energi 1985—2000 (EPU) bilaga 7 dels i samband med BFR/STU energikonferens (se tekniska meddelanden nr 32, 1974 Anders Hedlund, Inst. för uppvärmnings- och ventila- tionsteknik, KTH) dels av Svenska Elverksföreningens handlingar nr 2, 1973 Sandblom,

L.U., "Elförbrukning vid kollektivleveranser av el".

De tre förstnämnda utredningarna sammanfattar resultat och erfaren- heter från mätningar utförda år 1960 och tidigare.

En omfattande sammanställning redovisas i EPU, bilaga 7. Underlag för EPU:s redovisning har studerats för denna utredning liksom även övrig litteratur inom området (se litteraturförteckningen).

Under 1950-talet genomfördes en del studier av besparingseffekterna vid individuell mätning. Statens nämnd för byggnadsforskning, SNB, publicerade ett antal rapporter:

SNB Rapport 36/1957 Prov med fördelningsmätare för värme— och varmvatten SNB Särtryck l/1957 Varm- och kallvattenförbrukningi bostäder SNB Särtryck 3/1961 Varmvattenförbrukning i lägenheter med och utan varmvattenmätare.

De resultat som framkom vid mätningar grundades på jämförelser mellan hyreslägenheter med och utan individuell mätning, och som angesi nämnda rapporter tydde studierna på att avsevärda besparingseffekter kunde uppnås. Som bästa siffror anges 53 % genomsnittlig besparing för varmvattenförbrukningen, 51 % för varmvattenvärmemängden.

Det bör uppmärksammas, att dessa besparingseffekter bedömdes före— ligga under 1950-talet och det kan därför inte utan vidare antas att samma besparingseffekt kvarstår idag.

Individuell mätning av värme- och varmvattenförbrukning har alltsedan mitten av 1950-talet haft en klart vikande tendens. Från en topp omfattande drygt 200000 lägenheter förekommer nu mätning i ca

125 000 lägenheter. I många fall finns dock de ursprungligen installerade mätarna fortfarande kvar.

På basis av de tidigare angivna sammanfattande utredningarna kan följande slutsatser förefalla rimliga. Jämfört med förbrukning vid kollek- tiv mätning erhålls vid individuell mätning följande besparingar:

hushållselförbrukning storleksordningen 20 % (uppvärmning + varmvatten) storleksordningen 25 % enbart uppvärmning storleksordningen 10—20 % enbart varmvatten storleksordningen 30—50 % total vattenförbrukning storleksordningen 30 %

Det bör observeras att ovanstående värden är skattade medelvärden och att mycket betydande spridning föreligger i materialet. Förutom individuella olikheter redovisas även skillnader i besparing vid olika förvaltningsformer. Dirke, Statens råd för byggnadsforskning särtryck

321961, anger t.ex. att för hyreslägenheter erhölls ca 10% större besparingjämfört med bostadsrättslägenheter.

Besparingen i varmvattenförbrukning är anmärkningsvärt hög jämfört med övriga värden. De låga värdena för besparing vid mätning av enbart uppvärmning bör behandlas med viss försiktighet för bostäder i fler- familjshus med tanke på de betydande "värmevinster" som kan erhållas i en lägenhet om rumstemperaturen är ett par grader lägre än i angränsande lägenheter.

I de fall individuell mätning förekommer mättes tidigare ofta både energi för uppvärmning och energi för varmvatten. Den sammanräknade besparingen (25 %) kan därmed möjligen anses vara mer representativ än besparingen för enbart mätning av varmvatten eller enbart mätning av energi för uppvärmning.

Från dessa utgångspunkter skulle en sammanfattande bedömning kunna formuleras. Individuell mätning medför jämfört med kollektiv mätning en besparing av storleksordningen 20—30 %. Besparingen kan förklaras av att individuell mätning ger ett sparincitament och en allmän medvetenhet om betydelsen av god hushållning. Det är dock tvivelaktigt om besparingen kan förklaras genom att brukare gör rent ekonomiska överväganden, eftersom den enskilda brukaren inte förmodas ha — och ofta inte heller enkelt kan skaffa sig — en klar bild av förbrukningens storlek och kostnaderna härför. Mätningar och undersökningar som redovisats är genomförda på sådant sätt att det inte går att bedöma om besparingen är av bestående art. Studierna har genomförts som jämförande studier av objekt med resp. utan individuell mätning, men mätperioden är i flertalet fall väsentligt kortare än ett år. Vissa reservationer angående den kvarstående besparing- en efter flera års drift har också redovisats i Elverksföreningens studie. En reduktion med storleksordningen 50 % av ovan angivna besparingseffek— ter vid individuell varmvattenmätning kan därför möjligen motiveras.

En brist i underlaget angående skillnader mellan individuell och kollektiv mätning är att materialet i flertalet fall är 10 år gammalt eller äldre. Vidare har avsevärda standardökningar vad gäller frekvensen varmvattenförbrukande apparater i ”normallägenheter” skett under det senaste årtiondet. En betydande del av befolkningen torde inte under 1940- och 1950-talen ha haft levnads— och boendevanor anpassade till en i stort sett obegränsad varmvattentillgång. Det kan dock ifrågasättas om detta innebär att den procentuella besparingen genom individuell mät- ning därmed skulle varit större under 1950-talet jämfört med vad som kan förväntas idag. Utgår man från att ökningen ispecifik genomsnittlig varmvattenförbrukning till stora delar kan förklaras av att den genom- snittliga standarden mätt i varmvattenförbrukande apparater - ökat finns det knappast skäl att anta att besparingspotentialen genom indivi- duell mätning skulle vara lägre idag än på 1950-talet. Ovan refererade mätningar av Dirke omfattade t. ex. lägenheter med en utrustningsstan- dard som i stort motsvarar dagens förhållanden. Detta är dock ett antagande som bör styrkas genom nya mätningar av varmvattenförbruk- ning. I detta sammanhang bör även betydelsen av olika former för

debitering av individuellt uppmätta förbrukningsvärden studeras.

Efter ett uppehåll på cirka sju år har bostadsstyrelsen från 1974 utfärdat anvisningar, som möjliggör statlig belåning för installation av individuella varmvattenmätare.

Mätare för tappvarmvattenmätning

De anordningar som använts för mätning av tappvarmvattenförbrukning— en har varit av typen volym- eller flödesmätare och avdunstningsmätare.

Den mest använda volymmätaren är den mekaniska i utförande med vinghjul och rullsifferverk. I visst utförande kan en sådan mätare också förses med kontaktverk som möjliggör överförande av volymmätarens visareutslag till ett integreringsverk. Det finns också tekniska möjligheter att ansluta flera mätare till ett summeringsverk samt att anordna fjärravläsning av mätare.

Den andra typen av mätare som för värme- och varmvattenmätning varit den vanligaste är av avdunstningstyp. Denna mätare anses inte uppfylla ställda krav på mätnoggrannhet och användes därför närmast som fördelningsmätare. Den möjliggör således en fördelning av en känd totalförbrukning på de olika förbrukarna. För närvarande installeras inte sådana mätare i någon nämnvärd omfattning i Sverige, medan de däremot installeras i stor omfattning i Västeuropa.

Det är inte möjligt att ha en definitiv uppfattning om vilken typ av mätare, den mekaniska volymmätaren eller avdunstningsmätaren, som kan rekommenderas för användning i stor skala eftersom detta blir beroende av typ av installationssystem, krav på mätnoggrannhet, admi- nistrativa system för debitering, skillnader iinstallationskostnader för de olika typerna osv.

Mätnoggrannheten för de två typerna skiljer sig och under vissa förutsättningar är volymmätaren klart överlägsen. Avdunstningsmätaren är dock billigare och torde under vissa förutsättningar kunna ge godtag- bar mätnoggrannhet.

Övriga typer av mätare som exempelvis induktiva mätare och stryp- flänsmätning saknar intresse i detta sammanhang.

Installation av mätanordningar

En förutsättning för installation och användning av mätanordningar för tappvarmvattenmätning är givetvis att mätare kan installeras snabbt och till överkomliga kostnader samt att hanteringskostnaderna i form av underhåll, avläsning och debitering kan hållas låga men också fylla ställda krav på enkelhet och rättvisa.

Antalet tappvarmvattenförbrukare är mycket stort och mätning förut- sätter att varje lägenhet utrustas med mätanordningar men givetvis också butiker, kontor, apotek, bibliotek, läkar- och tandläkaremottagningar osv. Det är framförallt det stora antalet konsumenter som gör problemet komplext, samtidigt som det blir utomordentligt omständligt att finna lämpliga platser för mätarinstallationer samt att genomföra installationer- na.

Problemet förstärks genom att man i många fall bedömningsmässigt tvingas till installation av flera mätare för varje lägenhet. Detta beror på att normalt försörjes köket från en stam och badrummet från en annan. Stam är en grövre vertikal rörledning för i detta fall tillförsel av tappvarmvatten.

Förändringar i detta avseende kan inte förväntas även om individuella mätare installeras i stor skala _ eftersom bostadsfunktion och kostnader för tappvarmvattensystemet knappast motiverar ändringar som gör det möjligt att erhålla en mätare per lägenhet. Även för äldre lägenheter torde normalt två varmvattenmätare erfordras.

För nyproduktionen bör det inte medföra några speciella svårigheter att installera varmvattenmätare i lägenheterna eller förbereda för installa- tion genom att utrymmes- och placeringsfrågorna beaktas under projekte- ringsskedet. (Centralt utfärdade anvisningar torde erfordras.)

Det hör till undantagsfallen att det går lätt att installera mätanordning- ar i lägenheter där sådana inte redan finns. Framförallt blir det ofta svårt att installera mätare så att de blir bekvämt avläsbara. Det står därför utan vidare klart att det inte är möjligt att enkelt och snabbt genomföra mätarinstallationer för registrering av tappvarmvattenförbrukning ens i landets bestånd av hyreslägenheter än mindre i andra lokaltyper som förekommer i flerfamiljshus, centrumbebyggelse av servicekaraktär, kon- torshus, industribyggnader osv. En förutsättning för mätarinstallationer är givetvis också att installerade mätare är rättvisande och att de relativt enkelt kan kontrolleras av någon opartisk instans. Detta får särskild betydelse om mätning kopplas till ekonomiska och/eller juridiska villkor i någon form.

Den för ändamålet lämpligaste mätartypen är sannolikt volymmätaren av mekanisk typ. Det finns tekniska möjligheter att utrusta en volym- mätare med anordningar så att det utgående tappvarmvattnets tempera- tur också avkännes kontinuerligt och att över ett integreringsverk få den förbrukade varmvatten—värmemängden registrerad. (En volymmätare an- ger enbart den vattenvolym som passerar mätaren och registrerar inte variationer i temperaturen.) Det är också möjligt att fjärravläsa såväl volym- som värmemängdsmätare för tappvarmvattenmätning men detta ökar givetvis komplexiteten.

En rättvisande volymmätare för mätning av tappvarmvattenförbruk- ning förutsätter konstant tappvarmvattentemperatur och särskild hänsyn vid installationen så att stabilaste möjliga strömningsförlopp råder kring anslutningsledningarna. Konstant tappvarmvattentemperatur kan fås genom installation av olika utrustning för konstanthållning av temperatu- ren hos blandat tappvarmvatten. Temperaturen i ett stort rörsystem för tappvarmvatten kan hållas fri från nedkylningseffekten genom anordnan- de av cirkulation.

Installation av mätanordningar för individuell tappvarmvattenförbruk- ning är en svår och omfattande frågeställning med vittgående konsekven- ser. Särskild hänsyn måste tas till för framtiden lämplig typ av mätare så att framtida fjärravläsning möjliggöres samtidigt som de installerade mätarna skall vara enkla att installera och medge en bekväm och

lättförståelig avläsning.

För äldre bebyggelse kan installation av varmvattenmätare i lägenheter- na medföra betydande kostnader — främst genom brist på utrymme och bristande åtkomlighet för tappvarmvattensystemet. Bedömningar som redovisats av Riksbyggen antyder att kostnaderna för att installera varmvattenmätare i bostäder inom det befintliga beståndet blir orimligt höga. Däremot är det i många fall fullt möjligt att till rimlig kostnad installera central (för fastigheten gemensam) varmvattenmätare. Syftet med denna mätare är då närmast att följa upp varmvattenförbrukningens utveckling — ej att få underlag för debitering.

Det är inte möjligt att rekommendera individuell tappvarmvattenmät- ning som instrument för en varmvattenransonering annat än på lång sikt. En grundförutsättning för en sådan rekommendation är dock att man först bedömer värdet av varmvattenmätning som ett energiekonomiskt instrument och då också tar hänsyn till komplexiteten i form av tekniska, ekonomiska, administrativa och sociala hinder och konsekvenser.

Kostnader för tappvarmvattenmätning

Erfarenheter från mätning, registrering och debitering finns i stor omfatt- ning hos eldistributörer, va-, gas- och fjärrvärmeverk runt om ilandet. Under senare år har kostnaderna för denna verksamhet ökat kraftigt och man har därför på olika sätt sökt rationalisera verksamheten. Man strävar efter att vid ny— och ombyggnader få alla mätare placerade iett centralt beläget rum, man samordnar avläsningen och debitering av de olika nyttigheterna el, vatten, gas och fjärrvärme till en administrativ enhet och man söker överföra registerfunktion och debitering på dator. En betydan- de svårighet ligger därvid i att hålla registret aktuellt pga. flyttningar, mätarfel och mätarbyten. Man söker också utveckla tekniken med fjärravläsning.

De erfarenheter och bedömningar som gjorts i anslutning till mätning av el, gas och fjärrvärme i kommunal regi tyder på att det föreligger ett allmänt önskemål om att införa fjärravläsning men att detta inte idag kan arrangeras till rimlig kostnad.

I en tätortsbebyggelse kan en avläsare svara för avläsning av ca 9 000 mätare per år och avläsningskostnaden uppgår till storleksordningen 7—8 kr/mätare/år. Kostnader för registerhållning och administration ligger i storleksordningen 4 kr/mätare/år. Totalkostnaden för avläsning ligger således i storleksordningen 1 1— 12 kr/mätare/år.

En förutsättning för denna kostnadsnivå är att avläsningarna ordnas rullande, dvs. någorlunda jämnt fördelade över året.

I fall av ransonering med bestämda ransoneringsperioder och därav följande tvång på bestämda avläsningstidpunkter fås stora toppar för avläsnings— och registreringsfunktioner, ett förhållande som leder till att angivna kostnader givetvis inte kan innehållas.

Enligt uppgifter från företag som idag är engagerade med värme- mängdsmätning uppgår kostnaden för avläsning per lägenhet och år till:

Fast avgift 7:50 lgh/år Avläsningsavgift (kvartalsavläsning) 27 :— lgh/år inkl. debitering

Kostnaderna för avläsning kan således variera starkt beroende på möjligheterna att samordna avläsningsrutiner, tätortsbebyggelse eller spridd bebyggelse, register- och debiteringsfunktion.

Till nu nämnda kostnader kommer också kostnader för kontinuerligt underhåll av installerade mätare samt kostnader för byte av felaktiga mätare.

I de fall man har stora krav på avläsningsnoggrannhet är det vanligt att volymmätaren renoveras vart 5:e år. Detta sker t. ex. för värmemängds- mätning i anslutning till fjärrvärmeleverans. Kravet på mätnoggrannhet har ökat i och med de kraftigt stegrade oljepriserna.

Kostnaden för installation av en enkel volymmätare ligger i storleks— ordningen 300 kr. I ogynnsamma fall kan den stiga till 400 kr. För de fall då flera mätare måste installeras per lägenhet stiger kostnaden i direkt proportion till det ökade antalet mätare. Om den genomsnittliga kostna- den med två mätare per lägenhet antages ligga kring 600 kr skulle totalkostnaden för landets alla lägenheter i flerfamiljshus uppgå till storleksordningen 1 000 Mkr.

Installation av avdunstningsmätare innebär lägre kostnader. Kostnaden bedöms sjunka i storleksordningen 50—60 kr/lgh jämfört med tidigare angivna värden.

Även om alla eller ett stort antal lägenheter kunde utrustas med mätare för individuell registrering av förbrukningen kvarstår ändå ett mycket stort administrativt problem med avläsning och hållande av aktuellt register men också tid för att installera mätare och införa nödvändiga rutiner.

Den enda form av mätning som synes möjlig att genomföra snabbt ligger snarast i att mäta den varmvattenvolym eller den varmvatten- värmemängd som tas ut från en varmvattenberedare. Då är dock att märka, att en sådan mätning inte innebär individuell mätning annat än i undantagsfall. Ett sådant system är betydligt enklare att genomföra rent tekniskt och kräver avsevärt mindre administrativa rutiner. Det skulle ge en möjlighet att fördela nyttigheten tappvarmvatten per varmvatten— beredare men tar givetvis inte hänsyn till principen individuell rättvisa i det kollektiv som är anslutet till varje varmvattenberedare och kan inte förhindra individuellt missbruk eller individuellt negligerande av rekom- menderade sparåtgärder. 1 fall av ransonering förutsätter det också att varje enhet varmvattenberedare enligt någon administrativ rutin tilldelas en viss mängd varmvatten per tidsenhet eller en viss varmvatten-värme- mängd per tidsenhet beroende på om mätningen avser varmvatten- volymen eller varmvatten-värmemängden.

I följande avsnitt behandlas erfarenheter från varmvattenransoneringen under 1940-talet samt erfarenheter från energikrisen 1973/74.

Förslag till ransonering av varmvatten behandlar kriskoppling för anläggningar med central varmvattenförbrukning för att möjliggöra upp- följning av förbrukningsutvecklingen. Tid och kostnader för åtgärderna diskuteras.

Slutligen redovisas synpunkter på samordning mellan varmvattenranso- nering och övrig ransonering inom energiområdet. Gränsen för möjlig besparing av energi för varmvattenberedning och uppvärmning diskute— ras med utgångspunkt i att drastiska tvångsåtgärder i det längsta skall kunna undvikas. En tilldelning på ca 75 % av normalförbrukningen anses utgöra en sådan gräns.

Erfarenheter från och metoder för begränsning av varmvattenförbruk- ningen under 1940-talet redovisas i ”Kristidspolitik och kristidshushåll- ning i Sverige under och efter andra världskriget” SOU 1952150 utarbe— tad av Karl Åmark. I denna utredning anges

”att genom kungörelse den 25/5 1940 stadgades förbud från den 3/3 s. å. att i vidare mån än som i kungörelsen angavs använda central anläggning för beredning av varmvatten. Förbudet avsåg användning av dylik anläggning inom byggnad, avsedd för bostads-, butiks- eller kontorsända- mål, dock med åtskilliga viktiga undantag. Av förbudet drabbades bl. a. ej byggnader som huvudsakligen användes t.ex. till sjukhus, bad- eller tvättinrättning, restaurang eller industriell verksamhet. I övrigt kunde undantag i särskilda fall medges av kristidsnämnden i orten enligt av IK meddelade anvisningar.

Det sålunda stadgade förbudet förnyades genom en kungörelse den 13/9 1940, vari förordnades att — med nyssnämnda undantag varm- vatten från central beredningsanläggning fick tillhandahållas endast i den utsträckning och under de villkor, som av BK eller å dess vägnar bestämdes. Med stöd härav förordnade kommissionen, att varmvatten från nämnda tidpunkt tills vidare fick tillhandahållas två dagar i varje vecka eller, därest tillfredsställande varmvattenförsörjning därigenom icke uppnåddes, fyra dagar varannan vecka. Undantagsföreskrifter meddelades för sjukhus, restauranger m. fl. byggnader, och även i vissa andra fall fick varmvatten användas i större omfattning än här angivits.

Dessa bestämmelser ersattes från årsskiftet 1940/41 av nya föreskrif- ter, som i stort sett begränsade rätten att utan särskilt tillstånd från central anläggning erhålla varmvatten till dels sådana fall, där anläggning- en betjänade blott ett hushåll, dels fall där varmvattenanläggningen ej kunde avstängas annat än i samband med värmeanläggningen eller där vattnet värmdes med elektrisk energi eller gas, dock beträffande gasupp- värmning endast i fall där sådan förekommit före den 1/1 1941. Varmvattenförbudet lättades under två dagar före påskhelgen. Dessutom medgavs fr. 0. m. den 26/5, att varmvatten fick tillhandahållas inom fastighet, där såsom bränsle vid varmvattenberedningen uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall.

Det av allmänna bränslebesparingsskäl förestavade principiellt gällande förbudet mot central varmvattenberedning kvarstod under hela kristiden ända till hösten 1949, fastän i tillämpningen undantag medgåvos i växlande omfattning. Under bränsleåren 1941/42 och 1942/43 voro undantagen mycket begränsade. Tillgång till varmvatten medgavs då blott under några dagar i sänder, särskilt kring de större helgerna, sammanlagt resp. 16 och 8 dagar. Tillståndet att tillhandahålla varmvatten inom fastighet, där såsom bränsle för varmvattenberedningen uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall gällde blott under vissa begränsade perioder.

På hösten 1943 inträdde en ny situation. BK fann sig då föranlåten att fr. 0. m. den 1 oktober tills vidare helt frigiva varmvattenförbruk- ningen. Bränslesituationen var då fortfarande så allvarlig, att varmvattnets frigivande icke skulle ha ifrågasatts, därest icke andra synpunkter måst beaktas. Kommissionens beslut får därför ses som ett försök att avväga hushållsförbrukningen av olika slags bränslen efter den förhandenvarande tillgången på dessa. Gasförbrukningen i hushållen hade under de gångna krisåren avsevärt stegrats, delvis som följd av att varmvatten icke kunnat tillhandahållas annat än under begränsade perioder. Nu hade importen av gasverkskol så starkt nedgått, att en minskning av gasförbrukningen framstod som ofrånkomlig. Att nå en sådan minskning genom införande av gasransonering syntes om möjligt böra undvikas. Samtidigt fanns relativt god tillgång på ved och torv. BK inskärpte, att den fortsatta friheten att tillhandahålla varmvatten var beroende av allmänhetens medverkan till en rationell gashushållning. Bl. a. rekommenderades, att varmvattnet utnyttjades icke blott vid tvätt och diskning utan även i matlagningen.

Då försöket med fri varmvattentillgång syntes ha slagit väl ut, medgav BK att denna fick fortfara oavbrutet till utgången av april 1944. Det visade sig vid en företagen undersökning, att det fria varmvattnet medfört en icke obetydlig gasbesparing. Sålunda hade gasverket i Stockholm den tid då varmvattenförbud varit rådande förbrukat ca 4 000 ton kol merai månaden än Linder den tid då så ej varit fallet. Å andra sidan hade den fria varmvattentillgången i Stockholm visat sig medföra en ökad vedför- brukning om ca 60 000 m3 i månaden, motsvarande 60 fullastade järnvägsvagnar om dagen. Vid övervägande av hur under bränsleåret 1944/45 skulle förfaras ställdes BK på nytt inför alternativet av ett ökat tärande på de knappa gaskollagren eller en ökad vedförbrukning i storstäderna. Kommissionen ansåg fortfarande viktigare att spara på gasverkskol än att söka undgå den belastning av den hårt ansträngda transportapparaten, som ökade vedtransporter medförde. Varmvattnet frigavs alltså ånyo den 1 oktober 1944 och förblev fritt ända till utgången av februari 1945. Därefter trädde förbudet åter i kraft med undantag tills vidare endast för en fyradagarsperiod i slutet av mars. Motiveringen för varmvattenfriheten bortföll med den kort därefter igångsatta gasransone- ringen.

Den bättre tillgången på eldningsolja i slutet av 1945 gav anledning till att varmvatten från mitten av november d.ä. fick tillhandahållas inom fastigheter, där vid varmvattenberedningen eldningsolja användes som bränsle. För andra fastigheter medgavs varmvattenberedning under tiden l7/12 1945—7/1 1946. Under åren 1946, 1947 och första halvåret 1948 rådde växlande förhållanden med delvis olika frihetsperioder vid oljeeld- ning och vid användning av fast bränsle, varvid inverkade den skärpta förbrukningsregleringen i fråga om eldningsolja. Allmän varmvattenfrihet rådde under tiden l/lO 1946—15/2 1947 samt under viss delav mars och vid eldning med fast bränsle under april 1948. [november 1947 medgav BK, att varmvatten fick tillhandahållas i hyresfastighet, där minst 75 % av köken till lägenheterna saknade annan kokmöjlighet än elspis. Derma lättnad, vilken ingick som ett led i systemet för begränsning av förbruk- ningen av elektrisk kraft, indrogs dock beträffande oljeeldade fastigheter fr. o. m. den 1 februari och beträffande andra fastigheter fr. o. m. den 1 maj 1948.

En viss bränslemängd ställdes till förfogande för varmvattenberedning under uppvärmningssäsongen 1948/49. På grundval av de utställda inköpshandlingarna för ändamålet kunde fastställas, att nämnda kvantitet räckte till 75 dagars varmvatten. Det bestämdes efter överläggning med representanter dels för husmödrarna, dels för fastighetsägare, fastighets- skötare och hyresgästorganisationer, att varmvattenförbrukningen skulle fördelas på fyradagarsperioder ungefär varannan vecka.

Under år 1949 lättades restriktionerna iolika etapper. De kvarstående inskränkningarna upphävdes helt i september 1949.

Enligt en inom BK verkställd beräkning kunde den bränslebesparing, som skett på grund av varmvattenförbuden under de sammanlagt 39 månader, varunder dylikt förbud tillämpats alltsedan år 1940, anses motsvara en bränslekvantitet av ca 800000 ton koks. Därvid måste emellertid beaktas, att gasförbrukningen till följd av ökad användning av gas för varmvattenberedning under de tider då förbuden bestått utan samtidig gasransonering varit avsevärt större än normalt, vilket medfört ökad åtgång av stenkol.”

Ovan nämnda överläggningar med representanter för husmödrar, fastig- hetsägare, fastighetsskötare och hyresgästorganisationer ägde bl. a. rum inom den av statens bränslekommission den 4 juli 1951 tillsatta varm-

vattenkommittén. I kommitténs yttrande anges bl. a. att 1,5 milj. eller ca 20 % av landets invånare hade tillgång till varmvatten från centralan- läggning. Varmvattenförbrukningen i hyreshus beräknades till i genom- snitt 60 liter/p.d. Kommittén uppskattade att kostnaden för merförbruk- ning av gas eller el vid varmvattenförbud motsvarade en kostnad för beredning av 7—8 l/p.d., dvs. 10— l 5 % av normalvattenförbrukningen.

Kommittén förordade att värmestandarden i bostäder sänks före att varmvattenförbud införs. Vidare diskuterades möjligheterna att låta fastighetsägare och hyresgäster själva bestämma om användning av fastig- heternas bränsletilldelning. Kommittén ställde sig tveksam till sådana frivilliga överenskommelser och pekade bl. a. på vissa formella problem, som uppsägning av gällande hyreskontrakt.

Kommittén ansåg att slöseri med varmvatten förekom och rekommen- derade en brett upplagd sparsamhetskampanj. Beträffande lämplig tempe- ratur för varmvatten ansåg kommittén att temperaturen bör hållas så hög som möjligt och inte under 700C i beredaren. Beträffande ett partiellt varmvattenförbud ansåg kommittén att perioderna för att tillhandahålla varmvatten inte borde göras kortare än en vecka, vilket kan tolkas så att kommittén — jämfört med tidigare praxis 2 dagar per vecka eller 4 dagar per 14 dagar rekommenderar längre avstängningsperioder.

I det rikhaltiga materialet som publicerades under 1940-talet angående hushållning och ransonering med bränsle för uppvärmning av lokaler och bostäder behandlades varmvattenfrågan knapphändigt. Småskrifter, infor- mationsmaterial m. rn. behandlar främst rationell eldning med inhemska bränslen, åtgärder för bättre isolering av och täthet hos byggnader samt brukaråtgärder. (Studerad litteratur enligt litteraturförteckning.)

Kursmaterial m. m. för värmebesparing i byggnader utarbetades under 1940- och 1950-talen bl. a. genom ingenjörsföreningar som Svenska Teknologföreningen och Svenska Värme- och Sanitetstekniska F örening- en. Ur detta material skall här som exempel anges förslag till varmvatten- besparing redovisat av Axel Pettersson vid en kurs 1952. Exemplet torde vara representativt för de åtgärder som diskuterades under 1950-talet. Följande åtgärdsförslag redovisas:

— rationell skötsel av panna

— riktig dimensionering och isolering av varmvattenberedare — isolering av rörnät — tidsstyrning av varmvattencirkulation (avstängning nattetid) — insättning av strypning vid tappställen blandning till lämplig varmvattentemperatur

— mätning av förbrukat varmvatten

— dusch i stället för bad.

Som bakgrund hänvisas till kalendarium över aktiviteter i samband med oljekrisen 1973/74 som återges i underbilaga ] till bilagan 8.

I en PM utarbetad av energiberedskapsutredningens sekretariat redo- visas följande:

”Under energikrisen 1973/74 fick storförbrukare (ca 1 700) som förbru- kar minst 350 m3 eo 3—5 per är sin olja direkt av bränslenämnden (BN) genom licenser (inköpstillstånd, lagringstillstånd, användningstillstånd). I denna grupp ingick större industrier, kraftproducenter, kommunala värmeproducenter samt ett fåtal andra storkonsumenter. Dessa kategorier fick för den första ransoneringsperioden 8/1—28/2 1974 en tilldelning motsvarande 90 % av förbrukningen under samma period föregående år.

Övriga förbrukare (villor, flerfamiljshus, kontorshus, kommunala an- läggningar, småindustrier etc.) fick olja efter ett kvotsystem. Antal objekt i denna grupp uppskattas till över 1,5 miljoner. Kvotsystemet innebär att förbrukare hos sin oljeleverantör får köpa eldningsolja motsvarande en viss procent av vad de köpt under en tidigare referensperiod. Som referensperiod valdes 1/7 1972—30/6 1973. Leveransterminen inför bränslesäsongen 1973/74 räknades fr. o. m. 1/5 1973. Tilldelningsprin- cipen var 75 % av normal förbrukning.

Av BN's rapport framgår (s. 20) att nämnden liksom hyresgäst- och fastighetsorganisationerna vid årsskiftet 1973/74 konstaterade, att en nedskärning av oljeförbrukningen med 25 % under årets kallaste period inte var möjlig att uppnå utan en betydande inskränkning av varmvatten- förbrukningen. En sådan inskränkning bedömdes visserligen leda till en viss ökad elförbrukning för uppvärmning av vatten på elspis (och därmed indirekt en oljeförbrukning) men denna ökning bedömdes bli avsevärt mindre än den direkta oljebesparingen genom varmvatteninskränkning.

Som alternativ till allmänt förbud för varmvattenberedning diskutera- des om en tillräcklig besparing kunde uppnås frivilligt genom överens- kommelser mellan fastighetsägare och hyresgäster. Även om partsorgani- sationerna inte höll detta för helt uteslutet ansåg de med hänsyn till konstruktionen av gällande hyresavtal juridiska hinder föreligga för sådana ingripanden utan statsmakternas stöd i form av konkreta beslut. Nämnden beslöt därför 2/1 1974 att — inom ramen för den medgivna leveranskvantiteten fram till 28/2 eldningsolja under februari endast skulle få användas för varmvattenberedning under sammanlagt 14 dagar. I Bst meddelande (l974zl) anges att flytande bränsle samt stadsgas och värme från fjärrvärmeverk eller motsvarande anläggning under februari 1974 skulle få användas för uppvärmning av tappvatten för bostäder och kontor under högst 14 dygn. I fråga om enfamiljshus där bostadsupp- värmning och varmvattenberedning handhas av innehavaren skulle dock ankomma på denne att efter eget bedömande åstadkomma motsvarande hushållning. BN kunde medge dispens. Det angavs vidare att under tid då varmt tappvatten inte kunde tillhandahållas fick stadsgas för uppvärm- ning av vatten för bad eller liknande ändamål med motsvarande varm- vattenåtgång endast ske där vattnet normalt värmdes på detta sätt.

Förhandlingar togs upp med representanter för partsorganisationerna om friiilliga överenskommelser rörande varmvattenstoppets detaljutform- ning, dvs. vilka perioder eller dagar stoppet skulle gälla. Genom att försörjningsläget utvecklades gynnsammare än beräknat och samtidigt en lång period med stort värmeöverskott minskade oljeåtgången för upp— värmning kunde förbudet att använda eldningsolja för varmvattenbered- ning upphävas 16 januari 1974, dvs. innan förbudet hunnit börja tillämpas.”

Någm utvärdering av tappvarmvattnets andel av energibesparingen under 1973/74 har inte kunnat göras på basis av tillgängliga utredningar (BN:s och SERN:s rapporter). Det finns inte skäl att anta att en sådan

sammanfattande utvärdering skall vara möjlig att göra eftersom varm- vattenförbrukningen sällan kan separeras från övrig energiförbrukningi byggnader. Vissa erfarenheter kan dock möjligen dras på basis av de besparingar som konstaterades för el- och övrig energi.

Beträffande begränsning av elkonsumtionen redovisas i rapport Ransa- ren II, 1974-10-11, att vintern 1969/70 uppnåddes en total nedskärning av elkonsumtionen med 7 %, varav ca 5 % tillskrevs det frivilliga sparan- det. Motsvarande värden för vintern 1973/74 var 12 % respektive 9 %.

För fjärrvärmeleveranser 1973/74 har besparingar av storleksordningen 10—20 % uppgivits. En samlad redovisning saknas och det saknas vidare underlag för att beräkna effekten av frivilligt sparande eller kvarstående besparingseffekter. Det finns inte skäl att anta att den frivilliga besparing- en av varmvatten vintern 1973/74 skulle underskrida angivna värden — en besparing på minst 10 % för hela perioden förefaller vara ett rimligt antagande. Under den mest kritiska perioden — januari—februari 1974 torde besparingen ha varit avsevärt större. En besparing av storleksord- ningen 20—30 % torde inte vara helt orimlig.

Ett visst — men synnerligen begränsat —— underlag för bedömning av varmvattenbesparing i flerfamiljshus kan erhållas genom de studier avseende energiförbrukning i byggnader som pågick under energikrisen med stöd från statens råd för byggnadsforskning. Den preliminära rapporten för projektet (Energibesparing en undersökning i tv:: flerfamiljshus jan. 1975 av Samarbetsgruppen för byggnaders energiför— sörjning) redovisar följande beträffande varmvatten i de två mätobjektcn i Bollnäs och Tensta.

Företagna åtgärder :" Tenstaprojektet

Förutom allmän sparkampanj, elrestriktioner och oljeransonering genom- fördes en information om varmvattensparande.

I början av december 1973 delades i mäthuset ut information om hur man genom olika disksätt kan spara varmvatten och därmed energi. Informationen, som utarbetats av konsumentverket framgår av under- bilaga 2.

Företagna åtgärder i Bollnäs-projektet

Förutom allmän sparkampanj, elransonering och oljeransonering vidtogs följande åtgärder:

. Sänkning av varmvattentemperaturen. . Varmvattentemperaturen sänktes under en vecka till 300C i syfte att studera hur detta påverkade energiåtgången för varmvatten. . Information om varmvattensparande. . Samma information om varmvattensparande som delades ut i Tensta delades ut i Bollnäs.

Energibesparing beträffande tappvarmvatten i Bollnäs-Tensta

1 den preliminära rapporten återges dygnsenergiåtgangen per lägenhet för varmvatten i Tensta och Bollnäs under september-—-maj 1971/72 och 1973/74. Dessa värden har summerats i 7-dygnsperioder. Antalet perio- der har begränsats dels av tillgängliga värden under de båda säsongerna, dels av att datumbundna helger ej får påverka perioderna. Följande slutsatser dras:

Energiåtgången för varmvatten på hösten i oktober och maj 1971/72 var lika i Tensta och Bollnäs. I Tensta ökade varmvattenförbrukningen kraftigt under vintern, men i Bollnäs har man hållit förbrukningen nästan konstant.

Om man jämför 1973/74 med 1971/72, så finner man att varmvatten- besparingen i Tensta 1973/74 är mycket stor. Den börjar redan ibörjan av december och är under december och januari ca 40 % för att under februari minska till ca 30 % och i mars till ca 20 %. Därefter är besparingen obetydlig. Besparingen stämmer väl med besparingskampan- jerna i slutet av november och början av december både den allmänna sparkampanjen och den speciella informationen iTensta och Bollnäs. De allmänna besparingsincitamenten försvann i mars, vilket även visas av energiåtgången.

l Bollnäs utdelades inte informationen om varmvattenbesparande diskning förrän den 16 januari på kvällen vid ett informationsmöte, där man samtidigt informerade om den kommande veckans varmvatten- temperatursänkning till 300C och utbad sig om hyresgästernas med- verkan. Sänkningen av varmvattentemperaturen ägde rum från 12.00 den 18 till 12.00 den 25 januari. Av mätningarna framgår att besparingen före detta varit obetydlig. Den allmänna sparkampanjen hade uppen- barligen ingen verkan. Under veckan med temperatursänkning blev besparingen 28 %. Efter denna vecka hade man under några veckor en bestående besparing på ca 15%. Besparingseffekten försvann i mars månad. Man kan misstänka att man fick en ökad hushållselförbrukning genom vattenvärmning. Under den aktuella veckan var den 62,2 kWh mot 61,9 veckan före och 61,2 kWh per lägenhet veckan efter temperatur- sänkningen. Enligt Söderhamns Hälsinge-Kuriren den 26 januari ansåg de av tidningen intervjuade att det var acceptabelt med 30—gradigt varm- vatten. Visserligen hade varmvattnet allför låg temperatur för bad, men det gick bra att duscha. Man måste hålla i minnet att hyresgästerna visste att det endast rörde sig om ett experiment, begränsat till en vecka. Möjligen kan man dra den slutsatsen att de förändrade vanorna innebar en besparing på ca 15 %.

6.4 Förslag till begränsning av varmvattenförbrukning i ett krisläge förutsättningar, metoder och förberedelser

Sparkampanjer

[ första hand bör sparkampanjer utnyttjas i ett krisläge för Sveriges energiförsörjning. Metoden kan tillämpas för all energiförbrukning, är lätt att administrera och förhållandevis billig. Oavsett omfattning och för- väntad varaktighet för en begränsning av energikonsumtion är spar- kampanjer lämpliga och bör även bedrivas parallellt med andra ”hårdare” restriktioner. Metodiken för sparpropaganda är i stort någorlunda ut—

provad men erfarenheter från propaganda för varmvattenbesparing är bristfälliga.

Sparkampanjer bör inte begränsas till varmvattenhushållning utan bör även omfatta hela värmeförsörjningen i byggnaderna.

Besparingspotentialen uppskattas till 10 % vid en ”mjukare” kampanj och 20% vid hårdare propaganda. Ytterligare 10% besparing bedöms inte vara orimlig vid överhängande risk för mer drastiska åtgärder som avstängning av varmvattnet. Den lägsta besparingen — 10 % — bör kunna uppnås med måttlig propaganda i ett reellt krisläge baserat på tidigare erfarenheter. Besparingen 20—30% svarar i stort mot vad som kan uppnås vid individuell mätning av varmvattenförbrukning — en reduktion som inte förefaller orimlig i ett reellt och allvarligt krisläge.

Av skäl som ytterligare utvecklas i följande avsnitt bör Sparkampanjer tillmätas stor vikt för varmvattenbesparing.

Möjligheterna att separera varmvattnet från övrig energiförbrukning samt att följa upp varmvattenförbrukningens utveckling är nämligen bristfälliga idag.

Som förberedelser för Sparkampanjer för begränsning av varmvatten- förbrukning kan självklart anges att informationsmaterial utarbetas och distributionsvägar via massmedia planeras. Därutöver kan förberedelser för distribution av hjälpmedel för varmvattenbesparing göras. Täcklock för avlopp i disklådor rn. m. kan bli aktuella.

I de hårdare besparingsalternativen som kan förväntas få längre varaktighet bör varmvattenbesparande teknik för varmvattenberedning införas. Främst rekommenderas tryckreduceringsdon som kan inmonte- ras i samband med underhållsarbete, ompackning av sanitetsarmatur m. m.

Vid central varmvattenberedning är det väsentligt att varmvattenför- brukningens utveckling i ett allvarligt krisläge kan följas upp. En möjlighet till en sådan uppföljning är att montera vattenmätare för ingående kallvatten till varmvattenberedare. Installation av sådana mätare kan lämpligen utföras i samband med montering av "kriskoppling” _ se följande avsnitt.

Tidsstyming (avstängning)

Som nästa steg efter Sparkampanjer rekommenderas i ett krisläge tids- styrning av varmvattenförbrukningen — dvs. periodvis avstängning av varmvattnet. En sådan avstängning kan ske centralt i anslutning till varmvattenberedaren eller genom avstängning av vissa grupper av tapp- ställen (stammar, fördelningsledningar) eller genom avstängning (plombe- ring) av enstaka tappställen. Möjligheterna till selektiv avstängning av delar av ett rörsystem skiftar från anläggning till anläggning främst vad avser avstängningsmöjligheter för stammar och fördelningsledningar. Vidare skiftar rörsystemens uppbyggnad på så sätt att generella möjlig- heter att ha vissa angivna typer av rum eller lokaler försörjda med varmvatten medan andra är avstängda inte kan anges.

En princip vid tidsstyrning av varmvattenförsörjning bör vara att

oavsiktlig tappning av varmvatten efter en avstängningSperiod skall förhindras dels för att motverka onödig varmvattenförbrukning, dels för att minska riskerna för översvämning. De möjligheter som föreligger är då avstängning (plombering) av tappställen och/eller central avstängning genom 5. k. kriskoppling.

Plombering av tappställen är en administrativt betungande och tids- krävande process. Metoden tillämpades under och efter andra världs- kriget. Svårigheterna att genomföra en plombering av tappställen torde vara betydligt större nu än tidigare främst beroende på en alltmer centraliserad drift och förvaltning av fastigheterna. Metoden medger inte heller flexibel tilldelning av varmvatten efter försörjningslåget. Avstäng- ningsperioder på minst en vecka — sannolikt betydligt längre tid torde erfordras för att metoden skall kunna praktiskt tillämpas.

Kriskoppling i anslutning till varmvattenberedare är den metod som rekommenderas för tidsstyrning av varmvattenförbrukningen. Metoden innebär bortkoppling av varmvattnet och samtidig omställning av kall- vattenförsörjning via rörsystemet för varmvatten. Kriskoppling kan instal- leras i flertalet anläggningar med central varmvattenberedning. Installatio- nen är i flertalet fall enkel att utföra och innebär inte att några krav på säkerhet behöver eftersättas. Perioder av forcerad varmvattentappning (störttappning) efter en avstängningsperiod medför inga tekniska eller säkerhetsmässiga komplikationer. Kriskopplingen innebär att en selektiv tilldelning av varmvatten till vissa lokaler eller förbrukare anslutna till en varmvattenberedare eller undercentral inte är möjlig. Tilldelning av varmvatten får göras på annat sätt i första hand genom att möjliggöra varmvattenvärmning på spis (dispensförfarande).

Kriskoppling bör installeras i alla anläggningar med central varmvatten- beredning, som ej av medicinska eller hygieniska skäl undandras ransone- ring. Undandras dessutom en- och tvåfamiljsfastigheter, fritidsfastigheter och industrifastigheter, framgår av de överslagsmässiga beräkningar av data från fastighetstaxeringen som redovisas i kapitel 5 att anta- let fastigheter aktuella för kriskoppling kan uppskattas till 50 000 enheter. Varje enhet kan ha flera varmvattenberedare, undercentraler eller motsvarande. Underlag saknas för att bedöma antalet beredare per taxeringsenhet. I detta sammanhang antas att det erfordras 1,2 kriskopp- lingar per enhet. Kostnaden för installation (material, montage) kan förväntas variera kraftigt från anläggning till anläggning och uppskattasi detta sammanhang till 1 200—1 500 kr. I första hand berörs lägenheteri flerfamiljshus och fördelat per lägenhet erhålles en kostnad för installa- tion av kriskoppling i enklaste utförande av storleksordningen 100 kr. Enklaste utförande för kriskoppling innebär manuell manövrering. Kopp- lingen kan även utföras med motorventil och tidsstyrning via tidur eller central styrning eventuellt utformad som rundstyrning dvs. en områdesvis eller stadsdelsvis fjärrmanövrerad successiv in- och urkoppling av varm- vattenförsörjningen. Finansiering av kriskoppling föreslås ske genom fastighetsförvaltningarna. Möjligheten att inarbeta installation av kris- koppling i bostadslånekungörelsen bör dock beaktas.

Krav på installation av kriskoppling kan inarbetas i föreskrifter som

utges av statens planverk. Föreskrifterna äger tillämpning på tillkomman- de bebyggelse och vid ombyggnad som kräver byggnadslov. För att föreskrift om kriskoppling skall gälla i samband med ombyggnad erford- ras att villkoren för byggnadslov utvidgas för värmeanläggningar. Vad gäller övriga existerande byggnader saknar statens planverk för när- varande möjlighet att föreskriva installation av kriskoppling.

Statsmakterna har möjlighet att föreskriva installation av kriskoppling vid anläggningar med central varmvattenberedning på annat sätt. Som jämförelse kan anföras dåvarande kommerskollegii föreskrift om instal- lation av överfyllnadsskydd för oljetankar. Kontrollmöjligheterna för värmeanläggningar är dock sämre jämfört med oljecisterner i och med att regelbunden besiktning eller service inte föreskrivs för värmeinstallatio— ner. Det bör ankomma på statens planverk att utarbeta närmare anvisningar om godtagbart utförande för kriskoppling.

En tänkbar väg för att få kriskoppling utförd i existerande bebyggelse kan även vara att knyta bättre villkor för extra tilldelning av energi via ransonering till att kriskoppling finns installerad och att total varmvatten- förbrukning uppmätes så att förbrukningssiffror kan dokumenteras. Information om kriskoppling och villkor vid ransonering skulle kunna samordnas med distribution av blanketter för värmetaxering av fastig- heter.

Erforderlig tid för att installera kriskoppling i befintliga fastigheter kan uppskattas till minst två år från det anvisningar utfärdats och föreskrift meddelats.

Detta innebär att tidsstyrning av varmvatten vid en kris som inträffar före eldningssäsongen 1977/78 i många anläggningar får ske genom avstängning av varmvattnet utan att rörsystemet trycksätts med kall- vatten. För dessa anläggningar erfordras centralt utfärdade anvisningar av den typ som utarbetades vid förberedelserna för varmvattenransonering 1973/74.

Mätning av varm vatten

Individuell mätning av varmvattenförbrukning förekommer idag i drygt 100 000 lägenheter dvs. storleksordningen 5 % av totala antalet lägen- heter i flerfamiljshus. Som redovisatsi kapitel 5 är individuell varmvat- tenmätning förknippad med tekniska, administrativa, sociala och andra problem. För existerande bebyggelse är dessutom individuell varmvatten- mätning diskutabel av ekonomiska och praktiska skäl. Möjligheterna till och kostnaderna för individuell varmvattenmätning varierar avsevärt från fastighet till fastighet. I många fall torde problem uppstå med placering och utrymme vid installation av varmvattenmätare.

För tillkommande bebyggelse kan man dock relativt enkelt förbereda för individuell varmvattenmätning genom att vid projekteringen lämna plats för mätare och rördragningar.

Ur ransoneringssynpunkt bedöms frågan om införande av individuell varmvattenmätning kunna få betydelse först på lång sikt. Det bör observeras att i avsnitt 6.4 (Sparkampanjer) redovisade värden för

besparingsmöjligheter utgår från att individuell varmvattenmätning inte utvecklas för tillämpning i stor skala.

Som redovisats tidigare mäts idag endast undantagsvis total varm- vattenförbrukning i fastigheter. Existerande anläggningar bör i många fall relativt enkelt kunna förses med mätare för total varmvattenförbrukning. Mätaren kan placeras på ingående kallvattenledning till varmvatten- beredaren för att undvika problemet med mätning av cirkulerande varmvatten. Enkla och relativt tillförlitliga mätare registrerar således varmvattenförbrukningen. För att mäta energiförbrukningen för varm- vatten erfordras en värmemängdsmätare (integrerad flödes- och tempera- turmätare).

Installation av varmvattenmätare för totalförbrukning rekommenderas — främst vid central varmvattenberedning för att skapa ett instrument att separera energiförbrukning för varmvattenberedning från energiför- brukning för uppvärmning samt för att fastighetsförvaltningar och hyres- gäster skall beredas möjlighet att följa upp effekter av vidtagna åtgärder under en ransoneringsperiod. Mätning av total varmvattenförbrukningi kombination med kriskoppling ger möjlighet till en flexibel och kontrol- lerad varmvattenförsörjning i ett krisläge.

Kostnader och genomförandetid för totalvarmvattenmätning bedöms vara av samma storleksordning som för installation av kriskoppling (ca 2 år).

Installation av övriga i kapitel 5.5 nämnda varianter av vattenbesparan- de tekniska anordningar bedöms inte vara aktuella ur ransoneringssyn- punkt.

6.5 Samordning mellan ransonering av varmvatten och övrig ransonering inom energiområdet

Ransonering för byggnadsuppvärmning och varmvatten förbrukning

Energiförbrukning för varmvattenberedning kan endast undantagsvis säras från energiförbrukning för uppvärmning av byggnader. Genomförs de åtgärder som föreslagits i avsnitt 6.4 kommer dock i framtiden energi för central varmvattenberedning att kunna registreras.

Utgångspunkter för ransonering bör därför för närvarande vara tilldel— ning av energi för uppvärmning och varmvatten gemensamt, förutsatt att man önskar kunna kontrollera att bestämmelserna efterlevs. Ransonering av energi för byggnadsuppvärmning förutsätter en samordnad styrning av detaljdistribution för el, olja, gas, fjärrvärme och övriga bränslen (ved, ev. koks, ev. avfall, sopor). Tilldelning av energi för uppvärmning och varmvatten bör ske till enheter där förbrukningen kan mätas. Om en sådan tilldelning primärt inte kan inordnas i ett administrativt system bör regler utarbetas för hur tilldelningen samordnas till en mätpunkt. En tilldelning exempelvis baserad på värmetaxering torde komma varje fastighet till del och ett system bör då finnas som samordnar tilldelningen till värmeproduktions— eller omvandlingsenhet då fastigheterna har gemensam värmecentral.

Ransoneringsbestämmelserna kan i och för sig uttryckas som en tilldelning av energi dels för varmvatten, dels för uppvärmning. En sådan fördelning kan normalt inte kontrolleras men kan måhända motiveras från psykologiska utgångspunkter. Ett ytterligare motiv för fördelning av tilldelning uppdelad på varmvatten och uppvärmning kan vara att de fastighetsförvaltningar som installerar mätare för totalvarmvattenförbruk- ning i ett krisläge får underlag för att prioritera mellan olika energibe- sparande åtgärder och kan bestämma när tidsstyrning av varmvattenför- brukning skall påbörjas. Det primära syftet med mätare för total varmvattenförbrukning är att ge både förvaltning och hyresgäster infor- mation om försörjningsläget så att avstängning av varmvattnet i det längsta kan undvikas.

Tilldelning av energi för uppvärmning och varmvattenberedning bör som nämnts samordnas till pannanläggning, värmecentral, undercentral eller motsvarande produktions— eller omvandlingsenhet för värmeenergi. Tilldelningen kan baseras på tidigare förbrukning (kvotransonering) eller på en beräknad normalenergiförbrukning (värmetaxering). Varmvatten— ransonering kan inordnas i båda dessa systern. Beträffande värmetaxering kan påpekas att förbrukningsvärdena för varmvatten om möjligt bör hänföras till normalantal boende i stället för till rn2 bostadsyta.

Som följd av principerna för tilldelning och förslag enligt avsnitt 6.4 kommer brukarna i anläggningar med lokal varmvattenberedning (fler— talet enfamiljshus, fritidshus och andra mindre byggnader) i realiteten att fritt välja hur tilldelningen skall fördelas mellan varmvattenberedning och uppvärmning. Samma förhållande gäller för fastigheter med central varmvattenberedning till en viss gräns. Om tilldelningen ligger under denna gräns eller om förbrukningsutvecklingen ligger över tilldelningen erfordras central avstängning periodvis av varmvattnet och en bestämd fördelning mellan energi för uppvärmning och varmvattenberedning, om ransoneringsvillkoren uttryckts som en bestämd tilldelning för varm- vattenberedning.

Prioriteringar och gränser för ransonering inom uppvärmning och varmvattenberedning

Erfarenheterna från varmvattenransonering under 40—talet anger att sänkt värmestandard bör prioriteras före en avstängning av varmvattnet. Det finns inte skäl att idag revidera denna bedömning om man utgår från tillgängliga rekommendationer.

Om lägsta godtagbara värmestandard är 180C dagtid och 160C nattetid för bostäder, är besparingspotentialen på uppvärmningssidan betydande. En genomsnittlig sänkning av rumstemperaturen från dagens situation med 3 a 4OC torde vara möjlig i ett krisläge. Detta förutsätter dock att värmesystemen är inreglerade så att en jämn temperaturfördelning råder i byggnaden. Stora brister vad avser inreglering av värmesystem synes föreligga på basis av utförda studier. Inreglering av värmesystem bör därför initieras eventuellt med stimulans genom statliga energisparlån eller bidrag. En sänkning av rumstemperaturen enligt ovan ger en

energibesparing för uppvärmning av storleksordningen 20 %. Vidare bör det vara möjligt att begränsa ventilationen i ett krisläge genom mindre fönstervädring, tätning, reglering av spjäll m. m. Besparingsmöjligheterna varierar kraftigt från byggnad till byggnad och är även svåra att bedöma med hänsyn till åtgärder som vidtagits efter energikrisen 1973/74. En genomsnittlig reduktion av storleksordning 20% bedöms dock vara möjlig i ett krisläge vilket motsvarar storleksordningen 5 % av energin för uppvärmning.

Totalt skulle således en energibesparing för uppvärmning av storleks- ordningen 25 % vara möjlig. För varmvattnet har en besparing på 25 % enligt avsnitt 6.4 bedömts vara möjlig på frivillig väg i ett krisläge. Tillsammans ger detta ett gränsvärde för tilldelning av energi på ca 75 % av (beräknad) normalförbrukning utan att drastiska åtgärder behöver tillgripas.

Värdet 25 % besparing för varmvatten generellt kan vara högt räknat för framförallt lokal varmvattenberedning dvs. ihuvudsak enfamiljs- husen. Å andra sidan torde besparingspotentialen på uppvärmningssidan vara större inom småhussektorn främst genom möjligheterna att väsent- ligt reducera rumstemperaturen i biutrymmen som källare, garage m. m.

Fördelningen på besparingsmöjligheter för transmission, ventilation och varmvatten kan variera avsevärt mellan olika byggnader. Denna fördelning är även årstidsberoende. Exempelvis är varmvattenförbruk- ningens andel av den totala energiförbrukningen normalt lägst under de kallaste månaderna även om varmvattenförbrukningen absolut sett är högst under denna tid. Vid längre ransoneringsperioder är varmvattenför- brukningens årstidsvariation av vikt att känna till för att kunna bedöma besparingseffekterna. Mätning och registrering av total varmvattenför- brukning under minst ett års tid är därför väsentlig vid central varmvat- tenberedning.

Vid en reduktion av energiförbrukningen med mer än storleksordning- en 25 % måste i normalfallet mer drastiska åtgärder vidtas som avstäng- ning av värme till biutrymmen, avstängning av värme i vissa rum samt periodvis avstängning av varmvattnet. Generella siffror för besparing genom avstängning av varmvattnet kan inte redovisas på basis av tillgäng- lig litteratur. Under perioder som varmvattenförbrukning är möjlig kan en intensiv tappning förväntas. Vidare kan man inte bortse från risken att solidariteten och sparviljan mattas väsentligt om man trots ett intensivt sparande ändå drabbas av avstängning av varmvattnet. Lämpliga intervall för avstängning av varmvattnet bör främst styras av brukarnas och fastighetsförvaltningarnas möjligheter att följa upp förbrukningsutveck- lingen.

Erfarenheter från varmvattenransoneringen under 1940-talet ger vid handen att man föredrog längre perioder (4 dagar) med varmvattentilldel- ning och därmed längre avstängningsperioder (10 dagar) framför kortare perioder.

Undantag från varmvattenransonering

Vissa verksamheter och vissa personer bör av hygieniska eller medicinska skäl undandras en varmvattenransonering. I avsnitt 5.9 anges de verksam— heter som av nämnda skäl bör tilldelas energi för normal varmvattenför— brukning som sjukhus, arbetsplatser med smutsande verksamhet, allmän- na badinrättningar m. m. Undantagen vad gäller verksamheter motsvarar dem i 1940-talets varmvattenransonering.

Personer som av medicinska skäl behöver normal varmvattentilldelning kan med det tidsstyrningssystem som föreslagits ovan inte få denna service. Problemet är i första hand aktuellt för familjer med spädbarn, äldre med rörelsehinder, personer med vissa hudsjukdomar samt vissa andra sjukdomar och som vistas i sina bostäder.

Generell dispens bör ges för de i avsnitt 5.5 angivna kategorierna för att värma vatten på spis. För personer med de redovisade sjukdomarna erhålls tilldelning mot att uppvisa läkarintyg.

Då tilldelningen understiger 75 % av normalförbrukningen eller då avstängning av varmvattnet av andra skäl aktualiseras måste flyttning till sjuk- eller vårdhem av vissa personer övervägas från fall till fall.

5.1. Inledning

I följande avsnitt behandlas främst tekniska förutsättningar för och möjligheter till att begränsa varmvattenförbrukningen under en ransone- ringsperiod. De åtgärder som behandlas är individuell varmvattenmätning, tidsstyrning (avstängning) av varmvattentillförseln samt olika former av vattenbesparande teknik.

inledningsvis ges som bakgrund till den följande framställningen — en redovisning av varmvattensystemets tekniska uppbyggnad och funk- tion.

Slutligen diskuteras vissa medicinska, hygieniska och juridiska aspekter som kan aktualiseras i samband med en varmvattenransonering.

5.2. Sätt och anordningar för central tappvarmvattenberedning

Uppvärmning eller beredning av tappvarmvatten kan ske på ett flertal olika sätt. Varje sätt karaktäriserar i sin tur tappningsbetingelserna dvs. möjligheterna till upprepade störttappningar under perioder av högbelast- ning utan att tappvarmvattnets temperatur sjunker under en viss önskad och förutbestämd temperatur.

Vanliga sätt att bereda varmvatten är genom direkt gaslåga, elvärme- patron, cirkulerande varmvatten eller hetvatten samt tillförsel av ånga. Anordning där tappvarmvatten beredes kallas vanligen varmvattenbereda- re.

Varmvattenberedare kan indelas i två grundtyper:

— Varmvattenberedare med ackumuleringsförmåga — Varmvattenberedare utan eller med ringa ackumuleringsförmåga.

Varmvattenberedare med ringa ackumuleringsförmåga benämns också buffertberedare.

Beroende på om ackumuleringsförmågan hänförs till primärsidan, dvs. det cirkulerande het- och varmvattnet eller till ett i beredaren ackumule- rat magasin av varmt tappvarmvatten kan varmvattenberedare indelas i:

— Genomströmningsberedare — Förrådsberedare.

Genomströmningsberedaren kännetecknas av att den saknar ackumule— ringsförmåga på tappvarmvattensidan. Tappvarmvattnet beredes succes- sivt vid genomströmning dvs. när tappning sker. Ackumuleringen ligger på primärsidan eller i ett sekundärt vattenmagasin ivarmvattenberedaren, s. k. sekundär ackumulering.

Figur 5.1 visar principen för en varmvattenberedare med ackumu- leringsförmåga på primärsidan.

Förrådsberedaren kännetecknas av att ackumuleringsförmågan ligger på tappvarmvattensidan på så sätt att beredaren vid full laddning rymmer en till viss temperatur uppvärmd tappvarmvattenvolym.

Figur 5.2 visar principen för en varmvattenberedare med ackumule- ringsförmåga på tappvarmvattensidan.

Grundtyperna förråds- och genomströmningsberedare förekommer också i kombinationer av dessa och kallas då kombinationsberedare.

Central varmvattenberedning i hyreshus introducerades på 1930-talet och den då tillämpade tekniken var att installera stora ackumulerande

Tappvarmvatten

)

X > ( / N > Cirkulerande hetvatten (/ på primärsidan från x på primärsidan panncentral eller > tjärrvärmeverk ( / X > ( / X /> _/

Kallvatten

Vattenma-asin med hetvatten

Figur 5.1 Varmvattenbe— redare med ackumule- ringsförmåga på primär- sidan. Genomströmnings— beredare.

Cirkulerande hetvatten på primärsidan från panncentral eller fjärrvärmeverk

Figur 5.2 Varmvattenbe- redare med ackumule- ringsförmåga på tapp- varmvattensidan. För- rådsberedare.

Tappvarmvatten

Vattenmagasin med tappvarm- vatten

Kallvatten

varmvattenberedare i utförande som förrådsberedare. Varmvattenbereda- ren laddades upp under låglasttid, oftast nätter, för att under belastnings— toppar kunna ge jämnaste möjliga tappvarmvattentemperatur.

Efter kriget gick utvecklingen mot installation av varmvattenberedare med jämförelsevis mindre ackumuleringsförmåga och av typ genomström- ningsberedare. Detta gäller för såväl flerfamiljshus som småhus. Oljeeldade villapannor är normalt utförda för tappvarmvattenberedning i genom- strömningsberedare medan större anläggningar där krav ställs på jämn temperatur, exempelvis sjukhus normalt är utrustade med förrådsbe- redare.

Det har inte varit möjligt att fastställa den fördelning av olika sätt att bereda tappvarmvatten på, som idag råder i Sverige. Dock har det kunnat konstateras att det fortfarande finns ett icke försumbart inslag av typen förrådsberedare även om antalet nyinstallationer av denna typ under senare år varit obetydlig.

I samband med att fjärrvärmetekniken under 1950-talet fick sitt genombrott skedde också en förändring i sättet att bereda tappvarmvat— ten. Vid anslutning till ett fjärrvärmesystem sker varmvattenberedningen centralt för det eller de anslutna husen i en s. k. abonnent- eller undercentral. Abonnentcentralen mottager primärvärme från en produk- tionsanläggning och värmeöverföringen sker genom cirkulerande hetvat- ten via ett kulvertsystem.

I början av fjärrvärmeteknikens utveckling kopplade man undercentra- lerna med tillhörande varmvattenberedare på samma sätt som vid en konventionell panncentral och varmvattenberedaren anslöts direkt till primärsystemet, dvs. det cirkulerande hetvattnet. Numera anslutes varm- vattenberedaren såväl direkt som indirekt och den kopplas parallellt eller i serie med övriga delar av systemet. Varmvattenberedaren byggs också in i den s. k. värmeomformaren.

Tappvarmvatten beredes i abonnentcentralen i värmeomformare, som

Hetvatten från pann- central eller fjärr- värmeverk

Värmeväxlare Cirkulerande hetvatten

för torkning

Värmeväxlare för slutlig uppvärmning av tappvarmvatten

Blandningsventil

Värmeväxlare för uppvärmning Varmvatten for radiatorer

Värmeväxlare för förvärmning av kallvatten

Kallvatten Hetvatten retur till panncentral Figur 5.3 Värmeom- eller fjärrvärme- farmare vid jidrrvärmean- verk slutning.

är en anordning bestående av flera värmeväxlare med tillhörande kringut- rustning som ventiler och automatik. En värmeomformare kan vara platsbyggd eller levereras som en prefabricerad enhet. De till värmeom- formaren hörande värmeväxlarna användes till att bereda hetvatten för torkar, varmvatten för radiatorer och ventilationsaggregat samt till att bereda tappvarmvatten. I ett vanligt utförande finns i en värmeomforma- re 4 olika värmeväxlare varav 2 stycken användes för beredning av tappvarmvatten, en för förvärmning av kallvatten och en för slutlig uppvärmning av tappvarmvattnet.

De i en värmeomformare ingående värmeväxlarna kan kopplas på strömningsmässigt skilda sätt och detta ger omformaren olika egenskaper. De vanliga principkopplingarna kallas 2-stegs- och 3-stegskoppling.

Ett flertal olika konstruktioner och fabrikat av värmeomformare

förekommer på marknaden. Värmeväxlarna är oftast av typ tubvärme- växlare eller typ plattvärmeväxlare. En värmeomformare har normalt en

viss ackumuleringsförmåga, som dock i huvudsak ligger på primärsidan, Ackumuleringsförmågan är dock ringa jämförd med de förrådsberedare som i stor omfattning installerades på 1950-talet.

Den vanliga värmeomformaren torde närmast kunna betecknas som en form av kombinationsberedare.

I visst utförande av värmeomformare är det möjligt att ”låna” värme från radiatorkretsen och på så sätt öka det maximala uttaget av tappvarmvatten under perioder av intensiva störttappningar.

Figur 5.3 visar principen för varmvattenberedning vid fjärrvärmeanslut— ning.

5.3. Satt och anordningar för lokal tappvarmvattenberedning

Det torde i Sverige finnas ett icke oansenligt antal varmvattenberedare för lokal tappvarmvattenberedning. I huvudsak är de försedda med elvärmepatron eller gaseldade. Det har inte varit möjligt att uppskatta antalet eller att göra någon uppdelning på antal beredare av ackumuleran- de eller icke ackumulerande typ. I huvudsak förekommer lokal varm- vattenberedning i anslutning till äldre bebyggelse och finns i lägenheter, i centrala tvättstugor samt hos yrkesutövare av olika slag (småindustri). En- och tvåfamiljsfastigheter samt fritidshus är i viss utsträckning utrusta- de med lokal varmvattenberedning.

I samband med ev. ransonering av tappvarmvatten föreligger alltid risk att den tekniska möjligheten att bereda varmvatten på el- eller gasspis utnyttjas. En sådan möjlighet kan vara nödvändig för vissa befolknings- grupper, och tillstånd kan då ges efter särskild prövning (dispensförfa- rande).

5.4 Cirkulation av tappvarmvatten m. m. Varmvattencirkulation

Ett problem i samband med central tappvarmvattenberedning och stora förgrenade rörsystem för tappvarmvatten utgör avkylningen på det i rörsystemet stillastående vattnet under icke tappningsperioder. För att motverka sådan avkylning utformas rörsystemet för tappvarmvatten för pumpcirkulation. Cirkulationen gör att tappvarmvattnet bibehålles på avsedd temperaturnivå och medför att onödig tappning för att få varmt vatten inte sker. Cirkulationen som i sig själv är föga energikrävande — utförs så att det grövre rörsystemet alltid innehåller tappvarmvatten av önskad temperatur. Beroende på det eller de till varmvattenberedaren anslutna husens typ (låg- eller höghus) cirkuleras varmvatten i de horisontella ledningssträckorna och/eller de vertikala ledningssträckorna (stammarna). I figur 5.4 visas principen för cirkulation av tappvarmvatten.

Tappvarmvatten Cirkulationsledning

Cirkulationspump

Kallvatten

Figur 5. 4 Principen för cirkulation av tappvarm- vatten.

- . - — cirkulerande hetvatten

frå panncentral eller fjärrvärmeverk

Ledningssystem

Ledningssystemet för tappvarmvattendistribution kan byggas upp på flera olika sätt. Vanligt är att man fördelar vattnet i antingen källarvåning eller vindsvåning. Det förekommer också s.k. ringledningssystem, som möjliggör matning från två håll. En annan men ovanlig variant utgör system där rörledningarna för tappvarmvatten och uppvärmning kombiv nerats till ett gemensamt ledningssystem.

Inblandning av kallvatten

En under senare år införd föreskrift i va-byggnorm anger att temperatu- ren hos tappvarmvatten från badkars-, dusch-, disklåds-, tvättställs- och bidéuttag skall begränsas till maximalt 650C. Detta förhållande ökar kraven på temperaturreglering av tappvarmvatten.

Ett stort antal anläggningar är därför idag försedda med anordningar för att genom inblandning av kallvatten konstanthålla och begränsa utgående tappvarmvattentemperatur till maximalt tillåtna 650C.

Undantagna från tidigare nämnd bestämmelse är t.ex. disk- och tvättmaskiner av olika slag, som antingen försörjes med tappvarmvatten av högre temperatur (ej blandat vatten) eller förses med elektriska eftervärmningsanordningar som höjer temperaturen, om de försörjes med blandat 65-gradigt vatten.

Ett flertal olika principkopplingar för inblandning av kallvatten före- kommer. Det finns också reglerutrustning av alla på marknaden före— kommande fabrikat för automatisk inblandning av kallvatten. I det stora flertalet moderna anläggningar torde det finnas möjligheter att välja önskad temperatur på utgående blandat tappvarmvatten inom ett ganska stort intervall. En sådan omställning är enkel och sker manuellt. Vissa regulatorer kan också anslutas till ett system för fjärrinställning.

I figur 5.5 visas en principkoppling för inblandning av kallvatten där huvudutrustningen består av en motorventil och en reglercentral.

Ett annat vanligt utförande är att blandningsanordningen är utformad som en termostatisk blandningsventil. I en sådan anordning är det inte möjligt att ställa om temperaturen på det utgående blandade tappvarm- vattnet. En ändring av temperaturen förutsätter nämligen utbyte av termostatkropp i blandningsventilen och detta kan inte ske som en rutinmässig åtgärd, som kan utföras vid en godtyckligt vald tidpunkt.

Figur 5.6 visar en principkoppling för inblandning av kallvatten där huvudutrustningen består av en termostatisk blandningsventil.

A vs tängningar

I normalfallet är avstängning av varje stamledning möjlig. Vidare kan ofta vissa delar av fördelningsnät och kopplingsledningar avstängas. En av- stängning lägenhetsvis eller lokalvis torde endast undantagsvis vara möjlig.

Givare _l

Blandat tappvarmvatten

Hett tappvarmvatten

Reglercentral

irkulerande V . _ Cirkulerande tapp— atvatten från armvatten varmvatten inncentral beredare

ler fjärr- irmeverk 'irkulationspump

Backventil

Kal lvatten

Ventilrör

Figur 5.5 Principkoppling för inblandning av kall- vatten.

Blandat tappvarmvatten

Hett tappvarmvatten

Termostatisk blandningsventil

Cirkulerande tapp—

Cirkulerande varmvatten hetvatten från Värmeväxla- panncentral re for

eller fjärr- varmvatten _ . värmeverk Cirkulationspump

Backventil

Kallvatten Ventilrör

Figur 5.6 Principkoppling för inblandning av kallvatten.

Figur 5. 7 Exempel på olika sätt att anordna av- stängning.

Alternativ 1 Alternativ 2 (Normalfall)

5.6. Tidsstyrning av tappvarmvatten

Tidigare sätt att ransonera varmvatten har varit att stänga varmvattentill- förseln under en längre tid. Det synes lämpligt att som mål för ett sådant

sätt idag söka införa systemet som ett automatiskt system, som snabbt kan sättas i eller ur funktion. De metoder som är enkla och synes praktiskt möjliga att snabbt genomföra innebär en tidsstyrning av tilldelningen av tappvarmvatten. Olika möjligheter finns att den tekniska lösningen som väljs i det enskilda fallet blir beroende av hur den befintliga varmvatteninstallationen är utformad. Principen är att varje varmvattenberedare enbart levererar tappvarmvatten under vissa tider och att tappning under andra tider icke är möjlig. I det enklaste fallet kan man för hand stänga en ventil i varmvattenledningen och på så sätt åstadkomma en tidsstyrd tilldelning. Det är å andra sidan en relativt enkel teknisk åtgärd att vid varje varmvattenberedare installera ett tidur och en avstängningsventil som automatiskt öppnas och stängs över tiduret.

De invändningar som kan riktas mot nämnda system ligger i att tappventiler i varmvattensystemet kan öppnas under tider av avstängning och kvarlämnas öppna. Detta innebär risker för översvämningar när varmvatten senare automatiskt levereras. Om översvämning inte orsakas kan öppna tappventiler ändå bidraga till okontrollerad förbrukning av varmvatten.

Ett sätt att förhindra följder enligt ovan är att utrusta installationer med ventiler och automatik som förutom att det vid vissa tider automa- tiskt stänger varmvattentillförseln också automatiskt tillför varmvatten— systemet kallvatten. Varmvattensystemet kan på så sätt aldrig tömmas.

Med hänsyn till det mycket stora antalet möjligheter som föreligger att installera en sådan anordning kan man inte entydigt ange kostnaderna för en installation.

I det enklaste fallet krävs en automatisk avstängningsventil, ett tidur och installation av dessa. 1 ett mer komplicerat utförande krävs ett tidur och flera (minst 2) avstängningsventiler samt en förbigångsledning. I de fall anläggningen är utrustad med en reglerutrustning för konstanthåll- ning av tappvarmvattnets temperatur kan det i vissa fall vara möjligt att komplettera en sådan installation med en anordning som över ett tidur automatiskt möjliggör sänkning av temperaturen under vissa bestämda perioder.

Det torde också vara möjligt att med hjälp av s. k. rundstyrning påverka en regulator för omställning av utgående tappvarmvattentempe- ratur eller stängning och öppning av ventiler för tappvarmvatten. Genom införande av en ”kriskoppling” i anslutning till alla varmvattenberedare respektive införande av rundstyrning kan man omrädesvis eller för en hel stad styra varmvattentillförseln.

I figur 5.8 visas olika principer för stängning av varmvattentillförseln utan att rörsystemet tömmes

Ett system enligt tidigare medger icke individuell rättvisa men skapar möjligheter att tämligen enkelt åstadkomma tidsstyrning av varmvatten— tilldelning. Systemet kan inte anses lämpligt för småhus.

Vid vissa typer av installationer där hårt vatten förekommer kan avstängning leda till snabb igensättning av varmvattenberedarenheten.

Enklast kan beskrivna åtgärder uttryckas enligt följande:

Cirkulationspump Blandat tappvarmvatten

© Tidur

Avstängningsventil

Hett tappvarmvatten

Termostatisk blandningsventil

Cirkulerande tapp- varmbatten

fu .. .. gåhvriadåfigralan Varmevaxla— r f.. eller fjarr. e or värmeverk varmvatten

Cirkulationspump

Backventil

Kallvatten

Ventilrör

Blandat ta . varmvatten eller kallvatten

Blandat tappvarmvatten

Växelventil

Kallvatten

Cirkulerande varmvatten

Termostatisk blandningsventil Hett tappvarmvatten A. Cirkulerande hetvatten från Värmeväxla- panncentral re för 4 , / eller fjärr- varmvatten & Backventil var meverk Ka | lvarten

'rkulat'on -

Figur 5. 8 "Kriskopplings”varianter.

Varje enhet för varmvattenberedning med tillhörande ledningsanslut— ningar skall förses med sådana ventiler och ledningsarrangemang att det går att stänga av varmvattentillförseln under vissa tidsperioder. Under perioder av avstängning skall varmvattensystemet tillföras kallt vatten dvs. trycksättas med kallt vatten.

Man kan förutsätta att anordningarna installeras så att omställning sker automatiskt och så att enbart ett tidur behöver ställas om samt att tiduret installeras i låst utrymme.

Kostnaderna för en sådan installation bedömes genomsnittligt ligga i storleksordningen ] 200—1 500 kr och antalet varmvattenberedare som skulle beröras uppskattas till 50 000 stycken.1 Totalkostnaden för att installera systemet inom landet uppgår således till storleksordningen 60—75 Mkr.

Systemet kan införas i nybyggnader genom att föreskrifter inarbetasi Svensk Byggnorm och för existerande byggnader genom annan lagstift- ning.

5.7. Vattenbesparande teknik Åtgärder på kortare sikt

Det är inte ovanligt att trycket i allmänna vattenledningssystem är så högt att man i vissa hus får ett onödigt stort vattenflöde när en tappkran öppnas. Detta leder till hög vattenförbrukning av såväl kall- som varm— vatten. Hög förbrukning av varmvatten leder dessutom till större energi- förbrukning.

Ett sätt att sänka ett alltför högt vattentryck är att installera en central tryckreduceringsventil för varje hus. Ett alternativ är att installera en flödesregulator vid varje tappställe.

Installation av termostatblandare vid tappställen innebär sannolikt en viss energibesparing på tappvarmvattensidan. Termostatblandare anses ge lägre vattenåtgång än vanliga för hand inställbara blandare genom att de senare möjligen förbrukar mer vatten vid inställning av önskad bland- ningstemperatur. Det är dock inte känt av vilken storleksordning en sådan besparingseffekt blir. Några större jämförande undersökningar av tappvarmvattenförbrukning i likvärdiga installationer med och utan termostatblandare har dock veterligen aldrig gjorts eller publicerats. Kostnaderna för installation av termostatblandare anses så höga att de inte i detta sammanhang kan motiveras i större omfattning.

Övergång till dusch i stället för karbad anses allmänt ge en betydande vatten- och energibesparande effekt. Systematiska mätningar som styrker att detta antagande är korrekt saknas dock.

Det är genom mätningar dokumenterat att montering av anordningar typ strålsamlare, som möjliggör luftinblandning i den från en blandare kommande vattenstrålen har en vattenbesparande effekt av storleks- ordningen 10—20 %. Sådan anordning är främst aktuell för tvättställs- och disklådsblandare.

Värmeåtervinning ur tappvarmvatten kan också möjligen vara en 1Seavsnitt5.8.

Termostatblandare

Flödesre- ulator

" "n (konsta tvattenma g. |

'

Blandat tappvarmvatten Termostatisk blandningsventil

Hett tappvarm- vatten

J

( x > 4 / ( x Cirkulerande > hetvatten från / panncentral (X 4 / . eller fjärr- > & varmeverk ( / Cirkulationspump X . > Backventil / ( & x Varmvatten-' beredare Uppvärmt vatten +ZOOC (J Avlopp +2o—3ooc & > ( / x > / ( & Avloppo > 10—20 C

A A

/ X / X

> N- I.

Ventilrör Kallvatten SDC

Värmeväxlare

Vattenmätare Tryckreduceringsventil (alternativ)

Figur 5. 9 Tänkbara vattenbesparande åtgärder på kortare sikt.

åtgärd som på något längre sikt kan få energiekonomisk betydelse. Det förutsätter dock en uppdelning av avloppssystemet så att avloppsvatten från we skiljs från avloppsvatten från tvättställ, duschar, badkar och disklådor.

Utgående varmt avloppsvatten får passera en värmeväxlare där ingåen- de kallvatten förvärmes. Den slutliga uppvärmningen av tappvarmvattnet skeri en varmvattenberedare.

Ett energi- och vattenbesparande system skulle således på kortare sikt — dvs. inom ett par års tid — kunna utrustas med

Värmeväxlare (eventuellt) där utgående varmt avloppsvatten för- värmer inkommande kallvatten Tryckreduceringsventil i de fall trycket i det allmänna vatten- ledningssystemet är alltför högt Flödesregulator i anslutning till blandare Termostatblandare för att minska vattenåtgången Strålsamlare för luftinblandning i tvättställs-,

disklåds— och övriga blandare.

Figur 5.9 visari princip ett sådant system. Det är givet att införande av en teknik i stor skala som syftar till allmän energi- och vattenbesparing tar betydande tid i anspråk och måste föregås av en noggrann system- och apparatanalys och i vissa fall kräver ett omtänkande.

Vissa åtgärder som tryckreducering och installation av strålsamlare för luftinblandning kan dock genomföras på kort sikt.

Åtgärder på lång sikt

En rad förslag till energi— och/eller vattenbesparande åtgärder har diskute- rats under och efter energikrisen 1973/74. En del av dessa förslag torde ha förutsättningar för att på längre sikt (> 5 år) utvecklas till kommer- siellt tillgängliga system och produkter som kan få betydelse för energi- hushållningen. Några av dessa kan i sammanhanget förtjäna att nämnas

— Värmeåtervinning från avloppsvatten genom förångningsprocesser (principförslag redovisat av prof. F. Peterson, KTH, vid kongressen Clima 2000, Milano, mars 1975).

— Nya typer av värmeväxlare. — Samordnad värmeåtervinning för flera fastigheter. — Solvärmesystem, redovisade förslag till ökat solvärmeutnyttjande i Sverige siktar primärt mot system för varmvattenberedning — i första hand för småhus och fritidshus. Värmeåtervinning ur frånluftsventilationssystem bl. a. med värme- pump för förvärmning av tappvarmvatten.

En systematisk genomgång och utvärdering av ny teknik på längre sikt för energi— och/eller vattenbesparing borde vara av intresse även ur ransoneringssynpunkt.

5.8. Produktions— och omvandlingsenheter för uppvärmning fördelade på byggnadskategorier

(Källa: Olov Larsson. Meddelande från Statens institut för byggnadsforsk- ning. ”Demonstrationsprojekt inom VVS-sektorn l975:1”.)

Ur energibesparings— och/eller ransoneringssynpunkt är det av intresse att studera antalet enheter (fastigheter) där produktion eller omvandling av energi sker för uppvärmningsändamål. En sådan analys ger visst underlag för att bedöma omfattningen av ovan redovisade åtgärder Å kriskoppling m. m. ianslutning till varmvattenberedare.

En sammanställning av redovisningsenheter från riksskatteverket av 1973 års fastighetstaxering ger följande fördelning (tabell 5.1) av byggna- der inom olika användningsområden.

Vad gäller fritidshus sker uppvärmning med el, olja och övriga bränslen. Fördelningen mellan olika uppvärmningsformer är inte känd men man kan anta att antalet produktions— och omvandlingsenheter för uppvärmning i stort är samma som antalet redovisningsenheter, dvs ca 450 000 enheter.

För industrifastigheter görs — i brist på statistiskt underlag — samma antagande som för fritidshus. I stort erhålls således ca 100 000 produk- tions- och omvandlingsenheter för uppvärmning.

Antalet lägenheter i flerfamiljshus utgör ca 1 850000. Av dessa år 30 % anslutna till fjärrvärmesystem och ca 3 % uppvärms med el eller andra bränsleslag. Resterande del, 67 % eller ca 1 250 000 lgh, får sin uppvärmningsenergi från mindre eller medelstora oljeeldade pann- centraler. Motsvarande antal flerfamiljshus utgör ca 75000 varav ca 45 000 eller omkring 60 % har egna panncentraler, medan resten, ca 30 000 hus, är anslutna till ca 3 000 kvarters— och områdescentraler.

Det totala byggnadsbeståndet av småhus (exkl. fritidshus) utgör ca 1 050 000 medan antalet lägenheter utgör ca 1 350 000. Om man för småhusen frånräknar dem som är eluppvärmda och det relativa fåtal som hittills är anslutna till fjärrvärme (sammanlagt ca 15 %) återstår ca 900 000 enheter eller 1 150 000 lgh som huvudsakligen uppvärms med olja, dels från egna villapannor, dels från mindre panncentraler inom ett villaområde. Ett mindre antal uppvärms med gas, ved etc. Antalet småhus med egen oljeeldad panna kan uppskattas till ca 625 000 st. Antalet mindre och medelstora panncentraler för villaområden utgör ca 9 000 st. På basis av ovanstående kan tabellerna 5.2 och 5.3 redovisas.

Tabell 5.1 Byggnadskategorier

Kategori Antal redovisningsenheter

Hyres— och affarsfastigheter

(flerfamiljshus) 114 415 En- och tvåfamiljsvillor 927 861 Rad- och kedjehus småhus 81 538 1 053 680 Övriga villor och småhus 44 281 Fritidshus 449 849 lndustrifastigheter 105 775

Tabell 5.2 Bostadsuppvärmning med olja (exkl. fjärrvärme), antal egna panncentra- ler och områdescentraler

Bostadstyp Antal tax. Antal lgh Antal panncentraler enheter ca ca __ Egna Kvarters- (en för områdes- varje centraler enhet) flerfamiljshus 75 000 1 250 000 45 000 3 000 (små och (medelstora medelstora centraler) centraler) En— och tvåfamiljs- villor Rad— och kedjehus 900 000 1 150 000 625 000 9 000 Övriga villor och (småhus) (villa- (små- och småhus pannor) medelstora centraler) Summa cal milj. ca 2,4 milj. ca 0.7 milj. ca 0,012 milj.

Tabell 5.3 Bostadsuppvärmning med el, fjärrvärme, övriga bränslen (skattade vär- den), antal anläggningar

Bostadstyp Antal tax. Antal lgh Fjärr- El.en- Övriga enheter värme— heter bränsle- enheter enheter _— Flerfamiljshus 37 000 600 000 33 000 4 000 Småhus 158 000 200 000 ca 60 000 ca 100 000 Summa ca 0,2 milj. ca 0,8 milj. ca 0,1 milj. ca 0,1 milj.

För bostads— och lokalsektorn kan man således uppskatta antalet enheter för värmeproduktion/omvandling till storleksordningen 900 000 st., varav ca 70 % avser små oljeeldade villapannor. Antalet gemensamma centraler (olja, el, fjärrvärme) kan skattas till storleksordningen 50 000 stycken.

5.9. Medicinska, hygieniska och juridiska synpunkter på och konsekven- ser av en varmvattenransonering

Medicinska och hygieniska synpunkter

Erfarenheter av dessa frågor är relativt få och går tillbaka till andra världskriget. Sedan dess har kraven på bekvämlighet ökat och få personer har vana att leva utan centralt levererat varmvatten. De för medborgarna dominerande problemen blir därför det obekväma i att värma vatten respektive använda kallvatten för persontvätt, textiltvätt och matlagning.

Varmvatten är önskvärt för att underlätta att smuts löses och spolas bort. Moderna tvättmedel torde dock vara mera lättlösliga i kallt vatten

än traditionell tvål och såpa. En del av rengöringseffekten förloras sannolikt om man ej kan använda varmt vatten. I vissa fall är vidare varmvatten nödvändigt vid hudbehandling och persontvätt.

Medicinska problem

Följande patientkategorier torde ha behov av större mängder varmvatten än vad som inte utan svårighet kan värmas lokalt på t. ex. spis:

diabetiker (bl. a. med hänsyn till risk för hudinfektion) — psoriasispatienter (bl. a. för att lösa krustor) liggsårspatienter (bl. a. för att mjuka upp hud och lösa sårskorpor) rörelsehindrade (som har behov av att kunna duscha eller bada och som ej kan hantera större mängder uppvärmt vatten) — ileostomipatienter (för hudrengöring av område runt öppning på bukväggen) — inkontinenta patienter (sådana som ej kan hålla urin och/eller avföring och som därför erfordrar varmvatten för tvätt och personlig rengöring) patienter med tillfälliga hudinfektioner och brännskador (stort behov både för rengöring och för träning i varmvattenbad).

Förteckningen kan behöva utvidgas med fall där kombinationer av skador eller särskilda problem föreligger.

Följande befolkningsgrupper erfordrar varmvatten men detta kan till- fredsställas genom egen (lokal) uppvärmning även om vissa problem upp- står:

— Spädbarn Äldre med rörelsehinder

— Personer med hudskador m. fl. där kosmetiska skäl talar mot besök i offentliga bad.

Hygieniska problem

Varmvatten är av betydelse för att förhindra infektioner. Främst bort- tages smuts och därigenom blir det ej något ”substrat” för smittämnen att föröka sig i. Detta gäller både hudvård och materialvård (tvätt- och städning).

lnom hushåll är det alltså viktigt att ha tillgång till varmvatten men kontinuerlig tillförsel måste dock anses vara relaterad till bekvämlighet snarare än hygieniskt nödvändigt.

Speciellt behov av varmvatten föreligger för följande verksamheter inrymda i bostads- och affärsfastigheter: sjukvårdsinrättningar, livsme- delslokaler och restauranger, mindre bad, rak- och frisersalonger m. fl.

För verksamheter med egen varmvattenberedning och tillförsel är problemen lättare att tekniskt lösa. Vid en eventuell ransonering bör följande verksamheter ur hygienisk synpunkt prioriteras:

— Sjukvård — Offentliga bad

— Livsmedelsindustrier och distributionsenheter

- Restauranger

— Företag med starkt smutsande verksamhet t. ex. renhållningsverk, värmecentraler, metallindustrier m.fl. där arbetshygien kan åberopas som skäl för noggrann rengöring.

Sammanfattningsvis föreligger det medicinska och hygieniska skäl för kontinuerlig varmvattentillförsel i vissa fall. Distributions- och kontroll- svårigheter vid eventuell ransonering gör dock att det måste noga övervägas om ett ransoneringssystem ger effekt. Frivillig begränsning borde ha god möjlighet att ge resultat av mätbar storhet.

Juridiska synpunkter

De hyresavtal som slutes mellan hyresgäst och hyresvärd följer oftast ett mellan parterna på hyresmarknaden avtalat typkontrakt, som inrymmer en passus om att hyresvärden skall tillhandahålla värme och varmvatten. Hänvisning sker antingen till statens hyresråds klausul eller till social- styrelsens klausul. Det måste förutsättas att bindningen till dessa klausu- ler respektive övrig rättsverkan av hyresavtalet vad avser varmvatten vid en varmvattenransonering kan hävas genom särskild lagstiftning.

6 Ransonering av varmvatten — erfarenheter och förslag

Referenser

(Sortering: bokstavsordning efter författare, därefter anonyma i bokstavs- ordning efter utgivare.)

Abrahamsson, T., Norin, F.: Varm- och kallvattenförbrukning i sjukhus. VVS nr 12, 1970. Adamson, B., Olin, J.: Statistiska bearbetningar i anslutning till rapport nr 36 har utgetts som intern rapport från byggnadsvärmeutskottet vid Statens nämnd för byggnadsforskning. Adamson, B.: Kalorimätares noggrannhet. Statens nämnd för byggnads- forskning, särtryck 10:1957. Adamson, B., Sundberg, B.: Varm- och kallvattenförbrukningi bostäder. VVS nr 2,1957. Alvendal, R., Weström, A.: Maximal vattenförbrukning i bostadsfastig- heter. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 1963: 6. Arnkvaern, A.: Varmt Vann. Asemann, K., Wirth, H.: Der Wasserverbrauch Frankfurter Privathaus— halte in Gegenwart und Zukunft. GWF-Wasser/Abwasser. hl (1972) 113. Bauer, M.: Wasserbedarf bis zum Jahre 2000. Umweltschutz. Information des Bundesinnenministeriums vom 17.11.1972. Behrens, H.: Die Wärmezählung bsw Wärmemessung fiir Zentral- heizungen. Haustechnische Rundschau, vol. 46 (1941). Berlit, D.: Betriebsergebnisse des Heizungsblocks am Loreleiring ins besonders unter Beriicksichrigung der Wohnungswärmemessung. Ge- sundheits—Ingenieur, vol. 59 (1936). Bildmark, K.: Byggnadselementens uppskattade ekonomiska varaktighet och tidsintervaller för underhåll. Statens råd för byggnadsforskning. Särtryck 6:1962.

Cederholm, J.: Synpunkter på mätning av energikonsumtionen i fler- familjshusens lägenheter mot bakgrund av lånebestämmelser, boende- ekonomi och energihushållning. Arbets-PM. Bostadsstyrelsen 1973-11- 30. Cederholm, J.: PM angående varmvattenmätning. Redigerad PM. Bostads- styrelsen 1973-11-30. Cederholm, J.: Driftekonomiskt investeringsutrymme vid energibesparan- de åtgärder. Arbets—PM. Bostadsstyrelsen 1974-03-19. Csermak, B.: Ermittlung des zukiinftigen Wasserbedarfs. GWF—Wasser/ Abwasser.H 11,1973, p 114. Degen, A.: Die Wärmemengenmessung in Warmwasser- und Dampfnetzen mittels Wolumenzähler und die dabei auftretenden Messfehler. Ge- sundheits-Ingenieur 65, Del 1942. Dirke, L.: Varmvattenförbrukning i lägenheter med och utan varmvatten- mätare. VVS nr 11 och 12, 1960. Dirke, L.: Projektering av hetvattencentraler — några synpunkter. VVS nr 5, 1966. Dirke, L., Edvinson, E., Löfstrand, E.: Effektbehov för tappvarmvatteni bostadshus — Mätningar från 2 900 lägenheter i Göteborg. 1974-01-10 Kungl. Byggnadsstyrelsen, utv.proj. 0082-1970. Dittrich, A., Linneberger, B., Wegener, W.: Theorien zur Bedarfser- mittlung und Verfahren zur Leistungskennzeichnung von Brauch- wasser-Erwärmern. Heizung—Liiftung-Haustechnik Nr 2 und 3/1972. Eneborg, I.: Stora eller små värmecentraler. Statens nämnd för byggnads- forskning, handling nr 34. Eneborg, I.: Värmecentraler för småhusområden. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 1962z42. Fornäs, H.: Varmvattenbehov och varmvattenberedning i bostadshus. VVS nr 5,1959. Hagen, H.: Varmeforbruk i boliger. Norges Byggforskningsinstitutt, rap- port nr 61953. Hanke, S. H., Boland, J. J: Water Requirements or Water Demands. Journal AWWA, nov. 1971. Hedlund, Anders: Några tekniska synpunkter på användandet av värme- flödesmätare. Tekniska Meddelanden, KTH, nr 32, 1974. Holmberg, J.: Elförbrukning i bostäder. VVS nr 9, 1974. Holmberg, J.: Vatten är energi. Elinstallatören nr 4, 1975. Hultman, B.: Vårt behov av vatten. VAV-föreningen och KTH. VVS nr 12, 1974. Håål, S.: Redogörelse för mätningar i Råslätt. Opublicerad stencil. Håål, S.: Uppvärmningssystem för flerfamiljshus. VVS nr 8, 1968. Larsson, M., Svensson, H.: Hushållsförbrukning. Diskussionsunderlag till symposium 1975-02-03. VAV-föreningen, Stockholm. Larsson, O.: Driftsekonomi vid medelstora oljeeldade värmeanläggningar. Statens institut för byggnadsforskning. Rapport 97. Larsson, O.: Driftsekonomi vid medelstora oljeeldade värmeanläggningar. Årsverkningsgrader. Statens institut för byggnadsforskning. Informa- tionsblad 1962249. Larsson, O.: Medelstora oljeeldade värmeanläggningar. Storleks— och ålderfördelningens inverkan på rökgasförluster m m. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 1962 :68. Larsson, O.: Oljeförbrukning i medelstora bostadshus. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 1963:15. Larsson, O.: Panneffekten i oljeeldade värmeanläggningar. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 1965 :6. Larsson, O.: Energibehov och pannbelastning under olika årstider. Sta- tens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 1965232.

Larsson, O.: Dimensionering och uppdelning av panneffekt. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad 196536. Larsson, Olov: Tappvarmvatten i bostadshus. Sammanställning av till- gängliga uppgifter över energiförbrukning. PM 1974-05-07. Statens institut för byggnadsforskning. Larsson, Olov: Demonstrationsverksamhet inom VVS-sektorn. Meddelan- de från Statens institut för byggnadsforskning, 1:1975. Lindskoug, N.-E.: Elvärmefrågor 3:e utg. 1969. Mandorff, S.: Värmeförbrukning i skolor. Statens institut för byggnads- forskning. Rapport 33. Mandorff, S.: Reglering av frarnledningstemperatur vid radiatorsystem. Statens institut för byggnadsforskning. Informationsblad l962:50. Mansa, J. L.: Värmemätning, tekniska och ekonomiska synpunkter. VVS nr 12, 1951. Olsson, S.: Kompendium i sanitetsteknik 1974. Inst. för uppvärmnings- och ventilationsteknik, KTH, Stockholm. Ovesen, K.: Centraliserede og decentraliserede varmvandsforsynings- anlaeg. Varme nr 2, 1959. Köpenhamn. Posselt, 0. G.: Värmefördelningsmätare. VVS nr 9, 1952. Quraishi, G.: Vattenförbrukningen i Sverige. Teknisk tidskrift h 16, 1964. Reijner, E., Adamson, B.: Prov med fördelningsmätare för värme och varmvatten. Statens nämnd för byggnadsforskning, rapport 36, 1956. Rydberg, J.: Några förbränningstekniska synpunkter på vedeldning. VVS nr 7, 1938. Rydberg, J.: Eldning med ersättningsbränsle. VVS nr 2, 1940. Rydberg, J.: Proveldning med oljeskiffer i kokspanna. VVS nr 5, 1940. Rydberg, J.: Vedeldning i kokspannor. VVS nr 10, 1940. Rydberg, J.: Försök med murad förugn för vedeldning. VVS nr 1, 1941. Rydberg, J.: Dragregulatorer. VVS nr 4, 1942 och VVS nr 4, 1938. Rydberg, J.: Fyr- och flamtemperaturens inflytande på förbrännings- resultat vid vedpannor. VVS nr 6, 1942. Rydberg, J.: Prov med eldningsinsatser i kokspannor. VVS nr 8, 1942 och VVS nr 12, 1942. Rydberg, J.: Dimensionering av anläggningar för varmvattenberedning. VVS nr 5, 1946. Rydberg, J., Lublin, S.: Låg rumstemperatur, tvivelaktig ur besparings- synpunkt. VVS nr 2, 1954. Rydberg, J.: Kompendium i uppvärmnings— och ventilationsteknik. Inst. för uppvärmnings— och ventilationsteknik, KTH, Stockholm. Sjöstedt, S.: Värmemätare, en kort översikt. VVS nr 1, 1952. Sjöstedt, S.: Åtgärder för att stimulera till minskad värme- och varm- vattenförbrukning i kollektivt uppvärmda bostadshus. Svenska Värme- och Sanitetstekniska Föreningen, förhandlingar 1953. Stålebrant, R.: Elektrisk tappvattenvärmning för elvärmda flerfamiljshus. VVS nr 6, 1972. Svensson, Gösta: Dygnsbehovet av tappvarmvatten. Rapport från bygg- forskningen, R5711973. Svensson, G.: Varmvattentappningar i flerfamiljshus. AB CTC, PM 1975- 01-16. Telander, N.: Dragbehovet vid vedeldade värmecentraler. VVS nr 11, 1937. Tullander, V., Olsson, E., Karlgren, L., Ahl, T.: Hushållsavloppsvatten 1—5. Byggforskningen informerar 1967zl9—23. Åmark, K.: Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget, del I och II. SOU 1952250, Idun, Stockholm 1952.

Östman, A.: Tappvattenbesparande åtgärder i bostadshus. Rapport för anslag 720489-3. Statens råd för byggnadsforskning. Byggnadsenergigruppen: Energibesparande åtgärder för uppvärmning, ventilation och varmvatten. Rapport från byggforskningen, RlO:l974. Bostadsstyrelsen: PM 1967-12-04 ang. vv-mätning (enkät hos bostadsför- valtningar). Tjäna på att spara värme. Broschyr utgiven av Bostadsdepartementet i samarbete med Bostadsstyrelsen, Statens institut för byggnadsforsk- ning och statens planverk. Bostadsdepartementet 1974-12-20 samt tillhörande remissvar (14 st). Yttranden ang. undersökning av möjligheterna till energibesparing. Bränslenämndens rapport 1974. Bilaga 6. Underlag för metod för bestämning av en byggnads normala värmebehov. Rapport från CDLs och SEFs kommitté. Ransaren 11, okt. 1974. Metoder _för konsumtionsbegränsning vid elkraftbrist. Samarbetsgruppen för byggnaders energiförsörjning: Byggnaders energi- försörjning. Rapport från byggforskningen R9:l970. Samarbetsgruppen för byggnaders energiförsörjning. Energibesparing — en undersökning i två flerfamiljshus: Preliminär rapport, feb. 1975. Statens råd för byggnadsforskning.

Yttrande avgivet av den av Statens bränslekommission den 4 juli 1951 tillsatta varmvattenkommittén. Stockholm 21 aug. 1951 (ej publice-

rad).

Statens elransoneringsnämnd 1973. (Prel.) rapport del I. Stockholm, okt. 1974. Statens industriverk, SIFU-enheten (1974). Värt att veta om ekonomisk uppvärmning. Svenska Bostäder. Botkyrkautredningen 1967. Opublicerad utredning. Kurs i värmebesparingsteknik för byggnader 22—24 sept. 1952 arrange- rad av Svenska Teknologföreningen och Svenska Värme— och Sanitets- tekniska Föreningen. Sveriges Officiella Statistik, SCB, Stockholm 1974. Folk- och bostadsräk- ningen 1970. Del 9: Lägenheter, hushåll och familjer i hela riket, länen m. m. SABO—företagen och bränslekrisen. VVS nr 2, 1975. Skånes och Hallands vattenförsörjning. SOU 1965:8. Betänkande från installationsbranschutredningen. Installationssektorn. SOU 1974:47, SOU 1974:48 (bilagor). Energi 1985—2000. Betänkande från energiprognosutredningen. SOU 1974:64, SOU 1974:65, bilagor. Yttranden ang. EPU. SOU l974:64—65. Energiforskning. Betänkande från energiprogramkommittén. SOU l974:72, SOU 1974:73—76, expertbilagor A—D. Tekniska meddelanden av Statens bränslekommission.

Nr 16, 1952 Elda med torv Nr 16, 1952 Varm bostad med mindre bränsle Nr 12, 1941 Tag vara på värmen Nr 11, 1941 Se om Ert hus

Nr 10, 1941 Veden . ..

Nr 5, 1940 Elda ekonomiskt Nr 6, 1941 Råd ang. eldning med blandning av stenkol, ved, träkol och koks i värmeledningspannor. Värmepannor och deras förbränningsekonomi. Teknisk Tidskrift 1943, häfte 44. VVS-Handboken 1963. VVS—Tekniska Föreningen, Stockholm. Energiförsörjning i hyreshus. Estraddiskussion vid VVS-Tekniska Föreningens årsmöte i oktober 1968. VVS nr 10 och 11, 1968. Tabeller och diagram 1974. VVS-Tekniska Föreningen, Stockholm. VVS-Handboken.

Underbilaga 1 Allmän vattenanläggning vattenförbrukning enligt VVS-Handboken 1974

1. Allmänt om vattenförbrukning

1. Folktätheten anges 1 ”personer per hektar”, p/ha. '2. Specifik vattenförbrukning är den för en viss ort utmärkande vatten- förbrukningen per person och tidsenhet och anges vanligeni ”liter per person och dygn”, l/(p-d). Den specifika vattenförbrukningen omfattar all förbrukning, således även industrins förbrukning vattenkrävande industrier undantagna — och erhålls genom att totalförbrukning divideras med antalet invånare och dygn.

2. Överslagsva'rden för speafik vattenförbrukning

Man kan räkna med att den specifika vattenförbrukningen i framtiden, när bebyggelsen blivit fullständigt moderniserad, kommer att uppgå till:

400—600 1/(p'd) i större tätorter, 300—500 l/(p'd) i mindre tätorter, högst 400 l/(p-d) i små samhällen med en folkmängd av 50—500 p.

3. Överslagsvärden för maximal vattenförbrukning

Den största resp. minsta dygnsförbrukningen erhålls genom att multipli- cera medeldygnsförbrukningen med maximi— resp. minimidygnsfaktorn, som för:

större tätorter kan uppskattas till 1,8—1,2 maximidygnsfaktor 0,5—0,9 minimidygnsfaktor

mindre tätorter kan uppskattas till 2,0 maximidygnsfaktor 0,5 minimidygnsfaktor

Den största timförbrukningen erhålls genom att medelförbrukningen under maximidygn multipliceras med maximitimfaktorn. Denna ligger i större tätorter mellan 1,4 och 1,7 men kan inom mindre orter uppgå till mellan 2,0 och 2,5. För ett normalt industriområde med blandad industriell verksamhet

kan man räkna med en spillvattenavrinning av mellan 1 och 3 1/(S ha). Om man inte genom direkta undersökningar kan få begrepp om den framtida vattenförbrukningen inom ett industriområde, kan man välja det av följande värden, som ger den högsta siffran: 225 1 per arbetsdag om 8 timmar och anställd arbetare eller 2 1/(s - ha) (medelförbrukning) och 3 l/(s ' ha) (maximiförbrukning).

4. Övezrslagsva'rden för vattenförbrukningen inom bebyggelseområden med olika folktäthet Medelvattenför- Folktäthet Vattenförbrukningens intensitet brukning l/(p ' d) p/ha l/(s ' ha) Minimi— Medel- Maximi— Maximi- dygn dygn dygn timma 500 2,02 2,89 4,34 6,94 400 1,61 2,31 3,46 5,54 500 300 1,21 1,74 2,61 4,18 200 0,81 1,16 1,74 2,78 100 0,40 0,58 0,87 1,39 50 0,20 0,29 0,44 0,70 Antagna värden: Maximidygnsfaktor = 1,5

Minimidygnsfaktor = 0,7 Maximitimfaktor = 1,6

Medelvattenförbruk- Folktäthet Vattenförbrukningens intensitet ning 1/p ' d) p/ha 1/(s ' ha)

Minimi- Medel- Maximi— Maximi- dygn dygn dygn timma

500 0,87 1,74 3,48 7,66 400 0,70 1,39 2,78 6,12 300 300 0,52 1,01 2,08 4,58 200 0,35 0,70 1,40 3,08 100 0,18 0,35 0,70 1,54 50 0,09 0,17 0,34 0,75 Antagna värden: Maximidygnsfaktor = 2,0

Minimidygnsfaktor = 0,5 Maximitimfaktor = 2,2

5. Överslagsvärden för folkta'thet vid olika slag av bebyggelse

Bebyggelso mråde F olktäthet p/ha Hyreshus Slutet byggnadssätt, 5 våningar och däröver 500—1 000 Slutet byggnadssätt, upp till 5 våningar 250— 500 Öppet byggnadssätt, höghus 400— 500 Öppet byggnadssätt, låghus 150— 200 Småhus 2-vånings radhus 100— 150 1-vånings radhus 50— 100 1 %vånings kedjehus 50— 100 Friliggande 40— 50 Villor Små tomter 30— 50 Stora tomter 20— 40

310 Ransonering av tappvarmvatten SOU 1975:61 6. Overslagsva'rden för industriell vattenförbrukning Typ av industri och Vattenförbrukning produktion m3/produktions- Produktions- m3 per enhet enhet anställd och arbetsdag

Livsmedel Frukt- och grönsaker 4— 14 ton konserver 0,5 Fläsk 0,1—0,15 svin 1,2 Kött 0,3—0,4 oxe 1,2 Konfektyr 6—26 ton vara 0,6 Margarin 20 ton margarin 4 Mjölk 4—6 m3 mjölk 4 Ost 10 m3 mjölk 4 Socker 10—20 ton betor 40 Öl 5—20 m3 öl 4 Läder och textil Sko 5 1 000 par skor 0,02 Blekning 50— 100 ton vara Färgning 20—50 ton vara 1,5 Läder 40—60 ton skinn 2 Uppspinning 20—70 ton ull 1,5 Tvätteri Maskintvätt 5 ton tvätt 2,5 Trä och papper Cellulosa 200—400 ton cellulosa 100 Papper 125—1 000 ton papper 25 Kemisk Glas 3—28 ton glas 0,2 Gummi 100— 150 ton färdig-

fabrikat 1—2 Konstgummi 500 ton buna — Syror och salter 50 ton klor 20—60 Tvättmedel 25 ton vara 1,2 Byggnad Takpapp och asfalt 1—2 1 000 m2 tak-

papp 1,2 Stål Gjutning 3—8 ton gods 0,4 Kallvalsning 8—50 ton slutprodukt 1,2 Pressning 80 ton slutprodukt 1,2

Underbilaga 2 Diska rätt spara energi

Disk i rinnande vatten tar en liter olja

Det finns åtminstone tre sätt att handdiska på. Nu när det är oljebrist bör man välja det sätt som kräver minst energi:

1. Diskning och sköljning i '

rinnande varmt vatten. %D "(111150 liter gra lgt vatten Alt- 1 1 0 | (= ett bad) mot- ' svarar ca en liter eldningsolja. 2. Diskningi upptappat ' vatten och sköljning ) En halv liter olja i rinnande varmt ' vatten. Alt. 2 3. Diskning och sköljning i m Två deciliter olja upptappat vatten. ' Alt. 3

(Alternativet att skölja i rinnande kallvatten är likvärdigt med 3. både med hänsyn till diskresultat och energiåtgång. Emellertid går det åt mer vatten — och vattenförbrukningen till en normallägenhet kostar lika mycket som uppvärmningen.)

Om landets 3,5 miljoner hushåll varje dag diskade i upptappat vatteni stället för rinnande, så skulle vi kunna spara så mycket som en miljon ton olja om året. Den svenska oljeimporten var 1972 ca 30 miljoner ton.

Gör sa” här vid disken:

Grovrengör de kraftigt smutsade artiklarna under rinnande kallt vatten. Stapla dem på diskbänken. — Tappa upp lagom varmt vatten i diskhon och sköljhon. (Den bifogade ”Tätty”-gummiplattan är tillräckligt stor för att sluta till sköljhons bottensil.) Sätt till diskmedel — tag gärna en droppe även i sköljvattnet. Det underlättar avrinningen och gör att disken torkar fortare.

—— Diska, skölj och sätt upp i torkställ. Arbeta alltid i en följd — från vänster till höger eller tvärt om.

Det är inte ohygieniskt

Diskning i upptappat vatten ger i de flesta fall bättre resultat än disk under rinnande vatten, som inte tillåter lagom dosering med diskmedel. Vid stordisk byt vatten en eller flera gånger. Det spar ändå mycket energi jämfört med disk under rinnande vatten.

Låt aldrig varmvatten rinna

— Tänk på att stänga av varmvattenkranen medan ni gör ren bord och bänkar i köket.

— När man duschar bör man stänga av vattnet medan man tvålar in sig. Lägre vattentemperatur minskar energiförbrukningen.

Av civilekonom Mats Persson

1 Inledning och sammanfattning

Om efterfrågan på en vara är större än utbudet måste något slag av anpassning komma till stånd. En sådan anpassning kan vara mer eller mindre smärtsam och mer eller mindre önskvärd för samhället. De två huvudalternativ som står till buds för att åstadkomma balans mellan utbud och efterfrågan är prishöjning och ransonering. Vilket av de två alternativen som är att föredra beror på vilka ekonomisk-politiska mål samhället har och vilka medel som står till förfogande. Vid en jämförelse mellan de två förbrukningsregulatorerna måste man kartlägga dels deras välfärdsekonomiska effekter, dvs. deras effekter på den totala realin- komsten i ekonomin, dels deras effekter på fördelningen av denna realinkomst.

I föreliggande arbete har jag undersökt de två alternativen prishöjning och ransonering som medel att komma till rätta med en tänkt brist på energivaror. Härvidlag har studien tre allvarliga begränsningar:

A. Den förutsätter att storleken av den önskvärda nedskärningen av energiförbrukningen inom olika användningsområden är given. Således förutsätter jag att bensinförbrukningen ska skäras ned med 15 %, förbrukningen av eldningsolja med 25 %, elförbrukningen med 10 % och näringslivets oljeförbrukning med 15 %. Dessa siffror är de som var aktuella vintern 1973/74, och jag diskuterar således inte frågan om huruvida denna fördelning mellan energins olika användningsområden verkligen är den bästa tänkbara. En studie av denna fråga skulle, med de analysinstrument som står till nationalekonomins förfogande, visserligen bli svår och omfattande, men dock i princip fullt möjlig att genomföra. B. Studien har ett kortsiktigt perspektiv. Energibristen antages vara av kortsiktig natur, varför jag inte tar hänsyn till de anpassningsmeka- nismer och strukturella förändringar inom det ekonomiska livet som kan bli aktuella vid en bestående minskning av energitillförseln. Sveriges eventuella omvandling till ett ”lågenergisamhälle", frågan om utbyggnad av kärnkraften och flera andra — nog så intressanta — problem kommer alltså inte att tas upp i dessa sammanhang. C. Den tid jag haft till mitt förfogande har inte medgett några egna empiriska undersökningar. Med nödvändighet har arbetet därför be-

gränsat sig till att analysera problemets principiella och teoretiska aspekter. Dessutom är tidigare insamlade data — om de över huvud taget existerar — mycket ofullständiga och osäkra, varför de beräk- ningar jag gjort på basis av dessa snarast får ses som räkneexempel, syftande till att illustrera ett principiellt resonemang, än som ett användbart beslutsunderlag för berörda myndigheter.

Med dessa förenklingar i botten kan studien sammanfattas enligt följande:

Det enklaste sättet för myndigheterna att komma till rätta med en tillfällig brist på energivaror är att inte göra någonting alls. Då kommer, tack vare lagen om tillgång och efterfrågan, energipriset att pressas upp till en sådan nivå att den efterfrågade kvantiteten blir lika med den tillgängliga. Detta får två effekter:

För det första kommer energiproducenternas försäljningsintäkter att öka; eftersom energiförbrukarna är relativt okänsliga för prisförändringar krävs en kraftig prishöjning för att efterfrågan ska minska nämnvärt, och producenternas (eller försäljarnas) vinster kommer således att öka med betydande belopp. Konsumenterna, som nu förbrukar en mindre kvanti- tet än tidigare, och dessutom betalar ett högre pris, åsamkas en välfärds- förlust som kan beräknas empiriskt.

För det andra fördelas genom detta förfarande den knappa energin till de konsumenter som är villiga att betala mest för den. Denna fördelnings- princip är den gängse principen i en marknadsekonomi, och den är inte helt odiskutabel; det är inte självklart att varorna alltid bör fördelas till just de personer som kan betala mest för dem.

Ett annat alternativ står till buds om man inte skulle anse den inkomstomfördelning från konsumenter till producenter, som alterna- tivet ovan innebär, önskvärd. Detta går ut på att samhället hindrar producenterna från att höja energipriserna. För att efterfrågan ska bringas i nivå med det knappa utbudet belastas i stället energivarorna med en kraftigt höjd energiskatt, så att priset i konsumentledet (dvs. producentpris plus skatt) blir lika med det pris som skulle ha uppstått om de fria marknadskrafterna fått råda. I detta fall kan producenterna inte dra någon fördel av den uppkomna bristsituationen; vinsten av prishöj- ningen tillfaller i stället samhället i form av ökade skatteintäkter. För konsumenternas del blir dock effekten densamma som i det första fallet — en minskad konsumtion till ett högre pris, och därigenom en ansenlig välfärdsförlust.

De två varianterna av prishöjningsalternativet innebär alltså dels att den knappa varan fördelas ienlighet med konsumenternas betalningsvilja och -förmåga, dels att inkomster omfördelas mellan konsumenter och producenter (den första varianten) eller mellan konsumenter och sam- hälle (den andra varianten). I diskussionerna om prishöjningsalternativet har dessa effekter ofta kritiserats ur fördelningspolitiska synvinklar. Man har frågat sig om en inkomstomfördelning från konsumenterna till producenterna verkligen är berättigad. Samma argument gäller det fall då prishöjningen tas ut i form av en ökad energiskatt; även om en ökning av

samhällets intäkter verkligen vore önskvärd är det inte självklart att denna ökning ska finansieras av energikonsumenterna i stället för av alla skattebetalare. Vidare kan man anse att den fördelning av konsumtionen som skulle bli följden av att den knappa varan fördelades på detta sätt inte är önskvärd. Detta argument är särskilt tillämpligt på livsmedelssituatio- nen i krig; om balans mellan tillgång och efterfrågan skulle åstadkommas genom en (förmodligen mycket kraftig) höjning av livsmedelspriset skulle — med rådande sneda inkomstfördelning — somliga människor inte ha råd att köpa några livsmedel alls. Om således den knappa varan är mycket väsentlig — för att inte säga livsviktig — för konsumenterna innebär en kraftig prishöjning att de grupper som har de lägsta inkomsterna kan komma att drabbas hårdare än de mer välbärgade. Om däremot varan är mindre viktig blir problemet mer komplicerat; man kan då inte säga att någon viss inkomstkategori generellt gynnas eller missgynnas mer än någon annan. De som fortsätter att konsumera varan till det högre priset får ju betala detta högre pris för den, och det faktum att vissa människor accepterar en sådan utgiftsökning innebär ingalunda att dessa gynnas mer än de människor som inte accepterar den.

Om man finner prishöjningsalternativets effekter oacceptabla kan man åstadkomma balans mellan (den knappa) tillgången och efterfrågan genom att ransonera varan ifråga. Detta innebär att samhället inför en ny typ av ”valuta”, nämligen ransoneringskuponger, som krävs vid köp av den knappa varan. Ett sådant arrangemang ger myndigheterna en viss kontroll över konsumtionens fördelning; medan konsumtionen iprishöj— ningsalternativet fördelades i enlighet med konsumenternas betalningsvilja och -förmåga skulle den i ransoneringsalternativet dessutom fördelas i enlighet med människornas kupongtilldelning. Och eftersom myndig- heterna kontrollerar fördelningen av kupongerna skulle således en ranso- nering ge samhället ett visst utrymme att bedriva fördelningspolitik.

För konsumenternas del medför en ransonering tre slags kostnader:

1. Eftersom den totala förbrukningen måste nedbringas är det ofrånkom- ligt att konsumenternas välfärd minskar. Denna välfärdsförlust är av samma slag som i prishöjningsfallet ovan; eftersom konsumenterna dock förbrukar en mindre kvantitet utan att behöva betala ett högre pri.r blir välfärdsförlusten mindre än för prishöjningsalternativet. Storleken på denna kostnad kan beräknas empiriskt.

2. Kostnader för ransoneringsadministration.

3. Kostnader i form av förlorad valfrihet. Man kan visa att införandet av en extra ”valuta”, ransoneringskuponger, stör det ekonomiska syste- me:s funktioner på ett sätt som innebär en reell kostnad för somliga konsumenter. Detta gäller främst de konsumenter som har mycket stort behov, respektive mycket litet behov, av den knappa varan. Att genom ransonering avstänga den förra gruppen (som värderar energi- varorna extremt högt) från att konsumera ytterligare energi, samtidigt som man gör det möjligt för den senare gruppen (som inte värderar energivarorna särskilt högt) att konsumera en relativt stor kvantitet, innebär ett slöseri med samhällsekonomiska resurser.

En variant av ransoneringsalternativet medför en ökad valfrihet för konsumenterna, så att den tredje kostnadsposten ovan kan elimineras. Denna variant innebär att ransoneringsbevisen görs överlåtbara, dvs. att man skapar en marknad för kuponger. Ett sådant system skulle innebära en samhällsekonomisk vinst såtillvida att den skulle göra det möjligt för personer med låg värdering av sin varutilldelning att göra den tillgänglig för personer som bättre behöver den. Bägge parter skulle tjäna på detta: kupongköparen skulle få tillgång till den större kvantitet energivaror han önskar, och säljaren skulle få pengar som han värderar högre än den kvantitet energivaror han just avstått från. Alldenstund ett system med överlåtbara kuponger inte medför en annorlunda inkomstfördelning än den som skulle uppstå vid ett system med vanlig, "strikt” ransonering kan man således konstatera att det förra systemet samhällsekonomiskt sett är överlägset det senare.

Det existerar således fyra metoder att komma till rätta med ett efterfrågeöverskott: prishöjning, prishöjning via skatt, strikt ransonering och ransonering med överlåtbara kupunger. I denna studie harjag valt att presentera teorin för dessa förbrukningsregulatorer i avsnitt 2. I samma avsnitt tillämpar jag sedan de teoretiska resonemangen på en hypotetisk brist på motorbränslen och belyser iett antal räkneexempel de samhälle- liga kostnader de olika alternativen skulle medföra.

De grundläggande resonemang som presenterats i avsnitt 2 används sedan även i avsnitten 3 och 4 för att studera effekterna av en brist på eldningsolja resp. elektricitet. Här kompliceras förhållandena av institu- tionella och tekniska faktorer. Vad gäller eldningsoljan medför ju en ökad boendekostnad, p. g. a. höjt oljepris, ett ökat bostadstillägg. Vid en beräkning av prishöjningens välfärdseffekter måste man således ta hänsyn till detta, och jag har i avsnitt 3 utfört en del beräkningar av de slutliga välfärdseffekterna för olika inkomstgrupper och boendekategorier. Vad gäller elektriciteten lägger distributionssystemets tekniska utformning hinder i vägen för en regelrätt ransonering, och jag presenterar i avsnitt 4 den ekonomiska teorin för en kvotransonering med överuttagningsavgif— ter.

Slutligen diskuterar jag, i avsnitt 5, en viktig fråga som egentligen förtjänar en utförligare analys, nämligen den om energin som produk- tionsfaktor inom näringslivet. Man kan här använda samma typ av resonemang som i de tidigare avsnitten; de förbrukningsregulatorer som står till buds är prishöjning, prishöjning via skatt, strikt ransonering och konvertibel ransonering. Man kan för vart och ett av dessa alternativ beräkna de inkomstomfördelningar som sker mellan företagen och energiproducenterna, resp. mellan företagen och myndigheterna, och man kan vidare beräkna de effekter som uppstår på näringslivets produktion. Det visar sig då att företagens produktion, dvs. Sveriges bruttonationalprodukt, blir störst om de två prishöjningsvarianterna (eller konvertibel ransonering) tillämpas, medan en strikt ransonering i regel medför en lägre BNP. Å andra sidan kan den strikta ransoneringen utformas så att sysselsättningen inom landet blir högre än den skulle bli om de andra tre alternativen tillämpades, och alldenstund en hög

sysselsättning och en hög BNP bägge är viktiga mål för den ekonomiska politiken kan man inte generellt säga att en viss förbrukningsregulator är överlägsen de andra. För att belysa de två huvudalternativens verkningar har jag genomfört en enkel s. k. input-outputstudie, som numeriskt visar effekterna på bruttonationalprodukt och sysselsättning vid en prishöjning resp. en strikt ransonering.

Till sist kan nämnas att jag, för att vinna överskådlighet, stundtals bortsett från vissa mindre frågor av teoretisk art. I de fall så skett har jag bedömt dessa frågor sakna nämnvärd betydelse för såväl problemets principiella natur som dess praktiska relevans. Trots detta har texten nödvändigtvis ibland blivit något teknisk, varför jag rekommenderar de läsare som inte behärskar den (i och för sig ganska enkla) nationaleko- nomiska analysapparat som här kommer till användning att först läsa Appendix I. Där ges en kortfattad redogörelse för principerna hos de analysmetoder jag använt mig av.

2 Motorbränslen

I detta avsnitt jämföres prishöjning och ransonering som medel att komma till rätta med en brist på motorbränsle. Avsnittet är ganska långt, vilket beror på att jag har valt att här presentera den teori för ransoneringar som jag sedan använder mig av även i följande avsnitt. Diskussionen om olja för fastighetsuppvärmning, om el, stadsgas och fjärrvärme samt om olja för industriellt bruk bygger i stor utsträckning på de principer för vilka jag redogör i detta första avsnitt.

2 .l Prishöjning

Vid förberedelserna för bensinransoneringen vintern 1973/74 uppställdes sparmålet 15 procents minskning av den för årstiden normala förbruk- ningen.1 För att beräkna hur stor prishöjning som skulle erfordras för att åstadkomma en minskning av efterfrågan av denna storleksordning behöver man uppgifter om efterfrågans priselasticitet, dvs. det tal som säger hur många procents förändring i efterfrågan som orsakas av en procents förändring av priset. Priselasticiteten är i princip möjlig att skatta empiriskt, men de skattningar som hittills gjorts i Sverige är mycket osäkra. Saken kompliceras av att elasticiteten antar olika värden på kort och lång sikt2 samt att det kan vara svårt att ta vederbörlig hänsyn till psykologiska faktorer, påverkan från Sparkampanjer o.dyl., när man vill skatta den rena prispåverkan. Enligt några bedömares skattningar skulle dock efterfrågans priselasticitet ligga i närheten av —-0,2, dvs. en enprocentig höjning av bensinpriset skulle minska den efterfrå- gade kvantiteten med 0,2 procent.3 Om vårt sparmål är en minskning av efterfrågan med 15 % skulle detta således kräva en prishöjning på 75 %.4 Detta skulle innebära att bensinhandelns försäljningsintäkter skulle öka med ca 50 %, eller 1 300 miljoner kronor per år för Sveriges del.

1 Se Transportnämnden (1974), sid 52.

2 På lång sikt hinner man t. ex. köpa nya, bensin- snålare bilar.

3 Jfr. Fletcher (1974).

4 Denna siffra bygger på antagandet att den s. k. bågelasticiteten är —O,2 i det aktuella intervallet. Om vi i stället använder oss av s. k. iso-elastiska efterfråge kurvor skulle detta innebära att en 15-pro— centig förbruknings- minskning kräver en 125-procentig prishöj- ning.

Man kan fråga sig om en sådan inkomstomfördelning från konsumenter till producenter är nödvändig. Om världsmarknadspriserna på olja redan har stigit i motsvarande grad har svenskarna bara att välja mellan att ac— cepterainkomstomfördelningen och att bli utan bensin. Om dock oljebris- ten har uppstått utan att marknadskrafterna helt slagit igenom på den internationella marknaden1 skulle den för marknadsjämvikt erforderliga prishöjningen kunna tas ut i Sverige, och det finns då inget som hindrar att vinsten, i stället för att tillfalla bensinhandeln, tas ut av samhället i form av en kraftigt höjd bensinskatt.2 Ett sådant system har den fördelen att det medger finansiering av sådana statliga beredskapsåtgärder som kan vara aktuella i en krissituation. Pengarna kan även återföras till konsu- menterna på ett sådant sätt att de som drabbats av prishöjningen kompenseras för detta. Det torde vara administrativt omöjligt att åstad- komma en fullständig kompensation i synnerhet som återföringen måste vara av klumpsummekaraktär — men i viss mån existerar redan i dag rutiner för kompensation vad gäller eldningsolja.

Även om det för den enskilde konsumenten kanske känns mer tillfredsställande att betala det högre priset till samhället i stället för till Oljebolagen, ter sig, rent ekonomiskt, de två alternativen likvärdiga. Antag att konsumenten har budgetlinjen BB' i figur 1 och att han således konsumerar i punkten A:

Kr

I Figur 1. B xz x1 Bensin

1 Detta kan bero på att t. ex. producentländema skär ner leveranserna utan att i motsvarande mån utnyttja sin monopolställning till att höja priserna. Under vintern 1973/74 nådde således inte oljepriset — trots de höjningar som ägde rum — någon marknadsmässigjämviktsnivå. 2 Prissystemet har två huvudsakliga funktioner: För det första ska det ge information till konsumenterna, vilka på basis av denna information kan fatta beslut för en optimal konsumtion. För det andra ska det ge information till producenterna; dessa, som förutsätts sträva efter en maximal vinst, väljer att producera de mest lönsamma varorna. Genom att en prishöjning skulle göra bensinproduktionen mer lönsam skulle produktiva resurser lockas till denna sektor och utbudet skulle öka, vilket vore samhällsekonomiskt önskvärt. Om emellertid prishöjningen inte kommer producenterna till godo, utan i stället tillfaller staten i form av en skatt, lockas de inte att öka produktionen. Myndigheternas intervention har således stört prissystemets funktion som informationsmedium. I detta samman— hang förutsätter jag att bensinbristen är av så kortvarig natur att dylika störningar saknar betydelse; jag antar alltså att myndigheterna kan lägga punktskatter på energivarorna utan att detta nämnvärt påverkar resursallokeringen inom ekonomin.

SOU 1975:61 Prismekanismen som förbrukningsregulator 319 Om det nu uppstår brist på bensin, så att konsumtionen måste skäras

ner till x; kan detta åstadkommas genom en prishöjning som ändrar budgetlinjen till BB":

Figur 2.

xz Bensin

Som synes väljer individen då punkt C, vilken ligger på en lägre indifferenskurva, dvs. en lägre nyttonivå. För att se vad individen värderar denna försämring till, uttryckt i kronor, lägger vi in linjen DD' i diagrammet. Denna linje har samma lutning som BB" och tangerar den ursprungliga (högre) indifferenskurvan.

Figur 3.

Bensin

Xz

Linjen illustrerar följaktligen hur stor inkomst individen skulle behöva för att, givet det höjda bensinpriset, uppnå samma nyttonivå som i utgångsläget. Som synes skulle inkomsten behöva höjas med ett belopp motsvarande sträckan BD. Detta är alltså den välfärdsförlust, uttryckt i 1 Betr' Tätning av kim" sumentoverskottet pa kronor och ören, som individen åsamkats på grund av bensinprishöj- detta Sätt,se Mishan ningen.! (1968), sid 195 —202.

Figur 4,

I princip skulle man kunna mäta denna välfärdsförlust; i praktiken är det dock givetvis omöjligt att kartlägga alla människors indifferenskurve- system. Vi kan dock bilda oss en uppfattning om storleken på den sammanlagda välfärdsminskningen för alla människor genom att illustrera prishöjningen på ett annorlunda sätt. I figur 4 har en persons efterfråge- kurva ritas in; pl anger det ursprungliga priset och x, den ursprungligen efterfrågade kvantiteten. Konsumentöverskottet motsvaras av ytan av triangeln pl JM.

Pris Cl P2 '— pi " M L Efterfrögod x2 x1 . kvantitel

Om nu konsumtionen måste nedbringas till X') innebär detta att priset måste höjas till pg. Konsumentöverskottet minskar då med ett belopp motsvarande ytan av fyrhörningen plpg LM. Detta är den välfärdsminsk- ning som individen åsamkas.

Nu känner vi inte alla individuella efterfrågekurvor, men eftersom vi har en del information om samhällets totala efterfrågan (som alltså är lika med summan av de individuella efterfrågekurvorna) kan vi beräkna samhällets totala välfärdsminskning (som således är summan av de individuella välfärdsförlusterna).

Ytan T av fyrhörningen pjszM i fig. 4 kan räknas ut genom formeln1

n 'v l—n T: (2' +1)

Ytan Kl av triangeln i figuren ovan är lika med

2 (1 'dp _ dq 1 Kr = %dp'dq = %( ) (__) ' qp = %' _ 'nz'V- dq'p q e Basen i Kl förhåller sig till basen i Kg som n : (l—n). dvs. Kg :s yta är 2'

I—n n

ggr n2v 2e

större än Kl :s yta. Den totala ytan blir då (2 _l;_n + 1)

där n betecknar den procentuella nedskärningen av den kvantitativa efterfrågan, e står för varans priselasticitet och v mäter värdet av varans konsumtion före prishöjningen. Med utgångspunkt i en tänkt konsum- tionsminskning på 15 %, en skattning av den totala efterfrågans priselasti- citet på —0,2 samt det faktum att värdet av bensinkonsumtionen uppgår till 2 670 miljoner kr. per år1 kan den totala välfärdsförlusten av en höjning av bensinpriset beräknas till approximativt 1 850 miljoner kr.

En annan jämförelse kan göras om vi dividerar bägge leden i ekvatio- nen ovan med totalkonsumtionens värde före prishöjningen (och bortser från sparandet). Vi får då ett uttryck för AP, dvs. den ökning av konsumentprisindex som välfärdsmässigt skulle motsvara den aktuella bensinprishöjningen.2

2. _ aP="—l— 2-1 ”H)

2'e'V n

Hushållens totala konsumtion uppgår till ca 105 690 miljoner kr., varför man med hjälp av våra tidigare siffror kan beräkna A P till ungefär 1,8 %. Detta innebär att en prishöjning på bensin, syftande till en lS-procentig konsumtionsminskning, skulle förorsaka konsumenterna en lika stor välfärdsförlust som en 1,8-procentig ökning av konsumentpris- index skulle göra.

2 .2 Ransonering

Om man inte accepterar prishöjning som ett sätt att minska förbruk- ningen utan i stället väljer att införa ransonering innebär detta egentligen bara att man ersätter (eller kompletterar) ett prissystem med ett annat. Som visats i ett par numera klassiska arbeten om den ekonomiska teorin för ransoneringar3 kan man betrakta ransoneringskupongerna som ett slags ”valuta” med samma principiella egenskaper som pengar. Den gängse teorin för konsumentbeteende — och den analysapparat som utarbetats för studier av detta beteende är lika tillämpbar i en vanlig, oreglerad ekonomi som i en ekonomi med ransonering. Den enda skillnaden är att vi i det förra fallet bara har en valuta (pengar), medan vi i det senare har två (pengar och ransoneringskuponger). I konsekvens härmed har vi i ransoneringsfallet även två uppsättningar priser, en uppsättning som talar om hur många kronor och ören konsumenten måste betala för att få en enhet av varan, och en uppsättning priser som talar om hur många kuponger han måste betala. En tilltalande egenskap hos ett system med ransoneringar är att fördelningen av ”kupongvalutan” mellan människorna är underställd samhällets kontroll. Till skillnad från fördelningen av ”penningvalutan”, dvs. den vanliga inkomstfördelningen, som ofta är svår att påverka, kan kupong-erna lätt fördelas i enlighet med samhällets preferenser. Införan- det av ransonering i en bristsituation kan alltså verka ijämlikhetsskapan- de riktning. Det är i huvudsak dessa tankar som legat bakom ransone- ringarna under de två världskrigen; man har velat förhindra att priserna på viktiga basvaror pressas upp till en sådan nivå att bara de rika skulle

1 Statistiska Central- byrån (1973), tabell N 6.

2 Jfr Kaldor (1941) och Ysander (1974). Uttryc— ket avser egentligen en proportionell höjning av samtliga priser.

3 Samuelson (1948) och Graaf (1948).

1 För att de två alternati- ven ska vara helt järnför- bara krävs dessutom att prishöjningen ska åtföljas av en subvention mot- svarande ransoneringens subventionsmoment. Det finns även andra, enklare sätt att beräkna kostna- den för den förlorade val- friheten.

2 Åtminstone i ransone- ringens initialskede är en likformig tilldelning, s. k. standardranson, det mest aktuella alternativet.

3 Förutsatt att ransone- ringen är effektiv. Det kan ju finnas konsumen- ter som förbrukar så lite bensin att en ransonering inte skulle påverka dern.

kunna konsumera dem. Den fördelningspolitiska handlingsfrihet som ett system med ransone- ringar skänker myndigheterna har dock en kostnadssida; införandet av ransonering minskar den totala välfärden i ekonomin på tre sätt:

För det första innebär ju ransoneringen att konsumtionen med nödvändighet minskar. Detta medför en förlust av konsumentöverskott av samma slag som i prishöjningsalternativet. För det andra förorsakar själva ransoneringsarbetet rent administrativa kostnader. För det tredje medför regleringen en förlust för konsumenterna i form av minskad val- frihet. Om bensinpriset höjdes skulle man kunna konsumera lika mycket bensin som förut — om man är beredd att betala vad det kostar. Vid en ransonering är detta omöjligt. Även om den totala bensinkonsumtionen är densamma i de två fallen innebär ransoneringsfallet en välfärdsförlust för konsumenterna i form av minskad valfrihet. I princip skulle man kunna skatta värdet av denna kostnad genom att fråga konsumenterna hur mycket de kräver för att föredra en ransonering (med åtföljande förlust av valfrihet) framför en prishöjning.l Observera att den första kostnaden är av