om ändring i konkurslagen (1921:225)
Regeringens proposition
1979/80: 83
om ändring i konkurslagen (1921: 225);
beslutad den 7 februari 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, s.k. konkurskarantän. Reformen är ett led i den fortgående
revisionen av konkurslagstiftningen och i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Enligt nuvarande regler får en person som försatts i konkurs inte driva
rörelse under konkursen. Det föreslås att det vid sidan av detta förbud skall finnas ett mer långtgående näringsförbud som förutsätter prövning i det enskilda fallet. Detta näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär
som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande
juridisk person, skall förbud kunna meddelas den som är eller senare än två år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av företaget.
En grundförutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas är att
konkurs har inträffat. Vidare skall den ifrågavarande personen ha förfarit
grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt ha grovt åsidosatt
vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud skall också kunna meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av
särskilda skäl.
Den som meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverk-
samhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1976: 125). Han får inte heller vara styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer eller — utan 1 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83
att formellt vara ställföreträdare — faktiskt handha ledningen eller förvalt-
ningen av företaget.
Näringsförbud skall kunna meddelas att gälla inte bara under konkursen
utan också sedan denna avslutats. Förbudet skall emellertid vara tidsbe-
gränsat. Maximitiden är enligt förslaget fem är med viss möjlighet till förlängning.
Frågor om näringsförbud skall prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare.
Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud skall enligt förslaget
kunna dömas till fångelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara
böter eller fängelse i högst sex månader.
Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225)
dels att 55, 185 b, 199 ä och 212 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer. 199 b—-199 j §§. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
55 &!
Förvaltaren skall så snart ske kan Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsa- boets tillstånd. så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd. sä- kerna till gäldenärens obeständ, så-
vitt de kunnat utrönas. I berättelsen vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över till- skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika stag även- gångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida som särskilt anmärkas, huruvida
förhållande har förekommit som förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kan föranleda återvinning till kon-
kursboet och huruvida skälig anled- kursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att ning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- gäldenären gjort sig skyldig till gäl-
denärsbrott. Förefinnes anledning denärsbrott. Förefinnes anledning
till antagande, som nyss sagts, skall till antagande, som nyss sagts, skall
grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste denären är eller under det senaste
året före konkursansökningen varit äret före konkursansökningen varit
bokföringsskyldig, varde i berättel- bokföringsskyldig, varde i berättel-
sen tillika anmärkt. vilket bokfö- sen tillika anmärkt. vilket bokfö-
ringssystem han har tillämpat och ringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har hur — bokföringsskyldigheten har fullgjorts: och skall i sådant fall vid fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. senast uppgjorda balansräkningen.
Finns det skälig anledning till anta-
gande att gäldenären eller, om den-
ne är en juridisk person. någon så-
dan företrädare som avses i 199 .p $
har förfarit på ett sådant sätt att
näringsförbud enligt samma para-
graf kan meddelas, skall även det
angivas jämte grunden för anta-
gandet.
Avskrift av berättelsen med den balansräkning. som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmydigheten samt varje borgenär. som det begär.
! Senaste lydelse 1979: 340.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för gälde- nären kan misstänkas för gälde-
närsbrott, skall han omedelbart un- närsbrott, skall han omedelbart un-
derrätta allmän åklagare därom och derrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstan- därvid angiva grunden för misstan-
ken. Detsamma gäller om gälde- ken. Detsamma gäller om gälde-
nären har drivit närimngsverksamhet nären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltning- och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan en kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej misstänkas för annat brott av ej
ringa beskaffenhet. som har sam- ringa beskaffenhet. som har samband med verksamheten. band med verksamheten. Kun det misstänkas att gäldenären eller,
om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199.b $ har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.
185 b 8?
I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 88,53 §
första stycket, 57 §, 58 § första och andra styckena samt 60 § andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tilllämpning.
Förvaltaren skall lämna konkurs- Förvaltaren skall lämna konkurs-
domaren och tillsynsmyndigheten domaren och tllsynsmyndigheten
skriftlig uppgift om orsakerna till skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de gäldenärens obestånd, såvitt de
kunnat utrönas. Samtidigt skall an- kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit för- märkas. om det har förekommit för-
hållande som kan föranleda återvin- hållande som kan föranleda återvin-
ning till konkursboet och om det ning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- gäldenären gjort sig skyldig till gäl-
denärsbrott. Finns anledning till så- denärsbrott. Finns anledning till så-
dant antagande, skall grunden där- dant antagande, skall grunden där-
för angivas. Om gäldenären är eller för angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före under det senaste året före
konkursansökningen varit bokfö- konkursansökningen varit bokfö-
ringsskyldig, skall vidare anmär- ringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han kas, vilket bokföringssystem han bar tillämpat och hur bokförings- har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant skyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gälde- fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräk- nären senast uppgjorda balansräk-
ningen ingivas. ningen ingivas. Finns det skälig an-
"> Senaste lydelse 1979: 340.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse ledning till antagande att räldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199. h $ har förfarit på
ett sådant sätt att näringsförbud
enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet. Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som anpå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eter pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta 1 bouppteckningen. Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.
Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaharen finner att gälde-
nären kan misstänkas för att ha nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta all- skall han omedelbart underrätta all-
män åklagare därom och därvid an- män åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Det- giva grunden för misstanken. Det-
samma gäller om gäldenären har samma gäller om gäldenären har
drivit näringsverksamhet och det drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kom- under konkursförvaltningen kom-
mer fram att gäldenären kan miss- mer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa tänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband beskaffenhet. som har samband med verksamheten. med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199. b $ har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.
199 a &
Gäldenären må icke under kon- Gäldenären får inte under konkursen driva rörelse, med vars ut- kursen driva näringsverksamhet.
övande följer bokföringsskyldighet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Verksamhet som innebär utövning
av rättighet som avses i 2 kap. 1 §
regeringsformen eller I kap. I $,4
kap. I $,6 kap. I $ eller 13 kap. 58 tryckfrihetsförordningen omfattas
dock inte av förbudet.
3 Senaste lydelse 1968: 559.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
199 h § År gäldenären en enskild näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får utöver vad som följer av 199 a § förbud utt idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år (näringsförbud). Om gäldenären är ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), gäller vad som sågs i första stycket den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen
antingen som ställföreträdare eller
genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess anvelägenheter. Nåringsförbud får också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs antingen som gäldenär eller som företrädare för en juridisk person enligt vad som sägs it andra stycket, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.
199.608¶Den som har meddelats näringsförbud får inte driva näringsverksamhet av den art som omfattas av
förbudet enligt 199 a §. Han får inte heller såsom styrelseledamot
eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i 199 b § eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter. Föreligger särskilda skäl, får en
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
viss närlngsverksamhet undantas från näringsförbudet. I ett beslut om näringsförbud får fastställas en senare dag från vil-
ken förbudet skall gälla.
199 d 8
Talan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om annat inte föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott. för vilket är stadgat fängelse i högst ett är. Talan om näringsförbud får tas upp av rätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig. Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken skall inte tillämpas i fråga om näringsförhbud. Talan om näringsförbud skall väckas senast två år från dagen för konkursbeslutet. Så länge konkursen pågår får dock talan väckas.
1990 § Tillsvnsmyndigheten skall, om inte förvaltaren gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 55 § eller 185 b §, göru en sådan anmälan, så snart det finns anledning till det. Tillsvnsmyndigheten skall till sin anmälan foga den utredning som finns tillgänglig hos myndigheten.
199 f£$
Ett lagakraftvunnet beslut om
näringsförbud kan på hegäran av den som förbudet avser hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det. Beträffande mål om hävande av näringsförbud gäller i tillämpliga delar vad som i 199 d§ första stycket har föreskrivits om talan
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
om näringsförbud. Mål om hävande av näringsförbhud tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökanden har stt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om hävande av näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar.
1992 8 Om särskilda skäl föranleder det, får rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågun om näringsförbud slutligt har avgjorts tullfälligt näringsförbud).
I fråga om tillfälligt näringsför-
bud gäller reglerna i 199 .c $ andra och tredje styckena. En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett tillfälligt förbud med-
delas skall den som yrkandet avser
få tillfälle att vttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning antaga att han har avvikit eller i övrigt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han erinras om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om för- Jarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar
föreskrifterna i 24 kap. 14 § rätte-
gångsbalken. Ett beslut om tillfälligt näringsförbud skall genast lända till efterrättelse. Beslutet skall delges den som avses med förbudet. Mot ett beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången, skall talan
Jöras särskilt.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse 199. $ Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud, skall den, om inte talan enligt 199 d§ redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skall väckas. Denna får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig,
får rätten på framställning som
åklagaren har gjort före tidens utgång medge förlängning av tiden. Om talan enligt 199 d § inte har väckts inom den föreskrivna tiden och det inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälligt näringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för det tillfälliga näringsförbudet inte längre föreligger. Om talan bifalls skall rätten pröva om det tillfälliga näringsför-
budet fortfarande skall bestå.
Rätten får i samband med domen självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.
199: $
Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.
1997 §
Det åligger tillsvnsmyndigheten att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs samt att anmäla överträdelser av förbud till åklagaren.
g
212 Gäldenär som bryter mot 199 a § Gäldenär som bryter mot 199 a & straffes med dagsböter. döms till böter.
Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsför-
bud döms till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex månader.
3 Senaste lydelse 1968: 559.
Nuvurande Ivdelse Föreslagen lydelse
Överträds ett näringsförbud. får det förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar. får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skal! väckas innan förbudstiden har gått ut.
Denna tag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurser. i vilka konkursbeslut har meddelats före nämnda dag.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLI.
vid regeringssammanträde
1980-01-10
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogäård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark,. Burenstam Linder, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell. Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225)
I Inledning
Sedan ett antal är pågår en genomgripande revision av konkurslagstiftningen. Översynen sker etappvis. År 1975 genomfördes efter förslag av lagberedningen omfattande ändringar i den materiella konkursrätten, bl.a. i reglerna om återvinning till konkursbo.
Ytterligare ändringar har gjorts år 1979 bl.a. i reglerna om förvaltning och tillsyn i konkurs, konkursgäldenärs rörelsefrihet och tvångsmedel mot konkursgäldenär (prop. 1978/79:105, LU 1978/79:19, rskr 1978/79:309). De nya reglerna har trätt i kraft den I januari 1980 (SFS 1979:340). Reformen bygger på förslag av konkurslagskommittén (Ju 1971:06) i två delbetänkanden (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. och (SOU 1977:29) Konkursförvaltning.
Konkurslagskommittén har genom tilläggsdirektiv den 3 februari 1977 (Dir 1977:09) fått i uppdrag att närmare överväga de problem som har samband med att vissa mindre nogräknade pgäldenärer missbrukar konkursinstitutet genom upprepade konkurser. Enligt direktiven har kommittén haft att pröva hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja detta missbruk. Därvid skulle undersökas bl.a. frågan om förbud för gäldenär att under viss tid efter konkursens avslutande driva bokförings-
pliktig verksamhet (konkurskarantän).
Kommittén! har i februari 1979 avlämnat delbetänkandet (1979:13)
! Ledamöter justitierådet Bengt Rydin, ordförande, rådmannen Arne Wilhelmsson, verkställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall samt advokaten Anders R. Öhman.
Konkurs och rätten att idka näring. Kommittén föreslär i betänkandet nya
regler om näringsförbud i samband med konkurs. Reglerna syftar till att
komma åt kvalificerade missbruk av näringsfriheten. Kommitténs lag-
förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), riksäklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen. brottsförebyggande rådet, bankinspektionen, statskontoret. riksrevisionsverket, riksskatteverket (RSV). kommerskollegium, marknadsdomstolen. näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket. patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen, företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03), datainspektionen, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska bankföreningen, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen. Finansieringsföretagens förening, Landsorganisa-
tionen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/JSR, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund. Sveriges hantverks- och industri-
organisation —- Familjeföretagen (SHIO) Sveriges köpmannaförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Kooperativa förbundet, Svenska företagares riksförbund, Sveriges Ackordscentral, Föreningen auktoriserade revisorer och Svenska handelskammarförbundet. Sveriges köpmannaförbund och SHIO har avgett ett gemensamt yttrande. Remissinstanserna har bifogat yttranden,
RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från
länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg och från länsåklagarna i Kopparbergs län och Malmöhus län, RSV från kronofogdemyndigheterna 1 Stockholm, Göteborg, Malmö,
Karlstad, Örnsköldsvik och Östersund, kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping,
Växjö, Visby, Malmö, Gävle och Skellefteå, gemensamt yttrande. samt från handelskammaren i Örebro,
länsstyrelsen i Malmöhus län från kronofogdemyndigheterna i Malmö, Helsingborg och Lund samt handelskammaren i Malmö,
Föreningen Sveriges kronofogdar från lokalavdelningarna för Bergs-
lagen, Östra Sverige. Västra Sverige och Stockholms län.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
2¶Allmän motivering
2.1 Gällande rätt
En konkurs medför betydande inskränkningar i gäldenärens möjligheter att utöva ekonomisk verksamhet så länge konkursen pågår. Enligt 20 8 konkurslagen (KL) är gäldenären efter konkursbeslutet inte berättigad att
råda över egendom som hör till konkursboet eller att äta sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Till konkursboet hör enligt 27 § KL i
princip all egendom som var gäldenärens. när beslutet om konkurs
meddelades, eller som tillfaller honom under konkursen. Gäldenären
behåller dock rädigheten över viss egendom. Av det som han förvärvar
genom eget arbete under konkursen får han nämligen behålla vad som går åt till hans försörjning och till underhåll ät annan. Enligt 97 § KL jämförd
med 65 § utsökningslagen (1877:31 s.1) får gäldenären vidare från konkurs-
boet erhålla, förutom underhåll och kläder i viss utsträckning, nödvändiga
arbetsredskap och andra nödvändiga lösören. Han är oförhindrad att ådra sig nya skulder under konkursen men de får enligt 100 & KL inte göras gällande mot konkursboet.
Enligt 199 a § KL får gäldenären under konkursen inte driva rörelse varmed följer bokföringsskyldighet.
Av olika bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385) framgår att den
som har försatts i konkurs inte så länge konkurstillståndet varar får vara stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör. revisor, firmatecknare,
granskare eller likvidator i aktiebolag (se 2 kap. 1 §, 8 kap. 4 och I1 §§, 10 kap. 2 och 14 §§ samt 13 kap. 7 §). Den som är i konkurstillstånd får inte heller vara fullmäktig i riksbanken (31 § lagen 1934:437 för Sveriges riksbank) eller stiftare av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag (5 och 167 §§ lagen 1948:433 om försäkringsrörelse), bankaktie-
bolag (4 § lagen 1955:183 om bankrörelse) eller sparbank (4 § lagen 1955:416 om sparbanker).
Inom näringslagstiftningen förekommer regler om att viss näringsverksamhet i princip inte får utövas av den som är i konkurs. Se bl.a. 2 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse och 3 8 bilskrotningsförordningen (1975:348). 1 6 § lagen om hotell- och pensionatrörelse före-
skrivs vidare att ett konkursbo under vissa förutsättningar under högst ett år kan få fortsätta att driva den verksamhet för vilken gäldenären beviljats tillstånd. Bestämmelser med huvudsakligen samma innehåll förekommer i
33 § vapenkungörelsen (1974:123) samt 2 kap. 7 § yrkestrafiklagen (1979:559). För utövande av näringsverksamhet hänvisas i vissa fall till
föreskrifter eller villkor för idkande av handel eller rörelse i allmänhet. Så
sker t.ex. i 3 och 4 §§ lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 10 och 22 §§ förordningen (1949:341) om explosiva
varor, 18 8 vapenlagen (1973:1176) och 13 § lagen (1977:293) om handel
med drycker.
Enligt 5 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen får den som är i konkurs inte vara utgivare av periodisk skrift. Av 7 och 14 88 lägen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket följer att näringstillstånd inte får meddelas utlänning eller utländskt företag, som i eller utom landet är försatt i konkurs. I fråga om juridisk person innebär en konkurs i allmänhet att den juridiska personen upphör att existera, se bl.a. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen och 94 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. Endast om överskott skulle uppstå i konkursen kvarstär den juridiska personen. Den skall
emellertid träda i likvidation. Beträffande handelsbolag gäller enligt 29 8
lagen (1895:64 s.1) om handelsbolag och enkla bolag att bolaget genast skall träda i likvidation, om en bolagsman försätts i konkurs.
Den som är I konkurstillstånd får inte utöva domartjänst (4 kap. I $ rätte-
gångsbalken, RB), vara ledamot eller föredragande i allmän förvaltnings-
domstol (24 § lagen 1971:289 om allmänna förvaltningsdomstolar), vara
ledamot i bostadsdomstolen (8 § lagen 1974:1082 om bostadsdomstol) eller i frsäkringsdomstol (13 § tagen 1978:28 om försäkringsdomstolar) eller vara advokat (8 kap. 2 och 7 §§ RB). Han får inte heller vara rättegångsombud, rättegångsbiträde eller försvarare (12 kap. 2 och 22 88 samt 21 kap. 2 och 3 88 RB) eller överförmyndare eller ledamot av överförmyndarnämnd (19 kap. 8 § föräldrabalken). I olika förordningar finns liknande bestäm-
melser om revisorer, mäklare, fastighetsmäklare och notarius publicus.
2.2 Konkursutvecklingen och förekomsten av upprepade konkurser
År 1965 avslutades 1.306 konkurser i landet. Av dessa var omkring 590
(45 22) fattigkonkurser. Konkurserna, särskilt fattigkonkurserna. har sedan
dess ökat kraftigt i antal. Åren 1974—1978 avslutades resp. 4.566, 4.305.
4.145, 3.554 och 3.803 konkurser. Av dessa var resp. 3.197 (7076), 3.126 (732), 3.129 (75 60), 2.613 (7450) och 2.703 (7170) fattigkonkurser. Antalet beslutade konkurser där gäldenären var aktiebolag uppgick är 1964 tll 352 (2455) och år 1974 till 2.497 (5900).
Det höga antalet fattigkonkurser under 1970-talet kan delvis förklaras av den stora nybildning av små aktiebolag som inleddes i början av 1960-talet och som kulminerade år 1972. Under denna tid ökade de s.k. 5.000-kronors-bolagen starkt. De har ofta haft kort livslängd vilket kan tyda på att de många gånger bildades av skattetekniska skäl och för mindre seriösa syften.
Vid utgången av är 1978 uppgick antalet aktiebolag till ca 120.500. En stor del av dem driver ingen verksamhet. Detta är fallet med de vilande
bolagen, dvs. bolag som tidigare har drivit verksamhet, och med skrivbordsbolagen som har bildats för att kunna användas först vid en senare
tidpunkt. Antalet vilande bolag vid 1973 års utgång har uppskattats till 15.000 och antalet skrivbordsbolag till 30.000.
År 1973 höjdes det föreskrivna minimibeloppet för aktiekapitalet från
5.000 tilt 50.000 kr. Såvitt gäller ny bolagsbildning trädde reformen i kraft i juni nämnda år. I fråga om bolag som bildats tidigare och vars aktiekapital är lägre än 50.000 kr. gäller övergångsvis att bolaget skall upplösas vid utgången av år 1981, om inte aktiekapitalet dessförinnan höjts till angivna belopp. Samtidigt med att aktiekapitalets minimibelopp höjdes infördes principiellt förbud för aktiebolag att läna pengar till aktieägare m.fl. (12
kap. 7§ aktiebolagslagen). De nya reglerna om aktiekapitalets storlek och
låneförbud är ägnade att minska antalet aktiebolagskonkurser. Reformens effekt i detta hänseende bör dock inte överskattas.
Det finns inga närmare undersökningar om i vilken utsträckning en och
samma person själv eller som företrädare för juridisk person har varit i
konkurs flera gånger. I rapporterna Företagskonkurser (statens industri-
verks utredningar SIND 1975:2) samt Etableringar och konkurser i
byggnadsindustrin (SIND 1976:2) har emellertid lagts fram visst material
som ger en bild av förekomsten av upprepade konkurser.
I SIND 1975:2 redovisas en undersökning beträffande frekvensen av fall där huvuddelägare 1 aktiebolag och enskilda rörelseidkare, vilkas företag försatts i konkurs under år 1972 i Malmöhus län, tidigare hade varit i
konkurs personligen eller stått bakom konkursdrabbade företag.
Undersökningen omfattade 160 personer. 31 av dessa var enskilda närings-
idkare. Övriga personer hade drivit näring genom aktiebolag, i vilket de innehade 10 procent eller mer av aktierna och dessutom huvudsakligen
ansvarade för bolagets förvaltning. Tidigare studier sades i rapporten ha visat att det i fråga om företagsstorlek och företagsform rådde god överensstämmelse mellan konkursföretag i Malmöhus län och hela landet.
Av de 31 enskilda näringsidkarna hade två varit gäldenärer i vardera två tidigare konkurser. Bland övriga 129 personer hade 19 varit invecklade i en tidigare konkurs, personligen eller som huvuddelägare i en juridisk person. Ingen hade varit inblandad i flera än tre konkurser. Av undersökningsresultatet framgår att ungefär var sjunde företagare hade uppträtt i mer än
en konkurs. Bortsett från ett par extrema fall hade det i genomsnitt gått
knappt fem år mellan den år 1972 beslutade konkursen och en tidigare konkurs eller mellan två tidigare beslutade konkurser.
Ingen som varit inblandad i ett aktiebolags konkurs hade åter gått i konkurs som enskild näringsidkare. Nästan hälften av de tidigare enskilda
näringsidkare som försatts i konkurs hade däremot före nästa konkurs
startat verksamhet i aktiebolagsform.
Beräkningarna i undersökningen bygger på uppgifter från de berörda persönerna själva. Det kan därför enligt undersökningen tänkas att de har varit engagerade i fler konkurser än som uppgetts. Med hänsyn till ett
bortfall på 26 procent i undersökningen —- främst bland enmansägarna till
aktiebolag med ett aktiekapital om 5.000 kr. — och till att ett mindre antal personer varit förtegna vid uppgiftslämnandet kan det, enligt vad som sägs i undersökningen, inte uteslutas att den faktiska förekomsten av upprepade konkurser har varit större än den som konstaterats.
Den i SIND 1976:2 framlagda undersökningen är be- gränsad till byggnadsindustrin. Syftet med undersökningen var att kartlägga i vilken utsträckning företagare (företagsägare) varit huvudgäldenär i mer än en konkurs. Studien omfattar 845 företag som försatts i konkurs under ären 1971— 1974 och i vilka konkurser fackliga organisationer har bevakat innestående — lönefordringar och semesterersättningar. Undersökningen grundar sig på uppgifter från lokalavdelningar inom Svenska byggnads-
arbetareförbundet, Svenska bleck- och plåtslagareförbundet. Svenska elektrikerförbundet och Svenska målareförbundet. Från 23 av företagen
saknas svar. Den undersökta gruppen består således av 822 företag.
Undersökningen visar att av de berörda företagarna 83,6 procent inte tidigare varit i konkurs som företagare. 11,4 procent hade tidigare varit försatta i konkurs en gång, 2,8 procent två gånger, 1,0 procent tre gånger, 0.4 procent fyra gånger, 0,2 procent fem gånger, 0,4 procent sex gånger. 0,1 procent sju gånger och 0,1 procent nio gänger. 16.4 procent av företagarna hade sålunda tidigare i denna egenskap varit indragna i konkurs.
Omkring 20 procent av de upprepade konkurserna inträffade inom ett år. närmare 50 procent inom två år och drygt 60 procent inom tre år från föregående konkurs. Den genomsnittliga tiden mellan konkurserna var —bortsett från några ytterlighetsfall —- 2,3 år.
I utredningen påpekas att konkursbenägeheten synes vara i det närmaste dubbelt så stor för byggnadsindustrin som för näringslivet i dess helhet. Det understryks emellertid att resultaten av undersökningen bör tolkas med viss försiktighet.
För att få förhållandena belysta har även konkurslagskommitténs sekretariat undersökt ett antal företagskonkurser, främst fall då det har
varit fråga om upprepade konkurser. Undersökningen avser förhållandena som de förelåg omkring årsskiftet 1977/1978. Det material som kommitténs sekretariat har gått igenom visar enligt
vad kommittén sammanfattningsvis anför att upprepade konkurser före-
kommer i ej ringa omfattning. Verksamheten har då nästan uteslutande
bedrivits i form av aktiebolag. Bolaget har kontrollerats av en person som
ofta har varit ställföreträdare för eller dominerande aktieägare i bolaget. Bolagets formella ledning kan emellertid ha legat på någon annan, t.ex. den andra maken eller en tidigare anställd. I dessa fall synes dock enligt kommittén vederbörande själv ha haft ett bestämmande inflytande över den verksamhet som har bedrivits. Bolagens aktiekapital har endast undantagsvis Överstigit 5.000— 10.000 kr.
Konkurserna har till övervägande del handlagts som fattigkonkurser.
När de handlagts i ordinär form har detta ofta berott på att säkerhet ställts
för konkurskostnaderna. Medelvärdet av skulderna i de konkurser som handlagts som fattigkonkurser (de som övergått till ordinär konkurs undantagna) är omkring 350.000 kr. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande värde enligt en av kommittén år 1973 gjord undersökning av
fattigkonkurser som avskrivits åren 1970 och 1971 var i runda tal 67.000 kr. resp. 69.500 kr. (SOU 1974:06). Vidare konstaterar kommittén att
skulderna för skatter och allmänna avgifter i de undersökta konkurserna är
mycket stora i förhällande till övriga skulder. Uppenbart är att långsam-
heten i uppbördsförfarandet många gånger har varit en förutsättning för den verksamhet som bedrivits. Ofta synes bolaget ha drivits vidare trots att vederbörande har haft insikt om att bolaget varit på obestånd eler att
likvidationsskyldighet förelegat.
I samtliga undersökta företagskonkurser som handlagts i ordinär form utom en har förvaltaren uttalat misstanke om gäldenärsbrott.
För att man skall få en rättvisande bild av det enskilda konkursfallet
måste detta enligt kommitténs uppfattning bedömas i ett större samman-
hang. Vid en sådan bedömning torde åtminstone beträffande ett par fall kunna konstateras att konkurs varit ofrånkomlig och en för vederbörande
fullt förutsebar följd av det sätt på vilket verksamheten bedrivits.
Gemensamt för dessa fall synes vara att bolagen medvetet drivits med
förlust. Bolagen har saknat tillgångar samtidigt som de belastats med
avsevärda skulder, främst skatter och allmänna avgifter. Kort före den
oundvikliga konkursen har verksamheten flyttats över till ett annat bolag.
I ett fall har vederbörande med hjälp av s.k. grå och svart arbetskraft utfört entreprenadarbeten åt större företag. Verksamheten har bedrivits genom en rad aktiebolag, vilka i tur och ordning gått i konkurs och ersatts
av ett nytt bolag. Bolagens livslängd har varit utomordentligt kort. Verk-
samhet har sålunda inte drivits längre än ett drygt halvår i ett och samma
bolag. Vederbörande förefaller att ha varit inriktad på att tillgodogöra sig innehållna källskattemedet och andra medel på borgenärernas bekostnad. I vissa av bolagen har styrelsen haft sitt säte på orter långt från det geografiska verksamhetsområdet, något som försvårat myndigheternas
kontroll. Det kan också noteras att den drivande kraften bakom verksamheten i några fall inte har ingått i styrelsen.
Ett av de undersökta fallen utgör exempel på en särskild form av upp-
repade konkurser genom att flera bolag har drivits parallellt. Den använda
associationsrättsliga konstruktionen har möjliggjort att vissa kostnader för
de anställda, bl.a. källskatter och sociala avgifter, styrts till ett bolag som saknat tillgångar. När skulderna blivit stora har bolaget, ofta efter egen ansökan, försatts i konkurs. Vid flera tillfällen har bolagets namn ändrats kort före konkursen. Om ett annat bolag har erhållit det förra bolagets
namn, kan genom namnändringarna kunderna ha hållits ovetande om faktiska förhållanden. Postadress, brevpapper osv. har då varit desamma som tidigare. Enligt uppgift har i en sådan situation kunderna endast 2 Riksdagen 197980. 1 saml. Nr 83
underrättats om nytt bank- och postgiro. Förfarandet har bl.a. haft till följd att betalningar som egentligen skolat tillfalla konkursbolaget i stället flutit in i det nya bolaget. I nägra av fallen har den statliga lönegarantin tagits i anspråk med betydande belopp.
Några fall karaktäriseras av att en mångfald konkurser har inträffat
under en förhållande vis kort tid. Borgenärerna, främst det allmänna, har ofta gätt miste om betydande belopp. Återkommande inslag i ett av fallen
är en uppenbart bristfällig bokföring. Vidare har brott mot uppbördslagen
förekommit i stor omfattning. Verksamheten synes ofta ha fortsatts trots insikt om att bolaget varit på obestånd eller att lik vidationsplikt förelegat. Också här kan den statliga lönegarantin ha spelat en viss roll. Man kan inte
bortse från möjligheten att verksamheten drivits vidare mot bakgrund av
att det allmänna träder in och betalar lönerna. I ett annat fall har flera bolag trätt i likvidation. Oavsett om så har skett
efter beslut på bolagsstämma eller om likvidationsskyldighet inträtt till
följd av underlåtenhet att till patent- och registreringsverket ge in föreskrivna handlingar kan förfarandet ha varit ett led i strävanden att utan
publicitet låta ett bolag försvinna. Till bilden hör att namnändring före-
kommit i samband med att bolagen trätt i likvidation. Vissa likvidations-
bolag som haft betydande skulder har försatts i konkurs efter ansökan av
kronofogdemyndigheten. I ett fall har en verksamhet successivt flyttats mellan tre bolag. De sammanlagda skulderna är betydande. Två bolag har helt tömts på tillgångar. Såväl enskilda borgenärer som det allmänna har
gjort stora förluster.
För en närmare redogörelse av de undersökta fallen hänvisas till kommitténs betänkande.
2.3 Kommitténs förslag För att man skall komma till rätta med de rådande missförhållandena är det enligt kommitténs mening nödvändigt att införa nya regler om näringsförbud i samband med konkurs (konkurskarantän). Kommittén, som anser att det nuvarande förbudet enligt 199 a & KL är otillräckligt, föreslår att det införs ett utvidgat näringsförbud som förutsätter prövning i det enskilda
fallet. När det gäller personkretsen föreslår kommittén att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett
aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna meddelas den
som är eller senare än ett år innan konkursansökningen gjordes har varit
ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller
under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av företaget. En grundförutsättning för att näringsförbud enligt förslaget skall kunna
meddelas är att konkurs har inträffat. Det krävs vidare att vederbörande
har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller att han på annat sätt
har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Slutligen skall förbud kunna meddelas den som genom att upprepade gånger ha förekommit i konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.
Innebörden av ett förbud är enligt förslaget att den förbjudne inte får driva en näringsverksamhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1976:125). Han fär inte heller vara styrelseledamot eller + annan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag eller vissa andra slag av
juridiska personer eller — utan att formellt vara ställföreträdare — faktiskt
handha ledningen eller förvaltningen av företaget.
Näringsförbud skall kunna meddelas att gälla inte bara under konkursen utan också sedan denna har avslutats. Förbudet skall emellertid vara tidsbegränsat. Maximitiden för giltigheten av ett förbud är enligt förslaget fem år.
Vad angår själva förfarandet föreslås att frågor om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombuds-
mannen.
Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud skall enligt förslaget kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara
böter eller fängelse i högst sex månader. Frågor om överträdelse av förbud
och om utdömande av påföljd skall prövas av allmän domstol.
Den föreslagna ordningen ger enligt kommittén möjligheter att komma ät kvalificerade missbruk av näringsfriheten. Man kan också räkna med att regleringen får en allmänt sanerande och avhållande verkan till förmån för ett sunt näringsliv.
Kommittén har med beaktande av det föreslagna näringsförbudet
övervägt om inte det nuvarande automatiska förbudet enligt 199 a & KL kan utgå. Med hänsyn främst till sambandet mellan denna bestämmelse och ett stort antal näringsrättsliga författningar har kommittén lik väl funnit det lämpligast att 199 a & får stå kvar.
2.4 Närmare om bakgrunden till kommitténs förslag, m.m.
Med utgångspunkt bl.a. i kommittésekretariatets undersökningar av inträffade upprepade konkurser kan man enligt kommittén urskilja tre huvudtyper av fall, där lagstiftaren nu kan ha anledning att överväga
åtgärder. Till en början finns, anför kommittén, konkurser där gäldenären eller, om denna är juridisk person, den som stått bakom den juridiska personen genom brottsligt förfarande har åsidosatt borgenärernas eller det allmännas intressen. Gäldenärs- och skattebrotten är här de mest fram-
trädande, men andra brott förekommer också.
En andra kategori utgörs enligt kommittén av konkurser där det bestående intrycket är att den för verksamheten ansvarige — även om brott
inte har konstaterats eller ens misstänkts —- har förfarit uppenbart ansvars-
löst mot borgenärer och samhälle. I dessa fall har åtgärder vidtagits som
förefaller ha syftat till ekonomiska fördelar på borgenärernas och det allmännas bekostnad. Slutligen finns konkurser utan inslag av vare sig brottsligt förfarande eller uppenbar ansvarslöshet. Man får här intryck av att oförmåga eller missriktade ambitioner hos företagsledningen eller okontrollerbara yttre omständigheter har medverkat till konkursen. Kommittén framhåller att de påtalade förhållandena inte uteslutande utgör ett konkursrättsligt problem. Väsentliga förutsättningar för de förfaranden som förekommit är möjligheten att driva verksamhet utan
personligt ekonomiskt ansvar. främst genom aktiebolag, och den i
huvudsak fria etableringsrätt som råder här i landet. En annan viktig omständighet är att det ofta dröjer länge innan skatter och allmänna avgifter som inte har betalats på förfallodagen blir före mäl för indrivning. Problemen med de upprepade konkurserna hör alltså även till assoctations-, närings- och skatterättens områden. De ilojala förfaranden som det är fråga om är enligt kommittén ofta hänförliga till den ekonomiska brottsligheten. Brottsförebyggande rådet har till
uppgift bl.a. att närmare överväga former och riktlinjer för lagstiftnings-
åtgärder mot sådan brottslighet. Inom ramen för rådets verksamhet har publicerats en inom rådets kansli upprättad rapport (1978:1) Konkurser och ekonomisk brottslighet. I rapporten belyses hur konkursinstitutet
använts för att uppnå orättmätig ekonomisk vinning i transaktioner som
slutat med konkurs. Kommittén pekar på vissa åtgärder som är ägnade att stävja de för-
faranden som innefattar missbruk av konkursinstitutet. Man betonar bl.a.
vikten av att den nya ordning för handläggning av mindre konkurser som lagts fram i prop. 1978/79:105 kommer till stånd. Enligt propositionsförslaget, som numera också lett till lagstiftning (SFS 1979:340), skall förvaltningen och tillsynen — särskilt i de mindre konkurserna — göras
effektivare. Frågan om gäldenärsbrott och återvinning skall alltid utredas. Vidare är det angeläget, framhåller kommittén, att samhällets insatser inriktas på att ge lokala skattemyndigheter, länsstyrelser samt kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter ökade resurser och kontrollmöjligheter. Utbildning i associationsrättsliga, skatterättsliga och företagsekonomiska frågor är här av stor betydelse. Möjligheterna till information och
samverkan mellan olika myndigheter bör också förbättras.
Kommittén anser emellertid att kompletterande lagstiftningsåtgärder är
nödvändiga. Man pekar 1 detta hänseende bl.a. på skatteområdet. där
ändrade rutiner och ökad kontroll kan leda till snabbare och effektivare
indrivning. Detta kan indirekt få konkursförebyggande effekter genom att
ekonomiskt icke bärkraftiga verksamheter avvecklas tidigare än eljest. Av stor betydelse vore också en översyn av reglerna i aktiebolagslagen om
möjligheterna att ändra aktiebolags firma och säte samt om likvidation. Även andra åtgärder inom främst området för skatte- och associations-
lagstiftningen berörs av kommittén.
Kommittén, som för sin del haft att lösa den mera begränsade frågan hur man inom konkurslagstiftningens ram skall kunna räda bot på missbruket av konkursinstitutet. har gjort den bedömningen att det vid sidan av andra åtgärder behövs nya regler om näringsförbud som gör det möjligt att i samband med konkurser ingripa mer effektivt mot förekommande miss-
bruk. Den nuvarande bestämmelsen i 199 a & KL är otillräcklig i flera hän-
seenden. Förbudet gäller t.ex. när fysiska personer har gått i konkurs men
däremot inte när konkursgäldenären är ett aktiebolag eter liknande
juridisk person. Vidare varar förbudet endast så länge konkursen pågår. Eftersom här aktuella konkurser i allmänhet handläggs i summarisk form
och därför avslutas tämligen snabbt, får förbudet ofta kort giltighetstid.
Som en bakgrund till sitt förslag till utvidgat näringsförbud berör kommittén även gällande inskränkningar i näringsfriheten samt den diskussion
som förts under scnarc år i Sverige rörande s.k. etableringskontroll.
Kommittén konstaterar inledningsvis att all näringsverksamhet är fri för svenska medborgare, om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Principen om fri etableringsrätt fanns tidigare inskriven i förordningen (1864:41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet (näringsfrihetsförordningen). Förordningen har numera upphävts men principen gäller fortfarande.
På åtskilliga områden finns emellertid begränsningar 1 näringsfriheten. Vissa typer av näringsverksamhet är förbehållna staten eller staten närstående företag. Detta gäller t.ex. beträffande tillverkning och försäljning av rusdrycker samt detaljhandel med läkemedel. Vissa yrken får utövas endast av den som visat sig ha erforderlig kompetens såsom i fråga om
läkare, tandläkare och veterinärer. På andra områden, där det i och för sig
råder fri etableringsrätt, förekommer ett frivilligt auktorisationsförfarande genom kommerskollegium. handelskammare eller branschförening. Så är fallet exempelvis beträffande revisorer och fastighetsmäklare. Auktorisationsförfarandet för advokater kan också nämnas i sammanhanget.
I andra branscher åter krävs tillstånd av en offentlig myndighet för utövande av näringsverksamhet. Skälen härför varierar. I vissa fall är motivet att det finns behov av samhällelig kontroll över utnyttjandet av landets naturresurser eller över andra typer av verksamhet av allmän vikt. I andra fall är det fråga om en verksamhet av särskilt ömtålig natur. I allmänhet har man velat ha garantier för att den ifrågavarande verksamheten bedrivs på ett ekonomiskt tillförlitligt sätt och för att utövaren av
verksamheten i övrigt uppfyller de lämplighetskrav som kan ställas. I en
del fall motiveras tillståndsplikten snarast av hänsyn till allmän ordning. Som exempel på lagar där etableringskontroll föreskrivs kan nämnas lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen
(1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket, jordförvärvslagen (1979:230). kreditupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182), yrkestrafiklagen (1979:559) samt vapenlagen (1973:1176). En speciell form av kontrolt gäller enligt resegarantilagen (1972:204), som föreskriver att den som anordnar sällskapsresor i förvärvssyfte skall ställa säkerhet hos kommerskollegium.
Frågor om etableringskontroll har vid flera tillfällen under de senaste åren behandlats i riksdagen. I stor utsträckning har det rört sig om frågor som haft samband med regionalpolitiken. I andra fall har det gällt krav på
etableringskontrolli särskilt utsatta branscher där konkurser varit vanliga.
Även andra synpunkter på etableringen av företag har förts fram i den allmänna debatten. I en rapport. som LO -SAF:s näringspolitiska grupp avlämnade år 1972. uttalades att det fanns goda skäl att se över möjligheterna att förebygga att företag startades av personer som inte kände till
förhållandena inom den bransch där de etablerade sig eller inte hade till-
räcklig kompetens eller, i vissa branscher, uppenbarligen inte hade möjlighet att fullgöra sina ekonomiska åtaganden för att säkerställa arbetstagarnas krav på trygghet i anställningen.
Frågor rörande etableringskontroll togs också upp i två motioner vid
1975 års riksmöte. I dessa pekades på tendensen att anställningsförhällanden undviks och ersätts med entreprenadavtal. Med anledning av de båda
motionerna framhöll näringsutskottet (NU 1975:14 s. 79) att det för sysselsättningen och över huvud för den ekonomiska utvecklingen var väsentligt att näringslivet fortlöpande fick tillskott av nya företag. Detta ansågs tala
mot inskränkningar i etableringsfriheten. Samtidigt fann utskottet det vara
angeläget att man i möjligaste mån sökte undanröja och förebygga före-
kommande missförhållanden. Utskottet ansåg det vara önskvärt att en samlad översyn av de problem som hade med etableringsrätten att göra
kom till stånd. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet hade anfört (rskr 1975:102).
Under hösten 1978 lade en arbetsgrupp under ledning av konsumentverket fram rapporten (KOV 1978:8—-01) Auktorisation och konsument-
skydd. Där diskuteras i vilken utsträckning och i vilken form auktorisation av näringsidkare bör användas som medel för att förbättra konsumenternas situation. I rapporten intas en restriktiv hållning till auktorisation som konsumentskydd. Konsumentverket har därefter i skrivelse till regeringen den 7 december 1978 aktualiserat frågan om näringsförbud beträffande företagare som uppenbart missköter sig 1 förhållande till konsumenterna. I riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalats stöd för åtgärder mot missbruk av konkursinstitutet (NU 1975/76:54 s. 49 och 1976/77:30). I anslutning till behandlingen i riksdagen av propositionen 1978/79:105 om konkursförvaltning m.m. berördes frågan om konkurskarantän och
kommitténs nu aktuella betänkande. Lagutskottet, som hade att behandla
motionsyrkanden i ämnet (LU 1978/79:19 s. 82), noterade att avsikten var
att proposition om konkurskarantän skulle föreläggas riksdagen. Utskottets majoritet ansåg därför något-särskilt initiativ frän riksdagens sida
ej vara påkallat och hemställde att motionerna avslogs. Riksdagen (majoriteten) biföll utskottets hemställan.
2.5 Remissyttrandena
Kommitténs betänkande har fått ett genomgående positivt mottagande under remissbehandlingen. Med ett undantag — Sveriges advokatsamfund = har inte någon remissinstans framfört erinringar mot kommitténs förslag om att ett utvidgat näringsförbud skall kunna meddelas i samband med
konkurs. Flera instanser framhåller visserligen att ett införande av näringsförbud innebär ett stort ingrepp i den principiella näringsfrihet som av
hävd råder i landet. Med hänsyn till syftet med förslaget anser dock dessa instanser att det bör godtas. En förutsättning för den nya regleringen är emellertid att näringsförbud tillgrips endast i svårare fall av missbruk och att rättssäkerheten tryggas på olika sätt.
Även enskildheterna i kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Hit hör förslaget att det skall krävas särskild prövning för meddelande av näringsförbud. Detsamma gäller personkretsen, förutsättningar för förbud, förbudets innebörd, förbudstidens längd, kontroll av förbudets efterlevnad och sanktionssystemet.
Däremot är meningarna delade när det gäller lämpligt beslutande organ vid prövning av frågor om näringsförbud. Många remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Åtskilliga instanser har emellertid ställt sig avvisande till tanken på marknadsdomstolen som beslutande organ och i stället förordat en annan myndighet, främst allmän domstol.
En sammanställning av remissyttrandena finns som nämnts i bilaga 2.
2.6 Allmänna överväganden
Som framgätt av vad som har sagts i det föregående har uppmärksamheten under senare år alltmer riktats mot otillbörliga förfaranden i samband med näringsverksamhet. I första hand har diskussionen gällt fall då en näringsidkare har förfarit otillbörligt eller t.o.m. brottsligt mot borgenärerna. Även andra förfaranden som inneburit åsidosättande av en rörelseidkares skyldigheter har varit i blickpunkten. Genom sitt beteende
har näringsidkaren kunnat skaffa sig ckonomiska fördelar på det allmännas
och enskildas bekostnad. Gemensamt för de olika förfarandena är att de
vart och ett på sitt sätt innefattar ett missbruk av näringsfriheten. I fall då
vederbörande har gått i konkurs har man också talat om missbruk av konkursinstitutet.
FE sammanhanget har man också haft för ögonen de fall där en och samma
person upprepade gånger gätt i konkurs eller flera gänger förekommit på gäldenärssidan i en juridisk persons konkurs. Också i sådana fall har vederbörande kunnat skaffa sig ekonomiska fördelar. Även vissa av dessa fall kan hänföras till missbruk av konkursinstitutet.
Vid missbruk av konkursinstitutet förhäller det sig ofta så att verksamheten har drivits I form av aktiebolag och att skatteskulderna i förhällande till andra skulder är större än i genomsnittskonkursen. Många gånger har det 1 dessa fall kommit fram misstankar om brottslighet i samband med konkurserna. I första hand har det varit fråga om gäldenärsbrott samt överträdelser av regler på associations-, närings- och skatterättens områden. Missbruket av konkursinstitutet kan på det sättet ingå som ett led i en ekonomisk brottslighet.
Av betydande intresse i sammanhanget är att få en bild av omfattningen och inriktningen av missbruket av konkursinstitutet. Kommittén redovisar j sitt betänkande olika försök som tidigare har gjorts för att närmare kartlägga omfattningen av missbruket. Genom undersökningar i egen regi har också kommittén sökt belysa förekomsten av missbruk i samband med konkurser. Kommittén anser det för sin del klarlagt att ett missbruk förekommer i icke ringa omfattning. En så gott som enig remissopinion med representanter för domstolar. åklagare och exekutiva myndigheter liksom för näringslivsorganisationer räknar med att ett så omfattande missbruk förekommer att lagstiftningsätgärder nu är påkallade. Samma inställning har förts fram i riksdagen. Endast en remissinstans anser att förekomsten av missbruk bör utredas mer ingående.
I och för sig är det naturligtvis möjligt att fortsätta kartläggningsarbetet för att få fram en mera fullständig bild av konkursmissbruket. En sådan undersökning skulle emellertid säkerligen vara tidsödande och förenad med avsevärda svårigheter och kostnader. Detta sammanhänger delvis med brister i registreringen av konkurser men också med svårigheterna att utreda de ofta invecklade transaktioner som förekommit före konkursutbrottet. Någon sådan ytterligare undersökning är heller inte erforderlig som underlag för en lagreglering. Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser att behovet av effektiva åtgärder på området är tillräckligt väl belagt.
För att komma till rätta med det påtalade missbruket har kommittén i linje med sina direktiv föreslagit en skärpning av lagstiftningen genom regler om ett utvidgat näringsförbud.
I Sverige råder i princip näringsfrihet om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Det föreslagna näringsförbudet utgör otvivelaktigt ett intrång i näringsfriheten. Som tidigare påvisats begränsas näringsfriheten emellertid redan nu i viss mån genom speciallagstiftning när detta är påkallat av särskilda skäl. Rätten till en fri näringsutövning kan inte heller rimligen åberopas till skydd för näringsidkare som driver sin rörelse utan hänsyn till borgenärer och andra. Starka rättviseskäl talar för att åtgärder sätts in mot
Prop. 1979/80: 83 [ET 'n
gäldenärer som genom konkursinstitutet bereder sig otillbörliga förmåner på samhällets eller enskildas bekostnad.
De sanktioner som hittills stått till buds på detta område har bl.a. genom reglernas utformning samt genom bristande resurser och kontrollmöjligheter visat sig otillräckliga. Enligt min uppfattning är ett utvidgat näringsförbud ett sätt bland flera som bör prövas för att förhindra den typ av missbruk som förekommer inom konkursinstitutets ram. Regler om näringsförbud kan tjäna ett preventivt syfte och därmed utgöra ett komplement till andra påföljder. exempelvis straffansvar för gäldenärsbrott och personligt betalningsansvar i vissa fall för skatter. Ett åläggande av näringsförbud har den fördelen framför de sistnämnda ätgärderna att man därigenom kan hindra att någon fortsatt verksamhet över huvud taget kommer till stånd. Härigenom kan ekonomiska skadeverkningar för det allmänna och enskilda undvikas.
Under remissbehandlingen har möjligheterna att åstadkomma en effektiv reglering ifrågasatts. Det har framhällits att ett förbud att driva näringsverksamhet torde få begränsad betydelse i praktiken. hur lagstiftningen än utformas. Jag är medveten om riskerna för kringgående och att det även i övrigt kan uppstå svärigheter vid tillämpningen av regler om näringsförbud. Detta gäller särskilt i fall dä näringsidkare anlitar bulvaner för sin verksamhet. Innehållet i betänkandet och remissyttrandena ger dock vid handen att det här ändå är möjligt att skapa ett värdefullt instrument när det gäller att stävja missbruk i samband med konkurs. Samtidigt måste naturligtvis kontrollfrågan lösas på ett så tillfredsställande sätt som möjligt. Jag återkommer till den frågan i det följande.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt förordar jag att kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning. En möjlighet att under vissa förutsättningar förbjuda en person att driva näringsverksamhet bör alltså införas. Vilka förutsättningar som bör gälla för ett näringsförbud och hur ett förbud närmare bör utformas ämnar jag behandla i det följande. Redan här vill jag emellertid påpeka att det i och för sig finns skäl att överväga om inte ett näringsförbud bör kunna tillgripas även i andra fall än då en person har gått i konkurs. Inom associationsrätten kan exempelvis likvidation i vissa fall missbrukas på samma sätt som konkursinstitutet. Det skulle emellertid föra för långt att i detta lagstiftningsärende ta upp frågan om näringsförbud 1 ett vidare sammanhang än det vari kommittén prövat frågan.
2.7 Förbudet i 199 a § KL
Som framgått av tidigare avsnitt är en konkursgäldenärs möjligheter att utöva tjänst eller fullgöra uppdrag inskränkta så länge konkurstillståndet varar. En konkurs medför också bl.a. förbud för gäldenären att stifta aktiebolag och att inneha vissa befattningar i sådant bolag. Han är även hindrad att utöva näringsverksamhet av skilda slag enligt vad som är särskilt före-
skrivet i författningar vid sidan av KL. Enligt 199 a & KL gäller generellt att gäldenären inte får idka rörelse varmed följer bokföringsskyldighet. Denna bestämmelse är straffsanktionerad i 212 & KL.
Kommittén har övervägt om regleringen i 199 a & KL fyller en sädan funktion att den bör finnas kvar i nuvarande utformning. Bestämmelsen tar sikte på fysiska personer som har försatts i konkurs men däremot inte på aktiebolag eller liknande juridiska personer. Den som är ställföreträdare t.ex. för ett aktiebolag som har gått i konkurs är alltså oförhindrad att driva ny verksamhet personligen eller genom annan juridisk person. Det torde inte heller vara ovanligt att vederbörande helt enkelt sätter sig över förbudet.
Kommittén pekar också på att det av 208 KL följer att gäldenären inte kan fortsätta en verksamhet med egendom som ingår i ett konkursbo.
Dessa bestämmelser inskränker rent faktiskt gäldenärens möjligheter att
driva en rörelse.
Bestämmelsen i 199 a & KL har alltså enligt kommittén mycket begränsad betydelse som självständigt hinder för en konkursgäldenär att driva en näringsverksamhet. 199 a § spelar emellertid en central roll i det näringsrättsliga systemet. I ett stort antal författningar av näringsrättslig karaktär finns sålunda föreskrifter som förutsätter paragrafens existens. Detta gäller inte bara sådana författningar i vilka uttryckligen hänvisas till
reglerna för idkande av handel eller drivande av rörelse i allmänhet utan
även andra (jfr redogörelsen i utredningsbetänkandet s. 70-72). Om 199 a
$ upphävdes, skulle i de berörda författningarna behöva föras in särskilda föreskrifter av innebörd att den som är i konkurs inte får utöva den verk-
samhet som avses med författningen i fråga. I och för sig kan naturligtvis
en sådan ordning också tänkas. Kommittén har dock inte ansett sig böra
pröva sådana frågor. Därtill kommer att regleringen I 199 a § trots allt fyller en viss funktion som hinder för en konkursgäldenär att driva näringsverksamhet i allmänhet.
Med hänsyn till det anförda har kommittén stannat för att 199 a & KL bör behållas i sak oförändrad.
Endast ett fåtal remissinstanser behandlar särskilt förbudet enligt 199 a §
KL. Samtliga tillstyrker kommitténs förslag. För min del anser jag att
förbudet i 199 a & KL bör behållas i huvudsak oförändrat.
2.8 Automatiskt näringsförbud eller särskild prövning
När det gäller det utvidgade näringsförbudet i samband med konkurs är
det en grundläggande fråga om ett sådant förbud liksom enligt 199 a & KL
bör gälla automatiskt från konkursutbrottet eller om en särskild prövning
av det föreliggande fallet bör ske. Kommittén förordar ett system med individuell prövning. Som skäl härför anförs bl.a. att ett automatiskt förbud förutsätter möjlighet till dispensprövning i stor utsträckning och att
en sådan prövning torde bli omfattande och betungande. Vidare anförs att regleringen i ett system med individuell prövning kan göras flexibel och inriktas på sådana personer som har grovt åsidosatt borgenärernas eller det allmännas intressen och att reglerna kan utformas så, att de även kan tillämpas på den som är närstående till en juridisk person.
Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag att ett utvidgat näringsförbud inte skall inträda automatiskt utan föregås av en prövning i varje särskilt fall. Några instanser förordar dock ett automatiskt näringsförbud i vissa speciellt svåra fall av missbruk.
Jag avser i det följande att förorda en ordning där näringsförbud endast skall komma i fråga vid allvarliga fall av missbruk i samband med konkurs. Det kan alltså inte komma i fråga att hindra varje näringsidkare som har gätt i konkurs att i fortsättningen bedriva näring. Detta innebär i sin tur att ett system med automatiskt näringsförbud skulle behöva förses med ganska vidsträckta undantag eller dispensmöjligheter. Även om ett automatiskt system har vissa fördelar, bl.a. genom att ett näringsförbud får omedelbar verkan, skulle de nödvändiga dispensmöjligheterna kräva ett omfattande och tungrott prövningsförfarande. Som kommittén påpekar är det från bl.a. administrativa synpunkter angeläget att prövningen i stället får avse fall där ett näringsförbud verkligen är påkallat.
Som nyss nämnts har några remissinstanser ifrågasatt om inte ett automatiskt förbud borde finnas för särskilt flagranta fall, exempelvis om samma person förekommer i flera konkurser under en kortare tidsperiod. Enligt min mening skulle även ett sålunda utformat system kunna träffa gäldenärer som gått i konkurs huvudsakligen på grund av omständigheter varöver de inte själva kunnat råda. Det torde också vara förenat med praktiska svårigheter att utforma ett förbud med i princip individuell prövning men med automatik i vissa fall.
Sammanfattningsvis anser jag sålunda att övervägande skäl talar för den av kommittén förordade lösningen. Jag förordar alltså att frågan om näringsförbud prövas från fall till fall.
2.9 Personkretsen
Den tidigare berörda regeln i 199 a & KL innebär att en konkursgäldenär som är en fysisk person är underkastad ett automatiskt näringsförbud. Det krävs i och för sig inte att gäldenären är näringsidkare. Förbudet torde emellertid i praktiken ha aktualitet endast i fråga om gäldenärer som driver näringsverksamhet. Enligt kommitténs mening behöver ett utvidgat förbud bara omfatta gäldenärer som är näringsidkare. Kommittén anser dock att personkretsen bör vidgas. En bidragande orsak till företeelsen med missbruk av konkursinstitutet är att den som står bakom verksamheten har kunnat undgå det personliga betalningsansvaret för uppkomna skulder. Regleringen bör därför enligt kommittén rikta sig även mot den eller dem
som ingår i ledningen för sådana juridiska personer som regelmässigt driver näringsverksamhet och beträffande vilka personligt betalningsansvar saknas, dvs. aktiebolag och ckonomiska föreningar. Också före-
trädare för handelsbolag samt för ideella föreningar eller stiftelser, som
faktiskt driver näringsverksamhet, bör kunna träffas av förbud.
Kommittén pekar vidare på att det i samband med upprepade konkurser förekommit att den eller de som i verkligheten har stått bakom och kontrollerat den bedrivna verksamheten, t.ex. I ett aktiebolag, inte varit ställföreträdare för eller ens haft någon utåt synlig anknytning till bolaget.
Det är enligt kommitténs mening angeläget att näringsförbud kan meddelas
även den som, ehuru inte formellt, faktiskt har styrt företaget och lett dess
verksamhet. Det är vidare angeläget, fortsätter kommittén, att förbud skall kunna
avse sådana personer som efter att ha varit ställföreträdare för den juri-
diska personen eller faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess
angelägenheter har lämnat företaget. Utan en sädan möjlighet kan reglerna kringgås genom att vederbörande kort före konkursen avsäger sig sitt uppdrag eller på annat sätt drar sig undan.
Kommittéförslaget innebär sålunda att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening skall förbud även kunna
meddelas den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen kom
in har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av
dess angelägenheter. Detsamma föreslås gälla om gäldenären är en ideell
förening eller en stiftelse som har drivit näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125).
Kommitténs förslag i fråga om personkretsen för ett utvidgat närings-
förbud har fått ett i stort sett positivt mottagande. Inte någon instans
menar att kretsen har gjorts alltför vid. Däremot föreslås från flera håll att kretsen skall utvidgas, bl.a för att man skall kunna hindra näringsidkare att driva näringsverksamhet genom bulvan. Stora svårigheter uppstår i praktiken att bevisa att ett bulvanförhållande föreligger. För att närings-
förbudet så långt möjligt skall få verkan i praktiken förordas därför från
vissa håll att personkretsen skall omfatta inte bara dem som faktiskt
handhar eller handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk person utan också dem som har eller har haft det dominerande ekonomiska intresset i företaget. Jag anser i likhet med kommittén att ett utvidgat näringsförbud bör avse
både fysiska personer och företrädare för juridiska personer som driver
näringsverksamhet. En bidragande orsak till missbruk i samband med konkurs är att den som står bakom verksamheten har kunnat undgå det personliga betalningsansvaret för uppkomna skulder. De personer som kommittén har föreslagit bör därför ingå i den krets som skall kunna träffas
av näringsförbud. Att å andra sidan vidga kretsen så att den skulle omfatta
även dem som har eller har haft ett dominerande ekonomiskt intresse i en
juridisk persons verksamhet skulle enligt min mening föra alltför långt. Redan med kommitténs förslag torde man i stor utsträckning kunna komma till rätta med bulvanförhållanden. På grund härav är jag inte beredd att tillstyrka det angivna förslaget från vissa remissinstanser.
Flera remissinstanser har uppmärksammat att man med den av kommittén föreslagna regleringen inte kommer till rätta med bulvanförhåltanden i andra fall än då näringsverksamheten bedrivs genom en juridisk person. Det förekommer emellertid inte sällan, päpekas det, att en verksamhet som har drivits av en fysisk person efter konkurs drivs vidare av en make eller annan närstående till konkursgäldenären. Med utgångs-
punkt i detta förhållande är ett par instanser inne på att även en person
som är närstående till konkursgäldenär som är fysisk person skall kunna meddelas näringsförbud.
Det problem som remissinstanserna här har pekat på torde vara av mycket begränsad praktisk betydelse. Missbruk av näringsfriheten torde
som de gjorda utredningarna visar i de allra flesta fall förekomma vid näringsverksamhet som bedrivs utan personligt betalningsansvar för de
ekonomiska intressenterna. Med hänsyn härtill och tll de tillämpningssvårigheter som skulle uppstå med den ifrågasatta regeln följer jag också på denna punkt kommitténs förslag. SS
som har föreslagits när det gäller förutvarande ställföreträdare o.d. Som
jag senare skall återkomma till bör visserligen de förfaranden som skall
grunda ett näringsförbud inte ligga alltför långt tillbaka i tiden. Jag delar emellertid uppfattningen att nämnda gräns i en del fall kan vara alltför snäv. Nuvarande uppbördssystem för skatter och avgifter är uppbyggt så att det i vissa fall tar lång tid innan en exekutionstitel finns och frågan om konkurs aktualiseras. Också i övrigt kan förhållandena vara sådana att en
person bör kunna drabbas av ett näringsförbud, även om konkursen har
dröjt något. Om man har en ettårsgräns för dem som har lämnat företaget före konkursutbrottet skulle reglerna om näringsförbud få alltför liten räckvidd. Fristen bör därför enligt min uppfattning bestämmas till två år.
Sammanfattningsvis förordar jag alltså att kommitténs förslag be-
träffande personkretsen godtas med den ändringen att ettårsfristen
förlängs till två år.
2.10 Förutsättningar för förbud
Kommittén föreslår att förbud skall kunna meddelas en näringsidkare
som har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har
grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som
genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva
näringsverksamhet.
Flertalet remissinstanser godtar att näringsförbud skall kunna meddelas i den omfattning som följer av kommittéförslaget. Ett mindre antal instanser anser dock att förutsättningarna för näringsförbud i vissa hänscenden är alltför restriktiva. Bl.a. görs gällande att rekvisiten ”grovt” och "uppenbart" bör kunna utgå. En instans menar att den föreslagna bestämmelsen inte uppfyller de krav i fråga om precision som måste ställas på en lagstiftning av straffrättslig karaktär. Ett par andra instanser ifrågasätter
det lämpliga i att I detta sammanhang införa ett förbud som grundar sig på
gäldenärens inkompetens att driva näringsverksamhet. Enligt min mening är det inte möjligt att i en lagregel utförligt beskriva
alla tänkbara förfaranden som bör kunna föranleda näringsförbud. En kasuistiskt utformad bestämmelse skulle alltför lätt kunna kringgås. Det kan därför inte undvikas att regeln får en allmänt hållen utformning. Det
får ankomma på rättstillämpningen att närmare bestämma regelns innebörd. Jag har redan inledningsvis angett inriktningen av den nu aktuella reformen och då framhållit vikten av att man på ett effektivt sätt söker
komma till rätta med de missbruk som förekommer i samband med
konkurs. Härvid bör ett samlat grepp tas så att alla former av missbruk
inbegrips i en reglering. Man bör alltså ej begränsa reformen så att näringsförbud endast knyts till förfaranden som är kriminaliserade eller nära
gränsar till vad som är straffbart.
Jag vill samtidigt understryka att näringsförbud i princip bara bör komma i fråga vid kvalificerade fall av illojala förfaranden. I den delen anser jag att de formuleringar som innefattas i kommittéförslaget är väl
avvägda och ägnade att tillgodose syftena med reformen. Som huvudförut-
sättningar för meddelande av näringsförbud bör därför gälla att veder-
örande har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare. När det sedan gäller förslaget att näringsförbud även skall kunna meddelas den som genom upprepade konkurser har visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet anser jag att en sådan regel är alltför
obestämd och att den kan träffa en del fall där näringsförbud inte är påkallat. Också vid upprepade konkurser måste det krävas att det har förekommit förhållanden som kan anses innefatta missbruk av näringsfriheten. Detta kan lämpligen uttryckas sä, att näringsförbud kan meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som älegat honom som näringsidkare. Dessutom bör krävas att näringsförbud är påkallat av särskilda skäl. Jag föreslår en regel av den angivna innebörden. Vid prövningen av om förutsättningarna för näringsförbud är uppfyllda
mäste en helhetsbedömning göras av gäldenärens beteende före konkursen eller konkurserna. Vissa enskilda förfaranden är emellertid ägnade att
tillmätas särskild vikt vid bedömningen. När det gäller de olika rekvisiten vill jag därvid anföra följande.
Vid bedömningen av om en näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt
mot sina borgenärer bör i första hund beaktas om det har förekommit
sådana transaktioner som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhet. Av betydelse är här handlingar genom vilka gäldenären har minskat sina tillgångar eller ökat sina skulder så. att borgenärernas utsikter att få betalt för sina fordringar har förringats eller gätt
helt förlorade. Som jag utvecklar i fortsättningen bör även vissa för-
faranden som närmast är att hänföra till den löpande verksamheten tas
med. Det gäller här transaktioner som — isolerade eller sammantagna —
har haft till följd att betydande belopp har undandragits borgenärskollek-
tivet eller viss borgenär.
Vikt bör kunna fästas vid om gäldenären inför en hotande konkurs genom gåva eller annan liknande åtgärd, t.ex. försäljning till underpris, har
avhänt sig egendom av betydelse eller fört ut avsevärda tillgångar ur landet
i avsikt att hålla dem utanför konkursen. En näringsidkare kan emellertid ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer, även om det inte har förekommit omständigheter av det slag som nu nämnts. Det måste här göras en
samlad bedömning av gäldenärens sätt att driva verksamheten. Av
betydelse är om en rörelse har drivits vidare under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och om gäldenären genom att fortsätta rörelsen i hög grad försämrat eller omintetgjort borgenärernas utsikter att få betalt. T.ex. bör kunna beaktas om en förlustbringande rörelse har fortsatts under utnyttjande av den möjlighet att få kredit som vederbörande har just därför att han driver en rörelse. Särskilt
bör beaktas den självtagna kredit som möjliggörs av gällande uppbörds-
system och av att det ofta dröjer länge innan skatter och allmänna avgifter,
som inte har betalats på förfallodagen, blir föremål för indrivning. En
annan omständighet som kan komma i betraktande är om vederbörande
har inlåtit sig i rena spekulationsaffärer utan hänsyn till borgenärerna. Jag
vill emellertid understryka att vilken riskfylld enstaka transaktion som helst givetvis inte får tillmätas betydelse. Risken för förlust måste vara höggradig och sättas i relation till vederbörandes ekonomiska ställning i stort. Stora personliga uttag ur rörelsen i form av lön eller andra förmåner
liksom ersättningar till närstående är också omständigheter som kan spela
in.
Det förekommer att personer organiserar sin verksamhet genom flera formellt sett fristående bolag eller andra juridiska personer, vilka i rea-
liteten är att betrakta som en ekonomisk och produktionsmässig enhet. Genom sådana juridiska konstruktioner kan maskiner och andra tillgångar tillföras ett bolag som mer eller mindre saknar skulder, samtidigt som de kostnader som uppkommer Ii verksamheten kan styras till och samlas hos ett bolag som i stort sett saknar tillgångar. Även sådana förfaranden bör
kunna beaktas vid förbudsprövningen. Detsamma gäller andra omständigheter som kan vara led i strävanden att vilseleda skattemyndigheter och
Prop. 1979/80: 83 UT 12
andra borgenärer. Så kan vara fallet med namnändringar eller det förhållandet att ett bolag har sitt säte långt från det ställe där rörelsen drivs. Hänsyn bör också tas till om aktiebolagslagens hikvidationsbestämmelser har iakttagits.
Även om en näringsidkare inte har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna kan han på annat sätt ha grovt åsidosatt vad som genom uttryckliga lagbestämmelser eller eljest älegat honom i egenskap av näringsidkare. Som jag tidigare har föreslagit bör även en sådan underlåtenhet kunna utlösa ett näringsförbud. Här kommer till en början bokföringslagstiftningen i blickpunkten. Denna lagstiftning har bl.a. till syfte att bereda
skydd ät den bokföringsskyldiges borgenärer. Bokföringen ligger emeller-
tid också till grund för taxeringen och utgör över huvud en informationskälla när det gäller ett företags ekonomiska ställning och resultat. Om och på vilket sätt bokföringsskyldigheten har fullgjorts är därför omständigheter som bör ha betydelse för bedömningen av om näringsförbud bör meddelas. Hinje med det nu sagda bör även beaktas om näringsidkaren har iakttagit sin skyldighet att sända in föreskrivna handlingar och uppgifter t.ex. till aktiebolagsregistret eller till handelsregistret hos länsstyrelserna. Det sätt varpå han fullgjort sina skyldigheter mot skatte- och indrivningsmyndigheterna bör också beaktas. En omständighet som härvid kan ha betydelse är t.ex. om han har underlåtit att avge deklarationer.
Otillbörliga förfaranden i anslutning till en konkurs kan ha följdverk-
ningar som sträcker sig längre än till vad som har samband med det direkta borgenärsintresset. Exempel härpå är de konsekvenser som kan inträda för de anställda när ett företag går i konkurs. När det gäller de anställda bör särskilt beaktas om möjlighet att undvika konkurs har förelegat. Hänsyn bör också kunna tas till om regionalpolitiskt stöd har använts för
annat ändamål än för vilket det har utgått. Även arbetsrättsliga förhål-
landen är att beakta, t.ex. om s.k. grå arbetskraft har förekommit. Genom
att begagna sig av sådan arbetskraft och genom att anlita den ovan
omtalade konstruktionen med flera bolag kan en mindre nogräknad företagare konkurrera med andra utan att behöva ta hänsyn till källskatter och sociala avgifter. Kostnader kan styras till ett av bolagen med den avsikten
att — när skulderna har blivit stora och eventuella tillgångar har förts över till annat rättssubjekt — bolaget skall försättas i konkurs.
Om en person har förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat
sätt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare utan att förfarandena kan anses som grova, kan det bli aktuellt att meddela näringsförbud med stöd av den tidigare förordade, kompletterande regein. Det krävs emellertid i sådant fall att vederbörande har förekommit i minst en konkurs utöver den aktuella. Vidare skall näringsförbud vara påkallat av särskilda skäl. Härmed markeras att det skall göras en helhetsbedömning, varvid bl.a. den tidrymd som har förflutit mellan de olika konkurserna får beaktas. Har en person mellan två konkurser drivit näringsverksamhet en
relativt lång tid utan att någon anmärkning kan riktas mot verksamheten bör förhållanden som hänför sig till den äldre konkursen i allmänhet inte
läggas honom till last. Jag vill också framhålla att även om det i och för sig är tillräckligt med två konkurser för att näringsförbud skall kunna
meddelas med stöd av den nu aktuella regeln, det framför allt är i fall då
vederbörande har förekommit i fler än två konkurser som regeln fyller ett
behov.
Under remissbehandlingen har påpekats av några instanser att man vid
förbudsprövningen bör beakta om vederbörande i ett bolag som gått i konkurs har ålagts personligt betalningsansvar för skatt enligt 77 a § uppbördslagen (1953:272). Jag delar remissinstansernas uppfattning att
även en sådan omständighet måste vägas in när man prövar en fråga om
näringsförbud.
Som kommittén har påpekat kan det hända att en företagare trots ansträngningar och betydande personliga uppoffringar inte lyckas undvika konkurs. Orsakerna härtill kan skifta. Vikande konjunkturer är ett skäl. Andra orsaker är felaktiga kalkyler, bristande erfarenhet, otillräckliga resurser, alltför snabb expansion eller överdriven optimism. Ofta kan inte
en enda anledning anges utan flera omständigheter sammantagna förklarar obeståndet. Andra än rent företagsekonomiska överväganden kan ha lett till att ett företag trots avsevärda förluster har fortsatt sin verksamhet t.ex.
i en bygd med sysselsättningssvårigheter. Det allmänna kan sålunda
genom lån eller bidrag ha medverkat till att driften av aktiebolag och andra företag. som från en strikt företagsekonomisk synpunkt hade bort läggas
ned, fått leva vidare.
I situationer av nu beskriven art måste enligt min mening, såsom kommittén också har framhållit, stor försiktighet iakttas vid prövningen av om
näringsförbud bör meddelas. En utgängspunkt för prövningen måste vara att näringsförbud bara skall tillgripas vid allvarliga missbruk. Att driva en rörelse innefattar ofta ett risktagande och är inte sällan förenat med et betydande mätt av osäkerhet beträffande det ekonomiska utfallet. För att
företagsamhet skall kunna fortleva måste en inte ringa grad av risktagande
accepteras. Det är angeläget att regler om näringsförbud inte ges en tillämpning som innebär en hämsko för seriös näringsverksamhet. I fall då staten genom ohka insatser av exempelvis regionalpolitiska skäl stödjer en
näringsverksamhet som i och för sig visar bristande lönsamhet bör detta
räknas näringsidkaren till godo vid en eventuell förbudsprövning.
En remissinstans tar upp frågan vilken betydelse det skall ha att närings-
verksamheten har drivits endast i mindre skala. Som cen särskild grupp
omnämns sådana enskilda rörelseidkare som gör personlig konkurs och som driver sin verksamhet utan biträde av flera än två årsanställda
personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningen understiger det belopp som anges i 1 § bokföringslagen. Beträffande dessa hävdas att
3 Riksdagen 197980. I saml. Nr 83
näringsförbud ofta framstår som en meningslös eller olämplig sanktion. Jag
vill med anledning därav framhålla att det inte bör finnas nägot hinder att
inskrida med närmgstörbud i fall då den aktuella verksamheten har haft ringa omfattning. När det gäller näringsidkare som praktiskt sett står lön-
tagarna nära — dit hör ofta bla. hantverkare och konstnärliga yrkes-
utövare — bör man dock pivetvis undvika en tillämpning av den nu aktuella regleringen som allvarligt hotar vederbörandes försörjningsmöjligheter. Även i andra fall kan en viss hänsyn behöva tas till en persons möjligheter att i fortsättningen försörja sig för den händelse han skulle drabbas av ett näringsförbud. Här kan det ibland bli aktuellt att tillgripa den möjlighet till partiellt näringsförbud som jag ämnar förorda i det följande. Kommittén har uttalat att näringsförbud bör kunna meddelas, även om vederbörande inte har beretts ekonomisk vinning eller annan fördel genom företagna transaktioner. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Det bör inte heller krävas att näringsidkaren har handlat i avsikt att undandra borgenärerna eller det allmänna några belopp eller att han har insett att hans förfaranden skulle få sådan effekt. Med hänsyn till regleringens inriktning på fall som sammantaget utgör kvalificerade illojala förfaranden torde dock, som kommittén påpekar. näringsförbud sätlan bli aktuellt om inte vederbörande har varit i ond tro. Sammanfattningsvis vill jag på nytt understryka att de olika förfarandn
som jag nu har beskrivit inte skall kunna utlösa näringsförbud i andra fall
än då näringsidkaren vid en samlad bedömning får anses ha gjort sig skyldig till ett grovt illojult beteende.
2.11 Förbudets innebörd Ett förbud som är grundat på en individuell prövning kan enligt kommittén ges mer eller mindre ingripande verkningar. Till en början synes klart att den som är underkastad förbudet inte skall få driva näringsverksamhet. Med näringsverksamhet avser kommittén detsamma som enligt bl.a. bokföringslagen. Det skall alltså vara fråga om verksamhet som är
yrkesmässig och av ekonomisk art. Förbudet bör enligt kommittén kunna inskränkas till verksamhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen.
En sådan begränsning innebär bl.a. att jordbruk och skogsbruk undantas (se I & bokföringslagen).
Regleringen bör också, anför kommittén, innefatta ett förbud mot att vara styrelseledamot eller på annat sätt vara ställföreträdare för sädana juridiska personer som i allmänhet bedriver näringsverksamhet. nämligen
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Med hänsyn till
vikten av att vederbörandes faktiska möjligheter att driva näringsverk-
samhet begränsas bör i fråga om nämnda juridiska personer någon
inskränkning inte göras till dem som driver näringsverksamhet. Bidragande till detta ställningstagande är att vederbörande inte torde ha något berät-
tigat intresse av att kunna företräda t.ex. aktiebolag som inte driver näringsverksamhet. Annorlunda förhåller det sig med idella föreningar och
stiftelser. De bildas ofta för andra syften än att driva näringsverksamhet
och den som har meddelats förbud bör i sådana fall vara oförhindrad att företräda föreningen eller stiftelsen. Enligt kommitténs mening bör repleringen säledes omfatta aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar, även om de inte driver bokföringspliktig näringsverksamhet, samt
sådana ideella föreningar och stiftelser som driver bokföringspliktig verk-
samhet.
Kommittén påpekar att den som har meddelats förbud kan söka kringgå
detta genom att anlita en bulvan. Bulvanskap föreligger exempelvis när en annan person för den förbjudnes räkning endast formellt utgör styrelse i ett
bolag. medan den förbjudne själv i realiteten sköter ledningen och förvalt-
ningen av bolagets angelägenheter. För att hindra sådana kringgåenden föreslår kommittén att ett näringsförbud också skall innefatta den situationen att någon utan att formellt vara ställföreträdare faktiskt handhar ledningen ceHer förvaltningen av tidigare nämnda juridiska personers angelägenheter.
Kommittén har övervägt om inte regleringen även bör innefatta förbud mot att ha en på andelsrätt eller därmed jämförhgt ekonomiskt intresse grundad väsentlig gemenskap med de nämnda juridiska personerna (jfr 29 a $ andra st. I KL). Fn sådan reglering skulle dock enligt kommittén föra för långt. varför kommittén avvisat en sådan lösning.
Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivt bemötande. Ett par remissinstanser har dock ifrågasatt lämpligheten av att knyta näringsförbudet till bokföringslagen och därmed undanta jordbruk och skogsbruk. Det är också flera remissinstanser som tar upp problemen med bulvanförhållanden. Bl.a. framhålls det speciella problem som ligger i att någon har ett dominerande inflytande över en juridisk person till följd av ett aktieinnehav eller någon annan andelsrätt i den juridiska personen. Några instanser uttrycker farhågor för att avsaknaden av förbud att inneha aktier
kommer att leda till att kontrollen över bolagen i större utsträckning än i
dag utövas via aktieinnehavet.
För min del anser jag det liksom kommittén mest ändamålsenligt att knyta ett näringsförbud till bokföringslagens näringsidkarbegrepp. När det gäller jordbruket och skogsbruket har det inte framkommit något behov av att stävja missbruk av näringsfriheten genom näringsförbud. Jag anser
sålunda att dessa områden kan lämnas utanför. I likhet med kommittén
anser jag vidare att regleringen bör omfatta aktiebolag, handelsbolag och ckonomiska föreningar, även om de inte driver bokföringspliktig näringsverksamhet. samt sådana ideella föreningar och stiftelser som driver bokföringspliktig verksamhet.
När det sedan gäller bulvanproblematiken delar jag kommitténs upp-
fattning att man genom ett näringsförbud bör kunna hindra en person från
att — utan att formellt vara ställföreträdare — faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av tidigare nämnda juridiska personers angelägenheter. Redan härigenom torde man i stor utsträckning komma till rätta med bulvanförhållanden. Att bygga ut regleringen och även förbjuda en person att inneha aktier o.d. skulle. som kommittén har framhållit, föra mycket långt. Om intressegemenskap av sådant stag föreligger när förbud meddelas, skulle en avveckling av gemenskapen bli nödvändig. Också under förbudstiden skulle en avveckling kunna komma att aktualiseras inte bara när personen i fråga genom eget handlande har kommit i sådan ställning att otillåten intressegemenskap uppstått utan också när så inte är fallet, t.ex. om aktier har tillfallit honom genom arv. En reglering av antytt slag skulle framför allt i det senare fallet kunna uppfattas som opåkallad. Vidare
skulle en skyldighet att avveckla den ekonomiska gemenskapen kräva komplicerade regler för hur avvecklingen skall ske. Möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud torde — även om tillgängliga
registersystem utvecklas ytterligare — vara begränsade. Jag anser alltså att näringsförbudet inte bör innefatta ett förbud att inneha aktier i ett bolag
eller att ha annan likartad ekonomisk intressegemenskap med de nu
aktuella juridiska personerna.
Om den som har meddelats förbud söker kringgå detta genom bulvan, ger den föreslagna regleringen, anför kommittén, möjlighet att ingripa både
mot den beträffande vilken förbudet gäller och mot den som uppträder som
bulvan för honom. Regleringen hindrar visserligen inte att den som har meddelats förbud genom aktieinnehav kontrollerar bolagsstämman. dvs. det organ som väljer styrelsen, och därigenom sätter en för honom lämplig person att leda bolagets verksamhet. Om emellertid den som har valts till styrelseledamot vid förvaltningen av bolagets angelägenheter handlar efter
kontinuerliga direktiv från den som har meddelats näringsförbud eller med
dennes samtycke, bör man kunna bedöma situationen så att den som omfattas av förbudet i själva verket handhar ledningen och förvaltningen
av bolagets angelägenheter. Han bryter därmed mot näringsförbudet,
samtidigt som styrelseledamoten (bulvanen) blir att anse som medhjälpare till överträdelsen. Kommittén föreslär i det följande att överträdelse av
meddelat förbud skal! följas av straff och att fängelse skall ingå i straff-
skalan. Härigenom blir brottsbalkens regler om medverkan tillämpliga och även bulvancen kan alltså dömas till ansvar.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter kommittén anfört. Jag vill tillfoga att i många fall måste den som har ett dominerande ägarinflytande i ett fåmansföretag även antas faktiskt handha ledningen och
förvaltningen av företagets angelägenheter. I bolag med sådana ägarförhållanden är det naturligt att bolagsstämman ofta är en formalitet.
Beslutsprocessen torde i många fall likna den som förekommer i ett enmansföretag som inte drivs i form av aktiebolag. Det sagda innebär att
ägaren av ett enmansbolag normalt måste sälja aktierna för att inte bryta ett näringsförbud.
I och för sig är det tänkbart att någon har det huvudsakliga ägarinflytandet i ett bolag utan att aktivt delta i verksamheten. Det finns emellertid särskild anledning att undersöka om det inte föreligger ett kringgående i
fall då den huvudsaklige ägaren har meddelats näringsförbud. Ekonomiskt inflytande över ett företag kan förekomma även på annat sätt än genom aktieinnehav e.d. Genom att läna medel till ett företag kan
en person få den faktiska kontrollen över företaget. Även på andra sätt kan företagets ledning komma i beroendeförhällande till en person. Sådana
omständigheter måste också beaktas när det uppkommer fråga om bulvan-
skap.
Sammanfattningsvis anser jag att den föreslagna regleringen ger goda
möjligheter att inskrida mot bulvanförhällanden, även om man inte ställer
upp ett direkt förbud mot aktieinnehav och liknande.
Kommittén har övervägt om förbudet i det aktuella fallet bör kunna
begränsas till att avse en viss typ av näringsverksamhet men har avvisat denna tanke. Syftet med ett förbud är, framhåller kommittén, inte att sanera en viss eller vissa branscher eller att av hålla någon från att utöva ett visst yrke. Vad det gäller är att hindra de personer det här är fråga om från att driva någon verksamhet över huvud. Några remissinstanser förordar dock att en möjlighet införs att besluta om ett partiellt förbud.
Enligt min mening talar vissa principiella skäl för att ha ett undantagslöst förbud. Å andra sidan skulle det ibland kunna framstå som obilligt mot en
person att meddela honom ett generellt näringsförbud och därmed hindra honom från att driva näringsverksamhet i obetydlig skala inom ett helt
annat område än det där han förut varit verksam. En remissinstans nämner
som exempel det fallet att en förutvarande byggnadsentreprenör vill överta en mindre kioskrörelse. Enligt min mening talar övervägande skäl för att införa en möjlighet att när ett näringsförbud meddelas undanta viss typ av näringsverksamhet från förbudet. En förutsättning för partiellt förbud bör vara att särskilda skäl föreligger. Härigenom behöver inte den situationen uppstå att man i gränsfallen avstår helt från att meddela i och för sig befogade förbud. Inte heller behöver ett näringsförbud få alltför drastiska
återverkningar för den enskildes möjligheter att försörja sig.
2.12 Förbudstidens längd
Förbudet i 199 a & KL för gäldenären att driva rörelse gäller endast så länge konkursen pågår. Förbudets faktiska varaktighet är med andra ord
bervende av konkursens omfattning och beskaffenhet samt den snabbhet med vilken konkursen fullföljs. Kommittén framhåller att ett utvidgat förbud som gäller bara under konkursen skulle få alltför ringa praktisk effekt. Det finns heller inte, menar kommittén, några sakliga skäl för att
giltighetstiden för ett näringsförbud med den av kommittén föreslagna inriktningen skall vara beroende av konkursförfarandets längd.
På grund av det anförda anser kommittén att ett näringsförbud bör
kunna meddelas att gälla inte bara under konkursen utan också sedan konkursen har avslutats. Förbudet bör dock vara tidsbegränsat. Giltighetstiden för ett förbud föreslås vara högst fem år räknat frän dagen för beslutet. I beslutet skull dock kunna bestämmas en senare dag från vilken beslutet skall gälla. Omständigheterna i det särskilda fallet kan vara sådana att man inte kan begära att en avveckling skall ske omedelbart.
Kommitténs förslag att förbudstiden skall kunna bestämmas till högst
fem är har fätt ett blandat mottagande. Några instanser tillstyrker förslaget men flera förordar en utsträckt förbudstid i vissa fall. Bl.a. föreslås en tid på tio är för svårare fall. Att det skall vara möjligt att senarelägga förbudets
ikraftträdande har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Enligt min mening torde det normalt inte vara päkallat att låta ett
näringsförbud gälla längre uid än fem år. Jag anser därför att ett förbud inte från början bör kunna ges längre giltighetstid än fem år. Om emellertid förbudet sedermera överträds, bör det vara möjligt att förlänga giltighets-
tiden. Vid behov bör förlängning kunna ske i flera omgångar. En yttersta tidsgräns för förlängning bör dock finnas. Den synes kunna sättas till fem år. I övrigt biträder jag vad kommittén anfört om tidpunkten för ikraft-
trädande av förbudet.
2.13 Förfarandet
Kommittén behandlar utförligt frågor som rör förfarandet. Bl.a. diskuteras ingående frågan vilken myndighet som bör anförtros uppgiften att besluta om det utvidgade näringsförbudet. Valet har härvid främst ansetts
böra stå mellan allmän domstol och marknadsdemstolen. Kommittén har stannat för att marknadsdomstolen skall få beslutanderätten. Vid pröv-
ningen av frågor om näringsförbud skall domstolen ha samma sammansättning som vid handläggning av ärenden enligt konkurrensbegränsnings-
lagen (1953:603). Talan inför marknadsdomstolen skall föras av näringsfrihetsombudsmannen (NO). Om det finns anledning att meddela närings-
förbud, skall förvaltaren i konkursen underrätta tillsynsmyndigheten. Finner myndigheten att näringsförbud bör meddelas, skall den göra
anmälan om detta till NO. Kommitténs förslag har I denna del fått ett blandat mottagande. Många
remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Åt-
skilliga instanser, däribland företrädare för både näringslivet och domstolarna, har emellertid ställt sig avvisande till tanken på marknadsdomstolen som beslutande organ. En stor del av dessa har i stället förordat
allmän domstol. Några enstaka instanser har fört fram länsrätt eller länsstyrelse.
Förespråkarna för de allmänna domstolarna har i allmänhet utförligt motiverat sin ståndpunkt. Skälen kan sammanfattas sålunda.
Tyngdpunkten vid prövningen av frågor om näringsförbud bör närmast ligga på en bedömning av olika civil- och straffrättsliga frågor samt exekutions- och uppbördsfrägor. Allmänna näringsrättsliga lämplighetsbedömningar bör. åtminstone till dess ytterligare erfarenheter av den nya sanktionen vunnits, ges en mer underordnad roll vid prövningen. Näringsförbud kommer mestadels att bli aktuellt vid gäldenärsbrott m.m. och bör i sådana fall behandlas i samband med bestämmande av påföljd för dessa brott. Öm förbudsfrågan behandlas i anslutning till brottmålet kan samma utredningsmaterial ligga till grund för beslut både i ansvarsfrågan och i frågan om näringsförbud. Parallella utredningar behöver alltså inte företas. Vidare är det värdefullt med en gemensam prövning av de olika frågorna eftersom ett beslut om näringsförbud bör påverka straffmätningen.
De allmänna domstolarna får i flera sammanhang ta ställning till företagsekonomiska och därmed besläktade spörsmål. Vidare kan de allmänna domstolarna erbjuda en instansordning, vilket saknas om marknadsdomstolen blir beslutsmyndighet. Vid meddelande av beslut av så ingripande art som näringsförbud kan rättssäkerheten inte anses tillräckligt tillgodosedd genom en prövning i bara en instans. Olägenheten med länga handläggningstider i flera instanser kan motverkas genom att en möjlighet till interimistiskt beslut om näringsförbud införs. F.ö. blir förfarandet inför marknadsdomstolen också tidskrävande. Genom sin lokala anknytning är de allmänna domstolarna bäst skickade att handlägga näringsförbudsfrågor.
Några av de remissinstanser som är kritiska mot valet av marknadsdomstolen har också anfört att ordningen med anmälan från förvaltaren i konkursen till tillsynsmyndigheten som i sin tur skall vända sig till NO är invecklad och tungrodd. Från några häll invänds det att tillsynsmyndigheterna saknar utredningsresurser. Det är också tveksamt om det är möjligt att inom överskådlig tid förse tillsynsmyndigheterna med sädana resurser. Enligt en remissinstans har kommittén underskattat svårigheterna att utreda och bedöma de invecklade ekonomiska förhållanden som regelmässigt förekommer i fall där näringsförbud kan bli aktuella. Ett par instanser berör särskilt NÖ:s roll. Dennes hittillsvarande uppgifter har varit helt inriktade på att på olika sätt skydda näringsfriheten. Det ifrågasätts om det är lämpligt att NO nu skall tillvarata även det allmännas intresse att stoppa näringsidkare som faller under det nya näringsförbudet.
För min del anser jag till en början att rättssäkerhetssynpunkterna måste tillmätas stor betydelse vid valet av beslutsorgan. Ett beslut om näringsförbud kan ju få en mycket ingripande betydelse för den som drabbas. Vidare bör beaktas att det vid prövningen av frågor om näringsförbud kan komma upp både juridiska och ekonomiska spörsmål som ofta är av invecklad beskaffenhet. Vad som sagts nu talar starkt för att frågor om näringsförbud handläggs av en domstol. I likhet med kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag att valet bör stå mellan allmän
domstol och marknadsdomstolen. Mot länsrätterna talar bl.a. att de inte har erfarenhet av konkurs- och straffrättsliga frågor. Dessa domstolar bör därför enligt min mening inte komma I fråga.
Onekligen finns det flera skäl som kan anföras till förmån för marknads-
domstolen. I domstolen finns förutom kvalificerat juridiskt kunnande även tillgång till ekonomisk expertis. Domstolen har också genom sin speciella inriktning särskilda insikter I näringslivets förhällanden.
Å andra sidan rymmer ärenden om näringsförbud många typer av frågor där de allmänna domstolarna har särskild sakkunskap. Näringstörbud
torde i de flesta fall aktualiseras till följd av att gäldenären har åsidosatt lagfästa skyldigheter mot sina borgenärer eller mot det allmänna. Tyngdpunkten i prövningen torde ofta ligga på olika civil- och straffrättsliga
frågor. Till de spörsmäl som kan bli aktuella och som redan nu har anknytning till de allmänna domstolarnas verksamhetsområde hör frågor om det har förekommit gäldeniärsbrott eller brott mot uppbördslagen (1953:272).
Jag vill också framhälla att de företagsekonomiska problem som kan bli
aktuella i ärenden om näringsförbud inte torde vara mer komplicerade än
sådana som allmän domstol ibland kan få ta ställning till i brottmål eller civilmål. Allmän domstol har vidare möjlighet att vid behov höra revisorer
och annan ekonomisk expertis.
Fn omständighet som kan synas tala för marknadsdomstolen är att
tillimpningen av näringsförbudet inte får komma i konflikt med de principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagen. Jag vill
emellertid framhälla att näringsförbud bara skall aktualiseras vid allvarliga fall av missbruk av konkursinstiiutet. Det kan inte komma i fråga att underlåta att meddela ett i övrigt befogat näringsförbud bara av omsorg om den effektiva konkurrensen. Det nu anförda argumentet för marknadsdomstolen kan därför inte tillmätas så stor betydelse.
Vid valet av domstol bör, som jag tidigare har framhållit, rättssäkerhetsaspekten tilläggas stor vikt. Vid tillkomsten av marknadsdomstolens före-
gångare marknadsrådet uttalades att även högt ställda rättssäkerhetskrav
kunde tillgodoses trots att myndighetens beslut inte kunde överklagas.
Särskilt pekades på myndighetens sammansättning och på förfarandet där.
Dessa uttalanden bör ses mot bakgrund av vilka ärenden som anförtroddes myndigheten. Från början gällde det ärenden enligt konkurrensbegräns-
ningslagen och lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring. Senare har tillkommit ärenden enligt tagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor och den nya marknadsföringslagen (1975:1418). Det föreligger en avsevärd skillnad mellan å ena sidan ärenden av denna art och å andra sidan en för en enskild person så allvarlig och ingripande åtgärd som ett
förbud att under flera år driva näringsverksamhet. Rättssäkerhetskraven talar enligt min mening starkt för att den som drabbas av ett näringsförbud
får möjlighet att i en högre instans föra talan mot beslutet. I det hänseendet
har de allmänna domstolarna sålunda ett avgjort försteg framför marknadsdomstolen.
Om prövningen av näringsförbud förläggs till de allmänna domstolarna kan dessutom betydande eftektivitetsvinster och besparingar uppnäs. I realiteten får man. som jag tidigare har antytt. räkna med att frågor om straffansvar aktualiseras i flertalet fall då näringsförbud kommer t fråga. Bäda spörsmålen kan i ett förfarande knutet till allmän domstol utredas och prövas gemensamt. Det betyder att resurser som redan nu är tillgängliga kan utnyttjas effektivare. Det innebär också att det omständliga förfarande före den egentliga förbudsprövningen som kommittén har föreslagit med prövning av tillsynsmyndighet och NÖ kan undvikas. Det behöver heller inte bli aktuellt att ge NO åligganden som stär i viss motsättning till hans uppgifter att värna om näringsfriheten.
Mot en ordning med de allmänna domstolarna som prövningsinstanser kan invändas att det kan ta tid innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger. Önskemålet om att i vissa fall få fram ett avgörande snabbt kan emellertid, som jag kommer att beröra i det följande, tillgodoses genom att man inför en möjlighet till interimistiska förordnanden. Det torde inte heller vara förenat med några större lagtekniska svärigheter att anknyta prövningen av näringsförbud till förfarandereglerna vid allmän domstol. Detta gäller oavsett om åtal i anslutning till konkursen kommer i fråga eller ej.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att övervägande skäl talar för att de allmänna domstolarna blir beslutsorgan i frågor om näringsförbud. Jag anser inte att det finns anledning att koncentrera beslutsrätten till någon viss allmän domstol eler grupp av allmänna domstolar. Inte heller finns det anledning att ge domstolen en särskild sammansättning, utan erforderlig speciell sakkunskap bör kunna tillföras domstolen enligt de gällande reglerna om bevisning.
När det gäller den nyss berörda frågan om interimistiska förordnanden påpekar kommittén att det kan dröja ganska länge från det att näringsförbud har aktualiserats i konkursen till dess att saken kan prövas slutligt. Det kan därför ifrågasättas om inte interimistiskt beslut om näringsförbud skall kunna meddelas. Kommittén har emellertid, utifrån den förutsättningen att marknadsdomstolen skall vara beslutande organ, stannat för att inte lägga fram ett sådant förslag. Som skäl härför anges bl.a. att interimistiska beslut skulle ha ganska liten praktisk betydelse, eftersom de bara torde kunna avse nyetablering.
Flera remissinstanser uttalar sig för en regel om interimistiskt beslut. För egen del anser jag att snabbhet i förfarandet är av stor betydelse för effektiviteten hos näringsförbudet, som ju är avsett för allvarliga fall av missbruk. I en del fall torde det redan på ett tidigt stadium av utredningen med tämligen hög grad av sannolikhet visa sig om förutsättningarna för meddelande av ett näringsförbud föreligger, t.ex. vid uppenbart kriminella
förfaranden där kanske straffprocessuella tvängsmedel tillgrips. Samtidigt kan handläggningen av målet inför tingsrätten av olika skäl fördröjas. Genom ett överklagande kan det vidare dröja innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger. I sådana situationer kan det vara angeläget att
närtngsidkaren med omedelbar verkan avstängs från möjligheten att
bedriva fortsatt näringsverksamhet. Jag anser alltså, som jag tidigare har antytt. att en möjlighet att meddela interimistiskt förbud bör införas. Ett sådant förbud bör kunna meddelas såväl i det fallet att en talan om näringsförbud ännu inte väckts som då ett mål om näringsförbud redan är anhängigt hos domstolen. Beshit om interimistiskt näringsförbud bör vidare kunna meddelas även om förutsättningarna för ett slutligt näringsförbud inte är helt klarlagda. Detta innebär att ett något mindre mått av utredning bör kunna räcka för meddelande av det interimistiska förbudet.
jiksom när det gäller ett slutligt förbud kan omständigheterna vara sådana att man inte kan begära att en avveckling av redan föreliggande
engagemang skall ske omedelbart. Även ett interimistiskt förbud bör
därför kunna fastställas att gälla från viss senare dag. Det bör vidare vara möjligt att vid behov låta en viss näringsverksamhet undantas frän det till-
fälliga näringsförbudet.
För att önskemälet om snabba avgöranden ytterligare skall tillgodoses bör allmänt gälla att handläggningen av frågor om näringsförbud skall ske skyndsamt. > Kommittén har föreslagit att ett beslut om näringsförbud skall kunna hävas om ändrade förhällanden eller annat särskilt skäl föranleder det.
Den som har meddelats förbud bör alltså kunna begära hos vederbörande
domstol att förbudet hävs. Förslaget har inte mött någon erinran och jag biträder förslaget. Det bör också i analogi med vad som tidigare sagts om
partiellt näringsförbud vara möjligt att besluta om partiell hävning.
Jag vill: sammanhanget framhälla att domstolen inte bör kupna ompröva ett avgörande att ogilla en talan om förbud. I samband med en ny konkurs bör däremot en fråga om näringsförbud ånyo kunna aktualiseras.
När det sedan gäller frågan om det förfarande som skall föregå domstots-
prövningen innebär kommitténs förslag, som jag tidigare har nämnt, att om
det kan finnas anledning att meddela näringsförbud, så skall förvaltaren i konkursen underrätta tillsynsmyndigheten. Finner myndigheten att ett närmgsförbud bör meddelas, skall den göra anmälan om detta till NO.
Denne kan i sin tur göra en ansökan om förbud hos marknadsdomstolen.
Kommitténs förslag har fått ett huvudsakligen positivt mottagande av de remissinstanser som förordat marknadsdomstolen som beslutsorgan. Av
de instanser som förordar allmän domstol förespråkar flertalet som särskilt har uttalat sig i frågan att äklagare skall föra talan om näringsförbud. Några instanser förordar tillsynsmyndigheten eller kronofogde. Från något håll framförs tanken att låta talerätten vara beroende av om åtal hur väckts.
Har detta skett skulle åklagare föra talan, i annat fall kronofogde.
Vid utformningen av förfarandet bör beaktas utt det i allmänhet är konkurstförvaltaren som har de bästa förutsättningarna att i första hand bedöma om det kan finnas anledning att meddela nåringsförbud. I hans
uppgifter ingår bl.a. att ta reda på orsakerna till gäldenärens obestånd. Genom hans medverkan kan också förhållanden belvsas som är av betydelse för frågan om näringsförbud. Det är därför naturligt att läta för-
valtaren lämna besked när det förefaller finnas anledning att meddela näringsförbud. Sådant besked bör kunna lämnas omedelbart utan att
färdigställandet av förvaltarberättelse eller förvaltaruppgift avvaktas.
Även om förvaltaren i enlighet med det sagda har en viktig roll i sammanhanget. bör det åvila en myndighet att verkställa den utredning
som är behövlig för att pröva om talan om näringsförbud skall väckas och
att utföra denna talan.
Väljer man att låta allmän domstol pröva frågor om näringsförbud. blir
det inte längre aktuellt att läta NO föra talan. Valet av taleberättigad
myndighet bör i stället stå mellan allmän åklagare och tillsynsmyndigheten
i konkursen. Som jag tidigare har framhållit torde frågor om näringsförbud
ofta komma att aktualiseras i samband med en ansvarstalan. Även om åtal inte väcks kan en förundersökning som belyser gäldenärens förehavanden före konkursen ha ägt rum eller inletts. Processekonomiska hänsyn talar därför för att åklagaren åtminstone i dessa fall skall få föra talan inför
domstol.
För de fall då något brottsligt förfarande inte är aktuellt skulle det kunna
ligga närmare till hands att låta tillsynsmyndigheten föra talan om näringsförbud. Intresset att ha ett så enhetligt förfarande som möjligt talar emellertid för att man även i dessa fall läter allmän åklagare bli taleberättigad. Till förmån för detta alternativ kan också åberopas äklagarnas allmänna processvana, Det saknas heller inte exempel på fall där åklagaren
anförtrotts uppgiften att föra det allmännas talan utan att det samtidigt är
fråga om ansvarstalan. Ett fall är talan om förverkande (jfr 17 8 lagen
1946:804 om införande av nya rättegångsbalken). Andra cxempel är talan
enligt lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och
lagen (1934:239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.
skall föras av allmän åklagare.
Är åklagaren ansvarig för talans utförande saknas det anledning att inte
låta honom svara även för den föregående utredningen. Har förunder-
sökning enligt rättegångsbalken (RB) i ett brottmål inletts torde det dock
ibland vara obehövligt med en särskild utredning i förbudsfrågan. I varje fall behöver denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid utredning av brott bör åklagaren kunna anlita biträde av polismyndigheten.
Även om tillsynsmyndigheten inte för talan och svarar för utredningen i
förbudsfrågor är det angeläget att myndigheten medverkar i utredningsarbetet. Tillsynsmyndigheten kan genom tidigare kännedom om gälde-
nären och genom sin befattning med konkursboet ha tillgång till material av betydelse för frågan om näringsförbud. Det är angeläget att detta material tillförs utredningen. Genom att ett samarbete kommer till stånd mellan å ena sidan tillsynsmyndigheten och å andra sidan polis- och äklagarmyndigheterna kan också dubbelarbete undvikas.
I och med att äklagaren får ansvaret för utredningen i förbudsfrågan bör det också vara till åklagaren som förvaltaren lämnar sitt besked om att det finns anledning att meddela näringsförbud. Även tillsynsmyndigheten bör
kunna tå mitiativ till en utredning genom att lämna ett sådant besked. Åklagaren bör emellertid också självmant, utan att någon anmälan har
kommit in från förvaltaren eller tillsvnsmyndigheten, kunna ta upp en
fråga om näringsförbud.
För frågan om näringsförbud kan åtskilligt material vara av betydelse utöver det som har kommit fram i samband med konkursen eller en
eventuell brottsutredning. Från kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet kan komma upplysningar av intresse. Genom upplysningar från revisorer, anställda och andra som kommit i kontakt med gäldenärens näringsverksamhet kan också många omständigheter klarläggas. Vidare kan hos skilda myndigheter. exempelvis skattemyndigheter och domstolar. uppgifter finnas om gäldenären.
En viktig upplysningskälla är givetvis den person som kan bli träffad av förbudet. Denne har i många fall ett direkt intresse av att medverka i utred-
ningen för att klarlägga att påtalade förfaranden inte är obehöriga. Man får emellertid räkna med situationer i vilka han inte vill medverka och där till-
räckliga uppgifter inte kan fås på något annat sätt. Detta kan gälla såväl när det samtidigt pågår en förundersökning enligt RB i ett brottmål som då en utredning om näringsförbud sker utan anknytning till ett brottmålsförfarande. Åklagaren bör därför ges befogenhet att besluta om hämtning till förhör och i övrigt använda tvångsmedel mot vederbörande i syfte att utreda frågan om näringsförbud. Innan närmare erfarenheter vunnits av tillämpningen av det utvidgade näringsförbudet anser jag däremot inte att det under utredningsförfarandet i förbudsfrågan eller senare i målet bör ges möjligheter att använda sådana personella tvångsmedel som häktning och
reseförbud.
När det gäller den närmare utformningen av förfarandet inför domstolen kommer, som jag tidigare har framhållit. frågor om näringsförbud ofta att
aktualiseras I samband med frågor om straffansvar. Det bör vara möjligt
att pröva en fråga om näringsförbud I samma rättegång som ansvarstalan.
Brottmälsreglerna blir då tillämpliga på hela förfarandet. Man tär emellertid också räkna med att en talan om näringsförbud förs särskilt. Så långt möjligt bör enhetliga regler tillämpas för näringsförbudstalan oavsett om förening sker med en ansvarstalan eller ej. Starka skäl talar för att mål om näringsförbud behandlas enligt regler för mål vari allmänt åtal förs. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till vilka
brottmålsregler som bör vara tillämpliga. Det kan påpekas att det inte finns
Prop. 1979/80: 83 4 än
enhetliga regler för alla brottmålskategorier utan att reglerna i vissa
avseenden är olika beroende på brottets svårhetsgrad. Fn konsekvens av att brottmålsregler skall gälla i tillämpliga delar blir att reglerna i rättshjälpslagen (1972:429) för rättshjälpsformen rättshjälp åt
misstänkt i brottmål kan tillämpas.
Även i mål om hävande av näringsförbud bör samma brottmälsregler gälla i tillämpliga delar. Kommittén har föreslagit vissa tidsgränser för ansökningsförfarandet. Tillsynsmyndighetens anmälan till NÖ skall enligt förslaget göras så snart det kan ske och senast ett år från dagen för konkursbeslutet. NO:s ansökan hos marknadsdomstolen föreslås ske senast tre månader från det tillsyvnsmyndighetens anmälan kom in till honom. Under remissbehandlingen har bl.a. yppats farhågor för att den tid som står till buds för att inleda ett förfarande vid marknadsdomstolen blir för kort. Den mot vilken ett näringsförbud kan riktas bör som kommittén framhäller inte någon längre tid behöva sväva i ovisshet om huruvida han kan komma att drabbas av ett förbud. Å andra sidan behövs tid för att utreda förbudsfrågan. I en del fall, t.ex. då vederbörande har organiserat sin verksamhet med flera olika bolag eller med bulvan, kan utredningen vara komplicerad. Avvecklingen av konkursboet kan bli långdragen och missförhållandena kan komma fram först på ett sent stadium. Vidare mäste beaktas det samband som i många fall kommer att finnas mellan en
förundersökning och utredningen av frågan om näringsförbud.
En avvägning mellan å ena sidan intresset för den enskilde av att snabbt
få besked och å andra sidan behovet av tid för utredning och bedömningar i
förbudsfrägan leder enligt min mening till att det bör bestämmas en frist
som är något längre än den kommittén har förordat. Talan om närings-
förbud bör sälunda anhängiggöras senast inom två år från dagen för konkursbeslutet. Anhängiggörandet bör dock alltid kunna ske så länge konkursen pägår. I många fall torde den som kan drabbas av ett näringsförbud inte behöva sväva särskilt lång tid i ovisshet om myndigheternas inställning I förbudsfrågan. Detta följer av möjligheten att meddela honom interimistiskt näringsförbud. Intresset av snabbhet i utredningsförfarandet bör också kunna tillgodoses genom att utredningen i förbudsfrågor prioriteras. Vid frågor om förlängning av tiden för näringsförbud i anledning av
överträdelse av förbudet bör i princip samma förfarande tillämpas som vid
meddelande av ett ursprungligt förbud. I många fall torde det vara möjligt
att handlägga frågan om förlängning i den rättegång som avser ansvar för överträdelse av förbudet. Frågor om förlängning av ett näringsförbud bör
dock alltid anhängiggöras innan förbudstiden utgår.
Prop. 1979/80: 83 46 2.14 Kontrollfrägor Enligt kommitténs bedömningar torde det inte bli särskilt vanligt att närngsförbud meddelas. Kommittén räknar med att bestämmelserna om näringsforbud främst får en förebyggande och avhållande verkan. Den anser att det inte är påkallat att inrätta ett särskilt organ eler att bygga upp en vidlyftig kontrollapparat för tillsyn av att meddelade förbud inte överträds. Utan att framlägga direkta förslag anger kommittén dock vissu riktlinjer för hur en kontroll av att näringsförbud efterlevs skall kunna
anordnas. Kommittén berör därvid först handels-. förenings- och aktiebolagsregistren. I handelsregister, som förs hos länsstyrelsen. registreras enskilda
näringsidkare och handelsbolag samt ideella föreningar och stiftelser som idkar näring. I föreningsregister, som också förs hos länsstyrelsen,
registreras ekonomiska föreningar. Aktiebolag slutligen registreras
ceniralt för hela landet i aktiebolagsregistret, som förs hos patent- och re-
gistreringsverket.
Kommittén påpekar att det utvidgade näringsförbudet avser inte bara rätten att starta en ny verksamhet eller att åta sig nya uppdrag att företräda sådana juridiska personer som omfattas av förslaget. Det innebär också att
uppdrag eller motsvarande som vederbörande redan har, när ett förbud meddelas, skall avvecklas. Med hänsyn härtill är det enligt kommittén
angeläget att man kan få reda på vilka företag som personen i fråga är
knuten ull. Kommittén konstaterar att möjligheterna att få uppgifter i detta
hänseende från nämnda register f.n. är begränsade, Registren utgår från den firma under vilken personen, fysisk eller juridisk, har registrerats eller — såvitt angär juridiska personer med otrganisationsnummer — från detta nummer. Registren är uppbyggda efter kort- eller lösbladssystem. Detta har till följd att det inte är praktiskt möjligt att genom registren ta fram uppgift om i vilka bolags- eller föreningsstyrelser en viss person förekommer. I fraga om andra företagsformer än aktiebolag gäller dessutom att registrering kan ha skett på mer än ett håll. Vad gäller aktiebolagsregistret
kommer emellertid möjligheterna att få behövliga uppgifter att förbättras till följd av övergång från ett manuellt till ett databaserat register. Kommittén berör också andra register från vilka uppgifter om en viss
persons engagemang i företag skulle kunna hämtas. Ett sådant register är
det på data grundade referensregister som förs hos RSV för beskattningen. Registret innehåller uppgifter om bl.a. vissa fåmansföretag enligt 35 § I a mom. kommunalskattelagen (1928:370) som till övervägande del ägs direkt
eller indirekt av en eller ett fåtal personer. Registret används för att fast-
ställa s.k. samgranskningsförhållanden mellan företag och dess ägare samt
mellan moderbolag och helägda dotterbolag. Ur registret kan erhållas uppgifter om vilka personer som är registrerade som ägare för ett visst
bolag och i vilka bolag en viss person är ägare. Registret kommer att byggas ut så att det omfattar fler typer av företag än f.n.
Prop. 197980: 83 47
ti annat dataregister håller på att upprättas inom det s.k. REX-projektet, som gäller ett riksdatasystem för exekutionsväsendet. I samband med detta arbete pågår f.n. en försöksverksamhet inom Stockholms, Södermanlands och Uppsala län. Under innevarande budgetår tas
Göteborgs och Bohus län med i denna verksamhet. I registret införs alla
gäldenärer — både fysiska och juridiska personer — som har restförts för
obetalda skatter. böter eller andra på indrivning beroende medel. Om gäldenären har försatts i konkurs, förs det in i registret.
Kommittén framhåller att det tilltänkta. på data grundade aktiebolagsregistret och referensregistret för beskattningen skapar förutsättningar för
alt man I viss utsträckning skall kunna få reda på vilka företag som den
berörda personen har anknytning till. Kommittén förordar vidare att ett
centrah register rörande meddelade näringsförbud upprättas. Registret
föreslås bli offenthet och förlagt till RSV. Om ett konkursregister inrättas
— varom diskussioner har förts i olika sammanhang tidigare — är det enligt kommittén naturligt att låta det omfatta även beslut om näringsförbud. Kommittén anser att behovet av information om meddelade förbud blir
uilläckligt tillgodosett genom ett centralt register, varför någon generell anteckningsskyldighet om förbudet i handels-. förenings- eller aktiebolags-
register inte behövs. Vid en ansökan om registrering föreslås veder-
börande få avge en försäkran om att han inte är underkastad närings-
förbud. En sådan försäkran bör vara straffsanktionerad. Enligt kommittén bör den myndighet hos vilken registrering av vederbörande näringsidkare redan har ägt rum underrättas om förbud som meddelas efter registreringen. Kommittén finner det önskvärt att registreringsmyndigheten kontrollerar om någon avveckling sker.
Remissinstanserna har i stort ställt sig positiva till de riktlinjer för
kontrollen som kommittén har förordat. I enskilda frågor har dock
avvikande synpunkter framförts. I likhet med kommutén finner jag det antagligt att föreliggande reform framför allt får en förebyggande och avhållande verkan. För att reformen skall få denna verkan fordras emellertid att den förenas med vissa åtgärder för kontroll av efterlevnaden av regleringen. En tillräckligt utbyggd kontroll torde inte stå att få förrän om nägra år, när aktiebolagsregistret har förts över på data. Detta förhållande behöver dock inte medföra att den nu aktuella reformen skjuts på framtiden. Redan nu kan en rad åtgärder vidtas för att skapa förutsättningar för en kontroll.
I det följande skall jag främst uppehålla mig vid frågor som bör få en
lösning redan nu. På den punkten vill jag först framhålla att det är väsentligt för både myndigheter och enskilda att lätt kunna få tillgång till
uppgifter om meddelade förbud. Den som har meddelats förbud bör inte
kunna bli registrerad som företrädare för näringsverksamhet i handels-. förenings- eller aktiebolagsregistren. Detta förutsätter en central registre-
ring av förbud. Olika statliga organ som har eller kan få borgenärs ställning
gentemot en näringsidkare har också ett intresse av information från ett
sädant register. Detsamma gäller privata längivare och andra finansiärer av näringsverksamhet, exempelvis leverantörer. Vidare underlättas utredningsarbete vid misstanke om överträdelse av förbudet om det finns en
central registrering av näringsförbud.
På grund av det sagda anser jag i likhet med kommittén och flera remissinstanser att en central registrering av meddelade näringsförbud bör
komma till stånd. Registreringen bör omfatta även interimistiska närings-
förbud.
I fråga om förläggningen av ett centralt register över näringsförbud har
delade meningar framförts från remissinstanserna. Utöver kommitténs förslag om förläggning till RSV har föreslagits patent- och registreringsverket samt NO. Frågan hänger samman med spörsmålet om upprättande av ett konkursregister. Flera instanser förordar att ett sådant register upprättas. Enligt min mening talar starka skäl för att ett register över näringsförbud förläggs ull RSV. De kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter ! konkurs har en viss föll i systemet med näringsförbud. RSV är central-
myndighet för administrationen av exekutionsväsendet. Inbm verket pågår
som har nämnts arbetet på REX-projektet. I likhet med kommittén anser jag det naturligt att låta uppgitter om näringsförbud ingå i ett konkursregister om ett sådant inrättas. Införandet
av det nya näringsförbudet bör emellertid enligt min uppfattning inte i och för sig motivera inrättandet av ett särskilt konkursregister. Detta behövs inte för att kontrollera efterlevnaden av redan meddelade förbud och inte
heller är ett konkursregister nödvändigt för att ta ställning till en förbudsfråga när en sådan aktualiseras. Frågan om konkursregister rymmer även
allmänt exckutionsrättsliga aspekter. Jag är inte beredd att i detta ärende
törorda att ett särskilt konkursregister för hela riket upprättas utan denna fråga får avgöras i annat sammanhang.
Sammanfattningsvis anser jag att registret över näringsförbud bör
förläggas till RSV. Uppgifterna i registret om vilka som har meddelats
näringsförbud bör vara offentliga. Som jag tidigare har framhållit bör inte den som har meddelats närmgsförbud kunna bli registrerad som enskild näringsidkare eller som ställföre-
trädare för aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening eller för
ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. Sådan registrering sker i handels-, förenings- och aktiebolagsregistren. Kommitténs förslag om att det vid ansökan om registrering skall fogas en
försäkran om att vederbörande ej är underkastad näringsförbud kan ifrågasättas. Betydligt säkrare är naturligtvis ett bevis från myndighet att något
näringsförbud ej föreligger. Genom att näringsförbudsregistret förläggs till
RSV bör det inte vara förenat med större svårigheter eller kostnader att
framställa bevis som kan bifogas en ansökan om registrering. Ett alternativ
som bör undersökas är att låta RSV kontinuerligt hålla patent- och registreringsverket och länsstyrelserna informerade om näringsförbudsregistrets noteringar. Det synes ej nödvändigt att i detta ärende ta en slutgiltig ställning i denna fråga.
Meddelar en domstol ett näringsförbud, bör underrättelse ske till näringsförbudsregistret. Detsamma bör gälla om ett förbud upphävs helt eller delvis eller om det förlängs. Även om interimistiska näringsförbud bör underrättelse lämnas till registret. Är det känt att vederbörande förekommer i aktiebolags-, förenings- eller handelsregister bör, som kommittén har föreslagit, underrättelse också ske till det registret.
En viktig fråga är i vad mån olika myndigheter skall vara skyldiga att kontrollera att ett meddelat förbud efterlevs. Som framgår av det följande bör näringsförbudet sanktioneras av straffpåföljd. Underlåter den som har träffats av ett förbud att ställa sig detta till efterrättelse ankommer det ytterst på polis- och åklagarmyndigheterna att beivra överträdelsen. Av naturliga skäl måste det i många fall bli svårt för polisen att få kännedom om en överträdelse. Detta sammanhänger delvis med att det saknas målsägande som kan göra anmälan om brottet. Det kan därför ifrågasättas om inte andra myndigheter borde medverka i kontrollen av förbudets efterlevnad. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om det utredningsuppdrag som regeringen genom beslut den 28 juni 1979 har meddelat
brottsförebyggande rådet (BRÅ). I beslutet uppdrogs åt BRÅ att inom
ramen för översynen av lagstiftningen mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten se över bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder m.m. Med hänsyn härtill anser jag att det är för tidigt att nu ta ställning till frågan om att ålägga någon annan myndighet än polisoch åklagarmyndigheterna en generell skyldighet att utforska i vad mån den som har underkastats förbud fortsätter att driva näringsverksamhet.
Det finns emellertid anledning att särskilt beakta de fall där det är aktuellt att avveckla näringsverksamhet som pågår vid den tidpunkt då förbud meddelas av domstolen. I sådana fall skulle det framstå som stötande om det inte sker en effektiv tillsyn över att avveckling verkligen äger rum. Nära till hands för denna uppgift ligger tillsynsmyndigheten i konkursen.
Enligt min mening bör det alltså ankomma på tillsynsmyndigheten att — utöver skyldigheten att vid behov anmäla fråga om förlängning av näringsförbudet — särskilt övervaka att den som har meddelats förbud avvecklar sin näringsverksamhet. Sker inte detta bör tillsynsmyndigheten anmäla förhållandet till polisen. Som ett led i sin övervakning bör tillsynsmyndigheten bl.a. kontrollera huruvida vederbörande vidtar åtgärder för att bli avförd från exempelvis aktiebolagsregistret.
Olika myndigheter kan i sin verksamhet komma i kontakt med personer som trots näringsförbud driver näringsverksamhet. Detta kan gälla 4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83
exempelvis kronofogdemyndigheterna i den exekutiva verksamheten, länsstyrelsernas skatteavdelningar, de lokala skattemyndigheterna, riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen. Utan att det framgår
uttryckligt av särskilda föreskrifter måste det anses förenligt med dessa
myndigheters verksamhet och dessutom önskvärt att de anmäler överträdelser av näringsförbud till polisen.
När det gäller kontrollmöjligheterna t samband med näringsförbud kommer förhållandena som tidigare sagts snart att avsevärt förbättras. Överföringen av akticbolagsregistret till data beräknas vara slutförd under år 1982. Vid uppbyggnaden av detta register liksom övriga tidigare nämnda databaserade register är det viktigt att man beaktar de särskilda önskemål
som kan föranledas av bestämmelserna om näringsförbud.
2.15 Sanktioner vid överträdelse av förbud
Den lämpligaste reaktionen mot överträdelse av närngsförbud är enligt
kommitténs mening straff. Straffet föreslås bli fängelse i högst två är. I
ringa fall föreslås dock påföljden bli böter eller fängelse i högst sex månader.
Kommittén diskuterar om det straffrättsliga sanktionssystemet bör kompletteras med påföljder av ekonomisk natur, i första hand en möjlighet att i
förbudet utsätta vite. Överträdelse av förbud som förenats med vite skulle dä inte föranleda ansvar. En ordning med vite anses dock vara mindre
lämplig. Vederbörande skulle enligt kommittén bl.a. kunna medvetet
kalkylera med vitesbeloppet vid överträdelse av förbudet.
Kommittén har också övervägt att låta den som genom t.ex. ett aktiebolag överträder förbud drabbas av personligt betalningsansvar för
bolagets skulder. Kommittén har emellertid inte velat föreslå ett sådant
betalningsansvar. Enligt kommittén torde regler om personligt betalningsansvar ha betydande preventiva verkningar i de fall där vederbörande har utmätningsbara tillgångar. I de fall där näringsförbud har meddelats synes dock den avhållande effekten vara osäker.
När det gäller straffbestämmelsen rörande överträdelse av 199 a & KL föreslår kommittén att den skall finnas kvar oförändrad.
Kommitténs val av straff som sanktion har fått ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. Flera instanser föreslår därutöver att personligt betalningsansvar skall kunna ådömas den som överträder
näringsförbud genom att driva näringsverksamhet i form av exempelvis aktiebolag. En instans anser att ett annat sanktionssystem än det kommittén har föreslagit bör övervägas. Föreläggande av vite framhålls därvid som en sanktion med en tillräckligt återhållande effekt.
I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att straff
är den lämpligaste sanktionen. Jag anser också att straffbestämmelsen
enligt kommitténs förslag har fått en lämplig utformning.
Det är givetvis viktigt att bestämmelsen ges en tillämpning som bidrar till att den som har meddelats näringsförbud verkligen avstår från att idka näring under den tid förbudet gäller. Näringsförbud är avsett att meddelas endast vid allvarliga missbruk av näringsfriheten. Inträffar det att den som har meddelats förbud fortsätter en verksamhet med i stort sett samma
karaktär som den tidigare bör entigt min mening frihetsberövande påföljd
normalt väljas.
Åtminstone f.n. anser jag det inte erforderligt att komplettera den föreslagna straffsanktionen med bestämmelser om personligt betalnings-
ansvar. I de fall näringsförbud har meddelats synes också den avhållande
effekten av ett personligt betalningsansvar vara osäker. Om emellertid
erfarenheterna av tillämpningen av det nya näringsförbudet visar att behov av ett vidgat sanktionssystem föreligger får saken tas upp till förnyat övervägande.
Jag har tidigare (avsnitt 2.12) förordat att ett ursprungligt näringsförbud
skall kunna förlängas vid överträdelse av förbudet. Utan att formellt
utgöra en påföljd utgör förlängningen en reaktion i anledning av över-
trädelsen.
Jag har tidigare också föreslagit att det automatiska förbudet enligt 199 a $ KL för gäldenären att under konkursen driva bokföringspliktig rörelse
skall behållas. Nuvarande straffbestämmelse bör, i likhet med vad kom-
mittén har förordat, stå kvar. Om gäldenären har meddelats det utvidgade förbudet innan konkursen har avslutats, kommer de båda förbuden att en tid gälla vid sidan av varandra. Startar gäldenären en förbjuden verksam-
het under tid då förbuden gäller samtidigt får överträdelse av det utvidgade
förbudet anses konsumera åsidosättande av förbudet i 199 a §. Om gälde-
nären har påbörjat den nya verksamheten före den tidpunkt från vilken det
utvidgade näringsförbudet skall gälla, får straff ådömas både för överträdelse av 199 a §. nämligen såvitt avser tiden från den dag då verksamheten började till den dag från vilken beslutet om näringsförbud gäller, och
för brott mot det särskilda förbudet. Den som har meddelats förbud kan söka kringgå detta genom bulvan.
Den föreslagna regleringen ger som jag tidigare har antytt möjlighet att ingripa både mot den beträffande vilken förbudet gäller såsom gärningsman och mot bulvanen såsom medhjälpare. Vid bedömningen av vad som
skall anses som medhjälp bör allmänna regler om ansvar för medverkan
gälla.
Överträdelse av näringsförbud utgör ett s.k. kollektivdelikt. Vederbörande blir således dömd för sitt handlande ända fram till den senaste
tidpunkt som domen avser. Om vederbörande därefter fortsätter att trotsa förbudet, kan han ställas under nytt åtal för en verksamhet som han har
bedrivit efter angivna tidpunkt. Utredning och åtal bör handhas av polismyndighet och allmän åklagare
enligt vanliga regler. Frågor om överträdelse av förbud och om utdömande av påföljd skall prövas av allmän domstol.
2.16 Kostnader för reformen
Kommittén anser det inte möjligt att närmare uppskatta antalet
konkurser i vilka frägan om näringsförbud kommer att aktualiseras. Beräkningar av kostnaderna är därför svåra att göra. Kostnaderna torde emellertid enligt kommitténs uppfattning bli ganska begränsade. De nya uppgifter
som läggs på tillsynsmyndigheterna antas av kommittén inte behöva
föranleda några omedelbara personalförstärkningar där. Däremot kan det behövas resursförstärkningar hos NO och marknadsdomstolen.
Några remissinstanser har berört kommitténs kostnadsberäkningar och har därvid i huvudsak instämt i vad kommittén har anfört.
Även jag anser det svårt att göra en tillförlitlig uppskattning av det årliga antalet fall där ett näringsförbud aktualiseras. Först efter någon tids
erfarenhet av lagens tillämpning torde det vara möjligt att göra en mera
säker bedömning av behovet av personalförstärkning.
Genom den reform av konkurslagstiftningen som har trätt i kraft den I januari 1980 tillförs vissa av de kronofogdemyndigheter som skall vara
tillsynsmyndighet ökade personalresurser för sin verksamhet. Redan härigenom har skapats visst utrymme för tillsynsmyndigheterna att hantera frågor om näringsförbud. Huvudansvaret för utredningen av
frågor om näringsförbud kommer dock att ligga på polis- och åklagarmyndigheterna där en redan uppbyggd organisation står till buds. Som jag
tidigare framhållit kommer näringsförbud att aktualiseras i många fall där
utredning görs av andra orsaker, såsom förundersökning vid gäldenärsbrott. Några ytterligare nämnvärda resurser behöver då inte användas för näringsförbudsfrågan. Dessa förhållanden gör enligt min mening att några omedelbara personalförstärkningar inte blir behövliga hos någon av de
myndigheter som kommer att få utreda frågor om näringsförbud. Inte
heller domstolarna torde behöva resursförstärkningar. Erfarenheterna av de nya reglerna får visa i vad mån resurser på sikt bör tillföras myndigheterna.
2.17 Ikraftträdande m.m.
Det är angeläget att de nya bestämmelserna om näringsförbud träder i kraft så snart som möjligt. Jag föreslår att reformen träder i kraft den 1 juli 1980. Som en övergångsregel bör på vanligt sätt föreskrivas att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före dagen för ikraftträdandet.
Enligt förslaget kan näringsförbud meddetas bl.a. den som upprepade
gånger har förekommit i konkurs. Den senaste konkursen måste i så fall ha beslutats efter ikraftträdandet. Vid förbudsprövningen bör emellertid hänsyn kunna tas även till konkurser som har inträffat före ikraftträdandet.
Likaledes bör domstolarna kunna ta hänsyn till övriga belastande omständigheter som har inträffat före ikraftträdandet.
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i konkurslagen (1921:225).
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga 3.
4 Specialmotivering
De ändringar i KL som berörs i det följande utgår från den lydelse lagen har fr.o.m. den I januari 1980.
55 och 185 b §§
I 55 § finns i första och andra styckena bestämmelser om förvaltarberättelse i ordinär konkurs och i tredje stycket föreskrifter om underrättelse från förvaltaren till åklagaren om misstänkt brottslighet. Motsvarande bestämmelser beträffande mindre konkurser återfinns i 185 b 8.
När det gäller förvaltarberättelsen och dess motsvarighet förvaltaruppgift i mindre konkurser föreskrivs att där bl.a. skall anmärkas huruvida skälig anledning finns till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns sådan anledning skall grunden därför anges. Redan innan berättelsen resp. uppgiften avgivits kan misstanke om gäldenärsbrott föreligga. Eftersom det är viktigt att förundersökning mot gäldenären kan inledas så fort som möjligt har förvaltaren, om han finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, ålagts skyldighet att omedelbart underrätta allmän åklagare om misstanken. Samma underrättelseskyldighet gentemot åklagaren gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten.
Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) skall förvaltaren göra anmälan till åklagaren, om det kan finnas anledning att meddela näringsförbud. Bestämmelserna om förvaltarens skyldighet på den punkten har utformats delvis efter mönster av nyss nämnda regler. Sålunda föreskrivs i 55 § första stycket och 185 b § andra stycket att om det finns skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt sistnämnda paragraf kan meddelas,
skall det anges i förvaltarberättelsen resp. förvaltaruppgiften. Även grunden för antagandet skall anges. I 55 § tredje stycket och 185 b & femte stycket föreskrivs vidare att om det kan misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b & har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt denna paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren och ange grunden för misstanken. Att
förvaltaren underrättat åklagaren fritar honom inte från skyldigheten att i
förekommande fall i förvaltarberättelsen resp. förvaltaruppgiften anmärka att anledning finns att överväga näringsförbud. Som följer av lagtexten
behöver förvaltaren inte särskilt ange att det inte finns skäl att meddela
näringsförbud. Hur pass omfattande undersökningar som bör göras av förvaltaren i
fråga om omständigheter som kan föranleda näringsförbud får bedömas med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. En utgångspunkt
härvidlag måste vara att det är ett samhälleligt intresse och ett intresse för
borgenärskollektivet att missbruk av näringsfriheten i samband med en konkurs utreds och att ett fortsatt missbruk förhindras genom näringsförbud. I många fall kan transaktioner som förvaltaren stöter på i samband med utredningen av konkursboet utgöra omständigheter som bör beaktas vid en förbudsprövning. Förvaltaren bör därutöver också kunna inhämta kompletterande material som enbart tar sikte på förbudsfrågan även om detta inte får bli någon huvuduppgift för honom. Det bör också framhållas
att förvaltarens utredning skall ta sikte på att fastställa om det finns någon misstanke att vederbörande förfarit på sådant sätt att näringsförbud kan meddelas. Det är alltså inte meningen att förvaltaren på konkursboets bekostnad skall göra en fullständig utredning i förbudsfrågan. Att verkställa en sådan ankommer i första hand på polis- och åklagarmyndigheten. När förvaltaren tar ställning till om han skall underrätta åklagarmyndig-
heten måste han givetvis göra sin bedömning på det material som finns tillgängligt för tillfället. Det utredningsmaterial som är tillgängligt för för-
valtaren torde ofta vara begränsat, varför bedömningen blir i motsvarande
mån osäker. Åklagarmyndigheten skall emellertid, sedan underrättelse kommit in, vid behov se till att det företas en mer fullständig utredning till belysning av näringsförbudsfrågan. Härvidlag bör givetvis förvaltaren
lämna alla upplysningar av betydelse som han förfogar över och vara
beredd att tillhandahålla erforderligt material. Även tillsynsmyndigheten bör tillhandagå med sådant material som den har tillgång till. Till följd av
åklagarmyndighetens utredning kan det visa sig att exempelvis förfaranden
som på ett tidigt stadium framstår som obehöriga kan få godtas. Frågan om näringsförbud kan då få falla.
35 Prop. 1979/80: 83
199a§
Beträffande denna paragraf kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). I förhållande till gällande lydelse har gjorts den ändringen att förbudet endast avser näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Näringsverksamhet som är underkastad
reglerna i jordbruksbokföringslagen (1951:793) faller alltså utanför
förbudet.
199b §
Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen tavsnitt 2.9 och 2.10). Paragrafen upptar förutsättningarna för meddelande av näringsförbud och personkretsen.
Paragrafen inleds i första stycket med en bestämmelse som tar sikte på
det fallet att gäldenären är en fysisk person som har idkat näring. Förbud
kan då meddelas, om gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot borge-
närerna eller på annat sätt grovt har åsidosatt vad som ålegat honom som
näringsidkare. Genom andra stycket blir regleringen tillämplig även när ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller ett handelsbolag har försatts i konkurs. Detsamma gäller om gäldenären är en ideell förening eller en stiftelse som har drivit bokföringspliktig näringsverksamhet. Förbud kan då meddelas den som är eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller faktiskt
handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter. Samma förutsättningar för förbud som gäller för
fysisk person skall gälla för ställföreträdare för den juridiska personen eller
därmed likställd. Det är alltså denne själv som skall ha förfarit på angivet
sätt. Om flera konkursansökningar har förelegat samtidigt och beslut om
konkurs har meddelats i anledning av en annan ansökning än den som först
kom in skall tvåårsperioden bestämmas med utgångspunkt från dagen för den första ansökningen (17 & KL).
De förfaranden som skall kunna föranleda näringsförbud måste ha skett i den näringsverksamhet som har avslutats med konkursen. Åtgärder som
inte har samband med vederbörandes egenskap av konkursgäldenär eller
företrädare för konkursgäldenären skall alltså inte beaktas. De otillbörliga förfaranden som skall kunna grunda ett förbud bör heller inte ligga alltför långt tillbaka i tiden före konkursutbrottet. Förbudsprövningen innebär ju en bedömning av en persons lämplighet att — efter att ha allvarligt missbrukat näringsfriheten eller konkursinstitutet — i fortsättningen få driva en näringsverksamhet. Detta förutsätter att det framför allt är aktuella beteenden som är av betydelse för frågan.
I tredje stycket har tagits in en föreskrift som avser förutsättningarna för näringsförbud vid upprepade konkurser. Bestämmelsen har berörts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.10). Även enligt tredje stycket krävs att vederbörande har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Till
skillnad mot vad som gäller enligt första stycket behöver dock de för-
faranden som har föregått konkurserna inte vara grova, tagna var för sig. I
kravet på att näringsförbud skall vara påkallat av särskilda skäl ligger dock att vederbörande vid en samlad bedömning skall ha gjort sig skyldig till ett så kvalificerat missbruk av näringsfriheten att situationen kan anses
Jämställd med fall som avses i första stycket. Kravet på särskilda skäl innebär också att de konkurser som åberopas i allmänhet bör ligga varandra relativt nära i tiden. Vidare bör framhållas att även om det i
princip är tillräckligt med två konkurser för att näringsförbud skall kunna
utlösas enligt tredje stycket, så torde regeln framför allt bli tillämplig när det har förekommit fler än två konkurser. De förutsättningar för att meddela ett näringsförbud som har angetts i - tredje stycket avser bara de konkurser som åberopas som grund för
näringsförbudet. Skulle en person ha gått i konkurs flera gånger och har
han åsidosatt sina åligganden i samband med några men inte alla konkurserna kan han alltså lik väl meddelas näringsförbud. Personkretsen vid näringsförbud enligt tredje stycket är densamma som
vid övriga fall av förbud. I var och en av de konkurser som åberopas skall
personen alltså vara eller ha varit enskild gäldenär eller, om gäldenären är
en juridisk person av angiven art, vara eller senare än två år innan respektive konkursansökning kom in ha varit företrädare för den juridiska personen i enlighet med vad tidigare har sagts. Bestämmelsen omfattar både ställföreträdare och den som utan att formellt vara ställföreträdare
faktiskt har handhaft ledningen av ett företag. När ett näringsförbud är aktuellt 1 samband med en juridisk persons konkurs får frågan om vem som skall meddelas förbudet avgöras med
utgångspunkt i de faktiska förhållandena. Regleringen är sålunda tillämplig
på den som har haft det reella inflytandet och beslutanderätten över verksamheten. Den som faktiskt — ehuru utan att formellt ha varit ställföreträdare — har utövat befogenheter som tillkommer företagsledningen
kan med andra ord träffas av förbud. Detsamma gäller beträffande den som utåt har ansvarat för driften. Ingenting hindrar att flera personer
meddelas förbud med anledning av en och samma konkurs.
Vid bedömningen av om näringsförbud bör meddelas torde inte sällan sådana förfaranden som faller inom det kriminaliserade området komma i
betraktande. Vid förbudsprövningen behöver emellertid inte avgöras, om
vederbörande har gjort sig skyldig till något brottsligt. Lagföring i
anledning av begångna brott i samband med konkursen behöver alltså inte
ovillkorligen avvaktas. En annan sak är att det, som har antytts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13), ofta kan vara lämpligt att förbudsoch ansvarsfrågor behandlas samtidigt. I vilket fall som helst torde en
eventuell förundersökning med anledning av brott kunna lämna åtskilligt material som är av betydelse för förbudsfrågan.
Jag vill i det sammanhanget ta upp ett särskilt problem som har berörts av några remissinstanser. Problemet gäller om domstolarna vid bestämmande av påföljd för brott bör beakta det men som den tilltalade lider genom att han i anledning av brottsligheten åläggs näringsförbud. Enligt min mening bör frågan om näringsförbud vara helt skild från frågan om
påföljdsbestämning. Det saknas därför anledning att i lagen ge några regler
i ämnet. Detta utesluter självfallet inte att ett meddelat näringsförbud kan, liksom andra omständigheter i ett brottmål, beaktas när rätten bestämmer
en brottspåföljd. Detta får anses följa av de allmänna grundsatser som gäller för påföljdsbestämning. Förbud får meddelas att gälla under högst fem år. Omständigheterna i det enskilda fallet får vara avgörande i fråga om hur lång tid vederbörande
inom denna ram bör vara underkastad förbud. Om flera personer anses
böra meddelas förbud till följd av en och samma konkurs, kan förbudstiden bestämmas olika för dem ifall skäl därtill föreligger. Har någon enligt 199 g $ meddelats ett tillfälligt näringsförbud bör den tid som vederbörande varit
underkastad sådant förbud inkluderas i förbudstiden när denna bestäms enligt förevarande paragraf.
1990 &
Paragrafen upptar bl.a. bestämmelser om innebörden av ett meddelat
förbud och meddelande av partiellt förbud.
Den som har meddelats näringsförbud får enligt första stycket inte driva
näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Han är alltså, som har framhållits i den allmänna motiveringen, oförhindrad att driva skogsbruk eller jordbruk. Han får vidare ta anställning hos annan. Om hans arbetsgivare är sådan juridisk person som
anges i paragrafen, får han dock inte uppträda som ställföreträdare för den juridiska personen eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.
Med ställföreträdare avses i förevarande sammanhang inte bara ordinarie styrelseledamot samt verkställande och vice verkställande direktör utan även t.ex. suppleant och firmatecknare.
Som sagts tidigare skall den som har meddelats förbud avveckla uppdrag eller motsvarande som han har vid beslutet om förbud. Om han är
bolagsman i handelsbolag kan annan bolagsman i handelsbolaget vara berättigad att påfordra bolagets likvidation (jfr 27 § lagen 1895 nr 64 s. I om handelsbolag och enkla bolag).
För att den som har meddelats näringsförbud inte skall sväva i tvivelsmål om vad sådant beslut innebär bör vad som sägs därom i första stycket
av förevarande paragraf lämpligen framgå av beslutet. I andra stycket i paragrafen har tagits in en föreskrift om möjligheten att
meddela partiellt förbud. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).
I beslut om förbud skall enligt tredje stycket kunna fastställas en senare dag från vilken förbudet skall gälla. Möjligheten kan utnyttjas, om näringsidkaren t.ex. behöver en tid för avveckling av uppdrag som han redan har
när förbud meddelas. Hur lång tid som bör stå till förfogande för avveck-
lingen får bedömas efter de omständigheter som kommer fram i det särskilda fallet. Det kan inte uteslutas att den som underkastats närings-
förbud innan förbudstiden gått ut ånyo driver en verksamhet som går i
konkurs. Skall i anledning av den nya konkursen nytt näringsförbud meddelas bör det förhållandet att den första tiden inte löpt ut inte föranleda att det nya förbudet fastställs att gälla från en viss senare dag. Ett beslut bör kunna utformas så att det träder i kraft omedelbart sedan det vunnit laga kraft med den reservationen att åtgärder för avveckling av särskilt angiven verksamhet får vidtas intill en viss senare dag.
Ett särskilt spörsmål är huruvida förevarande paragraf bör innehålla en
erinran om att ett näringsförbud inte får innebära inskränkning i den i
tryckfrihetsförordningen stadgade rätten för varje svensk medborgare att
framställa tryckalster och sprida tryckta skrifter. I likhet med kommittén
anser jag att någon sådan bestämmelse inte behövs. Någon motsvarande föreskrift finns f.ö. inte i den nuvarande 199 a & KL.
Grundförutsättningen för att ett näringsförbud skall få meddelas är att en
konkurs har inträffat. Av 25 § KL följer att ett beslut om konkurs går i
verkställighet utan hinder av att det har överklagats. Liksom beträffande
övriga frågor som har samband med en konkurs har förvaltaren och tillsynsmyndigheten att. när en konkurs har beslutats, genast vidta de
åtgärder som kan följa av de nu aktuella reglerna. Detta överensstämmer i princip med att det nuvarande förbudet i 199 a & KL jämte andra föreskrivna hinder att inneha viss tjänst osv. med anledning av att en konkurs inträffat torde ha omedelbar verkan. Om ett konkursbeslut efter fullföljd
talan upphävs i högre rätt, förfaller därmed frågan om meddelande av
förbud.
För tydlighetens skull bör till sist påpekas att, om nägon överträder ett
meddelat förbud, detta i och för sig ej innebär att rättshandlingar som han i
samband därmed har företagit blir ogiltiga. En annan sak är att ogiltighet
kan bli följden, om han personligen är försatt i konkurs (fr 20 och 21 §§ KL).
199 d §
I paragrafen ges föreskrifter om förfarandet vid meddelande av närings-
förbud. Talan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud
skall, om annat inte föreskrivs i KL, i tillämpliga delar gälla vad som i
allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott. för vilket är stadgat fängelse i högst ett år. RB:s förfaranderegler är alltså tillämpliga om
inget annat har angetts särskilt.
Hänvisningen till de allmänna reglerna om mäl om brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år, innebär att särregler för bötesmål (1 kap. 3 §
tredje stycket RB) eller mål vari brottet ej förskyller mer än böter (jfr 6 kap.
1 8, 21 kap. 28, 30 kap. 6 &, 46 kap. 15 § och 51 kap. 21 & RB) ej skall tillämpas i mål om näringsförbud. Tillämpliga blir inte heller regler i RB
som förutsätter att målet rör brott som kan medföra högre straff än
fängelse i ett år (jfr 27 kap. 2 §, 27 kap. 16 § och 36 kap. 5 § RB). Bestämmelsen om tilklimpliga brottmäålsregler innebär att frågor om
näringsförbud skall prövas av tingsrätt som första domstol och att rätten
därvid skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Även i hovrätten skall nämndemän som regel medverka vid avgörandet. Även när det gäller frågan om vilken tingsrätt som skall ta upp frågor om
näringsförbud gäller i princip allmänna brottmålsregler. Detta innebär att
en talan om näringsförbud kan anhängiggöras vid rätten i den ort där de förfaranden har förekommit som grundar talan (19 kap. 1 § första stycket RB). Det är också möjligt att väcka talan vid vederbörandes allmänna tvistemålsforum (19 kap. I & tredje stycket RB). Förs en talan om ansvar
för brott samtidigt med en talan om näringsförbud kan även 19 kap. 68 RB få betydelse för valet av forum. I andra stycket av förevarande paragraf har dessutom föreskrivits att mål om näringsförbud får tas upp av rätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig.
FTalan om näringsförbud väcks alltså av allmän åklagare (jfr 20 kap. 2 8
RB). Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) gäller inget krav på anmälan om näringsförbud från förvaltaren i konkursen eller från tillsynsmyndigheten. Reglerna om åtalsplikt och åtalsunderlåtelse (20 kap.
6 och 7 §§ RB) saknar aktualitet i mål om näringsförbud. Detsamma gäller
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Däremot blir reglerna om rätt till frikännande dom vid nedläggande av åtal
(20 kap. 9 & RB) tillämpliga.
Reglerna i 21 kap. om den misstänkte och hans försvar skall tillämpas i
mål om näringsförbud. Dessa mål torde så gott som undantagslöst kräva att vederbörande har försvarare.
Reglerna i 23 kap. RB om förundersökning har gjorts tillämpliga vid
utredningen av frågor om näringsförbud. Med hänsyn till det allvarliga
ingrepp ett näringsförbud kan ha för den enskilde kan utredningen om
förbud aldrig anses vara av enkel beskaffenhet. Det blir alltså inte aktuellt att en polismyndighet med tillämpning av 23 kap. 3 5 RB leder utredningen.
Genom att förfarandet anslutits till de allmänna brottmålsreglerna gäller
förundersökningskungörelsen (1947:948) i tillämpliga delar på förunder-
sökningsförfarandet. Det förtjänar påpekas att lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål inte blir aktuell i ett mål om näringsförbud.
Av tvångsmedlen i 24—28 kap. RB är det endast beslag samt husrannsakan och övriga tvångsmedel enligt 28 kap. som kommer i fråga i mål om näringsförbud. Häktning, anhållande, gripande och reseförbud (24 och
25 kap. RB) har i paragrafens andra stycke särskilt undantagits. Kvarstad och skingringsförbud (26 kap. RB) saknar aktualitet. Bestämmelsen om telefonavlyssning (27 kap. 16 & RB) är som har framgått av det tidigare sagda ej tillämplig. Vid omröstning skall 29 kap. tillämpas. Omröstningen i en förbudsfråga skall ske fristående från en eventuell omröstning i en fråga om ansvar och påföljd för brott som prövas samtidigt. Jag har tidigare förordat en möjlighet för den som har underkastats ett näringsförbud att få detta hävt helt eller delvis. En bestämmelse om detta har tagits upp i 199 £ 8. Regeln innebär i en viss mening att ett näringsförbud inte vinner rättskraft mot den som har drabbats av förbudet. Regeln i 30 kap. 9 § om res judicata sätts alltså delvis ur spel genom regeln i 199 f &. Öm en talan om näringsförbud har ogillats utgör dock 30 kap. 9 § alltid hinder att frågan prövas på nytt i samma instans. Av 45 kap. I $ RB följer att talan om näringsförbud väcks genom ansökan om stämning. Stämningsansökningen skall bl.a. innehålla uppgift om den mot vilken talan förs och de enskilda förfaranden som skall grunda näringsförbudet med angivande av tid och plats för dessa (jfr 45 kap. 4 8 RB). I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in föreskrifter om den tid inom vilken åklagaren har att anhängiggöra en talan om näringsförbud. Utgångspunkten för fristen är i det fall som avses i 199 b § tredje stycket den senaste konkursen. Fristen får inte förlängas. Om den inte kan iakttas. kan näringsförbud inte meddelas med anledning av den konkurs som närmast föranleder åklagarens talan. En annan sak är att förhållandena i konkursen kan beaktas, om ett näringsförbud mot personen i fråga aktualiseras i samband med en ny konkurs. Det kan i sällsynta fall inträffa att en underrätts beslut om konkurs upphävs av hovrätten men därefter fastställs av högsta domstolen. I ett sådant fall bör högsta domstolens beslut i princip uppfattas som ett helt nytt konkursbeslut och alltså vara utgångspunkt för beräkningen av tvåårsfristen. Om underrättens beslut om konkurs inte ändras i en högre instans, skall fristen räknas från dagen för underrättens beslut.
199 e 8 Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens roll i förfarandet. Av första stycket följer att tillsynsmyndigheten självständigt skall pröva huruvida en anmälan om förbud bör göras hos åklagaren. Av andra stycket framgår att tillsynsmyndigheten skall till åklagaren överlämna allt det material som myndigheten har och som är av betydelse i näringsförbudsfrågan. Mot bakgrund av de särskilda möjligheter som tillsynsmyndigheten har när det gäller att få kännedom om näringsidkarens förhållanden (jfr avsnitt 2.13) är det angeläget att myndigheten söker åstad-
komma ett så fylligt material som möjligt. Även sedan anmälan gjorts bör det finnas utrymme för tillsynsmyndigheten att i samråd med polis och åklagare aktivt verka för att behövlig utredning kommer till stånd.
199 £ 8
Paragrafens första stycke innehåller en regel om att näringsförbud kan hävas på begäran av den som förbudet avser. Förutsättningen för att förbud skall få hävas är att ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det. Om ett sådant villkor är uppfyllt kan rätten sålunda häva förbudet innan den bestämda förbudstiden har gått till ända. Som exempel på hävningsfall kan anges att den som har meddelats förbud ärver en mindre rörelse i slutet av förbudstiden och det inte finns anledning att befara att han skall ge sig in i några otillbörliga transaktioner. Särskilda skäl till hävning kan också föreligga. om vederbörande åberopar andra väsentliga omständigheter eller bevis som inte har förebragts tidigare. Liksom det är möjligt att meddela ett partiellt näringsförbud kan ett beslut om hävning inskränkas till viss typ av näringsverksamhet.
I andra stycket föreskrivs att reglerna för mål om näringsförbud skall i tillämpliga delar gälla i mål om upphävande av ett sådant förbud. Vidare ges regler om forum. Slutligen föreskrivs att mål om hävande av näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar. Genom denna bestämmelse blir det möjligt att på handlingarna såväl bifalla som avslå ett yrkande om hävande av förbud.
199 g §
I paragrafen har tagits upp regler om interimistiskt näringsförbud. Ett sådant förbud har i lagtexten givits beteckningen tillfälligt näringsförbud. Ett sådant förbud skall kunna meddelas redan innan talan enligt 199 d & har väckts. Har sådan talan väckts skall domstolen också kunna meddela tillfälligt förbud under hela förfarandet fram till dom i målet. Vid prövningen av om kravet på särskilda skäl är uppfyllt får bl.a. beaktas å ena sidan vilka följder fortsatt näringsverksamhet kan få för det allmänna och för borgenärer samt å andra sidan vilka ekonomiska och andra konsekvenser ett förbud skulle medföra för den som drabbas av det. Naturligtvis skall det föreligga sannolikhet för att ett tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. Är frågan om näringsförbud svårbedömd bör därför ett tillfälligt förbud inte meddelas.
Av andra stycket framgår att det även vid tillfälligt näringsförbud är möjligt att differentiera förbudet så att en viss näringsverksamhet undantas. Andra stycket medger också uppskov med ikraftträdande av det tillfälliga näringsförbudet. Om det exempelvis behövs ett visst rådrum för den behöriga avvecklingen av ett engagemang, kan förbudet i denna del få
träda i kraft från en senare dag medan förbudet i övrigt genast blir gällande.
När det gäller förfarandet vid frägor om tillfälligt näringsförbud har det
inte ansetts behövligt att ge särskilda regler om exempelvis domförhet. behörig domstol och omröstning. Detta får ses mot bakgrund av att brottmälsreglerna till följd av sambandet med talan om näringsförbud i princip är tillämpliga. I vissa hänseenden har dock särskilda förfaranderegler föreskrivits. I tredje stycket har sålunda föreskrivits att en fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av äklagaren. Nägot krav på att yrkandet skall vara skriftligt har inte ställts upp. Av praktiska skäl torde emellertid ett yrkande som regel få skriftlig form. Öm frågan om tillfälligt
näringsförbud kommer upp vid en huvudförhandling där frägan om slutligt
förbud handläggs, kan äklagaren givetvis framställa sitt yrkande muntligen. I tredje stycket har vidare tagits upp vissa ytterligare förfaranderegler.
Där föreskrivs bl.a. att den som avses med ett ullfälligt näringsförbud skall få ultfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han
har avvikit eller i övrigt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp ett näringsförbud kan innebära för en enskild person torde förhandling ofta vara påkallad. Genom en hänvisning i stycket skall reglerna i 24 kap. 14 & RB om häktningsförhandling gälla i tillämpliga delar. I stycket har också givits en regel om kallelse av den som avses med yrkandet om förbud. Att försvarare
skall kallas följer av 21 kap. 9 & RB. Hålls en förhandling om tillfälligt näringsförbud i utevaro av den som avses med förbudet är det av särskild
vikt att hans intressen bevakas av en försvarare.
Av fjärde stycket framgår att ett beslut om tillfälligt näringsförbud
omedelbart skall lända till efterrättelse. Vid tillämpningen av denna regel skall självfallet beaktas sådant uppskov med ikraftträdandet som kan ha bestämts enligt andra stycket jämfört med 199 c § tredje stycket. Beslut om tillfälligt näringsförbud skall alltid delges den som avses med förbudet. Genom bestämmelsen 1 femte stycket jämställs beslut om tillfälligt näringsförbud som har meddelats under rättegången med vissa liknande
beslut som avses i 49 kap. 4 8 RB. Även beslut om tillfälligt näringsförbud
som har meddelats innan talan om näringsförbud har väckts är att anse
som beslut under rättegången. Har ett beslut om tillfälligt näringsförbud
meddelats i samband med dom gäller för fullföljden mot beslutet 49 kap. 8 § första stycket RB. Detta är en följd av att allmänna brottmålsregler
gäller för förfarandet.
199 h 8
I paragrafen har tagits in bestämmelser om bl.a vissa frister som skall
gälla när ett tillfälligt näringsförbud har meddelats innan någon talan enligt
199 d & har väckts. I första stycket ges en möjlighet till förlängning av den
utsatta tiden efter framställning av åklagaren. För prövningen av framställ-
ningen är förhandling inte nödvändig. Om det är behövligt, bör dock förhandling hållas. En sådan förhandling är då att jämställa med en förhandling enligt 199 g §. Ytterligare förlängning av tiden kan sedermera
meddelas.
Enligt andra stycket skall beslut om tillfälligt näringsförbud i vissa situa-
tioner hävas. Detta kan ske när som helst under förfarandet och fordrar inte särskild begäran av part. Om talan bifalls skall domstolen pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall bestå. Enligt tredje stycket i paragrafen får domstolen i samband med att målet
avgörs besluta om tillfälligt näringsförbud. Detta kan ske utan att något yrkande väckts av åklagaren.
199: 8
Paragrafen upptar en bestämmelse om näringsförbudsregister (jfr avsnitt
2.14).
199 j §
I paragrafen har tagits in en föreskrift om den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.14) berörda skyldigheten för tillsynsmyndigheten att
övervaka efterlevnaden av näringsförbud och av tillfälliga näringsförbud.
2128 Straffbestämmelserna i paragrafens första och andra stycken har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.15). I paragrafens tredje
stycke har tagits in en föreskrift om förlängning av förbudstiden vid över-
trädelse av ett näringsförbud. Förlängning får ske med högst fem år. Sker förlängning flera gånger får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. I bestämmelsen har också angetts fristen för väckande av talan om förlängning. Frågor om förlängning torde normalt komma att prövas samtidigt med ansvarsfrågan i anledning av överträdelse av näringsförbud. Även på frågor om förlängning blir de allmänna förfarandereglerna för brottmål tillämpliga.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till
lag om ändring i konkurslagen (1921:225).
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Utredningens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrives i fråga om konkurslagen (1921: 225)
dels att 55, 185 b, 199 a och 212 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att 1 lagen skall införas två nya paragrafer, 199 b och 199 c 88, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55 §!
Förvaltaren skall så snart ske kan Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsa- boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så kerna till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över till- skall upptagas en översikt över till-
gängar och gäld av olika slag även- gångar och gäld av olika slag även-
som särskilt anmärkas, huruvida som särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som förhållande har förekommit som
kan föranleda återvinning till kon- kan föranleda ätervinning till kon-
kursboet och huruvida skälig anled- kursboet och huruvida skälig anled-
ning förefinnes till antagande, att ning förefinnes till antagande, att
gäldenären gjort sig skyldig till gäl- gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning denärsbrott. Förefinnes anledning
till antagande, som nyss sagts, skall till antagande, som nyss sagts, skall
grunden därför angivas. Om gäl- grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste denären är eller under det senaste
året före konkursansökningen varit året före konkursansökningen varit
bokföringsskyldig, varde i berättel- bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokfö- sen tillika anmärkt, vilket bokfö-
ringssystem han har tillämpat och ringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har hur - bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. senast uppgjorda balansräkningen.
Finns anledning att meddela för-
bud enligt 199 b §, skall även det
angivas jämte grunden härför.
Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som mä vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.
! Som nuvarande lydelse har upptagits den lydelse som föreslagits i lagrådsremiss 28.9.1978 med förslag till ändring i konkurslagen (1921: 225), m. m.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
Om förvaltaren finner att gälde- Öm förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för gälde- nären kan misstänkas för gäldenärsbrott. skall han omedelbart un- närsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och derrätta allmän åklagare därom och
därvid angiva grunden för misstan- därvid angiva grunden för misstan-
ken. ken. Finns anledning att meddela
förbud enligt 199 bb $. skall förval-
taren omedelbart underrätta till-
svasmyndigheten och angiva grun-
den för anledningen.
185 b 5?
I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga St, St a och 52 §§, 5358
första stycket, 57 §, 58 § första och andra styckena samt 60 5 första stycket
motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning.
Förvaltaren skall lämna konkurs- Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an- kunnat utrönas. Samtidigt skall an-
märkas, om det har förekommit för- märkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvin- hållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det ning till konkursboet och om det
finns skälig anledning antaga att finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anlednig till så- denärsbrott. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden där- dant antagande, skall grunden där-
för angivas. Om gäldenären är eller för angivas. Om gäldenären är eller under det scnaste året före under dei senaste året före
konkursansökningen varit bokfö- konkursansökningen varit bokfö-
ringsskyldig, skall vidare anmärkas ringsskyldig, skall vidare anmärkas
vilket bokföringssystem han har vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyl- tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall digheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen senast uppgjorda balansräkningen ingivas. ingivas. Om anledning finns att
meddela förbud enligt 199 b §, skall
även det angivas jämte grunden
härför.
Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara I tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller
pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.
Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkurs-
domaren bevilja uppskov.
? Som nuvarande lydelse har upptagits den lydelse som föreslagits i lagrådsremiss 28.9. 1978 med förslag till ändring i konkurslagen (1921: 225), m. m.
5 Riksdagen 1979/80.1 saml. Nr 83
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaltaren finner att gälde-
nären kan misstänkas för att ha nären kan misstänkas för att ha
gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta all- skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid an- män åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. giva grunden för misstanken. Finns anledning att meddela förbud enligt 199 b §, skall förvaltaren omedelbart underrätta = tillsvnsmyndigheten och angiva grunden för anledningen.
199 a 8?
Gäldenären må icke under kon- Gäldenären får icke under konkursen driva rörelse, med vars ut- kursen driva näringsverksamhet, övande följer bokföringsskyldighet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125).
199 b §
Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt
mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat
honom såsom näringsidkare eller har han genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet, kan utöver vad som följer av 199 a § förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år. Den som meddelats sådant förbud får ej driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), eller såsom styrelseledamot eller i unnan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening eller för ideell förening eller stiftelse, som driver näringsverksamhet av angi-
vet slag, eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av sådan
juridisk persons angelägenheter. Om gäldenären är sådan juridisk person som avses i första stycket, kan förbud som sägs där meddelas även den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen kom in varit ställföreträdare för den juri-
3 Senaste lydelse 1968: 559.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
diska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.
199.c 8 Fråga om förbud enligt 199.b $ prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsom-
budsmannen. Sådan ansökan får
göras efter anmälan av tillsynsmyndigheten. Villsvnsmyndighetens anmälan skall göras så snart det kan ske och senast ett år från dagen före konkursbeslutet. Näringsfrihetsombudsmannens ansökan skall göras senast tre månader från det anmälningen kom in till ombudsmannen. I beslut om förbud kan fastställas viss senare dag från vilken beslutet skall gälla. Beslut om förbud kan efter ansökan av den som förbuder avser hävas, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.
212 §" Gäldenär som bryter mot 199 a & straffes med dagsböter.
Den som bryter mot förbud enligt 199 hb $ dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.
4 Senaste lydelse 1968: 559.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. att I, 3.4. 9. 11. 13. 14 och 20 88 samt rubriken närmast före 13 § skall ha nedan angivna Ivdelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse 1 Marknadsdomstolen handlägger Marknadsdomstolen handlägger
ärenden enligt lagen (1953:603) om ärenden enligt lagen (1953:603) om
motverkande 1 vissa fall av konkur- motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, rensbegränsning inom näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418) marknadsföringslagen —(1975:1418)
och lagen (1971:112) om förbud mot och lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor. oskäliga avtalsvillkor samt ärenden om förbud enligt 199 h § konkurslagen (1921:225).
3 8?
Marknadsdomstolen består av Marknadsdomstolen bestär av ordförande och vice ordförande ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. av vilka samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för två är särskilda ledamöter, en för
ärenden om konkurrensbegräns- ärenden om konkurrensbegräns-
ning och en för ärenden om mark- ning och ärenden om förbud enligt nadsföring och ärenden om oskäli- 199 b § konkurslagen (1921:225) ga avtalsvillkor. och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om oskäliga avtalsvillkor.
4 8
Ordföranden och vice ordföran- Ordföranden och vice ordföran-
den skall vara lagkunniga och erfar- den skall vara lagkunniga och erfar-
na i domarvärv. Ledamoten för na i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegräns- ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i nä- ning och om förbud enligt 199 b § ringslivets förhållanden och leda- konkurslagen (1921:225) skall ha
moten för ärenden om marknadsfö- särskild insikt i näringslivets förhålring och oskäliga avtalsvillkor sär- landen och ledamoten för ärenden skild insikt i konsumentfrågor. Ord- om marknadsföring och oskäliga
föranden, vice ordföranden och de avtalsvillkor särskild insikt i konsu-
särskilda ledamöterna får ej utses mentfrågor. Ordföranden, vice ordbland personer som kan anses före- föranden och de särskilda ledamö-
träda företagarintressen eller kon- terna får ej utses bland personer sument- och löntagarintressen. som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och lön-
tagarintressen.
1 Senaste lydelse 1976:37. 2 Senaste lydelse 1976:37. 3 Senaste lydelse 1976:37.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller Mera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild kedamot gäller även ersättare.
9 Fä" Marknadsdomstolen är beslutför, när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.
Av de särskilda ledamöterna del- Av de särskilda ledamöterna del-
tager vid handläggning av ärende tager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning endast om konkurrensbegränsning eller
den som utsetts för sädana ärenden ärende om förbud enligt 199 b §
och vid handläggning av ärende om konkurslagen (1921:225) endast den
marknadsföring eller oskäliga av- som utsetts för sådana ärenden och talsvillkor endast den som utsetts vid handläggning av ärende om
för sådana ärenden. marknadsföring elle oskäliga av-
talsvillkor endast den som utsetts
för sådana ärenden.
Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande
åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.
11 § För konkurrensbegränsningsfrå- För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombuds- gor och frågor om förbud enligt
man och för frågor om marknadsfö- 199. b $ konkurslagen (1921:225)
ring och frågor om oskäliga avtals- finns en näringsfrihetsombudsman villkor en konsumentombudsman. och för frågor om marknadsföring och frågor om oskäliga avtalsvillkor
en konsumentombudsman.
(Ombudsman utses av regering för viss tid och skall vara lagkunnig.
Förfarandet i ärenden om mark- Förfarandet i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvill- nadsföring och oskäliga avtalsvill-
kor kor samt om förbud enligt 199 b §
13 §e
Ansökan om förbud eller åläg- Ansökan om förbud eller åläg-
gande enligt 2-4 §§ marknadsfö- gande enligt 2-4 §§ marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) eller 1 § la- ringslagen (1975:1418) eller 1 8 lagen (1971:112) om förbud mot oskä- gen (1971:112) om förbud mot oskä-
liga avtalsvillkor göres skriftligen. liga avtalsvillkor eller om förbud
Av ansökningen skall framgå de enligt 199 b § konkurslagen skäl på vilka ansökningen grundas (1921:225) göres skriftligen. Av an-
och den utredning sökanden åbero- sökningen skall framgå de skäl på
par. vilka ansökningen grundas och den
utredning sökanden åberopar.
4 Senaste lydelse 1976:37. 3 Senaste lydelse 1976:37. s Senaste lydelse 1976:37.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
14 7
Sökanden och hans motpart skall Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ- beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före- fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åbero- bringa den utredning de vill åberopå. Till sådant sammanträde skall pa. I ärende om marknadsföring konsumentombudsmannen kullas. och om oskåliga avtalsvillkor skall även om han ej är sökande. konsumentombudsmannen — kallas
till sådant sammanträde, även om
han ej är sökande.
Före sammanträde kan munthg eller skriftlig förberedelse äga rum I den utsträckning domstolen bestämmer.
20 85
Skall intaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas part eller annan, sker det genom delgivning.
Delgivning av beslut av mark- Delgivning av ansökan om förnadsdomstolen,. vilket innefattar bud enligt 199 b § konkurslagen vitesföreläggande = enligt — lagen (1921:225) eller av beslut av mark- (1953:603) om motverkande i vissa nadsdomstolen, vilket innefattar fall av - konkurrensbegränsning vitesföreläggande = enligt = lagen inom — näringslivet, marknadsfö- (1953:603) om motverkande i vissa ringslagen (1975:1418) eller lagen fall av - konkurrensbegränsning (1971:112) om förbud mot oskäliga inom näringslivet, marknadsfö-
avtalsvillkor. får ej ske enligt 12 § ringslagen (1975:1418) eller lagen
delgivningslagen (1970:428), med (1971:112) om förbud mot oskäliga mindre anledning förekommer att avtalsvillkor, får ej ske enligt 12 & den sökte avvikit eller eljest håller delgivningslagen (1970:428), med sig undan. mindre anledning förekommer att
den sökte avvikit eller eljest håller
sig undan.
Denna lag träder i kraft den
7 Senaste lydelse 1972:732. 8 Senaste lydelse 1976:37.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
FE Allmänt om förslaget
1.1 Justitiekanslern
Konkurslagskommitten har enligt tilläggsdirektiv haft alt överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkurs-
institutet. Kommittén har enligt min mening väl skilt sig från uppdraget.
Från de synpunkter jag har att beakta finns ingen erinran mot förslagen i betänkandet.
1.2 Riksåklagaren
Det alltmer utbredda missbruket av konkursinstitutet åsamkar både det allmänna och enskilda avsevärda förluster och olägenheter. Sälunda undandras härigenom betydande belopp hänförliga till skatter och andra ottentliga avgifter. Likaså drabbas ofta enskilda borgenärer av förluster. Genom den statliga lönegarantin är det i huvudsak sörjt för att arbetstagare inte omedelbart blir ekonomiskt drabbade vid en konkurs. I de fall företaget upphör med sin verksamhet innebär givetvis en konkurs ett avsevärt
avbräck även för arbetstagarna. Den nuvarande ordningen innebär en
betydande arbetsotrygghet för denna grupp. Ett systematiskt utnyttjande av konkursinstitutet ingår också ofta som ett led i brottsligt förfarande. Det är alltså från skilda synpunkter angeläget att samhället vidtar åtgärder som kan stävja det ifrägavarande missbruket. Det av konkurslagskommittén anvisade näringsförbudet bör kunna tjäna som ett medel mot osund affärsverksamhet. Jag anser att förslaget bör kunna läggas till grund för lagstift-
ning.
2.1 Överåklagaren i Stockholm
Enligt de erfarenheter som vunnits inom åklagarmyndigheten i samband med utredning av brott i anslutning till konkurs är kommitténs förslag om ett utvidgat näringsförbud ett välbehövligt instrument i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
1.2.2 Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Konkurstlagskommittens uppdrag innefattar att inom ett avgränsat område bidraga till en lösning av de problem. som missbruk av konkursinstitutet
innebär. Med hänsyn bl. a. till det nära sambandet mellan detta missbruk och den organiserade ekonomiska brottsligheten är det av vikt att man utnyttjar det instrument som lagstiftningen utgör. Det nu avgivna förslaget
om utvidgat näringsförbud bygger på de i lagrådsremissen den 28 september 1978 föreslagna ändringarna i konkurslagen. Såsom kommittén påpekat torde dessa föreslagna ändringar i sig innebära en begränsning av
möjligheterna att missbruka konkursinstitutet. Jag biträder dock kommittens uppfattning att ett utvidgat näringsförbud kan komma att fylla en icke oviktig funktion såsom komplement till de övriga lagändringarna.
1.2.3 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt
Förslaget att införa ett tidsbegränsat närimgsförbud för personer. som i samband med konkurs befinnes ha grovt åsidosatt allmänna eller enskilda intressen, är välmotiverat.
124 Länsäklagare Thorsten Rosenberg
De föreslagna reglerna och straffbeståmmelserna föranleder trån äklagarsynpunkt inte någon erinran Isak.
12,5 Länsåklagaren i Kopparbergs län
Kommitten har enbigt direktiven haft att närmare överväga hur man från
konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet. Säsom den framhållit i betänkandet utgör emellertid konkurslagstiftningen endast en del av det regelsystem som möjliggör de förfaranden som kan sägas Jigga bakom beteckningen missbruk av konkursinstitutet. Det är framför allt fråga om överträdelser och kringgäenden av regler inom associations-, närtngs- och skatterätten samt utnyttjanden av brister och ofullständigheter I denna lagstiftning för att nå ekonomiska fördelar. Jag anser det viktigt att understryka detta förhållande. enär direktiven synes mig alltför mycket ha begränsat kommitténs möjligheter att komma med konstruktiva förslag som etftekuvt och på ett tidigare stadium begränsar missbruk av konkursinstitutet.
Utredningen innehäller ingen fullständigare kartläggning och analys av
de upprepade konkurserna. Jag har sedan 1950 handlagt ett flertal mäl angående gäldenärsbrott i Kopparbergs län och kan inte erinra mig att
upprepade konkurser I numera förekommande omfattning inträffade under
1950 och 1960-talen. I början av 1970-talet förekom upprepade konkurser inom vissa personalintenstva branscher. Verksamheten kunde drivas un-
der viss tid genom att innehällna men inte inbetalade källskatter fick ingå
såsom rörelsekapital. Det var i flera fall en förutsättning för att rörelsen skulle kunna hällas igång att uppbörds- och skattebrott förövades.
Såsom kommittén frumhalbt i de sammanfattande synpunkterna utvisar de slumpvis utvalda exemplen, som troligen är ganska representativa, att dessa oftast rör aktiebolag med ett obetydligt aktiekapital. Det förefaller därför vara lika befogat att tala om missbruk av associationslagstiftningen.
De redovisade fallen uppvisar en provkarta pä olika brott. En kombination
av fördomstrihet och uppfinningsrikedom hos en del av företagarna ger
anledning till misströstan om vederbörandes mottaghighet för lagföring.
straff och administrativa påbud. Det finns tydligen inom atfärslivet en troligen stor sektor som kännetecknas av obefintlig, ofullständig och falsk bokföring. Särskild uppmärksamhet förtjänar de aktiebolag som aldrig haft
något aktiekapital eller fortsätter verksamheten sedan antingen aktiekapitalet helt förbrukats eller förbrukats i sådan omfattning att bolaget skulle
ha trätt i likvidation. litt omfattande missbruk av ”tomma” bolag har
förekommit uch förekommer alltjämt. Det finns också anledning att ofta räkna med fusk i samband med att aktiekapitalet inbetalas genom apportbildning. I nägra fall i Kopparbergs län har på så sätt tillgångar överförts från företag som därigenom försatts på obestånd eller vars redan inträffade
obeständ därigenom förvärrats. Den frikostiga kredit- och långivningen utan kontroll av företagarnas personer eller säkerheter också i några fall då
stat och kommun varit borgenärer har tett sig minst sagt anmärkningsvärd och varit föga ägnad att stärka ansvarskänslan hos gäldenärerna.
Med det ovan anförda har jag velat yppa tveksamhet rörande effekten av
ett näringsförbud när det gäller att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten. Skadan är redan skedd då förutsättningarna för ev sådant förbud föreligger. Ett näringstörbud kan möjligen I förening med andra åtgärder bidra till att något minska den ekonomiska brottsligheten.
Då ett näringsförbud hänger samman med den näringsfrihet som i princip räder i Sverige hade det varit av värde med en närmare analys av näringsfrihetens reella innebörd. Denna frihet torde. vilket också kommitten noterat, vara begränsad. Krav på etableringskontroll framförs med jämna melkinrum. bl.a. från fackföreningar. t.ex. inom byggnads- och restaurangbranschen. Dessa krav torde inte komma att tystna. Med de skyldigheter. som samhället genom olika lagar och förordningar lägger på företagarna synes vissa minimikrav I fråga om kompetens och oförvitlighet
befogade. Jag har liksom de flesta åklagare i flera fall i samband med åtal
för gäldenärs- och skattebrott kommit i kontakt med personer, som särskilt beträftande bokföring och deklarationer varit häpnadsväckande inkompetenta.
Vad ovan anförts motiverar enligt min mening den översyn som riksdagen efterlyst 1975 och som också konsumentverket aktualiserat I skrivelse ull regeringen 1978 med hänsyn till konsumentintresset. Frågan om cetableringskontroll är intimt knuten till hur regleringen av ett näringsförbud sker. Med den betydelse som utredningen lagt i termen etableringskontroll är det befogat att ta upp tll diskussion frågan om institutet näringsförbud skall behöva användas när det gäller tillståndspliktiga näringar. Om cen näringsidkare exempelvis icke inlevererar för sina anställda innehållen källskatt eller använder grå” arbetskraft borde detta ätminstone i flagranta fall vara ett tillräckligt skäl för att diskvahficera honom. Att läta en näringsidkare. som driver en tillståndspliktig rörelse med grå arbetskraft fortsätta med sin verksamhet framstär såsom ren flathet från samhällets sida och undergräver moralen hos dem som försöker att takttaga lagar och förordningar.
[2.60 Länsåklagaren t Malmöhus län
Det av konkurslagskommitten framlagda förslaget om införande av möjligheten att efter särskild prövning meddela ett ”näringsförbud” för näringsidkare. som i samband med konkurs anses ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenärer eller på iknande sätt visat sin olämplighet. är en nyhet inom svensk lagstiftning. Det kan emellertid knappast räda tvivel om att ett reellt behov av ett sådant stadgande föreligger. För detta talar också den redogörelse, som lämnas över utländsk rätt på området. därvid särskilt Västtysklands lagstiftning förefaller vara av intresse.
1.3 Göia hovrätt
Hovrätten delar kommitténs uppfattning att det är angeläget att ingripa mot dem som på olika sätt missbrukar konkursinstitutet. En skärpning av
lagstiftningen i syfte att hindra sådant missbruk mäste anses vara i hög
grad påkallad.
Kommittén har valt att i sitt förslag genomföra en skärpning av lagstiftningen genom regler om näringsförbud. En sådan ordning har på skilda sätt genomförts i utländsk lagstiftning. Hovrätten anser också att regler om näringsförbud kan vara ett lämpligt sätt att angripa missförhällandena. När det gäller den närmare utformningen av ett sådant system finns det emellertid skäl att ställa sig mera tveksam till den av kommittén valda utform-
ningen.
1.4 Hovrätten över Skåne och Blekinge
Betänkandet förtjänar enligt hovrättens mening ett högt betyg. Kommittens förslag är väl av vägda och belyses på ett förtjänstfullt sätt genom den
grundliga och skickligt genomförda analysen av aktuella problem. Hovrät-
ten tillstyrker att förslaget lägges till grund för lagstiftning.
1.5 Stockholms tingsrätt
Allmänt
Under de senaste åren har alltmer uppmärksamhet niktats möt vad som fått benämningen ekonomisk brottslighet. ett nägot oklart begrepp som fatt stå för skilda företeelser. En typ av transaktioner som kan räknas dit är när näringsidkare genom straffbelagda handlingar skatfar sig ekonomiska fördelar på samhällets och borgenärernas bekostnad. Det har emellertid visat sig alt motsvarande fördefar ibland kan uppnäs utan att handlandet är stratftbelagt och att därvid ibland konkurs ingar som en del i förfarandet. De till konkurslagskommittén givna tilläggsdirektiven är ett led i det arbete som pägär I form av utredningar och översyn av lagstiftning mot ckono: misk brottslighet. I tilläggsdirektiven påpekas behovet av att motverka
missbruk av könkursinsttutet från gäldenärens sida genom upprepade
konkurser”. Den uppgift komnuttén erhöll var alltså att närmare överväga hur man från konkursrättsiga utgångspunkter kan stävja missbruk av
konkursinstitutet. Vad som därvid främst sades komma i blickfältet var en utvidgning av förbudet i 1993 § konkurslagen. Som en tänkbar lösning angavs att ett sådant förbud skulle kunna meddelas också för viss tid efter
konkursens upphörande.
Tingsrätten vill ull en början krafugt understryka vad kommittén inledningsvis påpekar. nämligen att det som har betecknats som missbruk av konkursinstitutet inte utgör ett fristäende konkursrättsligt problem, utan att konkurs endast är ett inslag i ett handlingsmönster som mindre nogräknade personer kan begagna sig av för att skaffa sig ekonomiska fördelar på samhällets och borgenärernas bekostnad. Däremot förhäller det sig många gänger så att verkningarna av gäldenärens tidigare handlande kommer i dagen först i och med att konkurs inträffar. Det är enligt tingsrättens mening angeläget att man ingriper avsevärt tidigare än nu sker och innan betydande ekonomiska skador uppstått för det allmänna och för andra borgenärer mot personer som driver näringsverksamhet i sådan form att de inte har personligt betalningsansvar för 1 rörelsen uppkomna förbindelser och som inte följer gällande regler inom associations-, närings- och skatterätt. Detta äsidosättande av på olika områden gällande regler är ej sällan tecken på en pågående ekonomisk brottslighet.
Syftet med upprepade konkurser är ibland att ägaren söker undkomma skatter och allmänna avgifter. Som ett moment i detta förfarande kan ingå byten av firma och säte för att vilseleda myndigheterna. För att förhindra detta kan det vara lämpligt att — som också BRÅ i en utredning föreslagit — läta patentverket pröva om ändring av firma och säte är påkallat av marknadsmässiga, organisatoriska eller andra godtagbara skäl.
"Tingsrätten anser att ingripanden bör göras tidigare än för närvarande
mot juridiska personer som inte inom föreskriven tid inkommer med redovisningshandlingar. — Åsidosättande av bokföringsskyldighet och skyldig-
het att bevara räkenskaper, underlåtenhet att i rätt tid eller överhuvudtaget
inge deklarationer. anmälningar till register o.dyl. kan vthigt sett framsta som ordningsfrågor. Ofta är emellertid sädana brister tecken på att verk-
sumheten inte sköts och att risk för skador för det allmänna och andra borgenärer föreligger. -- Staten som borgenär förlorar ej) sällan stora be-
lopp i konkurser. Hvror, vissa leverantörsskulder och liknande måste betalas för att rörelsen skall kunna fortsätta. men staten får vänta. och
väntar också. En bättre samordning mellan olika myndigheter bör kunna
leda till att uteblivna inbetalningar av skatter och allmänna avgifter snabbt blir kända i hela sin omfattning. I dag ges ofta anstånd med inbetalning av källskatter för en eller flera uppbördsterminer, eventuellt görs en mer eller mindre reuistisk avbetalningsplan upp. Under tiden förfaller ytterligare
skatter till betalning och även för små företag med bara nägra anställda kan
det snart bli uvsevärda skulder särskilt om dessa sätts i relation till verksamhetens omfattning och ekonomiska bärkraft. Det förefaller ibland som om staten som indrivare, I förhoppning om att kunna få någon del av skulden betald. väntar väl inge med ansökan om konkurs och under tiden
stiger skulderna i en takt som gör en fortsatt verksamhet omöjlig. Det
förhållandet att skatter och allmänna avgifter är skyddade mot återvinning
kan leda till att staten avvaktar med konkursansökan i hopp om någon
betalning in i det sista. Andra borgenärer kan vara ovetande om gäldenärens ekonomiska ställning och under den tid som går kan de tida betydande förluster. Efter lönegarantilagens ullkomst är inte heller löneborgenärer så
ungelägna om att få konkurs till stånd på ett så tidigt stadium som tidigare.
Enligt tingsrättens erfarenhet förekommer i inte så få fall att förvaltaren i sin berättelse enligt 55 § konkurslagen anger att misstanke om brott finns. Knappast i några fall leder den vidare utredningen till ätal. En del av förklaringen till detta måste vara att polis- och åklagarmyndigheter — i vart fall hitintills — saknat såväl personella som ekonomiska resurser för att utföra den tvp av utredningar som krävs vid sådana brott som det här är fråga om. I och med att det blivit alltmer uppenbart vad den ekonomiska brottsligheten innebär bl.a. rent saumhällsekonomiskt har en förbättring skett i form av ökad personal och bättre utbildning. Än bättre resurser och säkerligen specialutbildad personal krävs emellertid både hos polis och åklagare samt inom domarkåren.
Enligt tingsrättens mening är alltså det väsentliga att ingripa mot otillätna förfaranden i närimgsverksaumhet på ett tidigt stadium. främst för att förhindra ekonomiska skador för det allmänna och andra borgenärer. I vissa fall måste samhället också ha möjlighet att stoppa personer som ägnar sig åt kvalificerat missbruk av näringsverksamhet och då kan näringsförbud vara ett medel. Tingsrätten ansluter sig till kommitténs förslag om införande av bestämmelser om ett näringsförbud i konkurslagen med i huvudsak den av kommittén föreslagna utformningen.
1.6 Göteborgs tingsrätt
Mot den bakgrund som kommittén har tecknat i betänkandet och på
grundval av den erfarenhet som finns samlad på tingsrätten bl.a. genom handläggningen av konkurser anser tingsrätten att den föreslagna utvidg-
ningen av näringsförbudet är motiverad.
1.7 Malmö tingsrätt
Tingsrätten tillstyrker att lagstiftning sker av i huvudsak det innehall som föreslagits i betänkandet. Behovet därav framgår klart av de exempel på ekonomisk brottslighet med utnyttjande av bl.a. konkurser. som redovisas I betänkandet och i Brottsförebyggunde radets rapport 1978: I ”Konkurser och ekonomisk brottslighet.
1.8 Domstolsverket
Frän de synpunkter domstolsverket har att beakta har verket inte någon
erinran mot förslaget.
1.9 Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt de föreslagna lagstiftnings-
åtgärderna.
1.10¶Brottsförebyggande rädet
Brottsförebyggande rädet (BRÅ) hur genom remiss anmodats att avge
yttrande över rubricerade betänkande. BRÅ har granskat förslaget främst
med utgångspunkt från de erfarenheter som framkommit i samband med den inom rådet bedrivna översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet och mot bakgrund av undersökningen (BRÅ Rapport 1978: 1) Konkurser och ekonomisk brottslighet. Vidare har BRÅ behandlat förslaget från allmänna kriminalpolitiska synpunkter.
Sammanfattning
BRÅ tillstyrker i stort sett kommitténs förslag till en regel om näringsförbud i konkurslagen. BRÅ anser emellertid att ärenden om näringsförbud bör behandlas av allmän domstol.
Allmänt om förslaget (avsnitt 6.1)
Under senare är har uppmärksamheten alltmer fästs vid olika former av
missbruk av associationsformer och vid tekniken med systematiska konkurser. Nu förestår en reform av lagstiftningen om konkursförvaltning som
bör kunna leda till att tillsynen i konkurs avsevärt förbättras och att gäldenärsbrottsligheten m. m. bekämpas effektivare. Genom andra ätgärder för
att förbättra registerhållningen (främst av aktiebolagsregistret), genom avi-
serade ändringar i uppbördslagstiftningen (fr prop. 1978/79: 161) och ge-
nom ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen bör risken för upptäckt och lagföring av gäldenärs- och vissa skattebrott bli större. Meto-
den att laborera med systematiska konkurser bör därmed bli mera sällan förekommande. BRÅ vill i första hand understryka vikten av att missbruk av konkursinstitutet mötes med allmänt förebyggande insatser av nu nämnt slag. |
Missbruket av konkursinstitutet är emellertid enligt nu tillgängliga fakta
ett allvarligt missförhällande + samhället. Den traditionella synen på konkursen som en djupt ingripande händelse med negativa ekonomiska och sociala följdverkningar för gäldenären har åtminstone i praktiken förlorat mycket av sin betydelse. Anledning kan därför finnas att på nya vägar söka
inskärpa samhällets ogillande uv konkursmissbruk.
Erfarenheterna i vissa andra länder synes tala för att en konkursrättslig sanktion i form av ett förbud att idka näring även viss tid efter konkursens avslutande bör kunna tjäna som ett fämpligt komplement ull de övriga åtgärder som kan riktas mot gäldenären i samband med konkursen. BRÅ tillstyrker mot denna bakgrund att en sanktion i form av näringstörbud — 1 stört sett enligt kommitténs förslag — nu förs in I svensk rätt. Det är emellertid angeläget för BRÅ att understryka att rådet ser detta som en speciell lösning för en särskild situation. Problemet om näringsförbudet lämpligen bör komma I fråga som en mer allmänt använd utom-
straffsrättslig sanktion gär BRÅ inte in närmare på i detta sammanhang. Inte heller anser sig BRÅ ha anledning att närmare diskutera sådana tänkbara alternativ eller komplement till ett konkursrättsligt näringsförbud som
ställande av säkerhet för eller tvångsförvaltning av verksumheten, jfr resegaruntilagen resp. bostadsförvaltningslagen.
BRÅ vill emellertid påpeka att sanktionsformen näringsförbud, även
med det begränsade ullämpningsomräde som här är i fråga. tangerar vissa allmänna kriminalpolitiska frågor, nämligen valet av lämpliga sanktionsformer inom straffrätten och problemet kring s.k. sanktionskumulation.
Tillämpningsproblem Jiknande de som länge diskuterats beträffande situa-
tonen trafikbrott- körkortsäterkallelse blir nu genom kommittens förslag
aktuella också i fråga om bl. a. situationen gäldenärsbrott— närmpsförbud.
BRÅ anser inte att man helt kan gå förbi frågan om ett beslutat näringsför-
bud bör påverka straffmätningen i lindrande riktning i fråga om ett gälde-
närsbrott. jfr för övrigt 33 kap. 9§ brottsbalken. Härvid kan erinras om problemen kring användningen av s.k. ovärdighetspåföljder. BRÅ går dock här inte närmare in på dess frågor utan hänvisar rent allmänt till diskussionen av dessa problem i Nytt straffsystem (BRÅ Rapport 1977: 7) avsnitt 10.2.5, 10.3 och 11.3.4. Kommittén har sysslat med den begränsade frågan att inom konkurslagstiftningens ram räda bot på missbruk av konkursinstitutet. Därvid har man även pekat på andra områden där förbättringar kan göras såsom i fråga om aktiebolagslagens regler om likvidation m. m. BRÅ vill i sammanhanget endast erinra om den under rådets översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet utarbetade promemorian (BRÅ PM 1979: 5) AKTIEBOLAGSLAGEN - förstärkt skydd för det bundna kapitalet. m m som numera lagts fram. I promemorian föreslås bla. vissa åtgärder mot obefogade byten av akttebolags firma. Diremot föreslås inte något förbud mot användande av den eller de firmor som
figurerat i samband med innehavarens konkurs (firmakarantän). BRÅ menar att införande av ett sådant tidsbegränsat förbud bör övervägas. Ett
sådant förbud kan dock inte föras in utan föregående firmarättsligu överväganden. Vidare skulle det vara värdefullt att ha någon tids erfarenheter av
ett konkursrättsligt näringsförbud när frågan om firmakarantän prövas. Nu
pågår en översyn av aktiebolagsregistret. Vidare föreligger planer på att inrätta ett centralt konkursregister. BRÅ menar att man redan i dessa tekniska sammanhang bör beakta det eventuellt framtida behovet av firmakarantän. I sammanhanget bör avslutningsvis nämnas att man inom ramen för BRÄS arbete att se över lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet nu avser att granska ytterligare frågor på aktiebolagsrättens omräde
främst vad gäller formerna för likvidationsförfarandet.
1.11 Bankinspektionen
I betänkandet föreslås åtgärder i syfte att komma till rätta med vissa missbruk av konkursinstitutet från gäldenärers sida. Bankinspektionen an-
ser alt de framlagda förslagen i väsentliga delar är väl grundade och tillstyrker, med de jämkningar som föranleds av synpunkter som inspektionen anför i det följande. att förslagen genomförs.
1.12 Riksrevisionsverket
Riksrevisiönsverket (RRV) tillstyrker konkurslagskommitténs förslag om utvidgning av konkurslagens näringsförbud i den av kommittén förordade formen med särskild prövning i det enskilda fallet.
1.13 Riksskatteverket
Missbruk av konkursinstitutet utgör ett väsentligt inslag i den ckonomiska brottsligheten. Åtgärder som syftar till förhindrande av sådant missbruk är därför angelägna.
Förslaget om utvidgat näringsförbud skall förhindra att vissa konkurs-
gäldenärer fortsätter att bedriva näringsverksamhet. De konkursgälde-
närer som avses är de som genom t. ex. upprepade konkurser eller genom
andra grovt otillbörliga förfaranden visat sig olämpliga att driva näring.
RSV delar uppfattningen att det krävs utökade möjlighter för att kunna ingripa mot dessa arter av missbruk.
Det framlagda förslaget utgör enligt RSVs mening ett betydelsefullt komplement till de mer omfattande reformer på konkursrättens område
som nyligen föreslagits av regeringen (prop 1978/79: 105 med förslag till
ändringar i konkurslagen m.m... RSV tillstyrker därför förslaget om utvid-
gat näringsförbud.
FA13A Kronofogdemyndigheten i Stockholm
Tlikhet med kommittén anser jag att det finns behov av en utvidgning av
näringsförbudet 1 199248 konkurslagen till att omfatta även tiden efter
konkursens upphörande för att stävja missbruk av konkursinstitut genom upprepade konkurser. Det framlagda betänkandet ger dock anledning till vissa invändningar. — —
[A3.2 Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Kronofogdemyndigheten har med intresse tagit del av kommitténs betänkande och funnit den föreslagna lagstiftningen angelägen och funktionellt. Antalet fall av konkursmissbruk har under senare tid ökat markant.
Kronofogdemyndigheten som har en lång och omfattande erfarenhet av
aktuella problem kan ange många exempel på olika missbruk utöver de
typfall som redovisats av kommittén. En reform för att komma till rätta med dessa missförhållanden är både brådskande och viktig. Näringsförbu-
det i sig välkomnas därför i hög grad. På vissa punkter har kronofogdemyn-
digheten dock en från förslaget avvikande mening.
1 A3.2 Kronofogdemyndigheten i Malmö
Kronofogdemyndigheten hälsar med tillfredsställelse att konkurslagskommittén nu föreslär en lagstiftning som möjliggör ett ingripande mot den eller de personer som missbrukar konkursinstitutet och/eller utnyttjar,
överträder eller kringgår de regler som gäller inom ussociations- näringsoch skatterätten. Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning föreligger det ett akut behov av en lagreglering som möjliggör ett kraftfullt ingripande mot det allmänt förekommande missbruket. De exempel på missbruk som kommittén redovisar I avsnitt 4 är imgalunda några extrema och sällsynt förekommande fall. Kronofögdemyndigheten I Malmö distrikt kan med lätthet mångfaldiga exemplen. Brottsförebyggande rädet har genom sina undersökningar också visat på det allmänt förekomrmande konkursmissbruket. Behovet av att kunna ingripa mot det utbredda missbruket är alltså väl dokumenterat. Det av kommittén föreslagna nåringsförbudet är enligt
kronofogdemyndighetens uppfattning ett mycket viktigt inslag i försöken att komma tillrätta med det rådande missbruket. Det förhållandet att
kommittén för förbud inte lagt tonvikten på antalet konkurser utan på de omständigheter under vilka gäldenären gått i konkurs gör förslaget särskilt värdefullt. Kronofogdemyndigheten vill emellertid resa vissa invändningar mot detsamma.
[A34 Kronofogdemyndigheten i Östersund
Det har länge varit känt att näringsidkare missbrukat framför allt aktie-
bolagsformen för att driva rörelse med bl.a. skatteflykt som mål. De
lagstiftningsåtgärder. som hittills vidtagits mot vissa fårnansbolagsägare och andra inte seriösa företagare har knappast varit verkningsfulla. Kronofogdemyndigheten (KFM) kan ofta under konkursutredningar iaktta förhållanden, som konstituerar misstanke om gäldenärsbrott och andra straffbara eller eljest otillbörliga handlingar. Inte sällan underlåter man avsikt- Hgt att iaktta reglerna om bokföringsskyldighet och skyldighet att förvara räkenskapsmatertal. Det ligger i sakens natur att störa svårigheter föreligger alt styrka att brott och återvinningsgrundande transaktioner förekom-
mit.
Först under senare är har man tagit fram vetenskapliga undersökningar och annan dokumentation, som visar på att skattebedrägeri, gäldenärsbrott. valutabrott och i övrigt av rättsordningen ogillade transaktioner kan förekomma I större omfattning än som kunnat förutses.
De ännu gällande reglerna om handläggning av s.k. fattigkonkurs ger stora möjligheter att dölja olika iHlojala affärshändelser och s.k. skattesmitning särskilt fatttgkonkurs efter egen ansökan. KFM vill också framhälla att gällande likvidationsregler i själva verket innesluter ännu större möjligheter för bolagsmän och andra att ostört avveckla en rörelse. som drivits I direkt syfte att uppnå obehöriga vinster.
Den kännedom som vunnits angående omfattningen av vissa näringsidkares regelbrott mot rättsordningen ger anledning att anmärka. att det är ett rittvisekrav mot det stora flertalet lojala företagare att lagstiftaren nu
ingriper med kraftigt verkande medel mot de s. k. ekonomiska brottslingar-
na. Uppenbarligen är det sedan länge påkallat att lagstifta om ”konkurs-
karantän”. KFM vill tillstyrka. att konkurslagskommitténs förslag upphöjs
till lag. KFM har dock vissa erinringar mot förslaget och vill anmärka att det omfattande missbruket av rätten att fritt idka näring motiverar att reglerna om ”konkurskarantän” konstrueras så att de fär en uttalat preventiv effekt.
1A13.5 Kronofogdemyndigheten i Kurlstud
I det framlagda betänkandet föreslås vissa tillägg i konkurslagen och lagen om marknadsdomstol m. m.
Genom betänkandet kan i flagranta fall s.k. konkurskarantän under högst fem är utdömas av marknadsdomstolen. Detta innebär att konkursgäldenär eller dess ställföreträdare hindras från att under denna tid driva bokföringspliktig rörelse eller att kontrollera juridiska personers verksamhet. Även bulvanförhållanden träffas av näringsförbudet.
Myndigheten finner lagförslaget vara en god lösning på ett i mänga är diskuterat problem. Vissa reflektioner har gjorts vid studiet av förslaget. vilka här nedan redovisas.
Den i svensk rätt förhärskande principen om en näringsfrihet inskränks
endast obetydligt. Lagförslaget har nämligen i sin motivering udden riktad
mot uppenbart olämpliga näringsidkare eHer näringsidkare som vid upprepade ullfällen försätts i konkurs.
1A3.6 Kronofogdemvyndigheten i Örnsköldsvik
Kronofogdemydigheten finner att förslaget bör genomföras och be-
dömer att bestämmelser om näringsförbud även i indrivningsarbetet gentemot företag kan fullgöra en viss preventiv funktion.
1.14 Kommerskollegium
Uppenbarligen har konkursinstitutet under senare år missbrukats I flera fall med inte sällan omfattande ekonomiska förluster för berörda fordringsägare, inte minst det allmänna. För att bryta denna utveckling fordras kraftfulla korrigerande ätgärder. Konkurslagskommittén har härvidlag helt inriktat sitt arbete på att utforma ett system med näringsförbud. Alternativa framkomst vägar har överhuvudtaget ej undersökts. Även om kommittén härvidlag till stor del varit bunden av sina direktiv. hade det varit önskvärt att få belyst alternativa eller kompletterande vägar att komma till
rätta med missförhållandena. Kollegiet är inte övertygat om att ett system
med näringsidkare kommer att bli helt verkningsfullt. Det torde kunna användas endast i ett begränsat antal fall. Då det emellertid är angeläget att komma till rätta med konkursmissbruket, tillstyrker kollegiet att försök görs med näringsförbud huvudsakligen enligt den av kommittén förordade linjen.
LIA Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Växjö, Visby, Malmö,
Gävle och Skellefteå
Kommittén föreslår att möjligheter införs att meddela konkursgäldenär näringsförbud. Förutom att konkurs inträffat skall krävas att vederbörande förfarit grovt ouvillbörligt mot sina borgenärer, på annat sätt grovt åsidosatt
vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade kon-
kurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.
Innebörden av förbudet, som maximalt skall kunna gälla under fem år, är
att den förbjudne inte får driva bokföringspliktig verksamhet. Frågan om
näringsförbud skall prövas av Marknadsdomstolen efter ansökan av Nä-
ringsfrihetsombudsmannen.
Näringsförbud innebär en synnerligen ingripande och långtgående ät-
gärd mot den näringsidkare som drabbats härav. I sak innebär det att vederbörande under många år kan komma att sakna försörjningsmöjlig-
heter. Handelskamrarna är därför mycket tveksamma till institutet näringsförbud. som strider mot principen om näringsfrihet och som även-
ledes saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Samtidigt är dock inte
handelskamrarna främmande för att det kan finnas områden, där ”nor-
mala” lagstiftningsåtgärder inte framstår som verkningsfulla. Skall ett förbudsinstitut införas bör det dock endast kunna komma ifråga på områden, där behovet härav gjort sig särskilt gällande. Stor uppmärksamhet måste därvid ägnas uppgiften att säkra att tillämpningsområdet inte blir vidare än vad som är erforderligt. Likaså måste förutsättningarna för meddelande av förbud ges en adekvat och klar utformning. Handelskamfarna vill i det sammanhanget erinra om vad flera handelskamrar anförde i
yttranden över Konsumentverkets rapport ”Konsumentskydd vid bilreparationer”.
När det gäller det nu föreliggande förslaget torde det vara ovedersägligt
att konkursinstitutet kommit att missbrukas i inte obetydlig omfattning. Genom att de företag varom det här är fråga inte sällan drivs utan hänsyn till skatter och andra avgifter har de även i Konkurrenshänscende en menlig
inverkan på den seriösa företugsverksamheten. De sanktioner som förefinns på detta område har även på grund av bristande resurser och kon-
trollsvärigheter visat sig mer eller mindre verkningslösa. Handelskamrarna vill därför inte motsätta sig att en lagstiftning i den
riktning som föreslagits införs. Anknytningen till konkurslagstiftningen medför att man får en naturlig avgränsning av tillämpningsområdet. Handelskamrarna vill även som sin mening uttala att det föreslagna systemet är
att föredra framför någon form av auktorisation eller annan liknunde eta-
bleringskontroll.
I 14.2 Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
Handelskammaren för Örebro och Västmanfands län, som genom remiss
den 9 mars 1979 beretts tillfälle inkomma med yttrande över konkurslags-
kommitténs betänkande "Konkurs och rätten att idka näring” (SOU 1979: 13), får härmed med instämmande i kommitténs överväganden tillstyrka att framlagda förslag till Jag om ändring i konkurslagen samt förslag
till ändring i lagen om marknadsdomstol m. m. lägges till grund för blivande lagstiftning.
1.15 Marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen delar helt kommitténs bedömning angående behovet av nya regler om näringsförbud i samband med konkurs. och domstolen kan i allt väsentligt tillstyrka kommitténs nu framlagda förslag om ett utvidgat näringsförbud. De föreslagna bestämmelserna har enligt marknadsdomstolens mening till största delen getts en ändamålsenlig utformning. Vissa synpunkter på förslaget vill domstolen dock tramföra.
1.16 Näringsfrihetsombudsmannen
Såsom framhålles i det remitterade betänkandet är all näringsverksamhet här i landet för svenska medborgare fri om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Rätten till fri näringsutövning kan dock rimligen ej åberopas
till skydd för sådan näringsidkare, som genom att exempelvis undandra sig skatter och andra avgifter till det allmänna, skaffar sig fördelar i konkurrensen gentemot näringsidkare som fullgör sina skyldigheter mot det all-
männa. Konkurslagskommitténs förslag att komplettera konkurslagen med regler som gör det möjligt att efter prövning i varje enskilt tall ingripa mot
missbruk av konkursinstitutet genom näringsförbud ligger i linje med NOs I andra sammanhang deklarerade uppfattning att åtgärder inriktade mot
6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83
den enskilde missbrukaren från samhällets sida för att Komma till rätta med
missförhåflanden inom näringslivet är att föredraga framför åtgärder av generell och branschomfattande natur.
1.17 Konsumentverket
Konsumentverket ställer sig positivt till att ätgärder vidtas för att kom-
ma till rätta med missbruk av konkursinstitutet. Att så sker har betydelse
också från konsumentsynpunkt. Konsumentverket/KO har i sin verksam-
het i flera fall uppmärksammat hur konsumenter kommit i kläm genom att
de inte fatt ut sina fordringar på 1. ex. erlagd handpenning av företag som försatts I konkurs. I nägra av dessa fall har omständigheterna pekat på ett medvetet utnyttjande av konkursinstitutet.
Den av kommittén föreslagna möjligheten att meddela näringstförbud bör enligt verkets mening kunna stävja det medvetna utnyttjundet av konkurs.
utan att därför rättssäkerheten åsidosätts. Verket vill därför tillstyrka
förslaget. Detta ligger för övrigt i linje med det förslag om tillsyn över fordonsverkstäder som verket lagt fram i sin rapport 1977:5 ”Konsumentskydd vid bilreparationer”. I rapporten konstateras att det med hänsyn till konsumentskyddet behövs en möjlighet att meddela särskilt miss-
skötsamma näringsidkare I branschen näringsförbud för viss tid eller tills
vidare. I rapporten diskuteras hur ett sådant system bör vara utformat. Verkets förslag är att näringsförbud skall kunna meddelas av marknadsdomstolen på talan i första hand av KO.
Även om verket tillstyrker att det nu framlagda förslaget genomförs bör man enligt verkets mening överväga om inte på sikt näringsförbud bör kunna tillgripas också som medel att komma till rätta med andra former av oseriös näringsverksamhet än konkursmissbruk. Borgenärsintresset är en-
dast ett av de intressen som bör skyddas. Vid ett framtida övervägande av
frågan om näringsförbud ur ett vidare perspektiv bör de erfarenheter man kan vinna genom den nu föreslagna ordningen vara av värde.
Det finns inte heller anledning att vänta med lagstiftning om näringsförbud på det konsumenträttsliga området vad gäller bilreparationer. Också erfarenheterna av sädan lagstiftning bör i framtiden kunna tjäna som un-
derlag för bedömning av frågan om generellt näringsförbud bör införas.
1.18 Patent- och registreringsverket
Ett effektivt samhällsengagemang för att uppdaga och beivra ekonomisk
brottslighet är inte bara en kriminalpolitisk fråga utan har också en vidare
betydelse för att upprätthålla respekten för den fria näringsverksamheten i värt land och för en positiv syn på det ekonomiska livet här.
Patentverket delar därför de synpunkter som i betänkandet anföres till stöd för kraftfulla insatser för att komma åt personer som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. Erfarenheterna från den kamp som förs mot denna form av brottslig
verksamhet visar hur svårt det är att med samhällspåföljder av olika slag träffa dem som är ansvariga och därför angelägnast att hindra i deras verksamhet.
Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att i ett lagstiftningsarbete som syftar till en viss skärpning av samhällets reaktioner mot den ckono-
miska brottsligheten finna instrument som kan väntas ge verklig effekt.
Denna synpunkt får ökad styrka om man, som utredningen föreslår. väljer en lösning som inför någonting principiellt nytt i det svenska rättssystemet. nämligen ett näringsförbud.
Den av kommittén valda lösningen ligger i och för sig nära till hands, eftersom huvudsyftet med lagstiftningen mäste vara att förhindra att personer. som visat sig grovt olämpliga härför, ägnar sig åt kommersiell verksamhet.
1.19 Arbetsmarknadsstyrelsen
Under senare tid har allt större uppmärksamhet riktats mot problemet
med missbruk av konkursinstitutet genom upprepade konkurser. I dessa
”missbruksfall”” har verksamheten oftast drivits i form av mindre aktiebolag. Skatteskulderna har varit förhållandevis stora och konkurserna har till övervägande del handlagts som fattigkonkurser. där det inte görs någon utredning om orsakerna till konkurser, återvinningsmöjligheter eller om
gäldenärsbrott föreligger. I de fall där konkursen har handlagts som ordi-
när konkurs har förvaltaren ofta uttryckt misstanke om att gäldenärsbrott har begåtts. -
I propositionen 1978/79:105 föreslås bland annat att det nuvarande systemet med fattigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. I dessa konkurser skall alltid förordnas en förvaltare, som skall utreda orsakerna till obeståndet, undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om det finns misstanke om gäldenärsbrott. Detta kommer sannolikt att begränsa missbruket av konkursinstitutet senom att
det blir svårare att vid en konkurs dölja otillbörliga dispositioner. För att
man effektivt skall kunna motverka missbruk krävs emellertid ytterligare att möjligheter finns att I samband med konkurser ingripa mot den som
grovt missbrukar den näringsfrihet som principiellt råder i Sverige. Kom-
mitten föreslår därför att näringsidkare under vissa förhållanden skall
kunna meddelas förbud att under en tid av högst fem år idka näringsverksamhet (näringsförbud).
AMS tillstyrker ett system med näringsförbud. Det torde vara väl ägnat att komma till rätta med de grövre formerna av missbruk av konkursinstitutet. Beslut om förbud att idka näringsverksamhet när gäldenären är en juridisk person bör för att vara verkningsfullt rikta sig mot den som Faktiskt haft hand om ledningen av den juridiska personens verksumhet. — — —
1.20 Statens industriverk
Industriverket har vid granskning av det framlagda förslaget icke funnit anledning att på någon punkt anföra avvikande mening.
Industriverket tillstyrker därför det framlagda förslaget i sin helhet.
1.21 Länsstyrelsen i Stockholms län
Den ekonomiska brottsligheten har under senare är tagit nya och delvis allvarligare former. En stor andel av denna brottslighet representeras av företagare. vilka genom att bl.a. utnyttja trögheten i uppbördssystemet och bristerna I skattekontrollen i förening med ett systematiskt utnyttjande av konkursinstitutet på kort tid kan tillskansa sig mycket stora belopp på —
1 första hand — det allmännas bekostnad. Vanligt är att sådana företagare underlåter att inbetala arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt för sina
anställda. De redovisar ingen mervärdeskatt och använder sig ofta av svart eller grå arbetskraft. Därefter går de i konkurs. varvid skulderna avskrivs och de kan ånyo återuppta verksamheten på ovan beskrivna sätt. De straff verksamheten så småningom kan föranleda är merendels så lindriga att de ej torde hu något brottsförebyggande effekt. Från samhällets sida har man på senare tid uppmärksammat nämnda missförhållanden och sökt vidtaga åtgärder ull förekommande därav. Ett led i dessa strävanden utgör föreliggande betänkande. Här förestås att marknadsdomstolen under vissa förutsättningar skall kunna ålägga konkursgäldenären näringsförbud under viss tid. dock längst fem år. Samma skall - Hråga om juridisk person —- gålla den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnd tid handhaft led-
ningen eller förvaltningen av denna. Bestämmelserna härom föreslås bli införda I konkurslagen under 199 b§ och därvid komplettera det under 199 a$ samma lag intagna näringsförbudet, enligt vilket gäldenären under
konkursen inte får driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyldighet. Från principiella utgångspunkter torde kunna hävdas att närings- och yrkesfriheten ingär bland de klassiska” fri- och rättigheterna. även om
den inte är grundlagsfäst. Ett införande av det nu föreslagna näringsförbudet skulle därför kunna uppfattas som ett intrång i dessa rättigheter.
Emellertid begränsas näringsfriheten redan nu i betydande mån genom
speciallagstiftning, vilken tillkommit med hänsyn till såväl allmänna som
enskilda intressen. Mot bakgrund härav samt vad som tidigare anförts om de näringsidkare som systematiskt utnyttjar konkursinstitutet föreligger enligt länsstyrelsens mening så starka skäl att införa möjligheten till nä-
ringsförbud av det slag som nu föreslagits att eventuella invändningar med
hänsyn till näringsfriheten måste vika. Länsstyrelsen vill fastmer med skärpa understryka vikten av att legala möjligheter skapas för att samhället på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna sätta stopp för den typ av missbruk som särskilt de upprepade konkurserna regelmässigt utgör.
1.22 Utredningen (1973: 01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
Kommittén har i betänkandet lämnat lagförslag med anledning av tillläggsdirektiv den 3 februari 1977. Enligt dessa har kommittén att överväga hur man från konkursrättshliga utgångspunkter kan stävja rådande missbruk av konkursinstitutet och då särskilt det missbruk som tar sig uttryck i upprepade konkurser i fråga om en och samma gäldenär.
Missbruket av konkursinstitutet har under senare år fätt en allt större
utbredning. Metoderna har även blivit allt mer utstuderade. Kommitténs
förtjänstfulla redogörelse för och analys av olika konkursfall talar sitt tydliga språk härvidlag.
De nu antydda förhållandena medför långtgående skadeverkningar för såväl staten som enskilda borgenärer. USS vill i sammanhanget särskilt
framhålla de betydande förluster som staten gör beträffande sina fordringar på skatter och avgifter. Det visar bl.a. resultatet av de undersökningar som kommittén i ett tidigare betänkande (SOU 1977:29) har företagit angående förekomsten av skattefordringar i fattigkonkurser. För det all-
männa är det således synnerligen angeläget att motverka de alltmer förekommande metoderna att genom konkurs undgå betalningansvaret för skatter och avgifter.
Hänsyn till den allmänna skattemoralen kräver vidare. att missbruk av konkursförfarandet motarbetas med kratt. Av rättviseskäl kan det inte
accepteras att indrivningssystemet på detta sätt sätts ur spel av vissa skattegäldenärer för att bereda dem otillbörliga förmäner på andra medbor-
gares bekostnad. Åtgärder som sätts in för att bekämpa skattefusket blir dessutom mer eller mindre verkningslösa.
USS delar sålunda kommitténs uppfattning att det finns ett uttalat behov
av att åtgärder sätts in från samhällets sida för att stävja missbruk av konkursinstitutet. USS anser - i likhet med kommittén — att det också är viktigt att man bl. a. genom lagstiftning med det snaraste söker bromsa den
pågående utvecklingen. Förhällandena utomlands - vilka kommittén har redovisat på ett komprimerat men ändå mycket klarliggande sätt - talar starkt för att förbättringar kan åstadkommas.
Vid val av åtgärder för att komma till rätta med det nu aktuella proble-
met kan olika lösningar övervägas. Dessa dikteras bl.a. av hur vittomfattande och/eller ingripande reglering som är önskvärd. Olika aspekter gör
sig därvid gällande. Mot varandra fär vägas näringspolitiska. marknadsmässiga. fiskala. sociala m. fl. synpunkter.
De områden inom vilka åtgärderna skall gälla päverkar självfallet även valet och utformningen av dessa lösningar.
1.23 Företagsobeständskommitten
Allmänt sett vill kommittén uttala att ett systematiskt missbruk av konkursinstitutet mäste stävjas. Konkurslägskommitténs i betänkandet redovisade undersökningar av ett antal konkurser visar tydligt storleken av
de förluster som oprioriterade borgenärer och det allmänna kan drabbas av. I vissa fall kan förlusterna leda till att borgenärer, inte minst leverantö-
rer, hamnar på obeständ med ytterligare konkurser som följd.
Den föreslagna ordningen med näringsförbud bör ge möjligheter att
komma åt de kvalificerade missbruksfallen och hålla de aktuella personer-
na borta från näringsverksamhet. Företagsobeståndskommittén instämmer tr konkurslagskommitténs bedömning att regleringen bör få en allmänt
sanerande och avhållande verkan till förmån för ett sunt näringsliv. Såvitt kommittén kan bedöma förefaller förutsättningarna för att näringsförbud
skall kunna meddelas vara väl avvägda. Med hänvisning till det anförda
tillstyrker företagsobeståndskommittén konkurslagskommitténs förslag.
1.24 Datainspektionen
Datainspektionen har intet att erinra mot de författningsförslag som
framförs i betänkandet.
1.25 Sveriges domareförbund
Delade meningar kan inte råda om angelägenheten av att ätgärder på olika områden vidtages mot den ekonomiska brottsligheten. Det av konkurslagskommittén föreslagna förbudet att idka näring kan tjäna et sädant
syfte. Domareförbundet har därför i princip inget att erinra mot en lagstift-
ning i ämnet. Förbundet vill dock framhälla att förbud att driva näringsverksamhet torde få begränsad betydelse hur lagstiftningen än utformas.
Prop. 1979/80: 383 86
1.26 Sveriges advokatsamfund
Kommitténs förslag är föranlett av tilläggsdirekuven den 3 februari 1977. De fördjupade undersökningar I fråga om upprepade konkurser. som departementschefen i dessa direktiv ansett nödvändiga för ställningstagande till vilka åtgärder som krävs. har av kommittén begränsats till sex redovisade fall, där en och samma person förekommit på gäldenärssidan, varjämte redogörelse lämnas för ett par fall, där gäldenärer varit I konkurs endast en gång.
Det är samfundets uppfattning att de inskränkningar i principen om näringsfrihet. som kommittén föreslar. ej bör komma till stånd utan en mer ingående utredning säväl med avseende å hittillsvarande förekomst av missbruk av konkursinstitutet som med avseende å ändamälsenligheten av näringsförbud till motverkande av sådant konkursmissbruk.
I en nyligen framlagd proposition (1978/79: 105) föreslas att frågan om gäldenärsbrott och ätervinning skall utredas I alla konkurser. Samfundet. som här utgår från att de föreslagna ändringarna i konkursförfarandet kommer att genomföras, anser att det finns goda skäl anta att dessa kommer att leda till att missbruk av konkursinstitutet genom upprepade konkurser i fortsättningen blir mer sällan förekommande. Mot bakgrund därav torde andra lagstuftningsåtgärder kunna anstä i avvaktan på ertarenheterna av den nya ordningen för handläggning av mindre konkurser. Under tiden kan frågan om ett utvidgat näringsförbud bli föremål för en mer genomgripande utredning än den konkurslagskommittén nu verkställt.
1.27 Föreningen Sveriges statsäklagare
Erfarenheten visar att det blivit vanligt att konkursinstitutet missbrukas och planmässigt utnyttjas I brottsligt syfte. Kommitténs uppdrag har varit att inom konkurslagstiftningens ram motverka detta och annat missbruk genom upprepade konkurser.
Genom den i betänkandet nämnda lagrådsremissen den 28 september 1978 har föreslagits åtgärder som är ägnade att begränsa missbruk av konkursinstitutet. Handläggningen av fattigkonkurser göres effektivare. förvaltare skall utses och ges vidgade uppgifter. förvaltningen ställs under tillsyn av kronofogdemyndighet varjämte reglerna för de personella tvångsmedlen vid konkurs skärps.
Konkurslagskommittén har i betänkandet inriktat sig 1 huvudsak på en lämplig ordning för att hindra den som missbrukat Kkonkursinstitutet att göra det igen och föreslår en utvidgning av möjligheterna att använda näringsförbud.
Statsåklagarföreningen anser att ett vidgat näringsförbud är I hög grad
ägnat begränsa möjligheterna att missbruka konkursinstitutet och biträder
därför i det väsentliga kommitténs förslag. Näringsförbud i enlighet med
bade, särskilt som förbudet i princip skall gälla icke bara nya uppdrag att
företräda juridiska personer utan även uppdrag som vederbörande redan
innehar. Av rättssäkerhetsskäl bör därför ställas stora krav på den utredning och det förfarande som skall hgga till grund för beslut om näringsförbud.
1.28 Föreningen Sveriges åklagare
Föreningen tillstyrker förslaget om införande av ett på individuell prövning grundat näringsförbud för sådana personer som åsidosatt borgenärernas. de anställdas eller samhällets intressen.
1.29 Föreningen Sveriges kronofogdar
Det har länge varit känt att vissa famansbolag och mänga andra närings-
idkare missbrukat konkursinstitutet för att avsluta en verksamhet och genom konkursen dölja brottsliga och eljest mot borgenärerna otillbörliga
transaktioner. De liberala reglerna i aktiebolagslagstiftningen. t. ex. möjlig-
heterna att snabbt byta styrelse, ändra styrelsesäte och firma samt att ha bolag vilande. har i sin tur främjat skatteflykt och skentransaktioner. Bristerna I systemet för registrering av juridiska personers styrelser samt det förhållande att nägot konkursregister inte finns gör det svårt att utöva någon effektiv kontroll över personer, som kan misstänkas för inte seriös verksamhet. Kronofogdemyndigheterna (KFM) kan också i samband med
konkursutredningar iaktta. att man inte sällan avsiktligt underlätit att iakt-
ta reglerna om bokföringsskyldighet samt om skyldighet att förvara räkenskaper. Många konkursgäldenärer försöker hävda. att bokföringsskyldigheten iakttagits, men att böckerna förkommit av olika anledningar. För-
eningen vill sålunda peka på att bevis- och kontrollsvårigheterna är pätag-
liga samt att därför förhällandena motiverar ett näringsförbud så konstruerat att förbudet får en markant preventiv effekt. I sammanhanget
förtjänar det anmärkas, att under senare år verkställda metodiska under-
sökningar tyder på att skattebedrägeri och gäldenärsbrott samt eljest av rättsordningen ogillade transaktioner sannolikt förekommer i mycket stor omfattning - samtidigt som det kan konstateras. att det relativt sällan
inträffar att någon döms till ansvar eller t. ex. att ätervinningstalan i kon-
kurs anställs.
Det stora flertalet näringsidkare, som lojalt driver sin verksamhet. har därför ett starkt rättvisekrav, att lagstiftaren nu tngriper med bl. a. bestämmelser om ”konkurskarantän”. Föreningen tillstyrker regler om näringsförbud enligt konkurslagskommitténs riktlinjer med vissa erinringar och ullägg.
1291 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen
I det framlagda betänkandet föresläs vissa ändringar i konkurslagen och lagen om marknadsdomstol m. m.
Genom betänkandet kan i flagranta fall s.k. konkurskarantän under högst fem är utdömas av marknadsdomstolen. Detta innebär att konkursgäldenär eller dess ställföreträdare hindras från att under denna tid driva bokföringspliktig rörelse eller att kontrollera juridiska personers verksamhet. Även bulvanförhållanden träffas av näringsförbudet.
Avdelningen finner lagförslaget vara en god lösning på ett i mänga år diskuterat problem. Vissa reflektioner har gjorts i studiet av förslaget, vilka här nedan redovisas: Genom förslaget får man anse. att den i svensk rätt förhärskande principen om näringsfrihet endast obetydligt inskränks. Lagförslaget har nämligen i sin motivering udden riktad mot uppenbart
olämpliga näringsidkare eller näringsidkare som vid upprepade tillfällen försätts i konkurs. — — —
1.29.2 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sveri- £e
Vi finner att det föreslagna förbudet bör kunna bli ett medel bland flera behövliga i kampen mot ekonomisk brottslighet och itlöjalt och stötande utnyttjände av skattemedel för cgen vinning. Kronotogdemyndigheterna har I stor utsträckning kännedom om personer som återkommande är konkursgäldenärer både som egna företagare eller som ställföreträdare I bolag samt i vilkas konkurser förekommit uppseendeväckande saker. En preventiv effekt skulle kunna uppnås på de aterkommande konkursgäldenärerna och verka återhållande på presumtiva sådana.
1.29.3 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sveri- Be
Antalet fall av konkursmissbruk har under senare td ökat märkbart. En lagstiftning som ger möjlighet att komma till rätta med missbruket välkomnas därför. Även om lokalavdelningen i stort ansluter sig till förslaget har dock föreningen på vissa punkter en annan uppfattning.
1.294 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Stockholms län
Den i; dag gällande näringsfriheten är i viss utsträckning begränsad.
Förslaget om ytterligare begränsning grundar stig i princip på näringsrättsliga överväganden samt på transaktioner och andra förfaranden som kan anses ouvllbörliga från borgenärssynpunkt.
De förutsättningar som skall uppfyllas för att näringsförbud skall kunna meddelas efter konkurs är av skiftande stag. I mycket stor utsträckning skulle näringsförbudet kunna tillämpas i Stockholms län på näringsidkare som går I konkurs.
Lokalavdelningen finner därför att övertygande skäl framförts för ett
näringsförbud. — — —-
1.30 Svenska bankföreningen och Post- och Kreditbanken
Svenska Bankföreningen har, utifrån de synpunkter föreningen företräder, ingen erinran mot de i betänkandet framlagda förslagen.
I behandlingen av detta ärende har Post- och Kreditbanken, PKbanken. deltagit. Banken anshuer sig till bankföreningens yttrande.
1.31 Svenska sparbanksföreningen
Föreningen tillstyrker förstaget.
1.32 Finansieringsföretagens förening
Föreningen har, utifrån de synpunkter föreningen företräder, inga erin-
ringar mot de framlagda förslagen.
1.33¶Landsorganisationen i Sverige
LO har i sitt remissvar över Konkurslagskomitténs betänkande ”Kon-
kursförvaltning” (SOU 1977: 29) pekat på nödvändigheten av att näringsförbud eller konkurskarantän införes. Det är därför positivt att kommittén
nu lägger fram ett förslag om näringsförbud. — —- —
Enhgt LÖs mening leder de föreslagna handläggningsreglerna inte bara till att antalet meddelade näringsförbud kommer att bli enstaka, utan även
till att en stor del av den preventiva effekten går förlorad. Det är tveksamt
om de personer som samvetslöst utnyttjar konkursinstitutet för egen vinning kommer att avskräckas från fortsatt brottslig verksamhet under den tid det åtgår innan marknadsdomstolen avgör frågan om näringstförbud.
Skall man över huvud taget kunna tänka sig ett system som det nu
föreslagna. krävs att det förstärks på ätskilliga områden. — —- — LO vill påpeka att näringstörbud aldrig kan bli mer än ett litet bidrag i
kampen mot ekonomisk brottslighet och annan osund näringsverksamhet. Andra ätgärder mäste samtidigt förberedas och sättas in för att om möjligt
förhindra den ”första” konkursen. Brottsförebyggande rådet har i olika promemorior föreslagit att förtursregler 1 vissa skattemål införes och att
regler om förstärkt skydd för det bundna kapitalet införes. LO anser att det är viktigt att dessa frågor genomförs snarast.
LÖ menar även att samhället måste gä in på ett aktivare sätt när det
gäller kontrollen av konkurserna. Ett sätt är att tillskapa ett statligt institut
för företagsrekonstruktioner och skapa möjligheter för statligt inflytande och kontroll av ackordscentralerna i enlighet med motion 1978/79: 1028.
Ett annat sätt att förhindra oseriös näringsverksamhet. som enligt LÖ
måste prövas, är införande av etableringskontroll inom vissa branscher.
Det är branscher där den fria etableringsrätten missbrukats på ett sådant sätt att anställda gått miste om sina rättigheter och samhället undandrapits skatter och avgifter. Inom dessa branscher är det nödvändigt att samhället
får en ökad insyn och möjlighet till kontroll.
LO är inte heller främmande för införande av auktorisation för näringsidkare inom vissa branscher eller för näringsidkare som blivit försatta i konkurs ett flertal gånger. Personkretsen skulle därvid kunna vara den-
samma som i utredningens förslag. Därigenom skulle alla i den kretsen ingående personer få dokumentera sin lämplighet innan de på nytt får starta näringsverksamhet.
Slutligen anser LÖ att en översyn bör göras av Byggnadsstadgan 61 § 2 mom. så att det av paragrafen framgår att till arbetsledare ej må utses sådan person som meddelats näringsförbud, såvida inte arbetsledning av byggnadsobjektet föreligger genom anställning i byggnadsfirma.
1.34 Tjänstemännens centralorganisation
Betänkandet innehäller regler som syftar till att motverka missbruket av konkursinstitutet. Detta föreslås ske genom att gäldenär som visat sig olämplig som näringsidkare skall kunna meddelas näringsförbud upp till fem år. Frågan om näringsförbud föreslås kunna prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Den som bryter mot
meddelat näringsförbud skall kunna dömas till fängelse i högst två är. I
ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högst sex mänader.
För att näringsförbud skall kunna meddelas skall näringsidkaren ha
förtfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom säsom näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.
Alt näringsidkaren anlitat svart eller grå arbetskraft eller underlätit att betala in källskatter och sociala avgifter skall t. ex. enligt kommittén anses
utgöra sådant grovt åsidosättande av näringsidkarens åligganden som kan medföra näringsförbud.
När det gäller personkretsen föreslår kommittén att om gäldenären är ett
aktiebolag eller liknande juridisk person. skall förbud kunna omfatta även den som är eller senare än ett ar innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av denna. Detta innebär bl.a. att såväl tjänstgörande som nyligen avgången verkställande direktör eller styrelseledamot liksom även den som har anlitat bulvan kan trättfas av förbud.
TCO finner att reglerna om utökat näringsförbud är väl ägnade att förebygga och förhindra det tilltagande missbruket av konkursinstitutet
och tillstyrker därför förslaget.
Konkurslagskommittens förslag och konkurslagstiftningen i övrigt är bara ett av flera medel som samhället kan begagna sig av för att stävja den ekonomiska brottsligheten i samband med konkurser. För att komma tillrätta med problemen krävs en fortgående reformering av associations-, närings- och skattelagstiftningen. TCO vill i sammanhanget kort beröra associationslagstuiltningen. Ar 1973 höjdes det föreskrivna minimibeloppet för aktiebolagens aktie-
kapital från 5000 tll 50000 kronor. Med hänvisning till de senaste ärens
prisutveckling och för att förhindra nybildning av aktiebolag med mindre
seriösa syften bör det enligt TCOsS mening övervägas om inte minimibelop-
pet för aktiekapital skall höjas ytterligare. I sammanhanget vill vi även framföra vär uppfattning att det skulle vara mycket olyckligt och motverka
det tidigare beslutet om att höja aktiekapitalets minimibelopp att som 1974
års bolagskommitté nyligen föreslagit öppna en möjlighet till att bedriva
näringsverksamhet utan personligt betalningsansvar med ett lägre bundet insatskapital än vad som föreskrivs för aktiebolag.
1.35 Centralorganisationen SACO/SR
SACO/SR bedömer den föreslagna lagstiftningen angelägen. Antalet fall
av konkursmissbruk har under senare tid ökat markant. Många exempel på
olika missbruk kan ges utöver de typfall som har redovisats av konkurslagskommittén. En reform för att komma till rätta med missförhållandena är både brådskande och viktig. Näringsförbudet välkomnas därför i hög
grad. På vissa punkter har SACO/SR dock en från förslaget avvikande mening.
1.36 Svenska arbetsgivareföreningen
Föreningen vill inledningsvis understryka att näringsfriheten är en av grundvalarna i ett demokratiskt samhällssystem. Rätten att fritt idka nä-
ring har fundamental betydelse för marknadsekonomin och är därmed avgörande för utveckling och välfärd. Enligt föreningen är det därför
nödvändigt att med kraft värna om näringsfriheten, inte bara såsom en
demokratisk rättighet utan också som en nödvändighet för det svenska samhället. Detta utesluter dock inte att begränsningar i näringsfriheten
ibland kan vara nödvändiga. Så är fallet inom vissa verksamheter där det krävs olika former av kontroll och insyn i syfte att förhindra missbruk.
Föreningen vill dock som sin principiella ständpunkt framhålla att det endast är i undantagsfall och då med hänsyn till mycket starkt vägande skäl som näringsfriheten kan tillåtas bli inskränkt. Det är utifrån denna grundin-
ställning föreningen har bedömt kommitténs förslag om en utvidgning av näringsförbudet i samband med konkurs.
Kommitténs förslag syftar till att stävja missbruk av konkursinstitutet. Det får enligt föreningen anses belagt att ett omfattande missbruk förekommer. inte minst genom upprepade konkurser. Det vanliga är därvid att stora ekonomiska förluster drabbar borgenärerna, vilket i sin tur negativt
äterverkar på seriöst bedriven företagsamhet. Mot denna bakgrund tillstyr-
ker föreningen kommitténs förslag att näringsförbud under vissa närmare
angivna förutsättningar skall kunna särskilt meddelas den som försatts i konkurs. — = —-
1.37 Sveriges industriförbund
Konkurslagskommittén föreslår i sitt betänkande att möjligheter införs
att meddela konkursgäldenär näringsförbud under viss tid. dock högst fem år. Ett näringsförbud skall - förutom att konkurs inträffat — förutsätta att vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som älegat honom såsom näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Frägan om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av närmgsfrihetsombudsmannen.
Ett införande av institutet näringsförbud innebär otvivelaktigt ett stort
ingrepp i den principiella närings- och etableringsfrihet som av hävd råder i vårt land. Samtidigt som således mera allmänna och grundläggande principer genombrytes innebär ett näringsförbud för den drabbade en synnerli-
gen långtgående och drastisk åtgärd. Ett näringsförbud kan säkerligen av den enskilde komma att upplevas som en form av straff. Vid angivna
förhållanden mäste förbundet som sin övergripande och principiella inställ-
ning klart ange. att institutet näringsförbud inte är lämpligt som ett allmänt medel för att kommat till rätta med uppkommande problem I näringsverksamheten. För att en så långtgående ätgärd som ett näringsförbud skall få tillgripas mäste det vara uppenbart att mycket speciella förhållanden föreligger och att andra åtgärder inte kan anses verkningsfulla. Om möjligheter införes att meddela närmgsförbud med anledning av vad som inträffat på ett visst område måste stor uppmärksamhet ägnas åt att pe exakta och
klara förutsättningar för i vilka situationer ett förbud kan komma ifråga.
Även i övrigt måste kraven på rättssäkerhet vara väl tillgodosedda.
När det gäller konkursinstitutet torde det vara ovedersägligt att detta kommit att missbrukas i en inte blott ringa utsträckning. Härigenom drabbas också den seriösa företagsverksamheten. Genom att finansiera verksamheten med bl. a. självpåtagna skattekrediter kan en mindre nogräknad person konkurrera på bättre villkor än andra företagare inom summa bransch. De senare utsätts härigenom för en illojul konkurrens och kan
drabbas av allvarliga ekonomiska skador. Med anledning av vad som nu anförts vill förbundet inte motsätta sig en lagstiftning i den riktning som föreslagits.
1.38 Sveriges grossistförbund
Konkurslagskommittén erinrar i sitt betänkande om att det i princip råder
näringsfrihet i vårt land. Det står med andra ord var och en fritt att starta
och driva näringsverksamhet.
Detta är en grundläggande rättighet i värt samhällssystem, som det är
angeläget att slå vakt om. Denna rättighet innebär emellertid också skyldigheter. mot samhället och mot de anställda, mot kunder och leverantörer. Den näringsidkare som inte är beredd att uppfylla dessa skyldigheter kan inte i varje läge få aberopa näringstriheten som skydd för sin verksamhet. Det är därför rimligt att det skapas möjligheter för samhället att
inskrida mot sådana näringsidkare som på olika sätt missbrukar näringsfri-
heten. Mot denna bakgrund är vi beredda att acceptera konkurslagskommitténs förslag att ett utvidgat näringsförbud skall införas i konkurslagen. De
missförhällanden som visat sig föreligga på detta område är av sådan art
och omfattning att det nuvarande förbudet enligt 199a & konkurslagen inte är tillräckligt för att man skall komma tll rätta med dessa problem. En lagskärpning är därför motiverad. — —- — Vi vill i detta sammanhang framhålla att vi i ett annat sammanhang tag
ställning mot införande av näringsförbud. Det skedde i värt yttrande till
handelsdepartementet över konsumentverkets rapport 1977:5 ”Konsu-
menmskydd vid bilreparationer”. Vi framhöll i detta yttrande att inget
företag 1 och för sig bör bedriva sin verksamhet "i uppenbar strid med konsumentintresset ”. För att en så längtgäende ätgärd som ett näringsför-
bud skall få tillgripas synes det dock uppenbart att mycket speciella förhål-
landen måste föreligga och att inte andra atgärder kan vara verkningsfulla. I konsumentverkets förslag ingick en rad åtgärder, främst registrering av
företag samt regler om garanti och försäkring, som enligt vår mening borde
kunna leda till en önskvärd sanering av bilreparationsbranschen. Vi menade därför att det inte förelåg behov av en så drastisk åtgärd som ett näringsförbud innebär, och vi avstyrkte därför förslaget. I nu föreliggande sammanhang föreligger uppenbarligen inte nägra andra
möjligheter än införande av näringsförbud för att komma till rätta med rädande missförhällanden. Detta leder till att vi tillstyrker konkurslags-
kommitténs förslag.
1.39 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund
Enligt 19928 konkurslagen för inte gäldenär under pågående konkurs driva rörelse som medför bokföringsskyldighet. I det remitterade betänkandet föreslås att det i konkurslagen införs ett mer långtgående näringsförbud. Detta föreslås gälla både för näringsidkare och för ställföreträdare
för en juridisk person eller personer som faktiskt handhar eller under viss tid handhatt ledningen eller förvaltningen av denna. Beslut om näringsför-
bud skall enligt förslaget fattas av marknadsdomstolen under förutsättning
att gäldenären grovt åsidosatt borgenärernas, de anställdas eller samhällets intressen. Ett sådant näringsförbud skall kunna gälla under högst fem år. Konkurslagskommittén visar att konkurser åtminstone I vissa enstaka fall har utnyttjats på ett sådant sätt att konkurrensen pätagligt har snedvridits genom att man systematiskt låtit bli att betala preliminärskatt, arbets-
givaravgifter el. dyl. Dessa enstaka fall påverkar möjligheterna att driva
näringsverksamhet för ett betydligt större antal företag. Trots att varken konkurslagskommitteén eller tidigare undersökningar lyckats påvisa något
betydande missbruk uv konkursinstrumentet eller någon betydande förekomst av upprepade konkurser anser organisationerna att det kan vara
motiverat att på ett effektivt sätt försöka förhindra missbruken.
Fit utvidgat näringsförbud i enlighet med kommitténs förslag är då en möjlighet. Örganisattonerna vill emellertid understryka att införundet av
ett näringsförbud är ett mycket allvarligt ingrepp I marknadsekonomin.
Näringsförbud kan — om institutet används extensivt eller i övrigt onyanserat — minska dynamiken I ekonomin. Av ännu större betydelse är
troligen att alltför långtgående regler om näringsförbud kan minska företagarnas vilja till risktagande i ofta svårbestämda marknadslägen.
Ett näringsförbud är också en mycket allvarlig påföljd för en enskild person. Möjligheterna till försörjning minskas avsevärt. Det är också troligt alt man genom att vara verksam som företagare skaffat sig kvalifika-
tioner som inte är direkt mernerande vid vanliga anställningsförhållanden. Svärigheterna kommer därtör i flertalet fall att vara betydande för den som drabbats av näringsförbud att få en anställning på den öppna arbetsmark-
naden. Mot denna bakgrund är det enligt organisationernas uppfattning bl.a. av rättssäkerhetsskäl helt nödvändigt att näringstörbud endast fär tillgripas när det är helt uppenbart att en fortsatt näringsverksamhet från personens sida skulle medföra betydande skada för kunder, leverantörer, anställda. konkurrerande företag eller samhället.
Mot denna bakgrund anser SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Köp-
mannaförbund att ett utvidgat näringsförbud endast skall få tillgripas i flagranta fall samt att rättssäkerheten på olika sätt mäste tryggas. Fortsättningsvis kommer kommitténs olika förslag att tas upp i anslutning till deras behandling i betänkandet. I anslutning till detta anges vilka begränsningar
av näringsförbudet enligt kommitteförslaget som enligt organisationernas uppfattning är nödvändiga för att en lagsuftning skall vara acceptabel.
1.40 Lantbrukarnas riksförbund
ERF godtar att möjlighet att meddela näringsförbud införs, liksom att regler därom inarbetas i konkurslagen.
Som kommittén anför har den föreslagna 199 b 8 konkurslagen karaktär av generalklausul. Detta förhållande gör det enligt LRFs mening nödvän-
digt att näringsförbud endast skall kunna meddelas efter individuell prövning av varje särskilt fall. Generalklausulskaraktären innebär också att det överlämnas åt praxis att ge de föreslagna reglerna ett reellt innehåll. Marknadsdomstolens sammansättning och arbetssätt synes göra denna till rätt instans för prövning av frågan om meddelande av näringsförbud. Emellertid bör enligt LRFs mening under förslagets fortsatta behandling
ändock ytterligare utredas om grunderna för meddelande av näringsförbud
kan ges ett mer precist innehåll. antingen genom mindre generell lagtext
eller i vart fall genom klarläggande motivuttalanden för dem som kommer att beröras av lagstuftningen.
1.41 Kooperativa förbundet
KF instämmer i kommittens bedömning att samhället måste ges ökade
möjligheter att ingripa mot personer som genom upprepade konkurser
missbrukar konkursinstitutet. Ett näringsförbud av den typ kommittén
föreslår bör enligt KF:s mening på ett verkningsfullt sätt kunna bidraga till att förhindra fortlöpande missbruk. KF tillstyrker därför att möjlighet att
meddela näringsförbud införes i konkurslagen.
1.42 Svenska företagares riksförbund
Förbundet deltar utredningens uppfattning att någon form av ”karantän” är befogad för näringsidkare som flerfaldiga gånger låter sina företag gå i konkurs genom att grovt och avsiktligt bryta mot lagens regler och ingangna avtal.
Utredningens förslag verkar tillgodose de rättssäkerhetskrav och garantier mot missbruk som är absolut nödvändiga om man avser att hindra någon att driva rörelse under längre eller kortare tid.
Förbundet har sålunda intet att erinra mot en lagstiltning av föreslagen
art.
1.43 Sveriges Ackordscentral
Under senare är har frägan om lämpliga åtgärder från statsmakternas sida mot den växande ekonomiska brottsligheten i vårt land alltmer trätt i förgrunden. Mot denna bakgrund måste det hälsas med tillfredsställelse att kommittén funnit sig böra framlägga ett förslag vilket får ses som ett led i kampen mot denna brottslighet och då på ett så viktigt område inom det svenska näringslivet som konkursinstitutet utgör. Visserligen skulle kunna hävdas att förslaget om näringsförbud strider mot den i Sverige allmänt
godtagna grundsatsen om rätt för envar att fritt utöva näring, men enligt
ackordscentralens mening innefattar förslaget inte så långt gäende ingrepp
1 näringsfriheten att de inte bör kunna godtagas med hänsyn till syftet med förslaget. Uppenbarligen förhåller det sig så att nuvarande lagregler av skilda skäl visat sig inte vara så verksamma som lagstiftaren avsett. Det är alltför ofta svärt att med stöd av dem ingripa mot den som i sin näringsutövning vägrar att uppfylla förpliktelser vilka för det allmänna rättsmedve-
tandet ter sig självklara. Med hänvisning till dessa omständigheter vill ackordscentralen sålunda ansluta sig till förslaget om näringsförbud.
1.44 Föreningen auktoriserade revisorer
FAR tillstyrker konkurslagskommittens förslag.
1.45 Svenska handelskammarförbundet
Kommittén föreslår att möjligheter införs att meddela konkursgiäldenär näringsförbud. Förutom att konkurs inträffat skall krävas att vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer, på annat sätt grovt åsidosatt
vad som äålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Innebörden av förbudet, som maximalt skall kunna gälla under fem år, är att den förbjudne inte får driva bokföringspliktig verksamhet. Frågan om
näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen.
Näringsförbud innebär en synnerligen ingripande och långtgående ätgärd mot den näringsidkare som drabbats härav. I sak innebär det att vederbörande under många år kan komma att sakna försörjningsmöjlig-
heter. Svenska hundelskammarförbundet är därför mycket tveksamt till
institutet näringsförbud, som strider mot principen om näringsfrihet och
som ävenledes saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Samtidigt är
dock inte förbundet främmande för att det kan finnas omräden, där ”nor-
mala” flagstiftningsåtgärder inte framstår som verkningsfulla. Skall ett förbudsinstitut införas bör det dock endast kunna komma ifråga på områden, där behovet härav gjort sig särskild gällande. Stor uppmärksamhet mäste därvid ägnas uppgiften att säkra att tillämpningsområdet inte blir vidare än vad som är erforderligt. Likaså mäste förutsättningarna för meddelande av förbud ges en adekvat och klar utformning. Svenska handelskammarförbundet vill i det sammanhanget erinra om vad flera handelskamrar anförde i yttranden över konsumentverkets rapport ”Konsumentskydd vid bilreparationer”.
När det gäller det nu föreliggande förslaget torde det vara ovedersägligt att konkursinstitutet kommit att missbrukas I inte obetydlig omfattning. Genom att de företag varom det här är fråga inte sällan drivs utan hänsyn till skatter och andra avgifter har de även i Konkurrenshänseende en menlig inverkan på den seriösa företagsverksamheten. De sanktioner som förefinns på detta område har även på grund av bristande resurser och kontrollsvårigheter visat sig mer eller mindre verkningslösa.
Svenska handelskammarförbundet vill därför inte motsätta sig att en lagstiftning i den riktning som föreslagits införs. Anknytningen till konkurslapstiftningen medför att man får en naturlig avgränsning av tillämpningsområdet. Förbundet vill även som sin mening uttala att det föreslagna systemet är att föredra framför någon form av auktorisation eller annan liknande etableringskontroll.
Enligt Svenska handelskammarförbundet bör dock lagtexten ges en mer preciserad utformning än som nu är fallet. Bland annat kan den föreslagna lagtexten ge intrycket av att upprepade konkurser i sig kan föranleda näringsförbud. vilket rimligtvis inte kan vara avsikten. - — —
2 Förbudet i 199 a &$ KL
2.1 Stockholms tingsrätt
Det nuvarande förbudet i 199 a & konkurslagen bör på de av kommittén angivna skälen bibehållas.
2.2 Bankinspektionen
Det nuvarande näringsförbudet enligt 199 a & konkurslagen (KL) är, som kommittén framhållit. alltför begränsat och bör därför kompletteras. I och för sig kunde man tänka sig att nämnda paragraf upphävdes och ersattes med en helt ny bestämmelse som därvid skulle ta sikte på såväl de förhållanden som regleras genom den nämnda bestämmelsen som förhållanden beträffande vilka behov visats föreligga att skapa nya. ändamålsenligare regler. Kommittén har själv diskuterat denna fråga men funnit att sambandet mellan 199 a § och ett stort antal näringsrättsliga författningar motiverar att bestämmelsen stär kvar. Inspektionen kan ansluta sig till kommitténs uppfattning och har därför ingen erinran mot att paragrafen
2.3 Marknadsdomstolen
Utöver det nya vidgade näringsförbudet föreslär kommittén att det ft. n. gällande automatiskt verkande näringsförbudet I 199 a & konkurslagen (KT) behälls. I anledning härav finner marknadsdomstolen inledningsvis
betydelsefullt framhålla att ett bibehållande av 199 a & egentligen inte
kräver någon närmare argumentering. Att konkurstillstånd primärt såsom automatisk etfekt måste förbjuda fysisk konkursgäldenär att driva rörelse är nog en självklarhet. och det är ju på denna närmast självutlösande omständighet som det av kommittén föreslagna näringsrättsliga systemet vilar.
2.4¶Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Kommittén föreslår att förbudet enligt 199 a & KL bör bibehållas i sak oförändrad. Organisationerna delar kommitténs uppfattning på denna punkt.
3¶Automatiskt förbud eller särskild prövning?
3.1¶Överåklagaren i Stockholm
—- —- — Med hänsyn till att det föreslagna näringsförbudet är avsett att komma till användning endast i mera kvalificerade fall synes kommitténs
förslag om särskild prövning i det enskilda fallet vara att föredra framför
ett automatiskt näringsförbud med dispensförfarande.
3.2 Länsäklagaren i Kopparbergs län
I likhet med kommittén anser jag att ett näringsförbud skall grundas på
individuell prövning.
3.3 Stockholms tingsrätt
För att i ett givet fall få veta om en gäldenär handlat på ett sådant sätt att
näringsförbud är påkallat och för att utröna vilken person ett sådant förbud
bör drabba kommer det att i de flesta fallen krävas en viss utredning. Ett
automatiskt förbud som skulle gälla från konkursutbrottet skulle, som
kommittén päpekar. medföra ett stort antal dispensärenden. I likhet med
ning i varje särskilt fall.
3.4 Brottsförebyggande rådet
Kommittén avvisar tanken på ett automatiskt verkande förbud. BRÅ delar denna inställning.
3.5 Bankinspektionen
Kommittén föreslår att särskild prövning i det enskilda fallet skall införas, innan ett utvidgat näringsförbud meddelas. Sådan särskild prövning skall gälla gäldenär som förfarit grovt oullbörligt mot sina borgenärer. gäldenär som på annat sätt grovt åsidosatt vad som älegat honom som näringsidkare samt gäldenär som upprepade ganger förekommit | konkurser och därigenom visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Inspektionen anser det väl motiverat att ingripande bestämmelser meddelas mot gäldenär som här avses. Det måste sålunda anses riktigt att
den som drabbas av sådant förbud inte får driva bokföringspliktig näringsverksamhet och att viss tid fastställs. före vars utgång han inte får bedriva
sådan verksamhet. Den föreslagna maximitiden. 5 ar. förefaller väl avvägd. Inspektionen vill emellertid itrågasätta, om inte gäldenärer som förekommit upprepade ganger i konkurser — t.ex. minst tre gånger under
en femårsperiod — och därigenom visat sig olämpliga att driva näringsverksamhet, automatiskt borde bli föremål för en något strängare behandling i förhällande till de övriga två fallen. Personer, som ofta återkommer
som konkursgäldenär. visar inte sällan en sådan hänsynslöshet och förslagenhet som riktar sig mot allmänhet och samhället och — inte minst - mot
anställda i det konkursdrabbade företaget att en särbehandling här synes
motiverad. Inspektionen förordar därför att den särskilda prövning som föreslagits av kommittén ersätts av ett förfarande, enligt vilket näringsförbud automatiskt träder i funktion beträffande personer som råkat i konkurs
1. Cx. minst tre gånger under en femårsperiod. Den tid, under vilken nä-
ringsförbudet i dessa fall skall gälla, bör inte vara för kort. Förslagsvis bör tiden bestämmas till tre är. Givetvis bör den som blivit före mäl för sådant automatiskt näringsförbud ha möjlighet att begära befrielse från förbudet. Prövningen av om förbudet skall upphävas bör ske av domstol. Det bör därvid ankomma på klaganden att visa eller göra sannolikt att han icke kan anses uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Kan han inte göra detta. bör det automatiskt gällande näringsförbudet stå fast.
3.6 Riksskatteverket
Också RSV anser att ett beslut om näringsförbud alltid skall föregås av särskild prövning i det enskilda fallet. Även om den föreslagna ordningen medför att ett förbud kan dröja nägon tid är detta ändä att föredra framför ett automatiskt system som skulle drabba konkursgäldenärerna utan urskillning.
3.6.1 Kronofogdemyndigheten i Stockholm
Kommittén redogör för vilka regler som gäller beträffande näringsförbud
i vissa länder. bl. a. Norge, där man har en automatiskt verkande reglering
om s.k. konkurskarantän. Enligt de norska bestämmelserna får den som under det senaste året före ett aktiebolags konkurs har varit styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget inte stifta nytt aktiebolag eller åta sig nya styrelseuppdrag eller bli verkställande direktör i annat aktiebolag förrän två år efter konkursens början. Motsvarande gäller fysiska personer
som personligen har försatts i konkurs. Dispens frän förbudet kan meddelas helt eller delvis ifall det exempelvis inte föreligger misstanke om att
vederbörande gjort sig skyldig till brott i anslutning till konkursen eller hans handlande i bolaget har varit försvarligt. Dispens fär också lämnas om
7 Riksdagen 1979/80.1 saml. Nr 83
sädan bedöms rimlig och allmän hänsyn inte talar däremot. Dispensprövningen är individuell och görs av den skifterett som handlagt konkursen ts.
57).
Enligt min uppfattning är en automatisk reglering som den norska konkurskarantänen i kombination med dispensmöjlighet att föredra framför det av kommittén föreslagna näringsförbudet. som är grundat på särskild
prövning. Konkurskarantänens avhållande etfekt maste bli betydligt star-
kare genom alt den verkar automatiskt och generellt. Det kan i detta summanhang erinras om kommitténs uttalande i betänkandet, att syftet med regleringen stär I samband med det pågående bekämpandet av den ekonomiska brottshgheten (s. 75). Som bekant har ju den ekonomiska brottsligheten vilken inte minst tagit sig uttryck i missbruk av konkursinstitutet — enligt uppgift på senare ud fått en sådan omfattning att den medfört ett avsevärt inkomstbortfall för det allmänna. De motåtgärder som vidtas från samhällets sida måste därför vara av genomgripande natur för att
uppnå äsyftad verkan. Jag delar inte kommitténs uppfattning att det inte finns anledning att anta, att gäldenärerna över lag har betett sig på ett
sädant sätt, att ett automatiskt näringsförbud är motiverat (s. 73). Vid
genomgång av bouppteckningar i de fattigkonkurser, som har följt efter
ansökan av kronofogdemyndigheten visar det sig att exempelvis bokrföringsbrott är mycket ottåa förekommande. Det kan misstänkas att även andra former av brottslig verksamhet döljer sig i dessa konkurser men nägon utredning härom sker inte enligt nu gällande bestämmelser.
3.6.2 Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Kronofogdemyndigheten godtar de skäl kommittén i sin allmänna motivering anfört för att ett utvidgat näringsförbud skall föregås av prövning i varje särskilt fall. Myndigheten vill dock i detta sammanhang understryka att detta inte får föranleda att endast ett fåtal förbud kommer att meddelas i framtiden. Till detta ämne återkommes senare i yttrandet.
3.7 Marknadsdomstolen
All näringsverksamhet här I landet är — såsom kommittén anger — fri. om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Med hänsyn härtill är det enligt marknadsdomstolens syn väsentligt att det utvidgade näringsförbudet endast kan tillgripas efter särskild prövning i det enskilda fallet. Ett automatiskt verkande förbud skulle nämligen innebära ett alltför kraftigt ingrepp i den principiella näringsfriheten: det utvidgade näringsförbudet är ju uteslu-
tande tänkt för dem som missbrukar näringsfriheten genom t. ex. ett otillbörligt utnyttjande av konkursinstitutet. En inskränkning av det utvidgade
näringsförbudets effekt såsom avsteg från näringsfriheten åstadkoms därutöver genom att näringsförbuden begränsas i tiden till högst fem är.
Systemet med särskild prövning och tidsbegränsade förbud torde också vara mest förenligt med de intressen som lagen (1955: 603) om motver-
kande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) är avsedd att främja. dvs. en från allmän synpunkt
önskvärd konkurrens inom näringslivet. Medelst särskild prövning möjlig-
"görs ju att ingripande i form av näringsförbud kan förbehållas de fall då
näringsidkare skaffat sig otillbörliga konkurrensfördelar genom att t. ex.
inte fullgöra sina avgiftsskyldigheter gentemot samhället.
Marknadsdomstolen ser det alltså som högst tillfredsställande att syste-
met med särskild prövning förordas av kommittén. Emellertid måste även
Prop. 1979/80: 83 os ygy
ett så konstruerat näringsförbud betecknas såsom en synnerligen ingripande åtgärd. Därför är det av väsentlig betydelse att förfarandet beträffande det utvidgade näringsförbudet kringgärdas med starka rättssäkerhetsga-
rantier. I detta hänseende får marknadsdomstolen uttala att förslaget synes
erbjuda betryggande garantier. — — —
3.8 Länsstyrelsen i Stockholms län
Kommittén anför att ett system med automatiskt näringsförbud har vissa administrativa fördelar. Förbudet kan dessutom få omedelbar verkan. Ett automatiskt verkande näringsförbud vilar i princip på uppfattningen att alla konkursgäldenärer förfarit klandervärt eller felaktigt. Den statistik och övrig utredning. som finns rörande konkurser. ger emellertid enligt kommitténs uppfattning inte anledning anta att gäldenärerna överlag handlat på sådant sätt att ett automatiskt näringsförbud vore motiverat.
Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning i denna del. Fit så långtgå-
ende automatiskt förbud skull överskrida gränsen för vad man från näringsfrihetssynpunkt kan anse motiverat. Det torde vidare få betydande konsekvenser för näringsliv och arbetsmarknad. Sluttigen skulle det trots administrativa fördelar i vissa hänseenden även få betydande administrativa nackdelar beroende på alla de dispenser frän näringsförbudet som ett
automatiskt förbud maste förutsättas ge anledning tull. Fördelen med ett
automatiskt system är att det får omedelbar verkan utan något omständligt rättsligt prövningsförfarande. Emellertid torde man på annat sätt kunna tillgodose kravet på snabbhet. Länsstyrelsen återkommer hörtill i det följande.
För vissa flagranta missbruksfall torde ett automatiskt näringsförbud kunna övervägas. Lagtexten borde då utformas på sädant sätt att den angav I vilka fall sådant förbud skulle inträda. Länsstyrelsen anser emellertid att rättssäkerhetsintresset är av sådan tyngd att en individuell prövning av varje enskilt fall inte synes kunna underlätas.
3.9 Föreningen Sveriges statsåklagare
På de skäl kommittén anfört bör det utvidgade näringsförbudet icke inträda automatiskt utan förutsätta cn noggrann prövning i det enskilda fallet.
3.10 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Stockholms län
—- —- —- Kommitténs förslag att prövning skall ske i de individuella fallen medför dock att man inte uppnår någon större avhällande effekt mot att driva verksamhet i strid mot de krav som mäste ställas. En automatisk reglering motsvarande den norska konkurskarantänen i kombination med
dispensmöjlighet synes vara mer överensstämmande med dagens strävan-
den att komma ull rätta med bl.a. den ekonomiska brottsligheten. En fördjupad utredning av hur det norska systemet skulle fungera i Sverige bör göras.
3.11 Landsorganisationen i Sverige
= —- —- Förbudet har emellertid fått en sådan utformning att det kan ifrägasättas om det kommer att få nägon större effekt. — — —
För att råda bot på de grundläggande svagheterna i kommitténs förslag föreslår LÖ dessutom att regeln om näringsförbud utformas så att vissa förfaranden automatiskt medför näringsförbud. Grövre skattebrott i samband med konkursen eller ett visst mindre antal (ex. två) konkurser bör omedelbart leda ull näringsförbud.
3.12 Centralorganisationen SACO/SR
SACO/SR godtar de skäl konkurslagskommittén i sin allmänna motivering har anfört för att ett utvidgat näringsförbud skall föregås av prövning i varje särskilt fall. Centralorganisationen vill dock i detta sammanhang understryka. att detta inte får föranleda att endast ett fåtal förbud kommer att meddelas. SACO/SR delar ime konkurslagskommitténs uppfattning, att
institutets näringsförbud kommer att komma till användning i endast mind-
re utsträckning. Tvärtom anser Centralorganisationen, att mot bakgrund av det utbredda konkursmissbruket ett stort antal ärenden kommer att aktualiseras hos utredande och beslutande organ.
3.13 Svenska arbetsgivareföreningen
—- — — Föreningen vill därvid betona vikten av att frågan om näringsför-
bud. såsom kommittén föreslagit. prövas särskilt i det enskilda fallet. Ett automatiskt verkande förbud skulle drabba även gäldenärer som oförskyllt
hamnat I konkurs. Dessutom skulle en sådan ordning inte vara förenlig med principen om näringsfrihet.
3.14¶Sveriges industriförbund
Förbundet tillstyrker att närimgsförbud endast kan meddelas efter en
prövning i det enskilda fallet. Eu sådant förfarande framstär otvivelaktigt
såsom mera tilltalande än ett system med ett automatiskt näringsförbud då en konkurs inträffat. Det är uppenbart att varje fall i sig kan inrymma sädana omständigheter att en noggrann avvägning och ett individuellt hänsynstagande mäste ske.
3.15¶Sveriges grossistförbund
Vi delar kommitténs uppfattning att ett näringsförbud inte bör verka automatiskt. En särskild prövning bör föregå varje beslut om näringsför-
bud, eftersom flertalet konkurser inte innefattar missbruk av det slag som
man från samhällets sida vill beivra. Vi tillstyrker därför kommitténs förslag att näringsförbud efter prövning i varje särskilt fall skall kunna
meddelas näringsidkare som har förfarit grovt otillbörligt mot borgenä-
rerna eller på annat sätt har grovt äsidosatt vad som ålegat honom såsom
näringsidkare celler som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Genom denna formulering mar-
keras att näringsförbud skall ifrågakomma endast i särskilt kvalificerade missbruksfall.
3.16 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Kommittén föreslar att ett utvidgat närmgsförbud inte skall inträda automatiskt utan föregås av prövning i varje särskilt fall. Organisationerna
anser att ett automatiskt näringsförbud är helt uteslutet bl. a. med tanke på
rättssäkerheten. Förslaget om särskild prövning tillstyrkes därför.
4 Personkretsen
4.1 Justitiekanslern
- — — Jag delar säledes kommitténs synpunkter i fråga om kretsen av
personer som skall kunna drabbas av ett utvidgat näringstörbud och anser
också att kommittén på ett förtjänstfullt sätt sökt exemplifiera de fall där sådant förbud kan ifrägakomma. — - —
4.2¶Överåklagaren i Stockholm
När det gäller den föreslagna regleringens materiella innehåll finns föl-
jande att anföra. En genomgående erfarenhet av den icke seriösa ekono-
miska näringsverksamheten är, att den ofta sköts med hjälp av olika
bulvaner och i formen av fämansbolag. Kommittén har varit medveten härom och föreslår att för juridiska personer skall personkretsen. som kan bli föremål för näringsförbud, omfatta inte bara dem som innehaft den formella ledningen utan även dem som innehaft den reella ledningen. Här
uppkommer i praktiken ofta stora bevissvårigheter. Dä det emellertid är av
synnerligen stort samhällsintresse att rätt person drabbas av förbudet — ofta är det ekonomiskt starka personer som figurerar i bakgrunden utan att varken formellt eller reellt framstå såsom ingående i ledningen — anser jag att det finns skäl att överväga om personkretsen inte också borde omfatta dem, som har eller senare än ett är innan konkursansökningen innehaft det dominerande ekonomiska intresset i den juridiska personen. — — —
4.3¶Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Enligt min mening bör två av de i förslaget behandlade aspekterna på
frågan om näringsförbud ägnas särskild uppmärksamhet, därest ett förbud skall få önskad effekt. För det första krävs, såvitt avser den praktiska
betydelsen av förbud samt kontrollen av efterlevnaden, att ett centralt,
rikstäckande registreringsförfarande anordnas. Ett förbud som ej blir känt
har självklart ingen eftekt. Det är även väl känt att illojala gäldenärer medvetet utnyttjar den i dag gällande, bristfälliga samordningen mellan
lokala myndigheter för att undgå insyn och försvåra kontroll. De av kommittén skisserade registreringsförfarandena torde, därest de förverkligas. kunna vara tillfyllest. För det andra mäste, såsom även kommittén under-
stryker, de problem. som bulvanförhållanden medför, särskilt beaktas. Det
är uppenbart att ett näringstörbud bör omfatta även sådana konstruktioner för att få reell betydelse.
4.4 Länsåklagaren i Kopparbergs län
Beträffande personkretsen sägs i utredningen att det förekommit att den eller de som i verkligheten stått bakom och kontrollerat den bedrivna verksamheten, ti. ex. i ett aktiebolag. inte varit ställföreträdare för eller ens haft någon utåt synlig anknytning till bolaget. I stället har den formella bolagsledningen tjänstgjort som bulvan och handlat efter direktiv från annan. Regleringen bör med hänsyn härull rikta sig även mot den eller dem som ingår I ledningen för sådana juridiska personer som regelmässigt driver näringsverksamhet och beträffande vilka personligt betalningsan-
svar saknas. dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den av kommittén beskrivna situationen att ett bolag letts av annan än den formella
bolagsledningen torde ofta föreligga utan att det rör sig om ett bulvanför-
hållande. Bulvanbegreppet är i detta sammanhang oklart och svårutret. Det kan exempelvis röra sig om en person som lånat bolaget rörelsekapital
och vill kontrollera verksamheten. En sådan ambition kan naturligtvis mer eller mindre förenas med en strävan att helt behärska företaget. Andra komplicerade och svaratkomliga ansvarsförhällanden kan föreligga. Med tanke på att Konkurs är slutsteget i en verksamhet som ofta bedrivits under läng tid och med växlande ansvarsförhällanden synes det mig nägot verklighetsfrämmande att tro alt man annat än I yttersta undantagsfall kan klarlägga något som liknar ett bulvanförhållande. Bulvanbegreppet kan möjligen renodlas i samband med tllständskrävande verksamheter som I
verkligheten bedrivs av annan än den som har tillståndet. Jämför t.ex. I $
lag den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom.
I fråga om personkretsen bör det enligt min mening vara möjligt att söka viss ledning i brottsbalkens regler om medverkan.
4.5¶Länsäklagaren i Malmöhus län
Jag finner knappast något att invända mot kommittéförslaget såvitt gäller reglernas materiella innehäll. Att kretsen av personer, som kan drabbas av förbudet. gjorts så omfattande att även exempelvis styrelseledamot i en ideell förening kan komma ifråga, bör kunna accepteras med hänsyn till att förbudet riktar sig endast mot dem. som gjort sig skyldiga till speciellt anmärkningsvärda förfaranden.
4.6 Stockholms tingsrätt
Kommittén föreslår att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person. skall förbudet kunna omfatta även den som är eller senare än ett år innan konkursansökan gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av denna. Kommittén har säledes satt en gräns bakåt i tiden bestämd till ett år innan konkursansökan ingavs och uttalat att detta gjorts i linje med i prop. 1978/79: 105 Konkursförvaltning m. m. föreslagna bestämmelser om gäldenärs skyldigheter i konkurs. För meddelande av näringsförbud tillkommer emellertid som förutsättning förutom konkurs att vederbörande skall ha förfarit grovt otillbörligt mot sina
borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som genom uttrycklig bestämmelse eller eljest älegat honom 1 egenskap av näringsidkare eller
genom upprepade konkurser ha visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Tingsrätten anser mot bakgrund härav att en tidsgräns
på ett är är alltför kort och skulle kunna leda till att de verkligt ansvariga I
vissa fall lyckas undandra sig påföljder av sitt handlande genom att sätta andra personer i sitt ställe som formellt ansvariga. när den ekonomiska situationen börjar bli brydsum och sedan ser ull att konkursen fördröjs. "Tingsrätten har vid handläggning av konkurs- och likvidationsärenden beträffande aktiebolag sett atskilliga exempel på att dv verkliga ledarna av aktiebolag, när bolagets ekonomiska ställning hotats. lämnat sina poster i bolagets ledning. Det väsentliga måste vara att förbud skall kunna medde-
Jas den som genom sitt handlande orsakat obestånd och konkurs. Möjlig-
heterna att påvisa sådant samband avtar naturligen med tiden och nägon tidsgräns skulle enligt tingsrättens mening inte behövas. - Risk föreligger även för att en tidsgräns skulle kunna kringgås på så sätt att det genom i efterhand konstruerade protokoll oriktigt uppges att den verkligt ansvarige lämnat styrelsen mer än ett är innan konkursansökan ingavs.
4.7 Göteborgs tingsrätt
I fråga om den personkrets som föreslås kunna träffas av näringstörbud
och förbudets innebörd har tingsrätten ingen erinran. — — —
4.8 Malmö tingsrätt
Beträffande den föreslagna lydelsen av 199 b § vill tingsrätten päpeka, alt det av lagrummets andra stycke ej framgår att — såsom väl måste vara kommitténs mening — samma förutsättningar som anges i första stycket skall gälla för att näringsförbud skall kunna meddelas ställföreträdare för Juridisk person eller därmed likställd och att det är denne själv. som skall ha visat sig vara olämplig som näringsidkare. — Enligt kommitténs uttalande å sid. 104 i betänkandet avses med ställföreträdare även styrelsesupp-
leant. Detta uttalande. vars överensstämmelse med rättspraxis kan ifräga-
sättas (se Högsta Domstolens beslut SÖ 44/79), är emellertid utan intresse.
eftersom förutsättning för näringsförbud alltid måste vara att vederböran-
de handhaft ledningen eller förvaltningen av den juridiska personens angelägenheter.
4.9 Riksrevisionsverket
Den personkrets som skall kunna åläggas förbud omfattar enligt kommitténs förslag i fråga om gäldenär som är juridisk person även den som
faktiskt handhar eller handhaft ledningen eller förvaltningen av den juridis-
ka personens angelägenheter. Även om missbruk av konkursinstitutet
genom bulvan oftast hänför sig till verksamhet som bedrivs i bolagsform. vill RRV ifrågasätta om inte näringsförbud bör kunna meddelas den som
haft det faktiska inflytandet över verksamheten också i det fallet att betal-
ningsansvaret för i verksamheten uppkomna skulder i första hand åvilar fysisk person som konkursgäldenär.
4.10 Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Beträffande sista stycket i 199 b & anser myndigheten att den däri angivna tidsfristen på ett år är väl knappt tilltagen. Bland annat på grund av
bristerna i nuvarande uppbördssystem bör förbud kunna meddelas den som senare än ätminstone rd är innan konkursansökningen kom in varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.
4.11¶Kronofogdemyndigheten i Östersund
Kommittén har utformat förslaget så att även ”bulvaner” skall omfattas
av näringstörbud. Dessa ”bulvaner” är ofta närstående till gäldenären.
Det föreligger erfarenhetsmässigt mycket stora svärigheter att styrka att en närstående bulvan” — aktieägare eller annan — i realiteten utövat inflytande över näringsidkares verksamhet. Med hänsyn även till KEM:s praktiska erfarenhet att en närstående inte sällan formellt fär ta över konkursgäldenärens verksamhet — fastän konkursgäldenären fortfarande faktiskt styr verksamheten — anser KFM det uppenbart att man efter mönster uv
29 a § konkurslagen bör stadga att även närstående till konkursgäldenären
kan meddelas näringsförbud med anledning av gäldenärens konkurs. I förekommande fall skall det givetvis åbgga tuillsynsmyndigheten att utförhigt lägga fram de skäll som kan åberopas till stöd för att den närstående skall underkastas förbud.
4.12¶Kronofogdemyndigheten i Karlstad
Möjligheterna att hindra gäldenären från att genom bulvaner kontrollera juridiska personers angelägenheter har i betänkandet uttryckts på sä sätt att bulvanen definieras säsom den som faktiskt hundhar ledningen eller förvaltningen. Detta uttryckssätt får anses vara det som bäst täcker dessa förhållanden. I sammanhanget bör dock påpekas de bevissvårigheter som i praxis kan uppkomma. Härtill kommer svärigheterna när verksamheten drivs vidare i makes eller annan närståendes namn.
4.13 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik
Kronofogdemyndigheten finner att kommittén sökt utforma lagtexten på
ett sätt, som ska göra det möjligt att låta den verkligt ansvariga fysiska
personen drabbas av näringsförbud. I ett flertal konkurser finner man
emellertid att den eller de personer, som haft den faktiska ledningen och inflytandet i en rörelse saknar förutsättningar härför och därför anlitar mer
eller mindre nogräknade bokföringsfirmor. Orsakerna till bristfällig bokföring, förluster för borgenärerna m.m. står ofta att finna i dessas sätt att
arbeta. Genom den föreslagna individuella prövningen betr. näringsförbud kan man förutse att företrädare för företag I dessa fall inte drabbas men det
är beklagligt att man inte kan komma åt de verkligt ”uansvariga”. Detta torde dock vara svårt inom ramen för konkurslagstiftningen.
4.14 Arbetsmarknadsstyrelsen
— —- — Den föreslagna personkretsen, som i stort sett överensstämmer
med den som enligt prop. 1978/79: 105 skall vara underkastad bestämmel-
serna om gäldenärens skyldigheter, är lämplig.
- — — Det är tillfredsställande att förslaget ger möjlighet att ingripa mot försök att genom bulvan kringgå näringsförbud.
4.15¶Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Den redovisning av faktisk förekomst av missbruk av konkursinstitutet
som kommittén lämnat ger i och för sig inte stöd för att låta det föreslagna utvidgade näringsförbudet omfatta andra personer än sådana som, på sätt anges I lagförslaget, har eller har haft anknytning till aktiebolag. En bredare redovisning av missbruksfall, där personerna är enskilda näringsidkare eller har/haft anknytning till andra juridiska personer än aktiebolag hade varit önskvärd som underlag för bedömning av hur vid den krets av
personer bör vara som kan drabbas av det utvidgade näringsförbudet. Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det emellertid tämligen vanligt att enskilda näringsidkare uppfyller de av kommittén föreslagna förutsättningarna för näringsförbud. Den ”heltäckning” av personkretsen som lagför-
slaget innebär bör enligt länsstyrelsens mening kunna godtas för att undvika ”kryphål” i lagen som kan utnyttjas av mindre nogräknade personer.
4.16¶Sveriges advokatsamfund
Slutligen önskar samfundet nägot beröra de problem som avser möjlig-
heterna till effektiv övervakning av efterlevnaden av näringsförbud. Det är samfundets uppfattning att kommittén i alltför ringa grad betänkt de avsevärda svärigheterna med att fastställa och inskrida mot bulvantörhällanden
och även att beskriva efter vilka grunder avgränsningen av bulvanförhållande skall ske. Särskilt i företag där flera medlemmar av samma familj varit verksamma och där en för företaget ansvarig familjemedlem medde-
las näringsförbud, kommer avsevärd ovisshet att föreligga om annan famil-
jemedlem, som ställer sig som ansvarig för nytt företag, kommer att anses
på grund av bulvanskap förfallen till ansvar för medhjälp till överträdelse av näringsförbud eller ej. Det har i förfluten tid ej sällan förekommit att en
verksamhet. som utgjort en familjs försörjningskälla, efter konkurs rekon-
struerats och ställts under annan familjemedlems ledning. Det synes vara av vikt att nu åsyftade förfaranden och bulvanfrågan i övrigt ägnas ytterli-
gare uppmärksamhet och utredning innan slutgiltig ställning tas till den
föreslagna lagstiftningen.
Under hänvisning till vad i det föregående anförts avstyrker samfundet att förslaget i dess nuvarande form lägges till grund för lagstiftning.
4.17 Föreningen Sveriges statsåklagare
- —- —- Förslaget att i förhållande till förbudet i 199 a§ KL vidga den
personkrets som kan träffas av näringsförbud synes vara väl avvägt.
— — — Det är i hög grad tillfredsställande att det sätts en spärr mot att
bulvan används för att kringgå näringsförbudet. Ett allmänt intryck är att
det blir allt vanligare att vid upprepade konkurser den som faktiskt står
bakom ctt företag maskerar sin fortsatta verksamhet genom att insätta en eller flera personer som formell men ej reell ledning av företaget.
4.18 Föreningen Sveriges kronofogdar
Kommittén har uppmärksammat. att den som meddelats förbud kan
tänkas fortsätta verksamheten i t. ex. aktiebolagsform utan att själv formellt stå som företrädare för bolaget. Systemet att anlita en eller flera bulvaner i aktiebolag, handelsbolag och även andra företag är enligt
KFM:s erfarenhet inte ovanligt. Syftet med bulvanförhållandet är i nuläget ofta alt den som har det reella ägarintresset och bestämmande inflytandet vill söka undgå personlig betalningsskyldighet för bl. a. vissa skatter. Enligt den föreslagna lydelsen av 199 b§ skall också den som faktiskt har hand om ledning eller förvaltning av vissa juridiska personers angelägenheter omfattas av näringsförbudet. Stadgandet är säkerligen välbehövligt — men Föreningen måste peka på att det i praktiken mera sällan kan förebringas någon övertygande bevisning om att ett bulvanförhällande verkligen föreligger. Bevissvårigheter finns även i de ofta förekommande situationer, när nägon anhörig formellt står för en rörelse. För att närings-
förbudet så långt möjligt skall få verkan i praktiken är det enligt Förening-
ens uppfattning nödvändigt att ge en något annorlunda och vidare bestämning av den personkrets. som kan drabbas av förbudet.
Såvitt kan förstås av motiven skulle den som uppträder som bulvan inte kunna meddelas förbud med mindre han själv eller det företag han utät
företräder försatts i konkurs. Men om bulvanskap kan påvisas bör den
formelle företrädaren kunna meddelas förbud i vissa fall. Det är vanligt att
den som efter en eller flera konkurser driver en rörelse anlitar någon anhörig som bulvan. Föreningen vill därför föreslå att om någon meddelats näringsförbud och det därefter visas, att någon honom närstående, som
nämns I 29 a § KL, företräder näringsverksamhet, vari den som fätt förbud
har väsentligt ägarintresse eller väsentligt inflytande, förbud skall kunna
meddelas även den närstående.
Ett sådant närståendeförbud skulle sålunda kunna göras gällande även när rörelsen inte drivs i form av juridisk person, t.ex. när en enskild
näringsidkare som fätt förbud försöker fortsätta samma rörelse men med hustrun som ”firmatecknare”. Det är säkerligen nödvändigt att fånga in
andra näringsverksamheter än de som drivs i form av juridisk person för att inte förbudsbestämmelserna skall kunna kringgås.
En bestämmelse av det beskrivna innehållet måste vara ägnad att kraf-
tigt minska möjligheterna att kringgå meddelade näringsförbud. Nägra
betänkligheter mot ett sådant närståendeförbud kan inte finnas med hän-
syn till att näringsförbud skall meddelas först efter noggrann utredning och särskild talan och prövning vid domstol. I sammanhanget vill Föreningen anmärka, att den personkategori, mot vilken förbudet riktar sig, Knappast ser något avskräckande i de föreslagna bestämmelserna om straff för
överträdelse av förbudet. : Begreppen "väsentligt ägarintresse” och "väsentligt inflytande” skulle
ha i huvudsak samma innebörd som motsvarande begrepp i 128 tredje stycket förmånsrättslagen. Det måste uppenbarligen vara tillräckligt att ettdera av de tvä rekvisiten föreligger för att näringsförbud skall kunna
meddelas. De angtvna förutsättningarna skulle medföra ett något mindre krav på bevisning än vad som ligger i kommitténs uttryck ”faktiskt handha ledningen eller förvaltningen”.
Den av Föreningen föreslagna bestämmelsen bör kunna fogas till den
föreslagna 199 b§ som ett tredje stycke. Föreningen vill beträffande innehållet i den nämnda paragrafens andra stycke anmärka. att förbud bör kunna meddelas styrelseledamot och an-
nan, även när vederbörande tidigare än ett år före konkursansökan avgått
som företrädare för den juridiska personen. Den föreslagna ettårsgränsen är alltför snävt tilltagen med hänsyn till bl.a. KFM:s erfarenhet att
ställföreträdare, som t.ex. ”urholkat” ett fåmansbolag, kan avgå långt före det konkursansökan inges. En tidsgräns om minst två år skulle mot bakgrunden av de praktiska erfarenheterna vara bättre motiverad.
4£A8A Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen
Möjligheterna att hindra gäldenären från att genom bulvaner kontrollera juridiska personers angelägenheter har i betänkandet uttryckts på så sätt utt bulvanen definieras såsom den som faktiskt handhar ledningen eller
förvaltningen. Detta uttryckssätt får anses vara det som bäst täcker dessa
förhållanden. I sammanhanget bör dock påpekas de bevissvårigheter som i praxis kan uppkomma. Härtill kommer svårigheterna. när verksamheten
drivs vidare i makes eller annan närståendes namn.
4A18.2 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sverige
Dessutom bör tidsfristen ”ett år” i sista stycket av samma paragraf
förlängas till tvä är. detta med tanke på den långsamhet som vidlåder vårt
uppbördsförfarande.
4.19 Centralorganisationen SACO/SR
Den i 199 b§ sista stycket angivna tidsgränsen av ett är anser SACO/SR vara för snävt tilltagen. Bland annat på grund av skattelagstiftningen. som i flera fall innebär en debitering först efter två år. bör förbud kunna meddelas den som senare än åtminstone vå dr innan konkursansökningen kom in varit ställföreträdare för juridisk person eller som faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.
4.20 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Kommittén föreslår att näringsförbud skall kunna meddelas näringsidka-
re och — om gäldenären är aktiebolag. hundelsbolag eller ekonomisk
förening — den som är eller senare än ett är innan konkursansökan kom in
har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt
handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eHer förvaltningen av
dessa angelägenheter. Motsvarande gäller om gäldenärerna är en ideell
förening eller stiftelse som drivit näringsverksaumhet. En nödvändig förut-
sättning för att en så bred personkrets skall kunna omfattas uv ett utvidgat näringsförbud mäste enligt organisationernas uppfattning vara att en individuell prövning sker för var och en av personerna i samband med att frågan om näringsförbud bedöms i anslutning till en konkurs. (Se även nedan under punkt 6.4.2)
Förslaget synes vara utformat så att indirekt näringsverksamhet genom bulvan kan medföra näringsförbud respektive förhindras endast om näringsverksamheten bedrivs i bolagsform. Likaså föreslås ettårsregeln beträffande den som tidigare handhaft ledningen för företaget etc. endast gälla om företapet är en juridisk person. I det sistnämnda fallet torde dock ogiltighetsreglerna i 2 kap. KL i praktiken ha en likartad innebörd. Organisationerna anser att samma regler i princip skall gälla oberoende av i vilken bolagsform företaget drivs. Regeringen bör därför överväga ifall ett tillägg
är nödvändigt i 199 b§ för att uppnå detta. Med ovan nämnda tillägg tillstyrkes förslaget beträffande personkretsen.
5¶Förutsättningar för förbud
5.1 Riksåklagaren
Vad gäller förbudsbestämmelsen i 199 b& synes denna böra utformas så att den direkt tar sikte på de särskilda element som anges i andra mening-
en. Det är nämligen att märka att bestämningen i första meningen både är snävare och vidare än den som återfinns i andra meningen. Så t. ex. faller funktionen som firmatecknare utanför bestämningen i första meningen.
Det är med hänsyn till straftbestäåmmelsen (2128) av särskild vikt att förbudsrepeln görs klar och entydig.
SAA1 Överaklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Ytterligare en fråga förtjänar att uppmärksammas. Kommitténs förslag
innebär att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som förfarit grovt
otillbörligt mot borgenärerna eller som på annat sätt grov: åsidosatt vad
som ålegat honom såsom näringsidkare. Det är av synnerlig vikt att sam-
hället ingriper med kraft mot illojala förfaranden. Med hänsyn härtill synes det angeläget att möjligheterna att nyttja näringsförbud ej onödigtvis inskränkes. Den föreslagna fria prövningen av samtliga omständigheter i det
enskilda fallet talar för att den beslutande myndigheten inte bör läsas för
hårt genom lagtexten. Jag menar således att ordet ”grovt” bör kunna utgå ur första ledet av stadgandet. I andra ledet bör ”grovt”, av angivna skäl, ersättas av "allvarligt.
5.1.2 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt
- —- —- Mot förslagets utformning sävitt gäller förutsättningarna för ut-
färdande av sådant förbud och dess tidsbegränsning finnes intet att erinra.
5.1.3 Länsåklagaren it Kopparbergs län
Kommittén har till stor del beskrivit förutsättningarna för ett förbud på ett sätt som i huvudsak täcker brottsbalkens rekvisit för de olika gäldenärsbrotten och ocksä rekvisiten för en del andra brott såsom skatte- och uppbördsbrott. Det må erinras om att för gäldenärsbrott är det tillräckligt med rekvisitet obestånd. Enligt min erfarenhet är mänga förfaranden som
leder till obestånd av den arten att ett näringsförbud är befogat. Efter
tillkomsten av den särskilda ätalsregeln i brottsbalken 11:8 st. I och med hänsyn till de bristande utredningsresurserna kan väl hävdas att det i allmänhet är flagranta gäldenärsbrott som går till åtal. De näringsidkare
som döms för sådana brott är därför mestadels väl kvalificerade för nä-
ringsförbud. Det i betänkandet särskilt omnämnda exemplet att en rörel-
seidkare fortsätter en förlustbringande rörelse under utnyttjande av den möjlighet att få kredit som vederbörande har just därför att han driver
rörelse utgör enligt brottsbalkskommentaren vårdslöshet mot borgenärer. Jag tror att de flesta åklagare numera underlåter att verkställa förundersök-
ning i sädana fall med stöd av den förenämnda ätalsregeln. Enligt min erfarenhet är denna typ av gäldenärsbrott särskilt svår att utreda, enär ett klarläggande av rekvisiten förutsätter en tillförlitlig bokföring eller åtminstone ett underlag som medger en tillförlitlig rekonstruktion av bokföringen. En analys av räkenskaperna och en ofta tidsödande utredning mäste verk-
ställas. Ett åtal resulterar nästan aldrig i någon kännbar påföljd. Emellertid
är räkenskaperna — i den mån det över huvud taget finns någon bokföring
= ofta så bristfälliga att utredning inte kan verkställas. Man möter här det kända förhållandet att den som åsidosatt sin bokföringsplikt ofta undgår ansvar för andra gäldenärsbrott än bokföringsbrott. Också när det gäller skattebrotten lönar det sig att slarva med räkenskaperna.
Ehuru kommittén vidlyftigt angivit förfaranden som är straffbara som gäldenärs-, uppbörds- och skattebrott under rubriken ”Förutsättningar för
förbud” har den framhållit att näringsförbudet i princip skall grunda sig på
näringsrättsliga överväganden utan att det angivits vad som åsyftas härmed. Vad som innefattas i begreppet näringsrätt synes mig oklart.
5.1.4¶Länsäklagaren i Malmöhus län
Det kan visserligen sägas, att beskrivningen av dessa förfaranden i lagtexten är mycket obestämd. men i den allmänna motiveringen på stdorna 75—78 finner man ganska konkreta beskrivningar av vad som åsyftas. I själva verket är det nästan genomgående sådana förfaranden, som är
omnämnda i I 1 kapitlet brottsbalken. i skattebrottslagen och i uppbördsla-
gen. Av mera speciell beskaffenhet är egentligen endast kvalifikationen att vederbörande genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Även en person med ett sådant förflutet blir sannolikt misstänkt för gäldenärsbrott varje gång han återkommer.
5.2 Göta hovrätt
Kommittéförslaget innebär att konkursgäldenär som är näringsidkare
eller den som ingår i ledningen för vissa juridiska personer. som försatts i konkurs, skall kunna meddelas förbud att idka näring om han efter en
prövning i det enskilda fallet av marknadsdomstolen befunnits ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenårerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad
som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Förbudet
är straffsanktionerat och överträdelse kan medföra fängelse i högst två år. I motiven har närmare utvecklats vilka förfaranden som skall kunna föranleda näringsförbud. Det anförs därvid att bedömningen i första hand
bör grundas på transaktioner som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhet. Av betydelse är här handlingar genom vilka gäldenären har minskat sina tillgångar eller ökat sina skulder så att borgenärernas utsikter att få betalt för sina fordringar har förringats eller gått förlorade. Man skall också ta hänsyn till om en rörelse har drivits vidare under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörel-
sen och om gäldenären genom att fortsätta rörelsen i hög grad försvärat
eller omintetgjort borgenärernas utsikter att få betalt. Särskilt bör härvid beaktas den självtagna kredit som möjliggörs av gällande uppbördssystem. vilket i sin tur medför att det ofta dröjer länge innan skatt och allmänna
avgifter, som inte har betalats på förfallodagen, blir föremål för indrivning.
En annan omständighet som skall beaktas är om verksamheten bedrivs genom flera från varandra formellt sett fristående bolag och tillgångar
gjorts oåtkomliga för borgenärerna genom att kostnaderna samlats hos ett
bolag, som saknar tillgångar. Om och på vilket sätt bokföringsskyldigheten fullgjorts skall också vara av betydelse för bedömningen. Hänsyn bör också kunna tas till om regionalpolitiskt stöd har använts för annat ända-
mål än för vilket det utgått samt till om vederbörande har spekulerat i den statliga lönegarantin. Också den arbetsrättsliga lagstiftningen är att beakta,
tex. om s.k. svart eller grå arbetskraft har anlitats. En person kan också genom indragning upprepade gånger i konkurser ha visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Huruvida visst förfarande kan föranleda ansvar t.ex. för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer skall inte ha någon betydelse för förbudsträgan.
Den föreslagna lösningen föranleder betänkligheter från säväl principielta som praktiska synpunkter. En ordning. som ger en myndighet befogenhet att meddela förbud. som riktar sig mot viss person, förekommer visserligen allmänt inom förvaltningsrätten. Sädana förbud är emellertid inte straftsanktionerade utan förbundna med vite. som utdömes av allmän domstol. varvid domstolen har att pröva förbudets laglighet.
Genom den föreslagna bestämmelsen har ett i mycket allmänna ordalag
beskrivet förfarande indirekt straffbelagts. I det stora flertalet fall torde det
asyftade förfarandet vara straffbart enligt gällande rätt. Med den utformning bestämmelsen fätt i förslaget uppfyller den inte de krav i fråga om
precisering av objektiva och subjektiva rekvisit som måste ställas på en
lagstiftning av straffrättslig karaktär. Den föreslagna ordningen står därför i dälig överensstämmelse med den legalitetsprincip som bör gälla inom
området för lagstiftning av nu ifrågavarande art. — — —
I stället bör övervägas andra lösningar. som står i bättre överensstäm-
melse med allmänt omfattade rättssäkerhetskrav samt ger möjlighet till
effektivare och mindre kostnadskrävande ingripanden mot de rådande missförhållandena. En lösning som därvid bör kunna komma i fråga är att knyta näringsförbud som särskild rättsverkan vid brott. Som tidigare frum-
hållits är de förfaranden som enligt kommittén bör föranleda närmgsförbud i regel straffbara enligt olika bestämmelser i brottsbalken eller inom spe-
cialstraffrätten. Vad som i första hand kommer i fråga är självfallet gildenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken. vilka innefattar oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer. mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott. Inom denna kategori torde återfinnas huvuddelen av de fall som kommittén åsyftar. Gäldenärsbrott kan föreligga även beträffande den som handlar i gäldenärens ställe, t.ex. den som handlar för en juridisk persons räkning. Även den som. utan att inta sådan ställning att han genom rättshandling kan förplikta den juridiska personen, likväl självständigt handlar för denne anses kunna begå gäldenärsbrott. Näringsförbud synes
också kunna vara befogat vid vissa andra brott. exempelvis brott mot
uppbördslagen eller bedrägeri, skattebedrägeri och valutabrott. som begätts under utövande av näringsverksamhet. Näringsförbud skulle därvid på motsvarande sätt som enligt kommitteförslaget kunna meddelas efter en prövning i det enskilda fallet. Som förutsättning för näringsförbud synes böra uppställas att förfarandet i fråga innefattar ett grovt åsidosättande av vad som ålegat vederbörande som näringsidkare. Denna prövning skulle
liksom vid förvisning eller förverkande — göras i samband med brottmålet. En sådan ordning framstår som betydligt mera tilltalande från rättssä-
kerhetssynpunkt eftersom näringsförbudet då förutsätter brottsligt förfarande. Den innebär också ett effektivare ingripande eftersom näringsförbu-
det inte förutsätter att vederbörande försatts i konkurs. — — — Beträffande den av kommittén föreslagna lagtexten har hovrätten föl-
jande erinringar.
199 b §. Paragrafen bör lämpligen inledas med att ange förutsättningarna
för näringsförbudsmeddelande och vilken personkrets som kan komma
ifråga för sådant förbud. Avslutningsvis bör paragrafen ange innebörden av meddelat förbud. Omredigering bör därför lämpligen ske enligt följande.
Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot
borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som älegat honom
såsom näringsidkare eller har han genom upprepade konkurser eljest visat
sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. kan utöver vad som
följer av 199 a § förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år. Om gäldenären är aktiebolag. handelsbolag, ekonomisk förening eller ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksaumhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125) kan förbud meddelas även den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen kom in varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt
handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter. Den som meddelats sådant förbud som avses i första stycket får ej driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokförings-
lagen (1976: 125). eller såsom styrelseledamot eller i annan egenskap var ställföreträdare för sådan juridisk person som avses i första stycket eller
faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av sädan juridisk persons
angelägenheter.
5.3¶Hovrätten över Skåne och Blekinge
Kommittén anför i avsnitt 6.4.2 på s. 77 att det förekommer att företagare trots ansträngningar och betydande personliga uppoffringar inte lyckas undvika konkurs och att orsakerna härtill kan skifta. Som orsaker anger kommittén vikande konjunkturer. felaktiga kalkyler, bristande erfarenhet,
otillräckliga resurser, alltför snabb expansion eller överdriven optimism. Kommittén anför vidare att ofta kan inte en enda anledning anges utan flera från varandra fristående omständigheter sammantagna förklarar
obeståndet och att en nyanserad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet kan ge till resultat att den föreslagna regleringen inte bör tillämpas trots att betydande ekonomiska förluster har uppkommit. Hovrätten anser att nämnda synpunkter får användas med synnerlig omsorg och fär ej tas till intäkt för att personer, som uppenbart saknar förmåga att driva närings-
verksamhet, tillåts fortsätta därmed. Kommittén är nägot oklar i sina
uttalanden om förbudets användning mot sådana personer. Det kan ifrågasättas om inte sista stycket i samma avsnitt innehåller en motsägelse.
5.4 Göteborgs tingsrätt
= — — Förutsättningarna för förbud exemplifieras utförligt i betänkandet. Bland de förfaranden som skall kunna tas till intäkt för ett näringsförbud finns också sådana som inte behöver ha direkt otillbörligt syfte. Bakom
förfarandena kan — som kommittén påpekar — ligga oerfarenhet, överdri-
ven optimism, felaktiga kalkyler o. dyl. Oförutsedda eller oberäknat långvariga konjunkturnedgångar kan locka till chanstagning för att ett företag skall kunna överleva tills förbättringar inträder. I många av dessa fall kan
ett näringsförbud inte vara motiverat. bl. a. därför att risken för en upprep-
ning är mycket liten — näringsidkaren har lärt sin läxa. Syftet med lagstiftningen — nämligen att hindra fortsatt missbruk av näringsfriheten och av konkursinstitutet — bör på lämpligt sätt infogas i författningstexten som en
omständighet att beakta vid prövningen om näringsförbud bör meddelas.
5.5 Malmö tingsrätt
= - — Tingsrätten häller emellertid för troligt att lagstiftningen i den utformning den fält i förslaget ej kommer att få någon effekt av betydelse i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. De stränga förutsättningar som föreslås för näringsförbud medför säkerligen att sådana förbud kommer att meddelas endast i ett fåtal fall. — — —
Enligt den föreslagna lydelsen av 199 b § konkurslagen skall gäldenären ha förfarit grovs otillbörligt eller ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom eller ha genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näring. Med denna lydelse torde lagrummets tillämpningsområde bli så inskränkt, att näringsförbud troligen kommer att meddelas endust i sällsynta fall. Enligt tingsrättens mening bör olämplighet som näringsidkare vara den väsentliga förutsättningen för att ett näringsförbud skall meddelas. på vad sätt olämpligheten ådagalagts synes däremot vara av mindre betydelse. Om uppenbar olämplighet att driva näring upptages som gemensam förutsättning och ordet grov: utgår ur beskrivningen av övriga förutsättningar för näringsförbud skulle lägrummets tillämpningsområde vidgas och därmed dess brottsbekämpande effekt ökus utan att rättssäkerheten och principen om närmgsfrihet trädes för nära.
5.6 Brottsförebyggande rådet
Kommittén lämnar en redogörelse (s. 75-78) om alla de förhållanden
som skall kunna beaktas vid den samlade bedömning som skall göras av
gäldenärens sätt att driva verksamheten. Ett flertal av dessa förhållanden
äger starkt samband med rekvisiten för gäldenärsbrott och återvinningssi-
tuationerna. Härutöver nämns en del omständigheter som, även enligt BRÅ:s uppfattning, är viktiga att beakta vid förbudsprövningen. Emellertid
sägs vidare att frågan huruvida ett visst förfarande kan föranleda ansvar.
t. ex för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer, eller om en rättshandling är återvinningsbar inte har någon avgörande betydelse för förbudsfrågan. Vidare anförs att näringsförbud inte förutsätter att gäldenären beretts vinning eller han agerat uppsåtligen. Slutligen anförs att regleringen är
inriktad på ” verkligt kvalificerade fall av illojala förfaranden”.
Kommittén anser sig inte kunna uppskatta antalet konkurser i vilka
frågan om näringsförbud kommer att aktualiseras. Möjligen tyder kommit-
téns val av beslutsinstans på att man räknat med ett ganska begränsat antal förbudsärenden per år. BRÅ måste fråga sig om kommittén menat att kanske 25—50 näringsförbud per år kan tänkas bli aktuella? Ett sådant
antal fall bör då jämföras med att ca 500 misstänkta fall av gäldenärsbrott anmälts per är, varav knappt 200 fall — i huvudsak bokföringsbrott — ärligen leder till fällande dom. Vidare bör uppmärksammas att det beträffande företagskonkurser uppskattats förekomma gäldenärsbrott i 40-50
procent av fattigkonkurserna, varav 30—40 procent skulle avse dold. dvs.
inte anmäld brottslighet. Skulle förbudssanktionen regelmässigt tillämpas i samband med gäldenärsbrott skulle den alltså kunna bli rätt vanligt förekommande. Med hänsyn till att effektiviteten hos den nu föreslagna formen för konkursförvaltningen ännu inte kan bedömas går det dock givetvis inte att bedöma
hur pass vanlig förbudssanktionen kan tänkas bli.
BRÅ anser emellertid att det hade varit värdefullt om kommittén sökt
diskutera frågan om näringsförbudet varit tänkt att förekomma normalt
eller mera sällan som en kompletterande sanktion i samband med gäldenärsbrott. Särskilt tanken att konstruera näringsförbudet som bla. en särskild rättsverkan i anledning av gäldenärsbrott och eventuellt vissa
andra brott skulle ha varit värd behandling. BRÅ har vissa sympatier för en
lösning av sist nämnda slag. Fördelen härmed skulle vara att sanktionen skulle bli lättare att öllämpa med hjälp av de enkla och konkreta rekvisin som kunde användas för dessa fall. Men en sädan regel skulle också vara
förenad med nackdelar. bl. a. att förbudet skulle kunna träda in först efter en ofta långvarig brottmälsutredning. Vidare föreligger vid sidan av en
sådan regel ett kkart behov av att kunna utnyttja sanktionen även i de fall
där, av olika skäl. någon brottmålsprocess inte blir aktuell.
Givetvis kan man hysa tvekan i frågan om rätten att driva näring viss tid efter konkurs bör vara avhängig den allmänna lämplighetsbedömning som domstolen förutsätts göra enligt en regel av den typ kommittén föreslagit. Liknande regler finns emellertid på andra håll i svensk rätt, jfr lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. och bostadsförvaltningslagen.
Den av kommittén föreslagna lösningen har alltså förebilder. BRÅ anser
sig kunna tillstyrka att en regel av i stort sett föreslagen utformning förs in i 199 b & konkurslagen. När effekterna av det nya förfarandet för konkursförvaltning så småningom kan avläsas bör verkningarna av regeln om
konkurskarantän utvärderas. Då bör man pröva om denna sanktionsform är lämplig som en mer permanent och regelmässig reaktion mot konkurs-
missbruk och andra närliggande förfaranden.
Regeln i 199 b & konkurslagen bör innehålla de föreslagna kvalifikatio-
nerna ”grovt” otillbörligt etc. och ”grovt” åsidosatt etc. I dessa fall kan.
särskilt då fråga är om en helt ny sanktion, finnas anledning att fordra att
förbudet tillämpas med urskiljning. I de fall där gäldenären upprepade
gånger förekommit i konkurser bör emellertid enligt BRÅ:s mening näringsförbud i större utsträckning träda in. Detta bör komma till klarare uttryck i lagtexten. Regeln skulle kunna formuleras enligt följande: ”Är
gäldenären — — -—- eller har han genom upprepade konkurser och vad i
samband därmed förekommit visat sig olämplig att driva näringsverksamhet — — —"". Även i dessa fall fordras dock ett inte obetydligt utrymme för
domstolen att underlåta att tillimpa förbudet. Särskilt 1 de fall då fråga är
om en personlig konkurs för sådana enskilda rörelseidkare som driver sin
verksamhet utan biträde av flera än två ärsanställda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200 000 kr.. ifr 1 § bokföringslagen, torde ett näringsförbud ofta framstå som en meningslös eller olämplig sanktion. Sanktionen bör i sådana fall inte tillämpas så att den allvarligt hotar en persons försörjningsmöjligheter. Särskilt gäller detta givetvis de fria yrkesutövare, författare och konstnärer etc. som i bokföringslagens mening är näringsidkare. Det kan i sammanhanget för övrigt
ifrågasättas om sanktionen näringsförbud bör utformas så att den kommer
att innebära att även sådan verksamhet som bedrivs av sädana fria yrkesutövare förbjuds.
BRÅ anser att kommittén i allmänmotiveringen på ett utmärkt sätt re-
dovisat de många olika omständigheter som bör kunna tillmätas vikt vid den samlade bedömningen av förbudsfrågan. BRÅ hade dock gärna sett att även sådana omständigheter som tidigare ackordsärenden och förekoms-
ten av solidariskt betalningsansvar för skatt enligt 77 a § uppbördslagen
m. fl. stadganden tagits upp. En närmare granskning av de allmänna domstolarnas praxis I fråga om solidariskt betalningsansvar för skatt skulle troligen ge en ytterligare belysning åt frågan om valet av tillämpningsomräde för ett näringsförbud, liksom åt bulvanproblemet. 8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83
Prop. 1979/80: 83 I 14
5.7 Riksskatteverket
I det framlagda förslaget är en grundförutsättning för att näringsförbud skall meddelas att konkurs har inträffat. Också i övrigt har förslaget starkt
koncentrerats ull förfaranden i samband med konkurs. RSV menar för sin
del att även andra situationer där en rörelse avvecklas bör jämställas med
konkurssituationen. Fattigkonkurs har hittills kunnat användas som ett sätt att utan risk för insyn avveckla ett bolag. Den föreslagna skärpta
kontrollen av framför allt fattigkonkurser kan emellertid antas medföra att
likvidationsinstitutet kommer till ökad användning i fortsättningen. Den
planerade lagstiftningen bör ta större hänsyn till detta än som skett i betänkandet. I sammanhanget kan nämnas att åren 1977 och 1978 har totalt bl.a. 1924 resp. 1769 bolag upplösts genom konkurs, 898 resp. 1176
genom avslutad likvidation samt 294 resp, 100 genom nedlagd likvidation. Det kan enligt RSVs mening t.o.m. ifrägasättas om inte likvidation,
hkaväl som konkurs. skall kunna initiera prövning om eventuellt näringsförbud. I alla händelser skall likvidation kunna påverka den samlade bedömningen av ärendet.
Enligt förslaget kan näringsförbud meddelas näringsidkare som antingen förfarit grovt ouillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näring. Emellertid kan det inträffa att näringsidkare på annat sätt än genom upprepade konkurser kan visa sig uppenbart olämplig, utan att det är fråga om de två specialfallen som nämns först i paragrafen. Som anförts tidigare
kan det t.ex. hända att konkursgäldenären tidigare agerat i samband med likvidation på sådant sätt att hans handlande kan i nu ifrågavarande avseende jämställas med inblandning i upprepade konkurser. Också andra jämförbara situationer kan tänkas, t.ex. en ackordssituation. RSV ifråga-
sätter därför om inte ordalydelsen i lagrummet bör ändras så att också fall, där konkursgäldenären på annat sätt än genom upprepade konkurser visat sig vara uppenbart olämplig, kan utgöra grund för beslutet om näringsförbud. Någon gång torde dessutom redan två konkurser böra kunna utgöra
grund för sådant förbud men det är inte helt klart om detta ryms under
ordalydelsen i förslaget.
5.7.1 Kronofogdemyndigheten i Göteborg De stränga krav för tillämplighet som 199 b & stipulerar, rimmar enligt kronofogdemyndighetens mening mindre väl med de i motiven exemplifierade fallen på förfaranden. som skall föranleda förbud. För att erhälla en större överensstämmelse mellan lagtext och motiv föresläs därför en text med följande lydelse. ”Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt äsidosatt vad som ålegat honom säsom näringsidkare eller har han genom en eller flera konkurser
eljest visat sig olämplig att driva näringsverksamhet...” Genom denna redigering har ordet "grovt strukits på två ställen, benämningen ”uppenbart” före olämplig att driva näringsverksamhet borttagits och ”upprepade” konkurser utbytts mot ”en eller flera”. Efter denna omformulering fär paragrafen en större räckvidd och bhir det lättare att nå de mål som åsyftas med lagstiftningen.
5.7.2 Kronofogdemyndigheten i Malmö
I avsnitt 6.4.2 "Förutsättningar för förbud” redovisas en rad omständigheter som enligt kommittén bör leda till att näringsförbud meddelas. Kronofogdemyndigheten vill helt instämma i att de transaktioner, åtgärder m. m. som redovisas på sid. 75 m-78 m är omständigheter som skall leda till att näringsförbud meddelas. Det är ytterst värdefullt att Kommittén tagit
fram och som grund för näringsförbud särskilt betonat omständigheten att konkursgäldeniren utnyttjat bristerna i gällande uppbördssystem och uds-
utdräkten mellan en skatts eller avgifts förfallodag och dess restföring hos kronofogdemyndigheten. Som framgar av de redovisade fallen tavsnitt 4.2) är det ett genomgående tema i framför allt fåttigkonkurserna, att skatteoch avgiltsskulderna är de dominerande skuldposterna. Detta förhållande upprepas i konkurs efter konkurs med samma personer inblandade. Brottsförebyggande rådet har i en undersökning redovisat att skatteskulder och
avgifter till det allmänna I genomsnitt utgjorde två tredjedelar av de totala
skulderna i konkurserna. Det är alltså utomordentligt angeläget att det
tillskapas möjligheter att ingrira mot näringsidkare som på sätt bl. a. redo-
visas under avsnilt 4.2 utnyttjat angivna brister i uppbördssystemet. Kro-
nofogdemyndigheten ställer sig tveksam till om den av kommittén före-
slagna lagtexten ger dessa möjligheter. Genom att i lagtexten använda
rekvisitet grovt när det gäller otillbörliga förfaranden och åsidosättande av
näringsidkares skyldigheter, är det enligt kronofogdemyndighetens uppfattning en överhängande risk för att man vid lagtilkimpningen inskränker ullämpningsområdet på ett sådant sätt. att näringsförbud endast i undantagsfall kommer att meddelas. Om så blir fallet kommer den så efterlängtade och i kampen mot den ekonomiska brottsligheten så viktiga lagstiftningen att bli mindre betydelsefull. För att förhindra detta och för att de i den allmänna motiveringen angivna förfarandena verkligen kommer att ligga till grund för näringsförbud. bör rekvisitet grovt tas bort ur lagtexten såväl beträffande de otillbörliga förfarandena som beträffande åsidosättandet av näringsidkares skyldigheter. Lagtexten bör säledes i aktuella delar få följande utformning: ”"... har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt asidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare ...”.
Kronofogdemyndigheten vill i anslutning till det nu anförda kraftigt
understryka, vad kommittén i inledningen till sitt betänkande betonar.
nämligen att de myndigheter som idag kontrollerar gällande regler inte har tillräckliga resurser och att det ofta brister i information och samverkan mellan de myndigheter som har att gemensamt bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Det är utomordentligt viktigt att betona. att det inte räcker med att enbart lagstifta. det gäller också att ge de tillämpande myndigheterna tillräckliga resurser samt att samordna dessa resurser.
5.7.3 Kronofogdemyndigheten i Östersund
Enligt förslaget skall som grundförutsättning gälla. att konkurs har in-
träffat. Som antytts är det enligt KFM:s mening tydligt att näringsförbud
mäste kunna meddelas även med anledning av iakttagelser som görs i
samband med likvidation av juridisk person. Tillsynsmyndighet i konkurs måste ges befogenhet att gå in och granska t.ex. ett aktiebolag under pågäcende likvidation. Inom Brottsförebyggandet Rådet (BRÅ) lär övervär-
gas förslag om regler av innehåll att likvidation måste leda till bouppteck-
ning och edgäng liksom vid konkursförfarande.
Vad gäller de särskilt beskrivna rekvisiten — ”grovt otillbörligt” m. m. — har kommittén lämnat en utförlig exemplifiering som KFM inte har
något att erinra mot. Emellertid synes olika beskrivna rättshandlingar och andra typförfaranden inte alltid korrespondera mot lagtextens ordalydelse
om att gäldenären grovt åsidosatt sina förpliktelser eller eljest visat sip
uppenbart olämplig. De understrukna kvalificerande uttrycken kan leda till en inte önskvärd tolkning och tillämpning. Under alla förhållanden är det av preventiva hänsyn motiverat att ändra lagtexten genom att utesluta orden ”pgrov” och ”uppenbart”.
5.8 Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Växjö, Visby, Malmö, Gävle och Skellefteå
Enligt handelskamrarnas mening bör dock lagtexten ges en mer preci-
serad utformning än som nu är fallet. Bland annat kan den föreslagna
lagtexten ge intrycket av att upprepade konkurser i sig kan föranleda näringsförbud. vilket rimligtvis inte kan vara avsikten. — — —
5.9 Näringsfrihetsombudsmannen
Det föreslagna näringsfrihetsförbudet har utformats som en generalklau-
sul. Det ankommer på rättstillämpningen att ge vägledning om förbudets
innehåll och innebörd. Konkurslagskommittén har i utredningen utvecklat
synpunkter och överväganden om det föreslagna förbudets innehåll och
innebörd som — om de vinner statsmakternas gillande — kan vara till god
vägledning för rättstillämpningen. Det är tvivelsutan av stort värde att det i lagförarbetena finns väl utvecklade synpunkter om olika situationer då näringsförbud bör tillämpas.
5.10 Arbetsmarknadsstyrelsen
AMS anser att kommitténs förslag till förutsättningar för näringsförbud
- som bland annat inte kräver upprepade konkurser i kvalificerade missbruksfall — är lämpligt utformat liksom förslaget angående förbudets innebörd och förbudstudens längd.
5.11 Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen anser i likhet med kommittén att en grundförutsättning för
att näringsförbud enligt konkurslagen skall kunna meddelas mäste vara att
konkurs inträffat. Som ytterligare förutsättningar för näringsförbud skall enligt kommitténs förslag gälla, att näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt äsidosatt vad som ålegat
honom såsom näringsidkare eller att han genom upprepade konkurser
eljest har visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Härav framgår att den föreslagna bestämmelsen har karaktär av generalklausul. Det torde emellertid vara svärt att i lagtext närmare precisera förutsättningarna för näringsförbud. varför länsstyrelsen ej anser sig ha anledning
rikta någon anmärkning mot förstaget i denna del. Emellertid vore det värdefullt om det i förarbetena tull den föreslagna bestämmelsen mer kon-
kret utvecklades vilka omständigheter som bör tillmätas betydelse vid prövningen av näringsförbud. Sådana omständigheter, som enligt länsstyrelsens mening borde utgöra skäl för näringsförbud är om näringsidkaren
har
17 Prop. 1979/80: 83
dömts för brott mot 80. 81 §§ uppbördslagen eller 7- 10 §§ skattebrottslagen.
ätalars för uppbördsbrott, skattebrott eller bokföringsbrott.
underlåtit att avge deklarationer, underlåtit att avlämna arbetsgivaruppgift och kontrolluppgift,
underlåtit att låta registrera sig hos berörda skatteavgiftsmyndigheter
samt
utnyttjat svart eller grå arbetskraft.
Länsstyrelsen vill understryka att denna uppräkning inte är uttöm-
mande. Även andra handlingssätt, av vilka en del finns angivna i betänkandet, bör tillmätas betydelse vid förbudsprövningen. Kommittén har i flera sammanhang gett uttryck för uppfattningen att näringsförbud inte, i vart fall på sikt, torde komma att aktualiseras särskilt
ofta. eftersom bestämmelsen är inriktad endast på grövre missbruk av
näringsfriheten. Länsstyrelsen har för sin del kunnat konstatera att miss-
bruk av konkursinstitutet förekommer i sådan omfattning att näringsför-
bud torde kunna komma att aktualiseras i betydligt fler fall än vad kommittén synes ha utgått från. En alltför restriktiv tillämpning med inriktning endast på ett fätal grova fall skulle dessutom vara otillräckligt såväl med hänsyn till förbudets direkta som preventiva effekter. Det vore därför
enligt länsstyrelsens mening värdefullt om det av kommittén förordade synnerligen snäva tillämpningsomrädet i någon män vidgades., vilket borde
komma till uttryck i motiven för lagstiftningen.
5.12 Utredningen (1973: 01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
Kommittén har enligt sina tilläggsdirektiv varit bunden till konkursrät-
ten. Man har därför med utgångspunkt i nuvarande förbud enligt 199 a §
konkurslagen att under konkurs driva bokföringspliktig näringsverksamhet
funnit det lämpligt att utsträcka näringsförbudet att gälla även för tid efter
det att konkursen avslutats. Sådant förbud föreslås kunna följa om bokfö-
ringspliktig näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare eller eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet genom att upprepade gånger ha förekommit i konkurser. En grundförutsättning för samtliga dessa fall är att konkurs inträffat.
De angivna villkoren för beslut om näringsförbud kan delas in i två
grupper. Till den ena gruppen hänförs huvudsakligen brottsliga förfaran-
den och till den andra villkor som är knutna till gäldenärens förmåga och skicklighet att driva näringsverksamhet.
USS godtar i princip kommitténs förslag att i nuläget föra in bestämmelser om ett utvidgat näringsförbud med konkursrättslig anknytning men
anser att de objektiva villkoren för ett sådant förbud bör ges en delvis annan utformning. Enligt USS bör ett näringsförbud som har konkursrättslig bakgrund rikta sig mot sådana personer som i samband med konkurs gör sig skyldiga till
ekonomiska brott, främst gäldenärsbrott enligt 11 kap. brottsbalken men
även brott enligt skattebrottslagen. varusmugglingslagen, valutalagen och uppbördsförfattningarna. Ett näringsförbud som grundar sig på allmänna företagsekonomiska, marknadsmässiga eller andra därmed jämförliga
överväganden bör inte införas i förevarande sammanhang. En person kan
nämligen vara klart olämplig att idka näringsverksamhet genom att begå
grova brott av ekonomisk karaktär eller visa sig inkompetent i största
allmänhet utan att han för den skull behöver råka i konkurs. En sådan lagstiftning bör dock vila på en mer allsidig utredning än den som kommitten enligt sina direktiv har haft att företa. USS vill emeliertid kraftigt
understryka det angelägna I att denna fråga snarast regleras genom lagstift-
ning.
Arne Backkevolds och Johan Hirsehfeidts avvikande mening:
Vi delar inte USS-utredningens uppfattning att nu införa sanktionen
näringsförbud men att göra den helt beroende av om gäldenären döms för
vissa brott i samband med konkurs. Om en näringstförbudssanktion nu
införs bör den. i likhet med vad konkurslagskommitten föreslagit. kunna
utdömas efter en lämphlighetsprövning utanför strafträttens ram.
Vi menar bl. a. att man får räkna med fall där åtal av olika skäl inte kan
eller bör komma ifråga eller där gäldenären inte kan fällas för brott som har samband med den aktuella konkursen men där ett näringsförbud utdömt på grundval av en lämplighetsprövning kan vara väl så motiverat som i de fall där han dömts för sädant brott. Vidare bör man inte bortse från att brottsutredningen och domstolsprocessen i brottmälet kan bli längvarig och att utredningen i näringsförbudsfrågan. liksom domstolsprövningen därav, därigenom kan bli fördröjd även om en möjlighet till interimistiskt beslut öppnas. Den prövning efter lämplighet och skälighet som konkurslagskommittens förslag förutsätter kan för övrigt inte heller undvaras I ett system där näringsförbudet direkt knyts till vissa brott.
5.13 Sveriges advokatsamfund
Enligt kommitténs förslag skall näringstörbud kunna meddelas icke blott den, som förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare, utan även den. som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att
driva näringsverksamhet.
Samfundet ifrågasätter om det kan anses påkallat att medtaga det senare av de uppställda rekvisiten. Enligt vad som uttalas på sidan 77 under avsnittet Allmän motivering åsyftar kommittén fall där upprepade konkurser beror på oförmåga att driva företag. Samfundet utgär från att en gäldenär, som dokumenterat sin inkompetens genom upprepade konkurser. också saknar förmåga att på nytt tillvinna sig det förtroende från leverantörer och andra kreditgivare som är en förutsättning för fortsatt
näringsverksamhet. Under sädana förhållanden skulle näringsförbud sakna självständig betydelse som hinder mot fortsatt näringsverksamhet. Rent principiellt synes det dessutom stötande att den rena inkompetensen skall föranleda samhällets ingripande. Emellertid anför kommittén å sidan 104 under avsnittet Specialmotivering. att vid bedömningen av om nägon är uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet sådana förfaranden som faller inom det kriminaliserade området inte sällan torde komma i betraktande. Ej heller det senast anförda motiverar emellertid ett bibehållande av det generella olämplighetsrekvisitet. emedan de förfaranden som utgör brott undantagslöst torde kunna hänföras under något av de båda först nämnda rekvisiten. Samma principiella betänkligheter, som i det föregående anförts mot tillgripande av näringsförbud i inkompetensfallen, möter givetvis ej mot att näringsförbud skall kunna tillgripas som en reaktion mot kriminalitet. Det
kan sålunda med visst fog hävdas att -— 1 vart fall upprepade — säsom gäldenärsbrott kriminaliserade handlingar av en närmgsidkare borde medföra förverkande av den allmänna rätten att driva näring. Å andra sidan låter det sig också sägas att även annan omfattande och upprepad ekonomisk brottslighet borde kunna medföra sädant förverkande.
På grund av vad ovan sagts är det samfundets uppfattning att näringsförbud borde kunna accepteras som en följd av kriminaliserade förfaranden. En sådan påföljd vid sidan av de normala brottspäföljderna bör dock utkrävas under samma = rättssäkerhetsgarantier som - omgärdar rättsskipningen på stratfrättens område. Detta synes desto mer angeläget. som ett näringsförbud ofta för den enskilde kan vara ett allvarligare ingrepp än de nuvarande straffsanktionerna för gäldenärsbrott eller annan
ekonomisk brottslighet.
5.14 Föreningen Sveriges statsäklagare
Såsom förutsättning för närimpstrihet föreslås i 199 b & KL. — utöver att
konkurs skall ha inträffat — att gäldenär, ställföreträdare eller fakusk ledare av juridisk person skall ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grov: åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. — (Här bortses I detta sammanhang från näringsförbud på grund av gäldenären visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet). —-
Detta synes innebära att i de allra flesta fall där näringsförbud blir aktuellt
har brottsligt förfarande konstaterats. Motiven (sid 75-77) ger stöd för ett sådant antagande. Eftersom lagstiftningen aktualiserats av den moderna ekonomiska brottsligheten är det konsekvent. I det av kommitten förordade systemet med snabb utredning. snabbt förfarande. endast en dömande instans utan möjlighet att överklaga är det nödvändigt att ställa så kvalificerade krav för att näringsförbud skall kunna meddelas. Detta hindrar icke
att näringsförbud bör kunna meddelas även den som visar sig uppenbarli-
gen inkompetent att driva företag genom att flera gånger vara inblandad i
konkurser.
5.15 Föreningen Sveriges åklagare
Kommittén föreslår att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller som på annat sätt
grovt asidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Med hänsyn till
vikten av att samhället fär erforderlig möjlighet utt med kraft ingripa mot illojala förfaranden är det angeläget att möjligheterna att utnyttja det föreslagna institutet inte görs alltför snäva. Det beslutande organet bör sälunda inte låsas för hårt genom lagtexten. Föreningen anser därför att ordet grovt bör kunna utgå i det föreslagna stadgandets första led och att i det andra
ledet samma ord utbytes mot ordet allvarligt.
5.16 Föreningen Sveriges kronofogdar
Enligt förslaget skall som grundförutsättning gälla, att konkursbeslut fattats. Det är också naturligt att ett näringsförbud formas utifrån kriteriet
att den som skall träffas med förbudet är eller varit försatt i konkurs. Det
måste emellertid observeras, att gällande regler om likvidation innesluter
ännu större möjligheter för bolagsmän och andra att ostört avveckla en
rörelse, som drivits i direkt illojalt syfte. Det är enligt Föreningens uppfatt-
ning nödvändigt att skapa möjligheter utt meddela näringsförbud även med utgångspunkt från de iakttagelser. som görs under likvidation av juridiska personer. En härd bindning av näringsförbudet till konkurs kan också antas medföra. att man söker kringgå förbudssystemet genom att föranstalta om likvidation it. ex. de fall där man nu inger egen ansökan om
försättande i konkurs. Tillsvnsmyndigheten har visserligen f. n. små möj-
ligheter att granska t. ex. ett aktiebolag under pågående likvidation. Inom Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) kan man emellertid komma att överväga
förslag om att likvidationsförfarandet skall samordnas med konkursreg-
lerna så att likvidationsbeslut skall följas av bouppteckning och edpgång. I samband med att kontrollen av likvidationerna skärps måste uppenbarligen tillsynsmyndigheten ges befogenhet att när som helst under pågående likvidation gå in och granska företaget och dess företrädare. Kommittén har i sin kommentar till de olika rekvisiten i den föreslagna lagtexten relativt askådligt exemplifierat de typförfaranden, som skull kunna leda till näringsförbud. Föreningen har inte något väsentligt att erinra
eller tillägga 1 fråga om de i motiven angivna förutsättningarna för förbud,
men dessa synes inte korrespondera mot lagtextens ord om att gäldenären skall ha förfarit grovt otillbörligt eller grovt åsidosatt sina förpliktelser eller
eljest visat stig uppenbart olämplig. De understrukna kvalificerande uttryc-
ken kan leda till en inte äsyftad och alltför snäv tolkning samt tillämpning av näringsförbudet. För att inte värdet av den föreslagna reformen skall
förringas måste enligt Föreningens uppfattning orden ”grovt” och ”uppenbart” utgå ur lagtexten. Som Föreningen tidigare framhållit föreligger
starka skäl att söka ge näringsförbudet en kraftig preventiv verkan. Den närmare innebörden av kvulifikationerna för näringsförbudet måste inom detta nya rättsområde bestämmas i den praktiska rättstillämpningen.
5.16.1 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sverige Vad som då oroar är den praxts och tillämpning av lagstiftningen som kan komma att utbildas när utredningen bedömer att ”det torde inte bli särskilt vanligt att näringsförbud enligt 199 b §i förslaget meddelas” (s. 94). På kronofogdemyndigheterna upplevs det säkerligen som behövligt i ett stort antal fall med näringsförbud, i vart fall i nuläget. Utredningen nämner ett antal exempel på omständigheter som skulle beaktas vid ett förbudsmeddelande. Men det är mycket svårt att bilda sig en uppfattning om ”toleransgränsen”.
5.16.2 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sveri-
ge I 199 b & i förslaget ställs så hårda krav för ullämplighet att syftet med
lagen knappast kan uppnäs.
5.17¶Landsorganisationen i Sverige
Utgångspunkt måste härvid vara att näringsförbud skall vara en vanlig följd av en konkurs. men LO ifrågasätter om inte näringsförbud även skall
kunna meddelas i andra situationer. Ett sådant fall kan vara om en närings-
idkare blivit fälld för grova skattebrott. Som en följd härav måste även andra än tillsynsmyndigheten. exempelvis arbetstagarorganisation, lokal skattemyndighet, skattedomstol, riksförsäkringsverket, riksskatteverket eller allmän domstol, erhålla möjlighet att inge anmälan till NO. — — —
5.18 Tjänstemännnens centralorganisation
TCO vill emellertid understryka att det ur arbetstagarsynpunkt är särskilt viktigt att näringsidkarens egenskaper som arbetsgivare på ett mer
uttryckligt sätt får tas med vid bedömningen. Det är längt ifrån ovanligt att samma personer som visat saumvetslöshet mot sina borgenärer, bristande respekt för skattelagstiftningen m. m. också visat sig vara klart olämpliga
som arbetsgivare. Bristande respekt för ingångna kollektivavtal samt för den arbetsrättsliga lagstiftningen kännetecknar ofta denna grupp. En all-
män nonchalans mot arbetstagarnas enskilda och kollektiva intressen är
alltför vanlig.
Det framstår därför som ett önskemål från TCO att det ytterligare understrykes att näringsidkarens beaktande av arbetstagarintressen bäde ur de enskildas och ur facklig synvinkel fär utgöra en viktig omständighet
vid bedömningen av huruvida och i vilken omfattning näringsförbud skall meddelas. — —- —
5.19 Svenska arbetsgivareföreningen
Enligt föreningen är kommitténs förslag i fråga om näringsförbudets närmare omfattning och innebörd väl avvägt. Detta gäller inte minst diärigenom att vederbörlig hänsyn får anses ha tagits till intresset av att den fria näringsverksamheten inte otillbörligt inskränks. Föreningen har därför inget att erinra mot att förslaget genomförs.
5.20 Sveriges industriförbund
I fråga om förutsättningarna för näringsförbuds meddelande framstår det
för förbundet som en självklarhet att endast sådana handlanden som betraktas som uppenbara fall av illojalitet skall kunna leda till ett förbud. Kommitténs inställning härvidlag torde vara densamma. Oaktat detta vill förbundet betona vikten av att den framtida tillämpningen av näringsför-
budsinstitutet blir ytterligt måttfull och präglas av en insikt om att det är i
de klara missbruksfallen, som ett näringsförbud skall användas.
Orsakerna till en konkurs kan vara många. Trots betydande ansträngningar och personliga uppoffringar kan ändock ett företag vara tvunget att gå i konkurs. Den dagsaktuella situationen visar, att vissa branscher drabbas av konjunkturnedgångar med åtföljande företagsnedläggelser, vilka för bara några år sedan framstod som högst osannolika. Regionala sysselsättningssvårigheter kan också leda till att företagen får problem med att driva verksamheten vidare. Exemplen visar att ett företags konkurs kan vara betingad av omständigheter över vilka den enskilde inte kan råda och som
måste beaktas då frågan om näringsförbud prövas.
Ett företags existens och fortsatta expansion är ofta betingad av sats-
ningar och investeringar, som från den utgångspunkten att framtiden aldrig
är helt förutsebar, kan sägas bära ett mått av osäkerhet och utgör ett risktagande. I detta sammanhang är det för förbundet angeläget att betona,
att företagsamheten för sin kontinuitet och vidareutveckling med nödvändighet är beroende av att ett visst mått av risktagande sker. Tillämpningen av reglerna om näringsförbud får aldrig ens visa ansatser till att utvidga förbudsinstitutet till områden, som ligger utanför de rena missbruksfallen.
Skulle något sådant ske finns en uppenbar risk för allvarliga konsekvenser för näringslivet och därmed också för hela samhället. Dugliga människor
skall inte behöva tveka inför att starta näringsverksamhet eller att åta sig ett uppdrag inom ledning för ett företag. därför att risk finns för alt vederbörande drabbas av ett näringsförbud om en konkurs sedermera skulle inträffa. Det förekommer också, att personer som anses som speciellt kunniga på området förmås att gå in I ledningen för att mer eller mindre försöka rädda” svårt utsatta företag. Detta sker oaktat att uppdraget är ytterst krävande och risken för konkurs höpgradig. Härvid stär inte bara företagets cgna intressen på spel utan också, i lika hög grad, samhällets och inte minst de anställdas. Det framstår som angeläget. att den faktiska möjlighetes till sådana samhällsnyttiga insatser inte beskärs genom förslaget. Klara motivuttalanden bör alltså finnas på att sedvanlig -- som seriös betraktad — näringsverksumhet ej skall drabbas genom den nu föreslagna
lagstiftningen.
5.21 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Såsom första förutsättning för ett näringsförbud föresläs att konkurs skall ha inträffat. Denna förutsättning tillstyrkes.
I övrigt föreslås att näringsförbud skall kunna bli aktuellt om gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot borgenären såsom näringsidkare eller om
han har genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksumhet. Enligt organisationernas uppfattning är dessa förut-
sättningar för näringsförbud inte ullräckligt fast avgränsade sumtidigt som de preciseringar som görs 1 den allmänna motiveringen och specialmotiveringen inte är tillfyllest. Som angivits ovan bör möjligheten att besluta om näringsförbud begränsas p. g. a. näringsförbudets allvarliga verkningar för den enskilde.
Enligt organisationernas uppfattning kan det vid enstaka konkurser inte vara tillräckligt att gäldenären begätt brottslig handling såsom oredlighet eller värdslöshet mot borgenär för att näringsförbud skall kunna bli aktuellt. I sådana sammanhang måste också krävas att personen byggt upp en
sådan juridisk konstruktion för näringsverksamheten att t.ex. maskiner
och andra tillgångar har gjorts oåtkomliga för borgenärerna under det att en betydande del av de i verksamheten uppkomna kostnaderna styrts och samlats hos ett bolag. som i stort sett saknar tillgångar. Organisationerna anser därför att en nödvändig förutsättning för näringsförbudet vid enstaka konkurstillfällen skall vara att personen beretts betydande ekonomisk
vinning genom konkursen samt att konkursen orsakats av eller inträffat i anslutning till ett brottsligt handlande.
Vid upprepade konkurser bör kraven kunna sättas något lägre. Ett minimikrav för att näringsförbud skall få meddelas är, enligt organisattonernas uppfattning. dock att vederbörande beretts ekonomisk vinning eller
annan fördel genom de företagna transaktionerna i samband med konkur-
serna samt att han handlat i avsikt att undandra borgenärerna eller det allmänna betydande belopp. I det sistnämnda fallet torde det dock räcka
med att personen insett eller bort inse att förfarandet skulle kunna få en sädan effekt. Enligt förslaget skall näringsförbud också kunna meddelas om personen genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Organisationerna anser inte att det är motiverat med näringsförbud endast av detta skäl. Om näringsidkaren inte har någon vinning av konkurserna och icke heller undandrar borgenärerna eller det allmänna
betydande belopp torde vederbörande mest skada sig själv genom kon-
kurs. De av kommittén gjorda undersökningarna motiverar inte heller ett
näringsförbud i detta fall.
Kommittén diskuterar inte vilka kriterier som skall tillämpas om flera olika personer kan ifrågakomma för förbud efter en bolagskonkurs. I specialmotiveringen anges dock att man utifrån de faktiska förhållandena
skall avgöra vem som skall meddelas förbudet. Det anges också att inget
hindrar att fiera personer meddelas förbud. Enligt vad vi anfört ovan anser
vi att näringsförbudet endast skall kunna meddelas de personer som fak-
tiskt haft vinning av konkursen.
Organisationerna anser således att de förutsättningar för näringsförbud som kommittén föreslär bör skärpas betydligt. Kommittéförslaget tillstyrkes således inte i den nuvarande utformningen.
6 Förbudets innebörd
6.1 Riksåklagaren
För alt inte ett näringsförbud skall få alltför vittgående konsekvenser för den enskilde bör det finnas en möjlighet att besluta om partiellt förbud. Det
kan nämligen finnas situationer där hinder inte bör möta mot att gäldenären ges utrymme för annan verksamhet som han driver utanför de
traditionellt konkursbenägna branscherna. Härigenom skulle förbudsvapnet kunna användas på ett mera nyanserat sätt. Alternativet kan annars bli
alt man I gränsfallen avstär helt från att meddela i och för sig befogade förbud.
6.11 Överäklagaren i Stockholm
När det gäller den föreslagna regleringens materiella innehåll finns föl- Jande att "öra. En genomgående erfarenhet av den icke seriösa ekono-
miska näringsverksamheten är, att den ofta sköts med hjälp av olika
bulvaner och 1 formen av fåmansbolag. Kommittén har varit medveten
härom och föreslår att för juridiska personer skall personkretsen, som kan bli föremäl för näringsförbud. omfatta inte bara dem som innehaft den formella ledningen utan även dem som innehaft den reella ledningen. Här uppkommer i praktiken ofta stora bevissvårigheter. Då det emellertid är av synnerligen stört samhällsintresse att rätt person drabbas av förbudet —
ofta är det ekonomiskt starka personer som figurerar i bakgrunden utan att
varken formellt eller reellt framstå såsom ingående i ledningen — anser jag
att det finns skäl att överväga om personkretsen inte också borde omfatta
dem, som har eller senare än ett år innan konkursansökningen innehaft det
dominerande ekonomiska intresset i den juridiska personen. I konsekvens härmed skall ett sådant förbud också medföra. att den drabbade under aktuell tid icke får ha något dominerande ekonomiskt intresse i sådan
Juridisk person som driver näringsverksamhet av angivet slag.
6.1.2 Länsåklagaren i Kopparbergs län
I och för sig finns inget att erinra mot konstruktionen av förbudet. — — —-
Vad kommittén anfört beträffande näringsförbud för ställföreträdare för
juridiska personer framstår såsom något motsägelsefullt. Aktiebolagen
består till stor del av fåmansbolag med 1-3 personer i styrelsen. Principi-
elh fär ingen — såsom kommittén tydligen funnit — kunna tvingas all sälja sina aktier. Meningen är enligt betänkandet inte att genom näringsförbudet göra nägot intrång I den rätt som vederbörande har på grund av sin egenskap av andelsägare. Närmgsförbudet skall enligt förslaget rikta sig mot att t.ex. en aktieägare utövar de funktioner som tillkommer ställföreträdare. Ett förbud som riktar sig mot innehavaren av aktiemajoriteten i ett aktiebolag innebär enligt förslaget att aktieägaren inte kan registreras såsom ställföreträdare.
Vad sålunda anförts beträffande näringsförbud mot ställföreträdare för Juridiska personer måste enligt min mening ge anledning till tvekan om förbudets innebörd. De flesta aktiebolag lär vara fåmansbolag med 1-3
personer I styrelsen av vilka ofta en har en helt överväldigande aktiemajo-
ritet. Troligen är i de flesta av dessa bolag bolagsstämman en proformaepisod som endast framgår av ett tämligen intetsägande protokoll. Beslutsprocessen I dessa bolag är ofta lika primitiv som I ett enmansföretag. som icke drivs i form av aktiebolag. Den mot vilken näringsförbudet riktas kan inte fråntagas den makt. som hans aktieinnehav berättigar honom till och han har kanske ”kassan på fickan”. Blir det då av näringsförbudet realiter kvar något annat än en namnteckning? Än oklarare blir sammanhangen om man taborerar med något slags bulvanförhållande. Enligt betänkandet torde för att ett sådant förhållande skall anses föreligga krävas att den. som valts till styrelseledamot, vid förvaltningen av bolagets angelägenheter handlar efter kontinuerliga direktiv från den som meddelats näringsförbud eller att
förvaltningsåtgärder kräver dennes samtycke. I en sådan situation skulle
alltså styrelseledamoten (bulvanen) kunna dömas för medhjälp till överträdelse av meddelat förbud. Man måste fråga sig om detta kan vara rimligt. Ägarintresset är förbundet med skyldigheter, t.cx. skattskyldighet för delägarna i fåmansbolag. Härmed bör följa ett motsvarande ansvar för
företaget. Vidare är det tänkbart att den som meddelats näringsförbudet
kontinuerligt ger direktiv som maximalt är till fördel för bolaget och dess borgenärer. Ett näringsförbud synes icke förenligt med gällande associa-
tionsrättsliga principer.
6.2 Malmö tingsrätt
Ehurv tingsrätten sålunda föreslår ändringar i lagförslaget för att öka möjligheten att använda näringsförbud it brottsförebyggande syfte, vill tingsrätten å andra sidan påpeka att det föreslagna näringsförbudet är kategoriskt och att möjlighet saknas att dispensera frän eller ändra detta.
bortsett från möjligheten att helt upphäva förbudet. Fall kan tänkas då det
skulle vara obilligt mot en person som meddelats näringsförbud att hindra
honom från att driva näringsverksamhet i obetydlig skala inom ett helt
annat omräde än det där han förut varit verksam. En förutvarande byggnadsentreprenör vill t.ex. starta eller överta en mindre kioskrörelse.
Tingsrätten föreslår därför att möjlighet införes att även delvis häva ett
näringsförbud eler att lämna dispens från förbudet utan att detsamma
häves.
6.3 Riksskatteverket
Som skäl för bestämmelsen att I ett beslut om närimgsförbud kunna
fastställa ett senare datum för ikraftträdande har anförts att den som drabbas av förbudet har ett berättigat intresse av att få vidta ätgärder för att avveckla de uppdrag han innehar.
Förbud enligt 199 b § meddelas endast den som gjort sig skyldig till grovt otillbörliga förfaranden. I bedömningen ligger att man kan befara sädana förfaranden också i fortsättningen. Säsom angetts i betänkandet bör ärendena handläggas skyndsamt.
Enligt RSVs mening är det inte lämpligt att man, samtidigt som det
konstateras att vederbörande är uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet, ger personen I fråga möjlighet att under viss tid verka helt oförhindrat. Med kännedom om den förslaägenhet som inte sällan visas I sumband med ekonomisk brottslighet kan det befaras att fristen fråm till beslutets ikraftträdande skulle kunna missbrukas.
Enligt RSVs mening fär intresset av att kunna avveckla olika uppdrag 1 stället tillgodoses t.ex. genom att det i beslutet anges ”... ätgärder för avveckling av uppdrag i... AB får vidtas fram till...
6.3.1 Kronofogdemyndigheten i Karlstad
Näringsförbudet är i förslaget helt och hället knutet till nya bokfö-
ringslagens näringsidkarbegrepp. Denna lag innefattar även rörelser av mycket begränsad omfattning, medan jord- och skogsbruk av betydande omfattning lämnas utanför. Myndigheten ifrägasätter därför denna strikta koppling till bokföringslagen, ehuru detta lagtekniskt klart och tydligt avgränsar näringsförbudets innebörd.
6.4 Patent- och registreringsverket
—- —- — Det kan emellertid ifrågasättas om förslaget om närimpsförbud, med den utformning det fått. är ägnat att ge verklig effekt.
När det gäller näringsverksamhet i bolagsform föreslås ingen begränsning av möjhgheterna att inneha andelar eller aktier. Kommitténs under-
sökningar av upprepade konkurser visar dock att det inte är alltför ovanligt
att den person som får antas ha ett avgörande inflytande över ett bolag inte ingår I bolagets styrelse. Kontrollen utövas istället + åtskilliga fall via
aktieinnehavet.
Enligt patentverkets mening kan ett förbud med den föreslagna innebör-
den leda till att kontrollen över bolagen i större utsträckning än idag
kommer att utövas via aktieinnehavet. Detta kan medföra att förbudet fär en ytterst begränsad praktisk betydelse.
Kommittén har framhållit de praktiska problem som uppstår om näringsförbudet skall inskränka även rätten att inneha aktier eller andelar. Bland annat har påpekats att aktieinnehav i sådana bolag som är aktuella i detta sammanhang inte registreras hos någon myndighet eller institution. Om man vill ha ett effektivt näringsförbud kan man därför vara nödsakad att införa en möjlighet till kontroll av den av näringsförbudet drabbades aktieinnehav. Detta förutsättter ytterligare utredning.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att möjlighet till kontroll av
ägarförhållandet i fåmansföretag kan komma att erbjudas genom det ”referensregister”” som håller på att byggas upp vid arbetet med rationalisering av skatteadministrationen. Det kan anses troligt att de bolag som förekommer i samband med konkursmissbruk mycket ofta är av det slag som I kommunalskattelagen definieras som fåmansföretag och där ägarförhållandena på grund av detta kommer att bli föremål för registrering. Patentverket är medvetet om de problem som kan uppstå om näringsför-
bud skall medföra en skyldighet att avyttra aktier. Ett alternativ till avytt-
ring kan vara förbud mot att utöva den rösträtt som är förbunden med
aktieimnehavet. Aven denna fråga behöver belysas genom en närmare utredning.
6.5 Sveriges domareförbund
Vad gäller det föreslagna förbudets utformning vill förbundet ifrågasätta om förbudet alltid skall meddelas för angiven tid t absolut form utan möjlighet till uppmjukning i nägot avseende. Visserligen skall enligt 199 c § tredje stycket konkurslagen beslut kunna hävas när särskilda skäl föranleder det. och som exempel på hävningsfall unförs (s. 106) att vederbörande under förbudstiden ärver en mindre rörelse. Det beslutunde organet förefaller dock få alltför snäva möjligheter. om det inte — i stället för att
bara kunna välja mellan totalt förbud eller icke förbud respektive hävande av förbud eller helt avslag å ansökan härom - skulle kunna undantagsvis
få medge den som meddelas förbud att t.ex. bedriva just sagda mindre rörelse men ingen annan.
6.6 Föreningen Sveriges statsåklagare
Statsåklagarföreningen biträder kommitténs bestämning av innebörden
av näringsförbudet i den föreslagna 199 b § och I straffbestämmelsen i 2128. —-—--
6.7 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen
Näringsförbudet är i förslaget helt och hållet knutet till nya bokföringslagens näringsidkarbegrepp. Denna lag innefattar även rörelser av mycket begränsad omfattning, medan jord- och skogsbruk lämnas utanför,
även om dessa är av betydande omfattning. Myndigheten ifrågasätter därför denna strikta koppling till bokföringslagen, ehuru detta lagtekniskt klart och tvdligt avgränsar närinpsförbudets innebörd.
6.8 Landsorganisationen i Sverige
När det gäller kontrollen bör särskilt bulvanproblemet beaktas. Enhgt LÖS mening måste det närmare framgå efter vilka kriterier man skall fastställa att ett bulvanförhållande föreligger. Eftersom förbudet inte avses täcka själva aktieägandet. uppstår speciella bulvanproblem. En oseriös person kan genom bolagsstämman i praktiken fortsätta med niringsverksumhet så länge man inte kan visa att bolagsstämman sätter otillbörliga gränser för den verkställande ledningens verksamhet. LO anser att lagförslaget på denna punkt riskerar att bli ett slag i luften, om inte aktieinnehav
som svarar mot en väsentlig andel i företaget förbjuds.
6.9 Tjänstemännens centralorganisation
En brist i utredningens förslag är att ett näringsförbud i praktiken kan
kringgås genom att det högsta beslutande organet bolagsstämman — kan sätta lämpliga” personer att leda bolagets verksamhet. Enligt TCOs uppfattning bör konkurslagskommittén 1 denna del ytterligare överväga förstärkningar I lagtexten och motivskrivningarna.
6.10 Sveriges grossistförbund
När det gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd hör vi inga invändningar mot kommitténs förslag.
6.11 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Organisationerna tillstyrker kommitténs förslag beträffande näringsförbudets innebörd med det tillägget att detsamma även skall förhindra näringsverksamhet med hjälp av bulvaner i de fall denna inte sker i bolagsform.
6.12 Lantbrukarnas riksförbund
Förslaget innebär att marknadsdomstolen i sitt beslut för att engauge-
mang i juridiska personer skall hinna avvecklas skall kunna fastställa viss senare dag från vilken ett beslut om näringsförbud skall gälla.
Av motiveringen framgår inte om kommittén i samband härmed har prövat frågan om möjlighet för marknadsdomstolen att i beslutet om näringsförbud i stället för förordnande om senare ikraftträdande av förbudet vid sidan av eller i stället för detta undanta något eller nägra engagemang
av ovanstående typ från förbudet. Enligt LRFs mening bör en regel av
sådant innehåll övervägas.
6.13 Sveriges Ackordscentral
Vid sin granskning av förslagets olika lagregler har ackordscentralen funnit sig kunna godtaga dem som hänför sig till innebörden av näringsförbud och förbudstidens längd samt till päföljderna.
7¶Förbudstidens längd
7.1¶Överåklagaren i Stockholm
Kommittén har föreslagit att ett förbud skall kunna meddelas för en tid
av högst fem år räknat från dagen för beslutet — undantagsvis frän en
senare tidpunkt (199 b I st och 199 .c $& 2 st KL). Med hänsyn till kommitténs uppfattning. att förbud endast förväntas meddelas i ett fåtal väl kvalificerade fall synes denna tid kort. Det bör i fall av mycket grov otillbörlighet eller upprepade brott mot meddelat förbud finnas utrymme
för att meddela förbud under avsevärt längre tid än fem år — förslagsvis tio år. Enligt kommitténs förslag (199 c § 3 st KL) skall för övrigt ett meddelat
förbud kunna hävas efter ansökan av den drabbade. Detta medför att den som drabbas av ett långt förbud har möjlighet att. t.ex. genom att gottgöra sina tidigare borgenärer, själv medverka till att förbudet kan avkortas.
7.2¶Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt
- —- — Mot förslagets utformning såvitt gäller förutsättningarna för
utfärdande av sådant förbud och dess tidsbegränsning finnes intet att
erinra. — — —
7.3 Stockholms tingsrätt
Enligt kommitténs förslag skall ett näringsförbud kunna gälla I högst fem år. Tingsrätten anser att den tiden i vart fall för de mer grava fallen är för kort. Det skulle framstå som stötande om en person som för brott i samband med näringsverksamheten ådöms ett långvarigt frihetsstraff genast efter frigivningen kunde fortsätta med sådan verksamhet. Tingsrätten föreslär därför att fem år blir maximitid för normalfallen, medan för de allvarliga fallen, 1. ex. vid s.k. finansskandaler, förbud meddelas att gälla
tills vidare. I sådana fall skall förbudet kunna hävas först efter prövning av
det beslutande organet.
7.4 Malmö tingsrätt
Enligt tingsrättens mening är den föreslagna maximitiden för näringsförbud fem år onödigt kort. Som kommittén framhåller å sid. 83 i betänkandet kan följden i vissa fall bli att förbudstiden går till ända innan den aktuella konkursen avslutats. Dä förbudstidens längd bör räknas från dagen för förbudsbeslutet, bör därför den beslutande myndigheten ha möjlighet att
bestämma längre förbudstid än fem år. Tingsrätten föreslår att den maxi-
mala förbudstiden sättes till tio år. Den beslutande myndigheten bör bestämma förbudstidens längd för varje särskilt fall med beaktande av olämplighetsgraden och andra omständigheter.
7.5 Bankinspektionen
Enligt 199 a & KL får gäldenären, om han är fysisk person. inte driva bokföringspliktig rörelse så länge konkursen pågår. Om gäldenären skulle meddelas näringsförbud enligt den föreslagna 199 b §, innan konkursen har avslutats, kommer, som kommittén anfört, de båda förbuden att gälla vid sidan av varandra. De genom de båda förbuden gällande tiderna kan emellertid komma att bli olika långa, om förbud med stöd av den föreslagna paragrafen meddelats fysisk person. Om nämligen den med stöd av den föreslagna 199 b § meddelade förbudstiden utgår, innan konkursen avslutas, kommer formellt olika förbudstider att gälla enligt de båda paragrafer-
na. Det synes riktigast att den föreslagna bestämmelsen utformas så att förbudstiden alltid skall gälla minst den tid som konkursen varar.
7.6 Riksrevisionsverket
Ikraftträdandet av näringsförbud förutsätts kunna uppskjutas för att
bereda den drabbade tillfälle att avveckla uppdrag att företräda juridisk
person som omfattas av de föreslagna bestämmelserna. För att förhindra missbruk bör enligt RRYVs mening uppskov med förbudets ikraftträdande
endast gälla åtgärder för avveckling av sådana uppdrag. Förbudstidens längd bör bestämmas med beaktande av uppskovets omfattning.
7.7 Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Kronofogdemyndigheten biträder kommitténs inställning att förbudet
skall vara tidsbegränsat. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör dock maximitiden för giltigheten av förbudet göras längre än den föreslagna
femårsperioden. För de kvalificerade missbruksfallen rekommenderas där-
för en maximitid om tio är. Förslagsvis skulle 199. b 8 kunna ändras enligt
en tid av högst fem år eller vid synnerliga skäl för en tid av högst tio år”.
7.8 Arbetsmarknadsstyrelsen
AMS anser att kommitténs förslag till förutsättningar för näringsförbud
som bland annat inte kräver upprepade konkurser i kvalificerade missbruksfall > är lämpligt utformat liksom förslaget angående förbudets innebörd och förbudstudens längd. — -- —
7.9 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sverige
= = — Vidare skulle överträdelse av förbud kunna medföra förutom
straff beslut om förlängning av förbudsuden.
7.10 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sverige
Vidare bör möjlighet finnas att utsträcka förbudstidens längd ull högst 10 år vid kvalificerat missbruk.
Förslagsvis bör därför första meningen i 199 b § få följunde lydelse: ”Är gäldenären näringsidkare och har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt ästdosatt vad som älegat honom säsom näringsidkare eller har han genom en eller flera konkurser visat sig olämplig att driva näringsverksamhet. kan utöver vad som följer av 199 a § förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år eller vid synnerliga
skäl för en tid av högst 10 år. 7
7.11 Centralorganisationen SACO/SR
SACO/SR biträder konkurslagskommitténs förslag. att niäringsförbud skall vara tidsbegränsat. men för de kvalificerade missbruksfallen bör maximitiden för förbudet göras längre än den föreslagna femårsperioden. Förslagsvis skulle 199. b $ första stycket kunna ändras genom följande
tio är.
Näringsidkare, som har flera styrelseuppdrag eller liknande. mäste pivetvis avveckla alla sådana uppdrag. Det bör föreskrivas inom vilken tid avvecklingen skall ske. I lagtexten bör införas bestämmelse. som ålägger beslutande organ att vid meddelande av näringsförbud även besluta inom vilken tid uppdrag av ifrågavarande slag skall vara avvecklade.
7.12 Sveriges grossistförbund
När det gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd har vi inga
invändningar mot kommitténs förslag.
7.13 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund
Kommittén föreslår att näringsförbudet skall kunna meddelas att gälla under högst fem år. Det beslutande organet skall emellertid kunna häva ett förbud i förtid. Organisattonerna anser att den föreslagna längden kan vara
rimlig.
9 Riksdagen 197980. I samt. Nr 83
7.14 Sveriges Ackordscentral
Vid sin granskning av förslagets olika lagregler har ackordscentralen funnit sig kunna godtaga dem som häntor sig ull innebörden av näringsförbud och förbudstidens längd samt till påföliderna.
8¶Förfarandet, beslutande organ m. m.
8.1 Justitiekanslern
= = —- Inte heller förslaget om hur själva förfarandet skall utformas föranleder någon erinran från min sida.
8.2 Riksäklagaren
I de fall då fråga om näringstörbud uppkommer under konkursförfarandet föreheger ofta också grund till antagande att konkursgäldenären gjort
sig skyldig till brottsligt förfarande. Allmän åklagare bör därför rutinmäs-
sigt underrättas om när sådan fråga uppkommer. Härigenom skapas en garanti för att åklagaren i förekommande fall i ett tidigt skede kan inleda förundersökning. I de fall förundersökning sålunda inleds torde man också
ä tillgång till ett bättre och säkrare underlag för prövningen i förbudsären-
det.
Vad gäller frågan om beslutsmyndighet finnes det i och för sig skäl som
talar för att lägga uppgiften att pröva frågan om förbud på konkursdomsto-
larna. Emellertid är det här fråga om ett näringsförbud grundat på sam-
hälls- och företagsekonomiska avvägningar. Jag vill därför inte motsätta mig förslaget att prövningen sker i marknadsdomstolen. Förfarandet (s. 90-92) bör dock kunna göras mindre komplicerat. Det finns annars - som utredningen själv har framhållit - stor risk för att handläggningstiderna kan bli mycket långa. För att i någon mån nedbringa dessa olägenheter kan t.ex. förvaltaren åläggas att underätta närmgsfrihetsombudsmannen (NO) samtidigt som underrättelse går till illsvnsmyndigheten. Förutom ett snab-
bare förfarande skulle en sädan ordning innebära att tillsynsmyndigheten
kunde besparas utredning ide fall NO anser att det inte föreligger förutsättningar för näringsförbud och utredningen i de allvarligare fallen ägnas
större resurser. I de fall förundersökning inletts bör detta, som jag tidigare
framhållit. också kunna avkorta handläggningstiden i förbudsärendet.
Med hänsyn till att konkursbenägna näringsidkare ofta driver verksam-
het med flera företag talar enligt min mening starka skäl för att förslaget kompletteras med regler om interimistiskt näringsförbud. Som har fram-
hallits av kommittén kan det dröja lång tid frän det näringsförbud har aktualiserats i konkursen till dess beslut föreligger. Det säger sig självt att
en näringsidkare som riskerar näringsförbud kan frestas att tillgodogöra sig tillgångar i annan näringsverksamhet som inte har dragits in i konkursför-
farundet: hun vet ju att han kan tvingas avveckla all sin näringsverksamhet. Det föreligger därför behov av en ordning med interimistiskt näringsförbud.
82.1 Överåklagaren i Stockholm
Enligt kommitténs förslag är det möjligt, att en gäldenär. som är fysisk
person och som således omfattas av förbudet enligt 119 a §& KL. och vars
konkurs avslutas snabbt. hinner starta ny näring mnan ett eventuellt näringsförbud enligt 199. $ KL hinner meddelas (sid. 83). Förutom att ett sådant förhållande rent allmänt synes stötande har det en annan nackdel. Om gäldenären startat en ny rörelke med flera anställda och omfattande ekonomiska åtaganden ar det klart ätt detta kommer att ha inverkan på den
kommande beslutsprocessen angående närmestförbud. För att undvika det-
tu bör det övervägas om regler för ett imterimistiskt bestutsförfarande
borde införas. Fit interimistuskt bestut borde 1 så fall även kunna omfatta
ställföreträdare för juridiska personer. som gu imie omfattas av förbudet i
199 a SKL. Härigenom uppnar man möjlighet till ett snabbt beslutsförfa-
"rande och undviker ovan angivna olägenheter.
Om kommittens förslag till förfarande antas. skulle ett interimistiskt beslut lämpligen kunna meddelas av näringsferhetsombudsmannen efter anmälan av tillsynsmyvnadigheten. Konkursförvaltaren bör då åläggas att göra anmälan härom till tillsynsmyndigheten. när sköl härtill föreligger. Om den som drabbas av det imterimistiska beslutet inte är nöjd därmed skall han kunna begära prös ning därav hos marknadsdomstolen. Ett sådant regelsystem skulle väl stämma överens med motsvarande regler för beslag, reseförbud m. m. t straäffprocessen.
Kommitten har föreslagit att tillsvosmyndigheien efter underrättelse från konkursförvaltaren skall göra anmälan till nävmgstrihetsombudsnmiannen senast inom ett år från dagen för konkursbeslutet 1199. c€ $ I st KLI. Denna tidsfrist synes väl knapp. Som kommittén uttalat (sid. 85 bl.a.) är avsikten att näringsförbud skall tillgripas endast + kvalificerade fall. Det kan också antagas alt övervägande delen av de fall där förbudsprovning blir aktuell kommer att falla inom det krimtnaliserade omrädet. För att
kunna tå ställning ull frågan om förbud torde det i flertalet fall vara
nödvändigt att avvakta konkursförvaltarens utredning och berättelse jämhkt SSSK. och därpä eventuellt följande polisutredning. Sådan utredning är oftast mycket tidskrävande varför den yttersta tidsgränsen för tillsynsmyndighetens anmälan bör förlängas. Lämplig tidsgräns är den föreslagna. För de fall där konkursen inom denna tid ännu icke är avslutad bör uidsfristen utsträckas oll tre månader efter konkursens avslutande.
&. 2.2 Överaklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Det sakliga innehållet i det nu avgivna förslaget om näringstförbud kan i princip godtagas. Kommitten har föreslagit att fråga om förbud väcks av tillsynsmyndighet. underställs närmgstrihetsombudsmannen och därefter, på talan av denne. slutgilugt avgörs av marknadsdomstolen. Förfarandet bar stora fördelar — det är snabbt. enhetligt. lätt genomförbart och ej särskilt kostnadskrävande. En fråga som dock inställer sig. berör näringsfrihetsombudsmannens roll i sammanhanget. Dennes hittillsvarande uppgilter har varit helt inriktade på att på olika sätt skydda näringsfriheten.
Enligt förslaget skulle näringstrihetsombudsmannen verka för att genom-
driva förbud inom samma område. Lämpligheten av ett sådant motsatstörhållande inom en och samma myndighet kan. enligt min meninp. starkt ifrågasättas. Vidare menar jag att man bör överväga huruvida inte möjlighet bör finnas till omprövning av näringsfrihetsombudsmannens beslut att
ej. trots tillsynsmyndighetens anmälan. föra talan om förbud. En sädan möjlighet skulle tämligen enkelt kunna anordnas därest en bestämmelse infördes om att sådant negativt beslut skulle anmälas till. förslagsvis.
riksskatteverket — såsom central myndighet för bl.a. rikets indrivningsverksamhet — vilket verk därvid skulle ulläggas kompetens att självstän-
digt föra talan inför marknadsdomstolen i ärendet. Om en sådan prövningsmöjlighet tidsbegränsades skulle den inte belasta förfarandet nämnvärt. I samband härmed vill jag även väcka frågan. huruvida icke riksskatteverket helt kunde påläggas de uppgifter kommittén tilldelat näringsfrihetsombudsmannen. En sådan lösning synes fördelaktig, bl. a. med hänsyn till respektive myndighets övriga arbetsuppgifter.
8.2.3 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt —- = =- Däremot kan jag inte biträda kommitténs förslag att frågan om
näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Som kommittén själv anför torde i de flesta
fall, då fråga om närimgsförbud kan uppkomma, brottsligt förfarande ligga
till grund för en anmälan frän konkursförvaltaren. Det ter sig därför natur-
ligt och icke minst av effektivnets- och rättssäkerhetsskäl motiverat att den tingsrätt, som handlägger konkursen. prövar frågan om näringsförbud och att ansökan därom ingives av den äklagarmyndighet, som ändå kan
förväntas behöva granska ärendet med hänsyn till misstanke om gäldenärs-
och/eller skattebrott. Kommitténs till synes tyngst vägande argument mot tingsrätterna som första instans vid prövning av frägan om näringsförbud är att en sådan prövning icke skulle omfatta endast juridiska utan även företagsekonomiska och därmed besläktade spörsmål och att sådana bedömningar skulle ligga vid sidan av de uppgifter, som I allmänhet ankommer på tingsrätterna. Denna argumentering är icke hållbar. Domstolar och
åklagarmyndigheter tvingas I sin verksamhet att syssla med de mest skif-
tande företeelser på olika områden. Det företagsekonomiska kunnande. som erfordras för prövning av fråga om näringsförbud, finnes med säkerhet företrätt såväl hos tingsrättsdomare som åklagare. Vad som dessutom gör Ungsrätterna bäst skickade att handlägga näringsförbudsfrågor är deras lokala anknytning med åtföljunde personkännedom och kunskaper om det
lokala näringslivet.
Jag biträder sålunda kommitténs förslag med den ändringen att jag föreslår att tingsrätterna blir första instans för prövning av frågor om näringsförbud och uppgiften att ansöka till rätten om sådant förbud lägges
på allmän åklagare.
8.2.4 Länsåklagaren i Kopparbergs län Av det ovan anförda framgår att ett näringsförbud maste föregås av en utredning som mänga gånger kan bli ganska omfattande. Detta bör särskilt
beaktas i sådana fall då det inte föreligger någon förundersökning om
brottsligt förfarande. En sådan utredning kan knappast i allmänhet antagas stå till konkursförvaltarens förfogande om inte en revisor avgivit ett utlåtande över befintliga räkenskaper. Viss utredning kan i vissa fall finnas hos
tillsynsmyndigheten. Jag vill vidare anmärka att konkursförvaltarna är av ganska skiftande kvalitet. Vissa förvaltare anmäler allt och andra intet. Förvaltaruppdragen bör tilldelas för uppgiften särskilt kvalificerade advo-
kater. En specialisering bör eftersträvas. Då näringstörbudet riktar sig mot missbruk av konkursinstitutet vill jag mot betänkandet anmärka att detta
inte berört det inte ovanliga förhållandet att samma personer kan mer eller
mindre samtidigt vara ansvariga för konkurser, som är anhängiga vid olika
domstolar. Det synes mig därför nödvändigt med en synkronisering av myndigheternas åtgärder i sådana fall för att åstadkomma en samlad be-
dömning av förutsättningarna för ett näringsförbud. Detta torde kräva
databehandling av kronofogdarnas och konkursdomstolarnas diarieföring samt av bolagsregistren.
Nägon beräkning av untalet näringsförbud som kun tänkas ifrågakomma
har kommittén icke ansett sig kunna göra. Det är inte uteslutet att det hade gått att få någon uppfattning härom med ledning av tillgänglig statistik över konkurser och gäldenärsbrott. fag tror nämligen att närmgsförbud kan
komma utt aktualiseras i så många fall att följden av förslaget kan bli en
kostsam byråkrati. Mycket beror härvid på vem som kommer att besluta. Ur denna synpunkt bör den tingsrätt som handlägger konkursen ha de bästa förutsättningarna att med utnyttjande av kännedomen om denna och konkursgäldenären besluta om närmpsförbud. Förutsättningen härför är
emellertid att ätminstone en ordinarie domare eller kanske ännu hellre tre
lagfarna domare avgör frågan om näringsförbud. De ”näringsrättsliga”
synpunkter som enligt förslaget skall vara vägledande för näringsförbudet
bör kunna tillföras av näringsfrihetsombudsmannen vare sig han för talan eller inte. Uppgiften att föra talan kan på uppdrag och eventuellt enligt instruktion av näringsfrihetsombudsmannen anförtros allmän åklagare eller kronofogde. Särskilt i sädana fall då gäldenärsbrott föreligger torde allmän åklagare lämpligen kunna föra talan också om näringsförbud.
Vad ovan anförts grundar sig på den uppfattningen att frågan om näringsförbud kan bli aktuell i betydligt fler fall än kommittén antager och att ett sådant förbud ofta måste föregås av en viss utredning.
Såsom tframhällits i betänkandet skall enhgt förslag ull ändring i KL i
lagrädsremissen både i ordinära och i mindre konkurser förvaltaren ange orsakerna till gäldenärens obeständ i den mån dessa har kunnat utrönas.
Vidare skall han också uppge om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning ull konkursboet och om gäldenären kan antas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Även grunden härför skall anges. Allt detta förutsätter en atminstone summarisk granskning av tillgängliga räkenskaper. Härigenom måste förvaltaren i allmänhet vara den som har de bästa förutsättningarna att bedöma om det finns anledning att meddela näringsförbud. Jag har därför svårt att förstä varför inte förvaltaren som i
regel är advokat och som sädan brukar vara väl insatt i företagsekonomi
och ha goda juridiska insikter får göra anmälan om näringsförbud till näringsfrihetsombudsmannen. Härvid förutsätter jag att förvaltaruppdragen anförtros vissa advokater, som fär specialisera sig på dessa. Vidare utgår jag såsom en självklarhet från att förvaltaren handlar It samråd med tillsynsmyndigheten.
8.2.5 Länsåklagaren i Malmöhus län
Jag är därmed inne på de föreslagna bestämmelserna i 199 c & konkurslagen. där jag har en avgjort annan uppfattning än kommittén beträffande hur förbudsfrågan skall tas upp. hur den skall utredas, vem som skall föra talan 1 såken och vem som skall avgöra den.
Jag anser nämligen aut det visserligen skall ingå i konkursförvaltarens uppdrag att lämna snabbt besked i de fall där han anser det föreligga
anledning att meddela näringstörbud (jfr föreslagen lydelse av 558 och 185 b$ konkurslagen). men att detta meddelande bör kunna synkroniseras med
uttalande om han anser det föreligga skälig anledning misstänka gäldenärs-
brott. Denna rapportering av förvaltaren bör snarast tillställas åklagaren, som inleder förundersökning syftande till att klarlägga konkursgäldenärens
samuiga förhållanden. Det är orealistiskt att tro att konsumentombudsmannen på en tid av maximalt 3 månader från inkommen anmälan skulle kunna åstadkomma en sådan utredning. De uppgifter som kommer frän förvaltaren visar sig som regel helt otillräckliga för en åtalsbedömning och
maste i minst lika hög grad vara det för en förbudsprövning. Utredning genom polis och åklagare måste ske 1 vanthig ordning. kanske dock med en särskild förtursgivning åt de nu akviella ärendena.
Förbudsprövningen bör göras vid allmän domstol på talan av allmän äklagare. vilket — enligt vad som förut sagts — 1 regel sker i samband med ett atal för gäldenärsbrott eller annat brott som vederbörande misstänkts för.
Som motivering kan anföras bl.a. följande synpunkter.
1 Det gäller här en fråga av största betydelse för den enskildes förvärvs-
möjligheter och anseende. ts Brottmälsdomstölen har en bättre processuell möjhghet att skatta sig en
tyllig bedömning av fallet. I motsats ull kommittén anser jag att känne-
dom om de lokala förhållandena är av avsevärd betydelse vid bedöm-
ningen.
3 Frågan om juridiskt biträde får sin lösning genom att konkurs-
gäldenären kan tå offentlig försvarare. vars uppdrag automatiskt kom-
mer utt gälla även frågor som rör näringsförbudet. 4 Ett beslut om närngsförbud bör påverka sträaffmätningen i brottmålet.
nn De näringspolitiska synpunkterna kan tillgodoses genom att åklagaren i tuillämpliga fall samraåder med näringstrihetsombudsmannen. sedan förundersökningen färdigställts.
6¶Uppföljningen av ett närmgsförbud sker säkrare om förbudet meddelats
av lokal domstol. 2
Bevis om att vederbörande inte har näringstörbud, inte är i konkurs och
inte är omyndigförklarad utfärdas av samma domstol. (Den av kommittén på sid. 981 betänkandet uttalade åsikten att vederbörandes egen
försäkran att han ej var underkastad närmgsförbud skulle kunna godta-
gas förefaller diskutabel). 8 Överhuvud undvikes ett betydande dubbelarbete om hela proceduren
anförtros polis — åklagare — allmän domstol.
8.3 Göta hovrätt
Även från praktiska synpunkter kan allvarliga anmärkningar riktas mot
förslaget. Som nyss framhällits torde flertalet av de förfaranden. som enligt förslaget skall medföra näringsförbud, också innefatta brott enligt gällande
rätt. Det kan vara fråga om exempelvis gäldenärsbrott, brott mot upp-
bördslagen eller bedrägeri, I dessa fall skall alltså förundersökning inledas och frågan om åtal prövas. I detta sammanhang kan erinras om att den
förestående reformen av konkurslagstiftningen kommer att medföra att
gildenärsbrotten torde bli föremål för utredning i betydligt större utsträckning än hittills. Utredningar om brott av nu angiven art är regelmässigt komplicerade. Kommitténs förslag innebär att ett särskilt utredringsförfarande skall äga rum hos NO vid sidan av den förundersökning som polis
och åklagare bedriver.
Utredningarna har I huvudsak samma syfte även om de i ena fallet kan leda till ätal och i andra fallet till näringsförbud. En sådan ordning förefaller medföra ett onödigt slöseri med resurserna. Utredningsarbetet hos NO.
vilket skall bedrivas över hela lundet, torde kräva avsevärda personalför-
stärkningar. Om åtal väcks och NO ansöker om näringsförbud skall i stort selt samma frågor behandlas dels i en brottmålsprocess hos allmän dom-
stol och dels i en process hos murknadsdomstolen. Även för marknadsdomstolens del torde en betydande utvidgning komma att krävas vilket i
125 Prop. 1979/80: 83
sin tur kan försvaga domstolens ställning som första och enda instans. Också för parter och ombud kan denna process komma att medföra stora kostnader eftersom sammanträdena I regel torde komma att hållas i Stockholm. I den mån rättshjälp förekommer drabbar även dessa kostnader staten.
Hovrätten anser utt de betänkligheter som ovan anförts mot kommitténs förslag är av sådan beskutfenhet att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning.
I stället bör övervägas andra lösningar, som står i bättre överensstäm-
melse med allmänt omfattade rättssäkerhetskrav samt ger möjligher till
effektivare och mindre kostnadskrävande ingripanden mot de rådande missförhållandena. En lösning som därvid bör kunna komma i fråga är att knyta — näringsförbud — som särskild — rättsverkan vid brott. == Som förutsättning för näringsförbud synes böra uppställas att för-
farandet i fräga innefattar ett grovt åsidosättande av vad som älepat veder-
börande som näringsidkare. Denna prövning skulle liksom vid förvisning eller förverkande = göras 1 samband med brottmålet. En sädan ordning framstår som betydligt mera tilltalande från rättssäkerhetssynpunkt eftersom näringsförbudet då förutsätter brottsligt förfarande. Den innebär också ett effektivare ingripande eftersom näringsförbudet inte förutsätter att vederbörande försatts i konkurs. Från praktisk synpunkt vinner man den fördelen att tillämpningen av reglerna om närmgsförbud inte behöver förläggas till en särskild myndighet utan kan prövas vid allmän domstol i brottmålsprocessen.
Mot den av hovrätten förordade lösningen skulle kunna hävdas att de allmänna domstolarna saknar den speciella såkkunskap i näringslivsfrågor som finns företrädd inom marknadsdomstolen. Enligt hovrättens mening bör dock sådan sakkunskap på vanligt sätt kunna tillföras de allmänna domstolarna beträffande här aktuella fall.
8.4 Stockholms tingsrätt
Kommitten har övervägt och redovisat lösningar om vilket beslutsorgan som bör väljas. Övervägandena har gjorts mot bakgrund av krav på att mera genomgripande organisatoriska åtgärder skall undvikas, att kostnaderna skall hällas nere samt att redan existerande organ om möjligt skall anlitas. Med dessa utgångspunkter delar tingsrätten kommitténs uppfattning att Marknadsdomstolen bör anförtros uppgiften att besluta om näringsförbud. Av kommittén anförda skäl härför finner tingsrätten tungt vägande.
Enligt förslaget skall näringsfrihetsombudsmannen få ansöka om näringsförbud hos marknadsdomstolen endast efter anmälan från tillsynsmyndighet. Tingsrätten finner inte vad kommittén anfört som skäl för den
ordningen bärande. Givetvis måste närmgsfrihetsombudmannen i regel
bygga sina aktioner på anmälan från någon som har insyn i förekommande konkurser. Närmast till hands är då tillsynsmyndigheten. Enligt tingsrättens mening bör näringsfrihetsombudmannen emellertid oavsett hur han
fått kännedom om visst förhållande kunna ansöka om näringsförbud. Ett
sädant förfarande skapar bättre förutsättningar för en enhetlig praxis än om det skulle bli beroende på olika tillsynsmyndigheters bedömande om en aktion skall inledas eller ej.
Kommittén har stannat för att inte föreslå regler enligt vilka interimistiskt beslut om förbud kan meddelas utan nöjt sig med att betona att ärenden om närmpsförbud bör behandlas skyndsamt. Som skäl härför anger kommitten att ett interimistiskt beslut skulle ha ganska liten betydel
se. eftersom sådant bara torde kunna avse nyetablering. Vidare anför
kommitten att den omfattande utredning som måste förega även ett interimistiskt förbud och förbudets ingripande verkningar för den enskilde ock-
så talar mot en ordning med interimistiska beslut. Tingsrätten är emellertid
av den uppfattningen att det i vissa fall rätt omgående kommer att visa sig att förutsättningar för förbud föreligger, så t.ex. vid uppenbart kriminella förfaranden. Det finns då också ett stärkt behov av att förhindra personen
ifråga från att fortsätta driva näringsverksamhet med risk för ytterligare
skador. Det är inte ovanligt att en person upprepade gånger efter konkurs fortsätter med samma verksamhet som tidigare i ett nytt bolag, dit han för
över personal och kunder. medan skulderna lämnas kvar i konkursbolaget.
Även I sådana fall av upprepade konkurser kan det finnas behov av att genom interimistiskt förbud omedelbart kunna stoppa vidare verksamhet
under den personens ledning. Fit interimistiskt förbud bör. i likhet med ett slutligt förbud. kunna utformas så att det kan fastställas att gälla från viss
senare dag för att den som förbudet drabbar skall få tillfälle att avveckla sina pågående uppdrag och vid behov skaffa ersättare.
8.5¶Göteborgs tingsrätt
= — -Även beträffande beslutande organ delar tingsrätten kommitténs uppfattning.
8.6 Malmö tingsrätt
Tingsrätten övergår härefter till att behandla frågan om vem som skall
besluta om näringsförbud. Tingsrätten delar kommitténs uppfattning, att
varken länsstyrelserna och länsrätterna eller kommerskollegium och statens industriverk bör anlitas för uppgiften att meddela näringsförbud. Däremot finner tingsrätten att de skäl kommittén anfört för att förorda marknadsdomstoten i stället för tingsrätterna är föga övertygande.
Prövningen av om en person med hänsyn till de förutsättningar som angives i lagförslaget är uppenbart olämplig att driva näring är icke av annorlunda beskaffenhet än de bedömningar, som allmän domstol har att
göra I åtskilliga mål, bl.a. I mål om ansvar för gäldenärsbrott. Marknads-
domstolens uppgifter är av annan karaktär. De allmänna domstolarna
torde också vara mera förtrogna än marknadsdomstolen med problematiken kring den ekonomiska brottsligheten. Ett av de skäl kommittén anför för att finna tingsrätterna mindre lämpli-
ga att handlägga frågor om näringsförbud är, att det kan ta lång tid att få
saken avgjord. Detta skäl är emellertid inte heller bärande. Det föreslagna förfarandet med marknadsdomstolen som beslutande myndighet blir också
tidskrävande. Först skall tillsynsmyndigheten i konkursen vända sig till
näringsfrihetsombudsmannen, vilken —- efter att ha hört konkursgäldenären — skall bestämma om han hos marknadsdomstolen skall göra ansökan om näringsförbud. Det kommer också att bli en tyngande belastning
för marknadsdomstolen om — såsom tingsrätten förordar — näringsförbud
inte skall bli så sällsynta som enligt kommitténs förslag. Tingsrätten befarar att förfarandet i marknadsdomstolen kan komma att ta lika lång tid
som en prövning I tingsrätt och eventuellt i hovrätt. Det är enligt ungsrättens mening angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt, att beslut av så ingripan-
de art som meddelande av näringsförbud kan överklagas. För att få till
ständ ett snabbt avgörande I allmän domstol bör stadgas. att ett meddelat näringsförbud omedelbart skall gälla sävida högre instans ej beslutar om inhibition.
Tingsrätten kan inte heller förstå att rättegångsbalkens och ärendelagens bestämmelser ej skulle vara lämpliga vid prövning av frågor om näringsförbud. Dessa bestämmelser tillämpas på många frågor av skilda slag och har tjänat som förebild för förvaltningsprocessen. Hur förfarandet i detalj skall utformas mäste bli föremål för ytterligare överväganden. men tingsrätten anser uppenbart att nämnd bör deltaga I avgörandet av frågor om närings-
törbud. Det torde vara möjligt att med ett mycket enkelt grepp tjfr sid. 881
betänkandet) inordna dessa ärenden under reglerna om förfarandet inför allmän domstol.
Tingsrätten anser på grund av det anförda att frågor om näringstörbud
skall handläggas av de allmänna domstolarna.
8.7 Brottsförebyggande rådet
I betänkandet föreslås att ärenden om näringsförbud skall handläggas av marknadsdomstolen och med näringsfrihetsombudmannen som företrädare för det allmänna.
BRÅ anser emellertid att övervägande skäl talar för att dessa ärenden bör handläggas vid allmän domstol säsom tvistemäl. Det allmänna bör i denna process företrädas av den kronofogdemyndighet som samtidigt har
uppgiften som tillsynsmyndighet i den aktuella konkursen eller kanske —-
om åtal samtidigt väckts för gäldenärsbrott — av åklagaren. En sådan
lösning bör inie vara främmande för nägot av de berörda organen. Just
denna ordning tillämpar dessa nämligen i fråga om mål om åläggande av
betalningsskyldighet enligt 77 a & uppbördslagen.
Genom en sådan lösning bör man kunna vinna avsevärda utredningstek-
niska vinster. Kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter bör effektivt
kunna samordna utredningsarbetet i samband med konkurstillsynen. utredningen angående eventuella gäldenärsbrott och undersökningen om behovet av näringsförbud. BRÅ anser det vidare viktigt att lägga en betydande del av ansvaret för dessa arbetsuppgifter på kronofogdemyndighet av det skälet att just denna myndighet genom sitt fältarbete och lokalkännedom bör ha särskilt goda förutsättningar att också kontrollera efterlev-
naden av förbudet.
BRÅ menar vidare att tyngdpunkten i domstolens samlade prövning i dessa ärenden närmast bör ligga på en bedömning av olika exekutions-. uppbörds-, civil- och straffrättsliga frågor. Allmänna näringsrättsliga lämp-
lighetsbedömningar bör. ätminstone till dess ytterligare erfarenheter av
denna sanktion vunnits. ges en mer underordnad roll vid prövningen. Detta talar också för att allmän domstol bör väljas som forum framför marknadsdomstolen.
Värdet av allmän domstols lokalkänndom bör heller inte underskattas i
sammanhanget. Ärenden om näringsförbud skulle kunna prövas med nämnd om ett inflytande av lekmän anses önskvärt. BRÅ anser det dessut-
om viktigt att tillvarata den processekonomiska fördel som en möjlig koppling till ett eventuellt brottmål om gäldenärsbrott utgör. BRÅ bedömer det vidare som betydelsefullt att en principiellt ny och ingripande sanktion
äv denna typ blir föremål för sedvanlig praxisbildning genom prövning i överinstanserna.
tt av kommittens främsta argument för valet av marknadsdomstolen är att kraävet på snabbhet i handläggningen därigenom bäst skulle kunna tillgodoses. BRÅ delar uppfattningen att just snabbheten i avgörandet är av
ytterst stor betydelse för sanktionens effektivitet. Detta intresse bör emel-
lertid kunna tillgodoses även om processen förläggs ul allmän domstol genom att reglerna kompletteras med bestämmelser som ger domstol rätt
att fatta interimistiskt beslut och att besluta om omedelbar verkställighet
utan avvaktan på laga kraft. BRÅ anser att sädana bestämmelser inte kan undvaras.
8.8¶Bankinspektionen
Kommittens förslag beträffande handläggningen av frågan om utvidgat näringsförbud föranleder vissa synpunkter. Förslaget innebär att frågan om meddelande av näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Sådan ansökan får göras först efter anmälan av tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndigheten). Enligt bankinspektionens mening har emellertid frågor som här föreslås skola prövas av marknadsdomstolen en betydligt vidare omfattning än de frågor som normalt kan anses hänförliga till näringsrättsliga spörsmäl som skall underställas marknadsdomstolen. I prövningen av om näringsförbud skall meddelas försumlig konkursgäldenär ingår sälunda en bedömning av om
förutsättningarna för meddelande av förbud är för handen, frågor som i
stor utsträckning har anknytning till vad som ofta ingår i allmän domstols
prövning av eivil- eller brottmålskaraktär. Frågorna torde dessutom ofta ha beröringspunkter med mål som handlagts av konkursdomstolen. De
anförda omständigheterna talar enligt inspektionens mening för att frågor av nu förevarande slag, i stället för att underställas marknadsdomstolen, blir föremåi för allmän domstols prövning. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att se till att frågor om näringsförbud underställs sådan domstol. En vtterligare fördel med att frägor av detta slag bringas till allmän domstols prövning är att möjlighet därigenom föreligger att få tveksamma
fall prövade i flera instanser. Det är här fråga om utomordentligt allvarliga
ingripanden för näringsidkare, för vilka ett näringsförbud kan innebära ekonomiska och andra konsekvenser av betydande räckvidd. Mot denna bakgrund anser inspektionen det vara en rättssäkerhetsträga och en angelägenhet av stor vikt att talerätt föreligger mot domstolsbeslut i frågor som här är aktuella.
8.9 Statskontoret
Statskontoret tillstyrker förslagen att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten i konkursen — kronofogdemyndighet — att anmäla fråga om eventuellt näringsförbud till näringsfrihetsombudsmannen. Statskontoret
biträder också förslaget att marknadsdomstolen meddelar näringsförbud efter ansökan av denne.
8.10 Riksrevisionsverket
RRV ansluter sig till kommitténs förslag om förfarandet i ärenden om
näringsförbud.
8.11 Riksskatteverket
Enligt kommitténs förslag skall marknadsdomstölen besluta om närings-
förbud efter unsökan från nävinestrihetsombudmannen (NO. Som förutsättningarna för att meddela sädant förbud har utformats är emellertid enligt RSVSs mening konkurs- och straffrättsliga aspekter av större betydeltse än vad kommitten ansett. Kännedom och erfarenhet av sådana frågor är
rimligen mindre hos NO och marknadsdomstolen än hos t.ex. åklagarna
och allmänna domstolar. Det torde vara lättare och mera rationellt att när
så erfordras tillgodose kraven på insikt i näringslivets förhållanden och företagsekonomiskt kunnande vid handläggning inför allmän domstol än det är att ullföra NÅ och marknadsdomstolen sukkunskap på konkurs- och
straffrättens område. RSV anser därför att det bör på nytt övervägas om inte en beslutsordning med förslagsvis tingsrätter på orter, där tillsynsmyndighet finns. är att föredra.
Verket anser vidare att det inte enbart är en nackdel att beslut och näringsförbud kan prövas I flera instanser. Beslutet kan | snabbhetens intresse kombineras med förordnande om omedelbart ikraftträdande.
Tillsynsmyndighetens anmälan till NO skall enligt förslaget göras senast
ett år från dagen från konkursbeslutet. Det är inte ovanhgt att avveckhingstiden för konkurs är läng, t.o.m. flera år. Detta kan ha berott på att utredningen av boet försvärats och fördröjts genom konkursgäldenärens ovilja att samarbeta eller genom att han haller sig undan eller hknande. I sådana fall kan det tänkas imträtfa att allvarliga missförhållanden kommer fram först på ett sent stadium elter t. o. m. mer än ett är efter konkursbeslotet. RSV anser det med hänsyn härull böra föreskrivas att tillsynsmyn-
dighet alltid kan göra anmälan till NO sä länge konkursen pägar.
SALA Kronofogdemyndigheten i Stockholm
Med anledning av remiss av rubricerade betänkande får kronofogdemyndigheten i Stockholm överlämna och äberopa bifogat av kronofogden G. von Rosen avgivet yttrande dock med den begränsningen att — under förutsättning aut kommittéförslaget genomförs — myndigheten itrågasätter om inte de nya länsrätterna bör väljas för uppgiften att meddela näringsförbud.
Enligt min bedömning kommer förfarandet inför marknadsdomstolen varken att bli eftekuvt eller praktiskt. Frågan om näringsförbud efter konkurs har mera samband med förekomsten av gäldenärsbrott och andra förmögenhetsbrott än med de ärenden om konkurrensbegränsning, marknadstöring och förbud mot oskäliga avtalsvillkor som handläggs av marknadsdomstolen. De allmänna domstolarna, tingsrätterna. som ju ocksä har hand om konkursmål. måste därför vara bättre skickade att bedöma den typ av näringsförbud, som det här kan bli fråga om.
8.1.2 Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Kronofogdemyndigheten delar inte kommitténs åsikt att uppdraget att meddela ifrågavarande förbud bör anförtros marknadsdomstolen. Dessa uppgifter bör istället åligga tingsrätterna såsom mest lämpat organ. De
allmänna domstolarna har läng erfarenhet av lagstiftningen om konkurs, gäldenärs-. förmögenhets- och skattebrott, brott mot uppbördslagen och
aktiebolagslagen samt andra specialförfattningar som kan bli aktuella i sammanhanget. Vid sin lagtllämpning gör domstolarna inte bara juridiska utan även vissa företaugsekonomiska bedömningar. Till grund för de juri-
diska avgörundena hgger ofta företagsekonomiska utredningar av komplicerad karaktär. Många gånger låier domstolarna vidare höra bölagsrevisorer eller annan ekonomisk expertis. Tingsrätterna har således enligt myndighetens asikt fullgod kompetens för att handlägga aktuella prövningsärenden. Kronofogdemyndigheten anser det vidare vara betydelsefullt att prövningen läggs på lokal nivä. Långa resvägar för parter och ombud ehmineras härigenom. Det medför också en intimare och smidigare kontakt mellan beslutande och utredande organ. Den föreslagna ordningen med tre organ. som är engagerade i anmälnings- resp. ansökningsprocessen. förefaller onödigt invecklad och tungrodd. Med hänsyn härtill borde ansökningsförfarandet lämpligen ankomma på tillsynsmyndigheten, som redan utrett ärendet och bedömt frågan om initiativ till näringsförbud bör tas. På så sätt behöver en ny instans inte sätta sig in i ärendet. De nya arbetsuppgifterna kommer enligt kronofogdemyndighetens ulternativ att spridas på ett stort antal lokala och regionala myndigheter och kommer därför inte att föranleda samma personalförstärkningsbehov som enligt kommitténs förslag. Strävandena mot enhetlig rättstillämpning kan tillgodoses genom att domstolsverket och riksskatteverket följer utvecklingen på området och sprider avgöranden av intresse till berörda organ. De av tingsrätterna meddelade besluten om näringsförbud föreslås vidare gå i verkställighet utan hinder av att ändring i besluten söks. dvs. enligt samma regler som jml 25 § konkurslagen för närvarande gäller för konkursbeslut. Den av kommittén påtalade olägenheten med länga handläggningstider hos tingsrätterna för att få till stånd ett närngsförbud försvinner härmed.
811.323 Kronofogdemyndigheten i Malmö
När det gäller att välja det organ som har att besluta om näringstörbud är det enligt kronofopdemyndighetens uppfattning utomordentligt viktigt dels att en enhetlig praxis snabbt tillskapas dels att förfarundet inför det beslu-
tande organet blir så smidigt som möjligt samtidigt som rättssäkerhets-
kraven beaktas.
Ur dessa synpunkter förefaller kommitténs förslag att lägga förbudsprövningen på marknadsdomstolen välbetänkt. Kronofogdemyndigheten
vill emellertid ifrågasätta om ej marknadsdomstolen bör få möjlighet att
meddela interimistiskt beslut beträffande näringsförbud. Kommittén avvisar visserligen detta under motiveringen att interimistiskt beslut endast kan avse nyetableringar och under hänvisning till förbudets ingripande "verkningar för den enskilde personen. Av 199 c § framgår att det kan ta upp till ett år och tre månader innan ansökan om näringsförbud görs hos
marknadsdomstolen. Under denna tid kan en näringsidkare hinna starta flera företag vilka han sedan mäste avveckla om han åläggs näringsförbud.
Härutöver skall han avveckla sina tidigare engagemang. Det kan onekligen
vara till fördel även för den enskilde om han kan meddelas ett interimis-
tiskt beslut. just genom att detta endast avser nyetableringar. Genom ett
interimistiskt beslut behöver han ej frestas att sätta igång på nytt och sedan kanske lockas till olika slag av manipulationer för att hälla en nystartad verksamhet igång vilken han rätteligen skall avveckla efter ett meddelat näringsförbud. Självfallet mäste en så lång tidsutdräkt som ovan skisserats bli ett exceptionellt undantag och skall ett interimistiskt beslut behöva tillgripas endast I vissa speciella situationer, men möjligheten att meddela sådant beslut borde ändock finnas. Kronofogdemyndigheten ansluter sig helt till kommitténs förslag att
anmälan om näringsförbud skall göras av tillsynsmyndigheten (kronotog-
demyndighet).
Enligt kommitténs förslag skall näringsfrihetsombudsmannen, sedan anmälan gjorts av ullsynsmyndigheten. stälvmant pröva om ansökan om näringsförbud bör göras. Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning skall det 1värtom åligga näringsfrihetsombudsmannen att alltid fullfölja en an-
mälan från tillsynsmyndigheten. Har tillsynsmyndigheten funnit skäl till
anmälan om prövning av näringsförbud skall frågan härom prövas direkt av det beslutande organet. Något sakligt motiv för att låta näringstfrihetsombudsmannen överpröva ullsynsmyndighetens anmälan finns inte.
814 Kronofogdemyndigheten i Östersund
Uppgiften att efter anmälan av tillsynsmyndigheten besluta om närings-
förbud förutsätter uppenbarligen ingående kännedom om och erfarenhet av Gllämpningen av konkursrättsliga och straffrättsliga regler. Kommitténs argumentering för att lägga denna uppgift på marknadsdorstolen efter initiativ av näringsfrihetsombudsmannen är inte helt övertygande. Uppgiften borde i princip ankomma på konkursdomstolarna. som bl.a. har den närmare kännedomen om den aktuella konkursen. De olika rekvisiten för
närmgsförbud utgår närmast från en bedömning om gäldenären t. ex. gjort sig skyldig till gäldenärsbrott utifrån vad konkursutredningen visar. Argumentet om att man tllskapar en enhetlig bedömning. om en och samma
instans prövar frägor om närmgstörbud. är inte heller odiskutabelt -- det
förutsätts ju att ett flertal tillsynsmyndigheter aktualiserar frågan om förbud och dessa myndigheter kan ha ohka bedömningar. KEM har dock stannat för att marknadsdomstolen bör kunna pröva näringsförbud under
den väsentliga förutsättningen att domstolen tillförs konkursrättslig exper-
tis.
S8A1.5 Kronofogdemyndigheten i Karlstad
— — — Beträffande själva förfarandet har rättssäkerhetsuspekten tillgodosetts dels genom att gäldenären först efter välsignelse från säväl tillsynsmyndighet som närmgsfrihetsombudsman kan ställas inför marknadsdomstolen dels ock genom att gäldenären i de flesta fall kan erhälla allmän rättshjälp.
8.11.6 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik
Före varande lagrum behandlar den s. k. förvaltarberättelsen. Enligt dess lydelse hittills och även enligt förslaget skall förvaltaren ha en obligatorisk skyldighet att ta ställning I vissa avseenden. Han skall sålunda lämna
uppgift om boets tillstånd och orsakerna till obestandet. Vidare om förhål-
lande har förekommit, som kan föranleda atervinning. om gäldenären kan misstänkas ha gjort sig skyldig tll gäldenärsbrott och hur denne, om han varit bokföringsskyldig. skött bokföringen.
Kommiten föreslar härefter ett ullägg i texten enligt vilket förvaltaren
skall ange om anledning att meddela näringsförbud föreligger. Myndighe-
ten vill ifrågasätta om inte förvaltaren bör åläggas att alltid redovisa att han
tagit ställning till denna fråga i likhet med lagrummets utformning i övrigt.
Kommitén har inte redovisat varför man inskränkt skyldigheten enbart till
fall. när förvaltaren finner att näringsförbud bör meddelas. En obligatorisk skyldighet i detta avseende kan tänkas aktivera förvaltarna att verksamt bidra till den utredning, som skall ligga till grund för tillsynsmyndighetens ställningstagande om anmälan skall göras till näringsfrihetsombudsmannen eller inte. Genom att man ofta inom ramen för konkursen anlitar revisions-
kunnig personal för upprättande av delbokstlut och granskning av eventuell bokföring. skulle det underlätta om man redan på detta stadium fick sådan expertis" syn på förhållandena. Tillsynsmyndigheten har ofta inte tillgang ull såkkunniga I det avseendet.
På ett flertal håll åberopas tillsynsmyndighetens personkännedom bl. a. som grund för att lägga anmälningsskyldigheten till näringsfrihetsombudsmunnen på denna myndighet. Härmed följer också skyldighet för denna att tillhandahalla erforderligt utredningsmaterial. Idag är det inte känt hur tillsynsfunktionen skull organiseras ute i landet. För att ullvarata den åberopade personkännedomen torde krävas att tillsvnsfunktionen inte centraliseras I allt för hög grad. På sid. 94 drar kommitten slutsatsen att närinmgsförbud enligt 199 5 8 inte torde bli särskilt vanligt. Kronofogdemyndigheten är skeptisk till denna
slutsats. I Örnsköldsviks distrikt har de senaste två ären ca 30-407 uv
antalet konkurser blivit föremål för prövning av åklagare betr. brott som enligt förslaget skulle kunna leda till näringsförbud. I detta sammanhang skall vidare beaktas att något ställningstagande ull om köonkursgäldenär gjort sig skykhig till gåldenärsbrott inte tages idap tbewr. ”fattigkonkurserna "dvs. i bort emot 705 av antalet konkurser. Med den av kommittén föreslagna handläggningen av dessa från 1980 torde ett stort antal fall, där näringsförbud kan ifrågasättas. Komma att uppdagas.
8.12 Kommerskollegium
Vad däremot gäller den föreslagna administrativa ordningen vill kollegiet göra vissa reservationer. Uppenbarligen utgör missbruk av näringstTiheten i olika former ett omfattande och ökande problem, vilket måste mötas med åtgärder av olika slag. Det står också klart att punktvisa regleringar av näringsfriheten I form av yrkesauktorisattoner, tillstånd för utövande av viss verksamhet ete. inte sällan erfordras för att skapa garanter för att vissa på privat grund bedrivna verksamheter drivs på från allmän synpunkt acceptabelt sätt. Enligt kollegiets mening är det angeläget att undvika splittring av resurserna i handhavandet av de regleringar och andra åtgärder som erfordras 1 detta sammanhang. I stället bör strävas efter en så längt möjligt samlad organisation för dessa frågor. I det nu aktuella fallet har kommittén föreslagit att det skall ankomma på näringsfrihetsombudsmannen att föra talan om näringsförbud. Kollegiet vill utifrån ovan redovisade synsätt ifrågasätta om detta är en lämplig ordning. Det skulle innebära att ytterligare en myndighet kommer att
handlägga ärenden om inskränkningar i näringsfriheten för vissa yrkesut-
övare. Dessutom synes det tveksamt om näringstrihetsombudsmannens
uppgift att motverka konkurrensbegränsningar bör förenas med en sådan uppgift som det här är fråga om.
Kommerskollegium har ålagts handhavandet av ett flertal olika naringsrättsliga regleringar. Härvid synes man ha utgätt från att kollegiet bör tillföras regleringar vilka ej utgör ett direkt led i ullvaratagandet av särskilda intressen, såsom miljöskydd, konsumentskydd etc., eter 1 övrigt till följd av frågornas art bör handhas av annan myndighet och då ofta på lokal
nivå. Den nu föreslagna regleringen synes tll sin natur inte avvika från sådana regleringar som hittills förts till kommerskollegium. Med hänsyn till
vad som ovan sagts om angelägenheten av att så långt möjligt organisatoriskt hälla samman uppgifter på förevarande omräde. förordar kollegiet att uppgiften att föra talan om näringsförbud förs ull kollegiet.
SJ21 Handelskamrarna i Stockholm. Norrköping, Växjö, Visby, Malmö, Gävle och Skelletieå
— -- — Vidare ifrågasätter handelskamrarna om det inte bör finnas möjlighet att överklaga beslut av sådan ingripande art varom här är fråga. Bland annat med anledning härav förordar handelskamrarna att frågan om näringstörbud prövas av allmän domstol.
8.13 Marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen accepterar sålunda den föreslagna ordningen. att det utvidgade närmgstförbudet skall handhas inom den marknaäds-
rättsliga rättskipningen med domstolen som dömande organ och närmgsfri-
hetsombudsmannen (NO) såsom förande det allmännas talan inför domstolen. Härigenom skapas enligt domstolens bedömning garantier för att intresset av näringsfrihet och fri konkurrens beaktas. vilket intresse marknadsdomstolen och NO båda har att värna om enligt konkurrensbegränsningslagen. Såsom kommittén anför är också genom den valda lösningen intresset av rättssäkerhet vid prövning av frågor om näringstförbud väl tillgodosett genom gällande regler om sammansättningen av marknadsdomstolen och förfarandet vid denna.
Speciellt stor betydelse för rättssäkerheten har naturligtvis domstolens sammansättning. om domstolen i sitt dömande kunnat manifestera en hög grad av enighet beträffande värderingar och slutsatser. Härvidlag får marknadsdomstolen hänvisa till en under hösten 1978 av riksdagens näringsutskott gjord utredning (se NU 1978/79: 6). I utskottets betänkande konstaterar näringsutsköttet bla. (s. 15) att marknadsdomstolens avgöranden präglas av en betydande enighet och av att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella bedömningar än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter: utskottet betonade I sammanhanget att detta måste betraktas som tillfredsställande.
Marknadsdomstolens sammansättning vid handläggning av ärenden om näringsförbud bör enligt förslaget kunna vara densamma som vid domstolens handläggning av ärenden enligt Konkurrensbegränsningslagen. Därigenom kommer alltså den särskilde ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning att ta del i handläggningen. Denne ledamot förutsätts enligt lagen (4 FI st2 plaggen /1970:417/ om marknadsdomstol m. m.) ha särskild insikt it näringslivets förhållanden. I nu aktuellt avseende delar marknadsdomstolen helt kommitténs bedömning. och domstolen finner härvidlag angeläget betona lämpligheten av den valda lösningen med tanke på att det vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen gäller att inte bortse från Just de intressen konkurrensbegränsningslagen har att tillvarata.
[anslutning till behandlingen av marknadsdomstolens sammansättning vill domstolen något uppmärksamma kommitténs redovisning av gällande inskränkningar i konkursgäldenärs rätt att driva näringsverksamhet. Kommittén noterar härvid bl.a. att den som är i konkurstillstånd inte får utöva domartjänst. Marknadsdomstolen vill i förevarande sammanhang påpeka
att det ifrågavarande kravet inte gäller domare i marknadsdomstolen (se
7 § lagen om maurknadsdomstol m.m. och prop. 1970:57 s. 173), och
domstolen vill starkt ifrågasätta om inte detta krav bör införas även beträt-
fande domare I marknadsdomstolen. särskilt med hänsyn till nu aktuella lagförslag.
Förfarandereglerna avseende ärenden enligt konkurrensbegränsningsla-
gen innehåller vissa särpräglade regler om ett s.k. förhandlingsskede efter
avslutad rättegång (se 19-21 58 konkurrensbegränsningslagen) direkt av-
passade för prövningen I konkurrensbegränsningsärenden. Följaktligen bör i stället såsom kommittén föreslår reglerna beträffande handläggning av ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor i tillämpliga delar bringas att gälla i fråga om handläggning av ärenden om närmgsförbud
enligt 199 b § KL i förslaget. Beträffande själva förfarandet vill domstolen
uppmärksamma vissa speciella frågor.
Genom utt bestämmelserna I lagen om marknadsdomstol m. m. avseende förfarandet i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor -
såsom nyss konstaterats — föreslås bli tillämpliga på ärendena angaende
näringsförbud skulle alltså marknadsdomstolen med stöd av den f.n. gällande lydelsen av 158 lagen om marknadsdomstol m. m. under vissa betingelser kunna avgöra ärende utan sammanträde. Marknadsdomstoölen
vill emellerud ifrågasätta huruvida det inte bör vara i det närmaste obliga-
gatoriskt alt ärende angäende näringsförbud avgörs efter sammanträde inför marknadsdomstolen. Det föreligger särskild anledning att i nuläget aktualisera ett dylikt krav med tanke på att ifrågavarande 158 är föremål för visst ändringsförslag från konsumentverket (KOWV), vilket förslag efter remissbehandling f.n. är under övervägande inom handelsdepartementet. Enligt förslaget skulle möjligheterna att avgöra ärende utan sammanträde vidgas. Marknadsdomstolen skulle sålunda ges möjlighet — vill skillnad mot vad som nu gäller —- att under vissa omständigheter självständigt besluta att ärende skall avgöras utan sammanträde. I sitt remissvar tillstyrkte domstolen det ifrågavarande förslaget (se marknadsdomstolens yttrande av den 31 januari 1979 över KÖOVS framställning angående ändring i marknadsföringslagen / 1975: 1418/ och lagen om marknadsdomstol m. m.
samt förordningen /1976: 429/ med instruktion för KOV, s. 4 f). Marknadsdomstoölens nuvarande maktmedel för att få part eller annan att inställa sig personligen inför domstolen inskränker sig till vitesföreläggande (188 I st. I p. lagen om marknadsdomstol m. m.). Iakttas inte
föreläggandet, har marknadsdomstolen möjlighet att öka trycket på vederbörande genom ett förhöjt vite (18. $ 3 st. I p. jämförd med 9 kap. 8 § rättegångsbalken /RB/). Vitesföreläggande utgör emellertid inte någon garanti för att part verkligen inställer sig. Nuvarande reglering i lagen om marknadsdomstol m. m. angående parts eller annans personliga inställelse måste i själva verket betecknas som inadekvat. Som allmän grundsats törde nämligen böra anses gälla att ett system med tvängsmedel för inställelse måste 1 slutskedet alltid tillhandahålla det ovillkorliga tvångsmedlet hämtning. Saknas hämtningsmöjligheten. måste domstolen resignera: att avgöra målet på handlingarna sedan domstolen dessförinnan funnit sam-
manträde så angeläget att vederbörande vid ett kanske mycket högt vite
förelagts inställelse skulle ju innebära ett erkännande av att domstolens
tidigare bedömning varit ogrundad. Nu redovisade synpunkter angående tvångsmedel för inställelse har domstolen gett uttryck för i det ovan
nämnda remissvaret rörande vissa förslag från KÖV. I nyssnämnda remissvar hemställde marknadsdomstolen att handelsdepartementet i sam-
band med prövningen av KOVSs förslag måtte överväga frågan om införan-
de av möjlighet för marknadsdomstolen att förordna om hämtning av part eller annan som kallats att personligen inställa sig inför marknadsdomstolen. Vid handläggningen av den nya ärendekategorin beträffande närings-
förbud torde parts personliga inställelse komma att påfordras i avsevärt större utsträckning än vad som sker vid handläggningen av de nuvarande
ärendekategorierna. Därutöver finns det grundad anledning anta att det
bland de konkursgäldenärer och andra som riskerar att drabbas av näringsförbud finns förhällandevis mänga som inte lojalt kommer att inställa sig
personligen eller genom ombud. Mot bakgrund av det anförda finns det
följaktligen skäl att räkna med ett ökat behov av att kunna förordna om hämtning av part eller annan som har att inställa sig personligen inför marknadsdomstolen. Även i förevarande remissärende finner därför domstolen anledning understryka behovet av befogenhet för marknadsdomsto-
len att förordna om hämtning. Med hänsyn till att näringsförbud enligt förslaget skall jämlikt 199 bb 8 KL kunna hävas enligt 199 c § tredje stvcket KL lika väl som förbud enligt
marknadsföringslagen och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor tavtalsvillkorslagen) noterar kommittén (s. 107 f.) att för motsvarande fall inom tillämpningsområdena för marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen inte finns nägon uttrycklig föreskrift om i vilken form ansökande om hävande skall göras. Med hänsyn härtill — fortsätter kom-
mitten — har kommittén avstått från att föreslå nagon särskild regel om
formen för ansökan om hävande av näringsförbud. För egen del vill dock marknadsdomstolen härvidlag ifrågasätta, om inte uttryckliga bestämmelser avseende förfarandet vid ärenden angående hävande av tidigare meddelat näringsförbud bör övervägas under det fortsatta lägstiftningsarbetet.
Huvudsakligen samma bestämmelser som reglerar förfarandet vid medde-
lande av förbud bör enligt marknadsdomstolen gälla härvid. I sammanhanget vill domstolen påpeka att domstolen under sin hittillsvarande verksamhet ännu inte prövat fråga om hävande av tidigare meddelat förbud
enligt marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen. Det första ärendet
av denna typ har helt nyligen anhängiggjorts hos marknadsdomstolen. Det ärendet gäller förnyad prövning av förbud enligt marknadsföringslagen. och under handläggningen av ärendet har det visat sig att den aktuella bestämmelsen i marknadsföringslagen (12 §) inte helt entydigt anvisar hur förfarandet skall gestaltas (jfr prop. 1970: 57 s. 97 f. samt Bernitz. Ulf m. f1.. Otillbörlig marknadsföring, Nyköping 1970, s. 329 f). När fråga är om hävande av förbud med så ingripande verkningar som det nu aktuella näringsförbudet, bör enligt marknadsdomstolens bedömning inte nägra som helst oklarheter tillåtas kvarstå sävitt gäller spörsmålet hur ärendena skall handläggas. Reglerna bör följaktligen vara lika tydliga som motsvarande regler avseende ärenden angående meddelande av förbud.
I förslagets 199 .c $ första stycket KL regleras anhängiggörandet av frågor om näringsförbud enligt förslaget till 199. b & KL. Bl. a. stadgas vissa frister inom vilka tillsynsmyndigheten och NO har att göra anmälan respektive ansökan. Från rättssäkerhetssynpunkt torde ifrägavarande frister ha stor betydelse; en konkursgäldenär eller annan som riskerar att drabbas
av näringsförbud skall inte behöva sväva i ovisshet häröver alltför länge.
Det skulle i sammanhanget kunna ifrågasättas huruvida det inte utöver nyssnämnda frister även borde gälla en absolut tidsfrist för meddelande av
näringsförbud. Meddelat näringsförbud skulle t. ex. inte få kvarstå längre än viss tid efter konkursens avslutande (jfr 35 kap. 6 § brottsbalken).
Enligt marknadsdomstolens värdering torde det emellertid knappast finnas
något större praktiskt behov av dylik bestämmelse. Risken för att handläggningen av ärendena skulle fördröjas på ett ur den enskildes synvinkel
oförsvarbart sätt ter sig inte pätaglig.
Genom uttrycklig hänvisning 1 16 8 lagen om marknadsdomstol m. m. äger bestämmelserna 1 5 kap. RB om offentlighet vid domstol motsvarande
tillämpning vid marknadsdomstolen. Härvid ges alltså marknadsdomstolen
10 Riksdagen 1979/80.1 saml. Nr 83
möjlighet att i vissa fall förordna att förhandling skall hällas inom stängda dörrar. t.ex. om det skulle kunna befaras att ull följd av offentligheten yrkeshemhlighet skulle röjas. Jämlikt 5 kap. I $ tredje stveker tredje punkten RB skall i brottmäll när skäl därtill finns, förhandling. som angår personundersökning. sinnesundersökning eller annan utredning rörande den tilltalades levnadsomständigheter, äga rom mom stängda dörrar. Sist-
nämnda punkt i 5 kap. I $. som uteslutande avser brottmål. kan alltsä inte åberopas av marknadsdomstolen vid förhandling i ärende angående nä-
ringsförbud. För marknadsdomstolen framstår det som tänkbart att utredning ungåäende t.ex. konkursgäldenars levnadsomständigheter kan aktvaliseras vid prövningen av frågor om näringsförbud: en konkursgäldenär som drabbas av näringsförbud blir ju i större eller mindre utsträckning härigenom betagen sta förmäga att försörja sig och kanske också sin familj. Med beaktande härav torde utredning angående levnadsomständigheter ha viss relevans för att avgöra huruvida näringsförbud skall meddelas. Följaktligen kan det enligt marknadsdomstolens mening uppstå behov av att beträffande nu aktuella förhallanden hätta förhandling inom stängda dörrar. Mot bakgrund härav bör nu uppmärksammade fräga övervägas vid den fortsat-
ta departementsbehandlingen.
8.14 Näringsfrihetsombudsmannen
Utredningen har inte kunnat konkretisera i vilken omfattning det förekommer missbruk av konkursinstitutet som kan aktualisera ansökan till marknadsdomstolen om närngsförbud. Viss ledning kan möjligen erhållas med utgängspunkt i antalet anmälningar för gäldenärsbrott. I en inom brottsförebyggande rådets käns utarbetad rapport "Konkurser och ekonomisk brottslighet" (1978:1) redovisas en studie över gäldenärsbrotten i Stockholms kommun år 1974. Detta år avshutades 1029 konkurser i kommunen. Samma år polisanmäldes 40 personer i kommunen för gäldenärsbrott. Antalet uvslutade konkurser totalt + riket var samma är 4566. En proportioneH uppräkning av antalet anmälningar för gäldenärsbrott med utgångspunkt i desså siffror skulle ge ungefär 175 anmälningar i hela landet.
I rapporten redovisas också vissa uppgifter från en studie uv Gösta Kedner. företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, rörande gäldenärsbrottslighet. Kedners undersökning omfattade de 10 sydligaste länen och gällde endast företagskonkurser som avslutades 1970. Av 755 avslutade konkurser var 368 ordinära och 387 fattigkonkurser. Till åtal
anmäldes i de ordinära konkurserna 30 procent av gäldenärerna och i
fattigkonkurserna 9 procent av gäldenärerna. Dessa uppgifter ger vid handen att det skulle ha skett totalt närmare 150 anmälningar av gäldenärs-
brott i företagskonkurser i de 10 länen år 1970. Kedner anser dock att ett strikt iakttagande av reglerna i 11 kap. BrBi fråga om dessa 755 avslutade företagskonkurser hade bort resultera i en
anmälningsfrekvens på ca 40 procent i de ordinära och 40—50 procent i
fattigkonkurserna. En sådan anmälningsfrekvens skulle ha resulterat i ca
225 anmälningar. Om man gissningsvis antar att de 10 sydligaste länen svarar för ungefär två tredjedelar av konkurserna skulle antalet anmälning-
ur uv gäldenärsbrott i hela lundet bli betydligt över 300.
Om hänsyn enbart skulle tas till dessa siffror skulle antalet ärenden angående näringsförbud I varje fall i ett inledningsskede kunna bli mycket stort. kanske något hundratal. Avgörande härvidlag blir i första hand de
Prop. 1979/80: 83 147 i
resurser som tillsynsmyndigheterna kan avdela för atredrning av ärenden
om näringsförbud. Vid sädan utredning måste ullssösmyodighet självfallet enligt förvultningslagen €15 §) höra den söm avses bli törenral för närings-
förbud. Säsom utredningen understrukit bör tillsynsmyndigheten framlägga sädant utredningsmaterial som kan värna söm underlag för NOS stältningstagande.
Konkurslägskommittén har belyst ett antar fall. söm skulle kunna motivera näringsförbud. I den inom brottsförebyggande rådets kansh utarbetade rapporten har redovisats ytterligare ett antal fal av tiknande slag. Ingen av desså båda genomgångar lämnar någon mera imträngande belysning av de tekniska utredningssvärieheterna, NO har dock i sta verksamhet sett exempel på likartade beteenden och tvmgats att utreda dem. De erfarenheter som NO därvid gjort tvder på att förhållandena kar vara mycket komplicerade. Sädana omständigheter sön att boktöringen är oklar. tekniskt felaktig. ofullständig eHer kanske hett obefintlig får visserhgen föruisättas vara belysta innan NO tor befattning med saken. Men kvar står det förhållandet att bristerna = som kanske tillkommit för att dölja otillbörliga beteenden -- t sig medför att det kan komma att behövas mycket resurskriaå-
vande insatser från NOS sida I samband med utförandet av tulan i domsto-
len.
En särskild svårighet kan uppstå när det gäller att bevisa ven av flera styrelseledamöter eller ställföreträdare i juridiska personer eller koncerner eller personer utanför denna krets som faktiskt handhaft ledningen av verksamheten. NÖsS egna erfarenheter talar för att den verklige ledaren gärna döljer sig och sina förehavanden i invecklade beslutsprocesser där ansvaret formellt ligger på andra personer.
Det är säsom av det föregående framgår inte nu möjligt att med någon tuillfredsställande grad av säkerhet förutse hur manga fall av nöringsförbud som årligen kan komma utt aktualiseras hos NÖ. Redan införandet av institutet näringsförbud kan på sikt väntas få en viss preventiv effekt.
8.15 Konsumentverket
Konsumentverket har inget att invända met att uppgiften att föra talen vid en utvidgning av förbudet i konkurslagen anförtros åt NO. Sett i ett större sammanhang förefaller det dock vara en något främmande uppgift för NO att föra talan om näringstörbad. Opi frågan om närvingsförbud blir föremål för mer generella överväganden, synes det nödvändigt att på nytt pröva vilken myndighet som bör ha tillsvnsuppgiften och rått att föra talan om sådant förbud.
8.16 Patent- och registreringsverket
Kommitten anser att den särskilda insikt i näringslivets förhällanden som krävs för tillämpning av förslaget talar för att prövningen av frågor om näringsförbud läggs på marknadsdomstolen. Det faktum att mycket kvalificerade konkursrättshiga frågor kan uppkomma under denna prövning talar
dock enligt patentverkets åsikt för att prövningen istället lägges på allmän
domstol. För detta talar också att frågor om överträdelse av näringsförbud enligt förslaget kommer att prövas I denna ordning. Det bör dessutom uppmärksammas att det beslut om försättande i konkurs som utgör en
förutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas fattas av tingsrät-
ten. Även andra frägor i samband med konkursen prövas av tingsrätt.
Kommittén har understrukit vikten av att snabbt få till stand ett slutligt beslut i ärenden rörande näringsförbud. Detta önskemäl har varit ett av skälen till att prövningen föreslås ligga på en myndighet vars beslut inte kan överklagas. Om dessa ärenden handläggs av ungsrätten, vars beslut kan överklagas hos hovrätten, behöver detta inte innebära någon nämnvärd förlängning av förfarandet. En betydande tidsvinst skulle kunna göras om ärendena anhängiggjordes hos tingsrätten av kronofogdemyndigheten direkt. Ärenden av detta slag bör också tilldelas förtur.
8.17 Arbetsmarknadsstyrelsen
Förbud att idka näring utgör ett stort ingrepp i näringsfriheten. Varje fall bör därför prövas särskilt av ett organ som är tillräckligt kvalificerat. AMS tillstyrker att marknadsdomstolen får pröva frågor om näringsförbud.
Det föreslagna förfarandet vid ansökan om näringsförbud innebär att frågan om ingivande av ansökan om förbud kommer att handläggas av kvalificerade organ, vilket AMS finner tillfredssvällande. AMS ifrägasätter dock om inte den enskilde näringsidkarens intresse av att snabbt få veta huruvida han kan komma att drabbas av förbud bör medföra en snävare tidsgräns för tillsynsmyndighetens anmälan, t.ex. sex månader från konkursbeslutet. Särskilt med hänsvn till de stora krav på förvaltarens kvalifikationer som ställs t propositionen 1978/79: 105 förefaller den tidsram på ett år från konkursbeslutet som kommittén har föreslagit att vara onödigt vid.
8.18 Länsstyrelsen i Stockholms län
Kommitténs förslag utgår frän att de ändringar i konkurslagstiftningen,
som tidigare föreslagits och som nu är föremål för lagrådsremiss, kommer att genomföras. Bland dessa ändringar kan noteras en ny ordning för handläggning av mindre konkurser i stället för de nuvarande fattigkonkurserna samt vidare att förvaltare regelmässigt skall utses. Förvaltningen skall stä under tillsyn av kronofogdemyndigheten.
Kommittén förestår i det nu aktuella sammanhanget att marknadsdom-
stolen skall avgöra frågan om näringsförbud. Frågan om förbud förutsätts
bli initierad av förvaltaren, som blir skyldig att snarast möjligt antingen i särskild anmälan eller i förvaltarberättelsen eller förvaltaruppgiften lämna
besked, om det finns anledning att meddela näringsförbud. Därefter skall
tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndighetem), så snart ske kan, dock senast ett år efter konkursbeslutet, göra anmälan till näringsfrihetsombudsmannen, vilken har att till marknadsdomstolen göra ansökan om närings-
förbud. Denna skall göras senast tre månader från det anmälningen kom in
till ombudsmannen. Först därefter kan således marknadsdomstolen avgöra
frågan om näringsförbud, ett avgörande varöver klagan ej kan föras. Enligt länsstyrelsens mening är det föreslagna förfarandet onödigt om-
ständligt och tidskrävande. Detta gäller särskilt i de fall, där det framstär som uppenbart att näringsförbud skall meddelas och där ett snabbt ingri-
pande är av betydelse för att förhindra fortsatt missbruk. Länsstyrelsen ser
det som angeläget att kravet på rättssäkerhet tillgodoses, men detta borde vid ovan nämnda situationer kunna ske i tillfredsställande grad även ge-
nom ett enklare och snabbare förfarande. Länsstyrelsen anser därför att, i fall när en uppenbar missbrukssituation
föreligger och ett snabbt beslut om näringsförbud är påkallat, det bör
ankomma på länsstyrelsen att fatta sådant beslut efter anmälan av tillsynsmyndigheten. Länsstyrelsen torde vara bättre skickad än annan myndighet eller domstol att på kort tid fatta beslut om näringsförbud, eftersom man inom myndigheten normalt har tillgång till sådan information som är av avgörande betydelse för frågan. Vidare finns vid länsstyrelserna personal med juridisk och ekonomisk utbildning och med praktisk erfarenhet av ämnesområdet. Länsstyrelsens beslut skall emellertid kunna överklagas i marknadsdomstolen. Länsstyrelsens beslut bör kunna träda i kraft utan
hinder av att det ej vunnit laga kraft. För fall där ett omedelbart beslut inte
är påkallat torde det av kommittén förordade förfarandet kunna tillämpas. Härigenom anser länsstyrelsen att även rättssäkerhetskravet blir uillfredsställande tillgodosett.
8.19 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen har i sitt vttrande den 15 november 1977 på angivna skäl föreslagit att länsstyrelsens lämplighet som tillsynsorgan bör närmare undersökas. Skulle länsstyrelsen utses till illsvnsmyndighet i konkurser, är det naturligt att länsstyrelsen även får uppgiften att göra anmälan till näringsfrihetsombudsmannen. då fråga uppkommit om näringsförbud.
Med hänsyn till bl.a. den samlade bild länsstyrelsen (uppbördsenheten) i mänga fall har av gäldenärer som försatts i konkurs är det lämpligt att
länsstyrelsen får göra sädan anmälan. Som exempel på länsstyrelsens (uppbördsenhetens) goda kännedom om gäldenärer kan nämnas att länsstyrelsen från lokala skattemyndigheten erhåller granskningsrapporter I fall där arbetsgivaren brustit i sin skyldighet att betala och redovisa innehållna preliminärskatter. Länsstyrelsen åtalsanmäler även ifrägasatta brott mot skattebrottslagen och uppbördslagen. I denna verksamhet samarbetar länsstyrelsen med kronofogde-, åklagar- och polismyndigheterna. Det förtjänar även att påpekas att länsstyrelsen enligt 62 § uppbördslagen beslutar om att konkursframställan skall göras mot skattskyldig eller arbetsgivare som är ansvarig för arbetstagares skatt. Länsstyrelsen beslutar även om att föra talan om personligt betalningsansvar enligt 77 a 8 uppbördslagen. 48 a § mervärdeskattelagen och 27 a § lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.
För det fall att statsmakterna följer konkurslagskommitténs förslag att utse kronofogdemyndighet till tillsynsmyndighet vill länsstyrelsen, mot bakgrund av det sagda, betona vikten av att de uppgifter — av natur att kunna grunda näringsförbud — som finns hos länsstyrelsen rutinmässigt tillförs kronofogdemyndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet. Uppgifterna kan sedan tillsammans med det material konkursförvaltaren inkommer med samt övriga uppgifter av betydelse i sammanhanget bilda underlag för anmälan till näringsfrihetsombudsmannen.
8.20 Utredningen (1973: 01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
En följd av det system USS föreslår blir att näringsförbud kommer att
meddelas såsom någon form av rättsverkan då nu angivna brott har blivit
begängna I samband med konkurs. Huvudprincipen bör vara att domstolen självmant skall pröva frågan om näringsförbud vid fällande dom i brottmälet. Genom särskild reglering bör domstolen ges möjlighet att meddela
interimistiskt beslut om näringsförbud i de fall där sådant förbud är angelä-
get redan under den tid som utredningen mot den misstänkte pågår. Erfa-
Prop. 1979/80: 83 150)
renheten talar nämligen för ett sådant institut med hänsyn till att konkursoch brottsutredningar inte sällan tar avsevärd ud i anspråk.
Näringsförbud I samband med konkurs blir med all sannolikhet vanligt förekommande om den av USS föreslagna ordningen genomförs. Därigenom ökar den preventiva effekten av lagstiftningen. Mot bakgrund av nuvarande åtalsfrekvens inom de brottsomraden som skulle komma i fråga kan det dock inte handla om mer än några hundratals fall om året. Den effektiviserade tillsyn av konkursförvaltningen som föreslås i prop. 1978/ 79: 105 bör emellertid medföra en ökning av antalet mål där näringsförbud på grund av ekonomiska brott blir föremål för prövning.
USS delar inte kommitténs uppfattning att marknadsdomstöolen är bäst lämpad att avgöra frågan om närngsförbud. Skälen härtill är flera. Enligt gällande bestänunelser får besvär inte anföras mot marknadsdomstolens beslut. Här handlar det om ett så allvarligt ingrepp i den enskildes näringsfrihet att det av rättssäkerhetsskäl bör finnas möjlighet att få frågan om näringsförbud prövad i mer än en mstans. Om förbudet enligt vad utredningen föreslar — tills vidare knyts ull vissa ekonomiska brott i samband med konkurs talar dessutom bla. processekonomiska skäl för att låta allmän domstol få avgöra mål om näringsförbud. Enligt kommitténs förslag skall även sådan domstol avgöra mal om överträdelse av meddelat näringsförbud. Samtliga de rättsverkningar som kan följa på en konkursgäldenärs
otillbörliga handlande blir härigenom föremål för en samlad behandling
från domstolens sida. Anses däremot att även andra än straffrättsliga rekvisit skall kunna grunda näringsförbud kan det ifragsättas om inte
prövningen härav på grund av förbudets förvaltningsrättsliga karaktär bör
läggas på allmän förvaltningsdomstol.
8.21 Sveriges domareförbund
Enligt förbundets mening är det angeläget att lagstiftningen ine fär karaktären av specialbestämmelser, vilket kan medföra att den alltför sällan kommer i tillämpning. Detta kan bli följden om dylika frågor skall handläggas av näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen, särskilt som sädana förbud varom här är fråga får anses falla utom ramen för vad dessa organ annars sysslar med. Vad nu sagts talar för att de myndigheter och organ som enligt gällande rätt handlägger konkursfrågor också får avgöra frågor om förbud att idka näring. Därigenom skulle också skapas möjlighet att överklaga beslut om förbud. vilket förbundet anser påkallat från rättssäkerhetssynpunkt. Förbundet anser att kommittén överskattat betydelsen av att dessa frågor avgörs snabbt. Detta är inte mera angeläget här än på mänga andra områden. där rättssäkerheten anses
kräva möjlighet till överklagande.
De av kommittén föreslagna rekvisiten för meddelande av näringsförbud kommer enligt förbundets mening att i rättstillämpningen i väsentliga delar överensstämma med de objektiva rekvisiten för gäldenärsbrotten i I 1 kap. brottsbalken. Den föreslagna lagtexten i 199 b § konkurslagen har visserligen utformats på annat sätt. men kommittén har i sin motivering (s. 75—78) i flera avseenden anknutit till och även använt samma ordalag som I H kap. brottsbalken. Förutsättningarna för meddelande av näringsförbud skulle därför komma att i väsentliga delar överensstämma med de objek-
tiva rekvisiten för gäldenärsbrott. Detta talar med styrka för att även
frågor om näringsförbud handläggs av allmän domstol. som har att handlägga inte bara mål om gäldenärsbrott utan också åtskilliga andra frågor som har samband med konkurs.
Formerna för handläggning av frågor om närmegsförbud vid unpsrän mäste bli föremat för ytterligare överväganden. Det bör vara möjligt att på ett eller annat sätt skapa en samordning med åtal för gäldenärsbrött. varigenom en önskvärd förenkling av handläggningen av frågor om näringsförbud skulle kunna ernås. Hur erforderlig samverkan mellan tillsynsmyndigheten och åklagaren skall avägabringas mäste närmare utredas, men en tänkbar möjlighet är att anmälan om anledning till näringsförbud görs av tuillsynsmyndigheten samtidigt med att åklagaren underrättas om misstanke om gäldenärsbrott. Om anledning ull närmgsförbud ansågs föreligga, skulle yrkande kunna framställas hos tingsrätten om interimistiskt beslut i avbidan på att frågan slutligt prövas. vilket normalt skulle kunna ske i samband med åtal för gäldenärsbrott om sådant åtal väcks. Det kan ifrågasättas om inte interimistiskt beslut skulle kunna meddelas redan på grund av skälig misstanke om gäldenärsbrott. Någon mera vidlyftig utred-
ning skulle då inte heller behövas i detta tidiga skede. Då interimistiskt
beslut inte bör bestä under alltför lång tid, skulle tingsrätten kunna åläggas att bestämma sista dag för åtals väckande eller, om atal ej väcks, för fullföljd av yrkande om näringsförbud. En samordning med ätalsfrågan skulle kunna bidra inte endast till att handläggningen av ätalsfrågan blev snabbare utan också till att gäldenärsbrott kom att utredas i större omfattning än vad nu är fallet. Detta vore också i hög grad önskvärt såsom ett led i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Att de subjektiva rekvisiten för gäldenärsbrott inte är till alla delar uppfyllda skulle inte behöva utgöra hinder mot att meddela slutligt beslut om näringsförbud. Risk fanns kanske annars att bestämmelsen skulle få sitt tilämpningsomrade alltför inskränkt för att tjäna de syften som den avses göra.
De av kommittén angivna förutsättningarna för meddelande av näringsförbud sammanfaller dock inte helt med rekvisiten för gäldenärsbrott. Sålunda kan det. som kommittén föreslagit, finnas anledning att meddela näringsförbud vid upprepade konkurser även när brottsligt förfarande inte kan styrkas. I dessa fall bör särskild talan om förbud kunna föras vid tingsrätten antingen av åklagaren eller av tillsynsmyndigheten. Möjlighet att meddela interimistiskt beslut bör övervägas även för dessa fall.
Skiljaktig mening
Beträffande förbundets yttrande i den del det tar ställning till beslutande organ är Grotander och Palm skiljaktiga och förklarar sig anse de skäl bärande som anförts i betänkandet (s. 87-90) för att marknadsdomstolen är det lämpligaste organet att meddela näringsförbud. De anser att i andra hand, om tingsrätt anses böra ifrågakomma som sådant organ. förfarandet bör anknytas till de regler som gäller för handläggning av tvistemål och talan föras av tillsynsmyndigheten.
8.22 Sveriges advokatsamfund
Även om näringsförbud skulle få ett så vidsträckt tillämpningsområde,
som kommittén föreslår, förefaller det ändock troligt, att frågan om förbud oftast aktualiseras efter konkurs, som leder till åtal för gäldenärsbrott eller
annan kriminalitet. Det måste i dessa fall vara utomordentligt viktigt att frågan tas upp till behandling i samband med påföljdsfrågorna i övrigt. Samfundet erinrar här om de argument, som framförts för att körkortsåter-
kallelse skall prövas av domstol. Dessa maste väga än tyngre när det gäller
en så genomgripande påföljd som näringsförbud. Här bör domstolarna få ullfålle till samtidig prövning. så att ett näringsförbud och tiden för detta kan göras beroende av struffmätningen I övrigt. Kommitten har icke värn främmande för tanken att lata prövningen ankomma på de allmänna domstolarna men avfärdar denna bland annat med hänvisning till att prövningen skall omfatta även företagsekonomiska och därmed bestläktade spörsmaåloch till att det i princip gäller om någon är uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet eller ej. Kommitténs äsikt är att detta slågs bedömninpar skulle ligga vid sidan av de upppitter. som i allmänhet tillkommer tinesrätterna. Samfundet har svårt att dela denna uppfattning. De företagsekonomiska spörsmål. som kan komma upp i detta sammanhang, torde ej vara mer komplicerade än sädana, som allmän domstol har att befatta sig med i olika etvila mål och i mål. som rör ekonomisk brottslighet. Den lämplighetsprövning, som enligt betänkandet skall äga rum. torde icke
erbjuda avvägningsproblem, som nämnvärt skiljer sig från dem, som upp-
kommer då andra påföljdsfrågor skall avgöras. Även allmänna rättssäkerhetssynpunkter talar för att prövningen skall läggas på de allmänna domstolarna.
Samfundet ifrågasätter självfallet inte att specialdomstolarna tillgodoser rättssäkerheten mot bakgrunden av den rättstradition och politiska stabilitet som kännetecknar dagens svenska samhälle. Men rättsordningen och rättskipningen bör å andra sidan vara så organiserad utt den erbjuder den enskilde största möjliga rättssäkerhet oberoende av den i framtiden för tillfället förhärskande politiska situationen. Mot den bakgrunden ter det sig angeläget att åt de allmänna domstolarna I största möjliga utsträckning förbehålla beslutanderätten i fråga om den enskildes rörelse- och verksamhetsfrihet samt rättigheter i övrigt.
Men även andra skäl än dessa talar för att den enskildes rättssäkerhet
skulle främjas om prövningen hänfördes till de allmänna domstolarna. Det är säledes otillfredsställande, att den näringstförbudsprövning. som förslaget förutsätter, skall kunna grundas på en relativt summarisk redogörelse i förvalturberättelsen eller förvaltaruppgiften eller rent av på en anmälan enbart frän tillsyningsmyndigheten och att näringsfrihetsombudsmannens utredning förutsättes bli endast av begränsad omfattning. Principen anges vara, att han skall tå ställning på det material. som konkursförvaltningen eller tillsyningsmyndigheten ställer till hans förfogande. Enligt kommitténs
förslag ull ändring i gällande instruktion för näringsfrihetsombudsmannen
skall denne höra den. som avses med förbudsframställningen ”när det lämpligen kan ske”. En ordning. som bättre garanterar gäldenären ett allsidigt tillvaratagande av hans intressen redan på utredningsstadiet, är enligt samfundets mening nödvändigt. Detta skulle lättast åstadkommas. om prövningen förlades till de allmänna domstolarna.
Enligt förslaget skal marknadsdomstolens beslut icke kunna överkla-
gas. vilket klart strider mot de rättssäkerhetsgarantier man i andra närliggande sammanhang velat ge den enskilde såsom vid fall av konkursbrott,
körkortsindragning, uteslutning ur föreningar och organisationer och vid
handläggning av avuktorisationsfrågor. Om principiella skäl anses tala för. att marknadsdomstolens avgöranden ej skall kunna överklagas, är detta ytterligare ett skäl för att låta prövningen ankomma på de allmänna domstolarna. Den olägenhet. som kommittén anser ligga i. att det kan ta läng tid att utverka ett slutligt avgörande på grund av fullföljdsmöjligheterna.
kan neutraliseras genom en bestämmelse om, att beslut får omedelbart
verkställas även om prövning sker i högre instans. Den bör dock i så fall förenas med rätt att påkalla inhibitionsbeslut vid överprövning.
8.23 Föreningen Sveriges statsåklagare
Konkursläpskommittén avvisar att de allmänna domstolarna. alltså i
första instans tingsrätterna. är lämpliga att besluta om näringsförbud enligt
199 b & KL och föreslär i stället att sådan fråga skall prövas av marknadsdomstolen på talan av näringsfrihetsombudsmannen. Statsäklagarföreningen ställer sig av flera skäl tveksam till en sådan lösning. Näringsför-
budet blir mycket ingripande för den som träffas av förbudet. Som ovan
antytts måste därför utredning och förfarande omgärdas av starka rättssäkerhetsgarantier. Vad gäller domstolsförfarandet motsvaras dessa bäst av de allmänna domstolarnas processuella principer om muntbighet och ome-
delbarhet. Tingsrätterna har konkursrättslig expertis och erfarenhet av
lagstiftning och utredningar om pildenärsbrott, skattebrott och andra förmögenhetsbrott. Därtill kommer att tingsrätt i det stora flertalet fall. där näringsförbud aktualiseras, får handlägga brottmal, som anknyter till den
aktuella konkursen. Detta innebär att cn mycket ingäende och fullständig
utredning i det enskilda fallet kommer att stå till domstolens förfogande dä frågan om närimngsförbud skall prövas. Motsvarande skulle knappast gälla marknadsdomstolen om den väljs för uppgiften att meddela näringsförbud. Kommittén förutsätter att marknadsdomstolen skall snabbt få till stånd ett slutgiltigt beslut på utredningsmaterial som tillhandahålles av näringsfrihetsombudsmannen. men i huvudsak samlas av kronofogdemyndigheten. Det är uppenbart att dessa myndigheter för närvarande saknar kapacitet att göra utredningar som ens tillnärmelsevis kan motsvara förundersökning
i brottmål. Regler saknas i stort sett om förfarande och befogenheter vid
utredning genom kronofogdemyndighets försorg. Dessa myndigheters personal har icke utbildning eller erfarenhet som gör dem lämpade göra
bedömningar om de invecklade kriminaliserade förfaranden som förekom-
mer i samband med konkurs och oftast bör vara utslagsgivande vid beslut om näringsförbud. Det kan ej heller vara ungeläget att hos kronofogdemyndigheterna tillskapa resurser för att göra utredningar som i det väsentliga blir dubbleringar av förundersökningarna. För övrigt är det tveksamt om det är möjligt att inom överskådlig tid förse kronofogdemyndighet med kvalificerade personella utredningsresurser. Trots decenniers klagomål och strävanden har man icke inom polisväsendet kunnat bygga upp en tillräcklig organisation för snabb handläggning av ekonomisk brottslighet. - Även med beaktande av att marknadsdomstolen har speciell kunnighet och erfarenhet. finns alltså risker att domstolen skulle nödgas att fatta snabba beslut angäcnde näringsförbud på sämre och mer begränsat utredningsunderlag än vad tingsrätten har i anknytande brottmålsprocess. Detta är, sett mot bakgrund av att marknadsdomstolens avgörande icke kan överklagas, knappast tillfredsställande. Det vore betänkligt om de olika domstolarna skulle —- på grund av skiftande utredningsunderlag — komma till olika bedömningar av de företeelser, som skall ligga till grund för straffsanktionen resp. näringsförbud. Föreningen vill ifrågasätta om kom-
mittén icke undervärderat eller i vart fall icke tillräckligt belyst de svårigheter som föreligger att utreda och bedöma de invecklade ekonomiska
törhållanden som regelmässigt torde förekomma i aktuella fall. Det kan
förutses att tillsynsmyndigheten enligt kommitténs modell måste för sin bedömning göra utredningar i avsevärt flera fall än de där anmälan till näringsfrihetsombudsmannen verkligen sker.
Redan idag förekommer betydande olägenheter och eftersläpningar i de ekonomiska brottmålen på grund av den bristfälliga kopplingen mellan de
administrativa skattemälen avseende skattebrott. kombinerade med gäldenärsbrott och annan brottslighet. Ur denna synpunkt är dei önskvärt att icke vtterligare komplicera bilden och splittra handläggningen genom utt införa ett separat förfarande vid nya organ för att göra I väsentliga delar parallella utredningar och göra bedömningar om speciella följder för näringsidkare av konkurser och agerande i anslutning till dessa.
Ett ganska ordinärt förfarande i de fall dar näringsförbud blir aktuellt skulle enligt kommitténs förslag engagera I vart fall följande organ. 1. Konkursförfarande vid allmän domstol, utredning av förvaltare och
tillsyn av kronofogdemyndighet to Skattemål vid skattedomstolar. utredning av skatterevisorer oftast i
samräd med åklagare och polis, talan av täxeringsintendent. 3. Brottmäål vid allmänna domstolar. utredning av åklagare och polis i
samverkan med särskilt skatterevisorer. 4. Talan om näringsförbud vid marknadsdomstolen, utredning av krono-
fogdemyndighet och närinpsfrihetsombudsman. talan av den sist-
nämnde. 5. Eventuella utredningar vid speciella myndigheter. exempelvis vid illo-
Jala förfaranden på arbetsrättens område m. m.
Ett väsentligt skäl för att tingsrätt bör handlägga näringsförbudsfallen är alt i förekommande fall beslut om näringsförbud bör vägas in vid bestämmande av pätöljd i anknytande brottmål. Det kan erinras om den intensiva kritik som riktats mot att domstol icke anförtrotts att pröva frägan om indragning av körkort i samband med fastställande av päföljd för trafikbrott.
Om prövningen av näringsförbud förläggs till allmän domstol. bör det vara möjligt för allmän åklagare att självständigt och oberoende av anmälan från tillsynsmyndighet föra talan om näringsförbud i samband med väckande av ätal. Föreningen anser det icke vara rationellt att initiativet
till näringsförbud skall exklusivt vila på kronofogdemyndighet. Sannolikt
skulle åklagarens utredning av brottmål. åtalsprövning och åtalsbeslut röna inverkan av en skyldighet för åklagare att beakta frågan om närimgsförbud.
Statsåklagarföreningen finner säledes starka skäl tala för att prövningen
av näringsförbud icke skall ligga på marknadsdomstolen, av principiella
skäl som också med hänsyn till de betydande kostnader som nödvändig förstärkning av marknadsdomstolen. näringsfrihetsombudsmannens organisation och kronofogdemyndigheternas utredningskapacitet skulle draga, kostnader som i stort skulle utebli om prövningarna läggs på de allmänna domstolarna.
För att trygga att näringsförbud kan inträda snabbt kan övervägas om
allmän domstol bör tilläggas möjlighet att meddela interimistiskt förbud i avbidan på avgörande av brottmål.
Slutligen vill föreningen rikta uppmärksamheten på frågan om ett förfa-
rande enligt kommitténs modell kan förhalas genom att tillsynsmyndig-
hetens beslut om anmälan till näringsfrihetsombudsmannen överklagas.
8.24 Föreningen Sveriges åklagare
När det gäller frågan vilket organ som skall äga besluta om näringsför-
bud anser föreningen att övervägande skäl talar för att uppgiften anförtros
åt allmän domstol på talan av allmän åklagare. Åtskilligt kan anföras för en sådan ordning. Som kommittén själv påpekat finns konkursrättslig expertis
där och atskilliga av de föll där förbudsprövning blir aktuell torde komma att föranleda allmänt åtal. Därvid kan förbudsfrågan och åtalet handläggas samtidigt. ett förfarande som ur bäde processekonomisk och rättssäker-
hetssynpunkt är tilltalande. Vidare kan med ett sådant system förutses att prövningen av frågan huruvida talan om åläggande av närmgsförbud bör
anställas altid kommer att göras av aklagare med stor erfarenhet av brott i samband med konkurs. Vidare medför ett sädant system den fördelen att
en aklagares beslut att anställa eller icke anställa talan om näringsförbud
kan överprövas av överordnad äkfagare. Härigenom ernäs goda möjligheter till kontroll av bestämmelsens tillivnpning. De av kommittén anförda
skälen mot allmän domstol är heller inte särskilt övertygande. Tingsritterna har tvivelsutan stor erfarenhet av lämplighetsbedömningar uv de
mest skiftande slag. Därför torde bedömningen av om vederbörande är uppenbart olämplig att bedriva näringsverksamhet eller ej icke överstiga deras förmåga. Ej heller utgör det förhållandet att domstols avgörande kan
dras under överrätts prövning något hällburt argument mot en sådan dom-
stöls fämplighet i förevarande sammanhang. Snarare talar enligt föreningens mening starka rättssäkerhetssköäl för att talan i vanlig ordning skall kuona föras möt ett beslut om näringsförbud. En annan sak är att domstolen bör tilläggas befogenhet att förordna att beslut om näringsförbud skall gå I verkställighet utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft. Exempel på sådan befogenhet finns på olika håll bla. inom strafflagstiftningen (BrB 28:3 st). Med en sådan ordning kan man åstadkomma en tillräckligt
effektiv verkställighet utan att rättssäkerheten äsidosätts. Någon risk för
bristande enhetlighet i ullämpningen om uppgiften läggs på allmän domstol behöver knappast befaras. Prejudikatbildning kommer att ske på samma sätt som sker i andra typer av avgöranden och när det gäller åklagarnas verksamhet skulle givetvis vägledande anvisningar kunna ges av RÅ. Ej heller bör det enligt föreningens mening vara nödvändigt med en särskild sammansättning av allmän domstol. exempelvis genom utt tillföra den näringsrättslig expertis, för att frågor om näringsförbud skall kunna avgöras på ett tillfredsställande sätt.
8.25 Föreningen Sveriges kronofogdar
Kommittén har i sin diskussion om lämpligt beslutsorgan stannat för att marknadsdomstölen bör vara beslutande efter initiativ av näringsfrihetsombudsmannen. Som avgörande skäl redovisas i betänkandet att det i ärenden angående näringsförbud ytterst är fråga om att bedöma om vederbörande är lämplig att driva näringsverksumhet eller inte. Kommittén anför att lämplighetsprövningen innesluter frågor av ”säväl juridisk som
företagsekonomisk natur” och finner det vara en fördel att marknadsdom-
stolen är ett partssammansatt organ. Vidare understryks värdet av utt man snabbt kan få en enhetlig praxis genom marknadsdomstolen.
Föreningen kan inte finna att dessa konkurslagskommitténs angivna och andra skäl är övertygande. Till en början mäste påpekas att bedömningen
av de grunder, som uppställts för näringsförbud. måste vara relativt främ-
mande för de angivna organen. De primära rekvisiten anger ju att den
beslutande myndigheten har att i första hand bedöma, om gäldeniärsbrott eller unnun brottslig handling begätts av näringsidkaren eller om denne
eljest väsentligt åsidosatt borgenärsintressena. I bilden kan komma in att ta ställning till om t.ex. återvinningsgrundande transaktioner förekommit eller om näringsidkaren på ett obehörigt sätt utnyttjat skatteuppbördssy-
stemet genom själviapen långvarig kredit. Även andra kommitténs uttalanden. t.ex. att fråga kan vara om felaktig användning av pengar som utbetalats i form av regionalpolituiskt stöd eller missbruk av den statliga lönegarantin. visar på att alimän domstol lättare bör kunna besluta I fråga om näringsförbud.
Om konkursdomstolen eller tingsrätten i den ort tillsyvnsmyndigheten finns får beslutanderätten. innebär detta att den nödvändiga dokumentationen från konkursmalet finns lätt tillgänglig. Av större vikt är att tillsynsmyndigheten i samarbete med förvaltaren och andra myndigheter tlänsstyrelsens revistonsenhet. kronofogdemyndighet. polis och äklagare) snabbt och överskådligt kan villhandahålla tingsrätten en "förundersökning. Tillsynsmyndigheten kan smidigt hålla konktakt med tingsrätten och på hegiäran förse rätten med kompletterande utredning. Det bör i sammanhanget
särskilt anmärkas att kravet på ett snabbt förfarande bättre tillgodoses om allmän domstol tilläggs beslutanderätten.
Föreningen vill sålunda ifrågasätta om inte den ordningen bör gälla. att tillsynsmyndigheten. som har den nära kunskapen om näringsidkaren och
dennes verksamhet, anhängiggör talan om näringsförbud vid tingsrätt.
Närtngsförbud bör kunna prövas snarast efter konkursbeslutet samt eljest så snart förvaltaren färdigställt berättelse enligt 55 § konkurslagen. I sammanhaunget anmärks att nämnda paragraf bör kompletteras med bestämmelse att förvaltaren bör utreda och unge om han anser att nåringsförbud kan ifrägakomma. Beslut om näringsförbud bör kunna överklagas I vanlig
ordning - men bör gälla även om näringsidkare anför besvär över beslutet. Som tidigare anförts bör näringsförbud kunna meddelas även med anledning av beslut om likvidation av juridisk person.
Om kommitténs förslag anses böra genomföras, måste enligt Föreningens bestämda uppfattning marknadsdomstolen vid prövning av näringsförbud förstärkas med domare. som har längvarig erfarenhet av bl.a. Kkonkursrättsliga frågor. Likaså mäste tillsynsmyndighetens uppgifter och sumspel med niringsfrihetsombudsmannen och domstolen klarläggas.
8.251 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen
- — — Beträffande själva förfarandet har rättssåkerhetsaspekten tillgodosetts dels genom att gäldenären först efter välsignelse från såväl tillsyningsmyndighet som näringstfrihetsombudsman kan ställas inför marknadsdomstolen, dels ock genom att gäldenären I de flesta fall kan erhålla allmän rättshjälp. I sammanhanget bör dock påpekas, att det synes något otymp-
ligt med en handläggning i dylika ärenden via först konkursförvaltare.
därefter tillsyningsmyndighet. näringsfrihetsombudsman och marknadsdomstol.
8&.25.2 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Ostra Sverige
Vi vill sätta ifråga om inte näringsförbud skulle kunna meddelas lokalt av allmän domstol. Apparaten med marknadsdomstolen etc. synes onödigt
komplicerad och torde kunna medföra olämplig tidsutdräkt. — — =
8.25.3 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sverige
Lokalavdelningen ansluter sig inte till att marknadsdomstolen utses till beslutande organ i frågor om näringsförbud.
Beslutsfattandet bör ligga på lokal nivå. Tingsrätterna besitter redan kompetens och Jång erfarenhet av konkurs och gäldenärs- och skattebrott. Kontakterna mellan utredare och beslutande organ torde bli smidigare med tingsrätterna som beshutsfattande organ. Några svärigheter att uppnå enhetlighet i rättstillämpningen torde knappast föreligga — i varje fall inte olösliga problem. I andra hand bör övervägas om länsrätterna skulle kunna ifräågakomma som beslutande organ.
8.254 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Stockholms län
Kommittén framhåller på flera ställen att det är meningen att näringsförbud skall tillgripas endast i kvalificerade fall. Å andra sidan uttalar kommittén att det gäller att bedöma om vederbörande näringsidkare är olämplig att driva näringsverksamhet eller ej. Som skäl för att inte lägga besluten
hos länsstyrelserna anför kommittén att näringsförbud inte kommer att aktualiseras särskilt ofta och att besluten därför bör centraliseras. Lokalavdelningen anser att betydligt fler fall kommer att aktualiseras (se ovan) och att länsstyrelserna besitter den förhållandevis största kännedomen om näringsidkarna. Länsstyrelserna och inte marknadsdomstolen bör därför vara beslutande organ. Ansökan om näringsförbud bör inges av tillsynsmyndigheten.
8.26 Landsorganisationen i Sverige
För det andra bygger kommitténs förslag i utpräglad grad på ”katten på råttan, rättan på repet'-principen. I första hand skall således förvaltaren underrätta tillsvnsmyndigheten om att han anser att det föreligger grund för näringsförbud. Härefter skall tillsynsmyndigheten självständigt bedöma om förvaltarens ställningstagande är rimligt och därefter, senast inom ett år, i sin tur göra anmälan till näringsfrihetsombudsmannen (NO). NO
skall likaledes självständigt ta ställning till om det av tillsynsmyndigheten
anmälda fallet inom tre månader skall föras vidare vill marknadsdomstolen. Slutligen har marknadsdomstolen att besluta om skäl föreligger för näringsförbud. Marknadsdomstolen föreslås inte få möjlighet att meddela interimistiskt beslut.
- = - Vidare bör möjlighet till intertmistiskt förbud finnas. Det skulle
t.o.m. kunna meddelas av NO och bli gällande som slutligt beslut om den
berörda näringsidkaren inte inom viss tid överklagar beslutet hos NO. som då i stället mäste föra talan inför marknadsdomstolen för att förbudet skall bli definitivt.
8.27 Tjänstemännens centralorganisation
- —- —- TCO vill i detta sammanhang föreslå att kommitténs betänkande kompletteras med en rekommendation till marknadsdomstolen att när så
påkallas av omständigheterna inhämta skriftliga yttranden från berörda
fackliga organisationer. Ett sådant remissförfarande torde vara väl ägnat att öka domstolens möjligheter att göra en allsidig bedömning. Men redan konkursförvaltaren bör som regel informera de anställda och deras fackliga organisationer om en tilltänkt begäran om förbud och samtidigt inhämta deras synpunkter.
8.28 Centralorganisationen SACO/SR
SACO/SR delar inte konkurslagskommitténs åsikt att uppdraget utt meddela näringsförbud bör anförtros marknadsdomstolen. Uppgiften bör i stället anförtros tingsrätterna såsom mest lämpliga organ. De allmänna domstolarna har lång erfarenhet av lagstiftningen om konkurs, gäldenärs-. förmögenhets- och skuttebrott. brott mot uppbördslagen och aktiebolagslagen. De har även erfarenhet från andra spectalförfattn ngar, son kan bli
aktuella i sammanhanget. Domstolarna gör vid sin läagtillämpning inte bara
Juridiska utan även vissa foöretagsekonomiska bedömningar och till grund för de juridiska avgörandena ligger ofta företagsekonomiska utredningat
av komplicerad karaktär. Tingsrätterna har sålunda enligt SACO/SR:s
uppfattning fullgod kompetens för att handlägga aktuella prövningsären-
den. Det mäste dessutom vara betydelsefullt, att prövningen läggs på lokal
nivå. Det innebär kortare resvägar för parter och ombud samtidigt som en
sådan ordning skulle medföra en intimare och smidigare kontakt mellan
beslutande, utredande och ansökande organ. Den ordning som föreslås med tre organ. som skall engageras I anmälnings- och ansökningsprocessen. förefaller vara onödigt invecklad och tungrodd. Ansökningsförfarandet bör lämpligen ankomma på uillsynsmyndigheten. som redan har utrett ärendet och bedömt frågan om initiativ till näringsförbud bör tas. En ny instans behöver härigenom inte sätta sig in i ärendet. SACO/SR:s förslag innebär vidare, att uppgifterna kommer att spridas på ett stört antal lokala eller regionala myndigheter. Härigenom blir personualförstärknings-
behovet mindre än vad som blir följden av konkurslagskommitténs förslag.
En enhetlig rättstillämpning kan tillgodoses genom att domstolsverket och riksskatteverket följer utvecklingen på området och sprider avgöranden av intresse ull berörda organ. Tingsrätternas beslut om näringsförbud föreslås vidare gå t verkställighet utan hinder av att ändring i besluten söks. dvs. enligt samma regler som jämlikt 25 § konkurslagen för närvarande gäller för konkursbeslut. Den av konkurslaägskommittén påtalade olägenheten med långa handläggningstider hos tingsrätterna för att få till ständ ett näringsförbud försvinner härmed.
8.29¶Sveriges industriförbund
Förbundet berörde inledningsvis betydelsen av ett näringsförbud för den enskilde. Denne kommer säkerligen att uppleva förbudet som en synnerligen drastisk och långtgående åtgärd. Rättssäkerheten kräver därför — förutom en klar utformning av förutsättningarna för ett förbud — att ett fall där näringsförbud aktualiseras är ingående penetrerat och beslutet välgrundat. Förutsättningarna härför torde öka om riktigheten av ett beslut
kan prövas av flera instanser. Marknadsdomstolens avgöranden är inte överklagbara och kommittén föreslår inte heller sådana möjligheter i fråga
om ett meddelat näringsförbud. Med hänsyn till vad som ovan anförts i
frågan om rättssäkerhet anser förbundet dock, att ett beslut om näringsför-
bud bör kunna föras vidare till högre instans. Med anledning främst härav
förordar förbundet att de allmänna domstolarna anförtros uppgiften att
vara beslutande organ. Dessa domstolar har också av tradition erfarenheter att bedöma lämpligheten av sanktioner, som — i likhet med närimgsför-
bud — är riktade mot enskilda personer.
Kommittén har pekat på olägenheten av att det kan ta lång tid att utverka ett slutgiltigt avgörande vid fall av överprövning i de allmänna
domstolarna. Mot detta kan ställas dels betydelsen av att rättssäkerheten
upprätthålles. dels möjligheten uv att — om så skulie visa sig erforderligt -
kunna behandla de aktuella mälen med förtur. Regler skulle sålunda kunna tillskapas vilka med angivande av vissa frister kräver skvndsam handlägg-
ning från domstolarnas sida. när det gäller frågan om ett näringsförbud.
8.30¶Sveriges grossistförbund
När det gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd har vi inga invändningar mot kommitténs förslag. Det har vi däremot i fråga om förfarandet. Kommittén föreslär att beslut om meddelanden av näringsför-
bud skall fattas av marknadsdomstolen, som har stor erfarenhet av att
tillämpa sådana generalklausuler som det föreslagna stadgandet i 199 b § utgör. Kommittén menar också att intresset av rättssäkerhet vid prövning
av frågor om näringsförbud är väl tillgodosett genom gällande regler om sammansättningen av och förfarandet vid marknadsdomstolen. Det förutsätts därvid att marknadsdomstolens sammansättning skall vara densam-
ma som vid handläggningen av ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen.
Mot detta talar dock att marknadsdomstolens beshit inte kan överkla-
gas. Vi framhöll i vårt tidigare ompåamnda yttrande till handelsdepartemen-
tet att ett näringsförbud av den drabbade torde upplevas som en form av
straff och att detta borde leda till att beslutet kan överklagas. Detta gäller uppenbarligen också i fråga om näringsförbud i konkurssammanhang, och
även ett sådant beslut bör därför enligt vår mening kunna överklagas. Det synes oss därför ligga närmast till hands ait prövningen av frågan om näringsförbud läggs på allmän domstol.
8.31 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Kommittén föreslår att marknadsdomstolen skall besluta om näringsförbud. Mot bakgrund av den speciella sakkunskap som finns inom marknadsdomstolen tillstyrkes förslaget. Eftersom ett näringsförbud är ett all-
varligt ingrepp i marknadsekonomin och hårt kan drabba den enskilde
mäste säkerhetsaspekterna tillmätas en avsevärd betydelse. Organisationerna anser därför att marknadsdomstolens beslut skall kunna överprövas hos HD.
Kommittén föreslår att endast näringsfrihetsombudsmannen skall få an-
söka hos marknadsdomstolen om näringsförbud. Sådan ansökan skall få
göras efter anmälan från tillsynsmyndigheten. Både tillsynsmyndigheten
och nänngsfrihetsombudsmannen skall självständigt ta ställning till om
frågan om näringsförbud skall föras vidare. Enligt organisationernas upp-
fauning tillfredsställer det föreslagna förfarandet de krav på rättssäkerhet och sakkunskap som rimligen kan ställas. Förslaget tillstyrkes därför.
8.32 Kooperativa förbundet
Med hänsyn till det väsentliga ingrepp i principen om näringsfrihet och den personliga friheten, som ett näringsförbud utgör. anser KF att rättssäkerheten kräver att ett förbud måste kunna överprövas. KF föreslår att av marknadsdomstolen meddelat förbud skall kunna överklagas till regering-
en.
8.33 Svenska företagares riksförbund
Förbundet ställer sig dock tveksamt tull tanken att läta marknadsdomstolen avgöra mål av denna typ.
Med hänsyn till ärendenas vikt och betydelse för enskild persons rätt att
fritt få driva näring förefaller det Förbundet riktigare att låta allmän dom-
stol handlägga dessa frågor. Om så är nödvändigt bör domstolarna tillföras
den sakkunskap som kan anses vara behövlig.
Sammanfattning:
Förbundet tillstyrker utredningens förslag dock att mäl om näringsförbud bör handläggas av allmän domstol.
8.34 Sveriges Ackordscentral
—-- —- I vad angår förfarandet biträder ackordscentraler kommitténs förslag utom 1 vad avser frågan om vilken myndighet som skall pröva yrkande av näringsförbud. Ackordscentralen avstår nämligen från att gå in på denna fråga.
8.35 Svenska handelskammarförbundet
= —- — Vidare ifrågasätter förbundet om det inte bör finnas möjlighet att
överklaga beslut av sådan ingripande art varom här är fråga. Bland annat med anledning härav förordar förbundet att frågan om näringsförbud prö-
vas av allmän domstol.
9¶Rättshjälp
9.1 Marknadsdomstolen
Beträffande själva förfarandet vill marknadsdomstolen avslutningsvis understryka det angelägna i att part vid prövning av frågor om näringsförbud ges möjlighet till rättshjälp. Enligt kommitténs bedömning torde något hinder att lämna rättshjälp i nu berörda fall inte föreligga, varför Kommittén följaktligen inte heller föreslår nagon bestämmelse 1 frågan. Med tanke på de synnerligen ingripande verkningar som ett näringsförbud kan medföra, bör det emellertid enligt marknadsdomstolen övervägas huruvida inte särskild bestämmelse uttryckligen skall slå fast, att den instämda parten alltid är berättigad till rättshjälp 1 dessa ärenden.
9.2¶Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
För att garantera en sakligt riktig prövning av talan om näringsförbud är
det nödvändigt att näringsidkare och andra berörda personer har ekonomiska möjligheter att få tillräckhgt juridisk hjälp. Kommittén hänvisar I
detta sammanhang till proposition 1978/79:90 med förslag till ändring i rättshjälpslagen m.m. Kommittén konstaterar att något hinder att lämna rättshjälp inte torde föreligga i samband med prövning av näringsförbud.
Emellertid noteras att enligt 6 §i Rättshjälpslagen skall allmän rättshjälp
beviljus om den beräknade ärsinkomsten inte överstiger 8 basbelopp. En
jämkning är möjlig t. ex. i fall då personens betalningsförmåga är väsentligt nedsatt p. pa. skuldsättningar eller annan särskild omständighet.
Mot bakgrund av det allvarliga ingrepp ett näringsförbud innebär för den enskilde, de betydande rättegångskostnader som kan uppkomma samt skattesystemets utjämnande enckt, anser vi att beloppsgränsen I rättshjälpslagen i detta fall är alltför läg. Visserligen bör de ekonomiska förhällandena I samband med en konkurs i många fall innebära att en jämkning kan ske så att rättshjälp kan lämnas även för personer med höga inkomster. Detta är emellertid inte tllräckligt. Organisationerna anser därför att rättshjälpslagens regler It detta sammanhang bör kompletteras med en partiell rättshjälp för de personer som har inkomster utöver 8
basbelopp. Denna partiella rättshjälp bör lämpligen betala 75 77 av rätte-
gångskostnaderna i samband med att frågan om näringsförbud prövas. Vi föreslår att ett tillägg görs i rättshjälpslagen i enlighet med detta.
10¶Kontrollfrågor
10.1 Riksäklagaren
Kommittén har inte föreslagit någon särskild ordning för övervakning av
meddelade näringsförbud. Avsaknad av en sådan ordning kan givetvis äventyra reformen. Eftersom de nuvarande registersystemen inte är systemaitiserade lär det f.n. inte vara möjligt att åstadkomma någon effektiv kontroll inom ramen för rimliga resurser. Från mera allmän synpunkt inger det också betänkligheter att genomföra en lagstiftning utan att det samtidigt finns möjligheter eller resurser för kontroll av efterlevnaden. Kontrollfrågan är sålunda av avgörande betydelse och lagstiftningen bör enligt min
mening inte få träda i kraft med mindre erforderliga kontrollrutiner utarbe-
tats.
I0.1A Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Enligt min mening bör två av de i förslaget behandlade aspekterna på frägan om näringsförbud ägnas särskild uppmärksamhet, därest ett förbud
skall få önskad effekt. För det första krävs, sävitt avser den praktiska
betydelsen av förbud samt kontrollen av efterlevnaden, att ett centralt. rikstäckande registreringsförfarande anordnas. Ett förbud som ej blir känt har självklart ingen effekt. Det är även väl känt att illojala gäldenärer medvetet utnyttjar den i dag gällande. bristfälliga samordningen mellan lokala myndigheter för att undgå insyn och försvåra kontroll. De av kommittén skisserade registreringsförfarandena torde. därest de förverkligas, kunna vara tillfyllest. — — —
0.4.2 Länsåklagaren i Kopparbergs län
När det gäller kontrollen av utfärdade förbud är kommittén enligt min
mening väl optimistisk. Erfarenheterna från efterlevnaden av nu gällande förbud i 199 a § motiverar knappast denna optimism.
10.2 Stockholms tingsrätt
Med utgångspunkt från sin egen erfarenhet vill tingsrätten göra följande påpekanden. De register som i dag finns över aktiebolag, handelsbolag m. fl. måste förbättras. Personer som ingår i styrelser samt bolagsmän
1 Riksdagen 197980. 1 saml. Nr 83
mäste vara identifierade genom såväl namn som personnummer. Aktuella och fullständiga adresser skall finnas registrerade. Vidare måste till registreringsmyndighet inkomna ärenden angående ändring av tidigare retvstrerad uppvft behandlas skyndsamt. I de fall då behörig styrelse saknas bör ingripande ske tidigare än för närvarande. Nu nämnda brister försvårar kontrollen av att gällande föreskrifter efterlevs.
10.3 Malmö tingsrätt
= —- = Kontrollen av att meddelade närmesförbud takttas kommer att försvåras av det sätt, på vilket de olika registren över juridiska personer och näringsidkare f.n. är opplagda. Avsaknaden av ett centralt, riksomfattande konkursregister. som även upptar meddelade näringsförbud. kommer också att i hög grad inverka menligt på effektiviteten.
Tingsrätten kan inte ansluta sig till kommitténs överväganden och förslag angående registrerings- och kontrollfrågorna. Dessa frågor måste övervägas ytterligare. En oeftergivlig förutsättning för att den föreslagna lagstiftningen skall få någon effekuvitet är enligt ungsrättens mening. att det upprättas ett centralt register över konkurser och meddelade näringsförbud. Tingsrätten vill vidare peka på att det ur kontrollsynpunkt inte kan anses godtagbart att den som söker registrering såsom näringsidkare eller såsom ställföreträdare för juridisk person ej skall förete bevis om att han inte är underkastad näringsförbud. Kommitténs tanke att det kan räcka med att en straffsanktionerad försäkran avges är verklighetsfrämmande, om ej registreringsmyndigheterna har möjlighet att kontrollera riktigheten av försäkran. Så skall emellertid enligt betänkandet ej bli fallet.
10.4¶Rikspolisstyrelsen
Styrelsen vill dock framhålla att förslaget kräver för att uppnå avsedd effekt genomgripande åtgärder beträffande nuvarande registrering av företrädare för juridiska personer. Styrelsen delar uppfattningen att ett centralt register över meddelade näringsförbud bör inrättas. Det torde vara nödvändigt med ett fortlöpande informationsutbyte mellan näringsförbudsregistrerunde myndighet och de myndigheter som handhar registrering av bokföringspliktiga juridiska personer för att hindra personer som meddelats näringsförbud att börja respektive fortsätta driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet.
Styrelsen anser - 1 motsats till utredningen - det inte vara tilräckligt att den som ansöker om registrering i handels-. förenings- och aktiebolagsregistren endast skall behöva avge egen försäkran om att han inte är underkastad näringsförbud. Det får anses vara lika viktigt utt uppgift från myndighet i detta avseende kan företes för registreringsmyndighet som det är beträffande bevis från tingsrätt att vederbörande inte är försatt i konkurs.
Slutligen anser styrelsen att tillsvnsmyndigheten skall svara även för kontrollen att den som meddelats näringsförbud i realiteten avvecklar sina engagemang I bokföringspliktig näringsverksamhet. Tillsynsmyndigheten
bör ha skyldighet att anmäla underlåtenhet till polisen.
10.5¶Brottsförebyggande rådet
Den lämpliga utformningen av registrering av meddelade näringsförbud liksom behovet av aviseringar av besluten är just nu rätt svår att bedöma.
En översyn av uktiebolagsregistret pågår. riksdagens eivilutskott har begärt en översyn av REX-systemet (CU 1978/79: 25) och en proposition med förslag till skatteregisterlag avvaktas. Mot denna bakgrund understryker BRÅ endast vikten av att uppgifterna om meddelade förbud samlas i ett för allmänheten och myndigheterna lätt tillgängligt register. BRÅ vill dessutom
ifrågasätta om inte kommittén något underskattat behovet av avisering till skuggrepister hos olika myndigheter. Ctan effektiva registreringsrutiner
och andra åtgärder som underlättar myndigheternas kontroll av att medde-
Jade förbud efterlevs skulle förbudssanktionen förlora mycket av sin me-
ning. BRÅ anser därför att frågan om vikten av olika myndigheters aktivitet för att motverka överträdelser uv meddelade förbud särskilt bör uppmärksammans I en proposition Fämnet.
BRÅ hänvisar slutligen till vad rädet i det föregående anfört om registre-
ringsförfarandet och frågan om firmakarantän.
10.6 Statskontoret
I avsnittet om kontrollfrågor uttalar kommittén att man inte behöver inrätta ett särskilt organ eller bygga upp en vidlyftig apparat för tillsyn att meddelade näringsförbud inte överträds. Statskontoret delar denna uppfattning och kan i huvudsak godta de av kommittén uppdragna riktlinjerna för hur kontrollen kan anordnas. Ämbetsverket tillstyrker därför bl.a
förslaget att meddelade näringsförbud registreras och att denna registre-
ring sker centralt hos riksskatteverket. En central registrering av förbuden
skulle innebära att underrättelse om meddelat förbud inte behöver skickas
till alla subjektregistrerande myndigheter. dvs. länsstyrelsernas handelsoch föreningsregister respektive aktiebolagsregistret vid patentverkets bolagsbyrå. Dessa myndigheter kan då i stället med hjälp uv det centralt förda registret förhindra att nyregistrering görs av person som är underkastad
näringsförbud. Statskontoret ansluter sig därför till förslaget att det vid
ansökan om nyregistrering bör räcka med att försäkran avges att vederbö-
rande inte har meddelats näringsförbud.
För att se till att uppdrag, som berörs av meddelat näringsförbud. avvecklas, bör — som kommittén föreslår — registreringsmyndighet där konkursgäldenären är registrerad, underrättas om förbudet. Kommittén finner det önskvärt att dessa registreringsmyndigheter kontrollerar huruvida avveckling sker. Statskontoret anser för sin del att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten i konkursen att svara för denna kontroll.
Kommittén anför beträffande berörda avvecklingsfrågor att det är angeläget att man kan få reda på vilka företag som personen i fråga är anknuten till. Möjligheterna att erhålla uppgifter genom ovan nämnda subjektegister
är f.n. begränsade. I likhet med kommittén anser statskontoret att förhållandena härvidlag framdeles i rent tekniskt hänseende förbättras uvsevärt
bl.a. genom det tilltänkta nya aktiebolagsregistret och det referensrepister
som håller på att inrättas I anslutning till RS-projektet. Nyssnämnda rfegis-
ter och ett eventuellt centralt konkursregister torde även underlätta ställ-
ningstagandet till frågan om näringsförbud bör meddelas.
10.7 Riksrevisionsverket
= = — avvaktan på ytterligare utredning om möjligheterna att för information och kontroll använda de centrala ADB-register som är under upp-
byggnad vid patent- och registreringsverkets bolagsbyrå och inom skatte-
adnunistrationen. förordar RRV att ett enkelt kortregister över meddelade näringsförbud förs manuellt hos näringsfrihetsombudsmannen.
10.8 Riksskatteverket
Ftt register över meddelade näringsförbud kan förläggas till RSV. Registreringen skulle då ske inom företagsbeskattningsregistret och/eller i REXsystemet. Informationen bör vara ulgänglig över fänsgränserna. Oavsett inom vilket eller vilka ADB-system behövlig information görs tillgänglig måste registren kompletteras. vilket kräver viss tid. Detta bör dock inte föranleda att nu föreslagen lagändring fördröjs.
Information bör nämligen kunna inhämats även på annat sätt även om det blir mer tidskrävande och osäkert. Tillgång tll uppgifter om en persons
uppdrag I olika bolag är av värde för den utredning som tillsynsmyndigheten och NÖ gör. Det är därför angeläget att uppgifter om vederbörandes tidigare och nuvarande engagemang i andra bolag kan erhällas. Tillgång till
register som täcker heta riket är också förutsättning för att erhålla kunskap
om upprepade konkurser i olika delar av landet.
Ett närmgsförbud avser också de uppdrag vederbörande redan innehar. Dessa uppdrag måste avvecklas. För förbudet som sädant och efterlevnauden av detta är det angeläget att alla uppdrag är kända.
10.81 Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Om reformen skall få avsedd effekt är det synnerligen viktigt utt arbetet
beträffande registreringen av meddelade näringsförbud igångsätts omgående. så att denna fråga är löst när den föreslagna lagstiftningen träder i kraft. Kronofogdemyndigheten anser liksom kommitten att registret skall vara offentligt.
10.8.2 Kronofogdemyndigheten i Malmö
Kommittén anser, att det inte torde bli särskilt vanligt att närtngsförbud meddelas. Kronofogdemyndigheten deltar inte denna uppfattning. Tvärtom är det kronofogdemyndighetens uppfattning att i vart fall anmälningar om ifrågasatt näringsförbud kommer att bli frekventa. Det allmänt uttalade
behovet av en lagstiftning som den nu föreslagna tyder på detta liksom kronofogdemyndigheternas kunskaper om i vilka fall den nu föreslagna
lagstiftningen skulle ha kunnat tillämpats.
Enligt kronofogdemyndighetens mening kan ett helt tillfredsställande kontrollsystem inte uppbypgas förrän ett centralt databaserat konkursregister framtagits och ej heller förrän aktiebolagsregistret uppbyggts så. att det är möjligt att från detta register erhålla uppgifter om i vilka bolag viss
person är styrelseledamot. Även om de av kommittén föreslagna kontrotlåtgärderna lider av vissa svagheter. vill kronofögdemyndigheten kraftizt understryka, att detta inte får hindra att den föreslagna lagstiftningen genomförs. Som myndigheten inledningsvis framhöll är behovet av lag-
stiftningen så påträngande att dessa brister mäste uccepteras. Kontrollsy-
stemet får kompletteras i efterhand. Det bör dock övervägas om inte meddelade näringsförbud bör publiceras. Även om rättshandlingar som företagits av någon som ålagts näringsförbud inte blir ogiltiga. finns det
dock skäl som talar för att förbudet ändock skall publiceras. Inte minst bör
publicering vara av vikt när det gäller att komma åt de personer som är villiga att uppträda som bulvaner. Har ett meddelat näringsförbud publi-
cerats, kan dessa personer inte dölja sig bakom ett pästående om att de inte kände till att uppdragsgivaren ålagts näringsförbud.
Prop. 1979/80: 83 0.8.3 Kronofogdemyndigheten i Östersund
Kommitten har inte närmare utrett den rättsliga bedömningen av situationen. när någon överträder näringstförbud och företar rättshandling gentemot tredje man. Det anmärks att denna överträdelse inte i och för sig innebär att rättshandlingen blir ogiltig. Som tidigare framhällits anser KEM att näringsförbudsreglerna maste ges en kraftig preventiv verkan. En sådan effekt kan vinnas bl.a. genom att förklara ogiltiga de avtal och andra rättshandlingar som efter förbudet träffas mellan gäldenären och tredje man. Det kan enligt KEM:s uppfattning övervägas en regel om att närings-
förbud skall publiceras enligt kungörandelagstiftningen och att rättshandlingar som därefter företes mellan den av förbud träffade näringsidkaren i
dennes rörelseverksamhet och tredje man inte skall tillerkännas giltighet. Det civilrättsliga regelsystemet om verkan av avtal med omyndigförklarad skulle här kunna vara normerande.
I). Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik
I kommitténs resonemang kring kontrollen av meddelande näringsförbud nämns ingenting om att tillsynsmyndigheten skall underrättas om av maurknadsdomstöolen meddelade närmgstörbud. Med hänsyn till tillsyns-
myndighetens/kronofogdemyndighetens lokala anknytning och dess uppgift att till nävingsfrihetsombudsmannen anmäla frågor om närmgsförbud
förutsätts att tillsynsmyndigheterna kommer att underrättas om meddelade
förbud.
10.9 Patent- och registreringsverket
För att en person skall kunna bli registrerad som ställföreträdare för ett
aktiebolag fordras att en försäkran om konkursfrihet avges i anmälan.
Patentverket anser att det ter sig naturligt att upppift rörande frihet från näringsförbud lämnas I samma ordning som idag gäller beträffande konkursfrihet.
I detta sammanhang aktualiseras frågan om inrättandet av ett centralt
register över meddelade näringsförbud. Praktiska skäl talar för att ett
sådant register skall föras hos patentverket.
För att en avveckling av styrelseuppdrag skall kunna övervukas och kontrolleras mäste man kunna utnyttja aktiebolagsregistrets personuppgifter. Detta i sin tur förutsätter att där införda ställföreträdare är angivna med personnummer. Så är emellertid ej alltid fallet, eftersom sädana
uppgifter i ett mycket stort antal fall saknas beträffande företrädare för bolag som registrerats före ikraftträdandet av 1975 års aktiebolagslag.
För att aktiebolagsregistret skall kunna utnyttjas som en effektiv informationskälla fordras sålunda att aktiebolag åläggs att komplettera med ställföreträdarnas personnummer i de fall dessa saknas så att tillgång till fullständiga uppgifter föreligger vid den tidpunkt dä aktiebolagsregistret är helt upplagt som ett dataregister. Detta kan ha skett tidigast vid utgången av är 1982, Under de närmaste åren torde möjlighet inte finnas till övervakning med utnyttjunde av aktiebolagsregistrets personuppgifter.
10.10 Arbetsmarknadsstyrelsen
Kommittén anser att det inte kommer att bli särskilt vanligt att närings-
förbud enhigt förslaget meddelas utan bestämmelsen kommer att få en förebyggande verkan. Det är därför onödigt att bygga upp en omfattande
kontrollorganisation för tillsyn att meddelade förbud efterlevs. AMS delar denna uppfattning men vill understryka det angelägna I att kontrollen dock
blir tillräckligt effektiv. Ett centralt konkursregister, som även omfattar
meddelade näringstförbud, skulle här kunna få mycket stor betydelse.
10.11 Länsstyrelsen i Stockholms län
För att näringsförbudet skall få godtagbar effekt erfordras att kontröllsystemet görs effektivt. Länsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag om en central registrering av meddelade näringsförbud. Fövrigt bör dessa frågor i första hand kunna lösas genom det kommande på databehandling grundade akticbolagsregistret hos patent- och registreringsverket och det referensregister som häller på att inrättas I anslutning till RS-projektet.
10.12 Datainspektionen
Kommittén har I avsnittet 6.6 diskuterat kontrollfrågor men har inte ansett det påkallat att lägga fram närmare utformade förslag i dessa delar. Inspektionen vill dock redan i detta sammanhang kommentera konumnitténs
överväganden I denna del.
För att efterlevnaden av meddelade näringsförbud skall kunna kontrolleras, mäste någon form av registrering ske. Det är enligt datainspektionens mening lämpligt att denna registrering -- som kommittén förespråkar — sker inom ramen för det planerade REX-systemet eller eventuellt i ett centralt konkursregister. Det bör i sammanhanget påpekas att REX-syste-
met fortfarande befinner sig på försöksstadiet med verksamhet i tre län och
att frågan huruvida systemet kommer att byggas upp för drift i hela riket i mer definitiv form ännu står öppen. Integritetshänsyn talar i och för sig för att registeruppgifter av ifrågavarande negativt slag inte blir offentliga. I
sakens natur ligger emellertid att beslut om näringsförbud måste vara
offentliga för att få avsedd verkan. Det inträng i personlig integritet som offentligheten kan tänkas innebära är s. a. s. inte obehörigt. Förutom att ett flertal myndigheter i sin verksamhet kommer att vara beroende av information om näringsförbud. gäller samma informationsbehov på den enskilda sektorn. Uppgift om näringsförbudet är en väsentlig information för tilltänkta finansiärer m. fl. när förbudet gäller men även därefter. Det kan vidare antagas att näringsförbud kommer att meddelas 1 tämligen ringa omfattning och endast i kvalificerade fall av konkursmissbruk. Med hän-
syn härtill finner datainspektionen att registeruppgifter om näringsförbud bör vara offentliga. Kommitten berör frågan huruvida kreditupplysningar kommer att innehålla uppgift om meddelade näringstförbud. Bestämmelserna i kreditupplys-
ningslagen (1973: 1173) torde inte utgöra hinder mot att så sker. De skäl
som ovan anförts till stöd för att registeruppgifter av ifrågavarande slag skall vara otfentliga talar också för att uppgifterna bör få ges positiv spridning och ingå i kreditupplysningar. I kreditupplysningslagen finns vissa särskilda regler för personupplysningar, varmed f.n. avses kredit-
upplysningar om annan enskild person än den som är näringsidkare eller
annars har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om
hans egna förhållanden behövs, för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. (I departemenispromemoria Ds Ju 1979:$8 föreslås dock vissa I sammanhanget betydelsefulla ändringar. mer härom nedan.) Eftersom en
person, som — enligt de av kommittén föreslagna reglerna — står under
näringstörbud, därmed är laghgen förhindrad att utöva näringsverksamhet. torde en kreditupplysning om honom - under den tid näringstörbudet gäller - vara att betrakta som personupplysning enligt kreditupplysningslagens nuvarande utformning. En personupplysning fär - 1 motsats till övriga kreditupplysningar - enligt 68 samma lag inte innehålla uppgift om betalningsanmärkningar efter utgången av det femte året etter det den noterade händelsen inträffar. Beträffande perdurerande omständigheter av denna art räknas tiden från det omständigheten upphörde. Denna femarsfrist börjar säledes — såvitt avser det föreslagna näringsförbudet - löpa då förbudet upphör. I det fall en person meddelats fem års näringsförbud och inte därefter änyo börjar bedriva näringsverksamhet kan således uppgift om näringsförbudet komma alt ingä i personupplysningar mer än tuo är efter meddelandet av det konkursbeslut som föregått förbudet. I den mån den som ålagts näringsförbudet aterupptar näringsidkande verksamhet när förbudstiden gått till ända. gäller emellertid inte ovannämnda tidsrestriktion. Då kan således uppgiften om det damera upphörda näringsförbudet — lämnas i upplysning om vederbörande utan nägon rehabiliteringsregel. Den tid som gäller uppgifter i personupplysning utsträcks om det i beslutet om näringsförbud förordnas att beslutet skall gälla från en senare dag. Datainspektionen vill fästa uppmärksamheten på dessa effekter av de föreslagna reglerna men finner It förevarande sammanhang inte skäl att mer utförligt behandla frågan. I justitiedepartementets promemoria kreditupplysning och inkasso (Ds Ju 1978:8) har föreslagits bl.a. att personupplysningsbegreppet skall omfatta alla fysiska personer. således även företagare samt att den nu gällande femärsfristen för uppgifter i personupplysning förkortas - med vissa undantag — till tre är. Ändringarna föreslås gälla från den | Juli 1980. Promemorian remissbehandlas f.n. Genomförs de i sagda promemoria föreslagna lagändringarna påverkas givetvis ovan beskrivna, något komplicerade situation.
10.13 Sveriges domareförbund
Av naturliga skäl är det med hänsyn till nu rädande brist på samordning av registrering o.d. samt ovissheten hur det skall bli i framtiden svårt att skapa en klar bild av hur problemen härvidlag skall lösas. Behovet av ett konkursregister för hela riket är uppenbart. I detta register bör också intas samtliga meddelade näringstörbud. Frågan om detta register behöver vara offentligt samt problem med samordning av olika register torde behöva övervägas närmare än som gjorts I betänkandet.
Kommittén anser "önskvärt att registreringsmyndighet i förekommande fall kontrollerar att näringsförbud efterlevs, t.ex. genom att tillse att vederbörande faktiskt utträder ur styrelsen för aktiebolag, och vid underlå-
tenhet polisanmäler detta. Emellertid har kommittén inte funnit påkallat att lägga fram utformade författningsförslag i dessa frågor. I avsaknad härav är det svårt att bilda sig en uppfattning om hur det skall fungera i
praktiken. Det synes förbundet inte bara ”önskvärt” att kontroll sker utan till och med nödvändigt. Denna kontroll skulle kunna ske genom föreskrift om att utdrag ur ett centralt konkursregister skulle företes i alla de fall där konkurstillständ eller närimgsförbud kan vara relevant.
10.14 Föreningen Sveriges kronofogdar
En särskild fråga är behovet av registrering och kungörande av närings-
förbud. Föreningen vill påstä, att förbuden måste kungöras enligt föreskrif-
terna I kungörandelagsuftingen — härefter skulle den ovan skisserade ogiltighetsregeln få verkan. Vidare bör anmärkas, att ett starkt behov
föreligger av ett funktionerande konkursregister samt registrering av per-
sondata om de fysiska personer, som uppträder som bolagsbildare och styrelse I aktiebolag.
10.141 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sveri-
ce
Lagsuftningens uppläggning i övrigt tycks lämplig. När det gäller bevakning och uppföljning av förbudet ligger det ju nära till för kronofogdemyndigheten att bevaka sådant. Dessutom bör skyldighet stadgas i författning
för t.ex. lokal skattemyndighet, länsstyrelsens firmaregister, aktiebolags-
registret etc. alt göra amnitlan om överträdelse av näringsförbud.
10142 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Stockholms län
En förutsättning för näringsförbud är att registrering i olika register sker
av förbudet. Vidare mäste dessa register vara lättillgängliga. Någon klarhet
hur de olika registren skall fungera finns tyvärr inte. vilket kan motverka
en effektiv Kontroll av olika näringsidkares medverkan i konkursföretag.
10.15 Landsorganisationen i Sverige
Oavsett man väljer ett automatiskt eller ett individuellt verkande förbud kommer kontrollen att vara en viktig fråga. Enligt 1.Os mening har kommittén tagit alltför lätt på denna fråga. I betänkandet förlitar man sig på reglernas preventiva effekt och att brotten alltid uppdagas förr eller senare. Kommittén hänvisar vidare till det arbete som pågår med olika centrala
register. LO vill i detta sammanhang starkt betona nödvändigheten av att
ett centralt företagsregister framtages så att en samordnad kontroll av samtliga företag kan ske. Registret bör läggas upp så att uppgifter kan erhållas om en person beträffande dennes samtliga funktioner i olika aktiebolag. handelsbolag och ekonomiska föreningar. Vid anmälan till registret bör göras klart för näringsidkaren att registret kan komma att samköras mot olika skatteregister. exempelvis vad gäller mervärdeskatteärenden. Ett centralt företagsregister är enligt LÖS mening nödvändigt för att få kontroll över den ekonomiska verksamheten.
Kommittén föreslår att ett centralt register, som innehåller alla medde-
lade förbud skall inrättas. LÖ anser inte att det räcker med att registret blir
offentligt. Beslut om näringsförbud bör även kungöras I Post- och Inrikes
Tidningar.
10.16 Tjänstemännens centralorganisation
Av konkurskommitténs betänkande framgär att det inte finns någon tillförlitlig statistik över inträffade konkurser och personer som haft ansvaret för konkursdrabbade företag. TCO vill understryka vikten av att ett system för insamling och registrering av statistiska uppgifter (inklusive uppgifter om meddelade förbud) rörande konkurser kommer till stånd. Arbetsmarknadens organisationer bör kontinuerligt erhålla information om innehållet i detta register.
Även vad gäller företagsregistren föreligger stora brister som försvarar eller i praktiken omöjliggör en kontroll av att meddelade förbud inte överträds. TCO anser det därför synnerligen angeläget att arbetet med att förbättra aktiebolagsregistret och andra företagsregister intensifieras. Utan verkliga kontroll: och sankuvonsmöjligheter riskerar kommittens för-
slag att bli ett slag I luften.
10.17 Centralorganisationen SACO/SR
För att en reform av ifrågavarande slag skall få avsedd effekt är det
synnerligen viktigt. att arbetet beträffande registreringen av meddelade
näringsförbud omgäende sätts I gång. Registreringsfrågan och dess offentlighet mäste vara löst, när den nu föreslagna lagstiftningen träder i kraft.
SACO/JSR anser liksom konkurslagskommitten, att förbudsregistret skall
vara offentligt.
Registreringsmyndighet bör åläggas skyldighet att vid registrering av
aktiebolag. handelsbolag och liknande kontrollera, att sökanden/näringsidkaren inte ålagts näringsförbud.
10.18 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Kommittén behandlar i övrigt kontrollfrågor, sanktioner vid överträdelser av förbud, kostnader för reformen samt ikraftträdande och över-
gångsbestämmelser. Organisationerna lämnar förslaget i dessa hänseenden
utan erinran.
11¶Sanktioner vid överträdelse av förbud
I1.1 Länsåklagaren i Kopparbergs län
= — — Det är dock enligt min mening en illusion att tro att lagföring och straff med böter och fängelse i högst två är för överträdelse av förbudet är
tillräckligt för att avhålla den kategori av näringsidkare som det kan bli
fråga om från att driva bokföringspliktig näringsverksamhet. Ett betydligt strängare straff i kombination med ett effektivt publiceringsförfarande torde vara erforderligt. Publiciteten är troligen verksammare än kriminaliseringen. Den bidrar till att försvåra för vederbörande att få de län och den kredit, som kan bli nödvändig för att starta och driva rörelse. Framför allt tror jag att det blir svårt att komma ät bulvaner genom kriminalisering.
Eftersom åtskilliga av de näringsidkare, som kan ifrågakomma också lär komma att lagföras och dömas för gäldenärsbrott. kommer troligen påföljden för en överträdelse av ett näringsförbud att sakna nämnvärd betydelse t jämförelse med påföljden för gäldenärsbrottet. Jämför rättegångsbalken
20: 7 p. 2. Den föreslagna straffskalan för ringa fall synes mig vara något av
en contradictio in adjecto.
11.2 Göta hovrätt
212§ 2 st. Med hänsyn till de förfaranden mot vilka den föreslagna
lagstiftningen riktar sig finner hovrätten mindre lämpligt att fängelse ingär i
straffskalan för ringa brott mot 199b 8. Bestämmelsen härom bör därtör
utgå. Paragrafens andra stycke bör omformuleras enligt följande.
Den som bryter mot förbud enligt 199b§ dömes till fängelse I högst tva år eller. om brottet är ringa, till böter.
11.3 Hovrätten över Skäne och Blekinge
avsnitt 6.7 anför kommittén att enligt dess mening straff är den lämpli-
gaste reaktionen från samhällets sida, om meddelat förbud överträds. kommittén diskuterar även om det straffrättsliga sanktionssystemet bör kompletteras med påföljder av ekonomisk natur. I första hand möjligheten att I förbudet utsätta vite. Kommittén anser emellertid att en ordning med
vite är mindre lämplig, eftersom vederbörande skulle kunna medvetet kalkylera med vitesbeloppet vid överträdelse av förbudet och att vitets avhaällande effekt i detta sammanhang över huvud kan sättas i fråga.
Hovrätten ifrågasätter om det är så självklart som kommittén anser att överträdelse av förbud skall följas av straff. På många områden går strävandena mot avkriminalisering och depenalisering. Det ligger något stötande 1 tanken att döma en person till fängelse för att han bedrivit en näringsverksamhet som eljest är tillåten för alla andra medborgare. Det behövs klara uttalanden i motiven om behovet av fängelse i sådana fall. I annat fall kan man befara att straffet allud blir böter. Bötesstraffet blir en lindrig ekonomisk konsekvens. som vederbörande kan kalkylera med på samma sätt som med vitet. Viten i den storleksordning som marknadsdomstolen använder sig av i andra sammanhang torde däremot ha en ullräckligt
äterhällande effekt. Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att ett
annat sanktionssystem än det av kommittén föreslagna bör övervägas vid
det fortsatta lagstiftningsarbetet.
11.4¶Stockholms tingsrätt
Kommitten föreslår som sanktion för överträdelse av meddelat näringsförbud fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. böter eller fängelse i högst sex mänader. Det påpekas av kommittén att regleringen i 199b 8
konkurslagen riktar sig mot kvalificerade falt av itlojala förfaranden och att
straffbestämmelsen bör utformas så att den som har meddelats sådant förbud verkligen avstär frän att idka näring under förbudstiden. Med denna målsättning. säger kommittén, är det viktigt att man på ett kännbart sätt kan inskrida mot den som överträder förbudet.
Användande av vite kan synas ha vissa fördelar. Vitesbeloppet skulle fastställas av samma organ som prövar frågan om förbud och som är insatt i ärendet samt besitter särskild sakkunskap och erfarenhet från näringslivet. Praxis I påföljdsfrågan skulle bli mer enhetlig. De personer som
meddelas förbud kommer att kalkylera med vad de riskerar vid en överträdelse och ett högt vite skulle säkerligen i många fall ha en avhållande
effekt. En viktig faktor är emellertid att det oftast kommer att röra sig om
personer som inte har nägra tillgångar. i vart fall inga synliga. I dyhka fall saknar ekonomisk påföljd effekt. Mot bakgrund härav anser tingsrätten
kommitténs förslag vad gäller påföljd vara att föredraga. Således skall i normalfallet påföljden vara fängelse. Med hänsyn till överträdelsens art
bör i princip endast ovillkorlig påföljd komma i fråga. Av kommitténs
exempel framgår att böter skall väljas endast för rent bagatellartade fall.
I avsnittet om sanktioner berör kommittén frägan om personligt betal-
ningsansvar för bolagets skulder för den som överträder näringsförbud. Kommittén har stannat för att inte föreslå sådant ansvar. Fingsrätten delar inte kommitténs tvekan beträffande effekten av sådant betalningsansvar.
Tingsrätten har den uppfattningen att vetskapen om att den som över-
träder ett meddelat näringsförbud kan komma att bli personligen betalningsskyldig för verksamhetens förbindelser skulle verka starkt avhällande. Tingsrätten förestår därför att frågan om sådan personlig betalningsskyldighet närmare utreds.
11.5 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik
I samband med utformningen av sanktionen för överträdelse av näringsförbud har kommitten diskuterat även ett personligt betalningsansvar. Kronofogdemyndigheten beklagar att man inte fullföljt dessa tankegångar. då ett sådant betalningsansvar enligt myndighetens uppfattning skulle haft en avgörande preventiv effekt.
11.6 Konsumentverket
Det föreslagna straffrättsliga sankuonssystemet finner verket vara välmotiverat. Det bör ge möjligheter att komma åt kvalificerade missbruk av näringsfriheten.
11.7 Arbetsmarknadsstyrelsen
AMS delar kommitténs uppfattning att straff är den lämpligaste sanktionen vid överträdelse av närmgsförbud. De föreslagna straffbestämmelserna — som motsvarar dem vid stöld-. bedrägeri- och skattebedrägeribrotten — tillstyrks.
11.8 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Kommittén har övervägt (sid. 100) att kombinera det föreslagna näringsförbudet med personligt betalningsunsvar vid överträdelse av förbudet. Emehertud förestår kommittén inte detta. då den avhållande effekten. enligt kommittén, synes osäker.
Överträdes näringsförbud, riskerar näringsidkaren enligt lagförslaget att
drabbas av böter eller fängelse i högst två år. Vid överträdelse kan man utgå från att näringsidkaren väljer att driva näringsverksamhet i form av aktiebolag, av den anledningen att han undgår personligt betalningsansvar. Mindre nogräknade näringsidkare kan förväntas ta risken att vid brott mot näringsförbudet ådra sig ett åtminstone första gången mindre kännbart straff. om de kan undandra sig personligt betalningsansvar genom att driva
verksamheten i aktiebolagsform.
Länsstyrelsen anser därför att ett personligt betalningsansvar bör finnas för samtliga förbindelser som uppkommer under den tid näringsidkaren driver näringsverksamhet i strid mot näringsförbudet.
11.9 Föreningen Sveriges kronofogdar
Kommittén har endast parentetiskt berört den situation, som uppkommer när någon överträder näringsförbud och i den fortsatta verksamheten företar rättshandling gentemot tredje man. Kommittén anmärker, att överträdelsen inte i och för sig innebär att rättshandlingen blir ogiltig.
Föreningen har udigare framhållit att näringstförbudet bör ges en kraföp preventiv verkan. Med hänsyn härull och till att det allmänt sett är ovllfredsställande att den som meddelats förbud ges möjlighet att i praktiken fortsätta bokföringsplikuig verksamhet. kan ifrågasättas utt man genom särskild regel förklarar ogiluga de avtal och andra rättshandlingar som en näringsidkare företar sedan han fätt förbud. Ogiluighetsregeln skulle gälla så snart förbud meddelats och oavsett om besvär anförts över förbudsbeslutet eller inte.
11.10 Tjänstemännens centralorganisation
Sanktionen för brott mot näringsförbud är enligt kommittén böter eller fängelse. Et sätt all förstärka sunktionsmöjligheterna är att — liksom i exempelvis Frankrike - lata den som genom t.ex. ett aktiebolag överträder förbud drabbas av personligt betalningsansvar. (Jmfr. 13 kap. 258 aktiebolagslagen.) Kommittén har funnit att ett personligt betalningsansvar torde ha betydande preventiva verkningar i de fall där vederbörande
har utmätningsbara tillgångar. Med hänsyn till att en person som medde-
lats näringsförbud kan ha betydande tillgangar borde också ett personligt betalningsansvar övervägas.
H.11 Sveries hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund Kommittén behandlar i övrigt kontrollfrågor. sanktioner vid överträ-
delser av förbud. kostnader för reformen samt ikraftträdande och över-
gängsbestämmelser. Organisationerna lämnar förslaget i dessa hänseenden
utan erinran.
11.12 Sveriges Ackordscentral Vid sin granskning av förslagets olika lagregler har ackordscentralen funnit sig kunna godtaga dem som hänför sig till innebörden av näringsförbud och förbudstidens längd samt till påföljderna.
12¶Kostnader för reformen
12.1 Riksskatteverket
Antalet förväntade anmälningar från tillsynsmyndighet till NO är svärt
att uppskatta men redan omkring 50 anmälningar under första året kan
medföra att NO belastas hårt. NOs utredningar torde, även om tillsynsmyndighet fogar utredningsmaterial till sin ansökan, bli omfattande och tidskrävande. NO skall också enligt förslaget i regel höra den som fram-
ställningen berör, vilket medför ytterligare tidsåtgäng. Ärendena avviker
dessutom till sin karaktär från de ärenden som i dag förekommer hos NO.
Det bör därför noga undersökas om NO kommer att ha resurser för att
utreda ärenden om näringsförbud. RSV anser inte att den för NÖsS hand-
läggning föreskrivna tidsfristen (högst tre månader) bör förlängas.
73 Prop. 1979/80: 83
J21A Kronofogdemyndigheten i Göteborg
Kronofogdemyndigheten delar inte kommitténs uppfattning att institutet
kommer att komma till användning i endast mindre utsträckning. Tvärtom tror myndigheten att ett stort antal ärenden kommer att aktualiseras hos utredande och beslutande organ. Med hänsyn tll denna väntade frekvens av närngsförbud kommer det därför inte bli en ringa uppgift för berörda myndigheter. Vilka kostnadseffekter förslaget kommer att få för ullsyns-
myndighetens del är för närvarande svart att överskåda. Dessa frågor far bli föremal för närmare utredning senare.
12.1.2 Kronofogdemyndigheten i Malmö
Kronofogdemyndigheten vill instämma i kommittens förmodande. att det inte erfordras någon personalförstärkning för de arbetsuppgifter som läges på kronofogdemyndigheterna. Under de olika faserna av indrivningsarbetet får kronofogdemyndigheten de kunskaper och den kännedom om
gäldenären som erfordras för att — med vissa kompletteringar - ta ställning till en anmälan om näringsförbud.
[2.1.3 Kronofogdemyndigheten t Karlstad
Det merarbete som lagförslaget innebär för de kronofogdemyndigheter som utgör tillsynsmydigheter synes inte kräva särskild personalförstärkning. Detta gäller givetvis under förutsättning att desså myndigheter för själva tillsynsfunktionen förstärks för detta ändamål.
12.2 Marknadsdomstolen
En av fördelarna med att anförtro marknadsdomstolen prövningen av frågor om näringsförbud är. såsom kommittén framhåller, vikten av att
snabbt få till stånd ett shugiltigt beslut. Härvid är det emellertid angeläget
att domstolens resurser förstärks. Att på nuvarande stadium med någorlunda säkerhet ange erforderliga behov är ogörligt. Preliminärt torde domstolens behov av ytterligare personal försiktigtvis i initialskedet kunna uppskattas till minst en handläggande jurist. hovrättsfiskal. och ett kvalifi-
cerat kontorsbiträde. Därutöver erfordras medel för förhyrning av ytterti-
gare lokalutrymmen samt för vissa ombyggnader av domstolens nuvarande lokaler.
12.3 Näringsfrihetsombudsmannen
I förevarande sammanhang mä framhällas utt NO sedan 1967-07-01 arbetar med oförändrad personalram. Arbetsuppgifterna har under det gängna decenniet ärendemässigt mer än fördubblats. Ärendena har tenderat att bli mer komplicerade och svårbedömda. Utredningen torde mot bakgrund av tidigare här i yttrandet åberopat material ha underskattat behovet av resurser hos NO för de föreslagna nya arbetsuppgifterna. Från utredningens sida har framhållits behovet av juridiska och ekonomiska kunskaper för handläggningen av näringsförbudsärenden. Resurser bör finnas för att kunna kritiskt granska bokföringen och övriga ekonomiska transaktioner hos den företagare eller det företag som är föremål för undersökning. Även erfarenhet av den rättsliga handläggningen av kon-
kursmäl och det processuella förfarandet inför domstol i brottmäl synes erforderlig. Det är att märka att NÖ förutses ha endast en begränsad tid —
tre månader — för sitt ställningstagande om ansökan om näringsförbud
skall göras I det enskilda fallet. Det torde vara svårt att rekrytera personal med erfarenhet både av revisionsverksamhet och domstolsverksamhet.
Man torde böra räkna med ett behov av förstärkning på alla nivåer, besluts-. föredragande- och biträdesnivå. Utöver en viss fast rekrytering
bör medel anvisas för att möjliggöra en flexibel anpassning till variationer i anmälningsfrekvensen.
12.4 Sveriges advokatsamfund
Kommittén går icke närmare in på att beräkna kostnaderna för reformen. Allmänt sägs emellertid, att dessa är ganska begränsade. Dock framgår att det kan bli nödvändigt med personalförstärkningar hos näringsfrihetsombudsmannen och i marknadsdomstolen. Mot bakgrunden av den tveksamhet samfundet känner inför reformen synes det samfundet ganska
klart att de medel. som kommer att behöva anslas, skulle kunna användas
bättre på annat sätt. exempelvis genom att ge polis och äklagarmyndighet större resurser att utreda ekonomisk brottslighet i samband med konkurser. Här föreligger. som kommitten själv konstaterar. för närvarande avsevärda brister och det händer alltför ofta. att konkursförvaltarnas anmärkningar mot gäldenärer icke leder någon vart beroende på att utredningsresurser saknas hos berörda myndigheter.
12.5¶Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen
För de kronofogdemyndigheter, som avses att utgöra tillsynsmyndigheter torde merarbetet med vad avser detta betänkande ej kräva någon särskild personalförstärkning. Dock bör det beaktas vid bemanningsförslag med anledning av en kommande tillsynsreform att berörda myndighe-
ter erhäller härför erforderlig förstärkning.
12.6 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund
Kommittén behandlar i övrigt kontrollfrågor, sanktioner vid överträdelser av förbud. kostnader för reformen samt ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Organisationerna lämnar förslaget I dessa hänseenden utan erinran.
Bilaga 3
Det remitterade lagförslaget
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225) dels att 55, 185 b, 199 a och 212 88 skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer, 199 b—199 j §§. av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
55 s!
Förvaltaren skall så snart ske kan Förvaltaren skall så snart ske kan
upprätta skrifthig berättelse om upprätta skriftlig berättelse om
boets tillständ, så ock om orsa- boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obeständ, säå- kerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. I berättelsen vitt de kunnat utrönas. I berättelsen
skall upptagas en översikt över till- skall upptagas en översikt över tillgängar och gäld av olika slag även- gångar och gäld av olika slag även-
som särskilt anmärkas, huruvida som särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anled- kursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att ning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäl- gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning denärsbrott. Förefinnes anledning till antagande. som nyss sagts, skall till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäl- grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste denären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit året före konkursansökningen varit
bokföringsskyldig, varde i berättel- bokföringsskyldig, varde i berättel-
sen tillika anmärkt, vilket bokfö- sen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och ringssystem han har tillämpat och hur - bokföringsskyldigheten har hur — bokföringsskyldigheten har fuligjorts; och skall i sådant fall vid fullgjorts; och skall i sådant fal! vid berättelsen fogas den av gäldenären berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. senast uppgjorda balansräkningen.
Finns det skälig anledning till anta-
gande att gäldenären eller, om den-
ne är en juridisk person, någon så-
dan företrädare som avses i 199 b §
har förfarit på ett sådant sätt att
näringsförbud enligt samma para-
graf kan meddelas. skall även det
angivas jämte grunden för anta-
gandet.
Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmydigheten samt varje borgenär, som det begär.
! Senaste lydelse 1979: 340.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaltaren finner att gälde-
nären kan misstänkas för gilde- nären kan misstänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart un- närsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och derrätta allmän äklagare därom och därvid angiva grunden för misstan- därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gälde- ken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet nären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltning- och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan en kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej misstänkas för annat brott av ej
ringa beskaffenhet. som har sam- ringa beskaffenhet. som har samband med verksamheten. band med verksamheten. Kan det
misstänkas att gäldenären eller,
om denne är en juridisk person, nå-
gon sådan företrädare som avses i
199 b § har förfarit på ett sådant
sätt att näringsförbud enligt sam-
ma puragraf kan meddelas, skall
förvaltaren omedelbart underrätta
åklagaren om detta och ange grun-
den för misstanken.
[85 b §?
I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga S1, 51 a och 52 §§, 53 § första stycket, 57 §, 58 3 första och andra styckena samt 60 § andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tilllämpning.
Förvaltaren skall lämna konkurs- Förvaltaren skall lämna konkurs-
domaren och tillsynsmyndigheten domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an- kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit för- märkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda ätervin- hållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det ning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att finns skälig anledning antaga att
gäldenären gjort sig skyldig till gäl- gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till så- denärsbrott. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden där- dant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är celler för angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före under det scnaste året före konkursansökningen varit bokfö- konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmär- ringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han kas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokförings- har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant skyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gälde- fall skall samtidigt den av gälde-
nären senast uppgjorda balansräk- nären senast uppgjorda balansräk-
ningen ingivas. ningen ingivas. Finns det skälig an-
2 Senaste lydelse 1979: 340.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse
ledning till antagande utt gälde-
nären eller, om denne är en juridisk
person, någon sådan företrädare
som avses i 199. b $ har förfarit på
ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte
grunden för antagandet.
Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gälde-
nären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller
pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.
Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad
från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkurs-
domaren bevilja uppskov.
Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta all- skall han omedelbart underrätta all-
män åklagare därom och därvid an- män åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Dcet- giva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har samma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det drivit näringsverksamhet och det
under konkursförvaltningen kom- under konkursförvaltningen kom-
mer fram att gäldenären kan miss- mer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av cj ringa tänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband beskaffenhet. som har samband
med verksamheten. med verksamheten. Kun det miss-
tänkas utt gäldenären eller, om
denne är en juridisk person, någon
sådan företrädare som avses i
199 b § har förfarit på ett sådant
sätt att näringsförbud enligt sam-
ma paragraf kan meddelas, skall
förvaltaren omedelbart underrätta
åklagaren om detta och ange grun-
den för misstanken.
199 a §? Gäldenären må icke under kon- Gäldenären får inte under kon-
kursen driva rörelse, med vars ut- kursen driva näringsverksamhet,
övande följer bokföringsskyldighet. varmed följer bokföringsskyldighet
enligt bokföringslagen (1976:125).
199. b $
Ar gäldenären en näringsidkare
och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på an-
3 Senaste lydelse 1968: 559.
12 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
nat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, fär utöver vad som följer av 199 a § förbud utt idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år (näringsförbud).
Om gäldenären är ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). gäller vad som sägs I första stycket den som är eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har vari! ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.
Näringsförbud får också meddelas den som upprepude gånger har förekommit i konkurs antingen som
gäldenär eller som företrädare eller
tidigare företrädare för en juridisk person enligt vad som sägs i andra stycket, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna
har åsidosatt vad som ålegat ho-
nom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda Skäl.
19960 §
Den som har meddelats näringsförbud får ej drivu näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyl-
dighet — enligt — bokföringslagen
(1976:125), eller såsom styrelsele-
damot eller i någon annan egenskap vura ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i
199 b § eller faktiskt handha led-
ningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.
Föreligger särskilda skäl, får en viss näringsverksamhet undantas från näringsförbudet.
I ett beslut om näringsförbud får fastställas en senare dag från vil-
ken förbudet skall gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
lalan om näringsförbud förs av ullmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och
förfarandet i mål om näringsförbud
skall; om annat inte föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett är.
Talan om näringsförbud får tas upp av rätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig. Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rät-
tegångsbalken skall inte tillämpas i
fråga om näringsförbud.
Talan om näringsförbud skall väckas senast två ar från dagen för konkursbeslutet. Så länge konkursen pågar får dock talan väckas.
199.e 8
Tillsynsmyndigheten skall. om inte förvaltaren gjort någon anmälan om nhäringsförbud till åklagaren enligt 55 § eller 185 b §, göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning till det.
Tillsvnsmyndigheten skall till sin anmälan foga den utredning som finns tillgänglig hos myndigheten.
199 f §
Ett beslut om näringsförbud kan på begäran av den som förbudet avser hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller något unnat särskilt skäl föranleder det.
Beträffande mål om hävande av näringsförbud gäller i tillämpliga delar vad som i 199 d§ första stycket har föreskrivits om talan om näringsförbud. Mål om hävände av näringsförbud tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om hä-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vande av näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar.
1990 §
Om särskilda skäl föranleder det, får rätten meddela näringsförbud
för tiden till dess frågan om nä-
ringsförbud slutligt har avgjorts
(tillfälligt näringsförbud).
I fråga om tillfälligt näringsförbud gäller reglerna i 199 c 8 andra
och tredje styckena.
En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser
få tillfälle att yttra sig i frågan, så-
vida det inte finns anledning antaga att han har avvikit eller i övrigt håller sig undan. Rätten får
hålla förhandling för frågans pröv-
ning. Till förhandlingen skall den
som avses med yrkandet kallas per-
sonligen. I kallelsen skall han erinras om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar
föreskrifterna i 24 kap. 14 § rätte-
gångsbalken.
Ett beslut om tillfälligt näringsförbud skall genast lända till efterrättelse. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.
Mot ett beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången, skall talan föras särskilt.
I99h 5
Om rätten meddelar ett tillfälligt
näringsförbud. skall den, om inte talan enligt 199 d§ redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skall väckas. Denna
får inte bestämmas längre än vad
som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten på framställning som åklagaren har gjort före tidens utgång medge förlängning av tiden.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Om talan enligt 199 d § inte har väckts inom den föreskrivna tiden och det inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälligt näringsförbud omedelbart — hävas.
Detsamma gäller om talan återkal-
las eller lämnas utan bifall eller om unnars skäl för det tillfälliga näringsförbudet inte längre föreligger. Om talan bifalls skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall bestå.
Rätten får i samband med domen självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.
199: $
Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och till-
fälliga näringsförbud.
1997) $
Det åligger tillsyvnsmyndigheten att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs samt att anmäla överträdelser av förbud till åklagaren.
$1 tv ra Gäldenär som bryter mot 199 a & Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter. döms till dagsböter.
Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsför-
bud döms till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa. till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Överträds ett näringsförbud, får det förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan för-
budstiden har gått ut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurser, i vilka konkursbeslut har meddelats före nämnda dag.
t Senaste lydelse 1968: 559. 3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83
| Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1980-01-31
Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsradet Hellner. justitierådet Persson.
Enligt lagrådet den 29 januari 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 januari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrädets vitrande över förslag till Jag om ändring i konkurslagen t1921: 225).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn "Tomas Stahre.
Förslaget föranleder följande yttranden inom lagrådet:
Lagrådet:
I remissen till lagrådet framläggs förslag som syftar till att skapa vidgade möjligheter att ingripa mot oullbörliga förfaranden i samband med näringsutövning. Angelägenheten av en reform på ifrågavarande område synes väl dokumenterad i lagstiftningsärendet. Reformen sägs utgöra ett led även i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Förslaget tar emellertid sikte
inte enbart på förfaranden som är kriminaliserade eller nära gränsar till vad
som är straffbart. Enligt förslaget skall näringsförbud kunna meddelas näringsidkare och företrädare för juridiska personer. Lagrådet finner ingen anledning till
erinran mot att regler om utvidgat näringsförbud införs för tillgodosceende av reformens syfte. De förfaranden som skall utgöra grund för meddelande av näringsförbud har angivits i en regel som fätt en allmänt hällen utformning. En sådan lösning synes böra godtas.
I lagsuftningsärendet har de förfaranden som skall stävjas ibland betecknats med det samlande uttrycket missbruk av konkursinstitutet. Denna beteckning förefaller ej helt adekvat. Visserligen skall konkurs utgöra en förutsättning för att förslagets bestämmelser skall vara tillämpliga. Åtskilli-
gå av de förfaranden som avses är emellertid sådana som inte gärna kan sägas utgöra missbruk av konkursinstitutet. Såsom framhålles i remissen är här också fråga om överträdelser av regler eller annat missbruk på
associations-, närings- och skatterättens områden och om arbetsrättsliga
förhållanden. Uttrycket missbruk av konkursinstitutet kan ge intryck av
att förslagets räckvidd är mera begränsad än som är åsyftat.
Frågor om meddelande av näringsförbud skall enligt förslaget prövas av
allmän domstol på talan av allmän äklagare. Denna ordning för prövningen
bör godtas.
I fråga om innebörden av ett näringsförbud. såväl det nu gällande automatiska förbudet som det utvidgade förbud förslaget upptar. finner lagrädet såsom närmare utvecklas i det följande att viss begränsning är påkallad för att konflikt med stadganden i regeringsformen (RF) och trycktrihetsförordningen CKF) skall undvikas. Även i vissa andra avseenden föreslär lagrådet jämkningar i förslaget.
Hellner tillägger för egen del: Det föreslagna näringsförbudet är till sin allmänna karaktär knappast av konkursrättslig art. Anknytningen till konkurs framstår som huvudsakligen formell. medan den materiella grunden för nävingsförbudet utgörs av det sätt, på vilket näringsidkaren bedrivit sin verksamhet före konkursen. Denna har i förslaget gjorts til den omständighet som kan utlösa näringsförbud. nägot som I och för sig är naturligt eftersom konkursförfarandet ger tillfälle till överblick över näringsidkarens aktuella situation och insyn i hans sätt att driva näringsverksamheten före konkursutbrottet. Konkursen föranleder sälunda en undersökning huruvida just sådana förfaranden förekommit i verksamheten som inte kan tolereras och som därför ger anledning att ingripa med särskilda åtgärder för att hindra näringsidkaren från att upprepa sitt oacceptabla handlingssätt. Ingripandet har i fö: sluget fått formen av ett näringsförbud, dvs. ett förbud för näringsidkaren bl. a. att bedriva bokföringspliktig verksamhet. Näringsförbudet utgör såsom understryks i remissprotokollet en inskränknmng i näringsfriheten. Det är inte ett straff eller annan särskild rättsverkan av brott: de förfaranden som materiellt grundar näringsförbud behöver inte innefatta brott. Den föreslagna lagstiftningen om näringsförud har med hänsyn härtill i fråga om sina allmänna förutsättningar och sitt syfte mycket gemensamt med näringsrättsliga eller andra regleringar, där tillståndstväng, legitimation eller auktorisation eller annan form av kompetensprövning används som medel för att åstadkomma sunda förhållanden
på något visst område. Handhavandet av sådana regleringar har regelmäs-
sigt lagts på förvaltningsmyndighet med möjlighet till överprövning av förvaltningsdomstol. Det kan därför sägas att det nu föreslagna systemet med näringsförbud allmänt sett skulle bättre ansluta till de grundläggande principerna i vär rättsordning för uppgiftsfördelningen mellan allmänna domstolar på ena sidan och förvultningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar på den andra, om handhavandet av förbuden lagts på förvaltningssidan. Härigenom hade också undvikits vissa formaliseringar av hanteringen som följer av anknytningen till brottmålsprocessen och vilkas värde från rättssäkerhetssynpunkt är mera svärbestämt. Emellertid kan det på goda skäl antas att frågan om meddelande av näringsförbud i det övervägande antalet fall kommer att aktualiseras i samband med utredning om gäldenärsbrott eller annat ekonomiskt brott. De processekonomiska vinster som
maste antas vara förenade med att utredning och domstolsbehandling av brottspålöljd och närimgsförbud kan ske i ett sammanhang motiverar en ordning enligt förslaget. även om den innebar ett avsteg från allmänna principer för kompetensfördelningen mellan samhällsorganen.
199 a och 1996 §§ Lagrådet:
Förbudet mot näringsverksamhet såväl enligt 199 a § som enligt de föreslagna nva bestämmelserna avser näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Denna skyldighet är numera mycket lingtgäende. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas frågan om förbuden i den utformning de fått i det remitterade förslaget kun komma att träffa utövningen av fri- och rättigheter som aätnjuter skydd enligt 2 kap. RF eller enligt TF.
Det stär till en början klart att utövare av verksamheter som omfattas av tryckfrihetsrättsligt skydd kan vara underkastade bokföringsskyldighet med avseende på sådana verksamheter. Så snart ett författarskap utgör en självständigt bedriven yrkesverksamhet är författaren näringsidkare i bokföringslagens mening, och med denna egenskap följer bokföringsskyldighet. En reporter som är verksam yrkesmässigt på free-lance-basis är också näringsidkare i angiven mening. Och framställning. saluhällande och spridning av tryckta skrifter torde regelmässigt ske i sådana former att verksamheten utövas av näringsidkare.
Men ocksä när det gäller andra sidor av yttrandefriheten än tryckfriheten förekommer aktiviteter som är att anse som näringsverksamhet. med vilken följer bokföringsskyldighet vid yrkesmässig självständig utövning. Exempelvis kan nämnas föreläsningsverksamhet, film- eller annan bildproduktion, verksamhet som trubadur ete.. allt innebärande att yrkesutövaren gör bruk av yttrandefriheten sådan den definierats i 2 kap. I & RF. Vidare förekommer bokföringspliktig näringsverksamhet som faller inom områdena för grundlagsskyddad informationsfrihet och mötesfrihet. Näraliggande exempel är yrkesmässig nyhetsförmedling resp. teater- eller biografverksamhet, där utövaren yrkesmässigt anordnar sammankomster för framförande av konstnärliga verk.
De angivna grundläggande fri- och rättigheterna kan — i den mån fråga inte är om tryckfriheten som en i TF särskilt reglerad sektor av yttrandefriheten — enligt 2 kap. f2 § RF begränsas genom lag men endast så längt det är medgivet enligt samma lagrum.
Lagrådet kan inte finna annat än att såväl det förbud mot näringsverksamhet som i det remitterade förslaget finns i form av ett automatiskt verkande förbud enligt 199 a & som det näringsförbud som skall kunna meddelas av domstol i särskilda fall med stöd av de föreslagna nya bestämmelserna kan träffa verksamhet vilken är skyddad enligt RF eller TF. Bestämmelserna syftar visserligen inte ull att hindra annan verksamhet än
sädan som bedrives yrkesmässigt. De restriktioner det här är fråga om är emellertid inte sådana som består i att den enskilde verksamhetsutövaren mäste iakttaga vissa föreskrifter när han gör bruk av sina fri- och rättigheter enligt de aktuella grundlagsbuden utan fråga är om direkta, 1 förväg meddelade förbud som mäste anses innebära hinder för honom att åtnjuta själva fri- och rättigheten. Det rör sig alltså om en verklig kontlikt mellan berättigande grundlagsstadganden och förbjudande lagbestämmelser.
Remissprotokollet ger inte vid handen att frågan övervägts I vad män den föreslagna fagsuftningens begränsningar av grundlagsskyddade frioch rättigheter häller sig inom ramen för tillåtna begränsningar enligt 2 kap. 12 § RE. Om syftet med restriktionerna på den enskildes frihet att driva näringsverksamhet anges vara att förhindra vissa otillbörliga ekonomiska transaktioner, kan det möjligen anses att det är en onödigt längtgäende åtgärd att förbjuda den berörde vrkesmässig utövning överhuvudtaget av sådan verksumhet som gör bruk av vttrandefriheten eHer införmationsfriheten. Den föreslagna begränsningen i mötesfriheten kan enligt lagrädets mening inte anses tilläten, eftersom syftet därmed inte är sådant som enligt 2 kap. 14 & RF legitimerar begränsningar i denna frihet. Stöd saknas vidare för de föreslagna förbuden i vad de träffar tryckfrihetsrättsigt skyddad näringsverksamhet.
Även om möjlighet finns enligt 2 kap. 12.8 RF att företa vissa begränsningar i yttrandefriheten och informationsfriheten för nu aktuellt syfte synes de intressen som lagstiftningen vill tillgodose inte påkalla att begränsningsmöjligheterna utnyttjas till det yttersta. Näringsverksamhet på yttrandefrihetens och informationsfrihetens områden synes därför kunna behandlas på samma sätt som verksamhet på tryckfrihetens och mötesfrihetens.
I lagstiftningsärendet aktualiseras till följd av det sagda frågan att i lagen begränsa förbudsområdet så att konflikt med de grundlagsskyddade frioch rättigheterna undviks. Alternativet vore att tolerera en konflikt i lagen och låta konflikten lösas vid tillämpningen. Detta skulle innebära att överträdelse av förbudet enligt 199 a § inte föranleder någon påföljd. när överträdelsen hänfört sig till sådan grundlagsskyddad verksamhet som inte fått förbjudas. Vidare skulle domstolarna inskränka näringsförbud enligt 199 .c $ till vad som är grundlagsenligt eller, om sådan inskränkning inte gjorts, underläta att döma till påföljd vid överträdelse av grundlagsstridigt näringsförbud. Det är emellertid tydligt att lagsuftning i strid mot grundlag i förlitan på att rättsenlighet skall uppnås genom de rättstillämpande organens lagprövning är högst otillfredsställande. Lagens förbud mäste därför så begränsas att nägon konflikt med grundlagsstadganden inte uppstär.
Lagtekniskt möter här vissa svårigheter. Det mäste betecknas som helt ogörligt att direkt i de aktuella lagparagraferna beskriva gränserna för de förbud mot näringsverksamhet som är grundlagsenliga. Den enda metod som erbjuder sig torde vara att förse lagens förbud med en reservation att
de inte gäller den grundlagsskyddade näringsverksamheten. Detta medför visserligen den olägenheten att den som drabbas av ett förbud mot näringsverksamhet får besked om förbudets räckvidd först genom en tolkning av grundlagen. men denna konsekvens får accepteras.
Det förtjänar understrykas att den förordade reservationen för grundlagsskyddade fri- och rättigheter får betydelse endast med avseende på näringsverksamhet som enskild person bedriver. Någon reservation med syfte alt skydda den enskildes möjligheter att vara ställföreträdare för en turidisk person eller att faktiskt leda ett sådant rättssubjekts verksamhet aktualiseras inte av grundlagsstadgandena.
Lagradet får med hänsyn till vad nu anförts föreslå att 199 a § ges det innehållet. att gäldenären inte får under konkursen driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). om verksamhbeten inte innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. I 8 regeringsformen eller I kap. I 8, 4 kap. 1 8. 6 kap. I & eller 13 kap. 5 §8 tryckfrihetsförordningen.
I fråga om 199 c 8 föreslås att första stycket uppdelas i två meningar. Den första meningen bör innehälla bestämmelsen om förbud för den som meddelats näringsförbud att driva nåringsverksamhet, varvid innebörden av förbudet anges på samma sätt som föreslagits beträffande 199 a 8. I den andra meningen upptas bestämmelse om det hinder att vara ställföreträdare för juridisk person m. m. som det remitterade förslaget innehåller. förslagsvis utformat så: ”Han fär ej heller såsom styrelseledamot — — —dess angelägenheter.”
199 hd Lagrådet:
Näringsförbud är enligt förslaget inte en brottspåföljd eller särskild rättsverkan av brott. Genom den konstruktion som valts framträder emel-
lertid ett näringsförbud som en sanktion med anledning av vissa förfaran-
den. Förutsättning för tillämpningen av stadgandet är att näringsidkaren
har förfarit på visst sätt. Detta förhållande skjuts i förgrunden även i
motiveringen, där också rättviseskäl framhålls som grund för åtgärder. Lagrådet har ingen erinran mot den avfattning stadgandet fått i denna del. Även utan att det särskilt framhålles i lagtexten torde emellertid vara klart att vid prövningen av om förbud skall meddelas en bedömning skall ske av näringsidkarens lämplighet att driva näring med hänsyn till risken för framtida otillbörliga förfaranden.
När i olika stadganden i konkurslagen talas om ”gäldenären” utan närmare bestämning omfattar uttrycket alla kategorier av konkursgälde-
närer, alltså såväl fysiska som juridiska personer i konkurs. Vissa bestäm-
melser, där uttrycket förekommer, kan emellertid i praktiken få tilllämp-
ning endast beträffande fysiska personer. Ett sådant stadgande är t. ex. 199
a 8. I första stycket av den föreslagna 199 b § talas också om ”gäldenär” utan annan begränsning än att det skall vara fråga om en näringsidkare. Formellt sett gälter stadgandet därför både fysiska och juridiska personer
som är i konkurs. Emellertid framgår klart av uttalanden i remissprotokollet att det föreslagna näringsförbudsinstitutet tar sikte enbart på fysiska
personer. Detta följer också av den föreslagna lagstiftningens uppläggning. Vad man velat komma ät är personer som allvarligt missbrukar näringsfriheten antingen som enskilda näringsidkare eller som ställföreträdare — i formell juridisk mening — eller faktiska handhavare av ledningen för juridiska personer. För tydlighetens skull bör detta komma till uttryck i första stycket genom att ordet "enskild" skjuts in närmast före "näringsidkare i första raden.
Avfattningen av tredje stycket erbjuder vissa svårigheter, eftersom stadgandet skall omfatta flera tämligen olikartade situationer. Uttrycket "i konkurs” är inte helt lyckat med tanke på att man med stadgandet vill komma åt även en tidigare företrädare för en juridisk person som är konkursgäldenär. Innebörden blir nägot vidare om det citerade uttrycket ersätts med förslagsvis "i samband med konkurs”. Orden ”företrädare” och ”tidigare företrädare”har en något oklar innebörd mot bakgrund av andra stycket. Avsikten är att tredje stycket skall syfta på både ”ställföre-
trädare” och den som ”faktiskt handhar ... etc.” i andra stycket. Enligt
lagrådets mening skulle bäde andra och tredje stycket vinna i klarhet om senare delen av andra stycket avfattas på följande sätt: ”... den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.” [ tredje stycket kan då orden "eller tidigare företrädare” utgå.
Med den föreslagna omformuleringen åsyftas inte någon ändring i sak av det remitterade förslaget. Med anledning av vissa remissuttalanden, som
tyder på att stadgandets innebörd på sina häll har misstolkats, bör framhäl-
las att när det i 199 b 8 liksom i 199 c & talas om person som faktiskt handhar eller har handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk persons angelägenheter därmed avses den som, utan att vara i formell juridisk mening ställföreträdare t.ex. såsom firmatecknare, i realiteten är den bestämmande i företaget. Ofta har han den ställningen på grund av ett dominerande aktieinnehav e.d. Men det kan också tänkas att han styr verksamheten "bakom kulisserna” utan att ha någon utät synlig position i företaget. I de fall någon på detta sätt, med eller utan synlig anknytning till företaget, har det faktiska bestämmandet över dess angelägenheter är ofta en bulvan, som saknar verkligt inflytande, den formelle ställföreträdaren. I den egenskapen kan också han bli föremål för ett näringsförbud.
199 d 5 Lagrådet:
Beträffande domstolsförfarandet 1 mål om näringsförbud innebär det remitterade förslaget att rättegangsbalkens regler för brottmälsprocessen skall gälla i tillämpliga delar. Den genomgang av olika processuella frågor
som görs I spectalmotiveringen till 199 d § bör kunna vara till god ledning
vid den praktiska tillämpningen av stadgandet. En fråga som emellertid inte berörts I motiveringen är huruvida rättegångsbalkens regler om mälsägande kan bli tillämpliga. Enligt lagrädets mening kan det i och för sig finnas fog för att jämställa en borgenär. som direkt drabbats av ett sådant förfarande som kan grunda näringsförbud. med en mälsägande i brottmål fr 20 kap. & 8 sista stycket rättegångsbalken). Det får sålunda anses att om en sadan person skall höras i ett mål om näringsförbud vad som gäller
om kallelse ä och förhör med målsägande i brottmäl är att tillämpa: han
skall alltså inte höras som vittne (jfr 36 kap. I $ rättegångsbalken). Däremot torde avfattningen av 199 d & utesluta en talerätt för enskilda motsvarande mälsägandens ätalsrätt. Av första meningen i paragrafen mäste anses följa att talan om näringsförbud enbart kan föras av åklagare.
Den omständigheten att skadelidande borgenär i viss utsträckning jäm-
ställs med mälsägande i brottmäl får inte leda till slutsatsen att en sådan
borgenär också är skadeståndsberättigad. Frågan om skadeståndsrätt är
att bedöma oberoende av kopplingen mellan den nya lagen och rättegängs-
balken.
199 8
Lagrådet:
Stadgandet är utformat så att det i och för sig kan omfatta beslut som inte vunnit laga kraft. Under föredragningen av ärendet har upplysts att avsikten också varit att stadgandet skulle ha denna innebörd. Det är emellertid svårt att se vilka fördelar från handläggnings- eller rättssäkerhetssynpunkt eller i övrigt som skulle stå att vinna härigenom, De ändrade förhållanden eller särskilda skäl som enligt stadgandet skulle kunna föranleda omprövning kan lika väl åberopas i högre instans dit talan mot ett beslut i näringsförbudsfrågan fullföljts. Eftersom mål om näringsförbud i
princip skall följa samma regler som brottmål finns det inget hinder att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. Det kan inte heller utan
vidare antas att handläggningen skulle gå snabbare. om man utnyttjar
omprövningsmöjligheten i stället för att föra fram de nya omständigheterna i det fullföljda målet: även ett beslut om omprövning kan överklagas. Och om saken är så uppenbar att ett bifall ull sökandens yrkande är att påräkna utan större omgång, kan förutsättas att också ett avgörande i överinstansen sker snabbt.
Med hänsyn till vad nu sagts bör omprövning få ske endast av beslut som vunnit laga kraft. Lagrådet föreslår därför att ordet ”lagakraftvunnet”
skjuts in mellan "Ett" och "beslut i första stycket.
2128 Lagrådet:
Utan särskild föreskrift torde det vara klart att bestämmelserna 1 199 g 8 om tillfälligt näringsförbud kan tillämpas också i ett mål om förlängning av ett näringsförbud.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1980-02-07
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Utisten. Bohman. Mundebo,. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren. Åsling. Söder, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm. Boo, Winberg, Adelsohn. Danell. Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition om ändring i konkurslagen (1921: 225)
I Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrunde! över förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet berör inledningsvis innebörden av termen missbruk av konkursinstitutet. vilken i lagrådsremissen ibland har använts som ett sam-
lande uttryck för de skilda förfaranden som under vissa förutsättningar kan
utlösa näringsförbud. Som lagrådet har påpekat är termen ej helt adekvat, även om konkurs utgör en förutsättning för att bestämmelserna om nä-
ringsförbud över huvud taget skall bli tillämpliga. Enligt min mening kan
emellertid uttrycket missbruk av konkursinstitutet, så som det har använts i remissprotokollet, knappast ge anledning till något missförstånd när det gäller lagstiftningens räckvidd och inriktning. Lagrådet har i anslutning till 199 a och 199 c §& konkurslagen (KL) tagit
upp förhållandet mellan reglerna om näringsförbud samt bestämmelserna i
regeringsformen (RF) och tryckfrihetsförordningen (TF) om skydd för vissa fri- och rättigheter. Lagrådet menar att förbuden i den utformning de
fått i lagförslaget kan komma att träffa utövningen av fri- och rättigheter
som åtnjuter skydd enligt RF eller TF. När det gäller RF är det reglerna om yttrandefrihet, informationsfrihet och mötesfrihet (2 kap. 1 §& 1-3) som
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 januari 1980.
kan komma att beröras, medan det i TF är bestämmelserna om rätt att yttra sig och lämna uppgift i tryckta skrifter m.m. tl kap. I 8). rätt att
framställa tryckalster (4 kap. I 8). rätt att sprida tryckta skrifter (6 kap.
1 8) samt rätt att meddela uppgifter m. m. för offentliggörande i utländsk
skrift (13 kap. 5 §) som är av intresse. För att konflikter med de angivna grundlagsbestämmelserna skall undvikas föreslär lägrädet att det förs in regler om undantag från näringsförbudet i såväl 199 a som 199 cv & KL.
Enligt min mening är det tveksamt om de föreslagna reglerna om näringsförbud verkligen innebär någon inskränkning av de grundlagsskyddade rättigheterna. Tveksamheten gäller främst RF: s rättighetsregler. Av förarbetena till 2 kap. RF (prop. 1975/76: 209 s. 114 f och 153 f) får nämligen anses framgå att rättighetsskyddet såvitt gäller lägstiftningsätgärder endast tar sikte på specifika angrepp på de olika rättigheterna. Något sådant angrepp utgör knappast den nu föreslagna regleringen. som ju syftar till att göra det möjligt att ingripa mot näringsidkare av alla slag. vilka I sin verksamhet har gjort sig skyldiga till grovt illojula beteenden —ofta inom området för ekonomisk brottslighet.
Vissa skäl talar emellertid för att lagrädets förslag bör godtas. Sålunda anses jag det angeläget att undanröja alla tveksamheter som skulle kunna
uppstå i rättstillämpningen. Rimligtvis torde det inte heller få så stor
praktisk betydelse om det görs undantag för de ifrägavarande slagen av näringsverksamhet. Jag vill på den punkten liksom lagrådet understryka att undantagen får betydelse endast beträffande näringsverksamhet som bedrivs av en enskild person. Även om undantagen införs blir det således möjligt att hindra en person frän att vara ställföreträdare för en juridisk
person eller att faktiskt leda ett sådant rättssubjekts verksamhet, oavsett om verksamheten faller inom det grundlagsskyddade området eller ej.
Vad jag nu har sagt innebär att jag inte anser att det finns tillräcklig
anledning att — även om detta i och för sig skulle vara möjligt — göra
skillnad mellan ä ena sidan RF: s och å andra sidan TF: s bestämmelser och eventuellt göra undantag endast för verksamhet som faller under TF. Inte heller anser jag att det finns skäl att — med utnyttjande av möjligheterna till rättighetsinskränkning enligt 2 kap. 12 & RF — göra någon skillnad mellan de olika rättigheterna 12 kap. I $ RF. Fstället förordar jag att undantagen i
199 a och 199 c §§ KL fär den räckvidd som lagrådet har föreslagit. Jag godtar också de föreslagna formuleringarna med vissa jämkningar. Jag vill tillägga att det kan finnas anledning att på nytt diskutera de nu
förordade undantagen från reglerna om näringsförbud om det skulle visa
sig att undantagen medför praktiska olägenheter. Jag vill också erinra om
att det ingår i yttrandefrihetsutredningens uppdrag att överväga vilka inskränkningar som I framtiden bör kunna göras när det gäller såväl tryckfriheten som andra typer av yttrandefrihet.
Lagrådet har i anslutning till 199 b, 199 d och 212 && KL gjort vissa uttalanden. Jag har ingen erinran mot dessa. Lagrådet har vidare föreslagit
smärre ändringar I 199 b och 199 f §§. Förslagen bör enligt min mening godtas. 2 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.
Innehåll
PrOpositiOn oo ose reser e ere rer rr rr er rs rer e rer ere rer rr rr ers rea I
Propositionens huvudsakliga innehåll soososssssss ers ss see ere saa I
Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) 000000000on. 3 Utdrag av regeringsprotokollet den 10 januari 1980 000000 00000 vs HH I Inledning osoooserreserereeerersrereere rr ser rer rer s reser see sea 1 2 Allmän MOtiverilg oocooosseerrrrserrerrrrss rr er erste rr er sees 13
2.1¶Gällande rätt oosossssssererrrerrrerrsr rss rss rss ers ss rss sa 13
22 Konkursutvecklingen och förekomsten av upp-
repade KOnkUfrSCf oodosssereses reser r rer re rer ss er ss ser era 14
23 Kommitténs försläg sosse oosrrresrsrsr rss rsss rer s enes sa 18
2.5 Remissyttranden ooo reresererrrsr rar se rr rr rer et 23 2.6 Allmänna ÖVErvägandeD ososooooorssssessrsssss rss snor 23
2.7¶Förbudet i 1994 SKL oooooooooressssss sees sosse ss sn sa 25
2.9¶PersonkretsSeh ooo oeoseeeeereereer reas reses ses ere ses sea 27
2.10 Förutsättningar för förbud sosososssssssss ss sonsonson ss 29 2.11 Förbudets innebörd =doooooooreerrer rss rr rr rss sr rs rr rr rss 34 2.12 Förbudstidens längd osoooososersrressess ss sees rss ser sr ena 37
2.13¶FÖrfaraändet omosooooseeresee rer rr rer rs r rs ss sr rss essens 38
2.14 KOntrollfrågOr sossossoesesrserr reses rsr rr sees rs er esse srt 46
2.15¶Sanktioner vid överträdelse av förbud = sooosooosossssss os. 50
2.16¶Kostnader för refOrmMeh sossooeeerererrreerras ere rss rs saa 52
2.17¶Ikraftträdande m.m. oooooooerssesrerssrsssses rss sr ss sea 52
3¶Upprättat lagförsläg isso orsererrrererere rr rr ere rr rss sees ra 53
4¶Specialmotiverilg socossosorreereeeerereserer ere rie orre essens 53
S Hemställäft oooooososessererseeererrrssrrers sr rr re ss ser es sanna 63 0 21 11 63 Bilagor Bilaga I Utredningens lagförsläg ooossososssrsssssesssss sees ena 64
Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget —ossossoosssssssssss essens sana 175 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) ...soo00o0.0... 175 Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1980 ..oc0oooo000 000. 182 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1980 . 190 I Anmälan av laägrådsyttrände sosssososssssssssssssssssss rss ns 190 2 Hemställäf sooooossoeessesrereeererr rese ses sees esse ss ess nr ta 192 3 Beslöt oososoosesesesreereeereerers reses ss reses reses essens na 192
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980