Prop. 1979/80:83

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Prop. 1979/80: 83

Regeringens proposition 1979/80: 83

om ändring i konkurslagen (1921: 225):

beslutad den 7 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN HÅKAN WINBERG

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrives i fråga om konkurslagen (1921: 225) dels att 55. 185 b. 199 a och 212 ås" skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 199 b och 199 c ss. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 å'

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsa- kerna till gäldenärens obestånd. så vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en översikt över till- gångar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kursboet och huruvida skälig anled- ning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Förefrnnes anledning till antagande. som nyss sagts. skall grunden därför angivas. Om gäl- denären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. varde i berättel- sen tillika anmärkt. vilket bokfö- ringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsa- kerna till gäldenärens obestånd. så vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en översikt över till- gångar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- ktrrsboet och huruvida skälig anled- ning förefrnnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Förefrnnes anledning till antagande, som nyss sagts. skall grunden därför angivas. Om gäl- denären är eller trnder det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. varde i berättel- sen tillika anmärkt, vilket bokfö- ringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts: och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns anledning att meddela för- hud enligt 199 b 55, skall även det angivas jämte grunden härför.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning. som må vara därvid fogad. skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär. som det begär.

' Som nuvarande lydelse har upptagits den lydelse som föreslagits i lagrådsremiss 28.9.1978 med förslag till ändring i konkurslagen (1921: 225). m.m.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1979/80: 83 .:N'rivarande lydelse

(_)m förvaltaren [inner att gälde- nären kan misstänkas för gäldcv närsbrott. skall han omedelbart un— derrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstan- ken.

65 Föreslagen lydelse

(')m förvaltaren frnncr' att gälde- nären kan misstänkas för gälde— närsbrott. skall han omedelbart rrn- derrätta allmän åklagare därom och därvid angiva gnrrrdcn för misstan- ken. Finns anledning till llll'L/(lt'lll förbud enligt [99 h 9. .s'lt'allllörr'al-

mnedelbarl nnderriitla till— s_virs'nryndiglrelen uelr angiva grun- den./"ör anledningen.

taren

185 b & I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51. 51 a och 52 åå. 53 & första stycket. 57 s. 58 5 första och andra styckena samt 611 & första stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 s' motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkurs- domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an- märkas. om det har förekommit för- hållande som kan föranleda återvin- ning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Finns anlednig till så- dant antagande. skall grunden där- för angivas. (')m gäldenären är eller trnder det senaste året före konkursansökningen varit bokfö- ringsskyldig. skall vidare anmärkas vilket bokföringssystem han har tillämpat och hrrr bokföringsskyl- digheten har fullgjorts. l sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Förvaltaren skall lämna konkurs- domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an- märkas. om det har förekommit för- hållande som kan föranleda återvin— ning till konkursboet och om det frnns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäl— denärsbrott. Finns anledning till så- dant antagande. skall grunden där- för angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö- ringsskyldig. skall vidare anmärkas vilket bokföringssystem han har tillämpat och htrr bokföringsskyl— digheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. (.)/n anledning finns att meddelaförbnd enligt [99 h 9". skall även det angivas jämte grunden härför.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förval— taren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gälde— nären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne— eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga. får konkurs- domaren bevilja uppskov.

2 Som nuvarande lydelse har upptagits den lydelse som föreslagits i lagrådsremiss 28.9.1978 med förslag till ändring i konkurslagen (1921: 225). m.m.

5 Riksdagen l979/80. l saml. Nr 8]

• Sida 66
•  Original

Prop. 1979/80: 83

Nuvarande lydelse

Om förvaltaren finner att gälde— nären kan misstänkas för att ha gjort sig Skyldig till gäldenärsbrott. skall han omedelbart underrätta all- män åklagare därom oeh därvid an- giva grrrnden för misstanken.

()() Föreslagen [_vdelse

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. skall han omedelbart underrätta all- män åklagare därom och därvid an- giva grunden för misstanken. Finns unledning att meddela _lörbud en— ligt I99 h $ skall förvaltaren onre- delbart underrätta tillsynsmyn— digheten och angiva grunden för anledningen.

199 a 55.3

Gäldenären må icke under kon— kursen driva rörelse. med vars ut- övande följer bokföringsskyldighet.

Gäldenären jär icke rrnder kon- kursen driva näringsverksam/tet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen(1976: 125).

199bs'

** Senaste lydelse 1968: 559.

Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller har han genom upprepade kon- kurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksam- het. kan utöver vad som följer av [99 a äjörhud att idka näring med- delas lronontjör en tid av hägstfem är. Den som meddelats sädantför- hudfär ej driva näringsverksamhet. varmed följer bokft'iringsskyldighet enligt bok/i'iringslagen (1976:125)'. eller såsom styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträ- dare för aktiebolag. handelsbolag eller ekonomisk förening eller för ideell förening eller stiftelse. som driver näringsverksamhet av angi- vet slag. eller faktiskt handha led- ningen ellerförvaltningen av sådan juridisk persons angelägenheter.

Ont gäldenären är sådan juridisk person som avses i första stycket, katt jörbud som sägs där meddelas även den som är eller senare än ett år innan kankursansäkningen kom in varit ställföreträdare/är den juri-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1979/80: 83

Nuvarande lydelse

67 Fc'ireslagen lydelse

diska personen eller som faktiskt hand/tar eller under nämnda tid handha/'! ledningen eller förvalt— ningen at' dess ange/äganlteter.

l99cs

Fråga om förbud enligt 199 b .5 prövas av marknadsdtnns/olen ef- ter ansökan av näringsfriltetstnn- btulsntannen. Sädan ansökan får göras efter anmälan av tillsyns- myndigheten. 'I'illsynsntyndighe- tens anmälan skall göras så snart det katt ske och senast ett ärfrän dagen före konkursbeslutet. Nä- ringsfriltetsombudsmannens ansö- kan skall göras senast tre månader frän det anmälningen kom in till ombudsmannen.

] bes/ltt r))ttförlnul kanfastställas viss senare dag/rån vilken beslutet skall gälla.

Beslut om förbud kan efter ansö- kan av den som _l'örbudet avser hä- vas. när ändradeft'irltällanden eller annat särskilt skälföranleder det.

2l2 %*

Gäldenär som bryter mot [99 a & straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den

Den som bryter motförbud enligt 199 b s* dömes tillfängelse i högst tvä är eller, om brottet är ringa, till böter eller_/ängelse i högst sex mä- nader.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs. i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

' Senaste lydelse l968: 559.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1979/80: 83

Förslag till

68

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (l97llz417) om marknadsdomstol m.m. att 1. 3. 4. 9. 11. 13. 14 och 20 ss samt rubriken närmast före 13 s skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt lagen (19531603) om motverkande i vissa fall av konkur- rensbegränsning inom näringslivet. marknadsföringslagen (l975:1418) och lagen (1971 :1 12) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

')

Föreslagen lydelse

Marknadsdomstolcn handlägger ärenden enligt lagen (l953:603) om motverkande i vissa fall av konkur- rensbegränsning inom näringslivet. marknadsföringslagen (1975: 1418) och lagen (1971: 1 12) om förbttd mot oskäliga avtalsvillkor samt ärenden omji'irhud enligt [99 b # konkursla- gen (I92/.'225l.

3.52

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. av vilka två är särskilda ledamöter. en för ärenden om konkurrensbegräns- ning och en för ärenden om mark- nadsföring och ärenden om oskäli— ga avtalsvillkor.

Marknadsdomstolen bestått av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. av vilka två är särskilda ledamöter. en för ärenden om konkurrensbegräns- ning och ärenden om förbud enligt [99 b .5 konkurslagen(I921:225) och en för ärenden om marknadsfö- ring och ärenden om oskäliga av- talsvillkor.

nu

Ordföranden och vice ordföran- den skall vara lagkunniga och erfar— na i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegräns- ning skall ha särskild insikt i nä- ringslivets förhållanden och leda- moten för ärenden om marknadsfö- ring och oskäliga avtalsvillkor sär- skild insikt i konsumentfrågor. Ord— föranden. vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses före- träda företagarintressen eller kon- sument- och löntagan'ntressen.

' Senaste lydelse 1976137. 2 Senaste lydelse 1976237. 3 Senaste lydelse 197637.

Ordföranden och vice ordföran- den skall vara lagkunniga och erfar- na i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegräns- ning och om förbud enligt 199 b 55 konkurslagen ”921.225; skall ha särskild insikt i näringslivets förhål- landen och ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor särskild insikt i konsu— mentfrågor. Ordföranden. vice ord- föranden och de särskilda ledamö- terna fär ej utses bland personer som kan anses företräda företagar- intressen eller konsument- och lön- tagarintressen.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1979/80: 83

.N'ut'arande lydelse

69

Föreslagen lydelse

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot gäller även ersättare.

9 s"

Marknadsdomstolen är beslutför. när ordföranden och fyra andra leda- möter är närvarande. [ beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressm samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna del- tager vid handläggning av ärende om konkurrcnsbegränsning endast den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om marknadsföring eller oskäliga av- talsvillkor endast den som utsetts för sådana ärenden.

Av de särskilda ledamöterna del- tager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning eller ärende om förbud enligt [99 b $)" konkurslagen (1921225) endast den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om marknadsföring elle oskäliga av- talsvillkor endast den som utsetts för sådana ärenden.

(_)rdföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande atgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

111575

För konkurrensbegränsningsfrä- gor finns en näringsfrihetsombuds- man och för f rägor om marknadsfö- ring och frägor om oskäliga avtals- villkoren konsumentombudsman.

För konkurrensbegränsningsfrå- gor oeh frågor om förbud enligt 199 b 55 konkurslagen (I921:225) finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor om marknadsföring och frågor om oskäliga avtalsvillkor en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av regering för viss tid och skall vara lagkunnig.

Fr'irfarundet [ ärenden om mark— nadsföring oeh oskäliga avtalsvill- kor

Förfarandet i ärenden om mark- nadsjöring och oskäliga avtalsvill- kor samt om _lörhud enligt 199 b # konkurslagen (1921225)

13 56

Ansökan om förbud eller åläg- gande enligt 2-4 ss marknadsfö- ringslagen (197511418) eller 1 s la- gen (1971:112) om förbud mot oskä- liga avtalsvillkor göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åbero— par.

' Senaste lydelse 1970137. 5 Senaste lydelse 197637. 5 Senaste lydelse 1976:37.

Ansökan om förbud eller åläg- gande enligt 2-4 åå marknadsfö- ringslagen (197511418) eller 1 & la- gen (1971:1 12) om förbud mot oskä- liga avtalsvillkor eller om förbud enligt I99 [) .it' konkurslagen (I921:225) göres skriftligen. Av an- sökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

• Sida 70
•  Original

Prop. l979/80: 83

Nuvarande lydelse

71)

Ft'ireslagen lydelse

14 s”!

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ- de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före- bringa den utredning de vill äbero- pa. Till sådant sammanträde skall konsuntentotnhudsmannen kallas. även om han ej är sökande.

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ— de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före- bringa den utredning de vill åbero— pa. I ärende om marknads/öring oeh mn oskäliga avtalsvillkor skall konsulnentom/nulsrnannen kallas till sådant sammanträde. även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rtim i den utsträckning domstolen bestämmer.

Zl) få"

Skall inlaga. kallelse. föreläggande. beslut eller annan handling tillställas part eller annan. sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut av mark- nadsdomstolen. vilket innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, marknadsfö- ringslagen (1975:1418) eller lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. får ej ske enligt 12 %% delgivningslagen (19702428). med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Denna lag träder i kraft den

" Senaste lydelse 1972z732. ” Senaste lydelse 1976137.

Delgivning av ansökan om jör- hud enligt (99 h # konkurslagen (I92I:225) eller av beslut av mark- nadsdomstolen. vilket innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. marknadsfö- ringslagen (197511418) eller lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. får ej ske enligt 12 & delgivningslagen (l97():428). med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest häller sig undan.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1979/80: 83 71

Bilaga .?

Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänt om förslaget

1.1 Justitiekanslern

Konkurslagskommitten har enligt tilläggsdirektiv haft att överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkurs- institutet. Kommittén har enligt min mening väl skilt sig från uppdraget. Från de synpunkter jag har att beakta finns ingen erinran mot förslagen i betänkandet.

1.2 Riksåklagaren

Det alltmer utbredda missbruket av konkursinstitutet asamkar bäde det allmänna och enskilda avsevärda förluster och olägenheter. Sålunda un- dandras härigenom betydande belopp hänförliga till skatter och andra offentliga avgifter. Likasä drabbas ofta enskilda borgenärer av förluster. Genom den statliga lönegarantin är det i huvudsak sörjt för att arbetstagare inte omedelbart blir ekonomiskt drabbade vid en konkurs. I de fall företa- get upphör med sin verksamhet innebär givetvis en konkurs ett avsevärt avbräck även för arbetstagarna. Den nuvarande ordningen innebär en betydande arbetsotrygghet för denna grupp. Ett systematiskt utnyttjande av konkursinstitutet ingår också ofta som ett led i brottsligt förfarande. Det är alltså från skilda synpunkter angeläget att samhället vidtar åtgärder som kan stävja det ifrågavarande missbruket. Det av konkurslagskommitte'n anvisade näringsförbudet bör kunna tjäna som ett medel mot osund affärs- Verksamhet. Jag anser att förslaget bör kunna läggas till grund för lagstift- ning.

I.2.I Överåklajwrt'n i Smek/mhn Enligt de erfarenheter som vunnits inom aklagarmyndigheten i samband med utredning av brott i anslutning till konkurs är kommitténs förslag om ett utvidgat näringsförbud ett välbehövligt instrument i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

I ..?.2 Överåklalearen [ Göteborgs ziklugardislrikl

Konkurslagskommitte'ns uppdrag innefattar att inom ett avgränsat områ- de bidraga till en lösning av de problem. som missbruk av konkursinstitutet innebär. Med hänsyn bl.a. till det nära sambandet mellan detta missbruk och den organiserade ekonomiska brottsligheten är det av vikt att man utnyttjar det instrument som lagstiftningen utgör. Det nu avgivna förslaget om utvidgat näringsförbud bygger på de i lagrådsremissen den 28 septem- ber 1978 föreslagna ändringarna i konkurslagen. Såsom kommitten påpe- kat torde dessa föreslagna ändringar i sig innebära en begränsning av möjligheterna att missbruka konkursinstitutet. Jag biträder dock kommit- tens uppfattning att ett utvidgat näringsförbud kan komma att fylla en icke oviktig funktion säsom komplement till de övriga lagändringarna.

• Sida 72
•  Original

l'rop. 1979/81lz83 72

1.3.3 (")l't'l'llkllllL'tll't'Il i illa/nn"; [ikla_t_rardistt'ikl

Förslaget att införa ett tidsbegränsat näringsförbud för personer. som i samband med konkurs befinnes ha grovt asidosatt allmänna eller enskilda intressen. är väln'totiverat.

1.2.4 [.fi/t.vt'ik/agare 'I'lmrslt'n Rosenberg

De föreslagna reglerna och straffbestämmelscrna föranleder fran äkla- garsynpunkt inte nagon erinran i sak.

1.3.5 I.:itt.t't'tklagarett i Ix'upparhergs [fill

Kommittcn har enligt direktiven haft att närmare överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet. Säsom den framhållit i betänkandet utgör emellertid konkurslagstiftningen endast en del av det regelsystem som möjliggör de förfaranden som kan sägas ligga bakom beteckningen missbruk av konkursinstitutet. Det är framför allt fraga om överträdelser och kringgäenden av regler inom asso- ciations-. närings- och skatterätten samt utnyttjandcn av brister och ofull- ständigheter i denna lagstiftning för att na ekonomiska fördelar. Jag anser det viktigt att understryka detta förhållande. enär direktiven synes mig alltför mycket ha begränsat kommitténs möjligheter att komma med kon- struktiva förslag som effektivt och pa ett tidigare stadium begränsar miss- bruk av konkursinstitutet.

Utredningen innehåller ingen fullständigare kartläggning och analys av de upprepade konkurserna. Jag har sedan 1950 handlagt ett flertal mäl angående gäldenärsbrott i Kopparbergs län och kan inte erinra mig att upprepade konkurser i numera förekommande omfattning inträffade under 1951) och Who-talen. [ början av 1970-talet förekom upprepade konkurser inom vissa personalintensiva branscher. Verksamheten kunde drivas un- der viss tid genom att innehällna men inte inbetalade källskatter fick ingå sasom rörelsekapital. Det var i flera fall en förutsättning för att rörelsen skulle kunna hällas igång att uppbörds- och skattebrott förövades.

Säsom kommitten framhallit i de sammanfattande synpunkterna utvisar de slumpvis utvalda exemplen. som troligen är ganska representativa. att dessa oftast rör aktiebolag med ett obetydligt aktiekapital. Det förefaller därför vara lika befogat att tala om missbruk av associationslagstiftningen. De redovisade fallen uppvisar en provkarta på olika brott. En kombination av fördomsfrihet och uppfinningsrikcdom hos en del av företagarna ger anledning till misströstan om vederbörandes mottaglighet för lagföring. straff och administrativa pabud. Det finns tydligen inom affärslivet en troligen stor sektor som kännetecknas av obefintlig. ofullständig och falsk bokföring. Särskild uppmärksamhet förtjänar de aktiebolag som aldrig haft något aktiekapital eller fortsätter verksamheten sedan antingen aktiekapi- talet helt förbrukats eller förbrukats i sådan omfattning att bolaget skulle ha trätt i likvidation. litt omfattande missbruk av ""tomma" bolag har förekommit och förekommer alltjämt. _Det finns också anledning att ofta räkna med fusk i samband med att aktiekapitalet inbetalas genom apport- bildning. [ några fall i Kopparbergs län har pa så sätt tillgångar överförts från företag som därigenom försatts på obestånd eller vars redan inträffade obestand därigenom förvärrats. Den frikostiga kredit- och långivningen utan kontroll av företagarnas personer eller säkerheter också i några fall då stat och kommun varit borgenärer har tett sig minst sagt anmärkningsvärd och varit föga ägnad att stärka ansvarskänslan hos gäldenärerna.

Med det ovan anförda har jag velat yppa tveksamhet rörande effekten av

• Sida 73
•  Original

Prop. 197918": 83 73

ett näringsförbud när det gäller att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten. Skadan är redan skedd da förutsättningarna för ett sadant förbud föreligger. litt näringsförbud kan möjligen i förening med andra atgärder bidra till att något minska den ekonomiska brottsligheten.

Da ett näringsförbud hänger samman med den näringsfrihet som i prin— cip räder i Sverige hade det varit av värde med en närmare analys av näringsfrihetens reella innebörd. Denna frihet torde. vilket ocksa kommit- ten noterat. vara begränsad. Krav pa etableringskontroll framförs med jämna mellanrum. bl.a. fran fackföreningar. t.ex. inom byggnads— och restatrrangbranschen. Dessa krav torde inte komma att tystna. Med de skyldigheter. som samhället genom olika lagar och förordningar lägger pa företagarna synes vissa minimikrav i fraga om kompetens och oförvitlighet befogade. Jag har liksom de flesta aklagare i flera fall i samband med ätal fö_r' gäldenärs- och skattebrott kommit i kontakt med personer. som särskilt beträffande bokföring och deklarationer varit häpnadsväckande inkompe— tenta.

Vad ovan anförts motiverar enligt min mening den översyn som riksda- gen efterlyst l975 och som också konstrmentverket aktualiserat i skrivelse till regeringen I978 med hänsyn till konsumentintresset. Frågan om cta— bleringskontroll är intimt knuten till hur regleringen av ett näringsförbud sker. Med den betydelse som utredningen lagt i termen etableringskontroll är det befogat att ta tipp till diskussion frågan om institutet näringsförbtrd skall behöva användas när det gäller tillständspliktiga näringar. Om en näringsidkare exempelvis icke inlevererar för sina anställda innehållen källskatt eller använder "gra" arbetskraft borde detta atminstone i flag— ranta fall vara ett tillräckligt skäl för att diskvalificera honom. Att låta en näringsidkare. som driver en tillstandspliktig rörelse med grå arbetskraft fortsätta med sin verksamhet framstär såsom ren flathet frän samhällets sida och undergräver moralen hos dem som försöker att iakttaga lagar och förordningar.

1.2.0 Länsrikluguri'n i Malmöhus län Det av konkurslagskommitten framlagda förslaget om införande av möj- ligheten att efter särskild prövning meddela ett "näringsförbud" för nä- ringsidkare. som i samband med konkurs anses ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenärer eller på liknande sätt visat sin olämplighet. är en nyhet inom svensk lagstiftning. Det kan emellertid knappast räda tvivel om att ett reellt behov av ett sadant stadgande föreligger. För detta talar också den redogörelse. som lämnas över utländsk rätt på området. därvid särskilt Västtysklands lagstiftning förefaller vara av intresse.

1.3 Göta hovrätt

Hovrätten delar kommitténs uppfattning att det är angeläget att ingripa mot dem som på olika sätt missbrtrkar konktrrsinstittrtet. En skärpning av lagstiftningen i syfte att hindra sådant missbruk måste anses Vara i hög grad pakallad.

Kommittén har valt att i sitt förslag genomföra en skärpning av lagstift- ningen genom regler om näringsförbud. En sådan ordning har på skilda sätt genomförts i utländsk lagstiftning. Hovrätten anser också att regler om näringsförbud kan vara ett lämpligt sätt att angripa missförhållandena. När det gäller den närmare utformningen av ett sådant system finns det emel- lertid skäl att ställa sig mera tveksam till den av kommittén valda utform- ningen.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1979/80: 83 74

1.4 flm rätten över Skåne och Blekinge

Betänkandet förtjänar enligt hovrättens mening ett högt betyg. Kommit- tens f(frrslag är väl avvägda och belyses pä ett förtji'rnstfullt sätt genom den grundliga och skickligt genomförda analysen av aktuella problem. Hovrät- ten tillstyrker att förslaget lägges till grund för lagstiftning.

1.5 Stockholms tingsrätt

Allmänt

Under de senaste ären har alltmer ttpprnärksarnhet riktats mot vad som fan benämningen ekonomisk brottslighet. ett nägot oklart begrepp som fatt sta för skilda företeelser. En typ av transaktioner som kan räknas dit är när näringsidkare genom straffbelagda handlingar skaffar sig ekonomiska för- delar pä samhällets och borgenärernas bekostnad. Det har emellertid visat sig att motsvarande fördelar ibland kan uppnäs titan att handlandet är straflbelagt och att därvid ibland konkurs ingar som en del i förfarandet. De till konktrrslagskommitten givna tilläggsdirektiven är ett led i det arbete som pägär i form av utredningar och översyn av lagstiftning mot ekono- misk brottslighet. l tilläggsdirektiven päpekas behovet av att motverka "missbruk av konkursinstittrtet frän gäldenärens sida genom upprepade konkurser". Den trppgift kommitten erhöll var alltsa att närmare överväga hur man frän konkursri-ittsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet. Vad som därvid främst sades komma i blickfältet var en utvidgning av förbudet i I99 a & konkurslagen. Som en tänkbar lösning angavs att ett sädant förbud skrrlle ktrnna meddelas också för viss tid efter konkursens upphörande.

'liingsrätten vill till en början kraftigt understryka vad kommitten inled— ningsvis papekar. nämligen att det som har betecknats som missbruk av konkursinstitutet inte utgör ett fristäende konkursrättsligt problem. utan att konktrrs endast är ett inslag i ett handlingsmönster som mindre nogräk- nade personer kan begagna sig av för att skaffa sig ekonomiska fördelar pä samhällets och borgenärernas bekostnad. Däremot förlräller det sig mänga gånger så att verkningarna av gäldenärens tidigare handlande kommer i dagen först i och med att konkurs inträffar. Det är enligt tingsrättens mening angeläget att man ingriper avsevärt tidigare än nu sker och innan betydande ekonomiska skador trppstätt för det allmänna och för andra borgenärer mot personer som driver näringsverksamhet i sådan form att de inte har personligt betalningsansvar för i rörelsen uppkomna förbindelser och som inte följer gällande regler inom associations—. närings— och skatte- rätt. Detta äsidosättande av på olika områden gällande regler är ej sällan tecken pa en pägäende ekonomisk brottslighet.

Syftet med upprepade konkurser är ibland att ägaren söker undkomma skatter och allmänna avgifter. Som ett moment i detta förfarande kan ingå byten av firma och säte för att vilseleda myndigheterna. För att förhindra detta kan det vara lämpligt att — som ocksä BRÅ i en utredning föreslagit — lata patentverket pröva om ändring av firma och säte är pakallat av marknadsmässiga. organisatoriska eller andra godtagbara skäl.

Tingsrätten anser att ingripanden bör göras tidigare än för närvarande motjtrridiska personer som inte inom föreskriven tid inkommer med redo- visningshandlingar. — Äsidosättande av bokft'iringsskyldighet och skyldig— het att bevara räkenskaper. underlåtenhet att i rätt tid eller överhuvudtaget

• Sida 75
•  Original

Prop. 1979/80: 83 75

inge deklarationer. anmälningar till register o.dyl. kan ytligt sett främsta som ordningsfragor. Ofta är emellertid sädana brister tecken pä att verk- samheten inte sköts och att risk för skador för det allmänna och andra borgenärer föreligger. —- Staten som borgenär förlorar ej sällan stora be— lopp i konkurser. Hyror. vissa leverantörsskulder och liknande mäste betalas för att rörelsen skall ktlnna fortsätta. men staten får vänta. och väntar ocksä. En bättre satnordning mellan olika myndigheter bör kttnna leda till att uteblivna inbetalningar av skatter och allmänna av,;ifter snabbt blir kända i hela sin omfattning. ] dag ges ofta anständ med inbetalning av källskatter för en eller flera uppbördsterminer. eventuellt görs en mer eller mindre realistisk avbetalningsplan upp. Under tiden förfallet" ytterligare skatter till betalning och även för små företag med bara nägra anställda kan det snart bli avsevärda skttlder särskilt om dessa sätts i relation till verk- samhetens omfattning och ekonomiska bärkraft. Det förefaller ibland som om staten som indrivare. i förhoppning om att kttnna få någon del av skulden betald. väntar väl länge med ansökan om konkurs och under tiden stiger skulderna i en takt som gör en fortsatt verksamhet omöjlig. Det förhållandet att skatter och allmänna avgifter är skyddade mot återvinning kan leda till att staten avvaktar med konkursamökan i hopp om någon betalning in i det sista. Andra borgenärer kan vara ovetande om gäldenä- rens ekonomiska ställning och under den tid som gär kan de lida betydande förluster. Efter lönegarantilagens tillkomst är inte heller löneborgenärer sä angelägna om att få konkurs till stånd på ett så tidigt stadium sotn tidigare.

Enligt tingsrättens erfarenhet förekommer i inte så fä fall att förvaltaren i sin berättelse enligt 55 s' konkurslagen anger att misstanke om brott finns. Knappast i några fall leder den vidare utredningen till åtal. En del av förklaringen till detta måste vara att polis- och äklagarmyndighcter — i vart fall hitintills — saknat säväl personella som ekonomiska resurser för att utföra den typ av utredningar som krävs vid sådana brott som det här" är fraga om. I och med att det blivit alltmer uppenbart vad den ekonomiska brottsligheten innebär bl.a. rent samhällsekonomiskt har en förbättring skett i form av ökad personal och bättre utbildning. Än bättre resurser och säkerligen specialutbildad personal krävs emellertid både hos polis och äklagare samt inom domarkären.

F.nligt tingsrättens mening är alltså det väsentliga att ingripa mot otillätna förfaranden i näringsverksamhet på ett tidigt stadium. främst för att förhindra ekonomiska skador för det allmänna och andra borgenärer. I vissa fall måste samhället ocksä ha möjlighet att stoppa personer som ägnar sig åt kvalificerat missbruk av näringsverksamhet och då kan nä- ringsförbud vara ett medel. Tingsrätten ansluter sig till kommitténs förslag om införande av bestämmelser om ett näringsförbud i konkurslagen med i huvudsak den av kommittén föreslagna utformningen.

1.6 Göteborgs tingsrätt

Mot den bakgrund som kommitten har tecknat i betänkandet och på grundval av den erfarenhet sotn finns samlad pä tingsrätten bl.a. genom handläggningen av konkurser anser tingsrätten att den föreslagna utvidg- ningen av näringsförbudet är motiverad.

• Sida 76
•  Original

l'rop. [979/80: 83 %

l.7 Malmö tingsrätt

'lingsrätten tillstyrker att lagstiftning sker av i huvudsak det innehall som föreslagits i betänkandet. Behovet därav framgär klart av de exempel på ekonomisk brottslighet med utnyttjande av bl.a. konkurser. som redo- visas i betänkandet och i Brottsförebyggande radets rapport l978: l " Kon- kurser och ekonomisk brottslighet".

1.8 Domstolsverket

frän de synpunkter domstolsverket har att beakta har verket inte nagon erinran mot förslaget.

1.9 Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt de föreslagna lagstiftnings— ätgärderna.

1. lt) Brottsförebyggande rådet

Brottsförebyggande rädet (BRÅ) har genom remiss anmodats att avge yttrande över rubricerade betänkande. BRÅ har granskat förslaget främst med utgångspunkt från de erfarenheter som framkommit i samband med den inom rädet bedrivna översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet och mot bakgrund av undersökningen (BRÄ Rap- port 1978: I) Konkurser och ekonomisk brottslighet. Vidare har BRÅ be- handlat förslaget frän allmänna kriminalpolitiska synpunkter.

.Summurr/iltllting

BRÅ tillstyrkeri stort sett kommitténs förslag till en regel om näringsför- bud i konktrrslagen. BRÅ anser emellertid att ärenden om näringsförbud bör behandlas av allmän domstol.

Allmänt om förslaget (avsnitt 6.1)

Under senare är har uppmärksamheten alltmer fästs vid olika former av missbruk av associationsformer och vid tekniken med systematiska kon— kurser. Nu förestår en reform av lagstiftningen om konkursförvaltning som bör kunna leda till att tillsynen i konkurs avsevärt förbättras och att gälde— närsbrottsligheten m. m. bekämpas effektivare. Genom andra åtgärder för att förbättra registerhållningcn (främst av aktiebolagsregistretl. genom avi- serade ändringar i uppbördslagstiftningen (jfr prop. [978/79: 16!) och ge- nom ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen bör risken för upptäckt och lagföring av gäldenärs- och vissa skattebrott bli större. Meto— den att laborera med systematiska konkurser bör därmed bli mera sällan förekommande. BRÅ vill i första hand understryka vikten av att missbruk av konkursinstitutet mötes med allmänt förebyggande insatser av nu nämnt slag. '

Missbruket av konkursinstitutet är emellertid enligt nu tillgängliga fakta ett allvarligt missförhällande i samhället. Den traditionella synen på kon- kursen sotn en djupt ingripande händelse med negativa ekonomiska och sociala följdverkningar för gäldenären har åtminstone i praktiken förlorat mycket av sin betydelse. Anledning kan därför finnas att på nya vägar söka inskärpa samhällets ogillande av konkursmissbruk.

• Sida 77
•  Original

l'rop. l979/80: 83 .77

Erfarenheterna i vissa andra länder synes tala för att en konkursrättslig sanktion i form av ett förbud att idka näring även viss tid efter konkursens avslutande bör kunna tjäna som ett lämpligt komplement till de övriga åtgärder som kan riktas mot gäldenären i samband med konkursen. BRA tillstyrker mot denna bakgrund att en sanktion i form av näringsförbud — i stort sett enligt kommittens l't'ftrslag — .nu förs in i svensk rätt.

Det är emellertid angeläget för BRA att understryka att rädet ser detta som en speciell lösning för en särskild situation. Problemet om näringsför- budet lämpligen bör komma i fråga som en mer allmänt använd utom- straffsrättslig sanktion gär BRÅ inte in närmare på i detta sammanhang. Inte heller anser sig BRÅ ha anledning att närmare diskutera sädana tänk— bara alternativ eller komplement till ett konkut'sri'tttsligt ni'u'ingsförbud som ställande av säkerhet för eller tvängsförvaltning av verksamheten.jfr rese- garantilagen resp. bostadsft'trvaltningslagen.

BRÅ vill emellertid påpeka att sanktionsformen näringsförbud. även med det begränsade tillämpningsomräde som här är i fråga. tangerar vissa allmänna kriminalpolitiska frågor. nämligen valet av lämpliga sanktions- former inom straffrätten och problemet kring s. k. sanktionskumulation. 'fillämpningsproblem liknande de sotn länge diskuterats beträffande situa- tionen tralikbrott— körkortsäterkallelse blir nu genom kommitte'ns förslag aktuella också i fråga om bl. a. situationen gäldenärsbrott—näringsförbud. BRÅ anser inte att man helt kan gå förbi frågan om ett beslutat näringsför- bud bör päverka straffmätningen i lindrande riktning i fråga om ett gälde- närsbrott. jfr för övrigt 33 kap. 9.5 brottsbalken. Härvid kan erinras om problemen kring användningen av s. k. ovärdighetspäföljder. BRÅ går dock här inte närmare in på dess frågor utan hänvisar rent allmänt till diskussionen av dessa problem i Nytt straffsystem (BRÅ Rapport 1977: 7) avsnitt 10.2.5. !().3 och ll.3.4.

Kommittén har sysslat med den begränsade frägan att inom konkurslag- stiftningens ram råda bot på missbruk av konkursinstitutet. Därvid har man även pekat på andra områden där förbättringar kan göras såsom i fråga om aktiebolagslagens regler om likvidation m.m.

BRÅ vill i sammanhanget endast erinra om den under rädets översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet utarbetade prome- morian (BRÅ PM l97915) AKTlEBOLAGSLAGliN - förstärkt skydd för det bundna kapitalet. m m som numera lagts fram. ] promemorian föreslås bl.a. vissa åtgärder mot obefogade byten av aktiebolags firma. Däremot föreslås inte nagot förbud mot användande av den eller de firmor som figurerat i samband med innehavarens konkurs (lirmakarantän). BRA me- nar att införande av ett sådant tidsbegränsat förbud bör övervägas. Ett sådant förbud kan dock inte föras in utan föregående l'n'marättsliga övervä— ganden. Vidare skulle det vara värdefullt att ha någon tids erfarenheter av ett konkursrättsligt näringsförbud när frågan om firmakarantän prövas. Nu pågår en översyn av aktiebolagsregistret. Vidare föreligger planer på att inrätta ett centralt konkursregister. BRÅ menar att man redan i dessa tekniska sammanhang bör beakta det eventuellt framtida behovet av firma— karantän.

I sammanhanget bör avslutningsvis nämnas att man inom ramen för BRÅs arbete att se över lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brotts- lighet nu avser att granska ytterligare frågor pa aktiebolagsrättens område främst vad gäller formerna för likvidationsförfarandet.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1979/80: 83 "ZR

]. l [ Hankinspektionen

l betänkandet föreslås åtgärder i syfte att komma till rätta med vissa missbruk av konkursinstitutet fran gäldenärers sida. Bankinspektionen an- ser att de framlagda förslagen i väsentliga delar är väl grundade och tillstyrker, med dejämkningar som föranleds av synptlnkter som inspektio— nen anför i det följande. att förslagen genomförs.

1.12 Riksrevisionsverket

Riksrevisitmsverket (RRV) tillstyrker konkurslagskommittens förslag om utvidgning av konkurslagens näringsförbud i den av kommittén föror- dade formen med särskild prövning i det enskilda fallet.

1.13 Riksskatteverket

Missbruk av konkursinstitutet utgör ett väsentligt inslag i den ekonomis- ka brottsligheten. Åtgärder som syftar till förhindrande av sådant missbrttk är därför angelägna.

Förslaget om utvidgat näringsförbud skall förhindra att vissa konkurs- gäldenärer fortsätter att bedriva näringsverksamhet. De konkursgälde— närer som avses är de som genom t. ex. upprepade konkurser eller genom andra grovt. otillbörliga förfaranden visat sig olämpliga att driva näring. RSV delar uppfattningen att det krävs utökade möjlighter för att kunna ingripa mot dessa arter av missbruk.

Det framlagda förslaget utgör enligt RSVs mening ett betydelsefullt komplement till de mer omfattande reformer på konkursrättens omrade som nyligen föreslagits av regeringen (prop 1978/79: IOS med förslag till ändringar i konkurslagen m.m.). RSV tillstyrker därför förslaget om utvid- gat näringsförbud.

[.H.] Kmmt/bydt'mynt/ighelt-'n [ Stor/(holm

l likhet med kommittén anser jag att det finns behov av en tltvidgning av näringsförbudet i l99aå konkurslagen till att omfatta även tiden efter konkursens upphörande för att stävja missbruk av konkursinstitut genom upprepade konkurser. Det framlagda betänkandet ger dock anledning till vissa iiwändningar. — —

l.l_?.2 Krumljögdenly”dig/teten [ Gölclmrg

Kronologdemyndigheten har med intresse tagit del av kommitténs be- tänkande oeh funnit den föreslagna lagstiftningen angelägen oeh funktio- nell. Antalet fall av konkursmissbruk har under senare tid ökat markant. Krtmofogdemyndigheten som har en lång och omfattande erfarenhet av aktuella problem kan ange många exempel på olika missbruk utöver de typfall som redovisats av kommittén. En reform för att komma till rätta med dessa missförhållanden är både brådskande och viktig. Näringsförbu- det i sig välkomnas därföri hög grad. På vissa punkter har kronofogdemyn- digheten dock en från förslaget avvikande mening.

1.113 KFOlltlft7_t,'(fc'nl_t'll([f_t_'h('fell i Malmö Kronofogdemyndigheten hälsar med tillfredsställelse att konkurslags- kommitten nu föreslår en lagstiftning som möjliggör ett ingripande mot den eller de personer som missbrukar konkursinstitutet och/eller utnyttjar.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1979/80: 83 71)

överträder eller kringgar de regler som gäller inom associations- närings- oeh skatterätten. Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning föreligger det ett akut behov av en lagreglering som möjliggörctt kraftfullt ingripande mot det allmänt förekommande missbruket. l')e exempel pa missbruk som kommitten redovisar i avsnitt 4 är ingalttnda nägra extrema och sällsynt förekommande fall. Kronoft'rgdemyndighcten i Malmö distrikt kan med lätthet mångfaldiga exemplen. Brottsförebyggande rädet har genom sina undersökningar också visat på det allmänt förekorm'nandc konkursmiss- bruket. Behovet av att kunna ingripa mot det utbredda missbruket är alltså väl dokumenterat. Det av kommittén föreslagna näringsförbudet är enligt kronofogdemyndighetens uppfattning ett mycket viktigt inslag i försöken att komma tillrätta med det rådande missbruket. Det förhållandet att kommittén för förbud inte lagt tonvikten pä antalet konkurser utan pä de omständigheter under vilka gäldenären gått i konkurs gör förslaget särskilt värdefullt. Kronofogdemyndighetcn vill emellertid resa vissa invändningar mot detsamma.

/./_f.4 Krono/"t)gdenrylrdigltmen ['(-').å'll'l'Sllllt/

Det har länge varit känt att näringsidkare missbrukat framför allt aktie- bolagsformen för att driva rörelse med bl.a. skattellykt som mål. De lagstiftningsätgärder. som hittills vidtagits mot vissa l'i'tmansbolagsägare och andra inte seriösa företagare har knappast varit verkningsfulla. Krono— fogdemyndighetcn (KFM) kan ofta under konkursutredningar iaktta för- hållanden. som konstituerar misstanke om gäldenärsbrott och andra straff- bara eller eljest otillbörliga handlingar. Inte sällan underlåter man aVsikt- ligt att iaktta reglerna om bokföringsskyldighet och skyldighet att förvara räkenskapsrnaterial. Det ligger i sakens natur att stora svårigheter förelig- ger att styrka att brott och ätervinningsgrundandc transaktioner förekom- mit.

Först under senare år har man tagit fram vetenskapliga undersökningar och annan dokumentation. som visar på att skattebedrägeri. gäldenärs- brott. valutabrott och i övrigt av rättsordningen ogillade transaktioner kan förekomma i större omfattning än som kunnat förutses.

De ännu gällande reglerna om handläggning av s.k. fattigkonkurs ger stora möjligheter att dölja olika illojala aflärshändclser och s. k. skatte- smitning särskilt fattigkonkrrrs efter egen ansökan. KFM vill också framhålla att gällande likvidationsregler i själva verket innesluter ännu större möjligheter för bolagsrnän och andra att ostört avveckla en rörelse. som drivits i direkt syfte att uppnå obehöriga vinster.

Den kännedom som vunnits angående omfattningen av vissa näringsid- kares regelbrott mot rättsordningen ger anledning att anmärka. att det är ett rättvisekrav mot det stora flertalet lojala företagare att lagstiftaren nu ingriper med kraftigt verkande medel mot de s. k. ekonomiska brottslingar- na. Uppenbarligen är det sedan länge påkallat att lagstifta om "konkurs- karantän". KFM vill tillstyrka. att konkurslagskommittens förslag upphöjs till lag. KFM har dock vissa erinringar mot förslaget och vill anmärka att det omfattande missbruket av rätten att fritt idka näring motiverar att reglerna om "konkurskarantän" konstrueras så att de får en uttalat pre- ventiv effekt.

I.l3.5 Krono/itydemymlight'len [ Kur/slut!

I det framlagda betänkandet föreslas vissa tillägg i konkurslagen och lagen om marknadsdomstol m.m.

• Sida 80
•  Original

Prop. lO79/80: 83 till

Genom betänkandet kan i flagranta fall s. k. konktrrskarantän ttnder högst fem år utdömas av tnarknadsdornstolen. Detta innebär att konkurs- gäldenär eller dess ställföreträdarc hindras från att trnder denna tid driva bokft'iringspliktig rörelse eller att kontrollerajuridiska personers verksam— het. Även bulvanförht'rllanden träffas av näringsförbudet.

Myndigheten f'rnner lagförslaget vara en god lösning pa ett i mänga ar diskuterat problcm. Vissa reflektioner har gjorts vid studiet av förslaget. vilka här nedan redovisas.

Den i svensk rätt förhärskande principen om en näringsfrihet inskränks endast obetydligt. Lagförslaget har nämligen i sitt motivering udden riktad mot uppenbart olämpliga näringsidkare eller näringsidkare som vid uppre- pade tillfällen försätts i konkurs.

l. l3.6 Kn;nof?igdemyndig/talen i (_)I'Ilå'ft't-ÄIJSI'II/x'

Kronofogdernydigheten finner att förslaget bör genomföras och be— dömer att bestämmelser om näringsförbud även i indrivningsarbetet gem-- emot företag kan fullgöra en viss preventiv funktion.

1.14 Kommerskollegium

Uppenbarligen har konkursinstitutet under senare är missbrukats i flera fall med inte sällan omfattande ekonomiska förluster för berörda fordrings— ägare. inte minst det allmänna. För att bryta denna utveckling fordras kraftfulla korrigerande atgärder. Konkurslagskommittc'n har härvidlag helt inriktat sitt arbete på att tttforrna ett system med näringsförbud. Alterna- tiva framkomstvägar har överhuvudtaget ej undersökts. Även om kommit- ten härvidlag till stor del varit bunden av sina direktiv. hade det varit önskvärt att få belyst alternativa eller kompletterande vägar att komma till rätta med missförhållandena. Kollegiet är inte övertygat om att ett system med näringsidkare kommer att bli helt verkningsfullt. Det torde kunna användas endast i ett begränsat antal fall. Då det emellertid är angeläget att komma till rätta med konkurstnissbruket. tillstyrker kollegiet att försök görs med näringsförbud huvudsakligen enligt den av kommittén förordade linjen.

I.l4.l Handels/tunrrurnu i Stockholm. Norrköping. Vthj-Ö, Visby, illa/mr"). (liir/e ("'/1 Skellefteå

Kommittén föreslår att möjligheter införs att meddela konkursgäldenär näringsförbud. Förutom att konkurs inträffat skall krävas att vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer. på annat sätt grovt äsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade kon- kurser eljest Visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Innebörden av förbudet. som maximalt skall kunna gälla trnder fetn är, är att den förbjudne inte får driva bokföringspliktig verksatnhct. Frägan om näringsförbud skall prövas av Marknadsdornstolcn efter ansökan av Nä- ringsfrihetsombudsmannen.

Näringsförbud innebär en synnerligen ingripande och långtgående ät- gärd mot den näringsidkare som drabbats härav. l sak innebär det att vederbörande under många är kan komma att sakna för'st'irjjningsmöjlig- heter. Handelskamrarna är därför mycket tveksamma till institutet nä- ringsförbud. som strider mot principen om näringsfrihet och som även— ledes saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Samtidigt är dock inte handelskarnrarna främmande för att det kan ftnnas områden. där "'nor-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1979/80: 83 8]

mala" lagstiftningsåtgärder inte framstår som verkningsfulla. Skall ett förbtrdsinstitut införas bör det dock endast ktrnna komma ifråga pä omrä— den. där behovet härav gjort sig särskilt gällande. Stor uppmärksamhet mäste därvid ägnas uppgiften att säkra att tillämpningsomradct inte blir vidare än vad som är erforderligt. Likaså mäste förtttsättningarna för meddelande av förbud ges en adekvat och klar utformning. Handelskam- rarna vill i det sammanhanget erinra om vad flera handelskamrar anförde i yttranden över Konsumentverkets rapport "Konsumentskydd vid bilrepa- rationer".

När det gäller det nu föreliggande förslaget torde det vara ovedersägligt att konkursinstitutet kommit att missbrukas i inte obetydlig omfattning. Genom att de företag varom det här är fråga inte sällan drivs utan hänsyn till skatter och andra avgifter har de även i konkurrenshänseende en rnenlig inverkan på den seriösa företagsverksamheten. De sanktioner som före- tlnns på detta område har även på grtrnd av bristande restrrser och kon- trollsvarigheter visat sig mer eller mindre verkningslösa.

Handelskamrarna vill därför inte motsätta sig att en lagstiftning i den riktning som föreslagits införs. Anknytningcn till konkurslagstiftningen medför att man får en natttrlig avgränsning av tillämpningsområdet. Han- delskamrarna vill även som sin mening uttala att det föreslagna systemet är att föredra framför någon form av auktorisation eller annan liknande eta- bleringskontroll.

I.!4.2 Handyfskctmmarenför Örebro och Västnuurlands län

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. som genom remiss den 9 mars l979 beretts tillfälle inkomma med yttrande över konkurslags- kommitténs betänkande ”Konkurs och rätten att idka näring” (SOU 1979: 13). får härmed med instämmande i kommitténs överväganden till- styrka att framlagda förslag till lag om ändring i konkurslagen samt förslag till ändring i lagen om marknadsdomstol m.m. lägges till grtrnd för blivan- de lagstiftning.

1.15 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolcn delar helt kommitténs bedömning angående beho- vet av nya regler om näringsförbud i samband med konkurs. och domsto— len kan i allt väsentligt tillstyrka kommitténs nu framlagda förslag om ett utvidgat näringsförbud. De föreslagna bestämmelserna har enligt mark- nadsdomstolens mening till största delen getts en ändamålsenlig utform- ning. Vissa synpunkter på förslaget vill domstolen dock framföra.

[ . 16 Näringsfrihetsombudsmannen

Såsom framhälles i det remitterade betänkandet är all näringsverksam- het här i landet för svenska medborgare fri om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Rätten till fri näringsutövning kan dock rimligen ej åberopas till skydd för sådan näringsidkare. som genom att exempelvis ttndandra sig skatter och andra avgifter till det allmänna. skaffar sig fördelar i konkur- rensen gentemot näringsidkare som fullgör sina skyldigheter mot det all- männa. Konkurslagskommitténs förslag att komplettera konkurslagen med regler som gör det möjligt att efter prövning i varje enskilt fall ingripa mot missbruk av konkursinstittttet genom näringsförbrrd ligger i linje med NOs i andra sammanhang deklarerade uppfattning att åtgärder inriktade mot

6 Riksdagen [979/80. ! .ru/nl. Nr 83

• Sida 82
•  Original

Prop. 1979/80: 83 82

den enskilde missbrtrkaren fran samhällets sida för att komma till rätta med missförhållanden inom näringslivet är att föredraga framför atgärder av generell och branschomfattande natur.

1.17 Konsumentverket

Konsumentverket ställer sig positivt till att atgärder vidtas för att kom- ma till rätta med missbrtrk av konkursinstittrtet. Att sft sker har betydelse också från konsumentsynpunkt. Konsumentverket/KL) har i sin verksam- het i flera fall uppmärksammat htrr konsumenter kommit i kläm genom att de inte fått ut sina fordringar pä t.ex. erlagd handpenning av företag som försatts i konkurs. I nägra av dessa fall har omständigheterna pekat på ett medvetet utnyttjande av konkttrsinstittrtet.

Den av kommittén föreslagna möjligheten att meddela näringsförbtrd bör enligt verkets mening kttnna stävja det medvetna utnyttjandet av konkurs. tttan att därför rättssäkerheten äsidosätts. Verket vill därför tillstyrka förslaget. Detta ligger för övrigt i linje med det förslag om tillsyn över fordonsverkstäder som verket lagt fram i sin rapport 1977: 5 ”Konsu- rnentskydd vid bilreparationer". [ rapporten konstateras att det med hän- syn till konsumentskyddet behövs en möjlighet att meddela särskilt miss— skötsamma näringsidkare i branschen näringsförbud för viss tid eller tills vidare. I rapporten diskuteras htrr ett sådant system bör vara utformat. Verkets förslag är att näringsförbud skall ktrnna meddelas av marknads- domstolen pä talan i första hand av KO.

Även om verket tillstyrker att det nu framlagda förslaget genomförs bör man enligt verkets mening överväga om inte på sikt näringsförbtrd bör ktrnna tillgripas också som medel att komma till rätta med andra former av oseriös näringsverksamhet än konkursmissbruk. Borgenärsintresset är en- dast ett av de intressen som bör skyddas. Vid ett framtida övervägande av frågan om näringsförbud ur ett vidare perspektiv bör de erfarenheter man kan vinna genom den nu föreslagna ordningen vara av värde.

Det finns inte heller anledning att vänta med lagstiftning om näringsför- bud pä det konsumenträttsliga omrädet vad gäller bilreparationer. Ocksä erfarenheterna av sådan lagstiftning bör i framtiden kunna tjäna som un- derlag för bedömning av frågan om generellt näringsförbud bör införas.

1.18 Patent- och registreringsverket

Ett effektivt samhällsengagemang för att uppdaga och beivra ekonomisk brottslighet är inte bara en kriminalpolitisk fräga trtan har också en vidare betydelse för att upprätthålla respekten för den fria näringsverksamheten i värt land och för en positiv syn på det ekonomiska livet här.

Patentverket delar därför de synpunkter som i betänkandet anföres till stöd för kraftfulla insatser för att komma åt personer som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet.

Erfarenheterna från den kamp som förs mot denna form av brottslig verksamhet visar hur svårt det är att med samhällspäföljder av olika slag träffa dem som är ansvariga och därför angelägnast att hindra i deras verksamhet.

Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att i ett lagstiftningsarbete som syftar till en viss skärpning av samhällets reaktioner mot den ekono- miska brottsligheten finna instrument som kan väntas ge verklig effekt.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1979/80: 83 83

Denna synpunkt far ökad styrka om man. som utredningen föreslär. väljer en lösning som inför någonting principiellt nytt idel svenska rättssystemet. nämligen ett näringsförbud.

Den av kommittén valda lösningen ligger i och för sig nära till hands. eftersom huvudsyftet med lagstiftningen mäste vara att förhindra att perso- ner. sotn visat sig grovt olämpliga härför. ägnar sig ät kommersiell verk— samhet.

1 . 19 Arbetsmarknadsstyrelsen

Under senare tid har allt större trppmärksamhet riktats mot problemet med missbruk av konkursinstitutet genom upprepade konkurser. I dessa "missbruksfall" har verksamheten oftast drivits i form av mindre aktiebo- lag. Skatteskttlderna har varit förhallandevis stora och konkurserna har till övervägande del handlagts som fattigkonktrrser. där det inte görs någon utredning om orsakerna till konkurser. återvinningsmöjligheter eller om gäldenärsbrott föreligger. [ de fall där konkursen har handlagts som ordi— när konkurs har förvaltaren ofta uttryckt misstanke om att gäldenärsbrott har begåtts. .

I propositionen 1978/79: 105 föreslas bland annat att det nuvarande systemet med fattigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. I dessa konkurser skall alltid förordnas en förvaltare. som skall utreda orsakerna till obeständet. undersöka om det finns återvin- ningsmöjligheter och om det finns misstanke om gäldenärsbrott. Detta kommer sannolikt att begränsa missbruket av konkursinstittrtet genom att det blir svarare att vid en konkurs dölja otillbörliga dispositioner. För att man effektivt skall ktrnna motverka missbruk krävs emellertid ytterligare att möjligheter finns att i samband med konkurser ingripa mot den som grovt missbrukar den näringsfrihet som principiellt räder i Sverige. Kom- mitte'n föreslår därför att näringsidkare ttnder vissa förhållanden skall ktrnna meddelas förbud att ttnder en tid av högst fem år idka näringsverk- samhet (näringsförbud).

AMS tillstyrker ett system med näringsförbtrd. Det torde vara väl ägnat att komma till rätta med de grövre formerna av missbruk av konkursinsti- tutet. Beslut om förbud att idka näringsverksamhet när gäldenären är en juridisk person bör för att vara verkningsftrllt rikta sig mot den som faktiskt haft hand om ledningen av denjtrridiska personens verksamhet. — — —

1.20 Statens industriverk

lndustriverket har vid granskning av det framlagda förslaget icke funnit anledning att på någon punkt anföra avvikande mening. lndustriverket tillstyrker därför det framlagda förslaget i sin helhet.

1.21 Länsstyrelsen i Stockholms län

Den ekonomiska brottsligheten har trnder senare är tagit nya och delvis allvarligare former. En stor andel av denna brottslighet representeras av företagare. vilka genom att bl.a. utnyttja trögheten i trppbördssystemet och bristerna i skattekontmllen i förening med ett systematiskt utnyttjande av konktrrsinstitutet på kort tid kan tillskansa sig mycket stora belopp på — i första hand — det allmännas bekostnad. Vanligt är att sådana företagare underlåter att inbetala arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt för sina

• Sida 84
•  Original

Prop. 1979/80: 83 . 84

anställda. De redovisar ingen mervärdeskatt och använder sig ofta av svart eller gra arbetskraft. Därefter går de i konkurs. varvid skulderna avskrivs och de kan änyo återuppta verksamheten på ovan beskrivna sätt. De straff verksamheten sa smäningotn kan fiftranleda är merendels sa lindriga att de ej torde ha något brottsf'örebyggande effekt.

Från samhällets sida har man på senare tid uppmärksammat nämnda missförhållanden och sökt vidtaga åtgärder till förekommande därav. litt led i dessa strävanden utgör föreliggande betänkande. Häri föreslås att marknadsdomstolen ttnder vissa förutsättningar skall ktrnna ålägga kon- kursgäldenären näringsförbud ttnder viss tid. dock längst fem år. Samma skall — ifråga om juridisk person — gälla den som är eller senare än ett år innan konkttrsansökningen gjordes varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnd tid handhaft ledv ningen eller förvaltningen av denna. Bestämmelserna härom föreslås bli införda i konkurslagen trnder 199 bs' och därvid komplettera det under 199 11.5 samma lag intagna nå'tringsförbudet. enligt vilket gäldenären under kmr/unity” inte får driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyl— dighet.

Frän principiella utgångspunkter torde ktrnna hävdas att närings- och yrkesfriheten ingår bland de "klassiska” fri- och rättigheterna. även om den inte är grundlagsfäst. Ett införande av det nu föreslagna näringsförbu- det skulle därför kunna uppfattas som ett intrång i dessa rättigheter. Emellertid begränsas näringsfriheten redan nu i betydande mån genom speciallagstiftning. vilken tillkommit med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Mot bakgrund härav samt vad som tidigare anförts om de näringsidkare som systematiskt utnyttjar konkursinstitutet föreligger enligt länsstyrelsens mening så starka skäl att införa möjligheten till nä- ringsförbtrd av det slag som nu föreslagits att eventuella invändningar med hänsyn till näringsfriheten måste vika. Länsstyrelsen vill fastmer med skärpa understryka vikten av att legala möjligheter skapas för att samhället på ett snabbt och effektivt sätt skall kttnna sätta stopp för den typ av missbruk som särskilt de upprepade konkurserna regelmässigt utgör.

1.22 Utredningen tl973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

Kommittén har i betänkandet lämnat lagförslag med anledning av till- läggsdirektiv den 3 februari 1977. Enligt dessa har kommitten att överväga htrr man från konktrrsrättsliga utgångspunkter kan stävja rådande missbruk av konkursinstitutet och då särskilt det missbruk som tar sig uttryck i upprepade konkurser i fråga om en och samma gäldenär.

Missbruket av konkursinstittrtet har trnder senare år fått en allt större utbredning. Metoderna har även blivit allt mer utstuderade. Kommitténs förtjå'tnstfulla redogörelse för och analys av olika konkursfall talar sitt tydliga språk härvidlag.

De nu antydda förhållandena medför långtgående skadeverkningar för såväl staten som enskilda borgenärer. USS vill i sammanhanget särskilt framhålla de betydande förluster som staten gör beträffande sina fordring- ar på skatter och avgifter. Det visar bl.a. resultatet av de undersökningar som kommittén i ett tidigare betänkande (SOU |977:29) har företagit angående förekomsten av skattefordringar i fattigkonkurser. För det all- männa är det således synnerligen angeläget att motverka de alltmer före— kommande metoderna att genom konkurs undgå betalningansvaret för skatter och avgifter.

• Sida 85
•  Original

1'rop. 1979/80: 83 85

Hänsyn till den allmänna skattemoralen kräver vidare. att missbruk av konkursförfarandet motarbetas med kraft. Av rättviseskäl kan det inte accepteras att indrivningssystemet på detta sätt sätts ur spel av vissa skattegäldenärer föratt bereda dem otillbörliga förmäner pä andra medbor- gares bekostnad. Åtgärder som sätts in för att bekämpa skattefusket blir dessutom mer eller mindre verkningslösa.

USS delar salunda kommitténs uppfattning att det finns ett uttalat behov av att åtgärder sätts in från samhällets sida för att stävja missbruk av konkursinstitutet. USS anser -- i likhet med kommitten — att det också är viktigt att man bl.a. genom lagstiftning med det snaraste söker bromsa den pagående utvecklingen. Förhå'illandena utomlands — vilka kommitten har redovisat pa ett komprimerat men ändå mycket klarläggande sätt - talar starkt för att förbättringar kan åstadkommas.

Vid val av åtgärder för att komma till rätta med det nu aktuella proble- met kan olika lösningar övervägas. Dessa dikteras bl.a. av hur vittomfat— tande och/eller ingripande reglering som är önskvärd. Olika aspekter gör sig därvid gällande. Mot varandra fär vägas näringspolitiska. marknads- mässiga. fiskala. sociala m.fl. synpunkter.

De omraden inorn vilka åtgärderna skall gälla päverkar självfallet även valet och utformningen av dessa lösningar.

1.23 Företagsobeständskommittén

Allmänt sett vill kommittén uttala att ett systematiskt missbruk av konkursinstitutet mäste stävjas. Konkurslagskommittens i betänkandet redovisade undersökningar av ett antal konkurser visar tydligt storleken av de förluster som oprioriterade borgenärer och det allmänna kan drabbas av. I vissa fall kan förlusterna leda till att borgenärer. inte minst leverantö— rer. hamnar på obestånd med ytterligare konkurser som följd.

Den föreslagna ordningen med näringsförbud bör ge möjligheter att komma ät de kvalificerade missbruksfallen och hålla de aktuella personer- na borta från näringsverksamhet. Företagsobcståndskommittén instämmer i konkurslagskommittens bedömning att regleringen bör få en allmänt sanerande och avhållande verkan till förmån för ett sunt näringsliv. Såvitt kommittén kan bedöma förefaller förutsättningarna för att näringsförbud skall kunna meddelas vara väl avvägda. Med hänvisning till det anförda tillstyrker företagsobeständskommitten konkurslagskommitténs förslag.

1.24 Datainspektionen

Datainspektionen har intet att erinra mot de författningsförslag som framförs i betänkandet.

1.25 Sveriges domaref'örbund

Delade meningar kan inte råda om angelägenheten av att åtgärder pä olika områden vidtages mot den ekonomiska brottsligheten. Det av kon- kurslagskommittén föreslagna förbudet att idka näring kan tjäna ett sädant syfte. Domareförbundet har därför i princip inget att erinra mot en lagstift— ning i ämnet. Förbundet vill dock framhålla att förbud att driva närings- verksamhet torde fä begränsad betydelse hur lagstiftningen än utformas.

• Sida 86
•  Original

Prop. [979/80: 83 86

l.26 Sveriges advokatsamfund

Kommitténs förslag är föranlett av tilläggsdirektiven den 3 februari l977. De fördjupade undersökningar i fråga om upprepade konkurser. som de— partementschefen i dessa direktiv ansett nödvändiga för ställningstagande till vilka åtgärder som krävs. har av kommittén begränsats till sex redovi— sade fall. där en och samma person förekommit på gäldenärssidan. var— jämte redogörelse lämnas för ett par fall. där gäldenärer varit i konkurs endast en gång.

Det är samfundets uppfattning att de inskränkningar i principen om näringsfrihet. som kommitten föreslar. ej bör komma till stånd titan en mer ingående utredning såväl med avseende å hittillsvarande förekomst av missbruk av konkursinstitutet som med avseende a ändamålsenligheten av näringsförbud till motverkande av sadant konkursmissbruk.

] en nyligen framlagd proposition ll978/79: lUS) föreslas att frågan om gäldenärsbrott och återvinning skall utredas i alla konkurser. Samfundet. som här utgår från att de föreslagna ändringarna i konkursförfarandet kommer att genomföras. anser att det finns goda skäl anta att dessa kommer att leda till att missbruk av konkursinstitutet genom upprepade konkurser i fortsättningen blir mer sällan förekommande. Mot bakgrund därav torde andra lagstiftningsåtgärder kunna anstå i avvaktan pa erfaren— heterna av den nya ordningen för handläggning av mindre konkurser. Under tiden kan frågan om ett utvidgat näringsförbud bli föremål för en mer genomgripande utredning än den konkurslagskommitten nu verkställt.

1.27 Föreningen Sveriges statsåklagare

Erfarenheten Visar att det blivit vanligt att konkursinstitutet missbrukas och planmässigt utnyttjas i brottsligt syfte. Kommitténs uppdrag har varit att inom konkurslagstiftningens ram motverka detta och annat missbruk genom upprepade konktlrser.

Genom den i betänkandet nämnda lagrådsremissen den 28 september l978 har föreslagits åtgärder som är ägnade att begränsa missbruk av konkursinstitutet. Handläggningen av fattigkonkurser göres effektivare. förvaltare skall utses och ges vidgade uppgifter. förvaltningen ställs under tillsyn av kronofogdemyndighet varjämte reglerna för de personella tvångsmedlcn vid konkurs skärps.

Konkurslagskommitten har i betänkandet inriktat sig i huvudsak pa en lämplig ordning för att hindra den som missbrukat konkursinstitutet att göra det igen och föreslår en utvidgning av möjligheterna att använda näringsfi'n'bud.

Statsåklagarföreningen anser att ett vidgat näringsförbud är i hög grad ägnat begränsa möjligheterna att missbruka konkursinstitutet och biträder därför i det väsentliga kommitténs förslag. Näringsförbud i enlighet med förslaget kan emellertid få förödande verkningar för den av förbudet drab- bade. särskilt som förbudet i princip skall gälla icke bara nya uppdrag att företräda juridiska personer titan även uppdrag som vederbörande redan innehar. Av rättssäkerhetsskäl bör därför ställas stora krav på den utred- ning och det förfarande som skall ligga till grund för beslut om näringsför- bud.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1979/80: 83 37

1.28 Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen tillstyrker förslaget om införande av ett på individuell pröv- ning grundat näringslörbud för sådana personer som åsidosatt borgenärer- nas. de anställdas eller samhällets intressen.

1.29 Föreningen Sveriges kronofogdar

Det har länge varit känt att vissa fåmansbolag och många andra närings- idkare missbrukat konkursinstitutet för att avsluta en verksamhet och genom konkursen dölja brottsliga och eljest mot borgenärerna otillbörliga transaktioner. De liberala reglerna i aktiebolagslagstiftningen. t. ex. möjlig- heterna att snabbt byta styrelse. ändra styrelsesäte och firma samt att ha bolag vilande. har i sin tur främjat skattellykt och skentransaktioner. Bristerna i systemet för registrering av juridiska personers styrelser samt det förhållande att något konkursregister inte finns gör det svårt att utöva någon effektiv kontroll över personer. som kan misstänkas för inte seriös verksamhet. Kronofogdemyndigheterna (KFM) kan också i samband med konkursutredningar iaktta. att man inte sällan avsiktligt underlåtit att iakt- ta reglerna om bokföringsskyldighet samt om skyldighet att förvara räken- skaper. Många konkursgäldenärer försöker hävda. att bokföringsskyldig- heten iakttagits. men att böckerna förkommit av olika anledningar. l-"ör- eningen vill sålunda peka på att bevis- och kontrollsvårigheterna år påtag- liga samt att därför förhållandena motiverar ett näringsförbud så kon- struerat att förbudet får en markant preventiv effekt. I sammanhanget förtjänar det anmärkas. att under senare är verkställda metodiska Linder- sökningar tyder på att skattebedrägeri och gäldenärsbrott samt eljest av rättsordningen ogillade transaktioner sannolikt förekommer i mycket stor omfattning — samtidigt som det kan konstateras. att det relativt sällan inträffar att någon döms till ansvar eller t. ex. att ätervinningstalan i kon- kurs anställs.

Det stora flertalet näringsidkare. som lojalt driver sin verksamhet. har därför ett starkt rättvisekrav, att lagstiftaren nu ingriper med bl.a. bestäm- melser om "konkurskarantän". Föreningen tillstyrker regler om närings- förbud enligt konkurslagskommittens riktlinjer med vissa erinringar och tillägg.

1.29] Föreningen Sveriges kronojbgdars lokalavdelningför Bergslagen

I det framlagda betänkandet föreslås vissa ändringar i konkurslagen och lagen om marknadsdomstol m.m.

Genom betänkandet kan i llagranta fall sk. konkurskarantän Linder högst fem år utdömas av marknadsdomstolen. Detta innebär att konkurs— gäldenär eller dess ställföreträdare hindras från att under denna tid driva bokföringspliktig rörelse eller att kontrollera juridiska personers verksam- het. Även bulvanlörhällanden träffas av näringsförbudet.

Avdelningen finner lagförslaget vara en god lösning på ett i många är diskuterat problem. Vissa reflektioner har gjorts i studiet av förslaget. vilka här nedan redovisas: Genom förslaget får man anse. att den i svensk rätt förhärskande principen om näringsfrihet endast obetydligt inskränks. Lagförslaget har nämligen i sin motivering udden riktad mot uppenbart olämpliga näringsidkare eller näringsidkare som vid upprepade tillfällen försätts i konkurs. — — —

• Sida 88
•  Original

Prop. 1979/80: 83 88

1.292 Iii'irelringe/r Sveriges Åruleugdars lir/talar'delrrilrg_/i'ir Östra Sveri- 331” Vi finner att det föreslagna förbtrdet bör ktrnna bli ett medel bland flera behövliga i kampen mot ekonomisk brottslighet och illojalt och stötande rrtnyttjande av skattemedel för egen vinning. Kronofogden]yndigheterna har i stor utsträckning kännedom om personer som äterkommande är konkursgäldenärcr hade som egna företagare eller som ställföretrå'rdare i bolag samt i vilkas konkurser förekommit rrppsecndeväekande saker. En preventiv effekt skrrlle ktrnna uppnas på de aterkommande konkursgälde— närerna och verka aterhallande pa presumtiva sadana.

[29.3 [föreningen .S'r'eriges Årunq/irgdurs Iukulrrr'delning/iir Västra Sveri— .k'l'

Antalet fall av konkrrrsmissbrtrk har under senare tid ökat märkbart. lin lagstiftning som ger möjlighet att komma till rätta med missbruket välkom— nas därför. Även om lokalavdelningen i stort ansluter sig till förslaget har dock föreningen på vissa punkter en annan uppfattning.

[29.4 Ii'r'irerrirrgen Sveriges krunq/imrlurs lokalavdelning _lör Stockholms län

Den i dag gällande näringsfriheten är i Viss utsträckning begränsad. Förslaget om ytterligare begränsning grundar sig i princip på näringsrätts» liga överväganden samt på transaktioner och andra förfaranden som kan anses otillbörliga frän borgenärssynpunkt.

De förutsättningar som skall uppfyllas för att näringsförbud skall ktrnna meddelas efter konkurs är av skiftande slag. 1 mycket stor utsträckning sktrlle näringsförbudet kunna tillämpas i Stockholms län på näringsidkare som går i konkurs.

Lokalavdelningen finner därför att övertygande skäl framförts för ett näringsförbud. — — ——

1.30 Svenska bankf'öreningen och Post- och Kreditbanken

Svenska Bankföreningen har. utifrån de synpunkter föreningen företrä- der. ingen erinran mot de i betänkandet framlagda förslagen.

l behandlingen av detta ärende har Post- och Kreditbanken. Plx'banken. deltagit. Banken anslrrter sig till bankföreningens yttrande.

1.31 Svenska sparbanksföreningen

Föreningen tillstyrker förslaget.

1.32 Finansieringsföretagens förening

Föreningen har. utifrån de synpunkter föreningen företräder. inga erin- ringar mot de framlagda förslagen.

1.33 Landsorganisationen i Sverige

1.0 har i sitt remissvar över Konkurslagskomittens betänkande "Kon- kursförvaltning" (SOU l977: 29) pekat på nödvändigheten av att närings- förbud eller konkurskarantän införes. Det är därför positivt att kommittén nu lägger fram ett förslag om näringsförbtrd. — — —

• Sida 89
•  Original

Prop. 1979/80: 83 89

Enligt LOs mening leder de föreslagna handläggningsreglerna inte bara till att antalet meddelade näringsförbud kommer att bli enstaka. trtan även till att en stor del av den preventiva effekten går förlorad. Det är tveksamt om de personer som samvetslöst trtnyttjar konktrrsinstittrtet för egen vin- ning kommcr att avskräckas från fortsatt brottslig verksamhet trnder den tid det åtgår innan marknadsdomstolen avgör frågan om näringsförbud.

Skall man över huvrrd taget ktrnna tänka sig ett system som det nu föreslagna. krävs att det förstärks pa åtskilliga onrråden. — — —

Lt") vill påpeka att näringsförbud aldrig kan bli mer än ett litet bidrag i kampen mot ekonomisk brottslighet och annan osund näringsverksamhet. Andra åtgärder måste samtidigt förberedas och sättas in för att om möjligt förhindra den "första" konkursen. Brottsförebyggande rådet har i olika promemorior föreslagit att förtursregler i vissa skattemäl införes och att regler om förstärkt skydd för det bundna kapitalet införes. L(l) anscratt det är viktigt att dessa frågor genomförs snarast.

LO menar även att samhället måste gå in på ett aktivare sätt när det gäller kontrollen av konkurserna. Ett sätt är att tillskapa ett statligt institut för företagsrekonstr'trktioner och skapa möjligheter för statligt inflytande och kontroll av ackordscentralerna i enlighet med motion 1978/79: l028. Ett annat sätt att förhindra oseriös näringsverksamhet. som enligt LO måste prövas. är införande av etableringskontroll inom vissa branscher. Det är branscher där den fria etableringsrätten missbrukats på ett sådant sätt att anställda gått miste om sina rättigheter och samhället undandragits skatter och avgifter. Inom dessa branscher är det nödvändigt att samhället får en ökad insyn och möjlighet till kontroll.

LO är inte heller främmande för införande av auktorisation för närings- idkare inom vissa branscher eller för näringsidkare som blivit försatta i konkurs ett flertal gånger. Personkretsen skulle därvid ktrnna vara den- samma som i utredningens för'slag. Därigenom skulle alla i den kretsen ingående personer få dokumentera sin lämplighet innan de på nytt får starta näringsverksamhet.

Slutligen anser 10 att en översyn bör göras av Byggnadsstadgan 61 ä 2 mom. så att det av paragrafen framgår att till arbetsledare ej må utses sådan person som meddelats näringsförbud. såvida inte arbetsledning av byggnadsobjektet föreligger genom anställning i byggnadsfirma.

1.34 Tjänstemännens centralorganisation

Betänkandet innehåller regler som syftar till att motverka missbruket av konktrrsinstitutet. Detta föreslås ske genom att gäldenär som visat sig olämplig som näringsidkare skall ktrnna meddelas näringsförbud upp till fem år. Frågan om näringsförbud föreslås ktrnna prövas av marknadsdom- stolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Den som bryter mot meddelat näringsförbud skall kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högst sex månader.

För att näringsförbtrd skall kunna meddelas skall näringsidkaren ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsido- satt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Att näringsidkaren anlitat svart eller grå arbetskraft eller underlåtit att betala in källskatter och sociala avgifter skall t.ex. enligt kommitten anses utgöra sådant grovt åsidosättande av näringsidkarens åligganden som kan medföra näringsförbtrd.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1970/80: 83 90

När det gäller personkretsen föreslår kommitten att om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person. skall förbud krrnna omfatta även den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av den- na. Detta innebär bl.a. att såväl tjänstgörande som nyligen avgången verkställande direktör eller styrelseledamot liksom även den som har anlitat bulvan kan träffas av förbud.

'l't't.) finner att reglerna om utökat näringsförbud är väl ägnade att förebygga och förhindra det tilltagande missbruket av konkursinstitutet och tillstyrker därför förslaget.

Konkurslagskommittens förslag och konkurslagstiftningen i övrigt är bara ett av flera medel som samhället kan begagna sig av för att stävja den ekonomiska brottsligheten i samband med konkurser. För att komma tillrätta med problemen krävs en fortgående reformering av associations-. närings- och skattelagstiftningen. TCO vill i sammanhanget kort beröra associationslagstit'tningen.

Ar I973 höjdes det föreskrivna minimibeloppet för aktiebolagens aktie- kapital fran 5000 till 50000 kronor. Med hänvisning till de senaste årens prisutveckling och för att förhindra nybildning av aktiebolag med mindre seriösa syften bör det enligt TCOs mening övervägas om inte minimibelop- pet för aktiekapital skall höjas ytterligare. I sammanhanget vill vi även framföra vår uppfattning att det skulle vara mycket olyckligt och motverka det tidigare beslutet om att höja aktiekapitalets minimibelopp att som 1974 års bolagskommittc' nyligen föreslagit öppna en möjlighet till att bedriva näringsverksamhet utan personligt betalningsansvar med ett lägre bundet insatskapital än vad som föreskrivs för aktiebolag.

1.35 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR bedömer den föreslagna lagstiftningen angelägen. Antalet fall av konkursmissbruk har under senare tid ökat markant. Många exempel på olika missbrtrk kan ges utöver de typfall som har redovisats av konkurs- lagskommittén. En reform för att komma till rätta med missförhållandena är både brådskande och viktig. Näringsförbudet välkomnas därför i hög grad. På vissa punkter har SACO/SR dock en från förslaget avvikande mcnrng.

1.36 Svenska arbetsgivareföreningen

Föreningen vill inledningsvis understryka att näringsfriheten är en av grundvalarna i ett demokratiskt samhällssystem. Rätten att fritt idka nä- ring har fundamental betydelse för marknadsekonomin och är därmed avgörande för utveckling och välfärd. Enligt föreningen är det därför nödvändigt att med kraft värna om näringsfriheten, inte bara såsom en demokratisk rättighet utan också som en nödvändighet för det svenska samhället. Detta trtesluter dock inte att begränsningar i näringsfriheten ibland kan vara nödvändiga. Så är fallet inom vissa verksamheter där det krävs olika former av kontroll och insyn i syfte att förhindra missbruk. Föreningen vill dock som sin principiella ståndpunkt framhålla att det endast är i undantagsfall och då med hänsyn till mycket starkt vägande skäl som näringsfriheten kan tillåtas bli inskränkt. Det är utifrån denna grundin-

• Sida 91
•  Original

Prop. 1979/80: 83 til

ställning föreningen har bedömt kommittcns förslag om en utvidgning av näringsförbudet i samband med konkurs.

Kommitténs förslag syftar till att stävja missbruk av konkursinstitutet. Det far enligt föreningen anses belagt att ett omfattande missbruk förekom- mer. inte. minst genom upprepade konkurser. Det vanliga är därvid att stora ekonomiska förluster drabbar borgenärerna. vilket i sin tur negativt äterverkar pa seriöst bedriven företagsamhet. Mot denna bakgrund tillstyr— ker föreningen kommitténs förslag att näringsförbud under vissa närmare angivna förutsättningar skall kunna särskilt meddelas den som försatts i konkurs. — — —-

1.37 Sveriges industriförhund

Konkurslagskommitten föreslår i sitt betänkande att möjligheter införs att meddela konkursgäldenär näringsförbud under viss tid. dock högst fem år. Ett näringsförbud skall - förutom att konkurs inträffat — förutsätta att vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som älegat honom säsom näringsidkare eller ge— nom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Frägan om näringsförbttd skall prövas av marknads- domstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen.

litt införande av institutet näringsförbud innebär otvivelaktigt ett stort ingrepp i den principiella närings- och etableringsfrihet sotn av hävd råder i vårt land. Samtidigt som således mera allmänna och grundläggande prin— ciper genombrytes innebär ett näringsförbud för den drabbade en synnerli- gen längtgäende och drastisk atgärd. Ett näringsförbud kan säkerligen av den enskilde komma att upplevas som en form av straff. Vid angivna förhållanden mäste förbundet som sin övergripande och principiella inställ- ning klart ange. att institutet näringsförbud inte är lämpligt som ett allmänt medel för att kommat till rätta tried uppkommande problem i näringsverk— samheten. För att en sä långtgående ätgärd sotn ett näringsförbud skall få tillgripas måste det vara uppenbart att mycket speciella förhållanden före- ligger och att andra åtgärder inte kan anses verkningsfulla. Om möjligheter införes att meddela näringsförbud med anledning av vad som inträffat på ett visst område maste stor uppmärksamhet ägnas ät att ge exakta och klara förutsättningar för i vilka situationer ett förbud kan komma ifråga. Även i övrigt mäste kraven på rättssäkerhet vara väl tillgodosedda.

När det gäller konkursinstitutet torde det vara ovedersägligt att detta kommit att missbrukas i en inte blott ringa utsträckning. Härigenom drab- bas också den seriösa företagsverksamheten. Genom att finansiera verk- samheten med bl.a. självpätagna skattekrediter kan en mindre nogräknad person konkurrera pa bättre villkor än andra företagare inom samma bransch. De senare utsätts härigenom för en illojal konkurrens och kan drabbas av allvarliga ekonomiska skador. Med anledning av vad som nu anförts vill förbundet inte motsätta sig en lagstiftning i den riktning som föreslagits.

1.38 Sveriges grossistförbund

Konkurslagskommitten erinrar i sitt betänkande om att det i princip räder näringsfrihet i vårt land. Det står med andra ord var och en fritt att starta och driva näringsverksamhet.

Detta är en grundläggande rättighet i värt samhällssystem. som det är

• Sida 92
•  Original

Prop. 1979/80: 83 92

angeläget att slå vakt om. Denna rättighet innebär emellertid ocksä skyl— digheter. mot samhället och mot de anställda. mot kunder och leverantö- rer. Den näringsidkare som inte är beredd att uppfylla dessa skyldigheter kan inte i varje läge fä åberopa näringsfriheten som skydd för sin verksam- het. l)et är därför rimligt att det skapas möjligheter för samhället att inskrida mot sådana näringsidkare som på olika sätt missbrtrkar näringsfri- heten.

Mot denna bakgrund är vi beredda att acceptera konkurslagskommittens förslag att ett utvidgat näringsförbtrd skall införas i konktrrslagen. De missförhållanden som visat sig föreligga på detta område är av sådan art och omfattning att det nuvarande förbudet enligt 19911? konkurslagen inte är tillräckligt för att man skall komma till rätta med dessa problem. En lagskärpning är därför motiverad. — — —

Vi vill i detta sammanhang framhålla att vi i ett annat sammanhang tagit ställning mot införande av näringsförbud. Det skedde i vårt yttrande till handelsdepartementet över konsumentvcrkets rapport 1977z5 "Konstr- mentskydd vid bilreparationer". Vi framhöll i detta yttrande att inget företag i och för sig bör bedriva sin verksamhet "i uppenbar strid med konsumentintresset". För att en så långtgående åtgärd som ett näringsför- bud skall fä tillgripas synes det dock uppenbart att mycket speciella förhal- landen måste föreligga och att inte andra åtgärder kan vara verkningsfulla.

] konsumentvcrkets förslag ingick en rad åtgärder. främst registrering av företag samt regler om garanti och försäkring. som enligt vår mening borde ktrnna leda till en önskvärd sanering av bilreparationsbranschen. Vi mena- de därför att det inte förelåg behov av en så drastisk åtgärd som ett näringsförbud innebär. och vi avstyrkte därför förslaget.

1 nu föreliggande sammanhang föreligger uppenbarligen inte några andra möjligheter än införande av näringsförbud för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Detta leder till att vi tillstyrker konkurslags— kommitténs förslag.

1.39 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Enligt I99aä konkurslagen får inte gäldenär trnder pågående konkurs driva rörelse som medför lmkföringsskyldighet. I det remitterade betän- kandet föreslås att det i konkurslagen införs ett mer långtgående närings- förbud. Detta förcslås gälla både för näringsidkare och för ställföreträdare för en juridisk person eller personer som faktiskt handhar eller ttnder viss tid handhaft ledningen eller förvaltningen av denna. Beslut om näringsför- bud skall enligt förslaget fattas av marknadsdomstolen under förutsättning att gäldenären grovt åsidosatt borgenärernas. de anställdas eller samhällets intressen. Ett sådant näringsförbud skall ktlnna gälla trnder högst fem år.

Konkurslagskommittén visar att konkurser åtminstone i vissa enstaka fall har utnyttjats på ett sådant sätt att konkurrensen påtagligt har snedvri- dits genom att man systematiskt låtit bli att betala preliminärskatt. arbets- givaravgifter el. dyl. Dessa enstaka fall påverkar möjligheterna att driva näringsverksamhet för ett betydligt större antal företag. Trots att varken konkurslagskommitte'n eller tidigare undersökningar lyckats påvisa något betydande missbruk av konkursinstrumentet eller någon betydande före— komst av upprepade konkurser anser organisationerna att det kan vara motiverat att på ett effektivt sätt försöka förhindra missbrtrken.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1979/80: 83 91

Ett utvidgat näringsförbttd i enlighet med kommitténs förslag är då en möjlighet. ()rganisationerna vill emellertid understryka att införandet av ett näringsförbud är ett mycket allvarligt ingrepp i marknadsekonomin. Näringsförbud kan — om institutet används extensivt eller i övrigt onyan- serat — minska dynamiken i ekonomin. Av ännu större betydelse är troligen att alltför långtgående regler om näringsförbttd kan minska företa- garnas vilja till risktagande i ofta svärbestämda marknadslägen.

Ett näringsförbud är också en mycket allvarlig påföljd för en enskild person. Möjligheterna till försörjning minskas avsevärt. Det är också tro- ligt att man genom att vara verksam som företagare skaffat sig kvalifika- tioner som inte är direkt meriterande vid vanliga anställningsförhållanden. Svårigheterna kommer därför i llertalet fall att vara betydande för den som drabbats av näringsförbud att fa en anställning på den öppna arbetsmark— naden. Mot denna bakgrund är det enligt organisationernas uppfattning bl.a. av rättssäkerhetsskäl helt nödvändigt att näringsförbud endast får tillgripas när det är helt uppenbart att en fortsatt näringsverksamhet från personens sida skttlle medföra betydande skada för kunder. leverantörer. anställda. konktrrrerande företag eller samhället.

Mot denna bakgrund anser SHl(.)-l—"amiljeförctagen och Sveriges Köp- mannaförbund att ett utvidgat näringsförbud endast skall få tillgripas i tlagranta fall samt att rättssäkerheten på olika sätt måste tryggas. Fortsätt- ningsvis kommer kommitténs olika förslag att tas ttpp i anslutning till deras behandling i betänkandet. I anslutning till detta anges vilka begränsningar av näringsförbudet enligt kommittéförslaget som enligt organisationernas uppfattning är nödvändiga för att en lagstiftning skall vara acceptabel.

1.40 Lantbrukarnas riksförbund

LRF godtar att möjlighet att meddela näringsförbud införs. liksom att regler därom inarbetas i konkttrslagen.

Som kommittén anför har den föreslagna 199 blå konkurslagen karaktär av generalklaUsul. Detta förhållande gör det enligt LRFs mening nödvän- digt att näringsförbud endast skall kttnna meddelas efter individuell pröv- ning av varje särskilt fall. Generalklausulskaraktären innebär också att det överlämnas åt praxis att ge de föreslagna reglerna ett reellt innehåll. Marknadsdomstolens sammansättning och arbetssätt synes göra denna till rätt instans för prövning av frågan om meddelande av näringsförbud. Emellertid bör enligt LRFs mening ttnder förslagets fortsatta behandling ändock ytterligare utredas om grunderna för meddelande av näringsförbud kan ges ett mer precist innehåll. antingen genom mindre generell lagtext eller i vart fall genom klarläggande motivuttalanden för dem som kommer att beröras av lagstiftningen.

1.41 Kooperativa förbundet

KF instämmer i kommitténs bedömning att samhället måste ges ökade möjligheter att ingripa mot personer som genom upprepade konkurser missbrukar konkursinstitutet. Ett näringsförbud av den typ kommittén föreslär bör enligt KF:s tnening på ett verkningsfullt sätt kunna bidraga till att förhindra fortlöpande missbruk. KF tillstyrker därför att möjlighet att meddela näringsförbud införes i konkurslagen.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1979/80: 83 ()4

1.42 Svenska företagares riksförbund

Förbundet delar utredningens uppfattning att någon form av "karantän" är befogad för näringsidkare som llerfaldiga ganger later sina företag ga i konkurs genom att grovt och avsiktligt bryta mot lagens regler och ingang— na avtal.

Utredningens förslag verkar tillgodose de rättssäkerhetskrav och garan— tier mot missbruk som är absolut nödvändiga om man avser att hindra någon att driva rörelse under längre eller kortare tid.

Förbundet har salunda intet att erinra mot en lagstiftning av ft'ircslagen art.

1.43 Sveriges Aekordscentral

Under senare är har frägan om lämpliga åtgärder frän statsmakternas sida mot den växande ekonomiska brottsligheten i värt land alltmer trätt i förgrunden. Mot denna bakgrund måste det hälsas med tillfredsställelse att kommittén funnit sig böra framlägga ett förslag vilket tär ses som ett led i kampen mot denna brottslighet och då på ett sä viktigt område inom det svenska näringslivet som konkursinstitutet utgör. Visserligen skulle kunna hävdas att förslaget om näringsförbud strider mot den i Sverige allmänt godtagna grundsatsen om rätt för envar att fritt utöva näring. men enligt ackordscentralcns mening innefattar förslaget inte så långt gående ingrepp i näringsfriheten att de inte bör kunna godtagas med hänsyn till syftet med förslaget. Uppenbarligen förhåller det sig så att nuvarande lagregler av skilda skäl visat sig inte vara så verksamma som lagstiftaren avsett. Det är alltför ofta svårt att med stöd av dem ingripa mot den som i sin näringsut- övning vägrar att uppfylla förpliktelser vilka för det allmänna rättsmedve- tandct ter sig självklara. Med hänvisning till dessa omständigheter vill ackordscentralen salunda ansluta sig till förslaget om näringslörbtal.

1.44 Föreningen auktoriserade revisorer

FAR tillstyrker konkurslagskommitte'ns förslag.

1.45 Svenska handelskammarförbundet

Kommittén föreslår att möjligheter införs att meddela konktlrsgäldenär näringsförbud. Förutom att konkurs inträffat skall krävas att vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer. på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade kon- kurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Innebörden av förbudet. som maximalt skall kunna gälla under fem är. är att den förbjudne inte fär driva bokföringspliktig verksamhet. Frågan om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av nä— ringsfrihetsombttdsmannen.

Näringsförbud innebär en synnerligen ingripande och långtgående ät- gärd mot den näringsidkare som drabbats härav. [ sak innebär det att vederbörande under många år kan komma att sakna försörjningsmöjlig- heter. Svenska handelskammarförbundet är därför mycket tveksamt till institutet näringsförbud. som strider mot principen om näringsfrihet och som ävenledes saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Samtidigt är dock inte förbundet främmande för att det kan finnas områden. där "nor-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1979/80: 83 95

mala" lagstiftningsätgärder inte framstår som verkningsfulla. Skall ett förbudsinstitut införas bör det dock endast kunna komma ifråga pa omra- den. där behovet härav gjort sig särskild gällande. Stor uppmärksamhet mäste därvid ägnas uppgiften att säkra att tillämpningsomrädet inte blir vidare än vad som är erforderligt. Likaså mäste förutsättningarna för meddelande av förbud ges en adekvat och klar utformning. Svenska han— delskammarförbundet vill i det sammanhanget erinra om vad flera handels- kamrar anförde i yttranden över konsumentvcrkets rapport "Konsument- skydd vid bilreparationer".

När det gäller det nu föreliggande förslaget torde det vara ovedersägligt att konkursinstitutet kommit att missbrukas i inte obetydlig omfattning. Genom att de företag varom det här är fråga inte sällan drivs utan hänsyn till skatter och andra avgifter har de även i konkurrenshänseende en menlig inverkan på den seriösa företagsvcrksamheten. De sanktioner som före- finns på detta område har även på grund av bristande resurser och kon- trollsvfu'igheter visat sig mer eller mindre verkningslösa.

Svenska handeIskammarförbundet vill därför inte motsätta sig att en lagstiftning i den riktning som föreslagits införs. Anknytningen till kon- kurslagstiftningen medför att man får en naturlig avgränsning av tillämp- ningsomrädet. Förbundet vill även som sin mening uttala att det föreslagna systemet är att föredra framför någon form av auktorisation eller annan liknande etableringskontroll.

Enligt Svenska handelskammaiförbundet bör dock lagtexten ges en mer preciserad utformning än som nu är fallet. Bland annat kan den föreslagna lagtexten ge intrycket av att upprepade konkurser i sig kan föranleda näringsft'irbud. vilket rimligtvis inte kan vara avsikten. — — —

2 Förbudet i 199 a & KL

2.1 Stockholms tingsrätt

Det nuvarande förbudet i I99 a & konkurslagen bör på de av kommittén angivna skälen bibehållas.

2.2 Bankinspektionen

Det nuvarande näringsförbudet enligt 199 att konkurslagen(KL) är. som kommittén framhållit. alltför begränsat och bör därför kompletteras. 1 och för sig kunde man tänka sig att nämnda paragraf upphävdes och ersattes med en helt ny bestämmelse som därvid skulle ta sikte på såväl de förhållanden som regleras genom den nämnda bestämmelsen som förhål- landen beträffande vilka behov visats föreligga att skapa nya. ändamålsen- ligare regler. Kommittén har själv diskuterat denna fråga men funnit att sambandet mellan 199 a 5 och ett stort antal näringsrättsliga författningar motiverar att bestämmelsen står kvar. Inspektionen kan ansluta sig till kommitténs uppfattning och har därför ingen erinran mot att paragrafen behålls i sak oförändrad. — — —

• Sida 96
•  Original

Prop. 1979/80: 83 %

2.3 Marknadsdomstolen

Utöver det nya vidgade näringsförbtldet föreslar kommitten att det f. n. gällande automatiskt verkande näringsförbudet i 199” konkurslagen (Kl.) behålls. i anledning härav finner marknadsdomstolen inledningsvis betydelsefullt framhålla att ett bibehållande av l99aä egentligen inte kräver någon närmare argumentering. Att konkurstillstånd primärt såsom automatisk effekt måste förbjuda fysisk konkursgäldenär att driva rörelse är nog en självklarhet. och det är ju på denna närmast självutlösande omständighet som det av kommittén föreslagna näringsrättsliga systemet vilar.

2.4 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommitten föreslår att förbudet enligt I99 a ä KL bör bibehållas i sak oförändrad. Organisationerna delar kommitténs uppfattning på denna punkt.

3 Automatiskt förbud eller särskild prövning?

3.1 Överåklagaren i Stockholm

— — — Med hänsyn till att det föreslagna näringsförbudet är avsett att komma till användning endast i mera kvalificerade fall synes kommitténs förslag om särskild prövning i det enskilda fallet vara att föredra framför ett automatiskt näringsförbud med dispensförfarande.

3.2 Länsåklagaren i Kopparbergs län

] likhet med kommitten anser jag att ett näringsförbud skall grundas på individuell prövning.

3.3 Stockholms tingsrätt

För att i ett givet fall få veta om en gäldenär handlat på ett sådant sätt att näringsförbud är påkallat och för att utröna vilken person ett sådant förbud bör drabba kommer det att i de flesta fallen krävas en viss utredning. Ett automatiskt förbud som skulle gälla från konkursutbrottct skulle. som kommittén påpekar. medföra ett stort antal dispensärenden. [ likhet med kommitten anser tingsrätten därför att ett förbud bör föregås av en pröv- ning i varje särskilt fall.

3.4 Brottsförebyggande rådet

Kommittén avvisar tanken på ett automatiskt verkande förbud. BRÅ delar denna inställning.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1979/80: 83 97

3.5 Bankinspektionen

Kommitten föreslår att särskild prövning i det enskilda fallet skall infö- ras. innan ett utvidgat näringsförbud meddelas. Sådan särskild prövning skall gälla gäldenär som förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer. gäldenär som på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare samt gäldenär som upprepade ganger förekommit i kon- kurser och därigenom visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverk- samhet. lnspektionen anser det väl motiverat att ingripande bestämmelser meddelas mot gäldenär som här avses. Det måste sålunda anses riktigt att den som drabbas av sådant förbud inte får driva bokft'iringspliktig närings— verksamhet och att viss tid fastställs. före vars utgång han inte får bedriva sådan verksamhet. Den föreslagna maximitiden. 5 ar. förefaller väl av— vägd. inspektionen vill emellertid ifrågasätta. om inte gäldenärer som förekommit upprepade ganger i konkurser — t. ex. minst tre gånger under en femårsperiod — och därigenom visat sig olämpliga att driva närings- verksamhet. automatiskt borde bli föremål för en något strängare behand- ling i förhällande till de övriga två fallen. Personer. som ofta återkommer som konkursgäldenär. visar inte sällan en sadan hänsynslöshet och försla- genhet som riktar sig mot allmänhet och samhället och — inte minst — mot anställda i det konkursdrabbade företaget att en särbehandling här synes motiverad. Inspektionen förordar därför att den särskilda prövning som föreslagits av kommittén ersätts av ett förfarande. enligt vilket näringsft'ir— bud automatiskt träder i funktion beträffande personer som råkat i konkurs t.ex. minst tre gånger under en femårsperiod. Den tid. under vilken nä- ringsförbudet i dessa fall skall gälla. bör inte vara för kort. Förslagsvis bör tiden bestämmas till tre år. Givetvis bör den som blivit föremål för sådant automatiskt näringsförbud ha möjlighet att begära befrielse från förbudet. Prövningen av om förbudet skall upphävas bör ske av domstol. Det bör därvid ankomma på klaganden att visa eller göra sannolikt att han icke kan anses uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Kan han inte göra detta. bör det automatiskt gällande näringsförbudet sta fast.

3.6 Riksskatteverket

Också RSV anser att ett beslut om näringsförbud alltid skall föregås av särskild prövning i det enskilda fallet. Även om den föreslagna ordningen medför att ett förbud kan dröja någon tid är detta ändå att föredra framför ett automatiskt system som skulle drabba konkursgäldenärerna utan ur- skillning.

3.0.1 Kron()jbgdemyndigheten [Stuck/mim Kommittén redogör för vilka regler som gäller beträffande näringsförbud i vissa länder. bl. a. Norge. där man har en automatiskt verkande reglering om s.k. konkurskarantän. Enligt de norska bestämmelserna får den som under det senaste året före ett aktiebolags konkurs har varit styrelseleda- mot eller verkställande direktör i bolaget inte stifta nytt aktiebolag eller äta sig nya styrelseuppdrag eller bli verkställande direktör i annat aktiebolag förrän två år efter konkursens början. Motsvarande gäller fysiska personer som personligen har försatts i konkurs. Dispens från förbudet kan medde- las helt eller delvis ifall det exempelvis inte föreligger misstanke om att vederbörande gjort sig skyldig till brott i anslutning till konkursen eller hans handlande i bolaget har varit försvarligt. Dispens får också lämnas om

7 Riksdagen 1979/80. ) .t'uml. Nr 83

• Sida 98
•  Original

Prop. 1979/80: 83 93

sådan bedöms rimlig och allmän hänsyn inte talar däremot. Dispenspröv- ningen är individuell och görs av den skifterett som handlagt konkursen (s. 57).

linligt min uppfattning är en automatisk reglering som den norska kon- kurskaiantäiicn i kombination med dispensmöjlighet att föredra framför det av kommittén föreslagna näringsförbtidet. som är grundat på särskild prövning. Konkurskarantänens avhållande effekt måste bli betydligt star- kare genom att den verkar automatiskt och generellt. Det kan i detta sammanhang erinras om kommitténs uttalande i betänkandet. att syftet med regleringen står i samband nted det pågående bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten (s. 75). Som bekant harju den ekonomiska brottsligheten vilken inte minst tagit sig uttryck i missbruk av konkursinsti— tutet -— enligt uppgift på senare tid fått en sådan omfattning att den medfört ett avsevärt inkomstbortlall för det allmänna. l)e motåtgärder som vidtas fran samhällets sida måste därför vara av genomgripande natur för att uppnå åsyftad verkan. .lag delar inte kommitténs uppfattning att det inte finns anledning att anta. att gäldenärcrna över lag har betett sig på ett sådant sätt. att ett automatiskt näringsförbud är motiverat (s. 73). Vid genomgång av bouppteckningar i de fattigkonkurser. som har följt efter ansökan av kronofogdemyndiglieten visar det sig att exempelvis bokfö- ringsbrott är mycket ofta förekommande. Det kan misstänkas att även andra former av brottslig verksamhet döljer sig i dessa konkurser men någon utredning härom sker inte enligt nu gällande bestämmelser.

3.6.2 Kmntglogdvniyndig/iuten i Göteborg Kronofogdemyndigheten godtar de skäl kommitten i sin allmänna moti- vering anfört för att ett utvidgat näringsförbud skall föregås av prövning i varje särskilt fall. Myndigheten vill dock i detta sammanhang understryka att detta inte får föranleda att endast ett fåtal förbud kommer att meddelas i framtiden. Till detta ämne återkommes senare i yttrandet.

3.7 Marknadsdomstolen

All näringsverksamhet här i landet är — såsom kommittén anger — fri. om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Med hänsyn härtill är det enligt marknadsdomstolens syn väsentligt att det utvidgade näringsförbudet en- dast kan tillgripas efter särskild prövning i det enskilda fallet. Ett automa- tiskt verkande förbud skulle nämligen innebära ett alltför kraftigt ingrepp i den principiella näringsfriheten: det utvidgade näringsförbudet ärju uteslu— tande tänkt för dem som missbrukar näringsfriheten genom 1. ex. ett otill- börligt utnyttjande av konkursinstitutet. En inskränkning av det utvidgade näringsförbudets effekt såsom avsteg från näringsfriheten åstadkoms där- utöver genom att näringsförbuden begränsas i tiden till högst fem år. Systemet med särskild prövning och tidsbegränsade förbud torde också vara mest förenligt med de intressen som lagen (19551603) om motver- kande i vissa fall av konkurrensbcgränsning inom näringslivet (konkur- rensbegränsningslagen) är avsedd att främja. dvs. en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Medelst särskild prövning möjlig-

görs ju att ingripande i form av näringsförbud kan förbehållas de fall då näringsidkare skaffat sig otillbörliga konkurrensfördelar genom att t.ex. inte fullgöra sina avgiftsskyldigheter gentemot samhället.

Marknadsdomstolen ser det alltså som högst tillfredsställande att syste— met med särskild prövning förordas av kommittén. Emellertid måste även

• Sida 99
•  Original

Prop. 1979/80: 83 . _ 99

ett så koitstrtterat näringsförbud betecknas såsom en synnerligen ingripan- de åtgärd. l')ärför är det av väsentlig betydelse att förfarandet beträffande det utvidgade näringsförbudet kringgärdas med starka rättssäkerhetsga— rantier. I detta hänseende får marknadsdomstolen uttala att förslaget synes erbjuda betryggande garantier. — — —

3.8 Länsstyrelsen i Stockholms län

Kommitten anför att ett system med automatiskt näringsförbud har vissa administrativa fördelar. Förbudet kan dessutom få omedelbar verkan. litt automatiskt verkande näringsförbud vilar i princip på uppfattningen att alla konkursgi'ildeni'irer förfarit klandervärt eller felaktigt. l)en statistik och övrig utredning. som finns rörande konkurser. ger emellertid enligt kom— mitte'ns uppfattning inte anledning anta att gäldenärertia överlag handlat på sådant sätt att ett automatiskt näringsförbud vore motiverat.

Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning i denna del. fått så långtgå- ende automatiskt förbud skullr, överskrida gränsen för vad man från nä— ringsfrihetssynpunkt kan anse motiverat. Det torde vidare få betydande konsekvenser för näringsliv och arbetsmarknad. Sltitligcn skulle det trots administrativa fördelar i vissa hänseenden även få betydande administrati- va nackdelar beroende på alla de dispenser från näringsförbudet som ett automatiskt förbud maste förutsättas ge anledning till. Fördelen nted ett automatiskt system är att det får omedelbar verkan utan något omständligt rättsligt prövningsft'irfarande. Emellertid torde man på annat sätt kunna tillgodose kravet på snabbhet. Länsstyrelsen återkommer härtill i det följande.

För vissa flagranta missbrtiksfall torde ett automatiskt näringsförbud kunna övervägas. Lagtexten borde då utformas på sådant sätt att den angav i vilka fall sådant förbud sktille inträda. Länsstyrelsen anser emeller- tid att rättssäkerhetsintresset är av sådan tyngd att en individuell prövning av varje enskilt fall inte synes ktinna underlätas.

3.9 Föreningen Sveriges statsåklagare

På de skäl kommitten anfört bör det utvidgade näringsförbudet icke inträda automatiskt utan förtitsätta en noggrann prövning i det enskilda fallet.

3.10 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Stockholms län

— — — Kommitténs förslag att prövning skall ske i de individuella fallen medför dock att man inte uppnår någon större avhållande effekt mot att driva verksamhet i strid mot de krav som måste ställas. En automatisk reglering motsvarande den norska konkurskarantänen i kombination med dispensmöjlighet synes vara mer överensstämmande med dagens strävan— den att komma till rätta med bl.a. den ekonomiska brottsligheten. En fördjupad utredning av htir det norska systemet skulle fungera i Sverige bör göras.

3.11 Landsorganisationen i Sverige

— — — Förbudet har emellertid fått en sådan utformning att det kan ifrågasättas om det kommer att få någon större effekt. — — —

• Sida 100
•  Original

l'rop. 1979/80: 83 uta

För att råda bot på de grundläggande svagheterna i kommitténs förslag föreslår LO dessutom att regeln om näringsförbud utformas så att vissa förfaranden automatiskt medför näringsft'irbud. Grövre skattebrott i sam— band med konkursen eller ett visst mindre antal (ex. två) konkurser bör omedelbart leda till näringsförbud.

3.12 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR godtar de skäl konkurslagskommitten i sin allmänna motive- ring har anfört för att ett utvidgat näringsförbud skall föregås av prövning i varje särskilt fall. Centralorganisationen vill dock i detta sammanhang understryka. att detta inte får föranleda att endast ett fåtal förbud kommer att meddelas. SACO/SR delar inte konkurslagskommi[tens uppfattning. att institutets näringsförbud kommer att komma till användning i endast mind- re utsträckning. 'l'värtom anser ('.'entralorganisationen. att mot bakgrund av det utbredda konkursmissbruket ett stort antal ärenden kommer att aktualiseras hos utredande och beslutande organ.

3.13 Svenska arbetsgivaref'öreningen

— — — Föreningen vill därvid betona vikten av att frågan om näringsför- bud. såsom kommitten föreslagit. prövas särskilt i det enskilda fallet. Ett automatiskt verkande förbud skulle drabba även gäldenärer som oförskyllt hamnat i konkurs. Dessutom skulle en sådan ordning inte vara förenlig med principen om näringsfrihet.

3.14 Sveriges industriförbund

Förbundet tillstyrker att näringsförbud endast kan meddelas efter en prövning i det enskilda fallet. Ett sådant förfarande framstår otvivelaktigt såsom mera tilltalande än ett system med ett automatiskt näringsförbud då en konkurs inträffat. Det är uppenbart att varje fall i sig kan inrymma sådana omständigheter att en noggrann avvägning och ett individuellt hänsynstagande mäste ske.

3.15 Sveriges grossistförhund

Vi delar kommitténs uppfattning att ett näringsförbud inte bör verka automatiskt. En särskild prövning bör föregå varje beslut om näringsför- bud. eftersom flertalet konkurser inte innefattar missbruk av det slag som man från samhällets sida vill beivra. Vi tillstyrker därför kommitténs förslag att näringsförbud efter prövning i varje särskilt fall skall kunna meddelas näringsidkare som har förfarit grovt otillbörligt mot borgenä- rerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppen- bart olämplig att driva näringsverksamhet. Genom denna formulering mar- keras att näringsförbud skall ifrågakomma endast i särskilt kvalificerade missbruksfall.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1979/80: 83 mi

3.16 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslar att ett utvidgat näringsförbud inte skall inträda automatiskt utan föregås av prövning i varje särskilt fall. Organisationerna anser att ett automatiskt näringsförbud är helt uteslutet bl. a. med tanke på rättssäkerheten. Förslaget om särskild prövmng tillstyrkes därför.

4 Personkretsen

4.1 Justitiekanslern

— — — Jag delar saledes kommitténs synpunkter i fråga om kretsen av personer som skall kunna drabbas av ett utvidgat näringsförbud och anser också att kommittén på ett förtjänstfullt sätt sökt exemplifiera de fall där sådant förbud kan ifrågakomma. — — —

4.2 Överåklagaren i Stockholm

När det gäller den föreslagna regleringcns materiella innehåll finns föl- jande alt anföra. lin genomgående erfarenhet av den icke seriösa ekono- miska näringsverksamheten är. att den ofta sköts med hjälp av olika bulvaner och i formen av fåmansbolag. Kommittén har varit medveten härom och föreslår att förjuridiska personer skall personkretsen. som kan bli föremål för näringsförbud. omfatta inte bara dem som innehaft den formella ledningen utan även dem som innehaft den reella ledningen. Här uppkommer i praktiken ofta stora bevissvårigheter. Då det emellertid är av synnerligen stort samhällsintresse att rätt person drabbas av förbudet — ofta är det ekonomiskt starka personer som figurerar i bakgrunden utan att varken formellt eller reellt framstå såsom ingående i ledningen — anserjag att det finns skäl att överväga om personkretsen inte också borde omfatta dem, som har eller senare än ett år innan konkursansökningen innehaft det dominerande ekonomiska intresset i den juridiska personen. — — —

4.3 Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt

Enligt min mening bör två av de i förslaget behandlade aspekterna på frågan om näringsförbud ägnas särskild uppmärksamhet. därest ett förbud skall få önskad effekt. För det första krävs. såvitt avser den praktiska betydelsen av förbud samt kontrollen av efterlevnaden. att ett centralt. rikstäckande registreringsförfarande anordnas. Ett förbud som ej blir känt har självklart ingen effekt. Det är även väl känt att illojala gäldenärer medvetet utnyttjar den i dag gällande. bristfälliga samordningen mellan lokala myndigheter för att undgå insyn och försvåra kontroll. De av kom- mittén skisserade registreringsförfarandena torde. därest de förverkligas. kunna vara tillfyllest. För det andra måste. såsom även kommittén Linder— stryker. de problem. som bulvanförhållanden medför. särskilt beaktas. Det är uppenbart att ett näringsförbud bör omfatta även sådana konstruktioner för att få reell betydCISe.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1979/80: 83 102

4.4 Länsaklagaren i Kopparbergs län

Beträffande personkretsen sägs i utredningen att det förekommit att den eller de som i verkligheten stått bakom och kontrollerat den bedrivna verksamheten. t. ex. i ett aktiebolag. inte varit ställföreträdare för eller ens haft någon utåt synlig anknytning till bolaget. I stället har den formella bolagsledningen tjänstgjort som bulvan och handlat efter direktiv från annan. Regleringen bör med hänsyn härtill rikta sig även mot den eller dem som ingår i ledningen för sådana juridiska personer som regelmässigt driver näringsverksamhet och beträffande vilka personligt betalningsan— svar saknas. dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den av kommit- ten beskrivna situationen att ett bolag letts av annan än den formella bolagsledningen torde ofta föreligga titan att det rör sig om ett bulvanför- hållande. Bulvanbegreppet är i detta sammanhang oklart och svårutrett. Det kan exempelvis röra sig om en person som lanat bolaget rörelsekapital och vill kontrollera verksamheten. En sådan ambition kan naturligtvis mer eller mindre förenas med en strävan att helt behärska företaget. Andra komplicerade och svaråtkomliga ansvarsft'irhållanden kan föreligga. Med tanke påatt konkurs är slutsteget i en verksamhet som ofta bedrivits under lång tid och med växlande ansvarsförhållanden synes det mig något verk- lighetsfrämmande att tro att man annat än i yttersta undantagsfall kan klarlägga något som liknar ett bulvanft'irhållande. Bulvanbegreppet kan möjligen renodlas i samband med tillståndskrävande verksamheter som i verkligheten bedrivs av annan än den som har tillståndet. Jämför t. ex. l & lag den löjuni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom.

i fråga om personkretsen bör det enligt min mening vara möjligt att söka viss ledning i brottsbalkens regler om medverkan.

4.5 Länsåklagaren i Malmöhus län

Jag finner knappast något att invända mot kommittéförslaget såvitt gäller reglernas materiella innehåll. Att kretsen av personer. som kan drabbas av förbudet. gjorts så omfattande att även exempelvis styrelsele- damot i en ideell förening kan komma ifråga. bör kunna accepteras med hänsyn till att förbudet riktar sig endast mot dem. som gjort sig skyldiga till speciellt anmärkningsvärda förfaranden.

4.6 Stockholms tingsrätt

Kommittén föreslår att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person. skall förbudet kunna omfatta även den som år eller senare än ett år innan konkursansökan gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid hand— haft ledningen eller förvaltningcn av denna. Kommittén har således satt en gräns bakåt i tiden bestämd till ett år innan konkursansökan ingavs och uttalat att detta gjorts i linje med i prop. 1978/79: 105 Konkursförvaltning m. m. föreslagna bestämmelser om gäldenärs skyldigheter i konkurs. För meddelande av näringsförbud tillkommer emellertid som förutsättning för— utom konkurs att vederbörande skall ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som genom uttrycklig bestämmelse eller eljest ålegat honom i egenskap av näringsidkare eller

• Sida 103
•  Original

Prop. 1979/80: 83 103

genom upprepade konkurser ha visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Tingsrätten anser mot bakgrund härav att en tidsgräns på ett år är alltför kort och skulle kunna leda till att de verkligt ansvariga i vissa fall lyckas undandra sig påföljder av sitt handlande genom att sätta andra personer i sitt ställe som formellt ansvariga. när den ekonomiska situationen börjar bli brydsam och sedan ser till att konkursen fördröjs. Tingsrätten har vid handläggning av konkurs— och likvidationsi'trenden beträffande aktiebolag sett åtskilliga exempel påatt de verkliga ledarna av aktiebolag. när bolagets ekonomiska ställning hotats. lämnat sina poster i bolagets ledning. Det väsentliga måste vara att förbud skall kunna medde- las den som genom sitt handlande orsakat obestånd och konkurs. Möjlig— heterna att påvisa sådant samband avtar naturligen med tiden och någon tidsgräns skulle enligt tingsrättens mening inte behövas. -- Risk föreligger även för att en tingräns sktrlle kunna kringgås på så sätt att det genom i efterhand konstruerade protokoll oriktigt uppges att den verkligt ansvarige lämnat styrelsen mer än ett år innan konkursansökan ingavs.

4.7 Göteborgs tingsrätt

I fråga om den personkrets som föreslås kunna träffas av näringsförbud och förbudets innebörd har tingsrätten ingen erinran. — — —

4.8 Malmö tingsrätt

Beträffande den föreslagna lydelsen av 199 b 5 vill tingsrätten påpeka. att det av lagrummets andra stycke ej framgår att — såsom väl måste vara kommitténs mening — samma förutsättningar som anges i första stycket skall gälla för att näringsförbud skall kunna meddelas ställföreträdare för juridisk person eller därmed likställd och att det är denne själv. som skall ha visat sig vara olämplig som näringsidkare. — Enligt kommitténs uttalan- de 51 sid. 104 i betänkandet avses med ställföreträdare även styrelsesupp- leant. Detta uttalande. vars överensstämmelse med rättspraxis kan ifråga- sättas (sc Högsta Domstolens beslut SÖ 44/79). är emellertid utan intresse. eftersom förutsättning för näringsförbud alltid måste vara att vederböran- de handhaft ledningen eller förvaltningen av denjuridiska personens ange— lägenheter.

4.9 Riksrevisionsverket

Den personkrets som skall kunna åläggas förbud omfattar enligt kommit- téns förslag i fråga om gäldenär som är juridisk person även den som faktiskt handhar eller handhaft ledningen eller förvaltningen av denjuridis- ka personens angelägenheter. Även om missbruk av konkursinstitutet genom bulvan oftast hänför sig till verksamhet som bedriVs i bolagsform. vill RRV ifrågasätta om inte näringsförbud bör ktrnna meddelas den som haft det faktiska inflytandet över verksamheten också i det fallet att betal- ningsansvaret för i verksamheten uppkomna skulder i första hand åvilar fysisk person som konkursgäldenär.

4.10 Kronofogdemyndigheten i Göteborg

Beträffande sista stycket i 199 b s anser myndigheten att den däri an- givna tidsfristen på ett år är väl knappt tilltagen. Bland annat på grund av

• Sida 104
•  Original

Prop. 1979/80: 83 104

bristerna i nuvarande uppbördssystem bör förbud kunna meddelas den som senare än åtminstone mf år innan konkursansökningen kom in varit sti'tllföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

4.11 Kronofogdemyndigheten i Östersund

Kommittén har utformat förslaget så att även "bulvaner” skall omfattas av näringsförbud. Dessa "bulvaner" är ofta närstående till gäldenären. Det föreligger erfarenhetsmässigt mycket stora svårigheter att styrka att en närstående "bulvan" — aktieägare eller annan — i realiteten utövat infly- tande över närirtgsidkares verksamhet. Med hänsyn även till KFMzs prak- tiska erfarenhet att en närstående inte sällan formellt får ta över konkurs- gäldenärens verksamhet — fastän konkursgäldcnären fortfarande faktiskt styr verksamheten — anser KFM det uppenbart att man efter mönster av 29 a & konktrrslagen bör stadga att även närstående till konkursgäldcnären kan meddelas näringsförbud med anledning av gäldenärens- konkurs. l förekommande fall skall det givetvis åligga tillsynsmyndigheten att utför- ligt lägga fram de skäl. som kan åberopas till stöd för att den närstående skall underkastas förbud.

4.12 Kronofogdemyndigheten i Karlstad

Möjligheterna att hindra gäldenären från att genom bulvaner kontrollera juridiska personers angelägenheter har i betänkandet uttryckts på så sätt att bulvanen definieras såsom den som jär/(tisk! hund/rar ledningen eller förvaltningen. Detta uttryckssätt får anses vara det som bäst täcker dessa förhållanden. ] sammanhanget bör dock påpekas de bevissvårigheter som i praxis kan uppkomma. Härtill kommer svårigheterna när verksamheten drivs vidare i makes eller annan närståendes namn.

4.13 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik

Kronofogdemyndigheten finner att kommittén sökt utforma lagtexten på ett sätt. som ska göra det möjligt att låta den verkligt ansvariga fysiska personen drabbas av näringsförbud. [ ett flertal konkurser finner man emellertid att den eller de personer. som haft den faktiska ledningen och inflytandet i en rörelse saknar förutsättningar härför och därför anlitar mer eller mindre nogräknade bokföringsftrmor. Orsakerna till bristfällig bokfö- ring. förluster för borgenärerna m.m. står ofta att finna i dessas sätt att arbeta. Genom den föreslagna individuella prövningen betr. näringsförbud kan man förutse att företrädare för företag i dessa fall inte drabbas men det är beklagligt att man inte kan komma åt de verkligt "ansvariga". Detta torde dock vara svårt inom ramen för konkurslagstiftningen.

4.14 Arbetsmarknadsstyrelsen

—- — — Den föreslagna personkretsen. som i stort sett överensstämmer med den som enligt prop. 1978/79: 105 skall vara underkastad bestämmel- serna om gäldenärens skyldigheter. är lämplig.

-— — — Det är tillfredsställande att förslaget ger möjlighet att ingripa mot försök att genom bulvan kringgå näringsförbud.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1979/80: 83 105

4.15 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Den redovisning av faktisk förekomst av missbruk av konkursinstitutet som kommitten lämnat ger i och för sig inte stöd föratt låta det föreslagna utvidgade näringsförbudet omfatta andra personer än sådana sotn. på sätt anges i lagförslaget. har eller har haft ankrtytning till aktiebolag. En bre— dare redovisning av missbruksfall. där personerna är enskilda näringsidka- re eller har/haft anknytning till andrajuridiska personer än aktiebolag hade varit önskvärd som underlag för bedömning av htrr vid den krets av personer bör vara som kan drabbas av det utvidgade näringsförbtrdet.

Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det emellertid tämligen vanligt att enskilda näringsidkare uppfyller de av kommittén föreslagna förutsättning- arna för näringsförbud. Den "heltäckning" av personkretsen som lagför- slaget innebär bör enligt länsstyrelsens mening kunna godtas för att undvi- ka "kryphål" i lagen som kan utnyttjas av mindre nogräknade personer.

4.16 Sveriges advokatsamfund

Slutligen önskar samfundet något beröra de problem som avser möjlig- heterna till effektiv övervakning av efterlevnaden av näringsförbud. Det är samfundets uppfattning att kommittén i alltför ringa grad betänkt de avse— värda svårigheterna med att fastställa och inskrida mot bulvanförhållanden och även att beskriva efter vilka grunder avgränsningen av bulvanförhål- lande skall ske. Särskilt i företag där flera medlemmar av samma familj varit verksamma och där en för företaget ansvarig familjemedlem medde- las näringsförbud. kommer avsevärd ovisshet att föreligga om annan famil- jemedlem. som ställer sig som ansvarig för nytt företag, kommer att anses på grund av bulvanskap förfallen till ansvar för medhjälp till överträdelse av näringsförbud eller ej. Det har i förfluten tid ej sällan förekommit att en verksamhet. som utgjort en familjs försörjningskälla. efter konkurs rekon— struerats och ställts under annan f'amiljemedlems ledning. Det synes vara av vikt att nu åsyftade förfaranden och bulvanfrågan i övrigt ägnas ytterli- gare uppmärksamhet och utredning innan slutgiltig ställning tas till den föreslagna lagstiftningen.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts avstyrker samfundet att förslaget i dess nuvarande form lägges till grund för lagstiftning.

4.17 Föreningen Sveriges statsåklagare

— — — Förslaget att i förhållande till förbudet i 199 aå KL vidga den personkrets som kan träffas av näringsförbud synes vara väl avvägt.

—— — — Det är i hög grad tillfredsställande att det sätts en spärr mot att bulvan används för att kringgå näringsförbudet. Ett allmänt intryck är att det blir allt vanligare att vid upprepade konkurser den som faktiskt står bakom ett företag maskerar sin fortsatta verksamhet genom att insätta en eller flera personer som formell men ej reell ledning av företaget.

4.18 Föreningen Sveriges kronofogdar

Kommittén har uppmärksammat. att den som meddelats förbud kan tänkas fortsätta verksamheten i t. ex. aktiebolagsform utan att själv for- mellt stå som företrädare för bolaget. Systemet att anlita en eller flera bulvaner i aktiebolag, handelsbolag och även andra företag är enligt

• Sida 106
•  Original

Prop. 1979/80: 83 löt.

KFMzs erfarenhet inte ovanligt. Syftet rrred bulvanförhållander äri nuläget ofta att den som har det reella ägarintresset och bestämmande inflytandet vill söka undgå personlig betalningsskyldighet för bl.a. vissa skatter. l—ln- ligt den föreslagna lydelsen av I99 bä skall också den som faktiskt har hand om ledning eller förvaltning av vissa juridiska personers angelägenhe- ter omfattas av näringsförbudet. Stadgandet är säkerligen välbehövligt — men Föreningen måste peka på att det i praktiken nrera sällan kan förebringas någon övertygande bevisning om att ett brrlvanförhållande verkligen föreligger. Bevissvårigheter finns även i de ofta förekommande sitrrationer. när någon anhörig formellt står för en rörelse. För att närings- förbrrdet så långt möjligt skall få verkan i praktiken är det enligt Förening— ens uppfattning nödvändigt att ge en något annorlunda och vidare bestäm- ning av den personkrets. som kan drabbas av förbudet.

Såvitt kan förstås av motiven skulle den som uppträder som bulvan inte kunna meddelas förbud med mindre han själv eller det företag han utåt företräder försatts i konkurs. Men om bulvanskap kan påvisas bör den formelle företrädaren kunna meddelas förbud i vissa fall. Det är vanligt att den som efter en eller flera konkurser driver en rörelse anlitar" någon anhörig som bulvan. Föreningen vill därför föreslå att om någon nreddelats näringsförbud och det därefter visas. att någon honom närstående. som nämns i 29 aä KL. företräder näringsverksamhet. vari den som fått förbud har väsentligt ägarintresse eller väsentligt inflytande. förbud skall kunna meddelas även den närstående.

Ett sådant närståendeförbud skulle sålunda kunna göras gällande även när rörelsen inte drivs i form av juridisk person. t.ex. när en enskild näringsidkare som fått förbud försöker fortsätta samma rörelse men med hustrun som "firmatecknare". Det är säkerligen nödvändigt att fånga in andra näringsverksamheter än de som drivs i form av juridisk person för att inte förbudsbestämmelserna skall kunna kringgås.

lin bestämmelse av det beskrivna innehållet måste vara ägnad att kraf- tigt minska möjligheterna att kringgå meddelade näringsförbud. Några betänkligheter mot ett sådant närståendeförbud kan inte finnas med hän- syn till att näringsförbud skall meddelas först efter noggrann utredning och särskild talan och prövning vid domstol. I sammanhanget vill Föreningen anmärka, att den personkategori. mot vilken förbudet riktar sig. knappast ser något avskräckande i de föreslagna bestämmelserna om straff för överträdelse av förbudet.

Begreppen "väsentligt ägarintresse" och "väsentligt inflytande" skulle ha i huvudsak samma innebörd som motsvarande begrepp i i?.å tredje stycket förmånsrättslagen. Det måste uppenbarligen vara tillräckligt att ettdera av de två rekvisiten föreligger för att näringsförbud skall krrnna meddelas. De angivna fr'irrrtsättningarna skulle medföra ett något mindre krav på bevisning än vad som liggeri kommitténs rrttryck ”faktiskt handha ledningen eller förvaltningen".

Den av Föreningen föreslagna bestämmelsen bör krrnna fogas till den föreslagna 199 bä som ett tredje stycke.

Föreningen vill beträffande innehållet i den nämnda paragrafens andra stycke anmärka. att förbud bör ktrnna meddelas styrelseledamot och an- nan. även när vederbörande tidigare än ett år före konkursansökan avgått som företrädare för den juridiska personen. Den föreslagna ettårsgränsen är alltför snävt tilltagen nred hänsyn till bl. a. KFM:s erfarenhet att ställföreträdare. som t.ex. "urholkat" ett fåmansbolag. kan avgå långt före det konkursansökan inges. En tidsgräns om minst två är skulle mot bakgrunden av de praktiska erfarenheterna vara bättre motiverad.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1979/80: 83 It)7

al./8.1 Fr'irc'nirrgt'rr Sveriges ltrmrrgfirgtlurs Inka/avdelning för Bergslagen

Möjligheterna att hindra gäldenären från att genom bulvaner kontrollera juridiska personers angelägenheter har i betänkandet uttryckts på så sätt att bulvanen definieras såsom den som ]irÅlix/t/ hund/rar ledningen eller för'wrltningen. Detta uttryckssätt får anses vara det som bäst täcker dessa förhållanden. ] samrrranharrget bör dock påpekas de bcvissvfrrigheter som i praxis kan uppkomma. Härtill kommer svårigheterna. när verksamheten driVs vidare i makes eller annan närståendes namn.

4.I8.2 Fr'ir'wrirrge/r Sveriges krmro/lrgdarr Inka/avdelning_li'ir Västra .S'r't'ri- .k'l'

Dessutom bör tidsfristen "ett år" i sista stycket av samma paragraf förlängas till två är. detta med tanke på den långsamhet som vidlådcr vårt uppbördsförfarandc.

4.19 Centralorganisationen SACO/SR

Den i 199 bs' sista stycket angivna tidsgränsen av ett år anser SACO/SR vara för snävt tilltagen. Bland annat pågrund av skattelagstiftningen. som i flera fall innebär en debitering först efter två är. bör förbud krrnna medde- las den som senare än åtminstone två år innan konkrrrsansökningen kom in varit ställföreträdare för juridisk person eller som faktiskt handhaft led- ningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

4.20 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslår att näringsförbud skall krrnna meddelas näringsidka- re och — om gäldenären är aktiebolag. handelsbolag eller" ekonomisk förening — den som är eller senare än ett år innan konkursansökan kom in har varit ställföreträdare för den jrrridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av dessa angelägenheter. Motsvarande gäller om gäldenärerna är en ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet. F.n nödvändig förut- sättning för att en så bred personkrets skall krrnna omfattas av ett utvidgat näringsförbud måste enligt organisationernas rrppfattning vara att en indi- vidrrell prövning sker för var och en av personerna i samband med_ att frågan om näringsförbud bedöms i anslutning till en konkurs. (Se även nedan under punkt 6.4.2)

Förslaget synes vara utformat så att indirekt näringsverksamhet genom bulvan kan medföra näringsförbrrd respektive förhindras endast om nä- ringsverksamheten bedrivs i bolagsform. Likaså föreslås ettårsregcln be- träffande den som tidigare handhaft ledningen för företaget etc. endast gälla om företaget är enjuridisk person. [ det sistnämnda fallet torde dock ogiltighetsreglerna i 2 kap. KL i praktiken har en likartad innebörd. Organi- sationerna anser att samma regler i princip skall gälla oberoende av i vilken bolagsform företaget drivs. Regeringen bör därför överväga ifall ett tillägg är nödvändigt i 199 bä för att uppnå detta.

Med ovan nämnda tillägg tillstyrkes förslaget beträffande personkretsen.

• Sida 108
•  Original

Prop. [979/80: 83 rss

5 Förutsättningar för förbud 5.I Riksåklagaren

Vad gäller för'budsbestämmelsen i l99 bä synes denna böra utformas så att den direkt tar sikte på de särskilda elerrrent som anges i andra mening- en. Det är nämligen att märka att bestämningen i första meningen både är snävare och vidare än den som återfinns i andra meningen. Sä t.ex. faller funktionen som firmatecknare utanför bestämningen i första meningen. Det är med hänsyn till straflbestämmelscn (leä) av särskild vikt att förbudsr'egeln görs klar och entydig.

5.l.l Ör'urrrk/u_r1m'en i (läte/Jurys riklugurdislrikl

Ytterligare en fråga förtjänar att uppmärksammas. Kommitténs förslag innebär att näringsförbrrd skall kunna meddelas gäldenär som förfarit grov! otillbörligt mot bt.)rgenärerna eller som på annat sätt grm'r åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare. Det är av synnerlig vikt att sam- hället ingriper nred kraft mot illojala förfaranden. Med hänsyn härtill synes det angeläget att möjligheterna att nyttja näringsförbud ej onödigtvis in- skränkes. Den föreslagna fria prövningen av samtliga omständigheter i det enskilda fallet talar för att den beslutande myndigheten inte bör låsas för han genom lagtexten. Jag menar således att ordet "grovt" bör krrnna utgå ur första ledet av stadgandet. [ andra ledet bör "grovt". av angivna skäl. ersättas av "allvarligt".

5.1.2 Ör'uräklaguren i Malmö t'rkltrgardislrikt

— — — Mot förslagets utformning såvitt gäller förutsättningarna för ut- färdande av sådant förbud och dess tidsbegränsning finnes intet att erinra.

5.1.3 Läns't'rklagaren i Kopparbergs län Kommittén har till stor del beskrivit förutså'rttningarna för ett förbrrd på ett sätt som i huvudsak täcker brottsbalkens rekvisit för de olika gäldenärs- brotten och också rekvisiten för en del andra brott såsom skatte- och uppbördsbrott. Det må erinras om att för gäldenärsbrott är det tillräckligt med rekvisitet obestånd. Enligt min erfarenhet är många förfaranden som leder till obestånd av den arten att ett näringsförbud är befogat. Efter tillkomsten av den särskilda åtalsregeln i brottsbalken ll:8 st. 1 och med hänsyn till de bristande utredningsresurserna kan väl hävdas att det i allmänhet är flagranta gäldenärsbrott som går till åtal. De näringsidkare som döms för sådana brott är därför mestadels väl kvalificerade för trä- ringsförbud. Det i betänkandet särskilt omnämnda exemplet att en rörel- seidkare fortsätter en förlustbringande rörelse under utnyttjande av den möjlighet att få kredit som vederbörande har just därför att han driver rörelse rrtgör enligt brottsbalkskommentaren vårdslöshet mot borgenärer. Jag tror att de flesta åklagare numera underlåter att verkställa förundersök- ning i sådana fall med stöd av den förenämnda åtalsregeln. Enligt min erfarenhet är denna typ av gäldenärsbrott särskilt svår att utreda. enär ett klarläggande av rekvisiten förutsätter en tillförlitlig bokföring eller åtmins- tone ett underlag som medger en tillförlitlig rekonstruktion av bokföringen. En analys av räkenskaperna och en ofta tidsödande utredning måste verk- ställas. F.tt åtal resrrlterar nästan aldrig i någon kännbar påföljd. Emellertid är räkenskaperna — i den mån det över huvudtaget finns någon bokföring

• Sida 109
•  Original

Prop. 1979/80: 83 av)

— ofta så bristfälliga att utredning inte kan verkställas. Man möter" här det kända förhållandet att den som åsidosatt sin bokft'iringsplikt ofta undgår ansvar för andra gäldenärsbrott än bokföringsbrott. ()cksa när det gäller skattebrotten lönar det sig att slarva med räkenskaperna.

lihuru kommitten vidlyftigt angivit förfaranden som är straffbara som gäldenärs—. uppbörds— och skattebrott under rrrbrikcn "Förutsättningar för förbud" har den framhållit att näringsförbudet i princip skall grunda sig på näringsrättsliga ('n-'crvägarrden rrtan att det angivits vad som åsyftas här- med. Vad som innefattas i begreppet närirrgsrätt syncs mig oklart.

5.l.4 Länsåklagaren i Malmöhus län

Det kan visserligen sägas. att beskrivningen av dessa förfarant'len i lagtexten är mycket obestämd. men i den allmänna motiveringen pa si- dorna 75—78 finner man ganska konkreta beskrivningar av vad som åsyf- tas. i själva Verket är det nästan genomgående sådana förfaranden. som är omnämnda i l l kapitlet brottsbalken. i skattebrottslagcn och i uppbördsla- gen. Av mera speciell beskaffenhet är egentligen endast kvalifikationen att vederbörande genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Även en person med ett sådant förflutet blir sannolikt misstänkt för gäldenärsbrott varje gång han återkommer.

5.2 Göta hovrätt

Kommittéförslaget innebär att konkursgäldenär som är näringsidkare eller den som ingår i ledningen för vissajuridiska personer. som försatts i konkurs. skall kunna meddelas förbud att idka näring om han efter en prövning i det enskilda fallet av marknadsdomstolen befunnits ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Förbudet är straffsanktionerat och överträdelse kan medföra fängelse i högst två år.

[ motiven har närmare utvecklats vilka f(frrfaranden som skall kunna föranleda näringsförbud. Det anförs därvid att bedömningen i första hand bör grundas på transaktioner som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhet. Av betydelse är här handlingar genom vilka gäldenären har minskat sina tillgångar eller ökat sina skulder så att borge- närernas utsikter att få betalt för sina fordringar har förringats eller gått förlorade. Man skall också ta hänsyn till om en rörelse har drivits vidare under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörel- sen och om gäldenären genom att fortsätta rörelsen i hög grad försvårat eller omintetgjort borgenärernas utsikter att få betalt. Särskilt bör härvid beaktas den självtagna kredit som möjliggörs av gällande uppbördssystem. vilket i sin tur medför att det ofta dröjer länge innan skatt och allmänna avgifter. som inte har betalats på förfallodagen. blir föremål för indrivning. En annan omständighet som skall beaktas är om verksamheten bedrivs genom flera från varandra formellt sett fristående bolag och tillgångar gjorts oåtkomliga för borgenärerna genom att kostnaderna samlats hos ett bolag. som saknar tillgångar. Om och på vilket sätt bokföringsskyldigheten fullgjorts skall också vara av betydelse för bedömningen. Hänsyn bör också kunna tas till om regionalpolitiskt stöd har använts för annat ända- mål än för vilket det utgått samt till om vederbörande har spekulerat i den statliga lönegarantin. Också den arbetsrättsliga lagstiftningen är att beakta.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1979/80: 83 ! ltt

t. ex. om s. k. svart eller grå arbetskraft har anlitats. En person kan också genom indragning upprepade gånger i konkurser ha visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Huruvida visst förfarande kan för- anleda ansvar t. ex. för oredlighet eller vardslöshet mot borgenärer skall inte ha någon betydelse för förbudsfrägan.

Den föreslagna lösningen föranleder betänkligheter från såväl princi— piella som praktiska synpunkter. En ordning. som ger en myndighet befo- genhet att meddela förbud. som riktar sig mot viss person. förekommer visserligen allmänt inom för'valtningsrätten. Sådana förbud är emellertid inte straffsanktionerade trtan förbundna med vite. som utdömes av allmän domstol. varvid domstolen har att pröva förbudets laglighet.

(ienom den föreslagna bestämmelsen har ett i mycket allmänna ordalag beskrivet förfarande indirekt straffbelagts. I det stora flertalet fall torde det åsyftade förfarandet vara straffbart enligt gällande rätt. Med den utform— ning bestämmelsen fått i förslaget uppfyller den inte de krav i fråga om precisering av objektiva och subjektiva rekvisit som måste ställas på en lagstiftning av straffrättslig karaktär. Den föreslagna ordningen står därför i dålig överensstämmelse med den legalitetsprincip som bör gälla inom området för lagstiftning av nu ifrågavarande art. — — —

I stället bör över'Vägas andra lösningar. som står i bättre överensstäm— melse med allmänt omfattade rättssäkerhctskrav samt ger möjlighet till effektivare och mindre kostnadskrävande ingripanden mot de rådande missförhållandena. En lösning som därvid bör ktrnna komma i fråga är att knyta näringsförbud som särskild rättsverkan vid brott. Som tidigare fram— hållits är de förfaranden som enligt kommittén bör föranleda näringsförbud i regel straffbara enligt olika bestämmelser i brottsbalken eller inom spe- cialstraffrätten. Vad som i första hand kommer i fråga är" självfallet gäldenärsbrotten i ll kap. brottsbalken. vilka innefattar oredlighet mot borgenärer. vårdslöshet mot borgenärer. mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott. Inom denna kategori torde återfinnas huvuddelen av de fall som kommittén åsyftar. (iäldenärsbrott kan föreligga även beträffande den som handlar i gäldenärens ställe. t. ex. den som handlar för enjuridisk persons räkning. Även den som. utan att inta sådan ställning att han genom rättshandling kan förplikta den juridiska personen. likväl självständigt handlar för denne anses kunna begå gäldenärsbrott. Näringsförbud synes också kunna vara befogat vid vissa andra brott. exempelvis brott mot uppbördslagen eller bedrägeri. skattebedrägeri och valutabrott. som be- gåtts under utövande av näringsverksamhet. Näringsförbud sktrlle därvid på motsvarande sätt som enligt kommittéförslaget ktrnna meddelas efter en prövning i det enskilda fallet. Som förutsättning för näringsförbud synes böra trppställas att förfarandet i fråga innefattar ett grovt åsidosättande av vad som ålegat vederbörande som näringsidkare. Denna prövning skulle liksom vid förvisning eller förverkande — göras i samband med brottmå- let. En sådan ordning framstår som betydligt mera tilltalande från rättssä- kerhetssynpunkt eftersom näringsförbudet då förutsätter brottsligt förfa- rande. Den inncbär också ett effektivare ingripande eftersom näringsförbu- det inte förutsätter att vederbörande försatts i konkurs. — — —

Beträffande den av kommittén föreslagna lagtexten har hovrätten föl- jande erinringar.

199 b 9". Paragrafen bör lämpligen inledas med att ange förutsättningarna för näringsförbudsmeddelande och vilken personkrets som kan komma ifråga för sådant förbud. Avslutningsvis bör paragrafen ange innebörden av meddelat förbud. Omredigering bör därför lämpligen ske enligt följande.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1979/80: 83 I | 1

Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som älegat honom såsom näringsidkare eller har han genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. kan utöver vad som följer av I99 a %* förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år. Om gäldenären är aktiebolag. handelsbolag. ekonomisk förening eller ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt boktöringslagen (l976: 125) kan förhud meddelas även den som är eller senare än ett är innan konkursansökningen kom in varit ställlk'ireträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Den som meddelats sådant förbud som avses i första stycket får ej driva näringsverksamhet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokförings- lagen (l976: l25). eller såsom styrelseledamot eller i annan egenskap var ställtk'ireträdare för sådan juridisk person som avses i första stycket eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av sådan juridisk persons angelägenheter.

5.3 Hovrätten över Skåne och Blekinge

Kommittén anför i avsnitt 6.4.2 på s. 77 att det förekommer att företaga- re trots ansträngningar och betydande personliga uppoffringar inte lyckas undvika konkurs och att orsakerna härtill kan skifta. Som orsaker anger kommittén vikande konjunkturer. felaktiga kalkyler, bristande erfarenhet. otillräckliga resurser. alltför snabb expansion eller överdriven optimism. Kommittén anför vidare att ofta kan inte en enda anledning anges utan flera från varandra fristående omständigheter sammantagna förklarar obeständet och att en nyanserad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet kan ge till resultat att den föreslagna regleringen inte bör tillämpas trots att betydande ekonomiska förluster har uppkommit. Hovrätten anser att nämnda synpunkter får användas med synnerlig omsorg och får ej tas till intäkt för att personer. som uppenbart saknar förmåga att driva närings- verksamhet. tillåts fortsätta därmed. Kommittén är något oklar i sina uttalanden om förbudets användning mot sådana personer. Det kan ifråga- sättas om inte sista stycket i samma avsnitt innehåller en motsägelse.

5.4 Göteborgs tingsrätt

— — — Ft.")rutsättningarna för förbud exemplifieras utförligt i betänkan- det. Bland de förfaranden som skall kunna tas till intäkt för ett näringsför- bud tinns också sådana som inte behöver ha direkt otillbörligt syfte. Bakom förfarandena kan — som kommittén påpekar — ligga oerfarenhet. överdri- ven optimism. felaktiga kalkyler o.dyl. Oförutsedda eller oberäknat lång- variga konjunkturnedgångar kan locka till chanstagning för att ett företag skall kunna överleva tills förbättringar inträder. ] många av dessa fall kan ett näringsförbud inte vara motiverat. bl. a. därför att risken för en upprep- ning är mycket liten — näringsidkaren har lärt sin läxa. Syftet med lagstift- ningen — nämligen att hindra fortsatt missbruk av näringsfriheten och av konkursinstitutet — bör på lämpligt sätt infogas i författningstexten som en omständighet att beakta vid prövningen om näringsförbud bör meddelas.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1979/80183 l tl

5.5 Malmö tingsrätt

— — — 'l'ingsrätten håller emellertid för troligt att lagstiftningen i den utformning den fått i förslaget ej kommer att få någon effekt av betydelse i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. De stränga förutsättningar som föreslås för näringsfi'irbud medför säkerligen att sådana förbud kom- mer att meddelas endast i ett fåtal fall. * — —

Enligt den föreslagna lydelsen av l99 b % konkurslagen skall gäldenären ha förfarit grov! otillbörligt eller ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom eller ha genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbar! olämplig att driva näring. Med denna lydelse torde lagrummets tillämpningsområde bli så inskränkt. att näringsförbud troligen kommer att meddelas endast i sällsynta fall. l'inligt tingsrättens mening bör olämplighcl som näringsidka- re vara den väsentliga förutsättningen för att ett näringslörbud skall med- delas. på vad sätt olämpligheten ådagalagts synes däremot vara av mindre betydelse. ()m uppenbar olämplighet att driva näring upptages som gemen- sam förutsättning och ordet grovr utgår ur beskrivningen av övriga förut— sättningar för näringsft'irbud skulle lagrummets tilläinpningsområde vidgas och därmed dess brottsbekämpande effekt ökas titan att rättssäkerheten och principen om näringsfrihet trädes för nära.

5.6 Brottsförehyggande rådet

Kommittén lämnar en redogörelse (s. 75—78) om alla de förhållanden som skall kunna beaktas vid den samlade bedömning som skall göras av gäldenärens sätt att driva verksamheten. Ett flertal av dessa förhållanden äger starkt samband med rekvisiten för gäldenärsbrott och återvinningssi- tuationerna. Härutöver nämns en del omständigheter som. även enligt BRÅzs uppfattning. är viktiga att beakta vid förbudsprövningen. Emellertid sägs vidare att frågan huruvida ett visst förfarande kan föranleda ansvar. t. ex för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer. eller om en rättshand- ling är återvinningsbar inte har någon avgörande betydelse för förbudsfrå- gan. Vidare anförs att näringsförbud inte förutsätter att gäldenären beretts vinning eller han agerat uppsåtligen. Slutligen anförs att regleringen är inriktad på "verkligt kvalificerade fall av illojala förfaranden".

Kommittén anser sig inte kunna uppskatta antalet konkurser i vilka frågan om näringsförbud kommer att aktualiseras. Möjligen tyder kommit— téns val av beslutsinstans påatt man räknat med ett ganska begränsat antal förbudsärendcn per år. BRÅ måste fråga sig om kommittén menat att kanske 25—50 näringsförbud per år kan tänkas bli aktuella"? Ett sådant antal fall bör då jämföras med att ca 500 misstänkta fall av gäldenärsbrott anmälts per år. varav knappt 200 fall — i huvudsak bokföringsbrott — årligen leder till fällande dom. Vidare bör uppmärksammas att det beträf- fande företagskonkurser uppskattats förekomma gäldenärsbrott i 40—50 procent av fattigkonktu'serna. varav 30—40 procent skulle avse dold. dvs. inte anmäld brottslighet.

Skulle förbudssanktionen regelmässigt tillämpas i samband med gälde— närsbrott skulle den alltså kunna bli rätt vanligt förekommande. Med hänsyn till att effektiviteten hos den nu föreslagna formen för konkursför— valtningen ännu inte kan bedömas går det dock givetvis inte att bedöma hur pass vanlig förbudssanktionen kan tänkas bli.

BRÅ anser emellertid att det hade varit värdefullt om kommittén sökt diskutera frågan om näringsförbudet varit tänkt att förekomma normalt

• Sida 113
•  Original

Prop. l979/80: 83 1 | 3

eller mera sällan som en kompletterande sanktion i samband med gälde- närsbrott. Särskilt tanken att konstruera näringsft'irbudet som bl.a. en särskild rättsverkan i anledning av gäldenärsbrott och eventuellt vissa andra brott skulle ha varit värd behandling. BRÅ har vissa sympatier för en lösning av sist nämnda slag. Fördelen härmed skulle vara att sanktionen skulle bli lättare att tillämpa med hjälp av de enkla och konkreta rekvisit som kunde användas för dessa fall. Men en sådan regel skulle också vara förenad med nackdelar. bl. a. att förbudet skulle kunna träda in först efter en ofta långvarig brottmålsutredning. Vidare föreligger vid sidan av en sådan regel ett klart behov av att kunna utnyttja sanktionen även i de fall där. av olika skäl. någon brottmålsprocess inte blir aktuell.

Givetvis kan man hysa tvekan i frågan om rätten att driva näring viss tid efter konkurs bör vara avhängig den allmänna lämplighetsbedömning som domstolen förutsätts göra enligt en regel av den typ kommittén föreslagit. Liknande regler finns emellertid på andra håll i svensk rätt. jfr lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. och bostadsförvaltningslagen.

Den av kommittén föreslagna lösningen har alltså förebilder. BRÅ anser sig kunna tillstyrka att en regel av i stort sett föreslagen utformning förs ini I99 b & konkurslagen. När effekterna av det nya förfarandet för konkurs- l'i'irvaltning så småningom kan avläsas bör verkningarna av regeln om konkurskarantän utvärderas. Då bör man pröva om denna sanktionsform är lämplig som en mer permanent och regelmässig reaktion mot konkurs- missbruk och andra närliggande förfaranden.

Regeln i I99 h a' konkurslagen bör innehålla de föreslagna kvalifikatio- nerna "grovt" otillbörligt etc. och "grovt” åsidosatt etc. I dessa fall kan. särskilt då fråga är om en helt ny sanktion. finnas anledning att fordra att förbudet tillämpas med urskiljning. l de fall där gäldenären upprepade gånger förekommit i konkurser bör emellertid enligt BRÅzs mening nä- ringsförbud i större utsträckning träda in. Detta bör komma till klarare uttryck i lagtexten. Regeln skulle kunna formuleras enligt följande: "Är gäldenären — — - eller har han genom upprepade konkurser och vad i samband därmed förekommit visat sig olämplig att driva näringsverksam- het — = —". Även i dessa fall fordras dock ett inte obetydligt utrymme för domstolen att underlåta att tillämpa förbudet. Särskilt i de fall då fråga är om en personlig konkurs för sådana enskilda rörelseidkare som driver sin verksamhet utan biträde av flera än två årsanställda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200000 kr..jfr l % bokföringslagen. torde ett näringsförbud ofta framstå som en meningslös eller olämplig sanktion. Sanktioncn bör i sådana fall inte tillämpas så att den allvarligt hotar en persons försörjningsmöjligheter. Särskilt gäller detta givetvis de fria yrkesutövare. författare och konstnärer etc. som i bokfö— ringslagens mening är näringsidkare. Det kan i sammanhanget för övrigt ifrågasättas om sanktionen näringsförbud bör utformas så att den kommer att innebära att även sådan verksamhet som bedrivs av sådana fria yrkes- utövare förbjuds.

BRÅ anser att kommittén i allmänmotiveringen på ett utmärkt sätt re- dovisat de många olika omständigheter som bör kunna tillmätas vikt vid den samlade bedömningen av förbudsfrågan. BRÅ hade dock gärna sett att även sådana omständigheter som tidigare aekordsärenden och förekoms- ten av solidariskt betalningsansvar för skatt enligt 77 a & uppbördslagen m.fl. stadganden tagits upp. En närmare granskning av de allmänna dom- stolarnas praxis i fråga om solidariskt betalningsansvar för skatt skulle troligen ge en ytterligare belysning åt frågan om valet av tillämpningsområ— de för ett näringsförbud. liksom åt bulvanprOblemet.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1979/80: 83 | |4

5.7 Riksskatteverket

! det framlagda förslaget är en grundförutsättning för att näringsförbud skall meddelas att konkurs har inträffat. Också i övrigt har förslaget starkt koncentrerats till förfaranden i samband med konkurs. RSV menar för sin del att även andra situationer där en rörelse avvecklas bör jämställas med konkurssittiationen. Fattigkonkurs har hittills kunnat användas som ett sätt att titan risk för insyn avveckla ett bolag. Den föreslagna skärpta kontrollen av framför allt fattigkonkurser kan emellertid antas medföra att likvidationsinstitutet kommer till ökad användning i fortsättningen. Den planerade lagstiftningen bör ta större hänsyn till detta än som skett i betänkandet. ] sammanhanget kan nämnas att åren 1977 och l978 har totalt bl. a. | 924 resp. 1769 bolag upplösts genom konkurs. fll/'$ resp. I 176 genom avslutad likvidation samt 294 resp. löt) genom nedlagd likvidation.

Det kan enligt RSVs mening t.o.m. ifrågasättas om inte likvidation. likaväl som konkurs. skall kunna initiera prövning om eventuellt närings- förbud. I alla händelser skall likvidation kunna påverka den samlade be- dömningen av ärendet.

Enligt förslaget kan näringsförbud meddelas näringsidkare som ("ningen förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsido- satt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som genom upprepa- de konktirser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näring.

Emellertid kan det inträffa att näringsidkare på annat sätt än genom upprepade konkurser kan visa sig tippenbart olämplig. utan att det är fråga om de två specialfalleii som nämns först i paragrafen. Som anförts tidigare kan det t.ex. hända att konkursgäldcnären tidigare agerat i samband med likvidation på sådant sätt att hans handlande kan i nu ifrågavarande avse— ende jämställas med inblandning i upprepade konkurser. Också andra jämförbara situationer kan tänkas. t. ex. en ackordssituation. RSV ifråga- sätter därför om inte ordalydelsen i lagrummet bör ändras så att också fall. där konkursgäldcnären på annat sätt än genom upprepade konkurser visat sig vara uppenbart olämplig. kan utgöra grtind för beslutet om näringsför- bud. Någon gång torde dessutom redan två konkurser böra kunna utgöra grtind för sådant förbud men det är inte helt klart om detta ryms under ordalydelsen i förslaget.

5.7.1 Krtm()./'ogdcmyndighmen i Göteborg De stränga krav för tillämplighet som 199 b 5 stipulerar. rimmar enligt kronofogdcmyndighetens mening mindre väl med de i motiven exemplifie— rade fallen på förfaranden. som skall föranleda förbud. För att erhålla en större överensstämmelse mellan lagtext och motiv föreslås därför en text med följande lydelse. "Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller har han genom en eller flera konkurser eljest visat sig olämplig att driva näringsverksamhet . . Genom denna redigering har ordet "grovt” strukits på två ställen. benämningen "uppen- bart" före olämplig att driva näringsverksamhet borttagits och "upprepa- de” konkurser utbytts mot "en eller llera". Efter denna omformulering får paragrafen en större räckvidd och blir det lättare att nå de mål som åsyftas med lagstiftningen.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1979/80: 83 ] li

5.7.2 Krono/i:gtlt'myndfeh('len :" M:t/rm)" I avsnitt 6.4.2 '"l—"örutsättningar för förbud" redovisas en rad omständig— heter som enligt kommitten hör leda till att näringsförbud meddelas. Kro— nofogdemyndigheten vill helt instämma i att de transaktioner. atgärder m.m. som redovisas pa sid. 75 m—78 m är omständigheter som skall leda till att näringsförbud meddelas. Det är ytterst värdefullt att kommitten tagit fram och som grund för näringsförbud särskilt betonat omständigheten att konkttrsgäldenären utnyttjat bristerna i gällande uppbördssystem och .tids- utdräkten mellan en skatts eller avgifts förfallodag och dess restföring hos kronofogdemyndigheten. Som framgar av de redovisade fallen (avsnitt 4.2) är det ett genomgående tema i framför allt fattigkonkurserna. att skatte— och avgiftsskttlderna är de dominerande skttldposterna. Detta förht'tllande upprepas i konkurs efter konkurs med samma personer inblandade. Brotts— förebyggande radet har i en undersökning redovisat att skatteskulder och avgifter till det allmänna i genomsnitt utgjorde tva tredjedelar av de totala skttlderna i konkttrserna. Det är alltsa utomordentligt angeläget att det tillskapas möjligheter att ingripa mot näringsidkare som pa sätt bl.a. redo— visas underavsnitt 4.2 utnyttjat angivna brister i uppbördssystemet. Kro— nofogdemyndigheten ställer sig tveksam till om den av kommitten före— slagna lag/exton ger dessa möjligheter. Genom att i lagtexten använda rekvisitet grovt när det gäller otillbörliga förfaranden och åsidosättande av näringsidkares skyldigheter. är det enligt kronofogdemyndighetens upp- fattning en överhängande risk för att man vid lagtillämpningen inskränker tillämpningsomradet pä ett sådant sätt. att nå'tringsförbud endast i undan- tagsfall kommer att meddelas. ()m sä blir fallet kommer den så efterläng— tade och i kampen mot den ekonomiska brottsligheten så viktiga lagstift- ningen att bli mindre betydelsefull. För att förhindra detta och för att de i den allmänna motiveringen angivna förfarandena verkligen kommer att ligga till grund för näringsförbttd. bör rekvisitet grovt tas bort ur lagtexten saväl beträffande de otillbörliga förfarandena som beträffande åsidosättan- det av näringsidkares skyldigheter. Lagtexten bör således i aktuella delar fä följande utformning: . . har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt asidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare . . Kronofogdemyndigheten vill i anslutning till det nu anförda kraftigt understryka. vad kommitten i inledningen till sitt betänkande betonar. nämligen att de myndigheter som idag kontrollerar gällande regler inte har tillräckliga resurser och att det ofta brister i information och samverkan mellan de myndigheter som har att gemensamt bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Det är utomordentligt viktigt att betona. att det inte räcker med att enbart lagstifta. det gäller också att ge de tillämpande myndighe— terna tillräckliga resurser samt att samordna dessa resurser.

5.7.3 Knmofogdemym/igh('len i Östersund Enligt förslaget skall som grundförutsättning gälla. att konkurs har in— träffat. Som antytts är det enligt KFM:s mening tydligt att näringsförbud mäste kttnna meddelas även med anledning av iakttagelser som görs i samband med likvidation av juridisk person. 'l'illsynsmyndighet i konkurs måste ges befogenhet att gå in och granska t.ex. ett aktiebolag under pågående likvidation. lnom Brottsförebyggandet Rådet (BRÅ) lär övervä- gas förslag om regler av innehåll att likvidation måste leda till bouppteck- ning och edgäng liksom vid konkursförfarande. Vad gäller de särskilt beskrivna rekvisiten — "grovt otillbörligt" m.m. — har kommittén lämnat en utförlig exemplifiering som KFM inte har

• Sida 116
•  Original

Prop. 1979/80: 83 | lo

något att erinra mot. Emellertid synes olika beskrivna rättshandlingar och andra typförfaranden inte alltid korrespondera mot lagtextcns ordalydelse om att gäldenären grovt åsidosatt sina förpliktelser eller eljest visat sig uplwnburt olämplig. De understrukna kvalificerande uttrycken kan leda till en inte önskvärd tolkning och tillämpning. Under alla förhållanden är det av preventiva hänsyn motiverat att ändra lagtexten genom att utesluta orden "grov" och "uppenbart".

5.8 Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping. Växjö, ViSby, Malmö. Gävle och Skellefteå

linligt handelskamrarnas mening bör dock lagtexten ges en mer preci- serad utformning än som nu är fallet. Bland annat kan den föreslagna lagtexten ge intrycket av att upprepade konkurser i sig kan föranleda näringsförbud. vilket rimligtvis inte kan vara avsikten. — —- —

5.9 Näringsfrihetsombudsmannen

Det föreslagna näringsfrihetsförbudet har utformats som en generalklau- sul. Det ankommer pa rättstillämpningen att ge vägledning om förbudets innehall och innebörd. Konkurslagskommitten har i utredningen utvecklat synpunkter och överväganden om det föreslagna förbttdets innehåll och innebörd som — om de vinner statsmakternas gillande — kan vara till god vägledning för rättstillämpningen. Det är tvivelsutan av stort värde att deti lagförarbetena finns väl utvecklade synpunkter om olika situationer då näringsförbud bör tillämpas.

5.10 Arbetsmarknadsstyrelsen

AMS anser att kommitténs förslag till förutsättningar för näringsförbud — som bland annat inte kräver upprepade konkurser i kvalificerade miss- bruksfall — är lämpligt utformat liksom förslaget angående förbudets inne- börd och förbudstidens längd.

5.11 Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen anser i likhet med kommittén att en grundförutsättning för att näringsförbud enligt konkurslagen skall kunna meddelas måste vara att konkurs inträffat. Som ytterligare förutsättningar för näringsförbud skall enligt kommitténs förslag gälla. att näringsidkare har förfarit grovt otillbör- ligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som älegat honom såsom näringsidkare eller att han genom upprepade konkurser eljest har visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Härav framgår att den föreslagna bestämmelsen har karaktär av generalklausul. Det torde emellertid vara svårt att i lagtext närmare precisera förutsätt- ningarna för näringsförbud. varför länsstyrelsen ej anser sig ha anledning rikta någon anmärkning mot förslaget i denna del. Emellertid vore det värdefullt om det i förarbetena till den föreslagna bestämmelsen mer kon— kret utvecklades vilka omständigheter som bör tillmätas betydelse vid prövningen av näringsförbud. Sådana omständigheter. som enligt länssty- relsens mening borde utgöra skäl för näringsförbud är om näringsidkaren har

• Sida 117
•  Original

Prop. [979/80: 83 l l7

dömts för brott mot 80. 8] äs" uppbördslagen eller 7-- lt) så skattebrotts- lagen.

åtalats för uppbördsbrott. skattebrott eller bokföringsbrott. underlåtit att avge deklarationer. underlätit att avlämna arbetsgivaruppgift och kontrolluppgift, underlåtit att l'ata registrera sig hos berörda skatteavgiftsmyndighetcr samt

utnyttjat svart eller grå arbetskraft. Länsstyrelsen vill understryka att denna uppräkning inte är uttöm- mande. Även andra handlingssätt. av vilka en del finns angivna i betänkan— det. bör tillmätas betydelse vid förbudsprövningen.

Kommittén har i flera sammanhang gett uttryck för uppfattningen att näringsförbud inte. i vart fall på sikt. torde komma att aktualiseras särskilt ofta. eftersom bestämmelsen är inriktad endast på grövre missbruk av näringsfriheten. Länsstyrelsen har för sin del kunnat konstatera att miss- bruk av konkursinstitutet förekommer i sådan omfattning att näringsför- bud torde kunna komma att aktualiseras i betydligt fler fall än vad kommit- ten synes ha utgatt fran. En alltför restriktiv tillämpning med inriktning endast på ett fåtal grova fall skulle dessutom vara otillräckligt såväl med hänsyn till förbudets direkta som preventiva effekter. Det vore därför enligt länsstyrelsens mening värdefullt om det av kommittén förordade synnerligen snäva tillämpningsomrädet i någon män vidgades. vilket borde komma till uttryck i motiven för lagstiftningen.

5.12 Utredningen (1973: 01 ) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

Kommittén har enligt sina tilläggsdirektiv varit bunden till konkursrät- ten. Man har därför med utgångspunkt i nuvarande förbud enligt l99 a & konkurslagen att under konkurs driva bokföringspliktig näringsverksamhet funnit det lämpligt att utsträcka näringsförbudet att gälla även för tid efter det' att konkursen avslutats. Sådant förbud föreslås kunna följa om bokfö- ringspliktig näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsid- kare eller eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet genom att upprepade gånger ha förekommit i konkurser. En grundförut- sättning för samtliga dessa fall är att konkurs inträffat.

De angivna villkoren för beslut om näringsförbud kan delas in i två grupper. Till den ena gruppen hänförs huvudsakligen brottsliga förfaran- den och till den andra villkor som är knutna till gäldenärens förmåga och skicklighet att driva näringsverksamhet.

USS godtar i princip kommitténs förslag att i nuläget föra in bestämmel- ser om ett utvidgat näringsförbud med konkursrättslig anknytning men anser att de objektiva villkoren för ett sådant förbud bör ges en delvis annan utformning.

Enligt USS bör ett näringsförbud som har konkursrättslig bakgrund rikta sig mot sådana personer som i samband med konkurs gör sig skyldiga till ekonomiska brott. främst gäldenärsbrott enligt ll kap. brottsbalken men även brott enligt skattebrottslagen. varusmugglingslagen. valutalagen och uppbördsförfattningarna. Ett näringsförbud som grundar sig på allmänna företagsekonomiska. marknadsmässiga eller andra därmed jämförliga överväganden bör inte införas i förevarande sammanhang. En person kan nämligen vara klart olämplig att idka näringsverksamhet genom att begå

• Sida 118
•  Original

l'rop. 1979/80: 83 ! lh”

grova brott av ekonomisk karaktär eller visa sig inkompetent i största allmänhet utan att han för den skull behöver räka i konkurs. En sådan lagstiftning bör dock vila pa en mer allsidig utredning än den som kommit- ten enligt sina direktiv har haft att företa. USS vill emellertid kraftigt understryka det angelägna i att denna fråga snarast regleras genom lagstift— ning.

Arne Baekkevolds och Johan Hirschfeldts avvikande mening: Vi delar inte USS-utredningens uppfattning att nu införa sanktionen näringsförbud men att göra den helt beroende av om gäldenären döms för vissa brott i samband med konkurs. Om en näringsförbtulssanktion nu införs bör den. i likhet med vad konkurslagskommitten föreslagit. kunna utdömas efter en lämplighetsprövning utanför straffrättens ram.

Vi menar bl.a. att man far räkna med fall där åtal av olika skäl inte kan eller bör komma ifråga eller där gäldenären inte kan fällas för brott som har samband med den aktuella konkursen men där ett näringsft'irbud utdömt på grundval av en lämplighetsprövning kan vara väl sa motiverat som i de fall där han dömts för sådant brott. Vidare bör man inte bortse frän att brottsutredningcn och domstolsprocessen i brottmålet kan bli långvarig och att utredningen i näringsft'irbudslrågan. liksom domstolsprövningeu därav. därigenom kan bli fördröjd även om en möjlighet till interimistiskt beslut öppnas. Den prövning efter lämplighet och skälighct som konkurs— lagskommittens förslag förutsätter kan för övrigt inte heller undvaras i ett system där näringsförbudet direkt knyts till vissa brott.

5.13 Sveriges advokatsamfund

Enligt kommitténs förslag skall näringsförbud kunna meddelas icke blott den. som förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare. utan även den. som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.

Samfundet ifrågasätter om det kan anses påkallat att medtaga det senare av de uppställda rekvisiten. Enligt vad som uttalas på sidan 77 under avsnittet Allmän motivering åsyftar kommitten fall där upprepade kon- kurser beror på oförmåga att driva företag. Samfundet utgår från att en gäldenär, som dokumenterat sin inkompetens genom upprepade kon- kurser. också saknar förmåga att på nytt tillvinna sig det förtroende från leverantörer och andra kreditgivare som är en förutsättning för fortsatt näringsverksamhet. Under sådana förhållanden skulle näringsförbud sak- na självständig betydelse som hinder mot fortsatt näringsverksamhet. Rent principiellt synes det dessutom stötande att den rena inkompetensen skall föranleda samhällets ingripande. Emellertid anför kommittén å sidan l()4 under avsnittet Specialmotivering. att vid bedömningen av om någon är uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet sådana förfaranden som faller inom det kriminaliserade området inte sällan torde komma i betrak- tande. Ej heller dct senast anförda motiverar emellertid ett bibehållande av det generella olämplighetsrekvisitet. emedan de förfaranden som utgör brott undantagslöst torde kunna hänföras under något av de båda först nämnda rekvisiten.

Samma principiella betänkligheter. som i det föregående anförts mot tillgripandc av näringsförbud i inkompetensfallen. möter givetvis ej mot att näringsförbud skall kunna tillgripas som en reaktion mot kriminalitet. Det

• Sida 119
•  Original

l'rop. 1979/80: 83 l lt)

kan sålunda med visst fog hävdas att —- i vart fall upprepade — såsom gäldenärsbrott kriminaliserade handlingar av en näringsidkare borde med— föra förverkandc av den allmänna rätten att driva näring. Å andra sidan låter det sig också sägas att även annan omfattande och upprepad ekono— misk brottslighet borde kunna medföra sådant förverkande.

På grund av vad ovan sagts är det samfundets uppfattning att näringsför- bud borde kunna accepteras som en följd av kriminaliserade förfaranden. En sådan påföljd vid sidan av de normala brottspätöljderna bör dock utkrävas under samtna rättssäkerhetsgarantier som omgärdar rättsskipningen pa straffrättens område. Detta synes desto mer angeläget. som ett näringsförbud ofta för den enskilde kan vara ett allvarligare in- grepp än de nuvarande stratfsanktioncrna för gäldenärsbrott eller annan ekonomisk brottslighet.

5.14 Föreningen Sveriges statsäklagare

Såsom lt'irutsättning för näringsfrihet föreslås i 199 b ä Kl. — utöver att konkurs skall ha inträffat — att gäldenär. ställföreträdare eller faktisk ledare av juridisk person skall ha förfarit "grovt otillbörligt mot borgenär— erna eller på annat sätt grm-t åsidosatt vad som alegat honom som närings- idkare. — (Här bortses i detta sammanhang från näringsförbud på grund av gäldenären visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet). —- Detta synes innebära att i de allra flesta fall där näringsförbud blir aktuellt har brottsligt förfarande konstaterats. Motiven (sid 75—77) ger stöd för ett sådant antagande. Eftersom lagstiftningen aktualiserats av den moderna ekonomiska brottsligheten är det konsekvent. I det av kommittén förorda- de systemet med snabb utredning. snabbt förfarande. endast en dömande instans utan möjlighet att överklaga är det nödvändigt att ställa så kvalifi- cerade krav för att näringsförbud skall kunna meddelas. Detta hindrar icke att näringsförbud bör kunna meddelas även den som visar sig uppenbarli- gen inkompetent att driva företag genom att llera gånger vara inblandad i konkurser.

5.15 Föreningen Sveriges åklagare

Kommittén föreslår" att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som förfarit grov! otillbörligt mot borgenärerna eller som på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Med hänsyn till vikten av att samhället fär erforderlig möjlighet att med kraft ingripa mot illojala förfaranden är det angeläget att möjligheterna att utnyttja det före- slagna institutet inte görs alltför snäva. Det beslutande organet bör sålunda inte låsas för hårt genom lagtexten. Föreningen anser därför att ordet grovt bör kunna utgå i det föreslagna stadgandets första led och att i det andra ledet samma ord utbytes mot ordet allvarligt.

5.16 Föreningen Sveriges kronofogdar

Enligt förslaget skall som grundförutsättning gälla. att konkursbeslut fattats. Det är också naturligt att ett näringsförbud formas utifrån kriteriet att den som skall träffas med förbudet är eller varit försatt i konkurs. Det måste emellertid observeras. att gällande regler om likvidation innesluter ännu större möjligheter för bolagsmän och andra att ostört avveckla en rörelse. som drivits i direkt illojalt syfte. Det är enligt Föreningens uppfatt-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1979/80: 83 th)

ning nödvändigt att skapa möjligheter att meddela näringsförlmd även med utgångspunkt från de iakttagelser. som görs under likvidation avjuridiska personer. En härd bindning av näringsförbudet till konkurs kan också antas medföra. att titan söker kringgå förbudssystemet genom att föran- stalta om likvidation i t. ex. de fall där titan nu inger egen ansökan om försättande i konkurs. Tillsynsmyndigheten har visserligen f. n. små möj- ligheter att granska t. ex. ett aktiebolag under pågående likvidation. lnom Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) kan man emellertid komma att överväga förslag om att likvidationsförfarandet skall samordnas med konkursreg- lerna så att likvidationsbeslut skall följas av bouppteckning och cdgång. I samband med att kontrollen av likvidationerna skärps måste uppenbarli— gen tillsynsmyndigheten ges befogenhet att när som helst under pågående likvidation gå in och granska företaget och dess företrädare.

Kommittén har i sin kommentar till de olika rekvisiten i den föreslagna lagtexten relativt åskådligt exemplifierat de typförfaranden. som skall kun- na lcda till näringsförlaid. Föreningen har inte något väsentligt att erinra eller tillägga i fråga om de i motiven angivna förutsättningarna för förbud. men dessa synes inte korrespondera mot lagtextens ord om att gäldenären skall ha förfarit grov! otillbörligt ellergrm't åsidosatt sina förpliktelser eller eljest visat sig uppenbart olätnplig. De understrukna kvalificerande uttryc- ken kan leda till en inte åsyftad och alltför snäv tolkning samt tillämpning av näringsförbudet. För att inte värdet av den föreslagna reformen skall förringas måste enligt Föreningens uppfattning orden "grovt" och "up- penbart" utgå ur lagtexten. Som Föreningen tidigare framhållit föreligger starka skäl att söka ge näringsförbudet en kraftig preventiv verkan. Den närmare innebörden av kvalifikationerna för näringsförbudet måste inom detta nya rättsområde bestämmas i den praktiska rättstillämpningen.

5.16.l Föreningen Sveriges kruitQ/imdurs Iukalm'delning_Ii'ir Öslru Sveri- .s'l'

Vad som då oroar är den praxis och tillämpning av lagstiftningen som kan komma att utbildas när utredningen bedömer att "det torde inte bli särskilt vanligt att näringsförbud enligt l99 b 5 i förslaget meddelas" ts. 94). På kronofogdcmyndigheterna upplevs det säkerligen som behövligt i ett stort antal fall med näringsförbud. i vart fall i nuläget. Utredningen nämner ett antal exempel på omständigheter som skulle beaktas vid ett förbudsmcddelande. Men det är mycket svårt att bilda sig en uppfattning om "toleransgränsen".

5.162 Föreningen Sveriges kronofogdurs lokalavde/ningför Västra Sveri- .eu [ I99 b 5 i förslaget ställs så hårda krav för tillämplighet att syftet med lagen knappast kan uppnås.

5.17 Landsorganisationen i Sverige

Utgångspunkt maste härvid vara att näringsförbud skall vara en vanlig följd av en konkurs. men LO ifrågasätter om inte näringsförbud även skall kunna meddelas i andra situationer. Ett sådant fall kan vara om en närings- idkare blivit fälld för grova skattebrott. Som en följd härav måste även andra än tillsynsmyndigheten. exempelvis arbetstagarorganisation. lokal skattemyndighet. skattedomstol. riksförsäkringsverket. riksskatteverket eller allmän domstol. erhålla möjlighet att inge anmälan till NO. — — —

• Sida 121
•  Original

Prop. 1979/80: 83 IZI

5.18 Tjänstemännnens centralorganisation

TCO vill emellertid understryka att det ur '.trbetstagarsynpunkt är sär— skilt viktigt att näringsidkarens egenskaper som arbetsgivare på ett mer uttryckligt sätt får tas med vid bedömningen. Det är längt ifrån ovanligt att samma personer som visat samvetslöshet mot sitta borgenärer. bristande respekt för skattelagstiftningen m. m. också visat sig vara klart olämpliga som arbetsgivare. Bristande respekt för ingångna kollektivavtal samt för den arbetsrättsliga lagstiftningen kännetecknar ofta denna grupp. |an all- män nonchalans mot arbetstagarnas enskilda och kollektiva intressen är alltför vanlig.

Det framstår därför som ett önskemål från TCO att det ytterligare understrykes att näringsidkarcns beaktande av arbetstagarintressen både ur de enskildas och ur facklig synvinkel får utgöra en viktig omständighet vid bedömningen av huruvida och i vilken otttfattning näringsförlmd skall meddelas. — — —

5.19 Svenska arbetsgivareföreningen

Enligt föreningen är kommitténs förslag i fråga om näringsförbudets närmare omfattning och innebörd väl avvägt. Detta gäller inte minst där- igenom att vederbörlig hänsyn får anses ha tagits till intresset av att den fria näringsverksamheten inte otillbörligt inskränks. Föreningen har därför inget att erinra mot att förslaget genomförs.

5.20 Sveriges industriförbund

[ fråga om förutsättningarna för näringsförbuds meddelande framstår det för förbundet som en självklarhet att endast sådana handlanden som be- traktas som uppenbara fall av illojalitet skall kunna leda till ett förbud. Kommitténs inställning härvidlag torde vara densamma. Oaktat detta vill förbundet betona vikten av att den framtida tillämpningen av näringsför- budsinstitutet blir ytterligt måttfull och präglas av en insikt om att det är i de klara missbruksfallen. som ett näringsförbud skall användas.

Orsakerna till en konkurs kan vara många. Trots betydande ansträng- ningar och personliga uppoffringar kan ändock ett företag Vara tvunget att gå i konkurs. Den dagsaktuella situationen visar. att vissa branscher drab- bas av konjunkturnedgängar med åtföljande företagsnedläggelser. vilka för bara några år sedan framstod sotn högst osannolika. Regionala sysselsätt— ningssvårigheter kan också leda till att företagen får problem med att driva verksamheten vidare. Exemplen visar att ett företags konkurs kan vara betingad av omständigheter över vilka den enskilde inte kan råda och som måste beaktas då frågan om näringsförbud prövas.

Ett företags existens och fortsatta expansion är ofta betingad av sats- ningar och investeringar. som från den utgångspunkten att framtiden aldrig är helt förutsebar. kan sägas bära ett mått av osäkerhet och utgör ett risktagande. ] detta sammanhang är det för förbundet angeläget att betona. att företagsamheten för sin kontinuitet och vidareutveckling med nödvän- dighet är beroende av att ett visst mått av risktagande sker. Tillämpningen av reglerna om näringsförbud får aldrig ens visa ansatser till att utvidga förbudsinstitutet till områden. som ligger utanför de rena missbruksfallen. Skulle något sådant ske finns en uppenbar risk för allvarliga konsekvenser för näringslivet och därmed också för hela samhället. Dugliga människor

• Sida 122
•  Original

Prop. [979/80183 122

skall inte behöva tveka inför att starta näringsverksamhet eller att äta sig ett uppdrag inom ledning för ett företag. därför att risk finns för att vederbörande drabbas av ett nät'ingsfi'irbud om en konkurs sedermera skulle inträffa. Det förekommer också. att personer sotn anses som speci— ellt kunniga på området förmås att gå in i ledningen för att mer eller mindre försöka ”rädda" svart utsatta företag. Detta sker oaktat att uppdraget är ytterst krävande och risken för konkurs höggradig. Härvid står inte bara företagets egna intressen på spel tttan också. i lika hög grad. samhällets och inte mittst de anställdas. Det framstår som angeläget. att den faktiska möjligheten till sådana samhällsnyttiga insatser inte beskärs genom försla- get. Klara tnotivuttalanden bör alltså finnas på att sedvanlig —- som seriös betraktad — näringsverksamhet ej skall drabbas genom den nu föreslagna lagstiftningen.

5.21 Sveriges ltantverks- och industriorganisation —- familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Säsom första förutsi'tuning för ett nå'u'ingsförbud föreslås att konkurs skall ha inträffat. Denna förutså'tttning tillstyrkes.

I övrigt föreslås att näringsförbttd skall kttnna bli aktuellt om gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot borgenären såsom näringsidkare eller om han har genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Enligt organisationernas uppfattning är dessa förut- sättningar för näringsförbud inte tillräckligt fast avgränsade samtidigt som de preciseringar som görs i den allmänna motiveringen och specialmotive- ringen inte är tillfyllest. Som angivits ovan bör möjligheten att besluta om näringsförbud begränsas p. g. a. näringsförbudets allvarliga verkningar för den enskilde.

Enligt organisationernas uppfattning kan det vid enstaka konkurser inte vara tillräckligt att gäldenären begått brottslig handling såsom oredlighet eller vårdslöshet mot borgenär för att näringsförbud skall kunna bli aktu- ellt. [ sådana sammanhang måste också krävas att personen byggt upp en sådan jttridisk konstruktion för näringsverksamheten att t.ex. maskiner och andra tillgångar har gjorts oåtkomliga för borgenärerna under det att en betydande del av de i verksamheten uppkomna kostnaderna styrts och samlats hos ett bolag. som i stort sett saknar tillgångar. Organisationerna anser därför att ett nödvändig förutsättning för ttäringsförbudet vid enstaka konkurstillfällen skall vara att personen beretts betydande ekonomisk vinning genom konkursen samt att konkursen orsakats av eller inträffat i anslutning till ett brottsligt handlande.

Vid upprepade konkurser bör kraven kunna sättas något lägre. Ett minimikrav för att näringsförbud skall få meddelas är. enligt organisatio— nernas uppfattning. dock att vederbörande beretts ekonomisk vinning eller annan fördel genom de företagna transaktionerna i samband med konkur— serna samt att han handlat i avsikt att undandra borgenärerna eller det allmänna betydande belopp. ! det sistnämnda fallet torde det dock räcka med att personen insett eller bort inse att förfarandet skulle kunna få en sådan effekt.

Enligt förslaget skall näringsförbud också kunna meddelas om personen genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva närings- verksamhet. (.)rganisationerna anser inte att det är motiverat med närings- förbud endast av detta skäl. Om näringsidkaren inte har någon vinning av konkurserna och icke heller undandrar borgenärerna eller det allmänna

• Sida 123
•  Original

Prop. l979/80: 83 133

betydande belopp torde vederbörande mest skada sig själv genom kon— kurs. De av kommittén gjorda undersökningarna motiverar inte heller ett näringsförbud i detta fall.

Kommittén diskuterar inte vilka kriterier som skall tillämpas om flera olika personer kan ifrågakomma för förbud efter en bolagskonkurs. l specialmotiveringen anges dock att man utifrån de faktiska förhållandena skall avgöra vem som skall meddelas förbudet. Det anges också att inget hindrar att flera personer meddelas förbud. Enligt vad vi anfört ovan anser vi att näringsförbudet endast skall kunna meddelas de personer som fak- tiskt haft vinning av konkursen.

Organisationerna anser således att de förutsi-ittningar för näringsförbud som kommitten föreslår bör skärpas betydligt. Kommittéförslaget till- styrkes således inte i den nuvarande utformningen.

6 Förbudets innebörd

6.1 Riksåklagaren

För att inte ett näringsförbud skall få alltför vittgående konsekvenser för den enskilde bör det finnas en möjlighet att besluta om partiellt förbud. Det kan nämligen finnas situationer där hinder inte bör möta mot att gälde- nären ges utrymme för annan verksamhet som han driver utanför de traditionellt konkursbenägna branscherna. Härigenom skulle förbudsvap- net kunna användas på ett mera nyanserat sätt. Alternativet kan annars bli att man i gränsfallen avstår helt från att meddela i och för sig befogade förbu d .

f)./_l Öi't'rfiklugurwt i Stockholm

När det gäller den föreslagna regler—ingens materiella innehåll finns föl- jande att "öra. En genomgående erfarenhet av den icke seriösa ekono- miska näringsverksamheten är. att den ofta sköts med hjälp av olika bulvaner och i formen av fåmansbolag. Kommittén har varit medveten härom och föreslår att förjuridiska personer skall personkretsen. som kan bli föremål för näringsförbud. omfatta inte bara dem som innehaft den formella ledningen titan även dem som innehaft den reella ledningen. Här uppkommer i praktiken ofta stora bevissvårigheter. Då det emellertid är av synnerligen stort samhällsintresse att rätt person drabbas av förbudet — ofta är det ekonomiskt starka personer som figurerar i bakgrunden utan att varken formellt eller reellt framstå såsom ingående i ledningen — anserjag att det finns skäl att överväga om personkretsen inte också borde omfatta dem. som har eller senare än ett år innan konkursansökningen innehaft det dominerande ekonomiska intresset i denjuridiska personen. l konsekvens härmed skall ett sådant förbud också medföra. att den drabbade under aktuell tid icke får ha något dominerande ekonomiskt intresse i sådan juridisk person som driver näringsverksamhet av angivet slag.

6.I.2 Liinniklagaren i Kopparbergs län 1 och för sig finns inget att erinra mot konstruktionen av förbudet. — — — Vad kommittén anfört beträffande näringsförbud för ställföreträdare för juridiska personer framstår såsom något motsägelsefullt. Aktiebolagen består till stor del av fåmansbolag med I— 3 personer i styrelsen. Principi-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1979/80: 83 l24

ellt lär ingen — såsom kommitten tydligen funnit — kunna tvingas att sälja sina aktier. Meningen är enligt betänkandet inte att genom näringsförbudet göra något intrång i den rätt som vederbörande har på grund av" sin egenskap av andelsägare. Näringsförbudet skall enligt förslaget rikta sig mot att t. ex. en aktieägare utövar de funktioner som tillkommer ställföre— trädare. litt förbud som riktar sig mot innehavaren av aktiemajoriteten i ett aktiebolag innebär enligt förslaget att aktieägaren inte kan registreras såsom ställföreträdare.

Vad sålunda anförts beträffande näringsft'irbud mot ställföreträdare för juridiska personer måste enligt min mening ge anledning till tvekan om förbudets innebörd. De flesta aktiebolag lär vara fåmansbolag med l—3 personer i styrelsen av vilka ofta en har en helt överväldigande aktiemajo— ritet. Troligen är i de flesta av dessa bolag bolagsstämman en proformaepi- sod som endast framgår av ett tämligen intetsägande protokoll. Beslutspro- cessen i dessa bolag är ofta lika primitiv som i ett enmansföretag. som icke drivs i form av aktiebolag. Den mot vilken näringsförbudet riktas kan inte fråntagas den makt. som hans aktieinnehav berättigar honom till och han har kanske "kassan på fickan". Blir det då av näringsförbudet realiter kvar något annat än en namnteckning? Än oklarare blir sammanhangen om man laborerar med något slags bulvanförhållande. Enligt betänkandet torde för att ett sådant förhållande skall anses föreligga krävas att den. som valts till styrelseledamot. vid förvaltningen av bolagets angelägenheter handlar ef- ter kontinuerliga direktiv från den som meddelats näringsförbud eller att förvaltningsåtgärder kräver dennes samtycke. [ en sådan situation skulle alltså styrelseledamoten (bulvanen) kunna dömas för medhjälp till överträ- delse av meddelat förbud. Man måste fråga sig om detta kan vara rimligt. Ägarintresset är förbundet med skyldigheter. t.ex. skattskyldighet för delägarna i fåmansbolag. Härmed bör följa ett motsvarande ansvar för företaget. Vidare är det tänkbart att den som meddelats näringsförbudet kontinuerligt ger direktiv som maximalt är till fördel för bolaget och dess borgenärer. Ett näringsförbud synes icke förenligt med gällande associav tionsrättsliga principer.

6.2 Malmö tingsrätt

Ehuru tingsrätten sålunda föreslår ändringar i lagförslaget för att öka möjligheten att använda näringsförbud i brottsförebyggande syfte. vill tingsrätten å andra sidan påpeka att det föreslagna näringsförbudet är kategoriskt och att möjlighet saknas att dispenser-a från eller ändra detta. bortsett från möjligheten att helt upphäva förbudet. Fall kan tänkas då det skulle vara obilligt mot en person som meddelats näringsförbud att hindra honom från att driva näringsverksamhet i obetydlig skala inom ett helt annat område än det där han förut varit verksam. En förutvarande bygg- nadsentreprenör vill t.ex. starta eller överta en mindre kioskrörelse. Tingsrätten föreslår därför att möjlighet införes att även delvis häva ett näringsförbud eller att lämna dispens från förbudet utan att detsamma häves.

6.3 Riksskatteverket

Som skäl för bestämmelsen att i ett beslut om näringsförbud kunna fastställa ett senare datum för ikraftträdande har anförts att den som drabbas av förbudet har ett berättigat intresse av att få vidta åtgärder för att avveckla de uppdrag han innehar.

• Sida 125
•  Original

Prop. r979/so: 83 135

Förbud enligt I99 bä meddelas endast den som gjort sig skyldig till grovt otillbörliga förfäranden. [ bedömningen ligger att man kan befara sådana förfaranden också i fortsättningen. Såsom angetts i betänkandet bör ärendena handläggas skyndsamt.

Enligt RSVs mening är det inte lämpligt att man. samtidigt som det konstateras att vederbörande är uppenbart olämplig att driva näringsverk- samhet. ger personen i fråga möjlighet att under viss tid verka helt oför- hindrat. Med kännedom om den förslagenhet som inte sällan visas i sam— band med ekonomisk brottslighet kan det befaras att fristen fram till beslutets ikraftträdande sktrlle ktrnna missbrukas.

Enligt RSVs mening får intresset av att kunna avveckla olika trppdrag i stället tillgodoses t.ex. genom att det i beslutet anges .. åtgärder för avveckling av uppdrag i . .. AB får vidtas fram till . .

6.3.l Kr:'no/i;gdvmy/rrliglrelen i Karlstad

Näringsförbudet är i förslaget helt och hållet knutet till nya bokfö- ringslagens näringsidkarbegrepp. Denna lag innefattar även rörelser av mycket begränsad omfattning. medan jord- och skogsbruk av betydande omfattning lämnas utanför. Myndigheten ifrågasätter därft'ir denna strikta koppling till bokföringslagen. ehuru detta lagtekniskt klart och tydligt avgränsar nå'tringsförbudets innebörd.

6.4 Patent- och registreringsverket

— — — Det kan emellertid ifrågasättas om förslaget om näringsförbud. med den utformning det fått. är ägnat att ge verklig effekt.

När det gäller näringsverksamhet i bolagsform föreslås ingen begräns- ning av möjligheterna att inneha andelar eller aktier. Kommitténs under- sökningar av upprepade konkurser visar dock att det inte är alltför ovanligt att den person som får antas ha ett avgörande inflytande över ett bolag inte ingår i bolagets styrelse. Kontrollen utövas istället i åtskilliga fall via aktieinnehavet.

Enligt patentverkets mening kan ett förbtrd med den föreslagna innebör- den leda till att kontrollen över bolagen i större utsträckning än idag kommer att utövas via aktieinnehavet. Detta kan medföra att förbudet får en ytterst begränsad praktisk betydelse.

Kommittén har framhållit de praktiska problem som uppstår om närings- förbudet skall inskränka även rätten att inneha aktier eller andelar. Bland annat har påpekats att aktieinnehav i sådana bolag som är aktuella i detta sammanhang inte registreras hos någon myndighet eller institution. Om man vill ha ett effektivt näringsförbud kan man därför vara nödsakad att införa en möjlighet till kontroll av den av näringsförbudet drabbades ak- tieinnehav. Detta förutsättter ytterligare utredning.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att möjlighet till kontroll av ägarförhållandet i fåmansföretag kan komma att erbjudas genom det "re- ferensregister" som håller på att byggas upp vid arbetet med rationalise- ring av skatteadministrationen. Det kan anses troligt att de bolag som förekommer i samband med konkursmissbruk mycket ofta är av det slag som i kommunalskattelagen definieras som fåmansföretag och där ägarför— hållandena på grund av detta kommer att bli föremål för registrering.

Patentverket är medvetet om de problem som kan uppstå om näringsför- bud skall medföra en skyldighet att avyttra aktier. Ett alternativ till avytt— ring kan vara förbud mot att utöva den rösträtt som är förbtrnden med

• Sida 126
•  Original

Prop. 1979/80: 83 [26

aktieinnehavet. Aven denna fråga behöver belysas genom en närmare utredning.

6.5. Sveriges domareförhund

Vad gäller det föreslagna förbudets utformning vill förbundet ifrågasätta om förbudet alltid skall meddelas för angiven tid i absolut form titan möjlighet till uppmjukning i något aVseende. Visserligen skall enligt I99 e & tredje stycket konkurslagen beslut ktrnna hävas när särskilda skäl föranleder det. och som exempel på hävningsfall anförs (s. l06) att veder— börande trnder förbudstiden ärver en mindre rörelse. Det beslutande orga— net förefaller dock få alltför snäva möjligheter. om det inte —- i stället för att bara kunna välja mellan totalt förbud eller icke förbud respektive hävande av förbud eller helt avslag å ansökan härom -- skulle kunna undantagsvis få medge den som meddelas förbud att t.ex. bedriva just sagda mindre rörelse men ingen annan.

6.6 Föreningen Sveriges statsåklagare

Statsåklagarföreningen biträder kommitténs bestämning av innebörden av näringsförbudet i den föreslagna 199 hö och i straffbestämmelsen i 2l2 s. — — -

6.7 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen

Näringsförbudet är i förslaget helt och hållet knutet till nya bokfö- ringslagens näringsidkarbegrepp. Denna lag innefattar även rörelser av mycket begränsad omfattning. medanjord- och skogsbruk lämnas utanför. även om dessa är av betydande omfattning. Myndigheten ifrågasätter därför denna strikta koppling till bokft'iringslagen, ehuru detta lagtekniskt klart och tydligt avgränsar näringsförbudets innebörd.

6.8 Landsorganisationen i Sverige

När det gäller kontrollen bör särskilt bulvanproblemet beaktas. Enligt LOs mening måste det närmare framgå efter vilka kriterier man skall fastställa att ett bulvanförhållande föreligger. Eftersom förbudet inte avses täcka själva aktieägandet. uppstår speciella bulvanproblem. En oseriös person kan genom bolagsstämman i praktiken fortsätta med näringsverk- samhet så länge man inte kan visa att bolagsstämman sätter otillbörliga gränser för den verkställande ledningens verksamhet. LO anser att lagför- slaget på denna punkt riskerar att bli ett slag i luften. om inte aktieinnehav som svarar mot en väsentlig andel i företaget förbjuds.

6.9 Tjänstemännens eentralorganisation

En brist i utredningens förslag är att ett näringsförbud i praktiken kan kringgås genom att det högsta beslutande organet bolagsstämman — kan sätta "lämpliga" personer att leda bolagets verksamhet. Enligt TCOs uppfattning bör konktrrslagskommitten i denna del ytterligare överväga förstärkningar i lagtexten och motivskrivningarna.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1979/80: 83 127

6.10 Sveriges grossistförhund

När det gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd har vi inga invändningar mot kommitténs förslag.

6.11 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

(.)rganisationerna tillstyrker kommitténs förslag beträffande näringsför- budets innebörd med det tillägget att detsamma även skall förhindra nä- ringsverksamhet med hjälp av bulvaner i de fall denna inte sker i bolags— form.

6.12 Lantbrukarnas riksförbund

Förslaget innebär att marknadsdomstolen i sitt beslut för att engage- mang ijuridiska personer skall hinna avvecklas skall kunna fastställa viss senare dag från vilken ett beslut om näringsförbud skall gälla.

Av motiveringen framgår inte om kommitten i samband härmed har prövat frågan om möjlighet för marknadsdomstolen att i beslutet om nä— ringsförbud i stället för förordnande om senare ikraftträdande av förbudet vid sidan av eller i stället för detta undanta något eller några engagemang av ovanstående typ från förbudet. Enligt LRFs mening bör en regel av sådant innehåll övervägas.

6.13 Sveriges Ackordscentral

Vid sin granskning av förslagets olika lagregler har ackordscentralen funnit sig kunna godtaga dem som hänför sig till innebörden av näringsför— bud och förbudstidens längd samt till påföljderna.

7 Förbudstidens längd

7.1 Överåklagaren i Stockholm

Kommittén har föreslagit att ett förbud skall kunna meddelas för en tid av högst fem år räknat från dagen för beslutet — undantagsvis från en senare tidpunkt (I99 b 1 st och 199 e ä 2 st KL). Med hänsyn till kommit- téns uppfattning. att förbud endast förväntas meddelas i ett fåtal väl kvalificerade fall synes denna tid kort. Det bör i fall av mycket grov otillbörlighet eller upprepade brott mot meddelat förbud finnas utrymme för att meddela förbud under avsevärt längre tid än fem år — förslagsvis tio år. Enligt kommitténs förslag ( 199 c 5 3 st KL) skall för övrigt ett meddelat förbud kunna hävas efter ansökan av den drabbade. Detta medför att den som drabbas av ett långt förbud har möjlighet att. t. ex. genom att gottgöra sina tidigare borgenärer. själv medverka till att förbudet kan avkortas.

7.2 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt

— — — Mot förslagets utformning såvitt gäller förutsättningarna för utfärdande av sådant förbud och dess tidsbegränsning finnes intet att erinra. —- — —

• Sida 128
•  Original

Prop. 19791'80: 83 128

7.3 Stockholms tingsrätt

Enligt kommitténs förslag skall ett näringsförbud kunna gälla i högst fem år. Tingsrätten anser att den tiden i vart fall för de mer grava fallen är för kort. Det skulle framstå som stötande om en person som för brott i samband med näringsverksamheten ädöms ett långvarigt frihetsstraff ge- nast efter frigivningen kunde fortsätta med sådan verksamhet. Tingsrätten föreslär därför att fem år blir maximitid för normalfallen. medan för de allvarliga fallen. t. ex. vid s.k. finansskandaler. förbud meddelas att gälla tills vidare. i sådana fall skall förbudet kunna hävas först efter prövning av det beslutande organet.

7.4 Malmö tingsrätt

Enligt tingsrättens mening är den föreslagna maximitiden för näringsför- bud fem är onödigt kort. Som kommitten framhåller ä sid. 83 i betänkandet kan följden i vissa fall bli att förbudstiden går till ända innan den aktuella konkursen avslutats. Dä förbudstidens längd bör räknas från dagen för förbudsbeslutet. bör därför den beslutande myndigheten ha möjlighet att bestämma längre förbudstid än fem år. Tingsrätten föreslär att den maxi- mala förbudstiden sättes till tio år. Den beslutande myndigheten bör be- stämma förbudstidens längd för varje särskilt fall med beaktande av olämpv lighetsgraden och andra omständigheter.

7 .5 Bankinspektionen

Enligt 199 a & KL får gäldenären. om han är fysisk person. inte driva bokföringspliktig rörelse så länge konkursen pågår. Om gäldenären skulle meddelas näringsförbud enligt den föreslagna 199 b s. innan konkursen har avslutats. kommer. som kommittén anfört. de båda förbuden att gälla vid sidan av varandra. De genom de båda förbuden gällande tiderna kan emellertid komma att bli olika länga. om förbud med stöd av den föreslag- na paragrafen meddelats fysisk person. Om nämligen den med stöd av den föreslagna 199 b & meddelade förbudstiden utgår. innan konkursen avslu- tas. kommer formellt olika förbudstider att gälla enligt de båda paragrafer- na. Det synes rikligast att den föreslagna bestämmelsen utformas så att förbudstiden alltid skall gälla minst den tid som konkursen varar.

7.6 Riksrevisionsverket

lkraftträdandet av näringsförbud förutsätts kunna uppskjutas för att bereda den drabbade tillfälle att avveckla uppdrag att företräda juridisk person som omfattas av de föreslagna bestämmelserna. För att förhindra missbruk bör enligt RRVs mening uppskov med förbudets ikraftträdande endast gälla åtgärder för avveckling av sådana uppdrag. Förbudstidens längd bör bestämmas med beaktande av uppskovets omfattning.

7.7 Kronofogdemyndigheten i Göteborg

Kronofogdemyndigheten biträder kommitténs inställning att förbudet skall vara tidsbegränsat. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör dock masimitiden för giltigheten av förbudet göras längre än den föreslagna femårsperioden. För de kvalificerade missbruksfallen rekommenderas där—

• Sida 129
•  Original

Prop. 1979/80: 83 nu

för en masimitid om tio ar. Förslagsvis sktrlle 199 b s*? kunna ändras enligt följande: "Ar gäldenären . . .. förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år eller vid synnerliga skäl för en tid av högst tio är".

7.8 Arbetsmarknadsstyrelsen

A MS anser att kommitténs förslag till förutsättningar för näringsförbud som bland annat inte kräver upprepade konkurser i kvalificerade miss— bruksfall - är lämpligt utformat liksom förslaget angående förbudets inne— börd och förbudstidens längd. — —- —

7.9 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sverige

— — — Vidare skulle överträdelse av förbud kunna medföra förutom straff beslut om förlängning av förbudstiden.

7.10 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sverige

Vidare bör möjlighet finnas att utsträcka förbudstidens längd till högst lt) år vid kvalificerat missbruk.

Förslagsvis bör därför första meningen i I99 b & få följande lydelse: "Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit otillbörligt mot borge- närerna eller på annat sätt äsidosatt vad som älegat honom sasom närings- idkare eller har han genom en eller fiera konkurser visat sig olämplig att driva näringsverksamhet. kan utöver vad som följer av 199 a & förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem är eller vid synnerliga skäl för en tid av högst lö är."

7.11 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR biträder konkurslagskommittens förslag. att näringsförbud skall vara tidsbegränsat. men för de kvalificerade missbruksfallen bör maximitiden för förbudet göras längre än den föreslagna femårsperioden. Förslagsvis skulle 199 b .5 första stycket kunna ändras genom följande tillägg till första meningen: .. . . eller vid synnerliga skäl för en tid av högst tio år.

Näringsidkare. som har fiera styrelseuppdrag eller liknande. måste gi— vetvis avveckla alla sådana uppdrag. Det bör föreskrivas inom vilken tid avvecklingen skall ske. [ lagtexten bör införas bestämmelse. som älägger beslutande organ att vid meddelande av näringsförbud även besluta inom vilken tid uppdrag av ifråga-tvarande slag skall vara avvecklade.

7.12 Sveriges grossistförbund

När det gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd har vi inga invändningar mot kommitténs förslag.

7.13 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslår att näringsförbudet skall kunna meddelas att gälla under högst fem år. Det beslutande organet skall emellertid kunna häva ett förbud i förtid. Organisationerna anser att den föreslagna längden kan vara rimlig.

• Sida 130
•  Original

Prop. 1979/80: 83 [30

7.14 Sveriges Ackordscentral

Vid sin granskning av förslagets olika lagregler har ackordscentralen funnit sig kunna godtaga dem som hänför sig till innebörden av näringsför— bud och förbudstidens längd samt till påföljderna.

8 Förfarandet, beslutande organ m.m.

8.1 Justitiekanslern

_ _ __ inte heller förslaget om hur själva förfarandet skall utformas föranleder någon erinran från min sida.

8.2 Riksåklagaren

| de fall då fråga om näringsft'rrbud uppkommer under konkurslörfaran— det föreligger ofta också grund till antagande att konkursgäldenären gjort sig skyldig till brottsligt lörfarande. Allmän åklagare bör därför rutinmäs— sigt underrättas orn när sådan fraga uppkommer. Härigenom skapas en garanti för att åklagaren i förekommande fall i ett tidigt skede kan inleda förunderst'ikning. | de fall förundersökning sålunda inleds torde man också å tillgång till ett bättre och säkrare underlag för prövningen i förbudsären- det.

Vad gäller frågan om beslutsmyndigltet finnes det i och för sig skäl som talar för att lägga uppgiften att pröva frågan om förbud pä konkursdornsto- larna. Emellertid är det här fråga om ett näringsförbud grundat på sam- hälls— och företagsekonorniska avvägningar. Jag vill därför inte motsätta mig förslaget att prövningen sker i marknadsdomstolen_ Förfarandet (s. 90—92) bör dock kunna göras mindre komplicerat. Det finns annars - som utredningen själv har framhållit — stor risk för att handläggningstiderna kan bli mycket långa. För att i någon mån nedbringa dessa olägenheter kan t. ex. förvaltaren åläggas att underätta näringsli'ihetsombudsrnannen (Nf)) samtidigt som underrättelse går till tillsynsmyndigheten. Förutom ett snab- bare förfarande skulle en sådan ordning innebära att tillsynsmyndigheten kunde besparas utredning i de fall Nf) anser att det inte föreligger förutsätt- ningar för näringsförbud och utredningen i de allvarligare fallen ägnas större resurser. I de fall förundersökning inletts bör detta. sonrjag tidigare framhållit. också ktrnna avkorta handläggningstiden i förbudsärendet.

Med hänsyn till att konkursbenägna näringsidkare ofta driver verksam— het rned flera företag talar enligt min mening starka skäl för att förslaget kompletteras med regler om interimistiskt näringsförbud. Som har fram- hållits av kommittén kan det dröja lång tid från det näringsförbud har aktualiserats i konkursen till dess beslut föreligger. Det säger sig självt att en näringsidkare som riskerar näringsförbud kan frestas att tillgodogöra sig tillgångar i annan näringsverksamhet som inte har dragits in i konkursför- farandet: han vet ju att han kan tvingas avveckla all sin näringsverksam- het, Det föreligger därför behov av en ordning med interimistiskt närings— förbud.

8.2.l Överallt/utan?” [ Mor/(holm

Enligt kommitténs förslag är det möjligt. att en gäldenär. som är fysisk person och som således omfattas av förbudet enligt ll9 a & KL, och vars

• Sida 131
•  Original

l'rop. [979/80: 83 lfsl

konkurs avslutas snabbt. hinner starta ny- näring innan ett eventuellt nä— ringsförbttd enligt IW b & ls'l. hinner meddelas t's'id. Ris). Förutom att ett sådant förhållande rent allmänt s_vnes' stötande har det en anttan nackdel. (")nr gäldenären startat en ny rörelse med flera anställda och omfattande ekonomiska åtaganden är det klart att detta kommer att ha inverkan på den kommande beslutsprocessen angående näringsförbud. För att undvika det— ta bör det övervägas om regler för ett interimistiskt besltttsförfarande borde införas. litt interimistiskt beslut borde i så fall även kunna otrrfatta s'tälll'öreträdare för juridiska personer. sotn ju inte omfattas av förbudet i IW a & lx'l .. l-liu'igenotn uppnår man möjlighet till ett snabbt beslutsförfa- ' rande och undviker ovan angivna olägenheter.

(lm kommitténs förslag till förlärande antas. skulle ett interimistiskt beslut lämpligen kunna meddelas av närirrgsfrihetsombudsmannen efter anmälan av tillsyusmvndigheten. Kot'tkursför'valtaren bör då åläggas att gora anmälan härom till tillsynstnyndighetcn. när skäl hartill föreligger. Om den som drabbas av det interimistiska beslutet inte är nöjd därmed skall han kttnna begära prö'. ning därav hos marknadsdomstolen. l:".tt så- dant regelsystem skulle väl stätrttna överens med motsvarande regler för" beslag. reseft'fu'bud m.m. i straffproccsset'r.

Kommittén har föreslagit att tillsvnsmyudiglreten efter underrättelse från konkttrsföt'valtaren skall göra anmälan till näringsfrihetsombudstnan- nett senast inorn ett år från dagen för konkursbeslutet tl99 e s* l st Kl.). Denna tidsfrist synes väl knapp. Som kommitten ttttalat (sid. 85 bl.a.) är avsikten att näringsförbud skall tillgripas endast i kvalificerade fall. Det kan också antagas att övervägande delen av de fall där lörbudsprovning blir aktuell kommer att falla inorn det kriminaliserade området. För att ktttttta ta ställning till frågan om förbud torde det i flertalet fall vara nödvändigt att avvakta konkttrsförvaltarens utredning och berättelse järn—- likt 555? K]. och därpå eventuellt följande polisutredning. Sådan utredning är oftast mycket tidskrävande varför den yttersta tidsgränsen för tillsyns-- myndighetens anmälan böt förlängas. Lämplig tidsgräns är den föreslagna. För de fall där konkursen inorn denna tid ännu icke är avslutad bör tidsfristen utsträckas till tre månader efter konkttrsens avslutande.

8.2.3 Ör't')'rtÅ/(.1_z.'ct)'wt i (if'ilr'l'ml'gr ('t/s[a.cul'rlixlri/tl Det sakliga innehållet i det nu avgivna förslaget om näringsförbttd katt i princip godtagas. Kommitten har föreslagit att fråga om förbttd väcks av tillsynsmyndighet. ttnderställs näringsfrilrctsombudstnannen och därefter. på talan av denne. slutgiltigt avgörs av marknadsdomstolett. l-"örfarandct har stora fördelar — det är snabbt. enhetligt. lätt genomförbart och ej särskilt kostnadskrävande. En fråga som dock inställer sig. berör närings- frihetsombudsmannens roll i sammanluurget. Dennes hittillsvarande tipp— giftcr har varit helt inriktade på att på olika sätt skydda näringsfriheten. linligt förslaget sktrlle näringsfrihetsotnbudsmannen verka för att genom— driva förbud itrom samma område. Lämpligheten av ett sådant motsatsför— hållande inom en och samma myndighet kan. enligt min mening. starkt ifrågasättz'ts. Vidare menar jag att man bör över 'äga huruvida inte möjlig het bör finnas till omprövning av näringsfrihetsombudstnannens beslut att ej. trots tillsynsmyndighetens anmälan. föra talan om förbud. En sådan möjlighet sktrlle tämligen enkelt kunna anordnas därest en bestämmelse infördes om att sådant negativt beslut skulle anmälas till. förslagsvis. riksskatteverket såsom central myndighet för bl.a. rikets indrivnings- verksamhet — vilket verk därvid skulle tilläggas kotnpetens att självstän-

• Sida 132
•  Original

Prop. 1979/80: 83 [32

digt föra talan inför marknadsdonrstolen i ärendet. Om en sådan prövnings— möjlighet tidsbegränsades skulle den inte belasta förfarandet nämnvärt. I samband härmed villjag även väcka frågan. huruvida icke riksskattever'ket helt kunde påläggas de uppgifter kommitten tilldelat när'ingsfrilretson'rbuds- mannen. lin sådan lösning synes fördelaktig. bl. a. med hänsyn till respek— tive myndighets övriga arbetsuppgifter.

8.2.3 Ör'cråklugm't'n [ Malmö (iklagur'dixtl'ikr

— — — Däremot kan jag inte biträda kommittens förslag 'att frågan om näringsförbud skall prövas av mat'knadsdomstolen efter ansökan av nä— ringsfrihetsombudstnannen. Som kommitten själv anför torde i de llesta fall. då fråga om näringsft'.')t'bud kan uppkomma. brottsligt förfarande ligga till grund för en anmälan från konkut'sförvaltaren. Det ter sig därför natur- ligt och icke minst av effektivitets- och rättssi'tkcrhetssk't'tl motiverat '.rtt den tingsrätt. som handlägger konkursen. prövar frågan om näringsförbud och att ansökan därom ingivcs av den åklagarmyndighet. som ändå kan förväntas behöva granska ärendet med hänsyn till misstanke om gäldenärs- och/eller skattebrott. Kommitténs till synes tyngst vägande argument mot tingsrätterna sotn första instans vid prövning av frågan om näringsförbtrd är att en sådan prövning icke sktrlle omfatta endast juridiska utan även företagsekonomiska och därmed besliilrktadc spörsmål och '.ttt sådana be— dömningar skulle ligga vid sidan av de: uppgifter som i allmänhet ankom- mer på tingsrätterna. Denna argumentering '.'u icke hållbar. Domstolar och åklagarmyndighcter tvingas i sin verksamhet '.ttt syssla med de mest skil— tande ft'jreteclser på olika områden. Det företagsekonomiska kunnande. som erfordras för prövning av fråga om ni'iringsförbud. finnes med säker— het företrätt såväl hos tingsrättsdomare som åklagare. Vad som dessutom gör tingsrätterna bäst skickade att handlägga nät'ingsföt'budsfrågor ät' det'as lokala anknytning med åtföljande personkännedom och kunskaper om det lokala näringslivet.

Jag biträder sålunda kommittens förslag med den ändringen att jag föreslår att tingsrätterna blit' första instans för prövning av frågor om näringsförbud och uppgiften att ansöka till rätten om sådant förbttd lägges på allmän åklagare.

8.2.4 Länsåklagurcn t' Kopparbergs län

Av det ovan anförda framgår att ett näringsförbud måste föregås av en utredning som många gånger kan bli ganska omfattande. Detta bör särskilt beaktas i sådana fall då det inte föreligger någon förundersökning om brottsligt förfarande. En sådan utredning kan knappast i allmänhet antagas stå till konkursför'valtarens förfogande om inte en revisor avgivit ett utlå- tande över befintliga räkenskaper. Viss utredning kan i vissa fall finnas hos tillsynsmyndigheten. Jag vill vidare anmärka att konkursförvaltarna är av ganska skiftande kvalitet. Vissa förvaltare anmäler allt och andra intet. Förvaltaruppdragen bör tilldelas för uppgiften särskilt kvalificerade advo- kater. En specialisering böt' eftersträvas. Då näringsförbudet riktat' sig mot missbruk av konkursinstitutet vill jag mot betänkandet anmärka att detta inte berört det inte ovanliga förhållandet att samma personer kan mer eller mindre samtidigt vara ansvariga för konkurser. som är anhängiga vid olika domstolar. Det synes mig därför nödvändigt med en synkronisering av myndigheternas åtgärder i sådana fall för att åstadkomma en samlad be- dömning av förutsättningarna för ett näringsförbtrd. Detta torde kräva databehandling av kronofogdarnas och konkursdomstolarnas diarieföring samt av bolagsregistren.

• Sida 133
•  Original

Prop. 1979/80: 83 13;

Någon beräkning av antalet näringsförbtal som kan tänkas il'rr'tgakotnma har' kommitten icke ansett sig ktrtrna göra. Det är inte uteslutet att det hade gått att få någon uppfattning härom med ledning av tillgänglig statistik över konkurser och gäldeni'u'sbl'ott. Jag tt'ot' nämligen att näringsförbud kati komma 'att aktualiseras i så många fall att följden av förslaget kan bli en kostsam byråkrati. Mycket beror härvid på vem som kommer 'att besluta. Ur denna synpunkt bör' den tingsrätt som handlägger konkursen ha de bästa förutsättningarna 'att med utnyttjande av kännedomen om denna och konkursgäldcnären besluta om näringsft'irbud. Förutsättningen härför är emellertid att åtminstone en ordinarie domare eller kanske ännu hellre tt'e lagfarna domare avgör frågan om näringsft'irbral. De '"näringsrättsliga"' synpunkter som enligt förslaget skall vara vägledande för näringslörbtalet bör' kunna tillföras av näringsft'ihetsombudsmannen vare sig han för talan eller inte. Uppgiften att föra talan kan på uppdrag och eventuellt enligt instruktion av näringsfrihetsomlurdsmannen anförtros allmän åklagare el— ler kronofogde. Särskilt i sådana f'all då gäldenät'sbt'ott föreligger torde allmän åklagare lämpligen kunna föra talan också om näringsförbud.

Vad ovan anförts grundar sig på den uppfattningen att frågan om nä- ringsförbud kan bli aktuell i betydligt ller fall än kommitten antager och att ett sadant förbud ofta måste för'egås av en viss utredning.

Såsom framhållits i betänkandet skall enligt för'slag till ändring i Kl. i lagrådsremissen både i ordinära och i mindre konkurser förvaltaren ange orsakerna till gäldenärens obestånd i den man dessa har kunnat utrönas. Vidare skall han också uppge om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om gäldenären kan antas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Även grunden härför skall anges. Allt detta förutsätter en åtminstone summarisk granskning av tillgängliga rä- kenskaper. Härigenom måste förvaltaren i allmänhet vara den sotn har de bästa förutsättningar'na att bedöma om det finns anledning att meddela näringsförbud. .lag har därför svårt 'att förstå varför inte förvaltaren som i t'egel är' advokat och som sådan bt'ukat' vara väl insatt i företagsekonomi och ha goda juridiska insikter får göra anmälan om näringsförbud till nät'ingsfrihetsombudsmannen. Härvid förutsätter jag att förvaltaruppdra— gen anförtros vissa advokater. som får specialisera sig på dessa. Vidare utgår jag såsom en självklarhet från att förvaltaren handlat' i samråd med tillsynsmyndigheten.

8.2.5 Lättad/(laguna i Malmöhus län Jag är därmed intre på de föreslagna bestämmelserna i 199 c & konkursla- gen. därjag har' en avgjort annan uppfattning än kommitten beträffande hur förbudsfrågan skall tas upp. hur den skall utredas. vem som skall föra talan i saken och vem som skall avgöra den. Jag anser nämligen att det visserligen skall ingå i konkursförvaltarens uppdrag att lämna snabbt besked i de fall där han anser det föreligga anledning att meddela ni'u'ingsförbud (jfr föreslagen lydelse av 55 å och 185 b 55 konkurslagen). men 'att detta meddelande bör' kunna synkroniseras med uttalande om han anser det föreligga skälig anledning misstänka gäldenärs- brott. l_)enna rapportering av förvaltaren bör snarast tillställas åklagaren. som inleder förundersökning syftande till att klarlägga konkursgäldenärens samtliga förhållanden. Det är' orealistiskt att tro att konsumentombuds- mannen på en tid av maximalt 3 månader från inkommen anmälan skulle kunna åstadkomma en sådan utredning. De uppgifter som kommer från förvaltaren visar sig som regel helt otillräckliga för en åtalsbedömning och

• Sida 134
•  Original

Prop. l979/80: 83 ljl—t

måste i minst lika hög grad vara det för en förbudsprt'ivning. Utredning genom polis och åklagare måste ske i vanlig ordning. kanske dock rued en särskild förtursgiVning åt de nu aktuella ärendetra.

Förbudsprövningen bör göras vid alln'rän domstol på talan av allmän åklagare. vilket + enligt vad som förut sagts — i regel sker i samband med ett åtal för gäldenärsbrott eller annat brott som vederbörande misstänkts för.

Som motivering kan anföras bl. a. följande synpunkter. ll Det gäller här en fråga att största betydelse för den enskildes förvärvs— möjliglreter och anseende. 2) lirottmalsdomstolen har' en bättre processuell möjlighet 'att skaffa sig en fyllig bedömning av fallet. l motsats till kommitten anser' jag att känne— dom om de lokala l'örht'dlandcua är av av'sevärd betydelse vid bedöm- ningen. 3) Frågan om juridiskt biträde får sin lösning genom 'att konkurs— gäldenär'en kan få offentlig försvarare. vars rrppdr'ag automatiskt korn— rnet' att gälla även fragor som rör näringsförbtalct. 4) litt beslut om näringsförbud böt" pat et'ka straffmätningen i brottmålet. )) De näringspolitiska synpunkterna kati tillgodoses genom att åklagaren i tillämpliga fall samråder med nät'ingsft'i'netsombudsmannen. sedan för- undersökningen lärdigställts. m Lippft'iljningen av ett nåringslörbud sket' säkrare om förbudet meddelats av lokal domstol. 7) Bex is om att vederbörande inte har' när'ingsför'bud. inte är i konkurs och inte är omyndigförklarad utfärdas av samma domstol. (Den av kommit- ten på sid. 98 i betänkandet uttalad ' åsikten att vederbörandes egen försäkran att han ej var underkastad näringsförbud skulle. kunna godta— gas förefaller diskutabel ). *) (':)verhuvud undvikes ett betydande dubbelarbete om hela proceduren anförtros polis -— åklagare —- allmän domstol.

8.3 Göta hovrätt

Även från praktiska synpunkter kan allvarliga anmärkningar riktas mot förslaget. Som nyss framhållits torde flertalet av de förfaranden. sotn enligt förslaget skall medföra näringslörbud. också innefatta brott enligt gällande rätt. Det kan var'a fråga om exempelvis gäldenärsbrott. brott mot Lipp— bördslagen eller bedrägeri. I dessa fall skall alltså för'under'sökning inledas och frågan om åtal prövas. ] detta sammanhang kan erinr'as om att den förestående reformen av konkurslagstiftningen konuner att medföra att gäldenärsbrottcn torde bli föremål för utredning i betydligt stöt'l'e utsträck- ning än hittills. Utredningar om brott av nu angiven 'ar't äl' regelmässigt komplicerade. Kommittens föt'slag innebär att ett särskilt utredningsft'ir— lärande skall äga rum hos Nt.) vid sidan av den förundersökning som polis och åklagare bedriver.

llu'edningar'na har i huvudsak satnrna syfte även om de i ena fallet kan leda till åtal och i andra fallet till näringsfifn'bud. En sådan ordning förefal- ler tnedföra ett onödigt slöseri med resurserna. Lftredningsarbetet hos NO. vilket skall bedrivas över hela landet. torde kräva avsevärda personalför- stärkningar. ()nr åtal Väcks och NO ansöker om ui-iringsförbud skall i stol't sert satnma frågor behandlas dels i en hrottmålsproeess hos allmän dom— stol och dels i en process hos marknadsdomstolen. Även för marknads- domstolens del torde en betydande utvidgning komma att krävas vilket i

• Sida 135
•  Original

Prop. l979/80: 83 135

sin tur' kan försvaga domstolens ställning som första och enda instans. Också för: parter och ombud kan denna process komma 'att medföra stora kostnader eftersom sarnmantr'ädena i regel torde komma att hållas i Stock— holm. I den mån rättshjälp förekommer drabbar även dessa kostnader staten.

Hovrätten anser 'att de betänkligheter som ovan anförts mot kommitténs l'ör'slag är av sådan beskaffenhet att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning.

[ stället bör' övervägas andra lösningar. som står i bättre överensstäm- melse med allmänt omfattade r'ättssäkcrhetskr'av samt get' möjlighet till effektivare och mindre kostmrdskrävande ingripanden mot de rådande missft'irhållandena. En lösning som därvid bör' kunna komma i fråga är' att knyta näringsförbud som särskild rättsverkan vid brott. — — Som förutsättning för när'ingsför'bud synes bör'a uppställas att för- farandet i fråga innefattar ett grovt åsidosättande av vad som ålegat veder— bör'ande som näringsidkare. Denna prövning skulle liksom vid förvisning eller förverkande göras i samband med brottmålet. En sådan ordning framstår som betydligt mera tilltalande från r'ättssäkerhetssynpunkt efter— sortr näringsförbudet då förutsätter brottsligt för'f:.rr".rnde. Den innebär ock- så ett effektivare ingripande eftersom näringsförbudet inte förutsätter 'att vederbörande försatts i konkurs. l--'rån praktisk synpunkt vinner man den fördelen 'att tillämpningen av reglerna om när'ingsför'bud inte behöver för— läggas till en särskild myndighet utan kan prövas vid allmän domstol i brottrnålsprocessen.

Mot den av hovrätten förordade lösningen skulle kunna hävdas att de allmänna domstolarna saknar' den speciella sakkunskap i näringslivsfrågor som linns företrädd inom marknadsdomstolen. Enligt hovrättens mening bör' dock sådan sakkunskap på vanligt sätt kunna tillföras de allmänna domstolarna beträffande här aktuella f'all.

8.4 Stockholms tingsrätt

Kommittén har övervägt och redovisat lösningar om vilket bcslutsorgan som bör Väljas. Övcr'Vägandena har gjorts mot bakgrund av krav på att mera genomgripande organisatoriska åtgärder skall undvikas. '.rtt kostna- derna skall hållas nere samt att redan existerande organ om möjligt skall anlitas. Med dessa utgångspunkter delar tingsrätten kommittens uppfatt- ning att marknadsdomstolen bör' anförtros uppgiften att besluta om nä- ringsförbrrd. Av kommitten anförda skäl härför finner tingsrätten tungt vägande.

Enligt förslaget skall näringsfrihetsombudsmannen få ansöka om nä— ringsförbud hos marknadsdomstolen endast efter anmälan från tillsyns— myndighet. 'l'ingsrätten finner inte vad kommitten anfört som skäl för den ordningen bärande. Givetvis måste näringsfrihetsombudmannen i regel bygga sina aktioner på anmälan från någon som har insyn i förekommande konkurser. Närmast till hands är då tillsynsmyndigheten. Enligt tingsrät- tens mening bör näringsfrihetsombudmannen emellertid oavsett hur han fått kännedom om visst förhållande kunna ansöka om näringsl'örbud. Ett sådant förfarande skapar bättre förutsättningar för en enhetlig praxis än om det sktrlle bli beroende på olika tillsynsmyndigheters bedömande om en aktion skall inledas eller ej.

• Sida 136
•  Original

Prop. [979/80: 83 Bo

Kommitten ltat' stattttat för 'att inte föreslå regler enligt vilka interimis- tiskt beslut om förbud kan meddelas trtart nöjt sig rtted '.ttt betona att ärenden om när'ingsförbud böt' behandlas skyndsamt. Som skäl härför anger kommitten 'att ett interimistiskt beslut sktrlle ha ganska liten betydel— se. eftersom sådant bara torde ktrrttta avse nyetablering. Vidare anför kommitten att den omfattande utredning som ntåste föregå även ett interi- ntistiskt föt'bttd och förbudets ingripande verkningar för den enskilde ock- så talar mot en ordning med interimistiska beslut. 'l'ingsrätten är emellertid av den uppfattningen att det i vissa fall rätt omgående kornnter att visa sig att förutsättningar för förbud föreligger. så t. ex. vid uppenbart krirttirtella förfaranden. Det firtns då också ett starkt behov av till förhindra personen ifråga från att fortsätta driva näringsverksamltet med risk för ytterligare skador'. Det är inte ovanligt att en person upprepade gånger efter' konkurs fortsätter ttted samma verksamhet som tidigare i ett nytt bolag. dit lt'an för över personal och ktrnder'. rttcdart skulderna lämnas kvar i konkttr'sbolaget. Även i sådana fall av upprepade konkurser kan det finnas behov av '.ttt genom interimistiskt förbud omedelbart ktrnna stoppa vidare verksamhet under den personens ledning. Fltt irtterimistiskt förbud bör. i likhet med ett slutligt förbud. kttrtna utformas så '.ttt det kan fastställas att gälla från viss senare d'ag för att den som förbudet dr'abbar skall få tillfälle att avveckla sitta pågående uppdrag och vid behov skaffa ersättare.

8.5 Göteborgs tingsrätt

= — -Även beträffande beslutande organ delar tingsrätten kommittens uppfattning.

8.6 Malmö tingsrätt

Tingsrätten övergår härefter till att behandla frågan om vertt som skall besluta om näringsförbud. Tingsrätten delar' kommitténs uppfattning. 'att varken länsstyrelserna och länsrätterna eller kontnter'skollegiurtt och sta- tens industrivet'k böt' anlitas för uppgiften att meddela näringsförbud. Däremot linncr tingsrätten 'att de skäl kommitten anfört för att förorda marknadsdt'tmstolen i stället för tingsrätterna är' föga övertygande.

Prövningen av om en person med hänsyn till de förutsättningar som angives i lagförslaget är' uppenbart olämplig '.ttt driva näring är' icke av annorlunda beskaffenhet än de bedömningar. som allmän domstol har '.rtt göra i åtskilliga mål. bl.a. i mål om ansvar för gäldenärsbrott. Marknads- domstolens uppgifter ät' av annan karaktär. De allmänna domstolarna torde också vara rtter'a förtrogna än marknadsdomstolen med problemati' ken kring den ekonomiska brottsligheten.

Ett av de skäl kommitten anför för att finna tingsrätterna mindre lämpli- ga '.ttt handlägga frågor om näringsförbud är'. '.ttt det kan ta lång tid '.ttt få saken avgjord. Detta skäl är' emellertid inte heller bärande. Det föreslagna förfarandet med marknadsdomstolen som beslutande myndighet blir' också tidskrävande. Först skall tillsynsmyndigheten i konkursen vända sig till näringsfrihetsombudsmannen. vilken —- efter '.ttt ha hört konkursgälde- när'en — skall bestämma om han hos marknadsdomstolen skall göra ansö- kan om ni'tringsft'irbud. Det kommer också '.ttt bli en tyngande belastning för rttarknadsdomstolen om såsom tingsrätten förordar — nät'ingsft'trbud inte skall bli så sällsynta sorti enligt kommitténs förslag. Tingsrätten be- farar att förfarandet i ntarknadsdontstolen kan kotnnta '.ttt ta lika lång tid

• Sida 137
•  Original

Prop. 1979/80: 83 I37

som en prövning i tingsrätt och eventuellt i hovrätt. Det är enligt tingsrät— tens mening angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt. att beslut av så ingripan— de art som meddelande av näringsförbud kan överklagas. För att få till stånd ett snabbt avgörande i allmän domstol bör stadgas. att ett meddelat näringsförbud omedelbart skall gälla såvida högre instans ej beslutar om inhibition.

'l'ingsrätten kan inte heller förstå att rättegångsbalkens och ärendelagens bestämmelser ej sktrlle vara lämpliga vid prövning av fragor om näringsför- bud. Dessa bestämmelser tillämpas på manga frägor av skilda slag och har tjänat som förebild för förvaltningsprocessen. Hur förfarandet i detalj skall utformas mäste bli föremål för ytterligare överväganden. men tingsrätten anser uppenbart att nämnd bör deltaga i avgörandet av frågor om närings- förbud. Det torde vara möjligt att med ett mycket enkelt grepp (jfr sid. 88 i betänkandet) inordna dessa ärenden trnder reglerna om förfarandet inför allmän domstol.

Tingsrätten anser på grund av det anförda att frågor om näringsförbud skall handläggas av de allmänna domstolarna.

8.7 Brottsförebyggande rådet

l betänkandet föreslås att ärenden om näringsförbud skall handläggas av marknadsdomstolen och med näringsfrihetsombudmannen som företräda— re för det allmänna.

BRÅ anser emellertid att övervägande skäl talar för att dessa ärenden bör handläggas vid allmän domstol såsom tvistemäl. Det allmänna bör i denna process företrädas av den kronofogdemyndighet som samtidigt har uppgiften som tillsynsruyndighet i den aktttella konkursen eller kanske — om åtal samtidigt väckts för gäldenärsbrott — av åklagaren. En sådan lösning bör inte vara främmande för något av de berörda organen. Just denna ordning tillämpar dessa nämligen i fråga om mål om äläggände av betalningsskyldighet enligt 77 aä uppbördslagen.

Genom en sådan lösning bör man kunna vinna avsevärda utredningstek— niska vinster. Kronofogde—. polis- och åklagarmyndigheter bör effektivt kunna samordna utredningsarbetet i samband med konkurstillsynen. ut— redningen angående eventuella gäldenärsbrott och undersökningen om behovet av näringsförbud. BRÅ anser det vidare viktigt att lägga en bety- dande del av ansvaret för dessa arbetsuppgifter pä kronofogde-myndighet av det skälet att just denna myndighet genom sitt fältarbete och lokalkän- nedom bör ha särskilt goda fi.")rutsättningar att också kontrollera efterlev- naden av förbudet.

BRÅ mcnar vidare att tyngdpunkten i domstolens samlade prövning i dessa ärenden närmast bör ligga på en bedömning av olika exekutions-. uppbörds-. civil- och straffrättsliga frågor. Allmänna näringsrättsliga lämp- lighetsbedömningar bör. åtminstone till dess ytterligare erfarenheter av denna sanktion vunnits. ges en mer underordnad roll vid prövningen. Detta talar också för att allmän domstol bör väljas som forum framför marknadsdomstolen.

Värdet av allmän domstols lokalkänndom bör heller inte underskattas i sammanhanget. Ärenden om näringsförbud sktrlle kunna prövas med nämnd om ett inflytande av lekmän anses önskvärt. BRÅ anser det dessut- om viktigt att tillvarata den processekonomiska fördel som en möjlig koppling till ett eventuellt brottmål om gäldenärsbrott utgör. BRÅ bedömer det vidare som betydelsefullt att en principiellt ny och ingripande sanktion

• Sida 138
•  Original

Prop. 1979/80: 83 |3x

to denna typ blir föremål för sedvanlig praxisbildning genom prövning i överinstanserna.

litt av kommittens främsta argument för valet av marknadsdomstolen är att kravet på snabbhet i handläggningen därigenom bäst skulle kunna tillgodoses. BRÅ delar uppfattningen attjust snabbheten i avgörandet är av ytterst stor betydelse för sanktionens effektivitet. Detta intresse bör emel- lertid kunna tillgodoses även om processen förläggs till allmän domstol genom att reglerna kompletteras med bestämmelser som ger domstol rätt att fatta interimistiskt beslut och att besluta om omedelbar verkställighet titan avvaktan på laga kraft. BRÅ anser att sådana bestämmelser inte kan u nd v aras .

8.8 llankinspektionen

Kommittens förslag beträffande handläggningen av frågan om utvidgat näringsförbud föranleder vissa synpunkter. l'förslaget innebär att frågan om meddelande av näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmanncn. ."ådan ansökan får göras först efter anmälan av tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndigheten). En— ligt bankinspektionens mening har emellertid frågor som här föreslås skola prövas av mai'knadsdomstolen en betydligt vidare omfattning än de frågor som normalt kan anses hänfi'irliga till näi'ingsrättsliga spörsmål som skall underställas marknadsdomstolen. l prövningen av om näringsförbud skall meddelas förstimlig konkursgäldenär ingår sålunda en bedömning av om förutsättningarna för meddelande av förbud är för handen. frågor som i stor utsträckning har anknytning till vad som ofta ingår i allmän domstols prövning av civil- eller brottmålskaraktäi'. Frågorna torde dessutom ofta ha beröringspunkter med mål som handlagts av konkursdomstolen. De anförda omständigheterna talar enligt inspektionens mening för 'att frågor av nu förevarande slag. i stället för att underställas marknadsdomstolen. blir föremål för allmän domstols prövning. Det bör ankomma på tillsyns- myndigheten att se till att frågor om näringsförbud underställs sådan dom- stol. lin ytterligare fördel med att frågor av detta slag bringas till allmän domstols prövning är att möjlighet därigenom föreligger att få tveksamma fall prövade i flera instanser. Det är här fråga om utomordentligt allvarliga ingripanden för näringsidkare. för vilka ett näringsförbud kan innebära ekonomiska och andra konsekvenser av betydande räckvidd. Mot denna bakgrund anser inspektionen det vara en rättss'zikerhctsfråga och en ange- lägenhet av stor vikt att talei'ätt föreligger mot domstolsbeslut i frågor som här är' aktuella.

8.9 Statskontoret

Statskontoret tillstyrker förslagen att det skall ankomma på tillsynsmyn- digheten i konkursen — kronofogdemyndighet — att anmäla fråga om eventuellt näringsförbud till näringsfrihetsombudsmannen. Statskontoret biträder också förslaget att marknadsdomstolen meddelar näringsförbud efter ansökan av denne.

8.10 Riksrevisionsverket

RRV ansluter sig till kommitténs förslag om förfarandet i ärenden om näringsförbud.

• Sida 139
•  Original

Prop. l979/80: 83 LW

8.1] Riksskatteverket

Enligt komniittens förslag skall marknadsdomstoleii besluta om närings— förbud el'ter ansökan från iiäringsfrihetsoittbtiditianueii (Nf)). Som förut- sättningarna för att meddela sådant förbud har utformats är' emellertid enligt RSVs mening konkurs- och straffrättsliga aspekter 'av större betydel— se än vad kommitten ansett. Kännedom och erfarenhet av sådana frågor är rimligen mindre hos Nf) och marknadsdomstolen än hos [. es. åklagarna och allmänna domstolar. Det torde vara lättare och mera rationellt att när så erfordras tillgodose kraven på insikt i näringslivets förhållanden och företagsekononiiskt kunnande vid handläggning inför allmän domstol än det är att tillföra NO och marknadsdomstolen sakkunskap på konkurs- och straffrättens område. RSV anser därför att det bör på nytt övervägas om inte en beslutsordning med förslagsvis tingsrätter på orter. där tillsyns- myndighet finns. är att föredra.

Verket anser vidare att det inte enbart är' en nackdel att beslut och näringsförbud kan prövas i flera instanser. Beslutet kan i snabbhetens intresse kombineras med förordnande om omedelbart ikraftträdande.

'fillsynsinyndighetens anmälan till Nt.) skall enligt förslaget göras senast ett år från dagen från konkursbeslutet. Det är inte ovanligt att avvecklings- tiden för konkurs är lång. t.o.m. flera år. Detta kan ha berott på att utredningen av boet försvårats och fördröjts genom konkursgäldenärens ovilja att samarbeta eller genom att han håller sig undan eller liknande. I sådana fall kan det tänkas inträffa att allvarliga missförhållanden kommer fram först på ett sent stadium eller t. o. m. mer än ett år efter konkursbesltiv tet. RSV anser det med hänsyn härtill böra föreskrivas att tillsynsmyn- digth alltid kan göra anmälan till NU sä länge konkursen pågår.

8.Il.l Krtmtt/iigt/enrvritlig/ieleli f Stockholm

Med anledning av remiss av rubricerade betänkande får kronofogde- myndigheten i Stockholm överlämna oeh åberopa bifogat av kronofogden G. von Rosen avgivet yttrande dock med den begränsningen att — under förutsättning att kommittéförslaget genomförs -— myndigheten ifrågasätter om inte de nya länsrätterna bör väljas för uppgiften att meddela näringsför- bud.

Enligt min bedömning kommer förfarandet inför marknadsdomstolen varken att bli effektivt eller praktiskt. Frågan om näringsförbtid efter konkurs har mera samband med förekomsten av gäldenärsbrott och andra förmögenhetsbrott än med de ärenden om konkurrensbegränsning. mark- nadsföring och förbud mot oskäliga avtalsvillkor som handläggs av mark- nadsdomstolen. De allmänna domstolarna. tingsrätterna. somjti också har hand om konkursmål. måste därför vara bättre skickade att bedöma den typ av näringsförbud. som det här kan bli fråga om.

ål./[.a7 [(rmtufogdemyncligheten [Göteborg

Kronofogdemyndigheten delar inte kommitténs åsikt att uppdraget att meddela ifrågavarande förbud bör anförtros marknadsdomstolen. Dessa uppgifter bör istället åligga tingsrätterna såsom mest lämpat organ. De allmänna domstolarna har lång erfarenhet av lagstiftningen om konkurs. gäldenärs-. förmögenhets- och skattebrott. brott mot uppbördslagen och aktiebolagslagen samt andra speciallörfattningar som kan bli aktuella i sammanhanget. Vid sin lagtillämpning gör dmnstolarna inte bara juridiska utan även vissa företagsekonomiska bedömningar. Till grund för de juri-

• Sida 140
•  Original

Prop. 1979/80: 83 141)

diska avgörandena ligger ofta företagsekonomiska utredningar av kompli— cerad karaktär. Många gånger låter dtmtstolarna Vidare höra bolagsrevi— sorer eller annan ekonomisk expertis. Tingsrätterna har således enligt myndighetens åsikt fullgod kompetens för att handlägga aktuella pröv— ningsärcnden. Kronol'ogdemyndigheten anser det vidare vara betydelse- fullt att prövningen läggs på lokal nivå. Långa resvägar för parter och ombud elimineras härigenom. Det medför också en intimarc och smidigare kontakt mellan beslutande och utredande organ. Den föreslagna ordningen med tre organ. som är engagerade i anmälnings- resp. ansökningsproces- sen. förefaller onödigt ittvecklad och tungrodd. Med hänsyn härtill borde ansökningsförfarandet lämpligen ankomma på tillsynsmyndighetcn. som redan utrett ärendet och bedömt frågan om initiativ till näringsförbud bör tas. På så sätt behöver en ny instans inte sätta sig in i ärendet. De nya '.u'betsuppgifterna kommer enligt kronofogdemyndighetens alternativ att spridas på ett stort antal lokala och regionala myndigheter och kommer därför inte att föranleda samma personalförstärkningsbehov som enligt kommitténs förslag. Strävandena mot enhetlig rättstillämpning kan tillgo- doses genom att domstolsverket och riksskatteverket följer utvecklingen på området och sprider avgöranden av intresse till berörda organ. De av tingsrätterna meddelade besluten om näringsförbud föreslås vidare gå i verkställighet utan hinder av att ändring i besluten söks. dvs. enligt samma regler som _iml 35 så konkurslagen för närvarande gäller för konkursbeslut. Den av kommittén påtalade olägenheten med långa handläggningstider hos tingsrätterna för att få till stånd ett näringsförbud försvinner härmed.

8./l.3 Krono/i'let/t'lnyndigh('rt'n i Mil/nu")"

När det gäller att välja det organ som har att besluta om näringsfi'trbud är det enligt kronofogt'lemyndighetens uppfattning utomordentligt viktigt dels att en enhetlig praxis snabbt tillskapas dels att förfarandet inför det beslu— tande organet blir så smidigt som möjligt samtidigt som rättssäkerhets- kraven beaktas.

Ur dessa synpunkter förefaller kommitténs förslag att lägga förbuds- prövningen på marknadsdomstolen välbetänkt. Kronofogdemyndigheten vill emellertid ifr'gasätta om ej marknadsdomstolen bör få möjlighet att meddela interimistiskt beslut beträffande näringsförbud. Kommittén avvi- sar visserligen detta under motiveringen att interimistiskt beslut endast kan avse nyetableringar och under hänvisning till förbudets ingripande "verkningar" för den enskilde personen. Av 199 c & framgår att det kan ta upp till ett år och tre månader innan ansökan om näringsförbud görs hos marknadsdomstolen. Under denna tid kan en näringsidkare hinna starta flera företag vilka han sedan måste avveckla om han åläggs nå'tringsförbud. Härutöver skall han avveckla sina tidigare engagemang. Det kan onekligen vara till fördel även för den enskilde om han kan meddelas ett interimis— tiskt beslut. just genom att detta endast avser nyetableringar. (ienom ett interimistiskt beslut behöver han ej frestas att sätta igång på nytt och sedan kanske lockas till olika slag av manipulationer för att hålla en nystartad verksamhet igång vilken han rätteligen skall avveckla efter ett meddelat näringsförbud. Självfallet måste en så lång tidsutdräkt som ovan skisserats bli ett exceptionellt undantag och skall ett interimistiskt beslut behöva tillgripas endast i vissa speciella situationer. men möjligheten att meddela sådant beslut borde ändock finnas.

Kronofogdemyndighcten ansluter sig helt till kommitténs förslag att anmälan om näringsförbud skall göras av tillsynsmyndigheten (kronofog- demyndighet).

• Sida 141
•  Original

l-'rop. I979/80: 83 l4l

l—Lnligt kommitténs förslag skall näringsfrihetsomlmdsmannen. sedan an- tnälan gjorts av tillsynsmyndigheten. självmant pröva om ansökan om näringsförbud bör göras. f—Lnligt kronofogdemyndighctcns uppfattning skall det tvärtom åligga näringsfrihetsombudsmanncn att alltid fullfölja en an- mälan frän tillsynsmyndigheten. Har tillsynsmyndigheten funnit skäl till anmälan om prövning av näringsförbud skall frågan härom prövas direkt av det beslutande organet. Något sakligt motiv för att låta näringsfrihets- ombudsmannen överpröva tillsynsmyndighetens anmälan finns inte.

8.1 I .4 Kromflimdvnrvrulig/u'len i Öxtcrxmtd

l_Jppgiften itll efter anmälan av tillsynsmyndigheten besluta om närings- förbud förutsätter uppenbarligen ingående kännedom om och erfarenhet av tillämpningen av konkursrättsliga och straffrättsliga regler. Kommitténs argumentering för att lägga denna uppgift på markrtadsdornstolcn efter initiativ av näringsfrihetsombudsmannen ärinte helt övertygande. Uppgif- ten borde i princip ankomma på konkursdomstolarna. som bl.a. har den närmare kännedomen om den aktuella konkursen. De olika rekvisiten för näringsft'irbud utgår närmast från en bedömning om gäldenären t.ex. gjort sig skyldig till gåldeni'trsbrott utifrån vad konkursutredningen visar. Argu— mentet om att man tillskapar en enhetlig bedömning. om en och samma instans prövar frågor om näringsförbud. är inte heller odiskutabelt -— det förutsättsju att ett flertal tillsynsmyndigheter aktualiserar frågan om för- hud och dessa myndigheter katt ha olika bedömningar. KFM har dock stannat för att marknadsdomstolen bör kunna pröva näringsfi'trbud under den väsentliga förutsättningen att domstolen tillförs konkursrättslig exper- us.

($./1.5 Ix'rtutttjogilt'ntvrttlig/t('len i Kar/.vlml

— — — Beträffande själva förfarandet har rättssäkerhetsaspekten tillgo- dosetts dels genom att gäldenären först efter välsignelse från såväl tillsyns- myndighet som näringsfrihetsombudsman kan ställas inför marknads- domstolen dt'ls m-k genom att gäldenären i de flesta fall kan erhålla allmän rättshjälp.

8.II.() lx"r,m:g/iJgt/t'rttlt'ndig/tt'lmt f(ijl'llå'lxlljltlå'l'fk

l-"t'irevarande lagrum behandlar den s. k. förvaltarberättelsen. finligt dess lydelse hittills och även enligt förslaget skall förvaltaren ha en obligatorisk skyldighet att ta ställning i vissa avseenden. Han skall sålunda lämna uppgift om boets tillstånd och orsakerna till obeståndet. Vidare om förhål— lande har förekommit. som kan föranleda återvinning. om gäldenären kan misstänkas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott och hur denne. om han varit bokföringsskyldig. skött bokföringen.

Kommitten föreslår härefter ett tillägg i texten enligt vilket förvaltaren skall ange om anledning att meddela näringsförbud föreligger. Myndighe- ten vill ifrågasätta om inte förvaltaren bör åläggas att alltid redovisa att ltan tagit ställning till denna fråga i likhet med lagrummets utformning i övrigt. Kommiten har inte redovisat varför man inskränkt skyldigheten enbart till fall. när förvaltaren finner att näringsförbud bör meddelas. En obligatorisk skyldighet i detta avseende kan tänkas aktivera förvaltarna att verksamt bidra till den utredning. som skall ligga till grund för tillsynsmyndighetens ställningstagande om anmälan skall göras till näringsfrihetsombudsmannen eller inte. Genom att ntan ofta inom ramen för konkursen anlitar revisions-

• Sida 142
•  Original

Prop. l979/80: 83 |43

kunnig personal för upprättande av delbokslut och granskning av eventuell bokföring. skttlle det underlätta om man redan på detta stadium fick sådan expertis" syn på förht'tllandena. Tillsynsmyndigheten har ofta inte tillgång till sakkunniga i det avseendet.

Pa ett flertal håll åberopas tillsynsnrvndighetens personkännedom bl.a. som grttnd föratt lägga antuälniugsskyldigheten till näringsfrihetsombuds— mannen på denna myndighet. Härmed följer också skyldighet för denna att tillhamfahalla erforderligt utredningsmaterial. Idag är det inte känt hur tillsynsfttnktionen skall organiseras ute i landet. För att tillvarata den åberopade personkännedomen torde krävas att tillsynsfunktionen inte cen— traliseras i allt för hög grad.

På sid. 94 drar kommitten slutsatsen att näringsförbud enligt IW h s inte torde bli särskilt vanligt. Kronofogdem_yndigheten är skeptisk till denna slutsats. ] Örnsköldsviks distrikt har de senaste två åren ca 30—40"; av antalet konkurser blivit föremål för prövning av åklagare betr. brott som enligt förslaget skulle kunna leda till näringsförbud. I detta sammanhang skall vidare beaktas att något ställningstagande till om konkursgäldenär gjort sig skyldig till gäldenärsbrott inte tages idag tbetr. "fattigkonkur- serna”) dvs. i bort emot 704"? av antalet konkurser. Med den av kommittén föreslagna handläggningen av dessa från I9th torde ett stort antal fall. där näringsförbud kan ifri'tgas'ättas. komma att uppdagas.

8.12 Kommerskollegium

Vad däremot gäller den föreslagna administrativa ordningen vill kolle- giet göra vissa reservationer. Uppenbarligen utgör missbruk av näringsfri- heten i olika former ett omfattande och ökande problem. vilket måste mötas med åtgärder av olika slag. Det står också klart att punktvisa regleringar av näringsfriheten i form av yrkesauktt'irisationer. tillstånd för utt'fwande av viss verksamhet etc. inte sällan erfordras för att skapa garan— tier för att vissa på privat grund bedrivna verksamheter drivs på från allmän synpunkt acceptabelt sätt. Enligt kollegiets mening är det angeläget att undvika splittring av resurserna i handhavandet av de regleringar och andra åtgärder som erfordras i detta sammanhang. I stället bör strävas efter en så långt möjligt samlad organisation för dessa frågor.

l det nu aktuella fallet har kommitten föreslagit att det skall ankomma på näringsfrihetsombudsmannen att föra talan om näringsförbud. Kollegiet vill utifrån ovan redovisade synsätt ifrågasätta om detta är en lämplig ordning. Det skulle innebära att ytterligare en myndighet kommer att handlägga ärenden om inskränkningar i näringsfriheten för vissa yrkesut— övare. Dessutom synes det tveksamt om näringsfrihetsombttdsmannens uppgift att motverka konkurrensbegränsningar bör förenas med en sadan uppgift som det här är fråga om.

Kommerskollegium har ålagts handhavandet av ett flertal olika närings— rättsliga regleringar. Härvid synes man ha utgått från att kollegiet bör tillföras regleringar vilka ej utgör ett direkt led i tillvaratagandet av särskil- da intressen. såsom miljöskydd. konsumentskydd etc.. eller i övrigt till följd av frågornas art bör handhas av annan myndighet och då ofta på lokal nivå. Den nu föreslagna regleringen synes till sin natur inte avvika från sadana regleringar som hittills förts till kommerskollegium. Med hänsyn till vad som ovan sagts om angelägenheten av att så långt möjligt organisato- riskt hålla samman uppgifter på förevarande område. förordar kollegiet att uppgiften att föra talan om näringsförbud förs till kollegiet.

• Sida 143
•  Original

Prop. l979/8tl: 83 latt

(Y./Z.! Humle/skamrarna i SlocÅ/m/m. Norrköping, liir/"ii. l'ishj'. Malmö. (ft-it'lt' ”('/I SÅt'l/t'jlt'tt

— —— — Vidare ifrågasätter handelskamrarna om det inte bör finnas möj— lighet att överklaga beslut av sådan ingripande art varom här är fraga. Bland annat med anledning härav förordar handelskamrarna att frågan om näringsförbud prövas av allmän domstol.

8.13 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen accepterar sålunda den föreslagna ordning— en. att det utvidgade näringsförbudet skall handhas inom den marknads- rättsliga rättskipningen med domstolen som dömande organ och näringsfri- hetsombttdsmannen (NC)) såsom förande det allmännas talan inför domsto- len. Härigenom skapas enligt domstolens bedömning garantier för att intresset av näringsfrihet och fri konkurrens beaktas. vilket intresse mark- nadsdomstolen och NO båda har att värna om enligt konkurrensbegräns- ningslagen. Såsom kommittén anför är också genom den valda lösningen intresset av rättssäkerhet vid prövning av frågor om näringsförbttd väl tillgodosett genom gällande regler om sammansättningen av marknads- domstolen och förfarandef vid denna.

Speciellt stor betydelse för rättssäkerheten har naturligtvis domstolens sammansättning. om domstolen i sitt dömande kunnat manifestera en hög grad av enighet beträffande värderingar och slutsatser. Härvidlag får mark- nadsdomstolen hänvisa till en ttnder hösten l978 av riksdagens näringsut— skott gjord utredning (se NU 1978/79: 6). l utskottets betänkande konstate- rar näringsutskottet bl.a. (s. 15) att marknadsdomstolens avgöranden präglas av en betydande enighet och av att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella bedömningar ätt för kollektiva reak- tioner av intresserepresentanter: utskottet betonade i sammanhanget att detta måste betraktas som tillfredsställande.

Marknadsdomstolens sammansättning vid handläggning av ärenden om näringsförbtld bör enligt förslaget kunna vara densamma som vid domsto- lens handläggning av ärenden enligt konkurrensbcgränsningslagen. Därige- nom kommer alltså den särskilde ledamoten för ärenden om konkurrensbe- gränsning att ta del i handläggningen. Denne ledamot förutsätts enligt lagen (4 & ] st 2 p lagen /l97(l: 4l7/ om marknadsdomstol m. m.) ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. I nu aktuellt avseende delar marknadsdomsto- len helt kommitténs bedömning. och domstolen f'mner härvidlag angeläget betona lämpligheten av den valda lösningen med tanke på att det vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen gäller att inte bortse från just de intressen konkurrensbegränsningslagcn har att tillvarata.

[ anslutning till behandlingen av marknadsdomstolens sammansättning vill domstolen något uppmärksamma kommitténs redovisning av gällande inskränkningar i konkttrsgäldenärs rätt att driva näringsverksamhet. Kom— mittén noterar härvid bl. a. att den som är i konkurstillstånd inte får utöva domartjänst. Marknadsdomstolen vill i förevarande sammanhang påpeka att det ifrågavarande kravet inte gäller domare i marknadsdomstolen (se 7 & lagen om marknadsdomstol m. m. och prop. l970: 57 s. l73). och domstolen vill starkt ifrågasätta om inte detta krav bör införas även beträf- fande domare i marknadsdomstolen. särskilt med hänsyn till nu aktuella lagförslag.

Fötfarandereglerna avseende ärenden enligt konkurrensbegränsningsla- gen innehåller vissa särpräglade regler om ett s. k. förhandlingsskede efter

• Sida 144
•  Original

Prop. l979/8l): 83 144

avslutad rättegång tse l9— Zl ss konktrrrensbegränsningslagen) direkt av- passade för prövningen i konkurrensbegränsningsärenden. Följaktligen hör i stället såsom kommitten föreslår reglerna beträffande handläggning av ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor i tillämpliga delar bringas att gälla i fråga om handläggning av ärenden om näringsförbud enligt l99 b & KL i förslaget. Beträffande själva förfarandet vill domstolen uppmärksamma vissa speciella frågor.

Genom att bestämmelserna i lagen om marknadsdomstol m.m. avseen- de förfarandet i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor — såsom nyss konstaterats — föreslås bli tillämpliga på ärendena angacndc näringsförbud sktllle alltså tnarknadsdomstolen med stöd av den f. n. gäl— lande lydelsen av l5s* lagen om marknadsdomstol m.m. trnder vissa betingelser kontra avgöra ärende titan sammanträde. Marknadsdomstolen vill emellertid ifrågasätta huruvida det inte bör vara i det närmaste obliga- gatoriskt att ärende angående näringsförbttd avgörs efter sammanträde inför tnarknadsdornstolen. Det föreligger särskild anledning att i nuläget aktualisera ett dylikt krav med tanke på att ifrågavart-rnde l5 & är föremål för visst ändringslörslag från konsumentverket (KOV). vilket förslag efter remissbehandling f.n. är under övervägande inom handelsdepartementet. Enligt fi.”)rslaget sktrlle möjligheterna att avgöra ärende utan sammanträde vidgas. Marknadsdomstolen skulle sålunda ges möjlighet — till skillnad mot vad som nu gäller -— att under vissa omständigheter självständigt besluta att ärende skall avgöras titan sammantrf'rde. I sitt remissvar till- styrkte domstolen det ifrågavarande förslaget (se marknadsdomstolens yttrande av den 3 I januari l979 över KOVs framställning angående ändring i marknadsför—ingslagen fl975: l4l8/ och lagen om marknadsdomstol m.m. samt förordningen /l976: 429/ med instruktion för KUV. s. 4 f).

Marknadsdomstolens nuvarande maktmedel för att få part eller annan att inställa sig personligen inför domstolen inskränker sig till vitesföreläg- gande (I8 & ] st. | p. lagen om marknadsdomstol m.m.). lakttas inte föreläggandet. har marknadsdomstolen möjlighet att öka trycket på veder- börande genom ett förhöjt vite tl8 ä 3 st. | p. jämförd med 9 kap. 85 rättegångsbalken /RB/). Vitesföreläggande utgör emellertid inte någon ga— ranti för att part verkligen inställer sig. Nuvarande reglering i lagen om marknadsdomstol m.m. angående parts eller annans personliga inställelse måste i själva verket betecknas som inadekvat. Som allmän grundsats torde nämligen böra anses gälla att ett system med tvångsmedel för instäl- lelse måste i slutskedet alltid tillhandahålla det ovillkorliga tvångsmedlet hämtning. Saknas hämtningsmöjligheten. måste domstolen resignera: att avgöra målet på handlingarna sedan domstolen dessft'frrinnan funnit sam— manträde så angeläget att vederbörande vid ett kanske mycket högt vite förelagts inställelse sktrlle ju innebära ett erkännande av att dtmrstolens tidigare bedömning varit ogrundad. Nu redovisade synpunkter angående tvångsmedel för inställelse har domstolen gett uttryck för i det ovan nämnda remissvaret rörande vissa förslag från KOV. [ nyssnämnda re- missvar hemställde marknadsdomstolen att handelsdepartementet i sam- band med prövningen av KOVs förslag måtte överväga frågan om införan- de av möjlighet för marknadsdomstolen att förordna om hämtning av part eller annan som kallats att personligen inställa sig inför marknadsdomsto- len. Vid handläggningen av den nya ärendekatcgorin beträffande närings— förbud lorde parts personliga inställelse komma att påfordras i avsevärt större utsträckning än vad som sker vid handläggningen av de nuvarande ärendekategorierna. Därutöver finns det grundad anledning anta att det

• Sida 145
•  Original

Prop. 1979/80: 83 l—tS

bland de konktirsgäldeuärer och andra sotn riskerar att drabbas av närings— förbud finns förhållandevis många som inte lojalt kommer att inställa sig personligen eller genom ombtid. Mot bakgrund av det anförda finns det följaktligen skäl att räkna med ett ökat behov av att kunna förordna om hämtning av part eller annan som har att inställa sig personligen inför marknadsdomstolen. Även i förevarande remissärende finner därför doin- stolen anledning understryka behovet av befogenhet för marknadsdotiisto— len att förordna om hämtning.

Med hänsyn till att näringsfi'irbud enligt förslaget skall jämlikt IW b s* KL ktinna hävas enligt I99 c 15 tredje stycket KL lika väl sorti förbud enligt marknadsföringslagen och lagen ( l97 l: I 12) om förbud tiiot oskäliga avtals— villkor tavtalsvillkorslagen) noterar kommittén ts. 107 f.) att för motsva- rande fall inom tillämpningsområdena för marknadsföringslageit och av— talsvillkorslagen inte finns någon uttrycklig föreskrift om i vilken form ansökande om hävande skall göras. Med hänsyn härtill — fortsätter koin— mitten — har kommitten avstått från att föreslå någon särskild regel om formen för ansökan om hävande av näringsft'irbtid. För egen del vill dock marknadsdomstolen härvidlag ifrågasätta. om inte tittryckliga bestämmel- ser avseende förfarandet vid ärenden angående hävande av tidigare med- delat näringsft'irbtid bör övervägas under det fortsatta Iagstiftningsarbetet. l-luvudsakligen samina bestämmelser som reglerar förfarandet vid medde— lande av förbud bör enligt marknadsdomstolen gälla härvid. l samman- hanget vill domstolen påpeka att domstolen under sin hittillsvarande verk— samhet ännu inte prövat fråga om hävande av tidigare meddelat förbtid enligt marknadsföringslagen eller '.tvtalsvillkorslagen. Det första ärendet av denna typ har helt nyligen anhängiggjorts hos marknadsdomstolen. Det ärendet gäller förnyad prövning av förbud enligt marknadsft'iringslagen. och under handläggningen av ärendet har det visat sig att den aktuella bestämmelsen i marknadsföringslagen (12 5) inte helt entydigt anvisar htir föifarandet skall gestaltas (jfr prop. l970: 57 s. 97 f. samt Bernitz. Ulfm. fl.. (.)tillbörlig marknadsföring. Nyköping l970, s. 329 f). När fråga är om hävande av förbud med så ingripande verkningar som det nu aktuella näringsförbudet. bör enligt marknadsdomstolens bedt'imning inte några som helst oklarheter tillåtas kvarstå såvitt gäller spörsmålet hur ärendena skall handläggas. Reglerna bör följaktligen vara lika tydliga som motsva- rande regler avseende ärenden angående meddelande av förbud.

[ förslagets I99 cå första stycket Kl, regleras anhängiggt'irandet av frågor om näringsförbud enligt förslaget till l99 b så Kl.. Bl. a. stadgas vissa frister inom vilka tillsynsmyndigheten och NO har att göra anmälan re- spektive ansökan. Från rättssäkerhctssynptinkt torde ifrågavarande frister ha stor betydelse: en konkursgäldenär eller annan som riskerar att drabbas av näringsförbud skall inte behöva sväva i ovisshet häröver alltför länge. Det skulle i sammanhanget kunna ifrågasättas huruvida det inte utöver nyssnämnda frister även borde gälla en absolut tidsfrist för meddelande av näringsförbud. Meddelat näringsförbud sktille t. ex. inte få kVarstå längre än viss tid efter konkursens avslutande (jfr 35 kap. os brottsbalken). Enligt marknadsdomstolens värdering torde det emellertid knappast finnas något större praktiskt behov av dylik bestämmelse. Risken för att hand- läggningen av ärendena sktille fördröias på ett ur den enskildes synvinkel of1'1irsvarbart sätt ter sig inte påtaglig.

Genom uttrycklig hänvisning i l6 & lagen om marknadsdomstol m.m. äger bestämmelserna i 5 kap. RB om offentlighet vid domstol motsvarande tillämpning vid marknadsdomstolen. Härvid ges alltså marknadsdomstolen

lf) Riksdagen ”79180. ! .l'tlHll. Nr 83

• Sida 146
•  Original

Prop. 1979/80: 83 146

möjlighet att i vissa fall förordna att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. t.ex. oiti det skulle ktiiiiia befaras att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas. jämlikt 5 kap. l % tredje stycket tredje punk- ten RB skall i brottmål. när skäl därtill finns. förhandling. som angår personundersökning. sinnesundersökning eller annan utredning rörande den tilltalades levnadsoinständigheter. äga rtim inom stängda dörrar. Sist- nämnda punkt i 5 kap. 1 s". som utesltitande avser brottmål. kan alltså inte åberopas av itiarknadsdomstoleu vid förhandling i ärende angående nä— ringsft'irbtid. För marknadsdonistolen framstår det som tänkbart att utred— ning angående t. es. konkursgältlenars levnadsomständigheter kan aktuali- seras vid pi'övningeu av fragor otit näringsft'irbud: en konkursgäldenär som drabbas av näringsförbud blir jti i större eller mindre utsträckning härige— nom betagen sin förmåga att försörja sig och kanske också sin familj. Med beaktande härav torde titredning attgåetide levnadsomständigheter ha viss relevans för att avgöra huruvida näringsförbud skall meddelas. Följaktli— gen kan det enligt marknadsdomstolens mening uppstå behov av att beträf- fande nu aktuella fi'irhållanden hålla förhandling inom stängda dörrar. Mot bakgrtiiid härav bör nu uppmärksammade fråga övervi'igas vid den fortsat— ta departementsbehandlingen.

8.14 Näringsfrihetsomhudsmanneu

Utredningen har inte ktinnat konkretisera i vilken omfattning det före— kommer missbruk av konkursinstitutet som kan akttialisera ansökan till marknadsdomstolen om näringsfi'irbud. Viss ledning kan möjligen erhållas med titgångsptinkt i antalet anmälningar för gäldeni'irsbrott. 1 en inom brottsft'irebvggande rådets kansli utarbetad rapport "Konkurser och eko- nomisk brottslighet" (1978: 1) redovisas en studie över gäldenärsbrotten i Stockholms kommun år 1974. Detta år avslutades 1 029 konkurser i kom- munen. Samma år polisantnäldes 411 personer i kommunen för gäldenärs- brott. Antalet '.ivsltttade konktirser totalt i riket var samma år 4566. En proportionell uppräkning av antalet anmälningar för gäldenärsbrott med utgångspunkt i dessa siffror sktille ge ungefär 175 anmälningar i hela landet.

I rapporten redovisas också vissa uppgifter från en studie av Gösta Kedner. löretagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet. rörande gäldenärsbrottslighet. Kedners undersökning omfattade de 10 sydligaste länen och gällde endast företagskonktirser som avslutades 1970. Av 755 avslutade konkurser var 368 ordinära och 387 fattigkonkurser. 'l'ill åtal anmäldes i de ordinära konktirserna 30 procent av gäldenärerna och i fattigkonkurserna 9 procent av gäldenärerna. Dessa uppgifter ger vid han- den att det skulle ha skett totalt närmare 151) anmälningar av gäldenärs— brott i företagskonkurser i de 11) länen år 1970.

Kedner anser dock att ett strikt iakttagande av reglerna i 11 kap. BrB i fråga om dessa 755 avslutade företagskonkurser hade bort resultera i en anmälningsfrekvens på ca 40 procent i de ordinära och 40—50 procent i fattigkonkurserna. En sådan anmälningsfrekvens skulle ha resulterat i ca 225 anmälningar. Om man gissningsvis antar att de 10 sydligaste länen svarar för ungefär två tredjedelar av konkurserna skulle antalet anmälning- ar av gäldenärsbrott i hela landet bli betydligt över 3110.

()in hänsyn enbart skulle tas till dessa siffror skulle antalet ärenden angående näringsförbud i varje fall i ett inledningsskede ktinna bli mycket stort. kanske något hundratal. Avgörande härvidlag blir i första hand de

• Sida 147
•  Original

Prop. 1979/80: 83 IJ?

resurser som tilIsynsmyndighelerna kan avdela för utredning av ärenden om näringsförbud. Vid sådan utredning maste tillst usmyndiglret självfallet enligt förvaltningslagen ( 15 kl höra den som avses bli föremal för närings— förbud. Såsonl utredningen understrukit bör tills_vnsrnymlighcten framläg— ga sådant utredningsmaterial som kan tjäna som underlag för Nt )s ställ— ningstagande.

Konkurslagskomrnitte'n har belyst ett antal fall. som skulle kunna moti- vera näringsförlmd. 1 den inom brottsförelo-"ggande rådets kansli utarbeta— de rapporten har redovisats ytterligare ett antal fall av liknande slag. lngen av dessa båda genomgångar lämnar någon mera inträngande bl.a-lystring av de tekniska utredningssvårighcterna. Nt) har dock i sin verksamhet sett exempel på likartade beteenden och tvingats att utreda d'.-m. De erfarenhe— ter som NO därvid gjort tyder på att förhållan-lena kan vara mycket komplicerade. Sådana omständigheter som att boktöringcrr är oklar. tek— niskt felaktig. ofullständig eller kanske helt obefintlig lär visserligen förut— sättas vara belysta innan Nt) tar befattning med saken. Nlen kvar star det förhållandet att bristerna -— —.om kanske tillkommit för att dölja otillbörliga beteenden -- i sig medför att det kan komma att behövas mycket resurskrä— vande insatser från NUs sida i samband med utförandet av talan i domsto- len.

En särskild svårighet kan uppstå när det gäller att bevisa vem av llera styrelseledarnöter eller ställföreträdare ijuridiska personer eller koncerner eller personer utanför denna krets som faktiskt handhaft ledningen av verksamheten. NOs egna erfarenheter" talar för att den verklige ledaren gärna döljer sig och sina förehavanden i invecklade beslutsprocesser där ansvaret formellt ligger på andra personer.

Det är såsom av det föregående framgår inte nu möjligt att med någon tillfredsställande grad av säkerhet förutse hur många fall att näringslk'jrbtal som årligen kan komma att aktualiseras hos Nt"). Redan införandet av institutet näringsförbud kan på sikt väntas få en viss preventiv-' effekt.

8.15 Konsumentverket

Konsumentverket har inget att invända mot att [uppgiften att föra talan vid en utvidgning av förbudet i ktmkurslagen anförtros åt Nf). Sett i ett större sammanhang förefaller det dock vara en något främmande uppgift för NO att föra talan om näringsförl'rral. (')m frågan om näringsförbud blir föremål för mer generella överväganden. synes det nödvändigt att på nytt pröva vilken myndighet som bör ha tillsynsuppgiften och rätt att föra talan om sådant förbud.

8.16 Patent- och registreringsverket

Kommitten anser att den särskilda insikt i näringslivets förhållanden som kräVs för tillämpning av förslaget talar för att prövningen av frågor om näringsförbud läggs på marknadsdomstolen. Det faktum att mycket kvalifi- cerade konkursrättsliga frågor kan uppkomma under denna prövning talar dock enligt patentverkets åsikt för att prövningen istället lägges på allmän domstol. För detta talar också att frågor om ("o-'erträdelse av näringsförbud enligt förslaget kommer att prövas i denna ordning. Det bör dessutom uppmärksammas att det beslut om försättande i konkurs som utgör en förutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas fattas. av tingsrät- ten. Även andra frågor i samband med konkursen prövas av tingsrätt.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1979/80: 83 148

Kommittén har understrukit vikten av att snabbt fa till stand ett sltttligt beslut i ärenden rörande näringsförbud. Detta önskemäl har varit ett av skälen till att prövningen föreslas ligga pä en myndighet vars beslut inte kan överklagas. Om dessa ärenden handläggs av tingsrätten. vars beslttt kan överklagas hos hovrätten, behöver detta inte innebära nagon nämn- värd förlängning av förfarandet. En betydande tidsvinst skulle kunna göras om ärendena anhängiggiordes hos tingsrätten av kronofogdemyndigheten direkt. Ärenden av detta slag bör också tilldelas förtur.

8.17 Arhetsmarknadsstyrelsen

Förbud att idka näring utgör ett stort ingrepp i näringsfriheten. Varje fall bör därför prövas särskilt av ett organ som är tillräckligt kvalificerat. A MS tillstyrker att marknadsdomstolen får pröva fragor om näringsft'irbud.

l)et föreslagna förfarandet vid ansökan om näringsförbud innebär att frågan om ingivande av ansökan om förhud kommer att handläggas av kvalificerade organ. vilket AMS finner tillfredsställande. AMS ifri'igasätter dock om inte den enskilde näringsidkarens intresse av att snabbt fa veta huruvida han kan komma att drabbas av förbud bör medföra en snävare tidsgräns för tillsynsmyndighetens anmälan. t. ex. sex manader fran kon- kursbesltttet. Särskilt med hänsyn till de stora krav pä lörvaltarens kvalifi— kationer sotn ställs i propositionen l978/79: IOS förefaller den tidsram pa ett år från konkursbeslutet som kommittén har föreslagit att vara onödigt vid.

8.18 Länsstyrelsen i Stockholms län

Kommitténs förslag utgår från att de ändringar i konkurslagstiftningen. som tidigare föreslagits och som nu är föremål för lagrådsremiss. kommer att genomföras. Bland dessa ändringar kan noteras en ny ordning för handläggning av mindre konkurser i stället för de nuvarande fattigkonkur— serna samt vidare att förvaltare regelmässigt skall utses. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten.

Kommittén föreslär i det nu aktuella sammanhanget att marknadsdom— stolen skall avgöra fragan om näringsförbud. Frågan om förbud förutsätts bli initierad av förvaltaren. som blir skyldig att snarast möjligt antingen i särskild anmälan eller i förvaltarberättelsen eller förvaltaruppgiften lämna besked. om det finns anledning att meddela näringsförbud. Därefter skall tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndigheten). så snart ske kan. dock se- nast ett är efter konkursbeslutet. göra anmälan till näringsfrihetsombuds— mannen, vilken har att till marknadsdomstolen göra ansökan om närings- förbud. I)enna skall göras senast tre månader från det anmälningen kom in till ombudsmannen. Först därefter kan således marknadsdomstolen avgöra frågan om näringsförbud. ett avgörande varöver klagan ej kan föras.

Enligt länsstyrelsens mening är det föreslagna förfarandet onödigt om— ständligt och tidskrävande. Detta gäller särskilt i de fall. där det framstår som uppenbart att näringsförbud skall meddelas och där ett snabbt ingri- pande är av betydelse för att förhindra fortsatt missbruk. Länsstyrelsen ser det som angeläget att kravet på rättssäkerhet tillgodoses. men detta borde vid ovan nämnda situationer kunna ske i tillfredsställande grad även ge— nom ett enklare och snabbare förfarande.

Länsstyrelsen anser därför att, i fall när en uppenbar missbrukssituation föreligger och ett snabbt beslut om näringsförbud är påkallat. det bör

• Sida 149
•  Original

l'rop. I979/8ll: 83 149

ankomma på länsstyrelsen att fatta sadant beslut efter anmälan av tillsyns— myndigheten. l.änsstyrelsen torde vara bättre skickad än annan myndighet eller domstol att pa kort tid fatta beslut om näringsförbud. eftersotn titan inom myndigheten normalt har tillgäng till sadan information som är av avgörande betydelse för frågan. Vidare finns vid länsstyrelserna personal med juridisk och ekonomisk utbildning och med praktisk erfarenhet av ämnesomri'tdet. Länsstyrelsens beslut skall emellertid kttnna överklagas i marknadsdomstolcn. Länsstyrelsens beslut bör kunna träda i kraft utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. För fall där ett omedelbart bcslttt inte är päkallat torde det av kommittén förordade förfarandet kunna tillämpas. Härigenom anser länsstyrelsen att även rättssäkerhetskravet blir tillfreds- ställande tillgodosett.

8.19 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen har i sitt yttrande den IS november l977 pä angivna skäl föreslagit att länsstyrelsens lämplighet som tillsynsorgan bör närmare un- dersökas. Skulle länsstyrelsen utses till tillsynsmyndighet i konkurser. är det naturligt att länsstyrelsen även får uppgiften att göra anmälan till näringsfrihetsombudsmannen. da fraga uppkommit om näringsförbud. Med hänsyn till bl.a. den samlade bild länsstyrelsen (uppbördsenheten) i många fall har av gäldenärer som försatts i konkurs är det lämpligt att länsstyrelsen får göra sädan anmälan. Som exempel på länsstyrelsens tuppbördsenhetens) goda kännedom om gäldenärer kan nämnas att läns— styrelsen frän lokala skattemyndigheten erhåller granskningsrapporter i fall där arbetsgivaren brustit i sin skyldighet att betala och redovisa inne— hållna prelitninärskatter. Länsstyrelsen ätalsanmäler även ifrågasatta brott mot skattebrottslagen och uppbördslagen. I denna verksamhet samarbetar länsstyrelsen med kronotögde-. aklagar- och polismyndigheterna. Det för- tjänar även att papekas att länsstyrelsen enligt 62 & uppbördslagen beslutar om att konkursframställan skall göras mot skattskyldig eller arbetsgivare som är ansvarig för arbetstagares skatt. Länsstyrelsen besltttar även om att föra talan om personligt betalningsansvar enligt 77 a.s' uppbördslagen. 48 a s' mervärdeskattelagen och 27 a 5 lagen om förfarandet vid viss kon- sumtionsbeskattning.

För det fall att statsmakterna följer konkurslagskommittens förslag att utse kronofogt'lemyndighet till tillsynsmyndighet vill länsstyrelsen. mot bakgrund av det sagda. betona vikten av att de uppgifter — av natur att kunna grunda näringsförbud — som finns hos länsstyrelsen rutinmässigt tillförs kronofogdemyndighcten i egenskap av tillsynsmyndighet. Uppgif— terna kan sedan tillsammans med det material konkursförvaltaren inkom- mer med samt övriga uppgifter av betydelse i sammanhanget bilda under- lag för anmälan till näringsfrihetsombudsmannen.

8.20 Utredningen (1973: 01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

En följd av det system USS föreslär blir att näringsförbud kommer att meddelas sasom nagon form av rättsverkan dä nu angivna brott har blivit begångna i samband med konkurs. Huvudprincipen bör vara att domstolen självmant skall pröva frågan om näringsförbud vid fällande dom i brottmål- lct. Genom särskild reglering bör domstolen ges möjlighet att meddela interimistiskt beslut om näringsförbud i de fall där sådant förbud är angelä- get redan under den tid som utredningen mot den misstänkte pågår. Erfa-

• Sida 150
•  Original

Prop. 1979/80: 83 lit)

renheten talar nämligen för ett sadant institut med hänsyn till att konkurs— och brottstttredningar inte sällan tar avsevärd tid i :tnspräk.

Näringsförbud i samband ttted konkurs blir nted all s:.tnnolikhet vanligt förekommande om den av USS föreslagna ordningen genomförs. l')ärigc— nom ökar den preventiva effekten av lagstiftningen. Mot bakgrtntd av nuvarande :"ttalsfrekvens ittotn de brottsmnraden som skulle komma i fraga katt det dock inte handla om mer än nägra hundratals fall om aret. Den ell—ektiviserade tillsyn av konkursft'irvaltningen sont f(ftrcslfts i prop. l978/ 79: ItiS bör emellertid medföra en ökning av antalet mal där näringsförbud pa grttttd av ekonomiska brott blir förentäl för prövning.

USS delar inte kommitteus uppfattning att marknadsdotnstolen är bäst lämpad att avgöra fragan om näringsförbud. Skälen härtill är flera. Enligt gällande bestämmelser far besvär inte anföras mot marknadsdotnstolens beslut. Här handlar det om ett sa allvarligt ingrepp i den enskildes närings- frihet att det av rättssäkerhetsskäl bör finnas möjlighet att fa fragan om näringsft'irbud prövad i liter än en instans. ()m förbudet enligt vad utred- ningen föreslt'tr -— tills vidare knyts till vissa ekontuniska brott i samband med konkurs talar dessutom bl.a. processekonontiska skäl för att lata allmän domstol fa avgöra mal om näringsförbud. l'inligt kommitténs förslag skall även sadan domstol avgöra mal om överträdelse av tneddelat närings— förbud. Samtliga de rättsverkningar som katt följa pa en konkursgå'tldenärs otillbörliga handlande blir härigenom föremäl för en samlad behandling frän domstolens sida. Anses däremot att även andra än straffri'tttsliga rekvisit skall kttnna grunda näringsförbud kan det ifragsättas om inte prövningen härav pa grund av förbudets förvaitningsrättsliga karaktär bör läggas pa allmän förvaltningsdomstol.

8.21 Sveriges domareförbund

Enligt förbundets mening är det angeläget att lagstiftningen inte får karaktären av specialbestämtnelser. vilket kan medföra att den alltför sällan kontmer i tillämpning. Detta kan bli följden om dylika fragor skall handläggas av näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen. Sär- skilt som sådana förbud varom här är fraga far anses falla utom ramen för vad dessa organ annars sysslar ttted. Vad ntl sagts talar för att de myndig- heter och organ som enligt gällande rätt handlägger konkursfragor ocksä fftr avgöra frågor om förbud att idka näring. Därigenom skttlle också skapas möjlighet att överklaga beslut om förbttd. vilket förbttndet anser päkallat frän rättssäkerhetssynpunkt. Förbundet anser att kommittén överskattat betydelsen av att dessa frågor avgörs snabbt. Detta är inte mera angeläget här än på många andra områden. där rättssäkerheten anses kräva möjlighet till överklagande.

De av kommittén föreslagna rekvisiten för meddelande av näringsförbud kotntner enligt förbttndets tnening att i rättstilläntpningen i väsentliga delar överensstämma med de objektiva rekvisiten för gäldenärsbrotten i | 1 kap. brottsbalken. Den föreslagna lagtexten i I99 b s* konkurslagen har visserli- gen utformats pä annat sätt. men kommitten har i sin motivering ('s. 75—78) i flera avseenden ankntttit till och även använt samma ordalag som i ll kap. brottsbalken. Förutsättningartta för meddelande av näringsförbud skulle därför komma att i väsentliga delar överensstämma nted de objek- tiva rekvisiten för gäldenärsbrott. Detta talar med styrka för att även frågor om näringsförbud handläggs a ' allmän domstol. som har att hand- lägga inte bara mål om gäldenärsbrott utan ocksa atskilliga andra frågor som har samband med konkurs.

• Sida 151
•  Original

Prop. l979/81lz83 lil

Formerna för handläggning av fri'tgor om näringsförbud vid tingsrätt maste bli föremt'tl för ytterligare överväganden. Det bör vara möjligt att pa ett eller annat sätt skapa en samordning med äta! för gäldenärsbrott. varigenom en önskvärd förenkling av handläggningen av fragor om nä- ringsförbttd skulle kunna ernäs. Httrerforderlig satttverkan tnellatt tillsyns— myndigheten och åklagaren skall avägabringas maste närmare utredas. men en tänkbar möjlighet är att anmälan om anledning till näringsförbud görs av tillsynsmyndigheten samtidigt med att äklagaren underrättas om misstanke om gäldenärsbrott. Om anledning till näringsförbud ansags före- ligga. skulle yrkande kunna framställas hos tingsrätten om interimistiskt bcsltlt i avbidan på att fragan sltttligt prövas. vilket normalt skulle kttnna ske i samband med åtal för gäldenärsbrott om sådant atal väcks. Det kan ifrågasättas om inte interimistiskt beslut skttlle kunna meddelas redan pa grund av skälig misstanke om gäldenärsbrott. Nagon mera vidlyftig utred— ning skulle da inte heller behövas i detta tidiga skede. Da interimistiskt beslut inte bör bestä ttnder alltför lång tid. skulle tingsrätten kunna aläggas att bcstänttna sista dag för ätals väckande eller. om atal ej väcks. för fullföljd av yrkande om näringsförbud. En samordning nted :"ttalsfragan skulle kunna bidra inte endast till att handläggningen av ätalsfragan blev snabbare utan ocksa till att gäldenärsbrott kotn att utredas i större omfatt— ning än vad nu är fallet. Detta vore. ocksa i hög grad önskvärt såsom ett led i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Att de subjektiva rekvi- siten för gäldenärsbrott inte är till alla delar uppfyllda skttlle inte behöva utgöra hinder mot att meddela slutligt beslut om näringsförbud. Risk fanns kanske annars att bestämmelsen skulle fä sitt tillätnpningsomrade alltför inskränkt för att tjäna de syften som den avses göra.

De av kommittén angivna förtttsättningarna för nteddelande av närings- förbud sammanfallcr dock inte helt med rekvisiten för gäldenärsbrott. Sålunda kan det. som kommittén föreslagit. finnas anledning att meddela näringsförbud vid upprepade konkurser även när brottsligt förfarande inte kan styrkas. [ dessa fall bör särskild talan om förbud kunna föras vid tingsrätten antingen av åklagaren eller av tillsynsmyndigheten. Möjlighet att meddela interimistiskt beslut bör övervägas även för dessa fall.

SÅ [(ja/t lig lllf' n in _t:

Beträffande förbundets yttrande i den del det tar ställning till beslutande organ är Grotandcr och Palm skiljaktiga och förklarar sig anse de skäl bärande som anförts i betänkandet (s. 87—90) för att marknadsdomstolen är det lämpligaste organet att meddela näringsförbud. De anser att i andra hand. om tingsrätt anses böra ifrågakomma som sådant organ. förfarandet bör anknytas till de regler som gäller för handläggning av tvistemål och talan föras av tillsynsmyndigheten.

8.22 Sveriges advokatsamfund

Även om näringsförbud skulle få ett så vidsträckt tillämpningsomri'tde. som kommittén föreslär. förefaller det ändock troligt. att fragan om förbud oftast aktualiseras efter konkurs. som leder till åtal för gäldenärsbrott eller annan kriminalitet. Det måste i dessa fall vara utomordentligt viktigt att frågan tas upp till behandling i samband med påföljdsfrägorna i övrigt. Samfundet erinrar här om de argument. som framförts för att körkortsater- kallelse skall prövas av domstol. Dessa maste väga än tyngre när det gäller

• Sida 152
•  Original

Prop. l')79.-'80: 83 152 en sa genomgripande påföljd som näringsförlmd. Här bor domstolarna fä tillfalle lill samtidig prövning. sa att ett näringsförbud och tiden för detta kan göras beroende av straffmätningen i övrigt. Kommittén har icke varit främmande för tanken att lata prövningen ankomma på de allmänna dom— stolarna men avlärdar denna bland annat med hänvisning till att prövning- en skall omfatta även företagsekonomiska och därmed besläktade spörs— mal och lill att det i princip gäller om nagon är uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet eller ej. Kommittens asikt är att detta slags bedömning— ar skulle ligga vid sidan av de uppgifter. som i allmänhet tillkommer tingsrätterna. Samfundet har svart att dela denna uppfattning. De företags— ekonomiska spörsmäl. som kan komma llpp i detta sammanhang. torde ej vara mer komplicerade än sädana. som allmän domstol har att befatta sig med i olika civila mål och i mal. som rör ekonomisk brottslighet. Den lämplighetsprövning. som enligt betänkandet skall äga rum. torde icke erbjuda avvägningsproblem. som nämnvärt skiljer sig från dem. som upp— kommer dä andra päft'iljdsfrägor skall avgöras. Även allmänna rättssäker— hetssynpunkter talar för att prövningen skall läggas på de allmänna dom- stolarna.

Samfundet ifrägasätter självfallet inte att specialdomstolarna tillgodoser rättssäkerheten mot bakgrunden av den rättstradition och politiska stabili- tet som kännetecknar dagens svenska samhälle. Men rättsordningen och rättskipningen bör å andra sidan vara sa organiserad att den erbjuder den enskilde största möjliga rättssäkerhet oberoende av den i framtiden för tillfället förhärskande politiska situationen. Mot den bakgrunden ter det sig angeläget att at de allmänna domstolarna i största möjliga utsträckning förbehålla beslutamlerätten i fråga om den enskildes rörelse- och verksam- hetsfrihet samt rättigheter i övrigt.

Men även andra skäl än dessa talar för att den enskildes rättssäkerhet skulle främjas om prövningen hänfördes till de allmänna domstolarna. Det är således otillfredsställande_ att den näringsförbudsprövning. som försla— get förutsätter. skall kunna grundas på en relativt summarisk redogörelse i tl'irvaltarberättelsen eller förvaltaruppgiften eller rent av på en anmälan enbart frän tiIlsyningsmyndigheten och att näringsfrihetsombudsmannens utredning förutsättes bli endast av begränsad omfattning. Principen anges vara. att han skall ta ställning på det material. som konkursförvaltningen eller tills_vningsmyndigheten ställer till hans förfogande. Enligt kommitténs förslag till ändring i gällande instruktion för näringsfrihetsombudsmannen skall denne höra den. som avses med förbudsframställningen "när det lämpligen kan ske". En ordning. som bättre garanterar gäldenären ett allsidigt tillvaratagande av hans intressen redan pä utredningsstadiet. är enligt samfundets mening nödvändigt. Detta skulle lättast åstadkommas. om prövningen förlades till de allmänna domstolarna.

Enligt förslaget skall marknadsdomstolens beslut icke kunna överkla— gas. vilket klart strider mot de rättssäkerhctsgarantier man i andra närlig- gande sammanhang velat ge den enskilde såsom vid fall av konkursbrott. körkortsindragning. uteslutning ur föreningar och organisationer och vid handläggning av auktorisationsfrägor. ()m principiella skäl anses tala för. att marknadsdomstolens avgi'iranden ej skall kunna överklagas, är detta ytterligare ett skäl för att låta prövningen ankomma på de allmänna dom— stolarna. Den olägenhet. som kommitten anser ligga i. att det kan ta lång tid att utverka ett slutligt avgörande på grund av fullföljdsmöiligheterna. kan neutraliseras genom en bestämmelse om. att beslut får omedelbart verkställas även om prövning sker i högre instans. Den bör dock i så fall förenas med rätt att påkalla inhibitionsbeslut vid överprövning.

• Sida 153
•  Original

Prop. l979/80: 83 l53

8.23 Föreningen Sveriges statsåklagare

Konkurslagskommitten avvisar att de allmänna domstolarna. alltså i första instans tingsrätterna. är lämpliga att besluta om näringsft'irbud enligt 199 b & KL och föreslär i stället att sådan fråga skall prövas av marknads- domstolen pä talan av näringsfrihetsombudsmannen. Statsåklagarlör'- eningen ställer sig av llera skäl tveksam till en slidan lösning. Näringsför- budet blir mycket ingripande för den som träffas av förbudet. Som ovan antytts måste därför utredning och lörfarande omgärdas av starka rättssä- kerhetsgarantier. Vad gäller domstolsförfarandet motsvaras dessa bäst av de allmänna domstolarnas processuella principer om muntlighet och ome— delbarhet. Tingsrätterna har konkursrättslig expertis och erfarenhet av lagstiftning och utredningar om gäldenärsbrott. skattebrott och andra för- mögenhetsbrott. Därtill kommer att tingsrätt i det stora llertalet fall. där näringsförtatd aktualiseras. får handlägga brottmål. som anknyter till den aktuella konkursen. Detta innebär att en mycket ingående och fullständig utredning i det enskilda fallet kommer att stå till domstolens fi.")rfogande dä frågan om näringsförbud skall prövas. Motsvarande sktrlle knappast gälla marknadsdornstolen om den väljs för uppgiften att meddela näringsförbud. Kommittén förutsätter att marknadsdomstolen skall snabbt få till stånd ett slutgiltigt beslut på utredningsrnaterial som tillhandahålles av näringsfri— hetsombudsmannen. men i huvudsak samlas av kronofogdemyndigheten. Det är uppenbart att dessa myndigheter för närvarande saknar kapacitet att göra utredningar som ens tillnärmelsevis kan motsvara förunt'lersökning i brottmål. Regler saknas i stort sett om förfarande och befogenheter vid utredning genom kronofogdemyndighets försorg. Dessa myndigheters per- sonal har icke trtbildning eller erfarenhet som gör dem lämpade göra bedömningar om de invecklade kriminaliserade förfaranden som förekom- mer i samband med konkurs och oftast bör vara utslagsgivande vid beslut om näringsförbud. Det kan ej heller vara angeläget att hos kronofogdemyn- digheterna tillskapa resurser för att göra utredningar som i det väsentliga blir dubbleringar av förundersökningarna. För övrigt är det tveksamt om det är möjligt att inom överskådlig tid förse kronofogdemyndighet med kvalificerade personella utredningsresurser. Trots decenniers klagomål och strävanden har man icke inom polisväsendet kunnat bygga tipp en tillräcklig organisation för snabb handläggning av ekonomisk brottslighet. -- Även med beaktande av att marknadsdomstolen har speciell kunnighet och erfarenhet. finns alltså risker att domstolen skulle nödgas att fatta snabba beslut angående näringsförbud på sämre och mer begränsat utred- ningsunderlag än vad tingsrätten har i anknytande brottmålsprocess. Detta är. sett mot bakgrund av att marknadsdomstolens avgörande icke kan överklagas, knappast tillfredsställande. Det vore betänkligt om de olika domstolarna skulle — på grund av skiftande utredningsunderlag — komma till olika bedömningar av de företeelser. som skall ligga till grund för straffsanktionen resp. näringsförbud. Föreningen vill ifrågasätta om kom— mittc'n icke undervärderat eller i vart fall ieke tillräckligt belyst de svårig- heter sorn föreligger att utreda och bedöma de invecklade ekonomiska förhållanden som regelmässigt torde förekomma i aktuella fall. Det kan förutses att tillsynsmyndigheten enligt kommitténs modell måste för sin bedömning göra utredningar i avsevärt flera fall än de där anmälan till näringsfrihetsombudsmanncn verkligen sker.

Redan idag förekommer betydande olägenheter och eftersläpningar i de ekonomiska brottmålen på grund av den bristfälliga kopplingen mellan de

• Sida 154
•  Original

Prop. 1979/80: 83 154

administrativa skattemålen avseende skattebrott. kombinerade med gal— denärsbrott och annan brottslighet. Ur denna synpunkt är det önskvärt att icke ytterligare komplicera bilden och splittra handläggningen genom att införa ett separat förfarande vid nya organ för att göra i väsentliga delar parallella utredningar" och göra bedömningar om speciella följder för nä— ringsidkare av konkurser och agerande i anslutning till dessa. Ett ganska ordinärt ft'irlärande i de fall där näringsförbud blir" aktuellt sktrlle enligt kommittens förslag engagera i vart fall följande organ. l. Konkursförfarande vid allmän domstol. utredning av förvaltare och tillsyn av kronofogdemyndighet

2. Skattemal vid skattedomstolar. utredning av skatterevisorer oftast i samråd med åklagare och polis. talan av taxeringsintcndent. 3. Brottmål vid allmänna domstolar. utredning av åklagare och polis i samverkan med särskilt skatte-revisorer.

4. Talan om näringsförbud vid markrmdsdomstolen. utredning av krono- fogdemyndighet och näringsfrihctsombudsman. talan av den sist— nämnde.

5. Eventuella utredningar vid speciella myndigheter. exempelvis vid illo- jala förfaranden på arbetsrättens område m. nr. Ett väsentligt skäl för att tingsrätt bör handlägga näringsförbudsfallen är att i förekommande fall beslut om näringsförbud bör vägas in vid bestäm- mande av påföljd i anknytande brottmål. Det kan erinras om den intensiva kritik som riktats mot att domstol icke anförtrotts att pröva frågan om indragning av körkort i samband med fastställande av påföljd för trafik- brott. (')m prövningen av näringsförbud förläggs till allmän domstol. bör det vara möjligt för allmän åklagare att självständigt och oberoende av anmä- lan från tillsynsmyndighet föra talan om näringsförbud i samband med väckande av åtal. Föreningen anser det icke vara rationellt att initiativet till näringsförbud skall exklusivt vila på kronofogdemyndighct. Sannolikt skulle åklagarens utredning av brottmål. åtalsprövning och åtalsbeslut röna inverkan av en skyldighet för åklagare att beakta frågan om näringsförbud. Statsåklagarföreningen finner således starka skäl tala för att prövningen av näringsförbud icke skall ligga på marknadsdomstolen. av principiella skäl som också med hänsyn till de betydande kostnader som nödvändig förstärkning av marknadsdomstolen_ näringsfrihctsombudsmannens orga— nisation och kronofogdemyndigheternas utredningskapacitet skulle draga. kostnader som i stort skulle utebli om prövningarna läggs på de allmänna domstolarna. För att trygga att näringsförbud kan inträda snabbt kan övervägas om allmän domstol bör tilläggas möjlighet att meddela interimistiskt förbud i aVbidan på avgörande av brottmål. Slutligen vill föreningen rikta uppmärksamheten på frågan om ett förfa- rande enligt kommitténs modell kan förhalas genom att tillsynsmyndig- hetens beslut om anmälan till näringsfrihetsombudsmannen överklagas.

8.24 Föreningen Sveriges åklagare

När det gäller frågan vilket organ som skall äga besluta om näringsför- bud anser föreningen att övervägande skäl talar för att uppgiften anförtros åt allmän domstol på talan av allmän åklagare. Ätskilligt kan anföras för en sådan ordning. Som kommittén själv påpekat finns konkursrättslig expertis

• Sida 155
•  Original

Prop. [979/80: 83 155

där och åtskilliga av de fall där fi'ii'biidspi'i'ivning blir aktuell torde komma att föranleda allmänt åtal. l.)är'vid kan föi'biidsfrågan och åtalet handläggas samtidigt. ett förfarande som ur både processekonomisk och rättssäker— hetssynpunkt är tilltalande. Vidare kan med ett sådant system förutses att prövningen av frågan huruvida talan om åläggande av näringsft'irbtid bör anställas alltid kommer att göras av åklagare med stor erfarenhet av brott i samband med konkurs. Vidare medför ett sådant system deti fördelen att en aklagai'es beslut att anställa eller icke anställa talan om näringsförbud kan överprövas av överordnad åklagare. Härigenom ei'nås goda möjlighe- ter till kontroll av bestämmelsens tillämpning. De av kommittén anförda skälen mot allmän domstol är" heller inte särskilt övertygande. Tingsrät- terna hai' tvivelsutan stor erfarenhet av lämplighetsbedöinningar av de mest skiftande slag. l.)ärför torde bedömningen av om vederbörande är uppenbart olämplig att bedriva näringsverksamhet eller ej icke överstiga deras förmåga. liij heller utgör det förhållandet att domstols avgt'firande kan dras under överrätts prövning något hållbart argument mot en sådan dom- stols lämplighet i förevarande saiiin'ianhang. Snarare talar enligt förening- ens nicning starka rättssäkerhetsskäl för att talan i vanlig ordning skall kunna föras mot ett bcsliit om näringsförbud. En annan sak är att domsto- len bör tilläggas befogenhet att förordna att beslut om näringsförbud skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft. Exem— pel på sådan befogenhet finns på olika håll bl. a. inom strafflagstiftningen (Brli :x; 3 2 st. i. Med en sådan ordning kan man åstadkomma en tillräckligt effektiv verkställighet titan att rättssäkerheten åsidosätts. Någon risk för bristande enhetlighet i tillämpningen om uppgiften läggs på allmän domstol behöver knappast befaras". Prejtidikatbildning koriimer att ske på samma sätt som sker i andra typer av avgöranden och när det gäller" åklagarnas verksamhet sktille givetvis vägledande anvisningar kunna ges av RÅ. Ej heller bör det enligt föreningens mening vara nödvändigt med en särskild sammansättning av allmän domstol. exempelvis genom att tillföra den näringsrättslig expertis. för att frågor om näringsförbud skall kttnna avgö— ras på ett tillfredsställande sätt.

8.25 Föreningen Sveriges kronofogdar

Kommitten har i sin diskussion om lämpligt besltitsorgan stannat föratt markmidsdoinstolen bör vara beslutande efter initiativ av näringsfrihets- oinb'_idsmariiieri. Som avgörande skäl redovisas i betänkandet att det i ärenden angående näringsförbud ytterst är fråga om att bedöma om veder- börande är lämplig att driva näringsverksarithet eller inte. Kommittén anför att läinplighetsprövningen innesluter frågor av "såväl jtiridisk som företagsekonomisk natur" och finner det vara en fördel att maiknadsdt'un— stolen är ett partssammansatt organ. Vidare understryks värdet av att man snabbt kan få en enhetlig praxis genom mai'knatlsdomstolen.

Föreningen kan inte finna att dessa konkurslagskommittens angivna och andra skäl är övertygande. 'l'ill en början måste påpekas att bedömningen av de grunder. som uppställts för näringsförbud. måste vara relativt främ- mande för de angivna organen. De primära rekvisiten anger ju att den beslutande myndigheten har att i första hand bedöma. om gäldenärsbrott eller annan brottslig handling begåtts av näringsidkaren eller om denne eljest väsentligt åsidosatt borgenärsintressena. | bilden kan komma in att ta ställning till om t.ex. åtei'vinningsgruiidaride transaktioner löi'ekoiiiinit eller om näringsidkaren på ett obehörigt sätt utnyttjat skatteuppbördssy-

• Sida 156
•  Original

l'rop. [979/80: 83 150

stemet genom självtagen långvarig kredit. Även andra kommitténs uttalan— den. t. ex. att fråga kan vara om felaktig användning av pengar som utbetalats i form av regionalpolitiskt stöd eller missbruk av den statliga lönegarantin. visar på att allmän domstol lättare bör kunna besluta i fråga om näringsförlnrd.

('.)m konktrrsdomstolen eller tingsrätten i den ort tillsynsmyndigheten finns får beslutanderätten. innebär detta att den nödvändiga dokumentatio- nen från konkursmt'rlet finns lätt tillgänglig. Av större vikt är att tillsyns— myndigheten i samarbete med förvaltaren och andra myndigheter (länssty— relsens revisionsenhet. kronofogdernyndighet. polis och åklagare) snabbt och överskådligt kan tillhandahålla tingsrätten en ""förundersökning". 'l'ill- synsmyndigheten kan smidigt hålla konktakt med tingsrätten och på begä- ran förse rätten med kompletterande utredning. Det bör i sammanhanget särskilt anmärkas att kravet på ett snabbt ft'irfarande bättre tillgodoses om allmän domstol tilläggs besltrtanderätten.

Föreningen vill sålunda ifrågasätta om inte den ordningen bör gälla. att tillsynsmyndigheten. .sorn har den nära kunskapen om näringsidkaren och dennes verksamhet. anhängiggör talan om näringsförbud vid tingsrätt. Näringsförbud bör kunna prövas snarast efter konkursbeslutet samt eljest så snart ll'irvaltaren färdigställt berättelse enligt 55 & konkurslagen. l sam— manhanget anmärks att nämnda paragraf bör kompletteras med bestäm— melse att förvaltaren bör utreda och ange om han anser att näringsförbud kan ifrågakomrna. Beslut om näringsförbud bör kunna överklagas i vanlig ordning - men bör gälla även om näringsidkare anför besvär över beslutet. Som tidigare anförts bör näringsförbud kunna meddelas även med anled— ning av beslut om likvidation av juridisk person.

Om kommitténs förslag anses böra genomföras. måste enligt Förening- ens bestämda uppfattning marknadsdorustolen vid prövning av näringsför- bud förstärkas med domare. som har långvarig erfarenhet av bl.a. kon- kursrättsliga frågor. Likaså måste tillsynsmyndighetens uppgifter och sam— spel rned näringsfrihetsombudsnwnnen och domstolen klarläggas.

8.25.l Föreningen Sveriges krmrq/ögdarx lokalavdelning fiir Bergslagen

—- — — Beträffande själva förfarandet har rättssäkerhetsaspektcn tillgo— dosetts (1le genom att gäldenären först efter välsignelse från såväl tillsy- ningsrnyndighet som näringsfrihetsombudsman kan ställas inför marknads- domstolen. tlclx (n'/t' genom att gäldenären i de flesta fall kan erhålla allmän rättshjälp. I sammanhanget bör dock påpekas. att det synes något otymp- ligt med en handläggning i dylika ärenden via först konkursförvaltare. därefter tillsyningsmyndighet. näringsfrihetsombudsman och marknads- domstol.

8.25.2 Föreningen _S'r'erigt's lrruno/ögdurs lokalavdelning fiir (").tlru Sveri— !.s'l'

Vi vill sätta ifråga om inte näringsförbud skulle kunna meddelas lokalt av allmän domstol. Apparaten med marknadsdonrstolen etc. synes onödigt komplicerad och torde kunna medföra olämplig tidsutdråkt. — — —

8.253 Föreningen Sveriges krumrfögdars Iokalar'clelrrirr_r: för Västra Sveri- ge Lokalavdelningen ansluter sig inte till att marknadsdomstolen utses till beslutande organ i frågor om näringsförbud.

• Sida 157
•  Original

Prop. 1979/80: 83 57

Beslutsfattandet bör ligga pa lokal nivä. Tingsrätterna besitter redan kompetens och läng erfarenhet av konkurs och gäldenärs- och skattebrott. Kontakterna mellan utredare och beslutande organ torde bli smidigare med tingsrätterna som beslutsfattande organ. Nagra svårigheter att uppnä en— hetlighet i rättstillämpningen torde knappast föreligga — i varje fall inte olösliga problem. i andra hand bör övervägas om länsrätterna skulle kunna ifrägakomma som beslutande organ.

82534f Föreningen .S't'w'iges krmm/i;_g_ulur.v lokalavdelning för Stockholms län

Kommittén framhåller på flera ställen att det är meningen att näringsför— bud skall tillgripas endast i kvalificerade fall. Å andra sidan ttttalar kom- mittén att det gäller att bedöma om vederbörande näringsidkare är olämp- lig att driva näringsverksamhet eller ej. Som skäl för att inte lägga besluten hos länsstyrelserna anför kommitten att näringsförbud inte kommer att aktualiseras särskilt ofta och att besluten därför bör eentraliseras. Lokal— avdelningen anser att betydligt fler fall kommer att aktualiseras (se ovan) och att länsstyrelserna besitter den förhållandevis största kännedomen om näringsidkarna. länsstyrelserna och inte marknadsdomstolen bör därför vara beslutande organ. Ansökan om näringsförbud bör inges av tillsyns- myndigheten.

8.26 Landsorganisationen i Sverige

För det andra bygger kommitténs förslag i utpräglad grad pa "katten pä råttan. rättan pä repet"-prineipen. I första hand skall saledes förvaltaren underrätta tillsynsmyndigheten om att han anser att det föreligger grurtd för näringsförbud. Härefter skall tillsynsmyndigheten självständigt bedö- ma om förvaltarens ställningstagande är rimligt och därefter, senast inom ett är. i sin tur göra anmälan till näringsfrihetsombudsmannen (NO). NO skall likaledes självständigt ta ställning till om det av tillsynsmyndigheten anmälda fallet inom tre mänader skall föras vidare till marknadsdomstolen. Slutligen har marknadsdomstolen att besluta om skäl föreligger för nä- ringsförbud. Marknadsdomstolen föreslas inte få möjlighet att meddela interimistiskt beslut.

— — — Vidare bör möjlighet till interimistiskt förbud finnas. Det skulle t.o.m. kunna meddelas av NO och bli gällande som slutligt beslut om den berörda näringsidkaren inte inom viss tid överklagar beslutet hos NO. sotn dä i stället mäste föra talan inför marknadsdomstolen för att förbudet skall bli definitivt.

8.27 Tjänstemännens centralorganisation

— — — TCO vill i detta sammanhang föreslå att kommitténs betänkande kompletteras med en rekommendation till marknadsdomstolen att när så påkallas av omständigheterna inhämta skriftliga yttranden frän berörda fackliga organisationer. Ett sådant remissförfarande torde vara väl ägnat att öka domstolens möjligheter att göra en allsidig bedömning. Men redan konkursförvaltaren bör som regel informera de anställda och deras fackliga organisationer om en tilltänkt begäran om förbud och samtidigt inhämta deras synpunkter.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1979/80: 83 lås

8.28 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR delar inte konkurslagskommittens åsikt att uppdraget att meddela näringsft'irbud bör anförtros marknadsdomstolen. Uppgiften bör i stället anförtros tingsrätterna såsom mest lämpliga organ. De allmänna domstolarna har läng clfarenltet av lagstiftningen om konkurs. gäldenärs—. förtut'igenhcts— och skattebrott. brott mot uppbördslagen och aktiebolags— lagen. De har även erfarenhet från andra specialförlättr. ngar. som kan bli aktuella i sammanhanget. Domstolarnagör vid sitt lagtillämpning inte bara juridiska titan även vissa företagsckonomiska bedt'imningar och till grund för de juridiska avgörandena ligger ofta företagsckonomiska utredningat av komplicerad karaktär. "l'ingsrättcrna har sålunda enligt SACO/SR:s uppfattning fullgod kompetens för att handlägga aktuella prt'ivningsären— den. Det mäste dessutom vara betydelsefullt. att prövningen läggs på lokal niva. Det innebär kortare resvägar för parter och ombud samtidigt som en sådan ordning skulle medföra en intimarc och smidigare kontakt mellan beslutande. utredande och ansökande organ. Den ordning som föreslas med tre nl'gmL sttlh skall engageras i anmälnings- och ansökningsproces- sen. förefaller vara onödigt invecklad och tungrodd. Ansökningsför- farandet bör län'tpligen ankomma på tillsynsmyndigheten. som redan har utrett ärendet och bedömt fragan om initiativ till näringsft'irbud bör tas. lin ny instans behöver härigenom inte sätta sig in i ärendet. SACO/SR:s förslag innebär vidare. att uppgifterna kommer att spridas pä ett stort antal lokala eller regionala myndigheter. Härigenom blir personallörstärknings- behovet mindre än vad som blir följden av konkurslagskomrnittens förslag. En enhetlig rättstillämpning kan tillgodoses genom att domstolsverket och riksskattcverkct följer utvecklingen på omrädet och sprider avgöranden av intresse till berörda organ. Tingsrätternas beslut om näringsförbud föreslås vidare gå i verkställighet titan hinder av att ändring i besluten söks. st. enligt samma regler som jämlikt 25 15 konkurslagen för ni-irvarande gäller för konkursbeslut. Den av konkurslagskommitten påtalade olägenl't'eten med långa handläggningstider hos tingsrätterna för att få till ständ ett näringsförbud försvinner härmed.

8.29 Sveriges industriförbund

Förbundet berörde inledningsvis betydelsen av ett näringsförbud för den enskilde. Denne kommer säkerligen att uppleva förbudet som en synnerli- gen drastisk och langtgäende åtgärd. Rättssäkerheten kräver därför — förutom en klar utformning av förutsättningarna för ett förbud — att ett fall där näringsförbud aktualiseras är ingående penetrerat och beslutet väl- grundat. Förutsättningarna härför torde öka om riktigheten av ett beslut kan prövas av flera instanser. Marknadsdomstolens avgöranden är inte överklagbara och kommitten föreslår inte heller sådana möjligheteri fråga om ett meddelat näringsförbud. Med hänsyn till vad som ovan anförts i frågan om rättssäkerhet anser förbundet dock. att ett beslut om näringsför- bud bör kunna föras vidare till högre instans. Med anledning främst härav förordar förbundet att de allmänna domstolarna anförtros uppgiften att vara beslutande organ. Dessa domstolar har också av tradition erfarenhe- ter att bedöma lämpligheten av sanktioner. som — i likhet med näringsför— bud — är riktade mot enskilda personer.

Kommittén har pekat på olägenheten av att det kan ta läng tid att utverka ett slutgiltigt avgörande vid fall av överprövning i de allmänna

• Sida 159
•  Original

l'rop. 1979/80: 83 l59

domstolarna. Mot detta kan ställas dels betydelsen av att rättssäkerheten upprätthällcs. dels möjligheten av att — om så skulle visa sig erforderligt — kunna behandla de aktuella mälen med ft'irtur. Regler skttlle salunda kunna tillskapas vilka med angivande av vissa frister kräver skyntlsam handlägg— ning frän domstolarnas sida. när det gället frägan om ett näringsft'ftrbud.

8.30 Sveriges grossistforhund

När det gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd har vi inga invändningar mot kommitténs förslag. Det har vi däremot i fråga om förfarandet. Kommittén föreslär att beslut om meddelanden av näringsför- bud skall fattas av marknadsdomstolen. som har stor erfarenhet av att tillämpa sadana generalklausuler som det föreslagna stadgandct i 199 b & utgör. Kommittén menar också att intresset av rättssäkerhet vid prövning av fragor ont näringsförbud är väl tillgodosett genom gällande regler om sammansättningen av och förfarandet vid marknadsdomstolen. Det förut- sätts därvid att marknadsdomstolens sammansättning skall vara densam- ma som vid handläggningen av ärenden enligt konkurrensbegränsningsla- gett.

Mot detta talar dock att tnarknadsdomstolens beslut inte kan överkla- gas. Vi framhöll i vart tidigare omnämnda yttrande till handelsdepartemen- tet att ett näringsförbud av den drabbade torde upplevas som en form av straff och att detta borde leda till att beslutet kan överklagas. Detta gäller ttppenbarligen också i fråga om näringsförbud i konkurssammanhang. och även ett sådant beslut bör därför enligt vår mening kunna överklagas. Det synes oss därför ligga närmast till hands att prövningen av frågan om näringsförbud läggs på allmän domstol.

8.31 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslår att marknadsdomstolen skall besluta om näringsför- bud. Mot bakgrund av den speciella sakkunskap som finns inom mark— nadsdomstolen tillstyrkes förslaget. Eftersom ett näringsförbud är ett all- varligt ingrepp i marknadsekonomin och han kan drabba den enskilde maste säkerhetsaspekterna tillmätas en avsevärd betydelse. Organisatio- nerna anser därför att marknadsdomstolens beslut skall kunna överprövas hos HD.

Kommittén föreslår att endast näringsfrihetsombudsmannen skall få an- söka hos marknadsdomstolen om näringsförbud. Sädan ansökan skall få göras efter anmälan från tillsynsmyndigheten. Både tillsynsmyndigheten och näringsfrihetsombudsmannen skall självständigt ta ställning till om frågan om näringsförbud skall föras vidare. Enligt organisationernas upp- fattning tillfredsställer det föreslagna förfarandet de krav på rättssäkerhet och sakkunskap som rimligen kan ställas. Förslaget tillstyrkes därför.

8.32 Kooperativa förbundet

Med hänsyn till det väsentliga ingrepp i principen om näringsfrihet och den personliga friheten. som ett näringsförbud utgör. anser KF att rättssä- kerheten kräver att ett förbud måste kunna övetprövas. KF föreslår att av marknadsdomstolen meddelat förbud skall kttnna överklagas till regering- en.

• Sida 160
•  Original

Prop. l979/80: 83 lot)

8.33 Svenska företagares riksförbund

Förbundet ställer sig dock tveksamt till tanken att låta marknadsdomsto- len avgöra mal av denna typ.

Med hänsyn till ärendenas vikt och betydelse för enskild persons rätt att fritt fä driva näring förefaller det Förbundet riktigare att låta allmän dom- stol handlägga dessa frågor. Om sä är nödvändigt bör domstolarna tillföras den sakkttnskap som kan anses vara behövlig.

9 Rättshjälp

9.1 Marknadsdomstolen

Beträffande själva fötfarandet vill marknadsdomstolen avslutningsvis understryka det angelägna i att part vid prövning av frågor om näringsför- bttd ges möjlighet till rättshjälp. Enligt komtttittens bedömning torde nagot hinder att lämna rättshjälp i nu berörda fall inte föreligga. varför kommit— te'n följaktligen inte heller föreslär nagon bestätnmelse i frågan. Med tanke på de synnerligen ingripande verkningar som ett näringsförbud kan medfö- ra. bör det emellertid enligt marknadsdomstolen övervägas huruvida inte särskild bestämmelse uttryckligen skall slå fast. att den instämda partett alltid är berättigad till rättshjälp i dessa ärenden.

10. IS Sveriges domaret'örbund

Av nattrrliga skäl är det med hänsyn till nu rädande brist pä samordning av registrering o. d. samt ovissheten httr det skall bli i framtiden svärt att skapa en klar bild av hur problemen härvidlag skall lösas. Behovet av ett konkursregister för hela riket är uppenbart. I detta register bör också intas samtliga meddelade näringsförbud. Frågan om detta register behöver vara offentligt samt problem med samordning av olika register torde behöva övervägas närmare än som gjorts i betänkandet.

Kommittén anser "önskvärt" att registreringsmyndighet i förekomman— de fall kontrollerar att näringsförbud efterlevs. t. ex. genom att tillse att vederbörande faktiskt tttträder ur styrelsen för aktiebolag. och vid underla— tenhet polisanmäler detta. Emellertid har kommitten inte funnit päkallat att lägga fram utformade för'fattningsförslag i dessa fragor. [ avsaknad härav är det svårt att bilda sig en uppfattning om htrr det skall fungera i praktiken. Det synes förbundet inte bara "önskvärt" att kontroll sker tttan till och med nödvändigt. Denna kontroll skttlle kunna ske genom föreskrift om att utdrag ur ett centralt konkursregister sktrlle företes i alla de fall där konkurstillstand eller näringsförbttd kan vara relevant.

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225) dels att 55. 185 b. 199 a och 212 så skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer. 199 b— 199 _j ss. av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsa- kerna till gäldenärens obestånd. sä- vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en översikt över till- gångar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kursboet och huruvida skälig anled- ning föref'mnes till antagande. att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Förefmnes anledning till antagande. som nyss sagts. skall grunden därför angivas. Om gäl- denären är eller under det senaste året före konkttrsansökningen varit bokföringsskyldig. varde i berättel- sen tillika anmärkt. vilket bokfö- ringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts: och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Ft'ireslagcn lydelse

55 F'

Förvaltaren skall sä snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsa- kerna till gäldenärens obestånd. så- vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en översikt över till- gängar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida förhallande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kursboet och huruvida skälig anled- ning förefinnes till antagande. att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Förefmnes anledning till antagande. som nyss sagts. skall grunden därför angivas. Om gäl- denären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. varde i berättel- sen tillika anmärkt. vilket bokfö- ringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts: och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till anta- gande att gäldenären eller. om den- na är en juridisk person, någon så- danjäreträdare som avses i 199 b sf har förfarit på ett sådant sätt att näringgfi'irhml enligt samma para- . graf/tan meddelas. skall även det

angivas jämte grunden för anla- gana't't.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning. som må vara därvid fogad. skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmydigheten samt varje borgenär. som det begär.

* Senaste lydelse 1979: 340.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1979/80: 83 Nuvarande lydelse

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för gälde- närsbrott. skall han omedelbart un- derrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstan- ken. Detsamrna gäller om gälde- nären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltning- en kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet. som har sam- band rned verksamheten.

I 76 Ft'ireslatu'n lydelse

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för gälde— närsbrott. skall han omedelbart un- derrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstan- ken. f)etsamma gäller om gälde- nären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltning- en kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet. som har sam- band med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller. om denne är enjuridisk person. nä- gon slidanföreträdare som avses i I99 hs' har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbtul enligt sant- ma paragraf kan meddelas. skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta ut'/t ange grun- den för misstanken.

185 b s I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51. 51 a och 52 ss. 53 få första stycket. 57 &. 58.5 första och andra styckena samt 60.5 andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 s motsvarande till-

lämpning.

Förvaltaren skall lämna konkurs- domaren och tillsynsrrtyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an- märkas. om det har förekommit för- hållande som kan föranleda återvin- ning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Finns anledning till så- dant antagande. skall grunden där- för angivas. Om gäldenärcn är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö- ringsskyldig. skall vidare anmär- kas. vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokförings- skyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gälde- nären senast uppgjorda balansräk— ningen ingivas.

* Senaste lydelse 1979: 340.

Förvaltaren skall lämna konkurs— domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an- märkas. om det har förekommit för- hållande som kan föranleda återvin- ning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- denärsbrott. Finns anledning till så— dant antagandc. skall grunden där- för angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö- ringsskyldig. skall vidare anmär- kas. vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokförings- skyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gälde— nären senast uppgjorda balansräk- ningen ingivas. Finns det skälig an-

• Sida 177
•  Original

Prop. l979/80: 83

Nuvarande lydelse

177

Föreslagen lydelse

ledning till antagande att gälde— nären eller. om denne är enjuridisk persun, någon sådan företrädare som avses i 199 b 5 har förfarit på ett sådant sätt att näringsmrbud enligt samma paragraf/tan medde- las. skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förval- taren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gälde- nären bör svara i tvistemål som angä gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld. skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga. får konkurs- domaren bevilja uppskov.

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. skall han omedelbart underrätta all- män åklagare därom och därvid an- giva grundcn för misstanken. Det- samma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kom- mer fram att gäldenären kan miss— tänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet. som har samband med verksamheten.

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. skall han omedelbart underrätta all- män åklagare därom och därvid an- giva grunden för misstanken. Det- samma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kom- mer fram att gäldenären kan miss- tänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet. som har samband med verksamheten. Katt det miss- tänkas utt gäldenären eller, om denne är en juridisk person. någon sådan företrädare som avses i I99 )) # ltar _l'örfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt sam- ma paragraf kan meddelas. skall _li'irvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grun— den jiir misstanken.

199 a än

Gäldenären må ieke under kon— kursen dn'va rörelse, med vars at- övande följer bokföringsskyldighet.

Gäldenären får inte under kon- kursen driva näringsverksamhet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (l976.'125l.

[99hs'

3 Senaste lydelse 1968: 559. lZ Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 83

Ar gäldenären en näringsidkare och har han förfarit grovt ati/[bär- ligt mot borgenärerna eller på an-

• Sida 178
•  Original

Prop. 1979/80: 83 l78

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. fär utöver vad somjölier av 199 a .*5 förhud att idka näring meddelas honont för en tid av högst fem år (näringsförbud).

( )m gäldenären är ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekono- misk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet. varmed följer bitkjöringsskyldighet enligt bokfö- ringslagen (1976:125). gäller vad som sägs i första styeket den som är eller senare än två år innan kott- kursansökningen kom in har vari! ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt hand- har eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvalt- ningen av dess angelägenheter.

Näringsförbud får också medde- las den som upprepade gånger har förekommit i konkurs antingen som gäldenär eller som företrädare eller tidigare företrädare för en juridisk person enligt vad som sägs i andra styeket. om han i näringsverksam— het som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat ho- nom sont näringsidkare och nå- ringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

199 (' 5

Den som har meddelats närings- förbud får ej driva näringsverksam- het. varmed följer bokföringsskyl- dighet enligt bokföringslagen (1976.'125). eller såsom styrelsele- damot eller i någon annan egen- skap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i I99 bf eller faktiskt handha led- ningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Föreligger särskilda skäl, får en viss näringsverksamhet undantas från näringsförbudet.

I ett beslut om näringsförbud får fastställas en senare dag från vil- ken förbudet skall gälla.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1979/80: 83 I79 Nuvarande lydelse I-"öreslagen lydelse

[99115

Talan om nåringsjörbml förs av allmän åklagare vid allmän dom- stol. Angående utredningen oeh förfarandet i mål om näringsförbud skall, om annat inte föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allntänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgatfängelse i högst ett år.

'l'alan om näringsjörbud får tas upp av rätten i den ort där konkur- sen är eller har varit anhängig. Be- stämmelserna i24 oeh 25 kap. rät- tegt'ingsbt'tlken skall inte tillämpas i fråga om närings/i'irbud.

Talan om näringsft'irbud skall väckas senast två årfrån dagenför konkursbeslutet. Så länge konkur- sen pågårfår doek talan väekas.

I99 e s*

Tillsynsmyndigheten skall. om inte _fi'irvaltaren gjort någon anmä- lan om näringsförbud till åklagaren enligt 55 s* eller [85 b 9. göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning till det.

Tillsynsmy'ndigheti'n skall till sin anmälan foga den utredning som finns tillgänglig hos myndigheten.

I99f$€

Ett beslut om näringsförbud kan på begäran av den som förbudet avser hävas helt eller delvis. när ändrade jörhållanden eller något annat särskilt skälft'iranleder det.

Beträffande mål om hävande av näringsförbud gäller i tillämpliga delar vad som i I99 d .5 första styeket ltar föreskrivits om talan om näringsförbud. Mål om hä- vande av näringsförbud tas upp av den tingsrätt som tidigare ltar handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökan- den har sitt hemvist. om rätten med hänsyn till utredningen samt kost— nader oeh andra omständigheter finner det lämpligt. Mal om hä-

• Sida 180
•  Original

Prop. 1979/80: 83

Nuvarande lydelse

180

Föreslagen lydelse

vande av näringsförbud får avgö— ras utan huvudförhandling om sa— ken är uppenbar.

I99g #

()m särskilda skälföranleder det. får rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om nä- ringsförbud slutligt har avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

Ifråga om tillfälligt näringsför- bud gäller reglerna i 199 e 5 andra oelt tredje styckena.

Enfråga om tillfällig! näringsför- bud tas upp på yrkande av åklaga- ren. lnnan ett tillfälligtförbud med- delas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig ifrågan. så- vida det inte finns anledning an- taga att han har avvikit eller i öv- rigt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för frågans pröv— ning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas per- sonligen. ) kallelsen skall han erin- ras om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. ()m för- farandet i övrigt vid en sådan för- handling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 S*" rätte- gångsbalken.

Ett beslut om tillfälligt närings— förbud skall genast lända till efter- rättelse. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Mot ett beslut om tillfälligt nä- ringsförbud, som har meddelats under rättegången, skall talan föras särskilt.

199h #

Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud. skall den, om inte talan enligt I99 d # redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skall väckas. Denna får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, för rätten på framställning som åklagaren har gjort före tidens ut- gång medge förlängning av tiden.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1979/80: 83 18' Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

()m talan enligt 199 d s inte ltar väck/s inom den föreskrivna tiden och del inte heller har kommit in en frantställning om förlängning av ti- den. skall beslutet om tillfälligt nä- ringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan återkal- las eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för det tillfälliga nä- ringsförbudet inte längre förelig- ger. ()m talan blfalls skall rätten pröva om det tillfälliga näringsft'ir- budetfortfarande skall bestå.

Rättenfår i samband med domen självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.

l()()i s* Riksskatteverket skallföra ett re- gister över näringsförbud och till- fälliga näringsförbud.

I99j &”

Det åligger tillsynsntyndigheten att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs santt att anmäla överträdelser av förbud till åklagaren.

212 54 Gäldenär som bryter mot 199 & & Gäldenär som bryter mot 199 & ä straffes med dagsböter. döms till dagsböter.

Den som överträder ett närings- förbud eller ett tillfälligt näringsför— bud döms till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ett näringsförbtul. får det förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar. får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer ätt fem år. Talan om förlängning skall väckas innan för- budstiden har gått ut.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1980. Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurser. i vilka konkursbeslut har meddelats före nämnda dog.

' Senaste lydelse 1968: 559.

13 Riksdagen [979/80. I sattt/. Nr 83

• Sida 182
•  Original

Prop. 1979/80: 83 182

. U td rag l..A(iRÅ DET PROTO KOLL vid sammanträde l980-(l l —3l

Närvarande: justitierådet Holmberg. regeringsrådet Hellner. justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 29 januari l98t) tillhandakommct utdrag av protokoll vid t'cgcringssammanträdc den lt") januari |98l) har regeringen på hemstäl— lan av statsrådet Winberg bcsltttat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i konkurslagen tl92l:225).

Förslaget har inför lagrade! föredragits av hovrättsasscssorn Tomas Stahre.

Förslaget föranleder följande yttranden inom lagrådet:

Lagrådet:

] remissen till lagrådet framläggs förslag som syftar till att skapa vidgade möjligheter att ingripa mot otillbörliga förfaranden i samband med närings- utövning. Angelägenhcten av en rcfortn på ifrågavarande område synes väl dokumenterad i Iagstiftningsärendct. Reformen sägs utgöra ett led även i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Förslaget tar emellertid sikte inte enbart på förfaranden som är kriminaliserade eller nära gränsar till vad som är straffbart.

Enligt förslaget skall näringsförbud kunna meddelas näringsidkare och företrädare för juridiska personer. Lagrådet finncr ingen anledning till erinran mot att regler om utvidgat näringsförbud införs för tillgodoscendc av reformens syfte. De förfaranden som skall utgöra grund för meddelande av näringsförbud har angivits i en regel som fått en allmänt hållen utform- ning. En sådan lösning syncs böra godtas.

l lagstiftningsärendet har de förfaranden som skall stävjas ibland beteck- nats med det samlande "uttrycket missbruk av konkursinstitutet. Denna beteckning förefaller cj helt adekvat. Visserligen skall konkurs utgöra en förutsättning för att förslagets bestämmelser skall vara tillämpliga. Åtskilli- ga av de förfaranden som avses är emellertid sådana som inte gärna kan sägas utgöra missbruk av konkursinstitutet. Såsom framhällcs i remissen är här också fråga om överträdelser av regler eller annat missbruk på associations-. närings- och skatterättens områden och om arbetsrättsliga förhållanden. Uttrycket missbruk av konkursinstitutet kan ge intryck av att förslagets räckvidd är mera begränsad än som är åsyftat.

Frågor om meddelande av näringsförbud skall enligt förslaget prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Denna ordning för prövningen bör godtas.

• Sida 183
•  Original

l'rop. 1979/80: 83 lm

[ fråga om innebörden av ett näringsförbud. såväl det nu gällande auto— matiska förbudet som det utvidgade fi.")rbud förslaget upptar. finner lagrå— det såsom närmare utvecklas i det följande att viss begränsning är påkallad för att konflikt med stadganden i regeringsformen (RF) och tryckfrihetsft'ir- ordningen ("lil—') skall undvikas.

Även i vissa andra avseenden föreslår lagrådet jämkningar i förslaget.

Hellner lil/[iggt'rQ/i'ir egen del:

Det föreslagna näringsförbudet är till sin allmänna karaktär knappast av konkursrättslig art. Anknytningen till konkurs framstår som huvudsakligen formell. tnedan den materiella grunden för näringsförbudet utgörs av det sätt, på vilket näringsidkaren bedrivit sin verksamhet l'öre konkursen. Denna har i förslaget gjorts till den omständighet som kan utlösa närings- förbud. något som i och för sig är naturligt eftersom konkursförfarandet ger tillfälle till överblick över näringsidkarens aktuella situation och insyn i hans sätt att driva näringsverksamheten före konkursutbrottct. Konkursen föranleder sålunda en undersökning huruvida just sådana förfaranden före- kommit i verksamheten som inte kan tolereras och som därför ger anled- ning att ingripa med särskilda åtgärder för att hindra näringsidkaren från att upprepa sitt oacceptabla handlingssätt. lngripandet har i fö'slaget fått formen av ett näringsförbud. dvs. ett förbud för näringsidkaren bl. a. att bedriva bokföringspliktig verksamhet.

Näringsförbudet utgör såsom understryks i remissprotokollet en in- skränkning i näringsfriheten. Det är inte ett straff eller annan särskild rättsverkan av brott: de förfaranden som materiellt grundar näringsförbud behöver inte innefatta brott. Den föreslagna lagstiftningen om näringsförud har med hänsyn härtill i fråga om sina allmänna förutsättningar och sitt syfte mycket gemensamt med näringsrättsliga eller andra regleringar. där tillståndstväng. legitimation eller auktorisation eller annan form av kompe— tensprövning används som medel för att åstadkomma sunda förhållanden på något visst område. Handhavandet av sådana regleringar har regelmäs- sigt lagts på förvaltningsmyndighet med möjlighet till överprövning av förvaltningsdomstol. Det kan därför sägas att det nu föreslagna systemet med näringsförbud allmänt sett skulle bättre ansluta till de grundläggande principerna i vår rättsordning för uppgiftsfördelningcn mellan allmänna domstolar på ena sidan och förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdom- stolar på den andra. om handhavandet av förbuden lagts på förvaltningssi- dan. Härigenom hade också undvikits vissa formaliseringar av hanteringen som följer av anknytningen till brottmålsprocessen och vilkas värde från rättssäkerhetssynpunkt är mera svårbestämt. Emellertid kan det på goda skäl antas att frågan om meddelande av näringsförbud i det övervägande antalet fall kommer att aktualiseras i samband med utredning om gälde- närsbrott eller annat ekonomiskt brott. De processekonomiska vinster som

• Sida 184
•  Original

Prop. I979/80: 83 |s4

maste antas vara förenade med att utredning och domstolsbehandling av brottspåföljd och näringsförbud kan ske i ett s:"tmmanhang motiverar en ordning enligt förslaget. även om den innebär ett avsteg från allmänna principer för kontpetensfördelningen mellan samhällsorganen.

I99 a och I99 e ss [.tlgrt'lt/t'l:

Förbudet mot näringsverksamhct såväl enligt l99 a =" som enligt de föreslagna nya bestämmelserna avser näringsverksamhet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokft'iringslagen. Denna skyldighet är numera mycket långtgående. Särskild uppmi-irksamhet måste därför ägnas frågan om förbuden i den utformning de fått i det remitterade förslaget kan komma att träffa utövningen av fri- och rättigheter som åtnjuter skydd enligt 2 kap. RF eller enligt TF.

Det står till en början klart att utövare av verksamheter som omfattas av tryckfrihetsrättsligt skydd kan vara tmderkastadc bokföringsskyldighet med avseende på sådana verksamheter. Så snart ett författarskap utgör en självständigt bedriven yrkesverksamhet är författaren näringsidkare i bok- föringslagens mening. och med denna egenskap följer bokföringsskyl- dighet. F.n reporter som är verksam yrkesmässigt pä free-lance-basis är också näringsidkare i angiven mening. (')ch framställning. saluhållande och spridning av tryckta skrifter torde regelmässigt ske i sådana former att verksamheten utövas av näringsidkare.

Men också när det gäller andra sidor av yttrandefriheten än tryckfrihe- ten förekommer aktiviteter som är att anse som näringsverksamhet. med vilken följer bokföringsskyldighet vid yrkesmässig självständig utövning. Exempelvis kan nämnas föreläsningsverksamhet. lilm- eller annan bildpro- duktion. verksamhet som trubadur etc.. allt innebärande att yrkesutövaren gör bruk av yttrandefriheten sådan den definierats i 2 kap. I ;; RF. Vidare förekommer bokföringspliktig näringsverksamhet som faller inom omrä- dena för grundlagsskyddat'l informationsfrihet och mötesfrihet. Näralig- gande exempel är yrkesmässig nyhetsförmedling resp. teater- eller biograf— verksamhet. där utövaren yrkesmässigt anordnar sammankomster för framförande av konstnärliga verk.

De angivna grundläggande fri— och rättigheterna kan — i den mån fråga inte är om tryckfriheten som en i 'l'F särskilt reglerad sektor av yttrandefri- heten — enligt 2 kap. lZ s RF begränsas genom lag men endast så långt det är medgivet enligt samma lagrum.

Lagrådet kan inte finna annat än att såväl det förbud mot näringsverk- samhet som i det remitterade förslaget finns i form av ett automatiskt verkande förbud enligt I99 a så som det näringsförbud som skall kunna meddelas av domstol i särskilda fall med stöd av de föreslagna nya bestäm— melserna kan träffa verksamhet vilken är skyddad enligt RF eller TF. Bestämmelserna syftar visserligen inte till att hindra annan verksamhet än

• Sida 185
•  Original

Prop. 1979/80: 83 ISS

sådan som bcdrivcs yrkesmässigt. l.)e restriktioner det här är fråga om är emellertid inte sådana som består i att den enskilde vcrksamhetsutövaren måste iakttaga vissa föreskrifter när han gör bruk av sina fri- och rättighe- ter enligt de aktuella grundlagsbuden utan fråga är om direkta. i förväg meddelade förbud som måste anses innebära hinder för honom att åtnjuta själva fri- och rättigheten. Det rör sig alltså om en verklig konflikt mellan berättigande grundlagsstadganden och förbjudande Iagbestämmelser.

Remissprotokollet ger inte vid handen att frågan övervägts i vad ntän den föreslagna lagstiftningens begränsningar av grundlagsskyddade fri- och rättigheter håller sig inom ramen för tillåtna begränsningar enligt 2 kap. lZ & Rli. Om syftet med restriktionerna på den enskildes frihet att driva näringsverksamhet anges vara att förhindra vissa otillbörliga ekono- miska transaktioner. kan det möjligen anses att det är en onödigt långtgå— ende åtgärd att förbjuda den berörde yrkesmässig utövning överhuvudta— get av sådan verksamhet som gör brtlk av yttrandefriheten eller informa— tionsfriheten. Den föreslagna begränsningen i mötesfriheten kan enligt lagrådets mening inte anses tillåten. eftersom syftet därmed inte är sådant som enligt 2 kap. l4 & RF legitimerar begränsningar i denna frihet. Stöd saknas vidare för de föreslagna förbuden i vad de träffar tryckfrihetsrätts- ligt skyddad näringsverksamhet.

Även om möjlighet finns enligt 2 kap. lZ ä RF att företa vissa begräns- ningar i yttrandefriheten och informationsfriheten för nu aktuellt syfte synes de intressen som lagstiftningen vill tillgodose inte påkalla att be- grånsningsmöjligheterna utnyttjas till det yttersta. Näringsverksamhet på yttrandefrihetens och informationsfrihetens områden synes därför kunna behandlas på samma sätt som verksamhet på tryckfrihetens och mötesfri- hetens.

I lagstiftningsärendct aktualiseras till följd av det sagda frågan att i lagen begränsa förbudsområdet så att konflikt med de grundlagsskyddade fri— och rättigheterna undviks. Alternativet vore att tolerera en konflikt i lagen och låta konflikten lösas vid tillämpningen. Detta skulle innebära att över- trädelse av förbudet enligt 199 a år inte föranleder någon påföljd. när överträdelsen hänfört sig till sådan grundlagsskyddad verksatnhet som inte fått förbjudas. Vidare skulle domstolarna inskränka näringsförbud enligt I99 c & till vad som är grundlagsenligt eller. om sådan inskränkning inte gjorts. underlåta att döma till påföljd vid överträdelse av grundlagsstridigt näringsförbud. Det är emellertid tydligt att lagstiftning i strid mot grundlag i förlitan på att rättsenlighet skall uppnås genom de råttstillämpandc orga- nens lagprövning är högst otilffredsställande. Lagens förbud måste därför så begränsas att någon konflikt med grttndlagsstadgandcn inte uppstår.

Lagtekniskt möter här vissa svårigheter. Det måste betecknas som helt ogörligt att direkt i de aktuella lagparagraferna beskriva gränserna för de förbud mot näringsverksamhet som är grundlagscnliga. Den enda metod som erbjuder sig torde vara att förse lagens förbud med en reservation att

• Sida 186
•  Original

Prop. 1979/80: 83 lät»

de inte gäller den grundlagsskyddade näringsverksamheten. Detta medför visserligen den olägenheten att den som drabbas av ett förbud mot närings- verksamhet får besked om förbudets räckvidd först genom en tolkning av grundlagen. men denna konsekvens får accepteras.

Det förtjänar understrykas att den förordade reservationen för grund— lagsskyddade fri- och rättigheter får betydelse endast med avseende på näringsverksamhet som enskild person bedriver. Någon reservation med syfte att skydda den enskildes möjligheter att vara ställföreträdare för en juridisk person eller att faktiskt leda ett sådant rättssubjekts verksamhet aktualiseras inte av grundlagsstadgandena.

Lagradet får med hänsyn till vad nu anförts föreslå att I99 a & ges det innehållet. att gäldenären inte får under konkursen driva näringsverksam- het. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen( l97t>z IIS). om verksamheten inte innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. l :" regeringsformen eller i kap. 1 s. 4 kap. l s. 6 kap. l % eller 13 kap. 5 & tryckfrihetsförordningen.

I fråga om 199 e ;" föreslås att första stycket uppdelas i två meningar. Den första meningen bör innehålla bestämmelsen om förbud för den som meddelats näringsförbud att driva näringsverksamhet. varvid innebörden av förbudet anges på samma sätt som föreslagits beträffande I99 a s. ] den andra meningen upptas bestämmelse om det hinder att vara ställföreträ- dare för juridisk person m. m. som det remitterade förslaget innehåller. förslagsvis utformat så: "Han får ej heller såsom styrelseledamot — — — dess angelägenheter."

199 b å Lagrådet."

Näringsförbud är enligt förslaget inte en brottspåföljd eller särskild rättsverkan av brott. Genom den konstruktion som valts framträder emel- lertid ett näringsförbud som en sanktion med anledning av vissa förfaran— den. Förutsättning för tillämpningen av stadgandet är att näringsidkaren har förfarit på visst sätt. Detta förhållande skjuts i förgrunden även i motiveringen. där också rättviseskäl framhålls som grund för åtgärder. Lagrådet har ingen erinran mot den avfattning stadgandet fått i denna del. Även utan att det särskilt framhålles i lagtexten torde emellertid vara klart att vid prövningen av om förbud skall meddelas en bedömning skall ske av näringsidkarens lämplighet att driva näring med hänsyn till risken för framtida otillbörliga förfaranden.

När i olika stadganden i konkurslagen talas om "gäldenären” utan närmare bestämning omfattar uttrycket alla kategorier av konkursgälde- närer. alltså såväl fysiska som juridiska personer i konkurs. Vissa bestäm- melser. där uttrycket förekommer. kan emellertid i praktiken få tilllämp- ning endast beträffande fysiska pcrsoner. Ett sådant stadgande är t. ex. 199

• Sida 187
•  Original

Prop. 1979/80: 83 l87

a s". I första stycket av den föreslagna 199 b & talas också om "gäldenär" utan annan begränsning än att det skall vara fråga om en näringsidkare. Formellt sett gäller stadgandet därför bade fysiska och juridiska personer som är i konkurs. Emellertid framgår klart av uttalanden i remissprotokol- let att det föreslagna näringstörbudsinstitutet tar sikte enbart på fysiska personer. Detta följer också av den föreslagna lagstiftningens uppläggning. Vad man velat komma åt är personer som allvarligt missbrukar näringsfri- heten antingen som enskilda näringsidkare eller som ställföreträdare — i formell juridisk mening — eller faktiska handhavare av ledningen för juri- diska personer. För tydlighetens skull bör detta komma till uttryck i första stycket genom att ordet "enskild" skjuts in närmast före "näringsidkare" i första raden.

Avfattningen av tredje stycket erbjuder vissa svårigheter. eftersom stad- gandet skall omfatta flera tämligen olikartade situationer. Uttrycket "i konkurs" är inte helt lyckat med tanke på att man med stadgandet vill komma åt även en tidigare företrädare för en juridisk person som är konkursgäldenär. Innebörden blir något vidare om det citerade uttrycket ersätts med förslagsvis "i samband med konkurs". Orden "företrädare" och "tidigare företrädare"har en något oklar innebörd mot bakgrund av andra stycket. Avsikten är att tredje stycket skall syfta på både "ställföre- trädare" och den som "faktiskt handhar . . . etc." i andra stycket. Enligt lagrådets mening skulle både andra och tredje stycket vinna i klarhet om senare delen av andra stycket avfattas på följande sätt: .. den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter." [ tredje stycket kan då orden "eller tidigare företrädare" utgå.

Med den föreslagna omformuleringen åsyftas inte någon ändring i sak av det remitterade förslaget. Med anledning av vissa remissuttalanden. som tyder på att stadgandets innebörd på sina håll har misstolkats. bör framhål- las att när det i I99 b ä liksom i I99 e & talas om person som faktiskt handhar eller har handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk persons angelägenheter därmed avses den som. utan att vara i formell juridisk mening ställföreträdare t.ex. såsom firmatecknare. i realiteten är den bestämmande i företaget. Ofta har han den ställningen pågrund av ett dominerande aktieinnehav e.d. Men det kan också tänkas att han styr verksamheten "bakom kulisserna" utan att ha någon utåt synlig position i företaget. 1 de fall någon på detta sätt. med eller utan synlig anknytning till företaget. har det faktiska bestämmandet över dess angelägenheter är ofta en bulvan, som saknar verkligt inflytande. den formelle ställföreträdaren. 1 den egenskapen kan också han bli föremål för ett näringsförbud.

• Sida 188
•  Original

Prop. 1979/80: 83 isx

l99 d .5 Lagrådet :

Beträffande domstolsfl'irfarandct i mål om näringsförbud innebär det remitterade förslaget att rättegångsbalkens regler för brottmälsprocessen skall gälla i tillämpliga delar. Den genomgång av olika processuella frågor som görs i specialmotivcringen till I99 d 5 bör kunna vara till god ledning vid den praktiska tillämpningen av stadgandet. En fråga som emellertid inte berörts i motiveringen är huruvida rättegångsbalkens regler om måls— ägande kan bli tillämpliga. Enligt lagrådets mening kan det i och för sig finnas fog för att jämställa en borgenär. som direkt drabbats av ett sådant förfarande som kan grunda näringsförbud. med en mälsägande i brottmål (jfr 20 kap. 8 s sista stycket rättegångsbalkenl. Det får sålunda anses att om en sådan person skall höras i ett mål om näringsförbud vad som gäller om kallelse å och förhör med målsägande i brottmål är att tillämpa: han skall alltså inte höras som vittne (jfr 36 kap. l & rättegångsbalken). Dår- emot torde avfattningen av I99 d få utesluta en talerätt för enskilda motsva- rande målsägandens åtalsrätt. Av första meningen i paragrafen måste anses följa att talan om näringsförbud enbart kan föras av åklagare.

Den omständigheten att skadelidande borgenär i viss utsträckning jäm- ställs med målsägande i brottmål får inte leda till slutsatsen att en sådan borgenär också är skadeståndsberättigad. Frågan om skadeståndsrätt är att bedöma oberoende av kopplingen mellan den nya lagen och rättegångs- balken.

l99 f & Lagrådet:

Stadgandet är utformat så att det i och för sig kan omfatta beslut som inte vunnit laga kraft. Under föredragningen av ärendet har upplysts att avsikten också varit att stadgandet skulle ha denna innebörd. Det är emellertid svårt att se vilka fördelar från handläggnings- eller rättssäker- hetssynpunkt eller i övrigt som skulle stå att vinna härigenom. De ändrade förhållanden eller särskilda skäl som enligt stadgandet skulle kunna föran- leda omprövning kan lika väl åberopas i högre instans dit talan mot ett beslut i näringsförbudsfrägan fullföljts. Eftersom mål om näringsförbud i princip skall följa samma regler som brottmål finns det inget hinder att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. Det kan inte heller utan vidare antas att handläggningen skulle gå snabbare. om man utnyttjar omprövningsmöjligheten i stället för att föra fram de nya omständigheterna i det fullföljda målet: även ett beslut om omprövning kan överklagas. Och om saken är så uppenbar att ett bifall till sökandens yrkande är att påräkna utan större omgång. kan förutsättas att också ett avgörande i överinstan- scn sker snabbt.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1979/80: 83 l89

Med hänsyn till vad nu sagts bör omprövnittg få ske endast av beslut som vunnit laga kraft. Lagrådet föreslår därför att ordet "lagakraftvunnet" skjuts in mellan "Ett" och "beslut" i första stycket.

2 lZ & Lagrådet:

Utan särskild föreskrift torde det vara klart att bestämmelserna i I99 g & om tillfälligt näringsförbud kan tillämpas också i ett mål om förlängning av ett näringsförbud.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1979/80: 83 190

Utdrag

J U STlTl EDEPA R'l'EM ENTET PROTO KOLL vid regeringssammanträde 1980-02-07

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Mundebo. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren. Åsling. Sö- der. Krönmark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Boo. Win- berg. Adelsohn. Danell. Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om ändring i konkurslagen (1921: 225)

| Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i konkurslagen (l92l: 225).

f—"öredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet berör inledningsvis innebörden av termen missbruk av kon- kursinstitutet. vilken i lagrådsremissen ibland har använts som ett sam- lande uttryck för de skilda förfaranden som under vissa förutsättningar kan utlösa näringsförbud. Som lagrådet har påpekat är termen ej helt adekvat. även om konkurs utgör en förutsättning för att bestämmelserna om nä- ringsförbud över huvud taget skall bli tillämpliga. Enligt min mening kan emellertid uttrycket missbruk av konkursinstitutet, så som det har använts i remissprotokollet. knappast ge anledning till något missförstånd när det gäller lagstiftningens räckvidd och inriktning.

Lagrådet har i anslutning till l99 a och l99 c ås" konkurslagen (KL) tagit upp förhållandet mellan reglerna om näringsförbud samt bestämmelsernai regeringsformen (RF) och tryckfrihetsförordningen (TF) om skydd för vissa fri- och rättigheter. Lagrådet menar att förbuden i den utformning de fått i lagförslaget kan komma att träffa utövningen av fri- och rättigheter som åtnjuter skydd enligt RF eller TF. När det gäller RF är det reglerna om yttrandefrihet. informationsfrihet och mötesfrihet (2 kap. l & l—3) som

' Beslut om lagrådsremiss fattat Vid regeringssammanträde den l()januari l98t).

• Sida 191
•  Original

Prop. [979/80: 83 |9I

kan komma att beröras. medan det i TF är bestämmelserna om rätt att yttra sig och lämna uppgift i tryckta skrifter m.m. (! kap. l 5). rätt att framställa tryckalster (4 kap. I s'). rätt att sprida tryckta skrifter (() kap. ) &) samt rätt att meddela uppgifter rn. m. för offentliggörande i utländsk skrift (13 kap. 5 få) som är av intresse. För att konflikter med de angivna grundlagsbestämmelserna skall undvikas föreslår lagrådet att det förs in regler om undantag från näringsförbudet i såväl I99 a som I99 c & ls'L.

Enligt min mening är det tveksamt om de föreslagna reglerna om nä- ringsförbud verkligen innebär någon inskränkning av de grundlagsskyd- dade råttighetcrna. 'l'veksamheten gäller främst RF: s rättighetsregler. Av förarbetena till 2 kap. RF (prop. l975/7o:2()9 s. Il4 f och [53 f) får nämligen anses framgå att rättighetsskyddet såvitt gäller lagstiftningsåt— gärder endast tar sikte på specifika angrepp på de olika rättigheterna. Något sådant angrepp utgör knappast den nu föreslagna regleringen. som ju syftar till att göra det möjligt att ingripa mot näringsidkare av alla slag. vilka i sin verksamhet har gjort sig skyldiga till grovt illojala beteenden _ ofta inom området för ekonomisk brottslighet.

Vissa skäl talar emellertid för att lagrådets förslag bör godtas. Sålunda anses jag det angeläget att undanröja alla tveksamheter som skulle kunna uppstå i rättstillämpningen. Rimligtvis torde det inte heller få så stor praktisk betydelse om det görs undantag för de ifrågavarande slagen av näringsverksamhet. Jag vill på den punkten liksom lagrådet understryka att undantagen får betydelse endast beträffande näringsverksamhet som bedrivs av en enskild person. Även om undantagen införs blir det således möjligt att hindra en person från att vara ställföreträdare för en juridisk person eller att faktiskt leda ett sådant rättssubjekts verksamhet. oavsett om verksamheten faller inom det grundlagsskyddade området eller ej.

Vad jag nu har sagt innebär att jag inte anser att det finns tillräcklig anledning att — även om detta i och för sig skulle vara möjligt — göra skillnad mellan å ena sidan RF: s och å andra sidan TF: s bestämmelser och eventuellt göra undantag endast för verksamhet som faller under TF. Inte heller anserjag att det finns skäl att — med utnyttjande av möjligheterna till rättighetsinskränkning enligt 2 kap. 12 s RF — göra någon skillnad mellan de olika rättigheterna i 2 kap. ] s RF. I stället förordarjag att undantagen i I99 a och 199 e ss KL får den räckvidd som lagrådet har f't'ireslagit. Jag godtar också de föreslagna formuleringarna med vissajämkningar.

Jag vill tillägga att det kan finnas anledning att på nytt diskutera de nu förordade undantagen från reglerna om näringsförbud om det skulle visa sig att undantagen medför praktiska olägenheter. Jag vill också erinra om att det ingår i yttrandefrihetsutredningens uppdrag att överväga vilka in- skränkningar som i framtiden bör kunna göras när det gäller såväl tryckfri— heten som andra typer av yttrandefrihet.

Lagrådet har i anslutning till 199 b. I99 d och 212 st KL gjort vissa uttalanden. Jag har ingen erinran mot dessa. Lagrådet har vidare föreslagit

• Sida 192
•  Original

Prop. l979/8t): 83 w: smärre ändringar i I99 b och 199 f ss. Förslagen bör enligt min mening godtas. 2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar. 3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra- ganden har lagt fram.

• Sida 193
•  Original

Prop. 1979/80: 83 193

Innehåll Proposition ................................................. ] Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Förslag till lag om ändringi konkurslagen (1921: 225) ............. 3 Utdrag av regeringsprotokollet den ltljanuari 1980 ............... 11 1 Inledning ................................................. 11 2 Allmän motivering .......................................... 13 2.1 Gällande rätt ......................................... 13 2.2 Konkursutvecklingen och förekomsten av upp- repade konkurser ..................................... 14 2.3 Kommittens förslag ................................... 18 2.4 Närmare om bakgrunden till kommitténs förslag. m.m. ..... 19 2.5. Remissyttrandena ..................................... 23 2.6 Allmänna överväganden ............................... 23 2.7 Förbudeti 199 a s'KL ................................. 25 2.8 Automatiskt näringsförbud eller särskild prövning ......... 26 2.9 Personkretsen ........................................ 27 2. 10 Förutsättningar för förbud .............................. 29 2.1 | Förbadets innebörd ................................... 34 2.12 Förbudstidens längd ................................... 37 2.13 Förfarandet .......................................... 38 2.14 Kontrollfrågor ......................................... 46 2.15 Sanktioner vid överträdelse av förbud ................... 50 2.16 Kostnader för reformen ................................ 52 2.17 Ikraftträdande m.m. ................................... 52 3 Upprättat lagförslag ........................................ 53 4 Specialmotivering .......................................... 53 5 Hemställan ................................................ 63 6 Beslut .................................................... 63 Bilagor Bilaga 1 Utredningens lagförslag ............................... 64 Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden ................... 71 Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget ............................ 175 Förslag till lag om ändring i konkurslagcn(1921:225) ............. 175 Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1980 ................ 182 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1980 . 190 1 Anmälan av lagrådsyttrande ................................. 190 2 Hemställan ................................................ 192 3 Beslut .................................................... 192

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

• Sida 194
•  Original