INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR

SAMMANFATTNING

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 INLEDNING

2. RÅDGIVNINGSVERKSAMHET

3. GÄLLANDE ORDNING

3.1. Straffbestämmelser

3.2. Prövning av rättegångsombud

3.3. Prövning av biträde enligt rätts- hjälpslagen (1972:429)

3.4 Advokater

3.5 Kvalificerade revisorer

3.6. Auktorisation och etableringskontroll

3.7. Näringsförbud

& TILLÄMPNINGEN AV GÄLLANDE BESTÄMMELSER 5 EXEMPEL PÅ OSERIÖS RÅDGIVNING

6. UTLÄNDSK RÄTT

6.1. Danmark

6.2 Finland

6.3. Norge

6.4. Västtyskland

11

15

15 19

21 23 29 32 39

42

ÅS

62

62

65 66

69

• Sida 6
•  Original

7. ÖVERVÄGANDEN ocu FÖRSLAG 72 7.1 Inledning 72 7.2 Lösningar inom ramen för nuvarande

regelsystem 76 7.3 Särskild reglering av oseriös rådgivning 80 7.4 Regleringens materiella innehåll 86

7.4.1 Vilka rådgivare bör omfattas av be— stämmelserna? 86

7.4.2 Förutsättningar för förbud mot råd—

givning 90 7.4.3 Förbudets innebörd 100 7.4.4 Straffregel avseende vårdslös medverkan 104 7.5 Förfarandet vid förbud 106 7.6 Sanktioner vid överträdelser av förbud 111 7.7 Kontrollfrågor 113 7.8 Kostnader för reformen 119 8 SPECIALMOTIVERING 121 1 S 121 2 S 123 3 S 125 4 5 128 5 S 129 6 S 131 7 5 131 8 S 132 BILAGOR 1. Kommissionens direktiv (Dir. 1982:101) 133 2. Vägledande regler om god advokatsed 142 3. FAR:s regler för god revisorssed 160

4. SRS:s regler om god sed 171

• Sida 7
•  Original

FÖRKORTNINGAR ABL aktiebolagslagen (1975:1385) AMOB rikspoliastyrelsens arbetsgrupp mot organi—

serad brottslighet

BrB brottsbalken

BRÅ brottsförebyggande rådet

Dir. direktiv

FAR Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR HD högsta domstolen

JK justitiekanslern

JuU justitieutskottets betänkande KL konkurslagen (1921:225)

LU lagutskottets betänkande

NJA 11 Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. 11

prop. proposition

RB rättegångsbalken

RPS rikspolisstyrelsen

rskr riksdagens skrivelse

RSV riksskatteverket

SkBL skattebrottslagen (1971:69) SFS Svensk författningssamling

SOU statens offentliga utredningar SRS Svenska Revisorssamfundet SRS

TSA Tidskrift för Sveriges advokatsamfund

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

SAMMANFATTNING

I den allmänna debatten om ekonomisk brottslighet har

de juridiska och ekonomiska rådgivarnas roll länge diskuterats. Det har hävdats från olika håll att oseriösa rådgivare aktivt främjar sådan brottslighet. Det gäller främst sådana rådgivare som inte står under någon sam— hällelig kontroll på samma sätt som advokater och kvali—

ficerade revisorer.

Under kommissionens kontakter med skilda myndigheter och organisationer har ofta påtalats de problem som olika rådgivares verksamhet medför. Det ligger Också i rådgiv— ningsverksamhetens natur att den lämnar rika tillfällen till att sprida illojalt eller oseriöst handlande för den som så önskar och som behärskar metoderna. I andra länder har därför ekonomisk och framför allt juridisk rådgivningsverksamhet omgärdats med restriktioner och kontroll. Att verksamheten släppts så fri som här i lan-

det är förhållandevis sällsynt.

Kommissionen har kommit fram till att kontrollen av de juridiska och ekonomiska rådgivarna bör skärpas. När det gäller vilka metoder som kan användas har kommissionen till en början granskat medverkansreglerna. När en råd- givare begår brott i sin verksamhet blir det ofta fråga om medhjälp till annans brottsliga gärningar. Det är emellertid förhållandevis sällsynt att rådgivare döms för brott. Detta beror bl. a. på att det är förenat med stora svårigheter att visa att rådgivaren uppsåtligen främjat huvudmannens brottsliga handlande. Kommissionen anser det klarlagt att medverkansreglerna i sin nuva- rande utformning inte förslår för att komma till rätta

med oseriös rådgivning.

• Sida 10
•  Original

Kommissionen anser att en skärpning av medverkansreg- lerna är påkallad. För att inte leda alltför långt bör en utvidgning av medverkansansvaret emellertid begränsas till yrkesmässiga rådgivare. Kommissionen föreslår en bestämmelse som straffbelägger sådan rådgivning som vid ett normalt betraktelsesätt framstår som påtagligt oakt—

sam i förhållande till annans brottsliga verksamhet. Påföljden föreslås bli böter eller fängelse i högst sex

månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Enbart en sådan regel är emellertid inte tillräckligt verkningsfull för att begränsa den oseriösa rådgiv— ningen. För att uppnå en sådan begränsning anser kommis— sionen att det är nödvändigt att kunna utestänga uppen— bart oseriösa rådgivare från att i fortsättningen be— driva rådgivningsverksamhet. Kommissionen har övervägt om det är möjligt att åstadkomma detta antingen genom

att anknyta till ett utvidgat näringsförbud eller genom att lägga all ekonomisk och juridisk rådgivningsverk-

samhet under ett system med auktorisation eller etable—

ringskontroll. Enligt kommissionens uppfattning medför

ingen av dessa vägar en lämplig lösning på problemen.

Kommissionen anser att man bör skapa en särskild regle— ring för att förhindra oseriös rådgivning. Den bör in-

rikta sig på rådgivare som genom sitt handlande har do—

kumenterat en oseriös verksamhet. Syftet bör vara att förhindra att en sådan rådgivare fortsätter sin verk— samhet. På samma sätt som en näringsidkare som visat sin olämplighet genom otillbörliga förfaranden vid konkurser kan sättas i karantän under viss tid, bör en olämplig rådgivare kunna förbjudas bedriva rådgivningsverksam—

het.

Enligt den föreslagna lagstiftningen kan förbud aktuali-

seras om rådgivaren begått brott av visst slag eller på

• Sida 11
•  Original

annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som råd— givare. När det gäller den särskilda förutsättningen brott, bör detta ha inneburit väsentligt förfång för det allmänna eller någon enskild. När det gäller den allmän- na bedömningen av om ett förfarande är av ett sådant slag som bör kunna föranleda förbud, pekar kommissionen på att syftet med de råd som ges måste skjutas i för— grunden. Man måste göra en klar gränsdragning mellan re— na upplysningar om gällande rätt och en konsultation som exempelvis går ut på att visa var samhällskontrollen kan

tänkas brista.

Bestämmelserna är tillämpliga på yrkesmässigt verksamma juridiska och ekonomiska rådgivare. Den omfattar alla slag av sådana rådgivare - även advokater och kvalifi— cerade revisorer som står under annan särskild tillsyn. Det är vidare betydelselöst för tillämpningen om rådgi— varen driver egen verksamhet eller om han är anställd. Rådgivningsverksamheten måste dock syfta till att be—

tjäna andra och således vara riktad utåt.

Innebörden av ett förbud enligt förslaget är att den förbjudne inte får ägna sig åt att biträda i juridiska och ekonomiska frågor vare sig genom att driva egen

verksamhet eller genom att vara anställd hos någon som

”driver sådan verksamhet. Förbudet gäller även medverkan

i juridisk eller ekonomisk rådgivning som yrkesmässigt bedrivs av annan. Det betyder att den som meddelats för— bud inte får biträda exempelvis med rättsutredningar även om det kan hävdas att han inte har direkt kontakt med klienterna. Däremot omfattar förbudet inte arbete med juridiska eller ekonomiska frågor internt inom före—

tag, banker eller liknande.

Kommissionen anser att det framför allt av billighets-

skäl bör finnas en möjlighet för beslutsmyndigheten att

• Sida 12
•  Original

undanta viss verksamhet från förbudet. Det skall kunna ske antingen i samband med att förbud meddelas eller vid ett senare tillfälle. En förutsättning för partiellt

förbud bör dock vara att särskilda skäl föreligger.

Förbudet bör vara tidsbegränsat. Maximitiden för giltig- heten av ett förbud är enligt förslaget fem år. Om för—

budet överträds skall det emellertid kunna förlängas.

Vad gäller själva förfarandet föreslås att fråga om för— bud mot rådgivningsverksamhet skall prövas av allmän domstol. Talan skall föras av allmän åklagare. Talan om förbud måste väckas inom fem år från det ett förfarande

som kan föranleda förbud ägde rum.

Mål om förbud enligt förslaget bör i tillämpliga delar behandlas enligt de processuella regler som gäller för brott för vilka är stadgat fängelse i högst ett år. Be— slut om förbud skall kunna överklagas på vanligt sätt. Förbud skall även kunna hävas helt eller delvis om änd— rade förhållanden eller något annat särskilt skäl gör det påkallat. Om det föranleds av speciella förhållanden i det enskilda fallet kan interimistiskt förbud medde—

las.

Den som bryter mot ett meddelat förbud skall kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påfölj-

den vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Kommissionen anger vissa riktlinjer för hur kontrollen över meddelade förbud bör vara anordnad. Bl. a. föreslås att ett register över sådana förbud skall föras hos

riksskatteverket.

• Sida 13
•  Original

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag om förbud mot rådgivningsverksamhet i vissa fall!

1 5

Den som yrkesmässigt utövar rådgivningsverksamhet ge— nom att tillhandagå andra med råd eller annat biträde

i juridiska eller ekonomiska angelägenheter får meddelas förbud att utöva sådan verksamhet, om han i sin verksam— het har gjort sig skyldig till brott som inneburit vä— sentligt förfång för det allmänna eller någon enskild eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom

som rådgivare.

Förbud mot att utöva rådgivningsverksamhet får meddelas för en tid av högst fem år. Meddelas ett sådant förbud, omfattar det även medverkan i rådgivningsverksamhet som

yrkesmässigt utövas av annan.

Föreligger särskilda skäl till det, får viss rådgiv-

ningsverksamhet undantas från förbudet.

2 5

Den som utövar sådan rådgivningsverksamhet som avses i 1 S och därvid ger råd eller annat biträde som han in— sett eller bort inse vara ägnat att främja straffbelagd gärning, döms till böter eller fängelse i högst sex må-

nader, om tillhandagåendet inte annars är straffbelagt.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

• Sida 14
•  Original

3 5

Talan om förbud enligt 1 5 förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i sådana mål skall, om annat inte föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är före— skrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vil—

ket är stadgat fängelse i högst ett år.

Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken skall

inte tillämpas vid förbudstalan.

Talan om förbud skall väckas inom fem år från gärning

som avses i l 5 första stycket.

4 5

Ett lagakraftvunnet beslut om förbud enligt 1 5 kan på

begäran av den som förbudet avser hävas helt eller del— vis, när ändrade förhållanden eller något annat särskilt

skäl föranleder det.

Beträffande mål om hävande av förbud gäller i tillämpli— ga delar vad som i 3 5 första stycket har föreskrivits

om talan om förbud. Mål om hävande av förbud tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om förbud

eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om hävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är

uppenbar.

55

Om synnerliga skäl föranleder det, får rätten meddela förbud enligt 1 5 för tiden till dess frågan om förbud slutligt har avgjorts (tillfälligt förbud).

• Sida 15
•  Original

I fråga om tillfälligt förbud gäller reglerna i 1 5

tredje stycket.

En fråga om tillfälligt förbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig i frå—

gan, såvida det inte finns anledning anta att han har avvikit eller i övrigt håller sig undan. Rätten får

hålla förhandling för frågans prövning.

Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han erinras om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 S rätte— gångsbalken.

Tillfälligt förbud skall gälla genast. Beslut om till— fälligt förbud skall delges den som avses med förbudet.

Mot ett beslut om tillfälligt förbud, som har meddelats

under rättegången, skall talan föras särskilt.

65

Om rätten meddelar ett tillfälligt förbud skall den,

om inte talan enligt 3 S redan har väckts, utsätta den tid inom vilken talan skall väckas. Denna får inte be— stämmas längre än vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten på fram— ställning som åklagaren har gjort före tidens utgång

medge förlängning av tiden.

Om talan enligt 3 5 inte har väckts inom den föreskrivna tiden och det inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälligt

förbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan åter—

• Sida 16
•  Original

kallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för det tillfälliga förbudet inte längre föreligger. Om ta— lan bifalls skall rätten pröva om det tillfälliga för—

budet fortfarande skall bestå.

Rätten får i samband med domen självmant förordna om

tillfälligt förbud.

7 5

Riksskatteverket skall föra ett register över förbud enligt 1 5 och tillfälliga sådana förbud.

8 5

Den som överträder ett förbud enligt 1 5 eller ett tillfälligt sådant förbud döma till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Överträds ett förbud enligt 1 5 får det förlängas med

högst fem år. Talan om förlängning skall väckas innan

förbudstiden har gått ut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

• Sida 17
•  Original

1 INLEDNING

Under den senaste tioårsperioden har den kriminalpo— litiska debatten alltmer fokuserats på den ekonomiska brottsligheten. Utgångspunkten för debatten har varit att den ekonomiska brottsligheten omfattar mångdubbelt större belopp än 9. k. traditionell brottslighet, att skadeverkningarna för de enskilda och för samhället är mycket allvarliga, att samhällets åtgärder i före— byggande syfte haft delvis felaktig inriktning och fram— stått som otillräckliga samt att samhällets kontroll— och sanktionssystem inte är ändamålsenligt utformat för kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Kommissionen har tillsatts av regeringen med uppgift att föreslå lämpliga åtgärder mot den ekonomiska brottslig— heten inom ramen för en enhetlig och samordnad strategi (Dir. 1982:101; se bilaga 1). I detta delbetänkande tar kommissionen upp det problem som vissa juridiska och ekonomiska rådgivares stöd till den ekonomiska brotts-

ligheten innebär.

Bakgrunden är följande. Det egentliga startskottet för såväl den allmänna debatten som myndigheternas samord- nade åtgärder mot ekonomisk och organiserad brottslighet i Sverige var den rapport som rikspolisstyrelsens (RPS) arbetsgrupp mot sådan brottslighet (AMOB) lade fram un— der våren 1977. Rapporten bildade utgångspunkt för rege— ringens uppdrag till brottsförebyggande rådet (BRÅ) att företa en samlad översyn av lagstiftningen mot organise— rad och ekonomisk brottslighet. Påståenden om ett sam- band mellan den typen av brottslighet och vissa advoka- ters och revisorers rådgivningsverksamhet förekom redan från början och fördes också fram i ANGE-gruppens rapport. Frågan om kvalificerade revisorers (dvs. sådana

revisorer som blivit godkända eller auktoriserade av

• Sida 18
•  Original

kommerskollegium) resp. advokaters medverkan behandlades i tur och ordning av en arbetsgrupp inom BRÅ. Gruppen lade fram vissa förslag som till stor del lett till lag—

stiftning. Avsikten inom översynsarbetet var även att ta upp sådana rådgivare som inte är ställda under samhälle- lig kontroll på samma sätt som de kvalificerade och bland vilka det kunde antas att bristerna i bl. a. etiskt hänseende var stora. Översynsarbetet avslutades emellertid innan detta arbete slutförts. BRÅ har över—

lämnat sitt material till kommissionen.

Såväl riksdagen som chefen för justitiedepartementet har i olika sammanhang uppmärksammat problemet med juridiska och ekonomiska rådgivare som biträder ekonomisk brotts— lighet (se bl. a. JuU 1979/80:12, prop. l981/82:57 och JuU 34). I prop. 1981/82:57 om försvararjäv m. m. ansåg föredraganden att det inte torde råda någon tvekan om att den organiserade och ekonomiska brottsligheten i viss utsträckning bedrevs med hjälp av rådgivare. Han hänvisade emellertid — liksom tidigare justitieutskottet

- till det arbete som då bedrevs inom BRÅ.

Kommissionen har bedömt det angeläget att slutföra det arbete med frågan som påbörjats inom BRÅzs lagstift— ningsöversyn. Kommissionen har emellertid behandlat frå— gan förutsättningslöst och strävat efter att ta ett samlat grepp över hela området.

• Sida 19
•  Original

givningsverksamhet.

Rådgivare som uteslutande sysslar med rådgivning är ofta enskild näringsidkare eller anställd hos sådan. Det fö-

rekommer emellertid stt viss rådgivning bedrivs hos

• Sida 21
•  Original

företag vars huvudsakliga verksamhet är en annan exem— pelvis banker, försäkringsbolag eller olika intresse—

organisationer.

Uttrycket ekonomisk rådgivning kan innefatta en mängd

företeelser från råd om enkla privatekonomiska övervä— ganden till omfattande och kvalificerade företagsekono- miska ställningstaganden. Den rådgivning som avses i detta sammanhang kan dock sägas i stort överensstämma med den verksamhet som revisorer eller företags— och skattekonsulter sysslar med. I revisorns yrkesroll ingår främst revision av rörelser och företag - intern eller extern. Sådan revision kan emellertid inte karaktäri- seras som rådgivningsverksamhet. I samband med revi- sionsuppdrag får dock revisorn inte sällan biträda med viss rådgivning t. ex. rörande företagets bokslut och skatteplanering. Rådgivningen kan röra såväl enstaka detaljer som policyfrågor.

Det förekommer också att revisorn vid sidan av det egentliga revisionsuppdraget får tilläggsuppdrag som konsult åt företaget i olika frågor. Det är inte heller ovanligt med konsultuppdrag, som inte har något samband med ett revisionsuppdrag. Sådana konsultuppdrag lämnas också till olika slags företagskonsulter. Som exempel på frågor som förekommer vid ekonomisk konsultverksamhet

kan nämnas följande:

0 Skattefrågor av olika slag och komplexitet. Det rör sig här oftast om allmän rådgivning eller om biträde med upprättande av ett företags självdeklaration. Hit kan

också räknas uppdrag som biträde i skattemål.

o Konsultation vid bildande av företag och vid övergång till ny företagsform.

o Fusionsrådgivning.

• Sida 22
•  Original

o Rådgivning vid köp och försäljning av företag.

0 Värderingsfrågor i anslutning till att delägare ut—

löses. o Rådgivning vid förvärv av tillgångar.

o Rådgivning vid förändring av en verksamhets inrikt— ning. Det kan vara fråga om t. ex. problem som rör olön—

samhet eller frågor om rekonstruktion av företag.

I sådan rådgivningsverksamhet som riktar sig till fy— siska personer är skattefrågor dominerande men även biträde vid kontakter med myndigheter, exempelvis vid olika slag av tillstånd, kan förekomma. Skatterådgivning varierar från hjälp vid upprättande av självdeklaration

till avancerad skatteplanering.

Redan av denna översiktliga bild framgår att juridisk eller ekonomisk rådgivning innefattar ett brett spektrum av skilda frågor. Överblicken försvåras också av att verksamheten bedrivs i en mängd olika former och av

personer med varierande kompetens.

• Sida 23
•  Original

5. EXEMPEL PÅ osmuös RÅDGIVNING

En rådgivare som sysslar med oseriös rådgivning har av förklarliga skäl ingen önskan att synas utåt. Inte heller klienten har någon anledning att avslöja att han haft tillgång till sakkunskap och att således kvalifi— cerade överväganden — inte bara okunnighet - ligger bakom hans handlingar. Till detta kommer bristande re— surser hos olika kontroll- och brottsbekämpande myndig— heter. Sammantaget medför dessa omständigheter att det oftast inte anses meningsfullt att ens söka utreda råd— givarens roll i sammanhanget. Möjligheterna att kunna sätta stopp för rådgivarens verksamhet bedöms på många håll som så små att det inte är värt den insats som

krävs. Det kostar betydligt mer än det smakar.

Dessa förhållanden försvårar en kartläggning av den ose- riösa rådgivningen. Det finns inget samlat material. En möjlighet att skaffa material är att gå ut med en enkät till de myndigheter som kan bedömas ha erfarenhet av problemet. Vid en preliminär rundfrågning till polisens eko—rotlsr och revisionsenheterna på några av de större länsstyrelserna visade det sig emellertid — av de skäl som framhållits ovan - att det fanns föga konkret mate— rial stt hämta. Däremot sade man sig överlag ha den upp- fattningen att den oseriösa rådgivningen var omfattande och ofta var en förutsättning för huvudmannens olagliga

transaktioner.

De kontaktade myndigheterna har vidare uppgett att råd— givningsverksamhet av detta slag oftast sker i det för— dolda. Rådgivarna uppträder sällan som ombud för huvud- männen då skriftliga avtal ingås. Det är endast någon enstaka handling i utredningarna som ger en antydan om att det förekommit yrkesmässig juridisk eller ekonomisk rådgivning. Det har vidare påpekats att ytterst få miss— tankar om rådgivares medverkan till brottsliga gärningar

• Sida 54
•  Original

leder till förundersökningar och åtal. I de fall då det sker är de åtalade rådgivarna ofta nära lierade med hu—

vudmannen och har haft egna ekonomiska intressen i de

brottsliga transaktionerna.

En enkät kan sålunda förmodas ge ett magert resultat. En av orsakerna kan antas vara att de intressanta myndig— heterna av olika skäl inte gör någon undersökning av rådgivarens roll. Ett alternativ skulle vara att kommis— sionen samlade in visst grundmaterial för att göra en fördjupad studie av rådgivarnas betydelse för ekonomisk brottslighet. Ett sådant arbete är emellertid mycket tidsödande. Med hänsyn till den korta tid under vilken kommissionen arbetar har det inte bedömts möjligt att

göra en sådan undersökning.

Kommissionen har därför valt att presentera ett antal exempel på oseriös rådgivning. För att kunna ge en före— ställning om hur det faktiskt går till har som krav upp- ställts att exemplen skall ha verklighetsunderlag. Det bör dock påpekas att man därmed med nödvändighet beskär bilden. Som tidigare framhållits är det ett litet fåtal fall som - ofta av en slump — blir föremål för närmare undersökning. För det mesta rör det sig då om fall där en rådgivare gjort så grova övertramp att det kan bli fråga om straffansvar. Det är också så att viss verk— samhet lättare drar på sig myndigheternas intresse än andra. En del kan också slumpvis uppdagas i samband med konkursutredningar. Han bör därför akta sig för att på— stå att exemplen speglar hela verkligheten. De ger en- dast en bild av den del av verkligheten som råkat dra på sig samhällets strålkastarljus.

De första exemplen har hämtats ur det material AMOB—ut— redningen samlade in. Därefter kommer några fall från

advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Resterande

• Sida 55
•  Original

exempel har hämtats ur förundersökningar och domar.

Fallen har anonymiserats. Vissa har beskrivits mycket

schematiskt medan andra är mer detaljerade.

Enligt kommissionens uppfattning är antalet advokater klart överrepresenterade bland exemplen. Det beror bland annat på att när en advokat gör sig skyldig till över— trädelser uppmärksammas det på ett annat sätt både av utredare och framför allt av massmedia än om någon annan typ av rådgivare åtalas och döms. Det blir därför för— hållandevis enkelt att få tag i de fall där advokater är inblandade medan det för rådgivare i övrigt är förenat med stora svårigheter. Vidare finns samlade uppgifter i ett disciplinärt förfarande. Kommissionen vill därför understryka att exemplen inte får tas som intäkt för att advokater i någon högre grad skulle medverka i ekonomisk brottslighet. Tvärtom kan man på goda grunder anta att den oseriösa rådgivningen är mest omfattande bland så— dana rådgivare som inte är ställda under någon discipli—

när kontroll.

1. Revisor A hade som specialitet att bilda bolag i Schweiz både med och utan riksbankens tillstånd. Rans klienter var framför allt ägare till fåmansbolag i Sve— rige. Bolagen i Schweiz hade alla det gemensamt att de inte drev någon verksamhet utan endast fungerade som ett instrument för att nedbringa den beskattningsbara vins- ten i det svenska bolaget och skaffa ägaren ett kapital utomlands. Detta skedde exempelvis genom 5. k. omfaktu— reringar. Bolaget i Sverige köpte varor utomlands. Säl— jaren skickade varorna till Sverige men fakturan gick till bolaget i Schweiz. Där skrevs en ny faktura med ett lämpligt påslag på fakturabeloppet. Det svenska bolaget betalade sedan till det schweiziska bolaget som vidare— befordrade pengarna till säljaren men självt behöll

mellanskillnaden (till ägarens disposition i Schweiz).

• Sida 56
•  Original

För att skaffa sig kontakter reste A även runt Och höll föredrag om skatteplanering. På så sätt kom han i kon— takt med affärsmän, som ansåg sig ha skatteproblem, och kunde sälja sina idéer. Alla var dock inte hjälpta av att bilda utländska bolag men ville ändå kunna föra ut pengar ur Sverige utan myndigheternas inblandning. Dem föreslog A att de skulle överta andra svenska klienters banktillgodohavsnden i utlandet. På detta sätt slapp klienten smuggla ut pengar utan kunde med minimal upp- täcktsrisk göra upp hela affären på ett kontor i Sve- rige.

2. D är jur. kand. och innehavare av en juridisk byrå. Han ägnar sig bl. a. åt att bilda aktiebolag, som han sedan överlåter till sina klienter. Han tror att han

numera bildat omkring 900 s. k. nummerbolag.

D säger sig omedveten om vilken verksamhet hans huvudmän bedriver och varför de så ofta är i behov av nya bolag. I själva verket har D planlagt verksamheten och är i

vissa delar oumbärlig.

Vad som händer är följande: vis aktiebolag och i bola- gets namn inköps varupartier från utländska firmor i hela Västeuropa. Betalning utlovas 30 dagar från faktu- radatum. Han undviker kontantköp eller köp mot dokument. Levererade varor hämtas ut mot betalning av moms och tullavgifter. Varorna säljs därefter snabbt ofta till priser, som understiger fakturapriset. Leverantören får inte betalt. När fordringsägarna blir alltför enträgna, försätts bolaget med hjälp av D i konkurs. Dessförinnan ser D till att de verkliga intressenterna försvunnit ur bolagens styrelser. Han anlitar i stället bulvaner som

är villiga att mot ersättning utgöra styrelse och firma- tecknare och — i sinom tid — bekräfta bouppteckningen. Huvudmännen fortsätter med hjälp av D verksamheten i ett

• Sida 57
•  Original

För att försvåra konkursutredningarna och myndigheternas kontroll i övrigt råder D sina huvudmän att inte ha nå- gon bokföring eller över huvud taget spara på papper som

hjälper till att rekonstruera verksamheten.

(Förfarandet torde ha försvårats något — men inte omöj— liggjorts - av att samtliga konkurser numera utreds med

avseende på brottslig verksamhet.)

3. Pensionären X utflyttade år 1964 till Spanien. Han ägde då samtliga aktier i ett rörelsedrivande aktiebo— lag, vilks aktier han - med undantag för åren 1970—1972, då de var överlåtna till hans barn - fortfarande inne- hade då bolaget den 4 augusti 1975 försattes i konkurs vid en tingsrätt. Som enda tillgång i konkursen upptogs en fordran mot X på nominellt minst 211 762 kr. 83 öre jämte ränta, vilken fordran emellertid värderades till 0 kr. Bland skulderna återfanns en skatteskuld utgörande kvarskatt enligt 1974 års taxering jämte restavgifter om tillhopa 204 572 kr.

Sedan den 1 september 1972 utgjordes bolagets styrelse av Y med Z som suppleant. Den senare skötte också bo—

lagets bokföring sedan slutet av 1960—talet.

I november 1971 uppdrog X åt advokaten B att sälja bola— gets fastighet Åsa 2:17 till kommunen, på vilken fastig- het bolaget bedrev sin rörelse. Köpeavtal med kommunen om försäljning av fastigheten och rörelsen träffades den 11 januari 1973, då B uppbar köpeskillingen om 350 000 kr., varav 270 000 kr. för rörelsen. Sedan X begärt re— dovisning av B, anförde denne i brev den 8 maj 1973 till 2 följande.

Angående bland annat Åsa 2:17. Enär aktiebolaget står som säljare av fastigheten m.m. måste jag ha

• Sida 58
•  Original

Enär direktören X synes angelägen lyfta likvider

m.m. är jag tacksam för omgående behandling.

Den handling som var fogad vid brevet och som under— tecknades av Y och Z var daterad den 10 januari och den

8 maj 1973. Den har följande lydelse.

Nuvarande firmatecknare medgiver att direktören X av advokaten B mottaget redovisning och likvid

avseende bl.a. Åsa 2:17.

B avgav redovisning den 9 maj 1973. Enligt den av X god— kända redovisningen erhöll han 344 167 kr. 61 öre, varav 26 000 kr. kontant och 318 167 kr. 61 öre 1 en postväxel Av de medel X sålunda mottagit förde han ut 125 000 kr. ur landet. Resterande belopp förbrukade han för egen

räkning.

Sedan åtal väckts mot X för oredlighet mot borgenärer, alternativt vårdslöshet mot borgenärer, för att han - på grund av förfogande över bolagets tillgångar — i gälde— närs ställe utan vederlag avhänt bolaget egendom av be- tydenhet och försatt detta på obestånd, dömde tingsrät— ten honom den 25 januari 1978 för oredlighet mot borge— närer till villkorlig dom och 100 dagsböter.

I anmälan till advokatsamfundets styrelse påtalade kro— nofogdemyndigheten i distriktet B:s medverkan i den av X begångna brottsliga gärningen och anförde därvid bl. a. följande.

B har uppenbarligen varit medveten om att aktiebolagets pengar inte borde utbetalas till X, som kunde antas un— danskaffa medlen och föra ut dem till Spanien. Att B in— sett att aktiebolaget på grund av försäljningen skulle komma att påföras en avsevärd inkomstskatt framgår av

hans berättelse vid vittnesförhör i rätten.

• Sida 59
•  Original

I avgivet yttrande bestred B att han skulle ha haft nå- gon del i vad X låtit komma sig till last. Han uppgav bl. &. följande.

På grund av skattekonsekvenserna rådde han vid något tillfälle X att försöka sälja aktierna i bolaget i stället för fastigheten och rörelsen till kommunen. Denne ville emellertid inte lyssna till rådet utan sade sig ha användning för bolaget för att genom detta bereda sig ytterligare inkomster i form av bl. a. arrenden. X nämnde också att han anlitade egna skatteexperter. I samband med redovisningen underströk B ånyo skattekon— sekvenserna för X. — X hade hand om de medel som till— hörde bolaget, varken Y eller Z förvaltade några pengar. B ordnade ett formellt skriftligt medgivande från bola- gets ställföreträdare att få redovisa direkt till X, som var den som ensam styrde och ställde i bolaget. B utgick från att X i sin tur skulle redovisa till bolaget. — Han hade inte haft någonting att göra med X innan han mottog ifrågavarande uppdrag. Han visste emellertid att X inte var bosatt här i riket. Av förbiseende iakttog han inte valutaförordningens bestämmelse att inhämta riksbankens

tillstånd att få redovisa köpeskillingen till X.

Advokatsamfundets disciplinnämnd tilldelade B en

varning.

Nämnden yttrade i beslut den 29 juni 1978:

Enligt 5 5 första stycket 2) valutaförordningen fordras riksbankens tillstånd om den som är bosatt här i riket skall överlåta bl. a. betalningsmedel på den som är bo—

satt i utlandet.

B har i vetskap om att X var bosatt i Spanien underlåtit

att inhämta riksbankens tillstånd innan han den 9 maj

• Sida 60
•  Original

1973 till denne överlämnade beloppet om 344 167 kr. 61

öre i form av kontanter och en postväxel. Härigenom har

åsidosatt sina plikter som advokat.

Därutöver gör nämnden följande bedömning rörande B:s re— dovisning till X för det uppdrag han mottagit att för—

sälja bolagets fastighet och rörelse.

Även om - som 8 uppgett — X som aktieägare samt den som ensam bestämde i bolaget och förvaltade dess medel upp— dragit åt B att genomföra försäljningen, var det ändå bolaget och inte X personligen som B företrädde. Att B också insåg detta visar hans brev till Z samt dennes och X:s påtecknade medgivande om rätt för X att motta redo— visning. Brevets avfattning - ”måste jag ha Edert med— givande" och "X synes angelägen lyfta likvider" — ger emellertid vid handen att B - som han också själv upp-

gett — betraktade uppdragsförhållandet till bolaget som

endast formellt och att den verkliga uppdragsgivaren var X själv. Eärför talar även den omständigheten att B:s kostnadsräkning den 9 maj 1973 utställts inte på bolaget utan på X.

Av B:s egna uppgifter framgår att han var medveten om vilka ofördelaktiga skattekonsekvenser en försäljning av det slag som kom till stånd skulle medföra i jämförelse med en avyttring av aktierna i bolaget, & han under— rättat X härom men att denne ändå vidhöll att försälj— ningen skulle genomföras på sätt som skedde. X:s in— ställning måste anses i hög grad anmärkningsvärd och borde ha gett B anledning misstänka att allt inte skulle komma att gå rätt till. Misstanken härom borde ha för— stärkts när X begärde att B skulle redovisa till denne personligen. Att X hade ett dominerande inflytande i bo— laget har inte fritagit B från skyldigheten att göra vad

på honom rimligen ankom för att förvissa sig om att

• Sida 61
•  Original

han inte genom att villfara X:s begäran om redovisning underlättade för denne att begå några oegentligheter. Redan det förhållandet att X var bosatt i utlandet borde ha manet B till särskild försiktighet. B:s åtgärder att upplysa X om skattekonsekvenserna har i detta hänseende inte varit tillräckliga. Vad B enligt nämndens mening med hänsyn till omständigheterna bort göra var att redo- visa från kommunen mottagna medel direkt till bolaget och inte — som han uppgett - förlita sig på att X i sin tur skulle göra detta.

Med hänsyn till det anförda måste B genom att redovisa medlen till X anses ha jämnat vägen för den gärning X dömts för. Vad B sålunda låtit komma sig till last fin— ner nämnden inte vara att bedöma strängare än som ett åsidosättande av de plikter som åvilat honom som advo-

kat.

4. En tingsrätt dömde genom dom den 7 januari 1976 X och Y för bl. &. koppleri till fängelse två år. I målet biträddes de tilltalade av advokaten C som offentlig försvarare. De åtalade gärningarna hade samband med de tilltalades innehav av en porrklubb. Av domen framgick bl. a. 252 C biträtt vid förvärvet av klubben samt att han därefter i viss utsträckning bistått klubbinneha—

varna med råd rörande klubbens verksamhet. Advokatsamfundets undersökning visade bl. &. följande.

C biträdde till en början X vid inköp av porrklubben. C besökte klubben och inspekterade lokalen. Enligt vad han själv uppgav stod det klart för honom att det förelåg ett samband mellan de anställda flickornas låga ersätt— ning — 10 kr. per timme - och deras möjligheter att kny— ta sexuella kontakter på klubben i och för prostitution.

• Sida 62
•  Original

Denna prostitution skedde dock inte direkt på klubben. C ansåg därför att ägarna inte gjorde sig skyldiga till

ett sådant främjande av prostitution som krävs för att

koppleriansvar skall aktualiseras.

C upprättade dels ett avtal som skulle användas vid anställning av flickor på klubben och som bl. a. förbjöd flickorna "att på ett otillbörligt sätt ta kontakt med gäster för sexuella förbindelser", dels ordningsregler med förbud för anställda att inom lokalen ta kontakt med gäster eller träffa avtal om samlag eller annan sexuell

handling.

Advokatsamfundets disciplinnämnd tilldelade C en var—

ning. I beslutet uttalade nämnden:

Nämnden finner uppenbart att varken "anställ- ningsavtalen" eller ordningsreglerna tjänat annat syfte än att ge sken av att ingen prostitution bedrevs inom eller i anslutning till klubben eller

att, om så var fallet, detta skedde trots klubb—

innehavarnas förbud och i varje fall utan deras

medverkan. Detta måste också C ha insett.

Genom att ändå på sätt som angetts lämna klubb- innehavarna biträde rörande klubbens angelägenhe—

ter har C medverkat till att söka skapa en laglig ram för en olaglig verksamhet. Härigenom har C

allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat.

5. Advokaten A fungerade under ett antal år som juri— disk rådgivare till D och L, vilka var ägare av och sty— relse i AB X Distribution. Under år 1978 ombesörjde A bildandet av ett nytt bolag, X Bud i Stockholm AB för

Dzs och L:s räkning. A var även suppleant i styrelsen.

• Sida 63
•  Original

Strax därpå ändrades genom A:s försorg AB X Distribution namn till P bilar AB. Under december månad samma år köp— te X Bud i Stockholm AB hela inkråmet (dvs. inventarier, hyreskontrakt, leasingavtal etc.) i P bilar AB. A upp— rättade avtalet. Drygt tre månader senare försattes P

bilar AB i konkurs. A utsågs till konkursförvaltare.

Som konkursförvaltare hade A att bedöma om återvinnings— talan borde riktas mot X Bud i Stockholm AB (i vilket bolag A själv var med i styrelsen) på grund av det avtal (som han själv upprättat) om köp av rörelsen från kon— kursbolaget. Vidare skulle han bedöma om hans styrelse— kamrater 1 X Bud i Stockholms AB hade gjort sig skyldiga till gäldenärsbrott i sin egenskap av styrelse i kon— kursbolaget.

I berättelsen enligt 55 S XL fanns ingen anmärkning mot bolagets bokföring. Vidare uttalade A att det inte fanns skälig anledning anta att D eller L gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande mot konkursbolagets borge—

närer. Någon återvinningstalan kom aldrig till stånd.

D och L åtalades sedermera för gäldenärsbrott (bokfö— ringsbrott och vårdslöshet mot borgenärer). I skrivelse till advokatsamfundet 1983—03-02 anmärker åklagaren i målet att det vid en jämförelse mellan årsbokslutet 1978-08-01 och konkursbouppteckningen 1979—05—03 ome— delbart måste framgå att årsbokslutet var grovt miss— visande. Vidare måste det ha varit känt för A att bok— föringen inte förts löpande. Åklagaren påpekar vidare att A i sin roll som rådgivare måste ha varit medveten om att konkursbolaget sedan minst ett år varit såväl likvidationspliktigt som på obestånd. Bolaget har trots detta fortsatt driften under förbrukande av medel utan

motsvarande nytta för rörelsen så att bristen i konkurs-

• Sida 64
•  Original

boet kommit att uppgå till drygt 930 000 kr. (Skulderna till det allmänna uppgick till ca 950 000 kr.)

Advokatsamfundet har ännu ej tagit ställning till om A

bör ådömas någon påföljd.

6. S har under närmare 30 år varit verksam som revisor och bokförare. Här skall endast redovisas förhållandena under senare delen av 1970-talet. Under denna tid har revisionsverksamheten bedrivits under olika firmanamn.

S har också uppgivit sig äga eller företräda ett antal aktiebolag eller firmor, vilka företag skulle vara rö- relsedrivande. I den mån företagen existerat har de van— ligen varit försatts i konkurs. I 525 verksamhet har det inte förekommit någon bokföring på det sätt bokförings— lagen bestämmer. Det är därför svårt att bestämma om— fattningen av verksamheten. Så mycket är i vart fall klart att S har varit ett stort antal företag och en-

skilda personer behjälplig med bokföring och upprättande

av deklarationer.

S dömdes i augusti 1982 till fängelse två år och tre månader för kvalificerad ekonomisk brottslighet. S be— lades också med näringsförbud under fem år (räknat från juli månad 1981). S fälldes till ansvar för försök till grovt skattebedrägeri och gäldenärsbrott av olika slag. Vidare hade S gjort sig skyldig till nio olika typer av medhjälp till annans skattebrott.

Av utredningen framgår bl. &. följande. S lät bli att deklarera under åren 1978-1980. Efter revision upp- skattades hans sammanlagda nettoinkomster för dessa år ha uppgått till 820 000 kr., vilket skall jämföras med

att hans inkomster för samma tid av taxeringsmyndigheten

• Sida 65
•  Original

skönsmässigt uppskattats till Omkring 290 000 kr. Risk hade därför förelegat för att S påförts för låg skatt under perioden med drygt 220 000 kr.

I detta sammanhang är emellertid än mer intressant att S dömdes för medhjälp till skattebrott som begåtts av 34 olika personer. Det har varit fråga om människor som an— litat S som revisor och bokförare antingen i och för en rörelse eller i samband med upprättande av deklaration. Skattebrotten har vanligen gått till så att S upprättat falska fakturor, vilka använts i klienternas bokföring eller i samband med att avdrag yrkats i deklarationer. 88 sådana fakturor har återfunnits i utredningen. Faktu— rornas sammanlagda belopp har uppgått till nära 2,5 mil- joner kr. Mervärdeskatten på detta belopp uppgår till drygt 300 000 kr. Initiativet att begagna falska faktu- ror har ofta kommit från 8. För sin medverkan har han

erhållit varierande ersättningar, vid vissa tillfällen debiterad mervärdeskatt och därutöver en skiftande pro-

centsats upp till 20 procent på fakturabeloppet.

S har tidigare vid fyra tillfällen dömts för förmögen— hetsbrott, senast år 1979 till fängelse tio månader.

Tingsrätten antecknade i sin dom att 8 hade utnyttjat sina kunskaper och sin erfarenhet som bokförare och re- visor för att under lång tid yrkesmässigt och systema— tiskt begå ekonomiska brott. Ban hade vidare aktivt på ett klandervärt sätt dragit in ett stort antal av sina kunder i en härva av ekonomiska brott. Enligt domstolen hade kunderna, som haft förtroende för och förlitat sig på S, inte själva haft större möjligheter att bedöma allvaret i de brottsliga transaktioner S förlett dem till.

• Sida 66
•  Original

7. Under början av år 1981 beslutade G och H att köpa

en bostadslägenhet i Schweiz. Lägenheten skulle kosta omkring 700 000 kr. De kontaktade advokaten B för juri—

disk hjälp vid inköpet. B rådde dem att skaffa en schweizisk stiftelse. Genom B:s försorg och kontakter

med en schweizisk kollega införskaffades också en sådan stiftelse som betingade 35 000 kr. Stiftelsen ägdes ge— mensamt av G och H dock till större delen av G. Stif- telsen skulle i sin tur äga lägenheten. Svårigheten var emellertid att föra ut de nödvändiga betalningsmedlen. Samtliga inblandade var på det klara med att riksbanken inte skulle ge tillstånd att överföra så stora belopp

som det var fråga om.

Sedan det visat sig att utländska affärskontakter inte kunde användas, kontaktade G och H på nytt 8. Denne föreslog s. k. privatclearing, dvs. man köper ett till— godohavande utomlands. B kontaktade ånyo sin schweiziske kollega. Denne återkom efter några dagar och föreslog att G skulle vända sig till advokaten S. som represen— terade en svensk som var universalarvinge i ett större franskt dödsbo. Efter överläggningar mellan de svenska advokaterna gav resp. huvudmän klartecken för clearing-

en.

Den 12 juni 1981 träffades advokaterna B och S på ett bankkontor i Stockholm. 8 överlämnade till S ett kuvert med 335 000 kr., som han tidigare fått av &. Denne vida— rebefordrade omedelbart kuvertet till sin huvudman, som väntade utanför i bil. Motvärdet — 140 000 schweiziska francs — hade tidigare överförts till stiftelsens konto

i Schweiz. Det enda kvitto som lämnades, mellan B och S,

revs sedermera sönder.

Stockholms tingsrätt dömde den 9 december 1981 C för grovt valutabrott till ett fängelsestraff samt H och B för grovt valutabrott till villkorlig dom och 120 dags—

• Sida 67
•  Original

böter. Samma tingsrätt dömde den 26 februari 1982 S och hans huvudman för medhjälp till valutabrott till 80 dagsböter.

Svea hovrätt har sedermera i dom den 26 oktober 1982 frikänt S och hans huvudman från ansvar huvudsakligen därför att det inte kunde anses visat att huvudmannen

var ägare till medlen eller jämställd med sådan.

Advokatsamfundets disciplinnämnd har beslutat utesluta B

och har tilldelat S en erinran.

8. S har företagsekonomisk gymnasieutbildning och har sedan drygt 15 år bedrivit bokförings- och revisions—

verksamhet.

S dömdes under våren 1982 för olika gäldenärsbrott samt

medhjälp till grovt skattebedrägeri till fängelse ett år. S fick dessutom ett treårigt näringsförbud. Domen

är överklagad.

Av utredningen framgår att S åsidosatt bokföringsskyl— digheten i sin verksamhet och att han förbrukat ansen— liga medel ur verksamheten för privata och rörelsefräm—

mande ändamål till skada för verksamhetens borgenärer.

Beträffande medhjälp till grovt skattebedrägeri kan föl— jande noteras. W, som var företrädare för W—förlaget kommanditbolag, kom under början av år 1977 i kontakt med S och engagerade denne som revisor i företaget. Un- der år 1977 utförde S i princip allt bokföringsarbete åt bolaget. Det följande året övertog företaget självt grundbokföringen. S upprättade bokslut för kommanditbo- laget samt självdeklarationer åt dess delägare för såväl

år 1977 som år 1978.

• Sida 68
•  Original

S fick under år 1978 en förfrågan från W om han kände

till någon som kunde tillhandahålla falska kostnadsfak- turor. S anvisade D, som drev en revisionsbyrå och med vilken han hade gemensamma kontorslokaler och gemensam

personal.

Vad gäller verksamhetsåret 1977 förfors på följande sätt vid bokföringen av falska fakturor. En faktura på

130 000 kr., utställd av en firma i Köpenhamn infördes i efterhand som sista post i bokföringen. En faktura på

11 695 kr. utfärdad av Dzs revisionsbyrå infördes likaså i efterhand som näst sista post. Vidare infördes i ef— terhand en faktura utställd av D i den löpande bokför— ingen genom att man vid byte av sida i dagboken införde den falska fakturan som första post på den nya sidan men med samma verifikationsnummer. Dessutom upptogs en fak—

tura på 10 200 kr. som bokslutspost. Även den fakturan

var falsk.

År 1978 tillämpades en annan metod. Vissa rader i dag—

boken lämnades öppna vid den löpande bokföringen. I ef- terhand infördes sedan på dessa öppna rader falska fak— turor. Det gäller fakturor utfärdade såväl av D som and- ra personer. En av dessa sist åsyftade personer var för

övrigt kund hos 8.

D fick som ersättning för sin medverkan provision med 20

procent på fakturabeloppen. En annan person fick ett en- gångsbelopp om 4 000 kr. S fick för sin medverkan er—

sättning som revisor.

Även D dömdes till ett fängelsestraff för bl. a. osant intygande.

• Sida 69
•  Original

9. B, som avlagt jur. kand- och civilekonomexamen, in—

nehade sedan år 1978 egen revisionsbyrå. Han var godkänd

revisor.

I januari 1982 dömdes B för medhjälp till grovt skatte— bedrägeri, medhjälp till försök till grovt skattebe— drägeri och undertryckande av urkund till villkorlig

dom och 100 dagsböter. Av domen framgår bl. a. följande: Bland de företagare B hade som klienter tillfrågade fyra honom var för sig hur det aktuella företagets vinst skulle kunna minskas. Sedan B gått igenom lagliga möj- ligheter tillsammans med sin klient, nämnde han möjlig- heten att placera falska fakturor i bokföringsunderlaget och på så sätt öka kostnaderna och minska vinsten. I samtliga de fall som omnämns i domen visade klienten intresse för metoden med fakturor utan verklighetsun— derlag. På klientens uppdrag skaffade sedan B fakturor

från en person som han kände. Fakturorna användes i bok—

föringen.

Kommerskollegium har upphävt B:s godkännande.

• Sida 70
•  Original

plejeloven).

Det danska advokatsamfundet utövar också disciplinär

verksamhet. Har advokaten överträtt vissa etiska regler kan han tilldelas exempelvis varning, påläggas böter upp till 50 000 kr. eller suspenderas i högst ett år.

Antalet advokater är betydligt högre i Danmark än i Sverige både absolut och framför allt i förhållande till folkmängden, för närvarande drygt 3 100.

Även i Danmark finns en kår av kvalificerade revisorer, s. k. statsauktoriserede revisorer och registrerede re— visorer, som förbehålls vissa uppgifter i exempelvis la— gen om aktieselskaber. Förordnanden görs av handelsmi—

nisteriet.

På en statsauktoriseret revisor uppställs krav som un— gefärligen motsvarar de som ställs på en auktoriserad revisor i Sverige (jfr Lov nr 67 af 5.3.1967 om stats- suktoriseret revisor). Överträder en statsauktoriseret eller registreret revisor sina förpliktelser kan han bestraffas disciplinärt av den s. k. revisorsnämnden, som tillsätts av handelsministeriet. Revisorsnämnden har också möjlighet att frånta revisor auktorisationen an—

tingen på viss tid eller tills vidare.

Kvalificerade revisorer och advokater har som framgått

tidigare förhöjt straffansvar.

I dansk rätt finns också särskilda lagar som reglerar utnämningar eller förordnanden som bl. a. fastighets— mäklare, skeppsmäklare och dispaschörer.

• Sida 73
•  Original

Av speciellt intresse i detta sammanhang är slutligen lagen 3.3.19Å8 nr 63 om lämnande av juridiskt bistånd samt om inkasso— och detektivverksamhet m. m.1 Lagen är tillämplig på den som yrkesmässigt lämnar juridisk rådgivning eller annat juridiskt bistånd däribland även företrädande av arvingar eller bistånd i namnärenden samt på inkassobyråer, detektivbyråer eller äktenskaps— byråer. Undantagna är emellertid bl. &. advokater, så- dant bistånd som lämnas av statsauktoriserade revisorer i frågor som har samband med bokförings— och revisions- förhållanden samt sådan verksamhet som vanligen bedrives av bank, sparbank eller fondmäklare inom gränserna för sedvanlig bank— och sparbanksverksamhet. Vid de verksam- heter som omfattas av lagen är det förbjudet att göra någon slags reklam eller över huvud taget upplysa om sin existens på ett sådant sätt att obekanta personer får klart för sig att verksamheten erbjuder juridisk råd— givning. Detta gäller exempelvis vid tryckt meddelande, adressangivelser på vägvisare eller i telefonkatalog, anslag i affärslokaler eller på annat sätt. Justitie— ministeriet har vissa möjligheter att medge undantag om det föreligger särskilda skäl. Bestämmelserna i lagen är straffsanktionerade med böter, haefte eller i försvå—

rande fall fängelse upp till sex månader. 6.2 Finland

Finsk lagstiftning överensstämmer i stora stycken med

vad som gäller i Sverige.

Reglerna om medverkan återfinns i 5 kap. strafflagen,

som behandlar delaktighet. För medhjälp straffas den som

1 Som en kuriositet kan anmärkas att uppslagsordet i Karnows lagsamling är "vinkelskrivare", vilket ungefär—

ligen kan översättas med brännvinsadvokat.

• Sida 74
•  Original

uppsåtligen med råd, dåd eller uppmuntran främjat gär— ningen (5 kap. 3 5 strafflagen). I strafflagen finns in-

te någon bestämmelse om vårdslös medverkan.

I Finland finns inte vare sig advokatmonopol eller advo- kattvång. Bestämmelserna om ombud i Rättegångsbalken och om rätten att utöva advokatyrket företer stora princi— piella likheter med de svenska bestämmelserna. En förut- sättning att få bedriva advokatyrket är att bli antagen som medlem av Finlands Advokatförbund. Förbundet utövar disciplinär tillsyn över sina medlemmar. De disciplinära påföljderna är anmärkning, varning och uteslutning. Det finns också möjlighet för förbundets styrelse att om det föreligger särskilda skäl besluta att en varning skall tilldelas offentligt.

Auktorisation av revisorer är i Finland helt frivillig och sköts av handelskamrarna. Systemet påminner om det som gällde i Sverige innan kontrollen av de kvalifice- rade revisorerna år 1973 överfördes till kommerskolle— giet. Sedan den 1 februari 1983 har emellertid stats— makten fått visst inflytande genom den då inrättade nämnden för övervakning av revisorssystemet. Nämnden, som lyder under handels- och industriministeriet, har förutom sina övervakande uppgifter även att fungera som högsta besvärsinstans för beslutsam gäller godkännande

av och disciplinära åtgärder mot godkända revisorer.

6.3 Norge

Norsk rätt saknar generella regler om straffansvar vid medhjälp. I stället anges vid varje enskilt straffbud i strafflagen om ansvar för medhjälp kan komma i fråga. Vanligen sker det genom att sist i straffbestämmelsen

görs tillägget: "eller som medvirker hertil".

• Sida 75
•  Original

I strafflagen nämns medverkan vid de flesta allvarliga brott. Straffansvaret omfattar då alla som på ett eller annat sätt medverkat i gärningen, fysiskt som psykiskt. Straffsatsen är nästan alltid densamma för medverkaren som för gärningsmannen. När något tillägg om medverkan inte finns med i en straffbestämmelse beror det på en tolkning av det enskilda straffbudet om det enbart rymmer ansvar för den som företagit själva gärningen eller om det i större eller mindre utsträckning även

träffar en medhjälpare.

I specialstraffrätten gäller samma principer som i strafflagen. Till skillnad från strafflagen finns i specialstraffrätten i stor utsträckning bestämmelser om

oaktsam medverkan.

I strafflagen finns regler om "rettighetstap" (29 S). Reglerna, som infördes år 1953, ersatte en mängd spe—

cialregler om förlust av olika typer av rättigheter.

Den som gjort sig skyldig till en straffbar handling kan, när allmän hänsyn kräver det, dömas till förlust av rätten att inneha en ställning eller utöva en verk— samhet som han visat sig olämplig till, som han kan befaras missbruka eller som i särskilt hög grad kräver allmän tillit. Förbudet kan utdömas på viss tid, högst fem år, eller för alltid. Förbudet kan utformas på en

rad olika sätt. Det kan göras mycket brett (exempelvis generellt näringsförbud) eller inskränkas till att gälla en mycket begränsad typ av verksamhet. Det kan avse inte bara områden inom vilka man tidigare varit verksam utan

även andra områden.

I Norge måste den som yrkesmässigt eller vanemässigt driver juridisk rådgivningsverksamhet vara advokat. Jus—

titiedepartementet har möjligheter att medge dispens.

• Sida 76
•  Original

Vidare får statsauktoriserad revisor och i vissa fall registrerad revisor bistå i vissa typer av ärenden (5 6 lov den 1 feb. 1936 nr 3 om inkasso-, auksjons— og rettshjelp). I vissa typer av mål måste ett ombud inför domstol vara advokat. Det föreligger emellertid inget

absolut advokatmonopol.

Rätten att kalla sig advokat och att utöva advokatyrket fås i Norge genom förordnande (bevilling), som meddelas av justitiedepartementet. Den Norske Advokatforening är en privat organisation och medlemskap i föreningen har ingen självständig betydelse för rätten till advokat— titeln eller möjligheterna att verka som advokat. En advokat kan fråntas sitt förordnande genom brottmålsdom. Den disciplinära kontrollen över advokaterna är i övrigt ordnad på så sätt att strafflagens bestämmelser om för— seelser i allmän tjänst gjorts tillämpliga på advokater (324 och 325 55 straffeloven). Slutligen kan förordnan—

det genom administrativt beslut återkallas av justi— tiedepartementet bl. a. om advokaten gör sig skyldig till något som gör honom ej skickad eller ovärdig att driva advokatverksamhet eller som gör att han förverkat det förtroende som är nödvändigt i yrket (11 kap. Lov

den 13 aug. 1915 nr 5 om domstolens).

Även i Norge finns bestämmelser om statsauktoriserad och registrerad revisor som förbehålls vissa uppgifter. För— ordnanden och registerföringen görs av handelsdeparte— mentet. Departementet har också hand om tillsynen över de kvalificerade revisorerna. Det s. k. revisorsrådet fungerar som ett till departementet knutet rådgivande organ. Förordnandet eller registreringen kan återkallas, för gott eller på visst tid, om vederbörande kan anses ej lämplig som revisor "fordi han har gjort seg skyldig i urettskaffent forhold eller forsettlig eller grovt uaktsamt har misligholdt sine plikter som revisor" (Lov

den 16 mars 196Å nr 2 om revisjon och revisorer).

• Sida 77
•  Original

6.5 Västtyskland

Medverkansbestämmelserna i den västtyska strafflagen (Strafgesetzbuch) företer stora likheter med vad som gäller enligt svensk rätt. Medverkan till oaktsamhets— brott är dock inte straffbelagt. Inte heller finns i strafflagen någon bestämmelse om vårdslös medverkan vid uppsåtliga brott.

I västtysk rätt finns en möjlighet att på straffrättslig väg förbjuda någon som visat sig olämplig att idka nä— ring eller utöva ett yrke (S 70 Strafgesetzbuch). Sådant förbud meddelas av domstol och kan gälla för viss tid, mellan ett och fem år, eller för alltid. För förbud for— dras att vederbörande grovt missbrukat sitt yrke eller sin näring eller att han grovt kränkt de plikter som hör samman med yrket/näringen. Dessutom krävs att det kan befaras att vederbörande kommer att vid fortsatt utövan- de av yrket/näringen begå betydande rättsstridiga hand- lingar av samma slag. Förbud kan meddelas interimis- tiskt. Den tid under vilken det interimistiska förbudet gäll skall avräknas från förbudstiden. Vidare skall så— dan tid under vilken den som meddelats förbud sitter i fängelse inte inräknas. Om tiden för förbudet ännu inte gått ut men fara inte längre anses föreligga för fort- satt brottslighet i yrket/näringen, kan förbudet hävas villkorligt under en prövotid. Förbudet måste dock all—

tid vara under ett år innan ett villkorligt upphävande kan ske.

Näringsfriheten gäller som grundläggande princip i Väst— tyskland. Emellertid finns ett nät av regler som skall förhindra olämpliga personer från att driva näring eller utöva ett yrke. En mängd olika lagar reglerar rätts— tillståndet för vissa branscher. Andra är tillämpliga på

s. k. fria yrken. Till dessa hör exempelvis advokater.

• Sida 78
•  Original

Vidare finns föreskrifter om statliga förordnanden för speciellt sakkunniga personer som verkar eller önskar verka inom ett visst yrke. Bland de yrken för vilka statliga förordnanden utfärdas är revisorer och skatte—

rådgivare.

I Västtyskland finns två kategorier juridiska rådgivare, Rechtsanwalt och Rechtskonsulent. Rechtsanwalt har en— samrätt när det gäller att uppträda som ombud i en rättslig process och är det som närmast motsvarar advo- kat enligt svensk rätt. För att få utöva advokatyrket måste vederbörande ha blivit godkänd av myndighet och vara uppförd på en särskild lista vid den domstol där han ämnar vara verksam. Godkännande kan vägras exempel— vis vid bristande tillförlitlighet. Advokaterna organi—

seras i advokatkammare och förbundsadvokatkammare.

Liksom i Sverige finns två typer av särskilt förordnade

revisorer, Wirtschaftspröfer och vereidigter Böcherrevi- sor. Den förstnämnda kategorin torde närmast motsvara auktoriserad revisor. De kompetenskrav som ställs på den som vill få sådant förordnande överensstämmer i stort med vad som gäller för auktoriserad revisor i Sverige. Denna typ av revisor har också i Västtyskland ensamrätt på vissa slags uppdrag, som granskning av räkenskaper i aktiebolag och kreditinstitut. Tillsynen över revisorer med förordnande ligger i ekonomidepartementet. Yrkesan— gelägenheter handhas av en yrkesorganisation som liksom

advokatkamrarna är en offentligrättslig korporation.

1 Västtyskland finns dessutom särskilda Skatterådgivare (Steuerberater). De kan betraktas som särskilda bok— föringsrådgivare i skattefrågor och kan anlitas för att bistå med bokföringen. Det finns ungefär 65 000 sådana rådgivare. Det ställs höga krav på teoretisk och/eller praktisk kompetens för att komma i fråga som skatteråd— givare. De genomgår också en särskild utbildning med

• Sida 79
•  Original

Deras verksamhet är reglerad i lag (Steuerberatungsge— setz). Tillsyn över verksamheten ankommer på en särskild myndighet (Steuerberaterkammer) och delstatsministeriet. En Steuerberater har inte något ansvar för bokföringen och kan endast straffas om han bryter mot yrkesetiken eller medvetet gör sig skyldig till brottslig gärning. Har den skattskyldige anlitat skatterådgivaren för upp— rättande av en deklaration och uppkommer felaktighet i denna därför att rådgivaren har varit oskicklig eller slarvat, undgår den skattskyldige straffansvar om han valt sin rådgivare med omsorg och kontrollerat honom efter bästa förmåga. Västtyska revisorer och advokater

har ofta auktorisation också som skatterådgivare.

En annan typ av skatterådgivare på vilka det inte ställs lika höga formella krav är skattefullmäktigen (Steurbe-

vollmächtiger). En sådan har inte heller samma befogen—

heter som en Steuerberater.

• Sida 80
•  Original

7.1. Inledning

I den allmänna debatten om ekonomisk brottslighet har rådgivarnas roll länge diskuterats. Redan rikspolis— styrelsens arbetsgrupp mot den organiserade och ekono— miska brottsligheten, den s. k. Anon-gruppen, förde i sin rapport, som var det egentliga startskottet för de- batten, fram påståenden om ett samband mellan den typen av brottslighet och vissa advokaters och revisorers råd— givningsverksamhet. Frågan om revisorers resp. advoka— ters medverkan togs i tur och ordning upp av en arbets— grupp inom BRÅ:s översynsarbete. Gruppen fann emellertid inte något stöd för att advokater eller kvalificerade revisorer generellt skulle medverka i ekonomisk brotts- lighet. Arbetsgruppen föreslog ändå vissa regler som syftade till att stärka revisorernas ställning vid re— vision och vidga tillsynen över de kvalificerade revi— sorerna. Vidare föreslog arbetsgruppen bestämmelser om försvararjäv, dvs. förbud för den som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen att vara försvarare för den misstänkte. Gruppen rekom— menderade advokatsamfundet att komplettera de vägledande reglerna om god advokatsed med en etisk generalklausul samt föreslog åtgärder för att öka samhällets insyn i advokatsamfundets tillsyn över advokatväsendet. Över— vägande delen av förslagen har lett till lagstiftning (jfr prop. 1979/80:143 samt prop. 1981/82:57 och 171).

Översynsarbetet inom BRÅ leddes av en parlamentariskt sammansatt styrgrupp. I förordet till promemorian om advokatverksamhet (BRÅ PM 1979z8) uttalade styrgruppen, att man ansåg det väsentligt att kunna motverka att så— dana rådgivare, som inte är mottagliga för samhällelig kontroll på samma sätt som exempelvis advokater och

kvalificerade revisorer, kan bedriva verksamhet med all—

• Sida 81
•  Original

varliga brister i t. ex. etiskt hänseende. Styrgruppen förklarade, att man avsåg att behandla detta problem i ett annat sammanhang samt att gruppen noga skulle följa utvecklingen på området och att man skulle ta nödvändiga initiativ för att motverka att organiserad och ekonomisk brottslighet underlättades av olika slags rådgivares

verksamhet.

Även justitieutskottet uppmärksammade under hösten 1979 i sitt av riksdagen godkända betänkande det problem som ett samband mellan organiserad och ekonomisk brottslig— het och olika slag av okontrollerad rådgivningsverk— samhet utgör. Utskottet förklarade sig (JuU 1979/80:12 s. 19) utgå från att BRÅ skulle ta upp frågan och komma med erforderliga förslag inom ramen för översynsarbe- tet.

I prop. 1981/82:57 om försvararjäv m. m. framhöll före— dragande statsrådet att det inte torde råda någon tvekan om att den organiserade och ekonomiska brottsligheten

i viss utsträckning bedrevs med hjälp av rådgivare. Pro— positionen behandlade i huvudsak sådana praktiserande jurister som är advokater. Föredraganden hänvisade till att frågan om hur man i övrigt skulle kunna motverka att juridiska rådgivare utanför advokatkåren främjade eko-

nomisk brottslighet då utreddes inom BRÅ (prop. s. 5).

Regeringens uppdrag till BRÅ att se över lagstiftningen mot ekonomisk och organiserad brottslighet upphörde vid halvårsskiftet 1982 innan något förslag till åtgärder mot rådgivningsverksamhet som främjar organiserad och ekonomisk brottslighet lagts fram. BRÅ har numera över—

lämnat sitt material till kommissionen.

I detta sammanhang finns även anledning att peka på det förslag som utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgär- der m. m. i skatteprocessen (USS) nyligen lagt fram i

• Sida 82
•  Original

betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatteansvar. Utred- ningen föreslår där att den som genom anvisning eller råd anstiftar någon till skattebrott skall drabbas av betalningsansvar för den skatt som därigenom undan— hållits. Detsamma föreslås gälla den som ställer luft— fakturor eller andra skriftliga bevis med oriktigt inne— håll till skattegäldenärens förfogande.

Från olika håll har man således ansett, att det finns behov av åtgärder mot juridiska och ekonomiska rådgi- vare, aom kan misstänkas främja organiserad och ekono- misk brottslighet. Det gäller främst sådana rådgivare som inte står under någon samhällelig kontroll på samma sätt som advokater och kvalificerade revisorer. Dessutom har under kommissionens kontakter med skilda myndigheter och organisationer ofta påtalats de problem som olika rådgivares verksamhet medför. Mot denna bakgrund har kommissionen ansett det angeläget att ta upp och närmare granska frågan om juridiska och ekonomiska rådgivares

medverkan vid i första hand ekonomisk brottslighet.

Juridisk och ekonomisk rådgivningsverksamhet bedrivs i en mängd olika former. De personer som yrkesmässigt äg— nar sig åt rådgivning har också mycket växlande kompe— tens och inriktning. Kommissionen finner det angeläget att slå fast att — såvitt kommissionen kunnat finna ' övervägande delen av denna krets av rådgivare är seriösa yrkesutövare. Det ligger emellertid i rådgivningsverk- samhetens natur att den lämnar rika tillfällen till att sprida illojalt eller oseriöst handlande för den som så önskar och som behärskar metoderna. I förlängningen lig— ger olika slags brottsliga förfaranden. I andra länder har också ekonomisk och framför allt juridisk rådgiv— ningsverksamhet omgärdats med restriktioner och kon- troll. Att verksamheten släppts så fri som här i landet

är förhållandevis sällsynt.

• Sida 83
•  Original

Den ekonomiska brottsligheten förutsätter i större ut- sträckning än den traditionella tillgång till juridisk och ekonomisk sakkunskap. Den skapar sålunda en efter— frågan på rådgivare som är villiga att ställa sina kun— skaper till förfogande för att främja sådan brottslig— het. Det är också en utbredd uppfattning bland polis och skattemyndigheter att det numera förekommer en omfattan— de oseriös rådgivningsverksamhet och att denna verksam— het ofta är en förutsättning för huvudmannens olagliga transaktioner. Omfattningen av sådan rådgivningsverk— samhet visar enligt olika tillfrågade myndigheter inga tecken på att avta utan snarare öka.

Vidare förtjänar det framhållas att rådgivningsverksaur het går ut på att påverka andra människors handlings— sätt. De flesta rådgivare kommer i kontakt med ett stort antal människor. En oseriös rådgivare som inte drar sig för att förorda otillbörliga metoder kan påverka många människor att begå brott. Det tidigare redovisade exem- plet 6. i avsnitt 5 ger en god illustration av detta förhållande.

Av det sagda framgår enligt kommissionens uppfattning klart att någon form av kontroll över juridiska eller ekonomiska rådgivares verksamhet blivit alltmer nöd- vändig. En jämförelse med de näraliggande utländska rättssystem som redogjorts för tidigare i betänkandet visar också att man i de flesta fall har en sträng reg- lering av vilka som får biträda andra i framför allt juridiska angelägenheter. Vidare finns i andra länder ofta vidsträckta möjligheter att avstänga den rådgivare som inte lever upp till de krav som ställs på honom. Kommissionen anser att tiden nu är mogen att skärpa kontrollen även i Sverige i syfte att undanröja miss— förhållanden. För kommissionen framstår det som en ns- turlig utgångspunkt att söka ingripa mot oseriösa råd—

givare som lämnar stöd till ekonomisk brottslighet.

• Sida 84
•  Original

Missförhållanden av annat slag bör emellertid också beaktas. Man bör således eftersträva ett samlat grepp över de problem som kan finnas vid ekonomisk och juri—

disk rådgivningsverksamhet.

Vid övervägande av på vad sätt detta bör ske kan det

vara lämpligt att till en början granska det gällande regelsystemet för att få en bild av vilka verktyg det erbjuder när det gäller att förhindra oseriös rådgiv-

ning.

7.2 Lösningar inom ramen för nuvarande

regelsystem

Nuvarande bestämmelser om straffbar medverkan kan i vissa fall användas mot oseriösa rådgivare. Enligt BrB (23 kap. 4 5) kan den som främjat en otillåten gärning med råd (här bortses från det andra rekvisitet "dåd") dömas för medverkan till brottet. Sådan medverkan som innebär, att någon annan förmås att utföra den straff— belagda handlingen kallas anstiftan. Annan medverkan kallas medhjälp. För medverkansansvar spelar det ingen roll om gärningen är fullbordad eller om det rör sig om försök, förberedelse eller stämpling — under förutsätt— ning att dessa gärningsformer är straffbelagda. Varje person som deltagit i gärningen skall straffas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Det betyder att var och en som deltar i ett brott skall straffas för sin egen gärning oavsett om någon annan kan göras ansvarig. Det betyder också att för att fällas till ansvar för medverkan till ett brott som endast är straffbelagt vid uppsåt måste även medhjälparen handla uppsåtligt. I övrigt hänvisas till den tidigare fram—

ställningen om medverkansansvar.

Med hänsyn till de relativt vittomfattande medverkans—

reglerna kan det förefalla som om det borde finnas goda

• Sida 85
•  Original

möjligheter att kunna få rådgivare, som aktivt biträder den ekonomiska kriminaliteten, fällda för medverkan till sina huvudmäns brott. Så är det emellertid inte. Som framgår av den tidigare redovisade statistiken (avsnitt 4) var det under åren 1981 och 1982 mindre än 100 per— soner om året som fälldes för medverkan till gälde— närsbrott, skattebrott och valutabrott. Kommissionen är övertygad om att dessa siffror inte på något sätt speg- lar den verkliga brottsligheten. När det blir fråga om rådgivaren räcker medverkansbestämmelserna inte till. Vanligen faller frågan om åtal mot rådgivaren på bevis- svårigheter när det gäller rådgivarens roll. Många av de brott det kan bli fråga om är straffbara endast vid upp— såt. Den invändningen att rådgivaren inte förstod vad hans upplysningar eller biträde i övrigt skulle användas till är jämförelsevis vanlig. Det är förenat med stora svårigheter att visa att rådgivaren uppsåtligen främjat huvudmannens brottsliga handlande. Det händer därför att även mer uppseendeväckande fall av bistånd till den

ekonomiska brottsligheten inte kan beivras.

Rådgivarnas roll vid ekonomiska brott blir oftast inte ens föremål för utredning. Det beror i de flesta fall på att rådgivarnas namn och inblandning endast antyds och att de skyddas av sina klienter. Huvudmannen har inte någon anledning att avslöja att han haft tillgång till juridisk eller ekonomisk sakkunskap och att således kvalificerade överväganden ligger bakom hans trans— aktioner. Även i de fall rådgivarens roll framgår rela- tivt tydligt är det, som tidigare påpekats, förenat med stora svårigheter att visa att han har gjort sig skyldig till straffbar medverkan. Utredningar om ekonomiska brott är ofta mycket omfattande och krävande. Det är därför naturligt att intresset från utredningsmännens sida koncentreras till huvudmannen. Resurserna räcker

inte till att utreda de eventuella misstankar som kan

föreligga mot en rådgivare som skymtar i bakgrunden,

• Sida 86
•  Original

trots att det finns anledning att tro att det är rådgi- varen som är den egentlige idékläckaren. Att det finns så få förundersökningar resp. domar mot oseriösa rådgi— vare behöver därför inte betyda, att de brottsbekämpande myndigheterna inte ser sådana rådgivare som ett allvar— ligt problem. Det är snarare så att man varken anser sig ha de rätta verktygen eller resurserna att bekämpa den oseriösa rådgivningsverksamheten trots att man betraktar denna som en rik grogrund för allsköns ekonomisk krimi—

nalitet.

Mot bakgrund av det anförda anser kommissionen det klar— lagt att medverkansreglerna i sin nuvarande utformning inte förslår för att komma till rätta med oseriös råd— givning. Kommissionen har därför övervägt en skärpning av medverkansreglerna. För att inte leda alltför långt bör en utvidgning av medverkansansvaret emellertid be- gränsas till just yrkesmässiga rådgivare. En bestämmelse som gör det möjligt att i vissa fall straffbelägga sådan rådgivning som vid ett normalt betraktelsesätt framstår som påtagligt oaktsam i förhållande till annans brotts— liga verksamhet skulle utan tvekan vara värdefull. Det förefaller också rimligt att ålägga den som yrkesmässigt biträder andra i juridiska eller ekonomiska angelägenhe- ter skyldighet att visa viss aktsamhet i sin verksamhet. En sådan regel om vårdslös medverkan skulle kunna undan- röja den brist hos medverkansreglerna som i praktiken

har funnits i detta sammanhang.

Kommissionen kommer därför att föreslå en skärpning av medverkansreglerna vad gäller rådgivare (se vidare av— snitt 7.5.4). Enbart en sådan regel är emellertid inte tillräckligt verkningsfull för att begränsa den oseriösa rådgivningen. För att uppnå detta syfte anser kommissio— nen att det är nödvändigt att kunna utestänga uppenbart oseriösa rådgivare från att i fortsättningen bedriva

rådgivningsverksamhet.

• Sida 87
•  Original

Advokater och kvalificerade revisorer är underkastade viss samhällelig kontroll. Bryter dessa som rådgivare mot krav som ställs på dem kan de i värsta fall fråntas rätten att verka som advokat eller som auktoriserad eller godkänd revisor. I Sverige finns - som tidigare nämnts - inte något advokatmonopol. Inte heller finns någon näringsrättslig reglering i form av exempelvis auktorisation — bortsett från vad som tidigare sagts om advokater och kvalificerade revisorer - som direkt tar sikte på den som vill verka som juridisk eller ekono- misk rådgivare. Det står därför en advokat eller kvali— ficerad revisor aom fråntagits sin priviligerade ställ— ning fritt att fortsätta sin verksamhet med samma in—

riktning som tidigare.

Sedan tre år tillbaka kan en näringsidkare som i samband med en eller flera konkurser på ett flagrant sätt åsido- sätter sina förpliktelser som näringsidkare av domstol meddelas näringsförbud. Förbud får meddelas för en tid av högst fem år. Talan förs av åklagare vid allmän dom— stol. Kronofogdemyndigheten, som är tillsynsmyndighet i konkurs, skall vaka över förbudets efterlevnad. Såvitt kommissionen har sig bekant har två personer, som syss- lat med bokföring och revision, meddelats näringsförbud (jfr exemplen 6. och 8. i avsnitt 5). Enligt kommissio- nens uppfattning är emellertid näringsförbud enligt KL inte något verksamt medel mot oseriös rådgivning; det är inte genom att missbruka konkursinstitutet i den egna verksamheten som rådgivaren dokumenterar sin oseriösa

verksamhet.

Ett utvidgat näringsförbud utan anknytning till konkurs utreds f. n. av näringsförbudskommittén som beräknas

lägga fram sina förslag under första halvåret 198Å. Ett utvidgat näringsförbud skulle i vissa fall kunna använ—

das mot oseriösa rådgivare som är näringsidkare. Däremot

• Sida 88
•  Original

blir det verkningslöst mot alla rådgivare som är an- ställda. Ett näringsförbud hindrar inte en oseriös råd- givare stt fortsätta sin rådgivningsverksamhet på samma sätt bara han undviker att driva den i form av egen näringsverksamhet. Kommissionen anser därför inte att problemen med den oseriösa rådgivningsverksamheten skulle lösas genom ett utvidgat näringsförbud. Det finns sålunda inte anledning att här avvakta en kommande lag— stiftning till följd av näringsförbudskommitténs arbe—

te.

Andra åtgärder måste således övervägas. Enligt kommis— sionens uppfattning är det nödvändigt med en särskild lagstiftning som inriktas på att förhindra oseriös råd— givning.

7.3. Särskild reglering av oseriös rådgivning

Näringsfrihetens princip, som i Sverige gäller även rådgivare inom de aktuella områdena, tillämpas inte i motsvarande utsträckning i andra länder. Redan i Danmark och Norge möter en ingående näringsreglering som innebär att endast auktoriserade yrkesmän får utöva rådgivning av framför allt juridisk natur. I flera andra stater i Västeuropa gäller motsvarande regler. I dessa system med krav på auktorisation och exklusiv rätt till yrkesti— teln, har straffrättsliga och disciplinrättsliga sank— tionssystem byggts upp. Det förekommer påföljder av typ

yrkesförbud, som innebär förbud för den som syndat grovt

att utöva yrket (eller näringsgrenen) under viss tid. I Västtyskland är denna sanktion generell för ett stort

antal yrkesgrenar och näringar även utanför området för

rådgivningsverksamhet.

I Sverige har man varit restriktiv i fråga om att införa auktorisationssystem på olika områden. Obligatorisk auk—

torisation eller etableringskontroll har tidigare varit

• Sida 89
•  Original

förbehållet verksamheter inom områden som rör liv, hälsa eller andra fält som bedömts vara av särskild vikt från ekonomiska utgångspunkter. Problemen med den ekonomiska brottsligheten har i viss mån ändrat förutsättningarna. Från olika håll har det kommit förslag om etablerings- kontroll för branscher i vilka kontrollbehovet gjort sig särskilt gällande.

Kommissionen anser för sin del att den ekonomiska brottsligheten fått en sådan omfattning att olika upp— slag till åtgärder noga måste prövas och att man i en sådan prövning måste väga motstående intressen som näringsfrihet och brottsbekämpning mot varandra. I kommissionens arbete ingår sålunda att överväga frågor om etableringskontroll, såväl generell som riktad mot branscher, som visat sig vara särskilt utsatta för ose- riösa yrkesutövare. Det ligger därför nära till hands att till en början överväga om yrkesmässig juridisk och ekonomisk rådgivning bör föras in i ett system av eta— bleringskontroll eller utvidgat auktorisationsförfarande

på sätt som förekommer i andra länder.

I Sverige har den enskilde enligt lång tradition haft rätt att själv välja sitt ombud i en process. Till skillnad från många andra länder utgår vår rättsordning från att det varken skall finnas advokatmonopol eller advokattvång. Visst undantag görs dock för uppdrag som offentlig försvarare. Inte heller ekonomiska rådgivare har ålagts speciella krav på sätt som förekommer på and— ra håll i världen. För Sveriges del har det medfört att rådgivningsverksamhet i juridiska och ekonomiska frågor kommit att bedrivas av många olika slags yrkesutövare och i en rad olika former. Särskilt vad gäller det ju— ridiska fältet anser kommissionen det viktigt att med hänsyn till dem som söker råd slå vakt om denna svenska

tradition. Detta medför speciella svårigheter i ett

system för etableringskontroll eller auktorisation.

• Sida 90
•  Original

Den grundläggande frågan är vilken formell kompetens man skall kräva av den som skall tillåtas etablera sig som rådgivare i juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Ur vissa synvinklar vore det naturligtvis önskvärt att ställa kraven högt, kanske i nivå med vad som f. n. krävs för advokater eller kvalificerade revisorer. En— ligt kommissionens mening är detta emellertid inte lämp- ligt. I många fall utförs ett fullgott arbete av perso- ner som helt saknar formella kvalifikationer. Det gäller framför allt frågor av mer rutinmässig karaktär som exempelvis på landsbygden ofta handhas av nämndemän eller 8. k. pappersdragare vid sidan av deras ordinarie arbete. Systemet är billigt och smidigt. Sänker man å andra sidan kravet på teoretiska kunskaper alltför mycket, finns det risk för att auktorisationen skapar en oriktig föreställning om dessa yrkesutövares kompetens

och ansvar.

Ett annat svårlöst problem föranleder sådan verksamhet som endast till en del avser juridisk eller ekonomisk rådgivning, ofta inom en ganska smal sektor med anknyt- ning till verksamheten i övrigt. Som exempel kan nämnas begravningsbyråer, fastighetsmäklare, försäkringsbolag och banker. Man kan antingen skapa ett system med möj- ligheter att medge tillstånd för rådgivning inom ett visst område eller också kan man ta steget fullt ut

och kräva att alla som vill syssla med rådgivningsverk— samhet måste behärska hela fältet, det juridiska eller

ekonomiska eller bådadera. Vilken lösning man än väljer

kommer den att medföra besvärliga gränsdragnings— och

övervakningsproblem.

Juridisk eller ekonomisk rådgivningsverksamhet har — som framgår av det föregående — sådana särdrag att det är svårt att jämställa den med näringsverksamhet i allmän-

het. Enligt kommissionens uppfattning lämpar sig juri—

• Sida 91
•  Original

disk och ekonomisk rådgivning utanför advokaters och kvalificerade revisorers krets mindre väl för någon form av etableringskontroll eller obligatorisk auktorisation. Ett auktorisationsförfarande för denna typ av yrkesut— övare torde medföra nackdelar från allmän synpunkt som inte uppvägs av fördelarna och bli alltför omständligt

och kostsamt för både konsumenter och samhälle.

Kommissionen vill emellertid inte underlåta att peka på att en del av dessa problem kunde lösas genom att förbe- hålls olika typer av uppdrag för de kvalificerade rådgi- varna. Steg på den vägen har nyligen tagits i samband med att revision i aktiebolag måste utföras av auktori— serad eller godkänd revisor. Ett annat exempel på upp—

drag där kraven under senare tid skärpts är förvaltare i konkurs. Med hänsyn till de speciella förhållanden som i Sverige råder vid juridisk eller ekonomisk rådgivning

måste emellertid ett sådant system arbetas fram succes— sivt. Enligt kommissionens uppfattning löser det därför

inte de omedelbara problemen. Andra lösningar hindrar dock inte att man på sikt arbetar för att utvidga de

kvalificerade rådgivarnas privilegier.

Andra vägar bör därför väljas när det gäller att begrän- sa möjligheterna för juridiska och ekonomiska rådgivare att främja ekonomisk brottslighet. Kommissionen anser att man därvid bör inrikta sig på rådgivare som genom sitt handlande har dokumenterat en oseriös verksamhet. Syftet bör vara att förhindra att en sådan rådgivare

fortsätter sin verksamhet. På samma sätt som en nä—

ringsidkare som visat sin olämplighet genom otillbörliga förfaranden vid konkurser kan sättas i karantön under viss tid, skulle en olämplig rådgivare kunna förbjudas

att under en viss tid bedriva rådgivningsverksamhet.

Ett förbud mot att bedriva rådgivning i juridiska eller

ekonomiska frågor är en mycket kännbar påföljd för den

• Sida 92
•  Original

som har rådgivning som sitt levebröd. I det enskilda

fallet kan det få allvarligare konsekvenser än ett nä— ringsförbud. Det måste därför användas sparsamt och be- gränsas till sådana fall där det varit fråga om kvali— ficerat missbruk av kunskaper och ställning som rådgi- vare. Enligt kommissionens mening är det klart att sam— hällsskyddet i grova och uppenbara fall av oseriös råd- givning bör få företräde framför den enskildes intresse

av att fritt få utöva viss verksamhet.

Möjligheter att ingripa mot dokumenterad misskötsamhet finns inom en mängd yrken. Det gäller främst sådana där verksamheten ansetts så betydelsefull, att det krävs auktorisation eller legitimation av utövaren. Exempel på sådana är läkare, optiker, kreditupplysare, väktare och fondkommissionärer. Som synes är det en mycket heterogen skara, där olika intressen styrt inskränkningarna i nä- ringsfriheten. Återkallelse av körkort vid trafikbrott av olika slag eller vid opålitlighet i nykterhetshän- seende för en yrkeschaufför är ett annat typfall, där samhället förklarar, att en person inte längre har för— troende att utöva viss verksamhet, eftersom han anses

innebära en risk.

Kommissionen vill dessutom peka på att det — som angetts i det föregående — i andra länder, även våra skandina- viska grannländer, finns såväl advokattvång som vitt— gående möjligheter att i samband med brott som särskild brottspåföljd förbjuda den dömde att driva viss yrkes—

»

verksamhet.

I Danmark får endast advokater uppträda som ombud inför domstol. Vad gäller juridisk rådgivning i övrigt har man i Danmark valt den något okonventionella vägen att för- bjuda alla utom advokater att på något sätt marknadsföra

sina tjänster. Enligt uppgift har detta haft till följd

att juridiska rådgivare vid sidan av advokatkåren knap—

• Sida 93
•  Original

past existerar. I Norge får juridisk rådgivningsverksam— het endast bedrivas av advokater. I båda länderna finns möjligheten att i samband med brottmålsdom förbjuda ve— derbörande att utöva verksamhet som han visat sig olämp— lig för. Förbudet kan göras tidsbegränsat eller gälla för framtiden. Motsvarande regler finns också, som tidi-

gare framhållits, i Västtyskland.

Som synes avser regleringen i andra länder framför allt juridisk rådgivning, som ansetts så betydelsefull att den inte kunnat släppas fri. Rådgivning i ekonomiska an— gelägenheter är inte ställd under kontroll på samma sätt. I Västtyskland och — f. ö. också i Österrike - får dock skatterådgivning endast ske genom särskilda aukto— riserade skatterådgivare som är underkastade sträng kon- troll och på vilka det ställs höga kompetenskrav. Kom— missionen anser att utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten i Sverige starkt talar för att åtgärder även sätts in mot oseriös ekonomisk rådgivning. Den ekonomiska rådgivningen spelar i dessa sammanhang en väl så betydelsefull roll som den juridiska. Spörsmål i ju— ridiska eller ekonomiska angelägenheter hänger också of— ta samman på ett sätt som gör det svårt att avgränsa det ena området från det andra. Åtgärder mot rådgivning som främjar ekonomisk brottslighet måste därför med nödvän— dighet omfatta biträde i såväl juridiska som ekonomiska

angelägenheter.

Kommissionen har sålunda kommit fram till att man för att på ett effektivt sätt kunna komma till rätta med missförhållanden vid juridisk och ekonomisk rådgivning måste öppna en möjlighet att avstänga uppenbart oseriösa rådgivare från vidare verksamhet. Kommissionen föreslår därför att sådan yrkesmässig rådgivningsverksamhet som innebär biträde i juridiska eller ekonomiska angelägen-

heter skall regleras i en särskild lag. Förslaget inne—

bär att rådgivare som omfattas av lagen får förbjudas

• Sida 94
•  Original

att fortsättningsvis under viss tid utöva sin juridiska

eller ekonomiska rådgivningsverksamhet om vederbörande

genom oseriös verksamhet dokumenterat sin olämplighet.

7.4. Regleringens materiella innehåll 7.4.1 Vilka rådgivare bör omfattas av bestämmel— serna?

Till en början bör understrykas att bestämmelserna en— dast avses omfatta den som yrkesmässigt ägnar sig åt att ge juridiska eller ekonomiska råd. Den typiska rådgiv- ningen sker mot betalning och bör ha viss omfattning äv— en om den givetvis inte behöver vara rådgivarens enda inkomstkälla. Sådan juridisk och ekonomisk vägledning som man utan ersättning består släkt och goda vänner faller således utanför.

Professionella juridiska och ekonomiska rådgivare före-

kommer i ett brett och mångfacetterat spektrum. Man mås— te därför noga överväga vilka grupper som bör omfattas

av den föreslagna regleringen.

Advokater och kvalificerade revisorer står redan under en särskild tillsyn. Vad gäller revisorer utövas den av staten genom kommerskollegium. Tillsynen över advokater handhas av advokatsamfundet men samhället har på olika sätt getts möjligheter till insyn i verksamheten. Det har inte framkommit något som ger anledning till kritik

mot det sätt på vilket den disciplinära verksamheten

inom dessa områden har skötts. Det är inte heller dessa grupper som de nu föreslagna bestämmelserna i första hand avser att träffa. Man har tvärtom anledning att anta att den oseriösa rådgivningen är mest frekvent bland sådana juridiska och ekonomiska rådgivare som an— tingen uteslutits ur resp. samfund eller förening, från—

tagits auktorisation eller godkännande eller som aldrig

• Sida 95
•  Original

fått eller ens sökt denna kvalificering. Man kan därför ifrågasätta om inte bestämmelserna borde avgränsas så att advokater och kvalificerade revisorer faller utan—

för.

De etiska regler som bestämmer advokaters och kvalifi- cerade revisorers verksamhet ställer höga krav på sådana yrkesutövare. Även förhållandevis lindriga förseelser kan medföra påföljd, i värsta fall uteslutning. I gen— gäld har de kvalificerade rådgivarna getts vissa privi- legier, exempelvis ensamrätt på vissa typer av uppdrag. Avsikten med de föreslagna reglerna är inte att höja kraven på samtliga rådgivare till den nivå där de kva— lificerade skall befinna sig. Å andra sidan ersätter de disciplinära förfarandena inte den föreslagna regle— ringen, som i vissa avseenden är mer långtgående. En advokat som exempelvis på grund av grov brottslighet uteslutits ur samfundet kan f. n. fortsätta sin rådgiv— ningsverksamhet - låt vara utan sin titel och privili- gierade ställning. Samma brottslighet skulle kanske en— ligt förslaget kunna medföra förbud mot fortsatt rådgiv- ningsverksamhet. Det förefaller inte rimligt att låta en mer kvalificerad rådgivare komma lindrigare undan just

därför att han är kvalificerad.

Bestämmelserna bör sålunda omfatta alla slags juridiska och ekonomiska rådgivare - även sådana som står under annan särskild tillsyn. De disciplinära systemen måste dock jämkas samman med den föreslagna regleringen. Detta

torde inte medföra några större svårigheter. Exempelvis kan ett meddelat förbud göras till samma automatiska

diskvalificeringsgrund som omyndighet eller konkurstill- stånd.

Yrkesmässig juridisk eller ekonomisk rådgivning kan be—

drivas av rådgivaren som egen företagare. Den kan emel—

lertid också utövas av den som är anställd, exempelvis

• Sida 96
•  Original

hos advokat eller kvalificerad revisor men även hos bank eller försäkringsbolag. Inom banker och olika företag

kan rådgivning ske internt.

När det gäller ekonomisk brottslighet är det den utåt- riktade oseriösa rådgivningen som kan antas ha de störs— ta skadeverkningarna eftersom den når fler. Intern råd- givning inom företag eller koncerner, som resulterar i ett lagstridigt agerande, får arbetsgivaren på vanligt sätt ta ansvaret för. Det bör därför krävas att rådgiv— ningsverksamheten riktar sig utåt, mot allmänheten. Där— med avses i detta sammanhang inte bara fysiska personer utan även juridiska som exempelvis bolag, föreningar eller stiftelser. Det utmärkande för verksamheten bör vara att den syftar till att betjäna klienter i juri—

diska eller ekonomiska spörsmål.

En dylik rådgivningsverksamhet bedrivs typiskt sett av advokatbyråer eller andra juridiska byråer, av revi— sionsbyråer eller sådana som sysslar med skatterådgiv— ning. Det är emellertid inte nödvändigt att rådgivningen är den enda typ av verksamhet som bedrivs eller ens att den är dominerande. Det bör vara tillräckligt att den riktas utåt, mot klienter, och förekommer i någon om— fattning. Har däremot rådgivning skett vid ett enstaka tillfälle mer av en slump i ett ärende som har ett annat syfte, innebär det inte att reglerna blir tillämpliga (exempelvis råd om byggnadslagstiftning på ett arkitekt- kontor). Den rådgivning som tillhandahålls kunder av banker och försäkringsbolag bör omfattas liksom olika intresseorganisationers rådgivningsverksamhet. Som exem- pel kan nämnas verksamheten vid bankernas notariatavdel— ningar, skatterådgivning i samband med tecknande av pen— sionsförsäkringar eller den rådgivning som ges vid lant-

brukarnas driftsbyråer.

• Sida 97
•  Original

I deklarationstider skjuter deklarationsbyråer upp som svampar ur jorden för att sedan till större delen för— svinna efter den 15 februari eller i vart fall med mars månads utgång. Även denna temporära verksamhet faller in under regleringen. Det finns anledning anta att oseriös rådgivning florerar oftare bland dessa dagsländor än i

mer permanent verksamhet.

Man kan diskutera om inte rådgivning som ges i statlig eller kommunal regi borde undantas från bestämmelsernas tillämpningsområde. Offentligt anställda lyder under särskilda bestämmelser om disciplinansvar (jfr lag 1976:600 om offentlig anställning) och står även under justitieombudsmannens och - för statligt anställda — justitiekanslerns tillsyn. Kommissionen har emellertid valt att låta även sådan rådgivning omfattas av bestäm- melserna. Det har förekommit fall med tjänstemän som, efter att ha lärt sig regelsystemet framför allt på skatterättens område, övergått till rådgivningsverksam— het i egen regi av dubiös karaktär. För den händelse exempelvis en sådan tjänsteman påbörjar oseriös råd— givning medan han fortfarande är anställd i allmän tjänst vore det stötande att inte kunna ingripa med de medel förslaget anvisar. Bestämmelserna blir däremot inte tilllämpliga på en tjänsteman som av okunnighet eller oförstånd lämnar ett felaktigt svar.

Bestämmelserna har således getts ett förhållandevis

vitt tillämpningsområde. De egentliga begränsningarna är kravet på yrkesmässighet och att rådgivningen skall rik— ta sig utåt - till andra. Kommissionen menar att regler— na på så sätt blir tydligare och lättare att använda. Även beträffande de få kriterier som uppställts kan emellertid uppstå gränsdragningsproblem. Till detta återkommer kommissionen i specialmotiveringen. Det måste dock i viss mån överlämnas åt rättstillämpningen att av-

göra vad som skall krävas i det enskilda fallet.

• Sida 98
•  Original

7.4.2. Förutsättningar för förbud mot rådgivning

Som framgått av det föregående föreslår kommissionen

att förbud att yrkesmässigt ge juridiska eller ekono— miska råd bör kunna meddelas under förutsättning att rådgivaren klart dokumenterat sin olämplighet som råd- givare. Avsikten är att förbudet skall träffa uppenbart oseriös rådgivare. För att sålla fram de förfaranden som bör kunna föranleda förbud vill kommissionen till en början vända på problemet och uppehålla sig vid vad en rådgivare som vill bli betraktad som seriös kan få tillåta sig. Det är väsentligt att slå fast att tanken med förslaget inte är att en rådgivare som begår ett förklarligt eller ursäktligt misstag skall behöva riske— ra att drabbas av förbud. Eftersom rådgivningsverksamhet vid sidan av vad som gäller för de kvalificerade rådgi— varna tidigare är oreglerad, anser kommissionen att det är viktigt att söka klarlägga vilka normer som bör gälla för verksamheten i stort. Dessa riktlinjer får sedan bilda en vidare utgångspunkt för de förfaranden som inte

kan tolereras och därför bör grunda ett förbud.

Som ovan framhållits finns vid sidan av vad som gäller för advokater och kvalificerade revisorer inga speciella krav uppställda för den som ägnar sig åt juridisk eller ekonomisk rådgivning. Förutsättningarna för att få verka som kvalificerad rådgivare är knutna till normativa be— grepp som god advokatsed och god revisorssed. Dessa be- grepp får sitt huvudsakliga innehåll av disciplinära

avgöranden och är ständigt under utveckling.

Enligt kommissionens mening är det inte realistiskt att försöka utvidga de villkor som gäller för de kvalifice- rade rådgivarna till att omfatta samtliga rådgivare. Det bör gå en skiljelinje mellan de krav som kan ställas på de särskilt kvalificerade och vad som är befogat att

• Sida 99
•  Original

kräva av övriga rådgivare. De standarder som utbildats på advokat- och revisorsområdena (exempel på sådana finns i bilagorna nr 2. - 4. till betänkandet) är emellertid en naturlig utgångspunkt när man försöker fastställa vilka förfaranden från en rådgivares sida som inte bör tolereras och som samhället därför bör ingripa

mot.

Kommissionen anser det väsentligt att slå fast att råd— givarens plikter i första hand avser uppdragsgivaren -

klienten. Det är främmande för svensk rättstradition att ålägga en juridisk eller ekonomisk rådgivare skyldighet att ensidigt beakta det allmännas eller olika myndighe- ters intressen i sin rådgivningsverksamhet. Inte heller bör det krävas av en rådgivare att han alltid ingriper

för att förhindra brott, vars uppkomst han inte haft nå-

gon del i.

Det minsta man från samhällets sidan kan ha rätt att be- gära av en seriös yrkesmässig rådgivare är att han inte i sin verksamhet begår brott eller använder sin yrkes— kunskap till att underlätta annans brottsliga verksam- het. Som framgått av det föregående (avsnitt 7.2.) före- slår kommissionen en utvidgning av medverkansansvsret för yrkesmässiga rådgivare. Enligt förslaget öppnas en möjlighet att inskrida mot rådgivare som i sin verksam- het av vårdslöshet främjar annans brottsliga gärning.

Avsikten med en sådan straffregel är bl. a. att höja de yrkesetiska kraven i en verksamhetsgren som är utsatt

för oseriösa yrkesutövare. Regeln bör också bli av sär— skild vikt som en slags etisk norm. En rådgivare måste

om förslaget genomförs agera med viss försiktighet eller aktsamhet om han har anledning att misstänka att hans

biträde av klienten kan användas i brottsligt syfte.

Även utan att överskrida de ramar strafflagstiftningen

dragit upp kan en rådgivare i vissa fall åsidosätta vad

• Sida 100
•  Original

som bör anses åligga honom. Skiljelinjerna är emellertid inte lika tydliga varför man måste uttala sig med viss försiktighet. Enligt kommissionens uppfattning måste syftet med de råd som ges eller det biträde som lämnas bilda en utgångspunkt för om rådgivaren agerat seriöst. Biträder rådgivaren vid en handling som uppenbart stri- der mot lag men som inte är brottslig - t. ex. ett påbud eller förbud i en civilrättsligt tvingande lagregel - bör det kunna ifrågasättas om denne uppfyller de krav som man kan ställa på en ansvarsmedveten rådgivare. Kom— missionen vill dock understryka att dylika förfaranden ändå kan ligga långt från vad som bör kunna föranleda

förbud. Till detta återkommer kommissionen.

Skatterådgivning lämpar sig förhållandevis väl för att exemplifiera olika typer av rådgivning och var gränsen

bör gå för vad den seriöse rådgivaren kan tillåta sig.

Inom skattedebatten används begreppen skatteplanering, skattefykt och skattefusk i en glidande skala. Det bör understrykas att det är svårt att dra upp några klara gränser mellan begreppen och att dessa ibland ges något olika innebörd. I detta sammanhang och för att belysa rådgivarproblematiken kan begreppen definieras på

följande sätt.1

Skatteplanering: Att inom ramen för gällande lagstift— ning och utan att komma i uppenbar konflikt med lag—

stiftarens syfte välja mellan olika handlingsalternativ

på ett sådant sätt att man får den lägsta skattekost—

naden.

1 Jfr (SOU l975:77) Allmän skatteflyktsklausul s. 1.6 ff-

• Sida 101
•  Original

Skatteflzkt: Att inom ramen för gällande lagstiftning träffa avtal eller företa andra rättshandlingar vars huvudsakliga syfte är att uppnå skattelättnader i strid mot lagstiftningens anda och mening.

Skattefusk: Att undgå beskattning genom förfaranden som kan medföra straff enligt skattebrottslagen eller skatte- eller avgiftstillägg enligt taxeringslagen. Ofta sker det genom att oriktiga uppgifter lämnas, uppsåtli-

gen eller av vårdslöshet.

Som tidigare framhållits ligger det i sakens natur att rådgivarens ansvar primärt riktar sig mot uppdragsgiva— ren. Dennes intresse skall efter bästa förmåga tillvara- tas. Därav följer att alla former av skatteplanering är tillåten. Lika klart är emellertid att följsamheten mot vad klienten kan önska aldrig får drivas så långt att rådgivaren medverkar till skattefusk. Det kan dessutom anses tveksamt om man i något fall kan hävda att en råd- givning som syftar till att åsidosätta lagar och förord— ningar sker i uppdragsgivarens intresse, åtminstone om

man ser detta intresse i ett något vidare perspektiv.

När det gäller skatteflyktsågärder menar kommissionen att rådgivaren i princip inte bör initiera, föreslå eller medverka vid genomförandet av sådana. Med hänsyn till de svåra gränsdragningsproblem som begreppet kan ge upphov till skulle det emellertid föra alltför långt att uppställa ett absolut sådant krav. Kommissionen vill en—

befalla viss försiktighet när det gäller att ålägga ju—

ridiska eller ekonomiska rådgivare skyldigheter som ligger långt från det straffbara området. Av rådgivare i

gemen måste man dock kunna kräva att de avhåller sig

från biträde vid uppenbar skatteflykt som tangerar skattefuskområdet.

Kommissionen övergår härefter till att närmare diskutera vilka förfaranden som är så allvarliga att de bör kunna

• Sida 102
•  Original

Till en början bör då konstateras att förseelserna skall ha ett samband med rådgivningsverksamheten. Begreppet rådgivningsverksamhet innefattar därvid mer än att bara ge råd i den meningen att man rekommenderar ett visst handlingssätt. Till rådgivningsverksamhet bör hänföras allt yrkesmässigt biträde som rådgivaren lämnar sin upp— dragsgivare. Det oseriösa förfarandet skall således vara knutet till rådgivarens agerande vid juridiskt eller ekonomiskt biträde. Ett allmänt olämpligt uppträdande i

andra sammanhang bör inte få diskvalificera.

När det gäller vad som bör krävas för att anses visa på en så uppenbar misskötsamhet hos en rådgivare att förbud bör övervägas, kommer man naturligt att tänka på brott

av olika slag. För att kunna motivera en så ingripande åtgärd av det slag som ett förbud innebär bör emellertid krävas att rådgivaren gjort sig skyldig till brott av mer kvalificerad beskaffenhet. Vanligtvis lär det bli fråga om medverkan !. annans brottslighet som bör vara omfattande eller allvarlig. Det är också önskvärt att begränsa den brottslighet som bör kunna aktualisera förbud till sådana kategorier som har anknytning till till den ekonomiska brottsligheten. Kommissionen har där— för valt att som en förutsättning för förbud kräva brott som inneburit väsentligt förfång för det allmänna eller någon enskild. Vid sådana kvalificerade brott bör förbud kunna meddelas redan vid enstaka förfaranden. Allvarliga brott av detta slag talar med särskild tyngd för att råd—

givaren bör avstängas från vidare verksamhet.

Det bör påpekas att med uttrycket förfång avses såväl ekonomisk skada som annan olägenhet och att det således är ett vidsträckt begrepp. Området för ifrågasatt förbud begränsas dock av villkoret att det förfång som brottet

medfört måste vara väsentligt. Har brottet medfört mer

• Sida 103
•  Original

bagatellartade konsekvenser skall förbud inte övervä-

gas.

Att knyta en bestämmelse om förbud enbart till brott skulle emellertid göra tillämpningen snäv, betydligt snävare än vad som gäller för exempelvis näringsförbud enligt KL. För näringsförbud krävs således inte straff— bara beteenden utan det är tillräckligt med olika grader av otillbörligt förfarande mot borgenärer eller att man på annat sätt åsidosätter sina plikter som näringsidkare. I förarbetena till bestämmelserna om näringsförbud under— ströks att det skulle vara fråga om kvalificerade fall men att reformen inte skulle begränsas så att närings- förbud endast knöts till förfaranden som var kriminali— serade eller nära gränsade till vad som var straffbart. Avsikten var att ta ett samlat grepp så att alla former

av missbruk i samband med konkurs inbegreps (prop. 1979/80 5. 30).

Ett annat näraliggande område är regleringen av den verk- samhet som fastighetsmäklare bedriver. Här förbereds inom justitiedepartementet f. n. en proposition som avses läg- gas på riksdagens bord under hösten 1983. En av tankarna är att införa en obligatorisk registrering och som förut- sättning för denna ett allmänt lämplighetskrav. För den som därefter visar bristande lämplighet kan den nödvän- diga registreringen återkallas, vilket i praktiken inne- bär ett förbud mot att fortsättningsvis syssla med fas— tighetsmäklarverksamhet. Sådana lämplighetskrav med mot-

svarande konsekvenser vid visad olämplighet finns också på flera andra områden som kräver obligatorisk auktori—

sation eller som är satta under etableringskontroll.

Att anknyta till ett rent lämplighetskrav som förutsätt- ning för förbud mot rådgivningsverksamhet anser kommis— sionen emellertid skulle föra alltför långt. Det är de

mer uppseendeväckande fallen av oseriös rådgivning för—

• Sida 104
•  Original

slaget vill stävja. Avsikten är inte heller att rådgi— varen i gemen skall behöva frukta att han genom slarv eller okunnighet kan komma att aktualisera ett förbud. Kommissionen har därför valt att som förutsättning för förbud uppställa krav antingen på visst slag av brotts— lighet eller att rådgivaren i övrigt grovt åsidosatt vad

som ålegat honom som rådgivare.

För att en rådgivare skall anses ha grovt åsidosatt sina skyldigheter bör han enligt kommissionens mening ha ägnat sig åt rådgivning som ur olika aspekter framstår som uppenbart oseriös. Det kan ske genom brott av annat lind— rigare slag än de kvalificerade som tidigare föreslagits utgöra en särskild förutsättning för förbud. Det kan ock- så ske genom ageranden som inte är brottsliga. Vid sådana lindrigare förseelser bör ofta krävas ett upprepat förfa- rande för att visa på den uppenbara olämplighet för råd— givningsverksamhet som krävs för förbud. De skilda för- farandena kan rikta sig mot det allmänna exempelvis genom att på olika sätt biträda med metoder som syftar till att undanhålla eller förhala betalning av skatter och avgif- ter. I andra fall kan handlingarna rikta sig mot enskilda t. ex. en rådgivare som grovt skor sig på sin klients bekostnad dock utan att förfarandet kan bedömas som be- drägeri. Rådgivaren kan också åsidosätta sina plikter genom att regelmässigt syssla med ärenden som han uppen- barligen saknar kvalifikationer för eller förmåga att handlägga. Kommissionen vill dock understryka att åsido- sättandet av vad som ålegat rådgivaren måste framstå som grovt. I princip bör förbud således endast komma i fråga vid kvalificerade fall av oseriösa och illojala förfaran—

den.

Enligt kommissionens mening är det inte möjligt att i förbudsbestämmelsen beskriva alla de tänkbara förfaranden

som bör kunna föranleda förbud. En sådan regel skulle

också inbjuda till kringgående. Det kan därför inte und—

• Sida 105
•  Original

vikas att bestämmelsen får en allmänt hållen utformning och att rättstillämpningen närmare får ange vilka för- faranden som bör kunna medföra förbud. Redan nu vill dock kommissionen peka på visst handlande som bör tillmätas

särskild vikt vid förbudsprövningen.

Vid bedömningen av om en rådgivare agerat så oseriöst att förbud kan ifrågasättas måste syftet med de råd som ges skjutas i förgrunden. Man måste göra en klar gränsdrag- ning mellan rena upplysningar om gällande rätt och en konsultation som exempelvis går ut på att visa var sam- hällskontrollen kan tänkas brista. Denna distinktion blir särskilt accentuerad vid olika typer av skatterådgivning. Klientens intresse är ofta att på ett eller annat sätt undgå beskattning. Förutsätter rådgivarens rekommendatio- ner att oriktiga eller ofullständiga uppgifter skall läm- nas till skattemyndigheten exempelvis på sådant sätt att eftertaxering blir aktuell vid fall av upptäckt av de verkliga förhållandena, bör detta vara sådana omständig-

heter som kan beaktas vid en eventuell förbudsprövning.

Man bör fästa särskild vikt vid om rådgivaren visat på olika möjligheter att undgå myndigheternas kontroll, exempelvis genom att föreslå att klienten - som ämnar driva rörelse — inte skall registrera sig för betalning av mervärdeskatt och/eller arbetsgivaravgift. Samma effekt har systemet att allt som oftast byta firma och säte eller att sprida verksamheten till olika län i syfte

att försvåra för myndigheterna att kunna överblicka verk-

samhetens verkliga omfattning. Anvisningar om var kon-

trollmyndigheterna är överlupna av arbete och kontrollen därför bör vara mer bristfällig än i andra delar av landet är också sådan rådgivning som typiskt sett kan

betecknas som främjande av ekonomisk brottslighet.

Det är från skilda synpunkter av största betydelse att

den som driver näring har en ordnad bokföring. Bok-

• Sida 106
•  Original

föringsplikten fyller bl. a. en viktig brottsförebyggande funktion. Den som överväger en brottslig affärstrans- aktion torde många gånger avstå från den om han vet att transaktionen i efterhand kan kartläggas genom bokföring— en och att det sålunda finns en påtaglig risk att gär— ningen kommer att föranleda straff om den utförs. Bok- föringsplikten är straffsanktionerad. Försummelserna mot bestämmelserna i bokföringslagen uppvisar trots det en vid skala från förseelser gjorda av okunnighet till för- slaget manipulerande. Det är inte ovanligt att bokföring saknas helt eller att den försvinner eller påstås ha för- störts genom brand, översvämning eller på annat sätt. Så— dana händelser inträffar påfallande ofta i samband med att myndigheterna visar intresse för verksamheten. Det måste anses mycket graverande för en rådgivare om det vi- sar sig att han varit inblandad i sådana manipulationer

med bokföring som nu beskrivits.

I samband med skattebedrägerier av olika slag förekommer det att man använder falska fakturor. Det finns exempel på rådgivare som regelmässigt råder klienter att använda falska fakturor, som förmedlar eller ombesörjer anskaf— fandet av sådana fakturor och som i vissa fall som er— sättning betingar sig klientens momsavdrag. Sådant age- rande är enligt kommissionens mening klart diskvalifice- rande för en rådgivare och bör väga tungt vid förbuds—

prövningen.

I vissa sammanhang förekommer det att avtal upprättas för

skens skull bl. a. för att ge en laglig ram åt en brotts—

lig verksamhet. Jurister har exempelvis upprättat olika kontrakt mellan anställda och ägare av porrklubbar i syf— te att dölja att prostitution förekommer och att ägarna kan tänkas göra sig skyldiga till koppleri. Att hjälpa till att lägga dimridåer över klienters brottsliga hand-

lande är ett förfaringssätt som också måste beaktas.

• Sida 107
•  Original

Klienter som följer råd av den typ som skisserats ovan

gör sig ofta skyldiga till brott av olika slag och ris— kerar därför straff. Det kan emellertid förefalla obill— ligt att rådgivaren kan drabbas av förbud att utöva råd— givning medan klienten kan fortsätta sin verksamhet - om han inte beläggs med näringsförbud i samband med konkurs. Kommissionen förutsätter emellertid att näringsförbuds— kommitténs förslag, som kan väntas under första delen av år 1984, kommer att vidga möjligheterna att förbjuda nä— ringsverksamhet exempelvis vid sådana förfaranden som nu skildrats.

Även en mängd andra förfaranden än de som nu beskrivits kan peka mot att rådgivaren är så uppenbart olämplig för sin verksamhet att förbud skall kunna övervägas. De exem— pel som valts har sin utgångspunkt i förfaranden som gag— nar den ekonomiska brottsligheten. Det bör dock under— strykas att även ett främjande av annan brottslighet faller in under bestämmelsen under förutsättning att brottsligheten medför väsentligt förfång för det allmänna eller någon enskild. Vidare kan ett främjande av exempel- vis ekonomisk brottslighet som inte sker på ett sådant sätt att medverkansansvar kan komma i fråga anses inne- fatta ett sådant grovt åsidosättande av vad som åligger en yrkesmässigt verksam rådgivare att förbud bör över—

vägas.

Ett förbud syftar som tidigare framhållits till att för— hindra att en rådgivare som dokumenterat sin olämplighet

fortsätter sin verksamhet på samma sätt som tidigare. Med denna utgångspunkt kan det anses självklart att en för— budsprövning alltid innebär en prövning av en persons lämplighet att fortsättningsvis ägna sig åt rådgivning och att denna värdering måste göras i ljuset av rådgi— varens tidigare agerande. Det kan därför diskuteras om man i lagtexten uttryckligen bör föreskriva att en prog—

nos avseende riskerna för fortsatt oseriöst agerande mås—

• Sida 108
•  Original

te göras. Sådana farerekvisit förekommer inte sällan i liknande bestämmelser i andra länder. Erfarenheten visar dock att det är vanskligt att göra sådana förutsägelser. Kommissionen anser därför att ett rekvisit av sådant slag bör undvikas. En annan sak är att de förfaranden som skall kunna aktualisera ett förbud får ses som en indi— kator på rådgivarens allmänna olämplighet att i framtiden verka inom detta område. För att kunna diskvalificera måste exempelvis brottsligheten - speciellt om det är fråga om en enstaka gärning — överensstämma med den helhetsbild av rådgivarens verksamhet som är nödvändig att göra för att bedöma den framtida olämpligheten. Det ligger i sakens natur att denna bedömning blir lättare att göra om rådgivaren gjort sig skyldig till upprepade

förfaranden som var för sig kan medföra förbud. 7.4.3 Förbudets innebörd

Det utmärkande för rådgivningsverksamhet - åtminstone

om den har någon omfattning — är att den påverkar andra människors handlingssätt. Är rådgivningen oseriös och syftar genom brottsliga handlingar till otillbörliga förmåner, ofta på samhällets bekostnad, sprider den dessa förfaranden. Syftet med det föreslagna förbudet är därför att få den kvalificerat oseriösa rådgivaren att för en tid upphöra med sin skadliga verksamhet. Avsikten är där— emot inte att förbjuda allt sysslande med juridiska eller ekonomiska frågor. Förbudet får enligt kommissionens me— ning inte göras mer ingripande än vad som är absolut nöd-

vändigt. Det är viktigt att inte opåkallat inskränka den drabbades möjlighet att försörja sig. Å andra sidan får

förbudet inte göras så snävt att det blir lätt att

kringgå.

Förbudet omfattar yrkesmässig rådgivning som syftar till att biträda andra. Till en början är klart att den som är

underkastad förbud inte själv får driva rådgivningsverk—

• Sida 109
•  Original

samhet. Han får således inte idka rörelse som syftar till att biträda annan i juridiska eller ekonomiska angelägen— heter. Det typiska för sådan rörelse är att den vänder sig till allmänheten och att den betjänar klienter, som kan vara såväl fysiska som olika slags juridiska perso— ner. Det bör påpekas att kravet på att verksamheten vän— der sig till allmänheten bör ges en förhållandevis vid— sträckt betydelse. All rådgivningsverksamhet med utifrån kommande klienter måste omfattas av förbudet. Det gäller även om rådgivaren endast har ett fåtal, kanske bara en fast klient, och avvisar alla andra, som söker hans bi—

träde.

I förbud att yrkesmässigt biträda annan ligger också att den som drabbats av förbud inte heller som anställd får syssla med sådan utåtriktad juridisk eller ekonomisk råd- givning som förutsätter att den som söker biträde betalar för de tjänster han får. Det gäller oavsett om ersätt— ningen eller delar av den går direkt till den anställde - exempelvis genom att han arbetar på provisionsbasis — eller till arbetsgivaren. I detta avseende skiljer sig det föreslagna förbudet från det utvidgade näringsförbu- det i konkurs som endast avser näringsidkare. Det finns exempel på rådgivare som bedrivit sin verksamhet på så- dant sätt att de meddelats näringsförbud. Rådgivarna har gjort sig skyldiga till gäldenärsbrott och annan grov brottslighet av sådant slag som enligt förslaget torde anses diskvalificerande för fortsatt rådgivningsverksam— het. Ett näringsförbud hindrar dock knappast rådgivaren från att fortfara med att vägleda andra i juridiska och ekonomiska frågor under förutsättning att han avhåller sig från att själv driva rörelse. Hittar han någon lika— sinnad som är villig att anställa honom, kanske på pro— visionsbasis, kan den oseriösa rådgivaren fortsätta att ge råd i oförminskad skala. Det skulle däremot bli omöj-

ligt enligt kommissionens förslag.

• Sida 110
•  Original

Den som meddelats förbud bör inte tillåtas att vara an— ställd hos en arbetsgivare som huvudsakligen sysslar med extern rådgivning i juridiska eller ekonomiska frågor även om det kan hävdas att han kan beredas andra arbets- uppgifter än kontakter med klienter. Man kan tänka sig att en person med förbud uteslutande får ägna sig åt rättsutredningar för sina kollegers räkning och att dessa sedan självständigt får ta ansvar för de råd de ger klienten. Kommissionen menar emellertid att ett gene— rellt undantag av detta slag skulle underlätta ett kring— gående av förbudet och därför inte bör tillåtas. Det skulle också skapa svårlösta gränsdragningsproblem när det gäller att avgöra vad som är tillåtet och vad som om— fattas av förbudet. Förbudet bör därför som regel gälla även medverkan i juridisk eller ekonomisk rådgivninge-

verksamhet som yrkesmässigt bedrivs av annan.

Ett sådant helt undantagslöst förbud kan emellertid i vissa fall drabba omotiverat hårt. Kommissionen har där— för övervägt om det framför allt av billighetsskäl bör finnas möjligheter att medge att viss rådgivningsverk— samhet får bedrivas av den som har meddelats förbud. Man kan som tidigare tänka sig en rådgivare som har fått tjänst där viss utåtriktad rådgivningsverksamhet före— kommer, exempelvis i ett försäkringsbolag. I annat fall blir kanske den som drabbats av förbud erbjuden anställ— ning på en välrenomerad advokat- eller revisionsbyrå för att syssla med rättsutredande eller annat internt arbete. Det kan vidare i det enskilda fallet erbjudas betryggande garantier för att den som fått förbud inte självständigt kommer att biträda annan. I sådana fall kan det förefalla skäligt att undanta viss typ av rådgivningsverksamhet från förbudet för att inte onödigtvis försvåra den drab— bades möjligheter att försörja sig. För ett undantag ta— lar också att beslutsmyndigheten kan utforma undantaget

efter omständigheterna i det enskilda fallet och därmed

• Sida 111
•  Original

undvika en del av de gränsdragningsproblem som generella inskränkningar för med sig. Enligt kommissionens uppfatt— .ning talar övervägande skäl för att öppna en möjlighet att undanta viss rådgivningsverksamhet från förbudet. Det skulle antingen kunna ske i samband med att förbudet med— delades eller vid ett senare tillfälle. En förutsättning för ett partiellt förbud bör dock vara att särskilda skäl

— av det slag som tidigare angivits — föreligger.

Förbudet bör däremot inte gälla arbete med juridiska eller ekonomiska frågor internt inom företag, banker eller försäkringsbolag etc. som inte syftar till att be— tjäna utomstående klienter. I sådana fal får arbetsgi— varen på vanligt sött ta ansvar för det som sker inom företaget liksom agerandet utåt. Arbetsuppgifter av detta slag kan inte anses falla in under rådgivningsverksamhet i vanlig mening. Även av den anledningen kan det uteslu— tas från vad ett förbud bör omfatta. Det är den utåtrik— tade oseriösa rådgivningen som när många förslaget är

inriktat på.

Det är rimligt att tänka sig att den som meddelats förbud i vissa fall försöker kringgå det genom att använda sig av en bulvan. Kommissionen arbetar i ett annat sammanhang med bulvanproblemen. Här skall endast anmärkas att om nå— gon — kanske utan egna kunskaper - ställer upp som ansik- te utåt för en rådigvningsverksamhet medan de faktiska råden kommer från en rådgivare som meddelats förbud mot sådan verksamhet, har rådgivaren överträtt sitt förbud. Bulvanen har varit honom behjälplig. Kommissionen före— slår i det följande att överträdelse av meddelat förbud skall följas av straff och att fängelse skall ingå i straffskalan. Härigenom blir BrB:s regler om medverkan tillämpliga och bulvanen kan dömas för medhjälp till

överträdelsen av meddelat förbud.

• Sida 112
•  Original

Vid näringsförbud enligt konkurslagen har längsta tid för förbud bestämts till fem år med möjlighet till förläng- ning om förbudet överträds. Det förefaller vara en lämp— lig avvägning även vid förbud av detta slag. Vid behov

bör förlängning kunna ske i flera omgångar.

7.4.4. Straffregel avseende vårdslös medverkan

Som kommissionen tidigare utvecklat (avsnitt 7.2) finns det med hänsyn till den yrkesmässigt verksamme rådgiva- rens kunskaper och ställning skäl att kräva att han i sin verksamhet agerar med viss aktsamhet. Det gäller framför allt om hans biträde kan gagna brottslighet av olika slag. Från polis— och åklagarhåll har också framhållits att en regel som gör det möjligt att inskrida mot en råd— givare redan vid vårdslös medverkan skulle innebära

att en stor del av de svårigheter som är förbundna med rådgivares medverkansansvar skulle försvinna. Man kan tänka sig en regel som beträffande rådgivare utvidgar medverkansansvaret till att omfatta vissa fall av vårds— lös medverkan. Som tidigare framgått har man i svensk rätt varit ytterst restriktiv när det gäller att ålägga ansvar för vårdslös medverkan (jfr avsnitt 3.1). En sådan bestämmelse fordrar därför noggranna överväganden. Enligt kommissionens mening skulle samma effekt kunna uppnås ge- nom en självständig Straffregel som föreskriver ansvar för en yrkesmässig rådgivare som lämnat råd eller annat biträde som objektivt sett främjat en straffbelagd gär— ning. En förutsättning för ansvar måste dock vara att det med hänsyn till omständigheterna är rimligt att kräva av rådgivaren att han skulle ha förstått att det förelåg risk för att hans arbete gagnade brottslig verksamhet. En sådan regel skulle kunna arbeta för flera syften. Dels skulle ett straff för oseriös rådgivning kunna fungera som en varning till en rådgivare vars agerande börjat fö- ra honom in i farozonen för ett förbud. Dels skulle

straffregeln kunna fungera som en slags etisk norm för

• Sida 113
•  Original

vad en rådgivare kan tillåta sig och därigenom på sikt

kunna få en vidare betydelse.

Mot bakgrund av det anförda föreslår kommissionen att man i regleringen om förbud mot rådgivningsverksamhet inför en straffbestämmelse för sådan oseriös rådgivning som av

oaktsamhet främjar straffbelagd gärning.

En straffregel av nu skisserat slag bör ge samhället möj— lighet att ingripa mot oseriös rådgivningsverksamhet på ett relativt tidigt stadium. Bestämmelsen bör därför få ett förhållandevis vitt tillämpningsområde. Den bör en- dast rikta sig mot sådana rådgivare som agerar profes— sionellt. Däremot är det — liksom vid förbud - i detta sammanhang betydelselöst om rådgivaren driver egen verk— samhet eller är anställd. För att betona funktionen av varningssignal bör ett bötesstraff vara normalpåföljden även om straffskalan inte begränsas till enbart böter. Avsikten är som tidigare framhållits bl. a. att få de bland rådgivarna som balanserar på gränsen till det straffbara området att förstå, att samhället ogillar verksamhet av detta slag och kan tänkas ingripa med kraf- tigare åtgärder om de fortsätter på den inslagna vägen. Bestämmelsen bör ses som ett komplement till andra straffbestämmelser. Om gärningen föranleder ansvar enligt exempelvis BrB eller SkBL skall det nu tänkta straffstad-

gandet inte aktualiseras.

För att en rådgivare skall kunna fällas till ansvar en- ligt bestämmelsen bör han ha gett råd som varit ägnat att främja straffbelagd gärning. Denna gärning bör rimligen inte vara alltför bagatellartad. I subjektivt hänseende skulle - som tidigare påpekats - vårdslöshet vara till— räckligt. Kommissionen vill dock understryka att avsikten inte är att varje vårdslöshet skall kunna medföra straff- ansvar. Det är de mer anmärkningsvärda fallen av oaktsam-

het man vill stävja. Detta bör markeras av att i bestäm—

• Sida 114
•  Original

melsen föreskrivs att ringa fall inte skall föranleda

ansvar.

Det ligger i sakens natur att brott mot den nu föreslagna straffbestämmelsen kan indikera en sådan allmän olämplig- het som rådgivare att fråga om förbud mot rådgivarverk—

samhet bör väckas. Framför allt gäller det vid upprepade

överträdelser. 7.5 Förfarandet

Näringsförbud enligt KL handläggs av de allmänna dom— stolarna. Ett förbud av det slag som nu föreslås är på samma sätt som ett näringsförbud mycket ingripande för den som drabbas. Rättssäkerhetssynpunkter måste därför tillmätas stor vikt vid valet av beslutsorgan. Framför allt är det betydelsefullt att ett beslut kan överprövas. Dessa skäl talar för att prövningen görs av allmän dom— stol. Om handläggning av förbud enligt förslaget förläggs till de allmänna domstolarna kan man även räkna med sam— ordningsfördelar och effektivitetsvinster i förhållande till om beslut skall fattas av någon annan myndighet. I praktiken torde flertalet fall av ifrågasatta förbud kom— ma att dyka upp i samband med straffansvar för rådgiva— ren. Båda frågorna kan i ett förfarande knutet till all— män domstol utredas och prövas gemensamt. Det betyder att

resurser som redan nu finns tillgängliga kan utnyttjas

effektivare.

Kommissionen anser sålunda att övervägande skäl talar för att de allmänna domstolrna blir beslutsorgan i frågor om

förbud mot rådgivningsverksamhet.

En förbudsprövning enligt förslaget har många berörings— punkter med den prövning som görs i mål om utvidgat nä— ringsförbud i konkurs. De allmänna domstolarna har i fle—

ra år handlagt sådana mål. Det regelsystem som byggts upp

• Sida 115
•  Original

i KL för dessa mål måste därför anses väl prövat och har, såvitt kommissionen känner till, fungerat bra. Det är därför naturligt att ta förfarandet vid näringsförbud som utgångspunkt för hur processen vid mål om förbud enligt förslaget bör vara reglerad. För den händelse näringsför— budskommittén skulle föreslå betydande förändringar i förfarandet vid näringsförbud och dessa ändringar leder till lagstiftning, bör dock den nu föreslagna regleringen

granskas på nytt och eventuellt justeras.

Kommissionen har noga övervägt frågan om det bör finnas möjlighet att meddela interimistiskt förbud. Det före- ligger alltid risk för att utredningen drar ut på tiden, särskilt om den hänger samman med utredning om kvalifi— cerad ekonomisk brottslighet. Vidare kan det genom över— klagande dröja innan det finns ett lagakraftvunnet avgö— rande. Det kan i vissa uppseendeväcksnde fall vara stö- tande att rådgivaren under denna tid tillåts fortsätta sin verksamhet. I sådana situationer kan det vara ange- läget att rådgivaren avstängs med omedelbar verkan från möjligheten att bedriva fortsatt rådgivningsverksamhet. Å andra sidan drabbar ett sådant snabbt beslut hårt. Man måste därför kräva att domstolen med stor grad av säker— het kan förutsäga att det tillfälliga beslutet kommer att följas av ett slutligt. Kommissionen har stannat för att föreslå att tillfälligt förbud skall kunna meddelas. Det bör dock krävas att ett sådant förbud är påkallat av spe— ciella omständigheter i det enskilda fallet. Det bör va— ra klarlagt att de följder en fortsatt rådgivningsverk— samhet kan få för enskilda och för det allmänna är betyd- ligt allvarligare än de ekonomiska och andra konsekvenser som ett omedelbart förbud skulle medföra för den som drabbas av det. Kommissionen vill vidare betona att det inte bör komma i fråga att sänka kraven på utredning så att tillfälliga beslut skall kunna meddelas även om för— utsättningarns för ett slutligt förbud inte är klarlagda. Ett interimistiskt beslut bör kunna meddelas såväl i det

• Sida 116
•  Original

fallet att en talan om förbud ännu inte väckts som då ett

mål om förbud redan är anhängigt hos domstolen.

Kommissionen vill i sammanhanget understryka vikten av

att avgöranden om förbud fattas snabbt och att handlägg—

ningen sker skyndsamt.

Beslut om förbud bör kunna hävas, helt eller delvis, om ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Den som har meddelats förbud bör alltså kunna begära hos vederbörande domstol att förbudet hävs. Däremot bör domstolen inte kunna ompröva ett avgörande att ogilla en talan om förbud. För den händelse rådgivaren gör sig skyldig till nya förfaranden som faller under den före- slagna bestämmelsen kan dessa dock aktualisera en ny för—

budstalan.

Talan om förbud enligt förslaget bör liksom vid närings— förbud föras av allmän åklagare. Härför talar delvis sam— ma skäl som fått kommissionen att förorda allmän domstol som beslutsmyndighet. Är åklagaren ansvarig för talans utförande, bör han också svara för den utredning som måste föregå en domstolsprövning. Har förundersökning i brottmål inletts kan det ibland vara obehövligt med en särskild utredning i förbudsfrågan. I varje fall behöver denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid utred- ning om brott bör åklagaren kunna anlita biträde av po—

lismyndigheten.

Utredningen bör bedrivas efter samma riktlinjer som vid förundersökning i brottmål. Om den som kan bli träffad av förbudet vägrar medverka, bör åklagaren således kunna be— sluta om hämtning till förhör och i övrigt använda tvångsmedel mot vederbörande i syfte att utreda frågan om förbud. Däremot har sådana ingripande personella tvångs— medel som häktning, anmälningsskyldighet och reseförbud -

i likhet med vad som gäller för näringsförbud i konkurs -

• Sida 117
•  Original

uttryckligen undantagits. I förarbetena till det utvid- gade näringsförbudet i konkurs ansåg föredraganden att man måste avvakta närmare erfarenheter av tillämpningen av näringsförbud innan man gav åklagaren möjligheter att använda häktning och reseförbud (prop. 1979/80:83 s. 44). Denna utvärdering sker f. n. av näringsförbudskommittén, vars arbete bör avvaktas innan man tar slutlig ställning i frågan. iommissionen vill endast anmärka att personella tvångsmedel av detta slag förefaller något främmande för att säkerställa ett förbud mot att fortsätta viss yrkes—

verksamhet.

När det gäller det närmare förfarandet inför domstolen kommer, som tidigare framhållits, frågor om förbud ofta att aktualiseras i samband med frågor om straffansvar. Det bör vara möjligt att pröva en fråga om förbud i samma rättegång som ansvarstalan. Brottmålsreglerna blir då tillämpliga på hela förfarandet.

Man får emellertid också räkna med att talan om förbud enligt förslaget i vissa fall kan komma att föras sär— skilt. Det gäller speciellt då grunden för förbudstalan är att rådgivaren på annat sätt än genom brott grovt

åsidosatt vad som ålegat honom som rådgivare.

Så långt möjligt bör samma regler tillämpas vare sig en förbudstalan sker i samband med en ansvarstalan eller ej. Mål om förbud enligt förslaget bör därför i tillämp— liga delar behandlas enligt de processuella regler som gäller för brottmål. Även i mål om hävande av förbud bör

samma brottmålsregler gälla.

En konsekvens av att brottmålsregler skall gälla i till— lämpliga delar blir att reglerna om rättshjälp åt miss- tänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen (l972:429) kan tillämpas.

• Sida 118
•  Original

En särskild fråga är hur gamla gärningar som bör kunna föranleda förbud. Eftersom förbudsprövningen måste in- nebära en bedömning av en persons lämplighet att fort— sättningsvis ägna sig åt rådgivning, får de gärningar som skall kunna grunda ett förbud inte ligga alltför långt tillbaka i tiden. Den enskilde har också ett starkt in- tresse av att snabbt kunna få veta om han riskerar att drabbas av ett förbud. Å andra sidan vet man av erfaren— het att det kan dröja innan framför allt ekonomiska brott kommer i dagen och att utredningarna ofta är tidskrävan— de.

Vid näringsförbud efter konkurs har en tidsbegränsing i möjligheten att ansöka om förbud knutits till konkurs— utbrottet: talan måste väckas inom två år från dagen för konkursbeslutet; talan får dock alltid väckas så länge konkursen pågår. Däremot finns ingen tidsgräns för hur gamla förfaranden som kan tas upp. När det gäller förbud för oseriösa rådgivare kan inte samma konstruktion använ— das. Han får i stället på vanligt sätt utgå från när det förfarande som kan föranleda förbud ägde rum. Enligt kom— missionens bedömning kan det vara lämpligt att stanna för en tidsfrist på fem år. Detta är också den preskrip- tionstid som gäller för brott för vilka är föreskrivet fängelse i högst två år - den påföljd som enligt vad senare kommer att framgå föreslås kunna följa vid över— trädelser av förbud. Liksom vid näringsförbud reglerar bestämmelsen den tid inom vilken talan måste väckas. Det krävs således inte - såsom vid preskription i brottmål — att den talan avser skall ha fått del av den inom

tidsfristen.

Vid frågor om förlängning av tiden för förbud med anled- ning av överträdelser av förbudet bör i princip samma förfarande tillämpas som vid meddelande av ursprungligt förbud. I många fall torde det vara möjligt att handlägga frågan om förlängning i den rättegång som avser ansvar

• Sida 119
•  Original

för överträdelser av förbudet. Frågor om förlängning bör

dock alltid anhängiggöras innan förbudstiden går ut.

Kommissionen vill slutligen blott anmärka att handlägg— ningen av ansvar för oseriös rådgivning enligt 2 5 i för— slaget sker på vanligt sätt enligt de regler som gäller för brottmål. Dessa mål berörs således inte av de sär— skilda förfaranderegler som föreslås gälla i mål om för- bud i annan utsträckning än om ett förbud blir aktuellt i

målet om ansvar för oseriös rådgivning. 7.6 Sanktioner vid överträdelser av förbud

Den föreslagna regleringen av oseriös rådgivning ger möjlighet att vid allvarliga fall av missbruk ingripa med förbud mot fortsatt rådgivningsverksamhet. Kommissionen räknar med att bestämmelserna främst får en förebyggande och avhållande effekt och att antalet utdömda förbud blir förhållandevis litet. För att ett förbud skall få avsedd verkan är det nödvändigt att överträdelser beivras. När det gäller frågan vilken form av sanktion som bör väljas, har kommissionen övervägt straff eller påföljder av eko- nomisk natur, i första hand vite. Han kan också tänka sig kombinationer av dessa två. Kommissionen har emellertid kommit till den slutsatsen att en ordning med vite är mindre lämplig. Vederbörande skulle kunna medvetet kal— kylera med vitesbeloppet vid överträdelse av förbudet. Vitets avhållande effekt i detta sammanhang kan över hu— vud sättas i fråga. Kommissionen har därför stannat för att föreslå straff som den lämpligaste reaktionen från

samhällets sida vid överträdelser av förbud.

Bestämmelsen i 1 5 i förslaget riktar sig mot kvalifice— rade fall av illojala förfaranden. Straffbestämmelsen bör utformas så att den som meddelats förbud verkligen avstår från att ägna sig åt rådgivning under den tid förbudet gäller. Med denna målsättning är det viktigt att man på

• Sida 120
•  Original

ett kännbart sätt kan ingripa mot den som överträder förbudet. De föreslagna bestämmelsernas förebyggande och avhållande effekt är också ytterst beroende av den kraft som man kan ingripa med. Straffmaximum bör därför sättas förhållandevis högt. Vid överträdelser av meddelade nä- ringsförbud kan fängelse i högst två år följa eller, vid ringa fall, böter eller fängelse i högst sex månader. Kommissionen anser att detta är en lämplig avvägning även

för överträdelser av det nu föreslagna förbudet.

Det är också viktigt att bestämmelsen ges en tillämpning som bidrar till att avhålla den som meddelats förbud från att bedriva rådgivningsverksamhet under den tid förbudet gäller. Som tidigare påpekats är förbudet avsett att kom— ma till användning efter uppenbart och kvalificerat miss— bruk av rådgivares ställning. Inte sällan torde rådgiva- ren dessutom ha dömts för allvarlig brottslighet, kanske till ett inte obetydligt fängelsestraff. Skall reglering få det önskade resultatet är det nödvändigt att vid över— trädelser ingripa med skärpa i det enskilda fallet. Fri— hetsberövande påföljd bör därför normalt väljas vid över— trädelser av förbud. Inträffar det att den som meddelats förbud obekymrat fortsätter sin verksamhet på ungefär samma sätt som tidigare, bör frihetsberövandet inte

heller göras alltför kortvarigt.

Kommissionen har tidigare (avsnitt 7.4.3) föreslagit att ett ursprungligt förbud skall kunna förlängas vid över- trädelse av förbudet. Utan att formellt vara en påföljd är förlängningen också en reaktion i anledning av brottet

mot förbudet.

Den som meddelas förbud kan försöka kringgå detta genom att använda sig av någon som agerar utåt. Den föreslagna regleringen ger möjligheter att ingripa både mot den som förbudet gäller som gärningsman och mot den som biträder

honom vid överträdelsen som medhjälpare. Vid bedömningen

• Sida 121
•  Original

av vad som skall anses som medhjälp bör allmänna regler

om ansvar för medverkan till brott gälla.

Överträdelser av förbud enligt förslaget utgör ett s. k. kollektivdelikt. Vederbörande blir alltså dömd för sitt handlande ända fram till den senaste tidpunkt som domen avser. Om han därefter fortsätter att trotsa förbudet, kan han ställas under nytt åtal för den verksamhet som

han bedrivit efter den i domen angivna tidpunkten.

Utredning om åtal bör handhas av polismyndighet och all— män åklagare enligt vanliga regler. Vid misstanke om överträdelse av förbud bör - till skillnad från vad som föreslås vid prövning av förbud — samtliga straffproces— suella tvångsmedel enligt rättegångsbalken kunna till— gripas. Frågor om överträdelser av förbud och om utdöman—

de av påföljd prövas på vanligt sätt av allmän domstol. 7.7 Kontrollfrågor

Enligt kommissionens bedömningar torde det inte bli särskilt vanligt att rådgivare meddelas förbud. På samma sätt som kan antas gälla vid näringsförbud bör bestäm- melserna främst få en förebyggande och avhållande verkan. För att reformen skall få den effekten krävs emellertid att man kan göra antagligt att meddelade förbud kommer att övervakas på ett sådant sätt att överträdelser i rim- lig utsträckning upptäcks och beivras. Det finns inga skäl att blunda för att detta vållar vissa problem. Råd— givningsverksamhet är typiskt sett svårkontrollerad. Den sker ofta muntligen, på tumanhand med klienter eller per

telefon och lämnar sällan några spår efter sig.

Vid övervägande av hur kontrollen bör organiseras har kommissionen funnit att det är föga meningsfullt att in- rätta ett särskilt organ eller bygga upp en vidlyftig kontrollapparat för tillsyn av meddelade förbud. Kost?

• Sida 122
•  Original

naderna skulle inte stå i rimlig proportion till den effekt man i bästa fall kunde hoppas uppnå. Däremot kunde kontrollen lämpligen läggas hos ett redan existerande samhällsorgan. Det förefaller emellertid svårt att hitta en myndighet som det skulle vara ändamålsenligt att ge ett sådant kontrolluppdrag. Den nuvarande tillsynen över de kvalificerade rådgivarna är splittrad på olika myndig— heter och organisationer. Varken kommerskollegium eller JK har resurser eller organisation att ha hand om ett sådant uppdrag. Annorlunda förhåller det sig med RSV som genom sitt ansvar för skattekontrollen får mycket infor— mation om skatterådgivning. Annan rådgivning faller däre- mot inte lika naturligt in under RSV:s verksamhetsområde. Man kunde även tänka sig att lägga ett särskilt ansvar för kontroll och tillsyn hos de brottsbeivrande myndig— heterna, exempelvis hos åklagare. Kvalificerade ekono— miska brottmål handläggs ofta av länsåklagare. Där finns också en särskild kompetens samt en överblick över ett inte begränsat geografiskt område. En sådan speciell tillsynsskyldighet skulle emellertid kraftigt avvika från länsåklagarens nuvarande uppgifter. Man kan också förutse vissa organisatoriska svårigheter. Sammanfattningsvis an— ser kommissionen att tillsynen över att meddelade förbud efterlevs inte skall åligga någon särskilt utsedd myn—

dighet. Andra vägar för kontrollen måste väljas.

Det sagda innebär inte att olika myndigheter inte skulle vara skyldiga att medverka i kontrollen av meddelade för— buds efterlevnad. Förbudet är straffsanktionerat. Över— trädelser faller under polis— och åklagarmyndigheternas allmänna plikt att bekämpa brott. Underlåter den som har meddelats förbud att rätta sig efter förbudet kommer det således ytterst an på polis- och åklagarmyndigheterna att vidta åtgärder för att beivra överträdelsen. Av naturliga skäl måste det i många fall bli svårt för polisen att få kännedom om en överträdelse. Det hänger delvis samman med

att det saknas målsägande som kan förväntas anmäla brot—

• Sida 123
•  Original

tet. Det är därför desto viktigare att andra myndigheter känner sitt ansvar och aktivt medverkar i kontrollen. Frågor om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheter har aktualiserats flera gånger under senare tid bl. a. i samband med att den nya sekretessla- gen (1980:100) infördes. BRÅ har haft regeringens sär— skilda uppdrag att se över bestämmelserna framför allt vad gäller möjligheterna att bekämpa ekonomisk brotts— lighet. Arbetet avslutades vid årsskiftet 1982/83 med promemorian (BRÅ PM 1982z6) Informationsutbyte mellan myndigheter — författningsförslag.

I BRåzs promemoria övervägs möjligheterna att införa någon form av generell författningsreglering av upp— giftslämnande mellan myndigheter i syfte att bekämpa brott. Avsikten är att reglerna i första hand skall bli ett användbart instrument vid bekämpningen av ekonomisk brottslighet. Gruppen har lagt fram ett förslag till en särskild lag med denna inriktning och har också före—

slagit vissa ändringar i bl. a. sekretesslagen.

Den föreslagna lagen inleds med en allmän regel om myn- digheternas samarbete i syfte att avvärja och beivra brott och med en principiellt hållen regel om deras upp— giftsutbyte för detta ändamål. I den inledande bestäm— melsen framhålls att myndigheterna bör lämna varandra uppgifter i den utsträckning det inte möter hinder på grund av sekretess, av hänsyn till myndighetens egen verksamhet eller av andra särskilda skäl. Därefter följer ett antal konkreta regler om uppgiftslämnande i olika si— tuationer. I stor utsträckning kan den föreslagna reg— leringen sägas utgöra ett förtydligande och en komplet— tering av sekretesslagens generalklausul. Denna del av regelsystemet tar i första hand sikte på uppgiftslämnande på eget initiativ. Bestämmelserna är konstruerade på oli— ka sätt beroende på om det är fråga om brott inom den

uppgiftslämnande myndighetens eget ansvarsområde, brott

• Sida 124
•  Original

inom någon annan myndighets ansvarsområde eller brott av något annat slag. Med brott inom en myndighets ansvars— område avses både brott mot de särskilda samhällsintres— sen som myndigheten har att beakta - t. ex. miljöbrott, skattebrott och valutabrott - och brott mot myndighetens intressen av privaträttslig karaktär - stöld av kontors— inventarier, förskingring ur en kontantkassa, skadegörel-

se i myndighetens lokaler etc.

I BRÅ-promemorian föreslås såvitt nu är av intresse att en myndighet i princip skall vara skyldig att lämna upp— gifter som framkommit i myndighetens verksamhet till po— lis eller åklagare, om uppgifterna innebär att det skä- ligen kan antas att ett brott har begåtts inom myndig— hetens ansvarsområde. Vissa undantagsregler finns framför allt om det är fråga om brott av lindrig beskaffenhet. Vidare föreslås att en myndighet utan hinder av sekretess får lämna uppgifter som framkommit i dess verksamhet till annan myndighet eller till polis eller åklagare, om upp— gifterna innebär att det skäligen kan antas att brott be— gåtts inom den andra myndighetens ansvarsområde. Förut— sättningen för att uppgifterna skall få lämnas föreslå vara, att det för brottet är föreskrivet fängelse och att brottet inte är av lindrig beskaffenhet. För de områden där sekretesslagens generalklausul f. n. inte kan tilläm- pas t. ex. inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, föreslås en särreglering med betydligt restriktivare be—

stämmelser.

BRÅ-promemorian har just remissbehandlats. En eventuell lagstiftning som grundar sig på förslagen kan förväntas

träda i kraft tidigast den 1 januari 1984.

Enligt kommissionens uppfattning skulle ett genomförande av arbetsgruppens förslag väsentligen underlätta kontrol-

len av meddelade förbud mot rådgivning. Förslaget bör

• Sida 125
•  Original

göra det mer självklart för myndigheter att ge polisen upplysningar om man stöter på uppgifter som gör det an— tagligt att brott har begåtts. Detta gäller särskilt vid överträdelser av förbud mot att idka rådgivning men även vid förfaranden, som innebär att någon gjort sig skyldig till oseriös rådgivning på sådant sätt att straffbestäm— melsen i den föreslagna 2 5 kan komma i fråga, bör upp-

lysningar kunna lämnas.

Den tekniska lösning för informationsutbytet som valts i promemorian kan emellertid, tillsammans med det faktum att någon formellt utsedd tillsynsmyndighet för rådgivare och meddelade förbud inte föreslås, vålla vissa problem. Informationsflödet har knutits till brott mot myndighe- ters ansvarsområden, egna eller andras. Rådgivares över— trädelse av meddelat förbud faller som tidigare påpekats endast under polisens och åklagarens verksamhet. Av BRÅ- promemoran framgår att när man talar om brott inom en myndighets ansvarsområde har man inte avsett polis och åklagares allmänna skyldighet att bekämpa brott (prome- morian s. 91). Kommissionen menar emellertid att denna motsättning endast är skenbar och att tillämpningen av bestämmelserna om utvidgat uppgiftsutbyte i kontrollen av meddelade förbud inte bör vålla svårigheter. Rådgivningen som sådan berör oftast sådana frågor som faller inom en myndighets tillsynsområde, exempelvis skatter och valuta— frågor, utmätningsfrågor, olika tillståndsärenden och bo- lagsbildningar. Med visst fog kan man anta att illegal rådgivning, som innebär överträdelse av meddelat förbud, ofta syftar till brott mot bestämmelser och intressen, som någon myndighet är satt att vaka över. Om den som träffats av förbud mot rådgivning på detta sätt biträder vid annans brottsliga gärningar torde därför även den som överträder förbudet medverka till ett brott inom myndig-

hetens ansvarsområde.

• Sida 126
•  Original

Kommissionen vill slutligen framhålla att förbud mot råd— givningsverksamhet är avsett att drabba efter förhållan— devis allvarliga och kvalificerade förfaranden ofta i samband med ekonomisk brottslighet. Det är därför ett vä— sentligt samhällsintresse att respekten för meddelade förbud upprätthålls. För att tillsynen över meddelade förbud skall kunna fungera är det nödvändigt att myn- digheterna känner sitt ansvar och söker kontrollera och motverka överträdelser. Om statsförvaltningen är upp— märksam när det gäller vilka rådgivare som förekommer i olika ärenden och bevakar vilka som meddelats förbud, blir övervakningen både bättre och billigare än om en särskild tillsynsmyndighet utses. Som så ofta är det således fråga om samarbete, samordning och utnyttjande av

befintliga resurser.

För att kontrollen skall fungera tillfredsställande är det vidare väsentligt för både myndigheter och enskilda att lätt kunna få tillgång till uppgifter om meddelade förbud. Detta förutsätter en central registrering av för— bud. Såväl privatpersoner som vill anlita juridisk eller ekonomisk expertis som olika statliga organ som kan komma i kontakt med en rådgivare har intresse av att få infor— mation från ett sådant register. Dessutom underlättas ut— redningsarbetet vid misstanke om överträdelse av förbud om det finns en central registrering. Kommissionen anser därför att ett centralt register över meddelade förbud enligt den föreslagna lagen bör inrättas och att regi— streringen också bör omfatta interimistiska förbud.

När det gäller frågan till vilken myndighet ett sådant register bör förläggas finns inga självklara alternativ. De myndigheter som har del i tillsynen över de kvali- ficerade rådgivarna, JK och kommerskollegium, torde inte kunna komma i fråga på grund av bristande resurser. Det torde också vara i undantagsfall som de kvalificerade

rådgivarna meddelas förbud, varför sambandet via per—

• Sida 127
•  Original

sonkretsen kan bli förhållandevist svagt. En annan lös— ning är att söka efter myndigheter som redan nu har till uppgift att föra liknande register. Det register över nä- ringsförbud i konkurs som förts hos RSV förefaller vara det som är mest besläktat med det nu föreslagna. Som ti— digare konstaterats har RSV anknytning till den stora del av rådgivningsverksamheten som sysslar med skatter och uppbörd. Det torde inte heller bli en alltför stor be— lastning för RSV att organisera ett register över medde— lade förbud enligt förslaget. Kommissionen anser därför att ett register över meddelade förbud bör förläggas till RSV. Uppgifterna i registret om vilka som meddelats för—

bud bör vara offentliga.

Meddelar en domstol ett förbud mot fortsatt rådgivninge— verksamhet bör underrättelse ske till det föreslagna re— gistret. Detsamma bör gälla om ett förbud upphävs helt eller delvis eller om det förlängs. Även vid interi- mistiska beslut bör underrättelse lämnas till registret. Meddelas en advokat eller kvalificerad revisor förbud bör underrättelse även ske till advokatsamfundet resp. kom- merskollegiet. Likaså bör dessa organ göra anmälan till polis eller åklagare om det i den disciplinära verksam—

heten uppdagas förfaranden som kan föranleda förbud.

7.8. Kostnader för reformen

Den mest ingripande och resurskrävande delen av refor— men är förslaget om förbud mot rådgivningsverksamhet. Kriminaliseringen av oseriös rådgivning torde däremot inte medföra några egentliga kostnader. Det är inte möj- ligt att närmare uppskatta det årliga antalet fall där ett förbud enligt förslaget kan aktualiseras. Först efter någon tids erfarenhet av lagens tillämpning, torde det vara möjligt att göra en mer säker bedömning av om refor—

men innebär behov av personalförstärkning. Enligt kommis—

• Sida 128
•  Original

sionens uppfattning bör kostnaderna bli ganska begrän-

sade.

Huvudansvaret för utredning av frågor om förbud mot råd— givning kommer att ligga på polis- och åklagarmyndighe— terna, där en redan uppbyggd organisation står till buds. Polis och åklagare har också under senare tid tillförts resursförstärkningar för kampen mot den ekonomiska brottsligheten och bör dessutom enligt kommissionens me— ning få ytterligare resurser. Dessutom torde flertalet fall av ifrågasatta förbud aktualiseras i undersökningar som görs av andra orsaker, som exempelvis vid förunder— sökning rörande klienters allvarliga brottslighet som rådgivaren främjat. Några ytterligare nämnvärda resurser behöver då inte användas för frågan om förbud mot fort— satt rådgivningsverksamhet. Dessa förhållanden gör enligt kommissionens mening att några särskilda personalför— stärkningar inte blir behövliga hos någon av de myndig— heter som kommer att få utreda frågor om förbud enligt förslaget. Inte heller domstolarna torde behöva resurs— förstärkningar. Erfarenheterna av de nya reglerna får

senare visa i vad mån resurser på sikt bör tillföras myn-

digheterna.

• Sida 129
•  Original

1. S

Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.å.1, 7.4.2 och 7.4.3).

I början av paragrafen anges vilken personkrets som omfattas av bestämmelsen och som således kan komma i fråga för förbud. Som förutsättning gäller att man yr- kesmässigt utövar rådgivningsverksamhet genom att till- handagå andra med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Med yrkesmässigt bör också likställas sådan rådgivning som sker i nära an- slutning till annan juridisk eller ekonomisk yrkes— verksamhet, exempelvis en professor som uppträder som

sakkunnig. l kravet på yrkesmässighet ligger att råd- givningen sker mot betalning eller annan förmån och med någon regelbundenhet. Däremot är det för tillämpningen av bestämmelsen betydelselöst om rådgivaren driver egen verksamhet eller om han är anställd. Rådgivningsverk— samhet innefattar såväl uttryckliga råd och anvisningar som annan hjälp i juridiska eller ekonomiska frågor, exempelvis upprättande av avtal, biträde vid självdekla— ration eller upplysningar om gällande rätt. Verksamheten måste dock rikta sig utåt - till andra. Vanligen blir det fråga om biträde som erbjuds allmänheten. Juridisk eller ekonomisk verksamhet som bedrivs internt inom företag

eller koncerner omfattas inte av bestämmelsen.

De förfaranden som skall kunna föranleda förbud måste ha begåtts i rådgivningsverksamheten. Handlingar som inte har ett samband med vederbörandes agerande som rådgivare kan inte beaktas. Det väsentliga för om förbud bör över— vägas är om en rådgivare genom vissa närmare angivna gär— ningar visat sig uppenbart olämplig att fortsättningsvis

utöva sådan verksamhet.

• Sida 130
•  Original

Enligt bestämmelsen krävs att sådan olämplighet dokumen— teras genom att rådgivaren begått brott av visst slag eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som rådgivare. När det gäller brott är förutsättningen att det skall ha inneburit väsentligt förfång för det allmänna eller någon enskild. Med förfång avses såväl ekonomisk skada som annan olägenhet. En rådgivare kan också grovt åsidosätta vad som åligger honom genom brott som inte medfört sådant förfång eller förfarande som inte är straffbelagda. Exempel på sådana förfaranden har

lämnats i det föregående (avsnitt 7.4.2).

Bestämmelsen är fakultativ. I detta ligger framför allt att domstolen noga måste pröva om ett förbud är nödvän- digt. Rådgivarens agerande måste vara av ett sådant slag att det framstår som klart att han är olämplig att fort— sättningsvis ägna sig åt rådgivningsverksamhet. Därav följer också att förbud inte alltid bör meddelas därför att rådgivaren gjort sig skyldig till brott som inneburit väsentligt förfång för det allmänna eller någon enskild eller därför att han vid något tillfälle på annat sätt grovt åsidosatt vad som kan anses åligga honom som råd— givare. Rådgivaren skall i det enskilda fallet ha gjort sig skyldig till ett kvalificerat missbruk av sin ställ- ning som rådgivare som visar på en fara för ett fortsatt oseriöst beteende. Det bör också understrykas att inte alla brott som medfört väsentligt förfång också måste innebära ett grovt åsidosättande av vad som åligger en rådgivare. Skadan kan uppstå mer av en tillfällighet. I annat fall kan sambandet mellan det förfång brottet för— orsakat och rådgivarens agerande vara svagt. I sådana

fall bör förbud inte meddelas.

Råd som ges i tryckt skrift och som är av sådant slag att rekvisiten för förbud i övrigt är uppfyllda torde med hänsyn till tryckfriheten inte kunna föranleda förbud.

• Sida 131
•  Original

Av andra stycket framgår att förbud får meddelas för en tid av högst fem år. Det innebär att om ett tillfälligt förbud meddelas före ett slutligt förbud får den samman—

lagda tiden inte överskrida femårsgränsen.

Den som meddelats förbud får inte utöva rådgivningsverk- samhet under den tid förbudet gäller vare sig i egen regi eller som anställd. I andra stycket har tagits in en fö— reskrift som anger att den som meddelats förbud inte hel— ler får medverka i rådgivningsverksamhet som yrkesmässigt utövas av annan. Det är således inte tillåtet att biträda annan yrkesmässigt verksam rådgivare med exempelvis rättsutredningar eller annat konsultarbete som är att hänförs till rådgivningsverksamhet. Det gäller även om arbetet organiseras på ett sådant sätt att den som fått förbud inte har någon kontakt med klienter. Däremot om- fattar förbudet inte sådant juridiskt eller ekonomiskt arbete som inte syftar till att betjäna allmänheten, exempelvis internt arbete inom företag, banker eller för—

säkringsbolag.

I tredje stycket finns en föreskrift om möjligheten att meddela partiellt förbud. Bestämmelsen har berörts i de

allmänna öervägandena (avsnitt 7.4.3).

35

I paragrafen ges föreskrifter om förfarandet vid medde— lande av förbud mot rådgivningsverksamhet. Talan om för- bud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Om inte annat föreskrivs i denna lag skall vid utredning och för— farande i mål om förbud i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år. RB:s förfaranderegler är alltså tillämpliga, om inget

annat har angetts särskilt.

Hänvisningen till de allmänna reglerna om mål avseende brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år, innebär att särregler för bötesmål (1 kap. 3 S tredje stycket RB) eller mål vari brottet ej förskyller mer än böter inte skall tillämpas i mål om förbud. Tillämpliga blir inte heller regler i RB som förutsätter att målet rör brott som kan medföra högre straff än fängelse i ett

ar.

Bestämmelsen om tillämpliga brottmålsregler innebär att frågor om förbud skall prövas av tingsrätt som första

domstol och att rätten därvid skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Även i hovrätten skall nämndemän som

regel medverka vid avgörandet.

Även när det gäller frågan om vilken tingsrätt som skall ta upp frågor om förbud gäller i princip allmänna brott- målsregler. Detta innebär att en talan om förbud kan an—

hängiggöras vid rätten i den ort där de förfaranden har

• Sida 134
•  Original

förekommit som ligger till grund för åklagarens talan (19 kap. 1 5 första stycket RB). Det är också möjligt att väcka talan vid vederbörandes allmänna tvistemålsforum (19 kap. 1 S tredje stycket RB). Förs en talan om ansvar för brott samtidigt med en talan om förbud kan även 19

kap. 6 S RB få betydelse för valet av forum.

Talan om förbud mot rådgivningsverksamhet väcks alltså av allmän åklagare. Reglerna om åtalsplikt och åtalsunderlå— telse (20 kap. 6 och 7 SS RB) saknar aktualitet i mål om förbud. Detsamma gäller lagen (l964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Däremot blir reg—

lerna om rätt till frikännande dom vid nedläggande av åtal (20 kap. 9 5 RB) tillämpliga.

Reglerna i 21 kap. RB om den misstänkte och hans försvar skall tillämpas i mål om förbud.

Reglerna i 23 kap. RB om förundersökning har gjorts till- lämpliga vid utredningen av frågor om förbud mot rådgiv— ningsverksamhet. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp ett sådant förbud kan ha för den enskilde kan utredningen om förbud aldrig anses vara av enkel beskaffenhet. Det blir alltså inte aktuellt att en polismyndighet ned till- lämpning av 23 kap. 3 S RB leder utredningen. Genom att förfarandet anslutits till de allmänna brottmålsreglerna gäller förundersökningskungörelsen (l947:948) i tillämp— liga delar på förundersökningsförfarandet. Det förtjänar påpekas att lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål inte blir aktuell i mål om förbud mot rådgiv-

ningsverksamhet.

Av tvångsmedlen i 24 — 28 kap. RB är det endast beslag

samt husrannsakan och övriga tvångsmedel enligt 28 kap. som kommer i fråga i mål om förbud mot rådgivnings—

verksamhet. Häktning, anhållande, gripande, reseförbud

• Sida 135
•  Original

och anmälningsskyldighet (Zå och 25 kap. RB) har särskilt undantagits i pragrafens andra stycke. Kvarstad och skingringsförbud (26 kap. RB) saknar aktualitet. Bestäm— melsen om telefonavlyssning (27 kap. 16 S RB) är som har framgått av det tidigare inte tillämplig.

Vid omröstning skall 29 kap. RB tillämpas. Omröstningen i en förbudsfråga skall ske fristående från en eventuell omröstning i en fråga om ansvar och påföljd för brott som

prövas samtidigt.

Kommissionen har tidigare förordat en möjlighet för den som har underkastats ett förbud mot rådgivningsverksamhet att få detta hävt helt eller delvis (avsnitt 7.4.3). En bestämmelse om detta har tagits upp i 4 S. Regeln innebär i en viss mening att ett förbud inte vinner rättskraft mot den som har drbbats av förbudet. Regeln i 30 kap. 9 S RB om res judicata sätts alltså delvis ur spel genom re- geln i 4 5. Om en talan om förbud har ogillats utgör dock 30 kap. 9 5 alltid hinder att frågan prövas på nytt i

samma instans.

Av 45 kap. 1 S RB följer att talan om förbud mot rådgiv— ningsverksamhet väcks genom ansökan om stämning. Stäm— ningsansökningen skall bl. a. innehålla uppgift om den mot vilken talan förs och de enskilda förfaranden som

skall grunda förbudet med angivande av tid och plats för dessa (jfr 45 kap. 4 S RB).

I tredje stycket av den nu aktuella paragrafen har tagits in föreskrifter om den tid inom vilken åklagaren har att anhänggigöra en talan om förbud mot rådgivningsverksam— het. Utgångspunkten för fristen är den tidpunkt då den eller de gärningar som kan föranleda förbud begicks. Tiden har bestämts till fem år från gärning som avses i

4. S

Paragrafens första stycke innehåller en regel om att förbud mot rådgivningsverksamhet kan hävas på begäran av den som förbudet avser. Förutsättningen för att förbud skall få hävas är att ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det. Om ett sådant villkor är uppfyllt kan rätten sålunda hävs förbudet innan den bestämda förbudstiden har gått till ända. Som exempel på skäl för hävning kan anges att den som har meddelats för— bud mot slutet av förbudstiden får erbjudande om en an- ställning inom en välrenommerad byrå och det inte finns anledning att befara att han skall ägna sig åt oseriös rådgivningsverksamhet. Särskilda skäl till hävning kan också föreligga, om vederbörande åberopar andra väsent- liga omständigheter eller bevis som inte har förebragts tidigare. Liksom det är möjligt att meddela ett partiellt förbud kan ett beslut om hävning inskränkas till viss typ av rådgivningsverksamhet.

I andra stycket föreskrivs att reglerna för mål om förbud mot rådgivningsverksamhet skall i tillämpliga delar gälla i mål om upphävande av ett sådant förbud. Vidare ges reg- ler om forum. Slutligen föreskrivs att mål om hävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar. Genom denna bestämmelse blir det möjligt att på handlingarna såväl bifalla som avslå ett yrkande om hä—

vande av förbud.

• Sida 137
•  Original

55

I paragrafen har tagits upp regler om interimistiskt förbud mot rådgivningsverksamhet. Förutsättningar för ett förbud av sådant slag har behandlats under de allmänna övervägandena (avsnitt 7.5). Ett sådant förbud har i lag— texten givits beteckningen tillfälligt förbud. Ett sådant förbud skall kunna meddelas redan innan talan enligt 3 S har väckts. Har talan väckts skall domstolen också kunna meddela tillfälligt förbud under hela förfarandet fram till dom i målet. För att ett tillfälligt förbud skall få meddelas krävs enligt bestämmelsen synnerliga skäl. Vid prövningen av om kravet på synnerliga skäl är uppfyllt får bl. a. beaktas å ena sidan vilka följder fortsatt rådgivningsverksamhet kan få för det allmänna och för enskilda samt å andra sidan vilka ekonomiska och andra konsekvenser ett förbud skulle medföra för den som drab-

bas av det. Ett tillfälligt förbud bör meddelas endast om

det skulle framstå som stötande att rådgivaren tilläts fortsätta sin verksamhet fram till dess en lagakraft- ägande dom förelåg. Naturligtvis skall det föreligga en hög grad av sannolikhet för att ett tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. Är frågan om för— bud svårbedömd bör därför ett tillfälligt förbud inte

meddelas.

Av andra stycket framgår att det även vid tillfälligt förbud är möjligt att differentiera förbudet så att en

viss rådgivningsverksamhet undantas.

När det gäller förfarandet vid frågor om tillfälligt förbud har det inte ansetts behövligt att ge särskilda regler om exempelvis domförhet, behörig domstol och om— röstning. Detta får ses mot bakgrund av att brottmåls— reglerna till följd av sambandet med talan om förbud mot

rådgivningsverksamhet i princip är tillämpliga. I vissa

• Sida 138
•  Original

hänseenden har dock särskilda förfaranderegler föreskri- vits. I tredje stycket har sålunda föreskrivits att en fråga om tillfälligt förbud tas upp på yrkande av åkla- garen. Något krav på att yrkandet skall vara skriftligt har inte ställts upp. Av praktiska skäl torde emellertid ett yrkande som regel få skriftlig form. Om frågan om tillfälligt förbud kommer upp vid en huvudförhandling där frågan om slutligt förbud handläggs, kan åklagaren

givetvis framställa sitt yrkande muntligen.

I tredje stycket har vidare tagits upp vissa ytterligare förfaranderegler. Där föreskrivs bl. a. att den som avses med ett tillfälligt förbud skall få tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han har avvikit eller i övrigt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för att pröva frågan. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp ett förbud mot rådgivninge— verksamhet kan innebära för en enskild person torde för— handling ofta vara påkallad. Genom en hänvisning i styck- et skall reglerna i ZA kap. 14 5 RB om häktningsförhand— ling gälla i tillämpliga delar. 1 stycket har också gi— vits en regel om kallelse av den som avses med yrkandet om förbud. Att försvarare skall kallas följer av 21 kap. 9 & RB. Hålls en förhandling om tillfälligt förbud 1 ute- varo av den som avses med förbudet är det av särskild

vikt att hans intressen bevakas av en försvarare.

Av fjärde stycket framgår att ett tillfälligt förbud

skall gälla omedelbart. Beslut om tillfälligt förbud skall alltid delges den som avses med förbudet.

Genom bestämmelsen i femte stycket jämställs beslut om tillfälligt förbud mot rådgivningsverksamhet vilket har meddelats under rättegången med vissa liknande beslut som avses i 49 kap. 4 S RB. Även beslut om tillfälligt förbud

som har meddelats innan talan om förbud mot rådgivnings—

• Sida 139
•  Original

verksamhet har väckts är att anse som beslut under rätte— gången. Har ett beslut om tillfälligt förbud meddelats i samband med dom gäller för fullföljden mot beslutet #9 kap. 8 5 första stycket RB. Detta är en följd av att all—

männa brottmålsregler gäller för förfarandet.

6 5

I paragrafen har tagits in bestämmelser om bl. a. vissa frister som skall gälla när ett tillfälligt förbud har meddelats innan någon talan enligt 3 S har väckts. I för— sta stycket ges en möjlighet till förlängning av den ut- satta tiden efter framställning av åklagaren. För pröv— ning av framställningen är förhandling inte nödvändig. Om det är behövligt, bör dock förhandling hållas. En så— dan förhandling är då att jämställa med en förhandling

enligt 5 5. Ytterligare förlängning av tiden kan seder—

mera meddelas.

Enligt andra stycket skall beslut om tillfälligt förbud i vissa situationer hävas. Detta kan ske när som helst un- der förfarandet och fordrar inte särskild begäran av part. Om talan bifalla skall domstolen pröva om det till- fälliga förbudet fortfarande skall bestå.

Enligt tredje stycket i paragrafen får domstolen i sam— band med att målet avgörs besluta om tillfälligt förbud. Detta kan ske utan att något yrkande väckts av åklaga—

ren .

7 5

Paragrafen upptar en bestämmelse om register över meddelade förbud mot rådgivning (jfr avsnitt 7.7).

• Sida 140
•  Original

85

Straffbestämmelsen i paragrafens första stycke har be—

handlats under de allmänna övervägandena (avsnitt 7.6)

I paragrafens andra stycke har tagits in en föreskrift oml

förlängning av förbudstiden vid överträdelse av förbud , mot rådgivningsverksamhet (jfr avsnitt 7.4.3). I bestäm— % melsen har också angetts fristen för väckande av talan om förlängning. Frågor om förlängning torde normalt komma att prövas samtidigt med ansvarsfrågan i anledning av överträdelse av förbud. Även på frågor om förlängning blir de allmänna förfarandereglerna för brottmål till—

lämpliga.

• Sida 141
•  Original

Justitiedepartementet

Nytt militärt ansvarssystem. [2] Ersättning för miljöskador. [7] Ny konkurslag. [24] internationella faderskapsfrågor. [25] Patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. [351 Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Effektivare före- tagsrevision. [36] 2. Kontroll av rådgivare. [41] Fastighetsbildningsutredningen. 1. Fastighetsbildning 1. Av- veckling av samfällda vägar och diken. [37]

2. Fastighetsbildning 2. Ersättningsfrågor. [38]

Försvarsdepartementet

Former för upphandling av försvarsmateriel. [12] Att möta ubåtshotet. [13]

Socialdepartementet

Barn kostar. [14] Utbyggd havandeskapspenning m.m. [30] Familjeplanering och abort. [31] Kompetens inom hälso- och sjukvården m.m. [33]

Finansdepartementet

Skatteregler om traktamenten m. m. [3] Koncession för försäkringsrörelse. [5]

Stämpelskatt. [8] Lag om skatteansvar. [23] Konsumentpolitiska styrmedel—utvärdering och förslag. [40]

Utbildningsdepartementet Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1]

Jordbruksdepartementet

Radon i bostäder. [6] Utredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket m. m. 1.Användning av växtnäring. [10] 2. Bekämp- ning av växtskadegörare och ogräs. [11] Bättre miljöskydd ||. [20] Vilt och jakt. [21] Bestrålning av livsmedel. [26] Bilavgaskommitten. 1. Bilar och renare luft. [27] 2. Bilar och renare luft. Bilaga. [28]

Arbetsmarknadsdepartementet

Om hälften vore kvinnor. [41 Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. [18] Utbildning för arbetslivet. [22] Invanderingspolitiken, [29] Företagshälsovård för alla. [32]

Industridepartementet

Lagstiftningen på kärnenergiområdet. [9] Direktinvesteringskommittén. i. Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. [16] 2. Näringspolitiska effekter av inter— nationella investeringar. [17] Den stora omställningen. [19]

Information som styrmedel. [34]

Civildepartementet

Kommunalforskning i Sverige. [15] Politisk styrning-administrativ självständighet. [39]

• Sida 187
•  Original

• Sida 188
•  Original

• Sida 189
•  Original

• Sida 190
•  Original