SOU 1974:47
Installationssektorn
Till statsrådet och chefen för industridepartementet
Genom beslut 1970-12-29 bemyndigade Kungl. Maj 21; chefen för industri- departementet att tillkalla en sakkunnig för utredning av installationssek- torn.
Departementschefen tillkallade 1971-01-29 landshövding Gustav Cederwall som sakkunnig. 1971-09-15 förordnades en expertgrupp be- stående av arkitekt Lennart Bergvall, överingenjör Harry Bernhard, civilingenjör Arne Boysen, professor Bengt Hidemark samt tekn lic Ulf Rengholt. Direktör Einar Welin utsågs till expert 1971-12-17. 1972-09-29 respektive 1972-10-13 förordnades civilingenjör Allan Wallin och pol mag Olof Rydh till experter i utredningen.
Utredningen antog namnet installationsbranschutredningen. Till sekreterare förordnades 1971-03-01 fil lic Erwin Mildner och till biträdande sekreterare civilekonom Lars Johan Cederlund. Inom sekreta- riatet har ingenjör Arne Carlsson och civilingenjör Allan Wallin biträtt.
Utredningen har anlitat utomstående organ för vissa uppdrag. Statens pris- och kartellnämnd har utfört en kartläggning av marknadsstrukturen i producentleden för vvs- och elinstallationsmaterial, Statistiska Central— byrån har utfört specialbearbetningar av byggproduktionsstatistiken.
Utredningen har avlämnat remissvar över byggkonkurrensutredningen 1972—09-22, gjuteriutredningen 1972-11-20 och över metallmanufaktur- utredningen 1973-10-17. Utredningen har dessutom avlämnat remissvar bla till universitetskanslersämbetet i frågor om tillsättningsprogram för professurer, till skolöverstyrelsen om läroplan och bostadsstyrelsen över förslag till bostadsnormer. Utredningen har under arbetets gång haft omfattande kontakter med företag och institutioner samt deltagit i diskussioner och konferenser där branschens utveckling behandlats. Utredningen har haft en rad intenationella kontakter och väckt uppmärk- samhet i flera länder. Sammanfattningar på engelska och franska har därför utarbetats. De överlämnas separat i stencil.
Föreliggande betänkande, som är utredningens slutbetänkande, inne- håller dels en ingående analys av branschens utvecklingsbetingelser, dels förslag till åtgärder. Det huvudsakliga sekreterararbetet har för kapitlen 2—6 och 9 utförts av fil lic Erwin Mildner och för kapitlen 7, 8 och 10
av civilekonom Lars Johan Cederlund. I bilagor redovisas den kartlägg- ning utredningen utfört. Bilagorna ], 4, 6 och 9 har utarbetats av fil lic Erwin Mildner, bilagorna 2, 3, 5 och 10 av civilekonom Lars Johan Cederlund samt bilaga 7 och 11 (delvis) av civilingenjör Allan Wallin och 8 och 11 (delvis) av ingenjör Arne Carlsson.
Särskilt yttrande har avgetts av experten Welin. Utredningens uppdrag är härmed slutfört.
Stockholm den 29 maj 1974.
Gustav Cederwall /Erwin Mildner
Lars Johan Cederlund
Sammanfattning
Kapitel 1 Installationssektorns struktur ..................
1.1 Inledning ................................. 1.2 Installationssektorns särdrag ..................... 1.3 Strukturöversikt ............................ 1.3.1 Sysselsättningen i installationssektorn och omsätt— ningen i installations— och konsultverksamheten 1.3.2 Materialförsörjning och handel ............... 1.3.3 Installationsföretagens och installationskonsulternas marknader ............................
1.3.4 installationernas relativa betydelse i husbyggandet 1.4 Arbetstidsåtgång och produktivitetsutveckling ......... 1.5 Rör- och elinstallationsföretagen .................. 1.6 Rör- och elgrosshandeln ....................... ].7 Material för rör— och elinstallationer ................ 1.7.1 Material för värme- och sanitetsinstallationer ..... 1.7.2 Elinstallationsmaterial .................... 1.8 Ventilationssektorn .......................... 1.9 övriga installationssektorer ..................... 1.9.1 Oljeeldningsanläggningar ................... 1.9.2 Kylanläggningar ........................ 1.9.3 Svagströmsanläggningar ................... 1.9.4 Hissanläggningar ........................ 1.9.5 Vvs-isolering ........................... 1.10 Vvs- och elkonsulterna ........................
Kapitel 2 Konkurrenssituationen ...................... 2.1 Direktiven ................................ 2.2 Förutsättningar för en konkurrensanalys ............ 2.3 Materialtillverkningen ......................... 2.3.1 Referensram och analysmetod ............... 2.3.2 Koncentrationsutvecklingen i svensk industri 1963—
29 29 29 32
32 33
35 37 42 44 52 55 55 57 59 65 65 66 67 67 68 68 71
75 75 75 77 77 80
80
2.3.4 Tillverkningen av elinstallationsmaterial ......... 87 2.4 Rör- och elgrosshandeln ....................... 90 2.4.1 Koncentrationsutveckling .................. 90 2.4.2 Prisbildning ........................... 92 2.4.3 Kreditgivningen ......................... 95 2.4.4 Grossisternas ställning .................... 96 2.5 Rör- och elinstallationsföretagen ................. 100
2.5.1 Koncentration ......................... 100
2.5.2 Konkurrensbegränsning och utvecklingshinder . . . . 101
2.5.3 Installationsföretagens marknadsproblem ........ 108 2.6 Konsultföretagens marknadssituation ............... 1 12 2.7 Ventilationssektorn .......................... 1 14 2.8 Systemutveckling och konkurrens ................. 117
Kapitel 3 Industrialisering inom installationsområdet ......... 121
3.1 Inledning ................................. 121 3.2 Utvecklingen av bestämmelser och standard .......... 122 3.3 1ndustrialiseringsutvecklingen .................... 125 3.4 Industrialiseringens inriktning och effekter ........... 129 3.5 Hur skall industrialiseringen inom installationsområdet
främjas ................................... 131 3.5.1 Ändrad företagsstruktur ................... 131 3.5.2 Industrialisering vid oförändrad företagsstruktur . . . 133
Kapitel 4 Samordning ............................. 137
4.1 Samordningsproblem ......................... 137 4.2 Samordningsfrämjande tendenser i byggandet ......... 139 4.3 Förbättrad samordning ........................ 140 4.3.1 Projekterings- och byggledning ............... 140 4.3.2 Ökad tvärkunskap och medvetenhet ........... 14] 4.3.3 Funktionsspecificering .................... 142 4.3.4 Företagsintegration ...................... 142
Kapitel 5 Funktionsupphandling ...................... 145
5.1 Inledning ................................. 145
5.2 Klimatfunktionen ........................... 147 5.3 Ansvar, erfarenhetsåterföring och utvecklingsmiljö inom kli- matområdet vid den traditionella byggprocessen ....... 148 5.3.1 Byggprocessen ......................... 148 5.3.2 Ansvar ............................... 150
5.3.3 Erfarenhetsåterföring ..................... 151 5.3.4 Utvecklingsklimat ....................... 152 5.4 Konsultlinjen och entreprenörlinjen vid klimatupphandling . 152 5.5 Nödvändiga utvecklingsinsatser ................... 156
Kapitel 6 Installationema i förvaltningsskedet ............. 159
6.1 Inledning ................................. 159 6.2 Byggnadssektorns energi- och vattenförbrukning samt kost- nader för fastigheters värme, vatten och el ........... 160
6.2.1 Energiförbrukning 160 6.2.2 Vattenförbrukning ....................... 161 6.2.3 Förbrukning i olika hustyper ................... ' 162 6.2.4 Kostnader ................................. 162 6.3 Värmebesparing ............................. 163 6.3.1 Utgångsläget ........................... 163 6.3.2 Värmeförbrukningens fördelning ............. 165 6.3.3 Faktisk förbrukning i flerfamiljshus ........... 167 6.34 Vvs-sektorns bidrag till energibesparing i existerande hus ................................. 169 6.3.5 Energiförbrukning i nya hus ................ 172 6.3.6 Utredningens förslag gällande energibesparing ..... 174 6.4 Vattenförbrukning ........................... 175 6.5 Drift och underhåll av installationer ................ 177 6.5.1 Arbetsinsatser .......................... 177 6.5.2 Årskostnader för installationer ............... 178 6.5.3 Drift- och underhållsarbetets organisation ....... 180 6.5.4 Installationsföretagen på reparations- och underhålls- marknaden ............................ 182 6.5.5 Utredningens slutsatser beträffande drift och under- håll ................................. 185 6.6 Ombyggnad ............................... 186 Kapitel 7 Bestämmelser och standard ................... 189 7.1 Inledning ................................. 189 7.2 Nuvarande arbete med bestämmelser och standard ...... 190 7.2.1 Bestämmelser .......................... 190 7.2.2 Standard ............................. 197 7.2.3 Övriga normer .......................... 201 7.3 Utvecklingstendenser i arbetet med bestämmelser och stan- dard på installationsområdet samt utredningens synpunkter. 201 7.3.1 Innehållet i bestämmelser och standard ......... 201 7.3.2 Standardiseringsorganens samarbete på installations- området .............................. 202 7.3.3 Samordning av arbetet med bestämmelser på installa- tionsområdet .......................... 203 7.3.4 Underlag för bestämmelser och standard ........ 203 7.3.5 Tillämpningen av bestämmelser på vvs-området . . . . 204 7.3.6 Internationellt samarbete .................. 206 7.4 Utredningens förslag .......................... 208 7.4.1 Enhetlighet vid utformning och lokal kontroll ..... 209 7.4.2 Elinstallationsbestämmelser ................. 211 7.4.3 Särskilt organ för samordning av arbetet med bestäm- melser och standard på installationsområdet ...... 214 7.4.4 Finansiering och resurser ................... 215 7.4.5 Provning och besiktning ................... 216
7.4.6 Obligatoriskt typgodkännande ............... 217
Kapitel 8 Forskning och utvecklingsarbete ................ 219 8.1 Översikt .................................. 219 8.1.1 Uppskattning av totala kostnader ............. 219 8.1.2 Statens Råd för Byggnadsforskning ............ 220 8.1.3 Statens Institut för Byggnadsforskning ......... 222 8.1.4 Statliga och kommunala myndigheter .......... 223 8.1.5 Branschföreningar, standardiseringsorgan m fl ..... 224 8.1.6 Byggherrar, konsultföretag och entreprenörer ..... 225
8.1.7 Materialtillverkande företag inklusive ventilationsföre- tag ................................. 226 8.2 Utvecklingsklimat och FoU-resurser ................ 228 8.3 Utredningens överväganden och förslag ............. 230 8.3.1 Branschens FoU-insatser ................... 230 8.3.2 Statligt stöd till forskning och utvecklingsverksamhet. 231
Kapitel 9 Installationsutbildningen vid fyraårigt gymnasium och
högskolor ...................................... 235 9.1 Inledning ................................. 235 9.2 Nuvarande utbildning ......................... 236 9.3 Nuvarande utbildningsnivå och efterfrågan på personal med
högre utbildning ............................. 237 9.4 Diskuterade och genomförda förbättringar av installations- utbildningen ............................... 241 9.5 Överväganden och förslag ...................... 243 9.5.1 Utbildningsbehov ........................ 243 9.5.2 Gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje ........ 245 9.5.3 Tekniska högskolor ...................... 250
Kapitel 10 Export och utlandsverksamhet ................ 257 10.1 Utrikeshandel med installationsvaror ............... 258 10.2 Konsultverksamheten ......................... 261 10.3 Installationsverksamheten ...................... 262 10.4 Grossistverksamheten ......................... 262 10.5 Förutsättningar för ökad export och utlandsverksamhet . . . 263
Litteratur ...................................... 265
Särskilt yttrande av experten Welin ..................... 269
Tabeller och figurer
Tabeller
1.1
1.2
1.3
1.4
1.5
1.6
1.7
1.8
1.9
1.10
1.11
1.12
1.13 1.14
Antal sysselsatta och omsättning samt omsättningens fördel- ning på byggnader, anläggningar samt reparationer och under- håll 1970 i installationssektorns installatörs- och konsultled. . Antal anställda 1 rör-, el- och komfortventilationssektorernas tillverknings- och grossistled ....................... Materialförsörjning, handel och användning av rör- och elin- stallationsmaterial samt material för komfortventilation. Milj kr. ...................................... Rör- och elinstallationsföretagens samt övriga byggnads- och bygghantverksföretags verksamhet efter projekttyp 1970. In- klusive byggnadsföretags men exklusive övrigas egenregiverk- samhet. Företag med mer än en anställd .............. Vvs- och elkonsultverksamhetens samt den övriga byggkon- sultverksamhetens fördelning efter projekttyp 1970. Företag med mer än en anställd ......................... Installations- och installationskonsultbranschernas andel av bruttoproduktionsvärde, bruttoinvesteringar i byggnader och anläggningar, reparationer och underhåll 1970 enligt national- räkenskaperna samt andelen av husbyggnadsinvesteringarna. . Total byggnads- och bygghantverksverksamhet efter projekt- typ 1970 samt rör— och elinstallationsföretagens andel. Före- tag med mer än en anställd ...................... Vvs- och elkonsultverksamhetens andel av total konsultverk— samhet samt den relativa konsultkostnaden för husbyggnad och husinstallationer 1970. ...................... Vvs- och elprojekteringens andel av totala projekteringskost- naderna för olika projekttyper i procent. ............. Installationskostnadernas andel av totala byggnadskostnaden för några olika projekttyper. Procent. ............... Arbetstidsåtgång per rn3 byggnadsvolym år 1971 för flerfa- miljshus samt arbetsproduktivitctens utveckling 1965—1971 .. Material för rörinstallationer 1971. Milj kr. ........... Material för elinstallationer 1971. Milj kr. ............ GLSM-företagens omsättning 1970 exklusive internleveran-
ser. Milj kr. ................................
32
33
34
35
36
37
38
39
40
40
42
56 58
1.15 GLSM-företagens produktion och export av vissa produkter
1971. .................................... 62 1.16 GLSM-företagens fakturerade omsättning och antal anställda
är 1970. ................................... 63 1.17 Anställda i Sverige i GLSM-företagen år 1970 (manår). . . . . 64 1.18 Antal konsultföretag med enbart vvs- och elprojektering
1970. .................................... 69 1.19 Omsättningen för vvs- och elprojektering 1970. Milj. kr. . . . 69 1.20 Utrikeshandeln med vissa vvs-varor i relation till handeln med
vissa verkstadsprodukter. Promille. ................. 72
2.1 Produktionskoncentration för olika varugrupper samt import- och exportandelar 1970 samt förändring mellan 1963 och
1970. .................................... 81 2.2 Produktion, produktionskoncentration samt import- och ex- portandelar för rörinstallationsmaterial 1971 .......... 82 2.3 Producent- och marknadskoncentration på marknaden för elinstallationsmaterial. ......................... 87 2.4 Antal elgrossistlager på olika orter före och efter fusionernai elgrossistbranschen 1968—1973. ................... 91
2.5 Koncentrationen i rör- och elinstallationsbranscherna i hela landet 1965 och 1970 samt i Malmö-Lundområdet 1961,
1965 och 1970. .............................. 100 2.6 Förändring av antal rör- och elinstallationsföretag samt rör-
och elmontöreri Malmö-Lundområdet 1961—1970. ...... 102 2.7 Antalet filialer (inkl huvudkontor) för GLSM-företagen (exkl
Industrifilter) i olika orter 1973 ................... 114 3.1 Kostnadsfördelningen för installationer i ett bostadsprojekt. . 130 6.1 Uppvärmningssätt i bostadssektorn 1972 och 1980. ...... 161 6.2 Olje- och vattenförbrukning i olika hustyper ........... 162 6.3 SABO-företagens kostnader per m2 lägenhetsyta år 1972. . . 163 6.4 Exempel på värmeförbrukning i flerfamiljshus. ......... 165 6.5 Energiförbrukning i elvärmda småhus exkl hushållsförbruk-
ning ..................................... 166 6.6 Årsverkningsgrad för oljepannor av olika storlek. ........ 167 6.7 Bränslekostnad per m2 lägenhetsyta för samtliga HSB:s bo-
stadsrättsföreningar år 1970 efter färdigställandeår ....... 168 6.8 Exempel på möjlig värmebesparing genom kortsiktiga åtgär-
der ...................................... 170 6.9 Kostnadsandelar för installationer. Procent ............ 179 6.10 Installationernas andel av vissa hyresposter. Kostnadsläge
1971. Procent ............................... 179 6.11 Installationsföretagens omsättning och sysselsättning inom reparations- och underhållssektorn år 1970 ............ 182
8.1 Beräknade kostnader för forskning och utvecklingsarbete med inriktning på installation ibyggnader år 1971. Milj kr. . 219 8.2 FoU-kostnader inom tillverkningen av vissa rörinstallations- material 1971 ............................... 226 8.3 FoU-kostnader inom tillverkningen av elinstallationsmaterial. 1971 ...................................... 228
9.1 Tjänstemännens utbildning i medlemsföretagen i RAF, EA (installationsföretag och elgrossister) samt Byggnadsindustri- förbundet och Sveabund år 1969. .................. 9.2 Grundutbildning år 1973 samt antal civilingenjörer är 1968 bland vvs- och elprojekteringspersonal i konsultföretag som år 1970 hade mer än 50 anställda. ................... 9.3 Olika teknikers handläggning av installationsfrågor. ......
Figurer
1.1 GLSM-företagens produktion 1970. Milj kr. ........... 2.1 Integrationsförhållanden på marknaden för rörinstallations- material 1973 ............................... 2.2 Integrationsförhållanden på marknaden för elinstallations-
material 1973 ...............................
238
239 244
61
84
Förkortningar
AMA Allmän material- och arbetsbeskrivning BFR Statens Råd för Byggnadsforskning BFU Byggfackens utredningsavdelning B [U Byggindustrialisering sutred ningen Bos Bostadsstyrelsen BPA Byggproduktion AB BS Byggnadsstyrelsen BSAB Byggandets Samordning AB BST Byggstandardiseringen CB Certification Body, internationellt organ för samordning av provning av elmaterial CEE International Commission for the Ruling and Checking of Electrical Equipment CEN Comité Européen de Normalisation CENELEC Comité Européen de Coordination des Normes (på elområ- det) CIB Conseil International de Båtiment. Internationellt samar- betsorgan för byggnadsforskning CTH Chalmers Tekniska Högskola EA Elektriska Arbetsgivareföreningen ECE Economic Commission for Europe (UN) EIO Elektriska Installatörsorganisationen ER-nämnden Nämnden för egenskapsredovisning inom byggfacket FOB Statistiska centralbyråns folk- och bostadsräkning GLSM Gruppen Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund
IBU Installationsbranschutredningen
IEC International Electrotechnical Commission INSTA Internordisk standardisering ISO International Organization for Standardization IVA Ingenjörsvetenskapsakademien KAS Kungl Arbetarskyddsstyrelsen KK Kommerskollegium KTH Kungl Tekniska Högskolan i Stockholm LTH Lunds Tekniska Högskola MNC Metallnormcentralen NSS Nordiska kommittén för samordning av elektriska säker-
hetsfrågor
NVS AB Nordiska Värme Sana R Rörfirmornas Riksförbund RAF Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund SCB-studien SCBs specialbearbetning av statistiken Över byggnads- och byggkonsultverksamheten avseende rör- och elinstallations- företag samt vvs- och elkonsulter SEF Sveriges elgrossisters förening SEK Svenska elektriska kommissionen
SEN Svenska elektrotekniska normer. Standard utarbetad av SEK SEMKO Svenska elektriska materielkontrollanstalten SIB Statens Institut för Byggnadsforskning
SIS Sveriges standardiseringskommission SKIF Svenska konsulterande ingenjörers förening SKTF Svenska kommunal-tekniska föreningen SKVS Svenska konsulterande vvs-ingenjörers förening SMS Sveriges Mekanförbunds standardcentral SP Statens provningsanstalt SPK-under- De två utredningar Statens pris- och kartellnämnd (SPK) sökningen utfört på utredningens uppdrag: Marknadsstrukturen i producentledet för ws-material och Marknadsstrukturen i producentledet för elmaterial.
SPRI Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationalise- ringsinstitut VA Vatten och avlopp VAV Svenska vatten- och avloppsverksföreningen VVS Värme, ventilation och sanitet. I vvs-sektorn räknas således
ventilationsbranschen in. Värme- och sanitetsinstallationer utförs av rörbranschen.
Sammanfattning
Utgångspunkter, direktiv, disposition
Installationerna i en byggnad försörjer de olika lokalerna med i första hand vatten avlopp, värme, luft och elektricitet. Dessutom finns system för transportförsörjning, signalanordningar m m. Installationerna är av avgörande betydelse för en byggnads funktion och svarar för knappt en fjärdedel av byggnadskostnaderna. För enstaka byggnader kan andelen bli mycket hög. Andelen av drifts- och underhållskostnader är svårare att ange. Investerings— och driftskostnaderna för installationerna påverkas mycket av byggnaden i övrigt. Detta gäller även funktionen. Installations- branschutredningen (IBU) har analyserat installationssektorns roll i bygg- nadsverksamheten och installationernas inverkan på byggnadernas funk- tion. Utredningsarbetet har inte omfattat produktionsanläggningar inom industrin eller yttre anläggningar för försörjning med vatten, avlopp, värme, elkraft m m. Bostadsbyggandet spelar på grund av sin volym en stor roll men installationerna där är enkla.
Utredningen har studerat dels strukturfrågor, dels olika problem i samband med installationsbyggandets utveckling. Främst har delsektorer- na för rör-, el- och ventilationsinstallation behandlats men i viss utsträck- ning även sektorer av mindre storlek såsom hiss-, kyl- och oljeeldnings- installationer samt vvs-isolering. Hela den vertikala strukturen med branscher för installation, konsultverksamhet, distribution och material- tillverkning har studerats.
Utredningen utgår ifrån vissa principer för byggandets och även installationsbranschens utveckling. Upphandlingsformer och byggherrens engagemang samt upphandling på grundval av funktionskrav är väsentliga för utveckling, ansvarsfördelning och konkurrens. De krav på säkerhet, hygien och trevnad som ställs i samhällets bestämmelser bör utformas så att enhetlighet för byggnadsverksamheten i sin helhet, inklusive installa- tionsverksamheten, uppnås och så att en alltför detaljerad reglering undvikes tex genom krav på funktion. Det är viktigt att kravformule- ringen anpassas till en rationell projekterings-, upphandlings- och bygg- nadsprocess.
Användning av nya produkter och arbetsmetoder har de senaste åren spelat stor roll för effektivitetsutvecklingen. Produktivitetsstegringar
inom installationssektorn uppnås dessutom genom rationalisering av byggplatsarbetet och ökad industrialisering främst i form av överföring av arbetsmoment, avseende tillverkning av komponenter och system, från byggplats till stationär industri. Möjligheterna att förbättra planeringen på byggplatsen och förenkla projekteringsarbetet är lika viktiga. Utöver lägre kostnader medför en industrialisering ofta kvalitetshöjningar. Det är av största intresse att vidareutveckla installations- och byggdelar till att bli mer färdigbearbetade och monteringsfärdiga samt anpassade till generella måttsystem. Flera av utredningens förslag syftar till att stimulera utveck- lingen av komponenter och öka industrialiseringsförutsättningarna.
En ökad frihet för installationssektorns samtliga företag att utveckla produkter och arbetssätt bör eftersträvas. Standardisering av regler för måttsamordning och modulregler samt av krav och provningsmetoder är av stor betydelse. En ökning av den internationella handeln är ytterligare en förutsättning för att industrialiseringen och utvecklingen av installa- tionskomponenter skall kunna öka. De skilda bestämmelser som gäller i olika länder är ett hinder.
Forskning och utbildning är av avgörande betydelse för den långsiktiga utvecklingen och har ägnats särskild uppmärksamhet. Utbildningen om installationstekniken är underdirnensionerad. Detta har varit hämsko på forskningen.
Utredningen har under sitt arbete mött en rad problem som är gemensamma för installations- och byggnadssektorerna. Sådana gemen- samma frågeställningar har dock i allmänhet ej tagits upp. Av den anledningen har ej heller någon allmän översikt över eller prognos för den framtida efterfrågeutvecklingen för installationssektorn gjorts, eftersom volymutvecklingen för byggnadsverksamheten i sin helhet är av avgöran- de betydelse.
Utredningens förslag avser åtgärder från statsmakterna samt rekom- mendationer till byggherrar och företag. Det har varit naturligt för utredningen att koncentrera de konkreta förslagen till statliga insatser rörande bestämmelser, forskning och utbildning.
Utredningens direktiv
Utredningens direktiv är allmänt hållna. Enligt direktiven finns det flera skäl för en genomlysning av installationssektorn. I den statligt stödda forskningen inom byggnadsområdet har inte installationsproblem getts ett utrymme som motsvarar installationernas betydelse. Vidare pekas på bristen på överblick och på statistik. Sektorns komplicerade struktur och samordningsproblem poängteras. Dessutom framhålls att de statliga bestämmelserna på detta område är omfattande.
Mot denna bakgrund anges utredningens huvuduppgift vara att kart- lägga och analysera installationssektorns struktur och funktionssätt och att identifiera hinder för en bättre fungerande sektor samt föreslå åtgärder för att undanröja dessa hinder. Kartläggningen skall omfatta hela den vertikala och horisontella strukturen. Särskild tonvikt bör läggas vid arbetsfördelningen mellan olika parter inom sektorn och de funktionella
sambanden. Utredningens arbete bör begränsas till installationer som betjänar byggnader. Vid sidan av denna huvuduppgift nämns i direktiven följande särskilda uppgifter.
Utredningen skall söka främja användningen av förtillverkade installa- tioner. Utöver en analys av själva installationernas utförande bör även samordningen med husbyggandet i övrigt beaktas. Beträffande utveck- lingen av installtionssystem bör man ta sikte på att åstadkomma en hög utbytbarhet. Det är angeläget att undersöka möjligheterna att uppnå generellt tillämpliga lösningar utan förfång för utvecklingen av funktio- nellt sammanhållna system. I detta sammanhang skall normerings- och standardiseringsverksamheten och möjligheterna till minskad variantrike- dom granskas. Vidare skall konkurrensförhållandena analyseras. Tillför- seln av material och dess fördelning på importerat respektive inhemskt material bör kartläggas liksom det inhemska husbyggandets roll för den materialtillverkande industrin. Effekterna på bestämmelse- och standar- diseringsarbetet av en stigande utrikeshandel med material bör belysas. Dessutom skall ändamålsenligheten av det nuvarande distributionsväsen- det på installationsområdet granskas. Utbildningsfrågor skall behandlas med tonvikt på frågan om installationssektorns betydelse i tillräcklig grad återspeglas i nuvarande utbildningsresurser på området. Till sist anges att forsknings- och utvecklingsarbetet bör diskuteras bl a mot bakgrund av behovet av provningsmöjligheter beträffande produkter och system.
Betänkandets disposition och innehåll
Installationsbranschutredningen redovisar i betänkandet diskussioner och förslag kring installationssektorns struktur, funktionssätt och utvecklings- förutsättningar. I bilagor redovisas huvuddelen av utredningens kartlägg- ningsarbete. Bilagorna är huvudsakligen en redovisning av statistiskt material och andra undersökningar.
Vissa undersökningar har utförts på utredningens uppdrag. Så har statens pris— och kartellnämnd utfört undersökningar av materialindu— strins struktur— och konkurrensförhållanden. Statistiska centralbyrån har utfört bearbetningar av statistiken för byggnadsproduktionen och särskilda studier har på utredningens uppdrag gjorts av strukturutvecklingen för installationsföretagen i Malmö—Lundområdet m in. En serie delproblem har studerats i samband med examensarbeten vid företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet. 1 övrigt hänvisas till litteraturför- teckningen.
I kapitel ], Installationssektorns struktur, sammanfattas den kartläggning av installationssektorn som mera utförligt redovisas i bilagorna. Kapitlet inleds med en beskrivning av sektorns särdrag samt en sammanfattande redogörelse för dess storlek och relativa betydelse i byggnadssektorn samt relationen mellan olika delbranscher. Därefter följer branschvisa redo- görelser där tyngdpunkten lagts på en beskrivning av delbranschernas särdrag, omfång och struktur. En internationelljämförelse görs även.
I kapitel 2, Konkurrenssituationen, analyseras konkurrenssituationeni installationssektorns olika led. Koncentrationsutvecklingen och ägarsam-
banden ägnas speciell uppmärksamhet. Grossistledets funktion och berät- tigande diskuteras liksom olika typer av samverkan mellan företag och olika bestämmelsers inverkan på konkurrensen. Likaså diskuteras den företagsegna systemutvecklingens betydelse för konkurrensen mellan olika fabrikat. Långsiktiga konkurrensaspekter diskuteras också i flera andra kapitel.
Kapitlen 3, 4 och 5 får ses som en sammanhängande enhet. Beställarnas ansvar för utvecklingen betonas genomgående. I kapitel 3, Industrialise- ring inom installationsområdet, diskuteras dels bestämmelser och stan- dardiseringsverksamhetens betydelse, dels beställarnas samt byggnads- och installationsbranschernas insatser i industrialiseringen. Slutsatser dras beträffande olika delsektorers möjligheter att bidra till utvecklingen och betydelsen av att beställarledet tar hänsyn till långsiktiga utvecklings- aspekter i projekteringsarbetet. Utgångspunkten är här att en ökad industrialisering framförallt bör inriktas på att åstadkomma mer färdiga komponenter för montage på byggplats. I kapitel 4, Samordning, disku- teras samordning ur tre synvinklar, dels administrativ samordning av projektering och byggande, dels rumslig samordning i projekteringen, dvs fördelningen av utrymme i byggnader mellan installationer och andra byggdelar samt funktionell samordning eller möjligheten att uppnå en god funktion för byggnaden som helhet genom en samordning mellan installationernas och byggdelarnas utformning och prestanda. Möjlig- heten till en ökad integration — horisontell eller vertikal — diskuteras särskilt liksom utbildningens roll för olika specialisters förståelse av samordningsproblemens art och vikt. 1 det sista av de tre kapitlen, kapitel 5, Funktionsupphandling, läggs tyngdpunkten vid möjligheten att vid upphandlingen uppnå klara och utvecklingsfrämjande ansvarsförhål- landen speciellt för funktionellt komplicerade anläggningar såsom klimat— anläggningar.
I kapitel 6, Installationerna i förvaltningsskedet, görs en genomgång av förhållandena beträffande drift och underhåll av installationer i bygg- nader. En översikt ges av installationssektorns möjligheter att via installa- tionerna påverka energiförbrukningen i byggnader. I kapitlet diskuteras dels drifts- och underhållsfrågor för befintliga byggnader, dels möjligheter att vid byggandet av nya hus påverka framtida drifts- och underhållskost- nader. Även ombyggnadsfrågor tas upp.
I kapitel 7, Bestämmelser och standard, redovisas olika myndigheters och andra institutioners arbete med bestämmelser och standard på installationsområdet. En rad statliga myndigheter och flertalet standardi- seringsorgan och andra frivilliga normerande organ arbetar på installa- tionsområdet. En bättre samordning samt en förenkling bör åstadkom- mas för att öka utvecklingsmöjligheterna. En rad förslag framförs, bla om större resurser till planverket och om ändringar av elsäkerhetsarbetet.
I kapitel 8, Forskning och utvecklingsarbete, redovisas en sammanställ- ning av kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete som berör installationsområdet. Byggforskningsrådets insatser diskuteras och förslag läggs rörande den framtida inriktningen.
I kapitel 9, Installationsutbildningen vid fyraårigt gymnasium och
högskolor, redovisas och läggs synpunkter på föreliggande och planerad teknisk utbildning som berör installationsområdet. Främst diskuteras gymnasie- och högskoleutbildningen. Utredningens principiella uppfatt- ning är, att utöver att ge en teknisk specialistkunskap bör utbildningen mer än för närvarande beakta samordningsproblemen. Utredningen disku- terar således även behovet av att beakta installationsfrägori den allmänna byggtekniska utbildningen. Förslag till utökningar och förändringar av den tekniska utbildningen på gymnasie— och högskolenivå lämnas.
Mot bakgrund av det ökande intresse som visas för byggnadsverksam- hetens utlandsengagemang redovisas i kapitel 10, Export och utlandsverk- samhet, synpunkter på förutsättningarna för ökad internationalisering av materialtillverkning, projektering och montage av installationer.
I bilagorna 1—5 redovisas branschstruktur, funktionssätt och utveck- lingstendenser för de olika delbranscherna och branschleden. Huvudsak- ligen behandlas rör— och elinstallationssektorerna men i bilaga 3 lämnas en kortfattad redogörelse för övriga installationssektorer. Beskrivningen av ventilationssektorn ingår i kapitel 1. I bilaga 6, Vad kostar installa- tionerna, redovisas kostnader för installationer i relation till totala byggkostnader samt studier av kostnadernas sammansättning och installa- tionernas andel av förvaltningskostnaderna. I bilagorna 7 och 8 redovisas den tekniska utvecklingen inom vvs— respektive elinstallationsområdena under senare år. Bilaga 9 utgör en särskild redovisning av tillverkningen av förtillverkade installationskomponenter och användningen av byggele- ment med ingående installationer. Förtillverkade småhus ägnas särskild uppmärksamhet. I bilaga 10, Internationell översikt, redovisas resultatet av en internationell enkät som utredningen gjort. Utöver branschstruk- turen i ett antal europeiska länder redovisas principerna för arbetet med bestämmelser och standard. Arbetet med normer inom ws- och elinstalla- tionsområdena redovisas i bilaga 11 som en komplettering till den översiktliga redovisning som ges i kapitel 7. Bilagorna färdigställdes på ett tidigt stadium för att ligga till grund för utredningens fortsatta arbete. Siffermaterialet hänför sig främst till åren 1970 och 1971.
Utredningens slutsatser och förslag
Utredningens förslag till statliga åtgärder berör huvudsakligen bestäm- melser och standard samt utbildningsfrågor. Förslagen avser att främja teknisk utveckling och industrialisering, ge bättre förutsättningar för samordningsproblemens lösning och ge klarare ansvarsförhållanden. Dess- utom ges en rad förslag till hur byggandets olika parter kan främja den utvecklingen.
Konkurrensförhållandena
Den höga och under senare är starkt ökade koncentrationen inom rör- och elinstallationssektorernas tillverknings— och grossistled innebär med vissa undantag att en ömsesidig oligopolsituation karakteriserar markna-
den. Priserna blir betydligt mer kostnadsanpassade än i andra konkurrens- former. Priserna på den svenska marknaden påverkas även av förekom- mande och potentiell import. Det är dock troligt att importen i viss utsträckning hämmas av den starka koncentrationen på grossistsidan. Grossisterna har en oligopolställning vid försäljningen till det starkt splittrade installatörsledet. Materialindustrins starka ställning på den inhemska marknaden anses av utredningen i huvudsak bero på en god konkurrenskraft jämfört med utländska tillverkare. För detta talar den höga exporten, främst för rörinstallations- och ventilationsmaterial. Tillverkningen därav är starkt koncentrerad och de tre största tillverkarna svarar för 70—100 % av den inhemska produktionen för flertalet varu- grupper. Denna höga koncentration är normal även i övrig svensk verkstadsindustn'. Materialindustrins koncentration till i huvudsak stora företag har inneburit att stora resurser för tekniskt utvecklingsarbete har kunnat avsättas. De mest betydande tillverkarna av värme— och sanitets- material har ett brett sortiment inom endera eller båda områdena, vilket har medfört att i viss utsträckning integrerade system utvecklats. Det finns dessutom några exempel på systemutveckling på rörområdet som skett i samarbete med ledande installationsföretag. På ventilationsområ- det och andra vertikalt integrerade sektorer är systemutveckling vanlig. Material för elinstallationer tillverkas av mindre och medelstora, relativt specialiserade företag samt av de stora elektrotekniska företagen som huvudsakligen tillverkar tung elektrisk material. Utveckling av integrerade installationssystem synes vara mindre vanlig på elinstallationsområdet.
Några materialtillverkande företag inom elområdet äger sedan länge de största elgrossisterna. Inom rörinstallationsområdet har de stora till- verkarna på senare år skaffat sig betydande intressen i de dominerande rörgrossistföretagen. På ventilationsområdet och vissa specialområden är de större företagen vertikalt integrerade vilket inte är fallet inom andra delar av installationsområdet. Utredningen har inte funnit att denna vertikala integration, såsom den hittills fungerat, har inneburit allvarliga konkurrenshinder. Utredningen anser dock att det är önskvärt att alternativa upphandlingssätt kommer till ökad användning där renodlade monteringsföretag, bl a på ventilationssidan, får större möjligheter att konkurrera med vertikalt integrerade företag. Utredningen har inte kunnat finna att utvecklingen mot företagsegna system inom installa- tionsbranschen gått särskilt långt eller varit till men för konkurrensen på komponentnivå. Installationssystemen är till stor del öppna och valfrihet råder mellan att upphandla företagsegna delsystem eller sammansätta dem av fritt valda komponenter. Ofta väljs företagsegna system, kanske ibland av slentrian. En större medvetenhet i detta val kan vara motiverad bl a eftersom det ökar möjligheterna att utnyttja fristående monteringsföretag.
Grossistledets ställning som ett mellanled mellan tillverkare och instal- latör har ibland ifrågasatts. Enligt utredningens uppfattning är det sanno- likt att distributionskostnaden blir totalt sett lägst om handeln förmedlas via ett effektivt grossistled. En ökad användning av förtillverkade enheter och en högre koncentration i materialtillverkningen minskar dock gros—
sistverksamhetens fördelar. Grossisternas fördelnings- och sortiments- funktion är dock än så länge av stor betydelse. Dessutom spelar grossistemas finans- och försäljningsfunktion stor roll för de tillverkande företagen på grund av det stora antalet installationsföretag. Antalet små grossistexpeditioner är fortfarande mycket stort trots motverkande justeringar i prissystemen. Dessa är gemensamma för respektive bransch. Särskilt på rörsidan synes prissystemet ej vara helt kostnadsanpassat. Den på riksnivå starkt ökade grossistkoncentrationen har ej fått motsvarande konsekvenser vid försäljningen till installatörer eftersom antalet kon- kurrerande grossistlager/lokalkontor inte har minskat i samma utsträck- ning.
Beträffande rör— och elinstallationsbranscherna konstaterar utred- ningen att konkurrensbegränsningar i form av lokala anbudskarteller tidigare varit mycket vanliga. Utredningen har vid sina kontakter med beställare och entreprenörer mött den uppfattningen att tendenser till anbudssamråd fortfarande förekommer från tid till annan men att förutsättningar för organiserade karteller numera saknas. Under 1960-talet har koncentrationen ökat. De större företagen har dock ökat verksamhetsvolymen främst genom geografisk spridning av verksamheten vilket har gjort att koncentrationen lokalt inte ökat lika mycket. Utredningen har analyserat effekterna av de bestämmelser och avtal som kringgärdar elinstallationsverksamheten. Det gäller främst behörighets- kungörelsens regler om den ansvarige installatörens kontrollfunktion, entreprenörsrätten samt elverkens bestämmelser och branschorganisa— tionernas etableringsavtal. Utredningen drar slutsatsen att de aktuella reglerna innebär en viss konkurrensbegränsning och utvecklingshinder. Möjligheterna att etablera nya installationsföretag och att förtillverka byggdelar betyder mest. Utredningen pekar även på nackdelar med det nuvarande entreprenörssystemet på elområdet.
Utredningen diskuterar också de problem som installationsföretagens svaga ställning i förhållande till byggnadsentreprenörer ger upphov till. Det gäller sättet för anbudsprövning och prisreglering. Vid anbudsinford- ran bör formen för anbudsprövning alltid anges och om val av entrepre- nör skall ske efter prisförhandlingar. Annars uppstår lätt den situationen att sluten upphandling omöjliggörs genom att entreprenörer alltid inklu- derar en prutmän i anbud. De kraftiga prishöjningarna under 1973 har inneburit stora problem för installationsföretag som måst acceptera fasta priser. Former för prisreglering som i viss utsträckning begränsar före- tagens risktagande bör vidareutvecklas.
Installationema i byggprocessen
Frågor om industrialisering, samordning och upphandling diskuteras i tre kapitel men har ett nära samband. Beträffande förutsättningarna för industrialisering betonar utredningen betydelsen av att bestämmelsearbetet förenhetligas. Bestämmelser bör utformas på basis av funktionskrav och så enhetligt att utvecklingen av sammansatta komponenter underlättas. Elfrågornas särbehandling ur byggnormsynvinkel är ett hinder för indu-
strialisering och samordning. Elsäkerhetsbestämmelser, tillverknings- kontroll och lokal kontroll bör utformas så att elinstallationer helt kan ingå i förtillverkade element. Den av planverket bedrivna typgodkännan- deverksamheten bör effektiviseras och bringas att omfatta flertalet krav som ställs på installationskomponenter och byggdelar där installationer ingår. En ökad samordning av de olika standardiseringsorganens arbete bör komma till stånd för att underlätta anpassning till generella mätt- principer för byggnader. Den internationella anpassningen kan förbättras.
Förändringar i företagsstrukturen skulle främja en ökad industrialise- ring. En ökad vertikal integration inom rör- och elinstallationssek- torerna i likhet med den som redan ägt rum på ventilationsområ- det ger ökade möjligheter till sammanhållning av ansvaret för kon— struktion, produktion samt montage av installationssystem. En ökad horisontell integration, bl a med byggsidan, har avgjorda fördelar från industrialiserings— och samordningssynpunkt. Väsentliga initiativ för produktutveckling och industrialisering har tagits av integrerade företag. I integrerade företag kan samordnade totallösningar utarbetas och byggas av väl samtrimmade organisationer. Installationsföretagen har alltid varit mycket beroende av byggnadsföretagens sätt att sköta planeringen. Det har varit mer nödvändigt att ha stor flexibilitet än att kunna planera väl. Utredningen har dock funnit att marknadens sätt att fungera motverkar en vertikal eller horisontell integration av företagen inom installations- sektorn. Förslagen begränsas därför till att avse möjligheter att uppnå ökad industrialisering och bättre samordning inom ramen för existerande branschstruktur. Huvudvikten läggs vid beställarnas roll för industrialise- ringsutvecklingen. Genom en lämplig uppläggning av projektering och upphandling med val av förtillverkade enheter kan den långsiktiga industrialiseringsutvecklingen främjas. På lång sikt bör då avsevärda besparingseffekter kunna uppnås. För det enskilda projektet är dock fördelarna ofta osäkra vilket hämmar beställarnas vilja att genom lång- siktiga policybeslut främja industrialiseringen. En snabbt ökad använd- ning av installationsväggar och eventuellt lätta förtillverkade badrum förutses. En fortsatt analys av de planmässiga och ekonomiska förutsätt- ningarna bör dock utföras.
Den i många fall bristande samordningen hänger till stor del samman med bristande insikter om samordningsproblemens art, som bättre än nu måste uppmärksammas i utbildningen.
En ökad användning av upphandling baserad på funktionskrav bör åstadkommas. En förbättrad samordning av projekteringsarbetet krävs även där utgångspunkten skall vara beställarens funktionskrav. Detta innebär inte att konsultföretagen på området nödvändigtvis måste om- fatta alla specialitéer. En konsultgrupp kan även ges ansvaret för projekteringen. Projektutformningen bör även göras sådan att samord- ningen av montaget av installationerna underlättas. I komplicerade byggen bör ett företag kunna ta montageansvaret för alla installationer.
I samband med upphandlingsfrågor diskuteras möjligheterna att ut- vidga parternas ansvar när det gäller utformningen och montaget av klimatanläggningar. Utredningen anser det eftersträvansvärt att antingen
den entreprenör som svarat för klimatanläggningen eller den konsult som har ansvaret för utformningen tar totalansvar. Som ett alternativ till den traditionella byggprocessen har utredningen därför diskuterat klimat- konsultens och entreprenörens ansvar och insats. Efter det inledande programskedet, där kraven formulerats, bör det samlade ansvaret kunna tas av en entreprenör eller en konsult. Endera av dem bör då få det samlade ansvaret för anläggningens funktion och svara för projektering, upphandling och montering av anläggningen. Helst bör ansvaret för kostnaden ingå. Byggherrens krav formuleras som funktionskrav. En upphandling på basis av funktionskrav, särskilt ide fall där konsulten tar ansvaret, innebär många oprövade problem. Därför är det viktigt att formen prövas och att erfarenheter om lämpliga förfaranden samlas in. Detta bör ske i ett samarbete mellan konsulter, entreprenörer och byggherreorganisationer. I detta sammanhang diskuteras även behovet av utvecklingsarbete för att göra det möjligt att specificera och kontrollera funktioner hos klimatanläggningar. Det är lättare att i funktionstermer formulera klimatkrav än de samlade kraven på hela byggnaden, vilket gör att just klimatfrågan bör prioriteras. Det utvecklingsarbete som pågår bl a inom byggforskningsinstitutet, bör intensifieras i samarbete med berörda parter.
Installationerna i förvaltningsskedet
Utredningens diskussion av installationerna i förvaltningsskedet berör främst vissa möjligheter till energi— och vattenbesparing, organisationen av drift och underhåll samt ombyggnad.
Vikten av en riktig skötsel av pann- och ventilationsanläggningar samt möjligheterna till besparing vid tillämpning av redan känd teknik påvisas liksom vissa områden där teknisk utveckling krävs. Utredningen upp- märksammar särskilt vikten av att de enskilda förbrukarna ges besparings- incitament. Den slutsatsen dras att användningen av individuell varm- vattenmätning bör stimuleras via lånebestämmelserna. Individuell varm- vattenmätning kan även medföra en betydande minskning av den totala vattenförbrukningen. Däremot anser utredningen att det främst är fastig- hetsägarna som skall bära ansvaret för en energisnål uppvärmning och ventilation. En specialiserad utbildning av driftledande personal bör införas, såväl för en bättre drift av värme- och klimatanläggningar som för en bättre planering av hela driften och underhållet. Installationerna böri högre grad än för närvarande underhållas genom förebyggande åtgärder vilket kräver en kvalificerad planering och ledning. Stora fastighetsför- valtare har alltmer centraliserat och specialiserat förvaltningen. Installa- tionsföretagen, för vilka reparationsverksamheten varit en tämligen lön- sam verksamhet utan större konkurrensinslag, har börjat intressera sig för en effektivisering. Företagen bör, speciellt för mindre förvaltare, kunna bidra till en effektivare och systematiserad underhållsverksamhet. För mer komplicerade anläggningar, främst ventilationsanläggningar, är det önskvärt att serviceföretagens åtaganden knyts till funktionen. Upphand- lingen av sådana servicekontrakt bör helst ske i konkurrens, på sikt i
samband med hela anläggningens upphandling.
Vid ombyggnad är planeringsproblemen och samordningsbehoven än större än vid nybyggande. Utredningen anser det möjligt och önskvärt att specialiserade ombyggnadsföretag med allsidig kompetens utvecklas för att bättre behärska dessa problem. Utanpåliggande ledningar bör i stor utsträckning accepteras för att förenkla installationsarbetet. Den nu förväntade ombyggnadsverksamheten bör leda till att effektiva installa- tionsmetoder utvecklas som förbättrar förutsättningarna för den framtida ombyggnaden av ännu moderna hus.
Bestämmelser och standard
För att förenkla innehållet i bestämmelser och underlätta kontroll av industrieut tillverkade komponenter bör de bestämmelser som rör instal— lationer i byggnader samordnas och göras enhetliga. På installationsom- rådet gäller det bl a att åstadkomma att de bestämmelser som nu utges av olika myndigheter utformas på ett enhetligt sätt och utfärdas av plan- verket samt tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. Härigenom uppnås, vilket utredningen uppfattar såsom väsentligt, att möjligheter till typgodkännande av flertalet komponenter öppnas. Statens planverk bör vara samordnande organ för bestämmelser angående byggnaders utformning. Det behöver dock inte innbära att planverket till alla delar på egen hand utformar bestämmelser utan de kan utarbetas av andra myndigheter med fackkunskap på området. Bestämmelserna bör utfärdas även i dessa myndigheters bestämmelsesamlingar. För att uppnå förenklingar inom byggnadsverksamheten bör dock samtliga bestämmel- ser tas in i svensk byggnorm och tillämpningen i största möjliga utsträckning kontrolleras av den lokala byggnadsnämnden.
För att uppnå en ökad effektivitet i samordningsarbetet föreslår utredningen att en samordningskommitté etableras inom statens planverk där de berörda myndigheterna och i viss utsträckning standardiserings- organen ingår. Denna kommitté skall ha till huvudsaklig uppgift att främja samordningen av bestämmelser och den till bestämmelser an- knutna standardiseringsverksamheten. Statens planverk bör även få ut- ökade resurser för utveckling av bestämmelser, framförallt när det gäller medel till utarbetande av underlag. Arbetet bör kunna förenklas genom att hänvisning till standard görs i större utsträckning.
De områden som nu behandlas i elinstallationsbestämmelserna och enligt förordningen om brandfarliga varor bör omarbetas så att en samordning med svensk byggnorm kan åstadkommas. Detta gäller även bestämmelser för fjärrvärmeanläggningar, gasinstallationer m ni som nu inte utfärdas av myndighet. På elinstallationsområdet bör alla elinstalla- tionsbestämmelser, som gäller byggnad, i princip införas i svensk bygg- norm, även de som har karaktären av elsäkerhetsbestämmelser. Särskild ansvarig arbetsledare skulle iså fall kunna utses för elinstallationsarbetet. Eftersom det för närvarande inte synes möjligt att ålägga byggnads- nämnderna att kontrollera tillämpningen av dessa elinstallationsbe- stämmelser samt utse arbetsledare på området bör överföringen göras så
att undantag görs från byggnadsnämndernas skyldigheter i detta avseen- de. En särskild utredning bör granska möjligheterna att överföra den lokala kontrollen av bestämmelsernas tillämpning till kommunen när det kommunala ansvaret för eldistributionen ökats. Liksom tidigare bör samtliga elsäkerhetsbestämmelser utarbetas och även utges av statens industriverk. Det är väsentligt från utvecklingssynpunkt att bestämmelser utformas enhetligt och att typgodkännande och liknande kan utföras smidigt. Lokala särbestämmelser bör givetvis icke tillåtas. Mot den bakgrunden föreslås dessutom att elverkens rätt att utfärda bestämmelser och meddela entreprenörsrätt upphör. Det är från säkerhetssynpunkt fullt tillräckligt att installationsarbetet kontrolleras av person med viss kompe- tens.
Särskilda medel bör också ges till planverket och andra normmyndig— heter att följa och påverka det internationella arbetet beträffande standardisering och harmonisering av byggnadsbestämmelser. Det interna- tionella standardiseringsarbetet väntas i allt större utsträckning inriktas mot standard för funktion och provningsmetoder. Möjligheterna att hänvisa till standard i bestämmelser för installationsanläggningar ökar. Den eftersträvansvärda anpassningen av svenska byggbestämmelser till internationella kan ske dels genom en konkret anpassning av gällande bestämmelser men också genom att hänvisning sker till internationell standard. De bestämmelseutfärdande myndigheterna bör så mycket som möjligt undvika avsteg från gällande internationella bestämmelser eller standard. Avsteg bör motiveras och bl a bedömas ur ekonomisk synvin- kel.
Standardiseringsarbetet bör intensifieras särskilt vad gäller anpassningen av installationsstandard till modulregler. Även toleransfrågor spelar här stor roll. Utvecklingen i landet och internationellt har hämmats av en bristande samordning av arbetet i olika organ och kommittéer. Den del av standardiseringsarbetet som avser funktion och prestanda är väsentlig från utvecklingssynpunkt. Myndigheter har stora möjligheter att i bestämmel- ser hänvisa till sådan standard. Utredningen föreslår därför att berörda myndigheter tillsammans med standardiseringsorgan och andra organ som stödjer forskningsverksamhet, närmast byggforskningsrådet, inventerar behovet av underlag för sådan standard. Även behovet av resurser för att överföra internationell standard av detta slag till svenska förhållanden bör tas upp av ansvariga myndigheter.
Forskning och utvecklingsarbete
En väsentlig del av forsknings— och utvecklingsarbetet inom installations- sektorn utförs på initiativ av eller inom den materialtillverkande indu- strin. Detta är naturligt mot bakgrund av de alltmer komplicerade komponenter som används iinstallationssammanhang. Även utvecklingen av system och andra sammansatta funktionsenheter ligger på industrin. Detta innebär att projekteringsarbetet kan förenklas. Det kan därigenom i större utsträckning än tidigare inriktas mot kvalificerad rådgivning. Branschens forsknings- och utvecklingsarbete bör underlättas och
ökade statliga resurser bör ställas till förfogande för stöd till framförallt grundläggande forskning och forskning beträffande underlag för olika bestämmelser m rn samt forskning som gör det möjligt för byggherrar att prova och kontrollera komponenter och system. Utredningen har därvid tagit fasta på den utveckling mot ett antal forskningsmiljöer som har initierats främst av byggforskningsrådet. Det statliga stödet bör i första hand koncentreras till tre forskningsmiljöer, statens institut för byggnads- forskning, institutionen för värme- och ventilationsteknik vid KTH och den nyligen inrättade professuren i installationsteknik vid CTH, som bör utvidgas till en fullständig institution.
Beträffande inriktningen av det statliga stödet till FoU-verksamhet inom installationsområdet anser utredningen att det programarbete som utförts av byggforskningsrådet och som presenterats under 1973 tar upp delar inom installationsområdet som enligt utredningen har stor betydel- se för den fortsatta utvecklingen. Programmen ger ett gott underlag för en fortsatt ökning av resurserna inom denna del av byggforskningsrådets verksamhet. Dessutom är det nödvändigt att provningsmetoder utvecklas och möjligheter till provning av komponenter och system ges. Den forskningsmiljö som hittills etablerats vid byggforskningsinstitutet bör utvecklas och inriktas på sådan forskning som kan läggas till grund för funktionsprovning av installationssystem.
Teknisk utbildning
Utredningens diskussion om gymnasie— och högskoleutbildningen berör dels behovet av specialistutbildning inom olika installationsfack och dels behovet att inom hela byggområdet ge bättre tvärkunskaper för att samordningsfrågorna både när det gäller administration och konstruktion skall kunna ges en bättre behandling. För den fyraåriga tekniska gymna- sieutbildningen föreslås att särskilda utbildningsmoment rörande byggan- dets samordningsproblem införs framförallt i den husbyggnadstekniska, men även i den eltekniska och den nya vvs-tekniska utbildningen. Samordningsfrågorna bör dessutom beaktas i all utbildning. För närvaran- de saknas utbildning av driftlcdande personal på gymnasienivå. En sådan utbildningslinje bör inrättas med tyngdpunkten på ws- och elfrågor.
För de tekniska högskolorna föreslås att installationsutbildningen för väg— och vattenbyggare samt arkitekter förstärks och att lektorer skall svara för utbildningen i samråd med den vvs- respektive eltekniska utbild- ningen vid sektionerna M och E. Installtionsaspekter bör beaktas iden byggtekniska Och byggnadsekonomiska utbildningen. Vid E-sektionerna vid KTH och CTH bör utbyggda kurser i elinstallationsteknik inrättas. Vvs-utbildningen vid CTH bör byggas ut med utgångspunkt från den nyinrättade professuren i installationsteknik vid V-sektionen. Utbild- nings- och forskningsresurserna i sanitetsteknik samt uppvärmnings- och ventilationsteknik bör byggas ut med professurer. Vid KTl—I bör en professur i belysningsteknik inrättas.
__ ...,._ _ __.- __v— _.__-__..
Utlandsverksamhet
Den svenska materialtillverkande industrin inom vvs-området är i järn- förelse med andra länder i hög grad exportinriktad. Installationskonsult— och grossistföretagen är huvudsakligen inriktade på hemmamarknaden. Utredningen har funnit att ett statligt stöd till installationskonsulternas utlandsverksamhet kan vara befogat. Om svenska konsultföretag på installationsområdet, liksom på byggområdet, kan få större volym av uppdrag utomlands bör detta inverka positivt på installationsföretagens och materialindustrins exportmöjligheter. En snabb internationell harmo- nisering av bestämmelser och standard bör likaså öka möjligheterna till export och utlandsverksamhet.
1. Installationssektoms struktur
1.1. Inledning
En av utredningens huvuduppgifter är att allsidigt kartlägga och analysera installationssektorns struktur och funktionssätt. I sektorn ingår såväl installation, projektering, distribution som tillverkning. I detta kapitel sammanfattas utredningens kartläggning. Vid kartläggningen har målet varit att täcka in husbyggnadsverksamheten. I de fall huvuddelen av verksamheten är förlagd dit har hela sektorn tagits med. Ett problem har dock varit att få uppgifter om betydelsen av installationsverksamheten i byggnader för vissa ur denna synvinkel små branscher som har en totalt sett betydande verksamhet. Det gäller främst delbranscherna regler- och svagströmsinstallationer men även kyl-, oljeinstallations- och isolerings- branscherna. Det största intresset har ägnats rör-, el- och ventilationssek- torerna som dominerar volymmässigt.
Kapitlet inleds med en karakteristik av installationssektorn och de olika delsektorerna där huvudvikten läggs vid en jämförelse med byggnadssektorn i övrigt. Därefter görs en översiktlig strukturbeskrivning med huvudsyftet att täcka in installationssektorns totala omfattning och dess andel av hela husbyggnadsverksamheten och för olika projekttyper. Dessutom redovisas vissa uppgifter om produktivitetsutvecklingen i byggandet. ] följande avsnitt sker en kortfattad genomgång av de olika delbranscherna, huvudsakligen på grundval av de branschstudier som redovisas i bilagorna 1—6. Ventilationssektorn behandlas dock endast i detta kapitel. Kartläggningen avser om ej annat sägs, förhållandena år 1970. Kapitlet avslutas med en internationell jämförelse.
Följande terminologi används. Med sektor avses samtliga vertikala led och med bransch ett led med likartad verksamhet. Så omfattar elinstallationssektorns olika led elkonsultbranschen, elinstallationsbran- schen, elgrossistbranschen och elmaterialbranschen. På motsvarande sätt används termerna delsektor respektive delbransch.
1.2. Installationssektoms särdrag
Installationssektorn är en del av byggnadssektorn och delar med den en rad drag som skiljer den från andra industrisektorer. Byggnader produce-
ras lokalt, ofta med unik utformning. De kan inte flyttas och har en mycket lång livslängd. De bildar vidare väsentliga delar i hela samhälls- strukturen. Därigenom får de en stor social vikt såväl genom sina yttre som inre egenskaper. På grund av den långa livslängden sker mycket små förändringar i byggnadsstocken genom den årliga nybyggnadsverksam- heten, vilket gör byggandet konjunkturkänsligt. Framförallt de sociala och konjunkturmässiga aspekterna har gjort att samhället visat stort intresse för byggandet såväl i kontrollerande som styrande syfte. Som en följd av den lokalt utspridda byggnadsproduktionen har en rad lokala företag växt upp. Under det senaste decenniet har dock en koncentration av ägandet skett. De lokala delarna av storföretagen har i stor utsträck- ning kvar sin karaktär av lokala relativt små företag med stor självständig- het. Byggherrarna har sällan en egen organisation för att bestämma byggnadernas utformning utan utnyttjar konsulter med kontinuerlig byggnadsprojektering för olika beställares räkning. Även inom byggherre- ledet pågår en koncentration, bl a som en följd av kommunsammanslag— ningar.
Installationerna har markerade särdrag. Det är främst fråga om försörjnings- och transportsystem för vatten, värme, luft, elektricitet och elektriska kommunikationssystem samt apparater för omvandling av de förmedlade medierna. Systemen har till vissa delar en mekanisk funktion och utsätts för mekanisk och annan nötning. Därigenom får de en kortare livslängd än byggnaden i övrigt och ställer relativt stora krav på tillsyn, reparation och underhåll samt utbytbarhet. De använda materialen skiljer sig radikalt från övrigt byggnadsmaterial. Det är främst fråga om delar och apparater av järn och stål, olika andra metaller och plast, ofta med en långt driven förädling och med ett högt värde per vikts- och volymenhet. Tillverkningen sker huvudsakligen inom verkstadsindustrin. Det är ofta fråga om ett stort antal komplementära delar som tillverkas av olika företag.
De förmedlade medierna är i stor utsträckning farliga antingen för människor (elektricitet, brandfarliga vätskor, ånga och gaser under tryck, avloppsvatten), miljön (rökgaser, avlopp) eller byggnaden (vatten). ln- stallationerna står vidare i förbindelse med samhälleliga försörjnings— system för vatten och avlopp samt elektricitet. Detta har medfört krav från samhälle samt vatten- och elleverantörer på beaktande av person- säkerhet och säkerhet mot ogynnsam påverkan på samhällssystemen och miljön. De samhälleliga kraven bevakas av flera olika myndigheter.
Installationsföretagen svarar för knappt en fjärdedel av det totala husbyggandet. I installationssektorn finns en långtgående Specialisering på delbranscher i de olika leden med i stor utsträckning skilda myndighets- och organisationskontakter. Detta sammanhänger främst med de vitt skilda kunskapskraven och därmed utbildningsbakgrunden för de i olika delbranscher verkande personerna. En annan orsak är de vertikala bindningarna i vissa delbranscher. Beroende bla på den långt gående specialiseringen blir också installationsföretagen små i förhållande till byggnadsföretag, åtminstone på lokal nivå.
I byggnadsverksamheten står installationsföretagen oftast i ett beroen-
deförhållande till byggnadse'ntreprenören, dels arbetsmässigt, dels eko- nomiskt vid general— och totalentreprenader. Eftersom installationerna skall inplaceras i byggnaderna, ofta i takt med byggandets fortskridande, har installationsföretagen ofta små möjligheter att självständigt planera, styra och därmed effektivera sitt arbete. Först om en sådan planering kan göras i samarbete med byggnadsföretaget och under förutsättning att detta följer uppgjorda planer, får installationsföretagen möjlighet att driva sitt arbete effektivt. Hittills har det varit viktigare för installations- företag att vara flexibla än att utveckla en god planeringsförmåga.
Stora skillnader finns mellan olika installationsbranscher. De kan i huvudsak delas in i två grupper med markerade särdrag, bygghantverks- respektive verkstadsind ustriföretag.
Till bygghantverksföretag räknas främst rör- och elinstallationsföreta- gen. De är med få undantag fristående familjeföretag med övervägande lokal verksamhet. Ofta är det montörer som startat egen verksamhet. Liksom för övriga byggnadsföretag är de egna ekonomiska resurserna begränsade och något större kapital krävs ej. Fristående grossistföretag svarar för en stor del av materialleveranserna och — genom leverantörs- krediter — för en stor del av finansieringen. Arbetarna är organiserade i förbund med övervägande inriktning på byggnadsverksamhet med branschgemensamma lönesystem. Företagen arbetar nästan enbart som monteringsföretag med i stort sett gemensam teknik. Beställaren anger utförande. De saknar egna projekteringsresurser och har sällan möjlighet att påverka konstruktionernas utförande i väsentliga delar, beroende på att de varken har kontroll över materialproduktionen eller projektens utformning. Vid totalentreprenader har de dock möjligheter att få ett sådant inflytande för enstaka projekt men ofta svarar totalentreprenören, ibland genom konsulter, för installationernas principiella uppbyggnad.
Till verkstadsindustriföretag räknas främst ventilations-, kyl-, hiss-, svagströms- och reglerföretagen. Branscherna domineras av stora ofta internationellt verksamma verkstadsföretag med stora ekonomiska re- surser, som bl a tillverkar anläggningar för hus. Anläggningarna är ofta förhållandevis komplicerade och består till stor del av apparater. Monteringen svarar för en relativt liten del av kostnaderna och sker ofta i egen regi liksom ibland även projekteringen. Företagen utnyttjar i stor utsträckning egna produkter men i viss utsträckning delar av andra fabrikat, bla beroende på hur fullständigt det egna sortimentet är. Material säljs även tämligen fritt på den öppna marknaden, ofta direkt. Företagen har utvecklat egna installationssystem, som i varierande utsträckning utesluter eller försvårar användning av delar av andra fabrikat. De försöker vid systemutvecklingen att göra byggplatsmonte- ringen så enkel som möjligt och specialutbildar montörerna på de egna systemen. Företagen arbetar över hela landet med ofta små lokalavdel- ningar men med i viss utsträckning företagsegen teknik. De har även en omfattande utvecklingsverksamhet på komponentsidan och avancerade metoder att beräkna systemens funktion. Arbetarna är anslutna till Svenska Metallindustriarbetareförbundet och företagen till Sveriges Verk- stadsförening, vilket innebär att löneförhållandena skiljer sig från de i
byggnadsindustrin sedvanliga. B. a har man i verkstadsindustrin företags- egna lönesystem.
Även i verkstadsindustribranscherna finns bygghantverksföretag. Som exempel kan nämnas att plåtslagerier och rörföretag i viss utsträckning utför ventilationsarbeten, el- och rörföretag monterar reglerutrustning och elföretag utför förutom starkströmsinstallationer även svagströmsin- stallationer. Det är här ofta fråga om enklare anläggningar av respektive kategori.
lsoler- och oljeinstallationsbranscherna kan inte helt entydigt placeras in i mönstret men torde närmast kunna klassificeras som bygghantverks- företag, dock med inslag av vertikal integration.
1.3. Strukturöversikt
1.3.1. Sysselsättningen i installationssektorn och omsättningen i installations- och konsultverksamheten
I tabell 111 redovisas installations- och. konsultverksamhetens sysselsätt- ning och omsättning enligt utredningens beräkningar. Totalt sysselsätts där ca 60 000 personer varav ca 42 400 arbetare. För att få en bild av den totala sysselsättningen i alla led redovisas i tabell 1:2 uppgifter om
Tabell l:1 . Antal sysselsatta och omsättning samt omsättningens fördelning på byggnader, anläggningar samt reparationer och underhåll 1970 i installationssektorns installatörs- och konsultled.
Branscher Antal Milj kr, därav Arbetare Sysselsatta Omsätt- Byggnader Anlägg- Reparationer ning ningar () underhåll Vvs-projektering -— 3 000 200 180 20 . . Rörinstallation 17 800a 23 600 2 360 1 700 170 490 Komfortventilation 2 1003 2 800 520 490 _ 30 Vvs-isolering 800 1 000 60 60 — - Oljeinstallation 800 1 000 120 60 20 40 Komfortkyla 200 300 40 35 — 5 Summa ws 21 700 31 700 3 300 2 525 210 565 Elprojektering — 2 000 130 115 15 . . Elinstallation 19 00021 24 200 1 775 1 230 130 415 Hissinstallation 1 000 1 400 140 80 -— 60 Svagströmsinstallationb 700 900 120 100 _ 20 Summa el 20 700 28 500 2 165 1 525 145 495 Reglerinstallation Utförs till stor del av övriga installatörer Totalt 42 400 60 200 5 465 4 050 355 1 060
a Årsarbetare b Utförs dessutom av elinstallatörer
Tabell 112. Antal anställda i rör-, el- och komfortventilationssektorernas tillverknings- och grossistled.
Tillverkning Rör— och elgrossister
& SOU l974:47
! i Tjänstemän Arbetare Summa Tjänstemän Arbetare Summa !
Rörinstallationsmaterial 3 500 8 100 11 600 1 700a 300a 2 500 : Elinstallationsmaterial 800 2 000 2 800 1 000b 5001) 1 500 ! Ventilationsmaterial 5. (komfort, GLSM-företagen) ] 200 ] 600 2 800 ingår i tillverkning och installation & Summa 5 500 11 700 17 200 2 700 1 300 4 000
Exkl sysselsättningen vid till- verkning av material för kom- fortkyla, hissar, svagströmsan- läggningar samt ventilationsfö- retag utanför GLSM.
a 85 % av beräknad total sysselsättning motsvarande andelen leveranser till installationsföretag. b 50 % av beräknad total sysselsättning motsvarande andelen leveranser till installationsföretag.
sysselsättningen i rör— och elinstallations- samt komfortventilationssekto- rernas tillverknings- och grossistled, sammanlagt ca 21000 personer. I elsektorn ingår då ej tillverkning av löst monterade apparater, främst '_ ”vita varor” såsom spisar, kylskåp o d. Den totala sysselsättningen uppgår således till ca 81 000 och vid en avrundning uppåt till ca 85 000. Hänsyn har då tagits till att sysselsättningen i en- och tvåmansföretag i ; installationsledet är underskattat i tabellen och till tillverkning och distribution i övriga delsektorer exklusive vitvarusektorn.1 " Av totalomsättningen i installatörs- och konsultledet, ca 5 500 milj kr, _i går ca 4 100 milj kr till nybyggnad, ca 350 milj kr till anläggningar och ca * 1 100 milj kr till reparationer och underhåll. Rör- och elinstallations- branscherna dominerar och svarar för 75 % av omsättningen (43 % respektive 32 %), ventilationsbranschen för 9 %, konsulterna för 6 % och övriga branscher för 10%. Viss projektering sker även i de vertikalt integrerade verkstadsföretagen medan detta är ovanligt i rör- och elbran- scherna. Totalt torde ca 200—300 personer syssla med projektering i dessa företag till ett värde av ca 15 milj kr.
1.3.2. Materialförsörjning och handel
l tabell 1 :3 redovisas materialförsörjning, handel och användning av varor inom rör- och elinstallationssektorerna samt för komfortventilation.
1 Uppgifterna grundar sig för konsult- samt rör-, ventilations- och elsektorerna på tämligen ingående undersökningar, medan det i övriga fall är fråga om uppskattning- ar som gjorts i samråd med branschrepresentanter. I totalsiffrorna för ventilations- och kylsektorerna ingår endast komfortinstallationer och ej industri- och processan- läggningar m m. Ej heller ingår isolerbranschens arbeten med olika byggnadsisole- ringar eller hissbranschens industrianläggningar förutom personhissar. Smärre dubbelräkningar av omsättningen kan ha skett genom att företag från en bransch utnyttjar andra företag som underentreprenörer medan redovisningen avser företa- gens faktureringsvärden.
Tabell lz3. Materialförsörjning, handel och användning av rör- och elinstallationsmaterial samt material för komfortventilation. Milj kr.
Rörinstal- Elinstal- Komfortventila- lation lation tion (GLSM-företagen) Mater ialförsörjning 1971 1. Import 239 118 2. inhemsk produktion 1 590 420b 249 3. Export 538 30 48 4. Tillförsel (rad 1 + 2 » 3) 1 291 508b 201d 5. därav via grossist (% av rad 4) 1 012a (81) 387C (77) Grosshandel 1970 6. Till inköpspris (% av rad 7) 1 222 (88) 1 070 (83) 7. Till försäljningspris 1 389 1 290 8. därav till installatörer (% av rad 7) 1 190 (85) 600 (47) 9. Materialanvändning i installationsledet 1970 1 300 870 201d 10. Restposte (rad 9—8) 110 270
3 Exkl isolermaterial, 40 milj kr. b Förläggningsmaterial, installationsmaterial, elradiatorer, ljusarmaturer samt för 125 milj kr kabel. C Kabel uppskattat 90 %, övrigt material 72 %. d Exkl import samt tillverkning inom företag utanför GLSM. e Köp från grossister i ej branschföreningsanslutna företag, direktköp och köp från grossister för direkt försäljning.
Uppgifterna för rörinstallationsmaterial omfattar även vvs-isolering och brännare samt viss reglerutrustning för ventilationsanläggningar. För elsektorn ingår ej material för hissar och svagströmsanläggningar, ej heller ”vita varor”. Komfortventilation omfattar endast de till Gruppen för Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund, GLSM anslutna större företa— gens tillverkning och export.
Utrikeshandeln med material för rörinstallationer är betydande. Med undantag för artiklar av gjutjärn och plast samt sanitetsarmatur ligger exportandelarna mellan 20 och 60 % för de viktigaste produktgrupperna. Importen är även betydande för flera produkter, främst rör, teknisk armatur och styrutrustning men även sanitetsporslin och pumpar.
Exporten av elmaterial är obetydlig och omfattar främst fästmaterial och ljusarmaturer. Importen avser främst strömställare och uttag, elradiatorer, ljusarmaturer samt kabel och ledningar för installationsända- mål. Material för komfortventilationsanläggningar tillverkas främst av de till GLSM anslutna företagen av vilka de största har en betydande export. Importens storlek är okänd men relativt liten.
Distributionen av rör- och elinstallationsmaterial sker till övervägande del genom rör- respektive elgrosshandeln. Grossisterna svarar även för en betydande import. På vvs-sidan är det främst reglerutrustning som säljs direkt. Tyngre pannor, värmeväxlare och oljebrännare säljs till stor del direkt till byggherrarna. På elsidan säljs ljusarmaturer till ungefär hälften vid sidan av grossistledet. För de flesta andra produktgrupperna svarar rör- och elgrosshandeln för 90 å 100 % av försäljningen. Medan rörgrosshandeln till ca 85 % säljer till rörinstallatörer svarar elinstallatö- rerna endast för knappt 50 % av elgrossistemas försäljning. De har en
betydande försäljning av kabel och annat elektriskt material till kraft- verk, kommuner och industrier samt även av vitvaror till specialbutiker och varuhus.
Ventilationsbranschen är till ca 80 % vertikalt integrerad. Tillverk- ningsföretagen använder eget material för installationerna men säljer även i stor utsträckning direkt till varandra och till fristående företag. Dessutom finns en grosshandel av mindre omfattning.
Betydligt mera material används vid rörinstallationer än vid elinstalla- tioner, ca 1 300 milj kr mot ca 870 milj kr, trots att installationsbran- scherna är ungefär lika stora sysselsättningsmässigt. Restposten inklude- rar direktköp, köp från ej branschföreningsanslutna grossister samt installationsföretagens inköp för direkt försäljning.
1.3.3. Installationsföretagens och installationskonsulternas marknader
I detta avsnitt kommer främst rör- och elinstallationsföretagens samt installationskonsulternas avsättning efter projektkategori att belysas och jämföras med den övriga byggnads- respektive byggkonsultbranschen.l För övriga installationsföretag finns inga statistiska uppgifter men väsentliga slutsatser kan ändå dras.
I tabell l:4 jämförs rör- och elinstallationsföretagens avsättning efter projekttyp med de övriga byggnads- och bygghantverksföretagen. Jämfö- relsen avser endast de delar av hela byggnadsverksamheten som utbjuds på marknaden. Därför har allt egenregibyggande, utom det som bedrivs av byggnadsföretagen själva, undantagits.
Husbyggnadssektorn spelar samma roll för rör- och elinstallationsföre- tagen tillsammans som för övriga företag och svarar för 72 % av omsätt- ningen. Fördelningen mellan bostäder och övriga byggnader är även
1 Studien som endast avser företag med mer än en anställd grundas på SCB:s statistik över bygg- nads- och byggkonsult- verksamheten samt de specialbearbetningar av denna statistik avseende rör- och elinstallations- branscherna samt installa- tionskonsultbranscherna som utförts på utredning- ens uppdrag.
Tabell l:4. Rör- och elinstallationsföretagens samt övriga byggnads- och bygghantverksföretags verksamhet efter projekttyp 1970. Inklusive byggnadsföretags men exklusive övrigas egenregiverksamhet. Företag med
mer än en anställd.
Husbyggnad Reparationer och underhåll Anlägg- Totalt .. ,. ni är Bostäder Ovrigt Summa Bostäder Ovrigt Summa ng
Milj kr Rörinstallation 1 003 637 1 640 295 136 430 166 2 236 Elinstallation 570 617 1 187 205 166 371 133 1 692 Rör— och elinstallation 1 573 1 254 2 827 500 302 801 299 3 927 Övriga byggnads— och bygg- hantverksföretag 6 776 5 539 12 315 796 620 1 417 3 430 17 162
% Rörinstallation 44,8 28,5 73,3 13,2 6,1 19,3 7,4 100,0 Elinstallation 33,7 36,5 70,2 12,1 9,8 21,9 7,9 100,0 Rör- och elinstallation 40,0 32,0 72,0 12,7 7,7 20,4 7,6 100,0 Övriga byggnads- och bygg- hantverksföretag 39,5 32,3 71,8 4,6 3,6 8,2 20,0 100,0
SCB. Byggnads- och byggkonsultverksamheten 1970. Specialbearbetning för rör- och elinstallationsföretag. Exkl industriföretag som bedriver montering och installation av egna produkter hos utomstående, som ej kan fördelas. Produktionsvärde 357 milj kr.
densamma, 40 % contra 32 %. För rörinstallationsföretagen spelar dock bostadssektorn betydligt större roll än för elinstallationsföretagen. De resterande 28 % av produktionen fördelar sig mycket olika för installa- tions- och övriga företag. För installationsföretagen dominerar repara- tions- och underhållsarbetena med 20 % medan anläggningssektorn svarar för lika stor del av de övriga företagens verksamhet.
Omsättningens fördelning för övriga installationsföretag är endast känd för de ventilationsföretag som är anslutna till GLSM. Bostadssektorn svarar endast för 11 % av dessa företags omsättning på totalt 414 milj kr. Även serviceverksamheten är obetydlig och svarar för 6%. Det är kategorin övriga byggnader som dominerar med 83 % av omsättningen. Detta är säkerligen gemensamt för de flesta av de vertikalt integrerade företagen. Det är i sjukhus, laboratorier, varuhus, kontor och förvalt- ningsbyggnader man återfinner mer komplicerade och omfattande ventilations-, kyl-, regler-, svagströms- och hissanläggningar. Dock torde för hissbranschen även flerfamiljshussektorn ha stor betydelse, liksom småhussektorn för oljeinstallationsbranschen.
I tabell 1 :5 jämförs vvs- och elkonsulternas omsättningsfördelning med övriga konsulters. Skillnaderna är avsevärda. Liksom för installationsföre- tagen spelar anläggningssektorn relativt liten roll. Planarbeten förekom- mer ej heller. Dessa två sektorer svarar för en fjärdedel av övriga konsulters verksamhet mot endast 10% för installationskonsulterna. Likaså spelar bostadssektorn en relativt liten roll för installationskonsul- terna och då speciellt för elkonsulterna. Det är i stället projektering av övriga byggnader som dominerar, med tre fjärdedelar av omsättningen för installationskonsulterna mot endast 45 % för övriga. Speciellt kategorin skolor, sjukhus m m är viktiga marknader.
Tabell 1'5. Vvs- och elkonsultverksamhetens samt den övriga byggkonsultverksam- hetens fördelning efter projekttyp 1970. Företag med mer än en anställd.
Konsultkategori Vvs EI Vvs Övriga Vvs El Vvs Övriga och och el el Milj kr % Bostäder 38 17 55 291 19,1 13,4 16,6 24,3 Industribyggnader 38 24 62 183 19,2 18,3 18,8 15,3 Skolor, sjukhus m m 63 41 104 209 31,0 31,4 31,5 17,5 Andra byggnader 43 34 77 201 21,5 25,9 23,3 16,8 Anläggningar 18 14 32 222 9,1 10,5 9,7 18,6 Planarbeten m m 0 — 0 90 0,1 # 0 7,5
Summa 200 130 330 1196 100,0 100,0 100,0 100,0
SCB. Byggnads- och byggkonsultverksamheten 1970. Specialbearbetning av ws- och elkonsultverksamheten.
1.3.4. Installationernas relativa betydelse i husbyggandet
Installationssektoms betydelse i husbyggandet har studerats dels i relation till den totala byggnads- samt reparations- och underhållsverk- samheten enligt nationalräkenskaperna (NR), dels i relation till produk- tionsstatistikens uppgifter om byggnads- och byggkonsultverksamheten och slutligen i relation till de totala byggnadskostnaderna för olika hustyper. NR mäter värdet från efterfrågesidan och byggnadskostnaderna , innefattar även byggherrarnas egna insatser samt ränte- och kreditivkost- nader. I produktionsstatistiken ingår endast saluvärdet för entreprenad- respektive konsultföretag med mer än en antställd.
Andelar enligt nationalräkenskaperna. De totala bruttoinvesteringama i byggnader och anläggningar år 1970 uppgick enligt NR till 24 515 milj kr. Husbyggnadsinvesteringama redovisas ej separat men kan med ledning av uppgifter i långtidsutred ningen om husbyggandet 1969 och nationalrä- kenskaperna för 1969 och 1970 uppskattas till 17 300 milj kr år 1970.
Kostnaderna för reparationer och underhåll av byggnader och anlägg- ningar enligt NR som även omfattar förvaltarnas egna insatser uppgick till 6 861 milj kr. Byggnadernas andel kan på liknande sätt som husbyggnads- verksamheten uppskattas till 5 400 milj kr.
Byggnadssektorns bruttoproduktionsvärde enligt NR uppgick sålunda till 31 376 milj kr vilket kan jämföras med produktionsstatistikens uppgift om produktionsvärdet i byggnads- och byggkonsultverksamheten för företag med mer än en anställd som uppgår till 29 690 milj kr varav konsulterna svarade för 1 526 milj kr.1
Med ledning av ovanstående uppgifter och tabell 111 kan olika andelar beräknas, som redovisas i tabell 1 :6.
Tabell 16 Installations- och installationskonsultbmnschernas andel av bruttopro- duktionsvärde, bruttoinvesteringar i byggnader och anläggningar, reparationer och underhåll 1970 enligt nationalräkenskaperna samt andelen av husbyggnadsinveste-
l ringarna. % (Milj kr)
lnstallationsbranschernas andel av
Bruttoproduktionsvärdet 17,4 (5 465/31 376) Bruttoinvesterlngarna i byggnader och anläggningar 18,0 (4 405/24 515) Reparationer och underhåll 15,4 (1 060/6 861) Installationsbranschernas andel av Husbyggnadsinvesteringama 23,4 (4 050/17 300) därav Vvs-installationer Vvs-konsulter Rörinstallatörer Komfortventilation och komfortkyla Vvs-isolering och oljeinstallation , Elinstallationer i t-llkonsultcr [ Elinstallatörer ! Hiss— o svagströmsinstallation ' Reparationer o underhåll i byggnader
_. (2 525/17 300) (180/17 300) (1 700/17 300) (525/17 300) (120/17 300) (1525/17 300) (115/17 300)
(1230/17 300) . (180/17 300) | SCB Byggnads- oeh bygg-
konsultverksamheten (ca 1 000/5 400) 1970.
oo—xioooowxo—A mO—xlmxlomom
,—
Installationssektorn och konsultbranschen svarade 1970 för 17,4 % av byggnadssektorns bruttoproduktionsvärde varav 18,0 % av bruttoinveste- ringar och 15,4 % av reparationer och underhåll. Dessa värden kan jämföras med andelen av antalet arbetare i byggnadsverksamheten, totalt 250 000 år 1970,1 varav 42 400 eller 17,0 % inom installationsverksam- heten. Installationerna spelar liten roll inom anläggningssektorn varför dess andel av husbyggnadsinvesteringarna är högre, 23,4% varav vvs totalt 14,6 % och el 8,8 %. Andelen av reparationer och underhåll av byggnader är 18,5 %. I totala reparations- och underhållsverksamheten enligt NR inräknas även olika förvaltares insatser med egen personal.
Andelar enligt produktionsstatistiken. Det har även varit möjligt att studera rör- och elinstallationsföretagens andel av byggnads- och bygg- hantverksföretagens totala verksamhet för olika projektkategorier enligt produktionsstatistiken. Resultatet redovisas i tabell 117. Byggherrens omkostnader såsom projektering samt ränte- och kreditivkostnader ingår ej. Vidare avses endast företag med mer än en anställd.
Totalandelen inom husbyggnadssektorn, 17,6 %, är något högre än de i tabell 116 redovisade 16,9 % (9,8 + 7,1) beroende på att byggherrekost- naderna ej ingår i totalkostnaden och även på de olika källorna och företagsavgränsningarna. Rörinstallatörerna spelar större roll än elinstalla- törerna för såväl bostäder som övrigt husbyggande och har den största andelen inom bostadssektorn, 10,5 % mot 9,1 % för övriga byggnader. Elinstallatörerna däremot spelar större roll för övriga byggnader än för bostäder, 8,8 % mot 6,0 %.2 Det har ej varit möjligt att närmare studera övriga installationers andel för olika projektkategorier på ett översiktligt
1 SCB Byggnads- och bygg- plan. Som tidigare påpekats är det i kategorin övriga byggnader man kgpåultverksamheten återfinner mer omfattande ventilations-, kyl-, regler- och svagströmsan- 2 Det bör observeras att läggningar och stora hissar. Detta bekräftas av de projektvisa beräkningar speciellt för bostäder vissa som redovisas längre fram.
av byggnadsentreprenören R" _ - - -- - . -- tillhandahållna elektriska or och elmstallatronsforetagen svarar enligt tabell 1.7 for 32 % av
apparater ej ingår (spisar, byggnads- och bygghantverksföretagens totala verksamhet inom repara- kyl- och frysskåp m m). tions- och underhållssektorn. Det är en betydligt högre andel än den 1
Tabell l:7. Total byggnads- och bygghantverksverksamhet efter projekttyp 1970 samt rör- och elinstalla- tionsföretagens andel. Företag med mer än en anställd.
Husbyggnad Reparationer och underhåll Anlägg- Totalt ningar
Bostäder Övrigt Summa Bostäder Övrigt Summa
Byggnadsverksamheta
milj kr 9 037 7 036 16 073 1452 1049 2 501 8 774 27 348 därav (%)
Rörinstallation 10,5 9,1 10,2 20,3 13,0 17,2 1,9 8,2 Elinstallation 6,0 8,8 7,4 14,1 15,8 14,8 1,5 6,2 Summa 16,5 17,9 17,6 34,4 28,8 32,0 3,4 14,4
& SCB Byggnads- och byggkonsultverksamheten 1970. Exklusive industriföretag som bedriver montering och installation av egna produkter hos utomstående (för 357 milj kr).
Tabell 118. Vvs- och elkonsultverksamhetens andel av total konsultverksamhet samt den relativa konsultkostnaden för husbyggnad och husinstallationer 1970.
Milj kr %
Total konsultverksamhet 1 540a 100,0 Installationskonsultverksamhet, därav 345 22,4 Vvs-konsultverksamhet 200 13,0 Elkonsultverksamhet 130 8,4 Vvs- och elprojektering i vertikalt integrerade företag ca 15 1,0
Husbyggnad Total konsultverksamhet 1 mb 100,0 Installationskonsultverksamhet, därav 26,5 Vvs-konsultverksamhet 182 15,4 Elkonsultverksamhet 116 9,8 Vvs- och elprojektering i vertikalt integrerade företag ca 15 1,3 Projekteringens andel av byggnad sinvesteringarna Totalt 1 182/17 300 Vvs-anläggningarc 192/2 525 IilanläggningarC 121/1 525
& SCB Byggnads- och byggkonsultverksamheten (tab 1:1 exklusive arbeten åt andra konsultföretag plus 15 milj).
b SCB Byggnads- och byggkonsultverksamheten (tab 1 c. 5 och 1 c. 6). C Projektering i vertikalt integrerade företag fördelat på vvs och el.
tabell 1:6 redovisade, 18,5 %. Detta beror på att i totalsiffran i tabell l:6 men ej i tabell 127 ingår även fastighetsförvaltarnas reparations- och underhållsåtgärder iegen regi. Olika projekttypers betydelse följer samma mönster som i husbyggandet. Dock är elinstallationsföretagens insatser för reparation och underhåll i övriga byggnader större än rörinstallations- företagens.
I tabell 118 studeras installationsprojekteringens relativa storlek. Installationskonsulternal svarade 1970 för ca 22,4 % av den totala byggkonsultverksamheten och ca 26,5 % av konsulternas husbyggnads- projektering. Det är en något högre andel än installationernas andel av husbyggnadsinvesteringarna, 23,4% enligt tabell 116. Projekteringskost- nadernas andel i hela husbyggnadssektorn är 6,8 %, något lägre än ws- och elprojekteringens andel av byggnadsinvesteringarna i vvs- och elanläggringar, 7,6 % respektive 7,9 %.
I tabell l:9 redovisas installationskonsultverksamhetens andel av den totala projekteringen för olika projektkategorier. Det har däremot ej varit möjligt att på motsvarande sätt belysa installationsprojekteringens andel av installationskostnaderna då dessa ej kunnat fördelas efter projekttyp.
Instaliationsprojekteringens andel av projekteringskostnaderna för bostäder är obetydligt lägre än installationernas kostnadsandel enligt de projektvzsa beräkningarna i tabell 1:10. Med hänsyn till att projekterings- kostnaderna för en stor del av småhusbyggandet (bl a elementhus) torde , . . .
, _, _ _ __ _ _ Inkl pr0jekter1ng1 vara sma kan man formoda att pr0jekter1ngskostnaderna for installatio- vissa vertikalt integrerade ner i övriga bostäder tar en något större andel än installationskostnader- företag.
1 Se bilaga 6.
Tabell l:9. Vvs- och elprojekteringens andel av totala projekteringskostnaderna för olika projekttyper i procent.
Vvs-projektering Elprojektering Totalt Bostäder 11,0 4,9 15,9 Industribyggnader 15,5 10,0 25,5 Skolor, sjukhus m m 20,1 13,1 33,2 Andra byggnader 15,5 12,2 27,7 Anläggningar 7,1 5,5 12,6 Planarbeten 0 — 0
Källa: SCB Byggnads- och byggkonsultverksamheten 1970. Specialbearbetning för vvs- och elkonsultverksamheten.
na. En sådan tendens är fullt klar för övriga huskategorier. I tabell 1:10 framgår nämligen att installationskostnadernas andel för skolor (inkl högre undervisning) och sjukhus varierar mellan 19 % och 30 % medan installationsprojekteringen för dessa kategorier svarar för 33 % av den totala projekteringen. Motsvarande slutsats kan dras för kategorin andra byggnader som bl a omfattar förvaltnings- och kontorshus. Det förefaller sålunda även att när installationskostnadernas andel är hög, projekterings- kostnaderna blir än högre.
Andelar enligt projektredovisningar. De värden på installationernas relativa betydelse i byggandet som redovisats ovan, är betydligt lägre än de som allmänt synes vara accepterade. En ofta citerad uppgift är att installationernas andel av byggnadskostnaderna för flerfamiljshus skulle ha stigit successivt från 20 % år 1930 till 28 % 1960 och 37 % 1970. I andra sammanhang har hävdats att kostnadsandelen stigit även för sjukhus liksom för undervisnings- och administrationsbyggnader samt att andelen för dessa byggnadstyper skulle vara högre än för bostäder. För att ytterligare belysa dessa frågor har utredningen studerat installationer- nas andel och byggnadskostnaderna för olika projekttyper samt kostnads- andelens utveckling i tiden.1 Installtionskostnaderna omfattar ej projek- tering. För bostäder har kostnaderna för spisar, kylskåp och tvättmaski- ner inräknats liksom anslutningsavgifter för fjärrvärme och elektricitet.
Tabell 1:10. lnstallationskostnadernas andel av totala byggnadskostnaden för några olika projekttyper. %.
Vvs (därav El (därav Specialan- Summa ventilation) hiss) läggningar Flerfamiljshus 11,4 (1,2) 6,6 (1,3) — 18,0 Enfamiljshus, vattenburen värme 11,7 (?) 5,0 (—) — 16,7 Skolor 12,9 (?) 5,9 (?) 0,43 19,2 Sjukhus 18,2 (5,7) 11,2 (2,5) 0,6 30,0 Högre undervisning och forskning 15,2 (2) 9,8 (?) — 25,0 Förvaltningsbyggnader 11,0 (?) 11,1 (?) — 22,1 a Inkl hiss.
Installationskostnaderna har relaterats till de totala byggnadskostnaderna inklusive byggherrekostnader som administration, projektering, kreditiv- kostnader m in men exklusive markkostnad. Installationskostnadsandelen avseende andra hälften av 1960-talet redovisas i tabell 1:10. För bostäder och skolor är installationskostnaderna några procenten- heter lägre än det medeltal på 21,7 % exklusive installationsprojektering som kan beräknas enligt tabell 126 och för övriga redovisade kategorier upp till 8—9 enheter högre. Med hänsyn till att bostadsinvesteringarna svarar för hälften av de totala byggnadsinvesteringarna och att för vissa byggnadstyper, som endast kunnat studeras på ett ytligt sätt, kostnadsan- delarna synes vara lägre än medeltalet, föreligger en god överensstämmel- se mellan andelarna för olika projekttyper och totalandelen. En god överensstämmelse föreligger också mellan rör- och elinstallationernas andelar för bostäder vid en jämförelse med tabell l:7. Det stämmer även att elinstallationernas andel (exkl hiss) för övriga byggnader är högre än för bostäder, i storleksordningen 9 %. Installationernas andel av kostna- derna vid ombyggnad är betydligt högre än vid nybyggnad, i storleksord- ningen 27 % för flerfamiljshus och 38 % för sjukhus. Ombyggnad avser till stor del förbättring av installationsstandarden.
För flerfamiljshus har kostnadsandelen varit i stort sett oförändrad under efterkrigstiden. Detta något förvånande resultat förklaras av att bostadsstandarden stigit ej enbart avseende installationerna utan även beträffande bla lägenhetsytor, finplanering och bilplatser. För sjukhus däremot konstateras en ökning från andra hälften av 1950-talet till andra hälften av 1960-talet, främst för hem- och vårdavdelningar för långvarigt sjuka (från 25 % till 30 %) och för mentalsjukhus (25 % till 27 %). Byggandet av sådana anläggningar har även ökat kraftigare än andra sjukhustyper. För kliniker, serviceavdelningar och lasarett m m synes en ökning ha skett redan under 1950-talet upp till ca 30 %. Ökningen har främst avsett elinstallationer och ventilationsanläggningar. Enligt en undersökning avseende kontorshus i Stockholm har vvs-kostnadernas andel stigit från slutet av 1950-talet till början av 1960-talet.
Således har installationernas kostnadsandel troligen stigit under de senaste 20 åren för de flesta kategorierna av byggnader utom bostäder, men ökningen har ej alls varit så dramatisk som den tidigare redovisade sifferserien antyder. Ökningen har främst avsett elinstallation och ventilation, vilket överensstämmer med de uppgifter som stått att få om de olika installationsbranschernas utveckling. Enligt de i appendix 112 redovisade sysselsättningsuppgifterna som grundas på Folk- och bostads- räkningen, FOB, har den andel av de sysselsatta inom byggnadsindustrin som sysslar med rör- och elinstallationsverksamhet sjunkit från 16,5 % år 1950 till 15,9 % år 1970. Sysselsättningsandelen i elinstallationsverksam- heten har ökat kraftigt under 1960—talet, medan den irörinstallations- verksamheten successivt sjunkit.
Installationernas betydelse har även framhävts genom påståendet att de svarar för en än större del av en byggnads årskostnader än av byggnadskostnaden. Den studie som utredningen gjort av byggnads- och årskostnaderna för ett flerfamiljshusprojekt tyder emellertid på att så är
1 Byggplatscrnas ar- betsproduktivitet. Bygg- förbundet. Stockholm 1970. 2 Byggnadsindustrins arbetsproduktivitet. Byggförbundet. Stock— holm 1968.
fallet endast om energi- och vattenkostnaderna inräknas i installationer- nas årskostnader. I annat fall är installationernas års- och investerings- kostnadsandelar ungefär lika. Det beror på att andelen av kostnaderna för administration, fastighetsskötsel, sophämtning och städning är låg. Däremot svarar installationerna för en hög andel av underhållskostna- derna.
1.4. Arbetstidsåtgång och produktivitetsutveckling
Utredningen har fått ta del av en ännu ej publicerad utredning om produktiviteten i byggnadsindustrin, utförd inom Byggförbundet av Branko Salaj. Man har studerat arbetstidsåtgången per m3 byggnadsvo- lym (tim/m3) för olika yrkeskategorier och byggnader är 1971. Dessa värden har för flerfamiljshus kunnat jämföras med resultatet av motsva- rande studier för i första hand 19671 men även för 1965.2 Jämförbara uppgifter för arbetstidsåtgången för olika yrkeskategorier inom installa- tionsområdet finns dock endast för 1967 och 1971. På grundval av dessa beräkningar har utvecklingen av arbetsproducktiviteten, dvs byggd volym per arbetartimme (m3/tim) beräknats för de olika yrkeskategorierna. Vissa resultat av beräkningarna redovisas i tabell 1:1 1.
För flerfamiljshus var installationsmontörernas (rör, el, ventilation) andel av den totala arbetstiden år 1971 sammanlagt 13,2 %. Det är en lägre andel än installationernas kostnadsandel som enligt tabell 1:10 uppgår till 18,0 %. Orsaken torde främst vara en högre materialkostnads- andel för installationer än för övriga byggnadsarbeten.
Arbetsproduktiviteten ökade totalt från 1967 till 1971 med ca 7 % per år. Denna utveckling har naturligtvis ej endast påverkats av produktivi- tetsutvecklingen i själva byggnadsarbetets utförande utan även av bla förtillverkningsgrad, husens konstruktion, kvalitetsutveckling och kapital- intensiteten i byggandet. Under åren 1967 till 1971 ökade den på samma
Tabell 1:11. Arbetstidsåtgång per m3 byggnadsvolym år 1971 för flerfamiljshus samt arbetsproduktivitctens utveckling 1965—1971.
A rbetstldsåtgång Arbetsprod uk tivitetens årliga 1971 förändring (m3/tim, %) tim/m3 % 1965—1967 1967—1971 Samtliga byggnadsarbetare 2,513 100,0 (6,8) 7,2 därav större underentre- prenörer 0,493 19,6 (11,7) 6,8 därav måleri 0,161 6,4 . . 9,4 rör 0,154 6,1 .. 8,8 el 0,150 6,0 . . 2,1 ventilation 0,028 1,1 . . 2,6
( ) Uppgifterna ej fulltjämförbara med övriga. . Uppgift saknas Källa: Branko Salaj.
sätt beräknade arbetsproduktiviteten för rörarbetare något mer eller med 8,8 % per år medan utvecklingen för elektriker och ventilationsmontörer var lägre, 2,1 % respektive 2,8 % per år.
De beräknade värdena för installationsområdet kan inte utan vidare användas för en jämförelse med arbetsproduktivitetens utveckling för samtliga byggnadsarbetare. Arbetstidsåtgången per rn3 inom installations- facken påverkas nämligen av ”installationstätheten”, dvs mängden installationer per ma. En stor del av installationerna är fasta installationer i varje lägenhet. Det innebär att vid stigande lägenhetsstorlek installa- tionstätheten minskar och produktiviteten, mätt i volym per arbetstim- me, ökar och vice versa. Den påverkas även av förändringar i installations- standarden. Utredningen har försökt uppskatta effekten av sådana förändringar på grundval av uppgifter om utvecklingen av lägenhetsstorle- kar och installationsstandard.l Under perioden 1967 till 1971 minskade medellägenhetsytorna från 75 m3 till 67 rn2 vilket enligt gjorda beräk- ningar lett till en mindre ökning av installationstäthet för vatten— och sanitetsinstallationer och därmed högre arbetstidsåtgång per m3. Det visar sig emellertid att när det gäller extra toaletter, duschar och tvättutrymmen har standarden samtidigt minskat. En ökad övergång från egna värmecentraler till fjärrvärmecentraler kan likaså ha motverkat ökningen i installationstäthet. Slutsatsen blir att det redovisade produkti- vitetstalet för rörarbetare är väljämförbart med totalvärdet.
Det har inte varit möjligt att göra några motsvarande beräkningar för elområdet men någon större justering förefaller inte heller där vara motiverad. Inom ventilationsområdet skedde däremot en avsevärd stan- dardhöjning från 1967 till 1971 vilket framgår av nedanstående samman- ställning av ventilationssystemen i de år 1967 och 1971 byggda husen (flerfamiljshus med preliminärt beslut om bostadslån 1966 och 1970, procent av antal lägenheter med olika ventilationssystem).
1967 1971
Från— och tilluftsystem 11 23 I—'rånluftsystem 79 73 Självdrag 10 4
100 100
Användningen av från— och tilluftsystem har mer än fördubblats medan användningen av självdragssystem minskat till mindre än hälften. Med hjälp av de i låneunderlagsberäkningarna angivna beloppen för olika ventilationssystem kan kostnaden för ventilationssystemen per m2 lägenhetsyta beräknas ha ökat med ca 30 % från 1967 till 1971, dvs med ca 5 % per år. Om man antar att arbetsinsatsen är proportionell mot kostnaden bör produktivitetstalet höjas på motsvarande sätt.
Följande kvalitetsrensade värden för produktivitetsutvecklingen 1967— 1971 kan då beräknas (% per år):
Samtliga byggnadsarbetare Rör 1 Beräkningarna av in-
stallationsstandardens El utveckling har gjorts av Ventilation * Maj Britt Westman, SIB.
1 Detta avsnitt, utom den första delen, bygger på bilaga 1.
Arbetsproduktiviteten för rör- och ventilationsmontörer skulle alltså under de aktuella åren för flerfamiljshus ha ökat något snabbare än för samtliga byggnadsarbetare medan den för elmontörerna ökat betydligt långsammare. Denna produktivitetsökning är ej enbart ett resultat av effektivisering av byggplatsarbetet. Snarare är det utvecklingen mot ökad förtillverkning, framförallt av rörledningar och mer lättmonterade och lätthanterliga produkter som spelat in. Som framgår av kapitel 3 och bilagorna 7, 8 och 9 har denna utveckling gått speciellt snabbt inom rörområdet men även inom ventilationsområdet medan utvecklingen inom elområdet varit blygsam. En viss överföring av arbetsuppgifter från installationsmontörer till byggnadsarbetare och olika hjälparbetare kan också ha ägt rum.
Från 1965 till 1967 ökade lägenhetsstorlekarna med i medeltal 3,5 mz, vilket ledde till en minskad installationstäthet och därmed lägre arbetsåtgång per m3 byggd volym. Samtidigt skedde troligen en viss ökning av installationsstandarden som kan ha motverkat den tendensen. Då arbetsproduktiviteten för kategorin större underentreprenörer enligt den gjorda jämförelsen under denna period ökat betydligt snabbare än för samtliga byggnadsarbetare, synes även produktiviteten inom installa- tionsområdet ha ökat snabbare. Då emellertid 1965 och 1967 års värden ej är fullt jämförbara kan några säkra slutsatser för utvecklingen för olika yrkeskategorier ej dras.
1.5. Rör- och elinstallationsföretagenl
Företagens arbetssätt. Rör- och elinstallationsföretagen karaktäriseras traditionellt som byggnadshantverksföretag. Det innebär att arbetarna själva har ett stort inflytande över arbetets praktiska utförande. Det gäller i de aktuella branscherna framförallt irör— och ledningsdragningar. Det ritningsunderlag man arbetat efter vid nyproduktion har endast utvisat ledningarnas huvudsakliga förläggning. För arbetarna har det gällt att med hänsyn till byggnadens faktiska utförande smidigt förlägga ledningarna i anslutning till byggets fortskridande. Vid mer komplicerade installationer i pannrum, elcentraler o d har stora krav ställts i berörda avseenden. Arbetsledningen har varit mycket sporadisk och har ofta anförtrotts en ansvarsmontör (lagbas).
Företagens adminsitrativa uppgifter har bestått av ackvisition av uppdrag, ofta genom anbudsräkning, inköp och hantering av material samt administration och personalplanering. Företagen har för sin fortlevnad varit beroende av att rätt kunna bedöma olika arbetms omfattning mot bakgrund av ett ofta översiktligt anbudsunderlag. Det har främst gällt att bedöma hur mycket material som kommer att åtgå, där arbetarnas skicklighet att göra materialsnåla installationer varit viktig. Man har också haft viss frihet att genom alternativa ]edningsdragningar spara material. En bedömning av byggnadsentreprenörens kvalifikationer har också ingått då man är beroende av att bygget framskrider enligt planerna och av ett gott samarbete.
Eftersom arbetarna har haft ren ackordslön (vilket man fortfarande har i elbranschen) har företagen varit mera beroende av arbetarnas yrkesskicklighet i ovan berörda avseenden än av att de arbetat snabbt. I och med de ökande sociala kostnaderna som utgår per tidsenhet har dock behovet av att begränsa tidsåtgången vuxit. En andra viktig lönsamhets- faktor är materialinköpen. Genom skickliga inköp kan vinsterna påverkas avsevärt. På grund av det stora beroendet av arbetarnas kvalifikationer har installationsföretagen varit måna om att anställa och behålla skickliga montörer. Dessa har bl a därigenom fått fastare anställningar i förhål- lande till övriga byggnadsarbetare. Företagen har sällan haft egna projekteringsavdelningar. Företagarna har ofta varit montörer, som startat egen verksamhet. Genom vanan att bedöma hur arbetet ipraktiken skall utföras har de själva kunnat utforma enkla installationer. Ibland har en förtroendeställning mellan beställare och företag byggts upp, så att företagen fortlöpande anlitats för såväl projektering som byggande. Företagarna, som till övervägande del haft en ren teknisk bakgrund, har varit tämligen ointresserade av den ekonomiska administrationen och planeringen och har ej heller haft kvalifikationer för insatser på det området. Det har också varit skickligheten ide övriga berörda avseendena som avgjort företagens framgång. Det är likaså lätt att inse att företagen inte haft möjlighet till något utvecklingsarbete. I stället har man arbetat med kända material, verktyg och metoder, som utvecklats främst inom tillverkningsindustrin.
Speciellt de mindre företagen, som dominerar antalmässigt, har haft och har en omfattande reparationsverksamhet. Inom rörbranschen har det oftast varit fråga om reparationer av mycket enkelt slag såsom avloppsrensningar, byten av packningar och kranar, lagning av läckor osv. Även små nyinstallationer har av företagen räknats till reparationssek- torn. Speciellt inom elbranschen har sådana arbeten, t ex inmontering av någon elektrisk apparat, placering av en ny ljuspunkt eller ett nytt eluttag utgjort en stor del av småarbetena. I reparationssektorn har företagen i viss utsträckning sysselsatt äldre arbetare som ej längre orkat med arbetstakten på byggplatserna. Arbetet har haft låg social status och företagen har ägnat mycket liten uppmärksamhet åt det. Företagen har en mycket stark ställning mot kunderna, som då behov av reparation uppstår är beroende av omedelbara åtgärder. Anbudsinfordran blir mycket sällan aktuell. Arbetsersättningen och debiteringen har skett efter utnyttjad tid och såväl företag som kunder har varit tvingade att acceptera den av montörerna uppgivna tidåtgången. För företagen har reparationsverksamheten varit en säker inkomstkälla, då man i sina timdebiteringar kunnat lägga på ett avsevärt pålägg för administrativa omkostnader. Den enda möjligheten för fastighetsförvaltare att pressa kostnaderna har varit att i förväg begära in anbud på timdebitering och materialrabatter från olika företag och sedan hålla sig till det företag som lämnat de förmånligaste villkoren. Tids- och materialåtgången har dock svårligen kunnat kontrolleras.
Elinstallationsföretagen har traditionellt ofta haft en omfattande butiksförsäljning. På senare tid har rörinstallationsföretagen visat ett
starkt ökat intresse för butiksetablering som ett led i ökade marknads- föringsansträngningar.
Även om den föregående skildringen avsett hur branscherna traditio- nellt fungerat är den i många stycken aktuell även idag. Viktigare är emellertid att konstatera att de tidigare statiska förhållandena i bran- scherna har förändrats Såväl genom ändrade yttre omständigheter som framförallt genom branschernas och företagens egna åtgärder. Dessa förändringar kommer att närmare diskuteras längre fram och skall här endast antydas.
Som tidigare nämnts har företagens till stor del tidsberoende sociala kostnader successivt ökat. Detta har lett till ett ökat intresse från företagens sida att rationalisera byggplatsarbetet. Det kan konstateras att detta inom rörbranschen lett till en ökning av antalet arbetsledare. Inom båda branscherna är idag efterfrågan på kvalificerade arbetsledare stor, vilket lett till att särskild utbildning startats i vissa företag och på senare tid i arbetsgivareföreningarnas (RAF och EA) regi. På olika sätt har man också rationaliserat byggplatsarbetet. I rörbranschen har fältverkstäder utvecklats av branschföreningen (R). I dessa fältverkstäder, ofta lätt flyttbara uppvärmda stora tält, utnyttjas mekaniska hjälpmedel för tillverkning av ledningar. Den viktigaste effekten, förutom att arbetsför- hållandena är betydligt bättre än på de tidigare utomhusarbetsplatserna, är den arbetsutjämning som möjliggörs. Genom tillkomsten av nya material, främst avloppsrör av plast, har det också blivit möjligt för företagen att i stationära verkstäder förtillverka sammansatta rörled- ningar. Ett par av de stora företag som växt fram under 1960-talet, BPA och Calor—Celsius, har centraliserat en stor del av förtillverkningen till för hela landet centrala verkstäder. Motsvarande försök inom elbranschen att centralt förtillverka ledningar har ej lett till framgång. Även inom elbranschen sker dock viss förtillverkning i fältverkstäder på byggnads— platserna. Företagen i båda branscherna har också blivit alltmer angelägna att ordna materialförsörjningen effektivt, så att arbetarna kan hållas kontinuerligt sysselsatta. Grossistföretagen har gjort en insats genom att erbjuda leveranser 1 lämpliga satser på monteringsstället.
Inom rörbranschen har företagens incitament att rationalisera bygg- platsarbetet ökat genom den övergång till blandackord som skedde 1971. Vid den samma år genomförda ändringen inom elbranschen behölls det rena ackordet. Företagen och arbetarna kan dock lättare än förut begära förhandlingar om ändrade ackord vid andra betingelser än de normala. För att sådana överenskommelser skall komma till stånd torde dock stora avvikelser krävas. Utvecklingen på materialområdet, främst irörbranschen, har lett till en rad arbetsförenklingar och krav på nytänkande. Konkurrensen torde också ha ökat bla genom att rörföretagen fått större möjligheter att arbeta över hela landet. De tidigare lokala bestämmelserna för va-installa- tioner har ersatts av en riksomfattande VA-byggnorm. Motsvarande utveckling pågår inom elområdet. Inom reparationsområdet har vissa företag effektiverat arbetet bla genom att anskaffa servicebilar, ofta radiodirigerade. Inom rörbranschen
har ett utvecklingsarbete i R:s regi lett till att allt fler företag (är 1973 ett 30-tal) skaffat sådana bilar. I det nya arbetssättet ingår även att företagen erbjuder fast pris enligt prislista för de flesta reparationsarbetena. Reparationskostnaderna har i genomsnitt kunnat sänkas. Allt fler yngre arbetare sysselsätts inom reparationssektorn på grund av denna utveck- ling. Inom underhållsområdet pågår ett utvecklingsarbete i R:s regi där målsättningen är att få fastighetsförvaltarna att engagera rörföretag för förebyggande underhåll.
Även inom det adminstrativa området har centrala utvecklingsinsatser gjorts genom det av RAF och R startade serviceföretaget Installations- data AB (tidigare Rördata AB). Företagsanpassade datarutiner för löneutbetalningar, bokföring och fakturering har utarbetats och ett stigande antal företag utnyttjar dessa tjänster. Under 1973 blev även EA delägare och även elföretag kan utnyttja företagets tjänster.
Den tekniska utvecklingen liksom förändringarna i företagens arbets- förutsättningar har varit mest omfattande inom rörinstallationsområdet. I rörinstallationsbranschen har det också tagits betydligt fler utvecklings- initiativ än inom elinstallationsbranschen.
Storleks- och kancentrationsutveckling. Rör- och elinstallationsbran- schernas storlek har utvecklats på olika sätt under 1950- och 1960-talen. Inom rörbranschen ökade sysselsättningen med 10% under 1950-talet och med 6 % under 1960-talet med en sysselsättningstopp i mitten av årtiondet. Nedgången under andra hälften av 1960-talet fortsatte i början av 1970—talet. Ökningen har varit långsammare än den i hela byggnadsin- dustrin, som ökade med 21 respektive 13 %. Antalet isolerare steg med 60% under 1960-talet. I elinstallationsbranschen steg sysselsättningen med 10% under 1950-talet och med 34 % under 1960-talet. Ökningen var betydligt långsammare än för hela byggnadsindustrin under 1950-ta- let och betydligt snabbare under 1960-talet. Inom rörbranschen steg andelen tjänstemän kontinuerligt från 16 % 1950 till ca 21 % i slutet av 1960—talet. Hälften av ökningen föll på kategorin arbetsbefäl medan resten fördelades jämnt på teknisk och administrativ personal. Motsvaran- de up pgifter för elinstallationsföretag saknas.
Inom både rör- och elinstallationsbranscherna skedde under 1960-talet en kraftzg och accelererande koncentration, dock av olika karaktär. Inom rörbranschen ökade de fyra största företagen, BPA, Calor-Celsius, NVS och det år 1970 med Calor-Celsius fusionerade Björklund & Vedin, sin andel av de anställda arbetarna från 14 % till 29 %. Av tio medelstora företag 4100—500 arbetare) 1970 hade fyra tillkommit under perioden. De fyra nytillkomna och två andra företag svarade för en ökning för denna grupp från 4 % till ll %. Ökningen skedde till stor del bland de företag som helt eller huvudsakligen arbetar i industrisektom. Inom elbranscnen har framförallt 13 medelstora huvudsakligen regionalt verksamma allroundföretag svarat för koncentrationen genom att öka sin andel av arbetarna från 5 % till 15 %. BPA ökade även kraftigt, från 2 % till 7 % nedan ASEA:s andel sjönk från 8 % till 7 %.
I en särskild undersökning har strukturutvecklingen i Malmö—Lund- området studerats. Koncentrationen ökade där obetydligt inom rörbran-
schen trots den kraftiga ökningen i landet som helhet. Storföretagens regionala avdelningar ökade ej på samma sätt som företagen totalt. Elbranschen koncentrerades successivt genom att ett antal medelstora företag ökade sin lokala andel kraftigt. Branscherna skiljer sig även på andra sätt. Inom rörbranschen nyetablerades ett stort antal småföretag samtidigt som ett något mindre antal lades ner. Totalt sett var det dock vanligare att företag lades ner eller minskade än att de tillväxte. Färre små elföretag etablerades. Nedläggningarna var än färre och totalt sett fanns en betydande tendens till företagstillväxt. Tillväxten var för de lokala företagen närmast orsakad av att de gett sig in på den expanderande marknaden för mer komplicerade projekt. Då dessa ofta var stora, blev företagen tvungna att nyanställa för att klara sina åtaganden.
Medelstora installationsföretag har således haft betydligt lättare att expandera inom elbranschen än inom rörbranschen. De stora rörföreta- gens expansion har skett på de mindre företagens bekostnad utan att den lokala koncentrationen behövt öka. De större rörföretagen har till stor del expanderat geografiskt medan inom elinstallationsbranschen expan- sionen till stor del skett lokalt och regionalt.
Struktur 1970. Rör- och elinstallationsbranscherna sysselsatte år 1970 vardera ca 24000 personer. Produktionsvärdet var däremot avsevärt högre i rörbranschen, ca 2 400 milj kr mot ca 1 800 milj kr, beroende på betydligt högre materialkostnader. Det övervägande antalet företag i båda branscherna är små och lokalt verksamma. Ca 90 % av företagen har mindre än 20 anställda men svarar endast för 1/3 av omsättningen. De fyra största företagen svarade för 1/3 av rörbranschens omsättning mot l/5 i elbranschen där de medelstora företagen har en något mer framträdande roll. Räknat efter omsättning svarar nybyggandet för ca 70 %, anläggningar för ca 7 % och reparationer och underhåll för ca 20 % i båda branscherna. Inom nybyggandet är rörföretagen betydligt mer beroende av bostadssektorn som svarar för 45 % mot 34 %. Samma tendens finns inom reparationssektorn.
Andelen reparationsarbete sjunker kraftigt med stigande företagsstor- lek från 35 % 51 40 % till ca 5 %. Däremot är andelen bostadsbyggande tämligen oberoende av företagsstorleken där dock de mindre företagen till öven/ägande del torde arbeta inom småhussektorn. Det är i stället andra typer av projekt som tar en stigande andel av de större företagens omsättning. Resultaten bekräftar alltså ej att de medelstora företagen skulle vara speciellt inriktade på bostadssektorn. Deras verksamhet synes i stället vara mest allroundbetonad. Reparations- och underhållssektorn har för företagen en avsevärt mycket större betydelse än vad dess omsättningsandel, ca 20 %, indikerar. Ca 40 % av de sysselsatta arbetarna arbetar nämligen där, vilket är av stor betydelse inte bara för dessa. Sektorn medger för företagen en utjämning av sysselsättningsvariationer inom nybyggandet. Även från lönsamhetssynpunkt torde den ha stor betydelse.
Varuhandeln är betydande inom elbranschen. Ca 30% av antalet företag, nära 500 stycken, bedriver varuhandel till ett värde av 150 milj
kr. Inom rörbranschen uppgår den endast till ca 25 milj kr. Tillverknings- och konsultverksamheten är obetydlig men störst inom elbranschen.
Främst på grund av de högre materialkostnaderna är omsättningen per arbetstimme högst i rörbranschen, 70 kr mot 50 kr i elbranschen. I rörbranschen men ej i elbranschen stiger den med företagsstorleken. Då materialkostnaderna är högre vid nyproduktion än vid reparationsverk- samhet är tendensen inom rörsektorn väntad. Förhållandet inom elsek- torn torde åtminstone till en del kunna förklaras av att små företag ofta installerar i villor där i motsats till flerfamiljshusproduktionen spisar, kylskåp osv oftast levereras av installatören.
Andelen tjänstemän var något högre i rör- än elbranschen, 20 mot 18 %, helt beroende på högre andel företagsledare, teknisk personal och arbetsledare. Troligen är andelen arbetsledare lägre i elbranschen, där man i stor utsträckning använder sk ansvarsmontörer eller ledande montör i stället för förmän och verkmästare. De stora rörföretagen har betydligt större andel teknisk personal etc, 15 %, än såväl stora elföretag som övriga rör— och elföretag, troligen beroende på att företagen sysslar med komplicerade projekt, svarar för visst utvecklingsarbete och möjligen en del konsultarbete. Mellan 1970 och 1972 minskade dock storföreta- gens tjänstemannaandel bla genom att projekteringsavdelningar aweck- lats. Vissa av de stora elinstallationsföretagen (främst ASEA och AEG) har anmärkningsvärt låg andel administrativ personal vilket troligen beror på att de administrativa uppgifterna kunnat integreras med företagens övriga administration.
Finanser. Installationsföretagens finansiella förhållanden har studerats på grundval av SCB:s uppgifter från ett urval aktiebolag för 1970 och 1971. Urvalet är litet och enligt erfarenhet redovisar ofta den aktuella typen av företag finansiella uppgifter på ett ofullständigt sätt. De beräknade vinstvärdena varierar också oregelbundet och svårtolkat. Däremot är balansvärdena mer stabila.
Betecknande för installationsföretagen, liksom för företag i den egentliga byggnadsindustrin, är att det redovisade egna kapitalet och de långfristiga skulderna är små och att pågående arbeten samt fakturerat belopp i pågående arbeten svarat för en stor del av den redovisade balansomslutningen. I såväl byggnads- som installationsbranscherna är emellertid de dolda reserverna mer än dubbelt så stora som det redovisade egna kapitalet. Det totala egna kapitalet är därmed ca 2 gånger högre än anläggningstillgångarna, vilket från soliditetssynpunkt får bedömas som tillfredsställande. De stora installationsföretagen har relativt litet eget kapital, vilket dock kompenseras genom relativt större långfristiga skulder. Om posterna pågående arbeten respektive fakturerat belopp elimineras i balansräkningarna uppgår det totala egna kapitalet, inklusive dolda reserver, till ca 20 % av balansomslutningen i byggnads- branschen och i elinstallationsbranschen och till 30 % i rörinstallations- branschen. Dessa andelar kan knappast betraktas som anmärkningsvärt små.
Efter de ovan nämnda elimineringarna utgör kortfristiga fordringar och korta skulder dominerande poster ibalansräkningarna. De kortfristi-
ga tillgångarna är dock större än de kortfristiga skulderna och kassalikvi- diteten är i allmänhet tillfredsställande, dvs större än 100. Kassalikvidite- ten, liksom balanslikviditeten, är dock lägre i installationsbranscherna än inom byggnadsindustrin, där balanslikviditeten ligger över 200 mot endast 161 respektive 135 irör- och elbranscherna.
De beräknade vinstvärdena kan ej läggas till grund för något säkert uttalande om vinstnivån i de två branscherna. Vinsten på det totala kapitalet (där nedlagda kostnader och fakturerat belopp i pågående arbeten har kvittats) ligger i storleksordningen 3—4 %, vinsten på eget kapital är ca 10 % och vinsten i förhållande till omsättningen 1 ä 2 %.
På grundval av en studie över den finansiella utvecklingen under 1960-talet för ett 20—tal rörföretag i Stockholm och en jämförelse med SCBs uppgifter kan följande, i och för sig osäkra, slutsatser dras beträffande m e d e l s t o r a fö r e t a g . Likviditeten steg något fram till slutet av 1960-talet för att därefter sjunka till början av 1970-talet, kassalikviditeten från ca 140 till ca 100 och balanslikviditeten från ca 180 till ca 150. Lönsamheten, som låg på nivån 4 % av omsättningen, 8 % av totalt kapital och 25 % av eget kapital fram till 1968 sjönk till 0 år 1972. I Stockholmsundersökningen ingick över- normala företagsledarlöner i vinstvärdena.
Löneförhållanden. Ackordsförtjänsterna per timme i hela byggnads- industrin är avsevärt högre, i medeltal 37 %, än inom egentlig industri medan tidlönerna ligger 9 % högre. Ackordsandelen är även högre inom byggnadsbranscherna. Beträffande medellönerna inom rör- och elinstalla- tionsbranscherna ger olika källor något olika värden. Enligt SAF-statisti- ken skulle elektrikerna i medeltal ha något högre lön än rörarbetarna medan enligt SCB-studien förhållandet skulle vara omvänt. För jämförel- se med övrig industri är dock SAF- statistiken lämpligast. Den visar att ackordsförtjänsterna inom rörfacket är 33 % högre än i egentlig industri och i elfacket 41% högre. Lönedifferensen för rörfacket är störst i Stockholmsområdet, 39 %, medan den i elfacket är tämligen oberoende av geografisk belägenhet. Tidlönerna i installationsbranscherna är mycket lika dem i den egentliga industrin.
Vid bedömningen av möjligheterna att framställa monteringsfärdiga komponenter i den egentliga industrin i stället för att montera på byggnadsplatsen torde de ovan skildrade lönedifferenserna vara av betydelse. Större skillnader än som ovan angivits kan bli aktuella om man tar hänsyn till möjligheterna att överföra arbetsoperationer från bygg- nadsindustrins höglöneområden till den egentliga industrins låglöneområ- den. Så t ex är rörarbetarnas ackordsförtjänster i Stockholm mer än 60 % högre än industriackorden utanför storstadsområdena.
Tjänstemannalönerna i installationsbranscherna är i medeltal lägre än inom såväl byggnadsindustrin som egentlig industri. Den är högre i rörbranschen än i elbranschen, 36 200 kr mot 31 600 kr. Då tjänsteman- nalönema varierar kraftigt, främst beroende på yrkesgrupp, utbildning och ålder, är det ej säkert att lönerna, om hänsyn tas till dessa faktorer, är lägre. Möjlighet saknas att närmare belysa detta. Det har dock kunnat konstateras att löneskillnaderna mellan byggnadsindustri och egentlig
industri med hänsyn till dessa faktorer är tämligen små. Troligen är förhållandena i installationsbranscherna desamma.
Löneformer. År 1971 genomfördes viktiga förändringar iackordslöne- systemet i installationsbranscherna. De tidigare raka ackordslöneformer, som bedömdes som orättvisa (ojämna) och utvecklingshämmande, har kraftigt reformerats.
I rörbranschen infördes ett blandackordssystem med ca 50% fast tidlön. Den rörliga delen revideras successivt med målsättningen att ersättningen väl skall avspegla tidsåtgången för de olika ingående arbetsmomenten. Inom elbranschen infördes en helt ny ackordsprislista. I den nya listan, som fortfarande baseras på raka ackord, har priserna reviderats och anpassats till faktisk tidsåtgång. Möjligheterna ökas att ändra ackorden när arbetsbetingelserna avviker från de i ackordslistan specificerade. För mindre arbeten (85—125 tim) kan blandackord användas.
Genom det nya lönesystemet får installationsföretagen ökade incita- ment till utveckling av effektivare arbetsmetoder. Detta gäller framförallt rörföretagen eftersom varje effektivering ger lägre tidlönekostnader. Elföretagen torde inte finna det meningsfullt att ta upp förhandlingar om ackordsersättningarna annat än vid stora ändringar av arbetsbetingel- serna. Även materialindustrins incitament att utveckla mer installations- färdiga produkter torde ha ökats, eftersom minskat antal arbetsmoment direkt leder till sänkt ackordsersättning.
Sysselsättning. Rörarbetarna, liksom övriga byggnadsarbetare, syssel- sätts till ca 90 % inom byggnadsindustrin. Elektrikernas arbetsmarknad ligger däremot till ca 60 % utanför byggnadssektorn. Medelåldern i byggnadsbranschens elektriker- och rörarbetarkårer är avsevärt lägre än för samtliga byggnadsarbetare, 31 och 37 år respektive 42 år. Andelen unga arbetare är särskilt hög i elinstallationsfacket. I elbranschen är orsaken främst den kraftiga expansionen under 1960-talet och att elektrikerna i stor utsträckning vid stigande ålder övergår till industrin eller startar egen verksamhet. Den låga medelåldern bland rörarbetarna är mer svårförklarlig. Den kan bero på en tidigare brist och övergång till egen verksamhet.
Arbetslösheten är låg, ca 1 % 1969 och 1970, mot ca 7 % bland övriga byggnadsarbetare, vilket bla torde sammanhänga med att arbetarna i installationsfacken i liten utsträckning är projektanställda.
Integration. Integration mellan bygg- och installationsföretag samt mellan rör- och elinstallationsföretag är av intresse ur samordnings- och utvecklingssynvinkel. Integrationsfrågan har väckt stort intresse i debat- ten men någon omfattande integration förekommer ej. Byggnads- och installationsföretag i allmänhet anser ej att fördelarna kan bli av större betydelse. Samordning kan uppnås på annat sätt. Endast två storföretag är integrerade, nämligen BPA (bygg och bl 3 rör- och elinstallation) och Calor-Celsius (rör- och elinstallation). Ytterligare några få byggnadsföre- tag äger rör- eller elinstallationsföretag (bl a SCG och HN-bolagen) eller har en egen installationsavdelning, t ex AB Armerad Betong, som har en vvs-avdelning. Förutom Calor—Celsius har ett antal mindre rörföretag
1 Detta avsnitt bygger på bilaga 4.
skaffat sig elavdelningar kring 1970. För BPA är integrationen av gammalt datum och omfattar både byggnadsverksamhet och projekte- ring. Integrationen sammanhänger med företagets ägarförhålanden. Den anses ha inneburit samordnings- och rationaliseringsfördelar och har varit en förutsättning för företagets utvecklingsinsatser, speciellt inom rörområdet. För övriga byggnadsföretag har det främsta motivet varit önskan att få insyn i branschernas funktionssätt. Det egna installations- företaget, eller avdelningen, utnyttjas dock ofta vid egenregi-, general- och totalentreprenadprojekt. I sådana fall utförs projekteringen ofta med hjälp därifrån. I andra fall utnyttjas en central projekteringsavlelning med egna installationstekniker eller konsulter. Man har genom samord- ningen i viss mån kunnat utveckla egna lösningar. Det kontinuerliga byggplatssamarbetet anses även av några företag innebära vissa fördelar, främst av adminstrativ art.
För installationsföretagen har det främsta skälet till integration varit marknadens behov av en samordnad service och reparationsverksamhet samt den genom elvärmens frammarsch vikande efterfrågan på rörsidan. Det anses även vara möjligt att uppnå vissa administrativa besparingar och rationaliseringsmöjligheter samt konkurrensfördelar.
Tre egenregibyggande allmännyttiga företag har installationsavdelning— ar. Motivet har varit möjligheten att vid en jämn nyproduktion uppnå samordningsfördelar och upprepningseffekter, behovet av en serviceorga- nisation och möjligheten att balansera sysselsättningen mellan nybyggnad och mer omfattande reparationer.
1.6. Rör- och elgrosshandeln1
Distributionen av rör- och elinstallationsmaterial utförs huvudsakligen av rör- och elgrossister, medan grossister i stort sett saknas i övriga delsektorer.
Handelns funktioner. Handelns funktion brukar uppdelas itransport-, lagrings-, försäljnings- och finansfunktioner. I rör— och elinstallationssek- torerna svarar i allmänhet tillverkarna för transport till grossistlager och, vid direktleveranser, till byggplats. Grossisterna sköter i allmänhet trans- porten från grossistlager till installatör eller byggplats. Varor kan även hämtas vid grossistlagren. En stor del av lagerhållningen sköts av grossisterna men även tillverkare och installatörer har lager. Försäljnings- funktionen inkluderar marknadsföring, orderupptagning och erfarenhets- återföring. Marknadsföringen, som riktas mot installatörer, konsulter, byggherrar och byggmästare, utförs i allmänhet av producenterna men speciellt inom elsektorn marknadsför grossisterna även vissa egna märkesvaror, främst inom vitvaruområdet. Orderupptagningea sköts av grossisterna. De deltar även i erfarenhetsåterföringen. Producenterna får produkterfarenheter genom reklamationer, som ofta förmedlas via grossisterna samt genom fortlöpande kontakter med grossister, installatö- rer och i viss mån byggherrar. Grossisterna har stort inflytande på varuvalet genom att efterfrågan kanaliseras genom dem, samtidigt som de
avgör vilka varor som skall katalogföras och lagerhållas. Finansfunktionen ombesörjs till största delen av grossisterna genom att de egna lagren måste finansieras samt genom kreditgivning till installatörerna.
Grosshandelns starka ställning förklaras främst av den rationalisering av varornas fördelning och av sortimentsutbudet som kan uppnås. Fördelningen rationaliseras genom att varutransporterna från tillverkarna kan sammanföras i stora partier för leverans till grossistlager medan de dyrare småleveranserna till detaljister (installatörer) kan begränsas till sträckan grossist-installatör. Varje detaljist (installatör) behöver ofta samtidigt ett sortiment av varor från flera producenter. I stället för att kontakta många producenter kan varorna köpas hos en grossist. Det totala kontaktarbetet minskas radikalt samtidigt som transporterna kan rationaliseras genom att flera varor kan sammanföras i en leverans. I installationssektorn är sortimentsfunktionen viktig främst genom det stora antalet installatörer och byggplatser och det stora sortimentet.
Branschstruktur och ägareförhållanden. Rör- och elgrossistbranscherna var år 1970 ungefär lika stora med en omsättning på knappt 1,4 respektive 1,3 miljarder kronor. Elgrosshandeln har under 1960-talet ökat sin omsättning i något snabbare takt, 8,6 % per år mot 6,8 % för rörbranschen (löpande priser). Utvecklingen har varit något långsammare än för såväl handel med byggnadsmaterial, total grosshandel, brutto- investeringar som bruttonationalprodukt.
Rörgrosshandeln har sedan länge dominerats av två företag, Ahlsell & Ågren AB och Fosselius & Alpen AB med ca 40 % respektive 20—25 % av branschomsättningen år 1970 och med filialer över hela landet. De där- näst tre största företagen svarade för vardera 5 a 10 % av omsättningen. De två storföretagen och framförallt Ahlsell & Ågren har successivt ökat sina marknadsandelar främst genom köp av lokala grossister och i samband därmed ombildning av dessa till filialer. Koncentrationen i branschen ökade ytterligare år 1972 då Fosselius & Alpen övertog Söderberg & Haak AB:s rörgrossiströrelse som svarade för 5 år 10 % av
branschomsättningen. I rörgrossistbranschen, som länge varit i stort sett fristående från
producent- och installationsledet, ökade producentinflytandet avsevärt i början av 1970-talet. KF, med omfattande intresse irörmaterialbransch— en (Gustavsbergs Fabriker), som redan tidigare ägde två mindre grossister köpte år 1969 35 % av aktierna i Fosselius & Alpen och även en betydande post i Ahlsell & Ågren. Euroc AB (med Ifö AB) ökade 1973 sitt innehav av aktier i Ahlsell & Ågren från 6 till 30 %.
Elgrosshandelns företagsstruktur var till år 1968 istort sett oförändrad _ med AB Asea—Skandia som största företag med drygt 1/3 av omsättning- en, tre medelstora företag och många små. 1968—69 genomgick emellertid branschen en omfattande strukturförändring som resulterade i att fem, någorlunda jämnstora, företag kom att svara för nära 90 % av omsättningen. Tre av dessa, Asea-Skandia, Selga-Sievert AB (bildat genom sammanslagning av Sieverts grossistavdelning och åtta smågrossis- ter) och de av ITT köpta företagen Joel Olssons ElAB och Bröderna Engströms El AB, är nära lierade med företag som tillverkar kabel. Övriga
större företag var Elektriska AB AEG och Siemens AB. 1972 samman- slogs Selgas och AEG:s grossiströrelser. De numera fyra stora elgrossister- na, där Asea-Skandia och Selga är störst, har starka samband med företag som förutom kabel även tillverkar visst annat elinstallationsmaterial. Grossisterna tycks dock, med undantag för kabel och ledningar, tämligen fritt sälja alla märken. Tre av de största grossisterna är dessutom lierade med företag som har installationsverksamhet antingen via moderföretaget (Asea-Skandia, AEG) eller genom egen verksamhet (Siemens). Dessa företag marknadsför även egna märkesvaror inom vitvarusektorn.
Lokalisering. De största rör- och elgrossisterna är rikstäckande genom ett omfattande nät av lokala lager. Elgrossisterna har de flesta lagren, totalt 68 i 20 städer mot rörgrossisterna 53 i 20 städer. Båda branscherna är rikt representerade i de största städerna. De fortlöpande fusioneringar- na har haft litet inflytande på antalet lager på olika orter.
Kund— och sortimentsstruktur. Medan installatörerna traditionellt är den dominerande kundkategorin inom rörbranschen med ca 90% av omsättningen svarar de för mindre än hälften av elgrossistemas försälj— ning. Industri, elverk och, främst beträffande s k vita varor, varuhus och andra återförsäljare, svarar för vardera 10—20 %. Förutom när det gäller vissa tunga artiklar som vissa pannor och grova rör samt vissa specialartik- lar sker den dominerande delen av försäljningen av rörinstallationsmate- rial via grossist. Elgrossisterna har en lika stark ställning för distributio- nen av förläggnings- och installationsmaterial, elradiatorer samt kabel och ledningar för husbyggnadsändamål. För andra varor, såsom ljusarmatur, vita varor och grövre kabel svarar de för en mindre andel. Inom båda branscherna levereras ca 2/ 3 av materialet via grossistlager. Direktleveran- serna avser främst tunga varor och stora expeditioner. Order—, pris- och kostnadsstruktur. Inom båda branscherna utgör små expeditioner den största andelen av antalet leveranser som en liten del av värdet. Så svarar de 80 % minsta expeditionerna för endast ca 20 % av värdet. Olika studier visar att en stor del av småexpeditionerna är direkt förlustbringande. I båda branscherna söker man bl a genom de gemen- samma prissättningsrekommendationerna åstadkomma en gynnsammare struktur. Härvid har rörgrossisterna sedan länge tillämpat en prisdifferen- tiering efter expeditionsstorlek med upp till 15 % rabatt vid order över 5 000 kr. För stora order och expeditioner förekommer dessutom ofta ytterligare rabatter. En jämförelse med expeditionsstrukturen innan denna prisdifferentiering infördes visar dock att den ej har påverkats. Elgrossistbranschen tillämpade till 1971 ett prissystem som ej tog hänsyn till expeditionsstorlekar utan endast till det köpande företagets storlek. 1971 infördes dock en prisdifferentiering efter antalet obrutna förpackningar av viss vara med en differentiering på upp till 14%. Ytterligare rabatter vid stora order och expeditioner förekommer. Dessutom infördes en expeditionsavgift på 30 kr för order under 100 kr. Enligt uppgift skall expeditionsstrukturen ha påverkats i gynnsam riktning.
Kostnaderna och påläggen är högre hos elgrossisterna än hos rörgrossis- terna. Den genomsnittliga bruttovinsten är 17% respektive ca 12 %.
Påläggen varierar kraftigt för olika orderstorlekar och torde uppgå till endast några få procent för stora order som kan distribueras direkt från producent till installatör. Skillnaderna mellan de olika branscherna kan, åtminstone till en de], förklaras av att expeditionerna i genomsnitt är värdemässigt mindre inom elbranschen och att materialet ofta är mer ömtåligt med krav på varmlagring och omsorgsfull packning. Elgrossister- na har även mer intensiv marknadsföring speciellt för egna märkesvaror inom vitvarusektorn.
1.7. Material för rör- och elinstallationer]l
Tillförseln på den svenska marknaden av material för rör- och elinstalla- tioner var 1971 ca 1 800 milj kr varav import 340 milj kr. 1 300 milj kr avsåg material för rörinstallationer och 500 milj kr material för elinstallationer. Material för rör- och elinstallationer tillverkas respektive importeras av helt olika företag.
1.7.1. Material för värme- och sanitetsinstallationer
Historik. Före andra världskriget importerades sanitetsgods. På värmesi- dan fanns en betydande inhemsk industri, bl a för gjutna pannor. Strax före och under andra världskriget startade de nu betydande sanitetsmate- rialtillverkande företagen AB Gustavsbergs Fabriker och Ifö AB tillverk- ning av badkar och sanitetsporslin samt diskbänkar. Enligt Holml var självförsörjningsgraden för material för värme- och sanitetsinstallationer hög redan i början av 1950—talet. Betydande mängder stålrör importera- des dock från kontinenten liksom sanitetsporslin från Finland. Viss export av bla pannor, aducerade rördelar, sanitetsporslin och badkar, främst till övriga nordiska länder, hade startats. Under 1960-talet expanderade industrin både genom byggnadsverksamhetens ökning och genom en betydande exportutveckling. Exportökningen har sedan accelererat hittills under 1970-talet samtidigt som avsättningen på den svenska marknaden minskat, både genom byggnadsverksamhetens stagna- tion och ökad användning av el— och fjärrvärme. En fortlöpande koncentration av tillverkningen till ett fåtal företagsen— heter har ägt rum. 1952 fanns enligt Holm 190 företag. Antalet var 1973 under 100. Minskningen avser främst gjuteriföretag som tillverkat pannor, radiatorer och rör av gjutjärn samt armatur. Branschstruktur 1971. År 1971 tillverkades material för rörinstallatio- ner av 103 företag i Sverige. Huvuddelen av importen gick genom elva ] _ .. . .. . . .. . Detta avsmtt bygger rorgrossrster och elva sarskllda importforetag. Av den svenska tillverk- på bilaga 2_ ningen, 1 590 milj kr, såldes 1 050 milj kr på hemmamarknaden medan 1 Holm, Per: Värme- och 540 milj kr exporterades. Importen uppgick till 239 milj kr. I tabell 1le Sénitctibfan—jchen- Stu— . . . . .. . .. dle utford pa uppdrag av redovrsas antal tillverkare, trllverknrngsvarde, export och import fordelat
byggnadsmaterialutred- på de viktigaste varugrupperna. ningen SOU 1955z49.
Tabell 1:12. Material för rörinstallationer 1971. Milj kr.
lnhemsk Export Export Import Tillförsel Antal produk- andel, % till- tion verkare
Rör 286 68 24 96 314 14 Armatur, vattenlås m m 214 27 13 45 232 33 Sanitetsporslin, rost- fritt m m 294 109 29 33 218 13 Värme (pannor etc) 507 197 39 16 326 37 Pumpar, styrutrustning 244 132 54 49 161 13 Isolering 45 5 11 — 40 2
Summa 1590 538 34 239 1 291 103&
& Vissa företag arbetar inom flera områden varför totala antalet tillverkare är lägre än summan av antalen för olika varuområden.
1971 tillverkades en del rörinstallationsmaterial i ett antal storföretag som vart och ett hade en liten tillverkning av dessa varor. Därför är den genomsnittliga installationsmaterialandelen endast 20% bland företag med mer än 100 milj kr i totalomsättning. För de mindre företagen är installationsmaterialandelen 70 %. 31 företag tillverkar enbart vvs-mate- rial. För varje varugrupp är tillverkningen koncentrerad till ett fåtal företag. För de 24 viktigaste varugrupperna svarade de tre största tillverkarna för mellan 70% och 100 %. De fyra nedan redovisade företagen har ett brett sortiment och svarade tillsammans med den på pumpar specialiserade Flygt-koncernen för över hälften av tillverkningen. Tillverkningen beräknas sysselsätta 11 600 personer varav 4 500 inom armatur- och sanitetsvaruområdet och 4 300 inom värmeområdet.
AB Gustavsbergs Fabriker, som ägs av KF, tillverkade 1971 sanitets- porslin, badkar, rostfritt, plaströr, gjutjärnsrör och pumpar, Tillverk- ningen av pannor överläts år 1972 på Parca-Norrahammar AB. Gustavs- berg marknadsför fortfarande pannor, liksom pumpar och brännare till- verkade av det hälftenägda Perfecta—Silenta samt radiatorer och sanitets- armatur tillverkade av fristående företag. KF har dessutom intressen i rörgrossistbranschen samt i Parca-Norrahammar AB och Coronaverken AB. Gustavsberg bedriver utvecklingsarbete över hela värme- och sanitets- området. Av en totalomsättning 1971 på 344 milj kr var 80 % rörinstal- lationsmaterial.
CTC-gruppen inom Coronakoncernen tillverkade 1971 pannor, varm- vattenberedare och armatur. Det tillsammans med Gustavsberg ägda Perfecta-Silenta tillverkar pumpar och oljebrännare. Växjö Rostfritt AB, som år 1973 såldes till Electrolux, tillverkade sjukhus- och storköksut- rustningar. Totalt var Coronaverkens tillverkning av rörinstallationsmate- rial 269 milj kr år 1971.
Ifö AB inom Euroc-koncernen tillverkar sanitetsporslin, badkar, rostfritt, installationsväggar och genom dotterbolag armatur sa mt vatten- lås och golvbrunnar av plast. Av Ifözs hela omsättning på 217 milj kr år 1971 avsåg ca 150 milj kr rörinstallationsmaterial. År 1973 köptes pannföretaget Hill & Co AB.
Parca-Norrahammar AB tillverkade 1971 pannor, värmeväxlare och varmvattenberedare för villor och större fastigheter. Efter förvärv av panntillverkningen hos Gustavsberg beräknas försäljningen 1973 bli 125 milj kr. Under 1973 har Bentone-verken AB, som tillverkar oljebrännare, förvärvats. Utrikeshandel. Exporten av material för rörinstallationer var 1971 540 milj kr eller 34 % av den inhemska tillverkningen. Importen var 240 milj kr. Exportökningstakten under den senare hälften av 1960-talet var i storleksordningen 10 % per år för badkar, diskbänkar, pannor och oljebrännare och högre för sanitetsporslin och radiatorer. Den svenska byggnadsverksamhetens stagnation från 1970 har särskilt starkt påverkat tillverkningen av pannor, oljebrännare och radiatorer eftersom fjärrvärme och eluppvärmning dessutom blivit allt vanligare. Den sviktande in- hemska marknaden har tvingat tillverkningsföretagen till en målmedveten satsning på export. Exportökningstakten har accelererat åren 1971 och 1972 för flertalet produkter utom pannor och oljebrännare. För sanitetsporslin betyder den nordiska marknaden mest medan för andra exportprodukter —- pannor, värmeväxlare, oljebrännare, pumpar och rostfritt — Västeuropa och framförallt Västtyskland, är en betydelsefull marknad.
Importen av material för värme- och sanitetsinstallationer i byggnader har under senare år varit relativt liten. Den avsåg år 1971 främst stålrör, plaströr, teknisk armatur och styrutrustning.
81 % av distributionen av material för rörinstallationer inom landet sker genom rörgrossisterna. Diskbänkar går i viss mån till byggnadsentre- prenadföretag. Stora pannor och styrutrustning säljs i relativt liten utsträckning över grossist. Av importen sker hälften igrossistföretagens egen regi. Totalt går ca 90 % av importen genom grossist eftersom andra importörer också distribuerar produkterna den vägen. Tillverkarna har en omfattande marknadsföringsorganisation som riktar sig till konsulter och installatörer. Några exempel på samarbete med grossister i marknadsarbe- tet finns.
Tillverkningsföretagens kostnader för forsknings- och utvecklingsarbe- te inom rörinstallationsområdet kan beräknas till 26 milj kr 1971 eller 1,8 % av omsättningen. Ca hälften av FoU-kostnaderna avsåg värmeområ- det.
1.7.2. E linstallationsmaterlkzl
Säkerhetsbestämmelserna utgör viktiga förutsättningar för tillverkningen av elinstallationsmaterial. Elektrisk material i vid bemärkelse tillverkas i hela världen huvudsakligen av stora elektrotekniska företag av typen ASEA, Siemens och det franska CGE. Den typ av ”lätt” installationsma- terial som används för installationer i byggnader samt fast installerade apparater, t ex elradiatorer och armatur, tillverkas ofta av mind re företag. I flertalet länder är kabelindustrin en hemmamarknadsindustri, i särskilt hög grad när det gäller kabel och ledning för installationsändamål.
År 1971 tillverkades material för elinstallationer av 47 svenska företag.
Tabell 1:13. Material för elinstallationer 1971. Milj kr.
Inhemsk Export Export Import Tillförsel Antal produk- andel, % till- tion verkare
Förläggningsmaterial 11 21 Installationsmaterial 0 10 Elradiatorer 9 5 Ljusarmaturer (för fast installation) 169,9 12 16 Kabel och ledning för installationsändamål ca 125 4
Summa ca 420 47
Försäljningen var 420 milj kr varav 35 milj kr exporterades. 21 företag, varav 9 elgrossister importerade material för knappt 120 milj kr. I tabell 1:13 redovisas antal tillverkare, tillverkningsvärde, export och import fördelat på de viktigaste varugrupperna.
Förläggningsmaterial, dvs rör, dosor, ledningsstegar och fästmaterial tillverkas huvudsakligen inom landet medan importen för övriga varor utom kabel och ledningar är betydande. Importen av installationsmaterial avser strömställare, främst från Västtyskland, medan elradiatorer huvud- sakligen importeras från Norge. Importen av ljusarmatur kommer bla från Västtyskland och Storbritannien. I motsats till värme- och sanitets- material är elmaterial alltså i stor utsträckning importerade. Att detta sker trots betydande hinder i form av bestämmelser och standard avspeglar bl a de stordriftsfördelar som kan uppnås för de väsentligaste komponenterna till de relativt enkla produkterna.
De stora elektrotekniska företagen ASEA, Siemens och AEG mark- nadsför vardera flera av de här aktuella varorna. ASEA äger tillsammans med LM Ericsson en betydande tillverkare av ledning och kabel för installationsändamål, AB Bjurhagens Fabriker. Dessutom har ASEA, genom Liljeholmens Kabelfabrik och LM Ericsson tillverkning av det aktuella kabelsortimentet. Till ASEA-koncernen hör också AB Järnkonst och Cebe AB som tillsammans är den största tillverkaren av belysningsar- matur för fast installation. AB Thorsman & Co, som dominerar tillverkningen av fästmaterial och ellister, tillhör LM Ericsson-koncernen. AEG och Siemens marknadsför bl a elradiatorer, armatur och strömställa- re av egen tillverkning. Delvis importerar man från företag i samma grupp-
Åtta av företagen hade år 1971 mer än 500 anställda ihela företaget. 13 företag hade mindre än 20 anställda. De mindre och medelstora företagen tillverkar huvudskaligen elinstallationsmaterial medan för de största annan produktion inom elområdet dominerar. Totalt sysselsattes 2 800 personer med tillverkning av de aktuella varugrupperna.
Befintliga handelshinder för en ökad svensk export i form av bestäm- melser och standard synes svåra att övervinna för förläggningsmaterial, centraler, mätartavlor etc. För ljusarmaturer ökar exporten kraftigt. 77 %
av tillverkningen av elinstallationsmaterial går genom elgrossisterna. Grossisternas andel av distributionen av i landet tillverkade elradiatorer och ljusarmaturer är lägre, 60 % respektive 45 %. Tas de utlandstillverka- de elradiatorerna med stiger dock grossistandelen för dessa till 90 %.
Kostnaden för FoU-arbeten i anslutning till tillverkning av elinstalla- tionsvaror var år 1971 ca 4 milj kr, motsvarande ca 1 % av omsättningen. Andelen var högst för elradiatorer, 3 %.
1.8. Ventilationssektornl
Historisk utveckling och funktionssätt. Ventilationssektorn i Sverige skiljer sig radikalt från rör- och elinstallationssektorerna. Den domineras av ett vertikalt integrerat storföretag. AB Svenska Fläktfabriken. Detta och ytterligare fyra ventilationsföretag. AB Bahco Ventilation, AR-Venti— lation AB inklusive systerbolaget AB Frödéns Verkstäder, Luftkonditio— nering AB och Industri AB Ventilator, som samtliga har fabriksproduk- tion, svarar för 75 år 80 % av installationerna av komfortanläggningar i landet, totalt ca 520 milj kr 1970. De uppräknade företagen, utom Frödéns Verkstäder, tillsammans med tillverkningsföretaget Industrifilter AB2 är medlemmar i Gruppen Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund (GLSM). Företagen, inklusive Frödéns Verkstäder, kallas fortsättningsvis ”GLSM-företagen”. Företagen utanför GLSM är huvudsakligen rena tillverknings- eller monteringsföretag. Främst Fläktfabriken och Bahco har en omfattande produktion och installation av process- och reningsan- läggningar (stoftavskiljning) för industrin vilka dock ej tas upp här. Fläktfabriken har en stor export samt produktion och installation i utlandet. Även Bahco har en viss utlandsverksamhet medan den för övriga GLSM-företag är ringa. Dessutom bedriver företagen viss projekte- ring och serviceverksamhet. I den följande redogörelsen avses, om annat ej anges, endast förhållandena inom komfortventilationssektorn. Ventilationsbranschen började byggas upp på 1930-talet då man började installera mekaniska ventilationssystem. Under efterkrigstiden ökade efterfrågan i landet kraftigt — i storleksordningen 15 % per år — samtidigt som exporten steg. Expansionen berodde på ett ökat byggande, särskilt av projekt med hög ventilationsstandard, t ex sjukhus, varuhus, skolor och kontor samt allmänt ökad ventilationsstandard. Installationerna utfördes till en början av plåtslagerier. Tillverkningsfö- retagen, bland vilka pionjärföretaget Svenska Fläktfabriken alltid har dominerat, tog i ökad utsträckning ansvar för anläggningarna och använde plåtslagare som underentreprenörer. I slutet av 1950-talet skaffade sig ventilationsföretagen egna installationsavdelningar och riks- omfattande filialnät. Arbetarna, som är organiserade i Svenska Metallin- dustriarbetareförbundet, arbetar efter företagsegna ackord i motsats till de i Bleck- och Plåtslagareförbundet organiserade plåtslagarna, som arbetar efter en rikslista. Det gav tillverkningsföretagen möjlighet att centralisera och specialisera kanaltillverkningen vilket under 1960-talet
1 Ventilatio nssektorns struktur redovisas endast i detta avsnitt, som därför gjorts relativt fylligt. 2 Företaget utför dock installationer av process- och reningsanläggningar.
helt genomfördes när det gäller standarddelar. Montörerna utbildas särskilt för montering av de egna Systemen. I samband därmed utvecklades komponenter och kopplingssystem med syfte att underlätta monteringen. Företagen söker i så stor utsträckning som möjligt överflytta monteringsarbete från byggplats till fabrik och förbättra materialflödet från fabrik direkt till montering.
Det finns ett 50-tal plåtslageriföretag som kan äta sig ventilationsarbe- ten. De har ej haft samma rationaliseringsmöjligheter. Kanalerna tillver— kas av plåtslagarna på en lokal verkstad före montering. Genom dessas yrkesskicklighet torde plåtslagerierna ha en konkurrensfördel för mer komplicerade plåtslageriarbeten. De största ventilationsplåtslagerierna hade i början av 1970-talet en omsättning i storleksordningen 12—14 milj kr. Som exempel kan nämnas AB Palmator i Örebro och AB Luftkomfort i Göteborg. Det sistnämnda företaget har ett intimt samarbete med Plåt-Mekano AB i Kvänum som tillverkar fläktar och andra komponenter. De största företagen utanför GLSM kan åta sig komplicerade uppdrag även om den egna projekteringskapaciteten är begränsad. Företagen arbetar över stora regioner, ibland via filialer. Vissa företag har mer karaktär av ingenjörsföretag, som svarar för anbudsräkning, inköp, arbetsledning och intrimning men anlitar småentreprenörer för plåtarbe- ten och montering. Utvecklingen har angetts gå mot ett ökat antal sådana ingenjörsföretag. De minsta företagen har ej kapacitet för större entreprenader utan uppträder i stor utsträckning som underentreprenörer till de större ventilationsföretagen eller åt rörföretag. Det anses att företagen utanför GLSM, framförallt de större specialföretagen, ökar marknadsandelen.
Företagens olika arbetssätt illustreras av följande sammanställning av installationsvärdet per montör:
GLSM-företagen 365 tkr Plåtslagerier (enligt företagsuppgifter) Egna entreprenader 175 tkr Underentreprenader 100 tkr
För plätslageriföretagen har angivits att av kostnaderna för en ventilationsentreprenad 50 % avser aggregat och don och 25 % plåt och monteringsdetaljer respektive arbete. För GLSM-företagen är arbetskost- nadsandelen lägre eftersom kanaler levereras färdiga. Den högre omsätt- ningen per arbetare förklaras också av att GLSM-företagen arbetar med mer komplicerade anläggningar med stor del färdiga apparater och till en del utnyttjar underentreprenörer för bla kanaltillverkning och monte- ring.
Ventilationsföretagens åtaganden omfattar normalt enbart ventila- tionsentreprenaden. Det blir emellertid mer och mer vanligt att denna sammanförs med entreprenader för regler— och styrutrustning, kyla samt i viss utsträckning värme- och belysningsinstallationer. Ventilationsföreta— gen utnyttjar då specialföretag som underentreprenörer. De kan också uppträda som underentreprenörer till rörföretag för enklare anläggningar.
Flera GLSM-företag har egna serviceavdelningar. Genom dessa, och
Tabell 1:14. GLSM-företagens omsättning l970 exklusive internleveranser. Milj kr.
Komfort Process Summa
Sverige Produktförsäljning 70 20 85
lnstallationsverksamhet 402 Serviceverksamhet Utlandsverksamhet
ca 20 284
111 502 ca 3 23 216 500
varav direkt expo rt (7 0)
Summa 776 350 1 126
Materialleveranser mellan företagen har ej eliminerats.
genom inkörning av anläggningar, anser man sig få en god erfarenhetsåter- föring. Plåtslageriema har ingen serviceverksamhet. Däremot är det vanligt att elinstallationsföretag gör främst elektriska reparationer på motorer och reglerdon och i samband därmed även ingrepp i den mekaniska apparaturen.
Produktion och marknadsstruktur. Den statistiska kartläggningen som koncentrerats till GLSM-företagen har utförts av GLSM:s sekretariat. För övriga företag har uppgifter erhållits genom intervjuer med några av de större företagen. Uppgifter om import samt materialproduktion utanför GLSM-företagen har ej insamlats. Den är av relativt n'nga omfattning.
GLSM-företagens försäljning 1970 redovisas i tabell 1:14 och produk- tionsstrukturen i figur 11]. Där visas även bl a genom vilka kanaler
Komfort Omsättning 284 utomlands L
Dotterbolag 430
Till d—bolag 65 Export 135 Yiänster
Produkter 81 :: inköpta Kom! Proc delar
Installations 60 verksamhet 51 3
Bostäder !
Produkter från utomstående 1 10
i i
Egen tort Process in stall a'
Egen installation Export Export Sve. tion 124 48 33 20 49
' Produktförsäljning
Fabri kstill—
verkning Komfort 242 Process 102 344
Inkl Frödéns Verkstäder
Figur ];]. GLSM—företagens produktion 1970. Milj kr.
fabriksproduktionen avsätts samt utrikesverksamhetens omfattning. Vär- det av fabrikstillverkningen enligt marknadspriser uppgick till 344 milj kr varav 242 milj kr avsåg komfortsektorn. Drygt hälften av komfortpro— dukterna gick till respektive företags egna installationsverksamhet medan drygt en fjärdedel (inkl fartygsventilation) såldes till andra företag i Sverige och en femtedel exporterades.
Installationsverksamheten omsatte 513 milj kr varav 402 milj kr avsåg komfortventilation, huvudsakligen för andra byggnader än bostäder. Värdet av produkter från utomstående som används i installationsverk- samheten, 110 milj kr, var nästan lika stor som värdet av egna produkter, 124 milj kr, varav ca 50 milj kr avsåg färdiga kanaler. Vid sidan av GLSM-företagen utförde ett 50-tal plåtslageriföretag helt eller delvis ventilationsentreprenader, huvudsakligen inom komfortsektorn till ett värde av ca 90 milj kr. Dessutom har uppskattats att företag i andra branscher installerade för ca 30 milj kr. Omsättningen för kom fortventi- lation skulle 1970 alltså ha uppgått till ca 520 milj kr. GLSM-företagens serviceverksamhet hade ett värde på 23 milj kr.
GLSM-företagens export uppgick till totalt 135 milj kr fördelat på komfortprodukter 43 milj kr, processprodukter 33 milj kr och övriga produkter och tjänster 54 milj kr. Den sistnämnda posten avser till stor del komponenter och anläggningsdelar som inköps i Sverige för att utomlands ingå i processanläggningar. Nära hälften av exporten, 65 milj kr, huvudsakligen produkter, gick till utländska dotterbolag. De ingick som delar i dotterbolagens fabriksproduktion eller direkt i installerade anläggningar. En del säljs också direkt av dotterbolagen. l tabell 1:15 redovisas mer detaljerade uppgifter om exporten av de viktigaste produkterna för år 1971.
Tabell 1:15. GLSM-företagens produktion och export av vissa produkter 1971.
Broduktslag Produktiona därav export milj kr milj kr
Fläktar 48,8 8,0 Luftvärmeväxlare 8,6 —b Luftrenare (filter) 39,8 10,4 Luftfuktare Luftavfuktare 4,0 1 Luftdon 26,6 7, Huvar, galler, spjäll m m 38,1 — Till- och frånluftsaggregat 7 3,3 17 ,1 Varm- och kalluftsapparater 24,2 _ Blandningsdon och efterbehandlingsdon 18,5 9,7 övrigtc 29,8 3,4
Totalt 311,7 57 ,7
,9 2 b
b
& Avser marknadspriser. b Avser endast två företag varför värdet ej anges. C Värmeåtervinningsapparater, kyltorn, fläktrum utan apparater m m. Källa: GLSM.
Utlandsverksamheten, som totalt uppgick till 500 milj kr, domineras helt av dotterbolagens produktförsäljning och installation. Av utrikes- verksamheten avsåg drygt hälften eller 284 milj kr komfortsektorn.
Svenska Fläktfabriken är det dominerande företaget. Uppskattningsvis svarar det för 40 % av komfortinstallationerna på den svenska markna- den. Bahco torde svara för ca 20 %, övriga GLSM-företag med installa- tionsverksamhet för knappt 20% och övriga företag för drygt 20 %. Svenska Fläktfabrikens dominans på processidan i Sverige torde vara än större och företaget dominerar helt på utlandsmarknaden. Exportandelen är ej känd. När det gäller den svenska produktförsäljningen är andelen troligen ungefär densamma som på installationsmarknaden.
Uppgifter om omsättning och sysselsättning för de enskilda GLSM-fö- retagen redovisas i tabell 1:16. Svenska Fläktfabriken svarade 1970 för 54 % av GLSM-företagens totala svenska omsättning (installation, service och extern produktförsäljning inkl export) och för 93 % av den utländska (exkl export). Andelen sysselsatta i Sverige var något högre än omsätt- ningsandelen. Bahcos andel av GLSM-företagens svenska omsättning var 23 % och de övriga företagens sammanlagt 23 %.
Svenska Fläktfabriken har det mest omfattande produktsortimentet. Övriga företag har under de senare åren avtalat om produktbyte i viss utsträckning. Så t ex köper Bahco filter från Industrifilter medan detta företag köper vissa fläktar från Bahco. Enligt uppgift ämnar Svenska Fläktfabriken även i fortsättningen tillverka ett brett sortiment, medan flera av de övriga är positivt inställda till en ökad specialisering och produktutbyte. En del av AR-Ventilations och i stort sett alla Industrifilters produkter tillverkas på licens från utländska företag. Ett par av de mindre GLSM-företagen representerar utländska företag. Plåtslageriföretagen är i vissa fall återförsäljare för vissa fabrikat. Vissa produkter tillverkas även av andra företag. Sortimentet inom varje produktgrupp hos sådana företag är ofta lika brett som GLSM-företagens.
Tabell 1:16. GLSM-företagens fakturerade omsättning och antal anställda är 1970.
Företag Omsättning (milj kr) Anställda
Sverige Utomlands Sverige Utomlands
(inkl export) (exklexport) Tjänstemän Arbetare Tjänstemän Arbetare
AB Svenska Fläktfabriken 384,0 403,0 1 922 2 160 2 070 2 366 AB Bahco Ventilation (enbart ventilationssektorn) 164,0 2 , 700 850 150 AR—Ventilation ABa 64,5 , 224 402 — Luftkonditionering AB 37,6 , 135 156 — Industrifilter AB 32,6 135 129 9 Industri AB Ventilator 25,2 79 107 -—
Summa 707,9 43 3 195 3 804
Värdena överensstämmer ej exakt med tidigare lämnade uppgifter. a Inkl AB l—"rödéns Verkstäder. Källa: GLSM.
En översiktlig kartläggning av importutbudet, där endast utbud genom en fast representation tagits med, visar att de flesta produkter finns representerade, även om sortimentet i varje produktgrupp ibland är relativt smalt.
Svenska Fläktfabrikens verksamhet är världsomspännande. Företaget har fabriksanläggningar i 12 länder i alla världsdelar. I de flesta länder där företaget är representerat bedrivs såväl produktförsäljning som entreprenadverksamhet. I vissa länder, främst Frankrike, England, USA och Australien, är det dock av konkurrensskäl ej möjligt att förena de två verksamheterna. Bahcos utlandsverksamhet avser främst produktförsälj- ning. Dotterbolag finns i sex europeiska länder och viss fabriksproduktion i Danmark, Belgien och Frankrike. I Danmark har man även entreprenadverksamhet. De övriga GLSM-företagens utlandsverk- samhet avser helt försäljning av svenska produkter.
Sysselsättning. GLSM-företagens sysselsättning framgår av tabell 1:17. Det totala antalet anställda i Sverige var år 1970 7 005 varav 4 050 var sysselsatta med fabriksproduktionen. Tjänstemannaandelen är totalt 46 % varav för fabriksproduktionen 42 %.
För att komma fram till en uppskattning av antalet sysselsatta i den egentliga installationsverksamheten (som ej inkluderar kanaltillverkning på central verkstad) har en fördelning av anställda i installation och försäljning m m gjorts. Det är dock klart att det ofta ej går att hänföra tjänstemän till endera av de angivna kategorierna. De 1 450 arbetarna utanför fabrikssektorn sysslade huvudsakligen med installationsarbete. Ca 170 av dem var sysselsatta inom servicesektorn. Av uppdelningen av de 1 450 arbetarna på komfort- och processinstallation framgår att komfortsektorn dominerar och sysselsätter 1295 av dem. Även på tjänstemannasidan dominerar komfortsektorn.
De företag utanför GLSM som helt eller delvis sysslar med ventilationsarbeten beräknas sysselsätta ca 1 000 personer inom ventilationssektorn varav ca 150 tjänstemän. De arbetar huvudsakligen på komfortsidan. Det totala antalet arbetare inom komfortsektorn skulle
Tabell 1:17. Anställda i Sverige i GLSM-företagen år 1970 (manår).
Arbetare Tjänstemän Totalt
Totalt iSverige 3 820 3 185 7 005 varav
fabrikstillverkning ?. 370 1 680 4 050 installation och försäljning m m 1 450 1 505 2 955
varav service (komfort) 170 20 190 (180) program 0 projektering (komfort) 110 110 (72) försäljning 880 880 egentlig installationsverksamhet 1 280 495 1 775
installation och försäljning m m 1 450 1 505 2 955
varav komfort 1 295 1 290 2 585
process 155 215 370
därför uppgå till ca 2 100 (1 295 + ca 800).1 Antalet tjänstemän sysselsatta med egentlig installationsverksamhet kan uppskattas till ca 630 (495 + 140) och således den totala sysselsättningen till ca 2 700 (2 100 + 630).
En förvånansvärt stor del av GLSM-företagens tjänstemän, 880 stycken, är försäljningspersonal. Det är mer än en tredjedel av den totala tjänstemannastaben. Det har dock varit svårt för företagen att renodla denna kategori. Personalen sysslar även med ackvisition av entreprenader, entreprenadräkning, projektering m m. Även filialchefer har inräknats. Företagen har en viss egen program- och projekteringsverksamhet som dock av sysselsättningssiffran att döma är av ringa omfattning. Av de 110 proj ektörerna arbetar ett sjuttiotal inom komfortsektorn.
Forsknings- och utvecklingsarbete. Omfattningen av GLSM-företagens forsknings- och utvecklingsarbete 1970 framgår av följande sammanställning:
Komfort Process Summa
Antal sysselsatta 135 62 197 Kostnader. Milj kr 9,9 5,3 15,2
Den avser såväl produkt- och systemutveckling som utveckling av montageteknik och är koncentrerad till Sverige. Andelen av den totala omsättningen i Sverige och utomlands, totalt 1 100 milj kr, är 1,35 %. Andelen är densamma inom komfort- och processidan.
1.9. Övriga installationssektorer2
Under rubriken övriga installationssektorer behandlas materialtillverkning och installationsverksamhet för oljeeldnings-, kyl-, svagströms- och hissanläggningar samt vvs-isolering. Det har dock ej alltid varit möjligt att renodla installationsverksamheten eftersom tex oljeeldning och svagström installeras dels av specialister, dels av rörinstallations- respektive elinstallationsföretag. Jämfört med vanliga rör- och elinstallationer gäller det här ofta komplicerade system som kräver specialkunskaper för montering, igångsättning och intrimning. Ett gemensamt drag är de många småföretagen som sysslar med installation och serviceverksamhet i dessa branscher.
1 Som tidigare nämnts ingår där plåtslageriföre- . . . .. .. tagens men ej GLSM-fö- I Sverige tillverkas ca .150 000 vrllabrannare per ar varav 100 000 retagens kanalpro duktion. exporteras. Importen är liten. Av större brannare tillverkas 10 000 per ar Ca 500 anställda sysslade och ett ] OOO-tal importeras, mest från Västtyskland. Exporten är liten. maiden centrala till-
.. . .. .. .. . ver ningen av kanaler, De tva stora panntillverkande foretagen ager brannartrllverkare. varav ca 400 arbetare. Parca-Norrahammar AB ager AB Bentoneverken och CTC AB ager 2 Detta avsnitt bygger
tillsammans med KF Perfecta-Silenta AB som tillverkar oljebrännare och på bilaga 3-
1.9.1. Oljeeldningsanlåggningar
pumpar. De två ovannämnda brännartillverkarna svarar tillsammans med Palm & Co AB för 70 % av den svenska produktionen. Efterfrågan på den svenska marknaden har sjunkit sedan 1965. Exporten har dock ökat kraftigt. Små brännare säljs via grossist, de större säljs direkt till installatören.
Totalomsättningen för oljeeldningsinstallation beräknas ha uppgått till 150 år 200 milj kr år 1970 varav service svarade för ca 50 milj kr. Nedgången från mitten av 1960-talet beräknas till ca 50 milj kr. Fyra stora oljeinstallationsföretag med en sammanlagd omsättning på 25 milj kr installerar stora brännare. De tillverkar brännarna eller är agenter för utländska märken. Antalet mycket små oljeinstallationsföretag är stort. Små brännare installeras dessutom ofta av rörinstallationsföretag. Ca 1 300 montörer anses arbeta med installation av oljebrännare.
Vid nyinstallation av större brännare arbetar oljeinstallatören oftast som underentreprenör till pannleverantören. Installatören svarar för igångsättning och int rimning.
1.9.2. K ylanldggningar
Installationsbranschutredningen har endast anledning att ta upp installationer av komfortkyla, dvs kyla i luftkonditioneringsanläggningar och kommersiell kyla. dvs kylrum i storkök, sjukhus och butiker. Omsättningen för hela kylinstallationsbranschen i Sverige var år 1971 150—200 milj kr per år. Marknaden har ökat med 15 % per år, varvid komfortkyla ökat snabbast. När kyla ingår i en ventilationsanläggning svarar den för ca 20 % av kostnaden. Kylaggregaten levereras ofta sammanbyggda till en enhet. Generalagenten-tillverkaren svarar för tekniskt underlag, igångsättning och intrimning av anläggningarna.
I Sverige tillverkas kylkompressorer endast av Stal Refrigeration AB som också har egen installationsverksamhet. Dessutom förekommer på den svenska marknaden tre danska och en rad amerikanska, engelska, västtyska och japanska märken. Många av tillverkningsföretagen har verksamhet över hela världen. Exporten och importen av material för kylinstallationer är omfattande.
Installation av kylanläggningar utförs av totalt ca 1 000 montörer. Av dessa arbetar 200 hos Stal Refrigeration AB som har installationsverk- samhet över hela landet. Själva kylaggregaten säljs i övrigt direkt från tillverkaren till det installationsföretag som är återförsäljare. För de mindre komponenterna finns 6 ä 7 speciella kylgrossister. Ca fem företag kan utföra alla typer av kylinstallationer. Dessutom arbetar 20—30 företag med kommersiell kyla och komfortkyla. Ett stort antal småföre- tag sysslar med reparationer, underhåll och försäljning av kylmöbler till butiker etc. Servicebehovet är stort eftersom apparaterna är kompli- cerade.
1.9.3. Svagströmsanläggningar
Televerkets installationer har ej studerats. Svagströmsanläggningari övrigt är anläggningar för signalering, övervakning, tidgivning, reglering och telefoni etc där en spänning av högst 60 V används. De konstrueras, offereras, installeras och tas i drift som helheter. Funktionen måste garanteras gentemot köparen vilket har medfört att säljaren i stor utsträckning tar ansvar för projektering och installation.
Det största företaget på området är LM Ericsson Telemateriel AB (LMS). LMS marknadsför ett brett sortiment och har viss export. Andra företag som marknadsför system är Elektriska AB AEG (tillsammans med dotterbolaget SATT), Securitas Alarm AB, ITT, Stentor, Ringström, Siemens, Gylling & Co mfl. Med undantag av ASEA-Skandia har elgrossisterna endast ett begränsat sortiment.
Installationsvolymen för svagströmsanläggningar torde motsvara 1 500 ä 2 000 årsarbetande installatörer. LMS har 500 svagströmsmontörer, Securitas Alarm AB knappt 100 och ASEA:s installationsavdelning ca 50. De största elinstallationsföretagen arbetar till ca 10% på svagströmsområdet. En stor del av elinstallatörernas arbete med svagström avser nyanläggning i kontor och sjukhus medan installationer i befintliga byggnader oftast utförs av specialföretagen. Elinstallatören svarar ibland för ledningsdragningen medan systemleverantören utför apparatinkoppling, igångsättning och intrimning. Samarbetet mellan installatör och systemleverantör är intimt, ibland på återförsäljarbasis.
1.9.4. Hissanlt'z'ggningar
Den totala omsättningen 1972 för installation och service på hissar och rulltrappor uppskattas till 150 milj kr varav nybyggnad 80 milj kr. Uppskattningsvis installerades 1 500 linhissar och ca 600 hydraulhissar år 1972. Antalet installera'de linhissar är i sjunkande. Hissinstallationsföre- taget offererar alltid en komplett anläggning och monterar hissen med egna montörer. I regel monteras komponenterna samman på byggplatsen. Korgar och dörrar levereras av svenska specialföretag. Ca 500 montörer arbetar i branschen.
Det största företaget är Kone-Asea-Graham som har drygt 50 % marknadsandel. De flesta komponenterna importeras från moderbolaget i Finland. Otis, Schlieren och Siemens är utländska märken med dotterbolag i Sverige. De svenska Bildeve och Svenska Tepper-Hissar AB är också betydande. Dessa sex företag installerar märkeshissar där materialet till stor del tillverkas inom koncernen. Ett 20-tal mindre företag monterar och bygger om hissar med hjälp av inköpta komponenter, ofta importerade. Samtliga storföretag har service, några i hela landet. De lokala småföretagen arbetar huvudsakligen med service liksom en rad elinstallationsföretag. Säkerhetsbestämmelserna för hissar är naturligt nog omfattande. Hissar besiktigas en gång per år.
1 Detta avsnitt bygger på bilaga 5.
1.9.5. Vvs-isolering
Isolering av ventilationskanaler samt vatten- och värmeledningar utförs ofta av särskilda isoleringsföretag. Den totala omsättningen i företagen var 1970 ca 175 milj kr. Totalt sysselsattes 2 000 personer i branschen. Ca 60 milj kr och halva sysselsättningen avsåg vvs-isolering. Branschen har expanderat snabbt under 1960-talet. I slutet av 1960-talet etablerade sig de största materialtillverkande företagen Rockwool AB och Gullfiber AB som isoleringsföretag genom uppköp av redan etablerade företag. Isenta (Rockwool) och Nordisol (Gullfiber) svarar för 1/3 av sysselsättningen.
År 1971 tillverkades material för vvs-isolering för ca 45 milj kr. Materialet består av skivor, mattor och rörskålar av mineralull samt 5 k plastplåt för ytbeklädnad och cellplast. Tillverkarna har på senare år utvecklat system som inkluderar rörskålar av olika dimensioner, fästmaterial, ytbeklädnad etc.
1.10. Vvs- och elkonsulterna1
Program- och projekteringsarbete för vvs- och elinstallationer utförs huvudsakligen av konsultföretag. Byggherreanknutna projekteringskon— tor, främst inom Svenska Riksbyggen och HSB:s Riksförbund utför dock betydande delar liksom i viss utsträckning ventilationsföretag m fl. Från 1962 till 1970 steg den totala sysselsättningen i konsultbranschen (inkl byggherreanknutna projekteringskontor) från 14 000 till 25 000. Motsvarande ökning i företag med enbart vvs- och/eller elprojektering var från 2 100 till 4 000. Dessutom arbetade år 1970 ca 1 000 anställda med vvs- och elprojektering i blandade företag. De flesta vvs- och elkonsultföretagen byggdes upp under 50- och 60-talen. Av totalantalet vvs- respektive elkonsultföretag 1964 hade 72 % respektive 76 % startats 1950 eller senare. Uppbyggnadsperioden tycks ha nått sin kulmen 1967—68. Sedan dess har samtliga byggkonsultbranscher haft en vikande efterfrågan och antalet vvs-projektörer har minskat kraftigt. På elsidan har nedgången varit mindre. Inom svenska konsultföreningen minskade antalet anställda i vvs-facket med ca 20% från början av 1971 till maj 1973. Inom elfacket uppskattas nedgången till drygt 10 %.
Vvs-konsulten kommer ofta in relativt tidigt under programarbetet i projekteringen, elkonsulten något senare. Huvuddelen av arbetsvolymen är detaljprojekteringen av byggnader. Installationskonsulterna projekterar utom byggnader även försörjningssystem för vatten, värme och elkraft samt industrianläggningar. Dessutom utför konsulterna ofta kontroll och utformning av drifts- och skötselinstruktioner. Flertalet stora vvs- och elkonsultföretag har avdelningar för olika slag av byggnader och anläggningar. Detta gäller även de byggherreanknutna projekteringsavdel- ningarna. Mindre företag specialiserar sig mer eller mindre på vissa projekttyper. I de integrerade installationskonsultföretagen med både vvs-, el- och byggnadsprojektering finns speciella vvs- och elavdelningar. De större installationskonsultföretagen har filialer. Som exempel kan
Tabell 1:18. Antal konsultföretag med enbart vvs- och elprojektering 1970.
Storleksklasser, antal anställda
2—19 20—49 50—99 100—499 >500 Summa
Företag med enbart vvs- projektering 139 14 164 Företag med enbart el- projektering 95 3 107 Företag med enbart vvs- och elprojektering 2 3
nämnas Theorells, K-Konsult, Wahling-gruppen, Elektriska prövningsan- stalten m fl.
Vissa tekniker i vvs- och elkonsultföretagen är medlemmar i Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, SKIF eller Svenska Konsulterande Vvs-ingenjörers Förening, SKVS. Föreningarna ställer vissa kvalifikationskrav för medlemskap. De företag där SKIF- och SKVS-medlemmar arbetar är i flertalet fall medlemmar i Svenska Konsultföreningen som är en bransch— och arbetsgivareorganisation, dock begränsad till företag med SKIF- och SKVS-medlemmar.
Internationellt sett finns i Sverige en ovanligt välutvecklad konsultbransch på vvs- och elsidan. En anledning till detta torde vara det omfattande offentliga byggandet under 1950- och 1960-talen. Dessutom har den höga tekniska nivån och de högt ställda kraven troligen inneburit att byggherrarna lagt ned mer resurser på projekteringen än iandra länder och också drivit projekteringen längre före upphandling.
Företagsstrukturen år 1970. Ca 5 000 anställda sysslade med projektering av vvs- och elanläggningar. Produktionsvärdet var 330 milj kr. Därav föll drygt 200 milj kr på vvs-projektering och 130 milj kr på elprojektering. Ca 4000 arbetade i företag med enbart vvs- och/eller elprojektering och övriga i företag med vvs- och/eller el— samt annan byggprojektering. I tabell 1:18 redovisas hur antalet konsultföretag med enbart vvs- och/eller elprojektering fördelar sig på storleksklasser. Ca 95 % av antalet företag har under 50 anställda. De största företagen dominerar
Tabell 1:19. Omsättningen för vvs- och elprojektering 1970. Milj kr.
Storleksklasser, antal anställda
2—49 50—499 >500
Företag med enbart vvs—projektering 81,3 63,5 Vvs-projektering i blandade företaga 8,6 19,5 Summa ws-projektering 89,9 83,0
Företag med enbart elprojektering 33,7 60,4 lilprojektering i blandade företaga 4,4 8,6 Summa elprojektering 38,1 69,0 Summa ws- och elprojektering 128,0 152,0
a Storleksklassen avser hela företaget.
dock omsättningsmässigt. Av tabell 1:19 framgår att över 60% av omsättningen faller på företag med mer än 50 anställda. Där ingår bl a HSB:s Riksförbund och Riksbyggen. Antalet anställda fördelar sig på ungefär samma sätt som omsättningen i storleksklasser och typ av projekteringsarbete.
Installationskonsultföretagens uppdragsgivare är i huvudsak byggherrar. Uppdrag åt byggnadsföretag utförs huvudsakligen av de mindre företagen. Över 40% av projekteringen av bostadshus sköts av de blandade företagen med över 50 anställda, bland andra HSB:s Riksförbunds och Riksbyggens projekteringsavdelningar. I förhållande till andra konsultföretag spelar bostäder och planarbeten en liten roll. Däremot är skolor, sjukhus etc av relativt stor betydelse liksom industrier och andra byggnader.
Teknikerna i vvs- och elkonsultföretag är utexaminerade från tekniska institut, tekniska gymnasier och tekniska högskolor. Antalet högskole- utbildade tekniker är dock lågt. Hösten 1973 var andelen högskoleut- bildade i stora vvs- respektive elkonsultföretag 8,6 % och 5,5 %. Det kan jämföras med 19,5 % i byggkonsultföretag anslutna till Svenska Konsult- föreningen år 1971. De högskoleutbildade installationsteknikerna synes huvudsakligen syssla med företagsledning, utredningsarbete samt projek- tering av komplicerade installationer i byggnader och anläggningar.
Upphandling. Upphandlingen av ett konsultarbete sker oftast enligt Allmänna bestämmelser för konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet (ABK 1966), som har utarbetats gemensamt av byggherrar och konsultföreningar. I samband med en ökad användning av s k tidig upphandling och totalentreprenad har formerna för arvodesberäkning förändrats. Under 1960-talet var det vanligt att en konsult utförde hela program- och projekteringsarbetet och fick arvode enligt löpanderäkningssystemet. Programarbetet respektive det fortsatta projekteringsarbetet utförs numera ibland av olika konsulter och med olika sätt för arvodesbestämningen. Programarbetet utförs på löpande räkning medan utarbetandet av förslags- och bygghandlingarna ofta sker efter anbudskonkurrens.
En viss del av konsultföretagens arbete har karaktär av utvecklingsarbete. Konsultföretagen utför utredningar av olika slag på egen bekostnad eller på uppdrag av statens råd för byggnadsforskning och av kunder. Vissa konsultföretag strävar efter att en viss andel av arbetsvolymen skall vara utredningar. Dessa typer av arbete innebär mer än andra att konsultföretagets kompetens utvecklas.
Ur konsultens synvinkel är det ofta fördelaktigt att efter program- och projekteringsarbetet följa anläggningens utförande och igångkörning eftersom det ger värdefulla erfarenheter. Många byggherrar utnyttjar dock ofta egna resurser eller nya konsultföretag.
Marknadens utveckling. Vvs- och elkonsulterna projerterar främst installationer i komplicerade byggnader såsom sjukhus, skalor, kontors- hus, vissa industrier m m. Den framtida inriktningen av byggnadsverksam- heten i Sverige synes innebära att installationskonsulternas traditionella arbetsfält kommer att expandera långsamt. Bostadsprcjektering har
tidigare inte varit någon stor del av produktionsvolymen, varför nedgången ibostadsbyggandet betyder mindre.
1 stor utsträckning synes konsultföretagens projekteringskapacitet per anställd ha ökat genom stordriftsfördelar. Materialindustrins systemut- veckling innebär en betydande förenkling av arbetet på byggplats och även förenklingar av projekteringsarbetet. Av särskilt stor betydelse för konsultledet torde denna utveckling bli när system av mera kvalificerad art blir vanliga. Som exempel kan nämnas panncentraler, värmeväxlar- centraler, system för uppvärmda respektive kylda innertak m rn. Vid ökad byggstandardisering inom installationsområdet förenklas likaså projekteringen. Jämfört med systemutvecklingens och standardiseringens betydelse torde projekteringen inom ventilationsföretag spela mindre roll för vvs-konsulternas utvecklingsmöjligheter.
1.1 ] Installationssektoms struktur i andra länder1
Denna översikt avser förhållandena ide nordiska länderna, Västtyskland, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, USA och Kanada. Liksom byggnads- verksamheten över huvud taget är installationssektorn hemmamarknads- inriktad i alla länder. Installatörsled, grossister, konsultled och material- tillverkande industri arbetar i princip åtskilda i särskilda branscher. Allmänt tycks branschleden i Sverige vara mera skarpt avgränsade än i andra länder. Som regel finns större utrymme för direktdistribution av material vid sidan av grossisterna i andra länder, utom möjligen i Danmark och Norge. På kontinenten och i Storbritannien är rörbran- schen i princip uppdelad i en sanitetsdel samt en värme- och klimatdel. Ibland är båda områdena integrerade i samma företag. I värme- och klimatföretagens arbetsområde ingår ventilationsanläggningar. Integration mellan vvs och el är ovanlig men förekommer bla i Tyskland och Finland. Installationssektorn liksom byggnadsverksamheten över huvud taget är mer koncentrerad till större företagsenheter i Sverige än iandra länder.
Material för vvs- och elinstallationer tillverkas som regel i en starkt hemmamarknadsinriktad industri. Importen är låg. I de nordiska länderna inklusive Sverige är materialtillverkningen koncentrerad till ett fåtal företagsenheter. De stora elektroindustriföretagen intar en stark ställning på elinstallationsmaterialområdet i många länder och har ett brett sortiment.
I tabell 1:20 redovisas utrikeshandeln med vissa vvs-produkter i relation till handeln med vissa verkstadsprodukter.
Sverige har trots den absolut sett stora verkstadsexporten högst andel export av vvs-varor. Storbritanniens industri på området är extremt hemmamarknadsinriktad. Förutom de här medtagna produkterna före- kommer en omfattande utrikeshandel med teknisk armatur som dock i liten utsträckning används för vvs—ändamål. Av vvs—varorna är utrikeshan- 1 Detta avsnitt bygger deln mest omfattande för Värmeprodukter och liten för material för på bilaga 10.
Tabell 1:20. Utrikeshandeln med vissa vvs-varor i relation till handeln med vissa verkstadsprod ukter. Promille.
Import Export
Sverige 4 22 Danmark 14 13 Norge 10 5 Finland 8 13 Holland 11 8 Frankrike 13 9 Västtyskland 8 9 Belgien-Luxemburg 14 15 Schweiz 9 10 Storbritannien 2 3
De varor som ingår är pannor, radiatorer, oljebrännare, sanitetsporslin, badkar och diskbänkar samt luftkonditioneringsapparater, som relaterats till handeln med maskiner och apparater utom transportmedel (SITC 71 och 72 ingår) diverse färdiga varor bl a ws- och elinstallationsvaror (SITC 8) samt arbeten av metall (SITC 69).
Källa: UN World Trade.
sanitetsinstallationer. Rör ingår ej men torde ha en omfattande utrikes- handel.
På elsidan importeras och exporteras material i liten utsträckning. De enda varor som har en nämnvärd utrikeshandel år hissar, elradiatorer, vissa brytare och vägguttag samt i någon mån belysningsarmatur. Sverige har en ovanligt stor import.
Projekteringsverksamhet. Projektering utförs i Sverige huvudsakligen av konsulter och av byggherreföretag. Utomlands har konsultverksam- heten inte samma omfattning som i Sverige. Dessutom är konsul—terna, särskilt på kontinenten, mer inriktade på rådgivning till byggherrarna än på att utföra detaljkonstruktioner. Det synes vanligt att entreprenadföre- tag och materialleverantörer utför erforderlig detaljprojektering. Byggher- reföretag med egna resurser att projektera vvs- och elanläggningar förekommer knappast alls utomlands. I Storbritannien projekterar dock statliga och kommunala myndigheter i egen regi. I flertalet länder använder kommunala och statliga organ konsulter i större utsträckning än andra byggherrar. De svenska konsulterande ingenjörernas lönenivå innebär att enklare projektering är dyrare iSverige än utomlands, medan kvalificerade svenska specialister drar en lägre timkostnad än motsvaran- de ingenjörer it ex Tyskland, Holland och Frankrike.
I Frankrike och USA tycks arkitekterna och vissa stora integrerade konsultföretag ta större ansvar för anläggningens funktion och kostnader än i Sverige. Arkitektens ställning är starkare. Som tidigare nämnts har konsulter en mer rådgivande roll i utlandet än i Sverige. Detta gäller även inom installationsområdet där konsulternas insats ofta begränsas till en layout.
Underlag för val av varor och lösningar av den typ AMA representerar har inte angetts förekomma i andra länder. I vissa länder föreskrivs i
upphandlingen att vissa normer skall följas. De har då karaktären av regler för utförande av anläggningar och precisering av krav på konstruk- tioner. I Tyskland förekommer detta på vvs- och elsidan och i Frankrike kräver offentliga byggherrar att tillämpliga DTU (sammanställning av gällande bestämmelser och standarder för vissa områden) skall tillämpas. I Storbritannien avtalar man ofta att vissa ingenjörsföreningsnormer skall följas. Bestämmelser som reglerar konsultföretagens verksamhet, behörig- het eller liknande synes förekomma sällsynt. I Finland förbereds sådana föreskrifter. I USA är konsulterna auktoriserade efter stränga kunskaps— prov. Auktorisation av konsulter förekommer även i Italien och Österrike. Ingenjörsföreningar med kvalifikationskrav för inträde finns
dock på flera håll. Distributionen är anpassad till installationsföretagens struktur i respek- tive land. Som exempel kan nämnas att i Tyskland där integrerade installationsföretag är relativt vanliga, är grossisternas sortiment brett. I de länder där värme- och ventilationsinstallationer utförs av samma företag omfattar grossisternas sortiment även vissa ventilationskompo- nenter. Ventilationskanaler köps oftast direkt från tillverkare. Vid komplicerade luftbehandlingsanläggningar svarar installatören för ingåen- de komponenter, antingen genom egen tillverkning eller genom inköp ofta direkt från tillverkare. I alla länder finns grossister men direktförsälj- ning från tillverkare till installatör är vanligare än i Sverige och grossistföretagen mindre. Det är inte ovanligt att större installatörer driver grossistverksamhet. För importerade varor finns som regel agenter liksom i Sverige. Dessa säljer sedan antingen direkt till installatörer eller via grossister.
Installationsföretagen är i flertalet länder liksom i Sverige små. De stora svenska rör- och elinstallationsföretagen NVS, Galor-Celsius, BPA och ASEA är bland de största iEuropa. De större länderna har som regel även företag som arbetar på exportmarknaderna. Elinstallationer utförs av en särskild bransch i alla länder. I Tyskland, Frankrike, Storbritannien och i viss män i Schweiz finns tre skikt av installationsentreprenörer på vvs-sidan. Dels finns rena rörföretag som är små och huvudsakligen sysslar med sanitetsinstallationer och reparationer. Dessutom finns större rörfö- retag som sysslar med värme- och enklare ventilationsinstallationer. Det tredje skiktet är specialiserade klimatentreprenörer som ofta växt upp ur ett rörföretag. Dessa utför mer komplicerade luftbehandlingsanläggningar inklusive värme. Klimatentreprenörerna svarar gentemot huvudentrepre- nören eller byggherren för klimatfunktionen i byggnaden. De har nästan aldrig egen materialtillverkning. Installationen sker genom en underentre- prenör eller med egen personal. Vid komplicerade luftbehandlingsanlägg- ningar används ofta en ventilationsapparattillverkare som underentrepre- nor.
En allmän iakttagelse är att integrationsformerna är flera och mera varierande i andra länder än i Sverige, särskilt iTyskland och Frankrike. I Frankrike förekommer samarbete i grupper, som ofta är bankdominera- de. Projektörer och olika antal underentreprenörer kan vara inblandade. Framförallt är större konsultföretag integrerade i bankernas intresseområ-
den. I Tyskland svarar värme- och ventilationsentreprenörerna ofta för kanaldragningarna vid komplicerade luftbehandlingsanlåggningar. Cen- tralenhet och fönsterapparater, automatik etc installeras av en särskild klimatentreprenör
2. Konkurrenssituationen
2. l Direktiven
Enligt direktiven skall förutsättningarna för en fungerande konkurrens mellan fabrikanter, distributörer och installatörer studeras. Bedömningar- na skall göras mot bakgrund av en analys av existerande och önskvärda konkurrensförhållanden samt förekommande konkurrensbegränsningar. Särskilt uppmärksammas i direktiven att installationstekniska lösningar bör utformas så att de blir generella och medger utbytbarhet mellan komponenter av olika fabrikat och ökad valfrihet vid upphandlingen. Motsägelser mellan detta krav och behovet av att ett och samma företag svarar för hela eller delar av det funktionella sammanhanget noteras. Som exempel på ett område där denna konflikt råder nämns ventilationsinstal- lationer. önskemålet om en snabb teknisk utveckling kan medföra att företagsegna system måste accepteras. Möjligheterna att uppnå generellt tillämpliga lösningar inom olika delar av installationssektorn utan förfång för utvecklingen av funktionellt sammanhållna system skall undersökas. Härvid skall även behovet av en fungerande konkurrens för underhålls- och reparationsarbeten beaktas. De ovanstående problemen skall ses i samband med de pågående normerings- och standardiseringssträvandena. där förutsättningarna för ökad måttsamordning och önskvärdheten av minskad variantrikedom inom vissa produktområden skall uppmärksam-
mas. Utredningen skall bla analysera ändamålsenligheten av det nuvarande
distributionssystemet. Enligt vad utredningen funnit har grossisterna inom rör- och elinstallationsområdet ett stort inflytande på prisbild- ningen som därför diskuteras främst i avsnitt 2.5 som berör grossisterna. En annan distributionsstruktur skulle även få vittgående följder från konkur- renssynpunkt. Även på annat sätt kan konkurrenssynpunkter läggas på grosshandeln, tex beträffande de vertikala ägaresambanden. Det har därför befunnits lämpligt att samtidigt diskutera distributionssystemets ändamålsenlighet.
2.2. Förutsättningar för en konkurrensanalys
Koncentrationsutredningen, som började sitt arbete är 1963 och har studerat konkurrenssituationen inom industri och handel har liksom
lCarling Alf: Industrins struktur och konkurrens— förhållanden, SOU 1968:5. Strukturutveckling och konkurrens inom han- deln, SOU 1968:6. 2 Storföretag och koncentrationstendenser SPK, Lund 1971. Koncentrationsut— vecklingen inom svensk industri 1967—1970, SPK. 1973 Stencil. 3 Konkurrens i bostads- byggandet, SOU 1972: 40.
installationsbranschutredningen i uppgift att analysera existerande och önskvärda konkurrensförhållanden. Utredningen har också publicerat betänkanden som analyserar existerande konkurrensförhållanden men har explicit uttalat att någon värdering av de existerande förhållandena ännu ej låtit sig göra.1 Däremot har ett system utvecklats för beskrivning och i viss mån förklaring av existerande konkurrensförhållanden, främst inom tillverkningsindustrin. Man utgår härvid från koncentrationsförhål- landena. Koncentrationsutvecklingen i industrin har senare följts upp av SPK.2 För en närmare analys av de problem som är förknippade med värderingar av konkurrensförhållanden hänvisas till Alf Carlings diskus- sion i inledningskapitlen till SOU 1968:5 .
Byggsektorns konkurrensproblem har senast analyserats av byggkon- kurrensutredningen.3 Där tas ställning till vad som är önskvärda konkur- rensförhållanden och förslag läggs för att dessa skall uppnås. Dessa ställningstaganden och förslag är dock av begränsat intresse för installa- tionsmarknaden eftersom främst relationerna mellan beställare och hu- vudentreprenör och byggnadsföretags markinnehav och egenregibyggande behandlas. En viss anknytning till byggkonkurrensutredningen kan dock göras vad beträffar upphandlingsfrågor och anbudssamråd.
Installationsbranschutredningen har inte ansett det möjligt att för alla branschled uttala sig om vad som är att betrakta som önskvärda konkurrensförhållanden. Däremot kan i vissa avseenden ställning tas till konkurrensproblemens art och rekommendationer om vissa önskvärda utvecklingslinjer anges. Likaså har det ansetts viktigt att de uppfattningar om missförhållanden som utredningen stött på tas upp till diskussion. Koncentrationsutredningens betraktelsesätt kommer till stor del att användas. Den är främst tillämplig på tillverkningsindustrin men har även intresse för förhållandena i grossist- och installatörsledet.
Konkurrensaspekter kan även läggas på hela byggsektorns funktions- sätt. Det är viktigt att ny teknik får möjlighet att komma fram och att olika beteendemönster när det gäller att ordna hela byggprocessen kan tävla med varandra.
Vissa i direktiven angivna konkurrensaspekter kommer att behandlas i följande kapitel. Det gäller dels de allmänna förutsättningarna för konkurrens för reparations- och underhållsarbeten som förutom i detta kapitel även behandlas i kapitel 6 och utvecklingen av normerings- och standardiseringsverksamheten som behandlas i kapitel 7. Dock behandlas i detta kapitel konkurrensaspekter på bestämmelser inom elinstallations- området. Det är viktigt att olika normer ej hindrar konkurrensen från nya tekniska system. Samhället försöker därför formulera sina krav i funk- tionstermer i stället för som tekniska lösningar. Genom standardisering av byggmått, funktioner och komponenter ges möjlighet att använda olika fabrikat utan hänsyn till restriktioner i form av olika mått och prestatio- ner och förutsättningarna för rationell fabriksproduktion ökar. Genom en internationell harmonisering av det tekniska innehållet i byggbestäm- melser och internationell standardisering bör såväl entreprenörers som materialtillverkares möjlighet att konkurrera på den internationella mark- naden kunna förbättras samtidigt som de svenska byggherrarna erbjuds
fler alternativ.
Även vid upphandlingen söker man allt mer göra specificering i form av funktionskrav så att olika företags tekniska lösningar skall kunna konkurrera. För att konkurrensen därvid skall bli meningsfull måste funktionen liksom ansvaret därför kunna definieras och kontrolleras. Ansvarstagandet är viktigt även för effektiviteten. Om ansvar kan utkrä- vas ges på sikt bättre möjlighet till utsållning av dåliga lösningar och premiering av goda. Det är speciellt svårt att uppnå konkurrens i konsultledet eftersom konsultens prestation är så svårdefinierbar. Om emellertid konsulenten kan ges ett ansvar för slutproduktens pris och kvalitet på liknande sätt som ett entreprenadföretag blir det möjligt. Dessa frågor behandlas i kapitel 5.
Förutsättningarna för en ökad industrialisering av byggandet diskute- ras i kapitel 3. Vid fabriksproduktion av långt förädlade byggnadsdelar är rationaliseringsmöjligheterna större än vid byggplatsproduktion. När bygg— och installationsdelar sammanförs i förtillverkade enheter uppstår speciella problem att föra ut dem på marknaden. Det är svårt att få ett samlat grepp på värdet för olika parter i byggprocessen av sådana lösningar. Det gäller att samordna bedömningarna så att de kan konkur- rera på rättvisande premisser.
De allmänna förutsättningarna för en konkurrens för reparations- och underhållsarbeten behandlas i kapitel 6.
2.3. Materialtillverkningen
2.3.1. Referensram och analysmetod
Som redan nämnts har koncentrationsutredningen utarbetat en modell för beskrivning och analys av konkurrensförhållanden i tillverkningsindu- strin. Utgångspunkten är att hög koncentration minskar konkurrensen och ökar företagens möjligheter till oönskade monopolbeteenden. Vid beskrivningen utgår man från mått på koncentrationen vid produktionen i Sverige av vid användningen utbytbara, dvs homogena varor. Det är dock svårt att definiera helt homogena varugrupper, eftersom vissa skillnader ofta finns mellan likartade varor. Vid bedömningen av kon- kurrensen måste hänsyn tas till varornas substituerbarhet med andra varugrupper. För en bedömning av koncentrationen på den svenska marknaden redovisas även importandelar. Även exportandelar beräknas främst för att ge underlag för bedömning av den inhemska produktio- nens konkurrenskraft i utlandet och därmed av dess effektivitet. Eftersom storföretag ofta producerar flera varor och därigenom får ett stort totalt inflytande redovisar koncentrationsutredningen även storföre- tagens marknadsandelar för hela brancher.
Koncentrationsutredningen gör inga värderingar av olika marknadsfor- mers effektivitet. Däremot förklaras koncentrationsprocessen och pris- bildningen. Förklaringen bygger på den ekonomiska teorin för företags- beteenden vid olika marknadssituationer varvid fåtalsmarknader står i
centrum. Inom de flesta varuområden råder nämligen i Sverige en fåtalskonkurrens. Detta gäller även installationsmaterial. Produktionen har sucessivt koncentrerats till allt färre företag.
Distinktionen mellan produktionskoncentration och marknadskon- centration är viktig. Importkonkurrens, verklig eller potentiell, kan avsevärt begränsa handlingsutrymmet för i den inhemska produktionen dominerande företag. Även vid hög importandel kan dock konkurrensen vara begränsad om t ex få utländska företag dominerar importen eller om få inhemska företag, t ex grossistföretag, gör det.
Utifrån uppgifter om import- och exportandelar kan vissa slutsatser dras om produktionens effektivitet. De stordriftsfördelar som de till Sverige exporterande företagen har bör med ovan givna reservationer avspegla sig i den svenska prisnivån. En hög export indikerar att de svenska producenterna är minst lika effektiva som de utländska. Genom export kan även stordriftsfördelar nås, som kan ge utslag i prisbildningen på den svenska marknaden. En samtidigt hög import och export tyder på att konkurrensen är stark och att den svenska prisnivån grundas på den internationella. Om däremot såväl importen som exporten är låg finns anledning att misstänka att speciella handelshinder föreligger, t ex i form av höga transportkostnader, avtal eller statliga bestämmelser. Förutsätt- ningarna för att den svenska produktionen skall vara mindre effektiv är då större. Vinsterna kan dessutom vara höga, speciellt om endast få tillverkare finns. Några säkra slutsatser om bristande produktionseffek- tivitet kan dock svårligen dras ens vid monopol. Produktionen kan mycket väl vara effektiv. Vinstmarginalerna kan även vara låga, tex beroende på substitutskonkurrens från en annan varugrupp eller ett potentiellt importhot. Om varorna i en varugrupp är lätt substituerbara mot en annan varugrupp minskas naturligtvis producenternas handlings- utrymme när det gäller prissättningen. Om å andra sidan olika producenter inom en varugrupp kan ge de egna produkterna speciella, avvikande egenskaper ökar ånyo företagens självständighet. I själva verket är det ett typiskt drag för företag på fåtalsmarknader att söka differentiera produkterna så att de får speciella kvaliteter av verklig eller förment betydelse för köparna. Det är både ett led i produktutvecklingen och i marknadsföringen. Det är därför svårt att placera varor i homogena grupper.
Som redan påpekats koncentreras produktionen alltmer till storföre- tag. För att man skall kunna bedöma konkurrensen inom en viss varugrupp bör även storföretagens roll redovisas. Storföretag kan ha ett betydligt större inflytande än vad deras marknadsandel för en viss vara indikerar. Ju starkare ett företag är, generellt sett, desto större är möjligheten att det får en prisledande roll.
Prisbildningen på fåtalsmarknader har typiska drag som skiljer sig från den som, enligt teorin, råder på marknader med s k fri konkurrens. Vid fri konkurrens anses efterfrågan och dess fluktuationer ha stort inflytande på priset. Vid stigande efterfrågan stiger priset och vice versa. Typiskt för fåtalsmarknader är däremot en avsevärd prisstelhet. Detta sammanhänger med det beroende mellan olika tillverkare som föreligger.
En prissänkning från ett företag leder omedelbart till motsvarande åtgärd från övriga företag och initiativtagaren uppnår ingen fördel. Å andra sidan vet det enskilda företaget ej om konkurrenterna kommer att följa med vid en prishöjning. Av dessa anledningar uppstår lätt ett prisledarskap, dvs ett företag, oftast det största, bestämmer prisnivån och övriga företag följer efter. Priset tenderar också att bli mer kostnadsanpassat än enligt teorin för fri konkurrens, vilket samman- hänger med företagens allmänna osäkerhet om prisändringarnas effekter.
Andra konkurrensmedel än priset används i stor utsträckning. Som tidigare nämnts söker man differentiera produkterna för att uppnå större frihet i prissättningen. Olika marknadsföringsåtgärder och service blir även viktiga konkurrensmedel.
Orsakerna till den fortlöpande koncentrationen vid produktionen av olika varor är främst de stordriftsfördelar som ofta uppnås. Det kan gälla såväl inom produktionen som vid försäljningen. Koncentrationen begrän- sas emellertid ej till produktionen av enskilda varor. I stället sker koncentrationen alltmer till storföretag som producerar en rad olika varor. Även denna typ av koncentration kan vara motiverad av höjd produktivitet i produktion och marknadsföring. De olika varorna kan vara komplementära i produktionen, dvs man kan uppnå gemensamma stordriftsfördelar i delar därav. Det kan också föreligga komplementaritet i marknadsföringen, som kan ske gemensamt för flera varor under gemensamt märkesnamn. Varorna kan även vara substituerbara i produk- tionen eller på marknaden. Företagens behov av säkerhet är ett starkt motiv för koncentration genom diversifiering. Företagen blir ej ensidigt beroende av efterfrågan på en marknad. Även om en sådan diversifiering alltså ej behöver ge större förutsättningar för högre produktivitet, kan det öka företagens resurser för produktutveckling och exportsatsningar som i sin tur kan verka produktivitetshöjande. Behovet av säkerhet kan även motivera en vertikal integration för att ge kontroll över råvaror eller marknad. Även om den fortlöpande koncentrationen i de flesta fall torde ge förutsättningar för höjd produktivitet och snabbare produktutveckling är naturligtvis även risker förknippade därmed, eftersom företagen får allt större möjligheter att styra prisbildningen. Vid vertikal integration kan företagen även få en sådan ställning att de indirekt kan påverka konkurrenssituationen.
Beskrivningen av konkurrenssituationen vid produktionen av installa- tionsmaterial kommer att baseras på koncentrationstal — de tre största producenternas marknadsandel — samt import- och exportandelar1 för olika varugrupper. Varorna har i görligaste mån grupperats så att de är inbördes homogena. De olika varornas homogenitet och substituerbar- heten mot andra varor kommer vidare att diskuteras. Likaså kommer storföretagens ställning och integrationsförhållanden att redovisas. Härvid kommer även bakgrunden till den existerande integrationen att antydas.
1 Däremot redovisas ej här det totala antalet tillverkare. Mot bakgrund av den höga koncentrationen har det i allmänhet bedömts ointressant hur många små tillverkare som existerar.
Uppgifter har huvudsakligen erhållits genom SPK:s utredningar för [EU. I bilaga 2 redogörs närmare för produktion, utrikeshandel och konkurrens- förhållanden. Som en bakgrund till förhållandena vid produktionen av rör- och elinstallationsmaterial redovisas först vissa uppgifter om kon- centrationsutvecklingen i hela den svenska industrin.
2.3.2. Koncentrationsutvecklingen i svensk industri I 963—1 9 70
Som tidigare nämnts har koncentrationsutvecklingen i svensk industri enligt de av koncentrationsutredningen utvecklade mätmetoderna följts upp av SPK. I tabell 211 redovisas produktionskoncentration samt import- och exportandelar för de delar av verkstadsindustrin vars produk- ter mest liknar de här aktuella samt för hela industrin år 1970. Dessutom anges utvecklingen sedan 1963. I 1970 års undersökning har SPK ivissa avseenden ändrat de av koncentrationsutredningen utvecklade metoderna som tillämpats åren 1963 och 1967 varför 1963 års värden ej är helt jämförbara med 1970 års.2
Genom den i tabell 211 tillämpade uppställningen ges ändå en god uppfattning om den allmänna utvecklingen.
Koncentrationen är högst i maskinindustrin där de fyra största före- tagen år 1970 svarade för i medeltal 92 % av produktionen i de olika varugrupperna. Koncentrationen i produktionen motverkas av en hög importandel, 42 %. Även exportandelen är hög, 51 %. Varken koncentra- tionsförhållanden eller utrikeshandelsandelar har förändrats nämnvärt sedan 1963. Koncentrationen samt utrikeshandelsandelarna i metallvaru- industrin år 1970 ärjämförbara med förhållandena i medeltal i industrin i dess helhet. Totalt sett har dock koncentrationen och utrikeshandeln ökat snabbare i hela industrin.
2.3.3. Tillverkningen av rörinstallationsmaterial
] tabell 2:2 redovisas uppgifter om produktionskoncentrationen på marknaden för rörinstallationsmaterial år 1971 samt importens andel av tillförseln till den svenska marknaden och exportens andel av produktio- nen. Indelningen i varugrupper är gjord så att produkter som i hög grad är homogena sammanförts. Det skall dock noteras att inom många produkt-
2 Jämförelsen 1963—1967 avser tillsammans 431 varugrupper varav 25 i metall- manufakturindustrin och 69 i mekaniska verkstäder. Koncentrationstal samt im— port- och exporlandelar har beräknats som ovägda medelvärden för de ingående varugrupperna. Undersökningen 1970 avser 512 varugrupper varav dock endast för 365 en jämförelse med 1967 kan göras. Av dessa ingår 22 i metallvaruindustri och 35 i maskinindustri. De olika andelstalen avser vidare vägda medeltal där saluvärdet använts som vikter.
De i de jämförda sektorerna ingående varugrupperna är ej heller fulltjämförbara. Bland de i SPK:s utredningar ingående varugrupperna i verkstadsindustrin återfinns diskbänkar, rör och delar av gjutjärn, värmeledningspannor, radiatorer, pumpar, oljebrännare samt kranar och ventiler. Dessutom ingår i totalmaterialet sanitets- porslin, normalrör och kopparrör. Varudefinitionerna är dock i de flesta fall så grova att de ej bedömts vara av direkt intresse för utredningen.
Tabell 2:l. Produktionskoncentration för olika varugrupper samt import- och exportandelar 1970 samt förändring mellan 1963 och 1970
Sektor Antal Andel av till- Import- Export- varu- verkningen i andel av andel av grupper respektive sek- tillförseln produktionen tor
Största De fyra före- största taget före- tagen % %
1970
Metallvaruindustri 22 43 69 21 23 Maskinindustri 35 68 92 42 51 Samtliga industri- sektorer 365 42 72 25 29
Förändring 1963—1970a
Metallvaruindustri 4 4 4 1 Maskinindustri 1 3 —2 1 Samtliga industri- sektorer 6 14 7 8
a De redovisade utvecklingstalen avser metallmanufakturindustri 1963—1967 och metallvaruindustri 1967—1970 respektive mekaniska verkstäder 1963—1967 och maskinindustrin 1967—1970.
områden finns speciella varianter som endast kan levereras av några enstaka tillverkare, tex när det gäller teknisk armatur, pannor, värme- växlare och pumpar.
Tabellen visar att inom samtliga produktområden en typisk fåtalskon- kurrens råder i produktionen. De tre största tillverkarna svarar genom- gående för mellan 70 och 100 % av tillverkningen i respektive varugrupp. Inom vissa områden finns endast två tillverkare. Vid en jämförelse med uppgifterna för verkstadsindustrisektorerna i tabell 2:1 framstår koncent- rationen som hög. De fyra största tillverkarna svarade i medeltal för 69 % av tillverkningen i metallvaruindustrin och för 92 % i maskinindustrin. Man måste dock ha i minnet att varudefinitionerna i tabell 2:2 är snävare än i tabell 2:1 vilket normalt höjer koncentrationsgraden. Det är därför inte möjligt att dra slutsatser om koncentrationen är högre inom rörinstallationsområdet än i jämförbara delar av verkstadsindustrin.
Importkonkurrensen är obetydlig för de flesta produktgrupperna. Endast för koppar-, stål- och plaströr, teknisk armatur, pumpar och styrutrustning är den utländska konkurrensen av stor betydelse. Den dominerande importen av sanitetsporslin kontrolleras av Ifö AB genom försäljningssamarbete med den finske leverantören i Sanitets AB Ido (se nedan). Tar man hänsyn till detta försäljningssamarbete har marknaderna för aducerade rördelar, avloppsrör och delar därtill, sanitetsporslin och badkar samt isoleringsmaterial de högsta monopoliseringsgradema. AB
Tabell 2:2. Produktion, produktionskoncentration samt import- och exportandelar för rörinstallationsmaterial 197 1.
Inhemsk De tre Importens Exportens an- produk- största andel av del av produk— tion tillverkar- tillförselna tionen milj kr nas andel % %
av produk- tionen %
Kopparrör samt rör och rördelar av stål 74 32 varav kopparrör 100 (2 tillv) ca 27 stålrör 100 (2 tillv) ca 50 stålrördelar m rn b(4 tillv) liten Rör och rördelar av .ut- järn för inomhusavlopp 100 15 Tryckrör, avloppsrör och rördelar av plast 850 31 varav PVC-rör . . 100 Teknisk armatur, ventiler och kopplingar 81 26 20 Sanitetsarmatur, blandare, ventiler, kopplingar 70 78 10 2 Badkar 35 100 4 15 Sanitetsporslin 133 100 (2 tillv) 39 Rostfritt 127 70 0 41 varav standarddisk- bänkar 74 1001:1 Värmepannor för husbyggnad 226 ca 906 varav villapannor 138 ca 90e Värmeväxlare 51 83 Varmvattenberedare 69 80 Oljebrännare 77 72 varav villabrännare 48 . . Radiatorer 77 70 Pumpar för ws-ändamål 165 ca 90 Utrustning för styrning och övervakning (vvs) 79 90f 38 40 Isolering för vvs-ändamål 45 100 (2 tillv) 0 11
57 43 57 45 32 53 71 19 61
_. WOOOD—OONO N
a Tillförseln utgöres av inhemsk produktion minus export plus import. b Redovisas ej av sekretesskäl. c Efter Gustavsbergs övertagande av Tarketts tillverkning 197 2. d Efter Ifös övertagande av AB Motala Verkstads tillverkning 1972. eEfter sammanslagningen av Gustavsbergs och Parca-Norrahammars tillverkning år
972. Avser de 2 största företagen. g Huvudsakligen import till Ifös dotterbolag Ido. Källor: SPK-undersökningen, IBU.
Järnförädling är ensam tillverkare av aducerade rördelar som främst används vid hopfogning av klena stålrör. Aducerdelar är dock ofta direkt substituerbara mot motsvarande men dyrare rördelar av stål som tillver- kas av andra företag. Rör där aducerade delar används möter även konkurrens från andra rörtyper. AB Åkers Styckebruk och AB Gustavs- bergs Fabriker är ensamma tillverkare av avloppsrör av gjutjärn. Företa-
gen har avtal om gemensam bonus till köparna (se nedan). Efter övertagandet av Tarketts plaströrstillverkning år 1972 dominerar Gustavs- berg tillverkningen av PVC-rör. Företaget möter konkurrens från Gränges Essems PEH-rör. Importkonkurrensen på plaströrsområdet är även stark och plast- och gjutjärnsrör är i stort helt substituerbara.
Ifö AB och AB Gustavsbergs Fabriker är ensamma tillverkare av sanitetsporslin och badkar. Dessa produkter har ingen som helst substitu- tionskonkurrens och den faktiska importkonkurrensen — främst från ett holländskt fabrikat — är obetydlig.
AB Rockwool dominerar tillverkningen av isoleringsmaterial avsedd för vvs-ändamål. Konkurrensen från den andra tillverkaren, AB Gullfiber, är med hänsyn till produkternas användningsområde i viss utsträckning begränsad. Substitut av annat fabrikat saknas. Importkonkurrensen hind- ras av licensavtal (glasullsprodukter) och av att Rockwool genom dotter- bolag dominerar mineralullsproduktionen i grannländerna. Relativt höga fraktkostnader och kundernas krav på stort sortiment och hög leverans- beredskap torde även spela in.
Det är svårt att uttala sig om varornas homogenitet. Det är dock uppenbart att tillverkarna inom de flesta områdena försöker ge sina produkter speciella egenskaper. Som exempel kan nämnas Wirsbos ”gröna rör”, där färgen är en garanti för att en viss provningsmetod använts. För standarddiskbänkar finns varianter som endast skiljer sig i formgivning. Även för sanitetsporslin spelar formgivningen viss roll liksom för villapannor. Dessa liksom oljebrännare har varierande egenska- per, t ex när det gäller prestanda och skötsel.
Den svenska exporten är totalt sett betydande och jämförbar med exporten av liknande verkstadsprodukter. Endast för plaströr, gjutjärns- rör och sanitetsarmatur är exporten obetydlig. Som framgår av bilaga 10 är den svenska exporten av vvs-material mycket stor internationellt sett. Den tyder på en betydande effektivitet i den svenska produktionen ochi produktutvecklingen. Likaså är det rimligt att tro att den svenska prisnivån påverkas gynnsamt av uppnådda stordriftsfördelar, även om särskilda exportserier ofta måste framställas. Även om koncentrationeni tillverkningen är hög är det troligt att den vid en internationellt sett mer normal exportnivå skulle ha varit betydligt högre. Bristen på importkon- kurrens motverkas också av konkurrensen på hemmamarknaden av starkt exportinriktade tillverkare. Det finns inga skäl som talar för att den svenska marknaden skulle vara mer importskyddad genom olika bestäm- melser än andra. Snarare är förhållandet det motsatta.
En generell orsak till den i hela värden relativt blygsamma handeln med rör-installationsvaror är säkerligen avnämarnas — byggherrarnas och även installatörernas — intresse av att ha en säker tillgång till reservdelar. Avnämarna liksom konsulterna är även väl förtrogna med de inhemska produkterna varför det ej ligger nära till hands att vid projekteringen eller anbudsgivningen föreslå utländska fabrikat. En annan orsak till den i Sverige obetydliga importen inom de flesta produktområdena är rörgros- sisternas starka ställning. Dessa svarar för den dominerande delen av försäljningen av inhemskt material och en stor del av importen av
Oy Wärtsilää 12% Coronaverken
m CTC-Jruppen
Sanitetsporslin Sanitets- Värmepannor Badkar porslin Varmv.beredare Diskbänkar Badkar Värmeväxlare Diskbänkar PVC-rör
_ Giutiä'm'ö' Vå'gå'da' Säljer även gruppen
Golvbrunnar matur San nets-
o vattenlås av plast
Radiatorer armatur
(Värmepannor
Teknisk armatur
med brännare)”
Pumpar 20%
Parca- Norrahammar
Perfecta-Si Ienta Vär mepannor Brän nare Varmv.beredare Pumpar Värmeväxlare
Sanitetspo rsl in
Bentoneverken
30% 8% Brännare
Grossister Ahlsell & Fosselius & Ågren Alpen
1/ Produktionen övertogs år 1973 av Parca-Norrahammar.
Figur 2:1. Integrationsförhållanden på marknaden för rörinstallationsmaterial-1973.
framförallt rör och rördelar. Dessutom säljs större delen av den import som sker genom utländska företags representation i Sverige och agenter via grossist. Grossisterna är mer intresserade av ett långvarigt försäljnings- samarbete med de svenska tillverkarna än av möjligheterna att göra förtjänster på mer tillfälliga utländska inköp. Detta intresse torde ha förstärkts genom de ägarsamband som uppstått på senare tid (se nedan). Utländska produkter tas troligen upp först om avsevärda och förmodat långvariga pris- och/eller kvalitetsfördelar kan förväntas i relation till motsvarande svenska produkter. Rörmarknaden framstår i detta perspek- tiv som ett undantag eftersom det är fråga om en internationell stapelvara med avsevärd utrikeshandel. Importen till Sverige går genom rörgrossis- terna, särskilt de som har kontakter med de internationella stålverken. Det är intressant att konstatera att reglerutrustning, som till stor del säljs vid sidan av grossistledet, importeras i stor utsträckning.
En i ovanstående perspektiv intressant företeelse är det stora ägare— intresset som de största tillverkarna AB Gustavsbergs Fabriker och Ifö AB skaffat sig i grossistledet (se figur 221). Därigenom har man inblicki bl a grossisternas importpolitik och möjlighet att om nödvändigt säker- ställa att den svenska tillverkningen i första hand säljs.
[ figur 2:l illustreras de viktigaste ägarsambanden. Tre stora koncerner, Euroc AB, KF samt AB Coronaverken har omfattande intressen i branschen. Eurocs intressesfär begränsades tidigare till sanitetsområdet och diskbänkar men breddades år 1973 till värmeområdet genom inköp av AB Hill & Co, som tillverkar pannor m m. KF arbetar inom samma områden bl a genom ägareinflytande i de största företagen i värmebran— schen. Coronaverken arbetar inom värme- och armatursektorn. AB ASJ och Husqvarna AB är huvuddelägare i pannföretaget Parca-Norrahammar. Även på andra områden förekommer storföretagsinflytande. Incentive AB äger den största tillverkaren av teknisk armatur A H Andersson AB och den betydande importören av styrutrustning Tour Agenturer AB. Den amerikanska koncernen ITT äger landets största pumptillverkare Stenberg-Flygt AB. Andra storföretag är Gränges Essem (kopparrör, PBH-rör och delar), Uddeholm AB och Wirsbo Bruks AB (stålrör, PEX-rör), AB Järnförädling (aducergods), AB Zander & lngeström (vär- meväxlare) och AGA (radiatorer). Storföretagen är oftast den största tillverkaren av respektive produkt.
De i figur 2:l angivna tillverkningsföretagen svarade år 1971 (inkl t 0 m 1973 köpta företag) för ca hälften av den svenska tillverkningen av rörinstallationsmaterial. Om även övriga ovan angivna storföretag inräk- nas blir andelen 65—70 procent. SPK har studerat storföretagsdominan- sen i de tidigare nämnda undersökningarna om koncentrationsutveck- lingen. 1967 svarade företag med mer än 500 anställda för i medeltal 56 % av tillverkningen i metallmanufakturindustrins varugrupper och för 72 % för mekaniska verkstäder. I hela industrin var motsvarande andel 69 %. Storföretagens andel inom rörinstallationsmaterialområdet är alltså jämförbar med den i industrin i övrigt.
Koncentrationen på marknaden för sanitetsporslin och badkar samt på rörmarknaden är av gammalt datum och torde sammanhänga med
stordriftsfördelar i såväl produktion som marknadsföring. Inom värme- området har däremot en betydande koncentration skett sedan 1970. Så hade till för några år sedan ASJ, Husqvarna och Gustavsberg egen tillverkning av pannor. Bakgrunden till koncentrationen torde främst vara konkurrensen från elvärme och fjärrvärme, vissa stordriftsfördelar samt nödvändigheten att i ökad utsträckning exportera. Det är även bakgrun- den till Eurocs övertagande av det konkurshotade pannföretaget Hill & Co år 1973. Avsättningssvårigheterna torde också ligga bakom koncentra- tion på marknaden för gjutjärnsrör.
Kartellavtal
Följande tre kartellavtal är registrerade:
Euroc AB/Ifö AB — Oy Wärtsilä/Arabia, Finland. Avtalet avser försäljningssamverkan, produktionsuppdelning och kvotering av de två företagens försäljning av sanitetsporslin på den svenska marknaden. Dessutom skall parterna samarbeta vid produktutveckling. Arabias sani- tetsporslin marknadsförs iSverige av Värme & Sanitets AB IDO. År 1969 förvärvades aktierna i företaget gemensamt av de två parterna, varefter Cementa/Ifö övertog 2/3 och Wärtsilää/Arabia 1/3. 42,5 % av Ifös och IDOs gemensamma försäljning på den svenska marknaden skall levereras från Arabia till IDO. Parterna skall tillse att samma fördelning råder på den svenska marknaden. Vid avvikelse, som ej kan regleras följande år, skall den lidande parten erhålla en ersättning från den vinnande, motsva- rande 25 % av nettopriset av de för mycket levererade pjäserna. Genom detta avtal torde priskonkurrensen mellan IDO och Ifö ha eliminerats.
Radiatorindustrinr Fabrikan tgrupp bland vilka de flesta och största av landets radiatortillverkare ingår har sedan 1963 ett avtal om gemensam- ma cirkapriser, rabatter och övriga försäljnings- och leveransvillkor. Avtalet ersätter ett motsvarande avtal inom Radiatorkonventionen som upplöstes 1963. Avtalet granskades 1967 av NO som fann att avtalet i stort sett saknade betydelse. Rabattkonkurrensen var betydande och prisnivån sjunkande. Avtalet ansågs ej heller ha bidragit till att upprätt- hålla produktionen vid de minst effektiva fabrikerna. 1973 har NO beslutat om en ny undersökning som ännu ej avslutats. Bakgrunden är den ökade koncentrationen i branschen och den minskade importkon- kurrensen. Fabrikantgruppen har i sitt yttrande pekat på att den inhemska försäljningen minskat med 45 % sedan 1967 och att fyra av elva medlemsföretag nedlagt tillverkningen och ett fusionerats. Exporten har stigit kraftigt. Radiatorpriset, som var istort oförändrat från 1963 till 1969, steg med 58% fram till 1972, vilket anges bero på stigande råvarupriser, löner och frakter samt den dåliga lönsamheten 1969. Företagen uppges följa avtalet i varierande grad, beroende bl a på avsättningsmöjligheterna och kostnadsutvecklingen. Avtalet anses ha lett till viss effektivisering genom produktbyte, produktutveckling och stan- dardisering.
AB Gustavsbergs Fabriker och AB Åkers Styckebruk, landets enda tillverkare av normalavloppsrör har sedan 1959 ett avtal om gemensam
bonusberäkning. Det har konstaterats att företagen sedan länge haft samma listpriser och rabatter, utan att avtal förekommer. NO upptog år 1972 avtalet om bonusberäkning till granskning och fann att dess främsta syfte var att hindra import. Då bonusen utgår först om köparna — enbart rörgrossister — köper mer än 90 % av sitt årsbehov från de svenska tillverkarna blir de obenägna att importera normalrör trots att importrör är något billigare än svenska. Importen har också sjunkit kraftigt, från ca 20 % år 1960 till ca 5 % år 1972, till vilket avtalet ansågs ha bidragit. Rabatten motsvarar ej heller någon prestation från köparna då den utgår oavsett hur inköpen fördelas på de två tillverkarna. Bl a mot ovanstående bakgrund fann NO att avtalet var skadligt konkurrensbegränsande. Det har överenskommits att avtalet skall avvecklas före 1975.
2.3.4. Tillverkningen av elinstallationsmaterial
Koncentrationsförhållandena för de undersökta varugrupperna redovisas i tabell 213, Produktionskoncentrationen är mycket hög med 80—100 % produktionsandel för de tre största tillverkarna inom alla varugrupper utom för ljusarmatur där koncentrationen är relativt låg, 45 %. För strömställare, uttag m m samt elradiatorer är emellertid importen högst betydande och svarar för ca 70% av tillförseln, varför de inhemska producenterna av dessa produkter har ett litet inflytande på prisbild- ningen. Exporten är liten för alla varugrupper utom för fästmaterial där det av LM Ericsson ägda företaget AB Thorsman & Co dominerar såväl produktion som export. Företaget är även dominerande tillverkare av ellistsystem.
Tabell 2:3. Producent- och marknadskoncentration på marknaden för elinstalla- tionsmaterial.
Inhemsk De tre Importens Exportens an- produk- största andel av del av produk- tion tillverkar- tillförselna tionen
nas andel av produk- tionen Milj kr %
l—'örläggningsmaterial Rör 25 80 a 90 Dosor 80 Ledningsstegar 14 4 tillv liästmatcrial 14 96 lnstallationsmaterial Strömställare, uttag m m 17 89 Centraler o mätartavlor 39 95 Elradiatorer 15 5 tillv Ljusarmatur 170 ca 45 Kabel och ledningar för installationsändamål ca 125 4 tillv 11
a Tillförseln utgöres av inhemsk produktion minus export plus import.
Centraler o LM Eriksson mätstationer
Järnkonst Liljeholmens Siverts Kabel- Thorsmans & Co IKO. Kabel- EI radiatorer kabelverk verk fabrik
. Fästmaterial Ljusarmaturer Ledmngsstegar Installations-
rmteriel
Bjurhagens Liusarma- Fabriker
turer installations-
enheter
ASEA-Skandia
Importerar _ Rör o. dosor Grossuster Fästmaterial Strämställare uttag m m Elradiatorer Ljusarmaturer Importerar Importerar strömställare Ror 0_. dosor uttag m m Elradlatorer Elradiatorer
Ljusarmaturer
Figur 2:2. Integrationsförhållanden på marknaden för elinstallationsmaterial 1973.
Den faktor som främst tilldrar sig uppmärksamhet på marknaden för elinstallationsmaterial är den gruppbildning kring ASEA, LM Ericsson och AEG å ena sidan och ITT å andra som utvecklats i slutet av 1960-talet och i början av 1970—talet. Förhållandena illustreras i figur 2:2. Förutom på kabelområdet där företagens kabelfabriker i viss ut- sträckning har samma sortiment konkurrerar ASEA och LM Ericsson ej med varandra. Sedan 1946 har de nämligen ett avtal om specialisering, med den huvudsakliga innebörden att ASEA skall bedriva verksamhet inom starkströmsområdet och LM Ericsson inom svagströmsområdet. Det första steget i den nu rådande gruppbildningen togs då ITT köpte IKO Kabelfabrik och två medelstora grossister, Bröderna Engström och Joel Olsson, numera BE & JO. ASEA och LM Ericsson berövades då vissa marknadsföringskanaler för kabel, bl a installationskabel, som tillverkas av det av dem gemensamt ägda Bjurhagens Fabriker AB. Genom fusion mellan Sieverts Kabelverks grossiströrelse och nio smågrossister bildades år 1968 SELGA-gruppen med LM Ericsson och ASEA som dominerande ägare. 1972 överfördes AEG :s grossiströrelse till SELGA som därefter ägs av de tre koncernerna gemensamt. ASEA-Skandia och SELGA svarar numera för nära två tredjedelar av elgrosshandeln. BE & JO och Siemens AB torde svara för vardera 10—15 %.
ASEA äger bland annat företagen AB Järnkonst och Cebe AB som svarar för ca 40% av den svenska tillverkningen av ljusarmatur. LM Ericsson äger AB Thorsman & Co som dominerar tillverkningen av fästmaterial. Liljeholmens Kabelverk — ägt av ASEA —— och Sieverts Kabelverk — ägt av LM Ericsson — har en dominerande ställning på den totala marknaden för elkabel och har även en mindre tillverkning av kabel och ledningar för installationsändamål. Den totala produktionen elkabel var år 1970 820 milj kr. Exportandelen var 14 % och import- andelen 18%. Bjurhagens Fabriker AB har en dominerande andel av tillverkningen av kabel och ledning för installationsändamål som uppgick till ca 125 milj kr. Den ende konkurrenten av betydelse är IKO Kabel- fabrik. Något substitut för installationskabel existerar ej.
Den totala tillförseln av ljusarmatur år 1971 var 183 milj kr varav för husbyggnadsändamål 148 milj kr. ASEA-Skandia och SELGA har ett betydande inflytande på denna marknad, genom att de två företagen marknadsför främst Järnkonsts produkter men även egna märkesvaror (ASEA Skandia-Cebe, SELGA-Tyska AEG) och dessutom svarar för en stor del av importen. Konkurrensen är dock mångfasetterad genom andra grossisters import och försäljning av svenska produkter. Flera svenska producenter säljer dessutom armatur helt vid sidan av grossistledet. Substitutskonkurrens kan ej sägas föreligga. Ljusarmaturer är dock ej en homogen varugrupp, eftersom så många varianter med olika användning finns. Dessutom används ofta specialkonstruerade armaturer.
SELGA är störst på marknaden för elradiatorer, främst genom en omfattande import. Även övriga större grossister säljer dock elradiatorer, främst importprodukter. Det viktigaste substitutet är naturligtvis vatten- buren värme.
Liksom för elradiatorer importeras ca 70 % av den totala tillförseln av
strömställare och uttag m m. Konkurrensen är betydande genom att ett stort antal företag, bl a de flesta grossisterna, importerar sådana produk- ter. ASEA-Skandia och SELGA tillhör dock de största importörerna. Substitut från andra produktgrupper saknas och inom gruppen finns många varianter.
Centraler och mätartavlor importeras ej och de tre största tillverkarna svarar för 95 % av tillverkningen.
Bland förläggningsmaterial domineras tillverkningen av fästmaterial som nämnts av AB Thorsman & Co. Dessutom har Gustavsbergs Fabriker numera, efter övertagandet av AB Tarketts plaströrsproduktion, en helt dominerande ställning på marknaden för förläggningsrör. Plaströr är substituerbara mot metallrör. De senare är dock avsevärt dyrare.
2.4. Rör— och elgrossistbranscherna
2.4.1. Koncentrationsutveckling
I såväl rör- som elgrossistbranscherna har en kraftig koncentration skett. I båda branscherna svarar numera de två största företagen, Ahlsell & Ågren och Fosselius & Alpen respektive ASEA-Skandia och SELGA för ca 2/3 av omsättningen. Inom rörområdet har koncentrationen skett successivt medan elgrosshandeln, efter att under hela efterkrigstiden fram till år 1968 ha haft en i stort sett oförändrad struktur, de följande fem åren genomgått en radikal omdaning och koncentration.
Flera olika orsaker till koncentrationen kan urskiljas. Inom båda branscherna har ett stort antal småföretag köpts av storföretagen. De köpta företagen torde i många fall ha haft de typiska småföretagsproble- men i form av bristande finansiella resurser och successionsproblem. Storföretagen har otvivelaktigt vissa stordriftsfördelar, kanske främst på inköpssidan och i den administrativa hanteringen. Småföretagen kan ha saknat erforderliga resurser för att modernisera lagren medan storföre- tagen kunnat uppnå stordriftsfördelar i lagerhanteringen, bl a genom att sortimentet kan tunnas ut i lokallagren och mindre frekventa artiklar kan sammanföras i centrallager.
Bakgrunden till de omfattande fusionerna i elgrossistbranschen var [TT:s inträde i branschen genom köp av [KO Kabelfabrik och två medelstora grossister. Dessa såldes troligen främst på grund av succes- sionsproblem. SELGA bildades sedan närmast för att LM Ericsson skulle kunna säkerställa avsättningen av kabel från Sieverts Kabelverk. I det sammanhanget gjordes så förmånliga erbjudanden till småföretag att en rad av dem accepterade. Bakgrunden till att AEG senare ingick i SELGA har uppgivits vara att AEG behövde renodla sin verksamhet.
Bakgrunden till Fosselius & Alpens övertagande av Söderberg & Haaks rörgrossiströrelse har ej klarlagts. Söderberg & Haak övertog i samman- hanget en betydande aktiepost i Fosselius & Alpens danska huvuddeläga- re.
För en bedömning av konkurrensförhållanden vid grosshandelns för-
sälining är uppgifter om koncentrationen på riksnivå av begränsat värde. Rörinstallatörerna köper installationsmaterial huvudsakligen lokalt och i viss utsträckning regionalt, varför antalet grossister på olika orter är av betydligt större intresse. Den fortgående koncentrationen på riksnivå motsvaras ej alls av en motsvarande koncentration lokalt. Sammanslagna företag har i stor utsträckning varit etablerade på olika orter och inom elgrossistbranschen på orter med ett stort antal grossister. Det illustreras av effekten av sammanslagningarna 1968—73 inom elgrossistbranschen, se tabell 224. Därigenom sammanslogs sammanlagt 12 fristående grossist- företag till två (SELGA och BE & JO). De 12 företagen hade 35 lager av vilka dock endast 14 försvann. Trots den dramatiska utvecklingen vad beträffar antal företag minskade etableringen endast i städer med många lager, främst i de tre storstäderna där antalet minskade från 12 till 9 i vardera staden. Varken denna minskning eller den i övriga städer torde ha inneburit någon större minskning av konkurrensen i den lokala försälj- ningen. En viss konkurrensbegränsning kan dock ha uppstått på regional nivå, eftersom företag på en viss ort även säljer i angränsande orter.
Storföretagens dominans på riksnivå har ej heller motsvarighet på lokal nivå eftersom deras verksamhet är uppdelad på så mycket fler lager än de mindre företagens. Storföretagen har vardera 11—14 lager mot endast 1 eller 2 för småföretagen och 4 till 8 för de medelstora.l
ASEA, AEG och Siemens har egna installationsavdelningar. Deras verksamhet täcker betydligt mindre del av installationsmarknaden än motsvarande grossistförsäljning. Även om en långtgående köptrohet torde föreligga från installationsavdelningarnas sida, får det anses uteslutet att de skulle få speciellt långtgående förmåner från prissynpunkt. Grossisterna torde i stället vara ytterst måna om att ha en neutral behandling av alla kunder då man annars löper en påtaglig risk att fristående kunder söker sig till andra leverantörer.
Tabell 224. Antal elgrossistlager på olika orter före och efter fusionerna i elgrossist- branschen 1968—1973.
Antal lager
före fusionerna efter fusionerna
De tre storstäderna vardera Sundsvall
Örebro
Luleå Norrköping, Karlstad
Borlänge, Umeå Växjö, Jönköping, Uppsala, Gävle, Skellefteå Hälsingborg, Kalmar, Linköping, Eskilstuna, Östersund
1 Närmare uppgifter om effekterna av samman- slagningarna samt antal lager redovisas i bilaga 4, tabell B 4:4 och B 425.
2.4.2. Prisbildning
Medan effekterna av koncentrationen ur konkurrenssynvinkel på försälj- ningssidan kan bedömas ha blivit begränsade, torde effekterna på inköps- sidan ha blivit avsevärt större. Som redan konstaterats är koncentrationen hög även i varuproduktionen, varför det på varumarknaden kan sägas råda en bilateral oligopolmarknad. Typiskt för sådana marknader anses vara att priserna fastställs genom förhandlingar, i detta fall mellan de största tillverkarna och de största grossisterna.
Som redan tidigare påpekats är det på fåtalsmarknader i stor utsträck- ning utvecklingen på kostnadssidan i producentledet och ej efter- frågan som styr prisutvecklingen. Slutsatsen blir att priserna för rörinstallationsmaterial på sanitets— och värmeområdet i stor utsträckning fastställs mot bakgrund av kostnadsutvecklingen inom företagen Gustavs- bergs Fabriker, Ifö, Coronaverken och Parca-Norrahammar i för- handlingar mellan dessa företag och Ahlsell & Ågren och Fosselius & Alpen. Förhandlingarna behöver naturligtvis inte vara organiserade och institutionaliserade. Troligare är att producenterna orienterar grossisterna om att höjningar måste vidtas och att tidpunkt och storlek bestäms efter diskussioner. Antagandet förstärks av de konstaterade ägaresambanden. Priserna för stål- och kopparrör är främst beroende av den internationella prisutvecklingen, där efterfråge- och utbudsvariationerna har ett domine- rande inflytande och prisfluktuationerna är avsevärda.
För radiatorer torde den tidigare nämnda Radiatorindustrins Fabri- kantgrupp ha ett dominerande inflytande i förhandlingarna, medan för plaströr och pumpar Gustavsbergs Fabriker respektive Flygts torde vara prisledare. När det gäller teknisk armatur och styrutrustning, där impor- ten är betydande, är prisbildningen mer svåröverskådlig. Det är också frågan om mycket Ohomogena varor där producenterna torde ha relativt stora möjligheter att variera priserna mot bakgrund av efterfrågan på olika varianter.
När det gäller elinstallationsmaterial, torde priserna för installations- kabel tämligen ensidigt fastställas av ASEA och LM Ericsson via det gemensamt ägda Bjurhagens Fabriker. Importen från Östtyskland anses dock i branschen ha en prisdämpande effekt. För elradiatorer torde ASEA-Skandia och SELGA vara prisledande. Ljusarmaturer säljs av flera tillverkare helt vid sidan av grossisterna, varför de senare torde ha ett mindre inflytande på prisbildningen. Armaturer är också mycket olika varför de enskilda producenterna torde ha möjligheter att variera priserna mot bakgrund av efterfrågan på olika varianter. För standardarmatur och sådan specialarmatur som lätt kan tillverkas av flera producenter anses konkurrensen vara hård. Prisbildningen för centraler och mätartavlor är svårbedömd. Vissa centraler görs på beställning och då blir kostna— den för plastbyggda centraler vägledande. För strömställare torde den internationella prisnivån vara avgörande. För övriga mindre betydan- de grupper är situationen mer svåröverskådlig. Det kan dock noteras att Gustavsbergs Fabriker är marknadsledare för förläggningsrör.
Koncentrationen synes ha ökat de stora rör- och elgrossistemas
inflytande över prisbildningen. En annan effekt torde ha blivit ökade svårigheter att marknadsföra ytterligare svenska eller importerade fabri- kat av redan existerande artiklar. Eftersom installatörerna i så hög grad köper från grossist är tillverkarna synnerligen beroende av att bli representerade av en sådan. Möjligheterna att komma in på marknaden via någon mindre grossist har otvivelaktigt minskat. Detta kan naturligtvis sägas vara en konkurrensbegränsning. Å andra sidan anses ju det stora sortimentet i båda branscherna vara en nackdel och en sortimentsbegräns- ning torde av många betraktas som en positiv utveckling. När det gäller prisbildningen på försäljningssidan är det relationerna mellan grossister och installatörer som ställs i centrum. Antalet installa- törer i respektive bransch är, om även en- och tvåmansföretag inräknas, ca 2 500—3 000, dvs 50—60 installatörer per grossistlager. Antalet kun- der per lager är dock betydligt större eftersom installatörerna ofta är kunder hos flera grossister. Situationen varierar naturligtvis mellan olika orter, beroende på hur många lager och installatörer som finns.
På åtskilliga orter finns endast en grossist representerad, som då iviss utsträckning har en monopolställning. Den begränsas dock av installatö- rernas möjlighet att vända sig till en grossist på annan ort som främst kan bli aktuellt vid större inköp. I" båda branscherna är leveransvillkoren sådana att alla grossister levererar fritt grossistort. Det innebär t ex att en stockholmsgrossist levererar fritt Västerås men debiterar frakt för leve- ranser till Enköping som saknar grossistrepresentation. Vid offertgivning . för leverans till en annan ort måste dock grossisten beakta de faktiska fraktkostnaderna, varför det kan sägas att den lokala gorssistens mono- polställning begränsas till möjligheten att ta så mycket högre priser som fraktskillnaden möjliggör. Det är dock tveksamt om den möjligheten fullt kan utnyttjas. Konkurrerande grossister på andra orter kan finna det lönsamt att leverera till närbelägna orter utan hänsyn till fraktmerkostna- derna så länge det ger bidrag till täckning av de fasta kostnaderna. Om man på det sättet kan väntas rekrytera en stadigt återkommande kund kan naturligtvis enstaka förlustbringande leveranser accepteras. Att anta- let grossister på en ort kan ha betydelse för prisnivån visar en av SPK utförd studie av elgrossistbranschen] Rabatterna var 2 ä 3 % högre i orter med fem eller flera grossistlager än i orter med ett eller två lager.
I båda branscherna finns gemensamma prissättningsrekommendationer för leveranser av normal storlek med en differentiering efter expeditions- storlek, främst för frekventa varor (se bilaga 4). Följsamheten är dock åtminstone i elgrossistbranchen ej speciellt hög. Den ovan nämnda SPK-undersökningen avseende elgrossisterna visar att priserna normalt underskrids och att variationerna är stora.
Utöver prisdifferentieringen efter expeditionsstorlek som främst avser att motivera köparna att beställa så stora leveranser som möjligt åt gången förekommer en rad andra rabattformer. Naturligtvis söker grossis- terna att göra installatörerna köptrogna, varvid bla årsbonus, kundbe- arbetning osv används.2 Köptroheten förefaller vara betydligt större i el— än i rörinstallationsbranschen. En bidragande orsak härtill kan vara den omfattande butiksförsäljningen i elinstallatörsledet, där ofta en viss
' Listprisföljsamhet på elinstallationsmaterial inom Sveriges Elgrossis- ters Förening. SPK. Sten- cil 1973. 2 I sammanhanget kan också nämnas att det åtminstone för rörin- stallationsmaterial före- kommer köptrohets- bonus också från mate- rialtillverkare till bygg- herrar. De senare får en viss återbäring om visst fabrikat föreskrivs i allt byggande. Om sådana överenskommelser finns även med installatörer är obekant.
grossists märkessortiment säljs. Det med butiksförsäljning ökade kredit- beroendet kan också bidra.
Installatörernas inköpsbeteende har från såväl grossist- som installa- törshåll skildrats på ungefär följande sätt. I samband med anbudsräkning gör rörinstallatören en förfrågan till en eller flera grossister om vad det aktuella materialet kommer att kosta. Grossisterna lämnar ett pris som ibland kan vara förknippat med löfte om viss extrarabatt, om man får leverera allt material till det aktuella projektet. Grossisterna lämnar oftast prisuppgifter till flera installatörer som deltar i anbudsräkningen. Det är emellertid ovanligt att den antagna rörentreprenören utan vidare tar allt material från den grossist som lämnat den förmånligaste offerten. [ stället gör han sina inköp varugruppvis efter ytterligare prisförfrågningar hos olika grossister, där priset och inte eventuell bonus ofta blir avgörande. Utfallet av dessa prisförhandlingar är mycket viktigt för installatören, eftersom de prissänkningar som kan uppstå utöver i anbudet kalkylerad materialkostnad i sin helhet ökar vinsten. Möjligheterna att göra sådana varugruppsvisa upphandlingar är naturligtvis betydligt större på orter med flera grossister.
Elinstallatörer gör ofta en inledande prisförfrågan till den grossist man normalt har förbindelse med och offerten läggs till grund för anbudet. Vid anbudskalkyleringen tar man normalt ej direkt hänsyn till årsbonusar som i elbranschen troligen är vanligare än i rörbranschen. Elinstallatören försöker först pressa grossistpriserna om anbudsnivån anses vara mycket låg eller om man vid general- eller totalentreprenad blir utsatt för ytterligare prispress. Det anses då rimligt att grossisten skall hjälpa ”sin” installatör att klara entreprenaden. I sådana sammanhang kan installatören också undersöka möjligheterna att få lägre priser hos andra grossister eller att, speciellt när det gäller ljusarmaturer, få lägre priser hos producenter som säljer vid sidan av grossistledet.
Priseffekterna av de bindningar som finns främst i elinstallationsbran- schen diskuteras i nästa avsnitt.
För att distributionen skall få förutsättningar att fungera så rationellt som möjligt och konkurrensen mellan olika varor skall bli rättvis framstår det som mycket viktigt att grossisternas prissättning år så långt möjligt kostnadsanpassad. Det är viktigt att de låga kostnaderna vid stora inköp avspeglas i priset och att priset för infrekventa och svårhanterade artiklar sätts med hänsyn till de faktiska kostnaderna och ej subventio- neras av andra varor. Prisdifferentieringen sker på två sätt, dels vid fastställande av pålägget för grundpriset för varje vara, dels vid fastställan- det av rabatterna vid varje leverans. Dessutom förekommer köptrohets- bonus av olika slag. Grundpålägget görs av praktiska skäl lika för grupper av likartade varor varvid liten hänsyn kan tas till den enskilda varans frekvens och hanteringskostnader. För dyra och infrekventa artiklar görs dock särskilda påläggskalkyler. Prisändringar görs ofta med samma procent för varor med gemensamt grundpålägg. Rabatterna vid varje leverans fastställs i rörgrossistbranschen efter leveransens värde och i elgrossistbranschen efter antal levererade enheter av varje vara. Det är i praktiken omöjligt att för varje vara och leverans beräkna de
uppkomna kostnaderna. Påläggen och rabatterna måste därför delvis schablonberäknas. Flera prisdifferentieringsgrunder kan tillämpas sam- tidigt vid försäljningen, t ex expeditionsstorlek, antal levererade enheter av viss vara, transportsträcka m m. Prissystemet får dock ej göras oöverskådligt och komplicerat. En differentiering av påläggen synes vara lättare att genomföra. Prisdifferentieringen kompliceras av att grossister- nas kostnader till stor del är fasta, varför kommersiella hänsyn får stort utrymme. Så kan det för en grossist tex vara motiverat att lagerföra varor med liten omsättning och lågt eller negativt täckningsbidrag för att inför installatörerna framstå som välsorterad. Installatörerna kan också reagera negativt om pålägget för infrekventa varor, tex ersättningsdelar, sätts högt.
Utredningen är medveten om de problem som målsättningen om en kostnadsanpassad prissättning medför men vill rekommendera att grossis- terna intensifierar sina ansträngningar i det avseendet. I kapitel 3 diskuteras grossisternas prissättning och funktion ytterligare mot bak- grund av dess betydelse för industrialiseringsutvecklingen.
2.4.3. Kreditgivningen
Den kritiken har ibland framförts att installatörerna blir för beroende av grossisterna genom den omfattande kreditgivningen. Man synes mena att grossister tämligen fritt skulle kunna bestämma priserna och hota att dra in krediterna om installatören vänder sig till en annan leverantör. Möjligen kan man även mena att krediterna är ett generellt medel för grossistledet att hindra inköp direkt från tillverkarna. Den senare frågan hänger närmast samman med grossisternas allmänna ställning i distribu- tionen som kommer att behandlas nedan.
Inledningsvis måste konstateras att kreditgivning är normalt förekom- mande och nödvändig i all varuhandel. Denna finansiering kan ske genom banker, tillverkare eller, som i installationsbranscherna, genom grossister- na. Tillverkarna lämnar dock även krediter till grossisterna.
Utredningen anser det inte rimligt att tro att en grossist har möjlighet att genom kreditgivning binda installatörer till sig. Andra grossister kan knappast ha något emot att leverera och ge krediter till en installatör, så länge hans kreditvärdighet bedöms vara normal. Däremot synes det rimligt att tänka sig att installatörer har en tendens att hålla sig till en och samma kreditgivare, bla för att söka säkerställa en välvillig behandling om finansiella problem uppstår. Det är naturligt att ett sådant trygghets- behov finns i den relativt riskbetonade entreprenadverksamheten. Den vana bland installatörer som föreligger, främst i elbranschen, att hålla sig till en och samma grossist torde främst vara ett resultat av installatörernas trygghetsbehov och, som tidigare sagts, märkesrepresenta- tion. Bindningen kan inte ge grossisten frihet att sätta vilka priser som helst, eftersom en indirekt konkurrens med andra grossister som levererar till andra konkurrerande installatörer föreligger. I den utsträckning som grossisterna har olika priser för substitutiva varor uppstår dock en viss höjning av den allmänna prisnivån, även om de olika grossisternas priseri
1 Edvardsson NilszNy upphandlingsmetod för installationsanläggningar. Byggnadstidningen 44: 1972.
medeltal, tex för normala entreprenader, är desamma. Mot bakgrund av det normala upphandlingsbeteendet bland rörinstallatörer och en redo- görelse för resultatet av upphandlingar där materialanbud begärts från dels elinstallatörer och dels direkt från producenterl finns anledning att anta att sådana prisskillnader för synonyma varor finns eller kan frampressas vid separat upphandling. Det synes självklart att sådana prisskillnader existerar främst för icke stapelvaror och att riskerna för att en högre prisnivå ökar om grossisterna marknadsför egna märkesvaror. Å andra sidan torde den prishöjande effekten totalt sett inte vara allt för stor. Speciellt för projekt med mer komplicerade installationer torde å andra sidan vissa vinster kunna uppnås vid en direkt upphandling av apparater och anläggningsdelar. Mot dessa vinster måste ställas de extrakostnader som uppstår vid mer komplicerade upphandlingsförfaran- den.
2.4.4. Grossisternas ställning
] debatten om installationsbranschens utveckling har grossisternas ställ- ning som mellanled mellan tillverkare och installatörer ifrågasatts. De anses vara ett hinder för kontakter mellan tillverkare och installatörer samt för erfarenhetsåterföring och de kostnader som uppkommer genom grosshandeln anses onödiga. Slutligen har man menat att i och med utvecklingen mot allt större byggnadsprojekt och övergången till alltmer förtillverkade komponenter upphandlingen med fördel skulle kunna ske direkt från tillverkarna. Denna uppfattning delas emellertid ej av tillver- kare och installatörer i rör- och elsektorerna som finner den nuvarande ordningen i stort sett rationell. Grossisterna har alltid svarat för distribu- tionen, och såväl tillverkare som installatörer har helt anpassat sig därtill. Vid en bedömning av grosshandeln måste man ha klart för sig, att de kostnader som är förknippade med handelns funktioner och som närma- re diskuterats i inledningen till bilaga 4, uppstår under alla omständigheter. Funktionerna kan fördelas olika mellan de inblandade parterna och det gäller att åstadkomma en sådan ordning att totalkostnaderna minimeras. Efter vad utredningen funnit finns det mycket starka skäl som talar för att handeln med installationsmaterial bör skötas av ett grossistled. Det ger de största förutsättningarna för en minimering av de totala transport-, lagerhållnings- och kontaktkostnaderna. Utredningen har dock ej kunnat bedöma grossisternas effektivitet i dessa avseenden. En förändrad struk- tur kan visserligen få vissa positiva effekter men även negativa. Även om en förändring vore önskvärd finns knappast medel att åstadkomma dem. Två alternativ till ett särskilt grossistled kan tänkas. Det ena är att tillverkarna bygger upp egna lokala lager med försäljningsavdelningar och tar på sig kreditgivningen. Den koncentration av produktionen till ett fåtal stora koncerner, som skett speciellt inom rörinstallationsområdet, gör naturligtvis ett sådant alternativ rimligare nu än tidigare. Det andra tänkbara alternativet är att installatörerna själva skaffar sig en tillräcklig lagerhållning för att successivt kunna förse arbetsplatserna med material.
De stora installationsföretagen skulle då kunna tänkas lägga upp såväl centrallager som lokallager på ungefär samma sätt som grossistföretagen. Tillverkare eller banker skulle svara för krediterna.
Redan ett ytligt betraktande av dessa alternativ visar att förutsätt- ningarna för ett effektivt transport—, lagerhållnings— och kontaktarbete måste bli sämre än vid den nuvarande ordningen. Antalet lager skulle stiga, transporterna bli flera och mindre och antalet inköpskontakter skulle flerdubblas. En omstrukturering efter någon av de antydda riktlinjerna skulle naturligtvis även få en rad andra återverkningar av tämligen oöverblickbart slag. Troligen skulle de stora företagen få större incitament och möjlighet att marknadsföra hela installationssystem, t ex inom sanitets- eller värmeområdet, varigenom den tekniska utvecklingen skulle påskyndas. Om storföretagen lägger under sig en större del av distributionsarbetet förefaller det troligt att de främst skulle distribuera egna märkesvaror och att därmed de små tillverkarna skulle få svårare att sälja. Det skulle leda till en ytterligare koncentration ibranschen, varvid även de mindre grossisternas möjligheter skulle minska. Som framhållits i avsnitt 2.3.3 och 2.4.2 torde den ökade koncentrationen i rörgrossist- ledet kombinerad med tillverkningsföretagens ägarinflytande innebära risk för en konkurrensbegränsning. Det ligger ej i ägareföretagens intresse att grossisterna tar upp konkurrerande artiklar, vare sig importerade eller inhemska. Om de stora tillverkarna själva skulle ta över distributions- arbetet torde emellertid importens möjligheter minska än mer.
Om installatörerna skulle ta hand om distributionen torde koncentra- tionen i installatörsledet komma att öka. Det skulle bli svårt för små installatörer att ordna lagerhållningen rationellt och de skulle inte kunna få lika förmånliga mängdrabatter som de stora. Likaså är det tänkbart att tendensen att förtillverka installationer i samband med lagerhållningen skulle öka. Som en yttersta konsekvens av en eliminering av grossistledet kan man mycket väl tänka sig en vertikal integration mellan stora
tillverkningskoncerner och stora installationsföretag. Enligt båda de antydda utvecklingslinjerna skulle kontakten mellan tillverkare och installatörer komma att förbättras. Utredningen har emellertid funnit att föreställningen att grossisterna är ett hinder för kommunikationen mellan tillverkare och beställare är betydligt över- driven. Erfarenhetsåterföring sker främst genom personliga kontakter vid marknadsföringen och genom reklamationer och ej i samband med den fysiska distributionen. Det är främst den senare som sköts av grossister. Som framgår av SPK:s undersökningar av marknadsstrukturen i produ- centledet för vvs— respektive elmaterial 1971 (se bilaga 2, avsnitt 2.9.2 samt Appendix 2.2), handhas marknadsföringen till största delen av företagen själva, i viss utsträckning i samarbete med grossister. Den riktas främst mot konsulter, installatörer och beställare. De viktigaste källorna för erfarenhetsåterföring är installatörer och grossister. Tillverkningsföre- tagen har regelbundna personliga kontakter med konsulter, installatörer, byggnadsentreprenörer och beställare, ibland genom regionala försälj- ningsavdelningar. Reklamationer förs normalt vidare till tillverkarna. Man kan också se grossisterna som en viktig länk i erfarenhetsåterföringen,
eftersom de via installatörerna får en samlad bild av olika produkters egenskaper, kanske främst genom de reklamationer som i stor utsträck- ning sker via grossist. Grossisterna blir därigenom för installatörerna en viktig källa för jämförelse mellan olika fabrikat och varianter.
Ett borttagande av grossistledet skulle alltså kunna leda till högre kostnader för handeln, ökad koncentration och minskade importmöjlig— heter samtidigt med en snabbare teknisk utveckling och industrialisering. Det senare är naturligtvis önskvärt. Mot bakgrund av såväl tillverkarnas som installatörernas positiva inställning till grossisterna anser utredningen inte att det är meningsfullt att diskutera en eliminering av grossistledet, särskilt som påtagliga nackdelar även skulle uppstå.
I detta sammanhang kan konstateras att rör- och elgrossisterna, liksom andra grossister, har en avsevärd potentiell makt mot såväl tillverkare som installatörer. Tillverkarna är helt beroende av att grossisterna tar upp deras varor i sitt sortiment. De fruktar då helt naturligt att av grossisterna oönskade beteenden, t ex direktförsäljning, skall leda till att produkterna ej längre tas upp eller att de skall undertryckas i försäljningen. Installa- törerna kan i motsvarande situation frukta tex en strängare kredit- bedömning, sämre rabattvillkor och sämre service. Det är viktigt att inse att detta hot ej behöver vara uttalat eller ens verkligt för att fungera, det räcker att hotet upplevs. Detta potentiella hot är dock starkast för små tillverkare och finansiellt svaga installatörer. De stora tillverkarna och starka installatörerna torde inte uppleva det som särskilt starkt. Grossis- terna är lika beroende av dem som de är av grossisterna. För de starka företagen grundas alltså valet av grossister som varuförmedlare huvudsak- ligen på överväganden om att kostnaderna för det totala handelsarbetet blir lägst vid ett totalt anlitande av grossisterna. I den mån som grossisterna uppfattas som ett hot vid alternativa inköps- och försäljnings- sätt är det heller ej lätt att finna några medel att undanröja detta. Det får mera bedömas som en egenskap som uppstår när en ekonomisk part får en stark ställning. Utredningen anser det dock vara synnerligen önskvärt att grossisterna ej söker motverka handel vid sidan av grossistledet, som i många situationer kan vara rationell.
Även om det i dagens läge ej är fruktbart att ifrågasätta grossisternas ställning kan man diskutera om utvecklingen kan komma att försvaga deras roll. Tillverkningen har alltmer koncentrerats till stora koncerner. Stortillverkarna har ej visat intresse för att överta distributionsarbetet. Däremot kan man se Eurocs och KF:s stora aktieköp i rörgrossistföretag som ett uttryck för deras önskan att få en ökad insyn och kontroll över grossisternas verksamhet. En något långtgående tolkning är att se grossist- företagen som tillverkningsföretagens försäljningsavdelningar, som dock har den från allmän synpunkt önskvärda egenskapen att åtminstone ej mera påtagligt favorisera de aktieägande företagens produkter. På elom- rådet är det främst kabeltillverkarna som haft behov att på motsvarande sätt kontrollera distributionen.
Även på efterfrågesidan har skett en påtaglig koncentration genom tillväxten hos ett antal stora och medelstora installationsföretag. Det förefaller emellertid ej som om detta lett till att det totala antalet lokalt
verksamma installationsavdelningar och självständiga företag minskat.
Man kan även fråga sig vad utvecklingen på byggnadssidan betyder. Den tidigare ökningen av antalet stora projekt kan förefalla ha lett till att fördelarna med och möjligheterna till stora direktköp skulle bli större. Detta är dock inte korrekt. Arbetet på stora byggplatser läggs ej upp så att stora kvantiteter av en viss vara byggs in under kort tid. I stället försöker man organisera en serieproduktion, där arbetslag under lång tid arbetar med samma operationer. Sålunda sker tex läggningen av rör i grunderna kontinuerligt under en lång tid, varefter grundgrävningen fortskrider. Denna typ av arbeten kan pågå i de senare påbörjade husen samtidigt med lägenhetsinstallationer i tidigare påbörjade hus. Konse- kvensen blir att relativt små leveranser av ett stort antal olika varor erfordras samtidigt. En avsevärd lagerhållning på byggplatserna skulle alltså krävas för att fördelen med stora direktleveranser skulle kunna utnyttjas. I stället försöker man eliminera administrationen på byggplat- serna, bla genom att undvika lagerhållning. Idealet är att leveranserna kan ske direkt i bygget. Detta ställer i sin tur stora krav på leverantörer- na, där grossisterna, med sin lokala anknytning och möjlighet att leverera många materialslag, har större förutsättningar än tillverkarna. Bortsett från de stora projekten måste man hålla i minnet att det finns ett mycket stort antal små projekt och reparationsarbeten med krav på små leveranser. Det är svårt för installatörerna att lägga upp egna lager för sådana projekt, dels på grund av att så många olika varor kan komma ifråga för de olika projekten, dels på grund av svårigheten att i förväg planera när arbetena kommer att utföras. Det är alltså föga troligt att installatörerna i framtiden kommer att efterfråga större leveranser än för närvarande.
Det är sedan länge vanligt att specialtillverkade apparater av olika slag beställs och levereras vid sidan av grossistledet. Detta gäller också för de mera komplicerade förtillverkade enheterna, t ex installationsväggar, som alltmer kommit till användning. Samma förhållande råder i viss utsträck- ning på elsidan för förtillverkade kopplingsskåp, manövercentraler osv. I den mån användningen av liknande icke standardiserade enheter ökar, kommer också grossistledets ställning att försvagas. Det förefaller inte som om tillverkningsföretagen anlitar grossister för sina inköp. Inte heller byggnadsföretag som centralt monterar in installationsdelar i byggnads- element, utnyttjar i någon större utsträckning grossister. Det gör däremot Galor-Celsius och BPA :s röravdelning för den centrala förtillverkningen av rörinstallationer. Det är alltså främst företag utanför installatörsledet som går andra vägar än de traditionella vid sina materialinköp. Som framhålls i kapitel 3 finner utredningen det önskvärt och troligt att användningen av förtillverkade enheter ökar, vilket alltså kan komma att minska grossister- nas betydelse. Däremot anser utredningen det föga troligt att byggnads- företag i större utsträckning kommer att skaffa egna installationsavdel- ningar, som skulle kunna tänkas vilja göra direktköp. På småhusområdet är det däremot troligt att monteringshusföretagen i ökad utsträckning kommer att låta installationer ingå i leveranserna. Dessa företag köper *; såväl från grossister som tillverkare. Utredningen drar alltså slutsatsen att i l
1 Salaj Branko: De lokala
byggmarknadernas struktur. Bilaga 6 till SOU ] 97 2:40.
grossisternas ställning under överskådlig framtid förblir i stort sett oförändrad.
2.5. Rör- och elinstallationsföretag
2.5.1. Koncentration
Inom såväl rör- som elinstallationsbranscherna har under 1960-talet en avsevärd koncentration skett på riksnivå. ] bilaga 1 redovisas närmare uppgifter om andelen arbetare i företag som 1970 hade mer än 100 arbetare anställda. Från konkurrenssynpunkt är det emellertid koncentra- tionen på lokal nivå som är av störst intresse. Beroende på hur storföretagen expanderat kan den ökade rikskoncentrationen få olika konsekvenser på det lokala planet. Om företagen expanderar genom etablering på nya orter eller inköp av företag på orter där man förut ej är etablerad är det ej säkert att koncentrationen över huvud taget ökar lokalt. Om å andra sidan expansionen sker genom utökning på tidigare etableringsorter kan effekter på lokal nivå tänkas bli kraftigare än på riksnivå. Förhållandena illustreras av Salajs undersökning om de lokala byggmarknadernas struktur som redovisas ibyggkonkurrensutredningens betänkande.1 Den visar att de stora byggnadsföretagens expansion skett
Tabell 2'5. Koncentrationen i rör- och elinstallationsbranscherna i hela landet 1965 och 1970 samt i Malmö-Lundområdet 1961, 1965 och 1970.
De största företagens andel av antalet arbetare.
1961
Rörinstallarörer
Hela riket 2 största 4 största 8 största
Malmö-Lundområdet 2 största 4 största 8 största
Elinstallatörer
Hela riket 2 största 10 14 4 största 13 19 8 största 16 25
Malmö-Lu ndområdet 2 största 25 22 25 4 största 36 34 42 8 största 52 53 63
Koncentrationstal för hela riket före 1965 har ej kunnat beräknas. Koncentrationen var dock 1960 betydligt lägre än 1965. Se Bilaga ].
främst genom etablering på nya marknader och att någon ökad lokal koncentration ej skett. Någon motsvarande undersökning för installa- tionsföretagen har ej utförts. Genom bearbetning av uppgifterna i bilaga 1 om storföretagens utveckling och av grundmaterialet till den i bilagan redovisade utredningen om strukturutvecklingen iMalmö-Lundområdet har det ändå varit möjligt att få en bild av de skillnader som kan finnas mellan koncentrationen på riksnivå och lokalt. Resultatet redovisas i tabell 2z5.
Först kan noteras att koncentrationen i Malmö-Lundområdet är betydligt högre än på riksnivå. Det sammanhänger med att en rad företag endast arbetar lokalt och där har en betydande marknadsandel, medan de på riksnivå är obetydliga. Detta förhållande torde vara normalt för alla orter.1 Bland de största företagen i området återfanns också de riksom- fattande storföretagens lokalavdelningar. Även om koncentrationen ej kunnat beräknas för hela riket före 1965 är det klart att koncentrationen ökade fram till 1965 i båda branscherna. I Malmö-Lundområdet skedde samtidigt en koncentration bland rörinstallatörerna men ej på elsidan. Från 1965 till 1970 ökade koncentrationen kraftigt på riksnivå i båda branscherna. Bland rörföretagen i Malmö-Lundområdet skedde ingen motsvarande ökning, medan det bland elföretagen skedde en viss kon- centrationsökning.
Jämförelsen bekräftar antagandet om den bristande överensstämmel- sen mellan koncentrationsutvecklingen i landet och på lokal nivå. Utredningen anser inte att koncentration som skett i hela landet på något sätt kan anses ha varit en nackdel från konkurrenssynpunkt, allrahelst som konsekvenserna på lokal nivå torde ha blivit tämligen obetydliga. Där- emot torde storföretagens inträde på nya lokala marknader ha haft en betydande konkurrensfrämjande effekt. Det är rimligt att tro att stor- företagen ej gärna deltar i eventuella lokala kartellbildningar. Storföre- tagen torde också ofta vara föregångare när det gäller utveckling och introduktion av effektivare material och arbetsmetoder och kan på det sättet stimulera den allmänna tekniska utvecklingen. Det är även rimligt att tro att de åtminstone för större arbeten är effektivare än småföre- tagen och att de alltså i vissa fall kan ha haft en prisdämpande inverkan. Utredningen anser att en betydligt större koncentration på riksnivå än för närvarande är önskvärd.
2.5.2. Konkurrensbegränsning och utvecklingshinder
Bestämmelser. Inom såväl rör- som elinstallationsbranscherna har funnits och speciellt inom elområdet finns fortfarande en rad konkurrensbegrän- sande bestämmelser. Bakgrunden är främst samhällets krav på säkerhet, hygien och trevnad. Endast de som kunnat verifiera tillräckliga kunskaper
' SPK har i undersökningen ”Koncentration inom byggnadsindustri och byggnads- hantverk år 1970" (SPK Stencil 1972 Tab 9) konstaterat att byggnadsverksamheten är mer koncentrerad regionalt respektive för olika projekttyper än för hela landet. Det konstateras även att de största installationsföretagen på riksnivå oftast tillhör de största även regionalt (s 13 f).
har fått driva rör- och elinstallationsföretag. I båda branscherna har exklusiviteten upprätthållits genom att lokala entreprenörsrättigheter meddelats av de kommunala va-verken (auktorisation) respektive eldistri- butionsföretagen (entreprenörsrättighet) vilka även utfärdat lokala ut- förandebestämmelser. Behörighet att utföra och leda elinstallationsar- beten utfärdas av statens industriverk (tidigare kommerskollegium). Malmö-Lundstudien ger även en belysning av etableringsmönstret ide två branscherna. I tab 2:6 redovisas antalet företag och montörer 1961 och 1970 samt antalet nyetablerade och nedlagda företag. Trots att antalet montörer i elbranschen ökade betydligt mer än i rörbranschen eller med 41 % mot 20 % var ökningen av antalet företag störst i rörbranschen, 33 % mot 15 %. Såväl antalet nyetableringar, nedläggningar som procentuell ökning av antalet företag var ungefär dubbelt så stort i rörbranschen. Som kommer att framgå av det följande finns i elbranschen en rad etableringshinder i form av behörighetskrav, krav på entreprenörs- rätt samt etableringskontroll. De anförda uppgifterna gör det troligt att etableringshindren haft effekt.
Inom rörinstallationsområdet har va-verkens inflytande borttagits i och med den nya VA-lagens införande år 1970. Numera handläggs va-ärenden på samma sätt som byggnadsärenden. Bestämmelser om va-anläggningars utförande med hänsyn till samhällets krav utfärdas av statens planverk. Byggnadslov beviljas av byggnadsnämnderna. Att va-anläggningarna ut- förs enligt bestämmelserna åvilar en ansvarig arbetsledare, som formellt utses av beställaren och godkänns av byggnadsnämnden. Planverket kan utfärda riksbehörighet. Den ansvarige arbetsledaren behöver ej vara anställd i entreprenadföretaget. För arbeten där samhället ej ställer krav på säkerhet osv krävs ej byggnadslov och ansvarig arbetsledare behöver ej utses. Samhället ställer över huvud taget inga krav på ekonomisk vederhäftighet, ekonomiska garantier e dyl, vilket är beställarens ange- lägenhet.
På elinstallationsområdet finns fortfarande en omfattande behörighets- och etableringskontroll. Behörighetsreglerna finns i behörighetskungörel— sen.1 Industriverket lade i maj 1974 fram ett förslag till omarbetad
Tabell 2:6. Förändring av antal rör- och elinstallationsföretag samt rör- och elmontörer i Malmö-Lundområdet 1961—1970.
Antal Eta— Ned— Antal Förändring 1961 blerade lagda 1970 % 1961—70 1961—70
Företag
Rörinstallation 28 Elinstallation 13 Montörer Rörinstallation 1 SFS 1939:219 med Elinstallation ändringar 1944z698, 1960176 och l971:lOO4. Källa: Bilaga 1.
kungörelse nu benämnd elinstallatörskungörelse. Syftet var främst att åstadkomma en smidigare handläggning av behörighetsärendena. Försla- get innebär främst att behörighetsreglerna omarbetats. Den följande diskussionen, som begränsas till konkurrensaspekter och bestämmelsernas inverkan på den tekniska utvecklingen, anknyter till detta förslag.
Kungörelsen föreslås bli betydligt mindre detaljerad än tidigare. Å andra sidan utarbetas parallellt tämligen detaljerade tillämpningsbestäm- melser. Två typer av riksbehörigheter föreslås, nämligen (full) behörighet eventuellt begränsad till viss systemspänning samt begränsad behörighet. Behörighet utfärdas av statens industriverk.
För att få utföra elinstallationsarbeten skall man liksom tidigare antingen vara behörig installatör eller anställd i samma företag som en behörig installatör. En behörig installatör skall ha överinseende över arbetet och utföra erforderlig kontroll före inkoppling. Industriverket skall kunna meddela eftergift från anställningstvånget. Dessutom får vissa arbeten utföras av envar som har nödig kännedom, nämligen utbyte av strömställare, uttagsdon utan jorddon m m i tvåledargruppledning för högst 16 A samt proppar (s k fria arbeten).
Elleverantör ges rätt att föreskriva att den som utför arbete på elanläggning som är eller skall anslutas till leverantörens distributionsan- läggning måste, förutom behörighet, ha en av leverantören meddelad entreprenörsrätt. Sådan får ej förvägras den som har firma eller är anställd i firma och förbinder sig att följa elleverantörens instruktion för installatör. Instruktionen skall fastställas av industriverket.
[ förslaget till tillämpningsföreskrifter görs vissa definitioner av vad som skall anses vara elinstallationsarbete, som alltså endast får utföras av eller under ledning av i firman anställd behörig installatör. Dit räknas bl a anslutningsdosor o d för apparater och bruksföremål samt tillverkning av anläggningsdelar som tex installationsrör med idragna ledningar och installationer i förtillverkade byggnadselement, inklusive sådana som ansluts med sladd eller stickpropp (flexibla väggar).
Vidare specificeras kraven på utbildning och praktik för behörighet och begränsad behörighet. Av intresse är att begränsad behörighet kan ges för underhåll och byte av apparater inom viss fastighet eller anläggning samt för uppsättning och flyttning av enstaka armaturer, strömställare o d. Begränsad behörighet kan även ges för anslutning och losskoppling av olika slags apparater tex hushållsapparater, oljeeldningsanläggningar o d.
Eftergift från anställningstvånget skall innebära att ett företag som utför arbete på egna elanläggningar med egna montörer skall kunna anlita en utanförstående behörig installatör för att leda arbetet och att ett sådant företag med egen behörig installatör för leja montörer utifrån för sådana arbeten. Dessutom öppnas möjligheten för elinstallationsföretag att låna montörer från varandra. I detta fall krävs särskild ansökan till industriverket.
Slutligen anges vad en av elleverantören utfärdad entreprenörsinstruk- tion får innehålla, nämligen bestämmelser av teknisk-organisatorisk art och om entreprenörens förhållande till allmänheten, att leverantören äger
kontrollera entreprenörens arbeten samt att han skall ha försäkring mot skada han vållat genom fel eller försummelse vid installationsarbete. Svenska Elverksföreningen har utarbetat en av kommerskollegium fastställd och allmänt använd entreprenörsinstruktion med anknytning till nu gällande behörighetskungörelse. Den innehåller vissa bestämmelser som saknar underlag i det nya förslaget till kungörelse, bla krav på ekonomisk vederhäftighet och att installatören skall ha lokal med telefon på orten. Dessa bestämmelser som utredningen anser medför risk för konkurrensbegränsning genom godtycke vid bedömningen av vederhäftig- heten och genom att försvåra för entreprenörer utanför orten att lämna anbud kommer alltså att behöva tas bort.1 Svenska Elverksföreningen har även i anslutning till entreprenörsbe- stämmelserna utgivit normalbestämmelser för lågspänningsanläggningar (år 1971) som synes ha allmänt accepterats av elverken. Detta innebär att hela bestämmelsekomplexet inom lågspänningsområdet numera är i stort sett enhetligt i landet och att det konkurrens- och utvecklingshinder som lokala bestämmelser utgör till stor del eliminerats.
Enligt vad utredningen kan finna innehåller hela detta regelkomplex fortfarande åtskilliga moment som är betänkliga från konkurrens- och utvecklingssynpunkt. På vissa punkter innebär de föreslagna bestämmel— serna en förstärkning av utvecklingshindren medan vissa konkurrens- hinder tagits bort.
Kravet att elinstallationsarbeten skall utföras eller ledas och kontrolle- ras av behörig installatör innebär i sig en konkurrensbegränsning som är motiverad av elsäkerhetsskäl och naturligtvis måste accepteras. Det gäller dock att tillse att begränsningen ej blir större än nödvändigt och att bestämmelserna ej förhindrar en teknisk utveckling som kan ske med beaktande av säkerhetskraven.
Anställningskravet. Vid förtillverkning har det enligt hittills gällande kungörelse och praxis varit möjligt att bygga in rör, dosor och elledningar m in utan att ha behörig installatör anställd i förtillverkningsföretaget eftersom sådant arbete ej betraktas som installationsarbete. Den behörige installatören på byggplatsen har då övertagit ansvaret. Den möjligheten undanröjs enligt förslaget. Även om industriverket föreslås kunna medde— la eftergift beträffande anställningstvånget måste bestämmelsen, med den nu införda tillämpningsföreskriften, anses vara en skärpning och innebära ett ökat hinder för industrialiseringen inom byggnadsverksamheten. Utredningen anser att den aktuella typen av arbeten mycket väl kan ledas av en utanför företaget verkande behörig installatör som engageras av förtillverkaren. Säkerhetsfrågorna måste även vid ett sådant förfarande
1 Som exempel på andra punkter i nu gällande entreprenörsinstruktion kan nämnas att entreprenören skall till elverket rapportera om någon obehörig utför installatio— ner eller om energi orättmätigt uttas. Han förbinder sig att utföra av allmänheten lämnade uppdrag och att avhjälpa fel utan dröjsmål. Priserna skall vara skäliga och skall kunna kontrolleras av elleverantörcn. Kostnadsförslag på elanläggning skall lämnas gratis liksom upplysningar om tariffer m m. Han skall inkläda sig ett års garanti mot beställare. Förslag till ny entreprenörsinstruktion som ansluter till förslaget till ny behörighetskungörelse har utarbetats.
kunna bevakas på tillfredsställande sätt. Därtill skall läggas att kontroll- möjligheterna är större och felmöjligheterna mindre vid fabriksproduk- tion än vid byggplatsarbete. Det är även angeläget att möjlighet finns att genom planverket få byggnadsdelar typgodkända även från elsäkerhets- synpunkt.
Det kan även ifrågasättas om sådana enkla arbeten som förläggning av installationsrör, montering av kopplingsdosor o d över huvud taget skall behöva klassificeras som installationsarbete vare sig de utförs vid förtill- verkning eller på byggplats. Utredningen anser det i varje fall angeläget att staten ej lägger hinder i vägen för att sådana enkla arbeten utförs av andra än elinstallationsföretag, om nödvändigt under kontroll av behörig installatör utanför det aktuella företaget. På byggplats kan det t ex gälla förläggning av installationsrör och dosor i samband med armering.
De ovanstående förslagen innebär en viss uppluckring av behörighets- reglerna. Möjligheterna och önskvärdheten att på sikt helt slopa anställ- ningstvånget (men ej kravet på säkerhetskontroll av elinstallationer) diskuteras i kapitel 7.
Utredningen anser det angeläget att utvecklingen av sådana elsystem som kan hanteras utan krav på behörighet främjas. Den föreslagna definitionen av fria arbeten med en teknisk specificering av vilka arbeten som får utföras av envar med nödig kunskap innebär en skärpning så— tillvida att arbete med don anslutna till treledare undantas, liksom lamphållare. Med den stigande utbildningen isamhället borde en lindring ha legat närmare till hands. Utredningen förutsätter att mycket starka skäl talar för skärpningen. Utredningen anser det över huvud taget riktigare att införa sådana detaljspecificeringar i tillämpningsföreskrifter som lätt kan ändras på administrativ väg. Med ett allmänt krav på säkerhet för fria arbeten i kungörelsen skulle klart utsägas att säkra system efter provning kan godkännas som fria arbeten vilket bör stimulera en sådan utveckling.
Systemet med lokal entreprenörsrätt är numera helt unikt inom byggnadsverksamheten. Inte på något annat område ger staten en leverantör av vara eller tjänst (i detta fall elleverantören) rätt att kräva speciella prestationer av en entrepernör. Utredningen kan ej finna att entreprenörssystemet numera är berättigat. Då elleverantörernas tekniska bestämmelser numera är förenhetligade bör de kunna överföras till andra allmänna bestämmelser. För att möjliggöra för elleverantörerna att komma i kontakt med elinstallatörer som verkar inom distributionsom- rådet kan det dock vara berättigat att installatörer skall anmäla till elleverantören att arbeten kontinuerligt eller temporärt skall utföras. Möjligheten för elleverantörerna att kontrollera sådana utomhusinstalla- tioner där de har strikt ansvar för elskador samt debiteringsmätutrust- ningar och installationer för mätningen bör även behållas.
Förutom den etableringskontroll som behörighetskravet och entrepre- nörsystemet innebär har Sveriges Elgrossisters Förening, SEG och Elektriska Installatörorganisationen, EIO ett gemensamt avtal om kontroll av nyetablering. Avtalet tillkom i början av 1940-talet. Om de nyetablerade företagen ej uppfyller vissa krav skall de enligt avtalet
' Se Pris- och Kartell- l'rågor 321957. 2 PM 1973—06-18 Dnr 173/72.
förvägras rätt att mot kredit och med sedvanliga rabatter köpa installa- tionsmaterial från de till SEG anknutna företagen. Kontantköp till konsumentpriser tillåts dock. Prövningen skall omfatta dels den sökandes behörighet och innehav av entreprenörsrätt, dels den sökandes ekono- miska förutsättningar. Den senare prövningen utföres av SEG.
Avtalet är registrerat hos SPK (kartellavtal nr 91) och prövades i mitten av 1950—talet av NO.I NO konstaterade då bl a att installatörer som ej fått etableringstillstånd lätt kunde köpa material från företag som ej var anslutna till SEG och i vissa fall av SEG-företag. Mot bakgrund därav och efter det att avtalet ändrats så att ortens behov av nyetablering ej längre skulle vara bedömningsgrund och bristande ekonomiska förut- sättningar endast skulle utgöra en rekommendation till SEG-företagen att ej leverera, avskrevs ärendet år 1958.
Frågan har emellertid ånyo tagits upp av NO år 1973. Bakgrunden är att SEG-företagens marknadsandel ökat till ca 95 % mot 75 % vid föregående prövning och att de numera dominerande storföretagen följer etableringsavtalet. Av en inom NO-ämbetet genomförd utredning2 och skriftväxling med 1510 framgår bl a att under åren 1970—1972 26 ansökningar avslogs. Inte endast de ovan angivna skälen har medfört avslag. Det främsta skälet var i stället att den sökande var anställd iannat företag eller bedrev heltidsstudier vilket medfört avslag i 16 av de 26 fallen. Bristande ekonomiska förutsättningar var endast avgörande ifyra fall. Vid en jämförelse med tidigare utredningar framgår även att antalet avslag sjunkit från 20—30 per är runt 1950 till knappt 10 per år 1970—1972. Antalet prövade ärenden synes ha varit tämligen oförändrat, ett hundratal per år. Etableringsavtalets främsta effekt synes alltså vara att förhindra i och för sig behöriga personer att arbeta inom elinstalla- tionsyrket annat än på heltid. Det låga antalet avslag per år är naturligtvis en dålig mätare på avtalets effekter i detta avseende. De flesta potentiella sökande torde avstå då de kommer underfund med att det är lönlöst. Utredningen anser att detta etableringshinder är betänkligt. För många personer som vill starta en egen rörelse torde det vara naturligt att bygga upp denna successivt vid sidan av en anställning. Att som krav för leverans av material till konkurrenskraftiga priser uppställa villkoret att en tidigare anställning måste upphöra måste alltså anses vara ett hinder för nyetablering. E10 har som skäl för denna begränsning anfört bl a att de etablerade installatörernas rabatter är avsedda att täcka de kostnader som sammanhänger med rörelsen. Enligt utredningens mening är detta ett helt felaktigt synsätt. Prisskillnader från en leverantör bör endast avspegla skillnader i leverantörens kostnader och kundens prestationer mot leve- rantören. Den prisdifferentiering, främst efter leveransstorlek, som tilläm- pas av SEG-företagen torde ge tillräckligt uttryck härför. Vidare anför 510 att elsäkerheten kräver att installatören är engagerad på heltid. Mot bakgrund av att det även i stora elinstallationsföretag endast finns en behörig installatör måste det enligt utredningens mening vara troligt att en ensam behörig installatör bättre kan kontrollera sitt eget arbete än storföretagets behörige installatör hela företagets verksamhet. Utredningen finner alltså att etableringsavtalet innebär en begränsning
av nyetableringsmöjligheterna och anser att i första hand kravet på heltidssysselsättning bör utgå. Vidare är det märkligt att de stora elgrossistföretagen ej själva skall kunna bedöma sina kunders kredit- värdighet. Kontrollen av behörighet och entreprenörsrätt förefaller även främst att vara ett branschskydd och ej betingat av säkerhetsskäl eftersom envar kan köpa elinstallationsmaterial till konsumentpriser. Även om det svårligen kan bevisas att samarbetet mellan SEG och E10 är skadligt för konkurrensen om kravet på heltidsengagemang avskaffas, anser utredningen att organisationerna bör slopa hela etableringssamarbe- tet. Det framstår nu som en kvarleva från den tid då olika uttryck för skråanda i form av anbudskarteller och andra konkurrensbegränsningar genomsyrade bl a elinstallationsbransehen.
Anbudssamverkan. Bland de uppfattningar som utredningen mött ingår misstanken att lokalt anbudssamråd skulle finnas i rör- och elinstallationsbranscherna. Utredningen har ej ansett det möjligt att närmare studera denna fråga utan har nöjt sig med att vid kontakter med främst byggherrar, byggnadsentreprenörer och konsulter inhämta deras erfarenheter. Den allmänna meningen har därvid varit att anbudskonkur- rensen i allmänhet är hård men att man ibland har haft anledning att misstänka samrådsförfaranden. Man har dock ansett att ringbildningen ej har möjlighet att fortleva någon längre tid, då företag utanför respektive ort lätt kan lämna anbud.
De eventuella tendenserna till anbudssamråd som kan finnas i bran- scherna får anses vara en kvarleva från den tid då anbudssamråd var mycket vanliga. Nyetableringssakkunniga studerade konkurrensförhållan- dena i olika branscher och fann att 1 rör- och elinstallationsbranscherna anbudssamverkan i olika former var speciellt vanlig.1 1 rörinstallations- branschen fanns år 1947 anbudskarteller i 12 städer med mer än 12 000 invånare och elinstallationsbranschen i 22 större och medelstora städer. Anbudssamverkan tog sig olika former där det viktigaste momen- tet var att entreprenörerna enligt vissa regler genom en intresseförening c d bestämde vilken som skulle få utföra respektive entreprenad. Priset skulle i allmänhet vara lika med det lägsta anbudspriset. Då entreprenö- rerna i allmänhet visste vem som stod i tur att få en entreprenad är det uppenbart att övriga anbud ofta anpassades till en lämpligt hög nivå och att det aktuella företaget ej behövde ta hänsyn till konkurrensen vid anbudsgivningen. Anbudskartellerna upplöstes åtminstone officiellt i och med 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (Konkurrensbegränsningslagen). Enligt lagen (& 3) är överenskommelse om samråd eller annan samverkan före anbudsgivning förbjuden. Anbudssamråd i och för sig är alltså ej otillåtet utan endast överenskommelse därom. Lagen vänder sig endast mot den organiserade form av anbudssamverkan som var vanlig i de aktuella branscherna. ' Konkurrensbegränsning
Att traditionerna från anbudskartellernas tid har levt kvar visar ett fall 1- SOU 195127- av anbudssamverkan inom rörinstallationsbranschen som ledde till åtal Martenius, Åke: Lag- 1968.] Vid anbudsprövningen för ett ombyggnadsprojekt i Stockholm strftmngen om kon—
kurrensbegränsning. 1966 visade det sig att de tre anbudsgivarna från Stockholm som samtliga Stockholm 1965, s 72 f.
tillhörde Stockholms Rörentreprenörers Förening avgivit anbud som låg ' Sc PK!" 197127.
2 Konkurrens i bostads- byggandet. SOU 197 2:40.
avsevärt högre än det från ett företag utanför Stockholm, De tre företagens anbudskalkyler var mycket lika. Det företag som hade tidigare kundrelationer med byggherren hade ett något lägre anbud än övriga två Stockholmsföretag. Av utredningen framgick att enligt föreningens stad- gar medlemsföretagen var skyldiga att rapportera anbudsförfrågningar, avgivna anbud och antagna anbud samt utförda arbeten till föreningen som grund för viss föreningsstatistik. Föreningens ordförande dömdes 1970 till böter för brott mot 3 & konkurrensbegränsningslagen. Domen fastställdes 1971 i Svea Hovrätt. Domstolen fann att skyldigheten att rapportera anbudsförfrågningar till föreningen ej kunde ha något annat syfte än att möjliggöra för medlemmarna att samråda före anbudsgiv- ningen. Man fann också att registreringssystemet var en direkt kvarleva från tiden före 1954, då föreningen utgjorde en ren anbudskartell och att systemet fortfarande fungerade på samma sätt. I ett annat fall som likaledes berör rörinstallationsbranschen har anmälan gjorts om anbuds- samråd. Man kunde dock ej finna bevis härför. Byggkonkurrensutredningen har tagit upp frågan om anbudssamråd och föreslår att samråd generellt skall förbjudas. Undantag skall dock göras för samråd som avser att leda till gemensamt anbud.2 Denna fråga har efter remissbehandling överlämnats till handelsdepartementet. De- partementet har ansett det lämpligt att låta beslut om ändring av & 3 anstå till dess att frågan har prövats isamband med en eventuell översyn av hela konkurrensbegränsningslagen. Utredningen har kommit till den allmänna uppfattningen att anbuds- samråd troligen förekommer från fall till fall. Möjligheterna att organisera ett anbudssamråd måste dock anses ha minskat i och med att allt fler företag arbetar i flera orter. Hinder att arbeta utanför den egna orten har helt försvunnit inom rörområdet i och med att auktorisationssystemet på va-sidan försvann 1970. Enligt uppgift medger de flesta elverk också tillfälliga entreprenörsrätter för utanför distributionsområdet arbetande elinstallatörer. Det förslag till ett allmänt förbud mot anbudssamråd som byggkonkurrensutredningen föreslagit anser utredningen dock välbefogat då det kan anses få enbart positiva effekter från konkurrenssynpunkt. Utredningen har dock inte övervägt denna fråga i sin helhet och har alltså inte kunnat bedöma de skäl som kan finnas för ett uppskov med en ändring.
2.5 .3 Installa tionsföretagens marknadsproblem
Installationsföretagens marknadssituation skiljer sig i vissa, för företagen väsentliga avseenden, från de sedvanliga inom byggbranschen. General- och totalentreprenad har under senare år tillämpats i stigande utsträck- ning. Installationsföretagen har alltså alltmer kommit att uppträda som underentreprenörer till byggnadsföretag. I stället för att direkt anta underentreprenörer på grundval av avgivna anbud tillämpar byggnadsföre- tagen olika slags förhandlingsförfaranden. Från installationsföretagen har ofta framhållits att detta innebär en ur deras synvinkel orimlig prispress
och därmed kvalitetsprutningar där den ekonomiska vinsten tillfaller huvudentreprenören och byggherren får sämre kvalitet. Ett därmed sammanhängande problem, som i hög grad aktualiserats under år 1973, då priserna t ex på rörmaterial steg med ca 25 %, är att fixt pris (dvs fast pris utan indexreglering) ofta krävs för installationsentreprenader, speciellt från byggnadsentreprenörer.
Anbudsprövning. Som en bakgrund till diskussionen av formen för anbudsprövning lämnas först en redogörelse för hur de aktuella upphand- lingsreglerna behandlats i olika utredningar under senare tid.
Vid upphandlingen har från samtliga parter eftersträvats ett renodlat förfarande där anbud begärs på grundval av väl specificerade handlingar. De avgivna anbuden skall ligga till grund för val av entreprenör, utan att beställaren dessförinnan tar upp förhandlingar rörande pris och entrepre- nadomfattning med de enskilda anbudsgivarna (s k sluten upphandling). De regler som utformats har avsett all byggnadsupphandling, såväl avseende huvud-, sido- som underentreprenader. Detta klara förhållande kommer till uttryck i de upphandlingsregler för entreprenader som utarbetats av den på enskilt initiativ bildade Upphandlingsgruppen (U-gruppen) med stöd från Statens Råd för Byggnadsforskning (Bygg- forskningens informationsblad B 22:1971). I AF AMA 72 rekommende- ras att upphandlingsregler skall anges i upphandlingsunderlaget. I Råd och anvisningar till såväl AMA 1966 som AF AMA 1972 rekommenderas att sluten upphandling skall tillämpas.
Den nya upphandlingskungörelsen (UK) för statlig upphandling som gäller från 1974 (SOU 1971188, SFS 1973:600) medger tre upphandlings- sätt, nämligen sluten upphandling, förhandlingsupphandling och direkt- upphandling. ] tillämpningsanvisningarna sägs angående sluten upphand- ling att ”bland annat torde entreprenadupphandling kunna ske med anlitande av denna upphandlingsform”. Förhandlingsupphandling medger att myndigheten på grundval av avgivna anbud upptar förhandlingar med anbudsgivaren innan anbud antas. Denna form anges kunna vara lämplig bla vid upphandling av konsulttjänster och totalentreprenader, dvs vid upphandlingar som har ett betydelsefullt inslag av problemlösning och subjektiva kvalitetsbedömningar. Även om vid sluten upphandling priser- na anses för höga kan förhandlingar inledas, dock först efter godkännan- de från anbudsgivarna att anbuden får ligga till grund härför. [ sådana fall kan även nya anbudsgivare utses. Direkt upphandling utan föregående anbudsinfordran bör endast användas vid upphandling för smärre belopp.
Utrymme för annat än sluten upphandling av byggnadsarbeten utom vid totalentreprenader torde sålunda inte i framtiden föreligga på den statliga sidan. Möjligheten att inleda förhandlingar vid för höga priser, som naturligtvis kräver en subjektiv bedömning, måste dock uppmärk— sammas. Av intresse är också att Kommunförbundet och Landstingsför- bundet förbundit sig att verka för att motsvarande upphandlingsregler antas av alla kommuner i landet.
Byggkonkurrensutredningen ansluter sig till de konkurrensregler som uppställts för staten utan att dock föreslå att dessa regler skall gälla vid upphandling av statligt belånade bostäder. Gemensamma krav är dock att
man skall utnyttja förefintliga konkurrensmöjligheter, behandla anbud och anbudsgivare objektivt samt att upphandlingsunderlaget skall vara entydigt. Byggkonkurrensutredningen förkastar förhandlingsentreprena- den som upphandlingsform. Med förhandlingsentreprenad menas den form då beställaren förhandlar endast med en entreprenör. Man synes däremot ej ha något att invända mot den i upphandlingskungörelsen nämnda förhandlingsupphandlingen, där förhandlingar efter anbudsgiv- ningen förs med flera anbudsgivare. Man har alltså ej velat binda byggherrarna vare sig till U-gruppens regler eller UK. Upphandling av underentreprenader diskuteras över huvud taget ej.
Det synes vara ett allmänt önskemål bland entreprenadföretag att sluten upphandling skall tillämpas. Byggnadsentreprenörföreningen anser att såväl byggherrar som entreprenörer skall tillämpa den formen. När det gäller totalentreprenad pågår dock arbete med att utforma särskilda upphandlingsregler. Då installationsföretagen verkar som underentrepre- nör har de emellertid upplevt att huvudentreprenören, dvs oftast en byggnadsentreprenör, ej tillämpar sluten upphandling utan tillämpar en metodik som närmast kan liknas vid förhandlingsupphandling. I samband med att en generalentreprenad utlyses gör huvudentreprenörerna en förfrågan om priset på olika underentreprenader hos ett antal företag i olika branscher. Dessa förfrågningar uppfattas ofta, mot bakgrund av att traditionellt sluten upphandling tillämpats, som en sedvanlig anbuds- infordran. Den antagne huvudentreprenören gör dock ofta en ny anbuds- infordran varvid ibland nya anbudsgivare inbjuds. Ofta förs sedan prisförhandlingar på grundval av inkomna anbud, ibland med nyinbjudna företag. Vid sluten upphandling på den statliga sidan skulle ett sådant förfarande kräva att priserna anses för höga. Installationsföretagen menar att det inte endast blir fråga om en inkorrekt prispress utan även om en press på kvaliteten, varvid den antagne underentreprenören kan tvingas att utföra ett mindre gott arbete för att kunna lämna ett tillfredsställande lågt pris. Man menar också att dessa prisvinster helt hamnar i huvudentre- prenörens fickor och ej kommer beställaren tillgodo. Ett ytterligare underentreprenadproblem är att man menar att betalningarna från huvudentreprenören ofta försenas kraftigt. Ett ofta framfört motargument är dock att huvudentreprenören föregriper prissänkningen i sin anbudsgivning så att den i varje fall tillfaller beställaren. Vad beträffar kvalitetsfrågan kan hävdas att det är huvudentreprenörens sak att inför byggherren svara för att den erforder- liga kvaliteten uppnås. Detta är bl a byggnadsstyrelsens inställning.
De relaterade problemen anses vara mest uttalade vid generalentrepre- nader. Vid totalentreprenad, åtminstone då anbudet utarbetas av huvud- och underentreprenörer i samarbete, är det vanligt att parterna avtalar att, om anbudet antas, de i projekteringen deltagande företagen skall utföra arbetet till det pris man kommit fram till.
Från byggherrehåll har man reagerat mycket olika inför de ovan angivna problemen. Så har exempelvis KFAI, som bl a sköter en stor del av KF:s upphandling, dragit den slutsatsen att totalpriset vid general- entreprenad blir högre och kvaliteten sämre än vid delad upphandling.
För att ändå åstadkomma en god byggsamordning tillämpas oftast sk samordnad generalentreprenad, där efter delad upphandling en entre- prenör mot särskild ersättning utses att samordna byggandet. Betalningar- na går direkt till varje entreprenör.
Byggnadsstyrelsen har tidigare ofta tillämpat samordnad generalentre— prenad eller på annat sätt kontrollerat valet av installationsentreprenörer, så att det relaterade förhandlingsförfarandet ej kunnat genomföras. I enlighet med Riksrevisionsverkets intentioner har man emellertid alltmer övergått till en renodlad generalentreprenad där man endast vänder sig till huvudentreprenörer. Bakom de upphandlingsregler som tidigare redovisats torde ligga föreställningen att det ur såväl parts- som samhällsintresse är väsentligt att klara konkurrensregler tillämpas. Omotiverad osäkerhet i anbudsgiv- ning torde bla lätt leda till att anbudsgivarna systematiskt garderar sig genom höga anbud. Ett motsvarande intresse borde då finnas att reglerna är klara även för underentreprenadupphandling. Annars torde lätt den situationen uppstå att underentreprenörer alltid lägger på en prutmån i sina första anbud. Detta skulle snart leda till att sluten upphandling helt omöjliggjordes genom en för hög prisnivå.
Kravet på klara regler behöver dock enligt utredningens mening inte innebära att förhandlingsinslag i upphandlingen förkastas. Ett krav bör däremot vara att det vid anbudsinfordran klart anges om sluten upphand- ling skall användas. Detta sker enklast genom angivande i anbudsunderlaget att U-gruppens upphandlingsregler kommer att tillämpas. I annat fall kan anbudsgivaren utgå ifrån att anbudet kommer att ligga till grund för för- handlingar.
Det problemet kan dock uppkomma att huvudentreprenörer, trots att sluten upphandling förutsatts, börjar prisförhandlingar där underentre- prenörerna frestas att sänka kvalitén på arbetet för att kunna pressa priset. Såvida man inte genom centrala överenskommelser kan bestämma att sådana övergångar från sluten upphandling till förhandlingsupphand- ling ej får ske, blir det naturligtvis svårt att undvika sådana situationer. Utredningen anser det viktigt att kräva av byggnadsentreprenörer att de iakttar samma regler mot underentreprenörer som man önskar från de egna beställarna. Rekommendationer till byggnads- och installationsföre- tag bör kunna utarbetas genom förhandlingar mellan SBEF och installa- tionssidans organisationer.
Fixt pris. År 1969 bestämdes att statlig upphandling av byggnads— och anläggningsentreprenader, där tiden från anbud till färdigställande under- skrider två år, skall ske till fixt pris (SFS 19691134). Enligt nuvarande regler (SFS 1973:667) skall så ske om särskilda skäl ej föreligger. SBEF ålade år 1970 sina medlemmar att vid bötesplikt göra ett särskilt tilläggi anbud med fixt pris på grundval av en av organisationen beräknad prisstegringsprognos.
På grundval av SFS 1973:667 har byggnadsstyrelsen bemyndigats att pröva en mellanform som innebär att prishöjningar på material utöver 4 % per år skall indexregleras medan för övrigt fixt pris skall tillämpas. Förhandlingar mellan byggnadsstyrelsen och SBEF om tillämpningen av
detta prisbestämningssätt kunde emellertid ej slutföras. [ mars 1974 tillsatte finansministern en utredning rörande upphandling till fast pris utan indexreglering. Utredningen skall föreslå för olika statliga myndig- heter anpassade former för upphandling med fixt pris motsvarande den som byggnadsstyrelsen prövar. Utredningen skall även undersöka möjlig- heterna att få till stånd en sådan upphandling för icke statliga beställare.
Installationsbranschutredningen anser det önskvärt att fixt pris så långt möjligt kan tillämpas. Med den prisstegringstakt som periodvis rått under de senaste åren och särskilt 1973 och 1974 leder det dock till klart orimliga förhållanden för entreprenadföretagen. En mellanform som eliminerar de för entreprenadföretagen oöverblickbara riskerna för mate- rialprishöjningar måste utvecklas. Problemen är i detta avseende gemen- samma för alla företag i byggbranschen. Enligt vad som framförts av installationsföretagens organisationer har det varit vanligt att byggnads- företag även om de garderat sig för prisstegringar genom indexklausul eller tillämpning av SBEF:s regler krävt fixt pris av underentreprenörer. Det har bl a skett i samband med de ovan diskuterade prisförhandlingar- na. Installationsföretagen, som ej på samma sätt som byggnadsföretagen kunnat hänvisa till branschorganisationens krav på speciellt tillägg för fixt pris, har därvid haft svårt att bestämma ett rimligt riskpålägg och har i konkurrensen lätt kommit att sätta det lägre än motiverat.
lnstallationsbranschutredningen anser att den av finansministern till- satta utredningen om fast pris utan indexreglering bör uppmärksamma underentreprenörernas speciella problem. Den form av upphandling till fixt pris som kan komma att utvecklas bör tillämpas mot alla entrepre- nörer. Huvudentreprenörer bör tillämpa samma prisbestämningssätt mot underentreprenörer som de har för egna kontrakt. Även denna fråga bör kunna regleras genom rekommendationer som utarbetas av branschorga- nisationerna. Det bör i sammanhanget noteras att NO ifrågasatt om inte SBEF:s krav på medlemsföretagen att göra tillägg enligt bestämda regler i kontrakt med fixt pris innebär skadlig konkurrensbegränsning. Utredning pågick våren 1974.
2.6. Konsultföretagens marknadssituation
Koncentrationen och strukturförhållandena för vvs- och elkonsultföre- tagen har belysts i bilaga 5 och kapitel 1. Koncentrationen till stora företag är mindre än i andra delar av installationssektorn. Inom vvs- och elkonsultområdena sysselsattes år 1970 3 000 respektive 2 000 personer. På vvs-området fanns 3 företag med mer än 100 anställda. Ett hade även viss elprojektering. Det största hade ca 250 anställda. Bland elkonsultfö- retagen hade 4 över 100 anställda varav ett hade fler än 200. Hälften av de sysselsatta i vvs- och elkonsultföretagen arbetade 1970 i företag med mindre än 50 anställda. Flera av de helintegrerade storföretagen, har nära anknytning till byggherrar. På installationsområdet fanns 1970 11 rena vvs-konsultföretag och 9 rena elkonsultföretag med mer än 50 anställda.
Konsultinsatsen är flexibel och kan avse allt från en liten delav arbetet
och till en omfattande detaljprojektering. Av marknadsskäl har de största konsultföretagen ofta filialkontor fastän konsultens arbete inte är bundet till den ort där projektet skall byggas. Ett stort antal mycket små företag eller extraarbetande tekniker förekommer på marknaden.
Som redan framhållits i kapitel 1 har sysselsättningen i företag anslutna till SKIF och SKVS gått ned med över 20 % åren 1971—1973 på vvs-området och med 10% på elområdet. Under senare delen av 1973 tycks en stabilisering ha skett. Nedgången förklaras huvudsakligen av stagnationen i byggnadsverksamheten men också av ökad industrialisering och förenkling av anläggningarna. Nedgången har inneburit en drastisk omsvängning eftersom efterfrågan under 1960-talet expanderade mycket snabbt. De som friställts i de etablerade företagen har ofta startat enmansföretag. Även om dessa inte kunnat åta sig större projekt har de utgjort ett orosmoment på marknaden eftersom de har stora möjligheter att hålla låga priser. Marknadssituationen för installationskonsulterna har således försämrats kraftigt på ca 5 år.
En byggherre kan sällan värdera en konsults insats på ett objektivt sätt. Under 1960-talet var därför upphandlingen av konsulttjänster främst en fråga om förtroende. Debiteringen skedde ofta på löpande räkning. Hittills under 1970-talet har upphandlingen av konsulttjänster präglats av en ökad kostnadsmedvetenhet från byggherrarnas sida. En stor del av projekteringsarbetet utförs numera till fast pris efter anbud. Incitaments- avtal av olika slag har kommit till användning. Olika metoder för kostnadsstyrning av projekteringen har introducerats. Ett utvecklings- arbete har initierats av Statens Råd för Byggnadsforskning, BFR.
Den ökade användningen av upphandling till fast pris under konkur- rens har lett till en risk för att konsultarbetet blir mindre noggrant utfört. Självfallet är det svårt att avgöra i vilken utsträckning detta inneburit en försämring av .anläggningarnas effektivitet och kvalitet. Mycket stora variationer i priserna vid avgivna anbud har också avspeglat en osäkerhet från anbudslämnarnas sida om vad anbudet skall avse. Uppdragen har på installationsområdet alltmer kommit att ingå i total- projekteringsuppdrag. Konsulterna på vvs- och elområdet har då i högre utsträckning än tidigare kommit att arbeta som underkonsulter. De förändrade upphandlingsformerna och den försämrade marknadssitua- tionen har medfört att konsulternas möjligheter till utvecklingsarbete och utredningsarbete minskat. Detta kan på lång sikt få negativa konsekven- ser för konsultföretagens uppdragsgivare.
Utredningen diskuterar i kapitel 5 en möjlighet att uppnå effektivare värdering av konsultinsatsen i samband med ett ökat funktionsansvar. Det måste också anses viktigt att allmänt accepterade metoder för specificering av konsultuppdrag utvecklas, liksom avtalsformer med incitamentsinslag. Om man, som enligt utredningens uppfattning oftast är lämpligt, låter den inledande och mer utredande projekteringen ske på löpande räkning, kommer också svårigheten att specificera den följande konsultinsatsen att minska.
2.7. Ventilationssektorn
Konkurrenssituationen i ventilationssektorn avviker starkt från rör- och elinstallationssektorerna. Ca 80 % av ventilationsentreprenaderna inom komfortsektorn utförs av fem vertikalt integrerade företag anslutna till Gruppen för Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund, GLSM. De i storleksordning tre största företagen, Svenska Fläktfabriken, Bahco och AR-Ventilation, svarar för ca 2/3 av branschomsättningen. Svenska Fläktfabriken svarar ensam för ca 40 %. De tre största företagen har ett omfattande filialnät med representation i 19, 16 respektive 8 städer. I tabell 217 redovisas de fem största företagens filialer och huvudkontor i olika städer. Lokaliseringen för företag utanför GLSM som utför ventilationsentre- prenader har ej kartlagts men det är känt att några av de största är belägna i Göteborg, örebro, Norrköping och Västerås.
En bedömning av den lokala konkurrenssituationen försvåras av att ventilationsentreprenörer (utom de mindre plåtslageriföretagen) ej är särskilt bundna till respektive ort. För stora och/eller komplicerade anläggningar får konkurrensen betraktas som landsomfattande där för varje entreprenad en handfull företag och främst de stora GLSM-före- tagen kan tänkas konkurrera. För mindre och/eller enkla arbeten är konkurrensen mer lokalt betonad där även plåtslageriföretag och ibland rörinstallationsföretag deltar. Även för reparations- och underhålls- arbeten är konkurrensen lokal. Plåtslageriföretagen har inte kompetens för sådana arbeten som främst avser apparater men däremot kommer elinstallationsföretagen in i bilden när det gäller ingrepp i elektriska motorer, reglerutrustning m m. Även reglerföretag utför naturligtvis vissa reparationer och service. De stora ventilationsföretagen har en utbyggd serviceorganisation som även erbjuder mer avancerade servicekontrakt, där företagen tex kan svara för anläggningens funktion för en i förväg bestämd ersättning per år. Även några konsultföretag åtar sig liknande service. Det är här fråga om avtalstyper som ännu ej alls existerar inom rör- och elinstallationsområdet. Däremot är de relativt vanliga när det gäller oljebrännare, hissar, kylinstallationer m m.
Även i andra avseenden än det relativt begränsade antalet konkurrenter skiljer sig konkurrenssituationen från installationsbranschen iövrigt, bl a
Tabell 2:7. Antalet filialer (inkl huvudkontor) för GLSM-företagen (exkl Industri- filter) i olika orter 1973.
Stockholm Göteborg, Umeå Norrköping, Örebro, Sundsvall Växjö, Jönköping, Skövde, Uppsala, Karlstad, Gävle, Luleå Kalmar, Uddevalla, Halmstad, Västerås, Eskilstuna, Falun, Enköping, Borlänge, Östersund
genom den vertikala integrationen samt de använda konkurrensmedlen. De integrerade ventilationsföretagen använder till stor del material av egen tillverkning. Kanaler o d tillverkas nästan helt i egen regi.1
Att företagen i första hand söker utnyttja eget material vid entrepre- nadarbeten har uppfattats som en konkurrensbegränsning. Från bla konsulthåll har man menat att det vid en separat upphandling av material och installationsarbete är möjligt att uppnå lägre totalkostnader. Man menar att det enskilda ventilationsföretagets egna produkter för en viss anläggning ofta varken är bäst eller billigast. Genom separat upphand- ling av olika material anses även konkurrensen bli avsevärt mycket hårdare. Det har till och med hävdats att bindningen mellan tillverkning och installationsverksamhet är till direkt nackdel för anläggningarnas funktion och har medfört att de aktuella företagen mer ser till möjlig- heten att producera olika aggregat och kanaler billigt än till dess funktionssätt. Företagens installationsavdelningar ses som en del av marknadsföringsorganisationen med det främsta syftet att öka möjlig- heten att sälja installationskomponenter.
Konkurrensen inom ventilationssektorn avviker även från det sedvan- liga mönstret därigenom att företagen åtar sig projektering. Detta har kritiserats bl a därför att det underlättar för företagen att föreskriva eget material och att anläggningen gärna överdimensioneras både för att medge större försäljning och för att garantera att funktionskraven uppfylls. Kritikerna menar även att ett ventilationsföretag som kommer in tidigt i projekteringen lätt skaffar sig en monopolställning. När man i projekteringen utgår från egna apparater, som ofta har från andra fabrikat avvikande mått, kommer byggnadens utformning att anpassas därefter. Därigenom blir en reell upphandlingskonkurrens omöjlig. Den framförda kritiken awisas naturligtvis av de stora ventilationsföre- tagen. Man pekar på att mycket material i själva verket köps utifrån och menar sig ha bättre förutsättningar att göra förmånliga inköp i stor skala än plåtslageriföretag, byggherrar och konsultföretag. Företagen anser sig också ha minst lika stor kompetens att avgöra vilka komponenter som är bäst och billigast i varje situation. Man framhåller också att de egna projekteringsavdelningarna är små.1 Det är ovanligt att man deltar i hela projekteringen. Svenska Fläktfabriken anger tex att så sker endast för var tionde entreprenad. De stora ventilationsföretagen har den allmänna uppfattningen att den inledande projekteringen som bla innebär systemval bör skötas av en fristående konsult men att upphandlingen bör ske så att anbudsgivarna kan påverka systemutformning och framförallt komponentval. Därige-
1 Med ledning av figur 1.1 kan beräknas att förutom kanaler material för komfort- anläggningar till ett värde av ca 75 milj kr är av egen tillverkning och material för 110 milj kr köps utifrån. En del av dessa inköp avser sådana produkter där företagen har avtal om produktutbyte med andra GLSM-företag. Dessutom ingår sådana komponenter som företagen ej själva tillverkar, såväl ventilationskomponen— ter som reglerutrustning m m. Även underentreprenader tex för isolering och kyla ingår. Det alltså ej möjligt att uppskatta i vilken utsträckning företagen köper sådant material som tillverkas i egna fabriker från andra företag.
1 Enligt den undersökning som utredningen genomfört uppger GLSM-företagen att totalt 72 personer sysslar med projektering av klimatinstallationer.
nom anser man sig ha möjlighet att offerera anläggningar som är såväl bättre som billigare än om utförandet är i detalj fastställt. Ett ventila- tionsföretag har framhållit att entreprenader där man deltagit i projekte- ringen i medeltal är något mer lönsamma än andra. Samtidigt betonas att man ingalunda får en monopolställning vid upphandlingen även om man svarat för projekteringen. Det är normalt att även andra företag får lämna anbud. Det är då ej heller möjligt att överdimensionera anläggningen för att säkerställa funktionen, eftersom övriga anbudsgivare då kommer att föreslå förbilligande förändringar för att få entreprenaden. Det anses dock vara ganska ovanligt att en konkurrent kan ta ett sådant projekt, vilket tas till intäkt för att ventilationsföretagen projekterar ekonomiskt. Ett motargument som framförts av ett annat ventilationsföretag är dock att dessa motanbud ofta inte är särskilt seriösa då man anser sig ha en för dålig konkurrenssituation. Konkurrenterna skulle alltså anse det som givet att det projekterande företaget får anbudet, speciellt om byggnads- konstruktionen har anpassats till det projekterande ventilationsföretagets
apparater. Utredningen har vid sina överväganden kring ventilationssektorns struk- tur funnit att den starka koncentrationen och vertikala integrationen medfört åtskilliga fördelar men också risker bla från konkurrenssyn- punkt. Storföretagens starka ställning har en historisk bakgrund. Stor- företagen har utan tvivel lett den tekniska utvecklingen på såväl system- som komponentnivå och främst Svenska Fläktfabriken har uppnått stora internationella framgångar. Redan på ett tidigt stadium var det naturligt och nödvändigt för företagen att ta ansvar för funktionen. Vare sig installationsföretag, dvs plåtslagerier och rörföretag, eller vvs-konsulter hade tillräcklig kompetens härför. När konsulterna började åta sig ventilationsprojektering anställdes i stor utsträckning ingenjörer från de stora ventilationsföretagen. För ventilationsföretagen blev det naturligt att se konsultföretagen som en viktig målgrupp för marknadsföringen. Det har omvittnats att ventilationsföretagen gärna åtagit sig att hjälpa konsulterna med projekteringen och därigenom kunnat säkerställa att egna produkter kom till användning. Detta var så mycket mer naturligt som konsulterna hade såväl goda personkontakter med ventilationsföre- tag som speciellt god kännedom om den tidigare arbetsgivarens produk- ter.
Ventilationsföretagens engagemang i installationsverksamheten kan naturligtvis ses som ett led i marknadsföringsansträngningarna. Det var en styrka att kunna erbjuda leverans av en anläggning på plats. Många beställare torde ha upplevt detta som en stor fördel, bl a mot bakgrund av det samlade ansvaret. Ett minst lika bärande motiv torde ha varit företagens önskan att ta ett sådant ansvar. Ett sådant utkrävdes ofta av dem i deras egenskap av materialleverantör och det måste då ha varit otillfredsställande att ej ha inflytande över monteringen. Lika viktigt torde rationaliseringsmöjligheterna ha varit. Genom överföring till fabrik av kanalproduktionen, utveckling av kanalsystem och kopplingsmetoder samt utbildning av egna montörer för arbete med de egna produkterna torde också avsevärda produktivitetsvinster ha uppnåtts.
Det torde vara ställt utom tvivel att ur konkurrenssynvinkel tvivel- aktiga förhållanden rätt i ventilationssektorn, bl a när det gäller förhållan- det mellan konsulter och ventilationsföretag. Den allmänna uppfatt- ningen är dock att detta är ett passerat stadium. Liknande förhållanden anses för övrigt även ha rätt i t ex reglerbranschen. Den starka koncentra- tionen och den vertikala integrationen har säkerligen lett till en avsevärd utveckling av monteringstekniken och har bidragit till storföretagens framgångar internationellt.
Ytterligare en rad synpunkter kan läggas på ventilationssektorns funktionssätt. Det gäller ansvarsfrågor, upphandlingssätt, förutsättningar för en teknisk utveckling samt samordningsfrågor. Dessa aspekter kom- mer att diskuteras i följande kapitel. Alternativ till en sammanhållen upphandling från stora ventilationsföretag bör finnas. Detta överensstäm— mer även med den viktigaste slutsatsen som kan dras från konkurrens- synpunkt. Det kan inte anses som önskvärt att de stora ventilationsföre- tagen ytterligare stärker sin marknadsposition. Utredningen har den generella uppfattningen att olika upphandlingsformer bör tävla med varandra. Det är speciellt viktigt att företagen får konkurrens från mindre monteringsföretag som ofta torde ha relativt låga administrationskostna— der. Likaså är det önskvärt att även separat upphandling av material och montering blir vanligt förekommande. Genom separat upphandling torde det ofta vara möjligt att få lägre priser på mer komplexa komponenter. De problem som kan uppstå från bl a ansvarssynpunkt måste ägnas speciellt intresse och kommer att diskuterasi kapitel 5.
2.8. Systemutveckling och konkurrens
Den tekniska utvecklingen inom byggnadsområdet har lett till en utveck- ling av byggsystem av olika typer. Det mest kända exemplet är stomsystem av förtillverkade betongelement. En motsvarande utveck- ling har skett inom installationsområdet. En rad exempel kan ges. Inom rörinstallationsområdet är det vanligt att mindre pannor levereras inklu- sive brännare, automatik och expansionskärl. Olika typer av installations- väggar får en ökad användning. Sanitetspjäser levereras alltmer med monterad armatur. De stora tillverkningsföretagen i rörbranschen använ- der i sin marknadsföring underlag för projektering av hela badrum och kök där företagets egna produkter ingår.
Inom elinstallationsområdet är ellistsystemet det mest långtgående exemplet. Apparatskåp, reglercentraler m m levereras ofta färdigmontera- de från fabrik. Reglerutrustning levereras ofta fast sammanfogade med ventiler och andra mekaniska apparater. Inom ventilationsområdet har företagen utvecklat enhetsaggregat där de olika funktionsenheterna fläkt, värme, kyl och befuktningsaggregat samt filterhållare kan kombineras på valfritt sätt. Färdiga apparatrum innehållande alla aggregat på tillufts- sidan som levereras färdiga från fabrik för montering på tak kan köpas. Vid användningen av sådana enhetsaggregat kan funktionsenheter av olika fabrikat i allmänhet ej användas utan avsevärda komplikationer. Det
beror på att enheterna har olika mått och att företagen utvecklat egna metoder för hopkoppling av enheterna. På samma sätt har ventilations- företagen utvecklat egna kanalsystem, som främst skiljer sig genom olika kopplingsmetoder.
Utredningen har den allmänna uppfattningen att den typ av system- utveckling som skildrats ovan är synnerligen önskvärd. Till varandra anpassade funktionsenheter har utvecklats. Genom överföring av olika produktionsmoment till fabrik skapas bättre förutsättningar för rationali- sering och fortsatt teknisk utveckling. Detta får naturligtvis inte leda till att marknaden monopoliseras eller att beställarna i upphandlingen tvingas att välja system som är sämre eller dyrare än vad som kunde uppnås vid separat val av olika komponenter. Utredningen anser inte att den hittillsvarande utvecklingen inom installationsområdet i stort sett lett till att risk för sådan konkurrensbegränsning uppstått. Möjligen kan utveck- lingen medföra sådana risker om man ej är uppmärksam därpå i
upphandlingen. Generellt sett kan sägas att en mycket stor valfrihet råder vid
projekteringen av system inom installationsområdet. Inte på något område är man tvingad att hålla sig till ett visst fabrikat. Att så är fallet för normala rör- och elinstallationer är uppenbart. Inte heller inom ventilationsområdet är det nödvändigt att hålla sig till ett fabrikat. På tilluftssidan finns de tidigare nämnda enhetsaggregaten. Det är dock fullt möjligt att kombinera apparater av olika fabrikat för en tilluftsanlägg- ning. Ofta torde det emellertid anses vara en fördel ur ansvarssynvinkel att i en sådan enhet välja samma fabrikat vare sig det är nödvändigt eller ej. Det torde också ofta bli billigast. Valet av kanalsystem respektive tilluftsdon, fönsterapparater kan ske helt oberoende av fabrikat på tilluftssidan. Även om ventilationsföretagen utvecklat egna kanalsystem innebär det inget problem att kombinera kanalsystem av olika fabrikat. Övergång från ett system till ett annat kan lätt ske. Det blir dock sällan aktuellt eftersom det oftast är lämpligt att upphandla montering och kanaler i en entreprenad oavsett hur apparater och andra komponenter inköps.
Inom olika företag utvecklade aggregat med samma funktion har ofta olika mått. Som exempel kan nämnas värmeväxlare. En strävan i produktutvecklingen är att minska utrymmeskraven. Om i projekteringen det minst utrymmeskrävande fabrikatet väljs och byggkonstruktioncn anpassas därefter undanröjs konkurrensen för det aktuella aggregatet vid gemensam upphandling. Enda lösningen är att upphandla sådana enheter tidigt och i konkurrens och att anpassa byggkonstruktioncn efter den valda apparaten i stället för tvärtom.
När det gäller underhåll och reparation av rör- och elinstallationer är man ej hänvisad till att för arbetets utförande utnyttja det företag som utfört installationen eller levererat material. Det är oftast ej heller nödvändigt för mera komplicerade installationer som ventilationsanlägg- ningar, pannor och hissar. De företag i respektive bransch som kan äta sig mer komplicerade service- och reparationsarbeten kan göra det oavsett fabrikat. Så åtar sig tex de stora ventilationsföretagen service på hela
ventilationsanläggningar inklusive regler- och kylaggregat oavsett fabrikat. Många företag främst inom elinstallationsbranschen kan även utföra de flesta reparationsarbeten som berör elektriska apparater. Speciellt inom reglerområdet finns emellertid en rad produkter som är så speciella att det ofta är nödvändigt att utnyttja tillverkarens montörer för service och reparationer. Det kan enligt utredningens mening inte anses särskilt anmärkningsvärt att utnyttja specialister för underhåll utan normalt och rationellt för komplicerade apparater.
När det slutligen gäller utbyte av komponenter är man naturligtvis oftast hänvisad till att välja tidigare valt fabrikat. Det får anses vara ett generellt problem att tillverkare av olika apparater och maskiner vid utbyte av komponenter har en monopolsituation och det är knappast möjligt att påstå att problemet inom installationssektorn är större än inom andra områden. Om man jämför med byggsektorn måste dock konstateras att motsvarande situation ofta ej föreligger vid reparation och utbyte. Det beror helt naturligt på att det är bland installationerna som komplicerade apparater återfinns. Det måste dock påpekas att i installationsapparater ofta ingår standardkomponenter, där valfritt fabri- kat kan väljas. Som exempel kan nämnas elektriska motorer, ventiler och brytare. När det gäller de tidigare diskuterade enhetsaggregaten för luftbehandling kan en enhet knappast utbytas mot eller kompletteras med annat fabrikat. Utbyte blir här sällan aktuellt eftersom det oftast är enstaka komponenter som behöver bytas.
Utredningen har kommit till den slutsatsen att man vid upphandling av installationer sällan eller aldrig är tvungen att så ensidigt hålla sig till företagsegna system att konkurrensen begränsas. Ett faktum är dock att detta ofta görs. Ofta är orsaken att beställaren anser det vara en fördel när det gäller ansvaret för såväl kostnader, leveranstid som funktion. Projekteringen torde även i många fall anses bli billigare, speciellt om man låter ett vertikalt integrerat företag offerera systemlösningar. Ett visst mått av slentrian torde även bidra till denna bundenhet. Det är utan tvivel arbetskrävande och fordrar nytänkande att välja system och utnyttja alternativa upphandlingsformer på ett optimalt sätt. Utredningen anser det vara önskvärt att alternativa upphandlingssätt utnyttjas för att hindra att marknaden i framtiden i alltför hög grad kommer att domineras av företagsegna system. Möjligheterna därtill diskuteras ytterligare i kapitel 5. Lika viktigt är att standardiseringen inom installationsområdet på olika nivåer drivs med kraft. Det kan t ex ifrågasättas om det är nödvändigt att de olika ventilationsföretagen har olika mått på sina enhetsaggregat. Kanske även kopplingssystem kan standardiseras. BST och GLSM bör studera förutsättningarna för en standardisering inom detta område. Lika viktig är standardiseringen av komponenter. Det är här ingalunda en fråga enbart om konkurrens, fastmer gäller det att skapa ökade förutsättningar för produktion i långa serier och enklare projekteringsförutsättningar. I kapitel 7 framläggs förslag till hur standardiseringsverksamheten inom installationsområdet bör stimuleras.
3. Industrialisering inom installationsområdet
3.1. Inledning
En ökad industrialisering får anses vara det väsentligaste medlet för att öka byggandets produktivitet. Härvid ställs förtillverkning i centrum. Fabriksmässig produktion kan ordnas mer rationellt än byggplatspro- duktion med gynnsamma arbetsbetingelser och industriella hjälpmedel. Rationaliseringsmöjligheterna är större vid en lätt kontrollerbar och styrbar fabriksproduktion. De långa seriernas ekonomi är en bidragande orsak till att fabriksproduktion blir mer rationell. Även om fabrikspro- duktion naturligtvis inte behöver betyda storserieproduktion är förutsätt- ningarna därför större i fabrik. Produktionen kan delas upp i specialise- rade avsnitt så att olika arbetsmoment kan utföras i långa serier. Lönesystemens konstruktion spelar även roll där i verkstadsindustrin, som har företagsegna ackord, lönerna lättare kan anpassas till arbetsförut- sättningarna än i byggnadsindustrin. En ökad förtillverkning inom instal- lationsområdet kan även ge gynnsamma effekter i hela byggprocessen.
Fabriksproduktion innebär normalt en högre kapitalintensitet än byggplatsproduktion. Industrialisering genom högre kapitalintensitet på byggplatserna är även eftersträvansvärd. Den underlättas av långt driven enhetlighet och serieproduktion, som kan åstadkommasinte bara vid stora projekt utan även vid mindre projekt bl a genom att likartade arbets- operationer kan upprepas i projektet och från projekt till projekt. Här spelar standardiseringen en stor roll. Genom standardisering på ”bygg- delsnivå” av byggmått, förläggningssätt och förläggningsutrymmen för installationer och monteringssätt ges förutsättningar för upprepningari byggandet liksom för serieproduktion av delar samt för systemutveckling. Serieeffekter uppnås naturligtvis genom standardisering av i installationer ingående komponenter, som även kan verka sortimentsbegränsande och förenklar förvaltningen genom ökad utbytbarhet. Standardiseringen kan även ske på ”husnivå” där hela hus byggs i serier eller på olika platser. Standardiseringen kan vara företagsegen och avse t ex installationssystem, elementsystem och hustyper eller gemensam för branschen och utformad av standardiseringsorganen.
En grundläggande förutsättning för att industrialiseringen skall kunna föras framåt är naturligtvis att beställare och konsulter utformar hus och projekt så att högt förädlade produkter kan användas och att förutsätt-
ningar skapas för en rationell produktion. Industrialiseringseffekter kan även åstadkommas genom direkta åtgärder i beställar- och konsultledet. Hit får räknas standardisering inom stora beställarorganisationer av utrustningsstandard, lägenhetsplaner, byggnadssätt osv. Den kanske främs- ta effekten härav är att projekteringen förenklas. Troligt är dock att vid väl genomtänkt beställarstandardisering stor hänsyn kan tas till byggan- dets förutsättningar, så att just möjligheterna att ta till vara serieeffekter i produktionen och använda förtillverkade och standardiserade produkter utnyttjas.
En inledande redogörelse ägnas åt bestämmelse- och standardiserings- arbetet och utredningens uppfattning om hur dess utformning skall främja industrialiseringen. Därefter redogörs för den hittillsvarande ut- vecklingen inom installationsområdet. Särskild uppmärksamhet ägnas åt vilka parter som tagit initiativ till utvecklingen och vilka som utnyttjat industrialiserade produkter och processer och då speciellt förtillverkade enheter. Därefter diskuteras vilka kostnader som påverkas av en indu— strialisering. I efterföljande avsnitt dras slutsatser av den inledande kartläggningen och diskuteras hur industrialiseringen skall främjas.
Redogörelsen i avsnitt 3.3 och 3.4 bygger huvudsakligen på bilagorna 6, 7, 8 och 9.
3.2. Utvecklingen av bestämmelser och standard
Arbetet med bestämmelser är inriktat på att underlätta en ökad indu- strialisering. Planverket, som har ett samordningsansvar för alla bestäm— melser som rör byggandet, söker formulera samhällets krav som funk- tionskrav i stället för som tekniska krav, så att tillkomsten av nya tekniska lösningar ej hindras. Möjligheten till typgodkännande för byggnadsdelar innebär en central bekräftelse att produkten uppfyller byggnormens krav. De nedan nämnda installationsväggarna har typgodkänts. Genom att ansvariga arbetsledare kan få riksbehörighet av planverket underlättas för företag att arbeta över hela landet. Genom att va-bestämmelserna inlemmats i byggnormen har det t ex varit möjligt för småhusföretag att få riksbehörighet för sina arbetsledare avseende såväl bygg- som va—arbe- ten. Utredningen har konstaterat att planverkets resurser är bristfälliga bla när det gäller typgodkännandeverksamheten. Det är viktigt för industrialiseringen att planverket kan utveckla provningskriterier och snabbt lämna typgodkännanden. Självfallet är det av stor betydelse att typgodkännandet kan beakta bestämmelsekrav utfärdade av olika myn- digheter. Likaså är det viktigt att arbetet med att förenhetliga bestämmel- ser och skapa kriterier för kontroll av funktionskrav effektivt kan föras framåt.
Som framhållits i kapitel 2 avsnitt 2.5.2 försvåras byggindustrialise- ringen av elfrågornas särbehandling. Elsäkerhetsbestämmelser, tillverk- ningskontroll och lokal kontroll måste utformas så att elinstallationer helt kan ingå i förtillverkade byggnadselement. En smidig inpassning av de elsäkerhetsbestämmelser som berör installationer i byggnader i övriga
byggbestämmelser underlättar en fortsatt industrialisering. Typgodkän- nande bör beakta elsäkerhetsbestämmelserna så att inte särskilt god- kännande krävs för detta. Vid tillverkning av byggelement har det hittills varit möjligt att låta vissa delar av elinstallationen ingå. Tex har förläggningsrör, uttag och kontakter och ibland ledningar lagts in i betongelement och installationsväggar. Det har varit speciellt vanligt i monteringsfärdiga småhus, där är 1971 någon form av elinstallation ingick i två tredjedelar av husen (se bilaga 9). Såvitt utredningen har kunnat finna finns flera möjligheter att åstadkomma att eldelar i industriellt tillverkade byggnadskomponenter får en tillfredsställande behandling ur säkerhetssynpunkt. Ett första alternativ är att det företag som tillverkar komponenter har behörig installatör anställd som kontrollerar tillverk- ningen frän säkerhetssynpunkt. För närvarande arbetar en rad småhustill- verkare utan behörig installatör, flertalet så små företag att meningsfull sysselsättning för en sådan inte kan åstadkommas. Ett andra alternativ är att tillverkningsföretaget anlitar utomstående behörig installatör för systemuppläggning och kontroll. Detta förekommer för närvarande i stor utsträckning men torde inte vara tillåtet vid en strikt tillämpning av gällande lagstiftning. I det förslag till ny behörighetskungörelse som diskuterats har en möjlighet införts för industriverket att ge dispens för tillverkningsföretagen i detta avseende. Ett tredje alternativ är att produkten kan typgodkännas även ur elsynpunkt. Detta kan ske i samarbete mellan SEMKO och planverket. Som fjärde alternativ är det möjligt att låta säkerhetsansvaret tas av den installatör på platsen som utför inkopplingen till elnätet. Även detta tillvägagångssätt är för närva- rande vanligt men har den nackdelen från säkerhetssynpunkt att det är svårt för den ansvarige att kontrollera att Säkerhetsbestämmelserna uppfyllts.
Utredningen förordar ur industrialiseringssynvinkel två möjligheter. Antingen får ett komponenttillverkande företag möjlighet att anlita utomstående behörig installatör om sådan inte finns i företaget, som även kan utöva viss tillverkningskontroll. Eller så utarbetas en enkel rutin för typgodkännande av eldelen av byggkomponenter i samband med plan- verkets typgodkännande med avseende på övriga egenskaper. Eftersom den elmaterial som används som regel är S-märkt måste ett omständligt S-märkningsförfarande kunna undvikas. Det skulle innebära att avsevärt hinder om särskilda provningsmetoder som skall fastställas av industri- verket måste utarbetas. Tillverkningsföretaget bör, gentemot köparen, kunna styrka att komponenten är typgodkänd ur elsynpunkt eller tillverkad under kontroll av behörig installatör.
Komponenter i elsystemet som förtillverkas och som inte kan beteck— nas som byggnadsdelar, tex automatikskåp och elcentraler, tillverkas som regel av företag med hög elteknisk kompetens. Tillverkarna har behörig installatör anställd. Man bör dock inte försvåra för underleveran- törer till dessa företag genom föreskrifter om firmaanknuten behörig installatör.
Ovanstående frågor diskuteras i kapitel 7. Där föreslås att planverkets resurser skall förstärkas, att elbestämmelserna skall samordnas med
byggnormen och att elsäkerhetsaspekter skall kunna beaktas vid typgod- kännande. Erforderliga förändringar av ellagstiftningen diskuteras också.
Standardisering inom installationsområdet berör dels olika komponen- ter, dels samordningen mellan installationer och byggnad. En omfattande produktstandardisering som bedrivs inom Sveriges Mekanförbunds Stan- dardcentral och Svenska Elektriska Kommissionen, ofta i internationellt samarbete, har gett förutsättningar för en rationell industriproduktion av komponenter samt delar därav. Med avseende på byggindustrialisering är byggstardiseringen av störst intresse. Byggstandardiseringens arbete med att skapa enhetliga förutsättningar för produktutveckling och projekte- ring inom installationsområdet har tagit fart först på senare år. Hittills har vissa komponenter som sanitetsgods och diskbänkar, beslag, radiato- rer och ventilationskanaler standardiserats. Standard finns även för hiss- rum, hisschakt och hisskorgar m m.
Som framgår av kapitel 7 har generella måttprinciper för rör- och kanalutrymmen, för förläggning av dessa samt för en samordnad utveck- ling av rör och kanalkomponenter börjat realiseras först i början av 1970-talet. Detsamma gäller principerna för placering av vvs- och elappa— rater. År 1973 har förslag till standard avseende måttsättning av rör- och kanalsystem respektive modulsamordning mellan installationer publice- rats. Likaså har en standard för utrymmen för ventilationskanaler utarbetats.
Arbete pågår inom en rad arbetsgrupper. Det kan konstateras att byggstandardiseringen inom installationsområdet ännu ej har fått några större effekter men att större enhetlighet gradvis utvecklas. Detta arbete och att dess resultat allmänt accepteras är kanske den idag viktigaste förutsättningen för en ökad industrialisering inom installations- området. Det gäller speciellt som branschstrukturen kan förväntas bli splittrad. Ju större enhetlighet som kan skapas för utvecklingen av installationskomponenter för sammanfogning i system och i ju högre grad utrymmes- och förläggningsprinciper kan fastläggas desto bättre förut- sättningar skapas för samordning mellan installationer och byggnad. Den standardiseringen riktar sig mot byggnadsutformningen men blir bestäm- mande för förläggning av installationerna. Förutsättningarna för en måttstandardisering inom installationsområdet får anses vara goda. Den måste bygga på numera allmänt accepterade principer för måttstan- dardisering i byggandet. Standardisering innebär inte enbart en större enhetlighet utan även större valfrihet. Som ett ideal får ses en så långt driven standardisering av förläggningssätt att man efter fullbordad pro- jektering fortfarande har valfrihet mellan förtillverkade enheter och traditionell installation. En standardisering av sätten att placera apparater och sanitetspjäser m m skulle förbättra förutsättningarna härför.
Man måste dock inse att en sådan valfrihet ej alltid kan uppnås. När mer utrymmessnåla apparater utvecklas blir det ofta lämpligt att välja apparat på ett tidigt stadium och låta byggnadsutformningen anpassa sig därtill. Det finns alltså en viss motsättning mellan behoven av ökad förtillverkning och ökad måttstandardisering. Som framhållits i kapitel 2 avsnitt 2.8 är det bl a ur konkurrenssynvinkel angeläget att utrymmes-
mått och även kopplingar till komplicerade apparater som ventilations- aggregat så långt möjligt standardiseras.
3.3. Industrialiseringsutvecklingen
Utvecklingsmönster. Vid ett studium av utveckling och användning av förtillverkade enheter inom installationsområdet framträder ett tydligt mönster så att förtillverkningen begränsas till det område som respektive part har fullt inflytande över. Ju större område som behärskas desto mer omfattande förtillverkningsenheter har kommit till användning. Detta innebär inte att alla som har inflytande över ett stort område har utnyttjat förtillverkning i stor utsträckning. Entreprenörerna är i stor utsträckning beroende av beställarna för att få möjligheter till tillverkning i stora serier och installationsentreprenörerna dessutom av byggnadsen- treprenörerna. Generellt kan sägas att förekomsten av projekt som medger långt driven enhetlighet utgjort en av förutsättningarna för serieeffekten i produktionen. Samtidig beställning av flera likartade projekt eller beställning av typhus har varit ovanlig men har naturligtvis gett liknande förutsättningar. Utvecklingen av typhus har nått längst när det gäller enfamiljshus.
Byggherrar. Stora byggherreorganisationer som HSB, Riksbyggen och byggnadsstyrelsen har på olika sätt sökt förenhetliga de beställda husen och på så sätt skapa underlag för en förenklad projektering och rationell produktion. Det har samtidigt inneburit en variantbegränsning för bygg- herrarna. Det är däremot osäkert om antalet varianter på marknaden påverkats. Detta arbete har även berört installationssektorn. Genom projekteringsanvisningar anges bla den installationsstandard som skall tillämpas. Inom HSB projekterar man i stor utsträckning så att installa— tionsväggar lätt skall kunna användas, vilket även skett för några stora projekt. Riksbyggen har deltagit i den av BPA bedrivna utvecklingen av tomrörssystemet som även används i Riksbyggens projekt. Byggnads- styrelsen har utvecklat allmänna projekteringsunderlag där man bestämt generella principer för installationernas dimensionering och förläggning, varvid de vanligen förläggs samlat och fritt från stommen i speciella schakt och stråk. Man har även utvecklat ett speciellt system för elinstallationer som dock ännu ej börjat tillverkas.
Även andra byggherrar har utvecklat projekteringsanvisningar som berör installationerna. De företag som bygger i egen regi har drivit den utvecklingen längst. I den mån elementsystem utvecklats har natur- ligtvis även installationerna förenhetligats i respektive byggsystem även om de i flera fall byggs in på tämligen traditionellt sätt.
Vid total- och förhandlingsentreprenader har byggnadsföretag getts möjlighet att föreslå egna lösningar, vilket i en del fall lett till att sådana komplexa installationsenheter som installationsväggar och förtillverkade badrum kommit till användning.
Tillverkarna av rör- och elinstallationsmaterial har främst bidragit till industrialiseringen genom att i allt högre grad leverera sammansatta
komponenter. Exempel på långtgående förtillverkning är värmepannor för småhus med brännare, automatik och expansionskärl, värmeväxlar- enheter och färdigmonterade elcentraler. För att minska rörinstallationer- nas beroende av måttnoggrannheten i byggandet har en del komponenter givits en viss flexibilitet, tex vattenlås av olika slag. Nya material och kopplingsmetoder har även utvecklats som i hög grad underlättar installa- tionsarbetet och förenklar måttanpassningen. Det gäller främst mjuka rör för vatten och värme samt plaströr för avlopp. Flera typer av ellistsystem har utvecklats men ett fabrikat dominerar marknaden. Försäljningen har stigit kraftigt men användningen är fortfarande andelsmässigt liten. Ellister används främst för elementbyggda bostadshus, såväl flerfamiljs-
hus som småhus. Rör- och elgrossisterna har i viss utsträckning medverkat i industriali- seringsutvecklingen. Det har främst skett genom att man sökt förbättra leveransprecisionen vad beträffar tidshållning och leveranssammansätt- ning. Rörgrossister kan tex leverera badrumsutrustning lägenhetsvis i bygget. Företagen har dock koncentrerat sig på distributionsfunktionen. lnstallationsväggar och andra sammansatta komponenter och färdigmon- terade elcentraler har i allmänhet sålts vid sidan av grossistledet. Vissa grossister har försökt distribuera även sådana enheter,.
I sammanfattningen av Statens Institut för Byggnadsforsknings utred- ningar för Byggindustrialiseringsutredningen (SOU l97l:2 bilaga 2) lanserades tanken att det mellan den materialtillverkande industrin och byggplats skulle inrättas särskilda terminaler, där förtillverkning avlångt förädlade enheter skulle ske. Det ligger nära till hands att se grossistlagren som sådana terminaler. Grossistföretagen har dock hittills visat ringa intresse för att uppträda i den rollen.
Installationsföretagens egna industrialiseringsinsatser har begränsats till ledningsdragningen. Utvecklingen inom rörområdet har varit mest påtag- lig. Genom inrättandet av fältverkstäder har man på byggplats kunnat serietillverka rörenheter för inmontering och utnyttja rationella apparater i en dräglig arbetsmiljö. Lika viktigt har troligen varit att man i viss mån kunnat frikoppla sig från beroendet av variationer i byggnadsentrepre- nörens arbetstakt och utjämna arbetsinsatsen under byggandet. Avlopps- ledningar i plast förtillverkas av flera företag mer eller mindre centralise- rat. De två storföretagen Calor—Celsius och BPA har centraliserat hela den aktuella förtillverkningen till var sin verkstad som levererar till hela landet.
Utvecklingen av nya produkter som mjuka rör och lätt justerbara vattenlås har i hög grad förenklat anpassningen till måttvariationer i byggnaden. De nya rörtyperna har även minskat behovet av förtillverk- ning. Förtillverkade enheter har även kunnat göras så att de lätt kan justeras vid monteringen. Genom att ledningar allt oftare friläggs i särskilda slitsar eller utanpåliggande har likaså beroendet mellan byggnads- och installationsarbetenas utförande kunnat minskas vilket torde ha lett till högre produktivitet.
Bland elinstallationsföretagen kan någon motsvarande utveckling ej urskiljas. Orsaken torde främst vara att man där redan arbetar med
”mjuka rör”. Möjligheterna till rationalisering genom förtillverkning torde ha varit små. Vissa rationaliseringsförsök i form av förtillverkning av förläggningsrör med inlagda ledningar respektive leveranser från grossist av installationssatser har ej förts vidare.
Åtminstone ett stort rörföretag (Calor—Celsius) har utvecklat en in- stallationsvägg som fortfarande finns på tillverkningsprogrammet. Den har dock i mycket ringa utsträckning kunnat användas i företagets egen verksamhet. En viss extern försäljning till byggnads- och småhusföretag har skett. Endast vid enstaka tillfällen har ett installationsföretag sökt utnyttja installationsväggar e d.
Lönesystemets utformning är mycket viktig för industrialiseringsut- vecklingen. Inom rörinstallationsområdet infördes tidigt speciella ”prefab”- ackord där hänsyn togs till den minskade arbetsinsatsen på byggplats vid användningen av förtillverkade rörenheter. År 1971 inför- des blandackord varvid ungefär halva lönen utgöres av tidlön och andra hälften ackordslön. Vid minskad tidsåtgång minskar därvid företagens lönekostnader. Det innebär ett ökat incitament för företagen att ordna byggplatsarbetet rationellt med god planering och materialförsörjning samt att utveckla rationella verktyg och, inte minst, att använda lätt- monterade installationsenheter. En successiv revidering av ackords— priserna med hänsyn till faktisk tidsåtgång för olika operationer har även inneburit ett incitament för tillverkarna att utveckla sådana. Inom elinstallationsområdet skedde en omläggning till tidsstuderade ackords- priser är 1971, som kan få motsvarande effekt för tillverkarnas utveckling av installationsmaterial. Det raka ackordet bibehölls men möjlighet att projektvis ändra ackorden vid andra än normala arbetsbetingelser under- lättades. Få sådana justeringar har dock noterats. Avsevärda ändringar av arbetsbetingelserna torde krävas för att förhandlingar skall initieras. Något motsvarande incitament till ständiga rationaliseringar som bland- ackordet innebär finns alltså inte för elinstallationsföretagen.
Ventilationssektorn domineras av några få vertikalt integrerade före- tag. Genom att företagen behärskar såväl tillverkning som montering har industrialiseringsinsatserna kunnat inriktas på hela ventilationssystemet. På apparatsidan har företagen utvecklat enhetsaggregat där funktions-, mått- och monteringsmässigt anpassade funktionsenheter kan samman- kopplas till ett paket. Ur industrialiseringssynvinkel kan den utvecklingen jämställas med insatserna inom vvs-materialindustrin i övrigt. Man har även utvecklat hela apparatrum som placeras på tak. Företagen har även i hög grad industrialiserat tillverkningen och monteringen av kanaler. Tillverkningen sker på fabrik. Egna kopplingssystem har utvecklats och de egna montörerna ges utbildning i att montera företagets aggregat och kanaler. Genom att företagen behärskar såväl montering som tillverkning ges även möjlighet till effektiv samplanering av byggplatsproduktion och fabrikstillverkning. De företagsegna ackordlönerna har successivt kunnat anpassas till den förenklade monteringstekniken.
Från förtillverkningssynpunkt är småhustillverkningen längst utvecklad i landet. Ca 2/3 av husen byggs med förtillverkade stommar. Industriali- sering har dock hittills i begränsad utsträckning omfattat installationerna.
Förtillverkningsgraden inom installationsområdet har varit avhängigt av förtillverkningsgraden på stommen. Ju mindre element, desto mindre andel förtillverkning på installationssidan. Det är endast för de knappt 10% av de förtillverkade husen som levereras i färdiga sektioner som installationerna helt monteras på fabrik. Byggplatsmonteringen sköts då av företagets montörer. I ytterligare drygt 10 % av husen utnyttjas volym- element för badrum och kök där likaledes rör- och elinstallationer ingår. I övrigt är det vanligt att elinstallationerna delvis förtillverkas speciellt vid storelement. Vanligast är att förläggningsrör, dosor mm monteras i elementen på fabrik. Bland små- och storelementtillverkare är det endast ett företag, AB Elementhus, som helt förtillverkar alla installationer. Monteringen av de på fabrik tillpassade rörenheterna sköts av företagets egna montörer som monterar hela huset. Dessa har riksbehörighet att som arbetsledare utföra byggnads- och va-arbeten på husen. 1 övrigt har det varit ovanligt att rörinstallationer över huvud taget ingått. År 1972 har emellertid ett par av de största tillverkarna, Skogsägarnas Industri AB (Hultsfredshus) och Gullringshus AB, börjat använda installationsväggar av Bjäre Element AB:s och Ifö AB:s fabrikat. Ytterligare företag har visat intresse för detta.
Byggnadsföretag ligger bakom utvecklingen av många av de mer komplexa komponenterna t ex installationsväggar, förtillverkade badrum och kök m ni som kommit till användning. Dit kan räknas ISO-väggen och Bjäre Element AB:s installationsvägg som båda har blivit typgod- kända. ISO-väggen har utvecklats i samarbete mellan SCG och Ifö AB. Den tillverkades först av SCG och användes i företagets flerfamiljshus- produktion i ett lO-tal år innan Ifös produktion för direktförsäljning startade. Bjäre Element AB:s installationsvägg utvecklades ur- sprungligen av det allmännyttiga Göteborgs Stads Bostads AB för att ingå i företagets i egen regi tillverkade badrums- och köksenheter av betong. Bjäre Element som bildades just för att tillverka installationsväggarna blev snart den dominerande leverantören. Senare har Bjäre Element och Ifö sålt väggar främst till byggnadsföretags egenregi- och totalentrepre- nadprojekt och tillverkare av monteringsfärdiga småhus. Försäljningen av installationsväggar har expanderat kraftigt de senaste fem åren och synes ha goda framtidsutsikter. De två byggnadsföretag som deltagit i utvecklingen av installationsväggar är även de enda i landet som utnyttjar rumselement i betong för badrum, toaletter och kök. Båda företagen använder dem i sin egenregiproduktion, SCG för småhus och Bostadsbolaget för fler— familjshus. Extern försäljning har skett i mycket liten utsträckning. År 1973 gick SCG över till att producera lätta volymer i träkonstruktion.
Det är även ett byggnadsföretag, Byggnadsfirman Anders Diös AB, som utvecklat och beställt det enda lätta volymelement som i större skala använts vid flerfamiljshusproduktion. Det gäller ett badrumselement. E—Modul AB har även utvecklat ett sådant som dock endast sålts i liten skala i Sverige, främst lokalt, då företaget självt svarat för monteringen. Flera lätta volymelement med installationer har utvecklats av fristående företag men har ej kunnat säljas i landet.
Som redan tidigare nämnts har BPA en central verkstad för förtillverk-
ning av rörledningar. Företaget har även tagit initiativ till och samarbetat. med materialtillverkare vid utvecklingen av de mjuka rör som tidigare nämnts. Företaget har även utvecklat det 5 k tomrörssystemet för rörinstallationer där just de mjuka rören kommer till användning. Rören dras i ingjutna spirorör varigenom rörinstallationsarbetena kan bedrivas oberoende av byggnadsarbetena. Företaget har även på annat sätt sökt utveckla teknik och material för rörinstallationer.
Användningen av förtillverkade badrum m m iFinland. Mot bakgrund av den splittrade utvecklingen i Sverige med delinsatser från olika parter är det intressant att studera den snabbt ökade användningen av förtill- verkade badrum och toaletter av lätta konstruktioner i Finland. Utveck- lingen började år 1970 och år 1973 användes sådana enheter i en fjärdedel av flerfamiljshusproduktionen. (Se bilaga 9.) Bakgrunden är att den finska bostadsstyrelsen och betongindustrin isamarbete utvecklat ett system av byggelement i betong. I samband därmed standardiserades mått på bl a badrum och toaletter. Det nya elementsystemet fick ett snabbt genombrott och företagsegna system används nu i mycket liten utsträckning. Samtidigt utvecklades de lätta badrumsvolymerna som kom "att användas i en stor del av elementbyggandet.
I Sverige har inga sådana samordnade insatser inom byggområdet kommit till stånd. Olika byggföretag har hållit sig till egna betongele- mentsystem med egna lösningar på installationerna. Som ovan skildrats har detta i ett par fall lett till att industrier för tillverkning av installationsväggar utvecklats med en stigande försäljning till bygg- och småhusföretag.
3.4. Industrialiseringens inriktning och effekter
En industrialisering inom installationsområdet kan ej behandlas endast utifrån effekterna på installationerna. Lika viktiga eller kanske tom viktigare är de direkta och indirekta verkningar som kan uppstå i hela byggprocessen. Industrialiseringens resultat är synnerligen svårmätbara i synnerhet som en industrialiseringsinsats ofta ger resultat först på lång sikt och då kanske främst påverkar byggandets indirekta kostnader. Ofta torde det vara fråga om en anpassningsprocess för alla berörda parter där vinsterna aldrig blir direkt uppenbarade för någon.
Som en utgångspunkt för en diskussion om industrialiseringens inrikt- ning kan tas de i tabell 311 redovisade värdena för installationernas kostnadssammansättning för det i bilaga 6 kostnadsstuderade bostads- projektet. lndustrialiseringsinsatser i byggandet bör naturligtvis inriktas mot de mest arbetsintensiva delarna. Det gäller inte enbart därför att det är arbetet som skall rationaliseras. Det är i samband med de fysiska arbetsoperationerna som kollisioner och störningar på arbetsplatsen uppstår. Det är även arbetets administration som kräver de största indirekta kostnaderna. Mot den bakgrunden är det viktigt att inse att i installationerna ingår en stor mängd färdiga apparater som kräver obetydliga arbetsinsatser för inplacering i bygget.
Som framgår av tabell 3:l gäller det främst elinstallationerna. Lägen- hetsinstallationema, främst spisar, kylskåp o d samt armaturer, uttag osv svarar för halva elinstallationskostnaden. Arbetsandelen är endast 5 % och de indirekta kostnaderna har kalkylerats till 8 %. Förhållandet är likartat för elcentraler. För ledningarna, som svarar för en tredjedel av totalkostnaden uppgår arbetskostnader och indirekta kostnader till så mycket som 75 %.
Förhållandena är likartade om än inte lika uttalade på värme- och sanitetsområdet. Där svarade lägenhetsinstallationernas arbets- och indi- rekta kostnader för en tredjedel av totalkostnaden medan de för ledningar svarade för hälften. Förklaringen till den relativt höga arbets- kostnadsandelen för lägenhetsinstallationerna är att anslutningsledningar samt arbete därmed inräknats. Ventilationsanläggningen i det aktuella projektet är av enkelt slag. Aggregaten svarar för 38 % av kostnaden och arbetskostnaden för dess installation är obetydlig. För normala ventila- tionsentreprenader har det angetts att apparaterna svarar för en betydligt större kostnadsandel, ca 50 %. För kanalerna anses ungefär halva kost- naden vara material vilket väl överensstämmer med det i tabell 311 redovisade värdet.
De slutsatser som kan dras är att ledningar svarar för mellan en tredjedel och hälften av kostnaden för installationer och att arbets- och indirekta kostnader där uppgår till mellan 50 % och 75 %. Det är främst där en industrialisering i form av ökad förtillverkning kan få effekter.
Industrialiseringen på rörsidan har hittills främst rört de vertikala ledningarna och installationerna i lägenheterna. Källarledningar svarar emellertid ofta för ca hälften av ledningskostnaderna. De är betydligt svårare att förtillverka, beroende på bla varierande förutsättningar och hög vikt. Mer komplicerade rörinstallationer, t ex för undercentraler, har
Tabell 3:1 Kostnadsfördelningen för installationer i ett bostadsprojekt
Andel av Kostnadsfördelning (%) total- kostnad Mate- Arbe- Om- % rial te kostn. Summa Värme och sanitet 100 60 24 16 100 Undercentraler 7 88 4 8 100 Ledningar 52 51 30 19 100 Lägenhets- och tvättstuge- installationera m m 41 67 19 14 100 Ventilation 100 6 3 2 3 14 100 Aggregat 38 87 7 6 100 Trummor och armaturer 62 49 34 17 100 El 100 62 27 11 100 Central 4 78 9 13 100 Ledningar 35 25 62 13 100 Lägenhetsinstallationer 48 87 5 8 100 Övrigt 13 66 21 13 100
Bilaga 6 Appendix 4
a inkl anslutningsledningar.
emellertid förtillverkats på BPA:s och Calor-Celsius förtillverkningsverk- städer och även av NVS. Det är naturligtvis viktigt att även möjligheterna till förtillverkningen inom detta område tas tillvara.
En industrialisering i form av förtillverkning behöver dock inte enbart beröra arbetskostnaderna. Av bilaga 7 framgår att man vid central förtillverkning av rörenheter uppnått en materialkostnadsbesparing på ca 12 % enbart genom billigare hopfogningsmetoder och mindre spill. Försök har gjorts att beräkna besparingarna vid användning av centralt förtillverkade ledningar och installationsväggar. För ledningar visade en förkalkyl att besparingen för rörinstallatören skulle uppgå till 0,5 kr per arbetstimme. Vid efterkalkyler för ett stort antal projekt fann man emellertid att besparingen uppgått till så mycket som 5 kr per timme. Det bekräftar att sådana beräkningar är ytterst svåra att göra och att de indirekta effekterna, tex av den erforderliga mer noggranna planeringen kanske är viktigast. En kalkyl för installationsväggar visar en total, direkt kostnadsbesparing på 150 kr per lägenhet.
En rad indirekta fördelar vid användning av installationsväggar har nämnts. I följande sammanställning redovisas de vinster som anses kunna uppstå:
Mindre kollisioner mellan olika yrkeskategorier, Mindre folk på arbetsplatsen, Kortare byggtid, Värmen kan släppas på tidigare vilket ger lägre kostnad för byggtorkar och möjlighet att tidigare börja inredningsarbetena och därmed kortare byggtid, Färre lyft, Mindre lagerhållning och transporter,
Färre håltagningar,
Ej ingjutning av rör och brunnar, Färre elementvariationer, Mindre _adminsitration, Färre felmonteringar av rör, Förberett montage av sanitetspjäser, Högre finish och bättre kvalitet.
Uppenbart är att dessa fördelar är synnerligen svåra att kalkylera och att olika parter kan ha vitt skilda uppfattningar av dess värde och möjligheter att ta dem tillvara. Dessa beslutsproblem diskuteras i följande avsnitt.
3.5. Hur skall industrialiseringen inom installationsområdet främjas
3 .5. l Ändrad företagsstruktur
Som framgått av den tidigare redogörelsen sammanhänger industrialise- ringsutvecklingen inom installationsområdet när det gäller förtillverkning i olika former i hög grad med den existerande branschstrukturen. Nya industrialiserade produkter som griper över branschgränserna har haft
svårt att göra sig gällande. I stort sett endast när en part, e-n egenregi- byggare, byggnadsentreprenör eller en småhustillverkare behäirskar såväl projektering som byggande har det varit möjligt. Även i den vertikalt integrerade ventilationsindustrin har en utveckling skett. Det är mot den bakgrunden naturligt att förorda en ökad integration som skulle främja industrialiseringsutvecklingen och då naturligtvis inte enbart inom instal- lationsområdet.
Vid en vertikal integration mellan tillverkning och montering skulle en liknande situation som den inom ventilationssektorn kunna uppkomma. Tillverkningsföretagen utvecklar system tex för vatten, värme eller elförsörjning där förtillverkning och standardisering i första hand i företagets egen produktion drivs långt. Montörerna blir specialiserade på de egna systemen. Systemansvaret placeras entydigt hos tillverkaren, medan ansvaret för byggnadens funktion får bäras av beställaren eller konsulterna. Systemen skulle var för sig kunna bli typgodkända. Bygg— samordningen kan tänkas ske under ledning av beställare, specialiserade byggledare eller byggnadsentreprenörer. En sådan utveckling skulle i hög grad främjas av den typ av standardisering som för närvarande pågår inom installationsområdet i byggstandardiseringens regi genom att samord- ningen i projekteringen och byggandet förenklas och företagen ges enhetliga utvecklingsförutsättningar.
Vid en horisontell integration ligger det närmast till hands att tänka sig att byggnadsföretag skaffar sig egna installationsavdelningar. Byggnadsen- treprenörerna liksom för närvarande småhusfabrikanterna utvecklar egna hustyper som byggs i egen regi eller upphandlas i mer eller mindre färdigprojekterat skick tex genom totalentreprenader. I de olika hus- typerna är installationerna på ett effektivt sätt inordnade i huset i övrigt. Företagets montörer är specialiserade på montering av de aktuella företagsegna husen. Gränserna mellan olika fack är upplösta. Ansvaret för husets funktion bärs av byggnadsentreprenören. Möjligheten att få typgodkännande för hela hus och riksbehörighet för arbetsledarna under- lättar en sådan utveckling.
Branschstrukturen spelar inte enbart roll i industrialiseringen utan även för samordningen i projektering och byggande, som naturligtvis påverkar industrialiseringsutvecklingen. Samordningsfrågorna kommer att disku- teras i kapitel 4. Här skall endast konstateras att stora hinder finns för en ändrad branschstruktur. Det viktigaste synes vara av kommersiell art. Tendenser till vertikal integration befaras leda till att fristående företag ej längre skulle köpa det integrerade tillverkningsföretagets produkter. Vid horisontell integration fruktar byggnadsföretag att de egna installations- avdelningarna ej skulle få några uppdrag från konkurrerande byggnadsen— treprenörer med sysselsättningsproblem som följd. Strukturfrågan kan sägas vara ett omställningsproblem. Det är förändringarna som bl a av ovanstående skäl är svåra att åstadkomma även om företagen skulle vara övertygade om att en alternativ struktur är bättre. Det kan dock noteras att småhusindustrin redan till viss del är vertikalt integrerad. Det har även hänt att en tillverkare av installationsväggar monterat dem i egen regi och att en orsak härtill varit ansvarsfördelningsfrågan. En ökad horisontell
och/eller vertikal integration framstår som önskvärd men torde inte komma att uppstå förrän möjligen på lång sikt.
3.5.2. Industrialisering vid oförändrad företagsstruktur
Utredningen har alltså kommit till den slutsatsen att branschuppdel- ningen kommer att förbli i stort sett oförändrad under en längre tid, vilket är en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen.
Även om rör- och elinstallationsföretagens incitament att rationalisera arbetet ökat gör utredningen den bedömningen att företagens möjligheter att påverka utvecklingen är begränsade. Företagens incitament att verka för att mer komplexa produkter som installationsväggar etc används är små, eftersom arbetsvolymen minskar kraftigt. Företagen har sällan tillfälle att påverka projektutformningen i tillräcklig omfattning. Utveck- lingsresurser saknas utom hos de få storföretagen. Likaså saknas i allmänhet egna projekteringsresurser, där to m på senare tid en minsk- ning skett. Möjligheterna att lämna konstruktiva bidrag i projekteringen, t ex vid totalentreprenader, är därför små. Beroendet av byggnadsentre- prenörerna är stort vilket innebär en stor osäkerhet i produktionspla— neringen. Som framhålls i kapitel 4 är den viktigaste insatsen för att förbättra installationsföretagens möjligheter till arbetsplatsrationalisering att byggnadsföretagen i högre grad än idag förmår göra och hålla produktionsplaner. Det är även av stor vikt för installationsföretagens möjligheter att förtillverka, centralt eller i fältverkstad, att byggnadsföre- tagen förmår hålla angivna mått och toleranser.
Grossistföretagen bör intensifiera sina ansträngningar att i samarbete med installationsföretag förbättra leveransprecisionen vad beträffar tid, plats och sammansättning. Utredningen finner det önskvärt att grossister- na,i samarbete med installatörer och tillverkare, undersöker möjligheterna att förlägga förtillverkning av olika slag till grossistlagren. Eftersom stora delar av det material som skall distribueras till byggplatserna sammanförs i lager bör de totala distributions- och lagerhållningskostnaderna kunna minska i förhållande till om förtillverkningen läggs i särskilda industrier eller i fältverkstäder.
Även grossisternas prissättning är av stor betydelse. Genom en mot bakgrund av hanterings- och lagerkostnader samt leveransfrekvens riktigt avvägd prissättning bör en sortimentsbegränsning kunna åstadkommas genom att infrekventa artiklar blir dyrare. Prisdifferentieringen synes speciellt i rörgrossistbranschen ta alltför liten hänsyn till dessa faktorer. Utredningen finner det dessutom önskvärt att grossisterna'inte enbart söker kostnadsanpassa priserna utan även utveckla en industrialiserings— främjande och sortimentsbegränsande prispolicy. Eftersom en stor del av grossisternas kostnader är fasta måste prissättningen innehålla ett visst mått av godtycke. Det är därvid rimligt att göra speciellt stora pålägg på infrekventa varor. Detta får emellertid inte drabba nyintroducerade standardiserade produkter. För dem vore det önskvärt att prissättningen anpassas till den framtida förväntade omsättningen, vilket i hög grad kan öka introduktionshastigheten.
I sammanhanget bör nämnas den på privat initiativ utarbetade sk RSK-katalogen över rörinstallationsmaterial som allmänt används som underlag för bl a konsulternas varuval. Artiklarna har där en anonym och enhetlig presentation. För närvarande främjar katalogen knappast sorti- mentsbegränsningen eftersom det är enkelt att finna och välja så fritt bland alla förekommande produkter och varianter. Det är önskvärt att katalogen ges en sådan disposition att infrekventa och föråldrade vari- anter särskilt markeras. Motsvarande initiativ bör kunna genomföras även inom elområdet. Under 1973 påbörjades i samarbete mellan R, rörgros- sisterna och rörmaterialtillverkare en genomgång av vissa varugrupper för att rensa ut onödiga produkter. Det anses redan ha fått viss effekt. Ett sådant samarbete torde ha de bästa möjligheterna att ge resultat och bör naturligtvis fortsättas med kraft.
Byggherrar och projektörer bör genom en lämplig uppläggning av projektering och upphandling främja industrialiseringsutvecklingen. En grundförutsättning är att den standard som utarbetas snabbt accepteras i projekteringsarbetet. Likaså är det viktigt att man genom långt driven enhetlighet skapar förutsättningar för serieeffekter.
Det är viktigt att produktbestämningen läggs upp så att långt förädlade produkter får möjlighet att hävda sig i konkurrensen. Problemen är utan tvivel störst för branschövergripande delar som installationsväggar, fär- diga badrums- och fläktrumsenheter o d. Oftast görs projekteringen så att t ex installationsväggar över huvud taget ej kan användas. Det kräver bl a att installationerna så långt möjligt sammanförs, vilket i och för sig ibland ej är lämpligt. Det avgörande problemet är emellertid svårigheten att i projekteringen bedöma hur olika berörda entreprenörer kommer att bedöma monteringskostnader och framförallt de indirekta effekter som kan uppstå i byggandet. Det hävdas ofta och enligt utredningens förmenande med rätta att avsevärda indirekta fördelar kan uppnås.
I projekteringen gäller det alltså för olika projektörer att gemensamt bedöma vilka effekter som kan uppstå. Redan denna samordnade kostnadsberäkning är naturligtvis ett problem i sig. Värre är emellertid den totala osäkerheten om entreprenörernas reaktion. Så länge sådana sammansatta produkter är en nyhet ligger det närmast till hands att tro att de bedömer direkta besparingar synnerligen försiktigt och inte alls tar hänsyn till osäkra indirekta fördelar. Först om företagen under lång tid arbetat med de nya produkterna och fått positiva erfarenheter och lärt sig utnyttja de indirekta fördelarna kan de väntas ta hänsyn till dem i anbudskalkyleringen. Mot den bakgrunden är det lätt att inse att byggherrar som upphandlar efter långt driven projektering inte har några större incitament att utnyttja sådana sektorövergripande produkter. Härför krävs ett policybeslut där hänsyn kan tas till de långsiktiga fördelar som bedöms kunna uppnås. Det är intressant att konstatera att HSB fattat ett sådant beslut just med ovanstående bakgrund. Man projekterar i största möjliga utsträckning för installationsväggar. För den skull vill man ej utesluta användningen av traditionella installationer. Det slutliga avgörandet fattas i diskussion med de utsedda entreprenörerna, där hänsyn kan tas till deras sysselsättningsläge och bedömningar av
direkta och indirekta besparingsmöjligheter.
Det framstår naturligtvis som synnerligen önskvärt att flera beställare lägger upp projekteringen så att sektorövergripande produkter som installationsväggar och volymelement får möjlighet att hävda sig i konkurrensen. Det gäller ej enbart bostadshus. Installationsväggar och volymelement kan säkert i många fall användas även i kontor, sjukhus] och andra byggnader. På samma sätt bör naturligtvis andra sammansatta komponenter ges möjlighet att konkurrera. Det gäller t ex förtillverkade aggregatrum med ventilationsapparater, förtillverkade manövercentraler osv. Ofta kan det vara lämpligt att i en tidig upphandling bestämma om sådana komplexa enheter skall väljas särskilt om valet påverkar den övriga byggnadskonstruktionen. Den får sedan anpassas till valt fabrikat.
Det är främst egenregibyggare, totalentreprenörer och småhustillver— kare som utnyttjat volymelement med ingående installationer och instal- lationsväggar. [ flera fall har de kommit till användning när byggnadsen- treprenörer haft inflytande över projekteringen. Det är klart att osäker— heten blir betydligt mindre om projekteringsövervägandena kan göras i det företag som även svarar för byggandet. Även här torde emellertid osäkerheten om de direkta fördelarna vara så stort att policybeslut krävs. Först om företagen vid ett övervägande av de långsiktiga konsekvenserna kommer till ett positivt resultat torde förutsättningar finnas för en mer allmän användning i egenregibyggande, vid totalentreprenader och för förtillverkade småhus. Sådana beslut har lett till SCG:s och Bostadsbo- lagets elementproduktion. Flera småhustillverkare har fattat liknande beslut. Det gäller i första hand de som säljer sektionshus. Flera tillverkare använder volymelement främst för badrum och på senare tid har flera av de större tillverkarna beslutat att använda installationsväggar som köps utifrån. AB Elementhus satsning på förtillverkning och montering i egen regi har från början varit en väsentlig del av företagets policy.
Det torde generellt kunna påstås att beslutsfattandet i samband med byggnadsverksamheten i alltför hög grad är kortsiktigt inriktad, framför- allt på det aktuella projektet. Det är lättare att grunda överväganden på kända förhållanden. Långsiktiga beslut innebär risker och det kan vara osäkert, framförallt för en byggnadsentreprenör, om man kommer att få tillfälle att utnyttja nya lösningar i någorlunda stor skala. En ökad tillämpning av totalentreprenader kan väntas öka deras benägenhet att satsa på långt förädlade installationsenheter.
Ett intressant resultat av en undersökning som gjorts om olika parters inställning till installationsväggar och volymelement med installationer är att samtliga som arbetat med sådana produkter har en positiv erfarenhet medan de flesta som saknar erfarenhet är negativa.1 Det får tolkas som att vid de överväganden som gjorts, riskerna för negativa effekter vägt betydligt tyngre än de möjligheter till positiva effekter som varit anledningen till övervägandena.
Som framgått av den föregående diskussionen krävs långsiktiga beslut av beställare och entreprenörer för att de aktuella produkterna skall komma till allmän användning. Enligt utredningens uppfattning bör de stora byggherrarna och deras organisationer närmare studera dessa frågor
1 I sammanhanget kan noteras att Byggnads AB Wihlborg & Son åren 1968—1972 exporterat 300 badrumsvolymer för ett sjukhus utanför Köpenhamn. 1 Bergman L, Tjern- ström C. Installations- väggar och förtillverkade badrum -— en deskriptiv studie. Trebetygsupp— sats. F öretagsekono— miska institutionen vid Uppsala universitet. 1972 Stencil.
ur ett långsiktigt perspektiv. Som beslutsunderlag krävs naturligtvis inte enbart uppskattningar av de ekonomiska konsekvenserna utan även om de planlösningsmässiga. Från de kostnadsstudier som hittills utförts kan bla den slutsatsen dras att direkta kostnadsbesparingar i storleksord- ningen 150 kr per lägenhet kan uppnås vid användning av installations- väggar, vartill kommer de indirekta besparingarna. Det är önskvärt att studier görs som kan ge erforderligt beslutsunderlag. Det ligger natur- ligtvis främst i tillverkarnas intresse att leverera detta men opartiska studier torde vara av större värde. Statens Råd för Byggnadsforskning har är 1973 beviljat anslag för en undersökning vid Lunds Tekniska Högskola av bl 3 de ekonomiska konsekvenserna av användningen av installations- väggar som kan bidra till erforderligt beslutsunderlag.
Det är likaså önskvärt att studier genomförs om förutsättningarna att samla installationer vid olika husbredder och lägenhetstyper. Man vet att det blir svårare att samla installationerna i flerfamiljshus ju bredare hus som byggs. Det finns anledning att söka åstadkomma en standardisering av sätten att uppställa sanitetspjäser. Spegelvändning av lägenheter bör undvikas eftersom det fördubblar antalet varianter av installationsutform- ningen. En viktig roll för planutformningen i sammanhanget spelar bostadsstyrelsen vid utformningen av mönsterplaner för lägenheter. I bostadsstyrelsens tekniska byrås förslag till bostadsnormer som remiss- behandlades våren 1973 redovisas en rad lägenhetsexempel som närmast avsåg att illustrera hur normerna kunde tillämpas vid olika lägenhets- storlekar och hustyper. [ exemplen kan avläsas en strävan att samla installationerna. I den kommande mönsterplanverksamheten bör denna strävan fullföljas, så långt detta är förenligt med en funktionell utform- ning av lägenheterna.
4. Samordning
4.l Samordningsproblem
[ förhållande till industriproduktion har byggverksamheten ovanligt komplicerade samordningsproblem. Det sammanhänger med byggnader- nas varierande utformning och den geografiska spridningen samt med att så många parter är inblandade. Samordningen mellan byggnaden och instal- lationerna intar här en speciell plats, eftersom i såväl myndighetskontak- ter, projektering, byggande och förvaltning olika led med helt olika kun- skaper, intressen och problem skall samverka. Det är också fråga om delvis mycket komplicerade funktioner som installationerna skall åstad- komma i samspel med byggnaden iövrigt.
Behovet av en samordnad utformning av olika bestämmelser har redan behandlats i kapitel 3 och förslag utformas i kapitel 7. Det behandlas ej här. I detta kapitel tas främst upp projekterings- och byggnadsfrågor, där även drift och underhåll, som behandlas i kapitel 6, ges ett visst utrym- me.
Samordningsproblemen är av olika art och följande uppdelning får vara en utgångspunkt för diskussionen.
Administrativ samordning. Samordningen mellan olika parters insatser i projektering, byggande och under förvaltningsskedet.
Rumslig samordning. Samordning av byggnadens och installationernas utformning och deras förläggning i förhållande till varandra. Bland annat måste hänsyn tas till behovet av flexibilitet i byggnadernas användning och kravet på att installationer skall vara åtkomliga för service och repa- rationer.
Funktionell samordning. Samordning av byggnadens och installatio- nernas dimensionering mot bakgrund av att byggnadens utformning och placering, en del av dess installationer samt den i byggnaden bedrivna verksamheten samverkar för att skapa inomhusklimatet. Även belysnings- och akustikfrågornas lösning är beroende av en god funktionell samord- ning. Va-installationerna berörs endast i liten utsträckning.
En rad av de problem som upplevs i projektering, byggande och förvaltning skulle kunna lösas genom en bättre samordning. En bristande administrativ samordning i projekteringen leder till att de rumsliga och funktionella samordningsproblemen ej ges en tillräckligt ingående behandling. Under byggandet uppstår störningar och väntetider om
parterna ej kan samordna sitt arbete. I förvaltningen måste olika hantverkare samverka vid reparations- och underhållsarbeten. Det är en svår uppgift för förvaltare att hålla samman sådana arbetsuppgifter så att ej orimligt långa driftstopp och onödiga kostnader uppstår.
Dålig rumslig samordning i projekteringen leder till administrativa sam- ordningsproblem under byggandet och dåliga förutsättningar för under- håll och reparation och för förändringar i byggnadens användning. Om vid projekteringen installationer sammanförs i klart utformade, entydigt förlagda, rymliga schakt och stråk förenklas dessa problem avsevärt.
En bristande funktionell samordning kan allvarligt försämra en bygg- nads användbarhet. Inneklimatet beror på en rad samverkande faktorer som byggnadens orientering, stomkonstruktion, fönster— och fasad- utformning, belysning och värmebelastning samt på dess värme-ventila- tions- och även kyl- och befuktningsinstallation med tillhörande regler- installation samt på installationernas skötsel. De ofta förekommande klagomålen på dåligt inneklimat och dyra klimatanläggningar i moderna byggnader hänger till stor del samman med att projektörer ej förmått ta hänsyn till de många faktorer som inverkar och att beställare ej accepte- rat kostnaderna för erforderliga klimatinstallationer. Ett grundläggande problem är härvid det starkt ökade kravet på luftbehandling som uppstår vid användning av lätta byggnadskonstruktioner och vid placering av byggnader i en förorenad och bullrig miljö. De starkt ökade belysnings- styrkorna har även bidragit. Därtill skall läggas att klimatanläggningar ibland utförts på ett undermåligt sätt och ofta fått en bristfällig skötsel. Enligt utredningens uppfattning är klimatfrågan den mest komplicerade som installationssektorn skall bidra till att lösa där det dock ej alltid är mer installationer som krävs utan fastmer en precisering av klimatkrite- rierna och en byggnadsutformning som tar hänsyn till klimatfrågorna. Den ökade energiåtgången vid omfattande luftbehandling och de på senare tid starkt ökade energipriserna accentuerar problemet.
Orsaken till att samordningsproblemen är svårlösta är inte endast dess komplexitet. Det beror även på att de berör vitt skilda kunskapsområden och hanteras av fackmän med helt skild utbildningsbakgrund ispecialise- rade företag. Arkitekternas och byggnadsteknikernas kunskaper samman- faller delvis men insikterna i installationsfrägor är begränsade. Vvs-teknikerna har en maskinteknisk utbildningsbakgrund och elektriker- na en elteknisk. Deras utbildningskunskaper om varandras områden lik- som om byggnadsteknik och byggadministration är liten eller obefintlig. Utbildningen är endast delvis inriktad på byggnadsinstallationer. Utbild- ningsnivån bland vvs- och eltekniker i byggnadssektorn är relativt låg. I den mån beställare och förvaltare har byggsakkunnig personal är det oftast fråga om byggnadsingenjörer med begränsad insikt i installations- frågor. Detsamma gäller för byggnadsnämnderna.
Konsultledet är i stort sett efter kunskapsbakgrunden uppdelat iarki- tekt-, byggnadskonstruktions-, vvs- och elkonsultföretag, dock med inslag av horisontell integration mellan företag. Entreprenörledet är ytterligare uppdelat, framförallt genom att ventilationssektorn är avskild från rör- entreprenadbranschen. Dessutom finns speciella regler-, kyl- och hiss-
branscher. Materialindustrin är i viss mån ytterligare specialiserad. Undan- tag är ventilations-, regler-, kyl- och hissbranscherna, där företagen dess- utom i stor utsträckning är vertikalt integrerade. Inom sanitets- respek- tive värmeområdet finns företag med en relativt stor täckning av sorti- mentet. Tillverkarna av byggmaterial torde vara i hög grad specialiserade.
4.2 Samordningsfrämjande tendenser i byggandet
Byggindustrialiseringsutredningen framhöll i sitt slutbetänkande (SOU 1971152) att ledningen och samordningen av byggprocessen är av central vikt. Samordningen kan vara antingen byggherreledd eller entreprenör- ledd. Även om en ökad användning av entreprenörledd samordning genom totalentreprenad speciellt vid stora projekt ansågs lämplig, ville man inte generellt förorda den ena eller andra principen.
Samordningsfrågorna tillsammans med ansvarsproblemen har spelat stor roll för utvecklingen av upphandlingsformerna. General- och total- entreprenader har blivit allt vanligare, bl a på statligt initiativ. Speciellt totalentreprenaden kan innebära samordningsfördelar särskilt om installa- tionsentreprenörerna får tillfälle att delta i projektering och byggplane- ring. Det kan också skapa ett större intresse att gemensamt angripa sam- ordningsfrågorna. Detsamma kan gälla för generalentreprenader som dock enbart påverkar den administrativa samordningen i byggandet. En möjlig fördel ur samordningssynvinkel kan uppstå om byggnadsföretag i total- och generalentreprenadsammanhang knyter mer varaktiga kontak- ter med ett begränsat antal installationskonsulter och entreprenörer så att gemensamma planerings- och samordningsformer kan utvecklas. Upp- handlingsfrågorna kommer att diskuteras ytterligare i kapitel 5 med ton- vikt på ansvars- och utvecklingsaspekter inom klimatområdet.
Även sätten att ordna projekteringen har förändrats. Flera konsultföre- tag har breddat sitt verksamhetsområde med vvs- och elprojektering. Det har blivit vanligt att konsultgrupper med gemensamt projekteringsansvar bildas. Härvid kan de olika samverkande huvudkonsulterna, t ex vvs- och elkonsulter, ha underkonsulter. Genom sådana grupperingar underlättas inte bara samordningen utan även ansvaret inför beställaren blir klarare. Särskilt i integrerade företag skapas möjligheter för att projektörer med olika kunskapsbakgrund skall bredda sitt kunskapsområde och att en totalsyn på de olika samordningsproblemen utvecklas.
Inom upphandlingsformen delad entreprenad och generalentreprenad kan graden av produktionsförberedande insatser på projekteringsstadiet variera med kunskaperna om bygg- och motageprocessen hos beställare och projektörer. Genom anlitande av tillverkar— och entreprenörsrepre- sentanter kan produktionserfarenheter tillföras processen på ett tidigt stadium till förmån för en rationell byggproduktion. Vid val av upphand- lingsformen totalentreprenad strävar man efter att anpassa produkten till totalentreprenörens produktionsform och val av underleverantörer, deras produkter och montagebehov. Härvidlag sker en produktionsanpassad projektering till skillnad mot den ovan beskrivna produktionsförberedda
projekteringen. Båda formerna kräver fortsatt utveckling av tvärfackliga insatser och förbättrade former för samordning och samverkan till förmån för en rationellare process och bättre betingelser för drift, underhåll och framtida förändringar.
Det har blivit allt vanligare att installationer friläggs från stommen i speciella stråk och schakt vilket blir nödvändigt vid elementbyggeri. Vissa beställare har helt accepterat denna princip. Motivet har främst varit att säkerställa en flexibilitet i byggnadens användning med möjlighet att byta ut och bygga om installationerna och skapa gynnsamma förutsättningar för reparationer och underhåll. En sådan lösning av den rumsliga samord- ningen har även skapat förutsättningar för en bättre administrativ sam- ordning i såväl projektering som byggande. Installationskonsulterna kan tidigt få angivet efter vilka principer installationerna skall förläggas och kan organisera sitt arbete mer oberoende av andra konsulter. Under byg- gandet blir det möjligt för installatörerna att arbeta mer oberoende av byggnadsentreprenörerna. Idealförhållandet är att installatörerna påbörjar sitt arbete i en viss del av byggnaden först efter det att alla stomarbeten avslutats och helst utan störning av arbeten med stomkompletteringar. För att underlätta en sådan utveckling har bygg- standardiseringen arbetat på att standardisera principer och mått för in- stallationernas förläggning. Det minskade administrativa beroendet mellan byggare och installatörer som sålunda skapas torde dock leda till ett ökat beroende mellan installatörer, genom att de i större utsträckning måste samsas i anvisade utrymmen. Det kräver ökade samordnings- ansträngningar inom installationsfacket i såväl projektering som byggan- de.
Den tekniska utveckling som skildrats i kapitel 3 har i viss utsträckning förenklat samordningsproblemen. Sammansatta komponenter och volym— element minskar arbetsinsatserna och därmed samordningsproblemen. Nya rörtyper och flexibla komponenter har minskat behovet av måttnog- grannhet i byggandet. Integrerade system för ventilation, kylning och belysning i undertak har utvecklats som även gör det möjligt att efter behov leda bort eller tillvarata belysningsvärmen. Klimatfrågornas komplexitet har lett till att flera datorbaserade beräkningssystem utveck- lats där alla klimatpåverkande faktorer kan beaktas.
4.3 Förbättrad samordning
4.3.1 Projekterings- och byggledning
Det är en central uppgift för beställaren att tillse att projekteringen ges en sådan administrativ organisation att de rumsliga och funktionella sam— ordningsfrågorna ställs i centrum. Det innebär bl a att vvs- och elkonsul- ter tidigt måste få inflytande i projekteringen och att man vid behov låter utföra klimatberäkningar så tidigt att inte bara installationerna utan även byggnaden i sin helhet kan påverkas. Det är viktigt att samtidigt klargöra de ekonomiska konsekvenserna av klimatkraven så att inte sena prut-
ningar leder till att förutsättningarna för att anläggningen skall fungera spolieras. De kostnader och den tidsåtgång som är förknippade med en ökad omsorg om den inledande projekteringen bör enligt utredningens förmenande väl kompenseras av möjliga besparingar och ökade möjlig- heter till ett rationellt beslutsfattande. Det gäller oavsett hur upphand- lingen sedan ordnas. Behovet av att drift- och underhållskostnader beak- tas behandlas i kapitel 6. I kapitel 5 diskuteras närmare hur upphand- lingen av främst klimatanläggningar kan ordnas för att säkerställa att ovanstående krav uppfylls och att ansvarsfrågorna klargörs.
Under byggandet får byggledaren samordningsrollen. Det är ofta ett byggnadsföretag som leder arbetet. Eftersom byggnadsföretagets främsta mål är att göra den egna verksamheten lönsam kan installationsföretagen lätt komma i kläm vid en för byggnadsföretaget riktig uppläggning av arbetet och, kanske främst, vid ändring av arbetsplanerna. Det krav på långt gående anpassningsförmåga detta ställer på installationsföretagen motverkar naturligtvis deras möjlighet och intresse att öka effektiviteten genom förbättrad planering. Först om byggnadsföretaget gör och håller planer blir planering meningsfull för övriga entreprenörer. Naturligtvis är byggnadsentreprenörerna på motsvarande sätt beroende av installatörer- nas förmåga att följa tidplaner. Centralt är emellertid att först om bygg- nadsföretag i stor utsträckning gemensamt med installatörer och andra entreprenörer gör tidplaner och verkligen håller dessa skapas förutsätt- ningar för att installatörer skall få intresse för god planering.
Som tidigare påpekats förläggs installationer allt oftare sammanhållet i schakt och stråk, vilket leder till ett ökat beroende mellan olika installa- törer och ett minskat beroende av byggnadsentreprenören. Bl a dessa nya samordningsproblem kan motivera en separat samordning av installatörer- nas insatser. Problemet kan delvis lösas genom en mycket noggrann pro- jektering av installationernas inbördes förläggning. För samordningen av installatörernas insatser kan det ofta vara lämpligt att låta en installatör få ett speciellt samordningsansvar. Det kan naturligtvis ske genom en samlad installationsupphandling. En installatör eller en särskild byggleda- re för installationerna kan även engageras som installationssamordnare. En särskild installationssamordning kan även stärka installatörernas ställ- ning inför byggnadsentreprenören så att kraven på en gemensam byggpla- nering och ett planenligt genomförande kan ges större kraft.
4.3.2 Ökad tvärkunskap och medvetenhet
En medvetenhet hos alla berörda parter om att problem existerar är en grundförutsättning för att de skall kunna angripas och lösas. Ett med- vetande om samordningsfrågornas vikt krävs naturligtvis främst hos den som har att leda program-, projekterings- och byggnads- och förvaltnings- verksamheten. Det är mot den bakgrunden förslagen till ändrad utbild- ning i kapitel 9 framförs. Det föreslås att samordningsfrågorna skall ges speciellt utrymme i bygg-, vvs— och elutbildningen och dessutom att sam- ordningsaspekter alltid måste integreras i specialistutbildningen.
För högskoleutbildningen föreslås bl a en förstärkning av utbildningen
i installationsfrägor för arkitekter och väg— och vattenbyggare med möjlig- het till specialinriktning inom installationsområdet för de senare. För arkitekter måste speciellt de funktionella samordningsaspekterna ges ett avsevärt större utrymme. Den ökade grad av medvetenhet som på så sätt på lång sikt kan skapas får anses vara en av de viktigaste förutsättningarna för att problemen skall kunna angripas på ett fruktbart sätt.
4.3.3 Funktionsspecificering
Nära sammanhängande med behovet av ett ökat medvetande speciellt när det gäller klimatfrågor är att man i projekteringen gör klart vilken funk- tion man önskar, dvs att det önskade klimatet specificeras. Det skall ses i samband med upphandlingsfrågor som närmare diskuteras i kapitel 5. Genom att basera upphandlingen av klimatanläggningar på funktionskrav tvingas man i projekteringen göra erforderliga specifikationer. En lika stor fördel är att konsultens och entreprenörens ansvar gentemot beställa- ren blir klarare. Det bör i sin tur ge större incitament för teknisk utveck- ling och större utrymme för företag som kan utveckla integrerade klimat— system.
4.3.4 Företagsintegration
Eftersom installationsfrägorna berör så många parter i konsult- och entre- prenörledet ligger det nära till hands att se en ökad horisontell integra- tion som ett medel för företagen att bättre behärska samordningsfrågor- na. En integration i konsultledet förefaller mest angelägen eftersom det är i projekteringsarbetet de avgörande förutsättningarna för en ur olika synvinklar god samordning skapas. En integration måste även anses vara av betydelse för utvecklingen eftersom företagen får större resurser och bättre tvärkunskaper och därmed större kompetens att utveckla såväl tekniska lösningar som administrativa system.
1 konsultledet förekommer redan en viss integration. Dock är i de stora helintegrerade företagen installationsavdelningarna relativt små och det finns endast få större företag med enbart vvs- och elprojektering. År 1970 utfördes drygt en fjärdedel av den totala vvs- och elprojekteringsverk- samheten i blandade företag och resten i specialiserade företag.
I entreprenörledet är integration mycket ovanlig. Som framgår av bilaga 1 är BPA det mest integrerade byggnadsföretaget. Ventilations- regler- och hissavdelningar saknas dock. Armerad Betong skaffade under 1960-talet en egen vvs-avdelning. I övrigt äger några få byggnadsföretag relativt små rör— och elinstallationsföretag eller har små vvs-avdelningar. Rörinstallationsföretaget Calor-Celsius gick i slutet av 1960-talet in i elinstallationsbranschen genom att köpa ett par medelstora företag. År 1972 arbetade 17 % av de anställda inom elinstallationssektorn. I övrigt finns ett tiotal oftast mycket små företag med både rör- och elinstalla- tionsverksamhet.
Med tanke på samordningens betydelse för klimatfunktionen är det anmärkningsvärt att separata företag svarar för ventilations- och värme-
installationer. Utomlands är däremot en uppdelning i värme- och ventila- tionsföretag respektive sanitetsföretag vanlig. Orsaken till företagsstruk- turen i Sverige är historisk. När värmeinstallationer blev allmänt förekom- mande under 1910- och 1920-talen var det helt naturligt att samma företag som installerade vatten och avlopp även tog hand om dessa. I Europa blev värmeinstallationssystem vanliga först senare och samtidigt som mekanisk ventilation började installeras varför inga hinder för en integration av de två funktionerna fanns. En lika viktig förklaring torde vara den i Sverige unika vertikala integrationen i ventilationssektorn. Calor-Celsius deklarerade 1972 att man ämnar gå in i ventilationsbran- schen men planerna har ännu ej verkställts.
Utredningen har vid sina kontakter med konsult- samt byggnads— och installationsföretag diskuterat förutsättningarna för en ökad horisontell integration. Intresset har varit svalt. Det är framförallt kommersiella hän— syn samt i viss utsträckning rädsla för administrativ tungroddhet som ligger bakom. Såväl byggkonsult- som byggnadsentreprenadföretag menar att man skulle få svårt att sysselsätta egna installationsavdelningar. Före- tagen är rädda för att avdelningarna helt skulle behöva sysselsättas inom den egna verksamheten vilket skulle innebära ojämn arbetsbelastning. Konkurrerande konsult- och byggnadsföretag skulle ej gärna utnyttja in- tegrerade konkurrentföretags installationsavdelningar. Konsultföretag har även framfört att det ej är möjligt att ha egna specialister på alla delområ- den, varför utomstående konsulter i varje fall måste utnyttjas. Kvalifice- rade konsulter arbetar hellre i ett specialiserat företag i det egna facket där de kontinuerligt får kvalificerade uppgifter än i ett blandat företag med annan huvudinriktning där de även måste angripa enkla problem och får en mer underordnad ställning. Flera byggnadsföretag har menat att det ej skulle vara möjligt att av egna tjänstemän kräva lika stora arbets- insatser som de egna företagarna i installationsbranschen presterar. Man skulle ej heller kunna utnyttja konkurrensen iupphandlingen av installa- tionsentreprenader. Konkurrenssituationen har även från ventilations- företag anförts som ett hinder för integration mot värmeinstallationen. Om man skaffar en egen värmeinstallationsavdelning kommer rörföretag ogärna att utnyttja företaget för underentreprenader inom ventilations— området.
Utredningen vill förorda en ökad horisontell integration framförallt i konsultledet, men även mellan byggnads- och installationsföretag. Venti- lations- och rörföretag bör integreras med utgångspunkt i klimatfunktio- nen. Bla kommer de ökade kraven på god arbetsmiljö i industrin att ge sådana företag viktiga arbetsuppgifter förutom de traditionella uppgifter- na i andra byggnader. En sådan utveckling skulle skapa avsevärt mycket bättre förutsättningar för företagen att behärska samordningsfrågorna. Framförallt på längre sikt skulle effekter kunna uppstå genom att före- tagen utarbetar systemlösningar som produceras av väl sammansvetsade integrerade projekterings- och produktionsorganisationer. Ansvarsför— hållandena skulle likaså avsevärt förenklas. Det får dock konstateras att en mer omfattande integration knappast kan komma till stånd inom överskådlig tid. Däremot kan byggnadsföretag tänkas i större utsträck-
ning skaffa egna projekteringsavdelningar speciellt om totalentreprena- de vinner ökad terräng. Om i samband med total— och generalentrepre- nader byggnadsföretagen i ökad utsträckning börjar samarbeta med ett begränsat antal installatörer, vilket redan nu förekommer, ökas likaså förutsättningarna för en god administrativ samordning i byggandet.
Utredningen har fått den uppfattningen att det inom reparations- och ombyggnadssektorn finns bättre förutsättningar för integration mellan entreprenadföretag än för nybyggnad. Det sammanhänger dels med att installationsarbetena här har betydligt större kostnadsandel än vid nybyg- gande och dels med att samordningsproblemen är ovanligt stora. Vid reparationsarbeten berörs ofta flera fack och för beställarna måste det anses vara en stor fördel att endast vända sig till en part och slippa samordna en rad hantverkare. Detta har också legat bakom flera av de fall då rörföretag skaffat elavdelningar. Om ombyggnadsverksamheten får större omfattning kan man troligen se fram mot att flera byggföretag bildar ombyggnadsavdelningar där installation ingår och att flera rör- och elinstallationsföretag går samman.
För installationssektorn innebär de begränsade förutsättningarna för ökad integration att även i framtiden materialindustrin kommer att svara för den tekniska utvecklingen inom relativt avgränsade sektorer och att problemen att samordna en rad olika parter i varierande konstellationer kommer att kvarstå. Det stärker enligt utredningens mening behovet av en ökad medvetenhet om samordningsproblemens art och behovet av att i projektering och upphandling funktionsbestämningen ges en framträ- dande plats.
5. Funktionsupphandling
5.1. Inledning
Upphandlingen är av central vikt för konsult- och entreprenörledets funktionssätt. Genom upphandlingen för det enskilda projektet regleras ansvaret för utförandet och projektets investeringskostnader. Därmed påverkas även årskostnaderna. Upphandlingssätten inverkar även på parternas incitament till utveckling. Likaså påverkas möjligheterna att ta tillvara erfarenhet som har betydelse för utvecklingen. I ett långsiktigt perspektiv är sätten för upphandling alltså av central betydelse för ansvarsförhållanden, utvecklingsmiljö och erfarenhetsåterföring. Det är utifrån dessa aspekter upphandlingsfrågorna skall diskuteras här. I kapi- tel 2, avsnitt 2.5.3 behandlas vissa aspekter på installationsföretagens marknadssituation i samband med den ökade användningen av general- och totalentreprenader och iavsnitt 2.6 installationskonsulternas föränd- rade marknadsläge.
Byggindustrialiseringsutredningen (BIU) diskuterade upphandlings- frågornas betydelse för den långsiktiga utvecklingen i byggnadssektorn. Beställarnas stora ansvar för byggandets effektivitet och utveckling framhävdes. BIU diskuterade två alternativ för utvecklingen, dels en byggherreledd integration och dels en byggnadsentreprenörledd, varvid byggherre respektive entreprenör tar det samlade ansvaret för projekte- ring och produktion. Utan att ta ställning för den ena eller andra förordade man en ökad tillämpning vid stora projekt av entreprenörledd integration i totalentreprenadens form. I 1969 års statsverksproposition föreslogs att ökade resurser inom statliga myndigheter och forskningsor- gan skulle ägnas utvecklingen av totalentreprenadformen. Riksdagen godtog förslaget.
Vid en anknytning till diskussionen av industrialiseringen inom in- stallationssektorn i kapitel 3 kan en ökad tillämpning av byggherre- ledd respektive entreprenörledd integration få olika effekt på utveck- lingsmiljön. En byggherreledd integration kan antas innebära en mer uppdelad upphandling och därmed större förutsättningar för en vertikal integration mellan tillverkare och specialiserade entreprenörer. Där- igenom skapas bättre förutsättningar för utveckling, ansvarstagande och erfarenhetsåterföring inom ramen för olika delsystem. En ökad satsning på entreprenörledd integration bör leda till ett mer utvecklingsfrämjande
klimat för byggnadsentreprenörer. Genom horisontell integration med installationsföretag — vilket dock som konstaterats möter stor-a hinder — eller genom att företagen skaffar allsidig projekteringskompretens och/ eller knyter kontakter med installationskonsulter och entreprenörer skapas förutsättningar för utvecklingen av byggnadssystem och hustyper inklusive installationer.
Utredningen har, liksom BIU, ej ansett sig kunna ensidigt förorda endera av dessa utvecklingslinjer med de konsekvenser i form av rekom- mendationer för beställarnas beteenden i bl a upphandlingssammanhang detta skulle ge till följd.
Behovet att specificera byggnadsprojekt i funktionstermer har förknip- pats med totalentreprenadupphandlingen. Härigenom ökas möjligheterna att specificera projekt utan att läsa den tekniska lösningen. Detta i sin tur skall ge entreprenörer möjlighet och incitament att utarbeta egna förslag. Enligt utredningens uppfattning är en specifikation av byggnaden i funktionskrav inte bara ett behov vid totalentreprenadupphandling. Genom att i projekteringen diskutera byggnaden från funktionssynpunkt ges bättre möjlighet att åstadkomma optimala lösningar. Behovet att utveckla ett funktionsspråk bör ses oberoende av upphandlingssätt. ,
Erfarenheten visar att det är komplicerat att upphandla hela byggnader på grundval av funktionskrav. Det hindrar naturligtvis inte att totalen- treprenad kan användas, t ex genom hänvisning till referensprojekt med möjlighet att lämna alternativa förslag eller genom en mer allmän beskrivning av det önskade projektet. Utredningen har den uppfattningen att angivandet av krav på okomplicerade installationer vid en sådan tillämpning av totalentreprenad innebär relativt små problem i förhållan- de till att specificera byggnaden i sin helhet. Det är i allmänhet enkla funktioner i form av försörjning med vatten, avlopp, värme, belysning och luftväxling som skall tillfredsställas. Dessa kan ofta enkelt översättas i tekniska termer, tex antal tappställen, eluttag, belysningspunkter, apparater av olika slag samt luftväxling som kombineras med krav på utförandet. Likaså kan krav relativt enkelt ställas på förläggningssätt, åtkommlighet osv. Planmässiga och estetiska bedömningar berör i liten utsträckning installationerna direkt, även om naturligtvis en indirekt bedömning sker, tex genom hur badrum och kök placerats och utfor- mats. Det är emellertid viktigt att föreskrifter formuleras som funktions- krav för att stimulera den långsiktiga tekniska utvecklingen som inom installationsområdet främst sker i tillverkningsindustrin. Utredningen har kommit till den slutsatsen att det ur utvecklingssyn- vinkel ej är meningsfullt att analysera och diskutera upphandlingen av enkla installationer som ett separat problem. ' Upphandlingen av sådana installationer måste styras av hur upphandlingen av hela projektet läggs upp och speciella utvecklingsfrämjande förfaranden avseende instal- lationsupphandlingen kan svårligen utvecklas. Det beror främst på dessa installationers relativa enkelhet och på att rör- och elinstallationsföre- tagen i allmänhet ej har kompetens att utveckla egna system, apparater eller komponenter. Utvecklingen kan även i framtiden väntas äga rum i tillverkningsindustrin och hos byggnadsföretag. Det hindrar naturligtvis ej
att installationsföretagen även framgent utvecklar mer rationella monte- ringsmetoder inklusive förtillverkade enheter. Det kan, liksom hittills, ske även vid långt driven projektering men förutsättningarna ökar vid samarbete med byggnadsföretag, t ex i totalentreprenadprojekt, genom ökad standardisering i byggandet samt genom att installationerna i större utsträckning friläggs från stommen. Det kan, som diskuterades i föregåen- de kapitel, motivera en särskild byggsamordning av installationerna. Problemen är emellertid helt annorlunda när det gäller installationer med komplex funktion där skillnaden mellan teknisk specifikation och upplevd funktion är stor. Det gäller främst mer omfattande klimatanlägg- ningar i en vid bemärkelse där förutom ventilationsanläggningen även värme- och belysningsinstallationer samt naturligtvis regler- och kylinstal- lationer inräknas. Klimatfunktionen har inneburit stora problem, vilket framgår av den sedan länge pågående debatten om dåligt inneklimat och klimatinstallationernas höga kostnader. Den i detta kapitel förda diskus- sionen skall främst röra möjligheterna att via upphandlingen skapa bättre förhållanden beträffande ansvarstagande, utvecklingsklimat och erfaren- hetsåterföring inom detta område. Diskussionen har även relevans för andra installationer som har en komplex funktion, t ex hissar.
5.2. Klimatfunktionen
Behovet att skapa ett från vädrets växlingar fristående inomhusklimat är en av de viktigaste orsakerna till att byggnader över huvud taget uppförs. Stigande anspråk på arbets- och levnadsmiljö och ökade påfrest- ningar i form av ljud och luftföroreningar samtidigt som byggnader alltmer utförs i lätta material har gjort det alltmer komplicerat att lösa klimatfrågan på ett tillfredsställande sätt. Anläggningarna för ventilation, luftbehandling och belysning har samtidigt vuxit och därmed deras investerings- och driftskostnader.
Klimatet påverkas inte enbart av luftbehandlingsinstallationen. Det uppstår genom en rad samverkande faktorer där byggnadens läge och orientering, stommens värmeabsorptionsförmåga, fönsterstorlekarna, ljus- avskärmningsmetoden, belysningen och verksamheten i byggnaden till- sammans med värmeanläggningen samt ventilations- och övriga luftbe- handlingsanläggningar bestämmer inneklimatet. Eftersom uteklimatet och lokalanvändningen växlar ställs stora krav på klimatinstallationernas flexibilitet. En noggrann skötsel krävs. Klimatet berör alltså de flesta i byggandet inblandade parterna. Det gäller såväl arkitekt, konstruktör som vvs- och elkonsult, byggnads-, rör-, el-, ventilations- och reglerentre- prenörer samt förvaltaren.
Mycken kritik har riktats mot att inneklimatet är otillfredsställande. Trots att klimatet påverkas av så många faktorer har kritikerna i allmänhet vänt sig mot ventilationsföretagen som ansetts leverera otill— fredsställande anläggningar till höga kostnader. En orsak till att kritiken fått denna inriktning torde vara att flera ventilationsföretag är mycket stora och att beställare väntat sig mer än ett rent entreprenörs- och
monteringsansvar av dem. Som tidigare påpekats (kapitel 2, avsnitt 2.7) har ventilationsindustrin försökt och kanske tvingats ta ett sådant ansvar bl 3 mot bakgrund av den låga kunskapen i konsultledet om hur klimatfrågorna skulle behärskas. Ventilations- och konsultföretagen har först successivt kunnat anpassa sina beräkningsmetoder till de nya
byggnadssätt som utvecklats. Förutsättningarna för att konstruera byggnader med ett i förväg bestämt inneklimat får i dagens läge anses vara betydligt bättre än tidigare. I konsultledet finns numera en betydande kunskap om proble- men. Det gäller inte enbart ws-konsulter även om de har den bästa tekniska kunskapen om hur klimatanläggningar skall dimensioneras och kan göra erforderliga beräkningar, ivissa fall med dator. Det ifrågasättes i ökad utsträckning om inte klimatkraven ofta är onödigt höga. Betydelsen av byggnadens miljö och utformning uppmärksammas alltmer och insikten om vikten av en funktionell samordning mellan alla klimatpåverkande faktorer växer sig starkare.
Trots det numera förbättrade kunskapsläget när det gäller klimatfrågor föreligger otillfredsställande grundförutsättningar för ansvarstagande, ut- veckling och erfarenhetsåterföring. Som påpekats i kapitel 2, avsnitt 2.7 finns också risker för konkurrensbegränsning genom den starka koncen- trationen i ventilationsbranschen.
5.3. Ansvar, erfarenhetsåterföring och utvecklingsmiljö inom klimatområdet vid den traditionella byggprocessen
5.3.1. Byggprocessen
Som redan tidigare nämnts påverkas inneklimatet av en lång rad faktorer bortsett från klimatinstallationer och därigenom av flera konsulters och entreprenörers insatser. Det är emellertid vanligt att ws-konsulten, som har den bästa insikten i dessa frågor och möjligheter att göra erforderliga avvägningar, kommer in i projekteringen så sent att väsentliga beslut om byggnadens utformning och placering redan fattats. Han kan också ha svårt att få gehör för synpunkter på byggnadsutformningen. Det torde även vara vanligt att vvs-konsulten betraktar sin underordnade roll som rätt naturlig och ej söker påverka byggnadsutformningen även om detta i och för sig skulle vara möjligt. Vvs-konsulten har ej heller något direkt incitament därtill eftersom den egna projekteringsinsatsen kan minska. Det är heller inte vanligt att alternativa utföranden på en klimatanlägg- ning studeras och att samband mellan funktion och kostnad klarläggs. Det har blivit allt vanligare att konsulttjänster upphandlas i konkur- rens. Uppdraget specificeras då i form av vissa projekteringshandlingar som skall utföras för en viss anläggning. Däremot ställs ej krav på anläggningens funktion eller kostnader och ej heller på handlingarnas kvalitet. Det är vanligt att ws-konsulten upphandlas när programarbetet, ibland utan inblandning från vvs-konsulten, drivits så långt att man kan bilda sig en viss uppfattning om bl a de klimatpåverkande installationer-
nas huvudsakliga utformning och innehåll.
Beställarna har krav på inneklimatet som dock sällan specificeras i funktionstermer tex temperatur— och luftfuktighetsnivåer. Ofta är det mer diffusa föreställningar om nyttan av olika installationer för kyla, befuktning osv som spelar in. Konsulten kan också, mot bakgrund av den valda byggnadsutformningen, se det nödvändigt att föreslå sådana instal- lationer för att säkerställa vad han anser vara ett gott klimat. De kostnadskalkyler som utförs avser alternativval varvid även årskostnads- aspekter kan komma in samt totalkostnader. De senare kalkylerna utförs åtminstone inledningsvis tämligen schematiskt. Man har en tämligen god uppfattning om vad olika anläggningsdelar, t ex för kyla kostar. Uppfatt- ningen om årskostnader för olika delar är däremot bristfällig, liksom om skillnader mellan olika tekniska system.
Upphandlingen av inställationsentreprenader kan ordnas på en rad olika sätt. Det normala är att branschgränserna följs och att separata ventilations—, kyl-, regler-, rör- och elentreprenader upphandlas, antingen av beställaren eller byggnadsentreprenören. Vanligen utgår man från utförliga handlingar. Beträffande ventilations- och reglerentreprenader sker dock ofta en tidig upphandling så att entreprenörerna får föreslå detaljutformning som sedan godkänns av beställaren. Det kan också hända att dessa entreprenörer direkt deltar i projekteringen vilket är mer ovanligt för övriga entreprenörer. Även då är det vanligt att konkurrent- anbud infordras. Vid totalentreprenader sker byggnadsentreprenörens upphandling av installationer på ungefär motsvarande sätt. Det är dock vanligare att entreprenörer deltar i projektutformningen. Det är ovanligt att byggnader som innehåller mer omfattande klimatanläggningar upp- handlas genom totalentreprenad.
I de fall entreprenörer får påverka slutprojekteringen deltar konsulten normalt i utvärderingen av förslagen. Lika lite som vid konsultprojekte- ring specificeras det klimat som skall uppnås. Entreprenörsansvaret knyts till ett specificerat utförande av anläggningen och ej till funktion och prestanda. Däremot har konsulten utgått från av tillverkarna lämnade specifikationer för olika apparater vid den egna projekteringen och/eller vid utvärdering av entreprenörernas förslag. I ventilations- och regler- branscherna är entreprenörer och tillverkare normalt samma företag. I och med att upphandlingen är slutförd frikopplas konsulterna för det mesta. Kontrollanter och besiktningsmän hämtas oftast från andra konsultföretag. Inregleringen av anläggningarna sköts av ansvariga entre- prenörer. Någon slutkontroll att anläggningen fungerar på det sätt konsulten föreställt sig sker sällan. Vid slutbesiktningen utgår man ej från funktion utan kontrollerar främst. materialval och tekniskt utförande. Ofta kontrolleras vissa luftflöden och att olika apparater fungerar.
Den löpande skötseln av anläggningarna handhas av fastighetsskötare med begränsade kunskaper om anläggningarnas funktionssätt. Vid behov utnyttjas olika specialiserade serviceföretag och elentreprenörer för repa- rationer.
Det här skildrade projekteringsförloppet och sättet att upphandla och förvalta innebär avsevärda brister vad beträffar ansvarstagande, möjlighe-
ter till erfarenhetsåterföring och därmed för utvecklingsklimatet, vilket närmare diskuteras i följande avsnitt.
5.3.2. Ansvar
Ansvaret inför beställaren delas mellan de inblandade parterna så att konsulterna ansvarar för sina egna konstruktioner, entreprenörerna för utförandet av sin delentreprenad enligt handlingarna och materialtill- verkarna för att produkterna uppfyller redovisade data. Redan denna ansvarsfördelning mellan många parter för olika delar och led innebär naturligtvis att det är svårt att konstatera vem som felat om inomhuskli- matet anses otillfredsställande. Problemet blir speciellt svårt eftersom klimatet är beroende av så många samverkande faktorer och så många olika fackkonsulters och entreprenörers arbete. Därtill kommer att parternas ansvar är av olika karaktär. Konsultens juridiska ansvar för fel och försummelse innebär att han med största omsorg skall åstadkomma bästa möjliga resultat. Det betyder att beställaren måste kunna visa att en viss konsult brustit i omsorg och därmed uppträtt vårdslöst för att skadestånd skall kunna utgå. Prestatio- nen får då bedömas mot bakgrund av vad man anser att en normalt skicklig yrkesman skulle kunna prestera. Detta lämnar naturligtvis utrym- me för åtskilliga tolkningar där, bla mot bakgrund av att bevisbördan åvilar beställaren, konsulterna eller deras försäkringsbolag har stora möjligheter att avvisa skadeståndskrav. Det grundläggande problemet är härvid att ansvaret aldrig explicit formuleras. Ansvaret knyts inte till det beställaren eftersträvar, dvs en viss funktion för en klimatanläggning och ej heller till anläggningens prestanda. Många orsaker till en bristande funktion kan dessutom föreligga som vvs-konsulten ej haft anledning eller möjlighet att ta ansvar för. Orsaken kan tex ligga ifelaktiga anvisningar eller förutsättningar från beställare eller andra konsulter, andra konsul- ters bristande omsorg, felaktigt utförande, bristfälliga apparater, dålig kontroll och injustering eller felaktig skötsel. Traditionellt har dessutom konsulterna arbetat på förtroendebasis som byggherrens rådgivare. Vissa beställare har mer betraktat konsulten som anställd än som en kontrakts- partner som skall åstadkomma en viss prestation mot viss ersättning. Det har ofta ansetts naturligt att ”arbetsgivaren” stått för konsekvenserna om en anläggning ej fungerar tillfredsställande. Entreprenörens juridiska ansvar är klarare. Han svarar för att anlägg- ningen utförs enligt handlingar och instruktioner. Under förutsättning att entreprenadhandlingarna är entydiga och fullständiga och de tekniska kraven specificerade, att projektändringar ej förekommer eller att de noga dokumenteras och att utförandet noga kontrolleras och besiktigas torde ansvarsfrågan vara tämligen klar. Så snart några av dessa förutsätt- ningar åsidosätts kan dock problem uppstå. Finns tvetydigheter i kon- traktshandlingarna eller görs muntliga överenskommelser om ändringar, t ex mellan konsult och entreprenör, kan beställaren naturligtvis råka ut för dåligt utförande eller oförutsedda ersättningsanspråk som man ej kan utkräva ändring av eller skadestånd för. Ansvaret för fel som hänger
samman med bristande samordning är svårplacerat. Det är svårt att kontrollera om inbyggda eller svåråtkomliga delar utförts riktigt.
Materialtillverkarens juridiska ansvar relateras till redovisade tekniska uppgifter för apparater och delar. Tillverkarens ansvar gentemot byggher- ren är oklart eftersom produkterna har beställts av entreprenören. Denne har ej något ansvar mot beställaren för dessa så länge han monterat in föreskrivna produkter. Tillverkaren har naturligtvis lika lite ansvar mot konsulten som mot beställaren eftersom leverans skett till entreprenören. Konsulten kan endast ställas till ansvar om beställaren kan visa att han, som normalt skicklig yrkesman, borde ha förstått att redovisade uppgif- ter var felaktiga. I de fall en entreprenör använt material av eget fabrikat, vilket ju är vanligt i ventilationssektorn, sammanförs ansvaret för appa- raternas funktion inför beställaren till en part.
Ansvarsförhållanden i ventilationssektorn. Betecknande för ventila- tionssektorn är den vertikala integrationen. De största företagen är både tillverkare och installatörer samt uppträder i viss utsträckning som projektörer och serviceföretag. Motsvarande gäller för regler—, kyl- och hissföretag. Om ett sådant vertikalt integrerat företag svarar för såväl projektering som installation blir ansvarsbilden klarare. Om bristande funktion konstateras kan projektören inte skylla på dåligt utförande eller bristande injustering lika lite som installatören kan hävda att orsaken är dåliga handlingar. Ansvaret är samlat. Dessutom används i stor utsträck- ning företagsegna komponenter. Om fel anses bero på att dessa ej fyller givna specifikationer torde ej spela någon roll från ansvarssynpunkt eftersom alla felaktigheter kan hänföras till ett företag. Även ett vertikalt integrerat företag kan dock avvisa krav om anläggningens funktion eller prestanda inte i förväg specificerats, särskilt om det tekniska utförandet har godkänts före arbetenas påbörjande.
Den ovanstående skildringen ger troligen en överdrivet mörk bild av beställarens situation. Detta beror framförallt på att alla inblandade parter måste vara måna om sitt goda rykte för att få vidare beställningar. Det är därför inte normalt att parterna till det yttersta utnyttjar möjligheterna att undslippa ansvar. Konsulterna har dessutom normalt ansvarighetsförsäkringar, dock med självrisk. Försäkringsbolagen inträder som part i försäkringsfrågor.
5 . 3 .3 Erfarenhetsåterföring
Konsulternas engagemang begränsas ofta till själva projekteringsarbetet. Kontrollanter och besiktningsmän väljs från annat håll, ofta andra konsultföretag. Motivet är ofta att projektörernas eventuella misstag skall avslöjas. Även om projektörerna ibland engageras för att utarbeta skötsel- och driftsinstruktioner får de sällan delta i inkörning eller drift av anläggningar. Vissa vvs-konsulter har dock serviceverksamhet som ger driftserfarenheter. De är emellertid i stor utsträckning avskurna från möjligheten att få bygg- och driftserfarenheter från de anläggningar de projekterat.
Så länge som entreprenadföretag betraktas som ”beställningsskrädda—
re” torde de erfarenheter de får under byggandet samt klagomål under garantitiden ge omfattande erfarenheter. Nackdelen är främst att entre- prenörernas erfarenheter ej direkt kan föras vidare till projekteringsarbe- te.
Materialtillverkarna får normalt erfarenheter genom laboratoriemässiga prov av apparater och komponenter. En nackdel är här svårigheten att avbilda verkliga driftsförhållanden. Många tillverkare har en egen mark- nadsorganisation med uppgift att bl a diskutera produkternas egenskaper med beställare, konsulter och entreprenörer. Genom dessa kontakter erhålls åtskilliga erfarenheter och synpunkter på produkternas egenskaper ur såväl funktions- som monteringssynvinkel. Slutligen blir tillverkarna i de flesta fall uppmärksammade på om produkterna ej uppfyller givna specifikationer, såväl genom ersättningsanspråk under garantitiden som genom kontinuerliga kontakter med främst beställare — förvaltare. De vertikalt integrerade företagen får direkt entreprenörserfarenhet som kan tillföras den egna projekteringen och produktutvecklingen. Genom ser- viceverksamhet erhålls även vissa driftserfarenheter.
5 .3.4 Utvecklingsklimat
Genomgången av ansvarsförhållandena och möjligheterna till erfarenhets- återföring vid en traditionell uppläggning av byggprocessen visar påtagliga brister i incitamenten till utveckling och erforderlig erfarenhetsåterföring inom klimatområdet. Konsulternas incitament och möjligheter är spe- ciellt små eftersom de ej premieras ekonomiskt för goda lösningar och det är svårt att utkräva ansvar för dåliga. De har sällan tillfälle att följa upp sina projekt för att få erfarenheter. Det måste dessutom konstateras att konsulternas möjligheter till utveckling under senare år minskat genom det allt vanligare förfarandet att handla upp konsulttjänster genom anbudsförfarande i hård konkurrens. Ansvaret specificeras inte vare sig det gäller kostnad eller funktion.
I vertikalt integrerade företag är utvecklingsincitamenten när det gäller produktions- och monteringsteknik betydande. Tillverkningen kan inrik- tas på att få fram lättmonterade systemdelar och installationsmontörerna kan utbildas i att montera de egna systemen, allt för att förbättra konkurrensläget. Likaså driver konkurrensen fram nya apparater som skall ge bättre funktion och lägre kostnader. Driftserfarenheter, som kan tas tillvara vid produktutvecklingen, erhålls via injusteringsarbete och i viss utsträckning via serviceverksamhet.
5.4. Konsultlinjen och entreprenörlinjen vid klimatupphandling
Beställarens primära intresse vad beträffar inneklimatet är att få ett för verksamheten tillfredsställande klimat för lägsta årskostnad. Som fram- gått av den föregående redogörelsen får beställare i samband med projekteringen sällan klart hur inneklimatet kommer att bli och vilka årskostnader som uppstår. Programutredningar med syfte att göra en
optimal avvägning mellan byggnadsutformning och klimatanläggning företas sällan. Möjligheterna att i efterhand ställa konsulten och/eller entreprenören till ansvar om klimatet ej motsvarar beställarens föreställ- ningar är små beroende på att kraven ej specificeras och att ansvaret är svårt att fördela mellan olika inblandade parter. Centralt för att lösa ovanstående problem är att det önskade klimatet diskuteras och klargörs under projekteringen och att avvägning görs mellan krav och kostnader. Dessa diskussioner måste också föras på ett så tidigt stadium att hela byggnadens utformning kan påverkas. Det ligger nära till hands att rekommendera en totalentreprenadupphandling därju grundtanken är att upphandlingen skall ske på grundval av en funktions- beskrivning av hela den önskade byggnaden. Erfarenheten visar emellertid att det för närvarande ej finns underlag för sådana beskrivningar speciellt inte för sådana mer komplicerade byggnader där mer omfattande klimat- anläggningar blir aktuella. Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen att förutsättningarna för att funktionsbeskriva enbart önskat inneklimat är betydligt större även om åtskilliga problem även är förknippade därmed. Mot ovanstående bakgrund vill utredningen förorda en utveckling av nya principiella linjer för klimatupphandling, benämnda konsultlinjen och entreprenörlinjen.l Det centrala i de här föreslagna utvecklingslinjer- na är att ansvar för inneklimat skall knytas till en funktionsspecificering eller, om detta i den närmaste framtiden ej anses möjligt, till anlägg- ningens prestanda. Ansvaret inför beställaren tas av konsulten (konsult- linjen) eller entreprenören (entreprenörlinjen). De föreslagna utvecklings- linjerna som redan i viss utsträckning prövats bör kunna utvecklas parallellt. Ett avsevärt utvecklingsarbete krävs för att dess potentiella fördelar skall kunna tas tillvara. Mer sedvanliga partsrelationer får också förutsättas fortleva och kanske under en längre tid dominera. De kan troligen utvecklas i en för beställare, konsulter och entreprenörer till- fredsställande riktning. Under alla förhållanden mäste emellertid funk- tionskrav definieras allt bättre under projekteringen och kombineras med ett ökat kostnadsmedvetande. En fördel med en ökande tillämpning av här förordade upphandlingssätt bör bli att intresset alltmer inriktas på klimatflnktionen. I det inledande pra/ekteringsskedet skall en klimatkonsult kopplas in. Denne skall ha ansvar för alla klimatpåverkande installationer. I detta skede skall beställarens krav på klimatet utredas och diskuteras mot bakgrund av dess konsekvenser för såväl investerings- som årskostnader. Samtidigt gör klimatkonsulten, tillsammans med övriga konsulter, utred— | Tankegången har ningar om alternativa utformningar av byggnad och klimatpåverkande lanserats av civilingen- installationer för att uppnå aktuella klimatkrav till lägsta totala kostnad. jÖr_Bert_il_Wuhl_ing i en Den inledande projekteringen drivs så långt att funktionskrav kan årgåeglflålgääillgå: preciseras liksom de klimatpåverkande installationernas princ1p1ella ut- branschens framtid, formning och förläggning i byggnaden samt byggnadens stomutformning VVS 951969) vilket m ni som påverkar klimatet. Det förutsätts att konsulterna under detta äggläitgtlänåäåtn skede arbetar på förtroendebas och att erforderliga utredningar och 4:1970,6:1970, preciseringar kan göras. Beställaren måste intensivt engageras och ges en 811970).
klar uppfattning om kostnader och funktion för hela byggnaden. Detta inledande arbete kan behöva drivas olika långt _beroende på byggnadens och kravens komplexitet, förekomsten av referensprojekt osv,. Det finns ej anledning att här söka specificera hur utförlig den inledandle projekte- ringen måste vara; huvudsaken är att beställare och projektölrer är ense om att den drivits så långt att det nedan skildrade upphandlinrgsförfaran— det kan tillämpas. Enligt konsultlinjen överförs ansvaret för klimatfunktionen på klimat- konsulten som sedan svarar för färdigprojektering, upphandling, bygg- nadskontroll och injustering. Besiktningen av att funktionskraven upp- fylls utförs av en opartisk besiktningsman. Detta förfaringssätt har redan tillämpats där konsulten tagit ansvar för ett i funktionstermer specificerat klimat och skött upphandling, kontroll och injustering för beställarens räkning. Upphandling har skett genom separat upphandling av vissa komplexa komponenter och olika delentreprenader men kan naturligtvis ske genom en samlad upphandling. Konsulten bör även iklädas ett kostnadsansvar, tex genom någon form av incitamentsavtal. Enligt en idealmodell bör konsulten engageras i priskonkurrens där entreprenörer kan komma in (jämför entreprenörlinjen) och ansvaret för såväl kostnad som funktion knytas till förvaltningsskedet genom ett driftsavtal som omfattar funktion och årskostnad.
Om funktionskraven specificeras på ett tidigt stadium får relationen mellan beställare och konsult under det fortsatta projekteringsarbetet och upphandlingen en ökad stadga. Det är viktigt att kostnaderna hålls under kontroll. Därigenom blir det möjligt att om så erfordras justera funktionskraven på ett kostnadsmedvetet sätt. För konsulten blir det angeläget att påpeka funktionskonsekvenserna av krav på kostnadssänk- ningar. Om han åläggs att även kontrollera val av material och utförande kommer under alla omständigheter gränsdragningen mellan konsultens, materialleverantörens och installatörens ansvar att bli klarare än vad som nu ofta är fallet.
Enligt entreprenörlinjen upphandlas, efter den inledande projekte- ringen enligt ovan, alla klimatpåverkande installationer i en entreprenad på grundval av den gjorda projekteringen och specificerade funktions- krav. Klimatkonsulten bör av beställaren engageras för att delta i anbudsvärdering samt svara för byggkontroll och besiktning med utgångs- punkt från funktionskraven. Även enligt entreprenörlinjen är idealet att ansvar för funktion och kostnad knyts till förvaltningsskedet. Entrepre- nörens ansvar kan även knytas till anläggningens prestanda. Funktionsan- svaret bör då läggas på konsulten. [ annat fall riskerar beställaren liksom vid sedvanlig projektering och upphandling att funktionen ej kommer att uppfyllas.
Båda de skisserade modellerna har för beställare den fördelen att den inledande projekteringen inriktas mot en totaloptimering och att ansvaret samlas och specificeras. Kravet på en omsorgsfull inledande projektering får för övrigt ses oberoende av den fortsatta hanteringen av ansvarsfrågor- na. Ur utvecklingssynvinkel har de olika modellerna skilda egenskaper. Enligt konsultlinjen får konsulten incitament att utarbeta effektiva
lösningar särskilt om han tar ansvar även för kostnader vilket kan ge honom en direkt vinst. Han får monterings- och funktionserfarenheter som vid driftansvar kompletteras med drifterfarenheter. Materialtill- verkarna kommer att i ökad utsträckning få verka på en komponentmark- nad. Fristående monteringsföretag kan komma att få ett större verksam- hetsområde vilket utredningen bedömer vara en ur konkurrenssynvinkel
önskvärd utveckling. Enligt entreprenörlinjen åstadkommes en helt integrerad erfarenhets- kedja från slutprojektering och montering kompletterad med driftserfar- enheter. Det samlade entreprenöransvaret innebär bättre förutsättningar för en enligt utredningens uppfattning önskvärd företagskoncentration kring klimatfunktionen. Konsultledets möjligheter att skaffa erfarenheter blir dock även betydande genom att konsulten uppträder som byggnads- kontrollant och besiktigar anläggningarnas funktion.
Det är som ovan sagts ingalunda nödvändigt att se de två modellerna som varandra uteslutande. Såväl konsulter som entreprenörer kan sam- tidigt agera enligt båda modellerna. Härvid bör båda på ett bättre sätt än hittills kunna tillvarata erfarenheter. Därigenom förbättras även konsult- ledets kompetens för de mera traditionella projekteringsförfaranden, som under lång tid kan komma att dominera.
Problem vid funktionsupphandling. Funktionsupphandling enligt kon- sultlinjen innebär vissa problem från ansvarssynpunkt. Det kan synas önskvärt att ansvaret inför beställaren blir lika strikt som för en entreprenör. Detta kan emellertid vara svårt att förena med konsultens roll som rådgivare. Det kan bli fråga om visst medvetet risktagande för beställaren, tex i samband med att nya förmodat effektivare lösningar prövas.
Eftersom konsulterna ej har samma ekonomiska resurser som de stora entreprenadföretagen kan det vara svårt att få dem att ta ett ekonomiskt ansvar för klimatanläggningens kostnader. Problemet bör kunna lösas genom incitamentsavtal, där den ekonomiska risken fördelas mellan beställare och konsult. I samma mån som konsulten ikläds ett ökat funktionsansvar är det rimligt att anta att han tenderar att söka undvika risker genom att utarbeta överdimensionerade system och undvika oprövade lösningar. Slutresultatet kanske blir bra men kostnaderna onödigt höga. Även om konsulten ikläder sig ett ekonomiskt ansvar motverkas rådgivarrollen, eftersom han då kommer att uppträda som ekonomisk motpart. Efter— som konsulten, då projekteringen fortskridit så långt att förutsättningar för funktions— och kostnadspreciseringar finns, kan sägas ha en monopol- ställning inför beställaren, är det rimligt att anta att han sätter den garanterade kostnaden högt. Då avsikten är att konsulten skall stå den ekonomiska risken om kostnaderna blir högre än vad som angivits måste han även få den vinst som kan uppstå. Om ekonomiskt ansvar skall utkrävas är det därför viktigt att någon form av konkurrens införes tex genom att andra konsulter och entreprenörer får lämna anbud. Problemet är detsamma när ventilationsentreprenören uppträder som konsult. Eftersom inneklimatet påverkas även av byggnadens utformning men
hela klimatansvaret skall överföras till klimatkonsulten eller entreprenö- ren måste den ansvarige även ges en inblick i och inflytande över att det i upphandlingsunderlaget förutsatta byggnadsutförandet fullföljs. Ändrade dimensioneringar av t ex stomme, isoleringar och fönster liksom bristeri t ex isoleringens utförande kommer direkt att påverka klimatet.
5.5. Nödvändiga utvecklingsinsatser
Eftersom funktionsupphandling innebär många oprövade problem är det viktigt att den prövas och att erfarenheter om lämpliga förfaranden insamlas och bearbetas av konsulter, ventilationsentreprenörer och bygg- herrar gemensamt. Det är härvid viktigt att de praktiska erfarenheter som redan finns tas till vara så att riktlinjer snabbt kan utarbetas. Det gäller även formerna för incitamentsavtal med konsulter. Det är viktigt att det mer teoretiska utvecklingsarbetet sker parallellt med en praktisk tillämp- ning grundad på hittillsvarande rön.
Det centrala elementet enligt båda de skisserade modellerna är att klimatanläggningens funktion skall kunna specificeras och därmed även kontrolleras. Forskningsverksamhet rörande dessa frågor pågår bl a inom SIB. Erfarenheter av funktionsspecificering finns, som ovan nämnts, såväl inom entreprenör- som konsultledet. Utredningen anser att SIB:s forsk- ningsarbete bör intensifieras i samarbete med dessa parter. Ett viktigt hjälpmedel vid projekteringen bör de beräkningsnormer för klimat som är under utveckling kunna bli. Detta arbete bör naturligtvis bedrivas i nära kontakt med övrig forskning inom klimatområdet, bl a vid högskolorna, inte minst rörande klimatkriterier och människans upplevelse av klimat och med den mer kortsiktiga utvecklingen av formerna för funktionsupp— handling enligt ovan.
'Det är av stor vikt att driftserfarenheter tas till vara vid projektering, installation och produktutveckling. Klimatkonsulter bör iökad utsträck- ning, liksom ventilationsentreprenörerna, erbjuda skötselavtal. Det är önskvärt att erbjudandena införes redan i upphandlingsskedet så att skötsel till en viss garanterad kostnad erbjuds i samband med anbud. Även formerna för sådana avtal måste utvecklas.
Klimatfrågorna berör en rad företag i installationsbranschen, främst ventilationsföretagen men även rörinstallatörer (värme), regler— och kyl- företag samt elinstallatörer (belysning). I konsultledet är kompetensen mer samlad i vvs- och elkonsultföretag. Flera integrerade konsultföretag finns. I såväl konsult- som entreprenörledet bör det skapas företag som i så stor utsträckning som möjligt kan projektera respektive utföra alla de i en klimatanläggning ingående delarna. Detta innebär att ventilations-, värme-, belysnings- och reglerkompetens skall sammanföras. Dessutom behövs insikt i byggnadskonstruktionsfrågor. Som visats i föregående kapitel kan det vara svårt att åstadkomma. En horisontell integration kan naturligtvis drivas olika långt. Genom samarbetsavtal såväl på lång sikt som för enstaka projekt kan den önskvärda ansvarskoncentrationen och samordningen säkras. Av speciellt intresse synes det dock vara att
projekteringskompetensen breddas så att klimatfrågorna kan ges en allsidig behandling och så att erfarenheter av hela klimatproblemet kan insamlas.
Utredningen har ej ansett det nödvändigt att gå in på hur en klimatupphandling enligt de här utvecklade linjerna skall samordnas med upphandlingen i övrigt. Många olika kombinationer är möjliga och det är uppenbart att man måste pröva sig fram till lämpliga lösningar.
6. Installationerna i förvaltningsskedet
6.1. Inledning
Installationerna har en avgörande betydelse för en byggnads användbar- het och påverkar på många sätt årskostnaderna. Installationerna och speciellt däri ingående apparater har kortare livslängd än stora delar av byggnaden vilket leder till högre kostnader för periodiskt underhåll. Dessutom kräver installationerna relativt stora drifts- och löpande under- hållsåtgärder för att fungera tillfredsställande. På grund av de starkt stegrade kostnaderna för olja har intresset för energibesparing ökat kraftigt. Genom olika åtgärder bl a på installationerna är det möjligt att påverka energiförbrukningen. Energins och vattenföroreningarnas miljö- påverkan motiverar likaså en sparsamhet.
Byggnadens värme-, vatten- och elförsörjning torde normalt fungera på ett för brukarna tillfredsställande sätt. Stark kritik riktas ofta mot luftbehandlingen. Likaså anses värmeanläggningar vara bristfälligt skötta med åtföljande dålig bränsleekonomi. Bristande skötsel av ventilationsan- läggningar anses också vara en bidragande orsak till dålig luftbehandling och hög energiförbrukning. Incitamenten till erergi- och vattenbesparing anses ha varit små eller obefintliga. Dessutom ifrågasätts om inte underhållet av fastigheter i alltför hög grad är inriktat på att avhjälpa konstaterade fel i stället för att förebygga dem.
All elförbrukning övergår till värme som tillförs byggnaden. Fastighe- ters gemensamma elförbrukning är av relativt liten betydelse och domine- ras av drift av olika installationer, främst tvättmaskiner, torkskåp och fläktar. Av den anledningen kan elförbrukningen främst ses som en uppvärmningsfråga och diskuteras ej särskilt.
Vid en diskussion av årskostnader riktas uppmärksamheten till största delen på det existerande beståndet av byggnader. Åtgärder under projek- teringen av nya byggnader för att påverka årskostnader och funktion är naturligtvis trots det av stort intresse men för hela byggnadsbeståndet får sådana åtgärder effekt först på lång sikt.
Installationsbranschutredningen har inte till uppgift att diskutera energiförsörjningen i stort eller val av uppvärmningssätt. Dessa frågor be- handhas bl a av energiprognosutredningen, EPU (I 1972:O3). Utredningen avlämnade 1973 en lägesrapport (DS I 197312) och avser att framlägga en slutrapport andra halvåret 1974. Energiproblemen studeras även av flera
andra utredningar och forskningsorganisationer.1 Riksdagen beslöt imaj 1974 (prop 1974:69) att anslå 250 milj kr i lån och bidrag för energibesparande åtgärder, avseende såväl installationstekniska som bygg- nadstekniska åtgärder i existerande och nyuppförda byggnader.
Mot bakgrund av den stora uppmärksamhet som redan ägnas frågorna om energihushållning har utredningen ej ansett det nödvändigt att göra en mer inträngande analys med syfte att föreslå mer omfattande åtgärder. Emellertid kommer utredningen att lägga fram vissa förslag inom områ- den som berör installationerna och som ej synes ha fått tillräcklig uppmärksamhet. Det har också ansetts värdefullt att redovisa en mer översiktlig och sammanhållen redogörelse över energiförbrukningen för uppvärmning och de möjligheter till energibesparing i existerande och nya hus som föreligger ur installationssynvinkel.
Kall- och varmvattenförbrukningen hör nära samman varför frågan om vattenbesparing blir av särskilt intresse. Förslag läggs om vissa vattenbe- sparande åtgärder. Dessutom behandlas effektiviteten i fastighetsförvalt- ningarnas och installationsföretagens arbete med drift och underhåll av installationer samt slutligen vissa problem med installationerna vid ombyggnad.
6.2. Byggnadssektorns energi- och vattenförbrukning samt kostnader för fastigheters värme, vatten och el
6.2.1. Energi förbrukning
Ca hälften av landets energiförbrukning används för uppvärmningsända- mål. Då ingår uppvärmning av industrins lokaler. År 1972 fördelade sig den för uppvärmningsändamål tillförda energin exklusive industrins lokaler ungefär enligt följande:
Enfamiljshus Flerfamiljshus Övriga hus (exkl industrilokaler)
K (illa: EPU
Elförbrukningen i husen, inklusive hushållsförbrukning men exklusive uppvärmning, uppgick till 24 TWh varav ca 20% avsåg belysning och resten övrig hushållsförbrukning och fastigheternas allmänna tehov.
I tabell 6:1 redovisas uppskattningar av uppvärmningssitten inom bostadssektorn 1972 enligt EPU och en prognos för l98( utförd av Svenska Värmeverksföreningen, VVF, år 1974.
1 En översikt ges i proposition 1974:69.
Tabell 6.1 Uppvärmningssätt i bostadssektorn 1972 och 1980
1972 % 1980 % Antal lä- Antal lä-
genheter genheter 1000—tal 1000-tal
Småhus ] 370 1 540 Elvärme 200 600 Fjärrvärme 10 180 Övrigt (huvudsakligen villapannor för olja) 1 160 760 Flerfamiljshus 1 900 1 990 Elvärme 30 110 Fjärrvärme 600 1 240 Övrigt (huvudsakligen oljevärme från anlägg— ningar av olika storlek) 1 270 640
Summa 3 270 3 530
Källa: EPU och VVF.
År 1972 uppvärmdes 75 % av samtliga lägenheter med mindre och medelstora oljeeldningsanläggningar. Ca 50% torde avse mycket små anläggningar och resten större anläggningar av typ kvarters- och områdes- centraler. Fjärrvärme svarade för knappt 20% av uppvärmningen och elvärme för resten, ca 7 %. Enligt VVFzs prognos skulle fram till 1980 antalet lägenheter uppvärmda med egna pannor och panncentraler mins- ka från 2.430.000 till l.400.000. Det innebär en andelsmässig nedgång från 74 % till 40 %. VVF har också gjort en prognos för övriga byggnader där fjärrvärmeandelen antas öka från 17 % till 28 %. Elvärme antas där komma till liten användning. Enligt uppgift från EPU:s kansli bör man med hänsyn till de mindre pannornas miljöpåverkan och låga verknings- grad satsa på en minskning av uppvärmningen från sådana anläggningar. Beroende främst på kärnkraftutbyggnadens omfattning bör de ersättas med kärnkraftbaserad elvärme eller värme från fjärrvärmeanläggningar, som utnyttjar fossilt bränsle.
För nybyggnadsverksamheten innebär utvecklingen att en domineran- de del av småhusen kommer att bli elvärmda och en stor del av flerfamiljshusen anslutna till fjärrvärme. Dessutom kommer ett stort antal redan byggda hus att övergå till el- eller fjärrvärme. En stor del av de flerfamiljshus och övriga byggnader som ej ansluts till fjärrvärme uppvärms från relativt stora områdescentraler. Den ovan skildrade ut- vecklingen har accelererat under de senaste 10 åren. Så hade år 1972 57 % av de med statliga lån byggda småhusen elvärme mot endast 13 % år 1966.
6.2.2. Vattenförbrukning
Hushållssektorns andel av den kommunala vattenförbrukningen var år 1970 55 %. Däri ingår den totala förbrukningen i samtliga fastigheter.
Resten gick till industrin (19 %), kommunens allmänna förbrukning (ll %) samt vattenverkens egen förbrukning och förluster (15 %).
6.2.3. Förbrukning i olika hustyper
Värme- och vattenförbrukning varierar naturligtvis starkt mellan olika hus. I tabell 6.2 redovisas några värden grundade på undersökningar och erfarenheter.
Den högre oljeförbrukningen i småhus än i flerfamiljshus beror på att dess omslutningsytor är större i förhållande till lägenhetsytan. Variatio- nen mellan äldre och nyare hus förklaras främst av skillnader i värmeiso- lering och pannornas verkningsgrad. Orsaken till den högre förbrukningen i nya kontorshus är större fönsterytor samt högre ventilationsstandard med högre luftomsättning, förvärmning av tilluft samt befuktning. Den lägre vattenförbrukning i enfamiljshus anses bero på att ägarna, genom att de själva betalar sitt vatten, har större incitament att spara. Ungefär en tredjedel av vattenförbrukningen utgöres av varmvatten.
6.2.4. Kostnader
I tabell 623 redovisas SABO-företagens årskostnader år 1972 i medeltal. Statistiken avser ca 550 000 lägenheter varav ca 150 000 anslutna till fjärrvärme. Värme, vatten och el kostade år 1972 i medeltal 13 kr/m2 lägenhetsyta vilket motsvarar 14 % av årskostnaden. Värmen svarade för 6,28 kr, vatten för 4,27 kr och fastigheternas elförbrukning för 2,28 kr. Hösten 1973 och våren 1974 steg oljepriserna med ca 180 %. Kostnader- na för vattenförbrukning har ökat kraftigt från slutet av 1960-talet beroende på höjda kommunala taxor. Vare sig VAV eller SCB anser sig dock kunna uppskatta ökningarnas storlek. Enligt SABO ökade vatten- kostnaden per m2 lägenhetsyta från 3,53 kr per år 1971 till 4,27 kr per
Tabell 6.2 Olje- och vattenförbrukning i olika hustyper.
Oljeförbrukning l/m2 lägenhetsyta och år
Flerfamiljshus 35 Äldre 40 Nya 30 Enfamiljshus 45 Äldre 50 Nya 35 Kontorshus Äldre 18—28 Nya 25—50 Vattenförbrukning l/person och dag Flerfamiljshus 190 Enfamiljshus 115
Tabell 6.3 SABO-företagens kostnader per rn2 lägenhetsyta år 1972.
kr/m2 lägen- % hetsyta, medeltal
Kapitalkostnader, skatt, försäkring 54,22a Administration, fastighetsskötsel,
hyresförluster, diverse driftkostnader 10,93 Sophämtning, städning 4,41 Underhållskostnader (inkl nettoav-
sättning för framtida underhåll) 9,00 Bränsle och värmekostnad 6,28b Vatten 4,27 Fastighetens el (och gas) 2,28 Årskostnad 91,39 Källa .' SABO
år 1972 eller med 21 %.
Om man antar att de höjda oljepriserna består och leder till en minskning i förbrukningen på 15 %, att oljeprisökningen leder till 20 % högre eltaxor samt att vattentaxorna ökar med ytterligare 20 % innebär prisökningarna för SABO-företagen en sammanlagd kostnadsökning på ca 10 kr/per m2 lägenhetsyta och är fördelade på 9 kr för värme, 0,25 kr för el och 0,85 kr för vatten. Det motsvarar en höjning av fastighetsomkost- naderna på 11% i förhållande till i tabell 6.3 redovisade värden. I jämförelse med tidigare förhållanden har angelägenheten att minska främst uppvärmnings- med även vattenkostnaderna fått en helt annan dignitet.
6.3. Värmebesparing
6.3.1. Utgångsläget
Det har ofta hävdats att intresset för att minska energiförbrukningen har varit obefintligt de senaste 10—20 åren. Det måste dock noteras att en kraftig förbättring av husens isolering har skett. Från mitten av 50-talet har k—värdena successivt sänkts från tidigare över 0,8 till numera normalt 0,3.1 År 1975 beräknas ca 40 % av alla bostäder ha ett så lågt k-värde.2 Den förbättringen hai för statligt belånade hus stötts genom högre lånevärde. Ett k-värde på 0,3 i stället för 1,0 innebär enligt teoretiska beräkningar en energibesparing i storleksordningen 30 % vid i övrigt lika omständigheter. Övergången till stora panncentraler och fjärrvärmeverk anses likaså ha inneburit besparingar på grund av högre verkningsgraderi stora anläggningar. Inverkan av överföringsförluster vid fjärrvärme och det faktum att en del av omvandlingsförlusterna vid mindre anläggningar tillföres huset minskar dock vinsten därav. Vid kraftvärmeverk erhålls energikombinationen värme och elkraft till betydligt lägre kostnader än vid motsvarande produktion i separata värmeverk och kondenskraftverk.
Även om förbättringar skett vid husens konstruktion och värmeförsörj- ningens uppbyggnad anses att incitamenten till besparingar vid de
a Exkl överföringar till paritetstalsreglerade framtida hyresuttag (12.56). b Inkl fasta årsavgifter för fastigheter anslutna till fjärrvärme (ca 150 000 av totalt 550 000 lägenheter).
1 k-vär en är angivnai kcal/m h C. 2 Hagman, F. Isolerade fasader. Rapport från Byggforskningen, nr 35 år 1969.
1 Mätare för värme re- spektive varmvatten var dock låneunderlagsgrun- dade fram till 1959 re- spektive år 1964.
existerande värmeanläggningarnas drift och vid energianvändningen varit dåliga. På grund av de låga bränslepriserna och lättheten att hyra ut lägenheter och lokaler anses många fastighetsägare ha underlåtit att sköta pannanläggningen väl, att byta ut ineffektiva brännare och att installera effektiv reglerutrustning. Man har i stor utsträckning accepterat att innetemperaturen successivt stigit vilket till en del hängt samman med att värmesystemen varit dåligt inreglerade och att vissa lägenheter kan ha haft dålig isolering i någon vägg eller otäta dörrar och fönster. Höjningen av genomsnittstemperaturen har varit ett sätt att eliminera klagomål från de boende i de kallaste lägenheterna. Värmekostnaderna, men inte kostnader för isolering, inreglering rn ni, har automatiskt kunnat tas ut av de boende, åtminstone vid tillämpning av exklusivehyror. Varmvattenför- brukningen har kommit att betraktas som en social nyttighet som fastighetsägarna ej kunnat och ej heller bort påverka.
För hyresgäster är incitamenten till återhållsamhet med värme och varmvattenförbrukning obefintliga eftersom värmekostnaderna beräknats och debiterats kollektivt. Det har tex varit enklare att reglera för hög innetemperatur med fönstervädring än genom att ändra radiatorventiler— na.
I nya flerfamiljshus har man gärna velat höja klimatstandarden där en energikrävande stor luftomsättning och balanserad ventilation varit kriterier på gott klimat. Speciellt från- och tilluftsystemen anses i bostadshus ge ökad energiförbrukning. En bidragande orsak till den bristande omsorgen om energibesparing inom hyreshusområdet anses ha varit dels att energibesparande installationer ej givit högre belåningsvär- denl, dels att vissa bestämmelser om luftomsättning varit för odifferen- tierade. I kontor och butiker har omfattande luftbehandlingsanläggningar installerats, där hög temperatur, individuella reglermöjligheter, hög luft- omsättning, befuktning och kyla med åtföljande höjd energiförbrukning, blivit vanlig.
Det anses dessutom att värmeanläggningar ofta överdimensionerats tex med hänsyn till eventuella framtida ökningar av värmebehovet eller helt enkelt på grund av konsulternas felaktiga beräkningsschabloner eller rikligt tilltagna marginaler för att undvika ersättningsanspråk på grund av underdimensionering. Man har ofta inte sökt optimera värmeanläggningar tex genom en riktig avvägning mellan pannstorlekar vid större anlägg- ningar. Två eller tre lika stora pannor kan t ex ha ansetts vara från sköt- sel- och reservdelssynpunkt lämpligare än olika stora pannor som kan ge betydligt högre årsverkningsgrad beroende på variationerna ivärmebeho- vet över året.
Det ovan sagda kan naturligtvis inte gälla generellt. En avsevärd åtstramning torde också ha skett från slutet av 1960-talet mot bakgrund av de ökade uthyrningssvårigheterna. Det är att märka att uthyrningspro— blem ger även ägare till fastigheter där värmen debiteras exklusivt incitament att spara energi för att få ner totalhyran. De kraftiga oljeprishöjningarna under 1973 och 1974 har naturligtvis kraftigt ökat incitamenten.
6.3.2. Värmeförbrukningens fördelning
För en diskussion av möjligheterna att göra besparingar i energiförbruk- ningen är det nödvändigt att skapa en bild av hur värmen förbrukas. I tabell 6:4 redovisas en beräkning av värmeförbrukningen i flerfamiljshus med olika isolering, ventilationssystem och årsverkningsgrad i pannan- läggningen.
Utgångspunkterna för kalkylen redovisas i anslutning till tabellen. Vid en tolkning måste man ha klart för sig att många faktorer påverkar energiförbrukningen i enskilda hus. Enligt kalkylen, som avser dels ett dåligt isolerat hus med självdragsventilation och låg pannverkningsgrad (Alternativ A), dels ett hus med från— och tilluftsventilation, god isolering och god verkningsgrad (Alternativ B), är totalförbruktningen 435 respek- tive 224 Mcal/m2 lägenhetsyta och är motsvarande 51 respektive 26 ] olja. Förbrukningen enligt Alternativ A är alltså dubbelt så hög som enligt Alternativ B. Skillnaderna hänför sig främst till isoleringen och årsverkningsgraden i pannanläggningen.
Tabell 6:4 Exempel på värmeförbrukning i flerfamiljshus.
Alternativ A Alternativ B Mcal/m2 lägen- hetsyta och år
Mcal/m2 lägen- hetsyta och år
Transmissions- k—värd e k—värde förluster Ytterväggar Tak Mark, källare Fönster
1,20 0,80 0,80 2,20
0,25 16 0,15 6 0,50 5 2,20 35 62
Ventilation
Oreglerad Reglerad Varmvatten
Tillförd energi Därav nyttiggjord tillskottsvärme
Från pannanläggningen
Pannförluster
Total energiför- brukning
Självdrag dålig tätning av fasader och fönster 0,8 oms/tim
65 % årsverk- ningsgrad
Liter olja/m2 ly och är (8, 5 Meal/l)
78 60
—30
283 152
435 51
FT-ventilation god tätning av fa- sader och fönster
0,3 oms/tim 26 0,7 oms/tim 61 87 60
209
—30
179 80 % årsverk- 45 ningsgrad
224 26
Övriga förutsättningar. Innetcmpe2ratur 23. Trevåningshus i Stockholm med 24 lägenheter. Lägenhetsyta 1850m2. Uppvärmningsyta 2 330 m2 .Husmått: längd 68 m; bredd 12 m; våningshöjd 3,1 m. Fönsteryta 20 % av fasadytan. Beräkningarna är utförda i samarbete med Olov Larsson och Sven Mandorff, Statens Institut för Byggnadsforskning.
Tabell 6:5 Energiförbrukning i elvärmda småhus exkl hushållsförbrukning
Mcal/m2 lägen- hetsyta och år
Transmissionsförluster
Ytterväggar 34 Tak 34 Golv 26 Fönster 26 120 Ventilation 90 Varmvatten 43 Tillförd energi 253 Därav nyttiggjord tillskottsvärme —82 Från elanläggningen 172
Värdena är representativa för ett enplans, källarlöst hus på 110 m2 i Stockholms- området med k-värde 0,3 i väggar och 0,25 i vindsbjälklag samt med 20% fönsteryta och självdragsventilation. Källa: Munther, K. E. Värmebehov i småhus VVS 111974.
Energiförbrukningen i enfamiljshus har beräknats bl a av Munther. De i tabell 6:5 redovisade värdena avser 5 500 elvärmda småhus av olika typ och geografiskt läge.
Vid en jämförelse med motsvarande värden för välisolerade flerfamiljs- hus, tabell 6:4, Alternativ B, framträder speciellt transmissionsförluster- nas större och varmvattnets mindre relativa betydelse i småhusen. Det sammanhänger främst med den större omslutningsytan i förhållande till lägenhetsytan. Skillnaden i nyttogjord tillskottsvärme, som för flerfa- miljshusen är uppskattad, kan även förklaras av de moderna småhusens större utrustning med elektriska apparater och av att en större del av tillskottsvärmen tillgodogörs eftersom elradiatorer är termostatreglerade. Variationerna mellan olika småhus är stora. Enligt Munther är standard- awikelsen för energiförbrukningen ilikartade hus 13—14 % vilket inne- bär att förbrukningen i 95 % av husen ligger i ett intervall på i 27 % från medelvärdet. Variationen i hela småhusbeståndet är alltså betydligt större.
Vid omvandlingen från bränsle till värme vid pannan-läggningar sker alltid vissa förluster. Ett flertal undersökningar har utförts om verknings- graden för olika pannanläggningar. På grundval av dessa och allmänna erfarenheter redovisas i tabell 6:6 uppgifter om årsverkningsgraden. Dessa skall ej förväxlas med uppgifter om pannors verkningsgrad vid laborato- rieprov eller i kontinuerlig drift. Det måste även påpekas att de faktiska årsverkningsgraderna varierar kraftigt. Orsakerna till de stora förlusterna och möjligheten att påverka dem skall närmare diskuteras nedan. Här skall endast konstateras att små pannanläggningar har avsevärt lägre årsverkningsgrad än stora och att faktiska verkningsgrader konstateras vara lägre än dem som ”idealt”, dvs enligt teoretiska beräkningar skall vara möjliga att uppnå. Den relativa skillnaden är störst för mindre anläggningar (IO—20% för villapannor och ca 10% för medelstora anläggningar). Dessa är helt dominerande antalsmässigt.
Tabell 6:6 Årsverkningsgrad för oljepannor av olika storlek
Pannstorlek Årsverkningsgrad % Meal/h Normalt Idealt
Villapannor 10 55—60 65 Pannor i hyreshus 50— 1 500 60—75 72—83 Kvarterscentraler 1 500— 5 000 75—80 83—87 Områdescentraler 5 000— 15 000 85 88 Värmeverk 90 90
Källa: Ing Olov Larsson, SIB.
För anläggningar i hus, och speciellt för villapannor, är dock den totala årsverkningsgraden underskattad eftersom en del av värmeförlusterna kommer huset till godo via pannrum och skorsten. Undersökningar av dess betydelse saknas, men igynnsamma fall kan en ökning i storleksord- ningen 10—20 procentenheter tänkas uppkomma. Hänsyn har ej heller tagits till förlusterna i kulvertnät.
6.3.3. Faktisk förbrukning i flerfamiljshus
De i avsnitt 6.2 och 6.3.2 redovisade värdena och uppfattningarna om bränsleförbrukning grundas till stor del på teoretiska beräkningar och erfarenhetsvärden. Det synes vara allmänt accepterat att bränsleförbruk- ningen är högre i äldre hus, i hus med små pannanläggningar, vid mer sofistikerade ventilationssystem samt i hus där värmen debiteras separat. Systematiska undersökningar som bekräftar detta saknas dock nästan helt. Veterligt har endast en mer omfattande undersökning gjorts näm— ligen av Olov Larsson.1 I undersökningen har oljeförbrukningen i ett representativt urval av 750 bostadsfastigheter med en förbrukning mellan 10 och 300 m3 olja per år studerats för åren 1959 och 1960. Undersök- ningen avsåg främst studier av pannanläggningarnas funktion, skötsel och effektivitet. Man studerade bla rökgasernas koldioxidhalt och tempera- tur samt brännarnas relativa gångtider och gjorde beräkningar av årsverk- ningsgraden. Undersökningarna visade framförallt att en stor spridning finns och att årsverksningsgraderna är högre för större pannor istort sett i enlighet med de i tabell 6:6 redovisade värdena. Bland anläggningar med äldre pannor och äldre brännare fanns en något större andel med höga rökgasförluster.
Oljeförbrukningen per m2 lägenhetsyta och år varierade kraftigt kring medeltalet 34,5 1. Standardavvikelsen var 18 % vilket innebär att 95 % av alla fastigheter hade en förbrukning i intervallet 22 1 till 47" ]. Förbruk- ningens variation med husets ålder, konstruktion eller ventilationssystem studerades ej. Det visas att skillnaden i förbrukningen mellan nord- och sydsverige är 2,7 1 vilket är mindre än vad teoretiska beräkningar med hänsyn till temperaturen ger vid handen. Sambandet mellan husens storlek och bränsleförbrukning per m2 lägenhetsyta var obetydligt. Bortsett från en- och tvåfamiljsfastigheter, som visade den lägsta oljeför-
1 Driftekonomi och driftproblem i medelstora värmeanläggningar. Byggforskningen Rapport 97. Stockholm 1963.
' Vid utredningens dis- kussioner om debiterings- systemens inverkan har framkommit att exklu- siveklausul företrädesvis används i hus med affärs- lokaler där förbrukningen är högre än i bostäder, vilket kan ha påverkat re- sultatet av Larssons be- räkningar.
brukningen, fanns bland de största husen i undersökningen, med 81—125 lägenheter, lägre andel med hög oljeförbrukning (28 % över 351 mot 1 39—48% för övriga storleksklasser exklusive en- och tvåfamiljsfastig- l heter). Sambandet mellan bränsleklausulsystem och oljeförbrukning stu- derades med hänsyn till geografisk belägenhet. Det visade sig att i de fyra studerade områdena hus med exklusiveklausul hade högre förbrukning. Skillnaden var dock liten, i medeltal 0,8 1 per rn2 lägenhetsyta.
Den citerade undersökningen ger inte underlag för en bedömning av mer än ett par av de inledningsvis angivna uppfattningarna. Det bekräftas att exklusiveklausul innebär något högre oljeförbrukningl och att större fastigheter har något lägre oljeförbrukning per m2 lägenhetsyta än v mindre.
Energiförbrukningen i hus av olika ålder illustreras av den i tabell 617 redovisade sammanställningen över bränslekostnader i samtliga HSB- föreningar i landet är 1970 efter färdigställandeår.
Som synes är kostnaderna betydligt lägre i husen från 1960-talet än i tidigare byggda hus. Skillnaderna är dock inte så stora som sänkningen av k-värdena teoretiskt skulle motivera (ca 30 % lägre förbrukning vid k-värde 0,3 i stället för 1,0). 1940-talshusen har de högsta kostnaderna, vilket torde förklaras av att under krigsåren och närmast därefter många hus på grund av materialbrist gavs en undermålig isolering. Den låga förbrukningen i 1920-talshusen är mer svårförklarlig men kan samman- hänga med att de främst bebos av äldre människor i små hushåll med låg varmvattenförbrukning.
För att ytterligare belysa inverkan av husens ålder, ventilationssystem och pannanläggningarnas storlek har utredningen studerat bränsleför- brukningen i HSB:s bostadsrättsföreningar i Stockholm med flerfamiljs- hus, sammanlagt 110 stycken. Det visade sig att de skillnader man skulle förvänta sig på grundval av teoretiska beräkningar, med undantag för en , lägre förbrukning i hus färdigställda efter 1955, knappast alls kan utläsas i det statistiska materialet. Skillnaderna mellan olika årgångar följer i stort mönstret i tabell 6:7, med mindre skillnader än väntat och oväntat låg förbrukning i de äldsta husen. Hus med olika ventilationssystem (självdrag, frånluftsventilation och till- och frånluftsventilition) har mycket lika förbrukning när inverkan av husens ålder eliminerits. Vid en gruppering efter pannanläggningarnas storlek för årgångar med llikartad
Tabe116:7 Bränslekostnad per m2 lägenhetsyta för samtliga HSB:s bostadsrätts- föreningar år 1970 efter färdigställandeår
Färdigställandeår
1920- 1930- 1940- 1950- 11960- talet talet talet talet ttalet Bränslekostnad 4,17 4,90 5,80 5,06 4,12
Källa: Karlsson, M, Bromé, H. Vad kan vi göra åt hyrorna. Att bo 6/1973.
bränsle förbrukningsnivå framträder ett mycket svagt samband med pann- anläggningens storlek där förbrukningen är 5 % lägre i hus som uppvärms från pannanläggningar som försörjer 20 000—50 000 m2 än i anlägg- ningar som försörjer 5 000—10 000 m2. De minsta anläggningarna (1000—5000m2 uppvärmningsyta) har något lägre förbrukning än närmast större anläggningar.
Den slutsatsen kan dras av Larssons och den av utredningen gjorda undersökningen att många av de slutsatser om energiförbrukningens variationer som dras av teoretiska beräkningar och allmänna erfarenheter ej motsvaras av faktiskt avläsbara skillnader i beståndet. Systematiska undersökningar av verkliga förhållanden krävs som kompletterande un- derlag för diskussionen om energibesparingsåtgärder. Förbättringar av husens isolering från mitten av 1950-talet har medfört en avsevärd och faktiskt avläsbar sänkning av bränsleförbrukningen. I övrigt synes andra faktorer som hustyp, innetemperatur, varmvattenförbrukning och väd- ringsvanor spela större roll än de här studerade. Det är troligt att de teoretiskt beräknade skillnaderna, som gäller under i övrigt likartade förhållanden, motverkas av åtgärder som vidtas för att eliminera skillna- derna eller av andra motverkande förhållanden. Så tex torde husen i nordsven'ge vara bättre isolerade än i övriga landet. Ventilationssystem som bör ge högre energiförbrukning finns främst i höga hus med små omslutningsytor och därmed låga transmissionsförluster. I äldre hus med sämre isolering och små pannanläggningar bor få barnfamiljer som har hög varmvattenförbrukning. Nya hus med god isolering kan ha ett mer utsatt läge än äldre innerstadsfastigheter.
6.3.4. Vvs-sektorns bidrag till energibesparing i existerande hus
Åtskilliga besparingsåtgärder kan genomföras som endast i ringa grad arbetsmässigt berör installationssektorn. Hit får räknas sänkning av innetemperaturen, tätning av fönster och dörrar samt punktvisa och mer omfattande förbättringar av isoleringen speciellt i äldre hus.
I tablå 611 har gjorts en sammanställning över energibesparingsåtgärder där vvs-sektorn på olika sätt kan bidra.
Tablå 6:l Energibesparingsåtgärder som berör vvs-sektorn
Omedelbara åtgärder Genomgång och justering av pannanläggningar Inreglering av värmesystem Genomgång och justering av ventilationsanläggningar Minskning av överflödig ventilation Slopande av befuktning Åtgärder på några års sikt Byte till vattenbesparande armaturer Byte till termostatventiler på radiatorer Byte till effektivare brännare och pannor Ombyggnad av pannanläggningar Införande av bättre regleringsmöjligheter för värme och ventilation
Utbildning av maskinister för bättre kontinuerlig skötsel av pann- och , ventilationsanläggningar Åtgärder på lång sikt Införande av individuell varmvattenmätning och debitering » Värmeåtervinning ur ventilationsluft och avloppsvatten Centralisering av värmeanläggningar till stora centraler, värmeverk och kraftvärmeverk
Det är naturligtvis svårt att ange hur stora besparingar som totalt sett 1 kan uppnås.
Uppenbarligen kan de största omedelbara effekterna åstadkommas 1 med snabba åtgärder avseende sänkning av inomhustemperaturen och i samband därmed en eventuellt erforderlig inreglering av värmesystemet, tätning av fönster och dörrar och förbättrad skötsel av pannanläggningar * inklusive utbyte av ineffektiva brännare och mindre ombyggnader. ,
I tabell 6:8 har gjorts beräkningar av vilka effekter som kan tänkas 1 uppnås vid mer kortsiktiga åtgärder. Beräkningarna utgår från exemplen i tabell 6:4.
Tabell 6:8 Exempel på möjlig värmebesparing genom kortsiktiga åtgärder ,
Meal/m2 ly och år , Alternativ A Alternativ B ]
Särgkning '%v innetemperaturen från 23 till 20 64 31 | 20 % varmvattenbesparing genom byte till vattensnåla duschar och armaturer samt hyresgästernas frivilliga be- ll sparingsåtgärder 18 15 .
Alt A Tätning av fönster och dörrar med minskning av luftomsättningen med 0,2 15 ——
Alt B Minskning av reglerad ventilation med 50 % —- 24
Höjning av årsverkningsgraden
Alt A från 65 % till 75 % 34 (55) (besparing vid enbart höjning av verk-
ningsgrad)
Alt B från 80 % till 85 % 10 214)! (besparing vid enbart höjning av verk-
ningsgrad)
Total enzergibesparing (%) 131 (30 %) 80 (36 %) lolja/m ly och år (8,5 Mcal/l) 15 9
Förutsättningar enligt tabell 6:4. Åtgärderna antas ske i angiven ordning. Total- effekten av varje åtgärd i turordning har beräknats med hänsyn til verkan av tidigare åtgärder.
Besparingsmöjligheterna totalt sett är naturligtvis störst i det dåligt isolerade huset med dåligt skött pannanläggning (Alt A). Relativt sett större besparingsmöjligheter — 36 % mot 30 % — finns dock idet bättre huset (Alt B). Den antagna minskningen av varmvattenförbrukningen som svarar för 4 respektive 7 procentenheter är dock naturligtvis synnerligen spekulativ. Totalbesparingen får anses vara ett maximiresul- tat av relativt kortsiktiga åtgärder.
Den största effekten uppnås genom en temperatursänkning från 230 till 20Q som svarar för nära hälften av totalbesparingen. Det är att märka att en så stor temperatursänkning ofta inte kan ske utan en inreglering av värmesystemet. En höjning av årsverkningsgraden från 65 % till 75 %i Alternativ A ger, om den ses som en isolerad åtgärd, en nästan lika stor effekt. Om höjningen sker först efter det att temperatursänkningen vidtagits blir effekten mindre. Om som i Alternativ B årsverknings- graden redan är hög blir besparingarna naturligtvis mindre. I hus med mer omfattande ventilations- och luftbehandlingssystem träder möjligheterna att minska ventilationen och förenkla luftbehandlingen i stället i för- grunden näst efter en temperatursänkning. Genom en kanske orealistiskt stor minskning av ventilationen till hälften i Alternativ B minskar energibehovet med 24 Meal eller 11 %. För byggnader med omfattande klimatanläggningar kan effekten bli avsevärt större.
Den ovanstående diskussionen ger en någorlunda klar bild av vilka energibesparingsåtgärder som kan vidtas på kort sikt. Totalresultatet kan bli en besparing i storleksordningen 10—20 % med en stor spridning för enskilda hus. För vvs—sektorn kommer dessa åtgärder att kräva stora insatser Speciellt när det gäller justering och kontinuerlig översyn av pannanläggningar samt inreglering av värmesystem. lnstallationsföretag, tillverkare av oljebrännare och pannor samt vvs-konsulter berörs i första hand. Omställning och översyn av ventilationssystem inklusive byte till fläktmotorer med lägre eller variabelt varvtal samt installation av viss reglerutrustning kräver mindre insatser och ställer anspråk på vvs- konsulter samt ventilations-, regler— och elinstallationsföretag. Byte till yattensnåla armaturer och termostatventiler kräver insatser från rörinstal- lationsföretagen och armaturtillverkare.
Bland de ytterligare åtgärder som kan vidtas på längre sikt i existeran- de hus och som berör installationssektorn torde en kontinuerlig förbätt- ring i skötseln av pannanläggningar med en höjning av årsverkningsgrader- na vara av störst betydelse. En sådan höjning kan väntas genom den kraftiga ökningen av anslutningen till fjärrvärmecentraler som illustrerats i tabell 6:l, men även genom mer eller mindre omfattande ombyggnader av existerande anläggningar. En bättre skötsel av existerande anläggningar ställer krav på en förbättrad utbildning av ansvarig personal på olika nivåer. Det är dessutom allmänt omvittnat att ventilationsanläggningar ofta är dåligt skötta vilket leder till dålig funktion och ofta energislöseri. Även här krävs utbildning. Det bör påpekas att många av de energi- besparande åtgärder som ovan nämnts kan vidtas till en mycket låg kostnad och kan ge lika stora besparingar som en betydligt dyrare förbättring av husens isolering.
6.3.5. Energiförbmkningi nya hus
De stegrade oljepriserna innebär ett kraftigt incitament att beakta uppvärmningskostnaderna vid projektering och byggande av nya hus på ett helt annat sätt än tidigare. Det gäller i första hand att utnyttja redan existerande kunskaper och den tekniska utveckling, som redan lett till en sänkning av energiåtgången för uppvärmning. En stor del av de nya husen kommer att uppvärmas med fjärrvärme eller elektricitet vilket flyttar problemet med verkningsgrad till motsvarande produktions- och distribu- tionsanläggningar. Utredningen skall ej gå in på dessa frågor. En mycket liten del av de nya husen kommer att uppvärmas med små oljepannor där årsverkningsgraden lätt blir låg. Det är också troligt att ventilationen kommer att minskas och att den energikrävande befuktningen blir ovanlig, vilket även kan väntas minska skötselproblernen på ventilations- sidan.
Man kan vänta att nya hus kommer att vara välisolerade och täta. Fönstren blir mindre, speciellt på husens norrsidor, och treglasfönster vanliga. Innetemperaturen kommer att vara lägre än under 1960-talet, i storleksordningen 200 och värmesystemen väl avvägda och inreglerade. Det kommer att bli vanligt med rumsvis temperaturreglering via radiator- termostater så att värme från solinstrålning, personer och elektriska apparater tas tillvara. Ventilationen kommer att vara måttlig och möjlig att reglera efter behov tex vid matlagning. Befuktning av tilluft blir ovanlig liksom användning av förvärmd tilluft i flerfamiljshus. Värmeåter- vinning i frånluften blir vanlig i större hus om tilluften förvärms. Vattenarmaturer med lågt flöde kommer att användas och varmvatten- ledningarna kommer att utformas så att värme- och vattenförluster ej uppstår vid tappningen. Redan kända tekniker för uppvärmning kommer att vidareutvecklas, t ex värmepumpar för olika ändamål och utnyttjande av ackumulerad värme som tillförs med billig elektricitet nattetid.
Utredningen har särskilt uppmärksammat att trots de höjda uppvärm— ningskostnaderna de boende i llerfamiljshus ej får incitament att spara på energi när den mäts kollektivt och debiteras enligt schabloner. Det är normalt för rumsuppvärmningen samt för varmvatten och för övrigt även för kallvatten. Varmvattenuppvärmningen anses svara för ca 30 % av de totala värmekostnaderna. På elsidan har individuell mätning och debite- ring varit vanlig men kollektivmätning infördes i viss utsträckning från mitten av 1960-talet. lnstrurnent för individuell mätning av förbruk- ningen av värme i radiatorer och varmvatten samt vatten finns. Värme- mätare anses dock ha vissa brister beträffande tillförlitlighet och genom att de kan manipuleras av de boende. Individuell värmemätning infördes under 1950- och 1960-talen i ca 200 000 lägenheter. Vid beräkning av låneunderlag för statliga län var värmemätare låneberättigade fram till 1959 och varmvattenmätare till 1964. Uppfattningarna om vilka be- sparingar som uppnås vid individuell värme- och varmvattenmätning är mycket varierande. Enligt bostadsstyrelsens undersökningar har de flesta större fastighetsförvaltarna och speciellt allmännyttiga företag funnit besparingarna vid 1960-talets oljepriser så obetydliga att de ej uppväger
kostnaderna för avläsning och de administrativa problemen. Ungefär hälften av de installerade mätarna avläses ej heller längre och nyinstalla- tionen av mätare har varit obetydlig från mitten av 1960-talet.
Även på elsidan är uppgifterna varierande beträffande vilken effekt kollektiv mätning har på förbrukningen. Den mest omfattande undersök— ningen pekar på en merförbrukning på i medeltal ca 20 %.1 Merförbruk- ningen motsvaras i stort sett av en motsvarande besparing i avläsnings- kostnader samt investeringskostnader i byggnader och för mätare.
Enligt flera utländska och svenska undersökningar innebär individuell mätning av värme och varmvatten en avsevärd besparing.2 Utländska mätningar av effekter av individuell värmemätning visar besparingar mellan 20% och 40 %. En svensk undersökning utförd år 1953—1954 visar emellertid att besparingen blir avsevärt lägre — ca 10 % —- om rums- temperaturen är relativt låg — i de undersökta 10 husen 20Q — och om en omsorgsfull inreglering skett. Inregleringen i sig själv uppskattades inne- bära en lika stor minskning. En värmemätning i flerfamiljshus innebär rättviseproblem genom den olika värmeförbrukningen hos lägenheter med olika orientering och genom värmetransport mellan lägenheter.
Dirke gjorde år 1960 en undersökning om effekten av varmvattenmät- ning3 i 750 lägenheter i Göteborg. Individuell mätning innebär framför allt en avsevärd minskning av den totala vattenförbrukningen, vilket framgår av följande sammanställning.
Liter per person och dag
Ej mätning Mätning Besparing
Total vattenförbrukning 204 136 68 (33 %) därav varmvatten 54 26 28 (52 %)
Enligt undersökningen minskade varmvattenförbrukningen till hälften och den totala vattenförbrukningen med en tredjedel. Orsaken till den i liter räknat större minskningen i totalförbrukning torde främst vara att varmvatten blandas med kallvatten vid användningen. Dirke redovisade även ekonomiska beräkningar som med en tillämpning av våren 1974 aktuella vatten- och oljepriser (2 kr/m3 vatten och 400 kr/m3 olja) skulle innebära en besparing på sammanlagt 306 kr per lägenhet och år enligt följande sammanställning.
Besparing per lägenhet och år
Olja 270 i 108 kr Vatten 86 m3 172 kr
Summa 280 kr
För fastighetsägare och hyresgäster är alltså besparingarna på vatten— sidan av störst betydelse. Som tidigare framgått överensstämmer ej de praktiska erfarenheterna
1 Sandblom, L. U. Elför— brukningcn vid kollektiv- leveranser av el. Svenska Elverksföreningens hand- lingar 2:1973. 2 Hedlund A. Några tek- niska synpunkter på an- vändandet av värmeflö- desmätare. Tekniska Meddelanden 32. In- stitutionen för uppvärm- nings- och ventilations- teknik vid KTH, Stock- holm 1974. 3 Dirke, Lars. Varmvatten- förbrukning i lägenheter med och utan varmvat- tenmätare. Tidskriften VVS 11:1960.
med de resultat som uppnåtts vid olika undersökningar. Utredningen har dock den uppfattningen att om vid individuell mätning de boende ordentligt uppmärksammas på besparingsmöjligheterna skulle dessa tas till vara i stor utsträckning. När det gäller uppvärmning anser dock utredningen att det i första hand är fastighetsägarna som skall tillse att fastigheterna får god ekonomi. Som framgått av tidigare avsnitt kan en rad åtgärder vidtas med det syftet. Om husen isoleras omsorgsfullt, värme- och ventilationssystemet ges en värmeekonomiskt riktig utform- ning och omsorgsfull skötsel och om innetemperaturema hålls på en rimlig nivå torde också de återstående besparingsmöjligheterna vid indivi- duell värmemätning vara små. Fastighetsägarnas möjligheter att påverka varm- och kallvattenförbrukningen är däremot mindre även om tex installation av vattensnål armatur och vattensnåla toaletter kan ge resultat. En avsevärd minskning av varm- och även kallvattenförbruk- ningen vid diskning och skötsel av den personliga hygienen borde vara möjlig utan sanitära olägenheter. Utredningen anser därför att använd- ningen av individuell varmvattenmätning bör stimuleras i första hand genom att låneunderlag för installation av sådana mätare återinförs. Det gäller naturligtvis även vid ombyggnad. Det är likaledes angeläget att redan installerade mätare tas i bruk. Utredningen har övervägt om man inte vid nyproduktion av flerfamiljshus borde stipulera att varmvattenin- stallationen ges en sådan utformning att mätning lätt kan utföras. Ett sådant tekniskt detaljkrav skulle emellertid kunna medföra kontrollpro— blem och stora kostnader i enskilda fall.
En orsak till att varmvattenmätning i praktiken gett små besparingar kan vara att debitering endast skett för varmvattnets värmeinnehåll. Om dessutom vattenkostnaden inbakas blir besparingsincitamenten större. Med hänsyn till att varmvatten nästan alltid blandas med kallvatten kan det även vara rimligt att inräkna en på lämpligt sätt avvägd mängd kallvatten i varrnvattenpriset.
En fråga som uppmärksammats i detta sammanhang är avläsningspro- blemen. En utveckling av system för centralavläsning bör stimuleras för att tidsödande och irriterande lägenhetsbesök skall kunna undvikas. Flera intressanta utvecklingsprojekt finns också inom detta område. Existeran- de mätare har också i vissa fall fungerat mindre tillfredsställande varför ett fortsatt utvecklingsarbete krävs. Likaså måste hyresavtalen anpassas vid en särdebitering.
6.3.6. Utredningens förslag gällande energibesparing
De stegrade olje- och vattenpriserna utgör i sig själva det främsta incitamentet för att byggherrar, förvaltare, industrin och forskningsorga— nen skall angripa besparingsproblemen. Riksdagen har beslutat om särskilda stödåtgärder. Utredningen vill dock speciellt trycka på vissa åtgärder som kan leda till en lägre energi- och vattenförbrukning.
En förstärkt utbildning av driftpersonal på olika nivåer erfordras. Utredningen vill särskilt peka på behovet av förvaltningspersonal på ingenjörsnivå, där utbildning för närvarande helt saknas. Rekryteringen
har skett främst av sjöingenjörer. En utbildning av sådan kvalificerad personal synes vara motiverad mot bakgrund av den kraftiga utbyggnaden inom fjärrvärmeområdet, men ett stort behov finns också för förvalt- ningen av hela fastighetsbeståndet. Som kommer att framgå av avsnitt 6.4 krävs insatser för en effektiviserad förvaltning med större inslag av planering och förebyggande underhåll och över huvud taget förbättrad skötsel av speciellt pann- och ventilationsanläggningar. Även utbildningen av övrig förvaltningspersonal kan behöva förbättras. Efterfrågan på externa tjänster för tillsyn av oljeeldningsanläggningar torde kom- ma att öka. För oljeeldningsmontörer finns ingen särskild grundut- bildning. Rekryteringen sker bland vidareutbildade rörmontörer och resurserna för sådan vidareutbildning kan behöva förstärkas varvid även behovet av ökad utbildning av rörmontörer måste beaktas.
Ett speciellt problem är att den stora mängden av värmepannor finns i enfamiljshus och mindre flerfamiljshus. Dessa har en avsevärt lägre årsverkningsgrad än större anläggningar och möjligheten till en höjning är också störst. En omfattande informationsverksamhet på statligt initiativ är nödvändig så att husägarna själva kontinuerligt kan övervaka anlägg- ningarna och stimuleras att utnyttja sakkunnig personal för periodvisa kontroller. I den mån fastighetsskötare finns har de dåliga kunskaper inom värmeområdet, varför en intensifierad kursverksamhet krävs.
I det förut nämnda riksdagsbeslutet om särskilda stödåtgärder för energibesparing om 250 milj kr ingår också anslag för utbildning av fastighetsskötare med 1 milj kr och för information med 1 milj kr. Utredningen anser dessa belopp mycket blygsamma mot bakgrund av de avsevärda besparingar som kan uppnås vid en bättre skötsel av pann- och ventilationsanläggningar och enkla ändringar av installationerna. Utbild- nings- och informationsverksamheten bör i framtiden ges en avsevärt mycket större omfattning där t ex uppsökande verksamhet bland fastig- hetsägare kan bli aktuell.
Utredningen har särskilt uppmärksammat att de boende i hyreshus vid kollektiv mätning och schablondebitering av värme, vatten och elektrici- tet trots de ökande priserna ej får incitament till sparsamhet. Kollektiv mätning av el bör undvikas. Det får i första hand anses vara fastighetsför- valtarnas angelägenhet att åstadkomma en effektiv och lämpligt avvägd uppvärmning och ventilation. Förvaltarens möjligheter att påverka vat- tenförbrukningen är dock små varför införandet av individuell mätning och debitering av vatten, och då i första hand varmvatten, bör stimuleras, i första hand genom att sådana mätare blir låneunderlagsgrundande. Även utvecklingen av bättre mätare och system för central avläsning bör stimuleras.
6.4. Vattenförbrukning
Av de ca 55 % av kommunal vattenförbrukning som går till hushållssek- torn svarar bostäderna för merparten. Närmare uppgifter saknas. Enligt en studie är 1965 för ett normalt flerfamiljshus i Stockholm med 25
1 Vid 4,6 spolningar per person och dag samt 9 l vatten per spolning.
lägenheter och 60 boende fördelar sig vattenförbrukningen på följande sätt.
Liter per person % och dag Kök 51 31 Bad och handfat 62 38 Toalett 41 25' Tvättstuga 9 6 163 100
Källa: Olsson, E. Karlgren, L, Tullander, V: Household waste water. Rapport från Byggforskningen 24:1965.
Mer omfattande undersökningar saknas. Förbrukningen i det aktuella huset var lägre än vad som anses normalt i flerfamiljshus. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens betänkande, Skånes och Hallands vattenförsörj- ning (SOU 1965z8) uppgick normalförbrukningen per person och dag i flerfamiljshus år 1960 till 1901. Det överensstämmer väl med Dirkes tidigare redovisade värden för flerfamiljshus utan individuell mätning, 204 1 per person och dag.
Enligt ett flertal undersökningar har vattenförbrukningen per person och dag successivt stigit. Det har även visat sig att förbrukningen i enfamiljshus är avsevärt mycket lägre än i flerfamiljshus. 1 SOU 1965:8 redovisas följande värden för förbrukningen i hushåll år 1960 samt en prognos för år 1980 och år 2000.
Liter per person och dag
År 1960 1980 2000 Flerfamiljshus 190 250 300 Enfamiljshus 115 175 225
Prognosen har gjorts genom en trendframskrivning. Skillnaden mellan fler- och enfamiljshus, 75 1 per person och dag, väntas bli konstant. Av intresse är att den skillnad på 68 1 per person och dag mellan hus med och utan varmvattenmätning som noterats i Dirkes undersökning väl överensstämmer med den ovan redovisade skillnaden mellan förbruk- ningen i en- och flerfamiljshus. Den skillnaden anses allmänt främst bero på att de boende i enfamiljshus betalar sitt vatten efter den egna förbrukningen.
Utredningen har ej tagit ställning till om det från samhällssynpunkt är angeläget att begränsa användningen av vatten i hushåll. Vattenbrist kan knappast väntas i landet mer än lokalt. Hushållsvattnets totala innehåll av föroreningar är oberoende av de vattenmängder det blandas med. Re- ningsverkens kapacitet bestäms ofta mer av toppbelastningen vid regn än av det mer kontinuerliga tillflödet från hushållen. Ett argument för en begränsning av vattenmängden till avloppsverk är emellertid att vid de effektiva reningsverken föroreningshalten i det utgående vattnet är
oberoende av det inkommande vattnets nedsmutsning. Vid en minskning av avloppsvattenmängderna skulle alltså en begränsning av föroreningarna i recipienterna kunna uppnås även om en oförändrad men mer koncen- trerad mängd föroreningar tillförs reningsverken. Vissa kommunaleko- nomiska vinster skulle på lång sikt kunna uppnås vid en sänkt vattenför- brukning. Det gäller dimensioneringen av avloppsnäten samt tidpunkten för eventuella utbyggnader av vatten- och avloppsverk på grund av stigande förbrukning.
De fastighets- och privatekonomiska skälen för en begränsning av vattenförbrukningen är klarare. I befintliga hus kan vissa besparingar uppnås genom installation av vattensnåla armaturer. Det är angeläget att söka minska förbrukningen i toaletter genom mindre spolvattenmängder. Den sk vakuumtoaletten innebär en radikal lösning på det problemet. Vakuumsystem kan dock endast installeras vid mer omfattande ombyggna- der, då det för övrigt även av byggnadstekniska skäl kan vara speciellt lämpat, samt naturligtvis vid nybyggnad. Vid nybyggnad är det för övrigt angeläget att väl isolera vattenledningarna och/eller på annat sätt tillse att vatten med avsedd temperatur snabbt kommer ur kranarna utan att stora mängder först måste spolas bort.
De skäl som talar för en individuell mätning av varmvatten kan också anföras för kallvattenmätning. Då emellertid varmvatten nästan alltid måste blandas med kallvatten och oblandat kallvatten främst användsi toaletter borde det vara fullt möjligt att uppnå en avsevärd besparing genom en mätning enbart av varmvatten, vilket också framgår av Dirkes undersökning.
6.5. Drift och underhåll av installationer
6.5.1. Arbetsinsatser
Arbetsinsatserna i samband med drift och underhåll kan indelas på följande sätt.
Drift Löpande tillsyn, kontroll och justeringar. Enkla reparationer och utbyte av vissa funktionsdetaljer. Löpande underhåll a/ Ej planerade åtgärder som avhjälpande av (större) fel. b/ Förebyggande underhåll. Periodiskt underhåll Periodiska genomgångar och utbyte av vissa delar i en existerande anläggning.
Det är inte möjligt att göra någon entydig indelning. Skillnaden mellan periodiskt underhåll samt ombyggnad och modernisering är likaså oklar.
Arbetet med drift och underhåll av installationer skiljer sig avsevärt från motsvarande uppgifter för huset i övrigt. Speciellt för flerfamiljshus svarar lägenhetsrenoveringarna ungefär vart tionde år för en stor del av kostnaderna för det periodiska underhållet. Det är främst fråga om ett arbetsintensivt målnings- och tapetseringsarbete. Lägenhetsinstallatio- nerna, främst olika elektriska apparater, sanitetsgodsoch badkar byts
1 Det bör noteras att in- stallationernas investe- ringskostnader i det ak- tuella projektet var osed- vanligt höga, vilket även inverkar på årskostnader- na genom höga kapital- kostnader. ? Hyra och årskostnad betraktas här som syno- nyma begrepp.
oberoende därav och med längre tidsintervaller. Arbetsåtgången är liten. För det löpande underhållet svarar installationerna för en proportionsvis större kostnadsandel. Drift och löpande underhåll avser till en del rutinmässig tillsyn av att olika maskiner och mekaniska anordningar fungerar. Med jämna mellanrum och med olika intervall som kan röra sig om veckor, kvartal eller är görs dessutom mer omfattande översyner med smörjning och eventuellt rutinmässigt utbyte av vissa delar. Exempel på sådana åtgärder är veckovis kontroll av pannor, kvartalsvisa filterbyten i fläktsystem, genomgång av pannor och aggregat inför eldningssäsongen samt den årliga hissinspektionen. En annan stor kategori är de justeringar och smärre reparationer som förorsakas av upptäckta fel. Det kan vara stopp i avlopp, vattenläckor, läckande kranar, strejkande hissar och olika maskiner, trasiga elkontakter m m. Det är främst sådana åtgärder som rubricerats som löpande underhåll som alltså kan avse större reparations- åtgärder. Det är ovanligt att man, som i lägenheterna, planenligt ersätter övriga delar av installationerna. Sådana åtgärder initieras ofta av ett allvarligt fel eller av att någon installationsdel tex en oljebrännare, ett hissmaskineri eller en fläktmotor en längre tid visat sig fungera dåligt trots noggrann skötsel och upprepade reparationer.
De olika drift- och underhållsåtgärderna påverkar varandra. Ju mer omsorg som läggs ner på den löpande skötseln desto mindre reparations— behov uppstår. Likaså kan de totala löpande underhållskostnaderna påverkas genom ett förebyggande underhåll. På samma sätt minskar drift- och reparationskostnadema när olika installationsdelar byts ut.
En ekonomisk drift och skötsel av installationsanläggningar kräver en rad komplicerade avvägningar mellan planerade åtgärder å ena sidan och oplanerade reparationer å den andra. Dessa avvägningar är betydligt svårare än vad som krävs för den övriga fastighetsskötseln. Installationer- nas skötsel ställer dessutom betydligt större krav på tekniskt kunnande inom framförallt vvs- och elområdet. De personer som har ansvar för fastighetsskötsel har mera sällan sådana kunskaper. Även i större fastig- hetsförvaltningar torde det vara relativt ovanligt. Ofta är kunskaperna inom det byggnadstekniska området större.
6.5.2. Årskostnader för installationer
Medan det är relativt lätt att bilda sig en uppfattning om installationernas investeringskostnader är det betydligt svårare att få uppgifter om årskost- nader. I bilaga 6 har en kalkyl över installationernas andel av produk- tions- respektive årskostnaderna gjorts, som redovisas i tabell 69. I installationernas årskostnad har energi- och vattenkostnader ej inräknats. Kalkylen avser ett normalt flerfamiljshusprojekt uppfört isödra Sverige i början av 1970—talet. Ränta och avskrivning samt skötsel och underhålls- kostnader har inräknats i årskostnaden.1 Installationernas andel av årskostnaderna är lägre än dess andel av investeringskostnaderna. Detta något överraskande resultat förklaras av uppställningen i tabell 6:10. Där framgår att andelen av kapitalkost- nad, skatt och försäkring som utgör nära två tredjedelar av hyran2 i stort
Tabell 619 Kostnadsandelar för installationer (%)
Installation Andel av
Produktions— Årskostnad kostnadl exkl el, vat-
ten, varme 1 Procent av produk-
.. _ tionskostnad, där bygg-
Varrne och sanitet 1 , 2 herreomkostnader och Ventilation moms fördelats. El , 2 Inkl el för drift av fläk- 2 , tar.
Källa: Tabell B 6:7.
Tabell 6:10 Installationernas andel av vissa hyresposter. Kostnadsläge 1971 (%)
Hyrespost Hyres— Andel av respektive hyrespost
andel ___—___— Vs Ventila- El Totalt
tion
Kapitalkostnad, skatt, för-
säkring 62,8 6,8 25,1 Administration, fastighets-
skötsel 5,9 — 5,4 Sophämtning, städning 5,4 0 0 Löpande underhåll 3,5 16,6 54,1 Periodiskt underhåll (avsättning) 9,5 21,7 40,2 Värme, vatten, el 12,9
Tommy” 100” 1 El för drift av fläktar.
Källa." Tabell B 6:8.
är densamma som andelen av produktionskostnaden. Skillnaden beror på att skatt och försäkring räknats samman med kapitalkostnaden. De kostnader som sammanhänger med den kortare livslängden har då hänförts till periodiskt underhåll. Reparationer mm ingår i löpande underhåll. För dessa poster som svarar för sammanlagt 13 % av årshyran är däremot installationernas årskostnadsandel hög, 40 % respektive 54 %. Installationernas andel av kostnaderna för administration, fastig- hetsskötsel, sophämtning och städning, som svarar för 11 % av hyran är däremot obetydlig.
De ovanstående uppgifterna avser en kalkyl för ett visst projekt och är naturligtvis inte generellt tillämpbara. Slutsatsen att för flerfamiljshus andelen av de totala årskostnaderna som går till installationernas kapital- kostnader, förvaltning, skötsel och underhåll är av ungefär samma storleksordning som dess andel av investeringskostnaderna torde emeller- tid vara allmängiltig. För övriga typer av byggnader är kunskapen om installationernas faktiska årskostnader praktiskt taget obefintlig. Det är visserligen möjligt att göra uppskattningar om olika installationsdelars livslängd men uppgifter om kostnaderna för skötsel och löpande under- håll kan sällan eller aldrig utläsas ur bokföringen. De antaganden som gjorts om dessa kostnader varierar också kraftigt.
6.5.3. Drift- och underhållsarbetets organisation
Formerna för drift och underhåll av fastigheter och dess installationer varierar naturligtvis kraftigt beroende på bla storleken av fastighetsbe- ståndet och installationernas komplexitet. Som extremer kan nämnas mindre bostadsfastigheter och små förvaltningar, stora allmännyttiga bostadsföretag och sjukhus. Det är knappast möjligt att ge en samman- fattande bild utan typfall kommer att skildras, där huvudvikten läggs vid installationernas drift och underhåll samt utvecklingstendenser.
Små bostadsfastigheter, främst enfamiljshus, dominerar antalsmässigt bland fastighetsförvaltningarna. Ägarna svarar där själva för arbetets planering och utför ofta själva rena byggnads-, anläggnings- och målnings- arbeten. Likaså sköter ägarna själva ofta pannanläggningen. För enstaka flerfamiljshus och små förvaltningar kan en deltids- eller heltidsanställd fastighetsskötare finnas. De saknar i allmänhet utbildning för skötsel av värmeanläggningar. Kravet på behörighet för elarbeten respektive ledning av ansvarig arbetsledare för va-arbeten samt bristande kunskap inom installationsområdet gör att entreprenadföretag ofta anlitas för el- och ws-arbeten. Det är ofta fråga om små företag. Arbetena utförs normalt på löpande räkning och konkurrens i upphandlingen är ovanlig. Typiskt är att arbetena utförs helt oplanerat när behov, ofta i form av fel, uppkommer. Det är dock vanligt att pannanläggningar ges en årlig tillsyn och justering av någon oljeinstallationsfirma. Det kan knappast sägas att formerna för drift och underhåll av sådana fastigheter undergår några förändringar, möjligen med undantag för att regelbunden tillsyn av pannor blivit vanligare.
De stora allmännyttiga företagen har en särskilt administrerad fastig- hetsförvaltning. Betecknande är en allmän strävan att så långt möjligt centralisera denna och i ökad utsträckning låta specialister utföra olika sysslor i periodiserade rutiner. Utvecklingen har kommit olika långt i detta avseende. Sättet att sköta det 5 k inre underhållet av lägenheter respektive drift och övrigt yttre underhåll av gemensamma anläggningar är olika. För lägenheterna finns överenskommelser med hyresgästorgani- sationen om periodisk reparation, normalt vart tionde är. E1- och vvs-apparater byts dock mera sällan, kylskåp och spisar normalt vart tolfte år och tvättställ och badkar vart tjugofemte år. Dessa arbeten görs oberoende av det övriga lägenhetsunderhållet och apparaterna upphand— las normalt i konkurrens, monterade på plats. För det löpande underhål- let av lägenhetsinstallationerna har de större förvaltningarna ofta specia- lister inom el- respektive vvs-området som enbart sysslar med lägenhetsre- parationer medan mindre förvaltningar har en person som svarar för båda arbetstyperna. Reparatörerna är normalt utrustade med servicebilar. Förvaltningarna söker periodisera detta löpande underhåll så att alla kranpackningar byts vart tredje år varvid även övriga vvs-installationer kontrolleras och så att elkontakter, uttag, spisar och kylskåp likaså genomgås med vissa intervaller. Sådana rutiner är dock ännu ovanliga.
Skötseln av pannanläggningar varierar med dess storlek. De största panncentralerna har särskilt anställda maskinister som kan ledas av en sjö-
eller vvs-ingenjör som samtidigt leder det totala drift- och underhållsarbe- tet på vvs- och eventuellt elsidan. Mindre anläggningar sköts av maski- nister. De svarar ofta för flera anläggningar där tillsyn sker någon eller några gånger per vecka. Dessa maskinister svarar också ofta för periodisk tillsyn av fläktar inklusive filterbyte och ibland tvättstugeutrustning. Beroende bland annat på förvaltningarnas storlek sker här en olika långt gående specialisering som i första hand berör tvåttstugeutrustningen. Större förvaltningar har ofta en central för automatisk övervakning av pannor, pumpar, ventilationsmaskiner m m.
Utbyte av enheter i pann- och ventilationsanläggningar sker ej lika regelbundet som i lägenheter. Det är mer enheternas funktionssätt och reparationsfrekvenser som bestämmer när byte skall ske.
Stora förvaltningar och speciellt sådana med egenregibyggande svarar själva för en relativt stor del av reparationsarbetena. Några företag har vvs- och elavdelningar som arbetar med såväl underhåll som egenregi- byggandet. På orter där det finns flera vvs- och elentreprenadföretag försöker företagen i allmänhet uppnå konkurrens för reparationsarbeten framförallt genom att inkräva anbud på timpriser och materialrabatter. Dessa upphandlingar sammankopplas ibland med jourtjänst.
Erfarenhetsåterföringen från förvaltningen till projekteringen är mer eller mindre långt driven och sker ofta genom att förvaltare deltari projekteringen och/eller genom regelbundna möten mellan förvaltnings- och projekteringspersonal.
Förutsättningarna för förvaltningen av bostadsrättsföreningar är andra än för allmännyttiga företag. Föreningarna är relativt små och bostads- rättshavarna svarar själva för underhållet inom lägenheterna. Såväl HSB som Svenska Riksbyggen har emellertid lokalt byggt upp förvaltnings- organisationer som sköter drift och yttre underhåll för föreningarna på orten. Principerna för denna förvaltning samt utvecklingstendenserna är mycket lika dem som skildrats för allmännyttiga företag.
Sjukhus. Drift och löpande underhåll av sjukhusens tekniska utrust- ning — såväl installationer som medicinsk teknisk utrustning —— har traditionellt skötts av maskinavdelningar som byggdes upp i anslutning till panncentralerna. Maskinavdelningen leddes ofta av en sjöingenjör. Drift och underhåll av byggnader, vägar och parker sköttes av en särskild avdelning, som tillsammans med maskin— och andra driftavdelningar lydde under en intendent. Skötseln av den medicinskt tekniska utrust- ningen har numera normalt överförts till särskilda avdelningar. [ övrigt är det fortfarande vanligt att skötseln av panncentral och installationer respektive byggnad, parker och vägar är skilda.
Driftavdelningarnas storlek varierar. För ett regionsjukhus krävs ett 50—tal personer för drift och underhåll av byggnad och installationer och för ett centrallasarett 10—30. Som exempel kan nämnas att vid Umeå regionsjukhus sammanlagt 44 personer arbetar på 'fastighets- och driftav- delningarna varav på installationssidan 28. Därav är 5 fackingenjörer. Det innebär att ca två tredjedelar av personalkostnaderna hänför sig till installationssidan. Normalt svarar driftavdelningarna för drift och löpan- de underhåll medan för periodiskt underhåll entreprenörer anlitas. Det
1 Exkl arbetare på för- råd, chaufförer m m samt frånvarande. Ägare till småföretag är ej inräk- nade.
sker också i varierande grad för löpande reparationer. Även inom sjukhusområdet sker en successiv centralisering och specialisering. Lands- tingen centraliserar all drift och underhåll till förvaltningsområ den under de stora sjukhusens fastighets- och driftavdelningar. Inom SPRI bedrivs utvecklingsarbete som hittills inriktas på driftinstruktioner och rutiner för förebyggande underhåll. Målsättningen är bland annat att undvika driftstörningar och oplanerade reparationer genom att systematisera driften och övergå till periodiskt förebyggande underhåll. Inom sjukhus- området liksom på andra håll har förebyggande underhåll varit ovanligt. Driftavbrott får i moderna sjukhus stora konsekvenser varför en förbätt- rad driftsäkerhet upplevs som speciellt angelägen.
6.5.4. Installationsföretagen på reparations- och underhållsmarknaden
I tabell 6.1 1 har gjorts en sammanställning över utredningens beräkningar av installationsföretagens omsättning och arbetsvolym inom reparations- och underhållsmarknaden. Beräkningarna innebär en viss underskattning då endast företag med minst en anställd ingår och företagsägarnas arbetsinsatser ej inräknats. För de mindre delbranscherna är skattningar- na osäkra. Omsättningsmässigt dominerar rör- och elinstallationssektorer- na. Omsättningsandelen, ca 20 %, är normal för flera branscher där dock hissbranschen har betydligt högre andel, drygt 40 % och ventilations- och kylbranschen lägre, 6 respektive 13 %.
Betecknande är att sysselsättningsandelen, för de branscher där den kunnat beräknas, är ungefär dubbelt så hög som omsättningsandelen. Andelen är högre för de mindre och lägre för de större företagen. Bland rörföretagen utförs drygt två'tredjedelar av reparationerna i bostadshus och bland elföretagen drygt hälften.
De angivna värdena avspeglar ei omfattningen av reparationer och underhåll på respektive typ av anläggningar. Framförallt elinstallations- företagen utför arbete på de flesta anläggningar. Rörinstallatörer arbetar
Tabell 6.1 1 Installationsföretagens omsättning och sysselsättning inom reparations- och underhållssektorn år 1970
Milj kr Procent Procent av om- av arbe- sättning tama
lnstallationsföretag Rör 490 21 38' El 415 23 42' Ventilation 30 6 12 (komfortventilation) Oljeinstallation 40 25 Komfortkyla 5 13 Hiss 60 43 Svagström 20 17
Källa." Tabell 111, Tabell B 1:27, Kapitel 1.7.
även med oljeinstallationsanläggningar. Definitionen av reparationsarbete är också osäker. Speciellt för elinstallationsföretag karaktäriseras som sådant arbete även smärre nyinstallationer som inkoppling av tvätt- och diskmaskiner samt installation av nya eluttag, lampor osv.
Ur företagens synvinkel skiljer sig förhållandena vid reparationsarbete betydligt från nybyggnadsverksamhet.l Det är fråga om små arbeten som beställs successivt och som ofta måste åtgärdas mycket snabbt. Företagen måste därför ha en viss överkapacitet och stor flexibilitet. Det gäller kanske främst rörinstallationsföretagen eftersom följdskador av vatten— läckor och stopp i avlopp kan bli mycket stora. Även bristande funktion i en pannanläggning, hiss eller regleranläggning kan få stora följd- verkningar och måste snabbt kunna åtgärdas. Möjligheten att planera och rationalisera arbetena har därför varit små. Arbetet har också haft en låg social status, framförallt inom rörinstallationsområdet, och har varit lågt betalt med timlön.
Under 1960-talet har det dock blivit vanligt att reparatörer utrustats med lämpligt utrustade, radiodirigerade servicebilar. I samband därmed har statusen höjts och det har inom rörinstallationsområdet varit möjligt att rekrytera yngre och mer effektiv personal än de äldre ”lappgubbar” som tidigare ofta skött arbetena.
Reparationsarbetena har å andra sidan utgjort en säker och lönsam inkomstkälla för företagen. Eftersom möjligheterna att få konkurrens varit små har man kunnat ta ut sådana timpriser som gett goda bidrag till företagets omkostnader. Den konkurrens som i ökad utsträckning upp- kommit har också främst gällt timpriser där större fastighetsförvaltare begärt anbud på timdebiteringar och ibland även materialrabatter och efter sådan konkurrens anlitat ett företag för alla reparationsarbeten. Denna konkurrens måste dock sägas vara osäker för beställarna eftersom det är svårt att kontrollera tidåtgången och bedöma effektiviteten. Det torde över huvudtaget ha varit vanligt och enligt uppgifter ibland accepterat från företagen att reparationsarbetarna debiterat mer än faktiskt arbetad tid för att få upp den faktiska timlönen. För företagen har ju därmed täckningsbidragen ökat. Samtidigt som dessa möjligheter till missbruk noteras får dock ej undanskymmas att företagen har incitament att arbeta till belåtenhet för att i framtiden få förnyade uppdrag.
Under den senaste 10-årsperioden har en rad initiativ tagits från installationsbranscherna att finna mer effektiva arbetsformer.
Rörinstallationsbranschen. Under 1960-talet utarbetade några företag system med fasta priser för en rad reparationsåtgärder. Därmed gavs reparatörerna som samtidigt utrustades med servicebilar incitament till ökad effektivitet. Detta system vidareutvecklades sedan från år 1968 inom R med stöd från BFR under namnet R:s Reparationssystem.l R arbetar för att introducera systemet hos rörföretagen och hösten 1973 hade ett 30-ta1 företag börjat tillämpa det. Systemet innebär stora investeringskostnader för företaget. Dels krävs stora insatser vid introduk- tionen, dels måste servicebilar inköpas och utrustas.
De fasta priserna för arbete fastställs på grundval av statistik över tidigare kostnader. Material debiteras separat. Priserna sätts inledningsvis
' Den fortsatta redo- görelsen av rör- och elin- stallationsföretagens re- parations- och underhålls- verksamhet baseras hu- vudsakligen på en trebe- tygsuppsats vid företags- ekonomiska institutionen vid Uppsala universitet ht 1973: Ivarsson, A, Ny- ström, S. En granskning av el- och vvs-företagens reparations- och under- hållssektorer. Stencil 197 3. [ Johansson, J, Myrsten, K, Strömberg, Å. RR:s Reparationssystcm. Byggforskningen Rap- port R 43zl970. Kolm, L, Strand, Å. Repa- rationssystem för vvs. Byggforskningen Rap- port R 5:1972.
1 Kolm, L, Myrsten, V, Strand, Ä. Systematiserat underhåll för vvs-installa— tioner. Byggforskningen Rapport R 73:1973.
ca 15 % lägre än enligt de statistiska värdena. Det har också varit möjligt att behålla priserna oförändrade under flera år, vilket innebär en än större relativ prissänkning. Vid beställning av flera prissatta arbeten samtidigt utgår rabatt. Montörerna planerar själva sitt arbete i största möjliga utsträckning på grundval av dagligen utdelade ordersedlar. Lönen består dels av en fast tidlön, dels av en premie som beräknas på grundval av ett veckovis kalkylerat täckningsbidrag på montörens verksamhet. Montören får alltså incitament att arbeta så effektivt som möjligt.
Systemet synes otvivelaktigt ha inneburit en effektivitetshöjning av företagens reparationsarbete. Vid studier i samband med systemets utarbetande har arbetstiderna kunnat minskas till mellan 45 % och 75 % av de tidigare, beroende bla på tidigare sätt att sköta reparationerna. Inom ett företag uppskattas omsättningen per montör ha stigit med 150 %. Då det blir väsentligt för företagen att få ett så stort täcknings- bidrag som möjligt per bil har företrädesvis yngre personer rekryterats. Det har varit möjligt, då lönen blir fullt jämställd med den vid nyproduk- tion. Reparatörsyrkets status synes samtidigt ha stigit avsevärt. Före- tagens vinst på reparationsverksamheten har även ökat.
Det ovan skildrade utvecklingsarbetet har avsett en rationalisering av fastighetsägarnas oplanerade underhållsarbete. Som tidigare framhållits är det med vissa undantag ovanligt med ett förebyggande underhåll som avser att minska det oplanerade reparationsbehovet och därav förorsaka- de funktionsbrister. Avsikten med ett förebyggande underhåll är också att minska de totala underhållskostnaderna, främst genom att restider m in kan minskas och arbetet utföras samlat och väl planerat. Inom R startades i början av 1970-talet ett arbete för att utveckla formerna för rörföretags insatser inom detta område (SUND-projektet, systematiserat underhåll). Systemet är tänkt att fungera så att i ett första skede rörföretaget mot ersättning gemensamt med fastighetsförvaltningen gör en genomgång av rörinstallationerna och förtecknar erforderliga repara- tioner. Dessa åtgärdas för en överenskommen ersättning varefter ett underhållskontrakt görs upp. Rörföretaget åtar sig att göra regelbundna översyner och service på installationerna och därvid företa erforderliga reparationer samt att reparera mellan översynerna uppkomna fel. Därför skall en i förväg överenskommen årlig ersättning utgå under kontrakts— perioden.l
Elinstallationsbranschen. Förutsättningarna för en rationalisering av reparationsarbetena inom elinstallationsbranschen anses vara mindre än inom rörinstallationsbranschen. Frekvensen av sådana relativt lätt definie- rade arbetsuppgifter som ompackning av kranar, justering av ventiler, rensning av avlopp och byte av tvättställ är lägre. En stor del av arbetena består av små nyinstallationer av vitt skilda slag. Många elektriska fel uppenbarar sig i form av bristande funktion som kräver en felsökning för att felet skall avslöjas. På senare tid har dock initiativ tagits för att utarbeta liknande system för reparationer som på rörsidan.
Övriga installationsbranscher. För främst ventilations—, kyl-, hiss- och reglerinstallationer har det sedan länge varit vanligt att specialiserade installationsföretag anlitats för regelbunden service. Formerna för dessa
servicekontrakt har successivt utvecklats. Vanligen avtalas om regelbund- na servicebesök som debiteras per timme. Numera erbjuds serviceavtal där företaget åtar sig att periodvis utföra service och erforderliga reparationer samt svara för anläggningens funktion till en bestämd årlig kostnad. Man åtar sig då att reparera alla uppkommande fel utan särskild debitering. Även vissa konsultföretag kan erbjuda liknande avtal. Från förvaltarhåll har även gjorts försök att kombinera sådana avtal med incitament så att serviceföretaget får betala böter för den tid anlägg- ningen är ur funktion. Som en yttersta konsekvens av denna typ av avtal har diskuterats om inte olika anläggningar tex en hissanläggning skulle kunna hyras. Det innebär emellertid juridiska problem eftersom fast installerade anläggningar betraktas som en del av byggnaden.
6.5.5. Utredningens slutsatser beträffande drift och underhåll
Enligt utredningens uppfattning är det viktigt att den ovan skildrade utvecklingen från löpande underhåll vid behov (dvs reparationer) till förebyggande underhåll påskyndas. Ett förebyggande underhåll kan få en rad positiva effekter. Troligen kan de totala löpande underhållskostnader- na minskas eftersom brister kan avhjälpas tidigt eller, genom att indika- tioner på fel tidigt avslöjas, aldrig uppstår. Eftersom ett förebyggande underhåll kan planeras och genomföras samlat minskar tiderna för beställning av reparationer, hämtning av material och transporter. Även själva arbetsoperationerna som vid normala reparationer ofta tar en mindre del av den totalt erforderliga tiden, torde kunna rationaliseras. Man kan också vänta sig en förlängd livstid för maskiner och apparater. En annan viktig effekt är att följdskador, tex vattenskador från frusna luftvärmare och vattenläckor, ej uppstår. En lika viktig effekt är en förbättrad funktion. Det gäller tex pannanläggningar som kan få en högre årsverkningsgrad med lägre energikostnader, ventilationsanlägg- ningar som kan fås att verka som det var tänkt vid projekteringen och toaletter och ventiler som ej tillåts läcka bort stora vattenmängder. En förbättrad skötsel av installationsanläggningar ställer krav på den ansva- riga personalens utbildningsnivå, varför, som framhålles i avsnitt 6.3.6. en utbildning på gymnasienivå av förvaltningsingenjörer bör komma till stånd.
En viktig orsak till att förebyggande underhåll ej har en större spridning är de problem en fastighetsförvaltare ställes inför vid dess introduktion. Vinsterna är knappast kalkylerbara. Däremot uppstår nya kostnader för underhållet. När ett systematiserat underhåll startas krävs också en avsevärd planering där det framförallt gäller att avväga underhål- lets omfattning. Om en fastighetsförvaltning skall genomföra ett systema- tiserat underhåll i egen regi kan också en nyrekrytering krävas. Om utanförstående företag skall anlitas uppstår liksom vid egna insatser problemet att bedöma lönsamheten samt insatsernas omfattning. Dess- utom införs ett särskilt osäkerhetsmoment därigenom att förvaltaren svårligen kan bedöma det pris som begärs för underhållsåtgärderna och kontrollera att avtalade åtgärder vidtas. Därtill kommer att egen personal
kan behöva avskedas vid ett sådant engagemang.
Generellt sett bör det förebyggande underhållet byggas upp successivt eftersom säväl förvaltare som entreprenörer saknar erfarenhet av lämpliga servicenivåer och dess kostnader. Det är speciellt lämpligt när företagen inom rörinstallationsområdet skall introducera ett system för systema- tiserat underhåll. Stor risk för bakslag finns om förvaltarna upplever sig betala orimligt mycket eller om rörentreprenöerna gör förluster.
I samband med diskussionen av funktionsupphandling i kapitel 5 framhölls vikten av att vid upphandlingen specificerade kriterier på klimatet kan kontrolleras i den färdiga anläggningen och det önskvärda i att till upphandlingen också kan knytas ett ansvar för funktionen under förvaltningsskedet. Även vid upphandling av underhållskontrakt iolika former är det angeläget att ansvaret kan knytas till funktionen och att upphandlingen sker i konkurrens. Det bör, åtminstone på sikt, möjliggöra en kontroll att servicenivån uppnås och undanröja förvaltarnas tveksam- het om priset för servicen är rimlig. På sikt är det önskvärt att skötselavtal sluts under konkurrens redan i samband med att anlägg- ningarna upphandlas och att funktionskriterier och kontrollmetoder därvid specificeras.
Den utveckling mot fasta priser för reparationer och rationalisering av reparationsarbetet som startats inom rörinstallationsområdet måste be- dömas synnerligen positivt och bör stimuleras och utvecklas även inom andra installationsområden, speciellt elområdet. Liksom när det gäller förebyggande underhåll är det viktigt att så många företag inom respek- tive bransch kommer att tillämpa systemet att en konkurrens om prisnivåerna uppstår. Så länge ett företag ensamt på en ort använder fasta priser torde vinsterna av de rationaliseringar som uppenbarligen kan göras till stor del tillfalla företaget, vilket i och för sig är naturligt och bör utgöra ett incitament för andra företag att följa efter.
6.6. Ombyggnad
Ombyggnadsfrågorna har ägnats stor uppmärksamhet under senare år. Efter utredning (Saneringsutredningen) har särskilda stimulansåtgärder och finansieringsformer beslutats, bla med hänsyn till de obetydliga erfarenheterna av ombyggnad med åtföljande upplärnings-, utvecklings- och kostnadsproblem. Särskilda normer för ombyggnad har utfärdats av planverket med lägre krav än för nybyggnad, bl a för installationsstandar- den och med större möjligheter till anpassning efter existerande rumsin- delningar. BFR har genom 'en särskild programgrupp stimulerat till forskningsprojekt som även berör installationssidan. Ombyggnadsverk- samhetens ekonomiska och sociala problem har diskuterats livligt. Utred- ningen anser sig dårför inte ha anledning att djupare studera ombyggnads- frågorna men tar upp vissa ur installationssynvinkel viktiga aspekter. Installationskostnaderna vid ombyggnad är naturligtvis beroende på en lång rad faktorer, bla val av standard, vad som behöver bytas ut, möjligheten att ansluta till fjärrvärme, val av el- eller vattenburen värme
mm. Klart är dock att installationerna svarar för en högre andel av byggnadskostnaderna vid sanering än vid nybyggnad. Följande samman- ställning visar installationskostnadsandelens medeltal och variation för tolv saneringsprojekt.
Ovägda Variationsvidd medeltal exkl extremer % %
Vvs 16,4 13—26 El (inkl tvättstugeutrustning, spisar och kyl) 11_,0 7—16 Summa installationer 27,4 21 —35
Källa: Bjerking, S E. Ombyggnad. Byggforskningen Rapport R 32:1971.
Kostnaderna rör sig om ca 110 kr/mzly för vvs och 60 kr/m2 ly för el (exkl hiss) i kostnadsläget vid slutet av 1960-talet. Detta motsvarar i stort installationskostnaden vid nybyggnad.
Orsaken till att en ombyggnad initieras är ofta just att installations- standarden är låg. Det kan gälla såväl värme som ventilation, sanitär standard och köksutrustning. Det gäller framförallt de omoderna hus som nu är aktuella för ombyggnad. En på längre sikt lika viktig kategori av hus där installationerna måste byggas om totalt är de installationsmässigt välutrustade hus där förutom lägenhetsinstallationer och eventuellt pann- anläggningar även en stor del av ledningssystemet, inklusive radiatorer, behöver bytas. Det blir aktuellt efter ett fyrtiotal år. Det innebär att 1930-talshusen under 1970-talet börjar bli mogna för sådan ombyggnad. Mot seklets slut kommer mycket stora insatser att krävas i det under 1950- och 1960-talen byggda stora beståndet.
Det är naturligtvis viktigt att lämpliga metoder för sådana ledningsby- ten utvecklas, bl a med hänsyn till att ledningar ofta är inbyggda. Man kan dock förvänta sig att en omfattande metodutveckling sker i det under 1970-talet främst aktuella beståndet, som kommer den fortsatta ombyggnadsverksamheten till del.
Problemen vid ombyggnad är i många avseenden mer lika dem vid nybyggnad än vid reparationsverksamhet. Möjligheterna till serieproduk- tion är dock mindre och planerings- och samordningsproblemen, speciellt när det gäller inplacering av ledningar och installationer och samordning på arbetsplatsen, mycket större än vid nybyggnad. Samordningsproble- men gör en samlad upphandling av ombyggnader speciellt lämplig.
Utredningen anser att det inom ombyggnadssektorn finns ett speciellt behov av och förutsättningar för helintegrerade entreprenadföretag. De kan utvecklas såväl från ett installations- som från ett byggnadsföretag. Mycket bör stå att vinna om ombyggnader kan utföras av väl samtrimma- de arbetslag, som ges sådana lönemässiga och andra förutsättningar att samarbete om olika arbetsuppgifter blir naturligt. Sådana företag bör också kunna utveckla arbetsmetoder och ge förslag vid projektering av ombyggnadsprojekt. Redan nu finns några sådana företag. Vidare finns
byggnadsföretag eller avdelningar i byggnadsföretag med särskild inrikt- ning på ombyggnad. I en del fall har dessa utvecklat ett samarbete med ett eller ett fåtal installationsföretag, där man anser sig kunna ta tillvara samordningsfördelar utan att för den skull förlora konkurrensmomentet. Som framhållits i kapitel 4 är installationsföretagen mycket beroende av byggnadsföretagens planering och har måst utveckla en hög flexibilitet för att anpassa sig till brister däri. Ombyggandets speciellt svåröverskåd- liga förutsättningar gör det naturligtvis särskilt angeläget att installatörer- na får delta i arbetsplaneringen så att de får möjlighet att själva förbereda sig arbete på ett meningsfullt sätt.
Installationernas inplacering innebär alltid stora problem vid ombygg- nad. Det gäller dels att få funktionellt goda lösningar, dels att så långt möjligt undvika ingrepp i väggar och bjälklag. Utredningen har den uppfattningen att de estetiska kraven på inbyggnad av ledningar ofta är överdrivna. Utanpåliggande ledningar bör i stor utsträckning kunna accepteras. Det gör det för övrigt ofta möjligt att bevara estetiska inslag som stucker, paneler och listverk. Nya sätt att utföra installationer bör prövas och en betydande experimentlusta bör stimuleras. Många idéer finns som t ex användning av installationsväggar och prefabricerade våtrumselement som levereras i lämpliga delar. Användningen av sådana liksom av utanpåliggande ledningar blir naturligtvis speciellt lämplig då ombyggnaden med hänsyn till kvarboende hyresgäster måste gå fort.
Vid projekteringen av nya hus har det varit ovanligt att ombyggnads- problemen uppmärksammats. På senare tid har emellertid en avsevärd förbättring skett så att rör och ledningar allt oftare förläggs friliggande eller i slitsar och schakt, en utveckling som också främjas av den nya VA-byggnormens bestämmelser. Utredningen anser det angeläget att ombyggnadsfrågor ges stort utrymme vid nyprojektering.
7. Bestämmelser och standard
7.1. Inledning
Inom installationssektorn gäller en lång rad bestämmelser utfärdade av olika statliga myndigheter, standard utarbetad av olika fackorgan inom standardiseringskommissionen och i flera fall rekommendationer utfärda- de av branschföreningar och liknande. För delar av det material som används i installationer föreligger provningsplikt. Målsättningen för de samhälleliga bestämmelser som gäller på installationsområdet är att uppnå god säkerhet, hygien och trevnad för dem som skall vistas i lokaler av olika slag. Ekonomiska faktorer, regleras mera sällan i bestämmelserna. Standardiseringsarbetet, som är frivilligt, har sedan länge haft den huvudsakliga målsättningen att för tillverkarna av olika komponenter åstadkomma en samordning av mått och i viss mån prestanda för enskilda komponenter. Variantbegränsning och utbytbarhet kan därigenom upp- nås.
Åtskillnad bör göras mellan samhällets intresse av att bestämmelsernas innehåll medför god säkerhet och byggherrens intresse att få en fungeran- de anläggning med god ekonomi. Primärt bör myndigheternas bestämmel- ser avse en viss miniminivå för att tillgodose säkerhet och hygien. Ansvaret för att dessa bestämmelser tillämpas bör läggas på en tekniskt kvalificerad person som har fortlöpande tillsyn över byggnadsarbetet, en ansvarig arbetsledare. Användning av provade och godkända produkter är ett komplement. I princip innebär myndigheternas bestämmelser och ansvarsregler att byggherren — anläggningsägaren — utsätts för en kon- troll att anläggningen fyller vissa krav. Utom att få en säker anläggning kräver beställaren givetvis att få en för sitt eget behov anpassad och användbar anläggning till rimligt pris. Denna fråga regleras i avtalet mellan beställare och entreprenör. I sista hand svarar byggherren själv genom sina olika uppgörelser med entreprenören för att detta uppnås. Denna fråga bör inte regleras i myndighetens bestämmelser. Frågan om marknadens funktionssätt i detta och andra avseenden har diskuterats i kapitel 2.
I detta kapitel beskrivs översiktligt vilka bestämmelser och standard etc som gäller för olika installationer. Huvudsakligen diskuteras vvs- och elinstallationer i byggnader och material för sådana. Till en del beaktas speciella branscher, tex hiss- och kylanläggningar. Icke fast anslutna
1 Elverkens bestämmelser är utfärdade med stöd av behörighetskungörelsen (SFS 1939:219).
apparater och sk vitvaror behandlas ej. En noggrannare redogörelse lämnas i bilaga 1 l, Normer på vvs- och elområdet. I bilaga 10, Internatio- nell översikt, lämnas vissa uppgifter om det internationella samarbetet och normeringsverksamheten utomlands. l bilagorna förklaras de )egrepp och definitioner som används här. En förteckning över använda förkort- ningar är intagen omedelbart efter innehållsförteckningen. Den termino- logi som används innebär att med bestämmelser menas föreskrifter och anvisningar som utfärdats eller fastställts av myndighetl. Föreskrifter är krav som utfärdas av myndighet och som är bindande. Anvisnngar är exempel på generellt godtagbara lösningar, som inte är bindande. Med standard menas överenskommelse som fastställts av SIS. Andra överens- kommelser, regler etc kallas övriga normer. Typgodkännande av myndig- het innebär att gällande föreskrift uppfylls om produkten anvinds på avsett sätt. Lokal prövning av typgodkänd komponent krävs alliså inte. 1 en PM om standardisering, normering och typgodkännandeverksam- het (In stencil l966:5) föreslog byggindustrialiseringsutredningen ett ökat stöd till standardisering på byggområdet genom anslag från bygg— forskningsfonden. Utredningen föreslog också att myndigheter borde kunna kräva att viss svensk standard alltid används. Under 1967 genom- fördes förändringar i enlighet med förslagen vilket behandlas utförligt i senare avsnitt. I slutbetänkandet kritiserar utredningen standardserings- verksamheten inom byggnadsområdet samt framhåller nödvändigheten av att samhällets krav på byggandet i bestämmelser etc i största möjliga utsträckning bör formuleras som funktionskrav. Detta ställer krav på ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete för att få fram värderings- underlag samt mät- och provningsmetoder.
Utöver de nämnda bilagorna 10 och 11 finns bl a följande redogörelser för arbetet med bestämmelser och standard på byggområdet. I en bilaga ”Lägesrapport om normarbetet m nr inom statens planverk" till bygg- industrialiseringsutredningens slutbetänkande (SOU l971:52) redovisas arbetet med byggbestämmelser inom planverket 1971-01-01. Ien PM från 1970 benämnd ”Kartläggning av tvingande tekniska föreskrifter i Sverige”, dnr 547/68, har kommerskollegium gjort en detaljerad genom- gång av bl a bygg- och elområdena.
Bygglagutredningen har i sitt principbetänkande ”Markanvändning och byggande” (SOU l974:21) föreslagit att regler om byggnads egenskaper tas in i en särskild byggnadslag. Inga principiella förändringar föreslås som berör installationssektorn.
7.2. Nuvarande arbete med bestämmelser och standard
7.2.1. Bestämmelser
Bestämmelser för utförande av installationer i byggnader utfärdas av en rad myndigheter. I bestämmelsesamlingen Svensk Byggnorm,SBN, som utfärdas av planverket, ingår de grundläggande bestämmelserra för vissa
installationer, t ex ventilation och va-anläggningar samt i viss utsträckning hissar. Statens industriverk utfärdar säkerhetsbestämmelser för bla el- installationer i byggnader och förvaring av brandfarliga varor. I princip skall de bestämmelser som skall beaktas vid projektering och uppförande av en byggnad ingå i SBN. De utfärdas då av planverket i samråd med berörda specialmyndigheter. Bestämmelser för skötsel och drift av bygg— nader innehållande produktionslokaler och för produktionsanordningar skall i princip utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.
Vissa bestämmelser för utförande av elinstallationer utfärdas av de lokala elverken. Dock följs därvid de av Svenska Elverksföreningen utarbetade normalbestämmelserna inte alltid. Bestämmelser för gas- installationer utarbetas av gasföreningen och utfärdas av de lokala gasverken. Flertalet fjärrvärmeverk har utarbetat och utfärdat installa- tionsbestämmelser.
Sedan tillkomsten av den nuvarande byggnadsstadgan, som är daterad den 30 december 1959, har en samordning av gällande bestämmelser avseende byggandet eftersträvats. Efter hand har byggnadsbestämmelseri vissa specialförfattningar överförts till SBN. Detta gäller bla 1962 års brandlagstiftning, 1966 års hotellförordning och den år 1972 införda nya livsmedelslagen . I och med VA-lagen och utgivandet av en VA-byggnorm har de lokala VA-verkens rätt att utfärda installationsbestämmelser upphört och området regleras i stället i SBN.
Som ett komplement till den samordning av byggbestämmelser till SBN som pågår har berörda myndigheter ålagts samrådsskyldighet. I prop 1967:100 (SU 100, rskr 265) konstateras att samrådsskyldighet gäller mellan myndigheter vars bestämmelser berör varandra framförallt inför utfärdande av nya bestämmelser. Dessutom framhålls där att det är av stort värde att de bestämmelser som specialmyndigheter svarar för kan tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan.
Kontrollen av att bestämmelserna följs sköts på det lokala planet av flera organ. Byggnadsnämnden i kommunen granskar konstruktionernai samband med byggnadslovgivningen och kontrollerar under byggets gång. Bl a de bestämmelser som ingår i byggnormen och delar av de som är utfärdade i anslutning till förordningen om brandfarliga varor bevakas av byggnadsnämnden. Efterföljden av de bestämmelser som gäller för elinstallationer, gasinstallationer och fjärrvärme kontrolleras av särskilda organ. Mer om detta i avsnitt 7.3.5.
Statens planverk. Vid 1967 års ändring av byggnadsstadgan stärktes allmänt planverkets ställning som samordnande central myndighet för samhälleliga byggnadsbestämmelser. Riksdagsbesluten återfinns i prop 1967:100, SU 100, rskr 265 och prop 1967z8l, 3 LU 36, rskr 263. Planverket (dåvarande byggnadsstyrelsen) fick då rätt att utfärda bindan- de föreskrifter i form av anvisningar till byggnadsstadgan. Vid en senare ändring av byggnadsstadgan i anslutning till den nya VA-byggnormen utvidgades denna rätt till att omfatta även ver-installationer. I vissa fall skall föreskrifter dock fastställas av Kungl Maj:t. Bygglagutredningen diskuterar förändringar av detta i sitt principbetänkande. Planverket fick även möjligheter att utfärda typgodkännande för byggnadsdelar.
' I författningen avses med ”den byggande” byggherren, beställaren.
Planverket har enligt byggnadsstadgan till uppgift att utfärda tillämp- ningsbestämmelser för byggnadsväsendet. Reglerna ges ut i publikationen Svensk Byggnorm (SBN). Huvudpublikationen är SBN 1967 som under de gångna åren kompletterats med ett 50-tal supplement. Bestämmelser- na är uppdelade på föreskrifter, råd och anvisningar. Föreskrifterna, som är bindande, har i möjligaste mån utformats som funktionella krav. Anvisningarna innehåller exempel på godtagna lösningar. I vissa fall hänvisas till standard i anvisningarna. Planverket och Sveriges Standardi- seringskommission, SIS, har 1973 enats om principerna för hänvisning till standard i byggbestämmelser. Standard kan, enligt överenskommelsen, åberopas i såväl föreskrift som anvisning. I det första fallet är det standardiserade utförandet ett absolut villkor. I det senare fallet är standarden inte enda godtagna alternativ. Standardiseringsorganet och planverket skall hålla varandra underrättade om förändringar i aktuella bestämmelser och standard. Hänvisningar sker bl a till arbetarskydds- styrelsens tryckkärlsnorm och hissbestämmelser. Planverkets bestämmel- ser skall ligga till grund för byggnadsnämndernas prövning av byggnads- lovsärenden. De krav som framförs i normen får inte skärpas av byggnads- nämnden. Ansvaret för att bestämmelserna följs och för att provning av material sker i erforderlig omfattning vilar på ansvarige arbetsledaren. Denna utses av den byggande1 och godkänns av byggnadsnämnden. Den ansvarige arbetsledaren skall fylla vissa av planverket fastställda kompe- tenskrav. Bland den ansvarige arbetsledarens skyldigheter ingår att över- vaka arbetet, anmäla till byggnadsnämnden när besiktning av olika delar skall ske m rn. Den ansvarige arbetsledaren behöver dock inte vara anställd i det företag som utför arbetet.
Planverket har 1967 i följande sju-punktsprogram sammanfattat princi- perna och målsättningen för det fortsatta arbetet med byggnadsbestäm- melser. Programmet är i princip alltjämt tillämpligt och kommer att tillämpas i samband med den omarbetning av SBN som påbörjades 1973.
1. Grundläggande byggbestämmelser utformas som bindande föreskrif- ter, i rådgivande anvisningar lämnas exempel på lösningar som uppfyller föreskrifternas krav.
2. Bestämmelserna utformas med funktionskrav. 3. Bestämmelserna för byggandet samordnas.
4. Bestämmelserna rörande installationer görs enhetliga och samordnas med byggbestämmelserna.
5. Central typgodkännandeverksamhet startas. 6. Officiell tillverkningskontroll tillämpas i ökad omfattning. 7. Insamling och bearbetning av erfarenheterna av byggbestämmelsernas
tillämpning organiseras.
I SBN berörs följande delar av installationsområdet: beräkning av värmeeffektbehov (kapitel 35), ventilation (36), rökkanaler och avgaskanaler (44), uppvärmningsanordningar (45), VA—byggnorm (51), pannor m m (65), bränsleförråd (66) och panncentraler (68). På
eldstadsområdet deltar flera myndigheter i arbetet med bestämmelser. Andra delar av SBN berör installationsområdet indirekt. Till dessa delar hör flertalet kapitel rörande speciella lokaler och byggnader, framförallt de som behandlar mått för installationsenheter i hygienrum (63), perso- nalrum (64), hotell (71), skolor (73), samlingslokaler (74) och kontors- lokaler (75) samt kapitel 37 om brandskydd.
VA-lagen, som trädde i kraft 1970, innebar bl a att statens planverk övertog ansvaret för utfärdandet av installationsbestämmelser för va-an- läggningar i byggnader. Sådana bestämmelser hade tidigare utfärdats av de lokala va-verken. Planverket utfärdade en VA-byggnorm som ersatte de tidigare lokala bestämmelserna. Därtill innebar VA-lagen att va—ver- kens rätt att auktorisera entreprenörer upphörde. Genom en ändring i byggnadsstadgan infördes krav på byggnadslov för byggande av va-anlägg— ningar. Ansvaret för att anläggningen utförs enligt gällande bestämmelser lades på en ansvarig arbetsledare på samma sätt som tidigare gällt för byggnadsarbeten. Vid reparationsarbeten som inte kräver byggnadslov svarar fastighetsägaren för att bestämmelserna följs.
] den provisoriska ombyggnadsnorm som gäller från 1973-08-01 behandlas även installationer. l ombyggnadsnormen definieras vilka avsteg från kraven på nybyggnader som kan godtas vid ombyggnad.
Bygglagutredningen föreslår i sitt principbetänkande att krav på säkerhet och hygien bör tas in i den nya byggnadslagen. Dessutom föreslås att ett grundläggande krav på sådant utförande av byggnader att energiförbrukningen hålls nere tas in i bygglagen.
Alla bestämmelser i SBN-serien granskas av planverkets tekniska råd och dess sju arbetsutskott. Tekniska rådet har två utskott som direkt berör installationssektorn: utskott 5 installationsfrägor och utskott 7 va-installationsfrågor. I ett särskilt utskott har vissa principiella frågor inför revisionen av Svensk Byggnorm studerats. Därutöver finns norm- kommittéer och arbetsgrupper. Däribland märks på installationsområdet en tillfällig arbetsgrupp för enhetliga elinstallationer i byggnader. Arbetet beträffande elinstallationer bedrivs dock numera huvudsakligen i en annan arbetsgrupp inom SEK där bl a planverket, industriverket och Svenska Elverksföreningen ingår liksom representanter för företagen i branschen. Vid omarbetningar av delar av byggnormen bildas ad hoc- arbetsgrupper. I utskott och arbetsgrupper behandlas tekniska frågor. Medlemmarna representerar inte partsintressen.
Inom ramen för Nordiska Kommitten för Byggnadsbestiimmelser (NKB) förekommer bla samarbete inom NKB:s klimatnormkommitté och NKst VA-normkommitte. Målsättningen är att nya byggbestämmel- ser fr o m 1975 skall vara i sak överensstämmande i de nordiska länderna. Inom FN's europakommission, Economic Commission for Europe (ECE) har ett arbete påbörjats med syfte att harmonisera det tekniska innehållet i samhällets byggbestämmelser. Det har beslutats att arbetsgruppen ”Working Party on the Building Industry” under kommittén ”Committee on Housing Building and Planning” skall främja ett samarbete mellan de deltagande ländernas byggmyndigheter. Installationer (klimat och 'hygien) finns med på programmet. En rekommendation har antagits som
innebär att myndigheterna, där så är lämpligt, skall hänvisa till standard i bestämmelserna. Planverkets byggnadsbyrå är engagerad i dessa arbeten. _; De nordiska länderna uppträder ofta gemensamt i internationella sam- manhang. 1
Produkter, system, metoder o d kan typgodkännas av planverket. Ett , godkännande innebär att produkten under vissa förutsättningar om tex ' användning fyller de krav som i ett eller flera avseenden ställs i SBN. Med ' detta generella godkännande förenklas byggnadslovgivningen och gransk- ningen eftersom byggnadsnämnden inte behöver ta ställning till om föreslagen produkt, system, metod o (1 kan godtas. Typgodkännandet beviljas för viss tid, vanligen högst fem år. Planverkets behandling av typgodkännandeärenden är avgiftsbelagd. Produkter som typgodkänts skall normalt underkastas tillverkningskontroll av officiellt provnings- organ eller annat av planverket godtaget kontrollorgan. Vidare skall de typgodkända varorna vara märkta. För att möjliggöra en enhetlig bedöm- ning på lika grunder av olika produkter 0 (11 som skall typgodkännas utarbetas för enskilda varugrupper ofta speciella typgodkännanderegler. I dessa förtydligas eller klarläggs bestämmelserna. De innebär inte att kraven i byggnormen skärps. Eftersom bestämmelserna är komplicerade 1 på vvs-området spelar typgodkännande och regler för detta en relativt sett stor roll. Typgodkännanderegler är ofta mer ingående för vvs-produk- [ ter än för byggprodukter i övrigt. I vissa fall är apparater, komponenter ; och installation så invecklade att den lokala myndigheten har svårigheter 1 att med enkla medel kontrollera efterlevnaden av gällande bestämmelser. I sådana fall är det nödvändigt att produkten är typgodkänd för att den skall få användas. Typgodkännande av installationskomponenter utfärdas vid sidan av planverket bl a av industriverket och arbetarskyddsstyrelsen. Planverket skall, i de fall andra myndigheter vid sidan av planverket berörs, vara samordnande organ. Samråd med andra myndigheter skall ske innan beslut fattas. Under en övergångstid gäller tidigare av VAV (vatten- och avloppsverksföreningen) utfärdade godkännanden. På el- området utför AB Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten, SEMKO, provningar och godkänner produkter.
Statens industriverk. Enligt Kungl Maj:ts kungörelse SFS l957:601 om i elektriska starkströmsanläggningar, starkströmskungörelsen, har industri- verket rätt att utfärda elsäkerhetsbestämmelser. Starkströmskungörelsen | år utfärdad med stöd av ellagen . I andra, med stöd av ellagen , utfärdade 1 kungörelser regleras svagströmsanläggningar, materialkontroll och be- hörighet att utföra installationsarbete. En redogörelse för ellagen , kungörelserna och tillämpningen finns i bilaga 11. Enligt riksdagsbeslut 1973 (prop 41, NU 54, rskr 225) har arbetet med elsäkerhetsfrågor och koncessioner för eldistribution m m från 1973-07-01 överförts från kommerskollegium till industriverket. Industriverkets bestämmelser är uppdelade i föreskrifter och förklaringar, de senare har karaktär av anvisningar. Bestämmelserna är relativt detaljerade och omarbetas fort- löpande med hänsyn till nya material och metoder. Hänvisning till standard sker relativt ofta.
Industriverkets arbete med elsäkerhetsfrågor avser inte enbart elinstal— ]
lationer i byggnader. Distributionsanläggningar och industrianläggningar ingår liksom elektriska apparater. I stor utsträckning består det material som används i elinstallationer av standardiserade produkter och prov- ningstvång föreligger för flertalet.
Säkerhetsbestämmelserna avser att skydda både de som använder anläggningar och de montörer som arbetar i branschen. Strängheten i säkerhetskraven får ses mot bakgrunden av de oförutsebara riskerna för tredje man och brandfarligheten. Jämfört med övriga delar av byggnads- verksamheten är säkerhetsstandarden mer beroende av montage-persona- lens yrkesskicklighet. Detta på grund av svårigheterna att i efterhand kontrollera att säkerhetskraven fylls. Antalet elektriska olycksfall är litet.
I de internationella standardiseringsorganen bedrivs ett omfattande samarbete som även avser bestämmelser. Detta diskuteras längre fram. I Nordiska Kommitten för Samordning av Elektriska Säkerhetsfrågor (NSS) bedriver de nordiska elsäkerhetsmyndigheterna visst samarbete. Där bearbetas bl a säkerhetsbestämmelser för småhusinstallationer och klassificering av lokaler från elsäkerhetssynpunkt. Resultaten rapporteras till nordiska rådet. Industriverket deltar i det nämnda internationella standardiseringsarbetet eftersom det får stor betydelse för bestämmelser- na bl a genom de hänvisningar till standard som görs.
Industriverket har rätt att föreskriva provningsplikt för elvaror. För närvarande gäller provningsplikt huvudsakligen för apparater som an- vänds i bostäder och för visst installationsmaterial. Av de varor som används vid ordinära installationer i byggnader är flertalet underkastade provningstvång. Provningarna utförs av SEMKO enligt provningsmetoder som är godkända av industriverket. Oftast grundar sig provningsmetoder- na på internationella överenskommelser eller på Svensk Elektroteknisk Norm (SEN). SEN är beteckningen för den svenska standard som utarbetas av Svenska Elektriska Kommissionen (SEK). Antalet provnings- pliktiga varor ökar, dels beroende på att produktfloran ökar, dels beroende på att området för provningsplikten utvidgas. Av installations- material är bla ledning, isolerrör, strömställare och säkringselement provningspliktiga. Centraler är ej provningspliktiga. En ökande provnings- plikt innebär att den del av SEK:s arbete som avser kvalitetsnormer för installationsmaterial bortfaller eftersom de provningsmetoder SEMKO använder fyller en liknande funktion.
I behörighetskungörelsen fastställs att elinstallation endast får utföras av behörig installatör eller av person som är anställd i samma företag. Behörighet meddelas av industriverket. Elinstallationsföretaget måste även vara godkänt av elverket, ha entreprenörsrätt, enligt vissa regler. I kungörelsen regleras därför bl a vilka delar av en elektrisk installation som skall utföras av företag med behörig installatör, kraven på kompe— tens för behörighet samt regler för entreprenörsrättigheter. En närmare diskussion av innehållet och effekterna förs i avsnitt 2.5.2 i kapitel 2. I flera år har kommerskollegium/industriverket arbetat på ett förslag till en ny behörighetskungörelse. Ett förslag förelåg 1970 som efter remiss- behandling återhänvisades till kollegiet för bearbetning. I maj 1974 framlades ett nytt förslag.
Statens provningsanstalt. Sedan 1972-07-01 är statens provningsanstalt (SP) central förvaltningsmyndighet för officiell provning och kontroll ] samt officiell metrologisk verksamhet. Som sådan har SP bl a till uppgift att organisera den officiella provnings— och kontrollverksamheten i , landet. SP:s roll som central förvaltningsmyndighet för officiell provning ' och kontroll fastställdes i riksdagsbeslut 1972 (prop 1972154 NU 38 rskr 199). Syftet är att fastlägga ansvarsförhållandena inom detta område och att samordna tillgängliga resurser, så att de utnyttjas effektivt samtidigt som verksamheten bedrivs opartiskt. Som rådgivande organ i principiella frågor har ett särskilt råd för provning och kontroll knutits till SP. 1 rådet ingår bl a företrädare för bestämmelseskrivande myndigheter, tex plan— verket, arbetarskyddsstyrelsen och trafiksäkerhetsverket.
SP har dessutom resurser att på uppdrag utveckla provningsmetoder och utföra provningar. På installationsområdet gäller det huvudsakligen verksamheten inom vvs-laboratoriet samt vissa ventilationsprovningar vid det brandtekniska laboratoriet. Vid elektriska laboratoriet utförs även i provning av explosionsskyddad elektrisk material. ;
SP:s nya uppgifter innebär bla att SP efter samråd med olika föreskrivande myndigheter skall utse ett antal organ som var och en är " ledande på sitt område till s k riksprovplatser respektive riksmätplatser. 1 de fall SP anses bli riksprovplats eller riksmätplats fattar dock Kungl ! Maj:t beslut. För att komma ifråga som riksprovplats krävs förutom * resurser och teknisk kompetens, att provplatsen motsvarar höga krav på oberoende och opartiskhet. En riksprovplats får ansvar för provningsverk— samheten inom landet för ett visst objekt eller objektområde. Med detta ansvar följer också skyldighet att utveckla provningsmetoder etc. Vid behov kan riksprovplatsen även utnyttja utomstående opartiska prov- ningsresurser. Ansvaret ligger dock hela tiden på riksprovplatsen. Arbets- sättet innebär att riksprovplatsen får monopol på sitt område. Det förberedande arbetet för att utse riksprovplatser har nyligen startat. Tillämpningen av dessa nya regler för officiell provning och kontroll "' kommer troligen att medföra en koncentration och specialisering av provningsresurserna inom landet. På flera områden, bl a installationeri % byggnader, kommer ett närmare samarbete mellan olika bestämmelse- , skrivande myndigheter att underlättas och bli nödvändigt.
Arbetarskyddsstyrelsen ger med stöd av bl a arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen ut bestämmelser beträffande säkerheten i ar- betslokaler. På installationsområdet gäller det huvudsakligen ventilation etc i arbetslokaler och tryckkärlsnormer, rörsvetsnormer m m. 1
Civilförsvarsstyrelsen utfärdar tillämpningsbestämmelser till civilför- svarslagen. Under 1974 har nya bestämmelser för installationer i skydds- rum utfärdats. I viss mån har de utarbetats i kontakt med planverket. Skrivsätt etc överensstämmer med SBN. Lokal tillsynsmyndighet är byggnadsnämnderna och i viss mån länsstyrelserna.
Bastadsstyrelsens tekniska regler för statsbelånade bostadsrus bygger på av andra myndigheter utarbetade bestämmelser. Vid berämimgen av låneunderlag och pantvärde tar man hänsyn till installationsstindarden i olika avseenden. Liksom byggnadsstyrelsen och vissa andra statliga
myndigheter kräver bostadsstyrelsen obligatorisk tillämpning av viss standard.
7.2.2. Standard
Standard för installationer utarbetas inom olika fackorgan anslutna till Sveriges standardiseringskommission, SIS. Förslagen utarbetas av fack- organen och SIS:s fastställande innebär att förslaget antas som svensk standard. Innan förslag till standard fastställs granskas det av SIS tekniska nämnd. Fackorgan är byggstandardiseringen (BST), Sveriges Mekanför- bunds Standardcentral (SMS), Svenska Elektriska Kommissionen (SEK) och Metallnormcentralen (MNC). Dessutom har SIS viss egen kommitté- verksamhet. I arbetet deltar frivilliga representanter för företag och myndigheter. Standardiseringsorganen strävar efter att i möjligaste mån engagera berörda myndigheter i arbetet.
Det standardiseringsarbete som' bedrevs för 10—20 år sedan hade som huvudsaklig målsättning att för de industriella tillverkarna av olika komponenter åstadkomma en måttsamordning och därigenom längre serier i tillverkningen. Vid sidan av denna målsättning har numera tillkommit bl a följande. Standardiseringen kan ibland vara lämplig för att åstadkomma enhetlig funktion hos respektive komponent. En stan- dard kan avse t ex mått, prestanda eller provningsmetod. Standardiserade detaljer skall kunna sammanfogas till en enhet som fungerar någorlunda lika oberoende av vilka fabrikat av standardiserade komponenter man har valt. [ bestämmelser skall man kunna hänvisa till olika former av standard. ] prop 1967:100, SU 100 rskr 265 ålades planverket att ta initiativ till en samordning i organiserade former av den frivilliga normeringsverksamheten på byggområdet. Denna skyldighet gäller även standardiseringsverksamheten.
Industriverket, i elsäkerhetsbestämmelsema, och arbetarskyddsstyrel- sen hänvisar relativt ofta till standard i föreskrifter. De provningsbestäm- melser som industriverket fastställer för SEMKO:s provningar överens- stämmer som regel med de internationella CEB-bestämmelserna. Det är svårt att dra en gräns mellan en provningsbestämmelse och en funktions- standard. Planverket hänvisar mera sällan till standard i anvisningar, aldrig i föreskrifter.
Användning av viss standard på bl a installationsområdet föreskrivs av bostadsstyrelsen som villkor för bostadslån och av byggnadsstyrelsen. Den av BST utgivna förteckningen över föreskriven standard omfattar främst en rad grundstandarder inom modulsamordningen samt dessutom standard för hissar och vissa vvs—installationsenheter, tex diskbänksbe- slag, plåtrör och ventilationskanaler. En del byggherrar, t ex HSB, kräver tillämpning av viss svensk standard. I allmänna material- och arbetsbe- skrivningar för vvs- och elanläggningar, VVSAMA respektive ELAMA, hänvisas ofta till standard av olika slag, huvudsakligen produktstandard. Den mest utbredda tillämpningen av standard inom byggandet torde härröra från de rekommendationer som intagits i AMA.
Genom avtal mellan SIS och fackorganen regleras respektive fack-
organs arbetsområde. Stora skillnader i arbetsformer och finansieringssätt förekommer. Via SIS kanaliseras till varje organ ett statsbidrag som uppgår till 60 % av näringslivets bidrag till centrala kostnader inom organen. Statsbidraget är inte bundet till något projekt eller till något krav på inriktning.
Internationellt samarbete sker inom ISO, CEN och INSTA. På den elektriska sidan finns särskilda institutioner. ISO är den världsomspän- nande standardiseringsorganisationen. Respektive lands standardiserings- organ är medlem. ISO rekommenderar sina medlemmar att anta den inom ISO utarbetade standarden som nationell standard.
CEN är en europeisk organisation som bearbetar ISO-rekommenda- tionerna för europeiskt bruk. Medlemmarna i EG har förbundit sig att fastställa en standard som antagits av CEN som nationell standard i sin helhet. EG-kommissionen är representerad i CEN. Frankrike, England och Västtyskland dominerar CEN-arbetet. De projekt som behandlas i CEN tas ofta upp dessförinnan inom en europeisk branschorganisation. Efter behandling i CEN förs projektet upp på ISO-nivå. EG-länderna har förbundit sig att i möjligaste mån hänvisa till standard i bestämmelser av olika slag. Detta har medfört att CEN-arbetet fått stor betydelse och att det inriktats på provningsbestämmelser och annan funktionsstandard. Arbetet inom installationsområdet tas upp under respektive fackorgan. Internordisk standardisering, INSTA, är ett informellt samarbetsorgan mellan standardiseringsorganen i de nordiska länderna. SEK bildar tillsammans med sina motsvarigheter i de övriga nordiska länderna NOREK.
Sveriges Standardiseringskommission, SIS. SIS fastställer svensk stan- dard genom SIS tekniska nämnd som är den officiella slutinszansen för svensk standard. Det tekniska arbetet är i huvudsak decentraliserat till de fyra fackorganen. Inom SIS drivs även visst samordningsarbete för sådana områden som faller inom flera fackorgan. Exempel är korrosionsfrågor och sedan någon tid installationsfrägor.
Byggstandardiseringen, BST. BST bedriver sitt arbete enligt en princip som hänför standard till en av följande fyra nivåer:
l. Generella principer (basmoduler, toleransprinciper)
2. Tillämpningsregler för olika byggnader och stomtyper (principer för tillämpning av modulserier)
3. Ramstandard (generella anslutningsmått och principiell måttstzandard för viss grupp av komponenter)
4. Produktstandard (tillverkningsmått, kvalitet och provningsm:t0(der för viss produkt)
Inom BST har arbetet inom installationssektorn koncentrerzats till BST:s tekniska kommitté 60, TK 60, Installationsteknik. Kamimittén hade vid slutet av 1973 tio arbetsgrupper, de tyngst vägande behiandlar slitsar och schakt (AG 7), kanaler (AG 8) och modulsamordming av installationer (AG 9). De övriga behandlar ventilationsgods (AXG 3), sanitetsgods (AG 4), hängrännor och stuprör (AG 6), asbestcemrentrör
(AG 10), diskbänkar (AG 12), rensanordningar, avlopp (AG 13) och aggregatrum (AG 14). Vid sidan om arbetet inom TK 60 torde resultaten av arbetet i TK 82, Toleranser, få stor betydelse för installationsområdet.
Internationellt samarbete sker inom ISO, CEN och inom det nordiska organet INSTA. BST arbetar huvudsakligen inom ISO och inte inom CEN. På installationsområdet har ISO-arbetet varit splittrat och produkt- orienterat och föga berört BST utan i stället SMS. Under 1973 har dock ett betydelsefullt arbete på standard för utrymmen för vvs- och elinstalla- tioner i byggnader påbörjats inom ISO. Detta arbete drivs i den särskilda ISO-kommittén för byggnadsverksamheten. BST kommer att för- söka föra ut resultaten av TK 60/AG 9 modulsamordning av installatio- ner i ISO-arbetet. I INSTA-arbetet har bl a kanalstandardiseringen tagits upp. Projektet grundar sig på ett material som utarbetats av den europeiska samarbetsorganisationen Eurovent där ett antal branschföre- ningar inom ventilationsbranschen samverkar. Under de senaste åren har BST i ökande utsträckning satsat på utveckling av grundstandard (nivå 1—3 ovan). Verksamheten inom BST finansieras huvudsakligen med ett särskilt bidrag från statens råd för byggnadsforskning. Byggforsknings- avgiften höjdes 1968 bl a för att ge byggforskningsrådet möjligheter att öka stödet till byggstandardiseringen.
Sveriges Mekanförbunds Standardcentral, SMS. SMS utarbetar stan- dard på mekanområdet. I arbetet har man utgått från de kvalitetskrav och måttserier av olika slag som tidigt överenskommits för maskindelar och komponenter i verkstadsindustrin. På installationsområdet arbetar man bl a med rör, ventiler, armatur, värmepannor och ventilationsutrust- ning. Med stöd från byggforskningsrådet har dessutom en nationell svensk standard för tappvattenledningar utarbetats.
SMS” standardiseringsarbete inom installationsområdet kan karaktäri- seras som produktstandardisering. I det internationella arbetet sker dock en förskjutning mot standardisering av funktioner och provningsmetoder. Inom SMS finansieras ca hälften av den totala verksamheten av särskilda intressegrupper. Inom installationsområdet tar SMS sålunda upp sådana områden där intressegrupper är beredda att stå för bl a sekretariatskost- nader och kostnader för resor i det internationella samarbetet. De svenska myndigheterna deltar i kommittéarbetet. Staten har inträtt som separatfinansiär i någon utsträckning, bl a via BFR.
Ungefär 90 % av projekten initieras av det internationella samarbetet inom CEN och ISO. Den största delen av det internationella standardise- ringsarbetet inom installationssektorn faller inom SMS' verksamhetsom— råde. Inom CEN har installationer dock ännu inte prioriterats. För närvarande ligger tyngdpunkten inom SMS, område där på ångpannor och tryckkärl. Den standard som då utarbetas har man inom EG-länderna åtagit sig att hänvisa till iSäkerhetsbestämmelserna.
Svenska Elektriska Kommissionen, SEK. Standard beträffande kompo- nenter för elinstallationer utarbetas inom SEK, som svarar för all standardisering på elområdet. Standard på elområdet kallas Svensk Elektroteknisk Norm, SEN. För vissa komponenter utarbetar dock SEMKO provningsregler som har karaktär av standard. SEK är dels
fackorgan inom SIS och dels svensk nationalkommitté av IEC och CENELEC. IEC är det internationella standardiseringsorganet för elområ- det. CENELEC är CEN:s motsvarighet på elområdet.
Flertalet projekt inom SEK härrör från internationellt samarbete. Av SEK:s arbetsuppgifter på installationsområdet kommer två under de närmaste åren inta en framträdande plats. För det första pågår på initiativ av EG-länderna ett arbete inom IEC med syfte att utarbeta standard för elinstallationer i byggnader. Arbetet bedrivs i Technical Committe 64 (TC 64). Arbetet avser de till system sammansatta komponenterna, men ej själva komponenterna på vilka det dock får stor effekt. En del av arbetet avser sådana frågor som regleras i svenska elsäkerhetsbestämmel- ser. Eftersom initiativet först tagits av EG—länderna utförs huvuddelen av det grundläggande utredningsarbetet inom CENELEC. Sekretariatsland är Tyskland. Från svensk sida har industriverket ansett att man bör söka vara med i arbetet inom IEC och CENELEC och att resultatet skall beaktas vid omarbetningar av de svenska elsäkerhetsbestämmelserna. Eftersom Sverige inte är med i EG är man inte tvingad att helt tillämpa överenskommelser inorn CENELEC. Självfallet bör dock resultaten av arbetet inom IEC TC 64 resultera i motsvarande svenska bestämmelser vilket kan fordra en omfattande omarbetning av säkerhetsföreskrifterna. För det andra förekommer det vissa planer på att man inom SEK skall bearbeta delar av elverksföreningens normalbestämmelser för Iågspän- ningsanläggningar och utge dem som SEN. Liksom tidigare var fallet på va-området utger de lokala elverken vissa bestämmelser för hur en elanläggning skall utföras. Flertalet elverk följer numera de av Svenska Elverksföreningen utarbetade normalbestämmelserna. Dessa innehåller dels föreskrifter av betydelse för distributionsnätets uppbyggnad dels byggnadstekniska råd och anvisningar och dels råd och anvisningar för hur anläggningen skall utföras beträffande kvalitet m m. Elverksför- eningen och berörda myndigheter, bla industriverket och planverket behandlar frågan i en arbetsgrupp. Från elsidan har det föreslagits att den del som avser byggnadstekniska råd och anvisningar skall infogas i SBN och att den del som avser kvalitetskrav skall bearbetas och ges ut som svensk standard. Arbetet hade inte kommit igång våren 1974.
Deltagandet i SEK:s kommittéer inklusive sekreteriatsarbete, resor m m bekostas av de engagerade företagen och myndigheterna. Centralt sker en bevakning av pågående och nytillkommande projekt. SEK:s kostnader per standardkommitté är därför lägre än SMS' och BSTzs. Separatfinan- siering förekommer i regel inte utan branschens intresse dokumenteras i möjligheterna att engagera personer i kommittéarbetet. SEK:s centrala kostnader bestrids av de 19 organen i fullmäktige samt genom statsbi- drag.
Metallnomenklaturcentralen, MNC. MNC utarbetar standard för metal- Iiska material. Förutom materialstandard finns även standrrdiserade dimensioner och toleranser för plåt och valsade stänger.
7.2.3 Övriga normer
Som exempel på övriga dock ej bindande normer kan nämnas de rekommendationer etc som utarbetas inom IVA:s olika kommissioner, branschföreningar rn m. ER-nämndens (nämnden för egenskapsredovis- ning inom byggfacket) verksamhet kan även karaktäriseras som ett slags normering vad beträffar provningsmetoder. För installationssektorn spe- lar dock dessa former av normer liten roll.
Enskilda fjärrvärmeverk utfärdar bestämmelser för distributionsanlägg- ningarna men även centraler i byggnader och i någon utsträckning sekundärsystem berörs. Till viss del grundar sig de enskilda verkens bestämmelser på svenska värmeverksföreningens rekommendationer. De enskilda verken utfärdar bestämmelser av olika omfattning beroende på verkens åtagande. I några fall äger verken primärkretsen i sin helhet samt värmeväxlare etc. Verket kan även garantera viss temperatur inomhus vilket gör det nödvändigt att förhandsgranska konstruktionen av sekun- därsystemet. De verk vars åtaganden är mera begränsat, och där fastig- hetsägaren äger värmeväxlare, ventiler etc, har noggranna bestämmelser för utförandet av centralen och materialvalet. Frågan om enhetliga bestämmelser tas upp av den år 1973 tillsatta värmeanläggningsutred- ningen.
Gasverksföreningen utarbetar bestämmelser för gasinstallationer som utfärdas av gasverken. Gasen minskar i betydelse för matlagning men ökar i betydelse för uppvärmning.
Större byggherrar, tex HSB, Riksbyggen och byggnadsstyrelsen, har utarbetat egen "standard" för delar av rör- och elinstallationerna.
I VVS AMA och EL AMA har en systematik för beskrivning av projekt i upphandlingsunderlag utarbetats. Systematiken används istor utsträck- ning och har stor betydelse för normarbetet.
7.3. Utvecklingstendenser i arbetet med bestämmelser och standard på installationsområdet samt utredningens synpunkter
7.3.1. Innehållet [ bestämmelser och standard
Planverket strävar efter att så långt detta är möjligt formulera bygg- bestämmelser som funktionskrav. Detta är en internationellt vedertagen princip. Tidigare har tekniska detaljföreskrifter använts i stor utsträck- ning. Det är dock mycket svårt att helt igenom formulera bestämmelser som funktionskrav. De provningsmetoder och system för funktionskon— troll som erfordras ställer krav på en kunskap och en teknik som f n inte finns tillgängliga. En mer konsekvent tillämpning av funktionskrav kräver därför ett omfattande utvecklingsarbete ej bara på bestämmelseområdet utan även vad beträffar standardisering samt projekterings- och upphand- lingsunderlag. För många installationsdelar med entydigt användnings- område kan funktionskraven insättas med provningsplikt eller teknisk
specifikation av utformningen. Detta gäller vissa elinstallationsvaror och va-varor t ex ventiler.
Genom en nära sammankoppling av arbetet med bestämmelser och viss standard ges möjligheter till effektivisering och resursbesparing vid utarbetande av provningsmetoder etc. Standard på installationsområdet utvecklas i växande utsträckning i internationellt samarbete. Tyngd- punkten förskjuts från produktstandard till grundstandard (t ex modul— regler) och standard för funktion och provning. Flertalet Iänder som deltar i arbetet har deklarerat att man i växande utsträckning kommer att hänvisa till standard i bestämmelser. Internationellt märks alltså en klar tendens mot förenklingar av bestämmelseskrivningen kombinerad med en ökad användning av standard som underlag för bestämmelser. Sverige har bl a i ECE-samarbetet beträffande harmonisering av byggnadsbestämmel- ser accepterat hänvisning till standard som en godtagbar modell för utformning av byggbestämmelser. Den svenska tolkningen innebär att myndigheten i första hand refererar till viss standard som "godtagbar lösning”. Andra europeiska länder, framförallt Västtyskland, driver linjen att direkt i en föreskrift hänvisa till fastställd standard, vilket gör den ofta detaljerade standarden obligatorisk.
Installationsbranschutredningen föreslår att planverket, i egenskap av sammanhållande för arbetet med bestämmelser på installationsområdet, i samråd med övriga myndigheter och standardiseringsorganen, går igenom teknikområdet och undersöker på vilka delområden en utveckling av underlag för funktionskrav erfordras. Detta bör ske samordnat med den utveckling av underlag för funktionsupphandling och funktionskontroll som förordas i kapitel 5, Funktionsupphandling. Utredningen anser att man i möjligaste mån skall hänvisa till standard i anvisningar till föreskrifter. Bestämmelseutfärdande myndigheter måste ha resurser att följa inhemskt och internationellt standardiseringsarbete och verka för att det får en sådan inriktning att resultaten kan användas som underlag för bestämmelser. Frågan om vilka säkerhetskrav som skall ställas bör inte avgöras i standardiseringsarbetet.
7.3.2. Standardiseringsorganens samarbete på installationsområdet
Det stora stående bidraget från byggforskningsrådet, BFR, till BST:s verksamhet har givit BST möjligheter att arbeta på grundstandard. För installationer har detta bl a resulterat i modulregler. Det är .ättare att finna bidragsgivare till produktstandardisering än till utarbetande av grundstandard. Detta återspeglas särskilt tydligt i SMS' arbete där en stor del av arbetet är finansierat av grupper av medlemmar och då: produkt— standardiseringen dominerar. Den produktstandard som utartetas inom SMS och även i någon mån inom SEK, är ännu inte anpassad till de modulregler BST utarbetat. Verkstadsindustrin har ofta ancra grund- läggande måttserier än byggnadsverksamheten delvis på grund av att ISO inte tillräckligt energiskt drivit behovet av samordning med byggandet. Utredningen anser det nödvändigt att en anpassning stöds. Särskilt stöd exempelvis från BFR till främst SMS kan vara motiverat. Utred-
ningen vill även poängtera att planverket har till uppgift att verka för en samordning av det frivilliga normeringsarbetet i ordnade former. Detta torde inbegripa såväl standardiseringsverksamheten som annan normeran- de verksamhet, t ex ER och AMA.
7.3.3. Samordning av arbetet med bestämmelser pa" installationsområdet
Som framgått av redogörelsen iavsnitt 7.2 och bilaga 11 arbetar ett stort antal myndigheter och standardiseringsorgan på installationsområdet. Gränserna är oklara och samråd erfordras i växande omfattning. Inne- hållet i bestämmelser och standard kommer att förändras som ett resultat av det internationella samarbetet och de ökade kraven på formulering av bestämmelser i funktionstermer. Jämfört med byggnadsverksamheten i sin helhet är samordningsproblemen särskilt stora på installationsområ- det. I kapitel 4, Samordningsfrågor, diskuteras relationerna mellan installationssektorns delar och med byggnadsverksamheten i övrigt.
I flera sammanhang har planverkets ansvar för samordningen av bestämmelser på byggområdet poängterats. För närvarande förekommer ett ad hoc—samarbete av informell karaktär i särskilda frågor. Planverket har under senare år inte haft resurser att driva samordningsarbetet enligt de riktlinjer som statsmakterna angivit. Planverkets roll som samordnan- de myndighet för bestämmelser på byggområdet och anknuten standar- disering bör stärkas. Även om samtliga bestämmelser inte utfärdas av planverket bör de utformas på ett sådant sätt att de kan tas in i svensk byggnorm i tillämpliga delar. Bestämmelserna på installationsområdet bör utformas enhetligt och följa samma uppdelning i föreskrifter, råd och anvisningar som byggnormen. För byggbranschen är det väsentligt att samtliga bestämmelser är formulerade på samma sätt och finns återgivna i en bestämmelsesamling. Industrialisering samt tillverkning av samman- satta komponenter skulle avsevärt underlättas av ett sådant förfarande. Typgodkännandeverksamheten blir även mera meningsfull om alla aspek- ter på ett enkelt sätt kan beaktas. De handelshindrande effekterna av byggbestämmelserna kan vara lättare att överbrygga om enhetlighet uppnås.
I och med att en bestämmelse tas in i SBN har den lokala byggnads- nämnden i samband med byggnadslovsgranskningen viss skyldighet att kontrollera att den följs. En ytterligare samordning av byggnadsbestäm- melserna jämfört med nuvarande läge skulle därför innebära möjligheter till effektivare kontroll på det lokala planet. Det är inte självklart att byggnadsnämnderna, närmast byggnadsinspektionen, därmed skulle få en snabbt ökad arbetsbörda eftersom den ökande typgodkännandeverksam- heten medför en avlastning. En ökad information till byggnadsnämnder- na från de centrala myndigheterna om förändringar är nödvändig.
7.3.4. Underlag för bestämmelser och standard
Vid utarbetande av bestämmelser krävs ofta ett omfattande utvecklings- arbete för att få fram kravnivåer men också provningsmetoder för att
kontrollera att kraven följs. En ytterligare utveckling av bestämmelserna på området kräver avsevärda resurser. De har hittills till liten del kommit från de bestämmelseutfärdande myndigheterna. Forskningsresultit från universitet och högskolor samt resultat av den av byggforskningsrådet finansierade forskningen har spelat stor roll. Byggforskningsrådet lägger stor vikt vid myndigheternas synpunkter vid prioriteringen av resurser. Sedan 1972—07-01 ingår nuvarande generaldirektören i planverket i byggforskningsrådet. Vid programarbetet inom byggforskningsrådet dis- kuteras utvecklingen inom t ex installationsområdet och definieras forsk- ningsprojekten utan att de ges en speciell koppling till behovet av bestämmelser. Planverket har i skriften ”FoU-behov för SBN” (1970) preciserat ett antal projekt i samband med en förestående överarbetning av bestämmelserna. Utan att man speciellt följt planverkets framställning har inom byggforskningsrådet konstaterats att många av de av planverket nämnda projekten kommit till utförande. För en anslagssökande innebär det självfallet en stimulans att veta att en bestämmelseutfärdande myndighet är intresserad av resultatet. Som tidigare nämnts borde en fortlöpande sammanställning av FoU-behov för aktuella bestämmelser från myndigheternas sida enligt utredningens mening vara ett verksamt medel att få resurser till angelägna projekt.
I några fall har man utarbetat underlag för bestämmelser i internatio- nellt samarbete. Som exempel kan nämnas VA-byggnormen som bygger på ett gemensamt nordiskt underlag. På elsidan är det vanligt att använda internationellt underlag.
Även för standard krävs ett omfattande underlag. I de fall standardise- ringen innebär att en vedertagen måttserie, arbetsform eller liknande görs generell genom standardisering finns underlaget i den redan :illämpade metoden eller måttserien och endast ett visst utredningsarbete. komplet- tering eller liknande, krävs. I andra fall krävs ett omfattande FoU-arbete. Detta gäller bl a vid standardisering av funktioner och vid utfcrmning av modulregler som skall standardiseras. Standardiseringsorganen saknar i stort sett resurser för sådant FoU-arbete. Det bedrivs av samma organ som utvecklar underlag för bestämmelser. I det internationela standar- diseringsarbetet bildar en överenskommelse inom en branschorganisation ofta underlag.
7.3.5. Tillämpningen av bestämmelser pä vvs-omrädet
Byggnadsnämnden (BN) är lokal kontrollmyndighet för bestämrnelsernai SBN m m. För bla byggnadsarbeten och va-arbeten utses, son nämnts, ansvarig arbetsledare. Denne har att tillse att gällande bestämmelser följs. För att kontrollera att så sker utföres flera typer av kontroller. BN, genom byggnadsinspektionen, granskar ritningar och andra hrndlingar i samband med byggnadslovgivningen. Därefter sker be'siktnirgar under byggets gång och efter färdigställandet. BN infordrar intyg över att föreskrivna provningar skett. Byggnadsnämnden har som regel inte egen kompetens att utföra alla besiktningar och granskningar utar utnyttjar
också andra organ, tex brandskyddsmyndigheterna, hälsovårdsnämnden och va-verket. Beslut om byggnadslov respektive slutligt godkännande fattas dock av BN. Arbetsordningen är ett uttryck för principen att BN skall vara samordnande och att byggherren bara skall behöva kontakta en enda lokal myndighet i tillståndsärenden.
Av historiska skäl har byggnadsinspektionen god kapacitet och kompe- tens för stombyggnadsfrågor. Under de två å tre senaste åren har man på vissa håll byggt upp en kompetens även på va-området. Samarbetet mellan byggnadsnämnden och bla va-verket har varit tungrott. Förutom behov av utbyggd kompentens på va-området behövs en ökad utbildning av och information till byggnadsnämndens funktionärer på hela vvs-om- rådet. Frågor om värme och ventilation väntas få ökad betydelse bl a i anknytning till de högre energikostnaderna och de därav följande even- tuella förändringar av byggbestämmelserna. De praktiska erfarenheterna av tillämpningen av VA-byggnormen och andra byggbestämmelser på installationsområdet har visat att byggnadsinspektionens personal be- höver utbildning i dessa frågor bl a för att få klart för sig den nya situation som den centrala VA—byggnormen innebär. Erfarenheten visar att den enhetlighet över hela landet i fråga om kraven på va-installationer, som avsågs med VA-byggnormen, inte uppnåtts i praktiken. Den bristan- de fackkunskapen har också medfört att bestämmelser av olika slag om ventilation, vattenförsörjning och värmefrågor inte kunnat övervakas och tillämpas på avsett sätt. I många fall har också byggnadsnämndens funktionärer på byggnadsinspektionen en rådgivande roll för vissa bygg— herrar. Det är då väsentligt att kunskapsnivån beträffande sådana frågor som inte direkt regleras i bestämmelser men som ändå spelar stor roll för byggherren är tillräcklig härför.
I många kommuner har va-frågorna delegerats till va-verket. Kompe- tenstvister har ofta uppstått. Dessutom har kunskapen om VA-byggnor- mens tillämpning även hos va-verkens folk i vissa fall varit bristfällig. En positiv faktor i sammanhanget har dock varit den omfattande utbildning som branschföretagen satsat på. Problemen i samband med övergången till VA-byggnormen har blivit mycket större än vad som ursprungligen förutsågs.
Informationen till byggnadsnämnden om nya bestämmelser bör ges ökade resurser. De myndigheter som utfärdar bestämmelser som avses tillämpas av byggnadsnämnden bör genom samarbete med kommunala organisationer, närmast kommunförbundet, tillse att lämpliga rutiner utvecklas.
I många fall har det varit svårt att kontrollera att en använd typgodkänd produkt utnyttjats i det sammanhang typgodkännandet avser. Detta har berott på att den dokumentation som skall ingå i typgodkännandehandlingarna ibland är omfattande och på att planverket ofta godkänt en produkt endast för viss användning ur någon eller några aspekter. Utredningen anser att ett typgodkännande bör vara fullständigt och att de för produktens funktion mest väsentliga egenskaperna som regleras i byggnormen bör tas upp. Ett ökat typgodkännande medföra väsentliga avlastningar på byggnadsnämnden som då inte torde behöva
anlita speciell expertis inom andra kommunala organ i den utstrickning som nu sker.
7.3.6. Internationellt samarbete
I avsnitt 7.2 har bl a det internationella samarbetet avseende bestämmel- ser och standard på olika delområden beskrivits. Här ges en översikt tillsammans med utredningens synpunkter.
En nationell harmonisering av installationsbestämmelserna är för när- varande långt ifrån genomförd överallt. Ett renodlat system med klart myndighetsansvar för bestämmelser om säkerhet och hygien förekommer för närvarande endast i ett fåtal länder. Av bilaga 10 framgår att bestämmelser utarbetas på olika sätt i olika länder. I Sverige och några av de nordiska länderna utarbetas bestämmelser av vederbörande myndig- heter. Andra vanliga arbetssätt är att ingenjörsföreningar inom respektive fack utarbetar normer som antas som bestämmelser av myndigheterna, detta gäller i Danmark och i viss män i Storbritannien. Hänvisning till standard sker i stor utsträckning iVästtyskland. Det svenska arbetssättet kräver relativt sett större resurser för myndigheten. Utvecklingstenden- serna företer ingen enhetlig bild. I vissa länder, bla Storbritannien och Danmark byggs myndigheternas resurser ut, i Danmarks fall delvis som en följd av NKB-arbetet. Bl a iVästtyskland och Frankrike går utvecklingen åt motsatt håll, myndigheternas roll minskas och man överför mer till standard respektive icke offentlig-rättsliga bestämmelser av typen försäk- ringsvillkor. Samarbetet inom EG är dock ägnat att stärka myndighets- sidan.
Den svenska utrikeshandeln med komponenter till installationsanlägg- ningar är betydande. Ytterligare ökning medför att de internationellt godtagna kraven på installationskomponenter även måste påverka de svenska kraven. Handelshinderseffekter av olika bestämmelser har inte alltid beaktats. Inför förhandlingar inom ramen för GATT-avtalet har kommerskollegium gjort vissa översikter av icke-tariffära handelshinder på bla byggområdet. Kommerskollegium har resurser att ffortlöpande följa utvecklingen. I appendix 2:3 till bilaga 2 beskrivs handelshinders- problem vid export av mjuka stålrör och plaströr från Sverige. Inom EG strävar man medvetet efter att minska icke-tariffära handelshinder och man vill därför harmonisera byggnadsbestämmelserna. Det .nom ECE upptagna arbetet har samma syfte men kretsen av länder är betydligt vidare, den omfattar även östländerna. EG-länderna anser att en harmoni- sering inom EG, delvis efter mönster från NKB, är den snabbaste vägen. Eftersom EG-länderna i stor utsträckning hänvisar till standard ibygg- bestämmelser har de internationella standardiseringsorganen på europeisk nivå fått ett incitament till ökad aktivitet. Det står dock klart att flera andra länder samt även EG-kommissionen vill öka standardiseringsorga- nens roll i den eftersträvade harmoniseringen av byggbestämmelser. Inom ramen för ECE-arbetet bör rekommendationer kunna ges om harmonise- ringsarbetets inriktning. Mycket av den egentliga harmoniserirgenr av det tekniska innehållet i bestämmelserna bör kunna utföras i ISC. Valet av
kravnivå bör självfallet inte avgöras där men ISO-standard kan innehålla flera kvalitetsnivåer av vilka myndigheterna väljer kravnivå.
De standardiseringsorgan som arbetar inom installationsområdet är de europeiska organen CEN1 och CENELEC (elsidan) och de världsom- spännande ISO respektive IEC. Inom CEN och ISO förekommer beträf- fande installationer samma slag av motsättningar mellan byggsidan och mekansidan som i Sverige. Inom CENELEC pågår ett intensivt arbete att få fram standard för elinstallationer som kommer att få stor betydelse för de deltagande länderna däribland Sverige. EG-länderna och EG-kommis- sionen är pådrivande. Installationsområdet är för närvarande inte priorite- rat i CEN:s arbete men det är möjligt att det får större betydelse om några år. Underlaget för fastställd standard i CEN och CENELEC utarbetas av respektive sekretariatsland. I de fall den blivande standarden är intressant ur bestämmelsesynpunkt — standard för prestanda, funktio- ner och provningsmetoder — förekommer det att myndighetsrepresentan- ter deltar i överläggningarna. Som regel företräder dock representanterna tillverknings- och installationsledens intressen. Från de svenska myndig- heternas sida strävar man efter att hålla sig underrättad om utvecklingen inom de internationella standardiseringsorganen. På elsidan deltar repre- sentanter för industriverket i samarbetet inom IEC, CENELEC och CEE. Planverket har inte tillräckliga resurser för att i önskvärd utsträckning delta i det svenska eller internationella standardiseringsarbetet. I prop l974:47 har industriverket föreslagits få utökade resurser just för det internationella arbetet.
Komponenter till elinstallationer provas som regel enligt internatio- nellt överenskomna provningsbestämmelser. I många länder är prov- ningen dock inte obligatorisk. De nationella avvikelserna från CEE-regler- na är många.
På va-installationssidan förekommer provningsplikt för komponenter utomlands men inte i Sverige. För värme- och ventilationsanläggningar är bestämmelserna mindre omfattande än på sanitetsområdet. Självfallet är Säkerhetsbestämmelserna för pannor och liknande omfattande. Installationsbranschutredningen anser att en ökad internationell har- monisering av byggbestämmelser och standardisering är nödvändig för sektorns utveckling. De svenska myndigheterna på området bör få resurser att verka både i det internationella arbetet för harmonisering av bestämmelser inom NKB, NSS och ECE etc och i de delar av standardise- ringsarbetet som är inriktat på underlag för bestämmelser. Dessutom bör vederbörande myndigheter i samråd planera de internationella insatserna främst mot bakgrund av hur resultaten skall utnyttjas i det svenska bestämmelsearbetet. Det är väsentligt att i detta arbete ett nära samar- bete mellan respektive myndigheter och standardiseringsorgan åstadkom- mes. Ett resultat av de vidgade internationella kontakterna bör för myndigheternas del bli en större vaksamhet beträffande i vilken utsträck- ning nationella bestämmelser utgör handelshinder. De svenska myndig- heterna bör inte utan synnerligen starka skäl kunna utfärda bestämmelser som avviker från en internationell överenskommelse. 1 Se den Säl-skilda föl-_ kortningsordlistan.
7.4. Utredningens förslag
I föregående avsnitt har utredningen diskuterat och framfört synpunkter beträffande innehållet i bestämmelser och standard, samarbetsfrågor, praktisk tillämpning och internationellt samarbete. Diskussionen och synpunkterna präglas av utredningens principiella uppfattning att sam- hällets bestämmelser rörande byggnaders utförande och, i de fall där bestämmelser förekommer även drift, bör vara enhetligt utformade. Det faktum att byggnaden försörjs med el, vatten, värme etc genom olika externa system bör ej påverka principerna för utformning och kontroll. Självfallet kan olikheter i teknik motivera att skilda myndigheter utarbe- tar bestämmelserna men utfärdandet och kontrollen av tillämpningen bör ske på ett för hela byggnadsverksamheten samordnat sätt. Det är det mest ändamålsenliga sättet att främja en ökad industrialisering och tillverkning inom industrin av allt större och mer kompletta komponen- ter. På byggplatsen bör i ett längre perspektiv samordningen underlättas av att montagearbetet för flera delsystem kan utföras av samma personal. Vid projekteringen av en byggnad ligger den största svårigheten i att uppnå en lösning där de olika delanläggningarna tillsammans ger den eftersträvade funktionen. Det bör förenkla projekteringen ifall kompo- nenter med en väl definierad och kvalitetsmässigt jämn funktion kan användas. En ökad internationell samordning av det tekniska innehålleti bestämmelser och standard är nödvändig. Svenska myndigheter och standardiseringsorgan bör alltid redovisa avvikelser från internationella överenskommelser och rekommendationer samt lämna starka väl doku- menterade skäl för eventuella avvikelser.
Omfånget av centralt utfärdade normer och bestämmelser på bygg- området har ökat starkt på senare år. Det gäller även installationssektorn. Som exempel kan nämnas VA-byggnormen, delar av SBN, skyddsrums- bestämmelserna och elsäkerhetsbestämmelserna. I viss utsträckning er- sätter dessa normer tidigare lokala normer. Otvivelaktigt har enhetlighe- ten i det tekniska innehållet inneburit kraftiga utvecklingsincitament. Den tekniska utvecklingen har dock genom att antalet använda material och tekniker ökat starkt, medfört att normerna blivit komplicerade och omfattande. Situationen förenklas inte av att luckor i de centralt utarbetade normerna ger utrymme för lokala skillnader i tolkning. I samband med förarbetet inför en ny utgåva av SBN har möjligheterna att begränsa normernas antal och publikationernas omfång studerats av ett särskilt utskott knutet till planverkets tekniska råd, det sk antinorm- utskottet.
På grund av den tekniska utvecklingen ökar antalet bestämmelser kontinuerligt. Även antalet gällande standard ökar. Detta är ett problem som är generellt för hela byggnadsverksamheten. På installationsområdet spelar det stor roll eftersom säkerhetsriskerna ofta är stora och många myndigheter utfärdar bestämmelser på området. De förslag utredningen framför syftar till förenklingar. Utredningen har inte tagit upp alternativa möjligheter att få en enkel tillämpning, tex frågan om långtidsgarantier eller allmän auktorisation av företag. Det är problem som i första hand
berör hela byggbranschens arbetssätt och inte bara installationssektorn.
Bestämmelser för drift av vanliga byggnader utfärdas i liten utsträck- ning av myndigheter. För arbetslokaler, livsmedelslokaler etc utfärdas dock bestämmelser av respektive arbetarskyddsstyrelsen och livsmedels— verket etc. Utredningen anser att denna ordning bör bibehållas.
Ett genomförande av utredningens förslag, särskilt på elinstallations- området, kräver omfattande ändringar i lagstiftningen. Utredningen har avstått ifrån att lägga fram förslag till formuleringar och har i stället koncentrerat sig på principiella lösningar.
7.4.1. Enhetlighet vid utformning och lokal kontroll
På installationsområdet är behovet av samordning av bestämmelser samt på enhetlig utformning särskilt stort eftersom fler myndigheter och stan- dardiseringsorgan arbetar på detta område än på byggområdet i övrigt. Statsmakterna har i flera sammanhang givit planverket rollen som samordnande organ för byggnadsbestämmelser. Dessutom skall plan— verket verka för en samordning av standardiseringsarbetet på området och av övrigt frivilligt normeringsarbete. På det lokala planet får bygg- nadsnämnden, efter hand som nya områden tas in i byggnormen, ett integrerat ansvar för kontrollen av de bestämmelser för en byggnads utformning, som samhället bedömer som nödvändiga.
Bestämmelser på installationsområdet berör flera teknikområden, t ex luftbehandling, va-teknik, Värmeteknik och elteknik. Självfallet krävs för att utarbeta bestämmelser om säkerhet och hygien på dessa områden omfattande tekniska resurser av speciell karaktär. Ifrågavarande bestäm- melser avser dessutom system för distribution av vatten, värme, elektrici- tet m m, där bestämmelserna reglerar hela systemets säkerhetsfrågor, inte bara den del som ingår i byggnaden. Bl a mot denna bakgrund arbetar en rad specialmyndigheter på området. Att lägga hela ansvaret för bestäm- melser av byggnadsteknisk art för dessa teknikområden på planverket skulle medföra stort behov av utökade resurser inom planverket eller att vederbörande sektoransvariga myndigheter integrerades i planverkets organisation. Närmast till hands torde detta ligga för elsäkerhetsbestäm- melser och frågor beträffande brandfarliga varor som för närvarande handläggs av statens industriverk. Med hänsyn till att bestämmelserna i dessa fall endast till en liten del avser byggnader bör de inte utformas av planverket. Utredningen anser dock att en omfattande samordning av de delar av bestämmelserna som avser byggnader bör åstadkommas. Ur byggandets synvinkel gäller det att integrera arbetet inom olika teknik- områden så mycket som möjligt och inte bevara avskilda specialfack.
Principen bör därför vara att alla bestämmelser som rör byggnadsverk- samheten bör utarbetas av planverket eller av annan myndighet i samråd med planverket. De bestämmelser avseende säkerhet och hygien där krav ställs på en byggnads utformning bör alla utfärdas av planverket. Detta kan i vissa fall innebära att likalydande bestämmelser utfärdas av två myndigheter. Planverket bör dock ansvara för att föreskrifterna får en till övriga byggnadsbestämmelser anpassad utformning. På elområdet skulle
ett sådant arbetssätt innebära krav på omfattande revideringar, vilket diskuteras i nästa avsnitt. Förordningen om brandfarliga varor med tillämpningsbestämmelser bör omarbetas så att de bestämmelser som gäller byggnader kan utfärdas även av planverket. Bestämmelser för gasinstallationer, fjärrvärmeanläggningar etc inom byggnad, som nu ej utfärdas av myndighet, bör utfärdas av planverket.
Det måste starkt understrykas, att grundtanken i lagstiftningen om byggnaders tekniska egenskaper — både för närvarande och enligt Bygglagutredningens förslag — är att tekniska krav på byggandet så långt som möjligt skall vara helt enhetliga över hela landet och utgivna av planverket eller, där detta inte befinns lämpligt eller möjligt, genom planverkets försorg samordnat med övriga byggbestämmelser, såväl till innehåll som form.
För att denna enhetlighet i tekniska bestämmelser skall bli en realitet och inte bara en papperskonstruktion krävs det att planverket får befogenhet och ansvar för den slutliga utformningen av alla sådana bestämmelser efter samma principer som gäller för SBN, medan ansvaret för det tekniska sakinnehållet självfallet måste vila på det verk inom vars kompetensområde bestämmelsen faller. Detta kan gälla exempelvis be- stämmelser inom hälsovårdsnämndens — socialstyrelsens liksom inom arbetarskyddsstyrelsens kompetensområde. Härigenom skulle man kunna uppnå, att alla tekniska byggbestämmelser utformas med den klart preciserade distinktion mellan bindande krav och ej bindande exempel på godtagna lösningar, som gäller för utformningen av SBN.
Det krävs vidare att de lokala myndigheter, som skall övervaka bestämmelsernas efterlevnad också tillämpar bestämmelserna på avsett sätt, så att man inte i praktiken med hjälp av sin auktoritet, ändå kräver mera eller annorlunda än vad som utsägs i de centrala bestämmelserna. Det har exempelvis från olika håll påtalats att man i flera kommuner alltjämt ställer krav på va-installationer, som går utöver planverkets VA-norm, ”för så gör vi alltid här i X-köping”. Det är därför nödvändigt att planverkets möjligheter att övervaka tillämpningen av SBN och andra tekniska byggbestämmelser förstärks.
En sådan skärpt begränsning av möjligheten till lokala kompletteringar av SBN förutsätter emellertid en väsentligt utvidgad erfarenhetsåterföring från de lokala myndigheterna till planverket. När de lokala myndigheter- na helt fråntas möjligheten att låta sina erfarenheter på det lokala planet återverka på de krav de ställer på byggandet, måste de i stället ha möjlighet att via planverket påverka innehållet i nya och reviderade bestämmelser. De rationaliseringsvinster som uppnås genom enhetliga bestämmelser bör inte behöva köpas till priset av att den betydande och värdefulla erfarenhet, som samlas hos de lokala byggmyndigheterna inte eller alltför sent blir utnyttjad. Även detta är en resursfråga inom planverket. Utredningen föreslår därför att planverkets resurser förstärks på sådant sätt att det dels kan effektivt övervaka den lokala tillämp- ningen av SBN, dels systematiskt och fortlöpande hålla kontakt med och i bestämmelsearbetet utnyttja de lokala byggmyndigheternas erfaren- heter.
Som nämnts i flera sammanhang har introduktionen av VA-byggnor- men och byggnadsnämndernas handläggning medfört övergångsproblem. En återgång till en strikt företagsanknytning av ansvaret har bl a aktuali- serats från branschen. Utredningen har inte funnit skäl att göra avsteg från principen att ansvaret helt skall ligga på den ansvarige arbetsledaren utan villkor att han skall vara anställd i den firma som utför arbetet. Motivet för gällande lagstiftning har varit att uppnå större likformighet med byggnadsområdet i övrigt. Lagstiftningen bygger på att byggnads- nämnderna bevakar kompetensen hos de anmälda arbetsledarna. När det gäller på orten välkända installationsföretag behöver detta inte innebära några större svårigheter. Sådana företag har goda möjligheter till intern kontroll. Däremot har byggnadsnämnden anledning till särskild upp- märksamhet när den ansvarige arbetsledaren inte har arbetsledare- eller annan linjefunktion i det företag som utför arbetet. I praktiken har en sådan utveckling redan inletts.
7.4.2. Elinstallationsbestämmelser
Bestämmelser för utförande av elinstallationer i byggnader är av flera slag. Dels finns säkerhetsbestämmelser utfärdade av industriverket, dels planverkets bestämmelser om temperatur på vissa radiatorer, säkerhets- uttag etc, dels elverkens installationsbestämmelser av administrativ, el- teknisk och byggnadsteknisk art. Industriverket har fastställt provnings- plikt för en stor del av det använda materialet.
Installationsbranschutredningen föreslår förändringar av arbetet med elinstallationsbestämmelser utifrån principen att bestämmelser som rör byggnader bör vara enhetliga och samordnade samt avse frågor om säkerhet, hygien och trevnad. Förslagen syftar inte till att sänka ambi- tionsnivån i elsäkerhetsarbetet.
Elsäkerhetsbestämmelsernas effekter på konkurrensförhållandena och utvecklingen har behandlats i kapitel 2 avsnitt 2.5.2. Industrialiserings- aspekter har behandlats i kapitel 3 avsnitt 3.2.
De delar av industriverkets föreskrifter och elverkens bestämmelser som avser byggnader bör ingå i Svensk Byggnorm, SBN. Endast en mindre del av industriverkets elsäkerhetsbestämmelser avser husbyggande. Mindre än hälften av antalet verksamma elmontörer arbetar med installa- tioner i byggnader. Därför bör själva utarbetande handhas av industri- verket och inte föras över till planverket. Behovet av utökade resurser för detta ändamål inom planverket är därför litet. För den växande industrin som tillverkar byggnadsdelar bör en enhetlighet väsentligt underlätta arbetet.
I och med att bestämmelser ingår i SBN kontrolleras enligt nuvarande lagstiftning tillämpningen i samband med byggnadslovgivningen och den därtill hörande besiktningen. Utredningen har tidigare framhållit att byggnadsnämnden i princip bör vara övervakande myndighet på det lokala planet för samtliga bestämmelser som avser byggnaders egenskaper m m. Detta bör på längre sikt även gälla bestämmelser för elinstallationer i, byggnader. För närvarande torde dock detta inte vara genomförbart
eftersom byggnadsnämnderna inte har elteknisk kompetens. I andra fall . har byggnadsnämnden kunnat lita till expertis inom andra kommunala organ, t ex va-verk, hälsovårdsnämnd och brandskydd. Så länge kommu- ; nens ansvar för eldistributionen inte är fullständigt, annat än i vissa i kommuner, bör elverket liksom hittills ha direktkontakter med abonnen- ; ter och behöriga installatörer i säkerhetsfrågor. Installationsbranschutred— ) ningen föreslår att en särskild utredning får i uppdrag att undersöka (& möjligheterna att inordna elsäkerhetsfrågorna i den lokala byggkontrol- '.; len. Arbetet bör ges formen av en offentlig utredning med representanter % bl a för byggherrar, byggnadsentreprenadföretag och småhustillverkande 5 företag. Den på längre sikt föreslagna inordningen av elfrågorna i den lokala byggkontrollen bör särskilt noga övervägas mot bakgrund av de problem som uppstått i samband med introduktionen av VA-byggnor- men. Sambandet med byggnadslagstiftningen i övrigt bör beaktas liksom de förändringar bygglagutredningen föreslagit i sitt principbetänkande Markanvändning och byggande, SOU l974z2l. »,
I SBN bör ingå regler för förläggning, materialval, apparatval, värme i och belysning avseende elinstallationer i bostäder, kontor, sjukhus och i liknande byggnader. Industri- och distributionsanläggningar bör inte ingå. &, Bestämmelserna i SBN bör inte begränsas till byggnadstekniska frågor i utan även avse elsäkerhet. Den principiella uppläggningen bör vara i densamma som för byggbestämmelser i övrigt.
Innehållet i gällande elsäkerhetsbestämmelser karakteriseras av hög * detaljeringsgrad, anvisningarna och kommentarerna är omfattande. Krav , på särskilt tekniskt utförande reses i många fall. För att öka möjligheter- ! na att utveckla säkrare komponenter bör kraven formuleras i funktions- & termer. I anvisningar kan upplysning i tekniska termer ges om hur kraven i kan uppfyllas. Ett sådant skrivsätt överensstämmer med principerna för i innehållet i byggnadsbestämmelser i övrigt. De internationellt vedertagna l principerna bör iakttas. I behörighetskungörelsen regleras även i detalj i vad som får utföras utan kontroll av behörig installatör (s k fria arbeten). ] Även i detta fall bör säkerhetskraven formuleras så att teknisk utveckling ej hindras.
Från konkurrenssynpunkt medför det nuvarande entreprenörssystemet nackdelar vilket påpekats i kapitel 2 avsnitt 2.5.2. Elinstallationsarbeten bör med hänsyn till säkerheten utföras eller kontrolleras av person med särskild kompetens. Det bör dock räcka med ett generellt sådant krav. De särskilda entreprenörsrättigheter som meddelas av elleverantören är omotiverade. I dagens läge torde en elleverantör i praktiken inte kunna vägra behörig person rätt att utföra elinstallationer på grund av bristande elteknisk kompetens. De särskilda kraven på ekonomiska vederhäftighet och etablering inom elverkets område torde inte spela någon roll för möjligheterna att uppfylla kraven i Säkerhetsbestämmelserna. Entrepre- nörsrätten bör ersättas med en absolut plikt för den behörige installa- tören att anmäla att han avser att leda och utföra installationsarbetei distributionsområdet.
Som framhållits i kapitel 3 avsnitt 3.2 bör industrialiseringen av byggkomponenter med ingående elinstallationer underlättas genom möj-
ligheter att göra avsteg från behörighetskungörelsens krav på att installa- tion måste utföras av den behörige installatören eller av yrkesman anställd i samma firma, det 5 k anställningskravet. Utredningen föreslår också att typgodkännande avseende el i byggkomponenter underlättas. Dessa förändringar bör genomföras snarast.
Utredningen har diskuterat möjligheterna att helt slopa anställnings— kravet. De goda möjligheterna till intern kontroll som entreprenadföre- tagen har och de avsevärda olycksfallsriskerna gör att sådana installatio— ner som utförs av person utanför den firma där den behörige installatören arbetar i så fall måste kontrolleras särskilt. Ett generellt tvång att alla elinstallationer skall besiktigas av elverket eller annat organ skulle innebära att den eljest smidigt fungerande elinstallationsbranschen i onödan omgavs med myndighetskontroll i detaljfrågor. En ökning av antalet handlingar vid byggnadslov etc bör även undvikas. Utredningen föreslår dock att en möjlighet för annan att utföra elinstallation under kontrollerade former bör införas. Först och främst bör en utveckling mot lätt monterade och oförväxlingsbara installationssystem främjas. Utan- påliggande installationer har betydande fördelar ur byggsamordningssyn— punkt. Likaså bör det bli tillåtet för behöriga installatörer att leda installationsarbete som utförts av utomstående. En sådan möjlighet bör ge ökad säkerhet för sådana installationer som nu utförs på gör-det-själv- basis. Med tanke på utvecklingen av material och montagemetoder kan en gör-det-själv-verksamhet knappast undvikas. I de fall installation utförs av annan än person i samma firma som den behörige bör en anmälan göras. Den behöriges kontrollfunktioner bör noga specificeras i anmälan som görs av abonnenten eller anläggningsägaren och den behörige gemensamt. I avvaktan på den översyn av den lokala handläggningen av elinstallations- kontrollen bör elverken kunna åta sig erforderlig kontroll.
Kommerskollegium framlade 1970 ett förslag till ny kungörelse beträf- fande behörighet att utföra elektriska installationer, där kravet på att montören skall vara anställd i samma firma som behörige installatören slopas. De motiv för detta som framförts vid introduktionen av entrepre- nörssytemet 1919 var dels den låga kvalitén på använd materiel, dels att om krav på utbildning och teoretiska kunskaper ställdes borde de legaliserade yrkesutövarnas utkomstmöjligheter underlättas. Kommers- kollegium ansåg 1970 att dessa skäl bortfallit. Efter remissbehandling fick kollegiet i uppdrag att utarbeta tillämpningsbestämmelser samt förslag till bestämmelser om begränsad behörighet och om utbildnings- krav. I det förslag till elinstallatörskungörelse som framlades i maj 1974 har anställningskravet åter införts.
Elverken har för närvarande rätt att utfärda bestämmelser bla för installationens anordnande. Dessa riktar sig till entreprenörerna. De av Svenska elverksföreningen utarbetade normalbestämmelserna följs i hu- vudsak. Lokala avvikelser och särskilda tolkningar förekommer dock. För att nå enhetlighet över landet bör denna rätt tillkomma en ansvarig myndighet. I och med att entreprenörssystemet föreslås bli avskaffat bortfaller möjligheten för elverken att utfärda bestämmelser riktade till entreprenadföretagen. De bör i stället rikta sig till abonnenter och de
behöriga installatörer som verkar inom området. Elverkens rätt att ge ut särskilda bestämmelser bör upphöra, de administrativa regler som är nödvändiga kan tas in i avtalet mellan abonnenten och elverket. De bestämmelser som utfärdas centralt skall det lokala organet självfallet inte kunna skärpa. Utredningen föreslår att bestämmelserna i stället utfärdas av planverket. Utarbetandet kan lämpligen ske inom industri- verket. Av redogörelserna i avsnitt 7.2.1 och 7.2.3 samt bilaga 11 framgår att väsentliga delar av elinstallationsbestämmelserna står inför en omarbet- ning. Ett mycket omfattande projekt pågår inom CENELEC med syfte att harmonisera elinstallationsbestämmelser internationellt. I Sverige diskuteras förändringar av elverkens installationsbestämmelser. De svens- ka myndigheterna bör ges resurser att medverka i det internationella arbetet och att föra in resultaten i svenska bestämmelser och standard. Fördelningen av insatserna bör ske isamråd mellan berörda myndigheter och standardiseringsorgan. Den samordning mellan byggbestämmelser och elsäkerhetsbestämmelser som utredningen föreslår bör kunna genom- föras i samband med att de internationella överenskommelserna anpassas till svenska förhållanden och inarbetas i svenska bestämmelser.
7.4.3. Särskilt organ för samordning av arbetet med bestämmelser och standard på installationsområdet
Som framgår av tidigare redogörelse är arbetet med bestämmelser och standard på installationsområdet fördelat på flera myndigheter och samtliga standardiseringsorgan. För att stärka samordningsfunktionen föreslår utredningen att ett särskilt samrådsorgan för frågor rörande bestämmelser och standardisering inom installationsområdet inrättas. Organet bör ha formen av en kommitté med sekretariatsresurser knuten till planverket. Utöver planverket bör myndigheter med ansvar för bestämmelser på installationsområdet samt SIS vara representerade i kommittén. Ledamöterna utses av Kungl Maj:t på förslag av berörda myndigheter och organisationer. Ordförande bör vara generaldirektören i planverket. Övriga myndigheter bör medverka genom respektive chef för den enhet där installationsfrägor handläggs. De myndigheter som i första hand bör medverka i arbetet är, förutom planverket, industriverket, arbetarskyddsstyrelsen, statens provningsanstalt samt bostadsstyrelsen. Även statens råd för byggnadsforskning bör deltaga i arbetet eftersom rådet finansierar mycket av forskningsunderlaget för bestämmelser och standard. Representanter för andra organ med verksamhet av normeran- de karaktär skall kunna medverka liksom representanter för berörda industrigrenar. För att kunna behandla tillämpningsfrågor tillfredsställan- de bör kommunal erfarenhet (byggnadsnämnden) vara representerad. För att kunna genomföra samordningsprojekt och för att stödja arbete vid berörda myndigheter bör kommittén ha särskilda medel till sitt förfogan- de. Kommittén bör ha följande uppgifter:
1. Inom kommittén tas ställning till principerna för innehållet i bestäm-
melser och deras anknytning till gällande standard. Principerna för skrivsättet i bestämmelser avgörs också.
2. Fördelning av arbetsuppgifter i samband med revideringar etc mellan berörda myndigheter tas upp i samordningskommittén. Detta innebär att planeringen av arbetet med bestämmelser och standard för myndigheter- nas vidkommande diskuteras. I många fall kan resurser sparas om förändringar genomförs parallellt i flera myndigheter och organ.
3. Fördelningen av resurser för bevakning av internationellt samarbete beträffande bestämmelser och standard faller på kommittén. Ställning tas dessutom till Sveriges inställning i olika frågor och formerna för hand- läggningen inom landet.
4. Kommittén fördelar arbetsuppgifter och resurser beträffande informa- tion om nya normer. Även andra frågor om tillämpningen tas upp, t ex rutiner i samband med lokal kontroll, besiktningsfrågor och eventuell återkommande kontroll av installationer.
Principerna för utbildningen och kontrollen av kompetensen hos de lokala organen diskuteras i kommittén. Awägningen av utbildningsinsat- ser och informationsinsatser tas upp mot bakgrund av redan existerande och önskvärd teknisk kompetens hos de lokala organen. Även arbetsför- delningen mellan olika lokala organ tas upp mot denna bakgrund.
S.Samordningskommittén ges ansvaret för den samordning av den befintliga standardiseringsverksamheten och övrig frivillig normerings- verksamhet som tidigare lagts på planverket.
6. Principerna för myndigheternas typgodkännandeverksamhet på om- rådet tas upp. Kommittén bör kunna utarbeta rutiner för samarbetet.
7. Kommittén skall allmänt bevaka teknikområdet installationer i bygg- nader och följa det arbete som utförs inom kommittéer och grupper knutna till berörda myndigheter. Till viss del torde en sammanslagning av samarbetsorgan kunna ske för att förenkla den nuvarande strukturen av normkommittéer, utskott och arbetsgrupper.
8. Kommitténs bevakning av teknikområdet bör också möjliggöra för kommittén att ta ställning till behovet av bestämmelser på områden som ännu inte regleras i bestämmelser utfärdade av myndigheter. Som exempel kan nämnas behovet av bestämmelser beträffande gasinstalla- tioner och fjärrvärmeinstallationer.
Kommitténs arbete bör alltså både omfatta bestämmelse- och standar- diseringsprojekt samt bevakning av de långsiktiga utvecklingstendenserna på området. Det tekniska innehållet i enskilda bestämmelser avgörs av respektive myndighet.
7.4.4. Finansiering och resurser
Planverket bör få resurser för att upprätthålla den samordningsfunktion beträffande bestämmelser och standard verket har. Vidare kräver den av utredningen föreslagna samordnings- och planeringskommittén sekreta-
riatsresurser. En ökad effektivitet i samordningsarbetet är av stor betydel- se för möjligheterna att rationalisera installationsverksamheten i byggan- det. Utredningen anser att planverkets samordningsroll kräver även andra insatser. Den inriktning av standardiseringsarbetet mot standard för prestanda och funktion som äger rum kommer att bli av stor betydelse för bestämmelseutfärdande myndigheter. Vidare kommer behovet av medel till byggstandardisering att öka och det är osäkert om byggforsk- ningsrådet har möjlighet eller anser det ligga inom rådets uppgifter att öka bidraget.
Bestämmelser för installationsanläggningar avses i framtiden bli utfor- made som funktionskrav. Det har visat sig att detta kräver avsevärda utvecklingsresurser både för att precisera kraven och för att utveckla metoder att kontrollera att kraven fylls. Enligt utredningens mening vilar en stor del av ansvaret för att underlag till standardisering av funktions- krav och bestämmelser utvecklas på respektive myndighet. Hittills har det huvudsakliga bidraget från staten till detta arbete kommit från byggforsk- ningsrådet. Ett mera direkt ansvar för arbetet och ett behov av att kunna påverka detta innebär att planverket bör erhålla särskilda medel för utvecklings- och utredningsarbete. Inom installationsområdet torde be- hovet vara relativt stort de närmaste åren med tanke på den stora aktiviteten internationellt på bygg- och elområdena samt behovet av provningsmetoder i samband med VA-byggnormens introduktion och typgodkännanden på området. Planverket bör beräkna behovet av medel i detalj, men utredningen beräknar att medelsbehovet för installations- området kan uppgå till 2 milj kr per år under en femårsperiod. Enligt utredningens mening bör resurserna huvudsakligen användas till att finansiera projekt förlagda på utomstående institutioner. En viss avlast- ning av planverkets ordinarie organisation är därvid eventuellt möjlig. I stor utsträckning bör det vara möjligt att finansiera projekt i samarbete med andra organ tex byggforskningsrådet, intressentgrupper i standardi- seringssammanhang och branschföreningar.
7.4.5. Provning och besiktning
Tillämpningen av bestämmelser av olika slag kontrolleras dels genom provning av delar, dels genom granskning av konstruktionshandlingar och besiktning. Provning sker i samband med frivilligt eller obligatoriskt typgodkännande eller på initiativ av den ansvarige arbetsledaren innan material användes. Myndighetsansvaret för officiell provning och kontroll i landet vilar på statens provningsanstalt. Granskning av konstruktions- handlingar sker genom byggnadsnämndens försorg i samband med bygg- nadslovgivningen. Besiktning utförs av byggnadsnämnden samt av ett flertal specialiserade besiktningsmannakårer. En ökad enhetlighet på detta område bör åstadkommas. Detta kan ta sig bl a följande uttryck.
D Rutiner för byggnadsnämndernas granskning av handlingar och besikt- ning utarbetas särskilt vad avser installationer där kommunala verk (vattenverk, elverk) av hävd har fackkunskaperna.
._,_,, . ___—___- ...—.w:
C! De särskilda besiktningsmannakårerna för bla hissar och tryckkärl ges en klarare status och anknyts till lokala och centrala myndigheter på ett sätt som passar ihop med provningsanstaltens uppgifter.
En ökning av typgodkännandeverksamheten på installationsområdet skall främjas. Detta bör i första hand ske genom mer enhetliga bestäm— melser och resurser till utveckling av provningsmetoder. En effektiv typgodkännandeverksamhet bör kunna förenkla den lokala kontrollen avsevärt. Hittills har dock verksamheten, som nämnts i avsnitt 7.3.5 varit tungrodd och resultaten har ibland varit svåra att tillämpa. Eftersom typgodkännandeverksamheten spänner över hela byggområdet är det svårt för denna utredning att avgöra ifall en total omorganisation eller andra åtgärder är nödvändiga.
En återkommande besiktning av flera installationsdelar än för när- varande kan diskuteras. Målet för utvecklingen bör vara att komponenter och system ges en sådan utformning att funktion och säkerhet åstadkom— mes under hela dess livstid. En utvidgning av den nuvarande besiktnings- verksamheten för hissar, ångpannor, oljecisterner m m till att avse även va- och elinstallationer är inte ur säkerhetssynpunkt motiverad. Bygg- herrarna och försäkringsgivare har stort intresse av att undvika brand— och vattenskador genom underhåll och kontroll.
7.4.6. Obligatoriskt typgodkännande
Frågan om planverket bör ha möjlighet att fordra obligatoriskt typgod- kännande för produkter vars egenskaper nu kontrolleras av byggnads- nämnden eller typgodkänns på frivillig väg har diskuterats i flera omgångar. Bl a togs frågan upp i samband med att dåvarande byggnads- styrelsen fick rätt att utfärda bindande föreskrifter i fråga om tillämp- ningen av byggnadsstadgan (prop 1967281, 3 LU rskr 263). I den utredning som låg till grund för beslutet framhölls att skälen till ett obligatoriskt typgodkännande bör vara att det anses nödvändigt för att förebygga ohälsa och olycksfall. Dessutom ansågs det lätt kunna få negativa verkningar genom att hämma den tekniska utvecklingen och begränsa konkurrensen. I utredningen påpekades att behov av obligato- riskt typgodkännande då ej förelåg. Departementschefen ilade samma åsikt.
Inom va—området är i vissa fall riskerna för ohälsa avsevärda vid felaktigt material- och produktval. Som exempel kan nämnas återsug— ningsskydd samt material i ledningar och fogar i tappvattenledningar. Installationsbranschutredningen föreslår att planverket ges rätt att för- ordna att typgodkända produkter skall användas i sådana fall där risken för ohälsa och olycksfall är stor. Krav på typgodkännande bör dock bara resas i de fall där materialet eller produkten inte utan komplicerade provningar kan kontrolleras av den lokala byggnadsnämnden. I vissa fall kan det vara svårt att formulera entydiga föreskrifter baserade på funktionskrav. Ett obligatoriskt typgodkännande bör i sådana fall kunna underlätta bestämmelsearbetet.
8. Forskning och utvecklingsarbete
8.1. Översikt
8.1.1. Uppskattning av totala kostnader
Gränsen mellan forskning respektive utveckling av nya produkter och metoder är delvis oklar. Flera olika definitioner förekommer. I svensk och internationell statistik används som regel OECD:s definition.I Här har all verksamhet för att utveckla både existerande och nya komponen- ter och hela anläggningars funktion betraktats som utvecklingsarbete. Utvecklingen mot en ökad industrialisering av installationerna har diskuterats i kapitel 3. I bilagorna 7 och 8 om teknisk utveckling på installationsområdet redovisas exempel på teknisk FoU-verksamhet på installationsområdet.
Utredningen har inte undersökt kostnaderna för forskning och utvecklingsverksamhet (FoU) i olika delar av installationssektorn syste- matiskt. 1971 beräknas de totala kostnaderna ha varit av storleksord- ningen 60 milj kr. I tabell 8:l redovisas utredningens mycket ungefärliga beräkning. Den bygger dels på de av SPK utförda undersökningarna av tillverkningen av vvs- och elmaterial, dels på uppgifter från GLSM om ventilationsföretagen dels på en beräkning för hela byggnadsområdet utförd av statens råd för byggnadsforskning (BFR) och införd i anslagsframställningen för 1974/75. Vissa delar har inte tagits med, tex svagström och kylteknik.
BFst beräkningar ger vid handen att kostnaden för FoU ihela bygg- nadsverksamheten 1970 och 71 uppgick till 240 milj kr. Av dessa skulle
Tabell &] Bcräknade kostnader för forskning och utvecklingsarbete med inriktning på installationer i byggnader är 1971. Milj kr
Vvs El Summa i. Statens Råd för Byggnadsforskning 5 0.5 5.5 2. Ovriga statliga och kommunala myndigheter ca 5 1 6 3. Branschföreningar, standardiseringsorgan m fl 2 l 5 6 5 4. Konsultföretag, entreprenörer, byggherrar m tl 3 ' ' 5. Materialtillverkande industri inkl ventila— tionsföretag 35 4 39 Summa 50 7 57
1 Enligt OECD definieras forskning så: att systema- tiskt och metodiskt söka efter ny kunskap. Ut- vecklingsarbete definie- ras: att systematiskt ut- nyttja forskningsresultat, vetenskaplig kunskap och nya idéer för att åstad- komma nya produkter, nya processer, nya sy- stem eller väsentliga för- bättringar av redan exi- sterande sådana.
1/3 (83 milj kr) avse materialindustrins kostnader och 1/3 statliga organ varav hälften, ca 35 milj kr, härrörde från BFR. På installationsområdet är materialindustrins andel 2/3 medan statliga organ svarar för 1/5. Till en del kan skillnaden förklaras av att materialindustrins kostnader kan ha underskattats kraftigt i BFst beräkning och att man använt en snävare definition. I tabellen kan vissa dubbelräkningar förekomma mellan punkten l, BFR, och övriga organ, punkterna 2—5. De värden som införts under punkterna 3 och 4 är delvis rena uppskattningar. Även om hänsyn tas till sådana skillnader i beräkningarna torde det stå helt klart att materialindustrins insats betyder mer i installationssektorn än i andra delar av byggandet. Materialindustrins betydelse för utvecklingsverk- samheten i installationssektorn framgår även av den mer detaljerade genomgång som görs i det följande. I förhållande till branschens storlek har FoU-satsningarna på elinstallationsområdet varit små.
8.1.2. Statens Råd för Byggnadsforskning
Statens Råd för Byggnadsforskning (BFR) har till uppgift att främja forskning och rationalisering inom husbyggnads- och anläggningsområdet. Rådet har sedan ett flertal år sökt prioritera installationssektorn vid fördelningen av anslag. Man har dock upplevt en brist på projekt och forskare, framförallt vid högskolor och universitet. Rådet har 1973 dels publicerat en programskrift benämnd Byggnaders installationer, dels i anslagsframställningen för 1974/75 redovisat förslag till program för hela verksamheten de närmaste åren. Båda dessa skrifter refereras separat.
Stöd har främst givits till forskning kring grundläggande principer och allmänna problem. En del av resultaten har kunnat utnyttjas som underlag för bestämmelser och andra normer. Exempel på områden som stöds är principer för formulering av krav, dimensionering, kravspecifice- ring, projekteringsunderlag, arbetsmetoder, provningsmetoder och stan- dardisering. Anslagen från rådet har spänt över hela värme-, ventilations- och sanitetsområdena. Belysnings- och elinstallationsområdena har endast erhållit ett fåtal anslag.
En programgrupp för installationer i byggnader har under ett antal år arbetat med en programskrift. Den lades fram hösten 1973. Rådets satsning på installationsområdet kan beräknas till ca 5 milj kr år 1971, verksamheten vid statens institut för byggnadsforskning (SIB) inräknat. Utöver SIB har anslag framförallt givits fristående forskare, speciella forskningsinstitutioner och i mindre utsträckning universitet och hög- skolor. Av företagen i branschen har konsultföretagen erhållit flest anslag och störst stöd. BFR:s stöd till standardiseringsverksamheten på bygg- området inom BST och i något fall inom SMS har även avsett installationer. Inom SIB har man kunnat bygga upp laboratorier för luftbehandlingsfrågor och för forskning kring vatten- och avloppsinstalla- tioner. Klimatlaboratoriet inom SIB har byggts upp och knutits till LTH. En del av stödet till forskning och utveckling på byggnadsområdet i allmänhet har avsett installationssektorn.
Byggforskningsrådets programskrift ”Byggnaders installationer” disku-
terar problemområden inom installationsverksamheten där forsknings- behov finns. Programmet är avsett att vara en problemsammanställning och översikt som rådet kan ha som underlag vid bedömning av ansökningar. Genomgången är självfallet också menad som en anvisning till potentiella sökande.
I programskriften diskuteras i huvudsak följande frågor.
) Kravformulering och kontroll av kraven främst beträffande klimat-, ljus- och ljudförhållanden. _ Produktion, förvaltning och kostnader i olika sammanhang. — Energianvändning ur olika synvinklar, dels elkraftsystem, dels värme- system och energibesparing. — Va-systemet med tonvikt på vattenbesparing och effekterna av va-systemen på samhällsstrukturen. — Ventilationstekniken med tonvikt på funktionsaspekter och provning. — Avfall och renhållning, transporter och kommunikationssystem. — Standardisering.
I genomgången av de olika områdena har man tagit in beskrivningar av pågående projekt. Valet av behandlade områden innebär i och för sig en prioritering, i övrigt har bara en viss, ej närmare motiverad prioritering av vissa områden gjorts. Följande områden anges vara mycket angelägna forskningsområden: Toleransfrågor, val av system och systemkomponen- ter, standardisering, provning och kontroll, flexibel användning, arbets- instruktioner, kostnadssidan i sin helhet, energibesparingsfrågor och värmesystem. På va-sidan prioriteras vattenbesparing, frågor om återverk- ningar på samhällsstrukturen och ljudfrågor. På ventilationsområdet prioriteras luftströmningsproblematik och funktionskontroll.
Byggforskningsrådets program för åren 1972/73—1978/79 som ingåri rådets anslagsframställning för 1974/75, omfattar hela begreppet byggd miljö. Program 1 omfattar planering, behovsutredning och uppföljning, program 2 information och program 3 stöd till FoU. Program 3 är uppdelat i tre delprogram: A Planering och brukande av byggd miljö, B Konstruktion och drift av tekniska system samt C Byggnadsproduktion — administration, tillverkning, underhåll. Inom program 3 redovisas även block inriktade på väsentliga problem som behandlas utanför delpro- grammen samt överskärande problem som hänförs till de enskilda delprogrammen. I program 3 förekommer flera delar där installations- frågorna har stor betydelse. Beträffande block—FoU beräknar rådet att under 1973/74 etablera block omkring energifrågor, årskostnadsfrågor, lätta byggsystem samt belysningsteknik, det senare med en viss betoning på arbetsmiljö. Beträffande energifrågor har BFR samarbete med STU och på belysningsområdet med arbetarskyddsfonden. Installations- området är betydelsefullt i samtliga block. Som överskärande problem- områden har bl a klimatisering och försörjning nämnts. I delprogram A ingår det arbete som ligger till grund för formuleringen av miljökrite- rierna. Delprogram B hänförs i stor utsträckning till projektblock. Andra delar av intresse för installationsområdet är forskning kring möjligheterna att formulera krav i funktions- och prestationstermer, forskning kring
mätteknik och standardisering av mätmetoder. Inom delprogram C inriktas verksamheten mot att utveckla resurssnål byggnadsproduktion av hus och anläggningar. Området tillverkningsteknik kommer liksom hittills att få de största beloppen på detta område. Man avser att satsa både på nybyggnadsteknik och underhålls- och moderniseringsteknik. Inom detta område faller också det omfattande stödet till byggstandardiseringen.
Beträffande stöd till tillverkningen av komponenter förekommer samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU). Även om verk- samhet med inriktning mot stöd till företagsbundet utvecklingsarbete med återbetalningsskyldighet huvudsakligen skall handläggas av STU planerar rådet att öka insatserna. Byggforskningsrådets möjligheter till stöd till utveckling av industriprodukter begränsas av att forskningsresul- taten skall offentliggöras.
8.1.3. Statens Institut för Byggnadsforskning
Byggforskningsinstitutet har medvetet sökt bygga upp forskningsmiljöer kring avgränsade problemområden. Arbetet vid institutet är huvud— sakligen organiserat i storprojekt och resurserna hålls samman i ämnes- grupper. Installationsområdet behandlas inom klimatgruppen. Forsk- ningen vid institutet inom området klimat och installationer har inriktats dels på teknisk forskning, dels på människans krav och önskemål på klimatet både inomhus och utomhus.
Redan på 50-talet fanns forskning om uppvärmning och ventilation och denna verksamhet utökades under 60-talet genom institutets dåvarande installationsgrupp till att även omfatta studier av vatten- och avloppssystem samt forskning kring reglerteknik för vvs-anläggningar och luftströmningsfrågor. Beträffande inomhusklimatet studeras människans önskemål om lufttemperatur och behov av försörjning med ljus och luft. Arbetet har anknutits till det klimatlaboratorium som byggts upp i Lund. Vid detta laboratorium studeras nu också buller och belysning framför- allt med sikte på det integrerade klimatets inverkan på människan. En klimatdatabok för Sverige har givits ut. Boken är tänkt att fungera som ett uppslagsverk över klimatet i Sverige och därmed som ett underlag bl a för projektering av klimatanläggningar. Vidare pågår arbete på en byggnadsaerodynamisk handbok och bedrivs studier om hur bebyggelse påverkar klimatet.
För det fortsatta arbetet diskuteras problemområden såsom utomhus- klimat enligt ovan, kanalisationsprinciper, skötsel av anläggningar, indu- striventilation m m. Väsentliga delar av arbetet med underlag för normer tas upp i kriterieforskningen.
Institutets laborativa resurser på installationsområdet är betydande. Vid det luftströmningstekniska laboratoriet i Stockholm bedrivs egen forskning och uppdragsverksamhet. Den egna forskningen består av utveckling av mätmetoder för fältkontroll av anläggningar samt principer för fullskaleprov. Uppdragen består av undersökningar av komponenteri rum av olika slag. Uppdragsgivare är byggherrar såsom landsting, byggnadsstyrelsen, konsultfirmor och i någon utsträckning tillverknings-
i l
företag. Man har bl a konstaterat att bristen på mätmetoder är stor och att kontrollen av komponenters angivna egenskaper och data ger stora avvikelser. I framtiden räknar man med att i större utsträckning arbeta på projekt som är gemensamma för institutet och uppdragsgivaren. I och med institutets flyttning till Gävle 1976 avses laboratoriet bli överflyttat och utökat. Vid det va-tekniska laboratoriet i Studsvik provas komponen- ter för va-installationer och system. Komponenter provas bla för typgodkännande. System provas också på uppdrag av byggherrar och projektörer i full skala för kontroll av projektering av speciella anläggningar. Institutet bedriver även egen forskning för att få fram underlag för normer och provningsmetoder. Vid det klimatlaboratorium som knutits till LTH studeras, som nämnts, människans krav på inomhusklimat och belysning. Institutet har för närvarande även ansvaret för dagsljuslaboraton'et vid KTH.
8.1.4. Statliga och kommunala myndigheter
De kostnader för forskning och utvecklingsarbete hos statliga organ vid sidan av BFR och som hänför sig till installationer i byggnader är i stort sett okända. Det belopp, 6 milj kr, kostnaderna beräknas till i tabell &I är en bedömning av storleksordningen.
Bland de organ som räknas in är STU, statliga byggherrar, planverket, industriverket, arbetarskyddsstyrelsen och andra normutfärdande myn- digheter samt kommunala och landstingskommunala samarbetsorgan.
Dessa myndigheter stöder framförallt utvecklingen av underlag för bestämmelser och standard samt projekteringsanvisningar. STU:s engage- mang omfattar materialteknik etc. Branschforskningsinstitut av det slag som finns på andra områden, t ex stålbyggnad och betong och som stöds av STU finns inte på installationsområdet.
Som exempel på statliga byggherrars utvecklingsarbete i egen regi kan nämnas byggnadsstyrelsens projekteringsanvisningar för kontor och byggnader för högre undervisning. Där preciseras bla installationernas dimensionering, förläggning och kvalitetsnivå. I byggnadsstyrelsens utvecklingsarbete ingår generella analyser av flexibilitetskrav och princip- lösningar som har varit av stor betydelse för installationssektorn. Byggnadsstyrelsen har även utvecklat ett system för elförsörjning i kontorsbyggnader. I samband med specifika byggnadsprojekt lägger statliga och kommunala byggherrar ofta ut utvecklingsarbete som konsultuppdrag.
Den största delen av forskningen på installationsområdet vid de tekniska högskolorna utförs vid institutionen för uppvärmnings- och ventilationsteknik vid KTH. Forskningen spänner över hela fältet men avser huvudsakligen tillämpningen på installationsområdet av pump- teknik, ångteknik, förbränningslära, akustik etc. Som exempel på inriktningen kan nämnas sanitetsteknik, oljeeldningsfrågor, både effek- tivitet och föroreningar etc samt ventilationsfrågor som t ex dammavskilj- ning och luftflöden. Provningsmetoder och mätteknik utarbetas för flera områden. Som underlag för klimatberäkningar, särskilt inverkan från
fönster, har dataprogram utvecklats. Institutionen har arbetat sedan 1946.
En professur, som var personlig, med huvudsaklig inriktning på ventila- tionstekniken, fanns vid CTH under åren 1953—61.
Forskning på installationsområdet förekommer dessutom vid ett flertal institutioner vid de tekniska högskolorna. Som exempel kan nämnas institutionerna för ångteknik, kylteknik, byggnadsteknik och akustik vid KTH och institutionen för byggnadskonstruktionslära vid LTH. Vid CTH kan även nämnas institutionerna för ångteknik, strömningsmaskinteknik, tillämpad termodynamik och strömningslära samt organisk kemi. Belys- ningsfrågor studeras vid institutionen för elektrisk anläggningsteknik vid KTH.
8.1.5. Branschföreningar, standardiseringsorgan m fl
FoU-insatserna i branschgemensamma organ som standardiseringsorgan och branschföreningar är små eftersom organen ofta har begränsade resurser. Stöd från BFR har som regel erhållits.
Inom Rörfirmornas Riksförbund och dess föregångare har flera projekt bedrivits. Tidigare har man deltagit i utvecklingen av verktyg som skall användas i fältverkstäder och rutiner för arbetet i detta sammanhang. Med stöd av byggforskningsrådet har man på senare är utvecklat ett system för reparationsverksamheten och ett för systematiskt underhåll. De beskrivs närmare i kapitel 6 avsnitt 6.5.4.
Branschorganisationernas arbete med kalkylnormer och underlag för ackordsprislistor betraktas inte som FoU i egentlig bemärkelse. Intressant från utvecklingssynpunkt är att rör— och elinstallationsföretagen samar- betar i ett företag, lnstallationsdata AB, som har till uppgift att utföra administrativ och teknisk databehandling på uppdrag av installations- företag.
På elinstallationsområdet har branschföreningarna huvudsakligen enga- gerat sig i det tidsstudiearbete som nu ligger till grund för riksackord— listan. En utveckling även på elsidan av system för reparation och under- håll planeras.
Standardiseringsarbete, särskilt utarbetandet av underlag, har karaktär av FoU-arbete. På installationsområdet utförs standardisering vid bygg- standardiseringen (BST) Sveriges Mekanförbunds standardcentral (SMS) och Svenska Elektriska Kommissionen (SEK). En stor del av underlaget hämtas från överenskommelser inom ramen för det internationella samarbetet. Det svenska underlaget hämtas huvudsakligen från arbete utfört inom branschorganisationer eller forskningsorgan, BST:s verk- samhet grundar sig oftare på svenskt underlag. Utöver det rena stödet till standardiseringsorganen, främst BST, stöder byggforskningsrådet direkt och indirekt en stor del av underlagsarbetet. De resurser som företag och branschföreningar avsätter till standardiseringsarbete, inklusive underlag, får betraktas som en väsentlig utvecklingsinsats. Det generella statliga bidraget är en stimulans till engagemang från branschernas sida. Stan— dardiseringsarbetets inriktning och målsättning samt förslag om ökade
&, i;
—-Mw*m ( ___... _ =-_-
resurser och samordning har diskuterats i kapitel 7. Det arbete för enhetlig redovisning av projekt som gjorts på initiativ av BSAB och de 5 k bokstavsgrupperna och som bl a resulterat i VVS AMA och EL AMA har karaktär av utvecklingsarbete. Arbetet har stötts av byggforskningsrådet.
8.1.6. Byggherrar, konsultföretag och entreprenörer
Statliga byggherrars FoU—arbete har diskuterats i avsnitt 8.1.3. Bland byggherreorgan som bedriver FoU på installationsområdet kan nämnas HSB:s och Riksbyggens projekteringsavdelningar. Byggherrar ger ofta konsulter uppdrag som är av utvecklingskaraktär. I vissa fall lägger man dessutom ut rena forskningsuppdrag på högskolor och på byggforsknings- institutet.
Konsultföretagen utför ett betydande utvecklingsarbete men de egna resurserna är begränsade. Många större vvs- och elkonsultföretag strävar efter att ha en bestämd andel av uppdragsvolymen på projekt som har karaktär av utvecklingsarbete. De största konsultföretagen har erhållit anslag från byggforskningsrådet för forskningsprojekt. System för den egna verksamhetens rationalisering, tex beräkningsmodeller och ADB- system utarbetas på egen bekostnad eller med stöd från BFR av större konsultföretag. Ventilationsföretagens FoU-insatser, bl a i samband med projektering av anläggningar, behandlas i avsnittet om industrins FoU- verksamhet.
Rör- och elinstallationsföretagen är i stor utsträckning små och medelstora. Bland rörinstallationsföretagen har de tre största företagen BPA, Calor—Celsius AB och AB Nordiska Värme Sana ca 2 000 anställda vardera. På elsidan är ASEA:s installationsavdelning och BPA, med mellan 1 500 och 2 000 anställda, störst. Inom dessa företag utförs visst utvecklingsarbete. BPA och Calor-Celsius AB driver verkstäder för tillverkning av bl a installationsledningar för vatten, avlopp och värme. I samband med denna verksamhet har system för dimensionering, kon- struktioner samt verktyg utvecklats. BPA har utvecklat nya metoder för förläggning av rör i flerfamiljshus, bl a den s k tomrörsmetoden. På elsidan har BPA utvecklat svagströmsanläggningar, bla övervaknings- centraler. ASEA:s installationsavdelning har i några fall utvecklat och använt delvis förtillverkade elinstallationer. Alla större installations- företag har utvecklat planeringsrutiner. De större företagen lägger ner mer resurser på produktionsförberedelser än andra, i några fall har man särskilda centrala produktionstekniska avdelningar och projekterings— avdelningar. Av störst intresse totalt sett har BPA:s olika satsningar varit. Självfallet har integrationen med byggnadsverksamheten spelat stor roll liksom de nära kontakterna med Svenska Riksbyggen. Genom nedgången i byggaktiviteten sedan 1971 har installationsföretagens möjligheter att avsätta resurser till utvecklingsarbete minskat.
Byggnadsentreprenadföretag, utom BPA, som är helt integrerat, har i några fall rörinstallationsavdelningar eller äger separata rörinstallations- företag. Detta gäller bla Armerad Betong AB som har en relativt betydande installationsavdelning, Skånska Cementgjuteriet AB och Hall-
ström & Nisses AB som äger rörinstallationsföretag. Dessa byggföretag driver utvecklingsarbete där också installationssidan kommer in. De byggnadsentreprenadföretag som utvecklat stombyggnadssystem har även i utvecklat installationssystem. Närmast till hands att nämna ligger il, Bostadsbolaget i Göteborg som tillverkar köks- och badrumsenheter samt l Skånska Cementgjuteriet som utvecklat installationsväggar, köks- och badrumsenheter för småhus samt monteringsfärdiga småhus inklusive * installationer.
8.1.7. Materialtillverkande företag inklusive ventilationsföretag
Av utredningens uppskattningar av kostnaderna för FoU i olika led i installationssektorn framgår att industrin svarar för en stor del av resursinsatserna. Detta är också naturligt med tanke på att inslaget av komplicerade apparater är stort i branschen och att materialfrågorna är besvärliga och ofta kräver betydande FoU-insatser. Kostnaderna för FoU-arbete i procent av omsättningen är lika stora som för verkstads- industrin i genomsnitt.
De företag som tillverkar material för rörinstallationer beräknas 1971 ha haft kostnader för FoU-arbeten på 26 milj kr. Tabell 8:2 visar kost- naderna för vissa varugrupper. Större delen av FoU-kostnaderna redovisas av de 10 största företagen. 1 procent av omsättningen låg dock de mindre företag, som uppgivit att de över huvud taget hade sådana kostnader är 1971, högre. En femtedel av företagen redovisade inga FoU-kostnader. FoU-kostnaderna är störst i förhållande till omsättningen för Värmeprodukter. Sammanlagt är kostna- derna för FoU i de företag som tillverkar rörinstallationsmaterial 1,6% av omsättningen eller av samma storleksordning som genomsnittet för industrin.
Det är svårt att avgöra vilka typer av projekt de här redovisade kostnaderna avser. Till största delen torde de avse utveckling av nya produkter och mera omfattande förändringar. Utveckling av produktions- metoder ingår i princip ej. Materialtillverkande industri på detta område får troligen en mycket liten del av utvecklingskostnaderna täckta genom bidrag från STU, BFR och liknande. I viss utsträckning har man använt utomstående laboratorier som byggts upp av byggforskningsmedel för
Tabell 8:2 FoU-kostnader inom tillverkningen av vissa rörinstallationsmaterial l97l
FoU-kostnader FoU-kostnaderi Milj kr procent av om- ,.
sättningen '
Rör 2.9 1,0 * Armatur, rostfritt, vattenlås m m 3.9 1,2 Värme 13.9 2,1 Summa 20.7 1,7
Källa: SPK-undersökningen
*_-.|.*-'t='::s.—- .. .:. .
provning av komponenter. Detta gäller bl a den provning av ventiler, rör och kopplingar som skett vid byggforskningsinstitutets laboratorium i Studsvik. På pannområdet har provningsbestämmelser utarbetats gemen- samt av provningsanstalten, planverket och arbetarskyddsstyrelsen, och delvis bekostats av BFR. I sin produktutveckling söker de större materialtillverkande företagen utveckla system för sanitetsinstallationer och Värmeprodukter där produkterna är anpassade till varandra.
Vissa företag har utvecklat och tillverkar installationsväggar. Med utgångspunkt i ordinära värme- och sanitetskomponenter byggs en vägg ihop. Den fungerar ofta som mellanvägg mellan kök och badrum. I några fall är de typgodkända av statens planverk beträffande brand-, ljud— och va-egenskaper.
Inom ventilationsföretagen avser kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete dels metoder för klimatberäkningar, dels luftström- ningstekniska studier och dels utveckling av komponenter och monte- ringsteknik. Kostnaderna för FoU-arbete inriktat på ventilation i bygg- nader, s k komfortventilation, var 9,9 milj kr år 1970 i de ventilations- företag som tillhör Gruppen Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund (GLSM). Av detta kan dock en del avse utveckling av produktions- metoder vilket ej ingår för övriga delar av materialindustrin. Övriga ventilationsföretag har troligen små FoU-kostnader på detta område. Andelen av omsättningen (direkt materialförsäljning och installation) i Sverige och utomlands var för GLSM-företagen 1,3 %. Om bara material- tillverkningen i Sverige räknas blir FoU-kostnadsandelen mycket högre, 4,1 %.
AB Svenska Fläktfabriken har utvecklat dataprogram för klimatberäk- ningar, har egna laboratorieresurser för luftströmningsstudier, bla full- skaleprov samt utvecklar komponenter och montagemetoder. över hälften av företagets försäljning sker utomlands men utvecklingsresur- serna är koncentrerade till moderbolaget i Sverige. Andra företag tex Bahco Ventilation AB, Luftkonditionering AB utvecklar nya komponen- ter och montagemetoder. Några företag har klimatkammare och annan laboratorieutrustning. Huvudsakligen utvecklar man nya produkter och tar fram data för redovisning av produkternas egenskaper. I någon mån utvecklas nya tekniska system. Företagen samarbetar inom Gruppen Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund (GLSM) bl a beträffande FoU. Det gäller gemensam redovisning av egenskaper, provningsmetoder och standardisering. GLSM har samarbete med de tekniska högskolorna i Stockholm, Göteborg och Lund. Det statliga stödet via BFR och STU har varit litet.
De företag som tillverkar material för elinstallationer hade 1971 kostnader för FoU på tillsammans ca 4 milj kr eller 0,8 % av omsättningen varav 1 milj kr beräknas ha avsett kabel och ledning. Tabell 83 visar hus kostnaderna fördelar sig på olika slag av material. Liksom beträffande rörinstallationsmaterial har värmeområdet hög FoU-kost- nadsandel.
Det har inte gått att kartlägga vilka typer av utvecklingsprojekt kostnaderna avser. Beträffande elradiatorer och ljusarmaturer torde
Tabell 8z3 FoU-kostnader inom tillverkningen av elinstallationsmaterial l97l
5, i i i
FoU—kostnader FoU-kostnaderi Milj kr procent av om- sättningen Förläggningsmaterial 0.4 0,8 Installationsm aterial 0.7 1, 3 Elradiatorcr 0.5 3,1 Ljusarmaturer 1.5 0,9 Kabel, ledning ca 1 ca 0,7 Summa 4.1 0,8
klimatfrågor vara av betydelse och på kabelsidan satsar man FoU- resurser på utveckling av nya isolerande och ledande material samt kopplingssystem. Ett betydelsefullt FoU-samarbete har startats bl a på belysningsområdet.
8.2. Utvecklingsklimat och FoU-resurser
Det har framgått av tidigare redogörelse att utvecklingsarbetet i installa- tionssektorn är relativt sett mer omfattande än i byggsektorn över huvud taget. Detta gäller särskilt materialindustrins satsning. Ett motiv till byggforskningsavgiften och finansieringen av forskning via byggnads- forskningsrådet har varit att strukturen och arbetssättet är sådant att utvecklingsarbetet behöver kollektivt stöd.
Huvuddelen av utvecklingsarbetet inom installationsområdet sker i materialindustrin, som även har initiativet när det gäller nya idéer och arbetsmetoder. Byggherren å andra sidan fattar det avgörande beslutet om nyheter skall användas eller inte. Materialindustrins stora FoU- aktivitet inom installationsområdet torde delvis bero på att det material som används i stor utsträckning är verkstadsprodukter och inte stapel- varor på samma sätt som i byggnadsverksamheten i övrigt. Vidare har man förhållandevis höga krav på prestanda och egenskaper såsom hållfasthet, värmetålighet etc. Materialtillverkningen är numera så pass koncentrerad till stora företag att resurserna för F oU-arbete är avsevärda.
Normerna på installationsområdet både vad beträffar bestämmelser, standard och frivilliga överenskommelser är omfattande och komplice- rade. Det torde stå klart att en ökad internationell harmonisering av normerna och en samordning av utarbetande och även innehåll i de i nationella normerna skulle betyda mycket för möjligheterna att effek- tivera utvecklingsarbetet. Vid enskilda utvecklingsprojekt avsätts också en betydande del av resurserna till att hos vederbörande myndigheter och andra normorgan undersöka om tillämpliga normer upfylles. Materialindustrin har vidare varit aktiv i standardiseringssammanhang.
Stödet från BFR och STU till industrin på installationsområdet har varit blygsamt. Hittills torde också gränsdragningen mellan STU :s område och byggforskningsrådets icke ha varit helt klar. Genom ett intimt samarbete har man dock i praktiken i flertalet fall kunnat överbrygga %
svårigheterna. En fördel har varit att det funnits möjligheter för BFR och STU att gemensamt stödja projekt.
Industrin bedriver i branschgrupper och liknande visst utvecklings- arbete och standardiseringsarbete, även internationellt. På senare tid har branschforskningsinstitut, gemensamma utvecklingssatsningar eller lik- nande initierats från flera håll. Som exempel kan nämnas att forskning inom belysningsområdet givits en hög prioritet av ljusarmaturleveran- törerna och att man på plastområdet har forskningssamarbete som stöds av BFR och STU. Samarbete mellan enskilda företag finns det många exempel på. Materialtillverkande företag har som regel kontakter med installationsledet för att testa idéer etc.
Entreprenörer och konsulter i installationssektorn har litet eget incitament att utföra utvecklingsarbete. De exempel på utvecklingsarbete som förekommer är antingen initierat av byggherrar och då direkt bekostat av dessa eller utfört i samband med tidig upphandling av olika slag. Större entreprenad- och konsultföretag har också utvecklat metoder för det egna arbetets uppläggning och utförande. Konsulterna har också i några fall utvecklat typlösningar, som sedan använts i olika sammanhang. Självfallet engagerar sig vissa konsultföretag mer eller mindre i särskilda projekttyper och utvecklar speciell kompetens. Konsultföretagen har i stor utsträckning varit intresserade av att söka byggforskningsanslag. Installationsföretag har egentligen litet incitament att utföra utvecklings- arbete. Utrymmet för installationsföretagen att konkurrera genom alternativa metoder är små. Lönesystemet har varit hindrande. På rörinstallationsområdet har dock den branschgemensamma utvecklings- verksamheten varit av betydelse. På ventilationsområdet har de ledande företagen utfört ett betydande utvecklingsarbete både beträffande komponenter och arbetsmetoder.
Det mest betydande organet för stöd till forskning och utvecklings- verksamhet på installationsområdet bland offentliga organ är statens råd för byggnadsforskning. Statens institut för byggnadsforskning (SIB) satsar en jämförelsevis stor del av sina resurser på installationssektorn. SIB har en betydande del av de laborativa resurser som för närvarande finns tillgängliga på installationsområdet, bl a beträffande luftströmning, klimat och va—installationer. Institutets resurser representerar en värdefull forskningsmiljö. Institutet planerar en utbyggnad av Iaboratorieresurserna vid flyttningen till Gävle 1976.
På elinstallationsområdet har intresset för utvecklingsarbete varit relativt litet. Anslagen från BFR har tex varit små i förhållande till branschens omfattning. Utrymmet för FoU-insatser är litet så länge man begränsar sig till själva installationsarbetet. Tidigare torde lönesystemet ha bromsat en utveckling på detta område. Det är dessutom troligt att de omfattande och detaljerade Säkerhetsbestämmelserna, som inneburit tekniska detaljkrav, hämmat utvecklingen av nya material och metoder. Behovet av FoU-insatser är stort på belysningsområdet och inom elvärmetekniken. Byggforskningsrådets planerade satsning på dessa två områden bör kunna medföra att FoU-arbetet på hela elinstallations- området aktiveras.
Över hela fältet förekommer internationella kontakter beträffande forskning och utvecklingsarbete. Forskningsorganen har utbyte av erfa- renheter genom CIB och i bilaterala kontakter. Det internationella standardiseringsarbetet ger omfattande kontakter och informationer om utvecklingen i andra länder. Den förhållandevis stora svenska exporten av installationsmaterial gör det nödvändigt för företagen att bevaka utveck- lingen. Svenska Fläktfabriken är ett av de ledande ventilationsföretagen i Europa. I den europeiska branschorganisationen Eurovent har svenska företags initiativ spelat stor roll. För konsultledets del kan konstateras att skillnaderna i arbetssätt och principer för anläggningars utformning är stora mellan Sverige och andra industriländer vilket gör att utbytet av internationella kontakter är begränsat från utvecklingssynpunkt.
8.3. Utredningens överväganden och förslag
Forskningen och utvecklingsarbetet på installationsområdet har under den senaste tioårsperioden hämmats avsevärt av en brist på forskare och utbildade kvalificerade tekniker. Forskningen och utbildningen vid de tekniska högskolorna måste därför ges betydande förstärkningar. Det bör betonas att förstärkningen till en del avser att kompensera för den eftersläpning som skett och som så påtagligt demonstrerats under energikrisen 1973/74. Även inom arbetsmiljöområdet är bristerna påtag- liga. Dessutom är det nödvändigt att anpassa förstärkningen efter den utveckling som kan förutses i en framtid. Denna kommer att ytterligare betona vikten av att byggnader uppförs och drives för att ge god bostads- och arbetsmiljö med god energihushållning och med ett minimum av miljöbelastande emissioner. Det behov som då kommer att finnas av i installationsfrägor välutbildade och erfarna tekniker och samhällspla— nerare kan inte fyllas om inte de nödvändiga FoU-resurserna börjar byggas upp redan nu. I detta kapitel behandlas i första hand forsknings- frågorna. Utbildningsfrågorna ges en närmare behandling i kapitel 9. Förslag om nya tjänster vid de tekniska högskolorna sammanfattas i tabell 9:4.
8.3.1. Branschens Fo U-insatser
Det utvecklingsarbete som bedrivs inom branschen är av största betydelse och bör främjas. För att underlätta en effektiv användning av utvecklings- resursema bör statsmakterna verka för en ökad förenkling av bestäm- melser, en ökad användning av standard i olika sammanhang och en internationell samordning av bestämmelser och standard. Det senare är av särskild betydelse för de installationsmaterialtillverkande företagen, som i allt större utsträckning säljer produkter på utländska marknader.
På senare tid har vissa försök gjorts att vid upphandlingar av klimatanläggningar upprätta projektbeskrivningen på basis av funktions- krav. Dessa försök diskuteras närmare i kapitel 5 Funktionsupphandling och det kan konstateras att de är av betydelse för utvecklingsklimatet inom entreprenad- och konsultföretag. En fortsatt utveckling av underlag
för sådana upphandlingsformer bör stödjas av offentliga forskningsorgan och byggherrar även i fortsättningen.
Byggherrarna och materialindustriföretagen behöver provningsresurser för att prova nya komponenter och system samt för att kontrollera egenskaper. Byggherrar har stort behov av provningsresurser för att utvärdera förslag till nya lösningar. Det måste ses som en uppgift för det offentliga stödet till forskning och utvecklingsverksamhet att tillse att sådana resurser kommer till stånd. Förändringarna av verksamheten vid statens provningsanstalt enligt kapitel 7, avsnitt 7.2.1 och uppbyggnaden av SIB:s verksamhet i Gävle bör innebära förbättringar av dessa möjligheter.
8.3.2. Statligt stöd till forskning och utvecklingsverksamhet
Byggforskningsrådet har i flera år prioriterat installationsområdet och avser att fortsätta. Även om installationerna inte är ett eget forsknings- område ingår det i flertalet av rådets angivna områden och har stor betydelse i många fall. Bland annat prioriteras energifrågor, belysnings- frågor och lätta byggsystem, alla av betydelse för installationssektorns utveckling. Utredningen finner att byggforskningsrådets programarbete ger ett gott underlag för fortsatt satsning på kollektiv byggforskning. Särskilt mot bakgrund av behoven på installationsområdet, där rådet redovisar en rad angelägna projekt, bör rådets resurser ligga på en högre nivå än hittills. Den ökning av resurserna from 1975 som föreslås i statsverkspropositionen 1974 är nödvändig.
Utredningen anser det värdefullt att byggforskningsrådet även fortsätt- ningsvis ämnar satsa på att få fram forskningsmiljöer på vissa områden. Eftersom intresset och resurserna för installationsforskning vid de tekniska högskolorna och universiteten varit relativt litet har en forskningsmiljö på området medvetet byggts upp vid byggforsknings- institutet. Den luftströmningsforskning som utförts vid laboratoriet i Stockholm bör byggas ut. I framtiden bedöms behovet av provnings- resurser för komponenter och system i luftbehandlings- och klimatanlägg- ningar bli stort. Det gäller både provningsmetoder och provningsutrust- ning. De ventilationsföretag som arbetar på marknaden är visserligen stora och har ofta egna resurser för dessa ändamål men även konsulter och byggherrar samt bestämmelseutfärdande myndigheter har behov av provningsresurser i en etablerad forskningsmiljö. En utbyggnad av 81325 laboratorieresurser för den egna forskningen bör ge utrymme för provningsverksamhet. Utredningen föreslår att byggforskningsinstitutets resurser för provning och utveckling av provningsmetoder för framförallt systems funktion i byggnader ökas. Metoder för denna byggplatsprovning samt därtill hörande utveckling av system och apparater är en väsentlig del av institutets uppgifter. Utredningen anser vidare att vid en utbyggnad av institutets laboratorieresurser bör forskning på elinstalla- tionsområdet tas upp. Laboratorieresurserna bör bli sådana att institutet kan utses till riksprovplats för delar av installationsområdet.
På olika sätt har byggforskningsrådet även stimulerat forskningen och
forskarutbildningen vid universitet och högskolor. Vid institutionen för uppvärmnings- och ventilationsteknik vid KTH har en forskningsmiljö etablerats. Institutionen är förlagd till sektionen för maskinteknik (M). Kontakterna med sektionerna för Arkitektur (A) och Vattenbyggnad (V) bör stimuleras. Forskningen och utbildningen spänner över ett stort område. Forskningen har givits en inriktning som varit av stor betydelse för branschen. En fortsatt utveckling av utbildningskapaciteten och forskningsverksamheten bör stimuleras.
Den professur i installationsteknik som inrättats vid CTH år 1973 bör byggas ut till en institution. Professuren är förlagd till V-sektionen. För att få en bred bas bör den kompletteras med en professur även på M-sektionen. Vidare stöds förslaget att vid V-sektionen inrätta en bitr. professur i VA-teknik med installationsteknisk inriktning. Till detta bör ytterligare resurser komma enligt kapitel 9. Uppbyggnaden av en forskningsmiljö kräver avsevärda resurser under lång tid. För att inom rimlig tid uppnå erforderligt resultat vid CTH bör utbyggnaden där ske snabbt. Utredningen ser inte anledning att närmare gå in på inriktningen och eventuell specialisering vid KTH respektive CTH. Med hänsyn till den hittillsvarande aktiviteten på monteringsbyggnadsområdet vid CTH bör installationsinstitutionen även bearbeta detta område. Med tanke på den nu inrättade professurens inriktning bör frågorna om integration mellan bygg— och installationssystem behandlas. De här aktuella aspekterna på installationssektorns funktionssätt har diskuterats i kapitel 4 Samord- ningsproblem. I övrigt bör inriktningen diskuteras av högskolorna och byggforskningsrådet. BFR bör svara för icke oväsentlig del av resurserna för forskningsverksamheten.
Ett betydelsefullt område där en utbyggd och sammanhållen forsk- ningsmiljö hittills saknats är belysningstekniken. Utredningen anser det vara väsentligt att en sådan etableras. Det synes lämpligt att KTH:s belysningstekniska laboratorium byggs ut i samråd med byggforsknings- rådet och arbetarskyddsfonden. För att säkra tillgången på kvalificerade forskare bör en institution med professur etableras. Forskningen vid
Forskningen vid institutionen för byggnadskonstruktionslära, LTH, har gradvis närmat sig installationsområdet. Orsaken härtill är närmast de funktionella sambanden mellan en byggnads termiska egenskaper och det installerade klimatsystemet och dess drift. Val av vissa byggnadsdata kan därför ses som alternativ till val av installationer. Det är väsentligt att utveckla denna uppfattning av byggnaden och dess installationer som ett funktionellt sammanhängande system. Med de föreslagna förstärk- ningarna åt forskningen vid KTH och CTH skapas förutsättningar för att en sådan utveckling kan ske med samarbete över de traditionella sektions- gränserna. Inom LTH bör motsvarande förutsättningar skapas genom utbyggnad av forskningsresurserna vid institutionen för byggnadskon- struktionslära.
Förslagen innebär således, att man för de tekniska högskolorna närmast koncentrerar sig på en snabb uppbyggnad av forskningsresur- serna vid KTH och CTH och att man för LTH konfirmerar den forsk- ningsutveckling som skett. Detta ger dels underlag för en med KTH och
52.5. . _x'...
CTH jämförbar undervisning och forskarutbildning i de viktiga klimati- seringsfrågorna inom sektion A och V, dels en bas för en utbyggnad på längre sikt till en med KTH och CTH fullt jämförbar forskningsmiljö.
En viktig förutsättning för den forskning och utbildning det här gäller är tillgång till goda laboratorier. Befintliga resurser bör utnyttjas men nya lokaler och ny utrustning torde också erfordras. Det är angeläget att dessa frågor inte fördröjer inrättandet av tjänster. Samtidigt måste frågor om lokaler och utrustning för dessa forskningsområden ges högsta prioritet.
Samhällsutvecklingen, med en förutsebar knapphet och högre priser på energi för uppvärmning och klimatbehandling, innebär att dessa områden prioriteras, vilket är värdefullt för installationssektorns effektivitet. Utredningen anser byggforskningsrådets ansatser till helhetssyn på dessa frågor värdefull.
Beträffande den kollektiva forskningens allmänna inriktning bör stor vikt läggas vid sådan forskning och utveckling som avser framtagning av underlag för olika bestämmelser. Som ett relativt sammanhållet projekt bör en utveckling av ett underlag för funktionsupphandling av klimat- anläggningar kunna etableras. I detta sammanhang bör också formerna och möjligheterna att lämna långtidsgarantier för klimatanläggningar tas upp. Ett annat område som hitills givits för små resurser är drifts- och underhållsfrågor.
Som redan tidigare konstaterats finns inget särskilt branschforsknings- institut inom installationsområdet. På vissa delsektorer finns ansatser. Utredningen anser att det inte är effektivt och nödvändigt att nu etablera ett särskilt branschforskningsinstitut för hela installationsområdet. Ytter- ligare administrativa organ utöver byggforskningsrådet erfordras ej. Givetvis bör ett nära samarbete äga rum med andra statliga organ som ger bidrag till forskning och utvecklingsverksamhet, t ex planverket, styrelsen för teknisk utveckling och arbetarskyddsfonden. I vissa delbranscher bör dock stöd lämnas till grupper. Fördelen med en någorlunda permanent organisation i en forskningsgrupp eller liknande är att en forskningsmiljö och en kompetens kan byggas upp och bibehållas.
. i..).fil. .ru? i,
9. Installationsutbildningen vid fyraårigt gymnasium och högskolor
9.1. Inledning
I utredningens direktiv ifrågasätts om utbildningen av kvalificerad teknisk personal inom installationsområdet avspeglar sektorns betydelse i dagens byggande. Möjligheterna att med befintliga utbildningsresurser tillgodose behovet skall utredas och förslag skall framläggas om eventuella erforder- liga utbildningsåtgärder. Utredningen kommer att begränsas till utbild- ningen vid det fyraåriga gymnasiet samt vid högskolorna. Eftersom beroendet mellan byggnad och installationer är av så stor vikt i såväl projektering som byggande har utredningen funnit det nödvändigt att även studera samordningsfrågornas behandling i byggutbildningen. Där- för kommer utbildningen att studeras utifrån följande frågeställningar.
— Är specialistutbildningen för ingenjörer och civilingenjörer inom vvs- och elområdet tillräcklig kvalitativt och kvantitativt? — Beaktas samordningsfrågorna i tillräcklig utsträckning vid utbildningen av dels specialister inom installationsområdet dels byggnadsingenjörer, arkitekter och civilingenjörer?
Dessutom kommer behovet av utbildning av kvalificerad förvaltnings- personal att beaktas.
Även om fortbildningen ej kommer att behandlas vill utredningen framhålla att den är av mycket stor betydelse inom installationsområdet. Den nuvarande utbildningsnivån är låg, och de nu verksamma teknikernas grundutbildning har i många fall ej varit speciellt inriktad på installations- området. Dessutom går den tekniska utvecklingen mycket snabbt.
Den totala utbildningssituationen inom vvs-området har behandlats av VVS-branschens och BFR:s utredningsgrupp för utbildningsfrågor som i januari 1974 avgav sin slutrapport Utbildning vvs. Där framläggs förslag och synpunkter beträffande montörs-, tekniker-, ingenjörs- och högskole- utbildningen samt beträffande fortbildning. Delar av rapportens innehåll kommer att behandlas längre fram. Här skall dock påpekas att inga konkreta förslag till högskoleutbildning framläggs. Däremot understryks att en förstärkning är erforderlig.
236 Instal/ationsurbildningen SOU l974:47 9.2 Nuvarande utbildning
Vvs-teknisk specialistutbildning. För närvarande saknas vvs-teknisk specialistutbildning inom gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje. I samband med gymnasieskolans omdaning år 1971 slopades den tvååriga tekniska institutionsutbildningen. Vvs-linjerna vid tekniska gymnasier och tekniska skolor är under avveckling. Däremot har en möjlighet öppnats att inrätta specialiserade påbyggnadskurser främst avsedda för ingenjörer från maskinteknisk gren vid gymnasieskolans fyraåriga linje. Sådana påbyggnadskurser har även kommit till stånd men det har varit svårt att rekrytera elever. Orsaken är studiesociala problem och svårig- heter för företag att avvara anställda ingenjörer en längre period. I början av 1970—talet har ca 50 vvs-ingenjörer per år tillförts branschen, huvud- sakligen från gymnasieskolans maskintekniska gren och med olika på- byggnadskurser.
Vid KTH finns ws-inriktad utbildning på särskilda institutioner vid sektionen för maskinteknik (M), nämligen studieinriktningarna uppvärm- nings- och ventilationsteknik samt kylteknik. De första civilingenjörerna & med studieinriktningen uppvärmnings- och ventilationsteknik, 6 stycken, i
E
Adam,-M
utexaminerades år 1973. Enligt tidigare utbildningsplan, som var mindre uppdelad än den nuvarande, fanns bl a studieinriktningen Värmeteknik där man kunde deltaga i allmän kurs och fortsättningskurs iuppvärm- nings- och ventilationsteknik. Examinationen framgår av följande sam- manställning.
Antalet studerande steg kraftigt under 1960-talet för att senare sjunka. De närmaste åren väntas en avsevärt mycket lägre examination på grund av de lägre intagningskraven och därav följande svårigheter för studenter- na att klara den grundläggande utbildningen. Läsåret 1973/74 går endast 10 studenter i årskurs 4 inom studieinriktningen uppvärmnings- och ventilationsteknik. Är 1974/75 väntas antalet sjunka ytterligare.
Vid CTH finns möjlighet till viss fördjupning inom området genom en kurs i luftbehandlingsteknik inom utbildningslinjen konstruktions— och ; Värmeteknik vid sektion M. Under åren l953 till 1961 fanns en personlig * professur i fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik, finansierad av AB Svenska Fläktfabriken.
En viktig utbildningsinsats anses ha gjorts av de stora företagen i de vertikalt integrerade installationssektorerna. Så t ex har det på många håll omvittnats att många kvålificerade tekniker inom vvs-konsultbranschen fått en stor del av sin utbildning inom Svenska Fläktfabriken.
!
_ i
År lixaminerade per år, medeltal % Allmän kurs F ortsättningskurs Licentiater '
och examensarbete och doktorer ]
1950—62 33 5 ! 1963—66 70 20 , 1 1967—70 53 40 sammanlagt 19 _ 1971—72 35 15 : i |
Elteknisk specialistutbildning. I gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje finns en särskild elteknisk gren. Där ges en viss utbildning i installationsfrägor medan dessa har en mycket undanskymd ställning i den eltekniska högskoleutbildningen.
Allmän installationsutbildning. Ämnen som behandlar vvs-installations- frågor ingår i en rad olika utbildningar. Det gäller all utbildning av byggtekniker och arkitekter, maskinteknisk utbildning vid gymnasier, vissa utbildningslinjer vid de tekniska högskolornas M-sektioner och viss kemistutbildning. Utbildningen avser att ge olika specialister en inblick i respektive facks installationsproblem. För byggnadstekniker och arkitek- ter ligger härvid tyngdpunkten på installationernas funktionssätt, utfö- rande och inplacering i byggnaden. Likaså tas isoleringsfrågor upp samt speciellt i arkitektutbildningen människans krav på klimat. Maskintekni- ker och kemister får lära sig de teoretiska grunderna för strömning, värmeöverföring, maskinernas funktionssätt m m. En allmän elutbildning ingår i all teknisk utbildning där för väg— och vattenbyggare och arkitekter installationsaspekterna står i centrum. Varken el— eller maskintekniker får utbildning som berör installationsföretagens problem.
Förvaltning. Ingenjörsutbildning med inriktning på förvaltning saknas. Dock har ett antal sjöingenjörer rekryterats till bl a sjukhus, fjärrvärme- anläggningar m m.
I avsnitt 9.5 görs en mer noggrann genomgång av installationsutbild- ningens utformning.
9.3. Nuvarande utbildningsnivå och efterfrågan på personal med högre utbildning
Utredningen har ej kunnat göra någon systematisk undersökning av utbildningsnivån och efterfrågan på ingenjörer i installationssektorns olika led. För konsultbranscherna genomfördes dock hösten 1973 en enkät till de större företagen som redovisas nedan. I övrigt har synpunk- ter inhämtats vid kontakter med branschrepresentanter, framförallt angående högskoleutbildningen.
Rör— och elinstallationsbranscherna. Installationsföretagen anser sig ha ett mycket begränsat eller inget behov av högskoleingenjörer. Man menar att högskoleingenjörerna med sin teoretiska inriktning ej är utbildade för att lösa företagens, huvudsakligen praktiska, problem. De teoretiska kunskaperna kan ej utnyttjas. Utredningen anser att den negativa inställ- ningen måste ses mot bakgrund av högskoleingenjörernas bristande utbildning i installationsfrägor och framförallt om installationsföretagens produktionsproblem.
De flesta teknikerna i rör- och elinstallationsbranscherna (förmän, verkmästare, kalkylatorer m rn) torde vara vidareutbildade montörer. De högre utbildade har examen från tekniskt institut eller läroverk. Tabell 911 som avser SAF-företagens tjänstemän exklusive företagsledare år 1969 ger en viss uppfattning om utbildningsnivån. Som jämförelse redovisas även tjänstemän i Byggnadsindustriförbundet och Sveabund.
Tabell 921 Tjänstemännens utbildning i medlemsföretagen i RAF, EA (installations- företag och elgrossister) samt Byggnadsindustriförbundet och Sveabund år 1969
RAF EA Byggnads- installations- ind ustriför- företag och bundet och elgrossister Sveabund Antal % Antal % Antal %
Tekniker 390 19 ] 189 32 7] 70 4] därav Civilingenjörer 2 0 67 2 653 4 Läroverksingenjörer 84 4 357 10 2 090 12 lnstitutsingenjörer 259 13 673 18 3 822 22 Teknisk fackskola 45 2 92 2 605 3
Övriga med utbildning (studentexamen och högre) 67 3 130 3 431 2 Övriga 1635 78 2 309 65 9 953 57 Totalt 2 092 100 3628 100 17 554 100
Företagsledarna torde ha en högre utbildning än övriga tjänstemän varför statistiken ej ger en bild av den totala utbildningsnivån. Dessutom föreligger, enligt uppgift från SAF, normalt ett stort bortfall i statistiken.
Bland tjänstemännen i rörinstallationsföretag har endast 19 % teknisk utbildning. Bland dessa är huvuddelen institutsingenjörer. Endast två civilingenjörer redovisas. Statistiken för elföretagen omfattar även elgros- sister. Troligen har dessa en betydligt högre andel ingenjörer än elinstalla- tionsföretagen. Totalt har 32% av tjänstemännen teknisk utbildning. Även här dominerar institutsingenjörerna men andelen läroverks- och högskoleingenjörer är större än bland rörinstallationsföretagen. Troligen är personalens utbildningsnivå i elinstallationsföretagen mycket lika den i rörinstallationsföretagen. Utbildningsnivån hos byggnadsindustrins tjänstemän är betydligt högre än hos installationsföretagens. 41 % av tjänstemännen har teknisk utbildning varav 4 % är civilingenjörer.
Tillverkningrindustrin, ventilationsföretagen. De diskussioner som förts med representanter för tillverkningsföretag ger inget underlag för en bedömning av utbildningsnivån eller behovet av högre utbildad personal. Dock har panntillverkare uppgivit att man haft svårt att rekrytera civilingenjörer med lämplig utbildning och att man gärna skulle ha anställt flera. Ventilationsföretagen har samma inställning. De har också relativt få civilingenjörer anställda i installationsavdelningarna. De flesta finns på tillverkningssidan.
Konsulter. Utredningen genomförde hösten 1973 en enkät till de konsultföretag som 1970 hade mer än 50 anställda och som utförde vvs— och/eller elprojektering. Undersökningen avser totalt 28 företag varav 21 sysslade med vvs-projektering och 19 med elprojektering. Dessa företag svarade 1970 för 52 % respektive 64 % av den totala sysselsättningen inom vvs- och elprojekteringsverksamheten. Syftet med enkäten var att utröna grundutbildningen bland teknikerna, att ge underlag för en bedömning av behovet av civilingenjörer på kort och lång sikt och slutligen att inhämta synpunkter på utbildningen av civilingenjörer. I tabell 9:2 redovisas teknikernas grundutbildning.
Bland vvs—teknikerna finns en högre andel civilingenjörer än bland
Tabell 9:2 Grundutbildning år 1973 samt antal civilingenjörer år 1968 bland ws- och elprojekteringspersonal i konsultföretag som år 1970 hade mer än 50 anställda
Vvs El 1973 1968 1973 1968 Antal % Antal Antal % Antal Tekniker 98 7 100 998 100 därav Civilingenjörer 85 9 76 55 6 49 Läroverksingenjörer 199 20 441 44 Institutsingenjörer 526 53 408 41 Teknisk fackskola m m 177 18 94 9 Övriga anställda 153 232 Totalt 1 140 1 230
___—___-
elteknikerna medan andelen läroverksingenjörer i elfacket är mer än dubbelt så hög som i vvs-facket. 70 % av vvs-teknikerna är utbildade vid tekniskt institut eller teknisk fackskola mot 50 % av elteknikerna. Andelen civilingenjörer var 8,6 % respektive 5,5 %.1 Som konstateras i Bilaga 5 (Tab B 5:6) är detta en avsevärt lägre andel än bland övriga byggkonsulter där andelen år 1971 var 19,5 %. Vid kontakter med vvs-konsultbranschen har dock framkommit att många ingenjörer vidare- utbildat sig bla genom att delta i högskolekurser. Till bilden hör också den omfattande vidareutbildningen som bedrivits av de största ventila- tionsföretagen. I praktiskt taget alla de undersökta företagen fanns någon civilingenjör. Vanligast är att man har en till fyra civilingenjörer. Några företag, som svarade för 65 % respektive 44 % av antalet i de undersökta vvs- och elkonsultföretagen, hade vardera ett lO-tal.2
Vid diskussioner med vvs-konsultföretag har framkommit att de först under 1960—talet börjat anställa civilingenjörer. Ett viktigt motiv var att man upplevt att vanliga ingenjörer haft svårt att hävda sina åsikter inför de högskoleutbildade arkitekterna och konstruktörerna. Det är intressant att konstatera att antalet civilingenjörer sedan 1968 ökat i båda bransch- erna, trots den totala sysselsättningsnedgången. Det får ses som ett led i många företags strävan att på lång sikt rekrytera en större andel civilingenjörer.
Företagen tillfrågades om det under de senaste fem åren varit svårt att rekrytera civilingenjörer med lämplig utbildning respektive hur många man omedelbart skulle vilja nyanställa. Företagen ombads även att uppskatta hur stor andel av teknikerna man på lång sikt ansåg böra vara civilingenjörer. Företagens uppfattning om rekryteringssårigheter respek- tive omedelbart anställningsbehov framgår av följande sammanställning.
' Detta är en avsevärt högre andel än som redovisas för Konsultföreningens medlemmar inom vvs- och elfacket år 1971 (Bilaga 5, tab B 5:6). Där ingår ej vissa större företag med ett stort antal civilingenjörer, främst inom vvs-facket (Svenska Riksbyggen, Wahlings Företagsgrupp AB och K-Konsult). En annan orsak är att den avsevärda sysselsättningsminskningen i ws- och el—konsultfacken med ca 20 % respektive ca 10 % i början av 1970-talet ej återverkat på antalet civilingenjörer som från 1968 ökat något i de undersökta företagen.
2Vvs: Hugo Theorells Ingenjörsbyrå AB, Wahlings Företagsgrupp AB, Bengt Dahlgren Kon- sulterande Ingenjörsbyrå AB, K-Konsult och Svenska Riksbyggen. El: lngenjörsfirman Bergman & Co AB, Ångpanneför— eningen.
240 [ns/allarionsurbildningm SOU l974:47 Vvs El Antal företag Svårt att rekrytera 9 12 Ej svårt att rekrytera 8 4 Vet ej (ej aktuellt) 4 3
Antal civilingenjörer Omedelbart anställningsbehov 31 15
Bristen på lämpligt utbildade civilingenjörer synes vara störst i el- branschen medan det omedelbara rekryteringsbehovet är störst i vvs— branschen. Ett företag svarade dock för hälften av det angivna behovet.
Företagen hade mycket divergerande uppfattning om hur stor andel av teknikerna som på lång sikt bör vara civilingenjörer. För vvs-projektering fördelade sig svaren tämligen jämnt mellan 5 % och 30 % och för elprojektering mellan 3 % och 20 %. Om de angivna andelarna vägs med antal tekniker i företagen var medeltalet för vvs-projektering 19 % och för elprojektering 10 %, dvs en ungefär dubbelt så stor andel som 1973.
Det är vanskligt att med ledning av uppgifterna från de undersökta, relativt stora företagen uppskatta det totala antalet civilingenjörer i branscherna. Då en stor andel av civilingenjörerna finns i relativt få företag och mindre företag troligen mer sällan har civilingenjörer anställ— da synes totalantalet för vvs-projektering vara ca 100 och för elprojekte- ring ca 70. En rimlig uppskattning blir då att under de närmaste 10—15 åren ytterligare lika många skulle kunna rekryteras, dvs 5 51 10 per år i respektive bransch.
De synpunkter som gavs på civilingenjörsutbildningen inom de två facken kan sammanfattas på följande sätt. Inom båda branscherna anser man att civilingenjörerna har för lite praktisk utbildning. De känner ej till hur ett konsultföretag arbetar eller hur byggprocessen fungerar och har dåliga kunskaper om normer och material. Från elkonsulterna framfördes dessutom enstämmigt att civilingenjörernas totala brist på kännedom om installationsteknik var ett stort problem. I båda branscherna önskade man allmänt att utbildningen skulle vara mer praktisk varvid förslag om en varvad utbildning eller en avslutande praktisk utbildning, gärna i konsultföretag, framfördes. Några företag menade att utbildningen för blivande konsulter generellt borde göras mer praktiskt inriktad och skiljas från den mer teoretiska. Andra framförde förslag på speciella installa- tionstekniska utbildningslinjer gemensamma för vvs och el och med större inslag av byggnadsutbildning. Några menade att en ökad praktisk inriktning av studierna var en förutsättning för att man skulle kunna anställa fler civilingenjörer.
Det allmänna intrycket är att det för konsultföretagen är väsentligt att omedelbart kunna utnyttja de nyanställda i praktisk konsultarbete. Företagen har små resurser för inskolning i verksamheten. Läroverks— och institutsingenjörer har en bättre praktisk erfarenhet och är bättre rustade att direkt finna lösningar på praktiska problem.
Förvaltning. Som konstaterats i kapitel 6 ställs stora och ökade krav
.mmmäd sa:—_ M...; ___
på förvaltningen av det existerande byggnadsbeståndet. Kraven har skärpts genom de stigande energipriserna. En allmän insikt om att byggnadernas underhåll kan och bör organiseras bättre och med inrikt— ning på förebyggande underhåll växer fram. Förutsättningarna för planerade åtgärder växer i och med att förvaltningarna alltmer centralise- ras. Hittills har i viss utsträckning sjöingenjörer rekryterats för ledning av förvaltningsarbetet, där de mest kvalificerade uppgifterna ligger på installationssidan. Utredningen har ej systematiskt studerat efterfrågan på kvalificerad förvaltningspersonal men mött en allmän uppfattning att stora brister föreligger i driftens och underhållets organisation och effektivitet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att andelen tekniker med ingenjörs- och högskoleutbildning bland installationsföretag och installa- tionskonsulter är avsevärt lägre än bland byggnadsföretag. Teknikerna har även lägre utbildning, vilket främst avspeglar sig i den låga andelen civilingenjörer i såväl installations- som konsultföretagen.
9.4. Diskuterade och genomförda förbättringar av installations- utbildningen
Utbildningen i installationsfrågor vid de tekniska högskolornas V, A och L-sektioner togs upp i den 1967 avlämnade utredningen om byggnadsut- bildningen vid dessa sektioner som utfördes på uppdrag av UKA av Lennart Holm. Holm föreslog att ett 15-tal nya professurer skulle inrättas bl a i installationsteknik vid KTH, CTH och LTH, möjligen i kombination med föreslagna professurer i VA-teknik. Dessa placerades i den högsta prioriteringsgruppen. Inom V-sektionerna skulle en särskild linje för installation inrättas. Det föreslogs att installationsteknikerna skulle ges fördjupad utbildning i installationsteknik samt anläggningsteknik, full- ständiga kurser i byggnadsfunktion, byggnadsteknik, byggnadsproduk- tion och ekonomi samt orienteringskurs i formlära, arkitektur och projekteringsmetodik. Samtidigt föreslogs att fullständiga kurser iinstal- lationsteknik skulle ges för linjerna huskonstruktion samt anläggnings- konstruktion och stadsbyggnadsteknik vid sektion V och för linjerna arkitektur och stadsbyggnad samt miljövård vid sektion A.
Utbildningen i installationsteknik skulle inriktas på systemfrågor och installationernas samordning med byggnaden under projektering, kon- struktion och uppförande. Den funktionella samordningen mellan bygg- nadsutformning och klimatinstallationer skulle främst studeras iämnet byggnadsfunktionslära där även metoder för att mäta och bedöma klimategenskaper borde utvecklas. Likaså skulle ljus- och ljudfrågor tas upp i ämnet.
Holm föreslog även att en bättre samordning av utbildningen inom de tre sektionerna borde åstadkommas med en större valfrihet för eleverna att kombinera ämnen över sektionsgränserna. Utbildningsråden för V, A och L borde skapa ett särskilt samrådsorgan.
Utredningen tog ej upp installationsutbildningen vid M och E-
sektionerna eller sambandet därimellan och vid U, A och L-sektionerna.
Holms förslag har ej förverkligats. Installationsfrågorna har dock ägnats ett stort och stigande intresse bl a i ett utskott inom fakultets- beredningen för V-, A- och L-sektionerna ”arbetsgruppen för byggnads- området” där även utbildningen inom E- och M-sektionerna diskuteras. Likaså tas de upp i Urval, en samarbetsgrupp för utbildningsråden för V, A och L och i VAMEK, en motsvarande grupp där utbildningsråden för V, A, M, E och K är representerade. Man diskuterar bl a möjligheten att genom omvandling av vissa professurer skapa större utrymme för installa- tionsfrågorna.
En professur i installationsteknik vid CTH med placering på V-sektio- nen har inrättats fro m läsåret 1973/74 och en utbildningslinje för installationstekniker skall införas. Utbildning skall även meddelas för A-, M- och E-sektionerna. Vid LTH är V-utbildningen under omprövning och en specialkombination för installationstekniker planeras.
BFR har sedan länge sökt prioritera vvs-området vid anslagsfördel- ningen men har upplevt en brist på lämpliga forskare. Man har nu ställt i utsikt resurser för två biträdande professurer inom installationsområdet under en övergångstid men har ej tagit ställning till sektionstillhörighet eller inriktning.
De bristande utbildningsresurserna inom vvs-området har sedan länge diskuterats inom VVS-Tekniska Föreningen. År 1971 tillsattesisamarbete med BFR och SÖ en utbildningsutredning för att få fram en lämplig gymnasieutbildning. Utredningen breddade sedan sitt intresseområde till att omfatta all grund— och fortbildning inom vvs-området. Däremot tas inte installationsutbildningen för byggtekniker och arkitekter upp. I december 1972 framlades ett förslag till en ettårig specialkurs i installa- tionsteknik vvs. Utbildningen är avsedd för studerande från B— och M-grenarna vid gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje som i årskurs 4 skall kunna specialisera sig inom vvs-området. Ca 100 ws-ingenjörer skulle utbildas. årligen och resterande behov täckas av vidareutbildade gymnasieingenjörer från andra grenar samt av civilingenjörer. Efter remissbehandling där bl a IBU tillstyrkte att utbildningen skulle komma till stånd, har det beslutats att den skall börja hösten 1974, i första hand med en kurs vid Polhemsskolan i Gävle. Utredningens slutrapport (Utbildning vvs) framlades i januari 1974. Utöver det ovan nämnda förslaget till gymnasieutbildning läggs inga konkreta förslag till utbildning på ingenjörs- och högskolenivå. Däremot framhävs behovet av mer högre utbildning. En rad förslag till utbyggnad och förändringar av utbildningen på montörsnivå förs fram. Dessutom föreslås en omfattande vidareutbild- ning av olika vvs-tekniker i yrkesteknisk högskola samt att VVS Tekniska Föreningen skall samordna en utökad fortbildningsverksamhet inom vvs-området.
9.5. Överväganden och förslag
9.5.1. Utbildningsbehov
Enligt utredningens mening är den nuvarande utbildningssituationen inom installationsområdet otillfredsställande. Direkt branschinriktad utbildning finns i stort sett endast på montörsnivå. Utbildningen på ingenjörsnivå har dominerats av tvååriga tekniska institut och afton- skolor, varav instituten nu försvinner. En jämförelse med byggnads- sektorn med väl utbyggd utbildning av gymnasie- och högskoleingenjörer samt arkitekter visar det orimliga i situationen.
Installationssektorn har kommit att spela en allt viktigare roll. Under efterkrigstiden har de ökade kraven på inneklimat och belysning inne- burit stora problem. Det kan knappast sägas att kraven har tillfredsställts på ett optimalt eller ens tillfredsställande sätt. Forskningsresurserna har ej kunnat utbyggas i takt med utvecklingen. Kravet på elförsörjning, kommunikation och reglering har starkt ökat kraven på insatser från den eltekniska sidan. I framtiden kvarstår alla dessa anspråk med skärpta krav på ekonomisk optimering. Energifrågorna kommer i framtiden att få en helt annan betydelse än hittills. Stora krav på energibesparing i såväl nya som gamla byggnader kommer att ställas där regler- och återvinnings- teknik blir viktiga inslag. Intresset för miljöfrågor kommer att kvarstå med krav på vattenbesparing och effektiv avloppshantering och torde "kunna ses som en förebild för vad som kan komma på energiområdet. Arbetsmiljöfrågorna tilldrar sig ett starkt ökat intresse, där klimat och belysning har stor betydelse. Dessa frågor kommer inte enbart att ställa krav på grundutbildning och forskning. Fortbildningen kommer också att bli mycket viktig beroende på att ny teknik tillämpas och att utbildnings- nivån är låg bland sektorns tekniker. Därtill skall läggas att installationer- nas skötsel för närvarande ofta är bristfällig. Den kommer i framtiden att bli allt viktigare, med stigande krav på kvalificerad personal.
Samordningen i byggprocessens olika faser är ofta bristfällig. Byggna- der utformas ofta genom suboptimala dellösningar av stomme och olika installationer. Onödiga produktionsstörm'ngar uppstår genom brister i systemsamordning och produktionsplanering. Samordnings- problemet berör alla i byggandet engagerade parter. Som framgått av Kapitel 4 kan samordningsfrågorna ses ur följande aspekter.
Administrativ samordning som avser samordningen av de olika parterna i projektering och produktion.
Rumslig samordning som avser byggnadens och installationernas tekniska samordning. Bla måste ökade hänsyn tas till behovet av flexibilitet i byggnadernas användning och kravet på att installationer skall vara åtkomliga för service och reparationer.
Funktionell samordning som avser hur byggnaden och installationerna skall dimensioneras mot bakgrund av att byggnadens utformning och placering, en del av dessa olika installationer samt den i byggnaden bedrivna verksamheten samverkar för att skapa klimatet. Även belys- nings- och akustikfrågornas lösning är beroende av en god funktionell samordning.
Under projekteringen svarar ofta arkitekten för samordningen av olika specialister medan den under byggandet ofta sköts av en byggtekniker. Samordningsfunktionen tenderar emellertid allt mer att bli en särskild uppgift där byggherreorgan, projekteringskontor och särskilda byggledar- företag skaffar samordningsspecialister, projekt- och byggledare. Samord- ningsfrågorna är av olika komplexitetsgrad, där de mest kvalificerade | avgörandena vad beträffar funktionell och rumslig samordning måste i träffas i det inledande projekteringsskedet och beträffande administrativ ' samordning i byggplaneringen. En rimlig utgångspunkt är att framförallt ; den högskoleutbildade personalen skall arbeta med sådana komplexa i frågor. Det är emellertid viktigt att även lägre utbildad personal får en sådan utbildning att de ej ensidigt söker optimera sitt eget arbete utan hänsyn till återverkan på andra fack.
Vid diskussionen av utbildningsformer krävs en uppfattning om vilka uppgifter tekniker med olika utbildning huvudsakligen kommer att syssla med. I sammanställningen i Tabell 9:3 redogörs för utredningens uppfatt- |
|
ning där installationsfrägornas behandling ställts i centrum. Av speciellt intresse är att väg— och vattenbyggare med installationsteknisk utbildning kan väntas få ledande funktioner i installationsföretag.
Tabell 9:3. Olika teknikers handläggning av insmllationsfrågor Gymnasieingenjörer, vvs- eller elutbildning
Byggnadsföretag: Viss rekrytering för projektering av installationer. lnstallationsföretag: Produktionsplanering och arbetsledning. Enklare projekte- ringsuppgifter.
Konsultföretag: Enklare projekteringsuppgifter. Byggnadskontroll. Produktionsföretag: Försäljning, produktutveckling. Vertikalt integrerade företag: Samtliga ovanstående uppgifter.
Forskningsinstitutioner: Biträdande uppgifter. Forskning av mer praktisk och , målinriktad natur. ! Byggnadsingenjörer med gymnasieu tbildning
Byggnadsföretag: Produktionsplanering och arbetsledning. Enklare projekterings- uppgifter. i Installationsföretag: Ingen rekrytering. | Byggkonsulter: Enklare projekteringsuppgifter. Byggnadskontroll. ! I | Civilingenjörer med vvs- eller elutbildning
lnstallationsföretag: Viss rekrytering för utveckling av monteringsmetoder och produktionsplanering.
Konsulter: Kvalificerade projekteringsuppgifter och ledning av rutinprojekte- ringen. Utformning av principlösningar med stort inslag av samordning med övriga fack. Speciellt viktigt för vvs-specialister.
Produktionsföretag: Produkt- och systemutveckling samt forskning. För vvs- specialister speciellt inom ventilations- och värmesektorn.
Vertikalt integrerade företag: Samtliga ovanstående uppgifter. Forskningsinstitutioner: Forskningsledning, speciellt efter högre examina. Mer kvalificerade uppgifter. Våg— och vattenbyggare, husbyggnadslinje
Installationsföretag: Inga uppgifter. Byggnadsföretag: Samtliga ledande uppgifter, bl a produktionsplanering, bygg- ledning. Även projektering och projektledning främst vid totalentreprenader. . Utveckling av byggsystem.
Konsulter: Kvalificerade projekteringsuppgifter. Projektledning med samordnings- funktioner.
Produktionsföretag: Vissa utvecklingsuppgifter där hänsyn bör tas till installa- tioner.
Väg- och vattenbyggare, installationstekniker
lntallationsföretag: Företagsledning, produktionsplanering, utveckling av produk- tionsmetoder och system. Byggledare inom hela installationssektorn.
Byggnadsföretag: Samtliga ledande uppgifter bla produktionsplanering, byggled- ning. Även planering och projektering vid totalentreprenader. Utveckling av bygg- och installationssystem. Speciell inriktning på samordningsfunktioner i projektering och byggande.
Konsulter: Projektledning och samordningsfunktioner i såväl bygg- som installa- tionskonsultföretag. Kvalificerade projekteringsuppgifter med tyngdpunkt på rumslig och funktionell samordning av byggnads- och installationssystem.
Produktionsföretag: Försäljning. Utveckling av system från samordnings- och monteringssynpunkt.
Forskningsinstitutioner: Utveckling av principer för rumslig och funktionell samordning mellan byggnad och installation.
Arkitekter (husbyggare)
Byggföretag: Begränsad rekrytering för projekteringsuppgifter. lnstallationsföretag: Ingen rekrytering.
Konsulter: Bestämning av krav på inomhusklimat och försörjning av vatten och elektricitet. Principutformning av stommen och den rumsliga och funktionella samordningen mellan stomme och installationer. Samordning av program- och projekteringsarbetet.
Vid diskussionen om utbildningens inriktning är det även nödvändigt att ta hänsyn till existerande utbildningspolitik, utbildningsinriktning och ekonomiska resurser samt till de förbättringar som redan håller på att förverkligas inom installationsområdet. Dit kan räknas kravet på allsidig- het i grundutbildningen, den existerande utbildningsapparatens uppbygg- nad, de begränsade resurserna för en ytterligare utbyggnad av de högskolor som nu ger den mest omfattande byggnadsutbildningen, den nya professuren i installationsteknik vid CTH samt den beslutade special- utbildningen i installationsteknik vvs inom det fyraåriga tekniska gymna- siet. En ytterligare viktig förutsättning är att det får anses orealistiskt att söka utbilda ”allspecialister”. Mot bakgrund av den helt olikartade teoretiska bakgrunden måste det alltfort utbildas specialister inom bygg-, vvs- och elområdet. Samordningsfrågor måste dock ges ett betydande utrymme.
I följande avsnitt framläggs förslag till förbättring mot bakgrund av en genomgång av läroplaner och studiehandböcker. Härvid studeras för vvs- och elutbildningen hur såväl installations- som samordningsaspekter beaktas. För byggutbildningen läggs huvudvikten vid samordnings- aspekterna.
9.5.2. Gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje
Nuvarande kursplaner. Utbildningen är gemensam de första två åren med halva utbildningstiden lagd på naturvetenskapliga ämnen. I årskurs 3 sker en uppdelning på olika grenar och i årskurs 4 på olika varianter enligt följande sammanställning.
Årskurs 3 (gren) Årskurs 4 (variant) Byggnadsteknik (B) Anläggningsteknik (Ba) Husbyggnadsteknik (Bh) Elteknik (E) Elkraftteknik (Elk) Teleteknik (Elt) Maskinteknik (M) Kemiteknik (K)
Installationsteknik VVS (fr o rn ht 1974) Rekryteras från B och M
Utbildningen differentieras i årskurs 3 så att 11,5 av totalt 30 veckotimmars utbildning är specialiserad. Först i årskurs 4 sker en genomgående differentiering, så att 30 av 35 veckotimmar avser special- utbildning. Den gemensamma utbildningen avser företagsekonomi och ergonomi.
Byggnadsteknikerna ges en viss utbildning i vvs- och elfrågor iårskurs 4, 1 respektive 1,5 veckotimme. I vvs orienteras om klimatpåverkande faktorer, normala vvs-installationer samt om byggtekniska och ekonomis- ka bedömningar. I elteknik orienteras om elmaskiner och apparater, distribution och installation samt om elfara och föreskrifter. Intressant är att i ämnet elteknik enligt läroplanen stor vikt skall läggas vid samordningsfrågor för att främja förståelsen och samarbetet mellan byggtekniker och elektriker. Detta är det enda exemplet i läroplanen för gymnasiet på att samordningsproblemet beaktas. [ ämnet byggteknik i årskurs 3 tas upp bl a värme-, fukt- och ljudisoleringsfrågor samt akustik.
Det kan konstateras att den installationstekniska utbildningen måste bli synnerligen ytlig och att samordningsfrågorna, med undantag för elteknik, av läroplanen att döma, ej beaktas.
Elteknikerna får en helt fackinriktad utbildning som på intet sätt berör allmänna byggnads-, samordnings- eller vvs-frågor. Utbildningen är i stora delar allmänt upplagd utan speciell inriktning på elinstallationsfrågor. Dessa tas endast upp i den elkrafttekniska varianten i ämnet elanläggning som tar en tredjedel av undervisningstiden i årskurs 4. Även utbildningen i reglerteknik, 5 veckotimmar, torde vara av direkt nytta i installations- sammanhang. I elanläggning behandlas produktion, överföring, distribu— tion och användning av, elektrisk kraft samt elfara och ellagstiftning. Endast en del av tiden ägnas åt installationsfrägor. Särskilt betydelsefulla delar av ämnet är enligt läroplanen elkraftekonomi, elkraftöverföring, elinstallationer och elkraftanvändning där bl a belysnings- och elvärme- frågor tas upp. Undervisningen i ämnet skall vara teoretiskt inriktad mot bakgrund av att eleverna förväntas ha skaffat praktik under terminerna. Installationsföretagens miljö och problem torde alltså ej beröras medan projekteringsaspekter ges en viss behandling.
Maskinteknikernas utbildning är inriktad på den stationära industrins produktions- och konstruktionsfrågor. Dock tas åtskilliga aspekter upp som är av stort intresse i vvs-sammanhang. Det gäller ämnena energi respektive reglerteknik i årskurs 4 med 7 och 3 veckotimmar. I-energi ägnas huvuddelen åt frågor kring rörledningar, genomströmningsmätning,
pumpar, fläktar, värme- och ventilationsteknik, kompressorer och kylan- läggningar, värmeväxlare och värmeisolering. En maskintekniker som söker sig till vvs-branschen torde inte ha mycket sämre förutsättningar än en eltekniker som söker sig till elinstallationsbranschen, särskilt om den för maskinteknikerna tillgängliga tiden för specialarbete, 5 veckotimmar i årskurs 4, ägnas åt vvs-problem.
Installationsteknik VVS. Till den beslutade utbildningen skall rekryte- ras elever från B- och M-linjerna. Den är inriktad på vvs-installations- problem med, förutom teoretisk utbildning (maskinteknik 2 vt, vvs- teknik 2 vt, reglerteknik 3 vt) kurser i konstruktion (6 vt) och produk- tion (4 vt). Viss möjlighet till specialisering inom klimat- eller sanitetsom- rådet ges i övningsuppgifter i konstruktion. Stort utrymme ges även åt en allmän bygg- och elteknisk utbildning i följande ämnen.
I byggteknik VVS (3 vt för studerande från M, 0,5 vt för studerande från B) skall undervisningen för de studerande från gren M i förkortad form motsvara utbildningen i årskurs 3 för gren B (Byggteknik 6 vt, konstruktion 5,5 vt) där bl a isoleringsfrågorna tas upp. Dessutom omfattar undervisningen för samtliga byggnadsplanering, hållfasthetslära och ritteknik. l byggnadsplanering skall även behandlas byggandets rolli samhällsekonomin, byggbranschens struktur samt relationerna mellan byggandets parter. Även samordningsproblem skall tas upp.
I elteknik VVS (M 2,5 vt, B 4,5 vt) skall undervisningen för de studerande från gren B omfatta inledningsvis M-grenens undervisning i årskurs 3 (2 vt) i ellära, elektronik och elmätteknik. I den gemensamma undervisningen tas upp elmaskiner, elkraftförsörjning, elinstallationer, elkraftöverföring samt elfara och ellagstiftning. Närmare kommentarer till undervisningens innehåll lämnas inte. Dock framgår att bl a elvärme och belysningsanläggningar skall behandlas. Installation av hiss skall ingå som övningsexempel.
I miljöteknik (2 vt) behandlas bla omgivningshygien där särskild uppmärksamhet ägnas åt belysning och orientering ges om belysnings- teknologi.
Olika samordningsaspekter tas upp i flera ämnen. Allmänna byggfrågor, samordningsproblem och isoleringsfrågor behandlas i byggteknik. I kon- struktion skall under momentet klimatteknik behandlas samordnings- frågor vid konstruktion av byggnad och klimatanläggning och teknisk- ekonomiska värderingar. Även i produktion skall samordningsfrågorna behandlas.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den föreslagna utbildningen i installationsteknik VVS är helt inriktad på vvs-installation och att all rimlig hänsyn tagits till behovet av en allsidig orientering i allmänna byggfrågor, elfrågor samt att samordningsproblem berörs. I byggutbild- ningen ges visst utrymme åt ws- och elinstallationsfrågor medan samord- ningsproblem knappast tas upp. [ elutbildningen ges elinstallationsfrågor ett begränsat utrymme medan bygg— och samordningsproblem ej alls berörs. [ M-utbildningen tas åtskilliga frågor upp som ger kunskapsunder- lag för vvs-installationsfrågor. Utbildning med inriktning på förvaltning saknas.
Utredningens synpunkter och förslag Det kan synas självklart att på elsidan skapa en utbildning i installationsteknik El motsvarande den föreslagna utbildningen på vvs-sidan. Inom utredningen har det dock bedömts vara orealistiskt att för närvarande framföra ett sådant krav. Från branschhåll har inga sådana önskemål uttryckts. De studerande på den eltekniska grenen kan ha svårt att redan under studietiden ta ställning till om man vill inrikta sig på installationssidan. En ytterligare differentiering skulle också strida mot kravet på allsidighet i grundutbild- ningen. Slutligen står man nu inom elinstallationsområdet inför en ny rekryteringssituation där man ej kan bedöma om de gymnasieutbildade elteknikerna kommer att söka sig till installationssektorn och hur deras utbildning passar för branschens krav. Det nya läget innebär emellertid att frågan måste ges en fortlöpande bevakning och att behov av en installationsteknisk utbildningsgren kan uppstå. Den nuvarande utbild- ningssituationen ställer speciellt stora krav på resurser för efterutbildning i installationsfrägor för de eltekniker som söker sig till installations- sektorn.
Mot bakgrund av att installationsfrägorna ägnas så begränsat utrymme i utbildningen är det knappast heller meningsfullt att resa krav på ut- bildning i byggfrågor. Det framstår dock som synnerligen önskvärt att de samordningsproblem som uppstår i installationssektorn tas upp. Det gäller främst den administrativa samordningen under byggandet men även under projekteringen. Dessutom bör i samband med undervisningen i elvärmefrågor hela värmeekonomiproblemet, som inkluderar bl a isole— ring och ventilation, tas upp liksom det i samband med belysningsfrågor- nas behandling bör diskuteras hur dagsljusförhållanden, rumsutformning rn m påverkar belysningskvaliteten. Det gäller framförallt att hos eleverna skapa förståelse för att ljuskvalitet inte är synonymt med ljuskvantitet och att en överdimensionerad belysning kan kräva extra kostnader för ventilation och kylning.
Husbyggnadsteknikerna kommer ofta att i den praktiska verksamheten inta den dubbla rollen av husbyggnadsspecialist och samordnare av parter från olika branscher. Mot den bakgrunden måste det ställas krav på en avsevärd förmåga att uppfylla även samordningsrollen. Det är viktigt att husbyggnadsteknikerna lär sig rätt förstå de olika installationsproblemen och det kan ifrågasättas om den nuvarande utbildningen ger tillräckliga kunskaper. Utredningen anser sig dock sakna kompetens att göra de avvägningar i hela utbildningsprogrammet som krävs för att installations- frägorna skall kunna ges ett ökat utrymme. Däremot får det anses vara ett oeftergivligt krav att samordningsproblemen får en allsidig belysning i utbildningen. Detta gäller även kursen i installationsteknik VVS där samordningsfrågorna ej kan anses ha fått en tillräckligt framskjuten plats. Utredningen vill därför föreslå att ett särskilt utbildningsmoment rubricerat Byggandets samordningsproblem införs i årskurs 4 i den byggnadstekniska grenens husbyggnadstekniska variant och i installa- tionsteknik VVS. [ detta moment bör följande delar ingå: Allmänna byggfrågor Byggandets omfattning och relationen mel- lan byggandets parter, speciellt olika fack
___. _J.t___...ww
Administrativ samordning Byggplatsens och projekteringens samord- ningsproblem Rumslig samordning Det tekniska beroendet mellan byggnaden och dess installationer. Principer för för- läggning av installationer och samordning mellan dem bl a'med hänsyn till kraven på byggnadens flexibilitet i användningen och installationernas åtkomlighet för service och reparationer Funktionell samordning Isoleringsfrågor. Inomhusklimatets beroen- de av byggnadens utformning och läge, klimatinstallationer och verksamhet. Di- mensionering av byggnad och installationer vid givna klimatkrav. Belysningens belast- ning på inneklimatet.
Då de flesta samordningsproblem berör konstruktionsfrågor bör de behandlas i ämnet konstruktion. Eventuellt kan administrativ samordning behandlas i produktion. Det torde ej vara nödvändigt att utöka undervis- ningstiden i ämnena utan en viss omstrukturering kan ske.
Det är viktigt att man i all undervisning i så stor utsträckning som möjligt beaktar att de olika facken måste samarbeta och ta hänsyn till de övergripande frågorna för att bästa resultat skall uppnås. Detta ställer stora krav på lärarna, såväl när det gäller samarbete över ämnesgränserna som kunskapsmässigt. En vidareutbildningsinsats kan vara nödvändig men vara svår att åstadkomma med hänsyn till de bristfälliga resurserna. Likaså måste läromedlen omarbetas vilket innebär speciella problem mot bakgrund av bristen på läroboksförfattare — oftast lärare — med tillräck— ligt allsidiga kunskaper. Ett viktigt skäl för en sådan integrering är att hos eleverna inom olika specialistfack väcka intresse för en totalsyn. Utbildning i angränsande ämnen blir annars lätt något man endast pliktskyldigast deltar i.
SÖ bör närmare utreda hur en önskvärd omstrukturering skall åstad- kommas. Samråd bör ske med de organ som behandlar motsvarande frågor på högskolenivå. Möjligen kan BFR här ha en samordnande funktion.
Förvaltningsingenjörer. Som tidigare konstaterats saknas i gymnasie- skolan utbildningslinjer på ingenjörsnivå med inriktning på förvaltning. Ett stort behov av kvalificerade tekniker med sådan inriktning föreligger otvivelaktigt. De mest kvalificerade uppgifterna under förvaltningen gäller installationernas drift och underhåll samt planering av hela under- hållsarbetet. Utredningen anser sig ej kunna avgöra hur en sådan utbildningslinje skall utformas och inpassas i gymnasieskolan. Troligen kan uppläggningen av den nuvarande sjöingenjörsutbildningen vara en förebild. Frågan bör utredas av SÖ i samarbete med VVS-Tekniska Föreningen och större byggnadsförvaltare och deras organisationer, främst byggnadsstyrelsen, HSB, SABO, Svenska Riksbyggen och SPRI.
, Med hänsyn till behovet av ingenjörspersonal vid fjärrvärmeanläggningar, l som behöver en liknande utbildning, bör även Svenska Värmeverksför- eningen vara representerad.
9.5 .3 Tekniska högskolor
Nuvarande kursplaner. Vvs-inriktad utbildning ges främst vid KTH:s M-sektion men även vid CTst. Vid KTH:s M-sektion finns professureri uppvärmnings— och ventilationsteknik samt kylteknik med särskilda utbildningslinjer (Muv och Mkt). Utbildningen är så upplagd att efter en gemensam utbildning inom hela M-sektionen i årskurs 1 och 2 en specialisering sker från årskurs 3. Utbildningen är i årskurs 3 gemensam för Muv och Mkt med bl a kurser i uppvärmnings- och ventilationsteknik och kylteknik men i årskurs 4 sker ytterligare specialisering. Vid sidan av den direkta ämnesutbildningen, som ej gås igenom här, har de studerande inom Muv möjlighet att bredda utbildningen med en valfri fortsättnings- kurs i kylteknik (84 tim). Förutom en obligatorisk kurs i sanitetsteknik (35 tim) finns möjlighet att genomgå en valfri fortsättningskurs (35 tim) samt en frivillig kurs i vattenförsörjnings- och avloppsteknik (sektion V 49 tim). Ämnesområdets bullerproblem behandlas i den obligatoriska kursen i akustik (35 tim) med möjlighet att delta i den frivilliga kurseni teknisk akustik vid sektionen för flygteknik som behandlar allmänna bullerbekämpningsfrågor. De Mkt-studerande kan bredda utbildningen mot vvs-området genom en valfri kurs i uppvärmnings- och ventilations- teknik (77 tim) samt en frivillig kurs i sanitetsteknik (35 tim).
I elektroteknik, allmän obligatorisk kurs (105 tim), gemensam för M-sektionen, ges en allmän grundutbildning med inriktning på förståelse om verkningssätt och konstruktion hos elektriska apparater och system. Installationstekniska frågor synes ej bli behandlade.
Kursen i byggnadsteknik (42 tim) som är obligatorisk för Muv och valfri för Mkt, syftar till att ge en inblick i samverkan mellan byggnaden och vvs-installationer. Kursen ges inom institutionen för uppvärmnings- och ventilationsteknik och tar upp sådana samordningsproblem som enligt utredningens förmenande är av stor vikt. Dock synes den största uppmärksamheten ägnas åt den rumsliga samordningen. Allmänna frågor om byggnadsverksamheten, liksom allmänna byggnadsekonomiska över- väganden synes få liten eller ingen behandling i utbildningen.
En av de tre studieinriktningarna vid sektion M vid CTH är konstruktions- och Värmeteknik (Mkv). Utbildningen synes ge goda grunder för en fortsatt fördjupning inom kyl- och luftbehandlingstekni- ken. Genom frivilliga kurser i luftbehandlingsteknik, kylteknik samt kyl och luftbehandlingsteknik om vardera 112 timmar kan fördjupning ske inom dessa områden. Som obligatoriskt ämne ingår elektroteknik för samtliga studerande och med samma inriktning som vid KTH. Byggnads- och samordningsfrågor behandlas ej.
Elteknisk utbildning. lnstallationsfrågor behandlas mycket kortfattat vid de tre högskolorna. Man koncentrerar sig på förordningar och lagar, personliga risker och säkerhetsföreskrifter. Vid KTH utförs en enkel projekteringsuppgift. Där finns även en frivillig kurs i belysningsteknik (44 tim). Det belysningstekniska laboratoriet vid KTH:s sektion E är det enda i landet. Byggnads- och samordningsfrågor behandlas ej.
Väg— och vattenbyggnadsutbildning. Följande sammanställning visar
KTH CTH LTH Vv Vs Vv Vs
Vvs 42 14 21 21 Specialinriktning på Elinstallation inkl bely s- installationstek nik ning och elvärme 21 21 planeras
Vv = Väg- och vattenbyggnad Vs = Samhällsbyggnad
omfattningen av utbildningen i vvs- och elfrågor, som är obligatorisk (timmar). Utbildningen vid LTH är under omprövning varvid man planerar att som en av ”mera ovanliga studiekombinationer” bygga upp en specialkombination i installationsteknik.
Vid KTH ger kursen i elektroteknik, 21 tim, (elinstallation) en viss inblick i bl a planering av elektriska anläggningar, ekonomi, belysning och elvärme.
Utbildningen i värme, ventilation och sanitet, installationsteknik är betydligt mer omfattande inom Vv (42 tim) än Vs (14 tim). I båda kurserna tas bl a installationernas och byggnadskonstruktionernas kon- struktiva (rumsliga) beroende upp. Inom Vv utförs projekteringsövningar som utarbetande av huvudhandlingar för vvs-installationer. Inget nämns i studiehandböckerna om ekonomiska beräkningar eller avvägningar. Inga möjligheter ges till fördjupning inom ämnesområdet.
Vid CTH är utbildningen i installationsfrägor av betydligt mindre omfattning än vid KTH. Ingen utbildning i elinstallationsfrågor ges. Dock behandlas elteoretiska frågor i en kurs i fysik i åk 1. Kursen i vvs-teknik skall ge en allmän orientering i vvs-installationsfrägor. Beräkning och skissning av vvs-installationer skall utföras.
Frågor rörande värme-, fukt- och ljudisolering tas vid samtliga högsko— lor upp i ämnet byggnadsteknik. De synes enligt studiehandböckerna ges den mest omfattande behandlingen vid KTH. Installationsfrågorna synes ej ges någon uppmärksamhet i ämnet byggnadsekonomi och byggnads- administration.
Arkitektutbildningen. Följande sammanställning visar omfattningen av utbildningen i installationsfrägor (timmar).
KTH CTH LTH Ah Vvs 98(0) 7(v) Elinstallation = 98(o) Elvärme 21(o) 7(v) 98(o) Belysning 35(o)
Ah = husbyggnad 0 = obligatorisk v = valfri
Vid KTH ges utbildningen i installationslära för husbyggnadsarkitekter fortlöpande under åk 2—4. Bl a tas frågan om byggnadens och installa-
tionernas beroende upp med huvudvikten lagd på den rumsliga samord- ningen. Även elinstallation behandlas. Dessutom ges i åk 1 en kurs i belysningslära.
Installationsfrågor berörs på olika sätt i flera ämnen, t ex i
Byggnadsfunktionslära Klimatiska funktionskrav Formlära Belysningsmässiga, akustiska och klimato- logiska klimatkvaliteter. Arkitektur Grundläggande frågor rörande installatio-
ner. Rumsutformningens beroende av kon- struktioner och installationer. Samband mellan byggnadens olika system med hän- syn till bl a flexibilitets- och toleranskrav. Konstruktionslära Värme— och ljudisoleringsproblem, värme-
transport, fukt och fuktskydd.
Installationsfrågor synes ej behandlas vid utbildningen i byggnads- ekonomi och byggnadsorganisation, som ges vid sektion V.
Undervisningen i vvs— och elinstallationsämnena vid CTH har ungefär samma omfattning och inriktning som vid KTH. Dock behandlas samtliga elfrågor i en särskild kurs. Installationsproblem synes ej ges speciell behandling i övriga ämnen.
Vid LTH ges en särskild kurs ivvs-teknik och elektrisk installations- teknik, sammanlagt 98 timmar som är utspridda över hela utbildnings- tiden. I ämnet byggnadskonstruktionslära i årskurs 1 ges en grundläggan- de utbildning angående klimatskydd, klimatiseringsanordningar, vvs- och elsystem. I övriga ämnen synes installationsfrägor ej tas upp.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den enda specialistutbild— ningen inom installationsområdet ges i uppvärmnings- och ventilations- teknik vid KTH. Där ges även byggnads- och samordningsfrågor ett visst utrymme. M-utbildningen vid CTH ger även möjlighet till en viss inriktning åt vvs-området. I den eltekniska utbildningen tas installations- problem upp på ett ytligt sätt med koncentration på normer och bestämmelser medan byggfrågor ej alls berörs. Installationsfrågor ges ett betydligt större utrymme i arkitekt- än i väg— och vattenbyggarutbild- ningen. Utbildningen är mest omfattande vid KTH, där i arkitektutbild- ningen problem som sammanhänger med installationernas utformning också ges störst utrymme i övriga ämnen. Samordningsfrågor tas upp med tyngdpunkten förlagd på den rumsliga samordningen. Till detta skall läg- gas ett allmänt omvittnat ointresse från eleverna på A och V sektionerna för de installationstekniska frågorna.
Utredningens förslag. Utredningen anser att utbildningen av vvs-spe- cialister bör byggas ut. För att bredda rekryteringsunderlaget bör undervisning komma till stånd vid ytterligare en högskola förutom KTH. Därmed skapas också ytterligare en institutionaliserad miljö för forskning inom vvs-området. Mot bakgrund av att en professur i installationsteknik nyligen inrättats vid CTH:s sektion V, att CTH har landets enda professur i VA-teknik och att det vid sektion M redan finns utbildningsresurser inom området konstruktions- och Värmeteknik samt kurser i luftbehand- lings- och kylteknik är det naturligt att de nya utbildnings- och
forskningsresurserna förläggs till CTH. I första hand bör en fullständig institution i installationsteknik byggas ut. Det förutsätts ske i nära samrådl mellan sektion V och sektion M. Vid sektion M bör utbildningen i ventilations- och Värmeteknik byggas ut. Så snart som möjligt bör professuren i installationsteknik kompletteras med en professur i uppvärmnings- och ventilationsteknik, varvid en lämplig profilering av de två professurerna kan åstadkommas. Vid institutionen för VA-teknik bör lämpliga kurser i sanitetsteknik för installationstekniker från V-sektionen respektive vvs-specialister från M-sektionen utarbetas. Ämnet bör samti- digt vidgas till att omfatta alla VA-installationer inomhus i alla typer av byggnader — även för industriella ändamål. Forskningsresurser med inriktning på sanitära installationer i hus bör byggas upp. En särskild biträdande professur med installationsteknisk inriktning, som föreslagits från CTH, tillstyrkes. Utbyggnaden av utbildningsresurserna inom hela installationsområdet, inklusive elinstallationsteknik, bör naturligtvis ske i intimt samarbete mellan sektionerna. Byggandets samordningsproblem bör därigenom kunna få en god behandling i undervisningen. För vvs-specialisterna bör den funktionella och rumsliga samordningen ställas i centrum. Vid institutionen för uppvärmnings- och ventilationsteknik vid KTH bör ett lektorat tillkomma, närmast för att minska forskarnas
undervisningsbörda. Det har konstaterats att det inom elområdet praktiskt taget ej ges
någon installationsteknisk utbildning. Detta får anses vara en av de allvarligaste bristerna i dagens läge. Utredningen föreslår därför att i första hand vid CTH och KTH valfria kurser i installationsteknik införes. Kurserna bör vid CTH utformas i samarbete med den nya institutionen för installationsteknik på sektion V.
Det är viktigt att i denna utbildning även värmeekonomiska frågor ges en god behandling mot bakgrund av den ökade användningen av elvärme. Belysningsfrågorna bör behandlas med en bred inriktning där även andra faktorer som påverkar belysningskvaliteten än konstljus tas upp. Likaså måste belysningens sekundäreffekter på inneklimatet behandlas.
Belysningsfrågorna har i projekteringen ofta hanterats på ett slentrian- mässigt sätt där belysningsstyrka och belysningskvalitet ansetts vara synonyma begrepp. Belysningsfrågorna har en stor betydelse, inte minst från arbetsmiljösynpunkt. Även mot bakgrund av de stigande energipri- serna och de extra krav på ventilations- och kylåtgärder som höga belysningsstyrkor ställer är det väsentligt att en kvalificerad forskning och utbildning kan bedrivas i landet. Vid KTH finns ett belysningstek- niskt laboratorium och det är väsentligt att verksamheten ges tillräckliga resurser. En professur bör inrättas vid sektion E eller A och samarbetet intensifieras. Vid CTH bör ett lektorat tillkomma.
Väg- och vattenbyggarna inom husbyggnadsfacket är verksamma i många roller i såväl byggnads- som konsultföretag. De uppträder oftai samordningsroller tex som projekt- och byggledare. Som byggkonsulter skall de samarbeta med installationskonsulter. Det får anses väsentligt att de får en god utbildning i installationstekniska ämnen där tyngdpunkten bör läggas på de rumsliga och administrativa samordningsproblemen. I
såväl konstruktions— som produktionsutbildningen måste installationerna betraktas som en integrerad del av byggnaden, lika väsentlig som de bärande konstruktionerna. Det är av stor vikt att den byggnadsekonomis- ka utbildningen på ett allsidigt sätt behandlar byggnadsproblemen och ej endast ser dem ur byggnadsföretagets synvinkel.
Installationsutbildningen vid KTH har betydligt större omfattning än vid CTH. En förstärkning vid CTH till samma nivå är motiverad. Dessutom torde en genomgång av övrig V-utbildning vid samtliga hög- skolor vara nödvändig med syfte att tillse att installationsaspekter får vederbörligt utrymme. Alternativt bör den renodlade installationsutbild- ningen utökas.
Väg- och vattenbyggare, installationstekniker. Ett förslag till utbild- ningens inriktning vid CTH har utformats av VAMEK (PM 1973-05-15). Utredningen ansluter sig i huvudsak till detta förslag. Även installations- företagens produktionsproblem bör dock behandlas då installationstekni- kerna vid anställning i byggnadsföretag troligen ofta kommer att få samordningsuppgifter och kan väntas få en viss sysselsättning i installa- tionsföretag.
Utredningen anser vidare att utbildning motsvarande den vid CTH snarast bör åstadkommas även vid KTH och, som redan är planerat, vid LTH. Det är troligen möjligt att bygga upp en sådan utbildning utan att för den skull särskilda professurer behöver inrättas. Dock bör undervis- ningen åtminstone ges den stadga som ett lektorat erbjuder. En lektor i installationsteknik bör då även ha ansvar för den övriga installations- utbildningen inom V-sektionen.
Det är naturligtvis än viktigare än för övriga väg— och vattenbyggare att installationsfrägor behandlas i den byggnadsekonomiska utbildningen.
Iarkitektutbildningen ingår redan nu en relativt omfattande utbildning i installationsfrägor, speciellt vid KTH. Det får anses väsentligt att stort utrymme kan ges åt de funktionsmässiga samordningsproblemen. Detta berör emellertid inte enbart den rent installationstekniska utbild- ningen utan fastmer andra ämnen speciellt arkitektur och byggnadsfunk- tionslära. Vid KTH synes stora ansträngningar ha gjorts att systematiskt integrera installationsaspekter i flera ämnen och fortlöpande under hela utbildningen. Detta synsätt bör prägla uppläggningen även vid övriga högskolor. Även vid A-sektionerna kräver installationsutbildningen åtminstone ett lektorat. Med tanke på den önskvärda förstärkningen av forskningen föreslås dock vid LTH en biträdande professur. En samordning av utbildningen vid V och A synes naturlig vid en förstärkning av lärarresurserna. En väsentlig uppgift blir att tillse att installationsfrägorna beaktas i övrig undervisning inte minst i byggnads- ekonomi. Samordning bör även ske med motsvarande undervisning vid M- och E-sektionerna. Härvid bör målsättningen vara att söka åstadkomma projekteringsövningar där studerande från samtliga sektioner kan delta. Möjligheter till examinationsarbeten med deltagare från flera sektioner bör öppnas.
I kapitel 8 har behovet av forskningsresurser vid de tekniska högskolor- na i installationstekniska frågor behandlats. Den utbyggnad och inrikt-
ning som där föreslås ligger i linje med de här framförda förslagen om förbättrade utbildningsmöjligheter. Det sammanfattas i tabell 9:4.
Tabell 9:4. Utredningens förslag till nya lärartjänster vid de tekniska högskolorna.
Sektion M E V A KTH lektorat i uppvärmnings- och ventilations- teknik för att öka utbildningsre- surser och frigöra forskningspe- tential KTH lektorat i installationsteknik, på sikt ut- vecklad till professur KTH (KTH) professur i belysningsteknik KTH lektorat i installationsteknik CTH lektorat i uppvärmnings- och ventilations- teknik, snarast utvecklad till professur CTH bitr. i VA-teknik med installationstek- professur nisk inriktning CTH lektorat i installations- och belysnings— teknik CTH lektorat i installationsteknik LTH lektorat i installationsteknik LTH bitr. i installationsteknik
professur
10. Export och utlandsverksamhet
Byggnadsverksamheten har industrialiserats alltmer genom att inom industrin tillverkade färdiga produkter har ersatt hantverksmässig tillverk- ning på byggplatsen. På installationsområdet har industrialiseringen varit omfattande; dessa frågor har behandlats i kapitel 3. Förutsättningarna för en ökad utrikeshandel med installationsvaror och byggmaterial iövrigt har därigenom ökat. De icke-tariffära handelshindren har av många skäl varit stora på byggområdet. I flera olika organ arbetar man nu aktivt för att undanröja dessa hinder. Inom den nordiska kommittén för byggnads- bestämmelser, NKB och FN:s europakommission ECE pågår arbeten som till stor del startats på svenskt initiativ och som syftar till enhetliga byggnadsbestämmelser. Inom EG-samsarbetet görs liknande ansträng- ningar och inom det internationella standardiseringssamarbetet arbetar man intensivt på bygg- och installationsområdet.
I samband med negången i byggnadsverksamheten inom landet i början av 1970-talet aktualiserades en ökning av byggexporten. År 1970 inrättades Sveriges internationella byggnadskommitté (SIBCO). Den har till uppgift att svara för internationellt ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom byggnadsverksamheten och bygg- nadsmaterialindustrin, särskilt vad avser bostadsbyggandet. Kommittén har fungerat som svenskt kontaktorgan bla för samarbetsavtal med Ungern, Polen, Sovjetunionen och USA. Ett antal tillverkare av mon- teringsfärdiga småhus av trä har tillsammans med några andra byggma- terialtillverkare och några entreprenörer, sammanlagt ett trettiotal, bildat Swebex Svenska Byggexportgruppen AB. Bolaget, som startades 1971 och skulle arbeta under tre år, har bl a tagit initiativ till marknadsstudier i olika länder i Europa. De möjligheter till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad för exportkredit i särskilda fall som möjliggjordes 1973 (prop 19731126. St's 1973z423) har också spelat roll för byggnadsindustrins utlandsverksamhet.
I juni 1973 presenterade en arbetsgrupp inom industridepartementet, exportbyggnadsgruppen, en probleminventering. Gruppen behandlade inte byggmaterialindustrins exportfrågor. Arbetsgruppens överväganden ledde inte till förslag om konkreta åtgärder, i stor utsträckning be- roende på att de stora byggnadsföretag som hittills engagerat sig i utlandsverksamhet redan har tillräcklig kapacitet och avsevärd erfarenhet. Man pekade dock på byggexportens kreditproblem. Bl a framhölls att
byggföretagen i vissa fall har funnit EKN:s och Svensk Exportkredits villkor otillfredställande. Därtill framhölls att pågående utredningar samt de statliga eller statligt stödda organ som verkar exportfrämjande bör beakta byggsektorns problem.
Export av material för ws- och elinstallationer etc har berörts i bilaga 2 om materialindustrin och i bilaga 10, Internationell översikt. Installa- tionsföretagens respektive konsulternas utlandsverksamhet har berörts i bilaga 1 respektive 5.
10.1. Utrikeshandel med installationsvaror
Sverige har en stor export av material för värme- och sanitetsinstallatio- ner jämfört med andra länder. På värmesidan förekommer bl a en stor export av pannor, värmeväxlare etc till kontinenten. På sanitetsvaruom— rådet är exporten av sanitetsporslin betydande bla till Danmark och Norge. Diskbänkar exporteras till flertalet länder i Europa. Export- andelen är nästan lika hög som för andra verkstadsindustriprodukter. To- talt var exportens andel av den inhemska produktionen 34% år 1971. Exportens andel av produktionen för vissa vvs-varor framgår av tabell B 2111 i bilaga 2, avsnitt 2.6.2. Över genomsnittet låg diskbänkar och apparater av rostfritt stål för fast installation med en exportandel på 41 %. Sanitetsporslin hade 39 % (varav klosettskålar 45 %), pannor 43 %, värmeväxlare 45 %, oljebrännare 53 %, pumpar för vvs-ändamål 61 % och styrutrustning för vvs-ändamål 40 %. Av exporten av rör respektive sanitetsvaror gick 60 % respektive 55 % till Danmark, Norge och Finland. Av värmeprodukterna, dvs pannor, värmeväxlare, radiatorer etc, svarade dessa tre länder för tillsammans 26 % eller lika mycket som det största avnämarlandet 1971, Västtyskland. Schweiz var den näst största avnäma- ren av Värmeprodukter 1971 med 13 %. Exporten synes ha ökat snabbt på senare år.
Vid sidan av de traditionella handelshindren tullar, transportkostnader och liknande är normer, bestämmelser och standard klara handelshinder för delar av vvs-materialsortimentet. Förutsättningarna för marknads- föringen varierar också. I Sverige svarar de enskilda tillverkarföretagen själva för marknadsbearbetningen för sina produkter. Fullsortiments- grossisternas funktion är som regel rent distribuerande. Försäljningen inom de nordiska länderna följer ibland det svenska mönstret. Ett särskilt företag, en agent eller ett dotterbolag svarar för marknadsföringen medan distributionen sker genom grossister. I England och på kontinen- ten är försäljningen och distributionen av installationsvaror ordnad på annat sätt. De grossister som finns har karaktär av återförsäljare eftersom de ofta har förbundit sig att bara sälja vissa fabrikat. De är dessutom ofta regionala. Möjligheterna för en tillverkare av rörinstallationsmaterial eller dennes representant att sälja och leverera direkt till byggherre, byggnads- entreprenör eller installationsföretag är dessutom betydligt större. Den, jämfört med svenska förhållanden något flexiblare marknadsordningen i de flesta av kontinentens länder, har gjort det möjligt för svenska företag
att skaffa agenter och återförsäljare som kan sälja direkt till installatör eller byggherre. De svenska exportprodukterna synes i dessa fall ofta ha inordnats i en systemförsäljning antingen helt baserad på svenska produkter eller på produkter som kompletterar varandra och som återförsäljaren marknadsför. Som exempel på detta kan nämnas uppläggningen av Wirsbo Bruks marknadsföring av mjuka stålrör och plaströr på kontinenten som beskrivs i bilaga 2 appendix 23. Av de exporterande företagen i SPK-undersökningen uppgav närmare 40% att särskilda exportserier tillverkades. Förekomsten av särskilda exportserier torde framförallt förklaras av skillnader i normer, standard och provningsbestämmelser. Förändringarna i produkterna är dock inte stora utan ofta gäller det variationer på en grundkonstruktion som är användbar både på den svenska marknaden och i flertalet länder. På värmeområdet är de icke-tariffara handelshindren i form av bestämmelser och standard inte särskilt omfattande. Beträffande eldstäder finns dock i flertalet länder särskilda provningsbestämmelser. På sanitetsområdet har man i många länder nationella eller lokala installationsbestämmelser och krav på provning av använt material vilket försvårar export av svenska produkter. I de fall där det administrativa trassel, som provning av produkter innebär, har kunnat klaras, har de svenska produkterna som regel haft sådana egenskaper att de uppställda kraven uppfyllts.
I flertalet länder på kontinenten och i England är rörinstallations- branschen uppdelad på en sanitetsdel och en värme- och klimatdel. De svenska exportinsatserna på kontinenten har hittills huvudsakligen avsett Värmeprodukter. Där har man, som tidigare antytts, haft ett betydande inslag av systemförsäljning. På sanitetsområdet tycks utrymmet för systemförsäljning vara betydligt mindre. I flertalet länder är de installa- tionsföretag som arbetar på sanitetsområdet betydligt mindre än värme- och klimatföretagen vilket också kan innebära att de har ett konservativt synsätt vid val av material. Direkt försäljning av system blir då mindre intressant. De nordiska länderna har en betydande import av svenska sanitetsprodukter, särskilt sanitetsporslin. I Danmark och Norge, som är huvudavnämare, är den egna sanitetsporslintillverkningen liten eller obe- fintlig. Den andra stora exportprodukten på sanitetsområdet är disk- bänkar som säljs över hela Europa.
Såvitt utredningen har kunnat utröna är intresset för export bland de svenska tillverkarna av rörinstallationsmaterial stort. Flera stora företag satsar medvetet på en utbyggnad av exportverksamheten och under de två senaste åren har exportmarknadsföringsorganisationen byggts ut avsevärt i många företag.
Ventilationssektorn är i Sverige helt integrerad i den meningen att de företag som tillverkar produkter, även installerar och kan projektera anläggningarna. Svenska Fläktfabriken dominerar utlandsverksamheten. Utredningen diskuterar här komfortinstallationer, dvs luftkonditione- rings- och ventilationsanläggningar för bostäder, kontor, skolor, sjukhus och liknande byggnader. Av ventilationsföretagens tillverkning av pro— dukter för komfortinstallationer exporterades 1970 ca 20 %. Av dessa gick huvuddelen till utländska dotterbolag. Av omsättningen utomlands,
som 1970 var av storleksordningen 430 milj kr, svarade Svenska Fläkt- fabriken för 93 %. Drygt hälften avsåg komfortventilation. Den allra största delen av omsättningen avsåg produkter som tillverkats vid utländ- ska dotterbolag och installerats av dessa. Bahco Ventilation AB svarade för huvuddelen av den övriga exportförsäljningen. Svenska Fläktfabriken har produkttillverkning och försäljning i några länder och produkttill— verkning och egen installationsverksamhet i andra. Som exempel kan nämnas att företaget i Tyskland har en omfattande egen installationsverk- samhet. I Frankrike har man en omfattande tillverkning av produkter, försäljningen sker genom medelstora ventilationsföretag som är återför- säljare. De svenska ventilationsföretagen anses ha en sådan teknisk kapacitet att de hör till de ledande i Europa. Handelshinder i form av bestämmelser och standard är ovanliga. Kraven på bullernivåer och brandskydd varierar dock från land till land.
Beträffande material för elinstallationer är exportandelen genom- gående relativt låg. I tabell 1:13 i kapitel 1 framgår att exportandelen är ca 10 %. Viss export förekommer av förläggningsmaterial, närmast fästmaterial och av ljusarmaturer för fast installation. Importen av elinstallationsmaterial var 1971 tre gånger så stor som exporten. Impor- ten avsåg huvudsakligen installationsmaterial, dvs brytare, kontakter m m, elradiatorer och ljusarmatur. Materialet för elinstallationer har i stor utsträckning karaktär av standardbetonade stapelvaror. Ljusarma- turer kan i viss utsträckning ingå i belysnings- och luftbehandlingssystem av olika slag. I flertalet länder liksom i Sverige har man en omfattande provning och kontroll av elinstallationsmaterial. I vissa länder är den frivillig, i andra länder obligatorisk. Inom EG tycks den komma att helt bli frivillig. Det svenska provningstvånget synes inte ha hindrat import av standardprodukter. Troligen beror den blygsamma exporten och den omfattande importen på att stora seriefördelar uppnås vid produktionen av de relativt enkla komponenterna. På ljusarmaturområdet, där exporten är mest betydande, har utvecklingsarbetet lett till att armatur, som ingår i ventilationsanläggningar och andra tekniskt avancerade armaturer, ut- vecklats. Dessa hävdar sig bra på exportmarknaden.
Sammanfattning. Av den föregående beskrivningen har framgått att | det på vvs-området, särskilt rörinstallationsmaten'alområdet, förekommer icke-tariffära handelshinder i form av normer och bestämmelser på den europeiska marknaden. Trots dessa hinder har den svenska industrin upparbetat en omfattande export. För komplicerade produkter och system planeras genomgående en ökning av exportverksamheten. Den konservatism hos användarföretagen eller installationsföretagen som all— tid förekommer i hantverksbetonade branscher är självfallet ett hinder för svensk export. Splittringen inom grossistledet inom flertalet länder kan dock ge vissa fördelar för den svenska exportverksamheten. På samma gång torde den omfattande koncentrationen i grossistledet i Sverige vara ett skydd för den svenska marknaden. Nationella och lokala bestäm— melser och använd standard har för många svenska exportörer medfört kostnader och mycket tid har fått läggas ned på provning etc vid introduktionen av produkter. På ventilationsområdet synes inga avgöran-
..k_.;=A;..-.—.._;... _ . ...
l 4.
de hinder i form av bestämmelser förekomma och ett standardiserings- samarbete äger rum på europeisk nivå. På elinstallationsområdet är hindren i form av bestämmelser och provningsplikt omfattande och någon nämnvärd export av hela system inklusive alla detaljer kan knappast förutses. Vissa produkter exporteras dock, t ex fästmaterial och ljusarmaturer för fast installation.
10.2. Konsultverksamheten
Utlandsuppdragen svarade 1970 för 3,7 % av produktionsvärdet för vvs-projekteringsarbete inom landet. På elsidan var utlandsuppdragen av samma storleksordning. Huvuddelen utfördes av stora företag. På vvs-sidan arbetade också några medelstora företag på utlandet. Flertalet av de större företagen hade utlandsverksamhet. Utlandsverksamheten har huvudsakligen bestått av punktinsatser i underutvecklade länder i sam- band med biståndsprogram och av projekteringsarbete i samband med utbyggnad av svenska industrianläggningar utomlands. Ett antal projekt har förekommit i Mellersta Östern och i Östeuropa. Verksamheten på kontinenten och i USA har varit relativt liten.
Installationskonsulterna samarbetar i allmänhet med andra konsultfack på utlandsmarknaden. Detta har skett antingen i ett integrerat företag eller i särskilda grupper. Bl a har ett ws-konsultföretag, ett elkonsultföre- tag och ett allmänt byggkonsultföretag bildat en grupp benämnd Sweco som projekterar på olika håll i och utanför Europa. I några fall har installationskonsulter erhållit uppdrag i samband med svenska byggföre- tags uppdrag utomlands.
De svenska vvs-konsulterna är i hög grad specialiserade på komplicera- de husbyggen som kontor, sjukhus och laboratorier m m. Relativt stor del av konsultföretagens arbete under den senare delen av 60—talet har avsett dessa typer av projekt. Elprojekteringsföretagen har varit något mera inriktade mot projektering av industrianläggningar och liknande.
Utländska konsultföretag utför ej lika mycket rutinprojektering som de svenska. Utvecklingen i Sverige kan förväntas gå mot en högre andel kvalificerad rådgivning. I flertalet länder utför installationsföretagen ritarbeten. Kostnaderna för kvalificerade konsulttjänster är något högre i utlandet än i Sverige. För personal som sysslar med rutinprojektering är kostnaderna högre i Sverige.
Även om svenska installationskonsulter håller tekniskt sett hög nivå torde det vara svårt för enskilda svenska företag att etablera en omfattan- de utlandsverksamhet. När en integrerad konsultinsats kan offereras bör dock möjligheterna för svenska installationskonsulter att göra sig gällande vara relativt goda. Marknaden för konsulter i Europa synes vara ökande eftersom det offentliga byggandet som i stor utsträck- ning projekteras av konsulter hittills varit eftersatt. Privat byggande på kontinenten projekteras i något större utsträckning än i Sverige av byggnadsföretag eller installationsföretag. En ökande utlandsverksamhet för installationskonsulterna borde kunna medföra en ökning av exporten
av installationsvaror och installationsarbete. Även om man vid en projek- tering måste anpassa sig till förhållandena i det land där byggnaden skall uppföras sker projekteringen med utgångspunkt från den tekniska tradi- tion som utvecklats i Sverige.
10.3. Installationsverksamheten
Rör- och elinstallationsföretagens uppdrag utomlands har varit små. På senare år har dock en viss ökning skett. 1970 motsvarade rörinstallations— företagens utlandsuppdrag ca 4 promille av totalomsättningen och el- installationsföretagens 2 promille. För byggnadsentreprenadföretag upp- skattas motsvarande utlandsandel till 2 år 3 %. På senare år har dock utlandsverksamheten vuxit och ett av de större rörinstallationsföretagen har ca 5 % av omsättningen utomlands. Det är huvudsakligen uppdrag i samarbete med svenska byggnadsföretag eller för sådana anläggningar som svensk industri uppför utomlands, antingen för egen räkning eller för utländska beställare. I några fall, särskilt på industriprojekt och projekt i öststaterna, har svenska montörer kommit till användning. I andra fall, huvudsakligen på kontinenten, har monteringen skett med hjälp av underentreprenörer på platsen. Även om det finns enstaka exempel på att de större svenska installationsföretagen, särskilt på rörsidan, har utfört entreprenadarbeten på egen hand i samband med utländska entreprenörer i andra fack, anser utredningen att man inte kan förvänta sig någon kraftigt ökad självständig utlandsverksamhet. Den utlandsverksamhet som rör— och elinstallationsföretagen kan komma att bedriva kommer huvudsakligen att ske i samarbete med svenska byggnadsentreprenörer. Installationsföretagens problem är då desamma som byggnadsentrepre- nörens. Enligt den tidigare nämnda probleminventeringen utförd av exportbyggnadsgruppen under 1973 avser de huvudsakligen projektbe- vakning samt kredit- och finansieringsfrågor. Ventilationsföretagen, sär- skilt Svenska Fläktfabriken, bedriver en omfattande installationsverksam- het utomlands.
10.4. Grossistverksamheten
Några av de stora grossistföretag som arbetar på installationsområdet i Sverige har utländska dotterföretag eller koncernföretag i utlandet. På elsidan har ASEA-Skandia dotterföretag i Finland och Norge. Detta har inneburit att sortimentet i någon mån kunnat göras enhetligt. Skilda bestämmelser och olika användning av standardiserade produkter har dock i stor utsträckning hindrat detta. På rörområdet arbetar Fosselius & Alpen AB:s moderbolag, A/S Brödrerne Dahl, i Danmark och Norge. Även på detta område strävar man efter visst förenhetligande av sortimentet men det går trögt.
10.5. Förutsättningar för ökad export och utlandsverksamhet
Jämfört med installationssektorn i andra västeuropeiska länder är den svenska installationssektorn internationellt inriktad. Utredningen förutser en fortsatt ökning av utlandsverksamheten och exporten av produkter.
För materialindustrins del förekommer en omfattande export på både rör- och ventilationsområdena. De hinder utöver transportkostnader och tullar som förekommer är skilda bestämmelser och annan användning av standard samt branschens struktur i olika länder. I flertalet delbranscher och varugrupper anses bestämmelser och nationell standard vara ett handelshinder. I många fall tillverkar exportörer särskilda exportserier. Dessa torde huvudsakligen motiveras av skilda bestämmelser och standard men även av klimatförhållanden etc. En ökad harmonisering av bestäm- melser och standard på installationsområdet torde spela en stor roll för möjligheterna att exportera svenska installationsvaror. Inom Sverige är lokala bestämmelser som påverkar utformningen av material för rör- och elinstallationer numera mycket sällsynta. En ökad internationell harmo- nisering skulle underlätta en ökad utrikeshandel och därigenom skulle ökade serielängder m ni kunna uppnås, vilket sänker kostnaderna även för de varor som används inom landet. Den internationella harmonise- ringen av byggnadsbestämmelserna torde alltså vara av betydligt större betydelse för materialindustrin än för den inhemska installationsverksam- heten. Självfallet spelar även en ökad harmonisering av bestämmelser en stor roll för konsultföretags möjligheter att arbeta över gränserna. I de branscher där konsultföretag arbetar internationellt, tex för kemiska processanläggningar, är de tekniska kraven i huvudsak enhetliga i olika länder. Utredningens förslag på bestämmelseområdet har redan behand- lats i kapitel 7.
Den för den tekniska utvecklingen så värdefulla spridningen av kunska- per underlättas av utrikeshandeln och av arbetet med harmonisering av bestämmelser och standard.
Utredningen anser att det skulle medföra ökade möjligheter till utlandsengagemang för installationsföretagen och till varuexport om konsulterna kunde få fler utlandsuppdrag. Det är då av stor betydelse att organisera sådana samarbetsformer mellan konsultföretagen att en effek- tiv projektbevakning kan åstadkommas. En sådan gemensam organisation för utlandsuppdrag, både när det gäller bevakning och anbudsgivning, bör kunna organiseras av en branschorganisation och bör enligt utredningens mening få statligt stöd. Om detta stöd skall gå genom de ordinarie organen eller på annat sätt har utredningen inte kunnat bedöma. Stödet kan även behöva omfatta bidrag till kostnader för anbudsräkning. Kon- sultföretagens kostnader för anbudsräkning på utlandsprojekt är betyd- ligt större än i Sverige, dels på grund av annorlunda bestämmelser och sedvänjor, dels eftersom relativt många anbud måste avges för att få ett uppdrag.
Utredningen ser ingen direkt möjlighet att genom åtgärder från statens sida öka förutsättningarna för installationsföretagens utlandsverksamhet. Utredningen har den uppfattningen att länderprofiler och liknande
material endast kan vara av begränsat intresse för de företag som har resurser att arbeta utomlands. Huvudproblemen är kredit- och finan- sieringsfrågor samt frågor om projektbevakning.
Litteratur
I Bilaga 10 finns en särskild förteckning över litteratur beträffande installationssektorn i Frankrike.
Arvids, S. G. Prissättning av ws- och elinstallationsarbeten. Trebetygs- uppsats. Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet 1973. Stencil. Bergman, L., Tjernström, C. Installationsväggar och förtillverkade bad- rum — en deskriptiv studie. Trebetygsuppsats. Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet 1972. Stencil. Bildmark, K. Underhållskostnader för hyresfastigheter i Stockholm.
Statens Nämnd för Byggnadsforskning. Meddelande 24. Stockholm 1954. Bjerking, S. E. Ombyggnad. Studier av genomförda ombyggnadsprojekt. Byggforskningen. Rapport R 32:1971. Byggandets industrialisering. Betänkande avgivet av Byggindustrialise- ringsutredningen. SOU l971:52.
Byggindustrins rationaliseringsproblem. Byggfackens Industriutredning, del 7. Stockholm 1962. Byggindustrins arbetsproduktivitet. Byggförbundet. Stockholm 1968. Byggkostnader och bostadslån. Bostadsstyrelsen 1970. Stencil. Byggkostnadsuppgifter 1970. SPRI Rapport 16/70. 1970. Byggnaders installationer. Statens Råd för Byggnadsforskning. Program- skrift 1973. Byggnadsmaterialbranschen. SPK 1970. Stencil. Byggplatsernas arbetsproduktivitet. Byggförbundet. Stockholm 1970.
Carling, Alf. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Koncentra- tionsutredningen III. SOU 1968:5. Dackö, L., Jarebrant, C. G. Tillväxt — inträde — utträde i teori och praktik. Fallstudie av vvs- och elinstallationsbranscherna i Malmö— Lundregionen. Trebetygsuppsats. Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet 1971. Stencil. Danielsson, H., Jakobsson, M. Byggnadssätt och byggnadskostnader i
Stockholm 1883—1939. Statens Kommitté för Byggnadsforskning. Meddelande nr 11. Stockholm 1948. Dirke, Lars. Varmvattenförbrukningen i lägenheter med och utan varmvattenmätare. Tidskriften VVS 11:1960.
Edvardsson, Nils. Ny upphandlingsmetod för installationsanläggningar. Byggnadstidningen 44:1972. Erbacke, P. 0. Kostnadsuppföljning av 30 projekt med flerfamiljshus. Bostadsstyrelsen 1972. Stencil. FoU—behov för SBN. Statens planverk. Rapport 10:1970. Förslag till ny kungörelse angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete. Kommerskollegium 1970. Stencil. Försäljningssystem inom byggmaterialbranschen. SPK 1972. Stencil. Förtillverkad samordnad elinstallation. Byggnadsstyrelsen. KBS rapport 85. 1972. Hedlund, Anders. Några tekniska synpunkter på användandet av värme- flödesmätare. Tekniska Meddelanden 32. Institutionen för uppvärm- nings- och ventilationsteknik vid KTH. Stockholm 1974. Holm, Lennart. Byggnadsutbildningen vid de tekniska högskolorna. Utredning på uppdrag av universitetskanslerämbetet 1967. Stencil. Holm, Per. Värme— och sanitetsbranschen. Studie utförd på uppdrag av byggnadsmaterialutredningen. SOU 1955:49. Hyresgästernas Riksförbunds underhållsutredning 1969. 1969. Stencil. Ivarsson, A., Nyström, S. En granskning av el- och vvs-företagens reparations- och underhållssektorer. Trebetygsuppsats. Företagsekono- miska institutionen vid Uppsala universitet 1973. Stencil. Jakobsson, M. Byggnadsproduktionen. Problem och forskningsbehov. Statens Råd för byggnadsforskning. Programskrift 1963. Jansson, P. Återföring av skolbyggnadskostnader. Statens Institut för Byggnadsforskning. Arbetshandling Ea 211969. Stencil. Johansson, B., Myrsten, K., Strömberg, Å. RR:s Reparationssystem. Byggforskningen. Rapport R 43:1970. Karlsson, Milton. Vad kan vi göra åt hyrorna. Tidskriften Att bo 621973. Kartläggning av tvingande tekniska föreskrifter i Sverige. Kommerskolle- gium. Dnr 547/68. 1970. Katajisto, Risto. Det öppna elementsystemet BES. Tidskriften Nordisk Betong 197213. Kauppila, Veikko. Utvecklingen av ett öppet elementsystem i Finland. Tidskriften Nordisk Betong 197024. Kohonen, Markku. Finska vvs-exportörers marknadsföringsproblem på svenska marknaden. Trebetygsuppsats. Företagsekonomiska institutio- nen vid Uppsala universitet 1973. Stencil. Kolm, L., Myrsten, K., Strand, Å. Systematiserat underhåll för vvs—instal- lationer. Byggforskningen. Rapport R 73:1973. Kolm, L., Strand, Å. Reparationssystem för vvs. Byggforskningen. Rapport R 521972. Konkurrensbegränsning I och II. Betänkande avgivet av Nyetablerings- sakkunniga. SOU 1951:27 och 1951 :28. Konkurrens i bostadsbyggandet. Betänkande avgivet av Byggkonkurrens- utredningen. SOU 1972240. Koncentrationen inom byggnadsindustri och byggnadshantverk år 1970. SPK 1972. Stencil. Koncentrationsutvecklingen inom svensk industri 1967—1970. SPK 1973. Stencil.
Kostnadsuppföljning av 30 projekt med flerfamiljshus. Bostadsstyrelsen 1972. Stencil. Kostnadsuppföljning av småhus. Bostadsstyrelsen 1973. Stencil. Larsson, Olov. Driftekonomi och driftproblem i medelstora oljeeldade pannanläggningar. Byggforskningen. Rapport 97. Stockholm 1963. Ledningsrekommendationer 1.10.1969. Sveriges Elgrossisters Förening. Stencil. Listprisföljsamheten på elinstallationsmaterial inom Sveriges Elgrossisters Förening. SPK 1973. Stencil. Lägesrapport avgiven av Energiprognosutredningen. DS I 1973z2. Ländell, Hans. Lokalisering och lokaliseringsförändring inom svensk grosshandel. Studier i företagslokalisen'ng. Del II. Forskningsrapport från Kulturgeografiska Institutionen vid Uppsala universitet Nr 26. Uppsala 1971. Stencil. Markanvändning och byggande. Principer för lagstiftning. Betänkande avgivet av Bygglagutredningen. SOU 1974:21. Stockholm 1974. Marknaden för sanitetsporslin och badkar. SPK 1972. Stencil. Marknadsstrukturen i producentledet för elmaterial 1971. SPK 1973. Stencil. Marknadsstrukturen i producentledet för vvs-material 1971. SPK 1973. Stencil. Martenius, Åke. Lagstiftningen om konkurrensbegränsning. Stockholm 1965. Munther, K. E. Värmebehov i småhus. Tidskriften VVS 1:1974. Nordiska forskare utbyter tankar om framtidens boende. Gullkornet 511960. Tidskrift utgiven av Gullhögens Bruk, Skövde. Normer för kontorsbyggnader. Byggnadsstyrelsen. KBS-anvisning 10. 1968. Nuder, A., Johansson, B. Kontorshus i Stockholm. Byggforskningen. Rapport R 16:1970. Offentlig upphandling. Betänkande avgivet av Upphandlingskommittén. SOU 1971:88. Olsson, E., Karlgren, L., Tullander, U. Household waste water. Rapport från Byggforskningen 24:1968. Orderkostnader och orderlönsamhet inom elgrosshandeln. Grosshandelns utredningsinstitut. 1965. Stencil. Pris- och konkurrensförhållanden inom isolermaterialbranschen. SPK 1970. Stencil. ' Pris- och konkurrensförhållanden på marknaden för isolerade kablar och ledningar för elektriska ändamål. SPK 1970. Stencil. Rörgrossistbranschens pris— och rabattsystem. Del I 1969, del II 1970. Handelns utredningsinstitut. Stenciler. Salaj, Branko. Bostadsproduktionens prisutveckling. IUI 1968. Salaj, Branko. De lokala byggmarknadernas struktur. Byggkonkurrensut- redningen Bilaga 6. SOU 1972:40. Sannesson, Sven. Konsumentvarudistribution. Stockholm 1970. Sjöström, F. Byggkostnader och bostadslån. Bostadsstyrelsen 1970. Stencil.
Skånes och Hallands vattenförsörjning. Betänkande avgivet av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. SOU 196518. Statens Institut för Byggnadsforskning inför omlokalisering till Gävle. Statens Institut för Byggnadsforskning 1973. Storföretag och koncentrationstendenser. SPK. Lund 1971. Sundberg, L., Hovmark, S. Installationsprinciper vid olika stombyggnads- system — en inventering. Byggforskningen. Rapport R 12:1972. Sundblom, L. E. Elförbrukningen vid kollektivleveranser av el. Svenska Elverksföreningens handlingar 211 973. Svensk ekonomi 1971—75 med utblick mot 1990. Betänkande avgivet av 1970 års långtidsutredning. SOU 1970:71 . Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Koncentrationsutred- ningen IV. SOU 1968:6 . Ståhlqvist, P., Åkerlind, R. Rörbranschen. Trebetygsuppsats. Företags- ekonomiska institutionen vid Uppsala universitet 1970. Teknisk tjänst vid sjukhus. SPRI Rapport 4:1970. Trestadshusen. Kungl Bostadsstyrelsens Skrifter 20. Stockholm 1955. Underhåll och modernisering av fastigheter. Statens Råd för Byggnads- forskning. Programskrift 1969. Utbildning ws. Rapport avgiven av ws-branschens och BF R:s utrednings- grupp för utbildningsfrågor. Stockholm 1964. Stencil. Wahling, Bertil. Installationsbranschens framtid. Tidskriften VVS 411970. Se även åtföljande debatt i nr 411970, 611970 och 811970. Wallin, Allan. Sortimentsbegränsning inom vvs-branschen. VVS-Tekniska Föreningen. Årtal saknas. Stencil. Vatten och avlopp. Betänkande avgivet av 1964 års VA-utredning. SOU 1967165.
Westman, Maj Britt. Utrustning i flerfamiljshus 1968. Byggforskningen. Rapport R 8:1971.
_a»: "'_'.—
.. 4.3-... A.;
Särskilt yttrande
Av experten Welin
Utredningen har — i allt väsentligt genom ett berömvärt arbete från sekretariatets sida — lyckats få fram data och andra underlag beträffande installationsbranscherna i en förvånansvärd stor omfattning. Jag är övertygad om att betänkandet kommer att utgöra en värdefull källa för framtida forskningar rörande dessa för vår levnadsmiljö så viktiga branscher.
Utredningens slutsatser och förslag överensstämmer i de allra flesta avseenden med min uppfattning, tex vad som säges beträffande elgrosshandeln.
Totalop tim ering
Ävenså vill jag ansluta mig till de grundläggande tankegångarna om en totaloptimering av investerings— och driftskostnaderna för byggnadsverk- samheten; jag skulle för övrigt kunna tänka mig en ännu något starkare betoning av denna aspekt på utbildningssidan.
Som jag ser saken, måste utredningens egentliga syfte — även om direktiven inte ordagrannt uttrycker detta — vara att studera huruvida dagens betungande boendekostnader vid oförändrade, eller genom den tekniska utvecklingen to m ökade, krav på komfort åtminstone relativt sett skulle kunna nedbringas genom rationaliseringar. Detta inte blott genom interna åtgärder inom var och en av installationsbranscherna utan framförallt genom ett intimare och effektivare samarbete mellan alla berörda parter inom byggnadsbranschen.
Elinstallationerna utgör ca 3 % av byggnadskostnaderna för bostads- hus; underhållskostnadema för den fasta elinstallationen är knappt mätbara. Ledningsbyte erfordras efter ca 30 år. Vad som på elsidan är av betydelse i fråga om underhållskostnader är hissar, svagströms- och reglerutrustningar samt vita varor (spisar, kylskåp e d). Utredningen har förstått sina direktiv så att dessa förhållanden endast behandlats perifert. Underhållskostnaderna av lösa elapparater (armaturer, brödrostar, radio- apparater o s v) har inte behandlats alls.
Det är uppenbart att besparingarna inom det egentliga elområdet endast kan ha marginella effekter på boendekostnaderna. Detsamma kan ju sägas om nästan alla av byggandets delområden och får inte tas till
intäkt för att en fortlöpande rationalisering av elinstallationerna skulle vara oväsentlig. Tvärtom skulle nog just på elsidan en viss ”uppryckning” vara på sin plats sedan nu den mest utvecklingshämmande faktorn, principerna i den gamla ackordsprislistan, för något år sedan åtminstone delvis satts ur kraft. Betydligt större besparingar borde emellertid kunna åstadkommas genom ett bättre samarbete med de övriga byggbranscher— na. '
Utredningen har enligt min mening inte tillräckligt tydligt framhållit det remarkabla faktum att det i elbranschen för 100 effektiva arbetstim- mar åtgår i storleksordningen 70 timmar ”fördelningstid”. Eftersom betingelserna i mångt och mycket är likartade, torde detta även gälla byggbranschen i övrigt. Inom verkstadsindustrin ligger man vid 10—15 5 k improduktiva timmar, men förhållandena är ju där helt annorlunda med kontrollerad materialtillförsel m m. Detta förhållande får inte förstås som någon tex mot elmontörerna riktad kritik, utan är en följd dels av invanda organisatoriska förhållanden och dels av en oftast föreliggande mer eller mindre stark tidspress, som omöjliggör respektive försvårar en optimal förplanering. Detta tidstryck kan understundom vara en följd av ett kommunalt beslut, som t ex av arbetslöshetsskäl förutsätter byggstart med mycket kort frist. Har bygget väl startat, utgör de höga kreditivrän- torna ett tillräckligt incitament för stark forcering.
Inom elbranschen borde enligt min mening optimum ligga någonstans vid 25 timmars fördelningstid vid arbeten med hög upprepningsgrad, och kanske vid 35 timmar i snitt, vilket skulle betyda en väsentlig — men ekonomiskt riktig — förskjutning av många arbetsuppgifter och därmed kostnader från ”fältet” till ”skrivbordet”. För montörerna skulle detta innebära ett bortfall av en del arbete av tidlönekaraktär. Jag menar att man vid en sådan omläggning av arbetet skulle få betydligt större möjligheter än hittills att uppnå inte bara ett branschoptimum utan framförallt ett totaloptimum för hela byggnader. Bla är de inbördes stömingarna mellan entreprenörerna rätt väsentliga och skulle vid god förplanering kunna reduceras avsevärt. Vidare skulle det finnas bättre möjligheter till ett omfattande och intimt samarbete mellan de olika branscherna på ett tidigt stadium; särskilt viktigt är detta vid nätverkspla- neringen, vilket också med all rätta framhålles i utredningen.
Det vore en framtidsvision om en byggnads utformning — utöver det rent arkitektoniska - även redan från början kunde bestämmas av det önskade inomhusklimatet. För närvarande är det i regel så att installatio- nerna måste klämmas in i en redan fastlagd byggnad varvid det ibland kan vara förenat med stora svårigheter att få till stånd drägliga klimatförhål- landen. Det enda effektiva sättet att få en sådan samordning till stånd är att de ekonomiska fördelarna av en totaloptimering klargörs i vida kretsar och framförallt för byggherrarna, varvid staten skulle kunna bidra till en sådan information. Jag tror däremot inte att tvingande bestämmelseri denna riktning skulle innebära någon god lösning. Tyvärr dröjer det också åtskilliga år innan den av utredningen föreslagna utbildningen kan få effekt.
Funktionskrav
Jag anser liksom utredningen att funktionskrav bör få en ökad användning inom byggbranschen, särskilt inom ventilationsområdet.
Inom elbranschen infördes funktionskrav för många årtionden sedan, och någon nämnvärd skärpning för närvarande synes mig obefogad, särskilt som denna typ av krav inom elbranschen aldrig kan tänkas ersätta komponentkrav genom att åldrings- och klimatförhållandena har en så stor betydelse i de till stor del dolda elektriska installationerna.
En treprenörsrättigheter
Utredningens förslag till slopande av elverkens entreprenörsrättigheter biträder jag gärna om den likaledes av utredningen föreslagna absoluta anmälningsplikten för att få arbeta på ett elverks nät säkerställs.
Elinstalla tionsbestämmelser och behörighetsregler
Ovanstående synpunkter är inte nämnvärt kontraversionella i förhållande till utredningens ståndpunkter, utan innebär snarare ett försök att ge en del betoningar av förhållanden som inte helt tydligt framkommit i betänkandet. När det däremot gäller en del rent elektriska frågor, har jag en i vissa avseenden mot utredningen avvikande uppfatt- ning.
Varje företag som bedriver elinstallationsverksamhet skall enligt min mening liksom nu ha en ansvarig behörig anställd. Genom att denne i regel också har linjeansvar tillser han att olika svåra arbeten anförtros åt rätt man i fråga om kompetens och ansvarstagande, vilket är väsentligt ur säkerhetssynpunkt. Man erhåller vidare administrativa fördelar såsom att varje elverk direkt vet till vem de skall vända sig osv.
Ett borttagande av detta 5 k anställningskrav skulle medföra nackdelar även av annan art. Så föreligger t ex påtaglig risk, att kontrollen från en utomstående behörig kommer att inskränka sig till en efterhandsbesikt- ning, vilket i regel ej är acceptabelt, att denne råkar in i en svår tredubbel lojalitetskonflikt (jfr VA-branschen), att elverken måste utöka sin nuva- rande besiktningsverksamhet (där det nu oftast räcker med stickprov) osv.
Slutligen skulle ett uppmjukande av anställningskravet i värsta fall kunna leda till uppenbart missbruk respektive en bulvanverksamhet, som med största sannolikhet skulle få negativa följder i fråga om elsäkerheten. Jag måste sålunda bestämt motsätta mig varje sådan utformning av be— hörighetsbestämmelserna att dylika effekter över huvud taget kan uppstå. Jag anser också att man åtminstone bör ägna en tanke också åt sociala följder i fråga om anställningstrygghet, arbetarskydd, skattemoral osv.
I två avseenden är jag emellertid villig att acceptera en uppmjukning av hittillsvarande behörighetsbestämmelser. När det gäller förtillverkade byggkomponenter med avgjord tyngdpunkt på den byggtekniska delen och med en rätt liten och okomplicerad elektrisk del skulle t ex den till-
verkande firman kunna slippa tvånget att ha egen behörig anställd utan kunde hyra denna tjänst från en utomstående behörig. Detta får dock enligt min mening inte gälla specifikt elektriska förtillverkade kompo- nenter, ofta av rätt komplex natur, och lämplig gränsdragning borde studeras.
Vidare kunde gör-det-siälv-installationer tillåtas i det fall att extern besiktning är helt betryggande ur säkerhetssynpunkt och om besiktning- en utföres av behörig person som står för godkännandet och anmälan till elverket.
Andra gör-det-själv-installationer, tex sådana med en stor del ”dold” förläggning och/eller med skyddsledare, borde enligt min mening även fortsättningsvis vara förbjudna. Om i framtiden ett oförväxelbart skyddsledarsystem skulle komma i marknaden, kunde berörda delar av förbudet omprövas.
Varuhus, installatörsbutiker osv skall förbjudas att till personer, som inte kan styrka legalt uppsåt, tillhandahålla andra artiklar än sådana som får fritt monteras.
Utredningen föreslår att de av elbestämmelserna som behandlar installationer i byggnader införes i SBN efter en överarbetning så att de harmoniseras med övriga byggnormer. Jag vill i detta sammanhang påpeka att samma bestämmelser måste gälla alla installationer varav hus- installationerna endast är en mindre del, varför en mängd ansvarighets- och gränsfrågor skulle uppstå om inte alla sak—, ansvars- och påföljds- frågor ligger på en och samma hand, lämpligen hos nuvarande instanser. I övrigt har jag inget att invända mot att ett i samråd med planverket och ansvariga myndigheter gjort urval av gällande bestämmelser införes i SBN; detta kan tvärtom i framtiden vara av visst värde.
Vad slutligen de lokala byggnadsnämndernas eventuella handläggning av elinstallationsfrågor beträffar, där utredningen menar att man åtmins- tone på sikt bör sträva i denna riktning, vill jag anmäla en annan mening. EIfrågorna fungerar nu säkerligen bäst och smidigast av alla byggfrågor. Jag frågar mig vad en omläggning till en instans skulle tjäna till som för närvarande helt saknar kunnande på detta område, i varje fall skulle de eventuella fördelarna av en sådan omläggning ligga så långt bort i tiden att en diskussion i nuvarande läge inte är meningsfull.
Statens offentliga utredningar 1974
Kronologisk förteckning
Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A. Produktionskostnader och regionala produk- tionssvstem. A. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. Boken, Lirrerarururrednmgens huvudberank- ande. U. Forenklad konkurs m. m. Ju. Barn- och ungdomsvård. S. Rättegången i arbetstvister, A. Samhalle och trossamfund. Sammansrallning av remissyttranden over betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U. Data och naringspolirik. |. Svensk industri. Delrapport 1. |. Svensk industri. Delrapport 2. l. . Svensk industri. Delrapport 3. I. . Svensk industri. Delrapport 4. l. Sankt pensionsålder m. m. 5. . Neutral bostadsbeskalrmng. Fi. . Solidarisk bostadspolitik. B. . Solidarisk bostadspolitik. Bilagor, 8. . Högskoleurbildning. Läkarutbildning lör sjuk- sköterskor. U. Förslag rill skarreomlaggning m.m. Fi. Markanvändning och byggande. B. Vattenkraft och miljö. B. Reklam V. Information i reklamen. U. Förslag till hamnlag. K. Fri sterilisering. Ju. Motorredskap. K. Mindre brott. Ju. Ränrelag. Ju. Att utvärdera arbetsmarknadspolirik. A. Jordbruk i samverkan. Jo. Unga lagöverträdare V. Ju. Solidarisk bostadspolitik. Följdtrågor. B. Att översätta gamla testamentet. U. Grafisk industri i omvandling. l. . Spridning av kemiska medel. Jo. . Skolan, staten och kommunerna. U. Mut- och bestickningsansvaret. Ju. . FFV. Förenade fabriksverken. l. . Socialvården. Mål och medel. s. . Socialvården. Mål och medel. Sammanfattning. 3. . Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet. Fi. Barns fritid. S. Utställningar. U. . Effekter av förpackningsavgiften. Jo. . Samordnad traktamentsbeskattning. Fi. Befordringsförfarandat inom krigsmakten. Fö. Installationssektorn. !.
mms? ma ww-
Statens offentliga utredningar 1974
Systematisk förteckning
Junitiedepartementet
Förenklad konkurs m.m. [6] Fri sterilisering. [25] Mindre brott. [27]
Räntelag. [28] Unga lagöverträdare V. [31]
Mut- och bestickningsansvaret. [37]
Försvarsdepartementet Befordringsförfarandet inom krigsmakten. [46]
Socialdepartementet
Barn- och ungdomsvård. [7] Sankt pensionsålder m.m. [15] Socialutredningen. 1. Socialvården. Mål och medel. [39] 2. Socialvården. Mål och medel. Sammanfatt— ning. [40]
Kommunikationsdepartementet
Förslag till hamnla . [24] Motorredskap. [26] Barns fritid. [42]
Finansdepartementet
Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning rn. rn. [20] Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet. [41] Samordnad traktamentsbeskattning. [45]
Utbildningsdepanementet Boken. Litteratu rutredningens huvudbetänkande.
[51
Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års be— redning om stat och kyrka. [9] Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjukskö- terskor. [19] Fleklam V. information _i reklamen. [23] Att översätta gamla testamentet. [33] Skolan, staten och kommunerna. [36]
Utställningar. [43]
Jordbruksdepartementet
Jordbruk i samverkan. [30] Spridning av kemiska medel. [35] Effekter av förpackningsavgiften. [44]
Arbetsmarknadsdepartementet
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Produktionskostnader och regionala produktionssystem. [3] 4. Regionala prognoser l planeringens tjänst. [4] Rättegången i arbetstvister. [8] Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. [29]
Bostadsdepartementet
Boende— och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Solidarisk bostadspolitik. [17] 2. Solidarisk bo stadspolitik. Bilagor. [18] 3. Solidarisk bostadspoli- tik. Följdfrågor. [32] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22]
Industridepartementet
Data och näringspolitik. [10] Industristrukturutredningen. 1. Svensk industri. Delrapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapport 2. [12] 3. Svensk industri. Delrapport 3. [13] 4. Svensk industri. Delrapport 4. [14] Grafisk industri i omvandling. [34] FFV. Förenade fabriksverken. [38] Installationssektorn. [47] Installationssektorn. Bilagor. [48]
